Tisdagen den 24 maj fm. Sid (Riksdagens protokoll 1955:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 20

23—24 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 maj fm. Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Ericsson i Näs ang. de minskade perioderna för arrende av ecklesiastik
mark.......................................... 4

herr Nilsson i Bästekille ang. statsbidragen för iståndsättande av

gamla skolhus ........................................ 8

Kommunikationerna på Listerlandet.......................... 13

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder .................. 15

Lunds universitet: Avlöningar .............................. 26

ökad utbildning av läkare.................................. 33

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m......................... 40

Vanföreanstalterna m. m................................... 67

Byråchef för nådeärenden i justitiedepartementet................ 70

Byggnadsarbeten för fångvården.............................. 78

Inrättande av ett sjöfartsverk................................ 79

Tisdagen den 24 maj em.

ökad examination av tandläkare.............................. 95

Tillfällig korttidsutbildning av präster ........................ 97

Ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara ........ 119

Anslaget till allmänna barnbidrag............................ 122

Ändring i lagen om folkpensionering m. m..................... 127

Effektivare taxeringskontroll ................................ 134

Inrättande av postanstalt i riksdagshuset...................... 166

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. tjänster vid kommunikations verken.

............................................... 13

1 —Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. ombyggnad av järnvägen Sölvesborg—Hörviken
och upprustning av vägarna på Listerlandet.... 13

— nr 134, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. 15

— nr 135, om anslag till Lunds universitet: Avlöningar.......... 26

— nr 136, ang. ökad utbildning av läkare...................... 33

— nr 138, ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m........... 40

— nr 139, ang. vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m..... 67

— nr 140, ang. anslag till justitiedepartementet: Avlöningar...... 70

— nr 141, ang. anslag till regeringsrätten...................... 78

— nr 142, ang. anslag till fångvården m. m..................... 78

— nr 143, ang. befrielse från skyldighet att återbetala för mycket

utbetalade lönebelopp .................................. 79

— nr 144, ang. förmåner åt övertalig personal vid Stockholms tygstation
m. m........................................... 79

— memorial nr 145, ang. uppskov med vissa ärenden............ 79

— nr 146, ang. inrättande av ett sjöfartsverk m. m............. 79

Tisdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 147, ang. anslag till kommerskollegium .. 95

— nr 148, ang. ökad examination av tandläkare m. m........... 95

— nr 149, ang. tillfällig korttidsutbildning av präster............ 97

— nr 152, ang. ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Berg kvara

till normalspår.................................... 119

— nr 153, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familje pensionsreglementen

m. m............................... 122

— nr 155, ang. ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal
m. m......................................... 122

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, om anslag

till allmänna barnbidrag ................................ 122

— nr 5, ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m........... 127

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändring i taxeringsförord ningen

m. m........................................... 134

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. d:o.................. 166

Bevillningsutskottets memorial nr 50, ang. uppskjutande av vissa

motioner.............................................. 166

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. lag om rätt för utländska

bolag och föreningar att idka näring här i riket, m. m......... 166

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. inrättande av postanstalt i

riksdagshuset.......................................... 166

— nr 27, rörande inrättande av tjänster samt lönegradsplacering i

riksbanken m. m....................................... 168

— nr 28, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och dess verk m. m..................................... 168

Första lagutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med vissa ärenden 169

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med vissa ärenden 169

Måndagen den 23 maj 1955

Nr 20

Måndagen den 23 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 146—149 och
152—155, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5,
tredje lagutskottets utlåtande och memorial
nr 26 och 27 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
28—30.

§ 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN

anförde:

Jag hemställer, att två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
måtte uppföras i följande
ordning: statsutskottets utlåtanden
nr 132—136 samt samma utskotts utlåtanden
och memorial nr 138—149 och
152, 153 och 155, sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden nr
4 och 5, bevillningsutskottets betänkanden
nr 46 och 50, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, andra lagutskottets
utlåtande nr 29, bankoutskottets
utlåtanden nr 26—28, första lagutskottets
memorial nr 36, andra lagutskottets
memorial nr 33, tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial nr
24, 26 och 27, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 28—30 samt
statsutskottets utlåtanden nr 154 och
137.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till väg- och vattenbyggnadsverkets
avlöningar och omkostnader jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte
i ämnet väckta motioner och

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1955/56
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; sammansatta

stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner och

nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor dels
ock i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350) m. m.,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 34, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m. och
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
sjölagen, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckt motion om viss
förbättring av semesterrätten för flottningsarbetare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.11.

In fidem

Gunnar Britth

Tisdagen den 24 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. de minskade
perioderna för arrende av ecklesiastik
mark

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ericsson i Näs framhållit
att den i 27 § ecklesiastika boställsordningen
meddelade bestämmelsen, att
upplåtelse av löneboställe på arrende,
därest ej särskilda omständigheter annat
föranleda, skall ske på tio år i sänder,
under senare tid i stor utsträck -

ning frångåtts. Detta skulle särskilt
gälla Göteborgs stift. Herr Ericsson har
frågat mig, om jag uppmärksammat den
minskning av arrendeperioderna, som
interpellanten redogjort för, och om
jag för sådant fall har för avsikt att i
anledning härav vidtaga åtgärder i syfte
att få tillämpningen i överensstämmelse
med vad som föreskrives i den
ecklesiastika boställsordningen.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

Enligt ecklesiastik boställsordning
skall arrendetidens längd — liksom övriga
arrendevillkor — fastställas av vederbörande
ecklesiastika boställsnämnd.
Över boställsnämndens beslut kan besvär
anföras hos stiftsnämnden, som
emellertid är sista instans i dessa frågor.

Med anledning av interpellationen
har jag inhämtat uppgifter från stiftsnämndernas
kanslier om hur boställsordningens
bestämmelser om arrendetidens
längd tillämpas i de olika stiften.
Av dessa uppgifter framgår, att i
det stora flertalet stift arrendetiderna
vid de ecklesiastika löneboställenas ut -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. de minskade perioderna för arrende av ecklesiastik mark

arrendering regelmässigt bestämts till
tio år och endast undantagsvis — med
hänsyn till speciella omständigheter vid
bostället eller för att anpassa arrendetiden
till normaluppskattningsperioden
— till en kortare tid än tio år. Beträffande
Linköpings stift har meddelats,
att man i ett av stiftets boställsdistrikt
med hänsyn till de förändringar av
penningvärdet, som kan ske under en
så förhållandevis lång tidsperiod som
tio år, ansett sig i större utsträckning
böra övergå till femåriga arrendeperioder.
Enligt uppgift skulle detta dock i
stort sett ha skett i samförstånd med
vederbörande arrendatorer. I övrigt har
i Linköpings stift i regel tillämpats tioåriga
arrendeperioder. Även i Karlstads
stift förekommer i viss utsträckning
kortare arrendetider än tio år. I fråga
om Göteborgs stift, där femåriga arrendeperioder
på senare tid alltmer tilllämpats,
har interpellanten uppgivit,
att vederbörande stiftsnämnd rekommenderat
boställsnämnderna att fastställa
femåriga arrendekontrakt. Genom
de upplysningar jag inhämtat har denna
uppgift bekräftats. Stiftsnämnden i
Göteborg har sålunda redan 1947 i cirkulärskrivelse
till boställsnämndernas
ordförande framhållit, att enligt stiftsnämndens
mening övervägande skäl i
dåvarande tidsläge talade för en begränsning
av arrendeperioderna till fem
år. I nytt cirkulär till boställsnämndsordförandena
den 25 oktober 1950 har
stiftsnämnden i Göteborg givit rekommendationer
i samma riktning.

I övriga stift har ej förekommit någon
rekommendation från stiftsnämndcrnas
sida att tillämpa kortare arrendetider.

I detta sammanhang vill jag något
beröra, hur arrendeförhållandena är
reglerade på andra områden. I de allmänna
bestämmelserna om jordbruksarrende
i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom förekommer inga bestämmelser
om minimitid för arrenden.
Genom den s. k. sociala arrendelagstift -

ningen av år 1943 infördes beträffande
vissa jordbruk, omfattande högst femtio
hektar odlad jord, en minimiarrendetid
av fem år. I fråga om sådan ecklesiastik
jord, som — till skillnad från
de av pastoraten förvaltade löneboställena
— står under stiftsnämndernas
omedelbara förvaltning, alltså allmänna
kyrkohemman, biskopshemman m. m.,
gäller, att arrende av jordbruk i allmänhet
skall omfatta minst tio och
högst tjugo år. En motsvarande regel
är införd i de särskilda författningar,
som reglerar utarrendering av kronojord
och universitetsjord. I vissa undantagsfall
kan utarrendering av här avsedd
ecklesiastik jord samt kronojord
och universitetsjord emellertid ske på
kortare tid än tio år men också på längre
tid än tjugo år.

I fråga om de ecklesiastika löneboställena
och de av stiftsnämnderna förvaltade
kyrkliga fastigheterna är föreskrivet,
att arrendeavgiften skall vara
till sin storlek bestämd. Vid utarrendering
av kronans jordegendomar tillämpas
2 kap. G § nyttjanderättslagen, vari
stadgas att legan ej må utsättas annorledes
än i penningar. Vid utarrendering
av universitetsjord skall arrendeavgiften
fastställas till ett bestämt penningbelopp,
men, när så finnes lämpligt, må
i avtalet jämväl angivas den mängd
spannmål, som efter senast fastställda
pris i länets markegångstaxa motsvarar
den till visst penningbelopp fastställda
arrendeavgiften, samt föreskrift meddelas,
att vid utgången av vart femte år
från arrendets början jämkning av arrendeavgiften
skall ske efter de då senast
fastställda markegångspriserna,
därest dessa föranleder ökning eller
minskning av arrendeavgiften av minst
en tiondel.

Sedan riksdagens år 1951 församlade
revisorer i fråga om statens jordbruksdomäner,
bland annat, uttalat, att de
gällande arrendena uppenbarligen var
alltför låga, och förordat att grunderna
för jordbruksdomänernas utarrendering

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fin.
Svar på interpellation ang. de minskade perioderna för

gjordes till föremål för en allmän översyn
i syfte att tillförsäkra statsverket
en högre avkastning av domänerna, anhöll
1952 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville vidtaga
åtgärder i av revisorerna angiven
riktning. Härefter har domänstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj :t, under framhållande
av att det ur såväl jordägarens
som arrendatorns synpunkt skulle vara
eu bestämd fördel, om arrendeavgifterna
från kronoegendomarna kunde varieras
efter den allmänna prisnivån,
framlagt förslag om arrendeavgifternas
anknytande till lämplig prisindex. Vid
remissbehandlingen av domänstyrelsens
förslag, vilket beredes inom jordbruksdepartementet,
har från kammarkollegiets
sida, bland annat, påpekats, att
det för kronojorden gällande stadgandet
om arrendeavgiftens bestämmande
ansetts medgiva dess anknytande till
index, medan en sådan anordning i
fråga om den ecklesiastika jorden ej
vore möjlig utan lagändring; för universitetsjorden
förefanns redan möjlighet
att bestämma arrendeavgiften efter
markegång. Därest domänstyrelsen nu
skulle fastställa arrendeavgifterna från
kronoegendomar efter viss prisindex,
skulle sålunda — framhåller kollegiet
— skiljaktiga regler i detta hänseende
komma att gälla för kronans egendomar,
för ecklesiastika egendomar och för
universitetsegendomar. Enligt kollegiets
mening kunde det därför ifrågasättas
om icke — innan en ändring vidtogs i
fråga om sättet för fastställande av arrendeavgifter
från kronoegendomar —
en översyn borde ske av bestämmelserna
på området i avseende på all den
publika egendom, varom här vore fråga.

Jag vill här också nämna, att Riksförbundet
Landsbygdens folk i en framställning
till chefen för jordbruksdepartementet,
bland annat, påtalat vissa
olägenheter av arrendebestämmelsernas
skiljaktiga utformning beträffande kronojord,
ecklesiastik jord, universitetsjord,
kommunal jord och annan jord

arrende av ecklesiastik mark

samt anhållit, att åtgärder måtte vidtagas
för att åstadkomma en allmän
översyn av hela arrendelagstiftningen.
Vidare har lantbruksstyrelsen i en till
jordbruksministern ställd framställning
den 7 januari i år föreslagit en översyn
av de sociala arrendebestämmelserna
i syfte att åvägabringa en efter nuvarande
förhållanden lämplig avvägning
mellan arrendatorernas och jordägarnas
berättigade intressen.

Av vad jag tidigare anfört i fråga om
arrendeavgifterna för kronoegendomarna
torde framgå, att samma omständigheter,
som inom främst Göteborgs stift
ansetts böra föranleda bestämmande av
kortare arrendeperioder vid de ecklesiastika
löneboställena, givit anledning
till framläggande av förslag om en speciell
reglering av arrendeavgifterna vid
kronoegendomarnas utarrendering.

Regeringen har ännu inte tagit ställning
till omnämnda framställningar om
översyn av vissa bestämmelser inom
arrendelagstiftningen. Dessförinnan kan
självfallet ställning icke heller tagas till
frågan om en omprövning av här avsedda
bestämmelser om utarrendering
av ecklesiastika löneboställen. Det torde
få anses bäst överensstämma med nu
gällande föreskrifter i ecklesiastik boställsordning
att — såsom det stora
flertalet boställsnämnder för närvarande
gör — i regel fastställa en tioårig
arrendetid vid utarrendering av ecklesiastika
löneboställen. Jag har också föi
avsikt att fästa vederbörande stiftsnämn
ders uppmärksamhet härpå.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka ecklesiastikministern för interpellationssvaret
och inte minst för de
sista och sammanfattande meningarna,
av vilka det framgår, att statsrådets
tolkning av 27 § i den ecklesiastika boställsordningen
är densamma som den

Tisdagen den 24 maj 1955 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. de minskade perioderna för arrende av ecklesiastik mark

tolkning arrendatorerna ger paragrafen.
Statsrådet lovar ju också att fästa
vederbörande stiftnämnders uppmärksamhet
på att det torde få anses bäst
överensstämma med nu gällande föreskrifter
att i regel fastställa en tioårig
arrendetid vid utarrendering av ecklesiastika
löneboställen.

Jag är mycket tacksam över svaret.
Det är ju dess bättre inte alla stiftsnämnder
som gjort sig skyldiga till
denna feltolkning. I Linköpings stift
har det skett i ringa grad, i Karlstads
stift i viss utsträckning, enligt interpellationssvaret,
och i Göteborgs stift är
feltolkningen tydligen fullt satt i system
— redan år 1947 skickade man ut en
skrivelse om att det borde vara femårsperioder
i stället för tioårsperioder.

27 § vill ge arrendatorerna trygghet
■— den saken är klar. Vi har tioårsarrenden;
det har tidigare också varit
tjugoårsarrenden och är det fortfarande
för en del ecklesiastik egendom,
t. ex. biskopshemman. Men när det gäller
prästgårdarna är det litet annorlunda.
På en prästgård i Göteborgs stift
lämnade arrendatorn ett tioårsarrende
efter fem år — jag vill minnas att det
var på grund av sjukdom. Han fick en
efterträdare, som ville ta kontraktet.
Denne efterträdare var godkänd av pastoratet,
men utan vidare höjde man arrendet
från 5 000 till 7 000 kronor. I
en skrivelse från stiftsnämnden i Göteborgs
stift heter det bland annat:

»Enligt 27 § ecklesiastik boställsordning
skall upplåtelse av löneboställe på
arrende, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, ske på tio år i sänder.
Svårigheten att i nuvarande läge
beräkna arrendet för tio år framåt anser
stiftsnämnden utgöra fullt skäl att
tillämpa en kortare period.» Så kan naturligtvis
inte 27 paragrafen få tillämpas.
.lag är också alldeles övertygad
om att om konjunkturerna hade svängt
åt motsatt håll hade detta inte föranlett
några åtgärder av stiftsnämnden i
Göteborg.

Det är sådana saker som dessa som
kan få vissa människor att fundera
över om kyrkan är rätter man att förvalta
jord och skog och om inte arrendesystemet
i sig självt bär fröet till sin
egen undergång, när man inte kan få
den trygghet, som lagar och förordningar
föreskriver ens vid arrendering
av kyrklig jord. Man kan invända att
det går att klaga, men i detta fall är det
så underligt ordnat, att stiftsnämnden
själv är högsta instans. Stiftsnämnderna
kan tydligen tolka lagarna på eget
sätt och döma i eget mål. Jag tror att
det också på den punkten bör ske en
ändring.

Jag är som jag sagt glad över ecklesiastikministerns
svar men vill göra
ytterligare en liten fråga. Genom att
stiftsnämnderna har tillämpat 27 paragrafen
på sitt eget sätt har många arrendatorer
lidit ekonomisk skada. Ämnar
ecklesiastikministern vidtaga några
åtgärder, och i så fall vilka, för att
gottgöra dessa arrendatorer för den
skada de har tillfogats genom stiftsnämndernas
förfarande?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Såvitt jag förstår är det
inte möjligt att vidtaga några åtgärder
för att ändra vad som hitintills skett,
men det är ju meningen att påkalla uppmärksamhet
på saken, så att inte flera
sådana fall inträffar och framför allt
så att inte denna arrendetidsförkortning
sätts i system.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Då ber jag bara att få
beklaga, att inte den orättvisa som har
träffat dessa arrendatorer kan bli gottgjord
utan att saken tydligen får ordnas
på annan väg än den jag hade
tänkt.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

§ 3

Svar på interpellation ang. statsbidrag

till iståndsättande av gamla skolhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat, om jag vore villig medverka till
sådan ändring av bestämmelserna angående
statsbidrag för iståndsättande
av de gamla skolhusen, att nybyggnad i
minskad omfattning kunde komma till
stånd.

Som bekant kan skoldistrikt enligt
kungörelsen den 31 december 1945
(nr 882) angående statsbidrag till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet få
statsbidrag till bestridande av kostnader
dels för anskaffande av nya skollokaler
genom nybyggnad eller omeller
tillbyggnad och dels för utförande
av mera omfattande ändrings- och
reparationsarbeten å befintliga skollokaler.
Såsom särskilda förutsättningar
för statsbidrag till ändrings- och reparationsarbeten
gäller, att genom byggnadsföretaget
skapas skollokaler, vilka
kan beräknas under avsevärd tid fylla
skäliga krav på ändamålsenlighet, att
byggnadsföretaget icke föranletts av att
skollokalernas underhåll försummats,
att företaget avser att tillgodose ett
eljest förefintligt behov av nybyggnad
samt att det ställer sig fördelaktigt såväl
från folkskoleväsendets som från
allmänt ekonomisk synpunkt.

Jag får erinra om att enligt den tidigare
statsbidragskungörelsen (1936:45)
i dess ursprungliga lydelse statsbidrag
till ombyggnadsarbeten endast kunde
utgå om därigenom nya lokaler vunnes.
Arbeten som endast avsåg att sätta
befintliga lokaler i bättre skick eller
att ge dem en lämpligare disposition
var däremot ej bidragsberättigade.

Riksdagens revisorer påpekade år
1938 — precis liksom nu interpellanten
— att frånvaron av statsbidrag till
reparationer ofta ledde till att skol -

distrikt i stället för att genom reparation
iståndsätta en skolanläggning uppförde
nybyggnad, vartill statsbidrag
kunde erhållas.

Frågan togs därefter upp av folkskolans
besparingssakkunniga, vilka i sitt
betänkande 1940:24 framhöll att, ehuru
goda skäl kunde anföras för bibehållande
av ifrågavarande stadgande
oförändrat, man ändock borde undersöka
möjligheterna att statsbidrag under
vissa förutsättningar skulle kunna
utgå även för bestridande av kostnaderna
för mera omfattande ombyggnads-
och restaureringsarbeten. Därigenom
skulle alltså i vissa fall bidrag
kunna utgå, ehuru ny undervisningslokal
icke vunnes. Det syntes emellertid
vara förenat med vissa svårigheter
att bedöma, när sådana förhållanden
kunde anses föreligga, att statsbidrag
borde utgå. Det vore uppenbart, att bidrag
för underhåll eller reparationer ej
borde utgå. Besparingssakkunnigas förslag
ledde år 1943 till en ändring av
kungörelsen 1936:45, innebärande att
statsbidrag kunde utgå till mera omfattande
ändringsarbeten å befintliga
undervisningslokaler. För att vinna garanti
för att bidrag komme att utgå endast
i sådana fall, då det från det allmännas
synpunkt måste anses fullt motiverat,
uppställdes de särskilda förutsättningar,
som förut angivits och som
oförändrade överförts till den nu gällande
bidragskungörelsen.

I sistnämnda kungörelse gjordes en
utvidgning av bidragsområdet så till
vida som uttrycket mera omfattande
ändringsarbeten ersattes med mera omfattande
ändrings- och reparationsarbeten.

Av det anförda framgår, att utvecklingen
på ifrågavarande område gått i
riktning mot ett ökat tillgodoseende av
de synpunkter, som interpellanten gett
uttryck åt. Givetvis kan det ibland vara
vanskligt att avgöra vad som i det enskilda
fallet kan vara att hänföra till
mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten.
Det är närmast skolöverstyrelsen
med den bvggnadstek -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Svar på interpellation ang. statsbidrag till iståndsiittande av gamla skolhus

niska sakkunskap överstyrelsen förfogar
över som får bedöma dessa frågor.
Enligt den praxis, som efter hand utbildat
sig, kan statsbidrag påräknas så
snart fråga är om arbeten, som avser
omdisposition i någon form av befintliga
skollokaler, så att dessa blir bättre
och ändamålsenligare för undervisningen,
t. ex. utvidgning av klassrum, sammanslagning
av lokaler, utvinnande av
lokaler ur förut icke utnyttjade utrymmen,
såsom anordnande av toaletter i
källare och inredande av slöjdsal å
vind. I dylika fall utgår bidrag icke
blott för själva ändrings- och inredningsarbetena
utan också för erforderliga
reparationer i de delar av huset,
som på något sätt beröres av ifrågavarande
arbeten. Däremot utgår ej bidrag
för vanliga reparationer eller underhållsarbeten
i lokaler, som icke alls
beröres av ändringsarbetena.

Åtgärder för anordnande av centralvärme
har hittills bedömts såsom hänförliga
till normala underhållsarbeten
och följaktligen icke i och för sig bidragsberättigade.
Därest centralvärme
anordnas i samband med ändringsarbeten
i övrigt, får det i enlighet med vad
jag nyss sagt avgöras från fall till fall,
i vad mån statsbidrag skall kunna utgå
även härtill.

År omdispositionen av en skolbyggnad
så omfattande, att den kan jämställas
med nybyggnad, utgår statsbidrag
för det hela. Ett typiskt fall må
hör nämnas. Ett skoldistrikt hade år
1952 erhållit statsbidrag till nybyggnad
för en B 1-skola. Efter hand kom
man emellertid på andra tankar och
beslöt i stället om- och tillbyggnad av
det gamla skolhuset. Häromdagen beviljade
Kungl. Maj:t, med återkallande
av det tidigare beslutet, statsbidrag å
hela kostnaden för dessa arbeten,
105 000 kronor. Nybyggnaden hade
med nuvarande kostnadsläge belöpt sig
till cirka 350 000 kronor. Detta torde
vara just en sådan lösning, som man
enligt interpellanten bör eftersträva. I

ett annat fall av ombyggnad av ett
ganska stort skolhus med åtta klassrum
m. in., vilken kostnadsberäknats
till 453 000 kronor, beviljades statsbidrag
till hela kostnaden med undantag
av 100 000 kronor, vilket belopp belöpte
sig på vanliga reparationsarbeten
i fyra av klassrummen, vilka icke berördes
av ändringsarbetena. Rätt vanligt
är att gamla lärarbostäder, sedan
nya bostäder uppförts, omändras till
skollokaler, varvid statsbidrag givetvis
utgår som för nybyggnad.

Om interpellanten med sin fråga avsett
att statsbidrag skulle kunna utgå
även till enbart rutinmässiga reparations-
och underhållsarbeten vill jag
säga, att jag icke är beredd att medverka
till en sådan utvidgning av statsbidragsbestämmelserna.
Det torde knappast
finnas anledning att nu frångå de
synpunkter, som år 1947 anfördes till
förmån för slopande av det hittills utgående
obetydliga bidrag till skollokalers
underhåll. Det löpande underhålet
och vidmakthållandet av skolbyggnaderna
bör således alltjämt åvila kommunerna
själva, och det bör vara kommunerna
angeläget att genom ett fortlöpande
underhåll söka undgå de omfattande
iståndsättningsåtgärder av engångskaraktär,
som ej sällan ställer stora
krav på de kommunala finanserna
och helt naturligt riktar tanken på bidrag
från staten. Man torde enligt min
uppfattning för statsbidrag alltjämt
böra kräva, att skolväsendet genom arbetena
tillföres någon vinst, vilket icke
behöver innebära helt nya lokaler men
väl ändamålsenligare och förbättrade
lokaler. Och i det avseendet lorde man
enligt den praxis, som jag redogjort
för, ha gått så långt i tillmötesgående
mot kommunerna, som väl får anses
möjligt med den principiella ståndpunkt
till problemet, som statsmakterna
intagit.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att antalet
ärenden i ecklesiastikdepartementet,
vari ingår fråga om statsbidrag till

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Svar på interpellation ang. statsbidrag till iståndsättande av gamla skolhus

ändrings- och reparationsarbeten, är
relativt stort. Jag har nog den uppfattningen,
att man i rätt stor utsträckning
utnyttjar möjligheterna att bygga
om gamla skolhus och fortfarande använda
dem för skoländamål, om detta
från organisatorisk synpunkt låter sig
göra och från ekonomisk synpunkt
över huvud är försvarligt. Jag vet ätt
man i skolöverstyrelsen är inställd på
att i så stor utsträckning som möjligt
taga vara på de gamla skolhusen, och
jag utgår ifrån att statens folkskolinspektörer
verkar i samma riktning.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för svaret på
min interpellation. Jag vill redan från
början säga ifrån att jag inte haft för
avsikt att här kräva att vi skulle få
statsbidrag till normala underhållsarbeten.
Jag säger det redan på detta stadium
för att denna fråga inte skall behöva
diskuteras mera i en eventuellt
följande diskussion.

Vad som föranlett mig till denna interpellation
är de bekymmer alla skolstyrelser,
framför allt ute i landsbygdsdistrikten,
har. Var och en som sysslat
med dessa problem vet att man ställs
inför frågan: Skall vi dra in en mängd
bygdeskolor eller försöka bevara dem?
Det är väl inte någon hemlighet för någon
i denna kammare att centraliseringsraseriet
sprider sig mer och mer.
Jag vill inte förneka att det i vissa fall
kan vara lyckligt med centralisering,
men jag tror att den fått litet för stark
fart. Jag tror det vore lyckligt om man
på många håll ville bevara de gamla
bygdeskolorna i stället för att bara
centralisera och bygga nytt. Det är väl
heller inte någon hemlighet för någon,
att det finns möjligheter att få statsbidrag
för ändrings- och reparationsarbeten
enligt den författning som herr

statsrådet hänvisade till, men det torde
också vara känt att man är betydligt
restriktivare beträffande bidrag till ombyggnadsarbeten
för skolhus än när det
gäller nybyggnader.

Anledningen till att jag nu tog upp
detta problem är att vi på hemmaplan
har fått frågan i särskilt hög grad aktualiserad.
I en av de gamla delkommunerna,
en kommun som alltid haft
svag ekonomi och fördenskull inte kunnat
rusta upp sitt skolväsende fullt så
mycket som de andra delkommunerna
har gjort, står vi nu inför problemet att
ett krafttag måste göras inom denna
del av kommunen. Det resoneras då i
skolstyrelsen på följande sätt: Skall vi
centralisera skolväsendet i denna del
av kommunen eller försöka bibehålla
bygdeskolorna? Jag vill framhålla att
vi resonerat om detta många gånger
och att frågan berett oss många bekymmer
och förmodligen kommer att
bereda oss många bekymmer även i
framtiden. Vid det senaste skolstyrelsesammanträdet,
då jag icke hade tillfälle
att närvara, har emellertid skolstyrelsen
i princip fattat beslut om
att denna del av församlingens skolväsende
skall centraliseras och att två
bygdeskolor skall dras in. Om jag varit
närvarande vid detta sammanträde
hade jag gått på den linjen, att vi
skulle bibehålla bygdeskolorna, i varje
fall åtminstone den ena, i stället för att
centralisera. Men resonemanget förs
både i skolstyrelsen, i kommunalnämnden
och i kommunalfullmäktige på följande
sätt. Om vi centraliserar skolväsendet
i denna församling och bygger
nytt får vi statsbidrag. Om vi i stället
låter kommunen själv rusta upp skolorna
är utsikterna till statsbidrag minimala.
I det läget säger de som är inställda
helt och hållet på ekonomiska
ting, att saken är given, att vi bör dra
in bygdeskolorna och centralisera skolväsendet
för att komma i åtnjutande av
största möjliga statsbidrag. Det är just
därför jag har velat ha ett svar från

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

■ Svar på interpellation ang. statsbidrag

statsrådets sida på frågan, huruvida
man inte, om man rustade upp dessa
skolor ordentligt, också skulle kunna
tillerkännas i princip lika stort bidrag.

Om vi t. ex. skulle rusta upp en skola
för 100 000 kronor och på denna kostnad
kunde få samma statsbidrag, procentuellt,
som man får om man bygger
en ny skola för 600 000 å 700 000 kronor,
tycker jag att detta skulle vara en
vinst både ur statens och kommunens
synpunkt, och det vore framför allt
tillfredsställande ur befolkningens synpunkt,
ty skolskjutsar i all ära, ännu
har de inte blivit populära på den
svenska landsbygden.

Jag tror för min del, herr statsråd,
att om den positiva anda, som jag tycker
mig finna i svaret, skulle kunna
stråla ut litet över Sveriges bygder,
skulle vi kunna komma dithän som jag
hade tänkt mig.

Jag skulle till sist vilja vädja till
statsrådet att han på något sätt gör
klart för vederbörande ute i landet, att
man skall ha en litet generösare inställning
när kommunerna rustar upp äldre
skolbyggnader för att få dem moderna
än man har i dag. Därigenom skulle
detta problem kunna lösas på ett både
bättre och billigare sätt och framför allt
på ett sätt som är till befolkningens
gagn.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! En eventuell centralisering
av skolväsendet i en landsbygdskommun
är ju alltid en svårbedömbar
fråga. Det är så många olika faktorer
som inverkar, och därför brukar jag säga,
att även om det finns personer och
myndigheter som drar i centraliserande
riktning och kan påvisa vissa ekonomiska
fördelar för det allmänna av en
centralisering är det i alla fall skolstyrelserna
som har att väga de olika faktorerna
mot varandra. Det är ändå på
deras ansvar som beslutet om centralisering
eller icke centralisering fattas.

till iståndsättande av gamla skolhus

Men det är naturligtvis alldeles riktigt
som den ärade interpellanten säger,
att även personer i ledande ställning
rätt ofta finner att det blir besparingar
på en centralisering. Men, som sagt,
man får inte stirra sig blind på dessa
besparingar, utan man skall även se
på de andra faktorerna.

Nu menar jag emellertid att det ändå
byggs om så många gamla skolor
att de flesta kommuner och myndigheter
inte med skäl kan kritiseras för att
ensidigt ha drivit i centraliseringsriktning.
Vi har gjort ett överslag i ecklesiastikdepartementet
och funnit, att det
i ungefär 25 procent av nybyggnadsärendena
även här är fråga om en viss
ombyggnad av någon gammal skola.
Och det finns ju ändå ett avsevärt intresse
för bevarande av de gamla bygdeskolorna.

Det är säkert inte herr Nilsson i
Bästekille obekant att vi har måst vara
restriktiva vid nybyggande av skolor
under senare tid och att det därför i
det stora hela bara är de allra äldsta
och sämsta skolhusen som har helt
ersatts. Det har säkerligen inte varit
någon ekonomisk möjlighet att bevara
dessa skolhus. Om den ärade interpellanten
likväl tycker att centraliseringen
har gått för långt i sådana fall —
och det är klart att man kan visa på
exempel i den vägen — vill jag säga
att jag med hänsyn till de nuvarande
kommunikationsmöjligheterna tycker
att det förefaller som om man i regel
i landsbygdskommuner, där man har
gjort en rätt avsevärd centralisering,
har ansett sig kunna vara ganska tillfredsställd
med denna. Men det är tydligt
att det kan ligga olika till. Jag brukar
för min del gärna peka på att man
inte utan ganska tvingande nödvändighet
bör centralisera t. ex. småskolorna,
ly barnen i klasserna 1 och 2 har onekligen
svårare för att anpassa sig efter
skolskjutsarna.

Niir den ärade interpellanten emellertid
säger att man i en kommun reso -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Svar på interpellation ang. statsbidrag till iståndsättande av gamla skolhus

nerar så att »vi får större statsbidrag,
alltså skall vi bygga nytt», så innefattar
det väl ändå inte hela sanningen.
Just det första exemplet, som jag anförde
i mitt interpellationssvar, visar
ju att det blir besparingar för såväl
kommunen som staten, om en välplanerad
och ändamålsenlig ombyggnad kan
komma till stånd i stället för en nybyggnad.
Det blir sålunda också kommunens
egna utgifter som minskas, och
det bör väl de ledande kommunalmännen
tänka på.

När interpellanten säger att man skall
få samma proportion statsbidrag vid en
ombyggnad som vid en nybyggnad, så
uttrycker han sig väl litet otydligt, ty
det är ju samma procentsats statsbidrag
som utgår för ombyggnad som för nybyggnad,
dock med iakttagande av att
egentliga reparations- och underhållsarbeten
inte blir statsbidragsberättigade.
För den del av ombyggnaden, som
fyller kraven på erhållande av statsbidrag,
utgår alltså samma procent statsbidrag
som för nybyggnad. Jag tycker
sålunda att det finns skäl för skolstyrelserna
att dra fram ekonomiska fördelar
för kommunerna också i de fall
då dessa uppenbarligen är berättigade
till statsbidrag vid ombyggnadsalternativet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skulle önska att
statsrådet hade möjlighet att närvara
vid vissa skolstyrelsesammanträden för
att framföra dessa som jag anser synnerligen
tänkvärda synpunkter. Jag
tror det skulle göra gott på många håll,
ty man resonerar inte som statsrådet
gjort här i dag. Jag är fullt överens med
honom i hans resonemang här, men det
finns som sagt många skolstyrelseledamöter
som har en helt annan uppfattning.

Sedan är det riktigt som statsrådet
säger, att det är skolstyrelsen som beslutar
om det skall bli centralisering av

skolväsendet eller inte. Men jag vet från
hemmaplan att när man anser sig genom
centralisering kunna få nya skolor
och bättre statsbidrag, går man den vägen
och vill inte resonera om den andra.
Man har den bestämda uppfattningen
att man vid det andra alternativet
inte kan få en lika ordentlig behandling.
Där kommer ju in det spörsmål
som statsrådet diskuterar: Vad är
ombyggnad, och vad är normalt underhåll?
Därom kan man tvista. Vad den
ene anser vara normalt underhåll säger
den andre är omfattande ändringsarbete.
Och i sista hand är det ju inte
skolstyrelserna som bestämmer hur
statsbidrag skali utgå eller till vilket
belopp det skall utgå.

Folket vill ha bygdeskolorna kvar. Vi
har resonerat där hemma på ett förberedande
stadium. Det finns ingen i de
skolrotar, som är berörda av en eventuell
skolindragning, som är intresserad
av detta. Nu har på mitt förslag utlysts
nytt föräldramöte i juni så att man skall
få säga sin mening igen. Såvitt jag vet
är det ingen som ändrat mening. Jag
tror fortfarande det skulle vara lyckligt
om vi kunde behålla flera av våra bygdeskolor.
Även om man tycker att centralisering
är tidens lösen, så tror jag
att man skall gå sakta fram.

Den ena skolan där hemma, som berörs,
har en ålder av cirka 30 år. Då
skolan byggdes hade församlingen svag
ekonomi. Det finns inte värme, inte vatten
och avlopp, och det var enligt min
mening en synnerligen dålig arkitekt
bakom det hela, ty skolsalarna är illa
disponerade. Om vi nu skulle få in
detta som jag skisserat upp, tycker jag
och flera med mig att vi fyllt den uppgift
som man rimligen kan behöva fylla
för att få tillfredsställande skolhus.
Men majoriteten i skolstyrelsen säger
att det är felaktigt resonerat, vi skall
centralisera det hela och bygga nytt.

Vad sedan beträffar frågan huruvida
man skall centralisera småskolorna är
jag av samma uppfattning som statsrå -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

det: det är det sämsta man kan ta sig
till, men såvitt jag kan bedöma är just
småskolorna mest i farozonen nu, och
det tycker jag är beklagligt.

Statsrådet har rätt i sin uppgift, att
man kan få procentuellt lika stort statsbidrag
för ombyggnad som för nybyggnad,
men kvar står frågan, vad som
är ombyggnad och vad som är normalt
underhåll. Det är inte skolstyrelserna
som bestämmer det, och det är på
grund därav som skolstyrelserna i
många landsbygdsdistrikt i dag befinner
sig i en situation som är allt annat
än avundsvärd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 150, 151, 156
och 157, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 29—31, 34 och 35, första lagutskottets
utlåtande nr 38 och andra
lagutskottets utlåtande nr 35.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken jämte i ämnet
väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Kommunikationerna på Listerlandet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

133, i anledning av väckta motioner angående
dels ombyggnad av järnvägen å
sträckan Sölvesborg—Hörviken till normalspår
m. m. och dels anslag till upprustning
av vägarna på Listerlandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Kommunikationerna på Listerlandet

Herr talman! Jag tänker inte hålla
något långt anförande om listerjärnvägarna.
Jag skall fatta mig mycket kort
men vill i alla fall inte låta tillfället gå
ifrån mig att uttrycka bygdens missnöje
med det förslag som utskottet har framlagt
och det beslut som riksdagen kommer
att fatta.

Listerlandets järnvägar har kommit
till genom mycket stora bidrag från
Mjällby kommun, som har betalat bortåt
400 000 kronor för att få en järnväg
genom socknen, en järnväg som mycket
väl behövdes och som visat sig vara
till stort gagn. Om Blekinge kustbanor,
som byggde järnvägen, hade varit normalspåriga,
hade uppenbarligen också
Listerbanan blivit normalspårig, och
då hade ingen människa i dag räknat
med att den järnvägen skulle läggas
ned. Det är klart att man inte kunde
ordna med anslutning i Sölvesborg för
denna järnväg eller ens tänkte på att
det var nödvändigt.

I statsutskottets utlåtande 1946 angående
blekingenätet förekom en passus
som hämtats från 1943 års järnvägskommittés
betänkande: »Det bör inte
ifrågakomma att beröva en bygd en
järnvägsförbindelse utan tungt vägande
skäl och i varje fall icke utan att samtidigt
överväganden äga rum rörande
förutsättningarna för ett tillgodoseende
i annan form av bygdens berättigade
krav på likvärdiga, ändamålsenliga
kommunikationer.»

Man har nu att, som utskottet gjort,
taga ställning till huruvida banan skall
nedläggas eller en hel del vägar byggas.
Det står ju också utsagt, hur mycket
dessa vägar skall kosta: de kommer
att kosta åtskilligt mer än en ombyggnad
av järnvägen. Nere på Listerlandet,
där det är slätmark, kostar det 49 000
kronor per bankilometer — fri mark är
utlovad — medan den beslutade utbyggnaden
av vägarna kostar 1,5 miljoner.
Det gäller vägar som har kommit till
utan större anordningar, och det finns
knappast ett vägskäl som man inte be -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Kommunikationerna på Listerlandet

höver bredda för att få busstrafik att
gå friktionsfritt. Dessa vägkostnader
kan naturligtvis inte helt undgås om
man behåller järnvägen, men det är
uppenbart att staten i fortsättningen
liksom hittills skulle spara vägkostnader
om järnvägen inte revs upp.

Det är mycket beklagligt att järnvägen
skall rivas upp. Visserligen har
utskottet sagt, att Kungl. Maj :t kan ta
frågan under omprövning, men jag
tror att det inte skulle vara försvarligt
att först riva upp banan och kanske
bygga nya vägar och sedan på nytt
bygga en järnväg.

Nu har Lister-Mjällby kommun liksom
alla blekingesocknar blivit starkt
åderlåten på folk till följd av emigration,
till följd av fattigdom och de dåliga
betingelserna för fisket, men genom
intresse från bygden och inte minst
tack vare järnvägen har det nu bildats
några industrier. Det har byggts fryshus
för fisk; och nu ökar befolkningssiffran
i Lister-Mjällby i stället för att
som förut under många år minska. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att
ökningen framgår inte av utskottets utlåtande.
Där har man nämligen inte
åberopat de senaste årens siffror. Hade
man använt litet mer av uppgifterna i
de likalydande motioner, som är väckta
i denna kammare och av herr Hällgren
i första kammaren, vilken har skrivit
den och som är mjällbybo, så hade
skildringen av läget blivit helt annorlunda.
Det har inte utskottet gjort, och
därför har man inte fått den rätta framställningen
av förhållandena sådana de
är i dag.

Nu skall man visserligen gå fram
med ett industrispår, som redan är
byggt till Mjällby. Men jag vill framhålla,
att den som känner förhållandena
vet, att en järnväg till Listershuvud
skulle ha sparat kostnaden för en hel
del vägbyggande. Jag är fullt medveten
om att det i dagens läge inte går att
kombinera en smalspårig järnväg med

den normalspåriga i Sölvesborg. Där
finns inte ens plats eller möjlighet till
det. Men man kunde ju ha utsträckt industrispåret,
så att det kommit i närheten
av de stora fryshusen som är
byggda i Hörviken. Om man hade gjort
det, skulle man säkert ha gjort en vinst.

Folket i bygden kan inte förstå denna
åtgärd, som här föreslagits och som
statsmakterna kommer att besluta. Människorna
där kan inte förstå att det
skulle vara någon mening i att riva upp
en järnväg, som går bra och där trafiken
ökar och som blir till allt större
nytta för bygden.

När listersborna byggde sin järnväg,
var det säkert en god åtgärd. De har
haft mycken nytta av den järnvägen,
men nu när de behöver den som allra
bäst skall den rivas upp.

Det är klart att man kan offra pengar
på vägarna, så att de blir lika bra, men
vad skall det tjäna till, när det kostar
mer? Vidare är det på det sättet att
bygden har vant sig vid järnvägen. Jag
vill erinra om att den sista sträckan
byggdes så sent som 1920. Det är tillräckligt
lång tid sedan för att befolkningen
skall ha vant sig vid dessa förhållanden,
och därför är det hårt, att
de nu skall behöva avstå från den. Om
utskottet hade föreslagit någon längre
sträcka, så hade man ändå inbesparat
en del vägbyggande. Det skulle säkert
ha varit bättre.

Jag kan inte göra något yrkande här.
Det finns ingen möjlighet att göra det
mot ett enhälligt statsutskott. Jag har
emellertid velat tala om hur befolkningen
där nere ser på detta och hur
missnöjd man är med det och hur galet
det enligt mitt förmenande är, att man
river upp en järnväg, som varit och är
till stor nytta och välsignelse för bygden.
Jag har som sagt, herr talman, inte
något yrkande; jag har bara velat att
vad jag nu anfört skulle komma i tryck.
Jag skulle slutligen vilja tillägga, att
om en omprövning skall ske, så finns

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

det god tid till det. Om man nämligen
skall hålla på regeln att ingen järnväg
skall raseras förrän bättre förhållanden
kommer i stället, så har statsrådet säkert
god tid att ta sig ännu en funderare
på detta.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag blev något förvånad,
när herr Johnsson i Kastanjegården
så starkt underströk bygdens missnöje
med det förslag till lösning av kommunikationsfrågorna
på Listerlandet
som utskottet framlagt. Vi har inom utskottet
levat i den uppfattningen, att
det förslag vi har kommit med skulle
innebära en ganska god lösning av transportproblemet
där nere. Vi har varit
i tillfälle att på ort och ställe bilda oss
en uppfattning om läget och har därför
haft konkreta utgångspunkter vid vår
bedömning.

Nu finns det för mig ingen anledning
att närmare söka motivera utskottets
förslag på de skilda punkterna.
Herr Johnsson ställde ju inget yrkande.
Jag vill bara erinra om med anledning
av att herr Johnsson så starkt utdömer
förslaget om nedläggande av den spårbundna
trafiken och omläggning till
landsvägstrafik, att motionärerna själva
i sin motion tar upp ett sådant yrkande
som ett alternativ. Då har vi räknat med
att de sakkunnigt bedömt frågans lösning
och även kunnat acceptera just
en sådan lösning som i motionen föreslagits
och som vi i utskottet funnit
vara den mest motiverade med hänsyn
till alla de omständigheter som man
får pröva i denna fråga.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa randanmärkningar och ber att i
anknytning till vad utskottet anfört få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 7

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 171 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 31 mars 1955, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga ändringar i vissa avlöningsreglementen,
m. m. Förslaget innebar
bl. a. en uppräkning av de nuvarande
bostadsavdragen för prästerliga
tjänstebostäder.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal motioner.

I två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Bror
Nilsson m. fl. (1:509) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 633), hade hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
i fråga om höjning av bostadsavdragen
för prästerliga tjänstebostäder
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående deras
standard, användning i församlingsarbetet
och övriga faktorer som i detta
fall borde beaktas och att nytt förslag
måtte föreläggas riksdagen, sedan förhandlingar
på grundval av utredningsresultatet
förts med vederbörande personalorganisationer.

Vidare hade i två vid riksdagens början
väckta likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av fru Hamrin-Thorell
(1:301) och den andra inom
andra kammaren av fröken Ager
(II: 333), hemställts, att riksdagen ville
besluta att till föreståndarinnan för undervisning
i sömnad vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala anvisa ett
arvode av 550 kronor utöver henne tillkommande
lön som lärare.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att

1) vidtaga ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente den 30 juni
1948 (nr 436) i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga vid
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 31 mars 1955 fogade författningsförslaget,

2) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet
för folkskolan den 30 juni
1948 (nr 437), avlöningsreglementet för
övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386)
samt kungörelsen den 22 juni 1951 (nr
586) angående statsbidrag till centrala
verkstadsskolor i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
under II förordats;

B. att riksdagen måtte i vad avser
barntillägg till kyrkoherde i svensk
församling i utlandet bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga i statsrådsprotokollet
förordad ändring i prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577);

C. att riksdagen måtte i vad avser
höjning av bostadsavdragen för prästerliga
tjänstebostäder, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 509 och II: 633, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga i statsrådsprotokollet
förordad ändring i
prästlönereglementet den 29 juni 1951
(nr 577);

D. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att

1) utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga i anledning
av förenämnda förslag,

2) meddela bestämmelser angående
beredskapsersättning till kryptoutbildade
kanslibiträden vid Sydkustens
och Västkustens marindistrikt i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet under III förordats,

3) utfärda ändrade bestämmelser angående
avlöningsförmåner för befattningshavare
i statens tjänst vid deltagande
i kurser i företagsdemokrati
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i statsrådsprotokollet under
IV förordats;

E. att riksdagen måtte godkänna av
Kungl. Maj:t meddelade beslut angående
ersättning för beredskapstjänstgöring
till dels kryptoutbildat kanslibiträde
vid Ostkustens marindistrikt och
dels förrådsmästare vid vissa marinens
drivmedelsförråd;

F. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna
I: 260 och II: 376;

G. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad utskottet
anfört meddela bestämmelser
för tjänstemän vid domänverket i fråga
om semester, som belöpte på år 1954;

H. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:301 och 11:333, besluta,
att den lärarinna vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, som vore
föreståndarinna för sömnadsundervisningen,
skulle äga åtnjuta särskilt arvode
utöver lön med 550 kronor för år;

I. att motionerna 1:305 och 11:391
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Alfred Nilsson, och Aastrup samt
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i vad anginge höjning av bostadsavdragen
för prästerliga tjänstebostäder,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt i anledning av motionerna
I: 509 och II: 633, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Thun, Eriksson i Sandby,
Thapper och Gustafsson i Stockholm,
som ansett att utskottet bort under
H. hemställa, att motionerna I: 301
och II: 333 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag har anslutit mig

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

till en reservation till detta utlåtande,
vilken gäller ersättning för prästernas
tjänstebostäder. Jag vill litet motivera
mitt ställningstagande, emedan jag står
på denna reservation.

Jag är i likhet med utskottet inte alls
främmande för tanken på en höjning
av de nuvarande hostadsavdragen för
de prästerliga tjänstebostäderna. Tvärtom
får en höjning anses befogad med
hänsyn till vad som skett inom andra
förvaltningsområden. Vad jag däremot
opponerar mig emot är själva behandlingen
av denna fråga i civildepartementet.

Vi har helt nyligen tagit upp problemet
angående tjänstebostäder för folkskollärarna.
Den propositionen hade
innan den framlades på riksdagens
bord blivit förbehandlad genom en utredning,
som blev färdig hösten 1954.
I denna utredning säger man, att man
har sökt kontakt med de olika lärarorganisationerna.
Utredningen har också
varit på remiss till bl. a. skolöverstyrelsen,
till länsstyrelserna och till statskontoret.

När det gäller dessa tjänstebostäder
för präster har man däremot inte gått
den vägen. Man har endast fem dagar
före propositionens framläggande underrättat
personalorganisationen om
förslaget och frågat, hur den ställt sig.
Det är givet att personalorganisationen
på denna korta tid varken kunde sammankalla
sin centralstyrelse eller sina
lokalavdelningar eller över huvud taget
kunnat penetrera förhållandena.

Propositionen är alltså framlagd utan
någon utredning, och det är detta som
jag opponerar mig emot. Jag anser att
det i detta fall är starkt motiverat med
en utredning. Man kan nämligen inte
här göra jämförelse mellan folkskollärarnas
bostäder och de prästerliga
tjänstebostäderna. De skiljer sig avsevärt
både i fråga om typ och användningssätt.

visade det sig att drygt 51 procent av
kyrkoherdarnas prästgårdar var byggda
1880 eller tidigare och endast 19,3
procent var byggda 1921 eller senare.
Det är alltså ett mycket dåligt bostadsbestånd
som det här gäller, och man
frågar sig om det är motiverat att göra
en generell hyresökning på cirka 25
procent som Kungl. Maj:t föreslagit.

Vidare är att märka att prästernas
tjänstebostäder i regel är överdimensionerade.
Jag tror helt säkert att
många av prästerna gärna skulle använda
sig av andra bostäder på hyresmarknaden
i stället för att bo i dessa
stora, ofta omoderna och tungarbetade
prästgårdar. I allmänhet är de gamla
prästgårdarna dåligt värmeisolerade,
vilket medför dryga värmekostnader.
I vissa fall uppgår bränslekostnaderna
till lika mycket som själva hyresersättningen.

Dessutom används prästgårdarna
inte bara som bostad åt prästerna, utan
de inrymmer oftast även pastorsexpeditioner,
och eftersom det i regel är ont
om samlingslokaler på landsbygden får
man stundom använda prästgårdarna
för församlingsaftnar och dylikt.

Det är av denna anledning som jag
anser att man bör göra en utredning.
Jag har endast velat nämna dessa exempel
— många flera skulle kunna anföras
— men det sagda torde visa att
frågan sannerligen inte är utredd.

Jag vill dock inte att prästerna skall
få det bättre än folkskollärarna, och
därför har vi i reservationen sagt att
hinder ej torde möta att reglera ifrågavarande
spörsmål med retroaktiv verkan,
varigenom ifrågakommande höjningar
kan tillämpas från samma tidpunkt
som enligt Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Man bör alltså kunna invänta 1952
års tjänstebostadsutredning. Om denna
inte hinner bli färdig innevarande år,
har man möjlighet alt göra en separat
utredning och på grundval av denna

1940 gjorde man en utredning angående
prästernas tjänstebostäder, och då
2 — Andra kammarens protokoll 1.95.5. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

framlägga ett förslag till nästa års
riksdag.

Jag har med dessa få ord velat motivera
mitt ställningstagande till reservationen,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde fröken
Vinge (fp) och herr Staxäng (h).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Med anledning av statsutskottets
föreliggande utlåtande ber
jag att med några ord få beröra frågan
om höjning av bostadsavdraget för de
prästerliga tjänstebostäderna. Det är
nämligen denna fråga som föranlett
vår motion nr 633 i denna kammare.

För undvikande av missförstånd vill
jag genast säga, att både motionärerna
och reservanterna är klart införstådda
med att en viss höjning kan vara motiverad.
Det är emellertid två orsaker
som gör att jag inte anser mig kunna
gå med på departementsförslaget. Den
ena är att förslaget grundar sig på ett
alltför bristfälligt sakmaterial. Den
andra är att överläggningar på numera
vanligt sätt inte har skett med personalorganisationen.

Vad det sistnämnda beträffar fick enligt
uppgift Svenska prästförbundet
först så sent som den 24 mars kännedom
om departementsförslaget. Då huvudorganisationen
avfordrades svar inom
fem dagar, d. v. s. den 29 mars,
hann förbundet icke inkalla centralstyrelsen,
än mindre höra sina distrikt.

Den föreslagna höjningen av bostadsavdraget
för folkskollärare sägs
ligga till grund för det här behandlade
förslaget. Men lärarorganisationerna
fick redan före utredningen
framlägga sina synpunkter och därefter
yttra sig över förslaget! De fick
också tillfälle att diskutera detsamma.
Det får väl numera anses vara en vedertagen
ordning, som jag förmodar att
även statsrådet är fullt med på, att förhandlingar
upptages med vederbörande

organisationer, innan förslag framlägges
för riksdagen. Att det här rör
sig om en mindre grupp kan naturligtvis
inte vara något skäl för en annan
ordning.

Sedan kan man helt säkert inte utan
vidare, såsom det också påpekats här,
jämföra prästbostäderna med lärarbostäderna
i klassificeringsavseende. Enligt
en i år av Svenska prästförbundet
företagen undersökning i Växjö stift
var av prästernas tjänstebostäder 20
procent byggda före 1850 och hälften
före 1895; halva antalet av bostäderna
var alltså över 60 år gammalt. Det är
klart att så pass gamla och mindre
väldisponerade bostäder är tungarbetade
med dryga kostnader för städning
och dylikt och drar med sig höga
bränslekostnader. För dessa äldre
tjänstebostäder i Växjö stift redovisades
en årlig bränslekostnad överstigande
1 200 kronor. Av kyrkoherdarna hade
55 procent en bränsleutgift på mer
än 1 200 kronor och 36 procent på mer
än 1 400 kronor. Att för dessa bostäder,
oftast äldre och inbördes av mycket
olika kvalitet, generellt föreskriva
en 25-procentig höjning, eftersom allmänna
bostadskostnadsindex från 1945
till 1954 höjts med just detta tal, kan
väl inte utan vidare anses riktigt. För
övrigt kommer 1952 års tjänstebostadsulredning
att även pröva hyressättningen
för dessa tjänstebostäder, och
den säges bli färdig i år. Som reservanterna
anfört borde det inte möta något
hinder att låta en på saklig utredning
grundad och motiverad hyreshöjning
få retroaktiv verkan.

Enligt mitt sätt att se talar de anförda
skälen för att den hyreshöjning
för tjänstebostäderna som här är i fråga
föregås av en utredning och även av
förhandling med personalorganisationen.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Man skall inte tala i

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

egen sak, och är man präst och andlig
ledare eller vad man skall säga bör man
inte gärna personligen gå in för att försöka
förbättra de ekonomiska villkoren
för sin egen kår. Jag kommer alltså inte
att tala i egen sak eller för min kårs
ekonomiska bästa, faktiskt i visst avseende
snarare tvärtom!

Det är emellertid en punkt i denna
historia, som förefaller mig rätt gåtfull.
Att man föreslår en höjning med
25 procent av hyrorna för prästgårdarna
har jag ingenting emot i och för sig,
men det som förvånar mig är att i fråga
om de mest eftersökta av rikets prästerliga
tjänster, nämligen de ordinarie
prästtjänsterna i Stockholm, föreslår
man i stället för en höjning med 25
procent endast 7,5 procents höjning.
Det är en rätt originell situation, att
man alltså genom propositionen och utskottsutlåtandets
kläm går in för att
sätta dem, som redan har det bättre än
andra i samma yrke, i en ytterligare
gynnsammare ställning än t. ex. landsbygdens
präster. Jag tror att kammaren
nog är intresserad av denna lilla
passus, ty jag menar att rent principiellt
kan det ha en viss prejudicerande
betydelse, att man vad gäller hyresgruppering
bryter loss en speciell
grupp av tjänstemän i Sverige och för
deras del deklarerar, att för dem inte
skall gälla vad som gäller för riket i
övrigt. År det verkligen kammarens
ledamöters uppfattning, att det vittnar
om ett genomtänkt förslag och en klok
och riktig utredning att på detta sätt
gå ifrån den hyresberäkning som fastställts
tidigare och därigenom gynna
dem som redan är de mest gynnade av
prästerskapet?

.lag tycker nog att det verkar litet
onödigt att i år besluta i detta ärende,
när 1952 års tjänstebostadsutredning
beräknas vara färdig kanske redan i år,
och definitiv lösning av denna fråga
kan fastställas av riksdagen inom ett
år eller så. En ytterligare anledning
till att man kan önska en utredning är

väl just, att prästgårdarna är av så varierande
slag men att man det oaktat
vill höja lika för alla.

För mig är det en hjärtesak att tala
om, att även prästfruarna är människor,
och att de har ett utomordentligt
tungarbetat hem, som de kanske själva
inte ville bo i, men som de i egenskap
av prästfruar måste bebo. Vi präster
är visserligen hyresgäster, men skillnaden
mellan prästerskapet och andra
hyresgäster är, att vi måste bo i den
lägenhet, som vi anvisas.

Jag skulle vilja rikta en fråga till
civilministern, om det verkligen är ett
tecken på att det är ett genomtänkt förslag,
när man på detta sätt bryter ut
en grupp av tjänstemän och för dem
ändrar hyresgruppen från 5 till 4. Jag
vore mycket tacksam för ett svar på
den frågan, när vi nu har glädjen se
statsrådet Lange här i dag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr 1.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte här yttra
mig om prästerna och deras bostäder
utan i stället hålla mig till en något
mindre fråga.

Till föreliggande utskottsutlåtande
har jag tillsammans med några andra
kammarledamöter antecknat en reservation
till utskottets förslag att bifalla
en motion, i vilken man begär ett särskilt
arvode om 550 kronor till en lärarinna
vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala. Anledningen till vår reservation
är, att när riksdagen tidigare
i år har behandlat lönesättningen för
ifrågavarande befattningshavare — efter
en i sedvanliga former föregången
förhandling mellan parterna — så är
det enligt reservanternas mening inte
riktigt att efteråt komma och begära,
att riksdagen skall korrigera något, som
tappats bort vid förhandlingarna, eller
ett eller annat misstag som begåtts där.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

Riksdagen har redan godtagit de träffade
överenskommelserna utan några
ändringar, och om man skall hålla på
principen att frågor av detta slag skall
regleras genom förhandlingar mellan
staten och ifrågavarande personalgrupper,
så skall också förhandlingsresultatet
gälla och ingenting annat.

Sedan kan det ju hända, att den ena
parten inte är riktigt på det klara med
den faktiska innebörden och alla konsekvenser
av en vid förhandling träffad
överenskommelse, och då bör man kunna
sträcka sig litet längre i något fall,
om det är en mindre summa det gäller,
men det skall i så fall ske förhandlingsvägen.
Här gäller det visserligen
en struntsumma, som det i och för sig
inte är mycket lönt att bråka om, men
för principens skull vill jag ändå inte
vara med om att ge ett finger åt denna
ordning att riksdagen korrigerar i efterhand,
detta med tanke på de konsekvenser
detta kan ha för framtiden.

Till slut kan det också vara intressant
att göra ett konstaterande. Jag vill
inte på något sätt föregripa den kommande
debatten om obligatorisk skiljedom,
men ibland — när man tappat
bort någonting eller menar sig inte ha
fått ut vad man anser att man skulle
ha — passar det tydligen att springa
till statsmakterna och begära att riksdagen
skall ingripa i arbetsmarknadens
angelägenheter. När statsmakterna emellertid
vid andra tillfällen försöker ingripa,
ja, då skriker man som en stucken
gris och talar om arbetsmarknadens
frihet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är undertecknad av herr Thun
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Gustafsson i
Stockholm berörde en detalj i det förevarande
utlåtandet, där utskottet har
yrkat bifall till en motion om en viss

parallellställning av vissa tjänstemän.
Mot de principer herr Gustafsson i
Stockholm därvid talade för har jag
inte så mycket att erinra, men å andra
sidan torde det vara så, att ifrågavarande
befattningshavare har glömts
bort av personalrepresentanterna vid
de förhandlingar som förts. Om denna
fråga hade förts fram vid förhandlingstillfället,
så hade det nu motionsledes
framförda kravet säkerligen bifallits,
eftersom samma krav godkänts
beträffande seminariet i Umeå. På
denna grund har utskottet ansett sig
böra förorda bifall till motionen.

Det är emellertid inte det spörsmålet,
som här är den stora frågan, utan
det är frågan om prästernas bostäder.
Jag noterar att ingen talare här har opponerat
sig mot den föreslagna hyreshöjningen
för prästerna. Fröken Ager
sade bara, att hon för sin del fann
hyreshöjningen befogad, men hon gav
samtidigt uttryck åt sitt missnöje med
själva behandlingen av ärendet. Jag
förstår emellertid inte hur någon kan
vara missnöjd i det fallet. Här tycks
man leva i den föreställningen — det
framgick också av vad herr Nelander
anförde — att prästerskapet har satts
i en särställning. Herr Nelander sade
i sammanhanget, att sedvanliga överläggningar
icke förevarit i ärendet. Men
det borde väl ändå inte vara herr Nelander
obekant, att det har varit två
överläggningar med civildepartementet
i denna fråga. Jag kan upplysningsvis
meddela, att den kategori tjänstemän
som anses vara riktigt behandlad, folkskollärarna,
också har haft två överläggningar
med departementet rörande
bostadsfrågan. Där föreligger sålunda
ingen skillnad. Då kan man visserligen
hänvisa till att en utredning har gjorts
parallellt för folkskollärarnas del, och
det är riktigt att bostadsfrågan bröts
ut ur den utredningen, men å andra
sidan kan den saken inte ändra något
i den rent principiella handläggningen
av ärendet.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det intryck man här försöker
skapa, nämligen att prästerna har försatts
i en särställning, inte är riktigt.
Det är nämligen så, att SJ :s personal
och betydande grupper annan personal,
tullens personal m. fl., också har fått
vidkännas hyreshöjningar, trots att
1952 års bostadsutredning ännu inte
har slutfört sitt arbete. Och för dessa
kategorier har det icke förts några direkta
förhandlingar utan endast vissa
överläggningar mellan representanter
för personalen och respektive verk.

En sak bör man emellertid i detta
sammanhang komma ihåg, nämligen att
vi har någonting som heter statens bostadsnämnd,
och dit kan den enskilde
gå med sina klagomål, därest han anser
sig ha fått för hög hyra. Den nämnden
är sammansatt av representanter dels för
verken och dels för personalen. Jag
tror heller inte jag avslöjar för mycket,
om jag säger att personalens representanter
där nog skulle ställa sig ganska
frågande inför ett beslut av riksdagen i
enlighet med reservanternas förslag i
detta ärende. Det skulle nämligen betyda,
att vi sätter prästerskapet i en
förmånligare ställning än den som gäller
för övriga i statens tjänst anställda.

Det har också talats om att bostadsbeståndet
är mycket gammalt. Det är
riktigt att en del prästgårdar är gamla,
men den omständigheten att en byggnad
är gammal är i och för sig intet
bevis för att bostaden som sådan är dålig.
Tvärtom finns det många gamla
byggnader, där bostäderna är väsentligt
bättre än i nya byggnader. Åldern
på en byggnad är alltså i och för sig
inte bestämmande för bostadens beskaffenhet.

Det har ju också skett en hel del på
detta område under de senaste åren,
och därtill kommer, att de kyrkliga befattningshavarnas
bostäder över huvud
taget är ställda under kontroll av domkapitlens
stiftsnämnder, där prästerskapet
har möjlighet att få gehör för

vissa krav på moderniseringar och reparationer,
om församlingarna skulle
motsätta sig sådana. Å andra sidan har
jag inte förmärkt, att det varit så särskilt
stark opposition.

Man frågar sig då: Hur ställer sig
denna hyreshöjning i relation till den
som tillämpas vid SJ? Om jag tar prästgården
i Övertorneå, är hyran för närvarande
6 kronor 42 öre per m2, och
med SJ-systemet skulle den bli 9 kronor
16 öre per in2. I prästgården i Stugun
är hyran för närvarande 5 kronor
37 öre per m2 och skulle med SJ-systemet
bli 7 kronor 67 öre. På det viset
ser det ut. Jag skulle kunna dra ytterligare
ett antal siffror, men jag vill inte
förlänga debatten på den punkten.

En talare ville i sitt inlägg göra gällande,
att man måste ha pastorsexpedition
i prästgården och att församlingen
måste ha möjlighet att sammanträda
där. Men det är väl ändå lokaler,
som inte ingår i prästens bostad.
Det torde inte vara obekant för talaren,
att en hel del av de stora prästgårdarna
genom särskilda beslut har fått
dels hyresreducering, dels särskilt
bränsletillägg, ty vissa prästgårdar är
ju av en storleksordning, som inte alls
anknyter till nutidens bostadsvanor.

Herr Norrby tog upp ett annat problem.
Han pekade på att det i Stockholm
skulle bli sju procents hyreshöjning
genom att Stockholm hänförts till
hyresgrupp 4. Det har visat sig, när
man gjort en jämförande undersökning
av hyreskostnaderna, att det i Stockholm
skulle ha blivit en oproportionerligt
hög hyra i jämförelse med de hyror,
som utgår för prästgårdarna i övriga
delar av landet. Det är motivet
till att jämväl Stockholm placerats i
hyresgrupp 4.

Det kan inte vara obekant för herr
Norrby, att åtskilliga präster hänförs
till eu lägre hyresgrupp än den lönegrupp
de tillhör. Det iir ingalunda
ovanligt, att eu priist sitter i lönegrupp
3 men betalar hyra enligt normerna

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

för lönegrupp 1. Om nu herr Norrby
vill driva igenom en mera enhetlig dyrortsgradering,
så får han rätt mycket
att göra just på denna punkt, och då
kommer det att klämmas till rätt hårt
i herr Norrbys grannskap också, ty det
finns en del där som står i grupp 4
men skulle flyttas upp till grupp 5.

Herr talman! Med hänsyn till de
principer som hittills tillämpats och
med hänsyn till den uppläggning, som
frågan har fått, har vi inom utskottet
ansett, att departementschefen anfört
fullt godtagbara skäl för sin ståndpunkt.
Jag ber därför att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har, efter det att utskottets
talesman nyss haft ordet, inte
så mycket att tillägga. Jag skulle endast
vilja understryka, att sedan 1951 har
hyrorna för tjänstebostäder för flera
grupper uppräknats och justerats, och
det har skett i överensstämmelse med
riksdagens och riksdagens revisorers
önskemål.

Det är riktigt, att det för närvarande
pågår en utredning om hyresberäkning
för tjänstebostäder, men jag tror att
motionärerna och reservanterna i utskottet
är väl optimistiska, när de föreställer
sig att resultatet av den utredningen
mycket snart kan komma fram
såsom ett förslag till riksdagen. Såvitt
jag förstår kommer det inte att föreligga
några möjligheter att i den frågan
fatta beslut, som skulle kunna träda i
kraft förrän tidigast från och med den
1 juli 1957. Under sådana omständigheter
har man inte ansett det vara riktigt
att avvakta utredningens resultat
utan på flerfaldiga punkter, som jag
nyss nämnt, justerat hyrorna med hänsyn
till kostnadsutvecklingen och hyresutvecklingen
i övrigt.

Det skedde nyligen för folkskollä -

rarna, för vilka hyrorna höjdes med
procentsatser varierande mellan 15, 25
och 40 procent. Jag vill understryka,
att det är särskilt mot bakgrunden av
det sistnämnda beslutet som detta förslag
förelagts riksdagen.

Det förslag, som statsutskottet haft att
behandla, ansluter sig helt till den hyresreglering,
som skett för folkskollärarnas
tjänstebostäder. Genomsnittet för
folkskollärarna var ungefär 25 procent,
och denna procentsats har tillämpats
för prästernas tjänstebostäder i hyresgrupperna
1—4. Och båda hyresuppräkningarna
har — det vill jag uttryckligen
understryka — grundats på precis
samma material och haft samma bas
som utgångspunkt, nämligen hyresräkningen
1945. Därför tror jag det är
oriktigt att säga, att det inte förelegat
något material, på vilket ett omdöme
om prästbostädernas hyror skulle kunna
baseras.

Jag vill i detta sammanhang också
en smula förneka det berättigade i att,
som herr Nelander gjorde i sitt anförande,
ge det intrycket, att bostäderna
för prästerna i allmänhet skulle vara
av så dålig beskaffenhet. Det är visserligen
sant, att en betydande del av
prästbostäderna är gamla — en stor del
av dem är som sagt uppförda för 60
år sedan — men en undersökning som
gjordes 1947 visar ändå, att det då endast
var 10 procent av kyrkoherdebostäderna
och 13 procent av komministerbostäderna
som inte var försedda
med centralvärme. Vi vet inte mycket
om hur bostadsbeståndet har utvecklat
sig sedan dess, men efter 1950 har 5
till 6 procent av dessa bostäder förnyats,
och man får väl förutsätta, att flera av
de äldre bostäderna utrustats med de
moderna bekvämligheter en bostad, som
skall fylla rimliga standardanspråk, bör
vara försedd med.

Jag vill vidare tillbakavisa påståendet
att inga överläggningar förekommit
med prästernas organisation. I själva
verket föreligger här en fullständig

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

överensstämmelse med behandlingen av
folkskollärarna. I intetdera fallet fördes
direkta förhandlingar, men däremot har
i båda fallen överläggningar med vederbörande
fackliga organisationer ägt
rum, varvid man försökt nå en överenskommelse,
men eftersom det här gäller
en försämring av en löneförmån är det
ganska uppenbart, att organisationerna
inte varit särskilt intresserade av att
biträda en överenskommelse i ärendet.
Detta gäller såväl folkskollärarna som
prästerna. I det hänseendet har icke
prästerna behandlats på något annat
sätt än folkskollärarna.

Beträffande den fråga, som för övrigt
utskottets talesman besvarade men
som herr Norrby ställde till mig, varför
man höjer hyrorna i Stockholm
med endast cirka 7 procent men för
landet i övrigt med 25 procent, vill jag
svara att detta har berott på att man
velat ansluta hyreshöjningen för prästerna
till den genomsnittliga hyreshöjning
som folkskollärarnas tjänstebostäder
undergår. Vi har som bekant inga
folkskollärarbostäder i Stockholm. Därför
har samma belopp för hyrorna i
liyresgrupperna 4 och 5 ansetts böra
tillämpas, och detta har som resultat
medfört, att hyrorna här i Stockholm
endast kommit att höjas med 7 procent.
Å andra sidan kan det göras gällande,
att prästerna härigenom kommit
i något sämre läge än folkskollärarna i
Stockholm, vilkas hyror icke ändrats
på grund av andra faktorer än dem som
verkar på den fria hyresmarknaden.

Medan jag ändå har ordet, herr talman,
skulle jag beträffande en annan
fråga, där också en reservation föreligger,
vilja tillkännage min uppfattning.
Den frågan berördes nyss av herr Gustafsson
i Stockholm. Jag vill säga att
därvidlag delar jag reservanternas principiella
uppfattning, att dylika frågor
— det gäller jämställande i lönehänseende
av vissa lärare vid fackskolan i
Uppsala med lärare vid hushållsseminariet
i Umeå — bör avgöras i förhand -

lingsmässig ordning. Även om det spörsmålet
inte är av särskilt stor betydelse
och framför allt inte har någon statsfinansiell
betydelse — det vill jag gärna
erkänna — så är principen, om den
skulle få vidare tillämpning, ändå ganska
allvarlig med hänsyn till utsikterna
att nå ett tillfredsställande resultat vid
de förhandlingar som civildepartementet
för med arbetstagarnas organisationer.
Under sådana omständigheter synes
det mig nog mera naturligt att riksdagen
på den punkten följer det ursprungliga
förslaget.

Herr talman! Jag tror alltså inte att
frågan om prästbostädernas hyror har
handlagts på annat sätt än frågor av
liknande art, som vi tidigare haft att
ta ställning till.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Herr Lindholm uttryckte
någon förvåning över vår argumentering,
och statsrådet sade, att det hade
visst varit överläggningar även om man
inte kunde kalla det förhandlingar. Vad
jag särskilt har påpekat är att överläggningar
i vedertagen mening knappast
kan sägas ha ägt rum, och i varje fall
har det varit en stark forcering av ärendet.
Enligt de uppgifter jag har fått erhöll
Prästförbundet per telefon från departementet
den 24 mars meddelande
om förslaget, och svar infordrades inom
fem dagar. Jag tycker nog att skall det
vara överläggningar bör organisationerna
i alla fall få möjlighet att ha någon
rådplägning för att kunna ta ståndpunkt.

Statsrådet säger, att prästerskapet
skulle komma i en förmånligare ställning,
om man inte tog förslaget nu.
Detta menar inte vi motionärer och reservanter,
utan vi tycker att det finns
möjlighet att fatta beslut med retroaktiv
verkan, sedan utredning och överläggningar
i vanlig ordning bär ägt rum.

Statsrådet ville vidare bestrida, att
prästbostäderna i allmänhet var av då -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

lig beskaffenhet. Jag har inte alls uttalat
mig om hurudant det allmänna
läget därvidlag är; jag har sagt att bostäderna
är av mycket ojämn beskaffenhet
och att det därför är mycket
svårt att företa en generell hyreshöjning.
Inte heller har jag någon möjlighet
att göra en jämförelse med andra
tjänstebostäder, exempelvis SJ:s. Jag
bara vet att prästbostäderna, såsom det
också har påpekats i debatten här, i
regel är betydligt större och kanske till
och med större än tjänstinnehavarna
själva vill ha dem.

Att också departementschefen kommit
underfund med att rättvisa icke
skipats, visar väl ändå den nedprutning
för den högsta hyresgruppen, som
herr Norrby här talat om och som innebär
att förhöjningen endast skulle bli
7,5 procent. De flesta prästbostäder hör
emellertid till hyresgrupp 2, och för
t. ex. en kyrkoherdebostad är där hyran
1 752 kronor. Räknat med 25 procents
tillägg och den genomsnittliga
bränslekostnaden skulle hyran i fortsättningen
komma att uppgå till 3 400
—3 500 kronor.

Jag kan inte uttala mig om huruvida
denna hyra är för hög, men jag anser
att det hade varit på sin plats med en
utredning.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är glädjande att
inte heller reservanterna bestrider rimligheten
av en hyreshöjning. Jag har
emellertid svårt att följa herr Nelander,
när han säger att det borde ske en
grundligare utredning än den, varpå
det här föreliggande förslaget baserar
sig, och att hyreshöjningen sedan kunde
träda i kraft retroaktivt. Det skulle
ju innebära, att innehavarna av prästbostäder
skulle på en gång få betala
två års hyreshöjning på, låt mig säga,
25 procent. Det finns ju inte någon anledning
att tro annat än att det resul -

tat, som man kommit till för folkskollärarnas
del, är det riktiga. Detta måste
väl vara mera betungande för prästerna,
och jag kan inte förstå att det
ligger i deras intresse att man vidtar
ett sådant arrangemang som herr Nelander
här talat om.

Slutligen vill jag beträffande hyrorna
för tjänstebostäder i Stockholm bara
säga, att det i detta fall inte finns samma
jämförelsematerial som beträffande
tjänstebostäderna på andra orter. Någon
höjning av hyran för folkskollärarnas
tjänstebostäder i Stockholm har
inte skett — det vill jag än en gång
understryka — av den naturliga anledningen,
att det inte finns några sådana
tjänstebostäder i Stockholm. Detta är
skälet till att man kunnat nöja sig med
att låta samma hyra utgå för tjänstebostäder
i denna ortsgrupp som enligt
förslaget skall utgå i närmast lägre ortsgrupp,
ortsgrupp 4.

Jag vill tillfoga att övervägande antalet
av innehavare av prästerliga tjänstebostäder
återfinnes inom de allra
lägsta ortsgrupperna.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten — vi har så många andra viktiga
saker att tala om i dag. Jag skall
därför inskränka mig till att konstatera,
att herr Lindholm motiverar nedflvttningen
från hyresgrupp 5 till hyresgrupp
4 för Stockholms vidkommande
med att prästerna i Stockholm skulle
få betala oproportionerligt höga hyror,
om de skulle få ett tillägg på 25 procent.
Det är ett rätt underligt resonemang.
I prästlönelagen av år 1951 uttalas
det inte alls några sådana farhågor
för att hyrorna på någon ort skulle
kunna bli för höga, utan där är klart
och tydligt fastställt, att det skall finnas
fem hyresgrupper och fem dyrortsgrupper.
Det är alltså fastslaget vilken
betalning stockholmsprästerna
skall erlägga för sina tjänstebostäder.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Bostadsavdrag för prästerliga tjänstebostäder

Man kan val inte då gärna motivera en
förändring med att säga, att det är synd
om dem som har det bäst, medan man
däremot inte tar hänsyn till dem som
sitter ute i landet i äldre prästgårdar
av sämre kvalitet och som har större
utgifter än prästerna i Stockholm när
det t. ex. gäller barnens skolgång och
universitetsstudier.

Statsrådet Lange å sin sida säger beträffande
ändring i hyresgrupp att folkskollärarna
ju inte har några tjänstebostäder
i Stockholm och att man därför
lugnt kan göra en ändring av hyresgruppen
för prästernas vidkommande!
Det låter ju säga sig, men om det
skulle bli fråga om den juridiska riktigheten
i detta förfarande och om det
prejudicerande i att på detta sätt laborera
med nedflyttningar eller uppflyttningar
i hyresgrupp för vissa tjänstemän
finner jag det hela litet olustigt.

Om man inom civildepartementet är
nöjd med att ge Svenska prästförbundet
fem dagars varsel vad gäller detta stora
frågekomplex, är det intressant att få
höra den inställningen! Kvar står, att
utskottets hemställan innebär en orättvisa
mot de enkla kaplanerna på landsbygden
med relativt låga löner men
med mycket höga bränslekostnader i
förhållande till de mest privilegierade
inom det en gång i världen »privilegierade
prästerskapet» i Sveriges land,
nämligen de ordinarie prästerna i
Stockholm.

Jag har velat säga detta för att ytterligare
understryka, att det väsentligen
är flyttningen från hyresgrupp fem till
grupp fyra som förbryllar mig vid denna
frågas behandling. Beträffande höjningen
av hyrorna vill jag i övrigt inte
opponera mig.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber att kort och gott
få konstatera, att inte heller herr Norrby
har något att erinra mot hyressättningen
som sådan. När han talar om
stockholmsförhållandena vill jag emel -

lertid påpeka, att hyreshöjningen och
lönehöjningen skär sig på åtskilliga andra
områden. Om man nu skall ha det
så ordnat i Stockholm, varför skall man
då inte ha precis samma förhållanden
på övriga orter i landet? Jag tror, att
herr Norrby skulle ha gjort sina kolleger
en ganska stor björntjänst, om
han fick sin princip genomförd i dag.

I anledning av civilministerns yttrande
om den reservation, som föreligger
beträffande arvodet till en lärarinna vid
fackskolan i Uppsala, vill jag också säga
ett par ord. Han anför, att han av
principiella skäl inte vill vara med om
utskottets bifall till motionen. Om man
av principiella skäl inte vill gå med på
det, borde man emellertid kanske ha
tänkt på den saken något tidigare. Vi
ändrar nämligen ingenting i nu gällande
principer på detta område. Vid seminariet
i Umeå har man med civildepartementet
träffat uppgörelse om lönetillägg
till vissa tjänster. Denna uppgörelse
har vunnit utskottets godkännande,
och därmed har man också spikat
principen för hur dessa tjänstemän
skall lönas. Vad som skett är alltså, att
man på ett område har sagt, att man
skall tillämpa en viss form för lönens
fastställande. Vid tillämpningen har
man emellertid glömt bort en viss tjänst
i Uppsala, vilket nu genom motionen
har rättats till. Har man principiella
betänkligheter mot detta, skulle man
ha presenterat dem på ett tidigare skede
och sagt nej när det gällde Umeå.

överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr andre vice talmannen
framställda propositioner biföll
kammaren till en början vad utskottet
hemställt i punkterna A och B.

Beträffande punkten C gav herr andre
vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen; och
fann andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Lunds universitet: Avlöningar

besvarad. Fröken Ager begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten C i
utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Norrby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 56 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vad utskottet hemställt i punkterna
D—G blev härefter på framställda propositioner
av kammaren bifallet.

I fråga om punkten H gav herr andre
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Thun m. fl.
avgivna reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Slutligen bifölls, på därå gjord proposition,
utskottets hemställan i punkten
I.

§ 8

Lunds universitet: Avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
135, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret

1955/56 till Lunds universitet: Avlö ningar

jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 83,
s. 145—160) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Lunds universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56 dels ock till
Lunds universitet: Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 9 870 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Holmquist m. fl. (1:23) och den andra
inom andra kammaren av herr Netzén
m. fl. (II: 33), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att preceptoratet i
ekonomisk historia vid Lunds universitet
fr. o. m. kommande budgetår måtte
förändras till professur samt nuvarande
innehavaren av den befintliga preceptorsbefattningen
utan ledigförklarande
av professuren utnämnas till densammas
förste innehavare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:24 och 11:31, 1:23 och 11:33 samt
I: 94 och II: 117,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 870 000 kronor;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till kanna vad utskottet anfört angående
en personlig professur för docenten
Nils Alwall.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande motionerna I: 23 och
11:33 angående omvandling av preceptorsbefattningen
i ekonomisk historia
till en professur i ämnet av herr Blidfors
och fröken Vinge, vilka ansett att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:23 och 11:33 ävensom med
avslag å motionerna 1:24 och 11:31
samt 1:94 och 11:117,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad
reservanterna anfört;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 877 000 kronor;

2) beträffande motionerna 1:94 och
II: 117 angående en personlig laboratorsbefattning
i elektronik för docenten
Lennart Stigmark av herr Ohlon och
fröken Vinge, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! I samband med frågan
om anslag till Lunds universitet har utskottet
haft att behandla en motion av
herr Netzén in. fl. angående inrättande
av en professur i ekonomisk historia.

Redan för 17 år sedan väcktes den
första motionen i samma fråga, men

Lunds universitet: Avlöningar

ännu står universitetet utan professur
i ämnet. Nu är läget detta, att medan de
gamla statsuniversiteten Lund och Uppsala
är utan en sådan professur så finns
det professurer vid Stockholms högskola,
vid Handelshögskolan och vid Göteborgs
universitet.

I såväl Lund som Uppsala företrädes
ämnet emellertid av s. k. preceptorer.
Detta måste beklagas, eftersom ämnet
ekonomisk historia kommit att inta en
alltmera betydelsefull plats inom modern
forskning och undervisning. Det är
ju ganska naturligt att så är fallet, ty
skall man förstå vår tids ekonomiska
och sociala utveckling, måste man också
känna till den ekonomiska processen.

I Lund har ämnet tilldragit sig ett
stort intresse från studenternas sida.
Inte mindre än 38 studenter läser ekonomisk
historia, varav inte mindre än
11 licentiander och 5 doktorander, vilket
är mer än på något annat håll i motsvarande
ämne. Till stor del är nog detta
preceptor Bjurlings egen förtjänst,
eftersom han är en idérik och mångsidig
forskare, som har förmågan att
fånga studenternas intresse.

Då den reservation, som är fogad till
detta utlåtande och har betecknats med
nr 1, innebär att preceptoratet omvandlas
till professur och att Bjurling förordnas
som innehavare av professuren,
ber jag, herr talman, få yrka bifall till
reservationen men i övrigt bifall till
utskottets hemställan.

I detta sammanhang må det tillåtas
mig, herr talman, att beröra en mycket
mera omfattande och betydelsefull fråga,
nämligen frågan om en allmän upprustning
av våra universitet och högskolor.

Medan vi 1944 hade cirka 13 000 studenter
vid våra universitet och högskolor,
fanns det 1953 20 000, och det
är säkerligen inte orealistiskt att räkna
med en fördubbling av detta antal om
tio år. Står vi rustade för detta? Är vi
i stånd att möta denna anstormning?

Jag är mycket väl medveten om att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Lunds universitet: Avlöningar

det har gjorts mycket från statens sida
just de sista tio åren. Även om man tar
hänsyn till penningvärdets fall, kan
man räkna med att anslagen har fyrdubblats.
Men detta förhållande får inte
skymma bort behovet att skapa resurser
för att möta de kommande påfrestningarna.
Det gäller då inte endast att öka
universitetens utbildningskapacitet utan
även att skapa möjligheter för en vidgad
forskningsverksamhet.

Statsministern har enligt vad som
meddelats i pressen berört denna fråga
i ett föredrag i Umeå för kort tid sedan.
Detta anförande har självklart väckt
glädje och förväntningar bland många.
När jag nu ser statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet här i
kammaren, vore jag mycket tacksam
om herr statsrådet ansåg sig kunna delge
kammaren sina synpunkter på denna
fråga, som ju sträcker sig vida utöver
frågorna om enstaka — skall vi säga —
punktförbättringar, sådana som den jag
själv dristat mig att yrka bifall till.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Med tanke på den långa
föredragningslistan skall jag be att i
korthet få instämma i vad herr Blidfors
har anfört, både i hans krav på upprustning
av universiteten och högskolorna
— till denna fråga hade jag tänkt
att i någon mån återkomma under nästa
punkt på föredragningslistan — och
i hans yrkande om bifall till reservavationen
i fråga om professuren i ekonomisk
historia. Jag skall i stället övergå
till att tala om frågan om en personlig
laboratur för docent Lennart Stigmark
i ämnet elektronik.

Vad ämnet elektronik innebär, vet
väl strängt taget ingen i detta hus mer
än motionären herr Ohlon. Men vi
andra kan på indirekt väg sluta oss till
detta ämnes stora betydelse för vitt
skilda forskningsgrenar. Angående dess
betydelse för fysiken kan det vara tillräckligt
att nämna, att av 22 licentian -

der och doktorander på fysiska institutionen
i Lund arbetar 19 med någon
form av elektronisk apparatur som
hjälpmedel för sina undersökningar.
Men elektroniken har betydelse också
för astronomer, botanister, geologer,
kemister, matematiker, neurologer,
hjärtspecialister, radioterapeuter och
ännu några till.

Nu finns det en docent vid namn
Lennart Stigmark, som 1952 disputerade
på en avhandling i ett elektroniskt
ämne. Han blev docent på avhandlingen,
men en docents levnadsbana är ofta
vansklig. Han sökte därför och fick
lektorat i Malmö. Därmed förlorade fysiska
institutionen en mycket värdefull
kraft. Han hade nämligen inte bara
själv forskat utan också hjälpt både institutionens
egna forskare och studerande
och andra forskare med anvisningar
och skickliga nykonstruktioner.

När någon apparat nu krånglar, berättade
man för oss när vi var nere på
institutionen, brukar man ringa till honom.
Då kommer han så snart han kan,
och i regel kan han hjälpa dem att sätta
dessa mycket invecklade apparater i
stånd igen. Men han är bunden av sin
lektorstjänst, och det kan dröja innan
han kommer. Redan detta vållar olägenheter.

Men värre är detta. Tidigare hjälpte
han många andra forskare med deras
undersökningar. Han försöker hjälpa
dem nu också och till och med att ge
vissa kurser. Men hans tid som lektor
är så hårt anlitad, att han inte hinner
detta i erforderlig utsträckning. Detta
är så mycket allvarligare som, enligt
vad professorerna vid fysiska institutionen
har meddelat utskottet, många
licentiander och doktorander för sitt
arbete är beroende av elektronisk apparatur,
som måste konstrueras eller anpassas
speciellt för deras uppgifter. Det
innebär en avsevärd fördröjning av deras
utbildning, om de måste lägga ned
tid och arbete på att i detalj sätta sig in
i elektroniska problem, som ligger vid

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

sidan av deras egentliga forskningsuppgifter.
Denna fördröjning kan i många
fall uppgå till ett halvår.

Av dessa skäl önskar man att docent
Stigmark åter knytes till institutionen
och att detta sker så, att han får en
personlig laboratorsbefattning. Det är
också detta som motionen går ut på.
Nu inser jag att det är meningslöst att
ställa något yrkande mot ett enhälligt
statsutskott. Jag yrkar därför inte bifall
till motionen, men jag har velat fästa
kammarens uppmärksamhet på att detta
är en fråga, som vi snart måste ta ställning
till i positiv riktning. Jag skall
därför, herr talman, endast yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! I en av de motioner
utskottet här behandlat hemställs, att
preceptorsbefattningen i Lund i ekonomisk
historia förändras till professur.

Detta förslag är en gammal bekant.
Vi har behandlat den motionen i utskottet
och i kamrarna ett par gånger
förut. Jag vill samtidigt konstatera, att
både utskott och kamrar behandlat motionen
mycket positivt. Redan 1953
skrev utskottet, att ämnet ekonomisk
historia kommit att inta en viktig plats
inom modern forskning och undervisning.
Vidare skrev man, att utskottet
på grund härav förutsatte, att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet skulle följa
utvecklingen på detta område och därvid
beakta det ökade behov av företrädare
för ämnet i professors ställning,
som det växande intresset från
de studerandes sida och andra omständigheter
kunde göra påkallat. Vi underströk
detta uttalande även vid föregående
riksdag.

När nu frågan kommit igen, har vi
ansett det som en väl delikat sak för
utskottet att ta bestämd ställning till
den, allra helst som vi inte kunnat
stödja oss på ett tillstyrkande från

Lunds universitet: Avlöningar

universitetskanslern. Vi menar, trots
allt, att detta är en avvägningsfråga
och en bedömningsfråga. Kungl. Maj:t
bör pröva önskemål och behov och ta
ställning till saken innan riksdagen
tar slutlig ståndpunkt. Jag förutsätter
också att denna fråga — och även
andra frågor, framför allt den om en
laboratorsbefattning för docenten Lennart
Stigmark — kommer upp till
prövning i samband med en upprustning
av universiteten, som är ofrånkomlig
och antagligen måste ske inom en
inte alltför avlägsen framtid.

Under dessa förutsättningar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är inte min mening
att här ta upp de båda detaljfrågor
varom reservationer föreligger. Sedan
utskottets talesman haft ordet anser
jag mig inte böra gå in på dessa.

Däremot har herr Blidfors riktat en
direkt fråga till mig. Den frågan avser
ju en betydligt större sak, en sak
som också varit föremål för utläggningar
i pressen under senare tid sedan
statsministern i Umeå uttalat sig
därom. Jag anser mig därför böra för
kammaren säga, att jag har för avsikt
att inom en nära framtid — förmodligen
kan det bli redan i juni månad —•
föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta den sålunda
av statsministern annonserade
utredningen.

Det skulle ju gälla en långsiktig planering
av universitetens och högskolornas
fortsatta utbyggnad. Det är ingen
tvekan om att — med de prognoser
som kan ställas och som herr Blidfors
mycket riktigt var inne på — det finns
behov av en sådan utredning. Jag räknar
med att utredningen närmast kom -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Lunds universitet: Avlöningar

mer att bli expertbetonad och ha ett
relativt begränsat antal ledamöter för
att den skall få möjlighet att arbeta
snabbt och effektivt. Jag är också angelägen
om att understryka, att denna
utredning givetvis inte får hindra
prövningen av universitetens och högskolornas
dagsaktuella problem. Detta
gäller i synnerhet de filosofiska fakulteterna
— i första hand de humanistiska
ämnena — som måste bli föremål
för åtgärder för att möta den
starkt ökade tillströmningen av studenter.
Universitetskanslern har ju
också — som framgått av pressmeddelanden
— för ett par veckor sedan
kommit in med framställning i detta
ärende. Särskilda utredningsmän torde
dock inte behöva tillkallas av Kungl.
Maj :t för att behandla de mera kortsiktiga
problemen, utan jag räknar
med att de förslag, som kommer att
framläggas av universitetskanslern och
universitetsmyndigheterna, skall kunna
ligga till grund för omedelbara åtgärder.

Den särskilda utredningens program
och uppgifter har jag ingen direkt anledning
att nu gå närmare in på. Dessa
kommer ju att anges i direktiven för
utredningen. Självfallet måste dock universitetens
och högskolornas ställning
i det moderna demokratiska samhället
bli föremål för prövning. I första hand
gäller det att på grundval av prognoser
i fråga om såväl behovet av akademiskt
utbildad arbetskraft som den
väntade tillströmningen av studerande
få en klar uppfattning av behov och
resurser, och här hjälper endast en
realistisk bedömning. Jag tror det är
värdefullt att lugnt utgå ifrån det faktum
att den verkligt högkvalificerade
vetenskapliga arbetskraften är och förblir
ytterst begränsad och att forskaroch
lärarpersonal därför måste differentieras
och specialiseras. Det gäller
med andra ord att ge universiteten och
högskolorna möjligheter att delta i
massutbildning av yrkesmän och yr -

keskvinnor och samtidigt behålla sin
primära uppgift såsom landets forskningshärdar.

Slutligen vill jag också nämna att
frågorna om en eventuell högskola i
Norrland samt den av riksdagen begärda
utredningen om möjligheterna av
permanent naturvetenskaplig utbildning
i Göteborg kommer att upptas av
den nya utredningen.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
till herr statsrådet framföra ett
varmt tack för det mycket välkomna
svaret.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! I regel får man i den
svenska riksdagen nästan be om ursäkt
då man tar till orda i kulturfrågor. Jag
kan ändå inte underlåta att påpeka den
mycket egendomliga behandlingen av
den laboratur som är avsedd för docenten
Stigmark. Ecklesiastikministern
förklarade 1947 att denna laboratur avsågs
skola inrättas när byggnadsfrågan
för den fysiska institutionen i Lund
lösts. 1950 byggdes denna institution.
Vad säger nu statsutskottets talesman i
denna sak? Jo, han säger, att då vi får
den av ecklesiastikministern nu utlovade
utredningen rörande universiteten
skall frågan om docenten Stigmark tas
upp. Jag undrar, herr statsråd, om man
kan peka på många andra fall i de
svenska universitetens historia, som
liknar detta, där ett tjugotal av våra
främsta forskare inom olika fakulteter
— det gäller medicinsk forskning, astronomi,
kemi, botanik, matematik osv. —•
säger att man behöver en laboratur i
elektronik, ty inom alla dessa ämnesområden
föreligger behov av elektroniska
mätningar. Inte minst den radioterapeutiska
och den medicinska forskningen
är i hög grad beroende av en
fackman på detta område. Det är alltså
här i utomordentligt hög grad fråga om
en forskare, som spänner över de största

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

områden man över huvud taget kan
tänka sig, en man som såvitt man kan
se är oersättlig för hela vårt lands
främsta expertis på dessa naturvetenskapliga
områden.

Ecklesiastikministern sade 1947 att vi
behövde ha en sådan laboratur men tyvärr
inte hade någon institution. 1950
fick man denna institution. Detta till
trots skjuter man denna fråga på framtiden
och säger som statsutskottets talesman
att vi skall vänta på resultatet
av den stora universitetsutredningen.
Vad skall universitetsutredningen i detta
fall klargöra? Skall den desavouera
vad framstående forskare har sagt om att
elektroniska mätningar är oundgängligen
nödvändiga för medicinen, matematiken,
astronomien, kemien, fysiologien
osv., och att denne docent såvitt
man vet för närvarande är den ende
expert nere i Lund som kan göra dessa
mätningar? Skall utbildningstiden förlängas
med ett halvt år? Man säger på
sina håll att det kanske innebär en förlängning
av utbildningstiden med ett
halvt år om man inte får denna befattning.
Jag kan inte finna någon som
helst rationell plan i en sådan upprustning
av den vetenskapliga forskningen.
Vad finns det för anledning att här
spara 20 000 kronor om så många experter
på olika områden framfört den
mening jag här återgivit? Det vore en
helt annan sak om det gällt en enda
forskare inom ett speciellt område, ty
då kunde det ju ligga lokala intressen
bakom. Olika skolor kan ibland stå emot
varandra och kanske vilja föra fram
en viss vetenskapsman. I sådana fall
kan det råda olika meningar, men här
är hela expertisen överens om behovet
av denna befattning, och ecklesiastikministern
lovade 1947 att den skulle inrättas.
Är det då inte ganska egendomligt
att vi i den svenska riksdagen skall
få höra att vi skall vänta på en stor universitetsutredning
som klarlägger behovet
av denna befattning? .lag tycker
det är beklagligt att det i statsutskottet

Lunds universitet: Avlöningar

inte föreligger någon reservation på
denna punkt.

I fråga om professuren i ekonomisk
historia vill jag erinra om att vi redan
1938 fick den första motionen om inrättande
av en sådan professur. Inte
minst den socialdemokratiska pressen
har ju liksom vi andra konstaterat —
jag såg det i en socialdemokratisk tidning
i Malmö häromdagen — att den
samhällsvetenskapliga forskningen i
vårt land sannerligen inte är överdimensionerad,
då det inte finns en professur
i ekonomisk historia vid Lunds
universitet trots att man vet vad den
ekonomiska historien betyder i vår tids
forskning beträffande alla de aktuella
ekonomiska problemen. Man skulle kunna
gå tillbaka till merkantilismen och
finna jämförelser mellan vår tids regleringssystem
och hela den merkantilistiska
hushållningen, finna hur inom
tullpolitik och penningpolitik i stort
sett samma problem kommer fram som
man diskuterade under frihetstiden.

Här talas det om en vetenskaplig
upprustning i vårt land fastän man inte
kan tillskapa en professur i ekonomisk
historia! Jag tycker detta är ett beklagligt
förhållande. Det är en erinran om
att vi i vårt land har mycket att ta igen
i fråga om den vetenskapliga upprustningen.

Herr talman! Jag vill på denna punkt
i det väsentliga instämma i både vad
herr Blidfors sade och — när det gäller
herr Stigmark — vad fröken Vinge sade.
Jag tycker att statsutskottet inte bara
skall förvänta att Kungl. Maj :t gör någonting.
Har man förväntat en sak i
nära tio år, undrar jag vad det egentligen
är man väntar på. Är det inte
riktigare att utskottet säger sin mening,
att de tjänster behövs som det i dessa
fall har motionerats om? Det skulle se
illa ut om vi inte finge den laboratur
som är avsedd för docent Stigmark. Det
skulle se egendomligt ut, herr statsråd,
om man när det gäller den tjänsten,
som tillstyrkts av en enhällig expertis,

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Lunds universitet: Avlöningar

bestående av våra främsta forskare på
olika områden, bara skulle hänvisa till
en stor utredning om universitetens
upprustning.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr Braconier måste
lia missuppfattat mig. Jag har inte talat
om någon utredning, utan när jag nämnde
den begärda professuren och den
begärda laboraturen sade jag, att de
frågorna kunde prövas i samband med
den upprustning av universiteten, vilken
förr eller senare blir ofrånkomlig.
Jag menar således inte på något sätt,
att detta ärende skall begravas i en stor
utredning — det vill jag klart och tydligt
säga ifrån. Jag vill också påpeka att
avdelningen och utskottet beträffande
den föreslagna laboraturen för docent
Lennart Stigmark har förutsatt, att
Kungl. Maj :t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på de i motionerna angivna
spörsmålen.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
detta har klarlagt, att herr Braconier
måste ha missuppfattat min och utskottets
inställning till dessa problem.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för den värdefulla
upplysning som herr Johansson
i Mysinge gav nu i sitt senaste anförande.
Herr Johansson hade faktiskt
dragit in universitetsutredningen i frågan
på ett sådant sätt, att jag missuppfattade
vad han menade. Jag vill nu
bara säga, att det skulle vara utomordentligt
värdefullt om vi kunde få
denna laboratur.

Men, herr Johansson i Mysinge, statsutskottet
1955 förväntar vad ecklesiastikministern
1947 förväntade att universitetsmyndigheterna
skulle göra.
Ecklesiastikministern förväntade 1947,
att universitetsmyndigheterna skulle
lägga fram ett förslag rörande laboratur
i detta ämne. Det har universitetsmyndigheterna
gjort år efter år och även

universitetskanslern. Vilken anledning
har det mäktiga statsutskottet att skjuta
frågan på framtiden ytterligare? Kan
det verkligen vara en vetenskaplig upprustning
som är värdig vårt land såsom
kultur nation?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill erinra herr Braconier
om att jag i mitt förra anförande
nämnde, att universitetens och högskolornas
dagsaktuella problem skulle
prövas utan hinder av den större utredning
som kommer att tillsättas. Det är
sålunda troligt att vederbörande myndigheter
kommer att underställa Kungl.
Maj :t förslag om de båda befattningar
varom här föreligger reservationer.

Jag vill dock säga till herr Braconier,
att denna proposition och detta utskottsutlåtande
inte är så förskräckligt
negativa. Här räknas ju på åtskilligt
mer än en sida upp den ena befattningen
efter den andra som skall inrättas
genom det beslut som vi här går att
fatta. Om jag inte är fel underrättad är
herr Braconier mycket angelägen om
att statens utgifter hålls nere, och det
har jag också måst vara i den proposition
som här föreligger.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Braconier. Om herr Braconier inte
inom den ram som föreligger kunde få
plats för båda dessa nya befattningar,
vilken av dem skulle herr Braconier då
föredra? Om herr Braconier föredrar
endera av dessa omtalade befattningar
framför någon av dem jag har föreslagit,
vilken skulle herr Braconier då
vilja utesluta av dem jag har tagit upp?
Det hela är ju ett avvägningsproblem,
och någonstans måste gränsen dras. Vi
har inte i denna statsverksproposition
kunnat inrymma ett obegränsat antal
nya befattningar, som skulle öka statens
utgifter på ett sätt som jag föreställer
mig att herr Braconier inte skulle vara
belåten med.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill svara på den
fråga ecklesiastikministern ställde till
mig genom att säga, att om vi har en
forskare av central betydelse för en rad
vetenskapsgrenar, icke minst den medicinska
forskningen, så betvivlar jag
att det är en besparing att här avstå
från en utgift på 25 000 kronor, vilket
kanske för vissa studerande medför en
förlängning av studietiden med ett halvt
år. Kan ecklesiastikministern anse det
vara en besparing, om den svenska
forskningen i Lund på centrala områden
inte får den expert som behövs när
det gäller elektroniska mätningar? Jag
har mycket svårt att finna att detta
kan vara en besparing. Jag anser att en
sådan forskare just inom medicinen
och sjukvården kommer att spara mycket
större belopp än dessa pengar för
laboraturen. Och det är inte bara jag
som anser detta, ty jag stöder mig på
experterna. Det är åtskilliga av vårt
lands främsta forskare. Här är det alltså
inte ett krav från en viss riktning
av vetenskapen eller en starkt begränsad
disciplin, utan det är något som understrukits
från en rad vetenskapsmän
från de mest skilda discipliner.

Jag har alltså mycket svårt att se att
detta verkligen är en besparing, herr
talman.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den av herr Blidfors och fröken Vinge
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Braconier begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes ocli godkändes: -

Ökad utbildning av läkare

statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Blidfors och fröken Vinge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 148 ja och 37 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

ökad utbildning av läkare

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till ökad utbildning av
läkare jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
142, (punkt 2, s. 8—15), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 mars 1955, föreslagit riksdagen
att till ökad utbildning av läkare för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
180 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till

Den, som vill, att kammaren bifaller
3 — Andni kammarens protokoll 1955. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ökad utbildning av läkare

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 584 — såvitt här vore i
fråga — till Ökad utbildning av läkare
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

2) att motionen II: 310 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile,
Widén och Cassel samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottets motivering
i viss del bort hava annan, av
reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp) :

Herr talman! Den proposition vi nu
behandlar är den första i en serie på
tre, som alla står på dagens föredragningslista
och som alla handlar om en
upprustning på begränsade områden av
den akademiska undervisningen men
som tyvärr alla har det gemensamt att
de icke har varit i erforderlig utsträckning
remitterade till vederbörande
myndigheter och därför inte innehåller
de uppgifter man skulle behöva för ett
ordentligt ställningstagande. Det verkar
faktiskt som om regeringen själv
varit generad över sitt ofullständiga
förslag rörande läkarutbildningen, eftersom
man har stoppat in det i en proposition,
som handlar om byggnadsfrågor
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde och där uttrycket
»m. m.» är det enda i rubriken som
antyder att propositionen även handlar
om annat än byggnadsfrågor.

De tre propositionerna aktualiserar
verkligen kravet på en ordentlig plan
för en upprustning av universiteten.
Det har ju väckts motioner i den saken
vid vårriksdagen, en partimotion av
folkpartiet och en fyrpartimotion, där
jag är med bland undertecknarna. Man
har ju skjutit på behandlingen till höst -

riksdagen, men det var glädjande att
höra att statsrådet anser ärendet vara
så brådskande att statsrådet redan i
sommar ämnar tillkalla sakkunniga. Jag
hoppas att statsrådet i direktiven till
de sakkunniga tar vederbörlig hänsyn
till de synpunkter som framförs i motionerna,
trots att riksdagen inte hunnit
behandla dem vid den tidpunkt, då
statsrådet tillkallar de sakkunniga.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja efterlysa det prognosinstitut, som
både myndigheter och organisationer
så länge och så enträget bett om. De
läkare, som vi utbildar nu, skall ju
mänskligt att döma arbeta 30—40 år.
Man kan givetvis inte göra hållbara beräkningar
på så lång sikt, men man
måste ändå skaffa ett underlag för att
bedöma inte bara hur många läkare vi
behöver utbilda för att fylla de nuvarande
vakanserna utan också hur man
skall tillgodose en på olika sätt beräknad
ökad efterfrågan. Vi behöver också
en uppskattning av hur långt årskullarna
räcker för de många andra
arbetsuppgifter, som behövs i samhället.
Dessa prognoser behöver man givetvis
upprepa med korta tidsintervaller.

Men vi behöver också planläggning
av annat slag. Den planläggningen faller
mera inom inrikesministerns verksamhetsområde
än inom ecklesiastikministerns.
Man måste göra klart för
sjukvårdens huvudmän att de i tid
måste planera så att de tillgodogör sig
det ökade antalet läkare på det mest
effektiva sättet, dels genom att inrätta
läkartjänster på hittills eftersatta områden
inom öppen och sluten vård, dels
genom att utbilda och anställa sjuksköterskor
och annan personal och dels
slutligen genom att sörja för byggnader
och apparatur och över huvud taget
åstadkomma en rationell organisation av
både öppen och sluten vård.

När man beräknar läkarbehovet bör
man också ta hänsyn till huruvida man
genom att minska på pappersexercisen,

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

på blankettraseriet, skulle kunna ge läkarna
tillfälle att ägna en större del av
sin tid åt den egentliga hälso- och sjukvården.

Jag vill också gärna i detta sammanhang
komma med mitt »prseterea
censeo», att tillgången på läkare säkert
också påverkas av hur förvärvsavdraget
för gifta kvinnor är utformat.

Men jag skall återgå till själva det
konkreta förslaget.

Riksdagen beslöt i höstas att öka den
årliga intagningen av medicine studerande
från 310 till 342, och samtidigt
hemställde den om en utredning om
ytterligare ökning av läkarutbildningen.
Universitetskanslern har fått tillfälle
att yttra sig över ett förslag som
innebar en ökning med ytterligare 36
studerande. Han säger enligt propositionen
att förutsättningarna för en sådan
ökning under det propedeutiska
året, som tydligen utgör flaskhalsen,
inte är klarlagda. Han utgår emellertid
ifrån att ökningen skall visa sig
möjlig.

Nu föreslår regeringen — utan att
dessförinnan fråga vare sig kanslern
eller annan universitetsmyndighet —
en ytterligare ökning med 30 utöver
de 36, beträffande vilka kanslern förklarade
sig vara osäker om huruvida
han kunde klara deras utbildning.

Jag vet inte om ecklesiastikministern
vill kalla denna regleringshushållning
för en planhushållning. Såsom planmässigt
kan man ju knappast betrakta
detta förfarande.

Nu säger departementschefen själv
alt utbildningen efter medicine kandidatexamen
»utgör ett ej så lättlöst problem»,
men han utgår helt optimistiskt
ifrån att det »på ett eller annat sätt
skall kunna lösas». Det hoppas givetvis
också vi reservanter, men det räcker
inte med fromma önskningar.

Riksdagen beslöt ju i höstas en ny
studieordning, som bland mycket annat
också innebar att studietiden för
medicinarna skulle förkortas. Vi ut -

ökad utbildning av läkare

talade då vår tveksamhet om möjligheten
att åstadkomma detta, men vi hoppades
att det hela skulle, populärt talat,
klaffa. Det gäller ju då att olika
institutioners utbildningskapacitet dimensioneras
så att studenterna inte behöver
vänta på kurser. Detta förutsätter
en planering, som inte har genomförts
med hänsyn till det nu föreslagna
ökade intaget.

Vi reservanter räknar med att denna
planläggning, när den nu inte har
föregått propositionen — vilket den givetvis
borde ha gjort — måste sättas
i gång nu i sommar. Då får man se
vad den leder till. Vi hoppas — det
upprepar jag — att det skall visa sig
möjligt att genomföra det ökade intaget,
men med hänsyn till risken för att
det visar sig inte vara möjligt menar
vi att Kungl. Maj:t inte bör av ett riksdagsbeslut
vara bunden att ta in ett
bestämt antal studenter i höst. Ty det
kan leda till att en del av studenterna
får vänta så länge på kurser att hela
syftet med det ökade intaget äventyras.

Vi vill alltså att det skall finnas möjlighet
att bereda studenterna en störningsfri
utbildning. Samtidigt vill vi i
likhet med utskottsmajoriteten, att riksdagen
beviljar de äskade medlen. Men
vi förutsätter därvid att Kungl. Maj:t
vidtar alla de åtgärder för att tillgodose
personalbehovet, tillräckliga materialoch
utrustningsanslag, tillgång till lokaler
m. in. som visar sig nödvändiga
och möjliga för att eliminera de svårigheter
som uppenbarligen nu föreligger
för det av departementschefen
angivna programmets realiserande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den reservation som
herr Ohlon m. fl. fogat till detta utskottsutlåtande
får naturligtvis inte tydas
på det sättet, att vi skulle vara
mindre intresserade än statsrådet och

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ökad utbildning av läkare

utskottsmajoriteten att komma till rätta
med läkarbristen. Så är det inte. Vi
har samma intresse som de, men enligt
vår uppfattning är det kanske litet
vårdslöst att öka intagningen vid de
medicinska fakulteterna i sådan grad
att man inte kan vara säker på att de
som liar vunnit inträde verkligen kan
fullfölja sina studier i normal ordning.

Så länge det var fråga om en intagning
av 378 studenter ansåg de hörda
myndigheterna att de kunde klara det
med en kraftansträngning. Det skulle
inte behöva bli vare sig stoekningar eller
förseningar. Men sedan inträffade
det ganska märkvärdiga förhållandet,
att departementschefen, såvitt vi i statsutskottet
kunnat få upplysning om, utan
att ha inhämtat utlåtande av universitetskanslern,
beslutat öka intagningen,
inte till 378 utan med ytterligare 30
till 408.

Nu säger universitetskanslern klart
och tydligt ifrån, att han inte kan åta
sig något ansvar för att en så stor grupp
som 408 kan få en lugn och ordnad
studiegång utan förseningar.

Statsrådet utgår ifrån att denna fråga
låter lösa sig på det ena eller andra
sättet. Ja, det kan man säga, och man
kan uttala sin beredvillighet att vidtaga
möjliga åtgärder för att klara upp
det. Men vi vet inte hur det kommer
att gå för de nyintagna studenterna,
när de kommer fram till de kritiska
åren efter avlagd medicine kandidatexamen.

Vad är det då man vill vinna med
att ta en sådan här risk? Man kan i
bästa fall vinna att nå fram till det
optimala antalet läkare, som blivit satt
till 8 600, år 1969 i stället för 1970,
alltså ett år tidigare. Det är en vinst,
det vill jag visst medge, men det är
inte något särskilt storartat resultat.
Men, herr talman, detta är i bästa fall!
Det kan också hända att man råkar få
en alldeles motsatt utgång. Det kan
hända att utbildningen blir så fördröjd
att produktionen av färdiga läkare blir

mindre än den skulle ha blivit, om man
nöjt sig med en intagning av 378 som
de sakkunniga har föreslagit.

Det förefaller mig som om Kungl.
Maj :t har varit angelägen att demonstrera
en stark vilja att komma till rätta
med liikarbristens svåra problem,
men kan inte utbildningen fullföljas
programenligt, blir det ingenting annat
än en demonstration, en demonstration
utan reell bakgrund. Den uppvisningen
kan komma att gå ut över de
medicine studerandena, och därför,
herr talman, ber jag att få instämma i
det yrkande om bifall till reservationen
som fröken Vinge har ställt.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Vi har i detta utlåtande
kunnat konstatera ett starkt ökat behov
av läkarkrafter. Vi har av de handlingar
vi haft att studera sett, att vi nu har
omkring 5 400 yrkesverksamma läkare
och att den årliga intagningen av medicine
studerande sedan 1948 ökat år
från år till 310. Höstriksdagen föreslog
i samband med reformering och samtidigt
förkortning av läkarutbildningen,
att man skulle öka den årliga intagningen
av medicine studerande med 32 till
342. 1949 års arbetskraftsutredning har
emellertid påvisat ett kraftigt ökat behov
av läkare. År 1965 skulle det sålunda
behövas 8 400 yrkesverksamma
sådana, medan mot detta vid denna tidpunkt
endast skulle svara en tillgång
på 7 500. Det skulle då uppstå en brist
på 900 stycken med nuvarande examination.
Det förefaller därför, herr talman,
påkallat med en kraftig ökad examination.

Kungl. Maj :t har nu, som här har påpekats,
föreslagit en intagning av 408
studerande nästa läsår, och Kungl. Maj:t
konstaterar också, att denna ökade intagning
inte är något lättlöst problem.
Vi har genom de undersökningar vi
gjort på avdelningen kunnat konstatera,
att utbildningen under de två första

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

åren till medicine kandidatexamen bör
kunna ordnas utan alltför stora svårigheter.
Svårigheterna inställer sig främst
1957 i samband med det propedeutiska
året, som ju är den verkliga flaskhalsen.
Det kommer väl att visa sig svårigheter
litet senare i samband med den kliniska
utbildningen, men den sistnämnda
är antagligen lättare att ordna därigenom
att man kan fullfölja den inte
bara vid universiteten och högskolorna
utan också vid vissa landsortslasarett,
där ju särskilt Umeå har nämnts.

För att det hela skall gå i lås är det
således nödvändigt, att tillräckligt
många nya utbildningsplatser kommer
till stånd före höstterminen 1957. I avsikt
att söka få rätsida på det problemet
har Kungl. Maj:t för någon månad
sedan tillkallat sakkunniga för att utreda
och avge förslag angående utökning
av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser.

Jag konstaterar, herr talman, att utskottet
och reservanterna är fullt eniga
i själva sakfrågan om önskvärdheten att
så snabbt som möjligt få fram ett ökat
antal läkare. Vad som skiljer är bedömningen
om det föreliggande förslaget är
möjligt att genomföra, som Kungl. Maj:t
har tänkt sig. Reservanterna är som sagt
litet tveksamma, och de säger, att försiktigheten
bjuder, att en viss smidighet
tillämpas vid bestämmandet av intagningsantalet
i avvaktan på att resultatet
av de sakkunnigas utredning kan
framläggas. Då skulle det, såsom reservanterna
framhåller, vara Kungl.
Maj :t obetaget att i främsta rummet instundande
höst anpassa intagningen av
medicine studerande efter föreliggande
möjligheter.

Vi har dock inom avdelningen trott
oss kunna konstatera, att Kungl. Maj:ts
förslag är möjligt att genomföra då det
gäller intagningarna. Vi har eu känsla
av att vad reservanterna här vill ha är
eu brasklapp, av den innebörden, att
man söker i någon mån skilja sig från
Kungl. Maj:t, om det på någon punkt

Ökad utbildning av läkare

skulle gnissla eller eventuellt bli ett
misslyckande. Jag vill emellertid, herr
talman, påpeka, att utskottet har mycket
tydligt och klart sagt ifrån, att det
är medvetet om att vissa svårigheter för
närvarande föreligger med avseende på
de problem, som rör utbildningen under
det propedeutiska året och den därefter
följande kliniska utbildningen. Utskottet
»förutsätter emellertid att Kungl.
Maj :t vidtager alla de åtgärder för tillgodoseende
av personalbehov, tillräckliga
material- och utrustningsanslag,
tillgång till lokaler m. m., som visa sig
nödvändiga och möjliga för eliminerande
av dessa svårigheter. Utskottet vill
särskilt understryka angelägenheten av
att utbildningstiden för de studerande
icke fördröjes genom väntetider till
olika kurser och eventuella kollisioner
i undervisningen mellan studerande,
som bedriva sina studier enligt den
gamla och den nya studieordningen,
vilka faktorer kunna medföra att syftet
med det ökade medicinarintaget äventyras.
»

Utskottet har således starkt understrukit
att här behövs krafttag för att
föra det hela i hamn. Vi har också
framhållit vikten av att prognoser fortlöpande
uppgöres för bedömande av
den vid olika tidpunkter erforderliga
utbildningskapaciteten på detta område,
sålunda att man noga följer utvecklingen
på läkarutbildningens område
och de behov i detta hänseende som
föreligger från tid till annan. Man skall
således följa utvecklingen och söka anpassa
utbildningen efter denna.

Som jag förut påpekat är inte skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkter synnerligen stor.
Vi förutsätter, att Kungl. Maj:t är beredd
att sätta till alla krafter och alla
resurser för att genomföra det program
som här har skisserats. Utskottsmajoriteten
menar att det är mycket viktigt
att få fram tillräckligt antal läkarkrafter
så snart som möjligt, och när nu
Kungl. Maj:t gör en kraftansträngning

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ökad utbildning av läkare

i detta syfte, så bör riksdagen enligt utskottsmajoritetens
mening ställa sig
bakom, så att vi inom rimlig tid kan få
läkare till förfogande även för landets
perifera delar, som ju nu är synnerligen
underförsörjda i detta hänseende.
Jag hoppas således, herr talman, att
kammaren och riksdagen helhjärtat
ställer sig bakom Kungl. Maj:t när det
gäller ett sådant krafttag för att öka
läkartillgången inom rimlig tid.

Vi fick från vissa talare, när vi behandlade
föregående punkt, kritik för
att vi då inte var tillräckligt positiva.
Nu får vi kritik för att vi är för optimistiska.

Med anledning av vad herr Cassel
nämnde om universitetskanslerns ställning
till detta och vad denne framförde
i avdelningen vill jag påpeka, att det
är mycket riktigt att kanslern sade
ifrån, att han givetvis inte kunde påtaga
sig något direkt ansvar för denna
uppgift, därför att han inte hade klart
för sig, hur det hela skulle ordnas. Men
lika tydligt sade han ifrån, att han helt
naturligt kommer att sätta till alla sina
krafter för att göra på vad honom ankommer
för att programmet skall kunna
genomföras.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att
avdelningens ärade ordförande konstaterar,
att vi är överens om nödvändigheten
av ytterligare utökning av läkarutbildningen
just nu. Däremot blev jag
inte glad när han sade, att han ville
betrakta vår reservation som en brasklapp.
Om den varit det skulle vi väl
inte ansträngt oss som vi gjort för att
få utskottet att gå med på vår linje. Vi
anser att den linjen är den enda hållbara
i förevarande situation. Om det
trots alla ansträngningar visar sig, att
det inte är lämpligt att ta in just det
antal studerande, som rätt löst yxats

till i propositionen, är det väl bättre att
vi i dag inte binder Kungl. Maj:t utan
bara uttalar vad både reservanter och
utskottsmajoritet gör, nämligen denna
enträgna uppmaning till Kungl. Maj:t
att göra allt man kan för att ordna en
ökad intagning.

Jag vill sluta mitt anförande med att
säga, att visst är det bra att vara optimistisk,
men det får inte leda till att
man handlar på lösa boliner. Vad vi
efterlyser är en plan för upprustningen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som motionär i år för
ökad intagning vid läkarhögskolorna
och som motionär i fjol för en utvidgning
av den kliniska utbildningen, förlagd
även till andra än universitetens
lasarett, är jag väldigt glad över de
krafttag, som i år tagits från regeringens
sida.

Herr Cassel klagade över att det visats
en så stark vilja att öka läkarkåren,
men jag undrar om inte just dessa kraftiga
propåer från Kungl. Maj:ts sida
också väckt lusten hos universitetsfolket
att hjälpa till härvidlag. Jag tror
alltså att det varit nyttigt att Kungl.
Maj:t visat en så bestämd vilja att här
göra sitt allra yttersta. En större intagning
av studerande vid de nuvarande
kurserna till medicine kandidatexamen
har jag i min motion pekat på som en
möjlighet. Det har ju också tillsatts en
utredning, som noggrant skall undersöka
vad som kan göras i detta avseende
och som även skall se till hur
man skall kunna ordna den kliniska
utbildningen. Jag tror att det finns
möjlighet därtill, och möjligheterna har
tydligen växt med de anspråk som
ställts. Man har alltså sett möjligheterna
även från universitetshåll men
först sedan det pockats härpå. Man är
här inne på rätt väg och bör vara en
aning djärv. Jag förstår inte reservanternas
ängslan. Det brukar ju vara reservanterna
som är mindre ängsliga för

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

att se optimistiskt på saker och ting.
Jag år glad över propositionen och utskottsutlåtandet
och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Sedan utskottets talesman
nu haft ordet kan jag fatta mig
mycket kort.

Det är alldeles riktigt såsom kommit
fram i debatten, nämligen att det på
grund av läkarbristen är en önskan
från Kungl. Maj :ts sida att söka öka läkarutbildningen
så starkt som någonsin
är möjligt. Jag är emellertid fullt
på det klara med att här är vissa frågor,
som inte är alldeles färdigberedda, men
därför har vi ju också omedelbart efter
propositionens framläggande tillsatt en
utredning. Det föreföll mig som om fröken
Vinge inte hade beaktat den saken.
Utredningen är ju tillsatt, och den
har efter vad jag har mig bekant omedelbart
gripit sig mycket kraftigt an
med sitt arbete och då alldeles särskilt
på den punkt, som utan tvekan blir den
springande under den närmaste tiden,
nämligen såsom påpekats av herr Johansson
i Mysinge: att få fram ett tillräckligt
antal platser för det propedeutiska
året, alltså det tredje utbildningsåret.

Jag är på det klara med att svårigheter
kan uppstå härvidlag, men jag
räknar med att ett byggnadsföretag,
som kommer att få stor betydelse här,
verkligen skall kunna genomföras på
denna tid och att även i övrigt det intresse,
som kommit fram mer och mer
vid de olika fakulteterna att här hjälpa
till och göra sitt bästa, skall kunna
åstadkomma möjligheter för att detta —
jag skall gärna erkänna det — relativt
djärva grepp skall kunna lyckas. Jag
kan försäkra kammaren att regeringen
med den proposition som här är framlagd
verkligen avser att göra allt vad
som göras kan för att de resurser som

Ökad utbildning av läkare

behövs skall kunna åstadkommas, något
som det förefaller mig att både utskott
och reservanter också är överens om.
Jag kan inte heller tyda reservationen
på annat sätt än att den i själva verket
innebär en mycket liten avvikelse från
utskottets tillstyrkan av propositionen.
Jag hoppas därför att kammaren verkligen
skall ställa sig bakom regeringens
önskemål att härvidlag ta krafttag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Anledningen till att
jag begärt ordet i denna debatt är, att
man såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
och i det anförande,
som utskottets talesman här hållit, har
anknutit till vad som under hand meddelats
från 1949 års arbetskraftsutredning.
Eftersom jag tillhör nämnda utredning,
ber jag att få säga några ord.
Jag skall då inte ge mig in på någon
detaljdiskussion av frågan, eftersom utredningen
ännu inte är färdig med sitt
arbete, utan jag vill endast kommentera
på en enda punkt.

Utskottet skriver överst på s. 19, att
enligt av 1949 års arbetskraftsutredning
lämnade uppgifter av preliminär natur
beräknas läkarbehovet år 1965 utgöra
minst 8 400 och att häremot vid nämnda
tidpunkt skulle svara en tillgång av
omkring 7 500 yrkesverksamma läkare.
Detta är nog i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som kan förmodas
bli resultatet av utredningens beräkningar.
Men när utskottet i följande
stycke skriver att departementschefen
på grund härav har föreslagit en ökning
av intagningarna vid de medicinska
högskolorna, så får man av utskottets
skrivning en känsla av att utskottet
menar att läkarbristen på 1960-talet därmed skulle vara avklarad. Vidare
har jag en känsla av att de ord
utskottets talesman använde om det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, nämligen »gå i lås», var ett uttryck
för samma tankegång. .lag vill

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

därför framhålla att jag för min del
är alldeles övertygad om att vi inte
heller med den ökade intagning, som
föreslås i propositionen och som har
biträtts av statsutskottet, kommer att
klara av läkarbristen på 1960- och jag
skulle tro inte heller i början av 1970-talet.

Av naturliga skäl kan den ökning av
intagningarna vid medicinska högskolor,
som skall ske i höst, icke resultera
i ett ökat antal läkare förrän tidigast
om sju—åtta år, och vi kommer därför
inte att ha ett tillräckligt stort antal
läkare här i landet vare sig 1965
eller 1970. Det är den saken jag har
haft behov av att påtala, eftersom jag
tycker att belåtenheten kanske är en
smula för stor. Jag är tillfredsställd
med de tag, som här tages, men de
räcker tyvärr icke.

Jag skulle närmast vara böjd för att
yrka bifall till motion nr 584 i denna
kammare, i vilken det föreslås att 30
svenska medicine studerande skall få
utbildning i Schweiz, men då detta icke
torde vara möjligt av formella skäl,
eftersom där inte är nämnt något anslagsbelopp,
skall jag avstå. Jag tror
annars att det skulle ha varit mycket
värdefullt att få ett sådant extra tillskott
av läkare. Där kommer givetvis
den meningsskiljaktighet in i bilden,
som föreligger mellan utskottets skrivning
och reservationen.

Jag vet inte hur pass svårforcerad
den flaskhals blir, som uppstår efter
det att vederbörande avlagt medicine
kandidatexamen, och om den fortsatta
utbildningsapparaten kan sluka ett
större antal blivande läkare. Jag måste
tyvärr erkänna att det är ganska svårt
att få någon klarhet i skillnaden mellan
majoritetens och minoritetens
skrivningar på den punkten. Men om
det är så, som det i kammaren förklarats
från reservanternas sida, att man
vill ge Kungl. Maj :t en speciell uppfordran
att ägna sig åt det problemet
— även om detta inte så tydligt fram -

går av skrivningen — så skulle jag
kunna ansluta mig till reservationen.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta för att göra klart att jag inte kan
ansluta mig till de mycket optimistiska
tongångarna. Det är detta som gjort
att jag tagit till orda i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 136, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 10

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utbyggnad av yrkes -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

utbildningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
139, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1955,
föreslagit riksdagen att

A. a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och normer för
dels yrkesutbildningens utbyggnad, dels
yrkesskolans arbetsformer, dels samarbetet
mellan yrkesskola och näringsliv
och dels yrkesutbildningens ledning
och administration;

b) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de av besluten under a) och b) föranledda
författningsföreskrifterna och
övriga erforderliga bestämmelser;

B. dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i
personalförteckningen för överstyrelsen
för yrkesutbildning,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för överstyrelsen
för yrkesutbildning, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56,

dels ock för budgetåret 1955/56 under
åttonde huvudtiteln anvisa vissa anslag
till yrkesutbildningen m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I motionen II: 575 av herr Andersson
i Linköping hade hemställts att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1956 års riksdag om
statsbidrag till byggandet av lokala yrkesskolor.

I de båda likalydande motionerna
1:486 och 11:606 av herr Holmquist
samt herrar Adamsson och Nilsson i
Östersund hade hemställts att riksdagen
måtte besluta,

att hela utbyggnaden av yrkesutbild -

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

ningen skulle genomföras under kommande
tioårsperiod,

att statsbidrag måtte lämnas till byggnader
i det kommunala yrkesskoleväsendet
efter samma grunder, som gällde
för folkskolan,

att veckotiden för helårs-, terminsoch
specialkurser för samtliga näringsgrenar
maximalt måtte omfatta 40 timmar,
samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att stipendiesystemet vid yrkesskolorna
måtte överses i syfte att höja
stipendierna och öka stipendiemöjligheterna.

I de båda likalydande motionerna
1:487 och 11:607 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. samt herr Birke m. fl., hade
hemställts att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 139 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning i syfte att i god tid före nästa
års riksdag kunna framlägga förslag
till planering och organisation av yrkesutbildningen
för bilbranschens del,
avsedd att bekostas av bilaccismedel.

I de båda likalydande motionerna
1:490 och 11:603 av herr Bergvall m.
fl. och herr Ohlin m. fl., hade hemställts
att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
nr 139 måtte besluta,

att till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 11
miljoner kronor och medge statsbidrag
på det sätt sakkunniga förslagit till
byggnader vid lokala yrkesskolor på
samma sätt som vid centrala verkstadsskolor,
samt

att bidraget till hantverksmästare för
lärlingsutbildning skulle ökas från nu
utgående 900 till 2 500 kronor och att
antalet bidrag ökas till 1 000 för nästa
budgetår.

I motionen 11:600 av herr Holmberg
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att åtgärder vidtoges för att förverk -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

liga den i propositionen nr 139 föreslagna
utbyggnaden av yrkesundervisningen
på fem år,

att statsbidrag för anordnande av yrkesundervisning
skulle utgå i enlighet
med förslag av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga,

att undervisningstiden vid yrkesskolor
måtte fastställas till högst 40 timmar
i veckan, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om snabbutredning och förslag
i syfte att bereda eleverna vid kommunala
och statliga yrkesskolor ersättning
motsvarande den som utginge enligt
industriens lärlingsavtal och därvid
även frågan om företagens medverkan
vid finansieringen beaktas.

I motionen 11:602 av herr Widén
m. fl., hade hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 139
angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. måtte uttala att kompletterings-
och preparandkurser för förvärvsarbetande
ungdom måtte anordnas
med statsbidrag vid ett antal handelsgymnasier
i likhet med vad redan
skedde vid tekniska gymnasier.

Utskottet hemställde,

a ) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:600 samt 1:486
och 11:606, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari
1955 förordade riktlinjer och normer
för yrkesutbildningens utbyggnad;

b) att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 487 och II: 607 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t ville låta undersöka förutsättningarna
för anordnande av en av
bilaccismedel eller eventuellt bilskattemedel
bekostad tillfällig utbildning av
motormekaniker samt för 1956 års riksdag
framlägga de förslag rörande planering
och organisation av en dylik ut -

bildning, vartill nämnda undersökning
kunde ge anledning;

c) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 316 och II: 304 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört angående utredning rörande
yrkesutbildningen inom jordbruks-,
skogs- och fiskerinäringarna.

II.

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:600 samt 1:486
och II: 606, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och
normer för yrkesskolans arbetsformer;

b) att motionerna 1:489 och 11:605
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna 1:491 och 11:604,
såvitt gällde fortsatt utredning angående
en statlig övningsskola för yrkeslärarutbildning,
icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

d) att motionen 11:602 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
och normer för dels samarbetet mellan
yrkesskola och näringsliv, dels ock
yrkesutbildningens ledning och administration; IV.

a) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
II: 600, I: 490 och II: 603 samt
1:491 och 11:604, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade ändrade grunder för
statsbidrag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:600, 1:490 och 11:603
samt I: 491 och II: 604, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört angående en differentiering
av statsbidraget till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare;

c) att riksdagen måtte, med bifall till

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:600, 1:490 och
II: 603 samt I: 486 och II: 606, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, godkänna
av departementschefen i övrigt
förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;

d) att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:575, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
angående statsbidrag till byggnader för
lokala yrkesskolor;

e) att motionerna I: 488 och II: 601
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

f) att motionerna 11:600 samt 1:486
och 11:606, såvitt gällde utredning angående
studiehjälp åt elever vid yrkesskolor,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda de av besluten
under I.a), II. a), III. samt IV. a) och
c) föranledda författningsföreskrifterna
och övriga erforderliga bestämmelser;

VI. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen
för yrkesutbildning, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56;

c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 348 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa

a) till överstyrelsen för yrkesutbildning:
Omkostnader ett förslagsanslag av
173 500 kronor;

b) till överstyrelsen för yrkesutbildning:
Yrkespedagogisk reformverksamhet
ett reservationsanslag av 100 000
kronor;

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

c) till Bidrag till driften av centrala
yrkesskolor ett förslagsanslag av
9 000 000 kronor;

d) till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor ett förslagsanslag av
29 800 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 490 och II: 603, såvitt
här vore i fråga, till Bidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 700 000 kronor;

IX. att riksdagen måtte, för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa

a) till Kurs för utbildning av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter ett reservationsanslag
av 57 000 kronor;

b) till Studiebidrag och stipendier åt
elever vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor;

c) till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
ett reservationsanslag
av 532 000 kronor;

X. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:491 och 11:604, såvitt
här vore i fråga, till Främjande av
praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1955/56 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 350 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande motionerna 1:487 och
II: 607

a) av herrar Arrhén och Cassel, vilka
ansett att utskottet under I. b) bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:487 och 11:607
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj :t ville låta undersöka förutsättningarna
för anordnande av en av
bilaccismedel bekostad tillfällig utbildning
av motormekaniker samt för 1956
års riksdag framlägga de förslag rörande
planering och organisation av en
dylik utbildning, vartill nämnda undersökning
kunde ge anledning;

b) av herrar Karl Andersson, Gustaf

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

Karlsson, Ohlon, Axel Andersson, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i
Malmö, Svensson i Ljungskile, Widén
samt Onsjö och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under I. b) hemställa,
att motionerna I: 487 och II: 607
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande;

2) av herrar Arrhén, Skoglund i
Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
frågan om byggnadsbidrag till lokala
yrkesskolor ansett att utskottet under

IV. d) bort hemställa att motionen
11:575 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Jacobsson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile samt Widén och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet under

IV. c) och d) samt VIII. bort hemställa,

IV. c) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionen
11:600 ävensom med bifall till motionerna
I: 490 och II: 603 samt I: 486 och
11:606, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, godkänna av utskottet i övrigt
förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;

d) att motionen II: 575 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

VIII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:490 och 11:603,
såvitt här vore i fråga, till Bidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
11 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad det nu framför
allt handlar om är omfattningen och
tempot i den utbyggnad av yrkesskolväsendet
som alla anser måste ske. Vi
har i en motion förordat en snabbare

takt än regeringen velat vara med om.
Nu förklarar utskottet, att det är omöjligt
att hålla denna takt, men bakom
den kategoriska förklaringen finns inga
godtagbara fakta, utan det är endast
allmänna talesätt. Det vore »icke realistiskt»,
påstår utskottet, att göra såsom
vi föreslagit i motionen — detta
fastän utskottet måste vitsorda, att det
självfallet vore önskvärt, att vårt förslag
kunde genomföras, med hänsyn
till vad man nu vet om de nya elevgruppernas
ökning under de närmaste
åren.

Här ligger en jämförelse med vad
som skett i Stockholms stad nära till
hands. I huvudstaden har nämligen
samtliga partier enats om att utbygga
yrkesskolväsendet exakt i det tempo,
som vi föreslagit i vår motion. Man
skulle därför kunna fråga, om folkpartister
och högermän i utskottet, som
nu yrkat avslag, tycker att borgarrådet
Tomson är så orealistisk. Jag tycker
det inte, utan jag är närmare böjd för
att instämma med de socialdemokrater,
dels i Stockholms stadsfullmäktige
och dels i partiets huvudorgan, som betecknat
femårsprogrammet som ett minimum
och som också uttalat sin avsikt
att driva på den borgerliga regimen
i Stockholm, så att den får upp
takten ytterligare. Ändå är ju yrkesskolväsendet
i Stockholm det bäst utbyggda
i hela landet. Jag skall gärna
instämma med Morgon-Tidningen när
den betecknar det som katastrofartat,
att man nu måste avvisa 40 procent av
de sökande till industri- och hantverksskolorna
i Stockholm. Men vad skall
man då säga om det tillstånd, som råder
på många håll i landet, där man
får avvisa 70 och 80 procent av de sökande
till landstingens centrala verkstadsskolor? På

samma sätt som kommunalmännen
i Stockholm bedömt denna fråga, bedöms
den med säkerhet av kommunalmän
överallt i landet. Det har jag i vart
fall haft tillfälle att konstatera i den

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

nordligaste landsändan. Där har det
hållits många konferenser — och det
kommer att hållas ännu flera — under
ledning av länsstyrelsen, skolmyndigheter
och arbetsmarknadsorgan. De planer
man där gjort upp — hittills visserligen
mera preliminärt — kommer
inte på långt när att rymmas inom den
ram, som regeringen föreslagit och som
utskottet nu tillstyrker. Detta beror
inte på att man huggit till hur som
helst utan hänsyn till behov och kostnader.
Det beror i stället på det mycket
allvarliga behovet att åtminstone
förhindra en försämring, jämfört med
det läge som råder för närvarande.
Skall vi följa regeringens och utskottets
förslag innebär detta nämligen på
många håll i landet, att proportionellt
fler ungdomar än nu måste avvisas från
skolorna.

En av de socialdemokratiska representanterna
i lärlings- och yrkesskolstyrelsen
i Stockholm, herr Sören Carlson,
påvisade under behandlingen av
denna fråga, »att enbart på grund av
de växande ungdomskullarna under
1950-talet erfordras minst en fördubbling
av elevplatserna fram till 1950 för
att utbildningsmöjligheterna då skall
vara proportionellt desamma som vid
1950-talets ingång». Med andra ord:
man måste genomföra en utbyggnad
i det tempo, som föreslagits i den kommunistiska
motionen, för att inte en
försämring skall inträda.

Det är också märkligt att den stora
kampanj, som genomförts av ungdomsorganisationerna,
kanske framför allt
av det socialdemokratiska ungdomsförbundet,
inte tycks ha spelat den allra
minsta roll för regeringen och utskottet.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets
ordförande, herr Löfberg,
har talat på en mängd konferenser landet
runt, och såvitt man kunnat bedöma
av partipressens utförliga referat
bär han också fått enhälliga instämmanden
av partivännerna i kravet
om ett bättre skolprogram än det

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

som framlagts av regeringen. Man har
av dessa konferenser och uttalanden
närmast fått det intrycket, att det socialdemokratiska
partiet praktiskt taget
enhälligt står bakom det program
som framlagts av ungdomsförbundet.
Men detta program sammanfaller faktiskt
i varje punkt med vad vi har
föreslagit i vår motion.

Jag anser inte att alla dessa socialdemokratiska
ungdomar och partimedlemmar
skall ge upp sin kampanj därför
att regeringen totalt nonchalerat
dem och utskottet beskyllt dem för att
vara orealistiska. Det är nämligen ingen
tvekan om att regeringsförslaget är otillräckligt,
och därav kan bara dras en
slutsats: att opinionen måste fortsätta
till dess att regeringen och utskottet
kommer på andra tankar och lägger
fram ett bättre förslag.

I fråga om statsbidragen till olika ändamål,
som har att göra med yrkesundervisning,
fullföljer regeringen och utskottet
nu linjen att pålasta kommunerna
en mängd utgifter som rätteligen
borde åvila statskassan. Det är för det
första ur skattepolitisk synpunkt en
orättvisa, men för det andra drar det
också med sig stora risker för att inte
ens den blygsammaste målsättningen i
detta sammanhang kommer att förverkligas.
Framför allt i kommuner och
landsting med svåra ekonomiska förhållanden
riskerar man att få en ytterligare
eftersläpning.

Såsom skäl till att förvägra kommunerna
byggnadsbidrag till yrkesskolor,
utgående på samma sätt som i fråga om
andra skolbyggnader, påstår sig regeringen
och utskottet företräda någon
sorts sparsamhetslinje. Detta är fullkomligt
obegripligt, ty det har ju rått en allmän
mening om att utbyggnaden av yrkesundervisningen
är en i hög grad
produktiv investering. Från alla håll
inom näringslivet framhåller man att en
bättre grundläggande yrkesundervisning
har mycket stor betydelse för den
produktionsökning som eftersträvas.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

Och Socialdemokratiska ungdomsförbundet
har särskilt framhållit, att det
här är fråga om en avgörande förutsättning
för att i fortsättningen bibehålla
full sysselsättning. Redan ur dessa
synpunkter framstår det alltså som raka
motsatsen till sparsamhet att lägga hinder
i vägen för yrkesutbildningen, vilket
man otvivelaktigt gör genom att förvägra
huvudmännen statsbidrag till yrkesskolbyggnader.

Men dessutom anser regeringen och
väl även utskottet, antar jag, att de nödvändiga
pengarna till byggnation under
alla förhållanden skall anskaffas på
ett eller annat sätt. Detta är såvitt jag
kan förstå förutsättningen också för regeringens
och utskottets förslag. Vad
som kan dras in på statsmedel i fråga
om byggnadsanslag måste ju, om programmet
över huvud taget skall genomföras,
kommunerna och landstingen i
stället anskaffa. Sammanlagt kan det
alltså inte vara fråga om en besparing
för det allmänna. Det gäller bara en
fördelning av det sammanlagda beloppet
mellan å ena sidan staten och å
andra sidan huvudmännen, kommunerna
och landstingen. Därvidlag talar allt
för att staten bör påta sig en större
andel.

Yrkesutbildningen sker emellertid
inte bara i skolor. En av anledningarna
till att det blivit kris på detta område
är det ringa intresse som visats för
saken från arbetsgivarnas sida. Detta
är så mycket mera klandervärt som det
i väsentlig grad är de stora bolagen som
profiterar mest på att utbildad arbetskraft
kan ställas till förfogande. Av Arbetsgivareföreningens
företag har mellan
80 och 90 procent inte någon form
av »ordnad yrkesutbildning», och bland
dem som på detta sätt totalt nonchalerar
denna sak befinner sig en mängd
storföretag. I vissa andra länder har
arbetsgivarna genom lag ålagts att betala
en betydande del av kostnaderna för
yrkesutbildningen. Det har enligt vår
mening varit berättigat att genomföra

en liknande anordning även här i landet,
och i varje fall borde regeringen
snarast överväga åtgärder för att tvinga
framför allt storföretagens ägare att bidra
bättre till ungdomens yrkesutbildning.

Bland arbetsgivare inom småindustri
och hantverk däremot ligger det annorlunda
till såväl i fråga om möjligheterna
som intresset för lärlingsutbildningen.
Regeringsförslaget skulle för dessa
grupper av arbetsgivare ha inneburit
en orimlig ekonomisk belastning. Yrkandet
i vår motion, att de sakkunnigas
förslag i fråga om statsbidragen
skall genomföras, inkluderar därför
också kravet på bättre ekonomiska villkor
för hantverksmästarnas lärlingsutbildning.
Den jämkning som utskottet
föreslagit på den punkten anser jag inte
vara tillfredsställande. Vårt förslag i
denna del överensstämmer för övrigt
också med en annan motion nämligen
nr 604 i denna kammare, vars yrkanden
finns specificerade på s. 4 i utlåtandet.

Rörande frågor som berörs av statsbidragsbestämmelserna
har vi slutligen
i motionen hävdat, att skolreformens
öde till väsentlig del beror på hur man
ordnat det för eleverna i ekonomiskt
hänseende. Enligt departementschefens
förslag skall emellertid inga förändringar
nu företagas i bestämmelserna om studiebidrag
och stipendier. Detta innebär
att en familj skall vara praktiskt taget
medellös — ja i behov av socialvård —
innan den kan erhålla bidrag till barnens
yrkesundervisning om denna skall
äga rum i hemkommunen. Det råder
också en motsättning däri, att det vid
undervisningen i industrien betalas lön
enligt lärlingsavtal, medan den elev,
som på ungefär samma sätt lär sig ett
yrke vid en kommunal eller statlig yrkesskola,
ej erhåller annan ersättning
än de närmast symboliska arbetspremierna.

Bestämmelserna borde omformas därvidlag
så att eleverna vid yrkesskolor
erhåller ersättning motsvarande den

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

som stipuleras i lärlingsavtalen. Det
skulle befrämja yrkesutbildningen framför
allt därigenom att fler föräldrar
då skulle få råd att hålla sina barn i
skola ett eller två år längre än tidigare.
Det nu ofta påtalade förhållandet att
många ungdomar åsidosätter sina framtida
intressen genom att ta ett arbete
som de får betalt för i stället för att
skaffa sig yrkesutbildning beror i
många fall på att vederbörande familjer
helt enkelt inte har råd att avstå från
denna inkomst.

Utöver detta har vi slutligen också
föreslagit, att arbetstiden vid yrkesskolorna
skall begränsas till högst 40 timmar
i veckan, för att man därigenom
skall komma i linje med den numera
helt förhärskande meningen inom arbetarkretsar
i fråga om arbetstiden. Detta
har också varit ett framträdande
krav från den opinion, som arbetarrörelsens
ungdomsorganisationer stått i
spetsen för.

Därmed, herr talman, har jag i korthet
anfört de skäl, som talar för att man
på dessa väsentliga punkter skall genomföra
en ändring av utskottets förslag.
Jag hemställer om bifall till motionen
11:600. Detta innebär också bifall
till motionen II: 604 om ersättning
till hantverksmästare för lärlingsutbildning
samt till reservationen nr 3 angående
statsbidrag till skolbyggnader.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Vi brukar gärna tala
om att vi i vårt samhälle bör ha likställighet
mellan den praktiska och den
teoretiska utbildningen. Sedan kan givetvis
diskuteras var gränsen går mellan
teoretisk och praktisk utbildning.
Vi skulle väl dock kunna vara överens
om att den praktiska utbildningen hittills
har stått i efterhand, medan den
teoretiska varit bättre tillgodosedd. Jag
kan inte här gå in på någon historieskrivning
om vad som förevarit på detta
område. Jag skulle bara vilja under -

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

stryka en sak, nämligen vad det enskilda
initiativet har betytt för den
praktiska utbildningen i vårt land. De
första skolorna, som gett praktisk utbildning,
har också varit sådana, som
helt byggts upp på privat väg. Först på
1920-talet lyckades dessa skolor få ett
statsbidrag, som vi kanske i dagens läge
anser vara rätt blygsamt men som ändå
betydde ofantligt mycket för dessa
skolor.

Om vi ser på den nu rådande situationen,
skall vi finna, att bland de praktiska
utbildningsanstalterna de centrala
verkstadsskolorna intar en förmånsställning,
medan de enskilda och kommunala
är eftersatta och har att arbeta
efter sämre bidragsgrunder. Dessa kommunala
och enskilda skolor hade också
under vissa år — i slutet på 1930-talet
och speciellt på 1940-talet samt de
första åren på 1950-talet — oerhört stora
svårigheter just därigenom att de
fick alldeles för litet i statsbidrag. Ifrån
vårt håll yrkades under flera år, att
man skulle ge skolorna större statsbidrag
och bättre utgångsläge i deras arbete.
Det var först 1952 års riksdag som
gav dem verklig hjälp och en verklig
stöt framåt genom att ungefär fördubbla
statsbidragen.

Mot denna bakgrund — helt hastigt
tecknad — vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att den proposition, som vi
nu har att behandla, innebär ett väsentligt
framsteg i vad gäller bidrag till vår
praktiska undervisning och våra yrkesskolor.
.lag tror också, att man med
viss reservation vågar säga, att den skapar
en grundval för fortsatt utbyggnad
av dessa utbildningsvägar.

Det finns dock enligt min mening två
skönhetsfläckar i föreliggande förslag.
Den ena, som kanske inte är minst betydelsefull,
är frågan om lärarutbildningen.
Därvidlag har man inte kommit
fram till den lösning, som måste
skapas förr eller senare, alt utbildningen
av lärare för de praktiska undervisningsanstalterna
blir fastare utbyggd

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

och att dessa lärare får en pedagogisk
utbildning, som för närvarande i stort
sett saknas.

Den andra punkten, som jag skulle
vilja stanna vid och som den föregående
talaren också var inne på, är frågan
om bvggnadsbidragen till de kommunala
och enskilda yrkesskolorna. För
närvarande utgår till de centrala verkstadsskolorna
ett byggnadsbidrag på 50
procent av byggnadskostnaderna. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag kommer detta
att utgå även i fortsättningen, medan
de kommunala och enskilda skolorna
icke får något byggnadsbidrag. Man kan
fråga sig, om det är rimligt, att den
kommun, som har det bästa skatteunderlaget
— vilket i stort sett landstingen
har — skall få byggnadsbidrag, medan
de kommuner, som har svagare
skatteunderlag, nämligen våra stadskommuner
och kanske speciellt landskommunerna,
icke skall få något sådant.
Jag kan inte finna, att man på något
sätt kan sakligt motivera denna
skillnad. Och ytterligare en sak: jag
tror, att uteblivandet av statsbidrag till
de kommunala yrkesskolorna kommer
att verka som en broms på utvecklingen.
Det kommer att hindra den snabba utbyggnad
av vår yrkesskolverksamhet,
som herr statsrådet här har ansett vara
önskvärd. Det finns här ännu en motivering,
som jag särskilt vill understryka:
saknaden av statsbidrag i detta fall
hindrar en förnuftig planering av skolbyggnaderna
i våra kommuner. Till
våra folkskolbyggnader utgår ju statsbidrag
efter en glidande skala, beroende
på hurudant skatteunderlaget är i
respektive kommuner, och de sakkunniga
hade föreslagit att även till kommunala
yrkesskolor skulle utgå ett statsbidrag
efter samma grunder. När en
kommun skall planera för sitt skolväsende,
som väl vanligen omfattar den
nioåriga enhetsskolan och dess yrkeslinje,
9 y, och väl också en kommunal
yrkesskola, kommer man givetvis att
ta hänsyn till att för de lokaler, som

behövs för enhetsskolan resp. 9 y, får
man statsbidrag, medan det inte utgår
något statsbidrag för de lokaler som
behövs för den kommunala yrkesskolan.
Jag är rädd för att detta kommer
att snedvrida planeringen, så att den
inte blir rationell eller över huvud taget
sådan som man skulle önska. Det
är väl i alla fall inte meningen att statsbidragsbestämmelserna
skall verka på
det sättet.

Jag tror att de båda motiveringar
som jag sålunda anfört — det skulle
kunna anföras flera andra — utgör tillräckligt
underlag för den motion och
den reservation, som finns på denna
punkt och vari yrkas att byggnadsbidrag
skall utgå till lokala yrkesskolor
enligt samma grunder som gäller för
statsbidrag till folkskolans byggnader.
Det ökade statsbidrag, som sålunda
skulle behövas för nästa budgetår, uppgår
till 3,3 miljoner kronor. Det rör sig
alltså inte om så stora belopp, att det
av denna anledning skulle vara omöjligt
att bifalla reservationen.

Den form av yrkesutbildning, som
f. n. drar de minsta kostnaderna, är
väl lärlingsutbildningen genom hantverksmästare.
Beträffande den saken
finns det inte någon reservation i utlåtandet,
men jag skulle dock helt kort
vilja framhålla ett par synpunkter.

För närvarande utgår till hantverksmästare
ett statsbidrag för utbildning
av lärlingar med 900 kronor, fördelat
på tre år. De sakkunniga hade föreslagit
att beloppet skulle höjas till 2 500
kronor, men Kungl. Maj:t har stannat
vid 1 500 kronor. Nu är inte grundvalen
för Kungl. Maj:ts förslag riktigt densamma
som för de sakkunnigas, då de
sakkunniga hade föreslagit att statsbidraget
på 2 500 kronor även skulle
medföra skyldighet för mästare att se
till, att lärling fick inhämta vissa kompletterande
yrkesteoretiska kunskaper
och att han, under den tid han var ledig
i sådant syfte, skulle uppbära full
lärlingslön. Det är givetvis svårt att

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

säga vilket som för mästarna ter sig
fördelaktigast; det bidrag på 1 500 kronor,
som Kungl. Maj:t föreslagit och
som inte förbundits med några krav på
ersättning under den teoretiska utbildningen,
eller de sakkunnigas förslag om
ett bidrag på 2 500 kronor med de villkor
som fogats därtill.

Jag vågar inte uttala någon bestämd
mening på denna punkt, men jag vet
att man på hantverkarhåll är rädd för
att bidraget på 1 500 kronor i verkligheten
kommer att ge ett sämre utfall än
de sakkunnigas förslag om ett bidrag
på 2 500 kronor.

Utskottet har emellertid i detta avseende
kommit med ett förslag soni
gjort, att från vårt håll inte framförts
någon reservation. Utskottet skriver sålunda:
»Då en stimulans till anordnande
av kompletterande yrkesteoretisk
undervisning för lärlingarna är angelägen,
vill utskottet för sin del i princip
förorda en sådan differentiering av
ifrågavarande bidrag, att en högre bidragssumma
än 1 500 kronor skall utgå,
därest det styrkes att lärlingen med bibehållen
lärlingslön under arbetstid erhållit
kompletterande yrkesteoretisk
undervisning i lämplig omfattning i yrkesskola
eller på annat tillfredsställande
sätt.» Jag vill understryka vad utskottet
sålunda sagt, och jag vill ännu
mer understryka vad som står i följande
mening: »Utskottet är emellertid

icke berett att förorda införande av en
sådan differentiering utan en närmare
undersökning av därmed sammanhängande
problem.» Jag hoppas att statsrådet
skall snarast möjligt låta verkställa
en sådan undersökning, så att det skall
kunna utgå ett differentierat bidrag till
de mästare som har lärlingar.

Rörande antalet lärlingar, som med
hjälp av statsbidrag skall utbildas varje
år, har det rått litet delade meningar.
Med den skrivning utskottet har presterat,
enligt vilken antalet bidrag skall
höjas från 500 till 600, alltså med 100
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag,

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

och i vilken utskottet understryker att
antalet bör ytterligare ökas, allt eftersom
det visar sig finnas behov därav,
så bör det vara möjligt att få ett tillfredsställande
antal bidrag för utbildning
av lärlingar.

Slutligen vill jag helt kort beröra en
motion som jag och några andra kammarledamöter
väckt i detta ärende. Vid
vissa tekniska gymnasier och även vid
ett par handelsgymnasier har man kompletterings-
och preparandkurser för
förvärvsarbetande ungdomar, som med
folkskolan såsom grund vill skaffa sig
kvalificerad fortbildning, närmast för
att vinna tillträde till tekniska gymnasier
och handelsgymnasier. För närvarande
utgår statsbidrag för sådana kur.
ser till tekniska gymnasier och fackskolor
men däremot icke till handelsgymnasier.
Vi motionärer tycker att
detta är orättvist, och vi ifrågasätter,
om man inte bör även för handelsgymnasierna
införa samma bestämmelser
om statsbidrag för sådana preparandkurser.
Vi bar emellertid inte framställt
något direkt yrkande därom, utan bara
föreslagit att man skall driva en viss
försöksverksamhet vid två av handelsgymnasierna,
nämligen i Malmö och
Karlstad.

Jag har inte heller inom utskottet reserverat
mig på denna punkt, men jag
skulle vilja rekommendera statsrådet att
ta frågan under övervägande och se, om
man inte skulle kunna åstadkomma ett
resultat även därvidlag.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 3
till föreliggande utlåtande.

Häruti instämde herr Stenberg (fp),
herr Malmborg i Skövde (fp), fröken
Ager (fp) och fru Sjöstrand (fp).

Herr C ASSEL (b):

Herr talman! Det är utomordentligt
glädjande att ett så stort reformverk
som det som bär lagts fram på riksdagens
bord helhjärtat kunnat accepteras

Andra kammarens protokoll 19ö~>. \r 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

av alla parter. Det finns självklart olika
meningar i detaljerna, men i det stora
hela har vi alla varit överens.

Till att börja med vill jag bara ta
upp en liten fråga. En reservation har
här gjorts — betecknad med la — av
herr Arrhén och mig. Det gäller frågan
om speciella utbildningskurser för bilmekaniker.
Motionen gick ut på att man
från bilaccismedel skulle kunna ta
pengar för utbildning av folk som arbetar
vid bilverkstäder.

På denna punkt är utskottets och reservanternas
skrivning nära nog exakt
lika. Det är bara två små ord som skiljer.
Vi reservanter vill inte vara med
om att det skall gå pengar från bilskattemedlen
till dessa särskilda utbildningskurser
för motorfordonsreparatörer.
Detta har heller inte motionärerna
begärt. De har siktat på bilaccisen och
ingenting annat, och vi har föreslagit
i vår skrivning, att pengarna skulle
tagas från bilaccisen och inte från några
andra medel.

Nu kan det kanske sägas att detta
bara är formaliteter, ty om man tar
pengarna från bilaccisen eller bilskattemedlen
så är det ändå ur samma kassa.
Det kan vara riktigt. Vi har med vår
reservation dock velat stryka under,
att det här är fråga om att avhjälpa en
alldeles tillfällig och mycket kraftig
brist på personal vid motorverkstäderna
och att det i en sådan speciell situation
kan vara skäligt att ta av en
speciell och tillfällig inkomst — just en
sådan inkomst som bilaccisen. Däremot
tycker vi att det vore i högsta grad
äventyrligt att koppla ihop yrkesutbildningen
för dessa mekaniker med en
permanent statsinkomst som bilskattemedlen.
Då kan vi, herr talman, komma
i den situationen, att man för framtiden
bryter sönder statsbudgeten och
låter en del av utgifterna för yrkesskolutbildningen
— nämligen den del
som berör bilmekanikernas utbildning
— täckas dels av allmänna skatteinkomster,
dels av bilskattemedel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är betecknad
med 1 a.

Vidare finns det en reservation av
herr Arrhén m. fl. som är betecknad
med 2. Den gäller bidrag till byggande
av lokala yrkesskolor — en fråga som
herr Widén nyss var inne på. I detta
fall föreligger den något ovanliga situationen,
att det endast är högerreservanterna
inom statsutskottet som yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Vi har full förståelse för att det på
kommunalt håll kan finnas behov av
byggnadsbidrag för att uppföra lokala
yrkesskolor. Vi tror också att sådana
bidrag skulle kunna få stor betydelse
för ett snabbt genomförande av planerna
på en upprustning av hela yrkesskoleväsendet.
Så långt är vi ense med
de övriga utskottsledamöterna.

Å andra sidan har vi måst säga oss,
att Kungl. Maj:ts proposition till omgestaltning
av yrkesskolväsendet innebär
ett mycket stort steg framåt. Den innebär
också högst betydande ökningar
av statens kostnader för yrkesskolorna.
Man har denna gång ett verkligt starkt
intryck av att Kungl. Maj:t har ansträngt
sig till det yttersta. Vi kan inte
finna det riktigt och lämpligt att —
som utskottet gör här — komma med
en allvarlig erinran därför att dessa
byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
inte kunnat komma med i år. Man är
också genast färdig med att beställa en
proposition i den riktningen utan längre
tidsutdräkt.

Det är alldeles uppenbart att Kungl.
Maj :t gärna skulle ha gått kommunerna
längre till mötes, om man ansett sig ha
tillräckliga ekonomiska resurser för det
ändamålet. Nu begär utskottet en kraftig
utvidgning av bidragsgivningen. Det
gäller en total summa på inte mindre
än 56 miljoner kronor fram till år 1970.
På något sätt borde väl utskottet ha
talat om var de pengarna skall tas. Vi
anser att det vore riktigare — och det
har vi skrivit i reservationen — att

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

man här stannade vid den slutsumma
som föreslagits av Kungl. Maj:t, men
att man gärna undersökte om det är
möjligt att inom denna ram minska på
något annat anslag, så att man kan få
pengar över för ett anslag till byggande
av lokala yrkesskolor.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall även till reservation 2.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Det förslag “till utbyggnad
av yrkesutbildningen, som förelagts
riksdagen och som vi nu går att besluta
om, innebär onekligen ett mycket stort
steg framåt. Det är också betydande belopp,
som statsmakterna är beredda att
satsa på de berörda yrkenas förkovran,
men vi är alla medvetna om att de investeringar,
som här kommer att göras,
är väl använda pengar. Jag vill gärna
citera och instämma i vad MorgonTidningen
häromdagen skrev i en ledare:
»Sällan har samhället funnit bättre
investeringsobjekt än sin ungdoms
daning för god arbetsinsats i produktion
och samhälle.»

För min del skulle jag ha hälsat med
tillfredsställelse, om förslaget till utbyggnad
av utbildningsverksamheten
kunnat kombineras med ett förslag om
en lagfäst lärlingsutbildning här i landet.
I många andra europeiska länder
har man sedan länge en sådan lärlingslagstiftning,
och de erfarenheter man
har av denna lagstiftning är i hög grad
positiva. Det är nog gott och väl att
ökade möjligheter skapas för en frivillig
yrkesutbildning. Men frågan är, om inte
denna frivillighet i vissa stycken kan
bli alltför stor och om man inte genom
en moderat hirlingslagstiftning skulle
kunna vinna än bättre resultat. Särskilt
tror jag att detta gäller de båda yrkesgrupperna
handel och hantverk. Jag
vet emellertid att det för närvarande
knappast torde finnas resonans för
denna min tanke. Men jag tror att den
dag kommer, då man på skilda håll

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

kommer att inse, att en viss obligatorisk
yrkesutbildning med lagstadgade
både rättigheter och skyldigheter såväl
för lärlingarna som för deras arbetsgivare
är en väg som bör prövas.

För dagen har vi emellertid att hålla
oss till det föreliggande förslaget om
utbyggnad av den frivilliga yrkesutbildningen.

I en motion, II: 604, har jag tillsammans
med ett antal ledamöter från olika
partier framställt vissa yrkanden och
förslag, vilka jag här i någon mån vill
kommentera.

Vi har i motionen beklagat — och
jag gör det även nu — att den av yrkesutbildningssakkunniga
föreslagna statliga
övningsskolan för utbildning av
yrkeslärare icke upptagits i propositionen.
Departementschefen erkänner att
en dylik övningsskola »i och för sig
skulle innebära en förbättring av yrkeslärarutbildningen»
men anser sig av
statsfinansiella skäl inte kunna framlägga
något positivt förslag. Vi har i
motionen begärt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att utredningen i denna fråga fullföljes.
Utskottet har inte ansett sig kunna tillstyrka
detta förslag utan förordar, att
överstyrelsen tills vidare inriktar sig
på andra lösningar av den praktiska
yrkeslärarutbildningen. Någon reservation
finns inte på denna punkt. Jag kan
därför inte ställa något yrkande. Jag
endast beklagar att man har skjutit en
så viktig fråga på en oviss framtid.

Vad beträffar ersättningen till de
s. k. lärlingsombuden har vi föreslagit
en höjning från 20 till 50 kronor per
lärling och år. Utskottet förklarar, att
det bör ankomma på Kungl. Maj:t att
pröva storleken av ersättningen till lärlingsombuden.
Ja, gärna för mig, men
jag vill då bara uttala den förhoppningen
att Kungl. Maj:t verkligen gör
denna omprövning, ty att tänka sig att
det skall bli någon mera effektiv övervakning
av lärlingsutbildningen med
den ersättning som för närvarande till -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 Fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

lämpas förefaller mig tämligen verklighetsfrämmande.

Jag kommer så till frågan om statsbidraget
till lärlingsutbildning hos hantverksmästare.
Denna sak har redan berört
av herr Widén, och jag behöver
därför inte mycket uppehålla mig vid
den. Jag konstaterar bara, att utskottet
i sin skrivning har rekommenderat ytterligare
utredning av frågan och föreslagit,
att Kungl. Maj:t efter sådan utredning
framlägger förslag i ämnet till
1956 års riksdag. Jag uttalar min tillfredsställelse
med denna utskottets välvilliga
inställning och vågar naturligtvis
förutsätta, att Kungl. Maj:t skall ta
hänsyn till vad utskottet har uttalat.

Även i fråga om antalet bidragsrum
har utskottet i viss utsträckning gått
motionärerna till mötes och föreslagit
en ökning från 500 till 600 mot av oss
föreslagna 650 stycken.

Sedan jag sålunda berört de direkta
yrkandena i motionen nr 604, vill jag
ta upp några andra saker, som inte har
varit föremål för några motionsyrkanden
men som jag ändå skulle vilja
anlägga några synpunkter på för speciellt
departementschefens benägna beaktande.

Den ena frågan gäller anslaget till
s. k. riksskolor. De sakkunniga hade här
föreslagit, att anslaget skulle fastställas
till 80 procent eller mera mot 60 procent
för vanliga handelsskolor. Departementschefen
har inte tagit upp detta
förslag utan ställt saken på framtiden
och ansett, att dessa anslagsfrågor bör
prövas i varje särskilt fall. Jag vill
starkt understryka dessa riksskolors betydelse
och behovet av att lämna dem
ökade anslag, då de i regel inte har
tillgång till kommunala bidrag. Deras
betydelse ligger ju framför allt däri, att
de dels bedriver en undervisning för
vissa specialuppgifter, vilken icke kan
genomföras lokalt, dels utfyller det övriga
yrkesskolväsendets program genom
att ta elever även från äldre ålderskategorier
och från glesbygderna.

Till denna kategori av riksskolor hör
t. ex. Köpmannainstitutet i Stockholm
— den enskilda detaljhandelns centrala
utbildningsanstalt — Urmakarskolan i
Borensberg, några institut för reklamutbildning
och några privata handelsskolor.
För att klara sin ekonomi måste
dessa skolor fordra ganska höga elevavgifter.
De kommer därför i sämre
läge än de kommunala skolorna, om de
inte får förbättrat statsbidrag. Med stöd
av mångårig erfarenhet av särskilt
Köpmannainstitutets verksamhet vågar
jag bestämt hävda, att den insats som
där görs inte kan övertas av kommunala
yrkesskolor eller över huvud taget
några andra utbildningsanstalter. Jag
hemställer därför till departementschefen
att även ha dessa synpunkter i minnet,
då det gäller att bestämma statsbidragen
till riksskolorna.

Slutligen vill jag erinra om att departementschefen
i fråga om yrkesskolans
arbetsformer bland annat har förordat,
att man vid utarbetande av undervisningsplanerna
i regel bör hålla
sig till arbetsveckor om 37 till 45 timmar.
Det finns emellertid — inte minst
inom handeln — kurser, vilka i mycket
stor utsträckning har studiebesök,
t. ex. i fabriksföretag, praktiska demonstrationer
och övningar på sitt
program. För dessa studiebesök och
dessa demonstrationer och övningar
kan skolorna inte få statsbidrag. Man
bör vid fastställandet av undervisningsplanerna
ha detta i minnet, ty för detta
slag av kurser är dessa moment i undervisningen
av mycket stor betydelse.

Jag skall, herr talman, för tillfället
inte ställa något yrkande.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast i anslutning till reservationen
nr 1 b av herr Karl Andersson m. fl.
I den reservationen, där jag hör till undertecknarna,
yrkas avslag på de motioner,
där man framför tanken på att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

finansiera en snabbutbildning av bilmekaniker
med tillhjälp av bilaccismedel.

Herr Cassel, som i samma ärende biträder
en annan reservation, har tidigare
i ett anförande här motiverat sin
inställning. Han underströk därvid att
även utskottets majoritet har framfört
denna tanke. Man föreslår att Kungl.
Maj :t skall pröva om denna linje är
framkomlig.

Herr Cassel ville göra gällande att det
finns en icke oväsentlig skillnad mellan
den av honom företrädda reservationen
och utskottsmajoritetens förslag, även
om skrivningen i stort sett är lika. I utskottsmajoritetens
förslag talas det om
både bilskattemedel och bilaccismedel,
men herr Cassel underströk att den av
honom företrädda reservationen enbart
förordar användande av bilaccismedel,
vilket skulle innebära ett poängterande
av att det skall vara fråga om en tillfällig
åtgärd.

Jag vill, herr talman, understryka att
vi som företräder reservationen nr 1 b
är lika angelägna som både utskottets
majoritet och de reservanter, vilka har
anslutit sig till reservationen nr 1 a,
om att vi får en god utbildning av bilmekaniker.
Man behöver inte spilla
många ord på att motivera nödvändigheten
av detta. Men jag vill betona att
vi håller före att de ansvariga planeringsorganen
och yrkesskolornas huvudmän
bör ha sin uppmärksamhet riktad
på detta utbildningsbehov och vidta
nödiga åtgärder för att tillgodose
detsamma.

Men denna fråga, herr talman, har
en mycket mer omfattande bakgrund.
Budgetmässigt redovisas bilskattemedel
på en särskild fond, automobilskattemedlens
specialfond, och jag vill här
understryka, att på den fonden redovisas
inte bara bilskattemedel i vanlig
mening, utan också bilaccisens medel,
\ arför man härvidlag näppeligen kan
skilja mellan dessa två slag.

Gång efter annan har vi här i kammaren
haft överläggningar om princi -

Utbyggnad av yrkesutbildningen ni. m.

pen för bilskattemedlens användning,
och rent principiellt har vi väl varit
tämligen ense om att dessa medel skall
överföras till specialfonden och användas
för förbättring och utbyggnad av
våra vägar.

Senast i fjol hade vi en lång, ingående
debatt på den punkten. Då förelåg det
förslag om höjning av bilskatten. I
samband därmed föreslog Kungl. Maj:t
i en proposition, att vi på visst sätt
skulle vidga användningen av bilskattemedlen.
Det gällde viss administrativ
verksamhet liksom också pensionering
av vägarbetare. Det är att märka, herr
talman, att man i propositionen kunde
redovisa, att denna utvidgning av bilskattemedlens
användning hade kunnat
ske på grundval av överenskommelse
mellan parterna. Bilismens företrädare
hade alltså godkänt den. Men likväl
förelåg vid det tillfället en reservation
från liögerhåll, där man bestämt vände
sig emot denna relativt obetydliga utvidgning
av användandet av dessa medel,
och det gällde dock ett område, som
direkt hör samman med vårt vägväsendes
utformning och arbetet på vägarna.

Här är det ju alldeles nya objekt man
för in i det här sammanhanget. Det heter
också så betecknande i utskottets
motivering, att man, sedan man först
börjat använda dessa medel för utbildning
av mekaniker inom bilbranschen,
sedan kanske kan gå vidare; ifrågavarande
medel kan enligt utskottet också
»antagas komma andra sådana näringsgrenar
till godo, där motorredskap av
olika slag, exempelvis traktorer, användes».
Det är talande. Har man sagt a
kan man säga b, och så fortsätta med
c, d etc. Om vi beträder den här vägen
har vi alldeles uppenbart tagit bort de
mycket viktiga principiella bestämmelserna,
om hur man skall använda bilskattemedlen,
och vi kommer ut på
verkligt farliga vägar, något som jag
(ror att vi finge ångra.

Gång efter annan kan vi konstatera,
att vi har brist på medel på det ena

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

eller- andra området. Det är så många
behov som gör sig gällande. Har man
då slagit in på den rekommenderade
vägen, blir det väl så, att så länge det
finns ett öre kvar att hämta där skall
det tas för finansiering av än det ena
och än det andra.

För egen del, herr talman, vill jag
på inga villkor vara med om att på
föreslaget sätt använda bilskattepengar.
Jag ber därför, under hänvisning dels
till vad vi har skrivit i reservationen,
dels till vad jag här har anfört, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen nr 1 b av herr Karl Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Olsson i Gävle (s) och Widén (fp).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig att yttra
några ord om en sak i det föreliggande
förslaget. Utskottet har i princip uttalat
sig för att statsbidrag skulle utgå
till byggnader för yrkesundervisning.
Det är en ståndpunkt som är helt motsatt
den som intagits i den kungl. propositionen.
Emot denna utskottets inställning
kan enligt min mening anföras
två vägande skäl. Det första är, att det
hittills icke getts statsbidrag till byggnader
för undervisningsändamål som
ligger ovanför folkskolstadiet. Ett statsbidrag
till byggnader för yrkesundervisning
skulle vara ett prejudikat, vars
räckvidd man inte är i stånd att överblicka,
och man bör tänka sig för mer
än en gång innan man ger ett sådant
prejudikat.

Det andra skälet är att strävanden
är i gång som syftar till ett sammanförande
av de statliga bidragen till
kommunerna till ett eller ett fåtal anslag,
som inte på samma sätt som
statsbidragen hittills blir knutna till
vissa bestämda detaljändamål. Man
skulle därigenom kunna undgå ett mycket
stort byråkratiskt kineseri och samtidigt
öka kommunernas självständighet

gentemot staten. Jag tycker det vore
ganska olyckligt, om man nu skulle
ytterligare öka antalet av de statliga
bidragen till kommunerna samtidigt
som utredningar är i gång för att minska
detta antal. Jag förutsätter därför
att denna ståndpunkt omprövas i framtiden,
när det blir tal om att komma
längre än till ett principuttalande, som
det ju i dag gäller.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ju förstå finansministerns
inställning med tanke
på att vi här skulle få en ny statsbidragsprincip,
där vi alltså komme ifrån de
särskilda byggnadsbidragen. När finansministern
säger att vi för närvarande
inte har sådana bidrag till det kommunala
skolväsendet över folkskolestadiet,
så är det ju sant. Samtidigt håller vi
emellertid på att bygga ut enhetsskolan,
och i samband därmed kommer klass
9 y att kunna förläggas till kommunal
yrkesskola. Statsbidrag utgår icke till
lokaler för kommunal yrkesskola men
väl till 9 y-lokaler. Man kan då fråga
sig hur detta i praktiken skall lösas.
Finns det möjligheter att dela upp lokalerna
på sådant sätt att en del skall
vara statsbidragsberättigade och en del
inte, då man använder samma lokaler
för båda dessa ändamål? Om vi skall
få fram yrkesskolväsendet och åstadkomma
utbyggnad av den kommunala
yrkesskolan finns det inte någon annan
väg än att skapa likformighet i fråga
om bidrag till folkskolväsendet och till
den kommunala yrkesskolan. Det är den
springande punkten för en fortsatt utbyggnad
på detta område.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tror inte vi är färdiga
att ta ståndpunkt till detta, och
jag tror att frågan om likformighet tills
vidare inte är något annat än ett rent
teoretiskt spörsmål.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag delar samtliga föregående
talares uppfattning att den fråga
vi nu behandlar avser en synnerligen
stor och betydelsefull reform, som vi
alla hälsar med den allra största tillfredsställelse.
Den gäller utbyggnaden
framförallt av den yrkesutbildning som
avses skola börja i enhetsskolans klass
9 y, den är av betydande räckvidd och
kommer att ta de samhälleliga resurserna
hårt i anspråk både personellt,
ekonomiskt och materiellt. Man siktar
här på en fördubbling av yrkesskolornas
nuvarande kapacitet fram till år
1970, d. v. s. från 1 000 till 2 000 heltidsavdelningar,
med det av Kungl.
Maj:t uttalade önskemålet att fyra femtedelar
av detta program skall kunna
förverkligas under en tioårsperiod.

Hela investeringsprogrammet för
fasta anläggningar beräknas till 260
miljoner kronor, varav 113 miljoner
kronor, enligt vad de sakkunniga beräknat,
skulle utgå som statsbidrag. Sistnämnda
belopp har Kungl. Maj:t
dock prutat ned med ungefär hälften,
beroende på att departementschefen
inte tagit upp byggnadsbidrag till lokala
yrkesskolor.

Det skall villigt erkännas att statsbidragen
till drift av yrkesskolorna både
förenklats till formen och kraftigt ökats.
Från utskottets sida har vi emellertid
inte kunnat undgå att beklaga att inte
Kungl. Maj:t ansett sig kunna föreslå
statsbidrag till lokala yrkesskolor. Detta
är otillfredsställande framför allt av
den anledningen, att investeringarna
för yrkesutbildningen kan få en efterhandsplats
i kommunernas investeringsprogram,
och om så blir fallet är det
stora risker för att yrkesskolan inte
kan byggas ut i den takt man avser.
Detta tycker jag för min del är ett problem
vars betydelse icke bör underskattas.

Det har naturligtvis väckts motioner,
vari dessa problem aktualiserats och bifall
yrkats till de sakkunnigas förslag

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

om införande från och med nästa budgetår
av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor.
Utskottet har dock ansett sig
i nuvarande läge kunna acceptera
Kungl. Maj:ts förslag och har tillstyrkt
detsamma för det kommande budgetåret.
Vi gör emellertid också, som
herr Widén och någon annan här tidigare
tydligt framhållit, följande uttalande,
som finansministern i debatten
vänt sig mot: »Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj:t tar frågan
om ett dylikt byggnadsbidrag under
förnyat övervägande och för riksdagen
framlägger förslag i ämnet. Då ett uppskjutande
av detta stöd till de lokala
huvudmännen kan befaras komma att
hämma utbyggnadstakten, vill utskottet
tillika i anslutning till motionen II: 575
framhålla angelägenheten av att nämnda
förslag förelägges riksdagen utan någon
längre tidsutdräkt.» Jag vill här instämma
i vad föregående talare har
sagt om önskvärdheten och nödvändigheten
av detta bidrag, om det skall vara
möjligt att utbygga yrkesutbildningen
i den takt Kungl. Maj :t förutsatt och
som vi ju alla är intresserade av.

Utskottet har sålunda inte kunnat
vara med på att rekommendera en utgiftsökning
för nästa budgetår på 3,3
miljoner kronor, som reservanterna här
har föreslagit. Vi har inte heller, såsom
högerreservanterna och herr Cassel
nyss har förordat, i princip velat uttala
oss för en sänkning av nu utgående
andra statsbidrag, vilket ju måste bli
en följd om man skall låta det föreslagna
statsbidraget utgå både till
centrala och lokala yrkesskolor. Jag
kan inte för min del tänka mig annat
än att det måste gå på sådant sätt, om
man över huvud taget med samma utgiftssumma
skall klara upp en sådan
sak. Nu har ju visserligen herr Cassel
inte direkt påyrkat detta, men jag
förmodar att han menade att i den
prövning, som Kungl. Maj:t här skulle
verkställa, skulle ingå uppgiften att så
att säga slå ut det föreslagna statsbi -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

draget jämnt till samtliga byggnadsföretag,
oavsett om det gällde centrala yrkesskolor
eller andra. Har jag fattat
herr Cassel fel, får han väl rätta mig.

Här har också av åtskilliga motionärer
framhållits önskvärdheten av en hastigare
utbyggnadstakt av yrkesutbildningen
än Kungl. Maj :t har vågat föreslå.
Jag tror för min del att detta
inte är realistiskt. Jag tror att våra
samhälleliga resurser under den närmaste
tiden kommer att vara så hårt
engagerade för olika utgiftsändamål, att
det inte är möjligt att öka takten utöver
den här föreslagna. Vi har således här
helt ställt oss på Kungl. Maj :ts linje.

Det är ju inte bara fråga om att detta
utbyggnadsprogram har en ekonomisk
sida, det har också andra aspekter som
gör att det är svårt att tänka sig att genomföra
det inom en alltför begränsad
tidrymd. Det gäller framför allt den
pedagogiska och organisatoriska omställningen,
som kräver stor anpassningsförmåga
både från statsmakterna
och från kommunerna.

Utskottet har i likhet med departementschefen
inte ansett sig nu på något
sätt böra ta ställning till utbyggnaden
av yrkesutbildningen för varje näringsgren
för sig. Vi har dock haft till
behandling en motion, som fäst vår
uppmärksamhet på en speciell bransch
i en extraordinär situation, nämligen
bilverkstadsbranschen. Fram till 1960
skulle det erfordras, om man vill ha en
tillfredsställande service, omkring 8 000
nya yrkesarbetare. Vi har därför ansett
att man i en sådan situation kanske får
diskutera speciella åtgärder för att klara
upp de problem, som här inställer sig.
Bilismen har ju haft och får en alltmer
ökad utveckling och en allt större betydelse.
Det är då helt naturligt, såsom
vi här i utskottsutlåtandet understryker,
att det »otvivelaktigt är ett nationalekonomiskt
intresse, att fordonsbeståndet
genom en tillfredsställande
service skyddas mot en onormalt has -

tig värdeminskning . ..». Anledning torde
därför föreligga att »undersöka förutsättningarna
för ett av bilaccismedel
eller eventuellt bilskattemedel bekostat
särskilt stöd för anordnande av specialkurser
för motormekaniker i syfte att
täcka det omedelbara behovet av sådan
arbetskraft». Vi slutar med att förutsätta,
att »Kungl. Maj:t låter undersöka
förutsättningarna för anordnande
av en av bilaccismedel eller eventuellt
bilskattemedel bekostad tillfällig utbildning
av motormekaniker samt att
Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag framlägger
de förslag rörande planering och
organisation av dylik utbildning, vartill
nämnda undersökning må ge anledning».

Det är sålunda, herr talman, intet bestämt
ståndpunktstagande i den här frågan,
utan vi har velat hänskjuta spörsmålet
till Kungl. Maj:t för prövning av
detsamma. Den stora diskussion som
dras upp i detta sammanhang anser jag
för min del med fördel kunna anstå
tills vi får se om Kungl. Maj:t kommer
med något förslag i frågan och hur det
i så fall är utformat. Det finns säkerligen
åtskilliga argument för att använda
en del av dessa medel till den här uppgiften.

När nu herr Cassel i sak är överens
med oss i utskottet då det gäller användningen
av bilskattemedel — man
må kalla dem accis eller något annat ■—
så går de dock, som herr Malmborg
mycket riktigt påpekade, just till speciella
vägändamål, och det kan väl inte
ha någon avgörande betydelse hur man
i detta fall skriver på en sådan punkt.
Vi är väl också överens, som herr
Malmborg även påpekade, om att detta
inte skall bli fråga om någon permanent
anordning utan en tillfällig sådan.
Något annat finns ju inte heller anledning
att diskutera i detta sammanhang.

Det är reservanterna också på det
klara med, fastän de säger att frågan
bör ordnas av näringslivet och av den

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

vanliga yrkesutbildningen. Det är emellertid
tveksamt, huruvida det över huvud
taget ar möjligt att utan särskilda
åtgärder tillgodose de önskemål som
har ställts om en förbättrad service för
bilbeståndet. Det kan ju inte bli fråga
om några stora summor, om man ser
dem i det stora sammanhanget, och jag
ifrågasätter om inte bilskattemedlen gör
lika stor nytta om de används till att
hålla våra bilar i sådant skick, att de
stoppar för våra många gånger litet
besvärliga vägar. Det är en ren avvägningsfråga.
Är vi överens om att våra
bilar skall rulla på bra vägar, bör vi
naturligtvis göra allt vi kan för att sätta
dessa vägar i skick, men lika viktigt är
väl att bilbeståndet är i sådant skick att
fordonen fungerar. Detta måste vara av
stor nationalekonomisk betydelse.

Jag skulle för min del tro att det inte
är någonting unikt som här föreslås.
Bilägarna får dock om denna anordning
genomförs en förbättrad service, och
om jag inte är fel underrättad går även
nu en del av bilskattemedlen till andra
ändamål än vägunderhåll. Pengarna används
t. ex. för viss statspolisverksamhet,
och till och med vissa utbildningskostnader
i samband därmed avräknas
mot bilskattemedlen.

Jag skall dock, herr talman, inte inveckla
mig ytterligare i detta resonemang.
Jag tycker att frågan är väl tidigt
diskuterad. Det finns anledning att låta
Kungl. Maj:t pröva ärendet, och när
det är gjort kan vi ta upp en diskussion
om frågan i hela dess vidd.

Jag vill också konstatera, herr talman,
att vi alla är ense om att yrkesundervisningen
hos hantverksmästare är
en utomordentlig utbildningsform. Eleverna
får där en naturlig anpassning
till det arbetsliv som skall bli deras,
och dessutom är detta den billigaste
formen för yrkesutbildning. Denna speciella
utbildningsform bör därför omfattas
med största intresse. Vi har föreslagit
att antalet utbildningsplatser

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

skall utökas med 100, såsom här förut
har sagts, och vi hoppas att en ytterligare
utbyggnad skall ske i den mån
behov anmäler sig. Beträffande ersättningen
till hantverkarna har vi förordat
en differentiering, så att en högre
bidragssumma får utgå när yrkesteoretisk
undervisning kan ordnas.

Herr talman! Jag skall inte uppta
tiden längre utan ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag
på alla de föreliggande punkterna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kunde förstå
avdelningens ärade ordförande hade
han den föreställningen, att vi reservanter
skulle vilja minska nu utgående
bidrag till yrkesskolorna i syfte att få
utrymme för byggnadsbidrag till lokala
skolor. Det har vi aldrig föreslagit. Vi
har fullt och helt accepterat den proposition
som statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har lagt fram.
Vi har nyss här i kammaren fått veta,
att finansministern står på precis samma
linje i denna fråga som reservanterna,
och det skulle naturligtvis då vara
av största intresse för kammaren att få
veta också hur ecklesiastikdepartementets
chef ser på saken i dag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman har
uppehållit sig ganska mycket vid frågan
om användande av bilskattemedel
för finansiering av yrkesutbildningen
inom bilbranschen. Jag vill upprepa vad
jag sade förut, att det inte råder några
skiljaktiga meningar när det gäller behovet
av denna utbildning; men däremot
är vi inte ense om utformningen.

Herr Johansson i Mysinge säger nu,
att man inte intar någon bestämd ståndpunkt
om man följer utskottets förslag.
Jo, det gör man visst, man begär att
Kungl. Maj:l skall pröva en viss väg,
och vi reservanter förmenar att den

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

vägen inte på några villkor bör beträdas.
Vi finner det bättre att stämma i
bäcken än i ån och säga nej i dag, så
slipper vi tråkiga konsekvenser i fortsättningen.

Herr Johansson i Mysinge menar att
vägväsendet har lika stor nytta av om
dessa pengar används för yrkesutbildning
som om en del av bilskattemedlen
går till andra ändamål, vilka inte är direkt
förbundna med vägarbetet. Det är
nog en bestämd skillnad i alla fall. Om
vi på detta område utnyttjar bilskattemedel
till yrkesutbildning, har vi praktiskt
taget upprivit vår nuvarande position,
och sedan kan man komma nästan
hur långt som helst, när det gäller att
finna användning för dessa medel. Om
bilismens företrädare finge göra sig gällande
i dag, skulle jag tro att de inte
ville vara med om någonting för vägväsendet
och budgetredovisningen så
äventyrligt som här föreslås.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det har ju tydligt framgått
av herr Malmborgs och mina anföranden,
att vi icke är överens på denna
punkt när det gäller att pröva frågan.
Jag menar att frågan förlorar ingenting
på att prövas, men herr Malmborg
vill bestämt hävda, att den under
inga omständigheter skall diskuteras.
Jag vågar dock för min del fortfarande
hävda, att det måste vara ett livsintresse
för den alltmer ökande bilismen
att också kunna ha sitt fordonsbestånd
i ordning. Här talades förut om att också
traktorer och andra slags motorer
skulle få fördel av dessa anslag. Jag
vill inte bestrida att så kan bli fallet,
men redan nu är det så i våra verkstäder,
att man inte skiljer på den ena
och den andra bilen, traktorn eller
motorn. Alla behöver service, alla behöver
tillsyn.

Jag vet inte hur bilismens företrädare
skulle ställa sig till en sådan här

sak. Jag föreställer mig i alla fall, att
om vi jämför den väldiga summa som
bilskattemedlen utgör med de små bidrag,
som kan tänkas bli nödvändiga
och önskvärda för detta speciella ändamål,
är det här fråga om en så liten sak,
att man inte behöver blåsa upp den till
alltför stora dimensioner.

Till slut skulle jag också vilja säga,
att vi på avdelningen hade en uppvaktning
av arbetsmarknadens yrkesråd,
som består av representanter för Arbetsgivareföreningen
och LO och som varmt
förordade en sådan här åtgärd. Utskottet
kunde givetvis inte direkt gå in för
bifall till motionen. Vi önskade ha frågan
klarlagd, innan vi tog slutgiltig
ståndpunkt. Jag anser, herr talman, att
det inte medför några risker utan att
riksdagen gott kan våga sig på en fördomsfri
prövning av detta problem.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
någonting i denna debatt, men då herr
Cassel nu har riktat en fråga till mig,
anser jag mig skyldig att göra det. Jag
vill emellertid inledningsvis säga, att
jag naturligtvis är mycket tacksam för
den förståelse som utskottet har visat
denna omfattande proposition och för
de uttryck av uppskattning av förslaget
och förhoppningar om att det skall
komma att medföra avsett ändamål som
har kommit fram i debatten.

Den springande punkten här är givetvis
byggnadsbidraget. Det råder tydligen
i utskottet en mycket stark önskan
om att byggnadsbidrag skall tillkomma
dessa skolor i större utsträckning
än vad Kungl. Maj :t har föreslagit,
men det är ju en grupp inom utskottet,
som anser, att sådana bidrag
borde komma till stånd endast under
den förutsättningen, att man kan pressa
ned andra bidrag inom detta område.
Det senare vill jag säga att jag inte kan
finna vara vidare tilltalande. Om herr

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Cassel menar, att finansministern ställt
sig på den ståndpunkten, tror jag att
herr Cassel har fel. Jag hörde också
finansministerns uttalande, och jag kunde
inte få ut något sådant därur. Försöket
att konstruera en skillnad mellan
mig och finansministern i ståndpunktstagandet
härvidlag är ju också felaktigt,
ty jag står naturligtvis liksom finansministern
helt på propositionens grund.
Jag anser heller inte, att utskottet så
bestämt borde ha uttalat sig för byggnadsbidrag,
som utskottet har gjort.
Men därifrån till att rösta med den reservation,
som herr Cassel här har rekommenderat,
är steget så pass långt,
att jag inte alls kan tänka mig att ta
detta.

Jag menar, att det helt visst hade varit
önskvärt, om våra ekonomiska möjligheter
hade tillåtit oss att, om icke i
år så i alla fall kanske redan nästa år,
ge ytterligare ökat bidrag till yrkesundervisningen.
Men jag är inte alls
säker på att de ekonomiska möjligheterna
härvidlag kommer att föreligga,
och jag vill liksom finansministern, att
regeringen här skall ha fria händer. Jag
kan helt och fullt förstå, att det finns
starka skäl för ett byggnadsbidrag, men
det är ju ändå så, såsom här har påpekats
att yrkesutbildningens utbyggnad
inte står och faller med att det blir
byggnadsbidrag. Jag menar därför, att
vi bör ta ytterligare tid på oss och se
hur utvecklingen blir, innan definitiv
ståndpunkt kan tagas i byggnadsbidragsfrågan.
I år är det ju inte, såvitt
jag kan förstå, mer än från en grupp
reservanter föreslaget, att byggnadsbidrag
omedelbart skall införas, och det
vänder jag mig givetvis bestämt emot.

Med detta hoppas jag, herr talman,
att jag har klargjort min ståndpunkt i
den omstridda punkten.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet förklarade,
att han ingalunda kunde tänka

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

sig att rösta för den reservation som
bland andra jag har skrivit under. Det
har jag svårt att förstå, ty reservationen
innehåller ju intet annat förslag än att
riksdagen skall följa regeringen. Det är
utskottet som har gått ifrån propositionen,
medan vi önskar precis detsamma
som statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. Vi har bara
fört ett resonemang som går ut på att
det kan tänkas vara ännu värdefullare
för kommunerna att få bidragen i form
av byggnadsbidrag för lokala yrkesskolor,
och det kan ju i och för sig vara
riktigt att man undersöker den saken.
Vi har emellertid ansett oss böra stanna
inom den kostnadsram som departementschefen
själv har föreslagit. Jag
kan inte riktigt se vad det är för skillnad
i uppfattning mellan departementschefen
och oss reservanter.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att det föreligger en principiell
skillnad mellan finansministerns och
ecklesiastikministerns uppfattning på
denna punkt. Finansministern säger att
han av principiella skäl är emot bidrag
till kommunala yrkesskolor, medan chefen
för ecklesiastikdepartementet är
principiellt för en sådan anordning men
på grund av ekonomiska förhållanden
icke just nu kan biträda ett förslag i
den riktningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Skillnaden mellan min
uppfattning och herr Cassels torde väl
vara den, att jag anser mig redan nu
vara på det klara med att man inte kan
pruta på driftsbidraget för att eventuellt
kunna ge byggnadsbidrag, men
det tycks herr Cassel vilja göra.

För övrigt vill jag säga, att man ju
här kan skjuta fram principfrågor, men
faktum är ju, såsom herr Widén själv
påpekade tidigare i debatten, att vi om
några år automatiskt skall utge vissa

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

byggnadsbidrag som vi hittills inte har
haft, nämligen i samband med enhetsskolan.
Det går alltså inte att renodla
principerna i denna fråga.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! I anslutning till propopositionen
139 om utbyggnad av yrkesutbildningen
avlämnades i denna kammare
en flerpartimotion med hemställan
om att den föreslagna omläggningen
av terapeututbildningen från tvåårig till
ettårig kurs skulle få anses som ett provisorium
och att en snabbutredning om
en utbyggnad av denna utbildning skulle
komma till stånd med syfte att åstadkomma
en ökad rekrytering till yrket
samtidigt som de kvalitativa kunskapsfordringarna
uppehölles.

I Sverige har vi länge haft arbetsterapi
vid en del institutioner i form av
eftervård för speciella kategorier av
patienter, t. ex. vanföra, men den moderna
forskningen har visat att medicinska
åtgärder för funktionsförbättring
och återanpassning är en terapiform
som i större eller mindre grad
är påkallad vid nästan varje slag av
sjukdom och i nästan varje sjukdomsskede.
Arbetsterapien såsom behandlingsform
har härmed fått sin plats
inom akutsjukvården och ej blott som
tidigare inom eftervården.

Det är dessa nya forskningsrön som
utgör bakgrunden till den rehabiliteringsverksamhet
inom lasarettsvården
som nu skall byggas upp i vårt land.
Enligt medicinalstyrelsens promemoria
skall varje centrallasarett få en rehabiliteringsavdelning
för att underlätta
patienternas återanpassning till en normal
livsföring.

Här kommer arbetsterapien att få en
avgörande betydelse, men det blir inte
fråga om något slags tidsfördriv med
allsköns varierande pyssel, utan patienten
får en av läkaren föreskriven arbetsuppgift,
som således blir en behandlingsform,
t. ex. träning av en svag muskel,
en styv led eller en skadad lunga.

Den som skall dosera denna arbetsmedicin
är terapeuten, och för detta fordras
en mångsidig och grundlig utbildning
i anatomi, fysiologi, medicin, kirurgi,
psykologi och psykiatri, hygien
och bakteriologi. Kunskaper på dessa
områden är en förutsättning för att terapeuten
skall kunna samarbeta med
läkaren, sjukgymnasten och sjuksköterskan,
psykologen och kuratorn.

Tyvärr har Kungl. Maj :t och utskottet
endast tagit fasta på behovet av en
snabb rekrytering av denna kår, icke
på kravet på fullgod utbildning. Man
har försiktigtvis kallat denna förkortning
av utbildningen för en omläggning
och påstått att det i realiteten icke blir
någon ändring av utbildningen. Kunskaper
i slöjdteknik skall nämligen eleven
ha inhämtat vid olika slöjdskolor
innan hon kommer till den ettåriga
kursen.

Jag vill understryka att detta är den
svagaste punkten i förslaget om den
ettåriga utbildningen. Om eleverna får
sin utbildning i slöjdteknik vid de allmänna
hantverksskolorna, innebär detta
att de kommer att undervisas av lärare,
som själva inte behärskar arbetsterapi,
och det måste väl anses vara ett
ofrånkomligt krav att de lärare som
skall undervisa dessa elever behärskar
arbetsterapeutens yrke, med vilket de
måste hålla kontinuerlig kontakt, så
att arbetsmetoder och medicinska forskningsresultat
blir utnyttjade i deras
undervisning.

Svenska vanförevårdens centralkommitté
(SVCK) har vid sitt senaste årsmöte
särskilt framhållit att eleverna
måste få instruktion i användandet av
olika tekniska hjälpmedel för vanföra
och invalider. Detta är också ett bevis
för att yrkesläraren måste behärska
arbetsterapien.

Det torde vara alldeles nödvändigt
att vi får en enhetlig terapeututbildning
i konsthantverk vid en särskild slöjdskola
så att den medicinska och hantverkstekniska
utbildningen kan ske pa -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

rallellt. I Danmark har det funnits en
sådan skola sedan 1935 och i USA sedan
1915. Den blivande terapeuten måste
få kunskap om de sjukdomstillstånd
för vilka de skilda slagen av sysselsättningar
är lämpliga behandlingsformer.
Samtidigt som arbetsterapeuten skall
äga förmåga att differentiera sysselsättningen
alltefter den psykiska skadan
måste hennes psykologiska skolning
säga henne att produktens kvalitet är
sekundär. Vid behandlingen måste hon
räkna med att t. ex. ett trästycke ibland
blir alldeles förstört under patientens
mycket fumliga försök att använda
sågen.

Hon måste alltid inrikta sitt intresse
på att få patienten att använda den
skadade kroppsdelen på det ur behandlingssynpunkt
riktigaste sättet utan några
sidoblickar på arbetsresultatet. Om
man använder medicinskt oskolade yrkesmän
som instruktörer i de olika
hantverken har de mycket svårt att
bortse från hurudan produkten blir.
Gäller det att svarva ett stolsben så tilllåter
snickaren gärna sin patient att
styra svarvjärnet med den friska armen
i stället för den sjuka, som skall tränas,
för att stolsbenet skall bli så fint som
möjligt. Utan den här skisserade tilllämpningen
av den medicinska undervisningen
i olika slags hantverk kan
arbetsterapeuten göra så fatala fel vid
behandlingen av sina patienter att hon
kan komma att riva ned vad läkare och
sköterskor och sjukgymnaster byggt
upp.

FN anordnade för något år sedan en
internationell arbetsträningskurs i Sverige.
Man observerade då, att det råder
föga paritet mellan svensk sjukhusvård
och svensk rehabiliteringsverksamhet,
bland annat orsakat av bristande terapeutisk
utbildning och metodik. Man
ansåg vår tvååriga utbildning icke
tillräcklig. (I Danmark är den treårig.)
Hur skall man då se på den kommande
ettåriga?

Senast denna månad har cn inter -

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

nationell konferens om rehabilitering
hållits i Saltsjöbaden i FN:s regi. Här
underströks vid flera tillfällen betydelsen
av medicinska kunskaper hos arbetsterapeuterna,
och de femton läkare
som deltog i konferensen efterlyste specialutbildning
i rörelseterapi just för
arbetsterapeuterna. Vi måste få ställa
så stora krav på en svensk terapeututbildning
att den håller jämna steg med
motsvarande skolning i andra länder.
Skillnaden mellan den internationella
och den nuvarande tvååriga svenska utbildningen
är så stor bland annat på
det socialmedicinska området, att den
svenska terapeutkåren löper risk att bli
utesluten ur den internationella federationen,
vars minimikrav är tio månaders
utbildning enbart på det socialmedicinska
området. I den svenska utbildningen
ingår nämligen endast två
månaders sådan undervisning, och i
den nu föreslagna ettåriga kursen blir
den ännu mera reducerad.

Herr talman! Utskottet säger i sitt
utlåtande, att det icke blivit övertygat
om att skäl föreligger för ett tillstyrkande
av vår motion med dess krav på en
terapeututbildning som skulle leda till
både kvantitativ och kvalitativ förstärkning
av denna yrkeskår. Jag skall sluta
mitt anförande med att säga, att det kan
synas som en paradox att man i ett utlåtande
som behandlar utbyggnaden av
hela vårt yrkesutbildningsväsende skall
finna ett förslag som rekommenderar
förkortning av en yrkesgrupps utbildningstid
med hälften av den nuvarande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
enbart för att få säga några ord om det
läge, i vilket de s. k. försöksdistrikten,
de skoldistrikt alltså som bedriver försöksverksamhet
med enhetsskolan, nu
hamnar sedan riksdagen, som jag förmodar,
om en stund kommer att fatta
beslut i enlighet med utskottets förslag.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

Det beslut, som nu skall fattas, är ju
en direkt fortsättning på det principbeslut,
riksdagen fattade 1950 angående
den nioåriga obligatoriska skolan. Här
gäller det ju att på ett praktiskt och
förnuftigt sätt knyta an den fortsatta
yrkesutbildningen till den obligatoriska
grundskolan. I försöksdistrikten har
man redan börjat brottas med yrkesutbildningsproblemet,
och man söker olika
vägar för att vinna en praktisk och
lämplig lösning. Jag tror att försöksdistrikten
har blivit mycket oangenämt
överraskade av förslaget om att de lokala
yrkesskolorna inte skall erhålla
statsbidrag till byggnader. Hur är situationen
för dem som just nu planerar?
Jo, de kan — som redan berörts av någon
talare — besluta sig för att lägga
yrkesutbildningen inom enhetsskolans
ram; jag menar den yrkesutbildning,
som skall förekomma i klass 9 y. Men
de kan också besluta sig för att lägga
undervisningen i klass 9 y helt eller
delvis till den kommunala yrkesskolan.
Praktiska och pedagogiska skäl talar
kanske för att utbildningen förlägges
till yrkesskolan. Det går måhända lättare
att på ett förnuftigt sätt utnyttja
skolans tekniska och maskinella utrustning.
Det ger kanske bättre möjligheter
att utnyttja lärarkrafterna osv. Men
kommunalekonomiska skäl kommer att
tala för att den del av yrkesundervisningen,
som skall förekomma i 9 y, förlägges
i enhetsskolans lokaler, ty då
får man statsbidrag till byggnaderna.
Jag tycker, att detta blir ett vanskligt
resultat av beslutet. Visserligen spelar
driftbidraget mycket större roll för
kommunerna än ett engångsbidrag till
skolbyggnaderna, men flertalet av oss
här i kammaren vet mycket väl, att vi
ute på det kommunala fältet inte handlar
så ansvarslöst, att vi utan vidare avhänder
kommunen möjligheten att få
200 000—300 000 kronor i statsbidrag.

Jag skulle tro, att man i åtskilliga
försöksdistrikt därför beslutar sig för
att lägga den obligatoriska yrkesunder -

visningen i 9 y inom enhetsskolans ram.
Såvitt jag kunnat finna kommer man
nämligen att då få i stort sett samma
driftsbidrag som om utbildningen förlägges
till lokal yrkesskola. Detta blir
resultatet, om vi här följer utskottets
linje, och det vore inte särskilt lyckligt.
Planeringen av yrkesutbildningen i
kommunerna kan på det sättet bli snedvriden,
vilket kan vålla olägenheter för
lång tid framåt. En förnuftig utveckling
på den fortsatta yrkesutbildningens område
kan fördröjas för lång tid framåt.

Finansministern motiverade nyss
propositionens förslag med att det hittills
icke har varit praxis att skolor
med undervisning ovanför den obligatoriska
folkskolan har erhållit bidrag
till lokaler. Samma tanke finns återgiven
i propositionen. Jag måste säga, att
jag blev mycket förvånad, när jag läste
denna argumentering i propositionen.
Såvitt jag kunnat finna, har vi nämligen
de senare åren, åtminstone så långt
jag kan överblicka, vid planeringen på
skolans område anknutit till det beslut
om den nioåriga obligatoriska enhetsskolan,
som fattades år 1950. Men nu,
när det gäller att mäta ut statsbidrag
till yrkesutbildningen, plockar man helt
plötsligt fram den gamla sjuåriga folkskolan
och börjar använda den på argumenteringsfältet.
Detta vittnar enligt
min mening om argumentnöd och
bristande konsekvens i handlandet. Vi
måste väl i detta ärende som i andra
fall anknyta till den nioåriga obligatoriska
skolan. Jag är ganska förvissad
om att man i försöksdistrikten har räknat
med att erhålla statsbidrag till byggnaderna
för yrkesskolan, i synnerhet
om yrkesutbildningen på linjen 9 y förlägges
till denna skola.

Utskottet har ställt sig mycket förstående
och skrivit mycket positivt,
men för en del försöksdistrikt, som redan
fört fram eleverna till nionde klassen
ett eller inom den närmaste tiden
två år, är denna fråga högaktuell, och
jag tror att propositionens förslag kom -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

mer att fördröja hela planläggningen.
Nu kommer man ute i distrikten troligen
att vänta ytterligare för att se, vilket
resultat som kommer att följa av utskottets
skrivning och riksdagens beslut i
dag. Hittills har man i regel dröjt med
att fatta definitiva beslut, i avvaktan
på att få veta riksdagens ställning. Nu
blir det ändå lika oklart genom den
skrivning som utskottet har gjort, och
kommunerna får tydligen därför vila
på hanen ännu en tid. Jag tycker dock,
att det är mycket angeläget att den här
frågan knäcks. Jag har studerat handlingarna
i ärendet och försökt att bedöma
frågan objektivt, och jag har inte
kunnat komma till annat resultat än att
det riktiga är att här bifalla yrkandet
i reservation nr 3.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till nämnda reservation.

Häruti instämde herr Bark (s).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig,
ärade kammarledamöter, att knyta ett
par reflexioner till frågan om terapeututbildningen.
Det synes mig vara skada,
att denna fråga delvis kommit i kläm i
den i övrigt imponerande utbyggnadsplanen
för vår yrkesutbildning, och det
är närmast med tanke på framtiden som
jag ber att få säga några ord.

Vi är utan tvekan överens om att
terapeututbildningen och över huvud
taget hela denna verksamhet med rehabilitering
och eftervård nationalekonomiskt
sett är av mycket stort värde —
det blir ett tillvaratagande av värden
av både medicinsk, personlig och social
karaktär. Personalen spelar naturligtvis
här en utomordentligt viktig
roll.

Frågan om uppdelningen mellan medicinskt
och .socialt eller kanske rättare
medicinskt och arbetsmarknadsmässigt,
när det gäller rehabiliteringen, återkommer
ju i nästa ärende, som rör vanförevården.
Här gäller det arbetskraften i

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

vanförevården och speciellt terapeututbildningen.

Jag har under åratal haft kontakt med
dessa frågor och rätt ofta också uppvaktats
av representanter för denna yrkeskår,
inom vilken man just nu är bekymrad.
Anledningen är bland annat,
att det är så relativt få i förhållande
till behovet som vill ägna sig åt uppgiften.
Vi har ett behov just nu av mellan
500 och 600 arbetsterapeuter och
sysselsättningsterapeuter men har tillgång
till endast omkring en fjärdedel så
många.

Därtill kommer att den personal som
redan finns anser sig, med den tvååriga
utbildning de har, otillräckligt utbildade
för de stora krav, som detta arbete ställer.
En del reparerar skadan genom att
fara utomlands på eget initiativ och
egen bekostnad för att där komplettera
sin utbildning. Vi har i denna kår några
som utbildats i England och Amerika.
Vi vet också, att medan vi nu står i begrepp
att beskära vår tvååriga utbildning,
så har —- som fru Andrén nyss
anförde — Danmark en obligatorisk
treårig utbildning. Terapeuterna har
också en världsfederation, och av denna
kan den svenska utbildningen icke godkännas.

Motionärerna, bland vilka jag själv
är en, är eniga med Kungl. Maj:t och
utskottet på en punkt, nämligen att vi
behöver fler terapeuter. Men sedan
skiljs våra vägar, ty Kungl. Maj:t och
utskottet har menat, att vi skulle förkorta
utbildningen och på det sättet
göra den mera lättillgänglig, så att vi
kanske kunde få ut ett större antal terapeuter.
Vi menar att en sådan åtgärd
kan komma att få andra följder än en
större rekrytering, nämligen en standardsänkning
inom en utbildningsgren,
där vi redan ligger efter på det internationella
fältet. Jag tror inte heller att
vi får så mycket större tillslutning genom
att göra kurserna kortare. En försämrad
utbildning har säkert ingen
verklig lockelse på ambitiös ungdom —-

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

en mera kvalificerad utbildning stimulerar
den säkert mer.

Frågan är naturligtvis också förknippad
med lönegradsplaceringen, en detalj
som jag inte alls skall gå in på i
detta sammanhang. Det står emellertid
klart för mig att om vi skall vinna
några verkliga värden här får vi ge arbetaren
den lön han är värd. Vi får inte
hindra en rimlig lönesättning som gör
även de krävande uppgifterna mera
lockande. De yrkesutbildningssakkunniga
har visserligen föreslagit något
höjda inträdeskrav när det gäller den
ettåriga kursen vid Slöjdföreningens
skola i Göteborg. Det är gott och väl,
men samtidigt säges det att dessa olika
mer kvalificerade kurser, liksom också
förkunskaper inom exempelvis sjukvårdsområdet,
inte får innebära någon
företrädesrätt, utan att man naturligtvis
också skall ta in andra sökande.

Det är ingen idé, herr talman — därom
är jag medveten — att i dag yrka
bifall till motionen i fråga. För min del
nöjer jag mig därför med att till protokollet
anteckna att jag anser terapeututbildningen
enligt den nu föreslagna
ordningen icke tillfredsställande. Jag
skulle gärna ha velat använda motionens
ord att den får betraktas som ett
provisorium, kanske rent av som en
nödlösning. Jag har ingenting emot att
vi tar tid på oss för att utarbeta en god
och hållbar plan, men jag tillåter mig,
herr talman, vädja till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
att på eget initiativ utreda denna fråga
ytterligare och framkomma med ett
förslag till en mera permanent lösning
av frågan om terapeututbildningen, en
lösning som kommer att animera ambitiös
ungdom att gå in i detta betydelsefulla
arbete, en lösning som också kan
medverka till att det stora och betydelsefulla
fält vi här talar om, nämligen
vanförevård och terapeutarbete — rehabiliteringsverksamhet
över huvud taget
— får en större chans i vårt samhälle.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Avsikten är ingalunda att försämra
utbildningen för sysselsättningsoch
arbetsterapeuter, utan meningen är
att de skall ha en viss grundutbildning
innan de genomgår ifrågavarande kurs,
som då skulle avse den egentliga terapeututbildningen.
Samtidigt vill jag
konstatera att bakom Kungl. Maj :ts förslag
och utskottets tillstyrkan står överstyrelsen
för yrkesutbildning och medicinalstyrelsen.
Jag tror därför inte, herr
talman, att faran för en kvalitetsförsämring
är så överhängande som man här
tycks vilja göra gällande.

Herr HOLMBERG (k):

Då debatten nu tycks vara slut, herr
talman, skall jag be att i anslutning till
vad jag sagt tidigare få precisera mina
yrkanden. I punkten I a yrkar jag bifall
till motionen nr 600, som går ut på en
fördubbling av yrkesutbildningen på
fem år i stället för av utskottet föreslagna
15 år. I punkten Ila yrkar jag
att högst 40 timmars undervisningstid
per vecka skall få praktiseras i yrkesskolorna.
I punkten IV a och b yrkar
jag bifall till de sakkunnigas förslag om
bidrag till hantverksmästarna för lärlingsutbildning
i allmänhet. I punkten
IV c yrkar jag bifall till reservationen
nr 3, som gäller statsbidrag till byggnader
för yrkesskolor och som därvidlag
sammanfaller med vår motion. Slutligen
yrkar jag bifall till punkten IV f, som
gäller en utredning rörande stipendier
åt elever.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets i
punkten I. a) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till
samma hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall i denna del
till motionen 11:600 av herr Holmberg

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

ni. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om punkten I. b), nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med I. a) betecknade
reservationen av herrar Arrhén
och Cassel; samt 3:o) bifall till
reservationen I. b) av herr Karl Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Widén begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I. b) i utskottets utlåtande nr 138,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.

Herr Johansson i Mysinge begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 39 ja och 158 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten
I. c).

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten II. a), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall i
motsvarande del till motionen 11:600
av herr Holmberg m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Härpå bifölls, efter framställda propositioner
vad utskottet hemställt i
punkterna II. b), II. c) och II. d)
samt III.

Herr talmannen gav nu propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkterna IV. a) och IV. b)
dels ock på bifall till utskottets hemställan
i dessa punkter med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:600 av herr Holmberg m. fl.
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkterna
IV. a) och b) i utskottets utlåtande nr
138, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
i motsvarande del till motionen 11:600
av herr Holmberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres20 -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna del.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten IV. c)
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
med 3) betecknade reservationen av herr
Ohlon m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
IV. c) i utskottets utlåtande nr 138,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3) av herr Ohlon m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Widén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 67 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Beträffande punkten IV. d) gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Arrhén m. fl. avgivna, med
2) betecknade reservationen; samt 3:o)

bifall till reservationen 3) av herr
Ohlon m. fl. i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) anmärkta propositionen
hava flertalets mening för sig. I fråga
om kontrapropositionen begärde dock
herr Widén votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten IV. d) i statsutskottets
utlåtande nr 138 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Arrhén
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Widén begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 74 nej, varjämte 27 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta. Kammaren hade alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Arrhén m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
IV. d) i utskottets utlåtande nr 138,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2) av herr Arrhén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, företogs omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 aj och 31 nej,
varjämte 62 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Härefter biföll kammaren på därå
framställd proposition vad utskottet
hemställt i punkten IV. e).

Beträffande punkten IV. f) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
11:600 av herr Holmberg m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Efter framställda propositioner bifölls
vad utskottet hemställt i punkterna
V.—VII.

1 avseende å punkten VIII. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den med 3) betecknade reservationen
av herr Olilon m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 20 67

Vanföreanstalterna m. m.

Slutligen biföll kammaren på därå
av herr talmannen gjorda propositioner
vad utskottet hemställt i punkterna IX.
och X.

§ 11

Vanföreanstalterna m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
135, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 25 februari 1955, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade förslag rörande den framtida
organisationen och finansieringen av
verksamheten vid vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet samt angående vården
av normalbegåvade spastiska barn;

dels godkänna av departementschefen
föreslagna ändrade grunder för
statsbidragen till stödjebandage och
proteser m. m.;

dels ock för budgetåret 1955/56 under
elfte huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Ombyggnad och utrustning av
Eugeniahemmet 450 000 kronor;

b) till Utredning rörande ett spastikerhem
i Göteborg 30 000 kronor; samt

c) till Bidrag till uppförande eller
inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
100 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 232
av herr Huss m. fl. och II: 295 av fru
Sjöstrand m. fl.;

dels ock de likalydande motionerna
1: 472 av herrar Sunne och Huss samt
11:581 av herr Rimmerfors och fru
Sjöstrand.

I motionerna 1:232 och 11:295 hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Vanföreanstalterna m. m.

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att frågan om en förstärkning av rehabiliteringsverksamheten,
d. v. s. möjligheterna
att medelst såväl medicinska
som arbetsvårdande och sociala åtgärder
bistå långvarigt sjuka eller olycksfallsskadade
att vinna återanpassning
i arbetslivet, skulle upptagas till utredning,
varvid uppmärksamhet även borde
fästas vid behovet att utbygga studie-,
undervisnings- och forskningsmöjligheterna
samt riksdagen föreläggas
de förslag denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

1) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 25 februari 1955 förordade
förslag rörande den framtida organisationen
och finansieringen av verksamheten
vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
samt angående vården av
normalbegåvade spastiska barn;

2) godkänna av departementschefen
föreslagna ändrade grunder för statsbidragen
till stödjebandage och proteser
m. m.; samt

3) för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Ombyggnad och utrustning av
Eugeniahemmet 450 000 kronor;

b) till Utredning rörande ett spastikerhem
i Göteborg 30 000 kronor; samt

c) till Bidrag till uppförande eller inrättande
av tuberkulossjukvårdsanstalter
100 kronor;

II. att motionerna 1:232 och 11:295
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 472 och II: 581
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fröken Elmén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall endast säga
några få ord i anledning av en blank
reservation som jag har fogat till detta
utlåtande.

När utskottet behandlat propositionen,
har det samtidigt behandlat en motion
beträffande rehabiliteringsverksamheten.
Motionen föreslår, att man
skall bygga ut rehabiliteringsverksamheten
framför allt på det medicinska
området och söka få fram ytterligare
forskning och undervisning i ämnet.
Utskottet bär på olika sätt visat sin välvilliga
inställning till motionens tankegångar
men säger bland annat, att motionen
i viss mån är besvarad genom
den utredning, som tillsattes av socialministern
den 7 januari och som skulle
behandla rehabiliteringsåtgärder i anslutning
till sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Jag kan inte finna, att denna utrednings
direktiv täcker vad motionen begär.
Efter vad jag kan förstå skall utredningen
syssla med organisatoriska,
juridiska och ekonomiska spörsmål
och samarbetet mellan arbetsvårdsorgan
och andra organ, som arbetar
med rehabiliteringen, så att man löser
problemet om ersättning enligt den nya
sjukförsäkringen för de förebyggande
och även eftervårdande åtgärder, som
t. ex. industrier ofta ordnat. — Det
är ju för samhället av stort intresse
att företagen ägnar intresse åt verksamhet
av detta slag. Men att denna
utredning skall undersöka hur vi i vidare
mån skall utbygga reliabiliteringsverksamheten
inom sjukhusen, såsom
motionen framför allt kräver, och
vidare hur man skall kunna öka forskning
och undervisning på området, kan
jag inte finna.

För närvarande finns en arbetsklinik
i Stockholm och en i Göteborg. Huvudmannaskapet
för dessa vill departementschefen,
enligt propositionen, inte
ta ställning till förrän längre fram, emedan
han anser att verksamheten bör få

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

fortsätta och vidare stabilisera sig. Man
kanske kan hoppas, att när man tar upp
frågan om vem som skall vara huvudman
för denna verksamhet man också
kommer in på den större frågan om vidare
utbyggnad av rehabiliteringsverksamheten.

Detta är ett oerhört viktigt område
när det gäller att bringa människor,
som lider av olika slags handikapp efter
olycksfall eller svår sjukdom, till full
hälsa och göra dem i stånd att prestera
en full arbetsinsats i samhället. Det är
ett område av mycket stor humanitär
räckvidd och samtidigt av stor samhällelig
betydelse.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig att anföra
några synpunkter på denna fråga
i vad den gäller den ortopediska specialistvården.

Det råder nu en ganska allmän mening
om att denna sjukvård är av samma
beskaffenhet som den öppna sjukvården
över huvud taget. På senare år
har vården på detta område kommit att
omfatta flera akuta fall än tidigare. Det
är inte samma kronikerproblem som
förut. Åtskilliga landsting har också
utan påstötning startat sådan sjukvård
som det här är fråga om.

Jag kan därför inte annat än reagera
mot utskottets uttalande, att landstingen
bör ha kompensation för sina ökade
kostnader, såsom man uttrycker det,
d. v. s. att det skall utgå statsbidrag för
denna landstingens verksamhet. Om nu,
som det förefaller, de flesta är ense om
att denna sjukvård är sådan som det
enligt giingse regler skall falla på landstingens
lott att bekosta, kan det väl
inte vara riktigt att statsbidrag skall
utgå för ändamålet. Det måste vara
högst olyckligt, om man nu fogar ett
nytt område till fältet för statsbidragen
till landstingskommunerna, samtidigt

Vanföreanstalterna m. m.

som vi strävar efter att sammanföra
statsbidragen till kommunerna till ett
färre antal grupper, så att vi slipper
den specialkontroll rörande olika områden,
som vi hittills haft. Jag förutsätter
därför, att frågan inte skall vara av
gjord med dessa tre rader, som utskof
tet har smugglat in i sitt utlåtande.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad fröken Elmén här sade.
Jag skulle dock vilja understryka ytterligare
ett par saker.

Vid många tillfällen har det påpekats,
att vi i vårt språk inte har ett
svenskt ord för rehabilitering. Det är
naturligtvis en stor brist. I regel har
man kallat allt inom detta område för
arbetsvärd. Detta ord täcker ju inte alls
den sak det här gäller. Ordet arbetsvärd
har också gett upphov till många
missförstånd.

När det gäller åtgärder för de partiellt
arbetsföra har man lagt huvudvikten
vid arbetsträning och trott att
det är detsamma som rehabilitering.
Man har inrättat arbetsträningsinstitut
för att återanpassa de polioskadade eller
på annat sätt partiellt arbetsföra
människorna i arbetslivet. Detta är ju
utmärkt, men det är inte tillräckligt.
Den del av verksamheten, som jag för
mitt vidkommande inlägger i ordet rehabilitering,
har hittills inte blivit tillgodosedd
i samband med den medicinska
vården, alltså inom sjukvårdens
ram. Därför önskar motionärerna att
ett litet team — om jag får kalla det så
— skulle kunna arbeta med den sjuke,
så att han undersöks fysiskt och psykiskt
och blir direkt psykiskt stimulerad
till afl la nya tag. Många av dessa
människor är nämligen psykiskt deprimerade
genom sina svåra olyckor.
Först sedan allt gjorts beträffande själva
sjukvården skulle denna nya behandling
siittas in — en funktionsprövning
av arbetsförmågan. Rehabilite -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för

ringsläkaren använder ett mycket långt
och besvärligt ord och kallar det arbetsförmågebestämningsteknik.
Det är
här man sätter in både fysisk och psykisk
träning och arbetsförmågeprövning.
Denna behandling skall omfatta
sjukgymnastik, arbetsterapi och fysikalisk
terapi och skall bygga på klinisk
fysiologi respektive psykologi. Det är
denna samordning mellan akut sjukvård,
eftersjukvård och arbetsvärd som
måste skapas fram och som i mycket
ringa grad finns just nu. I slutet av
eftersjukvården kommer arbetsprövningen,
och där måste man anlägga fysiska,
psykiska, sociala och yrkesmässiga
synpunkter.

Allt detta vill vi få upporganiserat.
En sådan genomgång måste till, innan
en person sätts på en arbetsträningsverkstad.
När dessa tankegångar blir
förverkligade kan vi på rätt sätt hjälpa
de olyckliga inte bara vid karolinska
sjukhuset och Norrbackainstitutet, utan
vi kan också gå vidare och ute i länen
vid de olika länslasaretten inrätta rehabiliteringsavdelningar.

Sedan vi skrev vår motion har socialministern
tillsatt en utredning, som
skall ta upp dessa problem. Vi är tacksamma
för detta, men vi har nog en
känsla av — som fröken Elmén även
gav uttryck åt — att det huvudsakligen
stannar vid en hel del organisatoriska,
ekonomiska och juridiska problem, som
står i samband med sjukförsäkringsfrågorna.
Man bör också enligt direktiven
hjälpa de industrier som har ordnat
med skyddad verksamhet.

Detta är bra alltsammans, men jag
vill understryka att vår motion syftar
till ännu vidare åtgärder än vad direktiven
för utredningen pekar på. Man
skymtar visserligen en liten aning av
rehabiliteringsproblemet såsom vi uppfattat
det, och utskottet har i viss mån
visat ett positivt intresse för frågan —
hl. a. genom att i ett föregående utlåtande
tillstyrka inrättandet av en befattning
hos medicinalstyrelsen för
handläggning i första hand av frågor

handläggning av nådeärenden

rörande den medicinska rehabiliteringen.
Det skulle dock inte ha skadat, om
man i utredningens direktiv kraftigare
poängterat den medicinska sidan av
frågan. Man kanske kan hoppas, att utredningen
ändå tar upp frågan i sitt
vidare sammanhang, om socialministern
t. ex. ger tilläggsdirektiv till utredningen
på detta viktiga avsnitt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 295 i andra kammaren.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet
främst med anledning av finansministerns
yttrande. Jag förstår finansministern
mycket väl i detta fall. I fråga om
sociala åtgärder har det alltid varit en
regel hos honom att vältra över kostnaderna
för dem från staten på landstingen.
Det är detta vi har reagerat
mot. Denna vård har tidigare till väsentlig
del bekostats av staten. Nu föreslås
här att kostnaderna skall övervältras
på landstingen. Landstingsförbundet,
som avgivit yttrande över förslaget,
har bestämt sagt ifrån, att förutsättningen
för att förbundet skall acceptera
förslaget är att landstingen blir kompenserade
för de kostnader som uppkommer
för dem. Det är detta utskottet
har givit uttryck för, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som följde
av bifall till motionen 11:295; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Byråchefstjänst i justitiedepartementet

för handläggning av nådeärenden

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet:

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för handläggning av nadearenden

Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under andra huvudtiteln (punkten 2,
s. 2—4 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i justitiedepartementets
personalförteckning öka antalet
byråchefer från 1 till 2 samt i förteckningen
under rubriken För tjänstgöring
i statsrådsberedningen uppföra en tjänst
såsom lagbyråchef i Cr 13 och en tjänst
såsom förste sekreterare i Ce 27 dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56 dels ock
till Justitiedepartementet: Avlöningar

för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 005 600 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bl. a.,
att en byråchefstjänst i Crl3 skulle inrättas
i departementet för handläggning
av nådeärenden.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av hr Ohlon
m. fl. (1:214) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(II: 262).

I dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om inrättande
av en särskild byråchefstjänst
för handläggningen av nådeärenden.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1,214 och 11:262

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i justitiedepartementets
personalförteckning, vilka angivits
av departementschefen samt av utskottet; b)

fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för justitiedepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Justitiedepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 005 600 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle den
nya byråchefstjänsten för handläggning
av nådeärenden placeras i Crl3.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Jacobsson,
Malmborg i Skövde och Svensson i
Ljungskile, fröken Elmén och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
icke bort förorda inrättandet av
en tjänst för föredragningen av nådeärenden
utan inskränka sig till att anvisa
det av Kungl. Maj :t äskade belopdet
samt därför under b) hemställa,
att riksdagen måtte fastställa av reservanterna
angiven avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret
1955/56.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Kamrarna har ju redan
tagit ställning till frågan om utredning
rörande nådeinstitutet, i det att man
begärt att en utredning skall komma
till stånd. Vad vi här har att ta ställning
till är alltså en förstärkning av
arbetskraften inom departementet för
förberedande av nådeärenden.

Till utskottsutlåtandet har fogats en
reservation. Reservanterna och utskottet
är fullt överens om att arbetsbelastningen
här är så stor och att det föreligger
en sådan arbetsbalans, att en förstärkning
av arbetskraften är nödvändig.
Då emellertid utskottet föreslår,
att det skall inrättas en — visserligen
extra ordinarie — byråchefstjänst, anser
reservanterna att man föregriper
den pågående utredningen om man tillstyrker
inrättandet av en sådan tjänst.
Reservanterna förordar i stället, att anslaget
till löner för extra personal räknas
upp med motsvarande belopp, så

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Byr&chefstjänst i justitiedepartementet för

att man alltså kan få personal för beredande
av ifrågavarande ärenden men
icke utsäger att det skall vara en byråchefstjänst.
Var och en känner ju till,
att om man förordat en extra ordinarie
byråchefstjänst med allt vad detta innebär,
så är det mycket svårt att sedermera
komma ifrån denna tjänst om
utredningen skulle komma till att man
inte bör ha den tjänsten utan kanske
bör ha arbetet upplagt på ett annat sätt.
Reservanterna anser det därför vara
riktigast att man nu endast uppräknar
beloppet och ser till att departementet
får den behövliga arbetskraften, men
att det inte fastställes att det skall vara
en byråchefstjänst.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet uttalade
ju i sitt utlåtande nr 3, som enhälligt
antogs av kamrarna för några dagar sedan,
en del meningar om förfarandet
i nådeärenden, som riksdagen alltså
har givit Kungl. Maj:t till känna. Avsikten
var att Kungl. Maj:t, utan att någon
särskild utredning tillsattes, skulle
överväga de olika möjligheter som här
stöd till buds att rationalisera den
verksamhet, som måste förekomma vid
behandlingen av nådeärenden, en verksamhet
som blivit allt mera omständlig
och omfattande på grund av det
stora antalet nådeansökningar och som
har kommit att rikta uppmärksamheten
på sig genom det stora intresse som
allmänheten har visat för nådeärendenas
behandling.

Jag skall inte här gå in på vad utskottet
sade den gången; riksdagen antog
det utan att någon meningsskiljaktighet
yppades. Det var kanske dumt
att man inte sade något vid det tillfället,
men jag vill försvara mig med att
ärendet behandlades här i kammaren
så sent som klockan elva på kvällen,

handläggning av nådeärenden

och ledamöterna vet hur brottslig man
känner sig om man säger något onödigt
vid den tidpunkten. Man prövar
verkligen om det är nödigt eller onödigt
att yttra sig. När man i dag har
sett statsutskottets nu föreliggande utlåtande
förstår man emellertid, att det
hade varit nödigt att säga något vid behandlingen
av det nyss nämnda ärendet,
ty det skrivna ordet tycks statsutskottets
majoritet ha svårt att förstå.
Det hade behövts muntlig undervisning
om hur sammansatta konstitutions- och
första lagutskottets ovanligt enkla och
klara utlåtande skulle tolkas. Jag kan
verkligen utan att skryta säga att det
är enkelt och klart, ty jag har inte tagit
befattning med utlåtandets utformning.

I utlåtandet fastslås emellertid beträffande
själva förfarandet, alltså rörande
frågan hur verksamheten skall organiseras,
att det synes utskottet lämpligt
att föredragningen sker av samma personer
både i högsta domstolen och hos
regeringen. Man säger vidare att det,
för att föredragningen av nådeärenden
inte skall göras vidlyftigare än som är
nödvändigt, är önskvärt att de som
sysslar med dessa frågor är väl insatta
i dem, så att departementschefen och
vederbörande statsråd som deltar i ett
avgörande med fullt förtroende kan
lita på föredragningen. Därefter anföres:
»Möjligen skulle inom justitiedepartementet
eller nedre justitierevisionen
kunna inrättas ett fåtal särskilda
tjänster som specialföredragande i
nådeärenden. Utskottet anser sig emellertid
icke kunna bedöma, hur en föredragningsorganisation
enligt ovan angivna
riktlinjer i detalj bör utformas.
Dessa frågor torde böra bliva föremål
för närmare överväganden inom departementet,
därvid olika vägar kunna
prövas.»

Departementschefen, som ju inte alls,
när han framlade sin proposition, hade
reda på vad riksdagen tänkte i dessa
hänseenden, hade önskat sig en ordina -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för handläggning av nådeärenden

rie byråchef och sagt att denne befattningshavares
uppgifter bör vara att på
grundval av revisionssekreterarens promemorior
och i erforderlig omfattning
även aktmaterialet kontrolläsa ärendena
samt efter ett självständigt bedömande
och i samråd med revisionssekreteraren
förbereda föredragningen för
justitieministern och i förekommande
fall det eller de konsultativa statsråd
som kallas att delta i avgörandena. Detta
är alltså någonting helt annat än och
går rent av stick i stäv mot den mening
som riksdagen har uttalat, att det
skall vara samma person, som föredrar
ärendena i högsta domstolen och
i regeringen.

Vad gör nu statsutskottet? Jo, utskottet
vill ge departementschefen en
byråchef, men inte en ordinarie, som
han hade velat ha och vilket i så fall
hade varit klokare och förståndigare,
utan en extra ordinarie befattningshavare.
Detta förefaller ju fullkomligt
orimligt mot bakgrunden av vad man
brukar kräva för inrättande av en
tjänst. Sedan riksdagen har uttalat
som sin mening, att frågan om arbetets
fortsatta uppläggning bör övervägas,
borde det ha varit naturligast att
Kungl. Maj :t hade fortsatt på samma
sätt som hittills, så länge övervägandena
pågår, med en extra byråchef, som
avlönas, efter vad jag tror, från kommittéanslaget,
eller också att man, på
sätt i reservationen yrkas, hade uppräknat
medlen till departementet, så att
departementet hade haft fria händer
att laga efter läglighet.

Jag vill för min del inte ta någon
ställning till hur denna anordning en
gång skall komma alt se ut. Det är
mycket möjligt att man bör ordna det
så, att det blir tjänstemän i departementet
som skall föredra på bägge ställena.
En annan utväg är att ett fåtal
revisionssekreterare — två eller tre i
stället för som nu eu hel rad, som föredrar
sådana ärenden — finge ta på
sin lott att föredra på bägge ställena.

Detta skall enligt riksdagens önskan
övervägas av Kungl. Maj:t, och jag
måste säga att jag med största förtroende
vill lägga i Kungl. Maj:ts händer
att överväga detta. Jag är alldeles övertygad
om att statsrådet Zetterberg kommer
att fatta ett riktigt avgörande för
att få fram den verkligt lämpligaste
gången och att han kommer att i görligaste
mån följa de önskemål som riksdagen
har uttalat.

Jag kan inte riktigt förstå vare sig
utskottsmajoriteten eller reservanterna
när de säger att man är så rörande
ense om att det behövs arbetskraftsförstärkning.
Det vet man faktiskt ingenting
om förrän man har gjort dessa
överväganden. Det är mycket möjligt,
om man plockar ihop allt det arbete,
som nu nedläggs av revisionssekreterare,
och rationaliserar detta, att det
inte behövs någon förstärkning, åtminstone
i så måtto att det inte skall
erfordras mera pengar för ändamålet,
men det kan hända att man bör inrätta
andra tjänster.

Alltnog, när man går in för inrättande
av en tjänst — redan en extra
tjänst, men i synnerhet en extra ordinarie,
varmed följer pension och allt
möjligt sådant — bör man väl vara
ganska övertygad om att man behöver
just en sådan tjänst, och den saken vet
man ännu ingenting om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! En uppmärksam läsare
av sammansatta konstitutions- och
första lagutskottets utlåtande nr 3 skulle
nog mycket lätt ha blivit på det klara
med alt detta utlåtande i varje fall
delvis utgör en kompromisslösning. Det
sammansatta utskottet ville nämligen
genom ett enhälligt utlåtande undvika
en ny och enligt utskottets mening onödig
principdebatt i nådefrågan. Detta
syfte uppnåddes också.

Utskottet torde emellertid, som herr

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för

Rylander nyss framhållit, ha varit fullt
enigt beträffande hur nådeföredragningarna
i princip bör anordnas. Enighet
förelåg sålunda, såsom nyss framhållits,
bland annat om att samma person
borde föredra nådeärendena såväl
i högsta domstolen som inför departementschefen.
Utskottet uttalade också
utan meningsskiljaktighet, att det borde
övervägas att inrätta ett fåtal särskilda
tjänster som specialföredragande i nådeärenden,
antingen inom departementet
eller i nedre justitierevisionen.

I det första utkast till utskottsutlåtande,
som jag hade fått mig anförtrott
att lägga fram, hade jag emellertid därjämte
velat utsäga, att övervägande skäl
synes tala för att dessa tjänster anordnades
inom justitierevisionen. I enighetens
intresse ströks dock detta uttalande
i det slutliga utlåtandet, som alltså
överlämnar åt den begärda departementsutredningen
att ta ställning till
om nådeföredragandena skall tas från
departementet eller från justitierevisionen.

För min personliga del anser jag
emellertid fortfarande, att övervägande
skäl talar till revisionens förmån i
detta val. Jag skall här bara nämna
ett enda skäl, som för mig varit av avgörande
betydelse. Det förekommer sålunda,
herr talman, något som brukar
kallas besvär och nåd, d. v. s. att vederbörande
besvärar sig i högsta domstolen
och samtidigt anhåller att, om hans
besvär inte bifalles, få viss nådelindring.
I dessa fall föredras nu besvärsfrågan
och nådefrågan på samma gång
inför en femmannaavdelning inom
högsta domstolen. Om nådeföredragandena
skulle tas från departementet,
måste väl följden i dylika fall av besvär
och nåd bli, att en föredragande
kommer att föredra själva besvärsmålet
på femmannaavdelning i högsta
domstolen och en annan kommer att
föredra nådefrågan på tremansavdelning.
Detta skulle uppenbarligen innebära
ett icke önskvärt dubbelarbete.

handläggning av nådeärenden

Då jag alltså är av den bestämda uppfattningen
att Kungl. Maj :t — om nu
Kungl. Maj :t tar hänsyn till vad riksdagen
beslutat i anledning av nyssnämnda
utlåtande — knappast torde
kunna stanna för den nu föreliggande
anordningen med en särskild föredragande
i departementet, så anser jag det
oklokt att nu inrätta en särskild tjänst
för nådeärenden där. Lämpligast hade
enligt min mening varit — jag tycker
här precis likadant som herr Rylander
— om den nuvarande anordningen, så
länge den nu kan komma att räcka,
fått finansieras på samma sätt som tidigare
eller via kommittéanslaget, som
alltså bort uppräknas. Då detta inte
låter sig göra — anslaget är redan fastställt
— så ansluter jag mig till folkpartireservationen,
som ju vill — utan
inrättandet av en särskild tjänst —
uppräkna departementets eo-anslag.

Jag ansluter mig, herr talman, i detta
fall desto hellre till en reservation, som
framförts från ett annat parti än mitt
eget, som jag därigenom ännu en gång
kan få demonstrera att frågor som den
förevarande enligt min mening icke bör
bedömas efter partilinjer.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Den första talaren, fröken
Elmén, gjorde gällande att vad utskottet
här föreslagit skulle vara ett
föregripande av en utredning, som riksdagen
redan anslutit sig till i och med
att man godkänt uttalandet i sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3. Vi som representerar
utskottsmajoriteten bestrider
riktigheten av den uppgiften. Kungl.
Maj :t hade ju föreslagit att man här
skulle tillsätta en ordinarie byråchefstjänst,
men här har nu statsutskottet tagit
hänsyn till vad riksdagen beslutat
i enlighet med det utlåtande, jag nyss
nämnde, och sagt att det får räcka med
en extra ordinarie.

Frågan är då, huruvida en tjänst med

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för handläggning av nådeärenden

denna lönegrad under alla förhållanden
kan antas vara erforderlig. Vi som står
för utskottets förslag anser att det är
så, eftersom vi alla nu är överens om
att någonting skall göras, någonting som
kanske liknar det provisorium vi har
nu, för att göra det lättare för departementschefen
att klara ut dessa nådeärenden
inom rimlig tid. Alla är vi
överens om att någonting skall göras,
och tvisten i dag gäller bara frågan,
huruvida man redan nu skall säga ja
till utskottsförslaget om en e. o. byråchefstjänst.

Herr Rylander sade någonting om
— jag fattade honom så — att vi kanske
i statsutskottet inte riktigt kunnat förstå
vad som skrivits i sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, men jag vågar nog göra
gällande att vi har förstått det riktigt.
Det går an att citera därifrån, och jag
vill ta det näst sista stycket i utlåtandet,
som lyder så här: »Med hänsyn till

statsrådens arbetsbörda är det önskvärt,
att föredragningen av nådeärenden
för statsråden icke göres vidlyftigare
än som är nödvändigt. En förutsättning
härför lär vara, att de föredragande
genom ett icke alltför kortvarigt
eller sporadiskt sysslande med
nådeärenden vinna sådan erfarenhet på
detta område, att vederbörande statsråd
med fullt förtroende kan lita på
föredragningen. Möjligen skulle inom
justitiedepartementet eller nedre justitierevisionen
kunna inrättas ett fåtal
särskilda tjänster som specialföredragande
i nådeärenden.» Men så säger utskottet:
»Utskottet anser sig emellertid
icke kunna bedöma, huru en föredragningsorganisation
enligt ovan angivna
riktlinjer i detalj bör utformas. Dessa
frågor torde bli föremål för närmare
överväganden inom departementet, därvid
olika vägar kunna prövas. Någon
fristående utredning synes däremot
knappast vara erforderlig i förevarande
hänseende.» Vi tycker nog att vi
lagit all den hänsyn som erfordras till

detta av riksdagen godkända uttalande.

Nu åberopade herr Fröding som ett
extra skäl, att det kunde inträffa vissa
situationer där det kunde visa sig mindre
lämpligt att följa vad som skulle bli
en konsekvens, om man nu i dag bifaller
utskottets yrkande. Ja, herr Fröding,
är det inte så, att justitierevisionen får
anses tillhöra departementet och alltså
är en del av detta? Vare sig denne tjänsteman
placeras på det ena eller andra
stället är han i departementet.

Om nu kammaren följer vad vi har
föreslagit, vilket inte fullt överensstämmer
med Kungl. Maj :ts förslag, så är
riksdagen och Kungl. Maj :t icke bundna.
Denne byråchef kan placeras på ett
eller två ställen, det finns inte något
hinder för detta. Huvudsaken är att vi
kan vara överens om att vi nog måste
räkna med en så pass kvalificerad kraft
som en byråchef.

Med dessa ord och i övrigt med hänvisning
till vad utskottet har anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Eftersom frågan om
detta kvalificerade biträde åt mig angår
mig så nära, vill jag säga ett par
ord, men jag kan fatta mig kort efter
den siste ärade talarens anförande.

I själva verket är kanske skillnaden
inte så stor mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas. Alla är
ense därom — och det är jag tacksam
för — att jag skall få den förstärkningav
mitt kansli, som behövs för att jag
lättare skall kunna bemästra dessa
många svåra och allvarsamma ärenden.
Nu har reservanterna önskat — och jag
har hört att flera talare pläderar härför—
att man inte skall inrätta någon
tjänst, utan endast skall ställa de erforderliga
pengarna till förfogande;
tvisten rör sig alltså egentligen inte om
någon ekonomisk fråga. Man vill att jag

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för

skall klara mig med tillfällig hjälp såsom
jag hittills har fått göra medan jag
på försök har arbetat med denna organisation.
Majoriteten däremot har ansett,
att det skulle inrättas en byråchefstjänst,
men eftersom en utredning skall
komma till stånd och det i viss mån
redan pågår undersökningar om hur
verksamheten mera i detalj skall ordnas,
vill man inte inrätta en ordinarie
byråchefstjänst utan en på extra stat.

Valet mellan dessa två alternativ kan
tyckas vara rätt likgiltigt när skillnaden
är så ringa, men jag skulle ganska eftertryckligt
vilja understryka mitt önskemål,
att riksdagen måtte följa utskottets
förslag. Det är otvivelaktigt av en
viss betydelse att få möjlighet att placera
en person i ansvarig ställning som
byråchef för att handha dessa svåra
och viktiga uppgifter. Jag måste kunna
lita på denne ansvarige tjänstemans omdöme
och åtgöranden. Han skall — på
samma sätt som vissa andra självständiga
byråchefer i Kungl. Maj:ts kansli
och som eljest statssekreterare och expeditionschefer
— få ta på sitt ansvar
att föredragningar, beredningar osv. i
dessa vanskliga ärenden är riktiga, och
jag måste kunna lita därpå.

Jag har nu tills vidare haft förmånen
att få hjälp med dessa sysslor av en
skicklig domare, och för att jag skall
kunna fortsätta med organisationen på
bästa sätt tror jag det är värdefullt, att
han får byråchefs ställning.

Det enda skäl som skulle kunna tala
för reservanternas ståndpunkt vore, om
denna anordning på något sätt skulle
hindra den omorganisation som eventuellt
kunde tänkas ske, men detta kan
inte bli fallet. Hur man än ordnar de
övriga detaljerna i denna nådeberedning,
vare sig den skall läggas i Kungl.
Maj :ts kansli inom justitiedepartementet
eller i Kungl. Maj :ts kansli i nedre
justitierevisionen, fordras det som chef
för denna berednings- och föredragningsorganisation
en tjänsteman i byråchefs
ansvariga ställning.

handläggning av nådeärenden

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Om man tänker sig att
nådeföredragningsfrågan skall lösas på
det sätt som jag närmast vill förorda,
nämligen med ett fåtal specialföredragande
inom nedre justitierevisionen,
har jag svårt att se vad man skall med
en byråchef till. Som jag har tänkt mig
det hela, när vi behandlade denna fråga
i det sammansatta utskottet, skulle meningen
vara att det inte får finnas någonting
mellan trädet och barken, mellan
högsta domstolen och justitieministern,
utan att det borde vara en och
samma föredragande på båda hållen.
Jag hade verkligen inte tänkt mig någonting
annat än att ett antal specialföredragande
på detta område skulle
få fullmakt att remissvägen fordra in
all den kompletterande utredning som
departementschefens nuvarande hjälpreda
för närvarande infordrar, efter
det att högsta domstolen har yttrat sig
i ärendet.

Jag finner nog fortfarande, herr talman,
att det inte finns någon som helst
anledning att på detta stadium binda
sig för tillsättande av en byråchef. .lag
tror det mycket väl kan tänkas att
frågan i stället kan lösas med kanske
tre specialföredragande revisionssekreterare,
och deras tjänsteställning måtte
väl räcka för att de skall kunna klara
dessa föredragningar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag tror inte det skulle
räcka med tre specialföredragande, om
dessa skall föredraga både i högsta
domstolen och inför regeringen — vid
våra preliminära undersökningar har
vi kommit till att det skulle behövas
mellan fyra och åtta. Och även om vi
skulle få ett antal specialföredragande i
justitierevisionen, fordras i alla fall, att
det finns någon som håller ihop det
hela. Det är detta som är den stora fördelen
med den försöksorganisation vi
nu en tid har haft. Tidigare var det

Tisdagen de.i 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Byråchefstjänst i justitiedepartementet för handläggning- av nådeärenden

nämligen så, att en rad olika revisionssekreterare
skötte föredragningen, och
detta visade sig inte tillfredsställande,
icke därför att ej dessa herrar skulle
vara synnerligen kvalificerade utan
därför att ett antal olika tjänstemän
inte kan hålla den fasta linje som gör,
att man i regeringen i så stor utsträckning
som erfordras kan förlita sig till
enbart deras bedömande. Det gäller ju
här i stor utsträckning rena omdömesfrågor,
där olika människor, även mycket
framstående fackmän, kan ha olika
uppfattning. Därför fordras i denna
organisation, även om man får ett antal
specialföredragande, att det finns en
chef för avdelningen som håller ihop
det hela och svarar för detta inför regeringen.
Så är det ordnat i alla andra
slag av ärenden som föredras för regeringen.
Det finns icke någon annan
beredning, där det ej finns en chefstjänsteman,
som är ansvarig för det
hela, en statssekreterare eller expeditionschef
eller i vissa fall en byråchef
för rättsärenden. Men däremot brukar
det vara så, att t. ex. en expeditionschef
har ett antal kansliråd som föredrar på
olika byråer, men det finns alltid en
chefstjänsteman som inför regeringen
svarar för det hela. Detta är den stora
fördel som den nya försöksorganisationen
har givit, och den tycker jag det
skulle vara vansinnigt att ta bort. Det
är detta som medfört den stora lättnaden
i min arbetsbörda.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag har inte uttalat någon
mening om hur denna organisation
skulle vara beskaffad i motsats till herr
Fröding, som har förordat nedre justitierevisionen,
och jag vill inte göra det
nu heller. Men jag måste säga att jag i
viss mån blev överraskad över att chefen
för justitiedepartementet så har
bundit sig för denna organisation med
en byråchef, att han absolut vill ha en
sådan, trots att riksdagen för bara några
dagar sedan har uttalat, att man skulle

pröva olika vägar och överväga, om
ärendena skulle beredas i revisionen
eller i departementet. Själv måste jag
säga, att den försöksorganisation, som
statsrådet har etablerat och som jag inte
alls vill uttala mig om — jag finner det
fullt naturligt och i riktning med vad
jag tidigare har uttalat, att man på sätt
som här har skett avlastar statsrådet —
inte alls stämmer med det uttalande som
riksdagen senast har gjort om att samma
personer skulle föredraga både inför
högsta domstolen och inför regeringen.
Det är måhända inte statsrådets
mening att villfara den önskan riksdagen
uttalat. I annat fall tycker jag det
skulle vara en mycket liten eftergift av
statsrådet att vänta med att tillsätta en
låt vara e.o. byråchef, tills denna utredning
inom departementet vore klar.
Jag inbillar mig att det med hänsyn till
det stora intresse som statsrådet visat
för nådeärendena och som jag är glad
över, inte kommer att töva, innan det
föreligger ett resultat av dessa överväganden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten. Jag skall bara tillägga, att herr
Rylander har missförstått mig, om han
tror, att en sådan byråchef som den
här föreslagne skulle på något sätt
hindra organisationens förläggning till
det ena eller andra stället. Även om
nådeärendenas beredning skulle förläggas
till revisionen, är det ju ingenting
som hindrar — eftersom det måste bli
ett antal specialföredragande — att dessa
samlas under en ansvarig byråchef.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! 1 varje fall skall den
byråchefen göra någonting helt annat
än den byråchef som statsrådet för närvarande
har.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Byggnadsarbeten för fångvården m. m.

ställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till regeringsrätten.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

Anslag till fångvården m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Byggnadsarbeten för fångvården m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Riksdagen har när det
gäller fångvården antagit ett upprustningsprogram
som innebär att man i
första hand skall bygga ut fångvården
för det unga fångklientelet, i andra
hand för förvaringsklientelet och i sista
hand för det övriga fångklientelet. Man
ansåg att de ungdomsfängelser som
fanns var så bristfälliga, att man inte
där kunde tillämpa de moderna principerna
inom fångvården, och därför
borde i första hand ungdomsfängelserna
byggas ut. Vi har nu också fått en
modern sådan anstalt, nämligen Roxtuna.
Fortfarande skall dock ungdomar
under 22 år, som är dömda till tidsbestämt
straff, vara intagna på fängel -

serna i Uppsala, Nyköping och Ystad,
utan att någon förbättring sker av dessa
fängelser. De fängelser som vi alltså har
ansett vara utdömbara skall i fortsättningen
ta emot unga fångar utan att
någon upprustning av dessa anstalter
sker. Det föreslås i det föreliggande förslaget
inköp av kolonier till de olika
anstalterna för att man skall kunna göra
en viss differentiering, men man kan
dock inte vid dessa fängelser i det skick
de befinner sig tillämpa de principer
man vill arbeta efter.

Det framhålls nu i propositionen att
man inte anser att förhållandena är sådana
som de bör vara, men det sägs att
detta bara är en övergångstid. Utskottet
anser också att förhållandena inte är
tillfredsställande, och man är rädd för
att detta provisorium skall bli alltför
långvarigt. Vi märker ofta att provisorierna
blir permanenta. Man kanske för
flera år framåt måste använda dessa anstalter
för det unga fångklientelet. I vilken
utsträckning skall man här kunna
genomföra differentiering och principerna
om den lilla gruppen, som man
har talat så mycket för, och hur skall
det gå med yrkesutbildningen och det
personlighetsutvecklande fritidsarbetet?
Dessa frågor är oerhört viktiga när det
gäller ungdomen, och jag hoppas att
vi så småningom får ett förslag som
kan medföra en ändring i dessa förhållanden.

Anstalten Roxtuna är nu klar, och
den skall kunna ta emot 60—70 interner,
men för närvarande är där endast
12. Delta motiveras delvis med att det
inte finns personalbostäder. Man har
kvalificerade sökande till lärartjänster
m. in. men har inte bostäder. Riksdagen
beslöt på sin tid att man skulle bygga
bostäder i egen regi endast för dem som
på grund av arbetet måste ha bostad intill
anstalten, medan man skulle söka
bostäder i den öppna marknaden för
de övriga. Utskottet har nu gjort sig
underrättat om att det finns intresse på
kommunalt håll för att bygga bostäder,

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

bara man får meddelande från dem som
skall ta initiativet. Vi får hoppas att
bostäder på ett eller annat sätt verkligen
kommer till stånd, ty det måste ju
sägas vara misslyckat om en så dyrbar
anstalt som Roxtuna inte skall kunna
utnyttjas helt emedan man på grund av
brist på bostäder inte kan få personal.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har bara velat understryka dessa
synpunkter.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad utskottet anfört på denna
punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid Stockholms tygstation m. m.; och

nr 145, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 16

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
124, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över han -

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

delsärenden för den 4 mars 1955, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
framlagt förslag om inrättande från och
med den 1 januari 1956 av ett sjöfartsverk; II.

bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med av departementschefen framlagda
förslag, fastställa personalförteckningar
för sjöfartsstyrelsen och fartygsinspektionen
m. m. ävensom vidtaga
ändringar i personalförteckningen för
lots- och fyrstaten;

III. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1956;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för fartygsinspektionen
m. m., att tillämpas under
tiden 1 januari—30 juni 1956;

V. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för lots- och
fyrstaten, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56;

VI. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för sjökarteverket,
att tillämpas under tiden 1 juli—
31 december 1955;

VII. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för fartygsinspektionen,
att tillämpas under tiden
1 juli—31 december 1955;

VIII. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för skeppsmätningsväsendet,
att tillämpas under
tiden 1 juli—31 december 1955;

IX. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för lotsstyrelsen,
att tillämpas under tiden 1 juli—
31 december 1955.

Vidare hade Kungl. Maj:t under punkterna
X—XII föreslagit riksdagen att anvisa
vissa närmare angivna anslag till
sjöfartsstyrelsen m. m.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att huvuddelen av de
statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartens
område skulle sammanföras till

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

ett nytt ämbetsverk, sjöfartsverket. Till
detta verk skulle överföras samtliga de
uppgifter, som hittills ombesörjts av
lots verket och sjökarteverket, vidare
väg- och vattenbyggnadsverkets uppgifter
i fråga om hamnar och farleder
samt slutligen kommerskollegiets samtliga
uppgifter på sjöfartens område
med undantag av sjöfartsstatistiken.
Verket skulle sålunda svara för såväl
teknisk-nautiska uppgifter som juridiska,
sociala och ekonomiska uppgifter
på sjöfartsområdet. Sjöfartsverket skulle
bestå av en central sjöfartsstyrelse
samt därtill knutna lokalorgan. Sjöfartsstyrelsen
skulle stå under ledning av
en generaldirektör och en överdirektör
och organiseras på sju byråer — nautiska,
sjökarte-, fyr- och elektro-, byggnads-,
fartygs-, kansli- och juridisksociala
byrån — samt en ekonomisk
sektion och ett försvarskontor. Till verket
skulle höra två lokalstater, nämligen
lots- och fyrstaten samt fartygsinspektionen
m. m.; till den senare lokalstaten
skulle sammanföras fartygsinspektionens
och skeppsmätningsväsendets
distriktsorganisation samt kontrollstationer
för prövning av nautiska instrument.
Under styrelsen skulle vidare
sortera sjöbefälsskolorna och sjömanshusen
samt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu förvaltade kanalerna,
Södertälje kanalverk och Falsterbokanalen.
Verket skulle träda i funktion
den 1 januari 1956. Frågan om verkets
förläggning skulle behandlas vid
1956 års riksdag.

Utskottet hade i detta sammanhang
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh in. fl. (1:484) och den andra
inom andra kammaren av herr Cassel
m. fl. (11:593), hade hemställts, dels
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 124 samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förnyad utredning
rörande inrättande av ett tekniskt

sjöfartsverk, slutförd i så god tid att
proposition i ärendet kan föreläggas
1956 års riksdag, dels ock att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till de anslagsjämkningar för berörda
verk som skulle föranledas av bifall till
yrkandet om avslag å propositionen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 485) och den andra
inom andra kammaren av herr Kollberg
m. fl. (11:594), hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 124 måtte besluta

1. att ett i propositionen såsom alternativ
I betecknat organisationsförslag
för sjöfartsverket — innebärande, att
kommerskollegium i huvudsak skulle
bibehålla sina förvaltningsuppgifter på
sjöfartens område — skulle genomföras
fr. o. m. den 1 januari 1956;

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att Kungl. Maj :t ägnade särskild
uppmärksamhet åt att det nya
verket icke fungerade så att näringslivet
därigenom orsakades olägenheter;

3. att vissa tjänster, som av departementschefen
föreslagits överflyttade till
sjöfartsverket, tills vidare skulle kvarbliva
hos kommerskollegium;

4. att vidtaga de jämkningar i den av
departementschefen föreslagna personalförteckningen
för sjöfartsstyrelsen,
vilka påkallades av ett bifall till förslagen
under 3;

5. att vidtaga de jämkningar i den av
departementschefen föreslagna avlöningsstaten
för sjöfartsstyrelsen, vilka
påkallades av ett bifall till förslagen
under 1 och 3;

6. att under tionde huvudtiteln för
budgetåret 1955/56 anvisa till

a) Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 310 200 kronor,

b) Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 386 100 kronor samt

7. att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de jämkningar i övrigt beträffande
i propositionen nr 124 framlagda för -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

slag, vilka påkallades av ett bifall till
förslaget under 1.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 482 och
11:596, 1:484 och 11:593, 1:485 och
11:594, 1:483 och 11:598, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge sjöfartsverkets
hamnavdelningar och därmed
sammanhängande spörsmål, II: 597 samt
11:599, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 mars 1955 framlagt
förslag om inrättande från och med den
1 januari 1956 av ett sjöfartsverk;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i enlighet
med i förberörda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för sjöfartsstyrelsen och
fartygsinspektionen m. m.;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll
framlagt förslag, vidtaga ändringar i
personalförteckningen för lots- och fyrstaten; IV.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
av utskottet framlagd avlöningsstat
för sjöfartsstyrelsen;

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och It: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
av utskottet framlagd avlöningsstat
för fartygsinspektionen m. m.;

VI. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för lots- och fyrstaten;

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:485 och 11:594
samt med avslag å motionerna 1:484
och II: 593, godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för sjökarteverket;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt 1: 485 och II: 594, god -

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

känna av utskottet framlagd avlöningsstat
för fartygsinspektionen;

IX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
av utskottet framlagd avlöningsstat
för skeppsmätningsväsendet;

X. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:485 och 11:594
samt med avslag å motionerna 1:484
och II: 593, godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för lotsstyrelsen;

XI. för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln anvisa till

a) Sjökarteverket: Mätnings- och rekognosceringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 856 000 kronor

b) Sjökarteverket: Bidrag till internationella
hydrografiska byrån ett förslagsanslag
av 23 000 kronor

c) Sjökarteverket: Ombyggnad av

sjömätningsfartyg ett reservationsanslag
av 350 000 kronor;

XII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:485 och 11:594
samt med avslag å motionerna 1:484
och II: 593, för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln anvisa till

a) Sjökarteverket: Avlöningar ett förslagsanslag
av 552 000 kronor

b) Sjökarteverket: Omkostnader ett
förslagsanslag av 220 000 kronor;

XIII. för budgetåret 1955/56 under
tionde huvudtiteln anvisa till

a) Lots- och fyrstaten: Avlöningar
ett förslagsanslag av 16 151 700 kronor

b) Lots- och fyrstaten: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 513 000 kronor

c) Lotsverket: Säkerhetsanstalter för
sjöfarten ett reservationsanslag av
2 890 000 kronor

d) Statens isbrytarverksamhet ett förslagsanslag
av 3 096 000 kronor

e) Kostnader för handelssjöfartens
dirigering ett förslagsanslag av 20 000
kronor;

XIV. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna 1: 484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594, för

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 688 000 kronor

b) Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 440 600 kronor;

XV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594, för
budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Fartygsinspektionen m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 483 700 kronor b)

Fartygsinspektionen m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 68 000
kronor;

XVI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1: 484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594, för
budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Fartygsinspektionen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 310 300 kronor

b) Fartygsinspektionen: Omkostna der

ett förslagsanslag av 51 500 kronor

c) Skeppsmätningsväsendet: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 140 900 kronor d)

Skeppsmätningsväsendet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 15 800 kronor; XVII.

med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna 1:485 och
11:594 samt med avslag å motionerna
1:484 och 11:593, för budgetåret 1955/
56 under tionde huvudtiteln anvisa till

a) Lotsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 344 400 kronor

b) Lotsstyrelsen: Omkostnader ett

förslagsanslag av 77 500 kronor;

XVIII, för budgetåret 1955/56 såsom
investeringsanslag anvisa

a) under Statens allmänna fastighetsfond
till Säkerhetsanstalter för sjöfarten
480 000 kronor

b) under Statens utlåningsfonder till
Lotsverkets båtlånefond 500 000 kronor; XIX.

avslå motionerna 1:483 och

11:598, i vad de avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t;

XX. avslå motionerna 1:485 och
II: 594, i vad de avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Aastrup,
Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Staxång,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet i
nedan angivna punkter bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna 1:485
och 11:594 samt med avslag å motionerna
1:482 och 11:596, 1:484 och
11:593, 1:483 och 11:598, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge sjöfartsverkets
hamnavdelningar och därmed
sammanhängande spörsmål, II: 597
samt II: 599, godkänna av reservanterna
förordat förslag om inrättande från
och med den 1 januari 1956 av ett sjöfartsverk; II.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 485
och II: 594 samt med avslag å motionerna
1:484 och 11:593, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i enlighet med av reservanterna
framlagt förslag, fastställa
personalförteckning för sjöfartsstyrelsen; IV.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna 1:485
och II: 594 samt med avslag å motionerna
I: 484 och II: 593, godkänna i reservationen
intagen avlöningsstat för
sjöfartsstyrelsen;

V. med bifall till motionerna I: 484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594 avslå
Kungl. Maj:ts förslag till avlöningsstat
för fartygsinspektionen m. m., i vad
den avsåge tiden 1 januari—30 juni
1956;

VIII. i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och med bifall till motionerna
I: 484 och II: 593 samt I: 485 och
11:594, godkänna i reservationen inta -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

gen avlöningsstat för fartygsinspektionen; IX.

i anledning av Kung]. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:484 och 11:593 samt 1:485 och
II: 594, godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för skeppsmätningsväsendet; XIV.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna 1:485
och II: 594 samt med avslag å motionerna
I: 484 och II: 593, för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln anvisa
till

a) Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 310 200 kronor

b) Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 386 100 kronor;

XV. med bifall till motionerna 1:484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
Fartygsinspektionen m. m.: Avlöningar
och Omkostnader;

XVI. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
1:484 och 11:593 samt 1:485 och
II: 594, för budgetåret 1955/56 under
tionde huvudtiteln anvisa till

a) Fartygsinspektionen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 620 600 kronor

b) Fartygsinspektionen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 103 000 kronor

c) Skeppsmätningsväsendet: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 281 800
kronor

d) Skeppsmätningsväsendet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 31 600 kronor; XX.

med bifall till motionerna I: 485
och II: 594, i vad de avsåge sjöfartsverkets
funktionering i förhållande till näringslivet,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts; b)

av herrar Svärd och Staxäng, utan
angivet yrkande;

c) av herrar Karl Andersson och Gustaf
Karlsson, likaledes utan angivet yrkande.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Den proposition som vi
i dag skall behandla innehåller förslag
om överförande av huvuddelen av de
statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartens
område till ett nytt ämbetsverk,
sjöfartsverket.

När de första planerna på inrättande
av ett sjöfartsverk kom upp, var tanken
att man skulle skapa ett mera tekniskt
betonat verk för sjöfarten. Uppgifter
som nu är fördelade på lotsverket, sjökarteverket
samt väg- och vattenbyggnadsverket
borde lämpligen sammanslås
till ett centralt organ. Den kommitté
som tillsattes för att utreda denna
fråga fick också direktiv att arbeta efter
denna linje, och meningen var att de
frågor av näringspolitisk natur som
sammanhänger med sjöfart skulle i fortsättningen
liksom hittills behandlas
inom kommerskollegium.

Sedan denna kommitté arbetat en tid
fick den emellertid enligt egen uppgift
en skrivelse från handelsdepartementet,
som radikalt förändrade direktiven. Utredningen
skulle nu omfatta även de
sjöfartsuppgifter, som enligt de förut
angivna direktiven skulle kvarbli hos
kommerskollegium.

Kommittén utarbetade i anledning
härav två alternativa förslag. Det ena,
som har kallats för alternativ I, går ut
på att sjöfartsverket skulle bildas genom
sammanslagning av lotsverket och
sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsverkets
hamnorgan och statens isbrytarverksamhet.
Detta förslag ansluter
sig till de ursprungliga direktiven
och avser alltså de mera tekniskt betonade
förvaltningsuppgifterna rörande
sjöfarten.

Men kommittén framlade också ett
andra alternativ, enligt vilket till sjöfartsverket
jämväl skulle överflyttas de
delar av kommerskollegium, som hand -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

lägger sjöfartsärenden, dock med undantag
av dem som bevakar det näringspolitiska
sambandet mellan sjöfartsnäringen
och andra näringsgrenar.
Enligt detta alternativ II skulle bland
annat fartygsinspektionen, skeppsmätningen
och de sjöfartssociala ärendena
överföras till sjöfartsverket.

I anslutning till detta alternativ II
underströk kommittén, att möjligheterna
att bevara det näringsekonomiska
sambandet mellan sjöfartsnäringen och
andra näringsgrenar inte finge minskas,
och utredningen framhöll att sjöfartens
kommersiella frågor och spörsmålen om
sjöfartsnäringens ekonomiska förhållanden,
sedda i samband med landets övriga
näringar, borde som hittills bevakas
inom kommerskollegium.

Sådana var huvuddragen i det förslag
som skickades ut på remiss. Flertalet
remissinstanser tillstyrkte det mindre
långtgående alternativet I. Så gjorde
också så gott som samtliga talesmän för
handeln och sjöfartsnäringen.

Det är givet att dessa remissinstanser
inte gärna kunde se problemet ur andra
synpunkter än den, om det kunde vara
lämpligt att beröva kommerskollegium
dess hittillsvarande förvaltningsuppgifter,
när kollegium ju under alla förhållanden
förutsattes skola fortsätta att
handlägga de näringsekonomiska frågor,
som har samband med sjöfarten.
Karakteristiskt är kollegii eget yttrande
över förslaget. Kommerskollegium yttrade:
»Ett genomförande av alternativ
II skulle enligt kollegiets mening vara
till förfång icke endast för sjöfartsnäringen
utan även för andra näringsgrenar.
Såsom statens centrala verk på
näringslivets område har kollegium under
sin långa verksamhetstid förvärvat
förtrogenhet med det svenska näringslivet
och dess förhållanden, och kollegium
har i sin ämbetsutövning kunnat
följa utvecklingen av de olika näringsgrenarna
och beakta deras inbördes
samband. Underlaget härför skulle delvis
undanryckas, därest befattningen

med sjöfartsnäringens praktiska frågor
berövades kommerskollegium.»

Den kritik, som sålunda riktades mot
alternativ II, accepterades tydligen av
handelsministern såsom i allt väsentligt
riktig. Detta föranledde emellertid inte
handelsministern att välja alternativ I,
utan han föredrog, som han uttrycker
det i propositionen, att »ta steget fullt
ut och från kommerskollegium till det
nya verket överföra samtliga sjöfartsfrågor,
sålunda även de ekonomiska».
Motiveringen härför är mycket knapphändig
och förslaget har i denna del
över huvud taget inte gått ut på remiss.

Förslaget sådant det framlagts i propositionen
har med andra ord inte blivit
sakligt belyst på det sätt som är vanligt
i svensk förvaltning. Något nämnvärt
underlag för en diskussion av
lämpligheten att ta ifrån kommerskollegium
de näringsekonomiska frågorna
återfinnes inte i de handlingar som ligger
på riksdagens bord. Ej heller har
propositionen någon utredning hur verket
skall kunna efter denna stympning
fungera och fylla sin centrala uppgift i
svensk förvaltning. Att en sådan utredning
saknas är mycket anmärkningsvärt.

Propositionen innebär i själva verket
ett mycket allvarligt stympande av kommerskollegium.
Kollegium har enligt sin
instruktion att med uppmärksamhet
följa utvecklingen av rikets handel, sjöfart,
industri och bergshantering samt
hantverk och slöjd, samt att efter omständigheterna
vidtaga och hos Kungl.
Maj :t föreslå de åtgärder som kollegium
anser lämpliga för befrämjande av hithörande
näringar eller i övrigt för befordrande
av de ändamål kollegii ämbetsbefattning
avser.

Man behöver knappast mer än ta del
av denna punkt i instruktionen för kommerskollegium
för att inse att ett utbrytande
av hela sjöfartssektorn skulle
göra kommerskollegium till ett avsevärt
mycket mindre funktionsdugligt ämbetsverk.
Det måste vara uppenbart att det

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

just är kollegiets befattning med dessa
olika näringsgrenars praktiska frågor
som ger kollegium sådan förtrogenhet
med en betydande del av dessa intimt
med varandra sammanhängande delar
av vårt näringsliv, att verket kan fullgöra
sin primära uppgift inom vår administration.
Särskilt handeln och industrien
är så intimt förknippade med
sjöfarten att ett särskiljande av dessa
näringsgrenars ekonomiska frågor måste
te sig irrationellt. Väl att märka är att
Kungl. Maj:ts förslag inte bottnar i
någon ens antydningsvis framförd kritik
mot kommerskollegium för dess
handläggning av de med sjöfarten sammanhängande
ekonomiska problemen.

Statsutskottet har emellertid anslutit
sig till propositionen. Utskottet har likväl
inte kunnat undgå att erkänna vikten
av att kommerskollegium för att
över huvud taget kunna fullgöra sina
uppgifter måste ha en överblick över
de berörda delarna av näringslivet.
Denna synpunkt avfärdar utskottet
emellertid med den enkla hänvisningen
till att ämbetsverket utan att själv ta
befattning med sjöfartsfrågorna kan
följa utvecklingen genom statistik och
tillgängligt informationsmaterial och
får anledning att avgiva remissyttranden
i frågor av mera principiell betydelse
för näringslivet i dess helhet.

Det heter vidare i utskottets utlåtande,
att om tanken är att kommerskollegium
skall vinna den önskade överblicken
genom egna praktiska ämbetsåligganden
inom olika näringsgrenar
synes detta innebära, att en rad myndigheter
skulle inordnas under kollegium.
Detta kan näppeligen vara en
realistisk tanke, säger utskottet vidare.
Detta är, herr talman, en ganska egendomlig
motivering. Här har icke ifrågasatts
att som utskottet skriver, »en rad
myndigheter skulle inordnas under kollegium».
.lag skall gärna vitsorda att
det inte är en realistisk tanke, men det
är ju inte det som det är fråga om.
Detta är en konstruktion från utskottets

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

sida. Jag har inte hört någon som
väckt det förslag utskottet argumenterar
emot.

Jag skulle i stället vilja fråga utskottets
blivande talesman om det är en
realistisk tanke att ett ämbetsverk skall
kunna yttra sig om en näringsgren av
sjöfartens omfattning endast på grund
av de statistiska uppgifter eller det allmänna
informationsmaterial som utskottet
har hänvisat till i sitt utlåtande.

Utskottet säger sig vidare anse, att
det måste vara en riktig strävan att för
sådana områden, där samhällets organ
har betydelsefulla funktioner, koncentrera
de administrativa organen, så att
en effektiv och rationell organisation
vinnes.

Jag vill gärna hålla med om att detta
uttalande kan vara riktigt i vissa fall,
men utskottet har inte på något sätt
belyst varför det skulle vara mera effektivt
och rationellt att lägga dessa
ekonomiska frågor på ett huvudsakligen
tekniskt-nautiskt verk än att låta
dem kvarbli hos kommerskollegium,
som sedan århundraden har sysslat med
just dessa ekonomiska frågor. Även om
det ur en eller annan synpunkt skulle
vara rationellt att alla sjöfartsfrågor
handläggs inom ett ämbetsverk, så är
det lika otvivelaktigt att det ur allmänna
näringsekonomiska synpunkter är
irrationellt att beröva kommerskollegium
dessa ärenden med hänsyn till
det samband som jag redogjort för.

Av remissyttrandena över kommittéförslaget
framgår att inte minst handelns
och sjöfartens folk har stor respekt
och starkt förtroende för kommerskollegii
förmåga att handlägga de
frågor det här gäller. Detta är ett ingalunda
oväsentligt förhållande. Det svenska
näringslivets centrala spörsmål är
otvivelaktigt i våra dagar av allra största
betydelse. En för hela vårt näringsliv
överskuggande fråga är den hur vi skall
kunna hävda vår stidlning i internationell
konkurrens. .lag finner det för min
del otvivelaktigt att kommerskollegium

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

härvidlag genom sin allmänna utblick
över näringslivets förhållanden har möjligheter
att bidra till ett lyckligt resultat.
Varje förslag som innebär ett försvagande
av kommerskollegium i det
avseendet måste vara ett ur samhällets
synpunkt olyckligt förslag.

Herr talman! Som framgår av mitt
anförande har jag ingenting att erinra
mot en sammanslagning av lotsverket
och sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsverkets
hamnorgan och statens isbrytarverksamhet
enligt alternativ I.
Delade meningar syns av lämnade uppgifter
råda om detaljerna i organisationen
och personalstaten, men därvidlag
får vi förutsätta att Kungl. Maj :t tillser
att rättelser sker, om det visar sig
vara någon felaktighet, så att verket
kan fungera som ett fullgott nautiskttekniskt
verk.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat motivera den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen till vilken jag nu
ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Storäng''
(h).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Inför den väldiga anhopning
av stora frågor, som ligger på
riksdagens bord, och efter det anförande
som herr Kollberg nyss hållit och i
vilket han gick in på olika detaljspörsmål,
skall jag begränsa mig till att understryka
några av de punkter, som i
denna fråga varit avgörande för oss
reservanter.

Vi som företräder reservationen motsätter
oss icke ett sammanförande av
förvaltningsuppgifterna på sjöfartens
område, om det går att vinna några
verkliga och påtagliga fördelar genom
detta, det är i frågan om vad man där
tror sig kunna uppnå som meningarna
går isär. För min del är jag inte övertygad
om att vi vinner några verkliga
fördelar genom att bryta sönder kom -

merskollegium och ta ifrån ämbetsverket
en del av dess hittillsvarande uppgifter
och i stället bygga upp ett nytt
ämbetsverk av den väldiga omfattning,
som det tilltänkta sjöfartsverket förefaller
att bli.

Jag har under åtskilliga år varit med
om att i statsutskottets första avdelning
behandla anslagsfrågor för lots- och
sjökarteverken och att ingående diskutera
frågor, som haft nära samband därmed,
och jag har då kommit till den
uppfattningen att många skäl talar för
att nämnda båda verk bör sammanslås.
De har en viss naturlig samhörighet,
men det är ett långt steg från en sådan
sammanslagning till den som Kungl.
Maj :t förordar i den framlagda propositionen.

Ser vi efter vad som sagts av de olika
remissinstanserna — icke minst av sakkunskapen
på sjöfartens och på det
ekonomiska livets områden —- finner
vi, att man på långt flera håll än mången
kanske tänkt sig har avstyrkt en utbyggnad
av den storleksordning, som
föreslås i vad utredningsmännen benämner
alternativ II, alltså det alternativ,
som ligger till grund för handelsministerns
proposition; statsrådet har
ju till och med gått utöver vad utredningsmännen
tänkt sig.

Om man tar vad som huvudsakligen
är alternativ I och vad vi reservanter
tillstyrker, så har man nått ett ganska
långt stycke på väg. Varför kan man
inte nöja sig med det vid detta tillfälle
och se, hur det utfaller? Visar det sig
att resultatet blir bra och skulle starka
skäl, byggda på de gjorda erfarenheterna,
kunna förebringas, så skulle jag finna
det ganska naturligt att handelsministern
tar upp frågan på nytt, och sedan
får riksdagen ompröva den. Det är
mycket möjligt, att det då skulle finnas
en mera samlad uppfattning, att man
borde gå längre.

Jag har den mycket bestämda uppfattningen,
att vi nu inte bör gå längre
än vad som föreslås i reservationen, och

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

därför begränsar jag mig, herr talman,
till att yrka bifall till reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det ligger i sakens natur,
att förvaltningsapparaten förnyas
allteftersom behov uppstår av anpassningar
efter ändringar i samhället. Jag
vågar utan överdrift påstå, att framför
allt på det ekonomiska området har utvecklingen
under efterkrigstiden gått
mycket snabbt. Staten har också vidtagit
betydande förändringar i de administrativa
organ, som på olika sätt
skall tjäna näringslivet och de enskilda.

Det brukar inte möta något motstånd
här i riksdagen, om man försöker anpassa
förvaltningsapparaten på det sätt,
som utvecklingen själv kräver. Man strävar
helt naturligt efter att finna ändamålsenliga
och rimliga lösningar, så
att administrationen skall kunna fylla
de krav, som ställs på den. Inom handelsdepartementets
verksamhetsområde
har det skett åtskilliga förändringar i
ämbetsverkens organisation, och jag har
fått den uppfattningen, att riksdagen
varit ganska lyhörd.

Den proposition, som nu ligger på
riksdagens bord, syftar till att åstadkomma
en samordning av alla de organ,
som skall tjäna sjöfarten. Jag skulle
vilja beteckna detta förslag som en rationaliseringsåtgärd
— en åtgärd, som
helt naturligt har till syfte att uppnå
ökad effektivitet. Kammarens ledamöter
känner säkerligen till att samhällets organ
på sjöfartens område är mycket
splittrade. Det har under lång tid, i
varje fall under de år jag har haft nöjet
att sitta i handelsdepartementet, gjorts
åtskilliga framstötar för att denna sak
skulle rättas till. Dessa har kommit från
den svenska rederinäringen, där man
— för (ivrigt mycket högljutt — har
hävdat, att sjöfartsnäringen rimligen
kan begära att få organ, som företräder
näringen på ett annat sätt än vad som
sker för närvarande.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

Det var dessa krav som föranledde
igångsättandet av en utredning om hur
förhållandena lämpligen borde ordnas.
Av denna utredning var — det vill jag
gärna betona — en representant för
rederinäringen ledamot, och denne var
ense med övriga ledamöter om att man
borde föreslå en omorganisation, som
motsvarar vad som här kallas alternativ
II. I den mån denne ledamot var
representativ för sjöfartsnäringen har
man alltså från det hållet yrkat på en
omorganisation i den riktning, som jag
i propositionen gått in för.

Både herr Kollberg och herr förste
vice talmannen har sagt, att man kan
ju nöja sig med det mindre, rent tekniska
organ som ifrågasatts och i övrigt
låta saker och ting anstå tills vidare.
Det kan ju hända, sade herr förste vice
talmannen, att om handelsministern
kommer tillbaka om ett par år, kanske
det gått så bra, att vi skall ta också den
sista biten och lägga till enheten.

Herr talman! Jag har dristat mig att
föreslå en utökning av denna organisation
utöver den som utredningen föreslagit.
Då har det inträffat att i denna
debatt har det blivit något av ett huvudämne,
hur man skall kunna skaffa ett
svenskt ämbetsverk arbetsuppgifter.
Man påstår alltså inte att det nya sjöfartsverket
skulle komma att fungera
dåligt utan frågar närmast: Hur skall
det gå med gamla ärevördiga kommerskollegium?
Det är en intressant iakttagelse
att man med andra ord är bekymrad
över att kommerskollegium eventuellt
skulle erhålla för få arbetsuppgifter.

Jag vill i det sammanhanget gärna ha
sagt att när utredningen fick direktiv
om att undersöka möjligheterna att utvidga
förslaget om ett sjöfartsverk utöver
vad man först hade tänkt sig, skedde
detta just därför att vi kom underfund
med att det inom en nära framtid
var mycket troligt, att kommerskollegium
skulle komma atl få nya arbetsuppgifter
sig förelagda. Det är klart att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

riksdagen bestämmer i sista hand, men
nu är det på det sättet att en hel del
av de arbetsuppgifter, som handhas
av handels- och industrikommissionen,
är av sådan karaktär att de blir nödvändiga
att utföra även om vi kommer in
i en annan handelspolitisk situation än
för närvarande.

Om vi tänker oss att vi överför handels-
och industrikommissionens utredningsavdelning
till kommerskollegium
— det ligger mycket nära till hands
att göra så — så kan jag upplysa kammaren
om att utbrytningen från kommerskollegium
av ett par byråer, som
tjänar sjöfarten, skulle omfatta ett antal
tjänstemän som är mindre än 50.
Flyttar man utredningsbyrån från handels-
och industrikommissionen till
kommerskollegium, blir det mera än
50 tjänstemän som kommer dit. Det
uppstår alltså inte något bekymmer
hur kommerskollegium skall kunna
skaffa sig arbetsuppgifter i framtiden.
Jag tror att den saken kommer att
ordna sig. För övrigt är det så att om
det inte finns ärenden att handlägga är
det mycket rimligt att ämbetsverket anpassar
sig efter läget, och i så fall kan
man genomföra en reduktion.

Jag tror emellertid inte vi blir i
stånd att göra det — detta brukar ju
vara ett krav ifrån riksdagens sida —
därför att dessa nya uppgifter kommer
att ge kommerskollegium så mycket arbete
och man kommer att få sätta dit
så många tjänstemän, att dess personal
inte blir mindre än den är nu.

Herr Kollberg säger att kommerskollegium
är ändå statens centrala verk på
näringslivets område. Jag vill inte bestrida
det, men jag ifrågasätter om detta
verk, som skall ha översyn över vårt allmänna
ekonomiska liv, skall behöva
försvagas så kolossalt genom att man
gör denna utbrytning. Det finns ändå —
det vet kammarens ärade ledamöter —
åtskilliga specialområden som redan nu
ligger utanför kommerskollegium. Jag
behöver bara erinra om jordbruket,

fisket, transportväsendet, elkraften och
åtskilligt annat. Det kan inte förhålla
sig så att därför att dessa verksamheter
och näringsfång inte faller under kommerskollegium
skulle kommerskollegiuin
vara ur stånd att överblicka och
att även på sådana områden få en grund
för sina bedömningar, särskilt då det
gäller remisser och utlåtanden. När
man hänfört vissa förvaltningsuppgifter
till speciella institutioner, har detta
skett därför att man ansett att man på
administrativ väg skulle kunna uppnå
bättre effekt, och samma förhållande är
det här.

Om man nu tillspetsar frågan, som
herr Kollberg gjorde, och påstår att
ingen har givit besked om hur kommerskollegium
skall kunna arbeta sedan
vi inrättat ett sjöfartsverk, tycker
jag man kan framhålla att även om majoriteten
av kommerskollegium avstyrkt
det mer omfattande alternativet till sjöfartsverk,
fanns det ändå två kommerseråd
och föredraganden i ärendet som
tillstyrkte detta alternativ. Den omständigheten
borde väl säga herr Kollberg
en hel del, ty man kan inte gärna göra
gällande att dessa högre tjänstemän inte
har tänkt igenom saken, innan de gav
uttryck för sin åsikt i den reservation,
som de fogat till kommerskollegii utlåtande.

Om jag vidare skulle yttra ett par ord
om den indirekta kritik som kommer
fram i reservationen, där man frågar:
Varför skall man nu ändra på ett förhållande
som i stort sett varit godtaget
av alla, även av näringslivet? så kanske
man vågar säga, att det finns ingen
anledning att här offentligt diskutera
vilka olägenheter som kan ha förekommit.
Men så mycket vågar jag säga att
hade det inte funnits en sådan splittring,
skulle det inte ha uppstått motsättningar
som understundom lett till betydande
olägenheter vid handläggningen
av olika ärenden. Jag har som sagt
ingen anledning att offentligt här i
kammaren diskutera detaljer, men jag

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

vill gärna ha framhållit att sådana olägenheter
inte skulle ha uppkommit om
dessa arbetsuppgifter hade handlagts
under en enhetlig verksledning.

Till detta kan man lägga ytterligare
den synpunkten, att det måste vara av
värde för fördelningen av arbetsuppgifterna
att det finns en enda myndighet
med den expertis på sjöfartens område,
som det nya verket, såsom jag hoppas,
kommer att få. En sådan koncentration
måste sålunda vara en fördel när det
gäller att bedöma frågorna i stort.

När det från herr Kollbergs och reservanternas
sida säges, att man inom
sjöfarten inte själv har begärt några
ändringar av handläggningen av sina
angelägenheter, så kan jag inte neka
mig nöjet att erinra om en artikel i en
politisk tidskrift för ett par veckor
sedan, där en framstående företrädare
för Sveriges redareförening framställde
rätt grava anmärkningar emot myndigheterna
och deras sätt att företräda sjöfartsnäringen.
För mig var detta ingenting
nytt. Jag känner till, hur man inom
Redareföreningen ser på förhållandena
Men det går alltså inte att göra gällande,
alt man på den kanten skulle anse
att allting är bra som det är; det har
nog gång efter annan där kommit fram
uttryck för ett visst missnöje.

Jag tror inte att man från riksdagens
sida bör lägga alltför stor vikt vid det
förhållandet att vissa ämnesområden
brytes ut ur kommerskollegium, utan
man bör i stället göra sig den frågan,
om det nya verket får en ändamålsenlig
form och kommer att kunna fullgöra
de betydande arbetsuppgifter som
efter vad jag föreställer mig finns på
sjöfartens område.

Det har gjorts den invändningen, att
det nya verket kommer att bli sämre
utrustat än kommerskollegium när de*
gäller att bedöma de ekonomiska frågorna.
I anledning därav vill jag säga,
att det är min förhoppning att det
nya verket skall kunna få en sådan ledning
och en sådan kår av tjänstemän

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

över huvud taget att det skall visa sig
mäktigt att företräda sjöfartsnäringen
på bästa sätt och därmed också ge denna
den service som avsikten varit. Det
är detta som är det viktigaste i denna
sak. Jag tror för min del att om riksdagen,
såsom jag hoppas, bifaller utskottets
förslag, kommer det inom en
nära framtid att råda stor enighet om
att det nya verket fyller sin plats. I den
mån det skulle uppstå några besvärligheter,
kommer dessa säkerligen att sammanhänga
därmed, att man vill bygga
ut verket ännu mera. Men sådana önskemål
från verkens sida är ju inte några
nyheter.

Skulle däremot riksdagen nu inte
vilja inrätta något nytt verk, måste det
tillsättas nya tjänster inom de olika
verk, där sjöfartsnäringens frågor handlägges.
Huvudsyftet med den föreslagna
omorganisationen har varit att åstadkomma
en effektivisering utan att det
därför skulle behöva anställas några
ytterligare tjänstemän.

Jag tror således att det finns alla skäl
för att riksdagen godtar utskottets yrkande.
Den kritik, som riktats mot det
förhållandet att vissa avdelningar skulle
brytas ut ur kommerskollegium, kan
väl inte få stå hindrande i vägen för
den stora sak det här gäller, nämligen
en rationalisering och effektivisering av
den statliga förvaltningen även i fråga
om sådant som hör till sjöfartens område.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern sade
att det är en rationaliseringsåtgärd som
sker genom tillkomsten av det nya sjöfartsverket.
Ja, det är riktigt i den mån
det iir fråga om en sammanslagning av
de olika verk som har hand om de nautisk-tekniska
problemen på sjöfartens
område. Däremot anser jag att det är
en felaktig organisatorisk princip, när
man vill till det nya verket överföra
de näringspolitiska och därmed sam -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

manhängande frågor som handlägges
av kommerskollegium. Det är inte rationellt
att utrusta alla tekniska verk
med full sakkunskap på det näringspolitiska
området, utan det måste ske en
specialisering av de olika ämbetsverken
i fråga om huvudtypen av deras
uppgifter.

När handelsministern vidare säger
att vi motionärer och reservanter är bekymrade
för att kommerskollegium inte
skall få tillräckligt med arbetsuppgifter,
så är det att vända alldeles upp och ned
på det hela. Handelsministern skall inte
någonstans kunna återfinna några bekymmer
för den sakens skull. Att överföra,
såsom handelsministern säger, en
viss avdelning från handels- och industrikommissionen
till kommerskollegium,
anser jag vara en riktig åtgärd.
Att försöka framställa mig som enbart
intresserad för att kommerskollegium
inte skall mista femtio tjänstemän och
så förklara, att verket ju får ett flertal
tjänstemän från andra håll, tycker jag
i alla fall är litet enkelt. Jag intresserar
mig i denna fråga för att kommerskollegium
enligt sin instruktion skall kunna
följa och befordra utvecklingen inom
rikets handel, sjöfart och industri. Dessa
näringars problem hänger så intimt
samman, att det är av betydelse att de
också i fortsättningen handlägges av ett
och samma centrala verk.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag reagerade emot
var handelsministerns yttrande, att det
inte var risken att det nya sjöfartsverket
skulle fungera tungrott och mindre
väl, som gjorde, att reservanterna inte
ville följa Kungl. Maj:ts förslag, utan
att avstyrkandet i stället grundades på
att kommerskollegium skulle erhålla för
få arbetsuppgifter. På den punkten vill
jag komma med en gensaga. Det som
bestämt min och flera andra reservanters
uppfattning är att inte minst sjö -

fartsorganisationsutredningen själv har
understrukit, att möjligheten att bevara
det näringsekonomiska sambandet mellan
sjöfarten och andra näringsgrenar
inte skulle få förminskas. Den ansåg, att
sjöfartens kommersiella frågor och
spörsmål om dess ekonomiska förhållanden,
sedda i samband med landets
övriga näringar, borde behandlas, och
bäst kunde bevakas, inom kommerskollegium.
Sådana synpunkter har ju
också ett flertal remissinstanser framhållit.
Det är dessa synpunkter, herr
statsråd, som i detta fall har varit avgörande.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag har i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 124 väckt
en motion i denna kammare, i vilken
jag har föreslagit, att riksdagen måtte
dels föreskriva att handelsflottans välfärdsfond
skall förvaltas av det föreslagna
ämbetsverket, dels besluta intaga
handelsflottans välfärdsråds kanslipersonal
på det föreslagna sjöfartsverkets
personalstat, dels i samband
därmed ordinariebilda tjänsterna som
idrottssekreterare och kanslibiträde.
Utskottet har, i vad avser den första
satsen, anfört, att det utgår ifrån att
handelsflottans välfärdsfond skall förvaltas
av det nya verket, men då det
gäller den andra satsen — angående
intagande av välfärdsrådets kanslipersonal
på det föreslagna sjöfartsverkets
personalstat — har det i likhet med
departementschefen inte ansett sig kunna
biträda motionen.

Nu anser jag för mitt vidkommande,
att när handelsflottans välfärdsråds
kansli överflyttas till det nya verket,
bör personalen också bli fast anställd.
Då rådet år 1948 upprättades och började
sin verksamhet, var det naturligtvis
omöjligt att uttala sig om personalbehovet.
Sedan dess har emellertid
verksamhetens omfattning undan för
undan vuxit så, att det är alldeles up -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

penbart, att behovet av arbetskraft på
rådets kansli inte kan anses tillgodosett
med ett mindre antal tjänstemän
än som för närvarande är anställda,
nämligen tre stycken. Tvärtom kan det
anses vara rätt klart, att en utvidgning
av rådets verksamhet kan komma att
medföra ökat behov av arbetskraft. Enligt
min mening finns det således ingen
anledning att skjuta frågan om att
ordinariebilda de redan inrättade tjänsterna
på framtiden. Det var, som sagt,
också därför som jag väckte min motion.

Man kan kanske med en litet positiv
tolkning av utskottets utlåtande förutsätta,
att denna fråga kommer att tas
upp vid ett senare tillfälle. Utskottet
säger nämligen: »Då det icke torde låta
sig göra att på förhand ange de exakta
uppgifterna för varje enskild befattningshavare,
anser utskottet i likhet
med departementschefen, att vid verkets
tillkomst de nuvarande lönegradsplaccringarna
i allmänhet böra bibehållas.
»

Jag skulle för mitt vidkommande
vilja hemställa till departementet, att
det välvilligt måtte se på denna sak,
därför att det är orimligt, att personal,
som varit anställd bortåt ett tiotal år,
inte skall placeras på ordinarie stat.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Förvaltningsuppgifterna
på sjöfartens område är nu uppdelade
på ett flertal myndigheter. Sjöfartsärenden
handläggs i första hand
av följande centrala statliga myndigheter,
nämligen lotsverket, sjökarteverket,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt kommerskollegium.

Det borde ligga i sakens natur, att
en sådan organisatorisk splittring inte
kan innebiira eu rationell handläggning
av dessa ärenden och att eu samordning
därför är synnerligen motiverad.
Det övervägande flertalet myndigheter

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

och organisationer, som yttrat sig i frågan,
har också givit uttryck åt en sådan
uppfattning. Sjöfartsorganisationsutredningen
har härutinnan framlagt
alternativa förslag. I alternativ I har
det föreslagits, att sjöfartsverket skulle
bildas genom en sammanslagning av
lotsverket, sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i vad denna
handhar hamn- och farledsanläggningar,
samt statens isbrytareverksamhet.

I alternativ II bär föreslagits, att till
det nya verket skulle överföras — utöver
vad som föreslagits i alternativ I
— de delar av kommerskollegium, som
handlägger sjöfartsärenden, frånsett
ekonomiska frågor och statistik. I propositionen
föreslår emellertid departementschefen,
att till sjöfartsverket skall
överföras även de ekonomiska sjöfartsfrågorna.
Statistiken skulle dock fortfarande
vara kvar i kommerskollegium.

För utskottets majoritet har det stått
klart, att det måste vara en fördel att
sjöfartsnäringen kan vända sig till en
myndighet i stället för som nu till fyra.
Utskottet anser också — liksom för övrigt
en rad remissinstanser, bland annat
lotsstvrelsen, hamnförbundet och
de ombordanställdas organisationer —
att det mera omfattande alternativet är
att föredra.

Nu har herr Kollberg ställt en fråga
till mig som utskottets talesman, om ett
ämbetsverk skall kunna yttra sig över
förhållandena enbart på grundval av
statistik. Nu har vi inte sagt riktigt på
det sättet i utskottets utlåtande. Vi har
påpekat, att man skall kunna använda
statistiken, men att man även skall kunna
använda annat tillgängligt informationsmaterial
och på det sättet följa
utvecklingen och i anslutning härtill
avge remissyttranden i frågor av mera
principiell betydelse för näringslivet i
dess helhet. Vidare har utskottet sagt,
och detta tycker jag är bärande: »Om
däremot tanken är, att kommcrskollcgium
skall vinna den önskade överblic -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

ken genom egna praktiska ämbetsåligganden
inom olika näringsgrenar synes
detta innebära, att en råd myndigheter
skulle inordnas under kollegium.
Detta kan näppeligen vara en realistisk
tanke. Utvecklingen i fråga om
statsförvaltningens organisation synes
i stället gå i motsatt riktning, vilket torde
betingas av att både samhällsmaskineriet
och näringslivet efter hand
fått en alltmera komplicerad och specialiserad
karaktär.»

Detta är alltså en utveckling, som det
enligt vårt förmenande inte går att
komma ifrån. Sedan tror jag inte att
man skall anlägga den synpunkten på
detta — som herr Kollberg gjorde —
att eftersom kommerskollegium sedan
århundraden sysslat med dessa frågor,
skulle man inte kunna vidtaga en, som
utskottsmajoriteten tycker, mera rationell
ändring. Det vore väl att se synnerligen
konservativt på dessa problem.

Herr förste vice talmannen säger att
man kan acceptera alternativ I och gå
ett steg i taget, men utskottsmajoriteten
har varit övertygad om att det är
mest rationellt att med en gång genomföra
denna organisation så att man får
sjöfartsärendena behandlade på ett
ställe.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att får yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
riskerna att ta till orda vid tiden för
middagsrasten, och därför skall jag
fatta mig ytterst kort och begränsa mig
till några repliker gentemot handelsministern.

Handelsministern började med att
säga, att man här i kammaren inte brukade
möta motstånd mot behov som
uppkommit genom utvecklingen själv.
Sedan ställer han sig inför uppgiften
att precisera hur dessa behov uppkom -

mit och vem som har angett dem. Då
tvingas handelsministern att uppge två
källor. Den ena — ärade kammarledamöter
— är en före detta sjöfartsman
i utredningen. Den andra källan är
missförhållanden, som skulle ha uppkommit
men som det inte är lämpligt
att diskutera här i kammaren — enligt
handelsministerns utsago. Det är
alltså dessa båda förutsättningar på
vilka detta förslag om ett nytt stort, ja,
mastodontiskt sjöfartsverk grundar sig.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
vid att de parter som skall
betjänas genom detta sjöfartsverk, redarna
—• sjöfartsnäringens företrädare
— från storredarna och ned till de
små redarna, betackar sig för detta
verk.

Sedan är det riktigt att de ombordanställdas
organisationer sagt ja, och
gjort det framför allt med hänsyn till
de sociala synpunkter de anlägger på
detta verks tillkomst. Då måste man
hålla i minnet, att sjöfartsverket inte
skall ha i uppdrag att inrikta sin verksamhet
på den sociala uppgiften för de
ombordanställda, utan det skall ha
hand om sjöfartens tekniska framkomstmöjligheter,
som herr Kollberg
uttryckte det, och de ekonomiska uppgifter
som hittills legat inom kommerskollegium.
Det faktum står klart, att
medan herr Thapper säger att det för
utskottets majoritet är uppenbart, att
det är bättre med en myndighet än
flera, så är detta ämbetsverk icke önskvärt
för sjöfartens målsmän.

Handelsministern säger vidare i sitt
anförande, att om vi nu inte inrättar
detta ämbetsverk, måste vi inrätta nya
tjänster. Om vi tar det föreliggande
förslaget, kan emellertid en rationell
effektivisering ske, som kan leda till
ett förbilligande. Även på den punkten
har vi inom utskottets första avdelning
gjort en omprövning och vi har,
herr statsråd, fått andra uppgifter på
denna punkt. Verket har nämligen redan
från början beräknats med för få

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

tjänster. Redan från starten måste det
utökas med ett antal tjänster; hur stort
kan inte anges. Sannolikt kommer
emellertid detta att leda till en fördyring
på något över 100 000 kronor i
stället för, som handelsministern räknar
med, ett förbilligande på över
100 000 kronor. Även här har vi således
uppgifter, som borde inge betänksamhet
och som visar, att det stora
projekt som här framlagts i form av
alternativ II inte är moget för en lösning.

Till sist skulle jag bara vilja säga —•
herr Kollberg var inne på den tanken
i sin replik — att huvudsaken ändå
inte kan vara att ge kommerskollegium
ett visst antal tjänstemän. Huvudsaken
är väl att näringslivet har en samlad
representation i något av våra verk.
Detta har kunnat ske både på sjöfartens
och det övriga näringlivets fält i
kommerskollcgium. Varför skulle då
detta verk, på det sätt som här föreslås,
brytas sönder? Det är riktigt att
reformera när utvecklingen själv kräver
det, men det är inte riktigt att reformera
när inga praktiska behov visat
sig föreligga. Handelsministern får
förlåta mig, men jag tror att man måste
konstatera, att det förslag som här föreligger
är ett bevis på onödig reformlusta
för att inte säga en smula överdriven
klåfingrighet att göra om en
verksorganisation, som hittills har
fungerat till deras belåtenhet som verket
har att betjäna.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade alldeles
nyss, att förslaget inte är tilltalande för
sjöfartens målsmän. Jag konstaterar då
att herr Ståhl bland sjöfartens målsmän
utelämnar det stora flertalet, nämligen
de ombordanställda. Herr Ståhl gör sig
skyldig till det vanliga misstaget, att
bara de som sitter i ledningen representerar
näringen i fråga. Han konstaterar
att det visserligen är riktigt vad
jag sagt, att de ombordanställda till -

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

styrkt, men han försöker förringa detta
med att säga, att det säkerligen skett
uteslutande på grund av intresset för
de sociala förmånerna. Vad vet herr
Ståhl om detta? Det är att frånkänna
dem ett gott omdöme om man tror, att
de uteslutande ser till de sociala förmånerna
i detta sammanhang. Jag tycker
att det är rätt betecknande när han
resonerar på detta sätt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig säga till herr
Thapper att jag själv konstaterade, att
de ombordanställda tillstyrkt detta förslag
av sociala skäl. Herr Thapper frågar
sedan: hur vet herr Ståhl det? Jo,
det kan jag läsa mig till —• och det
kunde herr Thapper också göra — i deras
remissutlåtande, som finns fogat till
propositionen. Man säger där klart
ifrån, att det är de sociala skälen som
är motiveringen. Detta verk skall emellertid
inte främst ta sikte på de sociala
skälen utan skall tjäna de ekonomiska
intressena. Jag tar för givet att herr
Thapper vet detta, eftersom han deltagit
i behandlingen av detta ärende i utskottet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag tvingas att begära
ordet även om jag är medveten om den
fara, som herr Ståhl nyss påminde om.

Man skall inte glömma hort, att huvudsyftet
med detta förslag är att få
bort splittringen vid handläggningen av
sjöfartsärendena. Kommerskollegium
har ju från början haft hand om och
varit tillsyningsorgan för alla näringar,
lindan för undan har man ur detta
centrala verk brutit ut många områden.
Så sker även nu.

Det är riktigt, som herr Kollberg säger,
att kommerskollegium skall handlägga
ärenden beträffande handel, industri
och sjöfart, det kan man inte för -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Inrättande av ett sjöfartsverk m. m.

neka. Nu har vi trott, att vi skulle kunna
tjäna näringarna bättre genom en
sådan här centralisering. Herr Ståhl säger
att det bara är klåfingrighet från
min sida att lägga fram denna proposition.
Redareföreningen avstyrker ju
detta. Herr Ståhl glömmer emellertid
alla de andra instanserna. Jag behöver
bara erinra om statskontoret, lotsstyrelsen,
hamnförbundet och många
andra. De säger att förslaget är ändamålsenligt.

Herr Ståhl säger då, att det redan är
för få tjänstemän i detta verk och att
det således inte blir några besparingar.
Jag tillät mig dock antyda, att det för
närvarande är en stark press på att få
nya tjänstemän i nu existerande organ
och att detta tryck skulle lätta om man
kunde samordna de administrativa
krafterna. Det skulle bli en förenkling
vid handläggningen av ärendena. Detta
måste väl ändå vara en bärande motivering,
som inte bara kan slås bort med
tal om klåfingrighet från min sida. Jag
har ju inga speciella intressen här.

Jag kan inte begripa att man kan
säga, att det är skadligt och att det icke
är ändamålsenligt att gå längre än till
att göra sjöfartsverket till ett tekniskt
verk. Man kan då säga som herr Kollberg,
att vi inte kan i alla möjliga verk
anställa experter som har allmän överblick.
Nej, naturligtvis kan man inte
göra det. Jag har dock vågat utgå ifrån,
att med de tjänster detta verk får -—•
med en generaldirektör i spetsen —
skall det finnas möjlighet att få
tjänstemän som kan överblicka inte
bara sjöfartsnäringens allmänna läge
och behov utan även vårt ekonomiska
läge i allmänhet — ungefär på samma
sätt som andra ämbetsverk förmår göra.
Jag erkänner gärna att vi har haft förmånen
att i kommerskollegium få chefer
som varit utomordentligt duktiga
tjänstemän. Detta erkännande får emellertid
inte hindra, att man anser, att
erforderliga åtgärder måste vidtagas, om
det tränger fram ett behov, och detta är

konstaterat genom en sakkunnigutredning.
Märk väl, det är inte något påhitt
från min sida, utan behovet har konstaterats
genom en sakkunnigutredning
där man hade representanter även för
rederinäringen och där en framstående
sådan representant i huvudsak tillstyrkt
det föreliggande förslaget.

Om det sedan kan vara omtvistligt
huruvida man skall förorda en utbrytning
ur kommerskollegium av två byråer,
så tycker jag att det är mera rationellt
att man inte stannar vid en halvmesyr
utan tar steget fullt ut. Det är av
denna anledning propositionen har avlämnats.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringspropositionen
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 146, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

vos 120 ja och 74 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av

återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum konnne
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.20.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1955/56 till kommerskollegium jämte i
ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Ökad examination av tandläkare m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökad examination av
tandläkare, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Tillsammans med några
andra av kammarens ledamöter har jag
i denna fråga väckt en motion, vari vi
hemställt, att riksdagen måtte under
budgetåret 1955/56 under kapitalbudgeten
anvisa ett investeringsanslag av
500 000 kronor för utförande av ritning -

ar och förberedande arbete för en tandläkarhögskola
i Göteborg. Vi motiverar
denna vår framställning med att tandläkarbristen
är så stor att allt måste
göras som kan göras för att få fler tandläkare.
Inte minst de ledamöter av kammaren
som har att syssla med folktandvården
vet, hur besvärligt det är att få
tjänsterna inom denna besatta med
tandläkare. Vi har också den uppfattningen,
att om man inte plottrat bort
denna undervisning så som Kungl.
Maj:t faktiskt har gjort i sitt förslag
utan i stället inriktat sig på göteborgsprojektet,
kunde vi på ett tidigare stadium
fått färdigutbildade tandläkare.

Nu har emellertid utskottet inte biträtt
vår motion utan i stället anslutit
sig till umeåprojektet. När jag läste igenom
utskottets utlåtande i denna del
måste jag säga mig, att jag sällan om ens
någonsin läst något utskottsutlåtande
som i så hög grad som detta präglats av
betänksamhet men ändå utmynnat i ett
tillstyrkande. Man befarar t. ex. i utlåtandet
att patienttillströmningen inte är
tillräcklig för en umeåklinik, man talar
om att kommunikationerna kanske inte
heller är de lämpligaste för att man
skall få erforderligt patientunderlag,
och sedan yttrar man följande, som jag
vill citera för att belysa denna tveksamhet:
»Med hänsyn härtill och i betrak -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ökad examination av tandläkare m. m.

tande av att svårigheter kunna komma
att yppa sig rörande möjligheterna att
fortlöpande tillgodose kliniken med erforderliga
och väl kvalificerade lärarkrafter
måste enligt utskottets mening
ett realiserande av det föreliggande
förslaget i viss mån betraktas såsom ett
experiment.» Jag måste säga för min
del, att om detta experiment misslyckas,
har det verkligen varit för statsmakterna
ett mycket dyrbart experiment.

Sedan fortsätter utskottet: »För de
studerande kan den föreslagna splittringen
av studierna på två läroanstalter
ge anledning till betänkligheter.»
Umeåprojektet innebär nämligen att
eleverna skall få sin utbildning förlagd
dels till Stockholm och dels till Umeå.
Detta kan verkligen ge anledning till
betänkligheter. Det kan inte vara lämpligt
för eleverna att behöva flytta sin
utbildning från den ena orten till den
andra.

Utskottet kommer sedan till följande
slutsats: »Ehuru utskottet med hänsyn
till de osäkerhetsmoment, som i vissa
avseenden vidlåda förslaget om inrättande
av den ifrågavarande högskolekliniken
i Umeå, hyst tvekan om lämpligheten
av projektets realiserande, har
utskottet likväl ansett sig böra biträda
nämnda förslag.» När så stor tveksamhet
rått tycker jag att yrkandet inte
borde ha avsett ett bifall till umeåprojektet,
utan fastmer ett bifall till göteborgsförslaget.

Nu vet jag mycket väl att jag inte har
stora utsikter att mot ett enhälligt utskott
vinna gehör för ett yrkande om
bifall till vår motion, och jag skall därför
inte heller ställa något sådant yrkande,
i synnerhet som utskottet har
varit nog välvilligt att i klämmen påreslå,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj.-t måtte anhålla om föreläggande
snarast möjligt för riksdagen av
plan för inrättande av en tandläkarhögskola
i Göteborg.

Eftersom jag ser att statsrådet är när -

varande här i kammaren, skulle jag i
anslutning till detta sista yrkande som
utskottet gör vilja hemställa till statsrådet
att inte stoppa den här skrivelsen
alltför långt undan utan se till att planen
om möjligt föreläggs redan nästa
års riksdag för förverkligande. Dessutom
skulle jag vilja uttala den förhoppningen,
att planeringen sker i samråd
med myndigheterna i Göteborg, så
att utbyggnaden kan samordnas med
de medicinska och andra institutioner
som redan håller på att byggas där.

Jag hoppas att denna min vädjan inte
skall förklinga ohörd. Jag har kanske
varit litet otrevlig mot utskottet, men
det behöver ju statsrådet inte fästa sig
vid, utan han kan i stället ta min sista
vädjan ad notam.

Herr talman! Jag har som sagt intet
yrkande men hoppas att vi så fort som
möjligt får planerna på en tandläkarhögskola
i Göteborg förverkligade.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag skall inte spilla
många ord. Jag vill bara konstatera att
det föreliggande utlåtandet antagits enhälligt
av andra avdelningen och av
statsutskottet. Vi har där tagit en positiv
ställning till en utbyggnad av tandläkarutbildningen,
som är i högsta grad
nödvändig för att utbildningen skall
fylla de anspråk man ställer på densamma,
nämligen att få fram ett tillräckligt
antal väl utbildade tandläkare.

Det finns ingen anledning att här diskutera
umeåprojektet kontra göteborgsprojektet.
Bägge är nödvändiga, och
bägge kommer säkerligen att i sinom
tid förverkligas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) :

Herr talman! Jag vill gärna säga ett
par ord eftersom jag varit med i statsutskottets
andra avdelning vid behandlingen
av den här saken.

Som avdelningens ärade ordförande

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

här sade är det inte något val mellan
Umeå och Göteborg, eftersom bägge ingår
i planeringen. Utskottet har ju strukit
under önskvärdheten av att högskolan
i Göteborg kommer till stånd
fortast möjligt.

Men när utskottet här säger att det är
ett experiment, så tycker jag att man
från utskottets sida ser realistiskt på
saken. Jag vill stryka under att det experimentet
enligt min uppfattning bör
göras, ty man kan inte utan vidare godta
att institutioner av detta slag inte
kan förläggas till mindre orter än
Stockholm, Göteborg eller Malmö. Om
vi utan vidare accepterar detta, accepterar
vi den kumulativa process, som
driver alltmera från landsbygden och
till de stora tätorterna. Man bör enligt
min mening inte godta den utvecklingslinjen.
Man får våga ett experiment för
att undersöka om det inte är möjligt att
också göra någonting i avlägsna landsändar.

Det är alltså den synen jag har haft
på detta när jag har biträtt förslaget.
Man får ta den risken att det inte går,
men man skall inte utan vidare sträcka
vapen när det gäller landsbygden och
avlägsna landsändar. Från den synpunkten
tror jag inte att klämmen passar
så illa till motiveringen i statsutskottets
utlåtande.

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Svensson, att jag har ingenting
emot att man gör experiment på landsbygden
när det kan anses vara lämpligt.
Men man skall ändå beakta att förslaget
om institutet i Göteborg har
större möjligheter. Vi har större patienttillgång,
och vi har tillgång till alla
de övriga resurserna på ett helt annat
sätt. När jag talar om att det är ett dyrbart
experiment är det därför att alla
de resurser, som finns i Göteborg, inte
finns där uppe. Annars har jag ingenting
emot att landsbygden får de inrättningar
som kan vara lämpliga, men

Tillfällig korttidsutbildning av präster

skall man experimentera, skall man
göra det där det inte blir alltför dyrbart.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Resurserna i fråga om
byggnader finns inte i Göteborg och
kan inte ställas till förfogande för närvarande.

Härmed var överläggningen slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
149, i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition
angående anslag till tillfällig
korttidsutbildning av präster jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 73 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 februari 1955,
föreslagit riksdagen att till tillfällig
korttidsutbildning av präster för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
35 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ollén m. fl. (I: 403) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Bogla in. fl. (II: 501), i vilka hemställts
att riksdagen måtte avslå vad
Kungl. Maj:t i propositionen nr 73 föreslagit; dels

ock en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (II: 500).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:403 och 11:501 samt 11:500, till tillfällig
korttidsutbildning av präster för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Andra kammarens protokoll 1.955. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Iwar Anderson, Leander, Näsström,
Hesselbom, Sundelin, Einar
Persson och Elfving, fröken Ranmark
samt herrar Åkerström, Thapper, Blidfors
och Andreasson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte, med avslag å motionen 11:500
samt med bifall till motionerna 1:403
och II: 501, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

2) av herr Ohlon;

3) av fröken Andersson;

4) av herr Ståhl;

5) av herr Svensson i Ljungskile;

de fyra sistnämnda reservationerna

utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Som framgår av statsutskottets
utlåtande beräknas prästbristen
i slutet av 1950-talet till cirka 350
stycken. Det låter ganska mycket, men
mot bakgrunden av att den nuvarande
tjänsteorganisationen läggs till grund
för beräkningarna och mot bakgrunden
av att vi har cirka 3 000 prästtjänster
här i landet är denna brist enligt mitt
förmenande inte så anmärkningsvärd.
Därtill kommer en annan sak, nämligen
att i bristen också har räknats in behovet
av präster för missionsfälten och
för sjömansmissionen.

Egentligen är det väl knappast någon
överraskning att det råder brist på detta
område, när det gör det på så många
andra områden i samhällslivet, där det
krävs äkademiskt utbildad arbetskraft.
Jag kan bara hänvisa till bristen på
lärare, läkare, ingenjörer, tandläkare
o. s. v. Enligt medicinalstyrelsens uppgifter
hade vi t. ex. den 1 juli 1954
1 008 distriktstandläkare inom vår folktandvård
varav 347 var utlänningar. 79
tandläkartjänster stod helt utan befattningshavare.
Det kan inte skada, herr
talman, att även sådana här saker kom -

mer med i bilden, när det gäller att
bedöma, huruvida just prästbristen är
så kolossal, att man skall behöva ordna
med en särskild korttidsutbildning. Tillgången
på präster har ju skiftat under
årens lopp. Omkring 1920 var vi nere
i en dalgång liksom nu, och sedan var
det i mitten på 1930-talet överskott på
präster, så stort överskott t. o. m. att åtskilliga
studerande lämnade de teologiska
fakulteterna.

Enligt min mening finns det alltså
inte anledning att i dagens situation
vidtaga några jag höll på att säga panikartade
åtgärder. Man kan gå andra vägar,
som reservanterna vill peka på, under
den tid då vi väntar på en välbehövlig
pastoratsindelning, en pastoratsindelning,
som skall kunna leda till en
rationell fördelning av den tillgängliga
arbetskraften; de nuvarande förhållandena
på detta område är åtminstone på
sina håll ganska häpnadsväckande. Då
är det angeläget, menar jag, att den reformen
kommer och kommer snart.

Låt mig bara ta ett enda exempel
från en plats inte långt från min egen
hemstad, alltså i Skåne. Där har vi en
kommun som är ca två mil lång och ca
IV2 mil bred. Kommunikationerna är
alldeles utomordentliga, och kyrkorna
ligger tätt. I den kommunen finns det
sex pastorat med dithörande sex präster.
Kommunen består av 5 784 invånare.
Ärade kammarledamöter, det tycker
jag säger en hel del om hur det
verkligen är ställt med tillgången på
präster på vissa håll.

Medan vi väntar på den här behövliga
pastoratsindelningsreformen finns
det faktiskt andra vägar att gå. Nog tycker
jag för min del, att det borde vara
en ambitionssak för kyrkan att hjälpa
sig själv över den här bristsituationen.
Jag tänker nu inte precis så mycket på
punktdispenserna utan framför allt på
en annan sak, nämligen att präster som
är pensionerade skulle kunna åtaga sig
rollen som vikarier, som predikobiträden.
Det vore ett sätt för kyrkan att

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

hjälpa sig själv. Jag är medveten om att
det kvinnliga tillskottet på präster inte
blir så mycket att räkna med, men en
sak får vi inte glömma i detta sammanhang,
nämligen de växande studentårskullarna.
Det är väl inte orealistiskt att
anta att även de teologiska fakulteterna
kommer att få sin del av dessa växande
årskullar. Redan vid höstens inskrivningar
vid fakulteterna visade sig en
tendens till uppgång i detta avseende.
En annan sak, herr talman, som jag
inte skall gå in på just nu är frågan om
vad som skulle kunna vinnas genom en
överarbetning av folkbokföringssystemet
genom att man avlastar vissa borgerliga
arbetsuppgifter från prästen
över på andra anställda.

Jag är mycket väl medveten om att
det här föreliggande förslaget inte är
någon stor fråga. Det gäller ju endast
ett anslag på 35 000 kronor, och det har
dessutom betecknats som en engångsföreteelse.
Men samtidigt har jag för
min del inte blivit övertygad om att det
skulle vara nödvändigt att tillgripa en
sådan här diskutabel åtgärd som en
korttidsutbildning för att få fram ett
så litet antal som 40, och då har man
ändå inte räknat med eventuell avgång
under studietiden.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn
till det anförda få yrka bifall till reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.,
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
framställning i detta ärende.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s):

Herr talman! I motion nr II: 501 har
jag tillsammans med några av kammarens
ledamöter med kyrkliga och kulturella
intressen yrkat avslag på den
proposition som riksdagen nu behandlar.
Eu likalydande motion är också
väckt i första kammaren, nr 403. Huvudmotionären
är chefredaktören för
Svenska Morgonbladet, David Ollén, väl
kiind för sina religiösa intressen.

Det förhållandet att David Ollén och

Tillfällig korttidsutbildning av präster

undertecknad båda tillhör Svenska missionsförbundet
har måhända på något
håll tolkats såsom ett uttryck för att
frikyrkoanslutna människor vill skapa
svårigheter för svenska kyrkan i dess
situation av en tillfällig prästbrist. Ett
sådant syfte är motionärerna fullständigt
främmande. David Ollén och jag
är fortfarande anslutna till svenska kyrkan,
och vi hyser en uppriktig önskan
att i den mån vi kan det befrämja kyrkans
välfärd och framtida goda utveckling.
Men vi har inte kunnat bibringas
den uppfattningen, att förslaget om
korttidsutbildning av präster på lång
sikt främjar kyrkans religiösa gärning.
Inte ens för stunden löser man därigenom
problemet om den nu aktuella
prästbristen i kyrkan.

Avslagsyrkandet i motionen beror på,
som vi i motionen framhåller, att vi
icke vill medverka till att den förnämliga
traditionen med en fullgod akademisk
examen radikalt brytes. Jag vill
erinra om att förslaget om korttidsutbildning
har hos många präster väckt
oro. Jag erinrar om att styrelsen för
Svenska prästförbundet vid ett sammanträde
i vintras efter en ingående
överläggning om ifrågavarande förslag
med sju röster mot två beslöt uttala, att
förbundet icke kunde biträda förslaget
om korttidsutbildning. Om man hade
gått ifrån principen om korttidsutbildning
och om det hade framhållits i propositionen,
att det här rörde sig om ett
extra anslag till kurser vid de teologiska
fakulteterna och att frågan om prästutbildningen
var en vanlig dispensfråga
med prövning i varje särskilt fall, så
föreställer jag mig att frågan hade legat
annorlunda till.

Jag är övertygad om att vi behöver
präster med fullgod utbildning. Prästen
har i det moderna samhället en så besvärlig
uppgift, att utbildningen knappast
kan bli för grundlig.

Niir det nu i den nuvarande tillfälliga
prästbristen är nödvändigt med
dispenser, vilket motionärerna är med -

Nr 20

100

Tisdagen den

Tillfällig korttidsutbildning av präster

vetna om, så föreställer jag mig att det
inte finns något hinder för dispens även
i de fall, då den teologiska utbildningen
i normal ordning genomgåtts
endast till hälften, för så vitt vederbörande
äger personliga kvalifikationer
för prästens uppgifter. Men en individuell
dispensansökan är enligt min
mening en tryggare metodik än vad
som i propositionen föreslås. Såvida jag
inte missuppfattat förslaget är det här
fråga om dispens för ett större antal
på en gång, där dispensen redan i förväg
betraktas såsom ganska självklar.

För mig synes utvecklingen inom
kyrkan och de frikyrkliga trossamfunden
ganska märklig. Under det att de
frikyrkliga samfunden i sina barndomsår
endast hade lekmannapredikanter
med föga eller ingen utbildning, så har
under årens lopp samfunden efter måttet
av sina krafter och med stor offervillighet
— det rör sig om mycket stora
belopp; jag föreställer mig att det går
över miljonen bara för ett enda samfund
— sökt att ge sina pastorer en allt
bättre utbildning. Min personliga uppfattning
är den, att när det gäller Missionsförbundets
teologiska seminarium
på Lidingö, som det numera heter, ges
där liksom inom baptistsamfundet och
metodistkyrkan i Göteborg, när det är
fråga om den praktiska utbildningen
en bättre utbildning än vad den svenska
kyrkans präster får, även om den teoretiska
utbildningen inte ligger på
samma höga nivå.

Det har sagts mig under ett samtal
för en tid sedan, att man föreställer
sig att det teologiska seminariet på Lidingö
tar sina elever direkt från plogen,
mursleven, hyvelbänken eller fabriken
utan några som helst kunskaper,
men det är ju så, att det inom samfundet
finns en urvalsmetod. Unga människor,
som under åratal deltagit i frivillig
religiös gärning, får genomgå
kurser. Det vanliga är väl numera, att
de flesta inträdessökande till seminariet
på Lidingö har en tvåårig folkhög -

24 maj 1955 em.

skola, somliga har studentexamen, andra
realen. Det är märkligt att fastän frikyrkopredikanterna
har en mycket låg
lön, så är det så många inträdessökande
till seminariet på Lidingö, att det
fortfarande kan företas en sovring
bland de sökande.

Nu får man bevittna, att det inom
den svenska kyrkan råder prästbrist,
trots att lönerna för prästerna relativt
sett är goda, kanske mycket goda, i
varje fall när det gäller kyrkoherdar i
de högre lönegraderna. Det finns ju
kyrkoherdar som får högre lön än vad
en lektor får.

Jag tilltror mig inte att söka ge någon
förklaring till förhållandet inom kyrkan
och samfunden, men jag anser att vad
som här har nämnts är av sådan beskaffenhet,
att det borde leda till en
självprövning inom kyrkan och till undersökning
och förslag av helt annan
art än en snabbutbildning av präster.

Nu förklaras det i propositionen på
sid. 5, att det förslag som vi här diskuterar
är att betrakta som en tillfällig
företeelse. Jag misstror inte den nuvarande
kyrkoministern och inte heller
den nuvarande regeringen för att vilja
svika eller gå ifrån denna försäkran,
men jag frågar mig: Om det kommer
en annan regering och en annan ecklesiastikminister
och prästbristen fortsätter,
kan man då vara riktigt övertygad
om att denna försäkran kommer
att respekteras? Jag hyser en farhåga,
den kanske är oriktig, för att det i en
sådan situation kan sägas, att riksdagen
ju 1955 givit sin principiella anslutning
till propositionen om korttidsutbildning.
Vi motionärer har tillåtit oss säga,
att vi mottar uppgiften om prästbristen,
som herr Blidfors närmare berörde,
med en viss skepsis. Det har kanske på
något håll väckt förargelse att vi varit
något skeptiska, men man har under
årens lopp fått vara med om så många
framtidsprognoser att man kanske har
rätt att vara litet skeptisk mot statistik.
Vi har i motionen hänvisat till att dok -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

tor Hassler vid en undersökning 1942
ansåg sig kunna konstatera ett betydande
överskott på präster. Det rörde sig
om ett stort antal, kanske ett par hundratal,
av i sedvanlig ordning utbildade
präster, som inte kunde beredas församlingstjänst.
Och så sent som i juli
1954 utkom en broschyr på Diakonistyrelsens
förlag med titeln »Det behövs
flera präster», där en av författarna,
direktorn vid styrelsen, beräknade en
brist i maj 1954 på 53 präster, däri då
inräknade 17 lediga präster vid sjömansinstitutionen
och i hednamissionen.

Det må vara med dessa siffror hur
det kan. Det är ingen större fråga för
motionärerna, även om vi är en smula
skeptiska. Jag tillåter mig emellertid
tro, att det finns en viss reserv inom
den svenska kyrkan. Den meningen har
jag fått bestyrkt från kyrkligt håll, och
jag erinrar om att i de direktiv som de
sakkunniga, som skulle framlägga förslag
till nya grunder för statliga direktiv
— det var dåvarande statsrådet
Quensel som stod för det — uppgavs att
det sagda år fanns 40 stifts- och kontraktsadjunkter,
inemot 300 kyrkoadjunkter
och drygt 400 pastorsadjunkter.
Hur det förhåller sig i dag vet jag inte.
Därom är ingenting redovisat, men jag
tror att det finns en viss reserv inom
kyrkan, så läget är nog inte så allvarligt
som man kan föreställa sig, när
man läser propositionen.

Om de präster, som ingått i pensionsåldern
och som är villiga att kvarstå i
tjänst eller biträda i predikoverksamheten,
har herr Blidfors nämnt, så därom
behöver jag inte orda vidare. Den
allvarligaste invändningen mot korttidsutbildningen
tror jag inte gäller
kostnadsfrågan. Ett anslag på 35 000
kronor stimulerar inte till några motioner,
och det är inte heller fråga om den
nu angivna statistiken. Jag tror att det
är riktigt vad Svenska Dagbladet, vilket
också betygas av Sydsvenska Dagbladet
— båda tidningar som är kända för

Nr 20 101

Tillfällig korttidsutbildning av präster

att stödja kyrklig kultur — säger att
det finns stort fog för vad motionärerna
framhållit om att ett bifall till propositionen
kan leda till sänkning av
prästernas utbildning. Vi framhåller
i motionen att innan det sker en sådan
panikartad åtgärd, som vi anser det
vara, bör det försiggå en undersökning
om prästernas civila sysselsättning i
syfte att avlyfta denna från den egentliga
prästtjänsten. När det närmast föregående
kyrkomötet behandlade det nya
prästlöneregleringsförslaget förebragtes
i utskottet en statistik i detta avseende.
Det var stickprov från alla delar av
landet med olika struktur på församlingarna,
och det var ganska anmärkningsvärt
att den var rätt så enstämmig.
Däri angavs att mellan 50 och 69
procent av prästens arbetstid upptogs
av civil sysselsättning såsom folkbokföring
och allmänna uppgifter. Jag är
övertygad om — och jag har vid samtal
givit uttryck däråt — att det finns
många skickliga kontorister i detta
land, som väl kan biträda med folkbokföringen.
Jag vill inte säga att kyrkan
helt bör frikopplas från folkbokföringen,
utan att vederbörande kyrkoherde
skall vara chef för arbetet. Det
finns kontorister, som är väl skickade
att biträda vid detta arbete, men också
kontorister, som är föga lämpade att bli
präster, liksom jag är övertygad om
att det finns åtskilliga präster i detta
land, som är benådade förkunnare och
äger gåvan att samtala med människor,
som brottas med personliga problem
och som behöver hjälp och god vägledning,
men som saknar någon större
fallenhet för rent rutinmässigt kontorsarbete.
I de fall då prästen är både en
god förkunnare och god själasörjare
och skicklig expeditionsman förefaller
det mig vara slöseri med akademisk utbildning
att han skall syssla med rent
kontorsarbete. Under sådana förhållanden
har det för oss varit en huvudfråga
att skapa ett visserligen mindre talrikt
men högst kvalificerat prästerskap.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

102 Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Så vill jag till sist säga, att jag inte
tillhör de människor, som anser att den
svenska kyrkan saknar verkligt religiös
betydelse. Jag är övertygad om att
kyrkan både haft och fortfarande har
en stor religiös och andlig uppgift i
vårt svenska folkliv. Jag kan bekänna
att jag ännu inte är övertygad om nyttan
och värdet av att staten och kyrkan
skiljes åt. På den punkten är jag inte
riktigt partitrogen, men det har jag
aldrig varit. Den punkten tycker jag
skulle ha utgått ur vårt partiprogram,
liksom den lär ha gjort ur det finska
socialdemokratiska partiets program.
Jag tror inte att staten gagnas av en
sådan skilsmässa, och det är också mycket
tveksamt om den skulle gagna den
svenska kyrkan.

Jag vill också understryka att jag
anser det angeläget att kyrkan själv
inifrån och på ett helt annat sätt än
hittills genom egna krafter och med
egen aktivitet söker lösa de problem
som möter utan att omedelbart skynda
till brodern staten och be om hjälp. Jag
tror att större aktivitet och en starkare
vilja att uppoffra och gå till grund med
de problem vi här sysslar med skulle
ge kyrkan större frimodighet och skänka
den andlig kraft i den religiösa
och fruktbärande gärning, som jag tror
behövs i såväl det andliga som det
kulturella och sociala livet i vårt sarr
hälle.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som vid utskottets
utlåtande är fogad av herr Karl Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde fröken
Liljedahl (fp).

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Eftersom jag satt med
i statsutskottets andra avdelning, när
denna fråga behandlades, men sedan
inte kom med i utskottet, vill jag med
några ord ange min ställning. Jag bi -

trädde i avdelningen den mening, som
nu framföres av reservanterna, och
gick alltså på avslag på propositionen.
Anledningen till mitt ställningstagande
var naturligtvis inte ekonomiska betänkligheter.
Den summa det här gäller
är så obetydlig, att man utan vidare
skulle kunna gå med på att ställa der
till kyrkans förfogande för ifrågavaran
de ändamål.

Däremot motsatte jag mig förslaget
därför att jag fann det opsykologiskt
och mindre väl betänkt att här skapa
en liten, speciell kår av snabbutbildade
präster, där vederbörande utan att på
långt när ha samma kompetens och
samma kunskapsmått som sina kolleger
får exakt samma ställning och avlöning
som dessa. När det råder brist på präster,
kan jag mycket väl förstå att dispens
kan behöva lämnas, men det skall
i så fall vara fråga om enstaka fall,
spridda över stiften i hela riket. Då
märks de inte så mycket och skapar
inte på långt när samma ovilja som om
man drar samman alla dem, som det
här gäller, i en särskild kår. För de teologie
studerande, som nödgas hålla på
med sin utbildning i fyra—fem år och
lägga ned stor möda och stora kostnader
och kanske måste sätta sig i betydande
skuld, måste det ovillkorligen
alstra bitterhet att se sina kamrater
komma lika långt och nå samma kompetens
efter endast fyra terminers studier.
I sämsta fall kan detta leda till
ovilja mot den på detta sätt privilegierade
kåren. Jag uttalar här inte något
misstroende mot de unga teologerna,
om jag säger detta, ty jag är alldeles
övertygad om att reaktionen skulle bli
precis densamma bland t. ex. jurister,
läkare, ingenjörer, tandläkare och lärare
— ja, över huvud taget inom varje
kår där det finns speciella kompetenskrav
uppställda.

Enligt min uppfattning är det riktigare
att ge dem, som är lämpliga för
prästämbetet och som känner verklig
kallelse till detsamma, dispens efter in -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 103

dividuell prövning i varje särskilt fall
och gärna satsa litet pengar på deras
fortbildning. På det sättet når man ungefär
lika långt som med departementschefens
förslag, när det gäller att bota
bristen på präster, och man slipper då
skapa onödiga svårigheter och slitningar
inom den kår, som dessa präster
sedan skall tillhöra.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag kan inte undertrycka
en viss förvåning över att den
fråga som nu behandlas har mötts med
så stort intresse både inom riksdagen
och långt utanför densamma. Man kan
nämligen knappast kalla den för en
stor fråga. Varken principiellt eller
ekonomiskt har den någon större räckvidd.
Den är tvärtom, vågar man påstå,
en relativt liten fråga. Orsaken
till att den har aktualiserats är den alltmer
ökande prästbrist, som har börjat
redovisas och som tycks öka i oroväckande
grad. Man beräknar att den i
slutet av 1950-talet skall komma att
uppgå till ungefär 10 procent av samtliga
tjänster eller till omkring 350—
360 stycken. Därför behövs faktiskt ett
nytillskott.

Då det är uppenbart att tjänsterna
inte kan besättas i vanlig ordning med
fullt behöriga befattningshavare måste
man söka nödfallsutvägar. Dessa brukar
vara s. k. nödfallsmissiv, fortsatt
förordnande av äldre, pensionerade
präster — man har även talat om import
av präster från Norge — punktdispenser
m. m., utvägar som måste
tillgripas även i fortsättningen.

Det visar sig dock att dylika åtgärder
inte är tillräckliga, och därför har
Kungl. Maj:t föreslagit en begränsad utbildning
av cirka 40 nya präster, som
skulle genomgå en utbildning på tre
terminer i stället för sju, enligt den nya
teologiska examensstadgan. Denna utbildning
skulle ske vid universitet och
vara en engångsföreteelse. Att det är
fråga om en sådan har både Kungl.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Maj :t och utskottet starkt understrukit.
Även universitetskanslern har tillstyrkt
förslaget.

Det föreliggande förslaget innebär
emellertid inte, herr talman, någon lösning
av prästbristen på längre sikt utan
är endast en begränsad åtgärd för att
ge de präster, som måste dispenseras
fram, en så gedigen utbildning som
möjligt. Ty vad har man att välja på?
Ja, man har att välja mellan dessa som
får den föreslagna utbildningen eller
sådana som har en sämre utbildning.
Någon annan väg finns inte, såvitt jag
kan förstå, att komma till rätta med
spörsmålet.

Vad är det då för människor som
önskar gå denna förkortade utbildningsväg?
Enligt de upplysningar vi
har fått i avdelningen skall vederbörande
vara 30 år fyllda, de skall ha
minst studentexamen eller annan likvärdig
utbildning som grund. De sökande
utgöres i huvudsak av frikyrkans
predikanter, det är kantorer, lärare,
civilingenjörer m. fl., människor
som har speciellt intresse för prästens
uppgift och gärna vill byta sin nuvarande
levnadsbana som de kanske inte
känt sig särskilt intresserade och lämpade
för. Dessa aspiranter får sedan
de fullgjort sin utbildning söka dispens
i vanlig ordning och får densamma
beviljad efter prövning i varje enskilt
fall.

Det är viktigt att de människor som
skall bli präster får en något så när
hygglig utbildning, och den föreslagna
metoden är väl den bästa tänkbara för
att lösa den nuvarande situationen. Det
gäller icke, som herr Gustafsson i Bogla
också påpekade, att lösa prästbristen
på längre sikt. Det är således endast
fråga om en mycket begränsad åtgärd,
som givetvis icke löser prästbristen ens
nu men som dock ger ett värdefullt tillskott.
Så har vi sett det hela.

Man liar i detta sammanhang också
dragit upp en diskussion om kvinnliga
präster. Man skulle vidare genom att

104 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

avföra folkbokföringen från prästerskapet
minska arbetsbördan så att det
skulle gå att minska prästbehovet, och
man menar att en pastoratsreform också
skulle bidra till att lösa prästbristens
problem. Ja, herr talman, det är möjligt
och troligt på längre sikt, men
inom den aktuella tidrymden, således
fram till 1959—60, har dessa stora reformförslags
lösning ingen som helst
betydelse.

I reservationen framhålles det orättvisa
i att dessa dispenserade befattningshavare
skulle få samma löner som
de som gått den långa, fullständiga utbildningsvägen.
Ja, det kan hända det
ligger något däri, men faktum är att
då det gäller dispenserade befattningshavare
på andra områden inom statsförvaltningen
förekommer ingen löneskillnad.
I detta avseende har även civildepartementet
icke haft något att erinra
emot denna anordning.

Man får som sagt, herr talman, uppfatta
detta som en engångsföreteelse
med en ytterst begränsad räckvidd såväl
i fråga om antalet nya präster som då
det gäller anslagssummans storlek. Jag
anser därför för min del att man tryggt
kan gå på utskottets förslag.

Herr Blidfors framhöll, att den prästbrist
som nu förekommer inte är någon
isolerad företeelse; en sådan gö"r
sig gällande på många andra områden.
Vi har brist på läkare, brist på ingenjörer,
brist på befattningshavare praktiskt
taget överallt. Det är sant, men
vi försöker också, herr talman, komma
till rätta med den bristen så långt det
går, och nu söker vi också göra en ansträngning
för att i detta avseende
komma till rätta med problemet på
kyrkans område. Jag skulle liksom herr
Blidfors tro att de växande studentkullarna
så småningom kan komma även
de teologiska fakulteterna till godo.
Men även om så blir fallet, löser det
inte på något sätt prästbristen inom
den begränsade tiden fram till 1959
—60.

Herr Cassel talade om att en viss
ovilja kunde uppammas mot den »privilegierade
kåren», som han uttryckte
sig i fråga om de snabbutbildade prästerna,
från dem som går den vanliga
långa studievägen. Jag känner inte förhållandena
inom dessa kretsar och vågar
givetvis inte ha någon bestämd
uppfattning i detta hänseende, men jag
skulle tro, att dessa i ålder och studiehänseende
olika människor inte kommer
att gå i vägen för varandra. Snarare
tror jag, att de har ett gemensamt
arbete och ett gemensamt mål att verka
för. Jag skulle knappast tänka mig, att
»avundsjukan» behöver ta sådana stötande
former som herr Cassel tycks
vilja tro.

Herr talman! Med hänsyn till den
digra föredragningslistan skall jag nöja
mig med dessa påpekanden och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Avdelningens ärade
ordförande pekade, liksom jag gjort i
mitt tidigare anförande, på att det ju
förekommer brist även inom andra
områden, men han tilläde, att vi vidtager
ju åtgärder för att avhjälpa denna
brist.

Visst har vi gjort det, t. ex. så sent
som i eftermiddag, då det gällde tandläkarna.
Men vi har inte vidtagit sådana
åtgärder som det här är fråga
om, nämligen en speciell korttidsutbildning
— just detta som herr Cassel
erinrade om i sitt anförande.

Någon av kammarens ledamöter tänker
kanske: Hur var det med vidareutbildningen
av folkskollärare? Det var
ju en korttidsutbildning till läroverkslärare,
men där skapade man också en
särskild lönegradsställning för tjänsterna,
de s. k. 23-orna. Det är skillnaden.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
mitt anförande med att säga, att kyrkan
bör vara statsrådet och chefen för

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

105

ecklesiastikdepartementet synnerligen
tacksam för att han kommit med initiativ
för att avhjälpa en besvärlig situation
inom vår kyrka. Om orsaken till
bristen på präster skall jag inte yttra
mig — det vore att glida in på ett annat
område. Jag vågar emellertid förmoda
att kammaren kan räkna mig till
godo, att jag aldrig brukar uppträda i
en fråga för att bereda vår kyrka några
olägenheter eller svårigheter, utan tvärtom.

Men efter långvarigt övervägande har
jag kommit till den slutsatsen, att jag
på inga villkor vill vara med om att
biträda detta förslag, och jag skall med
några få ord ange varför. Jag bygger till
stor del mitt ståndpunktstagande på det
resonemang, som framförts i Svensk
kyrkotidning — prästerskapets rent
fackliga organ — av dess redaktör docent
Ruben Josefson.

Jag hör inte till dem som menar, att
man skall tillmäta den formella kompetensen
alltför stor betydelse. Vi vet,
att inom många yrken är det faktiskt
så, att en människa är född med begåvning
för ett visst kall. På den tid, då
Nathan Söderblom satte sitt signum på
Sveriges kyrka, ägde detta tillämpning
på många dispenser. Han kunde få tag
i människor, som inte alls hade den
teoretiska teologiska utbildningen men
hos vilka han fann ett sådant ingenium,
en sådan begåvning, att han ansåg det
vara en vinst att kyrkan fick dem i sin
tjänst.

Den engelska kyrkan gör ibland på
detta sätt. Vi läste häromdagen i tidningarna,
hur i London avlidit en gammal
man, som varit amiral i engelska
flottan och med heder deltagit i jutlandsslaget
under första världskriget.
Han genomgick en religiös kris och
ställde sig i engelska kyrkans tjänst
samt blev på egen begäran placerad i
ett fattigkvarter i London. Han hade
säkerligen inte alls den formella kompetensen,
men han fyllde en utomordentlig
uppgift.

Tillfällig kortlidsutbildning av präster

Jag anser också att man ibland mycket
väl kan se bort från alltför formella
skäl för att få människor, som är
begåvade och själsligt så rikt utrustade
att de, med bortseende från de teoretiska
kraven, skall kunna prästvigas.

Men sedan jag sagt detta, herr talman,
om vad som vidgar möjligheterna
att förvärva dylika krafter, måste jag
hävda, att jag tycker det framlagda förslaget
är ganska egendomligt. Att man
förlägger denna korttidsutbildning till
universiteten är i och för sig underligt.
De sakkunniga hade föreslagit något annat,
nämligen att det skulle ordnas ett
slags tillfälligt seminarium. De hade
sina skäl för detta, ty universiteten är
ju inte till för någon snabbutbildning.
Tänkom oss, ärade kammarledamöter,
om vi skulle ha en snabbutbildning av
läkare, som skulle ske under de medicinska
fakulteternas ledning vid våra
universitet. Jag tror inte att någon ens
vill tänka på en sådan sak.

Vi skall besinna, att genom den reform
av prästutbildningen, som helt
nyss beslutades, är det ju meningen att
man först skall ha en kort utbildning,
som är allmänt orienterande men som
förutsätter en fortsatt utbildning. Då
hänger liksom allt detta andra i luften.
Man kan fråga sig, om det verkligen
är universitetens uppgift att meddela en
sådan, så att säga avstubbad undervisning.
För min del tycker jag att det är
en uppgift som inte tillkommer dem.

Vidare finns det en mycket underlig
sak i förslaget. I denna utbildning, som
skall omfatta tre terminer, skall även
ingå en kurs i hebreiska språket. Vad
skall det tjäna till med en sådan kurs?
Om inte vederbörande skall på något
sätt fortsätta med hebreiska, är dessa
SO timmar, som kursen omfattar, totalt
bortkastade. Skulle de då inte i rimlighetens
namn kunna slippa denna kurs?

Jag måste säga, herr talman, att jag
inte alls är förtjust i den motivering
som reservanterna anfört, ty den är i
många avseenden mycket torftig. Talet

106 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

om att tillkomsten av kvinnliga präster
skulle i en framtid kunna medverka till
att avhjälpa prästbristen kan vi nog helt
bortse ifrån. Och uppslaget om att man
skulle kunna lindra prästernas arbetsbörda
och därigenom inte behöva så
många präster genom att överflytta
folkbokföringen på andra, vittnar om
bristande kännedom om förhållandena.
Redan nu kan i sådana fall, där folkbokföringen
anses betungande, församlingen
åläggas att anställa en kyrkoskrivare
eller annan liknande befattningshavare.

Om man ställer sig avvisande till tanken
på dessa korttidskurser, måste man
ju föreslå något annat. För min del vill
jag erinra om det faktum, att det på
många håll, framför allt inom frikyrkorna
och kanske speciellt inom metodistkyrkan,
finns en hel mängd människor
med rik livserfarenhet, vilka förbereder
sig för att gå den vanliga dispensvägen.
Jag tror att den prästbrist,
som nu föreligger, skulle kunna avhjälpas
genom att man från fall till fall
individuellt prövar dem som sålunda
ämnar söka dispens.

Vad man därvid bör tillmäta stor
betydelse är icke blott den teologiska
bildningen utan även den s. k. allmänbildningen.
En av vår kyrkas tillgångar
har likväl varit, att det hos det stora
flertalet prästerliga befattningshavare
har funnits en ganska gedigen allmänbildning,
som har tillvunnit dem respekt
hos en mycket stor del av allmänheten.
Att börja nagga i kanten på
denna allmänbildning skulle vara till
skada för vår kyrka. Visserligen kan
det sägas att det här bara gäller 40 nya
präster, men hur kan man veta det?
Om bristen skulle bestå, måste man väl
också fortsätta med dessa kurser, och
då finns det risk för att man undergräver
något, som i alla fall har varit
av värde för vår kyrka, nämligen respekten
för prästen såsom en av de
kulturellt ledande i den bygd, där han
förrättar sitt dagliga värv.

Ur dessa synpunkter, herr talman,
anser jag att vi inte kan godkänna utskottets
förslag, utan jag hemställer till
kammaren att i stället biträda reservationens
yrkande, även om motiveringen
enligt min uppfattning är ganska otillräcklig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är naturligtvis inte
någon alldeles fullgod prästutbildning
som skulle erhållas genom dessa korttidskurser,
men vi har, ärade kammarledamöter,
att välja mellan att antingen
vidtaga åtgärder för att klara av prästbristen
eller att helt och hållet överlåta
åt de enskilda människorna att
hjälpligt söka lösa sin utbildningsfråga.
Jag kan försäkra att när det gäller de
dispenser, som vi i ecklesiastikdepartementet
under senare år beviljat och som
vi varit alldeles tvungna att bevilja, därför
att det inte har stått tillräckligt med
prästerlig arbetskraft till förfogande,
har det endast i undantagsfall varit
fråga om personer, som haft så pass
god utbildning som man skulle komma
att få genom den nu föreslagna utbildningen.
Frågan är alltså, om vi vill att
denna grupp av ännu svagare utbildade
dispenssökande skall ökas eller om vi
skall försöka få fram en annan, relativt
bra utbildad grupp.

Det föreföll som om herr Hallén ansåg,
att den teologiska examensstadga,
som nyligen utfärdats, inte skulle vara
tillräcklig för den utbildning som han
finner önskvärd, och det må så vara.
Men vi har ju gått in för att om möjligt
minska de abnormt långa studietiderna
på alla områden, och till detta syftar inte
bara den nya filosofiska examensstadgan
och de nya bestämmelser för medicinarutbildningen,
som antogs i fjol,
utan också den nya teologiska examensstadgan.
Såvitt jag förstår kan det inte
sägas att den utbildning, som i något
av dessa fall ges, blir underhaltig.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

107

Nå, men är det då inte den där översiktskursen
på tre terminer, som numera
skall inleda den teologiska examensföljden,
en rätt värdelös och föga
akademisk företeelse? Ja, det råder delade
meningar om den saken. Mycket
framstående teologer har sagt att det är
en rimlig och riktig utveckling, att de
studerande först erhåller en översikt
över samtliga ämnen och därefter får
fördjupa sig i det ena ämnet efter det
andra. Jag menar, att det ligger mycket
av sanning i det senare, och det är därför
som jag medverkat till att denna
stadga tillkommit. Nu ligger det i själva
verket precis så till, att den korttidsutbildning,
som här föreslås, är avsedd
att vara lika med den första avdelningen
av teologie kandidatexamen. Det är alltså
fråga om att vederbörande skall få
ungefär ett halvt betyg i vart och ett
av alla de teologiska huvudämnena.
Dessutom skall de genomgå en fullständig
praktisk-teologisk övningskurs under
en termin. De får alltså två års utbildning,
och det ovanpå studentexamen
samt i regel annan akademisk
utbildning eller i varje fall en relativt
betydande utbildning i något annat
yrke, som vederbörande nu vill lämna,
därför att han känner sig dragen till
prästkallet.

Här har ställts den frågan: Vad vet
vi om vad vi får för personer härvidlag?
Det är klart, att man skall utvälja
dem med största noggrannhet. Det lär
i alla fall finnas en hel del personer,
som redan tidigare har känt sig lockade
av prästkallet men som tyckt, att utbildningen
var för lång, eller också avskräckts
av de mindre säkra prognoser,
som slungades ut på ganska lösa
boliner för mer än tiotalet år sedan och
som redan har omnämnts här i kammaren
under denna debatt.

Man kan enligt min mening säga, att
det nu efter den nya teologiska examensstadgans
utfärdande är .särskilt
önskvärt, att korttidsutbildningen kan
komma att knytas till teologisk fakul -

Tillfällig korttidsutbildning av präster

tet; det omvittnas ju från alla håll, att
dessa inte är överbelastade. Vi kan sålunda
på ett enkelt sätt föra in denna
utbildning vid någon av dessa fakulteter.
Därför behöver utbildningen inte
bli dyr, men den blir god.

Jag skulle kanske tidigare, när jag
talade om halvbetyg i alla huvudämnen,
ha nämnt, att de, som jag nu nästan
varje vecka dispenserar, har föga utöver
halvbetyg i högst tre av de ämnen,
som det är fråga om. Det är en linje,
som biskopsmötet för några år sedan
gått in för och som vi söker följa i
ecklesiastikdepartementet, men, märk
väl, detta gäller bara de bästa av dem
vi dispenserar nu. Vi måste tyvärr dispensera
åtskilliga, som klart ligger under
detta villkor. Vi har fått en eller
annan, som jag tror att herr Halléns
jämförelse med England kan passa in
på, och jag har inte heller tvekat att ta
sådana. Det är emellertid inte mer än
ett par stycken, ja, kanske egentligen
inte mer än en enda, som jag kan erinra
mig just nu. De räcker alltså inte på
långt när till för våra behov.

Det har för Kungl. Maj:t föreslagits
dispenser för fem å sex personer, som
skulle tjänstgöra i vårt nordligaste stift.
Biskopen där meddelade mig härom
dagen, att han egentligen skulle behöva
ett tjugutal. Sådan är redan nu svårigheten
för vår kyrka att få den arbetskraft
som behövs. Det är ju inte heller
någon här, som har gjort några vägande
anmärkningar mot de siffror om det
stora behovet av ytterligare dispenser,
som vi har fört fram i propositionen.
Jag tycker, att riksdagen under sådana
förhållanden borde vilja medverka till
att vi här skall få en grupp akademiskt
utbildade, klart bättre än det stora flertalet
av de övriga, som vi har varit
tvungna att dispensera under senare tid.

Det sägs nu: Det är väl ändå bättre
med individuella dispenser! Ja, förslaget
innebär just, att dispenserna skall
bli individuella. Först och främst skall
de, som skall delta i kursen, utväljas

108 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

med största omsorg; sedan skall vederbörande
av sina resp. biskopar prövas
beträffande sin personliga lämplighet
på samma sätt som sker för dispenserna
nu. Givetvis blir det endast efter tillstyrkan
från det hållet, som de kommer
att beviljas dispens. Dessa skall beviljas
individuellt. Men den saken är klar, att
vi i ecklesiastikdepartementet kommer
att anse att de, som bär gått igenom
denna kurs, fyller de teoretiska fordringarna
för dispens. Vad beträffar vandel
och lämplighet i övrigt är detta däremot
inte givet, utan förfarandet blir
som jag nyss sagt.

Sedan sägs det, att denna snabbutbildning
kanske inte kommer att bli en
engångsföreteelse. Jo, en sådan kurs lär
vi inte kunna ordna mer än en gång.
Dels är det fråga om litet äldre personer,
som har varit ute i annat arbete
och fått en viss livserfarenhet, dels
skall de ha en god teoretisk underbyggnad
— helst studentexamen — och dels
skall de även ha ytterligare utbildning
tidigare. Det kommer inte att stå sådana
personer till förfogande varje år
eller ens vartannat eller vart tredje i
den utsträckningen, att det kan ordnas
korttidsutbildning för en dylik grupp.
Det är jag ganska övertygad om.

Nå, säger man, då är detta i alla fall
inte rätta sättet att lösa prästbristen.
Nej, metoden avhjälper ingalunda helt
denna brist. Jag hoppas för min del,
att det redan snart nog visar sig, att
den normala vägen fram till prästämbetet
skall ge ett tillräckligt antal präster.
Reservanterna är dock angelägna
om att visa, att vi skall klara oss på ett
annat sätt även under den närmaste tiden.
Jag tror att reservanterna bedömer
detta fel. Jag vill också understryka
inför kammaren — och herr Hallén
gjorde det också — att reservationens
motivering ingalunda är bärande. Man
önskar en ny pastoratsindelning så
snart som möjligt, men det är väl ingen
här som tänker sig att den skall kunna
genomföras i en handvändning. Vi vet

hur lång tid det tog att genomföra kommunindelningsreformen,
och det måste
bli en hel del motsvarande anordningar
även i detta fall. Det kan således ta åtskilliga
år.

Somliga påstår att de inte går emot
detta förslag av någon som helst aversion
mot kyrkan. Det förslag som föreligger
hittills på pastoratsindelningens
område och som biträtts av kyrkomötet
går ut på överflyttning av prästerlig
arbetskraft från vissa små landsbygdsdistrikt
till städer och större nytillkomna
industriorter. Det blir således tillsammans
praktiskt taget samma antal
präster här i landet. Vill man således
inte gå emot de kyrkliga intressena, så
har man säkert inte något nämnvärt att
vinna i denna sak på pastoratsindelningen.

Sedan några ord om de kvinnliga
prästerna. Ingen av reservanterna har
sagt så mycket om dem. Vi är alla övertygade
om att det under de närmaste
åren inte kan bli så många sådana. Jag
skall emellertid passa på att här säga,
att jag personligen inte har det minsta
emot ett relativt snabbt beslut om kvinnliga
präster. Dock är det väl ingen som
tror, att det blir ett större antal prästvigningar
lika snabbt.

Redan tidigare har det här sagts, att
man inte i detta sammanhang kan tänka
sig en omändring av prästernas arbetsuppgifter.
Jag är tillfredsställd med att
detta sagts så klart.

En av reservanterna har pekat på att
Prästförbundet skulle ha gått emot detta
förslag. Detta är emellertid inte med
sanningen överensstämmande. Prästförbundet
har ju vid sitt fullmäktigesammanträde
godkänt dessa riktlinjer, och
Prästförbundets ordförande har — om
jag är rätt underrättad — inför statsutskottets
andra avdelning klart meddelat
detta och tillstyrkt propositionen.

Somliga skjuter fram lönetekniska
spörsmål i detta sammanhang. Jag tycker
inte att vi har anledning att göra
det, ty under alla de år vi har fått dra -

109

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

gas med dispenserade präster i större
eller mindre antal här i landet har det
aldrig varit tal om att sätta någon lägre
lönegrad för dessa. Däremot har en
präst som får dispens inte haft rätt att
omedelbart söka ordinarie tjänst. Han
har alltså kommit på de lägre avlönade
tjänsterna, och han får inte någon högre
tjänst förrän han har visat sig fullt
kapabel att sköta den. På samma sätt
kommer det givetvis att bli med den
grupp det här är fråga om, men på
grund av att vi nu har en reglerad befordringsgång
jämväl för präster, får
de en relativt hygglig löneställning —
dock inte alldeles omedelbart. Jag vill
erinra om att vi även först har en
aspiranttid för präster.

Var och en förstår dock, att man inte
kan ställa krav på att dessa personer —-som har familj och är relativt gamla
och dessutom belastas av en tidigare
utbildning — skall tjänstgöra med en
alltför ringa lön från början. Jag tror
emellertid inte heller, att detta varit
något avgörande för flertalet av reservanterna.

Jag kan inte underlåta att till sist
säga, att reservanternas skara synes mig
vara mycket heterogen. Jag kan inte
tänka mig att den verkliga omtanken
om vår kyrka helt har fått diktera reservanternas
ståndpunkt. Det råder
ibland en viss dragkamp emellan olika
riktningar, och man kan nog inte förneka
att så även varit fallet här. Man
har velat peka på att somliga av de
yngre teologerna kanske nu skulle känna
en viss avund mot den grupp, som
här skulle komma fram något lindrigare.
Detta synes inte utesluta möjligheten
att frågan — efter vad som upplysts
mig •— diskuterats med negativa
utgångspunkter i vissa priistkretsar —•
även ledande sådana. Diskussionen i
vissa teologkretsar torde dock ha försiggått
utan tillräcklig kunskap om vad
saken egentligen gällde.

Om man sammanställer allt vad som
kan sägas i denna sak, så menar jag,

Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

att argumenten för att på detta sätt ta
ett krafttag för att lösa vår kyrkas trångmål
mycket klart överväger den negativa
inställning som reservationen i
alla fall innebär — utan att dock ha en
alltigenom negativ grundval.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Dessa som nu på senare
år skulle börja sina studier skall alltså
stormplugga i tre terminer. Resultatet
väntas bli ett halvt betyg eller vad vi
kallar BC i alla ämnen. Om detta nu är
särskilt kvalificerande, vet jag inte. Men
viktigare än om dessa blivande präster
tar ett helt eller halvt betyg i visst teologiskt
ämne är, att de har en gedigen
allmänbildning. En präst i våra dagar
skall utom den centrala religiösa uppgift,
åt vilken han viger sitt liv, också
så långt han förmår känna samhället,
dess sociala struktur, de andliga strömningarna
och de olika kulturella åskådningarna
samt vara insatt i den livsåskådningsdebatt
som förs över hela
världen.

Nu kan man invända, att en man i
40-årsåldern måste vara mera kompetent
i sådana ting än en ung studerande.
Men vi skall komma ihåg, att vid våra
universitet skapas en anda av intellektuell
både vakenhet och ärlighet, som
är synnerligen befruktande för den blivande
livsinställningen. Man bär inte
den ringaste garanti för att dessa korttidsutbildade
präster vinner samma
fördelar.

Det är visserligen alldeles riktigt,
som statsrådet själv säger om att man
skall fortsätta med de individuella dispenserna.
Får jag ge ett litet råd, är det
att man därvidlag inte är alltför frikostig.
Det hände för några år sedan,
att det hängde på en eller två röster, att
konstitutionsutskottet gjorde en anmärkning
mot en ecklesiastikminister,
därför att han beviljat dispens, där för -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

110 Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

utsättningarna var särskilt undermåliga.
Fullfölj alltså gärna med psykologisk
insikt och klokhet detta dispensväsende,
men var inte alltför generös!

Vi måste också komma ihåg, när man
talar om den stora bristen på präster,
att detta skett med utgångspunkt från
det nuvarande antalet ordinarie tjänster.
Vi måste räkna med att mellan 100
och 200 av dessa skall bortfalla. Den
dystra slutsumman som anförts håller
därför inte. Jag tror därför att den individuella
dispensvägen är den varsammaste
och mest naturliga.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s) kort
genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
påstår att en av reservanterna gjort gällande
att Prästförbundet hade gått emot
detta förslag, ett uttalande som enligt
statsrådets mening icke var med sanningen
överensstämmande. Jag vill då
påpeka, att det inte var någon reservant
som framförde denna uppgift utan
det var motionären Gustafsson i Bogla.
Och jag har inte kommit med någon
oriktig uppgift. Jag talade aldrig om
Svenska prästförbundet och dess fullmäktige,
utan jag anförde, att när styrelsen
för Svenska prästförbundet i
vintras var samlad och hade ingående
överläggningar om korttidsutbildningen
beslöt styrelsen med sju röster mot två
att uttala, att den icke kunde biträda
förslaget. Varför fullmäktige i Svenska
prästförbundet slutligen stannade för
bifall, är en sak jag inte alls skall gå
in på.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill först till herr
Gustafsson i Bogla säga, att om en församling
först utan tillräcklig kännedom
om en sak tar ståndpunkt och sedan en
större församling av samma kategori
människor efter att ha inhämtat ytterligare
uppgifter kommer till motsatt me -

ning, kan man inte göra gällande att
första beslutet karakteriserar gruppen
i fråga.

Jag begärde emellertid ordet för att ge
ännu en replik till herr Hallén. Han var
föga konsekvent i sitt andra anförande,
när han uppmanade departementet att
inte vara för generös med dispenser på
svag grund utan gärna se till den gedigna
allmänbildningen lika väl som till
den teologiska bildningen. I den grupp,
som tänkes komma att gå igenom korttidsutbildningen,
skall ju alla ha gedigen
allmänbildning. Alla skall ju ha
haft arbete och utbildning tidigare varigenom
de väl ha fått kännedom om
både samhällsliv och mycket annat, vilket
med den inriktning, som dessa
personer förutsättes ha, skall ha gett
dem en alldeles särskilt god grund för
prästerlig tjänstgöring.

Det är givetvis önskvärt med den
anda av intellektuell bildning, som herr
Hallén talar om. Men åtminstone en
hel del av dessa personer har legat vid
universitet och högskolor tidigare. Om
några av dem inte skulle ha gjort detta,
så måste det väl vara riktigt, att de får
åtminstone dessa två år vid universitet.
Därmed kommer de väl att ha ungefär
de förutsättningar som herr Hallén
nämnde, allt naturligtvis under villkor
att deras personlighet är sådan, som
man räknar med beträffande dem. Och
jag tror inte vi har anledning tänka annat
än att det skall bli möjligt att till
denna lilla grupp välja ut folk med
dessa förutsättningar. Skulle det misslyckas
i något fall får vederbörande
heller inte dispens.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
upp denna fråga ånyo med herr ecklesiastikministern,
om jag inte känt mig
illa berörd av att han sade att jag inte
var sanningsenlig i min uppgift. Det
förhållandet att fullmäktige kommit till

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

ett annat beslut är mig väl bekant, men
jag tycker att formuleringen att min
uppgift inte var med sanningen överensstämmande
är missvisande. Det förhållande
som jag anförde, nämligen att
styrelsen med sju röster mot två beslutade
att uttala osv., var väl ett bevis
för att det även bland prästerna finns
en oro för denna korttidsutbildning. Så
är faktiskt förhållandet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Med hänsyn till att den
fråga som här diskuterats liar stor betydelse
för den svenska kyrkans framtid
har jag begärt ordet för att få säga
några ord även beträffande detta spörsmål.

Jag tillhör dem i denna kammare, som
inte kan ansluta mig till förslaget om
korttidsutbildning av präster, ty jag
anser att vi någon gång bör säga stopp
till all denna snabbutbildning. Här
snabbutbildas på alla områden, och
snabbutbildning innebär såvitt jag förstår
alltid en standardsänkning. Jag tror
för min del, att vi även på det nu aktuella
området skall hålla fast vid de
gamla kraven på gedigen utbildning av
den svenska kyrkans prästerskap. Jag
tror att de svenska församlingsborna
även i framtiden vill ha präster, på
vilka allmänheten inte sätter benämningen
»epapräst» i förklenande mening.
Jag tror att vi över huvud taget
inte skall ge något avkall på detta.

Vad som emellertid i viss mån förvånade
mig i denna debatt var, att ingen
varit inne på tanken att i ökad omfattning
använda lekmännen i den svenska
kyrkans arbete. För min personliga del
skulle jag hellre se en sådan lösning,
att man behåller kraven på gedigen utbildning
av det kyrkliga prästerskapet
och skapar ett ökat lekmannainflytande
i den svenska kyrkans arbete. Jag tror
inte det skulle vara till förfång för det
svenska prästerskapet, ej heller för
den svenska kyrkans framtid.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Med hänsyn till vad som från statsrådsbänken
sades till reservanterna,
som väl får svara för sig själva, vill jag
också beträffande yttrandet att reservanternas
inställning väl inte kunde
vara helt dikterad av omsorg om den
svenska kyrkan säga, att det för min
personliga del är omsorgen om den
svenska kyrkans framtid, som gör att
jag har denna inställning i denna fråga.
När det däremot gäller motiveringen
kan jag inte vara med på reservationen.
Där har man skrivit, om jag har
tolkat det rätt, att denna prästbrist i
viss mån kan avhjälpas genom en rationell
ändring av pastoratsindelningen.
En gång blev vi på den svenska landsbygden
överrumplade av den nya kommunindelningen,
men vi är i dag mera
beredda att stoppa eventuella attacker
i syfte att åstadkomma en liknande
alltför långt driven ändring av pastoratsindelningen.

Jag tror också att den del av motiveringen
är felaktig, där man säger att
den svenska kyrkans prästerskap skulle
få bättre tid att ägna sig åt sin gärning,
om man tog bort folkbokföringen från
deras arbetsuppgifter. Jag tror att folkbokföringen
skall ligga kvar hos den
svenska kyrkans prästerskap. Därigenom
kan prästerna få kontakt med församlingsmedlemmar
som de annars aldrig
möter. Men jag tror att man skall
ge den svenska kyrkans präster rutinerad
skrivhjälp som kan syssla med huvudparten
av detta arbete.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
här har sagt yrkar jag bifall till reservationens
kläm men avslag på dess motivering.

I detta yttrande instämde fru Boman
(h).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det kan inte hjälpas
att jag måste ställa en liten fråga till
herr Jöns Nilsson i Bästekille. När

112

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

herr Nilsson i Bästekille säger att befolkningen
på landsbygden inte skall
låta sig överrumplas en gång till, nu
av en ändrad pastoratsindelning, betyder
det förmodligen att herr Nilsson i
Bästekille vill ha kvar alla eller åtminstone
flertalet pastorat och alla
prästerliga befattningar vi nu har på
den svenska landsbygden. Detta anser
jag vittna om omtanke om den svenska
kyrkan, men det betyder ju också att
vi inte, som har framhållits i debatten,
kan minska antalet präster. Det betyder
att prästbristen inte sjunker, och
det innebär sålunda att vi måste vidtaga
åtgärder för att komma till rätta
med prästbristen. Jag skulle då vilja
fråga herr Nilsson i Bästekille: När
herr Nilsson säger att vi kan utnyttja
lekmän mer, skall vi då utnyttja lekmän
i gudstjänsthållningen? Skall vissa
lekmän t. ex. hålla högmässor eller på
annat sätt medverka? Annars kommer
vi ju inte ifrån att vi måste försöka
åstadkomma flera präster. Eller skall
vi medgiva dispenser på det mera lättvindiga
sätt, som vi tidigare gjort, i
större utsträckning? Jag kan inte finna
det vara fullt konsekvent av herr
Nilsson i Bästekille att tala som han
gör. Jag skulle därför bra gärna vilja
be honom att förklara sig ytterligare.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall utan tvekan
klart deklarera, att jag har den uppfattning
jag redovisade i mitt första anförande,
nämligen att ändring av pastoratsindelningen
skall ske med mycket
stor varsamhet och endast i de fall då
man kan säga att vissa tjänster kan dras
in utan att någon som helst skada sker.
Jag är också övertygad om, herr statsråd,
att vi kan gå mycket långt på den
väg jag här angivit, nämligen att lekmännen
i ökad omfattning kan biträda
den svenska kyrkan i dess arbete. För
mig är den tanken, att man exempelvis

i varje församling en gång i månaden
låter en lekman förrätta gudstjänst, ingalunda
främmande. Jag tror, som jag
förra gången sade, inte att den svenska
kyrkan skulle lida någon som helst
skada i sitt arbete om så bleve fallet.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med att uttala min glädje och
tacksamhet över att man kan konstatera
att motionärerna —• och jag tror
också reservanterna — i stort vill låta
oss förstå att de har en välvillig inställning
till kyrkan och att det är av omtanke
om kyrkan de handlar; åtminstone
tycks det vara så med de flesta.

Man säger alltså ifrån, att det svenska
prästerskapet intellektuellt och kulturellt
i stort sett står högt, och det
vill man till varje pris slå vakt om. Man
menar att den utbildning, som här föreslagits
och som man föraktfullt kallar
epa-utbildning — det är synd om Epa
— skulle sänka standarden. Detta vill
man inte vara med om. Det är riktigt,
och jag har ingenting att erinra mot resonemanget
i och för sig.

Jag skulle dock vilja göra motionärerna
och reservanterna uppmärksamma
på en sak, nämligen att vi som står
för utskottsutlåtandet självfallet är
minst lika angelägna om att hålla standarden
hög. Det känns nästan som en
förolämpning när man här hör sägas,
att vi som står för utskottsutlåtandet
skulle vara mindre intresserade av
prästerskapets höga utbildningsstandard.
— Men vi känner till hurudant
läget är i detta nu, och det är det som
jag tycker att man inte besinnar på
den andra kanten. Vi vet att de kyrkliga
myndigheterna under de närmaste
åren måste skaffa en del prästerliga
krafter. Det är de tvungna till för att
kunna klara av det löpande arbetet,
och det går inte att reda upp den situationen
med hjälp av tillfälligt engagerade
lekmän, hur värdefullt och önsk -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

113

värt det än är att utnyttja lekmännen i
vår svenska kyrka i mycket större utsträckning
än vi hittills har gjort. Herr
Rubbestad står och ser grym ut, men
han får förlåta mig när jag talar om
lekmännens engagemang i den svenska
kyrkan.

Om det nu skulle bli så, att denna
proposition om korttidsutbildning av
präster avslås, måste ju de kyrkliga
myndigheterna söka sig en annan väg,
och vilken väg? Det finns, mina damer
och herrar, såvitt jag förstår bara en
annan väg, dispensernas, som jag tror
att herr Hallén sällsamt nog rekommenderade.
Jag ber att få komma tillbaka
till herr Hallén om en liten stund och
granska ett och annat som han har sagt.
Hur är det med dessa som dispenseras?
Jag tror att statsrådet redan har varit
inne på saken. Vi måste säga, att dessa
punktdispenserade, om jag får använda
det uttrycket, kominer att kvalitativt stå
lägre än de som har studentexamen —
eller som har kunskaper jämförliga med
studentexamen — och som sedan får
eu tvåårig utbildning vid universitet.

Jag menar alltså att de, som av omsorg
och omtanke om kyrkan och uppehållandet
av utbildningsstandarden hos
prästerskapet yrkar avslag på framställningen,
i själva verket är redo att
göra kyrkan en björntjänst, ty de som
kommer i stället för de korttidsutbildade
står säkert lägre i en del avseenden,
och det är det som vi bör försöka
undvika.

Från dem som inte kan följa Kungi.
Maj:t har vi fått vänliga råd i olika avseenden.
Bland annat har man sagt, att
vi bör frigöra prästerna från kyrkobokföringsarbetet.
Jag trodde emellertid att
det var de flesta bekant, att man den
dag som i dag är har heltidsanställda
skrivbiträden, kyrkoskrivare etc. åtminstone
på de större expeditionerna,
varigenom en rätt stor del av arbetsbördan
på expeditionerna redan är
överflyttad på lekmän.

Tillfällig korttidsutbildning av präster

på många håll i Sveriges land, att det
för nästan var dag eller åtminstone vart
år som går visar sig, att det finns ökat
utrymme för prästens direkt kyrkliga
insats, varför det bara är glädjande om
man kan få expeditionsbördan i någon
mån lättad. Jag vill emellertid erinra
om att det inte är många år sedan riksdagen
tog ställning till frågan, vem som
skulle ha hand om folkbokföringen, och
stannade vid att det skulle bli vid vad
det hade varit förut, alltså att prästerna
skulle ansvara för denna.

Jag skulle för resten om detta skrivbordsarbete,
som folk tycks ringakta —
i varje fall tycks man anse att prästen
med sin höga utbildning skulle vara
för fin för det — vilja säga, att det inte
bara innebär skrivande av betyg o. s. v.
Jag har varit präst i över 40 år och vet
något om prästerlig gärning även på
pastorsexpeditionen, och jag vågar med
stor bestämdhet säga, att arbetet på
pastorsexpeditionen skänker prästen
många mycket värdefulla kontakter.
Dessutom — och det är någonting som
de flesta, som bara avlägger ett flyktigt
besök på expeditionen, kanske inte tänker
på — får prästerna på olika sätt,
som inte faller direkt inom tjänsten men
som faller inom uppgiften för en människa
som vill tjäna, genom expeditionsarbetet
tillfälle att tjäna sina församlingsbor,
och de vägar som sålunda blir
anvisade sätter många av oss präster
utomordentligt stort värde på.

Nu har man också pekat på pastoratsindelningen.
Statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har tagit upp
den frågan. Jag tror att man kommer
att vinna en del prästerliga krafter genom
ändringar i denna. Det är väl
nödvändigt att göra sådana ändringar,
men det avhjälper inte prästbristen i
detta nu.

Här har — jag tror det var av min
gode vän och kamrat i avdelningen herr
Blidfors — sagts, att de kyrkliga myndigheterna
borde ha ambition nog att
själva klara av prästbristen. Det är rik -

Jag må ha rätt att säga, att det är så
8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

114 Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

tigt, och jag tror att de vägar, som han
anvisade, utnyttjas i mycket stor utsträckning.
Man låter folk stanna kvar
över pensionsåldern o. s. v. för att klara
av bekymren under de närmaste
åren. Men jag skulle gärna vilja säga,
att den ambitionen går väsentligt längre,
vilket de närvarande kanske inte har
sig bekant. Det är så, att de kyrkliga
myndigheterna med biskoparna i spetsen
känner att det här gäller att ta
krafttag för att intressera unga människor
för att bli präster, och man gör det
genom kontakter med gymnasister o.s.v.
Det har sagts åtminstone från något
håll, att man har mycket goda erfarenheter
av detta, och det dröjer kanske
inte så många år förrän antalet teologie
studerande högst väsentligt stiger.

Herr Gustafsson i Bogla har en annan
mening om ett och annat när det gäller
Prästförbundets ställning till detta. Jag
vill ta upp det ett ögonblick, inte för
att gå till rätta med honom på något sätt
utan för att det åtminstone för någon
kan vara av värde att få besked om vad
man i prästerliga kretsar tänker. Prästförbundets
kyrkofullmäktige var i varje
fall, sedan de tänkt igenom det hela,
ense om att tillstyrka detta förslag. En
av mina kamrater, som besökte mig här
i bänken för en stund sedan hade varit
motståndare till förslaget om korttidsutbildning.
Han hade roat sig med
att intervjua en rad präster och från
praktiskt taget alla håll fått det beskedet,
att man önskade en sådan utbildning,
inte därför att detta skulle vara
något idealiskt men därför att förslaget
är bättre än varje annan väg som erbjuds
i våra dagar.

Och så var det min vän herr Hallén,
som jag i varje fall ofta — jag måste
säga inte alltid — sätter värde på. Han
reagerade, vilket förvånade mig högeligen,
emot att utbildningen skall förläggas
till universitet. Jag kan inte tänka
mig herr Hallén utan en tid som
liber studiosus vid en akademi. Vad
skulle du varit om du inte varit det en

följd av år? Inom utskottet har vi varit
eniga emot tanken att skapa ett internat.
Vi har reagerat emot tanken på
ett prästseminarium och vill att dessa
unga studenter skall leva tillsammans
med andra studenter och få kontakter.
Vi anser att det är nyttigt just för den
kulturella vidsyn, som jag tror att herr
Hallén är intresserad av.

Sedan tycker jag nog, min gamle gode
vän, att du fantiserar mycket även i ett
annat avseende. Det är en gåva att kunna
det, fast kanske inte just i detta sammanhang.
När herr Hallén säger att det
skall vara en kurs på ett visst antal
timmar i hebreiska, beror det på att
herr Hallén läst den svenska texten fel.
De skall inte ha denna kurs i hebreiska;
man anser att de kan klara sig
ändå.

Sedan skulle jag vilja säga att jag förstår
inte min vän herr Hallén — och
jag befinner mig tydligen i gott sällskap,
ty det gjorde inte statsrådet heller
— när han säger att vi skall hålla
på allmänbildningen och att vi därför
skall fortsätta med punktdispensering.
Det är alldeles uppenbart att de, som
nu skulle få gå den väg som statsrådet
föreslagit och utskottet rekommenderat,
i regel skall ha kunskaper som motsvarar
studentexamen, och det ger ju, herr
Hallén, ett inte så dåligt mått av allmänbildning.
Ovanpå det skulle de vistas
två år vid universitetet, alltså tre
terminers teoretisk utbildning och sedan
en termins praktiska övningar. När
det däremot gäller dem som nu dispenseras
en och en vid något särskilt tillfälle,
vågar man inte ha förhoppningen
att de har samma mått av allmänbildning
som man siktar på i detta sammanhang.
Det går alltså inte, herr Hallén,
att förena dessa bägge ting.

Det vore mycket mer att säga, men
vi skall väl inte låta detta bli en prästträta.
Jag skall bara till sist ta mig friheten
att säga, herr talman, att jag har
ett intryck av att vi i stort sett kan karakterisera
denna framstöt som en kyr -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 115

kans bön, en anhållan till statsmakterna
om att få möjlighet —- pengar är inte det
viktigaste — att placera dessa ungdomar
vid akademien för att de skall få denna
utbildning. Jag tycker — jag vet inte
om det är att förhäva sig på något sätt
— att så länge vi har statskyrkan skulle
det vara en akt av generositet att statsmakterna
sade: De kyrkliga myndigheterna
må ordna sådana interna angelägenheter
som denna utbildning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Ekdahl (s) och Jönsson i Gärds Köpinge
(s).

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När vi på förmiddagen
diskuterade läkarutbildningen tillät jag
mig framhålla, att vi i dag hade att behandla
tre olika propositioner om akademisk
utbildning, som alla tre varit
beklagligt ofullständiga. Den första var
om läkarutbildningen, den andra om
tandläkarutbildningen, mot vilken fröken
Öberg nyss riktade skarp och välbefogad
kritik, och detta är den tredje
propositionen.

Förslaget har inte varit på remiss till
de teologiska fakulteterna. Propositionen
var vidare så ofullständig, att till
och med en så kunnig och erfaren riksdagsman
som herr Hallén missförstod
den på en punkt liksom vissa motionärer
hade gjort. Herr Hoppc har redan
påpekat, att exempelvis hebreiska inte
skall ingå i denna utbildning. Det är
fullständigt förklarligt att ett sådant
missförstånd uppstått, ty detta bar icke
tydligt framhävts i propositionen.

Man kan också ha skäl att säga, att
både kyrkan och departementet borde
ha kunnat förutse prästbristen litet tidigare
och tidigare ha vidtagit sina
mått och steg.

Men efter att ha sagt detta måste jag
gå ett steg vidare i resonemanget och
fråga: Vad skall vi nu göra, när vi fak -

Tillfällig korttidsutbildning av präster

tiskt har denna prästbrist? Försummelserna
må ligga var de vill, propositionen
må vara hur ofullständig som helst,
ett faktum är att vi har prästbrist. Vi
skall naturligtvis i första hand försöka
bemästra den på lång sikt, men det
hjälper oss ju inte för stunden.

Det som jag har tyckt vara mest bekymmersamt
i denna fråga är givetvis
risken för standardsänkning, men, herr
talman, jag betraktar inte denna korttidsutbildning
som ett alternativ till
den ordinarie prästutbildningen utan
som ett alternativ till punktdispenserna.
Vid vårt sammanträde i statsutskottets
andra avdelning hade vi bland annat
förmånen att få en föredragning av
biskop Ysander. Han talade en del om
dessa punktdispenser och sade, att de
personer som får dispens har mycket
växlande kunskaper. En del har goda,
till och med gedigna kunskaper inom
vissa teologiska ämnen, men deras kunskaper
är ofullständiga, och beträffande
dem menade ban att det vore värdefullt
om de kompletterade sina kunskaper
med en sådan allmän översiktskurs.
För övrigt uttalade han — liksom jag
gärna vill göra — den förhoppningen,
att de personer som får korttidsutbildning
sedermera söker fortsätta sina studier.

En del hade alltså goda kunskaper.
Beträffande de andra sade biskopen på
sitt vänliga sätt, att de ingalunda tyngdes
av någon lärdom. Det är väl bättre,
herr talman, alt de personer som får
dispens har denna korttidsutbildning
än att de kanske icke alls har några
egentliga teologiska kunskaper.

För mig ter det sig väsentligt, att utbildningen
förläggs vid universitet. Skälen
till detta har herr Hoppe redan utvecklat.
Jag anser att vi måste ta fasta
på vad ecklesiastikministern sade om
de förkunskaper som måste fordras.
Skall man på tre teoretiska terminer
plus den praktiska terminen kunna tillgodogöra
sig en halv teologie kandidatexamen,
måste man vara antingen stu -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Hd Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

dent eller studentlikställd. Vi måste hålla
uppe kravet på förkunskaper, om
utbildningen skall ge vad den är avsedd
att ge.

Det viktigaste är givetvis, att vi försöker
öka den ordinarie rekryteringen.
Det var rätt intressant att höra, hur
biskop Ysander förfor i sitt stift, där
han samarbetar med yrkesvägledningen,
söker kontakt med de kristliga gymnasistföreningarna
och försöker intressera
ungdomarna för att välja prästbanan.
Detta är den väg man skall gå om man
vill lösa frågan på lång sikt.

Här har bland annat talats om pastoratsindelningen.
Jag håller med herr
Blidfors om att det finns anledning att
se över pastoratsindelningen i sådana
fall som det han nämnde från Skåne,
där man hade sex pastorat på en folkmängd
av litet mer än 5 000 invånare
och där kommunikationerna var goda.
Vi måste dock gå varsamt fram, så att
vi inte rycker bort från våra glesbygder
kanske den sista kulturutpost de har. Man
kan inte ta hänsyn bara till folkmängden;
man måste också ta hänsyn till
avstånd och kommunikationer och till
folks möjligheter att besöka prästen. Vi
måste likaledes se till att folk någon
gång får gudstjänst i sin egen sockenkyrka.
Men som sagt, en del kan säkerligen
en översyn av pastoratsindelningen
ge — det anser också vi som står
för utskottets förslag.

Vad folkbokföringen beträffar har
det sista ordet säkerligen ännu inte
sagts, men det är också en fråga på
lång sikt om där skall vidtas förändringar.

Vad slutligen angår frågan om kvinnliga
präster är inte detta en fråga om
kvantitet utan om kvalitet. Jag tror på
värdet för den svenska kyrkan av att
också en kvinna får möjlighet att bli
präst, men hur många präster som på
detta sätt kan tillföras kyrkan vet ingen
av oss i dag.

Allt detta gällde alltså åtgärder på
lång sikt. Vi kan icke med de siffror

över prästbristen som vi har för ögonen
bara slå oss till ro med att tänka
på dessa åtgärder som verkar på lång
sikt. Vi måste också göra någonting just
nu, och därför har jag, herr talman,
anslutit mig till utskottets förslag, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har med stort intresse
åhört denna debatt, och jag måste
säga att det som för mig har varit värdefullast
var det uttalande som prosten
Hoppe gjorde för en kort stund sedan,
att detta förslag som nu föreligger är
den svenska kyrkans vädjan till statsmakterna
om hjälp i en svår situation.
Såsom vi vet är ju läget det, att det kan
väntas uppstå en brist på 350 präster
i de olika församlingarna, och det är
detta som statsrådet genom den föreliggande
propositionen vill försöka avvärja.

Jag har svårt att fatta, hur man på
olika håll kan ställa sig avvisande till
det förslag som här föreligger, då läget
är sådant det är. Det är ju diakonistyrelsen
som har tagit initiativet och
som skall svara för ekonomien när det
gäller de studerandes uppehälle — det
är endast lärarlönerna som skall bekostas
av staten. Jag tycker att vi som
ivrar för kyrkliga angelägenheter icke
borde sätta oss emot denna lilla uppoffring
av 35 000 kronor som här begärs,
då man kan få saken ordnad på
detta sätt.

Det har framhållits här, att problemet
skulle kunna lösas på annat sätt. Herr
Nilsson i Bästekille sade, att lekmannarepresentanter
borde få träda fram och
tala i stället för prästerna. Jag skulle
vilja se den församling som accepterar
herr Nilsson i Bästekille som präst i
detta avseende — jag skulle inte tro att
det blir någon vidare andlig uppbyggelse
i den bygden. Jag tror däremot att
vi vinner någonting betydligt bättre om
vi följer den väg som här förordas av
ecklesiastikministern.

117

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr
talman. Jag ber att med dessa ord få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation, och
fastän debatten har pågått kanske länge
nog vill jag gärna säga ett par ord för
att ange min ståndpunkt.

Jag kan hålla med fröken Vinge om
att den här propositionen nog varit i
magraste laget. Det kan ju hända, att
frågan hade legat litet bättre till, ifall
redovisningen av skälen för ecklesiastikministerns
förslag och en bättre precisering
av vad det gällde hade skett
ifrån början. Men det må nu vara en
sak. Jag tycker för min del, att man
har tagit upp alldeles för många stora
principfrågor och hängt upp dem på
detta i och för sig ganska blygsamma
förslag. Jag tycker inte det finns anledning
att ta ståndpunkt till alla dessa
stora frågor.

Vad det gäller är ju att det finns 30
ä 40 människor i trettioårsåldern eller
däröver, som vill ägna sig åt kyrklig
tjänst och av vilka väl de flesta skulle
kunna leta sig fram dispensvägen efter
vissa studier. Men om nu dessa människor
vill göra denna gärning och kyrkan
behöver dem och vill ta emot dem,
så tror jag inte att det finns tillräckliga
skäl för riksdagen att vägra ge detta
anslag eller vägra att godkänna den
ordning som ecklesiastikministern har
föreslagit. Jag vill erinra om att utskottet
stryker under att det här gäller en
engångsföreteelse. Det kan alltså inte
vara nödvändigt att ta upp hela frågan
om standarden i den prästerliga utbildningen,
frågan om kvinnliga präster,
lönebestämmelser, pastoratsindelningen
in. in. Jag tror att saken är åtskilligt
enklare än så, och utan att binda mig
för motiveringen ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga i all vänlighet till herr Rubbestad
att om jag yttrar mig i en fråga, som
rör den svenska kyrkans framtid, har
jag därmed inte gjort anspråk på att
förkunna ordet. Herr Rubbestad kan
vara lugn. Jag ämnar inte gå den vägen.
Det får andra göra. Sedan vill jag säga
en gång för alla att när vi diskuterar
kristna angelägenheter här i kammaren,
borde herr Rubbestad som gammal riksdagsman
hålla sig för god att varje gång
försöka få skrattarna på sin sida.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har bara framhållit
de synpunkter som jag ansett vara berättigade.
Om sedan kammaren visar
instämmande och till och med glädje
med anledning därav, har jag ingenting
emot det.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Efter vad jag kan se på
talarlistan är jag den siste som får yttra
sig. Sällan har väl den siste talaren varit
så efterlängtad som nu, när vi har
så mycket att göra och många andra
viktiga frågor att behandla.

Jag menar att prästbristen är aktuell
men att situationen inte är hopplös.
Tidigare har prästbrist i den svenska
kyrkan övervunnits. Hur skall man nu
komma till rätta med den här saken?
Kommer man till rätta med detta problem
genom den föreslagna snabbutbildningskursen?
Kommer man till rätta
med det genom att utropa situationen
som nästan hopplös? Jag tror att frågan
har fått litet för stora proportioner.
Dessa 40 som det nu blir en mycket
spännande votering om, huruvida
de skall snabbutbildas eller inte, blir
inte avgörande för lösningen av problemet
om prästbristen. Jag för min del
har inte någon större entusiasm för
propositionen, men jag vill inte gärna
gå emot den av statsrådet Persson i

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

118 Nr 20

Tillfällig korttidsutbildning av präster

Skabersjö visade positiva viljan att lösa
prästbristen. Jag menar att metoden här
bör vara en annan. Skall man se realistiskt
på denna fråga gäller det inte
att ta ställning för eller emot en snabbutbildning
och tro, att man därmed har
kommit till något slutresultat, utan det
gäller att stimulera gymnasister och
unga studenter till att bli präster. Jag
skulle för min del vilja göra en personlig
deklaration. Att vara präst i den
svenska kyrkan i dessa dagar med all
den spänning och allt det motstånd som
finns men också med all denna goodwill
och möjlighet att göra en insats,
det är det mest spännande, innehållsrika
och färgrika av yrken som man
kan välja. Efter 20 år som präst skulle
jag inte ett ögonblick tveka att ännu
en gång välja denna bana. Om gymnasister
och unga studenter i Sveriges
land visste, hur fantastiskt spännande
och stimulerande det är att få vara
präst i den svenska kyrkan, skulle det
inte finnas någon prästbrist i detta
land, i varje fall inte om fem år. Tala
om det, mina vänner och ärade kammarledamöter,
ni som vill på ett eller
annat sätt bidra till en positiv lösning!
Tala om det för edra unga vänner där
hemma och hälsa från mig och många
av mina kolleger! Vi vill säga: Att vara
präst är det underbaraste man kan tänka
sig! Och det är icke otacksamt. Det
är ur alla möjliga synpunkter en god
livsuppgift.

Jag tror alltså att 40 snabbutbildade
präster inte betyder så mycket för eller
emot i denna situation. Den som tror
på Gud och den som tycker om människor
vill jag rekommendera: Tänk på
att bli präst! Jag tror ingen av dem
som blir det kommer att ångra sig.

Jag har personligen icke något yrkande,
varken i ena eller andra riktningen.
Jag har bara den rekommendationen
att komma med: Lös krisen
inifrån, låt våra biskopar, präster och
aktivt verksamma lekmän stimulera
ungdomen till att välja prästbanan, så

löser vi krisen inifrån! Jag uppmanar
och uppmuntrar varje lämplig ung man
till att välja prästbanan. På den vägen
tror jag att vi löser prästbristen, och
det är den riktiga, sunda och kristna
lösningen av detta problem.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i reservationen
av herr Karl Andersson
m. fl. gjorda hemställan; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Blidfors begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottetts hemställan i utskottets
utlåtande nr 149, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i reservationen av herr Karl Andersson
m. fl. gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 81 ja och 91 nej,
varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den i
reservationen av herr Karl Andersson
m. fl. gjorda hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av

119

Tisdagen den 24 maj 1955 em. Nr 20

Ombyggnad av

den motivering, som föreslagits i den
av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen, dels ock på att denna motivering
icke måtte godkännas; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja hesvarad.
Herr Hallén begärde emellertid votering,
i anledning varav följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
motiveringen i den av herr Karl
Andersson in. fl. vid statsutskottets utlåtande
nr 149 fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren icke godkänt
denna motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 58 ja och 70 nej, varjämte
76 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså icke godkänt
den i nu nämnda reservation intagna
motiveringen.

Härefter yttrade

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att jag råkade trycka på fel knapp, .lag
avsåg att rösta ja.

§ 4

Ombyggnad av järnvägen Gullberna—
Torsås—Hergkvara

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av väckta motioner angående
ombyggnad av järnvägen Gull -

järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

berna—Torsås—Bergkvara till normalspår.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Efter den långvariga
debatt som vi här haft om hur vi bäst
skall sörja för vårt andliga välbefinnande
och vår själavård, är det kanske väl
abrupt att gå över till att diskutera om
järnvägarna i Kalmar län skall ha en
spårvidd av 0,891, 1,067 eller 1,435 m.
Jag skall emellertid, herr talman, försöka
att fatta mig mycket kort i denna
fråga.

Statsutskottet har i anledning av en
väckt motion nr 266 i första kammaren
föreslagit en utredning rörande ombyggnad
till normalspår av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara. Denna
utredning anser utskottet i likhet med
motionärerna böra ske så skyndsamt,
att resultatet av densamma föreligger i
samband med att ombyggnaden av
sträckan Karlshamn—Karlskrona är
slutförd. Avsikten är, att denna ombyggnad
sedan skall fortsätta med bandelarna
Torsås—Kalmar och Kalmar—
Berga och att dessa bandelar skall ingå
i en tänkt normalspårig sydostkustbana.

Denna inställning från statsutskottets
sida till utredningen om breddning av
endast en handel harmonierar inte med
samma utskotts ställningstagande vid
1953 års riksdag till den då av en enhällig
kalmarbänk både i första och
andra kammaren väckta motionen om
breddning av vissa smalspårsbanor. Utskottet
framhöll då: »Härvidlag torde
få erinras om att till grund för elektrifieringen
av landets järnvägsnät ligger
ett av järnvägsstyrelsen uppgjort
arbetsprogram, vilket underställts statsmakterna
för godkännande. I analogi
härmed synes en konkret plan för det
fortsatta hreddningsarbetet höra upprättas.
Detta förutsätter i sin tur en
definitiv prövning av frågan, vilka

Nr 20

120

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

smalspåriga järnvägslinjer som över huvud
taget böra ombyggas till normalspår,
vilka järnvägslinjer som även i
fortsättningen böra bibehållas vid smalspårsdrift
och vilka järnvägslinjer som
av allmänt trafikpolitiska eller transportekonomska
skäl eventuellt böra ersättas
med andra kommunikationsmedel.
Med utgångspunkt härifrån kan sedan
lämpligen en inbördes angelägenhetsgradering
av först avsedda arbeten ske,
kompletterad med erforderliga kostnadsberäkningar.
Statsmakterna finge
därigenom ett säkert underlag för en
bedömning av omfattningen av den finansiella
ram, inom vilken breddningsarbetet
fortlöpande kunde bedrivas
utan åsidosättande av ur andra synpunkter
angelägna investeringsbehov
inom statens järnvägars verksamhetsområde.
Enligt utskottets mening bör
det ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta
om upprättandet av en sådan
plan, vilken snarast möjligt bör underställas
riksdagens prövning.»

Av detta utlåtande finner jag, att utskottet
vid 1953 års riksdag inte ansåg
det lämpligt att endast en handel skulle
prövas för sig, oberoende av de övriga
smalspåriga järnvägarna i Kalmar län.

Jag har trots detta inget att invända
mot att en dylik isolerad utredning
sker, såvida man inte avser att få en
förändring i den angelägenhetsgradering
som upprättats och avlämnats 1952
av 1943 års järnvägskommitté. I den
angelägenhetsgraderingen hade under
B — således ombyggnadsarbeten avsedda
att uppföras på järnvägens ordinarie
investeringsstat — i första hand
uppförts sträckan Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred
eventuellt Norsholm—
Västervik—Hultsfred—Berga—Kalmar.

Den järnväg som det nu gäller var
angelägenhetsplaeerad under grupp C,
d. v. s. järnvägar som skulle uppföras
på beredskapsstat och komma till utförande
vid sysselsättningssvårigheter.

Herr talman! Jag kan inte — lika litet
som länsstyrelsen i Kalmar län eller

arbetsmarknadsstyrelsen — finna, att
något inträffat, som kan föranleda en
omprövning av den angelägenhetsgradering
som utförts av 1943 års järnvägskommitté
i vad det gäller sträckan Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred.
Då det
gäller prövningen gentemot andra bandelar
skall jag inte uttala mig. Som stöd
för detta mitt påstående önskar jag få
hänvisa till Nordisk Järnbanetidskrift
nr 11 1954, där civilekonom Petri presenterat
en utredning, som visar, att i
fråga om godsbelastningen på våra
smalspårsnät ligger bandelen Kristianstad—Karlskrona
— alltså den järnväg
som håller på att breddas till normalspår
— främst, tätt följd av sträckan
Norsholm—Västervik. Skall man ta hänsyn
härtill ävensom till industriens benägenhet
att söka sig till orter med
normalspårig järnväg och till den pågående
utflyttningen från de orter, där
smalspårsnätet går fram, samt använda
detta som argument, då bör väl iindå
järnvägen Åtvidaberg — Västervik —
Hultsfred komma i fråga för breddning
efter det att bandelen Karlshamn—
Karlskrona ombyggts till normalspår.

Jag önskar än en gång, herr talman,
poängtera, att jag inte har något emot
den av utskottet förordade utredningen,
såvida man, som jag tidigare framhållit,
inte avser att få en försämring, när det
gäller angelägenhetsgraderingen för
sträckan Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred.
Jag hoppas, att utskottets talesman
kan ge mig tröst härutinnan och att utskottet
icke avsett att få en annan angelägenhetsgradering,
när det gäller
breddningen av sträckan Åtvidaberg—
Västervik—Hultsfred.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) :

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
erinrade om riksdagens beslut 1953,
och det är riktigt att riksdagen då i
.skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om
en allsidig utredning av vilka smalspåriga
banor som skulle byggas om till

121

Tisdagen den 24 maj 1955 em. Nr 20

Ombyggnad av

normalspåriga samt hur de trafiktekniska
problemen skulle lösas på mest
rationella sätt. När denna hemställan
emellertid nu är överlämnad till 1953
års trafikutredning, kan man ju säga att
vi skall avvakta nämnda utrednings
förslag, innan vi vidtar några som helst
åtgärder på detta område. Men å andra
sidan råder alldeles speciella förhållanden
beträffande den handel, som här
närmast är aktuell, nämligen linjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara. Vi känner
alla till att vi nu håller på att bygga
om Blekinge kustbanor till normalspår,
och nämnda handel, Gullberna—Torsås
—Bergkvara, anknyter till kustbanorna.

När normalspårsbyggnaden är färdig,
kan vi säga att nämnda handel bildligt
talat hänger i luften, och vi måste därför
vidtaga åtgärder för att få ordning
och reda på kommunikationsförhållandena
där. Vi har i vårt utskottsutlåtande
hänvisat till de olika alternativ
som föreligger i denna fråga och framhållit
att man måste ta hänsyn till
många oklara punkter och skilda faktorer.
Vi har inte vågat gå rakt på sak och
säga att vi skall göra så eller så, utan
vi har föreslagit en allsidig utredning
av kommunikationsproblemen. Jag vill
tillägga att vi därvid inte bara har erinrat
om den handel, som det här närmast
är fråga om, utan också har sett
problemen i det större perspektivet,
sydostkustbanan.

Nu har herr Johanson i Västervik erinrat
om den turordning för ombyggnadsarbetena
som tidigare fastställts
och uttalat sin oro över att den skulle
brytas. Jag kan emellertid försäkra att
det i utskottets utlåtande ine ligger någon
som helst diskriminering av den tidigare
uppgjorda turordningen. Vi har
inte yttrat oss om den saken. Vi förutsätter
endast att vi får en objektiv och
saklig prövning av hela det här aktuella
kommunikationsproblemet. Herr Johanson
i Västervik behöver därför inte
vara orolig för att hans speciella intressen
här skall bli satta åsido, därest kam -

järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

maren, som jag hoppas, bifaller utskottets
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utskottets
ärade talesman för det hopp
han gav mig, när han sade att jag inte
behöver vara orolig för att det skall
ske någon ändring i angelägenhetsgraderingen.
Jag vill emellertid framhålla
att jag inte är ensam om att hysa sådan
oro. Jag hänvisar i det stycket till vad
länsstyrelsen i Kalmar län skrivit i
denna fråga. Där har man i sitt remisssvar
framhållit, att man anser att utredningen
om linjen Gullberna—Torsås
—Bergkvara icke får påverka frågan om
breddningen av linjen Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred,
som länsstyrelsen
anser vara den ur angelägenhetssynpunkt
främsta bandelen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt remissutlåtande
också anfört samma sak. Men om det
nu är så, att man icke har tänkt sig
någon ändring i angelägenhetsgraderingen
— ja, då frågar man sig av vilken
anledning utskottet yrkar på att utredningen
skall ske så skyndsamt, att
den kan vara klar samtidigt med att
linjen Karlshamn—Karlskrona är färdig
för normalspår. Utredningen blir
väl inte förhindrad, om den kommer
med sitt betänkande efter det att breddningen
av linjen Åtvidaberg—Västervik
—Hultsfred påbörjats, och man går den
vägen att sedan ta linjen Gullberna—
Torsås—Bergkvara. Det är väl ingenting
som hindrar att man gått den vägen.
Jag hoppas emellertid att jag kan
tro på utskottets talesman när han försäkrar
att jag inte behöver känna någon
oro för att utskottet skulle ha avsett,
att här skulle göras en annan angelägenhetsgradering
än den som 1943 års
järnvägskommitté uppdrog i sin 1952
avlämnade utredning.

122 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Anslaget till allmänna barnbidrag

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Johansons i Västervik
senaste yttrande, att det inte bara
är han som är orolig för att här skulle
bli en omkastning av turordningen. Han
hänvisade därvid till länsstyrelsen i sitt
hemlän.

Jag erinrar om — vilket också framgår
av utskottets skrivning — att vi varit
där nere på platsen och undersökt
läget och därvid sammanträffat med
representanter för näringslivet, med
landshövdingen i spetsen, och ingående
resonerat om problemet. Jag kan inte
påminna mig att man då befarat, att
någon ändring var ifrågasatt, utan vi
kunde i lugn och ro sakligt resonera
om spörsmålet.

Nu är det ju så att linjen Gullberna—
Torsås—Bergkvara har anknytning till
Blekinge kustbanor, och när den bandelen
om ett par år blir ombyggd för
normalspårig trafik, kommer den förstnämnda
linjen att sakna anknytning.
Därför måste vi försöka se till att vi
får en vettig ordning på kommunikationerna.
Men detta behöver inte på
något sätt förrycka bedömningen av
det stora perspektivet beträffande en
sydostkustbana.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! När 1943 års järnvägskommitté
avlämnade sin angelägenhetsgradering
hade riksdagen redan fattat
beslut om breddning av järnvägen Kristianstad—Karlskrona.
Hade man vid
det tillfället ansett att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara
skulle komma
att sakna anknytning efter ombyggnad
till normalspår av linjen Kristianstad—Karlskrona,
hade det funnits möjlighet
att yrka på en ändring. Det har
man inte gjort och sedan 1952 kan väl
ingenting ha förändrats i det hänseendet.
Men jag hoppas som sagt att någon
ändrad angelägenhetsgradering icke
skall behöva bli aktuell.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Johanson i Västervik och jag har resonerat
färdigt nu. Vi kan vara fullt överens
om att vi bör se till att denna järnväg
— som jag nu har sagt bildligt talat
kommer att hänga i luften — blir lagd
på verklighetens mark.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i
ärendet väckta motioner och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 6

Anslaget till allmänna barnbidrag

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1955/56 till allmänna barnbidrag
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under femte huvudtiteln, punkten
23, s. 34—36 i propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1955, föreslagit
riksdagen att till allmänna barnbidrag
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 527 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 424, hade herrar Hubbestad och
Svensson i Vä hemställt dels att riksdagen
måtte besluta, att barnbidrag icke

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

123

skulle utgå för första barnet, men att
bidrag skulle utgå för andra barnet med
290 kronor, för tredje barnet med 350
kronor och för fjärde barnet med 410
kronor samt att bidraget för varje ytterligare
barn skall höjas successivt
med 00 kronor i förhållande till det som
utginge för det näst föregående barnet,
dels ock att riksdagen måtte till allmänna
barnbidrag för budgetåret 1955/
50 anvisa ett förslagsanslag av
275 000 000 kronor.

Motionen hade hänvisats till statsutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
det i statsverkspropositionen på förenämnda
punkt framlagda förslaget
ävensom motionen överlämnats till behandling
av sammansatt stats- och andra
lagutskott, vilket utskott hemställde

A. att förevarande motion, 11:424,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B. att riksdagen måtte till allmänna
barnbidrag för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 527 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Fubbestad, som ansett att utskottet bort
hemställa

A. att riksdagen med bifall till motionen
11:424 måtte för sin del antaga
i reservationen framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag;

B. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen II: 424 till allmänna barnbidrag
för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 275 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD (bf ):

Herr talman! Eftersom jag avgivit en
reservation vill jag begagna tillfället att

Anslaget till allmänna barnbidrag

säga några ord. Jag är fullt medveten
om att det yrkande jag här framställt
i reservationen inte kommer att bifallas,
ty jag känner mycket väl till den
mentalitet som behärskar den svenska
riksdagen och vet, att det inte går att
på något sätt göra en ändring av sociala
bidrag, vare sig detta är berättigat eller
icke. Därför är jag fullt på det klara
med att jag inte får något gehör för min
framställning.

Det gäller här barnbidragen. För varje
barn under 16 år utgår som bekant
ett bidrag med 290 kronor per år. Barnbidragen
fastställdes första gången
1947. Då hade vi emellertid ett helt annat
utgångsläge. Då var genomsnittsinkomsterna
betydligt lägre, knappast
mer än hälften av vad de är nu. Nu är
den genomsnittliga inkomsten, såsom
framgår av statsverkspropositionen i
år, 8 301 kronor. Levnadskostnaderna
har däremot inte stigit på långt när i
samma utsträckning som lönerna sedan
1947. Dessutom har sedan dess vidtagits
en hel mängd sociala åtgärder som
bidrar till att kostnaderna för barnen
blir betydligt lättare att bära än tidigare.
Man har i de flesta kommuner
infört skolbarnsbespisning. I fjol införde
vi sjukförsäkringen, som också
lättar barnfamiljernas börda betydligt.

Jag har ansett att numera borde man
kunna undvara dessa bidrag i de familjer,
där det endast finns ett barn. Detta
skulle betyda att denna summa på 527
miljoner kronor skulle kunna pressas
ned till mindre än hälften. Den skulle
med andra ord minska med inte mindre
än omkring 280 miljoner kronor, som
man alltså kunde spara om barnbidraget
för första barnet fölle bort.

Man hör, hur finansministern resor
land och rike omkring och säger: Ni
skall spara pengar och sätta in i riksbanken,
ty det behöver samlas pengar
i statskassan. Jag tycker att det i detta
läge skulle vara på sin plats att finansministern
också funderade på om det
inte vore möjligt att spara pengarna,

124

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Anslaget till allmänna barnbidrag

innan de kastas ut ur statskassan. Det
är detta jag menar skulle vara ett observandum
för finansministern.

År 1938 tog vi här i riksdagen ståndpunkt
till lönerna i statsförvaltningen
— huruvida det skulle vara familjelön
eller en lön, som skulle avvägas så, att
särskilda bidrag skulle utgå bl. a. för
barn. Riksdagen stannade då, i enlighet
med 1936 års lönekommittés förslag,
för att det skulle vara familjelön,
en lön som alltså avsågs räcka till inte
bara för att försörja den som upprätthöll
en tjänst utan också hans hustru
och åtminstone ett barn. Principen om
denna familjelön har förts över från
statens verksamhetsområde till den enskilda
förvärvsverksamheten över lag,
och nu är lönerna så tillmätta, att de
kan räcka till åtminstone för en familj
på man, hustru och ett barn. Det är
detta jag menar borde kunna vara riktpunkten
i detta fall, när man nu allmänt
går in för att försöka vara litet
återhållsam med statens utgifter.

Om man ginge på den linje jag här
förordat skulle man kunna spara omkring
280 miljoner kronor, såsom jag
nämnde. Jag har emellertid ansett, att
man borde öka statens bidrag till de
familjer, där det finns många barn, så
att för andra barnet utanordnades
samma belopp som nu, alltså 290 kronor,
för tredje barnet 60 kronor ytterligare
osv. med 60 kronor mera för varje
barn därutöver.

Jag har själv haft många barn och
vet, att det under sådana förhållanden
blir stora ekonomiska bekymmer. För
mångbarnsfamiljer är det därför berättigat
med stöd av statsmakterna.
Skulle jag ha haft bidrag för alla mina
barn enligt nu gällande bestämmelser,
alltså med 290 kronor för varje barn
innan de fyller 16 år, hade det blivit
sammanlagt 4 600 kronor för varje barn
och för elva barn alltså 51 000 kronor.
Räknade man dessutom ränta på dessa
pengar, skulle jag ha ett krav på staten
med cirka 100 000 kronor.

Undra på om man blir upprörd, när
man själv fått försörja sina barn och
sedan skall vara med om att via skattsedeln
hjälpa andra, som kanske har
tio gånger så stora inkomster. Jag vet,
att det finns många i detta samhälle,
som resonerar precis på samma sätt
som jag. Skulle här bli en folkomröstning
vågar jag försäkra statsrådet Ulla
Lindström, att större delen av de svenska
medborgarna skulle komma att ge
mig rätt i, att vi bör vara återhållsamma
med bidragen åtminstone när det
gäller första barnet. Jag är medveten
om att statsrådet tillsatt en utredning,
och min motion syftar till att vara ett
slags vägledning för denna utredning,
så att man beaktar synpunkten, att vi
gärna kan ge litet mer åt familjer med
många barn men försöker slopa bidraget
för första barnet. Statskassan kommer
att må väl av det, och ingen kommer
att lida någon nöd på grund av
ett sådant beslut i denna tid, när man
har så relativt goda löner.

Herr talman! Det är ur dessa synpunkter
som jag reserverat mig, och
jag ber att få yrka bifall till min reservation.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När man talar om det
allmänna barnbidraget, får man inte
glömma en väsentlig omständighet vid
dess tillkomst, nämligen att det särskilda
barnavdrag, som förut tillämpats
vid beskattningen, då togs bort. Jag
skulle därför, i anledning av vad herr
Rubbestad sade om att han skulle ha så
mycket pengar att fordra av staten, vilja
erinra honom om att han också har fått
göra stora avdrag i sin inkomst för sina
elva barn. Statskassan skulle nog kunna
göra lite avdrag på de fordringar herr
Rubbestad ställer på staten.

Någon behovsprövning genomfördes
ju inte vid tillkomsten av barnbidraget,
utan alla barnförsörjare skulle, oberoende
av inkomst, få samma barnbi -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

125

drag. Om man nu skulle genomföra en
behovsprövning, tror jag inte att man
kan göra det från de premisser som
herr Rubbestad föreslår, nämligen antalet
barn, utan man får nog också ta
hänsyn till vilka ekonomiska förhållanden
familjen har. Det kan ju tänkas
att en familj med mycket höga inkomster
har mycket lättare att försörja
tre, fyra barn än en annan familj har
att försörja ett enda barn.

Herr Rubbestad, som ju själv är en
familjeförsörjare av stora mått, vet
kanske också att det första barnet alltid
är det dyraste, eftersom all nyanskaffning
då måste göras; för de barn, som
kommer sedan, kan man ju utnyttja en
hel del av det som anskaffats till det
första barnet.

Frågan om barnbidraget till det första
barnet måste nog bedömas från flera
olika utgångspunkter och inte bara på
det lättvindiga sätt som herr Rubbestad
bär gjorde.

Såsom utskottet framhållit sysslar
för närvarande en utredning med att
kartlägga allt sådant som rör familjens
ekonomiska ställning, och jag tror att
herr Rubbestad gör bäst i att lugna sig,
till dess man får se vad denna utredning
har att komma med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord i denna fråga. Herr Rubbestad
lät så resignerad när han började
sitt anförande, att det kanske förefaller
som om jag bara spiller krut på
döda hökar, men jag vill i alla fall säga
några ord, eftersom herr Rubbestad i
slutet av sitt anförande framhöll att en
folkomröstning kanske skulle ge honom
rätt. Man fick det intrycket att
herr Rubbestad menade att riksdagens
inställning i denna fråga inte var så
representativ för folkmeningen. För
min del tror jag att den iir det.

Anslaget till allmänna barnbidrag

Utskottets talesman har redan utvecklat
här, varför utskottet rekommenderar
kammaren att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag och avstyrka herr
Rubbestads motion, och jag har inte
mycket att tillägga. Utskottets talesman
erinrade bl. a. om att familjeutredningen
är sysselsatt med att kartlägga barnfamiljernas
ekonomiska läge och menade,
att man inte skulle föregripa resultatet
därav. Jag skall inte heller föregripa
detta resultat, men med anledning
av den direkta apostrofering av
mig, som herr Rubbestad här gjorde,
och den rekommendation som han gav
utredningen, så vill jag framhålla att
en viss kontakt med utredningen i dessa
dagar nog har bekräftat mitt personliga
intryck att den verkligt stora
förändringen i familjernas levnadsstandard
inträder, såsom också fru Johansson
påpekade, vid det första barnets
ankomst. Det är då som hustrun
kanske rnåste släppa sitt förvärvsarbete
och därmed förenade inkomster eller
också skaffa sig någon som i hennes
ställe har vård och tillsyn över barnet.
Det är då som de nya utgifterna kommer.
Vid det andra barnets ankomst
har man redan så att säga anpassat sig
till det förändrade läget. Den ekonomiska
situationen blir naturligtvis mera
trängd, ju flera barn en familj får, men
det kan ändå knappast vara sakligt motiverat
att öka barnbidragets storlek
trappstegsvis för varje nytt barn, ty
barn nr två, tre eller fyra, ja, vi kan
med herr Rubbestad gå ända till nr
elva, kostar inte mer att försörja, är
dyrare i drift än sitt näst äldre syskon,
utan snarare tvärtom. Inom en
syskonkrets kan man ju dela sovrum
och mycket annat, man kan ärva varandras
kläder etc.

Jag tycker nog dessutom att herr
Rubbestads förslag har en liten bismak
av barnpremiering, av barnalstringsuppmuntran,
något som visserligen kan
vara motiverat i ett läge, då ett folks
nativitet iir katastrofalt låg och det gäl -

126 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Anslaget till allmänna barnbidrag

ler att hålla folkstammen uppe, men
som knappast är en rekommendabel
väg för en normal familjepolitik.

Jag förstår inte riktigt heller, när
herr Rubbestad menade, att reallöneutvecklingen
skulle ha förbättrat läget
för enbarnsfamiljerna. Reallöneförbättringen
har ju kommit alla medborgare
till del, alltså även ensamstående personer,
barnlösa makar etc., och man
måste väl jämföra barnfamiljernas ekonomiska
situation i nuet med dessa
andra gruppers situation av i dag och
inte med deras ekonomiska situation
år 1948, då barnbidragen infördes och
man delade upp försörjningsbördorna
mellan ensamstående och barnförsörjare.

Det finns inte något skäl för att nu
göra en omläggning enligt herr Rubbestads
förslag, och jag hoppas därför att
kammaren följer utskottets rekommendation.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! När statsrådet fru
Lindström säger, att ingen propaganda
behöver drivas i detta land för att det
skall födas flera barn, undrar jag, om
hon innerst inne känner det på det sättet.
Att, såsom fallet är, ungefär hälften
av alla äkta par endast har ett barn, är
det en linje, som vi skall anse rekommendabel
för vårt land? Ett sådant förhållande
måste förr eller senare innebära
en betydande folkminskning. Därför
tycker jag nog att vi borde ha ett
visst premierande av flerbarnsfamiljerna.

Som svar på fru Johanssons yttrande,
att första barnet är det dyraste —
vilket statsrådet Lindström också ville
göra gällande — vill jag anföra, att jag
tror det är den egna erfarenheten som
där talar. Jag, som har många barn,
har den erfarenheten, att det första barnet
var en bagatell att klara med försörjning
o. d. Det gick mycket, mycket
bra. Däremot blev det större svårigheter,
när man fick flera barn. I denna

fråga är jag säkert mera sakkunnig än
både fru Johansson och statsrådet fru
Lindström, och nog tror jag, att det
vore berättigat med en annan inställning.
Jag är av den bestämda meningen,
att en familj med normal inkomst
och hälsa och krafter mycket väl utan
statsbidrag kan försörja ett barn. När
det gäller familjer med många barn menar
jag däremot, att staten bör kunna
sträcka ut en hjälpande hand. Det blir
uppfostrande, det blir stimulerande för
att vårt folk inte skall do ut, vilket blir
fallet, om inte två äkta makar tillsammans
får mer än ett barn. Det kommer
att bli en betydande minskning av det
svenska folket, om det systemet får
fortfara. Detta, menar jag, skall vi försöka
undvika. Vi skall ha ett starkt
folk, som kan orka med litet av varje
och göra goda prestationer. Nu får vi
importera en massa utlänningar, som
kanhända i det långa loppet blir till
skada för vårt land. Låt oss i stället
bidraga till ökning av det svenska
folket!

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill endast uttrycka
min stora beundran för herr Rubbestads
första anförande. Det var modigt
sagt, och jag tror, att han har många,
som delar hans uppfattning ute i landet;
det hör man från åtskilliga håll.
Vad han sedan kom in på i sitt sista
anförande har jag litet svårare att
följa med. Jag vill bara till kammarens
protokoll få antecknat, att jag liksom
herr Rubbestad tror, att vi ganska fördomsfritt
bör kunna ompröva, huruvida
behovet av bidrag till första barnet
är lika angeläget som det varit tidigare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 127

§ 7

Ändring i lagen om folkpensionering
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 128, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
och

2) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn;

dels ock för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 365 000 000 kronor,
och

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 12 300 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att åldersgränsen för bidrag till
änkor och änklingar med barn skulle
höjas från 10 till 12 år.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydandc motionerna nr 456 i
första kammaren av fru SjöströmBengtsson
och nr 564 i andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl.,

de likalydandc motionerna nr 477 i
första kammaren av herr Svärd och nr
586 i andra kammaren av fru Boman
in. fl.,

motionen nr 577 i andra kammaren
av fru Löfqvisl in. fl., samt

motionen nr 585 i andra kammaren
av herr Anderson i Sundsvall m. fl.;

dels ock den före propositionens avlämnande
väckta motionen nr 400 i
andra kammaren av herr Johanson i
Västervik.

I de likalydande motionerna 1:477
och 11:586 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
i vad det avsåge höjning av åldersgränsen
för bidrag till änkor och änklingar
med barn.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick anslag under femte huvudtiteln
till statsutskottet, samt i övrigt till lagutskott.
I den del vari propositionen
hänvisats till lagutskott hade den tilldelats
andra lagutskottet. Motionen
II: 400 hade hänskjutits till statsutskottet.
övriga motioner hade hänskjutits
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna överlämnats
till sammansatt stats- och andra
lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering — måtte med avslag
å motionerna 1:456 och 11:564
samt II: 585 för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 4 § 2
mom. erhölle av utskottet angiven lydelse; B.

att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 477 och II: 586 — måtte för
sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531)
om bidrag till änkor och änklingar med
barn;

C. att motionerna

1) II: 577 samt

2) II: 400

128 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln anvisa 1)

till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 365 000 000 kronor;
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 12 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Magnusson, som ansett att utskottet
under B. och D. bort hemställa

B. att riksdagen — med bifall till
motionerna 1:477 och 11:586 — måtte
avslå det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn,

D. att---anvisa

1) till---kronor; samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 11 900 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och (

anförde därvid:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag tänkte bara ägna :
denna fråga, som ändå ligger mig om :
hjärtat, några ord. Jag skall i huvud- j
sak uppehålla mig vid den motion, som I
jag och ett par kamrater i kammaren •
har väckt i en delfråga i samband med :
föreliggande proposition. i

Innan jag gör det, skulle jag vilja i

säga några ord om ett problem, som 5

jag i samband med denna proposition (

gärna skulle ha sett löst på ett annat 1

sätt. Fru Löfqvist har också varit inne 5

på saken. Jag förstår gott hennes be- s

tänkligheter. Det gäller fastställandet £

av åldersgränser för undfående av 1

änkepension. 1

Många är glada i dag över de för- j

bättringar, som har åstadkommits. Alla 1

bidragsbelopp är ju uppjusterade. 1

Pengar är emellertid inte allt, och 1

många får inte heller del av dem. Kvar
står vad som varit mycket besvärligt
alltsedan änkepensionsfrågan ordnades,
nämligen gränsen vid 55 år. Jag anser
det vara en lycka för varje kvinna,
som får behålla sin man till 55 års ålder.
Hon är givetvis i en bättre ekonomisk
situation än den kvinna, som
förlorar sin man tidigare. Det är klart,
att var man än sätter gränsen, får man
gränsfall. Inom änkepensionsutredningen
var vi eniga om att ifall vi satte
gränsen till 50 år — pensionen skulle
inte utbetalas då, utan de kvinnor, som
blev änkor vid 50 års ålder skulle bli
änkepensionsberättigade vid 55 års ålder,
om villkoren i övrigt följdes ■—
eliminerades de besvärligaste gränsfallen.
Nu står 55-årsgränsen kvar ehuru
inte så alldeles fast; man kan pröva
tillbaka. Jag har icke kunnat få någon
annan uppfattning av vad jag läst ut
här än att det är ungefär som förut —
kanhända bär gränsen flyttats något
år tillbaka — och svårigheterna finns
kvar för dem, som skall pröva från fall
till fall.

När vi i änkepensionsutredningen
just sysslade med åldersgränsen hade
vi besök av representanter för pensionsstyrelsen.
Dessa herrar vädjade
allvarligt till oss att inte uttrycka något
i stil med vad som förekommit
tidigare, vilket uppfordrade dem att
göra skälighetsbedömningar, utan att
såvitt möjligt fixera gränser, varifrån
man kan utgå, när man undersöker
möjligheterna till pension. Hade herr
statsrådet följt änkepensionsutredningens
rekommendationer i detta fall,
hade givetvis många fler varit änkepensionsberättigade
i dag. Nu är givetvis
alla, som inte blivit änkor förrän vid
55 år, i dag tacksamma att få dessa förbättringar,
under det att många med
beklagande ser, att riksdagen står kvar
på den gamla ståndpunkten när det gäller
åldersgränsen. Vi måste ändå komma
ihåg, att ofantligt många kvinnor
hyst stora förhoppningar om att när nu

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 129

frågan slutgiltigt skulle lösas, även de
skulle få ett bättre stöd.

Som ett exempel vill jag ta två änkor
som bor bredvid varandra. Den ena
fick behålla sin man till dess hon blev
55 år. Mannen hade varit arbetsför i
hela sitt liv. Det hade inte varit något
överflöd i hemmet, men man hade heller
inte kommit på obestånd. Bredvid
bor en änka på 53 år. När mannen dog
hade hon vårdat honom i två år. Han
hade varit svårt kräftsjuk. Sjukdom har
ju en enastående förmåga att försämra
en familjs ekonomi. Redan innan mannen
dog var alltså ekonomien dålig.
Kvinnan kan aldrig få någon änkepension.
Hon har redan sökt sådan men
fått avslag, under det att den andra
kvinnan, därför att hon var 55 år vid
mannens frånfälle, fått änkepension. Vi
kommer att få många sådana fall i fortsättningen.

Jag skall inte ställa något yrkande
på denna punkt och jag har inte någon
motion därom, ty jag tror att det kommer
att visa sig i framtiden att vi får
ompröva frågan. Jag hoppas att vi skall
kunna lösa den till dessa kvinnors
bästa.

Jag måste å dessa kvinnors vägnar beklaga
att utskottet säger följande: »På
riksdagens bord ligger nu förslag till
lag om socialhjälp. Denna hjälpform
som avses skola träda i stället för fattigvården,
synes utskottet bättre lämpad
för de i motionen åsyftade fallen.»
Jag är inte övertygad om att de kvinnor
som fäst vissa förhoppningar vid
denna lag blir glada åt detta meddelande.

Vad sedan molionen beträffar så vill
jag säga, att vi sysslade med alla dessa
detaljer i änkepensionsutredningen. Vi
ville döpa om detta änke- och änklingsbidrag
till vårdnadsbidrag, vilket bättre
skulle utsäga för vilket ändamål
detta bidrag var avsett, nämligen att
ge kvinnan en möjlighet att vara hemma
och vårda sitt barn och för egen
del ha hjälp av detta bidrag. Enligt

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tidigare beslut, som socialvårdskommittén
fattat och som vi anslöt oss till,
skulle detta bidrag utbetalas till dess
att det yngsta barnet fyllt 10 år. I propositionen
har statsrådet Sträng gått
ifrån 1 O-årsgränsen och rekommenderat
en höjning till 12 år med den enda
motiveringen, att denna ålder är så
känslig för barnen och att de vid den
behöver ha mor hemma. Jag tycker
nog att åldersgränsen är ganska slumpartat
vald. Barnen är lika känsliga vare
sig de är 10, 11 eller 12 år eller ännu
något äldre. Hur känsliga de än är,
är det dock en annan faktor som kommer
in i bilden här. Mamman rår, hur
gärna hon än vill, inte längre om barnet
på samma sätt. Skolan tar hand
om det, och vare sig barnet är 10 eller
12 år måste det fullgöra hela sin skoldag,
och mamman är ganska obehindrad
att sköta ett deltidsarbete och ändå
vara hemma i god tid till dess barnet
kommer hem igen.

En annan synpunkt som vi fäste stor
vikt vid inom änkepensionsutredningen
var, att man såvitt möjligt skulle
hjälpa kvinnorna ut i förvärvsarbetet
så att de själva kunde klara sin ekonomi.
Mödrar till barn i 1 O-årsåldern
är oftast inte i övre medelåldern utan
de kan anpassas till förvärvslivet. Om
vi bestämmer åldersgränsen för barnet
till 12 år, försenar vi kvinnans möjligheter
att komma ut i förvärvslivet med
två år. Finns det några svårigheter tidigare
för henne att få förvärvsarbete
så förbättras inte möjligheterna efter
ytterligare två år.

Det är dessa synpunkter som var
avgörande för mig då jag lade fram motionen
med begäran om att vi skulle ha
kvar 1 O-årsåldern som gräns. Jag räknar
nämligen med att det inte spelar
någon roll om barnet är 10 eller 12 år,
eftersom modern inte har några möjligheter
— även om hon vill det — att
syssla med sitt barn då barnet är i skolan.
Under denna tid kan mamman
vara upptagen i förvärvsarbetet, och

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 91)

130 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

man skall naturligtvis inte försvåra
detta för henne.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Magnusson
avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag kan instämma i
själva ingressen till utskottets yttrande,
där det står: »Utskottet hälsar med tillfredsställelse,
att förslag nu framlagts
till förbättring av änkepensionen och
änke- och änklingsbidraget.»

Men jag instämmer inte i vad utskottet
litet längre ned i utlåtandet
skriver när det berör hustrutillägget,
som vi några ledamöter har väckt en
motion om, där vi begär, att man skulle
jämställa en hustru som får hustrutillägg
och en änka och att alltså samma åldersgräns
55 år skulle stadgas i § 5, som
i § 3 mom. 4. Det skulle vara önskvärt,
att man i detta fall gick på en linje som
motsvarade den, som departementschefen
hävdade då det gällde att fastställa
beloppens storlek, varvid han i
polemik mot kommittén, såsom återges
på s. 12 i utlåtandet, anförde: »Med
den höjning av hustrutillägget som jag
nu förordar skulle det bli samma belopp
i båda fallen, men detta bör enligt
min åsikt ej föranleda betänkligheter,
eftersom hustrutillägget ju är inkomstprövat
och hustruns arbetsinkomst därför
kommer att inverka reducerande på
tillägget.»

Vi motionärer har utgått från att
dessa hustrutillägg utbetalas enbart efter
inkomstprövning. Till en folkpensionärs
hustru t. ex., som nu erhåller
hustrutillägg, utgår detta ju inte rent
schematiskt utan först efter inkomstprövning.
När man prövar beloppet för
varje enskilt fall, borde man kunna ha
samma åldersgräns för hustrutilläggstagare
som för änkor.

För närvarande får dessa hustrur under
00 år, direkt hjälp från socialvården.
Utskottet hänvisar till de bättre
hjälpmöjligheterna genom den nya socialhjälpslag,
som vi sedermera får på
riksdagens bord, och utgår från att de
hustrur i mellan 55 och 60 års ålder,
vilka vi hade avsett skola få hustrutilllägg,
även i fortsättningen liksom de
yngre änkorna får gå till socialvården.
Nu får alltså t. ex. en 55-årig maka till
en folkpensionär, om hon blir sjuk, socialhjälp
i både den gamla och den
nya formen under fem år. Andra, som
är i samma belägenhet men är fyllda 60
år, får däremot efter inkomstprövning
hustrutillägg.

Vi hade i motionen också begärt att
vederbörande utskott skulle utarbeta
för de av oss föreslagna ändringarna
erforderlig författningstext. Då det inte
i utskottets utlåtande föreligger någon
reservation och det inte finns någon
erforderlig författningstext utarbetad,
kan jag tyvärr inte i dag ställa något
yrkande om bifall till motionen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! I detta ärende har jag
tillsammans med några andra ledamöter
av denna kammare avlämnat en motion
i anslutning till proposition nr 128.
Motionen gäller tredje paragrafen
fjärde momentet, och främst har vi
tryckt på sista stycket. I sista stycket
görs ett tillägg till tidigare bestämmelser,
ett tillägg som är en väsentlig uppmjukning
och som tacksamt noteras av
många och också uppskattas av utskottet,
även om utskottet ställer sig litet
mera reserverat. Att den motion vi har
framlagt kan tillskrivas en viss betydelse,
har jag kunnat fastställa just därigenom,
att fru Boman nu har relaterat
en hel del av de synpunkter, som vi anförde
i motionen. Vi har velat peka på
dessa äldre änkors problem och också
en möjlighet att få ramen i skälighetsprövningen
utbyggd. Utskottet har emellertid
inte haft samma uppfattning, och

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

131

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

motionen har rönt samma öde som så
många andra och blivit avslagen. Men
jag kan ändå inte se annat än att vi
någon gång måste ta ställning till dessa
änkors problem, kanhända i ett särskilt
sammanhang.

Om jag får kammarens tillstånd vill
jag gärna dra ett litet exempel, som får
belysa i vilken situation många av
dessa änkor i dag befinner sig. En
granne till mig blev änka 1938. Hon är
mor till elva dugliga samhällsmedborgare.
Av dessa 11 barn var inte mindre
än sex under 15 år när fadern dog.

Änkan var förtvivlad, men hon såg
en möjlighet erbjuda sig att klara sig
och familjen i att en konservfabrik då
öppnades i vårt lilla samhälle. Hon var
med bland de första som sökte och fick
anställning. Hon försörjde sig och sin
stora barnskara på detta arbete utan att
behöva anlita socialvården. Hon kände
sig nöjd och lycklig, och på detta sätt
utvecklades familjen gemensamt tills
barnen ett efter ett flyttade ut från hemmet
och bildade egna familjer. Vid årsskiftet
1952/53, när fabriken lades ned,
hade denna änka två barn kvar i hemmet
vilka då var vuxna och arbetade i
en fabrik. De bidrog givetvis till hennes
försörjning. Nu har dessa båda bildat
egna familjer, och i dag står denna
änka alldeles ensam med sitt försörjningsproblem.

Nu är hon 63 år gammal. Det är väl
förståeligt om änkor i hennes situation
frågar både sig själva och andra, varför
inte änkepensioneringslagen kan
tillämpas i fall som deras. De har gjort
allt vad som har stått i deras förmåga
för att försörja familjen, och de har arbetat
så länge som det har funnits möjlighet
för dem att hålla en plats inom
näringslivet.

I den lilla hy som vi bor i — och på
liknande sätt är det på många andra
håll ute i landet — finns det inga andra
arbetsmöjligheter. Socialvården har försökt
att hjälpa den änka, som jag talade
om, att skaffa henne arbete, men det

har varit omöjligt. Hon känner sig så
pass frisk och duktig, att hon inte vare
sig kan eller vill gå till läkare och simulera
för att få sjukpension. Att hon
inte kan räknas in i den skara av änkor
som är berättigade till änkepension
har hon svårt att förstå, och den saken
bör vi andra också inse, i all synnerhet
som — och därom är väl ingenting ont
att säga — vissa yngre änkor har möjlighet
att få pension.

När vi i motionen har pekat på detta
och några ytterligare fall har vi gjort
det därför att vi trodde, att det skulle
finnas en möjlighet att inom ramen
skapa fram en prövningsform, enligt
vilken det gavs möjlighet till försörjning
just i det ögonblick då försörjningssituationen
träder in. Att liksom
utskottet hänvisa till socialvården är
f. n. som ett direkt slag i ansiktet på de
äldre människor som det här gäller.

Just nu går väl ändock stora delar
av svenska folket och ser fram emot ett
förslag som skulle kunna skapa fram en
trygghet med tanke på ålderdomen, och
inte bara med tanke på ålderdomen,
utan kanske ändå mycket mer en trygghet
för familjen, för de efterlevande.
Jag syftar på den väntade och så många
gånger signalerade allmänna tjänstepensionen.

Svenska folket i allmänhet och vi,
som har möjlighet att titta in bakom
kulisserna i sådana här fall i synnerhet,
hoppas på att vi skall kunna skapa
någonting som ger bättre möjligheter
till trygghet för äldre dagar och trygghet
för våra efterlevande. Då hör det
också vara en gärd av rättvisa, att vi
försöker skapa fram någonting som kan
ge en jämställdhet för de grupper som
på grund av sin ålder och sitt handicap
inte har möjlighet att i fortsättningen
ställa hoppet till en försäkringsform.

Jag skall inte utveckla frågan vidare,
dels därför att fru Boman har redogjort
för en hel del av tingen, dels därför
alt jag vet att det blir flera talare
i ämnet.

132

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

.lag skall sluta med att rikta en vädjan
till socialministern. Jag såg honom
alldeles nyss inne i kammaren, och jag
hoppas att min vädjan når honom. Jag
vill vädja till honom att ta i beaktande
alla de problem som uppreser sig för
dessa änkor liksom även för de äldre,
ensamstående kvinnor, vilkas problemställning
vi kommer att möta litet
längre fram. Jag är övertygad om att vi
blir nödsakade att ta upp detta till en
större och mera genomgående behandling
inom en icke alltför avlägsen framtid.

Jag ställer intet direkt yrkande i
dag.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Visst är många i dag
glada över de förbättringar som propositionen
om änkepensionen innehåller,
och det är också sant, som det har påpekats,
att många kvinnor knutit sitt
hopp till just detta lagändringsförslag.

Jag är medveten om att det är omöjligt
att skapa regler som är tillämpliga
på alla fall. Därför tror jag att man
måste finna sig i de besvärligheter som
det kan medföra att i vissa avseenden
göra en prövning från fall till fall.

När jag har läst utskottsutlåtandet
har jag funnit, att det innehåller två
avsnitt som enligt mitt sätt att se inte
korresponderar riktigt med varandra.
Det ena gäller tillämpningen av »särskilda
skäl» som kvalifikation för änkepension
när hustrun har fyllt 55 år senare
än under det kalenderår, varunder
mannen avlidit, och det andra gäller
kravet på äktenskapets varaktighet.

I fråga om äktenskapets varaktighet
finner utskottet det välmotiverat att
änkepension respektive hustrutillägg utgår
även där äktenskapet inte har bestått
i fem år, detta för att en kvinna,
som uppburit änkepension och gifter
om sig med en folkpensionär och alltså
förlorat den änkepension hon haft sedan
hennes förste mans död, skall få

rätt till hustrutillägg om den andre
mannen är folkpensionär. Om nu även
den andre mannen dör innan äktenskapet
varat i fem år, blir hon berättigad
till änkepension på nytt. I dessa fall
finner utskottet det välmotiverat att
hustrutillägg och änkepension utgår,
trots att det inte varit möjligt att göra
en lagteknisk sammanfattning som förenar
fasthet och smidighet. Utskottet
har i detta fall förordat att pensionsstyrelsen
med uppmärksamhet skall följa
pensionsnämndernas tillämpning av
de nya bestämmelserna.

I fråga om det andra avsnittet där
bestämmelsen om särskilda skäl kan
tillämpas, nämligen beträffande åldern
för änkeståndets inträdande, menar utskottet,
att folkpensioneringen inte är
den mest lämpliga formen. Här bör
i stället socialhjälpen träda till. Men
låt oss se hur olika tillämpningen verkar
i praktiken.

En kvinna kan bli änka vid 54 års
ålder och få sin änkepension. Hon gifter
sig efter två år med en folkpensionär
och får då hustrutillägg. Efter ytterligare
tre år dör även den andre
mannen och hustrun, som då är 59 år,
får änkepension igen trots att det nya
äktenskapet inte varat mer än tre år.
En annan kvinna kan bli änka vid 52
års ålder. I äktenskapet finns flera
barn, och det yngsta kan vara i tolvårsåldern
vid faderns frånfälle. En sådan
kvinna kan ha varit borta från
förvärvsarbetet i 20 till 25 år. Enbart
av den anledningen kan hon vara
handicapad att ta ett arbete vid 52 års
ålder. Om denna kvinna därtill har ett
barn, som åtminstone tills det fyllt 16
år behöver hennes tillsyn, har hon ytterst
små möjligheter att vid 56 års ålder
genom eget arbete försörja sig. Hon
tvingas anlita socialvården, och man
måste väl säga att kvalifikationsgrunden
»särskilda skäl» tillämpas helt olika i
de båda här relaterade fallen. I det
första fallet blir det endast en fortsättning
av vad som redan tillämpats i fråga

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

133

om hustrutillägg, en utvidgning av bestämmelserna
till att gälla änkor som
tidigare haft änkepension men på grund
av det nya äktenskapets korta varaktighet
inte skulle kunna få fortsatt änkepension,
om femårsgränsen uppehölles.
Jag vill peka på just de tillämpningsföreskrifter
som har varit gällande beträffande
hustrutilläggen. De har varit
generösare än de föreskrifter som använts
vid beviljande av änkepension på
grund av särskilda skäl. Jag tycker det
vore angeläget att få en samordning,
en samstämmighet därvidlag, så att inte
sådana praktiska missförhållanden som
de jag här relaterat kunde uppstå. Jag
vill också uttala förhoppningen att det
skall vara möjligt att finna en lösning
på dessa problem, så att de äldre änkorna
blir bättre tillgodosedda i framtiden
än de varit hittills och slipper att
anlita socialvården, ty det känns ändå,
särskilt för dessa åldersgrupper, som
en tung börda.

Jag vill instämma i den vädjan som
fru Löfqvist här riktade till socialministern,
att han även i framtiden har
sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden
och om möjligt söker finna
en god lösning.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
har vi ju haft att behandla
en hel del förbättringar i de
olika förmåner som utgår inom folkpensioneringslagens
ram. Det har varit
en höjning av änkepensionen, en höjning
av hustrutillägget, ett bidrag till
änkors och änklingars barn och en hel
del uppmjukningar av de bestämmelser
som gäller för att man skall kunna få
både änkepension och hustrutillägg. Utskottet
har inte haft något att erinra
mot vad Kungl. Maj:t har begiirt i sin
proposition. Vi har tvärtom med största

Ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tillfredsställelse hälsat att dessa förbättringar
har gjorts. Det är emellertid
klart att, vilka förbättringar som än
görs, kan inte alla bli tillfredsställda,
och därför har det också väckts en hel
del motioner med begäran om ytterligare
förbättringar utöver vad Kungl.
Maj :t har föreslagit i sin proposition.

I fråga om änkepensioneringen har
väckts en motion om en sänkning av
åldersgränsen från 55 till 50 år. Redan
när denna lag genomfördes var den
nog en missräkning för många änkor
som trodde, att de skulle kunna få
änkebidrag om de fyllt 55 år. Många
frågade vid det tillfället: »Är det omöjligt
för mig att få änkebidrag? Jag har
varit änka sedan jag var 35 år. Jag
har fått vara både försörjare och uppfostrare
för barnen, och nu orkar jag
inte längre. Jag kunde behöva sluta
mitt förvärvsarbete och få de förmåner
som andra kan komma i åtnjutande av.»

Jag har själv vid ett par tillfällen
motionerat om en ändring i detta avseende.
Nu har emellertid en hel del
uppmjukningar skett i det föreliggande
förslaget. Vi får heller inte glömma att
det har skett någonting under tiden sedan
lagen genomfördes: vi har fått de
särskilda barnbidragen, och vi har
också fått änkebidrag till yngre änkor
för att hjälpa dem över den värsta tiden.
Det har väl också blivit andra
ekonomiska förhållanden än när denna
hjälpform infördes.

Vad sedan beträffar hustrutilläggen,
så har det väckts en motion om att
man skulle sänka åldersgränsen till 50
år. Också här har en uppmjukning
skett, så att man har möjlighet att få
hustrutillägg om särskilda skäl föreligger.
Jag tror inte vi får räkna med
att inga kvinnor har krafter kvar att
försörja sig själva vid 50 års ålder. Jag
tror det finns många kvinnor i den åldern
som tycker alt de kan försörja
sig själva och inte behöver ta pension
så tidigt. Om de är bundna vid hemmet,
på grund av att de själva är sjuka

134 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

och inte kan gå ut i förvärvsarbete eller
om maken är sjuk, så att de behöver
vara hemma för att vårda honom,
finns det dock möjlighet att få hustrutillägg
även vid lägre ålder än 60 år.
Jag tror därför att man inte behöver
ta så hårt på detta.

Man har här ondgjort sig över att utskottet
har talat om att, därest hjälp
inte kan lämnas enligt denna förordning,
kan den blivande socialhjälpslagen
träda in i stället. Men hur många
förordningar vi än genomför kan de
inte skrivas på sådant sätt, att de omfattar
alla tänkbara fall. Det blir alltid
någon som ställts utanför, och där kan
socialhjälpslagen träda till. Jag tycker
alltså det inte är så farligt att utskottet
i sitt utlåtande säger, att där det inte
finns möjlighet att lämna hjälp inom
förordningens ram, har man ändå socialhjälpslagen
att falla tillbaka på.

Fru Boman talade om att hon inte
tyckte om den här höjningen från 10
till 12 år av åldersgränsen för barnen.
Om jag inte hörde fel, motiverade hon
detta med att det skulle dröja ytterligare
två år innan mödrarna kom ut
i förvärvsarbete, vilket skulle göra det
svårare för dem att få förvärvsarbete.
Emellertid måste vi väl ändå säga, att
det kan vara en viss trygghet att mamman
får se till barnen. Det finns barn
som klarar sig själva när de är 7, 8 år,
men vi vet att det också finns äldre
barn som behöver tas om hand. Helst
skulle man se att man kunde gå så
långt som en del remissinstanser har
föreslagit och sätta åldersgränsen vid
15 år, då barnen är mer mogna, men
skall gränsen nu höjas till 12 år får vi
väl vara tacksamma för den förbättringen.
Det finns i alla fall barn som behöver
denna omvårdnad. Skolan tar
inte hand om dem hela dagen, utan
mamman måste ta hand om dem när
skolan slutar, och det är kanske den
värsta tiden på dagen.

Om vi ser på detta förslag tror jag
ändå att vi tacksamt kan anamma de

förbättringar som gjorts. Vi vet att en
förordning aldrig är riktigt färdig,
utan förbättringar måste göras undan
för undan, men vi har fått lära oss att
göra det så småningom, och vi har sett
att det har varit det lyckligaste.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! För att intet missförstånd
skall uppstå anser jag mig böra
påpeka, att vi i vår motion icke har
föreslagit någon lägre åldersgräns än
55 år. Vi har över huvud taget inte
nämnt någon ålder utan sagt, att vi
anser att hjälp bör kunna lämnas vid
den tidpunkt då verkliga svårigheter
inträffar, och då bör man ha möjlighet
att få en pensionsansökan prövad. Jag
har fått den uppfattningen, när jag har
diskuterat denna detalj, att kvinnor i
allmänhet inte vill anlita samhällets
hjälp när de kan försörja sig själva,
men det kan givetvis inträda situationer
då de inte kan göra det, och då bör
samhället ingripa på samma sätt som
för andra jämförbara kategorier.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vi har också i utlåtandet
sagt, att när särskilda skäl därtill
föranleder, kan de få denna hjälp. Det
betyder väl, att när de inte på något
vis kan klara sig, kan man göra ett
undantag från denna bestämmelse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Effektivare taxeringskontroll

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 135

Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 160, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 5)

förordning angående ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angår det under 6) upptagna författningsförslaget
till konstitutionsutskottet,
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar bl. a. följande. Den som
vore deklarationsskyldig eller skyldig
att lämna uppgifter till ledning för annans
taxering skulle i skälig omfattning
föra ocli för taxeringskontroll tillhandahålla
räkenskaper eller andra anteckningar.
En uttrycklig bestämmelse om
s. k. skönstaxering skulle införas och
skulle tillämpas då föreskrivna anteckningar
till ledning för den egna taxc -

Effektivare taxeringskontroll

ringen inte förts samt av omständigheterna
i övrigt framginge att en riktig
taxering icke kunde grundas på den
skattskyldiges uppgifter. Självdeklarationer
av bl. a. rörelseidkare och jordbrukare
skulle innehålla vissa för taxeringen
erforderliga upplysningar, som
för närvarande måste inhämtas genom
särskilda förfrågningar. En viss ökad
uppgiftsskyldighet till ledning för annans
taxering skulle införas bl. a. beträffande
vissa inköp och försäljningar,
som gjorts av rörelseidkare och jordbrukare.
Vidgade möjligheter till
granskning av räkenskaper och till annan
taxeringsrevision skulle införas.
Sålunda skulle kontroll kunna ske inte
blott hos den skattskyldige själv utan
även hos annan, med vilken han haft
affärsförbindelser. Vidare skulle taxeringsmyndigheterna
kunna få hos andra
myndigheter ta del av handlingar och
annat material, som vore av betydelse
för taxeringskontrollen. Särskilda bestämmelser
skulle upptagas i syfte att
förhindra att insynsmöjligheterna medförde
att befogade intressen av sekretesskydd
eftersattes. Eftertaxering skulle
kunna åsättas i större omfattning än
som med nuvarande bestämmelser vore
möjligt. I princip skulle man dock bibehålla
regeln att sådan taxering skulle
åsättas inom fem år. De nya reglerna
skulle träda i kraft den 1 januari 1956.

I anledning av förevarande proposition
hade inom riksdagen väckts ett
antal motioner.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 160, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

2) för sin del antaga ett av utskottet

136 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

framlagt förslag till lag om ändrad lydelse
av 62 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

3) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 13 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 13 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
och

5) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 7 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498
av herrar Magnusson och Arrhén samt
II: 619 av herrar Edström och Fröding,

2) de likalydande motionerna 1:499
av herr Bergh samt 11:615 av herrar
Carlsson i Stockholm och Birke,

3) de likalydande motionerna 1:500
av herr Osvald och 11:617 av herr
Ståhl, såvitt motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:501
av herr Werner m. fl. och II: 616 av
herr Hansson i önnarp m. fl., ävensom

5) de likalydande motionerna I: 502
av herr Lindblom m. fl. och II: 618 avherr
Strandh,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I det av utskottet framlagda förslaget
till ändring i taxeringsförordningen
voro 32 §, 39 § 1 mom. samt 57 c § så
lydande:

32 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela
de upplysningar till ledning'' för egen
taxering för inkomst eller förmögenhet,
som kunna vara av betydelse för åsättande
av'' en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig
att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela de ytterligare
upplysningar, som finnas erforderliga
för kontroll av egen deklarations riktighet
eller eljest för egen taxering. Dylika
upplysningar skola lämnas skriftligen,
där ej annat angivits i anmaningen.

3 mom. Angående skyldighet att underkasta
sig taxeringsrevision, därom
stadgas i 57 c §.

39 §

1 mom. Varder självdeklaration, som
skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom. utan
anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom.
efter anmaning, ej behörigen avlämnad
inom föreskriven tid, eller är innehållet
i avlämnad självdeklaration så bristfälligt,
att deklarationen uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för
taxering, skall den skattskyldige, där
ej nedan annorlunda stadgas, vara förlustig
rätten att hos kammarrätten och
Kungl. Maj:t överklaga taxering, för
vilken deklarationen skolat ligga till
grund. Underlåter den som jämlikt 31 §
är pliktig avlämna där angivna handlingar
att hörsamma anmaning att avlämna
sådan handling eller underlåter
den som erhållit anmaning att fullständiga
självdeklaration, som varit
ofullständig, att efterkomma sådan anmaning,
skall den skattskyldige, där ej
nedan annorlunda stadgas, likaledes vara
förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj :t överklaga taxering,
för vilken handlingen eller deklarationen
skolat ligga till grund.

I de —--lämpligt vite.

57 c §.

1 mom. För kontroll av att deklarations-
och uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning riktigt och fullständigt
fullgjorts eller för att eljest bereda
beskattningsmyndighet upplysning till
ledning vid beslut om taxering eller
eftertaxering må taxeringsrevision äga
rum hos envar deklarations- eller uppgiftsskyldig,
dock att sådan revision ej

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

137

må äga rum hos myndighet eller annat
organ, som avses i 52 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas
hos den som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan verksamhet
av sådan beskaffenhet, att uppgifter
av betydelse för taxeringskontrollen
kunna hämtas ur anteckningar eller
andra handlingar, som föras vid verksamhetens
bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning
i den omfattning, som finnes erforderlig,
ske av räkenskaper och anteckningar
med därtill hörande verifikationer
ävensom av korrespondens, protokoll
och andra handlingar rörande verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller
vissa beskattningsår verkställes, må
jämväl det löpande årets räkenskaper
och handlingar granskas.

2 mom. Den som har att verkställa
taxeringsrevision må påfordra att i den
utsträckning, som är erforderlig för det
med granskningen avsedda syftet, genast
få taga del av handlingar som
skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos
vilken revisionen sker, pliktig att lämna
de upplysningar, som erfordras för
revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och på sådan
tid att den icke förorsakar hinder
i verksamheten för den, hos vilken revisionen
sker. Revisionen må med hans
medgivande verkställas hos honom.
Hava böcker eller handlingar överlämnats
för revision, skola de så fort ske
kan återställas. Meddelande om resultatet
av revisionen skall snarast lämnas
den, hos vilken revisionen skett, i vad
angår hans taxering.

4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision
må taga del av handlingar
av betydelse för revisionen utan hinder
av att den, hos vilken revisionen
sker, har att iakttaga tystnad om deras
innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet
som nu sagts eller anser den,

Effektivare taxeringskontroll

hos vilken revisionen sker, att särskilda
omständigheter eljest kunna åberopas
för att handlingens innehåll ej kommer
till annans kännedom, må dock länsstyrelsen,
på framställning av den hos
vilken revisionen sker, när synnerliga
skäl föranleda därtill, besluta att handlingen
skall undantagas från revisionen.

5 mom. Beslut om taxeringsrevision
meddelas av taxeringsintendenten i det
län, där revisionen skall äga rum. I
fråga om skattskyldig, vilkens taxering
prövas av mellankommunala prövningsnämnden,
må beslut om taxeringsrevision
jämväl meddelas av allmänna ombudet
hos denna nämnd.

Taxeringsrevision skall verkställas
av taxeringsintendenten eller av tjänsteman,
åt vilken taxeringsintendenten
uppdrager revisionens verkställande.
Taxeringsrevision må jämväl uppdragas
åt annan i bokföring och taxering
sakkunnig person, som därtill godkänts
av länsstyrelsen.

6 mom. Underlåter någon, hos vilken
taxeringsrevision enligt meddelat beslut
skall äga rum, att tillhandahålla
räkenskaper eller andra handlingar,
må anmälan göras hos länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige
lämpligt vite.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Velander, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin
och Slrandh, vilka under punkterna A
1) och B hemställt

Al) att riksdagen måtte besluta dels
avslå förslaget till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379) i vad anginge
32 § 3 inom., 39 § 1 och (i inom., 57 c §
samt 79 § dels ock, med bifall till utskottets
förslag i övrigt, för sin del antaga
ändrad lydelse av vissa angivna
författningsrum i taxeringsförordningen; B

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla dels om översyn
av ifrågavarande bestämmelser enligt i
motionerna framförda synpunkter dels

138 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

ock om nytt förslag i ämnet att föreläggas
riksdagen i samband med blivande
förslag till ny taxeringsförordning.

Reservanternas förslag innebar avstyrkande
av propositionen såvitt den
avsåg taxeringsrevision samt förlust av
rätt att anföra besvär då deklaration
vore bristfällig.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning begärdes,
i avseende å föredragningsordningen,
ordet av

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 46 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet
i punkten A 1 framställda förordningsförslaget
paragrafvis och, där så erfordras,
moment- och styckevis, med
övergångsbestämmelser, ingress och
rubrik sist,

att sedan nämnda förordningsförslag
blivit genomgånget, utskottets hemställan
i punkten A 1 föredrages,

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet ävensom konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först
punkten A 1, utskottets förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen,
4 §; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag tror, att vi litet
till mans här i kammaren har anledning
beklaga att ett ärende av denna
karaktär genom förhållandenas makt
vid denna sena tidpunkt kommer upp
till kammarens prövning och beslut.
Det är annars så, att i detta betänkande

nog finns en hel del ting, som vore förtjänta
av ett ganska grundligt meningsutbyte
mellan kammarens ledamöter.
Det går nu inte för sig; listan är ju
lång. Jag skall därför inskränka mig till
ett par påpekanden.

Som kammarens ledamöter erinrar
sig, begärde riksdagen för ett par år
sedan en översyn av vårt taxeringsväsende.
Kammarens ledamöter kanske
också kommer ihåg motiven för detta
riksdagsbeslut. Man ville genom en
sådan översyn å ena sidan få till stånd
ökad effektivitet i taxeringsförfarandet
och å andra sidan förbättrad rättssäkerhet
för den enskilde. Man gick den vanliga
vägen. En kommitté, i detta fall 1950
års skattelagssakkunniga, fick i uppdrag
att företa denna översyn. Så skedde,
och i sinom tid avlämnades ett kommittébetänkande.

Jag föreställer mig att i varje fall de,
som är intresserade av dessa ting, väl
erinrar sig det mottagande, som detta
kommittébetänkande fick. Jag tror inte
det innebär någon överdrift, om jag
säger, att det gav anledning till en
storm av protester. Det var nämligen så
med detta kommittébetänkande, att riksdagens
krav på en effektiviserad taxeringskontroll
väl tillgodosågs. I det
hänseendet blev riksdagen bönbörd
och bönhörd över hövan, men riksdagens
andra, samtidigt framställda krav,
som gällde ett förbättrat rättsskydd för
den enskilde, befanns helt utelämnat i
detta märkliga kommittébetänkande.
När finansdepartementet sedermera
skickade ut det på remiss, blev ju mottagandet
hos remissmyndigheterna på
det hela taget av samma karaktär som
den rent spontana reaktionen i pressen
och hos allmänheten. Jag har för egen
del studerat en del av dessa remissvar,
och jag får säga, att det är rätt länge
sedan man i en skattefråga har läst remissvar
från de ansvariga myndigheterna,
som har varit så starkt kritiska —■
för att inte använda ett starkare uttryck
— som i detta fall.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 139

Nåja, finansministern tog intryck —
jag vill säga ett starkt intryck — av
denna hårda kritik. Det förslag, som
finansministern nu har lagt fram inför
kammaren, gäller endast ett avsnitt, en
begränsad del av den stora frågan, och
ämnet i övrigt har finansministern —-klokt nog enligt min uppfattning —
skickat ut för förnyad prövning hos nya
sakkunniga.

Jag vill gärna ge finansministern en
eloge för det sätt, varpå han har gått
tillväga i detta sammanhang. Jag vill
också ge honom min erkänsla för den
hyfsning av ekvationen, som har försiggått
även i det begränsade avsnitt
som vi nu skall ta ställning till. Detta
är ju också, ärade kammarledamöter,
anledningen till att bevillningsutskottet
i viktiga hänseenden här har kunnat
lägga fram ett enhälligt förslag. Det hade
givetvis inte kunnat ske annat än
under den förutsättningen, att en sådan
hyfsning av ekvationen, som jag
här talat om, hade ägt rum. Tyvärr
kvarstår emellertid i vissa hänseenden
anledningar till erinringar, som enligt
min mening sammanfaller med den
kritik, remissinstanserna riktat mot det
ursprungliga förslaget. Jag vill understryka,
att det är fråga om detaljer, men,
herr talman, det är ganska viktiga detaljer.
Jag kan ju inte vid denna tidpunkt
fördjupa mig i dessa ting, som
ju berör den svenske medborgaren på
ett verkligen omedelbart sätt. Jag skall
bara påpeka stadgandena i fråga om
påföljden för deklarationsförsummelser.
Formuleringen av 39 § 1 mom. ger,
såvitt jag kan se, utrymme för ett betydande
godtycke. Enligt detta stadgandes
formulering skulle praktiskt taget
varje skönstaxering komma att undantagas
från skattedomstols prövning. Det
kan man väl inte anse vara ett framsteg
vare sig ur det allmännas eller ur
den enskildes synpunkt.

De bestämmelser, som emellertid liar
väckt den största betänksamheten, en
betänksamhet som nog inte endast in -

Effektivare taxeringskontroll

skränker sig till minoriteten inom bevillningsutskottet,
är de, som innefattas
i den mycket omtalade 57 c §. Det är
ju så, att de nuvarande bestämmelserna
om bokföringsgranskning i propositionen
föreslås bli ändrade och avsevärt
utvidgade. Granskningen skall enligt
förslaget benämnas taxeringsrevision.
Det är ett helt nytt begrepp, som
vi nu skall vänja oss vid.

Enligt förslaget får revisionen bl. a.
avse utom granskning av räkenskaper
med därtill hörande handlingar, såsom
hittills har varit fallet, även protokoll,
korrespondens och andra handlingar
rörande den granskades verksamhet.
Kontroll skall också kunna ske inte blott
hos den skattskyldige själv, utan även
hos andra med vilken han haft affärsförbindelse.
Vidare skall taxeringsmyndigheten
kunna få hos andra myndigheter
ta del av handlingar och annat
material, som är av betydelse för taxeringskontroll.

När reservanterna om dessa bestämmelser
säger, att de kan »ge anledning
till trakasserande ingripanden mot den
enskilde», så tror jag inte, att det kan
betecknas såsom överord.

Finansministern har — det vill jag
gärna upprepa — gjort lovvärda justeringar
i de sakkunnigas förslag, men
trots dessa justeringar får man nog
säga, om man vill sätta sig in i detta
problem, att den makt, som nu läggs i
skattemyndigheternas hand, blir mycket
stor. Jag vill tillägga, att mitt intryck
av utskottets behandling av frågan
är, att utskottet i sin helhet har
samma uppfattning. Man är nog mera
tveksam även inom majoriteten än vad
som kanske ibland framgår av betänkandet.

Uttryck för denna tveksamhet behöver
man inte söka efter. .lag skulle som
exempel vilja uppmana kammarens
ledamöter att slå upp betänkandet och
studera s. 20 och 21, där utskottet på
tal om rätten att infordra kontrolluppgifter
efter anmaning — som termen

140

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

lyder — liksom departementschefen understryker
att denna rätt -— jag tilllåter
mig citera — »bör begagnas med
omdöme och urskillning». Utskottet
tillägger, förvisso inte utan grund:
»Icke minst på detta område är det av
vikt, att ett friktionsfritt samarbete skapas
mellan taxeringsmyndigheterna och
allmänheten.»

Jag skulle också vilja att kammarens
ledamöter kastade en blick på s. 23 i
utskottets betänkande. Där heter det:
»Med hänsyn till arten av de befogenheter
som sålunda ges åt taxeringsmyndigheterna
bör emellertid tillses
att desamma begagnas med urskillning
och omdöme.» »Utskottet har nyss»,
heter det vidare, »gjort ett uttalande av
liknande innebörd rörande befogenheten
att infordra kontrolluppgifter genom
anmaning. När det blir fråga om
taxeringsrevision, bör kraven i dessa
hänseenden ställas ännu högre. Departementschefen
har framhållit att varje
taxeringsrevision bör utföras av därtill
lämpad person. Utskottet får understryka
detta uttalande och ytterligare
framhålla, att ett stort ansvar vilar på
taxeringsintendenten, vilken det tillkommer
att förordna granskningsmän.»
Vidare framhåller utskottet angelägenheten
av att man söker »erhålla
granskningsmän, vilkas lojalitet och
tystlåtenhet icke kan ifrågasättas». Osv.
Man får nog säga, att det finns fog för
de farhågor, som utskottets majoritet
sålunda har uttalat.

Från vårt håll försökte vi inom utskottet
att bl. a. få denna kontroversiella
57 c § utbruten ur förordningen. Vi
menade att det skulle vara välbetänkt,
att överlämna bl. a. den till en välbehövlig
översyn och överarbetning hos
de nya sakkunniga, som finansministern
har tillkallat och som fått i uppdrag
att i övrigt överarbeta det tidigare sakkunnigförslaget,
som jag talade om. Vi
menade, att det hade varit ganska naturligt,
när de fått i uppdrag att ta
hand om majoriteten av de förslag, som

de tidigare sakkunniga framlagt. Det
hade då inte varit ur vägen, att de även
finge lov att titta på dessa bestämmelser,
som också inom utskottet hade föranlett
så mycken tvekan.

Några risker hade ju inte alls varit
förbundna med en sådan förnyad
granskning. Jag vill nämligen fästa
kammarens ledamöters uppmärksamhet
på att finansministern i sina direktiv
för dessa nya sakkunniga uppställt kravet
att de skall arbeta undan så raskt,
att förslag till en fullständig reform av
taxeringsväsendet skall kunna föreläggas
nästa års riksdag. Det hade alltså
inte varit fråga om något annat än ett
uppskov på ett år. Men under det året
hade ju de nya sakkunniga, som skall
gripa sig an med dessa saker med friska
tag, måhända kunnat finna ut andra
och mindre riskabla vägar att nå målet
än det förslag som nu föreligger till
kammarens avgörande. Men majoriteten
ville inte vara med om detta, trots
all den tveksamhet som kommit till uttryck.
Jag måste för min del beklaga
denna avvisande hållning. Jag tror inte,
att man från majoritetens sida kan säga,
att minoriteten i detta hänseende
har visat brist på samarbetsvilja. Det
har vi sannerligen inte gjort. Om majoriteten,
herr talman, hade velat gå med
på de dock ganska rimliga krav, som
jag här talat om, dvs. ett överlämnande
av dessa kontroversiella ting till den
nya kommittén och ett uppskov på ett
år, håller jag, ärade kammarledamöter,
för synnerligen troligt, att bevillningsutskottet
kommit fram till ett enhälligt
betänkande. Det skulle dock ha varit
ganska värdefullt, om så hade kunnat
ske. Det beslut, som nu kommer att
fattas, kommer nog i vissa hänseenden
att visa sig ha varit ett förhastat beslut.

Alla är vi naturligtvis överens om behovet
av en jämnare och mera effektiv
taxering. Den saken behöver inte diskuteras.
Alla ser vi också med oro på
hurusom deklarationsmoralen alltmer
försämras. Den saken behöver heller

Nr 20

141

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

inte mera diskuteras. Men jag ifrågasätter,
huruvida man kommer till rätta
med denna samhällsröta genom bestämmelser,
vilka, för att låna en vändning
ur kammarrättens remissyttrande,
»utsträckts ofta över rimliga gränser».

Man vet ju, hur människorna reagerar
i sådana sammanhang. Det kan tänkas,
att propositionen i denna del kommer
att visa sig ha varit ett psykologiskt
misstag. Det kan tänkas, att man härigenom,
om det vill sig illa, kommer att
göra ont värre.

Jag har redan framhållit att finansministern
i övrigt över hela fältet har
sett realistiskt på de här tingen, men
jag har fått ett intryck av att finansministern
i dessa speciella detaljer på
något sätt, som jag har svårt att förklara,
har tappat greppet över själva
problemet.

Det har sagts, att taxeringsförordningen
i själva verket är att betrakta
som en rättegångsbalk för förfarandet
vid taxeringsväsendet. Men, herr talman,
ställer man kravet så högt, måste
åt förordningens bestämmelser nog ges
en mera hållfast och invändningsfri gestaltning
än vad fallet är i vissa hänseenden.
Ett minimikrav på en förordning,
som man vill kalla för ett slags
rättegångsbalk, synes i varje fall mig
vara, att föreskrifterna får en sådan utformning
att missförstånd och irritation
i möjligaste mån undvikes.

Det talas så mycket i propositionen
och även i utskottets utlåtande om nödvändigheten
för det helas väl av ett
förtroendefullt samarbete mellan skattemyndigheterna
och de skattskyldiga,
och det vill jag, herr talman, för min
del livligt hålla med om. Vi kan inte
komma fram till bättre förhållanden i
dessa bekymmersamma ting utan ett
sådant förtroendefullt samarbete. Men
man kan nog — och jag hänvisar till
vad jag redan påpekat — ifrågasätta
om ett sådant samarbete gagnas av
stadganden av den karaktär, som jag
har givit ett par exempel på. Jag är inte

Effektivare taxeringskontroll

alldeles övertygad om den saken, och
jag hänvisar i det fallet till raden av
remissyttranden.

Jag skall sluta, herr talman, med att
ännu en gång beklaga att inte majoriteten
ville vara med om att bryta ut dessa
ting, som jag här helt kortfattat granskat,
för att få dem översedda och eventuellt
omarbetade av de nya sakkunniga.
Jag tror att det hade varit ett välbetänkt
beslut att gå den vägen.

Med hänvisning till vad jag här yttrat,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation av herr Spetz
in. fl., som är knuten till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Det råder säkerligen
inte mer än en mening om önskvärdheten
att kunna åstadkomma en effektivare
taxering och därmed en rättvisare
skattefördelning mellan olika
personer, fysiska eller juridiska.

1950 års skattelagssakkunniga har
framhållit, att en fortgående försämring
av deklarationsmoralen ägt rum.
Mycket betydande inkomster undandras.
för närvarande taxering, påstås det.
De sakkunniga har beräkningsmässigt
kommit till att det belopp det gäller
uppgår till 1 å 2 miljarder kronor.
Det anses dock att det finns anledning
misstänka, att skatteflykten är större
än som motsvarar dessa siffror.

Det är väl sannolikt att det höga
skattetrycket utgör den förnämsta orsaken
till försök att begränsa beskattningen.
Rimligare skatter skulle säkerligen
också medverka till en bättre
skattcmoral. Skattctänkandet skulle
inte bli så framträdande som det nu
är. Relationen mellan skatteuttag och
skattemoral går naturligtvis inte att
fastställa. Helt visst skulle dock tendensen
vända, om skatterna vore rimligare.

142

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

För en lojal medborgare måste det
emellertid framstå som en orättfärdighet,
att en del skattedragare undandrar
sig skatteplikt och därigenom ökar
beskattningen av dem som deklarerar
samvetsgrant. Senare tiders många deklarationsfall,
där även mycket prominenta
personer blivit åtalade och
fällda för felaktig deklaration, talar sitt
tydliga språk om rådande förhållanden.
Att söka svar på frågan var avvikelserna
från den lojala vägen är mest
framträdande, finnes knappast anledning
till; i varje fall är det hopplöst.
Men att löntagare följer, man kanske
bör tillägga, måste följa den lojala vägen,
är uppenbart. Dessa blir därför lätt
missgynnade. Det synes mig därför riktigt,
när finansministern framhåller, att
de nuvarande förhållandena inte är förenliga
med kravet på ett utvecklat rättssamhälle.

Även om det sålunda är fullt naturligt
och mycket välmotiverat att vidtaga
åtgärder för effektivare taxering,
måste man hysa vissa betänkligheter
mot en del föreslagna åtgärder.

Finansministern har i propositionen
varit angelägen om att visa, att det vid
taxeringen inte är två parter, som står
i ett motsatsförhållande till varandra.
Trots detta har man nog ofta den
känslan, att taxeringsmyndigheterna
drives av ett rent fiskaliskt intresse
visavi den enskilde skattedragaren.
Därom vittnar också det förslag, som
de skattelagssakkunniga framlade, men
som finansministern inte tagit upp,
nämligen att de som lämnat felaktig
deklaration utan vidare skulle åläggas
ett visst straff. Man kan inte förneka,
att den enskilde ofta har anledning till
den känslan, att skattemyndigheterna
ser som sin uppgift att klämma åt den
enskilde deklaranten.

Det är tacknämligt, att finansministern
så bestämt tagit avstånd från en
dylik mentalitet och hävdat, att det enbart
gäller att med förenade ansträng -

ningar åstadkomma en rättvis taxering
utan hjälp av trakasserier av något slag.

Inom utskottet har rått full enighet
om att syftet med Kungl. Maj :ts förslag
måste främjas och att det också skulle
läggas till grund för utskottets betänkande.
Det är endast att beklaga, att
denna enighet inte kunnat uppnås även
när det gällt utformningen av förordningens
olika detaljer.

Betänkligheter har, som redan
nämnts, funnits på vissa punkter men
inte av omsorg om skattefifflare utan av
omsorg om den enskildes rättssäkerhet.
Bl. a. har föreskriften om skyldighet
att föra anteckningar som underlag för
deklaration befarats kunna medföra
överdrivna krav från taxeringsmyndigheternas
sida. Även om man medger,
att det borde vara helt naturligt att genom
anteckningar av något slag kunna
styrka sina inkomster och även utgifter
för inkomstens förvärvande, kan man
inte komma ifrån farhågan, att en nitisk
taxeringsnämndsordförande med
taxeringsförordningen som vapen i sin
hand kan bli ganska otrevlig för ett
eventuellt offer. Man har ju i debatten
härom sagt, att någon dylik fara med
hänsyn till i propositionen och i betänkandet
anförda motiv inte borde
föreligga. Men är det inte så, att motiven
sällan blir kända för taxeringsfolket,
som har tillräckligt arbete med
att läsa in och tillämpa gällande förordning?
Bisken är, att förordningen
sedan tillämpas alltför rigoröst. Det
är emellertid att hoppas, att så inte
skall bli fallet. Denna förhoppning har
fört de betänksamma i utskottet till den
positionen att reservation endast gjorts
beträffande två punkter. Det gäller dels
paragraf 39 mom. 1, där det i sammandrag
heter: »Varder självdeklaration
— — — ej behörigen avlämnad

---eller är innehållet---så

bristfälligt att deklarationen uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund
för taxering, skall den skatteskyldigc
---vara förlustig rätten att hos

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

143

kammarrätten och Kungl. Maj :t över
klaga taxering — ---»

Reservanterna har inte kunnat acceptera
en dylik påföljd. Förslaget i denna
del har föranletts av att man på vissa
håll kringgått bestämmelserna om till
för avlämnande av självdeklaration genom
att inlämna deklarationsblanketter,
som endast försetts med namnunderskrift
eller någon eller några
otillräckliga uppgifter. Även om förslaget
har provisorisk karaktär, är det
inte möjligt för reservanterna att tillstyrka
detsamma. Eventuellt missbruk
av angiven art torde taxeringsmyndigheterna
ha möjlighet att förhindra utan
den föreslagna bestämmelsen. Formuleringen
av 39 § mom. 1 ger rum för
ett betydande godtycke. Särskilt uttrycket
»så bristfälligt» och ordet »uppenbarligen»
utgör i detta sammanhang
inte något hinder för att praktiskt taget
varje skönstaxering skulle kunna
komma att undantagas från skattedomstols
prövning, ett förhållande som reservanterna
inte kunnat medverka till.

Den andra punkten, där reservation
anförs, gäller bestämmelsen om taxeringsrevision
enligt § 57 c. Reservanterna
menar, att taxeringsrevision,
d. v. s. bokföringsgranskning, är ett
nödvändigt led i taxeringskontrollen.
I detta fall är det dock kanske särskilt
angeläget med samverkan mellan taxeringsorganen
och de skattskyldiga.
Taxeringsförordningen måste utformas
så att missförstånd och irritation undvikes.
Det är fara värt, att bestämmelserna
kan ge anledning till trakasserande
ingripanden mot den enskilde.

I likhet med kammarrätten anser reservanterna
att t. ex. läkarnas tystnadsplikt
är av så allvarlig innebörd,
att den inte utan vidare kan skjutas
åt sidan av det allmännas intresse av
en riktig taxering. Detta i och för sig
mycket berättigade intresse borde kunna
tillgodoses på annat sätt. Avvägningen
enligt propositionen mellan allmänt
intresse och enskilds tystnads -

Effektivare taxeringskontroll

plikt är icke den bästa. Det kan nämligen
inte anses lämpligt att i taxeringsförordningen
stadga en generell
rätt för granskningsman att ta del av
handlingar, som på grund av sin natur
icke bör komma till annans kännedom
än den som mottagit desamma. Verkningarna
av den föreslagna bestämmelsen
kan i detta avseende inte överblickas.
Det borde inte vara omöjligt, att
till nästa riksdag få fram förslag till
lösning, vilka tillgodoser både sekretess-
och taxeringsintresse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Vi har vid flera tillfällen
här i riksdagen haft anledning
att diskutera frågorna om möjligheterna
att åstadkomma en effektivare taxering.
Det har framstått som särskilt angeläget
att komma fram till bättre kontrollmöjligheter
och då framför allt att
åstadkomma ökade kontrollmöjligheter
för vissa grupper av inkomsttagare.
Varje gång, som frågan varit uppe till
behandling, har kravet på dessa ökade
garantier för rättssäkerheten skärpts.
Som förhållandena nu är har det visat
sig, att de nuvarande — jag tror inte
det är överdrivet att säga — bristfälliga
möjligheterna till en effektivare kontroll
har medfört, vilket också påpekats
i debatten, att mycket stora skattebelopp
kunnat undandragas det allmänna.
Det är därför nödvändigt, att man gör
någonting för att råda bot på dessa
brister. Att dessa brister har lett till att
vissa grupper av skattebetalare kommit
alldeles särskilt i rampljuset, bör väl
inte tolkas på det sättet, att det just
inom de inkomsttagargrupperna skulle
råda mycket sämre skattemoral än
bland övriga skattebetalare. Jag vill i
varje fall inte göra den tolkningen. Det
beror alldeles säkert i väsentlig grad
på den omständigheten, att det är lät -

144

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

tare för dessa inkomsttagargrupper att
undgå kontroll och insyn beträffande
deras inkomstförhållanden. Här inträder
då det förhållandet, att de löntagargrupper
som man har lätt att kontrollera
i det praktiska taxeringsarbetet
ställer krav på att även andra skall bli
föremål för den insyn och den kontroll
som de själva blir föremål för. Såvitt
jag inte har missuppfattat de föregående
debatterna i detta ämne, har alla
varit överens om att man borde göra
någonting. Kravet på att skapa regler,
som försvårar möjligheterna till skatteflykt,
är naturligtvis inte tillkommet
enbart för att tillföra det allmänna
större skatteinkomster utan har i lika
hög, ja kanske ännu högre grad uppstått
ur en strävan att åvägabringa
större likhet de olika skattebetalarna
emellan. Det förslag till ändringar i
taxeringsförordningen, som vi i kväll
skall besluta om, är ett steg i denna
riktning. Slutmålet är, vilket framgår
av såväl utskottsbetänkandet som den
kungl. propositionen, en fullständig
omarbetning av taxeringsförordningen.

Jag tror inte man kan göra gällande
att detta första steg innebär någon genomgripande
reform. I mycket stor utsträckning
är det endast ett lagfästande
av på detta område redan rådande
praxis. Så är t. ex. förhållandet beträffande
skönstaxeringen. Som alla känner
till förekommer den redan nu. Skillnaden
är bara att man hädanefter får
mera stadga över det institutet än förut.
Jag skulle kanske också kunna säga
att det blir mindre rörelsefrihet för
taxeringsmyndigheterna vid skönstaxering
än tidigare, när det inte fanns
några bestämda stadganden i lagen om
den saken.

För att inte uppta tiden här alltför
länge vill jag endast rent allmänt säga,
att det föreliggande förslaget innebär
större möjligheter till kontroll och ökad
effektivitet framför allt inom de områden,
där kraven härpå framstått som
särskilt framträdande.

Sedan vill jag också säga några ord
om reservanternas inställning till det
föreliggande förslaget. När jag läser
reservationen, kan det inte hjälpas att
jag får det intrycket att det myckna
talet i tidigare riksdagsdebatter om nödvändigheten
av att skapa en effektiv
taxeringskontroll i ganska stor utsträckning
endast har varit en läpparnas
bekännelse. Ty om riksdagen skulle
bifalla reservationen här och sålunda
utesluta stadgandena i 57 c § och 39 §,
så innebär detta att den ökade effektivitet
som eftersträvas praktiskt taget
försvinner. Det blir ingen ökad effektivitet
av det som finns kvar av förslaget.
Tvärtom kan man säga att den i
vissa fall försvårar taxeringsarbetet och
kontrollmöjligheterna i framtiden.

Alla som har någon praktisk erfarenhet
av taxeringsarbete kan säkert vittna
om hur nödvändigt det är med ökade
kontrollmöjligheter, framför allt när det
gäller bokföringsgranskningen, där bestämmelserna
som bekant är mycket
snäva. I det stycket vill reservanterna
göra gällande att utskottet har gått för
långt. Jag vill där inskjuta att både herr
Hagberg i Malmö och herr Sjölin på
något för mig obegripligt sätt har stött
sig på vad kammarrätten har yttrat.
Men kammarrätten har bara haft sakkunnigbetänkandet
på remiss. Jag kan inte
tänka mig att kammarrätten har yttrat
sig över förslaget i den kungl. propositionen,
vilket icke överensstämmer med
sakkunnigbetänkandet utan tvärtom är
ganska olikt detta. Ni kan sålunda inte,
herrar reservanter, söka stöd hos kammarrätten
och säga att man där har
samma mening som ni. Kammarrätten
har bara vid remissen av ärendet sagt
sin mening om sakkunnigbetänkandet
men icke yttrat sig om förslagets nuvarande
utformning. Jag har velat säga
detta, herr talman, för att det inte skall
råda oklarhet.

Den som verkligen vill göra någonting
på denna punkt måste erkänna, att
utskottet tagit all nödig hänsyn. Anled -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

145

ningen till att utskottet understrukit,
att de befogenheter som ges taxeringsmyndigheterna
måste handhas med
största omsorg, är inte någon tveksamhet
och någon rädsla inför hur systemet
kommer att ta sig ut i praktiken.
Det är alltså fullständigt felaktigt att
göra gällande, att bevillningsutskottet
skulle ha känt sig räddhågat, när det
tillstyrkte detta förslag, och liksom antagit
det bara till nöds. Detta är att
pressa uttalandena alldeles för hårt.

Jag skulle alltså, om tiden tillät det,
kunna gå igenom utskottsbetänkandet
punkt för punkt jämsides med reservanternas
förslag och vid varje tillfälle
komma till det resultatet, att ett genomförande
av reservanternas förslag inte
skulle åstadkomma någon större effektivitet
utan i vissa fall rent av leda till
en försämring. — Jag vill emellertid
bara ta upp en enda punkt till.

I propositionen och utskottsbetänkandet
föreslås, att rätten att överklaga
taxeringsmyndighets beslut hos kammarrätten
och regeringsrätten skall förloras,
om deklarationen är så uppenbart
bristfällig, att den inte kan läggas
till grund för taxering. Reservanterna
säger att ett sådant stadgande betyder,
att varje skönstaxering praktiskt taget
inte får överklagas. Detta finner jag,
herr talman, vara en fullständig feltolkning.
För närvarande förlorar ju
den, som kommer in med deklarationen
efter den 15 februari, rätten att klaga
hos högre instans. Under senare tid har
det hänt, att folk lämnat in en blankett
med en klumpsumma och namnunderskrift,
alltså en deklaration, som inte
kan ligga till grund för en riktig taxering.
På det sättet har man emellertid
tillförsäkrat sig klagorätt och fått ett
ganska långt uppskov med att avge deklaration.
Sedan taxeringsmyndigheterna
behandlat den ofullständiga deklarationen
är det ju nödvändigt att anmoda
vederbörande deklarationsskyldig att
komma in med en deklaration, som kan
läggas till grund för taxering.

Effektivare taxeringskontroll

Om detta förfarande sattes i system,
skulle det bryta sönder taxeringsarbetet.
Nu har man försökt få ett korrektiv
genom att stadga, att om deklarationen
är så bristfällig, att den inte alls kan
ligga till grund för taxering, så skall
den betraktas på samma sätt som om
den var ingiven för sent, och den deklarationsskyldige
mister alltså klagorätten.

Rätten att bedöma, om deklarationen
är för bristfällig, ligger inte hos de lokala
skattemyndigheterna, och dessa
kan alltså inte utöva några »trakasserier»
eller någon »terror», utan den ligger
givetvis hos den högre instans, där
överklagandet skall ske. Att inte våga
gå med på detta förslag vittnar om betydligt
större rädsla för att över huvud
taget genomföra någonting, än den
räddhåga, som herr Hagberg i Malmö
trodde att utskottsmajoriteten var behäftad
med.

Sedan kan jag inskränka mig till en
kort replik till herr Hagberg i Malmö.
Han sade, att om majoriteten velat gå
med på minoritetens förslag, skulle det
ha kunnat bli samarbete. Det förstår
jag. Om majoriteten varit med på att
stryka både § 39 a och § 57 c skulle
minoriteten, alltså reservanterna, ha
kunnat samarbeta med majoriteten. Ja,
om reservanterna velat gå med på vårt
förslag, skulle vi inte heller ha haft
något emot ett samarbete.

Herr Sjölin menade nog inte med
sitt tal om det höga skattetrycket att
indirekt försvara att man ville komma
undan skatten, men han utvecklade saken
på ett sådant sätt, att man kunde få
ett intryck av att om skatten sänktes,
så skulle skattemoralen bli bättre. Men
jag undrar, herr Sjölin, hur mycket
man skall sänka skatten för att kunna
göra gällande, att det inte ligger i någons
intresse att försöka komma undan.
Hela detta resonemang måste betraktas
som orealistiskt, ty det har väl i alla
tider, även när skatten var lägre, fun -

10 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

146 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

nits folk, som inte velat fullgöra sin
plikt i detta fall.

Herr talman! Av vad jag anfört framgår,
att utskottet vid sin granskning av
den kungl. propositionen kommit till
det resultatet, att förslaget bör genomföras.
Det tillgodoser de framförda
önskemålen om effektivitet i taxeringsarbetet,
samtidigt som det innebär ett
rättsskydd för den enskilde skattebetalaren.
Jag yrkar därför bifall till vad
utskottet föreslagit.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle: Herr

talman! I egenskap av utskottets
talesman fällde herr Kärrlander ett yttrande,
mot vilket jag bestämt måste
rikta mig. Jag hade inte väntat mig
detta av herr Kärrlander, med den erfarenhet
jag har av honom efter många
års samarbete i bevillningsutskottet och
även i andra sammanhang. Herr Kärrlander
gjorde gällande, att man av reservationen
måste få den uppfattningen,
att de krav, som under en följd av år
här i kammaren ställts på ett förbättrat
och mer effektivt taxeringsförfarande,
från somligt håll hade varit endast en
läpparnas förkunnelse. Jag protesterar,
herr talman, mot ett sådant uttalande.

Vidare förklarar herr Kärrlander, att
det är klart, att man kunnat få samarbete
och åstadkomma ett enhälligt utskottsbetänkande,
om majoriteten hade
gått med på minoritetens förslag att
stryka exempelvis §§ 39 a och 57 c. Men
detta är inte majoritetens hela förslag.
Det går ut på att riksdagen måtte avslå
dessa paragrafer samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en förnyad
översyn av dessa bestämmelser hos de
nyligen tillkallade sakkunniga med begäran
om nytt förslag i dessa hänseenden
till nästa års riksdag. Det är ju en
helt annan sak än den, som herr Kärrlander
här vände sig emot.

Till slut blev jag verkligen också
mycket överraskad — jag måste säga

det, herr talman —• när herr Kärrlander
ifrågasatte effekten av en skattesänkning
på deklarationsmoralen. Herr
Kärrlander var själv ledamot av 1949
års skatteutredning och skrev då under
den berömda enhälliga deklarationen,
att en skattesänkning kunde komma att
förväntas verka gynnsamt på arbetsviljan
och sparandet och med hänsyn till
en förbättrad skattemoral. Efter att ha
skrivit under ett sådant enhälligt betänkande
tycker jag det borde bära
emot att göra ett sådant uttalande som
det herr Kärrlander nyss gjorde.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander vill
göra gällande att jag skulle ha gjort mig
till någon slags försvarare för dem som
ville komma undan skatten. Han sade
visserligen mycket vänligt att han trodde
inte detta om mig, men så framställde
han i alla fall saken.

Så var inte alls fallet, utan jag konstaterade
endast vad som verkligen förekommit.
Det är väl för övrigt den allmänna
uppfattningen att just den omständigheten
att skatterna är höga utgör
ett starkt skäl till att folk vill komma
undan lindrigare än de borde göra.
Jag sade vidare att man kan inte fastställa
relationen mellan skatteuttag och
skattemoral — det är för övrigt lönlöst
att diskutera den saken. Men faktum
kvarstår enligt min mening, att vid lägre
skatter finns inte samma anledning
för de oärliga att försöka komma ifrån
sin solklara plikt.

Beträffande kompromissförfarandet
framställde herr Kärrlander saken så
som om reservanterna -— på detta stadium
oppositionen — skulle ha menat
att en kompromiss endast kunde träffas
under förutsättning att majoriteten gick
med på minoritetens förslag. Oppositionen
var tvärtom beredd att diskutera
eventuella åtgärder som kunde mjuka
upp de stadganden vi ansåg orimliga,
men detta ville majoriteten inte lyssna

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 147

på. Man ville inte ha någon kompromiss,
något som det annars är ganska
vanligt att man strävar till i bevillningsutskottet.

Man kunde t. ex. tänka sig sekretessskyddet
ordnat på annat sätt. Jag förstår
inte än i dag varför man inte kunnat
finna någon lösning när det gäller
att få insyn i de fria yrkenas inkomster
på ett säkrare sätt. Kunde man inte införa
någon slags anteckningsskyldighet
i en något större skala så att säga än
den vanliga deklarantens skyldighet att
föra anteckningar. Jag förstår att man
vill skydda patientkorten och därmed
den enskilda människans sjukdom. Det
borde dock kunna föras specialkort för
de olika patienterna, avseende enbart
de inkomster som belöper på var och
en. Ungefär så gick vårt resonemang i
utskottet om att detta skulle kunna vara
en möjlig lösning vid en kompromiss.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
protesterade emot mitt uttalande, att
det föreföll som om man i reservationen
tog bort effekten av vad man sagt från
det hållet förut. Jag kan inte hjälpa,
herr talman, att jag tycker att om man
följer reservanternas linje blir det så
föga kvar av en verkligt ökad effektivitet
i taxeringshänseende, att jag med
eller mot min vilja föres just till denna
slutsats. Jag har inte alls glömt, herr
Hagberg, att reservanterna föreslår en
skrivelse till Kungl. Maj:t om uppskov
för utredning. Majoriteten inom bevillningsutskottet
har sagt, att vi inte anser
det rimligt att vänta ytterligare för att
få denna fråga löst på ett något så när
tillfredsställande sätt.

Till herr Sjölin sade jag att jag inte
trodde att man kunde sänka skatten så
mycket, att man blev befriad från de
bekymmer som vi nu diskuterar. Jag
tvekar inte alls, herr Hagberg, att upprepa
detta trots att jag skrivit under
1919 års skatteutrednings betänkande

Effektivare taxeringskontroll

angående värdet av att få en lägre beskattning,
som alltså skulle verka gynnsamt
med hänsyn till sparande och arbetsvilja.
Men om man, som oppositionen
föreslår, sänker statsskatten med
t. ex. 10 procent -— är det någon av
kammarens ledamöter som tror att
skattemoralen därigenom skulle avsevärt
förbättras? Jag tror det i varje
fall inte.

Sedan kan jag nöja mig med att påpeka
för herr Sjölin att jag redan i mitt
första anförande sade, att jag inte trodde
att herr Sjölin försvarade dem som
inte ville fullgöra sin skatteplikt. Sambandet
mellan det höga skattetrycket
och skattemoralen har enligt min mening
betonats litet väl kraftigt.

Jag kan inte heller påminna mig att
vi i bevillningsutskottet fick något anbud
från oppositionens sida; man talade
bara i allmänna ordalag om att man
var beredd att diskutera saken.

Till frågan om sekretesskyddet får vi
väl, herr talman, tillfälle att återkomma.
På den punkten föreligger det ju
ett enigt utlåtande från konstitutionsutskottet.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord i anledning av herr Kärrlanders
påstående om att vi reservanter skulle
önska att 37 § och 57 § toges bort. Det
har inte, såsom herr Hagberg och herr
Sjölin redan framhållit, varit vår mening.
Jag tror inte att effekten av förslaget
skulle nämnvärt minskas, om
man tog bort dessa paragrafer — jag
skall, herr talman, återkomma till den
saken — men jag vill instämma i herr
Hagbergs och herr Sjölins protester mot
herr Kärrlanders uttalande på denna
punkt.

För att komma till rätta med det
skattefusk, som tyvärr alltjämt florerar,
har vi ju sedan 1930-talet haft en ständigt
växande taxeringsorganisation.
Förhållandena på 1930-talet var — det

148 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

vågar jag säga — bedrövliga och det
allmänna kunde rentav vara tacksamt
för att det flöt in så mycket skattepengar
som det gjorde. Felet låg både
hos de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
Det fanns nog inte i många
taxeringsnämnder på 30-talet någon
som kunde läsa en balansräkning. Min
erfarenhet säger mig att vad som helst
i fråga om räkenskaper kunde passera
på den tiden. Så småningom ordnades
det ju med en utbildning genom överståthållarämbetet,
och man kunde bygga
upp en taxeringsorganisation, där
tyngdpunkten lades på bokföringsgranskningen.
Denna organisation har
ju sedan undan för undan växt på ett
sätt som gör, att det nog inte hade varit
så farligt, om vi hade skjutit på bestämmelserna
i 57 §.

Jag är fullt införstådd med att föreliggande
förslag till effektivare taxering
medför större möjligheter att komma
åt skattesmitarna och att, såsom
herr Kärrlander sade, skapa bättre jämvikt
mellan olika grupper av skattskyldiga.
Det är väl främst inom ett par
grupper av skattskyldiga som det förekommer
skattefusk, nämligen bland sådana
som har inkomster av rörelse och
av fria yrken och bland löntagare med
biinkomster. Att döma av rättegångsreferat
från domstolarna är det inte så
få löntagare med biinkomster som blir
åtalade för skattefusk. Åtalsgränsen går
vid 500 kronor, och det är många som
har glömt bort extra inkomster och blivit
åtalade för feldeklaration. Jag har
velat nämna detta för att erinra om att
det inte bara förekommer skattefusk
bland rörelseidkare.

Att det allmänna får tillräckligt effektiva
medel för att komma till rätta med
skattefusket, har inte vi reservanter
motsatt oss, men när det gäller vägarna
att nå detta mål är meningarna delade.
Vi på vårt håll har, såsom herr Hagberg
och herr Sjölin här nämnt, ställt
oss positiva till det framlagda förslaget
utom på två punkter — jag skall senare

återkomma därtill. Vi har i våra motioner
framhållit att propositionens förslag
till effektivare taxering när det
gäller den årliga inkomsttaxeringen i
stor utsträckning utgör endast ett lagfästande
av redan befintlig praxis. Detta
är exempelvis förhållandet med de
utvidgade bestämmelser om kontrolluppgifter,
som i en del fall skall lämnas
utan anmaning och i andra fall efter
anmaning.

Genom de nya bestämmelserna fastslås
att en omsorgsfull deklaration förutsätter
ett tillfredsställande underlag,
och ett sådant kan man inte få annat
än genom noggranna anteckningar över
inkomster och utgifter. De sakkunniga
hade föreslagit en synnerligen omfattande
anteckningsskyldighet, som sannolikt
inte hade gått att upprätthålla.
De hade ju tänkt sig att bland annat
droskchaufförer och serveringspersonal,
som uppbär drickspengar, skulle
vara skyldiga att dag för dag föra anteckningar
över sina inkomster.

För min del, herr talman, delar jag
helt departementschefens och utskottets
mening att det är fullkomligt omöjligt
att upprätta en omsorgsfull deklaration,
om man inte har tillräckliga anteckningar.
Vi har emellertid i motionerna
ställt oss tveksamma till vissa av de
nya bestämmelserna, bland annat om
anteckningsskyldighet, därför att vi befarar
att efterlevandet av dessa bestämmelser
skulle i alltför stor utsträckning
leda till efterhandskonstruktioner av
faktiska förhållanden, vilket skulle vara
sämre än inga anteckningar alls. Det
förekommer redan nu i många fall efterhandsgjorda
bokföringar som inte
har något värde för taxeringsmyndigheterna,
men man har dock vissa möjligheter
att komma åt sådana felaktiga
bokföringar eller rena fantasibokföringar.
Om det t. ex. gäller en rörelseidkare,
kan man av hans leverantör få uppgifter
om hans inköp, och sedan kan
man göra en skönstaxering. Det förekommer
i stor utsträckning redan nu.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

149

Trots utvidgad bokförings- och anteckningsskyldighet
finns det inte någon
säkerhet för att deklarationerna
blir riktiga. Vi har emellertid inte reserverat
oss på denna punkt, utan vi
vill medverka till att bokförings- och
anteckningsskyldigheten utvidgas enligt
propositionens förslag. Men vi hoppas
att man, när de sakkunnigas förslag till
ny taxeringsförordning framlägges, har
hunnit få så goda erfarenheter av bestämmelsen
i § 57 a, att den kan kvarstå
i oförändrat skick.

Andra viktiga nyheter är den obligatoriska
uppgiftsskyldigheten för uppköpare
av jordbruks- och trädgårdsprodukter
samt för husdjursuppköpare.
När det gäller dessa är det väsentligt,
att olika grupper av uppköpare kan
kontrolleras lika effektivt. Det blev ju
stil på jordbrukarnas deklarationer, kan
man säga, först när de jordbruksekonomiska
föreningarna och även enskilda
uppköpare blev tvingade att lämna kontrolluppgifter.
De jordbruksekonomiska
föreningarna har föregått med gott
exempel, men de flesta enskilda har
också lämnat de begärda kontrolluppgifterna.
För att man skall kunna ha
reda på alla blir det emellertid nödvändigt,
att man upprättar register på
länsstyrelserna över samtliga uppköpare
inom olika branscher, och framför
allt att de hålls aktuella.

En annan viktig nyhet är att de, som
bedriver jordbruk, skogsbruk eller rörelse,
nu får en utvidgad uppgiftsplikt,
som avser varje belopp, för vilket den
uppgiftsskyldige under viss angiven tid
köpt eller sålt varor, om beloppet i
säljarens eller köparens hand är skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift.
Om det gäller i anmaningen angiven
näringsidkare kan uppgift även begäras
om varuslag och myckenhet. Denna utvidgning
kan kritiseras, men jag anser,
att den i vissa fall är nödvändig, om
det skall vara någon nytta med en sådan
här anmaning.

Vi har mot denna bestämmelse i vår

Effektivare taxeringskontroll

motion anmärkt, att en sådan föreskrift
kan vara praktiskt ogenomförbar och
att den är svår att efterfölja i praktiken.
Då vi emellertid vill medverka till en
så rättvis och effektiv taxering som
möjligt, går vi med på denna utvidgning
med understrykande av departementschefens
uttalande i propositionen,
där han säger, »att det måste självfallet
tillses, att uppgiftsskyldighet icke kräves
i sådana fall, då dess fullgörande i
praktiken icke kan efterkommas».

En annan punkt, som också har
väckt en smula kritik, är bestämmelsen
i 31 § om skyldigheten för den som
fört räkenskaper att till självdeklarationen
bifoga avskrift av balansräkning
och vinst- och förlusträkning för beskattningsåret
och för föregående räkenskapsår.
Denna skyldighet finnes
redan men har nu utvidgats med den
föreskriften, att man, om man har olika
räkningar, skall lämna den uppställning,
som är mest detaljerad, av balansräkning
eller balanskonto respektive
vinst- och förlusträkning samt
vinst- och förlustkonto. Detta är en
åtgärd, som jag anser sparar tid både
för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna.

När det gäller de invändningar, som
vi framfört i reservationen, har både
herr Sjölin och herr Hagberg i Malmö
redan närmare redogjort för dem. De
berör ju 39 § och 57 § c. När nu enligt
§ 57 b skönstaxering kan åsättas
dels då deklaration ej avgivits och dels
då avgiven deklaration är behäftad
med brister eller då bristfälligt underlag
för deklarationen gör att inkomsten
av viss förvärvskälla icke kan tillförlitligt
beräknas, föreligger det enligt
min mening en viss fara för att man
kanske ibland av tidsbrist — taxeringsnämnderna
har alltid ont om tid —
eller av andra skiil än de i 57 § nämnda
skönstaxerar skattskyldig på grund av
brister i deklarationen eller bristfälligt
underlag för denna, och härigenom kan
enligt § 39 denne förlora besvärsrät -

150

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

ten till kammarrätten och regeringsrätten.
Man får hoppas, att alla taxeringsmyndigheter
noga beaktar vad bevillningsutskottet
skrivit i föreliggande betänkande
härom, nämligen att »så snart
det icke föreligger klart ofullständiga
deklarationsuppgifter, kan deklarationen
— oavsett uppgifternas tillförlitlighet
— icke anses ha så bristfälligt
innehåll att deklarationen uppenbarligen
ej är ägnad att ligga till grund för
taxering». — Även om förslaget har
provisorisk karaktär vill vi inte nu tillstyrka
en bestämmelse, som kan missbrukas.
Det finns knappast något hinder
för att praktiskt taget varje skönstaxering
kan undantagas från prövning
i skattedomstolarna.

Jag vill här, herr talman, citera vad
bevillningsutskottet skrev i sitt betänkande
nr 46 år 1950 med anledning
av några motioner om ändrade bestämmelser
för taxeringsförfarandet. Det
skrev bl. a., att »den omständigheten
att reglerna på civilprocessens område
icke kunnat tagas till rättesnöre vid
ärendenas behandling hos beskattningsnämnderna
innebär självfallet icke, att
kravet på tillgodoseende av den enskildes
rättssäkerhet skulle vara mindre
befogat hos beskattningsnämnderna än
bos allmänna domstolarna. Skillnaden
består endast däri att med hänsyn till
taxeringsprocedurens speciella karaktär
rättssäkerhetskravet där måste tillgodoses
på ett annat sätt. Taxeringsproceduren
måste nämligen — — —
vara så utformad, att den — förutom
den enskildes rättssäkerhet — jämväl
främjar största möjliga effektivitet i
taxeringsarbetet. Båda dessa intressen
äro lika viktiga, och en sådan reglering
bör eftersträvas, där intetdera intresset
blir åsidosatt.»

I de nya bestämmelserna i 39 och
57 §§ har denna princip inte tillämpats.
Den enskildes rättssäkerhet har
här inte tillvaratagits på samma sätt
som det allmännas effektivitetsintresse.

Till sist vill jag framföra några syn -

punkter på det nya förslaget om taxeringsrevision
i § 57 c. I denna paragraf
sammanfattas vad som i gällande
författning kallas bokföringsgranskning.
De nya bestämmelserna går här
i flera avseenden vida utöver de nuvarande.
Den saken har emellertid redan
herr Sjölin och herr Hagberg berört,
så jag skall inte närmare gå in
därpå.

Taxeringsrevision eller bokföringsgranskning
är nog det värdefullaste
medlet för taxeringsmyndigheterna,
men de nu utvidgade bestämmelserna
härför kan innebära trakasserier mot
de skattskyldiga om taxeringsrevisionen
inte handhaves med urskillning
och omdöme.

En så rigorös bestämmelse kan också
skapa ovilja och undergräva allmänhetens
förtroende för taxeringsmyndigheterna
och uppamma kritik som bygger
på oriktiga förutsättningar. Det har redan,
herr talman, i presskritiken mot
förslaget till effektivare taxering talats
om skattenazism och taxeringspolis.
Detta är dock överord, från vilka jag
bestämt tar avstånd.

Varken vår taxeringsförordning eller
vår nuvarande skatteprocessordning
är ännu fullkomliga. Vår skatteprocess
är ännu inte kontradiktorisk,
vilket är en allvarlig brist som måste
avhjälpas.

Med det nu framlagda förslaget har
vi avhjälpt de flesta svagheterna i nuvarande
författning, men detta fordras
också om den nya förordningen skall
få den effekt vi hoppas på, nämligen
att vi får tillräcklig tillgång på kvalificerad
personal.

Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, få yrka bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är ganska intres -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 151

sant att avlyssna de anföranden, som
här har kommit från reservanternas
sida. De kontrasterar bjärt mot den
tidningskampanj som stora borgerliga
tidningar har fört mot det framlagda
förslaget. Jag förstår väl, att herr
Strandh har funnit anledning att manifestera
sitt avståndstagande från
dessa skriverier.

Reservanterna är eniga med oss
andra om att något behöver göras. Man
understryker att skattefusket, undandragande
av skatt till det allmänna,
inte bara är till skada för det allmänna
utan också för alla lojala skattebetalare,
som tvingas att betala högre skatt,
därför att somliga människor inte gör
sin skyldighet. Det är bra att vi kan
konstatera denna enighet.

Om vi alltså är ense om att något
bör göras, skall vi väl inte vänta med
att vidtaga sådana åtgärder, som nu
kan genomföras. Beträffande åtskilligt
råder enighet. Men på ett par
viktiga punkter vill reservanterna inte
vara med — jag tvekar när jag säger
detta, ty jag har redan hört så många
protester, att reservanterna visst vill
vara med men vill ha ett uppskov för
ny utredning. Varför mera utredning
på just dessa punkter? Jo, därför att
man som herr Sjölin finner stadgandena
orimliga.

Är dessa stadganden orimliga? Det
är, som redan har påpekats, på två
punkter som åsikterna skär sig. Den
ena är taxeringsrevisionen. Vi är eniga
om att bokföringen skall få granskas,
men förslaget innebär dessutom att
vederbörande är skyldig att ställa också
korrespondens och protokoll och
andra affärshandlingar till förfogande
för granskningsmännen. Det är en
känd sak, att en bokföring inte behöver
säga sanningen. För mer än 25 år
sedan uttalade en av vårt lands skickligaste
taxeringsmän, Eisermann, i ett
yttrande över ett kommittébetänkande,
att det finns många företagare som
har en väl ordnad bokföring, men att

Effektivare taxeringskontroll

denna huvudsakligen synes vara ordnad
för att bedra det allmänna på
skatt. Ingen svårighet föreligger att
göra en bokföring från felaktiga utgångspunkter.
Det är därför nödvändigt
att komplettera granskningen av
bokföringen med granskning av de
handlingar som är grundläggande för
densamma.

Vad har den enskilde egentligen här
att förlora? Den som följer lagen har
här ingenting att dölja. Han kan naturligtvis
ha affärshemligheter och
andra ekonomiska förhållanden, som
inte konkurrenter och allmänhet bör
få veta. Sådana hemligheter bör skyddas.
Därför är det också viktigt, att
personer som får uppdraget att göra
en sådan granskning är lämpade härför.
Jag skulle mycket förvåna mig
över om de tjänstemän —■ framför allt
taxeringsintendenten —- som har att
välja dessa personer inte kommer att
ta dessa uttalanden ad notam.

Jag förstår så väl, att en granskning
sådan som den föreslagna kan
väcka irritation och ovilja även hos
personer, som har rent mjöl i påsen.
Men folk blir även nu arga för att de
skall behöva visa sina böcker. Skall
man ta hänsyn till detta, kan man
över huvud taget inte effektivisera
granskningen.

Låt mig säga några ord om sådana
handlingar, beträffande vilka företagarna
eller utövarna av de fria yrkena
har tystnadsplikt i sina klienters intresse
— särskilt talar man om det
orimliga i att en läkare skall kunna
bli skyldig att visa fram sina patientkort.
Är det något mycket uppseendeväckande
som här föreslås? Har en
läkare tystnadsplikt gentemot taxeringsväsendet?
Ett lagtolkningsfall av
JO klargör, att en läkare f. n. väl kan
vägra att visa sina patientkort för taxeringsmyndigheterna,
men att han har
rätt att visa dem om han vill. Han har
alltså diskretionär prövningsrätt, om
han skall lämna ut dem eller inte. Det

152 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

kan väl inte vara rimligt att denna
prövningsrätt skall ligga just hos läkaren.
Jag bortser inte ifrån, att det kan
förekomma saker och ting som man
inte skall tala om ens för taxeringsmyndigheternas
granskningsmän, men
förslaget har blivit så utformat, att
vederbörande i sådana fall kan gå till
länsstyrelsen och med denna myndighet
diskutera vad som skall undantagas
granskning. Det lär väl inte vara
någon svårighet att där träffa ett förnuftigt
avgörande.

Är det verkligen i de svenska läkarnas
intresse, att det fortsätter som hittills,
att man gör razzia på razzia, varvid
läkare blir fast för feldeklaration
och figurerar i tidningarna, så att hela
kåren får ett dåligt anseende? Är det
inte bättre att läkarna och taxeringsmyndigheterna
här gemensamt går så
till väga, att man slipper sådant? Nog
är väl det av större intresse för läkarkåren
än detta blinda påstående att det
inte skall vara möjligt att låta taxeringsmyndigheterna
få tillgång till läkarens
interna handlingar. Det jag sagt
om läkarna gäller också andra utövare
av fria yrken. Dessa bestämmelser, herr
Sjölin, är icke orimliga. Ett uppskov
här skulle nog inte komma till något
annat resultat. Det är därför alldeles
onödigt att göra ett sådant. Ju förr
man kommer igång med dessa ting
desto bättre är det.

Den andra punkten där det råder
delade meningar är ju om dessa s. k.
nolldeklarationer, alltså de deklarationer
som kastas in utan några sifferuppgifter
men med namnunderskrift
och möjligen med någon klumpsumma,
som inte är av någon betydelse. Herr
Kärrlander har här talat om vilka
otrevliga konsekvenser ett mera utbrett
bruk av detta system skulle medföra.
Jag skulle dock vilja komplettera
herr Kärrlander med att visa, vilken
otolererbar företeelse det är fråga om.
De som praktiserar denna metod är
ofta personer med ojämna inkomster

och som ett år har gjort en stor inkomst.
Vad gör de då? Jo, de kastar
in en deklarationsblankett med namnunderskrift.
Sedan kommer en avi
med posten som säger, att de skall
lösa ut en anmaning om att komplettera
deklarationen. De löser inte ut
denna anmaning. Då tvingas taxeringsnämnden
att göra skönstaxering. Om
taxeringsnämnden på grund av bristande
kunskap i fallet sätter denna
skönstaxering för lågt, då klagar inte
vederbörande. Då har spekulanten
gjort sin vinst. Om däremot taxeringsmyndigheterna
sätter taxeringen för
högt, då klagar han. Skall man verkligen
godkänna en deklaration när en
icke ifylld deklarationsblankett lämnas
in? Är det i själva verket inte så
att det är det sakliga innehållet på
blanketten som avgör om det är en
deklaration eller ej? Här föreslås att
man skall göra skillnad på deklaration
som är så beskaffad, att den kan
läggas till grund för en taxering, och
sådan som man icke kan använda i
det sammanhanget.

Man säger då att taxeringsmyndigheterna
kan handla mycket godtyckligt.
Hur skall de kunna det? Man säger,
att människorna förlorat sin klagorätt.
Ja, men en sida av klagorätten
blir aldrig förverkad. Den skattskyldige
kan klaga hos prövningsnämnden
och begära, att hans deklaration skall
betraktas såsom riktig. Prövningsnämnden
kan då fatta beslut och säga,
att deklarationen kan läggas till grund
för taxering. Då medför detta klagorätt
även i det materiella. Prövningsnämnden
kan även säga att deklarationen
inte kan läggas till grund för en taxering.
Är deklaranten inte nöjd med
detta kan han klaga hos kammarrätten
och sedan hos regeringsrätten. Det
blir alltså inte alls några taxeringsmyndigheter
som avgör om en deklaration
skall betraktas såsom riktig eller
såsom en nolldeklaration. Det blir
skattedomstolarna som får avgöra det*

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 153

ta, och det ligger icke något godtycke
däri.

Jag vill för min del inte förneka,
herr Sjölin, att det är klart, att ett
högt skattetryck ökar frestelsen att försöka
undslippa skatt. Jag vill hålla
med h.err Kärrlander därom, att vi åtminstone
efter vad jag kan se inte har
några utsikter att inom överskådlig
tid göra sådana skattesänkningar, att
de på allvar skulle minska frestelsen
till falskdeklaration. Men jag vill säga
en sak till herr Sjölin. Alla åtgärder,
som leder till att en större eller mindre
del av de inkomster kommer fram,
som nu enligt herr Sjölins mening icke
blir taxerade, ökar det allmännas inkomster.
Detta förbättrar möjligheterna
till skattesänkningar, och därigenom
får de föreslagna åtgärderna en
dubbel uppgift att fylla i arbetet på
att skapa en bättre taxering. Kontrollen
skapar i sig själv förutsättningar
för att obeskattade inkomster kommer
fram. När dessa obeskattade inkomster
kommer fram och blir beskattade blir
det större möjligheter till skattesänkning,
och om en lägre skatt har den
verkan, att frestelsen till skattefusk
blir mindre, fyller ju detta system
även den uppgiften.

Det är alldeles självklart, att vi skall
göra vad som kan göras för att hindra
orätt och godtycke på taxeringsområdet,
men därvid får vi inte alltför
mycket ömma för dem som handlat illojalt.
Även de skall ha sin rätt och
även i detta avseende skall vi undvika
godtycke, men vi skall inte vara så
ömskinnade när det gäller dessa personer,
att vi vägrar att göra det som
är möjligt att göra.

Men jag förstår mycket väl att det
dessutom finns åtskilliga gränsfall, där
människor kan komma att utsättas för
en behandling som inte är bra, även
när de inte tillhör skattefuskarnas
skara. Det är beklagligt, och vi skall
göra vad vi kan för att förhindra sådant,
men vi kan väl ändå inte låta

Effektivare taxeringskontroll

hänsynen till detta hålla oss tillbaka,
ty vi skall aldrig glömma att de allra
flesta svenska medborgare är lojala. De
deklarerar ärligt och betalar sin skatt,
och de har rätt att fordra att vi ser
till att de icke skall fortsätta att bära
skattebördor för dem som inte vill
göra sin plikt.

Jag vill för min del säga, att jag tycker
att det med den inställning, som
reservanterna här i sitt tal har visat,
är ganska förunderligt, att man icke
skulle kunna vara med om ändringarna
även i 39 § och i 57 c §.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Antagandet av det i nu
föreliggande proposition framlagda förslaget,
vilket huvudsakligen tar sikte
på att förbättra taxeringskontrollen,
kommer att innebära, att taxeringsmyndigheterna
får vidgade befogenheter
och att den enskilde får ökad uppgiftsskyldighet.

Enligt propositionen förutsättes, att
skattskyldig skall föra fortlöpande anteckningar
att tjäna som underlag för
deklarationspliktens behöriga fullgörande.
Givet är, att det allmännas intresse
av en i möjligaste mån effektiv taxeringskontroll
måste vägas mot intresset
av att den enskilde icke ålägges ett
onödigt uppgiftslämnande.

Emellertid är läget beträffande ett
stort antal skattskyldiga, att upplysning
om deras inkomst och arbetsanställning
i form av uppgift om lön, traktamentsersättning,
antal resdagar m. m. författningsenligt
skall lämnas av arbetsgivaren
till taxeringsmyndigheterna, varvid
inkomsttagaren som regel erhåller en
kopia av löneuppgiften. För skattskyldiga,
vilkas inkomst av tjänst sålunda
redan är underkastad kontroll, måste
den föreslagna anteckningsskyldigheten
te sig onödig och omotiverad. För exempelvis
i enskild eller kommunal
tjänst anställda borde således anteckningsskyldighet
inte föreskrivas, därest

154 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

dagtraktamentet inte överstiger det belopp
som i motsvarande fall skulle utgå
för en statlig befattningshavare. Bevillningsutskottet
har tidigare i år gjort
ett uttalande i den riktningen, men hur
rimmar detta uttalande med dagens lagförslag
om anteckningsskyldighet för
arbetstagarna?

Riksskattenämnden framhåller i sitt
yttrande, att antalet avvikelser från
enskildas deklarationer vid 1953 års
taxering utgjorde cirka 1,2 miljoner,
medan hela antalet fria rörelseidkare
är omkring 300 000. Det var praktiskt
taget var tredje inkomsttagare, som råkade
ut för att det gjordes avvikelse
från självdeklarationen. Räknar man
med att 20 procent av anmärkningarna
var av bagatellartad natur står det
dock kvar en miljon avvikelser. Skattedomstolarna
skulle aldrig klara av
situationen, om t. ex. hälften överklagades.

Vad är nu orsaken till en sådan massavvikelse?
Är taxeringsmyndigheterna
övernitiska, eller är det skattemoralen
som allvarligt är på glid? Är det så, som
det har sagts i debatten, att det är det
höga skattetrycket som har framkallat
en reaktion? Är deklarationsformulären
och skattelagarna för krångliga, eller
anser skattebetalarna att de pengar, som
ställs till statsmakternas förfogande,
inte används på rätt sätt?

Innan finansministern lade fram en
ny taxeringsförordning borde dessa vitala
problem och frågan om taxeringsmoralen
ha undersökts. I det moderna
rättssamhället hade en sådan psykologisk
undersökning varit av största värde
både för regeringen och riksdagen
vid ställningstagandet till denna fråga.

Med anledning av det nya lagförslaget
om ändring i taxeringsförordningen har
det i riksdagen väckts ett flertal motioner,
i vilka påtalas att den enskildes
rättssäkerhet är i fara i samband med
de skärpta skattereglerna. Lagförslaget
innebär ett steg tillbaka i rättssamhället,
eftersom en inskränkning i besvärs -

rätten föreslås. Visserligen är det prövningsnämnden
som skall avgöra om en
skattskyldig får överklaga hos kammarrätten
och regeringsrätten, men en utvidgning
av besvärsrätten på olika områden
bör i stället vara en ledstjärna
för allt demokratiskt handlande.

Från en facklig arbetstagarorganisation
har i dagarna gjorts ett uttalande
av följande innebörd:

»Sjöfolkets beskattning med nuvarande
system har länge varit ett irritationsmoment.
Att skickligt sjöfolk lämnar
svenska fartyg beror till väsentlig del
på det orättvisa skattesystemet, anser
Sjöfolksförbundet. Sjöfolket har av förklarliga
skäl små möjligheter att själva
deklarera. De skönstaxeras, och det är
inte lätt att klaga om man befinner sig
på resa mellan San Francisco och
Singapore.»

Hur skall sjöfolket reagera när de
nya bestämmelserna om skattebesvären
och skönstaxeringen träder i kraft?

En talesman för utskottet har framhållit,
att man i skatteprocesser liksom
vid våra domstolar förr bör fria än
fälla. Jämförelsen med våra domstolar
lialtar väsentligt. Jag har vid ett par
tillfällen, då deklarations- och taxeringsfrågor
varit på tal i denna kammare,
framhållit att det i taxeringsprocessen
är den skattskyldige som skall
styrka sina rättskrav. På skatteprocessens
område har den administrativa
myndigheten fått sin ställning ytterligare
befäst genom det lagförslag, som
nu ligger på riksdagens bord. Taxeringsprocessen
skiljer sig sålunda i
rättshänseende avsevärt från det civilrättsliga
och straffrättsliga förfarandet,
ty i de senare fallen är det anklagaren
respektive åklagaren som skall styrka
sina rättskrav.

Genom att skattelagar och förordningar
blir oklart formulerade uppstår
allt större svårigheter för gemene man
att veta om han handlar rätt i en given
situation. En genomsnittsmedborgare
behöver i allt större utsträckning ex -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

155

perthjälp för att inte lida rättsförluster
i deklarations- och taxeringsförfarandet.
Det har sagts, att välsituerade personer
lägger ner allt större belopp för
att få skattejuristernas hjälp att »fiffla
undan» belopp från beskattning. I själva
verket måste vederbörande ofta söka
hjälp för att tolka de på sina ställen
mycket svårbegripliga skatteförfattningarna.
För de mindre företagarna och
småfolket, som inte har råd att engagera
juridiskt biträde, är det oftast
bättre att tiga och lida, och vi har kommit
därhän, att det många gånger i
skatteprocesser kan bli ekonomiskt förmånligare
för en medborgare att lida
en oförrätt än att processa sig till sin
rätt. Tilltron till rättssamhället avtar
emellertid, och förtroendet för lagar
och förordningar luckras upp.

Frågan är om 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag, som bearbetats av
finansdepartementet beträffande taxeringsförordningen,
är färdigt att föreläggas
riksdagen. Förslaget borde, herr
talman, med hänsyn till riksdagens centrala
ställning i beskattningsfrågor dessförinnan
ha varit bearbetat av en parlamentarisk
kommitté. Med den korta
tid, som står till buds inom motionstidens
ram, kan riksdagen knappast överblicka
vilka konsekvenser taxeringsförslaget
får ur folkpsykologisk och rättssäkerhetssynpunkt.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag till herr Christenson
i Malmö säga, att det väl måste
bero på någon missuppfattning när han
vill göra gällande, att vad bevillningsutskottet
skrev beträffande traktamenten
och traktamentsavdrag skulle ha
något som helst samband med vad som
står i detta utlåtande angående skyldighet
att föra anteckningar. Något sådant
samband föreligger ju inte alls, herr
Christenson.

Jag vill också, herr talman, säga att
jag finner det vara klokt av herr

Effektivare taxeringskontroll

Strandli att ta avstånd från de skriverier
om »skattenazism» som förekommit.
Jag beklagar att herr Christenson
i Malmö själv tog ett steg tillbaka -— jag
tror inte det är rättssamhället som har
tagit ett sådant steg — eftersom han
praktiskt taget instämt i detta uttalande.
I varje fall var det ett instämmande
i den motion, som väckts här i kammaren
och som talar om att det är en totalitär
prägel över detta förslag. Det är
ju så, herr talman, att herr Strandli
och herr Christenson tillhör samma
parti. Herr Strandh har praktisk erfarenhet
av taxeringsarbetet, och det
framgick både av hans anförande och
hans avståndstagande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det torde vara ostridigt
att det råder ett samband mellan det
antal deklarationer som avges med hedern
i behåll och de kontrollmöjligheter
taxeringsmyndigheterna har. Men
det är väl också detta som delvis är orsaken
till den höga skattemoralen hos
vissa grupper av skattskyldiga. Man får
från den utgångspunkten kanske även
se denna proposition som ett vällovligt
försök att höja skattemoralen, och det
borde ju vara en välbehövlig gärning.

Det är ju så, att riksdagen tidigare
har beslutat dels om schablontaxering
för tvåfamiljshus och dels om vissa
schablonavdrag. Den proposition vi nu
behandlar avser ju att utrusta taxeringsmyndigheterna
med ökade befogenheter
för att sedermera tillsammans med den
nya taxeringsorganisation, om vilken
vi väntar en proposition, ge möjlighet
alt vidta denna taxeringskontroll och
skapa större rättvisa mellan de olika
grupperna av skattskyldiga.

Det förslag, som vi nu behandlar, anser
jag på intet sätt vara uppseendeväckande.
Det är tvärtom så, att en hel
del av det, som upptas i förslaget, utgöres
av tidigare tillämpad praxis, som nu
har införts i förordningen.

156 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

Det har varit särskilt biåsväder kring
frågan om plikten att föra vissa anteckningar.
Herr Christenson i Malmö var
inne på det kapitlet och förmenade, att
det skulle leda till mycket vidlyftiga
konsekvenser. Jag kan inte dela hans
uppfattning. Det måste väl vara nödvändigt
för varje människa som vill
avge en något så när sanningsenlig deklaration,
att han vet ungefär vad hans
inkomst är. Detta gäller både rörelseidkare
och dem som har inkomst av
tjänst. Om den, som har inkomst av
tjänst, inte för några anteckningar alls
om sin inkomst, innebär det ju att han
helt måste lita på de uppgifter arbetsgivaren
lämnar i form av en kontrolluppgift.

Förordningen upptar vidare vidgad
uppgiftsskyldighet. En av nyheterna är,
att ägare av annan fastighet blir skyldig
att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna,
men det har stannat
vid belopp som ej understiger 500
kronor. Jag hade gärna velat att det
beloppet skulle sänkas, ty just genom
schablontaxeringen av tvåfamiljsvillorna
mister nu taxeringsnämnderna mycket
av den kontrollmöjlighet de tidigare
hade på denna punkt, eftersom ägarna
av dessa villor i regel hade avdragsrätt
för sina utlägg och således hade intresse
av att redovisa dem till taxeringsmyndigheterna.
Men med hänsyn till
den välvilliga skrivning, som gjorts på
denna punkt, har jag uraktlåtit att ställa
något särskilt yrkande.

• Som taxeringsman är jag mycket nöjd
med att man vad det gäller eftertaxeringen
har täppt igen ett hål, som har
förefallit vara orimligt. Förut har det
varit så, att om det varit ett fel i en
deklaration av den art att det borde
kunna upptäckas men taxeringsmyndigheten
ändå inte har upptäckt det, har
skäl för eftertaxering icke förelegat. Jag
tycker det är ganska viktigt, att den
punkt blivit ändrad.

Den största och viktigaste saken här
är ju taxeringsrevisionen. Det har pra -

tats mycket om den, och jag skall inte
alls fördjupa mig mera i den. Men jag
tycker att det är anmärkningsvärt att
reservanterna, som ju ändå säger att
taxeringsrevisionen är av stort värde,
inte har velat vara med om att få den
genomförd i det skick som föreslagits
i propositionen. Envar som har sysslat
med taxeringar vet hur fruktansvärt
svårt det är att komma till rätta med
vissa arter av deklarationer. Detta gäller
i hög grad rörelseidkarna. Man har
genom den kontroll och genom de
granskningar, som hittills ägt rum,
kunnat rätta en del. Men det har inte
varit till fyllest, och därför hoppas jag
som taxeringsman att de nya bestämmelserna
skall ge taxeringsnämnderna ökade
möjligheter till rättvis taxering.

Jag tror att man måste se denna sak
i dess rätta sammanhang. Den är utan
betydelse för alla som avge riktig deklaration.
Ju mer man motverkar en
effektivisering av taxeringen, så gynnas
ju de som på ett eller annat sätt
avger felaktiga deklarationer, samtidigt
som man skadar alla dem som avger
sina deklarationer med hedern i behåll.
Reservanterna vill givetvis inte slå vakt
om dem som deklarerar fel; det har de
klart och tydligt sagt här. Men oviljan
att medverka till en effektivisering av
taxeringen måste ha som följd att skattebördan
delvis vältras över på de hederliga
deklaranterna.

Därför, herr talman, är det inte med
någon som helst samvetsnöd, som jag
nu yrkar bifall till vad utskottet på
denna punkt har föreslagit.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
bli något missförstånd mellan herr
Ivärrlander och mig vill jag erinra om
vad utskottet skrev. Det hette där
bland annat: »Enligt utskottets mening
bör sålunda taxeringsmyndigheternas
prövning i första hand avse en under -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

157

sökning, huruvida uppburna traktaments-
och resekostnadsersättningar
kan anses överstiga vad som av staten
i motsvarande fall anvisas. Därest
detta med ledning av förefintliga uppgifter
kan anses icke vara fallet, torde
som regel någon ytterligare specifikation
på kostnaderna icke behöva infordras.
»

Jag har med mitt tidigare anförande
endast velat belysa, att man från arbetstagarnas
sida i rätt stor utsträckning
är skeptisk mot den nya taxeringsförordningen.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av ett yttrande av herr Andersson
i Essvik nyss, som jag inte vill låta
stå oemotsagt. Han sade att reservanterna
hyser motvilja mot att medverka
till en effektivisering av taxeringen.
Det synes mig som om vi i dag från
alla håll har tydligt påpekat, att vi är
synnerligen angelägna om att taxeringsarbetet
blir effektiviserat. Att då
komma med dylika påståenden anser
jag vara en oförsynthet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att framföra ett litet råd till finansministern,
även om jag inte är övertygad
om att han tar alltför stor hänsyn
till det.

Det förslag till ändringar i taxeringsförordningen
som här föreligger är utformat
i starkt fiskalisk riktning. Om
taxeringsarbetet inte skall framskapa
alltför stor irritation, måste det handhas
med klokhet och skötas av folk
med gott omdöme. Om jag har förstått
finansministern rätt, har han själv
samma uppfattning.

Men utöver dessa ändringar i taxeringsförordningen
skymtar framöver
också tanken på en ny taxeringsorganisation.
Av ett första utkast förefaller
det, som om den skulle komma att ut -

Effektivare taxeringskontroll

formas som en organisation, bestående
i stort sett av heltidsanställda taxeringsexperter.
Jag vill minnas att det i detta
sammanhang har nämnts, att antalet
befattningshavare skulle vara 800. Jag
tror det råder en utbredd mening bland
människorna att om en sådan organisation,
friställd från länsstyrelserna,
i stort sett avkopplad från de kommunala
myndigheterna och med minskat
lekmannainslag, skulle komma att
införas, skulle den mötas med mindre
förtroende och med större misstänksamhet
än en organisation, som är skapad
i anslutning till den organisation
som nu finns med kommunala förtroendemän
vilka kan jämna ut motsättningar
gentemot alltför nitiska ämbetsoch
tjänstemän.

Min vädjan till finansministern är
denna: Tänk på den här saken när den
nya taxeringsorganisationen skall formas
ut! Tag inte bort lekmannainslaget
och det kommunala inslaget i alltför
stor utsträckning! Det har sin betydelse
när det gäller att bygga den bro av förtroende
mellan taxeringsmyndigheterna
och skattedragarna som behövs om
man verkligen skall lyckas nå ett gott
resultat.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade förut att reservanterna
inte visar särskilt stor förståelse
för denna reform, och det omdömet
står jag för. Den del av förslaget
som skulle ha den största effekten,
nämligen om taxeringsrevisionen, har
reservanterna velat plottra bort, och
det är därför jag kommer till denna
slutsats.

Det var bara detta jag ville replikera
herr Sjölin.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Trots att vi är långt
inne på natten vågar jag fresta kammarledamöternas
tålamod ett par minuter
med några reflexioner kring det

158

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

förslag som nu ligger på riksdagens
bord för behandling. De reflexionerna
skulle mycket väl kunna framföras av
vilken självdeklarant som helst i detta
land.

Jag vill här erinra om en liten kategori
av människor — den är kanske
inte så liten — som jag tycker att det
har talats för litet om, nämligen de
människor som deklarerar efter bästa
förstånd och så gott de förmår. Jag
vill tala om vilken inverkan skönstaxeringen
hittills har haft för dem och vad
den kan komma att få för betydelse i
framtiden.

Jag har till och med i mitt eget taxeringsdistrikt
sett exempel på att det
finns människor, som kan konsten att
hushålla så väl med sina inkomster, att
de kan leva ganska hyggligt på inkomster,
som ter sig ofattbart låga för dem
som granskar deklarationerna. Trots
att bokföringen eller anteckningarna
är rätt hyggliga, om också inte fullt acceptabla.
får dessa inkomsttagare en
liten lapp från taxeringsnämnden, där
det står, att deras inkomster med hänsyn
till deras uppskattade levnadskostnader
anses vara högre än de har uppgivit
i deklarationen, varför taxeringsnämnden
har heslutat höja den taxerade
inkomsten så och så mycket.

Det finns en jordbrukare, som inte
bor så långt ifrån mig och som tillhör
ett annat taxeringsdistrikt men är med
i samma bokföringsförening som jag.
Han fick i fjol en upptaxering utan angivande
av något som helst skäl på 500
kronor. Det var bara uppfattningen hos
taxeringsnämnden som var avgörande.
Sedan klagade han hos prövningsnämnden,
fick sin bokföring granskad och
fick givetvis rätt. Men samme man har
i år återigen fått en liknande påminnelse
och kommer naturligtvis att klaga,
och proceduren upprepas. Så bör
det inte vara.

Jag vill inte på något sätt slå vakt
omkring dem, som det tidigare talats
om och beträffande vilka man bör ta en

skönstaxering till hjälp för att få någorlunda
ordning på deras taxering,
men man skall inte heller glömma den
kategori som jag i början omnämnde.

När man säger i utskottsutlåtandet,
att man skall vara skyldig att i skälig
omfattning sörja för underlag för sin
deklaration, så står man ju dock risken
belyst i det av mig här valda exemplet,
att det inte är det, som blir avgörande
för om en deklaration blir godkänd
av taxeringsnämnden eller inte, utan
i stället taxeringsnämndens uppfattning,
om den deklarerade inkomsten
kan anses vara materiellt riktig eller
inte.

Jag tycker det är ett rimligt krav att
ställa på taxeringsnämnderna, att de
anger på vilka skäl man gör avvikelse
från en deklaration, och att de inte
endast kommer med att de anser på
grund av egendomens storlek, på grund
av rörelsens omfattning eller allmänna
skötsel etc. Det är ju rena gissningar.
Det överensstämmer inte med den rättssäkerhet
som man har rätt att fordra.

Vi har en liten motion, som väckts
i samband med denna proposition, där
vi kommit med våra små önskemål. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat tillgodose
dem; de har närmast blivit beaktade
i reservationen.

Beträffande skönstaxeringen — jag
skall bara uppehålla mig vid den —
säger man nederst på s. 18 i utskottets
utlåtande, att skönstaxering endast
skall tillgripas, om inkomsten ej tillförlitligen
kan beräknas efter vanliga
metoder. Vanliga metoder, vad är det?
Ja, det är väl kanske taxeringsnämndens
uppfattning om vilken inkomst
vederbörande egentligen borde ha. Jag
skulle vilja säga att innan man går till
alltför närgående granskning av det
klientel, som jag här talat om, så skulle
man ifrån de granskande herrarnas
sida, som ofta inte har det minsta begrepp
om vad t. ex. jordbruk är för
något, sätta sig i förbindelse med någon
som förstår den praktiska bakgrunden

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 159

till deklarationen och fråga: Kan detta
vara riktigt? Använde man denna säkerhetsventil,
kanske man skulle slippa
en del irritation och också en del
misstro. Vad jag menar med en kvalificerad
taxeringspersonal är inte bara
sådana som kan gällande förordningar
och paragrafer i taxeringsförordningen,
utan det är också de som begriper sig
på det levande liv som ligger bakom
det resultat som deklareras.

Det är rätt kuriösa exempel man
ibland kan få uppleva, när man får förfrågningar
om de mest enkla saker,
som absolut aldrig skulle komma i fråga,
om man hade en praktiskt bevandrad
taxeringsman som granskare. I mitt
taxeringsdistrikt har vi den förmånen
att ha en taxeringsordförande, som både
kan taxeringsförordningen, känner
människorna och begriper sig på verkligheten
bakom dem, och det går bra.
Vi har också prövat den andra typen.
Jag vill inte generalisera på något sätt,
utan för undvikande av alla missförstånd
skall jag här villigt intyga, att det
finns bra folk som frågar efter saker
och ting, som vi kanske tycker är
ganska enkla, men som har frågat på
ett sådant sätt, att vi inte haft anledning
att misstycka och säga, att det
har med fiskaliskt missriktat nit att
göra.

Jag skall fatta mig mycket kort och
bara här slå fast vad vi framhållit i vår
motion — det är sagt tidigare av många
andra -— nämligen att den enskildes
rättsskydd mot ett överdrivet och missriktat
nit hos en enskild taxeringsman
inte är så tillgodosett, som vi för vår
del skulle önska. Det kommer alltid att
finnas människor, som av ren okunnighet
eller missförstånd kommer att göra
mer eller mindre ofullständiga deklarationer,
och de kanske av ren rädsla
många gånger drar sig för att överklaga,
även om de vet med sig att de i sak
har aldrig så rätt. En utvidgad skönstaxering
utan ett motsvarande stärkt
rättsligt skydd löser inte deras problem.

Effektivare taxeringskontroll

Jag vill i övrigt instämma med vad
herr förste vice talmannen nyss sade.
Vi skall akta oss för att få fram ett
system, som kan bli sådant i sin praktiska
tillämpning, att de, som vill deklarera
rätt men kanske inte fullt ut
besitter förmågan att göra det, uppfattar
det som ett angivarsystem från
vissa taxeringsmäns sida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr STAHL (fp):

Herr talman! I anslutning till den
motion, som jag har väckt här i kammaren
i detta ärende, känner jag mig
trots den sena timmen nödsakad att
göra ett par reflexioner. Jag kan emellertid
inskränka mig att på de punkter,
som här tidigare berörts av herr förste
vice talmannen och herr Hansson i
Önnarp, helt instämma i deras uppfattning.
Jag skulle därutöver bara vilja
säga, att det resonemang som av finansministern
och andra förts här i debatten
rörande omtanken om de mindre
lojala deklaranterna, borde kunna rensas
ut ur denna diskussion. Det gäller
ändå inte detta, utan det gäller frågan
om den enskilda människans rättsskydd.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett par ord i anslutning till vad
finansministern sade om de hårda ord,
som fällts i en del stora tidningar i
denna fråga. Det är riktigt att så har
skett. Jag kan hålla med finansministern
om att det har använts överord i
detta sammanhang. Jag har ingen anledning
att solidarisera mig med t. ex.
ordet »skattenazismen». Men jag skulle
vilja fråga finansministern, om icke finansministern
måste förstå, att det bakom
dessa hårda ord finnes en betydande
opinion bland fria medborgare i detta
land och om det icke finns anledning
att sätta värde på att vi i Sveriges land
fortfarande har en sådan mänhet om

160 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

den enskildes rättsställning och okränkbarhet,
som kommer till uttryck i sådana
uttalanden. Om man anlägger den
synpunkten, som för mig framstår såsom
den viktiga och väsentliga, så blir
överorden i detta sammanhang en relativt
underordnad sak. Det är viktigare,
att det finns omtanke om den enskildes
rättssäkerhet än om även ekonomiska
värden.

Jag vågar konstatera, herr talman, att
det redan nu förekommer och har förekommit
ganska upprörande rättskränkningar
i det sammanhang som vi här
talar om. Jag erinrar om det till JO anmälda
domslutet beträffande den kvinnliga
läkaren i Skellefteå, som frikändes
i hovrätten men som fälldes i underrätten
och som gick miste om ett
för hennes ställning i samhället betydelsefullt
förtroendeuppdrag enbart på
grund av felaktiga sifferuppgifter, som
lämnats till skattemyndigheterna. Det
är, herr finansminister, viktigt, att man
i sådana fall inte förbiser vad den enskilde
medborgarens rättsställning kräver.

Här har talats om läkarna, och finansministern
har sagt, att man nu har ett
prejudikat på att läkare har rätt att röja
vad han bedömer som rimligt att lämna
ut. Varför skall han då ha möjlighet
att hemlighålla och sekretesskydda sådana
uppgifter, som han icke vill lämna
ut? Varför skall man inte få en generell
bestämmelse om detta? Men, herr
talman, vem är det som är kapabel att
i dessa fall bedöma vad som kan lämnas
ut och vad som icke kan lämnas ut om
inte läkaren? Är det kanske taxeringsintendenten
eller taxeringsrevisorn som
kan bedöma, huruvida t. ex. ett sådant
fall som att en kvinna, som hos läkaren
begärt undersökning för abort, skall
lämnas ut till skattemyndigheternas insyn?
Jag hänvisar, herr finansminister,
till den kanske omtåligaste kategorien
av läkare, nämligen sinnessjukläkarna,
som har hand om åtskilliga liknande
fall, eller sådana läkare, som är plik -

tiga att ta hand om könssjuka. Är det
inte möjligt för finansministern att
förstå, att det för läkare, som har att
behandla sinnessjuka, abortsökande och
könssjuka och andra människor i liknande
situation, kan te sig grannlaga
att lämna ut dessa människors patientkort?
Jag skulle våga tillägga, att den
läkare, som icke ansåge, att detta vore
en så grannlaga uppgift, att han tvekade
inför den, fullgjorde enligt min uppfattning
icke sin plikt som läkare.

Då säger finansministern, att läkaren
personligen inte kan ha något intresse
av detta skydd. Det är klart att läkaren
inte har det. När han sekretesskyddar
dessa patientkort, går han inte sina egna
ärenden utan de patienters, som hos
honom begärt behandling, och även
skydd för sin personliga integritet. Jag
tycker nog ändå, att det hade varit på
sin plats att på denna punkt övertänka
värdet av sekretesskyddet.

Så sent som i går har framlagts ett
förslag av en av regeringen tillkallad
högt uppsatt sakkunnig om en betydande
utvidgning av sekretesskyddet i ett
sammanhang, som knappast är så ömtåligt
som det vi här diskuterar, men
där anses det riktigt och lämpligt att
utvidga sekretesskyddet. I detta fall
däremot, där vi rör oss på andra människors
mest intima livsförhållanden,
skall vi blottlägga för skattemyndigheterna
saker som hittills varit sekretessskyddade.
Jag måste säga, att jag kan
inte annat än ställa mig djupt betänksam
härtill. Det finns gränser även för
staten och den statliga insynen, herr
Sköld!

Här inträder också en annan risk,
som jag tror att man måste ta med i
beräkningen —- och det gäller inte bara
läkare utan också t. ex. advokater. Låt
oss göra det tankeexperimentet, att patienten
hos läkaren eller klienten hos
advokaten ställer upp krav på att patientkort
eller klientkort skall förstöras
efter konsultationen. Kan läkaren då
säga nej till detta? Jag är inte alls över -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

161

tygad om att han kan göra det, men
jag är däremot övertygad om en sak,
nämligen att patienten respektive klienten
lider en högst betydande skada, om
patient- respektive klientkortet förstöres.
Vi vet ju, att de löpande patientkorten
vid behandling från fall till fall
utgör en av läkarens bästa hjälpkällor.
Varför inte i denna situation, när nu
lagen är utformad på det sättet, ha
tagit steget fullt ut och ålagt om inte
hela svenska folket så i varje fall läkarna
bokföringsskyldighet? Detta har man
inte velat vara med om. Jag kan inte
förstå annat än att förste vice talmannen
har rätt när han säger, att först
skulle organisationen ha legat på bordet,
och sedan skulle vi utifrån den ha
att bedöma dessa frågor.

Jag vill ställa ytterligare två frågor
i detta fall, vilka förefaller mig i hög
grad relevanta beträffande den enskilde
medborgarens rättsskydd. Hade det
inte varit på sin plats att låta lagrådet
ta del av detta förslag, som i så hög
grad sträcker sig utöver den rena taxerings-
och skattelagstiftningens områden
in på det personliga området, ja,
på den enskilda människans ömtåligaste
område, även om formell skyldighet till
sådan remiss inte föreligger? Jag är
inte övertygad om, herr talman, att
finansministerns proposition då skulle
fått den tillåt mig säga något klumpiga
utformning som nu blivit fallet.

Vi har vidare i rättegångsbalken och
i sekretesslagen fullt klara och fixa bestämmelser
om vissa yrkesutövares sekretesskydd.
I denna förordning kommer
nu helt andra bestämmelser. Jag skulle
vilja fråga finansministern: Vet finansministern,
vilken av dessa bestämmelser
som kommer att gripa över den
andra? Kommer denna taxeringsförordning
att gripa över både rättegångsbalken
och sekretesslagen? Jag vet det
inte, men det förefaller mig vara en
mycket allvarlig brist att denna viktiga
fråga är helt outredd och att ingen vet
någonting på den punkten eller att i

Effektivare taxeringskontroll

varje fall ingen upplysning har lämnats.

Herr talman! Jag skall gärna erkänna,
att jag just ur synpunkten av skyddet
för den enskilde medborgaren ställer
mig mycket tveksam till det lagförslag
som här ligger på bordet. Helst
skulle jag nog ha sett, att man hade
kunnat få avslag på detta i år och få
fram ett nytt förslag till nästa år eller
när det nu kan bli till en taxeringsorganisation,
som därefter utbygges
med ett förslag till taxeringsförordning.
När nu detta inte går, får jag nöja mig
med att för dagen yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Eftersom jag ändå tar
ordet här, skulle jag vilja göra en liten
reflexion med anledning av det anförande,
som hölls av herr Hansson i
Önnarp.

Det är alldeles naturligt, att det ibland
i en så stor apparat, som taxeringsorganisationen
utgör, kan förekomma, att
det finns människor som inte tar sin
uppgift på det rätta sättet. Jag finner
det särskilt anmärkningsvärt om det
skulle vara så, att en taxeringsnämndsordförande
skulle tillåta sig att sedan
hans handling det ena året har korrigerats
av högre instans, han skulle vidhålla
sin uppfattning och förfara på
samma sätt om igen. I det fallet bör ju
länsstyrelsen se till, att en sådan person
inte får fortsätta, och jag tycker
att herr Hansson i Önnarp skall hjälpa
länsstyrelsen att ordna med den saken.
Men jag gör den reflexionen, herr Hansson,
att i dessa nämnder, som herr
Hansson talar om, sitter säkert lekmän.
Det är alldeles otänkbart, att det i
strid med taxeringsförordningen icke
i dessa nämnder skulle finnas representanter
för jordbrukarna, vilka väl
känner till jordbrukarnas liv och förhållanden.

11—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

1(52 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

Sedan begärde jag naturligtvis ordet
efter herr Ståhls till det yttre mäktiga
anförande. Det var ju dock mest fullt
av fraser som »bristande rättsskydd»
och sådant, som herr Ståhl inte på något
sätt försökte att bevisa. Herr Ståhl
menar tydligen, att det föreliggande
förslaget skulle brista i omsorgen om
den enskildes rättsskydd.

Låt mig nu som exempel ta fallet
med den kvinnliga läkaren uppe i Norrland.
Det är ju ett beklagligt misstag,
som har begåtts där, och det är klart
att detta misstag främst beror på att
vederbörande granskare icke var tillräckligt
omsorgsfull. Men vi skall inte
heller se bort ifrån att misstaget aldrig
kunnat ske, om den kvinnliga läkaren
hade fört anteckningar om sina inkomster.
Det skulle inte heller ha skett,
om det förslag, som i dag föreligger till
beslut, hade varit genomfört. Och det
hade väl varit bättre för denna kvinnliga
läkare, om vi hade haft en sådan
taxeringsförordning, som det i dag föreligger
förslag om. Det hade väl varit
bättre än att hon skulle bli utsatt för
denna händelse. Den dekonfityr som
herr Ståhl här talade om, bestod ju
däri att folkpartiet i Västerbotten i
ovisst nit rusade åstad och avförde
denna läkare från landstingslistan. Man
kunde väl ha sett sig om, innan man
for åstad! De var tydligen inte så modiga
där uppe som herr Ståhl verkar att
vara här i dag.

Så några ord om herr Ståhls tal om
de stora risker, som skulle uppkomma
därigenom att taxeringsgranskarna skulle
få ta del av patientkorten. Det är väl
ingen som inbillar sig att en granskningsman,
med omsorg utvald av taxeringsintendenten,
har något som helst
intresse av att studera vad för slags
sjukdomar de människor har, som står
upptagna på patientkorten. Det är väl
att tilltro dem en nyfikenhet och ett intresse,
som de alls inte har. Det är en
fullständig karikatyr på vad som här
kan komma i fråga.

Jag tar emellertid herr Ståhls buller
ganska lätt. Vi har här hört att herr
Ståhl visserligen tar avstånd från de
stora folkpartitidningarnas överord i
denna sak, men samtidigt säger herr
Ståhl att det bakom överorden står en
opinion, och att överorden är en underordnad
sak. Vad var det då ifrågavarande
göteborgstidning skrev? Jo, att
det var naturligt att människor undandrar
inkomster från beskattning. Sådana
överord anser herr Ståhl vara av
underordnad betydelse. Herr Ståhl kan
måhända inte själv föreställa sig hur
lättsinnigt hans anförande verkade,
jämfört med reservanternas mycket moderata
framträdande i denna fråga. Jag
måste säga att herr Ståhl drar misstankarna
på sig med sitt framträdande här.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag undrar om herr
Ståhl verkligen menade allvar med sitt
avståndstagande. Herr Ståhl har själv
i slutet på sin motion skrivit följande:
»Det framlagda förslaget bär en totalitär
prägel, som är oförenlig med en demokratisk
rättsuppfattning. Det kan
icke i en rättsstat erkännas, att statens
fiskaliska intressen äro sakrosanktarc
än dess intresse att beivra exempelvis
bedrägeri och förfalskning och att sålunda
det allmännas befogenheter att
ingripa på det enskilda livets helgd
och lagstadgad tystnadsplikt skulle
vara annorlunda.»

Om herr Stål menade allvar med sitt
avståndstagande från de överdrifter,
som stått att läsa i de stora folkpartitidningarna,
så är det på tiden att han
också tar avstånd från vad han skrivit
i sin motion, ty det är minst lika stora
överdrifter.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig inte
att finansministern tar illa upp en kritik,
som är allvarlig och närgången,
men jag har ett bestämt intryck av att

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

163

det med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet
är nödvändigt att i detta fall
komma med en närgången, ingående
och allvarlig kritik.

Här försöker finansministern framställa
göteborgstidningens skrivning
som symptomatisk för en opinion på
vårt håll. Jag ber emellertid att få påpeka
för kammaren att nämnda citat är
oriktigt refererat. Jag är mycket ledsen
över att jag inte har artikeln med mig
här. Den stod på tredje sidan i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning och
jag har läst den tidigare i dag. Det lösryckta
citat finansministern här återgav
är icke rättvisande för tendensen i artikeln,
ty där tog man också — självfallet
— klart avstånd från illojala medborgares
sätt att deklarera och betala
skatt. Vidare hade tidningen upplåtit
plats för inlägg av en namngiven hovrättsassessor.
Det var alltså inte tidningens
eget inlägg. Och jag frågar: Vart
skulle det ta vägen med pressfriheten
i detta land, om bara sådant som regeringen
godtar och tycker om skulle få
inflyta i den fria pressen?

När finansministern sedan säger att
han tar herr Ståhls buller lätt, så är
det naturligtvis ett sätt att komma ifrån
en kritik, som bygger på enskilda människors
svårigheter i kanhända den
värsta nödsituation de över huvud kan
hamna i, och där lagstiftningen hittills
bär försökt att ge dem ett skydd. Är
det då riktigt, att vi via en skattelagstiftning,
där själva rättsfrågan inte
skjutits i centrum, avtrubbar det rättsskydd,
som svenska medborgare sedan
gammalt har ägt? Det är detta jag satt
i fråga, herr Sköld, och jag tror att den
saken är så pass allvarlig, att man inte
skall avfärda den bara med ett försök
att komma ifrån en situation, som jag
förstår för finansministern är både bekymmersam
och besvärande.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i viss mån korrigera finansministern

Effektivare taxeringskontroll

med anledning av hans uttalande om
den artikel, som stod intagen i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning
måndagen den 23 dennes. Artikeln är
skriven av eu taxeringsexpert, f. d.
taxeringsrevisorn Folke Lindberg, och
står helt för författarens räkning. Jag
läste den med stort intresse och klippte
också ur den. Jag har inte kunnat finna,
att det är rättvist att bedöma artikeln
på det sätt, som finansministern
nu gör.

Jag skall be att få återge några satser
ur artikeln:

»Vad skattefifflet beträffar, är det väl
för all del på det viset, att den svenske
skattedragaren i gemen icke precis står
och rycker i skattemasens dörr för att
så snabbt som möjligt få till kejsaren
avlämna, vad kejsaren tillhör. Det är
dock ett långt steg att av denna undersåtes
tillbakadragna attityd beskylla alla
skattedragare för falkskdeklaration.»

På ett annat ställe heter det: »Ingalunda
skall skattefifflet försvaras.»

Avsnittet, som rör taxeringsförordningen
avslutas med följande ord: »För
undvikande av allt missförstånd må understrykas,
att falskdeklaranter givetvis
skola behandlas som falskdeklaranter.
Men hederligt folk bör få känna sig som
hederligt folk.»

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall varken fortsätta
diskussionen med herr Ståhl eller
med herr Sjölin. Jag vill bara nämna ett
par ting.

Det är kanske litet missvisande att
tala om artikelförfattaren som »hovrättsassessor».
Det rör sig ju om en person,
anställd som skatteexpert på ett
privat företag, men det är möjligt, att
vederbörande kan ha varit hovrättsassessor.
Låt oss emellertid inte kasta
någon skugga på hovrätterna i onödan.

Herr Sjölin anförde en samling av uttryck,
som talade åt alla möjliga håll.
Herr Sjölin kan väl inte bestrida, att

164

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Effektivare taxeringskontroll

det fanns ett uttalande i artikeln av ungefär
den lydelse, som jag här återgav,
och vad man än kan säga om denna
artikel, så är den väl lättsinnigt skriven
och innehåller saker och ting, som skattefuskare
också kan krypa bakom. Men
jag vill säga till herr Ståhl, att jag har
icke haft någonting att säga om tidningen,
om pressfriheten, om rätten att
trycka. Det var bara en sak jag ville
slå fast, och det är att herr Ståhl säger,
att sådana här överord är av underordnad
betydelse.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till den fråga som senast varit under
debatt, nämligen kollisionen mellan
tystnadsplikten och § 57 c, andra och
tredje styckena. Jag tycker att finansministern
tog alldeles för lätt på denna
mycket svåra fråga. Han rörde sig visligen
med läkaren, som kunde både
lämna ut intyget och vägra att lämna
ut det, och han sade att det var ju lika
enkelt att låta en taxeringsintendent avgöra
frågan om detta slag av utlämnande.

Det är väl i alla fall så, herr finansminister,
att bestämmelserna om tystnadsplikt
skyddar ett väsentligt samhällsintresse.
Det är vissa yrkesutövare
som har den förtroendeställningen, att
allmänheten har rätt att kräva att de
inte lämnar ut en uppgift till någon annan
än den vederbörande medger att
den utlämnas till. Till dessa yrkesutövare
hör advokaten, men finansministern
nämnde inte att han har denna bestämda
plikt till tystnad. Han är emellertid
i rättegångsbalken befriad från
vittnesplikt och editionsplikt inte bara
när det gäller sådana svåra brott som
bedrägeri och förskingring utan även i
mål som handlägges inför slutna dörrar.
Det är ett betydande samhällsintresse
som härigenom skyddas.

Nu låter man taxeringsintendenten
eller en revisor eller någon annan vid
länsstyrelsen anställd person ta del av

advokatens handlingar för att undersöka
en klients förhållanden. Han kan
komma upp på min advokatbyrå och ta
del av korrespondens, handlingar, kontrakt,
affärsangelägenheter — allting,
och jag är skyldig att lämna ut dem.
Jag kan visserligen hos länsstyrelsen
begära att bli befriad därifrån, men jag
tror att det är ett mycket, mycket svagt
skydd.

En revisor som förordnas att verkställa
denna granskning kan ha mycket
starka personliga eller indirekta intressen
av att ta del av affärshändelser
och annat. Jag vet ett fall där vi inom
advokatvärlden är ganska klara på att
det har begärts en bokföringsgranskning
hos en advokat i Stockholm för
att få reda på en företagares deklarationsuppgifter
i södra Sverige. Advokaten
vägrade att lämna ut dem — han
hade enligt lag inte rättighet att lämna
ut dem och därmed svika sin klient. Det
hela slutade emellertid med att regeringsrätten
ålade honom editionsplikt.
Där satte regeringsrätten detta intresse
i andra hand.

Det är inte riktigt att säga att tystnadsplikten
är ett ringa intresse och att
man lugnt kan låta taxeringsintendenten
gå och titta i den enskildes handlingar
och intima förhållanden. Det kan
gälla underhåll, det kan gälla stora affärer,
det kan gälla annat som inte skall
utlämnas till allmänheten. Det kan till
och med gälla en brottslig gärning som
har erkänts inför advokaten. Till advokaten
skall man dock kunna vända sig
och veta att saken inte kommer ut. Men
den kan komma fram i en korrespondens
när någon går och letar på en
advokatbyrå.

Det finns ingen möjlighet att här draga
en gräns, därför att kollisionen mellan
editions- och uppgiftsplikten, som
är ett undersökningsintresse för samhället,
samt den för vissa yrkesutövare
gällande tystnadsplikten, som är ett
starkare intresse för den enskilde individen,
är något, som det nu inte kom -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 165

mer att finnas något effektivt skydd
mot. Vi advokater — beträffande läkare
är det kanske inte så ömtåligt — har
faktiskt fått se vår tystnadsplikt tillspillogiven;
den har genombrutits av
§ 57 c, andra och tredje styckena. Det
räcker inte med den motivering finansministern
gav i sitt första anförande för
att försvara detta.

Härmed var överläggningen slutad.
Den föredragna 4 § godkändes.

5—7, 12, 17, 20, 22, 26—29, 29 a och
31 §§.

Godkändes.

32 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Spetz
m. fl., som innebär att 32 § 3 mom., angående
skyldighet att underkasta sig
taxeringsrevision, skall utgå.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet föreslagit.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
32 § i bevillningsutskottets förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Effektivare taxeringskontroll

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 80 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

32 a, 33, 35, 35 a, 35 b, 36 och 37 §§.

Godkändes.

39 § 1 mom.

Paragrafen föredrogs; och anförde
därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen av herr Spetz m. fl. i
denna del. Reservationen innebär avslag
på förslaget att den skattskyldige
skall vara förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga
taxering, för vilken den felande eller
ofullständiga handlingen eller deklarationen
skolat ligga till grund.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till momentets avfattning
dels ock på godkännande av momentet
i den lydelse, som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

166 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Inrättande av postanstalt i riksdagshuset

svarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
39 § 1 mom. i bevillningsutskottets
förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
momentet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 125 ja och
79 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till momentets lydelse.

Övriga delar av förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna A 2—A 5 samt B

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogos vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379) m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial nr 50,
angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade motioner; och

andra lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring
här i riket, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10

Inrättande av postanstalt i riksdagshuset

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående
inrättande av en postanstalt i riksdagshuset.

I skrivelse till bankoutskottet den 3
mars 1955 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen besluta

att från och med den riksdagssession,
som inträffade närmast efter den 1 juli
1955, en postanstalt skulle inrättas i
riksdagshuset i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av fullmäktige förordat
förslag;

att den under riksdagstid upprättade
telegrafexpeditionen i riksdagshuset
skulle indragas i samband med postanstaltens
inrättande;

att befattningarna som postvaktmästare
och biträdande postvaktmästare
skulle från och med den 1 juli 1955
utgå ur tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagens ekonomibyrå;
samt

att från och med den 1 juli 1955
skulle inrättas i första kammaren en

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

167

e. o. befattning som postvaktmästare i
Ce 13 och i andra kammaren en befattning
som biträdande förste vaktmästare
i Ca 13.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta

a) att från och med den riksdagssession,
som inträffade närmast efter den
1 juli 1955, en postanstalt skulle inrättas
i riksdagshuset i huvudsaklig överensstämmelse
med det av fullmäktige
förordade förslaget;

b) att den under riksdagstid upprättade
telegrafexpeditionen i riksdagshuset
skulle indragas i samband med postanstaltens
inrättande;

c) att befattningarna som postvaktinästare
och biträdande postvaktmästare
från och med den 1 juli 1955 skulle
utgå ur tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagens ekonomibyrå;
samt

d) att fr. o. in. den 1 juli 1955 skulle
i personalförteckningen för riksdagens
ekonomibyrå uppföras tre befattningar
såsom biträdande förste vaktmästare i
Ca 13 samt tio befattningar såsom vaktmästare
i Ca 11 ävensom inrättas i
första kammaren en e. o. befattning som
postvaktmästare i Ce 13.

Reservation hade avgivits av herrar
Nilsson i Landskrona och Gavelin, vilka
hemställt att riksdagen måtte besluta,
att fullmäktiges i riksgäldskontoret ifrågavarande
framställning icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
är bifogad en reservation med
yrkande om avslag på förslaget om inrättande
av ett postkontor i riksdagshuset.
Den sena timmen gör, att jag
skall försöka att bara med ett par ord
motivera reservanternas ställningstagande.
Jag skulle dock först vilja erinra
om att vi år 1947 hade samma för -

Inrättande av postanstalt i riksdagshuset

slag uppe, varvid det avvisades av kammaren.
Såvitt jag har kunnat finna, har
det alltsedan dess icke på något sätt
framförts något önskemål från riksdagsmännens
sida om att förändra den
ordning, som vi har haft sedan långliga
tider tillbaka. Vi har i stort sett menat,
att denna service har varit god, och
det har varit svårt att förstå, varför
man ovillkorligen skall försöka driva
fram en förändring, då det inte har
yppats någon önskan därom från deras
sida, som skall betjänas av ifrågavarande
postkontor.

Det är mycket troligt, att de framstötar,
som gjorts då och då under de senare
åren om en högre lönesättning för
dem, som tjänstgjort som postvaktmästare,
har väckt litet irritation på en del
håll. Jag vill inom parentes påpeka, att
jag alltjämt har den uppfattningen, att
det skulle ha varit riktigt, om riksdagen
de gånger frågan har varit uppe velat
tillmötesgå framställningen. I varje fall
är det ju klart, att arbetet som postvaktmästare
är så pass kvalificerat —
det gäller handhavandet av rätt stora
penningbelopp — att man funnit det
rättvist, om denne kunnat få ökad kompensation
för sitt arbete.

Det har från några håll anmärkts på
att det nu förekommer vissa besvärligheter
för dem, som skall anlita det nuvarande
postbefordringssystemet. När
man t. ex. lämnar in pengar, måste
man vänta någon timme eller någon
dag, innan man kan få kvitto. Jag har
dock aldrig hört, att det i något fall har
rått något missförhållande, utan allt har
blivit tillgodosett, och man har fått
postkvittona och sina postärenden utförda
på ett riktigt och ordentligt sätt.

Man har även denna gång kommit till
det resultatet, att det skulle vara ekonomiskt
fördelaktigt med en omläggning.
Enligt den utredning, som ligger
till grund för bankoutskottets utlåtande,
skulle det genom denna omläggning
kunna ske en besparing på omkring
18 000 kronor. Detta håller emellertid

168 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Inrättande av postanstalt i riksdagshuset

inte streck. Det har sedermera visat sig
att det inte går att helt avkoppla postvaktmästaren
i första kammaren. Dessutom
räcker det inte med ett postkontor,
som hålles öppet vissa tider på dagen,
utan det måste därutöver finnas
någon som tar hand om de ärenden
som måste uträttas sedan postkontoret
är stängt.

Jag och några andra ledamöter inom
bankoutskottet har som sagt ansett att
det finns lika litet motiv för en omläggning
nu som det gjorde 1947. Såsom vi
från början sagt, tycker vi att servicen
varit tillräcklig och bra, och vi finner
det oriktigt att göra en förändring, som
i vissa avseenden kommer att leda till
en försämring.

Det kunde ha varit av ett visst intresse
att rent historiskt belysa, hur
denna fråga utvecklat sig, men jag skall
på grund av den sena timmen avstå därifrån.

Jag vill med denna korta motivering,
herr talman, yrka bifall till reservationen,
som går ut på att förslaget om inrättande
av ett postkontor i riksdagshuset
måtte avslås.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Landskrona (s).

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena tiden på dygnet skall jag inskränka
mig till att bara be att få erinra om att
i anslutning till den motion som förelåg
vid föregående års riksdag om att uppflytta
postvaktmästarna i lönegradshänseende
uttalade sig kamrarna för att
man borde göra en utredning och anslöt
sig i princip till att en postanstalt på
sätt som föreslås borde inrättas. Det
förslag som här föreligger är alltså
ingenting annat än en effektuering av
ett önskemål som riksdagen efter votering
har uttalat. Med hänsyn härtill vill
jag yrka bifall till vad bankoutskottet
har föreslagit.

Överläggningen förklarades härmed

avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Nilsson i Landskrona och Gavelin
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gavelin begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gavelin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 102 ja och 64 nej, varjämte 22
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande inrättande
av vissa nya tjänster samt rörande
höjd lönegradsplacering för vissa
andra tjänster i banken m. m., och

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 169

första lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
samt

andra lagutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att på morgondagens föredragningslista
de två gånger bordlagda
ärendena skulle uppföras i följande
ordning: statsutskottets utlåtanden nr
154, 150, 151, 156—157, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, bankoutskottets utlåtanden
nr 29—31 och memorial nr 34 och
35, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 28—30, tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 24, 26 och
27, första lagutskottets utlåtande nr 38,
andra lagutskottets utlåtande nr 35 samt
statsutskottets utlåtande nr 137.

§ 13

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.,

nr 51, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning om
bostadssparande,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 53, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1955/56, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial
:

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om premiering av frivilligt
sparande under åren 1955 och 1956,
dels i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående premiering
av s. k. ungdomssparande, och

nr 33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
bankoutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om sparbanker, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.; och
nr 303, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående högertrafikfrågan;
samt

från andra lagutskottet:
nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om folkomröstning
angående högertrafik.

12 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 20

170 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Vidare anmäldes och godkändes bebevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 297, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammaren

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 25—28 maj 1955 för att
som svensk delegat bevista en kongress
i London.

Stockholm den 24 maj 1955

Olof Hammar

Kammaren biföll denna hemställan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
806531