Tisdagen den 24 februari Sid (Riksdagens protokoll 1970:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

FÖRSTA KAMMAREN

1970

24—27 februari

Debatter m. in.

Tisdagen den 24 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Werner (vpk) ang. vårdavgiften vid sjukhusvistelse

m. m................................................. 3

av herr Palm (s) ang. rikskonsertverksamheten för budgetåret
1970/71 4

Onsdagen den 25 februari

Kollektiv anslutning till politiskt parti m. m................... 5

Om kvinnlig tronföljd ...................................... 38

Om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val____ 41

Om sekretess för avprickad röstlängd ........................ 43

Den planerade skattereformen m. m........................... 45

Behörigheten att förrätta kyrklig vigsel ...................... 52

Om en reform av rättshjälpen................................ 61

Interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) om upprustning av järnvägen Ma -

lung—Särna som beredskapsarbete och om lokaliseringsstöd

för virkesterminal, m. m............................... 67

av herr Nilsson, Nils, (ep) om upprustning av järnvägen Malung—Särna
och om virkesterminal i Särna .............. 69

Meddelande ang. enkel fråga av fröken Stenberg (m) om representation
för Svenska turisttrafikförbundet i exportfrämjandeutredningen
.............................................. 70

Torsdagen den 26 februari

Svar på enkla frågor:

av herr Richardson (fp) ang. skyddet för privatperson mot av -

lyssning .............................................. 71

av herr Olsson, Johan, (ep) om tillsättande av begärd utredning
angående mindre och medelstora företag............ 72

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött (m) om förstärkning av isbrytarberedskapen.. 76

av herr Nilsson, Nils, (ep) om statsbidrag till simanläggningar
vid skolor ............................................ 76

Fredagen den 27 februari

Interpellation av herr Wallmark (m) ang. svenskt deltagande i
CERN:s 300 GeV-projekt .................................. 78

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Werner (vpk) ang. förbrukningen av el-ström vid uppvärmning
av villor m. m............................... 79

av herr Werner (vpk) ang. besvärsrätt för hyresgäster i ärenden
angående bebyggelseplanering ...................... 79

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 25 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om stadgande i grundlag
angående förvärv av medlemskap i politiskt parti m. m..... 5

— nr 8, om kvinnlig tronföljd .............................. 38

— nr 10, om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna
val .................................................. 41

— nr 11, om sekretess för avprickad röstlängd................ 43

— nr 12, om åtgärder för att valsedlar skall finnas tillgängliga vid

röstning i vallokal ...................................... 45

— nr 13, om ändringar i reglerna om valnämnd .............. 45

— nr 15, ang. riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för år

1969 .................................................... 45

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m............................................... 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. den planerade skattereformen
m. m........................................... 45

Första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel............................................ 52

— nr 4, ang. påföljden för butikssnatterier.................... 61

— nr 5, ang. en reform av rättshjälpen........................ 61

Tisdagen den 24 februari 1970

Nr 8

Tisdagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

76, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 77, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor om ökad service åt
riksdagens ledamöter.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 32, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
m. m.; och

nr 33, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7, 8,
10—13 och 15, statsutskottets utlåtande
nr 29, bevillningsutskottets betänkande
nr 5 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 2, 4 och 5.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 38, angående bemyndigande
att beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala.

Interpellation ang. vårdavgiften vid
sjukhusvistelse m. m.

Herr WERNER (vpk) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De genomförda förändringarna
fr. o. m. den 1 januari 1970

i lagen om allmän försäkring innebär
bl. a. en höjning av vårdavgiften vid
sjukhusvistelse från 5 till 10 kronor.
Detta betyder för folkpensionärernas
vidkommande, att när sjukhjälpstiden
är ute ställs de inför situationen att av
egna medel betala denna avgift av per
månad räknat ca 300 kronor. Samtidigt
är emellertid situationen den, att
de flesta kommuner i reglerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg
har en bestämmelse om att kommunalt
bostadstillägg upphör att utgå vid stadigvarande
sjukhusvistelse. Som ”stadigvarande”
räknar man 180 dagar.

Följden blir den att ensamstående
pensionär i disponibla kontanter av sin
månatliga pension på 465 kronor får
165 kronor och vardera av två makar
av sina 365 kronor får 65 över sedan
sjukhusvistelsen betalts. Även om vartenda
öre skulle användas för att klara
hyran skulle det inte räcka. I detta
läge återstår ingenting annat än att
frångå den egna bostaden.

Det har bl. a. från statens handikappråd
anförts att även som långtidssjuka
betraktade patienter i många fall
blir utskrivna. Särskilt är detta fallet
inom mentalsjukvården genom senare
tids behandlingsmetoder och terapi.
Rådet anför att oaktat detta bör pensionären
ha tillgång till en sparad
slant samt likaså ha kvar möjligheten
att kunna flytta tillbaka till sin ursprungliga
bostad. (Handikapprådets
remissyttrande till sjukförsäkringsutredningens
betänkande om ”Förmåner
och avgifter i sluten vård”.)

Det är mycket tveksamt om kommunerna
i gemen på grund av den uppkomna
situationen företar en revidering
av bestämmelserna för utgivande
av de kommunala bostadstilläggen. Det
skulle alltså uppstå en ojämlikhet också
i detta hänseende mellan en del
kommuner med en vidsynt inställning

Nr 8

Tisdagen den 24 februari 1970

Interpellation ang. rikskonsertverksamheten för budgetåret 1970/71

till detta problem och andra som lämnade
denna fråga obeaktad. Redan tidigare
finns som bekant en stor skillnad
i bostadstilläggens storlek. Vpkgruppen
har i en motion vid årets
riksdag fört frågan om åtgärder på tal
i syfte att åstadkomma en minimistandard
och mera enhetliga regler när det
gäller de kommunala bostadstilläggen.
I det här berörda avseendet vore exempelvis
ett särskilt påpekande till landets
kommuner förslagsvis från socialstyrelsens
sida av värde.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta frågan:

Har statsrådet uppmärksammat de
för pensionärerna ogynnsamma konsekvenserna
av vårdavgiftens höjning
ställt i samband med risken av att det
kommunala bostadstillägget av anförda
skäl blir indraget, och avser statsrådet
att i anledning härav vidta någon
åtgärd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. rikskonsertverksamheten
för budgetåret 1970/71

Ordet lämnades härefter till herr
PALM (s), som yttrade:

Herr talman! Den verksamhet som
bedrivs av institutet för rikskonserter
har det senaste året getts en inriktning
som på många håll hälsats med stor
tillfredsställelse. En ny och stor publik
har nåtts genom musikaliska framträdanden
på arbetsplatser, vid föreningsmöten,
på vårdinstitutioner etc. Detta
har möjliggjorts främst genom en ökad
men ännu relativt sett blygsam satsning
på internkonserter som radikalt
bryter mot musikarrangemang av konventionell
typ.

Mot denna bakgrund har skrivningen
i årets statsverksproposition som
kan tolkas som ett klart ställningstagande
mot ytterligare prioritering av
interna konserter väckt stor undran
bland yrkesutövande tonkonstnärer
och representanter för de stora folkrörelserna
samt bildningsorganisationerna.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få rikta följande
interpellation:

Hur skall denna skrivning i årets
statsverksproposition tolkas och vilka
vägar kommer regeringen fortsättningsvis
anvisa för att ge allt fler en
reell möjlighet till kontakt med levande
musik?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

998, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
24, med förslag till ändring i regeringsformen; nr

999, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
24, med förslag till ändring i regeringsformen;
och

nr 1000, av herr Helén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
24, med förslag till ändring i regeringsformen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Onsdagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsuppdraget under tiden den 3
—den 20 mars 1970 för att under denna
tid ingå i den svenska delegationen vid
ECOSOC-förhandlingarna i Geneve.

Stockholm den 25/2 1970

Lisa Mattson

Till riksdagens första kammare

På grund av förkylning (influensa?)
hemställer jag om ledighet från riksdagsarbetet
den 25—den 27 februari.

Borås den 24/2 1970

Gudmund Ernulf

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
38, angående bemyndigande att beställa
viss utrustning till akademiska sjukhuset
i Uppsala.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionerna nr 998—
1000.

Ang. kollektiv anslutning till politiskt
parti m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motioner
om stadgande i grundlag angående
förvärv av medlemskap i politiskt
parti m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de likalydande motionerna I:
329, av herr Strandberg m. fl., och II:
365, av herr Åkerlind m. fl.;

dels ock motionen II: 3, av herr Sjöholm.

I motionerna I: 329 och II: 365 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till sådan inskrivning i grundlagen,
att anslutning till politiskt parti ej finge
ske kollektivt, utan endast individuellt
och efter personligt frivilligt ställningstagande.

I motionen II: 3 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att uppdraga åt
grundlagberedningen att framlägga förslag
till stadgande, varav framginge, att
beslut om anslutning till politiskt parti
och religiöst samfund samt om varje
form av stöd till sådana sammanslutningar,
vilket icke avsåge bestridande
av kostnader för författningsenliga
funktioner, icke finge träffas av någon
annan än den person det anginge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna 11:3
samt I: 329 och II: 365.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Björkman (båda m),
vilka på åberopade grunder ansett, att

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte anhålla hos Kungl. Maj:t, att motionerna
11:3 samt 1:329 och 11:365
överlämnades till grundlagberedningen
för att, i vad de avsåge kollektivanslutning
till politiska partier, beaktas vid
dess överväganden om medborgerliga
fri- och rättigheters lagfästande i en ny
författning.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Richardson
(fp), Axel Georg Pettersson (ep),
Larsson i Luttra (ep), Neländer (fp),
Boo (ep) och Sterne (fp).

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! När riksdagen år efter
år har att behandla frågan om kollektivanslutning
till politiskt parti blir
man alltmer förvånad över att socialdemokratiska
partiet så starkt håller fast
vid denna gamla och man kan gott
säga omoderna anordning att medborgare
genom ett föreningsbeslut skall
kunna bli anslutna till ett politiskt
parti.

Frågan om kollektivanslutning har
vid många tillfällen diskuterats här i
riksdagen, och vid många fler tillfällen
utanför riksdagen.

Inom moderata samlingspartiet, och
tidigare högerpartiet, har vi länge hoppats
på att denna kvarleva från gångna
tider i fråga om kollektivanslutning
skulle gemensamt av socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen
röjas bort. Denna slumpmässiga anordning
hör absolut inte den moderna tiden
till. Det råder inte heller någon
fullständig enighet inom socialdemokratiska
partiet om att denna sammankoppling
mellan fackföreningsrörelsen
och partiet skall bestå.

Våra förhoppningar har emellertid
inte lett till något resultat. När det i år
har väckts en motion i denna fråga
av ett antal ledamöter i moderata samlingspartiet
har vi därför reserverat oss
till förmån för motionen. Att bara två
medlemmar inom vårt parti svarar för

reservationen beror på att vi inte var
fulltaligt representerade i utskottet vid
det sammanträde då frågan avgjordes.
Anledningen härtill var Nordiska rådets
sammanträde i Reykjavik.

Visserligen har en fackföreningsmedlem,
som inte vill vara medlem i socialdemokratiska
partiet, den mycket omtalade
reservationsrätten. Men hur
många är det som utnyttjar den rätten?
Det väcker ändå en viss uppmärksamhet
att personligen begära sitt utträde,
och det fordras mycket av politiskt mod
för att utsätta sig för den kritik som
man säkert får erfara efter ett sådant
ställningstagande. Mycket talar också
för att många medlemmar inte vet om
att de är anslutna till socialdemokratiska
partiet. Den medlem som känner
till förhållandet låter ofta för att det inte
skall väcka något uppseende det hela
bero och röstar inte på det parti till vilket
han är ansluten.

Säkert är det ett betydande antal som
är kollektivanslutna genom fackföreningsrörelsen
men inte röstar med
partiet. Kan verkligen socialdemokraterna
tycka att det är en riktig ordning?
Nej, vi måste vara förvånade över
att de är så angelägna om att tillämpa
detta system och vi måste göra vad vi
kan för att en ändring skall komma till
stånd.

I motion 1:329 är angivet, att den
som avger skriftlig reservation inte behöver
betala avgift till socialdemokratiska
partiet, men någon motsvarande
återbäring på fackföreningsavgiften
sker inte. Man kan undra varför det
inte är en mer markerad skilinad.

Motionärerna har anfört en synpunkt
som jag finner viktig och betydelsefull,
nämligen att en del av invandrarna i
vårt land kommer från länder där det
inte är tillåtet att avge reservation mot
något beslut och där det inte är tillåtet
att opponera sig mot något, eftersom
detta leder till repressalier. Även om
de inte vill vara med om en politisk
anslutning vågar de inte delta i någon
som helst opposition.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Anff. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Såsom också framhålles i motionerna
1:329 och 11:305 kan det vara så
att mindre än en procent av fackföreningens
medlemmar fattar beslut om
att den återstående delen, eller 99 procent,
skall vara medlemmar i det socialdemokratiska
partiet. Yem kan hävda
att detta är en riktig ordning och
att det är ett frihetens och demokratins
samhälle som handlar på detta sätt och
tillämpar en sådan ordning?

Det har sagts många gånger förr, men
det kan inte uttalas för ofta till dess en
ändring kommer till stånd, att det för
varje medlem skall vara ett personligt
ställningstagande. Den enskilde medlemmen
skall själv avgöra sitt politiska
hemvist. Det skall inte avgöras av någon
annan. Systemet som här tillämpas
är skandalöst, det är en skamfläck och
ingenting annat i ett demokratiskt land.
Det är en allvarlig kränkning av den
enskildes rättigheter.

Här talas så mycket om, vid olika
tillfällen, att valhemligheten skall vara
trygg. Men den som skriftligen begär
sitt utträde — anmäler reservation mot
kollektivanslutning — har avslöjat en
stor del av det som skulle vara hemligt.
Det finns många skäl som talar för
att den enskilde medlemmen inte vill
göra en skriftlig anmälan om att slippa
ifrån ett honom påtvingat politiskt medlemskap.

Det borde vara ett renlighetsintresse
för socialdemokratin att röja bort
denna belastning. När vi så länge har
vädjat om frivillighet och det inte
har lett till åsyftat resultat bör genom
lagstiftning skapas en fullständig frihet
för varje medborgare att utan något
tvång stödja det parti som han själv
anser vara det bästa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, vilken innebär att
motionerna 11:3, 1:329 och 11:365
överlämnas till grundlagberedningen
för behandling.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Det svenska samhället
har under 1900-talets lopp utvecklats
i riktning mot en alltmer breddad och
fördjupad demokrati och mot ökad
frihet för den enskilde i livsåskådningsfrågor.
Principen om den allmänna och
lika rösträtten accepterades av Sveriges
riksdag för drygt 50 år sedan -— jubileet
firades ju i höstas. Parlamentarismen
fick sitt slutliga genombrott vid
samma tid. Religionsfriheten har vidgats
i och med tillkomsten av 1951 års
religionsfrihetslag. Inom skolväsendet
har principen om neutralitet i religiösa
frågor helt accepterats.

Till de fundamentala principerna i en
demokrati räknar vi den enskildes rätt
att fritt och utan varje inblandning av
utomstående ta ställning i politiska frågor
och utöva sin rösträtt. Vallagens bestämmelser
och skydd för valhemligheten
är ett uttryck för denna tanke.
Utifrån denna grundläggande princip
måste det anses otillfredsställande att
en intresseorganisations medlemmar genom
ett majoritetsbeslut kan anslutas
till ett politiskt parti utan att de själva
uttryckt önskemål om det eller ens samtyckt
därtill. Att den enskilde har reservationsrätt
vid sådana beslut är en
ganska klen tröst och ett svagt försvar
för själva principen. Fattas bara att enskilda
personer skulle kunna tvångsanslutas!
Den möjligheten avskaffades ju
redan för 70 år sedan.

Vad saken nu gäller är de politiska
partiernas sätt att arbeta, inte fackföreningarnas
interna angelägenheter —
jag vill understryka det. Det politiska
partiväsendet utgör en integrerande del
av det konstitutionella systemet i vårt
land. Det förhållandet att riksdagen anslår
medel till de politiska partierna
och att kommuner och landsting fått
rätt att göra detsamma visar med all
tydlighet att statsmakterna inte bara
sanktionerar partiernas verksamhet
utan också aktivt vill stödja dem. Det
kan därför inte gärna göras gällande
att de politiska partiernas verksamhet

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

skulle vara något som riksdagen inte
har att göra med.

Vilka skäl finns då att bevara denna
kvarleva från den fördemokratiska epoken
i vår historia? Tar man del av den
debatt som förts under årens lopp —
i det magra utskottsutlåtandet nämns
inga skäl alls — finner man att det
främst hänvisats till den historiskt betingade
gemenskapen mellan den politiska
och den fackliga arbetarörelsen,
att det med andra ord varit så förr.
Hänvisningar till historiska förhållanden
skulle ytligt sett te sig tilltalande
för en historiker, men den sortens argumentering
är i själva verket djupt
ohistorisk och dessutom uttryck för ett
i grunden konservativt betraktelsesätt.
I utrikespolitiska sammanhang har s. k.
historiska skäl hämningslöst missbrukats
för att legitimera de mest orättfärdiga
övergrepp och kränkningar. Man
bör därför a priori vara misstänksam
gentemot argument som blott och bart
hänvisar till vad som är gammalt och
fornt. All progressiv reformverksamhet
innebär i själva verket ett avståndstagande
från sådana tankegångar. Det förrädiska
med denna typ av argumentation
är ju att man så lätt bortser från
att förhållandena radikalt förändrats
i många avseenden.

Att det i början av 1900-talet fanns
vissa skäl för kollektiv anslutning av
fackföreningar till arbetarkommuner
innebär därför inte att dessa skäl kvarstår
eller har samma betydelse 60—70
år senare. Det bör också noteras att det
faktiskt rådde mycket delade meningar
om denna form av medlemsvärvning redan
på den tiden. Den politiska situationen
var ju den att rösträtten var
starkt begränsad. Arbetarklassen var i
stort sett politiskt omyndig. Detta innebar
självfallet ett allvarligt handikapp
för den socialdemokratiska rörelsen.
Det främsta politiska målet var ju också
just allmän rösträtt. Det är därför
inte direkt förvånande att den politiska
arbetarrörelsen ansåg sig böra knyta an
till och stödja sig på den fackliga. I de

strider som fördes om tvångsanslutningen
och sedan om kollektivanslutningen
framhölls ofta att det var frånvaron
av allmän rösträtt som gjorde det
nödvändigt att tillämpa denna metod
och att den kunde avskaffas senare.
Hjalmar Branting förklarade t. ex. i
början av 1900-talet att den tid nog
skulle komma då man med mycket stor
samstämmighet skulle besluta om en organisationsform
som mera skulle skilja
det fackliga från det politiska.

Efter det att den allmänna och lika
rösträtten införts bortföll självfallet
detta argument. I debatten framfördes
i stället rätt ofta som skäl för kollektivanslutningens
bevarande den klassmässiga
gemenskapen mellan den politiska
och den fackliga arbetarrörelsen. Arthur
Engberg förklarade exempelvis i
slutet av 1920-talet att det socialdemokratiska
partiet grundade sin rätt att
tillämpa kollektiv anslutning på det
förhållandet att det var ett klassparti.
Skulle emellertid, förklarade han, partiet
”avkläda sig sin klasskaraktär och
presentera sig som ett parti ovanom
klasserna, så bortfölle också det sakliga
underlaget för dess bibehållande av den
kollektiva anslutningsformen i fråga
om fackföreningarna”. Det vore intressant
att få veta hur man numera betraktar
partiets karaktär i detta avseende.
Gäller fortfarande Arthur Engbergs
argumentation?

Oavsett vad man skall anse om detta
skäl till fusion mellan en facklig och
en politisk rörelse har dock förhållandena
förändrats radikalt i ett tredje
avseende, nämligen genom framväxten
av en rad fackliga organisationer som
i princip hävdar sin politiska neutralitet.
RLF bildades år 1929, SR 1943,
TCO 1944 — eller om man så vill redan
1937 — och SACO 1947. Samtliga dessa
har konsekvent avvisat tanken på en
partipolitisering.

Då riksdagen år 1950 mycket ingående
behandlade frågan om kollektivanslutning,
inhämtades yttranden från
dessa organisationer. RLF framhöll att

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

kollektiv anslutning till politiskt parti
innebar ett ingrepp i den personliga
friheten och fortsatte: ”Friheten för
individen att sjiilv avgöra frågan om
anslutning till och ekonomiskt stöd åt
ett politiskt parti synes utgöra ett väsentligt
kännetecken på verklig demokrati.
Till försvar för den i motionerna
påtalade kollektiva anslutningen har
anförts, att varje individ, som icke
sympatiserar med åtgärden, äger reservera
sig. Riksförbundet kan emellertid
icke finna denna reservationsrätt tillräcklig,
då den innebär, att vederbörande
måste vidtaga positiva åtgärder
för att undgå anslutning.”

TCO förklarade att det rådde fullständig
enighet om att tjänstemannaorganisationerna
skulle vara politiskt
neutrala. ”Den politiska neutraliteten
innebär”, hette det, ”enligt den tolkning,
som gives åt begreppet i nämnda
betänkande, att organisationen icke får
understödja ett politiskt parti samt att
den icke får blanda sig i det politiska
livet genom att vid allmänna val eller
andra tillfällen uttala sig för stöd åt
ett visst politiskt parti.”

Dessa principer om politisk neutralitet
har varit vägledande för TCO:s
och de andra organisationernas arbete,
heter det vidare, och ansetts innebära
”ett klart förbud för organisationerna
eller deras lokala organ att besluta om
kollektiv anslutning till politiska partier”.

Även om det kring sekelskiftet var
naturligt att den politiska och den fackliga
rörelsen samverkade så intimt, att
dessa rörelser kunde framstå som två
sidor av samma sak, utgör inte det något
bärande skäl till att alltjämt acceptera
kollektivanslutningen. Den politiska
situationen har förändrats inte
bara i så måtto att den lika och allmänna
rösträtten införts, utan också
däri att socialdemokraterna i närmare
fyra decennier ensamma eller i samverkan
med andra partier innehaft regeringsmakten.
Detta har lett till att LO
tvingats in i en ofta svårbemästrad dub -

belroll — det gäller i varje fall i samband
med avtalsförhandlingar inom den
statliga sektorn — rollen som företrädare
för de anställda gentemot staten—■
arbetsgivaren och samtidigt rollen som
politiskt allierad med just staten—arbetsgivaren.
Att denna lojalitetskonflikt
kan bli ytterst besvärande har erfarenheterna
under den senaste tiden visat.
Detta är emellertid — det vill jag betona
— en sak som utomstående inte
gärna kan ha med att göra. Jag vill bara
notera detta parentetiskt i anslutning
till den allmänpolitiska frågan om kollektivanslutning
till politiska partier.

Jag vill, herr talman, peka på ännu
ett förhållande som skiljer 1970-talets
Sverige från sekelskiftets och som har
relevans i denna diskussion, nämligen
det förhållandet att vi nu ställer större
krav på vårt demokratiska styrelseskick.
Vi bör kunna kräva mera av samhälleliga
garantier för den enskildes
friheter, rättigheter och medinflytande.
Vi vill med andra ord ytterligare förbättra
och fördjupa demokratin. I en
tid då de kollektivistiska tendenserna
är starka, måste det vara en riksdagens
angelägenhet att se till att de enskilda
människornas individuella rättigheter
garanteras.

En framstående fackföreningsmän
förklarade i riksdagsdebatten 1950, att
flertalet av de kollektivanslutna var
passiva medlemmar, som ofta följde
med i kollektivanslutningen därför att
det var den bekvämaste vägen, det fordrade
inget initiativ från deras egen sida.
Ett sådant förhållande kan måhända ha
varit acceptabelt under den fördemokratiska
tiden, men jag tycker inte att
detta gäller långt efter demokratins genombrott.

Tar man del av den debatt som förts
om kollektivanslutningen under årens
lopp kan man ibland finna en som jag
tycker likgiltig — för att inte säga nonchalant
— attityd gentemot den enskilde
eller den minoritet som vill gå sin
egen väg. Den primära och grundläggande
regeln i en fackföreningsmäns vetan -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

de är denna, heter det i ett inlägg i 1950
års debatt: ”Minoriteten får finna sig
i vad majoriteten beslutar.” Om inte
en minoritet lyckas finna en majoritet
för sin linje, skall den inte springa och
jämra sig i efterhand. Detta är, herr
talman, verkligen hårda ord. Talaren i
fråga visade heller inte någon större
förståelse för alla de politiskt indifferenta
som kollektivansluts. Gentemot
den som inte har någon politisk uppfattning
kan man över huvud taget inte
begå något majoritetsövergrepp. Det är
en logisk omöjlighet, heter det.

Denna attityd är inte förenlig med
de krav vi har rätt att ställa på det styrelseskick
och den politiska atmosfär
som bör prägla ett samhälle vilket under
många decennier av fred och välståndsutveckling
haft möjlighet att fördjupa
och fullända demokratin.

I de motioner, herr talman, som årets
riksdag har att ta ställning till, föreslås
förbud mot kollektiv anslutning till politiskt
parti. Mittenpartiernas representanter
i konstitutionsutskottet kan inte
rekommendera en sådan lösning. Vi har
därför yrkat avslag på de båda motionerna
men har i ett särskilt yttrande
gett till känna vår principiella uppfattning,
nämligen att anslutning till politiskt
parti skall ske individuellt. Det
är vår förhoppning att den principen
skall vinna allmän anslutning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skall omedelbart
hålla med herr Sveningsson, i varje
fall i den första delen av hans anförande.
Han sade att denna fråga har
varit ständigt återkommande, och att
det egentligen inte finns några nya argument
att tillföra densamma. Jag delar
den uppfattningen, och jag fann inte
heller att han i sitt inlägg tillförde debatten
något nytt argument utöver de
redan tidigare kända.

Herr Richardsons historieskrivning
kan i och för sig vara intressant, men
den kanske inte var så fyllig som den

borde vara när man tar upp en sådan
diskussion. Nu gäller det huruvida vi
här i riksdagen skall vidta åtgärder för
att åstadkomma någon lagstiftning i
denna fråga. Därvidlag är vi överens.
Lagstiftning är icke lämplig, säger även
den som har avgivit ett särskilt yttrande.
Det är alltså denna fråga vi skall
ta ställning till.

Herr talman! Jag tror inte det finns
anledning att för min del upprepa alla
tidigare kända argument som har anförts
från vårt håll i denna fråga. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande ville komma ifrån en debatt
på den här punkten genom att påstå att
inga nya argument har anförts. Men,
herr talman, om inte nya argument tillkommit,
har i alla fall nya människor
trätt fram på den politiska arenan. Det
är människor som inte accepterar den
syn som rådde för 60—70 år sedan i
vårt land. De kräver mer av vårt demokratiska
styrelseskick än man gjorde
på den tiden.

Jag nämnde i mitt anförande de skäl
som brukar åberopas och pekade på att
utvecklingen under denna långa period
har gjort att de skälen förlorat i betydelse
och att inga faktiska skäl finns
kvar. Det enda som då kan anföras är
att det har varit så förr, men detta är,
som jag ser det, en mycket svag argumentering
för att någonting skall bestå.
Det är i grund och botten den mest
konservativa argumentering man över
huvud taget kan åstadkomma.

Det antyds att detta inte skulle vara
en fråga för riksdagen. Jag framhöll att
situationen också i det avseendet har
förändrats i ganska hög grad. Sedan
riksdagen senast mera omfattande diskuterade
denna fråga har ju de samhälleliga
anslagen till politiska partiers
verksamhet införts. De politiska partierna
har sanktionerats som delar av

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

vårt politiska system i större utsträckning
än tidigare. När kollektivanslutningen
började tillämpas rådde ju strid
om just partipolitiseringen i vårt samhälle.
Tveksamheten på det området är
fullkomligt borta nu.

I mitt förra anförande ställde jag en
direkt fråga. Arthur Engberg förklarade
på 1920-talet att det skäl som fanns att
framföra för att eu kollektivanslutning
skulle kunna accepteras var att SAP
var ett klassparti. Det vore intressant
att höra om det skälet fortfarande gäller.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag delar egentligen
herr Georg Petterssons uppfattning att
det inte ger så mycket att diskutera
denna fråga, ty det finns faktiskt inget
nytt i bilden. Men eftersom jag sitter
med i LO:s ledning och har lyssnat till
debatten här skulle det kanske uppfattas
som nonchalans i överkant att inte säga
någonting, även om kammarens ledamöter
känner till min ståndpunkt. Jag skall
försöka fatta mig kort.

Herr Richardson och andra måste väl
ha klart för sig att det föreligger absolut
och fullständig individuell frihet. Vi
skulle inte tillåta att någon fackförening
vore med i LO eller något fackförbund
och arbetade med kollektivanslutning
utan en mycket klart utsagd
reservationsrätt. Den anlitas för övrigt
flitigt. Här talar man ungefär som om
den vore någonting som inte folk känner
till och använder sig av.

Vad är det nu fråga om? Jo, det är
fråga om en rörelse som av tradition
har arbetat på två linjer — en facklig
och en politisk — eftersom fackföreningsfolket
har haft ambitionen att
vara med och lösa stora samhällsproblem
till fördel för de breda massorna.
Så har det etablerats ett samarbete. En
gång i tiden var det, som tydligen herr
Richardson också anser, helt naturligt
att man arbetade på det sätt man gör
än i dag. Vi har alltså en gammal ar -

betstradition, byggd på formellt korrekta
grunder vad jag kan förstå.

Frågan blir om vi i lag skall förbjuda
enskilda fackföreningar ute i bygderna
att organisera kollektivanslutning.
Det är det frågan gäller. Någonting
sådant förutsätts nämligen inte i
LO:s stadgar, utan det är bara en tradition.
Lagstiftningen skulle då tas under
omprövning på den punkten. Men
även de som inte vill ta till en lagstiftning
bör fråga sig: Skall vi gå ut och
moralisera och förbjuda låt oss säga 100
metallarbetare i en fackförening, av vilka
man vet att de allra flesta är socialdemokrater,
att organisera sig på det
här sättet? Skulle man påstå att det är
omoraliskt, oanständigt och odemokratiskt?
Vad har man för fakta bakom
det?

Däremot medger jag, herr Richardson,
att man är ute på en farlig linje
om man angriper den som utnyttjar sin
reservationsrätt. Men skall vi ta upp det
kapitlet, då kan vi behöva ett par dagar
här i kammaren för att analysera hur
det går till att utöva tryck på människor.

Denna form av kollektivanslutning är
delvis ett uttryck för hur hela det borgerliga
samhället före arbetarrörelsens
inflytande på det utövade tryck på arbetarna
genom att de maktägande på
arbetsplatserna använde sina positioner
i alla sammanhang för att stoppa
varje förnuftig nyordning i samhället.
Det trycket finns överallt i vårt samhälle
i dag i lika hög grad som det
finns mot den som råkar reservera sig
mot kollektivanslutningen. Hur många
kontorsflickor och andra vågar räta på
ryggen och säga sanningen åt direktören
när han kommer och tjatar?

Det kan låta överdrivet men vi har
under årens lopp hört alltför många
vittnesmål i debatten om kollektivanslutning
för att se särskilt rosenrätt på
detta. Sanningen är att sådant tryck
finns överallt och är ofrånkomligt i den
meningen att alla människor inte vågar
stå på sig på samma sätt.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Sedan kan jag, herr Richardson, inte
ta folkpartiet på något som helst allvar
i denna sak, helt enkelt därför att det
inte tagit konsekvenserna i fråga om
anslutning till statskyrkan. Det är en
mycket allvarligare sak än frågan om
kollektivanslutning till fackföreningsrörelsen.
Att acceptera kollektiv anslutning
till statskyrkan och samtidigt
påtala kollektivanslutning till fackföreningsrörelsen
är att vara ute i ett enkelspårigt
partipolitiskt ärende under
sken av att vara ute för att tillvarata
sanna demokratiska intressen.

Vännen Richardson vill ha större garantier
för den enskildes frihet. Men
vilka är det som slagits för friheten i
det här landet? De historiska erfarenheterna
lever kvar i denna form från
den tid då kroppsarbetarna här i landet
var satta på undantag och hunsade på
allt sätt. Det var då man skaffade de
två instrumenten: socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen. Är
de förhållandena helt förbi? Har svenska
industriarbetare i dag råd att byta
arbetsmetod? Gå ut på arbetsmarknaden
— det har jag tjatat så mycket om
i denna kammare —- och se hur det
ser ut! Vi får ingen motion från folkpartiet
om förbud mot diskriminering
av kroppsarbetare här i samhället. Man
har varit med om att lagstifta mot diskriminering
av kvinnan, men det kommer
inget förslag från det hållet om
förbud mot diskriminering av kroppsarbetet.
Vi har ett klass- och privilegiesystem
i detta samhälle som är riktat
ensidigt mot kroppsarbetarna. Deras
enda chans är att lita till socialdemokratin.
Hur kan då någon vänta sig
att jag såsom LO-man skulle gå ut med
mycket långtgående krav på något slags
moral och säga: Nej, inte skall vi syssla
med kollektivanslutning — det kan
innebära tryck på någon. Inte skulle
jag kunna säga detta till mäninskor som
ständigt är utsatta för orättfärdigheter
och förtryck på alla möjliga sätt. Nej,
ni är ute bara för att komma åt arbetarrörelsen
politiskt.

Herr talman! Jag vill till sist säga att
jag icke alls är övertygad om att svensk
socialdemokrati i och för sig tjänar
någonting politiskt, d.v. s. röstmässigt,
på detta system. Det är inte fråga om
det för vår del. Vi vill inte förbjuda en
arbetsform som vi finner helt legitim.
En annan sak är att vi tror att systemet
har vissa psykologiska värden för
rörelsen. Men vi tror inte att det i och
för sig uppfattas så att vi kräver att
varenda facklig medlem skall vara socialdemokrat.
Om vi kom så långt i det
här samhället, herr Richardson, att vi
bröt ned klassgränserna på lönemarknaden,
de löjliga klassgränserna, och en
arbetare kunde behandlas som likaberättigad
och vara lika behandlad som
andra, om vi slutade att ha kollektivanslutning
till statskyrkan och mycket
annat, då kanske vi skulle ha kommit
så långt att löntagare som är grupperade
på flera organisationer kunde enas
om att samarbeta och då skulle det inte
vara något större problem att avveckla
kollektivanslutningen, om detta på något
sätt vore ett villkor för bättre samförstånd.

Att nu ensidigt angripa detta i den politiska
tradition, i den politiska och sociala
miljö vi har för närvarande är
enligt min uppfattning en enkelspårig
partipolitik och innebär inte alls ett
försök att se sakerna som de är. I varje
fall har jag aldrig, herr talman, känt
några som helst moraliska betänkligheter
eller upplevt det som svårt från demokratisk
synpunkt att försvara det nuvarande
arbetssättet. För mig är det en
fråga om praktiska arbetsformer. Mina
reaktioner kan förändras beroende av
praktiska omständigheter i samhällsutvecklingen
men inte av principiella
skäl.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag tror att herr Persson
är uppriktig när han säger att han
för sin del aldrig känt några besvär från
moralisk eller demokratisk synpunkt

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti in. m.

då det gäller kollektivanslutningen.
Men att i detta sammanhang blanda in
statskyrkan finner jag onödigt och
oriktigt. Vi liar ingen politisk anslutning
till statskyrkan och då finns det
ingen anledning att dra in den i detta
sammanhang.

Vi reservanter har fått höra att vi
inte hade något nytt att komma med
i den här debatten. Även herr Persson
har erkänt att det inte finns något nytt
i bilden. Det kan väl vara riktigt. Men
vi hade hoppats att kanske få ett uttalande
från utskottets ordförande, från
herr Persson eller från övriga som försvarar
kollektivanslutningen att man
hade andra tankar än man haft tidigare.

Det måste, som vi har sagt, vara
oriktigt från demokratisk synpunkt att
ett litet antal personer kan ansluta ett
stort antal till ett politiskt parti. Jag
vill gärna hävda den uppfattningen,
att om man inte i år eller nästa år
ändrar inställning, så kommer den dag
förr eller senare då man inom det socialdemokratiska
partiet frångår kollektivanslutningen.
Ett parti som har
ordet ”demokrati” i sitt partinamn, ett
parti som mer än något annat talar om
frihet och demokrati kan inte i det
långa loppet försöka leva på en så
bräcklig grund som en tvångsanslutning
utgör. I den mån makten inom
det socialdemokratiska partiet vil«r på
den grunden, vilar den enligt min uppfattning
på en mycket bräcklig grund.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I varje land med demokratiskt
styrelseskick finns det en
målmedveten strävan att skapa största
möjliga frihet för individen, och det är
självklart att vi i princip hyllar denna
strävan. Vi bör ge individen så stor
frihet som möjligt.

Kollektivanslutningen kan inte sägas
överensstämma med denna strävan. Jag
är helt beredd att instämma i allt vad
herr Yngve Persson sade om kampen

mot privilegiesamhället och mot förtrycket
även i våra dagar. Vi har
många gemensamma åsikter om detta.
Men jag vill gärna tillägga, att kampen
mot privilegiesamhället började föras
av det gamla bondeståndet långt innan
socialdemokratin var påtänkt. Man
kämpade för representationsfrihet, för
tryckfrihet, för näringsfrihet och för
hela raden av de friheter som finns nu.

Kollektivanslutningen försvaras dock
inte bättre genom att man talar om sådana
saker. Vi kan ta ett analogt fall.
En organisation kan skriva ett brev till
en person och säga att om han inte inlämnar
protest inom viss tid är han
ansluten till organisationen i fråga,
men detta är inte bindande om juridiska
principer skall tillämpas. Men
när det gäller kollektivanslutningen
uppkommer samma situation: ”Därest
Ni inte protesterar, är Ni kollektivansluten.
”

Vi har inte yrkat på någon lagstiftning
i detta fall, men både herr Georg
Pettersson och herr Yngve Persson har
sagt att det inte förekommit någonting
nytt i detta ärende sedan en stor debatt
ägde rum i frågan 1966. Jag vill
påstå att det är ett par helt nya saker
som har tillkommit, och jag vill gärna
veta herr Petterssons åsikt härom.

1966 antog Förenta nationerna konventionen
om de mänskliga rättigheterna,
där det uttryckligen talas om
varje människas rätt att ansluta sig till
organisationer. Där nämns särskilt rätten
att ansluta sig till fackorganisationer
men även till andra organisationer.
Det är egentligen fråga om två konventioner
och ett protokoll. Protokollet —
som nu har undertecknats av 16 stater,
däribland Sverige; Sverige har givetvis
också undertecknat konventionerna —
ger en individ rätt att appellera till en
internationell kommission, om det
skulle anses att man på något sätt förgripit
sig mot de mänskliga rättigheterna.
Sverige har ännu inte ratificerat
konventionen men kommer sannolikt
att göra det inom en snar framtid. Jag

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

undrar hur detta kommer att stå i överensstämmelse
med kollektivanslutningen.

Den andra saken som har tillkommit
och som herr Yngve Persson fäste stor
vikt vid är frågan om statskyrkan. Men
på denna punkt arbetas det för närvarande
också internationellt med en socialdeklaration.
I en av de paragrafer
som nu är antagna i denna deklaration
står det att föräldrarna har att bestämma
över barnets religiösa tillhörighet.
Denna paragraf har Sverige som land
röstat för. Regeringen har haft möjligheter
att yttra sig över denna bestämmelse
och har inte protesterat mot den.
Omröstning har skett i kommittén i
Förenta nationerna, och Sverige har
biträtt förslaget om denna bestämmelse.

Det är således någonting helt nytt
som tillkommit, och jag undrar vad det
ligger för konsekvens i socialdemokratiska
partiets uppfattning i detta fall,
om regeringen har röstat för denna bestämmelse
eller gett sin delegation i
uppdrag att rösta både för konventionerna
och socialdeklarationen. Det
finns ingen anledning att i dagens debatt
protestera mot den ordning som
nu gäller i statskyrkan, alltså för personer
upp till 18 år.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag har velat betona att
det finns nya aspekter, nämligen de
internationella aspekterna i denna fråga.
Jag vill sluta med att framhålla att
det i princip inte kan vara rimligt och
inte överensstämmande med varje individs
rätt till frihet att man, om man
går in i en viss organisation eller i ett
visst parti, efter någon tid finner att
en styrelse eller en liten minoritet har
beslutat att man som individ också
skall tillhöra en annan organisation.
Jag menar därför att kollektivanslutning
icke kan försvaras på något sätt,
och jag vill utsträcka det ytterligare
som en deklaration att detta inte bara
gäller kollektivanslutning genom fackföreningar
till socialdemokratiska par -

tiet utan även kollektivanslutning i
varje annan form. Jag är i princip
emot sådan kollektivanslutning av de
skäl jag anfört tidigare.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag är, i varje fall om
jag får säga det själv, en ganska hygglig
och beskedlig medborgare, men det
finns ändå vissa saker som brukar väcka
förargelse hos mig. Så är fallet t. ex.
när folk skickar på mig lottsedlar, böcker,
julkort m. m. samtidigt som det
följer ett brev, i vilket det sägs att man
hoppas att jag skall behålla det som
har sänts till mig men att jag, om jag
inte vill ha detta, skall gå ned till postkontoret
och återsända det.

Det är ungefär samma system som
man arbetar efter här. Herr Yngve
Persson pläderar för en kollektivanslutning
och hänvisar till att det finns en
klart uttalad reservationsrätt. Ja, det
gör de som försöker pracka på mig
böcker, julkort, lottsedlar och allt möjligt
annat också, genom att säga att
om du inte vill ha det här materialet,
skall du vara snäll och kosta på porto
och besvära dig med att gå ned till postkontoret
och skicka tillbaka det.

Det borde inte få gå till på det sättet
att man först plockar in människor
i en organisation och sedan säger till
dem att om ni inte vill vara med så
skall ni göra en skriftlig ansökan och
ha en hel del besvär för att komma
ut ur något som ni aldrig tänkt vara
med i.

Herr Yngve Persson säger att det är
en gammal tradition som man följer.
Det hade varit precis lika riktigt om
herr Persson sagt att det är en egoistisk
konservatism som man handlar efter.
Jag kom mycket tidigt med i nykterhetsrörelsen,
som på den tiden onekligen
leddes av liberaler — i mina bygder
av personer som tillhörde det s. k.
Norrlandsfrisinnet. Där diskuterades
faktiskt några gånger om man inte skulle
kunna tänka sig att också ansluta

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

nykterhetsrörelsen politiskt. Men, herr
Persson, de som dominerade rörelsen
hade en så pass stark frihetslidelse,
att det i varje fall aldrig föll majoriteten
av dem in att försöka sig på någon
politisk eller religiös kollektivanslutning
av människor.

Man blir nästan förbluffad när man
sitter här och lyssnar till vad herr Persson
yttrar. Gå hem och läs historien,
har nästan blivit ett bevingat ord i dessa
dagar. Jag tror att herr Persson skulle
ha rätt stor nytta av att läsa något
om vårt lands politiska historia. De som
var med och genomförde det demokratiska
genombrottet i Sverige var faktiskt
liberaler och inte socialdemokrater.
Herr Bengtson nämnde det gamla
bondeståndet, men det var som sagt liberalerna
som gjorde det. Herr Yngve
Persson försökte göra gällande att det
var hans meningsfränder som hade
gjort detta, men det stämmer inte alls
med sanningen.

Vidare talar herr Persson om trycket
på arbetsplatsen. Där tycker jag verkligen
att fackföreningarna skall arbeta.
Men för mig framstår det som alldeles
självklart att fackföreningen skall verka
med samma kraft och med samma
tyngd för en som jobbar på en arbetsplats
och som tillhör fackföreningen
oavsett om han är socialdemokrat, folkpartist,
moderat eller kommunist.

Herr Yngve Persson slutade sitt anförande
med orden: Skall jag som LOman
gå ut och säga åt folket i fackföreningarna
att ni inte skall medverka
till kollektivanslutning? Jag begär inte
av herr Yngve Persson att han skall
göra det, ty det är alltid otrevligt för
en människa att såga av den gren man
sitter på.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att söka återföra diskussionen
till vad ärendet faktiskt gäller.

I de motioner som utskottet har be -

handlat krävs lagstiftningsåtgärder för
att hindra kollektivanslutning. Motionen
II: 3 gäller för övrigt inte bara kollektivanslutning
till politiskt parti utan
jämväl religiöst samfund eller annan
sammanslutning. I motionsparet 1:329
och II: 365, som har föranlett en reservation
från moderaterna i utskottet, yrkas
att grundlagberedningen, när den
går att behandla frågan om rättigheter
o. s. v., skall överväga om inte bestämmelser
med förbud mot kollektivanslutning
skulle kunna införas i grundlagen.

Alla ledamöterna i utskottet — med
undantag av de två moderaterna —
har tagit avstånd från lagstiftningsåtgärder,
och då finns det ju anledning
att ställa frågan: Vad är det man vill i
stället? Jag frågar mig om den här debatten
egentligen hör hemma i detta
sammanhang. Och bör den inte föras
på ett annat sätt?

Herr Bengtson fällde ett yttrande som
behöver rättas till. Han sade att en
styrelse eller en liten grupp fattar beslut.
Den som bygger sin argumentering
på den grunden tillhör de verkligt vilseförda
i det här stycket.

Herr talman! Jag har inget annat yrkan
än det jag framställt tidigare, nämligen
om bifall till utskottets hemställan.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte onödigtvis
förlänga debatten, men när konstitutionsutskottets
ordförande ifrågasätter
det meningsfulla i vår diskussion
här vill jag framhålla att då utskottet
lämnar ett utlåtande som är så magert
till sitt innehåll, så anser jag det vara
fullt berättigat att kammaren tar en
stund på sig för att diskutera dessa
frågor.

Herr Yngve Perssons anförande vittnar
ytterligare om hur djupt slentrian
och konservatism är rotade inom socialdemokratin.
Han säger att det inte
finns några nya argument och att man
bygger på traditioner från slutet av

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

1800-talet och början av 1900-talet —
så måste det rimligtvis vara. Jag pekade
i mitt första anförande på att förhållandena
har förändrats i så hög grad under
de 60—70 år som har gått sedan
dess att de argument som då kunde anföras
nu helt och hållet har förlorat sin
innebörd och betydelse. Herr Bengtson
har pekat på ytterligare förändringar
som är relevanta i denna fråga.

Herr Yngve Persson frågade om ett
partipolitiskt syfte låg bakom det särskilda
yttrandet. Man fick den uppfattningen
att det skulle vara något fel om
ett partipolitiskt syfte låg bakom. Skulle
det vara fel om ett parti vill föra fram
sin politiska syn på dessa frågor? Jag
vill erinra herr Yngve Persson om att
folkpartiet förra året ägnade dessa frågor
stor uppmärksamhet i en arbetsgrupp,
som sysslade med demokrati
och medinflytande. Hela liberalismens
historia vittnar om kampen för värnandet
av de enskilda människornas
integritet, rättigheter och friheter. Om
man däremot med partipolitiskt syfte
menar, att det skulle vara något slags
enkelspårigt partitaktiskt syfte, tycker
jag nog att det är något av en oförsynthet.
Man kan fråga om de socialdemokratiska
tidningar som 1965 principiellt
tog avstånd från kollektivanslutning var
ute i samma syfte. Stockholms-Tidningen
t. ex. framhöll att kollektivanslutning
kunde anses oriktig. Värmlands Folkblad
var inne på samma linje. ÖrebroKuriren
t. ex. kunde inte finna att kollektivanslutning
var tillfredsställande.

Jag försökte att i mitt första anförande
hålla en principiell linje och tog inte upp
konkreta frågor. Jag skulle emellertid
vilja peka på ett konkret fall, som visar
hur tokigt det hela kan bli. Jag känner
till ett fall, där en vice ordförande i
folkpartiets lokalavdelning, som dessutom
representerar folkpartiet såsom
ordförande i kommunens barnavårdsnämnd,
är medlem av det socialdemokratiska
partiet. Det kan ju inte gärna
vara en tillfredsställande ordning.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skrev ned några
stolpar när min vän herr Yngve Persson
talade, men efter de anföranden
som här hållits av tidigare talare ångrade
jag nästan att jag begärt ordet.
Jag tycker nämligen att han redan har
fått tillräckligt med sten på sin börda
och skulle egentligen inte vilja öka den.
Men eftersom jag begärt ordet vill jag
ta upp ett par saker.

Till en början vill jag säga ett tröstens
ord till herr Yngve Persson. Jag
sympatiserar i hög grad med hans rättspatos
och frihetspatos. Eftersom motionerna
— i varje fall en motion — tar
upp frågan om förbud mot tvångsanslutning
också till religiösa samfund,
anser jag att herr Yngve Perssons framställning
av det parallella förhållandet
är adekvat.

Nu finns det ju bara ett samfund i
detta land som har tvångsanslutning,
och det är som bekant statskyrkan. Då
förmodar jag att herr Persson och hans
partivänner inom kort kommer att få
ta ställning till om man också i fortsättningen
skall tvångsanslutas till en
statskyrka. Jag är rädd för att det socialdemokratiska
partiets majoritet inte
kommer att godkänna en skilsmässa
mellan stat och kyrka. Man kan på
grund av det förhållandet, tycker jag,
inte sluta sig till att en kollektivanslutning
av fackföreningar till det socialdemokratiska
partiet skulle vara berättigad.
Om man anser att det är oriktigt
att människor kollektivansluts till statskyrkan
så måste man väl anse att det
är lika oriktigt att kollektivansluta
människor till ett politiskt parti via en
fackförening. Jag tycker att herr Persson
i stället skulle gå in för att driva
en så ypperlig socialdemokratisk politik
att det inte skulle behövas någon
tvångsinmatning av medlemmar som
kollektiviseringen i själva verket är.

Jag är också mycket väl bekant med
stora delar av arbetarrörelsen. Jag vet
att man inom arbetarrörelsen, både
inom det socialdemokratiska partiet

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

och inom fackföreningarna, är orolig
över och otillfredsställd med det förhållandet
att man ideligen tvångsansluter
medlemmar till det socialdemokratiska
partiet. Man tycker att det är
osympatiskt och otrevligt. Det kan komma
en reaktion som man inte väntar
sig inom det socialdemokratiska partiet
på dessa saker.

När herr Yngve Persson säger att
arbetarrörelsen har kämpat för frihet
måste man väl ändå konstatera — det
gamla bondepartiet eller de gamla liberalerna
blir ju inte sämre fördenskull
— att arbetarrörelsen i detta land under
en mycket viktig tidpunkt har kämpat
såsom ingen annan för social rättvisa
och frihet, även om den har fått
andra med sig. Jag kan inte komma
ifrån detta. Men det är så mycket märkligare,
herr Yngve Persson, att man,
när man har denna väldiga berättigade
frihetskamp bakom sig, håller fast vid
kollektivanslutningen. Vi kommer nämligen
inte ifrån att det är fråga om ofrihet.
Mängder av arbetare känner det
otrevligt på allt sätt, men de vill inte
säga nej, de vill inte protestera. Mina
och många andras erfarenheter säger
mig att det är mycket lätt hänt i ett
stort sammanhang, där någon tänkt sig
att vara livet ut, att han snart blir hackkyckling
och utfrusen om det blir känt
att han protesterar. Vederbörande tiger
och lider och ger den slant han måste
ge till det socialdemokratiska partiet.

Till sist vill jag anföra att det är en
fråga som verkligen borde tas under
övervägande. Hur går det till i de många
fall när stora fackföreningar — och
även mindre — kollektivansluts? Jag
har varit med, så jag vet precis hur det
går till. Det kan vara maximalt 10 procent
av fackföreningens medlemmar
närvarande vid fackföreningsmötet.
Dessa beslutar att hela fackföreningen
skall ansluta sig till det socialdemokratiska
partiet.

Själva metoden får anses oriktig. Om
man hade ett provval och skickade ut
en förfrågan till varje medlem om han

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 8

ville vara med kunde det vara någon
reson i tillvägagångssättet. Men det går
inte till på det sättet, såvitt jag känner
till. Det är möjligt att det kan ha gått
till så på andra håll, som jag inte vet
något om. Men det är otäckt att en liten
procent av en fackförenings medlemmar
skall kunna ansluta ett stort antal människor
till det socialdemokratiska partiet.
Inom parentes vare sagt att det
inte är för det socialdemokratiska partiets
politiks skull som jag reagerar mot
detta — den är varken sämre eller bättre
än någon annans politik — utan det
är själva systemet med denna kollektivanslutning
som är frånstötande.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! När jag lyssnat till den
debatt som förts hittills har jag erinrat
mig en gammal baskisk sed, en form av
ställföreträdande lidande. När kvinnan
skall föda sitt barn lägger sig även mannen
i barnsäng — om man nu kan tänka
sig herr Sveningsson i en barnsäng.

Jag har en känsla av att nästan alltid
när våra motståndare tar upp denna
debatt är det de som har ingen eller
ringa erfarenhet av de problem som
diskuteras som yttrar sig. Det finns
många fackföreningsmän i denna kammare,
som fortfarande är aktiva, men
det är inte de som har tagit upp denna
diskussion, utan det är människor utanför
fackföreningsrörelsen, utan kontakt
med fackföreningsrörelsen och, låt mig
säga det, i de flesta fall utan någon som
helst personlig kontakt med och känsla
för människorna i fackföreningsrörelsen.

Herr Richardson erkände att det eu
gång i världen fanns rimliga anledningar
till att man hade denna form av
intimt samröre. Men, säger han, tiden
har gått förbi, det är annorlunda nu.
Utvecklingen har gjort att detta behov,
som då fanns, inte existerar i dag. Säg,
herr Richardson, vore det otänkbart att
de som är berörda finge avgöra om det

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

behovet finns i dag eller inte? Fackföreningens
medlemmar måtte ni betrakta
som okunniga, rädda, veliga eller också
på något annat sätt handikappade så
att de själva inte kan avgöra sin situation
och besluta sitt öde. Vore det inte
rimligt att tillerkänna dem en så pass
stor personlig integritet att de själva
kunde klara denna fråga? Ty det är så,
herr Richardson, att de orsaker, som
förelåg när den fackliga rörelsen intimt
lierade sig med socialdemokratin, finns
också i dag.

Varför förs exempelvis inte den här
debatten från högern, folkpartiet och
centerpartiet av fackliga representanter
i denna kammare? Nej, det finns ju
nästan inga. Det finns ingen möjlighet
för fackföreningsfolket att via de partierna
göra sig gällande. Medvetenheten
om att man inte har gehör för sina synpunkter
i de borgerliga partierna leder
automatiskt den tänkande fackföreningsmannen
till att ytterligare fördjupa
den traditionella samverkan
mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Ibland försöker man framhålla detta
som ett diktat, ett övergrepp från det
politiska partiets sida. I själva verket,
herrar Richardson och Axel Andersson,
är det i första hand fråga om ett fackligt
intresse att skaffa sig inflytande i
det viktiga politiska skeendet, när man
inte har orkat med att lösa problemen
via förhandlingar har man tvingats
söka lösningar den politiska vägen. Ni
fäller inte en moralisk dom över det
socialdemokratiska partiet utan över
en fackföreningsrörelse som har funnit
det nödvändigt, eftersom var och en
av medlemmarna är svag, att sluta sig
samman på en solidaritetens idégrund
och ta upp kampen mot starka motståndare.
Det är denna rörelse som
man vill förneka rätten att hävda sina
intressen i politiken. Tala inte om
osnygghet när det gäller stöd i politiken.
Snyggheten finns på den sidan som
öppet redovisar stödet.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Allra först vill jag säga
till herr Sveningsson — jag skall återkomma
till honom i slutet av mitt anförande
— att om vi är lagstiftare och
skall ta definitiv ställning, får vi bl. a.
följande problem. Vi har en fackförening
med 50 medlemmar, och varenda
en är klar socialdemokrat. Man får faktiskt
lägre medlemsavgift genom kollektivanslutning,
och man slipper allt trassel
med uppbörd. Så är man överens
om att utnyttja den formella möjlighet
partiet ger för att ordna sitt medlemskap
i partiet. Vill herr Sveningsson
förbjuda de enskilda fackföreningarna
att arbeta så? Det är ytterst den saken
frågan gäller, och det är signifikativt
att jag som försvarar kollektivanslutningen
egentligen aldrig varit ute och
propagerat för den. Den är nämligen
ett naturligt element sedan gammalt.
Jag tycker fackföreningarna skall få
arbeta som de vill, med omdöme. Skulle
en fackförening ha 90 procent folkpartister
och 10 procent socialdemokrater,
tycker jag det vore kvalificerad omdömeslöshet
att arbeta på det sättet, alltså
att besluta om kollektivanslutning till
socialdemokratiska partiet. Men den
historiska verkligheten, den politiska
orienteringen, är åt det andra hållet.
Därför blir detta en naturlig arbetsform
ur rent facklig synpunkt och beträffande
den enskilde facklige medlemmens
förhållande till det socialdemokratiska
partiet.

Jag förstod inte riktigt vart herr Andersson
ville komma — annat än, givetvis,
att han ville protestera mot min
uppfattning. Han talade om att han blivit
påprackad en massa grejor i postlådan.
Ja, det blir vi alla. Men om herr
Andersson vill stoppa kollektivanslutningen
under åberopande av det förhållandet,
då måste vi också lagstifta
mot att skicka ut grejor som inte någon
har beställt. Jag förstår inte resonemanget.

Sedan säger herr Andersson och kanske
någon annan att jag gjort historie -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

förfalskning. .lag har låtsats här att det
bara är arbetarrörelsen som slagits för
den politiska demokratin i landet. Men
det var inte alls detta som var mitt
tema. Mitt tema var hur kroppsarbetarna
i landet i alla tider varit satta på
undantag, hur man fått skapa särskilda
medel och förutsättningar för att kunna
bryta ned klassamhället. Där vill väl
ändå inte herr Andersson påstå att de
stora kämparna är att hämta i den liberala
rörelsen?

När det sedan gäller historia, herr
Andersson, vill jag minnas att det var
herr Helén som uppmanade folkpartiungdomen
att gå hem och studera historia.

Jag lyssnade mycket intresserad till
herr Richardsons senaste anförande.
Han erinrade om att en gång i tiden såg
samhället annorlunda ut än i dag, och
han fann det naturligt och i varje fall
högst förklarligt att fackföreningarna
då arbetade med kollektivanslutning.
Men nu behövs det inte längre, säger
han.

Jag menar, herr Richardson, att på
sitt sätt — jag betonar ”sitt sätt” utan
att utveckla det närmare — finns det
lika stor anledning i dag, just av de
skäl jag antydde i mitt förra anförande.

Så vill jag fråga herr Richardson:
Hur kommer det sig att folkpartiet inte
vill gå in på kärnfrågorna när det gäller
brister i vår demokrati? På det fick
jag inget svar, så jag upprepar frågan:
Varför är man i folkpartiet så flat mot
klass- och privilegieförhållandena i vårt
samhälle? Varför får vi inte en motion
om att slå sönder det uppenbara odemokratiska,
farliga förhållandet, att
man konsekvent diskriminerar kroppsarbetare
i våra företag?

Om ni tar upp sådana saker börjar
jag tro att ni vill ha detta med kollektivanslutningen
som en sorts snygghetsåtgärd
i marginalen. Men när ni gör
stor sak av detta och blundar för hela
den problematik som ligger till grund
för det instrument arbetarrörelsen skapat
för att ordna de breda massornas

livsbetingelser, då kan man inte ta det
på allvar.

Herr Kilsmo säger att han varit med
om att 10 procent av en fackförening
beslutat om kollektivanslutning. Men jag
är nästan hundraprocentigt säker på,
herr Kilsmo, att det aldrig har förekommit
att en fackförening, som bara
innehållit 10 procent socialdemokrater,
har trummat ihop dessa och fått ett beslut
om kollektivanslutning. Följaktligen
blir herr Kilsmos frågeställning oriktig.
Herr Kilsmo talar om ett annat dilemma,
nämligen att folk inte går så mangrant
på möten. Tro inte att de som
lägger förslag om kollektivanslutning
arbetar så ute i det blå att de inte
skulle veta att den stora massan medlemmar
är socialdemokrater och därför
kan arbeta med den formen. De flesta
avgöranden sker faktiskt många gånger
före mötena genom resonemang på arbetsplatserna.

Herr Kilsmo säger att han inte vill
lägga sten på bördan, och jag tror uppriktigt
sagt att han har hjärtat kvar i
arbetarrörelsen, höll jag på att säga, i
så stor utsträckning att han inte ens
för tillfället är en trätobroder. Men jag
blev litet snopen därför att det inte
blev någonting av detta. Jag har en
känsla av att han inte hade någon sten
med sig i bagaget. Om jag inte missförstod
herr Kilsmo gjorde han en logiskt
oriktig slutsats. Han menade väl att om
vi försvarar kollektivanslutning av fackföreningarna
kan vi också försvara kollektivanslutning
till statskyrkan. Nu vill
jag inte tala för egen del men jag vill
påpeka att jag inte har gått till angrepp
mot kollektivanslutning till statskyrkan.
Jag anser nämligen, och det har jag sagt
tidigare här i kammaren, att man i ett
samhälle kan göra något som är litet
odemokratiskt därför att man tror att
det ändå gagnar demokratin. Jag hoppas
att detta inte behöver utvecklas närmare.
Men bristen i herr Kilsmos jämförelse
är ju att när det gäller statskyrkan
har vi lagstiftat in varje medborgare
från födseln. I det andra fallet är

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

det inte fråga om lagstiftning utan om
enskilda organisationer på den berömda
gräsrotsnivån som beslutar att arbeta
på detta sätt och lämnar det fullt öppet
för reservationer. Det är vitt skilda saker,
och vi kan inte jämföra dem på
detta sätt. Däremot har jag full rätt att
säga, vilket jag förut gjorde, att den
som av principiella skäl inte kan acceptera
kollektivanslutning till fackföreningar
absolut inte har någon chans
att försvara detta när det gäller statskyrkan.

Fariseismen, för att nu använda ett
ord ur bibelspråket som herr Kilsmo är
mycket mer bevandrad i än jag, är
djup och bred när man låtsas att man
är en sådan frihetsanhängare att man
inte kan acceptera kollektivanslutning
som beslutats av fackföreningarna men
väl anser det normalt att ”bussa in”
hela svenska folket i statskyrkan t. o. in.
vid en tidpunkt då reservationsrätten
inte kan utövas därför att vederbörande
inte begriper någonting. Detta är
det orimliga i det hela.

Jag vill anknyta till vad herr Arne
Pettersson sade och hålla med honom,
naturligtvis, höll jag på att säga. Vet
ni vad det blev för konsekvenser förra
gången vi diskuterade denna fråga i
riksdagen? Vi fick en rad fackföreningar
kollektivanslutna vilka inte varit med
tidigare, och i dag är det lättare än någonsin
att försvara kollektivanslutningen,
i varje fall om jag håller mig till
min erfarenhet från efterkrigstiden.
Folk har bl. a. fått upp ögonen för hur
orimlig vår lönemarknad är och inser
att vi måste ha den politiska beredskapen.
Även de som är partipolitiskt indifferenta
på ett eller annat sätt har
insett att vi klarar det inte utan politiken.
Varje gång vi tar upp denna
fråga här förvärrar ni, om jag använder
edra egna värderingar, hela denna
sak. Låt det vara naturligt att folk får
arbeta med omdöme ute i bygderna!
Från minst fyra platser har man ringt
mig och sagt att man blivit så uppretad
på de borgerliga attackerna mot ar -

betarrörelsen att nu har de som inte
önskat kollektivanslutning yrkat på beslut
härom. I ett fall rörde det sig om
en fackförening med 300 medlemmar.

Det är riktigt som herr Pettersson säger
att det är fackföreningarna som har
mobiliserat detta intresse. Jag ställer nu
frågan till herr Sveningsson: Vill Ni i
lag förbjuda de enskilda fackföreningarna
och deras medlemmar att organisera
sitt medlemskap på det sättet? Rent
formellt kan man göra det även i folkpartiet
och i moderata samlingspartiet.
Att så inte sker är kanske om något ett
bevis på vilket klassamhälle vi lever i
— man ser ingen möjlighet att via de
borgerliga partierna bevaka sina intressen.

Slutligen, herr talman, några ord till
herrar Bengtson och Sveningsson. Vet
herr Bengtson, centerpartist och väl
förtrogen med RLF — märk väl: böndernas
fackliga organisation —- att man
inom den organisationen arbetar på
följande sätt: Till en bonde som levererar
mjölk till mejeriet skickar man
ut ett cirkulär som meddelar att avgift
för medlemskap i RLF kommer att tas
ut genom avdrag från betalningen för
mjölkleveransen. ”Är ni inte med på
det får ni skriva och reservera er.” Det
är en exakt kopia, herr talman, av det
system som vi har använt. Trots detta
har talare, medvetna om denna politik,
gång på gång under årtionden tagit upp
frågan i riksdagen och riktat ensidigt angrepp
mot socialdemokraterna och LOrörelsen.
Jag vet inte om detta system
gäller i dag, men det finns i varje fall en
ledamot här i kammaren som är beredd
att till ett annat sammanträde ta med
sig handlingen och styrka fakta. Vi vet
att fackförbunden i hög grad arbetar
på detta sätt.

Den fråga jag nu ställer till herr Sveningsson
hoppas jag få sakkunnigt besvarad.
När kollektivanslutningen för
några år sedan var under debatt sade
en statsvetare som har forskat i detta
ämne till mig — jag kan inte säga hans
namn utan att först höra med honom

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

om lian vill det —■ att man inom högerpartiet
arbetar med kollektivanslutning
av familjerna. Ett vanligt argument till
familjefadern var, att om du är med på
det så får du med hela familjen på samma
kalas och för samma avgift. Är det
sant eller inte?

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Flera talare har redan
framhållit att inläggen här i dag i allmänhet
knappast tillfört debatten om
kollektivanslutning några väsentligt
nya synpunkter. I detta kan man livligt
instämma.

Jag vill dock ge en liten blomma till
herr Torsten Bengtson, tv han kom
verkligen med ett bidrag som var alldeles
nytt för mig. Han hävdade, visserligen
i oklara ordalag, att kollektivanslutningen
på något sätt skulle stå
i konflikt med en eller annan artikel
i en FN-konvention om mänskliga rättigheter.
Om jag förstod honom rätt
skulle kollektivanslutningens existens
medföra svårigheter för Sverige att acceptera
konventionen i fråga. Detta är
ju en utomordentligt anmärkningsvärd
uppgift, och det kan väl ändå inte tänkas
att centerpartiets gruppledare i
denna kammare avstår från att närmare
utveckla vad han menade med sitt
påstående.

Fn internationell konvention innebär
ju att ett antal stater som ansluter sig
till konventionen påtar sig vissa förpliktelser.
Nu måste det vara utomordentligt
intressant för kammarens ledamöter
att få klarhet i vilka förpliktelser
den svenska staten har i detta
sammanhang. Kollektivanslutningen är
ju ingen statlig angelägenhet, vi har
inga statliga fackföreningar här i landet.
Kollektivanslutningen är en metod
som vissa kollektiv av medborgare, i
detta fall lokala fackföreningar, anlitar
för att enligt sin bedömning på bästa
sätt tillvarata kollektivets intresse. Jag
menar alltså att herr Bengtson är skyldig
oss en utförlig redovisning av inne -

börden av sitt påstående. Han måste
visa på konventionen, han måste läsa
upp den speciella artikeln, och han
måste ge den juridiska analys som utgör
bakgrunden för hans attack.

När vi ändå är inne på denna fråga
om olika företeelsers förenlighet med
olika internationella konventioner, vill
jag nämna att jag för min del vet att
organisationsfriheten i detta sammanhang
kan vara av ett visst intresse. Jag
vill inte påstå att en lagstiftning mot
kollektivanslutning, d. v. s. ett statligt
ingrepp i enskilda organisationers
handlingsfrihet, skulle utgöra ett brott
mot någon av de konventioner som här
kan vara aktuella. Om man däremot
fortsätter på den vägen, om man steg
för steg genom statliga åtgärder, genom
lagstiftning inskränker de fackliga organisationernas
handlingsfrihet, då
kan man en dag hamna i en situation,
där Sverige riskerar att kollidera med
någon av gällande konventioner på området.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Centerpartiets principer
i detta fall är att varje individ genom
ett fritt positivt beslut skall bestämma
vilken föreningsrörelse han
vill tillhöra. Jag understryker ”genom
ett positivt beslut”. Jag vill genast undanröja
ett missförstånd hos herr
Georg Pettersson; det kanske berodde
på att mitt uttryckssätt inte var så klart
då jag sade, att en styrelse beslutar om
kollektivanslutning. Detta var då jag
diskuterade kollektivanslutning i princip,
alltså inte bara kollektivanslutning
från fackföreningsrörelsen till socialdemokratiska
partiet utan kollektivanslutning
över huvud taget. Då förekommer
det i vissa fall att styrelsen beslutar.
Jag har inte påstått att fackföreningsstyrelserna
gör det, utan jag
tänkte på andra sammanhang. Eftersom
jag över huvud taget är emot kollektivanslutning,
gjorde jag den deklarationen.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Sedan vill jag omedelbart ta upp vad
herr Björk sade beträffande konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Naturligtvis
är jag beredd att redovisa
ordalydelsen. Jag har varit och hämtat
konventionen och har den här. I konventionen
om de civila och politiska
rättigheterna står detta, översatt från
engelska, i artikel 22, men eftersom
herr Björk var så angelägen om ordalydelsen
läser jag den först på engelska:
”Everyone shall have the freedom
of association with others.” Det måste
ju betyda att var och en skall ha frihet
och rätt till föreningsanslutning, fritt
översatt. Observera att friheten till föreningsanslutning
är betonad. Om en
stat, som har signerat konventionen
utan reservation, kan bli skyldig att
genom lagstiftning sedan förbjuda brott
mot konventionen, det sträcker sig
utanför mitt juridiska kunnande. Jag
ifrågasatte i mitt första anförande, om
en kollektivanslutning är i överensstämmelse
med konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Nu har jag
redovisat vad herr Björk begärde, och
jag skall gärna läsa mer ur konventionen,
om så önskas, eller låna ut den till
herr Björk, så han själv kan se vad som
står i den.

Herrar Georg Pettersson och Yngve
Persson gick i viss mån vid sidan av
ämnet, ty vad de diskuterade var kollektivanslutning
av dem som redan är
socialdemokrater, medan de däremot
mycket lättvindigt svepte förbi dem
som icke är socialdemokrater men ändå
blir kollektivanslutna. Den socialdemokrat
som blir kollektivansluten kan
ju ha principiella betänkligheter emot
kollektivanslutning över huvud taget,
men han har rimligen — om han är
rättrogen socialdemokrat — inte några
politiska betänkligheter emot en sådan.
Det var emellertid inte den gruppen,
som vi har talat om. Herr Yngve Persson
sade att om det fanns en fackförening
med 50 medlemmar och alla ville
ansluta sig, så var det inget fel i en anslutning.
Nej, möjligen inte om alla 50

var eniga om det. Men varför ansluter
de sig då inte individuellt? År det bara
uppbörden av medlemsavgifterna som
är av så stor betydelse, att man måste
göra på det här sättet? Tänk om det
finns 15 stycken som tillhör ett annat
parti, herr Persson, och som helt plötsligt
senare finner — de kanske inte
hade tillfälle att vara närvarande vid
fackföreningsmötet — att de blivit anslutna
till socialdemokratiska partiet,
vadan det fordras en aktiv åtgärd från
deras sida för att de skall kunna komma
ifrån den kollektiva anslutningen.

Det är så problemet är och inte så
som herr Persson och herr Arne Pettersson
beskrev det tidigare. Undersökningar
om hur människor röstar — hur
pass tillförlitliga de nu är — visar att
centerpartiet är Sveriges näst största
arbetarparti. Herr Yngve Persson har
sagt i ett tidigare anförande att det
finns åtskilliga som använt rätten att
reservera sig mot beslutet om kollektivanslutning.
Men därmed faller ju
herr Arne Petterssons resonemang.
Herr Yngve Persson säger att många
utnyttjat rätten att reservera sig, följaktligen
finns det en grupp som inte
vill vara med om en kollektivanslutning
till det socialdemokratiska partiet.

Herr Pettersson talar om någon sorts
gemensamt lidande. Nej, herr Pettersson,
i varje sammanhang när det gäller
att kämpa för friheten på det ena
eller andra området bör man framföra
sina åsikter. Det gör vi nu också, även
om det gäller en grupp som är betydligt
mindre än den som herr Pettersson
talade för. Med säkerhet är fackföreningsrörelsens
medlemmar till majoriteten
socialdemokrater. Därom råder
intet tvivel. Men här diskuterar vi ju
minoritetens rätt, det är den vi skall
beakta.

Herr Yngve Persson ville göra stor
sensation av en uppbördsform, men observera
att när de BLF-medlemmar han
talade om fick meddelande om att avgiften
skulle tas upp på detta sätt så
var de redan genom ett fritt indivi -

Onsdagen ilen 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

duellt beslut anslutna till RLF. Det var
inte fråga om någon som helst kollektivanslutning.
Sådan existerar inte. Det
giillde alltså en uppbördsform, och den
som inte var medlem i RLF hade inte
någon skyldighet att betala någon avgift.
Det är alltså en oerhört stor skillnad
jämfört med den form av kollektivanslutning
som nu tillämpas inom fackföreningsrörelsen
till socialdemokratiska
partiet.

Det är mycket möjligt att det efter
den förra debatten fanns flera fackföreningar
som beslöt sig för kollektivanslutning.
Vad bevisar det? Jo, det bevisar
att en majoritet åter använde sin
majoritetsställning mot minoriteten i
frihetsinskränkande syfte, ingenting annat.
Jag sade tidigare att jag är säker
på att majoriteten fackföreningsmedlemmar
är socialdemokrater, men de
använder denna majoritetsställning till
att kollektivansluta medlemmarna och
ingriper i individernas frihet att själva
positivt besluta om de skall tillhöra en
eller annan organisation.

Hur man än resonerar kommer man
ändå fram till att det inte är den individuella
friheten som representanter
för det socialdemokratiska partiet förfäktar
i dag. Det är på sitt sätt förvånande.
I många andra sammanhang har
jag obetingat betygat att socialdemokratiska
partiet har kämpat för frihetsintressen.
Det förvånar mig därför att
man i dagens samhälle vill fortsätta
med en sådan form som absolut inte
längre har något berättigande.

Det har tidigare talats om historia.
Jag råkade i förbigående nämna om
bondeståndets kamp i detta sammanhang.
Jag vill inte på något sätt förmena
herr Axel Andersson att nämna
de liberalas strävanden. De är värda
allt erkännande. Den som vill kan läsa
bondeståndets protokoll vilkas tryckning
har bekostats av riksdagen. Man
finner där de äldsta frihetssträvandena,
gällande representation, tryckfrihet och
allt det vi i dag anser tillhöra de mänskliga
rättigheterna.

Herr RJöItK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var som man kunde
misstänka. Herr Torsten Bengtsons flitiga
resor till FN har lett in honom på
dåliga vägar. Han utnyttjar den förmenta
auktoritet som han skaffat sig
i detta sammanhang för att ge kammaren
en föreställning om att kollektivanslutning
skulle stå i strid med en viss
FN-konvention. Han har här på anmodan
läst upp den artikel som han ville
åberopa. Varje normalbegåvad lyssnare
kunde konstatera att denna artikel
handlade om rätten att organisera sig
i fackföreningar, i politiska partier
o. s. v. I Sverige har vi i första hand
tack vare den politiska och fackliga arbetarrörelsens
ansträngningar uppnått
en ordning, där varje människa har
full frihet att organisera sig och där
medborgarna har full frihet att sluta
sig samman i olika slag av organisationer.
Sverige är med andra ord ett land
som med särskilt gott samvete kan acceptera
den artikel som herr Bengtson
har läst upp. Med kollektivanslutning
har den uppenbarligen inte något som
helst samband. Jag tycker nog att herr
Bengtson är skyldig kammaren en ursäkt
för sitt lilla försök att vilseleda
sina lyssnare.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk talar om min
förmenta auktoritet. Jag vill vädja till
kammarens ledamöter och fråga: Kan
man göra någonting mera korrekt än
att först på engelska och sedan i fri
översättning direkt återge den artikel
det här gäller för att tala om för kammarens
ledamöter vad man menat? Är
det över huvud taget möjligt att göra
mer? Vill herr Björk att jag skall läsa
in hela konventionen i kammarens protokoll?
Det är också möjligt i så fall.

Vad herr Björk här sade förändrar
ingenting av lydelsen i artikeln. Jag erbjöd
herr Björk att ta konventionen
och tolka den på det sätt han ansåg
vara riktigt. Det står visst talat om

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

fackföreningar, ty efter uttalandet om
friheten att ansluta sig till föreningar
står följande: ”Inkluderande rätten att
bilda och tillhöra fackföreningar.”

I den andra konventionen som gäller
de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna är i hela artikel 8 mycket
utförligt klarlagt att man skall ha rätt
att ansluta sig till fackföreningar och
att dessa skall ha rätt att ansluta sig
till internationella organisationer, att
man skall ha strejkrätt o. s. v. Allt detta
är specificerat i artikeln, och herr
Björk kommer inte alls ifrån detta om
föreningsfriheten i allmänhet med att
tala om fackföreningarna.

Jag har inte på något sätt tänkt använda
auktoriteten på annat sätt än att
redovisa vad som finns i internationella
handlingar — och jag är beredd
att citera ur dem.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste bestämt bestrida
att centerpartiets gruppordförande
här i kammaren uppträtt korrekt,
när han först ger sken av att en viss
FN-konvention innehåller en artikel
som står i strid med kollektivanslutningen
och sedan endast på särskild
anmodan går med på att läsa upp denna
artikel, av vilken framgår att det
inte finns något som helst samband
mellan artikeln i fråga och kollektivanslutningen
i Sverige.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte att man
skulle tolka allting på det sätt som här
skett och hänga upp sig på praktiska
angelägenheter. Till mitt första anförande
i debatten hade jag inte hämtat
upp konventionen, men jag hade den
tillgänglig och hämtade den omedelbart
därefter. Det visade sig att det var i
hög grad önskvärt för herr Björks del
att den fanns tillgänglig. Detta är det
enda och enkla skälet till att jag inte
kunde läsa upp artikeln i mitt första

anförande. Jag skulle här vilja citera
bibeln, att man bör tolka och tyda allt
till det bästa.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bengtson sade att
det inte är socialdemokraterna utan de
som inte är det som utgör problemet
när det gäller kollektivanslutningen.
Jag förstår inte det resonemanget.

Herr Bengtson anser att om det beslutas
om kollektivanslutning så måste
de som inte vill vara med vidta en aktiv
handling för att inte komma in i
partiet. Ja, herr Bengtson, i det exempel
som jag talade om — RLF :s arbetsmetoder,
stödda av centerpartiet och
böndernas ekonomiska organisationer
— är det på exakt samma sätt. Min
sagesman var inte med i RLF, men han
fick meddelande om att därest han inte
reserverade sig skulle det dras avgifter
till RLF. Det anser jag vara exakt samma
form för kollektivanslutning — och
på bred basis, ty det gällde väl över
hela riket; jag tror inte att det här förfarandet
tillämpades endast lokalt.

Jag vill säga till herr Bengtson —-och i hög grad även till talesmannen
för moderata samlingspartiet — att alla
här i kammaren vet att centerpartiet,
jordbrukarnas ekonomiska organisationer
och RLF uppträder som dragna på
ett snöre. De samarbetar lika intensivt
som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen,
och de använder samma
former för att stötta upp varandra,
i syfte att föra fram en viss politik och
hävda ett visst intresse för en yrkeskår.
Vad är det som skiljer den politiken
från den arbetarrörelsen för. Det
finns bara en skillnad, nämligen att vi
öppet redovisar och berättar om allt,
under det att man vad er beträffar får
dra fram det med tång!

År efter år har vi den här debatten.
Ni moraliserar mot oss, och så gör ni
likadant själva, herr Bengtson. Det är
beklämmande tycker jag.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Till herr Sveningsson vill jag säga
alt jag inte kommer att få någon dementi
på påståendet att man inom hans
parti arbetar med kollektivanslutning
av familjen. Det skulle emellertid vara
intressant att få höra hans åsikt om
den principiella skillnaden.

Nej, herr talman, hela den här debatten
har genom åren haft ett enda
syfte ■— inte att stärka demokratin utan
att komma åt vad som uppfattas som
ett stvrkebälte för arbetarrörelsen. I
dag har debatten återigen så att säga
fått sin klara kontur: man håller på
med partipolitisk tatik och inget annat.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Persson försöker
på nytt göra jämförelser mellan å ena
sidan RLF och jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse och å andra sidan kollektivanslutning
till politiskt parti. I
det avseendet vill jag absolut protestera.
Det finns ingen likhet därvidlag.
Jag har varit med i RLF sedan 1930-talet — jag tror att jag var en av de
första medlemmarna i södra delen av
Älvsborgs län — och jag har aldrig betraktat
anslutningen till RLF eller till
någon av de ekonomiska föreningarna
som en tvångsanslutning till något politiskt
parti. Det är fullkomligt orimligt
att göra den jämförelsen.

När jag nu fått ordet för replik, kanske
jag får tillåtelse att svara även på
några andra frågor. Jag begärde ordet
för kort genmäle efter herr Perssons
närmast föregående anförande, men det
blev någon missuppfattning, och jag
fördes upp på den vanliga talarlistan
i stället för att få replik. Herr Persson
ställde frågor till mig om sättet att värva
medlemmar till mitt parti. När vi
ringer upp någon och frågar om vederbörande
vill bli medlem, betraktar vi
enligt herr Persson alla i familjen som
partimedlemmar, om t. ex. familjefader
besvarar frågan med ja. Det är en form
av medlemsrekrytering, som jag inte

alls känner till. Om det ändå skulle ha
förekommit, har man ju i alla fall frågat
om en familjemedlem vill bli medlem.
Det gör man inte när det gäller
kollektivanslutning inom fackföreningsrörelsen.

Vidare frågar herr Yngve Persson om
vi nu vill ha en lagstiftning. Vi har
länge hoppats på att någon lagstiftning
inte skulle behövas och att man här på
frivillighetens väg skulle komma fram
till en förnuftig lösning. Men när det
inte tycks vara möjligt, vill vi att grundlagberedningen
skall se även på dessa
saker. Vi anser att en lagstiftning behövs.
Vi förstår nu att vi inte framgent
kan hysa några förhoppningar om att
herr Yngve Persson är beredd att tala
emot kollektivanslutning.

Jämförelsen med det fall då det finns
50 medlemmar i en fackförening och
alla är socialdemokrater har herr
Bengtson redan bemött, så jag skall
inte gå in på den saken. Det var en
mycket haltande jämförelse, ty så är
det inte i verkligheten.

Jag vill även rikta ett ord till herr
Arne Pettersson, som ansåg att endast
fackföreningsmedlemmar eller personer
med erfarenheter av fackföreningsrörelsen
skulle föra denna debatt. Nej,
så behöver det inte vara, ty det är inte
svårt att förstå för vem som helst att
det är ett brott mot friheten och demokratin
att ha denna kollektivanslutning.

Jämförelsen mellan mig och barnsängen
förstod jag inte ett dugg av. Är
det så att någon skall ta plats i barnsängen,
överlåter jag det åt herr Arne
Pettersson.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tror inte att man
skall moralisera i denna fråga, allra
minst från borgerligt håll. Å andra sidan
har från socialdemokratiskt håll
varken här i dag eller under senare år
anförts några särskilt övertygande argument
för bibehållande av en ordning,
som måhända på den tid då den inför -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

des hade visst fog för sig. Det är heller
inte någon hemlighet att det även inom
SAP och fackföreningsrörelsen råder
delade meningar om nyttan med kollektivanslutning.
Jag tror att socialdemokratin
inom överskådlig tid skall
komma fram till en annan uppfattning
när det gäller detta problem.

Till det resonemang som har förts
här i dag och till den debatt som har
förts under senare år bör också fogas
att i och med genomförandet av storavdelningar
inom fackföreningsrörelsen
har en ny situation uppstått. Den
har uppkommit därför att genom stadgebestämmelser
i en del förbund, där
representantskap har införts, inte alltid
en majoritet i denna församling ger
en riktig bild av majoritetsförhållandet
inom fackföreningen. Det innebär att
i en representativ församling, som ett
representantskap utgör, representanter
för en minoritet av medlemmarna i
denna församling kan ansluta en majoritet
av medlemmarna. Det är ett helt
otillfredsställande förhållande.

Jag tror inte på en lagstiftning i denna
fråga. Jag tror att det i första hand
måste bli ett problem för socialdemokratin
att lösa. Samverkan mellan fackföreningsrörelsen
och den politiska delen
av arbetarrörelsen kan ordnas på
ett annat sätt än genom det nuvarande
förhållandet med kollektivanslutning,
ett förhållande som jag och det parti
jag företräder är mycket starkt kritiska
till och motståndare till.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Herr Arne Pettersson
framhöll att frågan om kollektiv anslutning
till politiskt parti är en intern
facklig fråga. Jag kan inte dela den
uppfattningen. Jag kan därför inte heller
dela den uppfattningen, att den som
har varit verksam inom fackföreningsrörelsen
— det finns ju många framstående
representanter för fackföreningsrörelsen
här i kammaren — skulle
besitta någon större sakkunskap än

andra i den här frågan. Den gäller de
politiska partiernas sätt att arbeta och
är en allmänpolitisk fråga. Jag har ingen
som helst förståelse för att vissa personer
försöker att upphöja sig till något
slags superexperter på denna fråga.

Herr Pettersson förklarade vidare att
de skäl som anfördes i arbetarrörelsens
barndom för den kollektiva anslutningen
fortfarande gäller. Herr Yngve Persson
instämde i viss del. Detta är, herr
talman, högst märkligt.

Jag nämnde i mitt första anförande
några av dessa skäl. Jag framhöll att den
allmänna rösträtten då inte var införd
i vårt land. Jag nämnde att Hjalmar
Branting också förklarat att när den
väl var genomförd så blev läget helt
förändrat. Det kan väl ändå inte, herr
Pettersson, vara ett skäl som fortfarande
gäller. Jag antydde ytterligare ett
skäl —■ samma skäl som Arthur Engberg
en gång anförde — nämligen att
SAP var ett klassparti. Jag citerade vad
han sagt, nämligen att om partiet skulle
avkläda sig sin klasskaraktär och presentera
sig som ett parti ovanom klasserna
bortföll också det sakliga underlaget
för dess bibehållande av den kollektiva
anslutningsformen i fråga om
fackföreningarna.

Jag betonade vidare att nya skäl hade
tillkommit som förändrade situationen,
såsom framväxten av en rad nya fackliga
organisationer som proklamerat
sin partipolitiska neutralitet. Jag framhöll
också att kraven på vår demokrati
har ökat; vi har rätt att ställa ambitionerna
högre i fråga om dessa saker.

Herr Yngve Persson anförde också
en annan synpunkt som jag inte kan
låta stå oemotsagd, även om den faller
vid sidan om vad saken här gäller. Han
uttalade att folkpartiet skulle ha visat
ringa intresse för klass- och privilegiefrågorna,
som han uttryckte det. Jag
bestrider detta på det bestämdaste.
Folkpartiet har konsekvent verkat för
både frihet och social rättvisa. Det är
ju själva grunden i socialliberalismen.
Folkpartiet har konsekvent tagit av -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv analutning till politiskt parti m. m.

stånd från det tänkande i klasstermer
som här har kommit till uttryck i så
hög grad.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag begärde replik när
herr Arne Pettersson var uppe i talarstolen,
men på grund av något missförstånd
har jag inte fått ordet förrän nu.
Sedan dess har det sagts en hel del i
debatten, och jag skall därför fatta mig
mycket kort.

Jag har diskuterat med herr Pettersson
många gånger, så jag är mycket väl
förtrogen med hans debattmetoder. Men
den här gången kastade han ut någonting
som väl ändå måste vara en bumerang.
Han sade nämligen att vi som
stod här och talade mot kollektivanslutningen
försökte göra gällande att
fackföreningsmedlemmarna var så illa
utrustade i andligt avseende -—• han
räknade upp en hel rad adjektiv — att
de inte kunde begripa vad det här var
fråga om. Men herr Arne Pettersson, är
det inte i själva verket ett underkännande
av fackföreningsfolkets andliga
tillstånd när man inte tilltror dem själva
omdömet och förmågan att avgöra
vilket parti de vill tillhöra, att avgöra
om det socialdemokratiska partiet är
värt att stödja och att man därför skall
gå in i det, o. s. v. Jag tycker att herr
Arne Pettersson var ute på mycket,
mycket hal is i detta sammanhang.

Sedan vill jag säga till herr Yngve
Persson att jag uppriktigt sagt betraktade
det närmast som en oförskämdhet
när herr Yngve Persson gjorde gällande
att, om det i en organisation fanns
90 procent folkpartister och 10 procent
socialdemokrater, skulle det innebära
en kvalificerad omdömeslöshet. Man
kan vara övertygad om att om 90 procent
folkpartister är med i en organisation
går dessa aldrig med på någonting
som går så helt emot deras frihetslidelse
som en kollektivanslutning. År det
”kvalificerad omdömeslöshet” har herr
Yngve Persson rätt.

När det sedan gällde historieskriv -

ningen erinrade herr Yngve Persson
om att folkpartiets ledare funnit anledning
att rikta eu kritisk maning till
medlemmar av folkpartiets ungdomsförbund.
Ja, det är riktigt. Jag beklagar
verkligen att det finns medlemmar i
folkpartiets ungdomsförbund som är
lika historiskt okunniga som hem Yngve
Persson och därför behöver läsa om
sin historia. Men, herr Yngve Persson,
det går inte att bestrida att när den allmänna
rösträtten genomfördes och
grunden till vårt demokratiska samhälle
lades så var det liberalerna som
var i majoritet och genomförde denna
stora reform. Den första socialdemokrat
som över huvud taget kom in i
detta hus var Hjalmar Branting, och
han valdes på en liberal sedel. Även
det hör till historien.

Herr Yngve Persson gick återigen till
attack mot folkpartiet för att vi inte
skulle ha motionerat mot det uppenbart
odemokratiska förhållandet att kroppsarbete
i detta land diskrimineras. Vi
i folkpartiet vill absolut inte vara med
om någon diskriminering av kroppsarbete.
Vi har motionerat i mångt och
mycket, herr Yngve Persson, och jag
erkänner att vi kanske borde ha tryckt
på med motioner även här, men också
herr Yngve Persson och hans meningsfränder
kunde ju ha tagit initiativet.
I ett anförande under höstriksdagen,
som gällde andra frågor — skolfrågor
— pekade jag på att folkpartiet under
elt antal år gång på gång återkommit
med motioner, som riksdagen avslagit,
men som nu — i fjol — kom igen som
kungliga propositioner. Det kanske behövs
påtryckningar även här. Men annars
tycker jag nog, herr Yngve Persson,
att när det finns en klar socialdemokratisk
majoritet i riksdagen och
alltså finns möjlighet för socialdemokraterna
att genomföra både det ena
och det andra så är det uppenbarligen
en försummelse av herr Yngve Persson
att han inte själv har motionerat för
att få en ändring till stånd av det som
han anser vara missförhållanden.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det är ingen trängtan
efter att gå upp i en debatt som redan
varit lång nog som har föranlett mig
att begära ordet. Denna fråga återkommer
för övrigt också sannolikt vid en
kommande riksdag och tillfälle ges då
för dem som till äventyrs kommer tillbaka
till den nya enkammarriksdagen
att yttra sig.

Jag begärde ordet för att rätta till
Yngve Perssons felaktiga påstående.

När herr Yngve Persson i ett trängt
mål säger att detta med kollektivanslutningen
egentligen inte är någonting annat
än vad som sker när det gäller RLF
och Mjölkcentralen, tar han grovt fel.
Jag hoppas att det inte är medvetet.
Det är där, som herr Torsten Bengtson
sagt, i första hand fråga om ett inkassouppdrag,
där man t. o. m. tar betalt för
den service som inkasseringen av avgifterna
innebär. Det brev som herr
Y’ngve Persson åberopar och som en
sagesman har visat honom kan vara ett
brev som en lokalavdelning beslutat
sända och som helt enkelt är en förfrågan
huruvida vederbörande vill bli
medlem av RLF. Vill han det inte, har
han att avge en reaktion. Det är frågan
ja eller nej. Det är således en förfrågan
om medlemskap och ingenting annat.
Metoden måste väl ändå vara den mest
diskreta som kan förekomma. Det är
också i mycket begränsad omfattning
som den använts.

Men nu är det ju, herr Yngve Persson,
inte här fråga om anslutning till
ett politiskt parti utan till en facklig
organisation, och det var därvidlag som
herr YTngve Persson gjorde sitt stora
misstag vid sin jämförelse. Jag vet inte
efter vilka grunder man går till väga
när man ansluter medlemmar inom de
fackliga organisationerna, exempelvis i
herr Yngve Perssons eget förbund. Men
den saken har över huvud taget inte diskuterats
i kammaren, och det finns
ingen anledning att ta upp den till diskussion.
Jag skulle dock kunna tänka
mig att metoderna i vissa fall är betyd -

ligt hårdhäntare än utsändandet av ett
brev som vederbörande har att avge
reaktion på. I ett sådant fall är det ju
fråga om ett personligt avgörande och
inte något klubbslag över vederbörandes
huvud, och det är där den väsentliga
skillnaden ligger.

Jag vill ännu en gång understryka
att vad vi här diskuterar är frågan om
sättet för anslutning till politiska partier
och då kollektiv sådan och inte
anslutning till fackliga organisationer.
Det är inte heller fråga om fackliga
organisationers rätt att ge anslag till
politiska partier — jag har inte hört
att den frågan figurerat i denna debatt.
Jag tycker nog att herr Yngve Persson
bör hålla dessa saker isär.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Herr Yngve Persson
beklagade att jag inte i bagaget hade
med någon sten för att klippa till honom
med. Men jag sade ju ifrån att
jag inte ville kasta någon sten på honom,
och varför skulle jag då släpa
med mig någon sten?

Sedan vill jag också säga några ord
om RLF, trots att jag egentligen inte
skulle göra det. Jag tycker att jag inte
kan låta bli, eftersom jag också har erfarenhet
av RLF, som inte heller är
Guds bästa barn.

Herr Persson är icke felinformerad
om problemet RLF och mjölken. Det
var emellertid inte fråga om att de
flesta bönder, som ju inte var RLF-are,
skulle bli centerpartister, även om det
har funnits en ohelig allians mellan det
gamla bondeförbundet och RLF — det
hör inte hit nu. RLF skickade, precis
som herr Persson säger, ut meddelande
om att eftersom man nu hade köpt
den eller den gården och producerade
mjölk som man lämnade till mejeriet,
så skulle man betala avgift för medlemskap
i RLF. Men jag och andra som
brukar handla ungefär efter vad vi tror
vara riktigt, vi sade nej. Denna erfarenhet
är bekräftad också ifrån många
andra håll.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Herr Persson menade att jag drog
felaktiga slutsatser, men här drar också
herr Persson en felaktig slutsats. Om
eu annan organisation handlat ojust, är
väl inte detta något motiv för att man
skall handla ojust inom fackföreningsväsendet
och genomdriva kollektivanslutning.

Herr Werner talar om att man inte
skall moralisera. Vi hörde ju var och
en var han hörde hemma på den punkten.
Han och hans parti har naturligtvis
blivit utsatta för påtryckningar, så
att han vet vad det här vill säga.

Varför skall man inte moralisera?
Vad menas med moralisering? Det menas
att hävda den handlingslinje man
tror vara riktig, och det skall man väl
göra.

Till sist vill jag säga att tvångsanslutningen,
som också herr Werner bekräftade,
har skapat oro inom fackföreningsrörelsen.
Det råder ingen tvekan
om den saken. Men det finns en förklaring
till att man behöver tvångsansluta
socialdemokrater. De skulle väl inte behöva
tvångsanslutas. Jag vill påpeka att
vår kritik inte lägger sig i att man kollektivansluter
socialdemokrater. Herr
Bengtson sade klart ifrån att kritiken
gäller att man tvångsansluter andra
människor. Man kan utgå ifrån att det
är psykologiskt fullständigt orimligt att
alla som skulle vilja säga nej har kurage
att göra det när de är anställda
på en viss arbetsplats och med i fackföreningen.
Det finns så många svaga
människor här i världen, och det är
orimligt att begära att de skall härda
ut med det tryck det innebär att säga
nej.

Men varför behöver man ansluta socialdemokraterna,
herr Persson? Jo,
därför att även inom den socialdemokratiska
politiska rörelsen — den i all
ära, jag betonar det — håller idealiteten
på att helt försvinna, så att man
måste ta till tvångsåtgärder för att få
folk att betala ut pengar till partiet.
Det har många vittnat om.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Kilsmo varit
uppmärksam hade han hört att jag medgivit
att det förekommit att man utsänt
förfrågningar om medlemskap i RLF.
Men det är en helt annan sak än tvångsanslutning.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Till herr Kilsmo skall
min replik bli mycket kort. Han säger
att vi behöver ansluta socialdemokrater
till vårt parti därför att idealiteten
håller på att försvinna ur partiet. Jag
vill påminna herr Kilsmo om att den
relativa andelen kollektivanslutna var
betydligt större vid den tidpunkt när
herr Kilsmo gick in i detta parti utan
att då lida av kollektivanslutningen.

Till herr Sveningsson har jag bara två
små saker att säga. Jag förstår att han
inte förstod det här med det ställföreträdande
lidandet och den baskiska
historien. Han såg det här i fysisk mening.
Och då förstår jag honom, att det
är lättare för mig att komma ned i en
barnsäng än för herr Sveningsson. Så
då kanske vi förstår varandra.

Men det viktiga är att herr Sveningsson
oemotsagd av någon i högerpartiet
har svarat på direkta frågor att man
här vill ha en lagstiftning. Och det blir,
herr Sveningsson, icke en lagstiftning
mot det socialdemokratiska partiet till
någon del, utan en lagstiftning mot
fackföreningsrörelsens organisationers
rätt att besluta i vissa frågor — en inskränkning
av rörelsemöjligheten för
den fackliga rörelsen.

Herr Werner var, såvitt jag förstår,
alldeles främmande i denna debatt. Det
underliga med herr Werner och hans
parti är att man från tid till annan har
olika ståndpunkter när det gäller kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet. Ibland beror det på
att man har tänkt själv, ibland beror
det på att andra har tänkt i stället. Men
vad som är notabelt i den fas där man

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

nu befinner sig är att vi här för en
gångs skull stöter på en enig opposition
där kommunisterna med herr Werner
lägger sig i samma barnsäng som herr
Sveningsson.

Det mesta av vad herr Richardson
sade i sitt senaste inlägg tror jag att
jag bemötte i mitt förra anförande. Herr
Richardson säger att han principiellt
och faktiskt kunde acceptera tanken på
riktigheten i en kollektiv anslutning
när man slogs för den allmänna rösträtten.
Då var det acceptabelt. Men den
allmänna rösträtten har, som arbetarrörelsen
sett den, hela tiden varit ett
medel att skaffa sig ett politiskt inflytande
som skulle möjliggöra en reformering
av samhället och skapa en bättre
situation än tidigare för de svaga,
de många. Då blir frågan: År det riktigt
att använda kollektivanslutningen
för att skaffa sig ett medel, medan det
skulle vara oriktigt att använda samma
kollektivanslutning när man skall genomföra
något med detta medel? För
mig är detta obegripligt. Vad som finns
kvar är ju den ojämlikheten i samhället
vilken i dag liksom tidigare nödvändiggör
för de fackligt organiserade, för arbetare
och tjänstemän, att sammansluta
sig och tillvarata sina intressen.

Detta är inget historiskt fenomen. Det
är inte mer historiskt än att vi för tio
år sedan äntligen fick beslutet om
tjänstepension för alla. Det skedde efter
en oerhört hård och uppslitande
strid med den gamla vanliga frontställningen:
å ena sidan socialdemokratin
och huvuddelen av fackföreningsrörelsen,
å andra sidan fackföreningsrörelsens
motståndare på arbetsmarknaden
och de borgerliga partierna. Detta kommer
igen. Under hela det fortsatta reformarbete
som vi har att se fram emot
räknar jag, herr Richardson, med att
vi i stort sett har samma frontställning.
Så snart det uppstår en stor politisk
fråga med anknytning till kampen på
arbetsmarknaden, stiger folkpartiet alltid
över på arbetsgivarsidan. Det är
medvetenheten om detta som gör att

samma motiv för en intim samverkan
mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin
som fanns vid sekelskiftet,
och som har accepterats av herr
Richardson, finns kvar i dag.

Min vän herr Axel Andersson sade
att han känner till mina debattmetoder.
Jag känner till herr Axel Anderssons
också. En av de mindre trevliga som
han fortfarande har kvar är att medvetet
missförstå vad som sägs. Om herr
Axel Andersson hade lyssnat på mig så
borde han ha kommit ihåg att jag varken
sade att medlemmarna i fackföreningsrörelsen
är okunniga eller veliga,
utan att de är fullt kapabla att själva
reagera om de upplever kollektivanslutningen
som någonting av ondo, någonting
obehagligt eller som ett tvång.
Om herr Axel Andersson missförstod
det, tror jag det till en del kan bero
på min bristande förmåga att uttrycka
mig, men det kanske till större delen
beror på hans oförmåga att lyssna.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Den här debatten har
nu pågått så länge att jag är helt övertygad
om att kammarens ledamöter
väntar på att den skall ta slut. Jag skall
bara säga ett par ord.

Råde herr Arne Pettersson och herr
Yngve Persson plockar gång på gång
fram de många fel och brister som alltjämt
finns i vårt samhälle. Då måste
vi, som herr Axel Andersson också har
påmint om, framhålla att socialdemokraterna
har ändå suttit vid den politiska
makten så länge att det funnits
möjlighet att rätta till alla de fel och
brister som finns.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Vid 1968 års debatt om
dessa frågor yttrade en ledamot av andra
kammaren följande: ”Jag är tillräckligt
initierad för att våga säga att den
fackliga rörelsens beslutsfunktioner hör

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv analutning till politiskt parti m. m.

till det mest demokratiska man kan
åstadkomma. Ja, jag vågar påstå att de
är vida överlägsna mycket annat som
man kallar demokrati.”

Jag hyser den största respekt för den
fackliga rörelsen men icke för den argumentationsteknik
som herr Arne Pettersson
här har utnyttjat. Efter att ha
hört honom kan man verkligen fråga
sig om den citerade beskrivningen är
riktig.

Jag har framhållit att man kan förstå
de skäl som i början av 1900-talet
anfördes för att tillämpa facklig eller
kollektiv anslutning. Jag refererade till
Hjalmar Brantings yttrande, att när väl
den allmänna rösträtten var genomförd
då har dessa skäl bortfallit. Jag har
vidare påpekat att meningarna var
mycket delade redan på den tiden om
det lämpliga i detta system. Jag finner
inte någon anledning att i denna debatt
ta upp alla andra frågor som här har
berörts. Den argumentationsteknik som
herr Arne Pettersson har använt sig av
kan jag inte finna korrekt.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag kanske skall uppträda
som vittne här.

Herr Yngve Persson tog upp frågan
om hur medlemsanslutning har gått till
inom RLF. Jag vill bara vitsorda det
han sade och tala om att i egenskap av
leverantör av mjölk blev jag själv i mitten
på 1950-talet helt enkelt genom producentföreningen
i Norrbottens län
meddelad att avgift kommer att dras
från mjölklikviden för medlemskap i
RLF, såvida jag icke skriftligen meddelade
att jag icke ville bli medlem och
följaktligen icke ville erlägga avgift.
Det var väldigt många som på det sättet
blev medlemmar.

Jag menar inte att systemet på något
sätt skulle vara fel, ty det är ju detsamma
som används vid kollektivanslutning
av fackföreningsfolk till det
socialdemokratiska partiet. Jag talar
om detta bara därför att herr Bengtson

bestred att system som jag här beskrivit
förekommit inom RLF. I praktiken
har det åtminstone inom Norrbottens
läns producentförening fungerat så som
jag här har relaterat.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Endast några synpunkter
i all korthet.

Herr Arne Pettersson sade i ett tidigare
inlägg att denna debatt fördes av
personer utanför fackföreningsrörelsen.
Jag skulle bara vilja hänvisa herr
Arne Pettersson till att huvudmotionären
i andra kammaren är en LO-ansluten
medlem av moderata samlingspartiet,
och i den debatt som andra kammaren
nyss avslutat har han varit en
av huvudtalarna i denna fråga.

Herr Björks reflexioner i samband
med tolkningen av FN-konventionen
fyller mig med förvåning. Jag trodde
att herr Björk noterat — och det har
han säkert också — det inslag i den
moderna rättighetsdebatt som försiggår
praktiskt taget över hela världen just
nu och som består i att man är överens
om att den enskilde medborgaren skall
ha rätt till föreningsfrihet, rätt att associera
sig med andra. Men det finns
en annan sida av problemet: han har
rätt till en politisk åskådning utan inblandning
från andra, och han har rätt
till att stå utanför föreningar. Jag skall
inte trötta kammaren med att läsa upp
Europarådets konvention i samma sak;
jag vill bara hänvisa till artiklarna 9,
10, 11 och 14, där herr Björk kan finna
belägg för denna ståndpunkt.

I Sverige förs denna debatt för närvarande
inom grundlagberedningen,
och jag kan säga så mycket som att
samma tvåsidighet av problemet där
har kommit till klart uttryck.

Herr Yngve Persson sade i sitt inlägg
att reservationsrätten användes flitigt.
Han sade också att han sitter i LO:s
ledning, och det vet ju kammarens ledamöter.
Jag skulle vilja be herr Yngve
Persson lämna några siffror, som

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

LO säkert har: Hur många har reserverat
sig mot kollektivanslutning genom
fackföreningsrörelsen?

Om herr Yngve Persson lämnar dessa
siffror skulle i varje fall någon nyhet
komma in i kammarens protokoll
från denna debatt.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius’ kommentar
till mitt tidigare inlägg fyller
mig med om möjligt ännu större förvåning
än den som han har visat. Han
framhåller mycket riktigt att föreningsrätten,
rätten att sammansluta sig, är en
rättighet som ägnas stort intresse i den
internationella debatten. Det har också
kommit till uttryck i den FN-konvention
som tidigare här i dag har citerats.

För att rädda sin stackars borgerlige
broder, herr Torsten Bengtson, påpekade
herr Hernelius att det icke enbart
är fråga om rätten att associera sig
utan även om rätten att ställa sig utanför
organisationer. Varken den ena eller
den andra frågan beröres av debatten
om kollektivanslutning.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Den uppgiften är inte
korrekt, herr Björk. Det är dock en pålaga
som ålägges den som utövar sin
reservationsrätt, ibland årligen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Efter mitt senaste inlägg
var jag fast besluten att inte mera
gå upp i talarstolen i denna debatt,
men jag kan inte underlåta — kanske
inte så mycket för debattens skull här
i kammaren som för protokollets — att
bemöta en del saker.

Det intressanta är att talarna nu är
på glidning för att inte säga vild flykt
från sina principiella ståndpunkter.

Herr Sveningsson gled helt ifrån den
principiella frågeställningen. Han sade
också att han inte känt sig tvångsanslu -

ten till RLF. Men det är ju ingen som
över huvud taget har diskuterat på det
planet! Vad vi har slagit fast är att
RLF använder kollektivanslutningsmetoden
för bönderna, i varje fall för dem
som levererar mjölk. Då inträffar exakt
samma situation som vid kollektivanslutning
av fackföreningsmedlemmar
till socialdemokratiska partiet. Om herr
Sveningsson möjligen menar att det
finns en principiell skillnad mellan
kollektivanslutning till politiskt parti
och kollektivanslutning till en organisation,
då tror jag att det är en ekvilibristik
som ingen här klarar av att
reda ut. Det är ju kollektivanslutning
som metod som vi kritiserar och diskuterar.
Man vet att på det politiska
planet är den klar då det gäller socialdemokratin.
Man har under åratal försökt
dölja att man använder samma
metoder på borgerligt håll. När vi påpekar
detta börjar glidningarna. Man
vill försöka ingjuta den uppfattningen
att det är på en annan nivå diskussionen
ligger.

Jag har, herr talman, två gånger bett
att få besked från moderata samlingspartiet
om man använder kollektivanslutning
av familjemedlemmar, vilket
en statsvetare har sagt till mig. Man
moltiger men är ändå uppe och käbblar
om kollektivanslutning till socialdemokratin.
Om något är osnyggt —
för att hålla mig till den borgerliga terminologin
— måste det väl vara att en
familjefar släpar in hela familjen och
kollektivansluter den. Så värnlösa måste
familjemedlemmarna vara — relativt
sett jämfört med fackföreningsmedlemmar
—- att de har mycket mindre
chanser att vara självständiga individer.
Allt detta blottar avsikten i denna
debatt.

Herr Axel Andersson höll, som redan
framhållits, ett mycket olyckligt anförande,
fyllt av missförstånd. Enligt honom
skulle jag ha sagt att en fackförening
med 90 procent folkpartister var
ett bevis för kvalificerad omdömeslöshet.
Jag tror att man måste vara redak -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ann. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

lör för att hitta på någonting sådant.
Vad jag sade var, att det kunde tänkas
ett fall där det fanns 90 procent folkpartister
i en fackförening och att man
då över huvud taget inte skulle försöka
med en kollektivanslutning till socialdemokratin.
Man skulle inte göra ett
försök ens.

I ett senare sammanhang — om jag
nn minns rätt — framhöll jag emellertid,
att det fanns en relation mellan
initiativ till kollektivanslutning till socialdemokratin
och den verkliga politiska
orienteringen. Då tror jag att jag
antydde något om att sådana relationer
inte fanns att folkpartiet skulle kunna
mobilisera upp 90 procent av en fackförenings
medlemmar. Men detta om
omdömeslöshet rörde uteslutande att
en fackförening i ett sådant fall skulle
ta initiativ till kollektivanslutning, vilket
måste sägas till protokollet. Jag
skall strax återkomma till herr Axel
Andersson i ett annat sammanhang.

Herr Kristiansson kom rätt i frågeställningen
mot slutet av sitt anförande
och fel från början. Det vill jag med
tanke på protokollet konstatera. Jag
skulle ha sagt att det förelåg kollektivanslutning
till centerpartiet — sedan
kom han mycket riktigt in på RLF. Jag
vill att det inte skall råda något tvivel
om vad jag sagt på denna punkt. Men
i samma ögonblick som jag rättar herr
Kristiansson har han inte längre någon
fotapall att stå på. Inte heller han bestred
vad herr Wanhainen och herr
Kilsmo har bekräftat, nämligen att centerpartisterna
i denna riksdag som politiker
sedan gammalt sanktionerar ett
system inom bonderörelsen som i princip
är detsamma — alltså kollektivanslutning
— som inom arbetarrörelsen.

Till herr Kilsmo vill jag säga att hans
inlägg var angenämt därför att Kilsmo
alltid är Kilsmo och kan erkänna ett
faktum även när det bär emot ur
strängt partipolitisk synpunkt. Tänk,
om herr Kilsmo hade sagt detta för
några år sedan, då hade vi kanske sluppit
debatten i dag! Detta är inget klan 3

Första kammarens protokoll 1970. Nr S

der utan en tacksamhetens tanke om en
renhet i debatten som vi måste ha i
kammaren för att vi skall trivas riktigt
bra.

Herr Kilsmo använde emellertid fel
ord. Han sade: Detta är tvångsanslutning.
Och då är vi inne på den andra
kärnfrågan i debatten. Det är inte
tvångsanslutning. Vem som helst kan
reservera sig när beslut om kollektivanslutning
fattas. Gör han det inte då
kan han — eller hon —- återkomma när
som helst och göra det.

Herr Kilsmo talar om kurage, tryck
och mycket annat. Om jag inte har fel,
är herr Kilsmo och jag fullständigt
överens om att sådant förekommer i
alla sammanhang, överallt. Skulle det
vara så märkvärdigt, om man inom den
rörelse som företräder de i alla tider
och även i dag mest eftersatta är piskad
till att mobilisera upp solidaritetstanken
så hårt som möjligt? Herr Kilsmo
konstaterar att det brister i solidaritetsvilja
och insikter inom fackföreningsrörelsen,
men det är ju bara ett
belägg för att de aktiva kadrerna måste
la i så mycket hårdare. Men är det inte
så överallt? Vad skulle det finnas för
skillnad mellan fackföreningsrörelsen
och vilket parti som helst?

Det parti som kommer ganska helskinnat
undan när det gäller den egentliga
kollektivanslutningen är folkpartiet.
Vi får kanske om någon dag veta
hur det riktigt går till inom detta parti
när det gäller tryck och påverkan. Men
vi kan ju ändå föra i åminnelse Bertil
Ohlins skrivelse för några år sedan, i
vilken han vädjar till det ledande skiktet
i samhället om särskilda anslag. Då
ser vi, som herr Pettersson också erinrade
om, att det finns samhörighet mellan
folkpartiet och den grupp i samhället
som av tradition hårdast har slagits
emot arbetarrörelsens intentioner
när det gäller solidaritet o. s. v. Det är
då dags att besvara herr Richardson
på följande sätt:

Herr Richardson menar att det har
tillkommit en rad nya fackliga organi -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

sationer som är politiskt neutrala, vilket
naturligtvis skulle vara ett föredöme.
Han menade också att detta borde
vara arbetsmodellen för oss. Men, herr
Richardson, nu är vi inne på ett intressant
tema. LO har funnits i trekvarts
sekel innan det blev någon
tjänstemannarörelse. I denna nya rörelse
avgränsade man sig till dem som
fanns innanför kontorsdörren, ty de
var de privilegierade på lönemarknaöen.
Det låg naturligtvis ingen upphöjd
social ambition bakom denna strävan.
Så tyckte akademikerna att de skulle
organiseras på allvar, och de skapade
en egen fålla utöver TCO-fållan. Vad
skedde? Det byggdes upp ett organisationssverige,
där privilegiesamhället
kodifierades i organisationsapparaten.

Det är klart att de som har arbetat på
detta sätt inte har samma intresse av
partipolitiskt engagemang som den
grupp i samhället som har varit först
hunsad och sedan och fortfarande illa
behandlad relativt sett. Man kan därför
kosta på sig politisk neutralitet, men
om herr Richardson inbillar sig att dessa
nya organisationer inte sysslar med
politik, så vill jag framhålla att detta
är fel. Dessa sysslar nog också med
partipolitik på sitt sätt, om inte formellt
och direkt, ty den som t. ex. bara
försvarar den privilegieordning som
råder på lönemarknaden har ju tagit
ställning i en grundläggande samhällspolitisk
fråga. Jag menar följaktligen
att hela det sätt på vilket herr Richardson
konstruerar frågeställningar blir
oriktigt.

Om jag skall generalisera i stort sett,
herr Richardson, är den historiska sanningen
att det har funnits fina inslag
från folkpartiets och det gamla frisinnade
partiets sida under årtionden särskilt
på den politiska demokratins område.
Men folkpartiet har ju arbetat
med kollektivanslutning till statskyrkan.
Detta parti har, herr Richardson,
uppfattat de stora inkomsttagarna med
goda positioner som det ledande skiktet
i samhället. Detta parti har syste -

matiskt under ett par årtionden gjort
allt för att knäcka lusten hos det svenska
folket att betala skatt — de skatter
med vilka vi skall ordna en ordentlig
social kultur här i landet. Först på senare
tid har man varit tvungen att ge
upp eftersom svenska folket i längden
inte velat gå på denna linje. Jag har
således inte alls denna upphöjda föreställning
om folkpartiet som en stor
social reformator, särskilt inte när det
gäller att komma till rätta med privilegieförhållandena
i vårt samhälle.

Jag vill, herr talman, sluta med att
slå fast följande. År efter år har våldsamma
angrepp skett på arbetarrörelsen
för dess arbetsmetoder. Granskar
man det hela närmare, får man veta att
det på borgerligt håll arbetas med i
princip samma metoder. Det kan inte
vara fråga om annat än en politisk
attack. Genom detta konstaterande har
frågan fått rätt dimension.

Låt mig allra sist få anföra några
ord, kanske närmast till herr Richardson.
Om vi kan bryta ned detta system
på lönemarknaden — den skiktning
som jag har talat om — och få en vettig
ordning på detta område, är jag övertygad
om att svensk fackföreningsrörelse
då i olika avseenden skulie anpassa
sina arbetsmetoder härtill. Får vi
ett nytt samhälle och en ny social kultur,
kommer vi kanhända överallt i vår
politiska värld att få mindre av tryck
och bindningar. Kanske får vi ett samhälle,
där varje individ fritt kan ta
ställning. Nu är vi på grund av samhällets
utseende dömda att arbeta ungefär
som vi gör. Följaktligen förstår herr
Richardson, att detta med kollektivanslutning
icke är någon religion för mig.

Kvar står alltfort frågan — den svarar
ingen av herrarna på, och det är
för resten bara herrar som har talat
här: Vill ni besluta — detta är ju en lagbeslutande
församling — att förbjuda
fackföreningar att organisera kollektiv
anslutning? Svarar ni ja på den frågan,
får vi en debatt om vad ni menar med
frihet. Vill ni inte ta det steget, kan

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti ni. m.

vi inte uppfatta alla dessa attacker i
riksdagen som annat än politiskt-taktiskt
betingade manövrer. Ni gläds med
andra ord över att ha kollektivanslutningen
att käbbla om. Det är ett faktum
att många socialdemokrater har
funderat över om vi skall ge borgerligheten
denna chans genom att behålla
kollektivanslutningen. Men då är man
inne på en mycket praktisk partipolitisk
bedömning.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Hur otrevligt det än är,
måste jag säga ytterligare ett par ord
till herr Yngve Persson.

Han har en ovanlig förmåga att medvetet
eller omedvetet missförstå uttalanden.
Jag har här aldrig diskuterat
någon kollektivanslutning till RLF. Det
behövs inte, ty det förekommer inte
någon kollektivanslutning där. Vad jag
har diskuterat är, att jag aldrig har
känt det såsom någon tvångsanslutning
till ett parti att jag har varit medlem
i RLF eller i jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Herr Yngve Persson
kan inte påstå att ett sådant förhållande
förekommer och hålla sig till sanningen.

Jag har redan besvarat herr Yngve
Perssons fråga, men det räcker inte för
honom. Herr Yngve Persson återkommer
till frågan om de familjemedlemmar
som moderata samlingspartiet är
ute och värvar. Jag har svarat med att
framhålla, att jag aldrig har hört talas
om ett sådant förhållande. Ett flertal
av mina partikamrater har kommit till
min bänk och framhållit, att i detta
fall har herr Yngve Persson fel. Någon
sådan värvning förekommer inte. Jag
tycker inte att herr Yngve Persson skall
behöva gå till statsvetare och fråga om
detta. Gå ut till vanligt enkelt folk och
ta redan på att det inte är på det sättet.
Herr Yngve Perssons påstående är felaktigt.
Om någon enskild person bland
våra många medlemmar någon gång

skulle ha yttrat sig på det sättet, är det
inte någonting som har sanktionerats
från någon av våra organisationer. Det
är jag övertygad om.

När herr Yngve Persson här försöker
göra gällande att samma metoder används
inom borgerligheten som fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin
tillämpar vid kollektivanslutning, är
det från herr Yngve Perssons sida enbart
ett slag i tomma luften.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Med hänsyn till protokollet
viil också jag fresta kammarens
tålamod. Jag lovar dock att inte göra
det lika länge som herr Yngve Persson.

Herr Persson sade att jag gjorde en
felsägning i mitt förra anförande. Det
är möjligt att jag gjorde det i avsaknad
av manuskript, och jag beklagar det i
så fall. Jag förbehåller mig emellertid
rätten att ändra, eftersom det måste
framgå att det var en felsägning. Därmed
hänger naturligtvis herr Yngve
Perssons angrepp på mig i luften, men
den fadäsen får han råka ut för, när
han medvetet vill utnyttja en felsägning.

Vad jag har slagit fast i denna debatt
är för det första att det inte finns
någonting av kollektivanslutning inom
RLF och för det andra att det ändå
måste vara en väsentlig skillnad mellan
värvning av medlemmar till de fackliga
organisationerna och att via dessa fackliga
organisationer ansluta medlemmar
till ett politiskt parti. Jag hoppas att
herr Yngve Persson är överens med
mig om denna syn. Vi har inte diskuterat
— och det finns ingen anledning
att diskutera — vilka principer som
tillämpas vid facklig anslutning på respektive
håll.

Till slut ett par ord beträffande herr
Yngve Perssons sista fråga, också det
med hänsyn till protokollet. Jag är inte
svarande där, herr Persson. Jag har
aldrig krävt något förbud, och därför
har jag ingen anledning att svara.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag hade liksom herr
Yngve Persson tänkt låta mitt förra anförande
vara det sista -—- på den punkten
har vi alltså samma uppfattning —
men den groteska förvrängning av den
historiska verkligheten som herr Persson
gjorde sig skyldig till uppkallade
mig till en kort replik. Påståendet att
den liberala rörelsen skulle ha samverkat
med dem som bekämpat arbetarrörelsen
är något fullkomligt vettlöst. Arbetarrörelsen
var till en början liberal,
och jag erinrar om att de 40 år som
liberalismen och socialdemokratin samverkade
mynnade ut i den Edénska ministären
som genomförde allmän och
lika rösträtt och lagen om åtta timmars
arbetsdag.

Ytterligare en synpunkt till slut. Herr
Persson sade att tjänstemannaorganisationerna
sysslar med politik. Det finns
anledning att erinra om TCO:s remissyttrande
1950, då den här frågan behandlades
mycket utförligt. Till det yttrandet
hänvisade TCO 1965; jag vill
minnas att det var då. Där framhålls
att TCO anser det värdefullt att de enskilda
medlemmarna i TCO är politiskt
verksamma men att TCO såsom organisation
klart tar avstånd från varje partipolitiskt
ställningstagande.

Frågan som vi har diskuterat här i
dag kan ses från två olika synpunkter,
från den fackliga rörelsens sida och
från de politiska partiernas sida. Jag
har konsekvent framhållit att jag ser
den från de politiska partiernas sida,
och jag har sagt att den fackliga sidan
är en intern angelägenhet som vi här
inte kan lägga oss i. De politiska partierna
utgör emellertid —- i all synnerhet
efter det att det statliga och kommunala
partistödet kommit till — en
integrerande del av vårt politiska system
och måste av den anledningen
kunna vara föremål för en allmän politisk
debatt.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill endast upprepa
min fråga till herr Yngve Persson: Vilket
belägg har herr Persson för sitt påstående
att reservationsrätten används
flitigt? Är det fråga om procent eller
promille? Fram med siffrorna!

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Till herr Sveningsson
vill jag säga att det är möjligt att jag
missförstod framställningen när herr
Sveningsson nämnde RLF. Men nu har
det gjorts en klar deklaration, så vi kan
stryka ett streck över den detaljen.

Herr Sveningsson sade att det inte
föreligger något tvång att tillhöra centern
därför att man är organiserad i
RLF. Hur kan någon tro att det är en
replik till mig? Jag har aldrig påstått
något sådant. Diskussionen gällde ju
att bonderörelsen använder metoden
kollektivanslutning för att skaffa medlemmar
i RLF från producenthåll. Det
var metoden kollektivanslutning diskussionen
gällde.

Det är inte underligt, om det uppstår
missförstånd. Ni glider nästan alla i
frågeställningen från anförande till anförande,
och det är därför som det här
blir så omständligt.

Till herr Kristiansson vill jag säga
att jag inte anmärkte på felsägningen
utan drog en fullt korrekt logisk slutsats;
och det borde han ha upptäckt.

Vad som här kvarstår, herr talman,
är att herr Kristiansson påstår att RLF
inte har arbetat på sätt som jag gjort
gällande, fastän folk har vittnat om att
de har fått dessa papper på saken. Vem
skall vi tro på? Jag tror på dem som
har fått papperen.

Till herr Richardson vill jag säga:
mobilisera TCO i detta sammanhang!
Men vad sade TCO när det hade den
här frågan på remiss sista gången —
det var väl för två år sedan? Jo, man
sade: absolut ingen inblandning från
statsmakternas sida i fråga om kollektivanslutning.
Det var TCO:s medicin.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. kollektiv anslutning till politiskt parti m. m.

Om ni hade lyssnat på vad TCO då sade,
hade vi sluppit debatten i dag.

Jag ber om ursäkt, herr Hernelius,
men det var inte min avsikt att vara
nonchalant. Jag tappade bort anteckningen
som jag hade bland mina papper.
Jag vill nu säga att jag inte har
någon som helst siffra. Jag deltar i
många fackföreningsmöten, och jag har
också varit med på möten där styrelsen
lagt fram förslag om kollektivanslutning.
Folk har stormat emot och det
har blivit avslag, men jag har faktiskt
inte blandat mig i debatten. Jag har
också vid flera tillfällen varit med om
att enskilda har stigit upp och anmält
reservation. Ett sådant fall minns jag
klart då jag blev tillfrågad av mötet
vilken uppfattning jag hade om kollektivanslutningen.
Jag svarade att det är
fullt legalt. Många hade i alla fall kurage
nog att stiga upp och reservera
sig.

Beträffande den föreställning som
odlas på sina håll om att Arne Geijer
och andra i LO uppehåller någon sorts
diktatur är den självfallet en myt, ett
angrepp på fackföreningsrörelsen. Vi vet
ingenting om hur många som reserverat
sig i fackföreningarna, herr Hernelius.
Det enda vi vet är att de flesta
fackföreningar inte är kollektivanslutna
och att det finns massor av folk som
har reserverat sig, även politiskt neutrala
och inte bara klart borgerliga och
kommunister. Hela kåren av kommunister
i detta land är ju inte så liten
men reserverar sig.

Nej, detta är en helt frivillig sak.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Vi har fått besked av herr Sveningsson
att det här är fråga om en lagstiftning.
Herr Richardson klarade ut den
saken, och vad han sade tror jag utgör
ett mycket viktigt eftermäle till den här
debatten som också borde komma till
uttryck i fortsättningen. Han ansluter

sig till TCO:s syn på behandlingen av
denna fråga. Den är alltså, för att citera
herr Richardson, eu intern facklig
fråga. Men då borde den i rimlighetens
namn vara avförd från detta forum i
fortsättningen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Persson ärligt deklarerade att
han inte hade några siffror.

Jag noterade också att herr Persson
sade att det till och med i hans närvaro
vid ett fackföreningsmöte funnits någon
som hade kurage nog att stiga upp och
anmäla reservation. Jag vill inte kommentera
detta. Jag vill bara rädda det
åt protokollet.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag sade inte ”någon”.
Jag har vid flera tillfällen varit med om
att folk hade anmält reservation. Det
blir liksom en annan pluralitet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om kvinnlig tronföljd

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfaiiit sålunda:

Ja —93;

Nej — 20.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
om kvinnlig tronföljd.

I detta utlåtande hade behandlats motionerna
1:540, av herr Bohman (m),
och 11:636, av herr Holmberg (m), i
vilka motioner föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att grundlagberedningen måtte
erhålla i uppdrag att utarbeta förslag
till de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa kognatisk tronföljd
i vårt land, dock utan att successionen
i första led rubbades. Motionärerna hade
anfört, att tre typer av kvinnlig tronföljd
vore tänkbara, nämligen dels den
”fullt kognatiska”, där den tidigare regentens
äldsta barn oavsett kön ärvde
kronan, dels den ”kognatiska”, där döttrarna
efterträdde sönerna och deras
avkomma i en syskonskara, dels den
”agnatisk-kognatiska”, där kvinnan erhölle
tronen då dynastin icke hade någon
man som genom man härstammade
från stamfadern. De förordade alltså
den andra typen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 540 och II: 636.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Sveningsson och Björkman
(båda m), vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:540 och 11:636 anhålla hos
Kungl. Maj :t, att grundlagberedningen
finge i uppdrag att utarbeta förslag till
de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa fullt kognatisk tronföljd
i vårt land utan att bryta den nuvarande
successionen i första led;

2) av herrar Larsson i Luttra (ep)
samt Neländer och Sterne (båda fp),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 540
och II: 636 anhålla hos Kungl. Maj:t, att
grundlagberedningen finge i uppdrag
att vid prövning av frågan om statschefens
ställning undersöka vilka grundlagsändringar
som erfordrades för att
införa fullt kognatisk tronföljd i vårt
land utan att bryta den nuvarande successionen
i första led.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Även här framgår det
av utlåtandet och reservationen att utskottet
inte har varit fulltaligt vid behandlingen,
vilket beror på Nordiska
rådets sammanträde, som jag sade i
anslutning till föregående ärende.

Förslaget om införande av kvinnlig
tronföljd har behandlats och diskuterats
här i riksdagen årligen under ganska
lång tid. Från moderata samlingspartiet
har också i år framförts förslag härom
för att tydligt och klart markera att
vi håller fast vid vår uppfattning om
kvinnlig tronföljd.

Det är inte möjligt att i debatten om
kvinnlig tronföljd plocka fram nya argument
eller synpunkter; det kan klart
och öppet deklareras. Det finns ännu
mindre möjligheter därtill i detta än
beträffande det närmast föregående

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

ärendet. Det kan inte vara någon mening
med att plocka fram de gamla kända
argumenten. För min del skulle
det mycket väl kunna räcka med att
hänvisa till tidigare gjorda uttalanden,
och jag har inte för avsikt att hålla något
längre anförande. Men det är så med
dessa årligen återkommande ärenden
att vi ändå vil! göra något uttalande.

lifter de uttalanden som förekommit i
olika sammanhang har nog alla tidigare
tankar om en eventuell förändring av
statschefens ställning nästa gång det
blir aktuellt med ett tronskifte lagts åt
sidan.

Hos dem som makten har råder säkert
en ganska enig uppfattning om att
kronprinsen, som nästa år fyller 25 år,
när den tiden är inne skall efterträda
Hans Majestät Konungen och övertaga
hans höga ämbete. Kronprinsen har
länge utbildats och utbildas dagligen
för att väl kunna fylla denna höga
kommande uppgift.

Här kan endast framhållas vad som
är skrivet i årets motion, nämligen att
vår monarki är fast förankrad hos
svenska folket och att det även bör
lämna utrymme för kvinnliga regenter.
En kvinna kan lika väl som en man utöva
detta ämbete och inga starka skäl
kan åberopas mot att en kvinna bekläder
statschefsämbetet.

När det till synes har blivit en stabilisering
i uppfattningen om statschefens
ställning borde man kunna godta
att här infördes kvinnlig tronföljd. Vi
vet alla att arvsföljden hänger på en
mycket skör tråd. Som vi har sagt tidigare
är det verkliga förhållandet att en
generation är borta i den naturliga arvsföljden.
När det nu, som vi ofta får erfara,
är mycket starka krafter som vill
ha kvar monarkin och vad därtill hör,
borde man också kunna godtaga införandet
av kvinnlig arvsrätt till kronan.

Att det här i landet råder ett sådant
allmänt intresse för monarkin beror säkerligen
allra mest på det förnämliga
och lysande sätt på vilket de kungliga
har fyllt sin uppgift i en tid av genom -

Om kvinnlig tronföljd
brott för demokratin och parlamentarismen.

Det görs ofta här i riksdagen jämförelser
med andra länder. Trots att jag
inte är särskilt tilltalad av den ordningen,
kan ändå en jämförelse med
vårt sydliga grannland Danmark vara
tillåtet. Även om uppfattningen i vårt
land har förändrats kan här nämnas
att socialdemokratiska partiet i Danmark
efter andra världskriget strök partikravet
om republik. År 1953 infördes
i Danmark efter grundlagsändring
kvinnlig tronföljd, och där har man
efter det beslutet inte det bekymmer
som vi har — att den dag lätt kan komma
då vi inte har någon arvtagare till
kronan. Det finns ingenting som talar
emot att det i fråga om arvsrätten till
kronan kan och bör bli en viss jämliknet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 som innebär förslag
om full kognatisk tronföljd utan att
byta ut den rådande successionsordningen
i första led, och att denna fråga
kommer under behandling i grundlagberedningen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Tidigare har, som kammarens
ledamöter erinrar sig, från vårt
parti förts på tal den tanken att man
icke borde röra vid statsöverhuvudets
ställning i Sverige utan att först genom
folkomröstning utröna om det i vårt
folk finns förutsättningar för att vidtaga
så vittgående förändringar. Från
de utgångspunkterna förefaller det inte
logiskt, rimligt eller konsekvent att i
nuvarande läge börja plottra med en eller
annan detalj i det nuvarande systemet.
Enligt min uppfattning bör man
låta förhållandena vara orubbade tills
man hållit en folkomröstning, om man
över huvud taget vill röra vid detta.

Emellertid torde det vara så att inom
grundlagberedningen pågår arbetet beträffande
statsöverhuvudets ställning,
och frågan torde sålunda tas upp inom
utredningen.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om kvinnlig tronföljd

Detta är en sak. En annan sak är riksdagens
ställningstagande. I nuvarande
situation förefaller det mig rimligt att
man avvaktar vad som kan komma upp
i den utredning som pågår. Efter att ha
prövat författningsutredningens ställningstagande
i olika detaljer bör man
ge Sveriges folk möjlighet att ta ståndpunkt
utan att riksdagen förut har engagerat
sig.

I överensstämmelse härmed ber jag
att få yrka bifall till den av herr Larsson
i Luttra m. fl. avgivna reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
instämma helt med herr Ferdinand
Nilsson om han kommit till en annan
slutsats. Jag trodde att han skulle yrka
bifall till utskottets hemställan.

Med detta ärende är det på samma
sätt som med det tidigare ärendet. Det
har ofta varit uppe, och vi behandlade
det senast 1969. Därvid avvisade riksdagen
motionerna under hänvisning
till grundlagberedningens arbete.

Herr Ferdinand Nilsson sade att
grundlagberedningen kommer att ta
upp dessa frågor. Jag kan säga att
grundlagberedningen är sysselsatt med
frågan om statschefens ställning i modern
parlamentarisk demokrati, och jag
håller med herr Ferdinand Nilsson om
att den frågan bör vara klarlagd innan
man börjar diskutera successionsordningen
o. s. v.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att under överläggningen yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Sveningsson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Björkman vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Larsson
i Luttra m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Sveningssons yrkande.

Herr Nilsson, Ferdinand, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 antager det
förslag, som innefattas i den av herrar
Sveningsson och Björkman vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Larsson
i Luttra m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

att enligt lians uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej —25.

Därjämte hade 47 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sveningsson
och Björkman vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 23.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vidgad rätt för utlandssvenskar att
deltaga i allmänna val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
motioner om vidgad rätt för utlandssvenskar
att deltaga i allmänna val.

I detta utlåtande hade behandlats
följande motioner, vilka alla avsåge att
en större krets av utomlands bosatta
.svenska medborgare skulle få rätt att
deltaga i allmänna val:

1) de likalydande motionerna 1:448,
av herr Åkerlund m. fl., och 11: 631, av
herr Björkman m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 549,
av herr Tistad m. fl., och 11:633, av
herr Ericsson i Åtvidaberg;

3) motionen 11:363, av herr Eliasson
i Sundborn och herr Wahlund;
samt

4) motionen II: 364, av herr Martinsson.

I motionerna 1:448 och 11:631 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att 1965
års valtekniska utredning finge i uppdrag
att framlägga förslag som gåve en
större krets av utlandssvenskar rätt att
deltaga i allmänna val.

I motionerna 1:549 och 11:633 hade
yrkats, att riksdagen skulle anhålla hos
Kungl. Maj:t om förslag till sådan ändring
i lagen om val till riksdagen, att
varje svensk medborgare bereddes möjlighet
att bliva upptagen i röstlängd,
oberoende av mantalsskrivning eller
kyrkobokföring i riket.

I motionen 11:363 hade hemställts,
att

1) riksdagen måtte besluta, att utomlands
bosatta svenska medborgare, som
vore myndiga och innehade giltigt
svenskt pass, skulle äga deltaga i riksdagsval
och folkomröstningar i Sverige,
om de någon gång hade varit kyrkobokförda
här i landet;

2) , om yrkandet under 1 icke vunne
riksdagens bifall, riksdagen måtte besluta,
att utomlands bosatta svenska
medborgare skulle äga deltaga i riksdagsval
och folkomröstningar i Sverige
på under punkt 1 angivna villkor, dock
endast om de varit kyrkobokförda här
någon gång under de tio kalenderår,
som närmast föregått det år då röstlängden
upprättats.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga i allmänna val

I motionen 11:364 hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att förslag måtte
framläggas till sådan ändring av
53 b § lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen, att i särskild röstlängd
efter ansökan kunde intagas den
som ej vore i riket mantalsskriven men
varit kyrkobokförd här någon gång under
de tio kalenderår som närmast föregått
det år då röstlängden upprättats.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. tillkännagiva för Kungl. Maj:t som
sin mening vad utskottet anfört om en
förutsättningslös prövning av möjligheterna
att vidga den krets av utlandssvenskar,
som kunde deltaga i val till
riksdagen; och

2. avslå motionerna II: 363, II: 364, I:
448 och II: 631 samt I: 549 och II: 633.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Richardson (fp), Nelander
(fp) och Sterne (fp), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
11:363, 11:364, 1:448 och II:
631 samt 1:549 och 11:633 för sin del
måtte besluta, att 53 b § första stycket
2) lagen om val till riksdagen skulle erhålla
i reservationen angiven lydelse,
vilket förslag avsåge, att rösträtt skulle
gälla för envar som någon gång varit
kyrkobokförd i riket.

Utskottsmajoriteten har denna gång
inte ställt sig helt avvisande till en utvidgning
av rösträtten, men utskottets
skrivning är så försiktig och oklar att
man inte med säkerhet kan veta vad
den egentligen syftar till. Utskottet hemställer
att riksdagen för Kungl. Maj :t
skall ge till känna som sin mening vad
utskottet anfört. Försiktigare kan man
knappast skriva. Riksdagen skall inte
ens framställa en begäran eller anhållan.
Vad är det då riksdagen skall ge
till känna? Jo, att en förutsättningslös
prövning av möjligheten att vidga den
krets av utlandssvenskar som kan delta
i val till riksdagen bör ske inom den
valtekniska utredningen. Det är inte,
förefaller det mig, möjligt att få full
klarhet i vad detta egentligen innebär.

”En förutsättningslös prövning av
möjligheterna att vidga den krets av
utlandssvenskar” etc. •— skall det tolkas
som en viljeyttring från riksdagens sida,
innebärande att kretsen av utlandssvenskar
bör vidgas? I så fall borde
man allt ha uttryckt sig något klarare.

Då utskottet intagit denna tveksamma
och oklara hållning har folkpartiets
representanter i konstitutionsutskottet
hållit fast vid sin tidigare principiella
ståndpunkt, nämligen att rösträtt skall
tillkomma varje svensk medborgare som
någon gång varit kyrkobokförd i riket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till konstitutionsutskottets utlåtande nr
10.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Frågan om utlands- Herr HERNELIUS (m):

svenskarnas rösträtt har, som framhål- Herr talman! Den som då och då

les i utskottsutlåtandet, behandlats vid kommer i kontakt med svenska medbor de

tre senaste riksdagarna. Det vittnar gare som vistas utomlands, kan inte

om att frågan för åtskilliga ledamöter undgå att notera att det råder en känsla

framstår som väsentlig och att den än- av bitterhet och otillfredsställelse över

nu inte fått en helt tillfredsställande nu gällande regler för rösträtten. Senast

lösning. Då den emellertid ventilerades fick utrikesutskottet del av sådana syn ganska

ingående så sent som i novem- punkter vid sitt besök i Canada under

ber månad förra året skall jag inte nu förra hösten.

gå in på någon längre sakdiskussion. Utskottsmajoriteten har enats om en

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

skrivning, enligt vilken utskottet föreslår
en förutsättningslös prövning av
möjligheterna att vidga den krets av
utlandssvenskar, som kan delta i val
till riksdagen. Jag vill fästa uppmärksamheten
på ordet ”vidga”. Det innebär
alltså att utredningen icke skall slå fast
status quo, utan att utredningen skall
gå vidare, längre än till status quoläget.
Det kan innebära ett bifall till
herr Martinssons motion om tio års kvalifikationstid;
det kan innebära ett bifall
till tanken att den som någon gång
varit kyrkobokförd i Sverige skall ha
kvar sin rösträtt. Det är över huvud
taget ett vitt fält som här öppnar sig.

Det är med hänsyn till denna — som
vi uppfattar det — positiva skrivning
som jag har velat förena mig med utskottsmajoriteten
i detta sammanhang.
Jag vill tillägga — och jag röjer väl därmed
ingen hemlighet — att vi under utskottsbehandlingen
också fått försäkran
om att skrivningen skall tolkas på
det sätt jag nu sagt.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
tillägga. Jag vill bara yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Om sekretess för avprickad röstlängd

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om sekretess för avprickad röstlängd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr It, i anledning av motioner
om sekretess för avprickad röstlängd.

Till behandling hade utskottet förehaft
följande motioner, vilka avsåge att
sekretesskydd skulle införas beträffande
avprickad röstlängd, nämligen

1) de likalydande motionerna 7: 542,
av herr Kristiansson, Axel, m. fl., samt
II: 638, av herr Jonasson och herr Persson
i Heden, vari yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag syftande
till att efter allmänna val vallängderna
betraktades som icke offentlig
handling och som sådan förvarades å
länsstyrelserna; ävensom

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om sekretess för avprickad röstlängd

2) de likalydande motionerna 1:548,
av herrar Sveningsson och Svenungsson,
samt II: 641, av fru Mogård och
herr Björkman.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 542 och II: 638 samt I: 548 och
II: 641.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har varit djärv nog
— eller kanske optimistisk nog — att
komma tillbaka med den motion jag
väckte föregående år om sekretesskydd
för vallängd efter förrättat val. Optimismen
var väl närmast knuten till den
förhoppningen att man inför det kommande
valet, där tre val skall förrättas
på en gång, kanske skulle ha kunnat
göra en omprövning av ställningstagandet
inom konstitutionsutskottet.

Mina förhoppningar kom emellertid
på skam; de var väl för djärva. Det är
möjligt att man redan är i full gång
med att avpricka vallängderna ute i
bygderna, och då är det kanske för
mycket begärt att söka få en meningsyttring
i riksdagen som skulle kunna
leda till en ändring av detta system.

Jag har i motionen framhållit — jag
skall fatta mig kort — att det är angeläget
med ett högt valdeltagande i ett
demokratiskt land men att det också är
angeläget att valdeltagandet sker utan
någon som helt insyn eller påtryckning
från någon grupp. I stort sett är det välbeställt
med detta i vårt land, men det
finns någon lucka. En sådan är, att
man efteråt kan se huruvida vederbörande
har röstat eller inte och kanske
därav dra vissa slutsatser.

Nu finner jag i utskottsutlåtandet att
man över huvud taget inte har diskuterat
den här motionen i konstitutionsutskottet.
Jag läste utlåtandet flera gånger
innan jag blev på det klara med vad
som var referat och vad som var tyckande
från utskottet. Jag har kommit
till den slutsatsen, att man inte haft nå -

gon egen mening inom konstitutionsutskottet
utan direkt refererat gamla
ståndpunktstaganden. Det måste väl vara
enbart inom det ärevördiga konstitutionsutskottet
som man kan tillåta sig
en sådan nonchalans.

Det är intressant att blicka framåt i
tiden och ställa frågan hur utskottet
skall bete sig om till äventyrs en sådan
här sak skulle komma upp efter tio år.
Man kan rimligen inte gå tillbaka till
år 1970 och se vad utskottet hade för
uppfattning då, utan man får slå i läggen
ytterligare tillbaka i tiden. Kanhända
kommer denna epok att framstå
såsom den tid då konstitutionsutskottet
—■ åtminstone i vissa frågor — inte hade
någon mening alls. Jag har därför
självfallet ingen anledning att i det
här ärendet söka sak med detta utskott.

Jag vill bara konstatera att de referat
man har gjort, av vilka framgår att
vallängden måste vara en offentlig
handling, går något vid sidan av mitt
krav. Jag har aldrig ifrågasatt att vallängden
skall vara offentlig före valet
eller att den måste vara offentlig vid
valet, vid såväl den preliminära som
den definitiva sammanräkningen, men
jag har ifrågasatt det tredje steget: huruvida
den behöver vara offentlig efteråt.
Jag tror inte heller att det finns
stora risker för att något fusk skulle
förekomma, som inte skulle kunna bli
uppklarat utan den insyn vi har i dag.
Jag är medveten om att man behöver
ha en kontroll. Det behöver också finnas
möjlighet för vederbörande väljare
att ta reda på huruvida hans röst är
avprickad. Men de kraven bör kunna
tillgodoses på annat sätt än genom att
sända tillbaka vallängden för allmän
insyn.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att det ställningstagande — om
man nu skall kalla det ställningstagande
— som konstitutionsutskottet med
denna skrivning givit uttryck åt är den
obotfärdiges förhinder.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det kan finnas anledning
att bemöta anmärkningen mot konstitutionsutskottet.
Vi skall erinra oss
att vi bara för några få månader sedan
behandlade samma ärende här i kammaren,
och det har inte inträtt några
så våldsamma förändringar i personuppsättningen
att man skall behöva
upprepa detta efter endast några månaders
förlopp.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det skälet skulle jag ha
kunnat godta om utskottet hade sagt
någonting i sakfrågan förra gången. Jag
har inte utlåtandet med mig, men jag
har det i minnet. Jag har uppfriskat
minnet och vågar påstå att man strängt
taget inte sade någonting då heller. Därför
är herr Petterssons hänvisning
knappast stark. Jag tycker det hade varit
starkare om konstitutionsutskottets
ordförande hade framfört något motiv
för att man skall ha den ordning utskottet
förordar. Eftersom konstitutionsutskottets
ordförande sällan pressar kammarens
tålamod i fråga om tid, tycker
jag att han skulle kunna ge en förklaring
till varför man stannat inför kvarhållande
av den gamla ordningen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! I det stycke som börjar
på s. 1 och slutar på s. 2 i utlåtandet
står svaret att läsa.

(Herr Kristiansson, Axel: Hur många
rader är det?)

Det är väl inte radernas antal som
bestämmer innehållet utan det är fråga
om vad raderna ger till känna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner om
åtgärder för att valsedlar skall finnas
tillgängliga vid röstning i vallokal; och

Ang;, den planerade skattereformen m. m.

nr 13, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av riksdagens
revisorers verksamhetsberättelse
för år 1969.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
överlåtelse av staten tillhörig
mark m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. den planerade skattereformen m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, med anledning av motioner
angående den planerade skattereformen
m. m.

I detta betänkande hade utskottet behandlat 1)

de likalydande motionerna 1:221,
av herr Schött, och II: 268, av herr
Thylén, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära,
att Kungl. Maj :t vid utarbetandet av den
aviserade skatteomläggningen beaktade
vad i motionerna anförts angående vissa
avdrags anpassning till den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan avdragsbeloppen
senast fastställdes;

2) de likalydande motionerna 1:772,
av herr Bohman m. fl., och II: 907, av
herr Holmberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

a) i .skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att — innan det aviserade skattepaketet
förelädes riksdagen — en expertkommitté
med representanter för arbetsmarknadens
parter finge tillfälle att
överse det inom finansdepartementet

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. den planerade skattereformen m. m.
utarbetade förslaget, varvid hänsyn
borde tagas till vad i motionerna anförts,

b) anhålla om en ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt
hänsynstagande till beskattningens
effekter på sparandet och enskild
företagsamhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:221 och 11:268;
samt

2) motionerna I: 772 och II: 907.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Yngve Nilsson (m), Gösta
Jacobsson (m) och Magnusson i Borås
(m) vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 772 och II: 907 i skrivelse till Kung!.
Maj :t måtte

a) hemställa att, innan Kungl. Maj :t
toge slutlig ställning till reformförslaget,
en expertkommitté med representanter
för arbetsmarknadens parter gåves
tillfälle överse förslaget och att
hänsyn toges till vad i motionerna anförts,

b) anhålla om en ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt
hänsynstagande till beskattningens
effekter på sparande och enskild
företagsamhet; samt

2) av herrar Yngve Nilsson (m), Gösta
Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m) vilka, under åberopande av
innehållet i motionerna 1:221 och II:
268, ansett, att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:221 och 11:268 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära,
att Kungl. Maj :t vid utarbetandet av
den aviserade skatteomläggningen beaktade
vad i motionerna anförts angående
vissa avdrags anpassning till
den penningvärdeförsämring som ägt
rum sedan avdragsbeloppen senast fastställdes.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Tistad
(fp), Levin (fp) och Johan Olsson (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herrar Vigelsbo
(ep) och Eriksson i Bäckmora
(ep).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 5 måste ses mot bakgrund av
den oro, skulle jag vilja säga, som har
uppstått i vida kretsar av det svenska
folket, och det berättigade missnöje som
inom oppositionspartierna förefinns
med regeringens handläggning av det i
årets finansplan av chefen för finansdepartementet
aviserade förslaget till
reformering av skattesystemet för fysiska
personer. Missnöjet har tidigare i
olika sammanhang luftats här i riksdagen,
senast vid interpellationsdebatten
i förra veckan.

I motionerna har detta missnöje i viss
mån fått en konkret form. Det påtalas
där att den blivande propositionen inte
har föregåtts av den förutsättningslösa
och allsidiga utredning som hade varit
önskvärd. Det är alltså procedurfrågan,
som motionärerna egentligen har riktat
sig mot. Offentligheten har hittills fått
nöja sig med de relativt knapphändiga
upplysningar om denna reform som
lämnats i finansplanen och av finansministern
i olika föredrag utanför riksdagen.

I tvenne avsnitt har visserligen betänkanden
avlämnats, som har varit
ute på remiss, nämligen dels familjeskatteberedningens
betänkande i fjol,
dels kapitalskatteberedningens betänkande,
där remissförfarandet i dagarna
har avslutats. Det är gott och väl. På
dessa områden har oppositionspartierna
otvivelaktigt haft åtskilligt att bita
i, men vi saknar närmare vetskap om
hela det viktiga centrala avsnittet rörande
överflyttningen av skattebelastningen
från direkt till indirekt skatt genom
höjning av momsen och de konkreta
lättnader som i samband därmed

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

kommer att föreslås för låginkomstgrupperna.
Det angår ju oss alla.

Den socialdemokratiska partistämman
i höstas fick motta viss redogörelse.
En del har ytterligare läckt ut, men
hela kapitlet om marginalbeskattningen,
som spelar en så avgörande roll för
mellangrupperna, ligger ännu så länge
fördolt bakom finansdepartementets
mörkläggningsgardiner. Det talas om
lättnader, men det talas inte om vem
som skall betala.

Bakom dessa mörkläggningsgardiner
vilar också den ökade kommunala skatteutjämning,
varom antydan har lämnats
i finansplanen.

Vi har fått reda på att kommunalskatteavdraget
skall försvinna och att nya
skatteskalor kommer att föreslås. Man
har också talat om att rasera de påstådda
skattesubventionerna åt hemmafruar
som arbetar med hem och barnuppfostran.

Vad vi har funnit anledning att klandra
är den bristande informationen och
det uteblivna remissförfarandet i fråga
om högst betydelsefulla avsnitt av hela
skattekomplexet. Jag konstaterar detta
men tar därmed givetvis inte ställning
till de förslag som lär komma i nästa
månad.

Att motionärerna och reservanterna
låtit sin kritik mot skattereformens
handläggning utmynna i yrkandet om
tillsättande av en expertkommitté under
medverkan av arbetsmarknadens
parter kan måhända förefalla ovanligt
och främmande, jag medger det. Det
har berott på att tiden är så knapp alt
ett allmänt remissförfarande inte skulle
kunna medhinnas före riksdagens ställningstagande.
Den föreslagna expertkommittén
skulle enligt vår åsikt fungera
som något slags ersättning för remissförfarandet
och ge riksdagen en
sakkunnigbedömning av hela skattefrågan,
insatt i dess samhällsekonomiska
sammanhang och under hänsynstagande
till verkningarna på prisnivå och valutastabilitet.

Ett slags vise män, förslagsvis fem

Ang. den planerade skattereformen in. m.
vise män, skulle engageras för uppgiften
på sätt som mycket ofta förekommer
i utländska parlament. Det skulle
nog inte skada med en bedömning av
skattefrågorna från sådana utgångspunkter.
Där måste penningvärdet rimligen
också komma med i bilden.

Tidigare har vi haft parlamentariska
utredningar i sådana frågor. Senast så
skedde var när den allmänna skatteberedningen
arbetade. Det är beklagligt,
tycker jag, att det förslag som den avgav
i sitt betänkande år 19C4 aldrig kom
på riksdagens bord. Där fanns konstruktiva
lösningar som skulle ha gjort
hela vårt skattesystem smidigare.

Frågan om en skattereform för fysiska
personer är enligt min mening så
viktig att den inte bör lösas i stridens
tecken utan i samarbete mellan de demokratiska
partierna och under hänsynstagande
även till minoriteten i samhällslivet.
Halva svenska folket är trots
allt inte socialdemokrater.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 1 och 2 av herr Yngve
Nilsson in. fl.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Den planerade skattereformen
påstås bli den mest genomgripande
omläggningen på skatteområdet
i vår tid. Finansministern har vid
upprepade tillfällen sagt att reformen
kommer att ställa svenska folket på det
största solidaritetsprov som det någonsin
mött.

Det har varit regel i vårt land att sådana
stora reformer förbereds av en
parlamentarisk utredning, vars förslag
remissbehandlas innan regeringen tar
ställning och avlåter proposition till
riksdagen. Så har skett också i detta
fall, säger utskottsmajoriteten och pekar
på två utredningar som det kommande
regeringsförslaget bygger på,
nämligen familjeskatteberedningen och
kapitalskatteberedningen, vilkas betänkanden
remissbehandlats i vanlig ordning.
Av allt att döma kommer emel -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. den planerade skattereformen m. m.
lertid den blivande skattereformen att
innehålla mycket som inte har behandlats
av dessa båda utredningar: för det
första en minskning av låginkomsttagarnas
skattebörda inte bara när det
gäller den statliga utan också när det
gäller den kommunala skatten, för det
andra ett slopande av kommunalskatteavdraget,
och för det tredje en kraftig
höjning av mervärdeskatten och kanske
åtskilligt annat.

Sedan får man inte glömma ett par
saker.

Familjeskatteberedningens förslag
byggde på förutsättningen att det totala
uttaget av direkt skatt skulle vara oförändrat.
Detta begränsade i hög grad beredningens
möjligheter att finna realistiska
lösningar. Om beredningen haft ett
utrymme på 3 å 4 miljarder, som momshöjningen
kommer att ge, att röra sig
inom hade beredningen med all säkerhet
kunnat redovisa helt andra resultat.

Kapitalskatteberedningens förslag bygger
på ett oförändrat inkomstskattesystem.
De ändringar i fråga om inkomstskatterna
som redan aviserats gör
att kapitalskatteberedningens förslag på
åtminstone en väsentlig punkt, som gäller
kopplingen mellan inkomst- och förmögenhetsskatt,
redan är överspelat.

Inom mittenpartierna anser vi därför
att det funnits fog för att förbereda den
samlade skattereformen genom en parlamentarisk
utredning som naturligtvis
i de delar som behandlats av tidigare
utredningar hade fått bygga sitt arbete
på vad dessa gjort.

Om finansministern, i motsats till vad
vi anser, inte funnit det nödvändigt
med en parlamentarisk utredning, borde
i varje fall den utredning som skett
inom finansdepartementet — ty en sådan
utredning har naturligtvis förekommit
-—• ha sammanfattats i en departementspromemoria
som sänts ut på
remiss. Genom ett sådant förfarande
hade hela problemkomplexet fått en belysning
som nu saknas.

Med det tillvägagångssätt som finansministern
valt — med en fullständig

avskärmning av propositionsförberedelserna
inom departementet och en av
finansministern själv utportionerad
mycket sparsam och ofullständig information
— beskärs oppositionens möjligheter
att utforma genomtänkta motförslag
genom att oppositionen i det
längsta undanhålles väsentliga delar av
det utredningsmaterial som finns.

Genom denna handläggning från regeringens
sida har den offentliga debatten
i skattefrågan — en debatt som
man givetvis inte kan undgå i en så viktig
och för hela folket angelägen fråga
— måst föras på ett otillräckligt faktaunderlag
och därigenom i stora delar
blivit osaklig och många gånger fått
en onödigt olustig prägel.

Från folkpartiets och centerpartiets
sida har vi ansett det angeläget att i
samband med behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 5 ge uttryck
åt vår kritiska syn på regeringens
hittillsvarande handläggning av
skattereformen. Vi har gjort detta genom
att till betänkandet avge ett särskilt
yttrande.

Däremot kan vi inte biträda det yrkande
som moderata samlingspartiets
ledamöter i utskottet ställt i reservation
nr 1. Att i slutskedet av propositionsarbetet
— där lagrådet brukar komma
in när det gäller lagpropositioner —
som en extra instans skjuta in en expertkommitté,
där dessutom arbetsmarknadens
parter skulle vara representerade,
är en anordning som är helt
främmande för svenskt statsliv. Den är
enligt vår mening också olämplig därför
att den skulle begränsa riksdagens
möjligheter att förutsättningslöst granska
regeringens förslag.

Å andra sidan kan vi inte ansluta oss
till den motivering som anförts i utskottets
yttrande för avslag på motionen.

Vi kommer därför att vid voteringen
om reservation nr 1 lägga ned våra röster.

Vad beträffar reservation nr 2 anser
vi det självklart att alla schablonavdrag
kommer att omprövas i samband med

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

den genomgripande skatteomläggning
som föreslås och att en särskild framställning
i detta syfte till Kungl. Maj:t
är onödig.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Även jag kan instämma
med herr Tistad på en punkt, nämligen
när han säger att den expertkommitté
som har föreslagits av dem som står
bakom reservation nr 1 är helt främmande
för våra svenska förhållanden,
vilket skulle göra det omöjligt för riksdagen
att förutsättningslöst pröva de
förslag som Kungl. Maj:t lägger fram.

Jag hävdar således att reservation nr
1 egentligen inte har något innehåll
som vi kan ta på allvar. Jag kan nämligen
inte tänka mig att moderata samlingspartiet
verkligen önskar en expertkommitté
som skall förta partiet dess
möjligheter att i riksdagen ändra på
den proposition som Kungl. Maj :t så
småningom kommer att lägga fram. Det
är ändå så att det är riksdagen som
skall pröva Kungl. Maj:ts förslag och
riksdagen har, om inte god tid så ändå
viss tid på sig. Ledamöterna i utskottet
från de olika partierna har möjlighet
att också i utskottet lägga fram ändringsförslag,
utan att det finns motioner
bakom. Det finns alltså stora möjligheter
att behandla dessa frågor. Det
är inte så enastående i den svenska
skattelagstiftningens historia att man
lägger fram förslag som inte blivit remissbehandlade.
Två av ingredienserna
i det kommande skatteförslaget har blivit
remissbehandlade genom kapitalskatteberedningen
och familjeskatteberedningen.
Dessa har alltså behandlat
frågorna ur olika synvinklar och lagt
fram förslag. Kring detta bygger Kungl.
Maj:t, på dessa punkter, upp sitt förslag.
Det är en annan sak om man följer
eller inte följer de synpunkter som
lagts fram inom dessa beredningar.

När det gäller överflyttande av skat 4

Första kammarens protokoll 1970. Kr 8

Ang. den planerade skattereformen m. m.
terna från den direkta sidan till mervärdeskattesidan
trodde jag att vi här
i riksdagen var tämligen överens om
att göra detta. Härom har man talat vid
många tillfällen. I motioner och på annat
sätt har dessa tankegångar framförts.
Vi har fått klart för oss att denna
ändring skall komma att ske. Procentsatserna
och skatteskalorna är inte
klara, men många gånger tidigare bär
detta inte heller varit klart. Vi vet t. ex.
inte hur stort skatteuttaget blir förrän
vi får kompletteringspropositionen varje
år, genom vilken vi får fram ett exakt
skatteuttag.

Vi har varit med om slopande av avdragsrätten
för folkpensionsavgiften tidigare,
utan att detta var föremål för
remissbehandling. Är det då så märkvärdigt
att vi nu får ett förslag om slopande
av kommunalskatteavdraget? Det
är alltså inte något säreget som kommer
att äga rum denna gång heller. Det
är nämligen politiska avvägningar och
bedömningar som avgör hur skatteskalorna
skall se ut och vidare hur hög
uttagsprocenten skall vara på mervärdeskatten.

Vi finner alltså för vår del att de förslag
som framförts i motioner och reservationer
inte har någon uppgift att
fylla just nu, utan vi får behandla denna
proposition i vanlig ordning, med
vanlig riksdagsbehandling, i mars månad.
Jag tycker att vi den gången skall
behandla delfrågorna för sig. Nu är det
bara att konstatera att vi vet en del. Vi
vet inte allt, men det får vi reda på så
småningom.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå
de betänkligheter som herrar Tistad
och Wiirnberg har anfört mot tanken på
en expertkommitté, som jag ville kalla
för den grupp av vise män, som skulle
granska det kommande skatteförslaget
och ersätta det uteblivna remissför -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. den planerade skattereformen m. m.

farandet på viktiga avsnitt. Jag kan inte
förstå hur en sådan rådgivande kommitté
skulle kunna göra det omöjligt —
så uttryckte sig herr Wärnberg — för
riksdagen att förutsättningslöst pröva
frågorna. Jag skulle tro att det snarare
skulle bli en förbättring genom att experterna
strök under vissa ting, som
vore anledning att observera. Jag kan
inte heller förstå hur en sådan kommitté
skulle kunna betaga oppositionens
representanter i riksdagen och bevillningsutskottet
deras möjligheter att
granska propositionen.

Det är riktigt att vi har varit ense
om och i princip är ense om att det är
en korrekt väg att flytta över en del
av skattebelastningen från de direkta
skatterna till indirekta. Men det betänkliga
tycker jag är att vi inte har fått
reda på de procentsatser och skatteskalor
det kan vara fråga om. Det har
ju viftats med 4 procents och 5 procents
höjning, men vi vet ingenting om
detta. De anmärkningar i procedurfrågan,
som har framförts från oppositionssidan,
är berättigade.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
bekräftade att han delade uppfattningen
att en överflyttning av skatten till konsumtionsbeskattning
var riktig. Han
visste bara inte hur många procent det
är fråga om. Jag är nästan övertygad
om att herr Jacobsson aldrig, när det
har gällt en ändring, har vetat hur
många procent det skulle bli förrän propositionen
lagts på bordet. Detta är alltså
inte något undantag. Kungl. Maj:t
talar inte om att man skall lägga fram
en proposition så småningom och att
man då kommer att flytta över så och
så många procent från den ena sidan
till den andra. Vi har nu fått reda på
mycket i förväg som vi många gånger
tidigare inte fått reda på när det gällt
skattepropositioner.

Herr Gösta Jacobsson sade i sitt tidigare
anförande att det talas om lätt -

nader men inte om vem som skall betala.
Det var väl ändå ett felaktigt uttryck.
Det har talats om lättnader för
låginkomsttagare på den direkta sidan,
det har talats om att det skall bli skattehöjningar
i form av ökad moms, och
man har ställt ett solidaritetskrav på
de människor som har de goda inkomsterna
— att de icke skall begära någon
kompensation för den stegring av priserna
som momshöjningen innebär. Jag
tycker inte att det är något krångligt i
detta. Det är bara den exakta procentsatsen
man inte vet.

Sedan säger herr Jacobsson att det
finns utländska parlament som har expertkommittéer,
och det vore någonting
att ta efter. Men, herr Jacobsson,
det är ett fåtal av dessa utländska parlament
som har det remissförfarande vi
har. Det kanske vore bättre att de ginge
över och toge vårt normala remissförfarande.
Det är nämligen ganska säreget
att något land håller sig med ett
sådant. Jag tror alltså att jag i det här
fallet skulle välja att ha remissförfarande
i vad som inte är direkt politiska
bedömningsfrågor. Jag tror inte
att ett remissförfarande till en expertkommitté
av Kungl. Maj:ts propositioner
är särskilt lyckat.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Att det tidigare har
förekommit att skatteförslag förelagts
riksdagen utan att de har remissbehandlats
och att detta förfarande då har
godtagits av oppositionen, som strängt
taget inte haft något annat val, innebär
naturligtvis inte att oppositionen därmed
skulle ha givit Kungl. Maj :t någon
form av carte blanche att fortsätta på
samma väg. I de fall som tidigare förekommit
har det rört sig om visserligen
i och för sig viktiga men dock begränsade
reformer. Nu rör det sig om en
samlad skattereform som griper över
stora områden av skattesystemet, och
då tycker jag inte det är riktigt att

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

åberopa de tidigare fallen som förekommit.

Till herr Gösta Jacobsson vill jag
såga att en expertkommitté, även om
den skulle vara ett fullständigt nytt inslag
i vårt konstitutionella system, skulle
kunna godtas om den inte dessutom
hade inrymt en partsrepresentation.
Man måste väl säga att arbetsmarknadens
parter i allra högsta grad är parter
också när det gäller skattefrågan. Det
är just den partsrepresentation i kommittén
som skulle binda riksdagens ledamöter
vid bedömningen av skatteförslaget
och som vi därför inte kan
acceptera.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill bara stryka under
att jag är medveten om att detta
med expertkommittén är ett exceptionellt
förfarande i svenskt parlamentariskt
liv. Vi menar dock att själva
procedurfrågan har behandlats på ett
sätt i väsentliga ting som gör att det inträtt
en extraordinär situation, som
kräver extraordinära åtgärder.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt angående
punkten 2 och därefter särskilt rörande
punkten 1 av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. den planerade skattereformen m. m.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5
punkten 2, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 74;

Nej — 20.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 19.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig
vigsel

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av motioner
angående behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel.

I de likalydande motionerna 1:318,
av herr Wikström m. fl., och II: 342,
av herr Johansson i Skärstad m. fl., hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till 1970 års riksdag, vilket gåve
vigselförrättare såväl inom svenska kyrkan
som inom andra kristna trossamfund
behörighet att viga svenska medborgare,
även då ingen av de trolovade
vore medlem av vigselförrättarens eget
samfund eller kyrka, under förutsätt -

ning att minst en av de trolovade tillhörde
något kristet trossamfund.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 318 och 11:342
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Schött (m), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Dockered (ep), Wiklund i Stockholm
(fp) och Fridolfsson i Stockholm
(m), fröken Åsbrink (s) samt fru Jonäng
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:
318 och 11:342 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att lagförslag, grundat på motionärernas
yrkanden, borde föreläggas
1970 års riksdag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Då mitt namn återfinns
under den till utskottets utlåtande fogade
reservationen ber jag att något få
motivera denna.

Enligt nu gällande bestämmelser må
vigsel inom svenska kyrkan äga rum
om de trolovade eller en av dem tillhör
svenska kyrkan. Likaså må kyrklig vigsel
inom annat trossamfund än svenska
kyrkan ske om Kungl. Maj :t medgivit
att vigsel må förrättas inom trossamfundet
och de trolovade eller en av
dem tillhör samfundet.

Under 1960-talet har här motionerats
upprepade gånger för att få till stånd
en vidgad vigselrätt för vigselförrättarna
såväl inom svenska kyrkan som
inom andra trossamfund. Motionerna
har regelbundet avstyrkts av första lagutskottet
och inte föranlett någon riksdagens
åtgärd. Då ärendet senast var
föremål för riksdagens behandling under
vårsessionen i fjol fick motionärerna
stöd av sju reservanter i lagut -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

skottet och 149 ledamöter vid avgörandena
i kamrarna.

Då motionärerna i år återkommer,
delvis förstärkta med nya krafter, framhåller
de det otillfredsställande i nuvarande
ordning, som alltså innebär
att vigsel icke får förrättas inom svenska
kyrkan eller annat trossamfund med
mindre än att de trolovade eller en av
dem tillhör kyrkan respektive vederbörande
samfund. Enligt motionärerna
bör denna begränsning till samfund
upphävas då det avgörande måste vara
vederbörandes anslutning till kristet
samfund.

Motionärerna erinrar om de senaste
årens glädjande utveckling då de ekumeniska
strävandena åstadkommit ett
närmare samarbete mellan skilda kyrkosamfund
samt mellan svenska kyrkan
och frikyrkosamfunden. Utvecklingen
har inneburit att de personliga kontakterna
mellan medlemmar av olika kyrkor
blivit bättre, och det framstår nu
som angeläget med en lagändring dithän
att medlemskap för någon av de
trolovade antingen i svenska kyrkan
eller i annat trossamfund blir tillräckligt
för att kyrklig vigsel skall få äga
rum antingen i svenska kyrkan eller i
annat trossamfund.

Första lagutskottets majoritet avstyrker
även i år motionerna, medan sju
reservanter representerande fyra partier
stöder motionärerna. Som motivering
för sitt avstyrkande hänvisar utskottsmajoriteten
till de två nu pågående
utredningarna — dels 1968 års beredning
om stat och kyrka, dels 1969 års
familjelagssakunniga. Det finns då anledning
att erinra om att den förra utredningen
enligt sina direktiv icke bör
ta upp frågor rörande vigsel. Familjelagssakkunniga
däremot skall enligt
sina direktiv syssla med formerna för
ingående och upplösning av äktenskap
och därvid bl. a. överväga frågan om
införande av obligatoriskt civiläktenskap.

Vi reservanter menar emellertid att
den av motionärerna föreslagna vidg -

ningen av vigselrätten ej kan utgöra
något hinder för en eventuell reform
i dylik riktning. Vidare torde man ha
räknat med att de här berörda utredningarna
först om åtskilliga år kommer
att ge några påtagliga resultat. Vi reservanter
anser att det då ej är rimligt
att åberopa dessa utredningar som stöd
för vägran alt vidga vigselrätten på det
sätt motionärerna föreslagit. Enligt vår
mening föreligger inga principiella skäl
mot eu ändring. För eu ändring taiar
främst den strävan till ekumenisk samhörighet,
som glädjande nog präglar
de kristna samfunden i dagens Sverige.
Enligt reservanternas uppfattning bör
lagförslag grundat på motionärernas yrkanden
föreläggas 1970 års riksdag. Detta
bör riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid lagutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Jag hör till dem av
första lagutskottets ledamöter som yrkar
avslag på föreliggande motion. Möjligen
kan mitt ställningstagande verka
något underligt på den minnesgode
kammarledamoten. Jag har ju tidigare
vid flerfaldiga tillfällen agerat i detta
ärende, och mitt syfte har varit att
söka en vidgad vigselrätt för sådana
personer inom frikyrkosamfunden som
av staten har licensierats för det uppdraget.
Jag är ju själv frikyrkopastor,
och det kan tyckas att jag borde stödja
ett förslag som detta. Men jag har denna
gång inte känt att jag borde göra
det och vill i korthet redovisa skälen
för mitt ställningstagande.

Som jag upplever det har frågan beträffande
vigsel under senare år knappast
klarnat. Snarare har problematiken
fördunklats. Vi upplever ju en väldig
omstrukturering av vårt folks syn
bl. a. på samlevnaden mellan man och
kvinna. Denna nya syn påverkar frågan
om äktenskap och vigsel. Jag har tyckt

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

mig iaktta skilda trender hos vårt folk.
Schematiskt sett är det en trend som går
mot en större öppenhet, och här tycks
målet vara att sträva efter en registrering
av äktenskapen på legal väg. Sedan
må de som så önskar söka välsignelse
hos borgerlig, kyrklig eller annan myndighet.
Samtidigt märker man en konservativ
tendens, och den tror jag är
tilltagande. Jag använder ordet konservativ
utan all värdeladdning och bara
som en rent beskrivande faktor. Här har
vi en annan trend: stärk äktenskapet!
Det är helt naturligt att man är välvilligt
inställd till den motion som här har
framlagts.

När jag har försökt att bedöma denna
situation har jag kommit till ungefär
följande resultat. Debatten om hur vigseln
i det framtida samhället skall ordnas
behöver gå vidare. Det som är
oklart behöver klarna. Jag upplever det
så att någon enhetlighet beträffande inställningen
till samlevnad mellan könen
för närvarande icke föreligger hos vårt
folk. Hur skall folk med ömsesidig respekt
kunna leva samman i lagligt reglerade
former utan aggressioner trots
de skilda tendenser som finns? Det är
en stor och betydelsefull fråga. Det är
angeläget att vi genom fortsatta samtal
över de s. k. gränserna finner en lösning
på det.

Här har man hänvisat till beredningen
om kyrka—stat. Det har meddelats att
ett principbetänkande kan komma att
bli framlagt redan 1971. Därefter — när
förhållandet mellan stat och kyrka reglerats
på ett nytt sätt — kommer man
att ta upp frågan om vigselrätten. Min
bedömning av situationen har då varit
att hela vigselfrågan kommer att hamna
i ett nytt läge, som ännu inte kan klart
förutses. Det är icke möjligt att nu ha
någon bestämd uppfattning om hur
framtidens kyrkliga och mänskliga relationer
lagligt bör regleras. En ganska
liten delreform i ett oklart läge — och
det är det ju fråga om här — tror jag
inte gagnar den sak som man strävar
efter. Om riksdagen hade haft förståel -

se för denna fråga under 1960-talet, så
hade den varit ordnad långt tidigare. Så
har emellertid inte varit fallet. Varje
gång framstötar gjorts, har man avstyrkt
bifall till framlagda förslag. Den
utskottsdebatt inom första lagutskottet
som jag deltog i tydde inte på några
ändrade positioner, utan frågan vilar
ganska fast.

Jag känner inte så stor sympati för
den föreslagna reformen i nuvarande
läge. Här gäller det en vidgad vigselrätt
för kanske framför allt frikyrkopastorer
men också för präster. Denna
rätt skulle då gälla medlemmar av kristna
samfund. Vad är det som för närvarande
sker hos vårt folk i religiöst avseende?
Är det inte en väldig omflyttning
som äger rum, vad gäller människors
religiösa ställningstagande? Jag
har en känsla av att de etablerade samfunden,
såväl de frikyrkliga som vad vi
kallar statskyrkan, vacklar eller i varje
fall kämpar mot stora svårigheter. Vi
upplever hur nya kyrkor växer fram
som en följd av den kraftiga invandringen
till vårt land, och vi ser med
öppna ögon hur det vi kallar sekulariseringen
— jag känner inte till något
annat ord för att beskriva skeendet —
har sin gång i vårt samhälle.

I detta sammanhang vill jag gärna
framhålla en sak som det är väsentligt
att ta hänsyn till när vi skall bestämma
om vigselrätten i framtiden, nämligen
att det finns en vidgad anonym religiositet.
Det finns en stor grupp människor
som inte är beredda att ansluta
sig till något religiöst samfund men
som har ett religiöst, kristet orienterat
intresse. Då det gäller att legalisera en
förbindelse mellan man och kvinna, som
i de flesta fall består under ett långt
liv, då söker man kontakt med en representant
för den kristna samfälligheten.
I detta läge anser jag emellertid
inte motionen vara av gott slag.

Tidigare har jag framfört tanken att
det borde finnas möjlighet för människor
att få å ena sidan kyrklig vigsel, å
andra sidan en borgerlig vigsel. Jag har

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang.

medverkat till att vi fött fler förrättare
av den borgerliga vigseln med möjligheter
till att förrätta den på ett mer
inspirerande sätt. Rätt för frikyrkopastorer
att viga envar som enligt svensk
lag har rätt att ingå äktenskap har jag
pläderat för. För mig är detta en principiell
fråga. Vigselrätten bör inte vara
kopplad till kontrahenternas religion i
medlemsmässigt avseende. I den motion
som föreligger är den det. Det är fråga
om att vederbörande skall ha den kristna
bekännelsen och givit ett legalt uttryck
för den genom anslutning till
svenska kyrkan eller till ett frikyrkosamfund.
Jag har den uppfattningen att
vigselrätten inte bör bindas till en viss
religiös hållning. Den person som staten
ger vigselrätt bör enligt min mening
få viga envar som har laglig rätt till
vigsel. Frågan om vigselskyldigheten,
som onekligen kommer in i det här sammanhanget,
tar jag inte här upp till
diskussion. Det är inte den som är aktuell,
den kommer in i ett senare sammanhang.

Slutsatsen av detta resonemang har
för mig blivit ungefär följande. Jag har
icke ändrat den grundhållning som jag
tidigare under 1960-talet givit uttryck
för här i kammaren, men jag finner läget
vara ganska oklart för närvarande.
Jag tror att hela frågan snart kommer
upp till avgörande. Det kommer att ske
under den förra delen av 1970-talet. I
det läget anser jag det inte riktigt att jag
agerar. Det är riktigare att vi först när
allt material finns på bordet och vi har
fått föra en offentlig, genomgripande
debatt, konkret tar ställning till frågan
om hur vigseln skall förrättas.

Det är mot denna bakgrund, herr
talman, som jag — för några kanske något
överraskande — ansluter mig till
majoriteten i första lagutskottet, som
yrkar avslag på den föreliggande motionen.
Jag ber att få biträda detta avslagsyrkande.

behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

Herr SCHÖTT (in) kort genmäle:

Herr talman! Den 6 mars i fjol diskuterades
detta ärende senast i denna
kammare. Jag tillåter mig att ur protokollet
citera vad som då anfördes av
herr Sörenson: ”Vi vet inte när förhållandet
mellan kyrka och stat regleras.
Först skall detta ske, och därefter kommer
detaljfrågorna om vigselrätten att
behandlas. Det kan komma att dröja
många år, och i den situationen anser
jag att det inte är hållbart att säga att
vi skjuter frågan på framtiden, utan vi
bör ta ställning nu.” Vidare: ”Men jag
tycker att nu borde vi kunna säga: Vi
accepterar den rådande situationen, vi
är generösa och låter präster och frikyrkopastorer
viga dem som har en
kristen bekännelse, oavsett vilken kyrka
de tillhör.” Slutligen: ”Det är män
uppfattning att den religiösa situationen
har ändrats mycket snabbt inom
vårt folk, och jag förmenar att riksdagen
i möjligaste mån noggrant bör följa
alla samhällsfrågor och i den mån
demokratiska möjligheter därtill föreligger
anpassa gällande ordningar till
den utveckling som sker i samhället.
Därför är det riktigt att vi nu vidgar
möjligheterna för präster och pastorer
att förrätta vigsel.”

För egen del vill jag helt instämma i
vad herr Sörenson den gången anförde.
Det har inte skett någonting speciellt
sedan i fjol, varför jag är mycket överraskad
över herr Sörensons nya ställningstagande.
Jag kan mycket väl förstå
den generösa linje han skisserar
om hurudant det kan bli längre fram
i tiden, men vad vi reservanter här föreslagit
är ett steg i rätt riktning.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl så att vi människor
är dynamiska varelser. Vi arbetar
inom oss med den problematik som
kan vara aktuell för oss.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

Det verkligt nya, som åtminstone för
mig har trätt fram, är att statsrådet
Alva Myrdal har låtit meddela att ett
principbetänkande kommer att framläggas
år 1971. Jag har den tilltron till
statsmakterna att sedan den här frågan
då reglerats kommer mycket snabbt
frågan om vigseln att tas upp till behandling.
Det nya är alltså för mig att
det är ett mycket kort perspektiv vi står
inför. När vi har ett sådant kort perspektiv
tycker jag det är riktigare att
vänta med eu genomgripande debatt
och en genomgripande förändring till
dess att den nya situationen föreligger.
Därför, herr talman, har jag intagit denna
ståndpunkt.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in
särskilt mycket på själva motionen,
även om det vore en hel del att säga
om den, men nu har ju argumenten för
och emot redovisats.

Jag skall bara ta upp den principfråga
som herr Sörenson aktualiserat
och som jag personligen tycker är mycket
intressant. Detta är i och för sig
en ganska liten fråga, men den har
dock en principiell betydelse. Jag tror
det är rätt värdefullt om vi kan klara
ut när man bör avstå från att driva ett
gott förslag i väntan på ett bättre! Det
är egentligen det frågan gäller.

Jag skulle för min del själv kunna
hålla det anförande som herr Sörenson
höll, men jag skulle ändå dra helt
andra slutsatser. Jag tror att det gamla
kravet på obligatoriskt civiläktenskap
har överlevt sig själv. Jag har själv en
gång varit en varm anhängare av det.
Det var i ett skede då det betraktades
som en rättvisefråga, inte minst från
de frikyrkliga samfundens sida. Jag
tror att ett civiläktenskap som nu införes
och görs obligatoriskt skulle innebära
ett steg tillbaka i den meningen
att det skulle placera en majoritet
av det svenska folket i det läget att man
skulle både genomgå en akt av regi -

strering och sedan ha en vigselakt av
kyrkligt slag ovanpå.

Jag tycker att vi i samverkan mellan
staten och trossamfunden har kommit
så pass långt att man mycket väl kan
tänka sig ett system där den lagligt giltiga
verkan av en religiös akt kan erkännas.
Herr Sörenson och jag är alltså
överens på den punkten. Jag skulle vilja
ha ett system där man har obegränsad
rätt för svenska kyrkans präster, för
frikyrkosamfundens pastorer, för frälsningsarméns
officerare och självfallet
även för invandrarkyrkornas prästerskap
men också för av samhället utsedda
officianter att förrätta vigsel för
alla svenska medborgare. Jag skulle
gärna ha skrivit på en motion med detta
syfte, om herr Sörenson hade lagt
fram den. Men om man alltså ansluter
sig till ett sådant förslag, behöver det
innebära att man avvisar en delreform
som rättar till en orättvisa som har bestått
under flera år?

Det är riktigt att majoriteten har avvisat
detta förslag under ett antal år under
1960-talet. Jag är inte alldeles säker
på att en sak som man tycker är
riktig och rättvis förlorar i styrka argumentativt
bara av det skälet att en majoritet
i riksdagen har avvisat den. Om
man ansluter sig till en princip, tror jag
man kan göra det även om riksdagen
har avvisat den vid flera tillfällen.

Det som är intressant i år är att fröken
Åsbrink i andra kammaren har anslutit
sig till vårt förslag och därmed
brutit det i någon mån låsta läge som
vi har haft partimässigt. Detta är ju
inte alls någon partipolitisk fråga. Jag
hade alltså trott att man i år skulle
kunna få ett uttalande från riksdagen
av den innebörden att den skevhet som
har bestått på denna punkt rättades
till. Det är fråga om en mycket liten
reform. Det har herr Sörenson rätt i,
men det är ett steg som markerar att
man utjämnar de orättvisor som alltjämt
finns just på detta område. Jag
tror det vore riktigt bl. a. därför att vi
gång på gång konstaterar att unga män -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

niskor som skall ingå äktenskap har
kontakt med vigselförrättare utan att
någondera parten tillhör det samfund
där pastorn i fråga tjänstgör. Detta skapar
mycket underliga situationer, som
man brukar kringgå genom att antingen
tolka bestämmelserna så att vederbörande
ändå på något sätt räknas in
i samfundets krets eller genom att ”låna”
någon präst från annat samfund
för att förrätta vigselakten. Jag tycker
det är ovärdigt att man i ett modernt
samhälle som vårt skall behöva förfara
på det sättet.

Med det här förslaget skulle man få
ett system som innebar att man från
statsmakternas sida anslöt sig till det
som kyrkorna nu upplever såsom självklart,
nämligen ett stort mått av samverkan
mellan svenska kyrkan, frikyrkosamfunden
och invandrarkyrkorna,
till vilka jag i detta fall räknar både de
romersk-katolska och de grekisk-ortodoxa
församlingarna.

Detta är som sagt en liten fråga, men
den är av principiellt intresse. Den skär
tvärsigenom partierna. Herr Sörenson
har en annan uppfattning än jag. Fröken
Åsbrink har en annan uppfattning
än hennes socialdemokratiska utskottskamrater.
Det finns alltså möjlighet för
oss att rösta efter vårt personliga skön.
Jag tycker det är angeläget att inte avvisa
en god om än liten delreform bara
därför att ett ännu bättre förslag kan
väckas senare.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Sörenson gav i sitt
inlägg på ett skickligt sätt uttryck för
sin principiella syn på denna fråga.
Jag skulle kunna inskränka mig till att
biträda hans yrkande men vill ändå
tillägga några ord.

Herr Schött erinrade om att den här
frågan varit före många gånger tidigare
och att motionerna alltid har avstyrkts
av första lagutskottet vars utlåtanden
vunnit riksdagens bifall. Det kan tillläggas
att anledningen har varit att frå -

gan varit föremål för utredning och
därför bort komma upp i ett större sammanhang.
Läget har varit oklart, sade
herr Sörenson. 1 den mån frågor är
föremål för utredning brukar vi gärna
vilja invänta förslagen från dem som
sysslar med frågorna, för att det på
så sätt skall komma fram bättre underlag
för besluten här i riksdagen.

Om jag skulle tillägga ytterligare några
ord, så vore det väl att reservanterna
syftar till att klippa av samhörigheten
mellan vigselförrättaren och de trolovade
på det sättet att ingen av de senare
skall behöva tillhöra samma kyrka
eller samfund som vigselförrättaren.
Huvudsaken skulle bli att minst en av
de trolovade tillhörde något kristet samfund.
Det här kan synas plausibelt,
men motionärer är ju omättliga. Vi
hörde nyss herr Wikström säga att han
tycker att det borde finnas en oinskränkt
vigselrätt för präster och pastorer.

En sådan oinskränkt rätt för prästerna
skulle kanske ändå medföra vissa
nackdelar. Ju längre vigselförrättaren
genom lagstiftningen fjärmas från de
trolovade, desto större torde risken bli
för att vigselförrättaren vägrar att förrätta
vigsel. Det är ganske inte så roligt
för de trolovade att bli ställda i den
situationen.

Vad statskyrkoprästen beträffar har
denne för närvarande vigselskyldighet
när de trolovade eller en av dem tillhör
församlingen, under förutsättning
att i varje fall en av de trolovade tillhör
statskyrkan. Denna skyldighet för
prästen att viga inom församlingen skulle
enligt reservanterna nu kompletteras
med att prästen skulle ha rätt men icke
skyldighet att viga församlingsbor, när
åtminstone en av de trolovade tillhör
något kristet samfund. Samma utökade
vigselrätt skulle även gälla för trolovade
utanför församlingen.

Även om reservanterna i skrivningen
har utmönstrat motionens krav på
svenskt medborgarskap, något som i så
fall skulle ha blivit ett alldeles nytt in -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

slag i den här lagstiftningen, så kanske
även den ordning som reservanterna
stannat för onödigtvis komplicerar det
hela. Ju fler förslag om utökad vigselrätt
som framläggs, desto allvarligare
måste det begrundas, enligt mitt sätt att
se, om inte det verkligt rationella vore
införandet av någon form av civil vigsel,
varefter de allt fler varianterna
eller den allt brokigare floran av kyrkliga
vigslar finge bli medborgarnas samvetssak,
privata angelägenhet eller hur
man vill uttrycka det. Systemet med
civil vigsel är ju inte något nytt och
revolutionerande. Det förekommer, som
vi vet, i flera kulturländer.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att gå in i någon stor principiell
diskussion i frågan om hur vigseln i
det framtida samhället skall ordnas.
Riksdagen får återkomma till den saken.

Jag vill bara framhålla att jag är fullt
medveten om att man av vissa premisser
kan dra skilda slutsatser. Jag har
i detta läge dragit en bestämd slutsats
om hur man bör agera, och jag vill bara
med stor kraft betona, att jag upplever
det så att vi står så långt framme i tiden
inför en totalreform, att frågan om
en delreform nu minskar i styrka och
kraft.

Herr talman! En huvudfråga för mig
var denna: Det kan inte vara riktigt att
medverka i en reform, som stärker
ghettomentaliteten så att säga, detta att
det är de människor som officiellt bekänner
sig såsom kristna som vi skall
reformera för, när vi vet att det i vårt
samhälle finns så många andra människor
med andra värderingar. Jag vill
medverka i en reform —■ generös, positiv
och öppen — när vi får ta hela
sammanhanget i betraktande. Denna reform
berör en så pass begränsad sektor
att jag inte kände att jag med gott
samvete kunde medverka i den. Därför
vidhåller jag mitt yrkande.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara rätta herr
Erik Svedberg, eftersom han påstod att
jag skulle ha talat för oinskränkt vigselrätt
för präster och pastorer. Det gjorde
jag verkligen inte, utan jag talade för att
präster och pastorer samt de övriga av
samhället utsedda officianter som finns
skulle ha oinskränkt vigselrätt när det
gäller svenska medborgare. Jag gjorde
det därför att jag anslöt mig till den
tanken att det systemet i framtiden är
rimligare än ett obligatoriskt civiläktenskap,
som jag upplever som något av
ett 20- eller 30-talskrav. Vi har i dag en
annan syn på samverkan mellan stat
och trossamfund än man hade då. Frågan
om riskerna för att vigselförrättare
som tillhör svenska kyrkan skall
neka att viga berörs inte alls av detta.
På den punkten föreslår vi inte någon
som helst förändring.

Herr Erik Svedberg talade om »den
brokiga floran av kyrkliga vigslar». Ja,
bakom detta krav finns ju en växlande
samkänsla och samhörighet mellan trossamfunden.
Vad man än försöker utmåla
det som, inte är detta ett uttryck
för en mera brokig flora än förut. Det
är tvärtom ett uttryck för en växande
samverkan.

Rara ett ord till herr Sörenson. Jag
tycker om det mesta som herr Sörenson
har sagt, men utmåla inte vår motion
såsom syftande till att stärka ghettomentaliteten,
när motionen i själva verket
går i annan riktning.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Wikström talade
om obegränsad vigselrätt i ett avsnitt
i mitt anförande, men det kan ju tänkas
att jag missförstod meningen i det
hela. Men i vart fall kan man väl utgå
ifrån att nästa steg, om det föreliggande
förslaget vinner gehör i riksdagen, blir
att tänka sig vigselrätten utökad till
områden utanför det kristna fältet. Det
vore i varje fall rent logiskt att utvecklingen
skulle gå i den riktningen. Förr

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

■r.9

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

skulle båda de trolovade tillhöra samma
trossamfund eller kyrka som vigselförrättaren,
men sedan genomfördes
den reformen att endast en av de trolovade
behövde tillhöra samma samfund
som prästen. Nu föreslås detta utökat
ytterligare, och man kan väl inte
säga att problemet slutgiltigt är löst i
och med att motionärerna finge detta
förslag genomfört.

När man talar om den brokiga floran
av vigslar, är det givetvis lagtexten och
bestämmelserna man tänker på. För
statskyrkoprästen exempelvis tillkommer
ju vissa saker när det gäller de
personer som bor inom församlingen,
vilket jag nämnde tidigare. Vinner detta
förslag gehör, tillämpas inte vigselskyldigheten
på denna kategori, utan statskyrkoprästen
får bara rätt att viga
kontrahenterna även om de är församlingsbor.
I lagstiftningen tillkommer
alltså saker och ting. Kanske det är
överord att tala om en brokig flora,
men det är i varje fall någonting i den
riktningen.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi behöver inte göra
problemet svårare än det är. Det erbjuder
inga svårigheter att skriva en
lagtext som är tillfredsställande på denna
punkt. Floran av samfund är densamma,
alldeles oavsett vad vi beslutar
här i dag.

Jag upprepar att detta är en fråga
där faktiskt åsikterna skär tvärs igenom
partigränserna, och det kan vara en
vink till kammaren.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det väsentliga i sammanhanget
är att tvenne sittande utredningar
söker lösa denna fråga. Vi får
utgå ifrån att det förslag som läggs
fram blir så utformat också när det
gäller lagtexten att det kan godtas av
alla kategorier i landet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Vi reservanter anser att
de pågående utredningarna inte bör få
utgöra något hinder för att beslut nu
skall fattas.

Jag tillåter mig erinra om ett uttalande
av 1958 års utredning kyrka—stat.
Utredningen har anfört: ”Några principiella
betänkligheter av mera allvarlig
art föreligger ej mot en sådan
ändring, att redan i A-läget vigselförrättare
inom annat trossamfund än
svenska kyrkan ges behörighet att viga
även då ingen av de trolovade är medlem
i samfundet.”

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Bara några få ord.

Jag brukar personligen vara litet
känslig om jag använder ord som på
ett felaktigt sätt beskriver en situation.
Jag är ledsen att jag använde ordet
ghetto. Det var inte någon ond mening
bakom detta. Får jag i korthet förklara
hur jag tänker.

Nu är situationen alltså den att en
statskyrkopräst får viga dem som är
anslutna till statskyrkan, en frikyrkopastor
dem som är anslutna till hans
samfund.

Vad motionärerna önskar är att tillhörigheten
till något av de kristna
samfunden skall vara avgörande. Man
vidgar alltså kretsen, men samtidigt är
det fråga om en viss cirkel inom vilken
man rör sig. Jag är medveten om att
det i vårt samhälle finns många människor
som har andra värderingar och
som inte är beredda till ett personligt
engagemang. Jag ville så gärna medverka
till en reform som förde in allt
i ett sammanhang.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill påminna om att
faktiskt mer än 99 procent av svenska
folket tillhör något trossamfund. Man

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Ang. behörigheten att förrätta kyrklig vigsel

kan ha olika meningar om grunden för
medlemskap i svenska kyrkan, men så
är det faktiska förhållandet.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Schött talade i sitt
senaste inlägg om utredningen kyrka—
stat. Jag vill då bara komplettera framställningen
med att påminna om att en
nyligen tillsatt utredning, familjelagssakkunniga,
också kommer att penetrera
dessa problem.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag tillät mig i mitt
första anförande nämna också den utredningen.
Jag framhöll då att vad vi
föreslår inte utgör något hinder för en
reform om obligatoriskt civiläktenskap.
Jag kan inte finna någon olägenhet i
att kammaren beslutar i enlighet med
motionärernas och reservanternas förslag.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Självfallet finns det
inget hinder härför, men den allmänna
arbetsordningen här i riksdagen innebär
dock att vi, om det sitter utredningar
som sysslar med vissa frågor,
inte brukar bryta ut detaljer utan inväntar
det slutliga arbetsresultatet för
att kunna bedöma saken i ett sammanhang.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utskottsordförandens
sista anförande gör att jag tillåter mig
en anmärkning.

Det är, herr Svedberg, bara när initiativen
kommer från olämpligt håll som
sittande utredningar utgör något hinder.
Till och med propositioner har
tillkommit fastän flera utredningar har
suttit och arbetat med samma sak. Jag
hänvisar därvidlag till frågan om motorfordonsbeskattningen
i våras. Nej, det
förhåller sig inte så som herr Svedberg
gör gällande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Nilsson talade om
skattefrågor. I första lagutskottet är vi
vana vid att bedöma frågorna på ett
sakligt sätt. Det borde herr Ferdinand
Nilsson, som i varje fall sporadiskt besöker
utskottet, veta. Hur man gör på
skatteavdelningarna känner jag inte till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är ledsen att vad
jag sade inte uppfattades av herr Svedberg.

Vad jag sade var att sittande utredningar,
oavsett vad de sysslar med, icke
utgör något hinder för beslut i frågor
när förslagen kommer från rätt håll.
Det är bara när förslagen kommer från
håll som herr Svedberg inte betraktar
som rätt håll som sittande utredningar
utgör något hinder. Jag anförde ett exempel.
Tyngdpunkten i detta exempel
låg inte däri att det gällde en skattefråga,
herr Svedberg, utan däri att det
gällde en kungl. proposition som tillkom
trots att två utredningar sysslade
med frågan. På det viset var det, herr
Svedberg!

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Vad jag sade var att vi i
första lagutskottet inte är vana att bedöma
frågorna på de grunderna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

ven varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 48.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner angående påföljden
för butikssnatterier, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om en reform av rättshjälpen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
angående en reform av rättshjälpen.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:393,
av herr Hernelius, och II: 439, av fru
Kristensson, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om tillsättandet av en parla -

Om en reform av rättshjälpen
mcntarisk utredning med uppgift att
framlägga förslag angående förbättrad
rättshjälp; samt

2) de likalydande motionerna I: 502,
av herr Ilelén m. fl., och 11:581, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
yrkats, i den del som behandlats i detta
utlåtande, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle begära förslag till lagstiftning
om ökad möjlighet till fri rättegång
i tvistemål, med syfte att tillförsäkra
medborgarna ekonomisk möjlighet
att tillvarataga sin rätt vid domstol.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner,

a) 1:393 och 11:439 samt

b) 1:502 och 11:581, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schött (m), Sörenson (fp), Hans Petersson
(fp), Dockered (ep) och Wiklund
i Stockholm (fp), fru Kristensson
(m) samt herr Polstam (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till följande motioner, nämligen

a) 1:393 och 11:439 samt

b) 1:502 och 11:581, såvitt nu vore
i fråga,

hemställa, att Kungl. Maj :t måtte tillsätta
en parlamentarisk utredning med
uppgift att framlägga förslag angående
en reform om förbättrad rättshjälp
samt, i avvaktan på en sådan reform,
förelägga riksdagen förslag till lagstiftning
om ökade möjligheter till fri rättegång
i tvistemål.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som utskottsreservant i
detta ärende ber jag att få säga några
ord. Jag utgår från att motionärer i
ärendet återfinns på talarlistan senare,
och därför kan jag fatta mig kort.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om en reform av rättshjälpen

Alla är vi utan tvekan överens om att
likhet inför lagen är en av de viktigaste
rättsprinciperna i vårt samhälle. Det
gäller emellertid att tillse att denna
princip när den förs ut i levande livet
får ett reellt innehåll. Härför fordras
främst att samma lagar gäller för alla
och tillämpas lika vem det än gäller,
men också, så långt det nu är möjligt,
att ge alla medborgare samma möjligheter
att i rättsliga frågor ta till vara
sina intressen.

Det var i detta syfte som lagen om
fri rättegång infördes år 1919 och som
sedan 1951 års rättegångskommitté arbetade
och år 1958 framlade sitt betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp
m. m. Denna utredning resulterade
inte i någon proposition. Vid
1962 års riksdag motionerades åter om
förbättrad rättshjälp. Motionerna föranledde
en ny utredning, som i början av
år 1965 framlade ett betänkande med reviderat
förslag till lag om rättegångshjälp
m. m. Trots att detta betänkande
vann remissinstansernas gillande har
det ej föranlett några förslag från justitiedepartementets
sida. Motionärer vid
årets riksdag har funnit detta anmärkningsvärt
och samtidigt erinrat om att
man i Danmark i juni i fjol fått en lag
om utvidgad rättshjälp.

I årets statsverksproposition aviserar
justitieministern en genomgripande
rättshjälpsreform. Utredningen för denna
har inletts inom justitiedepartementet.
Motionärerna anser helt naturligt
att en utredning av ett från principiell
synpunkt så väsentligt förslag som det
här gäller bör vara parlamentarisk och
föreslår därför tillsättandet av en parlamentarisk
utredning med uppgift att
framlägga förslag angående förbättrad
rättshjälp.

Utskottsmajoriteten avvisar detta förslag
och anser den interna departementsutredningen
till fyllest. Vi reservanter
kan ej acceptera detta, bl. a. därför
att utredningsarbetet avser flera väsentliga
frågor som inte alls eller endast
i begränsad utsträckning belystes i 1958

och 1965 års förslag. Hit hör den viktiga
frågan om rättshjälpsanstalternas organisation,
som på längre sikt i hög
grad måste påverka de privatpraktiserande
juristernas verksamhet.

En annan fråga av stor betydelse är
den om effektiv kostnadskontroll från
det allmännas sida i det nya systemet.
Vi reservanter förmenar att dessa frågor
har den karaktären att de redan på
utredningsstadiet bör prövas av ett organ
där företrädare för olika politiska
meningsriktningar är representerade. Vi
tillstyrker därför förslaget om en parlamentarisk
utredning.

Då man måste befara att det kommer
att dröja avsevärd tid innan förslag om
en genomgripande rättshjälpsreform
kan föreläggas riksdagen, bör emellertid
i avvaktan på en sådan reform som
ett provisorium förslag till lagstiftning
om ökade möjligheter till fri rättegång
i tvistemål föreläggas riksdagen.

Herr talman! I detta sammanhang
kan jag ej underlåta att som hastigast
beröra justitieminister Geijers uttalanden
i höstas om rättsläget här i landet.
Enligt dessa, sådana de är återgivna i
olika tidningsorgan, skulle läget här vara
rent kusligt och likhet inför lagen
finnas bara på papperet. Rika människor
som är skyldiga skulle kunna köpa
sig fria med skickliga advokaters hjälp,
medan många fattiga skulle dömas
oskyldiga o. s. v. Statsrådet Geijer har
visserligen dementerat en del av dessa
uppgifter. Kvar står emellertid det faktum
att statsrådet uppenbarligen är
starkt kritisk mot nuvarande bristfälliga
bestämmelser om rättshjälp i vårt land.
Man frågar sig då onekligen varför statsrådet
Geijer, mångårig ledamot av denna
kammare, ej tidigare framfört denna
kritik och energiskt medverkat till en
snar förbättring. För min del hoppas
jag nu att en sådan snarast kommer till
stånd, förberedd av en parlamentarisk
utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få ansluta
inig till de sakliga synpunkter herr
Schött framfört på motionerna i detla
ärende och kan i övrigt fatta mig mycket
kort.

Jag har behov av att understryka och
betona vad herr Schött anförde. Det är
verkligen angeläget att hålla vår rättskipning
på en hög nivå. Jag vill gärna
säga att jag är helt övertygad om att
alla partier här i riksdagen har samma
grundhållning. Det är en fråga om bedömningar
och värderingar hur man
skall gå till väga.

Det parti jag tillhör har en tradition
i detta avseeende. Vi har alltid sökt värna
rättssituationen i vårt land, och vi
söker fullfölja detta i motionerna I: 502
och II: 581.

Vad vi särskilt har observerat är att
det tycks vara så i vårt samhälle att det
finns betydande grupper av medborgare
som är uteslutna från möjligheten att
inför lag få en konkret situation prövad,
därför att ekonomiska skäl bildar
ett oöverstigligt hinder. Det menar vi
icke höra till ett demokratiskt samhälle
att en sådan ordning existerar. Därför
har vi förordat att här en förändring
kommer till stånd.

Det är fråga om en provisorisk reform.
Vi är alltså medvetna om att det
så småningom kommer ett förslag, som
kommer att behandla också denna fråga.
Då kommer, liksom i förra ärendet,
tidsmomentet in. I förra ärendet hade
jag klart besked från ett statsråd att en
principproposition kommer att framläggas
om ett år. Man kan alltså förutse
att det ärendet kommer till avgörande
inom en mycket kort framtid.

Då det gäller det nu aktuella ärendet
finns inga sådana besked. Det är därför
fullt rimligt att här yrka på en provisorisk
reform. Det är detta som skett i
den reservation jag har varit med om
att underteckna.

Jag vill i all enkelhet, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

bil

Om en reform av rättshjälpen

Herr ALEXANIJERSON (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
behandlingen av detla ärende i utskottet,
men eftersom det rör sig på områden
som jag har nära kontakt med
i min yrkesverksamhet, vill jag gärna
säga ett par kompletterande ord.

Det har framförts yrkanden, särskilt
från folkpartiet, men även från andra
oppositionspartier, där man starkt
tryckt på önskvärdheten av att få sådana
anordningar i fråga om rättshjälp
att medborgarna får möjlighet att tillvarata
sin rätt vid domstol oberoende
av sin egen ekonomiska situation.

Det har verkställts utredningar och
det finns förslag som har vunnit remissmyndigheternas
bevågenhet i stort sett,
som här redan nämnts. Dessa förslag
har tidigare fallit på motstånd från finansministern
av statsfinansiella skäl.
Vi har vid upprepade tillfällen skjutit
på och försökt få fram dessa reformer
till genomförande.

Det var givetvis med stor tillfredsställelse
som man hörde vår nye justitieminister
omtala att han tänkte sig genomföra
en reform i den riktningen.
När man sedan fick statsverkspropositionen
och läste de synpunkter som
framfördes där, blev naturligtvis tillfredsställelsen
något svalare. Det visar
sig att man tänker sig en ganska omfattande
omläggning av hela systemet.
På många punkter går man in på grundläggande
principer i vårt rättegångsväsende,
bl. a. i fråga om rättegångskostnadernas
fördelning mellan parterna i
en tvist. Det finns en antydning som
man kan tolka på olika sätt men som
talar om att man skulle ordna in även
de offentliga försvararna för tilltalade
i det statliga rättshjälpssystemet. Detta
är något som ganska hårt kan gripa in
i en gammal rättssäkerhetsgaranti, som
består i att den tilltalade har principiell
rätt att få den advokat han önskar till
sin försvarare. Det gamla systemet kan
knappast förenas med de antydningar
som här gjorts.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om en reform av rättshjälpen

Allt detta gör att den utredning, som
enligt ett uttalande i statsverkspropositionen
skall äga rum inom departementet,
kommer att få brottas med mycket
svåra frågor.

Man skulle naturligtvis önska att den
utredningen skedde på annat sätt än
inom departementet. Det är i viss mån
en parallell till beredningen av skattefrågorna,
som vi tidigare här i dag har
diskuterat. Skillnaden är den att här
är utlovat ett remissförfarande, och det
noteras med tacksamhet. Men själva
utredningen borde nog, som också har
framhållits i reservationen, ha gjorts
utanför departementet med inslag från
både parlamentariskt håll och från dem
som är praktiskt verksamma på detta
område. Då först tror jag att man kan
ha en förhoppning om att nå ett resultat
som kan förverkligas inom rimlig
tid.

Nu har man anledning befara att utredningen,
vilken man skjuter fram som
ett slags uppskovsanledning, kommer
att medföra ett uppskov under avsevärd
tid, och vi kommer fortfarande att vara
i samma otillfredsställande läge tills
den saken blir avklarad.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det råder väl inget tvivel
om att det nuvarande systemet med
fri rättegång och de regler som gäller
för denna innebär svåra orättvisor. Det
innebär orättvisor mot grupper som
ställs utanför den fria rättegången, tröskeleffekter
och annat. Det innebär också
orättvisor så till vida att rättegångar
kan riktas av personer som har fått fri
rättegång mot dem som ställts utanför
möjlighet till fri rättegång.

Att rättegångskostnaderna oupphörligen
skjuter i höjden försvårar naturligtvis
situationen och skärper olägenheterna.

Nu skall det emellertid bli annat av!
Tisdagen den 6 januari innehöll tidningen
Expressen en presentation av

en ny socialreform, en intervju med
justitieminister Lennart Geijer, som i
artikeln presenterades som idégivare
och pådrivare.

Det är möjligt att vår nuvarande justitieminister
är en idégivare och pådrivare
i detta sammanhang, men det
betyget kan då sannerligen inte ges åt
hans företrädare. I tjugofem år har socialdemokraterna
innehaft justitieministerposten
i detta land, och det har
praktiskt taget inte skett någonting på
detta betydelsefulla område. Det är beklagligt.
Oppositionen har flera gånger
— jag vill gärna tillägga att det ofta har
skett som nyss nämndes i andra kammaren,
med benäget biträdande av herr
Martinsson — sökt att i sin tur verka
som pådrivare.

Vi hälsar initiativet välkommet och
hoppas att det måste ge ett snart resultat
så att dessa orättvisor avlägsnas.

Emellertid går herr Geijers reformtankar
utöver en omorganisation av den
fria rättegången. Han vill organisera ett
nytt system för rättegångshjälp över huvud
taget, och han vill även införa
utomprocessuell rättshjälp. Det kan ligga
mycket i detta. För att den store reformatorn
skall få framstå i sin rätta
glans vill jag tillägga att i Danmark genomförde
man detta vid årsskiftet efter
ett förslag under förra året från den
konservative justitieministern Thestrup.

Men herr Geijer tangerar så mycket
i sin skiss för en reform att det finns
anledning att understryka reservationens
önskemål om en utredning utanför
departementets väggar, över huvud
taget är det väl ett oskick att så många
utredningar numera försiggår inom
kanslihusets slutna gemak och att parlamentarikerna
ställs utanför. Jag kan
i den delen, liksom i det allra mesta, instämma
i vad herr Alexanderson nyss
sade från denna plats.

Det finns många hänsyn att ta i detta
sammanhang, bl. a. vikten av att vi behåller
en oberoende och fri advokatkår.
Det finns även andra hänsyn som jag
inte här skall specificera.

Onsdagen den 25 februari 1070

Nr 8

Alltså: Jag vill lyckönska herr Lennart
Geijer till att arbetet kominer i
gång. Jag skulle för min del gärna vilja
se att arbetet förlädes utanför departementet.
Det skulle säkert kunna ske
utan någon större tidsutdräkt. Jag vill
också säga att om det nu blir en reform
är det sannerligen inte en dag för
tidigt. På den punkten har socialdemokratin
ett stort ansvar för underlåtenheter
under gångna decennier.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som flera talare här har
erinrat om har frågan om ett förbättrat
ekonomiskt stöd till den enskilde när
denne har att söka eller försvara sin
rätt vid domstol varit aktuell i åtskilliga
år. Redan år 1958 förelåg, som herr
Schött erinrade om, ett utredningsförslag
om reformerad rättegångshjälp, som
skulle ersätta gällande lag på området.
Tankegångarna där ansågs ej kunna
ligga till grund för en lagstiftning,
varför en ny kommitté tillsattes för att
utarbeta ett reviderat förslag. Det förslaget
kom emellertid ej att avvika så
mycket från det tidigare, bortsett från
att de utgående ersättningarna skulle
värdesäkras.

Även frågan om rättshjälp i förvaltningsmål
har under många år varit
föremål för riksdagens intresse. Visserligen
har det erinrats om att när det
gäller ärenden på förvaltningsplanet
blir det oftast endast fråga om att skriva
inlagor till myndigheterna. Men även
i dessa fall kan det bli nödvändigt för
den enskilde att söka sakkunnig hjälp,
vilket ofta är förenat med betydande
kostnader. Den för två år sedan tillsatta
utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
har att söka åstadkomma
förslag på det området.

Ganska mycket sakmaterial är alltså
samlat i frågan, dels genom avslutade
utredningar och dels av den sistnämnda
kommittén, vars arbete fortfarande
pågår.

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 8

(>.r>

Om en reform av rättshjälpen

Det är därför att hälsa med synnerlig
tillfredsställelse när justitieministern
i statsverkspropositionen aviserar en
genomgripande, samordnad reform om
rättshjälp, som berör såväl mål eller
ärenden vid domstol och administrativ
myndighet som i utomprocessuella sammanhang.
De ytterligare bearbetningar
av materialet som erfordras har redan
inletts i departementet, och samråd skall
även ske med den pågående utredningen
om rättshjälp i förvaltningsärenden.

Utskottet vill inte förneka att vad som
föreslås i motionerna I: 502 och II: 581
och som herr Sörenson här talade för
är beaktansvärt, nämligen att en reform
bör sikta till att även personer i de
ekonomiska mellanskikten skall kunna
få rättshjälp. Men utskottet anser samtidigt
att det inte kan vara försvarbart
att under en begränsad tid införa
ett nytt system för den fria rättegången,
vilket säkerligen även skulle kunna fördröja
den samlade reform som första
lagutskottet och riksdagen varit positiva
till vid många tillfällen.

Det är väl även allmänt sett riktiga
synpunkter som framföres i motionerna
1:393 och 11:439, att när principiellt
betydelsefulla ting blir föremål
för utredning, så bör parlamentariker
få vara med. I det här fallet kan utskottet
dock inte bortse ifrån att tvenne
utredningar med parlamentariskt inslag
redan samlat mycket material och att
en sittande kommitté belyser problematiken
med förvaltningsärendena. Utskottets
majoritet har bedömt det hela så
att den expertis inom departementet
som håller på med detta bör få fortsätta
sitt arbete efter de linjer som dras
upp i statsverkspropositionen. Det är
väl endast på det sättet som denna segslitna
fråga kan bringas till en av alla
parter önskad lösning inom en nära
framtid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

Om en reform av rättshjälpen

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Man noterar naturligtvis
med tillfredsställelse från departementets
sida det positiva intresse som
från olika håll visas för en reform på
detta område. Jag hoppas att det skall
bidra till att en reform så småningom
skall kunna föras i hamn under stor
enighet, eftersom man delar den uppfattning
som kommit till uttryck i statsverkspropositionen
om det önskvärda i
att snarast skapa möjligheter också för
mellangrupperna att rättsligt sett kunna
tillvarata sina intressen.

Emellertid ställer jag mig kanske litet
frågande till de konklusioner som
har kommit fram i motionerna och i
reservationen. I det ena fallet föreslår
man tillsättande av en parlamentarisk
utredning och i det andra fallet en provisorisk
lagstiftning. Nu är det som vi
alla vet så i det här landet att parlamentariska
utredningar skyndar långsamt.
Det sammanhänger med det system
vi har, och det är kanske inte
någonting som man i och för sig bör
klanka på. Men när det nu gäller en
fråga, som har blivit stött och blött i
två utredningar med parlamentarisk
sammansättning, har man redan en god
grund att bygga på. Om man siktar till
att på basis av det tidigare utredningsmaterialet
och de på vissa områden
nya synpunkter som kommit fram kunna
framlägga ett förslag för riksdagen
så fort som möjligt, är det enligt vårt
bedömande en departementsutredning
som snabbast leder till målet.

Jag vill nämna att den arbetsgrupp
som tillsatts inom departementet sedan
en tid tillbaka är i fullt arbete. Vi har
försökt att försäkra oss om inte bara
kvalificerade personer inom departementet,
utan vi har också till arbetsgruppen
knutit representanter för sådana
områden som blir berörda av
denna reform. Detta kanske har betydelse
för de reservanter som tagit sikte
på att direktiven i statsverkspropositionen
i viss utsträckning går längre än
de tidigare utredningarna. Därför vill

jag lämna den upplysningen att till arbetsgruppen
är knutna dels en representant
för rättshjälpsadvokaterna, dels
en representant för Sveriges Advokatsamfund.
Vi har hemställt hos Advokatsamfundet
att förbundet skulle föreslå
en representant, vilket man också gjort.
Det kommer alltså att finnas goda möjligheter
att få en belysning av advokatsidans
synpunkter på problematiken. Vi
har också till arbetsgruppen fört samman
den redan tillsatta utredningen om
rättshjälpen i förvaltningsärenden.

Vi har gått denna väg just för att vi
så snart som möjligt skulle kunna komma
till ett resultat. Efter de förhandsrapporter
jag har fått från arbetsgruppen
är det min förhoppning att det skall
komma fram en departementspromemoria
i så god tid att den kan remissbehandlas
i rimlig tid och utgöra underlag
för ett förslag till 1971 års riksdag.

Av detta framgår väl klart att vare
sig man går vägen över en parlamentarisk
utredning eller nu gör en provisorisk
lagstiftning och därefter om ett
år lägger fram ett definitivt förslag så
når man ingen lösning som snabbare
kan föra fram till målet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Statsrådet Geijer uttalade
sin glädje över att vad han föreslagit
i statsverkspropositionen mottagits
positivt. Hur hade statsrådet kunnat
tänka sig något annat, när oppositionen
länge tryckt på att det snarast
möjligt måste komma till stånd förbättringar
i den viktiga rättshjälpsfrågan?

Naturligtvis var det av värde att höra
att den departementsutredning som
statsrådet nämnde förstärkts med vissa
experter och representanter för olika
organ, som här kommer att beröras. Det
innebär givetvis en avsevärd förbättring,
men det kan trots allt inte uppväga
värdet av att man redan från början
i detta utredningsarbete hade haft
med också parlamentariker. Det är

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Interpellation om upprustning av järnvägen Malung—Särna som beredskapsarbete

och om lokaliseringsstöd för virkesterminal, m. m.

emellertid glädjande att höra att förslag
väntas kunna framläggas i så god
tid att detta ärende kan behandlas av
nästa års riksdag.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Det var utomordentligt
bra att justitieministern tog till orda så
att vi fick reda på den utvidgning av
arbetsgruppen som ägt rum. Det är en
form av insyn i kanslihuset som inte
är så vanlig. Det kanske också är en
form av arbete inom kanslihuset som
inte heller är den vanliga. Det är bra
att denna utvidgning har skett, och vi
är glada att vi blivit underrättade på
detta stadium.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 78, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 29 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

79, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i allmänna val; och

nr 80, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation om upprustning av järnvägen
Malung—Särna som beredskapsarbete
och om lokaliseringsstöd för virkesterminal,
m. m.

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I orter av typisk glesbygdskaraktär
är skogsbruket en vä -

Onsdagen den 25 februari 1970

68 Nr 8

Interpellation om upprustning av järnvägen Malung—Särna som beredskapsarbete
och om lokaliseringsstöd för virkesterminal, m. m.

sentlig basnäring. Även om mekaniseringen
inom denna näring inneburit en
stark minskning av antalet arbetstillfällen
står inte mycket annat till buds
i många av dessa bygder. Det är därför
ur lokaliseringssynpunkt angeläget att
utnyttja denna basnäring så effektivt
som möjligt.

Särna och Idre kommuner i norra
Dalarna är sådana typiska glesbygdskommuner
där småjordbruket kombinerat
med skogsarbeten varit den huvudsakliga
sysselsättningen för bygdens
befolkning.

Den nedläggning av flottningen i Dalälvarna,
som kommer att ske, innebär
förändrade ekonomiska förhållanden
för skogsbruket, vilket i särskild grad
gäller flottledernas mest avlägsna områden,
Särna och Idre. För dessa områden
kommer de höjda transportkostnaderna
att drabba hårdast. Lägges därtill
att det är fråga om skogrika områden
och att denna skogstillgång i arbetsskapande
syfte bör tillvaratagas väl,
framstår det som angeläget att transportförhållandena
göres så effektiva
som möjligt.

Fn till järnvägsnätet anknuten virkesterminal
i Särna skulle avsevärt kunna
förbättra transportsituationen. Enligt
föreliggande planering skall virkestransporterna
annars ske på landsväg
till planerade terminaler i Malungsfors
eller Mora—Orsaområdet. ökningen av
transportkostnaderna härigenom kan i
många fall innebära att kostnaderna
för tillvaratagandet av skogen överstiger
värdet, med följd att de s. k. 0-områdena
ökar i omfattning, och resultatet
blir minskade arbetstillfällen.

Enligt beräkningar utförda av skoglig
expertis ger Särna—Idreområdet en
årlig tillväxt av massaved — timret oberäknat
— av ca 225 000 m3 sk. Av denna
tillväxt avverkades år 1968 ca 95 000
m3 sk., av vilken kvantitet ca 30 000 avverkades
av bolagen på egen mark.
Med en beräknad totalvikt av ca 80 000

ton skulle för denna transport atgå
6 200 järnvägsvagnar per år, eller 21
vagnar dagligen under 300 dagar. Då
den under år 1968 avverkade kvantiteten
massaved inte ens utgör halva den
beräknade tillväxten, och dessutom timmersortimenten
tillkommer, framstår
transportfrågan som väsentlig. Här bör
även beaktas de svårigheter för landsvägstrafiken
en tung trafik av denna
omfattning kommer att innebära. Även
om den nu låga vägstandarden skulle
avsevärt förbättras, kommer det stora
antalet av långa och tunga fordon tillsammans
med tidvis stor turisttrafik
att skapa trafikproblem med risker för
olyckshändelser.

En virkesterminal i Särna skulle otvivelaktigt
ur sysselsättningssynpunkt
vara ett värdefullt lokaliseringsobjekt
i den glesbygd som Särna—Idreområdet
utgör.

I 1968 års lokaliseringsutrednings
delbetänkande SOU 1969: 49 föreslås utvidgade
stödmöjligheter. Bland annat
föreslås att stöd skall kunna utgå till
industriliknande verksamhet och till industriserviceföretag
samt även kunna
omfatta del av erforderligt rörelsekapital.

Med stöd av det ovan anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor: Finnes

möjlighet att som beredskapsarbete
företa erforderlig upprustning
av bandelen Malung—Särna och anläggandet
av en virkesterminal i Särna?

Kan en virkesterminal betraktas som
ett sådant industriserviceföretag som
avses för erhållande av lokaliseringsstöd
och kan sådant stöd väntas komma
att utgå?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 25 februari 1970

Nr 8

Interpellation om upprustning av järnvägen
Malung—Särna och om virkesterniinal
i Särna

Ordet gavs ånyo till herr NILSSON,
NILS, (ep), som yttrade:

Herr talman! I orter av typisk glesbygdskaraktär
är skogsbruket en väsentlig
basnäring. Även om mekaniseringen
inom denna näring inneburit en
stark minskning av antalet arbetstillfällen
slår inte mycket annat till buds
i många av dessa bygder. Det är därför
ur lokaliseringssynpunkt angeläget att
utnyttja denna basnäring så effektivt
som möjligt.

Särna och Idre kommuner i norra
Dalarna är sådana typiska glesbygdskommuner,
där småjordbruket kombinerat
med skogsarbeten varit den huvudsakliga
sysselsättningen för bygdens
befolkning.

Den nedläggning av flottningen i Dalälvarna
som kommer att ske innebär
förändrade ekonomiska förhållanden
för skogsbruket, vilket i särskild grad
gäller flottledernas mest avlägsna områden,
Särna och Idre. För dessa områden
kommer de höjda transportkostnaderna
att drabba hårdast. Lägges därtill
att det är fråga om skogrika områden
och att denna skogstillgång i arbetsskapande
syfte bör tillvaratagas väl,
framstår det som angeläget att transportförhållandena
göres så effektiva som
möjligt.

En till järnvägsnätet anknuten virkesterminal
i Särna skulle avsevärt kunna
förbättra transportsituationen. Enligt
föreliggande planering skall virkestransporterna
annars ske på landsväg
till planerade terminaler i Malungsfors
eller Mora-Orsaområdet. Ökningen av
transportkostnaderna härigenom kan i
många fall innebära att kostnaderna för
tillvaratagandet av skogen överstiger
värdet, med följd att de s. k. 0-områdena
ökar i omfattning, och resultatet blir
minskade arbetstillfällen.

Enligt beräkningar utförda av skoglig
expertis ger Särna-Idreområdet en
årlig tillväxt av massaved — timret obe -

räknat — av ca 225 000 m3 sk. Av denna
tillväxt avverkades år 1968 ca 95 000 in3
sk. av vilken kvantitet ca 30 000 avverkades
av bolagen på egen mark. Med en
beräknad totalvikt av ca 80 000 ton
skulle för denna transport åtgå G 200
järnvägsvagnar per år, eller 21 vagnar
dagligen under 300 dagar. Då den under
år 1968 avverkade kvantiteten massaved
inte ens utgör halva den beräknade
tillväxten och dessutom timmersortimenten
tillkommer framstår transportfrågan
som väsentlig. Här bör även
beaktas de svårigheter för landsvägstrafiken
eu tung trafik av denna omfattning
kommer att innebära. Även om den
nu låga vägstandarden skulle avsevärt
förbättras, kommer det stora antalet av
långa och tunga fordon tillsammans
med tidvis stor turisttrafik att skapa
trafikproblem med risker för olyckshändelser.

En virkesterminal i Särna skulle
otvivelaktigt ur sysselsättningssynpunkt
vara ett värdefullt lokaliseringsobjekt
i den glesbygd som Särna-Idreområdet
utgör.

I 1968 års lokaliseringsutrednings delbetänkande
SOU 1969: 49 föreslås utvidgade
stödmöjligheter. Bland annat föreslås
att stöd skall kunna utgå till industriliknande
verksamhet och till industriserviceföretag
samt även kunna omfatta
del av erforderligt rörelsekapital.

Den övre länsdelens fjällvärld utgör
en tillgång som ur turistsynpunkt bör
väl tillvaratagas, då även denna kan ge
välbehövliga arbetstillfällen, men härför
krävs goda kommunikationsförhållanden.

För virkesterminalen är dock en viss
upprustning av bandelen Malung—Särna
erforderlig, en kostnad som dock avsevärt
torde understiga vad landsvägstransporterna
skulle komma att innebära
ur vägkostnadssynpunkt.

Kopparbergs län som helhet är i stort
behov av all den sysselsättningsstimulans
som går att få, även i form av beredskapsarbeten.
En upprustning av
bandelen Malung—Särna samt en virkesterminal
i Särna skulle vara en sti -

Nr 8

Onsdagen den 25 februari 1970

mulans för såväl Särna och Idre som
för Lima och Transtrands kommuner.

Med stöd av vad som i interpellationen
anförts hemställes om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att -—- under
de möjligheter som kan vara tillfinnandes
— erforderlig upprustning av
bandelen Malung—Särna kommer till
stånd och en virkesterminal anläggs i
Särna?

Även denna hemställan bifölls.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fröken
Stenberg (m) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: ”Är
Herr Statsrådet beredd att med hänsyn
till turistnäringens exportfrämjande
betydelse låta Svenska turisttrafikförbundet
bli representerat i exportfrämjandeutredningen?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.20.

In fidem

K.-G. Lindelöiv

/Solveig Gemert

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Torsdagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 4—den 6 mars
1970 för deltagande i sammanträde med
Europarådets permanenta kommitté
in. in.

Stockholm den 25 februari 1970

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. skyddet för privatperson mot
avlyssning

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Richardsons (fp)
fråga angående skyddet för privatperson
mot avlyssning, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 18
februari, och anförde:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig om jag avser att vidta snara
åtgärder för att skapa garantier mot
den kränkning av enskild persons integritet
som kan bli följden av en omfattande
försäljning av s. k. avlyssningsapparater.

Integritetsskyddskommittén beräknas
under våren 1970 avlämna ett delbetänkande
angående avlyssningsapparater
och med dem jämställda tekniska
apparater. Betänkandet torde komma
att innehålla förslag till lagstiftning
med syfte att hindra otillbörlig använd -

ning av sådana apparater. Jag är inställd
på att, sedan kommittéförslaget
har remissbeliandlats, snarast lägga
fram förslag om erforderliga åtgärder.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på min enkla
fråga. Den var närmast föranledd av
ett studium av två helt skilda sorters
litteratur, dels en nyutkommen bok om
spionelektronik, författad av Lars-Olof
Lennermalm, dels riksdagstrycket. Den
förra visar att utvecklingen på vissa
områden formligen rusar framåt och
den senare att det på andra områden
kan gå ganska långsamt.

I skriften om spionelektronik får
man en verkligt kuslig bild av vilka
tekniska möjligheter till bl. a. tjuvavlyssning
i hem och på arbetsplatser
som numera finns och det ogenerade
sätt på vilket marknadsföringen av dessa
produkter sker. ”Ha kul! Spionera
på grannarna”, uppmanar exempelvis
en amerikansk firma. En annan lockar
med följande uppbyggliga anbud: ”Bli
spion! Korrespondenskurs i telefonavlyssning,
preparering av rum, användning
av fjärrmikrofoner, inspelningsteknik,
mikrofotografering och osynlig
fotografering.”

Denna hantering har uppenbarligen
fått en rent skrämmande omfattning i
USA. Tjuvlyssningsapparater har blivit
något av statussymboler, förklarar författaren,
och fortsätter: ”Det är inte
bara barn och ungdom som leker med
dem. Det finns exempel på amerikaner
som, inspirerade av spionfilmer, dagspress
och talrika exempels makt, har
låtit installera tjuvlyssningsdon för flera
tusental dollar i sina villor, främst
då i gästrummen! Ingen går längre sä -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Om tillsättande av begärd utredning angående mindre och medelstora företag

ker för obehörig avlyssning. Det är
inne att tjuvlyssna.”

I Sverige finns ett 30-tal firmor, huvudsakligen
postorderfirmor, som saluför
elektroniskt spionmaterial, ofta till
förbluffande låga priser.

Studiet av riksdagstrycket visar tyvärr
att utvecklingen på de områden
som man finner angelägna inte alla
gånger precis rusar framåt. Integritetsskyddskommittén,
som statsrådet Geijer
hänvisade till i sitt svar, tillsattes
i maj 1966 och skulle enligt direktiven
bedriva sitt arbete skyndsamt. Vad som
skall avses med skyndsamt kan det
självfallet råda delade meningar om,
och jag skall inte fästa alltför stor vikt
vid detta relativa uttryck. Jag vill dock
konstatera att utredningen nu har arbetat
i närmare fyra år. Däremot finner
jag den information som vid olika
tillfällen har lämnats riksdagen om utredningens
arbete högst anmärkningsvärd.
Förra statsrådet Kling förklarade
i ett svar på en enkel fråga i maj 1968
att han räknade med att ett delbetänkande
skulle lämnas samma år, alltså
1968. Han hoppades dessutom att slutbetänkandet
skulle avlämnas innan 1969
års vårriksdag avslutades. Något delbetänkande
kom dock inte under 1968
och än mindre något slutbetänkande
förra året.

Av riksdagsberättelsen 1969 framgår
att kommittén avsåg att under våren
1969 avge ett delbetänkande rörande
avlyssningsapparaterna. Ännu har
dock, som vi vet, ingenting synts till.
I årets riksdagsberättelse finns exakt
samma formulering som förra året med
undantag av att året 1969 bytts ut mot
1970. Vad skall man egentligen tro om
alla dessa uppgifter, herr statsråd?
Statsrådet Geijer har nu bekräftat uppgiften
i den senaste riksdagsberättelsen,
och jag hoppas verkligen att det
utlovade delbetänkandet avlämnas under
våren.

Jag skall inte, herr talman, falla för
frestelsen att måla upp några drastiska
skräckvisioner av framtiden. Jag vill

bara erinra om att tiden går snabbt.
När George Orwell skrev sin bok
”1984” var det 35 år kvar till den tidpunkten
— det är nu bara 14.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om tillsättande av begärd utredning
angående mindre och medelstora
företag

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
(ep) fråga om tillsättande av begärd
utredning angående mindre och
medelstora företag, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 18 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat när jag avser att tillsätta den utredning
angående mindre och medelstora
företag om vilken riksdagen anhållit
i skrivelse nr 111 år 1969.

Jag delar helt den mening som utskottet
och riksdagen uttalat om behovet
av en kartläggande och sammanfattande
utredningsverksamhet rörande
de mindre och medelstora företagen.
Fn sådan är nödvändig som underlag
för erforderliga service- och stödåtgärder
på detta område.

Det kan ifrågasättas om en utredning
av engångskaraktär kan ge tillräckligt
underlag för behövliga åtgärder inom
detta område. Vad som i första hand
synes angeläget är att kartlägga och
samordna den utredningsverksamhet
som nu pågår på skilda håll. I vilka
former detta skall ske övervägs för närvarande
inom industridepartementet.

Vid övervägandena om utredningsverksamhetens
utformning tas självfallet
hänsyn till behovet av samarbete
mellan offentliga myndigheter och närmast
berörda organisationer. Jag räknar
med att resultatet av dessa överväganden
skall kunna presenteras inom
den närmaste tiden.

Torsdagen den 26 februari 1970

Nr 8

Om tillsättande av begärd utredning

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret som verkar
positivt. Det bar snart gått ett år sedan
riksdagen beslöt föreslå Kungl. Maj:t
att tillsätta en sådan utredning, och vi
väntar kanske litet otåligt på att den
skall tillsättas.

Jag vill särskilt understryka och notera
med tacksamhet industriministerns
uttalande att han delar den mening
som utskottet och riksdagen anfört och
anser det angeläget att en sådan utredning
kommer till stånd. Jag tror att det
är ännu mer angeläget nu än tidigare
med en sammanfattande utredningsverksamhet
på detta område.

Vi kan lägga både kortsiktiga och
långsiktiga synpunkter på denna fråga.
Om man ser småföretagsamhetens och
den medelstora företagsamhetens problem
på kort sikt är det kanske främst
kredit- och räntesituationen som är
synnerligen besvärlig. Den berör av
naturliga skäl särskilt mindre och medelstor
företagsamhet eftersom denna
arbetar med lägre självfinansieringsgrad
och lägre kreditvärdighet, så att
de få krediter som ges oftast går de
mindre företagen förbi.

I senaste numret av tidningen Arbetsgivaren
anges att antalet konkurser
inom mindre och medelstora företag
har ökat med ungefär 10 procent under
1969 jämfört med 1968. Det är ju
en ganska oroande utveckling, särskilt
med hänsyn till att vi samtidigt har
haft en högkonjunktur.

Det finns andra problem. Jag är från
Norrland, och trots att vi har högkonjunktur
i landet för övrigt har vi fortfarande
en mycket ojämn sysselsättning
inom den mindre och medelstora
företagsamheten. Vi har en hårdnande
konkurrens, inte minst från grannländerna.
Den strejkvåg som nu går över
landet förbättrar inte de mindre företagens
situation, man är tydligen på
väg ifrån den jämlikhetstanke man tidigare
har strävat efter. Här är det de
mest lönsamma företagen som ger kraf -

angående mindre och medelstora företag
tiga lönehöjningar, vilket kommer att
medföra besvärliga konsekvenser för
den mindre och medelstora företagsamheten,
där lönsamheten inte är lika
stor. I övrigt är det strukturomvandlingen,
som sätter de mindre företagen
på särskilt stora prov. Industriministern
har själv noterat dessa problem i
statsverkspropositionen, och jag finner
inte anledning att här upprepa dem.
Jag vill bara understryka att dessa företag
drabbas av problem i samband
med strukturomvandlingen.

Det råder också en viss osäkerhet inför
framtiden, inte minst inför den roll
som småföretagsamheten kommer att
spela i det framtida samhället. Det hävdas
ofta att små företag inte är rationella
utan att de bör slås ut. Skall vi
falla undan för sådana tankegångar, eller
skall vi se till de många betydelsefulla
uppgifter som småföretagsamheten
ändå har i vårt samhälle och försöka
hindra en sådan onyanserad utslagning?
Avgörande här är den politik
regeringen avser att föra gentemot denna
del av näringslivet. Industriministern
har — vilket jag noterat med intresse
— gång efter annan understrukit
småföretagens betydelse, och jag
hoppas att han vidhåller denna uppfattning
i fortsättningen och att han
också i handling kommer att visa detta;
att det alltså inte bara blir löften utan
också konkreta åtgärder.

När förslaget om en sådan här utredning
i fjol var uppe till behandling inom
bankoutskottet — bankoutskottets
uti. nr 10/1969 — diskuterade man olika
former för en utredning. Man nämnde
som en tänkbar väg att näringspolitiska
rådet, som då var ett år gammalt,
skulle kunna ta sig an dessa uppgifter.
Det sägs inte i svaret, men det kanske
ligger inom svarets ram att en sådan
lösning kunde vara möjlig. Jag tror
emellertid att det skulle vara en olämplig
lösning på detta utredningskomplex.
Småföretagsamheten är ju inte representerad
i näringspolitiska rådet. Inom
parentes vill jag säga att småföre -

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Om tillsättande av begärd utredning angående mindre och medelstora företa;

tagsamheten gärna skulle vilja bli representerad
i rådet, ty där förekommer
ett viktigt samråd som småföretagarna
är angelägna om att få ta del i.
Jag tror dock att det vore bättre med
en parlamentarisk utredning, i vilken
givetvis experter på området skulle ingå.
En sådan utredning skulle då göra
den kartläggning som man behöver.
Statsrådet talar om en engångsutredning.
Om man gör en engångskartläggning,
kan sedan arbetet följas upp av
ett organ som t. ex. näringspolitiska
rådet, om det finge en mer småföretagsvänlig
sammansättning. Det skulle vara
intressant att få höra om statsrådet har
några synpunkter på detta problem.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Johan Olsson och jag behöver övertyga
varandra om den roll som de mindre
och medelstora företagen spelar i
svensk ekonomi. Jag har haft möjlighet
att uttrycka mina synpunkter vid
många andra tillfällen och behöver inte
upprepa dem här. Herr Johan Olssons
synpunkter är också väl kända.

Det har alltid varit fel att ställa frågan
om vår industriella utveckling så
som om det gällde ett val mellan stora
och små företag. Varje analys av den
industriella utvecklingen i vårt land
och i andra länder visar att de stora
företagen är beroende av de mindre
företagen liksom de mindre företagen
också för sin utveckling är beroende
av de större. Men detta hindrar naturligtvis
inte att de mindre företagen har
vissa speciella problem, som de större
saknar. Det är också den självklara anledningen
till att de mindre företagens
problem särskilt har aktualiserats i
statsmakternas politik. Jag skall inte
gå in på detta i detalj, ty det skulle föra
alldeles för långt.

Låt mig bara säga att jag inte anser
att vi i denna diskussion bör dra in
utvecklingen under den senaste tiden
på den svenska arbetsmarknaden. Det

är självklart att de mindre företagen
utsättes för en kostnadspress genom en
stigande lönenivå i det här landet. Men
det är en utveckling som vi icke alls
behöver sätta samman med utvecklingen
under de senaste månaderna, utan
den utvecklingen har pågått under
ganska lång tid och är också i framtiden
oundviklig. Politiken måste vara
inriktad på att de mindre företagen
skall bli så konkurrenskraftiga att deras
lönebetalningsförmåga kan hävdas
gentemot de större företagens, och jag
ser, som sagt, ingen generell anledning
alls till att så inte skulle bli fallet i
framtiden.

Herr Johan Olsson har naturligtvis
alldeles rätt i att den hårda kreditpolitiken
skapar speciella problem för företagandet
över huvud taget och inte
minst för de mindre och medelstora
företagen. Därför är det ju angeläget
att den skärpning av finanspolitiken
som årets budget innebär också kan
genomföras, och jag utgår ifrån att herr
Johan Olsson med sitt intresse för de
mindre företagen kommer att lämna
sitt bidrag till att en skärpning av finanspolitiken
också får hans och hans
grupps stöd här i kammaren.

Låt mig sedan om själva utredningsfrågan
framhålla att det är lätt att säga
att det är ett år sedan riksdagen skrev
och att utredningen ännu inte har tillsatts.
Detta uppehåll i utåt redovisad
verksamhet betyder ju inte att vi under
denna period har varit passiva när det
gällt utredningsverksamhet angående
mindre och medelstora företag. Dessa
företags problem spelar en mycket stor
roll i hela vår lokaliseringsdebatt och
i den diskussion vi för om utformningen
av vad jag vill kalla de regionalpolitiska
medlen, som kommer att redovisas
för riksdagen inom kort.

Jag vet inte om herr Olsson har sett
en studie, initierad av industridepartementet
och genomförd i samarbete mellan
Skellefteå stad och Umeå universitet,
som just handlar om de mindre och
medelstora företagens alldeles speciella

Torsdagen den 2G februari 1970

Nr 8

Om tillsättande av begärd utredning
”service- och kontaktproblem”. Det är
en offentlig studie, och jag hoppas att
herr Olsson har tagit eller kommer att
ta del av den. Studien är nämligen viklig
för att belysa på vilka områden de
mindre företagen upplever alldeles speciella
problem. Vi kommer att beakta
resultatet av den studien i de förslag
i fråga om regionalpolitiken som vi
skall framlägga för vårriksdagen. Till
en del ämnar vi också utgå från den
studien vid den närmare utformningen
av den fortsatta utredningsverksamheten
rörande de mindre och medelstora
företagen.

Det normala sättet när vi får en skrivelse
från riksdagen är att vi skriver
direktiv, gärna omfattande sådana, och
så tillsätter vi en kunglig kommitté.
Därefter är frågan förd åt sidan i tre
eller fyra år eller kanske mera, och sedan
kommer ett betänkande neddimpande.
I bästa fall blir det en proposition.
Jag tror att detta är ett mindre
konstruktivt sätt att angripa de problem
det här gäller. Jag skall i dag inte
gå närmare in på detaljerna, ty dem
får jag tillfälle att redovisa när vi blivit
färdiga med detta, men det måste
vara mycket bättre att finna former
för att på ett mera kontinuerligt sätt
följa upp de mindre företagens problem,
självfallet i mycket nära samarbete
med företagen själva.

Det är i första hand fråga om att
samla och överblicka den rätt spridda
utredningsverksamhet som pågår och
att som ett resultat av den kartläggningen
samordna den verksamhet som
blir följden av att samtliga intressenter
får tillfälle att samverka. Vidare gäller
det naturligtvis att upptäcka de luckor
som kan finnas i utredningsverksamheten
och direkt prioritera de bortglömda
eller försummade områdena.
Det krävs sålunda en mera kontinuerlig
utredningsverksamhet, som möjliggör
att vi successivt kan följa utvecklingen
och som ger underlag för de åtgärder
som blir nödvändiga.

Det är den allmänna attityd som jag

angående mindre och medelstora företas;
har intagit till utredningsverksamheten
i det här fallet, och det är helt analogt
med hur vi vill angripa olika branschproblem
som dyker upp. Jag tror att
det är viktigt att vi undviker att låsa
oss i den gamla utredningsformen. Vi
bör i stället betrakta utredningar som
instrument för att kontinuerligt ange
riktlinjer och föreslå åtgärder i politiken,
allteftersom behoven uppstår.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Ilerr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för dessa kompletterande
synpunkter. Mitt uttalande om strejkvågen
skall bara tas som ett konstaterande
att den kommer som en ny svårighet
för de mindre och medelstora
företagen i en redan tidigare hårt pressad
situation. Det är ingen tvekan om
att den lönerörelse, som nu är igångsatt
och som fackföreningsrörelsen delvis
förlorat greppet över, är verkligt
oroande. Men jag hoppas att vi skall få
emotse en lugnare och mera sansad
utveckling på detta område.

Jag vill givetvis gärna också medverka
till en sådan finanspolitik att det
blir större utrymme för kreditgivning
till näringslivet. Jag ifrågasätter också
om man inte skall kunna finna vägar
att här också åstadkomma en något
gynnsammare räntenivå. Jag vet att
andra problem kommer in i bilden,
men det vore mycket angeläget att man
prövade avskärmningsåtgärder för att
i någon mån kunna isolera sig från inverkan
av det höga ränteläget på Europamarknaden.
Det finns länder som i
det stycket har lyckats bättre än vi.

Beträffande den centrala frågan om
hur man skall utreda sådana här spörsmål
är jag givetvis också av den uppfattningen
att man inte skall bara tillsätta
en utredning och att ärendet därmed
skall vara borta ur debatten tre
fyra år. Det är en alldeles felaktig väg.
Det är väl heller ingenting som säger
att en parlamentarisk utredning skall

Nr 8

Torsdagen den 26 februari 1970

Meddelande ang. enkla frågor
tillämpa ett sådant arbetssätt. Om man
skall kartlägga de här frågorna måste
det kunna gå lika bra även om det finns
parlamentariker med i utredningen.
Jag tror man kan modernisera även
utredningsarbetet på detta område så
att man uppnår större effektivitet, men
jag tror också att det är av stort värde
om man kan få parlamentariker med
i detta utredningsarbete, som steg för
steg för in de praktiska och politiska
synpunkterna i utredningen, men gärna
också sådan expertis som gör att
utredningen kan arbeta snabbt och inte
på samma sätt som vi fått se många
utredningar arbeta tidigare.

Jag vill framhålla angelägenheten av
en intimare samverkan mellan näringslivet
i denna del och samhället, d. v. s.
dem som makten hava. Jag skulle vilja
hemställa till industriministern att ta
upp denna fråga om representation för
den mindre och medelstora företagsamheten
i näringspolitiska rådet, som jag
även i övrigt tycker har en stor uppgift
i denna samverkansdiskussion.

Till sist tackar jag än en gång för
svaret. Jag hoppas som sagt att de positiva
uttalandena också leder till en rad
konkreta åtgärder, så att man verkligen
kan hysa en säkrare och bättre
framtidstro inom denna del av näringslivet,
som ändå omfattar en halv miljon
anställda i hantverks- och serviceföretag.
Det motsvarar en befolkning på
omkring en och en kvarts miljon män -

niskor. Det gäller alltså en betydande
del av vårt näringsliv.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Är Statsrådet beredd att
medverka till en sådan förstärkning av
vår isbrytarberedskap, att denna blir
tillräcklig för att även under stränga
vintrar säkerställa upprätthållandet av
vår sjötrafik, främst trafiken mellan
Gotland och fastlandet?”; samt

av herr Nilsson, Nils, (ep) till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet:
”Kommer förslag att
föreläggas riksdagen angående statsbidrag
till simanläggningar vid skolor, i
enlighet med idrottsutredningens förslag,
och i så fall när?”

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 15.23.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 27 februari 1970

Nr 8

Fredagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Nyman, Ottosson, Bertil
Petersson, Johan Olsson och Jonsson
för tiden den 4—den 6 mars för deltagande
i statsutskottets femte avdelnings
studieresa till Nybro, Malmö och Borås.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

28, med förslag till kungörelse om
handel med preventivmedel;

nr 30, med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling, m. m.; och

nr 48, med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970.

Anmäldes och bordlädes
riksdagens revisorers berättelse över
verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1969; samt

riksdagens revisorers berättelse över
verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning
under budgetåret 1968/69.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken
Korea; samt

nr 3, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av motioner om
ökad decentralisering till länsorgan av
den statliga förvaltningen; samt

nr 31, angående överlämnande till utrikesutskottet
av viss del av två till
statsutskottet hänvisade likalydande
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
14, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370);

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av motioner om
ett handlingsprogram för näringspolitiken; nr

11, i anledning av motioner angående
skattemotsvarigheten för postbanken; nr

12, i anledning av motioner om
representation för riksdagen vid bolagsstämmor
i statliga företag;

nr 13, i anledning av motioner om utrednings-
och kansliresurser åt riksdagens
representanter vid bolagsstämma
i Statsföretag AB; samt

nr 14, om användande av riksbankens
vinst för år 1969;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner dels
om åtgärder för att stärka konsumen -

Nr 8

Fredagen den 27 februari 1970

Interpellation ang. svenskt deltagande i CERN:s 300 GeV-projekt

ternas ställning, dels ock angående
konsumentupplysning, såvitt motionerna
behandlats av första lagutskottet;

nr 7, i anledning av motioner angående
straffbestämmelserna för onykterhet
till sjöss; samt

nr 8, i anledning av motion om värdesäkring
av trafiklivräntor, m. m., såvitt
motionen behandlats av första lagutskottet; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän arbetstidslag,
m. m., jämte motioner i
ämnet;

nr 2, i anledning av motioner om avskaffande
av inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall;

nr 3, i anledning av motioner om de
s. k. trettioårs- och femtonsårsreglerna
i tilläggspensioneringen;

nr 4, i anledning av motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare
och fria yrkesutövare;

nr 5, i anledning av motioner om
frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd,
m. m.; samt

nr 6, i anledning av motioner angående
reglerna för tilläggssjukpenning
vid havandeskap;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen;

nr 2, i anledning av motioner om
provisoriskt körkort;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1961:309) om bekämpande
av salmonellainfektion hos
djur m. in.;

nr 4, i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående,
m. m.;

nr 5, i anledning av motioner om förbud
mot vissa spelautomater;

nr 6, i anledning av motioner om
tidsbegränsning av körkort; samt
nr 7, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera beslut enligt na -

turvårdslagen till kommunalt organ;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av motioner om slopande
av excellenstiteln för stats- och
utrikesministrarna;

nr 2, i anledning av motioner om åtgärder
för att stimulera till gåvor för
religiösa m. fl. ändamål; samt

nr 3, i anledning av motion om prenumeration
på dagstidningar inom statliga
institutioner.

Interpellation ang. svenskt deltagande
i CERN:s 300 GeV-projekt

Herr WALLMARK (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den europeiska kärnforskningsorganisationen
Cern har under
ett antal år diskuterat och projekterat
en 300 GeV-accelerator för elementarpartikelforskning.
För några år
sedan diskuterades särskilt intensivt
en möjlig förläggning av denna storaccelerator
till Lunsenområdet utanför
Uppsala. I ett svar på en enkel fråga,
som jag i det sammanhanget ställde,
meddelade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet,
statsrådet Palme,
att regeringen ännu inte var redo
för ett ställningstagande angående
Sveriges deltagande i projektet, men
att man avsåg att omsider bereda riksdagen
möjlighet att besluta i frågan.
Detta svar lämnades i maj 1968.

Sedan dess har projekteringsarbetet
inom Cern gått vidare. Sex länder har
hittills anmält sitt intresse av att deltaga
i projektet. Några andra länder,
bland dem Sverige, har ännu inte meddelat
om de önskar deltaga eller ej.
Det anses bland de länder som redan
anmält sig att flera borde ansluta sig.
Man avvaktar med intresse Sveriges
ställningstagande. Detta har därigenom
fått betydelse för om projektet över
huvud taget skall bli av.

Fredagen den 27 februari 1970

Nr 8

I sin anslagsframställning för budgetåret
1970/71 har statens råd för
atomforskning tillstyrkt ett svenskt
deltagande i 300 GeV-projektet och äskat
ett anslag för Sveriges andel i byggandet
av acceleratorn. I statsverkspropositionen
redovisas intet Kungl.
Maj:ts ställningstagande till dessa önskemål.
Inte ens själva önskemålen redovisas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande frågor:

Är herr statsrådet villig att redogöra
för de överväganden som hittills ägt
rum inom regeringen angående Sveriges
eventuella deltagande i Cerns 300
GeV-projekt?

När kommer riksdagen att beredas
möjlighet att ta ställning i denna fråga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

Meddelande ang. enkla frågor

av herr Werner (vpk) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
”Har Statsrådet uppmärksammat
det slöseri med el-ström, som företrädesvis
förekommer i villor med eluppvärmning
genom otillfredsställande
värmeisolering, och överväger statsrådet
något initiativ i syfte att skärpa
gällande bestämmelser samt kontroll av
deras tillämpning?”; samt

av herr Werner (vpk) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
”Anser Statsrådet att bemödandena
att engagera samhällsmedborgarna
i samhällsplaneringen och öka deras
insyn i denna motiverar en uppföljning
genom att även hyresgäster genom lagändring
blir jämställda med markägare
med avseende på besvärsrätt, och vill
Statsrådet medverka till att en sådan
lagändring kommer till stånd?”

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.08.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970