Tisdagen den 24 februari (Riksdagens protokoll 1970:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN

1970

24—27 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 februari

Sid.

Interpellation av fru Ryding (vpk) ang. säkerhetsbestämmelserna för

tung lastbilstrafik........................................... 5

Meddelande om enkla frågor av:

herr Ahlmark (fp) ang. åtgärder för att hindra sabotage mot trafikflygplan
................................................. 6

herr Nordstrandh (m) ang. effektivisering av trafikledningen vid

flygplatser............................................... 6

fru Frsenkel (fp) ang. förbud mot import av skinn från sällsynta
kattdjur ................................................ 6

Onsdagen den 25 februari

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt

parti m. m................................................. 7

Kvinnlig tronföljd............................................ 28

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val ........ 34

Den planerade skattereformen m. m............................. 39

Meddelande ang. nästa veckas sammanträden.................... 53

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel.......................... 53

En reform av rättshjälpen..................................... 58

Interpellationer av:

herr Lundmark fs) ang. byggnadsprogrammet för lantbruksförsöks anstalten

vid Röbäcksdalen................................ 66

herr Jonasson (ep) ang. tullfrihet vid förhyrning från grannländerna

av vissa skoesbruksmaskiner............................... 66

Meddelande om enkla frågor av:

herr Antby (fp) ang. säkerhetstjänsten vid flygplatser ............ 67

1 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

herr Werner (m) ang. fördelningen av utvecklingsbiståndet till

Sudan .................................................. 67

Torsdagen den 26 februari

Svar på frågor av:

herr Björkman (m) ang. information till utlandssvenskar om 1970

års val.................................................. 68

fru Kristensson (m) ang. åtgärder för att undvika retroaktiv skatt

för vårdbidrag............................................ 69

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att förhindra att kommunalt
bostadstillägg till folkpension reduceras på grund av höjd fastighetstaxering
och herr Jonsson i Mora (fp) ang. grunderna för
prövning av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till

folkpension.............................................. 70

fru Sundberg (m) ang. principerna för medgivande av uppskov

med kommunsammanläggning ............................. 71

herr Svenning (s) ang. bestämmelserna om lagfartsanmälan ....... 75

fru Kristensson (m) ang. information till berörda parter om anteckning
i personakt om utomäktenskapligt barn .............. 76

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. elkraftförsörjningen ..... 78

herr Källstad (fp) ang. riktlinjerna för tillsättande av universitets lektorat

................................................. 81

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. genomförande av naturvårdsåret

1970 på det lokala och regionala planet .................... 83

herr Åsling (ep) ang. projekterad verkstadsbyggnad för statens

järnvägar ......... 85

herr Elmstedt (ep) ang. väntlokaler för resande med landsvägsbuss 86

herr Wikner (s) ang. hälsorisker vintertid för viss tågpersonal...... 88

Interpellation av herr Ringaby (m) ang. variationerna i socialhjälps kostnader

mellan olika kommuner............................ 89

Meddelande om enkel fråga av fru Sundberg (m) ang. tidpunkten för
uttag av elkraft från statliga kärnkraftverk..................... 91

Fredagen den 27 februari

Interpellation av herr Hermansson (vpk) ang. upprättande av diplomatiska
förbindelser med vissa stater.......................... 91

Innehåll

Nr 8

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Onsdagen den 25 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om stadgande i grundlag

angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.......... 7

— nr 8, om kvinnlig tronföljd ................................. 28

— nr 10, om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna

val....................................................... 34

— nr 11, om sekretess för avprickad röstlängd .................... 38

— nr 12, om åtgärder för att valsedlar skall finnas tillgängliga vid

röstning i vallokal......................................... 38

— nr 13, om ändringar i reglerna om valnämnd.................. 38

— nr 15, i anledning av riksdagens revisorers verksamhetsberättelse

för år 1969 ............................................... 38

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. överlåtelse av staten tillhörig

mark m. m................................................ 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. den planerade skattereformen
m. m.............................................. 39

Första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. behörigheten att förrätta

kyrklig vigsel ............................................. 53

— nr 4, ang. påföljden för butikssnatterier ...................... 58

— nr 5, ang. en reform av rättshjälpen ......................... 58

Tisdagen den 24 februari 1970

Nr 8

Tisdagen den 24 februari

Kl. 16.00

§1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
februari.

§2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts ä
bordet vilande propositioner:

nr 32, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
m. m., och

nr 33, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

§3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7, 8,
10—13 och 15, statsutskottets utlåtande
nr 29, bevillningsutskottets betänkande
nr 5 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 2, 4 och 5.

§ 4

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
för tung lastbilstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Under många år har
olika åtgärder diskuterats i syfte att
uppnå större trafiksäkerhet på våra vägar.
Tyvärr visar olycksfallsfrekvensen
att det är mycket långt kvar tills vi nått
godtagbara lösningar.

Den tunga lastbilstrafiken, som kraftigt
ökar, har ofta stått i blickpunkten
som ett av de stora faromomenten för
trafiksäkerheten och detta med rätta, då
det visar sig att just denna trafik alltför
ofta är inblandad i svåra trafikolyckor.

Under den senaste tiden har t. ex.

timmerbilarnas stora överlaster varit föremål
för kritisk granskning. I pressen
har en häftig diskussion uppstått om
huruvida dessa bilar som regel och med
ett tyst godkännande lastar avsevärt
mer än vad vägtrafikförordningen tillåter
dem att göra. Oftast står här påstående
mot påstående. Ur de anställdas
synpunkt vore det dessutom av stort
värde att ansvarsfördelningen bleve
klarlagd.

Med den omfattning dessa transporter
redan har och med den utökning av
antalet timmertransporter också till
andra delar av landet, som successivt
kommer att äga rum i och med utplaceringen
av massafabrikerna i geografiskt
hänseende, kommer givetvis problemen
med överlaster att bli än större än de
redan är. Ansvarig statlig myndighet
måste omgående företaga en utredning
och effektiva åtgärder måste sättas in
för att omedelbart stoppa brott mot
vägtrafikförordningen.

Men det är inte bara den inhemska
lastbilstrafiken som utgör stor trafikfara
utan också i hög grad den tunga
lastbilstrafik som från utlandet rullar
in på våra vägar. Säkerhetsanordningarna
på dessa transporter är ofta mycket
bristfälliga och i alltför många fall
måste man ifrågasätta, om dessa utländska
långtradarchaufförer fått information
om vilka bestämmelser som
gäller inom landets gränser för tunga
lastbilstransporter.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Avser statsrådet ta initiativ för att
stävja brott mot vägtrafikförordningen

Nr 8

Tisdagen den 24 februari 1970

på grund av överlaster, främst på timmertransporterna? 2.

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för i vilken utsträckning och på vad
sätt de utländska långtradarchaufförerna
får information om vilka säkerhetsbestämmelser
som är gällande i Sverige
för dylika transporter?

Denna anhållan bordlädes.

§5

Anmäldes och godkändes bankout''skottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor om ökad service åt
riksdagens ledamöter.

§6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 38, angående bemyndigande
att beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

24, med förslag till ändring i regeringsformen
:

nr 1155, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

nr 1156, av herr Hedlund m.fl.,
nr 1157, av herr Holmberg m.fl., och
nr 1158, av herr Wiklund i Stockholm.

Dessa motioner bordlädes.

§8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Ahlmark (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att
hindra sabotage mot trafikflygplan,
herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående effektivisering
av trafikledningen vid flygplatser, och
fru Frsenkel (fp), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående förbud mot import av skinn
från sällsynta kattdjur.

§9

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Onsdagen den 25 februari

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 38, angående bemyndigande
att beställa viss utrustning till
akademiska sjukhuset i Uppsala.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1155—
1158.

§4

Föredrogs den av fru Ryding (vpk)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetsbestämmelserna
för tung lastbilstrafik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§5

Stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner
om stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti
in. m.

I detta utlåtande behandlades motionerna -

1) 11:3 av herr Sjöholm, vari hemställdes »att

riksdagen måtte besluta att uppdraga
åt grundlagberedningen att framlägga
förslag till stadgande, varav framgår
att beslut om anslutning till politiskt
parti och religiöst samfund samt
om varje form av stöd till sådana sammanslutningar,
vilket icke avser bestridande
av kostnader för författningsenliga
funktioner, icke må träffas av någon
annan än den person det angår»;
samt

2) 1:329 av herr Strandberg m. fl.
och II: 365 av herr Åkerlind m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till sådan
inskrivning i grundlagen att anslutning
till politiskt parti ej får ske kollektivt,
utan endast individuellt och efter personligt
frivilligt ställningstagande».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna II: 3 samt I: 329
och II: 365.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Björkman (båda m),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t att motionerna 11:3 samt
1:329 och 11:365 överlämnades till
grundlagberedningen för att, i vad de
avsåge kollektivanslutning till politiska
partier, beaktas vid dess överväganden
om medborgerliga fri- och rättigheters
lagfästande i en ny författning.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Richardson (fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Larsson i Luttra (ep),
Nelander (fp), Boo (ep) och Sterne
(fp)-

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Frågan om kollektivanslutningen
till politiskt parti har väl
diskuterats lika länge som denna egendomliga
form av medlemsanslutning förekommit,
d. v. s. mig veterligt under
hela detta århundrade. Den har tagits
upp i motioner här i riksdagen åtskilliga
gånger, och kritiken mot systemet
har varit hård och enligt min uppfattning
riktig. Men allt har blivit vid det
gamla.

För mig har det alltid varit obegripligt,
något av en gåta, hur socialdemokraterna
har kunnat finna kollektivanslutningen
förenlig med ett demokratiskt
systern och framför allt hur de
kunnat försvara den med sådan energi,
för att inte säga frenesi.

Vi har för vår del under ett par år
nöjt oss med att foga en blank reservation
till konstitutionsutskottets avstyrkande
utlåtande, kanske med en inneboende
förhoppning att socialdemokraterna
själva skulle lösa frågan, så att
den inte skulle behöva återkomma, men
i år har vi inte nöjt oss med detta utan
anknutit till ett särskilt yttrande som vi
gjorde för ett par år sedan och avgivit
en motiverad reservation.

Vi anser inte att lagstiftning om förbud
mot kollektivanslutning är en särskilt
sympatisk väg att åstadkomma en
ändring. En förbudslagstiftning är alltid
någonting negativt. Den rimmar illa
med vad som borde tillhöra de grundläggande
medborgerliga fri- och rättigheterna.
Att av fri vilja och efter eget
självständigt omdöme och beslut kun-’
na ansluta sig till ett politiskt parti
borde vara lika självklart som yttrande-,
religions- och församlingsfrihet och
övriga fri- och rättigheter enligt FNdeklarationen
och Europarådskonventioner
En sådan inställning är positiv
och därför särskilt angelägen just på

detta område. Förbudslagstiftning däremot
är negativ.

Även om denna fråga har diskuterats
länge har den gång på gång erhållit
förnyad aktualitet genom majoritetsbeslut
vid fackföreningsmöten om kollektivanslutning
till det socialdemokratiska
partiet. Frågan har också fått större
proportioner under de senaste åren
genom bildandet av stora avdelningar
och beslutsfattande av representantskap.
Detta ökar de möjligheter som hittills
funnits att kollektivansluta allt fler
som redan tillhör annat parti och alltså
inte vill vara medlemmar i socialdemokratiska
partiet.

När Landsorganisationens organ Aftonbladet
för några år sedan i en ledare
framhöll som sin mening att kollektivanslutningen
borde avvecklas, hälsade
vi detta som gryningen till en ny dag.
Men det måste på socialdemokratiskt
håll ha betraktats som ett tillfälligt
snedsteg från den raka linjen eller kanske
som ett olycksfall i arbetet. Sedan
återgick man till den gamla ordningen.

I herr Sveningssons och min reservation
har vi föreslagit att de i detta
ärende väckta motionerna överlämnas
till grundlagberedningen för att beaktas
vid beredningens överväganden om
medborgerliga fri- och rättigheters lagfästande
i en ny författning. Vi tycker
att detta är en modest begäran.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Sveningsson och
mig.

Herr NELANDER (fp);

Herr talman! I våra västerländska demokratier
och inte minst i vårt eget
land vill en solid majoritet slå vakt
om den enskilde individens värde och
därmed hans rätt till självständigt och
fritt val av politisk åskådning och politiskt
parti. Redan härav borde enligt
min mening följa, att en kollektiv anslutning
till ett politiskt parti principiellt
måste vara oriktig. Förefintlig
reservationsrätt kan inte ändra något

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

i denna ståndpunkt. Vi tycker att det
är underligt att det mäktiga socialdemokratiska
partiet inte insett detta.

När det gäller att motarbeta kollektivanslutning
kan väl olika vägar väljas.
För vår del anser vi lagstiftningsvägen
vara mindre lämplig. Demokratiska
partier borde kunna acceptera
principen om individuell anslutning
som den enda riktiga. Det är detta vi
velat framhålla med vårt särskilda yttrande.
Jag har med dessa ord velat understryka
detsamma och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Frågan om anslutning till religiöst
samfund har också detta år aktualiserats
av herr Sjöholm. Det förhållande
som avses är att barnet genom dopet
tages upp i den kristna församlingen.
Givetvis bär föräldrarna i första hand
ansvaret för barnet tills detta uppnår
myndig ålder. I och med barndopet
har församlingen tillsammans med föräldrarna
tagit en del av ansvaret för
barnets vägledning och fostran. Den
tidpunkt när den unge själv får välja
ståndpunkt och livsåskådning kommer
naturligtvis senare. Efter 18 års ålder
kan han eller hon själv begära sitt utträde
ur svenska kyrkan. För mig är
sålunda aspekten i detta avseende en
annan än när det gäller den tidigare
berörda kollektivanslutningen till politiskt
parti. För övrigt är ju förhållandet
stat—kyrka fortfarande under utredning.

Herr talman! Jag ber även på denna
punkt att få yrka bifall till utskottets
förslag, som innebär att motionen avstyrks.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Herr ÅKERLIND (in):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:329 och 11:365 har vi motionärer
frän moderata samlingspartiet
tagit upp en lång rad argument för att
den kollektiva anslutningen av perso -

ner till ett politiskt parti bör bringas
att upphöra.

Vi har påtalat att beslut om kollektivanslutning
har fattats av en så liten
andel som 1 å 2 procent av en fackförenings
medlemstal. Informationen
om fattade beslut fungerar inte heller
tillfredsställande, och det medför att
många som är kollektivt anslutna till
SAP helt enkelt inte vet om detta. Genom
alt besluten ofta fattas av storavdelningens
representantskap blir den
enskilde medlemmen inte på samma
sätt som tidigare delaktig i och omedelbart
informerad om beslutet.

I motionen berörs också problemet
med information till invandrarna. Dessa
har ofta stora språksvårigheter, och
det är väl för övrigt svårt för dem att
förstå vad kollektivanslutningen innebär,
eftersom den är en svensk specialitet.
En del invandrare kommer också
från länder där det kan vara farligt
att kritisera regeringspartiet. Det medför
att dessa invandrare, även om de
vet att de genom fackföreningsbeslut
blivit kollektivt anslutna till regeringspartiet
trots att de inte själva vill vara
det, kanske inte vågar reservera sig eller
på något sätt opponera sig eftersom
de är rädda för repressalier.

Kollektivanslutningen är dessutom
skadlig för den fackliga verksamheten
därigenom att många förväxlar kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet med medlemskapet i fackföreningen.

I motionen hävdar vi vidare att det
svenska systemet med kollektiv anslutning
till SAP inte står i samklang med
FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Det heter där i artikel 20
att ingen må tvingas att tillhöra sammanslutning.
Socialdemokraterna hävdar
nu att det finns reservationsrätt
och att det därigenom inte skulle vara
fråga om något tvång, men många upplever
ändå kollektivanslutningen som
ett tvång. I de fall där information om
fattade beslut inte lämnas till medlem -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

marna förekommer ett dolt tvång för
dem som, om de hade varit informerade
om det verkliga förhållandet, inte
.skulle tveka att reservera sig mot beslutet.
För en annan grupp, som inte
tycker om beslutet men som inte vill
yppa sitt politiska hemvist eller som
helt enkelt inte vill bråka, blir det ett
tvång både med och utan information
om besluten.

Alla dessa argument finns utförligt
motiverade i motionsparet. Eftersom
det delvis är argument som inte tidigare
tagits upp hade det väl varit på sin
plats att utskottet närmare kommenterat
dem och i sin tur argumenterat för
eller emot. Men konstitutionsutskottet
har avstyrkt motionerna med en enda
mening och hänvisat till sitt ställningstagande
år 1966. När man ser det
knapphändiga utskottsutlåtandet får
man en misstanke om att utskottets majoritet
inte ens läst motionerna utan
med en av våra kända folkunderhållare
sagt: »Saliga äro de kollektivanslutna,
ty de kunna se sossarna i ögonen.»

Det kan finnas anledning att något
beröra vad som har sagts tidigare av
riksdagen i kollektivanslutningsfrågan.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner
angående åtgärder till förhindrande
av fackliga eller andra yrkesorganisationers
kollektiva anslutning till
visst politiskt parti. I utlåtande nr 52
år 1934 hemställde andra lagutskottet
att riksdagen i anledning av motionerna
måtte anhålla att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning angående fackliga
eller andra vrkesorganisationers kollektiva
anslutning till politiska partier
samt för riksdagen framlägga de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottet uttalade bl. a. följande:
»Att sålunda utan den enskildes uttalade
samtycke inregistrera honom i ett
politiskt parti synes emellertid icke stå
i god överensstämmelse med den politiska
självbestämningsrätt som bör tillkomma
varje medborgare. Den enskil -

de fackföreningsmedlemmens reservationsrätt
torde knappast upphäva de
olägenheter som äro förbundna med
den kollektiva anslutningen. En allsidig
och förutsättningslös utredning i förevarande
spörsmål synes därför vara av
behovet påkallad.»

Denna utskottets hemställan bifölls i
både första och andra kammaren. Det
var alltså år 1934. Riksdagens sålunda
beslutade skrivelse anmäldes i statsrådet
den 30 december 1946, alltså tolvår
efter beslutet! Därvid beslöts att
skrivelsen icke skulle föranleda någon
Kungl. Maj ds vidare åtgärd. Riksdagens
beslut nonchalerades sålunda.

Frågan återkom vid 1950 års riksdag,
och första lagutskottet yttrade då i sitt
utlåtande nr 21 bl. a.:

»Efter demokratiens genombrott i
vårt land har det blivit självfallet, att
alla medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt,
likaväl som tidigare
steg för steg tanke- och yttrandefrihet,
församlingsfrihet och religionsfrihet
tillförsäkrats dem.----Utveckling en

i främmande länder bär skrämmande
vittnesbörd om huru dessa omistliga
värden lätt kunna förloras, om de
icke pa allt sätt värnas. Det framstår
då som ett självklart anspråk, att företeelser
i vårt eget samhällsliv icke få
lämna utrymme för anmärkningar ur
demokratisk synpunkt.

Med denna inställning till de allmänna
demokratiska rättigheterna kan kollektiv
anslutning till ett politiskt parti
knappast vara förenlig. Genom den inom
fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten
är visserligen sörjt för
att medlem av kollektivt ansluten förening
kan hålla sig utanför partiet i fråga.
----Även om anledningen till

gjord reservation ej skulle efterfrågas,
tvingas reservanten genom sin åtgärd
tillkännagiva, att hans åsikter avvika
från de av föreningens majoritet omfattade.
Detta synes utskottet stötande,
då skydd mot att behöva röja sitt politiska
ställningstagande måste anses in -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

gå som en fundamental beståndsdel i
den personliga friheten.

Härtill kommer att det ur demokratisk
synpunkt måste anses betänkligt,
att möjlighet föreligger för organisationer
att kollektivt ansluta medlemmar
till ett icke demokratiskt parti.
— — — Såsom tidigare nämnts äro
fackföreningarna ensamma om att ansluta
sina medlemmar till politiskt parti.
Det låter lätt tänka sig vilka egendomliga
och ur allmän synpunkt föga
önskvärda förhållanden som skulle uppstå,
om de övriga organisationerna också
tillämpade systemet med kollektiv
anslutning till politiska partier.

Av vad här anförts torde framgå, att
den nuvarande möjligheten till kollektiv
anslutning av en förenings medlemmar
till politiskt parti icke är tillfredsställande
ur demokratiska eller andra
synpunkter.»

Vad jag här har refererat var alltså
vad första lagutskottet anförde år 1950,
och utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Riksdagen har både år 1934 och
år 1950 uttalat att kollektivanslutningen
är förkastlig och knappast förenlig
med ett demokratiskt samhälle!

Men vad beror det på att denna odemokratiska
form av medlemsvärvning
fortsätter trots riksdagens tidigare klara
ställningstagande för ett avskaffande?
Det borde ju vara självklart att ett demokratiskt
parti inte försöker skaffa
sig medlemmar genom tvång.

I det socialdemokratiska partiprogrammet
står att »socialdemokratin vill
vidga människornas frihet». Dessa ord
iir ett hån mot det svenska folket så
länge kollektivanslutningen består. Men
dessa ord kanske skall läsas på samma
sätt som i Orwells bok »1981» alt tvång
är frihet och frihet är tvång. Arbetarna
bör i jämlikhetens namn ha samma riitt
som alla andra grupper i samhället att
var och en personligen fatta beslut om
vilket parti han eller hon vill tillhöra
som medlem. Arbetarna bör inte behandlas
som omyndiga.

Trots att denna fråga har behandlats
av riksdagen flera gånger har det aldrig
från dem som försvarar kollektivanslutningen
klarlagts vilket positivt värde
som ligger i att behålla rätten till
kollektivanslutning. Det socialdemokratiska
partiet är det enda parti som tar
emot medlemar på detta sätt. Har då
det socialdemokratiska partiet svårare
att värva medlemmar på frivillig väg
än vad de andra partierna har? Är det
i så fall ett skäl till att behålla ett system
som riksdagen betecknat som oförenligt
med demokratin?

Herr talman! Jag har tidigare varit
av den uppfattningen att vi inte skall
lagstifta i den här frågan. Jag hoppades
att socialdemokraterna själva skulle
komma till besinning och ta initiativ
till avskaffande av kollektivanslutningen.
Socialdemokraterna är emellertid
splittrade i den här frågan. Det finns
många socialdemokrater som talar för
ett avskaffande av kollektivanslutningen.
Tyvärr har de som äger en klar
blick för rent spel inte förmått att övertyga
den förstockade majoriteten. År
efter år har gått utan att något har
hänt, och därför ser jag ingen annan
utväg än att riksdagen ännu en gång
måste begära lagstiftning mot kollektivanslutningen
till SAP. Denna lagstiftning
bör gälla kollektivanslutningen
över huvud taget till politiska partier.

Reservationen till utskottets utlåtande
innebär inte ett direkt tillstyrkande
av omedelbar lagstiftning, men reservanterna
önskar att grundlagberedningen
skall ta upp frågan, och därför kan
jag yrka bifall till reservationen av herrar
Sveningsson och Rjörkman. Men jag
vill ännu en gång framhålla att det vore
värdefullt om den socialdemokratiska
majoritetens talesman här i kammaren
kunde upplysa kammarens ledamöter
om vad det ligger för positivt värde i
att behålla kollektivanslutningen och att
man inte bara i kraft av sin majoritet
avstyrker motionerna utan motivering.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tillhör efter vanligheten
motionärerna i detta ärende och
kan till att börja med instämma i de
argument som har framförts här mot
kollektivanslutning till politiskt parti.
Dessa argument är egentligen så självklara
att frågan inte skulle behöva diskuteras.
I en demokrati borde ingen
person kunna anslutas till ett politiskt
parti utan att han själv har givit klart
uttryck åt att han vill det; det är en alldeles
naturlig regel.

Att fordra åtgärder bara mot kollektivanslutning
till politiskt parti är emellertid
— också som vanligt — en halvmesyr,
och halvmesyrer i principfrågor
är alltid av ondo. Man måste ha en generell
regel som gäller kollektivanslutning
både till politiskt parti och till
religiösa samfund. Det ena är lika illa
som det andra, om det sker av tvång.
Det enda som är fullgott från demokratisk
synpunkt är att den enskilde själv
ger uttryck åt sin önskan om anslutning.
Jag har inte velat ha till stånd
någon speciallagstiftning på detta område,
utan jag menar helt enkelt att det
i grundlagen skulle finnas den självklara
regeln att ingen annan än den enskilde
själv får bestämma i dessa ting.
Vi vill inte ha något förmynderi som
innebär att andra skall ansluta människor
till samfund av livsåskådningskaraktär
eller politiska organisationer.

Det särskilda yttrande som herr Nelander
står bakom innebär en mera
from än realistisk förhoppning. Naturligtvis
finns det ytterligt mycket i detta
samhälle som vi skulle vilja ändra på
frivillig väg. Det är alltid det bästa, men
går inte det är lagstiftning den sista
utvägen. Här har det år efter år visat
sig att socialdemokraterna inte vill ändra
sin inställning, trots att det — som
herr Åkerlind mycket riktigt framhåller
— finns ett växande motstånd även
inom det socialdemokratiska partiet
mot kollektivanslutningen. Hur som
helst skulle det inte skämma ut vår

grundlag utan tvärtom ge den ökat värde,
om vi hade en demokratisk grundregel
som sade att den enskilde helt
självrådigt och egenmäktigt äger att bestämma
i dessa ting.

Herr Nelander var den ende som berörde
de religiösa aspekterna. Det finns
givetvis skiljaktigheter mellan dessa två
huvudfrågor, men vad skulle vi säga.
herr Nelander, om man plötsligt beslutade
att alla barn som föds av socialdemokratiska
föräldrar skulle vara socialdemokrater
genom födseln? Det
skulle vi nog reagera mot. Jämförelsen
är — trots vissa skiljaktigheter — dock
fullt relevant. Låt den enskilde få bestämma!
Man skall inte behöva begära
sitt utträde ur någonting som man aldrig
har begärt sitt inträde i; det är eu
huvudregel som vi borde kunna vara
eniga om.

Herr talman! Det lönar sig inte mycket
att ytterligare lägga ut detta ämne.
Beklagligtvis blir det dock värre och
värre på detta område. Det partistöd pa
riksplanet och på det kommunala planet,
som nu genomförs på löpande band
ute i kommunerna, innebär en ekonomisk
kollektivanslutning av hela det
svenska skattebetalande folket till vissa
etablerade partier. Det är innebörden,
och den är verkligen illavarslande.

Detta utgör en för demokratin minst
sagt äventyrlig utveckling, som jag livligt
beklagar.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Kammaren har under
de senaste åren vid flera tillfällen diskuterat
denna fråga, och därför tänker
jag inte gå in i några detaljer. Det intressanta
är emellertid de förändringar
som har skett inom moderata samlingspartiet
på denna punkt. Man behöver
inte gripa tillbaka så långt i tiden som
herr Åkerlind gjorde; han började den
historiska delen av sitt anförande år
1934. Det är långt intressantare att se
vad som hänt på 1960-talet.

Herr Sjöholm väckte en motion i

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

ärendet år 1966, och tre ledamöter av
det dåvarande högerpartiet avgav då ett
särskilt yttrande till konstitutionsutskottets
utlåtande. Herr Sjöholm kom
igen 1967. Då avgav tre ledamöter av
moderata samlingspartiet en blank reservation.
1968 väckte herr Sjöholm en
ny motion, och på nytt fick vi en blank
reservation från tre ledamöter av moderata
samlingspartiet. Av någon för
mig okänd anledning motionerade inte
herr Sjöholm i ärendet 1969. I år, 1970,
har herr Sjöholm väckt en motion som
syftar så långt att ledamöter av hans
eget parti med bestämdhet har tagit avstånd
från hans yrkande. Samtidigt föreligger
ett motionspar från ledamöter
av moderata samlingspartiet med herr
Åkerlind i spetsen i denna kammare.
I år har de två moderata ledamöterna
av konstitutionsutskottet avgivit en reservation
med ett bestämt yrkande.

Härav drar jag slutsatsen att moderata
samlingspartiet har skärpt sin
ståndpunkt. När vi tidigare, inte minst
på valmöten, diskuterade dessa ting och
ställde frågan om man önskade en lagstiftning
värjde man sig och slog ifrån
sig med bägge händerna: »Lagstiftning
önskar vi inte få.» I dag kan vi konstatera
att moderata samlingspartiet i
grundlagen vill skriva in bestämmelser
som skulle medföra att organisationerna
själva inte fick avgöra dessa frågor
utan att anslutningsformer etc. skulle
regleras i grundlag. Riksdagen skulle på
det sättet träda in i organisationerna,
upphäva den organisationernas frihet
som vi alltid har slagit vakt om här
i landet. Detta är en intressant förskjutning
i de moderatas ståndpunkt.

Herr Sjöholm har alltid, i varje fall
så länge jag har haft tillfälle att diskutera
dessa punkter med honom, önskat
en lagstiftning. Herr Sjöholm, som ofta
uppträder som talesman för liberala
idéer, agerar ju från denna talarstol
mest för förbud i olika hänseenden,
och diirför är det inte överraskande att

han för sin del önskar skriva in förbud
i grundlagen även på denna punkt.

Under debatten här har klagats över
att konstitutionsutskottet yttrat sig kortfattat
över motionerna. Anledningen
därtill är att utskottet under flera år
har haft tillfälle att yttra sig och att
något nytt nu inte har förts in i diskussionen.
Kravet är att ett förbud skall
skrivas in i grundlagen. I den moderata
reservationen mjukas visserligen skrivningen
upp, men skall det vara någon
mening i vad man begär att grundlagberedningen
skall göra måste det vara
fråga om ett förbud.

Man önskar nu att ett sådant förbud
skall införas i frihetens namn. Vad är
det för ofrihet man vill komma till rätta
med? Herr Åkerlind använde ordet
tvång. Besluten i dessa frågor fattas på
stadgeenligt sätt; medlemmarna beslutar
själva kollektivt om politisk anslutning
till ett parti som de sympatiserar
med. Den som inte önskar sådan anslutning
har möjlighet att anmäla sin
reservation — han har alltså full frihet
på denna punkt.

Vad reservanterna och herr Sjöholm
syftar till är en lagstiftning mot organisationernas
frihet. I första hand riktar
detta sin spets mot fackföreningsrörelsen.
För min del anser jag att svensk
fackföreningsrörelse själv har förmåga
att avgöra frågor av detta slag. Det behövs
inget ingripande från riksdagens
sida, inga bestämmelser i grundlagen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den största respekt
för herr Johanssons i Trollhättan
argumentering och kunskaper. När vi
sitter tillsammans i grundlagberedningen
— ehuru på ömse sidor om bordet
— brukar vi, då vi skall inta en ståndpunkt
i någon sakfråga, ganska ofta
kunna komma överens. Men i denna
fråga går det tydligen en djup klyfta

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

mellan oss; vi har så diametralt motsatta
uppfattningar, att vi troligen aldrig
kan komma överens.

Jag skall inte förneka att vi på moderat
håll skärpt vår inställning i den
här saken — det framhöll jag redan i
mitt inledningsanförande. Vi närde ett
tag en förhoppning att socialdemokraterna
själva skulle klara upp den. Jag
erinrade i mitt förra anförande om vad
som skrevs i en ledare i Aftonbladet för
några år sedan, någonting som vi betraktade
som en gryning till en ny dag.
Men när ingenting händer på området
är det klart att vi måste skärpa vår inställning.
Den här frågan är inte något
man kan nonchalera.

Herr Johansson säger vidare att vi
ute i debatterna säger, att vi inte önskar
någon lagstiftning. Jag har ju redan
förklarat att vi inte vill ha en, såsom
jag betraktar det, negativ lagstiftning
om förbud. Det är här fråga om de
grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna,
en sak som grundlagberedningen
på ett eller annat sätt måste
komma in på när vi skall utarbeta en
ny regeringsform. Vi fick i går, som
herr Johansson vet, den första ganska
omfattande promemorian om de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna,
och den saken skall vi börja penetrera
vid grundlagberedningens sammanträde
på måndag.

•lag kan inte heller låta bli att till
protokollet läsa in en passus ur grundlagberedningens
direktiv:

»Uppenbart är, att det finns vissa värden
eller intressen, som bör respekteras
och skyddas av samhällsmakten i dess
normgivning liksom i dess utövning av
andra funktioner, så långt detta av hänsyn
till andra likaledes skyddsvärda
samhällsintressen rimligen kan ske. Såsom
exempel bland andra på intressen,
som på detta sätt är förtjänta att respekteras
och värnas, kan nämnas för det
demokratiska samhällets funktionsförmåga
så väsentliga ting som yttrandefrihet,
personlig frihet, föreningsfrihet

och församlingsfrihet.--— — Även om

ifrågavarande intressen alltså mycket
väl kan bli behörigen tillgodosedda
utan grundlagens stöd, skulle det, icke
minst med tanke på tider då demokratin
hotas inifrån eller utifrån, innebära
en styrka, om de kunde omgärdas
med grundlagens skydd.»

Att dessa grundläggande mänskliga
fri- och rättigheter skall skrivas in i
en ny grundlag måste vi väl i grundlagberedningen
så småningom komma
fram till. Då har man, som jag sade i
mitt inledningsanförande, fått en positiv
lagstiftning i stället för en negativ
lagstiftning om förbud.

Herr ÅKERLIND (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
säger att moderata samlingspartiet
skärpt sin ståndpunkt. Av vad herr
Björkman redan sagt framgår varför så
har skett. Vi har väntat på att det socialdemokratiska
partiet skulle komma
till besinning i denna fråga. Men när
så inte har varit fallet, måste vi skärpa
vår ståndpunkt.

Herr Johansson säger vidare, att vi
med lagstiftning vill upphäva organisationernas
frihet och självbestämmanderätt.
Menar herr Johansson därmed att
organisationer inte skall vara skyldiga
att följa svensk lag? Det finns ju många
andra lagar som även organisationer
måste följa.

Vad skulle hända i vårt överorganiserade
samhälle, om alla andra organisationer
också började införa kollektivanslutning?
Den frågan tog första lagutskottet
upp år 1950. Många människor
i vårt samhälle är anslutna inte bara till
en organisation och inte bara till en
facklig organisation, utan till många
organisationer på skilda områden —
kanske till både fem och sex olika organisationer.
Vad skulle hända om alla
dessa började tillämpa denna form av
värvning av medlemmar till politiska
partier och medlemmarna skulle behöva
skriva reservationer i både tre och

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. in.

fyra omgångar åt olika håll för att
slippa bli anslutna till det eller det politiska
partiet -— i den mån de alls känner
till beslutet?

Vi har i vår motion motiverat varför
vi anser att den reservationsrätt som
finns är så ihålig. Många människor
känner inte till de verkliga förhållandena.

Herr Johansson i Trollhättan sade att
var och en känner till och är delaktig
i besluten och att var och en har rätt
att reservera sig. Även den frågan har
vi tagit upp i motionen, .lag tycker att
vad herr Johansson säger visar att han
inte läst den. Besluten fattas kanske
i storavdelningar av ett mycket litet
antal personer och kan i många fall
gälla tusentals medlemmar.

Till sist vill jag ännu en gång upprepa
den fråga som jag ställde två gånger
i mitt första anförande: Vilket positivt
värde har kollektivanslutningen?

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den grundläggande
skillnaden mellan herr Johansson i
Trollhättan och oss andra är kort sagt
den att herr Johansson ser det hela från
organisationernas synpunkt och att vi
ser det från den enskilda människans
synpunkt.

.lag blev beskylld för att i mycket
vara anhängare av förbud trots att jag
är talesman för de liberala idéerna. Men
det är ju så att frihet ofta vinnes genom
förbud. Det trodde jag att en så kunnig
och rejäl person som herr Johansson
skulle erkänna. Lagstiftningen är ju
över huvud taget ofta till för att öka
friheten för många människor. På det
område vi här diskuterar skulle en lagstiftning
innebära ökad frihet för oerhört
inånga människor, som skulle
slippa att fösas in i ett parti utan att
de visste om det, men naturligtvis minskad
frihet för de partipåvar som tycker
det är roligt att sopa in en förfärlig
massa medlemmar i ett svep. Friheten

skulle alltså bli större för väldigt många
och mindre för ett litet fåtal.

Jag kan ta ett annat exempel — jag
vill gärna framhålla att det i övrigt saknar
samband med den fråga vi nu diskuterar.
När man införde förbud mot
slavhandel minskades ju slavhandlarnas
frihet men slavarnas blev mycket större,
och de var fler.

Hela det demokratiska genombrottet,
herr Johansson, är till icke ringa del
en funktion av en förbudslagstiftning;
man har inskränkt vissas makt för att
andras skulle bli större. Det tycker jag
är så självklart att vi inte skulle behöva
diskutera saken. Och detta ärende
innehåller samma problematik: öka friheten
för de många, minska den för
några få.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte hemfalla
åt en så enkel argumentering som det
är att konstatera att någon inte läst en
motion om han inte delar de uppfattningar
som uttrycks i motionen.

Det intressanta är att man nu från
moderata samlingspartiets sida klart
och tydligt låtit förstå att man skärpt sin
ståndpunkt. Men man försöker komma
förbi det faktum att man önskar en lagstiftning
på detta område genom att säga
att man vill i grundlagen skriva in
vissa allmänna fri- och rättigheter. Visst
måste det i grundlagen anges vissa allmänna
fri- och rättigheter; herr Björkman
och jag kommer att få ägna mycken
tid och kraft åt att försöka finna en
motsvarighet till nuvarande 16 §. Men
får jag fästa uppmärksamheten på att
herr Åkerlind i sin motion faktiskt begärt
att man skall skriva in i grundlagen
förbud för politiskt parti att ha kollektiva
anslutningsformer.

Herr Åkerlind menade att även organisationerna
måste följa svensk lag. Det
behöver vi väl inte diskutera. Men skall
vi i svensk lag reglera organisationernas
anslutningsformer? Det är det herr

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

Åkerlinds förslag syftar till. Eftersom
jag anser att detta är felaktigt och att
det inte är en riksdagens angelägenhet
att avgöra frågorna om anslutning till
politiskt parti, saknar jag all anledning
att svara på herr Åkerlinds fråga. Den
får besvaras inom de olika politiska
partierna. De får själva välja formerna
för sin anslutning; det är inte riksdagen
som bestämmer dessa.

Jag är glad över herr Sjöholms lilla
reservation beträffande jämförelsen
med förbudet mot slaveri. Det är väl
ändå inte slaveri att själv få besluta att
tillhöra ett politiskt parti. Det anser
inte heller herr Sjöholm, och därför
haltar hela den jämförelse han gjorde.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Johansson i Trollhättan och jag kan
komma varandra närmare, i varje fall
inte här i kammaren —- jag hoppas att
vi kan komma varandra litet närmare
i grundlagberedningen liksom så många
gånger förut.

Nu säger herr Johansson att de moderata
försöker framställa det så att vi
skulle söka dölja kravet på lagstiftning.
Men om vi i grundlagberedningen kommer
överens om att vi skall lagfästa de
grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna,
blir det då möjligt att hålla
fast vid kollektivanslutningen? Det anser
jag inte vara fallet.

Jag tycker det är anmärkningsvärt
att man skall reservera sig om man
inte vill vara med i ett parti. Det innebär
väl inget inkräktande på organisationernas
frihet om människorna själva
fritt får avgöra, huruvida de skall gå in
i ett parti eller inte.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
ansåg att det var en insinuation
av mig att säga att han inte hade läst
den motion som vi har väckt. Herr
Johansson ställde emellertid på ett sådant
sätt frågor som besvaras i motio -

nen, att man fick uppfattningen att han
inte hade läst den.

Herr Johansson sade att vi motionärer
vill reglera formerna för anslutning
till organisationer. Ja, det gäller i det
här fallet att reglera formen för anslutning
till ett politiskt parti på sådant sätt
att anslutningen sker individuellt och
frivilligt utan att majoriteten beslutar
att allesammans — även minoriteten
—- mot sin vilja skall tillhöra ett politiskt
parti som de inte har mycket till
övers för.

Enligt herr Johanssons argumentering
skulle anslutningen till det socialdemokratiska
partiet kunna ske genom
riksdagsbeslut, eftersom socialdemokraterna
har majoritet i denna kammare
och även i första kammaren. Detta vore
att driva principen om majoritetsbeslut
väl långt, men det är en parallell
till vad som nu händer i fackföreningarna.

Herr Johansson vill inte svara på frågan,
vilket positivt värde kollektivanslutningen
har. Om den socialdemokratiska
majoriteten vill behålla kollektivanslutningen,
måste man ju anse att den
har ett positivt värde även för medlemmarna
som blir anslutna. Jag efterlyser
alltså, vilket positivt värde kollektivanslutningen
har för medlemmarna. Att
den har ett positivt värde för det socialdemokratiska
pariet, som då kan mjölka
fackföreningsrörelsen på bra mycket
mer pengar än annars är klart, men vilket
positivt värde har den för de enskilda
medlemmarna?

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ta upp
exemplet om slaveri. Jag sade mycket
tydligt, att det inte har det minsta samband
med den fråga vi nu diskuterar.
Det var egentligen ett onödigt påpekande,
eftersom ingen skulle kunna komma
på en så underlig tanke. Jag anförde
detta inte som en jämförelse utan som
ett exempel i anslutning till herr Johanssons
i Trollhättan egendomliga

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

uppfattning, att förbud alltid skulle innebära
minskad frihet. Det var ett kraftigt
exempel, men ett sådant kan ibland
behövas för att folk skall begripa vad
man menar. Ingen kunde missförstå det
exemplet.

Jag kunde också anföra mängder av
andra exempel. Som jag sade är det
demokratiska genombrottet i stor utsträckning
en funktion av en lagstiftning
om förbud som drabbar enskilda
makthavare för att de många människorna
skall få ökad frihet. Det måste
väl herr Johansson erkänna. Det talas
nu allmänt om att öka jämlikheten, och
jag tror att det till stor del måste ske
via förbud som drabbar en del människor.

Det var i det syftet jag anförde mitt
exempel. Jag hoppas att jag nu har
klargjort det tillräckligt tydligt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha återkommit,
om inte herr Åkerlind hade
dragit en besynnerlig konsekvens av
mitt anförande. Här har jag i två anföranden
hävdat att det inte är riksdagen
som skall besluta i sådana frågor.
Icke desto mindre stiger herr Åkerlind
upp i talarstolen och ifrågasätter, att
jag skulle kunna tänka mig att riksdagen
skulle besluta om svenska folkets
anslutning till det socialdemokratiska
partiet. Det är hårresande att man kan
missförstå mig på det sättet.

Till herr Björkmans inlägg vill jag
bara göra den korta kommentaren, att
de fri- och rättigheter som han och jag
och några andra försöker få inskrivna
i grundlagen väl i stort sett kommer att
stämma överens med innehållet i nuvarande
16 § regeringsformen. Denna
paragraf har aldrig ansetts utgöra något
hinder för fackföreningarna att själva
besluta om formerna för politisk anslutning.
I fri- och rättighetskatalogen
måste också föreningsfrihet ingå. För
min del kan jag inle se någon motsätt -

ning mellan en sådan fri- och rättighetsdeklaration
av samma karaktär som
i nuvarande 16 § och den kollektiva anslutningsformen.

Slutligen vill jag säga till herr Sjöholm,
att jag är medvetan om att det
finns situationer då ett förbud kan öka
friheten, men jag har svårt att förstå
att ett förbud mot kollektiv anslutning
i de former som herr Sjöholm har tagit
upp i sin motion skulle öka organisationernas
och människornas frihet här
i Sverige.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det sägs ofta att vi bor
i den bästa av demokratier, och det är
väl riktigt, men där finns tyvärr mörka
fläckar. En av dem är det som vi håller
på att tala om i dag: kollektivanslutning
till politiskt parti.

Jag kan för min del inte förstå att
det stora socialdemokratiska partiet vill
medverka till att den enskilde mot sin
egen vilja skall fösas in i ett politiskt
parti. Man hänvisar till reservationsrätten
och godkänner därmed ett system
som tvingar den enskilde att begära
utträde ur ett parti till vilket han
aldrig bett att få komma och aldrig
önskat få komma. För mig ter det sig
som en fullständigt orimlig ordning, och
hur man kan vara till freds med den
kan jag icke begripa.

.lag har en god vän som jag sätter
stort värde på, ansluten till och engagerad
i folkpartiet, vice ordförande i
en lokalavdelning, engagerad i kommunalpolitiken
i betydande utsträckning.
Han vet om att han tillhör socialdemokratiska
partiet och jag vet också
om det, och vi har talat om det. Jag
har påmint honom om att han har reservationsrätt.
Det är inte min sak, säger
han. Det får de klara som har föst
in mig i ett parti, som jag inte vill tillhöra.
Det är de som får ta ansvaret för
min dubbelanslutning. .lag har aldrig
bett att få vara med och aldrig tiinkt
mig att behöva vara med, men jag har

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

blivit inföst i ett parti som jag icke vill
tillhöra. De som har gjort det får ta
ansvaret och de får se till att det blir
ändrat. Jag har ingen anledning att ingripa
i något, som jag aldrig själv har
medverkat till.

Borde inte vi alla förstå, hur orimligt
detta förhållande är? Det borde väl
inte förvåna någon, att allt fler människor
i detta land opponerar sig mot
en sådan orimlig ordning.

•lag har inget yrkande, herr talman,
men jag vill vädja till socialdemokratiska
partiet att ta denna fråga under
förnyad omprövning och se till, om inte
detta missförhållande kan rättas till.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i vad herr Sjöholm sade i
början av sitt anförande därför att det
var ganska vettigt, men sedan tog tyvärr
vettigheten slut rätt kvickt. Han
resonerade om organisationen och individen.
Det tycker jag är mycket väsentligt.
Han menade att vi slår vakt
om individen och socialdemokraterna
om organisationen. Herr Johansson i
Trollhättan tog ju också illa vid sig
med anledning av att moderata samlingspartiet
vill lagstifta, som han sade.
mot organisationernas frihet. Man kan
se det ur den synvinkeln. Man kan också
se det så, att vi vill lagstifta för individens
frihet. Både individ och organisation
är väsentliga verkligheter, men
individens frihet måste komma före organisationens.
Individens integritet
måste komma före organisationens.

Sedan vill jag säga till herr Sjöholm
med anledning av hans aggressioner
mot anslutning till religiöst samfund,
att det nästan verkar, som om herr
Sjöholm led av någon olycklig kärlek
till religionen. Det beklagar jag i så
fall. Han återkommer gång på gång till
detta. Är det så förskräckligt svårt att
förstå, herr Sjöholm, som ändå har en
intellektuellt god utrustning, att det här
är skilda ting? När en vuxen människa

ansluts till ett politiskt parti, är det ett
oberättigat förmynderskap. Det är en
vuxen människa det gäller. Men när
det gäller det religiösa samfundet är
det fråga om ett barn, som står under
föräldrarnas förmynderskap. Det är föräldrarnas
plikt att se till att detta barn
hamnar i sammanhang som de finner
utvecklande och välgörande, fostrande
individen. Så förhåller det sig ju, när
vi döper barnen i Jesu Kristi namn.

Det är rätt märkligt att herr Sjöholm
inte obstruerar mot andra anslutningar
som borde te sig mycket obefogade från
herr Sjöholms synpunkt, t. ex. att man
ger sina barn sitt eget familjenamn.
Är det inte häpnadsväckande skrämmande,
att barn utan att tillfrågas skall
behöva heta t. ex. Sjöholm för alltid
ända tills de eventuellt byter namn?

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Werner anser att det är en livsåskådningsfråga,
om man heter Sjöholm eller
något annat. Det smickrar mig i någon
mån. Vi talar om livsåskådningsfrågor
här, herr Werner. Om vi nu
skall föra debatten på samma nivå där
herr Werner förläde den, när han sade
att vettigheten hos mig tog slut rätt
kvickt, kan jag replikera med att den
aldrig startade för herr Werner, vilket
är värre.

Detta är dock en principfråga, herr
Werner! Vare sig anslutningen gäller
en politisk sammanslutning eller ett religiöst
samfund är det eu principfråga.
Det gäller alt slå fast att den enda form
av anslutning som är demokratiskt fullgod
är att en person själv av övertygelse
ansluter sig. .lag framförde till
herr Nelander nyss ett exempel, och jag
vill upprepa det för herr Werner. Om
barn till socialdemokrater eller till
medlemmar av moderata samlingspartiet
direkt blev anslutna till dessa partier
genom födseln skulle det vara en
adekvat jämförelse.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

1!)

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa att jag
anser det vara föräldrars plikt att placera
barnen i de sammanhang som de
anser är utvecklande och välgörande.

Sedan vill jag hara göra den lilla
kommentaren till herr Sjöholms uttalande,
att vettigheten aldrig började i
mitt anförande, att detta var mycket
beklagligt, eftersom jag inledde med att
instämma i herr Sjöholms yttrande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I debattens början instämde
jag med herr Nelander och hade
därför egentligen inte tänkt yttra mig,
men efter den här långa överläggningen
anser jag mig något böra redogöra
för min ståndpunkt.

Kollektivanslutning till ett politiskt
parti är ingen bra ordning, det tror jag
att vi alla kan vara överens om. Den
partipolitiska uppfattningen är vars och
ens ensak. Det är ju .socialdemokraterna
som tillämpar .systemet med kollektivanslutning,
men vi vet att det inom
det socialdemokratiska partiet, liksom
även inom fackföreningsrörelsen, finns
delade meningar om lämpligheten av
kollektivanslutning. Egentligen är det
fackföreningsrörelsen som härvidlag
spelar den primära rollen, eftersom det
är den som kollektivansluter till partiet.

Vi har ju varit överens om att lagstiftning
inte är det bästa sättet att
komma till rätta med detta problem.
Moderata samlingspartiet åker väl litet
grand berg- och dalbana i fråga om
ståndpunkterna; i år vill man ha lagstiftning
och ta in bestämmelser i
grundlagen. Nu har vi emellertid fått
ett statligt partistöd liksom också ett
kommunalt, i varje fall möjligheter till
ett sådant, och därmed kan man väl
säga att den ekonomiska aspekten på
kollektivanslutningen väsentligt förlorat
i styrka. Vi hoppas atl allt fler inom
det socialdemokratiska partiet och inom
fackföreningsrörelsen skall komma

underfund med att kollektivanslutningen
till partiet bör avskaffas, och jag
kan gärna instämma i herr Westbergs
i Ljusdal vädjan till socialdemokraterna
att verkligen överväga, om det för
närvarande inte är den rätta tidpunkten
att reformera på det här området.
I övrigt vill jag hänvisa till det särskilda
yttrandet.

Jag ber att få yrka bifall till hemställan
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7.

Herr BJÖRKMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha fortsatt
den här debatten om inte herr
Larsson i Luttra fem minuter i tolv
eller nästan ännu senare hade beskyllt
oss i moderata samlingsparitet för att
åka berg- och dalbana i denna fråga.
Det tycker jag inte skall få stå oemotsagt.

Jag förklarade redan i mitt inledningsanförande
och sedan i ett par repliker
varför vi i år har avgivit en motiverad
reservation. Jag instämde alltså
i vad herr Johansson i Trollhättan sade,
att vi har skärpt vår inställning därför
att ingenting händer. Herr Larsson i
Luttra är ju vice ordförande i konstitutionsutskottet,
och om han hade
lyssnat på vad jag sade skulle han ha
uppmärksammat att jag redan har lämnat
en förklaring. Då hade vi sluppit
att bli beskyllda för att åka berg- och
dalbana i denna fråga. Nej, herr Larsson
i Luttra, vi har hela tiden haft
samma uppfattning om det absurda i
kollekt i van slutningar.

Herr ÅKERLIND (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
beklagade att vi vill begränsa friheten
för organisationerna — alltså i
detta fall friheten för majoriteten att
förtrycka minoriteten. Det är en något
egendomlig åsikt, mot bakgrund av att
socialdemokrater här i kammaren både
1934 och 1950 ställde sig bakom riksdagens
uttalande att kollektivanslutningen

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

är odemokratisk. Man får väl inom det
socialdemokratiska partiet försöka klara
ut vad man egentligen tycker i detta
fall.

Sedan konstaterar jag än en gång att
herr Johansson i Trollhättan varken vill
eller kan tala om vad det finns för positivt
värde i kollektivanslutningen. Jag
har frågat om det fyra gånger, men herr
Johansson i Trollhättan vill eller kan
inte tala om det.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Man kan naturligtvis
tvista om uttryck, men moderata samlingspartiet
har någon gång nöjt sig
med en blank reservation i denna fråga
men förklarat sig vara emot lagstiftning
och någon annan gång givit uttryck
för sin mening på annat sätt. Det
var egentligen den saken som jag här
ville påpeka.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr Åkerlind
— som tog en replik på herr Larsson
i Luttra och sedan polemiserade
mot mig: När har socialdemokraterna
i Sveriges riksdag stött tanken på en
lagstiftning mot kollektivanslutning?

Det var den första frågan. Min andra
fråga lyder: När har socialdemokrater
i Sveriges riksdag betecknat kollektivanslutningen
som odemokratisk?

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
läste jag upp vad utskottets majoritet
uttalade vid 1934 och 1950 års riksdagar.
Riksdagen förklarade 1950 att kollektivanslutningen
inte är förenlig med
demokrati; den är alltså odemokratisk.
År 1934 begärde riksdagen en utredning
härom, men 1946 sade regeringen
ifrån att man inte ville göra något åt
denna fråga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Åkerlind inte har kunnat besvara mina
frågor. Han talade om vad som behandlats
här i riksdagen, men han kunde
inte dokumentera att socialdemokraterna
någon gång har uttalat sig för en lagstiftning
mot kollektivanslutningen.

Inte heller vad herr Åkerlind gjorde
gällande beträffande 1950 års riksdags
ståndpunkt kan vara riktig. Såväl 1950
som 1965 års riksdagar avslog motioner
som syftade till införande av förbud
mot kollektiv anslutning av fackföreningsmedlemmar
till politiskt parti.

Då jag inte trodde att vi nu skulle
diskutera vad som hände 1934, har jag
tyvärr inte några dokument tillgängliga
om detta och därför kan jag inte heller
presentera den uppläsning som torde
erfordras för att vederlägga herr Åkerlinds
påstående.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det hör ju till de sedvanliga
begivenheterna att vi varje år
i denna kammare har en debatt om
kollektivanslutningen. Dagens debatt
kunde väl i och för sig få tona bort
utan vidare inlägg, men jag har ett behov
av att framhålla att de flesta av
reservanterna går förbi själva kärnfrågan
när det gäller kollektivanslutningen.
Jag undrar om reservanterna verkligen
har fattat innebörden och konsekvenserna
av sitt förslag. Jag vill till
herr Åkerlind, som väl fortfarande är
fackföreningsmän, säga att han borde
ta upp denna debatt i sin fackförening.
Det är där som den hör hemma, icke
i riksdagen, d. v. s. på det politiska planet.
Jag vill samtidigt understryka att
fackföreningsrörelsen sannolikt är den
mest demokratiska folkrörelse som vi
har i vårt land.

Varför uppmanar jag då herr Åkerlind
att ta upp denna diskussion i sin
fackförening? Jo, därför att det förslag
som reservanterna framlägger i första

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

hand riktar sig mot den svenska fackföreningsrörelsen.
Man vill nämligen genom
en lagstiftning förbjuda vissa anslutningsformer
till det socialdemokratiska
partiet. Jag har varit med om
många beslut om kollektivanslutning,
och jag vet att det är de fackliga organisationerna
som på sina avdelningsmöten
tar upp frågan om kollektivanslutning.
Det är där besluten fattas i
vanlig demokratisk ordning. När dessa
beslut är fattade tillställs partiet ett utdrag
härav med uppgift om att respektive
avdelnings medlemmar med undantag
av dem som reserverar sig vill
bli medlemmar i socialdemokratiska
partiet.

Vill reservanterna i utskottet verkligen
förbjuda socialdemokratiska partiet
att effektuera beslut som har fattats
inom de fackliga organisationerna
i vanlig demokratisk ordning? Det är
ju det som saken i grund och botten
gäller.

Herr Åkerlind upprepar frågan vilket
positivt värde kollektivanslutningen
har. Jag är förvånad över att höra en
fackföreningsmän ställa denna fråga
och över att en person med sådan bakgrund
tydligen inte själv kommit underfund
om vad det är fråga om. De
flesta fackförbund i vårt land har i sina
stadgar skrivit in att man på fackligt
håll skall verka för ett ökat samarbete
med det socialdemokratiska partiet.
Detta är kanske tydligast uttryckt inom
Målareförbundet och Byggnadsarbetareförbundet.
Denna strävan tar sig bl. a.
uttryck genom kollektivanslutning inom
vissa fackföreningar men givetvis
också på många andra sätt. Jag vill ta
ett konkret exempel för att herr Åkerlind
skall förstå något av finessen i ett
ökat samarbete mellan facklig och politisk
arbetarrörelse.

1 ATP-striden gick den fackliga och
den socialdemokratiska rörelsen ut med
en enad front. Det gav ökad styrka att
slå tillbaka högerns och de övriga bor -

gerliga partiernas negativa förslag. År
det då underligt att fackföreningsrörelsen
i en så typisk facklig fråga som frågan
om en allmän tjänstepensionering
söker stöd av och inleder ett intimt samarbete
med det socialdemokratiska partiet?
Det hade knappast varit möjligt
att lösa frågan mot herr Åkerlinds partivänners
uppfattning, om vi inte hade
haft detta ökade och starkt befästa samarbete.

Det är sådana saker som gör att vi
ser ett positivt värde i det ökade samarbetet
mellan socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen. Och jag skulle
vilja säga till reservanterna: Läs arbetarrörelsens
historia! Samarbetet är
nämligen historiskt betingat. Jag kan
inte tänka mig annat än att ni ändå
vid något tillfälle har tagit del av arbetarrörelsens
historia — de dokument
som berättar om den största kämpande
folkrörelse som vi har haft och har i
detta land. Om man läser arbetarrörelsens
historia, tror jag inte att man behöver
ställa sig upp i Sveriges riksdag
och fråga vad det ligger för positivt
värde i ett ökat samarbete mellan den
fackliga rörelsen och socialdemokratin.

Och ni för denna debatt om tvångsanslutning
samtidigt som ni tar emot
betydande anslag från storindustrin,
där aktieägare — kanske småsparare —
har satsat pengar men inte blir tillfrågade
om de har något intresse av att
dessa pengar går till folkpartiets och
de moderatas valrörelse.

Jag skall sluta med detta och bara
än en gång understryka att vad reservanterna
är ute efter är en lagstiftning
som riktar sig mot de fackliga organisationernas
rätt att själva besluta i
egna angelägenheter. Det är inte fråga
om någon rörande omtanke om den enskilda
fackföreningsmedlemmen, utan
det är som vanligt en politisk grej som
de borgerliga partierna för fram för
att om möjligt komma fackföreningsrörelsen
till livs.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
vill försöka få denna sak att framstå
som en personlig angelägenhet bara
för mig som motionär. Han säger: Ta
upp frågan i fackföreningen! Ja visst —
det gör jag, och jag är beredd att göra
det även i fortsättningen.

I den lilla fackförening jag tillhörde
innan den gick upp i storavdelning var
det socialdemokrater som tog upp frågan
om att avskaffa kollektivanslutningen
som vi tidigare hade inom fackföreningen.
Och det är jag tacksam mot
dem för -— det visade att de hade sinne
för vad som var rätt. Men detta gäller
ju inte någon enskild person, utan det
gäller alla dem inom vårt folk som är
med i fackföreningar, vilka kollektivansluter
medlemmar, och som alltså riskerar
att deras fackförening kan ta upp
sådana här frågor och fatta ett majoritetsbeslut.

Det gäller alltså omtanke om de enskilda
medlemmarnas rätt att själva bestämma.
Jag skulle vilja fråga herr Nilsson
i Östersund, om han tror att fackföreningarna
sköter sitt arbete sämre
om medlemmarna inte är kollektivanslutna.

Vidare har herr Nilsson i Östersund
åtminstone försökt svara på frågan vad
det är för positivt värde i kollektivanslutningen.
Det har herr Johansson
i Trollhättan inte försökt, men herr
Nilsson i Östersund försöker alltså genom
att tala om samarbetet mellan det
socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen.
Då skulle jag vilja fråga:
Anser herr Nilsson i Östersund att
samarbetet blir sämre mellan det socialdemokratiska
partiet och den enskilde
fackföreningsmedlem som är socialdemokrat,
om han ansluter sig individuellt''?
.lag kan inte tänka mig att
så blir fallet.

Herr Nilsson i Östersund försöker att
ta fram det positiva. Han påstår att kollektivanslutningen
var en förutsättning
för att man kunde genomföra ATP-re -

av medlemskap i politiskt parti m. m.

formen. Skulle denna alltså inte ha
kunnat genomföras utan denna kollektivanslutning? Herr

NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta var också frågor
från en fackföreningsmän att svara på!
Vad jag reagerar mot är att herr Åkerlind
talar om fackföreningen som en
tredje person. År man medlem i en facklig
organisation talar man om denna
som sin egen organisation. Jag undrar
var herr Åkerlind var vid de tillfällen
som han åberopat då socialdemokraterna
i hans fackförening lär ha gjort något
övergrepp. Vilket detta övergrepp
var uppfattade jag inte från min plats
i bänken.

År man fackligt organiserad bör man
vara med på mötena, delta i diskussionerna
och i de beslut som fattas. Av
denna anledning uppmanar jag herr
Åkerlind att ta upp debatten om kollektivanslutning
där den hör hemma,
nämligen inom fackföreningen. Jag tror
vidare inte att man skall gradera medlemmarna
på det sätt som herr Åkerlind
gör och ställa frågan: År en enskilt
ansluten medlem sämre än en kollektivansluten?
Jag tror att denna frågeställning
är felaktig.

Inom vårt parti har i varje fall alla
medlemmar samma rättigheter och samma
värde oavsett anslutningsformen.
Om det förhåller sig på annat sätt inom
det moderata samlingspartiet får ni stå
för detta själva.

När jag talade om ATP-reformen, menade
jag givetvis att kollektivanslutningen
och det därav följande ökade samarbetet
mellan fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin gav den ökade
styrka som var nödvändig under ATPdebatten
för att kunna slå tillbaka högerns
och folkpartiets angrepp mot
tjänstepensioneringens införande.

Herr ÅKERLIND (in) kort genmäle:
Herr talman! Låt oss bara konstate -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

ra atf herr Nilssons i Östersund senaste
anförande inte är något sakligt bemötande.

Herr Nilsson säger att varje medlem
behandlas på samma sätt inom hans
parti vare sig de är anslutna på det ena
eller det andra sättet. Han frågar om
det är på samma sätt inom moderata
samlingspartiet.

Vi har inte några sådana problem
inom moderata samlingspartiet, eftersom
det bara finns en anslutningsform,
nämligen den enskilda individuella, frivilliga
anslutningsformen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Även om jag är medveten
om att kammaren vid det här laget
är trött på herr Åkerlinds s. k. debattkonst,
har jag begärt ordet.

Herr Åkerlind har gång efter annan
ställt frågan vilket värde det ligger i
att tillhöra ett politiskt parti. Den frågan
är lika naiv som den talare som
ställer den. Jag trodde att herr Åkerlind
hade insett att det har ett värde att
tillhöra ett politiskt parti.

Vad gäller då debatten i fråga om
kollektivanslutningen? Ja, den gäller väl
skillnaden mellan att lämna bidrag till
en organisation och att ha medlemskap
i den. Eller har herr Åkerlind den meningen
att fackföreningsrörelsen icke
heller skulle få lov att lämna bidrag
till det socialdemokratiska partiet? På
den punkten har herr Åkerlind hittills
varit synnerligen tyst, men fram med
språket!

Skillnaden är alltså att kollektivanslutning
medför medlemskap och inflytande
i organisationen, .lag kan tala
oni att Malmö arbetarekommun kollektivt
tillhör FN-föreningen, och ABF.
Varför är vi kollektivanslutna till dem?
Vi kunde Väl ha lämnat bidrag till dessa
organisationer utan att vilja vara
medlemmar i dem? Anledningen till att
vi är kollektivt anslutna är givetvis att
vi vill ha inflytande i dessa organisationer,
att vi vill kunna delta i deras

överläggningar och göra vår syn gällande.
Så enkel är saken. För den enskilde
medlemmen i fackföreningsrörelsen
är det väl bättre, om organisationen
har inflytande i partiet än om
det bara lämnar anslag utan att ha något
inflytande? Jag kan inte inse att
här föreligger någon annan skillnad.-Jag vill påstå att herr Åkerlinds resonemang
närmast går ut på att fackföreningsfolket
skulle få mindre inflytande
i de politiska organisationerna.

Till herr Westberg i Ljusdal vill jag
säga, att även om han talade som en
präst här i talarstolen var det en ganska
förljugen historia han förde till
torgs. Kan man bevisa att någon medlem
tillhör något annat politiskt parti,
blir han utesluten utan att själv behöva
vidta några som helst åtgärder i
det stycket. Läs det socialdemokratiska
partiets stadgar, och herr Westberg
finner att så är förhållandet. För inte
det resonemanget vidare! Men herr
Westberg har ju ett speciellt sätt att
diskutera i dessa angelägenheter som
jag inte skall uppehålla mig mera vid.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Adamsson anser att han talar som. Han
vet emellertid mycket väl hur andra
talar, och det får stå för hans räkning.

När herr Adamsson gör gällande att
jag har fört fram en förljugen historia
tar han fel. Det förhåller sig tyvärr så
som jag beskrev, herr Adamsson, och
det iir inget enstaka fall utan förekommer
i många sammanhang. Det är detta
som är så orimligt, herr Adamsson:
att en människa skall behöva tillhöra
ett parti där hon inte vill vara med.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson undrar
vad jag tycker om bidrag, men det är
en fråga som vi inte har tagit upp i
detta sammanhang. Det är något helt
annat Om man beslutar att man skall

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

bidra med pengar än om man bestämmer
att personer skall anslutas till en
organisation. Det är två skilda frågor.

Inom alla möjliga organisationer förekommer
det bidrag hit och bidrag dit.
Det är i och för sig diskutabelt, om —
som i dessa fall — ett representantskap
beslutar om bidrag, som kanske en majoritet
av medlemmarna inte vill vara
med om, men det är ändå en himmelsvid
skillnad mot att ansluta människor
till ett politiskt parti.

Jag vet inte om herr Adamsson var
närvarande under den tidigare delen av
debatten, eftersom han påstår att jag
anser att medlemskap i ett politiskt
parti inte har något positivt värde. Fyra
eller fem gånger har jag nämligen
ställt frågan: Vad är det för positivt
värde med kollektivanslutning i jämförelse
med enskilt medlemskap? Det är
en helt annan sak.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan returnera den
frågan till herr Åkerlind och säga: Kan
herr Åkerlind förklara vilken skillnaden
skulle ha blivit för mig personligen
om jag hade tillhört det socialdemokratiska
partiet som enskild medlem i
stället för att som nu tillhöra det som
kollektivansluten via Handelsarbetareförbundet?
Diskussionen gäller ju organisations-
och föreningsrätten. Herr
Åkerlind vill inte bestrida att de fackliga
organisationerna kan besluta om
kollektiv anslutning till FN-föreningen
och ABF — så har jag uppfattat vad
han har sagt. Men när det gäller att
de fackliga organisationerna skall kunna
besluta om att de vill tillhöra ett politiskt
parti vill herr Åkerlind inte längre
vara med. Men det är ju förklarligt
på grund av herr Åkerlinds politiska
ställningstagande.

Till herr Westberg i Ljusdal vill jag
säga ännu en gång att om någon offentligen
gör gällande att han eller hon
tillhör ett annat politiskt parti blir ve -

derbörande utesluten ur det socialdemokratiska
partiet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är egentligen en
mycket underlig debatt som förs. Vi
talar ofta om demokrati, intressegemenskap
och politisk verksamhet över huvud
taget. När herr Werner säger att
det är förskräckligt att barn hela livet
skall heta Sjöholm kan man förstå honom,
därför att herr Sjöholm under senare
år alltmer har närmat sig ett polissamhällstänkande
och en önskan om
dirigering som vi borde akta oss för.

Den fackliga och den politiska arbetarrörelsen
har alltifrån sin början haft
en intressegemenskap, och det är självklart
att de skall fortsätta att arbeta efter
de linjerna. Jag vill erinra om att
Branting 1918 talade om hur han uppfattade
demokratin och arbetsformerna.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av herr Åkerlinds anförande.
Efter vad jag kan förstå är han syndikalist
om han står för det cirkulär som
han har skickat ut och det material
som har bifogats detsamma. Jag förstår
att herr Åkerlind som syndikalist
har den uppfattning som han gör sig
till tolk för. Att herr Åkerlind som medlem
tillhör den reformistiska fackföreningsrörelsen
visar också hur högt det
är i taket inom arbetarrörelsen.

Eftersom man är så oerhört känslig
skulle jag vilja fråga om en annan sak.
Jag har läst reservationen och ställt mig
frågan: Varför har inte herr Åkerlind
eller någon annan tagit upp frågan om
den s. k. borgerliga samverkan? Den innebär
ju en verklig kränkning av den
personliga friheten. Om någon röstar på
en centerpartist kanske han i själva verket
lägger sin röst på en högerman. Eller
om någon röstar på en folkpartist
kanske rösten tillgodoräknas en högerman.
Det är ju en verklig kränkning.
Hur kan man då i detta sammanhang
vara så oerhört känslig? De politiska
partierna förelägger valraanskåren sina

Onsdagen den 25 februari 1970 Nr 8 2a

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m,

program. Väljarna inbillar sig att de
röstar på det och det partiet, och så
väljs det en person som företräder en
annan uppfattning.

Jag tycker att man borde vara litet
mer försiktig i dessa sammanhang. Jag
skulle vilja säga speciellt till motionärerna
och reservanterna: Försök erinra
er den gamla sanningen, att demokrati
förutsätter politisk verksamhet. Det vore
farligt om man i grundlagen fick inskriven
en överförmyndarbefogenhet
för de borgerliga gentemot arbetarrörelsen.
Jag har varit med så länge att jag
minns den tiden då vi saknade möjligheter
att samlas till möten; vi fick inte
ens träffas på landsvägskanten. Det var
inte socialdemokratiskt styre den gången.
Vi vill inte ha den tiden tillbaka.
Sluta därför upp med detta kollektivanslutningsprat
och använd i stället
skurborsten och dammtrasan inom de
egna partierna, innan ni fortsätter med
detta spektakel i den svenska riksdagen! Herr

OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har deltagit i
många debatter rörande kollektivanslutningen,
både här i kammaren och på
andra ställen, med herr Erlander och
många andra. Eftersom detta väl är sista
gången som jag har tillfälle att göra
det i riksdagen, skall jag be att få göra
en ganska kort deklaration. Herr Lundberg
och andra ursäktar mig säkerligen
om jag därvid inte tar upp deras argumentering.

Jag vill emellertid först instämma i
det särskilda yttrandet. Man vill i det
längsta hoppas att frågan skall kunna
lösas utan lagstiftning genom tilltagande
insikt inom det socialdemokratiska
partiet om vad som är den mest demokratiska
ordningen.

Herr talman! I praktiskt taget alla de
debatter i denna fråga som jag deltagit
i bär jag ställt en fråga som jag aldrig
har fått något svar på. Jag väntar inte
något svar i dag heller, eftersom det re -

dan debatterats så länge. Jag tror att
frågan är väsentlig och på sätt och vis
innebär en hopsummering av debatten.
Frågan lyder: Vad är det för fel på
ståndpunkten att varje medborgare skall
ha rätt att själv bestämma om han eller
hon vill tillhöra något politiskt parti
och i så fall vilket? Vad är det för fel
på ståndpunkten att betrakta detta som
en individuell rättighet?

Jag har aldrig fått vad jag anser vara
ett svar på den frågan. Jag talar inte om
ekonomiskt understöd från fackliga till
politiska organisationer — det är, som
redan framhållits, en annan fråga.

Herr Johansson i Trollhättan har
framhållit — det är den enda punkt på
vilken jag skall ta upp vad som sagts i
debatten — att han inte kan inse att en
kollektivanslutning innebär någon frihetsinskränkning,
trots att den innebär
att fackföreningen bestämmer för hela
gruppen och tvingar dem som inte vill
vara med därom att reservera sig. Denna
hans ståndpunkt är verkligen överraskande.
Nog måste det väl innebära
mera frihet om varje individ själv får
bestämma om partianslutning än om
han genom en facklig organisation, som
han bör tillhöra för att visa facklig solidaritet,
föses in i ett parti. Vill han
inte det, måste han i så fall reservera
sig. Det har under många år i många
organisationer varit så att han måste
reservera sig en gång om året. På nyårsnatten
åker man på nytt in i partiet
och måste gå och reservera sig igen den
2 januari. Denna praxis lär ha avtagit
under senare år, men den var mycket
vanlig tidigare.

lteservationen är en åtgärd som allmänt
betraktas såsom innebärande att
vederbörande inte är socialdemokrat.
Systemet innebär alltså en inskränkning
i rätten till politisk anonymitet. Det kan
invändas att det även finns socialdemokrater
som reserverar sig, varför det inte
är alldeles säkert att den som reserverar
sig är en icke-socialdemokrat. Nåja,
men det uppkommer eu mycket stark

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

misstanke om att den som reserverar
sig gör det därför att han icke är socialdemokrat
och följaktligen icke vill
tillhöra det socialdemokratiska partiet.
Det går inte att komma ifrån att reservationsplikten
för den som vill undgå
att fösas in i partiet innebär en viss frihetsinskränkning,
en viss inskränkning
i rätten till politisk anonymitet. — Observera
att antalet reservationer är
ganska litet, medan däremot antalet personer
som tillhör fackliga organisationer
under LO men icke röstar med socialdemokraterna
enligt alla opinionsundersökningar
är ganska betydande.
De som stöder de andra fyra partierna
men inte reserverar sig måste vara
många. Detta antyder att reservationen
av vederbörande själv betraktas som något
negativt. Man bryr sig därför inte
om att gå fram med sin reservation.
Man tycker skälen däremot är tungt vägande.
Det blir alltså inte bara en ren
formalitet.

Herr talman! Det går inte heller att
bestrida att avsikten med kollektivanslutningen
är att fösa in ett stort antal
människor i det socialdemokratiska
partiet. Om detta inte vore avsikten behövde
man inte ha kollektivanslutning.

Med rätta uppställes det krav på facklig
solidaritet, men denna fackliga solidaritet
går att förena med politisk frihet
utan inkräktande på rätten till politisk
anonymitet, helt enkelt genom
att man avstår från kollektivanslutning.
Det kan därför inte bestridas att det
mest demokratiska är att låta varje människa
själv avgöra om han eller hon vill
tillhöra ett politiskt parti och i så fall
vilket. Det går — jag upprepar detta —
att förena kravet på facklig solidaritet
med respekt för individens politiska frihet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det skulle väl vara oartigt
att inte replikera herr Ohlin, så
mycket mera som han har låtit förstå

att detta skulle vara hans sista inlägg
här i riksdagen i denna fråga. Han begärde
inte något svar, och jag är ganska
övertygad om att herr Ohlin inte
kommer att godkänna det svar som jag
kommer att försöka ge.

Som bakgrund till sin fråga tecknade
herr Ohlin situationen på ett sätt
som på mig närmast gjorde intryck av
en karikatyr. Han använde sådana ord
som »fösas in», och han talade om vad
som hände på nyårsnatten. Detta är
fel, herr Ohlin -— det går inte till så.
Reservationsrätt finns.

Då kommer jag fram till mitt svar,
som jag helt kort vill formulera på detta
sätt. Det är självfallet inget fel utan
tvärtom riktigt att varje person väljer
sitt politiska hemvist. Det sker också genom
kollektivanslutningen. På grund av
den reservationsrätt som finns kan ju
den som har ett annat politiskt hemvist
komma ut ur det socialdemokratiska
partiet och behöver inte tillhöra detta.
Inom vissa fackföreningar upplever
man emellertid en så stark samhörighet
med den politiska arbetarrörelsen —
med socialdemokratin — att man finner
det helt naturligt att genom kollektivt
beslut ansluta sig dit.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Adamsson med anledning av herr
Westbergs i Ljusdal anförande som föranledde
mig att begära ordet.

Herr Adamsson menade att herr Westbergs
exempel var ett undantagsfall och
att det inte är riktigt att man tvingas
tillhöra ett parti som man inte vill tillhöra.
Då vill jag anföra ett exempel
från den valkrets där herr Adamsson
själv under många år har varit ordförande
i arbetarekommunen, nämligen
från Malmö. På den lista där jag kandiderade
till riksdagens andra kammare
stod en person som var anställd i ett
kommunalt verk i Malmö. När valrörelsen
började fann han i sitt avlöningskuvert
att han hade fått vidkännas av -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Stadgande i grundlag angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m.

drag för avgift till den socialdemokratiska
partiorganisationen, d. v.s . Malmö
arbetarekommun. Han begärde då att
få reda på när han hade blivit ansluten.
Det visade sig att han blivit ansluten
under sommaren vid ett mycket dåligt
besökt möte, och han kände inte
till att han skulle ha varit med där för
att reservera sig. Han begärde utträde
och uttryckte det på följande sätt:
»Härmed anhåller jag att få utträda ur
det parti som jag aldrig har gått in i.»

Hans ärende valsade sedan mellan
den lokala fackliga organisationen och
den centrala fackliga organisationen.
Om det vore rätt som herr Adamsson
säger, att den som tillhör ett annat politiskt
parti blir utesluten ur det socialdemokratiska
partiet hade det väl varit
naturligt att vederbörande någon gång
under valrörelsen hade fått reda på att
hans önskan att få utträda ur det socialdemokratiska
partiet hade villfarits,
eftersom han stod på en folkpartilista
vid valet till riksdagens andra kammare.

Med detta har jag bara velat säga att
sådana här konflikter tydligen inte är
så sällsynta som herr Adamsson vill
göra gällande. Herr Westberg har alldeles
rätt: erfarenheterna från upprepade
tillfällen säger oss att vi har anledning
att vädja till det socialdemokratiska
partiet att se till att det blir en
ändring i denna sak. Jag ansluter mig
i detta hänseende helt till den sympatiska
vädjan som herr Westberg framställde.
Jag tror inte på lagstiftningsåtgärder,
men jag kan inte tänka mig
att det socialdemokratiska partiet kan
framhärda i att behålla eu orimlighet
av det slag som kollektivanslutningen
innebär.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skulle kunna gå så
långt att jag säger att jag skall ta tillbaka
allt vad jag här har sagt när herr
Löfgren visar kvittot som denne med -

lem har fått på att han tillhör det socialdemokratiska
partiet.

Vederbörande var kollektivansluten,
och då betalas avgiften in kollektivt för
hela avdelningen. Han har alltså aldrig
fått något sådant kvitto.

Jag vill också säga att samtliga i
Malmö arbetarekommun som vi känner
och som tillhör andra politiska partier
utesluts ur vår organisation.

Herr LöFGREN (fp):

Jag vet inte om herr Adamssons förklaring
gjorde saken bättre, att man
inte ens får kvitto på att man har betalat
avgift.

Hade det förhållit sig så som herr
Adamsson säger, hade det väl varit
rimligt att vederbörande i varje fall någon
gång under ett par månaders tid
under valrörelsen hade fått reda på att
han hade fått sin önskan om att utträda
ur det socialdemokratiska partiet
villfaren, men mig veterligt inträffade
aldrig något sådant. Han satt på mitt
kontor nästan en hel dag och försökte
vid upprepade telefonsamtal få kontakt
med den fackliga organisationen för att
få reda på om han fick utträda ur det
socialdemokratiska partiet, där han enligt
sin egen uppfattning aldrig hade
intrält, men något besked lyckades vi
aldrig få.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det förhåller sig rent
tekniskt så att de kollektivt anslutna
medlemmarna får ett partimärke i sin
fackföreningsbok. Det kan de hämta
hos den fackliga organisationen. Hade
vederbörande gjort detta, hade han också
haft ett bevis för att han tillhörde
det socialdemokratiska partiet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Kvinnlig tronföljd

svarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Sveningsson och
Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 29 nej, varjämte 27
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Kvinnlig tronföljd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
om kvinnlig tronföljd.

I detta utlåtande behandlades motionerna
I: 540 av herr Bohman och 11:636
av herr Holmberg, vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att grundlagberedningen
erhåller i uppdrag att utarbeta
förslag till de grundlagsändringar som
erfordras för att införa kognatisk tronföljd
i vårt land, dock utan att successionen
i första led rubbas».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:540 och II:
636.

Iteservationer hade avgivits

1) av herrar Sveningsson och Björkman
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:540 och 11:636 anhålla
hos Kungl. Maj :t att grundlagberedningen
finge i uppdrag att utarbeta förslag
till de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa fullt kognatisk tronföljd
i vårt land utan att bryta den nuvarande
successionen i första led;

2) av herrar Larsson i Luttra (ep)
samt Helander och Sterne (båda fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:540 och 11:636 anhålla
hos Kungl. Maj :t att grundlagberedningen
finge i uppdrag att vid prövning av
frågan om statschefens ställning undersöka
vilka grundlagsändringar som erfordrades
för att införa fullt kognatisk
tronföljd i vårt land utan att bryta den
nuvarande successionen i första led.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Man kan kanske förmoda
att detta ämne inte förmår engagera
kammaren i fullt samma utsträckning
som det föregående. Det borde ju
vara självklart att man inte skall göra
någon skillnad mellan könen vad beträffar
arvsrätten till tronen. Det borde
också vara självklart att grundlagberedningen
borde ta upp frågan i sina
förslag till grundlagsändringar. För att
man skall vara säker på att så blir fallet,
bör grundlagberedningen ges ett sådant
uppdrag.

I reservationen 2 har uppdraget begränsats
till att gälla frågan om vilka
grundlagsändringar som erfordras för
att införa full kognatisk tronföljd utan

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

att bryta den nuvarande successionen
i första led.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma med herr
Larsson i Luttra, och jag skall inte alls
bli mångordig.

Också denna fråga är ju en gammal
bekant. Åtskilliga gånger under det senaste
decenniet har den genom motioner
förts fram i riksdagen. För min
del har jag samma ståndpunkt som jag
tidigare tillkännagett. Jag förmenar att
i en tid, då könsdiskriminering på allt
sätt motarbetas och blir allt mindre vanlig,
den fullt kognatiska typen av kvinnlig
tronföljd är den riktiga. Den tidigare
regentens äldsta barn, oavsett kön,
ärver kronan. Den nuvarande successionen
i första led bör emellertid enligt
vår mening inte brytas.

Grundlagberedningen som har att
pröva statschefens ställning bör få i
uppdrag att därvid undersöka vilka
grundlagsändringar som erfordras för
att införa sådan tronföljd.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till reservationen 2.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Det finns en framstående
socialdemokrat i denna kammare
som borde lyssna till mina inlägg med
en viss sympati, nämligen förre statsministern
Tage Erlander, inte på grund
av att han skulle dela min uppfattning
vare sig i den förra frågan eller i den
som jag nu skall tala om, nämligen den
kvinnliga tronföljden, utan på grund av
att jag har försökt följa herr Erlanders
vädjan till ledamöterna att försöka inskränka
sig till korta inlägg i debatterna.
Jag använde ungefär fem minuter
i inledningsanförandet angående
kollektivanslutningen och hade ett par
korta repliker. Jag måste tillstå, herr
talman, att jag många gånger var frestad
att gå upp i debatten igen, när så

Kvinnlig tronföljd

många socialdemokrater steg upp, särskilt
herr Nilsson i Östersund, men jag
behärskade mig. Men man har ju inte
mycket för att man är hänsynsfull och
hygglig. Jag lyckades inte begränsa diskussionen
i alla fall, utan debatten om
det ämnet höll ju på i nästan två timmar.

Hur det blir med denna debatt om
den kvinnliga tronföljden vet jag inte.
Det kan bli likadant med den, men jag
skall försöka att inte provocera en lika
lång debatt. Efter de många och ingående
debatter som förekommit här i kammaren
om kvinnlig tronföljd, inte minst
förra året, är det knappast möjligt att
föra fram några nya argument som
skulle kunna övertyga regeringspartiet
om det angelägna i att införa kvinnlig
tronföljd.

Beträffande statsformen hävdar moderata
samlingspartiet, liksom tidigare
högerpartiet, att den svenska monarkin
är en omistlig del av vår demokrati
och att den i vissa avseenden är direkt
bidragande till en sund demokratisk
utveckling. Jag tänker på den minskade
maktkoncentrationen till statschefssysslan
och den politiska hierarkins högsta
topp, vilket blir en följd av att statschefsposten
innehas av en ärftlig monark
och inte av en genom val utsedd
och ofta inflytelserik politiker. Det förhållandet
att monarken saknar politiska
bindningar gör att han har större
förutsättningar än en vald president att
fungera objektivt i ett parlamentariskt
system. Framför allt brukar människor
uppfatta en president som betydligt mer
partisk än en opolitisk monark, sedan
må presidenten vara hur opolitisk som
helst. Genom att vara mer övervakad
och genom att den politiska tyngdpunkten
förläggs till riksdagen och inte till
statscliefen-regeringen blir den genom
arv utsedde monarken paradoxalt nog
ett slags garant för parlamentarismens
bestånd. Den representativa demokratins
högsta poster upplevs av många
människor som ytterst svårkontrollcr -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Kvinnlig tronföljd

bara. En monark riskerar sin existens
vid otillbörliga försök att vrida utvecklingen
i viss riktning, medan en president
i varje fall kan räkna med sina
meningsfränders sympati.

Monarkin måste sålunda tryggas. Därför
betraktar vi det som angeläget både
att slä vakt om monarkin och att trygga
den för framtiden, och det bör ske
genom införande av full kognatisk tronföljd,
som nu finns i sex av Europas
nio monarkier. Det är en brist att vi
inte har denna ordning som vi dock
hade vid flera tillfällen under 1500-,
1600- och 1700-talen. Kvinnlig tronföljd
bör vara naturlig i en modern, parlamentarisk
demokrati som vill bevara
monarkin som styrelseform.

I reservationen nr 1, till vilken jag
yrkar bifall, har herr Sveningsson och
jag hemställt att grundlagberedningen
får i uppdrag att utarbeta förslag till
de ändringar som erfordras för införande
av full kognatisk tronföljd, dock utan
att bryta den nuvarande successionen
i första led. En sådan ordning kräver
ändring i grundlagarna. Monarkin är
så djupt förankrad hos det svenska folket
att jag är övertygad om att en drottning
på Sveriges tron skulle omgärdas
och omfattas av samma förtroende, beundran
och tillit som den nuvarande
monarken.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Som framhållits av de
föregående talarna innebär motionen
inga nyheter för kammarens ledamöter,
eftersom vi varje år haft att behandla
liknande motioner alltsedan år
1964, av någon anledning med undantag
för år 1965.

I årets motion upptas liksom i de tidigare
motionerna förslaget om grundlagsändringar
för införande av kognatisk
tronföljd i vårt land, dock utan att
successionen i första led rubbas. Det
är konstiga ord man använder i moderata
samlingspartiet, när man talar om
vilken typ av kvinnlig tronföljd man

vill ha. Eftersom dessa motioner har
återkommit varje år har jag dock lärt
mig betydelsen av dem. Men jag förstår
inte det som står i klämmen i motion
11:636, att successionen inte skall rubbas
i första led. Såvitt jag förstår uppfyller
den kognatiska tronföljden i sig
själv och utan detta tillägg vad motionärerna
avser. Man vill slå vakt om
kronprinsens rätt till tronen, trots att
prinsessan Christina är äldre, men det
sker ju med den kognatiska tronföljden.
Däremot begär man inget skydd
för prinsessan Christina, som man tror
sig motionera om men som med kognatisk
tronföljd måste avvakta också eventuellt
legitima manliga arvingar till
kronprinsen, om den situationen vi talar
om en dag skulle bli aktuell.

Reservationen var i fjol och är även
i år annorlunda än motionen. Reservanterna
talar om full kognatisk tronföljd
och skriver helt följdriktigt att
den nuvarande successionen inte får
rubbas. Inte heller moderata samlingspartiets
reservation ger prinsessan
Christina någon chans, eftersom första
ledet inte skall brytas. Jag frågar som
förr om åren: Vad är det för fel på
prinsessan Christinas uppfostran; vad
är det som gör henne olämplig? Hon
är ju den äldsta i familjen av de hemmavarande.
Om hon räknas in kan det
ju alltid bli tal om någon rättvis ordning,
i varje fall inom familjen.

Sedan sade herr Björkman att fuli
kognatisk tronföljd tillämpas i de flesta
av monarkierna i Europa, men i herr
Holmbergs motion i år står det så här:
»Den fullt kognatiska tronföljden har
veterligen inte förekommit i något land
och strider dessutom mot svensk tradition.
Skäl talar däremot för den kognatiska,
som uppfyller önskemålet att
tronpretendenten kan uppfostras och
utbildas för sitt värv.» Det är sålunda
något helt annat än vad reservanterna
har skrivit. Jag undrar hur del kommer
att gå när vi om en stund skall votera
i detta ärende. Hur skall herr Holm -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

berg då kunna rösta för reservationen?
Samma reservation fanns förra året,
men herr Holmberg har ändock i år gått
in för den kognatiska tronföljden, som
avser något annat än vad reservanterna
yrkar.

Även i reservation 2 av herrar Larsson
i Luttra, Nelander och Sterne är
man rädd för att rubba den nuvarande
ordningen rörande tronföljden i vårt
land, men reservanterna talar ändå om
att arvsrätten bör vara lika mellan könen.
De skriver att de vill överlämna
hela frågan till grundlagberedningen,
men skrivningen i båda reservationerna
är på sätt och vis en beställning i
reservationernas syfte. För utskottets
socialdemokratiska del har det emellertid
varit angeläget att grundlagberedningen
får presentera ett förutsättningslöst
förslag om hur vi skall ha det med
statschefen och hans ställning i en modern
parlamentarisk demokrati. Det är
föremål för behandling i grundlagberedningen.
Att frågan om kvinnors möjlighet
att bli statschef tas upp också
vid de överväganden, som då måste göras,
är helt naturligt.

När frågan om riksföreståndare behandlades
skrev utskottet klart och tydligt
att denna post också skulle kunna
innehas av kvinna. Denna möjlighet
återstår ju för utskottet om grundlagberedningen
till äventyrs inte för in
något stadgande om detta. Grundlagberedningen
är ju ändå parlamentariskt
sammansatt, och det bör därför kunna
finnas företrädare för reservanternas
mening även där.

Min personliga uppfattning är att en
kvinna i det statsskick som vi en gång
bestämmer oss för skall kunna inneha
posten som statschef lika väl som en
man. Att denna fråga, såsom jag framhållit,
bör tas upp i ett vidare sammanhang
inom grundlagberedningen är
för mig lika väl som för utskottets socialdemokratiska
ledamöter i övrigt alldeles
klart. .lag skulle kanske kunna
uppehålla mig längre vid skillnaden

Kvinnlig tronföljd

mellan motionen och reservationen,
men jag skall inte ytterligare förlänga
debatten.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Med den observationsförmåga
som fru Thunvall besitter har
fru Thunvall upptäckt att det förekommer
divergenser mellan motionens kläm
och reservationen. Jag vill inte förneka
att det förhåller sig på det sättet. Om
fru Thunvall tittar på när motionen
väcktes, skall hon upptäcka att den inlämnades
sista motionsdagen. Det kan
naturligtvis också inom vårt parti inträffa
olycksfall i arbetet på samma sätt
som man på socialdemokratiskt håll
tydligen ansåg ha skett i Aftonbladet
beträffande kollektivanslutningen. Ni
har på socialdemokratiskt håll inte samma
bekymmer och press som vi har
på oppositionssidan i den motionshets
som råder under den korta allmänna
motionstiden och som vi snart åter igen
kommer att få uppleva i samband med
framläggandet av skattepropositionen.
Motionen har på grund av dessa pressade
förhållanden inte riktigt kommit
att stå i överensstämmelse med våra innersta
intentioner.

Reservationen står emellertid, fru
Thunvall, helt i överensstämmelse med
det beslut som med klar majoritet fattades
av partistämman. Detta beslut fattades
så sent på året att det inte förelåg
i skrift när motionen utarbetades. Det
behöver alltså inte råda någon tvekan
om var vi står i frågan om den fullt
kognatiska tronföljden.

Vi har vidare, såsom fru Thunvall
vet, alltid ställt oss en smula tveksamma
om grundlagberedningen har alt ta
upp detta spörsmål i samband med frågan
om statschefens ställning och befogenheter.
Den senare frågan ingår i
grundlagberedningens uppdrag och är
om jag inte minns fel, herr Johansson

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Kvinnlig tronföljd

i Trollhättan, upptagen på dess föredragningslista
nästa måndag. Nu börjar
det röra på sig ordentligt inom
grundlagberedningen.

Det är möjligt att man kan tycka att
det är naturligt att frågan om den kognatiska
tronföljden skall tas upp i samband
med statschefens ställning. Vi har
emellertid aldrig varit riktigt övertygade
om det. I grundlagberedningens
direktiv anges bara helt allmänt att man
skall ta upp frågan om statschefens
ställning och befogenheter. Som bekant
rådde delade meningar om formuleringarna
just på denna punkt i grundlagberedningens
direktiv, där det hänvisas
till en socialdemokratisk motion,
väckt av fru Nancy Eriksson och trettio
andra socialdemokrater, och utskottets
utlåtande över denna. Denna motion
syftade till införande av republik.

Jag tycker inte att man i denna fråga
behöver tassa omkring som katten kring
het gröt. Vill man ha kvinnlig tronföljd,
kan man direkt hemställa att
grundlagberedningen skall utarbeta de
förslag till grundlagsändringar som
krävs för detta. Man behöver inte gå
den omväg som det innebär att ta upp
kravet i samband med behandlingen av
frågan om statschefens ställning. Det
betyder bara att frågan kommer att avgöras
någon gång i en avlägsen framtid.
Vi tycker att det brådskar med
detta ställningstagande, och det är därför
vi begärt att grundlagberedningen
skall ta upp denna fråga och utarbeta
behövliga grundlagsändringar så snart
som möjligt.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om
bifall till reservationen 1.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(m).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Fru Thunvalls invändning
mot vad som anförs i reservationerna
avser vårt uttalande att successionen
i första led inte bör rubbas.

Grundlagberedningen blir inte färdig
förrän om något år, och grundlagsändringarna
kan inte genomföras förrän
tidigast 1973/74, kanske inte förrän
1976/77. Tycker inte fru Thunvall att
det med hänsyn härtill ter sig ganska
naturligt att man inte går så brådstörtat
fram att successionen i första led
brytes? Vad vi reservanter stryker under
är ju att vi vill ha kvinnlig tronföljd.
Jag förmodar att fru Thunvall
vill detsamma och att det bara är något
av den obotfärdiges förhinder då hon
hänger upp sitt motstånd på vad vi uttalat
om successionen i första led.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det är absolut inte något
av den obotfärdiges förhinder, herr
Larsson i Luttra, ty jag anser i motsats
till er som stöder reservationerna att
det inte är en jämlikhetsfråga eller en
diskrimineringsfråga att vi har denna
ordning för närvarande. Jag vill se vad
vi skall ha för ett statsskick, innan jag
tar ställning härvidlag, men det är för
mig självklart att det skall finnas möjlighet
även för en kvinna att inneha den
statschefsställning som vi kommer att
välja. Det kan emellertid inte vara okänt
för herr Larsson i Luttra att jag hoppas
att det inte blir fråga om ärftlig tronföljd.

Men när vi nu har det på detta sätt i
vårt land skulle jag hellre se, om man
menar något med sitt tal, att man ginge
ifrån den föreslagna ordningen. Vill
man inte göra det därför att man är
rädd för att kronprinsen inte skall få
sin befattning? I så fall finns det väl
andra som har fått bli besvikna därför
att deras förhoppningar inte infriats på
det sätt som man nu värnar så kraftigt
om då det gäller kronprinsen.

När denna fråga behandlades på
1950-talet hade man också uppe frågan
om full kognatisk tronföljd — men man
gjorde undantag för de tre prinsar som
då fanns. Det är därför jag inte är helt
säker på att de herrar och damer som

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

tänker rösta för någon av reservationerna
skulle ha haft samma uppfattning om
att successionen i första led inte bör
brytas, om vi i dag haft fler prinsar.
Man säger inte att det verkligen skall
vara kvinnlig tronföljd och gå alldeles
riktigt till åtminstone inom familjen,
utan det skall göras undantag för kronprinsen.

Herr Björkman ursäktade felaktigheterna
i motionen med att den väckts
sista motionsdagen. Ja, sådana saker
kan naturligtvis inträffa. Men detta är
ju ingen nyhet — motioner av samma
innebörd har väckts under många år.
Därför borde det ha varit möjligt att
få motionen riktig. Det står ju inte bara
i klämmen utan även i motiveringen att
motionärerna »vill förorda att man i
vårt land övergår till den kognatiska
tronföljden*. Detta skriver motionären
trots att moderata samlingspartiets representanter
i konstitutionsutskottet
förra året förordade full kognatisk tronföljd.
Och det heter i motionen om den
kognatiska tronföljden: »Den ansluter
sig tämligen väl till svensk tradition på
detta område och har under lång tid
praktiserats i utlandet. — -— — Den
fullt kognatiska tronföljden har veterligen
inte förekommit i något land och
strider dessutom mot svensk tradition.
Skäl talar däremot för den kognatiska,
som uppfyller önskemålet att tronpretendenten
kan uppfostras och utbildas
för sitt värv.»

Nu förstår jag också varför man måste
göra detta undantag. Prinsessan
Christina är inte utbildad för värvet!

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Med anledning av vad
fru Thunvall har sagt har jag endast
ett tillägg att göra. Om jag själv hade
skrivit motionen om den kvinnliga
tronföljden, fru Thunvall, hade formuleringen
blivit rätt både i text och i
kläm. När denna fråga behandlades vid
partistämman satt jag nämligen som
ordförande i det som vi kallade vårt
3-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Kvinnlig tronföljd

konstitutionsutskott. Jag visste alltså
mycket väl vad beslutet innebar.

Den som skrev denna motion satt inte
med i utskottet och visste därför inte
riktigt — eftersom votering företogs
just på denna punkt och partistämmans
beslut inte hade utskrivits — vad förslaget
innebar. Det var inte riktigt samma
formulering i programmet, men på
stämman rådde klar majoritet för att
det skulle bli full kognatisk tronföljd
utan att bryta den nuvarande successionen
i första led.

Jag hoppas att fru Thunvall vill acceptera
denna förklaring till det olycksfall
i arbetet som inträffat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 av herrar
Sveningsson och Björkman; samt
3:o) bifall till reservationen 2 av herr
Larsson i Luttra in. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Larsson i Luttra votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8 antager reservationen 1 av herrar
Sveningsson och Björkman, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering an8 -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

tagit reservationen 2 av herr Larsson
i Luttra in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 52 ja och 51 nej,
varjämte 103 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herrar Sveningsson
och Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 49 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i allmänna val

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om vidgad rätt för utlandssvenskar att
deltaga i allmänna val.

I detta utlåtande behandlades följande
motioner, vilka alla avsåge att en
större krets av utomlands bosatta svenska
medborgare skulle få rätt att delta
i allmänna val:

1) II: 363 av herrar Eliasson i Sundborn
och Wahlund, vari hemställdes

»dels att (1) riksdagen beslutar att
utomlands bosatta svenska medborgare,
som är myndiga och innehar giltigt
svenskt pass, äger delta i riksdagsval
och folkomröstningar i Sverige, om de
någon gång har varit kyrkobokförda
här i landet; (2) om yrkandet under
(1) inte vinner riksdagens bifall — riksdagen
beslutar att utomlands bosatta
svenska medborgare äger delta i riksdagsval
och folkomröstningar i Sverige
på under punkt 1 angivna villkor, dock
endast om de varit kyrkobokförda här
någon gång under de tio kalenderår,
som närmast föregått det år då röstlängden
upprättats; dels att vederbörande
utskott utformar erforderlig lagtext»; 2)

11:364 av herr Martinsson, vari
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om att förslag
framlägges till sådan ändring av 53 b §
lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen att i särskild röstlängd
efter ansökan kan intagas den som ej
är i riket mantalsskriven men varit
kvrkobokförd här någon gång under
de tio kalenderår som närmast föregått
det år då röstlängden upprättas»;

3) I: 448 av herr Åkerlund m. fl. och
11:631 av herr Björkman m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att 1965 års val -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

tekniska utredning får i uppdrag att
framlägga förslag som ger en större
krets av utlandssvenskar rätt att deltaga
i allmänna val»; samt

4) 1:549 av herr Tistad in. fl. och
II: 633 av herr Ericsson i Åtvidaberg,
vari hemställdes

»att riksdagen anhåller hos Kungl.
Maj :t om förslag till sådan ändring i lagen
om val till riksdagen, att varje
svensk medborgare bereds möjlighet att
bli upptagen i röstlängd, oberoende av
mantalsskrivning eller kyrkobokföring
i riket».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. tillkännage för Kungl. Maj:t som
sin mening vad utskottet anfört om en
förutsättningslös prövning av möjlighe (Nuvarande

lydelse)

2) ej är mantalsskriven i riket men
varit kyrkobokförd här någon gång under
de fem kalenderår som närmast
föregått det är då röstlängden upprättas.

terna att vidga den krets av utlandssvenskar,
som kunde deltaga i val till
riksdagen; och

2. avslå motionerna 11:363, 11:364,
1:448 och 11:631 samt 1:549 och
II: 633.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Richardson (fp), Nelander
(fp) och Sterne (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:363, 11:364, 1:448 och
11:631 samt 1:549 och 11:633 för sin
del besluta att 53 b § första stycket 2)
lagen om val till riksdagen skulle erhålla
följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

2) ej är mantalsskriven i riket men
någon gång varit här kyrkobokförd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Möjlighet för svenskar,
boende i utlandet, att delta i val till riksdagens
andra kammare öppnades först
genom riksdagsbeslut 1967 och kunde
utnyttjas vid 1968 års val. Krav härpå
hade framställts flera gånger tidigare,
första gången i motion 1929. Villkoret
för denna rätt är att utomlands boende
svenska medborgare skall ha varit kvrkobokförda
i Sverige någon gång under
de senast förflutna fem kalenderåren.
Åtskilliga utlandssvenskar är således ännu
utestängda från rösträtt.

Alla svenska medborgare påverkas i
vissa väsentliga avseenden av riksdagens
beslut, oavsett om de är bosatta
i Sverige eller ej och i det senare fallet,
oavsett om de tänker återvända till Sve -

rige eller ej. Som exempel kan nämnas
att en svensk medborgares familjeförhållanden
vid tvist i utlandet i många
länder bedöms efter svensk lag oberoende
av hur länge han varit borta från
hemlandet och oberoende av om han
ämnar återvända dit eller ej.

Utskottets uttalande om en förutsättningslös
prövning av möjligheterna att
vidga den krets av utlandssvenskar som
kan delta i riksdagsval är enligt min
mening mycket vagt formulerad. Vi anser
således — liksom vid föregående års
behandling av frågan — att rösträtt
skall gälla för envar som någon gång
varit kyrkobokförd i riket. Begränsningen
motiveras främst av praktiska skäl,
eftersom röstlängden bör grundas på
folkbokföringen.

.lag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
fru Segerstedt Wiberg m. fl.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! I denna fråga, som har
debatterats — som herr Nelander redan
har nämnt — i decennier i riksdagen,
förekommer i år en avvikelse från det
traditionella mönstret med avstyrkande
från utskotismajoriteten. I det motionspar
som i år har väckts från vårt håll
redogör vi för de olika motioner som
lagts fram under de två senaste åren,
1968 och 1969, om vidgning av rösträtten
för utlandssvenskar.

Under förra året väcktes inte mindre
än sju motioner från de fyra stora partierna.
I en del av dessa yrkades att
rösträtten skulle vara oberoende av
mantalsskrivning eller kyrkobokföring,
i andra motioner att kyrkobokföringen
skulle ha skett någon gång efter viss
ålder, förslagsvis 19 år. Den motionen
har jag haft del i, inte förra året eftersom
jag då inte tillhörde riksdagen,
men 1968. Tankegången bakom den är
att man för rösträtt skulle ställa vissa
villkor: att man hade bott här i landet
när man kommit upp i myndig ålder och
blivit röstberättigad. I ett socialdemokratiskt
motionspar föreslogs att den
nuvarande snäva femårsgränsen, som
fungerar som en effektiv giljotin, skulle
vidgas till tio år. Förslag om uppmjukning
av kravet på kyrkobokföring så att
utlandssvenskar skulle få möjlighet att
vinna eller bevara rösträtten genom besök
i hemlandet fördes fram i en motion
av herr Birger Lundström i folkpartiet.
Slutligen väcktes en socialdemokratisk
motion — jag tror att det
var kvinnorna som väckte den — om
att svenska tjänstemän i internationella
organisationer, i vilka Sverige är medlem,
skulle undantas från femårsgränsen.

Gemensamt för alla motionerna var
alltså att man ville vidga möjligheten
för utlandssvenskar att erhålla rösträtt.
Det innebär att man inte är nöjd med
femårsgränsen, och stark kritik har
framförts inte minst mot att våra högt
förtjänta medarbetande krafter i exem -

pelvis den svenska FN-delegationen inte
kan utöva sin rösträtt på grund av
denna femårsgräns. Detsamma är fallet
med en lång rad svenska tidningskorrespondenter
bosatta i utlandet.

Avvikelsen från det traditionella
mönstret är alltså den att det inom utskottet
har bildats en majoritet av representanter
för socialdemokratiska
partiet, moderata samlingspartiet och
centerpartiet som i utlåtandets kläm har
begärt en förutsättningslös prövning av
möjligheten att vidga den krets av utlandssvenskar
som får delta i val till
riksdagen.

1965 års valtekniska utredning arbetar
med förslag till en ny vallagstiftning,
och vi har ansett att om vi skall komma
ur det nuvarande läget måste vi låta
den valtekniska utredningen undersöka
möjligheterna att vidga kretsen av röstberättigade
utlandssvenskar. Jag kan
säga här i kammaren vad jag sade i utskottet,
nämligen att jag var en aning
tveksam till uttrycket »förutsättningslös»;
man är alltid litet rädd för sådana
uttryck — man vet inte vart de leder.
Jag vill emellertid tolka uttrycket positivt
— och om jag inte har missuppfattat
saken fick jag stöd för den ståndpunkten
från socialdemokratiskt håll
— så att meningen är att den förutsättningslösa
prövningen skulle gå ut
på att vidga den krets av utlandssvenskar
som får delta i val till riksdagen.
Så står det också i klämmen.

När jag skrev motionen i år gjorde
jag det med en förhoppning om att den
skulle bli en fvrpartimotion. Vi har ändå
fått en trepartikläm i utlåtandet. Nu
råkade det bli så att herr Martinsson,
som jag hoppades få med på denna motion
eftersom han väckte en motion i
denna fråga förra året, hade försvunnit
utanför landets gränser. Han hade då
redan själv lämnat in en motion om att
gränsen skulle vidgas till tio år.

Nu är vi alltså överens om att valtekniska
utredningen skall undersöka
frågan, eftersom en utvidgning av kret -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

sen röstberättigade utlandssvenskar
dock medför en del komplikationer —
det är frågan om kontroll, om att kyrkobokföringen
och folkbokföringen stämmer
överens etc. Vi hoppas att utredningen
när den nästa år lägger fram
sitt betänkande verkligen har lyckats
åstadkomma en utvidgning av kretsen
röstberättigade utlandssvenskar så att
vi uppnår vad vi alla eftersträvar.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt har under många
år debatterats här i riksdagen, och en
reform har också kunnat genomföras.
Nu gäller nämligen att de utlandssvenskar
som någon gång under de senaste
fem åren varit kyrkobokförda här i riket
har rösträtt vid val till riksdagen.

Motionerna såväl i år som tidigare
går ut på att ytterligare vidga möjligheterna
för utomlands bosatta svenska
medborgare att delta i allmänna val.
I år är alla de fyra stora partierna representerade
med motioner. Motionerna
innehåller i huvudsak tre olika yrkanden
:

1. att alla utomlands bosatta svenska
medborgare skall uppföras i röstlängd
— yrkandet återfinns med vissa variationer
i centerparti- och folkpartimotionerna; 2.

att den nuvarande femårsgränsen
utökas till tio år —- yrkandet återfinns
i herr Martinssons motion och som andrahandsyrkande
i centerpartimotionen;
samt

3. att 1965 års valtekniska utredning
får i uppdrag att framlägga förslag som
ger en större krets av utlandssvenskar
rätt att delta i allmänna val — yrkandet
återfinns i motionen från moderata
samlingspartiet.

Utskottet har gjort ett försök till sammanskrivning,
som skulle kunna godtas
även av motionärerna. Utskottet föreslår
att riksdagen tillkännager för Kungl.
Maj:t som sin mening att den vill ha
»en förutsättningslös prövning av möj -

ligheterna att vidga den krets av utlandssvenskar,
som kan delta i val till
riksdagen». Detta försök till förlikning
— det är som synes ingalunda fråga
om en mager förlikning — har inte
kunnat godtagas av folkpartirepresentanterna
i utskottet. Märkligare är kanske
att en av moderata samlingspartiets
ledamöter inte heller har kunnat vara
med om utskottets skrivning — utskottets
hemställan sammanfaller nära, som
jag redan sagt, med yrkandet i motionen
från det hållet.

Önskvärt är självfallet att så många
som möjligt av dem som fortfarande
är svenska medborgare har rättighet att
delta i allmänna val i Sverige. Sedan
en viss erfarenhet vunnits av det nuvarande
systemet bör man ofördröjligen
undersöka om kretsen av dem som har
möjligheter att delta i val kan utvidgas
ytterligare. Kontrollsvårigheterna blir
självfallet större om en mycket lång tid
förflutit sedan den senaste kyrkobokföringen
i Sverige.

Herr talman! .lag förutsätter sålunda
att den prövning som riksdagen nu begär
skall komma till stånd och att den
sker i positiv anda, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Denna fråga, som ibland
har framstått som en stor stridsfråga,
har i år i hög grad pacificerats; del
vilar eu lugn och kanske något förströdd
stämning över kammaren just
nu.

.lag hade också hoppats att konstitutionsutskottet
skulle kunna presentera
ett enhälligt förslag. Det såg länge
ut att kunna bli på det sättet. Men av
någon anledning ansåg sig folkpartisterna
i utskottet böra markera en egen mening,
och de lyckades vinna eu av de
moderata över till sig. Det naturliga är
väl, i den situation vari vi nu befinner
oss, att man företar den förutsättningslösa
prövning av frågan soin utskottel
önskar.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

Under flera år har olika uppslag förts
fram för att lösa problemet. Några av
förslagen har redan redovisats av herr
Björkman. Vilken väg man än väljer
inställer sig betydande tekniska svårigheter
som det är naturligt att låta den
valtekniska utredningen närmare utreda.
Ett bifall till den folkpartistiska
motionen skulle innebära att man ger
sig ut på ett äventyr om vilket väl ingen
vet var det slutar. Förslaget har inte
förberetts genom någon teknisk utredning.
Det talas däri helt allmänt om att
man någon gång skall ha varit kyrkobokförd
i riket. Det kan betyda att den
person som i sin ungdom, eller kanske
t. o. m. bara i sin barndom, varit kyrkobokförd
här men som av någon anledning
bevarat sitt svenska medborgarskap
skulle kunna få utöva rösträtt även
om han inte har den minsta kontakt
med Sverige, även om han kanske inte
ens behärskar det svenska språket, även
om han aldrig sätter sin fot i Sverige.
För mig ter sig dessa konsekvenser helt
orimliga.

Men nu skall ju frågan prövas, och
jag har ingen anledning att gå in i någon
detalj diskussion om de olika uppslag
som har framförts, utan jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Martinsson
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 38 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av motioner om
sekretess för avprickad röstlängd,

nr 12, i anledning av motioner om
åtgärder för att valsedlar skall finnas
tillgängliga vid röstning i vallokal, och

nr 13, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år 1969.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

§ 11

Den planerade skattereformen m. in.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, med anledning av motioner
angående den planerade skattereformen
in. in.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalvdande motionerna 1:221
av herr Schött och II: 268 av herr
Thylén, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att Kungl. Maj:t vid utarbetandet
av den aviserade skatteomläggningen
beaktade vad i motionerna
anförts angående vissa avdrags anpassning
till den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan avdragsbeloppen senast
fastställdes;

2) de likalydande motionerna 1:772
av herr Bohman m. fl. och 11:907 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
att — innan det aviserade skattepaketet
förelädes riksdagen — en expertkommitté
med representanter för arbetsmarknadens
parter finge tillfälle afl
överse det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget varvid hänsyn borde
tas till vad i motionerna anförts,

b) anhölle om en ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt
hänsynstagande till beskattningens
effekter på sparandet och enskild
företagsamhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 221 och II: 268 sand

2) motionerna I: 772 och IT: 907.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga in), vilka ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:772 och 11:907 i skrivelse
till Kungl. Maj:t

a) hemställa att, innan Kungl. Maj:l

toge slutlig ställning till reformförslaget,
en expertkommitté med representanter
för arbetsmarknadens parter gåves
tillfälle överse förslaget och att hänsyn
toges till vad i motionerna anförts,

b) anhålla om en ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt
hänsynstagande till beskattningens
effekter på sparande och enskild
företagsamhet;

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
m), vilka ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:221 och 11:268 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl.
Maj:t vid utarbetandet av den aviserade
skatteomläggningen beaktade vad
i motionerna anförts angående vissa
avdrags anpassning till den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan
avdragsbeloppen senast fastställdes.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar T istad (fp), Levin (fp) och Johan
Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Vigelsbo (ep) och Eriksson
i Bäckmora (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Sedan många år har
mitt parti krävt en sänkning av de direkta
skatterna, då dessa nu har nått
en sådan höjd att de allvarligt skadar
vår konkurrensförmåga, medför ett onödigt
högt kostnadsläge, därtill är till
stort hinder för arbetsviljan genom de
höga marginalskatterna samt är till stort
men för det enskilda sparandet. Sverige
har kommit att skilja ut sig från övriga
länder i fråga om skatteuttag, sedan vi
nu inte bara ligger i toppen utan också
ligger långt över nästa land.

Det är därför beklagligt att regeringen
inte fullföljde allmänna skatteberedningens
förslag, vilket utarbetats av eu
parlamentarisk utredning med ett stort
inslag av representanter för arbetsmarknadsorganisationerna
och närings -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1070

Den planerade skattereformen m. m.

livet och med ett stort antal skatteexperter.
Trots att hela vårt samhällslivstod
bakom detta förslag lade regeringen
inte fram någon proposition. Om
den hade gjort det, hade vi säkert haft
en helt annan balans i vår ekonomi
i dag än vi för närvarande har.

Eftersom regeringen nu inte gjorde
det, har vårt parti sedan flera år hävdat
att en sänkning av det höga skattetrycket
nödvändigtvis måste företas.
Någon utredning har emellertid inte tillsatts
som tagit upp hela det problemet.
Regeringen har nöjt sig med att tillsätta
kapitalskatteberedningen med snäva
direktiv och krav på höjning av kapitalskatterna.
Vidare har en teknisk
utredning om införande av särbeskattning
förekommit. Denna utredning har
dock inte kunnat åstadkomma något förslag
som kan läggas till grund för ett
nytt skattesystem.

Nu skall det emellertid inom kort
komma en skatteproposition. Enligt förljudande
skall denna innebära att vi får
den mest genomgripande ändringen av
vårt skattesystem sedan 1928. Detta förslag
synes emellertid ha åstadkommits
i finansdepartementet efter hörande av
det socialdemokratiska partiets storrådsmöte,
dess s. k. fördjupningsgrupper och
slutligen den socialdemokratiska partikongressen.
övriga partier och resten
av det svenska samhällslivet synes inte
ha fått påverka detsamma i större grad
än vad opinionen har kunnat åstadkomma
sedan regeringen gjort vissa antydningar
om propositionens kommande
innehåll.

Förslag av denna omfattande typ brukar
i vårt land beredas av parlamentariska
utredningar med expertinslag.
Härefter förekommer ett omfattande remissförfarande,
varigenom organisationer
med olika uppfattningar blir i tillfälle
att delge sina åsikter. Detta är ett
viktigt inslag i vårt demokratiska systern.
Någon sådan utredning har emellertid
inte förekommit, utan regeringen
har övergivit denna hävdvunna prin -

cip. Vi vet därför i dag inte mycket om
vad propositionen kommer att innehålla,
men i vissa avsnitt har finansministern
lättat på förlåten. Även detta
är ett avsteg från praxis. Antingen ger
utredningsförfarandet en fingervisning
om vad ett förslag kommer att innehålla
eller också offentliggör man hela
förslaget på en gång, t. ex. i samband
med avlämnandet av en proposition.
Nu har vi fått en liten bit då och då —
ett helt obegripligt förfarande.

Man kan därför i stora drag ana sig
till vad förslaget kommer att innebära.
Tyvärr kommer man till det resultatet,
att det nu blir en ökad socialisering av
arbetsinkomster och kapital.

Oppositionen får den korta tiden av
15 dagar på sig att ta ställning till detta
förslag, och riksdagen får begränsad
tid till sitt förfogande.

När ärendet inte har beretts på normalt
demokratiskt sätt och är av så
stor omfattning, är det så mycket mer
angeläget att man i denna speciella situation
gör allt för att frågan skall
bli så väl belyst som möjligt. Vi inom
moderata samlingspartiet har begärt att
en arbetsgrupp med deltagare från arbetsmarknadens
olika parter skall beredas
tillfälle att yttra sig över förslaget
innan regeringen slutgiltigt tar ställning.
Ett sådant expertutlåtande kan bli
till stor nytta för riksdagen när den
definitivt skall bestämma skatteuttaget,
och detta förfarande behöver inte innebära
en sådan fördröjning att ärendet
inte kan avgöras vid vårsessionen.

Vad sedan beträffar kapitalskatteberedningen
har finansministern låtit bekantgöra
att han har för avsikt att
framlägga en proposition i huvudsaklig
överensstämmelse med majoritetsförslaget
i denna utredning. Remissinstanserna
har emellertid varit synnerligen kritiska
mot förslaget, och särskilt hårt
har utredningen kritiserats för bristen
på en undersökning av de samhällsekonomiska
verkningarna. Rimligen borde
den därför inte kunna läggas till grund

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

för någon proposition, utan utredningen
bör omedelbart kompletteras med
en sådan undersökning. Vi har också
i vår motion föreslagit att en sådan
skall komma till stånd, och det är detta
krav som vi nu fullföljer i vår reservation
till bevillningsutskottets betänkande.

De förslag som redan nu vid denna
vårriksdag bör framläggas bör därför
inskränkas till en höjning av de skattefria
grundbeloppen och de justeringar
som motiveras av de nya taxeringsvärdena
och den allmänna penningvärdeförsämringen.

Vi har vidare i vår motion och i
vår reservation redovisat vissa huvudprinciper
som bör vara grundläggande
för en skatteomläggning. Vad det
gäller en förskjutning från direkt till
indirekt skatt, så är den nödvändig —
så som jag redan inledningsvis framhöll
— då vi inte längre kan arbeta
med detta hårda direkta skattetryck.
Den direkta skatten måste därför sänkas
för såväl gifta som ensamstående.
Vi har även framhållit att den grundläggande
principen i det svenska samhället
är, att familjen utgör grunden
för samhällets fortbestånd och de ungas
fostran. Vi anser nu liksom tidigare att
hänsyn måste tagas till detta förhållande
vid utformningen av skattepolitiken.

Sålunda måste man taga hänsyn till
hur många som skall leva på den gemensamma
familjeinkomsten. Vid en reformering
av familjebeskattningen måste
därför föräldrarnas krav att själva
fä ta ansvaret för barnens vård och
fostran beaktas. En skatteomläggning,
som ensidigt inriktar sig mot de familjer
där hustrun valt att arbeta i
hemmet eller tvingats att förlägga sin
arbetsplats till hemmet, därför att det
inte finns annat arbete att få, kan vi ej
acceptera. Detta gäller ju i alldeles särskilt
hög grad alla dem som är föremål
för faktisk sambeskattning, nämligen
jordbrukarna och alla andra företagare,
där mannen och hustrun ge -

Den planerade skattereformen m. m.

mensamt åstadkommer den samlade familjeinkomsten.
Dessa skulle i ett renodlat
särbeskattningssystem med endast
en skatteskala bli särskilt hårt
drabbade.

Beträffande kapitalskatteutredningens
arbete torde det vara tillräckligt att
läsa riksskattenämndens yttrande för
att få en bild av hur bristfälligt denna
gjorts och hur allvarliga följderna
kan bli om förslaget genomförs med risk
för företagsnedläggelser, arbetslöshet
och kapitalflykt. Särskilt för jordbrukare
och familjeföretagare bleve läget
mycket allvarligt. När jordbrukarnas
taxeringsvärden nu höjs med 50 å 75
procent, motsvaras detta inte av ökad
lönsamhet. Att då bara kräva ökad beskattning
är helt orimligt, och man bortser
då helt ifrån att jorden är en produktionsfaktor
i rörelsen. En jordbrukare
ringde mig häromdagen och berättade
att hans gård, som är ett vanligt
familjejordbruk, hade fått taxeringsvärdet
höjt från cirka 350 000 till
590 000, vilket innebär en skattehöjning
på bortåt ca 4 000 kronor. Han
ställde frågan var han skulle ta dessa
pengar, när gården i dag avkastar mindre
än den gjorde för några år sedan.
Det är förklarligt att den typen av beskattning
framstår som helt obegriplig
för människorna. Samma är förhållandet
med företagare inom olika
branscher och för egnahems- och villaägarna.
Det finns ingen ökad inkomst
som svarar mot denna ökade beskattning,
utan oftast är det så att höga
räntor och kostnader gjort, att inkomsten
blivit mindre och ibland helt försvunnit.

Herr talman! Härav följer att vårt förslag
om en ny och kompletterande utredning
på kapitalbeskattningens område
är synnerligen väl motiverat, och
det skulle förvåna mig om någon i
denna kammare kan taga på sig ansvaret
att rösta däremot.

När jag nu ber att få yrka bifall till
reservationen 1 i första hand, vill jag

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

också säga några ord om reservationen
2. Den behandlar en motion där man
har krävt, liksom vi gjorde under föregående
års riksdag, en anpassning till
penningvärdeförsämringen av vissa av
de avdrag som skattebetalarna har rätt
att göra i sin deklaration — kapitalskatteavdraget,
avdraget för egnahemmen
och en del andra liknande avdrag.
Jag behöver i dag inte närmare ingå
på dessa avdrag, alldenstund vi så sent
som i höstas hade en längre debatt just
om den frågan. Men det är av utomordentligt
stor vikt att man, när man nu
lägger fram ett nytt skatteförslag, ser
till att man också höjer dessa avdrag,
så att de kommer att återvinna det värde
som de hade när de infördes. Man
bör alltså i framläggandet av nu ifrågavarande
skatteförslag ta hänsyn till
det försämrade penningvärdet.

Herr talman! Jag ber också att få yrka
bifall till reservationen 2.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Beträffande det ifrågavarande
utskottsutlåtandet återfinns jag
bland dem som står bakom ett särskilt
yttrande.

Från vårt håll har vi anmärkt att vi
funnit remissbehandlingen av det väntade
skatteförslaget föga tillfredsställande,
och i det särskilda yttrande som
vi fogat till utskottsutlåtandet har vi
endast velat ge denna vår uppfattning
till känna.

Beträffande det väntade skatteförslagets
ännu okända detaljer är det för
tidigt att göra något uttalande och för
undvikande av möjligheten av otrevliga
överraskningar avstår jag därifrån,
herr talman. Vissa folkpartitidningar
har för övrigt givit uttryck för samma
uppfattning.

Herr talman! Jag begär kort och gott
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt

att yrka bifall till utskottets hemställan
och inte heller till den reservation
som fogats till utskottets utlåtande. Jag
vill över huvud taget inte ta upp någon
diskussion i sakfrågorna.

I förra veckan framhöll jag i denna
kammare att jag tycker att det är felaktigt
att hålla debatten just nu, eftersom
i varje fall vi inom oppositionen
inte har det sakliga underlaget för att
kunna föra en meningsfylld diskussion.
I pressen har vi ju dess värre sett alltför
många prov på hur en debatt kan
snedvridas när de riktiga förutsättningarna
inte föreligger, men jag anklagar
verkligen inte pressen eftersom
jag finner det helt naturligt att den vill
delta i debatten av en så stor och viktig
fråga. Däremot anklagar jag dem som
inte vill medverka till att skapa förutsättningar
för att debatten i pressen
och här i riksdagen skall kunna bli så
saklig som den borde vara. När man
även här i riksdagen får höra sådant
som man trodde mera höra hemma i
buskarna, där en mer osaklig upplysning
naturligtvis kan förekomma, blir
man en aning skrämd av hela uppläggningen
av frågan.

I förra veckan hälsade finansministern
mig välkommen tillbaka till den
individuella beskattningens linje, men
detta är verkligen märkligt eftersom det
aldrig rört sig om något som helst avsteg
från den linjen från vår sida. Jag
vill i dag gärna påpeka den saken.

Beträffande frågor som upptagits i
de olika motionerna vill jag först rörande
expertkommittén framhålla, att
jag har den uppfattningen att det är
riktigt att experter på arbetsmarknadssidan
deltar i behandlingen av sådana
här viktiga spörsmål. Men jag vill inte
göra avkall från kravet på insynsmöjligheterna
för riksdagsmännens del. Att
enbart arbetsmarknadens parter skall
delta och att det inte skall vara något
parlamentariskt inslag anser jag vara
felaktigt och kan därför inte heller ansluta
mig härtill. Beträffande de andra

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

frågorna är många väl värda ett beaktande,
men jag tror vi får spara sakdiskussionen
till den dag då hemlighetsmakeriet
från regeringens sida äntligen
upphör och vi får ta del av underlaget
för ställningstagande i frågorna.

I det särskilda yttrandet har vi speciellt
vänt oss mot de former som tilllämpats
då det gäller den här frågan.
Jag förmodar att utskottets talesman
ändå inte kan förneka att vi här i landet
i samtliga stora och betydelsefulla
frågor har haft en fast och entydig
praxis med parlamentariska utredningar
och med remissbehandling av utredningarnas
resultat. Utskottet skriver att
det i detta fall har förekommit utredningar
och att resultaten har remissbehandlats.
Det är obestridligt att vi
har haft en kapitalskatteberedning,
men lika obestridligt är att beredningens
resultat i mycket stor utsträckning
är beroende av de resultat man kommer
fram till på inkomstskattesidan.
Man kan inte i ena fallet ta ställning
utan att känna till läget på det andra
området.

Sedan har det också hänvisats till familjeskatteberedningen.
Det är mycket
märkligt att man låter den beredningens
utredningsresultat ligga till grund för
den stora omstöpning av vårt skattesystem
som vi snart kommer att få förslag
om. Det finns en väsentlig differens
mellan familjeskatteberedningens
arbete och det förslag som regeringen
uppenbarligen ämnar presentera inom
ett par veckor. Och vari består skillnaden?
Jo, däri att regeringen kommer
att använda ungefär 4 miljarder kronor
för att stöpa om det direkta skattesystemet.
Och vill man verkligen påstå
att en skillnad på 4 miljarder inte är
något som radikalt ändrar förutsättningarna
att göra någonting! Bristen med
familjeskatteberedningens arbete var
just att vi inte fick möjligheter att använda
pengar från t. ex. den indirekta
beskattningen för att göra avväganden

Den planerade skattereformen m. m.

på alla områden. Där var vi helt låsta.
Därför går det inte att jämföra det
arbete som där presenterats med det
som regeringen uppenbarligen kommer
att redovisa. Eller är man på den socialdemokratiska
sidan så blasé när det
gäller stora tal i den allmänna miljonrullning
vi haft, att man tycker att 4
miljarder kronor inte är så mycket
att tala om? Jag har den uppfattningen
att redan när vi kommer upp till 1 miljard
så är det inte fråga om småpotatis.
Och den stora omstöpningen och
de stora belopp som det här rör sig
om kan man verkligen inte prata bort.

Det är också att slå blå dunster i ögonen
på människor när man vill göra
gällande att det finns utredningsresultat
som remissbehandlats. Utskottet
skriver att det har gjorts ett omfattande
utredningsarbete inom familje- och
kapitalskatteberedningarna och att förslagen
har remissbehandlats i sedvanlig
ordning, men någon annan utredning
kan man inte hänvisa till. Det är riktigt
att remissbehandling har förekommit,
men utredningarna har endast tagit
upp begränsade delar av det förslag som
snart kommer att presenteras.

I mittenpartiernas särskilda yttrande
till utskottets betänkande har vi starkt
reagerat mot regeringens förfaringssätt
i detta fall och skriver att det är »ett
allvarligt åsidosättande av hittills tilllämpade
demokratiska beslutsmetoder».

I förra veckan fick vi här i kammaren
den upplysningen av finansministern
att han var mycket noga med att
riksdagen informerades först om det
förslag han tänkte framlägga. Det låter
mycket vackert, men jag är inte säker
på att finansministern lever upp till
den föresatsen. Jag vill också ställa en
direkt fråga till utskottsmajoritetens talesman:
Är det riktigt, såsom det påståtts
i pressen, att finansministern et
consortes kommit till riksdagen för att
ge speciell information till bevillningsutskottets
socialdemokratiska ledamöter
i skattefrågan? I så fall är det en -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

dast gentemot den socialdemokratiska
delen av riksdagen som man visat en
sådan känslighet inför kravet på information.
Innebär detta en ny metod
som skall tillämpas i stora och betydelsefulla
frågor?

Det vore värdefullt att få ett klarläggande
på denna punkt.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall för ovanlighetens
skull börja med att ge fru Nettelbrandt
en eloge och erkänna att hon
verkligen har kämpat för särbeskattning.
Hon och jag har diskuterat denna
fråga många gånger i denna kammare.
Jag har inte varit motståndare till en
sådan reform, men jag har hävdat att
man, om man genomför en särbeskattning,
också skall ha garantier för att
den inte drabbar hemmafruarna, vilka
har diskuterats så livligt den senaste
tiden. Jag har emellertid inte vid våra
diskussioner kunnat finna att fru Nettelbrandt
varit lika bestämd på denna
punkt som jag. Detta gäller också för
folkpartiet i dess helhet. Det är först nu
som folkpartiet börjar tala om att man
måste tillgodose önskemålen från de
hemmafruar som inte kan ta arbete
utanför hemmet o. s. v. För min del har
jag under debatterna i denna fråga alllid
understrukit att jag inte kan gå med
på en särbeskattning förrän vissa åtgärder
vidtagits.

Moderata samlingspartiets reservanter
i utskottet påstår nu att skatteomläggningen
riktar sig ensidigt mot de
familjer, där hustrun valt att arbeta i
hemmet eller av någon anledning tvingas
därtill. Det är minst sagt ett obestyrkt
påstående. Såsom statsministern häromdagen
sade tjänar över 700 000 av de
drygt en miljon hemmafruarna på denna
reform. Reservanternas påstående
kan alltså inte vara riktigt. Det är en -

dast en liten privilegierad grupp med
höga löner som förlorar något.

Reservanterna menar vidare att det
blir extra skattebördor för högskattekommunernas
invånare. Också det är
en sanning med modifikation. Jag skall
inte nu närmare gå in på denna fråga
eftersom den diskuterades ganska ingående
under remissdebatten, där finansministern
lämnade exempel på reformens
verkningar sedan hänsyn tagits
till den hjälp som kommunerna erhåller
från staten.

I reservationen 1 efterlyses en ny kapitalskatteberedning,
eftersom man inte
tycker om det nyligen framlagda betänkandet.
Jag som själv deltagit i kapitalskatteberedningens
arbete hoppas
naturligtvis att dess resultat skall läggas
till grund för den kommande propositionen.
I själva verket råder det inte
särskilt stora meningsskiljaktigheter
mellan socialdemokraterna, folkpartiet
och centerpartiet beträffande kapitalskatteberedningens
förslag.

Det är alldeles riktigt, såsom fru Nettelbrandt
säger, att det nya skatteförslaget
är en stor fråga; det har finansministern
också flera gånger poängterat.
Det gäller ändå att omfördela 4 miljarder
kronor. Snart sagt inte ett enda
öre av dessa pengar skall anslås till reformåtgärder
utan de skall uteslutande
omfördelas. Finansministern talade redan
för ett halvt år sedan i stora drag
om vad denna omfördelning i princip
skulle innebära. Det har alltså faktiskt
pågått en diskussion om saken under
ett halvt år, och knappast någon annan
proposition har debatterats lika grundligt
innan den lagts fram för riksdagen.

Finansministern har angivit att det
är fråga om en omfördelning av skatten
till förmån för de lågavlönade. Det har
alla vetat om. Han har vidare sagt att
det är fråga om införande av en särbeskattning,
innebärande lika hög skatt
för skattebetalare oavsett kön och civilstånd.
Också detta har varit allmänt
känt, och en sådan ändring har

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

även krävts av en majoritet av oppositionen.
Allt detta medför väl enligt matematikens
lagar att några måste avstå
för att de som har mindre inkomster
skall få lägre skatt.

Förändringen skall gälla både den
statliga och den kommunala skatten

— det är heller ingen nyhet, utan det
har man talat om — eftersom kommunalskatten
drabbar de lägre inkomsttagarna
hårdast. Den är regressiv; det
känner vi alla till. Inte minst centern
har ju under flera år pläderat för omläggning
av kommunalskatten. Men härvidlag
måste kommunerna kompenseras,
har finansministern förklarat, och
det är tydligt att denna kompensation
måste följa med i skattepaketet.

Det blir en gemensam skatteskala —
det vet vi allesammans, ty det har klart
utsagts. De ensamstående är nu hårdare
beskattade än andra, och när avsikten
är att mildra skatten för dem måste
det bli en skärpning för de gifta som
har de stora inkomsterna. Det är väl
också ganska enkel matematik. Men
ietta är, säger finansministern, det
svåraste problemet för hans skatteingenjörer
i departementet. Det blir bl. a.
avdrag på den slutliga skatten tills den
hemmavarande maken går ut i förvärvslivet,
och detta avdrag skall minskas
successivt alltefter inkomsten. Problemet
har som sagt inte varit lätt att
lösa, men allt detta är klart deklarerat.

Utskottet trycker på att frågan varit
föremål för livliga debatter. Förslaget
har också remissbehandlats i vanlig
ordning. Fru Nettelbrandt säger att man
väl ändå inte kan hävda att förslaget
grundar sig på betiinkandena från fainiljeskatteberedningen,
allmänna skatteberedningen
och kapitalskatteberedningen,
vilka alla varit ute på remiss

— även om det är länge sedan när det
gäller allmänna skatteberedningens betänkande.
Men materialet från familjeskatteberedningen
och kapitalskatteberedningcn
— det gäller både betänkanlena
och remissyttrandena — är en -

Den planerade skattereformen m. m.

ligt min mening tillräckligt för att regeringen
skall grunda en proposition
på det. Det är ju också så vi förfar här
i landet. Den svenska riksdagen är väl
det enda parlament i världen som går
så grundligt till väga i dessa hänseenden.
Vi gör utredningar, vi sänder ut
förslagen på remiss, regeringen skriver
propositioner och sedan får vi grundligt
behandla materialet i utskotten.

Jag har svårt att förstå att tillvägagångssättet
i detta fall skulle strida så
kraftigt mot de principer som tidigare
tillämpats, även om det gäller ett
mycket stort och komplicerat förslag.
Man kan beklaga att det är på detta
sätt — även vi i kapitalskatteberedningen
kunde ha behövt längre tid på
oss —- men alla har ansett att denna reform
är så angelägen att den måste
genomföras så snabbt som möjligt. Detta
understrykes också i utskottets betänkande.
Det gällde alltså att finna
lösningar och framlägga förslag så
snabbt som möjligt. Men departementet
har naturligtvis haft mycket arbete
med att knåpa ihop propositionen, och
det är inte underligt att detta tagit tid.

Vi menar således att det inte behövs
några ytterligare utredningar -— sådana
skulle förhala frågan, och det vill
vi inte vara med om. Därför står en stor
majoritet bakom utskottets förslag.
Även om folkpartiets och centerpartiets
representanter avgivit ett särskilt
yttrande har de inte följt de moderata
i deras yrkanden.

Det är självklart att utskottet inte
velat gå in på några detaljer i den motion
vari framförts yrkande om vissa
avdrags anpassning till penningvärdets
förändringar. Den saken får vi ta ställning
till när regeringsförslaget ligger
på riksdagens bord.

Herr talman! Jag skall inte orda mera
om denna fråga utan ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBKANDT (fp) kort genmäle: -

4(5

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

Herr talman! Jag skall också för
ovanlighetens skull be att få returnera
en komplimang till herr Brandt. Herr
Brandt brukar vara spränglärd på mycket,
även om jag i dag tyvärr måste göra
ett undantag när det gäller kunskaperna.

Herr Brandt har uppenbarligen inte
läst tillräckligt i skrifterna. Jag fordrar
inte att man skall ha läst vårt partiprogram,
min reservation i familjeskatteberedningen
o. s. v. Men för hederlighetens
skull tycker jag nog att vi
icke här i riksdagen skall komma med
påståenden om varandra, om vi inte
har så pass mycket på fotterna att det
finns täckning för vad vi säger. Om
herr Brandt går hem och studerar familjeskatteberedningens
betänkande,
skall han finna att det var två ledamöter
i beredningen, professor Mutén och
jag, vilka särskilt gjorde uttalanden om
att man vid en övergång till individuell
beskattning skulle ta hänsyn till kvinnor,
vilka på grund av ålder, otillräcklig
utbildning eller bostadsort med otillräckligt
näringsliv kunde ha svårigheter
att få arbete.

Ur folkpartiets program, som fastställts
för flera år sedan och inte nu,
kan jag läsa upp en passus, där vi särskilt
yttrar att »i samband med genomförandet
av en central och individuell
beskattning ägnas övergångsproblemen
särskild uppmärksamhet». Jag kan vidare
hänvisa till mittenreservationen i
bevillningsutskottet år 1969. Det är väl
ändå ett dokument som herr Brandt i
egenskap av ledamot av detta utskott
har eu viss skyldighet att åtminstone ta
del av. Där har vi under förra året skrivit
om övergången till individuell beskattning
att den ej skall drabba den
maka som på grund av ålder, bristande
utbildning, ensidig näringsstruktur
på bostadsorten eller andra likartade
skäl inte kan erhålla anställning utanför
hemmet.

Jag hoppas att herr Brandt med hänsyn
till dessa dokument ändå vill ta

tillbaka den uppgift som lämnades här,
nämligen att vi på vårt håll tidigare
skulle ha varit helt ointresserade av
dessa övergångsproblem och att vårt
intresse för dem skulle vara nytillkommet.
Nej, intresset har funnits med i
bilden hela tiden.

Jag vill återkomma till en fråga som
jag tidigare ställde under behandlingen
i bevillningsutskottet. Herr Brandt
sade att remissförfarandet i alla andra
ärenden var så noggrant. Menar herr
Brandt att vi skulle slopa detta förfaringssätt
när det gäller ett förslag som
enligt herr Sträng är »det största solidaritetsprov
som svenska folket har
ställts inför»?

Och hur var det med informationen
i bevillningsutskottet? Har det förekommit
någon sådan eller inte?

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Även jag har klart för
mig att det i dag inte är lätt att ta
upp en sakdiskussion i skattefrågan.
Jag har inte heller försökt att göra det.
Herr Brandt påstår att vi i vår motion
har sagt att skatteförslaget kommer att
få vissa bestämda följder. Nej, vi har
i stället framhållit att något förslag ännu
inte har presenterats och att vi därför
inte vet vad det kommer att innebära.

Däremot har vi angivit vissa grundläggande
principer som vi anser nödvändiga
att fullfölja i ett nytt skattesänkningsförslag
så att detta inte får
de eller de verkningarna. Detta är någonting
helt annat.

Faktum är att det finns 1 250 000
hemarbetande kvinnor här i landet.
Herr Sträng har vid olika tillfällen erkänt
att det kommer att bli en skattehöjning
för familjerna, vilket också
herr Brandt sagt här i dag. Man har talat
om att gränsen går vid 30 000 kronor,
men eftersom den övervägande delen
av barnfamiljerna i detta land har
inkomster på över 30 000 kronor kom -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

mer även dessa familjer att drabbas av
skattehöjningen.

Regeringen har vidare varit tvungen
att erkänna att enligt det nya förslaget
kommer det att bli en skattehöjning
för de ensamstående mödrarna redan
vid en inkomst på 20 000 kronor.

Vid framläggandet av förslaget får
vi ju se, om man tagit hänsyn till den
opinion som uppstått och i vilken mån
ändringar har gjorts. Därför får vi vänta
med att ta ställning, men jag var
tvungen att bemöta herr Brandt, när
han gjorde gällande att vi i motionen
påstått att skatteförslaget skulle få vissa
bestämda verkningar.

Herr Brandt menar vidare att utredningarna
skulle kunna vara tillräckliga
som grund för ett nytt skattesänkningsförslag.
Han har emellertid inte på en
enda punkt bemött den kritik jag har
riktat mot det system som man tilllämpat
vid utarbetandet av detta förslag.
Nu förklarar herr Brandt själv att
kapitalskatteberedningen hade behövt
längre tid på .sig, och därmed erkänner
han att resultatet kanske inte är
fullödigt utan hade bort vara bättre.
Det är också klart att när man liigger
fram eit nytt skattesänkningsförslag,
som kanske för lång tid kommer att få
mycket stora verkningar för de enskilda
människorna och för hela vårt samhälle,
har det utomordentligt stor betydelse
att förslaget blir så bra som det
över huvud taget är möjligt. Man får
inte som herr Brandt hävda att det
här bara gällt att snabbt komma fram
med ett förslag, och sedan får detta se
ut hur det vill. Det måste vi invända
mot. Vi reagerar därför mot det system
man har använt när det gällt att arbeta
fram detta förslag.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag skall inte nu la
upp någon diskussion om vad skatteförslaget
skall innebära, .lag nöjer mig
med all säga till fru Nettelbrandt alt
hon viil har rätt i sina påpekanden.

Den planerade skattereformen m. m.

.lag kan inte bestrida det, och då erkänner
jag det. Vad jag syftade på var
emellertid de diskussioner om särbeskattning
och sådant som vi förde långt
tillbaka. Fru Nettelbrandt och jag har
diskuterat dessa saker i årtionden, men
jag kan inte erinra mig att frågan om
övergångsbestämmelser har varit på tal.
Icke heller moderata samlingspartiet
har berört dem. De moderata tog emellertid
sedermera i en motion nästan ordagrant
upp praktiskt taget alla argument
jag hade framfört i fråga om åtgärder
som måste vidtas för att vi skall
kunna klara en särbeskattning.

Fru Nettelbrandt frågar: Skall vi slopa
remisserna? Det är självklart att vi
inte skall göra det, och ingen kan ha
fått uppfattningen att jag menar det.
Det brukar emellertid inte vara vanligt
att vi kräver att propositioner skall
skickas ut på remiss.

Vidare undrar fru Nettelbrandt, om
det är riktigt att herr Sträng har varit
hos socialdemokraterna i bevillningsutskottet.
Ja, det är riktigt, och vad är
det för märkvärdigt med det? Jag tycker
att det hedrar finansministern att
han tar kontakt med sina partivänner,
så att han kan få reda på hur vi ser
på saker och ting och diskutera frågan.
Det kan inte vara märkvärdigare än att
folkpartiets och centerns partiledare
tar kontakter med grupper inom sina
partier. Detta är vad som har skett.

Någon mer fråga var det väl inte,
herr talman, och jag skall därför inte
förlänga debatten ytterligare, utan vidhåller
bara mitt yrkande.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag konstaterar att den
information i skattefrågan som hela
svenska folket i dag efterlyser och sedan
liinge har efterlyst är förbehållen
de socialdemokratiska ledamöterna. I
övrigt är det tyst intill den dag då propositionen
läggs på bordet.

Herr Brandt säger atl han har tänkt

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

på diskussioner långt tillbaka i tiden.
.lag iir glad över att herr Brandt har
tagit tillbaka sina tidigare påståenden,
som var direkt felaktiga, men jag vet
inte hur långt tillbaka i tiden han går.
Det partiprogram som jag läste några
rader ur antogs 1962. Utan att ha släpat
med mig några protokoll från den
liden vågar jag hävda, att det är fullständigt
uteslutet att något har sagts
i strid mot detta partiprogram. Så länge
som dessa problem har diskuterats har
frågan om övergångsreglerna varit med
i bilden. En helt annan sak är att man
i principuppfattningen haft en mycket
bestämd linje. Den jämlikhetssynpunkten
har däremot inte varit vägledande
för socialdemokraterna.

Herr Brandt sade att det i dessa utredningar
finns tillräckligt med material
för att ett skatteförslag skall kunna
framläggas. Ja, självfallet finns det
det — ur teknisk synpunkt medför de
inga som helst komplikationer om man
gör på det ena eller andra sättet. Det
intressanta är de politiska avvägningar
som kommer in i bilden när det gäller
att hantera ett belopp på 4 miljarder
kronor eller, för att tala med finansministern,
då vi skall ta ställning
till det största solidaritetsprov som
svenska folket har ställts inför.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! De politiska värderingarna
har diskuterats i mer än ett halvt
år, och jag anförde några exempel på
vad propositionen i stort sett kommer
att innehålla och vilka principer som
följs. Dessa principer har tillkännagivits
på partikongressen och i tal av finansministern
vid åtskilliga tillfällen,
även här i remissdebatten. Det är därför
överdrivet att säga att man inte
känner till vilka de politiska värderingarna
blir.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstate -

ra att herr Brandt fortfarande inte på
något sätt har kunnat argumentera för
att detta ärende förberetts i vanlig ordning.
Förmodligen menar han att den
kritik som har riktats mot förslaget är
helt riktig.

Det intressanta är emellertid att herr
Brandt och andra socialdemokrater i
bevillningsutskottet redan tycks känna
till skatteförslaget, och i det fallet skiljer
de sig från de flesta andra medborgare
i vårt land. Det skulle emellertid
vara värdefullt om herr Brandt ville
tala om för oss vad förslaget innehåller.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ämnar inte föregripa
den debatt om skatteförslaget
som om några veckor kommer att föras
här i kammaren. Men det måste
anses riktigt att i dag, då man håller
på med att justera den proposition som
snart skall läggas fram för riksdagen,
göra en analys av den situation vari
småföretagsamheten och familjeföretagsamheten
redan befinner sig.

I reservationen 1 till bevillningsutskottets
betänkande heter det: »Enligt
vår uppfattning kan kapitalskatteberedningens
betänkande över huvud taget
inte bli föremål för lagstiftning.» Anledningen
till att reservanterna framfört
den meningen är att vi inom moderata
samlingspartiet tycker att kapitalskatteberedningens
betänkande i
många avseenden är illa genomtänkt.
Om förslagen genomförs får den medelstora
och mindre företagsamheten än
sämre betingelser. I reservationens
kläm anhålles om en ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt
hänsynstagande till beskattningens
effekter på sparande och enskild
företagsamhet. Jag skulle, herr talman,
vilja göra några kommentarer till detta.

Jag kommer från ett län med en
mycket utbredd småföretagsamhet —
en av de största i hela vårt land — som
onekligen medverkat till att föränd -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

ra fattigdom till rikedom eller åtminstone
till att väsentligt höja levnadsstandarden.
Jag säger inte att detta
bara är småföretagarnas förtjänst — förtjänsten
tillkommer var och en som
har hållit i ett redskap eller stått vid
en maskin. Men någon måste ta initiativet,
någon måste bära ansvaret, någon
måste våga att satsa sin person
eller sina sparade medel för att starta
någonting därför att han tror på
framtiden.

Nu har det hänt någonting under
det senaste året som i allra högsta grad
berör den proposition finansministern
snart kommer att lägga fram. Tron
på framtiden har varit den starkaste
drivkraften för småländsk företagsamhet.
Även om man alltfort satsar och
bygger nytt, så torde det i dag ske nästan
bara av farten. Det har kommit en
underton av tveksamhet och pessimism
som inte funnits i denna företagarvärld
förut. Man frågar sig så här: »Är det
någon mening med att fortsätta att
jobba? Klarar jag de svårigheter som
tornar upp sig?» Omkostnadsökningarna
gör ju att verksamheten blir allt
mindre självförsörjande. Ju mindre eget
kapital jag har, desto mindre vågar jag
satsa på framtiden. En höjning av arvsskatten
motverkar möjligheterna att
fortsätta verksamheten i familjeföretagets
form.

Alla dessa farhågor trycker i dag
dessa människor. Jag har aldrig tidigare
under min verksamma tid varit
med om en så bitter underton hos
svensk företagsamhet som just nu, och
detta sker mitt under en högkonjunktur!
Sällan liar våra ortsbanker fått säga
nej till så många kreditanspråk som
just nu är fallet, och de får göra det
trots medvetandet om att det ändå skulle
vara berättigat att stödja denna verksamhet.

I den situationen vill finansministern
lägga fram eu proposition som — åtminstone
sägs det i finansplanen — i
stort sett följer kapitalskatteberedning4
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 8

Den planerade skattereformen m. m.

ens förslag. Är det då underligt att
många företagare bestämmer sig för att
lägga ned verksamheten om de möter
ytterligare svårigheter?

Situationen är något annorlunda för
börsnoterade företag och för statliga,
kommunala och kooperativa företag.
Dessa är på kort sikt mer oberoende av
förmögenhetsskatten. Men familjeföretagen
berörs i allra högsta grad av en
höjning av förmögenhetsskatten. 90 procent
av svensk industri är familjeföretag,
och dessa företag sysselsätter 30
procent av den totala arbetskraften.
Handel och service domineras av dessa
företag.

Det är alltså eget och lånat kapital
som arbetar i dessa företag. Det egna
kapitalet är också i största utsträckning
ett arbetande kapital. Även de små företagen
behöver i dag ett allt större rörelsekapital,
och detta kapital kommer
att drabbas av de marginalskattehöjningar
som kapitalskatteberedningen
föreslår. Man kan inte räkna med att
all denna företagsamhet varje år skall
ge en hög förräntningsprocent, och ändå
kommer denna företagsamhet i fortsättningen
att spela en mycket stor roll
för svenskt arbete och svenskt näringsliv.

Inom jordbruksnäringen och skogsnäringen
måste företagarna många
gånger räkna med en förräntning på
mellan 1 och 2 procent. Skattehöjningarna
kommer inom dessa näringar att
reducera det inom företagen arbetande
kapitalet.

Regeringen kommer enligt min uppfattning
att göra sin stora blunder,
om den framlägger ett förslag till höjd
skatt utan att närmare analysera vilken
förräntning som erfordras för att ett i
ett familjeföretag nedlagt kapital skall
kunna bevaras intakt som ett arbetande
kapital för framtiden. Jag skulle vilja
fråga herr Brandt, som varit ledamot
av kapitalskatteberedningen: Vilka starka
positiva åtgärder har man vidtagit

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

med hänsyn till just denna grupp av
företagare? Hur tänker man möta deras
situation i dag? Det finns inga uppgifter
om det i kapitalskatteberedningens
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna i bevillningsutskottets
betänkande nr 5.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag skall anföra några
synpunkter i anslutning till punkten b
i reservationen 1 till bevillningsutskottets
betänkande nr 5. I denna punkt tar
man upp problem som är förknippade
med kapitalskatteberedningens förslag
och den proposition som är aviserad.
Jag skall belysa dessa problem i anknytning
till jordbrukspolitiken.

Jordbruket torde vara en av de näringsgrenar
som har de största kapitalinvesteringarna.
Utvecklingen går också
mot allt kostsammare anläggningar.
Herr Lothigius har berört detta problem
när det gäller familjeföretag i stort.
I ingen annan näring finns det relativt
sett så mycket bundet kapital med låg
förräntning som just inom jordbruket.
Därför är det helt naturligt att de signaler
som kommit från kapitalskatteberedningen
har vållat verklig oro
bland jordbrukarna i landet. Framför
allt är detta beklagligt med hänsyn till
att vi under de senaste åren under
1960-talet haft en vikande trend då
det gäller inkomstförhållandena för
jordbruket; inkomstklyftan mellan jordbrukare
och andra inkomsttagare här
i landet har blivit större. När man nu
märker att man kommer att utsättas för
ett allt hårdare skattetryck på grund
av de realtillgångar man har, realtillgångar
som ger en blygsam förräntning
och i vissa fall ingen förräntning alls, är
det givet att betänksamheten på många
håll ökar.

Situationen försvåras dessutom av att
de flesta av dessa inkomsttagare nominellt
sett blivit betydligt förmögnare genom
de höjda taxeringsvärdena. Vi vet

nu att de nominella förmögenheterna
kommer att skrivas upp med 40, 50 eller
RO procent vart femte år. På sikt måste
detta leda till en ren konfiskation av det
privata kapitalet i jordbruksnäringen.
Man kan fråga sig, om det möjligen är
själva avsikten med strategin i kanslihuset.

Ledamoten av utredningen herr
Brandt har nyss sagt att det hade varit
önskvärt att kapitalskatteberedningen
hade haft mer tid på sig. Vad är det då
som gjort att det har varit sådan brådska?
Just den delen av det kommande
skatteförslaget saknar reell skatteekonomisk
betydelse för staten. De skärpningar
som har aviserats här ger inte
staten några betydande belopp i inkomst
från kapitalskatter.

Man måste alltså konstatera att någonting
annat har gjort att det varit
en sådan brådska, att kapitalskatteberedningen
inte har haft tid att utreda
konsekvenserna av sitt förslag. Det förefaller
mig vara den enda naturliga
förklaringen, att det ligger taktiska politiska
motiv bakom. I 1968 års val blåste
en vänstervind, och man vill på något
sätt motsvara de ambitioner man då gav
uttryck för. Därför gäller det att så
snabbt som möjligt kasta fram ett radikalt
förslag, som kommer att uppskattas
av en opinion här i landet. I det sammanhanget
har det inte varit lika intressant
att beakta de negativa konsekvenser
som uppstår.

Fördelningsfrågorna har ju givits
främsta prioritet, och dessa frågor är
ju viktiga. Men jag tror att ännu viktigare
än att diskutera fördelningen av
tillgångarna är att se till att det skapas
nya resurser, och i detta fall tycker jag
det finns anledning för riksdagen att
redan i dag säga ifrån att antingen eu
ny utredning bör få i uppdrag att överväga
konsekvenserna av skattehöjningarna
eller att kapitalskatteberedningen
skall få fortsätta sitt uppdrag, som man
enligt herr Brandts utsago inte hade tid
att fullfölja.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Herr talman! Med dessa ord ber även
jag att få yrka bifall till reservationerna
1 och 2.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! En sakdebatt i det här
läget är ju helt fruktlös. Vår viljeinriktning
när det gäller skatteomläggningen
har vi givit uttryck för i olika
sammanhang, senast i årets remissdebatt,
och jag ber att få hänvisa till den.
Jag har begärt ordet bara för att lämna
en röstförklaring.

När jag nu kommer att rösta för utskottets
förslag har det avseende på den
hemställan som utskottet gör, men det
kan under inga villkor få anses innebära
något instämmande från min sida
i vad utskottet skriver. Det gäller i
synnerhet utskottets uttalande längst
ner på s. 9: »De propositioner som väntas
till vårriksdagen har föregåtts av
livliga skattedebatter och ett omfattande
utredningsarbete inom familje- och
kapitalskatteberedningarna, vilkas förslag
i sedvanlig ordning remissbehandlats.
Resultatet härav utgör det väsentliga
underlaget för de propositioner
som inom kort kommer att föreläggas
riksdagen.»

Jag ber att få hänvisa till det särskilda
yttrande som företrädare för
centern och folkpartiet har avgivit i
detta ärende och varav det med all
önskvärd tydlighet framgår att vi icke
kan acceptera handläggningen av detta
ärende, eftersom den på ett allvarligt
sätt minskar riksdagens faktiska och
praktiska granskningsmöjligheter.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Ileden, Dockered, Börjesson
i Glömminge, Sundkvist, Polstam, Diddgren,
Börjesson i Falköping och Eriksson
i Bäckmora, fru Jonäng samt herrar
Mattsson, Larsson i öskevik, Andersson
i Knäred och Glimnér (alla ep).

Fru KKISTENSSON (m):

Herr talman! Den motion från moderata
samlingspartiet som bevillnings -

Den planerade skattereformen m. m.

utskottets betänkande nr 5 behandlar
innebär ju i korthet att man kräver att
innan Kungl. Maj :t tar slutlig ställning
till den aviserade propositionen en expertkommitté
med representanter för
arbetsmarknadens parter skall få tillfälle
att framlägga sina synpunkter på
den. Vi önskar helt enkelt med denna
motion göra ett sista försök att få finansministern
att träda ut ur sitt hemlighus
och att lyssna till vad arbetsmarknadsparternas
organisationer kan
ha att säga.

De socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet har emellertid inte ansett sig
kunna biträda detta yrkande. I och för
sig är detta ganska följdriktigt, eftersom
vi är vana vid att finansministerns
partivänner litar på att han vet bäst.
Men det värsta är att finansministern
själv har svängt ganska betänkligt i
uppfattning, t. ex. om hur familjebeskattningen
skall utformas. År 1965 ansåg
herr Sträng att de av honom då
framlagda förslagen till skatteskalor för
gifta och ensamstående låg exakt där
de borde ligga, och motioner från det
dåvarande högerpartiets sida om ändringar
i skatteskalorna avvisades såsom
orealistiska. År 1966 var dock finansministern
klar med ett nytt förslag, som
innebar att han ökade avståndet mellan
skatteskalorna för gifta och skatteskalorna
för ensamstående, varigenom
han ytterligare gynnade beskattningen
för de gifta på de ogiftas bekostnad.
Då var det den absoluta rättvisan. Nu
har finansministern kommit underfund
med att det är de ensamstående som
är missgynnade och att även ensamstående
inkomsttagare med relativt höga
inkomster bör fä en viss skattelättnad.
Han säger att eftersom det är de
ensamstående som är extremt missgynnade
måste det bli de som skall bli extremt
gynnade för att rättvisa skall
kunna skapas. Vi har förstått av detta
att det egentligen iir finansministern
som representerar den absoluta rättvisan.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Den planerade skattereformen m. m.

Ilerr talman! Enligt min mening har
frågan om familjebeskattningens utformning
fått ett alltför stort utrymme
i den pågående debatten. Man bortser
från vad som ändå är det centrala i
skattefrågan, nämligen den omläggning
av beskattningen som tydligen, enligt
vad vi förstår, kommer att innebära en
skärpt progressiv beskattning i stora
mellaninkomstlägen och för de högre
inkomsttagarna. Det är främst när det
gäller den frågan som jag har den bestämda
uppfattningen, att man i finansdepartementet
borde ha tagit kontakt
med arbetsmarknadens parter för att
verkligen få en reaktion på de här förslagen.
Vi bör ju komma ihåg att den
aviserade skatteomläggningen kommer
att träda i kraft vid en tidpunkt då en
komplicerad avtalsrörelse pågår i vårt
land.

Men, herr talman, även i sin attityd
till hur skattefrågan får anses inverka
på lönerörelserna har finansministern
vacklat. I sitt berömda storrådstal sade
han att det var ofrånkomligt att skattepolitikens
utformning influerar på intresseorganisationernas
avtalsutspel,
och det håller man gärna med honom
om. Men i statsverkspropositionen säger
finansministern, att han utgår ifrån
att ett solidariskt ansvar måste prägla
löntagarorganisationernas handlande.
Är det då inte ganska anmärkningsvärt
att man, när man kräver ett solidariskt
ansvar från löntagarorganisationernas
sida, samtidigt avslår framställningar
ifrån vissa löntagarorganisationer om
överläggningar med finansdepartementet
om hur en samordnad löne- och
skattepolitik skulle se ut? Man bifaller
alltså inte ett sådant ganska anspråkslöst
förslag, men man begär en villkorslös
solidaritet från grupper som
inte har haft tillfälle att ens framlägga
sina synpunkter. Det är den situationen
vi i dag befinner oss i, och jag tycker
alt den åtminstone borde leda till
vissa reflexioner.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1 i utskottets betänkande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147 ja och
26 nej, varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Meddelande ang. nästa veckas sammanträden

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2 i utskottets betänkande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 148 ja
och 27 nej, varjämte 31 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Meddelande ang. nästa veckas sammanträden Herr

FÖRSTE VICE TALMANNEN

yttrade:

Enligt erhållna uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden föreligger
ett trettiotal ärenden till avgörande
i kamrarna onsdagen den 4 mars. Kammarplenum
nämnda dag kommer därför
sannolikt att fortsättas på kvällen.
Däremot bedömes det inte bli erforderligt
att anordna något extra arbetsplenum
under nästa vecka.

§ 13

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner angående
behörigheten att förrätta kyrklig
vigsel.

I de likalydande motionerna 1:318
av herr Wikström in. fl. och II: 342 av
herr Johansson i Skärstad m. fl. hemställdes
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1970 års riksdag, vilket ger vigselförrättare
såväl inom svenska kyrkan
som inom andra kristna trossamfund
behörighet att viga svenska medborgare,
även då ingen av de trolovade är
medlem av vigselförrättarens eget samfund
eller kyrka, under förutsättning
att minst en av de trolovade tillhör något
kristet trossamfund».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 318 och II: 342 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött (m), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Dockered (ep), Wiklund i Stockholm
(fp) och Fridolfsson i Stockholm
(m) samt fröken Åsbrink (s) och fru
Jonäng (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:318 och 11:342 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ASBRINK (s):

Herr talman! Utvecklingen i vårt
samhälle går alltmer i riktning mot att
bereda varje individ största möjliga
valfrihet och självbestämmanderätt.
Den linjen följs också i motionen om
rätt för var och en som önskar kyrklig
vigsel att välja vem han vill bland dem
som har rätt att förrätta sådan. För

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

dem, som har ett positivt intresse för
det kyrkliga livet i vårt land, ter det
sig mer och mer nödvändigt att skydda
och stärka den ekumeniska samverkan
som ligger i att var och en som har
rätt att förrätta kyrklig vigsel också
får utföra sådan för det par som så
önskar. Med tanke på dem som inte har
intresse av en kyrklig vigsel kan framhållas
att det inte är fråga om någon
utvidgning av rätten därtill; vigselrätten
förändras bara inom kretsen för de
religiöst intresserade.

Det har sagts att obligatoriskt civiläktenskap
eventuellt skulle kunna bli
följden av familjelagssakkunnigas arbete,
och man har också hänvisat till
1958 års utredning kyrka—stat. Men eftersom
resultaten av dessa utredningars
arbete inte kommer att presenteras
förrän ett stycke framåt i tiden förefaller
det vara en rimlig begäran att
man under tiden tillätes att fritt välja
förrättare av kyrklig vigselakt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Schött
in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Källstad och Sellgren (båda fp).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag behöver inte säga
många ord i detta ärende utan kan i det
stora hela ansluta mig till vad fröken
Åsbrink anförde. Det bästa får inte vara
det godas fiende. För min del uttalade
jag redan när religionsfrihetslagen
antogs 1951 sympatier för civiläktenskapet.
Jag tror också att detta blir
slutpunkten på de många årens framställningar
om utvidgning av behörigheten
att förrätta vigsel. Det är ju det
som det nu åter är fråga om. På 1950-talet var det frikyrkopastorerna som
fick vigselrätt.

Jag tycker att man nu skulle kunna
g& motionärerna till mötes på den nu
aktuella punkten som en genomgångsåtgärd
för att, som fröken Åsbrink sa -

de, öka valfriheten även på detta område
i avvaktan på förslag rörande det
obligatoriska civiläktenskapet. Jag har
därför anslutit mig till reservanterna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm

(m):

Herr talman! Fröken Åsbrink började
sitt anförande med att säga att utvecklingen
i samhället går mot allt
större frihet. Då glömde hon dock att
göra undantag för kollektivanslutningen.

Frågan om vidgad behörighet att förrätta
vigsel har varit uppe till debatt
många gånger under 1960-talet. Själv
försökte jag under fyra år att nå politisk
framgång med denna fråga, tyvärr
utan att lyckas. Av någon oförklarlig
anledning har jag alltid haft svårt att
få socialdemokratiska ledamöter att instämma
i mina önskemål. Herr Johansson
i Skärstad och hans medmotionärer
har lyckats bättre. Kammarens ledamöter
kanske minns att fröken Åsbrink
och jag i fjol hade en intensiv debatt
i denna fråga. I år har fröken Åsbrink
undertecknat herr Johanssons i Skärstad
motion.

I reservationen står det att en ekumenisk
samhörighet präglar de kristna
samfunden. Man kan väl säga att det
blåser ekumeniska vindar även bland
utskottets ledamöter i riksdagen, vilket
har tagit sig uttryck i att den statskyrkliga
fröken Åsbrink och den frikyrklige
herr Fridolfsson i Stockholm
har funnit varandra och kommit fram
till en gemensam ståndpunkt.

Herr talman! Jag vill nu inte försämra
det gynnsamma läge som denna
fråga befinner sig i med att dra i gång
en debatt utan nöjer mig med att yrka
bifall till reservationen.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Förhållandena på det
område som behandlas i detta ärende

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

är uttryck för en intolerans och innebär
en inskränkning i människors personliga
önskemål och angelägenheter, som
jag finner beklaglig och som jag menar
inte alls står i överensstämmelse med
de krav på jämlikhet och valfrihet för
vilka vi arbetar i vårt samhälle. Personer
som vill gifta sig har inte frihet
att välja den vigselförrättare som står
dem nära, om inte en av dem tillhör
samma samfund som vigselförrättaren.

Mot bakgrund av den växande medvetenheten
om samhörigheten mellan
olika trossamfund och över huvud taget
hela den ekumeniska strävan som
i dag förekommer är det angeläget med
en ändring av bestämmelserna om kyrklig
vigsel i enlighet med vad motionärerna
har begärt. Det är helt enkelt
fråga om att anpassa våra vigselbestäminelser
till den aktuella religiösa situationen
i vårt land. Det föreligger inte
några principiella skäl mot en utvidgning
av vigselrätten, och den ekumeniska
situationen borde vara tillräcklig
anledning för en ändring av bestämmelserna.
Hänvisningen till utredningen
om förhållandet kyrka—stat anser
jag inte vara relevant. Enligt vad som
framgår av första lagutskottets utlåtande
har 1968 års beredning om stat och
kyrka uttalat att frågor om vigsel inte
bör tas upp av de sakkunniga.

Vad gäller frågan om familjelagssakkunnigas
utredning om obligatoriskt civiläktenskap
vill jag i likhet med fröken
Åsbrink hänvisa till att dess resultat
ligger så långt fram i tiden att inte
heller den kan åberopas. När det gäller
obligatoriskt civiläktenskap är det
för övrigt i sak precis detsamma om
man behåller nuvarande bestämmelser
eller ändrar behörigheten. Ingetdera alternativet
utgör ett hinder för ett obligatoriskt
civiläktenskap.

Som jag ser det finns det inga fakta
och principer som talar mot en ändring
av vigselbehörigheten. För en ändring
talar emellertid hänsyn till människors
personliga önskemål och till det

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

ekumeniska samarbetet mellan samfunden.
Det är intressen som jag tycker
att riksdagen med glädje borde bejaka.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Dockered och Persson i Heden (båda
ep).

Herr WERNER (m):

Herr talman! De tidigare talarna har
uteslutande uppehållit sig vid dem som
önskar vigsel och vill ge dessa större
valfrihet, och det är naturligtvis det
primära i denna fråga. Med en viss tveksamhet
vill jag emellertid anföra en synpunkt
också från prästerligt håll. Dessa
frågor berör ju också prästerna.

Förra året hade vi en lång debatt om
prästens vigselplikt inom svenska kyrkan.
Man ville den gången inte avbörda
prästen de samvetsbetänkligheter, som
kan drabba i synnerhet hederligt folk
i ett konfliktläge. Prästen skall viga, ty
han visste från begynnelsen vad han
gett sig in på. Skulle han efter prästvigningen
ändra uppfattning i denna
fråga, får han lämna kyrkan. Ungefär
så lät det den gången från majoriteten,
kort, kärvt och auktoritärt. Jag vill minnas
att det var fröken Åsbrink som den
gången höll i skaftet.

Motionärernas förslag, som i mycket
för ekumenikens talan, skulle kunna ge
ett väsentligt bidrag till lösningen avfrågan
om prästens vigselplikt. Det kommer
ju, om motionärerna får sin vilja
igenom, att finnas ett större antal vigselförrättare
att tillgå genom att samfundsgränserna
i samband med vigsel
häves.

Motionens krav är i år också rimligare
än tidigare, när motionsyrkandet uteslutande
gällde frågan om vidgad vigselrätt
för frikyrkopastorerna. En sådan
utformning av motionsyrkandet skulle
nämligen ha inneburit att frikyrkopastorerna
skulle ges eu avsevärt vidare
vigselrätt än vad som gäller för präster -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

skåpet inom svenska kyrkan. Det hade
ju knappast varit korrekt. Därför finner
jag reservationsyrkandet både rimligt
och bra och ser liksom övriga talare
ingen anledning att fördröja denna
fråga, som innebär en så ytterligt enkel
lagändring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Samtliga talare som varit
uppe före mig har yttrat sig föredömligt
kortfattat, och inte heller jag
skall ägna mig åt någon lång utläggning
i en fråga som faktiskt varit föremål
för behandling här i kammaren varje
år under 1960-talet utom åren 1961
och 1963, tror jag. De argument som
kan anföras för och emot torde således
vara ganska väl uttömda.

Jag vill bara erinra om att de argument
som utskottet anförde förra året
— och som återkommer i år — för
avslag på motionen anslöt sig fröken
Åsbrink till. Hon tillhörde då utskottsmajoriteten
och förde energiskt utskottets
talan här i kammaren. Det är
mänskligt att man ändrar uppfattning,
men jag kan ändå inte underlåta att
påpeka att de argument som fröken
Åsbrink här anfört om behovet av en
vidgad ekumenisk samverkan är argument
som framfördes också i fjol men
som då tycktes lämna fröken Åsbrink
oberörd. De argument som vi åberopade
förra året gäller i år med lika stor
styrka — ja, argumenteringen är kanske
ännu starkare, eftersom vi nu kommit
ett år närmare den lösning av frågan
som vi väntar på.

I år har 1968 års beredning om stat
och kyrka utgivit en analys av remissutlåtandena
över kyrka—stat-utredningens
slutbetänkande. Vi avvaktar alltså
regeringens ställningstagande. Dessutom
har Kungl. Maj:t under fjolåret tillsatt
en utredning som skall se över äktenskapslagstiftningen.
I detta sammanhang
har också klart uttalats att möj -

ligheten att införa någon form av civiläktenskap
bör utredas — man tänker
sig att man rent av skall kunna göra
en sådan förenkling att ingåendet av
äktenskap juridiskt sett blir ett registreringsförfarande.
Under sådana förhållanden
kommer den valfrihet som
frikyrkorna önskar sig att följa automatiskt.
Det tycker jag är en sympatisk
tanke, tv jag vill gärna ansluta mig
till själva principen, att vi skall lämna
människor så stor valfrihet som möjligt.

Men samtidigt kan jag inte underlåta
att påpeka att de som nu talar om valfrihet
för frikyrkornas präster att få
förrätta vigsel efter eget skön, med det
enda undantaget att en av kontrahenterna
skall tillhöra något kristet samfund,
lämnar därhän hur det skall gå
för den som utträtt ur statskyrkan och
inte inträtt i något annat kristet samfund
men ändå anser sig vara kristen.
Man lämnar också därhän den rätt för
statskyrkoprästerna att följa sitt samvetes
bud som herr Werner — kanske
med visst fog — påtalade. Man kräver
absolut frihet för frikyrkoprästerna,
men man lämnar utanför den mycket
viktiga frågan om statskyrkoprästernas
vigselskyldighet. Det är en fråga som
vi vet inte kan lösas annat än i samband
med att frågan om förhållandet
mellan kyrka och stat får sin lösning.

Det är av detta skäl vi anser att motionerna
inte bör bifallas utan att vi
bör vänta med ställningstagandet tills
frågan kan lösas i ett större sammanhang.
Jag yrkar således, herr talman,
bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Det är sant, att jag
ännu förra året trodde på att lösningen
inte skulle ligga så långt borta. Men
jag har vid ett övertänkande av den si-,
tuation, som vi inom de religiösa samfunden
befinner oss i, funnit dels att
ett avgörande kommer att ligga långt
fram i tiden, dels att den tilltagande

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

sekulariseringen leder till ökat behov
av en ekumenisk samverkan. Jag har
därför inte kunnat underlåta att i år
med full övertygelse tala för bifall till
reservationen.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Det är självklart att
man har rätt att ändra uppfattning från
ett år till ett annat. Men det var inte
bara det att fröken Åsbrink trodde att
lösningen låg närmare än den visade
sig göra enligt hennes uppfattning, utan
hon hade också tidigare en helt annan
uppfattning i själva sakfrågan. Jag skall
be att få läsa upp vad hon sade förra
året:

»Det föreföll majoriteten i första lagutskottet
vara en uppkonstruerad situation
att ett par som önskar en bestämd
vigselförrättare skulle kunna stå så långt
från det samfund som vigselförrättaren
företräder, att man skulle välja honom
enbart av personliga, subjektiva skäl
utan att kunna dela den samfundssyn
han företräder så mycket, att någon
av parterna tillhör det. Jag föreställer
mig att det skulle kännas djupt otillfredsställande
för många vigselförrätare,
eftersom det dock är fråga om en
religiös akt.»

Jag vill tillägga, fröken Åsbrink, att
skall vi införa denna absoluta frihet,
då kanske vi också av frikyrkoprästerna
skall kräva samma skyldighet att
viga församlingsbor som man nu ålägger
statskyrkoprästerna, vilket jag inte
tror att man från frikyrkligt håll vill
vara med om.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag tycker att det fröken
Åsbrink nu säger hedrar henne
och det hedrar henne att hon instämmer
med reservanterna i det uttalande
dessa har gjort i år.

År 1962 väckte jag en motion i denna
fråga. Såsom det påpekats har saken
återkommit vid skilda tillfällen under
1960-talet. Jag tycker att det är gliid -

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

jande att själva sakfrågan vunnit så
stor anslutning som den har med den
reservation som vi har för våra ögon
i dag.

Jag är själv präst inom metodistkyrkan
och har alltså vigselrätt. Däremot
har jag inte vigselplikt. Det är alltså
en skillnad mellan mig och prästerskapet
inom den svenska statskyrkan, som
därigenom befinner sig i en annan situation
även om de är skyldiga att viga
enbart inom sin egen församling. Men
detta torde vara en fråga som kan lösas
i samband med kyrka—stat-utredningen.
Enligt min mening är det riktigt
att även svenska kyrkans präster kommer
i den situationen att de inte nödvändigtvis
mot sitt eget samvete skall
vara skyldiga att förrätta vigsel.

I Norge har man nyligen antagit en
lag som innebär att präst inom norska
kyrkan eller pastor inom ett frikyrkosamfund
har rätt att förrätta vigsel av
den person som uttalar önskemål därom.
Det är alltså en ännu längre gående
rätt som man har stadfäst i den norska
lagen just nu. Den förändring som
här har begärts är inte lika vittomfattande
eftersom krav kvarstår på att
minst en av de två kontrahenterna skall
tillhöra ett kristet trossamfund, vilket
dock inte behöver vara identiskt med
det samfund vigselförrättaren tillhör.
Om jag som metodistpräst skulle vilja
viga min egen son, om han tillhörde ett
annat samfund än metodistkyrkan, och
hans blivande maka, skulle jag med nuvarande
lagstiftning icke kunna förrätta
vigseln av min egen son. Det är en
ganska orimlig situation som en sådan
lagstiftning leder till. Det är viktigt att
vi får en ändring till stånd efter de
riktlinjer som skisserats i reservationen,
till vilken jag ansluter mig.

Härined var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

En reform av rättshjälpen

servationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Åsbrink begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Schött m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Åsbrink begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 102
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
angående påföljden för butikssnatterier.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

En reform av rättshjälpen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
angående en reform av rättshjälpen.

1 de likalydande motionerna 1:393
av herr Hernelius och II: 439 av fru

Kristensson hemställdes satt riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
tillsättandet av en parlamentarisk utredning
med uppgift att framlägga förslag
angående förbättrad rättshjälp».

I de likalydande motionerna 1:502
av herr Helén m.fl. och II: 581 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. yrkades —
i den del som behandlades i detta utlåtande
— att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begärde »förslag till lagstiftning
om ökad möjlighet till fri rättegång i
tvistemål med syfte att tillförsäkra medborgarna
ekonomisk möjlighet att tillvarata
sin rätt vid domstol».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

a) I: 393 och II: 439 samt

b) 1:502 och 11:581, såvitt nu var
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött (m), Sörenson (fp), Hans Petersson
(fp), Dockered (ep) och Wiklund
i Stockholm (fp), fru Kristensson (m)
samt herr Polstam (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till följande motioner,
nämligen

a) I: 393 och II: 439 samt

b) 1:502 och 11:581, såvitt nu var
i fråga,

måtte hemställa att Kungl. Maj:t tillsatte
en parlamentarisk utredning med
uppgift att framlägga förslag angående
en reform om förbättrad rättshjälp
samt, i avvaktan på en sådan reform,
föreläde riksdagen förslag till lagstiftning
om ökade möjligheter till fri rättegång
i tvistemål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

;; • :i ‘ :i : . 7

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talmani Detta utlåtande från
första lagutskottet behandlar några motioner
som har väckts vid riksdagens

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

början i anslutning till ett förslag i
statsverkspropositionen om en reform
av rättshjälpen. De nuvarande bestämmelserna
om fri rättegång kan givetvis
inte anses uppfylla elementära krav på
tillämpande av den princip som vi alla
bekänner oss till, nämligen människors
likhet inför lagen. Vi vet att stora grupper
medborgare med små inkomster i
dag inte anser sig ha ekonomiska möjligheter
att föra sin talan inför rätta.
Vi har därför på många håll här i riksdagen
under åtskilliga år påtalat dessa
missförhållanden och hemställt att vi
skulle få se ett reformförslag på riksdagens
bord.

Frågan har varit aktuell i mer än ett
artionde. Så tidigt som 1958 framlades
av 1951 års rättegångskommitté ett förslag
om en väsentligt reformerad rättshjälp.
De grundläggande principer som
kom till uttryck i kommitténs betänkande
innebar bl. a. att ingen skulle
vara utestängd från möjligheten att ta
till vara sina intressen i rättsliga sammanhang,
men att envar som hade egna
resurser skulle bidraga till rättegångskostnaderna
efter förmåga. Det är principer
som alla då ställde sig bakom och
som fortfarande får anses vara gällande.
De låg också till grund för ett senare
betänkande i ärendet som framlades
1965.

Man kan säga att det är anmärkningsvärt
att ännu inte något konkret förslag
i anledning av dessa utredningar har
kunnat presenteras. Den som känner
till den länga förhistorien till detta ärende
tycker kanske att det är rätt häpnadsväckande
när vår nye justitieminister
utger sig för att vara idégivare och
pådrivare i fråga om denna reform.
Han är ändå ingen duvunge i politiska
sammanhang; han har suttit i riksdagen
— om jag inte tar fel — i varje fall i nio
år utan att han, åtminstone så att det
har hörts i kamrarna, har givit uttryck
åt någon mening i denna fråga. Däremot
har vi från oppositionshåll — jag
skall gärna erkänna att det har varit

En reform av rättshjälpen

med välvilligt biträde av herr Martinsson
i denna kammare —- för den tidigare
justitieministern påpekat att en
reform snarast borde föreläggas riksdagen.

Nu, när vi har fått en ny justitieminister,
har det alltså aviserats att frågan
skall snabbutredas. Det sägs också att
vi har att förvänta en ny stor social
reform. Om vi tittar i statsverkspropositionen
på vad reformen skall innebära
finner vi att den ansluter sig till de
principer som tidigare har legat till
grund för utredningsarbetet och som
alla kan instämma i. Därutöver anser
man också att den viktiga frågan om
rättshjälpsväsendets organisation närmare
skall utredas. Man säger att utgångspunkten
bör vara att rättshjälpen
skall skötas av särskilda lokala rättshjälpsmyndigheter;
de bör pröva ansökningar
om rättshjälp, utse juridiskt
biträde samt pröva ersättningar till sådant
biträde. I prövningen av ansökningar
om rättshjälp skall också ingå
en viss förhandsbedömning av sakfrågan
för att man skall undvika onödiga
mål och ärenden. Det är alltså en delvis
helt annan reform som man här avser
och en fråga som har vittgående principiella
konsekvenser.

Jag tänker inte i detta inlägg på något
sätt föregripa utredningens resultat,
men jag anser att frågan om hur en sådan
reform skall planeras är så väsentlig,
att det hade varit på sin plats att
utredningen hade fått en parlamentarisk
förankring och inte som nu görs
inom justitiedepartementets väggar med
några experter. Det är enligt mitt sätt
att se anmärkningsvärt att så många
principiellt väsentliga frågor i det
svenska samhället för närvarande utreds
utan att riksdagen får erforderliga
möjligheter att på ett tidigt stadium följa
utvecklingen och påverka den. Det
är en nonchalans mot oss parlamentariker
som jag tycker är ganska uppseendeväckande.

Låt mig ändå göra en reflexion till de

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

En reform av rättshjälpen

principer som anges i statsverkspropositionen.

Jag tycker att det vore en svår olycka
om åtgärder skulle vidtas som medförde
att den svenska allmänheten kommer
att sakna tillgång till en fri och obunden
advokatkår. I ett välordnat rättssamhälle
måste det finnas tillgång till
oberoende och orädda advokater som
inte känner sig stå i alltför stort beroendeförhållande
till de styrande i samhället.
Jag tror inte att den fria advokatkåren
på något sätt kan ersättas av
rättshjälpsanstalter med aldrig så välavlönade
och välkvalificerade rättshjälpstjänstemän.
Det hade därför, herr
talman, varit rimligt att man hade biträtt
vårt yrkande om att denna utredning,
som i och för sig är riktig, kompletteras
med parlamentariker så att
riksdagen får den insyn som jag anser
angelägen.

Gentemot detta kan då sägas att en
sådan utredning kommer att ta tid. Det
är möjligt att den tar längre tid än en
utredning av en expertkommitté, men
i så fall har jag för min del ansett det
riktigt att biträda den motion som har
väckts från folkpartihåll om att man i
avvaktan på utredningsresultatet skall
kunna presentera ett provisoriskt förslag,
så att inte en nödvändig reform
behöver dröja alltför länge.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad vid utskottets utlåtande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Att denna fråga så här
hastigt fått stor och extra aktualitet
sammanhänger väl med TV-rättegångarna
men särskilt med det förhållandet att
rättegångskostnaderna, liksom allt möjligt
annat, har ökat så kraftigt under
senare år, något som bl. a. beror på att
målen tycks bli alltmer omfattande men
naturligtvis mest har sin grund i den
allmänna kostnadsutvecklingen.

Kör det partis del som jag företräder
har rättssäkerhets- och rättsskyddsfrå -

gorna hört till de stora centrala samhällsfrågorna.
Vi har sedan mycket
länge haft som ledstjärna i dessa frågor,
att likheten inför lagen inte får begränsas
av ekonomiska svårigheter att anlita
eller få stöd av lagen till skydd för
den enskildes rätt. Denna grundsats
måste gälla i både brottmål och civilmål.
Vi hävdar att en förbättring av
rättsskyddet är en av de brådskande åtgärder
som måste vidtas för att skapa
ett mänskligare samhälle och ökad jämlikhet.

Vi har därför i år framlagt en ganska
stor partimotion om väsentligt förbättrat
rättsskydd med ett antal konkreta
yrkanden. Det gäller t. ex. förkortning
av väntetiderna för rättspsykiatriska
undersökningar, översyn av straffsatserna
för vissa brott, åtgärder för att den,
som tilldömts skadestånd i ett brottmål,
t. ex. genom det allmännas förskottering
av skadeståndet verkligen skall få uppleva
att samhällsskyddet fungerar och
att den rättskränkning, som förekommit
ofta genom misshandel, åtminstone
i någon mån kompenseras genom att
skadeståndet på antytt sätt konkret
kommer honom till godo.

Yrkandena i vår partimotion omfattar
också de problem, som behandlas för
sig i första lagutskottets nu föreliggande
utlåtande nr 5. I motionen yrkas sålunda
bl. a. att riksdagen begär förslag till
lagstiftning om ökad möjlighet till fri
rättegång i tvistemål i syfte att tillförsäkra
medborgarna ekonomisk möjlighet
att tillvarata sin rätt vid domstol.

Någon har sagt att lagar och institutioner
ständigt tenderar att så förändras
i förhållande till det ursprungliga
syftet, alt de kan liknas vid klockor; de
måste nu och då rengöras, repareras,
dras upp och ställas in på rätt tid. Detta
kan i hög grad sägas om den lagstiftning
vi nu i första hand tänker på, nämligen
lagen om fri rättegång från år
1919, en lag som — precis som man
kunde vänta sig — är behäftad med
sådana svagheter och innehåller sådana

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

betydande begränsningar, att den för
länge sedan borde ha ersatts med en
modernare lagtext. Kompletteringen
med rättshjälp genom rättshjälpsanstalterna
har förbättrat läget för den obemedlade
rättssökande allmänheten. Men
bara en mindre del av de rättssökande
har kunnat få hjälp den vägen. Detta
gäller särskilt i sådana civilmål där en
eventuell motpart har en stark ekonomisk
ställning, och den som gått till
domstolsprocess befinner sig i ett sådant
ekonomiskt läge, att han — trots
att han inte är välbeställd — inte kan
komma i åtnjutande av hjälp från rättshjälpsanstalt
och därför drar sig för
eller inte kan ta en process.

Eftersom någon mer genomgripande
förändring inte har skett på detta område
på alla dessa år, gäller i mångt och
mycket alltfort det välavvägda men i
sak ganska bistra omdöme om dessa
otillfredsställande förhållanden, som
finns i den allmänna motiveringen till
1951 års rättegångskommittés förslag av
år 1958. Jag ber att få citera ur denna
motivering följande:

»Gällande lag om fri rättegång möjliggör
för de obemedlade och en del av
de mindre bemedlade att i rättegång
bevaka sina intressen, oaktat de ej själva
förmå bestrida processkostnaderna.
Ett känt förhållande---är emel lertid

att endast en mycket begränsad
kategori medborgare erhåller denna
förmån. Den stora massan inom befolkningen
är utestängd från densamma.
Detta förhållande och de ibland
mycket höga processkostnaderna ha föranlett,
att i den allmänna diskussionen
påståtts att endast de fattiga, d. v. s.
de som få fri rättegång, och de rika,
d. v. s. de som förmå bära också drvga
kostnader, ha möjlighet att i dagens
samhälle inför domstol tillvarataga sina
intressen samt att hela den stora mellangruppen,
d. v. s. de flesta medborgarna,
skulle sakna denna möjlighet. Även
om detta påstående innebär en stark
överdrift, synes det likväl ej vara all -

En reform av rättshjälpen

deles utan grund. Såsom anförts i direktiven
till kommittén te sig otvivelaktigt
rättegångskostnaderna för många
av dem, som ej kunna erhålla fri rättegång,
oskäligt betungande eller rent av
som ett oöverkomligt hinder mot att
bringa en sak under rättens prövning.
Det är angeläget att detta missförhållande
undanröjes. Enär, såsom i direktiven
berörts, det knappast är möjligt
att med bibehållande av grundprinciperna
för den nya rättegångsordningen
vinna någon avgörande minskning i
rättegångskostnaderna genom ändring i
reglerna för rättegångsförfarandet eller
på annat sätt, återstår ingen annan utväg
än att låta det allmänna träda till på
det sätt att den processuella rättshjälpen
öppnas för en vidgad personkrets.»

Rättegångskommittén framlade sålunda
sitt betänkande efter sju års arbete.
Det remissbehandlades sedan. Trots relativt
positiva remissyttranden, följde
därefter ett stillestånd fram till 1962,
då en överarbetningskommitté tillsattes.
Den avgav 1965 ett betänkande, där
den på grundval av rättegångskommitténs
förslag diskuterade ett par alternativ
att på försäkringsbasis få till stånd
en fördelning av rättegångskostnaderna
mellan den enskilde och det allmänna.
Man tänkte sig antingen en obligatorisk
rättsskyddsförsäkring i icke-statliga
bolag eller en statlig rättsskyddsförsäkring.
Man stannade dock till sist
för ett system med indexreglerade kostnadsbidrag
att erläggas till domstolen
och bestämda i förhållande till parts
ekonomiska situation och såsom en viss
andel av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. Ju mindre inkomst
och ju mer pressade ekonomiska förhållanden
i övrigt, desto lägre bidrag
att erlägga till domstolen.

Ingenting har emellertid hänt sedan
detta betänkande lädes fram. Man ville
avvakta erfarenheterna av försäkringsbolagens
riittsskyddsförsäkringar.

Men då den nye justitieministern tillträdde
sitt ämbete aktualiserades, så -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

En reform av rättshjälpen

som fru Kristensson framhöll, dessa frågor
på nytt och som vi hoppas i syfte
att nu få dem lösta. Jag är för min del
övertygad om att vad som står i statsverkspropositionen
om den inom justitiedepartementet
påbörjade utredningen
om vidgad rättshjälp, för övrigt även
rättshjälp i förvaltningsärenden — en
utvidgning som jag gärna vill understryka
betydelsen av — till sist verkligen
skall leda till ett positivt resultat.

Men det är många och bitvis svåra
problem det här gäller. .lag tänker t. ex.
på angelägenheten av att väl utvecklade,
hela landet täckande, rättshjälpsorgan
byggs upp. Då aktualiseras naturligtvis
organisationsfrågor, personalfrågor
och ekonomi. Breddningen till förvaltningsrättsliga
mål gör inte saken
mindre komplicerad och framför allt
inte mindre tidskrävande. Kommittén
om rättshjälp i förvaltningsärenden har
ju nämligen tämligen nyss påbörjat sitt
arbete och det återstår alltså åtskilligt
att utreda på det området.

Arbetsuppgiftens bredd då det gäller
att inom departementet få fram en acceptabel
dokumentarisk grundval av ett
eller annat slag för en större reform är
väl anledningen till att justitieministern
inte angivit någon preciserad tidpunkt
för reformens genomförande.
Detta är också en av orsakerna till vår
reservation. Den här materien är dessutom
av sådan natur, att parlamentarisk
medverkan får anses önskvärd även
i slutloppet, särskilt av den anledningen
att justitieministern i propositionen
ambitiöst nog har tagit upp — som jag
nyss framhöll — en del nya, viktiga
och av tidigare utredningar inte behandlade
delspörsmål. Vi anser därför,
att en delreform utan egentligt dröjsmål
nu lämpligen kunde genomföras,
nämligen vad gäller rättshjälp i civilmål.
På civilrättens område är det ju
svårt för den enskilde — jag vill åter
understryka detta — att få sin rätt
prövad, om han inte antingen står på
solid ekonomisk grund eller befinner

sig i en sådan ekonomisk situation, att
kostnaderna för en process skulle kunna
lämna vederbörande i materiell
misär. Mellangruppen — det stora flertalet
inkomsttagare -—- kan under nuvarande
omständigheter ofta inte riskera
att ådra sig de kostnader som är eller
kan vara förbundna med en rättegång,
framför allt inte om motparten är t. ex.
ett större bolag, staten eller en kommun
eller om motparten har förmånen
av fri rättegång.

Vi finner detta vara ett oacceptabelt
förhållande och önskar att de samhälleliga
organen snarast påtar sig ett större
ekonomiskt ansvar för att alla, som har
berättigade anspråk på att få sin talan
prövad av domstol, skall tillförsäkras
ekonomiska möjligheter till detta.

Dessa missförhållanden har tidigare
vid olika tillfällen påtalats från vårt
håll. Vi yrkar därför, att i avvaktan på
en mer omfattande reform det föreliggande
utredningsförslaget om delvis
kostnadsfri rättshjälp för personer i de
ekonomiska mellanskikten redan nu
läggs till grund för lagstiftning på området.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken BEKGEGREN (s):

Herr talman! Så till vida föreligger
det ingen oenighet mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten i detta ärende,
att vi alla anser att nuvarande förhållanden
inte är tillfredsställande. Det
kan absolut inte vara riktigt att människor
skall vara förhindrade att tillvarata
sina rättsliga intressen på grund
av ekonomiska svårigheter och att den
som är helt medellös skall ha praktiskt
taget obegränsade möjligheter att föra
sin sak inför rätta, medan den som har
möjlighet att betala en del av kostnaderna
helt enkelt får ge upp på grund
av brist på medel att fullfölja sin talan.

Men när det gäller tillvägagångssättet
skiljer sig våra uppfattningar. Till
grund för ställningstagandet finns två

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

noggranna utredningar, som har varit
ute på remiss. Första lagutskottet har
vid tidigare tillfällen uttalat sin bestämda
uppfattning, att dessa utredningar
borde kunna läggas till grund för ett
förslag till lösning av frågan. Vi inom
utskottsmajoriteten tycker då att man
med tillfredsställelse kan hälsa det initiativ
som nu har tagits i justitiedepartementet
och på grundval av dessa betänkanden
och med komplettering av
ytterligare utredning syftar till att inom
kort lägga fram ett förslag till lösning
av frågan.

Fru Kristensson tycker att det är
oefterrättligt att man inte redan har använt
det material man har för att lägga
fram förslag. Å andra sidan anser
hon att det, när man nu tänker lägga
fram förslag på grundval av detta material
efter viss komplettering, är skäl
att tillsätta en ny parlamentarisk utredning.
Utskottsmajoriteten finner för
sin del att det är så angeläget att denna
fråga verkligen blir löst, att vi bör
låta det arbete, som har påbörjats i
justitiedepartementet, fortsätta, så att
vi förhoppningsvis redan 1971 får möjlighet
att ta ställning till frågan i hela
dess vidd. Det gör att vi heller inte vill
ansluta oss till tanken på ett delförslag,
när vi äntligen har kommit så
långt att vi ser en lösning skymta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren sade
att man kan vänta sig resultat av det
arbete, som pågår i justitiedepartementet,
»inom kort» — jag fäste mig vid
det uttrycket. Litet senare sade hon att
man kunde vänta sig ett förslag redan
1971.

Jag noterar särskilt dessa uttalanden.
Jag hoppas också att de svarar mot
arbetsförutsättningarna i departementet.

Som fröken Bergegren yttrade är vi

En reform av rättshjälpen

väl här alla intresserade av att det nu
sker någonting, men särskilt intresserade
är vi av hur snart det sker någonting.
Jag ansluter mig självfallet helt
till önskemålet att det skall ske någonting
»inom kort». Jag förstår väl att
detta rimligen inte kan inträffa förrän
nästa år, men jag hoppas verkligen att
det kan ske då.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom vi ju haft eu
ingående diskussion i utskottet om detta
ärende vet fröken Bergegren väl vilken
min ståndpunkt är, men eftersom
kammarens ledamöter kanske inte fick
det klart för sig under mitt inlägg, skall
jag ytterligare poängtera det.

Hade det varit på det sättet som fröken
Bergegren gjorde gällande, att de
tidigare utredningarna nu skall ligga till
grund för förslaget, hade jag inte heller
gjort anspråk på att det skulle tillsättas
en parlamentarisk utredning -— då hade
det varit nog med utredningar. Jag
tycker i och för sig också att man kunde
ha lagt fram förslag på grundval av
de tidigare utredningarna och det lagförslag
som nu har antagits i Danmark
i samma fråga. Det som justitieministern
nu föreslår är emellertid ett
tillägg till de tidigare utredningarna av
principiell innebörd, varigenom frågan
kommer i ett helt annat läge. Detta iir
min motivering för kravet på en parlamentarisk
anknytning, så att riksdagen
på ett tidigt stadium får en inblick i
hur utredningen utformas.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag stöder min uppfattning
på ett uttalande av justitieministern,
som citeras på s. 9 i utskottsutlåtandet:
»Eu reform av rättshjälpen enligt
här angivna riktlinjer kan i fråga
om förutsättningarna för rättshjälpen
och dess omfattning i huvudsak bygga
på redan tillgängligt utredningsmatc -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

En reform av rättshjälpen

rial.» Han tillägger att det krävs ytterligare
kompletterande utredning men
att han i huvudsak kommer att lägga
detta utredningsmaterial till grund för
den reform som vi har att vänta. Det är
detta som gör att }ag tycker det är angeläget
att så snart som möjligt försöka
få fram ett förslag i ärendet, så att vi
äntligen får fatta beslut.

När jag försökte ange någon tidsmarginal
stödde jag mig också på vad justitieministern
har uttalat. Han räknar inte
med att det under kommande budgetår
skall behövas anslag för denna verksamhet,
men som jag sade bör vi förhoppningsvis
kunna få tillfälle att ta
ställning redan under 1971. Tidigare
än så lär vi väl heller inte kunna få
fram något provisorium. Jag tycker att
det är riktigare att fullfölja den linje
som man har slagit in på, så att man
kommer till resultat.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Jag

vill säga till fröken Bergegren att
jag också har tagit del av det uttalande
av justitieministern i statsverkspropositionen
som återges på s. 9 i första
lagutskottets utlåtande. Av detta uttalande
framgår att tanken är att inrätta
statliga rättshjälpsanstalter; man tänker
sig eventuellt bundna advokattaxor och
man tänker sig någon form av förhandsgranskning
av de mål och ärenden
som kommer upp, för att bedöma
om de är av sådan vikt att de kan bli
föremål för fri rättegång.

Det är detta som är det principiellt
nya. Jag tror inte att fröken Bergegren
kan avfärda nyheterna genom att säga,
att det bara gäller tekniska saker, som
vi inte behöver fästa så stort avseende
vid. Jag tror att detta är den stora nya
sociala reform som justitieministern
refererar till.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Rättsfrågor samt bedömning
och prövning av brott är ju

mycket komplicerade ting. Jag har en
känsla av att även om man löser frågan
om fri rättegång och ger möjligheter åt
alla att kunna komma med i detta avseende
blir endast en mycket liten del
av själva kärnfrågan löst därigenom.
Utbildningen av våra jurister är nämligen
enligt min mening anpassad för ett
annat samhälle än det nuvarande och
bygger på ett klasstänkande som vi borde
ha kunnat vara fria ifrån numera.

Jag vill erinra om att landets justitieminister
säger att likhet inför lagen är
en teoretisk fråga, och det är riktigt.
Det är en teoretisk fråga, oavsett om vi
har rättshjälp eller inte, så länge den
grupp som avgör frågor om brott och
straff i detta land är fostrad till att i
regel inte veta hur de lägre inkomsttagarna
i samhället har det.

Med anledning av att herr Wiklund i
Stockholm talade om TV-rättegången
vill jag erinra om att där uppträdde
ett rättegångsombud, beträffande vilket
alla som såg rättegången och hade erfarenheter
från det praktiska arbetet
ställde sig frågan: Är en ungdom som
ändå har en far som gör det möjligt för
ungdomen att ha ett rättegångsbiträde
fullständigt utlämnad åt det juridiska
tänkandet, så som visade sig vara fallet
där? Efter vad jag kan förstå ägnade
juristen mycket liten uppmärksamhet
och ringa intresse åt klienten. Men det
lilla intresse och det utomordentligt
obetydliga arbete som juristen utförde
renderade honom i alla fall ett arvode
på 800 kronor. Det var ett relativt lågt
arvode.

Om vi skall kunna genomföra tanken
om fri rättshjälp i detta samhälle, kan
det inte vara rimligt eller riktigt att arvoden
på 1 miljon kronor uttas av klienterna.
Vi har kommit i en sådan underlig
situation i fråga om rättsväsendet,
att rättegångar faktiskt ofta uppfattas
såsom varande till för juristerna och
inte för dem som behöver rättshjälp.

Herr talman! Jag tror därför att hela
denna fråga om rättshjälpen måste fö -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

reg;is av en mycket ingående prövning;
och när vi nu genomfört reformen beträffande
sjukhusläkarna m. m. vore
det väl rimligt att vi även införde någon
kontroll över hur stora arvodena
får vara och hur mycket våra domstolar
skall utdöma i fråga om arvoden till advokater
av olika slag. Det viktigaste för
den rättssökande måste vara att en advokat
verkligen försöker göra rätt för
de stora arvodena i detta sammanhang.

Enligt min mening måste själva rättsfilosofin
förändras och undervisningen
i juridik helt läggas om. Det är märkligt
att vi anklagar allmänheten för att
icke följa rikets lag, som dock är så
pass omfattande att ingen människa vet
om hon syndar eller ej. Däremot finns
det ingenting som säger att en domare
eller en jurist skall kunna Sveriges
grundlagar och följa dem. Ändå är vi
så högtidliga här i riksdagen att vi säger
att de måste respekteras i olika sammanhang.

Herr talman! Jag önskar att utbildningsministern
tar itu med den juridiska
utbildningen, och jag har en stark
känsla av att den här professorn i Lund
har rätt i att de juridiska fakulteterna
borda avskaffas och slås samman med
någonting annat. Jag tror att vårt komplicerade
samhälle medför att den juridiska
utbildningen måste reformeras.
Visserligen talade man mycket med tidigare
ecklesiastikministrar om denna
fråga, men jag tror det är lämpligt att
utbildningsministern försöker att tänka
om och fullständigt förändrar utbildningen
och själva tankegångarna. Principen
måste vara likhet inför lagen,
oavsett om man är fattig eller rik. Detta
måste alltså vara den grundläggande
principen men, herr talman, vägen dit
iir tyvärr lång och svårframkomlig. När
en proposition eller något annat framläggs
kommer väl inte riksdagen att fråga
om det strider mot grundlagen eller
ej, utan följer väl bara med. Hur gärna
jag än vill kan jag inte tro att reservationen
skulle innebära någon lösning,

En reform av rättshjälpen

men däremot skulle vi kunna komma
närmare en lösning om alla de juridiska
och praktiska problem angreps som
ändå hänger samman med den utomordentligt
viktiga fråga som här behandlas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Schött m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 95 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 8

66 Nr 8 Onsdagen den 25 februari 1970

Interpellation ang. tullfrihet vid förhyrning från grannländerna av vissa skogs
bruksmaskiner

§ 16

Interpellation ang. byggnadsprogrammet
för lantbruksförsöksanstalten vid
Röbäcksdalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDMARK (s), som yttrade:

Herr talman! Från en blygsam början
1953 har Norrlands lantbruksförsöksanstalt
vid Röbäcksdalen steg för steg
vuxit fram till att omfatta praktiskt taget
alla de institutioner inom statlig
verksamhet på jordbrukets område,
som avsetts i riksdagens beslut. De olika
specialiteterna har också bemannats
med duktiga och ambitiösa tjänstemän.

Eu hämmande faktor för verksamheten
är dock bristen på lokaler. Således
är olika institutioner såsom filialerna
till statens växtskyddsanstalt och
statens frökontrollanstalt, husdjursförsöks-
och trädgärdsförsöksstationerna
samt rennäringsforskningen provisoriskt
inrymda inom statens jordbruksförsöksstationers
lokaler, i källarutrym
men och baracker.

Bortsett från att arbetsförhållandena
är påfrestande begränsar lokalbristen
verksamheten och möjligheten till ctl
rationellt utnyttjande av personalens
kapacitet.

Redan 1962 uppdrog Kungl. Maj:t ål
byggnadsstyrelsen att efter samråd med
berörda organ utarbeta byggnadsprogram
för tillgodoseende av lokalbehovet
vid lantbruksförsöksanstalten. Sedan
dess har program- och projekteringsarbetet
pågått i etapper för att den
15 december i fjol kunna redovisas som
fullständiga byggnadshandlingar. Program-
och projekteringsarbetet är sålunda
slutfört, men något tidsprogram
för byggandet har icke presenterats.

I årets statsverksproposition, bilaga
11, bär statsrådet aviserat att särskild
proposition är att vänta under våren
angående byggnadsarbeten vid jordbrukets
högskolor in. m.

Med hänvisning till det anförda an -

håller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

a) Avser statsrådet att i aviserad pro
position angående byggnadsverksamhet
vid jordbrukets högskolor aktualisera
eu första etapp av projkterat byggnadsprogram
för lantbruksförsöksanstalten
vid Röbäcksdalen?

b) Om så icke är fallet, när anser
statsrådet att bygget kan påbörjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. tullfrihet vid förhyrning
från grannländerna av vissa skogsbruksmaskiner Ordet

lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Inte minst i samband
med röjningsarbetet efter höstens omfattande
stormfällningar i skogarna i
västra Sverige har många skogsägare
önskat hyra traktorer och andra maskiner
för skogsbruket från uthyrare i
grannländerna, främst från Norge. EU
sådant hyresförfarande blir emellertid
ofta omständligt till följd av tullbestämmelserna.
Enligt gällande bestämmelser
skall nämligen de förhyrda maskinerna
förtullas, då de förs över till Sverige,
på samma sätt som vid köp. Tull skall
erläggas även när traktorer och liknande
maskiner hyrs tillsammans med förare
eller maskinskötare. När maskinerna
efter hyrestidens utgång åter förs
ut ur landet restitueras tullen, men för
berörda företag medför detta samtidigt
ofta stora kostnader till följd av de
omfattande tullforinaliteterna.

Genom skogsbrukets snabba mekanisering
kan inhyrningar av detta slag
väntas öka snabbt i omfattning också
under normala förhållanden. Också
inom andra näringar kan liknande hyres-
och entreprenadverksamhet väntas

Onsdagen den 25 februari 1970 Nr 8 Ö7

Interpellation ang. tullfrihet vid förhyrning från grannländerna av vissa skogsbruksmaskiner -

få ökad betydelse. Det är därvid givetvis
av stort värde, om näringslivet i gränsbygderna
kan utnyttja uthyrningsfirmor
på andra sidan gränsen på samma
villkor som när det gäller inhemska företag.
Nuvarande tullbestämmelser lägger
emellertid allvarliga hinder i vägen
för att uthyrning över gränserna skall
löpa smidigt.

I några fall har vederbörande myndigheter
medgivit företag att föra in
traktorer och liknande skogsmaskiner
tullfritt, då det varit fråga om förhyrning.
Ett sådant förfarande har givetvis
varit till fördel såväl för företagen i fråga
som för tullverket, eftersom tullformaliteterna
kunnat reduceras till ett
minimum. Det är önskvärt att detta förfarande
kan utsträckas till att gälla generellt
vid förhyrningar och entreprenader
av det slag som här har nämnts.

Med stöd av vad som anförts i inter.
pellationen hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa
följande fråga:

Avser statsrådet att ta några initiativ
till ändrade tullbestämmelser så att förhyrning
från grannländerna av traktorer
och liknande maskiner för skogsbruket
underlättas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 79, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i allmänna val; och

nr 80, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd;
samt

från statsutskottet:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Antby (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetstjänsten vid
flygplatser, och

herr Werner (m), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
fördelningen av utvecklingsbiståndet
till Sudan.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

f>8

Torsdagen den 26 februari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. information till
utlandssvenskar om 1970 års val

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om några åtgärder vidtagits för
att genom de svenska utlandsmyndigheterna
sprida kännedom om utlandssvenskarnas
möjlighet att deltaga i årets
val till riksdagen.

Utrikesdepartementet sände den 19
december 1969 ut en instruktionsskrivelse
till alla beskickningar och vissa
konsulat — inalles 220 stycken — angående
utlandssvenskarnas röstning vid
1970 års riksdagsval och om ansökningsförfarandet
för utlandssvenskarnas
upptagande i särskild röstlängd. I
skrivelsen instrueras cheferna för utlandsmyndigheterna
att utfärda kungörelse
om hur utlandssvenskarna skall
gå till väga för att kunna utöva sin rösträtt.
Kungörelsen skall anslås på myndighetens
anslagstavla och även på andra
sätt bringas till utlandssvenskarnas
kännedom, t. ex. genom meddelande till
svenska föreningar, företag, handelskammare,
kyrkor och direkt till enskilda
utlandssvenskar. Publicitet via press
och radio förekommer också.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag hoppas att Ers Excellens
inte känner sig personligen obehagligt
berörd av att jag ställde min
fråga till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena. Jag vill inte gärna
avstå från möjligheten att använda den
traditions- och klangrika titeln så länge
vi får göra det. I nästa vecka kommer
riksdagen förmodligen att besluta om
dess förvisande till den antikvariska
högreståndsavdelningen.

Svaret är positivt, och det tackar jag
för. När man tackar för ett svar är det
ovanligt att man säger sig vara riktigt
nöjd, men det är jag, herr utrikesminister.
Uppenbarligen har utrikesministern
funnit det vara angeläget att i likhet
med 1967 underrätta de många beskickningarna
och konsulaten. Det står
visserligen inte generalkonsulaten, konsulaten
och vicekonsulaten i svaret utan
det står beskickningar och vissa konsulat.
Det är dock en avsevärd mängd
institutioner som får besked om de, tyvärr
begränsade, möjligheter som utlandssvenskarna
har att utöva sin rösträtt
vid riksdagsvalet den 20 september.

Den möjlighet som utlandssvenskarna
fick genom riksdagens beslut hösten
1967 begagnade de sig tyvärr av i ganska
ringa omfattning. Det var 3 000 personer
som ansökte om att bli upptagna
i den särskilda röstlängden, och 1 900
godkändes. Följaktligen avslogs 1 100.
Detta berodde emellertid främst på att
de sökande redan var mantalsskrivna
i Sverige och alltså hade rösträtt utan
särskild ansökan. Av de 1 900 utlandssvenskar
som ingivit ansökan var det
1 540 som röstade. Det betyder alltså

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Svar på fråga ang. åtgärder för att undvika retroaktiv skatt för vårdbidrag

ett valdeltagande på 81 procent, vilket
bör jämföras med 89 procent för hela
riket.

Främsta skälet till denna ringa anslutning
var den snäva femårsgränsen,
som utestängde ett mycket stort antal
från rösträtt. Många tyckte sannolikt
också att ansökningsförfarandet med
intyg om giltigt svenskt pass var litet
krångligt, men ett starkt skäl var också
att informationen om den nya möjligheten
inte hann att slå igenom och
tränga ut till dem som hade möjlighet
att inge ansökan. Det är denna information
som jag åsyftade med min fråga
till utrikesministern, och jag inregistrerar
nu med tillfredsställelse att information
har gått ut till utlandsmyndigheterna.

Riksdagen beslöt som bekant i går
att 1965 års valtekniska utredning skall
undersöka möjligheterna att vidga den
krets av utlandssvenskar som kan delta
i allmänna val. Bakom utskottets utlåtande
stod en majoritet av tre partier
i konstitutionsutskottet. Jag kunde med
tillfredsställelse yrka bifall och rösta
för utlåtandet, som i sak var en tillstyrkan
av en motion som jag med
många partikamrater hade väckt. Jag
konstaterar att även utrikesministern
röstade för den motionen.

Vi förväntar givetvis att valtekniska
utredningen skall finna lösningar som
väsentligt vidgar kretsen av röstberättigade
utlandssvenskar till valet 1973 enligt
de önskemål som har framförts i
motioner från fyra partier. Vi kan hoppas
att deltagarantalet i år, trots den
nuvarande begränsningen, blir högre
än år 1968.

Härmed var överläggningen slutad.

8 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att undvika
retroaktiv skatt för vårdbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig om jag anser särskilda åtgärder
erforderliga för att undvika retroaktiv
skatt för vårdbidrag.

Vårdbidrag är enligt kommunalskattelagen
inte skattepliktig inkomst för
den vårdbehövande. Detta gäller exempelvis
vårdersättningar inom den allmänna
försäkringen och hemsjukvårdsbidrag
som utgår av kommunala eller
landstingskommunal medel till den
vårdbehövande. Däremot är ersättning
för vård normalt inkomst hos vårdaren
och skall beskattas i vanlig ordning.
Av den ställda frågan framgår
ej närmare vilken situation som avses.
Om beskattning skett i något fall och
vederbörande anser sig orätt behandlad
får den vanliga besvärsvägen anlitas.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
finansministern för svaret vill jag
säga att jag förstår att jag varit litet
oartig som tagit upp detta ärende i form
av en enkel fråga. Det har inte varit
möjligt för mig att klargöra vilket ärende
jag egentligen åsyftar, och därför
skall jag be att helt kortfattat få tala
om vilka problem som kan uppstå.

Det gällde här ett par familjer med
cp-barn. Familjerna ansökte om vårdbidrag
för barnen och vände sig till
landstingen, men det angavs uttryckligen
att avsikten var att bidraget skulle
avse den vårdbehövande. De fick
också bidrag och landstingen uppgav
i båda fallen, att bidraget var skattefritt
men att det betalades ut till vårdaren
i form av ett hemsamaritbidrag.

Vederbörande föräldrar har alltså varit
i god tro och utgått ifrån att det
bidrag de fick var skattefritt, eftersom
de fått besked härom av vederbörande
landsting. Formellt föreligger alltså inte
det läget att de blivit orätt behandlade,
och därför har de inte heller någon

70 Nr 8 Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på frågor ang. hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

lormell möjlighet att överklaga beslutet.
Detta har emellertid lett till att de
nu blivit påförda en retroaktiv skatt
på något över 3 000 kronor. Det är naturligtvis
ganska drygt att behöva betala
detta, och det känns givetvis hårt
för föräldrar som är svårt drabbade
redan genom den situation de råkat i.

Jag skulle också vilja påpeka en annan
omständighet, nämligen att det
finns möjlighet till extra skatteavdrag
vid särskilda omständigheter då det
gäller nedsatt skatteförmåga. Efter vad
jag har inhämtat av taxeringsmyndigheterna
anser man att just det fall då
det rör sig om att dra försorg om ett
utvecklingsstört barn skall anses som
ett speciellt skäl, och det har medgetts
avdrag på ända upp till 6 000 kronor
per är vid dylika förhållanden. Sådana
avdrag har också medgetts personer i
relativt höga inkomstlägen. Nu har de
inte heller känt till denna möjlighet,
och jag skulle därför vilja ställa en
kompletterande fråga till finansministern.
Det formella läget är ju det att
taxeringsmyndigheterna i efterhand inte
kan medge ett extra skatteavdrag vid
nedsatt skatteförmåga, och de kan alltså
inte kvitta den här retroaktiva skatten
mot ett medgivande i efterhand om
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Jag
tycker det skulle kunna vara ganska
enkelt för taxeringsmyndigheterna att
medge ett sådant avdrag, så att sådana
här situationer kan undvikas, som för
den enskilda människan naturligtvis
måste te sig mycket svårförklarliga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Nu har ju frågeställaren
litet närmare Utvecklat vad som låg
bakom frågan. I varje fall i den bär
tappningen hörde jag det för första
gången och är inte utan vidare beredd
på att ge några direkta svar.

Jag reagerar något mot uttrycket
»retroaktiv» skatt. Så länge intendenten
har besvärsrätt vill jag inte tala om

retroaktiv skatt när han utnyttjar denna
rätt. Fru Kristenssons tanke att man
skulle kunna tillämpa något slags kvittning
och att saken skulle kunna vara
ganska enkel att ordna på det sättet
tvivlar jag på. Jag föreställer mig att
det i så fall tarvas en proposition till
riksdagen i vanlig ordning, eftersom
kommunalskattelagen på dessa punkter
är ganska bestämd.

Huruvida det finns anledning att tillmötesgå
fru Kristensson utifrån detta
speciella enskilda fall, som naturligtvis
verkar hårt på grund av en serie olyckliga
sammankopplingar, kan jag faktiskt
inte för dagen uttala mig om.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag begär visst inte att
finansministern när han ställs inför en
helt ny fråga omedelbart skall lova att
framlägga en proposition. Jag är glad
över att herr statsrådet ändå förstår att
situationen för dessa människor har varit
besvärande, men jag kanske får be
honom att i alla fall ha denna fråga i
sina tankar och överväga, om det inte
finns anledning att framlägga en proposition.
Än så länge är det ju finansministern
Sträng som har den möjligheten
i sin hand.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag ämnar ta något initiativ i syfte
att eliminera de verkningar på folkpensionärernas
möjligheter att få kommunalt
bostadstillägg som följer av höjd
fastighetstaxering.

Torsdagen den 26 februari 1970 Nr 8

Svar på fråga ang. principerna för medgivande av uppskov med kommunsamman
läggning

Herr Jonsson i Mora har frågat när
jag ämnar lägga fram förslag till ändrade
grunder för prövning av hustrutilllägg
och kommunala bostadstillägg, där
hänsyn tas till de nya fastighetstaxeringsvärdena.

Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

Som svar på en interpellation av herr
Jonsson i Mora har jag tidigare i denna
kammare meddelat, att de frågor som
hänger samman med den nya fastighetstaxeringens
inverkan på inkomstprövade
pensionsförmåner skall prövas
i positiv anda. På grundval av de nu
föreliggande resultaten av 1970 års fastighetstaxering
utarbetas för närvarande
förslag till sådana ändringar av reglerna
för dessa pensionsförmåner som
påkallas av fastighetstaxeringen. Proposition
i frågan kommer att läggas
fram vid vårriksdagen.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialminister
Aspling för svaret på min
enkla fråga, vilket jag tolkar som positivt.
Jag har blivit uppringd av oroliga
pensionärer, som nu — hoppas jag —
kan känna sig lugnare, eftersom socialministern
förklarar att han för vårriksdagen
kommer att lägga fram en proposition
om förändrade bestämmelser
för pensionsförmånerna. Jag skall vidarebefordra
detta besked till de pensionärer
som har kontaktat mig, och jag
tror att alla nu skall kunna känna sig
siikra på att de inte skall behöva få
försämrade förmåner — t. ex. sänkta
kommunala bostadstillägg —- på grund
av att deras eventuella villor eller sommarstugor
taxeringsmässigt anses värdefullare,
Det är ju fråga om ett bundet
kapital, som de inte kan ta i anspråk
för livets nödtorft.

.lag tackar än en gång för det positiva
svaret och avvaktar propositionen
med stort intresse.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag ber också att få
tacka socialministern för hans svar på
min enkla fråga. Såsom framgår av svaret
hade jag tillfälle att under fjolåret
i en interpellation fråga om statsrådet
ämnade vidta några åtgärder med anledning
av befarade reduceringar av de
kommunala bostadstilläggen på grund
av en höjning av fastighetstaxeringsvärdena
år 1970, och jag fick då svaret
att denna fråga skulle prövas i positiv
anda så snart de nya taxeringsvärdena
förelåg.

Nu har de nya värdena givits till
känna, och det har visat sig att de i vissa
fall innebär avsevärda höjningar,
som naturligtvis kommer att kunna inverka
på prövningen av de inkomstprövade
pensionsförmånerna.

Jag hade frågat när statsrådet ämnade
framlägga förslag med anledning av
de ändrade taxeringsvärdena, och han
har nu svarat att proposition i frågan
kommer att föreläggas riksdagen under
våren. Jag får därför i likhet med
fru Rvding konstatera att svaret från
den synpunkten är tillfredsställande, eftersom
vi nu får en något så när fixerad
tidpunkt när de nya bestämmelserna
kan presenteras för riksdagen och
beslut kan fattas om grunderna för
prövningen av dessa förmåner.

Även jag ber att få tacka för svaret
på frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. principerna för medgivande
av uppskov med kommunsammanläggning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
chefen för kommunikationsdeparte -

72 Nr 8 Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. principerna för medgivande av uppskov med kommunsammanläggning -

mentet om han vill redogöra för på vilka
grunder regeringen medger uppskov
med kommunsammanläggning till den
1 januari 1974. Eftersom kommunärendena
sedan den 1 juli 1969 handläggs
inom civildepartementet har frågan
överlämnats till mig för besvarande.

Enligt den av riksdagen förra året
antagna lagen med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen
skall länsstyrelserna efter överläggningar
med kommunerna föreslå lämplig
tidpunkt — den 1 januari 1971 eller
den 1 januari 1974 — för ikraftträdande
av varje särskild indelningsändring.
Förslagen överlämnas tillsammans med
bl. a. kommunernas yttranden till kammarkollegiet,
som därefter avger eget
yttrande till Kungl. Maj :t.

Huvudprincipen är att kommunernas
önskemål tillgodoses om de är överens
om tidpunkten för sammanläggningen.
I den mån förslag innebär sammanläggning
den 1 januari 1971 trots att en eller
flera kommuner i blocket uttalat
sig för ett samgående först den 1 januari
1974, blir det Kungl. Maj:ts uppgift
att med beaktande av förutsättningarna
i varje enskilt fall pröva frågan
om tidpunkt för sammanläggningen.
Tre möjligheter står därvid öppna,
nämligen att sammanläggning sker av
alla kommuner den 1 januari 1971, att
sammanläggningen anstår till den 1 januari
1974 eller att en partiell sammanläggning
sker den 1 januari 1971 av de
kommuner som uttalat sig för denna
tidpunkt.

Vidare anförde

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret.

Givetvis gladde mig det klara deklarerandet
att huvudprincipen är att kommunernas
önskemål tillgodoses om de
är överens om tidpunkten för sammanläggningen.
Emellertid är orsaken till

min fråga naturligtvis efter vilka grunder
regeringen handlar i de fall då kommunerna
inte är överens. Jag är övertygad
om att samtliga riksdagsmän från
sina egna län kan anföra exempel på
fall där länsstyrelserna har lagt fram
förslag och regeringen har yttrat sig
men där man har svårt att utröna vilka
principer som ligger till grund. Civilministern
säger i svaret att man i
varje särskilt fall skall pröva frågan om
tidpunkten för sammanläggningen. Men
vilka faktorer är det som inverkar på
den prövningen?

Jag kan ta tre fall från mitt eget län.
Min egen kommun vill ha en sammanläggning,
kranskommunerna vill inte ha
den. Där har länsstyrelsen föreslagit
1974 för sammanläggningen. Trots att
jag själv vill ha en sammanläggning
tycker jag det är riktigt att frivilligprincipen
accepteras: eftersom några
kommuner inte vill ha en sammanläggning
väntar man med den till 1974.
Men i närheten av Ystad ligger en kommun
som heter Herrestad. Den har Sveriges
förmodligen lägsta kommunala utdebitering.
1 den kommunen har man
enhälligt gått emot en sammanläggning.
Man vet att övergångsbidraget inte kommer
att täcka den ökade kommunala
utdebiteringen. Efter vad man nu förstår
är det helt klart att det blir en
tvångssammanläggning. Hälsingborg -—
och det är ett utomordentligt viktigt
ärende —- vill inkorporera Mörarp, Kattarp,
ödåkra och Vallåkra; de båda sistnämnda
kommunerna säger nej. Här
spelar sammanläggningen roll därför att
en inkorporering innebär ett byte avvalkrets
— man går in i fyrstadskretsen.
Här blir det tvångssammanläggning
— jag använder detta ord för att beteckna
en sammanläggning 1971 — därför
att några av kommunerna säger ja.

Den enda princip jag tycker mig kunna
finna är att när det gäller stora städer
och stora centralorter, som kanske
har eu stark vilja men som verkligen

Torsdagen den 26 februari 1970 Nr 8

Svar på fråga ang. principerna för medgivande av uppskov med kommunsammanläggning -

inte har något till övers för jämlikhet
med de små kommunerna, går regeringen
ifrån den frivilligprincip om vilken
konstitutionsutskottet i sitt utlåtande
1962 — och det är kanske i denna fråga
något av ett heligt ord — har skrivit
följande:

»Även om utvecklingen i fråga om
sammanslagning av kommuner eller
samverkan inom kommunblocken skulle
ske något långsammare än beräknat
bör detta ej få motivera tvångsåtgärder
från statsmakternas sida.»

Jag finner nu spår av sådana tvångsåtgärder,
och jag vore tacksam om civilministern
skulle vilja redogöra för
på vilka grunder man gör bedömningen
av dessa frågor.

Härefter meddelade herr föste vice
talmannen, att herr Ringaby begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i 20 §
4 mom. kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr RINGABY (m), som yttrade:

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är att jag i dag hade ämnat
framställa exakt samma fråga som
den fru Sundberg tagit upp.

De kommuner i mitt hemlän, Örebro
län, som själva beslutat om anslutning
till respektive kommunblock 1974 känner
i dag ett hot från myndigheterna
innebärande att anslutningen skulle ske
redan 1971. År 1962 utlovades ju en frivillighet
i detta avseende för kommunerna.
År 1969 beslutades om tvängsmässig
anslutning men med valfrihet
att få denna genomförd 1971 eller 1974.
I dag verkar det som om sammanslagningarna
i ganska stor omfattning skulle
forceras till 1971.

Historien om Glanshammars kommun
i detta sammanhang är historien om en

ortsbefolknings tappra men till synes
fruktlösa kamp för sin självbestämmanderätt
mot överheten. Statsmakterna har
just beslutat att dela Glanshammars
kommun så att en del, Götlunda församling,
förs till Arboga i Västmanlands
län och en annan del går till
Örebro och Örebro län. Örebro läns
landsting bär emellertid enhälligt uttalat
att Glanshammar odelat skall föras
till Örebro. Detsamma har länsstyrelsen
ansett. En lokal folkomröstning
har anordnats i Götlunda, i vilken 95
procent av befolkningen givit uttryck
för samma uppfattning. En statlig utredningsman,
byrådirektör Björn Bosseus,
har tillsatts och har också kommit
fram till denna uppfattning.

Statsrådet Lundkvist har emellertid
ändå bestämt att Glanshammar skall delas.
Invånarna i Glanshammar är bestörta
och frågar vilken demokrati som
finns, när en entydig folkvilja inte respekteras
av statsmakterna.

Glanshammars kommunalfullmäktige
har uttalat att man vill vänta med anslutningen
till Örebro till 1974, då länsgränsen
skall ändras, och Örebro stad
har uttryckt samma mening . Nu ryktas
det dock om en tvångsdelning av Glanshammar
och en sammanläggning med
Örebro stad redan 1971.

Om statsrådet Lundkvist vill bli en
mäkta populär politiker i mina hembygder
■— det är herr Lundkvist inte
i dag — och vill gå till historien som
en rakryggad kämpe för demokratiska
principer, bör han låta Glanshammars
kommun odelad gå till örebroblocket
i enlighet med vad en kompakt folkvilja
kräver.

Därefter anförde:

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! .lag är, såsom fru Sundberg
vet, av konstitutionella skäl förhindrad
att i denna debatt diskutera
enskilda fall, men jag blev förstås eu

74 Nr 8 Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. principerna för medgivande av uppskov med kommunsamman
läggning

smula förvånad över fru Sundbergs påstående
att regeringen har avgjort ett
antal fall, som hon räknade upp. Regeringen
har ännu inte behandlat dessa
förslag till kommunsammanläggningar.
Detsamma gäller herr Ringabys fall.
Regeringen har inte heller haft tillfälle
att ta ställning till denna sammanläggning.

Rent allmänt kan jag emellertid beträffande
det som jag förstod att fru
Sundberg ville veta säga att dessa frågor
har sådan karaktär att de måste
prövas från fall till fall. Låt mig som
exempel ta en situation, som inte har
direkt beröring med det av fru Sundberg
upptagna fallet.

Det kan t. ex. finnas eu centralort,
där invånarna är helt överens om eu
sammanläggning. Vi har en liten ytterkommun,
som också är ense med centralortskommunen
om en sammanläggning.
Men sedan har vi en mellanliggande
kommun, där en knapp majoritet
inte vill ha sammanläggning vid den
första tidpunkten. Då måste regeringen
göra en bedömning: Hur skall man se
på denna fråga ur hela kommunblockets
synvinkel? Skall den knappa majoriteten
i en mellanliggande kommun
få avgöra denna viktiga fråga i negativ
riktning, när en stark majoritet i hela
kommunblocket anser det såsom mvcket
angeläget att en sammanläggning
kan komma till stånd redan 1971?

Jag har nämnt detta exempel såsom
ett typexempel på vilka frågor vi kommer
att få ta ställning till och där vi
då naturligtvis sätter oss in i både hur
de kommuner har resonerat som vill
ha en sammanläggning och hur de kommuner
har resonerat som inte vill. Vi
tar även del av remissmyndigheternas
resonemang i fallet.

Detta är den upplysning som jag kan
ge i denna fråga.

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Jag förstår verkligen

att regeringen ställs inför problem i detta
fall. Man kan också säga att det är
en principiell fråga, tv det har väl ändå
alltid varit meningen att de kommuner
som inte vill ha en sammanläggning
skulle kunna medges uppskov fram till
1974 men inte längre.

Vad jag finner intressant är frågan
om partiell sammanläggning. Beträffande
det av statsrådet Lundkvist relaterade
fallet med en kranskommun vill
jag ställa en fråga, som jag tycker är
utomordentligt väsentlig. Utgör kranskommunen,
den mellanliggande kommunen,
en liten majoritet i det blivande
kommunblocket eller är det bara en
liten majoritet inom kranskommunen
som vill skjuta upp sammanläggningen?
Jag vet också att statsrådet är förhindrad
att diskutera speciella fall. Men jag
berörde här ett fall där kranskommunen,
fastän den låg kring en större ort,
enhälligt vill skjuta upp ett sammanläggande
till 1974.

Den centrala frågan är alltså: Vad
spelar majoritetsförhållandet inom kommunens
styrelse för roll respektive —
vilket jag tycker är mera intressant —
vilken betydelse har kommunens storlek
i det stora kommunblocket?

Jag förstår att det är svårt för statsrådet
att nu uttala sig om den partiella
sammanläggningen, men är den någonting
som regeringen räknar med skall
vara ett klart alternativ för att tillfredsställa
de kommuner som definitivt vill
förhindra ett samgående redan 1971?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har i mitt svar relaterat
de alternativ som kan tänkas,
nämligen de tre alternativ som jag
nämnde. Men jag kan inte ge mig in
på, fru Sundberg, att här i kammaren
realbehandla de kommunsammanläggningar
som vi står inför. Fru Sundberg
får nöja sig med de upplysningar som
jag har kunnat lämna, och sedan får

Torsdagen den 26 februari 1970 Nr 8

Svar på fråga

regeringen ta ställning när framställningarna
och remissyttrandena över
framställningarna har kommit in.

Herr RINGABY (in):

Herr talman! Frågan är inte aktuell
i Glanshammarsfallet heller. Det är bara
så att kammarkollegiet har inkommit
med en skrivelse till länsstyrelsen, vilket
har oroat folket i vårt län. Man har
fattat det så att det kommer att ske en
sammanläggning redan 1971, trots att
både Örebro stad — den mottagande
kommunen — och Glanshammar — den
ingående kommunen — är ense om att
vänta till 1974. Jag hoppas att det då
också blir så. Den stora frågan hos oss
är emellertid den länsgränsjustering
som redan är verkställd. Men jag var
förmäten nog att tro att det skulle gå
att påverka herr statsrådet till att även
justera denna länsgräns och ta med
Götlunda. Uppfattningen att Götlunda
bör vara kvar i Örebro län är där ute
nästan hundraprocentig.

Hårmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
lagf artsanmälan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig om de nuvarande bestämmelserna
och kontrollen över lagfartsanmälningar
är tillfredsställande samt,
om så inte skulle vara fallet, om jag
ämnar föreslå åtgärder för en bättre
övervakning.

Om den som har förvärvat fast egendom
försummar att söka lagfart kan
domstolen förelägga honom vid vite att
fullgöra lagfartsskyldighetcn. Framställning
om sådant vitesföreläggande får
göras av allmän åklagare eller av den
vars rätt är beroende av att lagfart söks.

ang. bestämmelserna om lagfartsanmälan

Någon kontroll av att lagfartsplikten
fullgörs förekommer inte i praktiken,
och de nuvarande reglerna ger alltså
inte någon garanti för att lagfart söks
inom föreskriven tid på alla fastighetsförvärv.
Detta kan synas otillfredsställande,
och problemet har också uppmärksammats
under arbetet med det
förslag till ny jordabalk som snart skall
föreläggas riksdagen. När jordabalksförslaget
remitterades till lagrådet år
1966 ansåg emellertid min företrädare
att det inte fanns anledning att föreslå
några särskilda anordningar för att
framtvinga en bättre efterlevnad av bestämmelserna
om lagfartsskyldighet.

Även jag är tveksam i fråga om behovet
av skärpta bestämmelser på området.
Vanligen ligger det nämligen i
hög grad i fastighetsförvärvarens eget
intresse att snabbt få lagfart på sitt
förvärv. Innan han har fått lagfart kan
han exempelvis inte inteckna fastigheten,
och vidare är han inte skyddad
mot förfoganden från den förre ägarens
sida. I de allra flesta fall kan man
därför räkna med att lagfart söks utan
att några påtryckningsmedel behöver
utnyttjas.

Jag har mot bakgrund av det anförda
inte för avsikt att nu föreslå någon
skärpt övervakning av att lagfartsplikten
fullgörs. Skulle det i framtiden visa
sig att försummelser förekommer i betydande
omfattning får frågan givetvis
tas upp till ny prövning. Det kan i ett
sådant sammanhang bli aktuellt att
överväga bl. a. ett av stämpelskatteutredningen
år 1964 framlagt förslag om
förhöjd stämpelskatt på fastighetsförvärv
vid dröjsmål med lagfartsansökan.

Vidare anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det fylliga svaret på
min enkla fråga.

Det är enligt min uppfattning av
största betydelse att se till att ingen so -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

ker gå förbi de förpliktelser och lagar
som gäller på fastighetsområdet. Det
jag har relaterat gäller ett fall i Stockholm,
och jag har även överlämnat det
till justitiedepartementet.

Det är minst sagt underligt att man
1965 meddelade lagfartsmyndigheterna
att ifrågavarande fastighetsförening var
upplöst och att det nu drygt fyra år
senare inte inregistrerats någon ny ägare
till fastigheten. Det är inte okunnighet
hos fastighetsägaren som ligger
bakom uraktlåtenheten att begära lagfart,
ty han är väl bevandrad i fastighetsaffärer
och tillika yrkesman i juridiska
frågor och känner väl till skyldigheten
att begära lagfart. Det är en
uppenbar nonchalans mot lagbestämmelserna.
Det kan också vara fråga om
en ekonomisk spekulation eftersom det
rör sig om både inregistreringsavgift
och eventuellt fastighetsskatt. Detta
exempel är säkert inte något undantagsfall
även om det är anmärkningsvärt
grovt.

Om hyresgästerna i denna icke inregistrerade
fastighet sluppit betala hyra
hade ärendet åtminstone varit förklarligt,
men så är inte fallet. Den nakna
verkligheten är den alt samma ägare
som meddelat att föreningen upphört
tar emot hyran på samma postgirokonto
som tidigare.

Det finns all anledning att göra en
översyn över hela fältet och se efter hur
mycket som brister i inregistreringsavseende.
Det är nödvändigt att vidtaga
åtgärder för att komma till rätta med
förhållandena.

I-åt mig till sist omnämna att sex
sju lägenheter i ifrågavarande fastighet
står tomma eller är skenuthyrda i dessa
tider med en oroande bostadsbrist —
detta i Stockholms city! Denna bild av
en fastighetsägare som visar dåligt samhällsengagemang
är upprörande. Jag
hoppas på snara motåtgärder och skärpt
lagstiftning på berörda område.

•lag tackar ännu en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. information till berörda
parter om anteckning i personakt
om utomäktenskapligt barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig när Kungl. Maj :t kan förväntas
utfärda föreskrifter angående »information
dels till de barn utom äktenskap
som saknar barnavårdsman, dels
till fader om anteckning i personakt
om utomäktenskapligt barn i enlighet
med riksdagens skrivelse 367/1969».

Genom justitiedepartementets försorg
har press, radio och TV tillställts en
utförlig information om den nya lagstiftningen
om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Den information som
ägt rum via massmedia har varit betydligt
mera omfattande än som är brukligt
när det gäller ny lagstiftning. Bl. a.
just med tanke på övergångsreglerna
har vidare frän departementet utgått
särskilda skrivelser till Advokatsamfundet,
Bankföreningen, Sparbanksföreningen
och Livförsäkringsbolagens
förening med uppgift angående den nya
lagstiftningen och med anmodan till organisationerna
att informera sina medlemmar
i frågan.

Att därutöver vidta åtgärder som direkt
syftar till att informera alla utomäktenskapliga
barn, som inte längre har
barnavårdsman, om övergångsreglerna
är förenat med praktiska svårigheter.
Sådan information kräver dessutom,
som utskottet också underströk i sitt utlåtande,
särskilda hänsynstaganden till
barnen i fråga. Bl. a. mot bakgrund härav
är det enligt min mening inte lämpligt
att, t. ex. via pastorsämbetena, tillställa
varje utomäktenskapligt barn eller
dess vårdnadshavare personlig information
i saken. Däremot kan man
tänka sig att en allmän broschyr om de
nva reglerna distribueras till samtliga
familjer i landet. Bl. a. av kostnadsskäl

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Svar pa fråga ang. information till berörda parter om anteckning i personakt om

utomäktenskapligt barn

bör dock en sådan information inte
ske separat utan i samband med annan
information av allmännare karaktär. Efter
samråd med chefen för socialdepartementet
har jag därför stannat för
den lösningen att en kortfattad redogörelse
för arvsrättsreformen tas in i den
s. k. socialkatalog som socialdepartementet
inom kort kommer att distribuera
till samtliga hushåll i landet.

Med den andra delen av sin fråga
torde fru Kristensson syfta på utskottets
uttalande att man förutsatte föreskrifter
från Kungl. Maj :t om att fadern skulle
underrättas när anteckning rörande
utomäktenskapligt barn gjordes i hans
personakt. Syftet härmed skulle vara
att undvika sakligt oriktiga anteckningar.
Vid närmare övervägande har jag
emellertid funnit att risken för felaktiga
personaktsanteckningar måste anses
mycket liten. Enligt de anvisningar
som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
meddelat och tillställt
samtliga pastorsämbeten gäller nämligen
bl. a. att anmälan från barnet eller
dess vårdnadshavare får godtas bara
om faderskapet styrks. Detta skall ske
genom utdrag av kyrkobok, eller genom
dom om fastställt faderskap. De anvisningar
som nämnden har meddelat angående
förfarandet måste enligt min
mening anses ge tillfredsställande garantier
från rättssäkerhetssynpunkt. I
den mån det likväl skulle inträffa att
felaktig anteckning i personakt sker,
torde man ha anledning räkna med att
detta uppdagas i samband med bouppteckning
efter arvlåtaren.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört
är jag för närvarande inte beredd
att föreslå sådana föreskrifter om underrättelse
till fader angående anteckning
i hans personakt som fru Kristensson
åsyftar.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (in):

Herr talman! .lag ber att få tacka

justitieministern för det mycket utförliga
svaret på min fråga.

Vad gäller den första delen av svaret,
om informationen till de utomäktenskapliga
barnen själva, kan jag bara
tacka för det besked jag fått. Jag
förstår mycket väl svårigheterna att
kunna ge en individuell information.
Jag skulle bara på den punkten vilja
uttrycka önskemålet att den socialkatalog
som nu skall distribueras verkligen
kommer att distribueras snart. För att
det över huvud taget skall bli fråga om
arvsrätt måste ju det utomäktenskapliga
barnet finnas antecknat i personakten
senast vid arvlåtarens död. Har så
inte skett går man ju miste om arvsrätten,
och därför är det angeläget att detta
klargörs så snart som möjligt.

När det gäller den andra frågan, om
information till fadern, säger justitieministern
att risken för felaktiga personaktsanteckningar
måste bedömas som
mycket liten. Ja, det är nog svårt att avgöra
hur stor eller hur liten risken är.
När riksdagen behandlade frågan gjordes
tydligen en annan bedömning. Riksdagen
ansåg att det inte går att bortse
från de risker som ändå finns. Jag vill
inte bestrida att justitieministern kan
ha kommit sanningen närmare när han
ytterligare studerat fallet, och det är
möjligt att det är överflödigt med en
information från Kungl. Maj :t till pastorsämbetena.
I så fall tycker jag emellertid
att det vore riktigt att centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
fick reda på att det inte finns anledning
att förvänta föreskrifter. Nämnden
har nämligen skickat ut ett cirkulär till
pastorsämbetena, i vilket det sägs att
dessa i avvaktan på föreskrifter från
Kungl. Maj:t bara skall göra minnesanteckningar.
På något sätt måste den här
saken klaras ut.

Självfallet får dessa underrättelser
till fadern ske med erforderlig diskretion.
Jag tror att det finns anledning
utgå ifrån all centrala folkbokförings -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

och uppbördsnämnden kommer att iaktta
sådan, så på den punkten finns väl
ingenting att invända. För mig kvarstår
ändå fortfarande ett frågetecken, nämligen
beträffande hur pass stor risken
kan vara för felaktiga anteckningar.
Under utskottsbehandlingen tänkte man
sig i varje fall att det kunde finnas personer
med samma namn och att det
därigenom kunde ske förväxlingar.
Statsrådet sade att om det blir en felaktig
anteckning i personakten, torde
den kunna rättas till i samband med
bouppteckningen efter arvlåtaren. Det
är alltid svårare när vederbörande själv
inte kan så att säga vittna i egen sak, ty
då har man en bevismöjlighet mindre.
.lag tackar emellertid för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Beträffande fru Kristenssons
första fråga vill jag lämna
den upplysningen att socialdepartementet
har meddelat att socialkatalogen
redan är under tryckning och beräknas
komma ut under april månad;
det är alltså inte långt dit.

Med anledning av den andra frågan
vill jag säga att riskerna för felaktiga
anteckningar i faderns personakt naturligtvis
inte kan uteslutas. Vi har
emellertid vägt för och emot och kommit
till den bedömningen att riskerna
är så pass små att man kan ta dem. Fru
Kristensson sade att det kan vara svårt
att vid en bouppteckning konstatera
om det föreligger någon felaktighet.
Det behöver det inte vara, fru Kristensson.
Om det råder den minsta tveksamhet
i dödsboet, så är det lätt att
kontrollera om anteckningen i personakten
har gjorts om fel person. Det
borde kunna framgå utan alltför stora
svårigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. elkraftförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om jag kan
ange om en elransonering kommer att
införas och hur i så fall en sådan kommer
att utformas och om jag anser att
den rådande bristen på elkraft, betingad
av elförsörjningens starka beroende av
vattenkraft, bör påverka den fortsatta
utbyggnaden av elförsörjningen i fråga
om avvägningen mellan vatten- ocli
värmekraft.

Om riksdagen bifaller den framlagda
propositionen om elransonering, kommer
de formella förutsättningarna föreligga
för att vid behov införa en ransonering.
Läget är efter den sista månadens
kyla nu sådant, att risken för
att vi måste tillgripa en elransonering
får anses som relativt stor. Det blir i
första hand en blivande elransoneringsnämnds
sak att bedöma om och
när en ransonering skall träda i kraft.

Som jag framhöll i ett svar förra
veckan på en liknande fråga i första
kammaren behöver den reglering som
kan komma i fråga sannolikt inte uppehållas
mer än under ett par månader
eftersom den aktuella bristsituationen
kommer att hävas med vårfloden. Under
denna korta tid är det praktiskt
omöjligt att låta en reglering omfatta
hushållen och övriga småförbrukare. En
direkt kvotransonering måste i första
hand riktas mot de stora elförbrukarna.
Därutöver kommer restriktioner att
kunna införas mot användning av elkraft
för speciella ändamål, t. ex. reklam-
och fasadbelysning.

Ytterligare möjligheter till utbyggnad
av vattenkraft är mycket begränsade.
Föreliggande utbyggnadsplaner
torde inte påverkas av den aktuella elkraftsituationen.

Den väsentliga frågan när det gäller
att gardera sig mot svårigheter av nu

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

aktuellt slag är inte vilket kraftslag
som väljs utan i vilken omfattning vi
anser rimligt att hålla reservkapacitet.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret på inin fråga.
Av detsamma framgår ganska klart att
risken för elransonering är mycket stor.
Enligt en tidningsuppgift ganska nyligen
skulle bristen vara mellan 15 och
20 procent under den aktuella tidsperioden,
vilket skulle motsvara ungefär
två veckors totalstopp för industrin.

Av svaret framgår också att på grund
av den brådska som nu uppstår kan man
inte vidta några nämnvärda ågärder
när det gäller hushållens elförbrukning,
utan man får nöja sig med att rikta
propagandan mot den sektorn. Det är i
stället de stora elkraftförbrukarna som
kommer att drabbas av en eventuell ransonering.
Detta väcker oro och gör
det så mycket viktigare att utformningen
av ransoneringsreglerna blir den rätta.
Två veckors driftstopp — vi skall
väl hoppas att det inte blir något sådant
— visar vilket enormt problem
det bär gäller, speciellt när vi ställs
inför det hela så hastigt som har skett.

Som lekman vill jag säga att man
blir mycket förvånad över att elkraftbristen
upptäckes så sent på säsongen
som i detta fall. Den som har varit
normalt uppmärksam på vad som hänt
i naturen måste ha märkt att det har
varit två ovanligt svåra torrår i de
områden där de stora vattenmagasinen
ligger. Därför har man svårt att
förstå den kampanj som bedrivits för
ökad förbrukning av elström, en kampanj
som pågick ända fram till januari
månad. Hade det inte varit riktigare
att starta en kampanj för sparsamhet
med elektrisk ström? Då hade vi kanske
sluppit dessa svårigheter. Det är helt

Svar på fråga ang. elkraftförsörjningen

oförståeligt för en lekman att så inte
skett.

Sedan undrar jag också, vilken produktionsgrupp
bland elproducenterna
som har den största bristen i förhållande
till sina leveranser. Det skulle
vara intressant att få veta detta.

Orsaken till att jag framställde den
andra delen av min fråga var att jag
trodde att en utbyggnad av värmekraften
skulle göra oss litet mindre beroende
av vattenkraften och att vi på
det sättet lättare skulle kunna undgå
dessa bristproblem.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kan bekräfta att
herr Jönssons i Ingemarsgården tolkning
av mitt svar är riktig; risken för
elransonering är relativt stor. Dagens
sammanträde i centrala driftsledningen
har resulterat i en kommuniké om
detta som offentliggöres i eftermiddag
— kammarens ledamöter har kanske
redan tagit del av den. Kommunikén
anger att trots den icke oväsentliga
besparingen av elförbrukningen som
följd av sparkampanjen — inte mindre
än 6 procent, vilket får anses som ett
bra resultat på så kort tid — har situationen
på grund av den fortsatta mycket
starka kylan förvärrats ytterligare
med påföljd att vattenmagasinen nu är
uppdämda till 19 procent mot normall
45 procent.

Sedan ställde herr Jönsson den frågan
— som inte var med i hans ursprungliga
fråga men mycket väl hade
kunnat vara det — varför bristsituationen
har stått klar vid en så sen tidpunkt
för dem som har ansvaret. Varför har
man inte ingripit tidigare från centrala
driftsledningens sida? Att det varit två
torra somrar behöver vi väl inte vara
experter för att veta, sade herr Jönsson.
Det senare har han alldeles rätt i.

Frågan om vår framtida elförsörjning

Torsdagen den 26 februari 1970

80 Nr 8

Svar på fråga ang. elkraftförsörjningen

och allvaret i situationen undersöktes
och diskuterades mycket under hela
hösten. Den bedömning som gjordes i
november var emellertid, att eftersom
tillrinningen då fungerade ganska
hyggligt -— och under förutsättning att
inte den fortsatta tillrinningen blev den
sämsta hittills registrerade på 40 år,
som man nu har upptäckt att den blivit
— skulle vi inte behöva tillgripa
någon ransonering. Men med hänsyn till
tidigare erfarenheter kom man till en
slutsats som inte var orimlig i november,
nämligen att läget så till vida var
under kontroll att det inte behövdes
elransonering eller några exceptionella
sparsamhetsåtgärder. Vad som senare
inträffat är ju att den anhopning av
olyckliga omständigheter som drabbat
vår elförsörjning under det gångna
året accentuerades ytterligare till följd
av att tillrinningen blev sämre än under
tidigare år då situationen varit dålig.
Det är alltså denna utveckling som
ligger bakom dagens situation. Dessutom
har läget ytterligare förvärrats av
att vid värmekraftverken inträffat tekniska
haverier som gjort att ett par
mycket stora aggregat under kortare
eller längre tid måst kopplas ifrån.

Därmed kommer jag tillbaka till herr
Jönssons i Ingemarsgården andra fråga:
Bör icke denna erfarenhet av den
torra sommaren och utvecklingen beträffande
våra magasin och den brist
i fråga om vattenkraftproduktionen som
vi har att befara föranleda en annan
fördelning mellan vattenkraft och värmekraft?
Svaret på frågan är i stort selt
det som jag redan givit, nämligen att
våra alternativ är utomordentligt begränsade,
eftersom den fortsatta vattenkraftutbyggnaden
endast kan bli mycket
obetydlig och de aktuella projekten inte
påverkas härav. Det är värmekraft i
olika former — konventionell kraft och
atomkraft — som blir den helt dominerande
elkraftkällan i framtiden beträffande
tillskott av vår produktionskapacitet.
Men det är — såsom jag i

korthet antydde i svaret — felaktigt alt
tro att man genom en ökning av andelen
värmekraft skulle komma i ett säkrare
läge. Förhållandet är det rakt motsatta,
ty vattenkraften är fortfarande
den pålitligaste kraftkällan och den
reservkapacitet som behövs när man
är beroende av vattenkraft är lägre än
den som kommer i fråga vid värmekraft.

Jag upprepar därför att valet av
kraftslag inte befriar oss från risker
för störningar. Kärnkraften kommer att
spela en mycket stor roll i framtiden,
men vi skall inte blunda för att riskerna
för driftavbrott är större än vid de
konventionella värmekraftverken och
oerhört mycket större än då det gäller
vattenkraftverken. Av olika skäl som
jag inte skall gå in på förekommer det
i dag en i hög grad sakligt omotiverad
allmän nedvärdering av vattenkraftverken.

En del säger att man borde ha kunnat
förutse den bär utvecklingen — det
är ju alltid lätt att vara efterklok, något
som herr Jönsson väl inte varit i
högre grad än någon annan —• och därför
borde ha startat en kraftig sparkampanj
redan i november. Jag är emellertid
inte säker på att man ens i efterhand
kan förebrå vederbörande i
centrala driftsledningen att detta inte
skedde. Vid en sparkampanj som satts
i gång i november på grundval av den
information som då förelåg — och det
är självfallet att det bara är den information
och de prognoser som då fanns
som hade kunnat ligga till grund för
en kampanj — skulle inte läget sanningsenligt
ha. kunnat framställas som
så allvarligt att man verkligen fått något
resultat av kampanjen.

Skall man nå resultat med en sparkampanj
— jag vill gärna härifrån talarstolen
betyga min uppskattning av
det gensvar som sparkampanjen har fått
hos de svenska konsumenterna — måste
man ha en aktuell situation klar för
ögonen, och dessutom måste man hål -

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Svar på fråga ang. riktlinjerna för tillsättande av universitetslektorat

la kampanjen uppe i ett högt varvtal.
Jag tror därför inte att vår situation
i dag skulle ha varit bättre, om man
hade startat en likartad kampanj redan
i november.

Alla åtgärder som behöver vidtas för
att åstadkomma en minskning av förbrukningen
— frivillig eller alternativt
tvångsmässig kvotransonering — kommer
naturligtvis att läggas upp och genomföras
på ett sådant sätt att skadeverkningarna
i form av driftstörningar
och produktionsinskränkningar blir så
små som det över huvud taget är möjligt.

Den ransoneringsnämnd som jag hänvisade
till i mitt svar kommer att utses
så fort riksdagen — vilket jag hoppas
— godkänner vårt förslag till ransoneringslag.
Den är givetvis redan under
förberedelse för att kunna träda i
funktion omedelbart när den formellt
juridiskt börjar sin existens. Det måste
bli nämndens sak att svara för den
närmare utformningen av ransoneringen.
Nämndens sammansättning är också
sådan att alla samhälleliga intressen
—- produktionsintressen, sysselsättningsintressen
och konsumentintressen
— är representerade. Industrin, lantbruket,
kommunerna, handeln, löntagarna
och naturligtvis kraftproducenterna
och kraftdistributörerna är alltså
företrädda där.

Jag tror att vi just nu inte kan komma
längre än till att uttrycka förhoppningen
att vi skall undgå en ransonering
-— men jag erkänner att det i dag
framstår som mindre realistiskt än för
en vecka sedan — och att ransoneringen,
om den kommer, skall tillämpas efter
de självklara riktlinjer som har angivits
i propositionen och till vilka jag
hoppas att riksdagen kommer att ansluta
sig.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Eftersom debatten gäller
en enkel fråga och jag är mycket
nöjd med de ytterligare upplysningar
3-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

jag har fått, vill jag bara helt kort konstatera
att bakom dagens situation ändå
kan skönjas svårigheten för ett organ
—• även om det är statligt — som har
till uppgift både att sälja och att hushålla
med samma produkt. Man har
svårt att välja efter vilken linje man
skall agera, och det nuvarande läget är
väl ett utslag av detta.

Tydligen har det denna gång slagit
fel både i naturen och på det tekniska
området vid samma tillfälle, och
det måste vara en särskilt ogynnsam
situation. Enligt min mening är det också
ett praktexempel på hur sårbart vårt
moderna samhälle är. Trots alla prognoser
och all central planering ligger
vi ganska dåligt till från beredskapssynpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. riktlinjerna för tillsättande
av universitetslektorat

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
vilka åtgärder han ämnar vidtaga
för att skapa klarare riktlinjer för tillsättande
av universitetslektorat. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Enligt universitetsstadgan fordras för
behörighet till tjänst som universitetslektor
att dels ha avlagt doktorsexamen
eller godkänt disputationsprov eller ha
motsvarande kompetens, dels ha styrkt
sig äga pedagogisk skicklighet. Vid meritvärderingen
har man att beakta att
universitetslektoraten är avsedda för
undervisningens behov. Det är mot denna
bakgrund som sökandens meriter
skall bedömas. Myndigheterna har också
handlat härefter. För närvarande an8 -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. riktlinjerna för tillsättande av universitetslektorat

ser jag det inte föreligga tillräckligt
starka skäl att meddela några närmare
generella bestämmelser för tillsättande
av universitetslektorat.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min enkla fråga,
men beklagar att han anser att det för
närvarande inte föreligger tillräckligt
starka skäl för att meddela några närmare
generella bestämmelser beträffande
tillsättande av universitetslektorat.

För tillsättande av professurer har
universitetsstadgan mycket omfattande
bestämmelser —- jag tror att det finns
ett tjugofemtal paragrafer på den punkten.
Men när det gäller universitetslektorer
förhåller det sig annorlunda. För
behörighet som universitetslektor fordras,
som framhålles i svaret, avlagd
doktorsexamen och styrkt pedagogisk
skicklighet. Men universitetsstadgan ger
såvitt jag vet ingen anvisning om hur
olika kompetenta sökande skall bedömas
inbördes. Inget sakkunnigförfarande,
inget lärarprov, inga bestämda minimikrav
på pedagogisk skicklighet
finns och ingenting sägs om hur vetenskaplig
respektive pedagogisk skicklighet
skall vägas in i bedömningen av
de sökande.

Detta var kanske inte så märkvärdigt
på den tiden då det bara fanns någon
enda kompetent sökande till en tjänst,
men det är annorlunda nu när flera söker
en tjänst. Då blir dessa bestämmelser
otillfredsställande. Fn sektion eller
fakultet har inte möjlighet att tillfredsställande
bedöma de sökandes meriter,
eftersom det inte finns någon sakkunnig,
utan en eventuell granskning görs
av lärare på den berörda institutionen
utan att de erhåller någon kompensation
i form av tjänstledighet från undervisning
o. s. v. En sökande kan därför
inte räkna med att få sina meriter
noggrant och opartiskt granskade. Hur

skall han kvalificera sig, genom forskning
eller undervisning? Jag förmodar
att studenterna inte är särskilt betjänta
av en starkt forskningsinriktad lektor,
utan mer av en som har intresse just
för den pedagogiska verksamheten.

Jag menar alltså fortfarande att det
finns starka skäl för att klara bestämmelser
ges för tillsättande av universitetslektorat,
och jag hoppas att statsrådet
Moberg medverkar till att sådana
med det snaraste utfärdas.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Denna fråga har varit
observerad och diskuterad i pressen,
och de synpunkter som herr Källstad
nu framfört stämmer ganska väl med
en del synpunkter som framfördes i
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
för någon vecka sedan.

Jag medger att det i och för sig, med
tanke på att den nuvarande ordningen
tillämpats i omkring 12 år, kan finnas
anledning att överväga om en ändring
skall genomföras. Herr Källstad
hänvisade liksom skribenten i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning till professorstillsättningen.
Det tycker jag
dock är ett ganska dåligt valt exempel,
eftersom vi här försöker komma fram
till en enklare ordning; vi har tillsatt
en enmanskommitté i syfte att försöka
starkt förenkla det förfarandet. Jag menar
emellertid, jag upprepar det, att
det ligger någonting riktigt i tanken att
när institutionen nu har växt ut under
en 12-årsperiod bör man kunna ta upp
frågan till prövning. Inom universitetskanslersämbetet
pågår överväganden
på den punkten. Vad de kan resultera
i bar jag givetvis ingen uppfattning
om. Det är emellertid mot den bakgrunden
som jag har formulerat den sista
meningen i mitt svar på det sätt som
jag har gjort.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det senaste inlägget
av statsrådet Moberg lämnade i alla fall

Torsdagen den 26 februari 1970 Nr 8 SO

Svar på fråga ang. genomförande av naturvårdsåret 1970 på det lokala och regionala
planet

en dörr öppen för möjligheten att förändringar
kan komma till stånd. I sitt
skriftliga svar framhöll han att det enligt
hans uppfattning för närvarande inte
förelåg tillräckligt starka skäl härför,
men nu har han sagt att man inom
departementet överväger att ta upp frågan
till prövning.

Jag tycker att de synpunkter som
framförts i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
av Lars Broman verkligen
är väl värda att beakta. De synpunkter
på komplettering av kraven på
doktorsexamen och pedagogisk skicklighet
som han givit uttryck för är väsentliga.

.lag tar alltså fasta på statsrådets löfte
att man nu överväger denna fråga
och att klarare bestämmelser kan komina
att genomföras inom en ganska snar
framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. genomförande av naturvårdsåret
1970 på det lokala och
regionala planet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag är beredd alt
verka för att medel ställs till förfogande
för att naturvårdsåret 1970 skall
kunna genomföras på det lokala och
regionala planet.

För att genomföra Sveriges deltagande
i det europeiska naturvårdsåret 1970
har eu särskild nationalkommitté bildats.
För de lokala arrangemangen har
vidare särskilda länskommittéer utsetts.
Nationalkommittén har tagit initiativ
till bl. a. utställningar, konferenser
och städningskampanjer samt fram -

ställning av material för skolor, ungdomsföreningar
och folkbildningsorganisationer.
Syftet har varit att ställa
material till förfogande för de lokala organen.
Dessa har genomgående visat
stort intresse för naturvårdsåret. Sammanlagt
har ca 500 000 kr. satsats av
statliga medel för dessa åtgärder. Landstingen
och kommunerna bör självfallet
bidra till kostnaderna för de lokala arrangemangen
i samband med naturvårdsårets
genomförande.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Bengtsson för svaret på min
fråga.

Det är gott och väl att det centralt
framställs material för användning inom
naturvården på det lokala och regionala
planet. Jag har emellertid den
uppfattningen att denna verksamhet,
om den skall kunna fungera på det regionala
och lokala planet, måste ledas
från regionalt håll, alltså av länsstyrelsernas
naturvårdssektioner, och det
finns inga pengar att ställa till deras
förfogande för denna uppgift. Ett genomförande
av de lokala arrangemangen
kostar en hel del, och det räcker inte
att få material från centralt håll. Det är
riktigt att det ute i länen föreligger ett
stort intresse för dessa uppgifter och
det råder ingen brist på initiativ. Frågan
är bara hur det hela skall kunna genomföras.
Enligt vad som framgått vid
de kontakter vi tidigare haft med länsskolnämnderna
finns det i vårt län etl
mycket positivt intresse för dessa frågor.
Man behöver emellertid inte bara
centralt sammanställt material utan
även material som anknyter till länets
förhållanden, till olika naturtyper med
skiftande flora o. s. v., och det har vi
inga pengar till.

Värt naturvårdsråd sammanträdde för
några veckor sedan, varvid vi diskutera -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. genomförande av naturvårdsåret 1970 på det lokala och regionala
planet

de detta problem, och vi fick det beskedet
från länsstyrelsens naturvårdssektion
att det inte finns några medel att
satsa på olika aktiviteter. Jag tycker
det är beklagligt. Statsrådet sade att
öOO 000 kronor har satsats på material
att ställas till förfogande för länen. Jag
tycker att detta är en liten summa i
jämförelse med allt vad man tänkt göra
i samband med vårt deltagande i naturvårdsåret
1970. Jag tycker att detta är
en så väsentlig uppgift att departementet
borde ha satsat något mera.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Denna fråga är inte sådan
att den kan lösas genom ytterligare
anslag från statsverket. Finns det inte
ute i kommunerna en positiv vilja att
göra något, hjälper inte statliga bidrag.
Man skall ändå hålla i minnet att syftet
med naturvårdsåret är att stimulera enskilda
personer och samhällsorgan till
att ta ansvar för naturvårdande åtgärder.

Givetvis har de kommunala församlingarna
det största ansvaret. Vi kan
aldrig åberopa några lagbestämmelser
och författningar som tvingar kommunerna
att göra någonting i detta avseende,
utan vi får lita till den uppfinningsrikedom
som finns hos de frivilliga
krafterna, och den är sannerligen inte
ringa. Den har tvärtom visat sig vara
glädjande stor, inte bara när det gäller
uppslag utan också när det gäller medel
och metoder att finansiera de arrangemang
som man har tänkt sig. Kommunförbundet
t. ex. har i en skrivelse uppmanat
sina medlemmar att aktivt engagera
sig för städarveckan i april. Det
är säkert inga problem att få den åtgärden
finansierad. De krafter som ämnar
vidtaga den åtgärden kommer även
att finna möjligheter att betala den.

Här har vi alltså praktiskt taget hela
Organisations-Sverige bakom nationalkommittén.
Det bör då inte möta några

större svårigheter att på det regionala
och lokala planet få fram de pengar
man vill ha. Syftet är inte bara att föreslå
arrangemang utan även att finna
pengar till att finansiera dem med. Såvitt
vi har kunnat bedöma av erfarenheterna
från landet i stort finns det också
både uppfinningsrikedom och vilja alt
skaffa pengar till de anordningar och
åtgärder som man vidtar.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Statsrådet säger här
att detta inte är ett problem, som man
löser enbart med statsmedel. Jag är
klart medveten därom. Jag framhöll i
mitt tidigare anförande att det finns
många förslag men att det kostar pengar
att genomföra dem. Jag har själv
erfarenhet från sådan här verksamhet.
Vi har i vårt län bedrivit en s. k. antiskräpkampanj
under ett par tre år i
samarbete med länsskolnämnden, och
vi har fått till stånd en verklig aktivitet,
men, herr Bengtsson, det kostar
pengar. Vi har erhållit ungefär 15 000
kronor per år från landstinget och vi
har fått medel från naturvårdsverket.
Aktiviteten har alltså kostat åtskilliga
tusenlappar.

Jag vore glad om statsrådet hade rätt
när han säger att det inte bör vara någon
svårighet att få fram pengar, men
jag tror inte att det är så enkelt. Sedan
är det också utomordentligt viktigt att
man får till stånd en aktivitet över hela
linjen. Det måste ske under ledning av
naturvårdssektionen på länsstyrelsen,
och skall den arbeta måste den ha
pengar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag tror att man skall
göra klart för sig, att dessa anordningar,
även om de kostar pengar, ändå ger
värdefulla resultat för kommunerna. En
städkampanj kan kosta litet grand, men

icbruari 1970

Nr 8

Torsdagen dei.

Svar på fråga ang. projekterad

resultatet är värt väldigt mycket för
innebyggarna i kommunen.

Länsstyrelsernas naturvårdssektioner
ägnar all sin kraft åt detta problem.
Men här är det fråga om att frivilliga
krafter skall medverka. Det har visat
sig att det inte är någon konst att få
fram frivilliga krafter, som leder detta
arbete på sin fritid både regionalt och
lokalt. Herr Gustavsson i Alvesta tillhör
ju själv dem som leder sådan här verksamhet,
och jag hoppas att han skall
kunna klara det på sitt område lika bra
som hans kolleger på andra håll.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Statsrådet säger att just
denna städkampanj är oerhört nyttig
och viktig för kommunerna. Jag vill inte
se det så. Det värdefulla resultatet
av denna verksamhet är inte att ungdomarna
i skolorna har varit ute och städat
och hjälpt kommunerna, utan det
värdefulla är att dessa ungdomar från
tidiga år lär sig naturvett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar pa fråga ang. projekterad verkstadsbyggnad
för statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Åsling har frågat
mig om jag är villig att redovisa när
och i vilken omfattning den projekterade
nybyggnaden av SJ :s verkstad i
Östersund kan komma till stånd.

Järnviigsgcografiska skäl och tillgängen
på yrkeskunnig personal talar
för afl huvudverkstaden i Östersund
bör finnas kvar. Den nuvarande verkstaden
i Östersund är emellertid omodern,
och SJ har därför planer på att
bygga helt nya industrilokaler. Den nya
verkstaden är avsedd för ombyggnads -

verkstadsbyggnad för statens järnvägar

arbeten samt för underhåll av speciella
iyper av rullande materiel exempelvis
tjänstevagnar och snöröjningsmaskiner.
Vidare avser man att liksom tidigare
åta sig beställningsarbeten till utomstående.

SJ har emellertid vid sina prioriteringar
inte haft utrymme för projektet.
Det är därför inte för närvarande möjligt
att närmare ange tidpunkten för eu
igångsättning.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

De anställda men även länsbefölkningen
i stort har sedan november månad
i fjol hyst en betydande oro för
Östersundsverkstadens framtid. Då kom
beskedet att arbetsmarknadsstyrelsen
av formella skäl inte kunde stödja projektet
och att statens järnvägar hyste
tveksamhet inför den rätt betydande
investeringen om 11 miljoner kronor
som en nybyggnad skulle innebära.
Kommunikationsministerns besked är
därför glädjande och bör bidra till att
skingra mycken besvärande ovisshet i
Jämtlands län, även om tidpunkten fölen
nybyggnad inte angivits. Beskedet är,
som jag ser det, positivt, även så till
vida att det markerar en ny vilja som.
vi länge i Jämtlands län efterlyst från
regeringens sida att inordna investeringsverksamheten
inom statens järnvägar
under den lokaliseringspolitiska
målsättningen. Svaret är visserligen i
detta avseende att betrakta som en svala,
men jag hoppas att denna svala förebådar
en sommar, d. v. s. en omprövning
av SJ :s roll inom trafikpolitiken.

Jag hoppas att den projekterade nybyggnaden
av SJ-verkstaden kan komma
till stånd så snart som möjligt, och
det vore angeläget att kommunikationsministern
på denna punkt närmare
kunde precisera svaret. Kan vi förvänta

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. väntlokaler för resande med landsvägsbuss

en byggstart under detta år om utbyggnaden
kan ske som beredskapsarbete?
Det brådskar nämligen av skilda anledningar.
De nuvarande lokalerna är
starkt nedslitna, och personalen som
uppgår till närmare 200 anställda arbetar
delvis under klart otillfredsställande
förhållanden. Det är alltså angeläget
att arbetsmiljön förbättras så
snabbt som möjligt.

Det bör också betonas att denna verkstad
är av väsentlig betydelse för näringslivets
allmänna utveckling i Jämtlands
län. Det är tunnsått med tyngre
verkstadsindustrier i området, och SJverkstaden
arbetar därför, som herr
statsrådet själv i sitt svar påpekade, som
underleverantör till andra företag på
orten. Detta bidrar till utvecklingen av
verksamhet och sysselsättning i vidare
mån än inom statens järnvägar, vilket
kan åberopas som ett ytterligare belägg
för att man inte bör se alltför snävt företagsekonomiskt
på SJ :s verksamhet
i dessa landsdelar. Detta borde också
påverka prioriteringen av denna investering.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vet att den nuvarande
verkstaden i Östersund är mycket
omodern. Det måste vara påfrestande
för de anställda att arbeta under
så besvärande förhållanden som de nu
rådande, och detta är ytterligare ett skäl
till nybyggnation.

Som jag har sagt i mitt svar är det
för närvarande inte möjligt att närmare
ange tidpunkten för en igångsättning.
Det viktigaste och enligt min mening
helt avgörande är emellertid att i
det närmaste 200 arbetstillfällen bevaras
i Jämtlands län, att oron hos de
anställda inte blir onödigtvis stor och
att de så fort som möjligt får arbetsdugliga
lokaler. Till allt detta kommer
att statens järnvägar också i fortsättningen
bör ha en ändamålsenlig huvudverkstad
på ett geografiskt lämpligt

avstånd från Notvikenverkstaden i norr
samt verkstäderna i Gävle och Örebro.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att jag är överens med kommunikationsministern
om att det väsentliga är att
de 200 anställda får ett klart besked,
vilket de ju har fått i dag.

Med hänsyn till den aktuella sysselsättningssituationen
i Jämtlands län
hade det dock varit önskvärt med ett
något mer preciserat uttalande om den
tidpunkt när nybyggnaden kan komma
till stånd. Enligt den senaste arbetslöshetsstatistiken
för Jämtlands län,
d. v. s. den redovisning som länsarbetsnämnden
lämnade måndagen den 16
februari, var totalt 1 530 personer redovisade
som arbetslösa vid arbetsförmedlingarna.
Av dessa var 508 byggnadsarbetare,
och statistiken inkluderar inte
köldpermitterade. Under sådana förhållanden
hade jag hoppats att kommunikationsministern
skulle svara att ett
uppförande av verkstadsbyggnaden soin
beredskapsarbete väsentligen skulle
kunna påskynda igångsättningen av
byggnationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. väntlokaler för resande
med landsvägsbuss

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Elmstedt har frågat
mig, vilka åtgärder som vidtagits
för att åstadkomma goda väntlokaler
och liknande för dem som efter järnvägsnedläggningar
är hänvisade till
landsvägsbuss.

Granskning av behovet av serviceanorduingar
ingår som ett viktigt led i

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Svar på fråga ang. väntlokaler för resande med landsvägsbuss

prövningen av framställningar om tillstånd
att lägga ned järnvägstrafik. I besluten
anges regelmässigt, i vilken utsträckning
trafikförelaget skall medverka
till att väntlokaler för resande hålls
anordnade efter en nedläggning.

Väntlokalens utformning får givetvis
bli beroende av i första hand resandeantalet.
Det kan på vissa platser vara
tillräckligt med ett regn- och vindskydd.
I vissa fall kan väntsalarna på
kvarvarande järnvägsstationer användas
tills vidare. På platser med stort trafikunderlag
kan det bli aktuellt med
en busstation med vänthall och andra
serviceanordningar. Även på anslutningspunkter
mellan busslinjerna och
järnvägsnätet finns i regel tillgång till
väntlokaler av god standard.

I de fall där Kungl. Maj:ts beslut anger
att SJ skall medverka till att väntlokal
hålls tillgänglig tas kontakter
mellan SJ och vederbörande kommun.
De närmare detaljerna om väntlokalens
utformning och framtida skötsel m. m.
brukar därvid kunna ordnas i samförstånd.

Vidare anförde:

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag hade för drygt fyra
år sedan anledning att ställa ungefär
samma fråga till dåvarande kommunikationsministern,
nuvarande statsministern
Palme. Järnvägsnedläggelserna
var då i vardande, men bekymmer
och problem började redan torna upp
sig. Dessa har inte blivit mindre sedan
dess, utan snarare tvärtom. Intensiteten
i nedläggningarna har ökat, och förhållandena
på många platser har helt förändrats.
Där det tidigare fanns väntlokaler
får man numera ofta stå ute i
Guds fria natur. Servicen har blivit
sämre, därom råder inte något som
helst tvivel.

Inom områden som jag vid känner
till — och det är anledningen till att jag
ännu en gång ställt frågan - saknas nu

väntlokaler på inånga platser där man
förut hade en fullödig service, och detta
drabbar inte minst skolungdomarna
på högstadium och i gymnasium som är
ytterst beroende av denna service. Det
har inte gjorts någonting för att ordna
saken, och jag vet att det på andra håll
i landet råder liknande förhållanden.
•lag betraktar detta som helt otillfredsställande.
Ingen kräver välutrustade
väntlokaler vid varje busshållplats, men
på platser där det tidigare funnits en
någorlunda hyfsad service vill man gärna
ha den kvar. I varje fall vill man
inte bli helt utan service, såsom nu är
fallet på många håll.

I stället har det blivit på det sättet att
SJ försöker flytta över den här problematiken
på kommunerna. Det är självklart
afl en kommun har svårare att stå
emot trycket, eftersom den känner detta
mera påtagligt. Kommunen är så att
säga den första instans som får ta törnarna.

När jag för fyra år sedan ställde den
här frågan till dåvarande kommunikationsministern,
fick jag i en replik av
honom till svar bl. a. följande: »Som
ett exempel på hur SJ hanterar dessa
ärenden skulle jag vilja ta ett nedläggningsbeslut
som fattades för inte så
länge sedan. I samband därmed sades
det att SJ skulle medverka till att väntlokaler
för resande anordnades i

------.» Därefter räknade statsrådet

upp ett antal platser som stämde väl
överens med stationerna utefter den
järnvägslinje vars nedläggning föranlett
min fråga. Jag kan nu säga till nuvarande
kommunikationsministern att
ingenting har hänt på den här tiden —
inte ett dugg.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag utgår ifrån att herr
Elmstedt förstår att jag inte har möjlighet
att gå in på det enskilda fall som
herr Elmstedt nu tog upp. Låt mig bara
rent allmänt framhålla att det i beslu -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Svar på fråga ang. hälsorisker vintertid för viss tågpersonal

ten inte brukar sägas någonting om hur
väntlokalen skall utformas. Här måste
man naturligtvis ta hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall. I besluten
brukar vi emellertid tala om att trafikföretaget
skall medverka till anordnandet
av väntlokaler, och det krävs ju
två parter för att det skall kunna bli
tal om en medverkan.

Som jag sade i mitt svar, har erfarenhetsmässigt
dessa frågor kunnat lösas
på ett bra sätt, oftast i samförstånd
mellan trafikföretaget och vederbörande
kommun .

Ilerr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Flera kontakter har tagits
mellan SJ och vederbörande kommun
—■ och vederbörande kommuner,
innan kommunsammanläggningen 1967
var ett faktum — men trots detta och
trots upprepade försök från kommunens
sida att få saken ordnad är problemet
fortfarande lika olöst som det
var för fyra år sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. hälsorisker vintertid
för viss tågpersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig om jag uppmärksammat att kyla
och drag i kupéerna medför allvarliga
hälsorisker för förare och övrig tågpersonal,
som under den kalla årstiden
tjänstgör i SJ:s motorvagnar och postvagnar
av viss typ.

Jag är medveten om problemet att
vid extremt låg yttertemperatur undvika
kyla och besvärande drag i förarutrymmet
på SJ :s dieselmotorvagnar eller
de s. k. rälsbussarna. Förhållandet

hänger samman med att av- och pästigning
sker genom en sidodörr i förarhytten.

SJ har under 1960-talet vidtagit olika
åtgärder för att komma till rätta med
problemet. En varmluftsfläkt har placerats
bakom förarstolen och ett värmeelement
vid sidan av denna. Hela
värmeanläggningen har gjorts mindre
beroende av motorns kylvattentemperatur.
Dessutom har front- och sidodörrar
försetts med bättre tätningslister.

Beträffande postvagnarna är enligt
vad jag inhämtat numera olägenheterna
av kyla och drag i stort sett eliminerade.
Sorteringsutrymmena i dessa
vagnar är normalt väl uppvärmda och
isolerade. I det utrymme där bl. a. postgodset
magasineras kan dock temperaturen
vara lägre och visst drag förekomma.
En typ av tätare sidodörrar
provas denna vinter. Faller provet väl
ut kommer de nuvarande skjutdörrarna
att bytas ut.

Avslutningsvis vill jag framhålla att
arbetsbetingelserna givetvis inte får
vara sådana att personalens hälsa äventyras.
Självfallet har SJ även i dessa
frågor fortlöpande kontakter med både
yrkesinspektionen och berörda personalorganisationer.
Vid dessa kontakter
har under senare år inga klagomål framförts
i de hänseenden som herr Wikner
påtalat.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Orsaken till att jag framställde min fråga
var att man har framfört klagomål
till mig och önskat att jag skulle föra
frågan vidare till kommunikationsministern.

Trots de åtgärder som det talas om
i svaret så finns det brister på detta område.
Jag är emellertid glad över att en
del av de bristerna nu kommer att avhjälpas.
I svaret nämns dock endast

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

draget från sidodörren; det mest besvärande
draget kommer faktiskt från den
dörr som är placerad mitt fram.

Det talas i dag mycket om trivseln
på arbetsplatsen, och det talet borde
även gälla för motorförare och konduktörer
på motorvagnar samt annan tågpersonal.
Uppenbart är att det drag som
nu uppstår i förarhytterna innebär hälsorisker
av olika slag, vilket också framgår
av svaret. Att varje dag vara utsatt
för drag i en kupé av detta slag'' måste
vara i högsta grad hälsofarligt.

Gällande bestämmelser på området är
knapphändiga. Enligt yrkesinspektionen
för landtrafik regleras tågpersonalens
arbetsförhållanden under vintertid,
då risker för kyla och drag särskilt kan
föreligga, endast av de allmänna bestämmelserna
i arbetarskyddslagen av
den 3 januari 1949. Där står i 10 § andra
stycket: »Arbete skall äga rum vid
tillräcklig och tjänlig belysning samt så
lämplig värme- och fuktighetsgrad, som
med hänsyn till arbetets beskaffenhet
och platsen för detsamma skäligen kan
påfordras.»

Brister finns alltjämt, men jag uttalar
förhoppningen att de brister jag påtalat
måtte bli avhjälpta med det snaraste.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundmark (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående byggnadsprogrammet
för lantbruksförsöksanstalten vid Röbäcksdalen,
och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående tullfrihet vid förhyrning
från grannländerna av vissa skogsbruksmaskiner.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 15

Interpellation ang. variationerna i s<>-cialhjälpskostnader mellan olika kommuner Ordet

lämnades på begäran till

Herr RINGABY (m), som yttrade:

Herr talman! Den svenska socialhjälpen
är en kommunal angelägenhet, men
den uppvisar sådana skillnader från
kommun till kommun, i varje fall om
man ser till kostnadssidan, att det finns
skäl att ta upp den till debatt i riksdagen.
Riksdagen har dessutom stiftat de
lagar, som ger vissa anvisningar om
socialhjälpen.

Enligt socialhjälpslagen finns två huvudgrenar
av socialhjälp, dels obligatorisk,
dels frivillig. Den förra är socialnämnd
skyldig att lämna. Förutsättningarna
för rätt till sådan hjälp är
ganska noga specificerade och baseras
på oförmåga till försörjning. Orsaken
kan vara minderårighet, ålderdom, sjukdom,
lyte eller bristande kroppskrafter,
samtidigt som medel till den egna försörjningen
saknas.

När det gäller frivillig socialhjälp anger
lagen inte under vilka förhållanden
och i vilken omfattning hjälpen får
meddelas. Det finns dock vissa riktlinjer
i socialstyrelsens Råd och anvisningar.

Fullt klart är emellertid att praxis
ute på fältet är utomordentligt oenhetlig.
Ett nog så talande tecken på det är
socialhjalpskostnadernas våldsamma variationer
från kommun till kommun,
även om de slås ut per invånare.
En uppställning, som avser 1967, ger
en tankeställare, då man vet att medelkostnaden
i Sverige för socialhjälpen
per innevånare var 26:69 kr. det året.

Den efterföljande uppställningen ger
fördelningen på riksområden för 1967.

Den .statistik som finns tillgänglig i
socialhjälpsavseende är mycket ofullständig
och endast beskrivande. Någon
analys har inte gjorts, i varje fall inte
officiellt.

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika kommnner

Socialhjålpskostnaderna per invånare i kommunerna

Socialhjälpskostnad per invånare, kr.	Antal kommuner i procent av samtliga kommuner Bohus- Dalarna Östra Södra och och Ned- övre Mälar- Göta- Göta- Väner- re Norr- Norr- Hela länen land land länen land land landet
— 9	17	31	59	19 14	12	27
10—18	41	36	26	34 38	14	34
19—27	26	25	10	27 27	28	23
28—36	10	6	2	13 14	24	10
37—	6	2	2	7 7	22	6
Summa procent	100	100	99	100 100	100	100
Summa kommuner	155	191	161	197 146	50	900
Medelbelopp (kr.)	34:47	21:94	21:44	25:36 21:62	28: 31	26:69
Kommuner med de högsta socialhjålpskostnaderna per capita 1967
Lön Kommun	Kostnad (kr.)	Län	Kommun	Kostnad (kr.)
BD Tärendö		72	H	Gamleby		50
M Vellinge		71	P	Steneby		50
BD Junosuando		65	R	Skövde		50
Y Helgum		64	BD	Arvidsjaur		49
BD Karesuando		61	R	Hökensås		49
Y Ramsele		58	S	Finnskoga-Dalbv	48
A Stockholm		55	B	Solna		48
E Norrköping		55	O	Lane-Rvr		47
Z Ström		54	O	Kville		46
D Eskilstuna		50	R	Lugnås		46

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

Avser herr statsrådet medverka till
att specificerad kostnadsstatistik med
angivande av orsakerna till socialhjälpsutbetalningarna
upprättas för de
olika kommunerna?

Anser herr statsrådet att tillämpningen
av socialhjälpslagen i tillfredsställande
omfattning sker i enlighet med
socialstyrelsens anvisningar och att de
normer som dessa anvisningar och socialhjälpslagen
anger kan ligga till
grund för en enhetlig praxis?

Vill herr statsrådet inför kammaren
redogöra för orsakerna till de stora

skillnaderna även till synes likvärdiga
kommuner emellan då det gäller socialhjälpskostnaderna
räknade per kommuninnevånare? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herr
förste vice talmannen samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmånnen tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 25
februari 1970.

Fredagen den 27 februari 1970

Nr 8

1 §

Maskinskrivaren vid snabbprotokollel
herr Vincent Landén utsågs att från och
med den 1 mars 1970 tills vidare biträda
kammarens förste stenografer med
vissa expeditionella göromål.

2 §

Vid sammanträde den 14 januari 1970
hade fru Kjerstin Sohlberg och fru Ingrid
Eldin utsetts att med halvtidstjänstgöring
tillsammans uppehålla en tjänst
som maskinskrivare vid snabbprotokollet.

Herrar deputerade beslöt nu utse dels
fru Sohlberg att från och med den 1
mars 1970 uppehålla en vakant tjänst
som maskinskrivare, dels fru Ebba
Stiernstedt att i fru Sohlbergs ställe
med halvtidstjänstgöring tillsammans
med fru Eldin uppehålla en tjänst som
maskinskrivare.

3 §

Vid sammanträde den 16 oktober 1969
beviljades den lönegradsplacerade stenografen
fru Majken Carlbom partiell
tjänstledighet för enskilda angelägenheter
motsvarande 22,5 procent av sådan

stenografs normalarbetstid från och
med nämnda dag tills vidare.

Herrar deputerade beslöt nu förordna
den arvodesanställde stenografen
Bengt Henningsson att från och med
den 1 april 1970 såsom fyllnadstjänstgöring
fullgöra de göromål som åvilat
fru Carlbom om hon icke åtnjutit ledighet;
och skulle Henningsson härför
uppbära arvode med 22,5 procent av
lönen i löneklass A 23.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 17

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Sundberg
(m) till herr statsrådet och chefen för
industridepartementet angående tidpunkten
för uttag av elkraft från statliga
kärnkraftverk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 27 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs den av herr Ringaby (m)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående variationerna
i socialhjälpskostnader mellan
olika kommuner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. upprättande av diplomatiska
förbindelser med vissa stater

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Frågorna om erkännande
av nya stater och om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
dessa har vid flera tillfällen under de
senaste åren diskuterats .i riksdagen
med anledning av väckta motioner samt

Nr 8

Fredagen den 27 februari 1970

Interpellation ang. upprättande av diplomatiska förbindelser med vissa stater

framställda interpellationer och enkla
frågor. I en interpellationsdebatt i
andra kammaren den 7 december 1967
redogjorde utrikesministern för de
principer som regeringen följer när
det gäller erkännandefrågor. Två krav
sades ställas på vederbörande främmande
stater, nämligen dels att de har ett
rimligt mått av självständighet utåt, dels
att de också visar rimlig stabilitet inåt.

»Det är vanlig praxis att en ny stat
blir erkänd av de andra medlemmarna
av folkrättssamhället», står det i en vid
de nordiska universiteten allmänt använd
lärobok i folkrätt. Liknande synpunkter
framhäves i motsvarande
svenska läroböcker. Det normala är alltså
att andra stater erkännes. Att andra
stater icke erkännes är däremot en avvikelse
från praxis. Debatterna i riksdagen
under efterkrigstiden har i huvudsak
gällt det anmärkningsvärda förhållandet
att Sverige icke erkänt Tyska
demokratiska republiken, Demokratiska
folkrepubliken Korea och Demokratiska
republiken Vietnam. Diplomatiska
förbindelser har numera upprättats mellan
Sverige och Demokratiska republiken
Vietnam. Genom bildandet år 1969
av Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering har frågan
om diplomatiska förbindelser med denna
kommit på dagordningen.

I detta sammanhang skall icke göras
någon fullständig genomgång av den argumentation
som från regeringens sida
förts fram mot kraven om erkännande
och upprättande av diplomatiska förbindelser
med regeringarna i de nämnde
staterna. Tyngdpunkten har under
olika perioder lagts på olika argument.
Det har t. ex. anförts att dessa stater
omfattar halvor av länder som splittrats
till följd av det andra världskriget —
vilket som bekant avslutades för 25 år
sedan — och att dessa delade länder
fortfarande utgör skärningspunkter för
stormakternas intressen. Det har också
sagts att ett erkännande av staterna i
fråga skulle kunna tolkas som en åt -

gärd som bidrog till att länderna definitivt
skulle förbli delade. Denna argumentation
har dock av någon anledning
icke ansetts utgöra hinder för Sveriges
erkännande av de stater som upprättats
på den andra halvan av berörda
länder. Ett annat argument som framförts
har varit att det icke skulle stå i
överensstämmelse med Sveriges neutralitetspolitik
att erkänna Tyska demokratiska
republiken o. s. v. De som
framför detta argument förråder en
egendomlig och icke godtagbar uppfattning
om vad neutralitet och alliansfrihet
innebär. Ytterligare har påståtts
att ett erkännande från Sveriges sida
av staterna i fråga icke skulle vara ägnat
att bidra till en minskning av den
internationella spänningen i berörda
områden. Påståendet innebär i sin konsekvens
ett underkännande av värderingar
som brukar ligga bakom erkännande
av andra stater, nämligen att ett
utvidgat umgänge mellan staterna kan
vara en faktor som bidrar till att bevara
freden.

Det kan enligt min mening icke anföras
några som helst vägande skäl varför
Sverige skulle fortsätta att beträffande
Tyska demokratiska republiken,
Demokratiska folkrepubliken Korea och
Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering följa andra principer
än dem som är normala, d. v. s.
att främmande stater erkännes och att
diplomatiska förbindelser upprättas.
Den senaste tidens utveckling understryker
ytterligare det nödvändiga i eu
omedelbar omprövning av den hittills
förda politiken i de anförda erkännandefrågorna.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få framställa följande
frågor:

När ämnar regeringen ta initativ för
att upprätta diplomatiska förbindelser
med

a) Tyska demokratiska republiken,

Fredagen den 27 februari 1970

Nr 8

Interpellation ang. upprättande av diplomatiska förbindelser med vissa stater

b) Demokratiska folkrepubliken
Korea,

<•) Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken
Korea, och

nr 3, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av motioner om
ökad decentralisering till länsorgan av
den statliga förvaltningen, och

nr 31, angående överlämnande till utrikesutskottet
av viss del av två till
statsutskottet hänvisade likalydande
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
14, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370);

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av motioner om
ett handlingsprogram för näringspolitiken,

nr 11, i anledning av motioner angående
skattemotsvarigheten för postbanken,

nr 12, i anledning av motioner om
representation för riksdagen vid bolagsstämmor
i statliga företag,

nr 13, i anledning av motioner om

utrednings- och kansliresurser åt riksdagens
representanter vid bolagsstämma
i Statsföretag AB, och

nr 14, om användande av riksbankens
vinst för år 1969;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner dels om
åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning, dels ock angående konsumentupplysning,
såvitt motionerna behandlats
av första lagutskottet,

nr 7, i anledning av motioner angående
straffbestämmelserna för onykterhet
till sjöss, och

nr 8, i anledning av motion om värdesäkring
av trafiklivräntor, m. in., såvitt
motionen behandlats av första lagutskottet
;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän arbetstidslag,
m. m., jämte motioner i ämnet,

nr 2, i anledning av motioner om avskaffande
av inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall,

nr 3, i anledning av motioner om de
s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna
i tilläggspensioneringen,

nr 4, i anledning av motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare
och fria yrkesutövare,

nr 5, i anledning av motioner om
frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd,
m. m., och

nr 6, i anledning av motioner angående
reglerna för tilläggssjukpenning
vid havandeskap;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen,

nr 2, i anledning av motioner om
provisoriskt körkort,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i förordningen (1961:309) om
bekämpande av salmonellainfektion hos
djur m. m.,

Nr 8

Fredagen den 27 februari 1970

nr 4, i anledning av motioner om obligatorisk
reflexanordning för gående,
in. m.,

nr 5, i anledning av motioner om förbud
mot vissa spelautomater,

nr 6, i anledning av motioner om
tidsbegränsning av körkort, och

nr 7, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen
till kommunalt organ;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av motioner om
slopande av excellenstiteln för statsoch
utrikesministrarna,

nr 2, i anledning av motioner om åtgärder
för att stimulera till gåvor för
religiösa m. fl. ändamål, och

nr 3, i anledning av motion om prenumeration
på dagstidningar inom statliga
institutioner.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 28, med förslag till kungörelse om
handel med preventivmedel,

nr 30, med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island, eller
Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling, m. m., och

nr 48, med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes följande
berättelser från riksdagens revisorer,
nämligen:

över verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1969; samt

över verkställd granskning av riksgiildskontorets
tillstånd, styrelse och
förvaltning under budgetåret 1968/69.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 4—6 mars
1970 för deltagande i statsutskottets
femte avdelnings studieresa till Nybro,
Malmö och Borås.

Stockholm den 27 februari 1970

Sigurd Lindholm
Harald Almgren
Carl-Wilhelm Lothigius
Arne Blomkvist
Ingvar Svanberg
Börje Nilsson
Karl-Erik Eriksson
Rolf Clarkson

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

tSSELTE TRYCK. STHLM 70

014096