Tisdagen den 23 november (Riksdagens protokoll 1954:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 30

20—24 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 november.

Svar på fråga av fru Nilsson ang. upptagande av bro över Alnösun det

i flerårsplanen för byggande av storbroar ................

Svar på interpellation av herr Ericsson i Näs ang. bro mellan Öland

och fastlandet..........................................

Interpellation av herr Hamrin ang. införandet av militär yrkesorientering
på enhetsskolans schema............................

Sid.

Onsdagen den 24 november.

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen ................................ 13

Svar på fråga av herr Norrby ang. en redogörelse för de planer, som
utarbetats inom regeringen i syfte att övervinna bristen på präster

inom den svenska kyrkan ................................ 19

Svar på interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. förläggningen av domänstyrelsens äm betslokaler

.......................................... 22

herr Spångberg ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under

fridlyst tid .......................................... 22

herr Braconier ang. informationer rörande de resultat, som nåtts

under det nordiska ministermötet på Harpsund ............ 28

Förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats........ 48

Förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning .... 50

Rationaliseringar av och begränsningar i den statliga verksamheten 53
Översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma förenklingar och

besparingar i förvaltningen m. m........................... 74

Allmän översyn av den statliga förvaltningen i rationaliseringssyfte 76
Förhöjd pension åt lantbruksattachén M. W. F. von Wachenfelt .... 76

1 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid

taxering till skatt.......... 77

Bostadssparande.......................................... 80

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i

landet ................................................ 87

Familjebidragen till de värnpliktiga .......................... 95

Nytt undersökningsfartyg för fisket .......................... 96

Bevakningsfartyg för laxfiskeområderna i södra Östersjön ........ 97

Försäljning av kronoegendomen Starrarp i Malmöhus län ........ 98

Interpellationer av:

herr Kristensson i Osby ang. flyttning av pansarskjutfältet från

Ravlunda............................................ 98

herr Skoglund i Umeå ang. redogörelse för i vilken utsträckning

kommunerna underlåtit att införa bostadstillägg ............ 99

herr Svensson i Krokstorp ang. läroböcker i kristendom för klass 2
i folkskolan.......................................... 99

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 november.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. handelsöverenskommelse med

Indonesien............................................ 48

— nr 8, ang. tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen om europeisk

betalningsunion........................................ 48

Statsutskottets utlåtande nr 165, om förbättring av hamnen vid Landsort
.................................................. 48

nr 166, ang. billigare skolbyggen .......................... 50

— nr 167, ang. rätt för finska fosterbarn i Sverige att få skolstipen dium

................................................ 50

— nr 168, om bättre villkor för ungdomens yrkesutbildning ...... 50

— nr 169, om höjd ersättning åt markägare enligt vägrättskontrakt 53

— nr 170, om samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda 53

bussföretagen i Norrland ................................

— nr 171, om premiesystem för att förbilliga offentliga byggnader 53

— nr 172, ang. begränsning och förbilligande av de av statliga verk

och institutioner utgivna tidskrifterna...................... 53

— nr 173, ang. rationaliseringar och begränsningar i den statliga

verksamheten.......................................... 53

— nr 174, om förenklingar och besparingar i statsförvaltningen m. m. 74

— nr 175, om allmän översyn av statsförvaltningen i rationaliserings syfte

................................................ 76

— nr 176, om höjd pension åt M. W. F. von Wachenfelt ........ 76

— nr 177, om tillämpning av statens allmänna avlöningsreglemente

på lärare å enhetsskolans högstadium...................... 77

Innehåll.

Nr 30.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, om ändringar i förvärvsavdra get

för gift kvinna vid taxering till skatt.................... 77

— nr 63, ang. förordning om bostadssparande ................ 80

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. utformningen av näringsliv och

bebyggelse i landet .................................... 87

— nr 37 rörande näringslivets lokalisering .................... 95

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, om vidgat skydd för i militärtjänst

under fredstid ianspråktagen personal...................... 95

— nr 47, ang. familjebidragen till de värnpliktiga .............. 95

—- nr 48, om ersättningen till värnpliktig arbetstagare .......... 96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om förbud för universitetet i Uppsala
att öka sitt innehav av jordbruks- och skogsfastigheter in. m. 96

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, om nytt undersökningsfartyg för

fisket................................................ 96

—• nr 43, ang. bevakningsfartyg för laxfisket i södra Östersjön .... 97

— nr 44, ang. försäljning av kronoegendomar m. in............. 98

— nr 45, ang. försäljning av f. d. skolhemman.................. 98

Lördagen den 20 november 1954.

Nr 30.

Lördagen den 20 november.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående en undersökning av
advokaternas roll i den s. k. Folke Lundquist-affären.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
veterinärstyrelsens verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 5.

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en systematisk
undersökning rörande orsakerna
till den senaste tidens tågförseningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hastad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående indexnämndens sammansättning,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning om extra
anslag för inredning av bokhyllor.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsnnion; statsutskottets

utlåtanden:

nr 165, i anledning av väckta motio -

Nr 30.

Lördagen den 20 november 1954.

ner om förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om utredning av möjligheterna att
bygga billigare skolor;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor;

nr 168, i anledning av väckt motion
om förbättrade ekonomiska villkor för
ungdomens yrkesutbildning;

nr 169, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare,
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 170, i anledning av väckta motioner
om samtrafik mellan statens järnvägar
och de enskilda bussföretagen i
Norrland;

nr 171, i anledning av väckta motioner
om införande av ett premiesystem
i syfte att förbilliga kostnaderna för
uppförande av offentliga byggnader;

nr 172, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna;

nr 173, i anledning av väckta motioner
angående planmässiga åtgärder för
rationaliseringar och begränsningar i
den statliga verksamheten;

nr 174, i anledning av väckta motioner
om en översyn av statsutgifterna i
syfte att åstadkomma förenklingar och
besparingar i förvaltningen m. m.;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av den statliga
förvaltningen i rationaliseringssvfte; nr

176, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt lantbruksattachén
M. W. F. von Wachenfelt och
nr 177, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna
avlöningsreglemente på lärarpersonalen
å enhetsskolans högstadium;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 62, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande det

s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna
vid taxering till skatt, och

nr 63, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning om bostadssparande; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den framtida utformningen av
närings- och bebyggelsestrukturen i landet,
och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande näringslivets
lokalisering;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av väckta motioner
om vidgat skydd i vissa avseenden för
i militärtjänst under fredstid ianspråktagen
personal;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående familjebidragen till de värnpliktiga,
och

nr 48, i anledning av väckt motion
om ersättning i vissa fall till värnpliktig
arbetstagare;

tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckta motioner om förbud
för universitetet i Uppsala att öka
sitt innehav av jordbruks- och skogsfastigheter
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, med anledning av väckta motioner
om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket;

nr 43, med anledning av väckt motion
angående bevakningsfartyg för laxfiskeområdena
i södra Östersjön;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar in. in., och
nr 45, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa f. d. skolhemman.

§ 9.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 224, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa,
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Tisdagen den 23 november 1954. Nr 30.

Svar på fråga ang. upptagande av bro över Alnösundet i flerårsplanen för byggande
av storbroar.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 719, av fru Ewerlöf och herr Birke,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 222, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. la -

gen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 23 november.

Kl. 16.00.

§ I Justerades

protokollen för den 16 och
den 17 innevarande november.

§ 2.

Svar på fråga ang. upptagande av bro

över Alnösundet i flerårsplanen för
byggande av storbroar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Fru Nilsson har frågat
mig om utsikter finns att den av vägförvaltningen
i Västernorrlands län föreslagna
bron över Alnösundet blir
upptagen i flerårsplanen för byggande
av storbroar under perioden 1955—•
1959 eller om regeringen har för avsikt
att underställa exempelvis 1955 års
riksdag frågan om en sådan bro för
särskild prövning.

Som svar härpå vill jag meddela följande.
Flerårsplanen för byggande avstorbroar
för den närmaste femårsperioden
1955—1959 är för närvarande
under upprättande. I det preliminära
förslag till plan, som väg- och vatten -

byggnadsstyrelsen utarbetat, ingår icke
någon bro mellan Alnön och fastlandet.
Styrelsen har författningsenligt remitterat
förslaget till länsstyrelserna. Remissbehandlingen
är ännu icke avslutad.
Yttrande har dock inkommit till
styrelsen från länsstyrelsen i Västernorrlands
län. Länsstyrelsen hemställer,
att Alnöbron injämkas i planförslaget,
då länsstyrelsen i likhet med länsvägnämnden
tidigare fått den uppfattningen,
att Alnöbron i angelägenhetsgrad
skulle komma närmast efter broförbindelsen
till Tjörn.

Vid ett besök, som jag helt nyligen
avlade på Alnön för att närmare sätta
mig in i förhållandena på ort och ställe,
överlämnades till mig av Alnö brokommitté
en framställning, som utmynnade
i en hemställan att Alnöbron måtte intagas
i flerårsplanen. Jag har låtit överlämna
framställningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med anmodan att
yttra sig däröver i samband med ingivandet
av flerårsplanen till Kungl.
Maj:t för laststiillelse enligt vägstadgan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
sålunda att avsluta sitt arbete med upprättandet
av ett slutligt förslag till flerårsplan
och att sedan inkomma till
Kungl. Maj:t med detsamma jämte er -

Nr 30.

Tisdagen den 23 november 1954.

Svar på fråga ang. upptagande av bro över Alnösundet
av storbroar.

forderliga motiveringar rörande de i
planen upptagna företagen. Därefter
har Kungl. Maj :t att pröva ärendet för
fastställelse av flerårsplanen. I dagens
läge anser jag mig varken kunna eller
böra uttala mig om utgången av ärendets
handläggning.

Nämnas må att arbetsplan för broförbindelse
mellan Alnön och fastlandet
nyligen upprättats genom vederbörande
vägförvaltnings försorg och för närvarande
är föremål för handläggning enligt
vägstadgans bestämmelser. Arbetsplanen
avses att inlämnas innevarande
höst till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för fastställelse.

I anledning av interpellantens fråga,
om riksdagen eventuellt kommer att
underställas frågan om Alnöbron för
särskild prövning, vill jag som min
uppfattning framhålla, att detta broprojekt
bör prövas och avgöras i samma
ordning och på samma sätt som övriga
förslag till sådana storbroar, till
vilkas byggande innevarande års riksdag
beslutat att medel skall anvisas under
det särskilda anslaget till byggande
av storbroar.

Härefter anförde

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Nilson för svaret på den
enkla fråga, som jag riktat till honom
om förutsättningarna att få den av vägförvaltningen
i Västernorrland föreslagna
broförbindelsen mellan Alnön och
fastlandet upptagen i flerårsplanen för
byggandet av broar under perioden
1955—1959.

Först och främst beklagar jag att inte
denna bro kommit med i det preliminära
förslag, som upprättats angående
byggandet av broar för den nämnda tiden.
Statsrådet meddelar emellertid nu.
att remissbehandlingen ännu inte är
avslutad, och så länge finns det i alla
fall hopp om att Alnöbron skall kom -

i flerårsplanen för byggande

ma med. Min förhoppning om att så
kommer att ske grundar sig närmast
på att länsstyrelsen i Västernorrlands
län i ett remissyttrande har yrkat på
på att Alnöbron kommer med. Likaså
har länsvägnämnden och flera andra
instanser uttalat sig i denna riktning,
för att inte nu tala om det stora intresse
för bron som finns från befolkningens
sida. När statsrådet Nilson var
med på sammanträdet där uppe, kunde
han nog inte ta miste på den starka
stämning som finns för att bron kommer
med i den plan, som upprättas
för tiden 1955—1959.

Vid behandlingen av motioner i denna
kammare om en broförbindelse mellan
Alnön och fastlandet har framhållits,
hurusom det faktiskt är ett livsvillkor
för öns befolkning att denna bro
kommer till stånd. Det har påpekats
att industrierna på ön dör ut på grund
av transportsvårigheter, att öns befolkning
måste söka sig till fastlandet för
att få arbete, att det uppstår långa
väntetider vid färd över till ön o. s. v.
Jag skall emellertid inte nu upprepa
allt detta, även om det utgör mycket
starkt bärande skäl till att bron bör
byggas. Vad som här ytterligare bör
tilläggas är några ord angående kostnaderna.
Det beräknas nu att bron skulle
kosta 21 miljoner kronor, och det är
ju mycket pengar. Men ser man det
mot bakgrunden av att driftkostnaderna
för de färjor, som nu ersätter en bro,
belöper sig till 400 000 å 500 000 kronor,
så skulle det väl löna sig att bygga
en bro, ty den skulle ju kunna förräntas
med dessa kostnader.

Med vad jag här anfört uttrycker jag
sålunda en förhoppning om att man än
en gång överväger, huruvida inte Alnöbron
är av den angelägenhetsgrad, att
den bör komma med i flerårsplanen för
tiden 1955—1959, samt att statsrådet
Nilson ville göra allt som göras kan
för att frågan skall kunna lösas.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 23 november 1954.

Nr 30.

§ 3.

Svar på interpellation ang. bro mellan
Öland och fastlandet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ericsson i Näs
har frågat, om jag är beredd att överväga
och vidtaga åtgärder för en snar
lösning av frågan om en broförbindelse
mellan Öland och fastlandet.

Som svar härpå vill jag först i korthet
något beröra vad som hittills hänt
i frågan om den planerade bron till
Öland.

År 1939 togs frågan motionsvis upp
i riksdagen, vilket resulterade i att
Kungl. Maj:t i maj samma år uppdrog
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
verkställa en förutsättningslös utredning
om broförbindelse över Kalmarsund.
Resultatet av utredningsarbetet,
som låg nere under större delen av
andra världskriget, redovisades i mars
1949 i form av alternativa förslag till
en elva meter bred bro med en anläggningskostnad
i 1945 års prisläge av
mellan 33 och 41 miljoner kronor. Någon
omräkning av kostnaden till nuvarande
prisnivå har ej skett, emedan
förslaget numera ändå kräver en hel
del överarbetning.

Vidare är att nämna, att förutvarande
professorn Torsten Åström nyligen
på uppdrag av Kalmar läns kommunikationsråd
utfört en trafikprognos och
intäktskalkyl för broförbindelsen samt
i höst framlagt resultatet av utredningen
vid ett sammanträde med kommunikationsrådet.
Väg- och vattenhyggnadsstvrelsen
har meddelat mig, att utredningen
blott under hand överlämnats
till vissa av styrelsens ledamöter och ej
kunnat närmare granskas, varför styrelsen
ej har möjlighet att yttra sig
därom.

Vid sammanträdet i Kalmar lämnades
även kortfattade redogörelser för
vissa utredningar, som verkställts av de
enskilda byggnadsfirmorna, ÅR Arme -

rad Betong beträffande bro samt AB
Skånska Cementgjuteriet och AB Chrisliani
& Nielsen i fråga om en kombinerad
bro och tunnel. Därvid angavs, att
bron kunde göras väsentligt billigare
än enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag, som firman beräknade
skulle kosta cirka 50 miljoner kronor
i nuvarande prisläge. Beträffande förslaget
med kombinerad bro och tunnel
angavs en uppskattad kostnad, som
översteg 50 miljoner kronor.

Slutligen har, såsom interpellanten
omnämnt, en tysk stålfirma föreslagit
en lösning med bro i ett helt annat
läge vid Kalmarsund.

Beträffande möjligheterna att realisera
ett så stort trafikledsföretag, som
det här är fråga om, vill jag framhålla
följande.

1954 års riksdag har beslutat, att den
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
framdeles skall regleras genom
länsvisa flerårsplaner för byggande av
riksvägar, byggande av länsviigar och
byggande av ödebvgdsvägar samt genom
en flerårsplan för hela riket för
byggande av större broar. Till storbroar
hänförs broföretag av en beräknad
kostnad av 3 miljoner kronor och därutöver.
Flerårsplanen för storbroar
skall upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter bland annat länsstyrelsernas
hörande samt fastställas av
Kungl. Maj:t för en femårsperiod — nu
närmast 1955—1959. Under det särskilda
anslaget till byggande av storbroar
har riksdagen för 1955 anvisat
12 miljoner kronor.

I det förslag till flerårsplan för byggande
av storbroar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättat för
nämnda femårsperiod och som för närvarande
är på remiss hos länsstyrelserna,
är någon ölandsbro ej medtagen.
Den största där upptagna kostnaden
avser den av Kungl. Maj:t nyligen beslutade
bron till Tjörn, som beräknas
kosta sammanlagt cirka 19 miljoner
kronor. Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
har betonat, att samtliga i planen

Nr 30.

10 Nr 30. Tisdagen den 23 november 1954.

Svar på interpellation ang. bro mellan Öland och fastlandet,
upptagna företag är av sådan angelä -

genhetsgrad, att intet kan tänkas träda
tillbaka till förmån för ölandsbron.
Styrelsen erinrar också om att det finns
många viktiga företag, som inte kunnat
inrymmas i planen, bland dem flera
stora, t. ex. den i riksdagen vid flera
tillfällen under senare år behandlade
bron mellan Alnön och fastlandet.

I sitt yttrande över förslaget till flerårsplan
har länsstyrelsen i Kalmar län
liksom länsvägnämnden vitsordat behovet
av en ölandsbro men ej hemställt
om att den skall upptagas i ifrågavarande
plan. Länsstyrelsen har emellertid
funnit det önskvärt, att den av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen påbörjade
utredningen om bro fullföljs och kompletteras,
så att arbetsplan för bro skall
kunna ligga fullt färdig, när brofrågan
vunnit full aktualitet.

Jag är fullt medveten om med vilket
stort intresse en fastlandsförbindelse
för Öland omfattas i berörda delar av
landet, naturligtvis främst av ölänningarna
själva, och den betydelse en sådan
bro skulle få i olika avseenden. Trots
detta ser icke heller jag någon möjlighet
att inrymma ett så stort broföretag
i storbroplanen för 1955—1959. Emellertid
har Kungl. Maj:t i april detta år
överlämnat handlingarna i ärendet till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
den fortsatta handläggning vartill bestämmelserna
i vägstadgan må ge anledning.
Tiden synes mig nu böra väl utnyttjas
för överarbetning och komplettering
av föreliggande broförslag samt
för erforderliga utredningar i vattentekniska
spörsmål, markfrågor ni. m.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
också förklarat sig beredd att genomföra
sådana ytterligare utredningar för
frågans belysning. Man torde för närvarande
svårligen kunna angiva den
tidpunkt, när dessa förarbeten kan ha
fortskridit så långt, och förhållandena
i övrigt, som kan öva inflytande på
frågans bedömning, så klarnar, att ett
närmare ställningstagande till bropro -

jektet blir möjligt. När tiden härför
är inne, torde emellertid även den översiktliga
planläggning av vägväsendets
utformning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu nyligen påbörjat, ha
hunnit lämna bidrag till belysning i ett
större sammanhang av frågan om avvägning
i angelägenhetsgrad mellan
olika ifrågasatta större väg- och broföretag
i landet, däribland en ölandsbro.

Härpå anförde:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Nilson för interpellationssvaret,
ehuru det inte var så positivt att det
utgjorde något särskilt glädjeämne.

Det är, tycker jag, tråkigt att konstatera,
hur en fråga som aktualiserades
första gången år 1939 inte har kommit
längre än att man säger, att det åtminstone
inte händer någonting före 1959.

Vi i Kalmar län är litet vanlottade
vad det gäller kommunikationerna i allmänhet.
Vi har dåliga vägar i norra
länsdelen, vi har smalspåriga järnvägar
till mycket stor del, och nu diskuterar
man, såg jag för övrigt i tidningarna,
att flytta riksväg 1 längre från Kalmarlänsgränsen
och närmare de trakter,
som redan har en stambana. Vidare är
Öland utan fast broförbindelse, och
där bor ju ändå cirka 25—30 000 människor
i vanliga fall, och mer är det
under sommaren med dess turisttrafik.
Jag behöver naturligtvis inte här säga
något om hur stor betydelse en bro
skulle ha framför allt för ölänningarna
och deras näringsliv, men en sak är
klar: bron är behövlig.

Jag har givetvis ingenting att erinra
mot den flerårsplanering för riksvägar,
länsvägar, ödebygdsvägar och broar,
som har skett. Jag har ju själv varit
med om att tillskapa denna anordning,
och jag missunnar inte andra landsdelar
några broar och ännu mindre vägar. Det
finns människor här i landet, som ännu

Tisdagen den 23 november 1954.

Svar på interpellation ang. bro mellan Öland och fastlandet.

inte har väg fram till den by, där de
bor, och det har de rätt att få. Därför
kan det naturligtvis sägas, att det inte
vore riktigt att ta medel från vägarna
för ett enda sådant storföretag. Men
skulle man inte kunna lösa den svårigheten? Jag

har tidigare här i kammaren talat
om hur man har byggt en bro, som är
9 kilometer 200 meter lång, till den lilla
ön Römö på Jyllands västkust. Detta
byggnadsföretag fyller visserligen också
andra ändamål än att bara vara bro,
ty det är ett led i ett invallningsexperiment,
men därute på ön bor bara 700
invånare och bron har kostat över 20
miljoner. Den färdigställdes omedelbart
efter kriget. Man har en känsla av att
danskarna efter ockupationen inte hade
i varje fall större ekonomiska möjligheter
än vad vi har.

Om 25 000—30 000 stockholmare skulle
vara kringflutna av ett vatten av Kalmarsunds
bredd, undrar jag om det
skulle ta 20 år innan man fick en bro.
När man ser, hur mycket arbete och
pengar man kan lägga ned på att transportera
stockholmare till och med under
vattnet, får man en känsla av att det
inte skulle ta särskilt lång tid att få en
bro i det fallet. Detsamma skulle vara
förhållandet om det behövdes en sådan
broförbindelse till Södertälje stad, som
har ungefär lika många invånare som
Öland.

Naturligtvis vill jag som de flesta
andra iaktta nödig sparsamhet med statens
medel. Men liksom alla andra som
vill det har jag ändå någonting som
ligger mig särskilt om hjärtat. En bro
till Öland hör till det som jag särskilt
gärna vill se realiserat. Jag vill därför
fråga statsrådet om det inte vore möjligt
att tänka sig ett brobygge utanför
femårsplanen, ett bygge som finansierades
av broavgifter. Jag har sett och
talat med folk som väntat i åtta timmar
på att få sina bilar med färjan, .lag tror
att dessa människor lika gärna skulle
betala broavgift som färjavgift, ja, till

och med skulle vara villiga att betala
mera för att slippa vänta så länge.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Med anledning av den
fråga, som interpellanten riktade till
mig, vill jag säga att det var med full
avsikt, som jag i svaret inte berörde
den nyligen framförda tanken, att man
skulle bygga en bro i privat regi med
upplånat kapital, för vilken broavgifter
skulle uttagas. Orsaken härtill är bl. a.,
att jag utgått från att vad brointressenterna
själva i första hand vill är att få
möjligheterna utredda till en finansiering
av projektet i den för sådana företag
vanliga ordningen.

Men alldeles oavsett detta är frågan
om koncession för väg eller bro så utomordentligt
svårbedömd och komplicerad,
att jag i dagens läge inte är beredd att
gå in på den, allra helst som någon
framställning i den riktningen faktiskt
ännu inte föreligger. Det är att märka
att den utredning, som professor Åström
nyligen gjort och vilken — som jag
också framhållit i svaret — väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ännu inte hunnit
se närmare på, väl närmast är att
betrakta som ett bidrag till belysningen
av storleken av de broavgifter, som
skulle behövas för finansieringen av en
bro.

Slutligen vill jag också särskilt betona,
att även om man utgår från att företaget
skulle komma att utföras i enskild
regi, så måste likväl från statens
sida ett så stort broprojekt sättas in i
det större sammanhanget och bedömas
med utgångspunkt från landets disponibla
kapitalresurser och framför allt
de reella produktionsresurserna i form
av arbetskraft och material. Detta är ju
för övrigt vad som i stort sett ägt rum,
när man hittills inte ansett sig kunna
inrymma denna bro i den statliga vägoch
broinvesteringsvolymen för närmast
kommande femårsperiod.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 30.

Tisdagen den 23 november 1954.

Interpellation ang. införandet av

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 224, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
styrelsen för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning om extra anslag för
inredning av bokhyllor.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 719 av fru Ewerlöf och
herr Birke.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
statsutskottets utlåtanden nr 165—177,
bevillningsutskottets betänkanden nr 62
och 63, bankoutskottets utlåtanden nr
36 och 37, andra lagutskottets utlåtanden
nr 46—48, tredje lagutskottets utlåtande
nr 35 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 42—45.

§ 8.

Interpellation ang. införande av militär

yrkesorientering på enhetsskolans
schema.

Herr HAMRIN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Det har väckt uppmärksamhet,
att inom ramen för enhetsskolan
elever i 14—15-årsåldern förts samman
till truppförband för att vinna förtrogenhet
med militära sammanhang
och problem och därvid bl. a. instruerats
i vapnens bruk (kulsprutepistoler).
Med allt beaktande av det värde i och
för sig, som ligger i en tidig yrkesorientering,
och med beaktande också av det

enhetsskolans schema.

lika naturliga som legitima intresse vårt
försvarsväsende har av initiativ och åtgöranden,
vilka är ägnade att främja
rekryteringen till den militära banan,
måste likväl viss tveksamhet uppstå, om
det ur andra synpunkter — med tanke
på pojkarnas ålder — kan vara välbetänkt
att öppna våra militära förband
och övningsfält för en verksamhet av
ovan angivet slag. Orientering rörande
det militära yrket synes av flera skäl
— de djupare och svårbemästrade sammanhang
det med avseende på just detta
yrke är fråga om, torde för att rätt förstås
kräva ett större mått av mognad —
icke utan vidare kunna jämställas med
yrkesorientering av annat slag och bör
följaktligen lämnas i former, som psykologiskt
och pedagogiskt icke innebär
några risker.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande frågor: Delar

herr statsrådet den uppfattningen,
att det kan ligga en risk förborgad
däri, att praktisk militär instruktionsverksamhet,
låt vara i begränsad
omfattning och i form av yrkesorientering,
införlivas med enhetsskolans
schema?

Om denna fråga besvaras jakande,
frågas, om herr statsrådet är villigt medverka
till att garantier skapas för att
den militära yrkesorienteringen inom
enhetsskolans ram sker i för dessa unga
elever lämpliga former?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 225, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild
ersättning i vissa fall för skada till
följd av olycksfall vid flygning, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

militär yrkesorientering på

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

§ 10. § Il -

Herr talmannen meddelade, att fru
Eriksson i Ängelholm, som vid kammarens
sammanträde den 26 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.25.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 november.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Arvid
Jonsson, Skedsbygd, Alsterbro, på
grund av sjukdom är arbetsoförmögen
fr. o. m. den 23 nov. 1954.

Kalmar den 23 november 1954.

C. Wallman-Carlsson,
t. f. las.-läkare med. avd.

Kammaren beviljade herr Jonsson i
Skedsbygd ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 23 november tills
vidare.

§ 2.

Svar på interpellation ang. ordnandet av
den andliga vården vid sjukhusen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Rimmerfors frågat
mig om jag är i tillfälle att lämna något
meddelande om tidpunkten, när
Kungl. Maj:ts förslag om ordnandet av
den andliga vården vid sjukhusen kan

föreläggas riksdagen samt om jag vill
medverka till att denna fråga, oavsett
om den måste sammankopplas med pastoratsreformen
eller icke, kommer att
få en verkligt ekumenisk lösning.

Som herr Rimmerfors påpekar i sin
interpellation besvarade jag under vårsessionen
1953 i denna kammare en av
herr Swedberg framställd interpellation
om den andliga vården vid sjukhusen.
I mitt svar då lämnade jag en kort redogörelse
för huvudinnehållet i det föreliggande
sakkunnigbetänkandet om
den andliga vårdens ordnande vid sjukhusen.
På förekommen anledning nämnde
jag också vissa data beträffande
ärendets remissbehandling. Jag påpekade
vidare, att det av remissyttrandena
att döma förelåg betydande meningsmotsättningar
i fråga om lämpligheten
att överhuvudtaget genomföra
så vittgående och kostnadskrävande åtgärder,
som de sakkunniga föreslagit.
I betänkandet bar genomförandet av
förslaget beräknats medföra en kostnadsökning
på drygt 600 000 kronor.
Med hänsyn till den höjning av lönenivån,
som skett sedan betänkandet avlämnades,
måste man emellertid i dagens
läge räkna med en kostnadsökning
på åtminstone 800 000 kronor.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. ordnandet av den

De sakkunnigas förslag går ut på att
den andliga vården vid sjukhusen i allmänhet
skall ombesörjas av prästerskapet
i det pastorat, inom vilket vederbörande
sjukhus är beläget. En lösning
efter denna linje måste därför nära
sammankopplas med den omreglering
av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen, som
sedan några år tillbaka förberedes. I
det betänkande med förslag till allmänna
riktlinjer för den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisation, som framlagts
av pastoratsindelningssakkunniga,
har också föreslagits att antalet patienter
(vårdplatser) på ett sjukhus skall
efter särskilda grunder läggas till folkmängden
i det pastorat, där sjukhuset
är beläget. Detta förslag har överlag
godtagits vid betänkandets remissbehandling.
Med hänsyn till vad jag nu
framhållit har jag blivit övertygad om
att frågan om den andliga vårdens ordnande
vid sjukhusen i sin helhet inte
kan upptagas till avgörande, förrän i
samband med ett ställningstagande till
den föreslagna pastoratsreformen.

Vad beträffar pastoratsindelningssakkunnigas
förslag till riktlinjer för en
pastoratsreform, så är remissbehandlingen
härav avslutad. Kyrkomötet har
också hörts i ärendet. Pastoratsindelningsfrågan
har under sensommaren
och hösten varit föremål för ingående
beredning inom ecklesiastikdepartementet
och övriga av frågan berörda
departement. Ärendet är emellertid ännu
icke slutbehandlat och jag är därför
oviss, om något förslag i ärendet
kan komma att föreläggas 1955 års riksdag.
Av vad jag nu sagt följer, att jag
icke heller kan lämna något mera preciserat
svar på herr Rimmerfors’ fråga
om när förslag om den andliga vårdens
ordnande vid sjukhusen kan föreläggas
riksdagen.

Herr Rimmerfors har även frågat mig,
om jag vill medverka till att frågan om
den andliga vårdens ordnande vid sjuk -

andliga vården vid sjukhusen.

husen, oavsett om den måste sammankopplas
med pastoratsreformen eller
icke, kommer att få en verkligt ekumenisk
lösning. Med anledning av denna
fråga får jag erinra om att sakkunnigförslaget
rörande den andliga vårdens
ordnande vid sjukhusen bland annat
går ut på vissa åtgärder till främjande
av de frikyrkliga insatserna på
här avsedda område. Frikyrkliga samarbetskommittén
har i sitt remissyttrande
över sakkunnigförslaget kraftigt
framhävt, att samarbetskommittén icke
anser sakkunnigförslaget i denna del
tillräckligt långtgående sett från frikyrkliga
synpunkter. Vad samarbetskommittén
anfört kommer självfallet att
noga övervägas vid det slutliga ställningstagandet
till sakkunnigförslaget.
Att prövningen av frågan om den andliga
vårdens ordnande vid sjukhusen
inte sker förrän i samband med ställningstagandet
till pastoratsindelningsfrågan
torde enligt min mening icke i
och för sig försvåra ett hänsynstagande
till de ekumeniska synpunkterna vid
prövningen av förstnämnda fråga.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
den framställda interpellationen.

Härpå anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag har anledning att vara
tillfredsställd såväl med svarets snabbhet
som med den positiva tonen. Gäller
det däremot sakinnehållet, känner
jag mig inte till freds.

Herr statsrådet är säkerligen själv villig
att medge, att svaret på nuvarande
ståndpunkt inte innehåller synnerligt
mycket av principiell klarhet. Ecklesiastikministern
förklarar också varför.
Pastoratsindelningsfrågan är inte slutbehandlad,
och därför kan inte statsrådet
lämna något mera preciserat svar
på den framställda interpellationen.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

Det är just denna sammankoppling
med pastoratsreformen som oroar mig,
herr statsråd. Denna oro är heller ingen
speciellt frikyrklig företeelse. Också
långt in i de folkkyrkliga leden är man
bekymrad över att frågan om den andliga
vården inom sjukhusen efter ett
elvaårigt utrednings- och förberedelsearbete
ännu inte fått någon lösning, och
om jag rätt tolkar ecklesiastikministerns
ord i dag, kan man inte med sannolikhet
vänta någon kungl. proposition i
ärendet förrän vid 1956 års riksdag.
Kopplas ärendet sedan slutligt samman
med en så vidlyftig reform som den nya
pastoratsindelningen, får man troligen
vänta ytterligare ett par år innan det
hela kan genomföras. Det betyder att
kanske femton år har gått sedan saken
började utredas.

Det allvarliga är ju att man under
dessa ovisshetens år låtit den andliga
vården vid sjukhusen mer eller mindre
få karaktären av ett provisorium. Från
denna synpunkt måste jag beklaga om
herr statsrådet oåterkalleligen skulle
binda sig vid denna sammankoppling
av två reformer, som inte med nödvändighet
hör samman. En sådan bindning
skulle först och främst betyda ett ödesdigert
uppskov med frågans lösning,
och det har vi redan sett prov på. Vidare
— och det är kanske det viktigaste
— kan denna sammankoppling
komma att betyda ett fastlåsande av
frågan vid en problemställning som inte
med nödvändighet behöver vara den
enda tänkbara och kanske inte heller
är den bästa tänkbara.

Det kan synas, herr talman, som om
herr Swedberg i Örebro och jag bara
i onödan irriterade med våra frågor i
det här ärendet vid vårriksdagen 1953
och vid årets riksdag. Ingen har beskyllt
oss för några okynnesinterpellationer,
allra minst ecklesiastikministern,
men jag vill ändå betyga, herr talman,
att vi med dessa frågor oroar bland
annat i den alldeles bestämda avsikten
att om möjligt få till stånd en förutsätt -

ningslös och av pastoratsreformen obunden
prövning av detta ärende. Vi anser
nämligen både på kyrkligt och frikyrkligt
håll, att frågan om den andliga
vården vid sjukhusen är tillräckligt
stor och betydelsefull för att lösas som
ett självständigt problem. På kyrkligt
håll anser man att vissa tjänster vid
sjukhusen redan nu kan vakansbesättas
på samma sätt som man gör med en
del kyrkoherdetjänster i väntan på
pastoratsreformen. På frikyrkligt håll
kan man inte förstå, varför en fråga,
som i hög grad berör båda parterna i
det ekumeniska samarbetet, och en
tjänst, som berör hela vårt folk, skall
behöva fördröjas därför att det för den
ena parten förestår en omorganisation
av den territoriella pastoratsindelningen.
Jag kan försäkra att det inte här
gäller en prestige- eller maktfråga. Det
själavårdande och andligt uppbyggande
arbetet på våra sjukhus är en angelägen
uppgift för alla goda krafter, och
det bör inte här bli fråga om något slags
ensamrätt för den ena eller den andra
kyrkoformen.

Såsom vårt folk är sammansatt kräver
ju religionsfrihetens idé att en viss
differentiering sker. Kyrka och frikyrka
måste här få göra sin insats på likställighetens
grund, med den enda förutsättningen
att lämplighet och duglighet
får vara avgörande i fråga om de personliga
kvalifikationerna. Kungör en
befattning till ansökan ledig — det må
sedan vara fråga om en heltids- eller
deltidstjänst ■— vid våra sjukhus, och
låt sjukhusdirektionen välja den för
uppgiften bäst kvalificerade bland de
sökande, oavsett om han är präst eller
frikyrkopastor! Kräver arbetet två anställda
kan man lämpligen anställa en
från vartdera hållet utan att fördenskull
i likhet med de sakkunniga kalla den
ene för sjukhuspräst och den andre för
assistent.

Att eu kyrklig sjukhuspastor avlönas
av staten via kyrkofonden, som ju såvitt
jag förstår inte får röras utan riks -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. ordnandet

dagens hörande, och att en frikyrklig
sjukhuspastor likaledes avlönas av staten
eller av landstinget, kan ju inte utgöra
något principiellt hinder för denna
frågas lösning. Det rör sig ju i båda
fallen om allmänna medel. Att dessa
båda, som eventuellt nu skall samarbeta
på ett sjukhus, kommer att etablera ett
fruktbart samarbete inbördes, det tvivlar
ingen på som har lärt känna de ekumeniska
strömningarna i landet när de
är som bäst. Här möts två kyrkoformer,
som båda är fullmyndiga och som inbördes
respekterar varandra. Vad vi vill
är att få göra något, göra det snart och
under former som reglerats av en förnuftig
och upplyst lagstiftning.

Jag är tacksam för herr statsrådets
antydan om att Frikyrkliga samarbetskommitténs
yttrande i remissvaret kommer
att noga övervägas vid departementets
slutliga ställningstagande till sakkunnigförslaget.
Detta remissyttrande
b>''gger dock på den självklara utgångspunkten,
att de föreslagna tjänsterna
som sjukhuspräster i princip skall stå
öppna för var och en som känner sig
kallad till en sådan uppgift och som
befinns vara den för uppgiften lämpligaste.
Detta är i det här sammanhanget
en så väsentlig principfråga, att den
skulle kunna motivera ett övervägande
från Kungl. Maj ds sida om en frikoppling
av ärendet från den kyrkliga pastoratsindelningsfrågan.

Här finns det för övrigt en intressant
parallell, herr talman, nämligen den
andliga vården vid fängelserna. Fängelserna
är ju samhällets i lika hög grad
som sjukhusen, men där finns redan en
klar och bestämd ansats till ett samordnande
av de kyrkliga och frikyrkliga
insatserna. Frågan är visserligen
där av mycket mindre omfattning eftersom
antalet fångvårdsanstalter bara är
ett tjugotal mot de ungefär 350 sjukhusen,
men principen borde kunna vara
densamma. Som bekant finns det numera
i varje fängelsestad en kommitté
för den andliga vården vid fängelset.

av den andliga vården vid sjukhusen.

Denna kontaktkommitté består av kyrkoherden
i den kyrkoförsamling, inom vilken
fängelset ligger, eller den han i sitt
ställe förordnar, samt en av stadens frikyrkopastorer,
utsedd av Frikyrkliga
samarbetskommittén. Dessa två kontaktpastorer
har att tillsammans ordna den
andliga vården, själva medverka i den
och se till att andra lämpliga krafter
engageras, inte bara för gudstjänsten
utan också för studieverksamheten och
den personliga själavården. Jag säger
inte, herr talman, att denna form utan
vidare kan appliceras på verksamheten
vid sjukhusen. Men jag vädjar till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
att vid utformningen av Kungl.
Maj :ts förslag överväga, om man inte
med ett dristigare grepp skulle kunna
skapa ett nytt och hållbart samarbetsorgan
även för den andliga vården vid
sjukhusen. Med detta ber jag, herr talman,
att ännu en gång få tacka för
svaret.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Det kan, skulle jag tän
ka mig, knappast förvåna någon om jag
har ett visst intresse för denna fråga,
så mycket mer som jag tillät mig rikta
en interpellation i den till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
förra året och därvid erhöll
ett visserligen välvilligt men knappast
tillfredsställande svar.

Jag har med stort intresse lyssna!
till herr statsrådets svar i dag och måste
med beklagande säga, att det för mig
är både otillfredsställande och oroande.
Herr statsrådet ställde förra året
i svaret till mig i detta ärende i utsikt,
att proposition skulle kunna föreläggas
detta års riksdag. I dag har han i sitt
svar till herr Rimmerfors förklarat, att
det är mycket tveksamt, om sådant förslag
kan väntas ens till nästa års riksdag.
Detta är — jag upprepar det —
från min synpunkt mycket oroande.

Liksom herr Rimmerfors menar jag,

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

att själva dröjsmålet med detta ärendes
slutliga behandling är oroande, och det
är det, som jag tillät mig säga redan
förra året, från den synpunkten, att det
på visst sätt hindrar en lösning av förevarande
angelägenhet, i varje fall på
sina håll, en lösning, som eljest skulle
kunna vara tänkbar och möjlig. Jag
vill understryka den synpunkt, som
herr Rimmerfors redan anfört: Skulle
man inte kunna tänka sig att, liksom
man nu här och var vakanssätter prästerliga
tjänster i väntan på den stora
pastoratsreformen, vakanssätta här
ifrågavarande sjukhustjänster tills vidare?
Jag måste säga, att jag har svårt
att se, att det skulle vara omöjligt, om
det verkligen finns god vilja att ordna
saken.

Liksom herr Rimmerfors måste jag
bekänna, att jag är orolig inför den
absoluta sammankopplingen mellan detta
ärende och pastoratsreformen som
sådan. Jag kan inte se, att denna sammankoppling
är lycklig. Jag är rädd
för att den äventyrar den slutliga lösningen
av frågan om den andliga vården
vid sjukhusen i en klar och ren
ekumenisk anda. Jag talar här visserligen
som frikyrkoman, men jag vågar
säga, att jag främst talar som ekumen,
och jag menar liksom herr Rimmerfors,
att det är en angelägenhet av stor betydelse,
att denna fråga får en lösning
i ekumenisk anda. Det innebär självfallet,
att det ganska betydande frikyrkoblocket
här i landet inte får ställas
utan möjlighet till kontakt med det
klientel, som från tid till annan finns
på våra sjukhus.

En av vårt lands erkänt främsta
kyrkohistoriker har menat, att i runt
tal en miljon människor här i landet
är antingen personligen enrollerade i
eller också ganska intimt allierade med
den svenska frikyrkan. Det är ganska
orimligt att tänka sig, att det stora antal
människor, som från tid till annan
måste underkasta sig längre eller kortare
sjukhusvistelse, skall sakna möj -

lighet till kontakt på sätt som de önskar
med sina andliga ledare.

Jag är angelägen att säga, att detta är
icke en prestigesak för frikyrkofolket
och frikyrkopastorerna. Det är inte en
konkurrensfråga, men jag menar, att
det är en religionsfrihetsfråga av stor
betydelse, och det vore enligt min mening
lämpligt och värdigt, att denna
fråga finge en lösning i linje med de
principer som ledde riksdagen, då den
beslutade den stora reformen på religionsfrihetens
område för några år
sedan.

I sitt svar till mig förra året ställde
herr statsrådet, om också i mycket försiktiga
och vaga ordalag, dock i utsikt,
att han under vissa förhållanden skulle
kunna uppta till prövning vissa delproblem
i förevarande fråga. Nu förefaller
det mig som om utsikterna för en
snabb lösning av hela problemet vore
så små, att det funnes all möjlig anledning
för herr statsrådet att ta upp till
prövning vissa delfrågor i detta stora
komplex och åtminstone göra något,
för att något verkligen skulle ske utan
alltför stort anstånd. Jag beklagar, att
herr statsrådet, som jag förstår, av
andra plikter tvingats avlägsna sig härifrån,
men jag vill tillåta mig att genom
kammarens protokoll till herr statsrådet
rikta en enträgen och allvarlig vädjan
att pröva å ena sidan, om det inte kan
vara möjligt och lämpligt i nuvarande
läge att ta upp förevarande angelägenhet
till prövning och lösning utan alltför
starkt samband med pastoratsindelningsfrågan,
och å andra sidan, om det
inte nu kan finnas skäl att uppta till
prövning vissa delproblem, för att något
verkligen skall ske i förevarando
mycket viktiga angelägenhet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vad herr Rimmerfors
här gav uttryck åt anser jag inte hör få
slå oemotsagt. Av herr Rimmerfors’
framställning fick man nämligen det
intrycket, att det skulle råda en andlig

2 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

nöd vid sjukhusen och att den största
och angelägnaste uppgiften för närvarande
skulle vara att få sjukhuspräster.

Jag har äran att sitta i ett par sjukhusdirektioner,
och mig veterligt har
vi aldrig gjort framställning om att få
sjukhuspräster i någon större utsträckning.
Den andliga vården har vi försökt
tillfredsställa genom utbyggnad av
våra bibliotek. Vi har velat få större
anslag till bibliotekarier och böcker.
Men vad vi framför allt velat ha till
sjukhusen har varit flera läkare och
flera sjuksköterskor.

Jag skulle vilja säga till herr Rimmerfors,
när han försöker ge uttryck
åt att det är sjukhuspräster vi i första
hand behöver, att jag tror inte att den
saken har någon större betydelse för
sjukhusvården. Herr statsrådet kan nog
då det gäller sjukhusprästerna ta det
hela med knusende ro. Det är inte någon
större brådska. Vi har ju radio
och andra möjligheter. Men vad som
är angeläget ur sjukhusens synpunkt är
att ecklesiastikministern vid undervisningssjukhusen
och även på andra
sjukhus kunde ordna det så, att vi finge
flera läkare och mera böcker till biblioteken.
Detta står främst på vår önskelista,
och jag tror det är felaktigt att
påstå att man skulle behöva flera sjukhuspräster
än vad vi för närvarande
har.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det var något överraskande
att herr Lundberg vädjade till
ecklesiastikministern om flera läkare.
Jag trodde inte det sorterade under
hans departement. Men rent principiellt
skulle jag vilja svara på herr
Lundbergs inlägg, att jag naturligtvis
inte på något sätt —• det framgår nog
av protokollet så småningom -—- har
angivit detta som den största och angelägnaste
uppgiften vid sjukhusen.
Det finns andra angelägna uppgifter,
och jag tror inte att jag kan beskyllas

för att ringakta dessa uppgifter. Jag
har bland annat i en interpellation begärt
ökat stöd och forskning beträffande
en av våra folksjukdomar och
bättre vårdmöjligheter för dem som
drabbats av denna sjukdom. Detta är
två skilda frågor. Jag vidhåller emellertid
afl det även är en viktig angelägenhet
att bereda dem som vistas på
sjukhusen möjlighet till personlig kontakt
med människor, som kan vara andligen
vägledande. Behovet därav framgick
tydligt av svaren på de förfrågningar,
som de sakkunniga gjorde 1949
och åren därefter. Man kom då till ett
mycket positivt resultat beträffande patienternas
önskemål om tillgång till
andlig rådgivning och uppbyggelse under
sjukhusvistelsen. Det torde inte här
behöva nämnas, att en sådan andlig
terapi även påverkar det kroppsliga
tillfrisknandet på ett utomordentligt
välgörande sätt. Att tillmötesgå de
önskemål, som i detta avseende uttalats
av det övervägande antalet av dem
som vårdas på våra sjukhus, är ett samhällsintresse
av stor betydelse.

Vad slutligen beträffar herr Swedbergs
uttalande om den frikyrkliga synen
på denna fråga vill även jag framhålla,
afl det är inte i första hand fråga
om att »främja de frikyrkliga insatserna
på här berörda område», såsom
herr statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
även om vi naturligtvis uppskattar
denna positiva inställning. Det
gäller här något långt viktigare, nämligen
att med samfällda krafter främja
den andliga vården vid sjukhusen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Rimmerfors, att eftersom den utbildning
som vid undervisningssjukhusen
meddelas våra blivande läkare handhaves
av ecklesiastikdepartementet, så har
departementet ett direkt inflytande på
läkarutbildningen här i landet. Det är
en viktig sak.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de planer, som utarbetats inom regeringen i

syfte att övervinna bristen på präster inom svenska kyrkan.

När herr Rimmerfors sedan säger att
det övervägande antalet patienter kräver
andlig terapi, så tror jag inte att
detta är ett riktigt återgivande av verkligheten.
Det är en överdrift.

När man för övrigt talar om religionsfrihet,
så betackar vi oss nog för
att i våra sjukhus få in den strid, som
nu föres mellan olika trossamfund. Den
får man hålla utanför sjukhusen. Vi
vill ägna oss åt den rena sjukvården i
första hand. Naturligtvis vill vi även
meddela andlig vård, men i det ordet
inlägger vi inte bara en kyrklig utan
även en annan betydelse.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna fråga, men eftersom
jag har arbetat som avdelningssköterska
i ett tiotal år, vet jag att patienterna behöver
sköterskor och läkare och allt
annat, som ett sjukhus kan ge, men att
de dessutom behöver något mera, nämligen
människor som har tid att tala
med dem om andliga ting.

Vad gudstjänsterna beträffar finns det
nu rika tillfällen för de sjuka att få
lyssna till vad de önskar — eller att
låta bli att lyssna, om man så vill. Ingen
tvingar dem att höra på en gudstjänst,
vare sig denna bjudes genom radion
eller av en präst, som kommit till sjukhuset.
Men behovet är onekligen störst
just beträffande de personliga samtalen
i andliga ting, alltså samtal med någon
som kan hjälpa de sjuka i deras själanöd.
För dem som har hand om vården
av sjuka människor framstår de andliga
påfrestningarna, själanöden, som en av
de allra största. Det är mycket svårt att
lindra patienternas oro därvidlag. Jag
vill därför varmt tillstyrka förslaget om
att man på sjukhusen skall ha möjlighet
att referera till en andlig vårdare,
att kunna kalla in t. ex. en präst av
just den typ, som den sjuke själv helst
vill rådgöra med, och att denne präst

finns på sjukhuset inte bara vid speciella
förrättningar utan på vissa dagar
i veckan, så att man kan kalla på honom
till ett samtal med den sjuke. Det
är kanske litet svårt att finna den rätta
formen för en sådan prästs anställningsvillkor,
men jag håller med herr Swedberg
om att vi helst bör ha präster av
olika slag, som kan komma till patienternas
hjälp vid behov. Det viktigaste i
hela frågan tycker jag är, att sjukhusets
personal får någon person att referera
till i andliga frågor, en person som patienterna
kan få hjälp av i sin oro och
nöd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de
planer, som utarbetats inom regeringen
i syfte att övervinna bristen på präster
inom svenska kyrkan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Norrby har frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för de planer, som utarbetats inom regeringen
i syfte att övervinna bristen på
präster inom svenska kyrkan.

Med anledning av frågan får jag meddela
följande.

Svenska kyrkans diakonistyrelse har
i en den 1 juli innevarande år till ecklesiastikdepartementet
ingiven framställning
hemställt, dels att Kungl. Maj :t
måtte besluta om en skyndsam utredning
rörande en korttidsutbildning för
prästämbetet, anordnad under åren
1955—1957 för därtill meriterade personer,
vilken utredning skulle särskilt
omfatta fastställande av kursplaner, lärarbehov
m. m., dels ock att Kungl.
Maj :t täcktes anvisa statsmedel till kostnaderna
för en dylik korttidsutbildning.
Diakonistyrelsens framställning har av
Kungl. Maj:t den 8 i samma månad remitterats
till universitetskanslern. Kans -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de planer, som utarbetats inom regeringen i

syfte att övervinna bristen på präster inom svenska kyrkan.

lern har därefter överlämnat framställningen
till biskopen Anders Nygren i
dennes egenskap av förordnad expert
åt kanslern i frågor rörande den teologiska
utbildningen vid universiteten.
Enligt vad jag under hand inhämtat
kommer Nygren inom kort att till universitetskanslern
avlämna förslag rörande
sådan korttidsutbildning för prästämbetet,
som avses i diakonistyrelsens
framställning, jämte kostnadsberäkning
för anordnande av en dylik utbildning.

Utöver de nu lämnade uppgifterna
har jag icke något att meddela i anledning
av herr Norrbys fråga.

Härefter anförde:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
ecklesiastikministern få framföra ett
tack för svaret på min enkla fråga. Om
det är så att en enkel fråga tarvar ett
enkelt svar, borde jag vara belåten, ty
det lämnade svaret är enkelt. Min fråga
till ecklesiastikministern omfattade
emellertid inte bara vilka planer och
åtgärder som var aktuella inom ecklesiastikdepartementet,
utan jag frågade
också om man inom regeringen håller
på att utarbeta några planer för att komma
till rätta med den nuvarande prästbristen.
Orsaken till att jag utsträckte
min fråga till att omfatta hela regeringen
har varit den upplysning vi fått genom
dagstidningarna om att man inom
finansdepartementet torde vara intresserad
av att ingripa i prästbristfrågan
på det sättet att man övervägde att skära
ned antalet prästerliga tjänster med
200. Jag är därför intresserad av att
höra hur finansminister Sköld motiverar
sådana planer. Om han vill avhjälpa
prästbristen, är det nämligen en underlig
metod att göra det genom att skära
ned antalet tjänster. Är det meningen,
så vill jag fråga finansministern om han
har samma inställning till frågan om
att avhjälpa den rådande bristen på lä -

kare och lärare. Överväger man till
exempel att skära ned antalet läkartjänster,
därför att det är ont om läkare?
Om inte, varför skiljer man på präster
och läkare, i detta fallet? Är behovet av
själavård i ångestnevrosernas tid
mindre än behovet av kroppsvård?

Till chefen för ecklesiastikdepartementet
vill jag gärna personligen med
stort förtroende och med stora förhoppningar
vända mig i denna fråga. Jag
menar att så länge sambandet mellan
kyrka och stat består har regeringen
att enligt grundlagen vårda sig om religionen.
Jag anser att ecklesiastikdepartementet
i första hand har ansvaret för
prästutbildningen och prästrekryteringen.
Bondeförbundets grundprogram
upptar i punkt 7 följande: »Folkundervisningen»
— observera inte bara folkskoleundervisningen
utan folkundervisningen
— »måste bygga på den kristna
livsåskådningens grund». Jag vill inte
detta foga att kyrkomötet 1953 mig veterligt
ställde sig positivt till det förslag
som utarbetats av pastoratsregleringssakkunniga,
och att diakonistyrelsen,
som statsrådet i sitt svar nämnde, i juli
i år utgivit en skrift som utarbetats av
direktor Wilhelm Schröder och kyrkoherde
Åke Zetterberg, där det på s. 29
står: »Ej heller kan förordas indragning
eller sammanslagning av tjänster
såsom medel att lösa prästbristfrågan.»

Jag menar att denna fråga har en rätt
stor principiell betydelse. Den snuddar
till och med vid grundlagen och tangerar
den ständigt från ömse håll aktuella
frågan om förhållandet mellan kyrka
och stat. Jag vill inte förneka att prästbristen
är ett faktum, men jag vill upplysa
kammarens ärade medlemmar om
att biskoparna i de olika stiften vidtai
olika åtgärder genom kontakt med gym
nasister och genom samling till stiftgår
darna för att stimulera ungdomarna att
välja prästbanan. Jag vill mycket starkt
understryka det faktum att det inte föreligger
anledning till panik för någon

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de planer, som utarbetats inom regeringen i

syfte att övervinna bristen på präster inom svenska kyrkan.

prästbrist. Det är inte första gången det
varit prästbrist i Sverige, men varje
gång har den övervunnits, och redan
nu är det på uppåtgående. Därom har
vi kännedom genom den undersökning
som gjorts om vilka som har för avsikt
att välja prästbanan. Vi präster inom
kyrkan vill också själva hjälpa till att
klara prästbristen. Men om det skulle
vara någon sanning i finansdepartementets
antydan att man skall skära
ner antalet tjänster i samband med pastoratsregleringen
upptas detta lätt som
om regeringen vill motarbeta strävan
att lösa prästbristen. Ty ett försök att
lösa prästbristen genom att skära ner
antalet tjänster har den rakt motsatta
psykologiska effekten. Det stimulerar
inte ungdomen till att välja denna bana.
Prästbristen är akut, men om en omorganisation
av de prästerliga tjänsterna
skulle genomföras i samband med pastoratsregleringen
vore detta en åtgärd
för en ganska obegränsad framtid.

Min mening är alltså den, herr statsråd,
att rikets styrelse enligt regeringsformen
har ansvaret för den andliga
vården, och att man då också kan utgå
ifrån att regeringen ej vill hämma eller
hindra kyrkans arbete. Även om jag inte
får något annat svar än jag fått i dag,
vill jag ändå ha taget till protokollet
att enligt vad ecklesiastikministern upplyst
har fog inte kunnat finnas för påståendet
att finansdepartementet planerat
en nedskärning av antalet präster.
Ty i annat fall skulle detta kommit fram
i det svar jag fått av ecklesiastikministern
på min fråga om det inom regeringen
föreligger planer på att nedskära
antalet präster. Om jag får detta antecknat
till protokollet i dag är jag för
min del lugnad tills vidare. Vi vet alt
bondeförbundet vill värna kristen fostran
och förkunnelse. Jag vill med min
enkla fråga deklarera för ecklesiastikministern,
att stora grupper av vårt folk
vill stödja ecklesiastikministern att enligt
bondeförbundets grundprogram

bygga folkundervisningen på den kristna
livsåskådningens grund.

Jag är till sist, herr talman, radikal
nog att inse att den mänskliga faktorn
med arbetsglädje speciellt och med personlig
individuell harmoni är något
väsentligt att räkna med även i nationalekonomiskt
avseende och sålunda något
som också bör smyga sig in i finansdepartementets
tänkande och handlande.
Jag menar att kristen fostran och
förkunnelse har något värdefullt att
bjuda stat och samhälle när det gäller
att fostra goda, laglydiga och arbetsvilliga
medborgare.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av de
ytterligare frågor som den ärade interpellanten
framställt här vill jag bara
säga, att redan av de meningar han
själv yttrade när han sista gången nämnde
bondeförbundet och dess program,
tycktes det mig stå klart, att han anser
att jag hittills i min verksamhet som
ecklesiastikminister följt bondeförbundets
program på denna punkt. Och det
tänker jag givetvis göra även i fortsättningen.
Jag vill bara tillägga att jag
inte vare sig inom regeringen eller annorstädes
har varit med om någon diskussion
om att klara prästbristen genom
att skära ner antalet prästerliga befattningar.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag skall ytterligare be
att få tacka min högt skattade vän ecklesiastikministern
för detta uttalande, men
jag skulle kanske ändå vilja fråga, om
saker och ting inom regeringen äger
rum utan att en av departementscheferna
är därom informerad, alldeles speciellt
om dessa informationer inom ett
annat departement skulle gälla ett område,
som i första hand bör anses sortera
under ecklesiastikdepartementet. I
så fall vore det rätt förvånande om det

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. förläggningen av domänstyrelsens ämbetslokaler. — Svar
på interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid.

ena departementet därigenom komme in
på det andras behörighetsområde, så
att det ena statsrådet på så sätt rent
av kan träda det andra statsrådet i
ämbetet.

Jag vore tacksam för att även på denna
punkt få en lugnande försäkran.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. förläggningen

av domänstyrelsens ämbetslokaler.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Under hänvisning till
ett uttalande av 1953 års riksdag, att
frågan om de centrala organens förläggning
bör prövas från fall till fall
samt att placeringen av centrala ämbetsverk
bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet,
har herr Jansson i Benestad
frågat mig, huruvida spörsmålet
om domänstyrelsens förläggning
prövats ur de av riksdagen angivna
synpunkterna samt, därest så icke
skett, om jag är beredd att vidtaga åtgärder
för att eventuellt förlägga detta
ämbetsverk till någon annan stad än
Stockholm.

Som svar härpå får jag anföra följande.

I skrivelse den 31 augusti i år har
byggnadsstyrelsen lagt fram ett förslag
om nybyggnad av ämbetslokaler för
domänstyrelsen. Efter samråd med domänstyrelsen
har byggnadsstyrelsen
stannat för att föreslå, att den ifrågasatta
byggnaden skall uppföras å kronan
tillhörig och av domänstyrelsen
förvaltad mark vid Bergshamra i Solna.

Framställningen har ännu icke behandlats,
varför det står helt öppet både
huruvida byggnadsföretaget skall
komma till stånd och var byggnaden,
i händelse så blir fallet, skall förläggas.

Det är kiart, att jag i detta läge

inte kan ge någon antydan om hur
frågan kommer att lösas. Jag kan emellertid
försäkra interpellanten, att såvitt
på mig ankommer de av 1953 års
riksdag gjorda uttalandena kommer att
beaktas vid det blivande avgörandet.

Härefter anförde

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.
Av detta framgår att domänstyrelsen
och byggnadsstyrelsen prövat frågan
om de nya ämbetslokalernas förläggning
och därvid stannat för Bergshamra
i Solna.

Statsrådet upplyser emellertid också
om att denna framställning ännu icke
behandlats och att frågan om domänverkets
placering alltjämt är öppen.
Statsrådet förklarar vidare att i vad
det ankommer på honom skall frågan
prövas efter de riktlinjer som 1953
års riksdag uppdrog.

Utöver detta vill jag endast konstatera
att svaret verkar så löftesrikt, att
man kanske kan hoppas på en utflyttning
till landsorten av domänverket.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren
mot jagande hundar under
fridlyst tid.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har
frågat mig om jag observerat den hets
och plåga, rådjuren i vissa delar av
landet alltjämt utsättes för genom under
för rådjuren fridlyst tid jagande
hundar, och om det kan väntas, att åtgärder
snabbt vidtages i syfte att uppnå
skydd åt vårt lands rådjursbestånd.

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30.

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid.

Som bekant har i synnerhet under
det senaste året ivrigt diskuterats, hur
rådjuren skall kunna besparas onödiga
lidanden. Man har därvid avsett icke
blott de av interpellanten åsyftade förhållandena
utan framför allt sättet för
bedrivandet av jakt efter rådjur. Sedan
sistnämnda spörsmål blivit särskilt
aktuellt, har på flera håll — delvis
på mitt initiativ — utredning igångsatts
rörande frågan hur dylik jakt
bör bedrivas och vad som kan göras
för att humanisera denna. I samband
därmed torde även komma att övervägas,
vilka åtgärder som påkallas i de
hänseenden interpellanten berört. Resultatet
av utredningarna torde föreligga
inom den närmaste tiden.

Härpå anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret och för att jag
har fått ta del av det i förväg. Jag
tycker emellertid att jordbruksministern
liksom undviker att svara på huvudfrågan
i min interpellation, den om
skyddet för rådjuren under den tid de
är fridlysta. Statsrådet uppehåller sig
mera vid jakten på rådjuren och hur
den skall kunna humaniseras. Det är
klart att detta är en del av hela detta
spörsmål, och det är möjligt att man
från den utgångspunkten kan komma
fram till en lösning av den fråga som
jag har ställt. »

Man får emellertid ingalunda betrakta
jakten som det väsentliga när
det gäller skyddet för rådjuren. Också
jag har stor förståelse för den humanisering
av jakten som statsrådet talar
om. Den är säkerligen nödvändig, särskilt
som man vet hur en del jägare
går till väga. De skjuter när de ser en
viss färg i markerna eller något som
rör sig, och de träffar ibland människor
och ibland djur av ett helt annat
slag, exempelvis kor, än de är ute för
att skjuta. Eller också — såsom tid -

ningarna har meddelat från den senaste
jakttiden — har man skjutit på
en skördetröska och trott att det var
en älg. Det återstår tydligen mycket
att göra för att få en bättre kultur härvidlag.

Men nu är det inte främst frågan om
detta. Det gäller åtgärder under den
tid rådjuren är fridlysta, den tid då
man inte får jaga dem. Den tid man
får jaga dem är ju bara en kort tid
av året i förhållande till den tid, varunder
rådjuren är fridlysta.

Jordbruksministern har den erfarenheten
— och jag kan erkänna att det
kan vara olika i olika delar av landet,
beroende på nederbörden under vintern
— att när det gäller rådjuren rör
sig diskussionerna mera om själva jakten.
Jag tror nog att så är fallet i vissa
delar av landet, men i Värmland diskuterar
man skyddsfrågan, och det råder
ett mycket, mycket stort intresse omkring
detta spörsmål i det län som jag
representerar, jag tror också i de kringliggande
länen.

Jag kan ju avslöja att framställandet
av min interpellation står i visst samband
med den kampanj, som naturoch
djurskyddsföreningen i Värmland
har igångsatt för att försöka åstadkomma
en ändring i förhållandena. Med
hänsyn till de många fall av rivna rådjur,
som i år inträffat efter den 1
januari, införde natur- och djurskyddsföreningen
i länet en annons i länets
tidningar om en kampanj i syfte att
hos myndigheterna begära åtgärder
för att stoppa hundarnas framfart bland
rådjuren under den tid dessa är fridlysta.
Man tänkte då närmast på förhållandena
under vintern, när det är
djup snö. Intresset för detta upprop
bär framför allt visat sig däri, att över
15 000 personer skickat in sina namn
till föreningen och instämt i att något
måste göras. Det är ju ett alldeles enastående
resultat och ådagalägger ett intresse
från allmänhetens sida, som det
väl skulle vara svårt att uppnå på nå -

24 Nr 30. Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid.

got annat område. Bland dem som stött
kampanjen finns många föreningar
och korporationer. Det finns hälsovårdsnämnder
som har meddelat sina
synpunkter, det finns lokala djurskyddsföreningar,
det finns religiösa
samfund, och det finns personal vid
olika inrättningar, såsom inom sjukvården,
polisen, järnvägen, post och
telegraf.

Det föreligger också ett omfattande
material att bygga på när det gäller
denna rådjurshets. Det är inte något
fullständigt material visserligen, ty
alla fall rapporteras ju inte, men tidningarna
i Värmland är åtminstone
under vintertiden fyllda med notiser
om rådjurstragedier. Hur artiklarna
ser ut skall jag ge exempel på bara
genom att läsa upp några rubriker,
som ganska väl täcker innehållet. De
har allesammans varit införda under
den tid rådjuren är fridlysta. Det heter
i en rubrik: »Rådjur dödshetsat av två
stövare.» Och några andra rubriker
lyder: »Rådjur i kamp mot hundar»,
»Rådjursmassaker av vakthundar»,
»Rådjurstragedi i Sunnemo», »Tre hundar
jagade rådjur i Asphyttan», »Hundar
bet ihjäl rådjur i Sunne», »Ögonvittne
skildrar rådjurstragedi», »Rådjur
jagades flera dagar av okända
hundar», »Schäferhund rev rådjur»,
»Dräktigt rådjur slets till döds».

Detta är bara några stickprov från de
många fall, där rådjur anfalles och
ätes levande av hundar. Hundarna angriper
rådjuren bakifrån, hugger dem
i låren, drar stora skinnstycken av
djuren och äter av köttet under det att
rådjuren lever. Det kan pågå i timtal
detta att djuren jagas, förblöder och
hetsas till döds. Det kan ju inte få
fortsätta så, medan vi bara står och
ser på och låter folk hålla sådana här
bestar i sina hem, som lössläppta går
fram på detta sätt ute i markerna. Man
kan inte säga att det är en sak som
jägarna får klara upp.

Man vet ju inte hur många fall som

inträffar — anmälan göres ju helt frivilligt,
ty det finns ingen organisation
för detta — men enligt vad som anmälts
till djurskyddsföreningen i Värmland
har sedan 1950 i medeltal 80 rådjur
per år rivits ihjäl bara i det landskapet.

Naturligtvis förekommer det mycket
oftare, eftersom alla fall inte anmäls
till djurskyddsföreningen.

Sedan vill jag påpeka, att det inte
bara är jakthundar som jagar rådjuren.
I de tidningsnotiser som jag har
gått igenom, när jag samlat material
för denna interpellation, finner jag
uppgifter om olika hundslag som har
rivit rådjuren; det är stövare, schäfer,
boxer, setter, västgötaspets o. s. v. Även
om jakthundar naturligtvis är med
bland dem som rivit rådjur förekommer
det också sällskapshundar, vallhundar,
gårdvarar och någonting som
kallas för lyxhundar.

Man får väl hoppas att den utredning
som jordbruksministern har satt i gång
skall framlägga ett material som man
kan bygga vidare på.

Jag skall i detta sammanhang inte
alls gå in på frågan om jakten, eftersom
min interpellation uteslutande avser
den tid då rådjuren är fridlysta
och man inte får jaga dem.

Jag är inte alldeles övertygad om att
de utredningar jaktvårdssällskapen gör
kommer att leda till en lösning av detta
problem. Då intresset för detta ärende
är så stort som jag har kunnat redovisa,
skulle jag vilja fråga jordbruksministern,
om det vore möjligt
för honom att utlova ett något mera
positivt intresse än vad allmänheten
kommer att anse sig kunna utläsa ur
svaret. Jag skulle önska att ett sådant
positivt intresse toge sikte på skyddet
av rådjuren under den tid då de är
fridlysta. Man skulle därvidlag kunna
tänka sig att en utredning företogs på
bredare bas än som nämnts i svaret
och att djurskyddsföreningarna därvid
kopplades in genom att man inhäm -

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30. 25

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid.

tade deras synpunkter och erfarenheter
i denna fråga.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag sitter som ordförande
i den kommitté som håller på att
syssla med detta problem och bör väl
därför åtminstone ha någon aning om
hur det ligger till med den här saken.

Jag vill erinra om att herr Spångberg
en gång ■— jag tror det var 1947 -— interpellerade
dåvarande jordbruksministern,
om jordbruksministern tänkte
ta något initiativ för att söka komma
till rätta med det problem som uppstod
därigenom att en mängd rådjur blev
rivna. Det sades mycket riktigt, att dessa
rivningar inträffade när snön var alltför
djup för att rådjuren skulle kunna
hålla undan för hundar som förföljde
dem.

Resultatet av interpellationen blev,
att dåvarande jordbruksministern gick
i författning om ett tillägg till jaktstadgans
9 § som innebar, att länsstyrelserna
bemyndigades utfärda förbud inom
sina län eller delar av desamma mot att
låta hundar springa lösa när snön låg
så djup, att det kunde befaras att rådjur
skulle bli rivna. Detta tillägg mottogs
med stor tillfredsställelse i jägarkretsar.
Man trodde att man med detta
tillägg skulle kunna åstadkomma de förbättringar
man eftersträvade, och resultatet
blev att förbud enligt detta tilllägg
till jaktstadgans 9 § utfärdades i
en rad län.

Dessa förbud ledde emellertid inte till
att rådjuren skyddades. Jägare och andra
började fråga sig, vad det var för
glädje med sådana bestämmelser, när
rävarna tog rådjur i lika stor utsträckning
som hundarna tidigare hade gjort.
Med anledning därav företogs en undersökning
i Hallands län, där man 1951
hade ett snödjup som var ganska besvärande
för rådjuren. Man kammade
igenom skogarna i en tredjedel av länet
och konstaterade att 63 rådjur hade
tagits av rävar under tre månader från

den 1 januari till den 31 mars. Från en
del andra län hade man liknande erfarenheter.
Det är inte förvånande om
folk i det läget sade sig, att det knappast
kan innebära ett mindre lidande
för rådjuret att bli uppätet av en räv
än av en hund.

Sannolikheten talar för att en orsak
till att rävarna kunnat riva rådjur på
det sätt jag nämnde är att de lämnats
i fred och inte blivit oroade av jakt. Då
de inte blev utsatta för jakt hade de så
mycket fler tillfällen att själva jaga, och
de gav sig då på rådjur. Man kunde
konstatera att rävarna, när de lagt sig
till med tekniken att jaga rådjur, inte
slutade med det när snön gick bort,
utan fortsatte fram på sommaren; i en
rad rävgryt kunde man nämligen hitta
rester av rådjurslamm och även av äldre
djur.

I det läget blev självfallet intresset
för att tillämpa detta tillägg till § 9
jaktstadgan åtskilligt reducerat, och
därefter har man tyvärr i stor utsträckning
underlåtit att tillgripa det medel
man tidigare använt, nämligen att utfärda
förbud. Med anledning därav ingav
Svenska jägarförbundet, jag tror det
var år 1951, en framställning till Kungl.
Maj :t om sådant tillägg till ifrågavarande
bestämmelse i jaktstadgan, att
undantag från förbudet mot lösgående
hundar skapades för en del hundar som
icke drev rådjur. Denna framställning
har inte medfört några åtgärder från
Kungl. Maj:ts sida, detta av flera orsaker
men framför allt det förhållandet
att de, som jagar med småhundar och
som är specialister på rådjur, ansåg sig
satta i särklass genom att deras hundar
skulle få lov att vara kopplade medan
större hundar finge gå lösa, vilket
skapade en viss betänksamhet mot det
ifrågasatta tillägget. Jag vill emellertid,
herr talman, beklaga att detta tillägg icke
införts, ty hade så skett, exempelvis
från årsskiftet 1951/52, kunde man ha
fått en viss erfarenhet av hur ett sådant
tillägg skulle ha kommit att verka.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren

Det skulle ju ha medfört att de rådjursrena
hundarna hade varit lösa,
och man hade därigenom fått möjlighet
att hålla efter rävarna så att inte rådjuren
blivit utsatta för rivning av dem.

Herr Spångberg framhöll här att djurskyddsföreningarna
och jag tror också
andra organisationer i Värmland hade
gjort framställning om åtgärder för att
komma till rätta med detta problem,
och såvitt jag kunde fatta var en stor
del av bevismaterialet för dessa framställningar
just notiser ur värmländska
tidningar. Det är emellertid inte bara i
Värmland som detta förekommit. I mars
månad i år presenterades i en tidning
i Stockholm en redogörelse, utvisande
att det under fyra år hade rivits 1 600
rådjur här i landet. Materialet för denna
redogörelse hade samlats av djurskyddsföreningarna.
Det lämnades över
till skogshögskolan för bearbetning, och
denna bearbetning gav till resultat att
man ansåg sig kunna konstatera, att
mellan 500 och 600 av dessa rådjur
hade rivits av hundar. Beträffande det
material av tidningsurklipp, som denna
utredning baserades på, hade man anledning
förmoda att ett och samma rådjur,
på grund av olika ortsangivelser
i skilda tidningar, kommit att medräknas
mer än en gång. Inom Svenska jägarförbundet
gjorde vi därför en undersökning
avseende hela landet och
konstaterade därvid att, om jag minns
rätt, 83 djur hade rivits föregående år.
Omständigheterna i alla dessa fall undersöktes,
och det visade sig av det tillgängliga
materialet att 17 procent av
fallen var så att säga rådjurstragedier,
inträffade i samband med jakt. De övriga
83 procenten hade alltså uppkommit
på grund av löslöpande hundar utan
samband med jaktutövning.

Jag menar då att herr Spångbergs
frågeställning är fullständigt riktig.

Detta är icke en jaktfråga, det är en
hundfråga. Det är fråga om att lära
människorna att hålla reda på sina hundar,
och såvitt jag kan bedöma är förut -

mot jagande hundar under fridlyst tid.

sättningarna härför, även om vägen är
mycket besvärlig, störst om man går
på kommunerna och försöker få dem
att ändra sina ordningsstadgor så, att
de stipulerar straff för dem som inte
håller sina hundar kopplade under föreskriven
tid.

På veterinärmedicinska anstalten har
sedan år 1948 undersökts 277 insända
döda rådjur. Därvid har undersökts orsaken
till att dessa djur dött, och då
jag från anstalten fått material, som
lämnar en redogörelse i detta avseende,
skall jag anföra några siffror därifrån.

Om det under vintern blir svårt för
rådjuren att erhålla föda, är det självklart
att de blir utmärglade och därmed,
om det är stort snödjup, mycket
lätt byte för alla hundar, vilken storlek
dessa än har. Den som sett ett rådjur
söka ta sig fram i djup snö vet ju, att
det då är praktiskt taget tillspillogivet
för alla anfallande rovdjur.

Utredningen visar att av dessa 277
djur har 100 dött till följd av foderbrist,
30 på grund av fel på sina tänder
och 11 av annan anledning. Går man vidare
till dem som haft bitskador, skall
man finna att 14 djur blivit bitna av
hund, 5 av lodjur och 4 av räv. 33 djur
har dött på grund av infektioner och 16
djur av tumörer och missbildningar.
Beträffande 32 djur är inte dödsorsaken
specificerad. På grund av olycksfall och
skottskador, alltså skador till följd av
vårdslöshet vid skjutning — jag ger
herr Spångberg rätt i att det förekommer
rätt stor sådan vårdslöshet, även
om det nu är bättre än det var tidigare
— har 32 djur avlidit. Nu är naturligtvis
utredningen litet bristfällig
på grund av att den inte har den omfattning
som varit önskvärd, men å andra
sidan kan det hända att det kommer
en hund och får tag i rådjur, som legat
och självdött, och börjar på att äta
av djuret. Så kommer folk och får se
detta, och då ligger det nära till hands
att man tror att hunden har rivit rådjuret.
Jag säger emellertid inte detta

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid.

för att förringa det förhållandet, att det
säkerligen förekommer en hel del rivningar.

Om man ser efter, under vilka tider
som rådjuren är utsatta för sådana lidanden
att de dör, skall man finna att
G7 procent av fallen inträffar under
månaderna januari, februari, mars och
april, medan 33 procent förekommer
under tiden från maj t. o. in. december.
Under tiden 1 maj—1 september
får det inte förekomma någon stövarjakt
här i landet, men det har naturligtvis
sedan vintern legat kvar djur
ute i skogarna, och det är dessa djur
som man har hittat och sänt in till veterinärmedicinska
anstalten.

Tillväxten och spridningen av rådjursstammen
här i landet kan utan
överdrift sägas ha varit explosionsartad.
Det finns nu rådjur i hela riket,
t. o. in. i Norrbottens län. Det är klart
att i de norra delarna av vårt land, där
snöförhållandena är mycket besvärligare
än i Mellansverige och i de södra
delarna av landet, blir problemet förstorat.
Det beräknas att det här i landet
sköts mellan 22 000 och 23 000 rådjur
sista året. Eftersom avskjutningssiffrorna
väl i viss mån speglar den utveckling
som skett, vill jag anföra några
sådana siffror. I Uppsala län sköts under
perioden 1905—1907 ett enda rådjur,
medan under jaktsäsongen 1952—
1953 siffran var 1 250. I Dalarna sköts
under perioden 1916—1919 ett rådjur,
medan för jaktsäsongen 1952—1953 avskjutningen
uppgick till 410 rådjur.
Liknande har utvecklingen varit i de
flesta andra län, och man kan av dessa
siffror spåra vilken enorm spridning
rådjuren fått.

Den fråga om skydd för rådjuren som
vi här diskuterar måste, herr talman,
lösas på ett eller annat sätt. Det är emellertid
förenat med mycket stora svårigheter
att göra det, och man kan inte
komma med några patentlösningar. Även
om det hade gjorts ett sådant tillägg
till § 9 som vi från jägarnas sida be -

gärt, är det inte säkert att problemet
varit löst. Men då hade man i varje fall
gjort ett försök att skydda rådjuren i
samband med jaktutövning, och det
skulle enligt min uppfattning ha varit
mycket bra. Det finns visserligen, såsom
jag förut sagt, många som tycker
att ett tillägg till § 9 inte är något effektivt
medel och att man därför bör
undvika en sådan åtgärd — det är framför
allt ägare av småhundar som har
den uppfattningen — men jag tror för
min del att tillägget skulle vara ägnat
att åstadkomma en förbättring på området.
Jag hoppas därför att det skall
komma till stånd inom så snar framtid
som möjligt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Av herr Spångbergs anförande
tycktes framgå, att jag, med anledning
av yttrandet att de utredningar,
som nu pågår, först skall slutföras, inte
skulle ha det intresse för denna sak,
som jag möjligen bör ha. Jag vill säga
herr Spångberg, att jag har intresse att
söka åstadkomma sådana förhållanden,
att även de vilda djuren skall, där det
finns möjlighet därtill, kunna få skydd,
i varje fall mot skador som s. k. husdjur,
framför allt hundar, kan åsamka.

Jag sade, att man först skall avvakta
de utredningar som pågår, och det är
väl ändå så, att det är de, som skall
försöka klara upp frågan om vilka hundar
det är som skadar rådjuren. Vi
hörde av herr Sköldin, att man kan
ha olika meningar om detta. Jag är
inte så övertygad om att, därest den av
herr Sköldin åsyftade bestämmelsen utfärdats,
vi hade kommit något närmare
problemets lösning, ty man är
än så länge av så olika åsikt om vilka
hundar som är vad man kallar rådjursrena.
Jag har varit av den meningen,

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

att den utredning som pågår försöker
få klarhet i problemet. I den mån man
kan få fastslaget, att vissa hundar inte
kommer att göra rådjuren skada, skall
man väl inte göra något onödigt ingrepp
beträffande dem, utan det är givetvis
de hundar, som gör skada och
åsamkar rådjuren lidande, som man
skall vidta åtgärder mot. Jag kan försäkra
herr Spångberg, att, när denna
utredning är klar och resultaten kommer
in, får man ta upp detta problem
i ett större sammanhang, och jag hoppas,
att vi då kommer till en lösning,
där de olika intressena blir tillgodosedda,
så att vi kan lindra de lidanden,
som oskyldiga djur åsamkas, i varje
fall av djur, som människan kan hålla
i förvar. På det sättet gör vi människor
vad vi är skyldiga emot de djur,
som inte har möjlighet att försvara sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. informationer
rörande de resultat, som nåtts under det

nordiska ministermötet på Harpsund.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Braconier har till statsministern
riktat följande interpellation:

»Vill Ers Excellens ge kammaren informationer
rörande de resultat som
nåtts under det nordiska ministermötet
på Harpsund den 30—31 oktober
1954?»

Eftersom statsministern för närvarande
är tjänstledig och befinner sig
utomlands, vill jag på hans anmodan
besvara interpellationen.

I motiveringen till denna erinrar interpellanten
om vissa tidigare data i
det nordiska ekonomiska samarbetets
historia. Han omnämner sålunda tillsättandet
av det gemensamma nordiska

rörande de resultat, som nåtts under de

utskottet för ekonomiskt samarbete och
dettas senaste rapport som finnes publicerad
i Statens offentliga utredningar
för innevarande år. Vidare erinrar han
om en rekommendation, antagen av
Nordiska rådet vid dess session i februari
1953. Däremot förbigår han den
rekommendation av Nordiska rådet, antagen
i augusti i år, som ligger till
grund för förhandlingarna på Harpsund.
I denna rekommendation hemställde
rådet, att regeringarna skulle
söka tillrättalägga villkoren för att på
så stora områden som möjligt upprätta
en gemensam nordisk marknad och att
regeringarna på basis av det material
som framlagts av det gemensamma nordiska
utskottet för ekonomiskt samarbete
i dess rapport skulle klarlägga
möjligheterna för att de nordiska länderna
använder enhetliga tullsatser och
enhetligt tillämpar eventuellt förefintliga
handelsrestriktioner gentemot ickenordiska
länder. Vidare föreslog rådet
att man skulle försöka avveckla tullar
och handelsrestriktioner mellan de nordiska
länderna i den utsträckning och
den takt som betingas av varje lands
särskilda förhållanden. Slutligen föreslogs
att förhandlingar tages upp mellan
regeringarna om samarbete om vissa
konkreta uppgifter av betydelse för
ländernas produktivitet och levnadsstandard.
Rådet nämner därvid teknisknaturvetenskaplig
och lantbruksvetenskaplig
forskning, frågan om kraftförsörjningen
och andra produktivitetsoch
investeringsuppgifter. Enligt rådets
mening borde uppdraget att främja och
övervaka ifrågavarande samarbete ges
åt vissa ansvariga organ.

Beträffande de resultat, som nåddes
vid mötet på Harpsund, kan jag hänvisa
till den publicerade kommunikén,
vilken är fullständig.

Jag vill tillägga att regeringen har
med utrikesutskottets ledamöter upptagit
till diskussion frågan angående
lämpliga former för regelbundna infor -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det
nordiska ministermötet på Harpsund.

mationer till riksdagen om det nordiska
ekonomiska samarbetet. Det är min avsikt
att under den närmaste tiden ha
ett nytt samråd med utrikesutskottet i
frågan.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens utrikesministern få framföra
mitt tack för det svar han gav. Åtminstone
på en punkt innehöll det en
nyhet, i varje fall för den som inte tillhör
utrikesutskottet. Det kan självfallet
vara av värde att få konstaterat, att
den utsända kommunikén rörande
Harpsund sade hela sanningen. Den
som inte varit med i Harpsund kan ju
inte uttala sig om detta. Det kanske
hade varit önskvärt, att kommunikén
hade kommit med i riksdagens protokoll.
Visserligen är det uppenbart, att
Nordiska rådet med stor majoritet uttalade
sig för en gemensam nordisk
marknad — alla röstade ju för denna
rekommendation med undantag av åtta
norrmän, som lade ned sin röst, och,
om jag inte minns fel, också en islänning.
— Det är också riktigt, när man
säger, att man i princip har uttalat sig
för en gemensam nordisk marknad och
att detta innebär ett stort framsteg. Men
först när man kommer till de konkreta
frågorna visar det sig, i vilken mån
länderna verkligen vill genomföra en
gemensam nordisk marknad.

Den amerikanske politikern Harriman
sade för några år sedan, att han
alltid i skolböckerna hade läst om hur
man i Norden ständigt strävade efter
ett ekonomiskt samarbete. Det kan sägas,
att visserligen är det en mycket
stor vinning, att man kommit överens
om själva målsättningen för skapandet
av detta samarbete. Men om vi hade
haft en debatt här i kammaren om
t. ex. jordbruket och det nordiska samarbetet,
är jag inte säker på hur jord -

brukarna i kammaren hade ställt sig.
Visserligen är jordbrukspolitiken delvis
undantagen även i kommittéutlåtandet
rörande det nordiska ekonomiska samarbetet,
men den kan i alla fall bli ett
vitalt problem. Det är ju också ett
faktum att det också på svenskt håll,
även inom branscher där många är
mycket positiva finns åtskilliga med
skeptisk inställning.

Jag finner det emellertid glädjande
att frågan nu förts upp på regeringsplanet.
Men vad som inte är glädjande
är, såsom det med skärpa påpekades
av herr Håstad i höstriksdagens remissdebatt,
att riksdagen inte har uttalat
sig för en nordisk tullunion. Tullarna
är ju enligt regeringsformens paragraf
60 en riksdagsangelägenhet. Rolf Edberg
framhöll i debatten i Nordiska rådets
plenarsammanträde, att man inte
kan skaffa sig någon kännedom om dessa
förhållanden i de svenska riksdagsprotokollen
men däremot finner ganska
utförliga informationer i de norska
stortingsprotokollen. Visserligen får
riksdagen, som statsministern framhöll
i sin replik till herr Håstad vid remissdebatten,
behandla de konkreta förslagen
i och med propositionerna. Men
när man på sätt och vis har gett vissa
löften om att Sverige skall vara med
om att förverkliga ett nordiskt samarbete,
kan det ju lätt bli komplikationer,
om riksdagen inte vid lämplig
tidpunkt i förväg har fått en debatt
om dessa frågor och uttalat sin mening.

Jag skall ta upp en fråga, som åtminstone
nere i Skåne nu diskuteras
ytterst lidelsefullt. Det är problemet om
de skattefria varorna på öresundsfartygcn.
Går man till protokollen om
Nordiska rådets förhandlingar i år om
denna sak, får man läsa det egendomliga
att förre socialministern Gustav
Möller säger, att han icke hade en aning
om att den kommitté, som han själv
hade suttit i, hade beslutat i frågan.
Den danske föredraganden i nordiska

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

rådet sade vid sammanträdet, att man
inte kunde besluta om saken i år, emedan
man hade fattat ett principbeslut
om den förra året. Den svenske ledamoten
av kommittén visste alltså inte
att betänkandet om skapandet av en
nordisk tullunion innefattade ett uttalande
i denna speciella fråga. Jag undrar,
därest den danske finansministern
Kampmann icke hade gjort sitt
något oförsiktiga uttalande om att
skattefriheten för dessa varor skulle avskaffas
1955, om verkligen då allmänheten
hade blivit uppmärksamgjord på
förhållandena.

Jag vill härmed inte alls rikta någon
allvarligare anklagelse mot regeringen.
Faktum är att Nordiska rådet är en riksdagsinstitution,
även om regeringen har
observatörer och delegater där. Men
såvitt jag vet känner inte riksdagsordningen
någon möjlighet för riksdagen
att informera sig själv om verksamheten
där. Det har ju gått så till när det
gällt europaförsamlingen, att riksdagen
fått en berättelse från regeringen. Nu
fick jag det intrycket av hans excellens
utrikesministerns svar, att han
glädjande nog också är av den uppfattningen,
att det vore angeläget att
riksdagen på något sätt fick informationer
i denna fråga.

Det hade varit värdefullt om statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
hade velat ge en allmän deklaration
om möjligheterna att förverkliga
ett nordiskt samarbete med tanke på
den mycket starka opinion i Norge som
motsätter sig en gemensam ekonomisk
marknad.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret och hoppas att riksdagen ganska
snart får kontinuerliga informationer i
dessa frågor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Braconier
finner jag det naturligt, att riksdagen
får tillfälle till debatt kring de

rörande de resultat, som nåtts under det

samarbetsspörsmål, som man får hoppas
nu kommer att förbli aktuella i en
mera praktisk och reell mening än de
kanske varit under senare år. På frågan
— som jag inte vet om herr Braconier
avsåg att beröra närmare —
huruvida riksdagsdebatter i princip
bör föregå Nordiska rådets behandling
av spörsmålen, så att Nordiska rådets
ledamöter alltid skulle anse sig förhindrade
att delta i beslut i fall de inte
hade någon sorts fullmakt från svenska
riksdagen, vill jag svara, att det nog
inte vore en lycklig praxis om våra representanter
i Nordiska rådet skulle
bindas på det sättet. Men det kan ju
föreligga situationer, där det är högst
lämpligt, kanske nödvändigt, att en riksdagsdebatt
har föregått behandlingen
i Nordiska rådet. Huruvida en sådan
situation föreligger, får man avgöra
från fall till fall. Tills vidare tror jag
att Nordiska rådets ledamöter bör ha
den handlingsfrihet, som de har utgått
ifrån att de har och, tycker jag, på ett
mycket förtjänstfullt sätt har använt.

Men om nu Nordiska rådet fattar beslut
om vissa rekommendationer, då
kan det naturligtvis vara synnerligen
välmotiverat att dessa beslut efteråt debatteras
i den svenska riksdagen. Det
är f. ö. alldeles självklart att i den mån
det skulle krävas beslut av riksdagen,
kommer riksdagen att få propositioner
sig förelagda. Men även om detta inte
är fallet, kan det vara välmotiverat med
debatter om riktlinjer för arbetet. Huruvida
sådana debatter skall komma till
stånd genom att regeringen lämnar
meddelanden — herr Braconier sade
ju att riksdagen själv endast har begränsade
möjligheter att härvidlag sprida
upplysningar bland sina egna ledamöter
■— eller om man skall ordna det
på något annat sätt vill jag, liksom utrikesministern,
tills vidare betrakta som
en öppen fråga. Utrikesministern har ju
påbörjat förhandlingar om detta i utrikesutskottet,
och man får avvakta re -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

sultatet av dem. Interpellationsvägen
står ju för övrigt alltid öppen för kammarens
ledamöter. Jag tycker att det är
förtjänstfullt av herr Braconier att han
har använt den vägen på nuvarande stadium
i avvaktan på en lösning av problemet
om de mera regelbundna kommunikationerna.

Det är vidare uppenbart att protokollen
från Nordiska rådet är tillgängliga
för envar som vill läsa dem. Helt
nyligen bar det f. ö. i Från departement
och nämnder stått en mycket god
översiktsartikel. Ingen kan således säga
att det skett någon mörkläggning av
dessa spörsmål. Därmed har jag inte
avsett att på något sätt uttala, att det
är överflödigt med sådana kommunikationer
som utrikesministern diskuterar
med utrikesutskottet om. Jag har bara
velat ställa det faktum i bakgrunden
att det här finns tillfälle till informationer
för alla ledamöter av riksdagen
som i första hand vill studera Nordiska
rådets protokoll. — Så långt, herr talman,
formerna för riksdagens kontakt
med dessa spörsmål.

Yad de konkreta samarbetsfrågorna
beträffar så vill jag bara deklarera min
anslutning till den grundläggande tanke
som mycket länge har legat bakom
det svenska arbetet på detta spörsmål
och som klart har kommit till uttryck
i Nordiska rådets resolution: att man
bör eftersträva en gemensam nordisk
marknad på så vidsträckta områden
som möjligt utan att därför binda sig
för att denna gemensamma marknad
skall vara hundraprocentig. Det är
nämligen klart att det kan finnas skäl
till bestående undantag i vissa avseenden
— i varje fall långvariga undantag
i vissa avseenden. Jag tänker då i främsta
rummet på vissa delar av jordbruket.

Jag tror att det är riktigt att skjuta
fram tanken på en gemensam nordisk
marknad. Jag tror inte att det eljest
blir något större resultat av det liela.

rörande de resultat, som nåtts under det

Nu har det Nordiska rådet utan tvivel
givit en stöt framåt åt detta arbete genom
de resolutioner som antogs i somras,
där från svensk sida bl. a. landshövding
Elon Andersson deltog, vars
insatser säkerligen kommer att saknas
mycket djupt i det framtida arbetet
med dessa spörsmål.

När sedan regeringarna tagit upp frågan
vid harpsundskonferensen är det
klart att riksdagen frågar sig vad som
egentligen beslutats vid denna konferens.
Om man läser i kommunikén finner
man, att resultatet är ganska magert.
Ledarna för de norska partier som
i Oslo tills vidare ställde sig avvaktande
och inte deltog i Nordiska rådets beslut
förklarade sig också efter harpsundsmötet
vara mycket nöjda med att
— om jag skall uttrycka det respektlöst
— man vid detta möte inte gick
längre än man gjorde.

Jag läste i regeringsorganet att det
betydelsefulla med mötet på Harpsund
var, att man nu skall sätta i gång med
utredningar. Jag trodde att man inte
gjort någonting annat än satt i gång
med utredningar sedan 8, 10 år eller
kanske längre tillbaka. Men redan 1950
var det klart att man från norsk sida
inte ville acceptera ett arbete som direkt
siktade på en mera allmän nordisk
tullunion. Man frågar sig då vad som
bar skett på expertplanet under regeringens
ledning vad Sverige beträffar
efter år 1950. Experterna har haft i
uppdrag att undersöka s. k. partiella
tullunioner på vissa områden. Nu får
vi läsa att man skall sätta i gång med
utredningar om sådana saker som olikheterna
länderna emellan när det gäller
subventioner och löner, räntor, skatter,
avskrivningsbestämmelser o. d. Har
verkligen inte experterna haft i uppdrag
att undersöka detta under de senaste
fyra åren? Det verkar faktiskt
som om Nordiska rådet liaft något mer
handlingskraft än vad regeringarna
tycks ha. Är det kanske så, att rege -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

ringarna som experter använder folk
som i och för sig är mycket väl kvalificerade
och även intresserade men
som har många andra uppgifter och
därför helt enkelt inte hinner med att
driva det nordiska arbetet så som önskvärt
vore? Ja, det är verkligen en allvarlig
fråga, som jag närmast skulle
vilja ställa till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet. Är handelsministern
övertygad om att, såsom
saken nu lagts till rätta, de mycket arbetsbelastade
män som sitter i detta nya
samarbetsutskott har tillräckligt med
tid att verkligen driva arbetet med
detta spörsmål?

Enligt min mening har Nordiska rådet
tills vidare visat sig få större betydelse
än man kunde våga hoppas. Debatterna
kring förra sommarens beslut
har varit livliga, inte minst i Norge, och
jag tror att detta i och för sig är ytterst
välkommet. På norsk sida har man som
bekant en viss ängslan för att den norska
industrien skulle ha svårt att konkurrera
med särskilt den svenska. Man
fäster sig där vid olikheter i fråga om
skatter och dylikt. Den svenska beskattningen
framstår faktiskt i Norge såsom
för företagsamheten relativt gynnsam,
särskilt vad gäller avskrivningsreglerna.
Men man tänker inte så mycket på
ett kostnadselement av stor betydelse,
att lönerna i Norge är, skall vi säga, 20
å 25 procent lägre än i Sverige och att
denna löneskillnad blivit väsentligt
större i dag än för fyra år sedan. Det
är klart att denna lönedifferens är av
allra största vikt för produktionskostnadens
höjd. Man har i Norge också
uttryckt en ängslan för att förbindelserna
västerut på det ekonomiska området
på något sätt skulle kunna skadas,
om man utvecklar förbindelserna
mellan de tre skandinaviska länderna.
Men jag har trots många diskussioner
inte kunnat få något konkret grepp på
frågan vari dessa risker för det inter -

rörande de resultat, som nåtts under det

nationella samarbetet på det ekonomiska
planet skulle ligga.

För min del kan jag väl förstå att
man på norsk sida f. n. känner en viss
tveksamhet med tanke på att den norska
industrien ju under krigsåren hade motsatsen
till utveckling under den tyska
ockupationens tryck, medan man i Sverige
kunde fortsätta att utveckla och rationalisera
sin industri. Men det må tilllåtas
mig att i alla fall uttala den uppfattningen,
att när väl den norska industrien
har haft tid att skaffa erforderliga
moderna maskiner och genomföra
övrig rationalisering, så bör det
finnas goda förutsättningar för den norska
industrien att på lämpliga områden
konkurrera med den svenska — i betraktande
av att väl under många år
framåt vissa lönedifferenser kommer
att bestå, som verkar till den norska
industriens förmån i konkurrenskampen.
Jag är inte ensam om den uppfattningen,
utan den företrädes även på
en del håll inom den norska industrien.

Nu har i kommunikén från harpsundskonferensen
uttalats — det framgick
av kommunikén, och herr Grafström
har i en artikel ytterligare utformat
det ■—■ att man till en början
skulle inrikta utredningarna på handeln
med råvaror och halvfabrikat. Jag kan
förstå om man gör detta för att relativt
fort komma upp till höga procenttal i
fråga om den fria handelns storlek, vilket
är av betydelse för förhandlingarna
med GATT, men i övrigt tror jag
inte att det vore motiverat att ensidigt
lägga tyngdpunkten på råvaror och
halvfabrikat. I liarpsundskommunikén
nämndes även en del industrier som
ingalunda har denna karaktär, och jag
hoppas därför att man på denna punkt
mera får fästa sig vid själva ordalydelsen
i harpsundskommunikén än vid
den kommentar, som en så initierad
man som herr Grafström har gjort i

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer
nordiska ministermötet på Harpsund.

den officiella publikationen Från departement
och nämnder.

Enligt min mening är betydelsen av
direkta överenskommelser om specialisering
av produktionen långt mindre
än vikten av allmänt samarbete för
skapande av en gemensam nordisk
marknad. I fall vi skall, som jag hoppas,
bevara näringsfriheten här i landet,
så finns det ju endast begränsade
möjligheter till sådana direkta överenskommelser
om specialisering av produktionen,
i varje fall genom statens
medverkan. Att sedan enskilda intressenter
kan komma överens i vissa fall
är ju en annan sak, men de kan näppeligen
utestänga andra som skulle vilja
ta upp en produktion, som icke överensstämmer
med en sådan privat överenskommelse.
Klart är däremot att vissa
hänsyn till lämpligheten av en arbetsfördelning
kan tas vid offentliga
investeringar.

Det har också talats om gemensamma
insatser vid startandet eller utbyggandet
av vissa produktionsgrenar, t. ex.
syntetiska textilfibrer, en väg som kan
visa sig vara farbar. Men jag tillåter
mig där att rikta en ny fråga till handelsministern:
Hur tänker regeringen
angripa detta problem i den mån man
alls överväger någon statlig medverkan?
Den samarbetsdelegation, som nu
är tillsatt och vilken ju, som jag sade,
består av mycket sakkunniga men också
mycket upptagna män, torde väl i
och för sig ha svårt att hinna med att
göra något åt en så pass invecklad
fråga som den, på vad sätt man kan
befrämja gemensamma nordiska insatser
vid startande eller utbyggande av
vissa produktionsgrenar.

Herr talman! Det är en fråga, som
alla vet har central betydelse men som
mycket litet diskuterats i detta sammanhang,
och det är samarbete på jordbrukets
områda, där det knappast, som
jag r.yss nämnde, torde vara aktuellt
att räkna med någon gemensam nordisk
3 — Andra kammarens protokoll 1954. å

rörande de resultat, som nåtts under det

marknad annat än kanske i begränsade
delar. I den hittillsvarande debatten är
detta spörsmål föga belyst. Det vore
av intresse om man från regeringssidan
kunde tala om för kammaren i
vad mån denna fråga om jordbruksproblemen
har blivit belyst vid kontakterna
mellan de tre berörda regeringarna.

Jag nämnde, herr talman, frågan om
vad som verkligen uppnåddes vid harpsundskonferensen,
och jag skall be att
få påpeka en oklarhet. I regeringarnas
kommuniké talas inte om någonting
annat än besluten att sätta i gång utredningar
och att utse en samarbetsminister,
men när jag läser herr Grafströms
artikel i Från departement och
nämnder — herr Grafström skall ju
vara ersättare för ordföranden i det
nya samarbetsutskottet — finner jag
följande uttalande: »Innebörden av

harpsundsöverläggningarnas resultat
och de därmed följande regeringsbesluten
i de tre länderna är först och
främst att de tre regeringarna nu förklarat
sig beredda att söka förverkliga
det Nordiska rådets instruktioner och
tagit ansvaret för det fortsatta arbetets
bedrivande.»

Det verkar ju som om man hade principiellt
åtagit sig att söka förverkliga
det nordiska rådets instruktioner, och
liarpsundsmötet tolkades också så på
sina håll tills man i Norge fann, nätman
läste kommunikén, att det egentligen
inte hade beslutats så mycket, varför
även personer som förordar återhållsamhet
förklarade sig nöjda.

Föreligger här ett missförstånd från
herr Grafströms sida? Jag hoppas att
herr Grafström inte har missförstått
regeringen utan att regeringens kommuniké
har varit i underkant, ehuruväl
utrikesministern nyss förklarade,
att den var uttömmande eller fullständig.
Det vore av värde att få detta preciserat.

Det har nu utsetts en särskild samIr
30.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

arbetsminister, och jag hälsar detta med
tillfredsställelse. Yi har nu möjligheter
att utkräva ett mera personligt ansvar
än tidigare, om vi finner att utredningsarbetet
går långsamt. Emellertid
beror resultatet av arbetet inte bara på
vad som sker i Sverige utan även på
förutsättningarna på andra håll. Egentligen,
herr talman, borde alla tre samarbetsministrarna,
om inte vara formellt
ansvarigt inför vartdera landets
riksdag, så i varje fall kunna få
svara i en debatt inför vardera riksdagen.
När jag säger detta är det faktiskt
inte bara menat som ett skämt.
Utan det ligger en allvarlig tanke bakom
att vi så småningom — låt vara att
det kommer att ha runnit mycket vatten
under broarna innan dess och att
det krävs grundlagsändring o. s. v. —
skulle kunna komma dithän, att vi hade
en nordisk remissdebatt varje år, där
alla de tre nordiska samarbetsministrarna
hade tillfälle att delta.

På lång sikt, herr talman, är väl detta
spörsmål om nordisk samverkan någonting
av det viktigaste som vi, som
arbetar med samhällsproblemen, har
att befatta oss med i denna del av
världen. Jag är fullständigt överens
med regeringen om att man här inte
skall försöka pressa fram sådant som
inte är möjligt att uppnå t. v. Det är
då bättre visa tålamod. Men å andra
sidan är det viktigt, att man inte bara
visar talamod utan också energi och uthållighet
i det konstruktiva arbete som
här är i så hög grad påkallat.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ohlin, att det ju inte fanns någonting
i mitt anförande som gav stöd åt
den uppfattningen, att jag vill binda
delegaterna i det nordiska rådet. Det
vid jag inte alls. Jag anser att det nor -

rörande de resultat, som nåtts under det

diska rådet i många fall har gjort en god
insats. Vad jag ville understryka var
att det finns anledning att diskutera
dessa frågor här i riksdagen. I slutet
av sitt anförande förde herr Ohlin också
fram en mycket djärv tanke, som
visar hur rätt jag hade och hur värdefullt
det är att man diskuterar dessa
frågor. Han ville att även främmande
nationers statsråd — vi får väl kalla
dem främmande även om det gäller våra
broderländer — skulle få delta i diskussionerna
i denna kammare. Det visar
väl att det finns anledning att förverkliga
åtminstone mitt betydligt blygsammare
förslag.

Att jag inte tog upp herr Grafströins
artikel beror på att jag inte vet, i vilken
mån regeringen kan anses ansvarig
för vad som där står. Även om artikeln
är publicerad i Från departement och
nämnder, kan man inte vara säker på
att den blivit godkänd av regeringen.
Jag tycker också det står många saker
i artikeln som vi hade anledning att ta
upp här, men jag har alltså hållit mig
till kommunikén.

Sedan var det värdefullt att också
herr Ohlin påpekade vikten av ett nordiskt
samarbete. Man kan tala om tullfrihet
både i Amerika och annorstädes,
t. ex. i samband med GATT-avtalet, men
när det gäller att gå från ord till handling
och diskutera konkreta frågor i en
sakdebatt, är det inte, där olika intressen
kolliderar, lätt att komma till något
resultat. Även om man principiellt är
för nordiskt samarbete och de olika
ländernas näringsorganisationer säger,
att det är värdefullt om ett sådant samarbete
kan förverkligas, måste man också
se på de nationalekonomiska verkningarna.
Inte är väl det nordiska samarbetet
i och för sig så värdefullt, att
medborgarna kan godta även mycket
stora nackdelar med en princips förverkligande.
Det är en avvägningsfråga
mellan olika intressen. Det hade varit
av värde om också statsrådet och che -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer
nordiska ministermötet på Harpsund.

fen för handelsdepartementet ville ge
uttryck åt sin uppfattning om liarpsundsmötets
betydelse och resultat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är egentligen två
saker som har inträffat under den senare
tiden i fråga om det nordiska samarbetet.
Det är Nordiska rådets beslut
i Oslo i augusti månad, och det är konferensen
i Harpsund och de beslut som
där fattades.

För kammaren är det bekant — det
har herr Ohlin påpekat — att det har
pågått ett mångårigt utredningsarbete
för att försöka klarlägga, om det finns
förutsättningar för ett intimare ekonomiskt
samarbete mellan de tre nordiska
länderna Norge, Danmark och Sverige.
Kammarens ledamöter har sig också
bekant att när det nordiska ekonomiska
utskottet avlämnade sitt sista betänkande,
så var utskottets ledamöter uppdelade
på två linjer. Man kanske skulle
kunna uttrycka saken så, att de svenska
och danska ledamöterna i utskottet hade
funnit, att det skulle finnas framkomliga
vägar för att fortsätta ett utredningsarbete,
som de trodde skulle
kunna resultera i konkreta beslut. Däremot
hade de norska ledamöterna i utskottet
cn mera pessimistisk syn på det
hela och framhöll de svårigheter, som
skulle komma att infinna sig, i varje
fall för Norges vidkommande.

Det var i detta läge, som Nordiska
rådet sammanträdde. Där tog man ställning
till denna rapport, och resultatet
blev ju som bekant, att rådet med mycket
stor majoritet i princip uttalade sig
för att länderna borde söka förverkliga
en gemensam nordisk marknad. Det var
alltså ett principiellt ställningstagande
av, som jag ser det, mycket stor betydelse.
Man avgjorde där frågan: Skall
vi fortsätta eller inte? Det kan visserligen
uttryckas på olika sätt. Herr Bra -

rörande de resultat, som nåtts under det

conier sade, att nu gäller det att gå från
ord till handling, och det kanske fanns
även den parollen vid Nordiska rådets
sammanträde. Men det kanske fanns en
annan grupp som sade, att nu gäller
det att gå till förhandling, och det är
det senare, som jag tycker mest karakteriserar
läget.

Man kan som herr Ohlin fråga: Vad
har experterna under alla dessa år gjort,
när man nu behöver tala om sådana
detaljer som att undersöka diverse frågor,
som uppenbarligen är av den karaktären
att de bort kunna klarläggas
tidigare? Jag är medveten om att man
kan rikta sådana anmärkningar mot det
bedrivna utredningsarbetet, men jag
tror, att vad som är angeläget att poängtera
är, att utredningsarbetet ändå har
klarlagt åtskilliga av de förutsättningar
vi har för att kunna fortsätta detta arbete
nu. Det har med andra ord varit
till nytta, och jag har den allra största
högaktning för de människor, som visat
detta tålamod att år efter år trots alla
besvärligheter hålla det hela samman.

Jag uppfattar Nordiska rådets principbeslut
och rekommendation på det sättet,
att man rekommenderar regeringarna
att undersöka, om det finns möjligheter
att lägga till rätta de skiljaktigheter,
som utan tvekan finns mellan de
nordiska länderna, och ta bort de hinder,
som föreligger för att uppnå de
stora resultat, som jag hoppas vi alla
vill uppnå.

Man rekommenderade vidare från
Nordiska rådets sida att regeringarna
borde ta det direkta ansvaret för dessa
åtgärder och utse en särskild ledamot i
varje land för att leda det fastsatta utrednings-
och förhandlingsarbetet. Det
är klart att det är ett steg framåt, och
liarpsundsmötet kom ju till av den anledningen,
att man skulle försöka klarlägga
procedurfrågorna, hur man skulle
förfara, hur man skulle lägga upp detta
framtida utrednings- och förhandlingsarbete.
Det är egentligen detta som sked -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

de, och det har kungjorts i kommunikén
från konferensen.

Om man kortfattat skulle försöka uttrycka
vad som är nytt ifrån denna konferens,
så kanske det skulle kunna ske
på det sättet att man säger: Om vi skall
kunna få en gemensam nordisk marknad
till stånd, så är det ju tämligen
uppenbart för alla, att det måste ske
under sådana former, som kan förenas
med våra internationella förbindelser.
Det skall ske under sådana former, att
vi kan vara kvar som undertecknare av
GATT-avtalet och andra internationella
avtal och konventioner. Det är alltså en
första förutsättning. Det skall inte leda
till att vi isolerar oss från världsmarknaden
i övrigt. Då man har detta klart
för sig och man vet, att GATT-avtalet
säger, att skall man få till stånd att upprätta
ett s. k. frihandelsområde för att
få preferens för dessa tre samarbetande
länder, så kan det endast ske under den
förutsättningen, att en väsentlig del av
den samnordiska handeln kommer med
i ett sådant samarbete, alltså att en väsentlig
del av den sammanlagda handeln
mellan Nordens stater skall inrymmas
i denna överenskommelse. Det är
därför naturligt, om man vet vilka besvärligheter
som den tidigare utredningen
har mött att slumpvis ta ut den
ena eller andra industrien, att man ställer
sig den frågan: I hur stor utsträckning
har vi en handel, som löper utan
hinder av tullar? Om man börjar där,
så finner man, att det är en rätt avsevärd
del av varumarknaden som är tullfri.
Man vet dessutom, att det kommer
ett andra område, där en del av länderna
har tullfrihet och ett annat land har
mycket låga tullar. Om man syftar till
att rasera hindren, borde ju motståndet
mot att ta bort mycket låga tullsatser
inte vara så svårt att övervinna.

Man kan gå ytterligare ett steg och
säga, att det finns varuområden, där
man har relativt låga tullar och där man
har ett i långa stycken gemensamt in -

rörande de resultat, som nåtts under det

tresse att försöka åstadkomma en gemensam
marknad. Märk väl, jag säger
att man har gemensamt intresse av att
dessa industrier kan arbeta på hela
den nordiska marknaden. Det bör också
vara ett område, där man kanske vågar
ställa förhoppningar på att nå fram till
en överenskommelse. Därför har vi tilllåtit
oss säga, att vi väljer det minsta
motståndets väg för att undan för undan
närma oss de allt svårare arbetsuppgifterna.
Tv det har väl kammarens
ledamöter alldeles klart för sig, att svårigheterna
uppstår, när man gör sådana
förändringar i tullsatser eller andra restriktioner,
att det blir strukturförändringar
inom något lands näringsliv. Det
är då som svårigheterna kommer.

Man har nu frågat om denna kommuniké
eller denna tidskriftsartikel, som
talar om halvfabrikat och råvaror, skulle
utesluta att man går vidare. Helt naturligt
inte. Själva den metodik som
man söker gå fram efter leder ju till.
som jag sade, att det finns vissa områden
när det gäller halvfabrikat och råvaror
som ligger nära till. Hur långt
man skall komma fram i denna första
etapp har jag ingen uppfattning om.
Om man först skall komma fram till en
väsentlig del av den samnordiska handeln,
innan vi går in till den s. k. GATTorganisationen
och begär att få göra
ett frihandelsområde eller en partiell
tullunion, så kanske vi måste upp till
två tredjedelar av denna handel eller
något däromkring, och jag har för dagen
ingen möjlighet att bedöma, hur
snabbt man kan komma dit. Men det
är ju dit som vi måste nå. Målet måste
ju enligt mitt sätt att se vara, att vi
skall kunna undanröja tullar och andra
restriktioner inom våra länder och att
vi skall få en gemensam tullnivå utåt.
Jag tror inte att det går att komma
fram på andra vägar, och detta måste
vara målsättningen för vårt arbete.

Herr Ohlin frågar nu: Kommer verkligen
de här experterna att ha tid med

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det

nordiska ministermötet på Harpsund.

dessa arbetsuppgifter? Kan de ägna sig
tillräckligt åt detta arbete? På det vill
jag svara, att det är min förhoppning att
så skall ske. Jag är väl medveten om att
vi måste tillsätta nya expertkommittéer
för att utreda detaljproblem. Ett mycket
viktigt sådant är att få en gemensam
tullnomenklatur, att vi registrerar varorna
i tullhänseende på ett likartat
sätt. Här i Sverige har vi redan nu utfört
ett mycket omfattande arbete för
att gå över till den s. k. Brysselnomenklaturen,
men jag kan gott säga att i
våra grannländer Danmark och Norge
bar man inte kommit så långt i detta
avseende. Vi tvingas vidare alt få en
gemensam handelsstatistik, och båda
dessa arbetsuppgifter måste vi uppdra
åt särskilda experter att verkställa. De
är av sådan speciell karaktär att man
måste ha särskilda sakkunniga för detta.

När det gäller skillnaden i konkurrensförhållande
mellan länderna, alltså
skatter, acciser och andra pålagor
—- det kommer in en massa andra ting
också — får man även där fundera på
att anlita särskilt sakkunniga experter
för dessa arbetsuppgifter, och jag är
alldeles på det klara med att innan man
kommer fram till att kunna rekommendera
ett beslut, måste vi ha en översikt
även över detta område.

Herr Ohlin frågade, vad vi tänker
göra i fråga om jordbruket. Det är ju
så, att man från början tagit undan hela
jordbruksnäringen i detta arbete med
tanke på att man har så långt gående
regleringar inom denna näring, i varje
fall när det gäller Sverige och Norge. I
GATT-avtalet har man också speciellt
undantag för handeln med jordbruksprodukter.
Jag tror det är särskilda besvärligheter
som här möter oss, men
det hindrar ju inte att man i den mån
det är möjligt skall se till att få fram
ett .samarbete även här.

Jag skulle kanske tillägga att de olika
tolkningar, som man givit uttryck för
här angående vilka direktiv som skulle

gälla för de sakkunniga, hoppas jag
skall kunna undanröjas i och med att
direktiven för detta arbete blir offentliggjorda.
Jag hoppas det blir antingen
under dagen eller morgondagen. Vi är
tveksamma om de former under vilka
detta utredningsarbete skall redovisas
för riksdagen och på vilket sätt riksdagen
skall erhålla informationer. Alla
söker ju former för att kunna informera
riksdagen, och det skall från min sida
inte behöva sägas att vi skall dölja vad
som företagits. Detta är ett arbete av
sådan karaktär att målet är satt mycket
högt. Åtskilligt i tiden tyder på att de
små staterna måste finna former för ett
samarbete av fastare karaktär, ty de är
nu handikappade av det förhållandet
att de har alltför små marknader. Om
vi här i Sverige kunde få arbeta på en
marknad med 14 miljoner människor i
stället för 7 vore det en stor favör. För
våra grannländer Norge och Danmark
blir favörerna proportionellt större eftersom
deras marknad nu är ungefär
bara hälften av vår. Man har ju i ett
par fall kunnat få till stånd internationella
överenskommelser. Jag tänker på
Beneluxländerna och på kol- och stålunionen,
där man försöker utnyttja de
förmåner som en större marknad ger.
Det är nog ingen tvekan om att det
lönar sig både att mobilisera all möjlig
sakkunskap, all den energi och vilja vi
förmår prestera och dessutom utrusta
oss med tålamod om vi skall kunna
hålla denna tanke levande och försöka
finna konkreta uttryck för viljan till
samarbete mellan de nordiska staterna
på det ekonomiska området.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr handelsministern
råkade tydligen ut för ett missförstånd.
■lag frågade inte om regeringen helt
tänkte utesluta färdigfabrikaten från
detta arbete, utan frågan gällde om det
var riktigt att man på detta första stadium
skulle begränsa sig till råvaror

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

och halvfabrikat. Där tillät jag mig uttrycka
den uppfattningen att detta inte
var klokt, och harpsundskommunikén
tyder inte på en sådan begränsning. Men
däremot gör herr Grafströms artikel det
och handelsministerns sista yttrande,
vilket jag i så fall skulle beklaga.

Vidare kvarstår fortfarande oklarhet
om liarpsundskonferensens beslut på
den avgörande punkten. Har man bara
beslutat sätta i gång utredningar, eller
har man beslutat söka förverkliga Nordiska
rådets rekommendationer? I det
ena fallet är det fråga om en helt förutsättningslös
utredning, i det andra fallet
är det fråga om en utredning där
man i viss mån bundit sig i förväg. Alla
inser ju, att om man verkligen vill så
kan man komma ett bra stycke på väg.
Frågan är alltså: Är utredningarna efter
harpsundskonferensen lika förutsättningslösa
som de var dessförinnan, eller
har regeringarna i likhet med det Nordiska
rådet bundit sig för en viss principiell
inställning? Har det härvidlag
skett något vid konferensen eller inte?

Sedan var det ytterligare ett missförstånd,
som jag är angelägen undanröja
om det uppkommit. Herr handelsminister,
jag anmärkte ingalunda på experterna
och det arbete de gjort eller inte
gjort mellan 1950 och 1954. I den mån
jag framförde någon kritik på den
punkten var den riktad mot regeringarna
som bär ansvaret. Jag ansluter mig
inte till den understundom i handelsministerns
eget parti framträdande tendensen
att fria en regeringsledamot och
angripa honom underlydande tjänstemän.
Nej, herr handelsminister, jag
skall — och därvidlag riktar jag mig
speciellt till den nye samarbetsministern
— ständigt utkräva ansvaret av det
ansvariga statsrådet och inte av underlydande
tjänstemän.

Sedan bara några ord om mångsyssleriet
och om huruvida vederbörande har
tillräckligt med tid för sitt arbete. Det
är verkligen en viktig sak. Handelsmi -

rörande de resultat, som nåtts under det

nistern hoppas att experterna skall ha
tillräckligt med tid till sitt förfogande,
men när jag ser vad dessa människor
— och jag känner inte bara de svenska
utan också några av de andra ländernas
— har att göra, frågar jag mig, om
de kan ha tio procent av sin tid disponibel
för dessa arbetsuppgifter. Om de
inte kan det och mera till undrar jag
om de som får dessa arbetsuppgifter
verkligen får tillräckligt goda arbetsförutsättningar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är alldeles klart att
konferensen på Harpsund innebar ett
beslut om att försöka förverkliga Nordiska
rådets rekommendation. Vi skall
därför utreda hur snabbt vi kan komma
fram till ett sådant förverkligande.
Men detta är ju ingen garanti för att
regeringarna faktiskt kommer att fatta
beslut om allt det nya som diskuterats.

Om jag förstod herr Ohlin rätt, undrade
han om detta innebär något mera
konkret än vi haft tidigare. Ja, vi har
accepterat Nordiska rådets rekommendationer,
och regeringens utredningsmän
skall givetvis ha nödig tid för sitt
utredningsarbete, ty självklart är att
det bakom utredningarna ligger ett allvarligt
önskemål om att förverkliga rådets
rekommendationer.

Att herr Ohlin är glad över att få utkräva
ansvar från ett ansvarigt statsråd
förstår jag. Jag skall också för min
del så långt som möjligt försöka låta
bli att lägga ansvaret på tjänstemännen
och i stället bära det fulla ansvaret
själv. Vad beträffar experternas möjligheter
att disponera nödig tid för sitt
utredningsarbete så vet vi ju alla, att
många av dessa kunniga och insiktsfulla
människor är hårt arbetstyngda,
men jag uttalar ändå en förhoppning
om att de skall få nödig tid för detta
arbete och skjuta övriga saker åt sidan.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det

nordiska ministermötet på Harpsund.

Vi har ju många människor med mycket
stora arbetsbördor, vilka ändå hinner
med en hel del extra arbete — det
är ju bl. a. herr Ohlin ett gott exempel
på.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! När jag tog upp frågan
om Nordiska rådet och den svenska
konstitutionen i remissdebatten, var
det inte därför att jag på något sätt är
motståndare till en utvidgning av det
nordiska samarbetet. Tvärtom! Inte heller
gjorde jag det därför att jag ville
rikta någon kritik mot regeringen, utan
det var därför att jag fann att vi här
även har ett principiellt mycket viktigt
konstitutionellt problem, som någon
gång borde dryftas i riksdagen.

Jag skall inte nu uppehålla mig vid
§ 60 i regeringsformen. Den saken har
redan berörts av herr Braconier. Jag
har självfallet aldrig menat, och menar
inte heller i dag, att regeringen har
brutit mot någon bestämmelse i regeringsformen.
Men vi kan inte komma
ifrån att bevillningsmakten ligger hos
liksdagen. När man därför diskuterar
en så omvälvande ordning som inrättandet
av en nordisk tullunion, måste
man från alla parters sida visa tillbörlig
hänsyn till riksdagens rätt att fritt
och obundet fatta beslut i den frågan.
Jag kan inte och skall inte här på
samma sätt som herr Ohlin gå in på
alla de perspektiv som öppnar sig i
samband med frågan om en tullunion.
Jag tror emellertid, att vi alla är tillräckligt
sakkunniga för att kunna konstatera,
att det är oerhört många problem
involverade i denna fråga. Jag
pekar först på valutapolitiken och frågan
om ett nordiskt gemensamt mynt.
De båda sakerna kommer automatiskt
in i bilden. Vidare är väl också frågan
om de indirekta skatterna — kanske
också de direkta — inkluderad. Såvitt
jag förstår kan också investeringspoli -

tiken komma att bli berörd i sammanhanget,
och jag vet att i varje fall en
del nationalekonomer, som varit engagerade
i det nordiska samarbetet för
den svenska regeringens räkning, hyser
den uppfattningen. Vidare har vi frågan
om jordbrukspolitiken. Så noggrant
reglerat som jordbruket nu är i
vårt land, måste vi alltid ställa oss den
frågan, hur det skall gå med denna
reglering — och kanske också med
det svenska jordbruket — om ett mycket
intimt ekonomiskt samband med
Danmark kommer till stånd. Även beredskapssynpunkterna
tränger sig härvid
på så länge som två av de tilltänkta
deltagarna i den nordiska tullunionen
för en annan utrikespolitik
och har ett annat utrikespolitiskt engagemang
än Sverige. Jag kan vidare
tänka mig att fraktpolitiken kan komma
att beröras, likaså även lönefrågorna,
vilka herr Ohlin nyss berörde. De
kan måhända inte regleras statligt, men
de faktorer som påverkar lönerna kan
komma att regleras. Nu har visserligen
handelsministern i sitt mycket värdefulla
anförande framhållit, att meningen
är att här gå fram i etapper. Jag
har emellertid inför denna kammare
velat betona — vilket är ganska självklart
— att det är en lång rad av de
allra viktigaste ekonomiska frågorna,
som på ett eller annat sätt i högre eller
lägre grad, direkt eller indirekt, beröres
av förverkligandet av en tullunion,
och det är mot bakgrunden härav som
det måste vara en ganska naturlig önskan
från riksdagens sida att sättas i
tillfälle att följa behandlingen av dessa
frågor så nära som möjligt.

Frågan om en nordisk tullunion, som
aldrig debatterats i riksdagen, har vid
det här laget varit aktuell och föremål
för utredningar i sju år, och under hela
denna tid har vi nog alla haft den
uppfattningen, att regeringen har varit
mycket positivt inställd till densamma
— alltså även före Harpsund. Vi kan

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

givetvis förebrå oss själva för att vi
inte har åstadkommit en riksdagsdebatt
i saken genom att ta upp den interpellationsvägen,
vilket vi självfallet har
haft rätt att göra. Men det förefaller
mig som om det naturligaste ändå varit
att regeringen själv på det ena eller
andra sättet hade bringat den inför
riksdagen.

Ytterligare vill jag också säga några
ord i den konstitutionella frågan. Jag
förstår visserligen av utrikesministerns
svar att denna kommer tillbaka, men
jag vill ändå redan nu framföra ett par
synpunkter utöver dem, som jag anförde
sent på natten under remissdebatten.
Berättelseformen måste väl sägas
vara det naturliga, alltså att en berättelse
avlämnas från Nordiska rådet
via regeringen till riksdagen. Men om
det skall vara något bevänt med denna
berättelse, och om riksdagen skall ha
tillfälle att i aktuell tid göra en opinion
gällande, så bör den berättelsen komma
i anslutning till Nordiska rådets
sammanträde. Det ser inte ut som om
det över huvud taget skulle avlämnas
någon berättelse till höstriksdagen —
den är ju redan mycket långt framskriden
— och det kommer sålunda att
dröja minst ett halvt år efter Nordiska
rådets sammanträde i somras, innan vi
får tillfälle att diskutera rådsmötets resolutioner.
Men då är vi ju nästan
framme vid nästa Nordiska rådets sammanträde,
såvitt vi inte passerat det.

Nu vill jag principiellt deklarera, att
jag inte tror att informationen är det
allra väsentligaste. Jag skulle snarast
vilja påstå att konsultationen är det
viktigaste. Vi vet ju att interpellationer
är av blandat värde. Naturligtvis
kan man många gånger både direkt av
statsråden i det första svaret och indirekt
under den fortsatta debatten få
många värdefulla upplysningar, men
hur många ledamöter är beredda att på
basis av ett interpellationssvar kasta
sig in i en debatt och verkligen ta ställ -

rörande de resultat, som nåtts under det

ning? Det skall vara mycket nötta politiska
frågor för att ledamöterna i allmänhet
skall vara beredda att på basis
av ett interpellationssvar ta någon
fastare ståndpunkt eller ge uttryck för
en preciserad opinion. Det viktigaste
är därför att vi får någon form av konsultation
i sådana fall, där det måste
vara av intresse för regeringen att inhämta
riksdagens uppfattning eller att
bereda riksdagen en möjlighet att ge
uttryck för sin uppfattning.

Därmed kommer jag till detta att en
viktig sak synes mig vara att finna någon
form varigenom berättelsen kan
remitteras till olika utskott. Jag kan
inte förstå, varför inte en sådan här
berättelse skulle kunna remitteras till
exempel till bankoutskottet — om det
skall betraktas som det ekonomiska utskottet
— eller utrikesutskottet eller
bevillningsutskottet, allt efter omständigheterna
och allt efter bedömande
från talmännens sida. På det sättet
skulle det bli en möjlighet för riksdagen
att pröva frågorna litet mer ingående
och att om anledning därtill finnes
göra uttalanden i form av riksdagsskrivelser
till Kungl. Maj :t.

Jag vill till sist säga att vi dagen efter
remissdebatten, alltså dagen efter det
statsministern och jag utbytte vissa meningar
angående denna information
och konsultation, kunde läsa i tidningarna
om hur man i Norges storting
samma dag haft en diskussion på tio
timmar — vilket jag inte hade någon
kännedom om — angående den nordiska
tullunionen och nordiskt samarbete
över huvud taget.

Jag har här i min hand allt tryck
från det norska stortinget rörande det
nordiska ekonomiska samarbetet i år.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på att det norska stortinget på försommaren
enhälligt antog en resolution,
varur jag ber att få översätta direkt
från nynorskan något som måste betyda
följande: Stortinget uppmanar re -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det

nordiska ministermötet på Harpsund.

geringen att hålla stortingen å jour med
eventuella händelser och förändringar
(»tidningar», står det ordagrant) så
att stortinget får tillfälle att självständigt
(»på frit grunning» som det heter)
ta ställning till alla dessa ting,
alltså utan att vara bundet i förväg av
mer eller mindre definitiva utfästelser
ifrån regerings- och riksdagsledamöter.

Senare har den norska regeringen —
vilket ju den svenska inte har gjort —
under sommaren till stortinget avlämnat
en utredning om ett närmare ekonomiskt
samarbete i Norden. Den är
utarbetad av handelsdepartementet i
samarbete med »intresserte departement»,
som det står; den ser ut att
vara mycket fyllig och innehållsrik.
Därefter följer som nästa intressanta
dokument utrikesutskottets och konstitutionsutskottets
utlåtande rörande denna
berättelse, och även detta är — för
att vara i Norge, där utskottsutlåtandena
eljest inte är så utförliga — ett
mycket grundligt dokument där olika
riktningar eller fraktioner, som det heter,
redovisar sin ställning.

Slutligen kommer då den debatt som
ägde rum samtidigt med remissdebatten
i Sverige och som pågick i ungefär
tio timmar och där redan vid debattens
början 40 talare var anmälda.
Redan vid debattens början var alltså
nära en tredjedel av hela stortinget anmäld
på talarlistan, varför man måste
genomföra tidsbegränsning för att inom
rimlig tid kunna komma fram till ett
beslut. Vid debattens slut stod åtskilliga
yrkanden emot varandra, ett t. ex.
frän venstres ledare, ett från bondepartiets
ledare och ett från regeringspartiet.
Det blev alltså voteringar, och
i dessa segrade regeringspartiet.

Jag har med detta velat komplettera
vad jag yttrade i remissdebatten. Jag
kan inte finna någon som helst skillnad
mellan det intresse, som den svenska
riksdagen måste ha av att få av -

göra dessa frågor så att säga fritt och
oprejudicerat, och det intresse härav,
som det norska stortinget har. De båda
ländernas konstitutionella bestämmelser
i bevillningsfrågor är precis desamma,
och deras sakliga intressen
måste i detta fall också fullständigt sammanfalla.
Detta säger jag utan någon
som helst kritik emot regeringen men
såsom en önskan för framtiden.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av herr Håstads
inlägg skulle jag gärna vilja framföra
några synpunkter. Jag är enig med
honom om att det är önskvärt att det
emellanåt ges tillfälle för riksdagen att
diskutera de nordiska samarbetsfrågor,
som förekommer i Nordiska rådet och
kanhända även utanför den ramen, och
att regeringen för sin del bör söka medverka
till att sådana tillfällen ges. Jag
tillägger strax att, såsom herr Håstad
själv har anmärkt, det ju står riksdagsledamöterna
fritt att själva ta initiativ
härvidlag genom interpellation eller på
annat sätt. Men det hindrar inte att
det kan vara alldeles riktigt — jag håller
med om det — att man söker finna
någon form som kan mera reguljärt användas
för redovisning av vad som har
förekommit i Nordiska rådet.

Om jag får säga ett par ord om det
norska systemet vill jag påpeka att det
första dokumentet, som norska regeringen
lämnade till stortinget i somras,
var det nordiska samarbetsutskottets
rapport med en i vederbörande departement
verkställd bearbetning och redovisande
ett ställningstagande, som i
viss mån skilde sig från de norska ledamöternas
ståndpunkt i samarbetsutskottet.
Dessa dokument från regeringen
remitterades till vederbörande utskott
i norska stortinget och blev där föremål
för debatt. Frågan behandlades i
stortinget före Nordiska rådets session.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

Tydligen blev det en så vidlyftig behandling
i detta fall på grund av att
det rådde så delade meningar i Norge
om dessa frågor. Hela vägen var man
splittrad, och stortinget var ju kluvet
nästan mitt itu när det gällde att ange
ett ställningstagande.

Efter Nordiska rådets session i augusti
lämnades av stortingsdelegationen en
rapport, inte till regeringen utan till
stortinget. Denna delegaternas rapport
till stortinget remitterades till utskott
och blev föremål för behandling där,
varefter den gick vidare till stortinget
in pleno. I Norge har man alltså den
möjligheten, att delegaterna rapporterar
direkt till stortinget utan regeringens
mellankomst. Jag vill bara påpeka,
att det var en sådan rapport som förelåg
vid den sista behandlingen i stortinget.

Jag har intrycket att herr Håstad
tänker sig att riksdagen skall på ett
mycket tidigt stadium inta en principståndpunkt
i de olika frågor, som är
föremål för samarbetet. Jag föreställer
mig dock, att det kommer den svenska
riksdagen högst ogärna att göra. Det
kan säkert mycket väl bli en debatt,
som är instruktiv och kan ge orientering
om hur de olika partierna ser på
frågorna, men jag tror knappast att
riksdagen önskar slå fast en ståndpunkt
i sådana här stora frågekomplex, innan
de är bättre utredda och innan
de har på vanligt sätt lagts till rätta
för konkreta beslut.

Det ligger kanske annorlunda till om
hela frågan är mycket omtvistad. Då
kan det vara möjligt att man från en
oppositions sida t. ex. skulle vilja få
fram ett uttalande, vilket samlade till
kritik mot en viss politik, som regeringen
håller på att förbereda. Men om
det, såsom det förefaller mig i detta
fall, i stort sett råder enighet om de
allmänna riktlinjerna och om det dessutom
bereds tillfälle att i utrikesnämnden
förbereda de olika konferenser som

rörande de resultat, som nåtts under det

hålls, så tror jag inte att den svenska
riksdagen har en önskan att fatta principbeslut
i frågor av denna art.

Herr Ohlin pekade på den obenägenhet
som man, jag tror allmänt, hyser
på svensk sida mot att ha direktiv från
riksdagen, innan man går till Nordiska
rådets session. Denna uppfattning —
som nu också herr Ohlin gav uttryck
åt — att det knappast kan vara lämpligt
med hänsyn till Nordiska rådets
framtida utveckling att delegaterna
kommer med bundna händer — därigenom
alltså att det har varit en riksdagsbehandling
i förväg, som mer eller
mindre fastslår ett ställningstagande —
denna uppfattning har kommit fram i
olika sammanhang på svensk sida.

Nu klagade herr Håstad litet över att
det kanske blir ett dröjsmål. Om riksdagen
vill göra sin röst hörd, borde
detta enligt hans mening ske omedelbart
efter Nordiska rådets session. Jag
kan inte se att det har någon som helst
betydelse, om riksdagen får denna
fråga till behandling i år eller om den
får den nästa år. Vad som skett har
ju tilldragit sig på ett så förberedande
plan, att ställningstagandet av riksdagens
egna delegater ju inte gärna kan
innebära någon fara för ett föregripande
av riksdagens ställningstagande,
även om berättelsen om Nordiska rådets
session kommer nästa år i stället
för nu. Jag tror det är viktigare att
man inte förhastar sig när det gäller
att bestämma formerna för denna kommunikation
mellan regeringen och riksdagen.
Som jag nämnde i mitt interpellationssvar
har jag bett att få och även
redan haft en debatt om detta i utrikesutskottet
och väntar att inom de närmaste
dagarna få ytterligare en debatt
där. Jag tror man skall tänka sig för
och försöka komma fram till en form,
som är praktisk och tillfredsställande
för både regering och riksdag. Jag tycker
som sagt inte det är någon särskild
brådska med att redovisa Nordiska rå -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer rörande de resultat, som nåtts under det

nordiska ministermötet på Harpsund.

dets förhandlingar. De är ju offentliga
och finns tillgängliga för riksdagen. Om
det blir tillfälle till en debatt i december
i år eller om det blir det först någon
gång i början av nästa år kan enligt
min uppfattning inte ha någon som
helst betydelse.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte så säker på
att tidpunkten för en berättelse till
riksdagen inte har någon betydelse,
Nordiska rådet skall ju sammanträda
nästa gång den 28 januari. Vore det
inte lämpligt att man hade diskussionen
om rådets andra sammanträde avklarad
innan det tredje sammanträdet börjar?
Detta synes mig vara ganska naturligt,
och därför tycker jag att det
hade varit bättre att nu inte skjuta på
berättelsen och debatten till nästa år.

Hans excellens har, vilket jag kan
förstå, inte hunnit ta del av alla dessa
papper från norska stortinget. Men det
föreligger — som jag yttrade — i Norge
en akt utöver den som vi fått i Sverige,
nämligen en utredning från norska handelsdepartementet
tillsammans med intresserade
departement. Det var den
framställningen och alltså inte berättelsen
som behandlades av stortinget den
26 oktober. Det framgår redan därav,
att utrikes- och konstitutionskommitténs
utlåtande till största delen, efter en
historik på de fyra första sidorna,
handlar just om denna berättelse, som
alltså regeringen avgivit till stortinget.
Jag betonar att det var regeringen som
avgivit berättelsen. Den andra berättelsen,
från Nordiska rådets norska delegation,
har så vitt jag vet inte kommit
upp i stortinget och blivit föremål för
behandling. Jag kan överlämna handlingen
till Ers excellens för kontroll.
Här är också den andra handlingen,
nämligen utskottets betänkande.

Nu säger excellensen, att i Norge råder
det delade meningar om en tull -

union, och alltså behöver man där ha
bättre kontakt med stortinget. Vad vet
vi om olika meningar i Sverige? Det
finns ju ingen människa som under
dessa år har haft tillfälle att uttala någon
mening, tv ingen har blivit orienterad
eller tillfrågad. Om man skall bli
orienterad i dessa frågor får man gå
till oerhört vidlyftiga studier av material,
som inte presenteras oss som riksdagsmän,
utan som vi såsom andra
medborgare har att skaffa. Jag anser
verkligen, att det har varit en stor brist
i detta arbete, att kontakten med den
svenska riksdagen varit så liten i denna
centrala fråga.

Att man sedan inte skall fatta förhastade
beslut och binda sig i onödan
tycker jag är självklart. Beslutsformen
är i detta fall en sekundär fråga, men
det är kontakten, möjligheten till uttalanden
från riksdagens sida och nödvändigheten
för regeringen att konsultera
riksdagen som för mig har varit
avgörande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill ju inte vara
oartig mot herr Håstad, men jag tror
i alla fall att det är han som har orätt
här. Jag sade i mitt första anförande
att nordiska samarbetsutskottets rapport
överlämnades av regeringen och
att vederbörande departement gjorde en
bearbetning varvid det kom ett modifierat
ställningstagande till uttryck. Såvitt
jag kan se i de dokument som herr
Håstad just har satt i min hand står
det där, att man har fått bland annat
samarbetsutskottets rapport och att vederbörande
departement har givit uttryck
åt sin ställning till frågan. Ja, jag
skall inte uppehålla kammaren mera
med den saken. Jag har kanske inte tillfälle
att granska alla dessa handlingar,
men jag vet inte hur detta i sak ändrar
det som jag förut framhöll här,

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer
nordiska ministermötet på Harpsund.

nämligen att det har avgivits en berättelse
om Nordiska rådets session från
stortingsdelegationen direkt till stortinget.
Det är alltså inte den norska regeringen
som har givit någon rapport
om det Nordiska rådets session.

Herr Håstad känner sig här så utanför,
som om han plötsligt hade blivit
överrumplad av alla de vittgående beslut
som har fattats i Nordiska rådet.
Men han har väl åtminstone varit med
om att välja delegater, så han bör inte
vara alldeles främmande för saken. Det
Nordiska rådet sammansätts ju av delegater
från riksdagens kamrar, och dessa
delegater har ändå, tror jag, i någon
mån de olika riksdagspartiernas förtroende.
Herr Håstad bör alltså inte vara
fullständigt främmande för de projekt
som har diskuterats nu i två sessioner
inför Nordiska rådet.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad det sista beträffar
tror jag inte att jag är så oerhört främmande
för dessa ting, eftersom jag har
möjlighet att läsa rapporter och dessutom
ganska väl försökt följa med diskussionen,
men jag anser mig inte ha
fått en sådan sakkunskap, i varje fall
inte tack vare regeringens bemödanden,
att jag har en deciderad uppfattning i
alla de sakspörsmål som är förknippade
med detta samnordiska problem.

Men detta var ju en utvikning från
utrikesministerns sida. Frågan är nu
den: Har regeringen i Norge gjort något
mera än regeringen i Sverige för
att hålla kontakt med vederbörande
parlament? Jag har ju lämnat fram till
hans excellens ett särskilt betänkande,
som det norska handelsdepartementet
har avgivit. Och just detta betänkande
var det som behandlades av norska stortinget
den 26 oktober. Detta är ju fakta,
och det är dessa fakta jag har velat
bringa till kammarens kännedom.

rörande de resultat, som nåtts under det

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag är ledsen, men jag
påpekade redan för en god stund sedan
att norska regeringen lade fram samarbetsutskottets
rapport och i det sammanhanget
också att man hade en bearbetning
där man gav uttryck åt ett
något ändrat ställningstagande. Det är
ju det papperet som herr Håstad lämnade
i min hand. Där refereras de danska
och svenska delegaternas ställning
å ena sidan och de norska delegaternas
å den andra, och där söker departementet
lägga det hela till rätta en
smula. Jag har ju hela tiden varit medveten
om att norska regeringen före
Nordiska rådets session lade fram ett
betänkande i dessa frågor för stortinget.
Det har jag inte ett ögonblick
förnekat utan tvärtom, jag sade det
själv i mitt tidigare inlägg. Men jag förklarade
på samma gång att en speciell
orsak till att man där alltså föranledde
direktiv till stortingsdelegaterna genom
att lägga fram frågan för stortinget och
få en debatt före sessionen var att det
var en så stark splittring i Norge i
dessa frågor och att det därför hade
varit särskild anledning för norska regeringen
att få fram frågan i stortinget.

Jag vet mycket väl att det finns olikheter
i vår parlamentariska praxis när
när det gäller meddelanden till parlamentet.
I Norge lämnar ju exempelvis
delegaterna i Förenta Nationerna också
fram rapporter direkt till stortinget,
och stortinget får särskilda tillfällen till
debatter. Men jag tror alltså att den
första framställningen jag gav var riktig,
trots allt vad herr Håstad nu säger.

Herr HASTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tydligen fastslå,
att det klart och tydligt framgår av
handlingarna, för det första att stortinget
på försommaren enhälligt begärde
fortlöpande rapporter, för det

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

andra att norska regeringen har avgivit
en särskild rapport, som det inte finns
motsvarighet till i Sverige, och för det
tredje att det var denna rapport som
var huvudföremålet för behandlingen
i norska stortinget den 26 oktober.
Dessa tre saker är fakta, och dem kan
man inte på något vis komma ifrån.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är i princip alldeles
riktigt som utrikesministern säger, att
vi har ett väldigt material, men jag påpekade
i mitt första anförande att när
det gäller en så omdebatterad fråga
som de skattefria varorna i Öresund
finns det i Nordiska rådets protokoll
inget utförligt material för bedömande
av denna fråga. Om hans excellens utrikesministern
studerar exempelvis förre
socialministern Möllers inlägg om
den socialpolitiska kommitténs verksamhet
skall han finna belägg för
min uppfattning. Jag har försökt komma
till klarhet om vad som beslutats i
denna fråga, om Nordiska rådet fattat
definitivt beslut i densamma. Det utgör
ett ganska svårt problem även för dem
som studerat handlingarna noggrant.
Än svårare bör det då vara för allmänheten
att få klarhet i handläggningen
av frågan.

Nu är ju Nordiska rådet en ny institution.
Man kan därför inte begära att
handläggningen av alla frågor skall bli
felfri. Härtill kommer att man från
danskt håll, såvitt jag förstår, velat undvika
debatt i denna fråga, vilket satt
sina spår på utskottsbehandlingen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
liar herr Håstad hållit sitt första anförande,
och jag kan i allt instämma i
detta, .lag har nämligen den uppfattningen
att det inte är tillräckligt, att
frågorna föreläggs riksdagen för diskussion
när utrikesledningen redan i riitt

rörande de resultat, som nåtts under det

stor utsträckning tagit ståndpunkt. Riksdagen
bör på ett tidigt stadium lämnas
informationer, som riksdagen kan ta
ställning till innan definitiva beslut fattas.
Jag anser detta vara absolut nödvändigt,
ty annars ställs vi här inför
fullbordade fakta, och riksdagens beslutanderätt
är då borta.

Naturligtvis har också jag varit med
om att välja ombuden i Nordiska rådet,
men därmed har jag självfallet inte avhänt
mig mitt krav på att genom dessa
ombud informeras om hur de olika frågorna
skall behandlas. Jag förutsätter
att det när Nordiska rådet sammankallas
har upprättats en föredragningslista
över de ärenden som skall behandlas,
och det vore väl inte mer än rätt att
man gick in för det systemet att ombuden
åtminstone i de olika riksdagsgrupperna
lämnade en redogörelse för de
frågor som skall behandlas. De olika
grupperna kunde då säga sin mening
i det ena eller andra hänseendet. Om
så kan ske anser jag att riksdagen i viss
grad är ställd inför de olika uppgifterna
och på det stadiet kan ge sin mening
till känna. Jag tycker emellertid,
som sagt, att riksdagen bör informeras
på ett tidigare stadium än vad som hittills
varit fallet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Rubbestad tycks
antyda att riksdagens delegater i Nordiska
rådet har gått för långt i sina
ställningstaganden, och jag skall inte
blanda mig i denna debatt mellan honom
och de förtroendemän som han
och de andra ledamöterna har valt.

Som jag tidigare har sagt vill jag gärna
medverka till att det i riksdagen
med en viss regelbundenhet blir tillfälle
till debatter angående vad som sker i
Nordiska rådet. Däremot tror jag inte
att det skulle vara riktigt — det har
jag redan tidigare framhållit — att riksdagen
ger direktiv till delegaterna. Det

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

kan finnas olika meningar om den saken,
och jag tycker det är angeläget att
de delegater som riksdagen sänt till
Oslo ger sin mening till känna så att
man får klarhet i om de verkligen själva
ser på denna sak så, att de skulle
vara förhindrade att deltaga i de beslut
om rekommendationer, som förekommer
i Nordiska rådet, utan att ha
något slags förliandsdirektiv från kamrarnas
sida.

Jag vill slutligen för herr Rubbestad
understryka, att regeringens medlemmar
varken har rösträtt i eller för övrigt
är delegater i Nordiska rådet. Regeringens
medlemmar känner därför
mycket mindre än riksdagsdelegaterna
till vad som förekommer i Nordiska rådet
och vad som där förberedes i de
olika utskotten.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Debatten har nu pågått
länge och åtminstone i stor utsträckning
kommit att röra sig om huruvida
regeringen har försummat sig i fråga
om den kontakt som bör förefinnas mellan
Nordiska rådet och den svenska
delegationens huvudman, riksdagen.
Om man ser frågan från rent allmän
synpunkt är det knappast riktigt att
anklaga regeringen för att inte kontakten
varit tillräcklig. Detta Nordiska råd
är ju helt och hållet en riksdagens egen
affär. Riksdagen utser en delegation liksom
det norska stortinget och det danska
folketinget gör, och delegaterna
sammanträder på sina huvudmäns vägnar,
alltså på parlamentens men icke på
regeringarnas vägnar.

I princip är det naturligtvis mycket
önskvärt att det finns en intimare kontakt
mellan delegationen och riksdagen.
Inte så att riksdagen skulle sakna tillräcklig
information, ty sådan erhåller
den. Protokollen trycks, och varje riksdagsledamot
är i tillfälle att läsa protokollen
och informera sig om vad som
har förekommit i det Nordiska rådet.

rörande de resultat, som nåtts under det

Däremot har riksdagen icke varit i tillfälle
att diskutera de frågor som har
förelegat i det Nordiska rådet. Detta
är beroende på de egendomliga former
som i den svenska riksdagen gäller för
kommunikation mellan olika instanser
och organ. Rådet kan ju inte skriva till
riksdagen med mindre en grundlagsändring
kommer till stånd, och det har
inte medhunnits. Jag kan medge att det
kanske är en sak som liar blivit förbisedd,
och jag får väl som andra ledamöter
av Nordiska rådet ta min del av
anklagelserna härför. Inom den svenska
delegationen är vi allesammans mycket
intresserade av att finna en form,
varigenom Nordiska rådets arbete på
något sätt redovisas för den svenska
riksdagen och riksdagen får tillfälle att
diskutera vad Nordiska rådet har gjort.

I samband med frågan om en information
vill jag passa på att något bemöta
vad herr Rubbestad här sagt.
Riksdagsgrupperna har visserligen inte
efter rådets andra session fått någon
information, naturligtvis närmast beroende
på att denna session hölls så sent
som i augusti månad, men efter första
sessionen blev åtminstone vår riksdagsgrupp
informerad om vad som förevarit.
Jag hade själv äran att inför gruppen
redovisa förhandlingarna i Köpenhamn
och de resultat, som dessa givit,
och delegationens verksamhet blev från
gruppens sida godkänd, d. v. s. det förekom
inte någon som helst opposition
däremot. Om det inte skett någon sådan
information i de andra riksdagsgrupperna,
beror det väl närmast på
försummelser från gruppledningarnas
eller delegaternas sida. Däremot kan
man inte rimligen anklaga regeringen
för någon försummelse, därför att någon
rapport inte avgivits inför riksdagsgrupperna.

Medan jag har ordet vill jag också
instämma med de talare, som här har
framhållit att Nordiska rådets representanter
från den svenska riksdagen icke

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. informationer

nordiska ministermötet på Harpsund.

bör resa till rådets sammanträden med
bundna mandat. Ingen svensk riksdagsman
erkänner en sådan ordning som att
han själv skulle komma till riksdagen
med bundet mandat, och när riksdagen
i sin tur skickar representanter till en
annan församling, som därtill icke äger
att besluta utan endast göra uttalanden
och rekommendationer, så bör väl ändå
icke dessa representanter förses med
bundna mandat. De bör i stället ha full
frihet att framföra sin mening under
de överläggningar som äger rum i rådet.
Riksdagen får sedan bedöma, huruvida
de har handlat riktigt.

Däremot är det givet att representanterna
i Nordiska rådet måste befinna
sig i en sådan allmän kontakt med den
svenska riksdagen, att de städse känner
sig i stort sett framföra de meningar
som riksdagen hyser. Det är ju det enda
sätt, på vilket samarbetet inom Nordiska
rådet kan ge praktiska resultat.
Alla förutsätter väl också utan vidare
att en sådan kontakt skall finnas, och
jag har åtminstone för mitt vidkommande
alltid arbetat inom Nordiska rådet
i en känsla av att den svenska riksdagen
i stora drag hade samma mening
som jag framfört i rådet.

I detta sammanhang vill jag gentemot
herr Håstad säga, att visserligen har
icke den svenska riksdagen varit i tillfälle
att göra ett direkt uttalande om
sin ställning till frågan om ett vidgat
ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna, men jag har hela tiden
utgått ifrån att det i den svenska riksdagen
finns en överväldigande majoritet
för ett sådant utvidgat samarbete.
Jag är tämligen övertygad om att därest
riksdagen verkligen sattes i tillfälle att
göra ett uttalande i frågan, så skulle
detta uttalande bekräfta min uppfattning
om vad riksdagen i detta fall
tänker.

Jag vill till sist upprepa, att vi inom
rådsdelegationen är mycket intresserade
av att finna en form, varigenom

rörande de resultat, som nåtts under det

riksdagen får möjlighet att diskutera
vad Nordiska rådet gjort, och en sådan
form skall naturligtvis också kunna
åstadkommas. Jag kan emellertid instämma
med hans excellens herr utrikesministern
däri, att det inte är värt
att förhasta sig utan att vi bör ge oss
tid till att finna den lämpligaste formen.
Det spelar inte, såsom utrikesministern
sade, någon större roll, om en
debatt beträffande rådets verksamhet
äger rum i december eller i januari.
Men nu har det ju faktiskt redan ägt
rum en sådan diskussion och riksdagen
får ytterligare tillfälle att diskutera saken,
när det blir fråga om ett anslag
på tilläggsstat till Nordiska rådet för
den tidskrift, Nordisk Kontakt, som rådet
har beslutat utge. Vid nästa eller
möjligen därpå följande plenum måste
riksdagen besluta om ett sådant anslag,
och då kan man åtminstone diskutera
frågan, huruvida rådets beslut om utgivandet
av denna tidskrift överensstämmer
med den svenska riksdagens
mening.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å kammarens
bord liggande proposition, nr
225, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
17 maj 1940 (nr 333) om särskild
ersättning i vissa fall för skada till följd
av olycksfall vid flygning.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hamrin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående införande av
militär yrkesorientering på enhetsskolans
schema.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats.
§ 9.

Föredrogos vart för sig utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Indonesien; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Förbättring av hamnförhållandena vid
Landsorts lotsplats.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av väckta motioner om
förbättring av hamnförhållandena vid
Landsorts lotsplats.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist (I: 186) och den andra inom
andra kammaren av herr Birke (II:
362), hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning i syfte att snarast
möjligt få till stånd betryggande
förbättring av hamnförhållandena vid
Landsorts lotsplats.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 186 och II: 362 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundqvist och Birke samt fröken Vinge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:186 och 11:362, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
i syfte att snarast möjligt få till
stånd betryggande förbättring av hamnförhållandena
vid Landsorts lotsplats.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BIRKE (h):

Herr talman! I den fråga, som vi nu
behandlar, har jag en motion, som går
ut på att man skulle åstadkomma en
förbättring av hamnförhållandena ute
vid Landsort. Detta är ingen ny fråga.
Den har tidigare varit föremål för motion,
nämligen år 1933. När statsutskottet
då hade att ta ställning till motionen
var det utomordentligt välvilligt.
Det syntes utskottet önskvärt, att
pengar redan för nästkommande budgetår
skulle beviljas för detta ändamål,
men med hänsyn till den statsfinansiella
situationen beslöts, att så inte
skulle bli förhållandet. Statsutskottet
uttalade emellertid i sitt utlåtande önskvärdheten
av att denna fråga skulle
få en tillfredsställande lösning.

Analet lotsningar, som äger rum ute
vid Landsort, har inte avtagit på senare
tider utan varit i ständig tillväxt.
Lotsningarna var t. ex. år 1938 bara
642 stycken. År 1951 var de inte mindre
än 2 640. Fn betydande ökning av antalet
lotsningar har alltså ägt rum. Därför
är det, tycker jag, otillfredsställande
med sådana hamnförhållanden, som
kan vara riskabla för dem, som har
att syssla med lotsningen. Det har sagts
under hand, att några dödsolyckor i
varje fall inte har inträffat, men jag anser
personligen, att detta är en ganska
klen motivering för att inte vidta åtgärder
för bättre hamnförhållanden vid
Landsort.

Jag finner därför, herr talman, att
det finns starka skäl för riksdagen att
följa den reservation, som avgivits till
statsutskottets utlåtande av herr Lundqvist
m. fl. och till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Häruti instämde herr Norrby (fp).

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Med rätta är vi stolta
över det arbetarskydd, som finns här
i landet, och vi är också glada över att
frågorna kunnat lösas i bästa samförstånd
mellan arbetare och arbetsgivare.

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30.

Förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats.

Allt som kan göras för att effektivisera
arbetarskyddet sätter vi värde på.

Samma glädje kan man tyvärr inte
känna inför de förhållanden, som i
detta avseende råder vid Landsorts lotsplats.
Här anser sig personalen icke
möta den förståelse från arbetsgivarpartens
sida, som den menar sig ha
rätt att vänta. Önskemålet om en utbyggd
vågbrytare har tydligen inte mottagits
med det intresse, som borde
vara att förvänta från arbetsgivarens
sida.

Lotsyrket i sig självt är naturligtvis
långt ifrån riskfritt, men det måste
ändå vara arbetsgivarens skyldighet
att se till att i största möjliga mån reducera
de risker, som är förenade med
arbetet. Detta är en uppgift, som åligger
varje arbetsgivare, och detsamma
måste ju också gälla för kungl. lotsverket.
Generationer av lotsar har den
uppfattningen, att rimliga säkerhetsanstalter
icke har vidtagits vid Landsorts
lotsplats, och det är av den anledningen,
som föreliggande fråga har
dragits inför riksdagen.

Vi måste också vara på det klara
med att det är rätt stora ekonomiska
värden, som här står på spel. Lotsbåtarna
representera ingalunda små värden.
Vidare är det genomsnittligen inte
mindre än 5 000 fartyg om året, som
begär lots vid Landsorts lotsplats, och
dessa fartyg har ofta dyra laster. Rederierna
kan med rätta begära en snabb
lotshjälp, och en onödig väntan kommer
härvidlag att medföra betydande
kostnader för vederbörande.

Det är alldeles uppenbart, att stora
svårigheter och risker är förknippade
med arbetet vid just Landsorts lotsplats,
och det hänger samman med de
hamnförhållanden som råder där. Lotsarna
själva betraktar det som ett rent
under, att ingen katastrof hittills har
inträffat. I den skrivelse, som personalen
har tillställt första avdelningen
av statsutskottet, har emellertid tydligt
och klart redovisats, att det ingalunda

har saknats katastroftillbud under senare
år. Om man därtill lägger, att lotsbåtarna
i regel fem å sex gånger varje
höst inte kan gå ut och in i hamnarna
på grund av att de i den västra löper
risk att bli inblåsta och i den östra
att bli sönderslagna, frågar man sig
onekligen: Skall det verkligen vara

nödvändigt att det inträffar en riktig
katastrof, innan vederbörande rättar
till dessa förhållanden?

Jag erkänner villigt, att statsutskottets
uttalande, som innebär ett avslag
på motionen med krav på utredning,
är relativt välvilligt skrivet,
men jag ifrågasätter ändå, om detta
är tillräckligt för att få en ändring
till stånd. Av den anledningen vill jag,
herr talman, lämna min röst för reservationen.

I detta anförande instämde herr Hedqvist
(s).

Herr WARD (s):

Herr talman! Det är klart att olika
meningar kan anläggas på denna fråga,
och jag respekterar de skäl som har
anförts för motionärernas mening. Men
vi inom statsutskottets första avdelning
har inte kunnat ta ställning till denna
sak isolerad. Risker är självfallet förenade
med lotsarnas arbete, inte bara
vid Landsort utan också på andra håll.
Enligt de upplysningar som utskottet
vid en föredragning har fått från lotsstyrelsen
finns det platser, som har
till och med ännu större behov av en
upprustning än Landsort. Vi utgår från
att ett ämbetsverk som lotsstyrelsen
känner sig ansvarigt för sin personal
och ägnar förhållandena på de olika
platserna all tänkbar uppmärksamhet.

Vi hade en man uppe på avdelningen,
vilken har haft en ledande ställning
inom det mellersta lotsdistriktet. Han
förklarade att det inte vore trängande
nödvändigt att nu göra någonting i
Landsort. Hans skäl härför var inte att
inga olyckor hade inträffat — det vore
ju ett dåligt argument — utan att man

4 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 50.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Forbattrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning.

hade vidtagit åtgärder som underlättar
lotsarnas arbete. När denna fråga här
diskuteras, har det inte nämnts någonting
om den reservhamn som är anlagd
norröver bara 4 km från västra
hamnen. Meningen är att lotsarna skall
använda denna hamn vid svårt väder
eller när de får reda på att svårt väder
är i antågande. Lotsstyrelsen har för
övrigt den uppfattningen att lotsarna,
även om man byggde en sådan vågbrytare
som det nu är fråga om, i svårt
väder i alla fall måste anlita denna
norra hamn, som är bättre skyddad.

Vi anser, som jag nyss nämnde, att
man vågar ha så stort förtroende för
lotsstyrelsen, att den tar hänsyn till de
svårigheter som anmäler sig i detta
sammanhang. Statsutskottet har i det
visserligen korta utlåtandet klart framhållit
skälen för bifall till utskottets
hemställan. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till denna.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! När avdelningens ärade
ordförande säger att lotsstyrelsen anför,
att förhållandena är ännu värre
på andra lotsplatser, måste jag konstatera
att tillståndet är långt ifrån gott
inom kungl. lotsverket.

Herr Ward upplyser också, att det
finns en reservhamn eller nödhamn.
Men denna betraktar lotsarna som minst
lika farlig som någon annan att gå in
i, i varje fall vid storm eller under
mörker.

Den personal som är sysselsatt på
platsen anser till skillnad mot vad som
här gjorts gällande, att en vågbrytare
skulle vara tillräckligt för att under
alla förhållanden skapa människovärdiga
villkor för arbetets utförande.

Jag håller gärna med avdelningens
talesman om att det principiellt är riktigt
att hysa största tilltro till ett statligt
verk och att låta detta avgöra tågordningen
i frågor av detta slag. Men det
finns fall där man får göra undantag

från den regeln. Jag har den uppfattningen
att detta är ett sådant fall.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 166, i anledning av väckta motioner
om utredning av möjligheterna att
bygga billigare skolor; och

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens
yrkesutbildning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
168, i anledning av väckt motion om
förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens
yrkesutbildning.

I en inom andra kammaren av fru
Nilsson och herr Holmberg väckt motion
(II: 37) hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande
av en utredning, som snabbt inkomme
med förslag om förbättrade ekonomiska
villkor för ungdom, som ville skaffa sig
yrkesutbildning.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 37 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är allmänt känt att

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning.

möjligheterna till skolutbildning av alla
slag i mycket hög grad är beroende av
vederbörande elevs ekonomiska ställning.
Det har som bekant också levererats
en massa utredningsmaterial, som
klart visar att det existerar ett faktiskt
bildningsmonopol i vårt land. Särskilt
när det gäller den högre undervisningen
är det främst de ekonomiska faktorerna,
som avgör vem som skall få utbildning.
Statsmakternas åtgärder har
inte varit tillräckligt genomgripande för
att på detta område framkalla någon
ny tendens. Studentsociala utredningen
visade t. o. m., att det under den femtonårsperiod
som föregick utredningens
betänkande hade skett en försämring. I
varje fall för universitetens del hade
rekryteringen från socialgrupp tre minskat
i förhållande till rekryteringen från
befolkningsgrupper med bättre ekonomiska
förhållanden. Även från andra
skolområden är den allmänna erfarenheten,
att det antingen inte finns någon
tendens alls till demokratisering eller
också att sådana tendenser är mycket
svaga. Det är därför förvånande, att
utskottet i fråga om yrkesutbildningen
anser att vi måste vänta ytterligare för
alt skaffa oss erfarenheter om denna
sak.

Vid den tidpunkt då vi väckte vår
motion kunde man förutse, att de sakkunniga
för yrkesutbildningen ganska
snart skulle komma med ett förslag.
Detta var en av anledningarna till att
vi ansåg att det behövdes omedelbara
åtgärder när det gällde de ekonomiska
förutsättningarna för den ungdom, som
skall bli delaktig av yrkesundervisningen.
Det var nämligen redan då tydligt,
att de sakunniga inte skulle komma att
ta befattning med den frågan. Detta bekräftades
ju sedan, när de sakkunniga
kom med sitt förslag några månader
efter det att vi avgav vår motion. På
den punkten — enligt min mening en
av de avgörande punkterna — skall allt
tills vidare bli vid det gamla.

Vad innebär detta nu för ungdomen

vid yrkesskolorna? Vid de kommunala
yrkesskolorna exempelvis innebär det,
att en elev som är bosatt på den plats
där det finns en skola i bästa fall kan
få 75 kronor per månad i stipendium.
Med »bästa fall» menas då att hans föräldrar
inte skall ha en större beskattningsbar
inkomst än 870 kronor. Detta
innebär med andra ord att de skall stå
på gränsen till fattigvårdsfallen. Vid en
beskattningsbar inkomst på 6 150 kronor
upphör helt rätten till stipendium.
Sedan hör det till saken att även en sådan
elev kan få flitpengar till den generösa
summan av tre kronor i veckan
under första året. För elev som måste
gå i skola på annan ort utgår studiebidrag
och stipendium till ungefär samma
summa som kostnaderna för inackordering
vid skolornas internat.

Finns det verkligen någon som behöver
ytterligare erfarenhet för att inse,
att det med dessa bestämmelser finns
många —- de utgör väl till och med majoriteten
— svenska familjer, som har
så låga inkomster och därmed så dåliga
stipendiemöjligheter, att de inte ens kan
kosta på sina barn yrkesundervisning
under nu rådande förhållanden. För
min del tycker jag inte att man behöver
skaffa några ytterligare erfarenheter om
denna sak. Förhållandena är så allmänt
bekanta, att de inte behöver ytterligare
bevisas.

Det var väl inte heller någon som
väntade att de förändringar av stipendierna
som genomfördes i fjol skulle
få några nämnvärda verkningar. Av utskottets
skrivning förefaller det som om
man menade, att det var någonting särskilt
märkvärdigt som genomfördes vid
detta tillfälle. Men det gällde väl väsentligen
endast att återställa värdet av
elevernas förmåner till samma höjd som
före penningvärdeförsämringen.

Som jämförelse till de siffror jag anförde
kan nämnas, att till och med lärlingslönen
inom verkstadsindustrien är
väsentligt bättre än de högsta stipendier
som utgår till elever i kommunala yr -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Förbättrade ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning.

kesskolor, enligt nuvarande avtal 60—
70 kronor. Vid de avtalsförhandlingar
som nu är aktuella krävs det en höjning.

Främst är det naturligtvis beklagligt
för vederbörande ungdomar själva, att
deras föräldrar inte kan kosta på dem
yrkesundervisning. De får därigenom
ett svårt handicap i jämförelse med de
ungdomar, som fått chansen till yrkesutbildning.
Detta är dessutom en vital
samhällsfråga. De sakkunniga inom yrkesundervisningen
bär påvisat, att vi
inom de närmaste åren får ett väldigt
tillskott av nya ungdomar, av vilka flertalet
behöver yrkesundervisning. Jag
skall i detta sammanhang inte gå in på
hur otillräckligt även de sakkunnigas
förslag är, när det gäller utbyggnaden
av yrkesskoleväsendet. Detta får vi anledning
att återkomma till när det så
småningom kommer ett regeringsförslag
i denna fråga —- ett regeringsförslag
som jag hoppas blir helt annorlunda
än de sakkunnigas förslag.

Om vi nu i alla fall, som de sakkunniga
förutsätter, skall åtminstone fördubbla
yrkesundervisningens omfång,
hur skall då detta kunna ske utan att
skapa helt andra ekonomiska förutsättningar
för eleverna? Hur kan utskottet
till och med motsätta sig en utredning
om denna sak, en utredning som skulle
möjliggöra en överblick även av denna
viktiga detalj i yrkesundervisningen, så
att saken skulle vara klar vid den tidpunkt,
då riksdagen skall fatta beslut
om yrkesundervisningens gestaltning i
dess helhet. För vår del har vi uppfattat
den delen av frågan som en av de viktigaste.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till vårt förslag om en skrivelse
till Kungl. Maj :t för att få en snabb
utredning och ett förslag om förbättrade
ekonomiska villkor för ungdom, som
vill skaffa sig yrkesutbildning.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att detta är ett viktigt område och ett

område, som man behöver samla erfarenheter
på för att få en tillämpning,
som kommer att motsvara de förväntningar
man ställer på detta. Man kan
kanske tvista i avvägningsfrågan, huruvida
de anslag, som ges till studiehjälp
inom skolväsendet, är tillräckliga, men
man torde väl dock kunna säga, att
det i varje fall är en mycket god hjälp,
även om det skulle finnas brister i något
avseende.

Jag vill erinra om att när denna reform
antogs för två år sedan var också
statsutskottet medvetet om att det vid
den fortsatta praktiska handläggningen
av dessa ärenden kunde visa sig att det
fanns brister i reformen, och utskottet
förutsatte då, som avdelningen här har
skrivit, att »sedan närmare erfarenhet
vunnits angående systemets praktiska
verkningar, grunderna för studiehjälpen
komme att bli föremål för omprövning
i vad rörde såväl omfattningen
och utformningen av den föreslagna
slipendiegivningen som avvägningen av
stipendiebeloppen med hänsynstagande
till skäliga rättvisesynpunkter och de
ekonomiska möjligheter, som stode samhället
till buds». Utskottet var sålunda
medvetet om att det kunde förekomma
vissa ofullkomligheter i förslaget, som
man kanske så småningom behövde rätta
till. Men när nu endast ett läsår har
gått sedan denna reform genomfördes,
menar utskottet att vi nog behöver litet
längre tid på oss för att få klarhet i
denna sak. Därför förutsätter vi också
att de myndigheter, som har med detta
att göra, följer dessa saker med uppmärksamhet
och framlägger de förslag,
som kan föranledas av de erfarenheter
som kan vinnas på detta område.

Med hänvisning till detta, lierr talman,
ber jag få yrka bifall till det föreliggande
utlåtandet.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till skillnad från utskottets
talesman är jag av den meningen,
att vi har erfarenheter, och det är

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

jag inte ensam om. Redan när frågan
behandlades 1952, då även själva utskottet
fann det vara ytterligt tveksamt,
huruvida förslaget skulle visa sig vara
tillräckligt, fanns det ju flera motioner
där man påyrkade förbättringar, men
utan resultat.

Sedan vill jag erinra utskottets talesman
därom, att vilka förhoppningar
man än kan hysa om att vederbörande
myndighet skall följa denna sak, är det
i alla fall viktigare att riksdagen tilllåter
sig att ha en mening. I varje fall
är min bestämda mening den, att vi
har tillräckliga erfarenheter för att begära
en utredning, så att den kan föreligga
vid den tidpunkt, när frågan om
yrkesutbildningen över huvud taget
skall framläggas i riksdagen.

Jag vill också erinra om att denna
fråga diskuterats livligt bl. a. i ungdomsorganisationerna.
Det finns en
praktiskt taget enhällig mening bland
de politiska ungdomsorganisationerna,
senast manifesterad genom ett uttalande
i denna fråga av det socialdemokratiska
ungdomsförbundet, att stipendierna är
otillräckliga, att det nu och inte någon
gång i framtiden måste genomföras en
ändring och att den ändringen helst
bör sikta på att genomföra en eller
annan form av studielön.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen 11:37; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 1G9, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 170, i anledning av väckta motioner
om samtrafik mellan statens järnvägar
och de enskilda bussföretagen i
Norrland;

nr 171, i anledning av väckta motioner
om införande av ett premiesystem i
syfte att förbilliga kostnaderna för uppförande
av offentliga byggnader; och

nr 172, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Rationaliseringar och begränsningar i
den statliga verksamheten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av väckta motioner angående
planmässiga åtgärder för rationaliseringar
och begränsningar i den
statliga verksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf in. fl. (I: 321) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 484), hade hemställts,
alt riksdagen måtte uttala att den ansåge
planmässiga åtgärder för fortgående
effektiva lättnader i den sammanlagda
beskattningen ofrånkomliga och
att den av denna orsak anhölle att Kungl.
Maj :t måtte framlägga de förslag till rationaliseringar
och begränsningar i den
statliga verksamheten, som kunde befinnas
möjliga och erforderliga för genomförande
av sådana skattelättnader.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:321 och 11:484 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett alt utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:321 och 11:484 i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att riksdagen ansåge
planmässiga åtgärder för fortgående
effektiva lättnader i den sammanlagda
beskattningen ofrånkomliga och
att den av denna orsak anhölle, att

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

Kungl. Maj :t måtte framlägga de förslag
till rationalisering och begränsningar
i den statliga verksamheten, som
kunde befinnas möjliga och erforderliga
för genomförande av sådana skattelättnader; 2)

av herrar Ohlon, Sandelin, Axel
Andersson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, Löfroth och fröken
Vinge, utan angivet yrkande; samt

3) av herrar Rubbestad och Hansson
i Skegrie, likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr TALMANNEN:

Vid överläggningen i detta ärende må
debatten även avse statsutskottets utlåtanden
nr 174 och 175.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Vi har varje höst under
de senaste åren haft ganska intensiva
debatter om hur man skall kunna
åstadkomma en begränsning och en
rationalisering av den statliga verksamheten.
Diskussionen har då i första
hand knutit sig till av högerpartiet
väckta motioner, som vissa år har innehållit
konkreta förslag och praktiska
anvisningar om på vilket sätt och på
vilka områden besparingar skulle kunna
ernås men som stundom har inskränkt
sig till en begäran, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle anhålla
om att regeringen skall vidtaga effektiva
och kontinuerliga besparingsåtgärder.

Tyvärr har riksdagen under föregående
år ställt sig avvisande till högerpartiets
framställningar. Samma ståndpunkt
har statsutskottets majoritet intagit
även i år, då man avstyrker motionen
av herr Hjalmarson in. fl. om
att regeringen skall framlägga förslag
till rationaliseringar och begränsningar
av den statliga verksamheten, så att
en effektiv och bestående lättnad i den

sammanlagda beskattningen kan åstadkommas.
Detta avstyrkande av motionen
är så mycket mer beklagligt som
det på den sista tiden allt tydligare har
visat sig, att det finns ofrånkomliga orsakssammanhang
mellan å ena sidan de
höga skatter som nu åvilar medborgarna
och å andra sidan den fortgående
ansvällningen av statsapparaten.

Åren 1952 och 1953 hänvisade majoriteten
till att det hade gjorts en hel del
på rationaliseringsområdet. Samma tongångar
kan man finna även i årets
statsutskottsutlåtande. Det kan emellertid
vara intressant att i korthet beröra
några av de åtgärder, som nu sägs ha
lett till en effektivisering och besparing
inom statsverksamheten.

För en vanlig medborgare tror jag
det är ytterst svårt att upptäcka några
väsentliga och för skattebetalarna mera
påtagliga besparingsåtgärder i statsförvaltningen
under de senaste åren. Flera
utredningar har sysslat med rationaliseringsfrågor
— 1948 års blankettkommitté,
statistikutredningen från samma
år, 1949 års rationaliseringsutredning
och den stora Wärnska utredningen
1950. Man kan i detta sammanhang
också nämna den Notliinska utredningen
angående de automatiska utgiftsstegringarna,
vars resultat i alldeles
särskilt grad borde mana till återhållsamhet
med statsutgifterna. Tyvärr
måste man konstatera, att alla dessa utredningar
inte har lett till de mål som
man har satt sig före.

Den Wärnska besparingsutredningen
syftade till att man skulle kunna spara
ett belopp av ungefär 315 miljoner kronor
om året. Enligt finansministerns
egna uttalanden har man med anledning
av utredningen genomfört vissa
besparingar på ungefär 150 miljoner,
huvudsakligen beträffande jordbruksoch
bostadssubventionerna. Jag tror att
man skulle kunna spara betydande belopp
av bostadssubventionerna genom
att koncentrera sig på att söka få lägre
bvggnadskostnader. Högern har ju med -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

verkat till att visa, att man kan bygga
egnahem ungefär 25 procent billigare
än som i allmänhet sker, och liknande
besparingsmetoder kan man helt säkert
överföra på hyreshusen. På det sättet
bör man kunna spara stora belopp på
bostadssubventionerna.

Finansministern har också i anledning
av den Wärnska utredningen i
viss mån genomfört en femprocentig
besparing på vissa omkostnadsanslag.
Övriga av Wärn föreslagna besparingar
skulle, enligt vad finansministern angav
för fyra år sedan, bli föremål för
ytterligare överväganden och så småningom
ställas under riksdagens prövning.

Jag vet inte om man inom finansdepartementet
har gjort sådana överväganden.
En sak är emellertid klar, att
riksdagen i varje fall inte har varit i
tillfälle att ta ställning till dessa förslag.
Det vore därför enligt mitt sätt att
se av ett väsentligt intresse, om finansministern
vid tillfälle kunde lämna en
mer uttömmande redogörelse för hur
man på regeringshåll ser på den mängd
av olika förslag till rationalisering och
besparingar, som har framlagts i den
Wärnska utredningen och andra utredningar
men som inte har blivit genomförda
i vad de avser besparingar.

Det finns många områden där man
kan illustrera hur tungrott och kostnadskrävande
arbetet inom statsförvaltningen
är. Ett exempel som togs
upp förra året och som alltjämt är aktuellt
gäller vatten- och avloppsfrågor
— där har det inte gjorts någonting.
Fortfarande skall mer än 20 myndigheter
sysselsätta sig med frågor angående
vatten och avlopp, och det förekommer
en onaturlig omgång hos olika
myndigheter vid handläggningen av
eu så enkel fråga.

En annan fråga, som har fått särskild
aktualitet just nu genom ett påpekande
av statsrevisorerna, gäller det
lönetrassel som förekommer på det
statliga området. På 1920-talet liadc

man löneförfattningar, som kunde
rymmas på ett fåtal sidor. Nu upptar
löneförfattningarna en bok på 400 tättryckta
sidor. Det är visserligen sant,
att vi har fått flera statstjänstemän,
men disproportionen är oerhört stor
beträffande tillväxten av löneförfattningar.
Det är en hel del tjänstemän,
som i de olika ämbetsverken måste,
såvitt jag kan förstå, onödigtvis sitta
och räkna ut löner och tolka alla dessa
bestämmelser i författningarna, som beror
på en strävan efter millimeterrättvisa.
Här finns ett område, där man
enligt min mening skulle kunna göra
betydande reformer. Det är eftersträvansvärt
icke bara för staten som arbetsgivare
utan också för de anställda.

Tyvärr, måste jag säga, tycks utvecklingen
gå i alldeles motsatt riktning
när det gäller löneförfattningar
och hur man krånglar till dem. Det
avtal, som träffades i höst mellan statstjänstemännen
och regeringen i fråga
om tjänstemännens .sjukvårdsförmåner,
sedan sjukförsäkringslagen trätt i kraft,
vilket avtal riksdagen godtog förra onsdagen,
är ett lysande exempel på hurusom
löneförfattningar i framtiden kommer
att bli ännu mera tillkrånglade.
Man har nämligen här åstadkommit,
kan man säga, ett sinnrikt system, som
är utomordentligt arbetskrävande och
opraktiskt genom sin avräkning mellan
de olika sjukförmåner, som tidigare
utgått till tjänstemännen och de som i
framtiden skall utgå, sedan den obligatoriska
sjukförsäkringslagen har trätt
i kraft.

Som ett annat exempel på det fortsatta
krånglet i statsförvaltningen kan
jag bara nämna, att den nya sjukförsäkringen
kommer att medföra, att det
blir ungefär tolv miljoner recept, som
skall behandlas av de statliga instanserna.
Det förelåg ett förslag från högern
om att man skulle öka karensbeloppet
för de fria läkemedlen, varigenom
man skulle ha kommit ned till ungefär
hälften, alltså sex miljoner re -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

cept, men det förslaget avvisade riksdagen.

Det är tydligen fortfarande lätt att
gå igenom och peka på område efter
område inom statsförvaltningen, där
det finns utrymme för rationaliseringar.
Det räcker inte med att rationalisera
och effektivisera. Skall man åstadkomma
erforderliga utgiftsbesparingar
och få en långsiktig och bestående
skattesänkning, fordras det en medveten
begränsning av statens hittillsvarande
utgifter. Först härigenom kan
man åstadkomma en krympning av statens
utgifter, som tillsammans med de
automatiska inkomstökningarna skall
kunna lämna utrymme för en skattesänkning,
som ju flertalet av svenska
folket önskar sig. Det framgick ju vid
valet.

Man skulle naturligtvis kunna tänka
sig att denna nödvändiga begränsning
och rationalisering skulle det åvila
riksdagen att ombesörja. Det är ju riksdagen,
som i sista hand beviljar medel
för den statliga verksamheten. Riksdagen
saknar emellertid, såvitt jag kan
förstå, den apparat, som behövs för att
utforma besparingsingripanden av större
räckvidd. Det är därför vi denna
gång i vår partimotion inskränkt oss
till att begära, att regeringen skall vidta
de nödvändiga åtgärderna. För att
en bestående skattelättnad skall kunna
genomföras, fordras det, att både regering
och riksdag är medvetna om
nödvändigheten att åstadkomma en inskränkning
och en effektivisering av
statsförvaltningen.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
detta utskottsutlåtande av fröken Andersson
m. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! I anledning av vissa uttalanden,
som gjordes av föregående
ärade talare, anser jag det vara angeläget
att framhålla, att man nog inte
i denna fråga kan säga, att det är ett

eller vissa partier, som här har visat
större intresse för rationaliseringar
och besparingar än andra partier. Jag
beklagar att man vid nyhetsförmedlingen
av statsutskottets behandling av dessa
ärenden framhöll endast ett parti
och att man därigenom kunde få det
intrycket, att det var bara från det
hållet, som man hade intresse för dessa
frågor. Så är det inte. Jag vill i stället
säga att dessa krav på rationaliseringar
och besparingar i den statliga
förvaltningen är nog alla partier intresserade
för, och det är därför som
man inte heller kan använda dessa frågor
såsom tillhygge emot det ena eller
det andra partiet.

Vi har enligt min mening ett gemensamt
ansvar på detta område. Det har
vi, därför att vi har gemensamt skapat
den omfattning, som våra statsutgifter
och den statliga förvaltningsapparaten
i dag har. När vi t. ex. från tiden före
kriget har ökat statsutgifterna på driftbudgeten
ifrån ca 1 290 miljoner till
8 500 miljoner kronor och när vi samma
tid har tillskapat upp emot ett tjugotal
nya ämbetsverk, så har det, såvitt
jag vet, skett i ganska enig samverkan
mellan alla partier. Jag kan i
varje fall inte erinra mig, att det är
något parti som har rest allvarliga erinringar
mot denna ansvällning i rättan
tid. Tvärtom, då det gäller rationalisering
av statsförvaltningen, t. ex.
att ta ställning till förslag från Kungl.
Maj:t om inskränkningar i vissa tjänstetillsättningar
gentemot vad verken har
begärt eller då det gäller att höja redan
befintliga tjänster i lönegrad, så
får man många gånger bevittna att från
samma håll, där man annars ger sig
sken av att gå i täten för besparingar
och rationaliseringar, är man först på
plan när det gäller att tillsätta nya
tjänster eller bjuda över andra förslag
i den riktningen. Det är nog på det
sättet, att även om vi allesammans är
inställda på att försöka få ned statsutgifterna
och begränsa förvaltnings -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

apparaten, så ser vi på denna fråga
med lielt olika ögon. Ett parti vill skära
ned på ett område men har ingenting
emot att öka på ett annat. Många gånger
är det så här i kammaren, att vi säger
oss vara med om rationaliseringar
och besparingar, men när det kommer
till besparingar på ett för oss ur politisk
synpunkt ömtåligt område vill vi
inte vara med längre.

Jag anser emellertid dessa varje år
återkommande motioner vara ett slags
reaktion emot den automatiska ansvällning,
som vårt tidigare skapande på
detta område framkallat. Jag skulle vilja
säga att de har en viss likhet med
en väckarklocka, som vill säga ifrån
till oss, att vi skall vakna i god tid
och försöka hålla igen.

Vi rör oss i dessa motioner på tvenne
rätt väsentligt skilda områden. Det
gäller besparingar på kort sikt och besparingar
på längre sikt. Det gäller besparingar
i statsutgifterna i allmänhet
och då närmast sådana som går över
budgeten, och det gäller rationaliseringar
av statsförvaltningen.

För att kunna vinna besparingar för
skattelättnader på kort sikt tycker man
ju att en nedskärning av de nuvarande
statsutgifterna skulle vara den snabbaste
och effektivaste vägen, och det är självklart.
Men jag tror ändå att man härvidlag
inte skall överdriva förväntningarna.
Det är ju dock så, att vi är
ense om att det finns stora fridlysta
områden av statsutgifterna. Det är försvaret
och vissa sociala utgifter, såsom
folkpensioner och barnbidrag, som man
inte skall röra. Dessa utgör, skulle jag
tro, närmare 50 procent. På de övriga
däremot skulle det vara möjlighet till
nedskärningar. Även om fältet har avsevärt
beskurits genom de fridlysta områdena
tror jag dock att det finns
stora möjligheter att på återstoden
kunna vidtaga en del besparingsåtgärder,
framför allt då det gäller automatiken
i vissa tidigare beslut.

När det sedan gäller sättet på vilket

man bör gå fram, så skiljer vi oss ju
där i reservationerna, och det är kanske
det som är den väsentliga orsaken
till att vi har hamnat på olika reservationer.
Man tycker att när syftet är
detsamma, borde vi kunna enas om det
gemensamma, men vi kan för vår del
inte acceptera de rekommendationer,
som man till exempel har givit i högerreservationen,
och jag förmodar att
detta gäller vice versa.

Jag tror det är orealistiskt att såsom
i högerreservationen säga, att regeringen
bör lägga fram förslag till besparingsåtgärder,
som man sedan kan
acceptera från högern. Det går nog
inte. Jag förmodar att regeringen lägger
fram de förslag, som man från dess
sida anser vara nödvändiga för att
hålla en viss standard.

Det går nog inte heller såsom man
har skisserat i denna reservation att
sätta ett bestämt mål för skattesänkning,
t. ex. en skattesänkning med låt
oss säga 10 procent, eller att man skall
inrikta sig på att högst 25 procent av
inkomsten skall gå till skatt. Jag tror
i stället att man får gå den vägen, att
man skär ned statens utgifter, där
detta är möjligt, och vidtar de rationaliseringsåtgärder
som är möjliga och
därigenom skapar utrymme för skattesänkning.
Sedan får man se hur långt
man kommer. Det är nog i varje fall
den praktiskt möjliga vägen att komma
fram, och det är denna väg som vi
i bondeförbundsreservationen närmast
har anvisat, när vi säger att det bör
sättas till en parlamentarisk utredningskommitté,
inom vilken partierna
kan väga varandras synpunkter och
därigenom försöka komma fram till
något som kan godkännas av alla.

Jag är för min del fullt medveten
om, att visst finns det fallgropar även
för detta arbetssätt. Möjligheterna att
på den vägen nå fram till ett positivt
resultat avgöres i sista hand av om
man i en dylik utredning kan lämna
de partipolitiska spekulationerna åsido

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den

och om man, som det säges i vår reservation,
kan lyfta upp frågan över
partigränserna för att ernå ett samförstånd.
Kan man komma dithän, tror
jag det föreligger stora möjligheter att
kunna vidtaga besparingsåtgärder.

Beträffande våra nuvarande statsutgifter
är väl möjligheterna att göra besparingar
begränsade — de saknas dock
inte alldeles —- men de bästa resultaten
kan otvivelaktigt vinnas genom att
verkställa en mycket sträng granskning
och prövning av alla nya utgifter
som föreslås. Vill man verkligen banta
ner statsutgifterna, så gäller det därför
att vara mycket restriktiv vid tillsättande
av nya tjänster i statsförvaltningen
och återbesättande av vakanta
tjänster.

Det vore för övrigt inte ur vägen att
man prövade nödvändigheten av att,
i den utsträckning som nu sker, besätta
en tjänst som blivit vakant. Jag
är emellertid medveten om att man
vid en nedskärning av statsutgifterna
inte får gå under en viss gräns. Om det
sker en fortskridande standardhöjning
i allmänhet, så skall denna givetvis
komma även den statliga sektorn till
del. Nedskärningarna får därför inte
göras så hårda, att de medför en standardsänkning.

Vad sedan beträffar rationaliseringarna
i statsförvaltningen skall jag inte
orda mycket om den saken. Göres det
då ingenting på det området? Jo, men
statsförvaltningen har nått sådan omfattning,
att det är mycket svårt för
en enskild människa att få en överblick
över vad som sker där. Intrycket
av hela rationaliseringsverksamheten
på det statliga förvaltningsområdet blir
därför negativt. Vi har emellertid en
barometer, som visar i vilken riktning
utvecklingen går, och det är det ständigt
ökande antalet statstjänster. Den barometern
visar klart att förvaltningsapparaten
ständigt sväller. Visst har vi
rationaliseringsavdelningar inom verken.
Visst har vi statsrevision, överrevi -

statliga verksamheten.

sorer, sakrevision och organisationsnämnd,
men intrycket av deras arbete
är negativt. Vi har tillräckligt med organ,
som sysslar med rationalisering,
och det skulle föra alltför långt att här
fördjupa sig i orsakerna till varför intrycket
av deras verksamhet blir negativt.
Tanken med rationaliseringsavdelningarna
inom verken är emellertid
mycket god, men den har inte förverkligats
på sådant sätt, att resultatet
blivit vad man hoppats eller haft rätt
att vänta.

När en tjänsteman inom ett verk får
till uppgift att rationalisera arbetet i
det egna verket, får såvitt jag vet denne
tjänsteman inte därmed några förbättrade
förmåner. Tjänsten blir t. ex. inte
meriterande i befordringshänseende.
Då har man inte heller, menar jag, rätt
att vänta så mycket av hans rationaliseringsarbetc.

Vid läsningen av instruktionen för
organisationsnämnden måste man säga
sig att instruktionen är utomordentligt
bra, och om den hade satts i verkställighet
ute i praktiken, skulle säkerligen
resultatet av nämndens arbete varit
utmärkt. Men nu har enligt min
uppfattning resultatet i stället blivit
skäligen klent. Jag ifrågasätter också
om nämndens sammansättning och arbetssätt
är det allra bästa. Det skulle
för övrigt inte vara ur vägen om man
fick en ständigt återkommande redogörelse
för vad organisationsnämnden
har gjort.

I bondeförbundsmotionen 11:359 göres
ett uttalande, som i detta sammanhang
är värt att observera. Man säger
beträffande effektiviseringen av statsförvaltningen
bl. a. följande: »Riktpunkten
måste härvid vara att söka
åstadkomma en organisation, som i
rationalitet och effektivitet kan jämföras
med vad som förekommer inom
näringslivet. Det kan härvid ifrågasättas
om inte statens organisationsnämnd
borde omorganiseras på sådant sätt, att
sakkunskap från förvaltningen inom

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

näringslivet där på ett bättre sätt kunde
tillgodogöras.» Jag instämmer till
fullo i de tankegångar, som motionen
där ger uttryck för. Jag tror därför att
en omprövning av arbetet därvidlag
inom våra olika instanser är påkallad.

Till sist vill jag instämma med den
föregående ärade talaren, när lian kritiserar
det statliga lönesystemet. Jag
skall dock inte närmare ingå på den
frågan utan vill endast säga att den
slelbentliet och formalism, som utmärker
det statliga lönesystemet, enligt
min mening utgör ett direkt hinder
för statsförvaltningen att kunna nå upp
till samma effektivitet som det privata
näringslivet.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i denna punkt utan ber att få
återkomma vid behandlingen av nästa
punkt.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Högerreservanterna till
statsutskottets utlåtande nr 173 ställer
följande yrkande: »att riksdagen må,
med bifall till motionerna I: 321 och
II: 484, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att riksdagen anser planmässiga åtgärder
för fortgående effektiva lättnader
i den sammanlagda beskattningen
ofrånkomliga, och att den av denna orsak
anhåller, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga de förslag till rationalisering
och begränsningar i den statliga verksamheten,
som kan befinnas möjliga
och erforderliga för genomförande av
sådana skattelättnader.» Om en sådan
målsättning förefaller det mig som om
man borde knnnat nå en ganska stor
enighet. Jag tror att den som följde
årets valrörelse kunde konstatera, att
alla politiska partier utom kommunisterna
var eniga om att skattetrycket här
i landet är högt och alt skatterna bör
sänkas. Det var alltså inte bara från
oppositionens sida en sådan uppfattning
kom till uttryck under valrörelsen,
utan den kom även från regerings -

partiernas sida. Jag har inte någon anledning
betvivla uppriktigheten i de uttalanden
som därvidlag gjordes. Den
ledamot som nyss lämnade talarstolen
var inne på samma sak, och jag medger
gärna att man från bondeförbundets
sida under valrörelsen kom med yrkanden
om skattelättnader.

Om sålunda enighet i skattesänkningskravet
nåtts är tyvärr steget därifrån
och till att praktiskt och konkret
kunna utforma en sådan skattesänkning
inte lika lätt. Det visar bland annat de
betänkanden från statsutskottet och de
reservationer som nu föreligger. De
olika grupperna har kommit med skilda
yrkanden. Motionerna som ligger till
grund för dessa utlåtanden har mycket
gemensamt. Tankegången både i den av
herr Hjalmarson m. fl. väckta motionen
om planmässiga åtgärder för rationaliseringar
och begränsningar i den statliga
verksamheten och den av herr Werner
m. fl. bondeförbundare framlagda
om en översyn av statsutgifterna i syfte
att åstadkomma förenklingar och besparingar
i förvaltningen är ju faktiskt
densamma. Förenklings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen
skall inte bara vara ett självändamål,
utan vi anser att denna verksamhet bör
ses i sammanhang med kravet på en
skattesänkning. En av de väsentligaste
förutsättningarna för ett genomförande
av en allmän skattelindring är ju att
erforderliga medel kan åstadkommas.
Jag erkänner att detta kan ske på olika
sätt. Vi önskar gärna en högre och förbättrad
produktivitet, som gör det möjligt
att på den vägen få till stånd skattelindring,
men vi vill också hålla öppen
eu annan väg, och det är att skaffa erforderliga
medel genom besparingar på
olika områden. En sådan besparing kan
åstadkommas genom en effektivisering
och rationalisering och en framsynt
planering av samhällets förvaltande
uppgifter.

Både höger- och bondeförbundsmotionerna
har emellertid avstyrkts av

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

statsutskottets majoritet. Utskottet vill
inte vara med om att riksdagen skall
uttala att den anser planmässiga åtgärder
för fortgående effektiva lättnader
i den sammanlagda beskattningen ofrånkomliga
och att regeringen därför bör
framlägga förslag till rationaliseringar
och begränsningar i den statliga verksamheten.
Inte heller vill majoriteten
stödja ett förslag om en utredning med
parlamentarisk insyn avsedd att åstadkomma
förenklingar och besparingar
med tanke på genomförandet av skattelättnader.
Inte ens en allmän översyn
av statsförvaltningen utan medverkan
av representanter för de politiska partierna
vill man ställa sig bakom.

Det förefaller mig dock som om avslagsmotiveringen
är knapphändig. Man
nöjer sig med att hänvisa till att det
ytterst gäller en avvägningsfråga, i vilken
omfattning och med vilken styrka
besparings- och rationaliseringsarbetet
bör bedrivas inom statsförvaltningen,
och att denna avvägning redan prövats
av både 1952 och 1953 års riksdagar.

Till de skilda avslagsyrkandena har
fogats reservationer av respektive motionärers
partivänner i utskottet. Jag
har tillsammans med herr Birke och
fröken Andersson fogat en reservation
till utskottets utlåtande över herr
Hjalmarsons motion, medan folkpartiets
och bondeförbundets representanter
reserverat sig blankt. Beträffande
bondeförbundets första motion, som
här i kammaren har framburits av herr
Jonsson i Skedsbygd, har folkpartiets
medlemmar i utskottet reserverat sig
för bifall med några ändringar. På bifall
har även bondeförbundet gått, medan
högern reserverat sig blankt. Blanka
reservationer av högern och folkpartiet
och bifallsreservation av bondeförbundet
har slutligen avgivits i anslutning
till behandlingen av herr Adolfssons
in. fl. motioner om en allmän översyn
av förvaltningen, den civila såväl
som den militära, i rationaliseringssyfte.

Det förefaller litet invecklat det här.
Ett närmare studium av reservationerna
ger emellertid vid handen, att dessa
lika väl som de framlagda motionerna
dock i stort sett strävar mot samma
mål, nämligen skattesänkning genom
rationalisering och besparingar inom
statsförvaltningen.

Nu måste jag tyvärr erkänna och beklaga,
att det inte lyckats statsutskottet
att samordna dessa ting och i de olika
utlåtandena komma fram till mera likartade
yrkanden. Det borde finnas utrymme
för enighet inte endast om målet
— man borde också försöka tänka
sig in i hur man skall nå samförstånd
när det gäller medlen för att nå detta.

Vad beträffar den motion som redovisats
i statsutskottets utlåtande nr 175
måste jag göra den invändningen, att
det förefaller som om yrkandena svävar
så pass långt ut, att jag har viss
svårighet att biträda dem.

Jag skall inte förirra mig längre i
denna svårtydbara grupp av yrkanden
utan vill, herr talman, i första hand
yrka bifall till den av mig, herr Birke
och fröken Andersson avgivna reservationen
i utlåtandet nr 173. Skulle det
gå så, vilket jag naturligtvis helst ser
att det inte gör, att den reservationen
blir utslagen, förbehåller jag mig rätten
att ompröva, hur jag skall rösta i de följande
fallen.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga herr Skoglund varifrån han har
fått detta, att alla partier med undantag
av kommunisterna anser skattetrycket
vara högt. Det fordrar en förklaring.
ty vi har ju hela tiden hävdat att
man bör sänka skatterna, och vi har
också anvisat vägar för det. Det måste
vara en lapsus av herr Skoglund, när
lian gör ett sådant påstående, som nyss
nämnts.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Öl

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har dragit den slutsatsen,
vill jag säga till herr Senander,
av de yrkanden som brukar komma
från den kommunistiska gruppen om
utgiftsökningar på olika områden, ty
det får väl lov att finnas något sammanhang
mellan dessa ökningar och talet
om skattesänkningar.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett ännu vidunderligare
påstående, ty vi har varje
gång vi föreslagit någonting som medfört
ökade utgifter sökt anvisa vägar
för att täcka kostnaderna. Vi har bland
annat hänvisat till en minskning av
rustningarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
tillhör såvitt jag kan förstå de
eviga frågorna, ty den som är intresserad
för samhällsutgifterna och den
samhälleliga utvecklingen måste ju alltid
säga sig, att man får undersöka
vilka möjligheter som finns till besparingar
på olika områden. Vilka möjligheter
finns det att rationalisera, så att
allting flyter och blir så ändamålsenligt
som möjligt, måste man fråga sig. Därför
är det väl i en diskussion sådan
som denna ganska meningslöst att söka
spalta upp de olika talesmännen och
säga, att den ene är företrädare för
sparverksamhet och sparsamhet av olika
slag, under det att den andre är något
mera slösaktig när det gäller att
handha de samhälleliga medlen. Tvärtom
är det väl så, att man kan se ett
problem på olika sätt. Det är ju inte
alltid man har anledning att se problemet
bara från en sida, utan det
finns väl minst två aspekter.

När vi från utskottsmajoritetens sida
nu för tredje gången avstyrker högerinotionen
är detta i och för sig intet
uttryck för att vi skulle ringakta den
önskan som ligger i botten på motio -

nen, önskan att begränsa de statliga utgifterna,
önskan att få så rationella
former som möjligt i statsförvaltningen.
På den punkten vågar jag försäkra
kammarens ledamöter att det råder
ganska stor enighet. Det är bara om
medlen som vi tvistar.

Det finns väl kanske också i botten
på hela denna diskussion en viss meningsskiljaktighet
om vad samhället
skall göra och inte skall göra på olika
områden. Det kan t. ex. vara politiska
bedömanden om hur mycket vi skall
göra på bostadsområdet. Herr Birke
nämnde detta såsom ett område, där det
kanske fanns möjlighet att åstadkomma
besparingar. Men jag tycker inte att
man i en debatt som denna skall dra
in ting, som är så utpräglat partiskiljande.
Det har ju vid tidigare debatter
visat sig råda mycket delade meningar
om vilka medel som bör ställas
till förfogande för bostadsfrågans lösning.

Vi kan ju inte lösa besparingsfrågan
genom att tillsätta en kommitté, som
skall gå igenom statsförvaltningen och
komma med ett förslag, utan vill vi en
verklig sparverksamhet inom statsförvaltningen
får det lov att finnas ett
organ, som kontinuerligt följer utvecklingen
och gör förslag till rationaliseringar
på de punkter där så behövs.

I detta avseende har det skapats vissa
rationaliseringsorgan, och herr Hansson
i Skegrie nämnde en del av dessa. Jag
kan på den punkten inte alls instämma
i herr Hanssons värdeomdöme om dessa
organs sätt att arbeta. Jag har tvärtom
den uppfattningen att de rationaliseringsorgan
som finns inom vissa verk,
framför allt affärsverken, gör vad de
kan oberoende av karriärfrågor för att
åstadkomma relativt hyfsade resultat.

Vi hade tidigare i år en föredragning
från organisationsnämndens sida inför
statsutskottets femte avdelning, där representanter
för organisationsnämnden
ganska ingående redogjorde för det arbete
som där liar utförts, och det vi -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

sade sig att herr Birkes uttalande, att
han inte såg några mer påtagliga resultat,
var på sitt sätt riktigt. Men å
andra sidan redovisades hurusom man
genom rationaliseringsåtgärder hade
kunnat begränsa nyanställningen av
personal och på den personal som redan
fanns kunnat lägga väsentligt ökade
arbetsuppgifter. Det är nämligen så
att samliällsapparaten sväller undan för
undan, och nu hade man från organisationsnämndens
sida genom vissa åtgärder
lyckats begränsa nyanställandet
ganska starkt tack vare dessa rationaliseringar.
Men den vinst som
man därigenom gjorde syntes inte så
mycket utåt, alldenstund verken samtidigt
hade fått ett betydande antal nya
arbetsuppgifter, som åt upp rationaliseringsvinsten.
När man diskuterar dessa
spörsmål får man nog också hålla detta
i minnet.

Nu bär på sista tiden ett uttalande av
statsrevisorerna angående det statliga
avlöningsreglementet (SAR) också spelat
en betydande roll i debatten. Man
har talat om hurusom det statliga avlöningsreglemenlet
börjar bli en slags
vetenskap för en liten samling experter,
som ställer huvuddelen av tjänstemännen
utanför möjligheten att förstå
sitt eget avlöningsreglemente. Det kanske
ligger något i detta också. Men då
herr Birke här nämnde att man väl i
alla fall kunde göra en betydande förenkling
härvidlag, vågar jag dock peka
på att det inte är säkert att den förenklingen
innebär någon besparing. Vi
skall lägga märke till att de ting som
framför allt skapar kineseriet i det
statliga avlöningsreglementet är de begränsningar
av rättigheter som förekommer
på många områden.

Om vi tar exempelvis den obekväma
arbetstiden, så är ersättningen för denna
begränsad till de lägre lönegraderna.
Tjänstemän i högre lönegrader har
ingen rätt till sådan ersättning. Det
måste bli specialbestämmelser för att
man skall kunna bromsa upp, så att inte

allmänna regler slår ut över hela fältet.
Nu har folk som sysslat rätt mycket
med lönefrågor tittat en smula på
det förslag som statsrevisorerna framlagt.
Jag vill inte alls gå i god för siffrans
riktighet, men det har nämnts att
man visserligen kan få en betydande förenkling
i SAR, men att det kommer att
kosta omkring en kvarts miljard att åstadkomma
den förenkling som man syftar
till. Ty på punkt efter punkt är det ju
så att det som skapar krånglet är att
man begränsar räckvidden av en rättighet.
Jag skulle tro att det blir rätt svårt
att ta bort denna rättighet vid en rationalisering,
utan den kommer väl att så
att säga slås ut också beträffande övriga
befattningar. Och det blir ändock,
herr Birke, ingen större besparing som
resultat, om den siffra, som av sakkunnigt
folk har nämnts, skulle visa
sig vara riktig, vilket jag som sagt inte
kan gå i god för i dag, även om jag har
all anledning hysa förtroende för dem
som sysslat med den saken.

Nu har det på detta område liksom
på alla andra skett en utveckling. När
SAR antogs 1948 var det ganska bra.
Sedan dess har det hänt en hel del. Vi
har prästlönereglementet, polislönereglementet,
vi har reglementen för facklärarna,
yrkeslärarna, kyrkomusikerna
och en hel rad andra grupper som också
har fått sina lönefrågor ordnade. Man
kan inte precis säga att det finns några
större förutsättningar för att samma
bestämmelser skulle kunna gälla arbetsuppgifterna
för exempelvis en präst
och en polis, utan det måste väl finnas
någon beskrivning på dem, och detta
medför givetvis ett visst kineseri.

Jag har med detta sökt visa på hurusom
man kanske borde studera problemet
litet mera ingående, innan man så
tvärsäkert som skett i vissa fall gör
uttalanden om dem. Jag vill med detta
även framhålla att det är angeläget,
att vi får en begränsning av statsutgifterna.
Men det bör ju ske bl. a. i denna
kammare, när vi beslutar om de nya ut -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

gifterna, ty att det är så mycket att
vinna på det gamla området lär väl ändå
ingen kunna tro så särdeles mycket på.
Herr Hansson i Skegrie nämnde att på
fjärde och femte huvudtitlarna fanns
det knappast någon större möjlighet till
besparingar. Det tror jag inte man kan
uppdriva någon majoritet för i denna
kammare. Då nämnde han att det kanske
finns andra huvudtitlar där man
kunde spara. Ja, skulle det i så fall vara
åttonde eller nionde? Jag tror inte heller
att man inom dessa huvudtitlar, som
ju kräver stora pengar, har några förutsättningar
att göra större besparingar.

Jag har också sett resultatet av s. k.
parlamentariska utredningars arbete.
När vi exempelvis hade en tidigare ledamot
av denna kammare, förre landshövdingen
Conrad Jonsson, som ledare
för en sådan där parlamentarisk utredning
en gång i tiden, där man tillsammans
med experterna skulle gå
igenom statsförvaltningen och göra besparingar,
hur gick det då? Ja, där
kunde man väl säga att talesättet om
att berget födde en råtta ägde sin
giltighet till hundra procent. Tv de besparingsförslag
som kom ifrån det hållet
var ganska blygsamma. Conrad Jonsson
hade 500 kronor om året för att
han läste förslag till nya läroböcker,
som folkskollärare och dylika hade författat.
Det var en av de besparingspunkter
som den kommittén kom med, och
de övriga besparingsförslagen var i
stort sett av samma slag. Nej, skall det
bli någon reell besparing här, då får
det väl i alla fall lov att bli på det viset
att vi håller igen med nya statsutgifter
och i stället låter nationalinkomsten
stiga, så att man på den vägen får ett
ökat skatteunderlag att ta ut skatten av
och därigenom kan vinna en verklig
skattesänkning. Jag tror inte att man
på det sätt som här har föreslagits har
möjlighet att nå så värst långt. Man kan
invagga en och annan i falska förhoppningar,
men då jag, herr talman, inte
tror på några reella resultat här, hem -

ställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara förklara
för herr Lindholm att jag för min del
inte framhöll femte huvudtiteln i dess
helhet såsom fridlyst område. Jag
nämnde endast ett par saker på den
huvudtiteln.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag kan börja med att
liksom herr förste vice talmannen
Skoglund beklaga, att det inte har lyckats
för statsutskottets aktade ordförande
herr Skoglund att med benägen
medverkan av utskottet i övrigt presentera
det här ärendet på ett något
mera överskådligt sätt.

Jag kan också beklaga att diskussionen
om dessa utomordentligt viktiga
saker, rationaliserings- och besparingssträvandena
inom statsförvaltningen och
den statliga verksamheten över huvud
taget, ser ut att stelna i ganska stereotypa
former. Det är väl nu, tror jag,
tredje året å rad som man från högersidan
upprepar ungefär samma motion.
Vi har utvecklat våra synpunkter förra
året och året därförut. Vi har avstått
från att motionera i år. Bondeförbundet
har kommit till med ytterligare en
nyansering av ämnet, och de synpunkter
som anförts från majoritetssidan i
utskottet har också i huvudsak varit
desamma som vid tidigare tillfällen.

Jag skulle därför, herr talman, bara
mycket kort vilja konstatera ett par,
som jag tror, väsentliga synpunkter
som man alltid måste komma ihåg när
man diskuterar de här sakerna.

Det är ju två skilda problem, som det
rör sig om. Man måste alltid, för det
första, vara på det klara med att den
statliga verksamhetens omfattning i dominerande
grad bestäms av politiska
beslut.

Den andra gruppen av frågor skulle

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

jag vilja kalla de rena rationaliseringsfrågorna,
d. v. s. den besparing som
man kan uppnå inom den ram som de
politiska besluten utstakar. Jag tror att
det är ofruktbart för diskussionen i
framtiden att inte hålla dessa båda begrepp
isär.

Nu nämnde herr Birke i sitt anförande
ett par i och för sig betydelsefulla
saker, där man från hans meningsfränders
sida tidigare hade framfört krav
på väsentliga besparingar, men, sade
han, de har avvisats av riksdagsmajoriteten.
Kvintessensen av högermotionen
är emellertid den, att man begär av
riksdagen och riksdagsmajoriteten att
den skall skriva till Kungl. Maj :t och
begära en annan politik, andra politiska
ställningstaganden på en rad
punkter än riksdagsmajoriteten nyss
har tagit. Jag yttrar mig inte i det här
sammanhanget om vad jag anser riktigt
eller oriktigt i det ena eller det andra
av de föregående ställningstagandena,
men jag skulle vilja framhålla, herr talman,
att jag tror att ett yrkande med
den innebörden, att riksdagen och riksdagsmajoriteten
skall vara beredda att
anhålla om en annan politik i väsentliga
avseenden än den som samma majoritet
faktiskt nyss har gått in för,
innebär en upplinjering som möjligen
kan ha ett visst demonstrativt värde,
om man vill uttrycka sig på det viset,
men som ger ringa praktiskt resultat.

Huvudsynpunkten i bondeförbundsmotionen
synes mig vara, att man har
förhoppningen att genom en parlamentarisk
medverkan på ett tidigt stadium,
innan konkreta regeringsförslag framlägges,
kunna uppnå politiska kompromisser
över vida fält, som skulle koppla
av vad man menar vara den politiska
tävlan från viktiga områden och på det
viset öppna möjligheter för större besparingar
än vad som kan ernås efter
de metoder som vi nu arbetar efter.

Jag måste bekänna att jag inte har
samma utopiska förhoppningar — jag
kan gärna använda det uttrycket — i

detta fall. När det gäller frågan hur
väsentliga områden inom statsverksamheten
skall bedrivas i fortsättningen
förhåller det sig ändå så, att utredningar
i mycket stor utsträckning redan
fungerar. Det tillsätts utredningar på
parlamentarisk grund, förstärkta med
speciell sakkunskap. Jag har den uppfattningen
att möjligheterna att — för
att använda herr Hanssons i Skegrie uttryck
— bortse från överdrivna politiska
synpunkter och verkligen komma
fram till sakliga ställningstaganden måste
vara bättre inom sådana utredningar,
som penetrerar var sitt speciella, stora
problem, än de skulle vara om — som
man från bondeförbundets sida tydligen
tänker sig — det på ett tidigt stadium
inkopplades parlamentariker, som skulle
behandla en råd mycket stora problem,
vilka de skulle ha mycket svårt
att på ett tillfredsställande sakligt sätt
överblicka, ur besparingssynpunkter.
Det föresvävar mig att möjligheten att
på så sätt uppnå bindningar, som verkligen
skulle hålla för de politiska partiernas
räkning, är mycket små. Kan
man visa att det föreligger större utsikter
därtill än jag för dagen kan finna,
skall jag inte vara ovillig att i fortsättningen
diskutera dessa framkomstmöjligheter,
men jag kan inte förstå att
några sådana övertygande argument hittills
framförts.

Vi har för vår del varit, kan man
kanske säga, mera blygsamma. Vi har
inte intagit en så direkt demonstrativ
hållning i fråga om dessa problem som
de andra reservationerna och bakomliggande
motionerna innebär. Med utgångspunkt
från några — som jag tycker
— mycket värdefulla ord, som herr
Hansson i Skegrie tidigare yttrade,
skulle jag emellertid vilja framhålla
följande.

Herr Hansson i Skegrie sade att vi
har nog med organ som arbetar även
på rationaliserings- och besparingssidan.
Det är så att säga inte någon brist
i fråga om antalet enheter, antalet män -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i

niskor som är verksamma i detta syfte.
Men med allt erkännande av den verksamhet,
som t. ex. statens organisationsnämnd,
statens sakrevision och
statskontoret hittills bedrivit, har jag
liksom herr Hansson i Skegrie den bestämda
uppfattningen att man ur denna
verksamhet kunde vinna ett mera effektivt
resultat. Jag är fullt övertygad
om riktigheten av den ståndpunkt som
mina meningsfränder i utskottet intagit
i år liksom under de båda närmast
föregående åren, nämligen att man bör
arbeta efter de riktlinjer rationaliseringsutredningen
en gång framlagt. Man
bör sträva mot en sammanslagning av
dessa tre centrala organ, organisationsnämnden,
sakrevisionen och statskontoret,
för att, som jag sade föregående år
och nu vill upprepa, ställa rationaliseringssträvandena
direkt i besparingsviljans
tjänst. Jag tror att den linjen,
utan att kanske ha någon stor agitatorisk
effekt, i de avseenden vi nu diskuterar
är ett verkligt konkret steg framåt.
Det är med den motiveringen, herr
talman, som jag vill yrka bifall till
reservationen nr 1 av herr Ohlon m. fl.
till statsutskottets utlåtande nr 174.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
är synnerligen viktig, inte minst
när man betraktar den senast förflutna
valrörelsen. Jag vill liksom herr förste
vice talmannen påpeka, att frågan om
skattelättnader för det svenska folket
;lå var ett av de stora spörsmål som debatterades.
Om man verkligen ville något
med det tal, som då fördes från olika
partiers sida, gäller det enligt min mening
också att gå in för åtgärder som
kan medföra ilo verkningar man önskar,
nämligen skattelättnader. Då går det
inte att ta på denna sak så lätt som herr
Lindholm och i viss mån även herr
Wedén tycks göra.

.lag finner det ligga ganska mycket i
det i högermotionen framförda yrkan -

den statliga verksamheten.

det att regeringen för sin del skall vidtaga
alla besparingsåtgärder som är
möjliga och pröva vilka vägar som kan
vara framkomliga. Detta tyckes mig vara
tacknämligt, och man bör därför inte
ställa sig avvisande till krav som från
regeringens sida kan göras i fråga om
besparingar. På denna punkt har jag
till utlåtandet fogat en blank reservation,
då jag inte riktigt kan ansluta mig
till högerns motivering i detta hänseende,
där det göres gällande att folk skall
ha rätt att förbruka minst tre fjärdedelar
av inkomsterna och att alltså en
fjärdedel av inkomsterna i allmänhet
skall få gå till skatt. Jag tror inte det är
möjligt att uppehålla detta krav under
alla omständigheter och har därför inte
kunnat ansluta mig helt till denna högerns
linje. Däremot ansluter jag mig
helt till det syfte, som framgår av högermotionens
kläm, nämligen att regeringen
bör göra allt som göras kan för
att iaktta möjligheterna till besparingar
och komma fram med förslag till besparingsåtgärder.
På denna punkt kommer
jag alltså för min del att rösta för
bifall till klämmen i högermotionen.
Skall man få till stånd effektiva besparingsåtgärder
är emellertid enligt min
uppfattning den enda vägen säkerligen
att tillsätta en parlamentarisk kommitté,
som i lugn och ro kan diskutera. Är
alla besjälade av den övertygelsen, att
det i vårt samhälle är nödvändigt med
lägre skatter och mindre statsutgifter —
en övertygelse som nog en mycket stor
del av svenska folket delar — då bör
det vara möjligt för denna kommitté att
efter överväganden i lugn och ro komma
fram med förslag till besparingsåtgärder
i det ena och andra hänseendet.

Det är ett mycket tacknämligt löfte
som herr Lindholm ger, när han säger
att det inte går att spara i fråga om de
beslut som redan är fattade men att man
måste se till att åstadkomma besparingar
i fråga om nya utgifter. Det skulle
bara vara roligt att veta vad herr Lindholm
därvid syftar på. Frågan om höjda

5 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

löner för tjänstemännen är ju aktuell.
Vill herr Lindholm såsom ordförande
i statsutskottets femte avdelning, vilken
kommer att få behandla denna fråga,
även därvidlag försöka åstadkomma sådana
besparingsåtgärder som han här
i viss mån har utlovat när det gäller
nya utgifter, då hälsar jag med tillfredsställelse
hans uttalande på denna punkt.
Vi skall nämligen komma ihåg att om
vi vill bevara penningvärdet, måste vi
också iaktta all möjlig försiktighet med
statens utgifter, ty dessa spelar en mycket
stor roll för penningvärdet. Jag hoppas
därför att regeringen, när den skall
ta ståndpunkt till förhandlingarna i
saken, säger stopp till alla lönehöjningar.
Jag skulle också önska att företagarna
här i landet allmänt måtte inse
betydelsen av att undvika lönehöjningar
för att kunna bevara penningvärdet.
Går alla med på lönehöjningar, då gör
det detsamma vilka åtgärder som riksbanken
för sin del vidtar för penningvärdets
upprätthållande och stärkande.
Det är därför oerhört viktigt, vilken
ställning man vid förhandlingarna tar
till dessa lönefrågor.

Det är alltså enligt min mening nödvändigt
att en kommitté, sammansatt av
representanter för de olika partierna,
får i lugn och ro överväga frågan om åtgärder
för minskande av statsutgifterna.
Jag vill emellertid begagna tillfället att
ge herr Lindholm ett erkännande för
den insats han redan gjort, när det gäller
att i viss mån föra sparsamhetens
talan. Herr Lindholm har ju arbetat såsom
utredningsman beträffande civilförsvaret,
och vi har i tidningarna helt
nyligen sett att han därvid gått in för
betydande besparingar. Jag är den förste
att ge honom mitt erkännande därför,
och jag skulle gärna se, att herr Lindholm
även kopplades in på de stora frågorna
i detta sammanhang, nämligen
frågan om armén, flyget ocli den militära
organisationen i övrigt, ty där
skulle nog kunna ske åtskilliga besparingar.
Jag tror ju inte att herr Lind -

holm är mannen att ensam klara av
detta, men däremot skulle en parlamentarisk
kommitté, som sagt gärna med
herr Lindholm såsom ledamot, säkerligen
kunna åstadkomma positiva åtgärder
som medför åtskilliga kostnadsbesparingar.

Jag tror sålunda att tillsättandet av
en parlamentarisk kommitté är den
enda framkomliga vägen för att uppnå
några resultat av besparingssträvandena.
Herr Wedén sade att han gärna
skulle vara med på vår reservation, om
han kunde bli övertygad om att detta
var den enda framkomliga vägen. Jag
hoppas att vad jag nu sagt skall ha övertygat
herr Wedén om den saken och
att han alltså kommer att ansluta sig till
vår reservation.

Folkpartiets egen linje går, såvitt jag
kan finna, ut på att man bör överlåta
till olika organ, rationaliseringsutredningen,
organisationsnämnden och statskontoret,
att komma med besparingsförslag.
Ja, därigenom kan det kanske inom
ramen för uppdragna riktlinjer ske
vissa besparingar, men det kommer inte
på detta sätt till stånd det politiska
ståndpunktstagande som är nödvändigt
för att det skall vidtagas effektiva besparingsåtgärder
i olika avseenden. Ett
sådant ståndpunktstagande kan endast
ske inom en parlamentarisk kommitté.

Herr talman! Det skulle vara mycket
övrigt att säga om dessa besparingsmotioner,
men jag vill sluta med att uttrycka
en förhoppning om att alla skall
kunna ena sig om den motion som är
framburen av bondeförbundet och som
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
174. Jag ber alltså att få yrka bifall till
den reservation som är avgiven av bondeförbundets
representanter, nämligen
reservation nr 2 till utlåtande nr 174.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar inte alls lätt, herr
Rubbestad, på dessa saker, men jag tilllät
mig framhålla att jag anser det mycket
orealistiskt av högerreservanterna

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

att begära att majoriteten här i riksdagen,
bondeförbundare och socialdemokrater,
skall godta en motion och ett
yrkande, som i betydelsefulla avseenden
innebär en helt annan politik än denna
majoritet för mycket kort tid sedan har
anslutit sig till.

Nu säger herr Rubbestad att det skulle
väl i alla fall gå att komma fram till besparingsåtgärder,
om det på ett tidigt
stadium skedde ett samarbete efter ungefär
den linje som skisserats i bondeförbundets
motion. Detta måste, såvitt jag
förstår, innebära att herr Rubbestad anser
att det inflytande, som han och hans
meningsfränder, för närvarande kan
utöva i detta avseende under de former
som står till buds, t. ex. inom koalitionsregeringen,
är så pass ringa att det
skulle i väsentlig mån förstärkas genom
en medverkan även av högern och folkpartiet
inom en sådan parlamentarisk
utredning som är skisserad i bondeförbundsmotionen.
Jag är glad över den
mycket stora betydelse, som herr Rubbestad
sålunda tydligen tillmäter vår
medverkan, men jag måste säga att väsentliga
förändringar när det gäller
politiska avgöranden nog endast kan
ske genom förändringar av det politiska
maktläget.

Sedan endast en ytterligare sak, herr
talman. Herr Rubbestad talade om att
man ju här verkligen måste gå med allvar
till verket att åstadkomma besparingar
även i saker som riksdagen redan
bundit sig för. Herr Lindholm talade
om återhållsamhet med nya utgifter.
.lag står närmare herr Lindholms uppfattning
i detta fall så till vida, att jag
tror det vara väsentligt att man här har
klart för sig, att den avvägning man
skall göra i betydande avseenden är en
avvägning för framtiden. Det är eu avavvägning
för framtiden, när det gäller
att inte inteckna framstegen för liårt
utan se till, att det verkligen blir tillräckligt
över för en skattesänkning. I
detta sammanhang skall herr Rubbestad
uppmärksamma, att han möjligen vilse -

letts av ett uttalande i högerreservationen,
där det står: »Såvitt nu kan bedömas
är takten i den automatiska utgiftsstegringen
så hög, att den överväger
den automatiska ökningen av inkomster,
med vilka statsverket har att
räkna.» Den uppgiften är, såvitt jag känner
till, icke sakligt underbyggd på något
sätt utan felaktig.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar att
riksdagen skulle kunna gå in för att
begära ändrade bestämmelser, när det
gäller saker, som redan är beslutade, vill
jag säga, att det får man nog kanske
ibland finna sig i. Det beror på läget.
Femte avdelningens ordförande, alltså
herr Lindholm, hänvisar till att man
1952 avstyrkte dessa besparingsåtgärder.
Ja, men 1952 hade vi ju ett betydande
överskott i statskassan, vilket
gjorde, att man tyckte, att det hela inte
var så farligt. Nu däremot har vi ett
betydande underskott. Statsskulden har
sedan 1952 ökat på ett mycket oroväckande
sätt, och vill man försöka undvika
sådana saker, får man, menar jag, ta
under omprövning även sådant, som
man har varit överens om. Det är framför
allt sådana ting jag tänker på att
man skall kunna pröva i en av olika
partier sammansatt kommitté. Det är
självklart, att vi i detta fall litar till
sparsamhetskänslor också hos folkpartiet
och högern och inte bara till dem,
som finns inom bondeförbundet och
bos socialdemokraterna. Vi hade tänkt,
att vi skulle kunna samla hela folket
till kraftåtgärder, när det gällde att få
fram besparingar och därmed skattelättnader.
Vi hade verkligen hoppats,
att vi skulle kunna få litet stöd från
folkpartiet i detta avseende.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Rubbestads historieskrivning.
Han ville göra gällande, att
bakgrunden till att vi 1952 avstyrkte

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

en likartad motion som den, vi nu behandlar,
skulle vara, att vi då hade
ett gott ekonomiskt läge. Nej, herr Rubbestad,
sparsamhetsviljan var nog lika
stark då som nu. Orsaken var den, att
vi inte trodde på de föreslagna metoderna.
Varför gjorde vi inte det? Jo,
de har prövats vid olika tillfällen och
inte gett något resultat. Det är alltså
den praktiska erfarenhet vi har av den
form av besparingar, som i dag rekommenderats,
som säger oss, att vi bör
gå andra vägar.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Wedén
säga, att det inte går att dra en
sådan parallell, som han försökte göra,
när han sade, att bondeförbundets inflytande
i regeringen är så litet, att
man fördenskull behöver en parlamentarisk
kommitté. Det är en väldig skillnad,
herr Wedén, mellan en parlamentariskt
sammansatt utredning med alla
partier och en regering med två partier.

Hur denna regering än vidtar sparsamhetsåtgärder,
kommer dock herr
Wedéns parti och kanske även högern
att bjuda under för att använda dessa
bud i partipolitiska syften. Om jag
skall säga min innersta mening, är den,
att det verkliga underlaget för en radikal
nedskärning av statens utgifter
och en begränsning av förvaltningen
är en samlingsregering, men någon sådan
har vi inte nu. I en dylik är alla
partier bundna och kan inte utnyttja
underbuden i partipolitiska syften.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén ville avvisa
högerns reservation under hänvisning
till att den skulle betyda omprövning
av politiska beslut. Detta ansåg
han inte skulle leda till något resultat.
Men herr Wedéns partivänner
begär i sin reservation under punkt

b) i klämmen, att man skall »utarbeta
en flerårsplan för statsverksamheten,
inrymmande även en prognos för statens
inkomstutveckling, vilken tillsammans
med möjliga besparingsåtgärder
kan läggas till grund för en politik,
som konsekvent söker bereda väg för
en sänkning av skattetrycket».

Jag ställer bara den frågan: Kan man
åstadkomma allt detta utan att även
komma in på politiska bedömanden?
Det förefaller mig, som om herr Weden
i dag mera söker göra vissa kringgående
rörelser än hålla sig till realiteten,
nämligen att vi, som herr Rubbestad
vädjade om, dock skall göra en
gemensam aktion och försöka få fram
ett förslag, som vi så långt som möjligt
kan bli eniga om.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingenting
krångligt och intet försök att gå omkring
i den passus i folkpartireservationen,
som herr Skoglund läste upp.
Tvärtom framträder i detta avsnitt, om
man jämför det med basen för resonemanget
i högerreservationen, mycket
klart skillnaden i uppfattning mellan
oss och högern. Rasen för högerreservationens
resonemang är, såvitt jag
förstår, att man bedömer takten i den
automatiska utgiftsstegringen så högt,
att den överstiger de automatiska inkomststegringarna,
med vilka statsverket
har att räkna.

Det är klart, att har man den utgångspunkten,
kommer man fram till
att kräva — vilket ligger under hela
högerns resonemang — på ett som jag
menar, skäligen demonstrativt och
praktiskt verkningslöst sätt en omprövning
av riksdagsbeslut, som nyss är
fattade.

Men, om man går vår väg och gör
en upplinjering för framtiden och räknar
med vad man har att vänta i fråga
om inkomststegringar och utgiftsökningar
under givna förutsättningar
samt gör en avvägning av hur man

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

skall använda framstegen — till skattesänkningar
och till andra nyttiga saker
— då är detta en realistisk väg och
icke demonstrationspolitik.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Då jag tillhör en av de
många motionärerna i denna fråga,
tillåter jag mig att framföra några synpunkter.
Detta område, den statliga förvaltningen,
såväl den civila som den
militära, företer ett problemkomplex.
Nära hälften av statens utgifter slukas
ju av lönekostnader, och all den rationalisering
och besparing som där kan
äga rum ger ju i utdelning dryga belopp.
Om vi är överens om att man bör
sträva efter att skapa förutsättningar för
lättnader i skattetrycket, då torde intet
område kunna ge så mycket som de besparingar
man kan göra på förvaltningsområdet.

Jag skall, herr talman, inte så mycket
gå in på detaljer. Jag vill endast peka
på några få områden. När man ser på
de statliga verkens arbeten får man det
intrycket, att där mera arbetas efter
traditionella än efter rationella former.
Man kan inte komma ifrån känslan av
att det går bra mycket långsammare
och är mycket besvärligare och mera
tidsödande och omständligt att få fram
ett ärende till avgörande inom ett statligt
verk än inom ett privat företag.
Man kan fråga sig vad orsaken är till
detta. Jag tror inte det kommer an därpå,
att det folk som här har hand om
uppgifterna missköter sig. Det kan
emellertid hända att en chef inte är utbildad
för uppgiften och att han inte
är arbetsledare i ordets rätta bemärkelse.
Han skall inte bara behärska den
rent tekniska sidan och ha de eller de
kunskaperna på t. cx. det juridiska planet,
en chef för ett verk med många anställda
måste också besitta arbetsledarens
egenskaper. Han måste kunna leda
och planera arbetet på ett rationellt
och förnuftigt siitt. .lag tror att man här
bar ett avsnitt som kanske av gammal

slentrian eller tradition har blivit försummat
i vårt rationaliserade samhälle.

Vi kan gå till det enskilda näringslivet
och ta exempel från jordbrukets
område. Vi vet att det där har rationaliserats
oerhört. Vi vet att från tiden
före kriget har produktionsökningen
per arbetstimme uppgått till 50 procent.
Ser vi på förhållandena inom industrien,
finner vi det ungefär likadant där.
Jag är inte övertygad om att man inom
den statliga förvaltningen kan uppvisa
rationaliseringseffekter av en dylik omfattning.
Huruvida det över huvud taget
är möjligt att uppnå en rationalisering
i samma grad på detta område,
därom vill jag inte yttra mig. Det är
emellertid önskvärt, att alla krafter försöka
samverka för att uppnå det bästa
möjliga.

Många som legat i militärtjänst — det
må gälla värnpliktiga eller beredskapare
— kan nog inte komma ifrån att det
på det militära området många gånger
förekommer ett oerhört slöseri med arbetskraft,
ett slöseri som upprör den
som i sin dagliga gärning är van vid
att planlägga arbetet. Man brister ofta
i förmågan att planlägga arbetet på ett
rationellt och riktigt sätt, och därmed
har man också försuttit möjligheten att
utföra arbetet på ett billigare sätt.

Herr talman! Syftet med den motion
som jag varit med om att skriva under
var närmast, att vi från olika partier
gemensamt skulle försöka få fram en
översyn av den statliga förvaltningen —
såväl den militära som den civila —
och undersöka huruvida man inte i
i ivern att reformera måhända upprättat
för många eller för stora ämbetsverk.
Dessa kan kanske beskäras något.
Det är möjligt att rationellare arbetsmetoder
kan medverka till rätt avsevärda
besparingar och det kan hända
att andra kvalifikationer hos eller fordringar
på dem som är chefer för de olika
avsnitten skulle leda till effektivare
resultat. Här föreligger kanske försummelser
på riksdagens skuldkonto, och

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

då måste helt naturligt riksdagen försöka
rätta till vad den tidigare försummat
på detta område. Jag tror i alla
fall, herr talman, att vad man på detta
område kan åstadkomma, skulle ge den
största möjligheten att förhindra ökning
av miljonanslagen. På lång sikt är
detta även den säkraste vägen att komma
fram till möjligheten att göra de
besparingar som är nödvändiga för att
kunna sänka skatten.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det spörsmål som här
diskuteras är ur många synpunkter av
intresse, och jag skall därför begagna
tillfället att till herr förste vice talmannen
eller någon annan representant för
högerpartiet rikta några frågor rörande
innehållet i högerreservationen. Jag tror
nämligen att det för den allmänna debatten
i dessa spörsmål är av ganska
stor betydelse, att man får närmare
kännedom om vad det är som ligger
bakom de uttalanden som finns i högerreservationen.
Herr förste vice talmannen
är ju den som fört sitt partis talan
i denna fråga, och jag riktar mig
då till honom med följande frågor.

Det gäller först den av herr Wedén
nämnda sista meningen i första stycket
i reservationen nr 1 till utlåtandet nr
173. Man talar där om att takten i den
automatiska utgiftsstegringen är så hög,
att den överväger den automatiska ökningen
av inkomster, med vilka statsverket
har att räkna. Jag har fått det
intrycket att både finansministerns och
folkpartiets beräkningar visar raka motsatsen
till detta för några år framöver.
Då man på högerhåll utan tvivel har
material som stöder påståendena, vore
jag tacksam om detta material lades
fram för offentlig debatt.

I det tredje stycket talar man om att
skatter och obligatoriska avgifter utgör
en tredjedel av normalfamiljens inkomst.
Man kräver att beskattningen
skall reduceras i första hand från en
tredjedel till en fjärdedel, alltså en re -

duktion av skattetrycket med ungefär
en fjärdedel. Varifrån har man fått den
siffran? Vill man sänka skatterna —
det vill ju vi också — får man väl göra
det steg för steg. Är man inte speciellt
förälskad i runda tal, kan man väl börja
med t. ex. tio procents sänkning och
fortsätta med ytterligare några procent
om det går. Men högerns krav är
att vi skulle binda oss vid en reduktion
med en fjärdedel utan att göra någon
avvägning med tanke på de statliga och
samhälleliga behoven. Detta förefaller
mig, om herr förste vice talmannen
ursäktar, vara en formulering som är
vald icke så mycket för att övertyga
denna kammares ledamöter som med
andra syften.

När den nuvarande beskattningen beräknas
till en tredjdel av normalfamiljens
inkomst, har högerpartiet då räknat
in barnbidragen som positiv post?
Om familjen har två barn, blir barnbidragen
inte ett obetydligt belopp. Har
ni räknat in mjölkprissubventionen?

Vilken är den mystiska normalfamiljen?
På andra håll hänger vi inte upp
argumenteringen i diskussionen om
dessa spörsmål så mycket på en normalfamilj.
Med tanke på att denna nu
förekommit så pass länge i uttalanden
från högerhåll, undrar jag om kanske
herr Skoglund kan tala om för oss hur
man har valt ut normalfamiljen.

När man på högerhåll talar om de
bördor som staten genom indirekta
skatter lägger på medborgarna, räknar
kanske högerpartiet då med den börda
för skattebetalarna som består i att
livsmedelspriserna i Sverige hålles på
högre nivå än på världsmarknaden?
Vid århundradets början var spannmålstullarna
en stor börda för de breda
lagren. De innebar i hög grad en beskattning.
Nu har vi inte höga spannmålstullar
o. d. utan andra metoder
att reglera livsmedelspriserna. När högern
talar om att belastningen på normalfamiljen
är för hög, har den då helt
och hållet sett bort från livsmedelspri -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

serna i vilket fall beräkningarna förefaller
vara bristfälliga även i annat avseende
än det jag tidigare berörde.

Herr talman! Då dessa mera slagordsmässiga
formuleringar har förekommit
så mycket i den offentliga debatten
och nu här finns koncentrerade
i ett riksdagstryck, ville jag göra högerpartiet
den tjänsten att ge dess representanter
tillfälle att utveckla sin uppfattning
litet närmare för kammarens
utan tvivel intresserade ledamöter.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag kanske inte är färdig
att besvara ögonblickligen allt vad
herr Ohlin ville ha upplysning om,
men jag kan kanske svara på en del.

Innan jag svarar på herr Ohlins sista
fråga, om vi räknat med att livsmedelspriserna
hålls högre här än i utlandet,
kanske jag först skulle vilja ställa en
motfråga: Är det herr Ohlins avsikt
bevisa att den nuvarande beskattningen
är bra som den är och inte behöver
någon ändring?

Bland livsmedlen är kanske för närvarande
någon vara dyrare än i utlandet,
men det har dock under långa tider
varit på motsatt sätt, utan att man,
mig veterligt, har tagit hänsyn till detta
vid skattediskussionerna.

När vi har sagt att en normalfamilj
lämpligen bör förfoga över tre fjärdedelar
av sin inkomst för eget behov,
har det skett därför att vi tycker att
detta är en rimlig önskan. Jag vet inte
vad det skulle ligga för orimligt i att
uppställa en sådan riktpunkt att sträva
mot. Det är inte säkert att man når dit
i en enda framstöt, utan man får väl
gå fram i etapper — därvidlag delar
jag fullt herr Ohlins uppfattning. Man
får ta några procent en gång och ytterligare
några procent nästa gång, men
det hindrar väl inte att man bör ange,
i vilken riktning man vill gå. Jag har
uppfattat att även folkpartiet har varit
inne på samma linje.

Jag är inte riktigt på det klara med
vad herr Ohlin menade beträffande
barnbidragen. Han menade väl att
barnbidraget kan betraktas som en förmån,
vilken skall avräknas mot det
hårda skattetrycket — jag ser att herr
Ohlin nickar. Vad gäller barnbidragen
liksom en del andra stora sociala utgifter
har vi inte önskat någon ändring.
Barnbidragen är naturligtvis en
förmån för dessa familjer, men trots
detta måste man väl säga att även
barnfamiljer bör komma i åtnjutande
av en skattelindring.

Herr Ohlin ställde sedan de automatiska
inkomstökningarna i relation till
de automatiska utgiftsökningarna. På
den punkten har jag tyvärr inte tillräckligt
siffermaterial till hands för
att kunna ge något svar omedelbart.
Alla partier anser nog att vi har att
i äkna med automatiska inkomstökningar,
men det förefaller som om herr
Ohlins parti har varit mer optimistiskt
vid de beräkningarna än vi andra har
vågat vara. Ibland tror jag att denna
herr Ohlins syn i någon mån har sitt
upphov i att herr Ohlin den vägen har
försökt räkna fram möjligheter till en
skattesänkning med bibehållen utgiftsstandard.

Vad gäller utgiftsökningarna har vi
erfarenhet av att det tyvärr förekommer
en ökning år från år och ofta i
större omfattning än vi själva kunnat
förutse. Vi måste ju räkna med ändrade
löner och ändrade kostnader av
olika slag. Jag tror därför att riksdagen
har fått lära sig att man inte i förväg
med någon säkerhet kan beräkna
de s. k. automatiska ulgiftsstegringarna.

Jag förstår att herr Ohlin inte är
tillfreds med mitt svar, men han får
väl komma igen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med tanke på att herr
förste vice talmannen, som ju är ledamot
av statsutskottet och alltså i hög

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

grad har medverkat till tillkomsten av
denna reservation, måste förutsättas
vara bekant med det material som ligger
till grund för reservationen, måste
det svar jag fick sagas vara förfärligt
magert. Om det på högerns partikansli
har utarbetats några statistiska beräkningar
som ligger till grund för reservationen,
har väl herr Skoglund
ändå haft tillfälle att ögna igenom dem
och borde då kunna tillhandahålla
några fakta — det är ju fakta det här
gäller.

Herr Skoglund frågar nu, om jag
anser att det nuvarande skattetrycket
är bra. Jag har en hög uppfattning om
herr Skoglund, och jag gör därför den
reflexionen, att han måste känna sig
bra illa klämd för att komma med ett
sådant svar. Vi har ju gång på gång
debatterat folkpartiets skattesänkningsförslag,
och herr Skoglund har väl avlyssnat
åtminstone någon av valdiskussionerna.
Han bör därför veta vad
folkpartiet anser om skattetrycket.

Vad saken nu gäller är hur man på
högerhåll har gjort beräkningarna. Jag
vill veta om man anser det vara en belastning
på konsumenterna att priserna
hålls uppe över världsmarknadsnivån,
vare sig det sker med tullar eller på
annat sätt. Jag förmodar att man räknar
in tullarna, när man talar om
sprit- och tobakspriserna, men räknar
man inte in övriga företeelser som håller
uppe priserna över världsmarknadsnivån?
Jag har inte uttryckt någon
uppfattning om hur man bör förfara.
Jag har bara vad dagens debatt beträffar
ställt en fråga för att få upplysningar
om vad som ligger bakom det
här talesättet.

Jag lyssnade uppmärksamt till vad
herr Skoglund sade beträffande barnbidragen,
men fattade ändå inte om
han hade dragit ifrån barnbidragen,
när han talade om att normalfamiljen
får överlämna ungefär en tredjedel av
sin inkomst till det allmänna. Om man
överlämnar en tredjedel men sedan

får tillbaka 600 kronor, har man ju
ändå de 600 kronorna att disponera
över. Eller räknar högern med att normalfamiljen
inte har några barn under
16 år? Så långt har ändå barnlösheten
i Sverige ännu inte gått, herr Skoglund.

Jag fick inte heller någon riktig upplysning
om vad den här normalfamiljen
var för någonting. Jag har hört
detta uttryck så många gånger under
valkampanjen, att jag blev riktigt förtjust
när jag såg det förekomma i en
reservation som herr Skoglund i Doverstorp
hade underskrivit. Nu skulle
jag väl äntligen få besked om vad
denna högerns normalfamilj är, tänkte
jag, så att man får veta vad högern
menar med att skattetrycket för normalfamiljen
är så och så stort. Kanske
högern räknar med en normalfamilj
som har mycket hög inkomst — i så
fall kan man ju komma till ännu högre
skattetryck.

Jag har gjort vissa beräkningar, som
inte riktigt stämmer med högerns, men
jag skall inte ta upp tiden i dag med
att redogöra för dem.

Till sist, herr talman, har vi de automatiska
inkomstökningarna. Herr Sköld
har lagt fram vissa statistiska beräkningar,
och från folkpartiets sida har
detsamma skett. Båda dessa beräkningar
tycks visa att den automatiska inkomstökningen,
om man fattar detta
ord i dess egentliga betydelse, är större
än den automatiska utgiftsstegringen.

Herr Skoglund säger nu bara: Det
är väl så att det ofta blir automatiska
stegringar, som man inte har kunnat
förhandsberäkna. Jag tror att det
många gånger har varit så, att riksdagen
har fattat ett beslut, som föranleder
utgifter först längre fram i tiden,
men det är ju inte detsamma som
denna automatiska utgiftsstegring. Om
man håller sig till den automatiska utgiftsstegringen
och räknar med ett fast
penningvärde —■ vad som sker på inkomst-
och utgiftssidan om man har

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten.

inflation blir ju ett problem för sig —
så tror jag fortfarande man har starka
skäl för uppfattningen, att den automatiska
inkomststegringen blir större
än den automatiska utgiftsstegringen,
och det beror kort uttryckt, herr talman,
därpå att med stigande standard
och stigande inkomstnivå i landet kommer
staten att få en större andel av
nationalinkomsten i statskassan vid
oförändrade skattesatser, eftersom botteninkomsterna
ju endast i ringa grad
är beskattade och vi har progressivt
skattesystem. Om vi allesammans fick
fördubblade inkomster, skulle staten
därför få in mer än dubbelt så mycket
skatter av oss. Det är detta faktum som
ytterst gör att man kan räkna med att
de statliga inkomsterna med oförändrad
skatteprocent realiter kommer att
stiga kraftigt, medan det skulle fordras
något särskilt beslut på utgiftssidan för
att förtära hela detta belopp. Det är
där vi har sagt, att det mest realistiska,
om man vill bana väg för lägre skatter,
är att so till att man får en planering
på längre sikt, som bottnar i återhållsamhet
med nya utgifter — inte att
man säger nej till alla nya utgifter ■—•
så att det blir en marginal mellan inkomsterna
och utgifterna och man därigenom
successivt kan sänka skattetrycket.
De idéer man har på vissa
andra håll, att man skulle kunna liksom
radikalt omintetgöra träffade beslut,
få igenom en helt annan politisk
inställning än den svenska riksdagen
har visat under många år, riva ned
en del av det som byggts upp med hjälp
av offentlig finansiering, kan jag inte
dela. Jag tror inte detta är möjligt. Det
är därför vi på vårt håll fäster så stor
vikt som vi gör vid den tankegång jag
nyss utvecklade, det är därför vi på
vårt håll måste vara intresserade av
att få närmare upplysningar, när man
i en högerreservation utan vidare kastar
ut ett påstående som innehåller
motsatsen till vad förut tillgängliga
beräkningar pekar på. Herr Skoglund

har tyvärr inte kunnat med något siffermaterial
bestyrka riktigheten i högerns
uppfattning och vare sig på den
punkten eller på någon annan kunnat
klargöra innebörden av det dunkla tal,
som förekommer i denna reservation.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vet inte hur herr
Ohlin har räknat de tänkta utgifterna
framöver. Det är ju inte bara fråga om
sådana som sker alldeles automatiskt,
men de kommer dock obönhörligt och
ställer krav på riksdagen. Har herr Ohlin
i sina kalkyler räknat med vad en
eventuell lönestegring för statens tjänstemän
kan medföra? Det är det ena.
Både herr Ohlin och jag åtnjuter för
närvarande viss undervisning i kanslihuset
i vad gäller försvaret, och vi ser
ju också där hur vissa förändringar
måste medföra nya kostnader. Vi vet
ännu inte om totalkostnaderna stannar
vid nuvarande belopp eller om de kommer
att gå högre. Det är det andra. Sådant
har vi på flera områden. Vi kan
göra vissa kalkyler, men vi skall nog
inte vara så bergsäkra på att de under
alla förhållanden kommer att hålla.

När herr Ohlin talar om normalfamiljen
är det ju ändå så, att vi i mycket
stor utsträckning har rört oss med den
där tänkta familjen som inte hade
många barn men dock hade ett par
barn och som låg på en lönenivå som
man ansåg vara möjlig att leva på. Vi
bär utgått från en sådan genomsnittsfamilj.
Jag kan inte säga siffran på rak
arm, men det måste vara en familj
som ligger hyggligt till efter det gamla
begreppet om indexfamilj och normalfamilj.

Jag kommer fortfarande inte ifrån att
herr Ohlin vill tillämpa precis samma
metod som han tidigare gjort i fråga om
skattedebatten och i fråga om skattesänkning.
Herr Ohlin vill inte höra
talas om någonting som skulle omöjlig -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma förenklingar och besparingar i
förvaltningen m. m.

göra att man på samma gång kan yrka
både på högre utgifter och på skattesänkningar.
Herr Ohlin har vid alla
dessa tillfällen visat på framtiden, och
det gör han även i dag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Birke begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 173, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 31 nej, varjämte 61
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Översyn av statsutgifterna i syfte att

åstadkomma förenklingar och besparingar
i förvaltningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av väckta motioner om

en översyn av statsutgifterna i syfte att
åstadkomma förenklingar och besparingar
i förvaltningen m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner m. fl. (I: 320) och den andra
inom andra kammaren av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. (II: 416), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte göra framställning
om dels att en utredning under medverkan
av representanter för de politiska
partierna måtte tillsättas för översyn
av statsutgifterna i syfte att åstadkomma
förenklingar i förvaltningen och
besparingar, ägnade att främja genomförande
av lättnader i den statliga beskattningen,
dels att vid ekonomisk
långtidsplanering för kommande tidsperiod
(event. 1956—1960) även måtte
beaktas skattebetalarnas och näringslivets
starkt motiverade krav på ett
långsiktigt genomförande av effektiva
skattelättnader.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 320 och II: 416 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar O hlon, Sundelin, Axel
Andersson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile och Löfrolh samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 320 och
11:416, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t måtte

a) efter överarbetning av 1949 års
rationaliseringsutrednings betänkande
för riksdagen framlägga förslag i enlighet
med huvudlinjerna i betänkandet,

b) utarbeta en flerårsplan för statsverksamheten,
inrymmande även en
prognos för statens inkomstutveckling,
vilken tillsammans med möjliga besparingsåtgärder
kunde läggas till grund
för en politik, som konsekvent sökte bereda
väg för en sänkning av skattetrycket; -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma förenklingar och besparingar i
förvaltningen m. m.

2) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:320 och 11:416, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
under medverkan av representanter
för de politiska partierna måtte tillsättas
för översyn av statsutgifterna i
syfte att åstadkomma förenklingar och
besparingar, ägnade att främja genomförande
av lättnader i den statliga beskattningen,
samt i övrigt giva till
känna vad dessa reservanter anfört;

3) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Birke, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som förebragts i den tidigare
diskussionen ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 1 av herr
Ohlon in. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 av herr Näsgård
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen samt 3:o) bifall
till den av herr Näsgård m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talman -

nen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
emellertid herr Hansson i Skegrie
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr
174 antager den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Näsgård m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 65 nej, varjämte
45 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 174, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Allmän översyn av den statliga förvaltningen i rationaliseringssyfte. — Förhöjd
pension åt lantbruksattachén M. W. F. von Wachenfelt.

den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wedén begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 74 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Allmän översyn av den statliga förvaltningen
i rationaliseringssyfte.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
175, i anledning av väckta motioner om
en allmän översyn av den statliga förvaltningen
i rationaliseringssyfte.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Elof sson och fru Svenson (I: 277)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adolfsson m. fl. (II: 359), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allmän översyn av förvaltningen,
den civila såväl som den militära, i
överensstämmelse med motionernas
syfte.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 277 och II: 359 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Näsgärd, Pålsson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka under
hänvisning till vad i reservationen 2)
vid utlåtandet nr 174 anförts ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:277

och II: 359, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allmän översyn av förvaltningen,
den civila såväl som den
militära, i överensstämmelse med motionernas
syfte;

2) av herrar Ohlon, Sundelin, Axel
Andersson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile och Löfroth samt fröken
Vinge, utan angivet yrkande; samt

3) av fröken Andersson, herrar Skoglund
i Doverstorp och Birke, likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1 av herr Näsgård m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Näsgård
in. fl. avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Förhöjd pension åt lantbruksattachén
M. W. F. %on Wachenfelt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
176, i anledning av väckta motioner om
förhöjd pension åt lantbruksattachén
M. W. F. von Wachenfelt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag delar motionärernas
uppfattning, att med hänsyn till
det värdefulla arbete, som lantbruksattachén
von Wachenfelt utfört, det
hade varit önskvärt, att han erhållit en
något bättre pension än den han nu

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30.

förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till

Ändringar beträffande det s. k.

skatt.

kommer att få. Tyvärr har det dock
under utskottsarbetet anförts och kanske
icke alldeles utan skäl, att det skulle
medföra icke önskvärda konsekvenser.
Jag beklagar, att man måste ta
hänsyn till detta, och jag har inte kunnat
ställa något yrkande om bifall till
motionen. Jag har anfört en blank reservation,
och med den har jag velat
ge uttryck för att riksdagens ställningstagande
inte får uppfattas som att vi
på något sätt från riksdagens sida
skulle ha icke till fullo erkänt von
Wachenfelts utomordentliga gärning,
utan när riksdagen stannar vid detta
beslut, så sker det endast från mera
principiella synpunkter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna avlöningsreglemente
på lärarpersonalen å
enhetsskolans högstadium.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget
för gift kvinna vid taxering till
skatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
det s. k. förvärvsavdraget för gift
kvinna vid taxering till skatt.

Bevillningsutskottet hade i förevarande
betänkande behandlat fyra motioner,
avseende det s. k. förvärvsavdraget för
gift kvinna.

I de likalydande motionerna I: 333
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:282 av
herr Hjalmarson m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Dessa författningsförslag syftade till
sådana ändringar av bestämmelserna
om förvärvsavdrag, att gift kvinna med
inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit,
skulle vara berättigad till dylikt
avdrag i samma omfattning som för inkomst
av rörelse eller eget arbete samt
att gift man, vars hustru biträdde honom
i hans förvärvsverksamhet —
jordbruk eller rörelse — skulle äga rätt
till avdrag vid den kommunala taxeringen
enligt samma regler som vid statsbeskattningen.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
i anledning av de likalydande motionerna
I: 53 av fru Svenson m. fl. samt
II: 71 av herrar Svensson i Va och Pettersson
i Norregård ävensom de likalydande
motionerna I: 333 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 282 av herr Hjalmarson
m. fl. —- måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville, med beaktande av vad i betänkandet
anförts, i lämpligt sammanhang låta
verkställa en översyn av reglerna om
det s. k. förvärvsavdraget vid taxering
till skatt samt så snart förutsättningar
därför förelåge för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet som härav kunde
föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka
under hänvisning till de likalydande
motionerna I: 333 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 282 av herr Hjalmarson m. fl.
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till sagda
motioner, antaga de i motionerna framlagda
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattclagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till
skatt.

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet avvisar
motionerna om förbättring av
lantbrukarnas skatteavdrag och om utvidgning
av det kommunala avdraget
men förordar utan att binda sig vid
någon mening en översyn av frågan om
hela förvärvsavdraget. Man vill nämligen
veta vad det ena eller det andra
kostar samhället, vilket kan vara rimligt.

När förvärvsavdraget tidigare diskuterats
har det skett i samband med sarnbeskattningsfrågan,
men efter beslutet
1952 pacificerades hela sambeskattningsfrågan
genom att ortsavdraget
gjordes lika för gift och ogift kvinna,
och därigenom att progressionen på familjeinkomst
började vid 12 000 kronor.
Förvärvsavdraget har även en annan
motivering — en motivering som
fortfarande håller — nämligen att en
förvärvsarbetande gift kvinna, i synnerhet
om hon har barn, har betydligt
större utgifter om hon inte själv sköter
hemmet. Ur den synpunkten motsvarar
schablonavdraget inte alls vad det är
avsett att ge.

Det är riktigt när utskottet säger,
att avdraget får en huvudsakligen psykologisk
effekt. Vad ger det i skattelättnad?
Jo, en kvinna som tillsammans
med mannen har 10 000 kronor får ersättning
för arbetskraft i hemmet med
omkring en hundralapp. Är familjens
inkomst 14 000 kronor blir det omkring
80 kronor när familjen är utan barn,
och har den minderåriga barn blir det
något över 200 kronor. För en inkomst
på 20 000 kronor får vederbörande litet
över 300 kronor i ersättning för husmoderns
arbete; för en inkomst på 30 000

kronor får familjen 400 kronor eller
litet mera. Först när den gemensamma
inkomsten kommer upp till 60 000 kronor
får man ett skatteavdrag som motsvarar
en krona 25 öre om dagen — alltså
kr. 1: 25 för att ersätta husmoderns
arbete. För 10 000-kronorsfamiljen blir
det 25 öre om dagen. Om man samlar
ihop de pengarna blir det kanske tillräckligt
för att hon skall kunna få någon
hjälp att tvätta fönstren höst och
vår. För 20 000-kronorsfamiljen blir
det inte en krona om dagen en gång;
det räcker alltså inte ens till att skicka
bort tvätten för året. Att kvinnor som
har yrkesutbildning och tillhör mellangrupperna
inte kan finna det ekonomiskt
motiverat att fortsätta sitt förvärvsarbete
är ju självklart, och det
måste därför vara av abnormt intresse
för yrket som en privat förnöjelse,
som man arbetar utanför hemmet, utan
att se på den inkomst man får för sitt
arbete. Det blir naturligtvis ännu omöjligare
att få folk till halvtidsarbete med
hänsyn till den ekonomiska sidan av
saken. Jag är fullt medveten om att
man inte kan vinna de lättnader för
förvärvsarbetande kvinnor som man
vill via förvärvsavdraget. Detta måste
bli en detalj i en rad av stödåtgärder,
som samhället får vara mera berett till
än det nu är för att hjälpa de förvärvsarbetande
kvinnorna.

Men när utskottet antyder att det fortfarande
anser, att förenklingar i beskattningen
är en så väsentlig fråga att
avdragen därför bör försvinna, tycker
jag att det är nödvändigt att deklarera,
att förvärvsavdraget i vart fall inte bör
rationaliseras bort förrän det bjuds någon
ersättning för detsamma och skattemyndigheterna
byggt upp något som
ger åtminstone samma, låt vara mycket
ringa men dock ekonomiska uppmuntran
för den kvinna som har förvärvsarbete,
detta i synnerhet om hon har
barn. Den grupp som är beroende av att
två makar arbetar ihop familjens in -

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30.

Ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till
skatt.

komst blir allt större och omfattar allt
flera unga familjer med barn. Vill man
i framtiden ha barnfamiljer är det fråga
om inte även beskattningen kan vara
ett av de spörsmål, som man får titta
på litet närmare. Om man kunde få en
annan progression för de inkomster
som intjänas av två makar med barn
än för familjer, där inkomsten tjänas
ihop av bara den ene, skulle det kanske
bli en avvägning, som inte enbart innebar
en psykologisk effekt utan också
ett verkligt ekonomiskt stöd.

Beträffande det avdrag, som nu är
föreslaget för lantbrukare med hustru,
är det enligt min mening lika omotiverat
nu som den gången det infördes,
och det blir inte bättre därför att man
kräver, att det skall vara med även i
kommunalskatten. Men man kan ju
spotta på en sten tills den blir våt, och
det är kanske det motionärerna gör här.
Då blir hela den idé förvanskad, sont
alla måste veta låg till grund för förvärvsavdraget,
nämligen att ersättning
skall ges för de extra utgifter som en
förvärvsarbetande husmor har. Om inte
skattefantasien lyckas ersätta förvärvsavdraget
med något bättre, måste man
tänka sig ett förvärvsavdrag, som är
större än det nuvarande, att det alltså
följer med de ökade levnadskostnaderna
och blir en bättre stimulans än nu gällande
avdrag för de förvärvsarbetande
kvinnorna. Det är som sagt en detalj i
den räcka av frågor som jag hoppas
man skall syna litet närmare, men det
är eu detalj som man har anledning
slanna vid i dag, när förvärvsavdraget
dras upp och när man kanske av den
mycket neutrala skrivningen i bevillningsutskottets
betänkande kan misstänka
att utskottet inte har så stora sympatier
för att utvidga förvärvsavdraget,
utan har större sympatier för att helt
slopa det. Det bör man inte göra. .lag
hoppas att man känner det som ett obehag,
att en så stor del av kvinnorna

kommer att bli upprörda, att man drar
sig för sådana åtgärder även om man
har sitt hjärta där.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag med en förhoppningsfull
tanke på dem som skall
utreda frågan vidare.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag nöjer mig med att
hemställa om bifall till utskottets förslag.
Första kammaren har nyss med
114 röster mot 13 bifallit utskottets
hemställan, och jag hoppas att andra
kammaren gör detsamma.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Trots att utskottets ärade
ordförande inskränkte sig till att
yrka bifall till utskottets hemställan,
skall jag, särskilt efter fru Erikssons i
Stockholm anförande, be att få säga
några ord.

Som vi alla vet har förvärvsavdraget
varit föremål för mycket utredningsarbete,
och många delade meningar har
rått om detta avdrag. Så var också fallet
vid 1952 års riksdag, då vi från
folkpartiet anmälde en från majoriteten
avvikande mening. Yi ansåg då att
förvärvsavdraget för gifta kvinnor, som
arbetar utanför hemmet, skulle sättas
högre än vad riksdagen den gången beslöt.
Som motivering härför framhöll
vi, att omkostnaderna för inkomstens
förvärvande var högre än förvärvsavdraget
och att det behövdes en bättre
stimulans för att tillvarataga viss kvinnlig
kvalificerad arbetskraft. Vidare anförde
vi den gången, att det till 300
kronor begränsade avdraget för hustru,

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Bostadssparande.

som arbetar i mannens jordbruk eller
rörelse, inte borde tillämpas bara vid
den statliga utan även vid den kommunala
beskattningen. Departementschefen
anförde vid det tillfället att förslaget av
1952 var ett provisorium. Detta innebar
att en prövning av detsamma senare
skulle äga rum. Jag vill här understryka,
att jag anser sambeskattningsfrågan
vara ett allvarligt problem, som inte
har fått sin slutgiltiga lösning genom
1952 års beslut.

När vi förra året behandlade föreliggande
motioner i detta ärende, sade vi
från folkpartihåll, att man inte borde
rycka loss en detalj och ge den prioritetsrätt
framför andra ting, som har
samband med förvärvsavdragets utformning.
Vi menade då, att hela frågan
borde tas upp, så snart vi vunnit erfarenheter
av 1954 års taxeringsarbete,
d. v. s. första gången som reglerna från
1952 skulle tillämpas. Jag vill nu uttrycka
min tillfredsställelse över att
såväl bondeförbundare som socialdemokrater
vill göra denna översyn av förvärvsavdraget.
Det föreligger därför
ingen anledning för mig att nu närmare
ingå på den frågan. Det är bara en sak,
som jag i det sammanhanget vill beröra.
När utskottet skriver att det finns ett
visst samband mellan ortsavdragets höjd
och förvärvsavdraget, så är detta naturligtvis
i och för sig riktigt. Jag vill
emellertid betona, att man inte bör
överdriva betydelsen av detta samband,
eftersom ju ortsavdraget kommer alla
äkta makar till del, medan förvärvsavdraget
är tänkt som ett omkostnadsavdrag
för hustru, som arbetar utanför
hemmet eller deltar i mannens jordbruk
eller rörelse.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att här fördjupa mig i
denna fråga, och jag skall därför in -

skränka mig till att med hänvisning till
den motivering, som förebragts i de
likalydande motionerna 1:333 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 282 av herr Hjalmarson
in. fl. hemställa om bifall till
den reservation, som vid utskottets utlåtande
är avgiven av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Bostadssparande.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning
om bostadssparande.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:388 av herr Everlöf
in fl. och 11:494 av herr Hjalmarson
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna intaget
förslag till förordning om bostadssparande.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 388 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:494 av herr Hjalmarson
m. fl. med förslag till förordning
om bostadssparande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Hagberg i Malmö, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:388 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 494 av herr Hjalmarson
m. fl., antaga det i motionerna
framlagda förslaget till förordning om
bostadssparande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag skall inte här försöka
ge någon belysning åt bostadsproblemet.
Vi vet alla hur det ser ut på
bostadsfronten för närvarande, och vi
känner till bostadsköernas längd. Dagligen
ser vi i tidningarna uppgifter om
den tid människor får vänta i bostadsköerna,
innan man där har någon möjlighet
att tillgodose deras önskemål om
bostad. Jag föreställer mig också att
åtskilliga av kammarens ledamöter i
dagens tidningar observerat resultatet
av en färsk inventering rörande bostadsbristen,
sofn bostadsstyrelsen vid
utgången av september har företagit i
233 kommuner med tätorter. Folkmängden
i de undersökta kommunerna är
något mer än fyra miljoner personer.
Det material som bostadsstyrelsen här
framlagt är inte särskilt hoppingivande.
Jag skall bara nämna en enda siffra.
Bostadsstyrelsens inventering visar att
i dessa 233 kommuner står ungefär
hundra tusen människor utan lägenheter
— det är alltså sådana som inte har
någon lägenhet i den kommun, där de
bor, utan som söker en sådan. Sedan
tillkommer alla de, som söker bättre
lägenheter men som redan har bostad.
Räknar man även med dem, kommer
man upp i tal av helt annan storleksordning.
Jag har nämnt siffran endast
för att än en gång påminna om vilket
dominerande problem bostadsfrågan är.

Vi har i denna motion från högerhåll
försökt lämna en anvisning som, om
den hade följts, åtminstone i viss utsträckning
skulle kunna ha lett till en
förbättring av situationen. Det är ju så,
som alla vet, att man kan inte investera
mera än vad som sparas; investeringarna
måste, om man vill undvika en fortgående
penningvärdeförsämring, hållas
inom ramen för sparandet. Ju mer vi
sparar, desto mer kan vi investera. Ju
mindre vi sparar, desto mindre kan vi
investera. Ilcla detta resonemang är ju
ytterligt enkelt. Vi har, som jag sade,
från vårt håll försökt att här lämna någ -

Bostadssparande.

ra anvisningar om hur man, låt vara
på ett begränsat avsnitt, skulle kunna
stimulera sparandet så att den sannolika
följden skulle bli ett ökat bostadsbyggande.

Bevillningsutskottet har skärskådat
denna motion rent skattemässigt, och
det säger jag inte så mycket om. Det
är nog det sätt, på vilket man rent tekniskt
bör gå till väga inom bevillningsutskottet.
Utskottet har alltså egentligen
inte sagt någonting om krisen på
bostadsfronten utan har sett det hela ur
teknisk synpunkt. Jag skall därför också
inskränka min korta kommentar till
ett rent tekniskt resonemang.

Utskottet framhåller att »en väsentlig
förutsättning för att åtgärder av den
av motionärerna föreslagna innebörden
skall kunna övervägas synes vara att
åtgärderna kommer nysparandet till
godo». Men, säger utskottet, förslaget
innefattar icke några garantier i det
hänseendet. Nej, herr talman, det skall
jag gärna medge. Förslaget innefattar
inga garantier i det hänseendet, detta
helt enkelt därför att man kan icke
garantera något därvidlag. Det är alldeles
omöjligt att säga, att så och så
kommer det under alla förhållanden
att gå.

Bevillningsutskottet tillstyrker på löpande
band, kanske man vågar säga,
kungl. propositioner om än det ena, än
det andra. Jag har aldrig varit med om
att bevillningsutskottet vid något tillfälle
såsom villkor för tillstyrkande av
en kungl. proposition har krävt någon
garanti för att det eller det skall hända
eller för att det eller det inte skall
hända, därest man tillstyrker en proposition.
Det kan man ju inte göra. Men
när det gäller en enskild motion, uppställes
helt plötsligt krav på sådana garantier,
som man inte anser nödigt
uppställa, när det gäller en kungl. proposition.

Nu kommer man förmodligen, utöver
andra invändningar mot förslaget som
man har gjort, att från utskottsmajorite -

6 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Bostadssparande.

tens sida under den fortsatta debatten
särskilt understryka, att ett förslag som
detta så långt ifrån att leda till nysparande
i stället blott kommer att leda
till en överflyttning av redan sparade
pengar från vanliga sparkonton i penninginrättningarna
till dessa ifrågasatta
bostadskonton, detta för att vederbörande
skall komma i åtnjutande av
den därmed förbundna skattefriheten.
Ja, herr talman, jag vill inte bestrida
att det ligger en hel del i detta resonemang.
Jag kan för min del hålla med
om att en sådan överflyttning som den,
som bevillningsutskottets majoritet har
pekat på, i kanske betydande omfattning
kan komma att äga rum. Det är
således inte nya pengar som inflyter
till dessa ifrågasatta bostadskonton,
utan det är pengar som man flyttar
över från bankkonton till dessa eventuella
sparkonton för att komma i åtnjutande
av de ifrågasatta förmånerna.
Jag är som sagt med om detta resonemang
och vill inte neka till att jag för
min del räknat med en sådan överflyttning.

Men, ärade kammarledamöter, inte
vore väl någon skada därmed skedd.
Tvärtom! Ty vad skulle resultatet bli
av en sådan överflyttning? Jo, det skulle
naturligtvis bli att i stället för att hålla
dessa pengar tillgängliga för omedelbar
konsumtion — vilket ju fallet skulle
bli, därest de stode kvar på bankräkningarna
i kreditinstituten — binder
man dem för ett bestämt mål, nämligen
den egna bostaden. Tar man ut dem och
använder dem för något annat ändamål,
förlorar man ju skattefriheten. Jag kan
för min del inte finna annat än att en
sådan ordning vore ganska tacknämlig,
om den nu kunde komma till stånd,
både med hänsyn till möjligheten att
fortsätta och helst ytterligare utvidga
bostadsbyggandet och med hänsyn till
angelägenheten av att hålla inflationsfaran
i schack.

Men, även om jag alltså gärna vill
följa utskottsmajoriteten i dess resone -

mang i fråga om det avsnitt, som jag
nu har uppehållit mig vid, vill jag dock
samtidigt ge uttryck åt den meningen,
att trots att det här otvivelaktigt blir
fråga om en överflyttning i väsentlig
grad av pengar, som redan finns sparade,
kan en sådan överflyttning med
all sannolikhet få såsom en indirekt
effekt ett nysparande av icke betydelselös
omfattning. Mången, som tar av sitt
tillgodohavande på en bankräkning för
att lägga upp ett bundet bostadskonto,
vill nog ha medel till hands för sina
eventuella behov och kan då tänkas
sätta in nya pengar för att täcka hålet
på sin bankräkning. På sådant sätt får
man trots allt ett nysparande, och det
tycker jag inte att någon kan ha något
att erinra emot.

Utskottet gör också en hel del andra
invändningar mot förslaget, framför
allt ur taxeringsteknisk synpunkt. Man
fäster en alldeles särskild vikt just vid
denna synpunkt och menar, att förslaget
skulle leda till mycket krångel.
Det säges, att »ett godtagande av en
lagstiftning av det slag motionärerna
syftar till komme att medföra en avsevärd
komplicering av beskattningssystemet
och tillföra den förut hårt tyngda
taxeringsorganisationen arbetsuppgifter
av sannolikt icke obetydligt omfång».

Ja, ingen i denna församling lär väl
kunna påstå, att jag i varje fall har brukat
vara med om åtgärder, som gjort
vårt krångliga deklarations- och taxeringsförfarande
ännu krångligare. Jag
har många gånger från denna plats reagerat
mot vår skattelagstiftning just ur
den synpunkten, och jag vill försäkra
kammarens ledamöter, att, om jag haft
den uppfattningen att detta förslag
skulle utgöra ingenting annat än ett
nytt bidrag till skattekineseriet, så hade
jag alldeles säkert inte velat vara med
om att förorda det.

Men jag tror, att utskottsmajoritetens
farhågor i det stycket är ganska överdrivna,
tv vad är det egentligen som
skett, vad är det som ligger till mönster

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

för den ifrågasatta ordningen? Jo,
mönstret är ju ingenting annat än lagstiftningen
om insättning på investeringskonto
för skog, som kammarens
ledamöter väl känner till. När kammaren
fattade beslut om den lagstiftningen,
var det ingen som hävdade några
tungt vägande anmärkningar om dess
besvärligheter ur taxeringsteknisk synpunkt,
utan det hela passerade ganska
smärtfritt. Men nu finner man plötsligt,
när det gäller endast ett relativt
begränsat avsnitt av vår skattelagstiftning,
som är konstruerat på samma
sätt som investeringskontot för skog, att
de taxeringstekniska invändningarna är
av sådan natur, att man bör avstyrka
förslaget. Jag kan inte finna någon konsekvens
i dessa skiljaktiga bedömningar
av två likadana problem.

Naturligtvis kan, och det vill jag
gärna medge, alltid invändningar göras
av både principiell och praktisk natur
mot varje förslag till speciellt sparstimulerande
åtgärder. Uppmärksamheten
har ju i den svenska diskussionen i
så hög grad fixerats vid grundade eller
ogrundade farhågor för missbruk, att
det syfte, man avsett att nå, i viss mån
blivit bortskymt. Den riktiga avvägningen
måste, som ju motionärerna också
ganska starkt och i olika sammanhang
framhåller, vara att man å ena
sidan söker bilda sig en föreställning
om värdet av det man vinner och å
andra sidan söker beräkna riskerna för
ett obehörigt utnyttjande av de lättnader
åtgärden föranleder. För min
egen del håller jag nog före, att betydelsen
av ett ökat sparande och särskillt
av ett målsparande inriktat på den
egna bostaden — och vi får ju inte
glömma bort, att det är detta saken gäller
— är så stor, att man måste vara
beredd att ta vissa risker.

Tänk om man — och därmed skall
jag sluta, herr talman — lade ned lika
mycken energi på att söka komma fram
till gemensamma lösningar på det svenska
sparproblemet som man nu gör för

Bostadssparande.

att påvisa ogenomförbarheten i det ena
eller andra sparfrämjande förslaget —
var skulle vi då inte stå i fråga om
kapitalförsörjningen här i landet! Strävandet
efter millimeterrättvisa är, kanske
jag kan säga, all heder värd, men
det får nog inte drivas så långt, att man,
som tyvärr ofta sker i modern svensk
skattelagstiftning, gör det bästa till det
godas fiende.

Detta är, herr talman, ungefär vad jag
skulle vilja säga i denna fråga. Jag slutar
med att hemställa om bifall till den
reservation till utskottsbetänkande!, som
är avgiven av herr Velander och mig
själv.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Från folkpartihåll har
vid olika tillfällen framförts förslag
om sparfrämjande åtgärder, och senast
vid årets riksdag har en motion väckts
om åtgärder för uppmuntrande av det
enskilda sparandet, förslagsvis genom
att införa skattelättnader eller ett organiserat
målsparande.

Man skulle under sådana förhållanden
tänka sig, att det vore rätt naturligt
för oss att stödja den föreliggande
motionen. Säkerligen skulle heller ingenting
varit oss kärare, om den givit
någon säkerhet för att det syfte vi hela
tiden haft hade uppfyllts, nämligen att
åstadkomma ett nysparande. Herr Hagberg
har visserligen här sökt visa, att
man även genom de föreslagna åtgärderna
kan tänka sig att åstadkomma ett
nysparande. Emellertid finns inte några
som helst villkor innefattade i det lagförslag
som motionen utmynnar i, och
detta anser jag vara en så stor brist, att
det utgör ett hinder för att man skall
kunna stödja motionen.

Vidare är det inte fråga om nybyggda
bostäder, utan det gäller endast förvärv
av eget hem. Det kan sålunda
helt enkelt betyda att jag skall åtnjuta
eu viss skattebefrielse, om jag köper
en gammal fastighet eller skaffar
mig bostadsrätt till en viss lägenhet.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Bostadssparande.

Det kan ju inte vara meningen att
sådana åtgärder skall gynnas genom
skattelättnader, utan det som skall uppmuntras
är väl det verkliga nysparandet,
som så väl behövs i vårt land.

Nu har man under senare år sagt att
nysparandet inte är att klaga på, men
i själva verket är det, numera i varje
fall, tvärtom. Sparandet har nedgått
högst väsentligt, och det vore verkligt
stor anledning att söka vidta de åtgärder
för att främja sparandet som vi så
länge har talat om i riksdagen och beträffande
vilka riksdagen har skrivit
till Kungl. Maj:t och begärt att få förslag
om hur det hela skall gå till.

Jag vill gärna begagna tillfället att
uttrycka den förhoppningen, att regeringen
ville ta denna fråga under förnyat
övervägande och undersöka om
det inte verkligen funnes några möjligheter
att på något sätt genomföra förslag
som avsåge att främja nysparandet.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Man måste ju i detta
sammanhang komma ihåg att den här
motionen väcktes i samband med högerns
stora bostadsmotion och att det
här således på något sätt skulle bilda
en ersättning för de statliga subventioner
som nu utgår. Har man detta i minne
skulle man kunna förstå om högern
skulle ha kämpat för det här ungefär
som man har gjort i första kammaren
i dag, med en mycket lång diskussion,
under förutsättning att det här hade
kommit i våras, men nu är vi ju över
den 19 september, och då bör man ju
se hela denna fråga i det sammanhang
där den hör hemma.

Det som här är det avgörande skälet
är att 1950 års skattelagssakkunniga
under sommarens lopp har lagt fram
ett förslag som avser befrielse från
skatt för vissa kapitalinkomster. Detta
förslag, har det sagts, skall komma till
riksdagens prövning nästa vår. Är det
inte då, mina damer och herrar, rim -

ligt att vi behandlar hela detta projekt
i ett sammanhang? Ty det är väl ändå
inte meningen att vi nu till en början
skall genomföra skattelättnader för
dem, som sparar för bostad, sedan befria
avkastningen av kapital för en hel
mängd olika ändamål och så slutligen
ovanpå detta, såsom skattelagssakkunniga
föreslår, befria ett belopp som i
vissa fall kan utgöra 400 kronor —■ som
ju är ränta på ett rätt stort belopp -—
ifrån skatt till staten. Man bör naturligtvis
i detta sammanhang försöka att
inte hålla frågorna skilda från varandra,
utan i stället komma till en lösning
i ett sammanhang, där man således vet
vad man i detta avseende gör.

Nu säger herr Hagberg, att bevillningsutskottet
kräver garantier för att
det skall vara nysparande. Ja, man har
ju här i riksdagen alltid utgått ifrån
och pekat på, i alla dessa folkpartimotioner
och, jag vill minnas, också i högermotionerna
—• jag reserverar mig
för minnesfel på den sistnämnda punkten
—- att det är nysparandet som man
vill främja. All utredning har åtminstone
hittills visat att det är omöjligt
att göra ett sådant särskiljande. Det är
möjligt att herr Hagberg har rätt, men
vi får väl pröva det när vi kommer
fram till att försöka lösa hela det här
problemet.

Nu beskyller herr Hagberg bevillningsutskottet
för att eftersträva millimeterrättvisa.
Herr Hagberg vet själv
att denna anklagelse mot bevillningsutskottet
är orimlig. Den enda millimeterrättviserepresentant
som jag känner
i bevillningsutskottet är herr Hagbergs
medreservant.

Men om vi kan komma ifrån millimeterrättvisan,
om vi kan lösa frågan
med fördel genom att inte kräva att
det absolut på varje punkt skall vara
fråga om nysparande, så skall jag gärna
vara med om att pröva alla dessa
vägar.

Jag vet inte om det sparas för litet
eller sparas för mycket, men så mycket

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

kan man ju i alla fall erkänna, att det
sparas för litet för de investeringar
som krävs. Det behöver vi inte disputera
om, utan där är vi utan tvivel eniga
allesamman.

Att man nu försöker jämställa den
här saken med skogskontot innebär väl,
skulle jag vilja säga, det mest olyckliga
val av exempel som man kan göra i
det här fallet. Vad är skogskontot avsett
för? Jo, för insättning av en stor,
tillfällig inkomst, som man får på en
gång, för att den sedan i skatteavseende
skall kunna fördelas över längre
tid. Det är ju, höll jag på att säga,
raka motsatsen till det som högern i
det här sammanhanget föreslår i sin
motion.

Om man även på högerhåll vill tänka
igenom det här problemet allvarligt så
tror jag det skall vara möjligt att lösa
en stor del av det problem som här
föreligger, om man i fortsättningen inte
följer den linjen, att man delar upp
kapitalinkomsternas befrielse på två
olika fält, utan i stället ser efter om
man inte kan kombinera det hela med
ett mindre avdrag för kapitalinkomsterna.
Men det är omöjligt att i dag
säga: Så skall det göras. Det är omöjligt
att säga: Jag skall gå på den eller
den linjen. Vad man kan säga i det
här sammanhanget är att vi avvaktar
det förslag, som är bebådat att komma
till nästa års riksdag, och då tar ställning
till hela detta problem. Huruvida
vi därvid skall följa herr Sjölins linje
eller någon annan linje är jag i dag inte
beredd att ge till känna någon uppfattning
om. Men enligt min bestämda mening
är det önskvärt att vi försöker
komma fram efter en förnuftig linje.
Om detta sedan rent tekniskt låter sig
göra vågar jag inte säga ett ord om, ty
vår skattelagstiftning är, som herr Hagberg
sade, redan förut alldeles för tillkrånglad
för att vi skall vara beredda
att krångla till den ännu mera.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter hemställer jag om bifall

Bostadssparande.

till bevillningsutskottets avslagsyrkande,
övertygad om att detta för tillfället
är den enda väg riksdagen kan gå för
att så småningom erhålla ett resultat i
denna fråga. Första kammaren har också
följt denna linje, då högerreservationen
där samlade endast 16 röster.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! I likhet med bevillningsutskottets
ärade ordförande skall
jag inte här försöka mig på något uttalande
i frågan, huruvida sparandet i
och för sig för närvarande är litet eller
stort. Jag är emellertid ense med honom
om att det under alla omständigheter
är för litet i förhållande till det investeringsbehov
som föreligger. Jag är glad,
att han gjorde detta uttalande här, tv
det är ju en plattform att stå på för oss
båda. Men i och med att vi gemensamt
konstaterat, att sparandet är för litet i
förhållande till de investeringskrav, de
investeringsönskemål och de investeringsbehov
som är för handen, tycker
jag också man skulle kunna se litet mera
välvilligt och med litet större förståelse
på de förslag, som framkommer för att
stimulera detta sparande och såvitt möjligt
göra det något större än det nu är.

Herr Olsson i Gävle har fäst uppmärksamheten
vid det förslag, som kommit
från 1950 års skattelagssakkunniga, och
menar, att om detta förslag förelägges
riksdagen och vinner riksdagens bifall,
skulle på sätt och vis i varje fall motionärernas
önskemål på den vägen ha
blivit tillgodosett. I anledning därav
skulle jag bara vilja påpeka, att detta
förslag från 1950 års skattelagssakkunniga
ju inte framkommit för att därmed
skapa en skattelättnad. Det har heller
icke framkommit i syfte att stimulera
sparandet. Betänkandet från de sakkunniga
har ju formen av ett förslag till
förenkling av vissa beskattningsregler,
ett uppslag, skulle man kunna säga, till
en rationalisering av taxerings- och deklarationsförfarandet
i vårt land, och
av detta förslag framkommer sedan vad

Nr SO.

Onsdagen den 24 november 1954.

Bostadssparande.

jag möjligen skulle kunna kalla en rationaliseringsvinst.
Denna får naturligtvis
karaktären av en skattelättnad,
det bestrider jag inte, men det var inte
själva avsikten med kommitténs tillsättande.

Jag föreställer mig emellertid, att varken
herr Olsson i Gävle eller jag vet
hur det kommer att gå med detta kommittéförslag.
Jag kanske misstar mig,
men såvitt jag vet, är remissförfarandet
ännu inte avslutat, och jag vet heller
inte vad de remissvar, som redan inkommit,
går ut på. Därmed må dock
vara hur som helst. Det väsentliga är
hur departementschefen ställer sig, om
han godtar vad de sakkunniga kommit
med eller om han icke godtar det, alltså
hur innehållet i en eventuell proposition
till nästa års riksdag blir. Därom vet
varken herr Olsson i Gävle eller jag
någonting. Enligt min mening borde utskottsmajoriteten
därför inte i sin argumentering
mot vårt nu föreliggande förslag
använda sig av detta sakkunnigebetänkande.
Om man hade haft tillförlitliga
uppgifter om, låt oss säga departementschefens,
i detta fall finansministerns,
och regeringens ståndpunktstagande,
hade det varit möjligt att med
utsikt till större framgång diskutera
kring detta förslag. Därom vet vi emellertid,
som sagt, ingenting. Med hänsyn
därtill, herr talman, tillåter jag mig att
vidhålla mitt yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
behöver undervisa min gamle vän herr
Hagberg, som ju tillsammans med mig
har gästat bevillningsutskottet i så
många år, om att själva sparandefrågan
inte är en bevillningsutskottsfråga utan
ligger i annat utskott. Det är skattebefrielsen
som är en bevillningsutskottsfråga.
Här är naturligtvis anledningen
till att bevillningsutskottet inte har svävat
ut. Vi kunde ju ha svävat ut som en
hel del människor gör, åtminstone de år
det är allmänna val i detta land, och

talat om sparsamheten i de vackraste
ord och skildrat den i de vackraste färger
man kan tänka sig. Men bevillningsutskottet
har inte ansett detta vara sin
uppgift. Vi har haft att strängt hålla oss
till vår uppgift att behandla detta problem
som ett skatteproblem.

Sedan kan man ju säga att 1950 års
skattelagssakkunnigas förslag har tillkommit
i rationaliseringssyfte. Ja, det
kan man ju kalla det, men om jag nämner
att det i bästa fall kan bli fråga
om skattebefrielse för en kapitalavkastning
på 400 kronor, så kan var och en
räkna ut vad det hela betyder.

Jag skall inte i detta sammanhang
yttra mig om frågan, huruvida uppdelningen
bör bibehållas eller om beloppen
bör sammanföras till ett. Men så mycket
kan jag nämna — ehuru jag ingenting
vet om vad förslaget innehåller —
som att ett förslag i denna fråga kommer
att föreläggas nästa års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 158 ja och
27 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21.

Den framtida utformningen av närings och

bebyggelsestrukturen i landet.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen i
landet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Det finns anledning att
uttala tillfredsställelse över det yttrande
som här föreligger från bankoutskottets
sida. Det kan emellertid kanske anses
tillbörligt att jag säger några ord,
eftersom den fråga, som behandlas i
utskottets utlåtande, är så betydande
och vittomfattande som den faktiskt är.

Det är ägnat att väcka tillfredsställelse
att utskottet vid sin behandling av
frågan har understrukit några av de
grundläggande principerna när det gäller
att över huvud taget lösa de stora
problem som den framtida bebyggelseoch
näringsstrukturen i vårt land medför.
Utskottet slår fast att det centrala
problemet är frågan om den befolkningsomflyttning
som pågår. Det finns
kanske inte någon anledning att nu gå
närmare in på denna sak. Alla vet att
det är mycket betänkligt, om den nuvarande
utvecklingen får fortsätta.

Utskottet pekar vidare på en annan
betydande princip, nämligen att det här

icke är fråga om något isolerat landsbygdsproblem
utan om förhållanden
som i lika hög grad berör tätorterna
som den rena landsbygden. Det är inte
fråga om tätorter contra glesbygder. Det
går sålunda inte att ensidigt anlita problemställningarna,
utan man måste se
det hela ur både tätorternas och glesbygdernas
synpunkter.

Jag vill ta några siffror som visar
vilken betydelse befolkningsomflyttningen
har för stora delar av vårt land.
I Kronobergs län, närmare bestämt i
Urshults socken, har gjorts en utredning,
varav framgår att socknens befolkning
till 72,2 procent befinner sig i en ålder
över 40 år. Om avgången i de yngre
åldersgrupperna är densamma hädanefter
som hittills, har om något tiotal
eller tjugotal år den del av befolkningen,
som befinner sig i en ålder under
40 år, reducerats till ungefär hälften.
Var och en kan själv räkna ut vilka
svårigheter man i denna socken inom
ett par decennier kommer att ställas
inför.

Vidare vill jag nämna att i min hembygd,
Sjuhäradsbygden, är medelåldern
hos de lantbrukare, som nu sitter på
gårdarna, över 55 år. I många fall finns
det inte på dessa gårdar ungdomar som
är beredda att träda till, och det är
lätt att föreställa sig, hurudan situationen
kommer att vara om 20 år.

Dessa båda exempel ger en antydan
om de perspektiv som rullas upp. När
man tränger närmare in i det hela uppställer
sig genast den frågan: »Varför
ger då folk sig i väg från landsbygden?»
När det gäller den saken är det framför
allt två problem som möter, nämligen
sysselsättningsfrågan och trivselfrågan.

Sysselsättningsfrågan är ju ett av de
mest betydande spörsmålen i detta sammanhang.
Det är att notera, att utskottet
härvidlag intagit en mycket positiv
ställning och framhållit att det är nödvändigt
att förbereda möjligheterna till
en större differentiering av näringsli -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

vet. Här är det givet, att kommunerna
måste spela första fiolen och att det
måste beredas möjligheter för dem att
åstadkomma positiva åtgärder. I detta
sammanhang framstår frågan om planläggningen
såsom avgjort betydande. Utskottet
säger bär, att det för sin del
anser, att ökade ekonomiska resurser
måste ställas till förfogande för sådan
verksamhet.

När vi går att bedöma vad vi har
att ta ställning till, inte minst ute i kommunerna,
förhåller det sig oftast så,
att vi vet för litet om vår bygd. Vi kan
nog utan större svårigheter konstatera
förhållandena i dag, men vi har mycket
små möjligheter att tränga in i vad
morgondagen månde bära i sitt sköte.
Här är det, som problemet om planläggningsverksamheten
kommer in. Det är
nödvändigt för oss att veta, hur befolkningsutvecklingen
kommer att te
sig under den närmaste framtiden, därför
att en blivande företagare eller en
företagare, som redan är i verksamhet,
måste få veta, vilka möjligheter han har
att bedöma chanserna för ett nytt företag
eller en utbyggnad av det företag,
som han redan har startat. Vi behöver
ha klart för oss, vilken struktur exempelvis
jordbruksnäringen får i framtiden.
Vi behöver ha klart för oss, vilken
roll våra små tätorter, som måste
vara centra för denna sysselsättning,
kommer att spela och vilka möjligheter
de kommer att erbjuda. Vi måste tränga
in i en mångfald problem: möjligheten
att lösa tomtfrågorna, att lösa vattenoch
avloppsfrågorna, över huvud taget
alla de detaljer, som tillsammans skapar
förutsättningarna för lokaliseringen
av ett företag.

Vad som är det väsentliga härvidlag
är, att man genom åtgärder från kommunernas
och från statens sida försöker
åstadkomma en utjämning av sysselsättnings-
eller kanske man kan kalla
det företagsmiljön, d. v. s. förutsättningarna
för att över huvud taget driva
en rörelse. Det skulle ta alldeles för

lång tid att här gå in på detaljerna. De
är i stort sett kartlagda i motionen. Det
må vara nog att konstatera, att man av
allt att döma inom utskottet varit på det
klara med föreliggande problem. Det
framstår i varje fall för mig såsom
varande av avgörande betydelse, att man
genom myndigheternas försorg finge
möjlighet att företa denna planläggning
av bygdens resurser, som vi måste få
till stånd för att kunna bedöma de framtida
utsikterna.

Här är det, som jag sade, en betydande
fråga vi har att behandla. Den är av
så betydande art, att man kan säga, att
dess lösning helt enkelt är förutsättningen
för att vårt samhälle i framtiden
skall kunna balanseras så, att inte bebyggelse-
och näringsstrukturen helt
förrycks. Jag har den bestämda övertygelsen,
att det är dessa problem, som
är dagens och morgondagens stora frågor,
vilka vi har att komma till rätta
med. Det finns anledning att med tillfredsställelse
konstatera, att förståelsen
för deras värde vinner insteg i allt
vidare kretsar och att man börjar få
klart för sig att här är ett arbetsfält, som
riksdag och regering måste ta itu med.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att uttrycka den förhoppningen,
att regeringen nu är medveten om att
den bakom sig har en avgjort positiv
inställning inom riksdagen och kan vidta
de åtgärder, som är nödvändiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vad bankoutskottet här
har skrivit med anledning av föreliggande
motion är i stort sett en del allmänna
reflexioner, som man sedan sänder
vidare till Kungl. Maj:t för kännedom.
Det kan kanske vara tillåtet för
en enskild medlem av kammaren att för
sin del också göra några reflexioner,

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

som han visserligen inte i samma högtidliga
former kan skicka till Kungl.
Maj:t för kännedom, men som det står
vederbörande statsråd fritt att läsa, om
han så behagar.

Jag fäste mig vid denna motion redan
när den lades fram för riksdagen i januari
månad. Den är ju presenterad med
en auktoritet som knappast är vanlig.
Det är inte nog med att den är en
partimotion. Den är nästan mera än
en vanlig partimotion. Såvitt jag har
kunnat finna är den undertecknad av
samtliga ledamöter av bondeförbundet
i denna kammare med undantag av herr
Rubbestad och herr Svensson i Stenkyrka
och så statsråden, som väl känt
sig förhindrade att motionera. Det är
alltså en motion som man från bondeförbundets
sida sökt ge den största
möjliga tyngd.

Motionen omfattar också en mångfald
saker som rör svensk landsbygd. Man
har plockat med så mycket som man
över huvud taget har kunnat uppbringa.
Jag skall bara nämna några exempel på
alla de frågor som enligt denna motion
bör utredas. Man skall verkställa
en översyn av lokaliseringsutredningens
förslag till länsorganisation för näringslivets
lokalisering samt undersöka,
huruvida företagsföreningarna bör anförtros
de lokaliseringspolitiska uppgifterna
på länsstadiet och organ av
samma fristående karaktär skapas på
det kommunala stadiet. Om dessa förslag
skulle genomföras, skulle detta bli
en organisation av väldig omfattning.
Man skall undersöka, vilken storlek på
ett samhälle som är det ideala. Det är
i och för sig sympatiskt, men man riskerar
att en del samhällen har tjuvstartat
och vuxit ett gott stycke förbi
vad man eventuellt kommer underfund
med vara det ideala. Man skall upptaga
till behandling alla frågor om landsbygdens
förseende med kollektiva anläggningar,
som t. ex. lokala vägar, vatten
och avlopp, elkraft, butiker, kaféer,
biografer, hälso- och sjukvårdsinstitu -

tioner, barnkrubbor, skolor, samlingslokaler
och bibliotek. Man skall utreda
frågan om vilka instrument som bör
stå till förfogande för lokaliseringspolitiken
för att begränsa de större städernas
tillväxt, då framför allt naturligtvis
Stockholm. Man skall vidare
överväga att utreda huruvida statliga
flyttningsbidrag kan utgå vid utflyttning
av industrier genom förmedling
av det centrala lokaliseringsorganet.
Man skall undersöka vad som kan göras
för att bereda ungdomen möjligheter att
tidigare än som nu är fallet tillträda
egen rörelse. Detta är bara sex små
exempel på vad man kan plocka fram.
Såvitt jag förstår finns det åtminstone
22 sådana stora frågekomplex, som
egentligen skulle utredas.

När denna motion framlades, skrev
Svenska Landsbygden att motionen är
ett uttryck för en helhetssyn på samhällsbygget,
en helhetssyn som ingen
annan politisk meningsriktning har någon
motsvarighet till. Jag skall inte
förneka att motionen kan vara ett uttryck
för en viss helhetssyn. I varje
fall är den ett uttryck för en oerhörd
tro på samhällets möjligheter att ordna
allting i sin regi. Vi har av herr Hansson
i Skegrie förut i eftermiddag fått
en del instruktioner om att den svenska
förvaltningen nog skulle kunna skäras
ner ifall man vill vara sparsam
en smula på allvar. Jag får ju säga,
att om allt som finns i denna motion
skulle genomföras och förverkligas i
samhällets regi, då skulle förvaltningsapparaten
svälla i en sådan utsträckning
att man utan tvivel skulle få rum
för praktiskt taget alla de bortrationaliserade
småbrukarna och deras barn i
denna nya förvaltningsapparat. Huruvida
detta skulle komma att begränsa
utgifterna, det kan herr Hansson i Skegrie,
som skrivit under motionen, få anledning
att filosofera över en liten
smula.

När jag nu säger detta en smula kritiskt
innebär det ju inte att det inte

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av närings finns

en hel del i denna motion som
jag i och för sig kan sympatisera med.
Det är klart att om man bara får önska,
då kan man ju önska en hel del av det
som här förts på tal. Jag tror jag vågar
påstå att jag delar motionärernas intresse
för den svenska landsbygden.
Det jag här säger får tas såsom uttryck
för personliga reflexioner. Det går alltså
an att hänga mig personligen för det
fall det skulle finnas anledning därtill.

Man kan ju i största allmänhet dela
upp näringslivet på landsbygden i jordbruk
och annan företagsamhet av mera
primärt slag samt serviceyrkena inklusive
skolor och kulturell verksamhet.
Jordbruket håller man ju på att klämma
samman så långt man orkar — och
man orkar en hel del, och det går ganska
fort. Jag har läst i sista numret av
Statistisk Tidskrift, där man redovisar
resultaten av den sista jordbruksräkningen.
Den ger oväntat extrema siffror
för vad som redan har hänt. Småbrukarna
försvinner mer och mer, lantarbetarna
likaså. Bägge grupperna är
genomsnittligt överåriga. Ålderssammansättningen
är alltså ogynnsam med
hänsyn till den fortsatta utvecklingen,
det har herr Andersson i Brämhult alldeles
rätt i. Enligt min uppfattning är
det alltså knappast möjligt att måla bilden
av den fortsatta utvecklingen på
landsbygden för mörk.

Vad skall man göra för att utveckla
den andra företagsamheten på landsbygden?
I dessa remissyttranden finns
det ett par saker —- det finns mycket
annat också — som jag skulle vilja
fästa uppmärksamheten på. Först är
det arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande,
där det på s. 7 i utlåtandet
heter: »Då företagare vänder sig till
lokaliseringsorganet för att få råd i
lokaliseringsfrågor, framhålles ofta, att
man vill lokalisera sin verksamhet till
en ort i låg dyrortsgrupp för att därigenom
nedbringa lönekostnaderna.»
Det är alltså arbetsmarknadsstyrelsens

och bebyggelsestrukturen i landet.

erfarenhet av företag som vill placera
industrier på landsbygden.

Sveriges industriförbund säger i sitt
yttrande: »Motionärerna ha emellertid
förbisett, att en dylik utjämning av
lönerna — oavsett om den av andra skäl
till äventyrs finge anses berättigad ■—
naturligen skulle i hög grad motverka
deras eget önskemål om en ökad lokalisering
av industrier och andra företag
till landsbygden.»

Samma synpunkter finns alltså hos
både Sveriges industriförbund och arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är uppenbart
att levnadskostnaderna spelar en
väsentlig roll när det gäller för landsbygden
att konkurrera med tätorterna.
Jag har tidigare någon gång i denna
kammare sagt — och jag har även i
andra sammanhang framhållit — att
man aldrig kan skapa likhet emellan
landsbygd och tätort. Detta är helt enkelt
omöjligt. Det är två bebyggelsetyper
som i och för sig förutsätter olikhet
i många fall. Detta hindrar inte att man
möjligen kan eftersträva och nå likvärdighet.
Man kan inte göra en triangel
och en cirkel likadana, men man kan
göra en triangel och en cirkel lika stora.
Man kan alltså icke göra förhållandena
för landsbygdens folk likadana som förhållandena
för tätortens folk. Men man
kan försöka kombinera möjligheterna
och förhållandena på landsbygden så,
att de sammantagna blir lika bra som i
tätorterna — i varje fall om man tar
hänsyn till de personliga värderingarna,
där en del människor föredrar
landsbygden och andra föredrar tätorterna.
Jag tycker det är en genomgående
företeelse — som inte bara förekommer
inom bondeförbundet — att
man gör envisa försök att skapa likhet,
att skapa stad av landet, att göra landsbygdskulturen
till en avskuggning av
stadskulturen. Det lyckas aldrig. Kan
vi inte komma fram till egna målsättningar
för landsbygdens folk och landsbygdskulturen
utan stirrar oss blinda
på vad som finns i tätorterna, går det

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

inte bra, åtminstone inte enligt min
uppfattning. Man borde alltså försöka
slå vakt om och ta vara på de förmåner
som landsbygden har.

När jag nu nämner ett par saker,
gör jag det inte därför att de i och för
sig skulle vara särskilt stora, utan emedan
de har varit och är aktuella. Jag
vill nämna en sådan sak som bygdekvarnarna.
Här har man av kända skäl
infört en förmalningsavgift, och den
måste nu tas ut även vid bygdekvarnarna
från dem, som mal en eller annan
säck mjöl för det egna hushållets behov.
Om man inte gör det, blir det inte
rättvisa, påstås det, ty då får inte bönderna
ute på landsbygden betala lika
mycket för mjölet som konsumenterna i
staden. Dessutom blir det inte konkurrens
på lika villkor mellan dessa bygdekvarnar
och storkvarnarna — precis
som om det var det eljest. Med några
tämligen billiga reflexioner viftar man
bort kravet på att vi här skulle slå vakt
om en företagstyp på landsbygden, och
så bidrar man till att såga bort en väsentlig
grupp av företag ute på landsbygden.

Eller se på mjölkhandeln! Jag skulle
kunna ange lokala områden men skall
inte göra det, där det förekommer att
man samlar upp mjölken från en mängd
mindre jordbruk, kör den fyra—fem—
sex mil till ett mejeri, standardiserar
den, tappar den på flaskor och kör tillbaka
den, så att den på eftermiddagen
eller kvällen är tillbaka i samma trakt,
där man får köpa tillbaka samma mjölk,
standardiserad, fördyrad och försämrad.

Jag känner till allt som ligger bakom
detta och vet hur vi har hamnat i den
situationen. Nu vill man inte vrida sig
ur detta, eftersom det skulle medföra
någon liten förlust för tillfället, och
man vill inte offra någonting på kort
sikt för att vinna någonting på längre
sikt. Men iir det nödvändigt att all
landsbygdshandel skall förbjudas, att
alla möjligheter till lägre levnadskost -

nader som en målmedveten politik
skulle kunne ge åt landsbygden skall
plockas bort, med resultat att landsbygden
får tätorternas alla nackdelar utan
att få deras fördelar?

För övrigt läggs ju även de företag,
som landsbygdens folk själva dirigerar,
i städer och drivs allt längre i riktning
mot stordrift. Det har på vissa ställen
varit på tal att man skulle lägga om
mjölktransporterna och låta stadschaufförer
köra ut på landsbygden och hämta
mjölken i stället för att ha landsbygdschaufförer,
som kör in till städerna med
mjölken. Det kanske i vissa fall kan
medföra någon liten fördel, men därmed
skär man bort ytterligare en grupp
företagare ute på landsbygden.

När det gäller bostadskostnaderna
undrar jag, om vi inte genom våra beslut
om planering och krav på bostäder
håller på att ställa landsbygden i
en ogynnsammare ställning än som är
nödvändigt.

Jag har, herr talman, gärna velat
apostrofera den här motionen •— någonting
annat kan det ju inte bli tal om
i detta sammanhang. Motionen spänner
över ett oerhört stort område, och den
ger, såsom jag nämnde, uttryck åt en
så stark övertro på samhällets möjligheter
att reglera, att den socialistiska
delen av regeringen ligger långt i lä.

Nu har ju bankoutskottet inte gjort
någonting annat än skrivit några välvilliga
ord och skickat allt till Kungl.
Maj :t för innanläsning. Med detta är
herr Andersson i Brämhult nöjd, och
då förmodar jag att alla är nöjda. Är
det så, att Kungl. Maj:t vill läsa de här
små reflexionerna, är jag också nöjd
med det.

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Svensson
i Ljungskile var nöjd, är det egentligen
inte mycket att tillägga.

Herr Svensson är angelägen om att

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av närings döma

ut vad som sägs i motionen —
han beskriver vilken fruktansvärd apparat
man skulle ge sig in på — och
samtidigt är han naturligtvis angelägen
om att bibehålla den uppfattningen
kring sin person, att han har ett positivt
intresse för dessa frågor. Så drar
han också fram några detaljproblem
till belysning. Han talar om att jordbruket
har svårigheter, att antalet människor
på landsbygden minskar, och
så frågar han vad man skall göra åt
detta. Därmed är det punkt och slut.
Det skulle ha varit intressant om herr
Svensson ville ta upp de principer till
diskussion, som vi här har försökt
lägga fram.

Här sägs det att motionen vittnar
om en övertro på samhället utan like.
Nu kanske man kan säga alt en hel del
av dessa frågor tidigare har debatterats;
det framhålls ju också i utskottsutlåtandet.
Innebär då det att man
separatbehandlar något av dessa problem,
att man också har en övertro på
samhället? I så fall är väl herr Svensson
och hans politiska meningsfränder
också i någon mån bekajade av denna
övertro.

Här finns påtagliga exempel på vart
man kan komma med åtgärder för en
lokalisering. Jag skulle bara kunna
hänvisa till min egen hembygd, där
det har visat sig att de kommuner, som
icke har en differentierad sysselsättning
utan endast har att lita till jordbruk
och skogsbruk, icke har förmått
hålla sin befolkningssiffra. Men kommuner
som har möjlighet till annan
sysselsättning kan inte bara hålla den
utan har också ökat sin siffra utöver
vad den var när landskommunerna
hade sitt högsta befolkningstal på
1890-talet.

Jag tycker detta säger att man är
inne på rätt väg. Innebär det övertro
på statlig dirigering, om man söker
överlåta lokaliseringsproblemen på
länsstadiet, till företagarföreningarna,
till företagarna själva, till landstingen

och bebyggelsestrukturen i landet.

o. s. v.? Innebär det en övertro på statlig
dirigering, när man i kommunerna
vill att de kommunala organen skall
spela första fiolen i detta sammanhang? Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Utskottet är enigt, herr
Andersson och herr Svensson är nöjda,
men jag har i alla fall behov av att här
i kammaren säga ifrån, att jag inte alls
är belåten med utskottets uttalande i
denna fråga, och detta trots utskottets
mycket välvilliga hållning gentemot
motionens många förslag. Jag vill därmed
inte säga att jag till punkt och
pricka kan dela vad motionärerna föreslår,
det gör jag visst inte. Men jag vill
säga ifrån att jag delar deras uppfattning
i stort, och jag vill komma till
samma mål som de velat syfta till.

Eftersom jag hade tillfälle att redogöra
något för mina synpunkter på
detta ganska nyligen, skall jag inte ta
upp kammarens tid med att göra någon
längre utläggning. Emellertid säger utskottet,
att det förutsätter att det nödvändiga
arbetet med inventering och
sammanställning av det omfattande
material, som genom offentlig utredning
och samhällsvetenskaplig forskning
etc. har blivit tillgängligt, och
med sammanförandet av de nya utredningar,
som kan komma till stånd, kan
göras inom Kungl. Majrts kansli eller
hos något ämbetsverk som står under
Kungl. Maj :ts kansli, och man pekar
där särskilt på arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag kan inte förstå att detta är tillräckligt.
Jag tror att det innebär att
man i viss mån underskattar svårighetsgraden
hos de utomordentligt omfattande
avvägningsproblem, som här
presenterar sig. Tillsammantagna är
dessa problem ett av de allra största
spörsmål på det inrikespolitiska området,
som vi inom de närmaste decennierna
har att ta ställning till.

Riksdagen har nu gång efter annan

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

haft detta spörsmål uppe till behandling,
men varje gång nalkas riksdagen
dessa saker med en enligt min mening
för stor försiktighet och räddhåga. Det
rimmar illa med situationens krav.
Man tar för små tag, man petar litet
här och litet där, men man vill inte
vara med att samla sig till den omfattande
motaktion, som är alldeles
nödvändig om man verkligen vill nå
resultat. Medan statsmakterna här hela
tiden tvekar och dröjer, rinner obönhörligt
strömmen av ungdom från
landsbygden, och den ungdomen kommer
icke tillbaka.

Jag kan, herr talman, inte här ställa
något yrkande, men jag har velat ge
uttryck åt min mening.

Häruti instämde fröken Wetterslröm
(h).

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
var nöjd åtminstone om Kungl.
Maj :t hade något intresse för vad utskottet
skrev. Herr Cassel var däremot
missnöjd under alla förhållanden, vare
sig Kungl. Maj:t intresserade sig för
vad utskottet skrev eller icke.

Ingendera hade emellertid någonting
att föreslå. Framför allt skulle man ju
av herr Cassel ha kunnat vänta om
inte några konkreta förslag så i varje
fall några riktlinjer efter vilka man
skulle arbeta, när han nu var missnöjd
med vad utskottet hade presterat.

Nu skall jag gärna instämma med
herr Cassel däri, att problemet är mycket
viktigt, och det är ju något som
utskottet också understryker. Detta är
ett mycket viktigt problem. Att föreslå
en mammututredning rörande hur man
skulle angripa detta problem fann
emellertid inte utskottet vara lönt med
hänsyn till de myckna utredningar,
som detta och därmed besläktade spörsmål
redan har varit och är underkastade.
Vad som nu krävs var i stället att
försöka utvinna någonting i praktisk
handling av vad som har utretts. Det

är naturligtvis mycket svårare att göra
detta, och jag har mycket svårt att föreställa
mig hur man skulle kunna gå till
en generalaktion, såsom herr Cassel uttryckte
sig, under sådana samhällsförhållanden
som vi lever under, där man
dock måste erkänna människornas frihet
att flytta vart de vill, att söka sin
utkomst på vilken ort de behagar och
inom vilken näringsgren de behagar.
Vi kan inte använda något tvång mot
människorna. Vad vi kan göra är
ingenting annat, såvitt jag förstår, än
att söka bereda sådana förhållanden
på landsbygden, där vi önskar att folk
i större utsträckning än vad nu är fallet
skall stanna, att vi om möjligt kan
hejda strömmen. Man måste göra förhållandena
på landsbygden sådana, att
näringsidkare kan finna det lämpligt
att slå sig ned där, och man måste bereda
sådana försörjningsmöjligheter,
som folk är tillfredsställda med, för
att därigenom förmå dem att stanna på
landsbygden. Någon annan utväg till
lösning av problemet kan jag inte se,
och det är ju detta som utskottet betonar.
Det går igenom hela utskottets
yttrande.

Vi underskattar ingalunda svårigheterna.
Jag är kanske tvärtom benägen
att anse dem större än vad herr Cassel
gör, och jag kan inte se hur en generalaktion
egentligen skall organiseras.

Nu har det ju på sista tiden ändå
skett någonting. Man måste säga att
alldeles inaktiva har myndigheterna
inte varit. De har först och främst organiserat
denna s. k. lokaliseringsbyrå
i arbetsmarknadsstyrelsen. Frågan är
om denna skall utökas. Utskottet anser
för sitt vidkommande, att det förslag
som arbetsmarknadsstyrelsen har
framlagt rörande en utökning av lokaliseringsbyrån
är värt beaktande. Härigenom
kan arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokaliseringsbyrå bli något
verksammare än vad de för närvarande
förmår. Vidare har riksdagen beslutat
ökade kreditmöjligheter till hantver -

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Den framtida utformningen av näringskare
och andra smärre företagare. Uppenbarligen
fyller det anslag på tio
miljoner kronor, som riksdagen beviljade
i våras, om jag minns rätt, ett
verkligt behov åtminstone att döma av
de ansökningar om lån som kommit
in, och detta medför ytterligare möjligheter
för människor att sätta i gång
företag och näringar på landsbygden
och därmed bidraga till att behålla befolkningen
kvar där.

Utskottet har varit intresserat för
spörsmålet. Vi anser den nu pågående
utglesningen av befolkningen på landsbygden
vara ett problem, som vi inte
kan lösa genom att tvinga folk att bo
kvar på landsbygden, utan som vi
måste lösa på det sättet, att vi söker
göra förhållandena på landsbygden sådana,
att människor i större utsträckning
där kan söka sin utkomst. Härmed
menar jag naturligtvis inte att
de i större utsträckning skall söka
sin utkomst inom jordbruket, ty för
varje rationalisering inom jordbruket
måste vi vara tacksamma. Det
ger oss större möjlighet att höja
standarden och ger dem som fortfarande
arbetar i jordbruket bättre utbyte.
Men det bör inte vara bara jordbruk
som finns på landsbygden. Det
bör finnas tillräckligt med andra näringar
för att möjliggöra en sådan
folkmängd i samhällena att det, som
det står i utskottsutlåtandet, skall kunna
upprätthållas en något så när tillfredsställande
social standard.

Någon annan väg att gå än den som
utskottet rekommenderat kan jag som
sagt inte finna. Så länge inte herr Cassel
har föreslagit något annat, tycker
jag att även han skulle kunna vara
nöjd, och så skulle kanske hela riksdagen
till sist vara nöjd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Herr Cassel var inte
nöjd, och det är klart att ingen kan

och bebyggelsestrukturen i landet.

vara nöjd med den utveckling som håller
på att ske. Men vi kan dock uttrycka
tillfredsställelse över att bankoutskottet
nu kunnat göra ett enhälligt uttalande.
Det var ju dock bara två år sedan det
reservationsvis framfördes ett yrkande
i samma riktning som inte vann riksdagens
bifall. Nu har vi i alla fall kommit
så långt, att riksdagen här fäster
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de
stora problem som här finns, och vi får
hoppas att utredningen skall ge resultat.

I bondeförbundets motion har flera
detaljspörsmål tagits upp. Många av
dessa har redan varit föremål för utredning.
Jag vill här bara peka på ett,
därför att det är ett spörsmål som antagligen
kommer upp till behandling
redan vid nästa års riksdag. Bondeförbundet
säger i sin motion, att det är
angeläget, att nya företag skall ha möjlighet
att inom rörelsen utjämna uppkomna
under- och överskott. Det är
klart att när en verksamhet startar, så
händer det ofta, att den går med förlust
under de första åren. Det har då
varit en brist i vår skattelagstiftning,
att man inte kan få utjämna dessa förluster
mot efterkommande vinster. Nu
har företagsbeskattningskommittén lagt
fram förslag om utjämning på detta område,
och jag hoppas, att det kommer
att få stöd från bondeförbundet inte
bara när det gäller aktiebolag utan även
beträffande andra företagsformer. Där
har vi i alla fall möjlighet att ganska
snart göra något konkret på detta område.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det kanske inte skulle
behöva sägas mera, men eftersom jag
har möjlighet att på nära håll se dessa
saker på landsbygden, vill jag också
hälsa med tillfredsställelse, att utskottet
bär varit positivt när det gällt denna
fråga. Jag vill emellertid också uttala
min tillfredsställelse över att motionen
har blivit väckt och att den har framförts
just från bondeförbundets sida.
Jag skall ingalunda försöka skissera

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

upp, hur problemet skall lösas i framtiden,
men man måste väl ändå konstatera,
att om man ser tillbaka kan man
påvisa gamla försyndelser från det partis
sida som har väckt motionen. Jag
kan nöja mig med att nämna en del
exempel. Jag vet, att när man från industrihåll
gjorde förfrågningar om att
få slå sig ned på landsbygden, så svarade
kommunalmännen där: Det vill vi
inte, ty för det första blir det besvärligt
för oss med arbetskraft, och för
det andra kan det bli svårigheter, om
det blir arbetslöshet o. s. v. Jag hälsar
med tillfredsställelse, att det skett en
omsvängning på den punkten. Jag tror
att med den nya syn, som man även
på detta håll nu har fått, kan man göra
mycket från de kommunala myndigheternas
sida.

För vårt partis vidkommande har vi
ju på ett mycket tidigare stadium riktat
uppmärksamheten på denna fråga. Vi
tror med all säkerhet, att nu när vi vet,
att även de andra partierna har samma
uppfattning, skall detta problem så småningom
kunna lösas.

Det är inte ofta jag brukar instämma
med herr Svensson i Ljungskile, men
jag skall gärna göra det vid detta tillfälle.
Han påpekar med all rätt, att när
jordbrukets organisationer, som äger
slakteriföreningarna och mejeriföreningarna,
gör fusioner, så placerar de
aldrig sina anläggningar, där råvaran
befinner sig, utan i stället i städerna
och tätorterna. Försök att få en ändring
till stånd och placera dem på landsbygden,
så tror jag, att även det skulle bidraga
till att ordna upp saken.

Ja, herr talman, jag lovade att jag
skulle tala i tre minuter. Eftersom tiden
gått, har jag bara att med tillfredsställelse
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 37, i an -

Familjebidragen till de värnpliktiga.

ledning av väckta motioner om viss utredning
rörande näringslivets lokalisering;
och

andra lagutskottets utlåtande nr 46, i
anledning av väckta motioner om vidgat
skydd i vissa avseenden för i militärtjänst
under fredstid ianspråktagen
personal.

§ 23.

Familjebidragen till de värnpliktiga.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående familjebidragen till de
värnpliktiga.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är med anledning
av ett visst avsnitt i det här föreliggande
utskottsutlåtandet, som jag skulle
vilja säga några ord. Det gäller ställningstagandet
till den motion, i vilken
man har begärt en lagändring, varigenom
ett förlängt familjebidrag skall
kunna utgå till värnpliktiga. Utskottsutlåtandet
är ju kort och jag tycker också
ganska knapphändigt, men det beror ju
på att man under behandlingen i utskottet
har fått vetskap om att det
skall sättas i gång en utredning, som
skall behandla också den fråga, som
har upptagits i motionen.

Det var ju på det sättet, att man under
hela beredskapstiden kunde tilllämpa
bestämmelser om förlängt familjebidrag,
men i och med att man började
tillämpa fredskungörelsen togs den
förmånen bort. Ett förlängt familjebidrag
betyder ju, att man efter tjänstgöringens
slut kan under en viss tid få
behålla det familjebidrag, som utgick
under tjänstgöringstiden. Nu har man
från försvarets socialbyrå vid ett par
tillfällen begärt, att man skulle få till
stånd en lagändring av den innebörden,
att man kunde få ge denna förmån med
ett förlängt familjebidrag, men det har

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Nytt undersökningsfartyg för fisket.

man inte tillmötesgått. Nu har några
ledamöter väckt en motion i samma
ärende, och det har föranlett det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Det är sådana värnpliktiga, som skall
göra sin första rekryttjänstgöring och
som redan har hunnit bilda familj innan
tjänstgöringen börjar, som egentligen
skulle kunna få nytta av det förlängda
familjebidraget. Det har hänt att
de blivit hemförlovade från tjänstgöringen
strax före en större helg. Så
skedde t. ex. före jul förra året. Det har
då varit omöjligt för dem att erhålla
någon inkomst från sitt civila arbete,
och i och med att tjänstgöringen avbrutits
har också familjebidraget klippts
av. Då har de unga männen inte haft
någonting att försörja familjen med, vilket
självfallet har känts särskilt svårt
inför en helg.

Med dessa ord har jag velat understryka
för de utredningsmän, som kommer
att behandla detta ärende, att vi
här har en fråga, där det är synnerligen
angeläget att få en ändring. Det är inte
roligt att behöva vifta med kalla handen
åt de värnpliktiga, när de kommer hem,
och säga att vi inte har några möjligheter
att hjälpa dem. Jag ser att försvarsministern
nu har kommit in i kammaren,
och då det är han som skall tillsätta
denna utredning, vill jag lägga
honom varmt om hjärtat att se till att
utredningsmännen inte ligger alltför
länge på detta ärende utan finner det
angeläget att snarast möjligt få en ändring
till stånd därvidlag.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
utan har endast velat göra dessa
kommentarer till förevarande utskottsutlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets utlåtande nr 48,
i anledning av väckt motion om ersätt -

ning i vissa fall till värnpliktig arbetstagare;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckta motioner om
förbud för universitetet i Uppsala att
öka sitt innehav av jordbruks- och
skogsfastigheter m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Nytt undersökningsfartyg för fisket.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, med anledning av väckta
motioner om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag hälsar med glädje,
att man i utskottet har ställt sig så
positiv till denna fråga. Det är nu
ganska många år sedan det först gjordes
en framstöt om byggande av ett
undersökningsfartyg för fisket. Vidare
tog jag för några år sedan motionsvägen
upp frågan om att bygga ett bevakningsfartyg
för fladenfisket. Riksdagen
skrev i det sammanhanget, att
man vid byggande av ett undersökningsfartyg
borde undersöka, huruvida
inte ett sådant fartyg även kunde tillgodose
önskemålet om ett bevakningsfartyg
för fladenfisket. När utskottet nu
tagit ställning till de i ärendet avgivna
motionerna, har man av formella skäl
avslagit den motion, som jag tillåtit
mig väcka på grund av att den var en
utredningsmotion. Däremot har den
motion bifallits, i vilken man begärt
förslag till nästa års riksdag. Om riksdagen
hade behandlat min motion under
vårsessionen — den framlades vid
riksdagens början i januari — hade
tiden emellertid räckt till för en översyn
under sommaren, och då hade regeringen
också enligt min motion kunnat
lägga fram en proposition i ären -

Onsdagen den 24 november 1954. Nr 30.

Bevakningsfartyg

det till nästa års riksdag — alltså precis
vad utskottet här har föreslagit.
.lag ansluter mig därför mycket gärna
till utskottets hemställan.

När nu riksdagen beslutat bifalla den
motion, i vilken man begärt förslag till
nästkommande riksdag, hoppas jag att
Kungl. Maj:t skall bli i tillfälle att företa
den överarbetning, som utskottet
nämner om i sitt utlåtande. Där säges
nämligen att förslaget skall överarbetas
med beaktande av de aktuella kostnaderna
och de tekniska förbättringar,
som kan ha framkommit under tiden
efter utredningens avlämnande. Med
hänsyn till att fartyget även bör användas
som stödfartyg åt fladenfiskarcna
och laxfiskarena i Östersjön samt
då fiskebåtar numera bygges med en
längd av upp till 90 fot, bör vid överarbetningen
jämväl fartygets längdmått
tagas under övervägande, skriver utskottet.

Jag hoppas att den överarbetningen
kan göras, innan nästa års riksdag
skall ta ställning till frågan, och vill
därför fatta jordbruksutskottets bestämda
ställningstagande på denna
punkt så, att utskottet trots den nödvändiga
utredningen bestämt förväntar
att förslag skall kunna avlämnas
från Kungl. Maj:t till nästa års riksdag.
Det föreligger ett trängande behov av
såväl undersöknings- som bevakningsfartyg.
Under detta är har det förekommit
olyckstiltbud av mycket allvarlig
karaktär vid fladenfisket, och detta gör
att behovet av ett bevakningsfartyg där
är synnerligen trängande.

Herr talman! Jag har endast velat
framhålla dessa synpunkter och har
givetvis inte något annat yrkande än
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Bevakningsfartyg för laxfiskeområdena
i södra Östersjön.

Föredrogs jordbruksutskottets utlå7
Andra kammarens protokoll 10ä''(. A

för laxfiskeområdena i södra Östersjön.

tande nr 43, med anledning av väckt
motion angående bevakningsfartyg för
laxfiskeområdena i södra Östersjön.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den föreliggande frågan
rör möjligheterna att utrusta ett bevakningsfartyg
för laxfiskeområdena i södra
Östersjön. Frågan behandlas nu tredje
året å rad här i riksdagen. Anledningen
till att jag kommit igen med
min motion är, att den yrkesgrupp det
här gäller, fiskarena, också bör ha rätt
att någon gång röna litet förståelse
från statsmakternas sida. Jag och
många med mig anser nämligen, att
denna befolkningsgrupp alltför många
gånger bär blivit den bortglömda folkgruppen.
När jag första gången, år 1952,
aktualiserade frågan skrev utskottet
högaktningsfullt, att förslaget var värt
allt beaktande, men att man inte vid
det tillfället skulle göra något åt densamma.
1953 kom frågan igen, och då
blev utskottet ännu mera högaktningsfullt
och fann det önskvärt, att staten
skulle skänka yrkesfiskarna all den
hjälp och allt det stöd som kunde anses
vara lämpligt. Men så skrev man
också på samma gång, att med hänsyn
till att ingenting inträffat i frågan sedan
1952 var det ingen anledning att
aktualisera densamma på nytt. När utskottet
behandlat frågan i år har det
kommit fram till att kunna meddela,
att nu har vi i alla fall kommit så långt,
att en undsättningsbåt blivit färdigbyggd
och placerad i Stockholms skärgård.
Jag vill å yrkesfiskarenas vägnar
uttala cn förhoppning om att de förväntningar,
som fiskeristyrelsen hyser
om att man under nästa år skall bygga
ytterligare en båt med stationering i
södra Östersjön, också måtte komma
att förverkligas. Under den förutsättningen
och i den förhoppningen att
det skall gå som utskottet tror vill jag,
herr talman, i dag nöja mig med vad
utskottet skrivit i frågan.

’/■ 30.

Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Försäljning av kronoegendomen Starrarp i Malmöhus län. — Interpellation ang.
flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 27.

Försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 44, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Försäljning av kronoegendomen Starrarp
i Malmöhus län.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts propositioner
angående försäljning av vissa
kronoegendomar är ju en gammal bekant
som kommer igen varje år. I
jordbruksutskottets utlåtande i år i anledning
av dessa propositioner föreligger
förslag om försäljning av 20 stycken
hemman tillhöriga Kungl. Maj :t
och kronan. I ett fall har utskottet föreslagit
hänvisning till Kungl. Maj:t och
i ett avslag på Kungl. Maj :ts förslag.
Det är en vanlig iakttagelse man gör
när dessa hemman skall säljas, att de
föreslagna priserna är ovanligt låga. Det
är därför jordbruksutskottet i år liksom
så många gånger förut skickat en delegation
ner till Skåne för att se på hemmanen
där. Under punkt 7, som gäller
försäljning av kronoegendomen Starrarp
i Malmöhus län, har föreslagits försäljning
till ett pris som ligger under
taxeringsvärdet. Delegationen ansåg att
priset varit alldeles för lågt med hänsyn
till prissättningen i orten och de
vanliga regler, som man går efter vid
bedömandet av saluvärdet. Det var fråga
om ett bra byggt hemman och ett väl

arronderat sådant. Sedan en del små
jordbitar frånsålts till andra — härför
redogöres på sid. 14 i utskottsutlåtandet
— fann delegationen att det var en
mycket väl arronderad gård och att det
föreslagna priset var alldeles för lågt.
Delegationen bestod av representanter
för samtliga partier, och alla var eniga
om detta. Utskottet har också enats om
att göra ett undantag för denna hemmansdel
och ställa yrkande om att försäljningsförslaget
skulle avslås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag under
denna punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 8—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 28.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 45, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av vissa f. d. skolhemman.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29.

Interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet
från Ravlunda.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KRISTEN SSON i Osby (fp), som
anförde:

Herr talman! De militära myndigheterna
har föreslagit en utvidgning av
Ravlunda pansarskjutfält i Brösarps
socken av Kristianstads län. En sådan
utvidgning skulle emellertid innebära
ett djupt ingrepp i förhållandena i denna
bygd. Den skulle bl. a. medföra, att
åtskilliga personer får lämna sina boplatser
och sina yrken. Genom att
skjutfältet utvidgas åt norr kommer detonationerna
vid skjutningen att medföra
besvärliga störningar för befolk -

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

Interpellation ang. kommuners underlåtenhet att införa bostadstillägg. — Inter
pellation ang. läroböcker i kristendom för klass 2 i folkskolan.

ningen i Maglehems samhälle. Den närmast
planerade skjutplatsen skulle ligga
ca 1 000 meter från detta samhälle.
På grund av terrängförhållandena är
möjligheterna mycket ringa att exempelvis
genom skogsplantering åstadkomma
ljudskydd. Vidare skulle genom utvidgningen
försvinna ett fritidsområde,
som har en ovanligt vacker och säregen
natur och är mycket anlitat. Det
förefaller dessutom, som om en utvidgning
utöver den nu planerade skulle
vara svår att genomföra, då järnvägens
och landsvägens sträckning torde lägga
hinder i vägen. Skulle på grund av den
vapentekniska utvecklingen skjutfältet
även efter utvidgningen bli för litet,
skulle därför de investeringar, som den
nu aktuella utvidgningen medför, framstå
som onödiga. Det förefaller därför
som om skäl skulle föreligga för en
förnyad undersökning genom de militära
myndigheternas försorg om huruvida
ett lämpligare område kan uppbringas.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation
:

1. Har det i samband med den planerade
utvidgningen av Ravlunda skjutfält
företagits någon ingående undersökning
om möjligheterna att förlägga
skjutfältet till annat område?

2. Har så ej skett, vill herr statsrådet
då föranstalta om en dylik undersökning? Denna

anhållan bifölls.

§ 30.

Interpellation ang. kommuners underlåtenhet
att införa bostadstillägg.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SKOGLUND i Umeå (s), som
yttrade:

Herr talman! I anslutning till Kungl.
Maj ds förslag 1952 beslöt riksdagen

överlämna till kommunerna att själva
besluta om införandet av kommunala
bostadstillägg för folkpensionärerna.
Det förutsattes då, att kommunerna allmänt
skulle tillerkänna folkpensionärerna
denna förmån. Då riksdagen i
mars 1953 fattade beslut om att förhöja
folkpensionerna — standardtillägget
— kunde statsrådet och chefen för
socialdepartementet lämna den uppgiften,
att större delen av landets kommuner
beslutat införa bostadstillägg. Av
såväl utskottsutlåtandet i ärendet som
av statsrådets yttrande framgick, att
standardtilläggen icke fick av kommunerna
tagas till intäkt för en minskning
av bostadstilläggen.

I sitt anförande omtalade statsrådet,
att det således var ett ringa antal kommuner
som inte hade infört ifrågavarande
tillägg, men statsrådet framhöll
samtidigt: »En liten procent är en för
stor procent på detta område.» Statsrådet
uttalade som sin mening,, att vi
inte skulle behöva vänta länge, förrän
bostadstillägget är eu förmån, som utgår
i alla Sveriges kommuner.

Då det otvivelaktigt är ett allmänt intresse
att erhålla information om hur
tillämpningen av de kommunala bostadstilläggen
har utvecklat sig, hemställer
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd att lämna eu
redogörelse för i vilken utsträckning
kommunerna underlåtit att införa kommunala
bostadstillägg, och har statsrådet
för avsikt att vidtaga några åtgärder
för att animera ifrågavarande
kommuner att införa dylikt tillägg?

Denna anhållan bifölls.

§ 31.

Interpellation ang. läroböcker i kristendom
för klass 2 i folkskolan.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

100 Nr 30.

Onsdagen den 24 november 1954.

Interpellation ang. läroböcker i kristendom för klass 2 i folkskolan.

Herr talman! I en lärartidning har
cn ledamot av statens läroboksnämnd
förklarat, att utgivning av nya läroböcker
för folkskolan måste ske med hänsynstagande
till de nya kursplanerna
för folkskolan. Och beträffande läroböcker
i kristendomskunskap anföres:

»Under de två första skolåren skall
undervisningen ha form av enkla samtal
och muntligt meddelade berättelser.
Lärobok skall alltså inte användas i
klasserna 1 och 2, först i klass 3.»

Eftersom uttalandet är gjort av en
ledamot i läroboksnämnden får man
den uppfattningen, att nämnden har för
avsikt att i fortsättningen inte uppföra
några kristendomsböeker för klass 2 på
läroboksförteckningen. Redan i 1919
års undervisningsplan talas det om
muntligt meddelade berättelser ur bibeln
under andra skolåret, och då som
nu tänkte man sig en undervisning
utan läroböcker. Men erfarenheten gav
vid handen, att sådana fyllde en uppgift,
varför läroböcker i kristendomskunskap
för klass 2 uppfördes på läroboksförteckningen.

Det har också visat sig, att en mycket
stor del av lärarna i klass 2 använder
en lärobok i kristendomskunskap.
De behöver tydligen en sådan som stöd
i sin undervisning. Och jag skulle tro
att många elever också behöver detta
stöd; åtskilliga har den läggningen att
de lär sig mera genom att både höra
och se än genom att bara höra, helst
om de i lugn och ro där hemma får läsa
i en bok och betrakta bilderna i den
utan att det behöver bli läxläsning i
egentlig mening på detta stadium.

Det mest oroväckande är att man
kan skönja en centraldirigering när det
gäller skolans undervisning. Det hav
sagts att läraren skall få större frihet i
den moderna skolan och mera än hittills
få välja de medel och metoder, som
han anser bäst. I det aktuella fallet
tycks man vilja gå åt motsatt håll och
genom ett förbud tvinga många lärare
att avstå från ett visst hjälpmedel och

tillämpa en metod som anbefalles från
högre ort, oavsett om lärarna lärt sig
använda metoden eller inte. Det är därför
som jag anhåller om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande fråga:

Är det statsrådets mening att läroböcker
i kristendomskunskap för klass
2 i folkskolan inte vidare skall få uppföras
på läroboksförteckningen?

Denna anhållan bifölls.

§ 32.

Anmäldes, alt Kungl. Maj:ts proposition,
nr 226, med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr
322) angående rätt för Konungen att
meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa med flera tillställts
kammaren.

Denna proposition hänvisades omedelbart
till konstitutionsutskottet.

§ 33.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 720 av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 221,
angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld; och

nr 721 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 223, angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare.

Motionerna hänvisades omedelbart,
nr 720 till behandling av lagutskott och
nr 721 till jordbruksutskottet.

ä 34.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 373, i anledning av väckt motion

Onsdagen den 24 november 1954.

Nr 30.

101

om ökning av högsta antalet fullmäktige
i valkrets vid kommunala val, m. m.;
från statsutskottet:
nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid
de statliga krisorganen m. m.;
från bevillningsutskottet:
nr 372, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande
det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna
vid taxering till skatt; och

från tredje lagutskottet:
nr 370, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vattenlagen.

§ 35.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.54.

In fidem
Gunnar Britth