Tisdagen den 23 mars (Riksdagens protokoll 1954:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 11

20—24 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 mars.

Svar på frågor av: Sid.

Herr Ståhl ang. redogörelse för åtgärder till stöd för Scandinavian
Airlines System’s framställning om koncession på en trafiklinje

från Kalifornien över de arktiska områdena till Europa ...... 8

Herr Dahlén ang. viss ändring av stadgan angående filosofiska

examina ............................................ 10

Interpellation av:

herr Mellqvist ang. snabbare och bättre tågförbindelser på vissa
järnvägslinjer ........................................ 14

Onsdagen den 24 mars fin.

Riksdagens påskferier...................................... 17

Svar på fråga av herr Löfroth om motiven till att ordinarie tjänstemän
vid statens järnvägar, vilka erhållit mobiliseringsuppskov,

ändå inkallats till repetitionsövningar .................... 17

Svar på interpellationer av:

herr Jacobson i Vilhelmina ang. tillämpningen av gällande bestämmelser
om kommunala bostadstillägg åt folkpensionärer ...... 19

fru Boman om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m. 21

Förtydligande av vallagen .................................. 26

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor .. 39

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Socialstyrelsens nykterhetsbyrås upprustning ................ 46

Ferieresor för barn ...................................... 55

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.. 58

Inrättande av inackorderingshem m. m....................... 60

1 —Andra kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor...................... 65

Kurator för svensk ungdom i England ...................... 67

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.............. 70

Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler.......... 74

Social upplysningsfilm.................................... 75

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt ........................ 77

Prisutjämningsavgift m. m................................... 85

Onsdagen den 24 mars ein.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse.......... 95

Utredning för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform ........ 109

Ändring av bestämmelserna om förvaltningsarvode åt förmyndare.... 110

Mönsterskyddslagen och dess tillämpningsområde................ 111

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i, strandlagen
................................................ 114

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens avskaffande .............. 128

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m........................... 26

— nr 8, om förtydligande av vallagen ........................ 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering, m. m........................... 39

— nr 14, ang. ändring i förordningen om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor .................................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifter under femte huvudtiteln

(socialdepartementet).................................... 46

— nr 47, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 76

— nr 48, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 76

— nr 49, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m........................... 76

— nr 50, ang. förordning angående markegångstaxor............ 76

— nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

ecklesiastikdepartementet................................ 76

— nr 52, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag.. 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om ändrade regler för beskattning
av skogsinkomster i samband med markupplåtelser ...... 76

— nr 24, om förlängning av inbetalningstiden för kvarstående skatt 77

—- nr 29, ang. prisutjämningsavgift m. m..................... 85

Innehåll.

Nr 11.

Sid.

Onsdagen den 24 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, om revision av GATT-avtalet

i trädgårdsodlingens intresse, m. m......................... 95

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. ändrad lydelse av § 6 lagen den

30 maj 1873 om rikets mynt.............................. 108

•— nr 9, ang. utredning om förutsättningarna för Tumba pappersbruks
drivande i bolagsform.............................. 109

— nr 10, om förberedelser till firande av representationsreformens

etthundraårsjubileum.................................... 110

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring av bestämmelserna

om förvaltningsarvode åt förmyndare...................... 110

— nr 12, om utredning rörande lagen om skydd för vissa mönster och

modeller samt rörande lagens tillämpningsområde............ 111

— nr 13, ang. införsel i arbetsinkomst för ersättning åt målsägande

i brottmål ............................................ 113

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om upphävande av gällande inskränkning
i rätten till beställningstrafik för godsbefordran inom

stads område.......................................... 113

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. upphävande av strandlagen

den 30 maj 1952 in. m................................... 114

-—• nr 12, ang. kronoarrendatorernas jakträtt .................. 127

•— nr 13, ang. bestämmelserna om fridlysning och jakttider ...... 127

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. överenskommelse om leverans

av mul- och klövsjukevaccin från Danmark.................. 127

— nr 8, ang. bidrag till kvalitetsundersökning av lin m. m....... 127

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om utredning av formerna
för bedömningen av studentexamensproven med sikte på
censorsinstitutionens avskaffande.......................... 128

—- nr 12, om inrättande av språknämnd och språkvårdsråd........ 139

Lördagen den 20 mars 1954.

Nr 11.

Lördagen den 20 mars.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13
innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid
till särskilda utskottet propositionen
nr 155, angående alkoholforskning samt
undervisning och upplysning i alkoholfrågan
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
162, angående psykologiskt försvar
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 163, med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. in.; samt
till statsutskottet propositionen nr
167, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pensionsförbättring
för f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 579 av herr Ohlin m. fl.,
nr 580 av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl. och

nr 581 av herr Agerberg in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 582 av fru Andrén m. fl.,
nr 583 av fröken Höjer in. fl.,
nr 584 av herr Nestrup m. fl.,
nr 585 av fru Sjöstrand och herr
Netzén samt

nr 586 av fröken Liljedahl;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 587 av herrar Nyberg och Johnsson
i Kastanjegården;

till behandling av lagutskott motionen
nr 588 av herr Ohlin m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 589 av herr Birke och
nr 590 av herr von Friesen m. fl.;
samt

till särskilda utskottet motionen nr
591 av herr Hallén m. fl.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.
ävensom i ämnet väckt motion; och
nr 8, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av vallagen;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1954.

försvarsväsendet för budgetåret 1954/
55;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för beskattning av
skogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om revision av GATT-avtalet i
trädgårdsodlingens intresse, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den
30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt;

nr 9, i anledning av väckt motion
angående utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande
i bolagsform; och

nr 10, i anledning av väckt motion
om förberedelser till firande av representationsreformens
etthundraårsjubileum; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om förvaltningsarvode åt förmyndare;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande lagen om skydd
för vissa mönster och modeller samt
rörande lagens tillämpningsområde;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående införsel i arbetsinkomst
för beredande av ersättning åt målsägande
i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om upphävande av gällande inskränkning
i rätten till beställningstrafik för
godsbefordran inom stads område;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kronoarrendatorernas jakträtt; nr

13, i anledning av väckta motioner
angående dels en allmän översyn
av gällande bestämmelser om fridlysning
och jakttider, dels ock vissa ändringar
av gällande fridlysningsbestämmelser; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige; och
nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till
Sveriges utsädesförening för kvalitetsundersökning''
av lin m. m.; samt

Lördagen den 20 mars 1954.

Nr 11.

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, över motion om utredning'' av
formerna för bedömningen av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens
avskaffande; och

nr 12, över motioner dels om inrättande
av en rådgivande språknämnd,
dels ock om inrättande av ett språkvårdsråd.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

109, angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning in. m.;

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 145, angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen, m. m.;

nr 148, angående förstärkning av statens
lånefond för den mindre skeppsfarten; nr

164, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.;

nr 165, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 166, angående utbildning av viss
sinnessj ukvårdspersonal;

nr 168, angående anslag till det svenska
sjukhuset i Korea;

nr 169, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 170, angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall
m. in.;

nr 171, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 172, angående försäljning av vissa
f. d. skolhemman.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 592, av fru Andrén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 116,
angående anslag för budgetåret 1954/
55 till statens biografbyrå m. m.;

nr 593, av herrar Rimmerfors och
Hamrin, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 116;

nr 594, av herrar Dahlén och Gustafson
i Göteborg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 120, med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);
samt

nr 595, av fru Sandström och herr
Dahlén, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 140, angående anslag
till vattendomstolarna.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag)
m. m. ävensom i ämnet
väckt motion; samt
från statsutskottet:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

129, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder till stöd för Scandinavian Airlines
System’s framställning om koncession på en trafiklinje från Kalifornien över de
arktiska områdena till Europa.

proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1954/55 av underskottet
för luftfartsfonden; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Brilth.

Tisdagen den 23 mars.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till

Riksdagens andra kammare.

Riksdagsman Karl Gustav Kilsmo,
född den 22/2 1906, Wingsleörs Gård,
Lista, har under tiden 9/3—16/3 1954
vårdats och opererats på härvarande
kirurgiska avdelning för gallsten.

Riksdagsman Kilsmo har ordinerats
fullständig avhållsamhet från arbete
minst till och med den 11/4 1954.

Ovanstående intygas.

Eskilstuna den 18/3 1954.

Herman Wahren.

Med. Dr. Lasarettsläkare.

Att riksdagsman Nils Nestrup, Halmstad
på grund av influensa är oförmögen
till arbete fr. o. m. den 22/3 t. o. m.
den 27/3 intygas.

Halmstad den 22/3 1954.

Yngve Bohm.
leg. läkare.

Härmed intygas att riksdagsman Erik
Berggren, Nora, tiden 22/3—29/3 på
grund av bronchitis är oförmögen att
närvara vid riksdagsarbetet.

Nora den 22/3 1954.

N. Thegerström.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kilsmo från och med den
9 innevarande månad tills vidare, herr
Nestrup från och med den 22 till och
med den 27 mars samt herr Berggren
från och med den 22 till och med den
29 mars.

§ 3.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder
till stöd för Scandinavian Airlines
System’s framställning om koncession på
en trafiklinje från Kalifornien över de
arktiska områdena till Europa.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag kan lämna en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits eller

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder till stöd för Scandinavian Airlines
System^ framställning om koncession på en trafiklinje från Kalifornien över de
arktiska områdena till Europa.

eventuellt planerats för att stödja Scandinavian
Airlines Systems (SAS) framställning
till de amerikanska myndigheterna
om tillstånd för en flyglinje
till Förenta staternas västkust via Grönland.
Som svar får jag anföra följande.

Förhandlingar har sedan augusti
1952 pågått mellan de tre skandinaviska
beskickningarna i Washington och vederbörande
amerikanska myndigheter
om upprättande av denna flyglinje.
Från skandinavisk sida har man dels
sökt utverka tillstånd för SAS att begagna
flygplatsen Thule på Grönland,
dels ock begärt införandet av en ny
linjesträckning i luftfartsöverenskommelserna
med Förenta staterna, som
skulle möjliggöra flygningar till San
Francisco och Los Angeles. Vid informella
samtal under den senaste tiden
har de amerikanska myndigheterna föreslagit
staden Seattle som linjens slutpunkt
i stället för San Francisco och
Los Angeles.

De skandinaviska beskickningscheferna
i Washington har vid samtal med
tjänsteförrättande amerikanska utrikesministern
den 9 mars i år underrättat
denne om sina regeringars synpunkter
i denna fråga. Härvid har uttryckts förhoppningen,
att de amerikanska myndigheterna
skulle finna det möjligt att
lämna SAS tillstånd att flyga fram till
San Francisco och Los Angeles. Samtidigt
överlämnades statistiskt material,
avsett att klargöra att trafikunderlaget,
om Seattle väljes till slutpunkt, icke är
tillräckligt stort för att giva en ekonomiskt
sund grundval för den nya linjen.

Något slutgiltigt svar har ännu icke
lämnats från amerikansk sida.

Härefter anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
excellensen Undén för svaret på min
fråga. Avsikten med den har självfallet
varit att om möjligt på det sättet i

någon mån understryka det intresse,
som man ifrån svenskt håll måste ha
för att SAS skall kunna utverka koncession
för denna flyglinje. Jag tror det
kan ha sin betydelse att det på detta
sätt klarlägges, att man hos de svenska
statsmakterna har intresse för att stödja
den framställning som SAS har gjort.

Utöver vad excellensen Undén har
sagt skulle jag bara med ett par påpekanden
vilja understryka det värde det
skulle ha för oss att få slutpunkten för
flygrouten förlagd, inte till Seattle, som
ju ifrån de amerikanska myndigheternas
sida ifrågasatts, utan nere vid Los
Angeles. Det förhåller sig ju så att Los
Angeles-området har omkring tio gånger
så stor flygtrafik på Europa som Seattle
har, om man då inräknar även omnejden
uppe i staten Washington. På
grund av marknadens ekonomiska
struktur kan man utgå ifrån att inom
en ganska nära framtid Los Angelestrafikens
potential kommer att bli ännu
större i förhållande till Seattles. Vidare
är det så, att Kalifornien har en industri,
som producerar internationella
affärsresande. Där finns film, television,
verktygs- och annan precisionsindustri
samt oljeindustri. Där produceras
plast- och apoteksvaror, kemiska
varor. Där finns möbelindustri, klädesindustri
och sådant, medan däremot i
staten Washington det framför allt finns
timmer- och konservindustri, som inte
har samma internationella reseunderlag
och därför inte heller utgör samma
potential för en flyglinje.

Ytterligare skulle jag vilja tillägga,
att det snarast skulle vara en fördel
för de amerikanska flygbolagen, om
slutpunkten för SAS-routen kunde förläggas
till Los Angeles. Det skulle nämligen
icke bli någon som helst konkurrens
med bolaget, eftersom det komme
att på varje punkt på den amerikanska
kontinenten bli billigare att flyga över
New York till Europa, medan däremot

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Svar på fråga ang. viss ändring av stadgan angående filosofiska examina.

prisvinsten komme att uppstå just på
de punkter, som ligger längst ute på
västkusten. Sedan hade man tänkt sig
att man skulle planera returbiljetter
över Atlanten, New York och kontinenten,
och det skulle då kunna ske i samtrafik
med de amerikanska bolagen,
varför man även på det viset genom
denna flygroute skulle kunna tillföra
dessa amerikanska bolag en ökad resefrekvens.

Flygtrafiken visar sig gå framåt i
konkurrensen om trafikanterna på ett
snabbare sätt än fartygstrafiken. Det
innebär inte att fartygstrafiken står
stilla, men flygtrafiken ökar i snabbare
takt. Dessutom är väl själva tanken att
lägga upp denna route över Thule och
att flyga över Nordpolen så framsynt
och djärv att man redan därför bör
stödja strävandena att få till stånd en
bärkraftig route utefter den linjen.

Enligt vad SAS menar är alla tekniska
förutsättningar för handen, men
det är de ekonomiska som saknas. Om
man tvingas stanna i Seattle är det från
början ekonomiskt omöjligt att inrätta
denna route, och man kan på skandinaviskt
håll inte reflektera på den,
medan man däremot, om linjen droges
ned till Los Angeles, skulle vara på den
säkra sidan också ekonomiskt.

Jag vill uttala den förvissningen, att
en stark opinion i Sverige bar samma
mening och att man genom det stöd
som är möjligt från representativt
svenskt håll skall kunna hjälpa SAS
att få koncession på denna linje. Jag
är också övertygad om att excellensen
Undén även i fortsättningen vill stödja
SAS i dess strävanden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. viss ändring av stadgan
angående filosofiska examina.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat

mig, om jag vill medverka till att stadgan
angående filosofiska examina ändras
så att personer, som avlagt statsvetenskaplig
examen, åter kan avlägga
filosofie licentiatexamen oavsett om
examen avlagts på den filosofiska eller
den juridiska linjen.

På den frågan vill jag svara, att jag
inte i och för sig har någon invändning
mot tanken att göra en sådan ändring i
examensstadgan. Jag anser det dock
lämpligast, att man för ögonblicket ställer
sig något avvaktande. Sedan i höstas,
då den nya filosofiska examensstadgan
trädde i kraft, har det endast
i ett fall inträffat, att en person, som
avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen,
anhållit om dispens från det krav
på avlagd lägre examen, som stadgan
uppställer för behörighet att avlägga
filosofie licentiatexamen, nämligen kravet
på avlagd filosofie kandidatexamen,
filosofisk ämbetsexamen eller statsvetenskaplig-filosofisk
examen. Den begärda
dispensen har beviljats. Tänkbart
är att liknande fall kan uppkomma
även i fortsättningen, och jag har därför
under hand förvissat mig om att
universitetskanslern har för avsikt att
i så fall bevilja dispens. Troligen rör
det sig emellertid om ganska få fall.
Med hänsyn till detta och till att hela
frågan om den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen och därmed
också frågan om statsvetenskaplig-juridisk
examen för närvarande, efter juristutbildningssakkunnigas
utredning,
ligger under Kungl. Maj :ts prövning,
anser jag inte, att man nu bör göra en
ändring i den filosofiska examensstadgan,
som berör de juridiska examina.
Skulle det komma att dröja med ett avgörande
av frågan om den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen, är
jag däremot beredd att föreslå ifrågavarande
ändring.

Härpå anförde

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepar -

Tisdagen den 23 mars 1954.

Nr 11.

Svar på fråga ang. viss ändring av stadgan angående filosofiska examina.

tementet få framföra mitt tack för svaret.
På visst sätt innebär detta såvitt
jag kan bedöma ett erkännande av att
det nuvarande tillståndet är otillfredsställande,
och det torde man väl kunna
påstå. Här har det funnits en viss akademisk
examen som inrättades för 18
år sedan. Under hela denna tid har det
varit möjligt för dem som avlagt denna
att få avlägga högre examina, men av
någon för mig outgrundlig anledning
ändrades detta förhållande i höstas, då
den nya examensstadgan utfärdades.
Den som vill avlägga högre examen
måste nu, som statsrådet säger, gå dispensvägen.

.lag har funderat över vad som kan
ligga bakom en sådan förändring. Ett
skäl anförde statsrådet, låt vara indirekt,
nämligen att frågan om de samhällsvetenskapliga
och juridiska examina
ligger under utredning — en kommitté
avlämnade för någon tid sedan
ett förslag i ärendet. Men, herr statsråd,
detta kan väl inte vara skäl för att
man gjorde denna förändring. Den utredning
som har sysslat med dessa frågor
har ju berört både de statsvetenskapliga
examina och juris kandidatexamen
med påbyggnad. Det finns
ingen som helst anledning till att, under
hänvisning till att utredning pågår, ta
ut en av tre examina och säga att den
inte får påbyggas med högre examen
annat än efter dispens, enligt det besked
som statsrådet nu har lämnat. Att
utredning har försiggått kan således
inte vara ett godtagbart skäl till ändringen.

Ett annat skäl kunde tänkas vara att
det skulle vara speciellt angeläget att
hindra en jur. pol. mag. att avlägga
högre akademisk examen. Såvitt jag vet
har det emellertid inte framkommit
någonting som tyder på att man skulle
vara intresserad härför. Tvärtom står
det i § 22 av kommitténs förslag till
ändring av stadgan angående filosofiska
examina: »Behörighet att avlägga filosofie
licentiatexamen tillkommer envar,
som avlagt filosofisk ämbetsexamen,

filosofie kandidatexamen, politices magisterexamen,
politices kandidatexamen,
juris politices magisterexamen eller
statsvetenskaplig examen.» Dessutom
har man tänkt sig möjlighet för juris
politices magister i utredningens utformning
att avlägga juris licentiatexamen.

Det finns inte någon anledning att
speciellt deklassera denna examen. Vad
kan då vara statsrådets skäl? Såvitt jag
förstår beror det hela tyvärr på ett
misstag. Jag vet inte att någon myndighet
krävt att just denna examen skall
behandlas på annat sätt nu än under de
aderton år som gått sedan den inrättades.
Statsrådet kom så med det skälet,
att det nu inte vore så farligt, om den
formella möjligheten att avlägga licentiatexamen
för denna kategori borttagits,
tv det gällde så få. Detta är intet
skäl. Enligt statsrådets resonemang
skulle man möjligen kunna tänka sig eu
annan behandling om det gällde juris
kandidatexamen och därför många blev
hindrade. Frågan kommer i klar belysning
om man tänker sig att om det i
stället vore fil. kand. och fil. mag. som
var föremål för utredning, skulle med
denna principiella uppfattning på precis
samma sätt kunna motiveras att man
får gå dispensvägen.

Det är uppenbart att alla kan göra
misstag. Kyrkoministern bör väl komma
ihåg ordet »Inga rättfärdiga finns,
icke en enda». Alla skäl talar således
för att, som statsrådet sist uttalade,
ändra stadgan för de filosofiska examina,
om det dröjde med denna översyn.
Jag tolkar detla uttalande som ett
gott erkännande av att det kan begås
misstag på alla håll och att man vill
rätta till det felaktiga. Om så sker blir
det givetvis inte någon affär av den
saken.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Interpellantens invändningar
skulle egentligen inte kräva något
bemötande, men om det kan glädja

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Svar på fråga ang. viss ändring av stadgan angående filosofiska examina.

herr Dahlén vill jag i alla fall gärna
säga att jag givetvis inte liar påstått,
att vare sig jag själv eller de andra som
sysslat med denna sak skulle vara ofelbara.
Men faktum är, såsom jag har
sagt i mitt svar, att vi nu har en utredning
över hela det juridiska fältet.
Det kan bli fråga om sådana omläggningar,
att om jag nu gjorde en ändring
som interpellanten föreslog, kan
det hända att jag skulle behöva göra en
ändring tillbaka inom ganska kort tid.
Ur praktisk synpunkt kan detta inte
vara bättre än den dispensväg, som
alla är överens om att man mycket väl
kan utnyttja för närvarande.

Jag vill gärna, när jag ännu en gång
har fått ordet, understryka, att jag givetvis
inte på något sätt har avsett att,
såsom interpellanten talade om, deklassera
dem som avlagt statsvetenskapligjuridisk
examen. Tvärtom är jag beredd
att underlätta för dem att avlägga
filosofie licentiatexamen, även om jag
har ansett att stadgan för de filosofiska
examina med fördel bör inskränkas till
att gälla de filosofiska examina i enlighet
med den ändring som skedde i
höstas.

Herr TALMANNEN meddelade, att herr
Håstad begärt ordet och att kammaren
i anledning härav hade att avgöra, om
allmän debatt i anslutning till förevarande
enkla fråga skulle medgivas eller
icke. Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till förslaget om
allmän debatt dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
förslaget om allmän debatt i anledning
av föreliggande enkla fråga, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit
berörda förslag.

Sedan kammaren ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
89 ja och 47 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om allmän debatt i anledning av
föreliggande enkla fråga.

Härefter yttrade:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag beklagar att kammaren
inte medgav herr Håstad, som
ju får anses vara en av de förnämsta
experterna på detta område, att yttra
sig, ty det skulle nog ha tillfört diskussionen
ytterligare synpunkter. Det
var väl inte av rädsla därför som kammaren
röstade på sätt som skedde, men
det är ändå beklagligt att inte herr
Håstad fick ordet.

Statsrådet underströk att det ju försiggår
en utredning över hela fältet i
fråga om de juridiska examina och att
det därför kan vara anledning till försiktighet.
Men han har inte angivit, varför
det är anledning till försiktighet
beträffande en examen, när det är fråga
om tre andra examina som skall utredas.
På den punkten väntar jag fortfarande
på svar.

Vidare sade statsrådet att om han nu
gjorde en ändring, så kunde det hända
att han fick ändra tillbaka igen. Men,
herr statsråd, det kan väl aldrig vara
fråga om att de, som under dessa aderton
år avlagt jur. pol. mag.-examen, i
framtiden skulle berövas möjligheten
att avlägga filosofisk licentiatexamen;

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Svar på fråga ang. viss ändring av stadgan angående filosofiska examina.

det är ju dem som diskussionen här
rör. Såvitt jag förstår finns det alltså
inte något skäl till att man gjort denna
ändring, och jag hoppas att man så
snart som möjligt skall gå tillbaka till
den gamla ordningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har ju redan upplyst
herr Dahlén om att ingen av dem
som avlagt denna examen skall på något
sätt behöva bli misshandlad genom
den nuvarande utformningen av stadgan,
men jag vidhåller att saken kan
komma i det läget att det om något
halvår skulle behövas en ändring tillbaka,
därest jag i dag hade svarat att
det vid nästa konselj skulle ske en sådan
ändring som interpellanten önskar.

När jag dessutom har sagt, att om
det dröjer innan sikten blir fullt klar,
är jag beredd att företa en ändring, då
tycker jag att interpellanten skulle kunna
låta sig nöja.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 109, angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning m. m.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 145, angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen, m. m.; och

nr 148, angående förstärkning av statens
lånefond för den mindre skeppsfarten; till

bankoutskottet propositionen nr
164, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmel -

ser om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 165, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

till statsutskottet propositionerna:
nr 166, angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal;

nr 168, angående anslag till det svenska
sjukhuset i Korea;

nr 169, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning; och
nr 170, angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 171, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 172, angående försäljning av vissa
f. d. skolhemman.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande å
kammarens bord vilande motioner. Därvid
remitterades

till statsutskottet motionerna:
nr 592 av fru Andrén samt
nr 593 av herrar Rimmerfors och
Hamrin;

till behandling av lagutskott motionen
nr 594 av herrar Dahlén och Gustafson
i Göteborg; samt

till statsutskottet motionen nr 595 av
fru Sandström och herr Dahlén.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
statsutskottets utlåtanden nr 5 och 47—
52, bevillningsutskottets betänkanden nr
23, 24, 29 och 30, bankoutskottets utlåtanden
nr 8—10, första lagutskottets utlåtanden
nr 11—13, andra lagutskottets
utlåtanden nr 13—15, tredje lagutskot -

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Interpellation ang. snabbare och bättre

tets utlåtanden nr 8, 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 7 och 8
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 11 och 12.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG (s), som anförde:

Herr talman!

Jag hemställer, att andra lagutskottets
utlåtanden nr 13 och 14 å morgondagens
föredragningslista uppföres närmast
före statsutskottets utlåtande nr 5.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9-

Interpellation ang. snabbare och bättre
tågförbindelser på vissa järnvägslinjer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr MELLQYIST (s), som yttrade:

Herr talman! På många håll i landet
råder missnöje och irritation över tågförbindelserna
och möjligheterna att
snabbt kunna resa från en ort till en
annan. Inte minst gäller detta Dalarna,
som har mycket otillfredsställande tågförbindelser
mellan olika orter inom
länet och mot Stockholm och söderut
— från Stockholm mot Dalarna är förbindelserna
relativt hyggliga. Jag skall,
herr talman, anföra några exempel på
dessa tågförbindelser: Det tåg som går
från Falun kl. 5.00 på morgonen kommer
till Krylbo kl. 6.42, efter ett sju
minuter långt uppehåll i Hedemora, ett
tåg som i regel medför många resande
till Stockholm, dit tåget anländer kl.
9.44. Fyra minuter innan detta tåg anländer
till Krylbo avgår emellertid ett
snälltåg mot Stockholm med ankomsttid
kl. 8.50, alltså lagom till kontorsoch
affärstid. Om tåget från Falun vore
i Krylbo fyra minuter tidigare skulle
de resande, som måste vara i Stockholm
vid kontors- och affärstid, kunna

tågförbindelser på vissa järnvägslinjer.

byta till detta snälltåg. Nu går inte
detta, såvida inte snälltåget är försenat,
och ankomsttiden till Stockholm försenas
nära en timme. En ledamot av denna
kammare, som åkt med morgontåget
från Falun, gav häromdagen i tidningen
Dala-Demokraten följande målande
skildring av en morgon på Krylbo station:
»Att det skulle behövas en samordning
av tågtiderna visas väl bäst av
den språngmarsch, som varje morgon
etableras fram till stationsvakten i
Krylbo för att höra om snälltåget gått
eller inte. Det händer nämligen icke
så sällan att snälltåget från Ånge är
några minuter försenat, och då hinner
man kasta sig upp. I morse var vi en
sex, åtta stycken i språngmarschen.
Nej, sade den vänlige stationstjänstemannen,
snälltåget gick för någon minut
sedan. Men i går morse lyckades
passagerarna från falutåget komma med.

Med snälltåget, som gått någon minut
tidigare, försvann också möjligheterna
för resenärerna med falutåget att
få sitt morgonkaffe förrän de anlände
till Stockholm; uppehållet i Krylbo är
för kort för att man skall hinna besöka
restaurangen, och morgonkaffe serveras
endast på snälltåget», tillägger den
ärade andrakammarledamoten.

Ytterligare sådana exempel kan
framhållas. När samma tåg från Falun
anländer till Krylbo, har, som tidigare
nämnts, norrgående persontåget mot
Ånge avgått fyra minuter tidigare. Dessa
fyra minuter gör att tidningarna
från Falun kommer till Horndal, som
också ligger i Kopparbergs län, fyra
timmar senare; tidningarna måste nämligen
sändas över Storvik med ett tåg,
som anländer till Horndal kl. 10.09. Då
har första brevbäringsturen redan utgått,
bl. a. med tidningarna från Stockholm;
länets egna tidningar distribueras
först vid 13-tiden. De skiftarbetare
som börjar arbetet kl. 12 får därför inte
läsa dagsfärska länstidningar förrän
efter kl. 20 på kvällen, då de slutat sitt
arbetsskift.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Nr 11.

Interpellation ang. snabbare och bättre tågförbindelser på vissa järnvägslinjer.

För en tid sedan satte SJ in en extra
tågförbindelse från Stockholm till Dalarna
och Norrland för att distribuera
morgontidningarna från Stockholm.
Därom är ingenting att säga, det är
bara bra. Men när detta tåg anländer
till Falun kl. 6.49 ligger ännu de tidningar,
som utges i Falun, alltså länets
egna tidningar, och väntar på Falu
central att bli distribuerade mot Västerdalarna;
de sändes med en tågförbindelse
som avgår kl. 7.45. Morgontidningarna
från Stockholm har således
varit i Falun närmare en timme
innan de tidningar, som trycks och utges
i staden, kan sändas därifrån med
ordinarie tåg. Norr och väster om Dalarna
distribueras således morgontidningarna
både från Stockholm och Falun
med samma tågförbindelser. Det
innebär, att morgontidningarna i Stockholm
kan fraktas 28 mil och vara i Falun
kl. 6.49, medan tidningarna i Falun
inte kan vara i Sälen och Särna, dit
avståndet är ungefär lika långt, förrän
sent på eftermiddagen.

Jag skall, herr talman, inte trötta
med flera siffror och tider på den
punkten. Jag vill bara konstatera, att
SJ fått uppgifter och förslag om hur
distributionen av tidningar mot Västerdalarna
kan ordnas snabbt och utan
större kostnad. Men medan det gick
lätt att ordna ett extratåg från Stockholm
mitt under gällande tidtabellsperiod,
möter det svårigheter och invändningar
att tillmötesgå kraven på bättre
förbindelser mot och från Västerdalarna,
trots att befolkningen i dessa områden
i många år blivit lovade bättre
och snabbare tågförbindelser.

Åtskilliga andra exempel skulle kunna
nämnas, bl. a. ett tåg, som går från
Falun kl. 7.59 och som efter ett timslångt
uppehåll i Krylbo med direktgående
vagnar ankommer till Stockholm
kl. 13.29. Vid åtskilliga tillfällen har
framställningar gjorts till SJ om att
uppmärksamma dessa förhållanden och
att avhjälpa dem. Men i stället för för -

bättringar har det snarare blivit försämringar.

Ett utbrett missnöje med tågförbindelserna
finns i Dalarna, ett missnöje
som skulle kunna avhjälpas om allvarlig
vilja funnes att göra det.

Då det spörsmål jag här berört är av
stor betydelse för den landsdel jag representerar,
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra följande frågor:

Anser statsrådet att de förhållanden
jag här skildrat är i överensstämmelse
med en god trafik- och resandeservice
hos ett företag, som skall betjäna inte
bara huvudstaden utan hela landet?
Vill statsrådet göra SJ:s ledning uppmärksam
på att exempel på tågförbindelser,
som kan göras snabbare och
bättre utan stora kostnader eller förlust
av prestige, finns bl. a. i Kopparbergs
län, och medverka till en förbättring
av dessa förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 156, angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 157, angående anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande; nr

175, angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.;
och

nr 176, angående anslag till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1954/55.

Dessa propositioner bordlädes.

§ ii.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 596, av herr Hansson i Önnarp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

position, nr 119, med förslag till landstingslag
m. m.;

nr 597, av fru Wallin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
127, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m.;

nr 598, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Stockholm, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
136, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. in.;

nr 599, av herr Dahl in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136;

nr 600, av fröken Höjer in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
130, med förslag till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261);

nr 601, av herr Gustafsson i Bogla, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 144, med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.;

nr 602, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 144;

nr 603, av herr Hagberg i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 163, med förslag till för -

ordning angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel m. m.;

nr 604, av herr Hagberg i Stockholm
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 163; samt

nr 605, av herr Gavelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 158,
angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över
förslag till kungörelse om ändring i
kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)
angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.35.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars.

Kl. 10.00.

Förhandlingarna vid detta samman- Kammaren beviljade herr Andersson
triide leddes till en början av herr i Linköping ledighet från riksdagsgöroförste
vice talmannen. målen från och med den 22 innevaran de

mars tills vidare.

§ 1.

Riksdagens påskferier.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum onsdagen den 14 instundande
april, då emellertid kvällsplena
icke kommer att anordnas. Kamrarna
sammanträder åter torsdagen den
22 april klockan 14.00 för anställande
av gemensamma omröstningar, såvida
voteringspropositioner för sådant ändamål
blivit dessförinnan godkända. I
motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag den 22 april,
varefter kamrarnas sammanträden kommer
att hållas i sedvanlig ordning. Allt
detta gäller under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar
annan ordning.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Ingemar Andersson
på grund av influensa är oförmögen
att fullgöra sina riksdagsgöromål under
minst en vecka framåt intygas.
Linköping 22/3 1954.

Curt Ström,
leg. läk.

2 — Andra kammarens protokoll 195''t.

§ 3.

Svar på fråga om motiven till att ordinarie
tjänstemän vid statens järnvägar,
vilka erhållit mobiliseringsuppskov, ändå
inkallas till repetitionsövningar.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herr Löfroth har frågat
mig om jag är villig att lämna redogörelse
för de motiv som legat till grund
för att ordinarie tjänstemän vid statens
järnvägar, vilka erhållit mobiliseringsuppskov,
ändå inkallas till repetitionsövningar.

Enligt uppskovskungörelsen kan uppskov
beviljas med inställelse till krigstjänstgöring.
»Uppskov» innebär således
ingen befrielse från krigstjänstgöring
och än mindre någon ändring i
fråga om lagstadgad fredstjänstgöring —
1. tjänstgöring och repetitionsövningar.

Motiven till att uppskovspersonalen
vid SJ i likhet med övrig uppskovspersonal
inkallas till repetitionsövningar
är bl. a. följande.

Anställning vid SJ ger ingen garanti
att icke den värnpliktige övergår till
annan anställning och därigenom blir
tillgänglig för krigsplacering. Under
krig kan dessutom sådana förhållanden
inträffa, att en del av uppskovspersonalen
bättre kan utnyttjas inom det militära
försvaret än i de befattningar vid
SJ för vilka uppskov beviljats.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Svar på fråga om motiven till att ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar, vilka

erhållit mobiliseringsuppskov, ändå inkallas till repetitionsövningar.

Repetitionsutbildning för uppskovspersonal,
som icke blir utnyttjad inom
det militära försvaret, kan vara av visst
värde. Samtliga uppskovsvärnpliktiga
vid SJ är nämligen skyldiga att tillhöra
järnvägarnas driftvärn, och detta driftvärn
måste kunna uppträda på ett militärt
riktigt sätt, därest järnvägarna
blir mål för sabotage och luftlandsättning.

Ur militär synpunkt är det således
ett önskemål att även uppskovspersonalen
fullgör repetitionsövningar. Någon
åtskillnad synes icke heller kunna göras
mellan uppskovspersonalen vid SJ och
uppskovspersonal vid andra verk och
inrättningar. Då det totala antalet värnpliktiga
med uppskov är stort, skulle
en ändring av värnpliktslagen, som
skulle innebära befrielse från fullgörande
av repetitionsövningar för denna
personal, komma att medföra, att en
stor del av våra värnpliktiga skulle bli
ofullständigt utbildade.

Härefter anförde:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Jag kan dock trots svaret inte finna
någonting särskilt klokt i att den ordinarie
personalen vid statens järnvägar,
som har uppskov med mobiliseringstjänstgöring,
under fredstid skall inkallas
till dessa övningar. Om det skall
vara någon mening med det, skall ju
denna personal vid mobilisering träda
i militärtjänst, men vi vet att under det
senaste kriget ingen inom denna personal
blev utkommenderad, utan den behölls
i sin civila tjänst. Jag finner det
föga effektivt ur försvarssynpunkt att
inkalla dessa järnvägsanställda nu, och
dessutom blir det kostnadskrävande inte
blott för försvarsväsendet utan även och

inte minst för statens järnvägar. Åtminstone
distriktsförvaltningarna inom statens
järnvägar undrar mycket, varför
personalen skall inkallas under fredstid,
när den inte kommer i militärt arbete
vid mobilisering.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall bara tillåta
mig göra ett par kommentarer.

Herr Löfroth erinrar om att man
»under det senaste kriget» bara använde
järnvägspersonalen för järnvägstjänst,
men, herr Löfroth, Sverige var inte inblandat
i några krigshandlingar. Yi har
väl egentligen ingen föreställning om
vad som hade kommit att ske därest vi
utsatts för exempelvis luftlandsättning
eller sabotage, men hade vi råkat ut
för dylika handlingar, är jag övertygad
om att vi skulle ha haft nytta av det
driftvärn som finns vid statens järnvägar
och som måste ha vissa övningar
i vapentjänst för att kunna fungera.

Sedan är det också en fråga om man
skall göra ett undantag för statens järnvägar
bland alla andra verk. Jag vill
fästa herr Löfroths uppmärksamhet på
att det i så fall skulle bli åtminstone
hundratusentalet värnpliktiga, som skulle
befrias från varje militärtjänstgöring,
och man måste undersöka detta närmare
innan man vågar besluta sig för
något dylikt.

Jag kan emellertid inom parentes säga
att i de utredningar, som nu upptagits
av överbefälhavaren, kommer man också
att ta upp frågan om de värnpliktiga
och värnpliktigkontingenternas storlek.
Möjligt är att man då också kan komma
in på undersökningar beträffande
den personal som finns vid SJ och
andra verk, där man för närvarande
har uppskov. Men att dessförinnan göra
något tycker jag kan vara alltför äventyrligt
för att man utan vidare skall
kunna ge sig in på det.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av gällande bestämmelser om kommunala

bostadstillägg åt folkpensionärer.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Försvarsministern talar
om att man inte här skulle göra någon
skillnad på dem som nu är anställda
vid statens verk eller vid järnvägen
under dessa tider, utan de skulle också
inkallas. Men varför skall vi då göra
skillnad så fort det blir litet ofred? Vid
mobiliseringstider är de undantagna
från militärtjänstgöring, och då tycker
jag de kan vara det nu. Jag finner det
inte ur försvarspolitisk synpunkt effektivt
att inkalla järnvägsmän, som i mobiliseringstider
inte uttagits till militärtjänst,
jag finner det enbart kostnadskrävande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av gällande bestämmelser om kommunala
bostadstillägg åt folkpensionärer.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
har i en interpellation framfört
önskemålet, att jag ville delge kammaren
min uppfattning om hyressättningen
i pensionärshemmen och dessa
hyrors förhållande till de kommunala
bostadstilläggen till folkpensionärer.
Interpellanten hänvisar till den omreglering
av hyrorna i Nordmalings kommuns
pensionärshem, som nyligen ägt
rum och som medfört, att hyrorna väsentligt
kommer att överstiga de belopp
kommunen fastställt för de kommunala
bostadstilläggen till folkpensionärer.

Med anledning härav vill jag erinra
om att riksdagen i anslutning till Kungl.
Maj:ts förslag 1952 beslöt överlämna
till kommunerna att själva besluta om
införandet av kommunala bostadstilllägg
till folkpensionärerna samt om
dessa tilläggs högsta belopp. Det tidi -

gare systemet med dels statliga, dels
kommunala bostadstillägg avskaffades
därmed fr. o. m. ingången av 1954. Beträffande
bostadstilläggens belopp innebar
beslutet ingen begränsning av
kommunernas bestämmanderätt. Genom
en övergångsbestämmelse fick emellertid
de pensionärer, som vid 1953 års
utgång åtnjöt statligt bostadstillägg, en
garanti för att deras folkpension för
tiden därefter inte skulle minskas under
det belopp, som dittills hade utgått
i av statsmakterna fastställda förmåner.

I anslutning till ett av mig vid propositionen
fogat yttrande uttalade riksdagen
då beslutet fattades, att det borde
vara angeläget för kommunerna att tillse,
att bostadstilläggen blev lämpligt avvägda.
Tilläggen borde regelmässigt anknytas
till de bostads- och bränslekostnader,
som den enskilde pensionären
kunde antas ha. Därvid borde dock enligt
riksdagens uttalande uppenbarligen
tillses, att pensionstagarnas ställning
icke försämrades i förhållande till
vad som gällde före omläggningen.

Kommunala bostadstillägg har införts
i de allra flesta kommuner. För närvarande
redovisas endast 19 kommuner,
som inte beslutat införa sådana tillägg.
För ett mycket stort antal pensionärer
har de nya bostadstilläggen inneburit
en standardförbättring utöver den allmänna
förbättring av pensionerna, som
beslöts av 1953 års riksdag.

Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar, att folkpensionärerna sålunda
i år fått en ytterligare förbättring
av sina ekonomiska förhållanden,
och jag hoppas livligt att de enstaka
fall av försämringar, som må ha inträffat
genom omläggningen av bostadstilläggen,
skall regleras på ett tillfredsställande
sätt.

Genom 1952 års beslut blev det alltså
kommunerna som fick avgöra hur pensionärernas
bostadskostnader skulle
täckas. Till följd härav föreslog Kungl.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Svar på interpellation ang. tillämpningen

bostadstillägg åt folkpensionärer.

Maj:t förra årets riksdag, att det skulle
ankomma på kommunerna att bestämma
hyrorna i pensionärshem och pensionärslägenheter.
Riksdagen biföll
detta förslag, och tidigare gällande bestämmelser
om maximihyror upphävdes
sålunda fr. o. m. den 1 januari
1954. Såsom jag i anslutning till förslaget
framhöll, får kommunerna nu på
egen hand inom ramen av självkostnaderna
för dessa bostäder avgöra, vilka
hyror som skall ’gälla. Såväl från riksdagens
som från min sida förutsattes
emellertid vid beslutets fattande, att
kommunerna vid fastställande av hyrorna
skulle taga all rimlig hänsyn till pensionärernas
oftast mycket begränsade
hyresbetalningslormåga och att hyrorna
i varje fall inte skulle komina att
överstiga de bostadstillägg, som utgår
till pensionärerna, samt självfallet inte
överstiga hyresläget i den fria marknaden
för lägenheter av motsvarande
storlek och kvalitet. —• Det må tilläggas
att riksdagen i år bifallit Kungl.
Maj :ts förslag att pensionärsbostäderna
skall undantagas från hyresreglering.
Detta beslut är att betrakta som en följd
av 1953 års beslut om pensionärshemsliyrorna.
I anslutning till årets beslut,
som träder i tillämpning den 1 april,
har det än en gång understrukits från
statsmakternas sida, att pensionärerna
bör erhålla full kompensation för eventuella
hyreshöjningar genom ökade
kommunala bostadstillägg.

Det är för närvarande inte möjligt
att få uppgift om i vilken utsträckning
hyreshöjningar för pensionärsbostäderna
har genomförts, beslutats eller förberedes.
Det har emellertid inte kommit
till min kännedom, att kommunerna
i mer än ett par undantagsfall skulle
ha fastställt eller ämna fastställa hyror
för pensionärslägenheter, som inte täckes
av beslutade kommunala bostadstillägg.

I en del fall har det otvivelaktigt
förekommit, att kommunernas beslut

av gällande bestämmelser om kommunala

om hyrorna respektive bostadstilläggen
fattats vid olika tidpunkter eller inte
kommit att träda i kraft samtidigt. Därigenom
har en del pensionärer lätt kunnat
bibringas den uppfattningen, att
en viss höjning av deras pension utöver
hyreskostnaden förestod, varefter de
fått erfara, att höjningen av pensionen
motsvaras av eu hyreshöjning, så att
nettoresultatet för den enskildes del
blir oförändrat. I några fall lär det inträffa,
att de höjda bostadstilläggen utgår
under någon tid innan de höjda
hyrorna kan tas ut. Det uppstår i dessa
fall en förklarlig besvikelse bland pensionärerna,
som måhända inte fått tillfredsställande
upplysningar om de olika
beslutens innebörd. Jag utgår ifrån att
vederbörande kommunala myndigheter
i sådana fall, där dylika tråkiga eller
svårförståeliga verkningar av de genomförda
förändringarna inträffar, skall
finna det angeläget att ge de berörda
pensionärerna de informationer som
dessa kan behöva.

I något undantagsfall tycks det ha
inträffat, att hyrorna i pensionärslägenheterna
höjts till högre belopp än
som utges i kommunalt bostadstillägg.
Det kan inträffa, att byggnadskostnaderna
för ett förstklassigt pensionärshem
blir så höga, att hyrorna även inom
ramen för självkostnadspris skulle bli
högre än kommunen kan finna skäl
eller möjlighet att mera normalt utge i
kommunalt bostadstillägg till folkpensionärerna.
I sådana fall står olika
vägar öppna. Man kan avstå från att
höja hyrorna till det kostnadsmässigt
motiverade, vilket tidigare varit fallet
i de kommunala pensionärshemmen.
Man kan utge kommunala bostadstilllägg
enligt sådana regler, att de i varje
enskilt fall kan anpassas till pensionärens
faktiska bostadskostnad. I båda
fallen blir resultatet det av regering och
riksdag förutsatta, nämligen att pensionärens
faktiska bostadskostnad täckes
av bostadstillägget i den mån in -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm. Nr 11.

Svar på interpellation om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m.

komstprövningen inte föranleder till
annat.

Jag vill uttala som min bestämda mening,
att något av nu nämnda tillvägagångssätt
skall komma till användning
i de fall det här gäller. Om så inte sker
skulle det med skäl kunna sägas, att
statsmakternas åtgärd att överlåta bestämmanderätten
i dessa frågor till
kommunerna varit till förfång för folkpensionärerna.
Så har icke varit statsmakternas
mening.

Härpå anförde

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för det välvilliga
och positiva svar som har lämnats
på min interpellation.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr statsrådet hyser den uppfattningen
att i de fall, där hyrorna för
pensionärsbostäder höjs, bör också de
kommunala bostadstilläggen höjas och
att, om så inte blir fallet, de nuvarande
reglerna leder till förfång för folkpensionärerna.
Det är bara på en punkt
jag hyser en annan uppfattning än herr
statsrådet. De påtalade höjningarna är
inte så sällsynta som herr statsrådet
antagit. Jag känner från mitt eget län
till ett par fall. Jag tror därför det är
all anledning att med uppmärksamhet
följa denna fråga.

Det av mig påtalade tillvägagångssättet
i Nordmaling finner jag synnerligen
anmärkningsvärt. Där har man
höjt hyran för ensamstående pensionärer
från 220 kronor till 700 kronor och
för äkta makar från 330 kronor till 860
kronor, utan att man höjt det tidigare
utgående bostadstillägget, som endast
utgör 300 kronor för ensamstående och
400 kronor för äkta makar. Detta är
desto märkligare som nästan halva antalet
fullmäktige och precis hälften av
kommunalnämnden, som behandlat
ärendet innan det gick till kommunalfullmäktige,
varit emot detta beslut. Jag
finner det helt enkelt, jag tvekar inte

att säga det, upprörande att tillämpa
en dylik hyressättning.

Jag tackar herr statsrådet för det välvilliga
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation om utvidgad rätt
till statsbidrag till stödjebandage m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Boman frågat mig, om
jag har för avsikt att vidtaga sådana
åtgärder, att möjligheter skapas för
vårdsökande att få statsbidrag för erhållande
av exempelvis stödkorsetter
även i de fall, då de härför vänt sig till
andra än nu statsbidragsberättigade
anstalter och ortopediska kliniker.

I anledning härav vill jag anföra
följande.

Enligt gällande bestämmelser erhåller
f. n. patienter i sluten eller öppen
vård vid vanföreanstalterna, Eugeniahemmet,
kustsanatorierna och de ortopediska
lasarettsklinikerna statsbidrag
med 2Ia av kostnaden för stödjebandage
och proteser. Medellös eller mindre bemedlad
vanför kan också erhålla gottgörelse
enligt vissa grunder för sina
resekostnader. Därjämte utgår statsbidrag
till invalidvagnar och rullstolar
åt patienter, som behandlas för vanförhet
vid vanföreanstalter, kustsanatorier
och ortopediska lasarettsavdelningar.
Jämlikt medgivande av 1952 års riksdag
har rätten till statsbidrag till invalidvagnar
och rullstolar utsträckts till
att även omfatta patient, som för vanförhet
behandlats annorstädes än å
vanföreanstalt, kustsanatorium eller ortopedisk
lasarettsavdelning. Såsom villkor
härför gäller, att intyg om att invalidvagn
eller rullstol behövts i anledning
av patientens vanförhet utfärdats
av lasarettsläkare vid kirurgisk

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Svar på interpellation om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage in. m.

eller medicinsk avdelning å lasarett
inom sådant landstingsområde eller sådan
stad utanför landsting, där vanföreanstalt,
kustsanatorium eller ortopedisk
lasarettsavdelning icke finnes,
samt att intyget granskats och godkänts
av överläkare vid vanföreanstalt.

Anledningen till att rätten till statsbidrag
för ortopediska hjälpmedel begränsats
på detta sätt har varit en strävan
att ge patienterna garantier för att
de verkligen får lämpliga och väl avpassade
korsetter och andra hjälpmedel.
Det är nämligen att märka, att ordination
av dessa hjälpmedel, justering
och kontroll av dem samt utfärdande
av föreskrifter för deras användning
fordrar grundliga insikter i
ortopedisk kirurgi och ortopedi samt
god materialkännedom. I fråga om invalidvagn
eller rullstol föreligger uppenbarligen
icke samma behov av utprovning
in. m. av specialutbildad person.
Erfarenheten har visat, att en försiktighet
är motiverad, när det gäller
att beträffande övriga ortopediska
hjälpmedel utvidga den personkrets,
som äger behörighet att med rätt till
statsbidrag ordinera dylika hjälpmedel.
Enligt vad från sakkunnigt håll
uppgivits har en verksamhet av det slag
interpellanten ifrågasatt i viss utsträckning
redan bedrivits i vårt land med
mindre gott resultat. Sålunda uppgives,
att för små korsetter och korsetter
utan passform och till följd av bristande
instruktion felaktigt påsatta korsetter
icke utgör ovanliga fynd, när
vederbörande patient efter ökade och
förlängda besvär söker sig till en ortopedisk
klinik.

Som interpellanten framhållit kan
nuvarande ordning, som för rätt till
statsbidrag till stödjebandage, proteser,
korsetter m. in. fordrar medverkan av
specialist vid vissa anstalter, medföra
svårigheter för patienter med långa resor,
vilket förhållande i synnerhet då
det gäller äldre personer kan giva anledning
till missnöje och irritation. Här

gäller emellertid att göra den avvägning
som bäst gagnar patienten. Han
måste å ena sidan ha garantier för att
hjälpmedlen passar honom, så att de
framför allt inte åstadkommer skada.
Men han måste också kunna få dem
med minsta möjliga kostnad och besvär.
F. n. är resorna till specialister
på området, särskilt i Norrland, för
långa. Inrättandet av ortopediska avdelningar
vid flera av landets centrallasarett
är därför ett starkt önskemål.
Huruvida man i avbidan på att en dylik
utbyggnad kommer till stånd kan
jämka på bestämmelserna, så att bidrag
utgår även när hjälpmedlen ordinerats
av lasarettsläkare vid kirurgisk avdelning
å lasarett eller av ortopedspecialist
utanför specialavdelningarna, är jag
icke för dagen beredd att taga ställning
till. Frågan kommer emellertid att efter
inhämtande av erforderliga upplysningar
övervägas inom departementet.

Herr talman! Men det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för
det lämnade svaret.

Det var två spörsmål jag tog upp i
min interpellation. Det ena gällde, huruvida
det kunde finnas möjlighet för
invalid, som inköpt icke statsbidragsberättigad
invalidvagn, att få statsbidrag
när han behöver ersätta de gamla förslitna
hjulen med nya. Den frågan har
herr statsrådet inte gått in på utan i
stället talat om att man enligt bestämmelserna
från 1952 kan få statsbidrag
för rullstolar och invalidvagnar, även
om de inte är inköpta på vanföreanstalt.
I viss mån blev jag således utan
svar på denna min fråga.

Det finns människor, som köpt invalidvagn
utan att ha fått statsbidrag
härtill. De har t. ex. köpt en begagnad
vagn, men så kommer en tidpunkt, då

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m.

en del materiel är försliten och behöver
ersättas med ny. I sådana fall kan de
inte få hjälp genom statsbidrag, vilket
säkert varje invalid är i behov av att få.

Den andra frågan gällde stödkorsetter.
Att jag tagit upp denna sak beror
på att det börjar bli ganska vanligt, i
synnerhet i övre Norrland, att kvinnornas
ryggar är nedslitna av arbete. De
kommer till läkaren och blir röntgade
i vanlig ordning, och så säger läkaren:
Vad ni skulle behöva är en stödkorsett!
Då kan de få en remiss till vanföreanstalt,
som i detta fall ligger i
Härnösand. I Härnösand kan de hos
bandagist få denna stödkorsett tillverkad
och avprovad, och de kan också
få statsbidrag för resan dit ned. Men
även om de bar möjlighet att få statsbidrag
till resekostnaderna, så medför
en dylik resa stora svårigheter för flertalet.
De skall ha någonstans att bo, när
de kommer dit, och det är andra saker
som komplicerar en resa, och de avstår
därför ofta från den. De har besökt läkare
på lasarettet i Boden eller Luleå
och där i vanlig ordning efter röntgenundersökning
fått klarlagt, att den
hjälp de skulle behöva är just en sådan
här stödanordning. Vidare hör det
till saken, att i Luleå finns det en bandagist
som fått sin utbildning vid vanföreanstalten
i Härnösand. Med hänsyn
härtill menar jag, att man på ett
enkelt och praktiskt sätt skulle kunna
hjälpa dessa människor att få den hjälp
de behöver få genom att medge statsbidragsrätt
även för ett bandage, som är
tillverkat utanför vanföreanstalten i
Härnösand av en utbildad och godkänd
bandagist. Det var vad jag avsåg med
min fråga.

Nu är det en sak i statsrådets svar, som
föranleder mig att göra en ny fråga.
Herr statsrådet säger, att när det gäller
invalidvagnar eller rullstolar är man
inte i behov av utprovning m. m. av
specialutbildad person. Han tillägger:
»Erfarenheten har visat att en försiktighet
är motiverad, när det gäller

att beträffande övriga ortopediska hjälpmedel
utvidga den personkrets, som
äger behörighet att med rätt till statsbidrag
ordinera dylika hjälpmedel.»
Och längre fram i svaret för statsrådet
ett resonemang om huruvida man, tills
man får flera sådana här godkända anstalter,
skulle kunna jämka på bestämmelserna,
så att bidrag skulle kunna
utgå även när hjälpmedlen ordineras
av lasarettsläkare vid kirurgisk avdelning
eller av ortopedspecialist utanför
specialavdelningarna. Jag måste här
fråga: Är det betänkligheter mot läkarens
möjligheter att här ställa en diagnos
eller är det bristande förtroende
till bandagisten som är anledningen
till begränsningen? Jag har levat i den
uppfattningen, att det var bandagistens
eventuellt bristfälliga utbildning, som
här kunde vara betänklig, icke läkarens
möjligheter att bedöma ifrågakommande
fali.

Låt mig få utveckla saken närmare.
Den patient, som får en remiss och en
rekommendation i fråga om en sådan
här sak beger sig med den remissen,
om han eller hon har möjlighet att göra
det, till vanföreanstalten och får där
saken utförd av bandagisten. Emellertid
är det ingen läkare, som kontrollerar
detta i samband med att patienten
får den tillverkad och utprovad där,
utan det blir bandagisten som gör det.
Har man då större garanti för att saken
är ordentligt utförd än när lasarettsläkaren
har gjort konstaterandet
och rekommenderat en sådan här åtgärd?
Dessutom vill jag säga att om man
känner sig säkrare med att komma till
vanföreanstalten med en sådan här
åkomma, så har man då att räkna med
ofantligt långa väntetider för dessa, som
lider svårt nog av plågor och värk. Det
gäller ofta ända till tre månader, så att
öven om det skulle kunna ordna färden
till anstalten, innebär det så mycket
längre väntetid. Därför tycker jag nog,
att man skulle kunna komma fram till
en mera praktisk tillämpning av be -

24 Nr 11. Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Svar på interpellation om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m.

stämmelserna av den innebörden, att
om en läkare, som ju åtnjuter samhällets,
landstingens och övriga institutioners
förtroende och ofta är chefsläkare
för sitt lasarett, har utfärdat en remiss,
skulle det, därest det är lämpligare och
mera praktiskt för patienten att vända
sig till närmaste bandagist, också kunna
utgå statsbidrag i det fallet.

Jag är glad över vad som till sist
framgick av statsrådets svar, nämligen
att man undersöker problemet vidare,
och att frågan efter inhämtandet av erforderliga
upplysningar kommer att
övervägas inom departementet. Jag hoppas
att man, när man överväger dessa
ting, låter de praktiska synpunkterna
få företräde framför kanske mera byråkratiska
sådana. Jag vore emellertid
glad åt att få besked av statsrådet om
vilka betänkligheter som härvidlag kan
föreligga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Såvitt jag kan se är det
hara en fråga som interpellanten ställt
till mig, nämligen: »Har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga sådana åtgärder,
att möjligheter skapas för vårdsökande
att erhålla statsbidrag för erhållande av
exempelvis stödkorsetter även i de fall
då de härför vänt sig till andra än nu
statsbidragsberättigade anstalter och
ortopediska kliniker?»

Vad beträffar anskaffandet av invalidvagnar
vidtog, såsom påpekats i svaret,
1952 års riksdag en förändring i bestämmelserna
innebärande en betydande
lättnad för patienterna att få sådana
vagnar.

Jag skall ta mig friheten att läsa upp
något av vad man från vanföreanstaltens
i Stockholm sida säger om behovet
av verklig expertis vid utprovandet av
sådana här korsetter. Det heter: »Problemet
med stödjebandage och proteser,
och härvid innefattas jämväl korsetter,
är på intet sätt så enkelt som
motionären tänkt sig. Indikationsställ -

ning vid ordination av dessa tekniska
hjälpmedel, justering och kontroll vid
deras leverans, användningsföreskrifter
till patienten m. in. fordrar materialkännedom,
insikter i ortopedisk kirurgi
och ortopedi, som synnerligen få läkare
utanför de ortopediska klinikerna äga.
Verksamhet i viss utsträckning av slag,
som motionären föreslår, har inofficiellt
försökts men givit otillfredsställande resultat.
Korsetter, hälften så höga som de
borde vara, och korsetter utan någon
som helst passform och — till följd av
bristande instruktion — påsatta upp och
ned äro icke ovanliga fynd, när patienterna
efter ökade och förlängda besvär
söka sig till de ortopediska klinikerna.»

Jag har velat läsa upp detta för att
klargöra, att man på det mest sakkunniga
håll finner att det är en ganska
delikat fråga att överlämna utprovningen
och passningen till personer som
inte har specialutbildning på området.
Det är mot denna bakgrund jag har uttalat
min mening i slutet av interpellationssvaret,
nämligen att detta är en
sak som tål att tänka på innan man tar
ställning till densamma.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
den ytterligare upplysning jag har fått.
Den var intressant, och jag är den siste
som skulle vilja liksom hjälpa fram på
något sätt en bekvämare och enklare
väg, där patienten skulle kunna komma
till skada.

Herr statsrådet! På vanföreanstalten i
Stockholm blir en patient som ber om
hjälp undersökt av vederbörande läkare
och får remiss till bandageverkstaden,
där det finns invalider som utbildats på
anstalten till bandagister. Vederbörande
har naturligtvis grundlig utbildning för
sitt arbete, tar mått och provar ut vad
som föreskrivits och sköter sedan tillverkningen
åt patienten i fråga. Någon
läkarkontroll förekommer inte i samband
därmed, men det hindrar naturligtvis
inte att patienten har möjlighet

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation om utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m.

att, därest det skulle visa sig att stödbandaget
inte är lämpligt, gå tillbaka
till läkaren och få felet rättat. Det som
har med utprovningen och passningen
och tillverkningen att göra står läkaren
utanför; han har bara givit sin rekommendation.
Under sådana förhållanden
kan jag inte förstå varför man inte, såsom
jag försökt antyda, skall kunna
komma fram till en lika tillämpning på
detta område i alla landsdelar, framför
allt då i Norrland — jag tänker därvidlag
på de långa resorna -— så att läkarna
i efterhand kan göra en undersökning
och kanske komma fram till ett
gott resultat. Jag tror inte att det härvidlag
föreligger någon skillnad i förfaringssättet,
och jag har alltjämt den
uppfattningen att det mera hör hemma
på det praktiska planet hur man skall
kunna ordna saken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill fortfarande inte
uttala någon mening om hur jag tror
att ett övervägande i denna sak inom
inrikesdepartementet kan komma att
utfalla. Emellertid vill jag framhålla,
att vanförespecialisterna gör en mycket
noggrann undersökning av hur
stödjebandaget eller korsetten bör vara
beskaffade. Ofta lär man till och med
ta gipsavtryck för att få fram en passande
och lämplig modell. Huruvida
det härefter behövs någon kontroll av
den färdigställda korsetten eller det
tillverkade stödjebandaget, kan jag inte
uttala mig om.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag tror att den ärade
interpellanten underskattar betydelsen
av att de bandage det här är fråga om
verkligen utprovas och tillverkas på sådant
sätt, att de passar patienten. Det
händer många gånger att bandaget blir
olidligt för vederbörande att bära, till
och med om det utprovats och tillverkats
under den noggrannaste kontroll
och med tillsyn av läkare. Dessa ban -

dage är en mycket kinkig historia. Vi
skall komma ihåg att det ju gäller att
med bandagens stöd och hjälp så småningom
få kroppen i en annan ställning.
Detta är självklart en svår sak.

Om vi vill komma till rätta med de
mycket stora problemen härvidlag —
och interpellanten har naturligtvis alldeles
rätt i att vi måste komma till rätta
med dem, speciellt som antalet »förstörda
ryggar» säkerligen är mycket
större än vi egentligen vet om — så
måste utvecklingen troligen gå efter de
linjer, som vi nu är inne på. Vi inrättar
nämligen nu ortopediska avdelningar
vid många centrallasarett, och det är då
självklart att sådana även skall finnas i
Norrbotten, där man har .särskilt stora
besvärligheter på grund av de långa avstånden.
Vi kan helt enkelt inte komma
till rätta med problemen på annat sätt.
I nära nog alla de sjukhusplaner, som
jag känner till — och det är inte så få
i detta land — ingår också en ortopedisk
avdelning vid centrallasaretten. Det
går emellertid inte fort att bygga ut
denna verksamhet, och under tiden som
detta sker får vi dra oss fram så gott
det går.

Vad sedan själva bandagetillverkningen
vid de ortopediska avdelningarna
beträffar tror jag vi kan underlätta proceduren
på det sättet, att man vid avdelningarna
inte gör hela arbetet själv.
Man kan köpa färdigt material och
halvfabrikat från centrala verkstäder,
och vid de ortopediska avdelningarnas
bandageverkstäder kunde man då koncentrera
sig på bara de sista och mest
komplicerade arbetena.

Jag är medveten om att hela denna
historia är en kostsam sak, men landstingen
har ju tagit på sig anordningar
av ännu mera kostnadskrävande art,
och jag är övertygad om att denna väg
är den enda framkomliga, om vi inom
något så när rimlig tid skall kunna
hjälpa dem, som i detta stycke verkligen
behöver hjälp.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till särskilda utskottet propositionen
nr 156, angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 157, angående anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande;

nr 175, angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.;
och

nr 176, angående anslag till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
in. in. för budgetåret 1954/55.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 596 av herr Hansson i önnarp m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 597 av fru Wallin m. fl.,
nr 598 av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Stockholm, och
nr 599 av herr Dahl in. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

600 av fröken Höjer m. fl.,
nr 601 av herr Gustafsson i Bogla,
nr 602 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., samt

nr 603 och 604 av herr Hagberg i
Stockholm in. fl.; samt
till särskilda utskottet motionen nr
605 av herr Gavelin.

§ 8.

Föredrogs den av herr Mellqvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående snabbare

och bättre tågförbindelser på vissa
järnvägslinjer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan kommunal samfällighets
utdebitering av skatt för år 1956,
m. m. ävensom i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Förtydligande av vallagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om visst förtydligande av vallagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 80
i första kammaren av herr Larsson,
Sigfrid, samt nr 106 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl., hade
hemställts, »att riksdagen för sin del
måtte uttala att i den folkmängd, som
ligger till grund för mandatfördelningen
på olika valkretsar, endast medräknas
svenska medborgare samt att konstitutionsutskottet
i överensstämmelse
härmed måtte utarbeta förslag till härför
erforderligt förtydligande av vallagens
text».

Utskottet hemställde att motionerna
1:80 och 11:106 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Norregård och Larsson,
Sigfrid, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 80 och II: 106
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga förslag om sådana författningsändringar,
att i riket kyrkobokförda
utlänningar icke inräknades i de

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

befolkningstal, som vore avgörande för
fördelningen av riksdagsmandaten mellan
valkretsarna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTEItSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Den fråga som här föreligger
har varit föremål för riksdagens
prövning tidigare, nämligen 1948 och
1949. Då avvisades den emellertid av
såväl utskottet som riksdagen, och motiveringen
för avslaget den gången var,
att när de svåraste krigsåren var över,
skulle utlänningarna försvinna ur landet.
Därmed skulle hela denna fråga
inté längre vara av någon betydelse.

Ävén i här förevarandé utlåtande
kommer utskottet med ett avslagsyrkande
med ungefär samma motivering,
alltså att utlänningarna kommer att
minska i antal. Men det visar sig nu,
sex år sedan utskottet skrev sitt förra
utlåtande, att det har inte blivit så;
utlänningarnas antal har inte minskat
utan snarare ökat. Detta inverkar i
ännu högre grad på mandatfördelningen.
Jag tycker det är egendomligt att
utskottet håller fast vid vad man uttalade
1948—49 trots att utskottet då
hade fel i sill uppfattning angående utlänningarnas
antal längre fram i tiden.
Den statistik som utskottet tagit del av
visar att i åtminstone två valkretsar
har antalet mandat förändrats genom
att det överförts mandat från exempelvis
Västerbotten till fvrstadskretsen. Vi
vet säkert att detta har inverkat i ett
fall. Statistiken är emellertid inte så
tillförlitlig, utan det är mycket möjligt
att detta på liknande sätt har inverkat
i flera valkretsar.

Den folkmängd, varmed utlänningsantalet
ökat, inverkar ju på den kvot
som ger tilläggsmandaten, och det behöver
inte vara så många personer i en
krets som räknas in för att detta skall
inverka och betyda ett mandat. Det är
mycket sannolikt att det även inverkar
så att mandat överföres från glest be -

Förtydligande av vallagen.

byggda orter till tätorter, ty det är ju
där utlänningarna får sitt arbetstillstånd.
Även detta är ett skäl för att
denna orättvisa inte bör stå kvar.

I utskottet anfördes vid debatten
härom känsloskäl som man har svårt
att förstå, och jag hoppas att sådana
inte kommer till uttryck i diskussionen
här. Man menade att det vore hårt mot
utlänningarna om de inte skulle få
räknas in i folkmängden. Jag kan inte
förstå vad detta har för betydelse.
Vederbörande känner väl inte om de
räknas in i en kvot, när man fördelar
mandat i de olika valkretsarna. Det
vore en annan sak om det varit fråga
om rösträtt. I samband med räkningen
av antalet mandat i en valkrets kan
man inte anföra känsloskäl, som man
gjorde från en del talares sida i utskottet.
Detta är en teknisk fråga som
inte har med sådana synpunkter att
göra. Jag ville bara säga detta för att
förebygga att en sådan debatt, som
fördes i utskottet, skulle behöva uppstå
även i kammaren.

Folkpartiet och högern har under de
senaste åren varit särskilt angelägna
om att få till stånd en så rättvis mandatfördelning
som möjligt och att alla
röster skulle vägas så väl, att man
åstadkom en ytterst noggrann rättvisa.
Men härvidlag sluter man alldeles till
ögonlocken, här är det inte fråga om
någon orättvisa, menar man. Men så
är det i alla fall. Det gäller ändå mandat
till riksdagen för hel riksdagsperiod
som blir felplacerade på grund av detta
tillvägagångssätt. Detta tycks emellertid
inte bekomma dessa partier något
vidare. Jag har alltid deklarerat att
jag inte ivrar för någon sådan där millimeterrättvisa.
Men jag tycker det är
orimligt att man i folkmängden räknar
in en hel del människor, som på grund
av särskilda omständigheter kommit in
i landet och antagligen inte stannar så
länge att de får rösträtt. Under sådana
förhållanden tycker jag det är felaktigt
att de får utgöra en grund för mandat -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

tilldelningen i den valkrets, där de
tillfälligt kommit att bosätta sig. Det är
därför motionärerna har krävt ett förtydligande
om att det skall vara svenska
medborgare som skall utgöra grunden
för mandattilldelningen i de olika kretsarna.

Jag är således mycket förvånad över
att utskottet intagit denna ståndpunkt
och det är därför som också jag undertecknat
en reservation, vari begäres en
skrivelse till Kungl. Maj:t. Motionärerna
hade begärt att utskottet skulle utarbeta
ett sådant förtydligande, men vi
reservanter har ansett det vara bättre
om Kungl. Maj:t framlade ett förslag.
Vi har därför begärt »att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga förslag
om sådana författningsändringar, att
i riket kyrkobokförda utlänningar som
ej har rösträtt icke inräknas i de befolkningstal,
som äro avgörande för fördelningen
av riksdagsmandaten mellan
valkretsarna».

Jag tycker att utskottet borde ha
kunnat gå med på denna rimliga begäran,
och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Man skulle kunna förstå
reservanternas ogillande av att här
i landet boende utlänningar inräknas i
folkmängden och därigenom kan inverka
på mandatfördelningen vid riksdagsmannavalen,
om nämligen det gällde
stora flyktings- och främlingsskaror,
utan någon kontakt med och intresse
för vårt land, som vällde in över rikets
gränser. Men så, herr talman, är faktiskt
inte fallet.

Av de ungefär 110 000 utlänningarna
är ca 17 000 balter, av dessa i sin tur
en stor del svensk-talande ester. Bland
dem erhåller stora grupper varje år
svensk medborgarrätt. Jag vill påpeka
att för varje år ökas antalet naturalisationer
av dessa här i landet boende
utlänningar. Siffran kan ha varit nere

i 4 000, den är numera uppe i över
8 000 per år. Detta angående balterna.

Skandinaverna var ca 67 000, och
i den mån de stannar någon längre tid
här i vårt land intar de som vi vet,
och som jag tycker med all rätt, en
ganska gynnad särställning. Dels finns
det konventioner, som tillförsäkrar
dem vissa sociala förmåner, dels finns
det överenskommelser i familjerättsligt
avseende. När skandinaver här i landet
skall ingå äktenskap, står de i en annan
ställning än s. k. utlänningar, och framför
allt står de i en särställning när
det gäller att förvärva medborgarskap
i riket; den i lagen föreskrivna vistelsetiden
sju år gäller ju uttryckligen icke
för skandinaver, utan för dem beräknas
mycket kortare tid. Det finns till och
med exempel på att skandinaver redan
efter ett år kunnat erhålla svenskt medborgarskap,
och för att visa det liksom
befryndade gemensamhetsintresse, som
finns mellan de skandinaviska folken,
kan jag erinra om att en norrman eller
en dansk efter att ha vistats ett visst
antal år här i landet automatiskt blir
svensk medborgare, därest han inte
undanber sig att få bli detta. Detta ställer
alltså skandinaverna i en särställning.

Sedan måste man väl i dessa tider,
då strävandena att övervinna onödiga
skrankor mellan de skandinaviska frändefolken
är så livliga, ta hänsyn till hur
vi svenskar behandlas i Norge och Danmark
i det avseende, som motionärerna
berört. Där är det faktiskt, herr
talman, liksom här, d. v. s. att vi liksom
andra skandinaver som vistas där
inräknas i det befolkningstal, som ligger
till grund för mandatfördelningen.
Att vi då skulle förfara på samma sätt
mot norrmän och danskar tycker jag
inte är otillbörligt.

Jag vill också erinra om att Nordiska
rådet, med instämmande för övrigt från
bondeförbundsrepresentanter här i
riksdagen, bär uttalat sig för att man
skall se till att sådana särdrag, som

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

inte är direkt behövliga, skall kunna
avlägsnas ur respektive länders lagstiftning.
Då menar jag att det inte är
rätta tiden att nu skapa en starkare
åtskillnad, vilket ju skulle bli följden
om man tillmötesgick motionärerna.

Vi har under debatten i utskottet
gjort en jämförelse med barnen i landet.
De har ju inte rösträtt, men de är
blivande röstberättigade medborgare,
och det är med all rätt vi räknar in
dem i befolkningstalet för de olika valkretsarna.
Detta gör vi bland annat av
det skälet att riksdagsmännen ju inte
skall bära ansvar bara för de röstberättigade
och fullmyndiga utan lika mycket
för barnen, som en gång skall bli
fullmyndiga medborgare. På samma sätt
kan man säga, att även för de utlänningar,
färre eller flera, som finns inom
en valkrets, bär ju medborgarna och
deras representanter ett ansvar. Vi vet
hur viktigt detta är i det kommunala
livet, och det gäller även rent statligt.
Det kan vara mycket av bestämmelser
och stadganden gällande utlänningar
som beslutas här, och att man
då räknar in utlänningarna och framför
allt skandinaverna i befolkningstalet
finner jag verkligen inte alls vara
otillbörligt. Och erkänner man att det
finns vissa skäl för att åtminstone skandinaver
— och jag säger även balter
— bör få räknas in i befolkningstalet,
så blir de som återstår så pass fåtaliga
att det skall vara en ren slump, om
det någon gång skulle kunna inträffa,
att de i en valkrets inverkade på mandatfördelningen.
Jag skulle tro att det
kan bli 30 000 eller högst 40 000 människor
i hela riket, och det kan näppeligen
komma att spela någon roll vid
mandatfördelningen. För övrigt skulle
ju ett genomförande av motionärernas
förslag föranleda en grundlagsändring,
och begreppet folkmängd finge omskrivas.
Och att av tillfälliga, förmodligen
snart övergående orsaker, besluta
grundlagsändring kan ej vara lämpligt.

Förtydligande av vallagen.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
ärade ordförande vill jag säga, att
han kom ändå något in på de där känsloskälen,
som det talades så mycket om
i utskottet. Jag tycker inte att vi skulle
behöva blanda in dem och tala om att
det kan vara fråga om skandinaver eller
balter. Det lät nästan som om utskottsordföranden
pläderade för rösträtt,
och då skulle man ju kunna förstå
känsloskälen, men när vi skall beräkna
en kvot, som utlänningarna inte
har någon aning om ifall de räknas med
i, har inte känsloskälen något med saken
att göra. Att vistelsetiden för utlänningar
innan de blir svenska medborgare
är olika lång har inte något att
skaffa med vad som påtalats i motionen.

Sedan talade ordföranden om ansvaret
och gjorde en jämförelse med barnen
och att de räknas in i kvoten. Det
är riktigt att samhället har ansvar för
barnen och även för utlänningarna,
men ansvaret blir ju kollektivt för hela
riket. Inte bara de valkretsar, som vinner
ett mandat på utlänningarna, får
bära ansvaret, utan det får även de valkretsar
göra, som förlorar ett mandat.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att min ärade
vän herr Pettersson i Norregård undvek
att gå in på det som för mig var väsentligt,
nämligen att påpeka hur framför
allt balter och skandinaver står i en
särställning — det kallade han för bara
känsloskäl. Jag tycker att det är det
faktiskt inte. Det vore en annan sak om
vi bodde grannar med Östtyskland eller
någon annan stat, från vilken det vällde
en oavlåtlig ström av flyktingar in över
landets gränser. Vi har inte ett sådant
läge att vi har anledning att förmoda,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

att det skall bli någon stegrad flyktingseller
utlänningsström in i vårt land,
utan lejonparten av dem vi här har är
halter och skandinaver, vilkas naturalisering
ökas undan för undan. Jag är
därför övertygad om att dessa främmande
folkgrupper så småningom kommer
att sina ut, och det finns absolut
ingen anledning att på grund av rent
tillfälliga omständigheter ändra grundlagen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! .lag vill helt instämma
med herr Pettersson i Norregård när
han säger, att man här i riksdagen på
många håll brukar vara angelägen om
att vi skall ha en bestämd millimeterrättvisa,
när vi förrättar val både till
andra kammaren och till våra kommunala
institutioner. Då brukar man vara
noggrann och kritisera alla möjliga
metoder, och man vill gärna ha det på
ett annat sätt för att det skall åstadkommas
rättvisa och alla skall komma
till sin rätt.

Hur är det egentligen med underlaget
när man väljer representanter till riksdagens
andra kammare? Det är befolkningstalet
som skall ligga till grund;
när det utses 230 riksdagsmän blir fördelningen
beroende på befolkningstalet
i de olika valkretsarna. Man förutsätter
väl då, att det skall vara en
bestämd prägel på olika landsdelar och
valkretsar, som skall ligga till grund
för omfattningen av deras rätt att skicka
representanter till riksdagen, där de
skall representera hela landet, inte bara
den egna valkretsen. Det kan inte vara
rättvist att utlänningar skall ingå i det
underlag, som ger rätt att välja representanter
till andra kammaren.

Vi har tidigare diskuterat en valmetod,
som på något sätt skulle begränsa
storkommunen Stockholms representation,
så att den inte får svälla hur
mycket som helst. Jag har den bestämda
meningen, att det är ytterst värdefullt
att de olika delar av landet, som

är belägna långt från huvudstaden, blir
representerade och att deras representation
inte heller blir för liten. Stockholm
har alla möjligheter att göra sin
stämma hörd och påverka beslut, genom
att riksdagen alltid håller till i
Stockholm. I Amerika lär det vara så,
att huvudstaden inte har någon representation
i den lagstiftande församlingen.
Här i Sverige skulle man inte kunna
tänka sig att på något sätt reducera
representationen för Stockholm. Det
må nu vara hänt. Man får godtaga att
befolkningsunderlaget skall vara avgörande,
men det kan inte vara rättvist
att i befolkningsunderlaget efter vilket
Stockholms rätt till representation beräknas,
också skall inräknas dessa utlänningar.

Såvitt jag är rätt underrättad har konstitutionsutskottet
gjort en utredning om
hur många utlänningarna i landet är
och hur de är fördelade. Enligt denna
utredning skulle det den 1 januari 1954
i Stockholm finnas 24 042 arbetsanmälda
utlänningar. Antalet arbetsanmälda
utlänningar är inte detsamma
som antalet utlänningar som vistas här,
vilket senare antal ligger till grund för
underlaget för val till riksdagen. Bakom
antalet arbetsanmälda finns det,
får man förutsätta, familjer med barn.
Hur många personer det gäller framgår
inte av statistiken, men jag tror inte
att det är äventyrligt att säga, att utlänningarna
i Stockholm är så många att de
ger huvudstaden ett mandat.

Stockholm har 23 mandat på grund
av sitt valkretsunderlag och ett tilläggsmandat.
Som vi hörde av herr Pettersson
i Norregård skall det inte så värst
mycket till för att påverka ett tilläggsmandat
i en valkrets, och därför tror
jag, herr talman, inte att det är någon
överdrift att säga, att Stockholm balett
mandat som det egentligen inte har
rätt till, eftersom det i stället skulle
ligga på en landsortsvalkrets.

Det har i varje fall^ konstaterats, att
man i en valkrets, fyrstadskretsen, får

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ett mandat på grund av utlänningar,
och att Västerbottens valkrets förlorar
detta mandat. Jag kan inte finna att
sådant går att försvara.

Konstitutionsutskottets ordförande,
herr Hallén, som jag respekterar i allra
högsta grad för hans stora kunnighet
och rättvisa och patos på olika områden,
säger, att det skulle erfordras en
grundlagsändring för att komma till
rätta med dessa förhållanden. Men, herr
Hallén, om vi har en orättvisa i vår
grundlag, kan det vara något skäl då
för att man inte skulle söka åstadkomma
en ändring? Herr Hallén säger också,
att det inte gäller några stora skaror
och att det här i första hand rör
sig om balter och skandinaver. Jag vet
inte om detta principiellt har någon
betydelse. Om det hade varit östtyskar,
skulle han ha haft en annan inställning.
Ja, men man vet ingenting om hur det
kan komma att bli i detta avseende. Det
har kommit flyktingvågor förut, och
det kan det göra en gång till. Det kan
bli interneringsläger som placeras i en
viss valkrets, vilket då inverkar på befolkningsunderlaget
vid val till andra
kammaren. Det måste vara alldeles
orätt.

Vidare säger herr Hallén, att i Nordiska
rådet har vi som har deltagit där
— och jag med, från bondeförbundet -—
godkänt, att vi skall försöka jämna ut
vissa särdrag för att medverka till att
göra sammanlevnaden och trivseln mellan
de nordiska länderna bättre. Det
har vi visst gjort, men det var inte alls
tal om att det skulle bli på så vis, att
dessa utlänningar skulle bilda underlag
för val till våra representantförsamlingar,
vare sig i Danmark, Norge,
Sverige eller Island, utan det gällde
helt andra områden. Här är det ju inte
heller fråga om att man på något sätt
skall attackera de sociala förmånerna,
som herr Hallén gjorde ett så stort nummer
av, utan dem har vi ju och skall vi
ju ha ändå.

Jag kan inte förstå att man har någon

Förtydligande av vallagen.

möjlighet att försvara den metod som
nu används. Herr Hallén säger att de
kommunala myndigheterna har ett visst
ansvar för de utlänningar som bor i
kommunerna. Ja, visst har de det, men
det är väl inte bara Stockholm och fyrstadsvalkretsen
som har detta ansvar,
utan det har väl också de andra kommunerna
och de andra valkretsarna.

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det är möjligt att försvara denna orättvisa
metod som nu tillämpas, och därför
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få ta tiden i anspråk
några minuter.

Jag har tidigare funnit att de argument
som har anförts mot en rättelse
i denna fråga alltid har varit synnerligen
svaga, och när jag nu har läst
utskottets uttalande och lyssnat till dess
företrädare har jag funnit, att argumenten
även denna gång är synnerligen
svaga.

Det väsentligaste argument utskottsordföranden
hade var ju detta, att man
beträffande medborgare i de skandinaviska
länderna bättre kunde motivera
att de finge räknas in än beträffande
medborgare från andra länder. Jag bär
knappast den uppfattningen. Om en
svensk riksdagsman är vald på danskt,
norskt, finskt eller baltiskt befolkningsunderlag,
så anser jag det vara
litet väl krystat att säga, att detta är en
bättre motivering än om vederbörande
hade suttit på låt oss säga ett befolkningsunderlag
av engelsmän, holländare,
tyskar eller av andra nationaliteter.

Utskottets inställning motiveras ju
här med att dessa skandinaver ändå
har vissa rättigheter enligt en del konventioner.
Det är sant att de har det,
men förhållandet är ju dock det, att
det för närvarande sitter en svensk
riksdagsman, som är våld på sådant underlag,
och dessa konventioner är ju

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

en försvinnande liten del av de spörsmål
som en svensk riksdagsman får
ta ställning till. Detta är därför, menar
jag, ett lika svagt argument som tidigare
anförda.

När denna fråga förra gången här behandlades
anfördes som ett argument
för avslag på en liknande motion, att
det var omöjligt att göra en beräkning
av hur den föreslagna förändringen
skulle verka, ty det skulle kräva att
man införskaffade uppgifter, som det
hette, från alla våra pastorsexpeditioner.
Nu har det gått för sig att göra
en sådan beräkning utan att sätta denna
storå apparat i gång. Även det argumentet
har alltså numera visat sig
inte vara hållbart.

Jag skall inte förlänga debatten i
onödan, men jag tycker i alla fall att
det finns viss anledning att som bakgrund
till denna debatt ställa upp den
diskussion som har pågått här i vårt
land de senare åren beträffande valsättet
och vad därtill hör. Det har ju
vid vissa tillfällen under senare år
fällts synnerligen hårda ord om vårt
valsätt och resultatet av detta. Man har
velat beskylla vissa grupper för att,
som det har hetat, fiffla med valsystemet
för att tillskansa sitt eget parti fördelar.
Man har kallat det för maktövergrepp
och använt många andra
starka uttryck. Det är därför jag tycker,
att det efter allt detta rättspatos,
som har utvecklats på detta område under
de senare åren, hade bort vara angeläget
för dessa kritiker att rensa bort
allt som kan misstänkas medverka till
orättvisor vid valen och framför allt i
fråga om mandattilldclningen. Det förhållande
vi här har pekat på är enligt
vår mening ett sådant irritationsmoment
som man borde vara angelägen
om att kunna få bort. När det kan bevisas
att ett svenskt parti kan komma
att tilldelas mandat — och det har ju
bevisats — för vilket utländska medborgare
bildar underlaget, då borde ju
konsekvensen av talet om större rätt -

visa vid valen föranleda, att man vore
angelägen om att ett sådant röstunderlag
inte skulle inräknas.

Föregående talare nämnde att fyrstadskretsen
för närvarande har ett sådant
mandat. Om man nu eventuellt
skulle acceptera den motivering, som
här har anförts, så vill jag ställa den
frågan: Var finns då motiveringen till
att dessa utlänningar skall representeras
just av en stockholmare, en göteborgare,
eller en representant från fyrstadskretsen?
Det mest sannolika är ju
dock att sådana mandat kommer att
tillfalla de stora valkretsarna.

Herr talman! Så länge denna orättvisa
finns kvar i vårt valsystem, tycker
jag nog att det skorrar litet illa när
vi varje år lyssnar till de bekanta orden
»Svenska män och kvinnor, valda
ombud för Sveriges folk». Det borde
kanske tillfogas »med undantag för den
eller den».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! De tre ärade talarna
från bondeförbundet var samtliga mycket
angelägna att jämföra högerns och
folkpartiets ställningstagande i debatten
om valsättet 1952 och den hållning
som intas i detta betänkande. Huruvida
utlänningarna räknades med eller inte
spelade dock inte någon som helst roll
i tidigare val, enligt de beräkningar som
statistiska centralbyrån lämnat till konstitutionsutskottet.
Däremot skulle detta
i år ha influerat på förhållandet mellan
Västerbotten och Västmanland, så
att Västerbotten fått ett av de sju mandat
Västmanland nu har. Vilket parti
som skulle favoriseras genom en ändring
kan man ju aldrig veta i förväg.
Detta är frågans proportioner. Må vi
därför låta den förbli den jämförelsevis
enkla, ideella och praktiska fråga
som den är.

Herr Pettersson i Dahl talade hela
tiden om Stockholm. Men Stockholm

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

har hittills inte fått något mandat till
följd av utlänningarna. Det är naturligtvis
teoretiskt möjligt för varje valkrets,
alltså även för Stockholm, att i
ett visst läge få tilläggsmandat tack
vare att utlänningarna räknas med.
Men varför skall man i dag dra in
Stockholm i diskussionen, när Stockholm
inte alls är aktuellt?

Eftersom vi, som tidigare varit med
i debatten om valsättet, utpekas som
motståndare till en rättvis representation
för landsbygden, vill jag för egen
del framhålla, att när valsättskommittén
behandlade valsättet var jag den
ende —■ inte heller bondeförbundets
ledamot stod där på min sida —■ som
föreslog en minimirepresentation av
fem mandat åt varje län, ett förslag
som alltså var till förmån för landsbygden.
Och som sedan vann riksdagens
bifall. Jag är således lika intresserad
som herr Pettersson i Dahl för
att vår landsbygd skall bli tillbörligt
representerad i denna kammare.

Vad rör sig egentligen denna fråga
om? Jag vill bara ytterligare understryka
vad utskottets ärade ordförande
framhållit. För närvarande arbetar
i den svenska produktionen något över
100 000 flyktingar eller utlänningar —
hur många exakt är svårt att beräkna.
Av dessa är över hälften skandinaver
med den särskilda rättsställning dessa
intar i alla hänseenden, även i fråga om
sociala förmåner. Vidare befinner sig
här den stora gruppen balter, som är
på väg att införlivas med det svenska
samhället. Likaså finns många flyktingar
från Tyskland, Tjeckoslovakien
och andra stater, flyktingar som antingen
kommer att söka medborgarskap
eller redan har lämnat in sina papper.
Ungefär 8 000 får medborgarskap varje
år.

Vad gör nu dessa utlänningar i den
svenska produktionen? Det är tack vare
dem som vi kunnat hålla den svenska
produktionen uppe under den tid
sedan 1945 då vi hade en oerhörd ar- 3

Förtydligande av vallagen.

betskraftsbrist. Det är delvis tack vare
dessa människor vi kunnat bygga upp
och arbeta vidare på vår sociala välfärd.
Dessa människor får ju också betala
skatt som vi andra. Vi får kanske
räkna med att de betalar 200 till 300
miljoner kronor i direkt skatt, och
därtill kommer deras bidrag till de indirekta
skatterna. Det är inte någon
liten tribut som de på så sätt får lämna
till det svenska folkhushållet och därigenom
till det svenska reformarbetet.

Man kan naturligtvis diskutera formaliteter.
Jag medger gärna, liksom
jag gjorde i utskottet, att om förhållandena
här skulle visa sig vara alldeles
orimliga, vore en ändring tänkbar,
även om den skulle kosta en ändring
i grundlagen. Men något sådant har
ju inte någon av motionärerna kunnat
peka på. I stort sett är utlänningarna
fördelade över landet i proportion till
de olika länens storlek. Att under sådana
förhållanden vidta ändringar
skulle också, som herr Hallén så starkt
underströk, te sig ytterligt egendomligt
i denna tid av begynnande nordiskt
samarbete. Vi svenskar skulle alltså börja
det nya nordiska samarbetet med att
ensamma diskriminera de nordiska
medborgarna här, medan man fortfarande
i Danmark, Norge och Finland
räknar in de svenska medborgarna i
underlaget för beräkningen av mandaten! Jag

tror, herr talman, att jag har
sagt det väsentligaste som kan anföras
till stöd för den ståndpunkt som utskottet
har intagit, enhälligt så när
som på representanterna för bondeförbundet.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Kärnpunkten i denna
diskussion är tydligen det förhållandet
att bondeförbundet lever i den föreställningen,
att det är framför allt städerna
som gynnas av att utlänningarna
räknas in i befolkningsunderlaget. I
motionen heter det: »Genom att dessa

3 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

utlänningar har bosatt sig i särskilda
områden, främst i de stora städerna,
kommer deras inräknande i befolkningsunderlaget
att orättvist påverka
antalet riksdagsmandat just i dessa valkretsar
till nackdel för övriga.» Jag kan
inte hjälpa att när man lyssnade till
vad herr Pettersson i Dahl hade att
anföra från denna talarstol, fick man
en känsla av att han gärna skulle ha
velat framföra krav på vad som skulle
kunna kallas ett ödemarkstillägg.

Men vad är det nu egentligen fråga
om, därest man bortser från alla känslosynpunkter
och betraktar saken rent
praktiskt? Teoretiskt skulle den nuvarande
ordningen kunna ha en viss betydelse
för Stockholm, Göteborg och
fyrstadskretsen, men i praktiken har
följden bara varit att vid det senaste
valet ett mandat flyttats över från Västerbotten
till fyrstadskretsen. Jag skall
gärna erkänna att jag hellre hade sett,
att vi fått en socialdemokratisk representant
för Västerbotten än en högerledamot
från fyrstadskretsen, men man
bör dock inte göra frågan större än
den i verkligheten är. Det antal utlänningar,
som det i detta fall rör sig
om, och med den befolkningsutveckling
och omfördelning av befolkningen
mellan städer och landsbygd, som sker
i vårt land, hade vi redan 1956 varit
framme vid den tidpunkt då ett mandat
måst flyttas över från Västerbotten
till fyrstadskretsen.

Jag tycker också att mycket talar för
att man beaktar önskemålet om jämställdhet
i detta avseende med våra
nordiska grannländer. Jag är emellertid
inte främmande för tanken på en
förändring beträffande beräkningen av
mandaten, och personligen har jag
mycket stora sympatier för en sådan
ordning, att denna uträkning sker efter
antalet röstberättigade och att icke,
såsom nu, hänsyn endast tages till det
antal medborgare som finns i landet.
Jag tycker att det är mycket som talar
för att man skulle kunna gå på en så -

dan linje, men eftersom det inte har
framställts något yrkande i den riktningen,
kan jag nu inte göra något annat
än att yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan mycket väl
förstå att herr Adamsson är nöjd med
utgången i denna fråga. Det enda som
han var missnöjd med var, att fröken
Karlsson nu sitter här som representant
för fyrstadskretsen i stället för att
vi skulle ha haft en socialdemokratisk
representant för Västerbotten, men det
får han väl försöka finna sig i.

Jag begärde egentligen ordet i anledning
av herr Håstads anförande.
Herr Håstad säger att såvitt man kan
finna har inte antalet utlänningar tidigare
påverkat resultatet av mandatfördelningen.
Jag vill erinra om att när
konstitutionsutskottet förra gången yttrade
sig angående denna princip, sade
utskottet att utlänningarna höll på att
försvinna och att det därför inte i framtiden
skulle ha någon betydelse, om
man räknade in dem i befolkningsunderlaget
eller inte. Utvecklingen har
emellertid, herr Håstad, gått i motsatt
riktning, och antalet utlänningar har
ökat. Man kan väl därför inte gärna
nu åberopa det skäl som tidigare anförts.

Herr Håstad undrade, varför Stockholm
nämnts så många gånger i detta
sammanhang. Jag har, såsom herr Håstad
kanske minns, redan i tidigare
sammanhang förfäktat den uppfattningen
att Stockholms representation inte
bör få lov att svälla hur mycket som
helst, utan att den bör på ett eller annat
sätt begränsas. Detta har jag gjort
därför att jag i kanske ännu högre
grad än herr Håstad har den bestämda
meningen, att det är värdefullt för den
lagstiftande församlingen att de olika
bygderna ute i landet — inte bara ödebygderna,
såsom herr Adamsson ville
göra gällande — blir representerade

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

här i riksdagen på ett sådant sätt, att
deras berättigade intressen kan bli beaktade.

Herr Håstad säger att det inte kan
bevisas, att Stockholm har fått för stor
representation tack vare utlänningarna.
Men man kan inte heller bevisa motsatsen,
herr Håstad. Enligt den statistik,
som framlagts i utskottet, finns
det här i Stockholm 24 042 arbetsanmälda
utlänningar, men det antal, som
ligger till grund för befolkningsantalet,
måste givetvis vara större. Om vi, herr
Håstad, antar att det bakom var och
en av dessa arbetsanmälda utlänningar
finns ytterligare 1 eller 1,5 utlänning,
barn o. d., så kommer vi upp till det
tal som ungefär konstituerar under*
laget för en representant för Stockholm
— det är i detta fall givetvis fråga om
tilläggsmandat för Stockholm.

Vidare kom herr Håstad in på det
resonemanget, att vi här i Sverige haft
god nytta av dessa utlänningar som
fått arbetstillstånd. De har hjälpt till
att hålla produktionen uppe på dess
nuvarande höga nivå och sålunda bidragit
till att arbeta fram de sociala
reformer som åstadkommits. Det är alldeles
riktigt att vi överallt ute i kommunerna
och landstingen varit mycket
angelägna om att få hjälp av utländsk
arbetskraft, men det har inte med den
här saken att göra. Det är den ojämna
fördelningen av antalet utlänningar
som konstituerar det oriktiga underlaget
för representationen.

Herr Håstad var sedan inne på samma
tanke som konstitutionsutskottets
ordförande herr Hallén, nämligen den
att vi, när man nu går in för ett nordiskt
samarbete, inte skall försvåra
detta. Jag väntade nästan, att herr Håstad
skulle föreslå, att Danmark och
Norge skulle bli representerade här i
riksdagen och vi i de norska och danska
stortingen. Den tanken är väl ändå
orimlig.

Herr Håstad frågade om det visat
sig något orimligt förhållande vid man -

Förtydligande av vallagen.

datfördelningen. Vad är ett orimligt
förhållande? Hur många mandat skall
det röra sig om för att herr Håstad
skall anse indelningen orimlig? Det
räcker tydligen inte med att ett eller
två mandat är oriktigt fördelade. Enligt
min uppfattning bör det emellertid vara
tillräcklig orsak för en grundlagsändring
att konstitutionsutskottet faktiskt
kunnat konstatera, att det blivit en
snedvridning i representationen. Att det
behövs en grundlagsändring bör icke
lägga hinder i vägen för att söka åstadkomma
en rättvis fördelning av representationen
i riksdagen, om man verkligen
vill ha en sådan. Vi har tidigare
inte dragit oss för grundlagsändringar,
när vi ansett dem berättigade.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är visserligen sant,
att utlänningarna inte försvunnit sedan
frågan sist diskuterades i konstitutionsutskottet,
men deras antal håller på att
minskas, så långt det framgår av statistiken.
Det är naturligtvis ganska svårt
att få en riktig statistik på detta område,
sedan passtvånget delvis upphävts,
men siffrorna pekar dock i den
riktningen. I och med att det stora antalet
ansökningar om svenskt medborgarskap
avverkas minskas också antalet
utlänningar ytterligare.

Herr Pettersson i Dahl kom också
tillbaka till sin gamla älsklingstanke,
att man borde minska Stockholms representation.
Han torde dock vara ganska
ensam i kammaren om att vilja gradera
människor på det sättet, att en
person skulle vara mindre värd i Stockholm
än ute i landet. För mig strider
detta helt emot en demokratisk tankegång Herr

Pettersson i Dahl påstod, att
Stockholm skulle ha blivit överrepresenterat
tack vare utlänningarna, och
han kastade fram uttrycket tilläggsmandat.
Jag betonar ännu en gång, att
det inte finns någon siffra, som ger vid
handen att Stockholm har fått ett man -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

dat på grund av utlänningarna. Konstitutionsutskottet
har gjort tre olika alternativa
beräkningar med ledning av
statistiska centralbyråns siffror, vilka
alla visar att Stockholm inte har någon
överrepresentation. Talet om tillläggsmandat
åt huvudstaden hör därför
inte hemma i detta sammanhang.

Vidare sade herr Pettersson i Dahl,
att tanken att danskar och norrmän
skulle vara representerade i den svenska
riksdagen var orimlig. Det instämmer
jag i, men jag förstår inte mot vem
han polemiserar. Ingen har ju framställt
ett sådant förslag. Det är emellertid
önskligt, att om det skall bli en ändring
på detta område måste denna vara ömsesidig.
I en tid, då det nordiska samarbetet
alltmer ökar, bör det vara likartade
bestämmelser på detta område.
Såvitt vi vet är man i de övriga nordiska
länderna inte intresserad av att
diskriminera svenskar på det sätt som
somliga i denna kammare nu tycks
vilja diskriminera norrmän och danskar.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde replik, när
herr Håstad i sitt första anförande kom
in på att känsloskäl till viss del framträtt
i utskottet; man kunde inte slita
sig från frågan om skandinaver och balter.
Detta kan enligt min mening inte
ha med saken att göra. Frågan om att
få ett riktigt underlag för mandatfördelningen
är av teknisk natur och berör
inte utlänningarnas ställning i övrigt.
Dessa behöver inte känna sig stötta.
Om sådana känsloskäl skulle läggas till
grund för kvotunderlaget, skulle vi också
ge dem rösträtt.

Herr Håstad säger också att jämförelsetalet
mellan valkretsarna med utlänningar
är något så när jämnt. Jag
tycker inte att talet är så jämnt. Stockholm
har över 24 000 utlänningar. Huvudstaden
har dock inte så oerhört
mycket mer folk att det skulle vara nor -

malt med så många utlänningar, om
vi till exempel jämför med Kristianstads
län, som har 1 200 utlänningar.
Stockholm har alltså nästan 20 gånger
så många utlänningar som Kristianstads
län. Om jag tar mitt eget län, vilket är
rätt stort, det har 275 000 invånare, har
vi där inte mer än 2 300 utlänningar
mot Stockholms 24 000. På samma sätt
förhåller det sig med de andra stora
städerna, Malmö och Göteborg. De har
ett oerhört mycket större antal utlänningar
än de andra länen. Kristianstads
län hade ju, som jag nyss nämnde, inte
mer än 1 200 utlänningar, och det länet
är ju inte så litet. Västerbottens län
har inte mer än 1 000 utlänningar. Antalet
utlänningar växlar alltså oerhört
mycket.

Hela statistiken visar att utlänningarna
dras till tätorterna. Det är också
rätt naturligt, att de dras till de platser,
där det finns vissa industriella anläggningar,
som kan ha nytta av dem.

Sedan kom herr Håstad in på att vi
har stor nytta av utlänningarna i vår
produktion. Meningarna är inte delade
därom om att vi har haft stor hjälp av
dem i produktionen. Detta har dock inte
någonting med denna sak att göra. Vi
är överens om att många utlänningar
gjort goda insatser, men vad har detta
med kvotindelningen att göra? Jag reagerar
emot att man blandar ihop dessa
två saker.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Håstad. Han säger att jag anser
att en stockholmare är mindre värd.
Nej, det anser jag inte alls. Jag vill
emellertid inte heller övervärdera stockholmarna
vid jämförelse med människor
i olika delar i vårt land. Enligt
herr Håstads värdering skulle stockholmarna
vara mer värda, och det vill
jag inte gå med på.

Sedan säger herr Håstad att det inte
finns någonting som säger, att Stock -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

holm tack vare utlänningarna fått ett
mandat för mycket. Det kan hända att
man med hjälp av statistiken till nöds
inte kan bevisa detta. Jag tror dock
inte att herr Håstad kan vara alldeles
tvärsäker på att inte antalet utlänningar
bidragit till att Stockholm fått ett
extra mandat.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva komma tillbaka. Herr Pettersson
i Norregård håller fortfarande på
att vi som står bakom utskottets majoritet
talar något slags känslospråk, medan
den verkliga realismen representeras
av exempelvis utskottets ärade
vice ordförande själv. Jag anser inte
att det finns några känsloskäl med, när
viss hänsyn tages vid bestämningen av
antalet mandat till bl. a. produktiviteten;
en riksdagsman företräder ju sin
bygds hela produktiva liv. När Västmanland
fått en ökad representation i
anledning av det stora antalet utlänningar
där, avspeglar detta också den
ökade produktion i Västmanlands industrier,
som utlänningarna möjliggjort.
Dessa utlänningar är en realitet
att räkna med lika väl som till
exempel antalet barn vid fördelningen
mellan valkretsarna.

Sedan säger herr Pettersson i Dahl
att jag skulle vara vän av något slags
överrepresentation för Stockholm. Vad
finns det för grund för detta påstående?
Jag vill inte att Stockholm skall
ha ett enda mandat för mycket. Jag
vill över huvud taget att det skall vara
lika representation och att det inte
skall återinföras någon graderad rösträtt.
Om det skett någon ändring härvidlag
har det skett till landsbygdens
fördel genom att vi infört en minimirepresentation
för de mindre länen
vid andrakammarvalen. Detta infördes
på mitt förslag och inte på professor
Wahlunds, som i kommittén hade en
annan uppfattning. Därför menar jag
att herr Petterssons i Dahl karakteristik

Förtydligande av vallagen.

av min uppfattning vilar på fullkomligt
felaktiga eller orimliga förutsättningar.

Vad Stockholm beträffar vill jag
framhålla, att konstitutionsutskottets
kansli har — av brist på exakta data
— fått räkna med olika möjligheter.
Man har ställt upp ett beräknat maximiantal
utlänningar i Stockholm, ett
minimiantal av utlänningar och även
ett mellanläge. Sekretariatet har kommit
till den slutsatsen att Stockholm
inte fått någon sådan överrepresentation
ens enligt maximialternativet. Så
länge herr Pettersson i Dahl inte kan
andraga några andra siffror, bör konstitutionsutskottets
utredning äga vitsord,
och det finns alltså ingen grund
för talet om tilläggsmandat för Stockholm.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det låter egendomligt
när man lyssnar på herr Pettersson i
Dahl och herr Pettersson i Norregård.
De talar om det orättvisa i att utlänningarna
på det sätt som nu sker räknas
in i folkmängden.

Jag vill först nämna att lagstiftningen
på detta område är lika för de nordiska
länderna. Det skulle ju se litet
underligt ut om den svenska riksdagen
skulle ändra på denna lagstiftning och
räkna bort norrmän, danskar och finnar,
som är bosatta i någon av valkretsarna
och som enligt grundlagen skall
räknas med vid mandatfördelningen.
Det är ju dock att märka att det i riksdagsordningen
talas om folkmängden
som bestämmande för antalet riksdagsmän
och inte om de röstberättigade. I
denna folkmängd ingår alla de människor
som är mantalsskrivna inom
valkretsen, även barnen och de som
av någon anledning har fråntagits sin
rösträtt. Vidare räknas även de kyrkobokförda
utlänningarna. Det gäller ju
hela tiden utlänningar, som varit så
länge i Sverige att de blivit kyrkobokförda,
men inte sådana utlänningar

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förtydligande av vallagen.

som tillfälligtvis vistas här under någon
tid. Många av dessa utlänningar
har anställningar, och de går ofta och
väntar på att den tid skall komma när
de — enligt sin önskan — har möjlighet
att bli svenska medborgare. Nog
skulle det kännas underligt för dem om
man nu helt plötsligt från svenska riksdagens
sida förklarade, att de inte
längre anses ingå i folkmängden på de
platser där de bor. Det gäller alltså
människor som fyller samma viktiga
uppgifter som svenska medborgare i
fråga om arbete och som betalar sina
skatter. De inräknas nu liksom barnen
och de icke röstberättigade i valkretsens
folkmängd.

Till allt detta kommer någonting som
inte påtalats här, och det var med anledning
av detta jag egentligen begärde
ordet. I trakter, där dessa utlänningar
bor, uppstår naturligtvis samma problem
i fråga om bostäder, skolor o. s. v.
som för de svenska medborgarna. Det är
riktigt när herr Pettersson i Dahl —
eller om det var herr Pettersson i Norregård
-— säger, att det inte kan vara
särskilt angeläget för dessa utlänningar
att representationen blir större. Detta
kan jag hålla med om. Men i de orter
där dessa utlänningar bor uppstår det
ju särskilda problem. Det kunde därför
vara berättigat att vid bestämmandet
av antalet representanter för dessa
valkretsar få räkna in utlänningarna i
folkmängden.

Skulle det här vara fråga om att göra
en ändring skulle jag ju kunna förstå
det, om man ville ändra dithän, att endast
röstberättigade inom respektive
valkretsar skulle räknas i underlaget
för bestämmande av antalet riksdagsmän
för dessa kretsar. Men så länge
man räknar med folkmängden bör man
sannerligen räkna in personer från de
nordiska länderna, som bor i dessa
kretsar, även om de vid något enstaka
tillfälle skulle kunna inverka på mandattalet.
Att Stockholm inte har fått
någon fördel av detta, har sagts så

många gånger här från talarstolen, att
jag inte behöver upprepa det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Spångberg tycker
det är underligt att höra oss tala för
detta, herr Pettersson i Norregård, herr
Hansson i Skegrie och mig. Men jag
tycker det är lika underligt att höra
herr Spångbergs argument, när han nu
kommer igen med talet om de övriga
nordiska länderna och att vi inte skall
göra något som kan stöta dem. Vi har
väl inte, herr Spångberg, lika valsätt i
Sverige, Danmark och Norge. Hade vi
samma valsätt och samma valkretsunderlag
i de olika länderna skulle vi
kunna diskutera hans tankegång.

Sedan hade väl herr Spångberg direkt
felaktiga uppgifter att lämna. Han
sade att det skulle gälla sådana utlänningar
som är kyrkobokförda, men
det är inte så, utan när de flyttat in,
bosatt sig och fått arbete räknas de till
underlaget. Detta går snabbt — 14 dagar
å en månad. De behöver inte vara
kyrkobokförda i vanlig mening. Det
tar alltså längre tid innan de blir
kyrkobokförda, och det är detta som
gör saken så pass oriktig.

Man kan rent teoretiskt säga att det
skulle kunna bli en sådan anhopning
på en plats av flyktingar, att det kunde
ge valkretsen både ett och två mandat
om valkretsen hade riktigt tur, och det
kan väl ändå inte vara rätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Norregård
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
162 ja och 36 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väck -

ta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 240 i första kammaren av herr
Arrhén samt nr 420 i andra kammaren
av herr Håstad in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
dels uttala, att 2 § förordningen den
15 juni 1934 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor måtte erhålla
viss ändrad lydelse, dels ock uttala att
den som bilaga till förordningen fogade
tabellen måtte ändras på sätt i motionerna
angivits.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 240 och 11:420, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren och Hagård, som med hänvisning
till den av reservanterna anförda
motiveringen och till de i ämnet
väckta motionerna ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte för
sin del antaga följande
Förslag
till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934- (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor
ävensom vid förordningen såsom bilaga
fogad tabell med tillhörande särskilda
bestämmelser1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

§ 2.

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan i andra stycket
sägs, för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, med dels ett grundbelopp av
en krona 50 öre vid en daghjälp av
fem kronor, dels ock ett tilläggsbelopp
av 15 öre för varje hel krona, varmed
daghjälpen överstiger fem kronor; dock
må grundstatsbidraget ej i något fall

1 Bilagan här utesluten.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

uppgå till högre belopp än tre kronor
30 öre för varje understödsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre
belopp än fem kronor, skall grundstatsbidraget
utgå med 30 procent av det
fastställda beloppet.

Daghjälpsbidrag utgår---- sär skilda

bestämmelser.

Familj etilläggsbidrag utgår — — ■—■
under året.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1954.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! De reservanter, som
finns antecknade i detta utlåtande har
velat framföra samma huvudsynpunkter
som motionärerna framfört i sin motion,
och jag vill därför i allra största
korthet närmare motivera vårt ståndpunktstagande.

Först vill jag säga, att den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen alltsedan sin
tillkomst har varit föremål för statsmakternas
speciella omvårdnad, och
det har varit ganska naturligt. Det beror
framför allt på den ställning som
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
intar såsom en första och — får man
hoppas —• verksam buffert vid en inträdande
lågkonjunktur. Den utgör ett
slags form av hjälp till självhjälp som
måste vara tilltalande för alla parter.
Jag har för min del velat gå längre
än till denna frivilliga försäkring. Jag
anser det vara önskvärt, sett på lång
sikt, att de medborgare, som är utsatta
för någon högre grad av arbetslöshetsrisk,
försäkras tvångsvis, alltså att man
skulle införa något av obligatorisk försäkring.
Statsmakterna har emellertid
inte för närvarande ansett sig böra
uppta detta förslag, och jag tror inte
ens att de som nu är mest berörda
härav, de frivilliga arbetslöshetskassorna,
har något större intresse härför.

Här i riksdagen har vi vid flera

tillfällen tagit upp frågan, på vilket
sätt man skall animera medborgarna,
framför allt dem som är anslutna till
de stora arbetslöshetskassorna, att förbättra
sitt försäkringsstöd. Jag vill erinra
om att åtgärden år 1941 betydde
ofantligt mycket i detta avseende, och
ännu mer det som hände under fjolårets
riksdag.

Granskar man detaljerna i statens
medverkan, börjar man emellertid tvivla
på om statsbidragets konstruktion är
riktig. Kostnaderna på detta område
stiger nämligen i kapp med den ökade
sysselsättningen, och man får anse det
vara ganska anmärkningsvärt, för att
använda ett försiktigt uttryck. I den
mån antalet medlemmar i kassorna stiger,
fordras det givetvis ett något kraftigare
tillskott, eftersom omslutningen
blir större. Vid 1952 års riksdag beviljades
ett anslag av 14 miljoner kronor,
trots att den arbetslöshet som då
rådde var ringa. Anslaget ökades året
därpå till inte mindre än 20 miljoner
kronor. Man trodde sig därmed ha kommit
till vad som i nuvarande läge kan
betraktas som försvarbart, men nu har
socialministern yrkat på en höjning av
detta anslag från 20 miljoner till 40
miljoner kronor. Det har alltså inträtt
en stegvis skeende ökning av anslaget
från 14 miljoner till 20 och nu till 40
miljoner kronor.

På sin tid uttryckte den dåvarande
socialministern, herr Möller, sin stora
oro för utvecklingen på detta område,
och denna oro gav anledning till vissa
åtgärder. Det var den gången närmast
säsongyrkesarbetarnas inträde i kassorna
som gjorde att denna oro satte spår
till och med i statsverkspropositionen.
Jag antar att den nuvarande socialministern
också hyser oro i detta avseende,
fastän han har förmåga att väl
behärska den. Han har inte uttryckt det
i statsverkspropositionen, men han
måste nog fråga sig om allt är som det
skall vara.

I fråga om den föreliggande motio -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

nen kan jag fatta mig ganska kort. I
sammanhang med den har det ifrågasatts,
att man skulle kunna minska kostnaderna
med sammanlagt 5,5 miljoner
kronor, och det skulle man kunna göra
genom att tillgripa två utvägar. Den
första skulle innebära att statsbidragets
konstruktion skulle ändras i överensstämmelse
med vad som här föreslagits.
Vidare skulle man ändra själva hänvisningsförfarandet.
Detta senare berörs
bara i korthet i själva utskottsutlåtandet,
och det kommer ju dessutom
före senare i dag i anslutning till
femte huvudtitelns behandling.

Den princip, som motionärer och reservanter
i detta sammanhang påyrkar
skall följas, är socialminister Strängs
egna direktiv till arbetslöshetsutredningen
på sin tid. De innebar i korthet
att vid en ringa arbetslöshet skulle
man kunna investera ett mindre statsbidrag,
men i den mån som arbetslöshet
inträffar i större omfattning skall
också statens stöd ökas. Det är precis
på denna princip som hela resonemanget
i motionen vilar, och den återspeglas
givetvis även i reservationen.

Jag kan i korthet erinra om att samma
yrkande som detta förelåg under
fjolåret vid behandlingen av frågan om
förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen.

Jag har inte något ytterligare att tilllägga
just nu. Jag vill gärna erkänna
att emot de förslag, som motionärerna
fört fram i form av olika tabeller och
skalor, kan man göra vissa invändningar,
ty de kan leda till resultat som blir
annorlunda i vissa arbetslöshetslägen.
Men jag har gått ut ifrån det resonemang
som föres i motionen och som vi
stöder i reservationen och som innebär,
att man först och främst vill fästa
uppmärksamheten på detta och få fram
ett incitament till att om möjligt reparera
vad vi gjorde i fjol och söka
följa de principer som uttalats i de direktiv
som arbetslöshetsutredningen på
sin tid fick av socialministern. Jag har

klart för mig att detta kan göras, även
om det skulle vara motbjudande för
utredningen att göra det, med hänsyn
till att det var dess förslag vi följde
vid den i fjol beslutade upprustningen
på detta område. Men det återstår för
arbetslöshetsutredningen att behandla
vissa andra frågor som den för närvarande
tycks ha lagt på hyllan alltför
tydligt. 1952 var det sista gången vi fick
ett livstecken från denna utredning.
Det skulle kunna tänkas —• och det är
det jag bygger allra mest på — att man
vid det fortsatta utredningsarbetet
skulle kunna komma fram till något
som innebär en viss justering i den
riktning, som motionärerna här har
tänkt sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
fattades beslut i anledning av en
proposition från Kungl. Maj:t om avsevärd
förbättring av de ersättningar,
som vid arbetslöshet skall utgå till medlemmar
i de erkända arbetslöshetskassorna.
Maximibeloppet höjdes exempelvis
för daghjälpen från 8 till 20 kronor.
I samband med riksdagens beslut om
höjning av ersättningen från arbetslöshetskassorna
beslöt riksdagen också
om ändrade grunder för de statsbidrag
som utgår till kassorna. I propositionen
hade föreslagits att grundstatsbidraget
skulle höjas från 75 öre per dag till ett
med daghjälpen växande belopp om
högst 5 kronor pr dag. Det sammansatta
stats- och andra lagutskott, till
vilket propositionen hänskjutits, hemställde
att riksdagen måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till höjning av grundstatsbidraget.

Ett par reservanter i utskottet ansåg
emellertid att grundstatsbidraget borde
fastställas till vissa lägre belopp än

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

enligt propositionen och att daghjälpsbidraget
borde höjas på visst i reservationen
angivet sätt. Det förslag som
utskottsreservanterna framförde i fjol
överensstämde helt med vad som nu
föreslås i de förevarande motionerna.

Då riksdagen så sent som i fjol tagit
ställning till yrkanden av precis samma
innebörd som återfinns i de förevarande
motionerna, anser utskottet att det
inte finns några skäl för ett ändrat
ställningstagande. Tvärtom anser utskottet
att det är av stor betydelse för
de erkända arbetslöshetskassorna att
grunderna för statsbidraget inte ändras
alltför snart.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Man måste nog hysa
litet beundran för den energi, som herr
Hagård utvecklar när det gäller att på
den här vägen försöka spara pengar
åt staten. Men beundran för denna
energi förbleknas något, när man konstaterar
att de där besparingsåtgärderna
inte är kostnadsberäknade på något
sätt. Det förhåller sig sannolikt så, att
om herr Hagård skulle få sin vilja igenom,
sådan den uttrycks i motionen
och reservationen, kan det hända, att
statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen
skulle komma att stiga med
några miljoner i stället för att minska
med fem och en halv miljon. Därom vet
man emellertid inte så värst mycket.
Det är således svårt att yttra sig härom,
eftersom några beräkningar på grundval
av daghjälpstabellen inte har gjorts.
Det är bara att konstatera, att man
utan vidare har ändrat tabellen utan
att göra klart för sig vad det innebär
i kostnadshänseende.

Lika väl som det kan råda delade
meningar om på vilket sätt man skall
bekämpa arbetslösheten, så kan det
naturligtvis också råda delade meningar
om hur mycket staten skall bi -

draga till arbetslöshetsförsäkringen,
med vilka belopp bidragen skall lämnas
o. s. v.

Herr Hagård sade själv alldeles nyss,
att denna frivilliga försäkring är en
fördel och att det naturligtvis är en
större fördel ju fler det är som blir försäkrade
i samma försäkring. Den saken
är väl ändå odisputabel, att det är en
fördel. Men det är också ganska klart,
att arbetarna, som försäkrar sig i de
erkända arbetslöshetskassorna, ingalunda
till hundra procent är överens
om att det är de själva som skall betala
kostnaderna för sin arbetslöshetsförsäkring.
De har nämligen den uppfattningen,
och det tror jag är en alldeles
riktig uppfattning, att det inte är
de som är orsaken till att det råder
arbetslöshet i landet. Det kan kanske
också sägas, att icke vare sig arbetsgivarna
eller statsledningen rår för att
det existerar arbetslöshet. Det är andra
krafter som här många gånger spelar
in, krafter, som man inte från den
svenska statsledningens sida har möjlighet
att bemästra. Man gör ju kraftiga
ansträngningar för att vidmakthålla
den fulla sysselsättningen, men
detta till trots existerar det ändå en
stor arbetslöshet här och var under
årens lopp. Det är således en uppfattning
på arbetarhåll, att de inte är skuld
till arbetslösheten. Därav följer naturligtvis
också, att deras uppfattning
måste vara, att de själva inte skall bekosta
arbetslöshetsstödet.

Nu kan från herr Hagårds sida sägas,
att om man inför en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
så skulle samtliga
invånare i landet, åtminstone alla
de som betalar skatt, komma att få
vidkännas en viss del av kostnaderna,
och de försäkrade, som skulle kunna
komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd,
skulle via skattsedeln få betala
sina avgifter, och då kommer i alla
fall en viss avgift att påläggas dem.
Nu är de! emellertid så, att de betalar
en frivillig avgift till försäkringen, men

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

de får också via skattsedeln betala en
del av de kostnader, som staten lägger
ut för densamma. På den vägen får
också arbetsgivare och andra betala sin
tribut till arbetslöshetsförsäkringen.

När man emellertid, som motionärerna
tycks ha gjort, räknar med att det
här bara är fråga om att reducera
grundstatsbidraget med en tredjedel,
så skulle det inte betyda så särskilt
mycket. Det skulle inte slita på fonderna
i nämnvärd utsträckning. Ja, hur
vet man det, när hela systemet är uppbyggt
enligt de metoder, som vi nu
arbetar för och som ännu inte har hunnit
träda i kraft i full utsträckning? Hur
vet man att inte hela systemet skulle
komma att rubbas, därest man utan
vidare sänkte grundstatsbidraget med
en tredjedel? Det har man inte gjort
sig något som helst besvär med att
räkna ut. Man har inte heller från motionärernas
sida räknat med att de försäkrade
står en viss självrisk. Det finns
ju ingen försäkrad som får understöd
från den första arbetslösa dagen. Han
måste nämligen gå arbetslös under
en karenstid på sex dagar, och det är
först därefter, som han kan få något
understöd, givetvis under förutsättning,
att han i övrigt fyller försäkringens
bestämmelser och finnes vara understödsberättigad.
Detta är en kostnad
som man måste räkna med i det här
sammanhanget och som motionärerna
glömt bort.

Man har också glömt bort en annan
sak, nämligen att det finns de som har
förkortad arbetsvecka, och de som får
den förkortad med en dag kan inte
förvärva understödsrätt, därför att de
inte kan gå karenstiden ut. Karensen
skall nämligen ligga inom tre veckor
eller 21 dagar, och det går inte att med
en arbetslös dag i veckan uppfylla karensvillkoren
och därmed villkoren
för understödsrätt. De kan få stå självrisk,
som är ganska besvärande därest
deras korttidsarbete kommer att
vara länge.

De, som exempelvis har fyra dagars
arbetsvecka, har möjlighet att förvärva
understödsrätt, men de går också förlustiga
två dagars inkomst per vecka,
och med de överförsäkringsbestämmelser
och andra bestämmelser som finns
gör de en kännbar förlust. Det skall
man inte glömma bort i detta sammanhang.
Det finns ju en rad andra bestämmelser,
som verkar i restriktiv
riktning och som man också borde ta
hänsyn till men som man inte heller
snuddat vid vare sig i motionen eller
reservationen.

Här kunde naturligtvis vara en hel
del att säga om dessa saker. Jag skall
bara tillägga en sak, som ju motionärerna
varit inne på och som jag tror också
berörs i reservationen, nämligen beredskapsarbetena.
Därmed är man också
framme vid kontantunderstödsverksamheten.
Kontantunderstödsverksamheten
har ju tillkommit för att de arbetslösa
skulle kunna få kontantunderstöd,
därest man inte kunde ställa i
ordning beredskapsarbeten för dem.
Dessa kontantunderstöd betalas helt
och hållet av staten. Samma är förhållandet
med kostnaderna för beredskapsarbetena,
där sådana kan ordnas. I vissa
fall betalas dessa dock delvis av kommunerna.
Där är det sålunda inte fråga
om någon medverkan från de arbetslösas
sida på annat sätt än via skattsedeln.
Vi bör därför komma ihåg, att
försäkringen är till mycket stor fördel
som en första beredskap mot arbetslöshet.

Nu kan man säga —• vilket jag har
framhållit i annat sammanhang —- att
många arbetsgivare är angelägna om
att när de inte kan hålla driften i gång
för fullt, ordna så, att deras arbetare
blir lediga så pass länge, att de kan få
understöd. Men det vore måhända bättre,
om arbetsgivarna gick in för att
ersätta arbetarna även för de två eller
tre väntedagarna i veckor med korttidsarbete,
så slapp vi att diskutera hela
detta problem. Det betyder med andra

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

ord att arbetarna blir veckoanställda
och garanteras viss veckolön, vilken utgår
även om företaget icke kan bereda
dem arbete. Jag förstår att det problemet
kan förefalla olösligt, men eftersom
man nu angriper denna understödsform,
så kan man naturligtvis
ifrågasätta huruvida inte eu annan utväg
kan vara lämplig för att råda bot
på arbetslösheten. Det är möjligt att
en hel del av de nuvarande okynnesavskedandena
då skulle upphöra.

Herr talman! Jag skall inte här bemöta
flera av de skäl som anförts. Det
som sagts kan räcka, och jag hemställer
därför om bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGÅRD (li) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska märkligt
att varje gång man tar upp denna fråga
till debatt, får man höra repliken att
vi här vill komma åt den enskilde arbetslöse.
Jag vill begagna tillfället att
protestera mot en sådan misstolkning
beträffande våra avsikter härvidlag. Jag
anser för min personliga del att det är
mycket olyckligt för den enskilde att
vilja och kunna arbeta men inte få det.
Det är om detta striden står, herr Lindberg!
Vi vill inte på något sätt beskära
det stöd, som gives åt den enskilde arbetslöse.
Man kan för övrigt inte säga
att det här gäller bara arbetare, utan
denna fråga berör också tjänstemän,
vilka även i viss utsträckning börjar
skapa arbetslöshetskassor. Vi har i alla
tider starkt poängterat att samhället,
staten och kommunerna skall medverka
härvidlag. Låt oss alltså diskutera den
fråga det här gäller, nämligen att flytta
över en eventuell besparing vid en
ringa arbetslöshet på ett system, som
bättre tillgodoser arbetslöshetskassornas
verksamhet vid en mera omfattande
arbetslöshet. Det är detta som är
pudelns kärna, herr Lindberg. Blanda
inte in andra, ovidkommande saker i
denna fråga!

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr Hagård
att den aktion man här inlett,
att sänka grundstatsbidraget, måste betyda
antingen att de försäkrade själva
skall betala högre avgifter eller också
att daglijälpsbeloppen sänkes. Ettdera
måste det betyda, och i båda fallen blir
det den arbetslöshetsförsäkrade som
får bära en tyngre börda och bestrida
en större del av försäkringskostnaderna,
än vad som för närvarande sker.
Det kan man inte komma ifrån, herr
Hagård. Sedan får man ha vilken principiell
uppfattning man vill i denna
punkt.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg glömmer
återigen att den mindre uppoffring man
kräver av kassorna vid en ringa arbetslöshet
har man mångfaldigt igen, när
det gäller att ge ett starkare stöd vid
stor arbetslöshet. Har herr Lindberg
inte läst reservationen och sett reservanternas
uttalande?

Jag tillbakavisar alla påståenden om
att det här står strid om den arbetslöses
andel. Vad frågan gäller är en
lämplig anordning för att kunna ge ett
verksamt stöd, då det allra bäst behövs.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik.
Herr Hagård förstår kanske ändå, att
om man reducerar fonderna vid en
kortare arbetslöshet, så får man under
en större arbetslöshet reducera dem
ytterligare, även om herr Hagård vill
höja bidraget enligt daghjälpstabellen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det förslag högern i år
lagt fram i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
överensstämmer i stort sett
med det förslag som lades fram förra
året. Det förslaget kom tydligen fram
i mycket stor hast och blev också föremål
för stark kritik i riksdagsdebat -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

ten. Då försvarade sig herr Hagård
med att den tabell, som föreslagits i
reservationen, inte var avsedd att i
och för sig vara grundläggande för hur
försäkringen skulle vara utformad enligt
högerns uppfattning. Nu ser jag
till min förvåning att högern kommer
tillbaka med samma tabell, som — det
tror jag herr Hagård måste erkänna
—■ har betydande nackdelar. När man
konstruerat denna tabell för daghjälpsbidraget
har man varit mycket angelägen
att se till att det inte kan bli fråga
om överkompensation i vissa lägen,
men i den tabell högern föreslår kommer
kassan i vissa lägen att få större
bidrag än som motsvarar dess utgiftsökning
och blir med andra ord direkt
överkompenserad, vilket måste anses
vara mindre tillfredsställande. Det var
den första punkten.

Den andra punkten är att det är
fullständigt orealistiskt av högern att
tro, att man med det förslag som man
här kommer med skulle kunna spara
5,5 miljoner kronor, ty även om man
gör den föreslagna minskningen i
grundstatsbidraget, förekommer i alla
fall en utbetalning vid över tre understödsdagar
för ett betydande antal kassor.
Den förhöjning som är föreslagen
enligt tabellen medför här en utgiftsökning.
Det är alltså orealistiskt att
säga, att man skulle kunna spara 5,5
miljoner kronor med denna metod.

Och för det tredje är det så att det
anslag riksdagen beviljar avser utbetalningar
som görs under innevarande
kalenderår; statsbidraget utbetalas sålunda
i efterskott. Om högerns förslag
skulle gå igenom och om det skulle
innebära någon besparing skulle det
betyda, att vi ändrade statsbidragsbestämmelserna
med retroaktiv verkan
från den 1 januari 1954, vilket ju inte
kan vara lämpligt. Jag får säga att jag
är något förvånad över att detta förslag
kommit fram, när det är så otillfredsställande
utrett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
beskärmar sig över att högern är
så orealistisk. Jag vet inte i vad mån
högergruppen står bakom dessa motioner.
Det har jag inte uttalat mig om,
utan jag har talat för min egen del.
Det förefaller mig också som om herr
Gustafson i Göteborg inte hört på mitt
första anförande här då jag framhöll,
att motionärerna genom att föra fram
detta tabellförslag möjligen kan ha
gjort ett förbiseende, att med andra ord
dessa tabeller inte är så hundraprocentigt
riktiga. Men det hörde herr Gustafson
i Göteborg tydligen inte. Och
så glömde han en tredje sak, nämligen
att när jag talar om en besparing på
5,5 miljoner som jag håller fast vid så
ingår häri inte bara som en förutsättning
en ändring i själva statsbidragskonstruktionen
utan även en mycket
betydelsefull ändring i fråga om kassorna,
nämligen ett ändrat hänvisningsförfarande.
Till detta återkommer vi
emellertid i anslutning till behandlingen
av femte huvudtiteln.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När jag sade att detta
förslag var högerns utgick jag ifrån
att det var ett uttryck för högergruppens
mening. Är det inte så har jag
från mina utgångspunkter bara anledning
att vara tillfredsställd.

Herr Hagård säger som han också
gjorde förra året, att det är möjligt att
dessa tabeller inte är så alldeles tillfredsställande,
han har i alla fall haft
ett år på sig att bearbeta dem. Det är
förvånansvärt att herr Hagård yrkar
bifall till reservationen, som bygger på
denna tabell. Om riksdagen skulle gå
med på reservationen skulle den alltså
för statsbidraget godta en tabell, som
herr Hagård själv erkänner inte är
särskilt lämplig. Ett sådant äventyrligt
förfaringssätt anser jag mycket otillfredsställande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Utgifter under riksstatcns femte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå

m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
3, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för socialstyrelsen,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för socialstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55, dels ock till Socialstyrelsen:
Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
2 634 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat en förstärkning av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå med en förste
byråsekreterare i Ce 27, två amanuenser,
ett kanslibiträde i Ce 11 samt ett
biträde i reglerad befordringsgång.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta:
den ena inom första kammaren av herr
Englund m. fl. (I: 142) och den andra
inom andra kammaren av herr Engkvist
m. fl. (11:265) hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att inom
socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
måtte, på sätt i motionerna angivits,
inrättas tvenne avdelningar, en avseende
sluten och en öppen nykterhetsvård,
vardera under ledning av en byrådirektör
i 31 lönegraden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 391 samt I: 142 och II: 265,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1954 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 634 000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

1) a) av herrar O hlon, Boman, Sunne,
Bengtson, Malmborg i Skövde, Ståhl,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:142 och II: 265 samt med
avslag å motionen II: 391

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1954 samt dessa reservanter
förordat;

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för socialstyrelsen,

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar

till personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 2 630 000 kronor;

2) b) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts
förslag om personalförstärkning för
nykterhetsvårdsbyrån och därför hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 11:391 samt 1:142
och II: 265

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 574 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGÅRD (h):

Herr talman! Denna punkt gäller ju
avlöningar till socialstyrelsens personal
in. in., där det bl. a. är fråga om
nykterhetsvårdsbyråns upprustning. Jag
får inledningsvis säga att vi här mången
gång talat om den avsevärda splittring
som förekommer i den sociala verksamheten.
Vi har talat om besvärligheterna
på det kommunala stadiet, det
länskommunala o. s. v. Men den, som
riktigt vill observera, finner, att splittringen
även i hög grad är tillfinnandes
i Kungl. Maj :ts kansli. Det som
hänt under de sista av dessa dagar är
verkligen ett förnämligt skolexempel
härpå. Den viktiga fråga som sysselsät -

ter kanske flertalet av riksdagens ledamöter,
nämligen frågan om nykterhetslagstiftningen
och nykterhetsvårdens
upprustning, har handlagts på
olika ställen i Kungl. Maj ds kansli.
Man kan förstå att bakom splittringen
finns något av en enande hand; det
finner man i vissa punkter. Men i
andra punkter förefaller det som om
man gick fram i en viss frihet. Finansdepartementet
dominerar givetvis, som
sig bör, men inrikesdepartementet tar
hand om en så viktig del av området
som den slutna nykterhetsvården och
den länskommunala organisationen
samt, på primärstadiet, de kommunala
nykterhetsnämndernas upprustning och
organisation. Ecklesiastikdepartementet
handlägger stödet åt undervisning
och fostran i samband med nykterhetsvården.
Socialdepartementet slutligen
svarar för organisationen och verksamheten
i det centrala tillsynsorganet, socialstyrelsen.
Det är alltså fyra olika
departement som här är verksamma.
I det särskilda utskottet behandlas de
tre departementens framställningar i
form av propositioner, under det att
det förslag som behandlar tillsynsorganets
upprustning — socialministerns
proposition •—• inte kommer inför det
särskilda utskottet. Det måste vara inställt
på att om det i utskottet sker väsentliga
ändringar av vad som föreslagits,
då måste också med nödvändighet
anordningarna inom det centrala
organet, som har tillsynen och
kontrollen om hand, rätta sig efter
dessa förhållanden, i viss utsträckning
i varje fall.

Detta förslag, som föreligger i statsverkspropositionen,
är så pass gammalt,
att det inte kunde, i varje fall
inte till fullo, samordnas med det som
nu föreligger till riksdagens behandling
i andra sammanhang. Det är om
jag räknar rätt fyra månader sedan socialdepartementet
hade att ta ställning
till detta.

Det är emellertid så att övergångs -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

tiden beträffande allt, som här är på- :
tänkt i fråga om sprit- och nykterhets- j
lagstiftning, fyller människorna med
allvarlig oro för hur det hela skall komma
att te sig. Det är inte hara i riksdagen
som den frågan diskuteras, utan
det sker allmänt inom hela vårt land. ''
Det framgår av de diskussioner som 1
föres och de resolutioner som fattats, 1
att man är angelägen om att sådana åt- :
gärder vidtages att man kan bemästra ]
den situation man måste räkna med \
kommer att inträffa under övergångstiden.
Därför anser jag att den upp- :
rustning som socialdepartementet här i
föreslagit är aktningsvärd, men den är ]
icke tillräcklig, och framför allt an- ;
sluter den sig icke till de förslag i öv- t
rigt, som nu äro aktuella. i

Om man ser på socialstyrelsens organisation
just nu får man väl säga att i
nykterlietsvården hittills bär framgått 1
efter en mera särpräglad linje. Jag syf- 1
tar på den slutna nykterhetsvården med i
anstaltsväsende, omhändertagande av s
alkoholister och deras behandling på i
anstalter. Den öppna nykterhetsvården, t
som alltmer blivit det väsentliga i detta 1
sammanhang, den förebyggande vår- £
den, omhändertagandet av människor s
på ett tidigt stadium, innan det gäller 1
att införa dem på en anstalt, den gre- s
nen har hittills inte kunnat vara beak- c
tad i tillräcklig utsträckning. Det är c
detta som är pudelns kärna i diskus- i
sionen här. Det är nödvändigt att riks- 1
dagen vidtar åtgärder så att vi kan göra £
denna del av socialstyrelsens verksam- c
het mera effektiv. Därför fordras en s
något fylligare utbyggnad av organisationen
än vad socialministern tänk- g
te sig för fyra månader sedan. j

Det har i denna kammare av herr t
Engkvist m. fl. väckts en motion, där \
vi har försökt tillgodoräkna oss det för- s
slag som socialministern har framlagt d
under sin huvudtitel, ehuru med en s
förstärkning därav på visst sätt, med d
en annan tjänsteförteckning. När vi o
har bibehållit det föreslagna anslagets s

slutsumma har vi, siffermässigt i varje
fall, kunnat göra en besparing på cirka
4 000 kronor. Jag beklagar emellertid
att motionen för statsutskottet och dess
avdelning kanske inte varit tydlig nog,
ty från utskottets sida har man sagt
under hand — det framgår kanske också
av dess skrivning — att man ansåg
att motionärerna åsyftat en uppdelning
på två så gott som självständigt arbetande
avdelningar inom nykterhetsvårdsbyrån.
Detta har inte varit avsikten
på annat sätt än att vi velat
under byråchefen placera två tjänstemän,
båda i byrådirektörs ställning,
som skulle kunna mera självständigt
ta initiativ till åtgärder men givetvis
under byråchefens överinseende.

Frågans behandling har nu resulterat
i förslag efter tre linjer: Kungl.
Maj :ts förslag, motionens förslag och
förslagen i reservationerna, betecknade
a) och b). Reservationen b) ansluter
sig till ett avslagsyrkande och innebär
att man skall skjuta på ett ställningstagande
till nästa budgetår, 1955/56.
Det är beklagligt att man inte velat beakta
det förhållandet att alla de organ,
som är underordnade nykterhetsvårdsbyrån,
skall träda i vidgad funktion så
snart som möjligt, i flera fall senast
den 1 juli 1954. Det vore då mycket
egendomligt om man under ett års tid
inte hade någon högsta ledning, som
kunde svara för vad som behövde åtgöras
beträffande både organisation
och åtgärder i fråga om initiativ och
sammanhållning.

Den reservation som är betecknad a)
är mera rimlig, tycker jag för min del.
Den ansluter sig också logiskt till motionen,
men den tar inte upp motionens
yrkande i full utsträckning. Jag förstår
inte varför man inte kunnat göra
det, då man kommer fram till samma
slutkostnad som motionärerna. Även
denna reservation är otillfredsställande
och innebär att man härigenom inte kan
skaffa den ledning för det nykterhets -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

vårdande arbetet, som motionärerna
närmast åsyftar.

Herr talman! Jag skulle först och
främst vilja hemställa att kammaren
måtte bifalla yrkandet i den motion
som är undertecknad av representanter
för olika partier —• det är en trepartimotion.
Om detta yrkande skulle
avslås, ber jag att få ansluta mig till
reservationen betecknad med 1 a).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Som reservant skall
jag be att få säga några ord om reservation
a).

Herr Hagård har så uttömmande motiverat
ståndpunkten i själva motionen,
att jag egentligen inte har mycket att
tillägga. Men när herr Hagård säger att
han tycker det varit riktigare, om man
tillmötesgått motionens yrkande, skall
jag be att få säga, att det naturliga när
man bygger ut en byrå brukar vara,
att man delar upp den i två avdelningar
och sätter in en byrådirektör som
chef för den ena avdelningen, under det
att byråchefen får ta hand om den andra.
Nu är ju nykterhetsvårdsbyrån
överbelastad och i behov av en omorganisation,
och Kungl. Maj :t har liksom
utskottet i sin helhet föreslagit en
förstärkning. Men vad reservanterna
särskilt vill ha är en rationell organisation.
Det ligger naturligt till när det
gäller dessa ärenden, som herr Hagård
framhöll, att göra en uppdelning på
sluten och öppen vård och införa en
ny speciell avdelning samt låta byråchefen
handha den andra.

Med alla de motiveringar som herr
Hagård förut framfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
a). Den medför inte någon kostnadsökning
utöver Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag utan snarare en kostnadsminskning.
Man utbyter en förste
byråsekreterare och ett kontorsbiträde
mot en byrådirektör och kommer på det
sättet fram till denna uppdelning, som
4 — Andra kammarens protokoll 1954.

betyder så oerhört mycket för en rationell
handläggning av ärendena.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Med anledning av att
jag varit med om att avge den reservation,
som bär beteckningen b), ber
jag att få framföra några synpunkter.
Innan jag går in på reservationens yrkande
vill jag dock som min uppfattning
om den andra reservationen, a),
där man går in på hur nykterhetsvårdsbyrån
skall utformas, endast framhålla,
att även om det ligger rätt mycket i
vad som där säges, så ställer jag mig
alltid mycket skeptisk mot att man på
förhand så där tvärsäkert är beredd
att hävda, att de och de tjänstetyperna
är lämpliga. Detta ter sig för mig inte
som den riktiga början, och därför har
jag inte kunnat ansluta mig till denna
reservation.

Reservationen b) går ju främst ut på
att uppnå en besparing, i det att tidpunkten
för förstärkningen av byrån
uppskjutes till början av budgetåret
1955/56. Vi har inte alls stått främmande
för en förstärkning av byrån, men
när den väntade förändringen att motboken
skall slopas inte kommer att genomföras
förrän den 1 oktober 1955,
kan man fråga sig: Är det nödvändigt
att femton månader i förväg göra denna
förstärkning, som lika gärna kan beslutas
vid nästa års riksdag? Jag medger
att tidsfristen då kanske är något
knappare, men ett visst förberedande
arbete måste väl kunna sättas i gång
redan med nuvarande personal. Jag förmodar
att det under alla förhållanden
blir den nuvarande personalen som får
stå för ledningen av arbetet.

Det är med denna utgångspunkt, herr
talman, som vi har yrkat på att förstärkningen
av nykterhetsvårdsbyrån
mycket väl skulle kunna anstå till kommande
budgetår och alltså tas med i
nästa års stat, och jag yrkar bifall till
den av herr Bergh m. fl. avgivna, med
b) betecknade reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

Herr ENGKVIST (s): ;

Herr talman! I denna fråga har re- i
dan anförts ett par tre olika meningar, :
som emellertid glädjande nog ändå i <
huvudsak sammanfaller så till vida att 1
man är medveten om behovet av den .
upprustning, som ifrågasatts för socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå när vi I
går att möta införandet av den fria in- ''
köpsrätt för sprit, som väl troligen
kommer att genomföras. Det är särskilt
med hänsyn till herr Staxängs anförande
nyss som jag vill anföra ett par
synpunkter. Jag tycker nämligen att j
man i anslutning till det kan anföra
lika goda skäl för att reservation a)
skulle bifallas.

]

Vi vet ju alla att det nya läge, som ]
inträder vid motbokens slopande, kom- ^
mer att medföra besvärligheter, som j
vi gemensamt måste försöka bemästra.

Det gäller då inte bara att vänta på ,
denna tidpunkt, utan det är angeläget ]
att det redan innan sker en upprust- (
ning av den centrala instansen på området.
(

Jag vill också, i likhet med vad som ]
tidigare anförts, framför allt av fröken ]
Elmén, säga att det här tydligen inte j
är fråga om en direkt eller omedelbar •
utökning av statsutgifterna. Det är sna- ]
rare fråga om en möjlighet att minska 1
statsutgifterna, även om jag måste er- ■,
känna att jag inte är särskilt övertygad ]
om att denna minskning i det långa (
loppet kommer att ge något utslag. •
Men vi är överens om att man måste <
satsa något på det nya, fria system, {
“■om skall genomföras, och man måste i
också satsa något på själva den cen- )
trala ledningen av nykterhetsvården. s

Med vad jag här sagt skulle jag när- c
mast vilja ansluta mig till den reser- i
vation, som anförts av herr Ohlon 1
in. fl. och vari yrkas, att det tills vi- 1
dare skall inrättas en extra byrådirek- r
törsbefattning vid nykterhetsbyråns ena c
avdelning. Jag tror att en upprust- (
ning, som har denna karaktär men än- t
då innebär betydande fördelar när det 1

gäller att samordna och leda arbetet
inom den centrala instansen, är något
som vi helt enkelt inte kan undvara
om det övriga nykterhetsarbetet ute i
landet skall få den tyngd och kraft som
avsetts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 a) av herr
Ohlon m. fl.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först oförbehållsamt
ge uttryck för min tacksamhet
till socialministern för den icke
obetydliga utbyggnad av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå, som han föreslagit
i propositionen. Det som egentligen
skiljer motionen II: 265 från propositionen
är organisatoriska detaljfrågor.

Vad vi i motionen syftat till har delvis
redan klargjorts här i kammaren.
Det är fråga om en begynnande omorganisation
av nykterhetsvårdsbyrån,
en omorganisation som inte -— i varje
fall inte i dagens läge — kostar mera än
Kungl. Maj:ts förslag utan snarare innebär
en besparing på några tusenlappar
och som dessutom har föreslagits
av flera instanser. Det sista skälet synes
mig vara det viktigaste. Först och
främst har ju både 1946 års alkoholistvårdsutredning
och 1944 års nykterhetskommitté
föreslagit en sådan omorganisation.
Man har varit enig om
att byrån borde organiseras på två avdelningar,
en för öppen vård och en
för sluten vård, med en ansvarig vårdledare
för varje avdelning. Sedermera
har också 1953 års nykterhetsvårdssakkunniga
instämt i denna synpunkt
och i sitt förslag tillagt socialstyrelsen
utökade uppgifter, särskilt när det gäller
att stå nykterhetsnämnderna och
länsnykterhetsnämnderna till tjänst
med kursverksamhet, utbildning av
övervakare o. d. Vi konstaterar att en
del av det som föreslogs från nykterhetsvårdssakkunnigas
sida hänger i
luften, om vi inte får en ordentlig upp -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

rustning uppifrån. Därtill kommer att
socialstyrelsen själv har önskat denna
utveckling.

Man skulle i detta sammanhang kunna
citera vad chefen för socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå sagt i en
promemoria, som han lämnat till statens
lönenämnd. Jag har haft tillfälle
att ta del av denna promemoria och
ber att få citera några få satser, då det
är av betydelse för denna frågas behandling.
Byråchefen säger: »Läget är
sålunda, att nykterhetsvårdsbyråns personalutrustning
och organisation äro
avgjort otillräckliga redan för de nuvarande
arbetsuppgifterna och att det
icke finns något utrymme inom den nuvarande
organisationsramen för de vidgade
uppgifter, som äro att motse på
grund av nära förestående beslut av
statsmakterna. I fråga om ledningen
av byrån framstår det såsom ovillkorligen
nödvändigt, att byråchefen erhåller
avlastning av sina arbetsuppgifter.
Byråchefen bör kvarstå såsom föredragande
i socialstyrelsen i fråga om allmänna
framställningar och utlåtanden
till Kungl. Maj :t och andra centrala
myndigheter, i besvärsärenden av olika
slag och i kvarhållningsärenden samt
såsom beslutande i fråga om intagningar
på slutna anstalter och överflyttningar
mellan anstalter. — I övrigt
böra byråchefens åligganden uttryckligen
fördelas på andra ledande tjänstemän.
För detta ändamål bör byrån
uppdelas på två avdelningar, en för den
öppna nylderhetsvården och en för
den slutna nykterhetsvården, under ledning
av var sin byrådirektör.»

Det kan räcka med delta utdrag ur
byråchefens framställning till statens
lönenämnd. Promemorian övertygade
lönenämnden om nödvändigheten av
byråns snara omorganisation på två avdelningar
och föranledde nämndens, i
statsverkspropositionen redovisade, positiva
uttalande rörande socialstyrelsens
förslag.

Av detta framgår klart att de åtgär -

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

der, som motionen syftar till, tycks
vara hefogade. Det enda man skulle
kunna invända är, att vi inte behöver
skynda till denna omläggning i år, och
jag förmodar att tanken på att så småningom
genomföra detta har legat bakom
socialministerns förslag. Herr Staxäng
har också såsom högerreservant
varit inne på samma tankegång. Jag
kan inte förstå hur man över huvud
taget kan föra ett sådant resonemang.
När vi siktar fram mot en omläggning
av så väsentlig innebörd för nykterhetspolitiken
i landet som nyordningen
den 1 oktober 1955, är det redan nu
hög tid att börja bereda sig för en upprustning
av de olika organen. Jag vill
därför, herr talman, av allt hjärta tillstyrka
att något göres redan nu. Helst
hade jag sett att detta kunnat ske med
motionens formulering och i motionens
syfte, men i det läge vari vi nu befinner
oss tillåter jag mig att yrka bifall
till reservationen under a). Jag gör det
därför att något i det här fallet är bättre
än intet och därför att det är ett livsvillkor
för nykterhetsvården i landet
att upprustningen får börja. Det är
framför allt viktigt att den får börja i
själva samordningsorganet, ty det är
därifrån vi måste få initiativen till
länsnykterhetsnämndernas och nykterhetsnämndernas
arbete ute i landet, om
vi skall kunna möta den situation som
vi väntar, möta den med frimodighet
och känna att vi från statsmakternas
sida har gjort vad vi har kunnat för
att främja en verkligt funktionsduglig
människovärd.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ohlon m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en ytterst kort erinran.
Jag tror väl att riksdagens ledamöter
rätt väl förstår att högerreservationen
är något äventyrlig att följa i
den här frågan. Man kan visserligen

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

säga att de stora förändringarna inte
inträffar förrän den 1 oktober 1955 och
att man bär ett år på sig att göra de
förstärkningar på socialstyrelsens nykterhetsbyrå
som är erforderliga, men
för var och en som tänker sig litet
djupare in i det här — och det har ju
också framgått av ett par inlägg i kammaren
— tror jag nog att det står rätt
klart att det här året, som vi nu närmast
har framför oss, måste disponeras
för en viss planering, ett visst förberedelsearbete,
och det är det som motiverar
den förstärkning som här är föreslagen.

Sedan vill jag nog säga till dem som
har talat för reservationen a), att jag
har den uppfattningen, att den reservationen
blir dyrare än utskottets och
Kungl. Maj ds förslag. Jag har den praktiska
erfarenheten, att man icke gärna
kan stärka en förvaltningsenhet i toppen
utan att se till att man får en proportionell
förstärkning i botten. En
topptjänsteman är tyvärr rätt hjälplös
om han inte bär kontorsbiträdet som
utför en del av vad som skall göras i
det praktiska arbetet. Vi hade tänkt
oss att den balanseringen skulle kunna
ske så, att man inrättade en byråsekreterartjänst
i 27 lönegraden och en ny
kontorsbiträdestjänst, men reservanterna
menar att dessa båda befattningshavare
skulle ersättas med en byrådirektör
i 31 lönegraden. Jag tror att
praktiken har visat, att även om ett
sådant förslag på papperet kanske kan
redovisas som en besparing på några
tusen kronor per år måste det utlösa en
förstärkning där nere, och därför är
nog utskottets och Kungl. Maj ds förslag
det billigaste om man skall se på frågan
från de synpunkterna.

Herr Hagård tog upp en kritisk analys
av den splittring som förekommer
de olika departementen emellan i frågor
som rör nykterhetsvården. Därvid
kan jag inte uraktlåta att göra vissa
reflexioner när jag har hört herr Hagård
här i dag. I den förra frågan som

vi hade uppe till behandling lanserade
han en linje, där han själv bekände att
han icke var medveten om huruvida
han hade sina partivänner bakom sig
eller ej, och i den här frågan lanserar
han en linje där han icke har sina
partivänner bakom sig utan där han
går över på en motion som icke stödjes
av högerns ledamöter i utskottet.
Man gör onekligen den reflexionen, att
herr Hagård kanske har anledning att
städa upp framför sin egen dörr innan
han talar alltför mycket om splittringen
i det här avseendet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Efter statsrådets anförande
skall jag försöka fatta mig mycket
kort. Jag vill säga att vi i utskottet
har behjärtat alla de synpunkter som
här är framförda bland annat av herr
Rimmerfors och som går ut på att det
är angeläget att man på ett relativt tidigt
stadium går in för att ordna med
dessa nykterhetsfrågor, och därför har
vi inte kunnat biträda den linje som
här är representerad av högerreservationen.
När den nya nykterhetslagstiftningen
nu skall träda i kraft den 1 oktober
1955, så är det naturligtvis bestickande,
detta tal som förs i den här
reservationen, att det är onödigt att redan
nu vidta åtgärder för nykterhetsvården,
och statsrådets motivering i
femte huvudtiteln för den ståndpunkt
han där intar till förslaget är mycket
kortfattad. Men om man läser propositionen
nr 158, som behandlar nykterhetsvården
i allmänhet, och särskilt
den kommunala, och ser på sammanhanget,
finner man att det bör vara på
sin plats att det centrala organet redan
nu utrustas med viss arbetskraft. Därför
har vi i utskottet gått in för att biträda
Kungl. Maj ds förslag.

Frågan om denna uppdelning av nykterhetsvårdsbyrån
i socialstyrelsen, som
man här från olika håll har framfört
önskemål om, har ju tagits upp av socialstyrelsen,
och Kungl. Maj d har prö -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

vat densamma. Socialstyrelsens förslag
innebar emellertid en större ökning av
antalet befattningshavare än det som
departementschefen har gått med på.
Det är rätt underligt att man i reservationen,
som här är förordad av åtskilliga,
har accepterat socialstyrelsens linje
när det gäller de högre tjänstemännen
men vill avslå deras begäran i
fråga om de lägre tjänstemännen, som
säkerligen är minst lika nödvändiga,
såsom statsrådet också nyss nämnde.
Man har tänkt sig att spara 4 000 kronor
genom motionens anordning att
slopa det ena biträdet i reglerad befor
dringsgång — jag förmodar det lägst
avlönade och inte kanslibiträdet i elfte
lönegraden. Men även om man slopar
det lägst avlönade biträdet jämte den
av departementschefen föreslagna byråselcreterartjänsten
blir besparingen inte
fullt 4 000 kronor.

Jag har den bestämda meningen, att
Kungl. Maj:ts förslag klart är att föredra
framför det som förordas i motionen
och av reservanterna. Med detta
ber jag, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (li):

Herr talman! Jag vill bara anföra
några ord i anledning av de invändningar,
som har gjorts mot det yrkande,
som jag tillåtit mig framställa. När man
påvisar hur nödvändigt det är att det
mycket tidigt blir en upprustning av
denna byrå av socialstyrelsen, vill jag
framhålla att jag har anfört skäl för att
även om man beviljar anslag först nästa
år blir det tid att företa denna upprustning.
Jag vill inte upprepa dessa skäl.
Jag vill bara framhålla, att man inte
får lita på att förstärkningarna i toppen
skall klara av saken. Inför den påfrestning
som säkert kommer när motboken
en gång avskaffas, blir de lokala organen
och de personliga krafterna där
det viktigaste. Jag vill inte ha gått ifrån
denna debatt förrän jag påpekat detta,
när det tycks råda en sådan övertro på

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

det statliga organets betydelse i detta
fall.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av herr
Staxängs yttrande att det framför allt
gäller att bygga ut de lokala krafterna,
skulle jag vilja be honom att läsa propositionen
158. Då kommer han att finna
att åtgärder är föreslagna även för
att stärka de kommunala organen.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! För arbetet på fältet
blir det ökade anslag, och därmed kommer
detta naturligtvis att medföra ökat
arbete också för de centrala organen.
Men det egendomliga är just, som herr
Hagård var inne på, att anslaget för arbetet
på fältet ligger i inrikesdepartementet
och för tillsynsmyndigheten i
socialdepartementet. I vad statsrådet
här sade fanns inte någonting som motsade
att vi med reservationen 1 a) får en
uppdelning som blir mera rationell ur
arbetssynpunkt. Om det framdeles behövs
ytterligare förstärkning i botten
kan ingen förutse. Men för effektiviteten
betyder det kolossalt mycket, om man
kan få arbetet rationellt uppdelat.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1 a).

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara i anledning
av vad herr Rubbestad sist sade framhålla,
att jag känner till de åtgärder
som på annat sätt föreslagits. Det var
just den omständigheten, som gav mig
ytterligare anledning att göra det uttalande
som jag nyss gjorde.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Det kanske finns en viss
nyansskillnad i uppfattningen även
bland dem som står för utskottsutlåtandet.
Jag vill erinra om att i slutet av
sin motivering säger utskottet: »Ehuru
skäl torde kunna anföras för en sådan
organisation av nykterhetsvårdsbyrån,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå m. m.

som motionärerna åsyftat, kan utskottet
dock icke i nuvarande läge, då närmare
erfarenheter saknas, tillstyrka flera eller
högre tjänster än propositionen upptar».
För min del uppfattar jag detta uttalande
på det sättet, att skulle det framdeles
finnas ännu starkare skäl än i dag för
en sådan uppdelning, som man särskilt
från motionärernas sida tänkt sig, så
har inte utskottet med sin skrivning
velat absolut eliminera möjligheterna
att företa en dylik uppdelning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Diskussionen här har
tydligen blivit en smula förvirrad på
grund av de olika yrkanden som framställts.
Man har kastat fram den beskyllningen
att det t. o. in. i motionärernas
egna led råder förvirring. För
min del har jag yrkat bifall i första
hand till vår motion och subsidiärt
till reservationen nr 1 a). Men eftersom
huvudmotionären sedermera har gått
ifrån motionen, har jag inte heller någon
anledning att hålla på den. Jag har
liksom han fullt klart för mig, att med
vanligt sätt att räkna blir slutresultatet
sådant, att man bör ansluta sig till reservation
nr 1 a), om man skall kunna
få igenom något av det motionärerna
önskar.

Jag ber därför, herr talman, att få
ta tillbaka mitt yrkande om bifall till
motionen 11:265.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Königson har inte
yrkat bifall till sin motion om en förlikningsmannabyrå
inom socialstyrelsen.
Jag har inte heller för avsikt att
dryfta detta förslag, utan jag vill endast
begagna möjligheten att göra eu kort
principdeklaration om förlikningsmannainstitutionen,
sådan den blivit utformad.

Om vi ser på listan över ordinarie

förlikningsmän här i landet, finner vi
bland dem tre borgmästare, två rådmän,
en länsarbetsdirektör, en byrådirektör
och en advokat. Tydligen råder
det den förestähningen, att en juridisk
examen skapar någon objektiv ställning
ovan stridsvimlet. När det är fråga om
att utbygga organisationen med extra
förlikningsmän, anlitas ofta någon
landshövding, dock sällan någon som
kommer från arbetarrörelsen. Det tycks
vara lika sällsynt med förlikningsmän,
som kommer från arbetarrörelsen, som
med officerare som kommer från detta
håll.

Yi för vår del — och vi vet att det är
likadant med större delen av fackföreningsfolket
— kan inte godtaga en
sådan ordning, ty dessa förlikningsmän,
som i allmänhet tillhör socialgrupp 1,
är ju med massor av rottrådar förbundna
just med arbetsköparnas kretsar.
Fackföreningsfolkets stora massa torde
i allmänhet anse, att när avgörandena
träffas i de inre cirklarna utgör förlikningsmannainstitutionen
tack vare sin
nuvarande utformning en extra förstärkning
för arbetsgivarna.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt; 2:o) bifall till den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som vid punkten avgivits av
herr Bergh m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om
bifall till den av herr Ohlon in. fl. avgivna
reservationen, följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

3:o) i utskottets förvarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Engkvist begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 63 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
32, föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 65) och den
andra inom andra kammaren av fru
Boman m. fl. (11:93), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, dels att riksdagen
till ferieresor för barn för budgetåret
1954/55 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 2 300 000 kronor, dels ock att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga
en allmän översyn av bestämmelserna

Ferieresor för barn.

för erhållande av bidrag till fria resor
för barn.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 65 och II: 93, i
vad de avsågo bestämmelserna om bidrag
till fria resor för barn, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majtts förslag samt med avslag
å motionerna I: 65 och II: 93, i vad de
berörde förevarande anslag, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000
kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Majtts förslag samt motionerna 1:65
och II: 93, i vad de berörde förevarande
anslag, till Ferieresor för barn för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Syndabocken skall
fram i detta fall, och det är jag. När
jag motionerade på denna punkt tänkte
jag inte så mycket på socialministerns
sorg som i stället på att eventuellt försöka
uppmuntra finansministern. Vi
erinrar oss nog från remissdebatten,
att finansministern sade någonting om
att han faktiskt inte kunde hitta någon
enda »flisa» på de avgnagda benen, så
noga hade han gått fram. Han lät också
förstå att det inte bara var de stora
summorna han satte värde på att finna
när det gällde den beträngda budgeten.
Man fick en känsla av att även det
minsta bidrag mottogs med tacksamhet.
Detta var kanske en av anledningarna
till att jag tog fasta på denna punkt.

Vad som dock egentligen varit avgörande
för mig när jag skrev min motion
var de erfarenheter jag samlat under de

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ferieresor för barn.

långa resorna hemifrån och hit ner och
nerifrån och hem under årens lopp.
Jag styrktes i min uppfattning när jag
läste statsverkspropositionen i år och
upptäckte, att vårdarna till de barn som
reser är drygt dubbelt så många som
barnen. I och för sig kan det ha sin
naturliga förklaring, om någon måste
följa ett litet barn på resan bort och
sedan en annan måste hämta hem det.
Nu är det emellertid inte alltid bara
små barn som är ute och reser. Ofta är
det ganska stora och försigkomna barn.
Jag har svårt att förstå att sådana barn
på det sätt som de nu omhändertas på
våra järnvägar — all järnvägspersonal
står så gärna till tjänst i dessa fall ■—
skulle behöva åtföljas av en vårdare
vid resan bort och sedan hämtas av en
annan vårdare.

Om man nu som utskottet gör i
sitt resonemang sammankopplar denna
punkt med nästa punkt och för att ytterligare
belysa det hela påpekar, att
det ofta blir fråga om en kombinerad
övervaknings- och semesterresa för
husmodern när hon följer med barnet,
så har också jag full förståelse för
detta, men då skall man också klart
säga ifrån detta. Vi har ännu inte infört
någon husfarssemester. Det händer
ofta att det är husfadern som är vårdaren
i den ena riktningen. Antingen följer
fadern med barnet bort eller också
hämtar han hem barnet. Skall vi ordna
det på detta sätt, då tycker jag att vi
skall ta upp det i ett annat sammanhang.
Sådana saker händer nämligen
då och då. Om vi befinner oss i ett
sådant finansiellt läge, att vi kan kosta
på oss att vara generösa, då har jag
ingenting emot allt detta. Jag vill klart
säga ifrån, att jag inte har någon önskan
att försämra ställningen för barnen,
som behöver komma bort och har
möjlighet att göra det. Jag tror dock
inte att det är nödvändigt att barnen
skall behöva följas fram och tillbaka så
ofta som nu sker.

Rätt många organisationer arbetar

med placering av sommarbarn ute på
landet, men de har inte samma möjligheter
som staten att anvisa medel. Organisationerna
får använda de pengar
som finns, och de får organisera dessa
resor på ett helt annat sätt. Man sammanför
ofta grupper av bortresande
barn och skaffar en eller ett par bra
vårdare, som följer barnen och ser till
att de kommer av vid rätt station och
att någon tar hand om dem där. Det
föresvävade mig en tanke att det nog
skulle finnas möjligheter att i ett trängt
finansiellt läge i de nu aktuella fallen
kunna ordna saken på samma praktiska
sätt. Jag tror att barnavårdsnämnderna
på de olika platserna, vilka har att
handlägga dessa ärenden, skulle kunna
ordna detta. Det är väl dock inte så
ofta det är fråga om landsbygdsbarn
eller barn från glesorterna. Barnen
kommer i dessa fall oftast från städer
och större samhällen. Jag tror då -—
jag kanske tror fel — att det finns
möjlighet att samordna flera resor för
att på detta sätt nedbringa kostnaderna
för vårdare.

Jag vill sluta med att i likhet med
statskontoret peka på att det kanske
inte vore ur vägen att i nuvarande beträngda
läge sänka kostnaderna. Jag
yrkar därför bifall till den reservation,
som är avgiven i denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är inte tu tal om
att mycket av det fru Boman här nämnde
kan ha sitt berättigande. Även om
det inte förhåller sig riktigt på det sättet
som hon säger sig ha observerat,
att det är fler vårdare än barn som
reser, så menar jag dock att det finns
anledning att här försöka åstadkomma
en samordning mellan de olika barnresorna.
Den sista statistik, som finns
tillgänglig och som propositionen hänvisar
till, visar att 47 000 barn men däremot
endast 33 700 vårdare — alltså betydligt
färre — har rest vid färder för
enskilda ferievistelser. Vid resor till

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

kolonier har antalet varit 31 700 barn
och endast 5 000 vårdare.

Om det således är ett betydligt mindre
antal vårdare än barn som reser, så
finns det dock all anledning att pröva
möjligheten att samordna resorna på
ett bättre sätt än tidigare. Vi har nog
varit av den meningen också i utskottet,
och vi har därför tagit kontakt med
socialstyrelsen för att höra dess syn
på saken. Man har därifrån meddelat,
att man numera regelmässigt uppmanar
barnavårdsnämnderna att söka främja
en bättre samordning. Det är med hänsyn
till detta som vi ansett att det föreliggande
förslaget till anslag bör kunna
godtagas av riksdagen.

Det är ju också rätt intressant att
lägga märke till att fru Boman under
den tid som gått efter motionens avgivande
fått en något annan inställning.
När hon lämnade sin motion föreslog
hon en besparing på 500 000 kronor.
Nu går hon tillsammans med högerreservanterna
och skär ner sin besparing
till 100 000 kronor. Med de direktiv
som nu utgår från socialstyrelsen
tror jag dock att man kan vänta, att all
möjlig sparsamhet iakttas i detta fall.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru ERICSSON i Luleå (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp i denna fråga, som debatterats
många gånger tidigare här i riksdagen,
men jag kunde inte underlåta att begära
ordet, när jag hörde att ett av de
motiv, som fru Boman såsom motionär
angav, var att man skulle tillfredsställa
finansministern. Det skall vi visserligen
alla försöka göra, men nog tycker jag
det är underligt att en husmor väljer
att pruta just på utgifterna för en sak,
som berör en stor del av landets husmödrar.
Nog finns det åtskilliga andra
punkter i de olika huvudtitlarna, där
man hellre skulle kunna föreslå en nedprutning.
När man som fru Boman och
jag kommer från ett län, där dessa resor,
vilket även fru Boman undcrstru -

Ferieresor för barn.

kit, betyder så mycket för husmödrarna,
förefaller valet mycket olyckligt.

Motionärerna har betonat, att man
borde försöka få till stånd något slags
samordning. De har därvid föreslagit,
att en mor skulle utom sitt eget ta med
sig flera andra barn. Jag har försökt
att sätta mig in i detta, men jag kan
inte fatta hur något sådant skall gå till.
Barnen kommer ju från olika håll och
skall resa till olika ställen — de kan
inte resa vart som helst utan endast dit
de i de särskilda fallen har möjlighet
att resa —• för att inte tala om vilket
oerhört arbete man därigenom skulle
lägga på barnavårdsnämnderna.

Efter det att motionen väckts har jag
talat med representanter för ett par
barnavårdsnämnder, och de ansåg sig
inte kunna finna någon lösning på hur
detta skulle gå till. De ansåg att det
skulle vara mycket svårt att samla barn
från flera hem på ett ställe och sedan
skicka ut dem på olika håll; då måste
den som skall följa dem såväl känna
barnen mycket väl som känna till de
ställen dit barnen skall resa.

Emellertid förekommer redan nu i
vissa fall faktiskt en samordning. Det
är ganska vanligt att man samlar ihop
barn från olika håll, när de skall resa
till barnkolonier, och det gör även ideella
föreningar.

För min del tycker jag, att man kunde
nöja sig med socialministerns förslag.
Anslaget har i år ändå prutats
med 100 000 kronor. Dessa ferieresor
är ju också en tacksamhetsgärd mot
svenska husmödrar. De har inte någon
lagstadgad semester, och då kan man
åtminstone ge dem detta från samhällets
sida. De är värda en sådan uppmuntran,
och jag säger än en gång, att
jag är mycket förvånad över att en husmor
kan komma med ett sådant förslag
som motionen innebär.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag försökte klargöra,
att jag skiljer mellan husmödrar och
vårdare i allmänhet, och jag sade uttryckligen,
att i den mån det gäller
en kombination av husmors- och barnresa
har jag inte någon invändning.
Ofta är det emellertid så, att det inte
är husmödrarna som reser, utan det
kan vara husfar eller någon annan. I
sådana fall tycker jag det finns anledning
att pruta.

Fru Ericsson i Luleå hade ingen förståelse
för att vi skulle hjälpa finansministern
på denna punkt. Så känner
man det kanske på varenda punkt, men
jag sade — och jag hoppas att min
goda vän fru Ericsson förstår mig —•
att det i det trängda läge vi befinner
oss i gäller att se efter var man kan
pruta t. ex. 100 000 kronor och var man
inte kan det. Det finns saker som vi
kanske får lov att kosta på oss, men där
där det inte är tvingande nödvändigt
utan man kan ordna det mera praktiskt
tycker jag man borde göra det.
Jag tror att svårigheten för barnavårdsnämnderna
är uppkonstruerad. De har
en överblick över vart barnen skall
resa. Det är ganska lätt att sammanföra
barnen och lämna dem under beskydd
av någon, som kan åtaga sig att följa
dem i samma riktning.

Fru ERICSSON i Luleå (s):

Herr talman! Jag vill endast påpeka,
att antalet husmödrar som följer med
som vårdare är minst 17 000. De skulle
annars begagna sig av de resor, som
är anslagna under nästa punkt. Den
kombination som fru Boman talade
om förekommer alltså redan nu. Det
är alltså ett rätt stort antal husmorsresor,
som inte belastar nästa anslag,
ty genom att de följer med barnen som
vårdare tar de samtidigt ut sin husmodersresa.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i

punkten 30, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 31—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga
några ord med anledning av den motion,
som väckts i denna fråga angående
sjömansutbildning för ungdomarna
vid ungdomsvårdsskolorna. Jag har
inte något yrkande i detta fall utan
vill bara anföra några reflexioner.

Utskottet anser att Kungl. Maj:t först
skall pröva frågan. Jag vill säga att
detta är en fråga, som är betydelsefull.
Man må ha vilken uppfattning man vill
om detta yrkes lämplighet för dessa
ungdomar. Kvar står att 16 procent av
ungdomarna ger sig ut på sjön. Man
har givit dem annan utbildning, men
de ger sig ut på sjön ändå, om det nu
beror på att det fortfarande ligger en
viss romantik över sjömansyrket eller
det är äventyrslust. Pojkarna kommer
till detta yrke utan att ha någon förutbildning,
utan någon som helst erfarenhet.
Man tycker därför att det är
behövligt att det tillkommer en utbildning
på detta område, varvid man också
får möjlighet att sålla ut de ungdomar,
som är absolut olämpliga för
detta yrke. Jag för min del hoppas att
inte socialministern stannar vid fjolårets
redovisning i budgeten beträffande
ungdomsvårdsskoleutredningens förslag
om sjömansutbildning. Sedan må
det bli på Lingatan eller i någon annan
lämplig form, men så som frågan ligger
till anser jag denna utbildning behövlig.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar.

Det är också en annan fråga, som
jag skulle vilja ta upp i detta sammanhang.
Ungdomsvårdsskoleutredningen
tillsattes ju med anledning av att det
förekommit så många rymningar. Riksdagen
yrkade på att det skulle bli förstärkning
av ungdomsvårdsskolorna på
ett eller annat sätt, för att förebygga
rymningarna. Här har också undan för
undan kommit delförslag om förstärkningar,
och de gäller i allmänhet pojkskolorna.
Om man ser efter vilka det
är som rymmer mest, är det dock egentligen
flickorna. Man får hoppas att det
så småningom i de senare förslagen
kommer yrkanden om förstärkning
även av flickskolorna. Förhållandet är
ju det, att allmänheten inte reagerar
mot flickornas rymningar på samma
sätt som mot pojkarnas. Pojkarna stjäl
bilar och gör inbrott, och detta reagerar
allmänheten mot. Flickorna återigen
omhändertas av välvilliga manliga
medborgare i samhället, som hjälper
dem att rymma. Ibland är ju faktiskt
flickskolorna som belägrade fort,
och det är här som flickskolorna har
oerhörda svårigheter att kämpa mot.
Det är den saken som jag anser att vi
också med helt annat allvar måste ta
itu med, så att man effektivare håller
efter dessa människor, som på det sättet
förstör möjligheterna att tillrättaföra de
kvinnliga ungdomarna.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag vill understryka
vad fröken Elmén anförde när det gäller
önskvärdheten av att sjömansutbildning
kommer till stånd för ungdomsvårdsskoleeleverna.
Det är alldeles
riktigt som hon i sitt anförande
påpekade, att en mycket stor del av
ungdomsvårdsskoleeleverna -—• sedan
de fått utbildning i helt andra yrken
—• går till sjöss. Man utbildar dem till
tapetserare, sadelmakare o. s. v. för
som jag skulle tro mycket stora kostnader,
och när de blir utbildade för
dessa yrken fortsätter de inte där utan

går till sjöss. Det är som sagt intet
annat yrke — med undantag av metallarbetaryrket,
till vilket en betydande
del av dessa elever går -—- som lockar
dem i så stor utsträckning som just
sjömansyrket.

Det är med kännedom om detta som
arbetsmarknadens organisationer på
sjöfartens område, d. v. s. Sjöfolksförbundet
och Sveriges redareförening,
har ställt sig positiva dels till att det
skall ske en yrkesskoleutbildning för
dessa ungdomsvårdsskoleelever till sjömansyrket
och dels till att dessa organisationer
under vissa förutsättningar
tar emot de elever, som i sådant fall
kommer från yrkesskolorna. Jag skulle
tro att det är rätt unikt att arbetsmarknadens
båda organisationer ställer sig
välvilliga till en sådan fråga och förklarar
sig villiga att ta emot elever som
kommer från ungdomsvårdsskolorna.

Jag har i likhet med fröken Elmén
inte något yrkande, men jag skulle vilja
hemställa att departementschefen välvilligt
tar i beaktande de synpunkter,
som nu har anförts och som också har
anförts från bl. a. Sjöfolksförbundet i
dess yttrande om ungdomsvårdsskoleutredningens
betänkande, där vi förklarar
oss vara positivt inställda till
denna fråga.

Herr talman! Jag har som sagt inte
något yrkande.

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
om förslaget att anordna sjömansutbildning
vid Lingatan, eftersom styrelsen
för Lingatans yrkesskola tidigare
har yttrat sig över förslaget. Men när
fröken Elmén säger att vi behöver en
förstärkning av flickskolorna, tycker
jag det korresponderar illa med utredningens
förslag om att Lingatans yrkesskola,
som varit en flickskola, skulle
bli en sjömansskola för pojkar. I övrigt
vill jag instämma i vad fröken Elmén
sade om att vi behöver öka ut skolorna

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Inrättande av inackorderingshem m. m.

för flickor; det görs alldeles för litet
för dem.

Jag har, herr talman, närmast begärt
ordet för att instämma i vad utskottet
säger i slutet av sitt utlåtande: »Liksom
revisorerna finner utskottet det
vidare önskvärt att ungdomsvårdsskolornas
lokala styrelser beredes ökade
möjligheter till självständigt bedömande
och handlande.»

Jag har en bitter erfarenhet av hur
handlingsmöjligheterna inskränkes när
man kommer under socialstyrelsen. Jag
har tidigare tillhört styrelsen för Lingatans
yrkesskola, som närmast berörs
här, men har numera avgått, som är
offentligt känt. Denna skola sköttes under
många år av Göteborgs stad, och
allt gick då utan friktioner mellan
styrelsen och stadens förvaltning, men
sedan vi kom under socialstyrelsen har
det inte varit annat än besvärligheter
och tråkigheter. Jag vill därför passa
på tillfället, när jag nu ser socialministern
sitta här i kammaren, att be
honom observera vad utskottet här har
sagt och ge de lokala styrelserna ökade
befogenheter i fortsättningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 36—3S.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Inrättande av inackorderingshem rn. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
41, föreslagit riksdagen att till Bidrag till
inrättande av inackorderingshem m. m.
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 17 300 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Nyberg och fru Löfqvist väckt motion
(II: 3) hade hemställts att riksdagen
måtte besluta, alt en kontant lön av
1 000 kronor per år skulle utgå till husmödrarna
vid vart och ett av de av
I. O. G. T. bedrivna inackorderingshem -

men och att i bidrag till inrättande av
inackorderingshem m. m. för budgetåret
1954/55 måtte anvisas ett reservationsanslag
av 30 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 3
till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av 17 300
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Under nästa punkt i
detta utlåtande har statsutskottet tillstyrkt
en av mig väckt motion om
att inackorderingshemmens underskott
skall utbetalas halvårsvis i förskott i
stället för i efterskott som nu sker. Jag
är mycket tacksam för denna välvilliga
behandling av motionen. Det rör visserligen
en ganska liten fråga, men de
svårigheter som styrelserna för dessa
hem har kommer dock i viss mån att
elimineras.

Däremot har statsutskottet inte velat
biträda fru Löfqvists och min motion
om att husmödrarna vid dessa inackorderingshem
skulle erhålla en kontant
lön för sitt arbete, och det är med anledning
av detta som jag nu har begärt
ordet.

Jag är naturligtvis inte helt överraskad
av att utskottet har ställt sig
avvisande. När inackorderingshemmen
inrättades var det ju inte meningen, att
det skulle utgå någon kontant lön till
husmor eller till föreståndarparet, utan
ersättningen skulle bestå i fri bostad,
kost och tvätt; dessutom kunde föreståndarparets
hemmavarande barn erhålla
samma förmåner. Verksamheten
är ju också upplagd så, att föreståndaren
kan sköta ett ordinarie arbete
utöver de bestyr som uppstår vid hemmet.
Emellertid har erfarenheten visat,
att verksamheten är så krävande, att de

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

förmåner som erhålls knappast kan anses
utgöra fullt vederlag för arbetet.
Föreståndaren själv får använda praktiskt
taget all sin fritid till arbete i
hemmet. Han skall ordna med arbete åt
pojkarna, stå i kontakt med ungdomsvårdsskolor
och barnavårdsnämnder,
han skall sköta en del bokföring o. s. v.
I de fall där antalet pojkar från ungdomsvårdsskolor
och barnavårdsnämnder
är särskilt stort ökas givetvis arbetet
i omfattning. En åtstramning på
arbetsmarknaden inverkar givetvis också,
eftersom det då blir svårare att ordna
arbete åt de inackorderade ungdomarna.

Förmånen av fri kost och bostad för
hela föreståndarfamiljen är knappast
mycket mer än vad som kan anses vara
eu skälig kompensation för det arbete
som föreståndaren själv utför. Vad husmor
beträffar får hon vara i arbete från
tidiga morgonen till sena kvällen, och
de lediga stunderna är lätt räknade.
Det är inte svårt att förstå, att det måste
bli mycket arbete i ett hem av denna
art, där familjen — man strävar ju
efter att nå familj ekar aktär över samvaron
i hemmet — består av ett femtontal
personer, varav ungefär hälften
kanske har måst omhändertas av samhället.
Detta är i själva verket en mycket
svår och besvärlig uppgift.

Nu har också erfarenheten visat att
husmödrarna, även om de har ett hembiträde
till sin hjälp, icke stoppar så
länge för de påfrestningar som här
uppstår. De tröttnar efter ett eller annat
år, och det är inte alldeles ovanligt
att arbetet ställer så stora anspråk
på dessa husmödrar, att de måste söka
sjukvård på grund av överansträngning.
Om det inte fanns idealitet och
samhällsansvar bakom, skulle det knappast
vara möjligt att få föreståndare
till dessa inackorderingshem.

I detta läge har den tanken uppkommit,
att man borde ge husmödrarna en
kontant lön för deras arbete. Det skulle
naturligtvis inte minska arbetsbördan

Inrättande av inackorderingshem m. m.

i och för sig, men det skulle utgöra en
stimulans och en uppmuntran i arbetet.
Socialstyrelsen har, som synes av
propositionen, föreslagit att en kontant
lön skulle utgå med 2 000 kronor per
år. Med tanke på socialministerns avstyrkande
har vi motionärer inte velat
gå längre än till att föreslå en ersättning
med 1 000 kronor per år. Om nu
det förslag som vi har framställt skulle
bifallas, så skulle det innebära en ökning
av statens utgifter med 13 000
kronor, eftersom för närvarande 13 sådana
hem är i verksamhet, och det kunde
inte heller i fortsättningen bli fråga
om några större belopp, eftersom antalet
hem som kan komma till stånd är
ganska begränsat. Vi får också komma
ihåg, att även om man skulle ge dessa
människor en kontant lön, så är dock
denna verksamhet den i sitt slag minst
kostnadskrävande av dem som staten
har engagerat sig i. Jag vill också framhålla,
att om dessa framställningar som
socialstyrelsen och vi motionärer har
gjort skulle avslås, så skulle det skapa
betydande svårigheter för hemmen att
i fortsättningen erhålla föreståndare.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag trots statsutskottets avstyrkande
dristar mig att yrka bifall
till den här föreliggande motionen, och
jag vågar vädja till kammarens ledamöter
att ge motionen sitt stöd.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Vi har tidigare behandlat
och resonerat om den sak som nu är
föremål för behandling. Redan tidigare
har framhållits de stora bekymmer som
dessa inackorderingshem har att kunna
klara sin ekonomi. Nu torde det i avseende
på driftförlusterna vara väl sörjt
för att deras bekymmer inte blir alltför
besvärande. Jag är särskilt glad åt att
statsutskottet här har velat biträda den
meningen, att ersättning för förlusterna
på driften skall utgå i förskott.

Den fråga, som emellertid nu under
punkt 39 särskilt behandlas, avser ju

Nr II.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Inrättande av inackorderingshem m. m.

att ge ett stöd åt denna verksamhet på
så sätt, att utöver de naturaförmåner
som utgår till föreståndarparen skulle
dessa också tillerkännas en viss kontantlön.
Vad som här framför allt är
besvärligt när det gäller denna verksamhet,
vilket under de senare åren
blivit alltmer uppenbart, är att det är
svårt för dessa hem att kunna konkurrera
om den mest lämpliga arbetskraften.
Att kunna klara rekryteringen av
lämpliga föreståndarpar medför stora
bekymmer på vissa håll.

Dessa bekymmer blir ju inte mindre,
när det nu inrättas kommunala inackorderingshem
på vissa platser, i fråga
om vilka man inte är bunden av sådana
restriktiva bestämmelser som här
gäller enligt det avtal, som statsmakterna
har träffat med godtemplarorden,
när hemmens verksamhet påbörjades,
utan där man kan utgå från helt andra
förutsättningar. Sålunda har man i
Malmö beslutat inrätta ett inackorderingshem
i barnavårdsnämndens regi.
Där får föreståndarparet helt andra
inkomster. Visserligen är det där fråga
om en heltidsanställning och således
inte direkt jämförligt. Dock uppstår
givetvis svårigheter för godtemplarorden
att fä lämpliga föreståndarpar för
sina inackorderingshem, om det kommer
att inrättas kommunala inackorderingshem
i barnavårdsnämndernas regi
och under deras ledning, där man bjuder
helt andra löneförmåner.

Såsom herr Nyberg sade har socialstyrelsen
gjort en framställning — detta
har skett efter underhandlingar med
godtemplarordens ledning — att till föreståndarparen
vid inackorderingshemmen
skulle utgå en årslön av 2 000 kronor.
Jag är väl medveten om att det är
en helt ny linje man här beträder, och
det är därför inte så märkligt, om departementschefen
är betänksam inför
denna utveckling. Jag tror dock, att
man så småningom nödvändigtvis, om
man skall bibehålla verksamheten, får
på något sätt försöka ge större ersätt -

ningar till föreståndarparen än de för
närvarande har. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att det inte är mer
än en vecka sedan tidningen Arbetet
hade ett stort upplagt reportage avseende
den kvinna, som sköter hemmet
i Malmö, och där man prisar hennes
samhälleliga insatser och särskilt framhåller
hennes betungande arbete. Det
är inte rimligt, att man i längden begär,
att dessa människor utan någon kontant
ersättning skall fortsätta med detta
arbete.

Man kan då fråga sig: År det egentligen
lönt att man fortsätter en verksamhet
sådan som denna, när det nu tenderar
att bli fråga om att ställa större
krav på ekonomiskt bidrag från statens
sida? Ibland har man velat säga, att
denna verksamhet kanske i viss mån är
att hänföra till ett område, där kommunerna
borde vara mera intresserade,
och jag kan gärna erkänna att det kan
vara ett riktigt resonemang. Låt mig
emellertid här bara lämna några sifferuppgifter
om det klientel, som har varit
inackorderat på hemmen under hela
den tid de har varit i verksamhet. Jag
har här uppgifter för åtta av de tio
hem som är i verksamhet, och det kan
väl anses vara tämligen representativt,
även om det nu saknas uppgifter från
två av dem. Då finner man att från de
egentliga ungdomsvårdsskolorna har på
dessa inackorderingshem varit intagna
116 pojkar, från barnavårdsnämnderna
74 pojkar och från det vanliga öppna
förvärvslivet 93 pojkar. Det betyder i
procenttal under denna verksamhetsperiod
41 procent från ungdomsvårdsskolorna,
26 procent från barnavårdsnämnderna
och 33 procent från det fristående
området.

Det var från början meningen att
hälften av de tio pojkarna skulle komma
från ungdomsvårdsskolorna och
blandas upp med de andra fem från
den öppna marknaden, som genom sitt
goda inflytande skulle medverka till
att ungdomsvårdsskolepojkarna skulle

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

kunna slussas över till vanligt normalt
liv. Nu sker ju intagningen i hemmen
genom överenskommelse med och under
uppsikt av socialstyrelsens konsulenter
och tjänstemän. Visserligen är det
inte mer än 41 procent från ungdomsvårdsskolorna,
ehuru man kanske förutsatt
att det skulle vara 50 procent, men
å andra sidan tillkommer 26 procent,
som hänvisas till hemmen från barnavårdsnämnderna.
De senare utgör ett
klientel som, därest man inte haft möjlighet
att placera dem på dessa inackorderingshem,
i många fall skulle kommit
att hänvisas till en ungdomsvårdsskola
och där skulle ha åsamkat staten
utgifter. Rent ekonomiskt hade det varit
en dålig affär, men framför allt ur
människovårdande, ur social synpunkt
hade det varit sämre, om man från början
måst tillgripa en sådan åtgärd i
stället för att försöka denna mindre
ingripande utväg.

Det kan nämnas, att siffrorna för inackorderingsdagarna
visar en annan
bild och inte ger riktigt samma utslag.
Antalet inackorderingsdagar för dessa 8
hem under den tid de varit i verksamhet,
en del ända sedan 1947, uppgår för
pojkar från ungdomsvårdsskolorna till
27 106, för pojkar från barnavårdsnämnderna
till 30 278 och för de fristående
pojkarna till 26 492, och här är det således
en något annan procentuell fördelning.
Det blir 33 procent från ungdomsvårdsskolorna,
36 procent från
barnavårdsnämnderna och 31 procent
från den fristående kategorien.

Med hänsyn till verksamhetens omfattning
och dess rent sociala, förebyggande
karaktär, vilken framgår av de
siffror jag har tillåtit mig att peka på,
tycker jag nog att staten får vara beredd
att satsa något mera än tidigare
på denna verksamhet. Kostnaden för
staten för varje pojke som är inackorderad
uppgick för något år sedan till
något mindre än 2 kronor per dag. Jag
tror det var kronor 1: 91 per dag. Någon
liknande vård kan icke beredas

Inrättande av inackorderingshem m. m.

dem som behöver den för samma kostnad.

Nu vill jag emellertid tillägga, att med
hänsyn till penningvärdets förändring
torde man få räkna med att denna kostnad
nu uppgår till något under 4 kronor
per dag. Det har således här skett
en fördubbling av statens utgifter. Men
det gäller här en verksamhet, som är
så betydelsefull och som bedrives för
en så ringa kostnad, att man bör överväga
att ge verksamheten det stöd som
behövs för att den skall kunna fortsätta
i framtiden.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till herr Nybergs och fru
Löfqvists motion i ärendet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Vi har här av både herr
Nyberg och herr Engkvist hört hur
många barn som finns på dessa hem.
Det är ju 13 hem det gäller, och i varje
hem finns det omkring 10 barn, varav
en del kommer från uppfostringsanstalterna,
en del från barnavårdsnämnderna
och en del från vanliga hem. Syftet
med denna anordning är ju att barnen
från dessa bättre hem, om jag så
får säga, skall uppfostra de andra. Hur
resultatet kommer att bli är emellertid
för tidigt att nu uttala sig om.

I motionen har föreslagits, att föreståndarparen
vid dessa hem skulle erhålla
en kontant ersättning av 1 000
kronor om året. Socialstyrelsen hade
för sin del föreslagit 2 000 kronor om
året till varje föreståndarpar. Utskottet
har ansett att man knappast med skäl
kan göra gällande att denna ersättning
är befogad. De skall visserligen se till
att pojkarna får arbete — det är en
uppgift som åligger dem — men när så
skett, förväntar man väl att ungdomarna
skall kunna behålla arbetet en
tid, och uppgiften att bereda dem sysselsättning
bör därför inte vara alltför
betungande.

Vidare skall föreståndarna ha tillsyn
över ungdomarna under den tid, då

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Inrättande av inackorderingshem m. m.

dessa inte är i arbete. Denna fostrande
gärning är naturligtvis också en prestation,
men när man ser vilka förmåner
som utgår för densamma, måste man
väl säga sig, att det inte är en så obetydlig
ersättning. Vederbörande har
som nämnts fri bostad, kost och tvätt
inte blott för sig själv och hustrun utan
även för familjens egna barn. Sådant
representerar självklart stora värden.
Jag tycker därför att förmånerna i
stort sett är sådana, att något kontant
tillägg därutöver knappast kan komma
i fråga. Mannen i detta föreståndarpar
bör ju ha ett ordinarie förvärvsarbete,
och det arbete han nedlägger på dessa
ungdomar under sin lediga tid får man
nog säga är ganska bra betalt. Vi har
emellertid ansett i utskottet att det är
ett värdefullt arbete, som dessa vårdare
utför, och vi har också gett till känna
vår uppskattning av detsamma, men
detta uttalande har tyvärr fallit bort i
utskottets utlåtande. Det var annars avdelningens
mening att utskottets tacksamhet
skulle kommit till uttryck i utlåtandet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Herr Rubbestad säger
att det är för tidigt att fälla något omdöme
om den verksamhet som hittills
utförts vid inackorderingshemmen. Jag
skulle emellertid kunna ge herr Rubbestad
en hel del exempel därvidlag. Vid
det hem, vars styrelse jag tillhör, har
vi haft flera ungdomar, som genom hemmets
verksamhet kunnat inordnas i
samhällslivet. Jag skulle kunna nämna
namn på många sådana ungdomar, men
detta är onödigt, eftersom ju ändå ingen
här känner dem. Det är emellertid särskilt
glädjande att konstatera, att vi
verkligen på detta sätt kan hjälpa ungdomar
in i förvärvslivet och dra dem
bort från de villovägar, på vilka de
förut gått fram. Jag vill därför än en

gång understryka, att vi redan har goda
erfarenheter från detta arbete.

Beträffande ersättningarna säger herr
Rubbestad — vilket också tidigare
framhållits från denna plats — att föreståndarna
har fri kost, bostad, tvätt
o. s. v., men när vi nu har den erfarenheten
att arbetet är så krävande, att vi
trots dessa förmåner har mycket svårt
att få föreståndare till hemmen, så uppstår
givetvis frågan vad som kan göras
för att underlätta svårigheterna härvidlag.
Då finns det bl. a. den möjligheten
att ge husmödrarna en liten ersättning.
Lönen för arbetet med dessa ungdomar
skall nämligen utgå till husmödrarna.
Föreståndaren — eller husfadern, om
jag så får kalla honom — har egentligen
ingen ersättning.

Sedan beklagar jag givetvis att en del
av statsutskottets uttalande har fallit
bort i utlåtandet, men detta förändrar
ingenting i sak och ger mig inte anledning
att frångå mitt yrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Visst är det bra att utskottet
känner tacksamhet mot föreståndarna
som sköter dessa inackorderingshem,
men detta är långt ifrån tillräckligt.
Jag bor på en plats där det
finns ett sådant här inackorderingshem,
och jag har därför tillfälle att något se
och följa arbetet där. Mannen i den familjen
har ett skiftarbete. Arbetet på
hemmet med pojkarnas sysselsättning
tar hela hans lediga tid. Det gäller att
ordna hobbyverksamhet och underhållning
åt pojkarna, och det gäller att
lära dem att sköta pengar. Husmodern
har till sin hjälp ett biträde, men hennes
arbetsbörda är oerhört stor. Jag
skulle kunna nämna bara hur hennes
julafton ser ut. Inte förrän hon har pojkarna
i säng på kvällen kan hon räkna
på någon ledig tid. Det talas här om
att arbetsanskaffningen kanske inte är
det tyngsta arbetet eller är så betung -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ande, och jag är också på det klara med
att det inte är den tyngsta delen av
arbetet. Men att laga mat på olika tider
åt tio pojkar, att hålla deras kläder i
ordning och deras rum städade och att
dessutom ha tid för vars och ens personliga
fostran är något som är mycket
krävande. Man måste väl ändå säga att
den hyra som föreståndaren får betala
genom att använda all sin fritid för
arbete på inackorderingshemmet är
ganska hög.

Jag skall med vad jag sagt be att få
yrka bifall till motionen av herr Nyberg
och fru Löfqvist. En ersättning på
1 000 kronor till husmodern utöver familjens
naturaförmåner är en liten penning,
som vederbörande väl får göra
skäl för.

Häruti instämde fru Eriksson i Hallstahammar
(s), fru Johansson i Skövde
(s), fru Renström-lngenäs (s) och
fröken Sandell (s).

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
av herr Nyberg och fru Löfqvist; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen av herr
Nyberg och fru Löfqvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo5
— Andra kammarens protokoll 1954.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 84 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 40—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGÅRD (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
andra lagutskottets utlåtande nr 14 förekom
ett resonemang om eventuella
besparingar, som skulle kunna göras genom
ett visst ställningstagande till frågan
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Det nämndes därvid att
man måhända skulle fästa mera vikt
vid en annan sak, nämligen det förslag
till ändring i själva hänvisningsförfarandet,
som statsrådet föreslagit i anslutning
till sitt resonemang under
femte huvudtiteln. Beträffande den saken
anser jag för min del, att detta
senare kan komma att innebära väsentligare
besparingar än vad en ändring
av själva statsbidragskonstruktionen
skulle medföra. Med hänvisning härtill
har jag inget annat yrkande än om bifall
till reservationen under punkt 48.

Hänvisningsförfarandet förtjänar måhända
att i någon mån tagas upp till
behandling. Jag skall inte ställa något
yrkande på den punkten, men jag fäster
uppmärksamheten på något som hör
till sammanhanget, nämligen att här
ifrågasättes att för att spara på arbetslöshetskassornas
medel skulle man låta
Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor.

arbetsförmedlingen sköta den direkta
hänvisningen av kassamedlemmar till
beredskapsarbeten. Detta är en nyhet.
För närvarande finns inte en sådan formel;
till beredskapsarbete kan endast
hänvisas personer efter behovsprövning
av den kommunala arbetslöshetsnämnden.
Nu frågar jag: Kan inte detta
innebära en ändring i arbetsförmedlingens
neutrala ställning?

Om man icke har stöd av en behovsprövning,
och det gäller ett flertal arbetslösa
kassamedlemmar, efter vilka
grunder skall då arbetsförmedlingen
välja ut någon av dem? Om en arbetslös
kassamedlem kommer till arbetsförmedlingen,
där han är skyldig att
infinna sig, men anser att inte han
utan någon annan borde ha givits
ifrågavarande arbetshänvisning kan
den offentliga arbetsförmedlingen komma
i en mycket besvärlig ställning. Säkerligen
kommer arbetsförmedlingen
att beskyllas för partiskhet.

Enligt gammal hävd har arbetsförmedlingen
att tillse, att arbetsgivaren
får den arbetskraft som är för honom
lämplig, och den arbetssökande skall
neutralt hänvisas till sådant arbete som
är för honom mest passande. Det är
denna neutrala linje som arbetsförmedlingen
följt sedan gammalt. Enligt nu
föreliggande förslag av socialministern
kan arbetsförmedlingen som sagt komma
i en obehaglig situation. Nu har det
sagts mig att arbetsförmedlingen, såsom
den i dag arbetar, inte på något sätt är
lämpad att åta sig en uppgift av detta
slag. Ja, är det så, måste jag ur samhällelig
synpunkt bli fundersam, om man
verkligen skall kunna godta den föreslagna
anordningen. Systemet rubbar
de allmänna principerna om förmedlingens
neutralitet, vilket som sagt gör
mig betänksam.

Jag har velat säga detta utan att på
denna punkt framställa något yrkande.
Jag förutser, att riksdagen i föreliggande
fråga ansluter sig till statsrådets
uppfattning och i konsekvens därmed

borde den bifalla den nedprutning av
anslaget som här är ifrågasatt, nämligen
med fem och en halv miljoner kronor.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det var ett avsnitt i
herr Hagårds anförande som föranledde
mig att begära ordet, närmare
bestämt hans funderingar om förslaget
till ändring av arbetslöshetskungörelsen.

Det är ju så enligt denna kungörelses
nuvarande lydelse att den arbetslöse
kan bli hänvisad beredskapsarbete endast
under förutsättning att han är anmäld
hos arbetslöshetsnämnden, och
blir hänvisad av arbetslöshetsnämnden,
som herr Hagård mycket riktigt anförde.
Staten anordnar emellertid mycket
ofta arbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi eller arbeten som
lämnas ut på entreprenad — arbeten
som tillkommit just för att motverka
uppkommen arbetslöshet. Till dessa arbeten
anvisar arbetsförmedlingen de arbetslösa,
och de skall alltså inte gå
till arbetslöshetsnämnden för att bli
anvisade sådana arbeten.

Nu menar jag att det inte finns några
motiv för att bibehålla två olika anordningar;
en för dem som skall på
beredskapsarbete och en för dem som
skall till andra slag av arbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen
har här föreslagit
att arbetsförmedlingen skulle få hänvisa
de arbetslösa till beredskapsarbete
och att det inte längre skall vara nödvändigt
för dem att anmäla sig hos arbetslöshetsnämnden.
Nog förefaller det
mig, herr talman, som om den nuvarande
anordningen är ganska byråkratisk,
och vill man undvika ett sådant
system skall man naturligtvis följa arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

Vad som emellertid tycks oroa herr
Hagård är, att arbetsförmedlingarna
skulle verka som behovsprövande organ
och hänvisa människor till beredskapsarbete.
Vi skall i det här sammanhanget
inte tala så mycket om behovs -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

prövning. Det gäller för oss att se till
att människor får arbete; ett sådant behov
föreligger hos alla friska och arbetsföra
människor, som blivit utan
sysselsättning. Beredskapsarbete är inte
något nödhjälpsarbete, utan därvidlag
gäller den övriga arbetsmarknadens
villkor. Det är enligt mitt förmenande
ingen större skillnad på att hänvisa en
arbetslös till beredskapsarbete eller att
skicka honom till något entreprenadarbete,
bedrivet av väg- och vatten. Därför
kan jag inte finna annat än att de
farhågor som herr Hagård hyser är
mycket överdrivna.

Herr Hagård yttrade att arbetsförmedlingens
neutralitet skulle vara i
fara, om förmedlingen skulle bestämma
vilka kassamedlemmar som skulle
tvingas ta beredskapsarbete. Men det är
ju inte så att arbetsförmedlingen avgör
vad en kassamedlem skall ta för arbete,
utan anser medlemmen att ifrågavarande
beredskapsarbete inte passar
hans krafter och färdigheter och därför
vägrar att godta det, så är det kassan
som efter rapport från arbetsförmedlingen
skall avgöra, om han skall ta
arbetet eller inte. Det finns alltså inga
som helst bekymmer på den punkten.

Till sist vill jag starkt understryka,
herr talman, att det naturligtvis skall
råda ett gott förhållande mellan arbetsförmedlingen
och de lokala arbetslöshetsnämnderna,
och när det gäller
att skaffa folk sysselsättning har dessa
båda organ främst en gemensam uppgift:
att skaffa människor arbete. Det
goda samarbete som jag vet är rådande
på detta område blir säkerligen inte lidande
på den anordning som nu är
föreslagen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hagård har yrkat
bifall till reservationen under punkt
48, som innebär en nedprutning av anslaget
med fem och en halv miljoner
kronor. När vi nyss diskuterade denna
fråga i samband med andra lagutskot -

Kurator för svensk ungdom i England.

tets betänkande byggde herr Hagård till
stor del motiveringen för denna nedprutning
på en ändring av statsbidragsbestämmelserna.
Nu har kammaren avslagit
förslaget om denna ändring. Jag
har försökt påvisa att även med en sådan
ändring hade man inte kunnat få
fram en nedprutning med detta belopp,
och när nu kammaren avslagit förslaget
finns ännu mindre möjlighet att
göra denna besparing.

Det heter i reservationen: »Då sistnämnda
motioner, vilka behandlats i
andra lagutskottets utlåtande nr 14, numera
bifallits av riksdagen, tillstyrker
utskottet för sin del motionerna I: 241
och II: 421». Nu har som sagt dessa motioner
under den tidigare behandlingen
avslagits, och därför kan jag inte finna
att det återstår något annat än att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkten 49.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 50.

Kurator för svensk ungdom i England.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, punkt
52, föreslagit riksdagen att till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Werner m. fl. (I: 85)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
(II: 111), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen till Sveriges KFUK:s riksförbund
måtte bevilja ett anslag av
20 000 kronor för kostnader i samband
med inrättandet av kuratorstjänst för
svensk ungdom i England.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 85 och II: 111

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Kurator för svensk ungdom i England.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Malmborg i Skövde, Ståhl, fröken
Elmén och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka motionerna 1:85 och 11:111
och i enlighet därmed under a) hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 85 och II: 111 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller inrättandet av en kuratorstjänst
för svensk ungdom i London, är fogad
en reservation, och jag skall därför be
att få säga några ord.

Det är ju många ungdomar, framför
allt flickor, som söker sig över till England
för att lära sig språket. Detta är
ju ett vällovligt syfte, och de har all
nytta av sina kunskaper för framtiden.
De anser också att det är en billig väg
genom att de tar plats i England.

Det är omkring 800 ungdomar som
årligen far över. Men det har visat sig
att många av dem möts av mycket stora
svårigheter, framför allt de som inte
har föräldrar med kontakter i England.
Det kan ibland uppstå ganska besvärliga
anpassningsproblem, och kommer
man till England får man ofta höra
talas om hur besvärlig situationen är
för många av dessa ungdomar. För att
råda bot på missförhållandena inrättade
KFUK en kuratorstjänst där ute,
men efter sju månader fick man lov
att lägga ned verksamheten av brist på
medel. Denna tjänst har varit utomordentligt
värdefull i alla avseenden, och
kuratorn har haft mycket att göra och

har hjälpt många ungdomar under den
tid hon varit i arbete.

Andra länder, från vilka också många
ungdomar söker sig över till England,
har anställt kuratorer för att hjälpa
ungdomarna. Så har Norge, så har Danmark
och så har även Schweiz och Holland
gjort. Det föreligger alltså stort
behov av en kurator, och framför allt
är svenske generalkonsuln i London
mycket intresserad av att en kuratorstjänst
kommer till stånd. Vad det rör
sig om är ett belopp på 20 000 kronor,
och det behövs ingen uppräkning av
anslaget. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Utskottet har inte kunnat
biträda detta krav på 20 000 kronor.
Vi är nämligen av den meningen, att
man nu får börja vara litet återhållsam
med att anställa nya tjänstemän.

Förhållandet är ju, som fröken Elmén
nyss framhöll, det att en hel del
svenska ungdomar, framför allt flickor,
reser till utlandet för att lära sig språk.
I detta fall har man nu speciellt tänkt
på dem som far till England. Men vi
vet ju att det även finns de som reser
till andra länder än England — vi har
Tyskland, vi har Schweiz, vi har Frankrike,
vi har Italien och flera andra
länder, som ungdomarna är pigga på
att resa till för att lära sig landets språk.

Jag undrar verkligen hur det skulle
ta sig ut om vi anslog medel för att
anställa personer på olika platser, som
skulle ta hand om dessa ungdomar som
ger sig ut på egen hand. Jag anser att
det inte bör ifrågakomma, utan att vi
från riksdagens sida på ett tidigt stadium
måste säga ifrån, att vi inte vill
vara med om några anslag för detta
ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När denna verksamhet

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

försöksvis ägde rum i London förra
året under sju månader, såsom fröken
Elmén nämnde, skedde det på initiativ
av den svenske generalkonsuln i London
Hallenborg, som skrev till KFUK
och frågade, om denna organisation
hade någon möjlighet att ordna med en
kurator i London. Det är ju flera andra
länder som har kuratorer för sina
landsmän i England.

Man beräknar att ungefär 800 svenska
ungdomar regelbundet befinner sig
i England för studier. Ofta är det flickor,
som sökt plats som hembiträden
i engelska familjer för att kunna försörja
sig samtidigt som de bättrar på
sina språkkunskaper. Dessa ungdomar
upptäcker när de kommer över, att förhållandena
inte alls är som i Sverige.
De får en mycket lång arbetsdag, och
det kanske inte gör dem någon skada,
men de blir inte på samma sätt som
i Sverige upptagna som familjemedlemmar,
utan de måste söka sig kontakter
på andra vägar. Det sker ganska ofta
på måfå, och därför händer det inte
sällan att ungdomarna råkar i trassliga
situationer.

Nu kan man invända, att vi har vår
ambassad i London. Men jag är inte
säker på att ambassaden är särskilt
lämplig för att hjälpa en flicka som
kommer till England och vill ha arbete
eller kommer för att få råd hur hon
skall klara sig ur en trasslig situation.
Behovet av en särskild kurator har på
nytt starkt vitsordats av svenske generalkonsuln
och även av övriga svenska
myndigheter i London, som anser det
vara av stort intresse att denna verksamhet
fortsättes. Den kurator, som i
KFUK:s regi tjänstgjort där och som
för resten är anställd här i landet på
en länsarbetsnämnd, har talat om att
trots att verksamheten har upphört får
hon oupphörligen förfrågningar från
föräldrar och från ungdomar, som inte
riktigt vet hur de skall klara saker och
ting i London.

Den här frågan är ju inte på något

Kurator för svensk ungdom i England.

sätt en partipolitisk fråga. Motionen är
en fyrpartimotion, som i första kammaren
har framburits av herr Rubbestads
partivän, bondeförbundets vice
gruppledare herr Werner. När det nu
gäller en försöksverksamhet som inte
kommer att utgöra någon belastning
på budgeten, eftersom man kan ta av
redan reserverade medel, vill jag vädja
till kammaren att rösta för reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Löfgren (fp), Widén
(fp), fröken Wetterström (h) och herr
Hansson i Önnarp (bf).

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Punkterna 51—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Under denna punkt i
utlåtandet har utskottet behandlat en
motion, som jag och ett par av mina
kamrater har väckt och som går ut på
att man skulle ägna större uppmärksamhet
och ge vidgade resurser åt den
verksamhet som bedrivs i syfte att återföra
handikappade till arbetslivet.

Vi har framhållit i vår motion, att vi
här i landet har tiotusentals människor
som av olika orsaker måste betecknas
som partiellt arbetsföra — det är för
övrigt någon som i diskussionerna har
sagt, att det kanhända är mycket få
människor som inte på något sätt är
handikappade. Vi har i vår motion uttalat,
att samhället måste ägna större
uppmärksamhet än hittills åt att vidta
åtgärder för att återinföra de handikappade
i den produktiva verksamheten
eller i vissa fall från grunden
införa dem i denna verksamhet, antingen
i den öppna arbetsmarknaden
i en skyddad sysselsättning eller i hemarbete.

Men detta är bara en av uppgifterna.
En andra uppgift måste vara att också
söka skaffa arbetstillfällen åt dessa
handikappde sedan de blivit dugliga att
ta en sysselsättning. Motionärerna erkänner
villigt att under den senaste
tioårsperioden en hel del har gjorts på
detta område som medfört goda resultat.
Man har en arbetsklinik i Stockholm
som sysslar med denna verksamhet,
det har upprättats arbetsträningsinstitut
vid ett flertal landsting, och
samtliga städer som inte tillhör landsting
har vidtagit åtgärder till förmån
för de handikappade.

Jag vill understryka att utskottets utlåtande
är hållet i en positiv anda, vilket
jag är tacksam för. Utskottet säger
där, att de synpunkter som framförs i
motionen redan har uppmärksammats
genom att medicinalstyrelsen på sista
tiden tagit kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen
för att få fram en bättre
ordning härvidlag. Utskottet säger sig
för övrigt dela motionärernas uppfattning
om behovet av en samordning och
planering av denna rehabiliteringsverksamhet
inom sjukvården, men detta innebär
en avgränsning av problemet
som jag här vill påpeka, och jag vill
skicka med detta till regeringen när nu
utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
skall ta upp frågan utan något särskilt
uttalande från riksdagens sida.
Det räcker inte med att myndigheterna
— medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
— undersöker detta problem.
Skall man kunna lösa vad jag förut
kallade den andra frågan, hur man
skall bereda dessa människor sysselsättning,
är det minst lika viktigt och
kanske viktigare att man genom ett
intimt samarbete med arbetsmarknadens
parter får dessa positivt inställda
till strävandena att skaffa arbete åt handikappade
människor. Jag tror, att om
man gjorde en grundlig genomgång av
problemet skulle man komma fram till
det resultatet, att vi här i landet med
vårt differentierade näringsliv, genom
en omfördelning av arbetsuppgifterna
skulle kunna åstadkomma mycket väsentliga
resultat för att bereda dessa
människor sådan sysselsättning att de
själva kan försörja sig. Skall det vara
möjligt att göra en sådan omfördelning
måste man emellertid ha en positiv inställning
från arbetsmarknadsparternas
sida. Vi vet att det finns en hel del
förutfattade meningar, för att inte säga
fördomar, både från arbetar- och arbetsgivarsidan
när det gäller dessa frågor.

Vi har i motionen också pekat på, att
de åtgärder, som man vidtagit såväl i

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Sverige som i Amerika, har givit mycket
goda resultat. Detta är alltså inte
en socialvårdskostnad i vanlig betydelse,
ty det har visat sig, att de pengar
man satsar på denna verksamhet, dem
får samhället tillbaka i mångdubbel
utsträckning därigenom att de handikappade
kan försörja sig själva och
på grund av sin arbetsinkomst också är
med och betalar skatt till samhället.

Det har befunnits, att denna arbetskraft,
där den blivit placerad på rätt
plats, är en fullgod arbetskraft. I många
fall är dessa människor pålitligare än
den fullt friska arbetskraften och utför
kanske sina arbetsuppgifter med
större ambition och större intresse än
andra människor.

När vi har tagit upp denna fråga i
motionen har vi också haft i blickfältet,
att en vikande konjunktur kan
medföra ökade svårigheter för de handikappade.
Vi har ansett att man även
ur denna synpunkt måste ägna problemet
större uppmärksamhet.

Det finns, som jag sade, fortfarande
fördomar då det gäller dessa frågor.
Vi menar, att om man kan komma fram
till denna inventering av arbetsuppgifter,
denna positiva inställning från
olika parters sida till ett inlemmande
i arbetslivet av dessa människor, måste
man också utgå från den förutsättningen,
att de skall placeras efter samma
grunder som tillämpas vid placeringen
av folk i allmänhet. Man skall försöka
att i största möjliga utsträckning få rätt
man på rätt plats. Kan de utföra ett
arbete lika bra som andra skall deras
handikapp inte utgöra något hinder
för inplacering i arbetslivet.

Man har sagt, att lösningen av detta
problem får växa fram så småningom,
och jag delar också uppfattningen att
man inte skall forcera i alltför stor
utsträckning på detta område. Jag tror
dock att man i vårt land kan ha nytta
av de erfarenheter man gjort i andra
länder, speciellt då i Amerika, Kanada
och England, där man haft ännu större

problem att brottas med, inte minst på
grund av det stora antal krigsinvalider
man tvingats söka placera i produktivt
arbete.

Herr talman! Med hänsyn till den
skrivning utskottet gjort i sitt utlåtande
har jag givetvis inte något yrkande.
Jag skulle bara vilja fästa socialministerns
uppmärksamhet på de synpunkter
jag här framfört, speciellt i vad avser
angelägenheten att få arbetsmarknadens
parter positivt inställda till dessa
frågor.

Fru VÄSTBERG (s):

Herr talman! Som medmotionär vill
jag instämma i vad herr Gustafsson i
Stockholm här sagt. Jag vill understryka
vår glädje över medicinalstyrelsens
utredning och förslag, eftersom
det kommer att bidraga till en snabbare
lösning av de partiellt arbetsföras
hälsoproblem och kanske också till att
statens arbetsklinik får bättre och tillräckliga
lokaler och större anslag till
sitt forskningsarbete.

Även om statsutskottets skrivning,
som herr Gustafsson sagt, är positiv,
är utlåtandet ändå format så, att en del
av vår motion liksom faller utanför ramen.
Detta gäller ett avsnitt av motionen,
där vi talar om specialinrättade
kök och bostäder för invalidiserade,
framför allt för invalidiserade husmödrar.
Denna fråga kan ju inte prövas i
samband med en koordination av sjukoch
eftervården eller när det gäller
spörsmålet om arbetsträning och omskolning
för inpassning av invaliderna
i arbetslivet. Det är kanske därför nödvändigt
att jag säger några ord till förklaring.

Frågan hörde helt naturligt och riktigt
ihop med vår motion, där vi önskar
en översyn av de handikappades olika
problem när det gäller strävandena att
återvinna hälsa och arbetsförmåga och
kunna inpassa sig i samhälls- och familjelivet.
Frågan är ju inte i och för
sig ny, men den har blivit undanskymd.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Samhället har, både när det gäller kommunikationer
och bebyggelse, utformats
med tanke på friska människor
som har alla sina lemmar i behåll. På
samma sätt är själva inredningen av
bostäderna gjord med tanke på dem
som är fullt arbetsföra. Och om bostäderna,
särskilt köken, är arbetskrävande
för en frisk husmor som kan röra
sig hur som helst, så förstår vi att det
måste vara mycket svårt för en husmor,
som är invalid, att kunna sköta
sitt hem utan att det blir en påfrestning,
som går ut över hennes livsmod
och hälsa. Vad invaliderna, i synnerhet
de höggradiga invaliderna, behöver är
en bostad som är anpassad efter deras
rörelsemöjligheter och som framför allt
har en köksinredning som är anpassad
efter den invalidiserade husmoderns
arbetskapacitet.

Inom Socialdemokratiska kvinnoförbundet
har vi under årens lopp sysslat
mycket med dessa problem och behandlat
dem på en mängd kurser och konferenser.
I samband med den stora aktion
i bostadsfrågan, som vi gjorde
strax före kriget, hade vi satt oss in i
alla de detaljer som rör invaliderna,
och hade inte kriget kommit emellan,
hade vi nog fört fram eu hel del önskemål
i detta avseende. Vid kvinnoförbundets
kongress år 1952 förelåg det en
mycket uppmärksammad motion i frågan,
och kongressen var i sak enig om
att man måste påskynda lösningen av
invalidernas bostadsproblem.

Även husmoderserfarenhe terna i andra
länder ger vid handen alt de invalidiserade
husmödrarna har så svårt att
klara sig och sitt hemarbete därför att
bostäderna inte är utformade med hänsyn
till deras situation. Trösklarna är
för höga, dörröppningarna är för smala
för en invalidvagn, slasktrattarna
sitter olämpligt till för en invalidiserad
husmors rörelseförmåga och toalettrummen
är inte inredda med tanke på
hennes krafter och rörlighet.

Nu har det visserligen under senare

år gjorts en del här i landet just för
invaliderna, det är för litet. År 1948
kom den svenska vanförevårdens centralkommittés
utredningskommitté med
ett förslag i bostadsfrågan, och tillsammans
med Hemmens forskningsinstitut
utexperimenterade man sedan en speciell
bostad för invalider, där framför
allt inredningen i köket var konstruerad
med tanke på en husmor som var käppeller
rullstolsinvalid. Sedermera har i
Stockholm uppförts tre sådana hus i
Nytorp och sex eller sju i Kärrtorp,
och vidare har det byggts ett tiotal
i Göteborg — i dessa hus har det dock
endast vidtagits en del ändringar —
kanske även på några andra håll i
landet.

Jag var för en tid sedan ute i Nytorp
och tittade på dessa bostäder för invalider,
och jag vill rekommendera mina
kamrater här i kammaren, som är intresserade
för invalidernas bostadsförhållanden
och som kanske sysslar med
detta hemma i sina kommuner, att fara
ut och studera dessa bostäder. När man
gick därifrån, var man glad och lycklig
över att experimentbostaden var så i
allo lyckad. Jag fäste mig särskilt vid
hur mycket den nya bostaden hade betytt
för en familj, där husmodern genom
polio hade blivit förlamad från
midjan och neråt. Hon hade förut måst
sitta sysslolös i sin invalidstol, men sedan
hon fått denna bostad, som var
inredd med tanke på att husmodern
måste förflytta sig i rullstol och på att
hennes arbetsförmåga var nedsatt, så
mötte man en husmor som återvunnit
både sin livsglädje och trygghetskänsla
och som kunde sköta om sin familj. När
jag var där, kom det instormande två
glada barn, lyckliga i medvetandet om
att där hemma fanns en mamma som
kunde ta hand om dem.

Sådana bostäder utgör en glädjande
motsats till de exempel som utredningskommittén
pekat på. Jag tänker bl. a.
på ett fall, där en ung mor som var
invalidiserad hade suttit bunden i sitt

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

hem som en fånge. Hennes lilla barn
kunde aldrig komma ut i friska luften,
tv det fanns inte någon balkong till
lägenheten eller några räcken till yttertrappan,
så att modern, som var käppinvalid,
kunde ta sig ut och in.

Nu blir givetvis dessa bostäder med
specialinredning i köken dyra. Invalidfamiljerna
bar ju sällan stark ekonomi.
Yi vet också att kommunerna drar sig
för kostnaderna, och de enskilda bostadsföretagen
är inte så villiga att slå
ut hyran på samtliga hyresgäster eller
stå för merkostnaden. Men denna fråga
måste lösas. Lika väl som vi har beaktat
andra medborgare i samhället som
har haft svåra problem, som de inte har
orkat med själva, så måste samhället ingripa
här. En husmor som är invalid bör
ha möjlighet att utföra sitt arbete i
hemmet och för familjen. Det är hennes
arbetsplats. Genom att vårda familjen
tillför hon sin familj ett bidrag till ekonomien
förutom den trivsel hon skapar
och den lycka hon själv uppnår. Detta
har inte bara betydelse för den enskilda
familjen, det är även en samhällsfråga.

Jag hörde statssekreterare Eckerberg
i ett uppmärksammat anförande i söndags
tala om samhällets hjälpåtgärder
åt invalider. Han framhöll också att
150 000 invalider kommer att innefattas
i den nya sjukförsäkringen. Förut var
de utestängda från sjukkassorna.

I fabriker och på andra arbetsplatser
förbättras utrustningen och verktygen
för att förhindra olycksfall och en för
tidig förslitning av arbetskraften. Man
kontrollerar och förbättrar för att inte
invalider skall tillverkas på bristfälliga,
oändamålsenliga arbetsplatser. Det är
humant och ekonomiskt. Våra kök
är ju i regel opraktiskt byggda, långt
ifrån alla är moderna och maskinellt
utrustade. Man får därför vara tacksam
för att det inte blir flera olycksfall.
Men för att inte husmödrar som är invalider
skall slitas ut i förtid och bli
ett sjukdomsfall för livstid är det nödvändigt
att ta frågan under allvarlig

prövning. Det är en familjefråga men
också en samhällsfråga av betydelsefulla
mått. Eftersom det är otroligt att
invalidfamiljerna själva skall kunna lösa
bl. a. även denna svårighet i sitt liv
måste det väl bli en samverkan mellan
stat, kommun och enskilda. Vi har ju
under senare årtionden gjort så mycket
för barnfamiljernas bostäder, pensionärerna
o. s. v. Allt detta har varit till
glädje för människorna och till nytta
för statsmakterna. Men när man gjort
så mycket på annat håll, tycker vi att
man inte får glömma bort dessa tragiskt
hjälplösa men ändå så tappra husmödrar
och lämna dem åt sitt hårda
öde. Vi har velat att denna fråga skulle
komma med om man gör en allmän
översyn av invalidiserade människors
problem. Vi kan inte ställa något yrkande
här i dag utan får väl komma
tillbaka till frågan i annat sammanhang.

Häruti instämde fröken Öberg (s)
och fru Torbrink (s).

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Som motionär i förevarande
fråga vill jag delge kammaren
några ytterligare synpunkter som
jag har kommit fram till med ledning
av vårt arbete med att handlägga ärenden
om partiellt arbetsföra i Malmöhus
läns landsting. Det skulle naturligtvis
vara mycket att säga, men jag tänker
begränsa mig till problemen med omskolningen
och den praktiska organisationen
av denna.

I vår motion som vi har lämnat till
denna kammare har vi bl. a. hävdat
att landstingen skulle vara bättre skickade
att svara för den s. k. kommunala
andelen än kommunerna själva, såsom
det för närvarande är ordnat i Malmöhus
län. Vi har nämligen funnit, att
ärendena blir betydligt mera enhetligt
behandlade på så vis och att de som
behandlar ärendena får större rutin
med denna ordning, än om ärendena
delas upp på de olika kommunerna.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.
Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler.

Nu bär utskottet delvis gått oss till
mötes och fått till stånd ett förtydligande,
genom att kommunandelen inte
är att anse som fattigvård. Jag är emellertid
inte alldeles säker på att man
ändå undanröjer alla irritationsmoment
mellan olika kommuner. Det pågår nämligen
rätt ofta tvister kommunerna emellan
om det skall vara vistelsekommunen
eller hemgårdskommunen som bör
svara för kommunandelen i utbildningskostnaderna.
Vi har kommit ifrån
detta i Malmöhus län genom att landstinget
självt svarar för kostnaderna. Jag
förutsätter att utskottets skrivning åtminstone
i någon mån minskar de
svårigheter som finns och förenklar
förfaringssättet på förevarande
punkt. En annan, rent praktisk fördel
som följer av att landstinget tar hand
om saken är att det på så sätt går mycket
snabbare att placera en klient för
omskolning i det privata näringslivet.
Det blir en besvärlig omgång, när kommunerna
själva svarar för sin andel,
och det blir onödig tidsutdräkt. Detta
betyder många gånger att omskolningstillfällen,
som står till förfogande vid
en viss tidpunkt,.har lätt att försvinna
under den tid ärendet behandlas i de
olika instanserna. Detta är ingen oväsentlig
faktor, ty detta är ju den billigaste
omskolningsformen, och den går
att tillämpa i ganska många fall. I
varje fall ser vi saken på det sättet.
Det sägs från arbetsvårdsexpeditionen
i Malmöhus län att det finns fall där
man sparat 1 000 kr. genom att anlita
denna utbildningsmetod. Om det skulle
kunna ordnas så att man kunde gå den
väg vi förordat i motionen, skulle rätt
mycket pengar kunna sparas och användas
till andra och bättre ändamål.

Med dessa ord har jag bara, herr talman,
velat bringa dessa synpunkter till
kammarens kännedom.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Bidrag till vissa riksorganisationer för
samlingslokaler.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Hen-

LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Anslaget till Bidrag till
vissa riksorganisationer för samlingslokaler,
15 000 kr., har utgått årligen
med samma belopp sedan — om jag
inte minns fel ■— 1947. Anslaget har
motiverats av att dessa organisationer
utför ett ganska betydande utredningsarbete,
som annars skulle falla på statens
nämnd för samlingslokaler. Det är
ingen överdrift att säga att staten, tack
vare denna värdefulla samverkan mellan
dessa organisationer och statens
nämnd, säkerligen har gjort mycket
betydande besparingar. Statens nämnd
för samlingslokaler har ju nämligen
ett ganska litet kansli. Detta har man
kunna bibehålla trots att verksamheten
har växt ut ganska väsentligt. I stället
har dessa organisationer fått förstärka
sin personaluppsättning för att kunna
fullgöra uppgifter, som i annat fall
skulle ha fullgjorts av det statliga organet.
Detta är motiveringen till att vi
i en motion har föreslagit, att anslaget
skulle höjas till 30 000 kronor.

Utskottet har avfärdat motionen med
den korta motiveringen, att »frågan
om höjt anslag till ifrågavarande ändamål
i första hand synes böra prövas
av Kungl. Maj:t».

Jag anser att det nuvarande anslaget
har fyllt en mycket betydelsefull uppgift
men att det i nuvarande läge är
otillräckligt. En förhöjning av anslaget
i enlighet med vårt förslag i motionen
skulle mycket väl kunna förenas med
kraven på en klok sparsamhet. Vi får
väl nu ställa våra förhoppningar till
Kungl. Maj:t. För egen del måste jag
dock säga att jag anser att både stats -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

utskottet och riksdagen kan vara väl
så sakkunniga på detta område som
Kungl. Maj:t. När detta anslag första
gången infördes, skedde det ju också
efter en motion här i kammaren.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
men jag anser inte att det
tjänar någonting till att ställa något
yrkande om bifall till motionen. Jag
har följaktligen intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 60—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ,94.

Social upplysningsfilm.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
(punkt 109) framlagda förslag
hemställde utskottet, att riksdagen måtte
till Social upplysningsfilm för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad och Staxång, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag besluta, att reservationsanslaget
till Social upplysningsfilm icke
skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1954/55.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Frågan om anslag till
social upplysningsfilm är en gammal
bekant. Man har i år begärt ett anslag
på 30 000 kronor. Jag har anmält en reservation,
som går ut på att detta belopp
icke bör uppföras på riksstaten.
Anledningen därtill är att jag anser,
att den sociala upplysningsfilmen icke
fyller ett nyttigt ändamål i så stor utsträckning,
att man behöver offra peng -

Social upplysningsfilm.

ar på den. Statskontoret är av samma
mening och säger i sitt yttrande, att det
starkt ifrågasätter om man skall använda
pengar för detta ändamål i det
ekonomiska läge vi för närvarande befinner
oss i.

Om man vill försöka få en skattelättnad,
måste man tillvarata varje möjlighet
att spara på sådana punkter, där
man kan göra det utan att åstadkomma
någon skada för samhället. Detta
är just en sådan punkt. Det är visserligen
inte något stort belopp i jämförelse
med alla andra som föreslås
under femte huvudtiteln, men jag anser
att man bör beakta varje tillfälle
att göra besparingar, där det sig göra
låter.

Tack vare att man har försökt bromsa
anslaget varje år, har det också
minskat. Det är inte så länge sedan vi
lämnade ett bidrag på 125 000 kronor,
men nu föreslår Kungl. Maj:t bara
30 000 kronor.

Med tanke på att under fjolåret endast
omkring 12 000 kronor användes
för denna verksamhet, anser jag nu tiden
vara inne att utan vidare slopa
hela anslaget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Dickson
(h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Varje år återkommer
diskussionen om den sociala upplysningsfilmen.
30 000 kronor är ett oerhört
litet anslag för ett synnerligen
viktigt ändamål. Det räcker inte till en
film varje år. Herr Rubbestad sade,
att man föregående år använt 12 000
kronor. Man kunde inte producera en
film utan måste nöja sig med att försöka
få fram en tillsammans med andra
organisationer. I dagarna kommer en
film om ungdomsvården att bli färdig.
Beloppet har skurits ned på ett sådant
sätt, att man inte kan få fram en film

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Social upplysningsfilm.

varje år utan i bästa fall en vartannat
år. Det frågas emellertid efter filmer på
många områden, där de skulle vara
mycket behövliga. Jag behöver bara
nämna det som vi diskuterade förra
veckan, nämligen frågan om förebyggande
av barnolycksfall. Vid diskussioner
i denna fråga har man framhållit,
att den sociala upplysningsfilmen kunde
tränga fram med upplysning till
allmänheten. Även när det gäller nykterhetsfrågorna
kan upplysningsfilmen
göra mycket, för att inte tala om alla
andra områden, på vilka man frågar
efter film.

Jag anser, att filmen är behövlig
för att inte säga nödvändig. Anslaget
är mycket blygsamt, och jag tycker det
vore egendomligt om man skulle avslå
det, när man på så många områden
just frågar efter social upplysningsfilm.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
94: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 95—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9S.

Lades till handlingarna.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 14.

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1954/
55;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner om
ändrade regler för beskattning av skogs -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

inkomster i samband med vissa markupplåtelser.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

i 15.

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 113
av herr Söderquist m. fl. samt II: 145
av herrar Sjölin och Strandh, i vilka
hemställts »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om förlängning av
inbetalningstiden för kvarskatter»;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 330
av herr Svärd och II: 427 av herr Cassel
m. fl., i vilka hemställts »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till sådan ändring
av uppbördsförordningen att uppdelningen
av kvarskatten när det gäller
belopp över 1 000 kronor sker på de
terminer som infaller i mars, maj, juli
och september månader».

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 113 av herr Söderquist m. fl. samt
II: 145 av herrar Sjölin och Strandh
om förlängning av inbetalningstiden för
kvarstående skatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 330 av herr Svärd och II: 427 av herr
Cassel m. fl., om ändrad ordning för
uppbörd av kvarstående skatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Christenson i Malmö
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 113 av herr
Söderquist m. fl. samt II: 145 av herrar
Sjölin och Strandh måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag om förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt; ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 330 av herr Svärd och II: 427 av
herr Cassel m. fl. om ändrad ordning
för uppbörd av kvarstående skatt måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herr Nilsson i Svalöv, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Det nuvarande källskattesystemet,
d. v. s. att skatten i princip
erlägges samtidigt med inkomstens
förvärvande, innebär en stor förbättring
mot förhållandena före 1947. Det
har utan tvekan varit fördelaktigt både
för skattebetalarna och för det allmänna.
Avsikten med källskattens införande
var ju att få en snabbare och
effektivare skatteindrivning, och framför
allt ville man få bort de relativt
stora restskattebeloppen, som i stor utsträckning
måste avkortas eller helt avskrivas.

Efter källskattens införande hoppades
man att den inbetalda preliminära
skatten, åtminstone när det gällde Askattarna,
skulle i stort sett överensstämma
med den slutliga skatten. Dessa
förhoppningar har ännu efter sju år
icke infriats. Även om vi bortser från
de tre övergångsåren närmast efter 1947,
då innebörden av reformen ännu inte
blivit tillräckligt känd av de skattskyl -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förlängd mbetalningstid för kvarskatt.

diga, måste vi nu konstatera att vi alltjämt
har ett kvar skatteproblem.

Den kvarstående skatten uppgick för
taxeringsåren 1948, 1949 och 1950 till
i medeltal 758,6 miljoner kronor, nämligen
för 1948 till 869, för 1949 till 703
och för 1950 till 704 miljoner kronor.

För de följande tre taxeringsåren var
det i medeltal 900,3 miljoner kronor,
alltså en stegring, och för innevarande
taxeringsår — 1954 — beräknas kvarskatten
uppgå till 875 miljoner kronor.

Under de första åren torde orsakerna
till de stora kvarskatterna bl. a. ha varit
okunnighet hos de skattskyldiga
samt felaktigt uppgjorda skattetabeller,
som resulterat i för låg preliminär
skatt, bl. a. för sambeskattade. 1950 års
riksdag beslöt därför att nya skattetabeller
skulle upprättas, och dessa kom
till användning beskattningsåret 1951.
Fr. o. m. 1952 års taxering har införts
bestämmelser om skyldighet att erlägga
ränta med 5 procent å kvarstående skatt
som överstiger visst belopp. Dessutom
finnes nu möjlighet till s. k. fyllnadsinbetalning
av preliminär skatt, vilken
skall ske senast den 30 april.

Men trots dessa icke oväsentliga förbättringar
och all upplysning som lämnats
och trots de kännbara påminnelser
som skattebetalarna får av de slutliga
debetsedlarna, uppgår fortfarande kvarskatten
till 15,5 procent 1952, 15,4 procent
1953 och till 13,3 procent för 1954
av erlagd preliminär skatt. Såsom utskottet
också anför, visar detta en nedgående
tendens av kvarskattebeloppen,
relativt sett. Men de som alltjämt drabbas
av kvarskatt är icke hjälpta härmed.

De s. k. B-skattarna har möjlighet att
undgå kvarskatt dels genom preliminär
deklaration och dels — liksom A-skattarna
— genom fyllnadsinbetalningar.
Fn B-skattare behöver alltså teoretiskt
sett inte få någon kvarskatt.

Av den uppställning, som finnes intagen
i reciten till utskottets betänkande
å sid. 13, framgår bl. a. att B-skat -

tarna i väsentligt större utsträckning än
A-skattarna utnyttjat möjligheten till
fyllnadsinbetalningar. Men alla B-skattare
— jag tänker då närmast på mindre
rörelseidkare och jordbrukare — har
icke möjlighet att överblicka sina inkomster
för en längre period. De har
svårt att upprätta en preliminär deklaration,
och framför allt är deras tillgång
på likvida medel ofta sådan, att
den inte tillåter fyllnadsinbetalningar
samtidigt med erläggande av preliminär
skatt och eventuell kvarskatt.

Däremot bär, såsom framgår av uppställningen
på sidan 13, kvarskatten avsevärt
minskats för aktiebolag och övriga
juridiska personer, med 225 miljoner
kronor från 1951 till 1953. Det
beror naturligtvis på att dessa skattesubjekt
har haft möjlighet och stimulerats
till att göra fyllnadsinbetalningar
och också kunnat göra noggrannare preliminära
deklarationer för att undgå
kvarskatt och ränta härpå. Av uppställningen
framgår att kvarskattebeloppet
för de fysiska personerna har ökat
från 570 miljoner 1951 till 870 miljoner
år 1953, d. v. s. med 300 miljoner kronor.
Detta visar att svårigheterna med
kvarskatten alltjämt finns hos den enskilde
skattebetalaren, som i regel har
svårt att överblicka sin skattesituation
och att göra tillräckliga fyllnadsinbetalningar.

De stora kvarskatterna för hundratusentals
skattebetalare är i dag ett
svårt problem. Det kan sägas att detta
är den skattskyldiges ensak: han skall
och kan se till att han inte får någon
kvarskatt. Det ligger mycket i den invändningen
när det gäller de större Bskattarna,
men för A-skattarna och de
mindre B-skattarna, vilka utgör majoriteten
av de skattskyldiga och av kvarskattarna,
gäller inte detta, och här bör
lagstiftningen ta hänsyn till de faktiska
förhållandena och lämpa lagen
därefter, särskilt om detta kan ske utan
att man träder samhällets intresse för
när.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

För att lätta kvarskattebördan har
vi i vår motion föreslagit en förlängning
av inbetalningstiden för kvarskatten.
Mot en sådan förlängning kan man
invända, dels att principen för källskatten
därmed förfuskas och dels att
man inte hjälper de skattskyldiga med
en utsträckning av uppbördstiden; en
förlängning av kvarskatteinbetalningen
skulle också premiera dem som är
vårdslösa och ta bort intresset för att
göra tillräckliga preliminärinbetalningar.
Speciellt skulle B-skattarna kunna
dra nytta av en extra kredit och använda
pengar i sin rörelse. Men för
samhället är det av största intresse att
skatteindrivningen sker så effektivt
som möjligt, och en förlängning av betalningstiden
skulle i själva verket vara
effektivitetshöjande genom att minska
restbeloppen. Hur långt denna tid skall
utsträckas får avgöras med hänsyn till
samhällets fiskaliska intresse. Nu är ju
inbetalningstiden fyra månader, och
därmed har man redan tummat på
principen om uppbörd i direkt samband
med inkomstens förvärvande.

Man har ur budgetsynpunkt hävdat,
att tiden för kvarskatteinbetalningarna
måste bestämmas så, att kvarskatten
inflyter till statsverket under ett och
samma budgetår. Detta innebär att kvarskatt
inte får betalas senare än i juni
månad, men det är uppenbart att någon
förlust inte behöver uppkomma för
statsverket, om kvarskatten får betalas
även efter juni månad. Det blir en förlust
bara under själva övergången till
en förlängd inbetalningstid därigenom
att en viss del av kvarskattebeloppet
skulle förskjutas till ett senare budgetår.
Denna förlust är av rent bokföringsmässig
natur och inträffar endast för
ett budgetår. Det blir en ränteförlust
under övergångsåret, räknat på ett kvarskattebelopp
av mellan 800 och 900 miljoner
kronor av 4 å 5 miljoner kronor.
På längre sikt borde därför inte samhällets
fiskaliska intresse hindra att
kvarskatten finge erläggas under hela

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

året efter taxeringsåret. Detta vore givetvis
det fördelaktigaste för skattbetalaren.
Men med hänsyn till att inkomstbortfallet
för statsverket under
övergångsåret skulle bli betydande, om
inbetalningstiden sattes till 12 månader,
kan det bli svårt att genomföra en sådan
reform. Man måste härvid också
ta hänsyn till arbetsgivarnas intresse
att uppbördstiden för kvarskatten begränsas.

I vår motion har vi under beaktande
av dessa svårigheter för det allmänna
och för arbetsgivarna ansett att inbetalningstiden
för kvarskatt skulle kunna
utsträckas med fyra månader, sålunda
till åtta månader mot nuvarande
fyra. Uppbörden skulle då förslagsvis
ske i maj och september. Vi anser, alt
kvarskatteproblemet, som berör så
många medborgare, bör kunna lösas på
det sätt vi angivit, till fördel för både
det allmänna och den enskilde. Kvarskattefrågan
är av sådan vikt att den
bör vara vård en närmare utredning,
vilket vi också begär i vår motion och
reservation.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till den av herr Spetz m. fl. anförda
reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Rent principiellt är jag
av den uppfattningen, att skatten skall
erläggas vid eller så nära källan som
möjligt. Vår nuvarande uppbördsförordning
tager också sikte på detta. Tyvärr
måste man dock konstatera, att
uppbördsförordningen icke blivit så
fulländad, att vi nått det mål vi strävat
efter. Min uppfattning är emellertid att
vårt arbete bör inrikta sig på att nå
detta mål, d. v. s. uppbördsförordningen
bör justeras i de delar den visat sig
ej fungera tillfredsställande. Vi gjorde
en ändring förra året. Resultatet av den
har vi ännu icke sett, men jag tror mig
redan nu våga påstå, att på vissa punkter
har förändringen inte lett till den

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

förbättring vi hade hoppats utan på
vissa punkter snarare till en liten försämring.
Jag tänker bl. a. härvid på en
del f. d. B-skattare inom arbetstagargrupper
som blev överförda till A-skattare.
Detta tror jag för min del kommer
att medföra, att kvarskatten för denna
grupp kommer att öka väsentligt under
de närmaste åren.

För att råda bot på kvarskatteproblemet
anser jag, att upplysning om hur
uppbördsförordningen fungerar bör
bedrivas i större utsträckning än vad
som sker. Utskottet har understrukit
behovet av en sådan upplysning, men
jag skulle gärna sett, att det ännu mera
understrukit denna sak. Även skulle
jag gärna sett, att utskottet framhållit
vikten av att de som bär ansvaret för
preliminärskattsedlarnas utformning,
iakttager att utformningen blir sådan,
att man med tillhjälp av skattsedeln
något så när kan beräkna vad den eventuella
kvarskatten blir, så att fyllnadsinbetalningar
kan göras. Jag tänker
härvidlag i främsta rummet på B-skattsedlarna.
När det gäller dessa B-skattsedlar
har deras nya utformning medfört,
att det är så gott som omöjligt för
den skattskyldige att klara ut, huruvida
det kommer att bli någon kvarskatt
eller ej. Vad jag framför allt vill
ha infört på B-skattsedeln är de belopp
som ligger till grund för preliminärskattens
beräknande. Så var det tidigare,
och de skattskyldiga hade nu börjat
lära sig att de, när deklarationen för
det gångna året var klar, hade att jämföra
de där framkomna taxerade beloppen
mot vad som stod på den för
samma år gällande preliminära debetsedeln.
Genom denna jämförelse kunde
de sedan lätt något så när se, om kvarskatt
kom att föreligga eller ej. Denna
möjlighet är nu borta, och nu får man
börja med en ny upplysningskampanj
på detta område. Nu måste man lära
B-skattebetalarna att, exempelvis när
deklarationen i februari 1955 är färdig,
de plocka fram avskriften av den de -

klaration som inlämnades 1953, för att
de skall kunna göra jämförelsen.

Utskottet har i sin skrivning även
framfört att den förenkling i deklarationsförfarandet
som 1950 års skattelagsakkunniga
ämnar föreslå skall
medföra en förbättring i vad det gäller
kvarskatten. Ja, även här är jag
icke helt med utskottet. Jag anser nog
att man borde sett förenklingsförslaget
först, innan man uttalat sig om hur det
kommer att inverka på kvarskatten.

Herr talman! Min till utskottsbetänkandet
fogade blanka reservation avsåg
närmast, att jag här i kammaren
ville få de av mig nu här angivna synpunkterna
framförda.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Detta med kvarskatten
är ett stort bekymmer för många människor.
Yi vet väl nästan alla precis
hur det känns, när vi i december får
brevet från skattemyndigheterna. Vi går
och väger det i handen och vågar knappast
öppna det, ty vi vet inte hur vi
har det. Kanske går det bra, kanske får
vi pengar tillbaka, men det kan också
hända, att vi får oss en smäll, som vi
inte har anat och som vi knappast står
rycken för.

Vi har oss själva att skylla, säger
skattefolket. Vi behöver inte famla i
ovisshetens mörker, utan vi kan och
bör i god tid ta reda på hur vi har det
ställt. När Ni gör upp Er deklaration,
så skall Ni samtidigt räkna ut hur stor
skatten blir på den deklarerade inkomsten.
Jämför den summa som Ni då
kommer fram till med den som Ni eller
Er arbetsgivare för Er räkning betalt
under det gångna året och betala in
vad som eventuellt resterar!

Ja, det låter enkelt men i praktiken
fungerar inte systemet, ty folk begriper
sig i allmänhet inte på skattetabellerna
och hyser en naturlig förskräckelse
inför detta okända. När 1953 inte

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 1!.

mindre än 875 miljoner kom på kvarskattesedlarna,
är väl det ett gott bevis
på att systemet inte fungerar som man
tänkt sig. Det måste vara på det sättet.
Vi är tvungna att räkna med människorna
sådana som de faktiskt är och
inte som de enligt skattemyndigheternas
mening borde vara. Samhället består
gudskelov inte bara av kamrerarbegåvningar.
Det finns andra sorters
människor också, konstnärer, litteratörer,
bohemer, läkare, världsfrånvända
tänkare och vetenskapsmän, folk som
har helt andra uppgifter att koncentrera
sin uppmärksamhet på än sina debetsedlar.
Det är förresten inte alls
bara den sortens folk som inte kan beräkna
sina skatter. Jag träffade häromdagen
en framgångsrik affärsman och
organisatör, som hade fått en betydande
kvarskatt. Han förklarade rent ut,
att han inte hade en aning om hur han
skulle burit sig åt för att kontrollera
vad skatten skulle komma att bii.

Det är dessutom i en massa fall omöjligt
för den skattskyldige att veta vad
den slutliga skatten blir. Det kan bero
på att taxeringsnämnden gör en avrikelse
från hans deklaration, som höjer
inkomsten eller förmögenheten eller
bådadera utöver vad den skattskyldige
hade räknat ut den till.

Alltnog, för tusentals medborgare i
vårt land kommer kvarskatten som en
chock och ett häftigt, obehagligt uppvaknande.
Vad som gör saken så särskilt
besvärlig är att pengarna skall
fram så fort. Man hinner inte lägga av
på löpande inkomster för att klara inbetalningen
i mars och maj utan pengar
måste, om inte bankräkningen räcker,
lånas upp eller skaffas fram genom
försäljning av värdepapper eller
lösören. Inte minst besvärlig är situationen
för jordbrukarna. Våren är för
dem en tid med stora utgifter och små
inkomster. Då skall de stora pengarna
fram till utsäde, gödning och arbetslöner,
men spannmålslikviderna och
skogslikviderna kommer först senare
6 — Andra kammarens protokoll 1954. A''

Förlängd inbelalningstid för kvarskatt.

på året. För dem vore det ofantligt
mycket lättare att klara upp kvarskattesituationen,
om skatten fick betalas i
fyra omgångar, av vilka de två sista
förfölle efter den 1 juli.

Nu invänder man att en sådan förlängning
skulle innebära att 400 miljoner
i skattepengar inte kom in under
budgetåret och att budgeten därför inte
skulle gå ihop. Som jag nu har lagt
upp detta, skall man inte bry sig om
de minsta beloppen utan göra en viss
gränsdragning och nöja sig med att på
fyra terminer dela upp den kvarskatt,
som ligger över 1 000 kronor. Jag medger,
att siffran är godtyckligt vald och
att man kan göra gränsdragningen annorlunda,
men det kan man diskutera
i utredningen. Då blir det inte 400 miljoner,
som förs över till nästa budgetår,
utan en betydligt mindre summa.

För övrigt, är detta inte ett ganska
formellt betraktelsesätt att budgeten
inte skulle gå ihop? Pengarna finns ju
i själva verket, låt vara i form av en
fordran, som förfaller till betalning
strax efter budgetårets utgång, men eu
fordran som är tämligen säker. Den
ränteförlust statsverket gör genom att
pengarna kommer några månader senare,
bör väl staten kunna få täckt genom
att de som vill utnyttja de båda
senare uppbördsterminerna förpliktas
att betala en extra avgift. Det tror jag
många med tacksamhet skulle göra.

Jag tror, herr talman, alt den något
lugnare takt i inkrävandet av kvarskatten,
som jag här talat för, skulle betyda
en hel del för skattebetalarnas
jämnmod och deras förmåga att uthärda.
Ur statens synpunkt måste det vara
av värde, att skattebetalarna hålles vid
ekonomisk hälsa och att de inte tillfogas
dråpslag, som för lång tid framåt
kan bringa deras affärer i oordning.

Jag ber att få yrka bifall till den motion
som jag har väckt och som bär
nr 427.
r 11.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det är tråkigt, att man
inte från olika partier kan medge, att
det har blivit åtskilligt bättre med skatteinbetalningsförhållandena
under årens
lopp, jämfört med vad det var tidigare.

Till den siste ärade talaren, herr Cassel,
vill jag säga, att den där store,
framstående, skicklige och duglige affärsmannen,
som han här gav oss en
bild av, den skulle jag vilja se. Om
han är så stor och framstående och
skicklig som det sades, så måste skattefrågorna
inte vara något för honom
främmande problem.

Vi har sysslat med dessa frågor 1''lerfaldiga
gånger, när vi arbetat med uppbördsreformen.
Man kan säga som herr
Strandh gjorde, att kvarskattesumman
har ökat, men vi bör då inte glömma,
att under ifrågavarande period har det
gällt ett skatteuttag, som varit i det
närmaste dubbelt så stort som tidigare.
I verkligheten har kvarskatten sjunkit
från 25,5 till 13,.°. procent. Sådan har
utvecklingen varit. Den reform som vi
fattade beslut om i fjol, har vi ännu
inte sett resultatet av. Jag hoppas emellertid
och tror, att det beslut riksdagen
då fattade skall föra oss ytterligare ett
stycke framåt på den inslagna vägen.

Sedan vill jag inte ett ögonblick förneka,
att källskattereformcns stora betydelse
ligger däri, att genom den skatten
betalas så nära källan som möjligt,
alltså i det ögonblick då man fått ut
avlöningen. Det är också det, som har
varit vår strävan. Om vi däremot nu
följer det framförda förslaget att slå ut
skatten över en längre period, så kommer
vi allt längre och längre bort från
det, som betraktas som den stora fördelen
med källskattesystemets genomförande.
Tiden före källskattesystemets
införande var väl också sådan, att ingen
önskar den tillbaka.

Från utskottets sida liar vi velat avvakta
resultatet av det beslut, som riksdagen
fattade i fjol. Vi har också velat av -

vakta resultatet av det arbete, som skattelagssakkunniga
för närvarande är sysselsatta
med, nämligen en förenkling av
vårt skattesystem, som kanske kan göra
det möjligt att befria samtliga A-skattebetalare
från alla problem. B-skattebetalarna
däremot kommer aldrig ifrån
problemen, hur vi än bär oss åt. Om
vi kan nå fram till det resultatet, att Askattarna
har betalt sina kontributioner
i och med att de har fått vidkännas avdrag
på sina avlöningar, så tycker jag
faktiskt att vi har börjat närma oss ett
system, som vi praktiskt taget kan vara
nöjda med. Om det skall komma att
visa sig möjligt för skattelagsakkunniga
att nå fram till ett sådant system, vågar
jag'' inte yttra mig om. I likhet med herr
Nilsson i Svalöv vill jag gärna se det,
innan jag tror på det. Men när vi vet,
att förslag i denna riktning är bebådat
till nästa års riksdag, är det då någon
mening med att nu börja fiffla med det,
som här har föreslagits? Ett års praktik
blir i så fall hela resultatet.

Sedan vill jag säga, att den där personen
som inte kände till att taxeringsnämnden
hade ändrat på hans deklaration,
var en rolig figur. Mig veterligt
företar nämligen inte taxeringsnämnderna
någon ändring i en skattedragares
deklaration, utan att vederbörande
underrättas om att ändring vidtagits.
Och om han alltså fått en erinran om
att taxeringsnämnden gjort en ändring,
så har han ju samtidigt fått uppgifter
på vari ändringen bestått.

Man skall ta dessa problem för vad
de är. Vi strävar alla efter att nå fram
till ett system för A-skattarna, där kvarskatt
över huvud taget inte längre skall
finnas. För B-skattarnas vidkommande
kan vi emellertid aldrig komma därhän.
Ett förslag i sådan riktning är som sagt
bebådat till nästa års riksdag, och inför
detta har vi i utskottet sagt, att vi vilar
på hanen till nästa år. Då har vi dels
erfarenheter av den reform vi genomförde
i fjol, och dels möjligheter att genomföra
förenklingar i skattesystemet

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

och i skattebetalningen på en gång. Det
råder sålunda ingen som helst fientlig
inställning från utskottets sida. Vi vill
bara vila på hanen för att undvika, att
vi i dessa mycket betydelsefulla ting
rycker fram och tillbaka, det ena året
hit och det andra året dit.

Om man betraktar denna fråga så
som utskottet har gjort, tror jag inte att
man kan komma till något annat resultat
än utskottet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag är övertygad om att
man är inne på rätta vägar i arbetet
med den reform, som man här strävar
efter, nämligen att A-skattarna inte
skall drabbas av någon lcvarskatt. Men
man skall i detta sammanhang inte
glömma B-skattarna. Herr Olsson i Gävle
sade, att vi aldrig kan befria dem från
kvarskatt. De kommer alltid att kunna
drabbas av denna — och det kan jag
förstå. Men därför tycker jag också —
och det är det jag velat uppnå med
min motion — att man skall försöka
göra det någorlunda drägligt för B-skattarna,
så att de kan klara sina kvarskatter
utan att drabbas av alltför hårda
slag. Jag vet nämligen av personlig erfarenhet
— det vill jag öppet erkänna
— och från fall i min bekantskapskrets,
att man ofta nu får kvarskatter, som
kommer som en fullständig överraskning.
De drabbar mycket hårt, och det
erbjuder synnerligen stora svårigheter
att skaffa fram de erforderliga pengarna
på den korta tid, som står till buds.
Därför tycker jag det skulle vara roligt,
om man kunde komma därhän, att Bskattebetalarna
får rådrum, så att de
kan skaffa fram pengarna och klara
upp sina finanser.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Om vi skulle biträda
herr Cassels yrkande om bifall till motionen,
vilken reaktion på detta skulle

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

vi inte få se från A-skattarnas sida! Om
vi en vacker dag lyckats få skatten så
genomförd, att man fått det hela att gå
jämnt upp när taxeringsåret är till ända,
så skulle vi lösa upp det hela genom
att ge B-skattarna den förmån som herr
Cassel föreslagit. Jag hoppas verkligen
att vi inte skall få uppleva den dagen.
Ty när vi beslutade källskatten var väl
ändå meningen med densamma, att vi
skulle försöka ordna det så, att alla
grupper så långt det var möjligt skulle
få erlägga skatten så nära datum för
inkomstens förvärvande som över huvud
taget var möjligt. Om vi skulle få
betala sista delen av skatten i september
månad, skulle det betyda, att vi hade
en kredit på inemot 21 månader, om
nämligen skatten inte uppgår till över
1 099 kronor. Om vi skulle gå på den
linjen och folk då lärde sig uppbördsförordningen
mer och mer, skulle det
inte förvåna mig, om kvarskattebeloppet
alltmera skulle öka, åtminstone för
de många som har kvarskatt under
1 099 kronor.

Herr Cassel nämnde att ränteförlusten
för staten genom detta förslag skulle
uppgå till 4 å 5 miljoner kronor, men redan
nu uppstår en ränteförlust för staten,
vi får på slutskattesedeln uträknat
det räntebelopp som hänför sig till året
mellan inkomstförvärvet, alltså den 31
december ett visst år, och fram tills vi
får slutskattesedeln. Nu gäller det tiden
mellan den 1 januari året därpå och
fram till den 13 maj, då den sista kvarskatten
skall erläggas. Skulle man nu
förskjuta detta ytterligare, skulle det
hela nog gå sönder. Nu säger någon att
vi kanske inte kunnat sprida tillräcklig
kännedom i frågan. Men tack vare de
förenklingar som skett i vår inkomstskatteförordning
bör det för den stora
massan bli mycket lätt att räkna ut hur
stor skatten kommer att bli. Detta gäller
i fråga om statsskatten det stora
flertalet inkomsttagare eller de 90 procent
av inkomsttagarna som inte kommer
upp i en beskattningsbar inkomst

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Förlängd inbetalningstid för kvarskatt.

av 8 000 kronor. För kommunerna har
vi ju ett fixt ortsavdrag. Då kan man
ju dra ifrån detta belopp från inkomsten
och multiplicera återstoden med
den skattesats som beslutats för stat
och kommun. Detta är intet trolleri, och
det skulle nog gå att lära folk den metoden.
Sämre blir det för dem som kommer
upp i en högre inkomst och därmed
större progressivitet. De får besväret
att skaffa sig en tabell och med
hjälp av den räkna ut sin skatt, men
inte heller därvidlag är det fråga om
någon större trollkonst. Om vi skulle
följa herr Cassel och bifalla den förevarande
motionen, skulle vi åstadkomma
ett missnöje emellan A- och B-skattarna,
som skulle bli till skada. Om vi
såsom föreslagits skulle dra ut på skattebetalningen
till september månad, kan
det ju redan nu ifrågasättas, om vi inte
kommit fram till samma system som
det vi hade före källskattens införande.
Tv även då hade vi två å tre uppbördsterminer,
som sträckte sig kanske ända
fram till september månad. Det skulle
vara en fullständig återgång till det
gamla systemet, i vart fall för B-skattarna,
medan vi mer och mer skulle
strypa till för dem som betalar A-skatt.

Jag tror inte att vi, om vi närmare
sätter oss in i dessa ting, har anledning
att i dag bifalla motionen, varför jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att rikta en replik till herr
Cassel. Jag tvivlar på att han någonsin
—- jag hänvisar till herr Strandhs, herr
Nilssons i Svalöv och herr Janssons i
Aspeboda yttranden — kan skaffa sig
det underlag som han behöver för att
genomföra sin reform för B-skattarnas
del.

Sedan skulle jag nog vilja säga, att
det väl är en gammal erfarenhet, som
man emellertid kanske alltför ofta glömmer,
nämligen att ju längre bort skul -

den skjutes, desto svårare blir det att
betala den. Gamla skulder är nog rätt
svåra att betala, det visar väl all erfarenhet.
Jag tror inte att vi i detta fall
skall sträva efter att samla på det svenska
folket skulder, som drar ut över
onödigt lång tid.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
resonemanget, men jag kan bara inte
förslå, att det skall behöva uppstå någon
slitning mellan A- och B-skaltarna,
om vi är överens om att A-skattarna i
princip inte skall behöva få någon kvarskatt
alls, medan B-skattarna inte kan
undgå kvarskatt. A-skattarna kan väl
inte ha något emot att B-skattarna får
dela upp skatten så att de får betala den
på det för dem bekvämaste sättet och
utan att de behöver alltför hårt drabbas
av skatten. Detta i synnerhet om, som
jag tänkt mig och föreslagil, man belägger
den del av inbetalningen, som faller
i juli och i september månader, med
en särskild lämpligt avvägd avgift, så
att alltså B-skattarna inte tjänar ränta
på att ligga och vänta med att göra
inbetalningarna.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Om vi, som herr Cassel menar, skulle
belägga den del av skatten, som skall
betalas längre fram på året, med en
lämplig avgift, skulle vi nästan nödgas
upprätta ett nytt ämbetsverk, ty i så
fall skulle en ny ränta behöva räknas
ut på beloppet i fråga. När man nu får
en kvarskatt är räntan uträknad på slutskattesedeln.
Jag tror inte att vi skall
införa mer byråkrati än som är nödvändigt
— jag tycker vi har tillräckligt
mycket därav förut.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 1), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt, dels ock på bifall till punkten

1) i reservationen av herr Spetz m. fl.;

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Strandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande betänkande
nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 1) i den av herr Spetz m. fl.
angivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Strandh begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 65 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 1).

Beträffande punkten 2) gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionerna I: 330 och
11:427; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Prisutjämningsavgift m. m.

I en den 29 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 62, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj:t
fortsatt bemyndigande för tiden t. o. in.
den 30 juni 1955 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 397
av herr Björnberg m. fl. och II: 508 av
herr Magnusson in. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 i vad
densamma avser fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att för tiden t. o. m.
den SO juni 1955 uttaga prisutjämningsavgift
samt i vad densamma avser inrättande
av en lånefond av 5 miljoner
kronor för utlämnande av lån till utbyggnad
och rationalisering av sågverk
i södra Sverige»;

II) mc.tionen II: 509 av fru Sandström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. avslå det av Kungl. Maj:t i propositionen
nr 62 begärda bemyndigandet
att ineddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville — i förekommande
fall efter förhandlingar med
vederbörande organisationer — vidtaga
åtgärder för

a) att återbetalning av pris- och konjunkturutjämningsmedel
kunde ske före
år 1958 på de villkor som i motionen
angivits,

b) att av de till ca 7 miljoner kronor
uppgående icke bundna medlen av prisutjämningsavgifter
5 miljoner kronor

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Prisutjämningsavgift ni. m.

måtte överföras till fonden för skoglig
forskning,

c) att viss del av de ca 63 miljoner
kronor, som enligt avtal under åren
1958—1962 skulle utbetalas till länsstiftelserna,
måtte få tas i anspråk för
central skoglig forskning,

d) att styrelsen för skogsvårdsfonden
snarast måtte tillsättas;

3. i skrivelse till Kung]. Maj:t uttala
afl långivning ur den tillämnade lånefonden
för sågverksindustrien icke
måtte begränsas till enbart ramsågverk
utan även skulle få ske till cirkelsågvcrk.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förevarande
proposition nr 62 samt med
avslag å de likalydande motionerna
1:397 av herr Björnberg m. fl. och
II: 508 av herr Magnusson m. fl. sam!
motionen II: 509 av fru Sandström
m. fl.,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den
30 juni 1955 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka under åberopande av de
likalydande motionerna I: 397 av herr
Björnberg m. fl. och II: 508 av herr
Magnusson m. fl. ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte, med
bifall till sagda motioner,

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62, såvitt densamma avsåg
fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att för tiden till och med den 30
juni 1955 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift; samt

2) med godkännande i övrigt av vad
departementschefen i propositionen
föreslagit beträffande dispositionen av

influtna prisutjämningsavgifter avslå
förslaget om inrättande av en särskild
lånefond av 5 miljoner kronor för utlämnande
av lån till utbyggnad och
rationalisering av sågverk;

II) av herrar Spetz, Söderquist,
Strandh, Christenson i Malmö och Anderson
i Sundsvall, som ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte

1) med åberopande av de likalydande
motionerna I: 397 av herr Björnberg
in. fl. och II: 508 av herr Magnusson
m. fl. samt motionen II: 509 av fru
Sandström m. fl. avslå det av Kungl.
Maj:t i proposition nr 62 begärda bemyndigandet
att meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t snarast måtte
vidtaga åtgärder för tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I den föreliggande propositionen
hemställer Kungl. Maj:t bl. a.
om fortsatt bemyndigande att meddela
föreskrift om uttagande av prisutjämningsavgift,
gällande för tiden fram till
den 1 juli 1955. Ett sådant bemyndigande
har gällt sedan den 1 juli 1945. Syftet
med denna prisutjämningsavgift har
angivits vara att förhindra att höga utlandspriser
för vissa varor skulle verka
prisstegrande inom landet. Bemyndigandet
har som bekant under de tio år
det har gällt endast tillämpats på skogsprodukter.
Sedan snart två år tillbaka
har emellertid inga sådana avgifter uttagits.

Med utgångspunkt från att inga avgifter
uttagits sedan mitten av 1952 frågar
man sig varför handelsministern
ändå nu begär ett förnyat bemyndigande.
Jo, han ger uttryck åt den uppfatt -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ningen, som också imderstrykes av utskottsmajoriteten,
att även om läget för
dagen icke motiverar att en avgift uttages,
kan omkastningar i prisutvecklingen
utomlands lätt uppkomma, som
fordrar ett snabbt ingripande från regeringens
sida för att icke prisstegringar
i utlandet skall få kännbara
återverkningar på vårt inhemska kostnadsläge.

Är denna motivering hållbar, herr talman?
Jag kan för min del inte finna
att detta kan vara fallet. Det bemyndigande
som nu gäller räcker fram till
den 1 juli i år. Är det verkligen antagligt
att man inte den 30 juni med ganska
stor säkerhet kan bilda sig en uppfattning
om hur utvecklingen kommer att
gestalta sig under de cirka tre och en
halv månader som riksdagen icke är
samlad till överläggningar? Jag tror
inte man behöver känna sig orolig för
att tvära omkastningar i kostnadsläget
under denna korta tid skall förekomma,
i synnerhet som prisavtal säkerligen redan
ingåtts för de flesta leveranser som
skall ske under detta år. Bemyndigandet
synes mig därför alldeles onödigt.

Utöver vad jag nu anfört skulle jag
emellertid, herr talman, vilja säga ett
par ord av mera principiell natur i
denna sak. Jag kan nämligen inte finna
annat än att den svenska riksdagen
måste ta fasta på vad som anfördes i
propositionen nr 255 år 1945, då bemyndigandet
första gången begärdes.
Departementschefen framhöll då: »Av
vad jag anfört framgår, att den tänkta
anordningen är direkt betingad av övergångstidens
speciella problem och avser
att bidraga till en successiv inpassning
av den svenska ekonomien i dess
internationella sammanhang utan onödiga
skadliga kastningar under den tid
som förflyter, till dess anpassningen
kan ske i normala former. Prisutjämningsavgifterna
ha karaktären av
en ren övergångsanordning med samma
principiella bakgrund som den
allmänna prisregleringen. Behov sy -

Prisutjämningsavgift m. m.

nes icke föreligga att ge dem en fastare
formell ram i en särskild författning.
Det torde vara tillräckligt att
Kungl. Maj:t erhåller riksdagens bemyndigande
att för viss tid framåt, förslagsvis
t. o. m. den 30 juni 1946, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
enligt här angivna
riktlinjer.»

Ja, så sade den dåvarande departementschefen,
och även utskottet skrev
i sitt betänkande är 1945, att det hela
var avsett som en ren övergångsanordning
och alltså komme att vara av tillfällig
karaktär.

Detta skrevs alltså år 1945. Vi har nu
år 1954, och den tillfälliga karaktären
kan, om utskottets hemställan i dag bifalles,
inom en inte alltför avlägsen
framtid fira tioårsjubileum. Beror detta
på att man 1945 så totalt felbedömde
den kommande utvecklingen? Måhända
är det så, men jag tror det dock inte,
utan innerst inne beror nog framställningarna
om nytt bemyndigande år efter
år på att fullmaktslagstiftning och
regleringar är den nuvarande regeringens
speciella skötebarn. Genom fullmaktslagstiftningen
sätts riksdagen åt
sidan. Fullmaktslagstiftning har kanske
i vissa fall varit befogad under särskilt
oroliga tider, som då bemyndigandet
första gången tillkom, men såsom förhållandena
nu är kan jag inte anse,
att en fullmaktslagstiftning har något
berättigande. Jag tycker, herr talman,
att tiden nu skulle vara inne för riksdagen
att återtaga de rättigheter i viktiga
stycken, som riksdagen enligt konstitutionen
är i besittning av.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Velander
och mig avgivna, med I) betecknade
reservationen.

I propositionen framlägges även förslag
om inrättande av en särskild fond
på fem miljoner kronor för utlämnande
av lån till rationalisering och utbyggnad
av sågverksindustrien i södra Sverige.
Detta förslag är en beställning från Söd -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

ra Sveriges skogsindustriutredning, vilken
beställning dock blivit reducerad
med fyra femtedelar. Utredningen begärde
nämligen ett belopp av tjugofem
miljoner kronor. Enligt min uppfattning
torde även den sista femtedelen
ha kunnat prutas bort, enär sågverksindustrien
bör utbyggas genom privat
företagsamhet och finansieras genom
de vanliga kanalerna. Det är inte svårare
för sågverken än för andra industriföretag
att få kredit, och jag hemställer
därför, herr talman, om bifall även till
punkt 2) i den av herr Velander och
mig till utskottsbetänkande! fogade reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det förslag, som här
föreligger till behandling, avser egentligen
två saker. För det första gäller det
frågan om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att även efter den 1 juli innevarande
år uttaga prisutjämningsavgift
på vissa varor. För det andra innebär
ärendet ett förslag till disposition av
viss del av de medel, som i form av
prisutjämningsavgifter influtit till statskassan.
Bevillningsutskottet har i allt
väsentligt tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag.

Till bevillningsutskottets betänkande
bär fogats ett par reservationer. Det är
närmast i anslutning till reservationen
nr II, avgiven av herr Spetz m. fl., som
jag ville säga några ord.

Frågan om fortsatt bemyndigande
för regeringen att uttaga prisutjämningsavgift
har ingående diskuterats vid de
senaste riksdagarna, inte minst vid
1952 och 1953 års riksdagar. Det är inte
min avsikt att upprepa alla argument
mot ett fortsatt bemyndigande, som då
användes i diskussionen. Alla i denna
kammare vet vid det här laget, att
Kungl. Maj:t erhöll detta bemyndigande
första gången år 1945. Alla vet också,
att syftet med fullmaktslagen varit att
förhindra, att höga priser på utlandsmarknaden
skulle slå igenom på hem -

maplan. Då lagen tillkom förutsattes att
prisutjämningsavgiften skulle få tillfällig
karaktär, vilket nyss även framhölls
av den föregående talaren. Anordningen
alltså skulle vara av övergående
art. Jag konstaterar också att lagen endast
varit i partiell tillämpning. Hittills
har prisutjämningsavgift endast
tagits ut på skogsprodukter. Sedan juli
1952 har inga avgifter uttagits.

I propositionen till 1953 års riksdag
anförde departementschefen, att han i
dåvarande läge ej fann omedelbart behov
föreligga att uttaga prisutjämningsavgift.
Priserna på exportmarknaden
hade sjunkit i väsentlig mån, och även
prisläget här hemma betecknades såsom
stabiliserat.

Om det i fjol vid ungefär denna tid
kunde sägas, att omedelbart behov av
att uttaga prisutjämningsavgift ej förelåg,
torde detta kunna sägas i ännu högre
grad i dag. I flera olika sammanhang
har vi här i kammaren vid årets
riksdag blivit upplysta om att det ekonomiska
läget har stabiliserats inom landet
och att prisfluktuationerna på utlandsmarknaden
för närvarande inte
är större än vad som kan anses vara
tämligen normalt. När man läser propositionen
och utskottsbetänkandet finner
man också, att argumenteringen
för en förlängning av fullmaktslagen
nu ter sig mer uttunnad än tidigare.
Utskottet hänvisar i år endast till det
uttalande, som bevillningsutskottet gjorde
i fjol, då utskottet anförde, att det
inte vore möjligt att avgöra huruvida
behov komme att föreligga av att uttaga
prisutjämningsavgift under den
tid, för vilken bemyndigandet skulle
gälla. Utskottet fann sig emellertid icke
kunna utesluta möjligheten av att ett
läge kunde uppkomma, i vilket det
framstode som önskvärt att kunna tillgripa
snabba åtgärder för att stabilisera
den inhemska prisnivån. Bevillningsutskottet
hänvisar till detta uttalande
och förklarar, att läget i dag är i
stort sett detsamma, och utskottets majo -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ritet grundar sitt yrkande om bifall
till propositionen på denna motivering.
Motiveringen för fortsatt fullmakt för
regeringen att uttaga dessa avgifter förefaller
mig i nuvarande läge svagare än
någonsin tidigare.

Utöver de synpunkter, som nyss anförts,
finns det också, såsom även herr
Nilsson framhöll, principiella skäl, som
starkt talar för att Kungl. Maj :ts bemyndigande
att uttaga prisutjämningsavgift
nu inte bör ytterligare förlängas.
I den reservation, som jag hänvisade
till, har vi också antytt att principiella
skäl starkt talar för ett avslag på Kungl.
Maj:ts proposition i vad den avser bemyndigandet.
Det bör ju vara så, att
riksdagen inte genom en generell fullmaktslag
avhänder sig sin rätt att till
prövning uppta lagstiftningar, som på
ett så utomordentligt sätt kan komma att
ingripa i näringslivet.

När det i reservationens första punkt
i detta stycke yrkas avslag på Kungl.
Maj :ts proposition, är alltså detta i mycket
hög grad befogat. Jag ber, herr talman,
därför att få yrka bifall till punkt
1) i den med II betecknade reservationen.

Beträffande den senare delen av förslaget,
den del alltså, som avser användningen
av de influtna prisutjämningsavgifterna,
biträder vi, som står för
reservation nr II, i allt väsentligt vad
Kungl. Maj :t och utskottet har föreslagit.
I detta avseende föreslås, att
prisutjämningsutgifter skall användas
till att bilda en lånefond på fem miljoner
kronor, som i främsta rummet skall
användas till att förbättra betingelserna
för utbyggnad och rationalisering av
sågverksindustrien.

Ursprungligen synes avsikten ha varit
den, att denna fond skulle stå öppen
för lån endast för sågverksägare
inom den södra delen av landet. Utskottet
har emellertid i sin skrivning
mjukat upp denna formulering, så att
den har fått en mera generell innebörd.
.lag vill ge uttryck för min tillfredsstäl -

Prisutjämningsavgift in. m.

lelse med detta. Jag anser det vara en
fördel att utskottet har öppnat möjlighet
till att även bevilja lån till investeringar
i sågverksanläggningar, som är
belägna i andra delar av landet än i
södra Sverige.

Till sist har vi i reservationen yrkat
på att Kungl. Maj :t snarast måtte tillsätta
styrelse för den s. k. skogsvårdsfonden.
Ett stort antal skogliga organ
har framhållit vikten av att styrelse för
fonden tillsättes omedelbart. Det skall
enligt avtalet ankomma på fondens styrelse
att bestämma om fondens användning.
Man har från skogligt håll erinrat
om att det först sedan styrelsen för
fonden utarbetat en plan för medlens
disposition kommer att bli klart, i vilken
utsträckning medel blir tillgängliga
för skoglig forskning. Med hänsyn
till den stora betydelse som den skogliga
forskningen har för vårt lands ekonomiska
liv och med hänsyn till vad
man från skogligt håll har anfört är
det alltså angeläget att styrelse för
skogsvårdsfonden tillsättes snarast möjligt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall jämväl till punkterna 2) och

3) i den med II betecknade reservation
som har avgivits av herr Spetz m. fl.

Herr MAGNUSSON (li):

Herr talman! När denna fråga behandlades
i riksdagen förra året framhölls
det från skilda håll att prisutjämningsavgifter
inte behövts uttagas
under det då sistförflutna året. Förslag
framställdes också om slopande av
denna beredskapsfullmakt, som endast
avsetts att tillämpas under exceptionella
förhållanden, men såsom kammarens
ledamöter har sig bekant, avslog
riksdagen framställningen.

I år är förhållandet enahanda, och
samma motiv för avslag på Kungl.
Maj :ts proposition föreligger i vad den
avser fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att för tiden till och med den 30
juni 1955 uttaga prisutjämningsavgift.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

Häremot kanske göres den invändningen,
att läget snabbt kan ändras och att
ur den synpunkten fullmakten bör stå
kvar. Jag vill emot detta redan nu säga
att förhållandena är helt olika vad de
var år 1945, då förordningen om prisutjämningsavgift,
vilken endast behövt
tillämpas för skogsprodukter, tillkom.
Riksdagen är ju numera samlad under
större delen av året, varför Kungl.
Maj:t har möjlighet att snabbt återkomma
om det skulle behövas.

Jag skall, herr talman, inte längre
uppehålla mig vid frågan om uttagande
av prisutjämningsavgifter, utan vill endast
instämma i vad herr Nilsson i
Svalöv i den delen har anfört. Däremot
tillåter jag mig att såsom motionär
framhålla några synpunkter rörande
frågan om inrättande av en lånefond
för utbyggnad och rationalisering av
sågverk i södra Sverige.

I propositionen framhålles nödvändigheten
av en utbyggnad och rationalisering
av sågverken, vilken anses föranledas
av ökningen av timmertillgången
i denna landsdel. .Tåg vill inte bestrida
att timmertillgången har ökat,
vilket är en följd av eu förbättrad skogsvård.
Däremot vill jag säga, att behovet
av utbyggnad av sågverken ej är så stort
som kommit till synes i propositionen.
Det finns många sågverk i södra Sverige,
och flertalet av dem arbetar endast
under en kortare tid av året. Det
blir alltså säsongbetonat arbete, varför
deras produktion, om behov skulle uppstå,
kan väsentligt utökas utan utbyggnad.
Vidare är de mindre sågverkens
tid ingalunda förbi, utan dessa sågverk
fyller alltjämt väl sina uppgifter. De
har — jag tänker då även på cirkelsågarna
— låga anläggningskostnader
och korta transportvägar samt kan för
övrigt smidigt anpassa sin förädling
efter rådande konjunkturer och råvaruutbud.
De kan på grund härav framställa
sina produkter till fullt konkurrenskraftiga
priser.

Jag tror också att nya bärkraftiga

sågverk alltefter behovet växer fram
genom enskilda initiativ i fri konkurrens
utan att det är behövligt med någon
statlig långivning för detta ändamål.
Det råder heller inga avsättningssvårigheter
när det gäller sågtimmer,
utan avsättningsförhållandena för dessa
skogsprodukter har tvärtom varit
tillfredsställande under de senaste åren.
Problemet för skogsägarna att finna avsättning
för sina produkter sammanhänger
således inte med avyttringen av
de grövre dimensionerna, på vilka det
i allmänhet är god efterfrågan, utan svårigheterna
uppstår först när det gäller
att sälja klenvirke. På detta område
har skogsägarna verkliga bekymmer
att brottas med. Det är också i brist på
marknad för klenvirket som skogsvården
tyvärr ofta blir eftersatt. Det är
just på detta område som statsmakterna
har ett stort problem att lösa, och det
var för att underlätta den saken som
högern förra året krävde upphävandet
av regleringen av rundvirkesexporten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv anförda
reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag kunde inte låta bli
att le för mig själv, när jag hörde alla
dessa bestämda opinionsyttringar mot
ett fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att uttaga prisutjämningsavgift.
Det verkade alldeles som om det var
opponenterna, som hade gått i spetsen
när det gäller att stoppa fortsatta bemyndiganden
till Kungl. Maj:t. Jag
skulle därför vilja be dem att tänka
på hur de själva motionerade när det
var fråga om lagen om avsättning till
skogskonto. Vilka var det som då bestämt
vände sig mot tanken att i en
permanent lag skriva in det bemyndigande
för tid och evighet, höll jag på
att säga, som motionärerna ville ge
Kungl. Maj:t? Man bör nog vara en

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

smula försiktig och även tänka på sina
ord och gärningar tidigare.

Herr talman! Jag måste med skärpa
vända mig mot den tvärsäkerhet, varmed
man här yttrar sig i ekonomiska
ting. Jag har under många år här i
riksdagen försökt predika den läran
att det nog kan vara bra med tvärsäkerhet
på sådana områden, som man enligt
vad alla erkänner helt och hållet
behärskar; men när det gäller ekonomiska
ting bär jag för min del aldrig
vågat vara tvärsäker, och jag tycker
att oppositionen också skulle försöka
tillägna sig en smula försiktighet därvidlag,
ty den kan verkligen vara nyttig
att ha vid skilda tillfällen.

Enligt min mening har därför bevillningsutskottet
rätt, när utskottet inte
vill med någon tvärsäkerhet yttra sig,
huruvida den här ifrågavarande fullmakten
kommer att behövas eller icke.
Vi tror inte att den kommer att behövas,
om läget blir sådant det varit under
senare år, när man över huvud inte har
tagit ut några prisutjämningsavgifter,
men vi anser att Kungl. Maj:t för alla
eventualiteter bör få den begärda fullmakten.
Den kan vara bra att ha i en
tid, sådan som den vi nu genomlever.
Vem vet hur länge den ekonomiska
stabiliteten kan komma att räcka? För
övrigt är det så konstigt här i huset:
ena dagen talar man från oppositionens
sida om att det inte råder ekonomisk
balans, och nästa dag förklarar
man tvärsäkert att det råder ekonomisk
balans och att vi därför kan göra som
oppositionen önskar. Skulle vi inte, mina
damer och herrar, kunna komma
överens om att spådomskonsten är en
svår konst och att spådomarna i detta
avseende så många gånger har misslyckats,
att man inte alltför ofta bör
komma med sådana?

För min del är jag inte övertygad
om att inte det ekonomiska läget rätt
snart kan ändra sig, och därför har
jag biträtt den uppfattningen att vi bör
lämna i Kungl. Maj:ts hand ett sådant

Prisutjämningsavgift m. m.

instrument som det här gäller. Detta
är ju inte avsett att användas, om
läget är ungefär detsamma som det
nu är eller som det var i fjol, och det
har inte heller Kungl. Maj:t tänkt sig.
Men det kan inträffa händelser, som
ingen av oss i dag har någon aning om.
Därför anser bevillningsutskottet, att
man kan ha det förtroendet för Kungl.
Maj:t att man bibehåller beredskapslagstiftningen
på detta område. Detta
och ingenting annat är anledningen till
att bevillningsutskottet tillstyrker att
denna lagstiftning skall bibehållas ytterligare
ett år.

I stort sett är utskottet enigt. Högern
reserverar sig visserligen mot att sätta
av femmiljonersfonden. Men vi är fullständigt
eniga om de 100 000 kronorna
till hantverksinstitutet och de 20 000
till kommerskollegium för en sågverksinventering.

När herr Magnusson här stod och
talade om sågverken i södra Sverige,
erinrade jag mig någonting som förekom
i utskottet. Jag tyckte det var synd
att inte herr Magnusson hade tillfälle
att rådfråga dem av sina partivänner
som har verklig erfarenhet av sågverksrörelse,
när den bedrives så som den
skall bedrivas. Herr Magnusson kan kanske
hitta adressen, så att han får del
av sina egna partivänners uppfattning
om den sågverksrörelse i södra Sverige
han anser så utomordentlig. Jag tar
ingen ståndpunkt själv i denna fråga.
.Tåg vågar inte utge mig för sågverkssakkunnig
vare sig när det gäller södra
eller norra Sverige, men jag tror mig
förstå att norrlänningarna begriper
detta litet bättre än man gör söder om
Dalälven.

Sedan har åtskilliga motionärer velat
späda på med andra önskemål. Det är
bara på en punkt som motionskrav föranlett
någon reservation. Det är frågan
om styrelsen för skogsvårdsfonden. Jag
tror inte att det är nödvändigt att använda
sin arbetskraft till sådant som att
skriva den lilla biten om att herr Erics -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Prisutjämningsavgift m. in.

son i handelsdepartementet fortast möjligt
skall tillsätta denna styrelse. En
sådan uppmaning är ju inte erforderlig
när statsrådet har riksdagens uppdrag
att göra detta. Styrelsen kommer
nog. Att man inte utan ordentlig prövning
ska ge sig in på länsstiftelsernas
avsatta medel är nog utskottet i stort
sett enigt om.

Herr talman! Jag skall inte dra ut
på debatten ytterligare. Jag tror att var
och en har sin ställning klar i den föreliggande
frågan. Jas hemställer om bifall
till vad bevillningsutskottet hemställt.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
talar om oppositionens tvärsäkerhet
när det gäller ekonomiska ting. Men,
herr Adolv Olsson, vem är det som är
tvärsäker? Är det inte Kungl. Maj:t som
är tvärsäker, när Kungl. Maj:t vill ha
alla dessa fullmakter? Vår erfarenhet
är att det är bäst om Kungl. Maj:t i tid
tar kontakt med riksdagen. Därför vill
vi inte ge fullmakter av den art, som
Kungl. Maj :t här begär.

Utskottets ärade ordförande tyckte
också att det talades om än att det fanns
ekonomisk balans, än att det inte fanns
någon. Vem är det som för detta tal,
herr Adolv Olsson? Regeringspartiernas
talesmän står allt som oftast ute i landet
och talar om att vi fått ekonomisk
balans. Sedan kommer regeringen här
i kammaren och säger att på grundval
av att vi inte kan vara säkra på den
ekonomiska balansen måste den ha
dessa fullmakter. Herr Olsson borde därför
vänt sig till sina egna partikamrater
med denna kritik och inte till oppositionen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Redan i fjol krävde vi
att denna fullmakt skulle borttagas. Jag
kan inte finna annat än att skälen för
detta yrkande blivit ännu starkare genom
att läget ytterligare stabiliserats.

Jag finner det vara av vikt att riksdagen
inte slentrianmässigt beviljar fullmakter
år efter år på detta sätt. Detta fullmaktssystem
tillkom under kriget och omedelbart
efter. Det innebar att riksdagen
avsade sig sin rätt att handla på ifrågavarande
områden. Jag menar, som någon
uttryckt det tidigare, att tidpunkten
nu kommit för riksdagen att på
detta område återta sin rätt.

Utskottets ärade ordförande, herr
Olsson i Gävle, har som ett skäl för
denna fullmakt nämnt beredskapssynpunkten:
framtiden är oviss, man vet
inte vad som kommer att hända. Herr
Olsson menar, att detta skulle vara tillräckligt
skäl att förlänga fullmakten.
Då vill jag erinra om att riksdagen är
samlad under en stor del av året och
att denna fullmakt ändå någon gång bör
avskaffas.

Vi diskuterade frågan ingående vid
fjolårets riksdag, och jag skall därför
inte förlänga mitt anförande. Jag vill
endast understryka, herr talman, att
läget enligt min uppfattning nu är sådant
att fullmakten bör upphöra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
detta inte är något påfund av i dag,
som herr Nilsson i Svalöv tror. Jag diskuterade
med några högermän — visserligen
inte med herr Nilsson i Svalöv,
men med några andra högerrepresentanter
som satt i bevillningsutskottet
åren 1947 och 1948 -— och det lät på
precis samma sätt då som i dag. Man
ville över huvud taget inte höra talas
om detta.

Jag tror inte att det är riktigt som
herr Kristensson i Osby säger, att bevillningsutskottet
slentrianmässigt behandlat
denna fråga eller några andra
frågor som det haft att syssla med. Bevillningsutskottet
har nog förstått fullmaktens
karaktär. Vi har ju, som jag

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

påpekade, en gång förut i år värjt oss
på ett område i detta avseende. Jag vill
dock erinra herrarna om att det väl
inte är mer än en vecka sedan som oppositionens
män stod här och talade
om att vi har uppnått balans, men att
läget innebär vissa risker. Man skall
inte från den ena veckan till den andra
glömma bort vad det är man säger och
gör. Innebär läget vissa risker, då skall
vi vara försiktiga. Innebär läget inga
risker — och det tycks herr Kristensson
i Osby och herr Nilsson i Svalöv
nu vara överens om — ja, varsågod
mina herrar, då får herrarna vara beredda
att ta det ansvar som följer med
en sådan uppfattning av läget.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag vill bara erinra
om att bevillningsutskottet beträffande
detta ärende redan från början skrivit
att fullmakten skall vara av tillfällig
karaktär. Jag skulle vilja understryka
att ett sådant uttalande från utskottets
sida innebär en förpliktelse. Det innebär
att om läget medger det bör ett avskaffande
ske, och jag kan inte finna
annat än att det läget nu föreligger.

Herr NILSSON i Svalöv (li):

Herr talman! Jag vill bara ställa en
fråga till utskottets ordförande. När kan
fullmaktslagarna beräknas upphöra att
gälla? Vilken fråga det än gäller kan
man nämligen aldrig vara riktigt säker
på att det skall bli precis så som man
tror. Med herr Olssons sätt att se på saken
skulle fullmaktslagarna aldrig kunna
upphöra att gälla.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Om jag vore lika tvärsäker
som herrarna skulle jag förorda
införandet av en permanent lag på
detta område, men det är jag inte.

Till sist vill jag säga, att herrar Kristensson
i Osby och Nilsson i Svalöv har
alldeles för lätt att glömma vem det var
som försökte fästa utskottets uppmärk -

Prisutjämningsavgift m. m.

samhet på en annan fullmaktslag, som
man ville genomföra i samband med
stormfällningarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten 1) utom i vad angick
punkten 2) d) i motionen II: 509,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i dessa delar dels ock på avslag
å såväl utskottets som Kungl. Maj :ts
förslag i förevar ande delar; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande betänkande
nr 29 utom i vad angår punkten
2) d) i motionen II: 509 av fru Sandström
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 70 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan
utom i vad angick punkten 2) d) i motionen
II: 509.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten 2), nämligen på
1 :o) bifall till utskottets ifrågavarande
hemställan; 2:o) bifall till motsvarande
punkt i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen i
denna del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets förevarande betänkande
nr 29, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motsvarande punkt i den av herrar
Veländer och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande
del.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten 2) d) i
motionen II: 509 av fru Sandström
in. fl., nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan om avslag å motionen
i nämnda dels ock på bifall till punkten
3) i den av herr Spetz in. fl. avgivna
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet av den
förra propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 17.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig'' hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 109 och 110 måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens
intresse, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om revision av GATT-avtalet
i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:31
av herr Gustaf Elofsson in. fl. samt
II: 47 av herrar Hansson i Slcegrie och
Hansson i Önnarp, i vilka hemställts »att
riksdagen måtte uttala, alt en revision
av GATT-avtalet bör komma till stånd,
som ger vårt land möjlighet att åstadkomma
ett bättre och effektivare tullskydd
för trädgårdsodlingens produkter
i såväl färsk som konserverad eller
på annat sätt beredd form, samt att vid
förhandlingar om handelsavtal med
främmande makter trädgårdsodlingens
intresse i detta avseende bör så långt
möjligt tillgodoses»; samt

2) de likalydande motionerna I: 114
av herr Lundqvist och II: 141 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl., i vilka hemställts
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att det nu
utgående tullskyddet för frukt utsträckes
att gälla även t. o. m. mars månad».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 31
av herr Gustaf Elofsson in. fl. samt
II: 47 av herrar Hansson i Skegrie och
Hansson i önnarp om revision av GATT -

avtalet i trädgårdsodlingens intresse
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 114 av herr Lundqvist och II: 141 av
herr Nilsson i Bästekiile m. fl. om utsträckt
tullskydd för frukt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson
i Skedsbygd, som i anslutning till motionerna
I: 31 och II: 47 hemställt, att
riksdagen måtte uttala att vid stundande
förhandlingar om revision av GATTavtalet
de av reservanterna framförda
synpunkterna måtte bli beaktade.

Utskottets hemställan föredrogs; och
och anförde därvid:

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Då jag jämte ett par
andra av utskottets ledamöter har fogat
en reservation till detta betänkande,
anser jag mig skyldig att med några
ord klargöra hur jag ser på denna fråga.

Redan vid 1950 års riksdag, då frågan
om tullskydd för den inhemska
frukt- och grönsaksodlingen behandlades
i riksdagen i anslutning till Sveriges
deltagande i det s. k. GATT-avtalet,
tillät vi oss i ett särskilt yttrande till
bevillningsutskottets betänkande fästa
riksdagens uppmärksamhet på det förhållandet,
att den svenska frukt- och
grönsaksodlingen försatts i ett betydligt
sämre läge än förut varit fallet.

Vi befarade nämligen redan då, att
den sänkning av tullskyddet för dessa
produkter, som blivit en följd av de
förda förhandlingarna, komme att försvåra,
ja, i många fall omöjliggöra för
våra svenska frukt- och trädgårdsodlare
att finna tillräcklig avsättning för
sin produktion. Det framgick tydligt och

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 om.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

påpekades även i debatten, att det
minskade skyddet för dessa produkter
fått utgöra kompensation för exportmöjligheterna
för svenska industriprodukter.

Utskottet erkände också att så var
förhållandet. I betänkandet anförde utskottet
således bl. a. följande:

»Vad därefter beträffar de enligt avtalet
gjorda tullkoncessionerna är det
uppenbart, att dessa begränsa våra möjligheter
att med tullar eller liknande
avgifter skydda olika grenar av inhemsk
produktion. Koncessionerna ha
emellertid såvitt utskottet kunnat finna
skett med all den varsamhet, som varit
förenlig med uppnåendet av förhandlingarnas
syfte, och utskottet har med
tillfredsställelse funnit, att det varit
möjligt att konstruera medgivandena på
ett sätt som ger viss rörelsefrihet vid
en ur olika synpunkter önskvärd revision
av tulltaxan. Uteslutet är givetvis
icke att vissa av de lämnade koncessionerna,
närmast de ovillkorliga tullnedsättningarna
och bland dem av allt att
döma främst de som beröra trädgårdsodlingen,
kunna komma att förorsaka
olägenheter för därav berörda produktionsgrenar.
Dessa olägenheter torde
emellertid väl uppvägas av de fördelar,
särskilt i form av ökade exportmöjligheter,
som avtalet otvivelaktigt är ägnat
att medföra.»

Men utskottet uttalade även: »I detta
sammanhang må jämväl erinras om de
möjligheter, som enligt avtalets bestämmelser
finnas för revidering av de gjorda
koncessionerna, därest detta framdeles
skulle visa sig av behovet påkallat.»

Redan vid 1951 års riksdag frambars
motioner i syfte att få en viss revision
av det ingångna avtalet till stånd. Utskottet
anförde i sitt i ärendet avgivna
betänkande nr 32 i anledning av motionerna
bl. a., att utskottet fann det
vara förklarligt att de inhemska odlarna
hyste oro för framtiden och att krav
framkommit om att åtgärder måtte vidtagas
från det allmännas sida till stöd

och skydd för fruktodlingen. Under
erinran att genom allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) de tullbestämmelser
som gällde beträffande frukt i
stor utsträckning bundits i förhållande
till andra länder framhöll utskottet
bl. a., att vidtagande av åtgärder i syfte
att uppnå en höjning av det nuvarande
tullskyddet därför skulle — liksom även
en skärpning av importregleringen —
otvivelaktigt komma att medföra stora
svårigheter av handelspolitisk natur.
Man hade således redan på detta stadium
blivit betänksam och ansåg sig
bunden av det träffade avtalet. I betänkandet
uttalade utskottet som sin
mening vidare, att stora fördelar för
producenterna kunde vinnas genom
upprättandet av en modern och effektiv
organisation för avsättning av den
inhemska fruktskörden. Ja, det är alldeles
riktigt att det vid detta tillfälle
i stor utsträckning saknades en sådan
organisation. Nu har man byggt vidare
och lyckats åstadkomma en organisation
av denna art, men vad hjälper det
när inte tullskydd finns som inom ramen
för det möjliga skyddar denna
produktion ?

1951 års trädgårdsutredning har haft
i uppdrag att i enlighet med de av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet
i statsrådsprotokollet för den 20
september 1951 angivna riktlinjerna
verkställa utredning rörande frågan om
behovet av åtgärder för att förbättra
avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen
m. in. Enligt nämnda
protokoll uttalade departementschefen
bl. a. följande:

»Skulle läget inom en eller flera grenar»
— av frukt- och grönsaksodlingen
— »befinnas otillfredsställande, böra
orsakerna härtill undersökas samt möjligheterna
att förbättra detsamma prövas.
Härvid bör dock iakttagas, att skälen
för ett samhälleligt ingripande äro
helt andra och starkare beträffande sådan
produktion, som kan hänföras till
nyttoproduktion, än i fråga om andra

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

grenar av odlingen. Bland annat med
hänsyn härtill torde något ökat importskydd
i form av tullhöjningar eller andra
importbegränsningar ej böra ifrågasättas,
med mindre så befinnes oundgängligen
nödvändigt för att tillvarataga
ur det allmännas synpunkt angelägna
intressen.»

Ja, man måste väl säga att det är en
nyttoproduktion som nu till stor del
ersätts med importerade varor, medan
under vissa år med god skörd stora
mängder av svensk frukt förfars då den
inte kan finna avsättning.

I sitt den 30 december 1952 avgivna
betänkande har trädgårdsutredningen
under rubriken »Gränsskydd» (s. 153)
erinrat om att frågan om tullskyddet på
trädgårdsprodukter vore föremål för
övervägande inom 1952 års tulltaxekommitté.
Detta spörsmål hade därför ej
upptagits till närmare behandling av
utredningen, även om enligt utredningens
mening ett ökat hänsynstagande till
trädgårdsodlingens intressen i vissa avseenden
syntes motiverat på utrikeshandelns
område.

I nämnda betänkande har trädgårdsutredningen
lämnat vissa uppgifter om
konsumtionen av trädgårdsprodukter.
Härav framgår bl. a., att hela konsumtionen
av färsk frukt inklusive bär i
vårt land år 1951 uppgått till omkring
382 000 ton med ett värde av 632 miljoner
kronor. Man har räknat med att
nämnda konsumtion utgjordes till omkring
60 procent av inhemsk frukt och
till omkring 40 proc. av importerad vara,
således en import av cirka 253 miljoner
kronor per år. Årskonsumtionen per
person har beräknats till följande kvantiteter,
nämligen för inhemsk frukt år
1948 till 25,0 och år 1951 till 32,2 kilogram
samt för importerad frukt år 1948
till 11,8 och år 1951 till 21,4 kilogram.
En betydande ökning i konsumtionen
har således ägt rum, vilken ökning
emellertid är störst i fråga om den importerade
frukten.

tioner i syfte att söka påskynda en revision
av tullskyddet på dessa produkter,
men riksdagen avslog dessa motioner.

Tvärtemot vad utskottet och riksdagen
uttryckligen fastslagit vid GATTavtalets
antagande, ser det ut som om
utskottet och riksdagen inte längre
skulle vilja stå vid sitt då gjorda uttalande
om en eventuell revidering av
de då gjorda koncessionerna.

Enligt vad som framgår av bland annat
utskottets betänkande kommer nya
förhandlingar att upptagas med de till
avtalet anslutna länderna redan innevarande
höst. Det synes mig då vara ett
lämpligt tillfälle för riksdagen att infria
sitt år 1950 avgivna löfte och göra
ett uttalande, som bör bli ett stöd för
delegerade i dessa förhandlingar.

Bevillningsutskottet, som i en till utlåtandet
fogad tabell redovisar utvecklingen
av importen under åren 1948—
1953 och konstaterar att importsiffrorna
under dessa år tredubblats och
värdemässigt representerar ett belopp
av inte mindre än cirka 212 miljoner
kronor enbart för färsk frukt, uttalar
också: »Importen synes emellertid numera
ha nått en sådan omfattning, att
de svenska odlarna kan ha grundad anledning
hysa viss oro beträffande möjligheterna
att för framtiden vinna avsättning
för den inhemska fruktskörden
till skäligt pris. Av de betänkanden,
som avgivits av 1951 och 1953 års
bevillningsutskott i anledning av väckta
motioner rörande en revision av
frukttullarna till förmån för den inhemska
fruktodlingen, framgår att
nämnda utskott väl förstått de synpunkter,
som framförts från odlarnas
sida.» Härtill kommer den avsevärda
import av konserverad frukt och övriga
trädgårdsprodukter, som sker. Vår
svenska lökodling t. ex. är utsatt för
en mördande konkurrens, och redan en
tid innan denna import släpps fri upphör
efterfrågan på den svenska löken.
Stora partier av denna vara förblir

Även vid 1953 års riksdag förelåg mo7-—Andra
kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

osålda eller slumpas bort till förlustbringande
priser. Kungl. Maj:t tillsätter
utredningar för att undersöka möjligheterna
att hindra avfolkningen av
våra öar, samtidigt som man berövar
t. ex. Öland möjligheter att odla och
finna avsättning för en produkt, som
särskilt lämpar sig för detta landskap,
som ur sysselsättningssynpunkt är arbetskrävande
och som ekonomiskt skulle
betyda så mycket för Ölands befolkning.

Nu säger utskottet: »Att påkalla förhandlingar
i sådant syfte kort tid efter
det att avtalet utan reservation förlängts
synes emellertid icke kunna komma i
fråga. Det är vidare uppenbart att åtgärder
i nämnda syfte kan medföra betydande
svårigheter av handelspolitisk
natur. Dylika svårigheter bör i nuvarande
läge såvitt möjligt undvikas, icke
minst med tanke på att nya förhandlingar
rörande GATT-avtalet av allt att
döma kommer att äga rum under våren
1955.»

Emellertid har inte reservanterna påyrkat
några nya förhandlingar för att
få ändring i gällande avtal. Reservationen
syftar till att när förhandlingar under
alla förhållanden kommer att upptagas
senast våren 1955, riksdagen nu
måtte uttala att vid dessa förhandlingar
frukt- och trädgårdsodlingens problem
måtte på ett bättre sätt än hittills beaktas.
Denna odling kan komma att bespara
oss valutor i minst lika stor omfattning
som en mer eller mindre oviss
export av industriprodukter och råvaror
ger.

Med stöd av vad sålunda anförts tilllåter
jag mig, herr talman, att hemställa
att utskottets under punkt 1) avgivna
förslag i betänkandet ersättes
med reservanternas förslag, nämligen
att riksdagen måtte uttala, att vid stundande
förhandlingar om revision av
GATT-avtalet de av oss framförda synpunkterna
måtte bli beaktade.

Herr talman! Jag tror att detta är ett
så pass viktigt intresse för det mindre

jordbruket, som genom frukt- och trädgårdsodling
har möjlighet att skaffa sig
bättre inkomster, att det ur hela landets
synpunkt — även konsumenternas —
är lyckligt om ett bättre förhållande kan
åstadkommas på denna punkt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Frågan om tullskyddets
höjd är som bekant under omprövning
i 1952 års tulltaxekommitté. Där ligger
alltså även frågan om tullskyddet för
trädgårdsprodukter. Det förhåller sig
alltså inte så som motionärerna tycks
förutsätta, nämligen att den utredning,
som tillsatts den 8 januari i år, skulle
utreda tullfrågorna. Den senare utredningen
sysslar med avtalstexten och
administrativa frågor i samband med
GATT-avtalet. Av denna kammares ledamöter
är i varje fall herr Hansson
i Skegrie ledamot av 1952 års tulltaxekommitté.
Han har alltså där tillfälle
att anföra sina synpunkter på dessa
problem.

I fjol, då motion väcktes på detta område,
skrev bevillningsutskottet, att
man räknade med att dessa tullar skulle
utredas innan GATT-avtalet utgick,
alltså till dess nya förhandlingar skulle
inledas, och man räknade då med att
GATT-avtalet skulle utgå vid årsskiftet
1953/54. I det sammanhanget skrev utskottet,
att man »förutsätter, att Kungl.
Maj:t följer utvecklingen på fruktmarknadens
område med uppmärksamhet
och vidtager de åtgärder som kan antagas
vara befogade för att så långt som
möjligt trygga avsättningen för den
svenska frukten». I år har bevillningsutskottet
också uttryckt förståelse för
den oro, som de svenska odlarna på
detta område känner beträffande avsättningsförhållandena.

Emellertid har något nytt inträffat
ifrån den tid, då bevillningsutskottet i
fjol behandlade denna fråga, och det
nya är, att GATT-avtalet förlängts på
ett och ett halvt år, alltså till den 1 juli
1955. Denna sak har nyligen varit före -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

mål för en interpellationsdebalt i denna
kammare. Jag har därför inte någon
anledning att närmare gå in på den
saken, men låt mig ändå säga, att denna
fråga givetvis måste ses i ett större
sammanhang.

Här i kammaren har ingen hitintills
vare sig under denna debatt eller under
tidigare debatter i denna fråga rekommenderat,
att vi skulle utträda ur
GATT-avtalet. För min del skulle jag
vilja säga, att jag finner, att GATTavtalet
är värdefullt, inte minst för
små nationer, därför att den likabehandlingsprincip,
som där tillämpas,
är särskilt värdefull för de mindre nationerna,
enär vi på det sättet får del
av medgivanden, som tillkommer, då
flera länder samtidigt underhandlar
med varandra. Jag vill understryka, att
alternativet till GATT-avtalet är bilaterala
förhandlingar, förhandlingar som
lätt betyder ekonomiskt slagsmål, som
gärna skapar svårigheter framför allt
för de mindre nationerna. Det är inte
lätt för små nationer att på detta område
ensamma knäcka nötter tillsammans
med stora.

Nu har man från bondeförbundshåll
avlämnat en reservation till detta betänkande.
Jag måste nog säga, att den
reservationens formulering är något
oklar, men jag förutsätter, att vad man
där yrkar är bifall till den motion, som
är avlämnad från det hållet och som
vi inom bevillningsutskottet har haft
att ta ställning till. I denna motion har
yrkats, att riksdagen måtte uttala, att
en revision av GATT-avtalet bör komma
till stånd, som ger vårt land möjlighet
att åstadkomma ett bättre och effektivare
tullskydd för trädgårdsodlingens
produkter i såväl färsk som konserverad
eller på annat sätt beredd form.

Utskottet har inte kunnat biträda
detta yrkande av olika orsaker. Man
har inom utskottet i det sammanhanget
erinrat om att utredning på detta
område kommer att ske. Vidare vet man
inte vilket förhandlingsläge som kom -

mer att råda, då avgörandet skall ske
på detta område. Dessutom har ytterligare
ett argument framförts vid behandlingen
av frågan. Det är, att om
man på detta område gör uttalanden
från riksdagens sida, så binder man
därigenom förhandlarna på ett sätt, som
möjligen kan utnyttjas av underhandlarna
från andra länder.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Med hänsyn till att vi
för fjorton dagar sedan hade en lång
interpellationsdebatt i denna fråga mellan
handelsministern och mig skall jag
försöka begränsa mig och icke använda
så lång tid.

När jag tagit del av detta utskottsutlåtande,
kan jag inte hjälpa, att jag
måste säga, att det är sina föregångare
likt.

Jag skulle till en början vilja erinra
om att när jag i fjol jämte andra motionärer
hemställde om en utbrytning
av frukttullarna, så att tulltaxekommittén
skulle få i uppdrag att behandla
dem snabbare, skedde det just med
hänsyn till att GATT-avtalet skulle utgå
den 31 december 1953. Jag hade
nämligen vid tidigare tillfällen blivit
erinrad om att man måste avvakta den
tidpunkt, då avtalet utlöpte, ty innan
dess kunde man inte göra något åt saken.
När jag sålunda aktualiserade frågan
den gången, när det var aktuellt,
fick jag det svaret i fjol — i välvillig
form för all del — att nu får ni lugna
er och se hur det utvecklar sig, något
annat kan vi inte vänta. Skrivningen
var välvillig, det skall jag inte förneka.
Det var vid detta tillfälle jag också uttalade
mitt tack till utskottet för att
det skrivit välvilligt, men det upptogs
inte nådigt utan tvärtom. Man ansåg
att man inte fick lägga in för mycket i
ett sådant uttalande.

Om vi som sysslar med frukt- och

100 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

trädgårdsodlingen kunde leva på välvilliga
uttalanden skulle det inte vara
någon fara å färde. Då skulle vi gå en
lysande framtid till mötes. Varje gång
har man talat om för oss att bara vi
är snälla och hyggliga, så kommer i
framtiden något gott att beskäras oss.
Utskottets ledamöter får ursäkta, om
vi som sysslar med denna näring börjar
tröttna och slutar att tro på de försäkringar,
som man undan för undan
ger. De är dock så att gärningarna är
inte precis sådana, att man kan säga,
att de är en följd av en välvillig skrivning,
d. v. s. det finns inga direkta
handlingar som följd av de välvilliga
uttalandena.

Att vi hyser oro för framtiden tycker
jag skulle vara ganska uppenbart
även för dem, som inte sysslar med
trädgårdsodling över huvud taget. När
man studerar den bilaga, som finns på
sista sidan i utskottets utlåtande nr 30,
framgår tydligt och klart, att importökningen
är enastående stor. Nu vet
jag inte om jag behöver återigen i denna
kammare säga ifrån, att vi som sysslar
med denna näring inte har något
emot en import, som håller sig inom
rimliga gränser, utan vad vi gång på
gång har hemställt om är just detta:
låt oss få skydd för vår näring under
den tid, då vi behöver det, d. v. s. då
huvudparten av de svenska produkterna
föres i marknaden. Vi anser att denna
begäran är så pass human, att den
inte borde möta gensaga från något
håll.

När man ser hur stor importökningen
är från 1952 till 1953 och tillika vet,
att en stor produktionsökning kommer
att inträda i vårt eget land, har man
rättighet att hysa oro för framtiden.
Jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
herr talman, att man här i kammaren
en gång skall komma från ord
till handling även när det gäller denna
fråga.

Jag kan erinra om att för drygt 20
år sedan var det precis samma för -

hållande beträffande jordbruksnäringen.
Den saken har vi nu kommit ifrån.
Nu erkänner alla grupper, att jordbruksnäringen
skall ha ett sådant skydd,
att dess utövare kan beredas en hygglig
bärgning, och jag skulle för min del
anse att det har vi som sysslar med
fruktodling också rättighet att begära.

Nu finns det ett hopp i detta utskottsutlåtande
i år, och det är att tulltaxekommittén
skulle kunna bli färdig
under årets lopp. Det är litet raskare
marscherat än man från början tänkt,
och därom är ingenting annat än gott
att säga. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att den sittande tulltaxekommittén
också skall beakta våra problem.
Jag hyser förhoppning om att så
skall bli fallet.

Sedan har motionärerna från både
högern och bondeförbundet genom utskottsutlåtandet
underrättats om att vi
tagit alldeles fel då vi trott, att den nya
utredningen skulle syssla med detta.
Jag vet över huvud taget inte hur man
skall skriva sina motioner, ty alltid blir
man upplyst om att man misstagit sig
i något avseende. I alla fall erinrar jag
mig, att utskottet tidigare skrivit att
regeringen följer frågan med uppmärksamhet.
Jag vill ta fasta på detta och
hoppas att regeringen följer denna
fråga med så stor uppmärksamhet, att
vi från dess sida kan få framlagt ett
förslag om sådant skydd för denna näring,
som jag och andra rekommenderat.
Kommer ett sådant förslag från
regeringens sida, kan vi vara övertygade
om att det kommer att bifallas av
riksdagen. Till dess är jag rädd för
att vi får nöja oss med välvilliga utskottsutlåtanden.

Sedan skulle jag vilja ställa den frågan
till utskottets talesman: Finns det
något annat land i världen än Sverige
som följt GATT-avtalets principer? Jag
har en gång frågat handelsministern
om den saken, och han förklarade för
mig, att jag hade rätt i detta mitt antagande,
ty inte ens Amerikas förenta

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 101

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

stater hade följt avtalet. Jag undrar om
det bär inträffat någon förbättring på
detta område? Eller är det så, att det
är vi som följer avtalet till punkt och
pricka, medan andra länder följer det
när det passar deras intressen och i
övrigt struntar i avtalet?

Till slut sade utskottets talesman, att
det kunde vara farligt, om riksdagen
gjorde ett uttalande, ty det kunde binda
förhandlarna. Ja, man kan se frågan
även ur den synpunkten, men man kan
också se den på annat sätt och säga,
att om riksdagen gjorde ett positivt uttalande
skulle det vara till hjälp för
de utsedda förhandlarna om de visste,
var de hade den svenska riksdagen, ty
det vet man inte i dag.

Herr talman! Jag sade från början
att jag skulle begränsa mitt anförande,
och jag skall hålla mitt löfte. Jag ber
att få yrka bifall till de likalydande
motionerna I: 114 och II: 141.

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Kristensson i Osby sade, att
utskottet uttalat sin förståelse för trädgårdsnäringens
avsättningsproblem. Det
har utskottet gjort i början av sitt utlåtande.
Man erkänner att det kan vara
grundad anledning för de svenska odlarna
att hysa en viss oro beträffande
möjligheten att för framtiden vinna avsättning
för den inhemska fruktskörden
till skäligt pris. Men allteftersom resonemanget
fortskrider blir de i inledningen
förstående ordalagen allt vagare,
för att slutligen utmynna i nästan
ingenting.

Utskottet vill antyda att vi motionärer
skulle ha felbedömt möjligheterna
till revision av avtalet. Som stöd för
denna uppfattning anför utskottet direktiven
för de särskilda sakkunniga,
som tillsatts inom handelsdepartementet
med uppgift att utreda och avgiva
förslag beträffande Sveriges deltagande
i planerat möte med de till GATT -

avtalet anslutna länderna, avsett att
hållas under hösten. Man menar att
den översyn av tullskyddet för det
svenska näringslivets samtliga grenar,
som för närvarande pågår inom tulltaxekommittén,
även omfattar tullskyddet
för trädgårdsodlingen. Denna utredning
antages bli färdig under innevarande
år, vilket dock förefaller mig
synnerligen tvivelaktigt. Sålunda finns
det två olika organ, som åtminstone
delvis sysselsätter sig med samma
spörsmål. Förutsättningen för att detta
skall leda till resultat i av oss i motionen
åsyftad riktning måste vara ett
intimt samarbete mellan dessa båda
organ. Härom säger utskottet ingenting.
I stället diskuterar man sig i utskottet
fram till allt större svårigheter för att
åstadkomma ett bättre gränsskydd för
just vår trädgårdsodling. Jag vill understryka
det mycket angelägna i att
tulltaxekommittén gives sådana kompletterande
direktiv, att dess behandling
av tullskyddet för trädgårdsodlingen
upptages till diskussion på ett så
tidigt stadium, att resultatet därav kan
föreligga till de sakkunnigas inom handelsdepartementet
bedömande, innan
de till avtalet anslutna länderna träffas.

Det synes sålunda stå alldeles klart,
att storleken av detta gränsskydd av
utskottsmajoriteten accepteras som ett
av de viktigaste förhandlingsmomenten
i en strävan att nå en förhandlingsbas
med de parter, som man kommer att
möta. Att detta sedan kan leda till ganska
tryckta ekonomiska förhållanden
inom vår trädgårdsnäring ligger givetvis
i öppen dag.

När vi avgivit här förevarande motion,
har vi ansett att trädgårdsodlingen
är förtjänt av och bör beredas möjligheter
att få arbeta under samma
ekonomiska villkor som andra näringar
och inte bara får bli ett slags buffert,
som får ta hårda förhandlingspolitiska
törnar, andra till gagn. Jag skulle kunna
utveckla detta tema vidare, men frågan
har redan behandlats av flera tidi -

102 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

gare talare, varför jag inte skall göra
det.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det av herr Jonsson i Skedsbygd
ställda yrkandet.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Vi måste ha klart för
oss vilka förutsättningar som föreligger
i det ärende vi nu behandlar. Vi
är bundna av GATT-avtalet.

Jag vill inte ett ögonblick förneka
vad herr Jonsson i Skedsbygd här
framhållit, nämligen att det 1950 framför
allt var lökodlingen som fick bära
den tyngsta bördan. Man kan väl emellertid
inte i dag säga, att riksdagen skall
besluta om en tullhöjning, som vi inte
kan genomföra utan repressalier från
andra länder. Man kan naturligtvis säga
som herr Nilsson i Bästekille, att andra
länder inte följer avtalet, men då får vi
göra klart för oss, att vi inte är någon
ekonomisk stormakt, som kan be andra
länder dra sig tillbaka och »hålla sig på
mattan». Våra möjligheter räcker inte
till för det.

Under sådana förhållanden är det väl
ändå orimligt att kräva, att den svenska
riksdagen nu skall göra ett sådant
uttalande, som man föreslår från bondeförbundshåll,
nämligen att vid förhandlingarna
om GATT-avtalets förnyande
skall dessa saker klaras upp, sedan får
det gå med det svenska näringslivet i
övrigt hur det vill, det intresserar inte
den svenska riksdagen. Punkt och slut.
På det sättet kan inte den svenska riksdagen
uppträda, mina damer och herrar!
Vi får i stället göra en avvägning
olika ting emellan. Vi producerar ju
ändå något mer i detta land och säljer
till utlandet än bara äpplen och päron!
Om vi bara producerade frukt, så är jag
rädd för att vi fick leva på en annan
standard än vi gör i dag.

Om vi kan åstadkomma någonting i
bär berörda avseende, så är jag den förste
att medverka till det, men de olika
önskemålen måste vägas mot varandra

i det ögonblick det gäller att handla.
Åtminstone herr Jonsson Skedsbygd
känner ju till, att när GATT-förhandlingarna
senast pågick, så hade bevillningsutskottet
mycket intima förbindelser
med förhandlarna, under den tid
förhandlingarna pågick, och vi fick då
fullständiga redogörelser för vad som
förekom under förhandlingarna. Då
gällde det — som det alltid kommer att
göra i dessa frågor — att avväga vad
som skulle göra den minsta skadan. Vi
frågade oss vilka åtgärder som kommer
att drabba oss själva hårdast. Det är
den frågan, som det i sådana sammanhang
alltid gäller ätt besvara.

Sedan vill jag säga till de bondeförbundstalare
som uppträtt här: Inte kan
ni väl begära att vi i Sverige skall vara
så gentila, att vi säger att vi tar följderna
av att mer än ett år i förväg spela
med öppna kort inför hela världen och
tala om hur saker och ting ligger till
hos oss? Man bedriver inte handelsförhandlingar
på det sättet. När bondeförbundarna
någon gång spelar kort,
spelar de väl inte gärna med öppna
kort med sina motståndare, men det är
just vad ni vill göra i detta sammanhang.
Ni vill att vi skall lägga korten på
bordet och tala om för hela världen,
att så här kommer vi att handla. Vi är
väl emellertid så pass gamla att vi förstår,
att de är inte sämre affärsmän än
vi och kommer att utnyttja detta.

Den ståndpunkt utskottet ställt sig på
är den ståndpunkt, som Sveriges riksdag
alltid inför förhandlingar med
andra har ställt sig på. Där har vi stått,
och vi har inte talat om för hela världen
vad vi tänkt göra. Vi har försökt
att steg för steg bevaka våra intressen
och i slutspurten vägt det hela mot vad
som bäst gagnar vårt eget land, vårt näringsliv
och därmed det svenska folket.
Jag tror att vi skall fortsätta på den vägen
om vi är kloka. Det är detta utskottet
förutsätter att vi skall göra, och
jag hoppar att riksdagens andra kammare
skall följa samma regel.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

103

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

Visar de! sig sedan att vi vid dessa
förhandlingar kan föra fram det intresse
som herrarna här vill, skall jag
gärna resonera om saken, och visar det
sig att vi inte kan det, får vi ta upp
spörsmålet ur den synpunkt, som bevillningsutskottet
redan vid 1950 års
prövning var inne på; då får vi tänka
oss andra vägar i detta avseende och ge
det stöd som kan behövas. Jag är således
öppen för alla resonemang, men
att driva en handelspolitik efter de linjer
herrarna förordar skulle vara det
sista jag skulle vilja medverka till.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
man får en känsla av att det är fråga
om de obotfärdigas förhinder så fort
det börjar talas om tullskydd för frukt
och grönsaker. Jag erinrar om debatten
1950, herr Kristensson i Osby då
och herr Kristensson i Osby i dag. Herr
Kristensson uttalade vid minst tre olika
tillfällen i debatten följande. Till att
börja med: »I fråga om denna odling
har jag på goda grunder velat göra gällande,
att man vid lämpligt tillfälle
bör ta upp underhandlingar om en utsträckning
av tullskyddet till även månaderna
februari och mars.» Då var herr
Kristensson villig att under gällande avtalstid
uppta förhandlingar om dessa
saker. Vidare sade herr Kristensson:
»Emellertid sade jag vid två tillfällen
här, att jag ville, att sådana förhandlingar
skulle komma till stånd vid lämpligt
tillfälle.» Slutligen sade herr Kristensson:
»Sedan kan man ju vid lämpligt
tillfälle föra sådana underhandlingar
om ändringar i tullsatserna, som
äro angelägna.» I dag vill han inte vara
med om någonting ditåt. Vi har nu inte
sträckt oss så långt som herr Kristensson
gjorde då, nämligen till att vilja ta
upp separata underhandlingar, utan vi
har — för att inte något missförstånd
skall uppstå — sagt, att man vid de

kommande förhandlingarna bör söka
åstadkomma bättre tullskydd för dessa
produkter.

Dessa odlare kan inte existera på bara
välvilliga uttalanden. Kunde de göra det,
skulle av debattinlägg och utskottsutlåtanden
att döma våra fruktodlare befinna
sig i en position som vore avundsvärd.
Jag återgav något av vad utskottet
sagt vid skilda tillfällen — idel välvilja
mot fruktodlarna. Men när det gäller
handling saknas varje uns av vilja
till medverkan.

Nu säger herr Olsson i Gävle, att detta
skulle vara att spela med öppna kort.
Ja, jag vet nu inte det, jag tror att det
ligger så till att våra handelspartner
mycket väl känner till våra förhållanden
och våra önskemål på detta område.
Jag tror inte att det är några hemligheter
vi yppar för dem.

Vidare säger herr Olsson i Gävle, att
det inte kan vara riktigt att på förhand
binda riksdagen. Men det är ju inte
fråga om den saken utan fråga om att
göra ett uttalande, som stöder våra underhandlare
och ger dem som man brukar
säga råg i ryggen att föra sin talan
på ett om möjligt, jag säger om möjligt,
bättre sätt än som skedde vid förra tillfället.
Annars kommer vi att när detta
GATT-avtal skall förnyas, vilket vi väl
alla tror kommer att ske och vilket väl
också är värdefullt för vårt land — det
har jag inte bestritt på någon punkt —
att kanske stå i samma läge som vi
gjorde 1950, då överenskommelse redan
träffats och förelädes riksdagen,
och några ändringar inte stod att få.
Man hade att välja mellan att avslå hela
GATT-avtalet med dess bestämmelser
eller anta det i befintlig skick. Det är
därför vi återigen velat företa denna
framstöt för att åtminstone göra klart
för våra underhandlare, att här är ett
spörsmål som de bör beakta. Det är, som
jag sade i mitt förra inlägg, till gagn
inte bara för fruktodlarna. Det är alldeles
riktigt ätt vi exporterar en hel
del varor i utbyte mot dessa produkter.

104 Nr 11. Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, in. m.

Vi har t. ex. exporterat trähus till Italien
och tagit emot likviden i form av
frukt, medan svensk frukt i massor har
fått ruttna ned i brist på avsättningsmöjligheter.
Det är sådant vi vill vända
oss mot och om möjligt — jag säger om
möjligt — med stöd av en opinion i
riksdagen försöka få ett bättre tillstånd
nästa gång förhandlingar skall tas upp.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd
för tankarna tillbaka till 1950 års
debatt. Vid det tillfället uppträdde jag
här i kammaren och var mycket positivt
inställd till vår anslutning till GATTavtalet,
vilket jag ansåg mig ha goda
grunder för. Jag hade tillhört den kommitté,
som i någon mån utfört det förberedande
arbetet. Jag sade bl. a., att
när det gällde tullskyddet för frukt hade
jag trots min principiella inställning till
GATT-avtalet och trots att jag ville att
vi skulle ansluta oss till det, inga invändningar
att göra mot att det tullskydd
man hade i januari för äpplen
skulle om möjligt förlängas att gälla
februari och mars. Och, herr Jonsson
i Skedsbygd, jag har fortfarande samma
uppfattning.

Jag sade år 1950 också, att förhandlingar
härom kunde vi ta upp vid lägligt
tillfälle. Och när är det ett lägligt
tillfälle? Jo, när överläggningar kommer
i gång och bud och motbud växlas.
Men man kan ju inte förverkliga ett sådant
krav under alla förhållanden, utan
man får ta ställning till frågan i det
större sammanhanget. Visar det sig då
möjligt att få ett sådant krav genomfört,
så är det bra. År det inte möjligt utan att
man riskerar stora ting på andra områden
eller riskerar vår anslutning över
huvud taget till GATT-avtalet, kommer
ju frågan i ett annat läge. Detta kan bedömas
endast när förhandlingsläget redovisas
för regeringen. Riksdagen vet
inte vilket förhandlingsläge som kommer
att uppstå, när dessa ting prövas.

En anledning till att jag är positiv,

när det gäller att förlänga tullskyddet
för äpplen till februari och mars, är
naturligtvis att det byggs lagerhus och
att man odlar vinterhärdig frukt, men
man kan inte förverkliga kravet under
alla förhållanden.

Herr Jonsson i Skedsbygd! GATTavtalet
utgick vid årsskiftet. Då hade
man kunnat ändra position, men det
skedde inte. Jag kritiserar inte regeringen
för detta. Jag vet inte om herr
Jonsson i Skedsbygd gör det och om
herr Jonsson på denna punkt har mindre
förtroende för regeringen än vad jag
har.

Vid debatten år 1950 sade herr Jonsson
i Skedsbygd, att det är klart att vi
fått göra eftergifter och måste göra sådana
för att vinna någonting. Det är
naturligtvis en realistisk syn, herr Jonsson
i Skedsbygd, och också vid det tillfället
gjorde herr Jonsson samma tilllägg
som nu, att herr Jonsson inte kunde
ta på sitt ansvar att stjälpa GATTavtalet.

Jag kommer så till herr Nilsson i
Bästekille. Han ställde en direkt fråga
till mig, och den frågan var formulerad
så att den närmast innebar, tyckte jag,
något av en beskyllning mot de länder,
som är med i GATT-avtalet. Herr Nilsson
undrade, om dessa länder följer avtalet.
Herr Nilsson, det har förekommit
några fall då man brutit mot det, men
motparten har då tillfälle att påtala saken,
och det har också skett. Det är ju
en styrka i systemet, att när någon bryter
mot avtalet finns det möjligheter att
påtala detta. I mycket få fall har det
varit direkta brott mot GATT-avtalet,
och då har rättelse skett i ett stort antal
av fallen. — Det är den upplysning som
jag i detta avseende är i tillfälle att lämna
herr Nilsson i Bästekille.

I den interpellation, som herr Nilsson
för kort tid sedan framställde till handelsministern,
säger herr Nilsson att avtalet
har förlängts på l1/» år och att de
angelägna rättelserna i avtalet därför
måste anstå. Jag finner detta vara en

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

105

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

realistisk syn på saken, herr Nilsson.
Låt nu 1952 års tnlltaxekommitté, där
bland andra herr Hansson i Skegrie är
ledamot, arbeta med detta. Sedan får
förhandlarna och regeringen ta vid, och
vi får avvakta resultatet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall börja med den
siste talaren, herr Iiristensson i Osby,
som på en direkt fråga av mig upplyste
om att de förseelser -— om jag får använda
ett sådant uttryck — som begåtts
mot GATT-avtalet utgjorde ett mycket
litet antal och att man konstaterat mycket
få brott mot dess bestämmelser.

Att jag ställde frågan berodde, som
jag sade i mitt första anförande, på att
även handelsministern medgivit att det
enda land som följt detta avtal till punkt
och pricka var Sverige. Inte ens Amerikas
förenta stater hade brytt sig om att
följa detsamma. Då låg det kanske mera
realism i vad utskottets ordförande sade.
Yi är ingen ekonomisk stormakt, sade
herr Olsson i Gävle, och därför får vi
inte uppträda på det sätt som stormakterna
— jag förstår att han menade så
— kan tillåta sig. Det ligger kanske en
smula realism i detta, att vi därför att
vi är en liten nation måste låta oss behandlas
hur som helst och böja oss för
de metoder, som de stora staterna anser
sig ha lov att tillämpa gentemot oss.

Jag tycker att herr Olsson i Gävle
skulle ha kunnat bespara sig ett annat
uttalande. Han sade att när vi drev den
linjen att vi ville ha bättre skydd för
trädgårdsodlingen, så menade vi att det
fick gå med näringslivet i övrigt hur
som helst. Jag sade i debatten i fjol att
en sådan tanke var mig fjärran. Jag har
den bestämda uppfattningen, att vi
måste slå vakt om hela vårt svenska
näringsliv oavsett vilken gren det gäller,
ty alla som bygger och bor i detta
land är beroende av vad det svenska
näringslivet tillsamman kan prestera.
När herr Olsson senare något ironiskt
yttrade, att vi har annat att sälja än

päron och äpplen, så vet jag detta
mycket väl. Men även om vi tillhör en
liten näringsgren och utgör ett litet antal
människor jämfört med dem som är
anställda inom till exempel industrien,
har vi dock, som jag sagt många gånger
förut, samma rättighet som alla andra
näringsgrupper att leva på en hygglig
ekonomisk standard.

Jag skulle vilja erinra både herr Olsson
i Gävle och andra om de förhållanden
som rådde efter 1952 års skörd, som
praktiskt taget blev osäljbar därför att
man satte i gång en ohejdad import
tidigare än man hort. Efteråt erkändes
nog från de flesta håll att man begått
ett misstag, även från det håll där man
satte i gång importen, men då var misstaget
gjort och skadan var stor.

Jag sade härom dagen i en interpellationsdebatt,
att vi kom i det läget att
när vi fick sälja den sista frukten, Belle
de Boskoop, i april 1953, fick vi ut eif
pris av 30 öre per kilo för den sortering,
som betecknades som extra prima
och prima, och 15 öre per kilo för den
sortering, som går under namnet standard.
Vi skall inte tala om hur mycket
frukt som ruttnade bort under den tid
som vi väntade på denna försäljning,
men vem som helst begriper att det var
en stor del av partiet.

Jag skulle gärna vilja fråga herr Olsson
i Gävle en sak. Han säger att vi
måste tänka och handla så, att vi åstadkommer
den minsta skadan. Yad menar
herr Olsson med det? Jag tolkar hans
uttalande på det sättet att han menar,
att de åtgärder som vi skall vidta måste
vi planera med hänsyn till hur många
människor de berör. År det fråga om
en stor näringsgren måste vi tänka oss
för, så att vi inte gör några misstag, som
i så fall skulle vålla stora skador. Men
gäller det en liten grupp, så visst kan
det uppstå skador, men de blir inte så
stora. Det är riktigt, om man resonerar
kallt. Men man får inte förfara så, utan
vi måste räkna med att alla näringsgrupper
har rättighet att existera.

106 Nr 11. Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

Herr Olsson i Gävle sade vidare något
om att man inte skall spela med öppna
kort. Skulle riksdagen verkligen fatta
ett sådant beslut som föreslås från bondeförbundet
och högerpartiet i dag, så
skulle det innebära att vi spelade med
öppna kort. Ja, man kan göra olika bedömanden
även när det gäller spel. Det
kan t. o. in. tänkas att utlandet, när
riksdagsmajoriteten här i dag voterat
ned vårt yrkande, resonerar som så, att
det var ändå trevligt, ty nu har den
svenska riksdagen minsann visat korten
så väl, att vi vet vad vi kan räkna med.
Jag tror liksom herr Jonsson i Skedsbygd,
att om riksdagen intar en positiv
hållning, blir detta till stor hjälp för de
förhandlare som skall vara med om att
göra upp ett nytt avtal — inte tvärtom.

Till slut är det glädjande att herr
Olsson i Gävle förklarade sig vara villig
till förhandlingar även i framtiden.
Herr Olsson i Gävle som är gammal »i
detta hus», som man brukar säga, bör
använda det inflytande han har för att
försöka förmå regeringen att lägga fram
ett förslag i denna fråga, så att vi kan
få den avförd från dagordningen och
få den ordnad på ungefär samma sätt
som vi har ordnat med vår jordbruksnäring.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga utskottets
talesmän vad de säger om mitt
yttrande om samspelet mellan de sakkunniga
inom handelsdepartementet och
tulltaxekommittén. Jag anser att det är
en absolut förutsättning för att det skall
vara någon mening med de förhandlingar,
som man skall börja redan till
hösten, att tulltaxekommittén blir i tillfälle
att ta upp just dessa problem. Det
får inte bli en situation, där den vänstra
handen inte vet vad den högra gör.

Om jag nu skulle försöka att i någon
mån illustrera hur jag ser på utskottets
ståndpunkt, vill jag göra det genom att
säga, att i början av utlåtandet får man
intrycket, att utskottet har kommit i

sällskap med den lille gossen trädgårdsnäringen
och som den gamle snälle farbrodern
talar i mycket tröstande ordalag
till denne. Men senare säger samme
snälle farbror: Men, min lille gosse, kan
du inte ordna det så, att de utländska
gossarna vill vara vänliga att ge dig litet
hjälp, så skall du inte vänta dig att
få någonting från dem här hemma, ty
här är det de stora pojkarna som är
framme och tar för sig av vad som finns
och bevarar det obeskuret.

Ungefär så vill jag karakterisera utskottets
utlåtande. Det är som herr Jonsson
i Skedsbygd säger mycket som ger
intryck av de obotfärdigas förhinder.

Vad sedan beträffar att spela med
öppna kort vet säkert vår ärade utskottsordförande
som gammal skåning att det
finns kortspel, där man spelar med
öppna kort, varvid man dock kan i ett
fall spela med dolda kort, och det kallas
för nolle.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att det där driver man när man
umgås med vänner. Tror herr Hansson
i önnarp att dessa förhandlingar med
alla de stater som är med i GATT-avtalet
kan räknas såsom förhandlingar med
vänner? Mer vill jag inte säga på den
punkten.

Jag skulle vilja säga till dessa klagande
bondeförbundare, att det från en
del håll i utskottet har ansetts att utskottet
har varit för positivt, och så
står herr Hansson i önnarp upp här
och talar om att det är ingenting, att
utskottets betänkande innehåller ingenting.
Läs utskottsbetänkandet, så tror
jag att det skall ge både herr Kristensson
och mig rätt när vi säger att det
finns positiva ting i detta, om också inte
när det gäller att åstadkomma någonting
i morgon, men det är ju inte fråga
om någonting sådant.

Herr Nilsson i Bästekille frågar vad
jag räknar som skada. I det avseendet
räknar jag med hela det svenska nä -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

107

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. m.

ringslivet. Om vi vållar skada på hela
näringslivet går det ju ut över oss själva.
Ja, men, säger han då, hur går det med
den lilla gruppen? Ja, den måste vi vara
beredda att hjälpa på annat sätt, om det
är nödvändigt att hjälpa den, det är
min ståndpunkt. Är det nödvändigt ätt
hjälpa denna trädgårdsodling så skall
den hjälpas på något sätt, men det är
inte alls säkert att den skall hjälpas genom
att vi skall gå med bundna händer
till GATT-förhandlingarna.

.Tåg skall inte bråka mera, men jag
tycker nog, att när nu de ting som det
här gäller företräds i Kungl. Maj :ts regering
av en herrarnas partivän borde
ni kunna ha lika mycket förtroende för
honom som jag har.

Att det sedan finns de som inget förtroende
har i detta avseende, det är ju
en annan sak. Men det är ju inte det vi
resonerar om. Jag tycker ätt herrarna
borde försöka använda sitt inflytande
i det här fallet. Det är ju inte bevillningsutskottets
ordförande som skall gå
omkring och plocka upp äpplena åt herr
Nilsson i Bästekille. Något får man väl
ändå göra av egen kraft, och jag har
just sagt er: Varför kan ni inte åtminstone
göra ett försök att skapa en ordentlig
organisation? Bönderna har
kunnat göra det på andra områden, och
ni bör kunna göra det här också. Jag
tycker att det inte borde vara alldeles
omöjligt.

Kan vi inte med det välvilliga uttalande,
som bevillningsutskottet gör här,
påverka den företrädare för bondeförbundet
som sitter på jordbruksministerposten,
då kan vi inte påverka honom
på något annat sätt heller. Jag hyser ett
hopp om att det är möjligt. Varför kan
inte herrarna hysa samma hopp?

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Olsson i Gävle
började bli humoristisk mot slutet av
sitt anförande. Han sade att jag inte kan
begära att han skall plocka upp äpplena
åt mig. Nej, det har jag inte heller

tänkt göra, ty det arbetet fordrar kvalificerat
folk, och det kan man inte begära
att norrlänningar skall utföra. Det får
jag själv hjälpa till med. Men det är
inte det saken gäller, utan det gäller
frågan om ett skydd för näringen.

Herr Olsson i Gävle frågar varför vi
inte kan skapa en organisation liksom
jordbrukarna har gjort. Men herr Olsson
i Gävle vet lika väl som jag, att
jordbrukarnes antal räknas i hundratusental
medan fruktodlarnas antal är betydligt
mindre. Det går inte att säga till
oss att vi skall skapa en sådan ekonomisk
organisation som jordbrukarna
har gjort, därför att det helt enkelt är
ekonomiskt omöjligt. Därför tycker jag
att vi kunde bespara oss sådana där
små repliker, ty utskottets ordförande
vet lika väl som jag att vi inte är kapabla
att utföra en sådan sak. Vad han
säger blir närmast ett hån mot oss och
ingenting annat.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Jag värderar mycket
inte minst det goda humöret hos den
ärade utskottsordföranden, som jag alltid
kommit mycket bra överens med
och mycket uppskattar. Jag vill bara
säga, att när det gäller dessa förhandlingar
har vår partivän jordbruksministern
tyvärr så litet att säga till om.
Det brukar vara handelsministern och
utrikesministern som avgör dessa ärenden
och undertecknar avtalen.

Jag har i varje fall sett det så att
denna debatt, hur den än kommer att
utfalla, medför det positiva, att man
förstår allvaret i det problem som föreligger.
Importen av utländsk frukt har
under åren sedan GATT-avtalets tillkomst
tredubblats. Den svenska frukten
har inte funnit avsättning. Den har i
mycket stor utsträckning fått ruttna
ner. Detsamma är förhållandet med
vissa av trädgårdsodlingens produkter,
som inte kan finna avsättning så snart
slussarna utifrån öppnas. Jag tror att

108 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse, m. in.

det är värdefullt att man ventilerar dessa
ting i den svenska riksdagen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag vet inte om min
erfarenhet är störst eller om herr Jonssons
i Skedsbygd är det, men jag skulle
inte kunna tänka mig att man utfärdar
några direktiv i dessa ting utan en
statsrådsberedning, där således herr
Jonssons partivän har samma inflytande
som min partivän på handelsministerposten.
Jag skall inte gå in på några
närmare detaljer. Det finns ju för närvarande
de här i landet, som anser att
herr Norup är regeringens starke man.
Om jag anser det behöver jag inte yttra
mig om, men det finns de som gör
det.

Till herr Nilsson i Bästekille skulle
jag vilja säga, att det är möjligt att jag
inte är kvalificerad att plocka upp frukten
åt honom. Jag kanske har för dålig
rygg, ty jag börjar ju tillhöra den äldre
delen av nationen. Men även om jag
inte är kvalificerad för denna uppgift
begär herr Nilsson i Bästekille att jag
skall gå ärenden åt fruktodlarna. Det
tycker han skulle vara lämpligt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner i avseende å utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan, dels ock på
bifall till samma hemställan med den
ändring däri som föranledes av bifall
till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson i Skedsbygd begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande betänkande
nr 30 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jonsson i Skedsbygd
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 127
ja och 40 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1) gjorda hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) erhöll
härefter på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag i denna votering röstat för reservationen
men att voteringsapparaten
för min plats markerar »Avstår».

I avseende å punkten 2) gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan, dels ock på bifall
till motionerna 1:114 och 11:141; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 109

§ 3.

Utredning om Tumba pappersbruks drivande
i bolagsform.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion angående
utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HALL (s):

Herr talman! Det är ju nu mycket
länge sedan riksbanken förvärvade
Tumba pappersbruk — bruket firar om
ett par år 200-årsjubileum i riksbankens
ägo — och förvaltningsformen har ända
till våra dagar varit den, att bruket varit
direkt underställt bankofullmäktige,
som fattat beslut beträffande dess drift
och förvaltning. För tio år sedan eller
närmare bestämt den 1 januari 1944
överläts emellertid förvaltningen till
riksbankens industristyrelse, som då inrättades
och som samtidigt erhöll uppgiften
att förvalta sedeltryckeriet. Driften
vid Tumba pappersbruk har tills
för ungefär tio år sedan varit i huvudsak
inriktad på sedelpapperstillverkning
men har av olika skäl sedermera
kommit att omfatta skilda papperssortiment.
Mellan 80 och 90 procent av brukets
tillverkning, i kilogram räknat, försäljes
nu på den öppna marknaden,
bl. a. i utlandet.

Därmed har också frågan om företagsformen
aktualiserats, och det har
inom riksbankens industristyrelse företagits
vissa utredningar i syfte att undersöka
möjligheterna av en annan
driftform. En motionär i första kammaren
har nu föreslagit, att det skulle
verkställas en utredning angående möjligheterna
att förvandla bruket till aktiebolag.
Fullmäktige har inte för sin
del haft någonting att invända mot en
sådan utredning, men eftersom Kungl.
Maj:t så sent som i fjol tillsatt en annan
utredning med uppgift att företa en
översyn av alla statliga företagsformer
i syfte att få dem mer rationella och

effektiva, så har fullmäktige ansett att
resultatet av denna utredning borde avvaktas,
innan man påbörjade en separat
utredning beträffande det relativt lilla
företag som det här gäller.

Jag konstaterar att utskottet också
har den meningen, att man bör se dessa
ting i deras sammanhang, och det finns
väl inte heller något att invända däremot.
Jag vill bara i detta sammanhang
påminna om att riksdagens verk väl
inte brukar besvära Kungl. Maj:t med
att begära utredningar om angelägenheter
som berör endast det egna verket.
Det är väl emellertid närmast en formfråga,
om man vill att Kungl. Maj:t här
skall företa en utredning. Det utredningsmaterial
som frambringas måste
ju i stort sett bearbetas av samma personer,
antingen utredningen verkställes
av 1953 års utredning om de statliga
företagsformerna eller av en särskild
kommitté inom riksbanken.

Det finns således inte i och för sig
något motstånd från min sida mot att
utskottsförslaget bifalles, och jag tänker
inte heller framställa något annat yrkande.

Eftersom motionären även har sysslat
med frågan om den frihet och effektivitet
som de olika företagsformerna
innebär, vill jag göra en liten erinran.
Man bör inte föreställa sig att ett aktiebolag
alltid har en friare ställning än
ett verk. Det är en villfarelse att tro
att ett aktiebolag som arbetar under
svåra och bekymmersamma förhållanden
har någon större frihet. Ett aktiebolag,
som inte har mycket goda vinster,
är tvärtom så hårt bundet av vår
nuvarande lagstiftning, att verksformen
nog framstår såsom ett frihetens himmelrike.

Jag vill också — därest det på den
punkten skulle föreligga något missförstånd
hos motionären — erinra om
att den ordning, som gäller för förvaltning
av riksbankens industrier, ger direktören
en väsentligt större frihet än
den som tillkommer verkställande direktören
i det statliga aktiebolaget. Direktören
i riksbankens industrier har

110 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ändring av bestämmelserna om förvaltningsarvode åt förmyndare.

sålunda frihet att själv verkställa alla
inköp av material. Han har också när
det gäller arbetskraftsfrågor större frihet
än man har inom det statliga aktiebolaget.

Det är riktigt vad motionären säger
om att man måste gå till riksdagen, om
man vill ha större investeringsanslag
till riksbankens industrier, men på den
punkten är det mycket lätt att göra en
förändring utan att fördenskull behöva
tillgripa aktiebolagsformen. Det finns
nämligen inget hinder för att riksdagen
ger bankofullmäktige rätt att besluta
om dessa investeringar. Det är tvärtom
kanske en smula egendomligt att riksdagen
har överlåtit till fullmäktige att
bedöma miljardaffärer utan att fråga
vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen
men tills vidare vidhållit att den skall
tillfrågas när det gäller investering av
några hundra tusen kronor i industrierna.
Jag tror inte att det skulle möta
något nämnvärt hinder att få till stånd
en uppmjukning av bestämmelserna på
denna punkt, därest så skulle befinnas
ändamålsenligt när utredningen är färdig,
och om så sker, skulle det råda
större frihet beträffande investeringarna
i riksbankens industrier än vad fallet
kan vara inom ett aktiebolag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion om
förberedelser till firande av representationsreformens
etthundraårsjubileum.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Ändring av bestämmelserna om förvaltningsarvode
åt förmyndare.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om förvaltningsarvode åt förmyndare.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 152, av herr Jacobson i Vilhelmina,
vari föreslagits »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om
utredning rörande ändring av gällande
lag för att förhindra att omyndiga
pensionärers levnadsstandard beskäres
genom förmyndares rätt till arvode,
samt att förmyndare i nämnda fall erhåller
arvode i annan ordning».

Utskottet hemställde, att förevaranrande
motion, II: 152, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det här är givetvis ingen
stor fråga. Det gäller ett mycket litet
antal personer. Men förmyndare exempelvis
i Göteborg har förklarat att de ansluter
sig till de av mig framförda synpunkterna.
Utskottet säger också: »Med
hänsyn till det anförda synas de obilliga
konsekvenser av nuvarande lagstiftning,
vilka motionären påtalar, endast
uppkomma i sällsynta undantagsfall.»
Utskottet går alltså mot motionen inte
på grund av några rättvisesynpunkter,
utan därför att det är så få personer
som saken gäller. Jag har uppfattningen
att det inte är antalet som hör vara avgörande,
utan huruvida den nuvarande
ordningen är rättvis eller inte. Gentemot
ett enhälligt utskott är det visserligen
svårt att yrka bifall till motionen,
men jag ber i alla fall att få göra detta,
när jag har rätten på min sida.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
sade själv att saken bara rör ett
fåtal fall, och så måste det vara, när
han begär en utredning rörande ändring
av gällande lag för att förhindra att
omyndiga pensionärers levnadsstandard
beskäres genom förmyndares rätt till

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 111

Mönsterskyddslagen och dess tillämpningsområde.

arvode. Han säger i motionen, att han
egentligen avsett de fall, där den omyndige
lever ett normalt liv ute i samhället,
däremot inte där den omyndige vårdas
på anstalt. Man kan fråga sig varför
herr Jacobson i Vilhelmina begränsat
sitt yrkande till att avse just pensionärer.
Är det inte lika synd om omyndiga
barn med lika begränsade inkomster
som pensionärer? Det är väl omöjligt,
förefaller det mig, att bifalla en
motion som blivit avfattad på det sättet.

Herr Jacobson i Vilhelmina syftade
väl i själva verket på sådana omyndigförklarade
folkpensionärer, som vårdas
i hemmet eller hos någon anhörig eller
närstående. Det är då ganska rimligt att
en sådan anhörig eller närstående berättigas
utkvittera pensionsbeloppet. Då
blir det inget förmyndararvode, ty det
blir ingen förmyndarförvaltning.

De gällande taxorna för förmyndarersättning
anger maximiersättningen,
men inte i något fall skall större ersättning
utgå än som är skäligt. Det åligger
överförmyndaren att pröva den saken.

Jag behöver, herr talman, inte gå närmare
in på saken för att kammarens
leedamöter skall förstå, att man inte
gärna kan bifalla motionen. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Mönsterskyddslagen och dess tillämpningsområde.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande lagen om
skydd för vissa mönster och modeller
samt rörande lagens tillämpningsområde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Då jag tecknade en
blank reservation till utskottets utlåtande
var det icke i syfte att ställa något
avslagsyrkande. Men det uttalades en
viss tveksamhet inom utskottet.

Denna lag är av den 10 juli 1899 och
äger tillämpning endast beträffande metallindustrien.
Skyddet avser endast
prydnadsmönster, inte nyttighetsmönster.
Man är numera inom industrien inställd
på en utredning i det syfte motionen
avser. Samtliga remissinstanser
har också tillstyrkt bifall till motionen,
som kräver utredning.

Då jag som reservant anmält en viss
tveksamhet är det icke med motiveringen
att mönsterskyddet inte behöver
utvidgas. Vad jag har velat anföra här
är att ett mönsterskydd icke bör utvecklas
så, att det leder till något kartellväsen,
ett monopolskydd som inverkar
ofördelaktigt på konsumentintressena.
Jag har alltså gått med på att man, såsom
utskottsmajoriteten begärt, får till
stånd en utredning, där såväl producent-
som konsumentintressena är företrädda.
Jag utgår ifrån att man, för den
händelse utskottets förslag bifalles och
Kungl. Maj:t tillsätter en utredning, att
denna tar fasta på och beaktar konsumenternas
intresse, så att inte något
monopol uppkommer. Jag har velat understryka
det, enär det kanske inte
framgår riktigt klart av utskottets utlåtande.

Det pågår redan nu en utredning,
nämligen varumärkes- och firmautredningen,
som sysslar med närbesläktade
spörsmål. Denna fråga kan behöva tas
upp även inom det nordiska samarbetet,
och den nyssnämnda utredningen
är sammansatt på ett sådant sätt, att
man delvis ägnar sig just åt det. Det låter
sig väl inte göra, att nämnda utredning
får ta hand om detta ärende, eftersom
den naturligtvis måste slutföra det
uppdrag den nu sysslar med. Jag vill
bara understryka vad Stockholms handelskammare
har sagt i sitt yttrande,

112 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Mönsterskyddslagen och dess tillämpningsområde.

nämligen att handelskammaren »förutsätter
därvid att utredningsarbetet kommer
att bedrivas i samråd med den pågående
utredningen om revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen».

I den pågående utredningen finns
goda representanter för de intressen
jag här har nämnt, och vid en eventuell
ny utredning bör man därför ta sikte
på att få ungefär samma sammansättning.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att ställa i denna fråga.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt yttra mig, eftersom vi tycks vara
överens i sak. De synpunkter herr
Lundqvist framfört ger mig emellertid
anledning att något förtydliga de intentioner
som ligger till grund för mitt
handlande.

Vem som skall göra utredningen kan
vi knappast diskutera om här i kammaren.
Jag hoppas, att vi kan förlita
oss på att regeringen finner den lämpliga
formen för en sådan utrednings
bedrivande, så att alla parters intressen
blir tillgodosedda på bästa sätt.

Här har nämnts, att man skulle kunna
anförtro utredningen åt den kommitté,
som sedan många år tillbaka sysslar
med firma- och varumärkesrätten.
Det är självklart att man bör ta kontakt
med den kommittén, men jag vill
också påpeka, att det finns minst lika
stor anledning att ta kontakt med patentsakkunniga.
Frågan om en mönsterskyddslagstiftning
står i mycket hög
grad nära patentlagstiftningen, eftersom
man nu på grund av att vi saknar en
mönsterskyddslagstiftning många gånger
måste använda sig av patentskydd på
ganska egendomligt sätt.

Herr Lundqvist uttalade vissa farhågor
för att man genom tillsättandet av
en utredning, som kan leda till en lagstiftning
om ett vidgat mönsterskydd,
kanske inte skulle tillgodose konsumenternas
intressen på samma sätt som om

man inte har en sådan lagstiftning. Jag
har vid avgivandet av min motion varit
minst lika angelägen om att tänka
på konsumenternas intressen som på
fabrikanters och andra näringsidkares.
Det skulle vara lätt för mig att anföra
många exempel, grundade på mångårig
erfarenhet på mitt eget tillverkningsområde,
men jag skall inte göra det. I
stället skall jag tala om vad en framstående
industriman inom skobranschen
framför för synpunkter, när han fått
reda på att motionen väckts. Han har
låtit mig ta del av ett brev, som han
skrivit till sin branschorganisation för
ett par år sedan. Innehållet är ungefär
följande:

Om en skofabrikant lägger ned mycket
arbete och stora kostnader på att
skapa en ny modell, är det kanske
ganska förklarligt, om denna kommer
att säljas bra och om han då bereder
sig på att kunna fortsätta försäljningen
under flera säsonger för att därigenom
slå ut kostnaderna för nyskapandet, för
uppläggningen av produktionen med
nya tekniska hjälpmedel o. s. v. på
längre tid. Yad sker då? Jo, när en nyhet
slår på marknaden, kopieras den
av andra skofabrikanter, och så är den
snart inte längre någon nyhet. Marknaden
blir mättad, och modellen har, som
man säger på fackspråk, sålts sönder
på alldeles för kort tid. Sedan kan man
försöka dra en konklusion och se vart
detta leder. En enda tillverkare har fått
betala kostnaderna för att skapa denna
nya modell. Alla de tillverkare som sedan
tar upp denna tillverkning får vardera
betala kostnaderna för nyproduktionen,
de kostnader som alltid är förenade
med att införa en ny artikel i en
serietillverkning. Ingen får fortsätta att
tillverka dessa saker tillräckligt länge
så att man verkligen kan slå ut de fasta
kostnaderna på en tillräckligt stor serie,
och konsumenterna får inte del av
den prissänkning som skulle kunna bli
följden om en tillverkare fått skydd för
en modell, som han tillverkat i en till -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 113

Mönsterskyddslagen och dess tillämpningsområde.

räckligt lång serie för att på det sättet
skapa en betydligt gynnsammare produkt
för konsumenterna. Principiellt
erkänner vi rätten till skydd för nyskapande
arbete genom patentlagen, även
om det i något fall skulle kunna påvisas
att detta skydd verkade ogynnsamt
på prisutveckling. Ur konsumenternas
synpunkt är det säkerligen möjligt att
anföra fler exempel på sådana fall, där
skyddet verkat kraftigt prissänkande.
Ingen har väl heller någon tanke på att
önska patentskyddets slopande i vårt
land.

Jag vill klart säga ifrån att det är
ett svårt och komplicerat uppdrag som
en utredning angående mönsterskyddet
kommer att få. Jag har stor förståelse
och respekt för välgrundad tveksamhet,
och jag är beredd på att mer än en
tveksam stämma kommer att höjas. Å
andra sidan tror jag dock man kan
förutse att vår tids ansvarskännande
industrifolk inte gärna i onödan vill
fortsätta med den visserligen bekväma
men i längden ganska ofruktsamma metoden
att stjäla modeller, även om stöld
i detta avseende tycks vara mer eller
mindre legaliserad i vårt land. Jag tror
att de svenska företagen är mogna att
i varje fall göra en ordentlig omprövning
av huruvida man inte nu skulle
vara beredd att medverka till skapandet
av ett mönsterskydd som enligt min
uppfattning — om man lyckas få förståelse
för varandras synpunkter —
skall lända till glädje och nytta för inte
bara företagarna utan också för andra
parter, till vilka jag räknar konsumenterna.

Herr talman! Jag yrkar med tacksamhet
bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag blivit
missförstådd, men det framgår klart
och tydligt av mitt anförande att jag
framhållit att samtliga remissinstanser
tillstyrkt motionen. Jag har icke yrkat
avslag på densamma. Det framgår alltså

att vi är överens om frågan i sak. Jag
har endast velat betona vissa konsumentintressen.

När jag nämnde varumärkes- och firmautredningen
slutade jag mitt anförande
med att säga, att det kan hända att
det inte är möjligt för denna utredning
att ta hand om denna sak, ty då
kanske man inte kan slutföra den utredning
som redan pågår. Den kunde dock
tjäna som en förebild när man tillsätter
en ny utredning. Därmed har jag
inte velat komma med någon pekpinne
till Kungl. Maj:t. Det är Kungl. Maj:t
obetaget att tillsätta den utredning man
finner lämplig, men jag förmodar att
även jag har möjlighet att här i kammaren
säga ut hur jag önskar få det
hela upplagt.

Beträffande industrien visar det sig
att man där redan har en lag, fastän
den inte är tillräckligt omfattande. Industrien
har numera gått in för att tillstyrka
en utredning på denna punkt.
Endast textilindustrien har under senare
år visat en viss tveksamhet. Jag
vågar inte yttra mig med bestämdhet i
detta fall, men det förefaller som om
det fortfarande finns en industri som är
tveksam på denna punkt.

Jag har i alla fall inte velat motsätta
mig utredningen. Jag utgår endast ifrån,
som jag förut sagt, att den bör vara förutsättningslös
och att även konsumentintresset
bör beaktas.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart för sig
första lagutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckta motioner angående
införsel i arbetsinkomst för beredande
av ersättning åt målsägande i
brottmål; och

andra lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckta motioner om
upphävande av gällande inskränkning

8 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 11.

114 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

i rätten till beställningstrafik för godsbefordran
inom stads område.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Motioner om upphävande av, alternativt
vissa ändringar i strandlagen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) m. in.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren nr 242 av herrar
Göransson och Hansson och nr 349 av
herr Lundqvist samt inom andra kammaren
nr 303 av herr Nyberg m. fl.
och nr 465 av herrar Birke och Hjalmar
son.

I motionerna I: 242 och II: 303, vilka
voro likalydande, hade hemställts »att
riksdagen för sin del måtte besluta att
det särskilda stadgandet i 8 § strandlagen
om fängelsestraff för överträdelse
av förbud enligt lagen måtte utgå
ur lagen, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderligt förslag till
lagtext».

I motionerna I: 349 och II: 465, vilka
jämväl voro likalydande, hade föreslagits »1)

att riksdagen måtte besluta upphäva
strandlagen den 30 maj 1952 (SFS
382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna
riksdagens bifall, att denna måtte besluta
följande ändringar i nu gällande
strandlag:

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje
stycket utbytes mot orden ''uteslutande
avses’,

b) att markägare erhåller ersättning
enligt det värde som gällde den dag,
då förbudet blir definitivt genom att
ansökan om dispens helt eller delvis
avslås,

c) att bestämmelserna om fängelsestraff
utgår, samt

att åt vederbörande utskott måtte
uppdragas att utarbeta lagtext enligt
ovan under punkt a—c anförda synpunkter».

Utskottet hemställde,

A. att de i motionerna 1:349 och
II: 465 framförda yrkandena om strandlagens
upphävande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att de i samma motioner framförda
yrkandena om ändring i 1 och
3 § § strandlagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

C. att de i samma motioner ävensom
i motionerna 1:242 och 11:303 framförda
yrkandena om ändring i 8 g
strandlagen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

A. i fråga om de i motionerna I: 349
och II: 465 framförda yrkandena om
strandlagens upphävande:

av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman,
vilka ansett att utskottet bort under
A. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av förevarande motioner,
1:349 och 11:465, för sin del antaga
följande förslag till

Lag

om upphävande av strandlagen den 30
maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att strandlagen
den 30 maj 1952 skall upphöra att gälla
med utgången av juni månad 1954.

Vid expropriationsdomstol väckt mål
angående ersättning enligt strandlagen,
vilket vid sistnämnda tidpunkt icke genom
dom eller beslut skilts från domstolen,
skall avskrivas, varvid kronan
skall åläggas ersätta motpartens rättegångskostnader.
Mål av angiven beskaffenhet,
vilket efter samma tidpunkt är
anhängigt vid överrätt, skall återförvisas
till underrätten.

B. i fråga om de i motionerna I: 349
och II: 465 i andra hand framförda

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

115

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

yrkandena om vissa ändringar i 1 och
3 §§ strandlagen:

av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman,
vilka ansett att utskottet bort un -

der B. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av förevarande motioner,
I: 349 och II: 465, för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 1 och 3 §§ strandlagen den 30 maj 1952 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §.

För att--•—--bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt-----medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår
i godkänd avstyckningsplan med mindre
förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt första stycket
skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den
allmänna samfärdseln.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall
icke utgöra hinder för bebyggelse som
uteslutande avses för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den
allmänna samfärdseln.

(Gällande lydelse.)

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §,
icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande
inom eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas
allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av nämnda
del vid tiden för förordnandets meddelande,
är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada lian härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten som
upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida

(Föreslagen lydelse.)

§•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §,
icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande
inom eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten
sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del vid den tidpunkt, då beslut
om avslag å tillståndsansökningen
vunnit laga kraft, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för den skada
lian härigenom lider. Detsamma gäller
om innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan förordnandet meddelades.

meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

116 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

C. i fråga om de i motionerna I: 349
och II: 465 —■ i andra hand — samt i
motionerna I: 242 och II: 303 framförda
yrkandena om ändring i 8 § strandlagen: av

herrar Osvald, Ebbe Ohlsson och
Nyberg, fru Boman och herr Nestrup,
vilka ansett att utskottet bort under C.
hemställa att riksdagen måtte med bifall
till förevarande motioner, 1:349
och II: 465 samt I: 242 och II: 303, för
sin del besluta, att andra punkten i 8 §
skulle utgå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I detta ärende föreligger
det motioner om att dels upphäva strandlagen,
dels göra vissa ändringar i den.
Då jag har motionerat i detta ärende
och även står som reservant i utskottsutlåtandet
skall jag be att få säga några
få ord.

Mitt yrkande innebär att bestämmelsen
om fängelsestraff skall utgå ur
strandlagen. Däremot anser jag, att vi
inte bör gå så långt som högermotionärerna
föreslår och upphäva denna lag.
Jag tror att den varit till ganska stor
nytta, och jag tror också att den i fortsättningen
kommer att en rätt stor betydelse.
Däremot vill jag framhålla att
jag tror, att man om ett eller annat år
får lov att göra en översyn av denna
lag, och då kan man väl också ta upp
till granskning de förslag till ändringar
som här framförts i högermotionen
och reservationerna.

Vad jag vänder mig emot är att man i
denna lag skall ha en bestämmelse, som
innebär fängelsestraff. Jag tycker det
är stötande på något sätt att man skall
tillgripa så pass hårda bestämmelser
som det här är fråga om. Man säger att
man hör ha liknande bestämmelser i
strandlagen och byggnadslagen. Jag vill
då svara, att detta är två lagar som
inte är helt jämförbara. De skador som
kan uppstå om man bryter emot bygg -

nadslagen är ju betydligt större och
kan få svårare konsekvenser än de som
uppstår om man bryter emot strandlagen.
Jag vill alltså, som jag nyss nämnde,
yrka på att bestämmelsen om fängelsestraff
utgår ur denna lag. Jag hemställer
alltså om bifall till reservationen under
punkt C. i utskottets utlåtande.

Sedan vill jag meddela att det kommer
att ställas ett tilläggsyrkande till
denna reservation. Det innebär att reservationen,
som jag har talat för och
som ju är gemensam för såväl högerns
som folkpartiets representanter i utskottet,
kommer att fullständigas, så att
vi också framlägger ett fullständigt förslag
till ändring av denna paragraf i
lagen. Det sker på det sättet att man
ur 8 § helt enkelt stryker den sista meningen,
som talar om fängelsestraff.
Denna paragraf skulle då få följande
lydelse: »Den som företager bebyggelse
i strid mot förbud enligt 1 § straffes,
där han insett eller bort inse att förbudet
ägt tillämpning på åtgärden, med
dagsböter.» Denna lag skulle enligt förslaget
träda i kraft den 1 juli 1954.

Jag ber alltså med detta att få yrka
bifall till reservationen av herr Osvald
m. fl.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort i denna fråga. Den är ju inte
ny utan har passerat kammaren åtskilliga
gånger förut, och jag skall här i
kväll inskränka mig till att påminna
om att vi inte ändrat ståndpunkt i denna
betydelsefulla fråga. Vi är alltjämt
motståndare till strandlagen, och därför
kommer jag i likhet med reservationen
under punkt A. att yrka avslag
på lagen.

Om kammaren inte skulle bifalla detta
vårt avslagsyrkande, kommer jag att
yrka bifall till reservationerna under
punkt B. och punkt C. med de ändringsyrkanden
som förekommer där av 1, 3
och 8 §§. I 1 § utformas och uttrycks
undantagsbestämmelserna från stadgan -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

117

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

dets giltighet på ett sätt som kan tvinga
till en betungande bevisning, och 3 §
reglerar rätten till ersättning. 8 § beträffande
straffbestämmelserna har herr
Nyberg redan ordat om, och där är vi
alldeles överens om att fängelsestraff
inte bör tillgripas därför att en person
bär en annan mening om hur han
skall handha det som han anser vara
sitt, medan strandlagen säger att han
inte är berättigad därtill.

Herr talman! Med detta yrkar jag
alltså i första hand bifall till reservationen
under punkt A., och därest denna
avslås av kammaren yrkar jag bifall
till reservationerna under punkterna B.
och C.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Som fru Boman nyss
har påpekat, har denna fråga debatterats
åtskilliga gånger under de senaste
åren. Den provisoriska strandlagen antogs
1950, och den definitiva strandlagen
antogs 1952. Då de båda föregående
oppositionstalarna har inskränkt
sina yttranden i högsta grad, skall jag
också försöka göra det. Jag skall då
bara nämna att det förefaller mig som
om sympatierna i princip för strandlagens
existens har ökats under de år
som har gått. Då den provisoriska lagen
på sin tid antogs skedde det med ett
röstetal här i kammaren av 101 mot 72
för avslag. När den definitiva lagen år
1952 antogs, röstade 125 för bifall och
bara 25 för avslag. När högern 1953
upprepade sin motion — man har kommit
åter år från år — om strandlagens
upphävande, avslogs detta yrkande av
kammaren med 147 röster mot 28.

Då fru Boman inte gick in på detaljerna
beträffande de ändringsyrkanden
som föreligger i högerreservationen,
skall jag inte heller göra det. Jag tror
att strandlagen med dess olika detaljer
i stort sett är känd av kammarens ledamöter,
och jag skall inskränka mig till
att bara å utskottets vägnar hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Jag skall slutligen bara säga några
ord om det yrkande herr Nyberg nyss
ställde om ändring av 8 § angående
straffbestämmelserna. Det kan ju möjligen
synas något onödigt att ha en
straffbestämmelse, som i undantagsfall
kan ålägga jämväl fängelsestraff för
förseelse mot denna lag. Nu har emellertid
strandlagen en ostridig viss likhet
med byggnadslagen, och när strandlagen
på sin tid antogs tyckte riksdagen
det var bäst att ha ungefär samma lagbestämmelser.
Men utskottet gjorde då
ett uttalande som också blev riksdagens
uttalande, nämligen att frihetsstraff
skulle tillgripas endast i rena undantagsfall,
då överträdelsen vore av särskilt
svårartat slag. Detta uttalande
upprepar utskottet i år.

Fru Boman har stått kvar på sin
ståndpunkt hela tiden, 1950, 1952, 1953
och 1954. Utskottet vidhåller sin ståndpunkt,
och herr Nyberg vidhåller den
ståndpunkt som jag tror han också har
intagit hela tiden. Det finns inte mycket
att orda vidare om denna sak, utan jag
ber, herr talman, med dessa få ord få
hemställa om bifall till utskottets förslag
i dess helhet.

Herr MUNKTELL (la):

Herr talman! Inte heller jag skall
tala länge i denna fråga. Jag skall försöka
hålla mig inom samma tid som
herr Andersson i Löbbo och inte gå in
på alla skäl till att vi inom högern vill
ha lagen upphävd. Jag skall bara göra
några mera allmänna reflexioner och
därtill anföra ett par exempel.

Vi kan inte inse att det skall vara
nödvändigt med denna lag för att tillgodose
den allmänt erkända nödvändigheten
av att skapa de friluftsområden
som är behövliga. Jag kunde ta
mängder av exempel på att olika städer
genom köp eller på annat sätt har skaffat
sig sådana områden. Enligt min mening
kan det då absolut inte vara riktigt
att vissa människor blir lidande
till sin ekonomiska välfärd för att ett

118 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt

allmänt intresse skall tillgodoses. Man
kan med en tillspetsad formulering
säga, att det vore som om man toge
ut skatt bara av vissa personer för ett
ändamål som är gemensamt. Dessutom
kan det ju inte förnekas, att lagen drabbar
mycket ojämnt och att därför en
grundläggande princip i en rättsstat,
nämligen om allas likhet inför lagen,
kan bli åsidosatt.

Under tidigare diskussioner har det
dragits vissa paralleller till byggnadslagen,
och även herr Andersson i Löbbo
snuddade härvid. Det är alldeles riktigt
att man inte kan behandla två fastighetsägare
lika. Det kan tyvärr ofta inte
undvikas att en stadsplan ger den ene
möjlighet att utnyttja sin mark på ett
långt bättre sätt än den andre. Gentemot
detta vill jag säga, att vi så långt
görligt är måste hålla på den grundsats
jag nyss nämnde, och här kan vi
göra det om vi upphäver strandlagen.

.lag vill också med clt kort citat ur
förarbetena till strandlagen understryka,
att vi faktiskt har andra möjligheter.
I förarbetena till strandlagen säges
det om generalplaninstitutet: »Hinder
möter icke mot att i planen såsom
naturskyddsområde reservera mark
som på grund av naturskönhet eller
eljest finnes böra särskilt skyddas. Mark
som i generalplan reserveras såsom fritids-
eller naturskyddsområde kan genom
planen undantagas från all bebyggelse,
eller om så anses lämpligt, från
annan glesbebyggelse än för jordbrukets
eller därmed jämförligt behov.»

Jag tycker att en lag som inte är
nödvändig är ett oting och att den lagen
bör bort. Det kan heller inte vara klokt
att bibehålla en lag som hos många
människor kommer i konflikt med rättsmedvetandet.
Låt vara att det här är
fråga om folkgrupper som är numerärt
obetydliga; det är ändå principiellt
lika oriktigt. Sådana ingrepp som det
här kan bli fråga om uppfattas otvivelaktigt
av den enskilde som godtyckliga
kränkningar av hans rätt, och detta är
farligt. -—• Jag skall ta ett litet exempel.

vissa ändringar i strandlagen.

Jag känner till en person som bor
på en holme i Stockholms skärgård och
som starkt understryker att holmen —•
som är fyra tunnland stor — direkt
minskat i värde sedan strandlagen infördes,
trots att han aldrig haft för avsikt
att avstycka strandtomter för försäljning.
Det beror bland annat på att
vem som helst nu kan få — för att använda
ett fint ord — besöka stranden,
att ingen bryr sig om när man hövligast
ber dem hålla snyggt, så att mot slutet
att sommaren hela ön är nedskräpad.
Tidigare uppskattades öns värde till
mellan 15 000 och 20 000 kronor, och
det fanns många spekulanter, men i
dag finns ingen köpare som reflekterar.
»Ön är vår» — säger den som jag åsyftar
— »men vi har inte längre rätt att
disponera över den, och vår äganderätt
är faktiskt borta.» — Detta är ett exempel
på hur rättsmedvetandet hos vissa
människor faktiskt reagerar.

Till sist, herr talman, vill jag ge ett
exempel på lagens tillämpning. Vid ett
besvär säger en myndighet: »Av handlingarna
framgår att ifrågavarande
strandområde är lämpligt för bad och
friluftsliv. Då ett byggnadsförbud här
torde vara erforderligt för att åt allmänheten
trygga platser för detta ändamål
och någon ytterligare begränsning
av området utöver vad som skett genom
överklagade resolutioner icke synes

böra ske får byggnadsstyrelsen---

avstyrka bifall till besvären.»

Jag ber kammarens ledamöter lägga
märke till de ytterligt lösliga formuleringarna.
Jag finner det förvånande
att man i vårt land kan möta sådana
exempel som jag nu anfört och att myndigheterna
kan ta så lätt på en så allvarlig
sak.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i fru Bomans yrkanden.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga gentemot herr Munktell, att vi
självfallet står på principiellt olika

Nr 11.

119

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av,

ståndpunkter här. Det förstår jag mycket
väl. Det kanske tillätes mig att läsa
upp några få ord av vad tredje lagutskottet
yttrade i sitt utlåtande 1950 och
som sedan varit grundläggande för utskottets
ståndpunktstagande vid senare
tillfällen. Sedan utskottet först hade
nämnt att det var önskvärt, att statliga
och kommunala friluftsreservat och
allmänna friluftsbad skapades fortsatte
utskottet: »Om sålunda problemet icke
i hela sin vidd kan lösas genom att det
allmänna förvärvar eller arrenderar
lämpliga markområden, torde annan
möjlighet icke återstå än att i erforderlig
utsträckning sörja för att allmänheten
icke genom bebyggelse och andra
åtgärder hindras från utövningen av
den allemansrätt, som består i friheten
att i viss utsträckning vistas på annans
mark.»

Föreliggande lagförslag avser att av
hänsyn till friluftsintresset anordna en
kontroll över bebyggelsen på vissa
strandområden. Detta är vad som skett.
När motionärerna och reservanterna
talar om en viss irritation, undrar jag'',
herr talman, om det inte är så, att denna
irritation har om inte uppstått så i
alla fall ökat på grund av de från högerhåll
årligen återkommande framställningarna
om strandlagens upphävande.

Herr MUNKTELL (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer fullständigt
med herr Andersson i Löbbo i att
vi här står på olika principiella ståndpunkter.
Jag vill då bara först och
främst konstatera, att utskottet 1952, det
som herr Andersson i Löbbo citerade,
har en annan uppfattning än den som
kommer fram i förarbetena till byggnadslagen.
Yi däremot delar inte utskottets
uppfattning.

Vad sedan beträffar den irritation,
som ju faktiskt förekommer, så tror jag
inte alls att det är de årligen återkommande
framstötarna, utan helt enkelt
den spontana uppfattningen hos sådana

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

människor, som jag nyss gav exempel
på, som vållar denna. Den är förklarlig,
när en person ser att hans ö, alltså hans
ägodel, minskar i värde för att ett allmänt
önskemål skall tillgodoses, att just
han och några stycken andra får betala
vad som anses nyttigt för samtliga. Då
är det väl inte underligt att det blir
irritation.

Slutligen, herr talman, måste jag säga,
att även med risk att bli anklagad för
att återkomma och irritera människor,
så kommer vi att göra det från högerhåll
beträffande den här lagen, ty vi anser
den vara av en så stor principiell
betydelse.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle självfallet
vara den siste, som skulle vilja förhindra,
att herr Munktell och hans meningsfränder
kommer med detta yrkande på
nytt. Yi lever i ett demokratiskt land,
och vi har rätt att framföra våra åsikter
fritt; det skall vi hävda och respektera.
Men jag kanske får göra den lilla
anmärkningen, att det kunde väl räcka,
om man ser det med hänsyn till riksdagens
arbetsförhållanden, att yrkandena
framställdes vartannat år, när allmänna
val förrättas. Är det nu så, att
högern med herr Hjalmarson och herr
Munktell i spetsen vill komma varje år,
skall jag inte klandra dem därför, men
så länge den nuvarande majoriteten
finns i denna riksdag, tror jag inte det
finns något gehör för att få den uppfattningen
genomförd i kamrarna.

Den irritation som vi har talat om,
både jag och herr Munktell, har enligt
utskottets uppfattning snarare gått i
omvänd riktning mot vad herr Munktell
menar. Irritationen i dag är inte så
stor som den var vid det tillfälle, då
strandlagen på sin tid antogs som ett
provisorium. Om så är fallet är det
bara lyckligt. Då kan vi konstatera, att
strandägarnas förståelse för strandlagens
betydelse och deras förståelse för

120 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

att även andra människor bör ha rätt
att vistas på mark, som dessa människor
inte äger, respekteras även av dessa
medborgargrupper, och det kanske sker
i större utsträckning än herr Munktell
gör gällande.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Även om vi inte kan
finna gehör i den nuvarande majoriteten,
skall vi återkomma. När herr Andersson
i Löbbo sade — och jag vet att
det är herr Anderssons ärliga uppfattning
— att vi har rätt att ställa våra
krav, så blir väl en konsekvens av detta,
att det inte kan begäras, att vi skall
vara tysta på alla de punkter, där vi vet
att vi med nuvarande majoritet inte kan
vänta en voteringsseger i riksdagen.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall heller inte
spilla så många ord på denna fråga, ty
vi får ju tydligen det stora nöjet att år
efter år behandla densamma, och då
gäller det ju att spara litet på argumenten
så att det inte blir alldeles för trist
i det långa loppet, herr Munktell. Jag
har närmast begärt ordet därför att jag
vill ställa några frågor till herrar motionärer
och reservanter. Tv när ni här
framställer ett annat alternativ, förmodar
jag, att ni också kan säga hur detta
skall ta sig ut i verkliga livet.

Herr Munktell anförde ett exempel på
att en strandägare hade nekats rätt att
sälja, men om jag hörde rätt sade herr
Munktell, att byggnadsstyrelsen funnit
sig föranlåten avstyrka. Hörde jag rätt
är det inte ett ärende som gäller strandlagen,
tv byggnadsstyrelsen har ju inte
med den att göra. Kanske herr Munktell
läste fel!

Jag ställer mig mycket frågande, när
man på högerhåll vill avskaffa strandlagen
och sätta byggnadslagen i stället.
Det har man ju sagt i reservationen att
man vill göra. Jag tror att herr Munktell
är överens med mig om att byggnadslagen
är en mycket strängare lag -

stiftning mot strandägarna och mot
jordägarna över huvud taget än vad
strandlagen är. Det är inte bara på det
sättet, att byggnadslagen är mycket omständlig
och besvärlig att handskas med.
Den är svåröverskådlig och svårförståelig
även för dem som i städer och
större kommuner har att tillämpa denna
lag, och det är nästan omöjligt för en
enskild jordägare att tränga in i den.
Däremot är strandlagen väsentligt lättare
och enklare att förstå för vem som
helst. Därtill kommer, att om man använder
sig av byggnadslagen, blir det
mycket dyrare. Det kostar ingenting att
använda strandlagen. Såvitt jag vet har
heller ingen kommun i vårt land använt
byggnadslagen för att reglera sådan
bebyggelse som det här är fråga om.

Jag vill minnas jag har sagt en gång
tidigare, att man har gjort en utredning
på ett ställe i detta land och funnit, att
det skulle kosta en kommun 70 000 kronor
att lägga byggnadsförbud på en
strandremsa. Menar herrarna att det är
bättre att lägga så stora kostnader på de
enskilda kommunerna genom att använda
byggnadslagen, när man kan använda
strandlagen?

Sedan är det också på det sättet —
och det är en väsentlig sak här — att
byggnadslagen har ingalunda så goda
ersättningsbestämmelser som vad strandlagen
har. Herrarna vill alltså ha bort
en lagstiftning, som ger väsentligt bättre
ersättningsmöjligheter åt jordägarna,
och sätta in en annan lagstiftning som
är mycket, mycket hårdare, då det gäller
ersättningsbestämmelserna. Jag frågar
mig: Vilket försvar har ni för att
över huvud taget vilja använda er av
byggnadslagen i stället?

Herr Munktell framförde här som
exempel på det oriktiga i att man har
strandlagen, att denna lag sätter allas
likhet inför lagen åt sidan. Han sade att
den drabbade ojämnt, att vissa personer
blev drabbade av förluster under
det att en annan människa vid sidan om
fick bättre rätt. Men, herr Munktell, pre -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

121

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

cis samma förhållande inträffar ju enligt
byggnadslagen! Enligt byggnadslagen
är det ju också på det sättet, att
man kan lägga förbud på en människas
jord men inte över grannens, och då
drabbas ju den ene av en förlust under
det att den andre fortfarande kan sälja
tomter. Jag förstår inte hur man kan
säga, att det är en orättvisa mot jordägarna,
när man använder strandlagen,
men att denna orättvisa inte finns, när
man använder byggnadslagen, som
åstadkommer precis samma verkningar.

Sedan har man sagt i reservationen,
att man anser att kommunerna och det
allmänna kunde köpa eller arrendera
mark. Ilur skall det gå till i verkligheten?
Har damerna och herrarna tänkt
på detta? För det första är det väl på
det sättet, att strandremsorna i vårt land
inte räcker till för alla kommuner, och
vidare bleve det väl så att de kommuner,
som kom först, komme att köpa
upp de bästa strandremsorna. Låt oss
tänka oss att en kommun köpte en
strandremsa och inhägnade denna, vilket
den har full rätt att göra. Då blir ju
den mark, som ligger bakom en sådan
inhägnad strandremsa, fullständigt värdelös
som tomtmark, under det att marken
bakom stiger i värde, när man enligt
strandlagen lägger byggnadsförbud
på den allra yttersta strandremsan.

Vem skulle för övrigt förvalta dessa
många strandremsor, som ägdes av staten
och kommunerna? Det skulle erfordras
ett helt ämbetsverk, om staten skulle
köpa allt detta.

Det är också förvånande att man vill
flytta över denna kostnad på de olika
kommunerna, i stället för att det nu är
staten som får träda in och ersätta den
skada, som kan uppstå.

Jag skall inskränka mig till detta, men
jag skulle vara mycket tacksam om jag
från deras sida, som står för motionen
eller reservationen, kunde få reda på
hur ni har tänkt er att frågan skulle
kunna lösas med de rekommendationer,
som ni här angivit.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde fru Boman
och herr Munktell säga, att de inte
kunde inse nödvändigheten av strandlagen
ställde jag mig frågan: Är det på
det sättet att högern över huvud taget
inte har något intresse av att tillmötesgå
de olika fritidsintressen som finns i dag
i samhället, är det omöjligt för högern
att förstå, att det härvidlag finns värden,
som vi måste rädda åt allmänheten
men som varken fru Boman eller herr
Munktell tycks sätta värde på?

När herr Munktell talar om allas likhet
inför lagen och ständigt återkommer
med sina yrkanden i detta sammanhang
vill jag säga, att jag vet att han är
rättsvetenskapare och kan en del rättshistoria,
men jag skulle vilja fråga så
här: Är det ändå inte på det sättet att
ända tills på hösten 1950 ägde det allmänna
all mark som låg under vattnet,
men att alla ägare av tomt som gränsade
till vatten fått uppleva att för varje
år som går landet höjes med ungefär en
centimeter, innebärande en landhöjning
på 100 år av ca en meter. Om herr
Munktell reser längs den uppländska
kusten och ser hur detta verkat i praktiken
skall han finna, att enligt principen
om allemansrätt är samhället faktiskt
den som äger den drygaste delen
av strandremsorna. Emellertid skriver
högern vackert på detta sätt: »Lagen
har också mötts av en tilltagande irritation
och misstro av de medborgare den
i första hand riktar sig mot, nämligen
den jordägande skärgårdsbefolkningen.»
Herr Munktell vet att i Uppsala län ägs
70 å 80 procent av alla stränder av bolag,
och beträffande Stockholms län vet
man, att huvuddelen av dylik mark
där ägs av grosshandlare, direktörer
och en del storgodsägare. Både för arbetare
och jordbrukare — jag tänker då
på vanliga enkla bönder och inte på
sådana där storgodsägare, som herr
Munktell slår vakt om — har det blivit
ett angeläget intresse att få tillgång till
sådan mark. När herr Munktell talar om

122

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

denna holme som skulle minska i värde
trots att ägaren inte tänkt avyttra någon
tomt, vill jag fråga honom, om det finns
någonting i svensk lagstiftning som säger,
att strandlagen har någon betydelse
i detta sammanhang. Ty allemansrätten
är sådan — det bör dock en juris professor
veta — att länsstyrelserna i Uppsala
län och Stockholms län inte har
laglig rätt att fridlysa område som inte
är fornminnesmärke. Man har i olika
sammanhang här talat om att det bör
iakttas tystnad, men, herr Munktell, vi
har ju här i landet eu vetenskap, åt
vilken vi ger mycket pengar för att den
skall få fram sanningen — inte den
politiska utan den vetenskapliga — och
med hänsyn härtill menar jag, att om
denna vetenskap utnyttjade de resurser
vi satt i dess händer, skulle den komma
både ur principiell och praktisk synpunkt
fram till att rättsförhållandena
utefter våra stränder är oefterrättliga.

Till herr Munktell vill jag säga, på tal
om att allmänheten blivit irriterad av
dessa förhållanden, att detta är alldeles
sant men att det beror på 1950 års lag
om gräns mot vatten. Det har dock inträffat
att ett stort bolag i Uppland, det
stora Korsnäsbolaget, köpt hela det gamla
Gimo-österby bruk och vi upplevt att
den ena industrien efter den andra lagts
ned, medan man behållit skogsmarken,
och nu gör detta bolag rättsanspråk gällande
mot folk som av hävd byggt sig
en sjöbod eller en liten sommarstuga på
ett öde skär, skär som jag vet icke är
detta bolags utan varit ödeskär — det
torde inte vara obekant för herr Munktell.
Dessa ödeskär gör bolaget nu anspråk
på och begär i arrende ända till
90 kronor per år för en liten sjötomt.
Jag måste säga att därest inte bolaget
uppträder på ett annat sätt på kusten,
måste vi vidta andra åtgärder för att
rätta till det liela. En annan sida av
saken är att detta bolag, som lagt ner
eller fördärvat industrierna men behållit
skogen och strandmarken, för närvarande
uppträder som tomtjobbare

runt om i bygden och genom oskäliga
priser försöker dra till sig den ekonomiska
hjälp som enskilda fått för att
bygga sig ett eget hem.

Jag får säga att det inte finns någon
anledning att ta bort strandlagen. Tvärtom
skulle jag önska att man försökte
tillvarata de samhälleliga rättigheter vi
har, ty lagen skall ju inte ha tillhakasyftande
kraft — åtminstone har man
ansett så tidigare inom rättsvetenskapen.
Därav följer väl att samhället skulle
äga huvuddelen av strandremsorna
med undantag för de tvära klipporna,
och det må väl inte vara så farligt om
bolaget får ha dem kvar.

Jag vill ha sagt ifrån detta på denna
punkt, ty det råder irritation i dessa
stycken ute i bygderna. Jag tror också
det finns fog för denna irritation, eftersom
de gamla allemansrätterna är servitut
i den enskilda rätten och måste
betraktas som sådana. Jag har också
läst om dessa saker, herr Munktell, även
om jag inte har några papper på avlagda
examina i ämnet, och jag vågar
påstå att jag kan dem. Herr Munktell
borde förstå, att om den enskilda äganderätten
går för långt på något område,
t. ex. när det gäller allmänhetens behov
av friluftsliv och rekreation, så måste
åtgärder vidtagas för att tillgodose dessa
intressen.

Ingen vill väl förmena högern eller
något annat parti att motionera — tvärtom.
Men högern borde i detta fall söka
stöd för sin uppfattning på annan grund
än vad som här skett. Allemansrätten
står inte inskriven i lagboken, herr
Munktell. Det är en gammal fin och
värdefull rätt, som juristerna ännu inte
helt lyckats förstöra. Jag hoppas att
högern lär sig inse, att det finns värden
i den svenska naturen, som icke får förvägras
allmänheten på grund av att enskildas
vinstintressen tillätes att gå för
långt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

123

Motioner om upphävande av,

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag vill förtydliga mitt
yrkande under punkten C. och hemställer
härmed, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 349 och II: 465
samt 1:242 och 11:303 för sin del antaga
följande förslag till
Lag

angående ändring i 8 § strandlagen den
30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 8 § strandlagen
den 30 maj 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag
åter måste uppta kammarens tid, men
eftersom jag blivit direkt angripen från
två håll, anser jag det vara nödvändigt.

Först vill jag säga till herr Flansson
i Skegrie: Det är väl alldeles uppenbart,
att om man kan undvika orättvisor och
olikheter vid lagens tillämpning beträffande
två fastighetsägare, så skall man
göra det. Vidare är det självklart att
det då och då måste uppstå orättvisor
vid tillämpningen av byggnadslagen.
Det går helt enkelt inte att förhindra.
Men jag tror att man här kan undvika
orättvisor genom att upphäva hela
strandlagen.

Sedan kom herr Hansson i Skegrie in
på frågan om influensområdena, och
jag skall be att få ta upp även den frågan.
Det är självklart att dessa områden
kan stiga i värde. På ett ställe får vi
en strandremsa, som råkar ut för en
oförskylld värdeminskning, och på ett
annat ställe uppstår en lika oförskylld
värdeökning i influensområdena. Det
är väl inte rimligt att det skall vara på
det sättet. Vidare vill väl herr Hansson
i Skegrie inte förneka att förluster måste

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

komma att uppstå? Det finns ingen
möjlighet att undvika det.

Till herr Lundberg vill jag säga, att
högern med kraft har demonstrerat och
givit uttryck för sitt intresse att tillmötesgå
allmänhetens behov av rekreations-
och friluftsliv o. d. Det har vi
framhållit många gånger både skriftligt
och muntligt.

När herr Lundberg sedan ger sig in
på rättshistoriska spekulationer, beklagar
jag att han inte har läst litet mera
om dessa saker. Jag skall bara ta upp
ett par punkter. Herr Lundberg sade,
att det allmänna äger grunden under
vattnet. Det finns emellertid bara en
enda som hävdat den uppfattningen,
nämligen nuvarande utrikesministern
Undén. Han har skrivit det i en uppsats
i en festskrift till Thore Engströmer för
några år sedan. I denna uppsats finns
det, såvitt jag minns rätt —• jag har
inte skriften med mig här, men om
herr Lundberg inte tror mig, kan vi
låta hämta upp den från riksdagsbiblioteket
— klara belägg för att man i
riksdagen t. ex. på 1700-talet haft en
direkt motsatt uppfattning mot den,
som herr Undén resonerade sig fram
till och som jag -— och jag är övertygad
om de flesta rättshistoriker i
landet -— anser vara oriktig.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Munktell säger att
om man kan undvika en orättvisa, skall
man göra det. Men herr Munktell föreslår
ju själv, att vi skall använda oss
av byggnadslagen, och han har i år
väckt en motion, där han fruktansvärt
kritiserar denna lag. Bland annat säger
han på tal om värdeförskjutningar
inom markområdena: »Genom stadsplan
kunde utan ersättningsrätt för
markägaren t. ex. bestämmas att å hans
mark endast tvåvåningshus finge uppföras,
medan å kringliggande mark
högre byggnadsliöjd tillätes.» Därmed
har man gjort en värdeskillnad på dessa

124 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

marker. Längre fram säger herr Munktell:
»Det kan även ifrågasättas, huruvida
det är riktigt att en markägare
genom ett mer eller mindre slumpartat
avgörande skall kunna drabbas av ett
förbud mot tätbebyggelse utan ersättningsrätt,
under det att lians närmaste
granne enligt generalplan tillätes att
i full utsträckning utnyttja marken för
bebyggelse.»

Men var ligger det förnämliga i att
man försvarar en orättvisa enligt byggnadslagen
men angriper den enligt
strandlagen? Så vitt jag begriper blir
inte orättvisan mindre därför att den
sker enligt byggnadslagen.

Jag får bekänna, herr talman, att jag
inte har den ringaste misstanke om
att det ligger annat än ideella motiv
bakom högerns ständigt återkommande
begäran att få bort strandlagen. Jag
misstänker inte alls att det finns något
politiskt motiv bakom, och därför skall
jag be att åter få fråga herr Munktell:
Hur vill herr Munktell ordna det för
människorna i en kommun som inte
bär lyckats köpa eller arrendera ett
strandområde? Det finns ingen möjlighet,
såvitt jag förstår, att leta upp sådana
fritidsområden för alla kommuner.
Men de stackars människor som
inte tillhör en så lyckligt lottad kommun,
vart skall de ta vägen, herr Munktell?
Skall de helt stängas borta från
ett strandområde? Jag sade nyss, att
man, såvitt jag förstår, har rätt att inhägna
ett dylikt område. Hur har herr
Munktell tänkt att detta skall genomföras
i praktiken?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga till herr
Munktell, som ju talade om grund och
vatten, att det var först 1897 som professor
Dahlberg i Uppsala framförde
just denna tanke, att den som ägde
vatten ägde grund. Men alla rättsvetare
sade ifrån, att denna Dahlbergska teori
var felaktig. Jag har också läst denna
festskrift till Thore Engströmer, där

Östen Undén berör denna fråga. Eftersom
detta var en festskrift skulle jag
vilja säga att även i svensk sakrätt —
om det nu var I eller II — har professor
Undén tagit upp detta spörsmål till behandling.
Och jag kan försäkra herr
Munktell att det finns ingen i detta land
före 1897 som kommit på den befängda
idén att göra ett sådant uttalande.

Herr Munktell säger att jag skall läsa
en aning mer i dessa frågor, men jag
undrar — när jag nu ser herr Munktell
ruska på huvudet — om inte herr Munktell,
trots att han är professor, ändå
själv borde läsa på litet mer i denna
angelägenhet.

I värdestegrings- och värdeminskningsfrågan
— denna filosofi som herr
Munktell här fört fram — anser herr
Munktell att, när det är fråga om en
värdeminskning, skall den som blir utsatt
för en sådan ha ersättning. Jag
skulle vilja vända på saken och fråga:
Hur ställer sig herr Munktell principiellt
till ett förhållande som följande. Vi
bygger en tätort där någon har köpt
marken runt omkring för låt oss säga
3 öre kvadratmetern. I dag kommer man
och begär 4, 5 eller 10 kronor kvadratmetern.
Om man nu skall tillämpa
denna rättsfilosofi åt båda hållen, menar
då herr Munktell att man skulle
anse, att detta innebär en oskälig vinning
och att man skulle avstå den åt
samhället?

Herr MUNKTELL (li) kort genmäle:

Herr talman! Att diskutera rättshistoria
med herr Lundberg tjänar
uppenbarligen ingenting till. Jag ber
bara herr Lundberg, för att inte för
länge uppta kammarens tid, att slå upp
i servitutslagen och ta reda på hur det
ligger till. Då skall herr Lundberg finna,
att allemansrätten icke är något
servitut. Jag ber herr Lundberg att också
titta på förarbetena till strandlagen.
Han skall då finna hur tveksamt det
är hur långt allemansrätten sträcker
sig. Herr Lundberg talar om någon sorts

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

125

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

»filosofi» här. Jag tycker inte alls att
det är fråga om någon rättsfilosofi —
det är att missbruka ordet.

På den direkta fråga som herr Lundberg
ställde vill jag svara, att en i
egentlig mening oförtjänt värdestegring,
som inte kan ha följt av den allmänna
levnadsstandardens utveckling
eller beror på insatser från enskilda
etc., den anser jag lika oberättigad som
detta, jag höll nästan på att säga röveri,
som ligger i den oförtjänta värdeminskningen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att allemansrätten är ett servitut. Men
de olika rättsfrågor som ingår i strandlagen
är av samma slag som ett servitut.
Ett servitut begränsar ju den enskildes
äganderätt till en viss sak; man kan ha
servitut för en väg och man kan ha det
för vatten. Jag har emellertid aldrig påstått
att allemansrätten skulle ha sjunkit
ned till att vara bara ett servitut.
Den är något mycket, mycket mera värdefullt,
och jag är glad att man inte har
skrivit in detta i paragraferna. Tyvärr
är man på väg att förstöra denna gamla
hederliga bonderätt, som vi har haft i
detta land genom århundradena, och
det beror på att de som skall syssla
med dessa saker inte har förstått de
rättsprinciper, som finns bland svensk
allmoge.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
konstatera, att jag ännu inte fått
svar på frågan: Hur vill högern försvara
byggnadslagen gentemot strandlagen?
Hur vill högern i praktiken genomföra
rekommendationerna att kommunerna
skall köpa mark? Man kan
nästan kräva, att när ett förslag föres
fram här i riksdagen man också skall
något ha reda på hur det kommer att
ta sig ut i det praktiska livet.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag var litet tveksam,
huruvida jag skulle ta till orda i debatten,
men då jag representerar ett län,
där vi genomförde en strandlag långt
innan Sveriges riksdag orkade med detta,
skall jag säga några ord. Jag hade
alltså erfarenhet av en strandlag redan
då vi röstade om lagförslaget år 1950,
och jag var visst den enda från det borgerliga
lägret som röstade för lagens
ikraftträdande.

Den man som med, såsom jag förstår,
byggnadslagens bestämmelser utfärdade
byggnadsförbud för Gotlands del för
de 500 meterna närmast stranden långt
innan riksdagen fattade beslut, var
landshövding Nyländer. Han satt under
tjugo år som högerns representant i
denna kammare. Vi är honom evigt
tacksamma för att han hade mod att
utfärda den bestämmelsen. Den stod
troligtvis inte riktigt i överensstämmelse
med lagens paragrafer, och vi Stod
tveksamma till om han hade rätt att utfärda
den, men vi var lojala mot honom
och följde den författning han hade utfärdat.
Nu förhåller det sig på det sättet
att den egentliga strandlagen är mildare
och bara sträcker sig till ett avstånd
av 300 meter från stranden, under
det att vi tidigare hade 500 meter.
Jag vet inte om gotlänningarna i allmänhet
flyttat till 300-metersgränsen —
det är mycket möjligt att de fortsätter
att använda 500-metersgränsen därför
att de tycker att den är förnuftigare.

Utvecklingen hos oss gick därhän, att
kapitalstarka intressen från städerna
köpte tomtmarken utefter havet. Det
betydde ju att bara några få människor
så småningom skulle kunna använda
badstränderna kring Gotlands kuster.
Det är inte en så väldigt bred remsa,
men man stängde möjligheten för markägarna
att sälja marken ovanför, och
dessa gjorde följaktligen en mycket dum
affär. De sålde det som kunde bli allemansbadstrand
och gjorde det omöjligt
för sig själva att sälja den övriga marken,
som helt enkelt blev värdelös.

126 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

För strandägaren själv innebar således
bestämmelsen en fördel, ty den
hjälpte honom mot de kapitalstarka intressen,
som ville locka honom att avhända
sig den mark, som var värdefull
även för marken längre in mot land.
Landshövdingen förstod vad detta betydde
för Gotland. Turismen är ju ett
av våra viktigaste näringsfång, och den
dag strandmarken var såld hade turismen
inte varit någonting för ön. Det
var således synnerligen värdefullt att
landshövdingen utfärdade bestämmelsen,
och vi är tacksamma för det.

Det är inte bara turister som kommer
till badstränderna. Det är en glädje att
om sommaren se hur tusentals gotlänningar
badar vid stränderna på lördagseftermiddagar
och söndagar. Det
skulle vara ett helgerån att hindra människorna
från detta. Bestämmelsen har
inte gjort förfång för någon, utan man
har hjälpt strandägarna och man har
skapat de allra bästa förhållanden för
det allmänna.

.Tåg har med dessa ord velat ge några
praktiska synpunkter på strandlagen.
Det är klart att förhållandena kan vara
olika inom olika delar av vårt land,
men jag tror att en lagstiftning'' på detta
område har varit behövlig, och jag tror
att många skall bli tacksamma för att
den genomfördes, kanske också många
av dem som nu tycker att lagen är besvärlig.
Det var av dessa skäl jag röstade
för lagen år 1950, och jag anser
fortfarande att det var ett av de klokaste
beslut jag varit med om att biträda
här i riksdagen.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag i hastigheten glömde att svara herr
Hansson i Skegrie. Han hade, om jag
inte missuppfattade honom, två frågor.
För det första undrade han, hur det
skall gå för de kommuner, som eventuellt
inte skulle kunna köpa eller arrendera
jord. Han sade att det blir de

kommuner som kommer först, eller hur
han uttryckte sig, som får dessa områden.
På detta skulle jag vilja svara, att
varken herr Hansson eller någon annan
har någon som helst statistik över hur
mycket jord städerna har möjlighet att
köpa eller arrendera, och innan man
stiftar sådana här nya, i de enskilda
rådighetsförhållandena starkt ingripande
lagar som strandlagen, bör man väl
åtminstone försöka de vägar som finns
tillgängliga. Vad jag här sagt står i fullständig
överensstämmelse med min allmänna
uppfattning att en lag, som man
stiftar utan att ha undersökt möjligheterna
att tillämpa den gällande lagen,
en lag som eventuellt är onödig, är ett
oting.

Vidare var herr Hansson, om jag uppfattade
honom rätt den gången också,
inne på att citera ett par uttryck ur en
motion jag väckt rörande rådighetsbegränsningar
i fast egendom. På den
punkten är jag den förste att ge herr
Hansson rätt i, om det var det han ville,
att ersättningsreglerna, sådana de är
utformade i byggnadslagen och som de
tillämpas, icke är tillfredsställande. Det
är emellertid en helt annan sak än frågan
om strandlagen, som vi nu diskuterar.
Men herr Hansson och jag är väl
ense om, att vi inte nu kan fördjupa
oss i byggnadslagens bestämmelser om
exempelvis uppenbart missförhållande
till markens tidigare värde och andra
ytterst svårtolkade frågor.

Därmed tror jag att jag har besvarat
herr Hanssons frågor.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Det svar jag fick av
herr Munktell var inget svar på de frågor
jag framställde. Det enda jag kunde
utläsa ur herr Munktells försvar för
byggnadslagen var, att om man har en
dålig lag, en lag som är sträng mot jordägarna,
är det bättre att behålla den än
att skapa en ny lag, som är lindrigare
för dem. Det är, som sagt det enda jag

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

127

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

kan få ut ur herr Munktells argument
för byggnadslagen.

I fråga om kommunerna svarade herr
Munktell egentligen ingenting. Jag förmodar
att det skulle bli på det sättet,
att städerna först köpte de bästa strandremsorna
och lade dem under sig. Sedan
skulle de kommuner komma som
eventuellt ligger nära kusten. Men var
menar herr Munktell att människorna
i de kommuner, som ligger inuti landet,
skall kunna använda sig av den medborgerliga
rättighet, som alla människor
i vårt land bör ha tillgång till, som det
heter i motionen? Jag ber att åter få
fråga herr Munktell, hur det skall ordnas
för dessa människor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
först propositioner beträffande punkten
A, nämligen dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Boman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i fråga om denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

positionen, vadan kammaren bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Härefter gav herr andre vice talmannen
propositioner beträffande
punkten B, nämligen dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den i fråga om denna
punkt avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Slutligen gav herr andre vice talmannen
propositioner i avseende å punkten
C, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på
bifall till det yrkande, som fru Boman
under överläggningen framställt i anslutning
till den av herr Osvald in. fl.
i fråga om denna punkt avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart för sig
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kronoarrendatorernas
jakträtt; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående dels en allmän översyn av
gällande bestämmelser om fridlysning
och jakttider, dels ock vissa ändringar
av gällande fridlysningsbestämmelser;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige; och
nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges
utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

128 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

§ 10.

Utredning av formerna för bedömningen
av studentexamensproven med sikte på
censorsinstitutionens avskaffande.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11 över motion
om utredning av formerna för bedömningen
av studentexamensproven med
sikte på censorsinstitutionens avskaffande.

I en inom andra kammaren väckt
motion, II: 478, hade herrar Helén och
Widén hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en snar utredning av formerna för
bedömningen av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens
avskaffande.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motion 11:478 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
cn snar utredning av formerna för bedömningen
av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens avskaffande.

Reservation hade avgivits av herrar
Lars E. Andersson, Lundqvist, Axel Andersson,
fru Carlqvist, herrar Karl Persson
och Neslrup, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att motionen
II: 478 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs.
Därvid yttrade:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag befinner mig i den
ställningen, att jag inte hade tänkt inleda
denna debatt och knappast heller
yttra mig, men när jag kom hit till
kammaren i kväll nåddes jag av meddelandet,
att den ende reservanten i
frågan ifrån denna kammare — det är
däremot många reservanter i medkammaren
— herr Nestrup är sjuk. Under
sådana förhållanden tycker jag, att några
ord ändå bör sägas innan kammaren
går att fatta beslut med anledning av
denna motion.

Den som har läst det yttrande från
skolöverstyrelsen, som här citeras, blir
litet förvånad över de snabba slutsatser
som utskottet dragit av skolöverstyrelsens
uttalande. Skolöverstyrelsen har
sagt att den har sin uppmärksamhet riktar
på detta problem, men den understryker
att enligt styrelsens mening
censorsinstitutionen fungerar på det
hela taget väl, som det står. Därav kan
man inte gärna dra någon annan slutsats
än att den ansvariga myndigheten
för sin del inte finner en utredning
med det syfte som här uppställts i motionen
befogad. Inte förty har här en
majoritet i utskottet inte bara begärt
en utredning om kontrollen över studentexamen,
utan också velat inrikta
denna utredning på censorsinstitutionens
avskaffande. Jag skulle här, herr
talman, vilja framföra blott ett par synpunkter
om hur jag ser på denna fråga.
Jag kanske kan tillägga att jag själv
aldrig har varit censor och alltså inte
har någon personlig erfarenhet eller något
personligt intresse i denna fråga.

Det som förvånar mest när man läser
detta utskottsutlåtande är, att utskottet
just nu har funnit tidpunkten
lämplig för en framställning av så vittgående
syfte som detta. Naturligtvis
skulle man kunna anföra till förmån för
en sådan framställning, att kraven vid
inträde i gymnasierna skärps för varje
år som går, åtminstone i de större städerna,
och att detta skulle kunna tänkas
ge säkrare garantier för att de som
går i gymnasiet representerar ett begåvningsurval.
Jag medger gärna att
denna synpunkt — som jag dock knappast
tycker mig skymta i utskottets utlåtande
— kan förtjäna sitt avseende.
Å andra sidan vet vi ju, att vi har en
utomordentlig brist på lärare, enligt
gamla fordringar, i våra läroverk. Det
är en brist på lektorer eller lektorskompetenta
personer som i vissa läroverk
är skriande, och vi har väl all anledning
att tro att denna brist inte under
de närmaste åren så lätt kan komma
att avhjälpas. Dessutom står vi i den situationen,
att vi redan har sänkt kom -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

129

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

petenskraven för lektorerna, alltså för
dem som normalt skall undervisa på
gymnasiet. Vi har vidare ett 30-tal kommunala
gymnasier som står inför förstatligande.
I lärarkalendrarna kan man
se flertaliga illustrationer till bristen på
kvalificerade lärare just nu, åtminstone
i landsortens avlägsnaste städer. Det är
ganska få kommunala gymnasier förunnat
att ha personer med licentiatexamen
som lektorer. Innan vi fyllt denna
stab av lärare med erforderligt antal
licentiater under de år, som vi nu går
emot och då de kommunala gymnasierna
skall förstatligas, får vi räkna med
utomordentliga svårigheter. Detta, menar
jag, borde leda oss alla till att just
nu iaktta synnerlig försiktighet när det
gäller ingepp i kontrollen över läroverken.

Man blir så mycket mera förvånad
över den djärva slutsats, till vilken utskottet
har kommit, när man i utskottsutlåtandet
inte kan finna någon egentlig
anvisning på en annan ordning, som
skulle vara billigare för statsverket eller
bättre och effektivare.

En annan synpunkt, herr talman, är
att censorsinstitutionen såvitt jag förstår
är till för skolans skull och därmed
också för ungdomens skull. Naturligtvis
kan censorsinstitutionen — må vara
i enstaka fall — gentemot en kitslig lärare
vara en garanti för rättvis behandling.
Men jag tror inte att den synpunkten
är avgörande. Det väsentliga är, att
censorsinstitutionen bär inneburit en
stor favör för universiteten, varifrån
censorskåren i huvudsak länge har rekryterats.
Genom systemet med professorer
som censorer har man fått den
nära kontakt mellan gymnasier eller läroverk
å ena sidan och universitet eller
högskolor å den andra, som måste vara
högeligen önsklig och som ger åt hela
vårt bildningsväsende enhetsskolans typ
ända upp i pyramidens topp.

Efter vad jag har kunnat förstå av
samtal med många kolleger, som varit

censorer, är det en av censorernas
främsta uppgifter att skaffa sig intryck
av vederbörande läroverk och ge skolöverstyrelsen
vinkar om behov av ingrepp
eller ökad kontroll eller ge andra
incitament till att förbättra undervisningen.
Jag tror att censorsinstitutionen
här har eu väsentlig uppgift att fylla
för undervisningens höjande och att
den därmed också på lång sikt är till
förmån för ungdomen själv.

Det kanske också kan tilläggas att,
som det framhållits i utskottsutlåtandet,
många censorer tagits från läroverken
och med de stora erfarenheter som
många, ibland nyligen pensionerade,
rektorer och framstående lektorer har,
kan ge nya impulser till läroverk ej
blott ute i periferien. Man har tagit personer
också från andra håll och därigenom
berett t. ex. näringslivet och administrationen
insyn i vårt skolväsende.
Då vårt skolväsende är uppbyggt för
samhällets skull måste denna utveckling
av censorsinstitutionen vara till
förmån även för skolan.

Till sist, herr talman, den tredje synpunkten
jag skulle vilja framhålla. Den
genomgående melodien i vår skoldiskussion
under senare decennier har varit
att inte grunda utbildningsmöjligheterna
på »ekonomiska privilegier»
utan på begåvning. Det ter sig då egendomligt
att i själva portalen till den nya
skolan avskaffa den institution som väl
fyllt sin uppgift att vaka över begåvningskontrollen
i läroverkens slutexamen.
Det måste vara ett allmänt samhälleligt
intresse, lärjungarnas, föräldrarnas
och arbetsgivarnas, att betygssättningen
i våra läroverk är så rättvis
som möjligt. Naturligtvis kan hundraprocentig
millimeterrättvisa på detta
område aldrig nås, men man måste sträva
efter att komma så nära den mänskliga
rättvisan som möjligt. Många av
dessa ungdomar söker sig efter studentexamen
till fackskolor eller andra
skolor, där betygen är avgörande för

9 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 11.

130 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Utredning av formerna för bedömningen

censorsinstitutionens avskaffande.

intagningen. Om man inte har säkerhet
för att bedömningen vid betygssättningen
landet över är en och densamma, så
har man heller inga garantier för rättvisa
vid intagningen, d. v. s. för rättvisa
åt vår ungdom när det gäller den
fortsatta utbildningen för livet.

Det ligger väl åtskilligt i vad reservanterna
säger om alt skulle man inte
få till stånd någon annan institution,
som, på samma sätt som censorerna hittills
i stort sett ändå har lyckats göra,
kan upprätthålla en jämn nivå vid läroverken,
är det fara för att universiteten
och högskolorna till sist ser sig nödsakade
att införa inträdesprov och
spärrar. Kan detta verkligen ur någon
synpunkt vara till ungdomens bästa? Såvitt
jag förstår, skulle det endast ytterligare
förlänga studietiden och öka studiekostnaderna.

Jag kan därför inte komma till annat
resultat än att utskottet har förhastat
sig, när det har velat samla kamrarna
kring en begäran om en utredning
som tar sikte på, såsom det heter,
censorsinstitutionens avskaffande.
Det förefaller mig naturligare att man
nöjt sig med att ta fasta på vad skolöverstyrelsen
i sitt utlåtande säger,
nämligen att den har sin uppmärksamhet
riktad på frågan, och att man först
senare, ifall det skulle visa sig vara behov
därav, gör en framställning med
det vida syfte som utskottet nu föreslår.
I varje fall synes det mig främst
med tanke på den kris i våra gymnasier,
som lärarbristen medfört och som
säkerligen kommer att förvärras under
de närmaste åren, att det vore synnerligen
olägligt att avlåta en sådan skrivelse
just vid innevarande tidpunkt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Gezelius.

av studentexamensproven med sikte på

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Frågan om censorsinstitutionens
berättigande är ju inte någon
ny fråga, utan den har, såsom vi
litet var väl har oss bekant, diskuterats
under åtskilliga år. Många av dem som
närmare känner till vårt skolväsende
frågar sig, om censorsinstitutionen över
huvud taget är erforderlig för utbildningen
av studenter, så som censorsverksamheten
för närvarande är organiserad,
i det att censorerna reser omkring
till läroverken för att bara vid
själva examina bevittna vilka kunskaper
abiturienterna har. Det finns också en
institution av lekmannaombud vid studentexamen,
och den, som i sådan egenskap
varit närvarande vid examensförrättningar,
har många gånger undrat
vad censorerna egentligen har för uppgift
att fylla.

På herr Håstad verkar kanske resonemanget
lekmannamässigt, men vi inom
utskottet ifrågasätter ändå, om det inte
skulle vara bättre för den studerande
ungdomen vid läroverken att få ett kontinuerligt
stöd från universitetslärarnas
sida. För övrigt skulle väl detta inte
bara vara till gagn för den studerande
ungdomen, utan även för lärarkåren.
Det framhölls i debatten inom utskottet
att det säkerligen är värdefullt för lärarna
att få rådgöra med representanter
för universiteten. Jag tror att så är förhållandet,
men jag betvivlar att man når
det resultat, som är önskvärt, genom
tillfälligt besök av ett par censorer.

Herr Håstad säger att utskottet inte
har något annat att sätta i stället, då
utskottet har gått med på ett bifall till
motionen om utredning av frågan om
censorsinstitutionens avskaffande. Det
är väl inte, herr Håstad, alldeles riktigt
att påstå något sådant. Utskottet säger
bl. a.: »Som delvis torde ha framgått av
vad ovan sagts har det för utskottet
stått klart, att censorssystemet icke
kan avskaffas utan att andra åtgärder
i stället vidtages. Såsom exempel på så -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 131

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

dana åtgärder kan nämnas inrättande
av en central nämnd med uppgift att
granska elevernas skrivningar för förslagsvis
de tre sista terminerna och att
sätta betyg på grundval av denna
granskning.» Det skulle alltså ske en
kontinuerlig granskning från universitetslärarnas
sida, och vi undrar, om inte
detta skulle vara mer ändamålsenligt
både för lärarpersonalen vid läroverken
och för eleverna under studietiden
fram till studentexamen.

Herr talman! Jag förstår att det kommer
att anföras många olika synpunkter
ty det är åtskilliga talare anmälda
i denna fråga. Jag vill emellertid bara
tillägga, att när det i vissa tidningar
talas om motionen och utskottsförslaget
såsom innebärande en nedrustning av
studentexamen, är detta en överdrift.
Det är ju inte fråga om någon attack
mot studentexamen som sådan. Vad man
kräver är att det skall, med sikte på
censorsinstitutionens avskaffande, företagas
en utredning av formerna för bedömningen
av proven i studentexamen.

Herr Håstad säger vidare att denna
framställning från motionärernas och
utskottets sida kommer vid en olämplig
tidpunkt med hänsyn till utvecklingen
på skolans område och bristen på
lärarkrafter. Ja, det är kanske svårt att
avgöra vilken tidpunkt som över huvud
taget är lämplig. Även om vi i dag skulle
vara av den uppfattningen att det fordras
en översyn för att komma till ett
resultat i en fråga, som diskuterats
många år, kan lösningen inte bli så
snabb, när man känner till hur utredningarna
här i landet arbetar.

Herr talman! Herr Håstad nämnde
också något om, att det föreföll som om
motionärerna och framför allt utskottsmajoriteten
hade gått in för en avrustning
på detta område. Jag undrar om
inte det är att ta till alltför starka uttryck.
Närmast skulle man i så fall kunna
göra den jämförelsen att man tar en

knallpulverpistol från en militär; större
verkningar torde detta inte få.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det kan vara motiverat
att inför den något yrvakna opinion
som framkommit i dag erinra om att
när frågan om censorsinstitutionen senast
var aktuell var den underordnad
problemet: studentexamen eller icke
studentexamen. De som ville avlägsna
ccnsorsbedömningen av abiturienternas
prestationer syftade mer eller mindre
utsagt till ett avlägsnande av den noggranna
kunskapskontrollen vid avgången
från gymnasiet. Helt andra bevekelsegrunder
ligger bakom den motion som
jag tillsammans med herr Widén i Molkom
har väckt och som nu har tillstyrkts
av utskottet med så stor majoritet,
att man icke kunnat uppbåda
någon reservant i kammaren för att inleda
debatten.

Vi vill inte endast bevara utan även
effektivisera kunskapskontrollen vid avgången
från gymnasiet. Vi vill åstadkomma
en mera rationell, fortlöpande
rådgivning och en psykologiskt lämpligare
kontroll över de betyg, som för
gymnasiets elever betyder så mycket,
t. ex. när de skall söka inträde för
fortsatta högre studier. Det är för oss
självfallet, att den situationen inte får
uppkomma att universiteten själva etablerar
en inträdesexamen. Det är egendomligt
att en universitetsman kan ta
sådana ord i sin mun.

När vi i motionen föreslagit ett utvidgat
medbedömaresystem inom läroverkens
egen ram och en utvidgning
av den rådgivning, som bedrives av
skolöverstyrelsens ämneskonsulenter, är
det därför att vi är övertygade om att
staten för billigare pris kan åstadkomma
en kontroll, som är både effektivare
och psykologiskt lämpligare än
den hittillsvarande. Jag skall gärna er -

132 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Utredning- av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

känna, att de kulturella rättvisesynpunkterna
för oss delvis sammanfallit med
besparingssynpunkterna. Det låter sig
tyvärr ske så pass sällan, att fallet bör
kunna tilldraga sig intresse även från
dem som annars inte är benägna att ta
ställning till reformverksamheten inom
skolorganisationen.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande
över motionen gjort en rad allmänt
hållna påståenden, som det inte möter
någon svårighet att punkt för punkt bemöta.
Jag skall inte trötta kammaren
med mer än ett par av dessa. Skolöverstyrelsen
säger, att censorernas uppgift
i studentexamen skulle vara att tillse
att betygsnivån inte stiger över den
normala men heller inte sjunker under
denna. Man skulle med andra ord här
ha en verklig korrektionsfaktor för enhetlighet
i fråga om betygssättningen.
Det kan emellertid inte gärna vara möjligt
för dessa resande censorer, som
vid ett enda tillfälle och det vid en
psykologiskt föga lycklig tidpunkt kommer
i kontakt med eleverna, att bilda
sig en rättvis uppfattning om elevernas
egentliga kapacitet. Jag är övertygad
om att konsulenter från skolöverstyrelsen
genom en kontinuerlig rådgivning,
igångsatt på tidigt stadium under
gymnasietiden, på ett helt annat
sätt skulle kunna åstadkomma den
erforderliga enhetligheten. Att en sådan
behövs framgår av en liten undersökning,
som en skoltidning under den
gångna veckan gjort. Det visade sig där,
att en och samma modersmålsuppsats
av ett antal tillfrågade läroverkslärare
bedömdes med olika betyg från AB till
BC. Skolöverstyrelsens arbete på detta
område behöver intensifieras och påskyndas,
om vi inte skall komma i en
situation, som ytterligare komplicerar
det som herr Håstad vill beteckna som
en kris i gymnasieundervisningen men
som jag i stället betecknar som en anhopning
av olika svårigheter.

Eftersom jag sett på talarlistan att

statssekreterare Edenman har begärt ordet,
skulle jag gärna vilja fråga honom
om han är beredd att verifiera det herr
Håstad sade om att en redan existerande
kris inom gymnasieundervisningen skulle
vara på väg att förvärras.

Den skildring av rekryteringen av
censorer, som skolöverstyrelsen bygger
sitt uttalande på, är inte tillfredsställande.
Det är allmänt känt, att en rad
av de psykologiskt mest lämpade universitetslärarna
inte står till förfogande
för censorsverksamheten, bl. a. av
det enkla skälet att maj månad för dem
är den allra brådaste tiden. Ettdera avsäger
de sig helt eller också tjänstgör
de en eller ett par veckor och kan då
givetvis inte fylla sin uppgift på det
sätt skolöverstyrelsen anger i sitt yttrande.

Denna fråga bör givetvis bedömas
på ett principiellt plan, vilket vi också
försökt göra i motionen. Den har emellertid
även en annan sida, som berör de
enskilda människorna. Det finns ungdomar
som faktiskt fått sin fortsatta
studiegång spolierad eller helt förändrad
och i vissa fall direkt omöjliggjord
på grund av den slump som ett censorsbeslut
innebär. Det har sagts att
det är mycket sällan som censorerna,
mot ett enhälligt läroverkslärarkollegium,
fäller någon i studentexamen. För
mig ter det sig som någonting groteskt
att något sådant över huvud taget kan
förekomma.

Jag har själv ett exempel på detta. Jag
vet att det visserligen inte hör till de
vanligaste, men jag tror ändå att det
förekommer då och då. Vid den studentexamen
jag avlade för 18 år sedan
hände det att en elev, som var godkänd
i alla kunskapsämnen vid höstterminens
slut samt godkänd i alla studentskrivningarna,
på grund av några felbesvarade
frågor i historia fälldes i examen
mot ett enhälligt kollegium. Trots detta
klarade sig inte mindre än fem abiturienter,
som hade en betygsmässigt oänd -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 133

Utredning av formerna för bedömningen

censorsinstitutionens avskaffande.

ligt mycket svagare utgångspunkt. De
hade kuggats såväl i enskilda ämnen vid
höstterminens utgång som i skrivningar
för studentexamen.

Bland de unga studenter som varje
vår glada och under stimulerande former
rusar ut med sin erövrade mössa
finns det dock i alltför många fall ett
medvetande om den som droppar ut
bakvägen och som inte bara i den stunden
utan också under ganska lång tid
framåt upplever minnet av den studentexamen
han skulle ha tagit som någonting
allt annat än behagligt.

Jag tror, herr talman, att vi, efter
att ha diskuterat denna fråga i åtskilliga
år, i dag kan vara mogna att fatta det
beslut, som allmänna beredningsutskottet
har hemställt om. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets hemställan.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag tänker inte uppta
tiden med att försöka gradera den nuvarande
censorinstitutionens fördelar
och nackdelar, utan jag skall försöka
koncentrera mig till vad herr Helén
sade i slutet av sitt anförande, nämligen
att kammaren i dag skulle vara mogen
att fatta ett beslut om en utredning.
Tidpunkten skulle med andra ord vara
lämplig att nu låta utreda denna fråga.

Inledningsvis måste jag säga att jag
för ovanlighetens skull till stora delar
— ehuru med andra motiveringar —
kan ansluta mig till vad herr Håstad
anförde, nämligen att utskottets skrivning
är litet lättfärdig, när man utan
vidare accepterar kritiken som välgrundad.
Om en debatt pågår om en allmän
fråga som denna, så måste det väl ändå
finnas eu opinion, som tar sig andra
uttryck än att visa upp många exempel
på att censorer i enskilda fall har
spräckt elever. Det finns, herr Helén,
många exempel på att censorer räddat
elever från mer eller mindre omöjliga
lärare. Det är dock inte detta vi skall
diskutera. Denna frågas mognad är ju

av studentexamensproven med sikte på

ändå knappast särskilt framträdande,
när en enhällig skolöverstyrelse och en
överväldigande majoritet av rektorer
Och läroverkslärare anser att censorinstitulionen
ännu i stort sett fyller sin
uppgift. Det är inte lätt att ersätta denna
institution, om man utgår ifrån —
och det gör utskottet -—• att den fyller
en viktig funktion, att den är en rikslikare,
en allmän kontroll på kunskaperna.

De exempel motionärerna kommer
med, när det gäller att peka på ett alternativ,
förefaller inte särskilt lockande.
Man tycks tydligen tro, att skolöverstyrelsen
med hjälp av sina undervisningsråd
och en utbyggd konsulentorganisation
skulle vara mäktig att överta
censorinstitutionens funktion. Det är
fullkomligt orimligt. Den härskara av
konsulenter som då skulle bli nödvändig
tror jag det är en fullkomlig utopi
att räkna med.

Men, herr talman, det som jag närmast
reagerat mot är att utskottet genom
sin bryska skrivning i klämmen,
som utmynnar i en anhållan om snar
utredning, måste ge det intrycket, att
det här är en stor fråga, som nu skall
föras fram på första planet. Ecklesiastikdepartementet
har ju faktiskt under
flera år varit det mest arbetstyngda utredningsdepartementet,
och förmodligen
kommer det att bli det under ytterligare
några år. Vi har ett flertal
stora skolutredningar i gång och flera
kommer redan under denna vår. Om
då riksdagen begär ytterligare en snar
utredning i en fråga, där det ju ändå är
ganska svårt att se om det finns en
verkligt stark opinion bakom, tycker
jag att det är att agera i olämplig tid.

Till sist en rent personlig reflexion.
Jag har litet svårt att unna skolreformens
motståndare glädjen att kunna
säga, att vi som är varma anhängare av
skolreformen är rädda för en prövning
genom censorinstitutionen. Jag hänvisar
till Svenska Dagbladets ledare i dag.

134 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

Där ser man ungefär hur slipstenarna
kommer att dras. När vi får de nya försöksgymnasierna
och de första studentkullarna
som gått via enhetsskolan, då
är det angeläget att få dem prövade
efter det gamla systemet —• jag kallar
det så. Skolöverstyrelsen pekar på att
vi i år börjat med den nya allmänna linjen
i de gamla gymnasierna. När nu en
linje som är allmänt omfattad här i
riksdagen •—• den allmänna linjen —
skall försöka hävda sig mot den gamla
latinlinjen och den gamla reallinjen, då
kan det väl ändå inte vara så lämpligt
att riksdagen och Kungl. Maj :t mitt
under en sådan reform rycker undan
censorsinstitutionen, som de konservativa
grupperna tycks ha haft förtroende
för. Det finns nämligen inflytelserika
människor som vill stämpla denna nya
allmänna linje som en epalinjc — det
finns intet latin där. Med det sista hoppas
jag herr Helén har förstått att jag
ingalunda är främmande för tanken att
diskutera en effektivisering av kontrollen
när det gäller studentexamen,
t. o. m. censorinstitutionens vara eller
icke vara, men jag anser att tidpunkten
för den debatten och framför allt för
en begäran om snar utredning i syfte
att avskaffa den just nu är olyckligt
vald.

Jag vill därför, herr talman, be att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte göra mig
till någon domare i den process som
statssekreterare Edenman har väckt mot
utskottet, men eftersom frågan om taktiken
och tidpunkten spelar en så egendomligt
utslagsgivande roll för hela
hans argumentation, kan jag inte underlåta
att säga att utskottet givetvis inte
är skyldigt till att denna fråga aktualiserats
vid denna tidpunkt. Ansvaret faller
på motionärerna.

Vi som arbetar i ett oppositionsläge,
har inte samma möjligheter att bedöma

vad som är den exakt riktiga tidpunkten
i en tågordning av reformer som
man har när man sitter i Kungl. Maj:ts
kansli. Vi får arbeta på litet annan sikt
och med andra anspråk på att vinna
gehör omedelbart. Jag kan bara nämna
den lilla frågan om en lekmannanämnd
för enhetsskolan, som jag fick arbeta
med fyra år innan Kungl. Maj:t i konselj
för ett par veckor sedan behagade
besluta i den begärda riktningen.

Låt mig bara med detta antyda att
det kanske också fanns den tanken bakom
motionen, att denna fråga behövde
ytterligare beredas innan opinionen definitivt
var mogen. Men när det nu visar
sig att man i en så allmänt sammansatt
krets som beredningsutskottet med
stor majoritet anser att denna fråga nått
sin mognad, är väl detta ett bättre bevis
för hur situationen i dag är i riksdagskretsar
än vad t. ex. Svenska Dagbladet
anser om vad som skall vara lämplig
tidpunkt. Jag tror alltså, att tanken, att
de som är motståndare till reformarbetet
inom skolan, skulle begagna ett
eventuellt beslut här i dag som ett vapen
emot hela reformarbetet, i alltför
hög grad bygger på skuggrädsla. Det
förvånar mig något att herr Edenman,
som i andra sammanhang så djärvt vill
klä skott för kanske även diskutabla
reformer, här är så pass beredd att
lyssna till kritiken.

Detta är ingen stor fråga, jag medger
det. Men den hör till de frågor som ingår
i det reformkomplex som vi har
att syssla med under de närmaste åren,
och en utredning av den typ som är
föreslagen behöver inte inkräkta på
vare sig de personresurser, som sysslar
med de stora frågorna, eller den administrativa
apparat som man inom ecklesiastikdepartementet
tydligen känner så
betungande.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag skulle närmast ha
lust att yrka bifall till utskottets förslag

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

135

Utredning av formerna för bedömningen

censorsinstitutionens avskaffande.

med den motivering som herr Edenman
förebragte i sitt anförande, och detta
helt enkelt mot den bakgrunden att problemet
om frågans mognad ju på sätt
och vis inte är besvarad enbart med vad
skolöverstyrelsen och en del läroverk
säger. Det är väl tvärtom så att mognaden
kring frågan om censorsinstitutionen
utvecklat sig under hand. Frågan
förekom i samband med den stora skolutredningen.
Den har ältats i åratal i
press och diskussioner och även här i
riksdagen, och det är kanske inte så
underligt att ett beredningsutskott 1954
tämligen enhälligt kommer till det resultatet
att frågan i varje fall bör underkastas
en utredning. När herr Edenman
dessutom vitsordar att departementet
i övrigt har en mängd utredningar
liggande på lut, så vore det ju
mot den bakgrunden inte alldeles orimligt
att ta med frågan om censorsinstitutionen
i samma pott. Jag tycker heller
inte det är någon argumentering att
hänvisa till enhetsskolan och möjligheterna
att göra jämförelser mellan resultaten
i denna och i de gamla gymnasierna
såsom motiv för att bibehålla det
gamla censorssystemet.Det vore väl rimligt
att man lade kontrollen över examina
på bredare och effektivare grund
än den man för närvarande har.

Jag har för mitt vidkommande några
punkter som jag tycker är avgörande i
sammanhanget. 1) Censorsinstitutet
koncentreras till de muntliga proven,
till ur elevens synpunkt några få ödesdigra
timmar, och det innebär såvitt
jag förstår ingen egentlig garanti för
rättvisa. 2) Det innebär heller ingen
garanti för att abiturienten just då förmår
mönstra sina kunskaper. 3) Den
psykiska påfrestningen efter en hård
spurt, inriktad på att möta ett utifrån
kommande främmande omdöme, fyller
icke kraven på någon form av jämspelt
rättvisa ur abiturientens synpunkt. 4)
Censorsinstitutet är i varje fall enligt
min mening en ålderdomlig form av

av studentexamensproven med sikte på

kontakt mellan lärarna på fältet och
professorerna vid universiteten och
högskolorna. 5) Den kontakten har numera
minskat i samma mån som underlaget
för censorerna breddats. De representerar
nu inte den sedan gammalt
avsedda kontakten mellan gymnasierna,
universiteten och högskolorna. 6) Censorsinstitutet
kan inte heller i sina trots
allt lösliga former förmedla en utjämnande
och rättvisande bedömning mellan
läroverken på skilda håll ute i landet.
Här föreligger såvitt jag förstår
ingen som helst kontinuitet i ordets
egentliga bemärkelse.

Herr Håstad anför vidare som skäl
för institutets fortbestånd, att det råder
en sådan brist på kvalificerade lärarkrafter
ute i gymnasierna och läroverken,
att man bör komplettera med
det censorsorgan som vi för närvarande
har. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på det faktum att även bristen på censorer
uppenbarligen har tvingat vederbörande
att gå längre och längre ned
på skalan, från professorerna över en
del vid läroverken och skolorna anställda
till f. d. rektorer och f. d. lektorer
och i allra sista hand till vissa lekmän.
Detta tyder ju på att även censorsorganet
är underkastat en bristsituation
och att det icke på något sätt kan kompensera
den brist på lärare som finns i
skolorna.

Jag fäster för mitt vidkommande avseende
icke bara vid det nuvarande organets
avskaffande utan även vid dess
ersättande med ett bättre, rättvisare,
effektivare och mera breddat kontrollorgan,
ett kontrollorgan som dessutom
har möjlighet att bedöma abiturienterna
under en längre period än det nuvarande
censorssystemet innebär. Detta
med ett breddat underlag måste såvitt
jag förstår vara till fyllest inte bara ur
lärarnas utan även ur abiturienternas
synpunkt.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag.

136

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! För ett par decennier
sedan behandlade nationalekonomen
Gustav Cassel i ett arbete vad lian kallat
»Vår bildnings fåfänglighet» och riktade
därvid en enligt min mening synnerligen
intressant kritik mot det svenska
skolsystemet.

Vi står i dag i den situationen, att
den svenska skolungdomen på många
håll utsätts för eu press som börjar
redan i folkskolans fjärde klass, då ungdomarna
skall söka in i läroverkets
första klass. Redan vid tidig ålder utsätts
lärjungarna för skrivningar som
kan vara av utomordentligt pressande
slag. När de gått igenom realskolan
skall de sedan försöka komma in i
gymnasiet. Därvid fordras i vissa skolor
ett medelbetyg av nära Ab. Dessa
elever utsätts alltså redan från början
för en press som näppeligen tidigare
funnits vid våra läroverk.

Herr Håstad pekade i sitt balanserade
anförande på universitetens berättigade
krav, att de elever som börjar där
har något så när likformiga kunskaper.
Men det är ett faktum att universiteten
i decennier har pekat på att studenternas
kunskapsnivå är ytterst ojämn, trots
att vi har censorsinstitutionen. Är det
någon som tror att dessa censorer, som
inte alltid har tillfälle att diskutera
dessa frågor med varandra och av vilka
några alltid är ganska nya i gamet,
skall kunna ge universiteten garanti
för att eleverna har likvärdiga kunskaper,
när kontrollen äger rum vid slutet
av en pressande utbildning? Det måste
i åtskilligt vara en illusion. Om man
skall ha en bättre kontroll, måste den
komma oerhört mycket tidigare än vid
examen.

Jag förstår mycket väl att herr Håstad
som universitetsman kan ställa
detta krav på att eleverna skall ha vissa
fixerade kunskaper, men man bör då
sätta in kontrollen tidigare och eventuellt
skapa en central nämnd, genom

vilken universiteten på ett tidigare stadium
får garantier för att eleverna har
likvärdiga kunskaper. Man får däremot
ingen fullödig garanti för likvärdiga
kunskaper, om censorerna konfronteras
med detta ojämna material på skolårens
sista dag eller dagen före slutprovet.
Vad har man för övrigt för
garanti för att en person, som är dålig
i historia i skolan, inte kan visa en
utmärkt studiebegåvning i statskunskap
eller nationalekonomi vid universitetet?

Jag tycker att det vore ytterst angeläget
att universiteten på ett tidigt
stadium kunde sätta in en kontroll som
gav möjlighet att skapa likvärdiga kunskaper
för gymnasieutbildningen. Det
kan inte i någon större utsträckning
censorerna göra vid slutet av elevernas
studieår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan om utredning.

Häruti instämde fröken Liljedahl
(fp).

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier talade
som om han vore en varm anhängare
av den nya skolan, och jag inkasserar
detta med förtjusning. En av motiveringarna
för skolreformen är just att
vi skall komma från mycket av den
press på eleverna som herr Braconier
nu talade om. Det är ingen överdrift om
jag säger att man från universitetshåll
alltid har kritiserat och alltid kommer
att kritisera den skolform, som ligger
nedanför. Det ligger i sakens natur.
Folkskollärarna anser att man kan för
litet, när man kommer från småskolan,
och realskollärarna anser att man kan
för litet, när man kommer från folkskolan
etc. Men en av anledningarna till
att man ändå har kunnat hålla universitetsrepresentanternas
krav inom rimliga
gränser är just den gamla förkättrade
censorsinstitutionen. Man har kunnat
säga dem, att de har ju själva fått
vara med om att pröva. Det är alltså

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

137

Utredning av formerna för bedömningen

censorsinstitutionens avskaffande.

inte, herr Sehlstedt, en så ålderdomlig
kontakt det är fråga om.

Jag vill för min personliga del deklarera,
att jag icke är anhängare av examina.
Jag kommer att deltaga i varje
aktion för att avskaffa realexamen, herr
Helén. Men även när det gäller gymnasierna
har de intet annat berättigande
beträffande slutmålet än att göra eleverna
kompetenta till högre studier vid
universitet och fackhögskolor. Då måste
dessa universitet och fackhögskolor ha
någon möjlighet att deltaga i kontrollen.
Avskaffar vi studentexamen, får vi
gå tillbaka till det gamla 1800-talssystemet
och förlägga prövningen till universiteten.
Det vill man inte göra. Vi
måste alltså koppla in universiteten på
prövningen i skolan, och då finns censorsinstitutionen.

Hur universiteten skulle kunna utsträcka
sin prövning till att bli kontinuerlig,
såsom herr Braconier antydde,
kan jag över huvud taget inte förstå.
Men jag upprepar att saken kan säkerligen
diskuteras, och den kanske till och
med kan utredas. Jag har bara svårt att
förstå att beredningsutskottet, vilket ju
ändå brukar fylla funktionen att hålla
undan motioner, som har kommit litet
för tidigt, så har fallit i farstun för herr
Helén & Co som det har gjort den här
gången.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edenman förvånar
sig över att jag talade om att universiteten
skulle sätta in en kontinuerlig
kontroll. Men då herr Edenman försvarar
den nuvarande censorsinstitutionen
menar han väl, att det är en
kontroll som sätts in regelbundet varje
år och att den är effektiv därför att
den kommer varje år, och därigenom
skapar den en viss likformighet.

Mot detta replikerar jag, att det
är orättvist mot lärjungarna att de
skall utsättas för denna kontroll på
själva examensdagen. Det vore bättre

av studentexamensproven med sikte på

att söka skapa ett likformigt kunskapsresultat
på ett tidigare stadium. Det
gåve större garantier för att hela gymnasieutbildningen
bleve sådan som universiteten
vill ha den.

Herr H7EGGBLOM (li):

Herr talman! Jag skulle inte blandat
mig i denna exklusiva bildningsdiskussion,
om inte en del som står i detta utlåtande
så absolut strede mot den erfarenhet
jag har för min egen del och på
grund av de glimtar som jag fått av
censorsinstitutionens funktion. För min
egen del ligger erfarenheten mycket
långt tillbaka i tiden. Men när jag läser
om den skräck, som dessa människor
skulle utöva, när de sitter som ganska
tysta mumier i en klass, där allting flyter,
verkar det på mig rätt överdrivet.
Men det är en fråga som gäller rättvisan
i bedömningen, och utskottet understryker
att den bör tillgodoses jämte kravet
på likformighet.

När man talar om rättvisa säger man
bara att en lärare, som haft hand om
eleverna, har självfallet erhållit ett
ojämförligt säkrare underlag för sitt
omdöme, och det är riktigt. Men vad
har vi för garanti för att en människa,
som har ett sådant underlag för sitt omdöme,
låter sig ledas av rättvisa? Jag
har följande exempel från det verkliga
livet.

En av de bästa eleverna i en klass i
ett läroverk kom tre veckor före studentexamen
i konflikt med sin lärare i
engelska, en rätt personlig konflikt som
utlöstes i att läraren inför klassen förklarade
för denna duktiga elev, som
hade åtskilliga A, att han med den makt
han hade över betyget i engelska skulle
se till att den eleven inte blev student —
en trevlig situation för en ung pojke
och hans föräldrar! — men tack vare
censorsinstitntionen stoppades en sådan
bedömning i examen.

Vi får vara på det klara med att lärarna
visserligen har ett underlag för

138 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Utredning av formerna för bedömningen av studentexamensproven med sikte på

censorsinstitutionens avskaffande.

sin bedömning men att de är svaga människor,
som säkert har betydligt svårare
att frigöra sig från personliga sympatier
och antipatier mot de ungdomar,
som är abiturienter, än vad censorerna
har, som inte står i någon personlig
ställning till eleverna, varken förmånlig
eller oförmånlig. Jag menar att man
inte fyller kravet på rättvisa genom att
bara lita på att det finns ett underlag
för lärarens bedömning. Det behövs mer
än en som bedömer, när en abiturient
skall gå ut.

Sedan tycker jag att det är litet lustigt
skrivet, när det i utskottsutlåtandet
säges, att man vill ha en likformig
bedömning av de muntliga proven. Det
står »proven», men det kan ju inte bli
så förskräckligt många om de får bli
avslutningsprov till studentexamen, det
blir ett par stycken. Skall bedömningen
göras likformig, hjälper det väl inte
med konsulenter, som reser, innan proven
hålls. Inte heller kan dessa konsulenter
åstadkomma, att en lärare, som
inte vill bedöma rättvist, dömer rättvist,
när själva domen skall fällas. Jag
tror att för åtskilliga lärare, som endast
är svaga människor och inte orkar hålla
ut, när de blir gamla, är det hälsosamt
med vetskap om att deras sätt att föra
fram en klass till examen blir bedömt
av utanför stående sakkunniga personer.
Censorerna sätter ju inte betyg —
det tycks en del tro — utan censorerna
avgör endast mogenlietsgraden, och det
bör de ha möjlighet att göra med ledning
av upplysningar om vederbörande elever
som de ändå kan få av lärarna.

Herr Sehlstedt talade om att det är
så ont om censorer, men ändå vill han
ha kontroll under längre perioder. Då
vet jag inte var han hamnar med tanke
på verkligheten.

När herr Braconier talar om hur förskräckligt
ungdomarna har det nu för
tiden i detta sammanhang, så tycks han
alltså mena, att det är censorernas skuld.

Men det är inte de som bestämmer kunskapsproven.

När herr Helén i slutklämmen i sitt
anförande talar om studenterna, som
gick bakvägen och därmed vill framkalla
en sentimental stämning, vet han
lika bra som herr Edenman och jag, att
det ingalunda är censorerna som gallrar
studenterna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först och främst
säga till herr Hseggblom att det är sant,
att det kan finnas lärare, som är orättvisa,
men det kan väl även gälla censorer?
Det finns censorer som har olika
åsikter om vad som bör fordras av
lärjungarna. Men en lärare som har att
bedöma mogenheten har större erfarenhet
att falla tillbaka på.

När jag talade om pressen i gymnasiet,
anknöt jag'' till en tankegång, som
herr Håstad framförde. Han påpekade
att det begåvningsmaterial, som nu genom
denna press kommer in i gymnasiet,
ju ur teoretisk synpunkt ofta måste
stå högt. Jag anser till och med, att
den pressen kan vara orimligt hård
och medföra orättvisor. Vill man ha
garanti för att det materialet är likvärdigt,
gäller det att inte skapa orättvisa
redan vid inträdet i gymnasiet, som är
förutsättning för att kunna ta studentexamen.
Därför anser jag, att man bör
undersöka om kontrollen kan komma
in på ett tidigare stadium för att skapa
rättvisa. Rättvisa kan näppeligen av
censorerna skapas dagen innan slutexamen
eller samma dag. Därmed tillgodoser
man ej vad universiteten bör
kunna kräva i detta sammanhang.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av atl
herr Hseggblom sade, att censorernas
uppgift är att godkänna eller underkänna
abiturienterna och inte att ta
ställning till betygen, så vill jag här
citera vad censorskollegiet sagt i sitt

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 139

Utredning av formerna för bedömningen

censorsinstitutionens avskaffande.

uttalande med anledning av skolkommissionens
utredning. Det framhåller
att: »vid sidan av denna primära och
givetvis allt fortfarande kvarstående
uppgift har tillkommit en annan vida
viktigare sådan, nämligen att upprätthålla
en viss standard på de utdelade
betygen, icke minst de högre».

Här finns en tydlig strävan hos censorerna
att även inverka på betygssättningen
vid studentexamen. Jag skulle
vidare vilja peka på att vi inom de gymnasier,
som är yrkesbetonade, de tekniska
gymnasierna och handelsgvmnasierna,
icke har något censorssystem.
Vi har våra seminarier, där man också
måste kräva en viss likformig utbildning
beträffande olika seminarier. Där
har vi inte heller något censorssystem.
•lag tror att man här överdrivit betydelsen
av censorsinstitutionen, och
jag vill med dessa få ord yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tror att kammaren
vill ha votering så fort som möjligt.
•lag skall därför begränsa mig bara till
ett ord. Jag tycker att det är betecknande
för herr Heléns sätt att föra
denna diskussion, att han vill avfärda
det som vi här sagt som en nymornad
kritik. Nymornad är skolöverstyrelsen
och flertalet rektorer vid läroverken.
Denna opinion avfärdas som nymornad.
Jag tycker detta är ganska betecknande
för det sätt, på vilket herr Helén har
fört diskussionen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel föl -

av studentexamensproven med sikte på

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande,
nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tveka kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 66 ja
och 68 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 11-

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, över motioner
dels om inrättande av en rådgivande
språknämnd dels ock om inrättande av
ett språkvårdsråd.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 23 mars 195b.

140 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

På därom gjord framställning beviljades
stenografen A. Fritiof Klason ledighet
på grund av sjukdom tills vidare
från och med den 24 innevarande mars.
Att under tiden för den sålunda beviljade
ledigheten uppehålla Klasons stenografbefattning
förordnades kanslisten
jur. kand. Sune K. Johansson med amanuensen
jur. kand. Per Stenberg som
vikarie på kanslisttjänsten.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 13.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

98, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54;

nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket; och

nr 178, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 606 av herrar Hallen och Pettersson
i Norregård, angående vissa ändringar
i kommunalskattelagen med anledning
av de vidtagna ändringarna i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

nr 607 av herr Lindberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
109, angående organisationen av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning
in. in.;

nr 608 av herr Hagård in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
112, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ för -

ordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 609 av herrar Asp och Persson i
Appuna, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 112;

nr 610 av herr Asp, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
112;

nr 611 av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 119, med förslag till landstingslag
in. in.;

nr 612 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 119;

nr 613 av herrar Haiggblom och Nilsson
i Bästekille, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 123, angående
anslag till Anskaffande av framdrivningsmaskineri
för undersöknings- och
bevakningsfartyget Skagerak;

nr 614 av herr Ståhl in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
124, angående anslag till sinnesslövården
in. m.;

nr 615 av herr Ohlin in. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition, nr
127, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m.;

nr 616 av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 133,
angående anslag till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek;

nr 617 av herr Helén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr

136, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. in.;

nr 618 av herr Widén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr

137, angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans högstadium
m. m.;

nr 619 av herr Kyling, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 140, angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 620 av herr Agerberg m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140;

nr 621 av herr östlund m. fl., likale -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

141

des i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140;

nr 622 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Hedenäset, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 144, med
förslag till lag om moderskapshjälp
in. in.;

nr 623 av fru Sjöstrand in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144;

nr 624 av herr Johansson i Torp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 148, angående förstärkning
av statens lånefond för den mindre
skeppsfarten;

nr 625 av herr Carlsson i Tibro m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 155, angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning
i alkoholfrågan in. m. och nr 156, angående
anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 626 av herr Thapper in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 158, angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
in. in.;

nr 627 av herr Ohlin in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 158;

nr 628 av herrar Hagård och Hseggblom,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 158;

nr 629 av herr Rimmerfors, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158;

nr 630 av herr von Friesen m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 163, med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel in. in.;

nr 631 av herr Persson i Appuna, likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 163; samt

nr 632 av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet, nr 136, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift m. in.;
från bankoutskottet:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) om rikets mynt; och
nr 135, i anledning av väckt motion
angående utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande
i bolagsform; samt

från tredje lagutskottet, nr 133, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. lagen den 14 juni 1928
(nr 289) angående handel med utsädesvaror.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.36.

In fidem
Gunnar Britth.