Tisdagen den 24 januari (Riksdagens protokoll 1961:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN

1961

23—25 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m...............

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. åtgärder för att
främja avdikning och dränering, m. ........................

Onsdagen den 25 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ......

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäkti ges

i riksbanken berättelse ...............■••••• • • • •7 , 108

_ nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret

berättelse ................................................. 1

1 Forsta kammarens protokoll 1961. Nr 3

-:V%

i r. ■; i

t"''. /, !?; u. A X ÅT "i ;i O "•]

£ t''/

n:.»i ^ Kf

- . .r v^Uftihö

.... .Hi

Såfitianl ?»£ »''*»> tv ?&''*£«>« O

"• • • ;4’i ,1vn '' ‘;;i.! j)

• • • ’! <

■ i1-- !.)•>•> gflin -’i i;

■l 41 iV) i-.;

n in i • / i■] } ,■

vji *fi.;-v.» v b .*>

b*-; d

. Vl,t '' r '',.1 jM r-l„''t

Måndagen den 23 januari 1961

Nr 3

Måndagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 7, med förslag till förordning om bensinskatt,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 22, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 23, angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm;

nr 24, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;
och

nr 25, angående fortsatt disposition av
visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 67—69 till statsutskottet,

motionerna nr 70—78 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 79—83 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 84—88 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 89 och 90 till allmänna
beredningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes följande utider
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner: t,n(-

nr 91, av herr Andersson, Torsten, angående
rikshemvärnschefens lönegradsplacering; nr

92, av herr Gustavsson, Bengt, m. fl.,
angående statens övertagande av Charlottendals
skolhem;

nr 93, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.;

nr 94, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov;

nr 95, av herr Sundin, angående överförande
till staten av kommunernas utgifter
för det obligatoriska skolväsendet;

nr 96, av herr Lundström m. fl., angående
den statliga bostadspolitiken;

nr 97, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Andersson, Torsten, angående
eftersläpningen av statsbidragen till vatten-
och avloppsanläggningar;

nr 98, av herr Bengtson m. fl., om viss
skattefrihet för nystartade och utvidgade
företag i områden med sysselsättningssvårigheter; nr

99, av herrar Ringaby och Sveningsson,
angående beskattningen av
jordbrukarnas naturaförmåner;

nr 100, av herr Hanson, Per-Olof, och
fröken Nordström, angående åtgärder till
främjande av bostadssparandet;

nr 101, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Andersson, Torsten, om viss
prioritering av lån för byggande av vatten-
och avloppsanläggningar;

nr 102, av herr Stefanson, om viss
ökad utlåning från Aktiebolaget Industrikredit; nr

103, av herr Bengtson m. fl., om föreskrift
för villkorligt dömd att gottgöra
skada;

Nr 3

Måndagen den 23 januari 1961

nr 104, av herr Geijer och herr Johansson,
Knut, angående omreglering av
vissa livräntor;

nr 105, av herr Lundström m. fl., angående
likalönsprincipen;

nr 106, av herr Lundström m. fl., angående
likalönsprincipens genomförande
inom statsförvaltningen;

nr 107, av herrar Ringaby och Sveningsson,
om ökning av högsta tillåtna
bredd å motorfordon;

nr 108, av herr Sveningsson m. fl., angående
värdebeständig placering av
kyrkliga fonder; samt

nr 109, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, angående
skördeskadeförsäkring.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att motioner — såsom
framgår av tidigare utdelad stencilerad
plan för januari månads arbete — vid
detta plenum kan mottagas endast under
förmiddagen och således icke under
kvällsplenum, detta för att färdigställandet
av föredragningslistan till morgondagens
plenum skall medhinnas.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1961/62, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Ehuru det väl senare under
denna riksdag kommer att ges tillfälle
till en ren utrikesdebatt, kan jag
inte underlåta att nu på årets första allmänna
debattdag i den nya riksdagen
några ögonblick stanna inför den allvarliga
internationella spänning, som framgått
ur Kongokrisen. Sedan denna stat
alltmer blivit en spelbricka i maktkampen
mellan öst och väst, har den internationella
samlevnadens förnämsta organ,
Förenta Nationerna — som under
sin tillvaro har uträttat så mycket gott
— på ett mycket olyckligt sätt försvagats.
Att Kongokrisen har utvecklats till
Förenta Nationernas kris är enligt mitt
sätt att se det kanske största och väsentligaste
problem som möter oss som
världsmedborgare på det nya året. Sedan
avstånden mellan jordens folk nu -

mera i realiteten har försvunnit och alla
är intimt sammanhörande, är det av
utomordentlig vikt för den fredliga samlevnaden
mellan folken att Förenta Nationerna
kan bestå, inte som en mer eller
mindre betydelselös diskussionsklubb
utan som ett levande, aktivt, verkningsfullt
och auktoritativt organ. Det är naturligtvis
möjligt, att presidentskiftet i
Förenta staterna kan komma att innebära
en avspänning mellan maktblocken,
men Sovjetunionens hittills visade ovillighet
till reella eftergifter gör att man
har anledning att hålla förhoppningarna
inom ganska snäva gränser.

Även om jag inte hyser överdriven tro
på vårt lands möjligheter att effektivt
påverka den internationella utvecklingen
i en sådan riktning som jag nyss
nämnt, vill jag dock uppmana regeringen
att begagna varje möjlighet och varje
lämpligt medel för att stimulera en sådan
utveckling. Erfarenheten har dock visat,
att en liten, neutral och fristående stat
i vissa lägen kan göra betydelsefulla insatser,
där de intressebelastade stormakterna
är sterilt oförmögna att övervinna
komplex och prestige.

Jag har velat beröra detta problem för
att försäkra, att från den meningsgrupp
jag företräder allt tänkbart stöd skall ges
regeringen för en på gott omdöme grundad
medverkan i strävandena att stärka
Förenta Nationernas auktoritet.

Vad Kongo beträffar vill jag tillägga
att om de strider, som tid efter annan
förekommer mellan infödda kongolesiska
trupper under olika herrar och FNtrupperna,
skulle utvecklas i någon avsevärd
grad, förändras också FN-styrkans
uppgift från ordningsmakt till krigsmakt.
Så länge någon utsikt finnes att genom
en intervention från FN:s sida återställa
ordningen och hjälpa denna djupt
olyckliga del av världen till jämvikt, bör
våra resurser alltjämt och helhjärtat stå
till förfogande. Men skulle fullt inbördeskrig
bryta ut, där olika sidor stöds av

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
olika stormaktsintressen, kan enligt min
mening svensk militär icke medverka.
Det får förutsättas att regeringen i ett
sådant fall vidtar erforderliga åtgärder
för att avveckla den militära hjälpaktionen.

Mer än något annat har händelserna
i främmande världsdelar fäst uppmärksamheten
vid vad det betyder att de s. k.
u-länderna kan beredas en stabil ekonomisk
grund att stå på. Det är därför med
tillfredsställelse vi i folkpartiet nu finner
att regeringen i sin nya budget har
tagit fasta på de förslag till ökad hjälp
åt utvecklingsländerna, som folkpartiet
motionsvis framförde vid fjolårets riksdag.
Vad regeringen och riksdagens majoritet
då ansåg som omöjligt —• fastän
budgeten beräknas ge ett överskott på
en halv miljard kronor — det är regeringen
nu villig att gå med på praktiskt
taget punkt för punkt. Anslaget till bilateral
verksamhet för tekniskt bistånd,
som folkpartiet i fjol ville höja med 6,2
miljoner, höjer nu regeringen med 6,35
miljoner. Bidragen till stipendieverksamhet
ville folkpartiet höja med 400 000
kronor. Regeringen höjer nu med exakt
samma belopp. Som stimulans åt insamlingen
»Sverige hjälper» — som startade
i går — föreslog folkpartiet att staten
skulle utfästa sig att satsa lika mycket
som kunde insamlas på frivillig väg. Regeringen
accepterar nu denna tanke.

Det må tillåtas mig att konstatera att
folkpartiets motion från i fjol har bifallits
i efterhand.

Regeringen har också i övrigt föreslagit
ökade anslag på utrikesdepartementets
huvudtitel till internationell
hjälpverksamhet. Vad som tillhopa föreslås
är dock med hänsyn till behoven
en blygsam summa. I förhållande till
den enorma nöd, som råder ute i världen,
behövs ju belopp av helt annan
storleksordning. Det är fruktansvärt
vad som nu med täta mellanrum visas i
televisionen från olika länder, där nöd,
svält, sjukdom och allsköns elände dagligen
kräver tusentals och åter tusentals
liv. Brödet för dagen är här väsentligt,
medicinsk hjälp likaså. Men på längre
sikt är det naturligtvis viktigast, att en

rejäl grund kan läggas för dessa länders
utveckling, så att de så småningom helt
kan stå på egna ben.

I sistnämnda hänseende behövs inte
bara direkta penningbidrag — viktiga
åtgärder av utbildnings- och organisatorisk
art är även erforderliga. Läget i
vissa av de berörda länderna är dock
sådant, att omedelbar ekonomisk hjälp
kan ge stor verkan. I Kongo har t. ex.
svensk missionsverksamhet — som svarat
för väsentliga delar av undervisning
och sjukvård — hittills åtnjutit ett
anslag på ett par, tre miljoner kronor
från belgiska staten. Detta stöd har nu
emellertid upphört, och verksamheten
hotas av nedläggelse.

Spetälskans ohyggliga härjningar i
Etiopien, som efter televisionsprogrammen
på det djupaste upprört svenska
folket, skulle utan alltför långa förberedelser
med ökade resurser kunna bekämpas
långt effektivare än hittills.

Det finns fler exempel — jag skall
inte gå in på dem, men nog måste det
väl i vårt välfärdssamhälle kunna beskäras
något litet av vår egen välfärd
för att därmed ytterligare stärka vår
samhörighet med de sämre lottade uländerna.

Jag såg häromdagen en socialdemokratisk
tidning, som ansåg att regeringen
borde kunna lämna en förklaring
till att den inte ansett sig böra gå längre
i sina förslag om hjälp till utvecklingsländerna
än som skett. Det är sannolikt
flera än herr Erlanders trogna partitidning,
som skulle vara intresserad av
ett svar.

Vad den nu föreliggande budgeten beträffar
kan man kortfattat konstatera,
att den är välbalanserad, men kanske
tämligen tam. I tidningarna har den
omskrivits som oförarglig, ja, rent av
vänlig, generös och närmast representativ
för regeringens önskan om en lugn
riksdag. Det måste ha varit en verklig
njutning att få vara socialdemokratisk
finansminister detta år! Statsinkomsterna
flödar till den grad, att alla tidigare
beräkningar kommit på skam. Vissa
utgiftsposter försvinner, och finansministern
kan som en snäll jultomte dela

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ut gåvor till olika ändamål åt höger
och vänster utan att behöva hysa någon
allvarligare oro för statskassans aktuella
tillstånd. Jag har rent av det intrycket,
att han i några fall gjort upp budgeten
på så sätt, att det verkliga överskottet
inte skulle framstå i hela sin omfattning.
Ändå får han några hundra miljoner
över på driftbudgeten.

En överraskning — jag hoppas att
det även för finansministern har varit
en angenäm sådan, fastän den alldeles
stjälpt hans tidigare kalkyler —- har varit
de nyaste beräkningarna av budgetutfallet
för innevarande budgetår. När
omsättningsskattens nödvändighet skulle
klargöras för en misstrogen opposition
vid de beryktade s. k. förhandlingarna
i september-oktober 1959, förklarade
herr Sträng med stor skärpa, att
budgetåret 1960/61 — det som vi är
inne i just nu — skulle komma att sluta
med ett totalt lånebehov av 4 200 miljoner,
om man inte fick omsättningsskatt.
Nu fick man omsättningsskatt,
som netto ger omkring 1 000 miljoner
kronor. Lånebehovet blir emellertid tydligen
inte mer än knappt 1 200 miljoner
kronor — en liten nätt felprognos från
herr Strängs sida på inte mindre än
2 000 miljoner kronor. Det är kanske
inte så underligt, om man med sådana
siffror för ögonen — det är inte det enda
exemplet som finns — blir allmänt
reserverad mot finansministerns siffror
och prognoser.

När man läser årets statsverksproposition,
kan man inte undgå att än en
gång konstatera den enorma dynamiken
i vårt samhälle. Låt vara att vi nu
haft ett konjunkturuppsving, så har dock
uppgången i statsinkomsterna under budgetåren
1959/60 och 1960/61 sammanlagt
utgjort cirka 3 400 miljoner kronor. Omsättningsskatten
har, som jag nämnde,
bidragit med cirka 1 000 miljoner kronor.
Det innebär att under dessa två budgetår
har i runt tal 2 500 miljoner kronor
flutit in från andra källor. Totalt sett
har statsinkomsterna i löpande penningvärde
från budgetåret 1953/54 till
budgetåret 1961/62 —- således under de
åtta budgetår som redovisas i finanspla -

Statsverkspropositionen m. in.

nen — fördubblats från 8 till 16 miljarder.
Även om man tar hänsyn till

s. k. transfereringskostnader, måste man
nog betrakta det som ett säreget utslag
av socialdemokratisk statskonst att ha
lyckats förbruka dessa pengar utan att
ge medborgarna någon nämnvärd lindring
i skattebördan, en tanke som — såvitt
jag kan utläsa ur statsverkspropositionen
— alltjämt är regeringen helt
fjärran. Användbara besparingsförslag
har inte saknats, t. ex. från besparingsutredningen.

Under 50-talet har de offentliga utgifterna
genomsnittligt ökat dubbelt så fort
som nationalinkomsten i sin helhet. De
offentliga utgifternas andel av nationalinkomsten
har under denna tid drivits
upp från 30 till över 40 procent. Även
fastän jag är fullt medveten om att de
offentliga insatserna på flera områden,

t. ex. undervisning, utbildning, vetenskaplig
forskning och vissa vårdområden,
inte minst åldringsvården, måste
komma att öka också framdeles, är jag
bestämt övertygad om att detta kan ske
utan att en stigande procentuell andel
av medborgarnas inkomster behöver tas
i anspråk. Vid skatteuttag efter nuvarande
principer ökar ju den procentuella
skatteandelen av inkomsten alltefter
välståndsutvecklingen, detta på grund av
progressiviteten i beskattningen. Det bör
man kunna undvika.

Från folkpartiets sida betraktar vi det
alltjämt som möjligt att på sikt åstadkomma
ett sänkt skattetryck. Det är beklagligt
att den sittande utredningen om
skattesystemet enligt sina direktiv måste
arbeta med den förutsättningen, att
skattetrycket skall vara oförändrat. Enligt
vår mening borde utredningen inrikta
sig på ett sänkt totalt skattetryck. Vi
har emellertid också nödgats notera att
finansministern i årets statsverksproposition
— även om han säger sig för närvarande
icke ha anledning aktualisera
några skattehöjningar — i realiteten förbehåller
sig fria händer att föra en politik
som kan innebära att skattetrycket
drivs ytterligare i höjden. Vi i folkpartiet
är bestämda motståndare till en sådan
utveckling.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vårt parti motsatte sig omsättningsskattens
införande främst därför att den
utgjorde ett led i en skattehöjning. I
våra motioner om skattens slopande har
vi tidigare anfört, att vi inte i princip
motsatte oss en viss övergång från direkt
till indirekt skatt. Därtill underströks
i fjolårets motioner angelägenheten
av en lättnad i marginalbeskattningen,
varför fördelningen mellan direkt
och indirekt skatt borde ytterligare belysas
i syfte att få en reform till stånd
inom ramen för ett sänkt skattetryck,
vilket är nödvändigt, anser vi, för att
stimulera sparande och arbetsvilja.

Folkpartiet anser sig böra avvakta resultatet
av en sådan utredning innan
frågan om omsättningsskattens avskaffande
på nytt aktualiseras. Därmed accepterar
vi icke omsättningsskatten, utan
anser blott att en utredning bör ske innan
frågan på nytt tas upp. Tyvärr utgår
den av finansministern tillsatta
Skatteutredningen enligt sina direktiv
från förutsättningen, att den allmänna
omsättningsskatten skall bibehållas som
ett bestående element i skattesystemet.
Vi finner denna bindning omotiverad
och anser att en rationell och fördomsfri
utredning bör ha fria händer att föreslå
olika slag av indirekt beskattning.

På några ställen i finansplanen understrykes
att den svenska prisnivån nu i
tre år varit i stort sett konstant — om
man bortser från omsättningsskattens effekt.
Men varför skall man bortse från
den? Den har dock i och för sig höjt
index med tre enheter. Under tiden november
1959 till november 1960 steg
konsumentindex i vårt land med 3,8 procent.
Jämför man den svenska prisutvecklingen
under motsvarande tid med
utlandets, finner man inga speciella skäl
att upprepa förtjusta uttryck över vår
förträfflighet. Flera andra länder uppvisar
nämligen en förmånligare utveckling:
Västtyskland knappt 2 procent,
England cirka 0,8 procent, Förenta staterna
närmare 1,5 procent. Och för den
sista treårsperioden, som man talar om
i finansplanen, är sanningen den, att
Sverige ligger bland de högsta i skalan.
Flertalet väststater ligger avsevärt lägre

än vad vårt land gör, och att vi inte bar
hamnat ännu högre beror enligt min
mening mindre på regeringens politik
än på råvaruprisernas nedgång under
berörda tidsperiod.

Nu räknas i nationalbudgeten med en
ytterligare prisstegring på 2,5 procent,
en siffra som godtages av finansministern.
Men därtill kommer de allvarliga
farhågor som man måste hysa för en
betydande kostnadsprisstegring nästa år,
en sak som finansministern såvitt jag
kunnat se inte ens har berört i sin finansplan.
Dylika risker i utlandet omnämner
han däremot.

Varför en sådan skillnad? Även här
hemma måste man konstatera att marginalerna
inom stora delar av industrien
har avtagit, på sina håll starkt, och även
om företagens marginaler i stort sett
tillåtit prisstabilitet, så tar den möjligheten
så småningom slut. Prishöjningar
på grund av kostnadsstegringar har redan
signalerats från vissa företag. Att
här föreligger ett läge, som på någon sikt
utgör ett verkligt hot mot vår ekonomi,
är uppenbart. Bakom den soliga ytan på
årets budget ligger därför ett ganska
mörkt allvar, som kan komma att ställa
de största krav på den ekonomiska politiken
under de närmaste åren. Här om
någonsin har man rätt att efterlysa ett
besked om vilka linjer regeringen kommer
att bedriva sin politik efter.

Det deklareras i finansplanen att näringslivet
måste anpassas till den nya
situationen, och helt viss är det en riktig
reflexion just nu, inte minst mot bakgrunden
av den vidgade europeiska
marknaden. Tyvärr har jag förgäves i
statsverkspropositionen sökt efter några
påtagliga bevis för att regeringen verkligen
är beredd att vidtaga aktiva insatser
för den saken. På grund av inflationsrisken,
som jag nämnt, tycks det
snarare vara tvärtom.

Jag skulle vilja fråga: Vad är egentligen
regeringens konkreta — eller jag
kanske skall nöja mig med att säga principiella
— program för att stärka vårt
näringslivs framgångsrika anpassning
till de nya situationer inåt och utåt, som
har uppstått genom den vidgade mark -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

naden, genom den s. k. u-landspolitiken,
genom den tekniska utvecklingen o. s. v.?
Många skulle säkert vara intresserade av
att lyssna på en sådan programförklaring
från regeringens sida.

En liten bagatell i sammanhanget kan
jag inte gå förbi eftersom jag ser att
handelsministern är närvarande här. I
en motion vid fjolårets riksdag påyrkade
folkpartiet vissa åtgärder beträffande
livsmedelsindustrien och dess råvarukostnader.
Motionen avböjdes av riksdagsmajoriteten
under motivering att
förhandlingar skulle tagas upp rörande
de ifrågavarande näringsgrenarnas behandling.
Vid höstens remissdebatt sporde
jag handelsministern om några sådana
förhandlingar kommit i gång och om
de i så fall kunde förväntas medföra de
nödvändiga lättnaderna för bagerinäringen
och malt- och läskedrycksindustrierna.
Något svar på frågan gavs icke.
Därför passar jag på att upprepa den
nu: Hur är det egentligen med dessa förhandlingar?
Här är nämligen just ett sådant
område där regeringen kan göra en
positiv insats för näringslivets inpassning
till de nya förhållandena.

När man talar om utvecklingen framöver
utgör givetvis arbetskraftstillgången
och arbetskraften över huvud taget
ett väsentligt problem. Jag skulle därför
ha önskat att ta upp några frågor rörande
den kvinnliga arbetskraften, men tyvärr
räcker tiden inte till för detta. Jag
vill endast säga, att det enligt min uppfattning
hade varit lämpligt om regeringen
nu hade framlagt förslag om ratificering
av den internationella arbetsorganisationens
konvention om lika lön
för lika arbete, sedan Arbetsgivareföreningen
och LO träffat sitt principavtal
om en likartad löneplan för kvinnor och
män.

En annan fråga, som enligt vår mening
är av utomordentlig vikt och som
rör kvinnorna, gäller behovet av en ekonomisk
värdering av husmoderns arbete
i hemmet. Att komma fram till enhetliga
och allmängiltiga resultat vid en sådan
utredning tror jag inte är möjligt, men
det behövs inte heller. Huvudsaken är att
få fram vissa normer, som i olika sam -

Statsverkspropositionen m. m.
manhang kan användas då man skall göra
individuella avvägningar. Det behövs
för beräkning av olika slag av ersättningar
till hemarbetande kvinnor — icke
blott, som en del tycks tro, inom sjukförsäkringen.
Normberäkningen är också
av värde för förvärvsavdrag vid beskattning,
beräkningsgrunderna för underhållsbidrag
och bidragsförskott samt ersättning
för familjevård av fosterbarn
och andra grupper, för vilka denna
vårdform är den mest adekvata. Inte
minst skulle sådana normer ha betydelse
vid den ekonomiska värdering av
husmoderns arbete, som ofta utgör grunden
för civilrättsliga avtal, exempelvis
skadeståndsregleringar som gäller husmödrar
o. d.

En sådan utredning betraktar vi i
folkpartiet som ofrånkomlig i 1960-talets
utveckling till ett bättre samhälle.
Det görs så mycket för att denna utveckling
skall gå i rätta spår på olika
områden, låt det då även gälla arbetet i
hemmet, såväl i städer och samhällen
som på landsbygden.

På tal om arbetskraften och välståndsutvecklingen
måste man beklaga att den
äldre arbetskraften ännu icke på ett
tillfredsställande sätt har kunnat tillvaratagas.
Alla partier i riksdagen är ju
eniga om att ge äldre människor den
trygghet som folkpensionen utgör i enlighet
med riksdagens enhälliga löfte.
När det däremot gäller deras möjligheter
att mot skälig behållning utnyttja
sin arbetskapacitet har man tyvärr ännu
icke kunnat nå fram till ett resultat som
är tillfredsställande. Gällande skatteregler
dämpar i många fall deras intresse
för förvärvsarbete, och där kommunala
ortstillägg utgår kan förvärvsarbete
medföra bortfall av dessa. Det är ett
samhälleligt intresse även från ren arbetsmarknadssynpunkt
att komma till
rätta med dessa problem.

Det har i den löpande dagsdebatten
observerats att statsministern hälsade
sin riksdagsgrupp välkommen i ordalag,
som närmast kunde tolkas som en
samarbetsinvit till oppositionen. Låt
mig då säga, att om tidningspressens
tolkning av statsministerns ord var rik -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tig skulle de hälsas med tillfredsställelse.
Redan i höstens remissdebatt ställdes
frågan om regeringen nu i kraft av
valutgången skulle i högre grad bli sig
själv nog eller om den med hänsyn till
den likartade fördelningen av röstetalet
mellan regeringen och oppositionen
kunde tänkas inleda ett mera förtroendefullt
samarbete med oppositionen.

De befarade rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, som jag nyss
talade om, kan komma att kräva åtgärder
som i och för sig motiverar samförståndslösningar.
Dessutom finns emellertid
ett stort antal andra viktiga områden,
där samma önskemål kan uttalas.
Jag hinner inte närmare gå in på dem
här, men jag vill nämna några få exempel:
de alltjämt mycket allvarliga ungdomsproblemen,
trafikproblemen, författningsfrågorna,
ATP-reformen, undervisningen
o. s. v. Jag har en känsla av
att inte minst ATP och utvecklingen på
arbetsmarknaden kan komma att för
samhället aktualisera komplicerade löne-
och personalproblem. Ingenting
skulle därför enligt min mening vara
naturligare än om tidningarnas nyssnämnda
uttolkning av herr Erlander var
riktig.

I så fall får det emellertid lov att gälla
en verklig strävan till ömsesidigt
samförstånd i de sakfrågor som kan
komma upp. Tyvärr måste det konstateras,
att regeringens inbjudan till flerpartiöverläggningar
inte sällan har resulterat
i dekretliknande krav från regeringssidan,
och den sortens samarbete är
dömt i förväg. Jag är medveten om att
vi kanske ser frågorna litet olika från
ömse sidor av regeringsbänken, men så
som jag här har sagt har vi i varje fall
från vårt håll ofta uppfattat vad som
förekommit.

Låt mig emellertid försäkra, att vi i
folkpartiet är beredda till samarbete för
att uppnå goda demokratiska lösningar
i viktiga frågor och därvid ingalunda
gör något undantag för praktiskt samarbete
med socialdemokratiens företrädare
i utskott och kamrar. För lösningar
som vi tror är till landets och medborgarans
bästa är folkpartiet berett till

samarbete över partigränserna åt alla
håll.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka, att statsverkspropositionen
remitteras till vederbörliga utskott.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Även jag har stått inför
frestelsen att i detta sammanhang uppehålla
mig vid händelserna där ute i den
stora världen, men inför utsikten att
inom ganska snar framtid få en utrikesdebatt
har jag stannat för att efter
vanan hålla mig till statsverkspropositionen,
väl medveten om att jag därmed
tar på mig en belastning från TV-synpunkt.

Den budget som finansministern nu
presenterar skulle jag vilja beteckna
som strömlinjeformad både till innehåll
och till form. Seglatsen går till synes
för förliga vindar på toppen av en högkonjunktur
i en rikligt flödande ström
av statsinkomster. Bara under nu löpande
budgetår beräknas inkomsterna
stiga med cirka 2 400 miljoner i förhållande
till det närmast föregående
budgetåret, och för nästa budgetår beräknas
ytterligare 500 miljoner tillkomma,
en siffra som förefaller mig vara
snarast hållen i underkant.

Det bör under sådana omständigheter
inte ha erbjudit finansministern några
större svårigheter att få räknestycket
att gå i hop denna gång. Jag unnar
honom gärna det andrum som han fått
— enligt vad han själv antyder lär det
inte bli långvarigt.

I finansplan och nationalbudget lämnas
välskrivna och intressanta redogörelser
för läget under 1960 och antaganden
om vad som är att vänta under 1961.
Vad i dessa stycken sägs inbjuder mig
inte till någon egentlig polemik, men
till vissa punkter skulle jag vilja knyta
några kommentarer.

Jag förtänker inte finansministern
när han i sin tillbakablick ånyo harangerar
den allmänna varuskatten som
räddningen i nöden. Från hans egna
utgångspunkter, med den utgiftspolitik
för vilken han tagit ansvaret, var det —

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

alldeles oberoende av konjunkturläget
— nödvändigt att tillföra staten nya inkomster.
Jag vill erinra om att meningsskiljaktigheten
mellan finansministern
och det parti jag tillhör inte stod
mellan alternativen omsättningsskatt eller
inte omsättningsskatt, utan mellan
alternativen höjd skatt eller motsvarande
begränsning av statsutgifterna, därvid
det senare alternativet alltjämt framstår
för mig som det avgjort bästa.

Av vad som hänt under 1960 vill jag
alldeles särskilt ge mitt erkännande åt
den omläggning av statsupplåningen, som
ägt rum från upplåning i banksystemet
till upplåning på marknaden. Härigenom
liksom genom de speciella investeringsfonder
som beslutades i maj 1960
har en väsentlig dränering kunnat åstadkommas
av den intlationsfarliga överlikviditet
som tillskapats under tidigare
år. Likaså hälsar jag med tillfredsställelse
de på regeringsinitiativ under sommarhalvåret
vidtagna åtgärderna till begränsning
av statens efterfrågan på arbetskraft.

Dessa för regeringen nya metoder på
de penning- och finanspolitiska områdena
utgör väsentliga förutsättningar för
en effektiv konjunkturpolitik och överensstämmer
helt med önskemål, som sedan
länge framförts från vår sida. Jag
hoppas att båda metoderna har kommit
för att stanna.

I fråga om rörlighet i de statliga investeringarna
har finansministern givit
klart besked — jag citerar och gör det
med nöje: »Oaktat samtliga de i riksstatsförslaget
upptagna statliga investeringarna
är angelägna bör det inte vara
givet att samtliga investeringsarbeten
igångsattes under nästkommande budgetår.
Myndigheterna bör tvärtom vara
inställda på att en begränsning av den
nu förordade investeringsvolymen skall
kunna genomföras vid en skärpning av
konjunkturläget.»

Vi har tidigare givit uttryck åt samma
tanke. Finanspolitiken har tidigare
varit alldeles för tungfotad. Åtgärder
som planerats i ett visst konjunkturläge
har ofta inte kommit till stånd eller
värkt ut förrän läget hunnit ändra sig.

Statsverkspropositionen m. m.

Som ett litet exempel kan jag anföra,
att underskottet i totalbudgeten för tillbakagångsåret
1958/59 uppgick till cirka
1 400 miljoner, dittills rekord för hela
1950-talet, men rekordet slogs under
högkonjunkturåret 1959/60 med en siffra
av omkring 1 600 miljoner.

Ett annat exempel är att antalet i beredskapsarbeten
sysselsatta var som
högst mitt i högkonjunkturen i början
av 1960. Att underskottet i totalbudgeten
nu kunnat bringas ned till för 1960/61
beräknade 1 087 miljoner och för 1961/
62 beräknade 1 050 miljoner är naturligtvis
en förbättring, särskilt i förhållande
till de hotfulla siffror vi haft att
räkna med, om inte statsinkomsterna nu
runnit till vida utöver vad som förutsetts.

Det är bara ett år sedan finansministern
för nu löpande budgetår räknade
med ett totalbudgetunderskott på omkring
2 000 miljoner och nödgades förklara
sig finna ett sådant underskott
»tolerabelt»; finansministern och jag
hade då haft en ingående debatt om huruvida
ett underskott på 2 000 miljoner
kronor för budgetåret 1960/61 var en tolerabel
siffra. I år har finansministern
tack vare dessa gynnsamma omständigheter
kommit ned till ett underskott av
1 050 miljoner. Om det underskottet säger
finansministern nu ganska anspråkslöst,
att han finner det »relativt tillfredsställande».
Man ser här vilka kastningar
det blir, och också vilka kastningar det
blir i motiveringarna, för att det varje
gång skall förefalla, som om just den
siffra som blir det verkliga utfallet hade
varit den avsedda och medvetet eftersträvade.

Men även de nu angivna beloppen är
efter våra förhållanden höga i en uppdriven
konjunktur. De motsvarar vad vi
högst varit uppe i under markerade högkonjunkturår
under 1950-talet. Siffrorna
visar hur hårt bågen är spänd och hur
motiverade strävandena från vårt håll att
begränsa statsutgifterna alltjämt är. Vi
vet att finansministern inte vill lyssna
på det örat, och budgetförslaget bär inte
heller spår av några verkliga ansträngningar
att hålla de löpande utgifterna

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tillbaka, utom — jag skulle vilja säga
olyckligtvis — när det gäller försvaret.

Försvaret har sin egen konjunktur,
och den pekar sannerligen inte på det
tillrådliga i att göra reduktioner. I enighetens
intresse medverkade emellertid
även vi till vissa sådana vid den i höstas
träffade försvarsuppgörelsen. Men
därutöver föreslås nu utanför denna
uppgörelse en besparing på 5 miljoner
genom nedsättning av tiden för repetionsövningarna
från 30 till 25 dagar.

Jag utgår från att det skall ges säkrare
grund för ett ställningstagande i
denna fråga än den som presteras i
statsverkspropositionen. Då jag var med
om att lägga fram förslaget till nuvarande
ordning vet jag att övningstidens
längd är en nyckelfråga i försvarsorganisationen.
En besparing på 5 miljoner
där kan lätt bli en förlust i effekt av
mångdubbel storlek.

Kan vi med det nu framlagda budgetförslaget
och däri aviserade åtgärder
räkna med sannolikheten av bevarad
samhällsekonomisk balans?

Finansministern tycks vara optimistisk,
även om han är medveten om att
starka inflationistiska tendenser föreligger.
Den största faran hotar uppenbarligen
från kostnadssidan i form av en
fortgående lönestegring, som vida överstiger
den till 3 procent beräknade produktivitetshöjningen.
Enligt nationalbudgeten
beräknas löneökningen från 1959
till 1960 uppgå till 10 procent. 11/2 procent
därav motsvarar den pensionsavlösning
som i släptåg på ATP förvandlat
långfristiga kapitalmedel till kontantlöner.
Vilka konsekvenser denna faktor
kommer att dra med sig på andra
löneområden återstår att se.

Vi står i dessa dagar inför en allvarlig
situation på lönemarknaden som, föreställer
jag mig, inte kunnat undgå
att väcka regeringens uppmärksamhet.
Under 1960 steg konsumentprisindex
med 3,8 procent, varav 2,9 procent orsakats
av varuskatten. För år 1961 räknar
nationalbudgeten med en fortsatt löneökning
om 9 procent och en uppgång i
konsumentprisnivån med närmare 2 1/2
procent över 1960 års medelnivå.

Vad är detta annat än en fortgående
penningvärdeförsämring, helt föranledd
av inhemska orsaker? Låt oss inte glömma
erfarenheterna från inflationstiderna
på 50-talet, som började med kraftigt
stegrade statsinkomster och slutade
med att efterföljande kostnadsstegringar
tog överhanden.

Ett annat allvarligt tecken på bristande
balans är den pågående avtappningen
av vår valutareserv. En nedgång i
denna på hundratals miljoner har skett
under 1960. Även under innevarande år
kan importen väntas stiga snabbare än
exporten till följd av en motsedd konsumtionsökning
av den exceptionella
storleksordningen 5 procent. Underskottet
i bytesbalansen ökar i samma takt.

Finansministern är medveten om att
han denna gång kunnat gå till verket
under sällsynt gynnsamma budgetmässiga
betingelser, vilket enligt hans mening
gjort det möjligt att vara samtidigt
rundhänt och tillräckligt restriktiv för
bevarande av samhällsekonomisk balans
utan några ytterligare skattehöjningar.
Rundhäntheten tar sig det uttrycket, att
driftutgifterna i budgetförslaget i verkligheten
stiger med bortåt 6 procent,
medan inkomststegringen stannar vid
omkring 3 procent. Utgifterna ökar således
väsentligt mer än inkomsterna;
ett förhållande som vi har varit vana vid
år efter år.

Först när det gäller budgetåret 1962/
63 blir finansministern betänksam inför
de betydande utgiftsstegringar som då
förutses på grund av redan i princip beslutade
eller planerade reformer inom
ålders- och invalidpensioneringen. Det
heter härom följande: »Om jag bortser
från de speciella statsfinansiella påfrestningar,
som reformerna inom ålders- och
invalidpensioneringen kommer att medföra,
ger budgetperspektivet för de närmaste
åren ej anledning att aktualisera
några skattehöjningar.»

Skall detta läsas så, att de sedan år
tillbaka förutsedda pensionsökningarna
kommer att kräva skattehöjning? När
principbeslutet på sin tid fattades utgick
man väl allmänt ifrån att vi på ett
naturligt sätt skulle växa i dessa utgif -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ter i takt med stigande produktion, varvid
en höjning med en eller annan procent
av folkpensionsavgiften kunde komma
i fråga för att bevara proportionen
mellan skatte- och avgiftsfinansiering.
Det ankommer på regeringen att göra en
sådan budgetplanering, att utrymme i
första hand bereds för sådana nytillkommande
utgifter, om vilka principbeslut
föreligger, utan att ta dem till intäkt för
höjda skatter.

Över huvud taget är vår budgetorganisation
svagt utrustad när det gäller långtidsplaneringar.
I stort sett låter man
varje år ha nog av sin egen plåga. Många
uppslag har väckts om bättre statistiskt
underlag för framtidsbedömning, om rullande
flerårsplaner m. in. Det är högst
angeläget, att någonting blir gjort som
ger större fasthet åt själva stommen i
budgeten och därmed också åt skatteutvecklingen.

Såsom jag haft anledning att ofta
framhålla, fäster vi på vårt håll avgörande
vikt vid hur förhållandet mellan den
offentliga och den privata sektorn utvecklar
sig. Om den offentliga sektorn
tillåts att undan för undan tränga tillbaka
den privata, kommer förr eller senare
de omistliga demokratiska frihetsvärden,
som är förbundna med fri marknadshushållning
och enskilt ansvar, att
äventyras. Även om den nu rådande regimen
icke delar dessa farhågor, bör den
dock kunna erkänna att problemet finns
där. De problem, som föranleds av den
fortgående snabba tillväxten av statens
och kommunernas utgifter och dessas relativa
betydelse i samhällsekonomien,
borde förtjäna att beaktas av varje finansminister.
Det vore inte mer än rimligt
om för varje budget redovisades hur
den kommer att återverka på förhållandet
mellan de båda sektorerna.

Vid slutet av 1930-talet utgjorde den
offentliga konsumtionens och de offentliga
investeringarnas andel av bruttonationalprodukten
14,5 procent. Fram till
slutet av 1959 bär denna siffra ökat till
25 procent. Samma snabba takt i tillväxten
har även kännetecknat de offentliga
inkomstöverföringarna — folkpensioner,
barnbidrag, subventioner o. dyl. — vil -

Statsverkspropositionen m. m.
ka år 1959 omfattade cirka 8 procent av
samhällets totala inkomster mot blott 3
å 4 procent år 1938. Medan sålunda år
1938 sammanlagt cirka 18 procent av
medborgarnas inkomster dirigerades
över offentlig budget, gällde detta år
1959 för inte mindre än 34 procent. Utvecklingen
av de offentliga utgifterna
under innevarande budgetår och nästa
innebär ingen förändring i tillväxttendensen.
Vid utgången av år 1961 kan
sistnämnda procentsiffra beräknas ha
stigit till 35 procent. I denna siffra ingår
ändå inte de betalningar som hänför
sig till ATP och viss del av de belopp
som kanaliseras genom sjukkassorna.
Medräknas även dessa faktorer närmar
vi oss 40 procent.

Den punkt vi sålunda nått i beskärning
av den del av medborgarnas inkomster,
som de själva får disponera
över utan de offentliga myndigheternas
ingripande, är ägnad att inge allvarliga
farhågor både ur demokratisk och samhällsekonomisk
synpunkt. Jag är väl
medveten om att den offentliga sektorns
expansion har sina ivriga förespråkare
med den amerikanske ekonomen Galbraith
som någon sorts profet. Man hänvisar
ofta till de s. k. köproblem, som
föreligger inom flera grenar av det offentliga
verksamhetsområdet. Emellertid
har vårt konjunkturinstitut i sitt remisssvar
till den förra långtidsutredningen
på ett klart och övertygande sätt visat
det oegentliga i att räkna upp behov,
köer och brister utan samtidigt beaktande
av priser och kostnader. Man borde
åtminstone kunna begära, att större
upmärksamhet ägnas åt frågan, på vad
sätt vi skall kunna avgöra och kontrollera
att våra resurser får den bästa och
mest räntabla fördelningen. Detta gäller
såväl fördelningen mellan privata och
offentliga ändamål som den inbördes
fördelningen mellan olika statliga och
kommunala verksamheter. Såvitt jag kan
se är de grunder efter vilka en angelägenhetsgradering
av behoven kan göras
och görs för närvarande mycket bristfälliga.

Vikten av att söka komma fram till
metoder och regler för en bättre bedöm -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ning av nyttan och räntabiliteten av de
offentliga utgifterna kan därför inte nog
betonas. Vissa ansatser i den här riktningen
bar gjorts på några områden. Inom
vattenfallsstyrelsen gjordes t. ex. i
fjol den s. k. optimalutredningen, som
just innebar en diskussion av de grunder
efter vilka verksamhetens räntabilitet
skulle bedömas. En större kostnadsmedvetenhet
har ju även kännetecknat
SJ:s företagsekonomiska politik under
senare år, vilket bl. a. möjliggjorts genom
att riksdagen särskilt får ta ställning
till anslag för mindre lönande bandelar
som av försvarspolitiska eller sociala
skäl kan anses böra trafikeras.

Dessa exempel från de affärsdrivande
verken är i hög grad värda att följas i
annan statlig verksamhet, och mycket
större uppmärksamhet bör ägnas åt frågan
att komma fram till normer och
metoder, varigenom räntabiliteten i statens
utgifter kan bestämmas och kontrolleras.

Även om vi nästan helt saknar objektivt
material för att mot varandra väga
räntabiliteten i offentliga och enskilda
investeringar, vet vi tillräckligt för att
våga säga, att de enskilda investeringarna
inte kan i längden få behandlas som
en restpost i den ekonomiska politiken.
Näringslivet måste — för att i en hårdnande
konkurrens kunna sköta sina
samhällsnödvändiga uppgifter —■ få utrymme
för ökande investeringar och
möjlighet att planera dessa på längre
sikt. Vi måste lindra de direkta bördorna
på produktionen, återställa kapitalmarknadens
funktionsduglighet och hålla
tanken på successiva lättnader i det
totala skattetrycket levande. Vi måste
gå från ord till handling när det gäller
att bygga under sparbenägenheten i företagen
och bland medborgarna. Inom högerpartiet
kommer vår strävan även i
fortsättningen att vara att genom återhållsamhet
ined statsutgifterna skapa förutsättningar
för fortskridande begränsningar
i skattetrycket.

Det är mycket som tyder på att regeringen
efter den förmenta stora valsegern
i höstas anser sig ha fått fullmakt
att styra och ställa på egen hand under

den nya fyraårsperioden. Låt mig blott
som slaven på triumfatorns vagn viska
i örat, att underlaget för denna maktutövning
är 47,8 procent av väljarunderlaget
mot 47,7 procent för den borgerliga
oppositionen samt 4,5 procent för
kommunisterna, som därigenom i sista
hand blir tungan på vågen.

Den borgerliga oppositionen tror man
sig kunna komma till rätta med efter
maximen »söndra och härska». Jag medger,
att förra årets valrörelse gav god
näring åt sådana förhoppningar. Själv
vågar jag inte ställa något horoskop för
framtiden i vidare mån än att om de
borgerliga partierna inte förmår ta sig
samman i väsentligheter, så kommer de
att ligga där som plockade kronärtskocksblad.

I detta labila läge här hemma, och i
betraktande jämväl av den allt allvarligare
situationen ute i stora världen,
tillät vi oss i höstas aktualisera tanken
på en samlingsregering. Propån har
knappast ansetts värd ett svar, ännu
mindre ett gensvar. Det var därför med
stort intresse jag tog del av en tidningsnotis,
som förmälde om det nyligen i
Salzburg avhållna mötet mellan socialistiska
förgrundsgestalter från europeiska
länder, däribland — naturligtvis — vår
statsminister. Det hette däri — låt vara
inofficiellt ■— att mötet skulle gälla ett
förslag av den österrikiske vicekanslern
Pitterman om en demokratisk aktion för
Europa. Om innebörden härav hänvisades
till en tidningsartikel av Pitterman,
vari denne påtalat att i många europeiska
länder de existerande konservativa
regeringarna uteslutit de arbetande klasserna
från samarbete vid styrelsen. Pitterman
hade hänvisat till Österrikes exempel
— de konservativa och socialistiska
partierna har där samarbetat sedan
andra världskrigets slut i en koalitionsregering
för att ge alla klasser i folket
fördelen av politisk och ekonomisk stabilitet.
Österrikes exempel borde enligt
Pitterman tjäna som den bärande idén
i den nya demokratiska aktionen för
Europa.

Mycket litet har sluppit ut om vad som
förehades i Salzburg, men kanske stats -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ministern kan stilla min nyfikenhet, huruvida
han vid detta möte fick några lärdomar
som kan komma sitautionen här
hemma till godo. En demokratisk aktion
för Europa från socialistpartiernas sida
skulle vara så mycket mera välkommen
som det, som nu sker i Belgien under
socialistiskt stöd utifrån, tycks strida
mot elementära demokratiska begrepp.

Herr talman! Efter denna lilla utvikning
yrkar jag remiss av Kungl. Maj ds
propositioner nr 1 och 2 till vederbörliga
utskott.

Ilerr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är säkerligen med
mycket blandade känslor och knappast
med ljusa förhoppningar som svenska
folket numera emotser den 11 januari
varje år, då statsverkspropositionen
framlägges, den proposition som utgör
huvudtemat för dagens debatt. Under
det nuvarande majoritetspartiets regim
har man nämligen fått uppleva åtskilliga
besvikelser och också många bittra
överraskningar. Besvikelserna har kommit
dels av uteblivna skattesänkningar,
som man hoppats på, dels av svikna förväntningar
om att eftersatta vårdområden
skulle tillgodoses och undervisningsproblem
o. dyl. skulle komma att
lösas. Men man vänjer sig vid allt, och
det svenska folket har fått vänja sig vid
att av den nuvarande regeringen skall
man inte vänta sig några skattesänkningsförslag.
Tvärtom får man vara
glad, om den 11 januari inte medför
några nya pålagor.

Regeringen har nu presenterat årets
statsverksproposition, och svenska folkets
valda ombud har att taga ställning
till vad som föreslagits. Det skall erkännas
att det inte är någon lätt uppgift att
vara finansminister och få miljarderna
— det är knappast längre någon idé att
tala om miljoner — att någorlunda balansera
på inkomst- och utgiftssidorna.
I sitt arbete har finansministern dock
haft en mycket god medhjälpare, nämligen
vårt utomordentliga svenska näringsliv.
Ingalunda kan detta tolkas så,
att de svenska näringsutövarna skulle

Statsverkspropositionen m. m.
vara särskilt vänligt stämda mot den
nuvarande finansministern och gärna
vilja hjälpa honom då nya skatter skall
påläggas. Nej, i det stycket går nog ofta
finansministerns och de svenska näringsutövarnas
intressen isär. Men det
är ju på det sättet att det svenska näringslivet
har visat sig vara utomordentligt
livskraftigt och framåtsträvande.
Trots olika åtgärder, som man inom näringslivet
inte har älskat över hövan,
har man ständigt arbetat framåt och genom
rationell drift och klok planläggning
lyckats öka produktionen och därmed
skapa en bättre ställning för hela
svenska folket.

Utan att alltför mycket tynga kammarens
ledamöter med många siffror kan
beträffande produktivitetsstegringen
inom näringslivet sägas, att den under
30-talet, räknat per arbetstimme, ökade
med mellan 2,5 och 3 procent, under 30-och 40-talen med mellan 3 och 3,5 procent
samt under 50-talet med mellan 4
och 5 procent. Medan produktivitetsstegringen
inom jordbruket under 20-, 30-och 40-talen gick något långsammare än
inom industrien, har den under 50-talet
gått snabbare inom jordbruket än inom
industrien. De senaste siffrorna synes
visa en nära 5-procentig produktivitetsstegring
inom jordbruket, medan stegringen
för industrien ligger någonstans
mellan 4 och 4,5 procent. Det är siffror
som i den aktuella debatten om näringslivets
strukturrationalisering mycket väl
förtjänar att framhållas.

Speciellt med tanke på finansministerns
redogörelse i radio och TV för
den ekonomiska politiken och budgeten
har jag velat göra denna erinran. Det
kunde ju till äventyrs hända att någon
av finansministerns anförande fick den
uppfattningen, att det väsentliga för det
svenska folkets välstånd och välfärd är
att vi har herr Sträng som finansminister
ocli har en socialdemokratisk regering.
Denna erinran kan också vara nyttig,
om någon alltför fanatisk regeringsanhängare
skulle vilja placera finansministern
på eu piedestal, som ju är ett
alltför bräckligt underlag för honom.
Det är vetenskap, teknik, forskning, det

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
svenska näringslivets framåtanda och
utrikeshandeln som är de avgörande
faktorerna för hur det svenska folkets
välstånd skall utvecklas.

Med framhållandet av principen om
näringslivets betydelse har jag inte velat
utesluta, att politiska åtgärder kan
både främja och hindra den ekonomiska
utvecklingen och att åtgärder är nödvändiga
för att åstadkomma en rimlig
fördelning mellan olika befolkningsgrupper.

De begränsade möjligheterna att påverka
utvecklingen framhålles också av
finansministern, då han i statsverkspropositionen
anför följande: »I sina
huvuddrag följer den svenska utvecklingen
samma mönster som den i övriga
industriländer i Västeuropa. Till följd av
vårt omfattande handelsutbyte med utlandet,
våra låga tullar, den så gott som
fullständiga liberaliseringen av importen
och de valutapolitiska bindningar
som det internationella samarbetet ålägger
oss, är utrymmet för en av den internationella
utvecklingen oberoende
politik självfallet begränsat.»

Med detta uttalande som bakgrund
blir det givetvis mera en fråga om valet
av medel som skall användas i konjunkturpolitiska
syften. Regeringen har
därvid valt en hög skattenivå, en hög
räntenivå och en hög grad av restriktivitet
i kreditgivningen. Detta är särskilt
anmärkningsvärt, eftersom finansministern
framhåller att nedgången år
1958 möttes med olika åtgärder, men —
observera det -— inte med en verkningsfull
räntesänkning. Om man nu tror på
räntan såsom ett konjunkturpolitiskt
medel så borde man väl ha mött nedgången
år 1959 med en kraftigare räntesänkning.
Det var vad som skedde i
åtskilliga andra länder, men det skedde
inte i Sverige. Genom detta regeringens
misstag — jag vill kalla det så — har
vi nu en osedvanligt hög räntenivå.
Detta framhölls också av Landsorganisationens
ordförande i förra årets remissdebatt.

Den största skattehöjning som mig veterligen
någonsin företagits skedde i
och med införandet av omsättningsskat -

ten förra året. Denna har haft två motiveringar,
av vilka regeringen använt
den som passat bäst vid olika tillfällen.
Dels skulle den vara en konjunkturpolitisk
åtgärd för att suga upp ett köpkraftöverskott,
dels var den nödvändig
för att få pengar till de statliga utgifterna.

Det är självfallet att vi alla strävar efter
att förhindra en inflation. Men det
är lika nödvändigt att vi inte för en sådan
politik att vi själva skapar en inflation
som vi sedan måste bekämpa. Det
är därvidlag som den nuvarande regeringens
politik brustit betänkligt. Vi har
t. ex. haft en starkare prisstegring under
de senaste tre åren än vi hade under
åren 1952—1955. Det bör kanske också
vara något att tänka på för herrar
Lundström och Ewerlöf, som talade om
prisstegringar, att det var under den av
dem så förkättrade koalitionsregeringens
tid som vi hade ett så stabilt prisläge.

Utöver frågan om räntepolitiken är
det ett par områden, där den nuvarande
regeringen tydligen inte vågar göra
några uttalanden. Det ena är lönepolitiken.
I de finansplaner, som framlades av
herr Strängs företrädare, fanns det alltid
ett bestämt uttalande om att så och
så stort är utrymmet för löneökningar,
och om de blir större kommer de att
förorsaka inflation. Några sådana uttalanden
vågar inte den nuvarande finansministern
göra trots att detta med hänsyn
till arbetskraftssituationen skulle ha
sin betydelse.

Jag säger inte detta som någon protest
mot löneförbättringar, men det är
väl bekant att den allmänna meningen
bland de anställda är att det inte tjänar
mycket till att få löneförbättringar som
sedan ätes upp av prishöjningar.

Det andra område, på vilket regeringen
tydligen inte vågar ingripa något nämnvärt,
är bostadsbyggandet. Oavsett konjunkturläget
har vi haft en ständig stegring
av bostadsbyggandet, alltid prioritet
på kreditmarknaden för bostadsbyggandet
och massor av miljoner i subventioner.
Det bör säkerligen byggas många nya bostäder
i vårt land, men också denna stora

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

sektor måste inordnas i vår allmänna ekonomiska
politik. På detta område är vi
inte på samma sätt beroende av vad som
sker i andra länder, men den nuvarande
bostadspolitiken kan inverka ogynnsamt,
om t. ex. bostadssubventionerna
ger anledning till ökad bilimport och
även annan importökning. Det är säkerligen
i många fall oklart, huruvida vi
subventionerar bostaden eller vi subventionerar
bilen. Prioriteringen av bostadskrediterna
kan också förhindra
andra högeligen önskvärda investeringar,
som kanske skulle kunna åstadkomma
rationaliseringar och ökad produktion
och därför så småningom ge oss
ännu större resurser både för att bygga
bostäder och för andra ändamål.

Regeringens ekonomiska politik inrymmer
åtskilliga misstag som, om de
undvikits, hade kunnat ställa vårt land
i en bättre situation än den vi nu har.

Herr talman! Jag skall gå över till att
tala något om den nu framlagda budgeten.

Vid diskussionen om budgeten har alltid
regeringen, d. v. s. den som framlagt
budgeten, en favörställning. Regeringen
har all den expertis och alla de beräkningar
som kan erfordras för att utföra
ett så omfattande arbete som framläggande
av ett förslag till budget. Det är också
svårare på så sätt för oppositionen,
att om den framlägger förslag till ökade
utgifter, får den alltid den repliken från
regeringen: Var skall ni ta pengar till
den saken? Om däremot regeringen
framlägger förslag till ökade utgifter,
presenteras de med ett väldigt patos,
och det talas om hur bra detta är för
många olika grupper. Då är det inte lätt
för oppositionen att säga, att regeringen
har hastat för kvickt och i stället borde
ha väntat med utgiften.

Tidigare hade vi åtskilliga år överbalanserade
budgetar, som ju kunde ge
lite större svängrum åt oppositionens
förslag, men det är något som man numera
har gått ifrån, vilket är ytterligare
en egendomlighet i regeringens politik.
För ett antal år sedan var ju en överbalanserad
budget ett mycket gott medel
för att förhindra en inflation, men

‘2 Första kammarens protokoll llXil. Nr i

Statsverkspropositionen in. m.

om det är av oförmåga eller av andra
orsaker, så tillgriper man inte det medlet
nu längre. Centerpartiet gjorde under
förra året upp ett alternativt budgetförslag,
som vid det tillfället inte kunde vederläggas.
I dag, då vi ytterligare kan
överblicka situationen, kan vi konstatera
att centerpartiets budgetförslag står
ännu starkare. Finansministern har, som
vi förmodade, räknat fel — om vi skall
säga så; det är inte så lätt att räkna
rätt — på åtskilliga hundra miljoner, och
statsinkomsterna blir 510 miljoner högre
än vad som beräknats i innevarande
års budget. Detta ger anledning till att
regeringens företrädare bör vara försiktigare
i sin kritik av de förslag som
framlagts från centern.

Det är vissa poster i budgeten som jag
redan nu vill ta upp till debatt. Hur
vi nu diskuterar våra utgifter och inkomster,
och vilken kritik vi än riktar
mot varandra i den svenska partipolitiken,
så är vi säkerligen alla eniga om
att vårt lands befolkning har en mycket
hög levnadsstandard. Detta är glädjande,
men det bör också ge oss ännu större
möjligheter än tidigare att tänka på våra
nödlidande medmänniskor i andra,
mindre lyckligt lottade delar av världen.

Jag skall enligt praxis inte gå in på
att tala om utrikespolitik i dag, och jag
skall därför inte heller ta upp den brännande
aktuella frågan om Kongo, som
jag varit med och behandlat i Förenta
Nationerna, eftersom jag förmodar att
vi senare kommer att få en speciell utrikesdebatt.
Jag vill dock säga, att det
finns sådana förutsättningar att vi bör
avstå inte bara av vårt överflöd, utan
också av vårt välstånd, till de utvecklingsbara
länderna. När svenska folket
t. ex. har råd till att betala närmare 9
miljoner kronor om dagen till tobak och
alkoholhaltiga drycker, så bör det också
kunna offras mera till medmänniskor,
som sannerligen inte får tänka på sådana
onyttighetsvaror utan vilkas hela
strävan är att få så mycket att äta att
de kan uppehålla livet.

Landsorganisationens reprimand till
den socialdemokratiska regeringen på
den punkten var synnerligen befogad,

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och vi får hoppas att alla partier kan
enas om ett större bidrag. Vi har i centerpartiet
föreslagit att en plan upprättas,
så att Sveriges bidrag blir 1 procent
av den samlade nationalinkomsten. Detta
har föreslagits i en av Förenta Nationerna
antagen resolution. Att vi inte har
föreslagit en så stor höjning direkt beror
på att en planläggning erfordras för
att få medlen så effektivt utnyttjade
som möjligt. Därvid har framför allt anvisats
en väg, och det är att den svenska
missionen, som på det mest utomordentliga
sätt skött hjälpverksamheten, bör få
mycket större resurser för denna sin
verksamhet. Ingen torde med så ringa
omkostnader kunna överbringa hjälp som
den svenska missionen gjort.

När jag så tänker på svenska förhållanden,
är det speciellt låginkomstgrupperna
som borde få en förbättrad ställning.
Det finns många människor i vårt
land som tvingas att leva under mycket
små omständigheter. Dessa borde i"första
hand beaktas i de politiska åtgärder
vi företar.

I våra strävanden att sänka skatterna
bör vi beakta att det för alla skattebetalare
under ca 20 000 kronors årsinkomst
är kommunalskatten som är den
tyngsta bördan. Det är svårt att avgöra
vad som bör betalas av kommunen och
vad som bör betalas av staten, men det
torde finnas möjligheter att på olika
sätt lätta det kommunala skattetrycket.

I detta sammanhang vill jag påpeka en
sak som kanske borde rättas till. Bilismens
många olycksfall belastar landstingens
sjukvårdskostnader hårt. Det
vore på sin plats att viss del av bilskattepengarna
kom landstingen till godo för
de landstingsutgifter som orsakas av
bilismen. Det finns i varje fall i år utrymme
för denna kostnad eftersom bilskattepengarna
inte i sin helhet använts
till vägarna.

På den punkten — beträffande bilskattemedlens
användning — kan man
för övrigt sätta ett frågetecken. Är det
klokt att minska på det anslag som
egentligen finns tillgängligt av bilskattepengarna
till vägarna? Därmed gör vi
ytterligare ett avsteg från den vägplan

som finns uppgjord. Jag ser detta framför
allt ur transportekonomiska synpunkter.
Som exempel kan nämnas att
för ett tvåaxligt fordon med släpvagn
kostnaden i öre och tonkilometer vid
sex tons axeltryck blir cirka 17 öre men
vid åtta tons axeltryck endast cirka 11
öre. Vi skulle alltså göra stora vinster
om man kunde konstruera våra vägar så
att vi kan ha ett högre axeltryck. Man
kan inte gärna påstå, att det är så riktigt
att bilskattepengar används till att
bygga bostäder med. Båda områdena
fordrar ju arbetskraft, och därför blir
det inte lätt att ur sådana synpunkter
hellre investera i bostäder än i vägar.

I fråga om arbetskraftens utnyttjande
vill jag i vissa avseenden ge ett erkännande
åt regeringens politik, då den minskat
statens och det allmännas verksamhet
på vissa områden för att få bättre
balans på arbetsmarknaden. En sådan
arbetsmarknadspolitik bör säkerligen
fortsättas. På vissa andra områden ställer
man sig tveksam till åtgärder som
företagits på arbetsmarknadsområdet.
Finansministern föreslår en uppräkning
av anslaget till omskolning med 30 miljoner.
Är verkligen omskolningsverksamheten
ordnad på ett riktigt sätt? Omskolar
man personer mer en gång? Omskolar
man t. ex. oavsett åldern? Kan det
vara klokt att omskola den som närmar
sig pensionsåldern eller den som är så
ung att han borde gå på vanlig utbildning
i stället? Hur många av dem som
omskolats använder sig verkligen av de
kunskaper de fått under omskolningen
och fortsätter i detta yrke? Det är många
frågor som uppställer sig i fråga om
omskolningen och som bör bli besvarade
innan man driver denna verksamhet
alltför långt.

Herr talman! Det finns för tillfället
inte så bestämda tendenser i den ekonomiska
politiken i världen, att vi för
vårt lands vidkommande kan besluta
om några fasta riktlinjer. Den amerikanska
och även den engelska utvecklingen
inger en viss oro för en nedgångsperiod,
men i åtskilliga andra delar
av världen finns inga sådana orosmoln.
Inom vårt land måste vi nogsamt

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

följa utvecklingen i övriga delar av
världen, som vi är så beroende av, och
vidtaga de åtgärder som erfordras. Därvid
är det av allra största betydelse att
man använder medlen i den ekonomiska
politiken på ett sådant sätt, att åtgärderna
i möjligaste mån får en positiv
inriktning och att de syftar framåt. Vi
har redan inträtt i en tid av friare handel,
och allt eftersom EFTA-avtalet fullföljes
kommer denna frihandel att ytterligare
utsträckas. Det gäller därför att
våra investeringar planeras på ett sådant
sätt att vi kan möta den skärpta
konkurrensen och ta till vara de nya
möjligheter som de friare marknaderna
kommer att ge. Det är möjligt och i vissa
fall säkerligen lämpligt att vi prutar
av något på våra konsumtionskrav för
att därmed få resurser att investera så
att vårt näringsliv ytterligare stärkes.
Sparandet är nu som alltid en av grundförutsättningarna
för en god utveckling
av vårt lands ekonomi. Det är svårt
att finna rättvisa och verkningsfulla
former för att uppmuntra sparandet,
men vi bör alltid ha i sikte att alla former
av sparande bör uppmuntras. Det
kan gälla banksparande, försäkringssparande,
amorteringssparande eller målsparande
av något slag, huvudsaken är
att det ger verkligt resultat och kan komma
alla till del.

Fördelningen av vårt svenska välstånd
bör ske så rättvist som möjligt. Låginkomstgrupperna
bör inte glömmas bort.
Vi i centerpartiet anser att en av de betydelsefullaste
åtgärderna är att skapa
grundtrygghet för alla. Detta bör ske
inom alla områden, och därutöver bör
man ge människorna största möjliga frihet.
Lyckligtvis har dogmatiska föreställningar
fått allt mindre betydelse
inom vårt moderna politiska liv, och
flertalet politiker har insett, att de politiska
åtgärderna dock främst syftar till
att skapa bästa möjliga förhållanden
för människan.

Herr talman! Jag vill sluta med en
sak, varom vi är fullständigt ense alla
bär, in le bara fyra utan även fem partier,
och det är att instämma i yrkandet
om remittering av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att här säga ett par ord om den historieskrivning
om Kongo som presterats
av folkpartiets talesman. Då jag emellertid
hoppas få tillfälle att senare under
debatten återkomma till den saken,
skall jag inte i detta sammanhang ta
upp den frågan utan hålla mig till det
budgetförslag som här har framlagts.

Man har här i debatten från alla de
tre borgerliga talarna sagt att vi lever
i ett välfärdssamhälle. Herr Ewerlöf såg
den största faran i lönehöjningar, och
herr Bengtson hävdade, att vi har en
mycket hög levnadsstandard.

Ja, visst finns det en miljon TV-apparater
i landet. Det finns ungefär lika
många bilar för privat bruk, det finns
flera kylskåp och frysboxar i hushållen
än tidigare, fast det mesta förstås är
köpt på avbetalning. Men är nu allt detta
bevis för att vi uppnått välfärdssamhället?
Det är en av de frågor som jag
vill beröra i den här diskussionen.

Naturligtvis skall debatten gälla statsfinanserna,
och de ser onekligen stabila
ut. Det är ett överskott på flera hundra
miljoner kronor. Men låt oss därför inte
glömma de enskilda människorna som
står bakom dessa kalla siffror, de människor
som genom sina insatser på olika
områden av samhällslivet skall skrapa
ihop de nära 17 miljarder som man beräknar
få in. Hur står det egentligen till
med den enskildes budget? Hur klarar
vanliga familjer sin ekonomi? Kan de
klara den på samma galanta sätt som
herr Sträng klarar statsfinanserna? Jag
vill medge, att det är alldeles riktigt, att
många löntagare här i landet genom
enighet och sammanhållning på arbetsplatserna
och framför alla genom en
ökad arbetsinsats, genom övertidsarbete
och dylikt, har i någon mån lyckats förbättra
sin standard. Men är den verkligen
så hög som man gärna vill påstå?

Jag vill erinra om att av det material
som ligger till grund för denna debatt
framgår att tre fjärdedelar av inkomsttagarna
i vårt land förtjänar mindre än
15 000 kronor om året, även om man då
sammanräknar mannens och hustruns
inkomst, i den mån de båda har för -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
värvsarbete. Endast omkring 12 procent
av alla landets inkomsttagare har mellan
15 000 och 20 000 kronor i årsinkomst.
Dessa uppgifter, som är hämtade
ur nådiga luntan, ger väl ändå inte anledning
till någon lovsång över välfärdssamhället
och den mycket höga levnadsstandard
som man säger att vi har här
i landet.

Ser vi på de många särskilt eftersatta
grupperna — jag tänker på de ensamstående
mödrarna, på de handikappade,
på de kroniskt sjuka, på de stora barnfamiljerna
och inte minst på folkpensionärerna
— tror jag vi måste hitta andra
uttryck än välfärdssamhället, om vi skall
måla en riktig och sanningsenlig bild
av läget i vårt land.

Jag skall be att få ta ett exempel från
en av de över 2,5 miljoner familjer som
förtjänar mindre än 15 000 kronor om
året. Det är en man som är anställd i
statens tjänst. Han är gift och har två
barn och bor i Stockholm. Han har en
månadslön på 1 212 kronor. Varje månad,
när han hämtar sin lön, är den tullad
på 305 kronor i skatt och 66 kronor
till livförsäkringar och fackföreningsavgifter.
Han har lyckats få en liten lägenhet
på 60 kvadratmeter, och för den betalar
han 230 kronor i månaden. Av lönen
försvinner således alldeles omedelbart
nästan hälften eller 601 kronor enbart
för hyra, skatt och nödvändiga försäkringar.

Då skall vi ändå komma ihåg, att i
källskatten ingår inte hela det skattebelopp
som vederbörande måste betala. Redan
innan omsättningsskatten infördes,
fick familjen betala skatt på varje kopp
kaffe, på varje sockerbit, på varje läskedryck
och på en lång rad andra varor
som är nödvändiga för det dagliga uppehället.
Lågt räknat tar dessa .skatter 100
kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj.
Ovanpå allt detta kommer omsättningsskatten,
som lågt räknat kan uppskattas
till omkring 30 kronor i månaden. Den
1 juli får min sagesman en hyreshöjning
på ungefär 10 kronor i månaden, och på
detta signaleras nya prishöjningar på,
efter vad man säger, 3 procent —■ de
kanske blir högre.

Sedan stat och kommun, hyresvärd
och försäkringsbolag tagit sitt, återstår
egentligen 481 kronor av månadslönen.
Därtill kommer ju två barnbidrag, som
ger tillsammans 75 kronor i månaden.
Men dessa summor, som ingalunda kan
sägas vara stora, skall räcka till mat,
kläder, möbler, linne, elektricitet, telefon,
tidningar, semesterkostnader och
eventuell förströelse, kanske en bok då
eller då.

Två barnbidrag innebär som jag sade
75 kronor i månaden, men kostnaden för
barn i de åldrar det här gäller uppgår
enligt beräkningar i socialstyrelsen till
sammanlagt 550 kronor i månaden vid
normal standard. Nuvarande barnbidrag
täcker således inte ens en sjundedel av
de faktiska barnkostnaderna. Man beräknar
enligt samma källa, att enbart
kosten för en matfrisk femtonårig pojke
kostar 7 kronor om dagen. Kan man
verkligen säga, att denna familj — en
bland 2,5 miljoner — lever i något slags
välfärdssamhälle? Naturligtvis inte. Det
faktiska läget är, att mannen inte kan
klara familjens försörjning på sitt ordinarie
arbete. Han måste arbeta på fridagar,
han måste skaffa sig extrajobb på
sin övriga fritid, annars får han sannerligen
inte budgeten att gå ihop. Det var
inte underligt att denne man, som jag talade
med, för några dagar sedan sade
till mig: »När du kommer till riksdagen
och det talas om välfärden i vårt samhälle,
så visa gärna upp med mitt exempel
hur vilseledande detta tal i verkligheten
är.»

Samtidigt sade han att han mycket väl
förstod att stat och kommun måste ha
inkomster för viktiga sociala och kulturella
uppgifter, för skolväsendet och vägarna
och annat som är nödvändigt för
alla medborgare i samhället, men han
ställde frågan: »Tycker du att det skattesystem
vi har här i Sverige är verkligt
rättvist avvägt?» Han frågade vidare:
»Är statens utgiftspolitik över huvud
taget riktig? Tycker du att den hyresnivå
som vi har nu kan betraktas som
rimlig?»

På detta måste jag verkligen svara, att
jag inte anser att skatterna är avvägda

Tisdagen den 24

efter bärkraft. Bolag och stora förmögenheter,
tomtspekulanter, börshajar och
verkligt stora inkomsttagare kommer enligt
min mening alldeles för lindrigt undan
beskattningen, för att nu inte tala
om skattesmitarna, som stjäl omkring två
miljarder kronor varje år från stat och
kommun enligt vad som officiellt konstaterats
i en utredning.

Nu beräknar man att de samlade inkomsterna
av direkt skatt för kommande
budgetår skall uppgå till 7 400 miljoner
kronor. Till denna summa bidrar förmögenhetsskatten
med bara 215 miljoner
kronor. I summan 7 400 miljoner ingår
också folkpensionsavgifter och sjukförsäkringsavgifter
på sammanlagt 1 600
miljoner kronor, men dessa avgifter kan
ju inte räknas såsom skatt i vanlig mening
— de är ju försäkringsavgifter som
inte skall användas för statens vanliga
utgifter annat än i den mån det gäller
folkpensioner eller sjukförsäkring. Om
man alltså drar ifrån dessa 1 600 miljoner
kronor från den samlade klumpsumman
på 7 400 miljoner kronor, får vi
kvar 5 800 miljoner kronor av den direkta
statsskatten. Ställ denna summa i
relation till vad vi nu betalar för försvarskostnaderna!
Krigsmakten tar nästa
budgetår ungefär 3,5 miljarder kronor,
d. v. s. lejonparten av den direkta
skatt som flyter in. Det verkar inte vara
några småsmulor som går till militära
ändamål, och det som går till militära
ändamål inkluderar till betydande del de
jättevinster, som företagen inom rustningsindustrien
tillskansar sig, så länge
de som nu är fallet ligger under privat
monopolistisk domvärjo.

Vi kommer alltså fram till den slutsatsen,
att skattebetalarna tvingas att
också skattevägen ge sin tribut till rustningskapitalisterna.
Det är kanske därför
som högern och folkpartiet alltid
ömmar mycket starkt för sa höga militära
anslag som möjligt. Högre militära
anslag betyder inte alltid större säkerhet,
men de betyder under alla förhållanden
större vinster för rustningskapitalet,
och för löntagarna betyder de motsatsen.
Högre anslag för militära ändamål
betyder ökade skatter, mindre peng -

januari 1961 fm. Nr 3 21

Statsverkspropositionen m. m.

ar i avlöningskuvertet, sämre social och
kulturell omvårdnad och ökad militarisering
i liela samhället.

Den andra stora utgiftsposten som jag
visade på i denna familjs budget var
hyran. Den uppgick i mitt exempel till
230 kronor i månaden — jag vill inskjuta
att det är en jämförelsevis låg
hyra med hänsyn till den allmänna hyresnivån
i storstäderna. Vad ingår då
i detta belopp, 230 kronor, som man får
betala varje månad? Är det för underhåll
och reparationer av fastigheten som
det mesta användes? Ingalunda. Enligt
hyresgäströrelsen går två tredjedelar av
detta hyresbelopp åt till ränteutgifter.
Av en månadshyra på 230 kronor tar
alltså kapitalägarna, d. v. s. banker och
andra kreditinstitutioner inte mindre än
154 kronor. Betänk bara, att på denna
lilla lägenhet på 60 kvm får rentiererna
en arbetsfri inkomst varje år på 1 748
kronor! Jag måste säga att det verkligen
lönar sig att vara kapitalstark i detta
land.

Vad kan då göras för att få en ändring
till stånd på dessa områden? Det
parti jag företräder — kommunisterna —
har ett verkligt alternativ. Vi anser att
skattepolitiken måste demokratiseras. Vi
anser att en långt större del av skatteinkomsterna
bör tas direkt från produktionen
och att den statliga verksamheten
på produktionslivets område måste utbyggas
så att betydande belopp den vägen
kan tillföras staten och kommunerna.
Vi tycker att det är på tiden att
omlägga bolagsbeskattningen, så att inte
bolagens styrelser, som nu är fallet, under
en följd av år godtyckligt kan redovisa
vilken vinst de vill lägga fram och
genom bokföringsmässiga och juridiska
manipulationer är i stånd att bedriva
legal skattesvindel. Finansministern
medger i sina direktiv till de nyligen
tillsatta skatteutrcdningarna, att just sådana
åtgärder — som jag kallar skattefusk
— har fått stora proportioner. Vi
kommunister vill göra allt vi kan för
att täppa till alla kryphål på detta område
och för att dra fram till beskattning
alla de miljarder, som nu smusslas
undan och som i stället får betalas in

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

av vanliga, ofta dåligt ställda skattebetalare.

Vi tycker också, att det inte är orimligt
att begära en mindre skattehöjning
beträffande de stora förmögenheterna.
Den nuvarande förmögenhetsbeskattningen
innebär, att man i förmögenhetsskatt
uttar i genomsnitt 0,6 procent. I
vårt alternativ har vi förordat ett uttag
på i genomsnitt 2 procent. Därigenom
skulle staten tillföras omkring en halv
miljard kronor i nya pengar utan att
någon fattig skulle drabbas härav.

Vi anvisar också en råd andra och delvis
nya inkomstkällor för staten. Varför
skall man inte exempelvis beskatta kursstegringsvinster?
Varför skall man inte
beskatta bolagsförmögenheterna, en beskattningsform
som existerar i en rad
andra med oss jämförbara länder? Här
undgår dessa förmögenheter helt beskattning.
Varför skall man inte dra
in till stat och kommun vinsterna av
oförtjänt markvärdestegring? Det finns
flera utredningar färdiga på den punkten,
men regeringen har hittills inte gjort
någonting. Vi anser att tiden nu är mogen
att ta itu med åtminstone den saken.

Dessutom vill vi genomföra —- utan
att därmed landets försvarskraft skulle
försvagas — en rejäl besparing på de
militära utgifterna. Vi vill göra slut på
det väldiga slöseri med skattebetalarnas
pengar, som förekommer inom det militära
och som var och en, som varit i rekryttjänst
eller på repetitionsövning, har
en mycket klar erfarenhet av.

Vårt skattealternativ innebär dessutom
hel skattebefrielse från statsskatt
för alla, som inte har mer än 9 000 kronor
i familjeinkomst per år. Det skulle
betyda att över en och en halv miljon
människor här i landet skulle få hel
skattebefrielse från statsskatten. Dessutom
skall enligt vårt alternativ alla gifta
inkomsttagare med upp till 25 000 kronors
inkomst få väsentliga skattesänkningar.
Ensamstående får skattesänkningar
i inkomstlägen upp till 20 000
kronor.

På hösten 1959 genomdrevs omsättningsskatten
här i riksdagen. Det upprepades
under 1960 års riksdag. Vi från

vårt parti var båda gångerna motståndare
till denna form av beskattning, motståndare
därför att det är en högst
orättvis skatteform under nuvarande förhållanden.
Den drabbar de minsta inkomsttagarna
ojämförligt tyngst.

I dag har de borgerliga partierna ändrat
ståndpunkt. Man accepterar omsättningsskatten.
Det bekräftar vad vi tidigare
gjort gällande, nämligen att det endast
var av valtaktiska skäl, som man
uppträdde emot omsättningsskatten. Vi
kommunister har inte ändrat uppfattning,
men med hänsyn till de styrkeförhållanden,
som nu råder i riksdagen,
skall vi denna gång nöja oss med ett
förslag om att livsmedel skall undantas
från omsättningsskatt. Vi förutsätter då
att livsmedelspriserna skall sänkas med
motsvarande belopp, som nu går till
skatt. Vi anser det helt orättfärdigt att
beskatta barnens mjölk och folkpensionärernas
knappa livsmedelsranson.

Herr talman! Sådana är våra alternativ
beträffande skattepolitiken.

I bostadsfrågan anser vi — som jag
nämnde tidigare — nödvändigt med en
annan politik, om vi skall kunna råda
bot på bostadsbristen och de höga hyrorna.
Vi anser att varje svensk medborgare
bör ha en elementär rättighet
till en hygglig bostad för sig själv och
sin familj. Men denna självklara rätt är
nu fråntagen hundratusentals i vårt land
— de som står i bostadskön och de som
över huvud taget inte har någon bostad.

Den första förutsättningen enligt vår
mening för att man skall kunna garantera
hygglig bostad för alla, som behöver
en sådan, är att det byggs mera. Regeringens
plan på 70 000 lägenheter får
inte, anser vi, betraktas som ett maximum
utan som ett minimum för vad som
bör åstadkommas under de närmaste
åren. Men det är klart att för att åstadkomma
det, måste man vidta vissa åtgärder.
Man måste enligt vår mening ge
bostadsbyggandet en större andel av kapitalmarknadens
resurser. Man måste ge
det en större andel av de samlade investeringarna
här i landet. Dessutom tror
vi också, att det är nödvändigt att det
fastställes en långsiktig och låg ränta på

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

krediter, som gäller bostadsproduktionen.

Räntan har en utslagsgivande betydelse
för hyresnivån. Finansministern
bär själv medgivit att en procents räntehöjning,
om den får slå igenom, innebär
12—14 procents höjning av hyran.
En procents räntehöjning innebär med
andra ord att en tvårumslägenhet blir
lika dyr som tidigare en trea. En procents
räntehöjning kan sålunda innebära
att hyresgästen förlorar ett rum.

Här kommer räntan in i bilden som
en mycket väsentlig faktor i bostadsproduktionen.
Den kommunistiska riksdagsgruppen
gjorde vid slutet av förra
året en hänvändelse till riksbanksfullmäktige
om en räntesänkning. Vi påpekade
att det var nödvändigt att fatta beslut
före årsskiftet, om räntesänkningen
skulle få genomslagskraft beträffande
1961 års hyresnivå. Jag måste bekänna
att vi nog hade en svag förhoppning,
när vi gjorde denna hänvändelse, att vi
skulle få åtminstone något stöd från
centerpartiet. Herr Bengtson sade här
i debatten nyss att vi har en hög räntenivå,
och han frågade varför vi inte redan
1959 sänkte räntan, som man gjorde
i en rad jämförliga länder. Men när ett
förslag om räntesänkning ligger hos
riksbanksfullmäktige, är herr Bengtsons
partivänner tysta som möss; de säger
ingenting och går med på att vårt förslag
utan någon som helst motivering
blir avslaget. Jag vill passa på att slå
fast detta, att en centerpartist, som här
i riksdagen utan förpliktelse kan tala
om att man bör sänka räntan och
t. o. m. använder uttrycket ockerränta,
i praktiken när det gäller att ta ståndpunkt
till räntenivån icke säger någonting.
Vid förra årets räntehöjning i januari
urskuldade sig en centerpartirepresentant
från bankofullmäktige med
att han var opasslig, varigenom räntehöjningen
gick igenom utan protester
från centerpartiet. Jag skulle vilja säga
till de småbrukare, bönder och småföretagare,
som till äventyrs hör på, att ni
bör syna centerpartiet i sömmarna i
räntefrågan och dra lämpliga konsekvenser,
om det inte kommer någon

Statsverkspropositionen m. m.
ändring till stånd. Vi kommunister kommer
att fortsätta vår strävan att få ned
räntan, och vi är övertygade om att vi
därvidlag har stöd av en växande opinion
ute bland folket och inte minst
bland landets hyresgäster och egnahemsägare.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
understryka att man inte kan komma
till rätta med avgörande samhällsproblem
utan ingripanden från regering
och riksdag mot det envälde över det
ekonomiska livet, som monopol och
bankledningar utövar. Det är en historisk
och samhällelig nödvändighet att
vidga demokratien även till produktionslivets
område. Samhällets alla medborgare
— inte bara de kapitalstarka —
måste få sitt ord med i laget när det
gäller utnyttjande av vårt lands produktiva
resurser, annars är vår demokrati
långt ifrån fullgången. Den frihet som
vi alla så varmt omhuldar blir en chimär
för de många, om något hundratal av
våra 7,5 miljoner invånare ensamma
skall ha bestämmanderätten över produktionen
och fatta avgöranden som berör
tusentals och åter tusentals människors
utkomstmöjligheter och samhälleliga
tillvaro. Alltför länge har demokratien
hållits utestängd från fabriker,
verkstäder och kontor. En växande opinion
kräver att det nu äntligen skall
ske en förändring på detta område. I de
program som nyligen antagits av det socilademokratiska
partiet liksom av det
kommunistiska partiet understrykes
klart nödvändigheten av att åstadkomma
ett nytt demokratiskt genombrott,
denna gång på det ekonomiska livets
område. I det socialdemokratiska partiprogrammet
heter det: »För det socialdemokratiska
partiet är kravet på ekonomisk
demokrati lika självklart som
kravet på politisk.» I det kommunistiska
partiets programförklaring säger vi:
»I kraft av sin ekonomiska makt kan
monopolkapitalisterna ställa sig över
demokratin. De är inte ansvariga inför
riksdagen och regeringen.»

Vi menar som konklusion av detta att
krafterna nu från arbetarrörelsens och
tjänstemännens sida måste sättas in för

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att tillförsäkra de arbetare och tjänstemän
som sköter företagen inte bara
trygghet i anställningen utan också medbestämmanderätt
på arbetsplatsen.

De två partier som har majoritet i
riksdagen — det socialdemokratiska,
som är det största, och kommunisterna
—• är alltså eniga i sina program på
denna punkt, när det gäller att vidga
demokratien också till det ekonomiska
livet. Det gäller nu enligt min mening
att göra allvar av de programmatiska utfästelserna
om ekonomisk demokrati
som en social och ekonomisk nödvändighet.
Därigenom skulle vi mest gagna
vårt land och vårt folk både i nuet och
i framtiden.

Låt mig allra sist, herr talman, säga
några ord om en sak som samtliga hittillsvarande
talare tagit upp, nämligen
frågan om den svenska hjälpen till de
s. k. utvecklingsländerna. Personligen
tycker jag inte om termen utvecklingsländer,
det vore mycket mera adekvat
att tala om utsugna länder, de länder
som har förtryckts under århundraden
av kolonialmakter och som nu undan för
undan slår sig fria, länder som har bidragit
också till att vi har den standard
som vi för närvarande har.

Vi kommunister vill stödja alla initiativ,
alla åtgärder som tas för att öka
denna hjälp, och vi har heller ingenting
emot, som skett i går, att kungen själv
appellerar till folket om att ge bidrag.
Men om hjälpen skall bli verkligt effektiv,
är det ändå inte där som huvudstöten
måste sättas in. Vad dessa länder behöver
är kapitalvaror, resurser för att
bygga upp sin egen industri och sitt eget
lantbruk för att trygga sin försörjning
och för att ge invånarna en hygglig
bärgning. Därför har vi kommunister
väckt en motion, som vi hemställer skall
bli föremål för grundlig prövning, en
motion om att ställa en långfristig, räntefri
statskredit utan politiska bivillkor
till dessa länders förfogande. I vårt förslag
har vi nämnt siffran en miljard.
Siffran kan naturligtvis diskuteras, men
vi hemställer att frågan verkligen kommer
under allvarlig prövning, då vi menar
att därigenom kan vårt land bättre

än på något annat sätt bidra till stabilitet
och utvecklingsmöjligheter för de
länder som behöver ett handtag i dessa
svåra tider.

Herr talman, jag har heller ingen invändning
mot att propositionen remitteras
till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Bengtson började
sitt anförande med att tala om att han
hade upplevt många besvikelser under
den socialdemokratiska regeringens tid.
Han nämnde några av dem; jag förmodar
att det var bara för att exemplifiera
och att följaktligen uppräkningen
inte kan uppfattas såsom fullständig.
Han glömde nämligen bort den allra
största besvikelsen han måste ha varit
med om, det misslyckade försöket att
åstadkomma ett regimskifte.

Den besvikelsen har väl också i viss
utsträckning präglat anförandena, inte
bara från herr Bengtsons sida utan också
från övriga talare ur den borgerliga
oppositionen. Man spårade det hos herr
Ewerlöf när han talade om hur liten
marginalen var mellan den socialdemokratiska
regeringen och den borgerliga
oppositionen om man räknar i procent,
och han konstaterade att kommunisterna
med sina drygt 4 procent hade ett
visst avgörande inflytande. Han slutade
den meningen med att säga, att regeringen
räknar med att kunna komma
till rätta med den borgerliga oppositionen
genom att söndra och härska. Det
sista var väl ändå en felsägning. Det
skall väl vara på det sättet, att regeringen
kan komma till rätta med den borgerliga
oppositionen genom den söndring
som härskar!

När jag säger att besvikelsen i viss utsträckning
har präglat anförandena, tar
jag som uttryck för detta den ensidighet
som kommer till uttryck när det blir
fråga om både att beskriva vad som
har inträffat och att yttra sig om den
framtid som väntar oss.

Herr Ewerlöf talar om den ekonomiska
situationen och jag förmodar att utgångsläget
är diskussionerna kring om -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

sättningsskatten. Där har man kunnat
konstatera att tendensen är sådan, att
vi kan vänta det största upplåningsbehovet,
eller underskottet i balansen om
man så vill, under en högkonjunktur.
Detta var just ett av de väsentliga motiven
för finansministern, när han säger
att utvecklingen mycket väl kan gå
i riktning mot en ökad högkonjunktur,
och då är det farligt för penningvärdet
och stabiliteten i ekonomien, om man låter
det gå dithän att upplåningsbehovet
blir för högt.

Nu konstaterar herr Ewerlöf själv att
utvecklingen har gått i den riktningen,
att vi har kunnat konstatera relativt
tillfredsställande upplåningsbehov såväl
under åren 1959/60 som också under
det nu löpande budgetåret, då upplåningsbehovet
väntas uppgå till något
över en miljard. Men den införda varuskatten
har ju en mycket stor betydelse
i det sammanhanget, ty det är
inkomsterna från den som har medverkat
till att bringa ned upplåningsbehovet.

Sedan konstaterade herr Ewerlöf —
med fasa, enligt vad jag kunde fatta av
tonfallet — att inte mindre än nära 40
procent av budgetens totala belopp hade
karaktären av inkomstomfördelning. Det
är väl riktigt att den delen av budgeten
har ungefär sådan storlek, men jag för
min del fattar det såsom en lättnad, att
en så stor del av de totala utgifterna innebär
en inkomstomfördelning. Pengarna
tas visserligen in till statsverket men
betalas ut igen till människorna för fri
disposition — det är barnbidrag, folkpensioner,
viss del av sjukförsäkringen
och andra sociala förmåner, som ryms
inom dessa nära 40 procent.

Visst kan man och måhända bör man
ha olika uppfattningar både om vad som
har skett och vad man kan vänta sig.
Det finns alltid delade meningar, och det
finns också alltid inånga som vill ha
det annorlunda. Förhållandena sådana
de nu är eller förväntas bli enligt planeringen
för det kommande budgetaret
kan inte gärna tillfredsställa alla. Vi
bär emellertid som vägledning för bedömningen
av såväl den hittillsvarande

Statsverkspropositionen m. m.

som den närmast i framtiden liggande
ekonomiska utvecklingen den preliminära
nationalbudgeten för 1961 och den
av finansministern presenterade finansplanen,
som i väsentliga ting innehåller
motiveringen för de i statsverkspropositionen
framlagda förslagen.

Beräkningar och antaganden i den
preliminära nationalbudgeten och uttalanden
i finansplanen präglas av en
viss försiktighet, som väl kan betraktas
såsom förklarlig med hänsyn till ovissheten
i den internationella utvecklingen
och till det förhållandet, att vi här hemma
har tagit tillgängliga produktionsresurser
i anspråk i en omfattning som i
det närmaste begränsar marginalerna
för ytterligare produktionsökning till
vad som kan vinnas genom en höjning
av produktiviteten.

Utvecklingen under det gångna året
betecknas som tillfredsställande, med
hög sysselsättning och god konjunktur
på utlandsmarknaden. Exportvolymen
har stigit med 12 procent och importvolymen
med 14 procent. Bytesbalansen
visar visserligen ett underskott på cirka
350 miljoner kronor, vilket är 300 miljoner
mer än under 1959, men då tendensen
i lagerutvecklingen svängt från
minskning år 1959 till en sannolik ökning
under 1960, sägs det att en del av
denna ökning troligen har belastat importen.
Investeringarna har legat på en
hög nivå med en viss återhållsamhet
inom den offentliga sektorn och någon
ökning inom den privata. Produktionsökningen
har beräknats uppgå till knappt
4 procent. Konsumentprisindex, som
steg med drygt 3 procent vid införandet
av varuskatten, har därefter varit
praktiskt taget oförändrad under året,
vilket innebär att prisnivån, bortsett
från effekten av varuskatten, varit stabil
under närmare tre år. Detta innebär
alltså en märkbar omsvängning i den
tidigare tendensen till inflationstryck i
samband med stark efterfrågan och full
sysselsättning. Den finanspolitiska åtstramningen,
som verkat med full kraft
under året, har sannolikt haft sin andel
i denna tendens i ökad stabilitet i prisutvecklingen.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Ewerlöf berörde i sitt anförande
också de åtgärder som har vidtagits
under den närmast föregående tiden
i syfte att stabilisera utvecklingen, och
han uttalade en förhoppning, att dessa
åtgärder hade kommit för att stanna. I
samband med det gjorde han vissa uttalanden
angående den framtida utvecklingen
och snuddade vid nödvändigheten
av att åtgärder vidtas som underlättar
näringslivets anpassning till
den hårdnande konkurrensen ute i världen.
Jag fattade det så, att han hade
en viss förståelse för nödvändigheten av
att det allmänna i en situation då högkonjunktur
råder begränsar sina anspråk
på investeringsmarknaden och därigenom
skapar större utrymme för näringslivet
i övrigt. Jag tycker att en sådan
utveckling faller sig ganska naturlig,
eftersom alla väl redan tidigare har
konstaterat en viss följsamhet i sådan
riktning, genom att, då tendensen går mot
en avmattning i sysselsättningen och en
åtstramning i fråga om näringslivets möjligheter
att sälja sina produkter, behovet
av investeringar minskar. Det är naturligt
att samhället då självt ökar sina
investeringar för att hålla sysselsättningen
uppe. Är det däremot högkonjunktur,
stimuleras det fria näringslivet
till ökade ansträngningar för att få
så stor del av marknaden som möjligt,
och alla krafter inriktas helt naturligt
på att underlätta en sådan anpassning
till högkonjunkturen, som jag förmodar
att herr Ewerlöf åsyftade.

Nu har inga särskilt oroande faktorer
nämnts i det material som vi har fått
till grund för bedömningen av läget såväl
under det år som nu löper som under
det kommande budgetåret. Visserligen
sägs det i den preliminära nationalbudgeten,
att man kan frukta ett efterfrågeöverskott
i försörjningsbalansen för
1961 motsvarande en procent av nationalprodukten,
men man låter frågan, huruvida
ett sådant framräknat efterfrågeöverskott
är ett resultat av bristerna i
vår förmåga att räkna eller ett realistiskt
uttryck för en tendens till överansträngning
av resurserna, stå öppen
till diskussion på basis av ett studium

av de konkreta förhållandena på viktigare
delområden. Konjunkturinstitutet
uttalar alltså inte någon bestämd mening,
som kan tolkas så att riskerna
skulle vara särskilt stora för ett efterfrågeöverskott.
Självklart är emellertid
att ovissheten i fråga om den internationella
utvecklingen, främst då utvecklingen
i USA, inom sexstatsmarknaden,
i EFTA-länderna och kanske framför allt
mellan dessa sista marknadsområden,
skapar en osäkerhet i bedömningen, som
man inte kan bortse ifrån. Finansministern
utesluter heller inte möjligheten av
att sådana förändringar kan inträffa i
konjunkturläget under budgetåret, att
den i finansplanen redovisade bedömningen
senare får revideras.

Vi har haft full sysselsättning under
de senaste tjugo åren. Även om kortare
avmattningsperioder förekommit kan
sysselsättningen genomgående betecknas
som god, i synnerhet vid jämförelse med
vad vi varit med om under tiden före
andra världskriget. En allmän välståndsökning
har ägt rum, vilken kan spåras
i en höjd social, ekonomisk och kulturell
standard. De båda senaste årtiondena
markerar en ökad stabilitet inom
näringslivet men också en fortgående
dragning av folk från jordbruket och
landsbygden över huvud taget, en tendens
som hör samman med jordbrukets
mekanisering och industriens, hantverkets
och handelns koncentrering till tätorterna.

En fråga som alltid har sin aktualitet
för såväl äldre som yngre i en sådan utveckling
är huruvida tendensen kommer
att bestå, innebärande en fortsatt krympning
av arbetskraftsbehovet för jordbruket
och jämsides därmed en pågående expansion
inom näringslivet i övrigt. Frågan
är inte lätt att besvara, tv förmågan
att blicka in i framtiden har sin begränsning.
Vi måste hålla oss till antaganden
och prognoser, och dessa bygger i stor
utsträckning på förutsättningarna att
ställa resurser till förfogande för den
tekniska utbyggnaden och för den forskning
som måste föregå och komplettera
denna utbyggnad. Nu som tidigare är det
fråga om investeringar i undervisnings -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

anstalter och forskningsinstitut, i maskinell
utrustning och kraftverk, men
först och sist är det fråga om investering
i människorna själva. Den nya tiden kräver
nämligen fler och bättre utbildade
arbetare, en avsevärd förstärkning av
den tekniskt utbildade personalen, och
ett väsentligt större antal högt kvalificerade
vetenskapsmän och forskare.

Det är omfattande och kostsamma åtgärder,
som erfordras under 60-talet för
att vi skall kunna följa med i den takt
utvecklingen nu har. Det är inte stort
andrum för tveksamhet och tidsödande
funderingar. Den som inte kan följa med
riskerar att komma bland de i industriellt
avseende underutvecklade. Ingen tänker
sig detta såsom ett alternativ för vår
del. I statsverkspropositionen föreslås
ökade anslag för undervisningsväsendet
och för forskning. Det har höjts röster
för längre gående åtgärder i detta syfte,
ty det är vetenskapsmännens och teknikernas
framtidsprognoser som skall ange
tonen i den framtida melodien. Det
är också de som skall in i bilden vid
bedömningen av framtidsutsikterna.

Under tredje huvudtiteln redovisas
anslagshöjningar med 23,1 miljoner,
huvudsakligen avseende internationell
hjälpverksamhet samt höjda avlöningsoch
omkostnadsanslag till FN och utrikesförvaltningen.
Pljälpen till utvecklingsländerna
har aktualiserats i olika
sammanhang, och yrkanden har framförts
att omfattningen av bidragen till
sådan verksamhet borde ställas i relation
till nationalinkomsten, exempelvis
utgöra en procent av denna. Diskussionerna
i frågan har väl oftast varit baserade
på rapporter om de svåra förhållanden
som råder i stora och befolkningsrika
delar av världen beträffande
folkförsörjning, hälsotillstånd och sjukvård,
och i övrigt om brister i allt som
enligt vår mening hör samman med ordnade
levnadsbetingelser.

Det är både naturligt och mänskligt
att reagera inför allt det elände som
återspeglas i dylika rapporter, och det
är också naturligt att de utlöser viljan
att lämna bidrag till en omedelbar hjälp.
Det är också självklart att vid akuta

Statsverkspropositionen m. m.
brister eller förhållanden, som uppkommit
i samband med inträffade opåräknade
händelser, verksamt bistånd kan
lämnas genom en organiserad hjälpaktion.
Ju större bidrag, desto mer omfattande
kan hjälpverksamheten bli. När
hjälpen till utvecklingsländerna kommer
på tal, är det också det omedelbara behovet
som kommer i förgrunden, att
lindra nöden, att bistå de sjuka och att
ta hand om barn och andra som är hjälplösa.

Trots den omätbara omfattningen av
detta behov är det dock den mindre och
temporära delen i det stora program och
de många problem som rymmes under
vad vi kallar »hjälpen till utvecklingsländerna».
Självklart kan FN:s hjälpverksamhet
omfatta jämväl bistånd av
det slag jag här nämnt, men den syftar
vida längre. Så långt jag kan förstå, måste
avsikten vara att medverka till att för
folken i respektive länder skapa förutsättningar
för en självständig tillvaro,
fri från nöd och bekymmer men uppbyggd
på egna resurser och under eget
ansvar. Härför erfordras emellertid i
många avseenden och på många håll en
start från det rent elementära. Folkbildningen
är ju inte så värst långt kommen
i dessa länder — flertalet av befolkningen
tillhör dem som inte fått lära vare
sig läsa eller skriva. Det blir därför fråga
om en tidskrävande och tålamodsprövande
uppgift, och resultatet kommer väl
inte alltid att motsvara de skiftande förväntningar,
som kan knytas till verksamheten.

Dock vore det missvisande att i en
debatt om den internationella hjälpverksamheten
nedvärdera tillgängliga resurser
till de synliga, nämligen anslag, bidrag
eller gåvor av något slag. Troligen
förhåller det sig så att positiva insatser
av annan art, men med i stort sett samma
inriktning och verkan, har betydligt
större omfattning. Jag tänker därvid
närmast på produktiva investeringar i
utvecklingsländerna, krediter för inköp
av kapitalvaror, tekniskt bistånd för att
främja redan i gång varande produktion
eller för att starta ny där förutsättningar
härför finns.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Den svenska industriens insatser i dylika
sammanhang har sannolikt betydande
omfattning. Staten liar med hänsyn
till utvecklingsländernas behov av krediter
företagit en höjning av totalbeloppet
för statliga kreditgarantier till en
miljard kronor för att underlätta möjligheterna
till sådan kreditgivning.

Spänningen i världen återspeglas
emellertid också i olika uppfattning om
hjälpen till utvecklingsländerna och dess
inriktning. Jag spårade inte i och för
sig någon särskild annan mening i herr
Ölimans uttalande beträffande hjälpen,
men otvivelaktigt är det ganska svårt att
nå positiva resultat med hänsyn till den
splittring som ändå förekommer mellan
öst och väst i fråga om hjälpverksamhetens
inriktning, framför allt när det
gäller den inriktning som skulle ge de
mindre utvecklade folken möjligheter
till en självständig ekonomi, möjligheter
att bygga upp en folkförsörjning grundad
på de egna resurserna. Den humanitära
hjälpen kan möjligen i viss utsträckning
hållas utanför de politiskt
färgade meningsmotsättningarna, men då
FN :s hjälpprogram innefattar vida mer
än enbart humanitär hjälp, är hela frågan
till sin effekt i oroande grad påverkad
av de rådande förhållandena i
världen, och de är som sagt långt ifrån
inriktade på enhetlighet.

Kring årsskiftet intervjuades några
kända personer i TV angående utsikterna
för 1961. Bland frågor som ställdes
eller möjligen formades under intervjun
hade en ungefär följande innebörd:
»Hur påverkas utsikterna för året
av den rådande spänningen inom FN?»
Den besvarades ungefär så, att under år
då det råder lugn i världen fungerar FN
bra, men så snart det uppstår oro av
politisk betydelse, förlorar FN i stor utsträckning
sin auktoritet. Man kan därför
inte tro på FN.

Frågan avsåg som nämnts utsikterna
för 1961 och hur dessa kan påverkas av
spänningen inom FN. Tiden var knapp,
och de intervjuade fick inte tillfälle att
närmare utveckla sin mening. Jag fick
emellertid det intrycket av svaret, att
man inte borde vänta sig alltför myc -

ket av FN:s insatser under nuvarande
svåra förhållanden. Det skulle väl närmast
leda till att man inte bör ha någon
övertro i fråga om FN:s möjligheter i
i en situation, där det råder delade meningar
mellan de tongivande makterna.
Kanske vi allesammans i allmänhet har
en benägenhet att överskatta möjligheterna
hos de internationella organen att
ställa allt till rätta så snabbt, effektivt
och invändningsfritt som önskvärt vore
men också en benägenhet att underskatta
svårigheterna därför att vår kännedom
om karaktären och omfattningen av
dem är ringa, eller som beträffande villervallan
i Kongo, har svårt att fatta, att
det egentligen inte finns så värst mycket
av det gamla som kan användas till
grundläggning för det nya, som alla önskar
skall växa fram och helst växa fram
så snabbt som möjligt.

Det sista, herr talman, påverkar inte
min inställning till frågan om remiss av
statsverkspropositionen. Jag har ingen
anledning att anmäla avvikelser i det
avseendet utan ansluter mig till yrkandet
om remiss till vederbörliga utskott.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Den förste talaren i
denna debatt var något inne på Kongokrisen,
och jag vill gärna säga några ord
om denna mycket aktuella fråga.

Jag förstår mer än väl den oro som
många hyser på grund av händelsernas
utveckling i Kongo och är medveten om
det ansvar som är förenat med fortsatt
svensk medverkan genom en militärkontingent
där nere. Emellertid är jag alltjämt
lika övertygad som jag var vid utsändandet
av bataljonen om riktigheten
i denna aktion. FN:s ingripande på det
sätt som skedde blev med rätta lovordat
och uppskattat i praktiskt taget hela
världen. Vare sig operationen Kongo kan
föras till ett lyckligt slut eller inte, var
försöket i högsta grad värt att göra.

Jag erinrar om att en begäran om
FN:s ingripande med militärtrupp kom
från den kongolesiska regeringen. Telegrammet
var undertecknat av president

Tisdagen den 24 januari 19G1 fm.

Nr 3

Kasavubu och premiärminister Lumumba.
Hjälpen begärdes med hänvisning till
att belgiska trupper sänts till Kongo
utan att Kongoregeringen samtyckt därtill.
Det förklarades vidare i ett nytt telegram,
att om hjälp ej erhölles från
FN Kongoregeringen ämnade vända sig
till Bandungmakterna med en liknande
anhållan.

Belgiska soldaters nedsändande till
Kongo var föranlett av myterier som ägde
rum i den inhemska Kongoarmén och
de oroligheter som i samband därmed
hade utbrutit på flera håll i landet. Den
politiska ledningen i Kongo uppfattade
tydligen de belgiska soldaternas ankomst
såsom ett försök att återinföra belgisk
kolonialregim i Kongo. Det talades i telegrammen
om den belgiska »aggressionen».

När säkerhetsrådet tillmötesgick
Kongoregeringens anhållan — utan att
någon medlem röstade emot — var det
naturligtvis inte för att FN-trupperna
skulle börja krig mot de belgiska trupperna
och söka med våld driva ut dem
ur landet. Syftet var att truppernas närvaro
skulle undanröja de belgiska farhågorna
för övergrepp och våld mot den
beigiska civilbefolkningen och göra det
lättare för den belgiska regeringen att
återkalla trupperna. Samma tankegång
hade legat bakom FN:s ingripande år
1956 i konflikten om Suez.

Säkerhetsrådet har redan från början
hävdat den meningen, att den belgiska
militären borde dras bort från Kongo
snarast möjligt. Generalsekreteraren hade
också under den första tiden betydande
framgångar i sina ansträngningar
att pacificera landet bl. a. just genom
att de belgiska soldaterna successivt ersattes
med FN-trupper. I provinsen Katanga
mötte det dock stora svårigheter
att få bort den belgiska militären. Detta
sammanhängde som bekant med att provinsregeringen
eftersträvade provinsens
skiljande från det övriga Kongo, en politik
som framkallade häftiga motsättningar
inom landet.

Generalsekreteraren liar hela tiden
fasthållit vid de principer för FN-truppernas
verksamhet som från början ut -

Statsverkspropositionen m. m.
vecklats inför säkerhetsrådet, utan gensaga
från rådsmedlemmarnas sida. FNtrupperna
har till uppgift att söka upprätthålla
lag och ordning. De skall inte
blanda sig i Kongos inre förhållanden,
inte ta parti för den ena eller den andra
politiska riktningen, än mindre låta sig
brukas som maktinstrument för någon
viss politisk ledare. I anslutning till
dessa regler gäller ytterst restriktiva bestämmelser
om bruk av vapen. Dock har
dessa senare föreskrifter något uppmjukats
på grund av vunna erfarenheter.

Förutsättningarna för FN-truppernas
användande har alltså varit klara, så
klara som det kunnat begäras under de
rådande förhållandena. När det vid olika
tillfällen förekommit att medlemmar
av säkerhetsrådet yrkat på att trupperna
skulle få instruktion att bruka våld
för att driva ut belgierna ur landet eller
för att slå ner motståndare till regeringen
eller tvärtom för att tvinga regeringen
att vika för oppositionen, så
är sådana yrkanden oförenliga med de
från början godtagna riktlinjerna för
truppernas uppgifter. Sverige inte minst
har anledning att insistera på att de
godtagna riktlinjerna vidhålles.

I dessa dagar har enligt pressen en
afro-asiatisk kommitté — som visserligen
inte har officiell karaktär — förordat
att de FN-kontingenter i Kongo, som
utsänts av de i kommittén företrädda
länderna, skall ställas till förfogande för
ena sidan i det pågående inbördeskriget,
uppenbarligen för att trygga dess dominans
i landet. Man får livligt hoppas att
detta visar sig vara en förflugen tanke.
Om den förverkligas, skulle dessa trupper
förlora sin karaktär av FN-trupper
och framstå såsom nationella militära
enheter, med alla därav följande konsekvenser.

Den Kongopolitik som generalsekreteraren
fört, på grundvalen av instruktioner
givna av säkerhetsrådet och församlingen,
förtjänar allt stöd från medlemsstaternas
sida. Såvitt jag förstår har
herr Hammarskjöld haft full täckning
för sina åtgärder i de givna direktiven.
Han har fullföljt detta oerhört svåra företag
med opartiskhet, målmedvetenhet

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

och konsekvens. De angrepp som riktats
mot honom har varit upprörande orättvisa.
Det är självklart att ett eller annat
misstag kan ha begåtts från FN-ledningens
sida — ingen är fullkomlig — men
i de stora dragen och i fråga om inställningen
till de principiella frågorna har
herr Hammarskjöld enligt min uppfattning
handlat riktigt och i FN:s intresse.

Under debatterna om Kongokrisen har
en av de stora tvistefrågorna varit, vilken
eller vilka av de politiska ledarna
som kan göra anspråk på att vara statens
legitime företrädare. Sedan den 5
september, då president Kasavubu avskedade
premiärminister Lumumba och
denne i sin tur avskedade presidenten,
har häftiga dispyter och strider förts om
frågan vem som står på legalitetens
plattform. Jag skall inte ge mig in på en
kommentar till den grundlag som gäller
i Kongo, för övrigt ett intressant aktstycke,
rätt nära kopierat efter den belgiska
författningen, såvitt jag förstår.
Men jag skall citera några uttalanden av
president Bourguiba, Tunisiens statschef,
som i Kongofrågan intagit en opartisk
och moderat hållning. Han yttrar: »Vi
gav vårt stöd åt Lumumba när han stod
i spetsen för en effektiv regering. Men
vi tror inte på idoler. Vi hör inte till
dem som stöder en man när han är desavouerad
av en stor del av sitt folk,
som vägrar honom lydnad, och när hans
kvarblivande vid makten riskerar att

framkalla anarki, ja inbördeskrig.--

— Endast det kongolesiska folket är enligt
vår mening behörigt att välja mellan
herrar Lumumba, Kasavubu, Elio,
Gisanka eller Mobutu. En förlikningskommitté
bör försöka finna grundvalen
för en ordning, förutsatt att dess medlemmar
inte råkar i strid med varandra-
---Det är onyttigt att undersö ka

vilken som är legal regering. I internationella
förbindelser anses den regering
legitim som upprätthåller ordning
och korrekt sköter statens angelägenheter.
Vilken ställning skulle en legal regering
ha, som hämtar sin makt från en
konstitutionell text, om den inte förmår
hindra att landet går under i anarki och
inbördeskrig?»

Somliga frågar sig om närvaron av en
svensk trupp där nere alltjämt har tillräcklig
motivering. Kanske råder på sina
håll den meningen att i nuvarande
läge det bästa vore att Kongo lämnades
åt sig självt, även om följden bleve häftiga
inbördesfejder. Men det är också
en annan allvarlig fara som hela tiden
stått på lur i Kongo. Redan när företaget
startade var vi ju medvetna om att risken
fanns för intervention från stormakter
som ville förebygga att Kongo bleve
dominerat av motsidan. Skulle sådana
interventioner äga rum finge vi, såsom
herr Hammarskjöld flera gånger framhållit,
ett nytt spanskt inbördeskrig eller
ett nytt Korea. FN-truppernas närvaro
har hittills hindrat interventioner
från andra makters sida. Men utvecklingen
kan tänkas gå därhän att vi snart
nog nödgas avveckla engagemanget i
Kongo. Det kan t. ex. bli komplikationer
på grund av att andra stater drar tillbaka
sina styrkor eller ger dem nya
uPPgifter. Generalsekreteraren är självfallet
medveten härom. Han uttalade sig
i saken den 13 december.

Det syntes herr Hammarskjöld uppenbart
att FN:s aktion måste fortsätta. Men
det är nödvändigt att överväga under
vilka omständigheter den kan fortsätta
tilläde han. Den kan inte fortsätta om
olika ledare och partier i Kongo och
andra medlemsstater håller FN under
ständig beskjutning och ständigt misstänkliggörande.
Den kan inte fortsätta
om FN försvagas inifrån genom meningsskiljaktigheter
och återkallande av
trupper eller genom brist på finansiellt
eller materiellt stöd. FN kan då komma
i ett ohållbart läge. Å ena sidan att förbli
i Kongo och fortsätta verksamheten
under den känsla av ansvar som bör leda
FN, å andra sidan att tyngas av ett
stort ansvar men vara ur stånd att handla
på grund av egna medlemmars hållning.

Låt mig ytterligare citera en ansvarsmedveten
statsman. Premiärminister
Nehru yttrade inför det indiska parlamentet
den 12 december att det enligt
lians åsikt vore farligt för FN att återkalla
trupperna, eftersom ett tillbaka -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

dragande kunde betyda inbördeskrig
och intervention från stormakterna. En
sådan åtgärd skulle också vara en bekännelse
om nederlag och en akt av
misströstan. Samtidigt underströk han
att om FN inte kunde fungera effektivt
i Kongo, skulle dess verksamhet mer
skada än gagna.

Svenska regeringen kommer att under
den närmaste tiden samråda med
utrikesnämnden om eventuellt uppsättande
av en ny bataljon, avsedd att vid
mitten av året avlösa den nuvarande
Kongobataljonen. Utan att vilja föregripa
ett avgörande tror jag för min del att
vi tills vidare bör inrätta oss som om en
svensk medverkan alltjämt är behövlig
och önskvärd.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte tänkt uppehålla
mig vid remissdebattens centrala
stridsäpple, statsverkspropositionen, vars
principer ju redan vid det här laget
stötts och blötts en hel del. Låt mig i
stället med utnyttjande av de generösa
regler som gäller för en debatt som denna
ta upp ett par problemställningar
som redan i dag i hög grad sysselsätter
oss och som kanske mer än något annat
kommer att ta vår uppmärksamhet i anspråk
under de närmaste åren. Jag tänker
på befolkningsfördelningen, bebyggelsen
och sysselsättningen. En och annan
tycker kanske att pratet kring dessa
problem ibland ter sig en smula tjatigt,
men det är min bestämda övertygelse
att vi inte kan tala för mycket om dessa
problem, av vilkas lösning vår framtid
som medborgare i detta land kommer
att vara beroende. Det påståendet gäller
inte endast de människor som i dag lever
och verkar ute i bygderna, utan i
lika hög grad dem som fylkas i våra tätorter
av större och mindre dignitet.

Det finns knappast någon anledning
att offra någon längre tid åt förspelet
till den situation som i dag råder. Det
är allom bekant hurusom från bygderna
runt om i vårt land under gångna årtionden
alltifrån sekelskiftet ett allt större
antal människor sökt sig till tätorter -

Statsverkspropositionen m. m.
na. Drivkraften har i första hand varit
bristen på utkomstmöjligheter. Människor
har drivits att söka upp arbetet, där
arbetet fanns. Att trivselproblemen spelat
en roll kan också sägas, men det torde
i de allra flesta fall vara mycket svårt
att renodla trivselfrågorna från arbetet
och inkomstmöjligheterna. Man trivs sällan
där man inte kan finna arbete. Varje
år får vi i befolkningsuppgifterna hårdhänta
påminnelser om vad som sker.
När bygder förlorar uppemot 10 procent
av sin befolkning per år har man all anledning
att stanna till ett tag och fundera.

Det råder ingen tvekan om att åtskilliga
åtgärder från statsmakternas sida
under gångna år varit ägnade att påskynda
befolkningsomflyttningen. Genom
dyrortsgrupperingen har man gjort de
stora tätorterna mera lockande, genom
försvårade möjligheter att med statens
hjälp få bygga i glesbygder har många
tvingats flytta bort. Genom att staten
ofta inte hållit givna löften i fråga om
bidrag av olika slag har ytterligare svårigheter
skapats för dem som haft att
administrera glesbygden. En under hand
alltmera markerad övervältring av skilda
kostnader på kommunerna har kommit
kommunalskatterna att springa i höjden
med påföljd att glesbygderna blivit
mindre lockande som lokaliseringsplatser
för ny sysselsättning. Till detta kanske
kan läggas att en övertro på att företagen
endast kan leva i de stora bebyggelsecentra
kommit näringslivet att koncentreras
på ett alldeles särskilt sätt.
Resultatet har blivit att fler människor
i dag bor inom städernas hank och stör
än på landsbygden med alla dess icke
administrativa tätorter.

I detta sammanhang kanske man särskilt
bör nämna den politik statsmakterna
fört exempelvis i fråga om småbruket.
Det är väl ingen som ett ögonblick
funderar på att vi till varje pris
måste behålla vårt småbruk i oförändrad
form — och det bör konstateras att
småbrukarna själva beredvilligt gått
statsmakterna till mötes då det gällt såväl
inre som yttre rationalisering —
men kan det vara nödvändigt att genom

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att tvinga småbrukarna att leva under
knapphetens kalla stjärna, så som i dag
sker, köra dem från gård och grund? I
många bygder bildar de i dag alltjämt
den första delen av befolkningsunderlaget,
men inför teoretikernas påståenden
är man från statsmakternas sida beredd
att utan vidare offra dem och därmed
möjligheterna för bygden att i fortsättningen
exsistera. Det finns över huvud
taget i dagens samhälle ingen grupp
som lever under så otrygga förhållanden
som just småbrukarna och vissa andra
småföretagargrupper. Ändå är tryggheten
det mål vi alla strävar emot, och för
riksdagen är det huvudsyftet med arbetet.
Det kan väl aldrig vara riktigt att
på detta sätt förvägra en grupp människor
den trygghetskänsla som man har
rätt till i vårt samhälle. Jag anser att det
är en fläck på vårt politiska arbete att
vi inte kommit längre på den här vägen.
An så länge måste i ett upprustningsprogram
för landsbygden en aktiv småbrukspolitik
ha sin givna plats.

Om befolkningsrörelserna har skapat
problem ute i bygderna, har de också
i vissa fall orsakat mycket stora svårigheter
i de stora tätorterna. Stockholms
stad exempelvis kan ju i dag knappast
sägas vara funktionsduglig på ett sådant
sätt som borde vara eftersträvansvärt
med hänsyn till de människor som bygger
och bor där. Bilen kommer så småningom
att skapa problem av den art att
man har anledning att fråga sig om de
över huvud taget är möjliga att lösa. Vad
tjänar det till att förkorta arbetstiden
och öka fritiden, om människorna behöver
använda en å två timmar varje
dag för att komma till sitt arbete och
lika lång tid för att komma från arbetsplatsen
och hem? De behöver kanske
använda halva sin fridag för att komma
ut till friluftsreservatet där de skall
hämta nya krafter. Det kan heller inte
vara riktigt att fortsätta att bygga bostadshusen
allt högre och göra avståndet
mellan modern inom hemmets fyra
väggar och barnen på lekplatsen allt
längre och besvärligare. Det har sagts att
våra dagars höghus är barn- och familjefientliga,
och det förtjänar säkerligen att

upprepas både en och flera gånger. Man
kan med skäl fråga sig om inte en snar
framtid kommer att hårdhänt korrigera
de samhällsbyggare som i dag med krav
på att bli trodda hävdar att trottoaren
blir billigare kring höghuset än den blir
kring villaområdet. Resultatet har blivit
att varje liten tätort med självaktning
— och vem har inte det — skall ha sitt
större eller mindre höghus. Att bygga
på höjden är fint, att tänka på människorna
är mindre angeläget.

Ibland får i debatten dagens ungdom
en släng för att den inte är salongsfähig.
Jag tror att det vore mera på sin plats
att diskutera var roten till det onda
finns. Mycket av ansvaret för vad som
sker kan man säkerligen lägga på dagens
samhällsbyggare, som i sin planering
glömt bort ungdomen. Den liksom
bilen har inte fått någon plats i härbärget,
och resultatet ser vi i gängen, där
det råder endast en men en stark hederskodex,
att aldrig svika gänget och kamraterna.
Kritiken mot ungdomens nedbusning
blir på så sätt i hög grad en
bumerang.

De som i olika sammanhang tagit som
sin uppgift att fästa uppmärksamheten
på de vådor den allt starkare befolkningsomflyttningen
medför har haft och
har alltjämt en allt annat än lätt uppgift.
Kompakt oförstånd är mycket vanligt,
men fastän det har varit ytterligt
trögt på detta område under de gångna
åren har ändå så måningom förståelsen
för problemet kommit, även om man
alltjämt i vida kretsar älskar att slå dövörat
till. Man diskuterar nu äntligen på
allvar möjligheterna att komma till rätta
med den överstorlek som kännetecknar
Storstockholm genom att därifrån flytta
ut statliga verk och verksamheter för att
därmed börja avlastningen och eventuellt
ge näringslivet ett exempel.

Men ingen uppgift i vårt samhälle av
i dag torde bjuda på flera så rikt fasetterade
argument för att förhindra att
något sker som frågan om denna utflyttning.
Det har blivit allt tydligare att
massor av gott folk här i huvudstaden
lever i den uppfattningen att varje flyttning
till annan ort innebär en förvisning

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ut i en vildmark om vilken man har de
mest fruktansvärda föreställningar. Och
ändå är det ju så att där ute i den s. k.
landsorten bor människor som arbetar,
lever och trivs. Vi har ju nästan allt där
ute i större eller mindre grad. Det enda
vi saknar är Kungl. operan, men ingen
hänger läpp just nu för det!

Herr talman! Det låter som ett skämt,
men det är allt annat än ett skämt. Jag
glömmer inte den hedervärde äldre
verkschef, som inför »hotet» att få flytta
till en av våra större och vackrare
städer med sitt verk med grumlig röst
undrade: »Vad har vi egentligen gjort
för ont för att vi skall behöva underkasta
oss en sådan förvisning?» Och
ändå är möjligheterna till en god undervisning
åt barnen och ungdomen, en
fullgod bostadsstandard, högvärdig service
på olika områden, goda kommunikationer
och allt annat, som tillsammans
skapar trivsel och trevnad i samhället,
alltid det som står i centrum vid
varje bedömning av en utlokalisering av
ett statligt verk. Det finns ingenting av
fientlighet mot storstaden och dess människor
i denna vår strävan. Avsikten är
tvärtom att skapa förutsättningar för ett
rikare liv och en friare livsföring, där
både bilen och ungdomen kan få sin
givna plats.

Något av denna ödesbestämda tro att
ett företag endast kan drivas i en storstad
finns också inom näringslivet. När
man tar upp industrilokaliseringen till
debatt, möter man alltid de företagsekonomiska
synpunkterna. Och vem skulle
ett enda ögonblick ifrågasätta att inte
dessa avgörande synpunkter skulle få
bestämma företagets plats? Men när man
som sker i många fall inte ägnar ett
ögonblicks tanke åt någon annan lokalisering
än just till storstaden och a
priori förmenar att just där skall företaget
ligga, då har vi ju all anledning
fråga oss, om underlaget för påståendet
är tillräckligt.

Kan det vara företagsekonomiskt riktigt
att de anställda såsom jag tidigare
framhållit måste använda ett par timmar
i varje ända av arbetsdagen för att komtill
och från arbetsplatsen i stället för

3 Första kammarens protokoll 1961. Nr i

Statsverkspropositionen in. m.
att använda dem till återhämtning och
rekreation? Kan det vara företagsekonomiskt
riktigt att ha sitt företag i en
storstad, där trafiken flyter som deg?

Ja, detta är endast ett par frågor bland
alla andra, som det finns all anledning
att ställa i sammanhanget. När centerpartiet
arbetar för att företagsamheten
skall lokaliseras ut i bygderna för att
där ge arbete och inkomster, så att människorna
inte skall behöva flytta från
sin hembygd och ytterligare komplicera
förhållandena i de stora tätorterna, sker
det inte endast för att skapa en levande
bygd utan också för att söka komma
till rätta med överbefolkningen i storstäderna.

Det råder ingen tvekan om att vi
måste intensifiera vårt arbete för att få
en bättre balans i befolkning, bebyggelse
och sysselsättning mellan landsbygd
och stad. Vi önskar inga tvångsåtgärder,
men vi vill göra landsbygden och
dess tätorter lockande som lokaliseringsplatser.
Vägen dit går naturligtvis
över lösningen av en massa problem.
Låt mig bara nämna några stycken.

Vägen dit går över en kommunal skatteutjämning
som blir alltmera aktuell
allteftersom tiden går. Den kommun
som i dag dras med en sammanlagd utdebitering
om 20 kronor och däröver,
den dras med ett nära nog oöverstigligt
handikapp. Upprustningen av kommunikationerna
får inte i huvudsak ägnas de
stora riksvägarna, ty för bygderna i gemen
är det mindre vägnätet avgörande.
Ingen järnväg får försvinna utan att
den berörda bygdens vägnät rustas upp
i motsvarande grad. Elförsörjningen
måste förbättras, såsom det har skett
under senare år, ty den är ofta det avgörande
momentet i en industrilokalisering.
En generösare lånepolitik gentemot
de små företagen är ofrånkomlig,
och räntepolitiken gentemot dessa måste
prövas om. Beskattningsfrågorna måste
lösas, så att företagen kan konsolidera
sina ställningar. Skolundervisningen får
inte eftersättas ute i bygderna.

För att åstadkomma nyetableringar
och nylokaliseringar av större format
som stöd åt de olika regionerna ute i

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fin.

Statsverkspropositionen m. m.
landet måste andra åtgärder säkerligen
också till. Det finns exempel på detta
område, inte minst från våra grannländer,
där man kommit en lång bit på
väg i denna fråga. Genom räntefria lån,
skattelättnader vid starten, skattefria
avsättningar till nylokaliseringsfonder
o. s. v. har man åstadkommit mycket betydande
nyetableringar av industri till
tidigare undersysselsatta områden. Detta
är uppgifter som den sittande utredningen
angående näringslivets lokalisering
får ta upp till övervägande.

Då och då signaleras även här hos oss
små förbättringar. Årets riksdag kommer
om Kungl. Maj:ts förslag bifalles
att ta ännu ett steg för avskaffande av
dyrortsgrupperingen, såsom centerpartiet
i många år krävt. Högre belopp äskas
för lån åt småföretagare och garantilån,
men de är ändå otillräckliga. I
detta sammanhang bör med glädje nämnas
statsrevisorernas propå, att man nu
äntligen borde försöka få till stånd någon
form av samordning av bebyggelse
och samhällsplanering. Också det är ett
gammalt krav som centerpartiet framfört
i riksdagen men som tyvärr förklingat
ohört. Vi har säkerligen i längden inte
råd att låta nära tiotalet ämbetsverk
syssla med sina planeringar var för sig
med alltmer dubbelarbete och med de
ökade kostnader det medför.

Skall vi få till stånd en rättvisare avvägning
av befolkning och sysselsättning
mellan stad och land krävs åtskilliga
krafttag. År vi inte beredda att ta
dem i dag, så kommer kanske morgondagen
att tvinga oss till det.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Som kammarens ärade
ledamöter redan kunnat konstatera har
det varit en mycket hovsam och stillsam,
för att inte rent av säga snäll kritik
som oppositionen i varje fall hittills
har fört fram. Vi gläder oss givetvis åt
det, vi gläder oss åt att de frågor varom
striden stod så hård i fjolårets remissdebatt
— omsättningsskatten, efterdyningarna
av tjänstepensioneringen och

allt detta — väl nu tillhör de mera museala
föremålen som stridsfrågor. Vi gläder
oss åt det, liksom vi gläder oss åt
varje framsteg för viljan till en saklig
prövning av de förslag som regeringen
lägger fram och till en ökad samverkan.

Debatterna lider emellertid av denna
vänlighet. Det är inte mycket som regeringens
talesman bär att gå till anfall
emot, när han själv inte blivit anfallen
på praktiskt taget någon punkt. Jag skall
emellertid inte vara så oartig att jag inte
besvarar oppositionsledarnas tal trots
den vänlighet som har präglat dem, och
jag hoppas att jag också skall kunna bibehålla
deras ton.

Om jag får säga ett ord om kommunisterna,
vill jag framhålla att gruppledarens
anförande här präglades av samma
inställning som vi mötte under valrörelsen.
Det fanns såvitt jag förstår
inte en enda ny synpunkt. Svenska folket
har haft anledning och möjlighet att
bilda sig en uppfattning om värdet av
de synpunkter som herr öhman har fört
fram här. Det blev verkligen ingen succé.
Svenska folket vet mer än väl att
det inte är någon vettig rekommendation
att säga, att man genom en kraftig
skärpning av företagsbeskattningen skall
bana väg för en betydande skattesänkning
för att möjliggöra en ökad konsumtion.
Det kan inte vara klokt att använda
den möjlighet som statsmakterna naturligtvis
har att försvåra för näringslivet
att investera i fabriker och maskiner,
om detta indragande inte har någon
annan avsikt än den som kommunisterna
här förordar, nämligen en skattesänkning
för att få en stegring av den
omedelbara konsumtionen. Det var ju
innebörden —• sedan man rensat bort
alla de många fraserna — i den kommunistiska
ekonomiska politiken under
valrörelsen, och denna presenteras nu
igen. .Tåg tror inte man behöver spilla
flera ord på detta.

Herr Ewerlöf inviterade mig till en
diskussion, som alltid intressant när det
gäller invitationer från det hållet. Han
ville att vi skulle ta upp ett resonemang
kring den offentliga sektorns roll, och
han kom med vissa siffersammanställ -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ningar, med vilka han sökte visa hur
den offentliga sektorn sväller och sväller.
Så frågade han: Kan vi ändå inte
från regeringsbänken få ett erkännande
av att denna ständiga ansvällning av
den offentliga sektorn kan innebära ett
problem för den enskildes frihet, att det
är ett problem om skatterna ideligen
tvingas att stiga på grund av denna offentliga
sektors ansvällning? Herr Ewerlöf,
det är ju precis det som vi i remissdebatt
efter remissdebatt, i valrörelse efter
valrörelse har försökt att klarlägga
för den borgerliga oppositionen, nämligen
att här ligger onekligen framför oss
ett avvägningsproblem mindre än ett
problem av ideologisk natur. Vad vi har
vänt oss emot har varit att man har
sagt att ansvällningen av den offentliga
sektorn kommer att föra med sig ett förkvävande
av den enskilda individens frihet.

Vi har sagt, att det beror på vari ansvällningen
av den offentliga sektorn består.
Den siste ärade talaren, representant
för centerpartiet, krävde en rad åtgärder
som alla innebar förstärkningar
av den offentliga sektorn. Varför gjorde
han det? Varför krävde han mer skolor
och vägar och sådana ting för landsbygden?
Det är klart att det skulle innebära
en förstärkning av den offentliga
sektorn, och då skulle alltså herr Ewerlöf
säga att vi inte för ett ögonblick
kan gå med på det, därför att det innebär
ett förkvävande av den enskilda individens
frihet. Det är just det som vi
vill resonera med de borgerliga om. Så
enkelt är inte problemet. Det beror på
vad den offentliga sektorn användes till.
Användes den på ett förståndigt sätt —
vilket jag hoppas Sveriges riksdag kommer
att besluta — kan det, precis som
den siste ärade talaren från centerpartiet
sade, bli en förstärkning av den enskilda
människans rörelsefrihet. Vi skulle hälsa
med den största tillfredsställelse, om man
från den borgerliga sidan ville ta upp
ett förutsättningslöst resonemang om den
problematiken. Då kanske det kunde bli
en mening med diskussionerna kring
den offentliga sektorn.

Herr Ewerlöf ville också att jag skulle

Statsverkspropositionen m. m.

berätta vad jag haft för mig i Salzburg
på den partiledaröverläggning med de
andra 18 ledarna inom de demokratiska
socialistiska partierna som hölls där.
Ja, herr Ewerlöf, det var inte några stora
hemligheter vi resonerade om; det
gällde betydelsefulla och viktiga frågor
om bl. a. samordning av den ekonomiska
politiken i sexstats- och sjustatsgrupperna.
Men det är riktigt att vi också
var inne på frågan om regeringsmakten
och regeringsmaktens innehav. Det är
också riktigt att den österrikiske partiledaren
rekommenderade koalitionsregeringar
av den typ som präglat Österrike
under en stor del av efterkrigstiden och
som också fanns här, herr Ewerlöf, under
en icke obetydlig del av efterkrigstiden
när bondeförbundet och socialdemokraterna
samarbetade. Det är klart
att han inte blev oemotsagd. Han blev
inte oemotsagd av den svenske partiledaren
men däremot av den representant
för det engelska arbetarpartiet som var
närvarande och som påpekade att det
ändå vore en fördel om man hade en fri
och öppen debatt mellan opposition och
regeringsparti under normala tider, och
så förklarade den engelske partiledaren
att han icke ett ögonblick drömt om att
säga att det är hopplöst att någonsin
kunna erövra regeringsmakten — herr
Ewerlöf tycks vara mera tveksam för sin
räkning på den punkten.

Men det allvarliga ligger i Gaitskells
påpekande att om man har ett parlamentariskt
system är det otvivelaktigt av
värde att diskussionen blir fri och öppen
och att kritiken kan komma med
sina synpunkter på det sätt som sker i
den svenska riksdagen och det engelska
parlamentet och att detta otvivelaktigt
försvåras om man följer samlingsregeringslinjen.
För (ivrigt är (let väl otvivelaktigt
så att man på den borgerliga
sidan har så svårt att samsas inbördes
att man nu längtar efter att socialdemokraterna
skall komma till och återställa
ordningen i leden. Man tror med andra
ord att det skulle vara lättare att komma
överens när det gäller alla oss fyra
än när det gäller de tre borgerliga ensamma.
Detta har jag ingen möjlighet

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att bedöma, men det är en intressant
upplysning om läget på den borgerliga
fronten som herr Ewerlöf lämnat.

Folkpartiets gruppledare sade att det
vore mycket roligt om socialdemokraterna
menade allvar med sin deklaration
om vilja till samverkan och samarbete.
Men han säger att folkpartiet alltid
haft en känsla av att socialdemokraterna
går till dessa överläggningar utan
att vilja lossa på sina förutfattade positioner.
Det är precis den känsla vi haft
varje gång vi mött exempelvis representanter
för folkpartiet till överläggningar.
Det råder väl ingen tvekan om att
det hade varit en lätt sak att få en gemensam
överenskommelse exempelvis i
tjänstepensionsfrågan, om det hade funnits
en vilja att utan doktriner och utan
förutfattade meningar resonera igenom
hela den sakliga problematik, som man
nu tycks ha lättare att förstå sedan detta
förslag börjat träda i kraft i det praktiska
livet. Men om de deklarationer,
som här har kommit från folkpartiets
sida och som herr Ohlin avlämnat i andra
kammaren, betyder en sakligare inställning
i fortsättningen, så att man
verkligen är beredd till att — som jag
sade i höstens remissdebatt — gå in på
en saklig prövning från fall till fall av
de förslag som framlägges av regeringen,
är det självklart att vi från socialdemokratiens
sida betraktar det som betydande
framsteg inom den svenska politiken.

Det är väl ändå så att man i alla de
anföranden som hållits från den borgerliga
oppositionens sida varit liksom glad
över att regeringen har en så stark statsfinansiell
position att framstegen har
kunnat fortsätta. Jag har ändå haft liksom
på känn att man litet var har tyckt
att det är väl att vi har omsättningsskatten,
ty, ärade kammarledamöter, om
vi inte hade haft omsättningsskatten hade
inte de möjligheter funnits som nu
alla hälsar med tillfredsställelse. Det hade
inte funnits någon möjlighet att öka
ecklesiastikdepartementets anslag för
skolor, teknisk forskning och annan
forskning med 300 miljoner kronor. Varifrån
skulle vi ha tagit de pengarna? Det

hade inte funnits någon möjlighet att
öka anslagen till vård på olika fronter.
Det hade inte funnits någon möjlighet
att tillmötesgå det mycket berättigade
kravet från städerna att få ökade bidragtill
sina gatukostnader. Det hade över
huvud taget inte funnits någon möjlighet
att tillgodose någonting av det som
exempelvis centerpartiet här för fram
såsom aktuella reformkrav.

Jag tror att det i denna tillfredsställelse
som här visats också ligger en medveten
eller omedveten tillfredsställelse
över att det lyckades socialdemokratien
att driva igenom den inkomstförstärkning
som är grunden för den progressiva
politik vi nu tycks vara tämligen överens
om att vi bör driva. Men så framföres
kritik från annat håll över att vi inte
gör nog, och det säges att vi borde ha
gått ännu längre. Det ligger mycket i
det, men vi kommer alltid och även
denna kammare kommer att ställas inför
problemet att en inkomstökning kommer
att krävas om man går med på utgiftsökningar
av större betydelse. En inkomstförstärkning
kommer att krävas,
ty det finns väl ingen i denna kammare
som skulle komma på idén att säga att
det nuvarande konjunkturläget är så bra
att vi kan ta utgiftsökningar utan inkomstförstärkning
och på det sättet försämra
budgeten och skapa alla de inflationsrisker
som då följer. Det är detta
avvägningsproblem som vi ställs inför. Vi
har först och främst sagt oss, att vi inte
kan lägga fram en sämre budget än som
nu föreligger. Vi kan inte göra den lättare,
ty det betyder inflationsrisker, och
vi kan inte komma med krav på en skattehöjning,
och då blir resultatet ungefärligen
det som har presterats här.

Annars är det klart att det finns
mångahanda ting som regeringen gärna
skulle velat ha ökade möjligheter att göra
någonting för. Här har särskilt nämnts
hjälpen till de underutvecklade länderna.
Vi har i vårt förslag i huvudsak följt
centralkommitténs förslag. Det innebär
en uppräkning som vi anser oss ha haft
råd att göra. Den ligger inom de principer
jag nyss nämnde, men jag vill gärna
göra den deklarationen att vi väl alla

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

med den största tillfredsställelse hälsar
den opinionsvåg som för närvarande går
över vårt land.

Det talas ju så många gånger om att
demokratien fostrar människorna bara
till att begära och kräva för egen räkning.
Här har man verkligen ett exempel
där detta inte är fallet. Det är inga
enskilda eller gruppegoistiska intressen
som har legat bakom detta krav på ökade
insatser, utan det är alldeles tvärtom.
Talesmännen förklarar ju ganska tydligt
att de är beredda att bland sina uppdragsgivare
verka för skattehöjningar, i
den mån det visar sig nödvändigt för
att klara ökade utgifter för detta ändamål.

Det är många skäl som har föranlett
den våg som uppstått. Det viktigaste är
kanske att världen ryckt oss så nära.
När nu televisionen, radion och pressen
tränger in i vartenda hem, går det inte
längre att isolera sig, utan man vet att
huvudparten av världens befolkning lever
under förhållanden, om vilka vi —
låt oss säga ännu för ett år sedan —
kanske inte riktigt hade klart för oss att
de existerade.

Vad vi alltså har att göra är att med
tillfredsställelse hälsa denna våg av ideell
entusiasm för en sak som icke drives
fram av egoistiska gruppmotiv.

Det finns ju många vägar man kan gå.
.lag får väl tillfälle att närmare utveckla
detta åtskilliga gånger under denna riksdag.
Här skall jag inte ta upp tiden med
annat än en ren katalogisering.

Vi har för det första att driva en handelspolitik
som möjliggör för dessa länder
att sälja sina varor till något så när
stabila priser. Vad det betyder för dem
har mer och mer börjat gå upp för människorna.

Vi bör försöka underlätta kapitalrörelserna.
Vi gläder oss åt att en betydande
del av den svenska industrien är intresserad
av detta. En ledamot av denna
kammare sitter som vice ordförande i
ett stort svenskt företag som har varit
det första stora internationella företag,
som har beslutat sig för att bygga en stor
fabrik i Tunisien. Även om de 45 miljoner
kronor som investeringen rör sig om

Statsverkspropositionen m. in.
i och för sig inte är ett så stort belopp,
kan jag efter mina samtal med regeringsledamöter
i Tunisien försäkra att det
stödet kanske innebar mer uppmuntran
än praktiskt taget allt annat som gjordes
för detta land.

Vi skall naturligtvis också i Förenta
Nationerna söka arbeta för vidgade engagemang.
Det finns många investeringsprojekt
som inte kan tillgodoses på enskild
väg. De är kanske för stora, de
kanske inte lämnar några vinster. Det
är klart att i sådana fall har de internationella
organisationerna en stor och
betydelsefull uppgift. Sverige är berett
att pressa fram de ökade medel som
krävs för att vi skall fylla de anspråk
som ställs på oss på denna punkt. Beloppen
är nog större än allmänheten i
regel föreställer sig. Jag skulle tro att
de räntelösa kapitalinsatser som Sverige
bidragit med till stora projekt ligger
mellan 300 och 320 miljoner kronor.
Dessa belopp får vi kanske tillbaka, men
medlen är räntelösa, och ränteförlusten
skall man i alla fall räkna som en direkt
utgift.

Men det finns dessutom — vilket vi
brukar beröra när vi talar om hjälpprogrammen
— mångahanda ting av betydande
intresse. Jag skall bara ta upp
två av aspekterna.

När det gäller det begränsade hjälpprogram,
som jag nyss nämnde, har vi
följt förslag från den stora centralkommitté
i vilken praktiskt taget alla folkrörelser
är med. Det är kommitténs förslag
som ligger till grund för regeringens
anslagsframställning, inte folkpartiets
motion från i fjol. Det är emellertid,
som sagt, två ting som jag gärna vill fästa
uppmärksamheten på. Det är först
strävandena att skapa bättre utbildningsförhållanden.
Jämte behovet av kapitalförsörjning
finns ingenting som är så
betydelsefullt. Det är en verksamhet som
bedrives av de stora organisationerna
—• LO, TCO, Kooperativa förbundet samt
missionen, som också lagt ned stora ansträngningar
på denna front. Vad som
där sätter en gräns för våra ansträngningar
är inte pengarna, ty jag tror att
vi nog är beredda att satsa de medel som

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
erfordras för denna verksamhet, utan
det är helt enkelt de personella resurserna
som är begränsade. Vi har ont om
tekniker, och det medför att det kan
vara besvärligt att få till stånd en snabb
eller explosionsartad ökning. Vi föreslår
nu en ökning, och vi är naturligtvis beredda
att i den mån de personella resurserna
räcker till gå vidare på denna väg.
Pengarna tror jag faktiskt inte — i varje
fall inte i den mån det ankommer på
regeringspartiet — kommer att vara den
besvärligaste flaskhalsen.

Det andra jag vill peka på i hjälpprogrammet
gäller befolkningsfrågan, där
Sverige, Norge och Danmark har en speciell
uppgift. Hittills har det inte lyckats
för oss att få de internationella organen
att agera på ett kraftfullt sätt. De har
varit bundna av religiösa och andra fördomar.
Vi vet att vad som kan göras
från svensk, norsk och dansk sida spelar
en alldeles speciell roll. Men också där
är det klart att de personella resurserna
måste finnas, om vi skall kunna göra en
verkligt betydelsefull insats.

Med dessa ord, herr talman, har jag
bara velat erinra om att det förefaller
som om oppositionen vore tämligen belåten
med den nuvarande statsfinansiella
situationen. Det finns vissa punkter där
den vill gå längre i fråga om utgifterna
än vad vi gjort. Vi hälsar också det med
tillfredsställelse, men det gäller att planera
de ökade utgifterna på ett sådant
sätt att de blir till verklig nytta för de
ändamål som de är avsedda att hjälpa.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks vara svårt för
statsministern och mig att få i gång någon
egentlig träta i dag, men det får väl
inregistreras på ömse håll såsom någonting
i och för sig tillfredsställande.

Jag har efter statsministerns anförande
att inkassera vad jag betraktar såsom ett
värdefullt erkännande av att vi verkligen
står inför ett allvarligt problem när det
gäller utvecklingen emellan å ena sidan
den offentliga och å andra sidan den
privata sektorn. Redan därmed tycker
jag mycket är vunnet, ty då kommer

man väl i fortsättningen inte att utan
vidare utgå ifrån att man vartenda år
skall skära ytterligare en bit ur kakan
på den privata sektorns bekostnad, i tro
att man därmed tjänar framåtskridandet.
Det är ett allvarligt problem, ett problem
som inte bara gäller ideologiska
synpunkter utan även rent ekonomiska.
Det finns en rad nationalekonomer som
anser sig kunna konstatera att det finns
en gräns i den offentliga sektorns utveckling
som icke kan överskridas utan
att skapa en mer eller mindre ständig inflationsfara,
för att inte säga inflationsutveckling.
Den gränsen torde för vår
del vara minst sagt nådd.

Jag har varit återhållsam och försiktig
i mina uttalanden med tanke på att
jag inte vill medverka till att få upp en
stämning som redan den kan vara inflationsdrivande.
Men jag anser nog att den
inflationsfara som vi står inför under
det kommande året är mycket uttalad,
kanske mera uttalad än vad jag velat ge
uttryck åt.

Låt oss alltså gemensamt undersöka
detta problem i fortsättningen. Jag har
anvisat en väg som jag tror skulle vara
mycket lämplig att börja med. Det var
att få fram kriterier på räntabilitet hos
dessa olika sektorer och deras verksamhet.
Jag tror att man därmed skulle i hög
grad bidra till klarhet om vad som lämpar
sig och inte lämpar sig för offentlig
respektive privat sektor.

Statsministern har sin kolartro att man
alltid vid varje utvidgning av den offentliga
sektorn handlat på ett förnuftigt
sätt. Det kan jag för min del naturligtvis
inte skriva under.

Så var det fråga om omsättningsskatten
igen. Varje gång någon försöker göra
för stort nummer av den känner jag mig
uppkallad att hålla vederbörande på
marken. Nu säger statsministern: Var
hade vi varit i dag med alla dessa ändamål
som blivit tillgodosedda i budgeten
och alla de ytterligare ändamål som riksdagen
vill tillgodose motionsvägen, om
vi inte hade haft omsättningsskatten?
Jag ber att ännu en gång få erinra om
att när omsättningsskatten infördes från
och med den 1 januari 1960 utgick fi -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

nansministern med sina budgetsiffror
ifrån att trots omsättningsskatten skulle
upplåningen för det kommande året bli
2 000 miljoner. Man räknade alltså med
ett i högsta grad ansträngt ekonomiskt
läge trots omsättningsskatten. Kritiken i
det sammanhanget gick också ut på att
man inte räddade situationen med omsättningsskatten
utan stod i ett utomordentligt
prekärt läge ändå. Att läget är
så mycket bättre nu beror inte på omsättningsskatten
utan på en oväntat gynnsam
ekonomisk utveckling som är avhängig
av internationella förhållanden
och inte beroende på några snillrika
konster från vår egen sida.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag måste börja med en liten anmärkning
i anslutning till herr Strands anförande
nyss. Herr Strand hade en välfunnen
ordlek om den söndrade oppositionen.
Det är ytterligt intressant att
höra detta resonemang föras nu. Under
valrörelsen fördes det precis motsatta
resonemanget från socialdemokratisk
sida. Då var de borgerliga grupperna
ett, och vad det ena partiet förordade,
det — sade man — »vill de borgerliga».
Det vore ju bra om man kunde finna
något slags linje i det socialdemokratiska
resonemanget om oppositionen.

Statsministerns anförande ger mig ingen
särskild anledning till många reflexioner.
Det är klart att vi, liksom regeringen,
är mvcket glada och belåtna över
att inkomstutvecklingen varit så god. Det
vore väl onaturligt annars. Men jag har
svårt att förstå att inte statsministern
också är villig att medge att just däri
ligger åtskilligt av möjligheterna till ökade
anslag, som nu ges åt olika håll. Den
ordinära inkomstökningen har, som herr
Ewerlöf nyss påpekade, varit så betydande
att den i väsentlig grad är anledningen
till det goda finansiella läget för
ögonblicket, den och inte omsättningsskatten.
Det är klart att hade vi inte haft
de tusen miljoner som omsättningsskatten
ger, hade vi antingen fatt skaffa

Statsverkspropositionen m. m.

pengar på annat sätt eller försöka med
besparingar. Resultatet hade naturligtvis
inte blivit helt detsamma.

Beträffande utlandshjälpen skulle jag
vilja säga att det från vår sida inte är
fråga om att öka utgifterna utan att också
samtidigt på något sätt finna täckning
för dem. Vi anser nämligen, som
jag nämnde i mitt första anförande, att
det borde finnas möjlighet att i vårt eget
välfärdssamhälle kapa av någonting för
att kunna öka möjligheterna till stöd åt
de underutvecklade länderna.

Statsministern säger att man inte följt
folkpartiets motion, utan fastmer centralkommitténs
beräkningar. Ja, folkpartiets
motion avgavs ju i fjol, för ett år
sedan, och jag har visat att i väsentliga
avseenden är de siffror och de uppslag
som där gavs följda. Men jag tror att
regeringen, om den velat, hade haft möjligheter
att utanför de strikta äskandena
göra åtskilligt mer än som har skett.
Därför har också regeringen fått en del
kritik även från sina egna vänner. Till
Sverige hjälper-insamlingen har man
maximerat bidraget till 3 miljoner. Det
kan tänkas att insamlingen ger 6 miljoner,
och jag föreställer mig därför att
det är onödigt att maximera beloppet till
3 miljoner. Missionen och spetälskehjälpen
har jag förut berört, och även där
hade funnits möjligheter till väsentligt
större bidrag om man så hade önskat.

Vad jag emellertid särskilt lade märke
till i statsministerns anförande var oviljan
att gå in på det resonemang om kostnadsprisstegringen
som jag berörde. Jag
tror nämligen att här är en verklig fara
som man inte bör se bort ifrån, och jag
frågade vad skälet var till att man så
lätt vidrörde den frågan i finansplanen.

Enligt Förenta Nationernas statistiska
månadsbulletin är Sverige när det gäller
konsumentpriserna praktiskt taget på
toppen bland västorienterade länder.
Kommer nu därtill 2,5 procents prisstegring
innevarande år och tilläggs riskerna
för kostnadsstegringar för näringslivet,
vilka slår igenom i ökade priser nästa
år, så är jag orolig för att vi kommer att
få en prisnivå i vårt land som är alltför
hög och som kan bli till stor skada för

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

vårt näringsliv och därmed också för

sysselsättningen i landet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns en viss divergens
emellan herr Strands anförande och
hans excellens herr statsministerns anförande.
Herr Strand talade om det jag
yttrat om vissa besvikelser som svenska
folket hade haft, och han sade att listan
inte var fullständig. Det kan jag erkänna,
det hade blivit alltför långt om jag
fullständigat den listan. Men hans excellens
herr statsministern betecknade ändå
debatten som hovsam och snäll, och
då är det väl så att en del av de missJag
påvisade verkligen existerar.

Både herr Strand och herr Erlander
talade om regeringsfrågorna och sådana
saker, och herr Strand trodde att den
största besvikelsen gällde att det inte
blev regeringsskifte. Ja, men jag sade
inte att centerpartiet utan att svenska
folket var besviket, och jag skulle tro att
en mycket stor del av svenska folket är
besviket för att det inte blev något regeringsskifte.

Vi i centerpartiet gjorde i varje fall
vår del, eftersom vi hade mycket stark
framgång i valet, och jag kan lova hans
excellens herr statsministern att vi i
fortsättningen skall försöka att i vår
mån vara ett vakande samvete och kritisera
regeringen för de saker där den
inte gör vad vi anser att den bör göra.

Beträffande regeringsfrågan i övrigt
vin jag gärna instämma i att en samlingsregering
inte alltid är lämplig. Men
det finns situationer då den kan vara
lämplig, t. ex. under krigstid, men också
när skillnaden är liten mellan partiernas
styrka. Om vi bortser från kommunisterna,
som jag gärna vill göra, då jag
tycker att de inte skall ha något inflytande
i svensk politik, blir skillnaden
så obetydlig mellan socialdemokraterna
och de tre icke socialistiska partiernas
styrkeförhållanden, att man verkligen
skulle kunna tänka sig att det inte vore
ur vägen med en samlingsregering.

Socialdemokraterna tycks vara mycket
bekymrade för att de borgerliga partierna
skulle enas. Under valrörelsen var

man till och med så förskräckt över att
det kunde bli en annan regering, att det
inte räckte med argumentet att den nuvarande
socialdemokratiska regeringen
hade skött sig utomordentligt bra. Det
argumentet räckte som sagt inte, utan
man måste gå den negativa vägen och
måla upp för väljarna att en annan regering
skulle sköta sig så dåligt, att ett
regeringsskifte skulle bli en olycka för
hela svenska folket.

Den finansiella ställningen är stark
för regeringen, sade hans excellens statsministern
vidare. Ja, det är som jag påpekade
redan i mitt förra anförande
tack vare vårt utomordentligt förnämliga
svenska näringsliv, vilket hela tiden
arbetar och strävar framåt, som regeringen
i dag har glädjen att kunna
prestera denna starka budget.

Om omsättningsskatten inte hade funnits
skulle vi, sade statsministern, inte
ha kunnat vidta en hel del av de åtgärder
som regeringen nu kunnat föreslå.
Skall man resonera på det sättet, kan
man ju lika gärna säga att det finns sådana
massor av önskemål att man egentligen
borde företa mycket kraftigare höjningar
av skatterna.

Då det gäller omdömessaker kan vi
ibland inte ansluta oss till regeringens
bedömningar. I detta sammanhang kanske
vi har anledning att tänka på ett
yttrande som en gång fälldes av en f. d.
finansminister, vilken i dag firar sin 80-årsdag och som blir föremål för allas
vår hyllning. Han talade en gång om
hur man bör fördela olika saker och
ting. Som exempel tog han en egnahemsbyggare
som inte har resurser att
göra allting färdigt på en gång utan låter
inredandet av övre våningen anstå
så länge. Det är en dylik bedömning som
vi anser att regeringen bör göra. När
det kommit sa langt som till en proposition
är det, som jag nämnde i mitt
första anförande, inte så enkelt för oppositionen
att säga att vi inte kan vara
med om vad som föreslås. Det är därför
främst en uppgift för regeringen att
bedöma de olika faktorerna och tillse
att vi får en balanserad ekonomi i vårt
land.

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

Beträffande utlandshjälpen är jag fullt
på det klara med att bristen på tillräckliga
personella resurser kan vålla vissa
svårigheter. Men då bör vi väl också
kunna vara eniga om centerpartiets förslag
att upprätta en plan på längre sikt
och så småningom söka komma fram till
ett bidrag från Sveriges sida med en
procent av nationalinkomsten. Vi har
föreslagit en förhållandevis blygsam höjning
av de äskade bidragen, vilket jag
tycker bör kunna accepteras som ett
första steg mot en ytterligare förbättring
av vår utlandshjälp. När stämningen i
vårt land faktiskt är den att alla vill
hjälpa borde vi väl kunna enas om att
i vår hjälpansträngningar gå ytterligare
ett litet steg utöver vad regeringen föreslagit.

Vad sedan beträffar herr Strands anförande
vill jag bara erinra om att det
ju från den stora TV-debatten är känt
att flera av deltagarna där hade en mycket
negativ inställning till Förenta Nationerna.
Vi som har deltagit i arbetet
i Förenta Nationerna bar en känsla av
att hur det än är i världen så måste
man helt enkelt ha någon form av internationell
samhörighet att lita till. Vi
måste för denna samhörighet ha ett organ
av något slag, kalla det Förenta Nationerna
eller vad som helst. I vår moderna
tid är det helt enkelt nödvändigt
att ha ett sådant organ. Därför måste
vi, oavsett de oerhörda svårigheterna,
förlita oss på Förenta Nationerna.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att statsministern
har sin vänliga dag. Han var
till och med så vänlig att han om mig
och mitt parti fällde ett mycket hedrande
omdöme. Jag betraktade det som en
komplimang när han sade att vi inte sedan
valrörelsen har framfört några nya
synpunkter. Det är så, herr statsminister,
att vi icke driver två slags politik, en på
valmöten ocli en annan i riksdagen, utan
vi driver samma politik när vi är ute
på valmöten som här i riksdagen. Tänk
om man kunde säga detsamma om regeringspartiet
och om de borgerliga par -

Statsverkspropositionen m. m.
tierna! Jag kan tyvärr inte återgälda
komplimangen till statsministern.

Ur mitt anförande tog statsministern
egentligen bara upp en sak, nämligen
vårt krav om skärpning av företagsbeskattningen.
Statsministern fann en sådan
skärpning helt meningslös. Jag vet
inte riktigt hur kommunikationerna är
mellan finansministern och statsministern.
I herr Strängs direktiv till den
sittande utredningen om företagsbeskattningen
påyrkas dock en omläggning av
beskattningen framför allt för att komma
åt skattesmitarna. Kommer man, herr
statsminister, åt skattesmitarna så lär
det väl bli en skärpning av företagsbeskattningen.

Statsministern hävdade vidare att det
är meningslöst att öka konsumtionen vilket,
som han sade, skulle bli resultatet
om man skärpte företagsbeskattningen
och lättade på skattetrycket för vanliga
inkomsttagare. Jag kan omöjligt se den
fara som skulle ligga däri. Såsom jag påvisade
i mitt anförande finns det ju åtskilliga
människor här i landet som för
närvarande lever på en så låg standard
att deras konsumtionsförmåga absolut
bör höjas. Det kan dessutom vara nyttigt
att öka konsumtionen inom landet för
den händelse vi skulle råka in i en ny
krissituation, och allt tyder väl på att
vi förr eller senare kommer dit.

Naturligtvis gled statsministern förbi
en del andra saker i mitt anförande, men
jag vill nu bara ta upp en fråga: Tycker
verkligen regeringen att vår nuvarande
förmögenhetsbeskattning, som genomsnittligt
uppgår till sex tiondels procent,
är tillfredsställande? Kan man inte företa
cn blygsam höjning av den och därmed
tillförsäkra statskassan bättre inkomster
för kulturella och sociala ändamål
och förmå de stora kapitalägarna
att bidra mer till skattepåsen än de nu
gör? Tycker regeringen verkligen att det
är försvarbart att driva en räntepolitik
som innebär — såsom jag visade med
mitt exempel — att två tredjedelar av
hyran går till rentiererna? Vi menar att
en sådan politik icke står i överensstämmelse
med vad landets hyresgäster har
rätt att fordra.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Tycker statsministern att det är berättigat
att beskatta livsmedel för vanliga
människor? Kan man inte nu, när statskassan
verkligen visar överskott, åtminstone
ta bort omsen på livsmedel? Det
är ett mycket billigt krav som vi har
ställt och också kommer att framlägga
motionsvägen här i riksdagen.

Herr Bengtson får ha sitt önskemål, att
man skall bortse från kommunisterna,
för sig själv, men det verkar önsketänkande
och är litet kråkvinkelmässigt.
Man kan inte bortse från den största rörelse
som finns i hela världen i dag,
men man kan möjligen bortse från den
rörelse som herr Bengtson tillhör, eftersom
den är så försvinnande liten. Alldeles
oavsett vad herr Bengtson önskar
kommer kommunisterna här i landet att
fortsätta sin verksamhet, och vi är övertygade
om att det skall innebära stora
resultat för hela den svenska arbetarklassen
och kanske för en stor del av
de nuvarande väljarna i herr Bengtsons
parti.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Kommunisternas talesman
här begärde att jag skulle ge honom
en eloge för att han i motsats till framför
allt de borgerliga partiernas företrädare
hade kvar samma uppfattning som
han förde till torgs under valrörelsen.
Det är klart man kan tycka det är bra
att någon håller fast vid sin uppfattning,
men det förhåller sig så att denna uppfattning
ideligen har blivit vederlagd.
Det är obestridligt att en skärpning av
beskattningen på vad han kallade rentiererna
och företagen — inte i syfte att
föra över företagen till det allmänna, inte
i syfte att socialisera, utan för att möjliggöra
en ökning av konsumtionen —-skulle undergräva utsikterna till fortsatt
välståndsutveckling och till en fortsatt
produktiv investeringsverksamhet i vårt
land. Det är det vi har vänt oss emot,
och svenska folket har också insett att
de ekonomiska sammanhangen inte är så
enkla. När nu denna besynnerliga upp -

fattning är vederlagd så många gånger,
herr öhman, vet jag inte om detta är
särskilt meriterande att vidhålla sin uppfattning
och fordra beröm för att man
står för den. Jag tycker faktiskt det ligger
någonting i vad de borgerliga gör
— de lämnar hela sitt valprogram när
det visar sig vara omöjligt. Jag tror detta
är någonting att fundera på också för
herr öhman.

Herr Ewerlöf föreslog att vi i lugn och
ro skulle diskutera den allmänna sektorns
räntabilitet. Ja, det är mycket intressant,
men det är inte lätt att mäta
räntabiliteten. Det går att mäta den när
det gäller rent affärsmässiga investeringar,
och jag tror att statsutskottets ledamöter
har sig väl bekant att det har
gjorts räntabilitetskalkyler exempelvis
för järnvägarna — där har man taxor
på vilka en sådan här kalkyl kan bygga
—- men hur skall man mäta räntabiliteten
hos skolor, sjukhus, landsvägar eller
teknisk forskning? Man har gjort ett försök
i vårt grannland Norge, men jag tror
inte att siffrorna kan vara riktiga. Undersökningen
visar emellertid att det inte
finns någon investering som i räntabilitet
kan tillnärmelsevis mäta sig med vad
skattebetalarna investerar i undervisningsväsendet.

Det skulle vara mycket intressant att
få fullfölja det här resonemanget. Vad
är det som är räntabelt? Svårigheten
ligger i att större delen av den allmänna
sektorn levererar sådana värden till medborgarna
som i varje fall icke omedelbart
kan betalas med pengar. Därför innebär
den här diskussionen mellan herr
Ewerlöf och mig i all sin korthet ingenting
annat än att vi ställer problemen,
och det är ju vackert så.

Herr Lundström medgav att oberoende
av om det har kommit till andra inkomster
så måste det bli en miljard
mindre i statskassan om omsättningsskatten
tas bort -— den ger 1 400 miljoner
brutto och 1 000 miljoner netto. Jag vidhåller
vad jag sade nyss: utan omsättningsskatten
skulle vi icke ha kunnat
vara så överens som vi är i dag om att
framstegstakten inom svenskt samhällsliv
kan fortsätta.

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Framförandet av budgeten
i radio och TV härförleden var, det
vill jag uppriktigt erkänna, förträffligt
regisserat — det är inte tu tal om den
saken. Där fanns pedagogiskt uppställda
tabeller och attraktiva bilder, som gav
svenska folket en uppfattning om många
ting, av vilka man är intresserad. —
»Inga nya skatter!» ropade medborgarna
och gnuggade sig i ögonen. Det var
en budget, som de inte hade sett maken
till på många år. »Högkonjunktur och
glada dagar präglar den nådiga luntan»,
förkunnade en högt aktad tidning.

Men, herr talman, nu har ett par veckor
gått sedan dess, och det har gått
som det brukar gå i sådana sammanhang.
»Det fprste m0des s0dme» har i
någon mån svunnit hän. Man har litet
till mans både här i huset och utanför
detta hus börjat fundera över ett och annat,
som man kanske inte kom att tänka
på vid den där första effektfulla konfrontationen
med budgeten. En avskuggning
av denna vaknande reaktion har
man kunnat förmärka i den debatt, som
hittills har ägt rum här i kammaren,
även om tonen — det vill jag gärna
medge — har varit stillsam och konciliant
såsom den tilltalande traditionen
bjuder här i första kammaren.

Men nog finns det, ärade kammarledamöter,
anledning att ställa vissa frågor
och göra vissa påpekanden.

Finansministern räknar visserligen
med inkomster — det har påpekats flera
gånger här — som är en miljard större
än inkomstsumman för det löpande budgetåret
enligt prognosen från i våras
och en halv miljard mera än dagens prognos
för samma år. »Ack, var stode vi,
om ej omsen varit till?» Så ungefär utlät
sig hans excellens herr statsministern
för eu stund sedan. Men trots detta
inkomstflöde, trots dessa miljarder, blir
_ och det har väl alla kammarens ledamöter
observerat — överskottet på
driftbudgeten endast 242 miljoner kronor.
Är det ogrannlaga att antyda, att
ett belopp av denna storlek måste anses
ligga inom felräkningsmarginalen beträffande
en budget på 16 500 miljoner kronor? -

Statsverkspropositionen m. m.

En annan fråga, som åtskilliga medborgare
nog gör sig, är denna: Var finns
besparingarna? Naturligtvis har finansministern
som den resolute man han är
gnuggat petita och äskanden från myndigheter
och institutioner på vanligt sätt.
Det vet vi, och det är vi självfallet honom
tacksam för. Men icke desto mindre
undrar man vart vissa ting har tagit
vägen. Inte ens på ett sådant fält som
de generella bostadssubventionerna har
något väsentligt åtgjorts. En snabbare
avveckling av dessa än vad regeringen
föreslår synes särdeles väl motiverad,
men det är väl så, att frågan tillhör dem,
som »bränns» på ett alldeles särskilt sätt
i kanslihuset.

Jag skulle också mera inom parentes
vilja göra ett annat påpekande, som jag
kom att tänka på, när jag hörde herr
Ewerlöfs diskussion med statsministern
för en stund sedan. För några år sedan
var det modernt att från regeringsbänken
tala om nyttan och välsignelsen av
vad man kallade en totalbalanserad budget
i en högkonjunktur. Jag minns så
väl hur detta begrepp haussades upp i
den socialdemokratiska pressen, vilka
blommor som ströddes för finansministerns
fötter och vilka välgångsönskningar
som följde honom, att han snarast
möjligt skulle söka realisera detta mål:
en totalbalanserad budget i en högkonjunktur.
Jag har tittat i de gamla handlingarna
i biblioteket, och jag får säga
att det är ganska kuriöst att nu läsa de
verkligt välformulerade uttalanden i ämnet
som då gjordes — ett verkligt finsnickeri
skulle jag nästan kunna säga.

Men, ärade kammarledamöter, vad har
det blivit av talet om totalbalansering?
Det har fullständigt tystnat, mitt i en
högkonjuktur, då vi har ett inkomstflöde
större än någonsin. Det finns inte ett
ord om allt detta i statsverkspropositionen.
Det har inte sagts ett ord om detta
i den socialdemokratiska pressen, och
hittills har vi inte heller hört ett ord om
detta från regeringens sida. Tystnadens
slöja har dragits över de stolta planerna,
och det är kanske lika så gott.

Men åter till driftbudgeten! Om marginalen
är så smal som den är till och
med under detta det bästa av inkomst -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

år och med ett ytterligare säsonguppsving
att vänta — hur kommer då situationen
att te sig, därest vi i en icke alltför
avlägsen framtid skulle bli utsatta
för en mera varaktig konjunkturavmattning? Nu

vet jag naturligtvis, att mången
även här i kammaren anser en sådan
frågeställning fullständigt orealistisk, inte
minst en dag som denna när solen
skiner både över statens och över de
enskildas inkomster. Man menar, att vad
jag här säger är orealistiskt. Sådant händer
inte här! Fortsatt, oavbruten ökning
av nationalprodukten, fortsatt oavbruten
stegring av realinkomsterna o. s. v. är
ting som besynnerligt nog för många
människor blivit självklara begrepp -—
axiom, vilkas värdebeständighet icke behöver
ifrågasättas.

»Gör goda tider bättre», förkunnades
ju med förträfflig valpsykologisk effekt
för ett par månader sedan. Den effekten
skvallrar ju om mentaliteten numera inom
vida kretsar av vårt folk. Sådana
företeelser som ständig inkomstlyftning,
ständig produktionsutveckling, bättre
och bättre tider är ting som man inte
vill diskutera. Men, herr talman, är dessa
företeelser verkligen någonting självklart?
Kan aldrig en ändring inträffa?
Var står det skrivet, att utvecklingen
oavbrutet kommer att följa dessa banor?
Är det alldeles olämpligt att diskutera
det motsatta alternativet, även om det
sker en dag som denna?

Jag har med avsikt — och jag hoppas
att någon har observerat det — valt formuleringen
en varaktig konjunkturavmattning,
eller rakt på sak: dåliga tider!
Begränsade konjunkturdämpningar av
den typ, vi känner från efterkrigstiden,
kan nog klaras. Finansministern hänvisar
ju bl. a. till den riksdagsfullmakt på
300 miljoner, som ställts till förfogande.
Men en recession av den beskaffenhet,
som i varje fall en del av kammarledamöterna
torde erinra sig, en allmän ekonomisk
kris i hela världen på det sätt
vi hade för ett par decennier sedan —
hur klarar vi den? Eller med andra ord:
Var finns reserverna? Jag ställer denna
fråga även mot bakgrunden av den bud -

get som i dag ligger på kammarens bord.

Vi lever i en värld — som finansministern
alldeles riktigt framhöll i sitt
radioanförande om budgeten — där handeln
och ekonomien mer och mer är en
gemensam angelägenhet. Det är som sagt
ett värdefullt och riktigt påpekande, som
jag vill understryka. Och jag dristar mig
att framhålla, att tankegången bakom
detta finansministerns uttalande är helt
kongruent med tankegången bakom det
av Jarl Hjalmarson för ett par månader
sedan präglade uttrycket: »Sverige är ett
landskap i Europa.» Att de båda herrarna
sedan kanske inte i allo drar samma
slutsatser av det sålunda gemensamt
gjorda konstaterandet är en sak, som jag
inte här skall gå närmare in på.

Alltnog! Vi liar väl numera inga större
möjligheter att isolera oss, även om vi
så skulle vilja. Statsministern sade för
övrigt precis detsamma i sina värdefulla
inlägg för en stund sedan — han använde
ju nästan exakt samma ordalag,
då han framhöll att vi inte vidare kan
isolera oss. Detta är ett faktum som vi
alltid måste hålla i minnet, när vi diskuterar
sådana här ting. Vi kan inte,
bildligt talat, rulla ned gardinerna och
tända ljuset i vårt ombonade folkhem,
om den ekonomiska himlen där ute skulle
mörkna. Vi klarar oss inte längre på
det sättet. Världens ekonomiska fröjder
och sorger blir alltmer också våra ekonomiska
fröjder och sorger. Vi måste
tänka om från grunden på detta fält. En
liten påminnelse alldeles i förbifarten,
bland många andra som man skulle kunna
göra, om hur beroende vi numera
blivit av förhållandena i omvärlden utgör
det faktum — som kanske inte alla
känner till — att var femte anställd i
vårt land numera är helt sysselsatt med
att producera för export. EU sådant påpekande
borde, tycker jag, ge anledning
till åtskillig eftertanke beträffande vår
känslighet för impulser utifrån.

I trontalet underströks den splittring
och osäkerhet, som för närvarande kännetecknar
den internationella konjunkturen.
Finansministern har kastat ett
forskande öga mot USA och inte därifrån
erhållit enbart uppmuntrande in -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

tryck. Den internationella högkonjunkturen
har under senare delen av 1960
uppvisat vissa svaghetspunkter, säger
han. Förutom försämringen i råvaruländernas
läge gäller detta framför allt Förenta
staterna och i någon mån även
Storbritannien, fortsätter han. Också i
andra länder tenderar den tidigare snabba
efterfrågestegringen att bromsas upp
på vissa områden, såsom bostadsbyggandet
och de offentliga utgifterna, heter
det vidare. Jag skall inte trötta med ytterligare
citat utan ber att få hänvisa
till de intressanta resonemang som i finansplanen
föres under rubriken »Det
internationella perspektivet», med början
på sid. 9. Det är verkligen en läsning
som föranleder åtskilliga funderingar.
Jag skulle blott vilja — mera i
marginalen — komplettera uppgifterna
där med en liten erinran — för det fall
att damerna och herrarna inte känner
till detta — att den recession, som under
sensommaren inleddes i Förenta staterna,
dock är den fjärde avmattningsperioden
under efterkrigstiden. Det är
ju inte utan vidare givet, att dylika avmattningsperioder
i fortsättningen blir
lika relativt »godartade» — jag sätter
självfallet citationstecken kring ordet —
som de som hittills passerat och den som
för närvarande är på gång.

Naturligtvis hoppas vi alla, att vad
som i finansplanen i dessa stycken relateras
och diskuteras inte skall behöva
tolkas som förebud till en annalkande
storm. Men om en sådan verkligen skulle
dra sig samman, om de sköna dagarna
verkligen vore förbi, var har vi reserverna
att möta den onda tiden med? Jag
tycker, som jag redan har sagt, att det
inte kan vara ur vägen att vid ett tillfälle
som detta åtminstone något peka på den
frågan.

»Staten är skyldig att trygga arbete
och sysselsättning», sade finansministern
i radio, och han tilläde: »När konjunkturen
sviktar, skall staten vara aktiv och
bereda arbetstillfällen.»

Javisst! Vi skall ha en aktiv och rörlig
arbetsmarknadspolitik. Om den saken
behöver vi inte tvista. Men, herr talman,
för allt detta behövs pengar. Var skall

Statsverkspropositionen m. m.
de anskaffas, när vi inte mera kan räkna
med s. k. mellanår, för att nu använda
en aktuell term, och när trycket på utgiftssidan
återigen ökar på allvar?

Att höja den direkta beskattningen går
inte. Den saken tycks vi alla här i riksdagen
numera vara ganska ense om. Den
direkta beskattningen har nått det optimum,
som existerar för varje form av
beskattning. Att i det sammanhanget myten
om den hårda skatteprogressionens
betydelse för inkomstutjämningen i landet
på det hela taget har avlivats är, tycker
jag nog, ett framsteg i debatten. Det
är inte den s. k. topphuggningen av de
större inkomsterna, som här spelat någon
roll, utan den allmänna produktionsstegringens
frukter som kommit alla till
del.

Personligen hyser jag den uppfattningen,
att den direkta beskattningen
inte bara nått det optimum, om vilket
jag talade, utan överskridit detsamma.
Med andra ord: En sänkning av den
direkta beskattningen skulle enligt min
och förmodligen åtskilliga andras mening
sannolikt — även på kort sikt —
ge statsverket större inkomster än vad
som står till buds vid nuvarande nivå.

Den direkta beskattningen går alltså
inte att driva i höjden ytterligare. Men,
säger någon naturligtvis, den indirekta
beskattningen då? Kan vi ytterligare
bygga ut den utan risk för bakslag? Och
omsen? Tål den skruven ytterligare ett
par tag?

Ja, det är kanske inte omöjligt att man
kan göra så, men även för den indirekta
beskattningen, för konsumtionsbeskattningen,
finns ett optimum. Det finns en
nivå, till vilken man kommer och då
bakslaget inträffar. På vilken nivå detta
händer vet på förhand ingen. Vi visste
det inte i fråga om den direkta beskattningen,
men nu vet vi det. Vi vet inte
var denna nivå ligger, då det gäller den
indirekta beskattningen, men förr eller
senare har vi nått den och erfarenheten
har givit oss besked. Vem vill påstå att
i ett mera varaktigt krisläge den indirekta
beskattningen, som man ju i viss
utsträckning i varje fall kan undgå genom
minskad konsumtion, skulle vara

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mera motståndskraftig än den direkta?

Ett bland de spörsmål, som vid sidan
av vår skattenivå kommer in i bilden,
när vi talar om våra reserver i ett eventuellt,
mera varaktigt krisläge, är helt
naturligt vår alltjämt tyvärr svaga valutareserv.
Jag tycker nog det skulle vara
skäl i att litet mer uppehålla sig vid den
saken än vad man hittills har gjort, men
ämnet kommer kanske att dryftas utförligare
längre fram i debatten.''Den totala
valutareserven minskade ju under 1960
med 159 miljoner kronor till 2 888 miljoner.
Någon förbättring härvidlag är
uppenbarligen tills vidare icke att räkna
med. Tvärtom! Sålunda framhåller finansministern
själv i finansplanen att
valutareserven synes fortsätta att sjunka,
och på Nationalekonomiska föreningen
häromdagen meddelade han, att vi måste
räkna med ett negativt saldo i bytesbalansen
och valutareserven för 1961.
Han finner dessa omständigheter innebära,
som han säger, en »varningssignal».

Givetvis! Jag vill gärna understryka
detta finansministerns uttalande, som
enligt min mening är i hög grad berättigat.
Vår svaga valutareserv och bytesbalansens
utveckling innebär en varningssignal.
Men en dylik varning har,
såvitt jag förstår, sin bäring inte bara
på ett konjunkturläge med fara för »inflationistiska
överslag», som det brukar
heta. Den gäller väl också alternativet
med en mera varaktig konjunkturavmattning?
Bekymmer för valutareserven talar
för övrigt också ur formuleringarna
i nationalbudgeten.

Och ännu ett påpekande! Är det inte
så att det allmännas budgetpolitik i ej
ringa mån under en följd av år fått sin
prägel av inteckningar i framtiden, inteckningar
i väntade produktionsökningar,
i väntade realinkomsthöjningar?
Men om produktionsökningen och inkomsthöjningen
i ett visst läge, sådant
som det jag här har försökt teckna, uteblir
eller blir mindre än vad man räknat
med, hur går det då?

Hur som helst! Frågan »Var finnes reserverna?»
utgör nog, när allt kommer
omkring, en inte helt oberättigad

efterlysning i en remissdebatt, även om
denna debatt äger rum i anslutning till
en budget som sväller av inkomstmiljardernas
mångfald.

Till slut, herr talman, ber jag att utan
betänkande få sälla mig till den tätnande
skara av kammarledamöter, vilka bestämt
förordar remiss av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1 till vederbörande utskott.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! För den som har deltagit
i den avslutade delen av den session
av Förenta Nationernas församling,
som verkade från mitten av september
till mitten av december 1960, kommer
nog dessa internationella förhandlingar
städse att framstå som ett ganska bittert
minne. Besvikelser bereddes den
som till äventyrs hyste den förhoppningen
att det kalla kriget åtminstone skulle
ha kommit in i ett lugnare skede eller
att världsorganisationen skulle kunna
göra en insats för att utjämna motsättningarna,
förmedla en lugn övergång för
nya stater från beroende till oberoende
eller förhindra uppkomsten av till sina
konsekvenser oöverskådliga lokala konflikter,
där vapnen redan i vissa fall spelar
sin roll.

Dramat i New York eller, kanske rättare
sagt, mellanakten i dramat utspelades
mot bakgrunden av en fortgående
och i många avseenden intensifierad
kapprustning mellan stormakterna, en
kapprustning som ständigt blir närd av
nya tekniska landvinningar, Med televisionskameror
försedda satelliter kretsar
redan runt jorden och gör snart
högtflygande spaningsplan av U2-typ
omoderna. Robotar på rörliga järnvägsbaser,
försedda med vätebombsladdningar,
kan när som helst avfyras, och under
vattnet rör sig atomdrivna Polaris-ubåtar,
var och en försedd med lika mycket
robotdriven sprängkraft som all''den,
som spreds över de krigförande under
hela andra världskriget, inklusive Hiroshima-
och Nagasakibomberna. Krig mellan
stormakterna blir ur varje tänkbar
synvinkel alltmer omöjligt som politiskt

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

maktmedel, samtidigt som dess utlösning
kan vara beroende av en felbedömning
eller plötslig hysteri hos någon eller några
ganska underordnade mänskliga länkar
i ett alltmer fulländat krigsmaskinen.
Maktbalansen mellan de storas
krigspotential och förstörelseförmåga förefaller
tämligen oförändrad, och ingenting
tyder på att den under överskådlig
tid väsentligen kommer att förändras;
därtill är vaksamheten å ömse sidor alltför
spänd och de reella resurserna alltför
likvärdiga.

Inom den ram som skapas av denna
militära maktbalans fortgår maktkampen
med oförminskad styrka och med anlitande
av alla medel. Jag förmodar att
det är ganska få av denna kammares
ledamöter som givit sig tid att genomläsa
det 20 000 ord långa manifest som
utfärdades av den kommunistiska toppkonferensen
i Moskva i början av december
1960. Det är annars en både nyttig
och instruktiv, ehuru ganska tungläst
lektyr för den som vill tränga in i
maktkampens natur och yttringar. Manifestet
präglas av yverborenhet och hatkänslor.
Det har på vissa håll betecknats
såsom en seger för den s. k. ryska
tesen om möjligheten av samexistens
över den kinesiska om krigets oundviklighet.
Det förefaller mig vara en kompromiss
efter ungefärligen följande linjer.

Ett krig mellan de kommunistiska och
kapitalistiska staterna är inte oundvikligt,
men samtidigt antyds det att om det
bröte ut måste det leda till kommunismens
slutliga seger och kapitalismens
slutliga förintelse. I avvaktan på att tvisten
om krigets oundviklighet eller inte
kommer att slitas av händelsernas gång,
skall världskommunismens ansträngningar
koncentreras på att genom ett
intensivt arbete på alla fronter och med
alla medel bringa de kapitalistiska staterna
och främst Förenta staterna på
fall. Oro och konflikter skall skapas och
underhållas varhelst tillfälle därtill yppar
sij> — och tillfällena är många. De
våldsamma skakningar som kolonialismens
likvidering har medfört, de problem
som skapats och skapas av den

Statsverkspropositionen m. m.
våldsamma befolkningsökningen i utvecklingsländerna,
den låga och i vissa
delar stagnerande eller rent av sjunkande
levnadsstandarden i många, kanske
de flesta, av dessa länder skapar en
jordmån som är fruktbar. Den uppflammande
nationalismen inom många områden,
de artificiella gränser som i åtskilliga
fall skapats vid nyvordna staters
tillkomst, allt detta medför mycket
brännbart stoff som kan utnyttjas. Låt
oss då utnyttja alla dessa utomordentliga
chanser och steg för steg pressa de
kapitalistiska staterna från deras positioner,
vinna utvecklingsländerna på vår
sida, splittra motståndarna — och kanske
kan vi på den vägen nå målet.

Så låter manifestets maning. Det hela
är sedan insvept i ett oändligt ordsvall
om fredskärlek och fredssträvanden, om
fullständig avrustning och frid och försoning
mellan folken, sedan krigshetsarna
gått sin undergång till mötes. Det synes
mig svårt att på annat sätt tolka de
många ordens grundmening.

Härmed har jag ingalunda velat säga,
att ledningen i Moskva inte vill fred.
Den är för det första säkerligen uppriktigt
övertygad om att Sovjetunionen som
maktfaktor har mer att vinna på fred än
krig. Den har vidare utan tvivel att räkna
med en utbredd rädsla och avsky för
krig hos det ryska folket, och folkmeningen
är säkerligen en betydelsefull
faktor även i en totalitär stat, när denna
nått den utvecklingsgrad som numera
kännetecknar Sovjet. Ledningen måste
vidare ta i betraktande den förborgerligade
ryska elitens intresse av att även
i fortsättningen få ägna all sin nu utlösta
energi åt en fortsatt materiell utveckling.
Sedan må kineserna och vissa
andra kommunistiska riktningar hysa en
avvikande mening — beroendet av den
sovjetryska maktklumpen är alltjämt för
stort för att dylika meningsbrytningar i
dagens läge skulle få en avgörande betydelse.
Slutligen är det väl ganska uppenbart
att i Sovjetunionen existerar
många problem, av vilka jordbruksfrågan,
där Chrustjov själv bär huvudansvaret,
för närvarande aktualiserats.

Den ryska eller kommunistiska politi -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ken, sådan den utformades i det nämnda
manifestet, satte i hög grad sin prägel
på Förenta Nationernas förhandlingar.
Den kunde inregistrera högst avsevärda
framgångar. Det är icke minst därför
jag ansett det kunna vara av en viss
betydelse att för riksdagen redogöra för
några intryck av dessa debatter. Riksdagen
kommer ju under vårsessionen
att få fatta ståndpunkt till åtskilliga frågor
rörande Förenta Nationerna, och hela
vår utrikespolitik är dessutom nära förbunden
med världsorganisationen och
dess utveckling.

Nu var det ju ingalunda så, att det
vid FN-sessionen fattades några beslut
av något som helst värde. Det märkliga
med den var, att det över huvud taget
inte fattades några beslut annat än i rena
rutinfrågor eller när det gällde att i
allmänna ordalag framföra några fromma
önskningar med till intet förbindande
verkan.

Det yttre förloppet av församlingen är
alltför välkänt för att här skulle behöva
ägnas någon tid åt det skådespel som
den ryske regeringschefen och hans drabanter
ställde till med. Syftet med hans
intervention, som för övrigt fullföljdes
på ett hänsynslöst och i många avseenden
effektivt sätt, var väl trefaldigt.

För det första: att skaka organisationen
i dess grundvalar, så att den för
framtiden icke vore i stånd att uppträda
effektivt i någon fråga, där ryska eller
världskommunismens intressen vore engagerade.

F’ör det andra: att försvåra eller helst
omintetgöra Förenta Nationernas vidare
aktion i Kongo.

För det tredje: att i möjligaste mån
vinna de nyss frigjorda staterna på sin
sida, eller åtminstone förmå dem att inta
en strängt neutralistisk hållning.

I alla dessa tre avseenden kunde den
ryska politiken som sagt anteckna avsevärda
framgångar.

Sedan åtskillig tid tillbaka har man
från rysk sida strävat efter att åstadkomma
en tripartit representation i sådana
internationella organisationer, organ
och konferenser, som inte omfattar
samtliga stater. En tredjedel av represen -

tationen skulle tillfalla de kommunistiska
staterna, en tredjedel västmakterna
och en tredjedel de s. k. neutralistiska
länderna. De två första grupperna är ju
givna, ehuru det kanske bör anmärkas,
att till västmakterna ur rysk synpunkt
räknas alla länder, som har något slags
militäravtal med Förenta staterna, således
även sådana länder som Filippinerna,
Thailand, Pakistan och de flesta
latinamerikanska stater. Vilka som skall
räknas till de neutralistiska länderna är
väl mera osäkert, men det förefaller som
om man särskilt favoriserade Indien, Indonesien,
Marocko, Förenade Arabrepubliken,
Ghana och några andra.

Nu framfördes detta krav om tredelning
att gälla såväl generalsekretariatets
högsta ledning som i viss mån också
hela generalsekretariatets personal. Generalsekreterarens
funktioner skulle
övertas av tre personer, en som representerade
vardera gruppen, och det förutsattes
att de tre måste uppnå enighet,
d. v. s. vetorätten skulle införas även på
detta plan. Följden skulle givetvis bli
ett lamslående av generalsekretariatets
högsta lednings funktioner. Förslaget avvisades
nu, men redan finns det ivriga
kompromissarier i kulisserna. Sekretariatets
personal skulle strängt fördelas
efter geografiska principer, och avsikten
var uppenbarligen att denna personal
skulle så att säga avinternationaliseras
och dess lojalitet mot respektive länders
politik väga över lojaliteten mot den
internationella institutionen. Nyligen bär
man från rysk sida gjort en direkt framställning
till generalsekreteraren om en
mycket stark utökning av den ryska representationen
bland personalen.

Dessa krav kombinerades med de mest
häftiga, grova och förolämpande attacker
mot generalsekreterare Hammarskjöld.
Alla den kommunistiska dialektikens
mest hänsynslösa ordval användes
mot honom vid möte efter möte, i
säkerhetsråd, i församling, i utskott.
Han blev visserligen inte svaret skyldig,
men det måste ha varit en vidrig skärseld
att gå igenom, och ingen kan undgå
att under en dylik trumeld bli skadskjuten.

Nr 3

Tisdagen den 24

Men attacken inskränktes ingalunda
till detta. Den koncentrerades också till
hela den i och för sig osäkra bas, på
vilken Förenta Nationernas ekonomi vilar.
En noggrant utarbetad skala anger i
huru stor proportion varje land skall bidraga
till förbundets utgifter. De stater
som mest skriker efter nya och större
utgifter är ofta de sämsta betalarna
av klubbavgiften. Bidrag till de utgifter
som blivit en följd av Suezkrisen betalas
över huvud taget icke av Sovjetunionen
och östblocket i övrigt. Detta block
och en rad övriga stater vägrar bidraga
till aktionen i Kongo. FN hankar sig
fram, nu hotad av konkurs. Förenta staterna
förskotterar en del medel, och
följaktligen anklagas Hammarskjöld för
att ta mutor. Den propaganda som föreger
att han och Förenta Nationerna är
en sköld för Förenta staternas imperialism
hämtar ur detta förhållande även
sin näring.

Herr talman! När jag nu skall säga
några ord om Kongokrisen, vill jag framhålla
att det uttalande som utrikesministern
nyss gjort vinner helhjärtad och
fullständig anslutning från min sida. De
små kommentarer som jag har att tilllägga
är kanske präglade av det förhållandet,
att jag som en mera oansvarig
person i vissa avseenden kan vara mera
oförblommerad.

När regeringen Kasavubu-Lumumba i
Kongo inför de kongolesiska truppernas
upplösning och härjningar begärde hjälp
från Förenta Nationernas sida, väckte
det som utrikesministern redan framhållit
allmän beundran att Hammarskjöld
så snabbt och effektivt kunde organisera
avsändandet till Kongo av en
högst avsevärd militär styrka, sammansatt
av kontingenter från en rad afrikanska
och asiatiska stater och från ett
par neutrala europeiska länder — Sverige
och Irland. Hammarskjöld kunde
härvid stödja sig på av honom framkallade
och i själva verket till stor del
av honom dikterade inte alltför klara
resolutioner i säkerhetsrådet. Han kunde
i sin aktion också stödja sig på den lyckade
precedens, som interventionen i
Suezkrisen innebar.

4 Förslå kammarens protokoll F.HI1. Xr

januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
Uppgiften för de utsända militärstyrkorna
var att upprätthålla ordningen
utan att intervenera i den nyblivna statens
inre angelägenheter och politiska
stridigheter. Utrikesministern och generalsekreteraren
har båda understrukit,
att exempelvis den svenska bataljonen
endast fick använda sina vapen till självförsvar.
Själva närvaron av FN-trupper
skulle medföra att ordningen skulle kunna
upprätthållas och stabiliteten återställas.
Samtidigt åtog sig Förenta Nationerna
den i och för sig gigantiska uppgiften
att komma den nya jättestaten till
materiell hjälp och med internationella
krafter ersätta hela den tekniska och administrativa
apparat som förut ställts till
förfogande av den forna kolonialmakten
Belgien.

Huvudsyftet med aktionen var väl
framför allt, som i dag också framhållits,
att förhindra att Kongo blev en tummelplats
för de motsatta krafterna i det
kalla kriget med allt vad det kunde innebära
av en allmän krigsfara. Framgång
för denna aktion berodde sålunda
dels på att ingen intervention utifrån
komme till stånd, dels också på att de
inre motsättningarna i Kongo inte skärptes,
att till den internationella organisationens
förfogande ställdes tillfyllestgörande
personella och materiella resurser
för att ersätta vad som förut levererats
av belgarna. I intet av dessa avseenden
har förutsättningarna uppfyllts, och följaktligen
hotas FN i Kongo av ett fullständigt
eller åtminstone partiellt misslyckande.

Det låg givetvis också en inre motsägelse
i uppgiften att upprätthålla ordningen
utan att blanda sig i inre angelägenheter.
Passivitet mot den ena eller
andra orosstiftaren kan innebära och
har inneburit både inblandning och
partitagande.

Motsättningarna mellan olika riktningar
i Kongo skärptes. Lumumba visade sig
vara en oberäknelig, ibland mycket överspänd
maktsträvare. Den kongolesiska
krigsmaktens chef fick av presidenten
order att häkta premiärministern och
nv premiärministern att häkta presidenten.
Lumumba tilltvingade sig förtro -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
endevotum av ett rumpparlament, dels
genom sina anhängares bajonetter och
dels genom att lova var och en av de
60 närvarande parlamentsledamöterna
en ambassadörspost. Han anbefallde
massaker på alla sina motståndare. Mobutu,
chefen för de väpnade styrkorna,
lydde varken presidenten eller premiärministern
utan neutraliserade dem båda
och tillsatte en sorts provisorisk regering,
bestående av en råd högskolestudenter,
de enda i Kongo som fått någon
högre utbildning. Det var naturligtvis
en militärkupp, men vad skulle exempelvis
general Swedlund ha gjort, om
han fått order av konungen att arrestera
Erlander och av Erlander att arrestera
konungen?

Under tiden ökade separatismen.
Tshombe behärskade med hjälp av
kvarvarande belgiska rådgivare större
delen av Katanga, andra provinser förklarade
sig också oberoende. Stamkrig
började utbryta. Lumumba, som flytt
från sin neutralisering, arresterades av
Mobutus styrkor. Han har sedermera
överförts till Katanga. Hans kommunistutbildade
vice premiärminister Gisenga
flyttade huvudstaden till Stanleyville och
förklarade sig representera landets lagliga
regering. Kasavubu och Mobutu förenade
sina krafter och FN:s församling
erkände genom majoritetsbeslut Kasavubus
delegation som Kongos rätta företrädare.

FN-trupperna förhöll sig i stort sett
passiva men förhindrade väl genom sin
närvaro tills vidare ett klart inbördeskrig,
liksom de väl också förhindrade
att de politiska striderna kunde leda till
något avgörande.

Den internationella hjälpaktionen led
stark brist på personal och pengar. En
rudimentär administration kunde väl
delvis upprätthållas, men hungersnöd
råder i vissa delar, och stora områden
är i själva verket isolerade. Belgarna
började i viss utsträckning strömma tillbaka.
De har i själva verket delvis varit
oersättliga.

I Förenta Nationerna tog västmakterna
i brist på bättre parti för Kasavubu
och kommunistblocket för Lumumba.

Härvid stöddes Moskva av sådana länder
som Jugoslavien, Guinea, Ghana,
Förenade Arabrepubliken, Marocko, Indien,
Indonesien och Ceylon, medan de
före detta franska kolonierna i Afrika
i allmänhet favoriserade Kasavubu-Mobutu.
En rad länder, såsom Guinea, Ghana,
Marocko och Förenade Arabrepubliken
med en sammanlagd truppstyrka
om nära 7 000 man i Kongo har hotat
dra tillbaka sina trupper eller — vad
värre är — att använda dem för att delta
i de inre striderna till förmån för Lumumba.
Den afro-asiatiska samarbetskommittén,
som nyligen uttalat sig för
att trupperna skulle användas till partitagande
i inbördeskriget bar, det kanske
kan tilläggas, också Sovjetunionen som
medlem. Sovjetunionen utlovar sitt stöd
till den s. k. regeringen i Stanleyville.
Att denna redan understödes utifrån
med såväl pengar som vapen, som kanaliserats
över Förenade Arabrepubliken,
torde vara otvivelaktigt.

På senaste tiden har Lumumbas anhängare
skaffat sig herravälde över ytterligare
områden. Även från belgisk sida
har väl en viss indirekt intervention
ägt rum, även om det förefaller mig personligen
som om kritiken mot Belgien i
vissa avseenden varit överdriven. Med de
mycket stora investeringar, som har ägt
rum från belgisk sida och som säkerligen
inte utan belgisk medverkan skulle kunna
utnyttjas och ävenledes skänka den
nya staten nödiga inkomster, är det väl
inte så onaturligt, att belgiska tekniker
och experter önskar kvarstanna eller
återvända, där så är möjligt.

Hammarskjöld och några afroasiatiska
medlare söker försona de stridande. Hittills
synes icke något resultat ha nåtts
men försöken fortsätter. Förenta Nationernas
råd och församling är icke i
stånd att vinna enighet om några som
helst nya direktiv.

Hur det hela skall sluta är väl ännu
ovisst. I värsta fall blir det kaos, och
ytterligare inbördeskrig med stöd för olika
stridande grupper utifrån. Även i bästa
fall synes aktionen komma att hanka
sig fram utan verklig ledning och förlamas
av brist på understöd och med myc -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

ket ovissa utsikter för den nya staten i
hjärtat av Afrika.

Det är väl numera klart, att ett splittrat
FN inte kan företa en aktion av denna
art och att Hammarskjölds initiativ
kanske var »over evne». Det förefaller
som om den överstege institutionens
krafter och förmåga. Hammarskjöld har
i alla händelser inte fått erforderligt
stöd. Kritiken mot honom har på sista
tiden spritt sig till stater, som förut stött
honom. Det hela framstår för mig ibland
som något av en grekisk tragedi, där
hjältens ädelhet, goda vilja och initiativkraft
knäcks av övermäktiga onda krafter.

Från svensk sida har vi väl gjort allt
som står i vår makt för att stödja FN och
generalsekreteraren. Vad vårt handlande
kommer att bli i fortsättningen, står väl
— som utrikesministern också framhållit
— i vida fältet. Vårt stöd kommer väl
att fortsätta, så länge det finns hopp om
att något kan räddas och så länge vårt
deltagande i aktionen uppenbarligen icke
drar oss in i det kalla kriget samt våra
soldater icke erhåller uppgifter, för vilka
de icke varit avsedda och för vilka de
icke är utrustade. Att de utsattes för stora
påfrestningar bär väl den senaste tidens
händelser vittne om.

Så mycket förefaller så gott som säkert,
att det kommer att dröja länge innan
FN vuxit sig så starkt, att en liknande
aktion kan komma att återupprepas,
hur trängande behovet av en intervention
än kan förefalla.

Det var 16 nya stater, som i fjol vann
sitt inträde i Förenta Nationerna, som
därmed kom upp i ett medlemsantal av
99. Det skulle egentligen ha blivit 100,
om inte Sovjetunionen inlagt sitt veto
mot upptagandet av Mauretanien. Det
skedde väl för att ge eftertryck åt det
nyvordna vänskapsförhållandet till Marocko,
som eftersträvar att införliva Mauretanien
med sitt välde.

De flesta av dessa länder är forna
franska kolonier. Det mest betydande är
Nigeria, en förutvarande engelsk koloni.
Deras inträde i förbundet hälsades med
varma välkomsttal från alla håll, och i
och för sig var det väl ägnat att väcka

Statsverkspropositionen m. m.
tillfredsställelse att så många områden
vunnit frihet och självständighet under
relativt ordnade förhållanden.

De nyvordna representanterna för dessa
nya oberoende länder kom väl i de
flesta fall till FN fyllda av förväntningar
och med en viss vördnad för den höga
institutionen. I så måtto blev väl förväntningarna
svikna, som intet uträttades,
och vördnaden försvann väl ganska
snart inför det obehärskade språk som
fördes i debatterna. På den egna talarkonsten
var det inget fel. Det var i Sorbonne
och Oxford tränade vältalare, som
ägde stor formuleringsförmåga. Man frågade
sig bara, hur länge denna lilla, åtminstone
i vissa fall i främmande huvudstäder
tränade elit skulle kunna hålla
sig kvar vid makten och hur mycket de
representerade sina ännu så länge ytterst
primitiva folk. På den goda viljan
och ambitionen kunde man dock i de
flesta fall knappast tvivla.

Sovjetunionen tog initiativet genom
att föranstalta en stor debatt, varunder
krävdes alla koloniers omedelbara avskaffande.
Det kravet blev visserligen avvisat,
men i stället antogs en resolution,
föreslagen av ett 40-tal afroasiatiska stater,
som var mer moderat men likväl i
många avseenden både motsägelsefull
och långtgående. Den blev emellertid antagen
utan någon nejröst.

Under mer än tre veckors debatt fördömdes
kolonialismen i alla tänkbara
tongångar, och de forna kolonialmakterna
och Förenta staterna anklagades
för alla tänkbara missgärningar. Visserligen
fanns det också moderata röster
även bland de forna koloniernas representanter,
men huvudintrycket blev i alla
fall ytterst onyanserat. Vad hjälpte det
t. ex. att Australiens representant underströk,
att på den av Australien ännu administrerade
delen av Nya Guinea finns
ungefär 500 språk med de flesta språkgrupper
ännu isolerade från varandra
samt att de flesta människor i den ogenomträngliga
djungeln där ännu lever på
ett stenåldersstadium. Självstyrelse skall
det i alla vara så gott som omedelbart.

Få föreföll tänka på att utan kolonialismen,
vilka orättvisor som än begåtts

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i dess namn, och utan de vitas inflytande
skulle åtminstone största delen av
Afrika icke haft några som helst möjligheter
att bilda egna stater utan kvarlevt
på stamkrigens nivå. Det är också
tragiskt att tänka på att vad den vite
mannen skänkt de infödda i lindring av
nöd och lidanden tack vare bättre hygien
och läkarvård inom vidsträckta områden
har skapat nya lidanden, som kanske
blir lika stora, i form av en befolkning
som växer fortare än de materiella
resurser som skapas.

Hur som helst är den vite mannens
roll i det svarta Afrika mer eller mindre
avskriven, även om det i många fall betyder
materiell tillbakagång. Många och
svåra konvulsioner kommer antagligen att
bli följden, innan det svarta Afrika slutligen
finner sin livsform, och Kongokrisen
kan komma att upprepas.

Genom att Förenta Nationernas medlemsantal
utökats på detta sätt och genom
att ett tjugotal stater till inom de
närmaste åren kan beräknas bli oberoende
och vinna inträde i Förenta Nationerna,
förskjutes hela majoriteten. Det
är de hjälpbehövande nationerna som
får majoritet, en majoritet som blir större
med åren. De stabila, ekonomiskt
starka länderna kommer i minoritet. Beslut
av församlingen kan förhindras så
snart en tredjedel av rösterna kan mobiliseras,
och detta kan väl i de flesta fall
ske från det ena eller andra blockets
sida. Det är en öppen fråga vad detta
kommer att leda till. Genom televisionen
har exempelvis Förenta staternas befolkning
tillfälle att dagligen följa debatterna.
De stundliga obehärskade utfallen
mot den amerikanska politiken har otvivelaktigt
sin verkan. Det kan tänkas att
tålamodet kan komma att pressas för
hårt.

I nedrustningsfrågan gjordes inga
framsteg och allt vad man åstadkom var
några ganska intetsägande uppmaningar
till de tre främsta atommakterna att söka
uppnå överenskommelse om inställande
av kärnvapenproven. Här hänger allt
fortfarande på frågan om kontrollen, där
meningarna alltjämt går isär. Den nya

amerikanska administrationen har tydligen
för avsikt att göra ett helhjärtat
och energiskt försök att komma till en
överenskommelse i denna fråga såsom
det första nödvändiga steget i riktning
mot vidare framsteg. Misslyckas detta,
kan inte någon betryggande kontroll
åstadkommas inom rimlig tid och jag
tror för min del att Förenta staterna
kommer att återuppta proven, dock endast
under jorden och ovan atmosfären
utan större fara för radioaktivt utfall.
De ryska förslagen om total avrustning
tror väl inte förslagsställarna själva på,
men de är ett utmärkt propagandanummer,
och man hoppas väl på att motparten
i trötthetens tecken och under påtryckning
av en fredsälskande opinion
skall drivas till sådana eftergifter som
åtminstone i någon mån förändrar maktbalansen.

Herr talman! Världen väntar nu med
spänning på vad den nya amerikanska
administrationen skall kunna åstadkomma.
Att den kommer att söka handla
med kraft och målmedvetenhet, förefaller
uppenbart. Den har knutit till sig en
sällsynt duglig personal med både erfarenhet
och initiativkraft på det utrikespolitiska
området. Att det inte kommer
att bli det vacuum i fråga om ledarskap
som utmärkt de senaste åren av
Eisenhowers administration synes säkert.
Hur den nya administrationen
kommer att lyckas kan väl ingen förutsäga.
Svårigheterna är mycket stora.

En av Amerikas främste skribenter,
James Reston, chef för New York Times
Washingtonbyrå, har i ett satiriskt nyårsbrev
till Kennedy karakteriserat detta
läge. Jag vill inte undanhålla kammarens
ledamöter vissa delar av detta aktstycke,
som trots sin lätta form förtjänar
att återges i några väsentliga delar.
Han skriver:

»Bäste Senator Kennedy!

När Ni gör upp Edra planer för det
nya året, hoppas jag, att Ni ville ta hänsyn
till följande önskningar hos det amerikanska
folket.

Vi vill inte slåss med ryssarna, men vi
vill heller inte förhandla med dem. Star -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

kare försvarskrafter och nedrustning vill
vi ha, så att vi kan leva i säkerhet utan
oskäliga kostnader och ängslan.

Situationen på Kuba plågar oss mycket
som Ni väl vet. Vi måste göra oss
av med Castro utan att intervenera i
Kubas inre förhållanden och skada det
kubanska folket. Vi kan inte tolerera en
sovjetisk militärbas på denna ö mer än
vi kan tillåta Chrustjov att ifrågasätta
vår rätt att ha militära baser i Turkiet,
Pakistan, Spanien, Marocko, England,
Tyskland, Frankrike, Formosa, Japan
och Kina.

Vad Kina beträffar så är det verkligen
en besvärlig affär. Kan Ni inte göra
något åt de där sexhundra miljonerna
människor utan att vara stygg mot
Chiang Kai-shek eller överge Quemoy
och Matsu eller erkänna den kommunistiska
regimen?

Vad nu angår våra allierade så förefaller
det oss som om vårt mål är mycket
enkelt. Vi måste vara trogna mot våra
allierade — Frankrike i Algeriet, Holland
på Nya Guinea, Belgien i Kongo,
Portugal i Angola — och på samma
gång hårt hålla på vår antikoloniala tradition
och förtjäna förtroende och vänskap
från de nya staternas i Afrikas och
Asiens sida. Allt vad vi väntar av Eder
är att Ni finner utvägar att nå följande
mål: understöd våra allierade, utrota
kolonialismen!

Det är ofrånkomligen nödvändigt att
den gemensamma marknadens sex länder
går tillsammans med Storbritannien
och de andra staterna som tillhör de
yttre sju. Vi måste förmå dessa stater att
förstå, att säkerhet och stabilitet förutsätter
enighet, men vi vill inte höra något
nonsens om att Förenta staterna och
Kanada skulle ge sig in på dessa fantasifulla
internationella experiment.

Vad angår Förenta Nationerna, var
god se till att det lever upp till sina
ideal! Det är verkligen för tjatigt som
de grälar. Här är målet helt enkelt att
försona Hammarskjöld och Chrustjov,
Lumumba och Mobuto, Castro och Batista,
holländare och indonesier, judar och
araber, fransmän och algerier och öst
och väst.»

Statsverkspropositionen m. m.

Denna framställning är ju som sagt
gjord i en något lättfärdig ton, men den
äger i själva verket en ganska djup mening.
Man finner väl ungefärligen liknande
oförenliga motsättningar i opinionen
även i andra länder, och nödvändigheten
av ledarskap och friska tag synes
uppenbar.

Efter den kraftiga offensiven under
FN-sessionen har den ryske regeringschefen
åter anslagit försonligare tonarter.
Han har åtminstone hittills icke
skärpt Berlinkrisen, även om han förklarat
att en lösning under 1961 är nödvändig.
Han har på många sätt manifesterat
en önskan om kontakt med Kennedyregimen
och säger sig tro på möjligheten
av förhandlingar med denna. Han
har på sätt och vis avskrivit U2-incidenten.
Han har icke hittills öppet intervenerat
i Kongo, han synes i någon mån
ha sökt lugna Castro mot alltför överilade
steg, han synes lämna vägen öppen
för ett modus vivendi i Laos. Understödet
till rebellerna i Algeriet, där för
övrigt vissa utsikter till fred synes föreligga,
tycks hittills mest inskränka sig
till ord. Huruvida allt detta innebär en
insikt om att en förhandling dock maste
innebära eftergifter på båda håll, eller
om det endast är en fortsättning på
det taktiska spelet med omväxlande varma
och kalla omslag, kan ännu inte bedömas.

Säkert är att den period vi står inför
i utrikespolitiskt hänseende är oroande
men på intet sätt hopplös. Sextiotalet
kommer väl att bli fullt av kriser, som
säkerligen kommer att få sina återverkningar
på vårt land. Att vårt land bör
dra sitt strå till stacken med ökade insatser
till utvecklingsländernas fromma
synes uppenbart. Ett samspel mellan näringslivet,
vars investeringar i dessa länder
bör understödjas, och väl avvägda
statliga insatser synes vara vägen.

Må jag till sist i detta sammanhang
tillägga, att den gångna FN-sessionen inte
föranledde några som helst meningsskiljaktighcter
utom i ett par frågor av
underordnad taktisk betydelse inom den
svenska delegationen. .lag är övertygad
om att närvaron i den svenska delegatio -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nen av en representant för högern —
herr Hjalmarson eller någon annan —
på intet sätt skulle förändrat bilden.

Jag har redan så länge tröttat kammaren
med mina utläggningar, att jag inte
nu skall gå in på de ekonomiska problemen
av internationell karaktär och
förhållandet mellan de sex och de sju och
vår roll därvidlag. Tillfälle att återkomma
till dessa frågor kommer nog att yppa
sig.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
genmäle i början av herr Bohemans anförande,
då han var vänlig nog att försöka
värdera den konferens som hölls i
november med 81 kommunistiska partier.
Om herr Boheman också hade värderat
konferensen korrekt, hade jag icke
behövt ta ordet för genmäle, men nu
skulle jag vilja ställa en fråga. Herr
Boheman säger, att i konferensens uttalande
står, att oro och konflikter skall
skapas och underhållas varhelst de uppkommer,
att man skall pressa de kapitalistiska
staterna steg för steg tillbaka
o. s. v. Jag tror att herr Bohemans amerikanska
översättning av texten inte är
korrekt, och jag ber därför att till herr
Boheman få överlämna en korrekt svensk
översättning. Jag ber därtill, att han, om
möjligt i afton, skall kunna visa upp var
någonstans de uttryck, vilkas innebörd
han återgav, återfinnes i denna resolution.

Detta om den saken. Låt mig också,
medan jag har ordet och tiden medger
det, få göra ett par reflexioner i Kongofrågan.
Det faktum att kongolesiska parlamentet
hindrats att verka strök herr
Boheman över med talet om att det var
ett »rumpparlament». Men det är så,
herr Boheman, att det är detta parlament
som det kongolesiska folket har
valt och vars stora majoritet stött och
stöder — i den mån man nu kan komma
tillsammans — premiärminister Lumumba.

Man har sagt att FN-styrkorna inte
skall ta parti. Jag håller med om detta;
de skall enbart utföra en polisiär upp -

gift. Men kan man säga att de fullgör
enbart en polisiär uppgift, när de står
med armarna i kors och ser hur landets
premiärminister brutalt misshandlas?
Vad är det för slags polis? Är det icke
att ta parti?

Nu har vi nyligen haft tre sårade
svenskar. Var sårades de någonstans? Jo
under en tågtransport i Katanga! Katanga
har, som vi vet, officiellt förklarat
sig ha utträtt ur republiken Kongo, men
FN-styrkan kommenderas att i Katanga
skydda transporter för den belgiske quislingen.
Är icke detta att ta parti?

Jag tror att utrikesministern nog får
rätt när han säger, att vi kanske tvingas
att ompröva vår ställning till FN-styrkan
i Kongo.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Öhman för vänligheten att överlämna
den svenska översättningen. Hans uttalande
beträffande denna tycks mig ge
vid handen, att han inte haft nog intellektuell
kraft att själv genomläsa aktstycket.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av herr öhmans
yttrande nyss vill jag framhålla,
att Katangas provinsregering visserligen
förklarat sig självständig och fri från det
övriga Kongo, men detta har aldrig Förenta
Nationerna godkänt, och Katangas
förening med det övriga Kongo är fortfarande
ett faktum. Det ingick i instruktionerna
för FN-trupperna att de skulle
stationeras på vissa platser för att ha
möjlighet att övervaka ordningen inte
bara i de andra provinserna, utan också
i Katanga. Det har för övrigt träffats
överenskommelser om pacificering av
vissa områden i Katanga, överenskommelser
mellan de faktiska makthavarna
och FN:s representanter.

Det argument herr öhman ville vinna
med det han sade om att svenska soldater
sårats i Katanga tycker jag därför
inte har något värde.

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter denna utrikespolitiska
utflykt skall jag återföra debatten
till inrikespolitiska förhållanden.

Remissdebatten är ju knuten till statsverkspropositionen
och avser att ge riksdagen
tillfälle att avge sitt omdöme om
denna innan den remitteras till utskottsbehandling.
Främst är dock denna debatt
ett givet tillfälle för oppositionen att kritisera
eller betygsätta Kungl. Maj:t, dess
åtgärder och förslag. Intet hindrar dock
medlemmarna i regeringspartiet att vända
på steken och recensera oppositionen.
Att så göra är ofta frestande. Vår trekluvna
borgerliga opposition — av herr
Ewerlöf i dag karakteriserad som en
kronärtskocka — är nämligen inte det
under av politisk klokhet, framsynthet
och mänskligt ädelmod som den i vissa
stunder givit sig ut för.

En inträngande granskning av oppositionens
uppträdande nu och tidigare
skulle emellertid bli en rätt vidlyftig historia,
varför det må räcka med några
spridda reflexioner. Jag kan inte underlåta
att än en gång erinra om de — må
det tillåtas mig att använda ordet — lättsinnets
år, då oppositionen med hoppfull
håg och fantasi excellerade i en vild
överbudspolitik. Denna överbudspolitik
var en mycket trist historia, ty den ställde
riksdagens utskott inför åtskilliga bekymmer.
Det var inte bara det, att statsutskottet
hade travar med borgerliga motionsyrkanden
om höjda anslag, utan
också det, att bevillningsutskottet hade
packar med motionsyrkanden på skattesänkningar.
I utskottslokalerna mot
Riksgatan hade ledamöterna att ta ställning
till krav på ökade utgifter, medan
de som satt i lokalerna vettande mot
Norrström ställdes inför önskemål om
minskning av statens inkomster. Det
var en parallell till det bekanta men
omöjliga kommunistiska slagordet »lönerna
upp och skatterna ned».

överbudspolitikens år efterträddes av
tider, då sparsamheten blev högsta mode.
Som detta modes främste formgivare
uppträdde högern med ett närapå
ursinnigt nit. Socialbudgeten skulle
krympas. Barnfamiljer och s. k. efter -

Statsverkspropositionen m. m.
satta minoriteter utsågs av högern som
lämpliga objekt att pröva verkningarna
av de nya signalerna. Enigheten inom
oppositionen kring sparsamhetsåtgärderna
var dock inte störande stor.
Det ena partiet ville spara si, det andra
så. Om sparsamhet med statens medel
var dock alla ense. I det avseendet
har inga delade meningar rått inom
riksdagen — jag menar alltså att försiktighet
med statens pengar bör iakttagas.
Men meningarna har gått isär
och kommer att gå isär beträffande
vad som är klok sparsamhet och klok
hushållning. Att på högervis spara på
de sociala utgifterna är sålunda otänkbart
för socialdemokratien.

I fjolårets valrörelse fick socialpolitiken
en framstående plats. De tre borgerliga
partierna hade var sitt budgetförslag,
som mer eller mindre siktade
på omläggningar av de sociala utgifterna,
vart och ett ingående i de aktuella
sparsamhetsprogrammen. En ädel
tävlan togs upp mellan de tre borgerliga
oppositionspartierna, som drömde
om att kunna rikta ett förintande slag
mot socialdemokratien. Regeringen skulle
störtas. En borgerlig ministär skulle
komma fram ur valslagets rök och
damm.

Men de tilltänkta bröderna i den avsedda
borgerliga koalitionsregeringen
kom — som så ofta sker mellan arvingar
— i luven på varandra. Uppenbart
för allt folket blev detta sedan högerns
Sam Nilsson gjort sin TV-debut
och folkpartiets och centerns ledare
presenterat sitt mittenalternativ. Efter
valet lugnade oppositionen ned sig. Den
politiska debatten nyktrade till. I denna
mera sansade politiska atmosfär är
det vi för denna remissdebatt.

Åtskilliga lärdomar har de gångna
åren gett oss, både oss inom regeringspartiet
och — hoppas jag — medlemmarna
inom oppositionen. Den debatt
som finansplanen och fackministrarnas
budgetförslag utlöst har i år varit lugnare
än tidigare år. Detta är säkerligen
inte bara en följd av att 1961 är ett s. k.
politiskt mellanår.

Låt mig så, herr talman, uttala min

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tillfredsställelse över de förbättringar
för de »eftersatta minoriteterna», som
kan utläsas i årets statsverksproposition.
Handikappade medborgare skall få sina
förhållanden förbättrade. Blinda, vanföra
och hörselskadade avses få ökad
hjälp. Det är i vissa fall betydande förbättringar
som föreslås, ökningen av anslagen
till vad numera kallas eftersatta
minoriteter belöper sig till 21 procent
eller i absoluta tal till närmare 10 miljoner
kronor. Inkluderar man nykterlietsvården
och mentalsjukvården i anslagen
till eftersatta grupper kommer
ökningssumman upp till i runt tal 50
miljoner kronor. Dessutom föreslås stora
uppskrivningar av beloppen till mentalsjukvården,
omskolningskurser för
bl. a. handikappade m. m. Dessa ökningar
är värda att noteras och tyder
på att samhället efter måttet av sina
resurser söker tillgodose även smärre
och ofta bortglömda grupper.

Tillfredsställande är även att den sedan
länge bebådade reformeringen av
tjänsteläkarorganisationen nu tycks stå
inför sin lösning. En utökning av provinsialläkarorganisationen
och en anknytning
av denna till länsorganen,
d. v. s. till landstingen, är en mycket
angelägen åtgärd. Den ofta olustiga tävlan
kommunerna emellan då det gäller
att skaffa läkare är en styggelse, som
snarast bör förhindras. Sjuka människor
skall inte behöva lida för att deras
hemkommun inte kan eller inte vill
deltaga i den tävlan som förekommer
om läkarna med pampiga, kommunalt
subventionerade läkarvillor som lockelsemedel.

Är jag sålunda, herr talman, tillfredsställd
med åtskilligt som statsverkspropositionen
innehåller, är jag däremot en
smula betänksam över något som håller
på att ske men som riksdagen tydligen
inte skall ha något avgörande över. Det
är den aktuella nya kommunreformen
jag syftar på.

Att en ny kommunindelning kan behövas
vill jag inte förneka, men dess
karaktär av frivillighet bör starkt understrykas.
En alltför extrem sammanläggning
av städer och s. k. storkom -

muner kan få allvarliga konsekvenser.
Där skol- och andra frågor på ett tillfredsställande
sätt kan lösas genom civilrättsliga
avtal och liknande, är detta
enligt mitt sätt att se att föredra framför
direkta kommunala sammanslagningar.
Den förra kommunsammanslagningen
var på många håll en smärtsam
operation, vars irriterande efterverkningar
ännu inte helt har övervunnits.
Att den fortsatta flykten från landsbygden
för många s. k. storkommuner skapat
svårigheter är uppenbart och måste
givetvis föranleda en viss revidering
av kommungränserna, men det som skall
ske bör ske med försiktighet och utan
alltför kraftiga ingrepp i vad man brukar
kalla kommunernas fria liv.

Herr talman! Med det sagda har jag
i korthet givit min syn på vissa aktuella
frågor. Jag vill sluta med den förhoppningen,
att utskotten, som nu har att i
lugn och ro ta itu med statsverkspropositionen
och årets till synes inte alltför
överväldigande motionsflora, skall
göra det med sedvanlig grundlighet och
omtänksamhet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ESKILSSON (h) :

Herr talman! När riksdagens högtidliga
öppnande ägde rum på rikssalen
för snart fjorton dagar sedan, lyssnade
jag med särskild uppmärksamhet på ett
avsnitt i herr talmannens anförande.
Det var när Ni, herr talman, berörde det
bebådade förslaget om ett permanent
skördeskadeskydd för jordbruket och
förmodade, att detta förslag skulle mottagas
med mycket stort intresse. Jag är
alldeles säker på att detta förmodande
var riktigt.

Det är naturligt att intresset först och
främst finns bland landets jordbrukare,
hos våra producenter, men jag tror också
att det finns inom andra folkgrupper.
Det är nämligen ett allmänt intresse
att vi kommer ifrån systemet med
särskilda stödåtgärder varje gång som
det inträffar en skördeskada och i stäl -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

let får mera permanenta anordningar.
Alldeles särskilt känner vi detta behov
i sådana trakter som ofta hemsöks av
svåra skördeskador, såsom fallet varit
i herr talmannens hembygd och i mitt
eget hemlän.

Vi väntar alltså med stort intresse på
den bebådade propositionen om permanent
skördeskadeskydd. Omdömet
om förslaget måste givetvis anstå tills
detsamma om några dagar överlämnas
till riksdagen. Jag uttalar i dag bara
den förhoppningen, att jordbruksministern
när han skrivit sin proposition har
tagit hänsyn till de synpunkter som
framförts under ärendets remissbehandling
bl. a. från olika jordbruksorganisationer.
När man ser att statsrådet Netzén
räknar med ett avsevärt högre belopp
som statens bidrag till ersättningskostnader
än det som nämnts tidigare,
har man kanske rättighet att hysa dessa
förhoppningar. Bidraget är nämligen
enligt statsverkspropositionen höjt från
tidigare beräknade 6 miljoner kronor
till 10 miljoner.

Det är nödvändigt att frågan om ett
skördeskadeskydd kan lösas under så
stor enighet som möjligt. Bland jordbrukarna
har man betraktat tidigare förslag
till skördeskadeförsäkring med
stor skepsis, och det iir väl anledningen
till att försäkringsformen måste överges.
Så mycket mera angeläget är det
då att vi nu får ett förslag som de närmast
berörda parterna, nämligen jordbrukarna
och deras organisationer, kan
acceptera helhjärtat och hjälpa till att
föra ut i verkligheten.

Men innan vi får ett permanent skördeskadeskydd
måste frågan om stödåtgärder
med anledning av 1960 års svåra
skördeskador lösas. Även där väntar
vi nu på regeringens förslag efter överenskommelsen
häromdagen mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer.
Under det att 1960 blev ett
gott skördeår i stora delar av landet,
drabbades Mellansverige även detta år
av svåra skördeskador. På det viset
upprepades de svåra påfrestningar som
särskilt Mälarlänen och landskapen i
östra Götaland varit utsatta för under

Statsverkspropositionen m. m.

nästan hela 1950-talet. På många håll
blev stora delar av grödan totalförstörd
i fjol, och överallt försvårades skördearbetet
oerhört. Det var sannerligen inte
lätt att vara jordbrukare i de hemsökta
länen hösten 1960!

Fortfarande ser man ganska stora
områden med obärgad säd ute på fälten,
när man t. ex. åker genom Östergötland
och Södermanland. Det är också
dessa båda län som enligt den officiella
statistiken fått de största skördeskadorna.
Enligt jordbruksnämndens
beräkningar för den 15 oktober 1960
understeg fjolårets skörd där normalskörden
med mer än 20 procent. I pengar
räknat betyder det t. ex. för mitt
hemlän minst 50 miljoner kronor i bortfallen
skörd, och då har man bara tagit
hänsyn till kvantiteten. Om man dessutom
betänker, att kvaliteten på grund
av det ihållande regnet blev mycket dålig,
så att stora delar av brödsäden endast
duger till foder, förstår man att
den verkliga förlusten är betydligt större
än 20 procent.

Det är givet att dessa förluster medfört
stora påfrestningar på jordbrukets
ekonomi. I många fall har den varit
hårt ansträngd genom tidigare dåliga
skördeår. Jordbrukets ekonomi är över
huvud taget mera sårbar i våra dagar
än den var förr. Kapitalbehovet är
större och omkostnaderna likaså. När
jordbrukarna på grund av svårigheten
att skaffa arbetskraft och dålig lönsamhet
övergått till kreaturslös drift, så
blir det ännu svårare att bära påfrestningarna
av en dålig skörd. Den försämrade
likviditeten märks på olika
sätt. Den har tagit sig uttryck i ökad
låneefterfrågan både direkt i kreditinrättningarna
och beträffande de av riksdagen
beslutade stödlånen. Jordbrukarna
har också haft stora svårigheter att
klara sina gamla lån. Jag läste för några
dagar sedan en rapport från en kreditinrättning
på jordbrukets område i
mitt eget län, att endast 40 procent av
förfallna räntebelopp under december
månad hade betalats inom föreskriven
tid. Utestående restantier hade även
fördubblats under en treårsperiod.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. in.

Skördeskadorna uppkommer utan
jordbrukarnas egen förskvllan. De vållas
av krafter, över vilka ingen människa
rår och vilkas verkningar endast i
ringa grad kan förebyggas av den enskilde.
Lika väl som samhället i andra
sammanhang, t. ex. vid arbetslöshet, träder
till och hjälper den som drabbas
oförskyllt, så måste samhället ge en
skälig hjälp åt de jordbrukare som berövats
lönen för sitt arbete genom vidriga
väderleksförhållanden. I vårt land
begär man inte som på många andra
håll jordbruksministerns huvud på ett
fat när skörden slår fel, men vi väntar
att han skall föreslå stödåtgärder som
verkligen hjälper de drabbade.

Så snart två eller tre kommunalmän
varit församlade under de senaste månaderna
har man diskuterat den fråga
som herr Birger Andersson nyss berörde,
nämligen frågan om en ny kommunindelning.
Det är tydligen en angelägenhet
som i mycket hög grad intresserar
människorna runtom i landet.
Vi hade en livlig debatt i denna
fråga i höstas här i kammaren, och när
den arbetande beredningen i inrikesdepartementet
snart presenterar sitt förslag
kommer givetvis diskussionen ånyo
att blossa upp.

Vid sidan av den egentliga kommunindelningsfrågan
har vi emellertid en
annan indelningsfråga som skall få sin
slutliga lösning under 1961, nämligen
den nya pastoratsindelningen. I många
socknar ute i landet väntar man med
oro och dystra aningar på det avgörande
beskedet från regeringens sida i
denna fråga. När kammarkollegiets förslag
till regeringen presenteras undan
för undan märker man nämligen att indragningarna
av prästtjänster ute i
landsbygdsförsamlingarna kommer att
gå vida längre än vad man räknade med
under tidigare diskussioner. Flykten
från landsbygden och enkannerligen
från glesbygderna gör väl ibland förändringarna
ofrånkomliga, men det
känns ändå bittert när operationen måste
ske. Även i småförsamlingarna har
man varit beredd att ta på sig stora offer
för att få behålla sin församlings -

präst. Därom vittnar många opinionsyttringar
under de senaste åren, opinionsyttringar
som skurit rakt igenom
politiska skiljelinjer och omfattats av
alla samhällsgrupper. Man må därför
uttala förhoppningen, att regeringen i
slutomgången skall ta all möjlig hänsyn
till de önskemål att få ha kvar församlingsprästen
som kommit fram från
olika håll. Även om befolkningsunderlaget
är svagt i en församling kan behovet
av en egen prästtjänst vara väl motiverat.
Vi får inte bara tänka rationellt
och ekonomiskt i dessa frågor, utan
även besinna angelägenheten av att
gudstjänstliv och församlingsvård främjas
på bästa sätt i de olika bygderna.

När det gäller nyindelningen av de
borgerliga kommunerna bär ryktena surrat
som en bisvärm under de senaste
månaderna. Tidningarna har flödat av
artiklar om den väntade nyordningen.
Ibland bär man svårt att värja sig för
den reflexionen att det blivit något av
psykos över alla gissningar åt olika håll.

Trots att det bara har gått 10 år sedan
vi genomförde den senaste reformen
finns det på många håll redan nu
behov av en ny kommunindelning. I
mitt eget hemlän har vi aktuella exempel
på detta. Vid senaste årsskiftet sammanslogs
sålunda två rena landsbygdskommuner
utanför Linköping med vardera
3 000 invånare till en kommun. I
förra veckan föreslog en enhällig utredningskommitté
i två andra kommuner,
denna gång utanför Norrköping, en
liknande sammanslagning från nästa nyår.
När vi höll på med förhandlingar i
fjol om samverkan mellan kommunerna
på skolans område, hade vi många
gånger anledning att fundera över om
kommunindelningen verkligen var rationellt
ordnad. Om inte kommunerna
var tillräckligt stora för att själva klara
sitt skolväsen fick vi ta på oss stora
kostnader för barnens skolgång i närHflgäode
tätorter. Det var nva utgifter
för de flesta kommuner, och det innebar
en övervältring på kommunerna av
utgifter som tidigare i stor utsträckning
betalats av staten. Tyvärr innebar det
också att landskommunerna får betala

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

en utbildning som endast i ringa mån
kan utnyttjas inom den egna kommunen.
När flickorna och pojkarna är färdiga,
stannar de i regel kvar i tätorterna, där
de fått sin utbildning och där arbetstillfällen
och inkomstmöjligheter är bättre.
I sådana fall skulle en kommunsammanslagning
bl. a. tjäna syftet att utjämna
kostnaderna och skattetrycket
mellan olika kommuner.

Men även om en ny kommunindelning
kan vara aktuell på många håll,
så är det inte en fråga som kan lösas
efter en enhetlig schablon och inte heller
en angelägenhet som skall genomföras
brådstörtat och i en handvändning.
Man måste ge sig god tid för att
få fram bästa möjliga resultat. I många
landskommuner har folkminskningen
gått förödande fram under de gångna
10 åren, och utsikterna för framtiden
är inte ljusa. I glesbygderna kommer
troligtvis den fortgående förgubbningen
att ytterligare påskynda avfolkningen.
Kommunerna i sådana trakter blir
för svaga både med hänsyn till befolkningstal
och ekonomi. Dessa svårigheter
undgår man emellertid inte genom
att slå ihop ett par eller tre likartade
kommuner, så som man många gånger
gjorde vid förra kommunindelningen.
Man måste i stället försöka få till stånd
enheter, som inom sig rymmer åtminstone
en utvecklingsbar tätort med arbetstillfällen
för befolkningen och servicemöjligheter
för allmänheten. På det
sättet tror jag att man lägger grunden
till en mera varaktig kommunindelning
än det visade sig att 1951 års reform
skulle bli.

Många av de planer som diskuterats
i tidningarna förefaller emellertid att gå
alldeles för långt. Det skulle innebära
att det bara blev en handfull kommuner
även i relativt stora län och att
landsbygdsområden i stora räjonger
skulle läggas tillsammans med någon
stad. .lag tror att man även i det fallet
måste gå fram med stor försiktighet. Vi
får inte glömma bort de enskilda människorna
ute i bygderna och deras behov
i våra strävanden att få en perfekt
yttre ram för den kommunala verksam -

Statsverkspropositionen m. m.

heten. Annars kan man för att komma
ifrån svårigheterna med den alltför lilla
kommunen lätt råka ut för andra svårigheter
med den alltför stora. Det kommer
t. ex. att bli omöjligt för de kommunala
förtroendemännen att följa med
det som rör sig inom den större kommunala
enheten. Man riskerar att få en
tungrodd förvaltning, och förtroendemännens
inflytande kommer att minskas.
Det blir också allt färre människor
som får vara med i det kommunala livet,
och detta är en försvagning av vårt
folkstyre. Visserligen blir den kommunala
självbestämmanderätten kringskuren
för varje år genom de beslut som
vi fattar här i riksdagen, men det har
dock varit av oskattbart värde för vårt
land, att människorna ute i bygderna
varit engagerade i det kommunala arbetet,
att de fått känna ansvaret för sin
bygd och dess utveckling. Och det har
varit värdefullt, att denna krets av verksamma
kommunala förtroendemän inte
har varit för liten. Det är därför angeläget
att vi försöker rädda över så mycket
som möjligt av dessa värden till en
ny kommunal organisation.

Herr talman! Vad jag har sagt har väl
haft föga samband med årets statsverksproposition.
Men i en remissdebatt är
ju ämnesvalet fritt, och jag är övertygad
om att de ämnen som jag berört har
aktualitet för stora delar av vårt folk.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Det har redan tidigare
under debatten understrukits att 1960
har varit ett gott år för det svenska näringslivet,
och detta kan sägas gälla även
det svenska skogsbruket. Exporten av
massa och papper har ökat väsentligt under
år 1960 och liksom produktionen av
trävaror i övrigt vunnit avsättning till
fasta och tillfredsställande priser, vilket
naturligtvis har varit till mycket stor
fördel för vårt nationalhushåll.

Jag kan instämma i vad den föregående
talaren sagt om skyddet för skördeskador
i framtiden, men jag skulle också
vilja spinna vidare på den tråd som
han började med och något beröra skogen
och jordbruket över huvud taget.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

När det svenska lantbrukets framtidsmöjligheter
bedömes, förefaller det mig
som om man alltför ofta — även här i
riksdagen — bortser från hur intimt
skog och odlad jord i vårt land hör samman.
Utesluter vi några begränsade slättbygdsområden
i södra Sverige och de
nordliga områdena ovan odlingsgränsen
är — som nu det svenska landskapet en
gång är funtat — en kombination av
skogsbruk och jordbruk den enda och naturliga
formen för ett lönande lantbruk.
Allt efter landskapets struktur måste det
svenska lantbruket drivas i former växlande
mellan det rena eller nästan rena
jordbruket och skogsbruk med enbart
husbehovsjordbruk eller i undantagsfall
rena skogsbruk.

Vår jordbrukspolitik kräver som bekant
förutom inre rationalisering även
en yttre rationalisering mot större företagsenheter,
som kan ge ägarna inkomstlikställighet
med jämförbara inkomsttagare
i andra näringsgrenar. Till vilka
delar åker och skog skall ingå i dessa
bärkraftiga enheter får som jag nämnde
bli beroende av de lokala förhållandena,
men för att den teoretiskt bärkraftiga
fastigheten skall bli rätt brukad och
även i praktiken bärkraftig fordras dessutom
att ägaren besitter nöjaktig yrkesskicklighet
såväl på jordbrukets som
skogsbrukets område. Jag skulle, herr
talman, utifrån årets statsverksproposition
och i någon mån även utifrån den
tidigare debatten vilja delge kammaren
några synpunkter på medlen att skapa
bärkraftiga lantbruk och kanske speciellt
medlen för skogsbrukets förkovran.

Först skulle jag då — under erinran
om vad jag redan framhållit om sambandet
mellan jord- och skogsbruk —
vilja efterlysa en mera målmedveten
samverkan uppifrån och nedåt mellan
jordbrukets och skogsbrukets målsmän.
Mig förefaller det bl. a. märkligt att
bland 21 utredningsmän och 23 experter
i 1960 års jordbruksutredning inte
återfinna en enda skogsman. Inte heller
i 1960 års utredning rörande förvaltningen
av ecklesiastika boställen, som
bl. a. har att öppna vägen för ett bättre
skogsbruk på boställena, finns någon

skogsman representerad, trots en direkt
framställning härom. De ecklesiastika
boställena omfattar dock i runt tal
300 000 hektar skogsmark med ett taxeringsvärde
på nära 500 miljoner kronor.
Rätt betecknande är för övrigt att Jordbrukets
upplysningskommitté utan att
ha sökt kontakt med skogens målsmän
avger förslag rörande även skogsbrukets
rådgivande verksamhet. Nog är det i fall
som dessa högst befogat att understryka
vikten av att även skogen får göra sin
stämma hörd. På länsplanet — det vet
jag av erfarenhet — är samarbetet mellan
lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse
värdefullt t. ex. vid en vttre rationalisering.
Den förtroendefulla kontakten
mellan skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
och praktiskt taget alla skogsägare
gör att en sammanläggning av fastigheter
ofta lätt och snabbt kan genomföras
under medverkan av skogsvårdsstyrelserna.
Skogen har ofta avgörande betydelse
vid sammanläggningen, och
skogsvårdsstyrelserna brukar härvidlag
kunna anvisa en ekonomiskt vettig och
praktiskt genomförbar lösning.

Vid sidan av lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet
bedrivs som
bekant på enskilt initiativ en omfattande
och kanske lika betydelsefull rationaliseringsverksamhet
genom byten av
mark mellan kronan, bolagen och enskilda
skogsägare i Norrland och Dalarna,
alltså de landskap där arronderingsförhållandena
är mest otillfredsställande.
Hittills har ungefär 250 000 hektar gått
i byte på detta smidiga sätt, dels genom
ägobyten enligt jorddelningslagen, dels
genom s. k. avtalsbyten. Dessa byten har,
som kammarens ledamöter torde erinra
sig, underlättats genom riksdagsbeslut
1959 och 1960, innebärande att beskattningsreglerna
i vissa avseenden ändrats
och förändringar skett i bestämmelserna
om förvärvsfrågornas handläggning. Men
kvar står den olägenheten med avtalsbytena,
att överlåtelserna måste lagfaras,
varvid stämpelavgift uttages — inte av
kronan, som är befriad från sådan, men
väl av bolagen, som har att betala 2 procent,
och av enskilda, som skall betala
1 procent av den överlåtna egendomens

Tisdagen den 24 januari 19C1 fm.

Nr 3

värde. Detta medför att stämpelavgiften
vid större byten blir avsevärd och ofta
uppgår till ungefär samma belopp som
kostnaden för skogsvärderingen.

Lagfartskostnaden har bevisligen haft
en starkt hämmande inverkan på bytesverksamheten.
På många håll har omfattande
byten planerats och överenskommelse
träffats mellan berörda markägare
men genomförandet fått anstå på
grund av den dryga extrakostnad, som
stämpelavgiften utgör.

I mer än tio år har ett slopande av
stämpelavgifterna föreslagits i olika sammanhang.
Senast förra årets vårriksdag
beslöt på förslag av ett sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan
om förslag till befrielse från stämpelavgiften
vid byte i arronderingssyfte, »så
snart möjligheter till avgivande av dylikt
förslag föreligga».

Att en översyn för närvarande pågår
av lösen- och stämpelförordningarna genom
av Kungl. Maj:t tillkallad utredningsman
torde inte behöva hindra en
särbehandling av stämpelfrågan. Min ursäkt
för att jag så här ingående tagit upp
detta ärende i remissdebatten är dess
utomordentliga vikt för skogsbrukets rationaliseringssträvanden.
Hela det svenska
skogsbruket står enigt bakom hemställan
om ett beslut redan vid innevarande
års riksdag att stämpelavgift icke
skall utgå vid byte av fastighet i arronderingssyfte.

Rent allmänt, herr talman, kan man
väl säga att vår nuvarande jordbrukspolitik
— som den formats enligt det
s. k. sexårsavtalet fram till 1965 och därtill
pressad av frihandelssträvandena —
ställer stora krav på takten i fråga om
såväl inre som yttre rationalisering. Staten
intar med hänsyn härtill knappast
någon konsekvent hållning, när den å
ena sidan kräver en omfattande och
snabb rationalisering av lantbruksnäringen
och å andra sidan genom sin
kreditpolitik ransonerar och fördyrar
den viktigaste rationaliseringsfaktorn,
nämligen kapitalet. Jag antar alt många
iiven i denna kammare vet bur svårt det
i dag är att få ens ett blygsamt hypo -

Statsverkspropositionen m. m.
tekslån eller att låna annat långfristigt
kapital, och räntan är ju hög.

Det är naturligtvis ingen nyhet jag för
till torgs, när jag påpekar att det inte
minst är statens och bostadsbyggandets
kreditprioritering som ger upphov till
näringslivets kapitalförsörjningsproblem.
Men jag undrar om inte i detta fall lantbrukets
dilemma är mest påtagligt genom
den utformning vår jordbrukspolitik
fått, de krav på rationalisering den
ställer och de ständigt ökande kapitalinvesteringar
den förutsätter även på kort
sikt. Här måste, såvitt jag kan se, en annan
avvägning ske, om jordbrukspolitikens
mål skall kunna nås.

Också vår skattepolitik kommer in i
bilden. Jag hade inte tänkt att beröra den,
men herr öhman nämnde förmögenhetsskatten,
och statsministern talade om att
vi bör gynna näringslivet, och det gör
att jag kanske får tillåta mig att ta ett
något djärvt exempel. Man räknar ju
med att bärkraftiga normjordbruk, som
vår jordbrukspolitik siktar mot för att
skapa inkomstlikställighet med jämförbara
inkomsttagare inom andra näringar,
i dag kräver investeringar i jord,
skog och maskiner på 300 000 å 400 000
kronor — framdeles troligen väsentligt
mera. Vid mina — kanske rätt lekmannamässiga
— funderingar har det då
framstått som en inkonsekvens att belasta
dessa normjordbruk med en extra
skatt — i form av förmögenhetsskatt —
redan vid en insats av eget kapital om
20 å 25 procent av dessa belopp. För
övrigt är numera enbart det investerade
kapitalet i djur och maskiner ofta av
den storleksordningen att även arrendatorer
drabbas av förmögenhetsskatt. Jag
ber att få ställa den frågan till kammaren:
Kan det vara rimligt att ägaren av
ett normallantbruk om 400 000 kronors
värde, redan när han kanske så att säga
bara till hälften är ägare av sin gård, utöver
ränta på lånat kapital belastas med
1 000 kronor i sådan extra skatt som förmögenhetsskatten
utgör? Om ägaren i
fråga med tiden genom sparsamhet nedbringat
sina skulder, så att han till tre
fjärdedelar blir ägare av gården, uppgår
förmögenhetsskatten till 2 300 kronor om

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
året, och skulle lian till äventyrs på gamla
dagar vara skuldfri, blir belastningen
3 600 kronor per år.

Mycket vore naturligtvis i detta sammanhang
att säga om inflationens inverkan,
den förbryllande värdesättningen
av lantegendomar m. m. Jag skall emellertid
inte fördjupa mig i dessa spörsmål,
utan inskränker mig till att hävda
den privata meningen, att en reducering
av förmögenhetsskatten upp till normallantbrukets
övre kostnadsram bör övervägas.
Reduceringen kan givetvis inte
inskränkas till lantbruket, utan måste,
om den genomföres, bli generell.

Nu har jag säkert chockerat många
här i kammaren. Men tänk efter, särskilt
alla ni som liksom jag är löntagare! Vi
har ju numera genom ATP blivit så att
säga kapitalister — ursäkta ordet! Det
kapitaliserade värdet av våra och våra
närmastes pensionsförmåner uppgår till
betydande belopp. Såvitt jag förstår kan
man därför se det spörsmål, som jag här
talar om, även på det sättet att en reducering
av förmögenhetsskatten för lantbrukare
och andra företagare blott skulle
innebära en skälig kompensation åt
den riskbärande företagarsidan för den
förmån och trygghet löntagarsidan numera
äger genom pensionsförmånen. Jag
anser att löntagarsidan har all anledning
— även i eget intresse — att härvidlag
visa generositet.

Detta var, herr talman, kanske en liten
tankeutflykt. Jag skall återuppta tråden
och ber då att få säga några ord om
yrkesutbildningen.

För att göra vårt skogs- och jordbruk
rationellt och bärkraftigt kräves, som jag
redan har sagt, att dess utövare kan sitt
yrke och följer med i utvecklingen. Få
yrken kräver sådan mångsidighet som
lantbrukarens. Behovet av yrkesutbildning
och fortbildning inses också numera
allmänt även i fråga om den länge
eftersatta skogliga yrkesutbildningen.
Härvidlag får man måhända vara till
freds med det förhöjda anslag till skogsbrukskurser
som i år föreslås under
nionde huvudtiteln, även om höjningen
endast utgör en dryg tredjedel av vad
skogsstyrelsen hemställt om och följakt -

ligen måste anses utgöra ett absolut minimum.

Det finns en del saker som vi kan
glädja oss åt i fråga om yrkesutbildningen
under nionde huvudtiteln. Vi vet att
det kommer ett förslag till omorganisation
av lantbrukshögskolan, statens lantbruksförsök
och även av skogshögskolan
och statens skogsförsöksanstalt. Det
sistnämnda förslaget emotses med allra
största intresse och under livlig förhoppning
om att remissledes och på annat
sätt framförda synpunkter på utredningsförslagen
måtte bli beaktade.

Det finns vidare en hel del att säga
om utbildningen vid statens skogsskolor
och skogsmästarskola, men jag inskränker
mig därvidlag till att uttala en förhoppning
att en gammal fråga äntligen
får sin lösning, nämligen att de från
skogsskolorna utexaminerade erhåller en
examenstitel.

Vad som på utbildningsfronten kanske
mest förvånat, för att inte säga oroat,
skogens och jordbrukets företrädare är
nog den kommuniké som 1957 års skolberedning
utfärdade från Visby i somras
och som bland annat innebar att
grenar med lantbruksutbildning och
skoglig utbildning skulle slopas i enhetsskolans
9 y. Av vad jag redan sagt
torde ha framgått att en intensifierad
mera allmän utbildning inom såväl jordbruket
som skogsbruket är oundgängligen
nödvändig. Utformningen av en
skoglig gren i enhetsskolan har nu under
väl tio år förberetts av de organ
som arbetar med skoglig yrkesutbildning.
Full enighet — den är för övrigt
grundad på erfarenhet — har rått om
lämpligheten av skogsundervisning i 9 y.
Under de senaste åren har den skogliga
enhetsskoleundervisningens uppläggning
och inordnande i den totala
skogsyrkesutbildningen varit föremål för
en utredning, som lett till att skolöverstyrelsen
och skogsstyrelsen träffat överenskommelse
om dels att en skoglig gren
av 9 v bör finnas, dels att denna utbildning
i princip bör jämställas med
första årskursen i den planerade tvååriga
grundutbildningen. Själva grunden
för detta långtgående samarbete mel -

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

lan obligatorisk och frivillig utbildning
synes bli allvarligt rubbad, om Visbybeslutet
genomförs.

Måhända kan den mindre initierade
tänka sig att skoglig yrkesutbildning
helt kan ges inom den frivilliga utbildningens
ram. Men från skogsbrukets sida
måste med kraft hävdas, att med den
ställning skogen har och kommer att
bibehålla inom svenskt näringsliv är
det ett oavvisligt krav att till skogsvrket
rekryteras ett tillräckligt antal dugliga
ungdomar. Gjorda undersökningar
visar att det inte endast finns underlag
för att anordna en skoglig gren av 9 y
över snart sagt hela landet, utan även att
intresset härför är stort och att det i
många fall redan föreligger långt framskridna
planer på hur en sådan undervisning
skall utformas. Till underlaget
hör då givetvis även alla de tusentals
ungdomar, som är inriktade på att överta
släktgårdar eller andra gårdar, och
givetvis också sådana som från tätorternas
otrivsel dras till skogsyrket. Skogens
målsmän vill med andra ord ha
sin rättmätiga chans att i konkurrens
med mekanisk-teknisk och annan utbildning
på samma utbildningsnivå få det
urval av duktiga ungdomar som näringen
behöver och inte tvingas att ställa
sig i ko för att i nåder ta emot den rest
som blir över sedan sållning skett för
andra yrken. Läget är redan allvarligt
nog, som vi vet. Bara för några dagar sedan
talades det ju i radio om att det aktuella
behovet av arbetskraft i skogen
uppgick till omkring 20 000 man.

Jag antar att man på jordbrukshåll
hyser ungefär samma uppfattning i den
här frågan som jag deklarerat för skogsbrukets
del.

Låt mig till sist, herr talman, om nu
kammarens tålamod inte tryter, som en
slutvinjett ta upp något som huvudsakligen
är eu norrlandsfråga och som belyser
hur facetterad och därför utomordentligt
betydelsefull en anslagsfråga
kan vara. Jag avser skogsbygdernas vägfrågor.

1955 års skogsvårdsutredning rekommenderade
på sin tid ett årligt anslag
om 15 miljoner kronor till skogsvägs -

Statsverkspropositionen m. m.
byggande på enskilda skogar. Under
nionde huvudtiteln föreslår departementschefen
ett sedan flera år oförändrat
anslag på 7,7 miljoner kronor att
avräknas mot automobilskattemedel.
Skogsstyrelsen å sin sida vidhåller en
hemställan om att anslaget skall höjas
till 11,5 miljoner kronor, vilket motsvarar
mindre än 1 procent av de beräknade
inflytande automobilskattemedlen för
budgetåret 1961/62. Förutom att det lätt
torde kunna ledas i bevis att skogsbruket
med all rätt kan göra anspråk på
mer än en procents återbäring av dessa
skattemedel, tyder denna njugghet på
att man på regeringshåll ännu inte inser
vikten av att bilvägnätet i skogarna särskilt
i våra nordliga bygder byggs ut i
snabb takt. Utvecklingen gör nämligen
denna utbyggnad år från år allt mera
angelägen.

De allmänt kända och lätt insedda
skälen för skogsvägsvägnätets utbyggnad
kan jag snabbt gå förbi —• alltså de rent
sociala skälen, att mekaniseringen via
vägarna kan föras ut i skogen, att råvarubasen
breddas, vägarnas betydelse för
skogsbrandförsvaret, turismen etc. Låt
mig i stället stanna för den mer förbisedda
betydelse skogsvägarna har ur arbetsmarknadssynpunkt
och för skogsbrukets
planering i stort.

Från Värmland och norrut är skogsbruket
nästan helt bundet till flottningens
årstidsrytm med en del av säsongen
toppbelastad och en del under vilken det
råder begränsade sysselsättningsmöjligheter.
Den dyrbara flottningen i biflottlederna
är väl nu nästan helt nedlagd.
Flottningen i huvudälvarna kommer säkerligen
att fortgå länge än, men på
lång sikt är även den dömd att försvinna.
Varför? Jo, bland annat därför att
löv- och klenvirket inte går att flotta,
att inte heller de nya skogarnas mera
frodvuxna virke lämpar sig väl för flottning,
och vidare därför att skogsvägarna
måste till för att vidga fångstområdena.
Skogsbilvägarna bör därför lämpligen
knytas till det allmänna vägsystemet
och inte till flottlederna. Genom biltransporterna
kan vidare virkesvården
förbättras och virkets tillredning ratio -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
naliscras. Men det kanske allra viktigaste
skälet är att virkestransporterna kan
ske kontinuerligt och ge den jämna sysselsättning
året runt som är ett villkor
i den fulla sysselsättningens tid.

Det har, herr talman, ofta förvånat
mig att norrlandsrepresentanterna inte
med en större skärpa understrukit sina
krav på ökat anslag till skogsvägsbyggandet,
detta desto mer som de kan ställa
kraven med fullt berättigande. Med
den utbyggnad den norrländska skogsindustrien
har i dag är inte nya fabriker
i t. ex. Norrbotten det primära önskemålet.
Det är i stället att skapa förutsättningar
för ett föryngrat, rationellt
skogsbruk, som ger ökad och jämn sysselsättning.
Detta i motsats till södra
Sverige, där vägsystemet är bättre utbyggt
och planeringen därför kunnat
genomföras bättre och där bristen på
fabriker tidigare har varit ett krux men
där denna brist nu håller på att avlägsnas.

Det är kanske så att under senare år
onödigt mycket kapital har lagts ned på
flottningsrännor, avlägg och annat i samband
med regleringen av de norrländska
älvarna, kapital som kunde fått bättre
användning för vägbyggnader. Därom
vågar jag inte döma, men att skogsbilvägarna
som komplement till, respektive
förutsättning för omarronderingen,
yrkesutbildningen, mekaniseringen och
den allmänna rationaliseringen inom
skogsbruket är oumbärliga och därför
av högsta angelägenhetsgrad är oomtvistligt.
Jag vill, herr talman, försäkra
mina kamrater från Värmland och längre
norrifrån, att de krav som jag hoppas
de ställer skall få ett starkt stöd
från oss sörlänningar.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
även jag remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Av statsministerns anförande
framgick liksom av debatten i
övrigt att vi i stort sett befinner oss i
den vänliga veckan. Här bär ju debatten
plöjt över ganska vida fält, och det

skulle naturligtvis vara intressant att ta
upp en och annan av de synpunkter
som här kommit fram. Men som sagt,
det är den vänliga veckan, och jag inskränker
mig därför till att instämma i
vad som sagts av herr Birger Andersson
om kommunerna och om den hotande
kommunreformen liksom med
vad som i liknande avseende sagts av
herr Eskilsson. Jag kommer därför i
stället att uppehålla mig en smula vid
de bekymmer som många människor
ute i bygderna för närvarande känner
när det gäller det utrikespolitiska läget.
Inte så, att vi är experter på utrikespolitiska
ting, utan så, att vi i alla
fall förstår att det råder mycken oro i
världen och att vi är rädda för de konsekvenser,
som läget kan medföra för
vårt land.

I årets trontal konstateras det glädjande
förhållandet, att Sveriges relationer
till främmande makter är goda. Det
hade varit en ännu större källa till glädje,
om det hade kunnat sägas att de
främmande makternas —• och särskilt
de stora makternas — inbördes relationer
vore lika goda. Så är tyvärr icke fallet,
utan läget är, som vi vet, mycket
bekymmersamt. Den spänning mellan
öst och väst, som präglar situationen,
har ingalunda avtagit. Snarare har läget
försämrats. I trontalet säges ju också,
att inga framsteg gjorts beträffande
lösningen av de stora internationella
frågorna. I själva verket har nya tvistefrågor
tillkommit. Beträffande den så
aktuella Kongofrågan omnämnes dels
Sveriges militära engagemang, dels också
att motsättningarna just i denna fråga
fört till allt mera utpräglade meningsbrytningar
mellan Förenta Nationernas
medlemmar.

Långt innan någon internationell
fredsorganisation fanns byggde svensk
utrikespolitik på neutralitetslinjen. Denna
har alltjämt en fast förankring bland
folket ute i bygderna. Det överstatliga
samarbetet mellan folken är ännu beklagligt
nog väsentligen förhoppning
och program för ett framstegsarbete.
Men neutralitetslinjen är en realitet,
som prövats sedan långliga tider, och

Tisdagen den 24 januari 1901 fm.

Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

som bestått provet under tvenne världs- berörde betydelsen för neutralitetspoomspännande
krig. När den utrikespo- litiken av vårt lands läge rent geogralitiska
horisonten är mörk och orosmoln fiskt. Herr Hedlund sammanfattade,
dominerar, då går mångas tankar de »Låt oss göra liksom Schweiz i det avgamla
vägarna: Måtte vi kunna bevara seendet. Där för man såvitt jag sett en
Sveriges neutralitet i tvister, och dess otvetydig neutralitetspolitik. — Under
fred, om krigshotet kommer oss när- 150 år har vårt land varit skonat från
mare krigets fasor. Utan överord kan nog sä I

remissbedatten 1936 uttalade herr gas, att detta till väsentlig del berott
K. G. Westman, att den nödvändigheten just på vår klara och otvetydiga neukunde
bli aktuell, att svensk politik, tralitetspolitik. — Vi inom centerpartrots
förbundsanslutningen i Nationer- tiet kan inte vara med om några snednas
förbund, skulle läggas nära den språng kring den neulralitetspolitiska

gamla neutralitetslinjen. Samma sommar
kunde han som Sveriges utrikesminister
med stöd av en enig svensk
opinion meddela i Geneve, att Sverige
sade sig fritt från förbundspaktens
sanktionsbestämmelser. Det var den
gången realistisk politik.

Hösten 1959 blev det ett nödtvång att
upptaga debatten om neutralitetspolitiken.
Anledningarna ingår jag inte nu
på. Jag endast fastslår att den debatten
rensade luften och ställde problemet
klarare. Statsminister Erlander yttrade
i sammanhanget i andra kammaren —■
det var den 24 november 1959 — att
neutralitetspolitikens förutsättning måste
vara ett varaktigt program, inte ett
tillfälligt, konjunkturbetonat ställningstagande,
som kunde bytas till något annat
så snart det passade. Omvärlden
måste kunna hysa förtroende till vår
vilja, att orubbligt hålla fast därvid, och
vår politik måste formas med aktgivande
därpå. Statsministern betraktade våra
begränsade möjligheter att inom Förenta
Nationerna verka utjämnande som
en viss tillgång. Men han underströk
att neutralitetssträvandena förutsätter
att vi iakttar stor försiktighet.

Jag vill tillfoga att detta krav på försiktighet
gäller nu, likaviil som då, och
nu ingalunda i mindre grad.

Centerpartiets ordförande yttrade i
samma debatt några ord som jag vill
återge. Allt sedan partiet bildades har
vi, sade herr Hedlund, hållit fast vid
neutralitetslinjen. Det har skett under
olika skiftningar i det världspolitiska
läget, och även i skeden, när man på
andra håll vacklat eller splittrats. Han

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr 3

linjen.»

Herr Hedlund berörde betydelsen av
Sveriges geografiska läge, när det gällde
utrikespolitiken. Och naturligtvis är
vårt läge fjärran från länder, där kriser
rasar, revolter och främmande militärinblandningar
förekommer, en tillgång
som vi måste vårda, även om vi
måste göra klart för oss, att avstånden
minskas med de förbättrade kommunikationsförhållanden
som vi nu har. Det
är värdefullt, under förutsättning att vi
i övrigt håller oss utanför de storas strider.

Det internationella fredsarbetet är
någonting som mänskligheten, och särskilt
de små folken, måste knyta sina
förhoppningar till. Vi måste dock observera
lägeförvandlingen inom Förenta
Nationerna. Man frågar sig hur många
av dess medlemsstater, som kan betecknas
som demokratiska i västeuropeisk
mening. Organisationen har sitt stora
värde som kontaktorgan, för att utjämna
och medla. Men bryter ett stort krig
löst, måste vi vara beredda på, att då
står också dess mäktiga medlemsstater
på olika sidor. Förenta Nationerna blir
som sådant i ett sådant läge knappast
en hjälp i nöden. Så mycket värdefullare
är det då, att kunna hålla vårt land
utanför stridigheter som kan leda till
krig.

Visst finns det fall, då även vårt land
kan tänkas böra medverka -— liksom
de andra medlemsstaterna —- också i
militära företag. Men redan detta, att
inte båda de stora lägren ansluter sig,
innebär en risk för att det kan fattas som
om vi toge parti mellan stormakterna.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad hjälper det med ett relativt avskilt
läge, om vi sedan skulle engagera oss
överallt i världen, snart sagt, där det
finns krigsrisker? Och vilka militära
expeditioner har i grunden kunnat ena
alla stormakter? Korea? Gaza? Kongo?
Det är lätt att ställa frågor.

Men den stora frågan för oss måste
vara, vilka risker, som för vårt land är
förenade med sådana militära engagemang,
både de faktiska riskerna att
dras in i krigiska förvecklingar och -—
inte minst — i vad mån det kalla kriget,
som tycks vara tidens storpolitiska
melodi, kan medföra att även vårt land
drabbas av propagandans giftgaser. Nu
Kongo — nästa gång kanske något land
i bortre Indien, just vid de politiska
oroshärdar, varav i trontalet Kongo
nämnes som en.

Olycksprofeterna kan få rätt i, att
Förenta Nationernas Kongopolitik kan
misslyckas borta i Afrika, och innebära
ett fiasko för Förenta Nationerna. Vi
är ense om hur olyckligt något sådant
måste bli för världen. Riskerna för oss
kan också bli stora nog, och stora risker
vill vi inte taga för sådana företag. Med
glädje och tacksamhet skulle vårt folk
förvisso emotse den dag, då vår Kongobataljon
kommer åter, efter att på ett
hedersamt sätt ha löst sin del av uppgiften.
Men om det skulle gå sämre, bör
vi inte av missriktade prestigehänsyn
hänga fast vid något åtagande. Vår omsorg
måste i första hand vara att vårt
land och Sveriges folk inte lider skada
och dragés i olycka av inblandning i
storpolitiska förvecklingar.

Hjalmar Branting yttrade en gång i
en debatt, som gällde den tidens tyskaktivism:
»Man börjar redan tala om
Sveriges ära.» Vår utrikeslednings ära
är att bevara freden åt Sveriges folk.

Till vad jag nu sagt vill jag foga min
varma anslutning till förslagen, att öka
svensk hjälpverksamhet — till det olyckliga
Kongo och till flera andra länder.
Jag tror att centerpartiets förslag om att
knyta sådan hjälpverksamhet till den
mission, som från olika håll i Sverige
bedrives på andra sidan havet, är ideellt
och praktiskt värdefullt. Även ut -

präglade s. k. kulturradikaler har erkänt
värdet av det kristna arbetet där
borta i människokärlekens och folkförsoningens
tjänst. Missionsverksamheten
har redan skapat vissa organisatoriska
anknytningar, och dess arbetande krafter
-— kvinnor och män — har skaffat
sig en lokal kännedom om folk och stammar,
som inte är till finnandes på många
andra håll. Missionärernas erfarenhet
och hängivenhet är också en tillgång,
som bör komma till ökat gagn, när hjälpverksamheten
utbygges.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har på förmiddagen
med mycket stort intresse lyssnat till
meningsskiftet mellan statsministern
och herr Ewerlöf, där man kom in på
frågan om den offentliga sektorn kontra
den enskilda. Statsministern gjorde
där en deklaration, som jag tyckte var
intressant ur många synpunkter. Han
sade, att ansvällningen av den offentliga
sektorn är en avvägningsfråga, som han
gärna är beredd att diskutera. Ställer
man problemet på det sättet — så föga
doktrinärt — tror jag vi har mycket
att tala med varandra om i det sammanhanget.
Det är dock inte alltid man
har ställt problemet på detta sätt från
ledande socialdemokratiskt håll. Hur har
man inte tidigare gett ett avgjort företräde
åt den statliga sektorn, liksom utgått
ifrån som en självklarhet att den
var överlägsen den enskilda sektorn och
att man bara hade att utan vidare öka
den offentliga sektorn, så skulle allting
bli så mycket bättre. Men nu lägger man
märke till att meningarna är något delade
inom socialdemokratien på denna
punkt.

Jag skall bara illustrera detta med att
citera en artikel i partitidskriften Tiden.
Jag vill citera den trots att den närmast
avsåg engelska förhållanden, ty
den har såvitt jag förstår en generell
anknytning också till läget här i Sverige.
I artikeln heter det på tal om
Gaitskell och England bl. a., att Gaitskell
och hans män insett »att socialismen
inte i vår tid är en tro som klart

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

kan förstås och accepteras av en majoritet
av väljarkåren. Den är en tro för
en politisk elit och för den politiskt
starkt medvetna delen av arbetarklassen
och de intellektuella.» Så går man vidare
och konstaterar på tal om den socialdemokratiska
reformpolitiken här i
Sverige: »Ingen skall inbilla sig att alla
de väljare som år efter år håller regeringen
Erlander vid makten är övertygade
socialister.» Sedan konstaterar författaren,
att väljarna har inbjudits att
uttala sig för ett begränsat mål, för de
närmaste fyra åren: »Det är vår förhoppning,
att en lång rad fyraårsperioder,
väl använda, skall föra Sverige
längre in i det samhällssystem vi önskar.
»

Ja, så kan man säga. Herr Erlander
och socialdemokratien får förstå att vi
på vårt håll följer denna debatt med
ganska stort intresse, framför allt därför
att vi hoppas kunna komma underfund
med frågan, om den socialdemokratiska
partichefens deklaration i dag
är dikterad av taktiska skäl eller om
den är ett uttryck för en förskjutning
av socialdemokratiens hållning i dessa
frågor. Det är ett spörsmål, som har
intresse för den politiska strukturen och
framtidsarbetet i vårt eget land.

Nu vet vi att det pågår en rask omvandling
av de socialdemokratiska partierna
i andra länder. I dagens tidningar
finns ett uttalande av en framstående
tysk socialdemokrat som skildrar det
enskilda näringslivets prestationsförmåga
i så varma färger, att en liberal knappast
skulle kunna göra det varmare och
bättre, och om detta blir framtidsmelodien
också för svensk socialdemokrati,
blir det intressant att följa den fortsatta
utvecklingen.

Jag skall, herr talman, med utgångspunkt
från en av de mera oroväckande
tendenserna i den finansiella situationen
be att få säga några ord om det ämne,
som flera talare förut varit inne på,
nämligen problematiken om stödet till
utvecklingsländerna. Det konstateras att
en av de svårigheter vi står inför är avtappningen
i vår valutareserv. Det är
illa nog som det nu ser ut. Valutareser -

Statsverkspropositionen m. m.
ven minskade förra året och ser ut att
minska också i år. Men man bör erinra
sig, att en av orsakerna till att
denna avtappning inte är ännu värre
är de förbättrade prisrelationerna mellan
våra exportvaror och importråvarorna.
Man behöver alltså inte göra
våld på verkligheten om man gör gällande,
att en av orsakerna till att det nuvarande
läget i fråga om vår valutareserv
inte är ännu värre är att utvecklingsländerna
får betala en billig
svensk import. Man kan kanske också
göra gällande, att den prisstabilitet vi
har till någon del beror på samma orsak.

I debatten kring dessa frågor tycker
jag mig för övrigt ha sett åtskilligt av
ganska orealistiskt projektmakeri. Jag
vill gärna understryka uppfattningen, att
det här inte handlar på något sätt om
internationell välgörenhet, utan vad
som nu skall till är en internationell
utvecklingspolitik, väl planlagd och
långsiktig men naturligtvis präglad av
den kapplöpning med tiden, som motiveras
av befolkningsexplosionen och de
politiska utvecklingstendenserna över
huvud taget.

Vi känner till hela bakgrunden. Kolonialismen
har fallit, och folken strävar
mot frihet. Vilken blir utvecklingen?
Det vet vi inte, men låt mig dra en parallell.

Vi hade i det västerländska industrisamhället
en gång i världen vad vi kallade
den sociala frågan. Då hotade en
klasskamp. I dag hotar en klasskamp
mellan besuttna och egendomslösa på
det internationella området. Det gäller
att sköta denna sak så, att vi kan undgå
en sådan klasskamp. Vi måste ge uttryck
för så mycket av solidaritet i detta
sammanhang, att framstegen — tekniska
och andra — kan komma alla folk
till del.

Vi hoppas naturligtvis på en utveckling
i frihet och i demokrati för alla
de folk, som nu gör sig fria. Låt oss
göra vårt bästa för att främja en sådan
utveckling. Men låt oss inte heller göra
oss några illusioner i detta avseende. Vi
skall inte tro att materiella framsteg

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
automatiskt leder till en demokratisk utveckling.
Jag tror att vi får uppleva
många besvikelser därvidlag.

Många säger redan i dag: Låt oss
hjälpa demokratierna, låt oss uttrycka
vårt misshag med feodalherrar, självsvåldiga
furstar och, för all del, kejsare,
genom att lämna vårt bistånd åt annat
håll! Mitt svar är här: Låt oss inte hjälpa
regimer! Låt oss hjälpa folk! Vi bör
inte dra oss tillbaka, även om vi inte
kan förlika oss med de politiska regimer
som härskar över dessa folk. Låt mig
citera vad dåvarande senatorn, nuvarande
presidenten Kennedy anförde för ett
halvt år sedan i den amerikanska senaten:
»Vi måste arbeta enligt program,
som utgår från deras problem, inte från
våra egna» (»Work in terms of their
problems, not ours»). Det tror jag är en
realistisk utgångspunkt för denna verksamhet.
Börjar man på en annan väg,
kommer man nog fel.

Vi har en lång rad olika anpassningsåtgärder,
som vi måste vidtaga inom
svenskt näringsliv. Det gäller t. ex. vårt
kreditgarantisystem, frågan om friare
kapitalrörelser, skydd för utlandsinvesteringar,
vår handelspolitik. Det gäller
också internationell samverkan,
t. ex. i fråga om att komma överens om
vissa grunder för hur utländsk egendom
skall behandlas inom olika länder.
Man kan tänka sig olika vägar, internationell
försäkring, internationella konventioner
eller också rent nationella åtgärder
för att försöka förhindra att de
politiska riskerna medför förluster för
enskilda företag. Jag tror emellertid, att
det är problem, som inte är så svåra
att man inte kan knäcka dem, och jag
tror att man måste knäcka dem, om vi
skall komma fram till en större samlad
insats på detta område, varvid inte
minst näringslivets insatser spelar en
utomordentligt stor roll.

Så har vi den stora frågan om möjligheten
att nå fram till en internationell
stabilisering av råvarupriserna. Vi vet
alla vad det betyder. En 5-proeentig försämring
av råvarupriserna innebär, att
man äter upp hela det kapitaltillskott
man f. n. skjuter till för utvecklingslän -

derna. Det är vad som inträffat under
senare år och sker just nu. Råvarupriserna
ligger obehagligt lågt ur producentländernas
synpunkt.

Kan vi då få bukt med internationella
konjunkturväxlingar? Nu har vi
fått ett nytt internationellt samarbetsorgan,
OECD, men vi vet inte vad det
kan uträtta. Men vi vet vad det helst
borde uträtta. Man måste för det första
söka komma fram till en politik för internationell
konjunkturstabilisering. För
det andra bör man försöka förhindra
prissvängningarna på råvaror, och för
det tredje bör man försöka förbättra
möjligheterna för de nu råvaruproducerande
länderna att själva förädla en del
av sina råvaror. De blir i så fall mindre
sårbara.

Är vi då i verkligheten beredda att ta
konsekvenserna av dessa förslag för vår
egen interna ekonomi, för vår handelsbalans
och över huvud taget vår handelspolitik?
Jag vill ställa frågan och
vill samtidigt framhålla, att problemet
verkligen kommer att angå oss, angå det
svenska näringslivet och de svenska lönekuverten
i mycket hög grad i framtiden.
Vi skall inte tro att vi kan komma
undan med små insatser eller att
omställningen i svenskt näringsliv inte
kommer att kosta oss någonting.

Nu kan man ju ha sina tvivel på att
det nya organet OECD, som skall ersätta
OEEC, kommer att bli ett effektivt
instrument i det handelspolitiska sammanhanget.
Konventionstexten förefaller
vag och risken är väl att åtskilligt
av det som OEEC skött så bra när det
gäller liberaliseringssträvanden och sådant
kommer att glida över till den betydligt
mer tungrodda GATT-apparaten.

Låt mig också säga ett ord om de
allmänna kostnader för vår biståndsverksamhet,
som det kan bli fråga om
i statsbudgeten. Det har i debatten under
de senaste dagarna framskymtat
förslag till stora anslagsökningar. Vad
kan då vara rimligt? Det är omöjligt att
säga, men jag vill understryka en sak,
nämligen att det inte bara handlar om
vår vilja att göra insatser utan också
om möjligheterna för dessa länder att

Tisdagen den 24 januari 1901 fm.

Nr 3

absorbera och nyttiggöra de insatser
som görs. Det går inte att bara ösa på
pengar och tro att man genom en punktmässig
investeringsökning kan nå bestående
resultat — det måste vara en integrerande
utveckling på alla områden, om
det skall bli någon nytta med det hela.
Jag tror att en oförståndig biståndsverksamhet
kan leda till mycket svåra
konsekvenser, kanske stjälper mer än
hjälper. Jag tror också att det finns obegränsade
möjligheter att förstöra pengar
och värden både av materiell och
andlig art, om man sköter dessa saker
illa.

Det har sagts att en procent av nationalinkomsten
skulle vara någonting att
sikta till. Det kan man kanske säga, och
det är ett fantasieggande mål med utgångspunkt
från de anslag vi nu har.
Men det kanske inte är någon idé att
fixera någon siffra. Jag skulle personligen
kunna tro att vi efter hand kommer
att tvingas till betydligt större insatser,
vare sig vi vill eller inte. Men vad ställer
det för krav på den ekonomiska politik
vi för här i landet?

Jag har nämnt valutareserven. Vi befinner
oss i ett knapphetsläge redan i
dag när det gäller kapitalinsatser till utvecklingsländerna.
Vi vet att t. ex. Västtyskland,
Schweiz och Österrike kan
ställa betydande kapitalbelopp till förfogande
utan att det särskilt mycket
drabbar deras ekonomi, beroende på att
de fört en annan ekonomisk politik som
gjort att de har en större valutareserv
till förfogande. Vad gör vi åt denna fråga,
herr finansminister? Vilka konsekvenser
drar finansministern av vårt
knappa valutaläge och våra möjligheter
att på längre sikt öka våra kapitalbidrag
till de länder, som behöver tillskott?
Kan vi leva på de knappa marginaler
som vi har? Bör vi inte se till att
vi får ett annat grepp på detta problem,
om vi inte skall råka i en situation som
innebär att vi låst oss själva och inte
kan göra vad vi själva skulle vilja göra.

När det gäller stödet till utvecklingsländerna
krävs det en långsiktig planering.
Den är nödvändig om vi skall
komma någonstans. Vi saknar för när -

Statsverkspropositionen m. m.
varande, tycker jag, en organisatorisk
apparat med kapacitet att långtidsplanera
för ett vidgat svenskt biståndsarbete.
Det har genom utrikesdepartementet
tillsatts en utredning som skall
ta sikte på en koordination av de olika
organ, som sysslar med biståndsfrågor,
och det är gott och väl. Men det räcker
inte, och jag tror inte heller att det inom
ramen för hittills givna direktiv är
möjligt för utredningen att framlägga
förslag av tillräcklig omfattning för att
svara mot de krav som nu måste ställas.
Jag antar att dessa direktiv måste ses
över ur den synpunkten. Från vårt håll
har vi tidigare framfört tanken att man
borde tillskapa en parlamentariskt förankrad
delegation med företrädare också
från andra grupper, som kan ha ett
speciellt intresse i dessa sammanhang,
för att få en rullande planering.

Jag har velat framföra detta krav på
ett bättre grepp på planeringsfrågan,
herr talman. Jag har eljest inte något
behov att blåsa några stridsfanfarer i
detta sammanhang, utan jag hoppas på
en bred enighet både i fråga om omfånget
och metoderna för vårt bistånd
till en aktiv och utvecklingsfrämjande
politik.

Låt mig sluta med, herr talman, att
säga att det är min fasta övertygelse,
att vi inte för en billig penning kan köpa
oss avlat i den stora mänskliga solidaritetsfråga
det här gäller!

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det har från skilda håll
i remissdebatten uttalats den största tillfredsställelse
för att inte säga glädje
över den hjälp till utvecklingsländerna
som föreslagits i statsverkspropositionen.
Anslagen för denna hjälp är ju uppförda
under tredje huvudtiteln och går
till teknisk och finansiell hjälp genom
FN:s olika underorgan och till direkt
hjälp från Sverige till några av utvecklingsländerna.
Det finns ingen anledning
att betvivla att pengarna administreras
väl och direkt kommer de länder till godo
som är i behov av dem. Någon kritik
emot att vi på detta sätt ger åt län -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
der, där människorna svälter och behöver
hjälp till självhjälp, ligger alltså
inte i vad jag skulle vilja använda några
minuter av remissdebatten till för att
framhålla. Vi ger ju bara en liten bråkdel
av vårt överflöd.

Detsamma kan sägas om de insamlingar
på privat väg som satts i gång
över hela landet och som inbringar
stora summor. Att ge bot åt spetälska
barn och mat åt utmärglade små krakar
är något så påtagligt att det väcker våra
samveten och öppnar våra plånböcker.
Vi vill helst ha ett så konkret objekt
som ett sjukt barn för vår givmildhet.
Det dövar liksom bättre vårt samvete,
ty även i dessa fall ger ju vi bara
av vad vi anser oss kunna undvara, åtminstone
de flesta av oss. Och gudskelov
för att vi förmås att ge alls! Departementschefens
uppfattning att hjälpen
till sämre lottade länder inte bara bör
vara en fråga över statsbudgeten utan
en hela svenska folkets personliga angelägenhet
kan man fullt ut dela.

Går man vidare i texten i statsverkspropositionen
till åttonde huvudtiteln
möter man också där krav på svensk insats
för utvecklingsländerna. Men vid
åsynen av dessa anslag blir man inte
lika glad. En av FN:s underorganisationer
lyder nämligen under ecklesiastikdepartementet
— varför är ganska svårt
att förstå eftersom en samordning under
ett och samma departement borde
vara naturlig. Man får hoppas att den
utredning som har satts till för att samordna
den internationella hjälpen skall
komma till ett annat resultat. Jag syftar
på Unesco, alltså FN:s organ för undervisning,
vetenskap och kultur, över denna
organisation har knapphetens kalla
stjärna så länge lyst att det inte borde
vara ur vägen att fästa uppmärksamheten
därpå bär i riksdagen, när det i år
går en våg av svensk hjälpsamhet ut
över de olika utvecklingsländerna.

I år trodde de som arbetar direkt genom
denna organisation, att klimatet
skulle vara mildare och att de mest påträngande
behoven skulle kunna tillgodoses.
Tyvärr är det inte så. De i och
för sig blygsamma anspråk som fram -

ställts har inte blivit uppfyllda. Här gäller
det summor på något över en miljon
kronor, varav 200 000 kronor skall gå
till det s. k. Nubienprojektet, vilket som
alla känner till är något alldeles för sig.

För Unescos ordinarie verksamhet har
arbetsförhållandena blivit ytterst prekära,
om inga nya anslag beviljas för det
ständigt ökade arbetet. Att arbetet ökas
år från år är självklart, då det varje år
tillkommer nya stater med nya krav på
organisationen. I fjol har antalet ökats
med inte mindre än 17 stycken, och det
måste ju märkas även ute i den periferi
som Sverige befinner sig i. Personalen
måste ökas inom denna organisation,
liksom man har förutsatt att den ökade
hjälpen i övrigt också kräver ökad personal
här hemma i Sverige.

Vad Unesco uträttar och vilken betydelse
det har i arbetet för utvecklingsländerna
behöver jag inte ta upp tiden
med att redogöra för. Sverige har nu så
länge haft säte och stämma i den församlingen
att det borde vara välkänt.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga
att Unesco är den organisation som
främst arbetar från grunden med att
bygga upp ett undervisningsväsende i de
länder som skall åtnjuta den tekniska
och finansiella hjälp vi nu erbjuder.

Det är inte alls någon hjärteknipande
uppgift, knappast en uppgift som talar
direkt till människornas hjälpsamhet, i
varje fall inte i samma grad som när
det gäller att ge mat och läkarvård till
människor som svälter och är sjuka.
Uppgiften tar generationer att lösa och
det måste arbetas på mycket lång sikt,
men det är en absolut nödvändig uppgift,
om människorna i utvecklingsländerna
skall kunna tillgodogöra sig den
övriga hjälpen, om de skall kunna bygga
upp ett inhemskt näringsliv och klara
sina egna angelägenheter. Människorna
måste kunna läsa och skriva för att
kunna klara sig hjälpligt, och detta kan
inte 45 procent av jordens befolkning. I
många av de länder till vilka vår tekniska
och finansiella hjälp går är över
90 procent av invånarna analfabeter, och
det behövs väl inte mycken fantasi för
att föreställa sig hur svårt dessa har

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

att utnyttja den hjälp som erbjuds dem.

Jag skall nämna några siffror som belysning.
I det tropiska Afrika, d. v. s.
hela Afrika med undantag av den nordligaste
och sydligaste delen, är andelen
analfabeter bland befolkningen 80—85
procent, medan motsvarande siffra för
den övriga världen är 43—45 procent.
Antalet studenter vid universitet och
högskolor inom detta oerhört stora
område uppgår till 10 531. Motsvarande
siffra för Sveriges befolkning på 7 miljoner
är drygt 30 000. Av dessa studenter
skall 1 130 bli lärare och ungefär lika
många jurister och socialvetare. Vidare
kan man nämna att antalet radiomottagare
per tusen invånare i Afrika
är 19 och för hela jordens befolkning
127. Medan Afrikas befolkning läser 0,6
kg nyhetstryck per invånare och år
konsumerar vi 4,2 kg. Detta säger väl en
del om tillståndet i denna världsdel.

Det är absolut nödvändigt att jämsides
med annan hjälp arbeta hårt på undervisningen,
såväl när det gäller den
elementära skolundervisningen som
vuxenundervisningen och den högre utbildningen
vid universitet och högskolor.
Vi bör därför kraftigt stödja den
organisation som främst har detta arbete
på sitt program.

Det kan naturligtvis ibland förefalla
vara en hopplös uppgift. .lag tror det äi
Göran Schildt som har sagt att det är
ett hopplöst företag att kasta tva sockerbitar
i Medelhavet och inbilla sig att
det skall bli sött. Men det måste göras
ett försök, och det måste arbetas på lång
sikt.

Inte minst stormakterna har fullständigt
klart för sig att undervisningen är
det grundläggande och det primära i deras
hjälpverksamhet. Vid Unescos generalkonferens
i Paris i december förra
året ägnades timmar, dagar, ja en hel
månad åt att diskutera just frågan, hur
man skulle kunna snabbt få resultat och
hur man skulle kunna få pengar till detta
arbete. Bland dem som kraftigast talade
för undervisning och utbildning
som det primära var Englands undervisningsminister
sir David Eccles, och han
framlade också en resolution som cn -

Statsverkspropositionen m. m.

hälligt antogs av de 99 stater som där
var företrädda. Både han och andra
framstående delegater från hela världen,
inte minst delegaterna från utvecklingsländerna,
förklarade rent ut att det
är att sprida pengar för vinden i utvecklingsländerna
— flera av dem använde
just det uttrycket — om det inte
samtidigt sätts in starka krafter på att
ge folket undervisning och utbildning.

I den resolution jag nämnde sägs också
direkt ifrån att Unescos begränsade
resurser inte räcker till och att varje
medlemsstats representanter måste försöka
påverka respektive regeringar och
parlament att satsa mer på undervisningen.
Unesco skall svara för den undervisningen
precis som världshälsoorganisationen
skall svara för hälsan och
hygienen och FAO för jordbruk m. m.
Vi måste få fram fler och bättre lärare
och fler och bättre skolor, fler och bättre
universitet och högskolor i utvecklingsländerna.
Bristen på kompetent
folk som skall omsätta den övriga hjälpen
är överallt skriande. Detta är det
centrala problemet enligt den resolution
som jag nu nämnt.

Det är, som jag sade, en gigantisk uppgift,
tv det ställs enorma krav på de lärare
som skall meddela undervisningen.
Den tror alldeles fel som inbillar sig
att det bara är att gå ut i byarna, kalla
till sig folk och föreslå dem att de skall
börja gå i skola och lära sig läsa och
skriva. Dessa lärare måste ha utbildning
på alla möjliga områden för att kunna
nå folket och fylla sin uppgift. De måste
kunna jordbruk, sjukvård, hälsovård,
barnavård, matlagning och allt möjligt
sådant; det måste skapas stora seminarier
med en mycket omfattande undervisning.
Och framför allt: det tjänar
ingenting till att propagera för ökad
hygien och bättre barnavård och bostäder,
om kvinnorna är ointresserade och
inte förstår den uppgift de har att fylla.
Man måste vinna deras förtroende och
kanske börja med dem.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat
visa på disproportionen mellan de
insatser som Sverige gör på undervisningens
område genom Unesco och vad

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som nu föreslagits i fråga om övrig
hjälp. Vi skall det ena göra men sannerligen
det andra inte låta, därför att uppgiften
är så mycket svårare och måste
ske på så mycket längre sikt.

Jag vet att steget är långt ifrån de sociala
problemkomplex som här berörts
ute i världen och våra egna sociala problem,
men för att spara kammarens tid
tar jag dem utan övergång.

Vi har fortfarande i vårt välfärdssamhälle
grupper av människor som vi vet
har det ekonomiskt synnerligen bekymmersamt,
och vi har fortfarande frågor
på familjepolitikens område som måste
lösas. Vi har de ensamstående mödrarna.
en grupp som sliter hårt utan större
möjligheter att komma över existensminimum,
vi har likaså de frånskilda kvinnorna
med barn, som lever på ett
knappt underhåll. Vi har olösta frågor
för de dubbelarbetande kvinnorna, vi
har en ungdomsbrottslighet som gör oss
mer och mer skrämda o. s. v.

Det märkliga är att vi alla är så gott
som överens om att vi vill skapa ett bättre
tillstånd för de familjer det här gäller.
Men vi tycks inte kunna komma
överens om vilka vägar vi skall gå. Mycket
blir tyvärr prestigefrågor för de olika
partierna och förslagsställarna och
hindrar en gemensam aktion för att fä
frågor som dessa lösta positivt. Det
finns visst ingen anledning att slå sig
för sitt bröst och svära sig fri, när det
gäller den attityden.

När man följt vissa frågor på detta
område under åtskilliga år och i sin
lilla mån varit med om att lägga fram
förslag till lösningar och ständigt fått
dem avslagna eller skjutna på framtiden,
blir man ganska vemodig över denna
bristande samverkan i konkreta frågor.

När socialdemokratiska kvinnoförbundet
hade sin senaste kongress, gavs
det ut — jag tror det var tre — broschyrer
eller böcker eller vad man nu vill kalla
dem med en sammanfattande syn på
familjepolitiken. I dessa uttalade man sin
solidaritet med de vårdbehövande. Det
är en ytterst intressant läsning, och man
kan i dem utläsa precis samma uppfattning
och ibland samma förslag som

dem som folkpartiet dessförinnan har
lagt fram. Men varför säger man då nej,
när förslagen kommer?

Socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande, borgarrådet Inga Thorsson,
har också givit ut en bok med titeln
»Ett mänskligare samhälle», där samma
tankar går igen. Jag skall bara citera
två meningar: »Vi vill vidare verka för
ett tillgodoseende av de berättigade krav
på samhället som kvinnorna har så goda
skäl att ställa, eftersom de alltjämt
i sin egenskap av kvinnor, i praktiken
ställs inför särskilda svårigheter och
hinder som medför bristande likställighet
på arbetsmarknaden, liksom i politik
och samhällsarbete.» Det kan vi allesamman
skriva under, men när det ställs
konkreta förslag, vill man inte vara med,
och då finns det bara motstånd eller en
axelryckning åt dessa. Detta är ganska
svårt att förstå för de grupper av medborgare
som det här gäller.

Det finns åtskilliga kontroversiella
frågor, men ett framtida arbete borde
gå ut på att få dem lösta i enighetens
tecken. Vi har sambeskattningsfrågan,
som fortfarande är olöst för en stor
grupp av kvinnor, vi har likalönsfrågan,
vilken såsom alla vet fortfarande
är aktuell. Även skattelättnader isynnerhet
för vissa grupper, t. ex. de ensamstående
mödrarna, är en aktuell fråga.
Jag är alldeles övertygad om att det för
de enskilda människorna spelar mindre
roll varifrån förslagen kommer, bara något
blir gjort.

Herr talman! Radion brukar börja sina
aktuella inlägg med efterlysningar.
Jag skall tillåta mig att göra tvärtom
och sluta med en efterlysning. Den gäller
— och även denna tredje sak tar jag
alltså upp utan några större preludier

den utredning om Eugeniahemmet
som tillsattes för åtskillig tid sedan. Den
har för många aktualiserats genom utredningen
om barnbyn Skå-Edeby. Vi
vet alla hur snabbt denna tillsattes och
hur snabbt den gav ett resultat som kunde
meddelas allmänheten, medan utredningen
om Eugeniahemmet har dröjt
påfallande länge. Det är klart att denna
utredning inte i alla stycken är paral -

Tisdagen den 24 januari 19(>1 fin.

Nr 3

lell med utredningen om barnbyn —
den har säkerligen krävt längre tid, eftersom
den tydligen är mycket mer omfattande.
Vi som varit särskilt intresserade
kan säkert lugna oss, men det finns
en grupp som har en mycket påfrestande
tid, nämligen personalen och föräldrarna
till de barn som vårdas på hemmet.
Inte minst personalen har länge liksom
måst ligga på sträckbänken, och den
skulle i likhet med barnbyns personal
vara glad och tacksam, om saken bleve
utredd och omständigheterna klarlagda
för allmänheten. För deras skull hoppas
man snart få en redogörelse för de
resultat som den för Eugeniahemmet
tillsatta utredningen har kommit till.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! .lag hade tänkt att jag
skulle säga några ord om ett enligt min
och jag tror enligt flertalets mening
mycket viktigt avsnitt av femte huvudtiteln,
nämligen bostadsfrågan. Nu har
herr Bengtson varit inne på den en
smula i sitt anförande, och jag skall återkomma
till vad han sade om den, men
jag vill först säga några ord i anledning
av hans anförande i den del det inte
berörde bostadsfrågan.

Herr Bengtson sökte tolka svenska folkets
känslor och förväntningar inför
statsverkspropositionens framläggande.
Nu kan väl ingen förneka att herr Bengtson
rent formellt kan ha bättre förutsättningar
att göra det än någon annan
i den här kammaren — såvitt jag vet
finns det ingen som så nyligen har blivit
folkvald som herr Bengtson har blivit
— men han vistas ganska mycket
utomlands, och lian kan väl därför inte
ha mera intima kontakter med svenska
folket än vi andra riksdagsmän.

När herr Bengtson säger att svenska
folket inte hyser något större hopp inför
statsverkspropositionens framläggande
menar han att man inte kan räkna
med några skattesänkningar. Därmed
gör han egentligen gällande att skattesänkning
iir den enda betydelsefulla eller
i varje fall den mest betydelsefulla
frågan för det svenska folket.

Statsverkspropositionen m. m.

Är nu verkligen en skattesänkning
den stora och mest betydelsefulla frågan
för de många människorna? Jag vet inte
vilken kontakt herr Bengtson har med
det svenska folket, men när jag är ute
och träffar mina uppdragsgivare är det
många andra problem som skjuts i förgrunden.
En viktig fråga är om man har
arbete och inkomst, om det förs en sådan
arbetsmarknadspolitik att folk har
jämn och full sysselsättning — det är
för många människor viktigare än att
skatterna sänks. En annan viktig sak är
att man har möjlighet att ge ungdomen
utbildning. Den saken är viktig för ungdomarna
själva, men också föräldrarna
är i högsta grad angelägna om att det
finns sådana resurser att ungdomarna
kan få en god utbildning. Jag tror knappast
det finns någonting som är mera
angeläget för föräldrarna än att samhället
har resurser att ge ungdomarna en
sådan utbildning. För många människor
är bostadsfrågan en viktig fråga, som
överskuggar alla frågor om skattesänkning.

Det parti som hårdast gick in för en
skattesänkning vid valet i höstas fick
ingen framgång, och det var väl folkets
vilja som gav det utslaget. Ett annat
parti, som genomfört vad centerpartisterna
i valrörelsen brukade kalla den
största och mest orättvisa skattehöjningen
i landets historia, hade däremot
framgång. Det säger också något om vad
folket trycker om den politik som förs.

Sedan skulle jag också vilja ta upp
bostadsbyggandet i anslutning till vad
herr Bengtson sade. Han påstod att bostadssubventionerna
lika gärna kan gå
till likvid för eu bil eller en TV-apparat.
Nu tycker jag att man kan överlåta
den sortens propaganda till andra än
dem som talar här i riksdagen. Det
skulle inte falla mig in att säga, att skördeskadeersättningarna
går till bilar och
TV-apparater. Den sortens argumentering
bör vi väl kunna lämna åt sidan.

1 detta sammanhang nämnde herr
Bengtson också att det kanske finns angelägnare
ting som behöver investeringsutrymme.
Vi hade en diskussion i
andra kammaren vid avslutningen i fjol

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om detta. Från centerpartiets sida hävdades
då att det för att tillgodose näringslivets
behov av investeringsutrymme
var nödvändigt att begränsa hostadsprogrammet.
Jag har som jag framhöll
den gången den meningen, att det inte
finns någon motsättning mellan näringslivets
krav på investeringsutrymme
och bostadsbyggandets behov av sådant
utrymme. Samma mening omfattas också
av andra som kanske företräder näringslivet
i högre grad än vad herr
Bengtson och centerpartiet kan sägas
göra. Industria skriver t. ex. i nr 6 i
fjol under rubriken »Bostaden en produktionsfaktor»
följande:

»Den alltjämt bestående och ömt konserverade
bostadsbristen är ett bekymmer
inte endast för den enskilde utan
även och inte minst för företagen som
alltför ofta hämmas i sin naturliga utveckling
av en så i sak ovidkommande
faktor som svårigheten att ge behövlig
personal tak över huvudet. Strängt arbetande
personalchefer och kamrerare
får numera, enligt vittnesbörd från
många håll, offra en alldeles orimlig del
av sin tid på att jaga efter lägenheter
åt nyanställd personal, medan tekniska
drittsledare får sina väl genomarbetade
planer på rationalisering korsade av att
de behövliga specialisterna och experterna
inte nöjer sig med att bo i baracker
och hyresrum. Bostadsförsörjningen
framstår alltså allt tydligare inte endast
som en social angelägenhet, vilket
den förvisso också är, utan också som
en produktionsfaktor av första ordningen.
---Det enda oförsvarliga är att

konservera bostadsbristen och låta den
bli en black om foten för oss och ett
oöverstigligt hinder då det gäller att ta
nya möjligheter till vara.»

Detta är, tycker jag, ett klart uttryck
för att bostadsbyggandets och näringslivets
behov av investeringsutrymme går
band i hand och att det här inte föreligger
några motsättningar mellan dessa
båda behov.

När herr Bengtson talar om subventioner
vet herr Bengtson lika väl som
jag att de enda generella subventioner
som numera finns kvar är räntesubven -

tionerna. De är till för att ge skydd mot
tillfälligt höga räntor och för att garantera
en något så när hög och jämn bostadsproduktion.
Man vill vidare genom
dessa subventioner åstadkomma en viss
stabilitet i fastighetsförvaltningen. Jag
tror att det är nödvändigt att på något
sätt söka åstadkomma detta, och då har
man nu valt vägen med dessa räntesubventioner.

Departementschefen framhåller i statsverkspropositionen
att han anser att
bostadsproduktionen skall bibehållas vid
hög nivå. Det är ett villkor för att den
på många orter alltjämt stora bostadsbristen
skall kunna elimineras. Därför
hör även för nästa budgetår programmet
för bostadsbyggandet omfatta 70 000
lägenheter.

Förslaget i statsverkspropositionen innebär
också den ändringen att man inte
skall fastställa ett minimiprogram som
får en begränsad medelsram till förfogande,
vilken man sedermera ökar, såsom
man brukat göra, utan i stället skall
man redan från början ge utrymme för
hela programmet inom medelsramen. De
argument som anförs för en sådan ordning
är enligt min uppfattning bärande.
Det måste vara en fördel att övergå
till ett sådant system; det måste vara
gynnsamt både för planeringen av bostadsbyggandet
och för ett bättre utnyttjande
av de ekonomiska resurserna. Om
kommuner och byggnadsföretag redan
från början har vetskap om den lånemedelstilldelning
som står till förfogande,
bör det vara lättare för dem att
överblicka och planlägga sin bostadsproduktion.
Det måste leda till ökad effektivitet
och till ett ekonomiskt bättre
resultat. Det leder till ökad sparsamhet
på detta område, och sparsamhet är ju
något som alla eftersträvar.

Det är också glädjande att de propåer
som man kommer med i statsverkspropositionen
innebär att det ges utrymme
för ett ökat småhusbyggande, ökningen
är beräknad så att den skall kunna täcka
behovet av sådana bostäder.

Departementschefen förordar vidare
en höjning av familjebostadsbidragen
till barnfamiljer. Enligt min mening är

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

detta ett bevis för att man från regeringens
sida fullföljer det från början
skisserade programmet när det gäller
stöd åt bostadsförsörjningen. Det programmet
innebär principiellt helt enkelt,
att det inte skall behöva förekomma
några generella subventioner med
undantag för sådana som utgör skydd
mot tillfälligt höga räntor och sådant
stöd av annat slag som kan bli nödvändigt
för att motverka en tillfällig och
kraftig stegring av byggnads- och därmed
bostadskostnaderna. Man måste
ibland tillse att vi inte råkar in i en
bostadsbyggnadskris som kan medföra
svåra skadeverkningar på olika sätt.
Programmet innebär också att man skall
ge ett sådant stöd att barnfamiljer med
små inkomster, folkpensionärer och andra
har möjlighet att få tillfredsställande
bostäder. Såvitt jag förstår uttalade sig
riksdagen senast år 1957 för det programmet,
då vi diskuterade den saken
mera utförligt.

Den föreslagna höjningen av familjebostadsbidraget
kan anses vara tilltagen
i underkant, i varje fall är den inte tilltagen
i överkant. Det är exakt samma
höjning som vid förra vårriksdagen förordades
i en motion, som väcktes av mig
i andra kammaren och av herr Ericsson
i Kinna i första kammaren och som vid
behandlingen i riksdagen fick stöd av
många riksdagsledamöter. Den är också
helt i överensstämmelse med vad bostadsstyrelsen
föreslagit i sina petita för
nästa budgetår. Man får emellertid räkna
med att hyrorna i hus som kommer
att färdigställas under nästa budgetår
blir högre än hyrorna i de hus som färdigställes
i år. En generell hyreshöjning
har ju också nyligen av regeringen medgivits
för äldre lägenheter. I samma
riktning verkar förslaget om förräntning
av vissa tilläggslån för de lägenheter som
berörs av detta. Nu förstår jag väl att departementschefen
inte vill sträcka sig
längre, och det får väl ses mot bakgrunden
av det förhållandet att bostadsbyggnadsutredningen
har till uppdrag att
klarlägga frågan om barnfamiljernas bostadsbehov.
Det är kanske rimligt att
man då iakttar eu viss försiktighet i sina

Statsverkspropositionen m. m.
förslag till förbättringar. Jag anser att
man måste vara tacksam för den förbättring
som ändå nu kommer till stånd för
dessa familjer med så låga inkomster att
de ligger under det för bidrag fastställda
inkomststrecket. Nödvändigheten av
att i nuvarande läge iaktta en viss försiktighet
inte bara på detta område utan
även på många andra områden — som
jag inte skall beröra i detta sammanhang
då de väl kommer att avhandlas senare
— motiverar enligt min mening att man
uttalar en förhoppning om att den utredning
som pågår skall bli framlagd så
snart som möjligt, i varje fall att man i
fråga om vissa angelägna avsnitt kommer
med förslag i en nära framtid. Jag
tror nämligen liksom Industria att bostadsbristen
kan hindra oss att ta tillvara
nya möjligheter, men jag tror också
att det är angeläget att se till att vi
så snabbt som möjligt kan ge alla, framför
allt barnfamiljerna, godtagbara bostäder.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Persson
har ägnat mitt anförande avsevärd uppmärksamhet
och gjort vissa fria tolkningar,
som i en del fall verkade mycket
egenartade, skall jag yttra några ord
med anledning härav.

Jag gjorde mig inte till tolk för svenska
folket på annat sätt än att jag sade
att jag skulle förmoda att svenska folket
i någon mån väntat på statsverkspropositionen
och känner besvikelse över att
inte några skattesänkningar föreslås.
Man behöver bara studera den politik
som förts under socialdemokratisk regim,
så finner man ganska logiskt att det
torde förhålla sig så; och då kan man
göra den tolkning jag gjorde.

Herr Persson hade tolkat mitt anförande
så att skattesänkningar skulle vara
det enda betydelsefulla. Den tolkningen
innebär ett rätt stort missförstånd. I en
av de tidningar som representerar herr
Perssons parti står det om mitt anförande
i dag att jag har farit över ett ganska
vitt fält, och då har jag val inte bara
talat om sänkning av statsskatten. Jag

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Interpellation ang. åtgärder för att främja avdikning och dränering, m. m

framhöll också kommunalskattesänkningar
som någonting mycket viktigt.
Men naturligtvis instämmer jag i att sysselsättning,
utbildningsfrågor o. s. v.
även är mycket betydelsefulla.

Sedan är det klart att olika omständigheter
samverkar till en viss valutgång.
Man kan inte göra den tolkningen
att en valframgång för socialdemokraterna
vid ett tillfälle skulle bero på en omständighet
och vid ett annat tillfälle på
en annan.

Inte heller är det logiskt att åberopa
skördeskadesubventionerna i detta sammanhang.
Ingen får något skördeskadebidrag
om han inte haft skördeskador,
men i ett hus med generella räntesubventioner
kan ju en person med mycket
hög inkomst flytta in och på så sätt få
del av subventioneringen.

I fråga om bostadsbyggandets omfattning
och hur mycket vi skall investera
i bostäder är det en enkel uppgift för
mig att bara hänvisa till den socialdemokratiska
argumenteringen för att man
inte bygger mera. Något år tidigare byggde
vi omkring 63 000 lägenheter per år,
och då sade man från socialdemokratiskt
håll att vi måste ha pengar till andra investeringar,
och i dag när t. ex. folkpartiet
vill investera mer i bostadsbyggandet
än socialdemokraterna, säger de:
»Ja, visst vore det önskvärt, men vi har
ju många andra angelägna investeringar
att tänka på.» Det är inte så som herr
Persson vill framställa det, att man har
ett absolut givet tal för hur mycket bostäder
som skall byggas, nämligen det
socialdemokratiska talet, och att därutöver
inte finns någonting annat som kan
vara riktigt. Hur mycket vi skall bygga
är en bedömningssak.

Vad slutligen gäller folkpensionärernas
bostäder o. s. v. så vill jag säga att
det kanske var den olämpligaste punkten
att tala om för herr Perssons del,
med tanke på den behandling folkpensionärerna
fick av hans eget parti när
vi förra året föreslog en höjning av folkpensionernas
grundbelopp.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen

angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kung], Maj:ts
till kammaren överlämnade skrivelse nr
31, med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 25 mars 1960, nr 11, den 8
april 1960, nr 159, den 6 maj 1960, nr
209, den 24 maj 1960, nr 302, och den
30 november 1960, nr 368, i anledning
av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse.

Interpellation ang. åtgärder för att främja
avdikning och dränering, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under det gångna året
med dess ogynnsamma väderleksförhållanden
drabbades jordbruket på flera
håll mycket hårt. Det torde därvid icke
låda tvekan om att skördeskadorna
mångenstädes förvärrades av bristande
dränering. Större avlopp var icke upptagna
i erforderlig omfattning, vilket
förorsakade eller förvärrade översvämningar.
Svårigheter vållades även ofta
av bristfällig täckdikning. Sådana förhållanden
vållade i många fall, att det
icke blev lätt, emellanåt helt omöjligt,
att komma fram med maskiner på åkern.

Inom Uppsala län har de ansvariga
myndigheterna särskilt uppmärksammat
sådana förhållanden, och de har
haft grundad anledning härtill. Länets
slättbygd företer en mycket plan yta,
med osedvanligt små nivåskillnader.
Härav följer att vattenavrinningen på
sådana marker i regel sker långsamt,
och att risken för översvämning och
försumpning av betydande jordbruksområden
är stor. Karakteristiskt är att
källorna för de mot Bottenhavet rinnande
åarna — Tämnarån, Strömarån och
Olandsån med förgreningar — flerstädes
befinner sig i omedelbar närhet av
källorna till Fyrisåns och Funboåns
olika förgreningar. På liknande sätt är

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

Interpellation ang. åtgärder för att främja avdikning och dränering, m. m

nivån i Sävjaån, örsundaån, Trögdbo
dike, Fiskviksbäcken, Vadsbrokanalen,
Blackfjärdskanalen och Enköpingsån
mycket beroende av vattenståndet i Mälaren.

Flertalet åar fick sina huvudströmfåror
slutligt dimensionerade i samband
med de sjösänkningar och större vattenavledningar,
som företogs för mer än
50 år sedan. Efterhand har förnyade
sjöregleringar skett, åkerjorden har
täckdikats och skogsdikning har, särskilt
under senaste decennier, skett i
mycket stor omfattning. Därigenom har
vattentillflödet ökat långt över vad som
beräknades tidigare. Jordbrukare, som
bor längre ned vid huvudfåran, ofta
brukare av stenfri och lätt rationaliserbar
mark, har som en följd härav i ett
alltmer ökat tempo fått sina områden
översvämmade. Vatten från avlägsna,
kanske vid åarnas källor belägna marker,
som tidigare fördröjdes flera veckor
innan de nådde åmynningarna,
kommer nu dit på några timmar och
skapar översvämningar, som ofta dränker
goda åkermarker vid åarnas nedre
lopp.

Uppfattningen att försumpad mark
rätteligen borde utnyttjas för skogsproduktion
har sin uppenbara begränsning.
Dels måste även skogsmark för att ge
fullgod avkastning vara utdikad, dels
gäller i här berörda fall, att det ofta ar
fråga om åkerjord av i övrigt god klass.
De enskilda jordägarna skulle hårt känna
av att dels mista åkern och dels lägga
ner kostnad för skogsodling. För ett
realistiskt bedömande framstår det som
rimligt att söka andra utvägar att uppnå
en förbättrad avrinning.

De förra året beslutade ändringarna i
lantbruksorganisationen var av delvis
ganska ingripande natur. På det område
det här gäller har redan sommarens erfarenheter
bidragit att skärpa därvid
skapade problem. Så innebar de då beslutade
ändringarna bl. a. att lantbruksingenjörerna,
vilkas antal successivt avses
skola nedbringas från 23 till 7, överföris
från lantbruksnämnderna till lantbruksstyrelsen.
Åt dem har uppdragits
att handlägga de ur teknisk synpunkt

mera krävande företagen, dvs. främst
vattenavlednings-, vattenreglerings- och
invallningsföretag. Övrig avrinningsverksamliet,
som på de flesta håll torde
utgöra den övervägande delen, skall
uteslutande handläggas av lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering.

Minskningen av antalet lantbruksingenjörer
motiverades med att verksamheten
för utvinnande av jordbruksjord
genom större torrläggningsföretag för
närvarande anses böra avsevärt begränsas.
Den tidigare under lantbruksingenjörerna
stående personalen skulle visserligen
med viss reducering finnas
kvar vid lantbruksnämnderna, men stå
till lantbruksingenjörernas förfogande,
då dessa odelat ägnade sig åt de berörda
större uppgifterna.

Men omorganisationen innebar för
lantbruksnämnderna att en betydande
del av lantbruksingenjörernas tidigare
arbetsuppgifter överförts till nämndernas
avdelning för inre rationalisering.
Detta innebär en ökad belastning, samtidigt
med en väsentlig minskning av arbetsresurserna
där, bl. a. genom överförande
av tjänstemän därifrån till verksamheten
för yttre rationalisering.

I ett mycket stort antal fall, då den
yttre rationaliseringen är tillgodosedd,
krävs åtgärder just för inre rationalisering
som ett komplement. I sådant
sammanhang är torrläggningsförhållandena
ofta av stor betydelse. Det innebär
för nämndernas verksamhet och
dess effektiva fullföljande en betydande
svårighet, om deras resurser för inre
rationalisering eftersättes. En mycket
betydande del av landets åkerareal —
över 1,5 milj. hektar — är i behov av
täckdikning. Den areal som årligen täckdikas
— under senaste årtionde genomsnittligt
20 000 hektar — är ungefär
motsvarande vad som erfordras för att
vidmakthålla den nu täckdikade arealen
— ca 1 milj. hektar — och innebär inte
något framsteg på området. Statens direkt
understödjande verksamhet genom
bidrag är också betydligt restriktivare
när det gäller dikning och dränering än
i fråga om åtgärder för yttre rationali -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Interpellation ang. åtgärder för att främja avdikning och dränering, m. m.

sering. Dessa rent allmänna förhållanden
återverkar på läget i de olika länen.
Deras aktualitet på grund av de svårigheter
som regniga somrar skapat lär
knappast kunna bestridas. Positiva åtgärder
på dessa områden måste, vid sidan
av skördeskadeförsäkring och andra
åtgärder, vara av stort värde, då de i
sin mån verkar direkt förebyggande.

Jag utbeder mig kammarens tillåtelse
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
frågor:

Är statsrådet villig att överväga åtgärder
för att främja avdikning och
dränering i syfte att i möjlig mån förebygga
att nederbörd och översvämningar
vållar skador på skörden som vid en
bättre avdikning och dränering icke
skulle ha fått så förödande räckvidd?

Är det att hoppas att detta kan komma
att ske genom att lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering
erhåller förstärkta personella resurser? Vill

statsrådet beträffande Uppsala
län med dess särskilda förhållanden
överväga åtgärder i angiven riktning,
ävensom att under den övergångstid,
som i fjolårets beslut förutsattes, bereda
länet tillgång till en kvalificerad
kraft, som kan mera helt ägna sig åt länets
betydelsefulla vattenavlednings-,
reglerings- och invallningsföretag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 110, av herr Eriksson, Einar, angående
rese- och traktamentsersättning till
suppleant för ledamot av kommunalnämnd; nr

111, av herr Persson, Einar, och
herr Andersson, Birger, angående upplåtande
av kyrka för annat ändamål än
gudstjänst;

nr 112, av herr Fagerström m. fl., om
förbättrade villkor för biblioteksverksamheten
inom försvaret;

nr 113, av fru Hamrin-Thorell, om användning
av vapenfria värnpliktiga i
tekniskt och humanitärt arbete utomlands; nr

114, av herr Sjönell, angående utflyttningen
av Stockholms örlogsvarv till
Muskö;

nr 115, av herr Boman m. fl., om inrättande
av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola;

nr 116, av herr Edström m. fl., om inrättande
av vissa befattningar vid de juridiska
fakulteterna;

nr 117, av herr Edström m. fl., om inrättande
av en professur i rättsmedicin
vid Lunds universitet;

nr 118, av herr Elowsson, Nils, m. fl.,
om visst statsanslag till Malmö stadsbibliotek; nr

119, av herr Eskilsson m. fl., om
statsbidrag till Mariannelundsskolan;

nr 120, av herrar Fahlander och Osvald,
om statsanslag till korrespondensrealskolan
i Björkvik;

nr 121, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
om inrättande av en professur i barnpsykiatri
vid Uppsala universitet;

nr 122, av herr Hedblom in. fl., om inrättande
av en befattning som arkivarie
vid vartdera av landsarkiven i Vadstena
och Göteborg;

nr 123, av herrar Hedblom och Edström,
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken;

nr 124, av herr Jacobsson, Per, om avskaffande
av statens läroboksnämnd;

nr 125, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
om viss ändring av bestämmelserna angående
statsbidrag till driften av folkhögskolor; nr

126, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
angående statsbidragen till studiecirkelbiblioteken; nr

127, av herr Osvald, om fortsatt
statsbidrag till Uppsala universitets
astronomiska station på Mount Stromlo
i Australien;

nr 128, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., om en översyn av stödformerna
inom det lägre undervisningsväsendet;

nr 129, av herrar Ringabg och Eskilsson,
angående utformningen av morgonsamlingarna
inom enhetsskolan;

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

Nr 3

nr 130, av fru Segerstedt Wiberg, om
inrättande av en professur i sinologi;

nr 131, av fru Svenson m. fl., om inrättande
av ytterligare ett seminarium
för huslig utbildning;

nr 132, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Bengtson, om statsbidrag till
iordningställande av ungdomslokaler;

nr 133, av herr Boheman, angående
regelbunden inspektion av mera avlägsna
utlandsmyndigheter;

nr 134, av herr Spetz, om statlig långivning
vid förvärv av äldre egna hem;

nr 135, av herr Strand m. fl., angående
den statliga långivningen till s. k.
byggmästarbildade bostadsrättsföreningar; nr

136, av herr Alexanderson in. fl.,
om statsanslag till en ny bro mellan
Stockholm och Lidingö;

nr 137, av herr Boman och herr Johansson,
Ivar, angående den fortsatta utbyggnaden
och upprustningen av vägnätet; nr

138, av herr Johansson, Anders,
angående statsbidrag till enskilda vägar;

nr 139, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, om en mellanriksväg från
Arjeplog till Norge;

nr 140, av herr Wirmark m. fl., om
tillgodoräknande såsom tjänsteår för
uppflyttning i löneklass och för pension
av viss tjänstgöring utomlands;

nr 141, av herr Arvidson, om viss indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor; nr

142, av herr Bergh, Ragnar, om en
utjämning av bensinpriset i olika delar
av landet genom differentiering av bensinskatten; nr

143, av herr Carlsson, Oscar, m. fl.,
om undantagande i visst fall från den
allmänna varubeskattningen;

nr 144, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till humanitära m. fl.
ändamål;

nr 145, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., om undantagande från (lön allmänna
varuskatten av vissa trycksaker;

nr 146, av herrar Hedblom och Hilding,
om avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande;

nr 147, av herr Larsson, Nils Theodor,
om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig
forskning vid beskattningen av rörelse;

nr 148, av herr Mattsson och herr Andersson,
Torsten, om åtgärder på företagsbeskattningens
område till underlättande
av mindre företags konsolidering;

nr 149, av herr Aspling, om utredning
rörande riksdagsledamöternas bostadsfråga
i Stockholm;

nr 150, av herr Gorthon och herr Jacobsson,
Gösta, angående lättnader i valutaregleringen,
m. m.;

nr 151, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om ökat samhällsinflytande
över naturtillgångar och produktionsmedel,
m. m.;

nr 152, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om åtgärder för att skapa
en statlig svensk petro-kemisk industri;

nr 153, av herr Virgin, angående riksbankens
kreditpolitik såvitt berör detaljhandelns
kapitalbehov;

nr 154, av herr Augustsson m. fl., angående
samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen; nr

155, av herr Bergman m. fl., om
tillämpning jämväl å utländsk sjöman i
svensk tjänst av bestämmelserna i sjömanslagen
om svensk sjöman;

nr 156, av herr Elowsson, Nils, och
herr Kristiansson, angående allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon;

nr 157, av fru Hamrin-Thorell och
herr Birke, om inrättande av ungdomsdomstolar; nr

158, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående sänkt pensionsålder i vissa
fall, m. in.;

nr 159, av herr Hedblom m. fl., angående
tillhörigheten till de s. k. nationella
församlingarna;

nr 160, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Gorthon, angående en mera restriktiv
tillståndsgivning för vissa lotterier;

nr 161, av herr Mårtensson m. fl., angående
nedskrotning av bilar;

nr 162, av herr Mårtensson m. fl., om
lagstiftning angående luftföroreningar;

nr 163, av herr Pettersson, Georg, och
herr Fagerström, angående bidrag från
de allmänna sjukkassorna till undersökningar
för hälsokontroll;

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 fm.

nr 164, av herr Åman, om åtgärder för
att säkerställa rätten till skadestånd;

nr 165, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående Fiskerilånefonden;

nr 166, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om upprättande av viss statistik
rörande producentpriser å jordbruksprodukter; nr

167, av herr Carlsson, Oscar, m. fl.,
om statsanslag till driften av Värmlands
och Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa; nr

168, av herr Hansson, Nils, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo;

nr 169, av herr Jonasson m. fl., angående
de s. k. stödlånen till jordbrukare;

nr 170, av herr Nilsson, Yngve, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 171, av herr Sjönell, om åtgärder
för främjande och effektivisering av
bygdekvarnarna; samt

nr 172, av herr Johansson, Anders,
m. fl., om åtgärder till förekommande av
skadeverkningar genom Ätrans översvämningar.

Kammaren åtskildes kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en början
av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1961/62, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Den traditionella remissdebatten
här i riksdagen brukar ju
merendels röra sig om de ekonomiska
och i övrigt materiella problem, som vi
brottas med i vårt samhälle. Detta är
för all del också begripligt med tanke
på den dominans som dessa numera intar
i den årliga riksbudgeten. Men denna
omständighet har också fört med sig
att vi riksdagsledamöter ibland får uppbära
en viss kritik för vår förment jordbundna
inställning.

»Varför skulle ni inte», säger man, »i
era många och långa diskussioner ändå
någon gång kunna lägga in någonting
av ideologiskt och humanitärt innehåll?
Varför skall den egoistiska synpunkten
och inriktningen på eu alltmer höjd levnadsstandard
ständigt vara det över allt
annat höjda målet för vårt folks strävan?» Ja,

nog har man enligt mitt förmenande
anledning att något ögonblick
stanna i begrundan inför dessa frågor.
Man kan inte förneka att vårt folk i
nämnda avseenden har hemfallit åt ett
slags avgudadyrkan, där villan, bilen,
flaskan och TV-apparaten ställer altruistiska
och humanitära intressen och synpunkter
alltför mycket åt sidan. Rättvisligen
kan jag inte fälla ett sådant

B Första kammarens protokoll 1961. Nr 3

omdöme generellt, men i mycket stor
utsträckning är det tyvärr giltigt.

Visst kan vi vara glada över vår höga
materiella levnadsstandard vilken medger
att vi på omnämnt sätt kan berika
vår personliga tillvaro. Men jag ställer
ändå frågan: Har vi betänkt att härmed
även följer ett visst ansvar, ja ansvar
inför de miljoner och åter miljoner
medvandrare i denna värld, som bor på
livets skuggsida, som bl. a. saknar tak
över huvudet och som i övrigt inte vet
vad de för dagen skall äta, dricka eller
kläda sig med? Nu har det här temat
redan tidigare i dag behandlats så ingående
av flera talare i debatten att
jag väl näppeligen skulle behöva ytterligare
orda om det, men jag finner denna
fråga vara så pass betydelsefull att
jag inte kan undgå att med några ord
ytterligare understryka vad som har
sagts.

Vi får onekligen ett i många avseenden
vidgat perspektiv på detta världsfamnande
problem, när vi erinras om att
det finns folk om flera hundra miljoner
människor, bland vilka medellivslängden
inte är stort mer än en tredjedel
av vad den är här hos oss. Bara detta
påpekande säger oss egentligen allt vad
som behöver sägas just om det ansvar
och de plikter vi har mot dem som är
så oerhört mycket sämre lottade än vi.

Låt oss för övrigt tänka på en annan
kategori av våra olyckliga bröder
där ute i världen, nämligen flyktingarna.
Det finns alltjämt miljoner och åter
miljoner av sådana i Västtyskland, i Marocko,
i Grekland, i Jordanien, i Kina
och på många andra håll. Det är människor
som i alltför många fall redan
har givit upp hoppet om en framtid och
en mänsklig tillvaro. Borde inte vi svenskar
i stället för att hålla på kravet på en
allt högre levnadsstandard för vår egen
del, något kunna dra åt svångremmen
och göra litet mera för att ge dem ett

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 era.

Statsverkspropositionen m. m.
stöd, ett stöd som kan åt deras liv återskänka
innehåll och mening?

Jag vill med detta, herr talman, ha
sagt att vårt ständiga tal om en ytterligare
höjd levnadsstandard verkar på något
sätt ihåligt och omotiverat, ja, rent
av ansvarslöst, om vi inte samtidigt är
beredda att ta ett krafttag för att lindra
den skriande nöden i världen och
på den vägen också skapa ökade förutsättningar
för fred och samförstånd folken
och nationerna emellan. Visst är
det sant att det svenska folket under de
senare åren har gjort betydande frivilliga
insatser i det internationella hjälparbetet.
Man har inte vädjat förgäves
från skilda håll, när ett akut nödläge
någonstans så har påkallat. Och visst
är det sant att vi även här i riksdagen
år efter år har beviljat vissa belopp i
enahanda syfte. Med tillfredsställelse
finner jag att dessa anslagsäskanden vid
innevarande riksdag har ytterligare
ökats i vad det gäller hjälpen till de underutvecklade
folken. Men jag är ändå
beredd att beteckna detta som en förhållandevis
ringa allmosa i betraktande
av allt vårt överflöd. Jag hoppas verkligen
att vi här i riksdagen framöver
skall bli i tillfälle att mera ingående
än som i dag kan ske få diskutera denna
vår ekonomiska och övriga hjälp åt
de folk varom det här är fråga. Vi må
betänka att vi i många avseenden är ett
framför många andra utomordentligt privilegierat
folk!

Det är en annan företeelse som man
ute i landet alltemellanåt också ställer
oss riksdagsledamöter till svars för,
nämligen den ökade brottsligheten och
det med denna nära förbundna alkoholmissbruket.

»Ni är för släpphänta», säger man,
»ni vågar inte hävda samhällets auktoritet
gentemot lagstridiga element, ni
stryker alltför mycket med hartassen,
där ni i stället borde tillämpa fasthet
och stränga regler.»

Ja, nog måste man också på den punkten
i långa stycken ge kritiken rätt.
Frågan är bara, hur man i vårt utomordentligt
komplicerade samhälle skall
kunna finna det rätta medlet, den rätta

lösningen genom vilken vi kan få en
bättre ordning till stånd. Ännu har mig
veterligen ingen vare sig inom eller
utanför riksdagen kunnat prestera en
sådan lösning.

»Ni riksdagsledamöter är även inkonsekventa»,
säger man. »Detta är alldeles
särskilt fallet beträffande er inställning
till alkoholbruket, vilket i otaliga
fall stimulerar och befordrar brottsligheten.
»

Här tillåter ni, säger man, en förödande
trafik genom vilken finansministern
under detta år ämnar kamma in drygt
1 300 miljoner på spritskatter åt statskassan,
detta samtidigt med att spritbruket
förorsakar samhället skador och olägenheter
som det kostar minst lika mycket
att bota och komma till rätta med. Och
då är att märka att de verkligt stora skadorna
— de som kan lokaliseras till

hemmens och familjernas egen värld _

hör man inte så mycket talas om; de
kan i alltför många fall hänföras till tragedierna
bakom den slutna ridån.

Men det är nu inte bara i den statliga
regien som inkonsekvensen är uppenbar.
Så är fallet även i fråga om kommunernas
inställning till alkoholbruket. Jag
kan belysa den saken med ett exempel.

I den stad där jag själv hör hemma byggde
man för några år sedan ett stadshus
för cirka 10 miljoner kronor. Nu har
man i ena änden av detta hus inrättat
en krog, där stadens tjänstemän liksom
andra kan få sin åtrå efter spriten tillfredsställd,
och i andra änden av huset
finns socialnämndens lokaler, där man
bland annat får betala utgifterna för alkoholbrukets
skadeverkningar i samhället.
Ja, nog kan man med rätta ställa frågan:
Vart har konsekvensen och förnuftet
tagit vägen?

Vi har här i landet haft tvenne finansministrar
före den nuvarande, vilka båda
offentligt förklarade att de gärna
skulle avstå från spritskatteinkomsterna
till statskassan, om de därmed också
kunde slippa utgifterna till följd av de
skador som alkoholen åsamkade samhället.
Vinsten skulle i det senare fallet,
sade de, bli uppenbar inte minst genom
en ökad arbetsintensitet, för att nu inte

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

tala om de odefinierbara värden som
skulle tillföras hemmen och familjelivet.

Vår nuvarande finansminister tycks
ha en annan uppfattning. Han är, så
långt jag förstår, ingen vän av vare sig
höjda spritpriser eller något annat som
skulle kunna resultera i en minskad konsumtion
och lägre spritskatteinkomster.
Men nog skulle det vara högst anmärkningsvärt,
om herr Sträng verkligen har
den inställningen att han föredrar en
hög spritkonsumtion med höga spritskatteinkomster
framför en minskad
konsumtion med en ökad folknykterhet
som resultat. Jag har själv svårt att tro
detta.

Alkoholfrågan är utan tvivel vårt lands
största sociala problem därför att spriten
som bekant sätter sina spår på så
många av vårt samhälles skilda områden.
Det beklämmande är bara att så ofantligt
många inte vill erkänna detta faktum
utan i stället blundar för det.

De senaste fem åren har gett oss ett
alldeles påtagligt bevis på svenska folkets
oförmåga att på ett förnuftigt sätt
handskas med spriten. Inte minst till
följd härav har vi också upplevt denna
flod av ungdomsbrottslighet och allt annat
som följer spritmissbruket i spåren.

Visserligen visar statistiken en nedgång
i starkspritkonsumtionen, och detta
är för all del glädjande, om nedgången
nu tenderar att fortsätta. De ytterst få
procent som minskningen gäller kan
dock ingalunda tas som en garanti för
att vi i fortsättningen kan räkna med en
bestående minskning i denna förbrukning.

Men vi har här i landet en annan tendens
som enligt mitt och mångas förmenande
är högst allvarlig och oroande.
Vinförbrukningen har nämligen under
samma tid ungefär åttadubblats, och detta
alldeles särskilt till följd av en överdriven
propaganda och popularisering
av vinet som njutningsmedel. Man har
förlänat vinet en gloria, som har gjort
det till en modesak att dricka vin. Vi
skall snart sagt dricka vin vid alla möjliga
tillfällen och i alla sammanhang.
Man anar inte att man härigenom åstadkommer
eu farlig tillvänjning som för så -

Statsverkspropositionen m. m.
väl ungdom som andra grupper kan bli
inkörsporten till en vanemässig och
ödesdiger alkoholisering. Att beteckna
den åttadubblade vinförbrukningen som
ett tecken på en ökad folknykterhet är
verklighetsfrämmande — ja, det är orimligt! Jag

nämnde i förbigående vinreklamen.
En veckotidning har under stora
rubriker betecknat herr Ericsson i Kinna
i hans egenskap av chef för Vin- och
spritcentralen som »världens största vinimportör».
Med all respekt för herr
Ericssons kapacitet på det affärsmässiga
området måste jag ändå säga, att jag betraktar
en sådan överdimensionerad vinimport
som en av de största och allvarligaste
frågor som hotar vårt folk. Jag
vet att jag kan bli motsagd på den punkten,
men framtiden får väl utvisa vem
som i det fallet bär rätt.

Tillåt mig ställa frågan: Hur tror man
att vi någonsin i detta land skall komma
tillrätta med alkoholskadorna och komma
tillrätta med ungdomsbrottsligheten
och den moraliska upplösningen, som vi
nu med stora svårigheter försöker bemästra,
om vi inte kan skydda vår ungdom
just mot alkoholskadorna? Vi har
alla i detta fall ett ansvar, ja, ett ansvar
som vi allra minst som ledamöter av
Sveriges riksdag kan frigöra oss själva
ifrån.

Det synes mig, herr talman, ofrånkomligt
att nykterhetsfrågan här i riksdagen
blir föremål för långt större uppmärksamhet
i fortsättningen än som har
varit fallet hittills. Vi har utan tvekan
alltför lamt och passivt reagerat inför
den olyckliga utveckling som ägt rum
på detta område, men det kan inte få
fortsätta. Frågan är, om inte regeringen
borde känna sig föranlåten att på
nytt föranstalta om en utredning av detta
spörsmål. Ett sådant krav kan inte
anses vara ogrundat. Vår tids komplicerade
utveckling på alla områden kräver
nu som aldrig förr ett folk som är nyktert,
ett folk som är vaket och ansvarskännande,
ja, ett folk som förmår att i
fri tävlan med andra framgångsrikt hävda
sitt eget existensberättigande.

Det iir, herr talman, också ett annat

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 19G1 em.

Statsverkspropositionen m. m.
område av vårt samhällsliv som jag i
detta sammanhang vill beröra med några
ord innan jag slutar.

Jag nämnde nyss den oroväckande
ungdomsbrottsligheten. Denna är en sida
av ungdomens beteendemönster i vår tid,
men det finns också en annan sida som
— även om den inte direkt kan betecknas
som brottslig — ger anledning till
uppmärksamhet och farhågor. Jag syftar
på den frigjordhet som i många avseenden
kännetecknar vårt uppväxande släkte
och som framför allt tar sig uttryck
i skolorna och gentemot lärarna.

I och för sig är det givetvis inget fel
att ungdomen är frigjord och har förmåga
att tidigt anpassa sig till den komplicerade
värld i vilken den lever. Detta
får dock inte leda till att ungdomen
själv sätter sig till herre över skolans
lärare och sina målsmän på ett sätt som
riskerar att förta värdet och resultatet
av den undervisning som man vill bibringa
ungdomen.

Det är ett ganska allmänt konstaterande,
att inte bara föräldraauktoriteten,
utan även respekten för skolans lärare
är på väg att försvinna. Lydnad
och efterkommande av stipulerade regler
och ordningsföreskrifter är förvisso
en av förutsättningarna för ett gott resultat
av allt skolarbete. Nu hör man
emellertid hur oerhört svårt lärarna
mången gång har att inom skolklasserna
vinna gehör för och efterlevnad av
dessa ordningsföreskrifter. Många är
också de lärare som i sin oförmåga att
komma till rätta med sina skolklasser
kollapsar rent psykiskt. De orkar helt
enkelt inte med förhållandet. Och undra
på det! Det finns ju en gräns för vad
en människa kan uthärda.

^ °et är klart, att det inte får fortgå
så här. Förhållandet verkar även avskräckande
på de personer som tänkt
välja lärarbanan som framtida yrke, varigenom
det kan uppkomma rekryteringssvårigheter
framöver. Jag har själv
hört många lärare som varnar intresserade
ungdomar för att välja lärarkallet
just med anledning av de oerhörda disciplinsvårigheterna
i skolan för närvarande,
svårigheter som förvisso kommer

att bli ännu större, därest inte samhället
ställer sig bakom lärarna och ger dem
medel och möjligheter som kan verka
disciplinbefrämjande.

Nu vet jag, att denna fråga för inte
så länge sedan var uppe till diskussion
här i riksdagen, och i begränsad omfattning
har väl också åtgärder vidtagits
för att komma till rätta med missförhållandet.
Men detta räcker inte. Här
fordras enligt mitt förmenande krafttag
på en bred front, ja, krafttag där inte
blott samhället utan även föräldrar och
skolmyndigheter ställer sig bakom lärarkåren
och gör sig solidariska med
denna. Lärarna bör ha rätt att känna,
att de inte står ensamma och isolerade
i den kamp som i detta fall så intimt
berör oss alla. Jag vädjar till ecklesiastikministern
att vaksamt följa utvecklingen
i detta hänseende och inte dröja
alltför länge innan han vidtar de åtgärder
som, enligt vad man nu kan se,
är ofrånkomliga.

Låt mig som slutord, herr talman, säga
att det visst är humant att barnen i
skola och hem får växa upp i frihet och
att det visst är humant att även låta tonåringarna
utvecklas i frihet efter eget
beteendemönster utan tuktan och
stränga regler. Men livet och erfarenheten
lär oss, att vildvuxna plantor i
skapelsens stora örtagård måste tuktas,
beskäras och vårdas med omsorg, om
de en gång skall bära den frukt som de
är ägnade att bära. Människan utgör i
detta fall inget undantag från den allmänna
regeln för skapelsen. Måtte vi i
vår egenskap av föräldrar, uppfostrare
och samhällsdanare inte förgäta den
sanningen!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det har tidigare här i
dag talats om hjälpen till utvecklingsländerna.
Om man tar relationen mellan
vår nationalprodukt och antalet invånare,
så får man fram levnadsstandarden,
och om man jämför denna med
standarden i utvecklingsländerna kommer
man fram till resultatet, att vårt
land i enlighet med den motion som

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

överlämnats av centerpartiet har låd
att offra betydligt mera än vad vi hittills
gjort.

Jag är medveten om att jämförelsen
haltar. Man kan i vårt eget samhälle
också tala om utvecklingsområden och
om grupper av människor som trots
välfärdssamhället i fråga om levnadsbetingelser
— jag hänvisar till den officiella
inkomststatistiken — och med
den nuvarande sociallagstiftningens
verkningar med den totala skattelagstiftningens
fördelning av bördorna har
en levnadsstandard som kräver utjämning
och större rättvisa.

När man i den officiella inkomststatistiken
finner att av våra 4 miljoner inkomsttagare
har mer än hälften en nettoinkomst
på 8 000 kronor och därunder,
frågar man sig om inte den samlade
arbetarrörelsen misslyckats med
vad som tidigare var målsättningen,
nämligen en utjämning av inkomstklyftan.
Eller är det kanske på det sättet
att de höga herrar, som nu bestämmer,
har glömt bort ursprungsidealet.

I fråga om statstjänarnas löner vill jag
först reagera mot det nuvarande förhandlingssättet
som innebär att riksdagen får
ett avtalsresultat, och som vi vet är avtal
i vårt samhälle något av en religion
som inte kan ändras. För det andra
förundrar det mig att civilministern i
tanke på vad jag tidigare anfört om målsättningen
låter intresseorganisationerna
fördela en angiven anpart av den
gemensamma kakan. Med det procenttänkande,
som tyvärr utgör förliandlingsnorm,
kommer klyftan mellan lågoch
högavlönade reellt i pengar att
osvikligt öka — till nackdel för de grupper
som synes vara satta på undantag.
Vad man med bestämdhet skulle önska
vore att statsmakterna skulle gå före
med gott exempel, till föredöme och efterrättelse
för näringslivet i övrigt.

Innan vi, herr talman, rusar vidare
och genomför nya reformer måste vi få
klarlagt i vilken mån det system vi
byggt upp har löst de problem vi avsett
att det skulle lösa. Man kommer fram
till frågeställningen: På vilket sätt har
vår sociallagstiftning verkat för olika

Statsverkspropositionen m. m.

gruppers livsvillkor? År det en första
rangens uppgift i dagens läge att för de
tidigare nämnda låga inkomsttagarna genomföra
exempelvis en fjärde semestervecka?
Innan vi går vidare, måste i vissa
avseenden misslottade, de icke aktiva
grupperna i samhället — pensionärer,
ensamma mödrar, änkor, vissa sjuka
som nu i alltför hög grad är beroende
av frivilliga insamlingar, få sin andel av
produktionsstegringen.

Jag har här berört fördelningen av
välståndsökningen såväl när det gäller
lönerna som den utjämning, som sociallagstiftningen
en gång var ämnad att
åstadkomma. I den nuvarande sociallagstiftningen
finns stora luckor och eftersatta
vårdområden. Det är vidare ett
illavarslande tecken, att det sociala reformarbetet
många gånger ger mera till
de grupper som redan har det väl ordnat.
Vår nuvarande bostadspolitik med
de generella bostadsbidragen ger subventioner,
finansierade med skattepengar,
mera till dem som har råd att hålla
sig med en stor bostad än till den låge
inkomsttagaren med den mindre bostaden.
Enligt vårt förmenande måste vi
snarast komma bort från verkningarna
av en dylik bostadspolitik.

Låt mig i fråga om ATP bara ta några
exempel, som belyser orättvisan. Vi
tar en grovarbetare, eller den lägre inkomsttagaren,
som har en lön av 12 000
kronor under 50 år. Ilan betalar lika
mycket eller mer i pensionsavgifter än
den som under 15 år har en lön av
15 000 kronor och under de följande 15
åren når pensionstaket, d. v. s. 30 000
kronor. Om man kapitaliserar ATP-avgifterna
med ränta på ränta efter 5 procent,
innebär exemplet att den lågavlönade
får avstå ett kapital på 167 440
kronor, medan den andres, som vi kan
kalla direktören eller direktörsassistenten,
motsvarande avstående av kapital
utgör 126 818 kronor. Slutpensionen för
låglönearbetaren, som jag här exemplifierat,
blir 4 800 kronor, medan det för
direktören rör sig om en slutlig pension
på 15 600 kronor.

Detta innebär att för lika stora och i
vissa fall större premieinbetalningar ger

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 om.

Statsverkspropositionen m. m.
i det nuvarande systemet i inte alltför
extrema fall låglönegrupperna bara en
tredjedel av de högre inkomsttagarnas
pension. Talet om samverkan och solidaritet
utfaller många gånger i verkligheten
så, att de små får bära de storas
bördor.

Jag talade här inledningsvis om utvecklingsområden
och hänvisade till den
officiella statistiken. Här kan man följa
inkomstutvecklingen till landsdelar och
mer eller mindre isolerade områden av
dessa.

Vad gör man nu från statsmakternas
sida för att råda bot mot detta? Man
omskolar folk och flyttar om dem. Den
räkning som presenteras får i alltför hög
grad gäldas av de kommuner, som oförskyllt
hamnat inom ett avfolkningsområde.
Just sådana områden har i regel
även en hög kommunalskatt.

Om vi nu ser på kommunalskatten,
skall vi finna, att den varierar mellan 10
och 20 kronor. Vad man allra först skulle
angripa är frågan om en rättvis skatteutjämning.
Men vilka problem har regeringen
först gett sig i kast med? Jo, inrikesministern,
som nu är här i kammaren,
rekommenderar en ny kommunindelning.
Centralisering tycks alltså vara
det lösenord, som han har att bjuda
På detta område. Men problemet löses
icke, herr inrikesminister, med att man
gör en »enfaldig» fattig kommun tre-,
fyr- eller femfaldigt likadan. Den betydande
skillnaden i kommunalskatt kommunerna
emellan vid i övrigt lika standard
kan inte annat än ytterligare stimulera
utflyttningen. Som bevisning vill
jag anföra några exempel.

En gift inkomsttagare, bosatt i ortsgrupp
3, med 8 000 kronor i årsinkomst
betalar cirka 50 procent mer i skatt,
statlig och kommunal, om han bor i en
kommun med 20 kronor i utdebitering
än om han bor i en kommun som har en
utdebitering av 10 kronor. För en inkomsttagare
med 12 000 kronor blir skillnaden
44 procent. Tjänar han 18 000
kronor resp. 50 000 kronor blir skillnaden
32 resp. 17 procent.

På inget annat område inom den kommunala
förvaltningen är uppgifternas

omfattning och genomförande så noggrant
fastställda genom riksdagsbeslut
som när det gäller det obligatoriska
skolväsendet. På inget annat område är
kostnaderna härför så betungande för de
skattesvaga kommunerna. Många exempel
skulle kunna ges härpå. Jag skall
nöja mig, herr talman, med ett enda.

För skolkostnader betalar Djursholm
79 öre per skattekrona. Om vi tar en
landsortskommun som Hallens kommun
i Jämtland, så betalar man där för skolan
inte mindre än 6 kronor 6 öre per
skattekrona.

Jag har i denna kammare och herr
Fälldin i medkammaren motionerat om
att kostnaderna för skolan helt övertages
av staten. Vi tror att det är en riktig och
framför allt en rättvis åtgärd mot den
bakgrund på detta område, som jag nyss
har tecknat.

Den ekonomiskt snedvridna belastningen
är analog även i fråga om åldringsvården,
och man får väl hoppas,
att pågående utredning i utjämnande
syfte skall finna framkomliga vägar.
Låt mig, herr talman, stryka under, att
det viktigaste på detta område ur kommunal
och därmed även ur den enskildes
synpunkt inte är att skapa otympligt
stora kommunala enheter, utan det viktigaste
är att de av samhället erhållna
tjänsterna skall betalas efter bärkraft.

Jag vill uttala som min bestämda uppfattning,
att vi i skattetänkandet i en
fortsättning icke isolerat uppehåller oss
vid statsskatten utan vid den totala beskattningen
som sådan.

Inom de områden där statsverksamheten
indirekt eller direkt kommer till
synes i vår nuvarande samhällsbild får
inte göras avkall i vad det gäller ansvar
och noggrannhet. Jag tror att det
i detta vällovliga syfte finns anledning
att påminna kammaren — och i ännu
högre grad det statsråd som här befinner
sig på regeringsbänken — om
exempelvis vattenfallsstyrelsens Råcksta,
konstfackskolan, Långholmen, bostadsstyrelsen,
för att inte förglömma de skisserade
oförutsedda operahusmiljonerna,
lill detta kan läggas att riksdagen inom
en snar framtid kommer att få ta ställ -

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

ning till liknande tendentiösa felräkningar
även på andra områden.

Av de anförda exemplen framgår, att
även om en utökad kontroll skulle kosta
mycket pengar, är de pengarna väl använda.
De, som handhar förvaltningen
av det allmänna, måste — om de inte
redan har det — läras ansvarskänsla och
noggrannhet. Den gemensamma förvaltningen
är folkets, och den enskilde individen
har rätt, herr talman, att kräva
att vad som skett på detta område inte
får upprepas.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
debatten är fältet med aktuella frågor
ganska väl avbetat, och att komma med
några nya synpunkter på de många frågor,
som här avhandlats, är inte så lätt.
Men å andra sidan finns mycket i vårt
samhälle av sådan vikt och betydelse,
av en sådan storleksordning, att ett
upprepande kan vara försvarligt. Det
finns alltjämt avsnitt i vårt samhälle, där
en ändring av förhållandena är så angelägen,
att därom — som det redan har
sagts här i dag — inte gärna kan talas
för mycket.

Debatten här i dag före middagsrasten
mellan gruppledarna och hans excellens
herr statsministern rörde sig mycket
om dagens och framtidens ekonomiska
situation, om faran för inflation,
bestående högkonjunktur eller vikande
konjunkturer och om risk för nya och
framtida skattehöjningar. Jag skall inte
göra något försök att återuppta denna
storpolitiska debatt om ekonomi och
skatter. Jag vill bara även för min del
konstatera vad många tidigare har sagt
och som också framgår av årets statsverksproposition,
att regeringen nu är
så nöjd och belåten. Man lyckades med
vissa ansträngningar genomföra omsättningsskatten,
och inkomsterna strömmar,
som det sagts, in till statskassan i
rådande högkonjunktur som aldrig förr.
Man hoppas och tror att högkonjunkturen
skall fortsätta, och man talar inte
denna gång om nya och höjda skatter.
Men hur länge detta skattelöfte skall gälla,
är det nog ingen som i dag kan eller

Statsverkspropositionen m. m.
vill göra något bestämt uttalande om. Vi
har också från många tidigare tillfällen
den erfarenheten, att givna löften inte
håller så värst länge.

En sak som verkar oroande och bekymmersam
är den höjning av de kommunala
skatterna, som blivit en mycket
vanlig företeelse, och detta bär även berörts
i dagens debatt allra senast av närmast
föregående talare, herr Sundin. I
den »remissdebatt», som finansministern
hade för några dagar sedan på Nationalekonomiska
föreningen, kände även
han bekymmer inför den starkt uppåtgående
kurva som förekommer både när
det gäller landstingens och primärkommunernas
skatteuttag. Finansministern
framhöll vid detta tillfälle — något som
det finns anledning att lägga på minnet
— att skattelindringskommunerna, som
tidigare fanns i Tornedalen, nu har flyttat
långt söderut — som han uttalade
det — ja, ända ned till Östergötland.
Och de kommer säkerligen, som det ser
ut, så småningom att finnas över hela
landet. Man kan inte annat än dela de
allvarliga bekymmer, som finansministern
då gav uttryck åt genom att framhålla
att gränsen även för kommunernas
skatteuttag måste gå någonstans.

Vilket resultat som än kommer att
uppnås med en ny kommunsammanslagning
och hur nödvändigt det än är med
denna reform, som skall införas efter
frihetens och frivillighetens riktlinjer,
tror jag inte att ekonomiskt svaga avfolkningskommuner
får det lättare med
sina ekonomiska bekymmer därför att
de sammanföres till större enheter. Man
löser därmed inte några ekonomiska
problem. Jag har på denna punkt samma
uppfattning som tidigare talare här i
dag; särskilt kan jag instämma i vad
herr Eskilsson gav uttryck för på den
punkten. Men vad man vill hoppas skall
försvinna är den konkurrens, som förekommer
kommunerna emellan i tro att
de därmed skall locka människor och
företag till den egna bygden. Det råder
i dag en konkurrens mellan kommunerna
som i många fall blivit dyrbar för
skattebetalarna. Herr Birger Andersson
berörde bär den konkurrens, som förekommer
om provinsialläkarna. Jag ser

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
det dyrbara i denna konkurrens i mycket
vidsträcktare mening.

På tal om kommunernas och landstingens
ekonomiska bekymmer kan man
även finna anledning till att framställa
den frågan: Skall det vara alldeles nödvändigt,
när vi bygger i detta land, att
bygga så dyrbart och lyxbetonat som i
regel förekommer när det allmänna bygger? Man

skulle även denna gång kunna
med skäl framhålla, hur dystert det ser
ut på många håll ute på landsbygden när
människorna i sådan omfattning flyttar
därifrån. Min länskamrat herr Torsten
Andersson sysslade i sitt anförande
med detta problem, och även en del
andra talare i dagens debatt har berört
samma sak. Jag tycker för min del att
den stora folkomflyttning, som här förekommer,
är det mest talande bevis som
kan åstadkommas när det gäller lönsamheten
inom jordbruket. Jordbruket har
det svårt i konkurrensen med andra
yrken och näringar. I skogsbygderna är
skogen en stor och värdefull tillgång.
Med den takt varmed landsbygden avfolkas
kommer säkert den dag ganska
snart, då svårigheter uppstår att finna
arbetskraft för skogen.

Som det redan har framgått i dagens
debatt finns det mycket mer än frågan
om ekonomi och skatter, högkonjunktur
eller inte högkonjunktur, inflation eller
inte inflation, som för många och inte
minst för samhället har ett stort intresse
och är ett mycket allvarligt bekymmer.
En sådan fråga är den som
ofta varit föremål för debatt här i riksdagen
och även berörts i dagens debatt,
nämligen frågan om ungdomsbrottsligheten.
Jag kommer här in på
samma problem som min länskamrat
herr Anders Johansson här alldeles
nyss berörde, om brottsligheten och
spriten. Min länskamrat är en organiserad
nykterhetsman, som nedlagt mycket
arbete inom denna rörelse, ett arbete
som jag har den största respekt
för även om jag inte är medlem i någon
av dessa organisationer.

Även om det är en liten procent av
ungdomen som är brottslig, är kanske

denna fråga den största av alla, och
ingen tycks vara så svår att komma till
rätta med som denna. Hur ofta diskuteras
inte denna fråga i tidningspressen,
i konferenser, i utredningar och överläggningar
och, som sagt, också här i
riksdagen! Men var ser vi resultatet?

Tyvärr finns det de som menar, att vi
har att räkna med en väsentligt ökad
ungdomsbrottslighet framöver. I årets
trontal hette det, att samhällets åtgärder
på ungdomsvårdens område fullföljes
och utbygges. Man kan fråga: Leder
de åtgärder, som samhället vidtager, till
ett bättre resultat? Har man efter alla
konferenser ocli utredningar, som förekommit,
på något sätt nått det resultat
som man åsyftat? Dagligen förekommer
i tidningarnas spalter beskrivningar på
det ena brottet mera rått och ruskigt än
det andra, och många gånger är de utförda
av mycket unga brottslingar. Tänk
om vi kunde redovisa en katalog på ungdomsbrottsligheten
bara under år 1960
och där ha med alla ouppklarade brott
— vilken skrämmande läsning skulle inte
detta vara!

År det inte rätt underligt att man nu
gör gällande — och jag tvivlar inte på
att den uppfattningen är riktig —- att
ju mer välståndet och levnadsstandarden
stiger, ju mer bekymmer får vi
med den del av ungdomen som är en
brottslig ungdom. Ju bättre vi får det,
ju svårare blir ungdomsproblemet att
bemästra. Det verkar rätt underligt att
vår materiella standard skulle vara
brottsalstrande. Hos lekmannen på detta
område ligger den tanken närmare, att
nöd och fattigdom och elände skulle föda
brottsliga tankar.

Regering och riksdag kan inte komma
ifrån sitt ansvar på detta samhällsavsnitt
lika litet som på något annat. Vi
äldre har ansvaret, samhället har ansvaret.
Som fru Hamrin-Thorell framhöll
i sitt anförande, kan ingen här slå
sig för sitt bröst och svära sig fri.

Man kan nog med skäl hävda den uppfattningen,
att det verkar som om ansvariga
myndigheter och vi alla ännu
inte har funnit den rätta melodien när
det gäller att hejda en ständigt växande

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

ungdomsbrottslighet. Om det skall bli en
ändring till det bättre, förefaller det
som om många skulle få tänka om i den
fråga som gäller liur brottslig ungdom
skall omhändertas och behandlas. Detta
är en uppfattning som finns hos en
bred allmänhet.

Regering och riksdag tycks kunna lösa
och klara av vilka problem som helst,
men uppgiften att vårda och fostra
missanpassad ungdom, den ungdom som
redan kommit in på brottets bana, har
man i stor utsträckning misslyckats
med. Att rädda så många som möjligt
från ett totalt förfelat liv måste vara en
rent humanitär uppgift. Det gäller i
många fall om en ung människa skall
bli en god samhällsmedborgare eller om
hela hennes liv skall vara förfelat. Det
måste vara en högst mänsklig åtgärd att
så många som möjligt blir räddade till
ett rätt och riktigt liv.

Vad man måste räkna med såsom en
väsentlig faktor när det gäller den stigande
ungdomsbrottsligheten är att ungdom
i mycket tidiga år får tillgång till
sprit och missbrukar sprit. Att ungdomsfylleriet
lika väl som missbruk av
sprit i allmänhet har ökat mycket väsentligt
under de fem år spriten har varit
fri är ett ofrånkomligt faktum, sedan
må man framhålla aldrig så mycket och
glädjas över att spritkonsumtionen i allmänhet
är nere på den nivå den hade
före den tidpunkt då motboken avskaffades.
Måttlighetskonsumtionen av sprit
har minskat på grund av det höga priset,
men missbruket har ökat sa mycket
mer.

Även om ungdomarna själva i tidiga
år inte har någon inköpsrätt och inte
får köpa sprit i systembolagets affärer,
så ordnar äldre, oansvariga individer
den saken mot ersättning. Ungdom i alla
åldrar torde i dag ha obegränsad tillgång
till sprit i den mån de så önskar.
Det finns många ansvarslösa individer
i samhället, som använder mycket effektiva
medel för att leda barn och ungdom
in på farliga vägar, förstörande
kanske hela deras framtid. Dessa ansvarslösa
individer, som förmedlar sprit
till barn och ungdom, har samhället ing -

Statsverkspropositionen m. m.
en anledning att omhulda. Mot sådana
individer och människor bör samhället
reagera på ett kraftigt sätt.

Det har sagts i debatterna här i riksdagen
att ett återinförande av motboken
inte är praktisk politik; det kan inte
ifrågakomma. Jag har samma uppfattning
som herr Anders Johansson: med
det resultat som vi har fått helt allmänt
genom den fria spriten behöver det utredas,
vilka åtgärder som kan vidtagas
och måste vidtagas för att minska ungdomens
spritmissbruk, då detta utan
tvekan är en stor och bred inkörsport
till brottslig verksamhet, en inkörsport
varigenom i många fall ungdomar går
förlorade som goda samhällsmedborgare
för hela livet. Vi har inte råd med denna
förlust, som även är mycket dyrbar
ur samhällets synpunkt.

Man kan också framhålla att det är
nödvändigt att redan gällande nykterhetsbestämmelser
blir tillämpade. Hur
är det i många nöjeslokaler, följer man
där nykterhetsbestämmelserna? Man hör
tyvärr ofta kritik i det avseendet att
gällande nykterhetsbestämmelser inte
efterleves.

Trots att brottsligheten ökar får vi
ofta veta att polisen är underbemannad.
Inte minst gäller detta i storstaden
Stockholm. Vi är samtidigt medvetna om
att antalet uppklarade fall inte uppgår
till mer än tio procent i storstaden när
det gäller egendomsbrott. Man frågar
sig, hur ansvariga myndigheter kan ta
på sig ett sådant ansvar som det innebär
att inte tillse att poliskåren blir fulltalig
och får de resurser och de möjligheter
att handla, som det är nödvändigt att
ha i olika situationer. Nog bör det finnas
en möjlighet att ge polisen sådana
villkor, att denna kår med sin så viktiga
samhällsuppgift blir fulltalig. Ledningen
för polisen här i Stockholm är,
vet jag, av den bestämda uppfattningen,
att kåren måste vara fulltalig ocli att de
bristande resurserna är en starkt bidragande
orsak till det ytterst olyckliga
tillstånd som nu råder.

Med det förtroende statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet har inom
samtliga partier och då han nu iir niir -

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1901 em.

Statsverkspropositionen m. m.
varande i kammaren finns det all anledning
att bär vädja till inrikesministern
att göra vad han kan för att polisen
i hela landet får de resurser, som
behövs i dagens brottssituation i allmänhet
och beträffande ungdomsbrottsligheten
i synnerhet. Om inrikesministern
gör vad han kan när det gäller polisfrågan
blir det säkert ett värdefullt
och gott resultat, den uppfattningen har
nog många här i riksdagen utan att på
något sätt vilja påstå att inrikesministern
skulle ha försummat någonting.
Allmänheten fordrar en större säkerhet
för liv och egendom än den samhället
nu bjuder samt att uppklarningsprocenten
för begångna brott blir större än
den nu är.

Jag hade, herr talman, tänkt att också
säga några ord om våra kommunikationer,
om utbyggandet av våra vägar,
och då instämma i vad som redan har
sagts här i dag, att det är beklagligt att
man skär ned väganslagen i förhållande
till den vägplan riksdagen har antagit.
Det måste vara av stort värde om
näringslivet kan få sina transporter utförda
till så låga kostnader som möjligt.
Det måste vara riktigt att utbyggandet
av våra vägar sker i takt med'' biltrafikens
utveckling. Inte gärna kan den
samhällsekonomiska balansen rubbas av
detta, när det finns pengar härtill som
bilägarna själva har betalat in.

Jag hade också tänkt säga några ord
om trafiksäkerhetsfrågorna, men jag avstår
härifrån till ett annat tillfälle.

Jag vill, herr talman, sluta med att
saga, att jag i förra årets remissdebatt
vid den här tiden efterlyste vad man
trodde och tänkte om en övergång från
vänster- till högertrafik. Ingen kunde
då ana att opinionen och intresset för
en omläggning av vårt trafiksystem skulle
växa sig stark så hastigt som nu har
skett. Tidningspressen har här som alltid
gjort en värdefull insats. Under det
år som gått har jag till min stora tillfredsställelse
inte kunnat upptäcka någon
tidning, som fört talan för en bibehållen
vänstertrafik, och det tycker jag
man har anledning vara tacksam för,
liksom för att frågan om höger- eller

vänstertrafik såvitt jag vet aldrig varit
en politisk fråga. Visst finns det alltjämt
en och annan som personligen
hävdar den uppfattningen, att vi i vårt
land bör hålla fast vid vänstertrafiken,
men någon samlad opinion med stöd i
någon del av tidningspressen finns det
inte, såvitt jag vet.

En omläggning av trafiksystemet kommer
att kosta en hel del pengar, men
trösten är att det är fråga om en engångskostnad
och att det blir dyrare för
varje år som går innan en omläggning
sker. Jag hoppas att de pengar en övergång
kostar skall kunna skaffas fram
utan att det skall, som det uttalades i
ett radioprogram för någon tid sedan,
behöva gå ut över trafiksäkerheten eller
utbyggnaden av vägarna.

Vid riksdagens början i år väcktes på
första motionsdagen en motion, undertecknad
av representanter för de fyra
största partierna här i riksdagen, med
förslag att riksdagen skall hemställa till
Kungl. Maj:t, att utredning skall verkställas
så snart som möjligt rörande alla
de frågor som hänger samman med
en omläggning av vårt trafiksystem till
högertrafik.

Med tanke på det intresse Kungl.
Maj :t redan har visat för denna fråga
vin jag sluta med att uttala en förhoppning,
att fyrpartimotionen i denna stora
och betydelsefulla fråga blir bifallen
och att Kungl. Maj:t sedan vidtar alla
de åtgärder som är nödvändiga för en
övergång till högertrafik under de närmaste
åren, så snart omständigheterna
det medger.

Jag har, herr talman, bara velat anföra
dessa synpunkter.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Årets statsverksproposition
fortsätter att slå rekord i utgiftsökningar.
De s. k. automatiska ökningarna
får skulden för mycket härvidlag,
och vi kan givetvis även vara beredda

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

att erkänna, att många av dem är svåra
att undvika. De allra flesta människor
ser dock med stark oro, hur befattningar
på olika verk och kontor under allmän
förvaltning sväller ut och ökar i
antal. Dagligen ges det exempel härpå.

Det är därför synnerligen angeläget
att det i samband med nya tjänsters
tillsättande intas en mycket restriktiv
hållning. Parkinsons lag verkar säkerligen
mera än vad många byråorganisatörer
vill erkänna. Måhända är det ett
nytt grepp på problemet när det nu
skall tillsättas en byråchef utan hyrå.
Annars ställer sig många i dag frågan:
Finns det ingen möjlighet att komma
till rätta med dessa problem? Är det
nödvändigt att den delen av den offentliga
sektorn skall svälla ut i sådan takt?

Visserligen har väl knappast företrädarna
för ett socialistiskt system den
uppfattningen, att den samhälleliga sektorn
kan bli för stor, men utvecklingen
tenderar att öka de improduktiva sysselsättningarna
i alltför hög grad. Det innebär
att det första produktionsledets
människor trots tekniska hjälpmedel inte
får ut den reala inkomststandard som
svarar mot deras arbetsprodukt. Jag
tillhör inte dem som vill bromsa upp
den s. k. framstegsvänliga utvecklingen,
men ibland innebär viss utveckling
blott till synes framsteg. Vi måste ålägga
oss en viss moderation. Den offentliga
sektorn har nu hand om cirka 40 procent
av produktionsresultatet för de offentliga
behoven, och tendensen fortsätter
— om några år kommer samhället
förmodligen att omhändertaga en
ännu mycket större part.

Det talas ofta om nödvändigheten av
att centralisera och göra större, men
den ekonomiska vinningen härav framstår
ibland som minimal. Även här tror
jag att det gamla ordspråket »lagom är
bäst» kan gälla.

Det är skäl att erinra därom inför e
nya stomplanerna för kommunerna. De
kommunala skatterna har, såsom påpekats
tidigare här i dag, ökat avsevärt
under de senaste tio åren. Visst har det
i alla dessa kommuner funnits skäl, berättigade
skäl, för all den verksamhet

Statsverkspropositionen m. m.

som hållits i gång med byggandet av
bostäder och skolor. När det nu hissas
klarflagg för en ny kommunindelning,
kan vi dock vara säkra på en sak, nämligen
att inte kommer tillskapandet av
mammutkommuner på landsbygden att
medföra någon skattesänkning. Det kommer
säkerligen att bli tvärtom i fråga
om skatterna.

Skolan och dess behov är anledningen,
säger man, till den nya storkommunsammanslagningen.
Det egendomliga i
den nuvarande situationen är att man
hänvisar till skolans behov av större
underlag. Länsskolnämnderna är nämligen
redan i stort sett klara med enhetsskoldistriktens
planering, en planering
som, vågar jag påstå, på de flesta
håll har accepterats ganska gnisselfritt.
Inrikesministern påminner bär starkt
om bagaren som kastar jästen efter brödet
in i ugnen.

Vi måste göra distrikten större, ge
dem bättre underlag, säger man, och
så framläggs här förslag som omfattar
både två och tre tillräckliga skoldistrikt.

Herr Birger Andersson gjorde i detta
sammanhang i debatten bär under förmiddagen
ett påpekande som är värt att
tänka på. Han underströk att en alltför
extrem sammanslagning av kommuner
bör undvikas. Jag vill, herr talman, tilllägga:
Låt oss inte få alltför stora skolor
och skoldistrikt på landsbygden, ty
våra speciella betingelser där är inte
lämpade härför.

Varför har man då denna senkomna
heta åstundan att skapa större och mer
svåröverskådliga förvaltningar även i
kommunalt avseende? Den motivering
som man anför är att man behöver ha
ett ordentligt skatteunderlag i kommunerna.
Givetvis kan det bli resultatet,
om man lägger milsvid landsbygd till
en stad, att skatteunderlaget ökar inom
den nya storkommunen. Det är dock
skäl att erinra om att stadens fördelar,
åstadkomna med ett större skatteunderlag,
i regel har svårt att finna vägen ut
till landsbygden. Om man slår samman
två stora glesbygdskommuner till en storkommun
med kanske 10 000 invånare

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
har jag svårt att tro att det blir någon
som helst förbättring i fråga om skatteunderlaget.

Staten har i realiteten år från år dragit
in på stödet och statsbidragen till
kommunerna. Det kan vara skäl att
erinra härom i detta sammanhang. Utan
att nämna några siffror vill jag åter
hänvisa till utvecklingen på skolans område.
Förr hade staten hand om realskolorna.
Nu kommer dessa att bli helt
kommunala. Förr erhölls — för att peka
på en detalj — statsbidrag för ersättning
till alla lärarvikarier, men nu utgår
statsbidrag endast till vissa vikariat,
vilket ju är en försämring för kommunerna.

Det är enligt min mening en felaktig
utveckling när staten drar sig undan
från att bära kostnaderna på utbildningens
område. Är det något område,
på vilket staten bör engagera sig, så är
det väl här. Många med mig har säkerligen
den uppfattningen, att staten borde
överta en ännu större del av kommunernas
skolkostnader.

Enligt uppskattningen i fjolårets statsverksproposition
redovisas en automatisk
stegring av statens inkomster med
550 miljoner kronor. På dessa statliga
inkomstprognoser har skolöverstyrelsen
gjort en beräkning av hur stor andel som
skolhuvudtiteln har haft och får i budgeten.
Denna beräkning redovisas sålunda,
att under 1950-talet var skolbudgetens
andel av statsinkomsterna i genomsnitt
9 procent. Men för 1960-talet
stannar motsvarande siffra vid 7,2 procent.
Med utgångspunkt från den beräkningen,
som i sig innesluter en prognos
för de nu kända inkomsthöjande faktorerna
på skolans område, har man väl
rätt att antaga, att det finns möjligheter
att få till stånd ett vidgat statsbidragssystem
på utbildningsväsendets område.

Statsministern yttrade i förmiddags,
att vi tack vare inkomstflödet till statskassan
har råd att lägga ned ytterligare
300 miljoner kronor på anslagen under
åttonde huvudtiteln. Jag hänvisar då till
de beräkningar som skolöverstyrelsen
gjort och vari det heter: »Beräkningarna
utvisar sammanfattningsvis, att om 1960-

talels standardökning skall komma skolväsendet
till del i samma relativa utsträckning
som under 1950-talet, erfordras
ett genomsnittligt årligt tillskott av
322 miljoner kronor, motsvarande en
genomsnittlig årlig höjning av skolbudgeten
med ungefär 25 procent.»

Jag bär, herr talman, med dessa påpekanden
velat understryka, att kommunerna
har fått ta på sig en mycket
stor del av kostnadsstegringen för skolväsendet.
Det vore inte ur vägen om
staten lättade kommunernas börda i detta
avseende genom att bevilja dem litet
bättre statsbidrag för utgifterna på skolans
område.

Enhetsskolan har nu varit i verksamhet
så länge att dess värde som skolform
bör kunna bedömas. De teoretiska
linjerna är krävande — det är väl den
uppfattning man kommer till när man
tar del av enhetsskolans verksamhet.
Därför vill jag med tillfredsställelse hälsa
de nya signalerna om tvååriga påbyggnadslinjer
på den teoretiska utbildningsvägen.
Ett frivilligt tionde år för
g-linjen vore säkerligen också värdefullt.

Ur mina synpunkter har förvisso yrkeslinjen
varit den mest lyckade grenen
av enhetsskolans verksamhet. Undervisningen
på denna linje har visat sig
vara mycket värdefull för eleverna, och
det kommer säkerligen att ganska snart
framträda ännu mera påtagligt.

Med spänt intresse avvaktas runtom i
landet skolberedningens kommande förslag,
inte minst när det gäller undervisningens
schemamässiga uppläggning.
Kristendomens plats på schemat har de
senare åren varit föremål för stort intresse.
Även om det finns folk som menar
att undervisningen i detta ämne är
förspilld tid, finns det många som har
klart för sig att vi inte får glömma människornas
andliga behov, detta trots att
vi är livligt medvetna om betydelsen av
de bästa insikter i både matematik och
kemi, för att inte nämna den moderna
fysiken. Ty trots alla teknikens under,
framsteg och samlade kraft är människorna
alltjämt samma svaga varelser
som förut. Alla är säkerligen medvetna
om att det i vår tid behövs lugnare och

Tisdagen den 24 januari 1961 ein.

Nr 3

bättre balanserade människor än som
krävdes förr. Men även om vi nu är sådana
och något universalmedel mot denna
svaghet inte finns, har jag för min
del svårt att inse varför vi skulle försumma
ett ämne som vill och i många
fall har möjlighet att ge människorna en
orientering i det svåraste av alla ämnen:
orienteringen inför sig själv. Låt oss ändå
bli överens om att religionen för
många, ja, innerst inne för de flesta av
oss, är en inre stabilisator då mycket annat
i tillvaron verkar ytterst labilt.

Skolornas morgonsamlingar har kritiserats
mycket i pressen de senaste åren.
Måhända är inte heller den kritik oberättigad,
som riktar sig mot den alltför
»monotona» dagliga andaktsstunden. De
flesta av oss vet att det är mycket lätt att
kritisera sådana saker, men vi får inte
avfärda denna angelägenhet på det sättet.
Debatten om morgonsamlingarna bör
uppmärksammas av skolledarna, som givetvis
bör sträva efter och tillse att dessa
göres så aktuellt betonade och så
»ungdomsanknutna» som möjligt.

Jag har, herr talman, bara i korthet
velat peka på detta eftersom det ibland
höjs röster för att ta bort morgonsamlingen
i skolorna. Det vore säkerligen ett
steg i fel riktning. Men gör en ansträngning
för att i stället ta bort slentrianen
när det gäller morgonsamlingarna — det
vore säkert den bästa lösningen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När vi nu behandlar den
statsverksproposition som framlades för
snart två veckor sedan, ser vi av densamma
hur inkomsterna har flödat och
hur mycket pengar finansministern har
att röra sig med. Innan höstriksdagen
slutade beräknade finansministern överskottet
till 175 miljoner kronor, om jag
inte minns fel, men det visar sig nu att
(iverskottet blev över en miljard.

Då är det naturligtvis en näraliggande
tanke, att regeringen skulle vilja ta steget
ut och siinka skatterna. Men på den
punkten hör vi ingenting. Man förbrukar
pengarna på annat sätt — och jag
förstår mycket väl att det alltid finns

Statsverkspropositionen m. m.

områden där man kan använda pengarna
i stället för att tänka på en lättnad
för skattedragarna. Jag tror dock för
min del att Sverige är det högst beskattade
landet åtminstone i Europa. Därför
vore det enligt min mening stor anledning
för regeringen att inte bara tänka
på att förbruka allt som kommer in utöver
det beräknade utan i stället föreslå
en liten skattelindring. Den skulle säkerligen
hälsas med mycket stor glädje.

Finansministern trollar ganska lätt
bort denna miljard i den uppgjorda finansplanen.
Han ökar driftbudgeten med
650 miljoner, budgetutjämningsfonden
tillföres 250 miljoner som reserv, och de
återstående 242 miljonerna kallas i finansplanen
ett litet belopp, som ändå
anges vara relativt tillfredsställande.

Vi kan väl gott säga att högkonjunkturen
i vårt land har varit en bidragande
orsak till att finansministern fått så
mycket pengar att röra sig med. Om
man i stället lättat skattetrycket så tror
jag att det hade varit till större glädje
och tillfredsställelse inom de breda lagren
än det man nu förutspår i form av
ökade utgifter för sådant som man i valtider
har lovat att genomföra. Jag tänker
närmast på en förkortad arbetsvecka och
en utökning av semestern till fyra veckor.
Allt detta har utlovats i valrörelsen
och skall naturligtvis infrias, men vad
kostar det inte landets invånare i pengar?

Om det vore så lyckligt att vi hade
obegränsade resurser till förfogande i
vårt land, så skulle det väl inte vara någon
större glädje för hela svenska folket,
och inte bara för regeringen, än att
åstadkomma det bästa möjliga för den
stora allmänheten. Men jag tror nu att
man får vara litet försiktigare vid uppgörandet
av en statsbudget än regeringen
och finansministern har varit.

Finansministerns redogörelse i radio
den dagen riksdagen öppnades rörde sig
med väldiga siffror, och jag tror att allmänheten
hade rätt svårt att klara upp
alla beräkningar han gjorde. Man har
hört många säga att de sedan finansministern
talat om överskottet med spänd
förväntan lyssnade på fortsättningen och
väl trodde, att en skattesänkning skulle

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kunna komma till stånd, men de fick
ingenting höra därom. Enligt mitt förmenande
borde det finnas stora förutsättningar
för en skattesänkning. Här
finns ingen regeringsledamot inne i kammaren,
men jag skall ändå ställa frågan:
Vad har vi för anledning att av överskottet
ta 160 miljoner kronor för att inlösa
LKAB-aktier? De kan ju säljas till allmänheten
eller hembjudas till de anställda
och till kommunerna där uppe i
Norrland. Jag tror säkert att de 160 miljonerna
skulle komma in på det sättet så
att man skulle slippa att av skattebetalarnas
pengar göra denna inlösen. Jag
tror att det skulle vara skäl i att övertänka
den här saken. Finansministern
sade att 242 miljoner kronor var ett litet
men något så när tillfredsställande överskott,
men han skulle ju då strax kunna
öka det med 160 miljoner kronor och
på så sätt få ett bättre utgångsläge. Det
tycks emellertid inte vara regeringens
avsikt att gå den vägen, utan i stället är
man beredd att låta skattedragarna ta
bördan.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
tiden länge, då här har pratats så mycket
hela dagen, men jag kan inte hjälpa att
jag ändå måste ställa några frågor.

Min första fråga gäller den nya kommunindelningen,
som den föregående talaren
så ingående uppehöll sig vid.
Trots att vi så sent som år 1952 genomförde
en ändrad kommunindelning, som
var ganska omfattande, säger man nu efter
bara åtta år att det behövs en ny
kommunindelning. Man skyller på att det
är av behovet påkallat för att enhetsskolan
skall kunna genomföras. Jag vill erinra
om att vi långt innan dessa större
kommuner kom till stånd hade kommunalförbund
ute i bygderna. Vi ordnade
socialvården i kommunalförbund, så att
inte varje liten kommun behövde bygga
sig ett ålderdomshem och på så sätt ta
hand om åldringarna. Efter vad både läkare
och andra sade ordnades därigenom
dessa frågor på ett mycket tillfredsställande
sätt. Varför kan man inte
göra på samma sätt när det gäller enhetsskolan?
Om man anser att kommunerna
är för små för att bilda elt eget

skoldistrikt kan man ju gå tillsammans
med andra kommuner som ligger så till
att det lämpar sig att de bildar ett distrikt.
Nu har emellertid inrikesministern
satt i gång en privat utredning, om
jag så får kalla det, där man efter hand
skall framlägga förslag om hur kommunindelningen
skall se ut med ledning av
den utredning, som de särskilt tillkallade
sakkunniga framlägger.

Det talas om att man skall bevara en
levande landsbygd och att man skall bevara
den kommunala självstyrelsen i
kommunerna. Hur skall man kunna göra
detta? Jag tänker på den bygd där jag
själv bor och där en stad ligger alldeles
i närheten. Där föreligger enligt uppgifter
i tidningspressen förslag om att alla
kommunerna runt om staden skall tillföras
staden. På så sätt skulle man få en
tillräckligt stor kommun för att klara
skolfrågan. Jag tror emellertid att den
frågan kan ordnas genom ett kommunalförbund
utan att man går den andra
vägen och därigenom helt plottrar bort
den kommunala självstyrelsen, som i århundraden
har fungerat tillfredsställande
i vårt land men som automatiskt kommer
att försvinna genom de åtgärder
som man nu är inne på att genomföra.

Jag skall här bara ta ett enda exempel
som visar hur man från statsmakternas
sida vidtar åtgärder för att göra vissa
förbättringar inom det kommunala
samhället, och då passar det kanske att
jag tar min egen kommun, som har varit
bebyggd sedan 700 å 800 år. Vatten- och
avloppsfrågan har där ordnats i halva
kommunen, medan i den andra hälften
är ingenting gjort. Nu har ett förslag
uPPgjorts och utlämnats på entreprenad,
men så sätter riksantikvarien stopp för
det hela. Han säger att det skall grävas
med handkraft och att allt som gräves
upp skall sållas för att man skall kunna
konstatera om det finns någonting från
medeltiden eller stenåldern att ta vara
på.

Vad innebär nu detta för kommunen?
Jo, det innebär en merkostnad på över
en kvarts miljon kronor. Vi vände oss
naturligtvis till »Väg- och vatten» och
sade att under sådana förhållanden mås -

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

te vi få statsbidraget höjt men fick till
svar att något anslag inte fanns för sådana
extra kostnader. Vi förhörde oss
hos regeringen som svarade att den inte
kunde göra något. Möjligen skulle
man, om det blev arbetslöshet, kunna
låta de arbetslösa utföra sållningen av
jorden och gruset som skulle grävas
upp.

Jag berättar inte detta därför att jag
inte skulle vilja vara med om att alla
de gamla föremål tillvaratas som kan
finnas i jorden och som för kanske flera
hundra år sedan användes av människor
för deras bärgning, men man
kan väl inte ålägga en liten kommun att
betala en kvarts miljon för att få fram
dessa föremål. Den kostnaden får väl
ändå hela svenska folket ta på sig. Jag
har bara velat påpeka detta för att visa
hur det ibland går till ute i bygderna.

Hur gick det till när vi 1952 svetsade
samman de små kommunerna till
större? Jo, man byggde det ena förnämliga
kommunalhuset efter det andra.
Skall man nu än en gång slå ihop kommuner
blir ju sådana lokaler överflödiga
på en hel del platser, och man frågar
sig om det skall byggas en tredubbel
uppsättning på andra håll. Eller hur
kommer det att se ut? Jag tror att man
skall akta sig för att tvinga fram enheter
som man har svårt att bedöma det
framtida värdet av. Låt den kommunala
självstyrelsen fortleva. Det systemet har
fungerat på ett tillfredsställande sätt
hitintills. Skolangelägenheterna kan
ordnas i kommunalförbund. På så sätt
kan man slippa nya sammanslagningar.

Jag skulle också vilja säga något om
bostadsbyggandet. Herr Persson i Växjö
var uppe före middagspausen och angrep
centerpartiet för att vi på något
sätt — som jag uppfattade lians yttrande
— motarbetat bostadsbyggandet. Jag
vill säga att så är ingalunda fallet, men
man kan ju fråga sig: Är det till någon
nytta för vårt land att man ordnar så
att privata hus som är byggda för 25
eller 30 år sedan, tegelbyggnader som är
moderna och trevliga men som kanske
är större till ytan än vad som föreskri -

Statsverkspropositionen m. m.
ves för att de skall kunna bli statsbelånade,
är osäljbara, om den nuvarande
ägaren skulle gå bort eller inte vilja bo
kvar längre? Vore det inte skäl i att
man finge statsbelåna även äldre fastigheter
som uppfyller de fordringar man
har på en bostad? En barnrik familj
t. ex. köper inte en fastighet som är av
sådant slag att den i så fall inte kan
komma i åtnjutande av de bostads- och
bränslebidrag som den skulle kunna få
om den köpte ett hus som är byggt med
hjälp av statslån. Jag anser därför, herr
talman, att man borde gå in för sundare
principer på bostadsområdet för
att kunna tillvarata bostäder som är av
sådan beskaffenhet att vilken människa
som helst kan bo i dem utan att ta skada.
På det sättet skulle man kunna spara
avsevärda belopp. Som det nu är
måste de hus som inte går att sälja rivas
ner, och det är ju inte att tillvarata
de värden som finns.

Jag har velat påpeka detta, ty jag anser
att man borde gå en medelväg. Folk
skall ha bostäder, men jag menar att
man inte behöver gå så långt att man
säger att det skall vara i nybyggda hus.
Även äldre hus som efter reparation
utgör goda bostäder för dem som så önskar
borde kunna statsbelånas.

Jag skall, herr talman, sedan bara säga
några ord om jordbruket. Det stod
i tidningen härförleden att det hade
framlagts ett förslag till riksbanken från
kommunisterna om att riintan skulle
sänkas men att ingen i riksbankens styrelse
yrkade bifall till förslaget. Att så
skedde berodde nog på att riksbankens
styrelse inte var rätt forum för att försöka
få till stånd en räntesänkning. Man
får väl försöka en annan väg. Jag tror
att tiden är inne att det sker en räntesänkning,
och jag hoppas att finansministern
noga överväger om inte så borde
ske snarast möjligt. Om man skall ha
en rörlig ränta skall den inte bara röra
sig uppåt utan den skall också kunna
röra sig nedåt. Andra länder använder
räntan som regulator men inte bara åt
ena hållet, som i vårt land, utan även åt
det andra.

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill göra ett annat påpekande om
ett förhållande som jag inte kan finna
är rimligt.

Det finns nu i vårt land flera hundra
tusen kilo prima frukt som ruttnar bort
och körs ut på gödselhögar, under det
att skyltfönstren dignar av utländska
frukter. Men den svenska finner man
ingen användning för. Nu säges det att
detta beror på handelsavtalen och att
det inte är någonting att göra åt saken.
Jag tror att det skulle vara av mycket
stort värde om regeringen innan denna
remissdebatt är slut på något sätt ville
klargöra sin inställning till den här frågan.
Vill regeringen slå vakt om den
svenska modernäringens avsättningsförhållanden
i framtiden eller skall den
lämna dem åt sitt öde? Särskilt de svenska
fruktodlarna har väl rätt att kräva
en upplysning därom under årets remissdebatt.

Jag skall nu inte längre ta tiden i anspråk,
herr talman, utan vill bara till
slut säga att om man tror att de lysande
tider som enligt mångas uppfattning är
rådande just nu skall bestå i all framtid
så tror jag att man räknar ganska mycket
fel. Vi kan snart vara inne i en period
av helt annan karaktär, då svårigheterna
kan bli mycket stora, och därför
vore det kanske klokt, herr talman,
att man försökte se om sitt hus medan
tid är.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag vänder mig först till
herr Elofsson som talade om räntan.
Och jag måste fråga herr Elofsson: När
tänker centerpartiet sluta upp att leka
cirkus i räntefrågan? Herr Elofsson bär
mage att stå här i talarstolen och säga
att riksbanksfullmäktige icke är rätt forum
för att sänka räntan. Hur kan de då
vara rätt forum för att höja den? Jag
hoppas sannerligen att herr Elofsson söker
skingra mystiken kring centerpartiet
och dess räntepolitik. Tv det var ju
på det sättet den här gången att centerpartiets
representant inte satt och sov
på sammanträdet, han var fullt vaken.

Det förhåller sig på det sättet att ni på
sin tid gick med på att införa högräntepolitiken,
glöm inte bort den saken!

Nej, herr Elofsson, vi skall inte sälja
LKAB-aktier. LKAB är nu betalat och
inlöst och ett samhälleligt företag, en
samhällelig egendom som är värd sitt
pris. Är det någonting som bör säljas
så kan ju herr Elofsson spekulera över
att sälja sin aktier i brännvinsfabrikerna.

Låt mig också säga några ord i anledning
av herr Bohemans tal före middagen.

Under cirka 45 minuter lade han ut
texten kring den internationella politiken.
Under mina tolv år i riksdagen har
jag inte lyssnat till ett så ovederhäftigt
tal som det herr Boheman presterade
om den internationella politikens grundfrågor.
Han är medlem i den svenska
FN-delegationen, vilket föranleder mig
att fråga: representerar han inställningen
och andan inom densamma? Jag vill
inte tro att så är fallet, ty flertalet av den
svenska FN-delegationens ledamöter söker
så mycket som möjligt låta sina
handlingar dikteras utifrån vår officiellt
deklarerade utrikespolitiska linje. Men
herr Boheman själv, han är inte anhängare
av svensk neutralitet och alliansfrihet,
ett faktum som utgör huvudförklaringen
till hans ovederhäftiga tal
här i dag.

Herr Boheman skall inte få stå oemotsagd.
Jag tar därför upp till granskning
några av hans allra värsta otidigheter.
Han påstod exempelvis att det s. k.
Moskvamanifestet präglades av hatkänslor,
att manifestet fastställer att oro och
konflikter skall skapas överallt och att
kapitalismen, främst USA, skall med alla
medel — märk: med alla medel — tvingas
på knä.

Herr Boheman har nu erhållit den
svenska översättningen av Moskvamanifestet.
Läs nu och begrunda detsamma!
Då skall herr Boheman finna att den
röda tråden i hela manifestet är just
den fredliga samlevnaden, nödvändigheten
av fredlig samlevnad, nödvändigheten
av kontrollerad nedrustning samt —
och detta bör glädja en hel mänsklighet

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

— att nu finns det krafter i världen som
kan hindra krig. Är det sistnämnda faktum
som gör att herr Boheman verkar
bli lika hysterisk som de amerikanska
rustningsfabrikanterna?

Nej, herr Boheman, Moskvamanifestet
genomsyras inte av hat utan av kärlek
till mänskligheten. Men de som älskar
människorna måste givetvis hata och
bekämpa dem som förbereder mänsklighetens
undergång, och de som älskar
mänskligheten måste väl hata kolonisatörerna,
exempelvis de belgiska som på
sin tid utrotade hälften av Kongos befolkning.
Till och med herr Boheman
borde förstå att detta är logiskt och i
sin fulla ordning.

»Total avrustning tror väl ingen på,
inte ens förslagsställarna själva», sade
herr Boheman. Vi kommunister tror att
mänskligheten inom en inte alltför avlägsen
framtid skall kunna uppnå detta
lyckomål. Vi är inte ensamma om den
tron, den stora majoriteten av världens
befolkning omfattar också vår ljusa syn
på framtiden. Kriget är ingalunda ett
resultat av människornas ondska, det
har sin rot i bestämda samhälleliga förhållanden,
bland annat i de profitintressen
som herr Boheman så varmt omhuldar.

När det gäller Kongo vill jag spika
fast några fakta. En av FN-truppernas
primära uppgifter var att se till att de
belgiska militärerna lämnade landet.
Men är det inte så i dag att belgiska
officerare leder Katangas armé och att
belgiska tekniker leder administrationen
i utbrytarprovinsen? Till och med herr
Bolieman måste medge att »en viss belgisk
intervention» ägt rum. När till och
med han måste lämna detta lilla medgivande,
då borde det vara begripligt att
den belgiska interventionen är mycket
omfattande.

Har Lubumba lovat att 60 av Kongos
parlamentsledamöter skulle få ambassadörsposter
om de gav honom sitt understöd?
Herr Boheman påstod detta inför
Första kammaren. Låt mig om detta säga:
Det är en lögn, en eländig och neslig
lögn som herr Boheman upprepade.

Jag skall, herr talman, ägna resten av

Statsverkspropositionen m. m.

mitt anförande åt att behandla några av
de aktuella frågorna i Norrbotten.

Efter fyra års vedermödor presenterade
malmfondsutredningen sitt betänkande.
Takten i utredningsarbetet var
ägnad att väcka betänkligheter hos Norrbottens
befolkning bland annat om de
förslag utredningen skulle komma med.
Två veckor före valet i september 1960
var utredningen äntligen färdig med sitt
arbete. De förslag den presenterade blev
för många en kalldusch. Senare har också
vederbörande fått ta del av den folkvrede
utredningens förslag utlöst i Norrbotten.
Remissinstanserna inom hela länet
har underkänt utredningens förslag.

Grängesbergskoncernen utnyttjade
Lapplandsgruvorna i femtio år. Koncernen
avdelade inte någon del av vinsten
för investeringar i Norrbotten. När gruvorna
förstatligades steg förhoppningarna
om en annan tingens ordning. Men
malmfondsutredningen föreslår egentligen
ingenting som kan tydas som en
nyordning. Man föreslår visserligen att
en viss del av LKAB:s vinst skall bilda
en fond på 125 miljoner kronor. Vilket
ändamål skall då denna fond tjäna? Jo,
i stort sett bara vad staten reguljärt skall
svara för, nämligen grundforskning och
målforskning. Sådan forskning är i och
för sig betydelsefull, men man skall inte
söka utveckla den på det sätt malmfondsutredningen
föreslår. Huvudparten
av fondmedlen måste man avdela för
uppgiften att direkt gripa in för att utveckla
näringslivet i Norrbotten.

Ämnar nu regeringen följa utredningens
förslag? Varför har regeringen ännu
inte tagit ställning till förslagen? Man
har skäl att ställa dessa frågor. Efter
fyra års sölande bör man äntligen ge
folket i norra Sverige besked.

Jag vill ingalunda påstå att malmfondsutredningen
har slagit något rekord
i konsten att förhala viktiga frågors lösning
i Norrbotten. Nej, ingalunda. I nära
hundra år har en mellanriksväg från
Arjeplogs socken till Norge varit aktuell,
men under lika lång tid har samtliga regeringar
i vårt land saboterat denna
viktiga frågas lösning. När så en norrlänning
blev kommunikationsminister

7 Första kammarens protokoll 1961. A''r 3

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
trodde vi att det äntligen skulle lossna.
Men han marscherar i samma spår som
sina företrädare. Han väjer inte för att
ge prioritet åt mellanriksvägar i de län
som redan har direkt landsvägsförbindelse
med Norge, något som Norrbottens
län helt saknar.

Bakom sabotaget mot mellanriksvägen
Arjeplog—Norge är det inte svårt att
upptäcka dem som styr den svenska
militärpolitiken, dessa som ännu inte
upphört med sitt karolinertänkande.
Men upprörande är att en socialdemokratisk
regering, efter nära trettio års
regerande, inte kunnat förmå sig att
tillmötesgå rättfärdighetskravet från
Norrbotten om en mellanriksväg Arjeplog—Norge.
Alla fakta är framlagda
som klargör vilken utomordentlig betydelse
denna mellanriksled har för sysselsättningen
i Norrbottens inland.

Tillåt mig vidare säga att regeringen
ett helt årtionde har spelat teater i fråga
om Töre. Vi tvingade handelsministern
att avge ett löfte under valrörelsen.
Själv vågade han inte besöka Töre.
Han föredrog att stanna i Skellefteå och
21 mil från Töre lova bot och bättring.
Man har signalerat ett nytt förslag i
mars för att reindustralisera Törefors.
Låt mig här säga: Kom då inte med
någon lialvmesyr igen! Räkna med kalla
fakta, nämligen att staten måste helt
engagera sig för uppgiften att skapa arbete
åt befolkningen inom Töre socken.
Lägg på minnet att vad som skall ske
hör ske snart!

Jag vill nu inte beskylla regeringen
för att i alla sammanhang handla sakta
när det gäller problemen i Norrbotten.

I fjol vår låg på riksdagens bord ett regeringsförslag
att bygga ett robotflygfält
i Norrbotten. Där handlade man snabbt.
När riksdagen fattade sitt beslut var i
verkligheten nämnda robotflygfält i stort
sett färdigbyggt. Någon sådan raketfart
får vi inte uppleva när man i Norrbotten
skall bygga upp produktiva företag.

När det gäller att gå till handling efter
en destruktiv linje, så handlar de statliga
myndigheterna snabbt. Vi har många
erfarenheter härav från Norrbotten. Pro -

jektet att leda Kalix och Torne älvars
källvatten in i Rombaksfjorden var i
Nordiska rådets säck innan det hamnade
i regeringens och vattenfalls påse.
Det blev snabb handling: utredning av
tre alternativ hur man skulle exploatera
vattenkraften i Kalix och Torne älvar.
Men befolkningen i de båda älvdalarna
bar enstämmigt fördömt Atlantprojektet.
Den vill inte att halva länet skall
förstöras. Regeringen och vattenfall känner
folkopinionen, men likväl fortsätter
man att kasta bort miljoner på utredningen
av ett projekt som jag vill
beteckna som landsskadligt.

Låt mig i korthet sammanfatta: Norrbottningarna
väntar att regeringen ger
malmfondsutredningen en ordentlig
bakläxa. Låt det inte dröja flera år
innan så sker! Låt oss äntligen få se
ett regeringsförslag som gör slut på cirkusen
i Töre! Se till att löftet om en
mellanriksväg Arjeplog—Norge uppfylls!

Herr ELOPSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få svara
på herr Helmer Perssons fråga. Han förvånade
sig över att man inte kunde stödja
denna skattesänkning. Om jag inte är
fel underrättad föreligger det både en
ansökan hos riksbanken och en motion
i riksdagen från kommunisternas sida
på detta område. Då bör väl i alla fall
riksdagen få ta del av detta, innan en
sådan förändring vidtas. Det var det
som jag syftade på, herr Helmer Persson.
Sedan skulle jag vilja säga: hur
många gånger bar inte herr Helmer
Persson stått här och sagt att folket har
för litet inflytande i företagen? Låt folket
få ett större inflytande i företagen!
Om man delar ut dessa aktier i LKAB
till folk som är anställda där uppe, skulle
det vara något fel? Skulle företaget gå
sämre för det, herr Persson?

Jag tycker hans resonemang hänger
dåligt ihop. Och så frågar han i stället,
varför jag inte säljer mina aktier
i brännvinsfabriken. Det finns inte några
aktier där! Vad jordbrukarna har är andelar
i de fabriker som de lämnar sina

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

produkter till. Om det funnes aktier i
dem skulle jag inte ha något emot att
sälja dem.

Det ligger inte till på det sätt som
herr Persson söker inbilla kammaren.
Men han vill inte erkänna hur förhållandet
är och att det kommunistiska
partiet ena gången ställer sig på den ena
sidan och andra gången på den andra.
Jag tycker vi skall upplysa varandra om
hur det verkligen förhåller sig.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gendriva
herr Perssons karakteristik av ovederhäftigheten
i mitt anförande. Den saken
lämnar jag åt de kammarledamöter som
representerar de demokratiska partierna
att avgöra. Jag vill bara rätta till en liten
punkt i hans anförande. Han sade
att jag hade förklarat att det kommunistiska
manifestets innebörd var att
man med alla medel skulle söka bringa
de kapitalistiska staterna på fall. Ja, den
meningen syftade på att man inte ville
gå till krig men ville verka med alla medel
utom krig. Slutligen påstod herr
Persson mycket riktigt att jag hade sagt
att väl inte ens ryssarna trodde på sitt
förslag om total avrustning. Det är klart
att vi alla skulle önska att vi kunde nå
fram till en total avrustning. Men det ryska
förslaget går ut på en total avrustning
i fyra etapper inom fyra år, och det
är det förslaget som jag inte tror att ens
upphovsmännen själva anser genomförbart.

Till slut en liten anmärkning om den
lögn soin jag skulle ha uttalat inför kammaren,
då jag sade att Lumumba lovade
de 60 medlemmar som var kvar i parlamentet
att de alla skulle bli ambassadörer
om de stödde honom. Den uppgiften
har framlagts av vederhäftiga staters
ombud i säkerhetsrådet och har såvitt
jag vet icke av någon dementerats.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara passa på
tillfället, när herr Boheman i alla fall
haft ordet, att säga att han av mig fick

Statsverkspropositionen m. m.
en skrift, som innehöll den svenska översättningen
— den korrekta översättningen
— av den deklaration som antogs på
konferensen i Moskva. Jag vet att herr
Boheman har läst den och har gjort det
— som han sagt till mig — mycket noga.
Nu vill jag begagna tillfället och fråga
honom: Kan herr Boheman bevisa att
någonting av vad han påstår finns i denna
deklaration, eller vill han erkänna
att han utgick från den amerikanska
versionen — och alltså inte den riktiga
versionen — när han höll sitt anförande? -

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kan finna
överensstämmer den svenska översättningen
med den amerikanska, och beträffande
den tolkning jag gjorde av detta
manifest vill jag hänvisa herr öhman
till en bättre uttolkare av manifestet
än jag, nämligen den ryske regeringschefen
Chrustjov. Om herr öhman vill
bekväma sig till att läsa det anförande
han höll — och som också finns utgivet
på engelska — jag tror det var den 6
januari (Herr öhman (k): Det var den
17 januari), tror jag att han skall finna
att den uttolkning jag gjorde var med
det riktiga förhållandet överensstämmande.
Jag skulle också ha önskat att herr
Öhman varit i tillfälle att närvara vid
Förenta Nationernas församling och
åhört de anföranden som där hölls av
den ryske regeringschefen och som till
formen helt och hållet skilde sig från
de parlamentariska uttryckssätt som
herr öhman liksom andra medlemmar i
denna kammare iakttar. Anförandena
skulle kanske också ha övertygat honom
om att det åtminstone finns en tendens
att söka underblåsa den oro i världen
på olika punkter som vi alla har känning
av.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Om jag inte fattat herr
Elofsson fel sade han att om man vill ha
en räntesänkning måste man väcka en

100

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
motion i riksdagen. Det har vi gjort, och
jag tror också att centerpartiet har gjort
det, men när motionerna behandlades av
riksdagen hänvisade man till att det var
riksbanksfullmäktige som skulle avgöra
denna fråga.

Jag noterar att herr Boheman befinner
sig på en hastig reträtt, och det måste
jag notera med tillfredsställelse. Nu säger
han att alla önskar en total avrustning.
Det är en reträtt från de kategoriska
uttalanden han gjorde i sitt första
anförande här på förmiddagen.

När det sedan gäller Lumumba håller
herr Boheman fast vid att man i säkerhetsrådet
vittnat om den sak det här
gäller. Vem har vittnat i säkerhetsrådet
att Lumumba skulle ha lovat ett 60-tal
parlamentsledamöter att bli ambassadörer?
Det måste vara en evig lögn. Men
som statsminister kan han möjligtvis ha
talat med någon, när staten var nystartad,
om att man väl i alla fall måste ha
några ambassadörer, och så har man tillverkat
denna historia, och det får väl
ses som ett led i den internationella
kampanjen gentemot Lumumba.

Det var någon som sade omedelbart
efter det att jag hade hållit mitt anförande
att jag hade varit alltför hård i
mitt omdöme beträffande regeringen och
vattenfallsstyrelsens planer på utbyggnad
av vattenkraften i Torne och Kalix
älvar. Jag var inte hårdare i mitt omdöme
än herr Grym var i sitt anförande
när han första gången tog upp denna fråga
här i riksdagen.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag begär ordet en gång till, men jag
kan verkligen inte tolerera att herr Boheman,
f. d. svensk ambassadör, skall
glida undan på det sätt han försöker
göra.

Herr Boheman, här är det inte fråga
om någon förhandling mellan diplomater,
utan här gäller det en allvarlig politisk,
av svenska folket vald församling.
Vad herr Boheman sagt på förmiddagen
finns i protokollet. Vad herr Boheman
nu säger är en fullkomligt på fri hand

gjord citering, som han försöker komma
undan med att säga att det är hans
tolkning. Tack så mycket! Har herr Boheman
rätt att stå inför den svenska
riksdagen och ur sin synpunkt tolka vad
de 81 kommunistiska partierna skrivit
ned och som han fått svart på vitt på?
Det är ju — jag vill inte använda ett
alltför hårt uttryck — ett försök att
med sin s. k. auktoritet som tidigare ambassadör
föra den svenska riksdagen
bakom ljuset. Nu visste inte ens herr
Boheman när Chrustjev höll sitt tal.
Jag måste rätta till det och jag ber om
ursäkt för det, herr Boheman, men jag
har läst talet på originalspråket, och
där finns inte ett enda ord som styrker
vad herr Boheman här sagt.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten i denna sak mellan kommunisterna
och herr Boheman. Jag anser
för min del att herr Bohemans första
anförande stod på ett synnerligen högt
plan, och jag lyssnade på det anförandet
med mycket stort intresse.

Det var inte för den sakens skull jag
begärde ordet, utan det var faktiskt
min vän, får jag säga, här till vänster på
Norrbottenslänshänken som uppkallade
mig. Det är så att vi sysslat med Norrbottensfrågor
och kalottfrågor och sådana
saker, och i många stycken är vi
överens — det är inte tu tal om den saken.
Herr Helmer Persson försöker göra
sitt allra yttersta och bästa, men det
är så med kommunisterna att de många
gånger förstör så mycket för oss. När vi
försöker göra vårt bästa och vårt yttersta,
kommer de sedan och gör sitt allra
sämsta — det är på det sättet. De tror
själva att de gör det bästa, men det är
tvärtom.

Jag skall inte alls gå in på frågorna
om LKAB och malmfonden. Det är ju
frågor som vi senare skall syssla med här
i kammaren. Jag måste säga att det gäller
mycket besvärliga spörsmål, som jag
inte tar någon ställning till nu, och jag
tror knappast, att herr Helmer Persson
har gjort det heller.

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

101

Frågan om Töre har observerats av
regeringen —- det kan väl inte herr Helmer
Persson förneka. Regeringen har
ju lagt fram sitt förslag på den punkten
i statsverkspropositionen. Det står herr
Helmer Persson fritt att — om han inte
är nöjd med regeringens förslag — väcka
en motion i ärendet. Men så länge
inte herr Helmer Persson har gjort det,
vet jag inte om hans allmänna hugskott
och utläggningar, som vi i stort sett känner
till i Norrbotten, är så mycket att ta
fasta på.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara förlänga
diskussionen med ett ord till herr öhman.
Såvitt jag har mig bekant hölls
Chrustjovs tal den 6 januari men publicerades
den 17 januari. Vilket datum
man väljer tror jag knappast har så stor
betydelse.

Vad i övrigt beträffar det kommunistiska
manifestets mening och innehåll
så tror jag att det är bäst att kammarens
ledamöter tar sig tid att studera manifestet.
Om man läser igenom det får
man se vem som är den vederhäftigaste.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Grym har nog fått
det hela om bakfoten, när han säger att
vi kan stå och fightas sida vid sida med
socialdemokraterna i Norrbotten, men
sedan kommer vi kommunister efteråt
och förstör allting. Jag har svårt att förstå
hur herr Grym kunde fälla ett sådant
yttrande. Vad har vi förstört i malmfondsutredningen?
Vi kommunister och
hela Norrbotten — om man undantar
den som var med i malmfondsutredningen
— fördömer denna utredning och
kräver samstämmigt, att nu må det bli
ändring från regeringens sida, så att
malmfonden användes för att bygga ut
näringslivet i Norrbotten.

Vi är ju överens med de andra. Förstör
vi då någonting genom vår aktivitet?
Inte vet jag om vi förstörde någonting,
när vi under valet tvingade herr

Statsverkspropositionen m. m.

Lange att säga någonting om Töre. Faktum
var ju, att industrien i Töre skulle
läggas ned, men så måste herr Lange
resa upp till Skellefteå och säga, att det
kommer ett regeringsförslag. »Nu måste
vi mera verksamt ingripa» var det uttryck
herr Lange använde. Staten har
lagt ned flera miljoner på halvmesyrer
i Töre och Morjärv och har hållit en hel
sockens befolkning i ovisshet under ett
helt årtionde. År det att förstöra när man
kräver att de statliga insatserna skall ha
bestående värde, att staten inte skall
kasta bort pengar i onödan, som man
har gjort i Morjärv och Töre?

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara instämma
i en sak som herr Boheman yttrade,
nämligen att kammarens ledamöter borde
jämföra vad som är sanning. Jag vill
i närvaro av kammarens ledamöter lova
att samtliga ledamöter i kammaren skall
få samma dokument som jag på förmiddagen
gav till herr Boheman. Kammarens
ledamöter kan studera det. Jag litar
verkligen på ledamöternas omdöme
och att ledamöterna inte gör samma
tolkning som herr Boheman gjorde och
som är gripen ur luften.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.
Jag tänkte framför allt bara på
en sak, nämligen att herr Helmer Persson
och jag inte bör vara alltför heta
på gröten. Jag tycker för min del att
det vore lämpligt att vi väntade på regeringens
förslag när det t. ex. gäller
LKAB, malmfonden, Töre och sådana
frågor. Vi får väl sedan tid att resonera
om detaljer. Det är det enligt min mening
för tidigt att göra nu, och jag antar att
herr Helmer Persson är överens med mig
i dessa stycken.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Det kommer på min lott
att återgå till talarlistan.

Jag skall börja med att göra den erin -

102

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em

Statsverkspropositionen m. m.
ringen att årets remissdebatt inleder
den nya valperiod som valet till andra
kammaren i fjol höst startade. Den nya
statsverksproposition som vi nu erhållit
utgör också den första under denna period.
Den har mottagits av oppositionen
— det tror jag nog man kan säga
— med en viss respektfull välvillighet.
Bakom den ligger den allmänna ekonomiska
politik, en finans- och kreditpolitik
som har präglats av både beslutsamhet
och fasthet. Det har kunnat registrerats
stora framgångar på olika områden
i det avseendet.

.lag vill bl. a. erinra om de betydelsefulla
framgångar som vunnits genom den
statliga obligationsupplåningen. Vidare
vill jag erinra om förra riksdagens beslut
i avsikt att stimulera avsättningen
till investeringsfonderna, som utifrån
samhällets synpunkt varit mycket framgångsrik,
och till detta kan också fogas
en annan viktig del, höstriksdagens beslut
för underlättandet av nyemissioner
inom aktiebolagen. Allt detta har varit
åtgärder präglade av framgång.

Den nya statsverkspropositionen knyter
helt naturligt an till den politik som
väljarna i höstens val gav sitt förtroende
och som kommit att sätta sin prägel
på vårt iands utveckling under de senare
decennierna. Det finns inte heller
någon anledning för socialdemokratien
att förändra riktlinjerna för framtiden.
Det liar varit en framstegspolitik som
utgjort riktmärket för våra strävanden,
och det resultat vi kan avläsa ger oss
anledning till tillfredsställelse.

En genomgång av huvudtitlarna ger
klara belägg för att vi i snabb takt fortsätter
uppbyggnadsarbetet på samhällslivets
olika områden. Det är inte minst
glädjande att vi på åtskilliga av de områden,
där behoven har varit och är så
uppenbara, nu får tillfälle till ökade
insatser. Det gäller de eftersatta grupperna
i samhället. Det gäller sjuk- och
hälsovården, mentalsjukvården och ungdomsvården,
för att endast nämna några
rubriker på områden som berör människorna
på ett mycket påtagligt sätt.
Vidare fortsätter utbyggandet av våra
kommunikationer både då det gäller

vägar och gatubyggande. Televisionen
bär fått ett ökat stöd, vilket kommer att
medföra att vi på rekordtid får vårt
TV-nät utbyggt och att möjligheter självfallet
bör öppna sig till både förbättringar
av programmen och utökning
av sändningstiderna Bostadsbyggandet
kommer fortsättningsvis att ligga på en
rekordhög nivå, och vad som är inte
minst glädjande med sikte på framtiden
är den starka utbyggnaden av undervisningsväsendet.
Vi startar med andra
ord den nya valperioden på 1960-talet
med ett arbetsprogram som i snabb
takt på olika områden kommer att medföra
förbättringar och en direkt standardhöjning.

Budgeten präglas av den samhällssyn
som socialdemokratien under decennier
kämpat för. Den visar klart sambandet
mellan samhällsinsatserna och den enskilda
människans standard. Jag föreställer
mig att oppositionen mot bakgrunden
av fjolårets valrörelse kommer
att bli mycket försiktig när det gäller
prutningarna. Motiven för de höjda anslagen
på de olika områdena är också
uppenbara.

En minskad takt i utbyggnadspolitiken
skulle genast ge sitt utslag i en försämrad
service. Det är tvärtom så att vi på
många områden skulle önska vi kunde
satsa ännu mera. Vi har från socialdemokratiskt
håll aldrig dolt att det alltjämt
finns köer och brister i samhället
som måste avvecklas och avvecklas i en
snabb takt. Med tillväxten av våra samlade
resurser bör vi också under det
nya decenniet ha möjligheter att lyckas
härmed, även om en fortsatt standardstegring
i sig själv kommer att föda
många nya behov och många nya krav.

Herr talman! I mitten av 1950-talet anordnade
socialdemokratiska partiet och
LO en konferens under rubriken »Tekniken
och morgondagens samhälle». Den
tog upp på ett mera konkret sätt en rad
av de problem den nya tekniken skapat
men också de stora förutsättningar som
den snabba tekniska utvecklingen under
vissa bestämda förutsättningar skulle
kunna komma att ge oss. Det tilldrog sig
vid detta tillfälle en viss uppmärksam -

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

103

het att en känd nationalekonom ställde
en prognos att vi inom loppet av 20 år
kunde tänkas fördubbla vår produktion
och — om freden i världen bestod ■— om
cirka 20 å 25 år också nå fram till en
fördubbling av vår standard. Han baserade
dessa sina antaganden på att
själva tekniken skulle förbli den stora
drivkraften mot högre produktion och
också inkomster, att forskningen och
vetenskapen skulle ge oss nya upptäckter,
nya metoder och en effektivare produktionsapparat
men att självfallet också
den nya tekniken krävde stora kapitaltillskott
och att därmed själva kapitalbildningsproblemet
skulle komma att
stå i centrum.

Tillväxten av vår nationalprodukt
fortsätter, och vi har haft möjligheter
att uppehålla en mycket hög investeringsnivå.
Det sker för övrigt i dag
inom det svenska näringslivet en stark
förnyelse och effektivisering av produktionsapparaten.
Mycket talar för att
prognosen från 1950-talets mitt inte
kommer att bli jävad av utvecklingen.

Självfallet är emellertid vårt beroendeförhållande
av de utländska marknaderna
stort, och vi kommer alltid att vara
känsliga för svängningarna i konjunkturerna
utanför våra gränser. Hittills finns
det dock all anledning att med tillförsikt
se framtiden an. Vi bör i fortsättningen
kunna hävda oss väl i den stegrade konkurrensen
på de alltmer integrerade
marknaderna i världen.

I detta perspektiv, med en snabb tillväxt
av våra resurser, skapas också större
möjligheter än tidigare att planera på
längre sikt. Årets budget speglar, tycker
jag, i hög grad allt detta. Vi satsar mera
på de viktiga skol- och utbildningsfrågorna,
på forskning och vetenskap, på
kommunikationer och samfärdsel, som
vi vet kommer att ha en sådan stor och
avgörande betydelse för den framtida utvecklingen.

Jag skall inte, herr talman, ens försöka
göra en skiss till en sorts prioritetsordning
av de frågor vi nu måste ha i
blickpunkten. Helt naturligt kommer
fortsättningsvis från socialdemokratiskt
håll den fulla sysselsättningen att förbli

Statsverkspropositionen m. m.
en primär punkt för vår politik. Den
förutsätter i dagens samhälle en helt annan
arbetsmarknadspolitik än tidigare
och att vi också är beredda att ta konsekvenserna
härav. Arbetslösheten betyder
inte bara en olycka för de människor
som drabbas av den utan också att
man inte utnyttjar dagens dyrbara och
morgondagens ännu dyrbarare maskiner
och tekniska utrustning. Vi har exempel
härpå inte minst från Amerika; vi kan i
dagens tidningar läsa om att det i mitten
av januari sannolikt kan beräknas
finnas över fem miljoner arbetslösa där,
medan samtidigt en stor del av Amerikas
väldiga produktionsapparat icke är till
fullo utnyttjad.

I den maktkamp mellan öst och väst
som präglar vår tid tror jag det är en
inte bara angelägen sak utan något av en
livsfråga att man i Västerlandet kan hålla
en ökningstakt i produktionen som
inte understiger de kommunistiska ländernas.
Enklast skulle man kanske kunna
uttrycka det så, att vi inte har råd
med en politik i dagens samhälle som innesluter
risker för arbetslöshet och stagnation.
Rapporterna från det privata näringslivets
investeringskalkyler i vårt
land för framtiden tyder inte heller på
någon pessimistisk uppfattning om våra
förutsättningar. De planer som i dag föreligger
ger tvärtom anledning till optimism.
Det näringspolitiska klimatet, som
oppositionen ofta brukar tala om, tycks
vara gott.

Låt mig så, herr talman, gärna stryka
under några synpunkter som under senare
år ofta blivit upprepade i denna
kammare, nämligen om sambandet mellan
de statliga och de privata investeringarna.
Vi upplever kanske i dag på
ett mera påtagligt sätt än tidigare just
detta samband. En industri behöver
exempelvis bygga ut, behöver ingenjörer,
tekniker, yrkeskunnigt arbetsfolk,
men också bostäder för de anställda,
skolor, goda kommunikationer, en på
platsen hyggligt ordnad hälso- och .sjukvård,
fritidsanordningar och mycket annat.
Allt detta ställer krav på samhället,
såväl på kommunerna som på staten, ja,
det är en förutsättning för att insatserna

104

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skall kunna göras och att planerna
snabbt skall kunna realiseras, att samhället
verkligen ger detta stöd, denna
service. Låt mig kalla det den samhälleliga
basorganisationen, vars betydelse
för framtiden enligt mitt sätt att se blir
allt viktigare.

Och låt mig gärna upprepa vad som
ofta från socialdemokratiens håll framhållits,
att skall samhället kunna göra de
insatserna måste också samhället ha de
ekonomiska förutsättningarna härför. De
ökade anslagen på de olika huvudtitlarna
utgör väsentliga bidrag till denna basorganisations
förbättring. Det är därför
jag gärna vill notera att oppositionen
tydligen dragit konsekvenser av valet
och dess resultat. Det är väl inte bara
det att nu högern och centern slutit sig
till folkpartiets tidigare deklaration att
ATP ligger fast, tydligen kan vi också
räkna med att den stridsyxa man under
valrörelsen så djärvt svängde mot omsättningsskatten
nu grävts ned åtminstone
tillsvidare. Den budget vi nu har
framför oss skulle sannerligen ha sett
mycket annorlunda ut utan den förstärkning
som vi erhöll genom omsättningsskatten,
och vi behöver bara blicka
framåt ytterligare några budgetår för att
ha klart för oss hur nödvändig den kommer
att vara, ty kraven kommer inte att
minska, tvärtom. Jag antar att när vi
efter en tid kommer att kunna summera
ned årets motionsflod och alla de önskemål
som där är inneslutna, kommer vi
också att nå fram till mycket stora tal.
Åtskilligt av allt detta skulle säkerligen
vara både önskvärt och angeläget att realisera
på ett eller annat sätt, men här reser
helt naturligt våra andå begränsade
tillgångar ett länder.

Vi vet dessutom att även om anslagen
till utvecklingsländerna undergått en
kraftig ökning kommer vi inte undan att
för den nu överblickbara framtiden räkna
med att göra ännu mera. Här har helt
naturligt vårt land förpliktelser, och inte
minst känner socialdemokratien det angeläget
att hävda idéerna om jämlikhet
och solidaritet mellan rika och fattiga
länder. Har man upplevat förhållandena
i en del av de stora underutvecklade om -

rådena i världen är det kanske närmast
behovens oerhörda omfattning man stannar
för. Vi har hjälpt och hjälper utan
tvekan på ett mycket påtagligt sätt på
många håll ute i världen, men det är
droppar i havet, och våra egna insatser
kommer alltid att bli ytterligt små i förhållande
till behovens storlek.

Vad man här vill hoppas är att alla
avancerade industriländer, vilkas folk
lever nästan på en privilegierad standard
i förhållande till folken i de underutvecklade
länderna, samfällt skall
öka sina insatser och att det skall ske på
ett planmässigt och metodiskt sätt. Vi
själva har också anledning att diskutera
den kommande inriktningen och utformningen
av hela vår hjälpverksamhet. Vi
vet att det inte bara är en fråga om
pengar — vore det endast det, skulle saken
egentligen vara enklare, för att nu
uttrycka det i en paradox. Vad det här
gäller är närmast att ge de fattiga länderna
stöd i deras kamp för att övervinna
de hinder som föråldrade produktions-
och samhällsformer, stark folkökning
och otillräcklig utbildning ställer i
i vägen för ekonomiska och sociala
framsteg. Det kommer i fortsättningen
att i långt större utsträckning än tidigare
behövas inte endast läkare och teknikei,
utan också arbetsledare och yrkeskunnigt
folk i skiftande branscher, som
är beredda att resa ut i världen och som
även har den utbildning som måste förutsättas
för att de skall kunna lyckas.

Naturligtvis bör vi också vidga möjligheterna
i vårt land att ta emot en
större skara av unga människor från utvecklingsländerna
för studier och utbildning.
Jag tror att vad vi här står inför
endast är en början. Det vore i hög
grad önskvärt att vi kunde skapa mera
långsiktiga planer och bestämma målet
för våra insatser i en anda av enighet
och inbördes solidaritet. Detta är sannerligen
inget område där kortsynta
partitaktiska spekulationer hör hemma.
Den enighet om vidgade insatser som
från så många olika håll i dag deklareras
i vår svenska riksdag pekar också i
den riktningen, och vad som icke är
minst glädjande är att den svenska ung -

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

105

domen i så stor utsträckning ställt sig
bakom denna sak. Det tyder inte bara
på idealitet och god vilja, utan också på
en verklighetssyn, tv dessa problem ute
i världen kommer att i hög grad bli den
svenska ungdomens problem och också
dess uppgifter i morgondagens samhälle.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! När det gäller nionde
huvudtiteln i 1961 års statsverksproposition
kan man i år ur jordbrukets synpunkt
glädja sig åt en mera positiv
framställning, i varje fall jämfört med
förra årets, då den nionde huvudtiteln
var den enda som minskade anslagsinässigt
sett. Fortfarande måste man
dock konstatera, att jordbruket i jämförelse
med övriga departementsförslag
allt fort ligger i lä, tyvärr ofta på mycket
vitala områden.

Det är två frågor jag här skulle vilja
anlägga några synpunkter på. Den ena
är frågan om bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
och den andra är småbruks1''rågan.

När det gäller lantbruksundervisningsanstalterna
är situationen den, att det
enligt lantbruksstyrelsen och 1955 års
lantbruksundervisningskommitté finns
ansökningar om statsbidrag, som avser
före den 1 april 1960 påbörjade eller
färdigställda byggnader, vid inte mindre
än 51 skolor, med en sammanlagd
byggnadskostnad av 35—36 miljoner
och ett beräknat statsbidrag av nära 24
miljoner kronor. Till detta kommer att
det hos lantbruksstyrelsen samtidigt finns
inne ansökningar rörande ännu ej igångsatta
byggnadsarbeten från 20 skolor, representerande
en sammanlagd byggnadskostnad
av i runt tal 9 miljoner kronor.

Jordbruksutskottet och riksdagen hade
i fjol, alltså 1960, att ta ställning till ett
med 50 procent nedbantat förslag. Jordbruksministern
föreslog nämligen att anslaget
skulle utgå med 500 000 kronor i
stället för tidigare anslagna 1 miljon
kronor. Riksdagen beslöt på jordbruksutskottets
förslag att återföra eller rättare
sagt fastställa anslagsbeloppet för

Statsverkspropositionen m. m.
innevarande budgetår till 1 miljon kronor,
men samtidigt uttalade utskottet,
och detta blev även riksdagens beslut,
att vid sidan av de nya bidragsbestämmelser
som den sittande lantbruksundervisningskommittén
hade att uppgöra,
även en plan för avveckling av statens
moraliska utfästelser borde utarbetas
och tillämpas.

I år föreslår jordbruksministern i anslutning
till riksdagens beslut ett anslag
på 3 miljoner kronor. Det är tacknämligt
att notera denna höjning och förbättring,
men med hänsyn till de stora
eftersläpningarna och på grund av den
ko av nya, ej igångsatta byggnadsarbeten
som förefinns undrar jag om det ej
funnits skäl för att i detta läge hellre
följa lantbruksstyrelsens förslag om ett
till 4 miljoner kronor höjt anslag.

När man sedan i åttonde huvudtiteln
och annorstädes noterar de väldiga belopp
som staten och kommunerna i form
av såväl investeringsbidrag som driftbidrag
anslår till yrkesskolor för andra
kategorier av ungdomar än jordbruksungdom,
kan det inte hjälpas, herr talman,
att man även ur rättvisesynpunkt
tycker att avvägningen av detta statsstöd
är något enkelriktad.

Så några ord om småbruksstödet.
Utan att ingå på alltför många detaljer
vill jag framhålla, att småbruksutredningens
enhälliga förslag, som framlades
i början av 1958, innebar ett småbruksstöd
av 133 miljoner kronor. Jordbruksministern
gjorde emellertid vissa avvikelser
från utredningsförslaget, som på
väsentliga punkter innebar skärpningar
av bidragsbestämmelserna och nedskärningar
i fråga om bidragsskalorna. Den
kungl. propositionen kom alt innehålla
ett förslag om 114 miljoner kronor, och
detta antogs av riksdagen för budgetåret
1959/60. På grund av skärpningen av
bestämmelserna och det därigenom ökade
bortfallet av bidragsberättigade småbruk
och av flera andra orsaker har
jordbruksministern i år ansett sig kunna
skära ned anslaget till 98 miljoner
kronor. 1960 års jordbruksutredning har
emellertid nu framlagt ett siffermaterial,
som klart visar småbrukarnas låga in -

106

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
komstnivå i förhållande till andra grupper
i samhället, samtidigt som det också
påvisas hurusom småbrukarna under
senare år inte ens nominellt kunnat
uppnå någon inkomstförbättring, allt
medan andra grupper i samhället kommit
i åtnjutande av en fortlöpande standardstegring.

Vi har väl alla klart för oss att rationaliseringen
av jordbruket fortfarande
är betingad av den utveckling som väl
ingen kan och kanske ingen vill hejda.
Det gäller dock att se till, att anpassningen
till denna utveckling blir så naturlig
som möjligt, att den pågående
processen för de människor det gäller
inte blir för smärtsam och att man är
aktsam inte minst inför den stora frågan
om landsbygdsbefolkningens uttunning
och de konsekvenser den kan få
för hela vårt samhälle.

Centerpartiet har alltsedan småbruksutredningens
förslag framlades ställt sig
bakom praktiskt taget hela förslaget.
Även i år följer vi utredningens linjer
med ett efter utvecklingen anpassat förslag.
Vi har i år också att med tillfredsställelse
konstatera att även högern och
folkpartiet går på samma linje. Vågar
man möjligen, herr talman, hoppas på
en samfälld bättre lösning av småbruksfrågan
än hittills?

Får jag slutligen, herr talman, anföra
några synpunkter av mera lokalpolitisk
karaktär. Vi har anledning i Bohuslän
att glädjas över näringslivets utveckling
under senare år. Vad som här hänt alltifrån
Gustaf Thordéns skapelse, Uddevallavarvet,
till vad som nu kulminerar
i stenungsundsprojektet ger åt Bohuslän
en optimism och tillförsikt inför framtiden,
som i sin tur skapar nya möjligheter
och nya förutsättningar. Men, herr
talman, och det är ett stort men, det är
till övervägande delen södra Bohuslän
som expanderar; norra Bohuslän har
dessvärre alltför många av sina gamla
problem och svårigheter kvar. Ändå är
det så att norra Bohuslän har minst lika
goda hamnar och hamnmöjligheter året
om som södra delen av landskapet. Det
behöver göras något ytterligare för norra
Bohuslän.

Vad som i dag är ett stort önskemål
och som vi tror skulle vara av stor betydelse
för både Bohuslän och Dalsland
är ett realiserande av den s. k. Dalslandsleden,
alltså en ny eller förbättrad
landsvägsförbindelse från Strömstad
med Dalsland och varför inte Värmland.
Den skulle komma att betyda mycket
från skoglig synpunkt, för handel
ocli turism. Jag vet att det är många
projekt som trängs på önskelistan om
nya vägar, och skulle vi ställa oss i
kön, skulle det kanske dröja åratal innan
vi kunde få vårt önskemål uppfyllt.
Den nordligaste delen av länet har
haft en besvärande arbetslöshet, och en
viss irritation har tidtals förmärkts då
det gällt att finna lämpliga beredskapsobjekt.
Vi har nog allmänt den uppfattningen,
att just denna vägförbindelse
skulle vara ett lämpligt beredskapsarbete.
Jag tror mig också veta att den lokala
arbetsmarknadsorganisationen är
mycket intresserad av projektet.

Herr talman! Jag har i detta sammanhang
önskat föra fram och understryka
dessa synpunkter, som visst inte är nya
eller okända för statsmakterna. Jag hoppas
att problemen kan lösas snabbt och
effektivt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
vill jag begränsa mitt anförande till några
detaljfrågor som berör hantverket och
den mindre industrien. Jag ber då att
först få beröra några yrkesutbildningsfrågor
som speciellt gäller dessa näringsgrenar.

Yrkesutbildningsväsendet har under
det senaste decenniet expanderat mycket
starkt i vårt land. Det har främst varit
tre faktorer som drivit på utvecklingen,
för det första de växande ungdomskullarna
och för det andra vårt näringslivs allt
större behov av kvalificerad arbetskraft.
Mekaniseringen av arbetsprocessen ställer
allt större krav på väl utbildade och
högt kvalificerade medarbetare på alla
områden. För det tredje bar det varit
strävandena efter att i anseende- och utbildningshänseende
söka jämställa de

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

107

praktiska och teoretiska yrkena, vilket
accentuerar behovet av att ge även den
ungdom som söker sig till det praktiska
livet en gedigen skolutbildning. Det är
lika viktigt för vår produktion och vårt
framåtskridande att det finns skickliga
yrkesarbetare som att det finns kunniga
tekniker. Det är lika angeläget för samhället
att det finns duktiga hantverkare
och servicemän som att det finns skickliga
ämbetsmän och administratörer.

Denna inställning till de praktiska yrkena,
vilken för övrigt utgjort drivfjädern
vid planerandet av vår nya grundskola,
är, anser jag, glädjande och värdefull.
Näringslivet har med tacksamhet
accepterat det allmännas insatser på yrkesutbildningens
område. Även hantverket
och den mindre industrien rekryterar
i stor utsträckning numera sin arbetskraft
från yrkesskolorna. Utbildningen
inom många grenar är väl anpassad
till de olika yrkenas kunskapsbehov. Det
framgår ju även av att antalet elever vid
de centrala och kommunala verkstadsskolorna,
som avslutar sin skolmässiga
utbildning med hantverkets traditionella
men till modernt kunskapsbehov anpassade
yrkesexamen, gesällprovet, blivit
allt flera.

Trots utbyggnaden av det allmänna
skolväsendet på yrkesutbildningens område
behövs emellertid alltjämt näringslivets
insatser. Med den stora efterfrågan
på elevplatser som råder är det dels förenat
med mycket betydande kostnader
och drar dels en mycket lång tid att genom
skolbyggen fylla behovet. Fortfarande
är det en mycket stor procent av
den inträdessökande ungdomen som på
grund av platsbrist inte kan tas emot.
I ett sådant läge är det nödvändigt att
satsa på näringslivets medverkan. Det
gör ju även staten genom att på olika
siitt uppmuntra näringslivets insatser.
Staten lämnar bidrag till industrierna
för deras industriskolor, till de inbyggda
verkstadsskolorna och även till den
för hantverket speciella utbildningsmetoden,
lärlingsutbildning på hantverksmästarens
verkstad. Förra årets riksdag
visade sin uppskattning av denna utbildningsform
genom att höja bidraget till

Statsverkspropositionen m. m.
hantverksmästarna från 1 500 till 2 000
kronor. Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
har i sina petita för nästa
budgetår liksom tidigare visat sin uppskattning,
och även departementschefen
har genom att föreslå en höjning av bidragsgrunden
med antalet 100 från 1 200
till 1 300 visat sin välvilja mot denna utbildningsform.

Men ändå kan man konstatera att det
råder stor okunnighet om utbildningsmetodens
betydelse. Sedan jag för ett
par år sedan började handskas med utbildningsfrågor
på det centrala planet,
har jag med förvåning märkt att det
finns en viss tendens att underskatta
denna utbildningsmetod och undervärdera
dess möjligheter att ge ungdomen
en kvalitativt god utbildning i yrket.
Den undervärderingen beror på att man
inte äger tillräcklig kännedom om hantverksutbildningens
uppläggning och organisation.
Denna bristande kännedom
förekommer understundom hos personer
och grupper som ute i landet är delaktiga
i ansvaret för utformningen av vår
yrkesutbildning. Den finns såväl hos
skolfolk och politiker som hos näringslivets
företrädare. Det har t. ex. nyligen
förekommit, att man uppdelat yrkesutbildningen
i systematiserad och osystematiserad
utbildning och till den senare
räknat lärlingsutbildningen hos hantverksmästare.
Och ändå är det faktiskt
så att just många hantverksyrken i vårt
land och annorstädes varit de första näringsgrenar,
som på eget initiativ organiserat
en systematiserad yrkesutbildning.
Det finns yrken, som långt innan
yrkesskoleväsendet fick någon betydelse
i vårt land byggt upp en väl planerad
utbildning med specificerade läroplaner,
årsprov och avslutningsexamen. Det arbetet
har skett i samverkan mellan företagare
och anställda. Den moderna lärlingsutbildningen
tillkom inte endast av
ideella skäl som ett arv från skråtiden
med dess vakthållning omkring yrkesskickligheten,
utan den har vuxit fram
som en nödvändig förutsättning för yrkenas
fortbestånd. Den systematiserade
lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna
bär varit det enda medel som tidi -

108

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
gare funnits att förse yrkena med kvalificerad
arbetskraft, och den utbildningsformen
behövs även i våra dagar.

På många yrkesområden lägger man
ned mycket stor omsorg och stort intresse
på dessa frågor. Bakom de strävandena
ligger ansvaret för yrkets anpassning
till vår moderna tids krav på
snabb och aktuell omställning även av
utbildningen till nutida arbetsmetoder.
Liksom hantverksyrkena inte är någon
kvarleva från en försvunnen skråtid utan
i stället med anpassning till samhällsutvecklingen
och med omställning av arbets-
och produktionsmetoder till modern
teknik fullgör en samhällsnödvändig
funktion speciellt på service- men
även på produktionsområdet, så är också
utbildningen inom dessa yrken en
fullt modern företeelse, även den anpassad
till de krav som det aktuella arbetslivet
ställer på yrkesutövaren.

Därför pågår alltid inom våra organisationer
ett omfattande arbete på att
göra upp och aktualisera läroplaner, utarbeta
provbestämmelser och kontrollåtgärder.
Läroplanerna är väl systematiserade
och detaljerade. En del yrken
har genomfört årsprov så att yrkesnämnder,
bestående av representanter för företagar-
och arbetarorganisationer, skall
kunna följa utbildningen, och i de flesta
yrken avslutas utbildningen med ett
examensprov. Det är en yrkesexamen
som från skråtiden har kvar namnet gesällprov.
Men även om denna beteckning
anknyter till en tradition, är själva
examen ett fullt tidsenligt avslutningsprov
över en fullständig utbildning
i ett modernt yrke. Den är en parallell
till de examina som förekommer på det
teoretiska området. Även den unge hantverkaren
sätter värde på att han genom
detta examensbevis får ett erkännande
för fullgod yrkesutbildning.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter på denna utbildningsform
för att här i kammaren skingra
de missförstånd som eventuellt kan finnas
bland ledamöterna inför den behandling
riksdagen i år skall ägna dessa
frågor. Med det sagda som bakgrund ber
jag att få ta upp några punkter i åtton -

de huvudtiteln, vilka just handlar om
lärlingsutbildningen hos hantverksmästaren.

Förra året biföll riksdagen, såsom jag
redan framhållit, det sedan flera år
framförda önskemålet om höjning av
grundbidraget för denna utbildning från
1 500 till 2 000 kronor. Dessutom utgår
ett tilläggsbidrag å 1 200 kronor för
teoriundervisning på betald arbetstid.
Tyvärr har detta tilläggsbidrag tagits i
anspråk i mycket ringa utsträckning,
huvudsakligen beroende på att de till
bidraget knutna undervisningsmetoderna
inte kunnat tillämpas. I årets statsverksproposition
har på förslag av KöY
en utvidgning av bidragens användningsområde
förordats, så att teoribidraget
även kan användas för korrespondenskurser
och kurser anordnade av
hantverkets organisationer. Det är en
framgång som vi hälsar med tillfredsställelse.
Denna nya möjlighet hoppas vi
skall bidraga till att flera lärlingar skall
komma i åtnjutande av en god teoretisk
utbildning i yrket.

Till följd av den ökning av bidragsbeloppet,
som förra årets riksdag beslutade,
har intresset för denna form av
yrkesutbildning stigit väsentligt, ja, i sådan
utsträckning att antalet av riksdagen
för innevarande budgetår beviljade
bidragsrum, vilket uppgår till 1 200, är
helt otillräckligt. Antalet bidragsansökningar
är för innevarande budgetår redan,
sedan endast hälften av budgetåret
tilländalupit, uppe i omkring 1 300. Antalet
beviljade bidrag beräknas vid slutet
av innevarande budgetår uppgå till
1 500, och det skulle då föreligga en
brist på 300 bidragsrum.

För budgetåret 1961/62 bör med hänsyn
till den tendens till ökat intresse
för denna utbildningsform, som nu kan
konstateras, bidragsrummens antal beräknas
snarare överskrida än underskrida
1 600. Med denna brist på 300 bidragsrum
vid slutet av det löpande budgetåret
och för att tillgodose ett behov av
1 600 bidragsrum under nästa budgetår
skulle alltså krävas att årets riksdag beviljar
en ökning av antalet bidragsrum
till 1 900, vilket även föreslagtis i motio -

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

109

ner i båda kamrarna. Departementschefen
har, såsom jag tidigare sagt, medgivit
en ökning av antalet bidragsrum
till 1 300 och för denna ökning med
1 000 bidragsrum beräknat en merkostnad
av 43 000 kronor. Efter samma beräkningsgrund
skulle höjningen av antalet
bidragsrum till 1 900 komma att
dra en kostnad av cirka 300 000 kronor.
Det är emellertid inte så farligt som det
låter. Det innebär jämfört med innevarande
budgetår en kostnadsökning på
40 000 kronor.

Jag vill än en gång framhålla det för
staten ekonomiskt fördelaktiga i att satsa
på denna utbildningsform. De 400
nya elcvplatser som näringslivet ställer
till förfogande, om antalet bidragsrum
höjes till 1 900, blir väsentligt billigare
för staten än om samma antal elevplatser
skulle åstadkommas genom en utbyggnad
av yrkesskolorna. De jämförbara
årliga driftkostnaderna belöper sig
till cirka 266 400 kronor för hantverksutbildning
av dessa 400 nya elever och
cirka 2 miljoner kronor för yrkesskoleutbildningen.
Dessutom skulle 400 nya
elevplatser vid yrkesskolor betinga en
investeringskostnad på cirka 12 miljoner
kronor. Endast räntekostnaderna på
det nedlagda kapitalet skulle belöpa sig
till omkring 720 000 kronor. Jag är på
det klara med att dessa siffror inte är
helt jämförbara, men de ger dock en
uppfattning om vilka besparingar som
staten kan göra genom att satsa på näringslivets
insatser även på detta område.

Jag vill, herr talman, bringa i åminnelse
den debatt, som statsministern och
herr Ewerlöf i dag haft i denna kammare
om investeringarnas räntabilitet,
där statsministern framhöll att investeringar
för undervisning och utbildning
var i högsta grad räntabla. Jag vill i detta
sammanhang säga att den investering,
som staten här gör, då vi på ett mycket
ekonomiskt fördelaktigt sätt får denna
tillökning i antalet elevplatser, också är
i allra högsta grad räntabel.

Det ligger såväl i näringslivets som
i statens intresse, att den lärlingsutbildning
som bedrivs med anslag av statliga

Statsverkspropositionen m. m.
medel, liksom all annan yrkesutbildning,
blir av fullgod kvalitet. Den utbildningsform,
som det här är fråga om, står under
yrkesöverstyrelsens tillsyn, och denna
tillsyn utövas av särskilda ombud. I
regel tillsättes två ombud för varje lärling.
Den ene företräder företagarnas
och den andre arbetstagarnas intressen.
Enligt yrkesöverstyrelsens uppfattning,
vilken jag till fullo delar, är den ersättning,
som nu utgår för dessa kvalificerade
inspektionsuppdrag av skickliga
yrkesmän, alltför låg. Överstyrelsen har
i skrivelse till Kungl. Maj:t anmält det
angelägna i att ombudsmannainstitutionen
verkligen arbetar effektivt, men härför
krävs enligt överstyrelsen en höjning
av ersättningen för dessa inspektionsuppdrag.
Man vill bland annat höja ombudsbidragen
från 45 till 100 kronor.
Detta önskemål från KÖY har departementschefen
för sin del icke velat tillstyrka,
och jag har en viss förståelse
härför. Jag är medveten om att KÖY:s
anslagsäskanden och önskemål är behjärtansvärda
och att en effektivisering är
nödvändig, men en höjning av ersättningen
till lärlingsombuden enligt överstyrelsens
förslag skulle innebära en
kostnadsökning av omkring 500 000 kronor
per år. Med hänsyn till den betydande
kostnadsökning som detta förslag
innebär anser jag att den nuvarande oinbudsinstitutionen
och inspektionsordningen
bör underkastas en principiell
översyn, vilket även föreslagits i likalydande
motioner i de båda kamrarna.
Man kan tänka sig att för vissa branscher
tillsätta en heltidsavlönad inspektör och
konsulent, som får i uppdrag att sköta
granskningen av denna utbildning men
som också fungerar som både teknisk
och pedagogisk konsult för lärlingsutbildningen
inom yrket.

Jag vill, herr talman, också begagna
tillfället att tala något litet om den högre
utbildningen inom hantverket och den
mindre industrien, nämligen den utbildning
som handhas av statens hantverksinstitut,
som vi betecknar som hantverkets
högskola. Det är alldeles nödvändigt
att hantverksinstitutet får möjligheter
att rusta upp sin maskinpark. In -

Ilo

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
stitutet bär till uppgift att genom kursverksamhet
ge företagare och anställda
kunskaper i speciella yrkesfrågor. Institutet
skall följa med utvecklingen på
teknikens område och vidarebefordra
vad det inhämtat till företagarna. Då
fordras också att dess maskinutrustning
och inventarieutrustning är modern och
tidsenlig.

Enligt statsverkspropositionen 1959
har statskontoret i sitt yttrande över av
styrelsen för statens hantverksinstitut
äskat anslag till utrustning och inredning
bland annat anfört, att »den vid
hantverksinstitutet bedrivna verksamheten
avsevärt ökat i omfattning sedan år
1940, då institutet organiserades som
statlig institution. En häremot svarande
komplettering av institutets utrustning
och inredning synes mellertid icke ha
ägt rum. Framför allt synes viss teknisk
utrustning föråldrad och i behov av ersättningsanskaffningar».
Statskontoret föreslog
en översyn av utrustningsbehovet
på längre sikt för hantverksinstitutet.
Det är alldeles givet att statskontoret
måste ha den uppfattningen, enär många
av de maskiner som anskaffades vid institutets
start för över 20 år sedan fortfarande
används, och detta vid ett institut
som skall delgiva yrkesutövarna den
aktuella tekniska utvecklingen inom de
olika yrkesgrenarna. Vi har i en motion
föreslagit, att den översyn som statskontoret
föreslagit skall företagas med
det snaraste.

Institutet har inte heller möjligheter
att låta instruktörer och lärare företa
studieresor. För sådana resor talar samma
motivering som för anskaffning av
nya maskiner, nämligen nödvändigheten
av att institutet följer med den tekniska
utvecklingen och känner till alla nyheter
på olika områden. Det är nödvändigt att
både instruktörer och till institutet
knutna lärare får möjlighet att resa utomlands
för att ta del av alla nyheter
på yrkesområdena.

Får jag sedan, herr talman, ta upp
några problem rörande de mindre företagens
kapitalförsörjning. Den starka
tekniska utvecklingen på alla områden
ställer stora krav på företagens omställ -

nings- och anpassningsförmåga. Därtill
kommer den nya handelspolitiska situationen
i Västeuropa, som även den kräver
ökade resurser i fråga om verkstäder
och maskiner i samband med erforderlig
rationalisering och specialisering.

På det kommersiella området medför
den vidgade marknaden — tills vidare
inom EFTA-områdets ram — ökade krav
på en effektiv distributionsapparat för
export. Det gäller att bygga ut kontakterna
på utlandsmarknaderna, att upprätta
buffert- och konsignationslager utomlands,
att hålla krediter etc. Den vidgade
marknaden medför även för de
mindre företagen krav på större serier
och därmed ökat kapitalbehov för förråds-
och lagerhållning. Gruppexport av
flera företag, i förekommande fall genom
bildande av särskilda gemensamma
försäljningsbolag, medför liknande krav
på gruppdeltagarnas ekonomiska förmåga.

De ökade finansiella anspråken medför
behovet av en effektivt fungerande
kreditmarknad. Med hänsyn till de investeringsbehov
som antytts kommer behovet
av långfristigt främmande kapital
att snabbt öka. Företagarna måste binda
sina egna eller lånade kapitalresurser i
fasta anläggningar eller maskiner samt
andra långfristiga investeringar. De
mindre företagen, liksom de stora, bör
då känna den trygghet som möjligheten
att binda upptagna lån genom långfristiga
avtal ger.

För de mindre och medelstora företagen
sker huvuddelen av lånefinansieringen
genom landets affärsbanker. Denna
utlåning är som bekant enligt gällande
banklag i princip kortfristig. De lagbestämmelser
som i det avseendet reglerar
affärsbankernas utlåning är unika,
internationellt sett. Svenska bankföreningen
framhöll nyligen i en skrivelse
till Konungen följande: »Ingenstädes utomlands
har man ansett sig ha anledning
reglera affärsbankernas möjlighet
att lämna bundna lån, och sådan kreditgivning
betraktas exempelvis i USA som
en av affärsbankernas viktigaste uppgifter.
» Det är därför motiverat med en
översyn av banklagen på denna punkt,

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

111

så att bankerna erhåller generella möjligheter
till långfristig långivning.

Då det gäller näringslivets finansiering
spelar ju numera ATP-fonderna cn
mycket viktig roll. Beträffande dessa
fonders placering kan vi i dag konstatera
att det privata näringslivets andel
i fondernas utlåning varit mycket blygsam.
Den torde inte komma upp till mer
än i genomsnitt omkring 21 procent för
samtliga tre fonder. Detta beror inte på
att fondstyrelserna givit prioritet åt andra
kreditbehov än näringslivets. De har
inte givit prioritet åt staten, åt kommunerna
eller åt bostadsbyggandet. Nej, det
beror i huvudsak på den kontroll av obligationsmarknaden
som riksbanken bedriver.
På grund av de mycket snäva
bestämmelser som gäller för fondernas
placering av medlen kan riksbanken effektivt
dirigera även detta betydande
tillskott på vår kapitalmarknad. Riksbanken
kan dirigera de objekt som fonderna
kan göra sina placeringar i. Det
är bara att se till att de obligationslån
som släpps ut överensstämmer med riksbankens
och regeringens syn på kreditmarknadens
fördelning mellan olika sektorer
av samhällslivet. Man kan bara
konstatera att riksbankschefen genom
denna metod lyckats genomföra en ännu
starkare dirigering av fondmedlen bort
från näringslivet än han förut åstadkommit
genom sina påbud för försäkringsbolagen
och bankväsendet.

De mindre företagens kapitalförsörjning
från fonderna har under det gångna
året varit mycket obetydlig. Visserligen
har Aktiebolaget Industrikredit
upptagit reverslån hos fonderna på över
10 miljoner kronor, men med de bestämmelser
som styr Industrikredits utlåning
kommer dessa pengar i huvudsak
de medelstora företagen till gagn. Med
cn nedersta lånegräns på 150 000 kronor
i princip och med de stränga föreskrifter
om säkerheter som gäller för utlåningen
är det ytterst få av de små företagen,
som kan använda sig av detta institut.
Det är angeläget att bestämmelserna
för Industrikredits utlåning omprövas,
så att även de mindre företagen
kan få tillgång till ATP-medlen och till

Statsverkspropositionen m. m.
den långa marknaden. Jag anser vidare
att Industrikredit bör få möjlighet att
emittera obligationslån bl. a. hos ATP.
Institutets upplåning sker nu mot reverslån
som betingar omkring en halv procent
högre ränta än obligationslånen.
Upplåningen hos Industrikredit ligger
omkring 61/4 procent, vilket betyder en
utlåningsränta till företagen på omkring
7 procent. Pengarna måste genom lämpliga
upplåningsmetoder göras billigare.

Finansministern var ju även vid förra
årets riksdagsbehandling väl medveten
om att AB Industrikredit i sin nya konstruktion
inte kunde fylla uppgiften att
vara kreditförmedlare till de mindre företagen.
Det framgår ju även därav att
han ungefär samtidigt som förslaget om
Industrikredit bifölls av riksdagen tillsatte
en ny utredning om de mindre företagens
kapitalförsörjning. Från de mindre
företagens sida hoppas vi att denna
utredning med statssekreterare Wickman
som ordförande skall komma fram till
acceptabla lösningar av detta för näringslivet
viktiga problem. Jag anser att
Industrikredit i det sammanhanget bör
erhålla en sådan konstruktion att institutet
kan fullgöra denna uppgift.

Tills vidare är återlånerätten den enda
metod som står till buds för lån av ATPmedlen
till de mindre företagen. Det är
därför ett starkt önskemål att återlånerätten
utvidgas och liberaliseras.

När jag är inne på frågan om ATPfonderna
vill jag även i år gärna deklarera
min inställning till ATP och de
mindre företagarna. Jag motionerade förra
året om att företagarna skulle vara
likställda med de anställda när det gäller
möjligheten att trygga sin ålderdom
inom ATP:s ram, och den uppfattningen
har jag även i år. Socialministern efterlyste
i en interpellationsdebatt under
förra årets höstriksdag de mindre företagarnas
inställning till ATP. Jag vill
personligen än en gång säga, att jag hyser
den uppfattningen att det är ett rättvisekrav
att de mindre företagarna får
samma möjligheter som övriga pensionsberättigade
när det gäller pensionering
inom ATP:s ram, och jag vet att jag,
när jag uttrycker denna uppfattning har

112

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
de mindre företagarna inom hantverket
och industrien bakom mig.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! En allmänt vedertagen
uppfattning är att ingenting kan vara
tråkigare att läsa än riksdagstryck. Och
ändock måste man konstatera att Kungl.
Maj:ts proposition nr 1 är en både intressant
och spännande läsning, även
om man grips av och oroas över miljardernas
mångfald och miljonernas rullning.
Söker man göra sig en bild av vad
som finns bakom alla dessa äskanden
och siffror blir det verklighet över det
hela. Man ser hur människorna stiger
fram och blir levande, ser hur samhället
griper in i deras liv på olika sätt.
En gammal vis man sade en gång, att
inför varje beslut som fattas i riksdagen
hade man anledning att fråga sig: »Hur
verkar detta i min egen bygd, ute bland
människorna?» Och läser man statsverkspropositionen
på det sättet, söker
göra den levande, då är den förvisso
ingen tråkig läsning.

Men därför är det inte säkert att man
känner glädje inför allt man finner. Det
kan gälla frågor, där regeringen ej funnit
anledning att ta hänsyn till riksdagens
framställningar. Vi beslöt här i fjol
att hemställa till Kungl. Maj:t att pröva
frågan om att flytta över barnbidraget
från socialdepartementet till finansdepartementet,
från herr Torsten Nilssons
domäner till herr Strängs. Vi hade en
ganska animerad debatt om detta här,
enär några av kammarens ledamöter var
emot en ändring av redovisningen av
barnbidraget. I en debatt i andra kammaren
anförde familjeministern, statsrådet
Ulla Lindström, sin tveksamhet till
detta förslag om en ändrad redovisning.
Inför detta har finansministern, som,
har det sagts mig, varit intresserad av
förslaget, fått vika. Även i de bästa familjer
är det ofta kvinnan som bestämmer.
Skrivningen i socialhuvudtiteln är
dock sådan, att det klart utsäges att
barnbidraget är en skatteåterbäring; det
är en del av skattepolitiken. Det är värdefullt
att detta slagits fast inte bara av

riksdagen utan också av regeringen. Att
det sedan även finns sociala motiveringar
för barnbidraget är klart. Hela vår
skattepolitik bygger ju på sociala värderingar.
Jag behöver bara peka på att vi
har ett skattefritt avdrag i botten på vår
taxerade inkomst, ortsavdraget, och att
vi har en progressiv beskattning, genom
vilken vi söker ta ut skatt efter bärkraft.
Däremot är omsättningsskatten
diskutabel ur social synpunkt, enär denna
skatt tas ut redan på den första kronan
och på vad vi oundgängligen behöver
för livets nödtorft.

Omsättningsskatten har bidragit till
att lätta finansministerns bekymmer, det
framgår ju också av finansplanen. Att
sparsamliet behövs är också klart. Men
lika lätt som detta är att säga, lika svårt
är det att genomföra vad man önskar.
Vi hade en besparingsutredning en
gång. Dess förslag berörde främst tre
områden, nämligen kommunerna, bostadspolitiken
och folkpensionärerna,
och de drabbade alltså främst de små
inkomsttagarna.

Besparingsaktionerna bär sedan satts
in på försvarets område. De resultat som
nåtts där är föga imponerande. Lekmännen
har dock en bestämd känsla av att
talet om det militära slöseriet är en realitet.
Jag skall inte tala om civilförsvaret
i detta sammanhang. Den pappersexercis
som där frodas skulle säkerligen
ge statsrevisorerna åtskilligt stoff till beskrivningar
av en byråkrati som väcker
både löje och förargelse och som dessutom
blir dyrbar.

1960-talet kommer att präglas av skoloch
undervisningsväsendets utbyggnad.
Det som skett under hela 1950-talet kommer
att fortsättas. Det finns anledning
att överräcka en blomma till ecklesiastikministern
för hans insatser, att ge
ett erkännande för gott arbete.

Men ingenting är så bra att det inte
kan bli bättre. Det finns en del skönhetsfläckar
i bilden. Både 1959 och 1960
har riksdagen gjort beställning om en
justering och förbättring av statsbidraget
till skolmåltiderna. Ecklesiastikministerns
»föranleder ingen åtgärd» är för
kommunerna ett svar som gör att man

Nr 3

113

Tisdagen den 24

måste fråga sig på många håll, hur det
skall bli med denna den viktigaste skolsociala
frågan, frågan om skolmåltideina.
Även om statens ekonomi varit besvärlig,
är inte kommunernas bättre. Regeringen
föreslår inga skattehöjningar i
år. Ändock innebär år 1961 skattehöjningar
för ett stora antal människor, beroende
på att kommuner och landsting
tvingats höja sina utdebiteringar. Var
ansvaret för årets nej till förbättring av
statsbidraget för skolmåltiderna ligger
vet jag inte. Jag vill dock allvarligt vädja
till både ecklesiastikministern och finansministern
att medverka till en förbättring
av kommunernas ekonomi här.

Statsbidrag föreslås till en ny folkhögskola.
Skolöverstyrelsen har begärt statsbidrag
till tre nya. Trots den utbyggnad
som skett på folkhögskolans område
avvisas varje år ett stort antal elever.
Universitet och högskolor byggs ut,
forskningen främjas, gymnasiemöjligheterna
förbättras o. s. v. Det är värdefullt,
men låt också folkhögskolan få
sin del av upprustningen, den skola som
betytt så mycket för menige man.

På ett område har emellertid utveckligen
sin gång. Någon revymakare har
pläglat uttrycket Krångelsverige, ett uttryck
som tyvärr är eu realitet. I en
framställning om arkivarbetare för ett
par år sedan skrev man följande, som
bör vara en tankeställare för oss: »Den
svällande pappersflöden nödvändiggör
ett effektivt gallringsarbete, därest icke
kraven pa arkivlokaler skall tillatas bli
orimliga. Denna kolossala ansvällning av
arkivmaterialet bar sin grund i förvaltningens
utvidgning. Antalet centrala ämbetsverk
bar sedan början av 1930-talet
mer än fördubblats och uppgår nu till
omkring 150. Medan den arliga tillväxten
av handlingar i de centrala verkens
arkiv åren 1901—02 uppskattades till
cirka 500 hyllmeter, kom man vid en av
riksdagens revisorer år 1938 verkställd
undersökning till eu årsökning av närmare
5 000 hyllmeter, eu siffra som numera
torde ha fördubblats.»

Detta citat talar för sig självt. .lag skall
endast stanna vid ett par exempel. Det
ena gäller den bostads- och folkräkning

8 Första kammarens protokoll Nr 3

januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.

som företogs i höstas. Den vållade besvär
och bekymmer bland uppgiftslämnarna.
Kommunerna måste engageia sig
för att få in uppgifterna, och för att få
korrekta uppgifter. För detta anlitades
insamlingsledare och roteombud. Det
medförde stora kostnader. Enligt en uppgift
som jag erhållit har kostnaden för
en kommun med 7 200 invånare uppgått
till drygt 12 000 kronor. Enligt femte huvudtiteln
skall för bearbetningen av materialet
en arbetsgrupp och särskild personal
anställas, uppgående till 130—140
personer, samt ett anslag om 3 350 000
kronor anvisas för detta ändamål.

Detta var de offentliga kostnaderna,
som här bara delvis redovisats. I samband
med deklarationen den 15 februari
skall vissa löne- och arbetsgivaruppgifter
avlämnas senast den 31 januari.
Bland annat är det en blankett som skall
ligga till grund för ATP och som uppgiftslämnarna
bar stora bekymmer med
att ifylla. Mitt uppe i all denna tveksamhet
och osäkerhet på grund av invecklade
och oklara anvisningar kommer som
påbröd att »den som lämnar oriktig uppgift
dömes till böter eller fängelse». Är
det verkligen nödvändigt att alltid såtta
ut en straffpåföljd, att alltid utmana hedern
och äran? Kan det inte, ärade kammarledamöter,
skada de syften man vill
nå, om man alltid hotar med fiskala åtgärder?
Heder och ära är gamla begrepp
som håller på att avtrubbas. Tyvärr kan
jag inte värja mig för den tanken, att
detta utnyttjande av hedersbegreppet i
tid och otid bar lett till att det inte bär
samma värde som förr.

En fråga som vållar bekymmer ute i
kommunerna är den befolkningsomflyttning
som sker. Siffrorna vid varje årsskifte
visar att landsbygdskommunerna
minskar och städerna ökar. Man har lätt
för att tala om detta förhållande som någonting
självklart. Det gångna årets siffror
visade dock en något ny bild. Stockholms
tillväxt var inte så stor som förut
—- tanken på miljonstaden får tydligen
skjutas på framtiden.

Glesbygden behöver också sitt folk
kvar. Dagens situation med dalande födelsesiffror
— det finns i mitt eget län

114

Nr 3

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Statsverkspropositionen m. m.
provinsialläkardistrikt, där födelsetalet
är mindre än 10 promille — stigande
medelålder och en klar förgubbning inger
bekymmer för framtiden, för rekryteringen
av arbetskraftbehovet till främst
skogsbruket. Prognoser och beräkningar
visar en ökning till främst Stockholm—
Mälardalsområdet samt till Göteborgsoch
Malmöregionerna. Dessutom räknar
man med att vissa industriområden skall
expandera. Är nu detta en riktig och
lycklig utveckling för vårt land? Jag
måste anmäla att jag är mycket tveksam
på den punkten. Här bygger skogsindustrien
ut sin kapacitet med 25—30 procent
på 3—4 år. Det måste innebära en
ökad efterfrågan på råvara, på skogens
produkter.

Att kartläggning sker och prognoser
görs upp för framtiden bar givetvis sin
betydelse. Men faran med prognoser är
deras förmåga att styra utvecklingen
mot det förutsagda, oavsett om det ur
näringsgeografiska, samhällsekonomiska
eller allmänmänskliga synpunkter är
lämpligt. Betyder då synpunkterna om
skogen så mycket bär? Ja, otvivelaktigt!
Skogen och skogens förädlade produkter
svarar för omkring 40 procent av det
samlade exportvärdet. Den siffran visar
värdet av vårt skogsbruk, vikten av att
vi kan få fram skogens produkter, att vi
har folk kvar i skogsbygderna. Trots all
rationalisering, mekanisering och motorisering
måste nämligen också den
mänskliga arbetsinsatsen till. I samhällsplaneringen
måste man också beakta
detta och göra en insats för att hejda
den nuvarande utvecklingen.

Finns då dessa möjligheter? Går något
att göra bär? Låt mig få peka på några
saker! Men innan jag gör det vill jag
påpeka inkomstmöjligheterna, tryggheten
i arbetet, tryggheten i tillvaron.
Kommer utvecklingen där att släpa efter,
ja då lär inte mycket vara att göra.

Till ekonomien hör också skattefrågorna,
kommunalskatten som i regel är
mycket hög — utan att man bar en hög
kommunal standard — beroende på ett
svagt skatteunderlag.

Så till samhällsplaneringen, som här
är betydelsefull. Där har vi skolfrågan.

Man accepterar inte längre att barnen
skall vara skilda från föräldrarna under
hela skoltiden, likaså har man svårt att
godkänna B-3-skolan med vartannalårsintagning.
Glesbygdsutredningen var inne
på betydligt lägre delningstal för dessa
rena glesbygder än som gäller i vanliga
fall. Vågar man fråga om och när
det förslaget kommer? Skogschefen vid
ett av våra större skogsbolag nämnde vid
ett tillfälle, att det ur arbetskraftssynpunkt
var en mycket väsentlig fråga för
glesbygden, hur skolfrågan löses.

Kommunikationsfrågorna kommer också
in i bilden. Frågan om lönsamheten
för statens järnvägar nämndes tidigare
i dag. Jag måste säga att det inte enbart
är ekonomiska bedömningar som
krävs. Det finns också en nationalekonomisk
och en social sida av problemet.
Från den utgångspunkten är det kanske
större förlust att lägga ned en järnväg
än att förlora direkt på driften. Låt mig
säga, herr talman, att jag tror, att det är
bättre affär att lägga pengar i folkets
egen järnväg, i statens järnvägar, än att
eventuellt satsa på ett skandinaviskt flygbolag,
som har ekonomiska bekymmer.
Det måste ur landets synpunkt vara viktigare
att hålla sig på marken än att
flyga för högt.

Sjukvårdsfrågorna kommer också med.
När det gäller provinsialläkarinstitutionen,
distriktssjukvården och så vidare är
det inte bara fråga om antalet invånare;
man måste också ta hänsyn till avstånden.
Ibland har man dock en känsla av
att man centralt gripits av vad jag skulle
vilja kalla räknesticksmentaliteten, att
man glömmer människan i sammanhanget.

Det gäller också bostadsfrågan, bostadsförbättringsverksamheten
och lokaliseringen
av egnahemsbyggandet. Myndigheterna
behöver litet mer verklighetssinne
här. Det går inte bara att bedöma
dessa frågor ur Stockholms horisont.
Den som bor ute i dessa bygder,
som bor så att säga på sin arbetsplats,
han lär bättre kunna bedöma sin framtid
än centralmyndigheterna. Om man
bor i en by någon mil från kyrkbyn —
det må sedan vara Drevdagen i Idre,

Tisdagen den 24 januari 1961 em.

Nr 3

115

Avradsberg i Malung eller någon annan
bygd vid sidan om — har man anledning
att bedöma frågorna ur dessa människors
synpunkt. Det får inte vara så, att man
med ledning av arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulärmeddelande nr B 4/60 helt
enkelt bara säger nej till egnahemslån
och lokalisering i bygden. Den som växt
upp i dessa bygder, som är en duktig
arbetskarl, har sin utkomst där och behövs
där, han skall inte tvingas bort. Tyvärr
finns exempel på att så skett och
sker.

Till slut, herr talman, bara en sak till.
Jag uppmanades i somras vid ett par
tillfällen att ta del av hur staten sköter
sin skog. Det var i Pajala och i Idre.
Det var på stora höjder över havet, där
s. k. rationellt skogsbruk drivits på ett
sådant sätt, att det är tveksamt om skogsbruk
kan drivas mera där. För dessa
bygder med svårföryngrade områden
finns en särskild skogsskyddslag. Det

Statsverkspropositionen m. m.

finns anledning att säga att den också
bör gälla för domänverket.

Herr talman! Att jag tagit upp dessa
för glesbygden så livsviktiga frågor till
behandling beror därpå att de är angelägna
för människorna och deras utkomst
i berörda bygder — men också
därför att vi lever i ett samhälle där
vi är beroende av varandra och av varandras
arbetsinsatser.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.58.

In fidem

K.-G. Lindelöw

116

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Onsdagen den 25 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1961/62, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Under senare år har
Norrbottens län med sin 3,5 procent av
hela landets folkmängd lämnat ett omkring
12-procentigt bidrag till rikets
samlade exportinkomster. Härav utgöres
huvuddelen av malm-, järn- och skogsprodukter.
Men Norrbotten exporterar
också ungdom. Både vår export av unga
arbetsvilliga människor och vår export
av malm, järn och skog är i dag och under
de närmaste tio överblickbara åren
viktiga fundament för vårt industri- och
välfärds-Sveriges vidare utveckling.

Men jag vill, herr talman, hävda att
vi inte använder en rimlig andel av våra
ekonomiska resurser för ungdomens allmänna
fostran utanför hemmen och skolan.
Som representant för det län, som
nu har att fostra ett relativt sett större
antal ungdomar än något annat område
här i landet, vill jag framhålla nödvändigheten
av att vi inte låter oss förhäxas
så av ekonomiska politiska problem och
rent skolsociala frågor, att vi inte ägnar
den uppmärksamhet som nu krävs
åt allmänt ungdomsfostrande åtgärder.

De flesta i denna kammare och i
svenskt politiskt liv över huvud taget
har fått sin demokratiska fostran och
sin formella träning för offentliga uppdrag
inom de stora folkrörelserna. Då vi
nu mobiliserar mänsklig energi och samhällets
materiella resurser för att bygga

ett samhälle som svarar mot de krav,
som ställes på oss i en föränderlig värld,
måste vi för att bibehålla vår demokratiska
egenart låta vår ungdom möta livsoch
samhällsstyrande ideal inom hägnet
av fritt och frivilligt arbetande folkrörelser.

Med utgångspunkt ifrån mina norrbottniska
erfarenheter vet jag, att både
i glesbygd och i dynamiskt expanderande
industricentra är ungdomens egna organisationer
nu hemmens, skolans och
hela samhällets främsta medhjälpare när
det gäller ungdomens fostran till samhälleliga
insatser och en god personlighetsutveckling.
Om samhället skall vinna
de ungas respekt och solidaritet måste
vi nu visa ungdomsorganisationerna
den respekt och den solidaritet som ligger
i att vi i erkännandet av deras värde
som samhällsfostrare ger ett rejält
samhälleligt stöd åt ungdomsorganisationer
och folkbildningsarbete.

I vårt samhälle, framvuxet och format
genom folkrörelsernas insatser, får vi
inte sätta det folkliga kulturarbetet i efterhand.
Den stora ungdomsvågen från
1940-talet består av ungdomar som nu
nått den ålder, då deras livs- och samhällsideal
skall befästas. Det är nu stöd
måste lämnas till ungdomsledarskolning
och till det frivilliga ungdomsarbetets
behov i övrigt.

Vi har upplevt och vi upplever en
glädjande upprustning av högskolor, universitet
och institutioner för vetenskaplig
forskning. Denna ger jag min anslutning
till, men jag efterlyser konstruktiva
insatser för upprustning av det
folkliga kulturarbetet. Och beträffande
ungdomsanslagen hävdar jag, bl. a. med
ungdomsaktiviteten i min hemprovins
för ögonen, att såväl anslaget till ungdomsledarskolning
som till ungdomsinstruktörsverksamhet
nu bör höjas så att
antalet aktiva instruktörer ökades och
antalet ungdomsledarkurser utökades

Onsdagen den 25 januari 19(il

Nr 3

117

dithän, att vi finge ett större antal nu
så behövliga ungdomsledare.

Som kommunalman vill jag hävda att
staten inte bör, då det gäller den allmänna
ungdomsfostran som jag här berört
och stöder till ungdomens idébärande
organisationer, skjuta över sitt
ansvar på kommunerna. Jag anser bestämt
att staten i stort sett bör svara
för instruktörsverksamhet och ungdomsledarutbildning,
liksom staten i huvudsak
svarar för lärarutbildning och lärarlöner.
I kommunerna skall vi så se
till att ungdomsorganisationerna får för
sitt arbete nödvändiga lokaler och för
övrigt det erkännande och stöd, som vi
bör vara förpliktade att ge ungdom som
fostrar ungdom.

Jag vill avslutningsvis slå fast att vår
demokratis utformning och innehåll under
1960-talets slut och under 1970-talet
nu grundläggs i de stora ungdomsorganisationerna.
Nu behöver de vår hjälp
till sin ledarskolning. Vi kan inte uppskjuta
en radikal upprustning inom detta
område.

Med vad jag här anfört har jag velat
fastslå, att statens engagemang i dessa
ungdomsfostrande frågor enligt min mening
bör vara mera omfattande än vad
som för närvarande är fallet.

Vidare tillåter jag mig, herr talman,
att med några ord beröra även en annan
fråga som just nu är aktuell, nämligen
frågan angående inrättande av en
fond av malmvinstmedel till främjande
av naturvetenskapligt och tekniskt forsknings-
och utvecklingsarbete. Herr Helmer
Persson från Luleå har under sina
inlägg i gårdagens debatt berört denna
fråga.

Det är glädjande att vi kommit dithän,
att en näringsfond av malmvinstmedel
nu synes stå inför sitt förverkligande.
Jag finner ingen anledning att
i dag yttra mig om det förslag som särskilt
tillkallade sakkunniga avgivit i sitt
betänkande. Jag inskränker mig till att
framhålla, att jag beträffande vissa avsnitt
i betänkandet helt delar utredningsmännens
uppfattning, men såvitt
avser malmfondens verksamhet är jag
inte beredd att utan reservationer ac -

Statsverkspropositionen m. m.

ceptera utredningens förslag, enär jag
anser att malmfondens verksamhet huvudsakligen
hör avse Nordsverige med
koncentration till Norrbotten, där behovet
av insatser är störst och varifrån
vinstmedlen härstammar. Utredningen
synes här så gott som helt ha frångått
tanken på att inrikta fondmedlens användning
till den landsända, som för sin
existens helt är beroende av malmbrytningen,
eller för den del av landet, där
exploateringen sker.

Såsom representant för den nordligaste
delen av vårt land, där den forcerade
malmexploateringens ödesdigra
verkningar i långsiktigt perspektiv är
mest uppenbar, anser jag att fonden till
väsentlig del bör stödja och möjliggöra
forsknings- och utvecklingsarbete, som
syftar till utnyttjandet av råvarutillgångarna
vid malmfälten och i Norrbotten.

För att rätt tillvarataga denna landsändas
rika resurser är det ofrånkomligt,
att fonden icke enbart användes till
forskning och tekniskt utvecklingsarbete.
Brist på kapital och företagsamhet lägger
hinder i vägen för tillgodogörandet
av de rika norrbottniska naturtillgångarna.
Skall näringslivets utbyggnad och
framtida industrialisering i nordliga
Sverige befrämjas, måste tillgången på
riskvilligt kapital säkerställas, och det
förefaller mig som om fonden i sådant
avseende även kunde få avgörande betydelse.
Fn sådan insats måste också anses
som ett fullföljande av de intentioner,
som kommit till uttryck vid övervägandena
av frågan om statsinlösen av
gruvorna och som av malmfältens och
Norrbottens folk ansetts som ett av de
värdefullaste motiven vid denna frågas
avgörande.

Med vad jag här anfört, herr talman,
har jag endast velat delge denna kammare
den uppfattning som folket i Nordsverige
har i denna aktuella fråga, nämligen
att fonden — om den kommer till
stånd — bör bidraga till utförande och
finansiering av projekt, som avser att
på grundval av uppnådda inventeringsoch
forskningsresultat utbygga näringslivet
i övre Norrland.

118

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1901

Statsverkspropositionen m. m.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det talades i går såväl
i denna kammare som i medkammaren
en hel del om de underutvecklade länderna,
och det nämndes ständigt att vi
bär i Sverige har en hög levnadsstandard.
Detta skall naturligtvis ingalunda
förnekas; många människor här i Sverige
lever under synnerligen hyggliga förhållanden.

Men det finns också människor även
här i Sverige, som lever under knapphetens
kalla stjärna eller på livets skuggsida,
om jag så får säga. Att jag säger
detta betyder inte, att jag för min del
skulle önska avstå från hjälpen till de
underutvecklade länderna. Jag tror nog
att vi därvidlag bör göra vår insats. Och
just de som här i Sverige har det svårast
och sämst ställt begriper kanske på ett
bättre sätt än andra, hur det i verkligheten
är att leva i knapphet.

Jag vill bara med detta ha sagt, att
samtidigt som vi ser på de underutvecklade
ländernas behov av hjälp bör vi
också se litet till de medborgare som vi
har inom våra gränser. Det är många
folkgrupper ute på landsbygden, och
kanske även på andra platser, som inte
har den trygghet i försörjningen och inte
har den trygghet i anställningen, varom
vi så många gånger från denna plats har
talat. Om vi ser på taxeringslängderna
finner vi tydliga bevis.

Som jag sade förut är det många grupper
som ligger dåligt till, dit hör också
jordbrukarna. I regel är både små- och
storjordbrukens lönsamhet över lag ganska
svag, och den har blivit försämrad
genom de stora skördeskador vi bär haft,
framför allt genom att dessa skador ideligen
återkommer. Det är speciellt Mellansverige
som i det sammanhanget varit
mest utsatt.

Många människor tror att dessa jordbrukare
får ersättning för förlusterna
av statsmedel, men jag vill i detta sammanhang
ha sagt, att så inte är fallet.

Det har efter det skördeskadeår, som
vi nu har bakom oss, signalerats att man
också skulle utge kontantbidrag med cirka
20 miljoner kronor. Detta är tacknämligt
i och för sig, och man får hop -

pas att de som har det svårast här skall
kunna få en hjälp. Men de flesta får ändå
bära förlusterna själva. Ett permanent
skördeskadeskydd behövs. Jordbrukarna
behöver en större säkerhet för framtiden.
Men det skyddet bör också vara så
tilltaget att det verkligen fyller sin uppgift
och inte blir ett system bara på papperet.
Det bör läggas upp på ett sådant
sätt, att det ger rättvisa beträffande både
avgifterna och ersättningen. Det är kanske
för tidigt att här försöka ge ett betyg
över ett förslag, som ännu inte har kommit
— vi får väl se hur det signalerade
förslaget kommer att se ut. Jag vill ändå
ha sagt, att när det från statens sida
satsas över 400 miljoner kronor på arbetslösheten,
är det också riktigt att ge
ett ordentligt bidrag i det här avseendet
så att man kan få fram ett tillfredsställande
skydd.

Det är många fler för jordbruket viktiga
frågor som behöver lösas. När det
gäller skattefrågorna vill jag gärna här
poängtera, att förlustutjämningen ingalunda
är till fyllest, såsom många tror. Vi
behöver ett jordbrukskonto i likhet med
det skogskonto som redan finns. Vi behöver
också avdragsrätt för återbetalning
av skördeskadelån. Nu bär man också
anledning att fråga sig vart förslaget
om avdrag för avskrivning på maskiner
tagit vägen. Om jag minns rätt var det
val ändå så, att när omsättningsskatten
diskuterades här i riksdagen var ett av
motiven att det även skulle bli en mildring
på den här punkten. Därvid skulle
de av mig nämnda frågorna tas upp och
det skulle bli möjligheter även för dem,
som inte deklarerade efter bokföringsmässiga
grunder, att få ett avdrag för
maskinslitage.

Småbrukarstödet diskuterades en del
bär i går, och jag vill för min del understryka
vad som blev sagt här av bland
andra herr Hermansson. Anslaget har
skurits ned från 114 till 98 miljoner kron°i
• I statsverkspropositionen kan man
peka på en rad fall där administrationskostnaderna
ökar, medan det däremot
blir minskningar i de direkt utgående
bidragen.

Det är absolut nödvändigt med lätt -

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

119

nader i dessa bestämmelser. Många anser
nog att småbrukarna utgör en mindre
värdefull grupp, som samhället borde
få bort så snart som möjligt, men jag
vill säga, att den har stora uppgifter att
fylla. Herr Nyström har i viss mån varit
inne på förhållandena i Norrbotten, men
jag tror att det råder samma förhållanden
på flera andra håll, där vi också har
stora naturtillgångar, skogar och mycket
annat, som bör tillvaratas.

Jag tror nog att vi bör skynda långsamt
när det gäller att få bort dessa
folkgrupper. En betydligt bättre väg att
lösa problemet är att söka ge vederbörande
utkomstmöjligheter.

Våra möjligheter när det gäller att
fostra en skötsam ungdom är också en
viktig faktor i det här sammanhanget.
Det är dock människorna, som står bakom
alla de här frågorna, och det finns
viktigare saker än planhushållning att
tänka på. Vi kan få många omställningsprocesser
som blir besvärliga, men jag
tror, att vi även ur rent nationalekonomiska
synpunkter har anledning att ägna
större intresse åt denna samhällsgrupp.

När det gäller småbrukarstödet skulle
jag vilja nämna hur det ställer sig i
Värmland med de extra mjölkpristillägg
som utgår bl. a. där och i Norrland.
Värmland ligger nu i den lägsta klassen
bland de län där detta bidrag lämnas.
Jämför man skördeförhållandena i Värmland
och de andra län, som får detta bidrag,
finner man att Värmland ligger
synnerligen illa till och att det inte alls
är motiverat att vi skall befinna oss i
den lägsta gruppen. I många avseenden,
t. ex. när det gäller prisorter, räknas vi
i Värmland inte till södra Sverige, men
i andra sammanhang behandlas inte
Värmland på samma sätt som Norrland
— vi ligger tydligen mitt emellan, klämda
mellan sköldarna.

Jag hade hoppats att jordbruksministern
skulle vara inne här i kammaren
och kunna ge något besked i denna fråga.
Det skulle vara av intresse att få reda
på om de här orättvisorna skall fortsätta.
Jag kan tillägga att kreatursstammen har
skurits ned väsentligt i Värmland — på

Statsverkspropositionen m. m.

15—20 år har antalet nötkreatur gått ned
till hälften.

Ja, det finns många fler frågor som
jag här skulle vilja beröra, ty man har
väl rättighet att vid remissdebatten framföra
synpunkter även på sådana frågor
som inte direkt behandlas i propositionen,
även om de på olika sätt sammanhänger
med det som behandlas i densamma.
Vi har många olösta frågor, och
vi får kanske återkomma till vissa av
dem. Regeringen bör emellertid ha klart
för sig, att det är den som har skyldighet
att ta första steget (initiativet) när det
gäller att rätta till sådana missförhållanden
som jag här har tagit upp.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Vi fick i går i riksdagen
bevittna ett verkligt genombrott för tanken
på en väsentligt ökad svensk insats
för de underutvecklade länderna. En
liknande väckelse går fram i den allmänna
opinionen, om man får döma av
den offentliga debatten. Det är glädjande
och välkommet att så sker. Det rör sig
här om en av nutidens största frågor,
enorm till sin räckvidd och ödesdiger
till sin karaktär. Klyftan mellan de rika
och de fattiga länderna gapar bred och
djup, och med nuvarande utvecklingstendenser
blir den allt större.

Man behöver naturligtvis inte lämna
Europa för att träffa på nöd och fattigdom
och ekonomisk och social underutveckling.
Länderna kring Medelhavet
företer många drag av liknande efterblivenhet,
men det rör sig där om delar
av länder eller om vissa sektorer i samhället.

När det gäller Asien, Afrika och Latinamerika
är det däremot fråga om
hela nationer och kontinenter som släpar
efter i alla avseenden, ekonomiskt,
socialt, tekniskt och kulturellt. I dessa
länder bor två tredjedelar av jordens befolkning,
två av tre miljarder i världen.
Detta ger oss en föreställning om hur gigantisk
uppgiften är att stödja de underutvecklade
länderna, att ge dem sådan
hjälp till självhjälp, sådana impul -

120

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen in. m.
ser och praktiskt stöd, att de kan åstadkomma
en självaccelererande ekonomi
där framstegen börjar rulla av sig själva.

Under en lång resa i Fjärran östern
under hösten kom jag i nära kontakt
med dessa problem, särskilt i sydöstra
Asien och Indien. Jag försäkrar, ärade
kammarledamöter, att det gör ett skakande
och deprimerande intryck att se
de förhållanden varunder människorna
lever i dessa länder. Förhållandena skiftar,
nivåerna är olika, och varje land
företer sin individuella bild. Men gemensamt
för dem alla är den ekonomiska
och sociala efterblivenheten, den låga
utbildningsnivån med en dominerande
analfabetism, en utbredd undersysselsättning,
bristande sjuk- och hälsovård,
höga födelsetal, stark befolkningsökning
och mycket hög spädbarnsdödlighet. Inte
minst kännetecknas de av en svag administration
med utbredd korruption
och byråkrati. Det finns brist på arbetsledande
folk i alla sektorer.

De problem och svagheter som man
möter kan belysas med några spridda
data, de flesta från Indien — ett land
med 75 procent analfabeter, där endast
50 procent av barnen går i skola,
där man försörjer sig med 1 600 kalorier
om dagen, där årsinkomsten är 300 kronor
om året per invånare, där man har
en läkare på 30 000 invånare, storstäderna
frånräknade, där man har en explosiv
folkökning, med 7—8 miljoner
människor om året, kanske fler — man
vet inte så noga. Om tio år finns det
över 500 miljoner indier. Under de närmaste
decennierna kommer befolkningssiffran
med säkerhet att stiga till 600—
700 miljoner, och om nuvarande tendens
fortsätter kommer vid sekelskiftet
att finnas en miljard människor i Indien.
Perspektiven är mörka. Folkökningen
hotar att äta upp de ekonomiska
framstegen. Under den tredje femårsplanen,
som börjar i april i Indien, beräknar
man kunna höja årsinkomsten
per invånare med 50 kronor från nuvarande
300 till 350 kronor. I andra länder
i sydöstra Asien är det lika illa ställt
eller än värre.

Det är här inte fråga om en eller an -

nan sektor som är efterbliven och behöver
lyftas — det gäller hela samhället.
Att avhjälpa dessa brister är en process
på lång sikt, en process som tar
många decennier, generationer. Det
finns ingen genväg, ingen »chockbehandling»
på 10—15 år som löser problemet.
Det tar tid därför att det i så hög grad
är ett utbildningsproblem som måste lösas
från grunden. Man måste börja med
barnen och den yngsta generationen.
Vill de rikare nationerna i världen ge
stöd till u-ländernas utveckling och
framsteg måste det bli en insats som
sträcker sig över många decennier, tålamodsprövande,
kostnadskrävande, ömtåligt
psykologiskt, komplicerad rent tekniskt.

Men insatsen måste göras. Fn bred
och upplyst opinion i Sverige och på
många andra håll i västerlandet är på
det klara med att den är humanitärt
motiverad och politiskt klok. Huruvida
dessa länder i Asien, Afrika och Latinamerika
med tiden skall utveckla en demokrati
eller gå andra vägar kommer i
hög grad att bero på om de kan ge sina
invånare bröd, arbete och utbildning. I
annat fall kan här bli lätta och rika
skördar för ytterlighetsregimer att bärga.
Jag behöver väl inte understryka den
oerhörda betydelse det har att exempelvis
Indien kan trygga och utveckla sin
demokrati. Det blir av vikt inte bara för
utvecklingen i Asien utan för freden i
hela världen.

Det är självklart att Sverige måste vara
med i denna hjälpinsats i växande
omfattning. Därom råder heller inga delade
meningar. Som ett av de relativt
rikaste länder i världen har vi ekonomiska
resurser därtill. Det gäller bara
att mobilisera tillräcklig vilja samt att
skapa de faktiska förutsättningarna och
organisatoriska formerna.

Det diskuteras i dessa dagar livligt
hur mycket Sverige skall satsa. Inom arbetarrörelsen
har representativa organ
— främst socialdemokratiska partikongressen
i fjol — siktat till en procent
av nationalprodukten. Det målet har
ställts upp för i första hand världens
industrinationer av de socialistiska och

Onsdagen den 25 januari 19G1

Nr 3

121

fackliga internationalerna. Det skulle
för Sveriges del betyda bortåt 700 miljoner
kronor. Med intresse ser man nu
att centerpartiet är berett att ansluta sig
till denna målsättning.

Naturligtvis är det godtyckligt att på
så vis sätta upp en viss procentsats. Jag
tror inte att det är klokt att låsa fast sig
vid en bestämd andel av nationalinkomsten,
av budgetens utgifter eller exakta
belopp. Men viktigt är att man sätter
upp en riktpunkt som står i rimlig proportion
till våra egna resurser och uländernas
behov. Den funktionen kan
enprocentlinjen anses fylla. Under kommande
år bör vi sträva efter en så bred
samling som möjligt i riksdagen, inom
folkrörelserna, näringslivet och i den
allmänna opinionen för att öka vår hjälp
undan för undan i riktning mot det målet.
Att våra representanter i FN och
de internationella organen kraftigt verkar
för motsvarande ökning är ett samtidigt
önskemål. Vi kan i vår multilaterala
hjälp inte bortse från vad andra
industrinationer gör i FN och dess organ,
men vi bör å andra sidan inte
känna oss så bundna därav att vi endast
tycker oss ha att följa den allmänna
genomsnittliga takten i en stegrad FNinsats.
Vår relativt höga per capita-inkomst
jämfört med de flesta andra även
av västerns länder ger oss både möjligheter
och förpliktelser vid hjälparbetet.

Hur bör vi då fördela vår insats? Fyra
kategorier av svensk insats kan nämnas.
För det första den kommersiella i form
av handelsutbyte samt privata investeringar
i u-länderna. För det andra multilateral
hjälp över FN och de internatonella
organen. För det tredje den bilaterala
hjälpen till vissa länder och för
det fjärde folkrörelsernas, organisationernas,
missionens och andra aktioner.

Den bästa insats vi kan göra är den
som sker i form av normalt handelsutbyte
samt av investeringar i vederbörande
länder av svenska företag. Detta
kan inte sägas vara hjälp i ordets vanliga
bemärkelse men ger dock det effektivaste
bidraget till u-ländernas utveckling.
Att köpa deras produkter, inerendelse
råvaror, och hålla stabila priser på

Statsverkspropositionen m. m.

dem är första förutsättningen. När västerlandet
under en konjunkturförsämring
minskar råvaruköpen blir det ett
lika svårt avbräck för u-länderna som
om den direkta hjälpen till dem inställs
ett år.

De privata svenska företagens investeringar
i u-länderna sker naturligtvis i
egenintresse, för att ge vinst eller täcka
in en marknad som annars blir svårarbetad
eller kommer utom räckhåll. Men
samtidigt är just denna form av insats
en bland de bästa och i u-länderna särskilt
efterlängtad. Den utvecklar landets
egna resurser, den ger mat och arbete,
den tillför landet teknisk och industriell
kunskap vid sidan av kapitaltillförseln.
Att en rad svenska storföretag
just nu bygger nya fabriker i Indien
välkomnas livligt på indiskt håll, och
man vill gärna se en fortsättning därpå.
Jag erinrar om att ett enda svenskt företag,
visserligen det största svenska i Indien,
ger arbete åt 10 000 man; räknar
vi med familjemedlemmarna, blir det
cirka 50 000 indier som får bröd tack
vare detta svenska företag.

Årligen investerar svenska företag 100
—150 miljoner kronor i de underutevcklade
länderna, vilket betyder ett bra bidrag
till deras ekonomiska utveckling.
Det ligger i alla parters intresse att den
linjen framgent kommer att drivas med
ökad energi. Statsmakterna och näringslivet
borde gemensamt pröva formerna
och förutsättningarna för en utvidgning
av dessa investeringar, när vi nu går att
väsentligt öka vår utlandshjälp.

Om det visar sig behövligt att ändra
och lätta på reglerna för kreditgarantier,
långfristiga lån och valutarörelser
bör dessa frågor prövas i en positiv anda.
Vår egen starka efterfrågan på kapital
inom landet får inte utesluta eu
sådan prövning. Statsmakterna kan stimulera
en kapitalexport som direkt riktas
till vissa u-länder genom att ikläda
sig risker som av politiska skäl kan finnas
i vissa länder. Denna linje är så
värdefull och direktverkande, att den
förtjänar att skjutas mer i förgrunden.
Därför behöver vi dock inte göra som
tyskarna som nyligen beslutat särskilda

122

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.

skattelättnader för dylika investeringar.
Det skall understrykas att sådana svenska
investeringar i utlandet inte är någon
gåvoverksamhet utan sker på kommersiell
basis med ömsesidigt utbyte.

Som allmän princip bör gälla att det
inte skall vara fråga om en gåvoverksamhet,
vars praktiska och psykologiska
nackdelar är påfallande, utan vår insats
bör bli hjälp till självhjälp.

Av många skäl måste den multilaterala
hjälpen över FN och de internationella
organen bli dominerande även framgent.
Endast därigenom kan de stora projekten
angripas och realiseras: regleringen
av de stora floderna, uppbyggandet av
transportleder, kommunikationer, stora
industrianläggningar och dylika kapitalkrävande
uppgifter. Där räcker inte enstaka
länders bidrag långt, frånsett stormakternas.

Rekryteringen av expertis och distributionen
av den måste också ske på
världsvid basis genom FN-organen.

Sverige saknar här inte möjligheter
att med snar verkan öka sin insats över
FN och dess organ.

Att i budgeten den bilaterala hjälpen
i år föreslås kraftigt höjd, mycket mer
relativt sett än den multilaterala, förmodar
jag beror på tillfälligheter och
inte på någon principiell inställning.
Något motiv för en principiell omläggning
i vår utlandshjälps fördelning mellan
multilateral och bilateral har inte
förebragts, och jag kan heller inte finna
något sådant. Det är ju inte en kantring
över från FN och multilateral till bilateral
hjälp som begärs — det är en ökning
av bådadera, med bibehållen tonvikt
vid den förra.

Starka skäl talar också för en kraftig
stegring av den direkta hjälpen till vissa
länder. Den formen är mer kontrollerbar,
hjälpen kan ges och sättas in i avgränsade
sektorer i mottagarlandet och
där göra snabb och märkbar effekt. Den
möjliggör samtidigt svensk export av
kunskap och expertis.

Uppräkningen i budgeten visar vad
för slags projekt det gäller. Låt mig fästa
uppmärksamheten vid ett samband och
peka på några andra projekt. Det talas

om att u-länderna önskar industrialisera
och anstränger sig för att bygga upp industrier.
Det är sant och riktigt. Men de
allra flesta av dem kommer under överskådlig
tid — många av dem alltid —
att övervägande vara jordbruksländer.
Om jag återigen tar Indien som exempel
så bygger man där upp basindustrier,
småindustri, hantverk och fabriksrörelse.
Särskilt i fråga om småindustrien
och yrkesutbildningen torde Sverige ligga
väl till för att göra ökade insatser.
Men Indiens framtid ligger i första hand
i de 550 000 byarna, där tre fjärdedelar
av befolkningen bor. Deras problem löses
inte med industri utan genom ett
effektivare jordbruk. Därför behövs en
enorm insats på jordbrukets område.
Det behövs fler och kunnigare veterinärer
— Sverige har för övrigt redan gjort
och gör en betydande insats just på den
indiska veterinärutbildningens område
— vidare behövs agronomer och folk
som begriper sig på plogar och traktorer,
som kan gödsellära, växeljordbruk
och liknande konkreta ting. Även där
tror jag att man vågar hävda Sveriges
möjligheter att göra goda praktiska insatser.

Jag ber sedan att få understryka ett
annat, överskuggande problem: den explosiva
folkökningen —. med därav följande
behov att upplysa och skapa opinion
för födelsekontroll. Det är nog realistiskt
att säga, att genom FN föga kan
uträttas i denna fråga, främst på grund
av vissa katolska länders avvisande hållning.
Det är bättre att söka sig fram på
andra vägar, som statsrådet Ulla Lindström
säkert kan finna och med sitt
starka intresse för frågan också göra
framkomliga. Att hon har problemet
klart fixerat framgår inte minst av den
serie artiklar hon nyligen skrivit i
Stockholms-Tidningen.

Låt mig också intyga att statsminister
Erlanders besök i Indien för ett år sedan
födde livliga förhoppningar bland indiensvenskarna
och på officiellt indiskt
håll om en särskild, märkbar och synlig
svensk insats i Indien, ett land där jag
måste säga att vi ännu gjort för litet.
Dessa förhoppningar bör inte komma på

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

123

skam, ej heller förnöjas endast med ett
nu i budgeten föreslaget småindustriinstitut.

De stora insamlingsaktionerna genom
radio-TV, fackföreningsrörelsen, kooperationen
och missionen är utomordentligt
kvalificerade bidrag och fungerar
som väckare och opinionsbildare.

För den ansvällning av utlandshjälpen
som en stark opinion nu hoppas och väntar
på finns ännu icke den lämpliga organisationen,
liksom inte heller en del
andra praktiska förutsättningar. En pågående
utredning med professor Sune
Carlsson som ordförande bör rimligen
kunna ge viktiga ledtrådar och förslag.

Vi känner väl alla att ovanpå nu pågående
utredning behövs en annan, som
klargör hur den rent materiella hjälpen
skall kunna gradvis öka undan för undan.
Vi behöver utforma ett långfristigt
hjälpprogram och planlägga förutsättningarna
med riktpunkt att inom rimlig
tid uppnå en insats som motsvarar våra
resurser när det gäller omvärldens behov.

Det var därför med synnerlig glädje
vi tog del av statsminister Erlanders
meddelande i går, att regeringen ämnar
sätta till en beredning med företrädare
för olika berörda intressen för att skapa
och utforma de organisatoriska förutsättningarna
härför. Jag hoppas att i
dess uppgift också skall ingå att överväga
de finansiella aspekterna. Ty om
vi skall mångdubbla vår utlandshjälp är
det svårt att se hur det i längden skall
undgå att även ge utslag på våra skattsedlar.

Utlandshjälpen får inte bli en boll i
det politiska spelet, inte ett konkurrensobjekt
där partierna en gång om året
överbjuder varandra med 10 å 15 miljoner.
Därtill är den alltför väsentlig.
Den förtjänar att bli en hjärteangelägenhet
för hela svenska folket och för västerlandet,
ty den är en av mänsklighetens
största frågor och kommer att så vara
under decennier framöver.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till vad som tidigare
under denna debatt sagts om hjälpen till

Statsverkspropositionen m. m.
de fattiga länderna skulle jag gärna vilja
knyta några ord.

Det stora intresse, som numera från
olika kretsar i vårt land ådagalägges för
en utvidgning av vår hjälpverksamhet, är
mycket glädjande. Men jag kan inte underlåta
att säga, att villigheten att hjälpa
tyvärr inte alltid motsvaras av en erforderlig
insikt om behoven i de hjälpbehövande
länderna, eller med andra
ord i vilken form hjälpen i främsta rummet
bör lämnas. Jag skulle därför vilja
säga några ord om de intryck som jag
fick under en konferens, som hölls i augusti
förra året i Rehovot i Israel och
i vilken jag fick möjlighet att deltaga.

I konferensen, som behandlade vetenskapens
roll i de nya staternas framåtskridande,
deltog bl. a. politiskt ledande
personer från drygt ett tjugotal nya stater,
särskilt från Afrika och Asien. Där
var premiärministrar, vice premiärministrar,
ett par stycken presidenter, undervisningsministrar
o. s. v. Jag hade där
mvcket rika tillfällen att lyssna till uttalanden,
som gjordes av de nu nämnda
representanterna från de nya staterna.

Vad är det då som framför allt behövs
i dessa nya stater, i de hjälpbehövande
länderna över huvud taget? Man kan
säga att de tre viktigaste behoven är
föda, hälsovård och kunskaper. Dessa
tre behov måste tillgodoses parallellt.

Eftersom 80 procent av befolkningen
i flertalet av de länder det här gäller är
sysselsatta i jordbruket och eftersom livsmedelsproduktionen
måste ökas, är det
framför allt jordbruket som måste göras
effektivt. Jag kan därvidlag tillfullo ansluta
mig till den uppfattning som nyss
framfördes av den föregående ärade talaren.

Jordbruket måste således i första hand
göras effektivt. I de högt utvecklade länderna
är det många som menar, att Hjälpen
i främsta rummet bör syfta till en
industrialisering. Det kan därför vara
skäl i att framhälla, och det sades från
många håll under konferensen, att även
om man i de fattiga länderna räknar
med att få till stånd industrier, särskilt
industrier som har anslutning till jordbruket,
d. v. s. som bygger på råvaror

124

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.
från jordbruket eller syftar till att göra
redskap eller maskiner för jordbruket,
sätter man i alla fall utan tvekan en
upprustning av jordbruket främst. Målet
är alltså att öka livsmedelstillgångarna,
att tillgodose behovet av föda.

På undervisningens område är det
framför allt mellanskolstadiet, gymnasier
och realskolor, som behöver utvecklas.
En utveckling på det stadiet behövs
för att man skall få fram tillräckligt stora
grupper, ur vilka studenterna vid universitet
och högskolor kan rekryteras.
Vidare har man ett mycket skriande behov
av yrkesskolor för utbildning av instruktörer
inom många olika yrken,
inte minst inom jordbruket för rådgivning
rörande växtodling, kreatursskötsel
o. s. v.

Slutligen har vi den mycket viktiga
kampen mot sjukdomarna. De sjukdomar,
det här framför allt gäller, är malaria,
spetälska, sömnsjuka och några
olika blodmasksjukdomar. Särskilt i vissa
delar av Afrika är hjälpbehovet skriande.
Många av dessa sjukdomar angriper
även husdjuren, och de av sjukdomar
försvagade människorna är därför
nödsakade att själva utföra det arbete,
som på andra håll utförs av husdjur eller
av maskiner.

När vi skall ta ställning till frågan
hur vi skall hjälpa, får vi inte låta oss
ledas av våra egna intressen, d. v. s.
av vad som kan synas vara bäst ur vår
egen synpunkt. Vi måste i stället alltid
fråga oss: Vad önskar de hjälpbehövande
länderna i första hand? Om vi ställer
den frågan och tillgodoser de önskemål,
som framförs, skapar vi den grundval
av ömsesidigt förtroende, på vilken
man kan bygga ett fruktbärande samarbete.

Detta var alltså de tre viktigaste behoven.
Då det sedan gäller det sätt, på
vilket behoven skall tillgodoses, kan jag
säga att det bland deltagarna i konferensen
— särskilt då bland representanterna
för de hjälpbehövande länderna —
rådde full enighet om att hjälpen genom
internationella organ är att föredra
framför hjälpen från enskilda länder.
Motiveringen härför är bland annat, att

om hjälpen lämnas genom internationella
organ, känner sig de mottagande länderna
ansvariga på ett helt annat sätt
än då hjälpen kommer från ett enskilt
land. Men även om man alltså måste lägga
tyngdpunkten på denna s. k. multilaterala
hjälp, utesluter detta inte att
det för vårt land finns många uppgifter,
där vi antingen ensamma eller i samarbete
med de andra nordiska länderna
kan göra en mycket stor och viktig insats.

Ett område där vi kan göra en sådan
insats nämndes under konferensen, nämligen
att upprätta en undervisningsanstalt,
t. ex. i Västafrika, som i så fall
skulle komma att ta emot elever från
hela regionen, alltså ett större område än
det land, i vilket den skulle förläggas.
Vid en sådan undervisningsanstalt skulle
man kunna utbilda studenter, och man
skulle kunna ge yrkesutbildning och på
det sättet tjäna både näringslivet och
kulturella syften.

Vi borde också kunna medverka i arbetet
att höja jordbrukets produktivitet
i sådana fall, då det inte är fråga om
alltför stora företag. Då det däremot gäller
sådana företag som nämndes av herr
Möller, t. ex. stora vattenregleringar, blir
det ofta fråga om kostnader av sådan
storleksordning att man inte kan tänka
sig att vårt land ensamt kan rå med det.
Då blir alltså den multilaterala hjälpen
genom Förenta Nationerna den utan jämförelse
viktigaste.

Det tredje sätt på vilket vi snarast
borde kunna göra en insats i många länder
är, som jag nyss nämnde, att delta
i kampen mot sjukdomarna, något som
vi ju redan gör i en del länder. Där finns
väldigt mycket att göra.

Anledningen till att man gärna ser, att
ett sådant arbete, som det jag nu har
nämnt, läggs på nordisk basis, är att
det kommer att krävas en hel del välutbildad
personal för att kunna ta hand
om dessa arbetsuppgifter. Den personalen
kan vi ha svårt att få fram ensamma,
men om vi åtar oss en uppgift i
samarbete med andra nordiska länder,
bör den sidan av problemet vara lättare
att lösa.

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

125

I enlighet med vad jag nu har sagt
måste det för oss vara angeläget att snarast
möjligt öka vår andel i den hjälp,
som finansieras av Förenta Nationerna.
Jag skulle mera i förbigående vilja säga,
att det vore värdefullt, om våra representanter
i de internationella organen
så småningom kunde förmå stormakterna,
t. ex. Förenta staterna och Storbritannien,
att i större utsträckning än
hittills lämna sina bidrag till denna
hjälpverksamhet genom Förenta Nationerna
i stället för att göra det som enskilda
stater.

Många av de arbetsuppgifter, som jag
nu har antytt, t. ex. sådana som rör
jordbruket, där ju ofta nog forskningsuppgifter
kommer in, undervisningen på
olika stadier, den vetenskapliga forskningen,
på andra områden än jordbruket,
o. s. v. faller ju inom Unescos arbetsfält.
Jag skulle därför vilja mycket
livligt instämma i vad fru Hamrin-Thorell
sade i går, då hon ställde kravet på
att Unesco skulle ges ökade resurser för
sin verksamhet. Det är, menar jag, synnerligen
angeläget, att det arbete, som
utföres av Unesco, tillförs ytterligare kapital.

Vid sidan av de bidrag som vi kan
lämna till den genom Förenta Nationerna
finansierade hjälpen bör vi emellertid
också, menar jag, kunna öka den
hjälp, som vi själva eller tillsammans
med de övriga nordiska länderna lämnar
för mera begränsade projekt, i den
mån sådana utarbetats och föreligger
tillräckligt väl förberedda.

Låt mig sluta mitt anförande med att
citera vad en talare sade vid den nyss
nämnda konferensen: »Vi har chansen
att våga och vinna ett krig av helt ny
typ, ett krig mot svälten, lidandet och
okunnigheten.» Jag vill, herr talman,
uttrycka den förhoppningen, att vårt
land skall kunna bidraga till och medverka
i den kampen emot mänsklighetens
verkliga fiender på ett mera effektivt
sätt än vi hittills har kunnat göra.

Herr SVED1JERG, ERIK, (s):

Herr talman! Varje nyår får vi genom
pastorsexpeditionerna uppgifter om in -

Statsverkspropositionen m. m.
vånarantalet och befolkningsutvecklingen
i våra landskommuner och städer.
Tendensen har nu under flera tiotal år
varit enahanda år efter år. Det har skett
en ständig folkförflyttning från småorterna
in till tätorter och städer. Ännu
år 1930 var befolkningstalet ungefär lika
stort i landsortskommunerna som i
städer och större tätorter, men 1955,
alltså 25 år senare, fanns bara 30 procent
av befolkningen kvar på landsbygden.
I dag torde ungefär 26 eller 27 procent
bo i landsbygdskommunerna, och
statistikerna räknar med att år 1970 endast
20 procent av befolkningen bor på
landsbygden.

Hur den kommande utvecklingen blir,
vågar man inte bestämt uttala sig om.
En sak är väl dock klar, nämligen att
befolkningen på landsbygden inte får
minska hur mycket som helst, ty då
skulle folkförsörjningen kunna komma i
fara. Det måste upprätthållas ett visst
mått av livsmedelsproduktion, och det
behövs folk som arbetar i skogen; skogen
ger ju produkter till vår förnämsta
exportindustri.

En annan sak är emellertid också klar.
Den utflyttning som hittills har ägt rum
har inte varit av ondo. Jordbruket var,
kan man väl säga, överbefolkat. Vi som
har minnen från tiden för 30, 40 år sedan
erinrar oss att 10—12 människor
kunde leva på ett litet jordbruk, där
det nu finns bara två personer, ibland
kanske endast en. Utvecklingen har inte
varit av ondo, ty de som flyttat från
landsbygden har ju fått andra arbetsuppgifter.
De har sökt sig till industrier
eller andra arbetsplatser för vilka de
haft utbildning och fallenhet, ocli de har
givetvis där kunnat göra en effektivare
produktionsinsats än i den miljö som
de lämnat. Faktiskt har ju också de människor,
som stannat kvar i landsbygdskommunerna,
fått del av den allmänna
välståndsökningen. Jag kan nämna några
siffror från en av landets 800 landskommuner
till belysning av detta förhållande.
1 denna lilla kommun fanns
år 1945 3 386 invånare. Kommunen hade
då 20 700 skattekronor, alltså drygt 6
skattekronor per invånare. Fem år se -

126

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.
nare hade invånarantalet sjunkit till något
över 3 250, men skattekronorna hade
nästan fördubblats till 40 000, vilket
betyder över 12 skattekronor per invånare.
Denna utveckling har fortsatt. År
1960 hade kommunen endast 2 800 invånare
och antalet skattekronor var nära
55 000, alltså ungefär 20 kronor per invånare.
Ändå hade under tiden genomförts
den kommunala ortsavdragsreform
som ledde till att skattekronorna rasade
ned för denna kommuns vidkommande
med nära 12 000.

Det är emellertid klart att de problem
som sammanhänger med befolkningsminskningen
kan medföra vissa bekymmer
för kommunerna. Från inrikesdepartementets
sida har man tänkt sig att
befolkningsför flyttningen så att säga
skulle kunna följas upp genom att man
skapade större kommuner och flyttade
ut kommungränserna. Det dröjer nu inte
länge — kanske några veckor, kanske
någon månad — innan länsstyrelserna
skall skicka ut sina representanter till
konferenser med kommunerna för att
dryfta dessa problem. I den mån man
inte kan tänka sig någon omedelbar
kommunsammanslagning skall man väl
ändå kunna komma fram till att det går
att sammanföra kommunerna i lämpliga
grupper som skall kunna samarbeta inbördes
om vissa ting som det kan anses
nödvändigt att samarbeta om.

I varje fall har man nu i landskommunerna
delade meningar om lämpligheten
av att göra kommunerna större.
Man visar på vissa bestämda nackdelar
som följer med dessa arrangemang. Om
man tänker sig en sammanslagning av
fyra nuvarande kommuner har man väl
i allmänhet kommunalfullmäktigeinstitutioner
med 25 ledamöter i varje. Får
man en större kommun är det ju klart
att man där inte kan ha kommunalfullmäktige
med 100 ledamöter utan kanske
på sin höjd 40. Ett stort antal människor
kommer då bort från det omedelbara
arbetet med den kommunala
verksamheten. På samma sätt förhåller
det sig givetvis även med de andra
nämnderna och styrelserna inom kommunen
— kommunalnämnden, socialnämnden
etc.

En kommun på landsbygden som på
detta sätt blir förstorad kommer — särskilt
i Norrland — att nå över en mycket
stor yta. Det är kanske nu fråga om
300 kvadratkilometer, men genom en dylik
sammanslagning kan det bli 1 000—
1 500 kvkm i en kommun med flera olika
tätortsbildningar, kanske fyra—fem
stycken. Det blir inte så lätt att hålla
ihop detta. Det kan bli flera mil mellan
tätortsbildningarna. Kommunalkontoret
blir en institution som kanske ligger två
—tre mil bort, och människorna får inte
samma omedelbara kontakt med det
kommunala arbetet som de nu har. Det
hela kommer då att läggas på tjänstemannaplanet.
Därmed intet ont sagt om
de kommunala tjänstemännen, men det
är kanske betänkligt om detta inslag
skall bli dominerande.

Samtidigt kommer emellertid en dylik
sammanslagning även att medföra vissa
fördelar. Det behövs då inte denna interkommunala
samverkan, som nu blir
nödvändig för att klara skolan och andra
arbetsuppgifter, såsom provinsialläkardistrikten,
landsfiskalsdistrikten och
annat som hör till. Man skulle då kunna
samla det hela inom kommunens ram.
Man får väl även förutsätta att de statliga
lokaliseringsorganen, i den mån de
kan medverka till att nya företag blir
placerade på lämpliga platser, skulle få
lättare att överblicka det hela om de
hade ett mindre antal kommuner att
arbeta med.

Samtidigt tycker man väl ute i kommunerna
att det finns vissa utgifter som
kommunerna nu har men som staten
lämpligen skulle kunna överta. I den
nämnda kommunens budget har jag tittat
på några poster och siffror. Man har
där bidrag till tilläggspensionen. Det
gäller sjukpension och änkepension och
kostar 127 000 kronor. Kostnaderna för
skolväsendet går på 215 000 kronor. Polisen
kostar 25 000 kronor, och så har
man 5 000 kronor för vägsamfälligheter.
Dessa utgiftsposter kominer väl närmast
i fråga när man tänker sig att staten
skall överta en del av kommunernas utgifter.
Man har i den kommunen 54 000
skattekronor med en utdebitering på
10,40. Men de nämnda fyra utgiftspos -

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

127

terna tar hela kronor 6,80 per skattekrona
vid debiteringen.

Skolväsendet kan man inte gärna tänka
sig att staten kan överta helt. Kommunerna
måste väl ändå vara huvudmän
för denna verksamhet. Jag hörde
någon som i debatten i går tyckte att
staten skulle stå för alla kostnader och
helt överta ansvaret för skolan. För min
del tycker jag att detta ter sig litet verklighetsfrämmande,
men man skulle ändå
kunna tänka sig att mycket av det stöd
som nu lämnas i skolan och som blivit
betänkligt urholkat skulle kunna förbättras.
Detta kan gälla både skolbyggnader,
skolmåltider och skolskjutsar. Om stödet
kunde förbättras i dessa hänseenden,
skulle det hela te sig betydligt bättre
än nu ur landsbygdskommunernas synpunkt.

Vad tilläggspensionerna beträffar vill
jag framhålla att sjukpensionen och änkepensionen
är utgiftsposter som om staten
övertoge hela kostnaden inte skulle
ta bort något av det kommunala självstyret.
När det gäller sjukpensionerna
är det ju läkarna som har avgörandet.
Vi har de kommunala pensionsnämnderna,
men deras främsta uppgift är väl
att hjälpa med ansökningar och givetvis
även ge vissa kommentarer rent lokalt
till de olika ansökningarna; i övrigt är
det läkaren som är den avgörande parten.
När det gäller änkepensionerna är
det ren matematik, och pensionsnämnderna
har där inte något att göra annat
än som sagt bidraga med ansökningarna
till denna pension.

De kommunala bostadstilläggen däremot
ligger på ett annat plan. Där bestämmer
kommunerna om tilläggens
storlek. Där vore det motiverat att det
statliga stödet minskades — kommunernas
andel är nu maximerad till 60 procent
— och att kommunerna i stället
fick göra större insatser mot att staten
övertog kostnaderna för sjukpensioner
och änkepensioner.

Polisväsendet är inte någon stor utgiftspost
i kommunernas budget, men
det pågår en utredning som syftar till
att staten skall överta det hela. Det torde
nog ha landskommunernas välsignelse.

Statsverkspropositionen m. m.

Sedan har vi det enskilda vägväsendet
och vägsamfälligheterna. De belastar
inte så mycket kommunerna, även
om det är bekant att dessa gör stora insatser
i form av stöd. Det finns t. o. m.
kommuner som helt övertagit det enskilda
vägväsendet och alltså betalar skillnaden
mellan verklig kostnad och statsbidrag.
Annars är det vissa befolkningsgrupper
— de som har andel i vägsamfälligheterna
— som belastas med kostnaderna
för vägväsendet. Det är inte
ovanligt att dessa människor har årliga
utgifter på 300, 400 och närmare 500
kronor, alltså avgifter som man skulle
kunna rubricera som en särskild vägskatt.
Denna drabbar en minoritet av
människor, som även i övrigt har det
bekymmersamt — de bor avlägset i
skogsbyar och utbyar och har låga inkomster.

Man syftar nu till att förbättra stödet
till de enskilda vägarna genom att höja
bidragsprocenten. Jag skulle vilja sätta
i fråga om inte staten har även andra
möjligheter att engagera sig i ökad utsträckning,
t. ex. genom ändrad beräkning
av det underlag varpå statsbidraget
ges. Man beräknar hur mycket det kostar
att köra ut så och så mycket grus
på en väg och hur mycket det i medeltal
kostar att snöploga vägen på vintern.
Det första året är val kostadsberäkningen
hållbar, men med nuvarande tendens
stiger kostnaderna år från år. Bidragsunderlaget
blir oförändrat. Först efter
fem år gör man en ny beräkning och
så att säga återför kostnaderna till verkligheten.
Denna beräkningsmetod medför
ett årligt avbräck för delägarna i
vägsamfälligheterna. Man skulle kunna
tänka sig en metod genom vilken delägarna
kompenserades för de fördyringar
som ägt rum.

Det kunde även vara lämpligt att vägförvaltningarna
i större utsträckning
övertog dylika vägsamfälligheter, så att
vägarna togs in i det allmänna vägväsendet.
Tjänstemännen i vägförvaltningarna
brukar säga att de enskilda vägarna
är för dåligt byggda ocli inte har
tillräcklig bärighet. Skall de införas under
allmänt underhåll krävs en utrustning
som kanske kostar flera hundra

128

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.
tusen kronor —• bestämmelserna lär vara
sådana. Det där är mycket egendomligt,
ty de enskilda vägägarna behöver
samma maskinella utrustning som det
allmänna för att liålla vägarna i gott
skick. Det är bilplogning på vintern, och
man brukar anlita vägförvaltningarnas
väghyvlar och har sladdar. Det kan ju
vara en period på våren — då tjällossningen
sätter in — när de enskilda vägarna
kan behöva stängas en liten tid,
men i övrigt är det väl inte fråga om
annat än att de håller måttet. Man kan
väl låta dessa vägar vara i litet sämre
skick än andra grusvägar, som hör under
allmänt underhåll. Den rätta melodien
vore alltså att ett störe antal kilometer
vägar varje år togs in till allmänt
underhåll — man skulle kunna räkna i
mil och inte i kilometer.

Detta var några kostnader som skulle
kunna avlastas landsbygdskommunerna.
I och med att staten övertar dessa utgifter
kommer medborgarna ändå inte
ifrån att i någon form betala, men en
sådan omläggning skulle väl bidra till
en skatteutjämning. På litet längre sikt
borde det vara möjligt för staten att klara
dessa saker.

Herr talman! I den nu framlagda
statsverkspropositionen ser man inte
mycket av önskemålen om att vissa kostnader
skulle lastas av ifrån landsbygdskommunerna
och i stället överföras till
staten. Man får emellertid hoppas att
det — med stöd av de utredningar som
är i gång — skall bli möjligt att påverka
budgeten i denna riktning.

Med detta, herr talman, ber även jag
att få yrka att statsverkspropositionen
remitteras till respektive utskott.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! När jag nu börjar med
att säga några ord om statsverkspropositionen
och om de ekonomiska förhållandena,
rekapitulerar jag väl en hel del
av vad som sagts i går. Jag vill i alla
fall erinra om några frågor.

Statsverkspropositionen präglas av en
stor optimism inför det kommande året.
Vi lever i en högkonjunktur med sna -

rast överfull sysselsättning, och man är
övertygad om att man har medel i sin
hand att hindra en inflation att komma
till stånd och att hålla den fulla sysselsättningen
i gång, även om konjunkturen
skulle gå tillbaka något. Att vi lever
över våra tillgångar, vilket framgår
av minskningen av valutareserven på
225 miljoner kronor under det gångna
året, anses visserligen vara en varningssignal,
men i det stora hela menar man
att vi under hela år 1961 med oförändrad
finans- och penningpolitik bör ha
goda möjligheter att bevara full sysselsättning
utan balansrubbningar.

Vi kan alltså bara fortsätta att leva
och ha det bra även under nästa budgetår.
Någon skattelättnad skall vi inte
få men inte heller några nya pålagor.
Om man i en så allvarlig debatt som
denna skulle våga sig på att skämta, så
kunde man säga att det egentligen är
överraskande. Nog kunde man ha fått
motiv till nya skatter. Enligt landslagens
konungabalk kunde konungen begära
extra pålagor till försvarskrig, fästningsbyggen
och bortgiftande av sina barn.
Det sista har ju i år på sätt och vis aktualitet.

Men skämt åsido! Med de ökade inkomsterna
kommer statsskatten med sin
progressiva natur ändå att ta en större
del av skattebetalarnas inkomster i anspråk.
Det var också herr Lundström
inne på i går. En viss skatteskärpning
uppstår alltså i realiteten på detta sätt.

Optimismen är stor. Konjunkturdämpningen
i USA med dess fyra miljoner
arbetslösa oroar inte. Det gör inte heller
dämpningen i England, där vissa sektorer
haft betydande avsättningssvårigheter.
Inom vissa begränsade sektorer uppträdande
avsättningssvårigheter har också
märkts här i landet. Man anser sig ha
goda vapen i händerna för att bemästra
situationen. »Till priset av vissa merkostnader
och förseningar kan staten
medverka till att ytterligare utjämna säsongerna
och därigenom minska den
kostnad för folkhushållet som arbetslösheten
utgör», heter det i finansplanen.
Så långt är det gott och väl.

När det gäller de säsongmässiga va -

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

129

riationerna fungerar väl regleringen
ganska bra. Rubbningarna kommer regelbundet,
och man bär kunnat träna
upp sig för den uppgiften. I fråga om
oregelbundet och framför allt mer eller
mindre oväntat uppdykande recessioner
är effekten sämre. Den får vanligen
sin fulla verkan först när konjunkturen
svängt om. Jag är inte säker på att förslaget
om färdigställande av fullständiga
byggnadsplaner som skulle möjliggöra
snabb igångsättning av skolbyggnader
kan råda bot på detta. Planer som legat
på lut någon tid är snart inaktuella.
Byggnadstekniska nyheter, ändrad uppfattning
om ändamålsenligaste utformning
o. s. v. gör att planerna ofta ändå
måste modifieras. Jag vill dock inte bestrida
att förslaget kan vara värt att
prövas.

Den ställning som arbetsmarknadsstyrelsen
fått både när det gäller att bevilja
igångsättningstillstånd för byggnader
och tilldelande av arbetskraft över
huvud taget möjliggör ingrepp i näringslivets
utveckling, som kan ha inte bara
gynnsamma utan även deletära följder
och i vilken inflytandet av enskilda
tjänstemän kan vara av avgörande betydelse,
tjänstemän vilkas klokhet och
omdöme som bekant kan växla, men på
vilkas integritet man trots det nyligen
avdömda målet ändå städse vill kunna
tro.

Arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
är i det allra väsentligaste till nytta,
därom är jag övertygad, men tendensen
att lägga sig till med allt flera uppgifter
och breda ut sitt inflytande över
allt större områden, såsom i fråga om
industrilokalisering och yrkesutbildning

_ det senare inte bara när det gäller

omskolning av friställd arbetskraft -måste följas med uppmärksamhet. Den
nyligen tillsatta utredningen angående
arbetsmarknadspolitiken och därmed arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsuppgifter
är viktig, och dess resultat kommer att
motses med stort intresse.

På tal om omskolningskurserna vill jag
instämma i vad en av talarna i går
jag tror det var herr Lundström —
framhöll. Man måste övervaka att kui <)

Första kammarens protokoll 1961. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

serna blir till nytta, att de inte — som
fallet nog kunnat vara några gånger —
blir något av en hobbyverksamhet för
sådana som har svårt att anpassa sig i
arbetslivet och som lyckas komma med
i den ena kursen efter den andra.

Inför det otvetydigt oroliga utrikespolitiska
läget kan det förefalla egendomligt
att man ansett sig kunna minska
på beredskapen genom en förkortning
av repetitionsövningarna. Man har
ansett sig kunna göra det utan att fråga
den militära sakkunskapen. Denna sakkunskap
anser åtgärden medföra en betydande
sänkning av beredskapen. Man
kan tycka att den kritik som — åtminstone
tidigare i många stycken med ett
visst berättigande — kunnat riktas mot
organisationen av repetitionsövningarna
i dagens internationella läge skulle ha
lett till alltmer intensiva försök att rationalisera
och effektivisera dessa övningar
hellre än att förkorta dem. Det
skall dock gärna erkännas att denna
förkortning för samhället och framför
allt för den enskilde värnpliktige, som
blir inkallad, medför avsevärt större
lättnader än de få miljoner som besparingen
budgetmässigt uppgår till. Men
är dessa lättnader berättigade i dagens
läge? Den frågan kan man verkligen ha
rätt att ställa.

Statsverkspropositionen är alltså optimistisk
när det gäller både de inre och
de yttre förhållandena, och det är den
alldeles oberoende av vissa oroselement,
som kan spåras. Sådant är läget för staten.
Men hur är läget för de enskilda
människorna?

Sedan ett par år har jag under remissdebatten
berört rusdrycksfrågan och särskilt
spritmissbruket. Det har flera talare
gjort före mig i årets debatt, men jag
vill göra det ändå. Vi satsar ganska mycket
på nykterhetsvården — på driftbudgeten
i år är anvisat 50 miljoner kronor
för ändamålet mot drygt 42 miljoner
förra året. Härtill kommer kostnanaderna
för socialstyrelsens nykterhetsbyrå
och vissa anslag på kapitalbudgeten.
Slutligen tillkommer ytterligare cirka
en och en halv miljon kronor i landsl
basanslag och betydande primärkom -

130

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.
munala anslag. Fortfarande behövs ett
ökat antal vårdplatser. Socialstyrelsen
uppskattar i år behovet till 2 300 platser
mot 2 200 föregående år. En uppgift av
skrämmande natur som lämnas i propositionen
är att det klientel som är i behov
av vårdåtgärder av mera ingripande
natur sedan 1954 ökat med omkring
5 600 personer. Fortfarande får man varje
vecka — ja ibland nästan varje dag
— i tidningarna läsa om personer som
omkommit eller svårt skadats i samband
med spritförtäring. Antalet dråp i samband
med spritförtäring tycks nästan ha
ökat; antalet redan i år inträffade fall
är skrämmande.

Vid flera tillfällen tidigare har jag
framfört önskemålet om en någorlunda
tillförlitlig statistik över den dödlighet
som i sista hand har spriten som orsak.
För att kunna följa utvecklingen vore
denna statistik av stort värde. Det gäller
här inte bara rattfylleriet. Även om
det kan medföra mycket svåra olyckor,
som träffar alldeles oskyldiga människor,
gäller det ett fåtal av alla missbrukare.
Ingen må tro att jag vill minska
kampen mot rattfylleriet — alldeles
tvärtom. Men ingen kan heller få mig
att tro att den säregna och åtminstone
för mitt rättsmedvetande upprörande
praxis som av domstolarna tillämpas vid
avgörandet i vissa fall av vad som menas
med förande av bil kan ha någon
som helst betydelse för stävjandet av
rattfylleriet. Att man i vissa fall dömts
för rattfylleri, där det i själva verket
gällt att skydda värdefull egendom för
förstörelse och där någon som helst risk
icke förelegat för skada vare sig för föraren
eller någon annan person, har
också förefallit abderitiskt. Det gäller
här missgrepp vid tillämpningen av vettiga
principer som kan jämföras med
det som förekom under motbokssystemet
— särskilt dess första tid — och
som gjorde att detta system aldrig i det
allmänna medvetandet kunde få den
uppskattning som det enligt min mening
var förtjänt av.

Att spritkonsumtionen per vuxen individ
nu är något lägre än år 1954 är ett
gynnsamt tecken, men det behöver inte

tyda på någon förbättring i fråga om
missbruket, och det är missbruket vi
framför allt behöver komma åt.

Varpå beror minskningen i spritkonsumtionen?
Naturligtvis betyder propagandan
mycket — den betyder kanske
mest. Den skall spela över ett brett fält
och den skall aldrig förtröttas. Att lämpa
över konsumtionen av starksprit till
konsumtion av alkoholsvagare drycker
kan också ha sin betydelse, åtminstone i
den mån propagandan härför inte leder
till en konsumtion som eljest inte skulle
ha förekommit. En väsentlig orsak till
den minskade konsumtionen är den ökade
bilismen. Det är inte bara rädslan att
bli ertappad för rattfylleri som är orsak
härtill, även om den möjligheten med
den ökade och ökande trafikkontrollen
är en faktisk realitet, utan det är framför
allt den personliga ansvarskänsla
som är karakteristisk för den stora massan
av bilister som är avgörande. Man
vet att man rör sig med en farlig sak,
ibland t. o. m. en farlig leksak, och att
man kan skada både sig själv och andra.
Bilismen är säkert en faktor av betydelse
för minskningen av spritkonsumtionen,
framför allt naturligtvis hos måttlighetsförbrukarna
— de som egentligen
aldrig berett samhället några problem.
Men det finns säkra exempel på att motorismen
varit till nytta även för sådana
som förut ej kunnat helt tillfredsställande
sköta sitt umgänge med spriten.

I stort sett måste vi nog konstatera att
den minskade totalkonsumtionen inte behöver
betyda och i själva verket inte
heller betyder minskning av missbruket.
Men trots detta, som det ter sig ur den
begränsade men ganska speciella synvinkel
som jag ser på frågan i min dagliga
verksamhet, förefaller situationen
vid en rent subjektiv bedömning snarast
ha företett en viss förbättring under det
senaste året. Men bedömningen är osäker.
Den regniga väderleken under sommaren
och hösten kan ha bidragit till en
skenbar förbättring.

Jag har tidigare sagt att jag aldrig
skulle ha vågat vara med om att ta bort
motboken. Att motboken framför allt
hade en spärrverkan och inte — som

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

131

kommittén trodde — en till ökad konsumtion
stimulerande verkan har stått
klart för mig, och det har ytterligare bestyrkts
av erfarenheten. Detta betyder
inte att jag nu utan vidare önskar återinföra
ett liknande system, men jag upprepar
önskemålet om en förnyad allmän
undersökning av nykterhetsförhållandena.
Man kan kanske avvakta nykterhetsvårdssakkunnigas
betänkande, som lär
vara att vänta snart, och se hur brett den
lagt sina studier. Men om frågan inte erhållit
tillräcklig belysning fordras en ny
utredning, ty nya åtgärder, framför allt
kanske mot ungdomsfylleriet, är av nöden.

När det gäller nykterhctsfrågan måste
man framför allt sikta på människornas
ansvarskänsla. Vi brukar på vår sida
stryka under att vi satsar på människornas
ansvarskänsla och idealitet och att
vi hoppas på en idealitet som inte kräver
materiella fördelar och ekonomiska
bidrag för allt arbete av ideell art som
utföres. Statsministern erinrade i går
om talet att demokratien fostrar människorna
till att bara begära och begära
för egen räkning, och han menade att
den våg av vilja att hjälpa utvecklingsländerna
som just nu är så frappant är
ett tecken på att det talet är oriktigt. Ja,
det kan vara sant att offervilligheten är
stor när det gäller stora insamlingar som
omges med stor reklam — de må nu
gälla spetälska eller cancersjuka eller
spastiker, över huvud taget människor
som har det svårt. Men det är inte riktigt
så i vardagslivet. När man närmare
undersöker olika vårdgrenar finner man
gång på gång att vården försvårats därför
att den gamla vårdidealiteten — den
som gjorde vårdarbetet till ett kall —
alltmera försvinner. Vårdbehövande
barn får inte den kontinuerliga och erforderliga
vård som är önskvärd, därför
att arbetstidshegränsningen fordrar så
många byten av personal. Det gäller för
arbetsledningen att organisera arbetet så
att det som kan betraktas som vårdpersonalens
berättigade önskemål medför
så små olägenheter som möjligt. Hjälp
med fritidsarbete under ledning av intresserade
från ideella sammanslutning -

Statsverkspropositionen m. m.
ar är allt svårare att få, därför att allt
färre vill ägna sig åt sådan verksamhet
utan ersättning. På det planet får man
intrycket att det citerade uttalandet om
demokratien innehåller mycket av sanning.

I nykterlietsfrågan gäller det att få ett
grepp om de enskilda individerna och
att sporra deras ansvarskänsla. Detta gäller
också i fråga om ungdomsbrottsligheten.
Den nyligen gjorda beräkning
som antyder att vi har att vänta ytterligare
ökad brottslighet under de närmaste
åren visar hur väsentligt det är att
försöka åstadkomma en ändring. Naturligtvis
är det särskilt mot ungdomen
vi måste rikta oss, kanske inte framför
allt därför att ungdomsbrottsligheten är
ett så stort problem utan fastmera därför
att det är under uppväxtåren som
de människor formas som senare skall
bilda vårt samhälle.

Ungdomen fostras i hemmet och i skolan,
och den tar avgörande intryck i
kamratkretsen, i gänget, liksom i föreningslivet.
Samhällsutvecklingen har
gjort att hemmet förlorat mycket av sitt
inflytande. Trots allt som propageras
och trots allt som sägs visar det sig
många gånger att samhällets inställning
till barnfamiljerna inte är den som man
skulle önska. Jag tänker här inte på understöd
och andra ekonomiska ting, men
jag har som ett exempel frapperats av att
den ton som i ord och i skriftliga meddelanden
understundom används gentemot
bostadssökande och hyresgäster,
särskilt då barnfamiljer, av befattningshavare
även inom sådana bostadsföretag
som kallas och som vill kallas allmännyttiga
utgör ett bra dåligt underlag
för den trivsel som är en av förutsättningarna
för harmoni inom familjen,
och den harmoniska familjen är alltjämt
den bästa grogrunden för goda medborgare
i vårt samhälle.

När familjen har mindre möjligheter
att inverka på ungdomen får skolan naturligtvis
ännu större betydelse. Det är
ett av de många skälen för att man med
sådant intresse, jag skulle nästan vilja
säga sådan oro, följer utvecklingen på
skolans område. Beträffande skolan vill

132

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.

jag i detta sammanhang endast beröra
några få saker.

När skolberedningen i sin Visbykommuniké
angav att man skulle ha sammanhållna
klasser i sjunde och åttonde
årskurserna men med olika tillvalsgrupper
i vissa färdighetsämnen, kan det
väl sägas vara uttryck för ett positivt
val i stället för s. k. negativt urval. I
orienteringsämnena, till vilka tydligen
modersmålet räknas, och i övningsämnena
skall klasserna emellertid vara
sammanhållna. I fråga om övningsämnena
spelar detta kanske inte så stor
roll, men inom orienteringsämnena och
framför allt inom modersmålet, som ju
inte bara är ett orienteringsämne utan
som i mycket hög grad även är ett färdighetsämne,
kommer det med all sannolikhet
att ställa lärarna inför stora
svårigheter. I modersmålet gäller det ju
bl. a. att bibringa eleverna färdighet att
uttrycka sig i tal och skrift, och det
gäller att inte bara nå upp till ett hyggligt
genomsnittsresultat utan det gäller
i lika hög grad att ta vara på de bästa
begåvningarna.

Ingen tycks kunna med säkerhet bestrida
att sen differentiering betyder
sänkt kunskapsstandard, det har bl. a.
konstaterats i senaste häftet av Tidning
för Sveriges läroverk, nr 3 för i år.
Även en varm förespråkare för österåkerssystemet
säger att det för med sig
vissa elevpsykologiska faktorer som kan
påverka resultaten för de studiebegåvade,
»med en någorlunda stabil lärarkår
dock inte mer än att de uppvägs av de
påtagliga fördelar som ligger i den ökade
kontakten mellan olika elevgrupper»,
tillägger man.

Olägenheterna beträffande de studiebegåvade
är allvarliga. De vänjer sig vid
att väja för svårigheterna och välja en
lättare linje i stället för att anstränga
sig, och de vänjer sig av med att arbeta
i sina studier. De lär sig inte att inse
att även en begåvad måste arbeta för att
komma någon vart och för att kunna
utnyttja den begåvning som Vår Herre
gett honom. Är det inte bara en hittills
inte verifierad teori som ligger bakom
det myckna talet om att de sämre kun -

skapsresultaten vägs upp av andra värden
i form av bättre social och personlig
fostran? I varje fall gav de nyss
publicerade vetenskapliga undersökningarna
av Johannesson och Magnusson
i denna fråga inte några säkra bevis
för att så skulle vara fallet.

En stor socialdemokratisk tidning
frågar: Vilka sociala värden tillgodoser
man genom att i undervisningen hålla
samman elever på så starkt skiftande
bildningsnivåer? Menar man att det
längre fram i livet skall ge eleverna
större förståelse för att det finns människor
med olika begåvningsutrustning?
Kan inte i stället irritationer och motsättningar
som dessa förhållanden måste
medföra under skoltiden tvärtom konserveras
och bli till skada längre fram
i livet?

Något säkert vet man ännu inte i differentieringsfrågan.
Man må hoppas att
skolberedningen i sitt fortsatta arbete
skall finna en god lösning för modersmålsstudiernas
problem utan att behöva
hryta den uppnådda enigheten, vilken
jag tror är av värde för utformningen
av den blivande skolan och vilken bör
kunna vara en garanti för att dogmatiska
och doktrinära åsikter inte skall få
vinna övertaget över empiriskt vunna
erfarenheter.

Ett par saker till om skolan. Mindre
klasser är den kanske viktigaste skolreformen.
Det har sagts många gånger men
det kan knappast upprepas nog ofta.
En skolreform som inte samtidigt skaffar
fram goda lärare blir en reform på
papperet. Det är huvudmotivet för vår
önskan att skynda långsamt med övergången
till enhetsskolan.

Måhända kommer man i framtiden att
få söka sig fram till nya linjer för att
lösa det i framtidens värld säkerligen
alltmera påträngande behovet av att ta
vara på de goda begåvningarna, att sörja
för eliten, ty det blir sannolikt framför
allt den som vi skall lita oss till om vi
i framtiden skall kunna hävda oss i den
skärpta internationella konkurrensen.

Må vi hoppas att den blivande skolan
skall utformas så att den kan lyckas i
sin stora och dubbla uppgift, att skapa

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

133

goda och ansvarskännande medborgare
och att meddela goda kunskaper.

Herr DAHL (s):

Herr talman! När jag så här i remissdebattens
elfte timme tar till orda och
gör min stämma hörd i denna atonala
symfoni, är jag väl medveten om att
förutsättningarna att vinna gehör för
det, jag här för fram, är ytterst minimala.
Jag ämnar nämligen säga några
ord om försvarskostnaderna. Emellertid
vill jag bekänna att jag gärna för mina
synpunkter till torgs inför riksdagen, ty
jag vet, att de synpunkter, som går ut
på en minskning av försvarsutgifterna,
är relevanta hos stora delar av Sveriges
folk, hos arbetarklassen och långt in i
de borgerliga leden.

Försvarsfrågan har som bekant på sistone
inte varit någon partifråga. Man
har varit överens om ramen för kostnaderna,
och den fastställdes 1958 till
2,7 miljarder kronor, ett belopp som
skulle ökas med löne- och prisjusteringar
och därjämte med 2,5 procent. Det
rörde sig om väldiga utgifter, i synnerhet
om man jämför med det, som man
tidigare inom partierna hade stritt om.
Men om vi ser på huvudtiteln i dag, finner
vi att den slutar på inte mindre än
3 056 800 000 kronor och i kapitalbudgeten
på 174 miljoner, vartill sedan skall
läggas de betydande utgifter för samma
ändamål, som finns upptagna under
andra huvudtitlar. Det är naturligt, att
dessa oerhörda kostnader för försvarsorganisationen
inte har kunnat accepteras
av alla i riksdagen, och under årens
lopp har också andra meningar kommit
till synes och föranlett motioner, vari
man bär yrkat på en minskning av militärkostnaderna.
Men de förslag, som vid
dessa tillfällen har framförts, har självfallet
stupat på det faktum, att partierna
varit överens om saken och att riksdagen
fattat sitt beslut 1958, ett beslut som
spände över en tidrymd av tre år
framåt.

Treårsövcrenskommelsen har nu kommit
fram till slutåret. Men det kostnadsförslag,
som föreligger i år och bygger

Statsverkspropositionen m. m.

på den s. k. 1960 års snabbutredning,
hejdar ingalunda kostnadsökningen, och
förgäves spanar man i det förslaget efter
några besparingar. I stället stiger
försvarskostnaderna, och de astronomiska
talen stegras ytterligare.

Det skall inte förnekas, som det också
påpekas i statsverkspropsitionen, att
vissa rationaliseringar har vidtagits sedan
1958, men dessa rationaliseringar
har — som det sägs i propositionen —
inte givit någon minskning i kostnaderna;
det som man sparat har i stället
gått åt på andra militära områden. Och
vi vet av erfarenhet, att på det området
kan slukas nästan hur mycket som helst.

Så bör det självfallet inte vara. Jag
tycker, att de rationaliserings- och sparsamhetsåtgärder
som vidtages bör verka
så, att vi får en sänkning av de militära
kostnaderna. Jag anser det inte
vara försvarbart, att vi offrar så oerhörda
summor på försvarsapparaten, när vi
samtidigt inte har tillräckligt med pengar
till de eftersatta uppgifterna, till skolor,
sjukhus, broar, vägar, invalidersättningar,
ersättningar till handikappade
o. s. v.

Mänskligheten befinner sig för närvarande
i ett farligt läge. Det har talats om
den saken från denna talarstol vid flera
tillfällen under dessa två dagar. 60 procent
av världens folk svälter och lider
brist på allt möjligt, och man har från
alla partierna deklarerat nödvändigheten
av att vi hjälper till på olika håll
för att eliminera bristerna och om möjligt
få bort svälten. Men vi vet också,
att våra resurser är små, och en anledning
till att regeringen inte kan föreslå
mer än den gör, en summa som man
från vissa håll anser futtigt liten, är väl
att en så avsevärd del av våra tillgångar
ödslas på de militära rustningarna.

Den varaktiga fred, som väl alla längtar
fram emot, når man aldrig genom
att rusta sig till tänderna. Det visar alla
tidsåldrars erfarenhet. Det är en chimär
att tänka sig, att vi med ett allt starkare
försvar når fram till ett säkrande av freden.
I stället kan man säga, att den utvecklingen
innebär en ständigt ökande
krigsfara. Freden ligger säkerligen till

134

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.
största delen däri — som inte minst herr
Möller har sagt i dag — att man tillräckligt
effektivt kan hjälpa de s. k. underutvecklade
länderna till egen produktion
och försörjning.

Jag tror för min del, att det blir ganska
svårt för Sverige att i det långa loppet
ge hjälp och fred till dessa behövande
med den successiva stegring av försvarskostnaderna,
som vi undan för undan
tvingas in under. Därför anser jag,
att en parlamentarisk utredning snarast
bör tillsättas för att framlägga ett förslag
om en ändamålsenligare försvarsorganisation
och om en successiv minskning
av försvarskostnaderna, ty endast
på den vägen kan det bli oss möjligt att
få de stora summor disponibla, som
måste till för den livsviktiga hjälpen till
de underutvecklade länderna. Där har
vi ju som en liten nation vårt stora fredsinstrument,
och det tycker jag vi bör
vårda genom att utreda frågan och komma
fram till minskade kostnader för försvaret.

Jag skall sedan övergå till en liten lokal
fråga som avslutning. Det rör Bohuslän
i första hand, men förhållandena är
likartade i andra delar av Sverige.

Den fulla sysselsättningen fordrar
rörlighet på arbetsmarknaden och omskolning.
Det är självklart att i ett läge,
där det fattas arbetskraft på ett håll, kan
man i princip inte uppehålla beredskapsarbeten
på ett annat håll. Det får
man väl acceptera, även om det har sina
konsekvenser för den, som skall omskolas
eller flyttas, men man får inte glömma
att det finns människor i 60-årsåldern
— framför allt i Bohuslän, sedan
stenindustrien där lagts ned — som på
grund av sin ålder inte kan sättas in på
andra områden. När våren och sommaren
kommer, nedläggs alla beredskapsarbeten,
och dessa människor ställs då
utan försörjningsmöjligheter. Var och en
förstår, att de inte kan flytta från hembygden,
dit de är knutna med hus och
hem, och det går inte att skola om dem.

Det måste finnas förståelse för att beredskapsarbetena
bör få vara kvar på
sådana platser i landet, där den sortens
arbetskraft finns. Som det nu är, kan des -

sa människor inte få något annat arbete i
hemorten, när våren kommer och beredskapsarbetena
slutar, utan de får söka
sig någonting att försörja sig på, bäst
de kan. När sedan kölden och tjälen
kommer, och de sämsta tänkbara arbetsmöjligheter
är för handen, sätter man
dessa 60-åringar i ett arbete, vari deras
hälsa riskeras och som givetvis måste
bli dyrare, eftersom det då krävs större
kostnader för att man skall få ett resultat.

Jag vet, att det har gjorts undantag, så
att man beviljat beredskapsarbeten även
under andra årstider, men det har skett
efter påtryckningar och uppvaktningar.
Jag anser, att man på arbetsmarknadshåll
bör ha klart för sig, att denna situation
alltid kommer att bestå. Man får
inte så att säga låta principen ta död på
verkligheten, utan man måste se situationen
sådan den är och handla därefter
genom att ge dem, som är i dessa åldersgrupper,
och jag talar i första hand om
stenhuggarna, möjlighet att försörja sig.

En annan fråga, som jag också vill säga
ett par ord om, är gränstrakternas avfolkning.
Flykten från landsbygden är
ett faktum, som vi i stort sett inte kan
göra någonting åt. Även norra Bohuslän
har drabbats av den. Herr Hermansson
talade i går om hur södra och mellersta
Bohuslän genom industrialisering klarat
upp sina försörjningsproblem, och han
påpekade, att den norra tredjedelen av
landskapet ännu inte har fått någon sådan
möjlighet.

Om vi som bor i Sveriges land vill att
dessa områden vid gränsen mot Norge
över huvud taget skall vara befolkade,
måste statsmakterna vidta ytterligare åtgärder,
utöver vad som görs genom företagarföreningar
och liknande. Man
måste söka sig fram på nya vägar. När
jag i dag såg igenom motionerna, fann
jag, att centerpartiets talesman herr
Bengtson också är inne på tanken, att
statsmakterna skall vidta åtgärder för att
stimulera företag och människor att slå
sig ned i dessa områden, så att de avfolkade
trakterna åter blir befolkade.
Man kan tänka sig olika vägar, t. ex. att
företag, som etablerar sig där uppe, får

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

135

lägre skatt, och man kan tänka sig, att
statsbidrag till skolor, pensionärshem
och liknande ökas.

När det t. ex. skall upprättas en skola,
brukar man räkna ut, vilket underlag
det finns inom bygden för skolan.
Finns det inte något underlag, låt oss
säga för ett gymnasium, blir det inget
gymnasium inom området. Om emellertid
ett företag, som söker sig till dessa
trakter, vill anställa tjänstemän, frågar
tjänstemännen om det finns läroverk för
deras barn, och finns inte det flyttar de
inte dit. Om det inte finns utbildningsmöjligheter,
blir trakten ännu mera avfolkad,
och möjligheten till fortsatt liv
blir ännu mindre. Likadant är det med
vägar. När man skall bygga en väg, undersöker
man först, om det finns tillräckligt
mycket folk i trakten för att vägen
skall bli till nytta ur trafiksynpunkt.

I ett sådant här underutvecklat område
borde man i stället först bygga vägen
eller skolan, och sedan försöka få
dit folk. Naturligtvis kan ett sådant tillvägagångssätt
inte tillämpas generellt,
men jag anser, att man ibland bör gå
ifrån de vanliga linjerna och slå in på
nya vägar för att få folk till de trakter,
som vi vill ha befolkade. Jag tror, att
statsmakterna skulle kunna göra mycket
åt den här saken genom att lätta litet på
de bestämmelser, som de eljest tillämpar,
när det gäller statsbidrag och hjälp,
och i stället vore mer generösa för att
ge bygden en chans till fortsatt liv.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag vill tillåta mig att med utgångspunkt
från föreslagen höjning av bidragen till
internationell hjälpverksamhet knyta
några reflexioner kring tredje huvudtiteln.

Även om jag i likhet med flera talare
både i dag och under gårdagen är kritisk
mot den äskade hjälpens omfattning, är
detta dock inte mitt väsentliga ärende.
Det finns anledning antaga att vilket belopp
vi än skulle besluta, så skulle det
likväl endast kunna betecknas som en
etapp på vägen mot ett långt mer omfat -

Statsverkspropositionen m. m.
tande, ofrånkomligt engagemang i utvecklingsländerna.

Min avsikt är i stället att man under
denna väntade uppbyggnadsperiod skall
komma till något som jag tycker alltjämt
brister, nämligen insikt om hur vår hjälp
skall kunna fungera inte blott som hjälp
utan också som ett svenskt ställningstagande
med samma kvaliteter som vi eftersträvar
för vår utrikespolitik i hävdvunnen
mening — alliansfrihet och objektivitet,
humanitet och självständighet.
Våra beslut bör därför understryka att
kolonialister, feodalregimer, militärdiktatorer
och deras gelikar aldrig kan få helhjärtat
stöd från svensk demokrati. Detta
må gälla Verwoerds Sydafrikanska
union och Francos fascistiska Spanien likaväl
som alla andra regimer utan förankring
i folkviljan.

Å andra sidan får nödhjälp icke göras
beroende av det mottagande landets regim.
Vår hjälp bör självfallet inte ges
en sådan form att den uppfattas som premier
eller flitpengar till ett antal gunstlingar
eller älsklingslärjungar. Det är när
man ser ut över de politiskt, socialt och
kulturellt oroliga kontinenterna i söder
och öster som man känner att denna balansgång
är lika svår som nödvändig. År
det ändå inte ett önskemål att klargöra
att vår demokrati ej är modell Europa i
Kongo och Alger? Det är också då som
man frågar sig om de svenska insatserna
inte borde kunna få en mer frigjord och
mer bestämt svensk karaktär.

Det har ju under hösten från en lång rad
företrädare för svensk industri och företagsamhet
omvittnats att vårt land skyndsamt
borde utöka sin diplomatiska representation
i utvecklingsländerna. Sådana
åtgärder anges med rätta ha dubbel effekt.
På sikt motsvarar de vårt lands
kommersiella, politiska och handelspolitiska
intressen, men genom att vidtagas
redan nu skulle de därjämte kunna få en
politisk effekt, eftersom de infriar förväntningarna
hos unga nationer, vilka i
tvekande dröjsmål lätt finner uttryck för
diskriminering.

Den erinran som departementschefen
gör om en utredning under medverkan av
de nordiska utrikesdepartementen gemen -

136

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Statsverkspropositionen m. m.

samt är givetvis befogad. Genom en nor- len då riksdagen var långt mer radikal
disk samverkan skulle säkert i många än väljarunderlaget. Därmed må vara
fall en tillfredsställande diplomatisk be- hur som helst. Det finns emellertid nåvakning
kunna åvägabringas. Bortsett got som förenar de ärade ledamöterna,
från vilka resultat man i en oviss fram- Vi är alla folkrörelsemän, och de flesta
tid kan uppnå på detta område synes de av oss icke endast i egenskapen av riksdock
varken förhindra eller ens försvåra dagsledamöter. Vårt land är ju ett folksvenska
beslut i nuläget; dels måste ju rörelseland. Vi har de fackliga gemenutredningen
under alla förhållanden ta skaperna — det må gälla löntagare liupp
frågan om en samordning av vad kaväl som företagare. Vi har jordbrusom
redan existerar, dels förefaller det karnas likaväl som konsumenternas koo -

mig orealistiskt att tro att vårt land i
vissa politiskt särskilt inflytelserika stater
i längden skulle kunna uppträda utan
egen representation.

Jag är medveten om de svårigheter som
är förenade med en bedömning av den
politiska frigörelsens framtida resultat på
den afrikanska kontinenten. Det är därför
t. ex. omöjligt att säga vad panafrikanismens
talesmän kan vinna för gehör
för sina tankar. Att utvecklingen i sådana
länder som exempelvis Ghana och
Guinea redan nu erbjuder ett politiskt
intresse för vårt land som väl torde motsvara
det ekonomiska i Liberia syns mig
uppenbart. Gärna hade man därför sett
att beslutet om en legation i Monrovia
hade kompletterats och att ettdera av
Ghana eller Guinea fått en svensk beskickning.
Att följa den politiska temperaturkurvan
på denna kontinent förefaller
lika ofrånkomligt som att detta sker
på rätt plats.

Över huvud synes mig ett samband
existera mellan tekniskt bistånd och utlandsrepresentation
som innebär att det
förra har ett komplement i det senare.
Det är klart att en svensk beskickning
inte kan betraktas som en hjälpstation,
men den är utan varje tvivel den bästa
kanal genom vilken vi vid sidan av direkta,
större aktioner kan slussa kunskaper
om vårt land, dess demokrati och
dess lösningar på samhällsproblemen till
utvecklingsländerna.

Vad är det som lockar så många besökare
från exotiska och varma latituder
till Sverige? Det har framhållits att
det finns en majoritet inom riksdagen
för ett långt kraftigare bidrag till tekniskt
bistånd. Det har skämtsamt antytts
att detta var ett av de få tillfäl -

peration. Vi har idrottsrörelsen. Vi har
folkkyrkan och de många starkt sammansvetsade
frikyrkorna. Vi har folkbildningsförbunden
och mycket annat.
Det finns väl ingen av det urval aktiva
folkrörelsemän som utgör vår riksdag
som icke vid flera tillfällen och ofta i
skilda egenskaper personligen ställts
inför utvecklingsländernas problematik
genom sammanträffanden med sådana
besökare som lockas till vårt
land. Att Sverige lockar till studier har
vi främst dess folkrörelser att tacka för.
Det vore synd om detta oerhörda goodwillkapital
icke skulle klokt disponeras.
Jag — och jag tror många med mig —
hade gärna sett den aspekten belyst i
samband med propositionens skrivning
i de stycken som gäller förstärkning
av vår utlandsrepresentation. Det problem
jag därmed antytt saknar för övrigt
icke beröringspunkt med utrikestjänstens
rekryteringsproblem över huvud.

Men frågan om beskickningarnas antal
och deras inriktning är utöver frågan
om hjälpmedlens storlek icke det
enda som har betydelse när det gäller
utvecklingsländerna. I många fall förhindras
den hjälp som vi kanske kunde
ge av det faktum att befrielsekampen
ännu inte är slutförd.

Givetvis kan vårt land icke engagera
sig i dylika politiska eller ofta militära
uppgörelser. Härvidlag är vår roll att
som aktiv medlem av FN söka anvisa de
vägar, som kan leda till en utjämning
av stridigheterna. Som ett exempel härpå
menar jag att man kan betrakta den
fyrpartiuppvaktning som hos regeringen
hemställde att vårt land skulle verka
för fria val under FN:s beskydd i Al -

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

137

geriet. Men härmed kan gränsen för
hjälp icke vara nådd. Icke minst i ett
fall som exempelvis det algeriska skall
man finna att hjälp kan ges i en mångfald
former.

Det är väl så att det för de flesta av
oss är mycket lättare att tänka i termer
som tekniskt bistånd och en ljusare
framtid än att ställas inför det moraliska
tvånget att lösa dagens namnlösa lidanden.
Ändock kan man inte — utan
att med rätta beskyllas för känslokyla
— komma förbi det humanitära, kortsiktiga
problemet. Här har vårt land en
tradition som det kan vara stolt över
men som heller icke får uppges. Här
räcker det inte att ta del av att vårt
bidrag till världsflyktingåret var 33 miljoner
kronor, här måste vi samtidigt slå
fast en parallellitet i hjälpbehoven utan
vilken vårt tekniska bistånd och den
förbättrade bevakningen av politiska
och kommersiella intressen kan få en
cynisk bismak. Jag tror därför att vi på
någon sikt inte heller skall ställa oss
främmande för den tanken, att här liksom
i fallet »Sverige hjälper» riksdagen
skall förklara sig beredd tillskjuta lika
mycket som insamlingar kan ge. Det
skulle ha inneburit en fördubbling av
det statliga bidraget under budgetåret
1959/60, som då uppgick till 11 miljoner
kronor. Jag kan inte underlåta en
konkret erinran om den nöd och de lidanden
som i vinter råder bland algeriska
flyktingar i Tunisien och Marocko.
De kalla vindar som sveper in i de
flyktades beduintält i det skoglösa berglandskapet
må kännas ända in i denna
sal. Ett olyckligt folk i flykt och armod
behöver vår hjälp nu. Och det har många
olycksbroder.

Så skulle det, herr talman, återstå för
mig att utveckla min och som jag tror
många av mina riksdagskollegers besvikelse
och oro över att bidragen till teknisk
hjälp i år icke kunnat undergå en
än kraftigare höjning. Jag tror emellertid
att finansministern redan alltför väl
känner trycket av en sådan opinion. Jag
kan försäkra att den inte försvagas till
nästa år. Hänvisningar till ett bestämt
budgetläge kan vara bestickande. Helt

Statsverkspropositionen m. m.
visst finns det också i konjunkturläget
mycket som talar för den föreslagna
överbalanseringen. Det man emellertid
inte får glömma bort är att frågan om
tekniskt bistånd även innebär ett moraliskt
imperativ.

Med detta konstaterande vill jag för
dagen låta mig nöja. Min sammanfattning
av det sagda innebär, herr talman,
en önskan om samråd och samordning
på högsta nivå för utvecklingsländerna
av svenska beskickningsetableringar,
svenska investeringar, svenskt tekniskt
bistånd och svensk humanitär hjälp!

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1961 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 91—97 till statsutskottet,

motionerna nr 98 och 99 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 100—102 till bankoutskottet,

motionerna nr 103—108 till behandling
av lagutskott och

motionen nr 109 till jordbruksutskottet.

138

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

Foredrogs och hänvisades till statsut- Upplästes en till kammaren inkommen
skottet Kungl. Maj:ts skrivelse nr 31, ansökning, som jämte därvid fogat lämed
redogörelse för de åtgärder som karintyg var så lydande:
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 25 mars 1960, nr 11, den 8 Til1 riksdagens första kammare

april 1960, nr 159, den 6 maj 1960, nr Med stöd av bifogat läkarintyg får jag
209, den 24 maj 1960, nr 302, och den härmed vördsamt anhålla om ledighet
30 november 1960, nr 368, i anledning från riksdagsarbetet fr. o. m. den 25 jaav,
såvitt nu är i fråga, riksdagens år nuari t. o. m. den 28 februari 1961
1959 församlade revisorers berättelse. Stockholm den 25 januari 1961

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 110 och 111 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 112—140 till statsutskottet,

motionerna nr 141—148 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 149—153 till bankoutskottet,

motionerna nr 154—164 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 165—171 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 172 till allmänna beredningsutskottet.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 12.25, att — för
att bereda kammarens ledamöter möjlighet
att ingiva motioner senare under dagen
— ajournera sina förhandlingar till
kl. 17.00, då desamma återupptogos.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 26, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 8 april 1949 (nr
166) angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av tryckt
skrift.

J. F. Grym

Härmed intygas att riksdagsman Jakob
Grym på grund av sjukdom är sjukskriven
fr. o. m. den 25/1 1961 tills vidare
t. o. in. februari månads utgång.

Boden den 20 januari 1961

Erik Löwgren
överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under veckan den 29/1—4/2 hålles
plena tisdagen den 31 januari kl. 16.00
och fredagen den 3 februari kl. 14.00.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 173, av herr Hedblom m. fl., angående
kallelse till sammanträde med elektorer
för val av riksdagens ombudsmän;

nr 174, av herr Hilding, angående rätt
för anbudsgivare att närvara vid öppnandet
av anbud å större offentliga arbeten; nr

175, av herr Lundström m. fl., om
utredning rörande domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen;

nr 176, av fru Segerstedt Wiberg, angående
behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk;

nr 177, av herr Svanström, angående
ändrad tidpunkt för allmänna val;

nr 178, av herrar Sveningsson och
Hedblom, om visst uppskov med prövningen
av det vilande grundlagsändringsförslaget
om talmännens rösträtt;

nr 179, av herr Sveningsson m. fl., om
införande i riksdagsstadgan av bestämmelser
i syfte att ernå en effektivare
budgetbehandling;

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

139

nr 180, av fröken Andersson in. fl., om
utredning angående forskningsinsatser
för de s. k. utvecklingsländerna;

nr 181, av fröken Andersson m. fl., angående
hjälpen till de s. k. utvecklingsländerna; nr

182, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till
Eskilstuna;

nr 183, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, Torsten, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten;

nr 184, av herr Bengtson m. fl., angående
vidgat samarbete mellan Centralkommittén
för Svenskt Tekniskt Bistånd
och Svenska Missionsrådet, m. m.;

nr 185, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
om inrättande av en befattning som
kurskonsulent vid statens hantverksinstitut; nr

186, av herr Dahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;

nr 187, av herr Dahl och herr Svedberg,
Lage, om utredning angående en
mera ändamålsenlig försvarsorganisation
med successiv minskning av försvarskostnaderna,
m. m.;

nr 188, av herr Ewerlöf in. fl., angående
ett totalförsvarsråd;

nr 189, av herr Gustavsson, Bengt, och
herr Johansson, Tage, om inrättande av
ett Afrika-institut;

nr 190, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
angående användningen av statsanslaget
till fonden för idrottens främjande;

nr 191, av herr Stefanson m. fl., om
statsanslag till statens hantverksinstitut
för resestipendier åt lärare m. fl.;

nr 192, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten in. m.;

nr 193, av herr Stefanson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till statens hantverksinstitut;

nr 194, av herr Virgin, angående statlig
konsumentupplysning och konsument
varuforskn ing;

nr 195, av herr Andersson, Axel Jo -

hannes, om visst statsanslag till Anundsjöbygdens
realskola;

nr 196, av herr Anderson, Carl Albert,
om inrättande av en professur vid
Stockholms universitet i geografi, särskilt
samhällsgeografi;

nr 197, av herrar Bengtson och Lundström,
om vissa höjningar av statsanslagen
till musikaliska akademien;

nr 198, av herr Bergh, Ragnar, om åtgärder
till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland;

nr 199, av herr Boman m. fl., om visst
anslag till Religionspedagogiska institutet; nr

200, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om viss höjning av statsbidraget till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem, m. m.;

nr 201, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om statsanslag till flyttningsersättning åt
folk- och småskollärare m. fl.;

nr 202, av herr Eskilsson, angående
partiell tjänstledighet och deltidstjänstgöring
för folk- och småskollärare;

nr 203, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående utbildningen av samhällsplanerare; nr

204, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., om inrättande av en personlig professur
i religionspsykologi för teol. dr
Hjalmar Sundén;

nr 205, av herr Hanson, Per-Olof, om
statsanslag till arbetet för nykterhet i
trafiken;

nr 206, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för samhällsvetenskapliga
studier;

nr 207, av herr Hedblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Kungl. biblioteket: Omkostnader; nr

208, av herr Kaijser, om inrättande
av en befattning som första biblioteksbiträde
vid karolinska institutet;

nr 209, av herrar Kaijser och Edström,
om inrättande av en professur i klinisk
epidemiologi vid karolinska institutet;

nr 210, av herr Karlsson, Göran, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete;

nr 211, av herr Källqvist in. fl., i an -

140

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

ledning av Kungl. Majrts framställning
om anslag till Bidrag till bergsskolan i
Filipstad m. m.;

nr 212, av herr Källqvist m. fl., om
visst statsanslag till Sveriges Elevers
Centralorganisation;

nr 213, av herr Larsson, Lars, och fröken
Mattson, om statsanslag till forskning
om medicinska medel för familjeplanering; nr

214, av herr Nestrup, om höjt statsanslag
till biträdeshjälp vid de allmänna
läroverkens rektorsexpeditioner;

nr 215, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare
;

nr 216, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
angående Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

217, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer; nr

218, av herr Osvald, om inrättande
av en personlig professur för docenten
Lars Ehrenberg;

nr 219, av herr Osvald och fru Hamrin-Thorell,
om inrättande av en personlig
professur i allmän och jämförande
etnografi för docenten Ruben Sture
Lagercrantz;

nr 220, av fröken Ranmark m. fl., om
statsanslag till försöksverksamhet med
handledd privatistundervisning;

nr 221, av fru Segerstedt Wiberg, om
statsanslag till vissa tjänster vid medicinska
sektionen av Göteborgs universitetsbibliotek; nr

222, av herrar Siegbahn och Hedblom,
om visst statsanslag för fortsatt
utgivning av »Sveriges traktater»;

nr 223, av herr Siindin, angående inplacering
av yrkeslärarna i det statliga
lönesystemet;

nr 224, av herr Sundin, angående enhetsskolans
nionde klass;

nr 225, av herr Svanström m. fl., om
viss rätt för folkhögskola att avge vitsord
för elev;

nr 226, av herr Söderquist m. fl., om

inrättande av en befattning som landsantikvarie
i Stockholms län;

nr 227, av fru Wallentheim m. fl., om
inrättande av en tjänst som biträdande
husmor vid Härnösands dövskola;

nr 228, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Högre tekniska läroverk: Föreläsningar
och fortbildningskurser;

nr 229, av herr Kaijser, om inrättande
av två befattningar som tandläkare och
tandsköterska vid Vipeholms sjukhus för
psykiskt efterblivna;

nr 230, av herr Källqvist, om uttagande
av förvaltningsavgift hos bosättningslåntagare; nr

231, av herr Larsson, Åke, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag till verkstäder
för handikappade;

nr 232, av herr Mogård m. fl., om visst
statsanslag till S:t Lukasstiftelsen;

nr 233, av fru Nilsson och herr Carlsson,
Eric, om visst lån till föreningen
Hemmet Älvgården;

nr 234, av herr Persson, Fritz, angående
familjebostadsbidragen;

nr 235, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
angående statsanslag till fyra assistentbefattningar
vid specialanstalter för
svårbehandlade inom fångvården;

nr 236, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.;

nr 237, av fru Wallentheim m. fl., angående
familjebostadsbidrag efter hemskillnad; nr

238, av herrar Eskilsson och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Majrts
framställning om anslag till Driftbidrag
till statens järnvägar;

nr 239, av herr Grym m. fl., om byggande
av en mellanriksväg från Sädvaluspe
i Sverige till Graddis i Norge;

nr 240, av herrar Hedblom och Söderquist,
om viss utökning av personalen
vid statens bilinspektion;

nr 241, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., om visst anslag till byggande av
en ny färja för leden Trelleborg—Sassnitz; nr

242, av herr Lundström m. fl., i an -

Onsdagen den 25 januari 1961

Nr 3

141

ledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning;

nr 243, av herr Svanström och herr
Gustafsson, Nils-Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till vägbyggnadsarbeten i samband
med nedläggande av järnväg;

nr 244, av fru Svenson m. fl., om utredning
angående avvägningen mellan
vatten- och värmekraft;

nr 245, av herr Bergh, Ragnar, om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten;

nr 246, av herr Bergh, Ragnar, om
ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar;

nr 247, av herr Bergh, Ragnar, om
redovisning i statsverkspropositionen för
visst år jämväl av beräknade utgifter under
kommande fyra budgetår, m. m.;

nr 248, av herr Edström och fröken
Nordström, angående pensionsåldern för
militär och civilmilitär personal;

nr 249, av herr Sjönell in. fl., om försäljning
till allmänheten av aktier i
LKAB, m. m.;

nr 250, av herr Sundin, om minskning
av skillnaden i lön mellan högre
och lägre befattningshavare i statlig
tjänst;

nr 251, av herr Bengtson m. fl., om
rätt till förhöjt investeringsavdrag vid
inkomsttaxeringen i visst fall;

nr 252, av herr Jacobsson, Gösta, angående
allmän varuskatt å pristillägg vid
kreditförsäljning;

nr 253, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond; nr

254, av herr Kronstrand m. fl., om
undantagande av visst vedbränsle från
beskattning som naturaförmån;

nr 255, av herr Mattsson, Torsten,
in. fl., om vissa ändringar i energiskatteförordningen; nr

256, av herrar Möller och Nestrup,
om tillstånd för Inomeuropeisk Mission
att tullfritt införa vissa flyktingarbeten;

nr 257, av herr Nilsson, Yngve, in. fl.,
angående allmän varuskatt, då begagnad
vara lämnas som dellikvid;

nr 258, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,

angående det extra avdraget från inkomst
av kapital vid beskattningen;

nr 259, av fru Carlqvist, om utredning
rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov vid förvärv
av jord för upplåtelse med tomträtt;

nr 260, av fru Carlqvist, angående ett
permanent samarbetsorgan för nyetablering
av industriföretag;

nr 261, av herr Hanson, Per-Olof, om
ett värdefast statligt obligationslån;

nr 262, av herr Sundin m. fl., angående
riksbankens räntepolitik;

nr 263, av herr Hedblom, om visst tilllägg
till 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän;

nr 264, av fru Segerstedt Wiberg, angående
rätt till resning vid konflikt mellan
svensk och internationell domstols
avgöranden;

nr 265, av herrar Sjönell och Stefanson,
rörande svensk anslutning till Madridöverenskommelsen
angående internationell
varumärkesregistrering;

nr 266, av herrar Stefanson och Sjönell,
om en samlad översyn av gällande
bestämmelser rörande olika företagsformer; nr

267, av fröken Andersson, angående
upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen,
vilka inskränker den
kvinnliga arbetskraftens användande i
yrkesarbete;

nr 268, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
angående körkortsprov;

nr 269, av fru Carlqvist m. fl., angående
utfyllnad av vissa underhållsbidrag;

nr 270, av fru Carlqvist, angående
skyddsarbete inom försvaret, m. in.;

nr 271, av herr Edström, om ändring
av vägtrafikförordningens stadgande om
avstånd mellan fordon;

nr 272, av herr Hellebladh och herr
Petersson, Bertil, om obligatorisk sjukpenningförsäkring
för elever vid inbyggda
verkstadsskolor;

nr 273, av herr Hellebladh och herr
Petersson, Bertil, angående obligatorisk
utrustning av motorfordon med asymmetriskt
halvljus;

nr 274, av herr Hermansson, angående
viss allmän hastighetsbegränsning för
motorfordon;

nr 275, av herr Holmquist, angående

142

Nr 3

Onsdagen den 25 januari 1961

rätt för bilskolor att utfärda kompetensbevis
för körkort;

nr 276, av herr Jansson m. fl., angående
rätt för kommun att uttaga avgifter
för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning;

nr 277, av herr Nestrup in. fl., angående
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för sjukgymnastisk behandling; nr

278, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
om ändring i vägtrafikförordningens bestämmelser
angående fordonståg, m. m.;

nr 279, av fröken Ranmark m. fl., om
rätt i visst fall till änkepension enligt
folkpensioneringslagen;

nr 280, av herrar Ringaby och Arvidson,
om höjning av maximihastigheten
för vissa tunga fordon;

nr 281, av herr Virgin, om höjning av
maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande;

nr 282, av herr Åkesson, om reseersättning
från allmänna sjukförsäkringen i
samband med sjukgymnastisk behandling; nr

283, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 13, med förslag till lag om ändring i
vattenlagen;

nr 284, av herrar Birke och Kaijser,
om ändring i bestämmelserna angående
folkbokföring av patienter i familjevård;

nr 285, av herr Åkesson, om ändrat
förfarande vid bildande av vägsamfällighet
i visst fall;

nr 286, av herr Andersson, Torsten,
in. fl., angående utbildningen av mätningstekniker; nr

287, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Lån till främjande
av beredning och avsättning av fisk
in. m.;

nr 288, av herr Carlsson, Georg, m. fl.,
om undersökning angående verkan av

vissa åtgärder inom jordbrukspolitiken
in. m.;

nr 289, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
angående statsbidrag till upprättande av
s. k. skogsbruksplaner;

nr 290, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till skogsvårdsstyrelserna; nr

291, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
om statsanslag till renovering av yrkeslärarbostaden
vid Kolleberga skogsskola;

nr 292, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader;

nr 293, av herr Jonasson m. fl., angående
prissättningen vid försäljning av
kronan tillhörig jord för skogskomplettering,
m. m.;

nr 294, av herr Jonasson m. fl., om
användande av medel från domänverkets
markfond för arbeten som främjar
skogsproduktion och sysselsättning;

nr 295, av herr Svanström, angående
domänverkets markpolitik;

nr 296, av herr Bengtson m. fl., angående
ungdomens fostran till psykisk och
fysisk hälsa;

nr 297, av herr Bengtson m. fl., om
främjande av ungdomsfostrande verksamhet; nr

298, av herr Edström och fröken
Nordström, om utredning rörande den
äldre arbetskraften;

nr 299, av fröken Nordström m. fl., om
hälsoundersökning av unga kvinnor; och
nr 300, av herr Palm m. fl., angående
den internordiska bilfärjetrafiken, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.14.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610128