Tisdagen den 23 maj fm (Riksdagens protokoll 1961:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

ANDRA KAMMAREN

1961

23 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 23 maj fm.

Sid.

Svar på fråga av fröken Wetterström ang. viss instruktion för civil försvarsstyrelsen.

...........................................

Svar på interpellationer av:

herr Björkman ang. upplysningsverksamheten kring utrymningsöv ningen

i Stockholm....................*.................. ®

herr Wedén ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen...... 8

herr Berglund ang. avgiftsberäkningen för kombinerade järnvägs 12 och

biltransporter............................................

Utredning ang. införande i det svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande..................................... ^

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om

omhändertagande av villkorligt dömda....................... f®

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. ....................... 26

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.............^_33

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks och

trädgårdsområdena.....................................

Ytterligare åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis....... 79

Tisdagen den 23 maj em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. .................

Granskning av statsverket m. m.:

Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m........

Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m,

Handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg.............

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen................

Handräckning vid taxeringsrevision ......................

Inrättande av ungdomsdomstolar.........................

102

103

105

107

114

138

1 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 22

2 Nr 22

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 23 maj fm.

Sid;

Statsutskottets memorial nr 137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Bidrag till vissa internatläroverk och
Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m..... 14

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om utredning ang. införande i det
svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande...... 14

— nr 33, om upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att

förordna om omhändertagande av villkorligt dömda........... 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. ändrad lydelse av 7 § lagen

om socialregister.......................................... 26

nr 47, ang. lag om redareavgift för sjöfolks pensionering^, m. . 26

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. lag om redareavgift för sjöfolks
pensionering, m. m., såvitt avser anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt.......... 32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändrad lydelse av 26 § lagen
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m................................................. 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena.
.................................................. 54

— nr 29, ang. vissa ytterligare åtgärder för kvalitetsförbättring av

matpotatis................................................ 79

Tisdagen den 23 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. förflyttning av Svea artilleriregemente
m. m............................................ §4

— nr 114, ang. bestridande av kostnader för svenska FN-styrkor

m- m- • ................................................... 102

— nr 116, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. granskning
av statsverket m. m......... 402

— nr 117, ang. anslag till vissa högskolor....................... 405

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, om ändring i rusdrycksför säljningsförordningen.

...................................... 407

— nr 61, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager, m. m. 114

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. tillhörigheten till de s. k.

nationella församlingarna.................................... 444

— nr 36, om handräckning vid taxeringsrevision................. 114

— nr 37, om inrättande av ungdomsdomstolar.................. 138

nr 38, ang. rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell
domstols avgöranden.............................. 440

— memorial nr 39, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut ang.

vissa anslag ur kyrkofonden m. m........................... 440

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 3

Tisdagen den 23 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Dahlgren och fru Sjövall, vilka vid
kammarens sammanträden den 9 respektive
den 10 innevarande maj med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina platser
i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. viss instruktion för
civilförsvarsstyrelsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Wetterström har frågat
om jag har för avsikt att lämna civilförsvarsstyrelsen
instruktion avseende
den ställning och de uppgifter, som
bör ges åt civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott
och kvinnornas civilförsvarskommittéer
i länen och — om så är fallet
— när sådan instruktion är att vänta.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I propositionen till 1959 års riksdag
angående ny organisation för civilförsvaret
berördes inte kvinnoutskottets
ställning. Några förslag härom framfördes
heller inte under riksdagsbehandlingen
av propositionen, men under debatten
i andra kammaren fick jag anledning
att något beröra frågan om
kvinnoutskottets ställning. Jag nämnde
då att kvinnoutskottets ställning och

funktion sammanhängde med de spörsmål,
som finge lösas i samband med
utarbetandet av instruktionen för civilförsvarsstyrelsen
men att jag inte räknade
med att den nya instruktionen
skulle medföra några större förändringar,
när det gällde de frivilliga organisationerna,
av vilka kvinnoutskottet
ju är ett utflöde, och i fråga om
deras kontakt med civilförsvarsstyrelsen.
Sedan riksdagen antagit principerna
för den nya civilförsvarsorganisationen
har arbetet kontinuerligt fortgått
med revision av alla till civilförsvaret
anknutna följdförfattningar.
Såvitt avser civilförsvarsstyrelsens instruktion,
som är i behov av en fullständig
revidering och anpassning till
allmänna verksstadgan, vidtogs 1959
endast sådana smärre ändringar, som
omedelbart nödvändiggjordes av riksdagens
beslut. Kvinnoutskottets ställning
berördes icke av dessa ändringar,
eftersom något riksdagsbeslut härvidlag
icke förelåg. För några månader sedan
avgav civilförsvarsstyrelsen ett förslag
till helt ny instruktion för styrelsen och
detta förslag bearbetas nu inom inrikesdepartementet.
Frågan om kvinnoutskottets
ställning har härmed aktualiserats
och torde komma att få sin lösning
i den nya instruktionen. Enligt
vad jag erfarit är det av särskild betydelse
för utskottet att få hjälp med
skrivarbete m. m. Jag förutsätter att
bistånd härutinnan skall kunna lämnas
av civilförsvarsstyrelsen.

Åtskilliga författningar på civilförsvarets
område återstår ännu att revidera.
Vid detta arbete måste av beredskapsskäl
förtur naturligen ges åt sådana
författningar som reglerar den materiella
civilförsvarsverksamheten, uppbyggnaden
av organisationen och ut -

4 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på fråga ang. viss instruktion för civilförsvarsstyrelsen

bildningen. Jag kan därför inte ange
någon bestämd tidpunkt då den nya
instruktionen för civilförsvarsstyrelsen
kommer att träda i kraft men det torde
kunna ske under hösten. Intill dess
är kvinnoutskottets ställning densamma
som tidigare och jag vill gärna understryka
utskottets — liksom länskommittéernas
— stora betydelse som kontaktorgan
med våra kvinnoorganisationer
till gagn för hela civilförsvaret.

Vidare anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för det i
stort sett positiva svar som jag fått på
min fråga. Jag är glad över att sent omsider
kvinnoutskottets och kvinnokommittéernas
ställning, såvitt jag kan
utläsa av svaret, genom den instruktion
för civilförsvarsstyrelsen, som är
att vänta, kommer att bli mera officiellt
reglerad.

Det må vara förklarligt att jag ställt
denna fråga, eftersom två år förflutit
sedan statsrådet — den 8 maj 1959 —
sade att utarbetandet av instruktionen
omedelbart skulle påbörjas inom departementet.
Samtidigt betonade statsrådet
att det i den då framlagda propositionen
-— och det framgår också av dagens
svar — givits uttryck för statsmakternas
uppskattning av kvinnoorganisationernas
arbete. Mot denna bakgrund
har det för mig tett sig egendomligt
att, förutom att instruktionen
uteblivit, det arvode som tidigare beviljats
för avlönande av en sekreterare
inom kvinnoutskottet drogs in i samband
med omorganisationen utan att
någon befattning inrättades. När civilförsvarsstyrelsen
sedermera gjorde en
framställning om att arvode till sekreterare
måtte få utgå från sakkunnigeanslaget,
blev denna framställning avslagen
av departementet.

Under samma debatt 1959 sade statsrådet
vidare att kvinnoorganisationerna
har en speciell ställning »på grund av
sina möjligheter till en annan kontakt
med civilförsvarsstyrelsen än en del av
de övriga frivilliga organisationerna
kanske har». Det är visserligen betydelsefullt
med en sådan kontakt nedifrån
och upp, men jag anser det vara
än mer väsentligt att civilförsvarsstyrelsen
genom att den ges klara instruktioner
och även genom att den ges resurser
har möjlighet att så att säga från
toppen kunna förmedla riktlinjer och
ge impulser för kvinnokommittéernas
arbete. När därför statsrådet i sitt svar
säger att det skulle vara av särskild betydelse
för utskottet att få hjälp med
skrivarbete, betvivlar jag att detta skulle
vara till fyllest. Det skulle behövas
ett, om än blygsamt, kansli eller att åtminstone
en enda person var direkt
placerad på detta arbete. När det gäller
länskommittéerna skulle det också
vara befogat att ett blygsamt belopp
anslogs, så att de åtminstone kunde administrativt
fungera. Jag vet, herr statsråd,
att det finns möjligheter att bestrida
ledamöternas resekostnader av
länsstyrelsernas anslag, men när det gäller
att t. ex. skaffa föredragshållare
måste kvinnokommittéerna ofta vända
sig till civilförsvarsförbunden inom länen
för att be om hjälp och pengar —
och dessa har det ofta ganska besvärligt
med sin egen ekonomi.

Under debatten 1959 yttrade inrikesministern
vidare att kvinnoorganisationernas
arbete inom civilförsvaret kommer
att behövas även i framtiden och
då kanske kommer att få ännu större
omfattning än tidigare. Jag tycker att
kvinnokommittéerna nu, kanske för
första gången, står inför verkligt konkreta
uppgifter, nämligen att vara en
inkörsport till kvinnorna i de anslutna
organisationerna och därmed att vara
behjälpliga med rekryteringen av kvinnor
till de kurser i självskydd, som anordnas
av frivilligorganisationerna.

Nr 22 5

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. upplysningsverksamheten kring utrymningsovningen i
Stockholm

En annan viktig angelägenhet, där
kvinnornas insatser förefaller mig vara
väsentliga, är allt som hör samman
med utrymningsplanläggningen. Jag
tänker på hjälpplatser, utrymningsstationer
och rastplatser vid vägarna —
här behövs särskilt kvinnorna i mycket
hög grad.

Herr statsråd! Jag kan försäkra —
det har jag visst sagt tidigare när vi
har dryftat dessa frågor — att kvinnorna
är intresserade och vill medverka
till att vårt civilförsvar blir så väl
förberett och så effektivt som möjligt.
Men härför behövs först och främst de
klara anvisningar som jag efterlyst. Därför
hälsar jag med stor tillfredsställelse
att en instruktion är att vänta — och
jag vill hoppas snart. Dessutom behövs
de blygsamma ekonomiska resurser som
jag förut nämnt och som jag hoppas
att statsrådet vill ställa till förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. upplysningsverksamheten
kring utrymningsovningen
i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Björkman har frågat mig
om jag anser att upplysningsverksamheten
kring utrymningsovningen i
Stockholm den 23 april i år varit utformad
på ett sådant sätt, att allmänheten
fått klart för sig det angelägna
i att deltagandet fick största möjliga
omfattning.

Som svar vill jag anföra följande.

Syftet med utrymningsovningen var
att för en begränsad del av Stockholms
utrymningsområde pröva upprättade
planer för snabbutrymning. Härvid
skulle främst eftersträvas att öva och
pröva den planlagda organisationen —

särskilt i vad avsåg utrymning med
kollektiva transportmedel — och att ge
allmänheten en effektiv upplysning om
utrymningsplanen. Vidare syftade övningen
till att ge en del av allmänheten
inom Stockholms utrymningsområde en
praktisk tillämpning av de kunskaper
om snabbutrymning, som allmänheten
inhämtat genom den föregående upplysningen
om utrymningen. Man syftade
också till att genom övningen skapa
förtroende för civilförsvaret och dess
utrvmningsplanläggning även inom de
delar av utrymningsområdet, som inte
skulle övningsutrymmas. Från beredskapssynpunkt
viktigast av de olika
syften, som skulle nås med övningen,
var givetvis att pröva organisationens
funktionsduglighet och att få ett underlag
för en bedömning, huruvida utrymningsplanerna
i deras nuvarande utformning
är realistiska. De i övrigt uppsatta
målen med övningen torde få anses
som andrahandssyften, som skulle
kunna tillgodoses såsom en biprodukt
av övningen.

En förutsättning för att såväl huvudsyftet
som de övriga målen med övningen
skulle kunna vinnas var självfallet
att allmänheten medverkade i
åtminstone den utsträckning, som motsvarade
insatsen av civilförsvarsenheter
i utrymningsorganisationen. Man
måste tyvärr konstatera att deltagandet
betydligt understeg vad övningsapparaten
dimensionerats för. På den väsentligaste
punkten, nämligen i fråga om
principerna för uppbyggnaden av utrymningsorganisationen,
gav övningen
likväl ett utslag av största betydelse.
Genom övningen har det kunnat praktiskt
konstateras — och detta är givetvis
värdefullt — att de tillämpade principerna
för ledningen av en utrymning
är riktiga. Vad man däremot inte fått
besked om är huruvida dimensioneringen
av utrymningsorganisationen är
rätt avvägd. Endast under ett kort skede
av övningen var strömmen av utrym -

6 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. upplysningsverksamheten kring utrymningsövningen i
Stockholm

mande tillräcklig för att ge civilförsvarspersonalen
full sysselsättning, men
någon verklig belastning, vid vilken organisationen
ställdes inför sådana svårbemästrade
problem som kan förutses
i verkligheten, blev det tyvärr aldrig
fråga om. Man blir därför i fråga om
dimensioneringen av organisationen
alltjämt hänvisad till beräkningar och
antaganden. Ur övriga synpunkter måste
tyvärr övningen anses ha blivit av
begränsat värde.

När man söker orsakerna till det alltför
ringa deltagandet rör man sig självfallet
på osäker grund. Det kan bara
bli fråga om antaganden. Den i och för
sig tämligen omfattande propagandaoch
upplysningsverksamhet, som föregick
övningen, uppehöll sig, såsom efteråt
påpekats från flera håll, huvudsakligen
vid de lustbetonade inslagen i
övningen. Däremot kom den allvarliga
bakgrunden, nämligen utrymningens
betydelse som skydd vid ett befarat
hänsynslöst angrepp mot civilbefolkningen,
att undanskymmas. Det är givet
att såsom söndagssysselsättning en utrymningsövning
knappast kan hävda
sig i konkurrens med alla de privata
fritidsintressen som stockholmarna har
en vacker vårsöndag, allra minst i vad
det gäller utrymning med kollektiva
transportmedel, där man kunde förutse
stockningar, trängsel och väntan. Det
torde därför stå utom tvivel att man
måste ge allmänheten helt andra bevekelsegrunder
för deltagande än de lustbetonade.
Det är då givet att dessa bevekelsegrunder
måste bli de allvarliga,
de som anknyter till den bistra verkligheten.
Jag anser det sålunda berättigat
att antaga att deltagandet skulle
ha blivit väsentligt större om övningens
allvarliga bakgrund hade ägnats större
uppmärksamhet i den information, som
lämnades allmänheten före övningen.
Däremot anser jag inte att man får underlåta
att göra fullt klart för allmänheten
att deltagandet är frivilligt, om

så är fallet. Det är givetvis inte försvarligt
och kan ingalunda vara ägnat att
stärka förtroendet för civilförsvaret att
öka deltagandet på bekostnad av uppriktigheten
i upplysningarna om en övning.
Ett framhävande av frivilligheten
utöver vad som erfordras för att ge besked
om övningsförutsättningarna är
däremot naturligtvis av ondo, då det
ju lätt ger intrycket av att myndigheterna
vill dämpa anslutningen. Det är
möjligt att frivilligmomentet vid stockholmsövningen
fick en sådan överbetoning,
men härom står ju ingen visshet
att få.

De för allmänheten avsedda upplysningarna
om stockholmsövningen
spreds på två vägar, dels direkt genom
en broschyr, som utgavs av civilförsvarsstyrelsen
och utdelades till alla hushåll
i stockholmsområdet, dels indirekt
genom information av press, radio och
TV för vidare befordran genom massmedia
till allmänheten. Broschyren, som
behandlade såväl den verkliga utrymningen
som — kortfattat — övningen
hade ett sakligt upplysande innehåll
och upptog en vädjan till allmänheten
inom övningsområdet att deltaga i övningen.
Det framhölls i anslutning till
denna vädjan att ett stort antal deltagare
var en förutsättning för att utrymningsorganisationen
skulle få den
övning och de erfarenheter som behövdes.
Långt viktigare för deltagandet
än broschyren torde dock pressens,
radions och televisionens behandling
av övningen ha varit. Det må här
framhållas att de konferenser med
press- och radiofolk, som hölls i god
tid före övningen för att ge dem material
för sin behandling av denna, också
hade en helt saklig och allvarlig uppläggning,
där utrvmningsövningens betydelse
från beredskapssynpunkt belystes.
Några direktiv för hur materialet
skulle bearbetas och sedan presenteras
allmänheten gavs självfallet inte; något
utrymme för direktiv av myndigheter -

Nr 22 7

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. upplysningsverksamheten kring utrymningsovningen i

Stockholm

na gentemot press och radio finns
ju inte. Det är emellertid möjligt att
man i framtiden — om utrymningsövningar
skall äga rum i hittillsvarande
former — bör överväga även andra metoder
att informera allmänheten och
stimulera till ökat intresse och deltagande.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att
det är beklagligt att allmänhetens intresse
för dessa ytterst angelägna frågor
visat sig vara så begränsat. I ett allvarligt
läge kan utrymningen bli av
avgörande betydelse för den enskilda
människans liv och för vårt lands framtid.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar för det svar
statsrådet har givit. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att statsrådet
delar den uppfattning som kom till uttryck
i min interpellation att upplysningsverksamheten
kring utrymningsövningen
icke i alla delar fyllde de
anspråk man måste ställa på den.

Det är möjligt att övningen kan ha
givit besked om att principerna för
uppbyggnaden av utrymningsorganisationen
är riktiga. Det allvarliga är att
man icke har fått besked om organisationens
hållfasthet vid verkliga påfrestningar.
Därtill var antalet deltagare
alltför ringa. Av de cirka 250 000 personer
i Stockholm som berördes av övningen
räknade ledningen med att
70 000 skulle delta. Antalet stannade vid
knappt 30 000.

Övningen gällde snabbutrymning,
den allvarligaste och svåraste vid krigshot.
I detta avseende torde övningen
den 23 april mycket väsentligt ha skilt
sig från de förhållanden som skulle
råda i verkligheten. En stor del av den
manliga — och även den kvinnliga —
befolkningen blir eller är redan mobiliserad
för andra uppgifter och kan icke

stå till tjänst vid utrymningen. Det
stora antalet privatbilar står icke till
förfogande i den utsträckning som nu
var fallet.

Av de vägar som står till buds för
att sprida kännedom om övningen nämner
statsrådet den broschyr som civilförsvarsstyrelsen
utgivit och som delats
ut till alla hushåll i stockholmsområdet.
Mot den har inga invändningar riktats.
Men, herr statsråd, vi som sysslar
med politisk information gör oss
säkert inga överdrivna föreställningar
om att alla de tryckalster, som droppar
ned i brevlådorna, blir lästa i någon
större omfattning.

Vad jag och många med mig främst
reagerade mot var radions sätt att under
de tidiga morgontimmarna — och
vid den tiden hade radion huvuduppgiften
i upplysningen — med olika lustbetonade
inslag söka locka lyssnarna ut
på vårutflykt.

Självfallet skall man inte skapa
skräck och panik. Det är just det som
med alla medel måste undvikas i en
sådan situation. Men den allvarliga bakgrunden
får inte, som nu skedde, skjutas
så långt bort att den försvinner.
Upplysningen inriktade sig i alltför
hög grad på människornas leklynne
och vädjade mindre till deras ansvar
och medborgarsinne. Det utrikespolitiska
läget är inte sådant att det inbjuder
till den bekymmerslösa attityd
till dessa övningar som var så framträdande
denna vackra vårsöndag.

Erfarenheterna av övningen var i det
avseende jag tagit upp i min interpellation
huvudsakligen av negativ art.
Även sådana är av värde. Enligt uppgift
skall en ny övning äga rum i Malmö
nästa år och då kan man dra nytta av
den lärdom man nu fått om hur man
icke bör göra.

Särskilt tar jag fasta på statsrådets uttalande
i svaret om att man i framtiden
bör överväga även andra metoder
att informera allmänheten och stimule -

8 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen

ra till ökat deltagande. För min del
vill jag understryka att det sätt på vilket
upplysningar ges är väsentligare än
många olika metoder. I statsrådets beklagande
av att intresset för dessa ytterst
angelägna frågor visat sig så begränsat
instämmer jag helt, och jag uttalar
en förhoppning om att herr statsrådets
allvarliga slutord skall ha positiv
verkan.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av 13 § tulltaxeförordningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Wedén frågat mig om regeringen
är beredd att vid tillämpningen av 13 §
i den nya tulltaxeförordningen ge
verkstadsindustrien och andra industrigrenar
samma behandling som t. ex.
textilindustrien. Härigenom skulle man
enligt herr Wedén medverka till att
den svenska industrien kom i samma
läge som konkurrerande industri i
andra länder, vilka tillämpar en motsvarande
tullbefrielse.

Jag vill svara följande.

13 § tulltaxeförordningen gäller i
fråga om varuslag, som inte eller endast
i ringa omfattning är föremål för
tillverkning inom landet. Kungl. Maj:t
kan, om så prövas lämpligt, förordna
att tull inte skall utgå för sådana varuslag.
Förordnande skall avse högst två
år i sänder.

Bestämmelsen tillkom i samband
med 1960 års nya tulltaxeförordning.

I propositionen uttalades att praktiska
svårigheter var förenade med tillämpningen
av en sådan bestämmelse och
att detta och andra skäl talade för en
restriktiv tillämpning. Enbart den omständigheten
att ett varuslag inte var

föremål för tillverkning inom landet
kunde inte anses utgöra något avgörande
argument för att medgiva tullfrihet
för detsamma. Innebörden av bestämmelsen
fick sålunda närmast anses
vara att i de fall, då Kungl. Maj:t fann
att tillräckliga skäl för tullbefrielse förelåg,
ägde Kungl. Maj:t att genomföra
denna åtgärd utan att frågan förelädes
riksdagen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande
över propositionen förklarade
bevillningsutskottet uttryckligen att det
inte hade något att invända mot vad
som anförts i propositionen rörande
bestämmelsens tillämpning.

Bedömningen av gjorda ansökningar
om tullfrihet enligt 13 § tulltaxeförordningen
har skett och kommer att ske i
överensstämmelse med de av riksdagen
sålunda godtagna riktlinjerna.
Ställningstagandet till frågan om tullfrihet
är emellertid olika för skilda
branscher. Att förhållandena inom textilbranschen
härvidlag i mycket är
andra än inom exempelvis verkstadsindustrien
är allmänt känt. Den tullfrihet
som medgivits för textilmaskiner
och som även tillgodosett från riksdagen
uttalade önskemål kan därför inte
anföras som exempel för andra industrigrenar.
Förhållandena får som torde
framgå av det sagda bedömas från
fall till fall.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för hans vänlighet att så snabbt
besvara min interpellation, men jag vill
tillägga alt jag inte kan finna svaret
tillfredsställande eller tillräckligt klart.

Att finansministern i propositionen
till förra årets riksdag uttalade att skäl
finns för en restriktiv tillämpning av
den bestämmelse om tullfrihet varom
är fråga är naturligtvis väl bekant för

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 9

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen

mig. Jag kan tillägga, för att något
fullständiga finansministerns knappa
redogörelse, att det i propositionen
också uttalades att ehuru någon formell
begränsning till särskilda varuområden
inte skett, skulle behov av
tullfrihet i huvudsak föreligga när det
gäller maskiner och kemikalier. Slutligen
framhölls det också i propositionen
att möjligheten att lämna tullfrihet
för textil- och konfektionsmaskiner
var speciellt betydelsefull. Att riksdagen
godkände dessa riktlinjer är alltså
klart. I den mån man vill ändra på
dem får man alltså gå en annan väg än
interpellationens. Men även inom ramen
för dessa riktlinjer är det en viktig
fråga, hur den praktiska tolkningen
och tillämpningen sker i finansdepartementet.
Det är i det avseendet som
jag tycker att finansministerns besked
inte är tillräckligt klart.

Finansministern säger att bedömningen
av ansökningar har skett och
kommer att ske i överensstämmelse
med av riksdagen angivna riktlinjer.
Det är kanske främst denna sammankoppling
av vad som har skett med vad
som kommer att ske som jag finner betänklig.
Ty vad som har skett är såvitt
jag känner till saken — om jag är felunderrättad
får finansministern vara
vänlig att korrigera mig — att tullfrihet
endast beviljats för maskiner på
textilområdet. Jag måste därför ställa
en kompletterande fråga till finansministern:
Det kan väl ändå inte vara
finansministerns mening att en sådan
begränsning till ett enda område skall
gälla också för framtiden? Något sådant
torde man ingalunda kunna intolka
i de av riksdagen godkända riktlinjerna.
När riksdagen godkände finansministerns
uttalande om textiloch
konfektionsmaskiner som speciellt
betydelsefulla, har riksdagen såvitt jag
förstår därmed ingalunda sagt att maskiner
avsedda för andra områden inte
är betydelsefulla. Jag kan svårligen
tänka mig att riksdagen, när den god -

kände ett uttalande om restriktiv tilllämpning,
hade avsikten att bestämmelsen
skulle inskränkas till att gälla
enbart maskiner till en enda bransch.

Nu säger finansministern, att det är
allmänt känt att förhållandena inom
textilindustrien är annorlunda än inom
verkstadsindustrien och att därför den
tullfrihet, som medgivits för textilmaskiner,
inte kan anföras som exempel
för andra industrigrenar. Jag har svårt
att få ett riktigt grepp om vad finansministern
här velat säga. Men i kombination
med uttalandet, att tillämpningen
av tullfrihetsinstitutet kommer att
ske efter oförändrade riktlinjer, är finansministerns
formuleringar oroväckande.
Visst är det allmänt bekant, att
textilindustrien i varje fall i stor utsträckning
har passerat igenom och
delvis passerar igenom en ganska svår
anpassningskris med påfrestningar inte
minst för de anställda. Men den fråga,
som uppställer sig på grund av formuleringen
av finansministerns svar, är
om finansministern verkligen menar,
att sådana ganska besvärande — i en
del fall mycket besvärande — förhållanden,
som det här gäller, skall behöva
uppstå inom en industrigren, för
att tullfrihetsinstitutet för maskiner
skall kunna tillämpas. I så fall är det
att göra metoden att handla för sent
till ett rättesnöre. Jag trodde för min
del att meningen var att använda tullfrihetsinstitutet
som en metod bland
många andra för att hjälpa till att förebygga,
att de internationella konkurrensmöjligheterna
för någon svensk
industrigren alltför starkt skulle försämras.
Jag vet inte om finansministern
har någon annan mening på den
punkten.

Jag antar att finansministern är medveten
om att tullfrihet för maskiner,
som inte tillverkas inom landet, i betydande
utsträckning tillämpas i alla
EFTA-länder inklusive Finland, med
undantag för Schweiz — och kanske
även för Portugal, men det har mindre

10 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen

betydelse. Jag antar, att finansministern
också är medveten om att t. ex. den
svenska verkstadsindustrien i högre
grad än låt mig säga den brittiska eller
tyska är beroende av import för sin
maskinutrustning etc. och att därför
tullen på maskiner innebär en högre
belastning för oss än för dessa länder.

Jag har fattat det så, att det är bedömningar
av denna karaktär, som har
föranlett kommerskollegium att tillstyrka
tullfrihet när det gäller en
viss del av de ansökningar, som kommit
in från verkstadsindustrien och
från dess leverantörer av maskiner.
Kommerskollegium har lagt ned avsevärd
möda på att få till stånd en del
riktlinjer för tullfrihetsinstitutet, som
skulle kunna leda till en välkommen
kostnadsbesparande effekt inom industrien,
och då inte bara inom textilindustrien,
utan att tillämpningen skulle
bli så flytande och vidsträckt, att tulltekniska
svårigheter av större omfattning
skulle uppstå. Det är på grund av
att finansministern har gått emot kommerskollegii
uppfattning i betydelsefulla
avseenden, som jag har framställt
interpellationen.

Mot den bakgrund jag angivit tycker
jag att det inte alls är tillfredsställande
att finansministern säger, att man nu
skall bedöma förhållandena från fall till
fall, ty det yttrandet kommer efter finansministerns
andra formuleringar,
formuleringar som kan ge vid handen,
att detta bedömande från fall till fall
skulle bli konsekvent negativt för t. ex.
verkstadsindustrien. Då har man enligt
min mening infört en skadlig princip.
Jag måste därför be finansministern
att lämna ett svar på min kompletterande
fråga om hans uttalande i interpellationssvaret
verkligen skall betyda
att verkstadsindustrien för överskådlig
tid inte kan påräkna någon delaktighel
i tullfrihetsinstitutet. Jag har svårt att
tänka mig att finansministern har avsett
att säga något sådant, men formulering -

en av hans svar gör det nödvändigt för
mig att ställa frågan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som jag har erinrat om
i interpellationssvaret och som också
har understrukits av den ärade interpellanten,
så var det avsikten att medgivandena
om tullfrihet enligt 13 § tulltaxeförordningen
skulle tillämpas med
stor restriktivitet. Den synpunkten har
också understrukits i bevillningsutskottets
betänkande. Interpellanten är överens
med mig om att tillämpningen skall
vara restriktiv. Vill man ha en annan
tillämpning, får man göra om uttalandena
i form av en proposition till riksdagen
med förhoppning om att riksdagen
skall dela uppfattningen om en liberalare
tolkning.

Nu bär vi emellertid att rätta oss efter
denna restriktiva linje. Då kommer
interpellanten över på den praktiska
tolkningen, varvid han förmenar att finansdepartementet
har varit alltför
restriktivt i sin tolkning av restriktiviteten,
och ställer frågan: »Betyder detta
att man för all framtid inte kan räkna
med att verkstadsindustrien behandlas
ungefär på samma sätt som textilindustrien
— inom parentes sagt även plastindustrien
— har behandlats?» Man har
där lämnat medgivanden enligt 13 §.

Jag ber att få erinra om att det inte
var så länge sedan vi hade en omfattande
textilkris här i landet. Den föranledde
en kraftig nedbantning av textilindustriens
omfattning, stora friställanden
av arbetskraft och omläggningar
till annan verksamhet. Norrköpings
stad är ett exempel på den utvecklingen.
Vid det tillfället hade vi åtskilliga
bekymmer för att krisen skulle gå fram
för snabbt och för hårt över textilindustrien.
Det tillsattes en statlig utredning
med speciella direktiv att undersöka
vilka möjligheter till stödengagemang
för textilindustrien som kunde anses
vara lämpliga. Utredningen ansåg så -

Nr 22 11

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen

dana vara nödvändiga. Ett av de förslag
som utredningen presterade var bl. a.
denna tullfrihet för textilmaskiner som
icke produceras inom landet. Det var
ganska naturligt, att man i den praktiska
tillämpningen lämnade denna tullfrihet,
när man hade att göra med en industri
som klart och tydligt arbetade under
— jag skulle vilja använda uttrycket —
krisartade förhållanden.

Så är ju inte situationen i dag vad beträffar
den svenska verkstadsindustrien.
Den svenska verkstadsindustrien tillsammans
med byggnadsindustrien är de
två avsnitt inom det svenska näringslivet
som är alldeles särskilt expansiva
just nu. De lägger i dagen en expansivitet
som ställer till åtskilliga bekymmer
för regering och riksdag, vilka har
ansvaret för att den ekonomiska balansen
bibehålies i vårt land. Expansiviteten
inom verkstadsindustrien gäller,
trots nackdelen av att man betalar tull
för vissa verktygs- och verkstadsmaskiner
som icke tillverkas inom landet. Det
finns således inte i något avseende någon
liknande situation för verkstadsindustrien
i dag som för textilindustrien,
när medgivandet för densamma gjordes.
Vi lever ju dessutom i en tid av gradvisa
tullsänkningar, och därför blir
detta problem mindre och mindre för
varje år — hoppas vi.

Jag skulle således kunna ge herr Wedén
det svaret på hans direkta fråga,
att om man kommer tillbaka och interpellerar
och situationen är sådan, att
verkstadsindustrien lever under ungefär
likartade förhållanden som textilindustrien
levde under, när den fick stöd,
då är självfallet finansministern — och
jag förutsätter även regeringen — beredd
att behandla verkstadsindustrien
på samma sätt som man behandlade textilindustrien
i dess prekära läge.

Detta är följaktligen mitt svar. Jag
tror inte herr Wedén är nöjd med det.
Det är dock på det sättet, att vi kanske
bedömer denna fråga från något skiljaktiga
utgångspunkter.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Först bara en formell
sak! Finansministern sade att detta tullfrihetsinstitut
skulle tillämpas med stor
restriktivitet. Det var en felsägning. Både
finansministern i propositionen och
utskottet har nöjt sig med att bara använda
ordet restriktiv. Som jag har fattat
saken så har en väsentlig anledning
till att man använt den formuleringen
varit att man inte ville råka in i tulltekniskt
komplicerade förhållanden, vilket
utan tvivel kunde bli fallet vid en mycket
vidsträckt tillämpning.

När det nu gäller riktlinjerna för tilllämpningen
av institutet så är det emellertid
ett faktum att kommerskollegium
har tolkat den på ett annat sätt än finansdepartementet.
Såvitt jag känner
till så har tullstyrelsen inte riktat någon
invändning mot kommerskollegii
tolkning med den motiveringen att den
skulle skapa tulltekniska besvär.

Finansministern sade att det var med
anledning av den utredning på textilområdet
han omnämnde som tullfrihetsinstitutet
kommit till stånd och tilllämpats.
Jag vill i historieskrivningens
intresse erinra om att verkstadsindustrien
och dess organisationer har drivit
denna sak under mycket lång tid.
Jag kan mycket väl förstå, om man
där finner finansministerns inskränkningar
märkliga, just mot bakgrunden
av vad som bär tilldragit sig under
många år förut. Hela tiden har betydelsen
av att få ett sådant institut framhävts
från verkstadsindustriens sida.
Men nu finner den sig alltså, vilket jag
är ledsen att behöva konstatera, av finansministern
undantagen från tilllämpningsområdet,
ett undantagande
som tydligen också kommer att bli bestående
under den tid vi nu kan överskåda.
Jag talar inte om all framtid.

Det som jag tycker är mest betänkligt
är att finansministern återkommer
till och för mycket hårt det resonemang
som han antyder i interpellationssvaret.
Han säger att man först om och när

12 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. avgiftsberäkningen för kombinerade järnvägs- och
biltransporter

verkstadsindustrien eller andra industrigrenar
råkar in i samma svårartade kris
som textilindustrien kan man tillämpa
institutet för dem. Jag vill bara upprepa,
herr talman, att jag anser att följden
av detta resonemang kan bli att man
handlar för sent. Man kommer inte att
sätta in åtgärderna i tid. Det finns sannerligen
faktorer, herr talman, bl.a.
kostnadsutvecklingen och dess inverkan
som mycket bestämt pekar i den riktningen
att den allmänna räntabiliteten
inom den svenska verkstadsindustrien,
trots vad finansministern ville göra
gällande, undergår en försämring som
kan försvaga den internationella konkurrenskraften.

När finansministern tar fram expansionen
nu och under förra året som ett
skäl emot detta, så tycker jag emellertid
framför allt att det är att lägga ett
alltför allmänt betraktelsesätt till grund
för hur man skall handla i speciella
fall. Finansministern har ju talat om
behandling från fall till fall. Här gäller
det verkligen i stor utsträckning sådana
maskiner som för de särskilda industrier
det är fråga om avsevärt kan bidra till
att höja den internationella konkurrenskraften,
samtidigt som den totala volymen,
herr finansminister, på den maskinimport
som skulle ske tullfritt sannerligen
inte är av den storleksordningen
att den kan påverka resonemang av
den typen som finansministern förde
när han talade om den allmänna expansionsgraden.

Jag beklagar att jag nödgas konstatera
att det är omöjligt efter finansministerns
kompletterande anförande att dra
någon annan slutsats än att han verkligen
menar att tullfrihetsinstitutet under
nuvarande förhållanden inte kan
tillämpas på verkstadsindustrien. Därav
får man väl då också dra den slutsatsen
att det kan vara nödvändigt att
komplettera detta tullfrihetsinstitut med
riktlinjer av något annan karaktär än de

som finansministern och hans departement
nu tolkar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. avgiftsberäkningen
för kombinerade järnvägs- och
biltransporter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Berglund frågat mig, om jag kommer
att vidta åtgärder för införandet
av enhetligt system med genomgående
avgiftsberäkning enligt järnvägstaxan
för kombinerade järnvägs- och biltransporter,
så att de enligt interpellantens
uppfattning nu förefintliga orättvisorna
elimineras.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Frågan om statens järnvägars taxesättning
för samtrafik mellan järnväg
och billinje har tidigare varit föremål
för behandling av bl. a. 1948 års järnvägstaxekommitté.
En mera uttömmande
utredning rörande taxemässig samtrafik
mellan järnväg och billinje kommer
emellertid, enligt vad jag erfarit, att
redovisas i det betänkande rörande den
statliga trafikpolitiken, som 1953 års
trafikutredning kommer att avlämna om
några veckor. Innan betänkandet avlämnats
och remissbehandlats, är jag
inte beredd att ta ställning till den mycket
omfattande taxeomläggning, som
herr Berglund gjort sig till talesman för.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala mitt tack för svaret
på min interpellation. Svaret inne -

Nr 22 13

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Svar på interpellation ang. avgiftsberäkningen för kombinerade järnvägs- och
biltransporter

bär ju endast ett meddelande om atl
statsrådet inte vill föregripa den utredning
om taxemässig samtrafik mellan
järnväg och billinje som 1953 års trafikutredning
enligt vad statsrådet upplyser
om inom kort kommer att redovisa
i ett betänkande rörande den statliga
trafikpolitiken. För min del skall
jag givetvis inte heller innan jag tagit
del av detta betänkande närmare ingå
på frågan utan nöjer mig med att upprepa
vad jag framhöll i interpellationen.
Då de bygder som förlorat sin järnväg
därigenom blivit svårt handikappade,
kan det inte vara riktigt att de ytterligare
skall missgynnas genom oförmånligare
taxor än andra ur kommunikationssynpunkt
bättre tillgodosedda
bygder. Att taxedifferenserna inte är
obetydliga kan jag belysa genom följande
exempel från min egen bygd, som
kan vara tillämpliga även på andra platser.
Sedan den befintliga järnvägen
lagts ned och koncessionen upphört, har
genom underhandlingar trafiken övertagits
av SJ både beträffande personoch
godstrafiken, vilket givetvis har
hälsats med tillfredsställelse. En sak
som emellertid har bekymrat godstrafikanterna
är de på grund av den brutna
taxans tillämpning betydligt höjda fraktavgifterna.
Ett fraktstyckegods som
förr kostade kronor 4:50 taxeras nu
till 5:50, ett som förr kostade 5:50
taxeras nu till 8:— och ett som förr
kostade 11:50 taxeras nu till 15:—.
Andra exempel skulle kunna anföras.
Då den i allt snabbare takt tilltagande
järnvägsdöden gör många delar av vårt
land järnvägslösa, är det inte ett lokalt
begränsat intresse jag här söker bevaka,
utan det är en riksangelägenhet
att rättvisare taxeförhållanden åvägabringas.

Om jag emellertid inte är fel underrättad,
har SJ utan Kungl. Maj:ts eller
riksdagens hörande att bestämma över
de taxor som skall tillämpas på dotterföretaget
SLAB, och då är det givetvis

viktigt att dessa inte blir högre än som
motsvarar de taxor som den privata lastbilstrafiken
tillämpar. En talesman för
SJ har ju också poängterat att SJ vill
konkurrera med sina medtävlare på
transportmarknaden på möjligast lika
villkor, att i detta avseende väsentligt
större möjligheter finnes än tidigare och
att dessa möjligheter i fortsättningen
skall bli ännu större.

I 1948 års järnvägstaxekommittés betänkande,
avlämnat 1953, säges att i
fråga om de trafiksvaga bandelarna,
som utgör en stor ekonomisk belastning
för SJ, synes en förändrad driftform
med övergång, helt eller delvis, till biltrafik
kunna medföra mycket betydande
besparingar. Under sådana förhållanden
synes det mig viktigt att fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet
på dessa ting så att inte, genom de nu
för höga lastbilstaxorna, SJ :s konkurrensmöjligheter
omintetgöres. En taxerevision
här bör skyndsammast göras
— strukturförändringen beträffande
transportmedlens användande går
snabbt. Det är alltså att hoppas att 1953
års trafikutredning kommer med nya
synpunkter på dessa ting till hjälp både
för SJ och vårt näringsliv, som under
nuvarande hårda konkurrensförhållanden
är beroende av snabba och billiga
transporter.

Som sagt, vi får väl återkomma när
1953 års trafikutredning kommer med
sitt betänkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av det
som herr Berglund hade att säga finner
jag det påkallat att komplettera interpellationssvaret
på ett par punkter,
en komplettering som jag tror är värdefull
i detta sammanhang.

Låt mig först betona att när en järnvägslinje
nedläggs kan det med gällande
snittaxor medföra ökade avgifter för
mera långväga styckegodstransporter.

14 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Utredning ang. införande i det svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande -

Denna fördyring kompenseras ofta genom
lägre fraktavgifter för sändningar
i lokal trafik på billinjer men kan på
sina håll bli kännbar för vissa företag.
I avvaktan på en definitiv lösning av
dessa taxefrågor är det givetvis angeläget
att man inte genom plötsligt genomförda,
kraftiga höjningar av fraktavgifterna
försvårar verksamheten för
företag på de orter, som berörs av den
pågående koncentrationen av SJ :s verksamhet.
Järnvägsstyrelsen har nyligen
framlagt vissa delresultat av en på mitt
uppdrag verkställd undersökning om
taxemässig samtrafik mellan järnväg
och billinjer, som ersätter nedlagda järnvägslinjer,
och har därvid anmält sin
avsikt att temporärt införa viss reduktion
av gällande snittaxor. SJ brukar
också regelmässigt förhandla om fraktavtal
med befraktare som mera regelbundet
utnyttjar järnvägens transportmöjligheter.
Man är sålunda inställd på
att underlätta en successiv anpassning
till de inträdda nya förhållandena och
i fortsättningen skall SJ:s transportkonsulenter
— enligt beslut av järnvägsstyrelsen
— besöka också de mindre
företagen inom de berörda bygderna
för att diskutera formerna för en smidig
övergång till det genom järnvägsnedläggningen
förändrade taxesystemet.

Jag har velat lämna dessa kompletterande
uppgifter till det svar som jag
nyss lämnade.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få uttala ett särskilt
hjärtligt tack för vad han senast meddelade.
Jag vill också verifiera det. Jag
har nämligen personligen medverkat till
att sådana rabatter utverkats för större
befraktare. Men det var egentligen de
mindre befraktarnas talan jag skulle
föra här. Det gäller dem som inte har
så stora transporter och som hittills
inte kunnat erhålla några rabatter. Jag
tänker närmast på småhantverkare, de -

taljistföretag o. s. v.

Kommunikationsministern säger att
man från SJ :s sida skall ta ytterligare
kontakt med de mindre företagen och
försöka ordna med tillämpning av rabattsatser
även för dem. Jag vill uttala
min stora tillfredsställelse härmed och
hoppas att vi på detta sätt, i varje fall
för tillfället, kunnat lugna de godstrafikanter
det här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till vissa internatläroverk
och Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden i morgon,
onsdagen den 24 maj.

Jag får samtidigt meddela, att gemensam
omröstning i det i jordbruksutskottets
memorial nr 34 avsedda
ärendet angående särskilt stöd åt det
mindre jordbruket kommer att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
fredagen den 26 maj.

§ 8

Utredning ang. införande i det svenska
reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införan -

Nr 22 15

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Utredning ang. införande i det svenska
berövande

de i det svenska reaktionssystemet av
kortvarigt frihetsberövande.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta motioner,
nr 362 i första kammaren av herrar
Gezelius och Kaijser samt nr 432 i
andra kammaren av herrar Fröding
och Munktell. I motionerna, vilka voro
likalydande, hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att en utredning skyndsamt tillsattes
för att allsidigt och förutsättningslöst
utreda frågan om införande i
det svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:362 och 11:432, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gezelius och Fröding, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:362 och
11:432 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att en utredning skyndsamt
tillsattes för att allsidigt och förutsättningslöst
utreda frågan om införande
i det svenska reaktionssystemet
av kortvarigt frihetsberövande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Från högerhåll har vi
i år återkommit med vårt motionsyrkande
från 1960, att en utredning
skyndsamt måtte tillsättas för att förutsättningslöst
utreda frågan om införande
i det svenska reaktionssystemet
av kortvarigt frihetsberövande. Jag har
i år jämte herr Munktell framburit motionen
i denna kammare, även om jag
— bl. a. med hänsyn till utgången förra
året — inte hyst några större förhoppningar
om att motionsyrkandct
skulle bifallas denna gång heller. Att
jag ändå varit med om att återigen
framföra motionen, trots vad jag så -

reaktionssystemet av kortvarigt frihets lunda

anat och trots att jag inte är så
förtjust i alltför ofta återkommande motioner
i samma ämne, beror på min
starka övertygelse att ett kortvarigt
straff i många fall skulle kunna innebära
ett mycket tjänligt reaktionsmedel
såväl ur individualpreventiv som
ur allmänpreventiv synpunkt, särskilt
vad gäller ungdomen. Den offentliga
debatten kring denna fråga synes böra
hållas vid liv.

Första lagutskottets majoritet, d. v. s.
alla utskottets ledamöter utom de två
högerrepresentanterna, har i motiveringen
av sitt avslagsyrkande bl. a. anfört: »Sedan

1960 års motioner behandlades,
har till lagrådet remitterats ett förslag
till brottsbalk, vari behandlas det
straffrättsliga påföljdssystemet. Det
kan förutses, att proposition i ämnet
kommer att framläggas för riksdagen
år 1962. Den i årets motioner åter upptagna
frågan om kortvarigt frihetsberövande
har sålunda blivit föremål för
fortsatt beredning, och riksdagen kommer
alltså att i en nära framtid behandla
förslag i ärendet från Kungl. Maj:t.
Vid sådant förhållande anser utskottet
någon utredning i enlighet med motionsyrkandet
icke vara påkallad.»

Granskar man nu det till lagrådet remitterade
brottsbalksförslaget finner
man emellertid, att detta inte upptar
några som helst regler om verkligt
kortvariga frihetsberövanden. Den föreslagna
strafformen fängelse, vilken
ersätter de nuvarande straffarbets- och
fängelsestraffen, kan sålunda inte utdömas
för kortare tid än en månad.
Den ytterligare form av frihetsberövande,
som enligt förslaget kan åläggas
i samband med s. k. skyddstillsyn
eller intagande i s. k. tillsynsanstalt,
har bestämts till två månader. Vad som
närmast föresvävat motionärerna är
däremot ett verkligt korttidsstraff såsom
i form av några dagars arrest eller
eventuellt en eller ett par vecko -

16 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

slutsarrester. Ett dylikt verkligt kortvarigt
frihetsberövande, gärna i kombination
med villkorlig dom, skulle såvitt
jag förstår ofta vara ägnat att dels
ge vederbörande själv en nyttig tankeställare
samt dels hans »gäng» ett mera
påtagligt bevis på att ett brott, även
om det råkar vara förstagångsbrott,
kan medföra tråkigare påföljder än
t ex. vad som innefattas i en villkorlig
dom eller i en sådan dom i kombination
med böter. Vad beträffar böter
är det f. ö. ofta så beträffande ungdomar
att de går ut över de ungas föräldrar.

Jag har i min egen domarutövning
gång efter annan tyckt mig kunna märka,
att det kortvariga frihetsberövande
som ett par dagars häktning innebär
ganska påtagligt tycks ha givit vederbörande
en hälsosam tankeställare.

Herr talman! Med dessa få ord —
dagens föredragningslista är desto mera
omfattande — ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Som herr Fröding nyss
nämnde var dessa motioner så sent
som förra året föremål för riksdagens
prövning och behandlades då av andra
lagutskottet i samband med barnavårdslagen.
Riksdagen avslog motionerna
med hänvisning till att strafflagberedningens
förslag till skyddslag var under
omprövning.

Sedan dess har förslaget till brottsbalk
remitterats till lagrådet, och frågan
har alltså avancerat. Vi behöver
kanske inte här i detalj diskutera vad
förslaget innehåller utan kan nöja oss
med att konstatera att möjligheterna
att omhänderta det unga kriminella
klientelet för korttidsbehandling i tillsynsanstalt
kommer upp till debatt i
samband med hela spörsmålet om
brottspåföljder för unga lagöverträdare.
Riksdagen får alltså inom en nära

framtid —- förmodligen redan nästa år
— ta ställning till problemet, och utskottet
kan därför inte finna att det är
påkallat med en särskild utredning i
år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Fröding begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Gezelius och Fröding.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 9

Upphävande av viss inskränkning i
domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
om upphävande av viss inskränkning
i domstols rätt att förordna om
omhändertagande av villkorligt dömda.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 17

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande

av villkorligt dömda

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 47 i första kammaren av herr Schött
m. fl. och nr 63 i andra kammaren av
herr Fröding m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte för sin del och med ikraftträdande
från och med den 1 juli 1961
besluta om sådan ändring i lagen den 22
juni 1939 om villkorlig dom att sista

stycket i § 14 a utginge. Det stadgande,
vars upphävande föreslogs, innehölle
att domstol i fråga om villkorligt dömd
som vore under aderton år icke finge
besluta om omhändertagande på sätt
som vore medgivet beträffande äldre
villkorligt dömda.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
1:47 och 11:63, måtte för sin del antaga
följande förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 14 a § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig

dom.

Härigenom förordnas, att 14 a § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 a §.

Uppkommer sedan------vidare förordnande.

Den som------ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den

som är under aderton år. -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

Reservation hade avgivits av herrar
Branting och Nyström, fröken Mattson,
fru Johansson, fru Löfqvist, herr Martinsson
och fröken Andersson i Strängnäs,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, 1:47
och 11:63, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s) :

Herr talman! Från högerhåll har
väckts två motioner om sådan ändring

1 lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom att sista stycket i § 14 a utgår.
Paragraf 12 i samma lag ger domstolen
möjligheter att för en villkorligt
dömd bestämma om övervakning, meddela
särskilda föreskrifter för hans uppförande,
förlänga prövotiden eller besluta
om vissa åtgärder med avseende

2 — Andra kammarens protokoll 1961.

på honom, då han gjort sig skyldig till
vad jag skulle vilja kalla allmän missskötsamhet
men inte till brott.

För närvarande gäller enligt § 14 a att
man kan omhänderta den villkorligt
dömde under en kortare tid, vanligen en
vecka eller möjligen fjorton dagar, medan
man överväger vad man skall göra
med honom. Omhändertagande enligt
denna paragraf må emellertid ej beslutas
i fråga om den som är under 18 år. Motionärerna
yrkar nu att även yngre lagöverträdare
skall kunna omhändertas.

Denna fråga behandlades så sent som
vid 1959 års riksdag. Då anförde departementschefen
i proposition nr 146
till riksdagen: »Då emellertid ett omhändertagande
i polisarrest synes böra
undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna,
vill jag förorda att den
föreslagna bestämmelsen icke göres tilllämplig
å den som är under 18 år.»

Nr 22

18 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

Vidare yttrade departementschefen
efter lagrådsbehandlingen i denna fråga:
»Innan det närmare överväges att
införa möjlighet till sådant omhändertagande
även beträffande det yngre
klientelet, torde i varje fall erfarenheterna
av den utav mig förordade bestämmelsens
tillämpning böra avvaktas.
»

Motionerna har nu varit ute på remissbehandling
och avstyrkts av de flesta
instanser med den motiveringen att
man inte nu bör ta ställning i frågan
utan avvakta behandlingen av det brottsbalksförslag,
som är remitterat till lagrådet.
Det finns dock några tillstyrkanden.
Bl. a. tillstyrker Föreningen
Sveriges häradshövdingar något halvhjärtat
denna förändring och anför:
»Föreningen har icke heller från häradsrätterna
någon nämnvärd erfarenhet
av paragrafens tillämpning. Därest
det emellertid framkommer, att bestämmelsen
i praktiken visat sig fylla ett
behov, har föreningen icke något att
erinra mot att sista stycket i 14 a §
lagen om villkorlig dom nu upphäves.»

Från andra håll påpekas emellertid
att detta är ett spörsmål av ganska liten
betydelse och att det klientel som
skulle komma i fråga för ett sådant
omhändertagande är mycket ringa. Detta
framgår även av det yttrande som
barnavårdsnämnden i Stockholm har
avgivit. Enligt vad som där redovisas
uppgick i Stockholm den 20 februari
1961 hela antalet ungdomar under 18
år som bär villkorlig dom med övervakning
till 50. Vederbörande skyddskonsulent,
som har tillfrågats, har anfört,
att efter tillkomsten av denna paragraf
har det icke vid något tillfälle
i det praktiska arbetet förelegat sådana
omständigheter, att behov förefunnits
av att kunna på sätt som i motionerna
föreslås tillfälligt omhänderta
ungdomar under 18 års ålder.

Majoriteten i första lagutskottet har
nu tillstyrkt motionerna. Att döma av

skrivningen har emellertid majoriteten
i någon män hesiterat inför det förhållandet,
att frågan därigenom skulle ryckas
ut från den kommande behandlingen
av det stora förslaget till brottsbalk.
Man säger dock: »Enligt utskottets mening
råder ej tvekan om att tillfälligt
omhändertagande skulle utgöra ett
värdefullt medel för kriminalvården
även i vad gäller det yngre klientelet
i åldern 15—17 år. Vid denna bedömning
beaktar utskottet särskilt, att vetskapen
om att ett omhändertagande kan
äga rum måste antagas utöva en gynnsam
psykologisk effekt på den dömde,
exempelvis då han frestas att undandraga
sig övervakning.»

Av detta utskottets uttalande framgår
att det väsentliga värde, som man
har tillmätt ifrågavarande möjlighet,
sammanhänger med dess rent avskräckande
inverkan. Det är alltså den gamla
beprövade allmänpreventiva synpunkten,
som åter kommer till synes.
Jag har fattat den tidigare behandlingen
av det här lagrummet så, att bestämmelsen
har tillkommit i syfte att skydda
ungdomar under 18 års ålder dels
från att begå ytterligare brott, dels ock
från att över huvud taget hamna i asocialitet
av ett eller annat slag. Men utskottsmajoriteten
har uppenbarligen ansett
att det viktigaste och värdefullaste
i detta sammanhang är den avskräckande
effekt som bestämmelsen skulle kunna
ha.

Utskottet hänvisar till den möjlighet
till omhändertagande för utredning
som nu finns i barnavårdslagen och säger
vidare: »Härtill kommer, att en
motsvarande inställning ligger till
grund för vissa bestämmelser rörande
skyddstillsyn i det till lagrådet remitterade
förslaget till brottsbalk.» Det är
alldeles riktigt, att departementschefen
vid lagrådsremissen av brottsbalksförslaget
gjorde det uttalandet, att ett sådant
här tillfälligt omhändertagande
skulle kunna ske beträffande dem, som

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 19

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

är under 18 år och som blir dömda till
skyddstillsyn. Det bör emellertid understrykas
att skyddstillsyn inte är detsamma
som den nuvarande villkorliga
domen och kommer att användas endast
i de fall då den är lämpligare än
ett omhändertagande jämlikt bestämmelserna
i barnavårdslagen. I princip
har man alltså uttalat sig för att omhändertagandet
skall ske enligt barnavårdslagen,
och därför är det ett ytterst
ringa klientel som kan bli föremål
för den föreslagna behandlingen.
Detta framgår bland annat av barnavårdsnämndens
i Stockholm utlåtande.

Jag är personligen mycket tveksam
inför dessa propåer om ett omhändertagande
ens rent tillfälligt av dem som
dömts till skyddstillsyn. I varje fall är
det synnerligen olyckligt om handläggningen
av denna fråga skulle ryckas ut
från behandlingen av förslaget till
brottsbalk, som väl kommer att föreligga
vid nästa riksdag.

För reservanterna har också en annan
synpunkt varit vägledande. Här i
landet dras vi fortfarande med ganska
stora brister, då det gäller polisarresterna.
Det föreslagna omhändertagandet
skulle förmodligen vanligast få formen
av att vederbörande placeras i en polisarrest.
Utskottet har sagt, att omhändertagandet
medför skyldighet för domstolen
att i varje särskilt fall tillse att
en tillfredsställande placering av den
omhändertagne erhålles. Det är naturligtvis
tacknämligt, att domstolen i det
hänseendet tar sin uppgift på allvar och
undersöker alla möjligheter att åstadkomma
bästa möjliga placering av vederbörande,
men domstolen kan dock
inte göra någonting åt de möjligheter,
som finns till placering på exempelvis
ungdomsanstalter.

Jag har också haft svårt att första
hur man skulle kunna lösa denna fråga
rent lokalt. Om man räknar med ett
mycket kort omhändertagande, exempelvis
en vecka, kan det inte vara rim -

ligt att vederbörande, om man lyckas
få en plats för honom på en ungdomsanstalt,
fraktas dit för att vistas där under
denna korta tid. Jag utgår också
från att svårigheterna är ganska stora,
när det gäller att i varje stad lokalt
omhänderta vederbörande. Man skall
naturligtvis inte dra alltför långtgående
slutsatser med utgångspunkt från sin
egen lilla erfarenhetssfär, men jag kan
ändå erinra om att på den ort där jag
är verksam finns det dock tre underrätter,
så att man skulle kunna tänka
sig att sådana här fall kunde förekomma
där. Inom vår barnavård har vi
dock bara ett upptagningshem, som utan
vidare kan sägas vara helt olämpligt
för detta klientel. Någon ungdomsanstalt
av annan karaktär finns inte annat
än på mycket stort avstånd från
denna min hemort.

Med hänsyn till att riksdagen så sent
tagit ställning till denna fråga, med
hänsyn till olämpligheten av att bryta
ut en enda detalj ur brottsbalksförslaget
och med hänsyn till de betänkligheter,
som vi måste ha inför att beröva
unga människor friheten under
förhållanden i vilka de kan taga allvarlig
skada, vill jag med dessa ord, herr
talman, yrka bifall till reservationen
av herr Branting m. fl.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Såväl reservanterna som
utskottets majoritet är ense om att åtgärder
måste kunna vidtagas för att
taga hand om unga lagöverträdare. År
1959 beslöt riksdagen en lag enligt vilken
villkorligt dömd, när fråga kommit
upp om den villkorliga domens förverkande,
kan omhändertagas genom domstolens
förordnande. Då den lagen trädde
i kraft den 1 januari 1960, fanns som
regel inga möjligheter alt förvara dessa
omhändertagna annat än i polisarrest.
Ett sådant förvaringssätt ansågs böra
undvikas i fråga om ungdomar under
18 år. Sedan första lagutskottet stan -

20 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

nät vid olika meningar angående möjligheten
att omhändertaga dessa yngsta
lagöverträdare, beslöt riksdagen att undantaga
dessa från lagens tillämpning.
Detta beslut motiverades helt med att
omhändertagande av villkorligt dömda
i åldern 15—17 år icke borde få ske
i polisarrest.

Sedan detta hände bär nya barnavårdslagen
trätt i kraft den 1 januari
1961. Därigenom har skapats möjligheter
att tillfälligt omhändertaga även
personer under 18 år på motsvarande
sätt som enligt lagen om villkorlig dom.
Nya institutioner har skapats inom barnavården
för att ta hand om dessa ungdomar.
I barnavårdslagen har förutom
åt barnavårdsnämnden inrymts möjlighet
för polismyndighet att taga underårig
i förvar, då dennes uppträdande
eller levnadssätt innebär fara för allmän
ordning eller säkerhet. I sådana
fall, d. v. s. i allmänhet då det föreligger
akut risk för återfall i brott eller
annan misskötsamhet från den villkorligt
dömdes sida, sker omhändertagandet
framför allt för att förebygga en
fortsatt brottslighet. Då omhändertagandet
sker genom polismyndighets försorg
skall givetvis placering i första
hand ske på någon av barnavårdsnämndens
anstalter, men om detta inte är
möjligt har polismyndigheten inte annat
att göra än att sätta vederbörande i
polisarrest.

Detta kan alltså ske redan enligt barnavårdslagen
och samma tanke har upptagits
i departementsförslaget om ny
brottsbalk. Departementschefen säger
i det till lagrådet remitterade förslaget
att, eftersom möjlighet genom den
nya barnavårdslagen har öppnats att
begära polismyndighets medverkan för
omhändertagande under kort tid även
av den som är under 18 år, synes betänkligheter
knappast böra möta mot
att den ifrågavarande begränsningen i
lagen om villkorlig dom slopas. Detta
gäller dem som dömts till skyddstill -

syn. Det är riktigt som herr Martinsson
säger, att skyddstillsyn får förekomma
endast om den är lämpligare än
åtgärd enligt barnavårdslagen.

Departementschefen tillägger, att i de
sällsynta fall, då beslut om omhändertagande
kommer att avse någon som är
under 18 år bör möjligheterna att placera
den unge i barnavårdsanstalt tillvaratagas
och kvarhållande i polisarrest
utöver någon eller några dagar endast
förekomma undantagsvis.

Med hänsyn till detta nya läge synes
det orimligt att längre bibehålla
hindret för domstol att i samband med
prövning av förverkandet av en villkorlig
dom förordna om omhändertagande
av även den som är under 18 år.

Jag vill understryka att i stadgandet
uttryckligen sägs att domstolen skall i
varje särskilt fall tillse att en tillfredsställande
placering sker av den omhändertagne.
I första hand kominer därvid
en placering på barnavårdens institutioner
givetvis i fråga, i varje fall för
dem som är i mindre grad kriminaliserade.
Det förutsättes ett samarbete mellan
domstol och barnavårdsnämnden på
orten. Barnavårdens institutioner för
dessa ändamål utbyggs ju successivt,
och det är därför berättigat att anta
att detta klientel endast undantagsvis
skall behöva placeras i polisarrest. Även
dessa arrestlokaler förbättras dock efter
hand, och innan placering sker i en
sådan skall domstolen alltid bedöma
om lokalen är lämplig för placering av
den omhändertagne. För min del anser
jag naturligtvis inte polisarrester, med
det klientel som i övrigt där finns, i
och för sig lämpliga för dessa ungdomar,
men jag kan inte inse att det finns
någon större risk att sådana placeringar
kommer att ske i högre grad än vad
som redan gäller genom att domstol får
behörighet att förordna om omhändertagande
av kriminella ungdomar även
under 18 år. Jag kan hänvisa till remisssvaret
från Föreningen Sveriges stads -

Nr 22 21

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

domare, som bl. a. anför: »Risken för
att ett omhändertagande genom beslut
av domstol skulle komma att ske, därest
vederbörande därigenom skulle bli
placerad i för ändamålet helt olämpliga
polisarrester, torde vara på det
hela taget obefintlig.»

Som herr Martinsson sade är problemet
också av tämligen ringa omfattning.
Enligt barnavårdsnämndens i
Stockholm uppgifter är hela antalet
ungdomar i åldern under 18 år som står
under övervakning enligt lagen om villkorlig
dom mycket ringa. I februari
1961 uppgick i Stockholm hela antalet
sådana ungdomar till femtio.

Visserligen kommer riksdagen att få
taga ställning till brottsbalksförslaget
inom en nära framtid, men då tidpunkten
när en ny brottsbalk kan träda
i kraft måste sättas ganska många år
framåt i tiden, har utskottet ansett, att
man redan nu skulle kunna vidtaga
den lagändring som här är i fråga. Ändringen
är enligt utskottets mening föranledd
av en önskan att samordna den
nya barnavårdslagen med reglerna för
omhändertagande av unga lagöverträdare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det där argumentet, att
man nu bör låta domstolarna få samma
möjlighet som barnavården redan har
att tillfälligt omhändertaga vederbörande
ungdomar, kan låta bestickande. Jag
vill emellertid gentemot detta citera ett
yttrande från Sveriges Advokatsamfund,
vilken sammanslutning såväl utskottets
ordförande som jag har en viss anknytning
till. Advokatsamfundet har anfört
att det icke är nödvändigt att ge domstolarna
befogenhet alt förordna om
omhändertagande, eftersom barnavårdslagen
redan ger möjlighet till detta. Det
är alltså, tycker jag, ett argument för

den ståndpunkt som reservanterna företräder.

Det bär vidare sagts att denna reform
mycket väl skulle kunna genomföras
nu. Gentemot detta vill jag åberopa vad
utskottets ärade ordförande sade vid
behandlingen av det närmast föregående
ärendet. Där uttalade han klart
och tydligt att det inte finns någon anledning
att göra den begärda ändringen
i det då aktuella hänseendet förrän hela
brottsbalken tas upp till behandling.
Detta står klart angivet i utskottets
skrivning i första lagutskottets utlåtande
nr 30 1961.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Till vad som anförts av
första lagutskottets ärade ordförande
ber jag att få foga några kompletterande
upplysningar och tillägg.

Lagrådet hade i sitt yttrande över det
departementsförslag, vilket sedermera
resulterade i 1959 års proposition om
ändring i lagen om villkorlig dom, hemställt
att sista stycket i § 14 a måtte utgå,
och därvid bl. a. anfört följande:
»Det huvudsakliga syftet med att möjliggöra
ett tillfälligt omhändertagande
av en villkorligt dömd är att övervakningsorganen
genom ett sådant ingripande
skola bli i tillfälle att, när akut
risk föreligger för återfall i brott eller
för annan misskötsamhet från den dömdes
sida, söka förebygga en utveckling
mot fortsatt brottslighet. Genom dylika
ingripanden kommer säkerligen i många
fall ett förverkande av villkorligt anstånd
att kunna undvikas. Det synes
lagrådet uppenbart att åtgärder av nu
omförmäld art kunna vara särskilt påkallade
i fråga om villkorligt dömda i
åldern 15—17 år, låt vara att dessas
antal lär vara ganska ringa. Det torde
föreligga påtagligt stor risk för att dessa
yngre lagöverträdare skola komma
på avvägar, när de undandragit sig
övervakning.»

-i Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

Den motion till 1959 års riksdag, som
gick ut på att ifrågavarande undantag
från lagen om villkorlig dom skulle
utgå, tillstyrktes även den av första lagutskottets
majoritet, bestående av samtliga
utskottets borgerliga ledamöter och
en socialdemokrat, nämligen herr
östrand. I år står likaledes samtliga
borgerliga ledamöter och en socialdemokrat,
herr Olofsson i första kammaren,
som utskottets majoritet. Trots att
utskottsutlåtandet 1959 gick ut på en
ändring av en kungl. proposition —
något sådant brukar ju inte vara så lätt
att ernå — samlade utskottets förslag i
denna kammare 107 röster mot 101 för
reservationen. Sedan 1959 har emellertid,
som fru Gärde Widemar påpekade,
åtskilliga omständigheter tillkommit.
Barnavårdslagen har givit såväl barnavårdsnämnd
som polismyndighet rätt
att för utredning tillfälligt omhänderta
asociala eller kriminella ungdomar. Vidare
har den nuvarande departementschefen
i sitt till lagrådet remitterade
förslag till brottsbalk frångått 1959 års
begränsning. Jag tillåter mig ordagrant
citera vad justitieministern därvid anförde:
»Skyddstillsyn skall enligt departementsförslaget
icke tillämpas beträffande
15—17-åringar annat än om
denna påföljd finnes lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen. Genom den nya
barnavårdslagen har möjlighet öppnats
för barnavårdsnämnd att begära polismyndighets
medverkan för omhändertagande
under kort tid även av den,
som är under 18 år. Med hänsyn härtill
synes betänkligheter knappast böra
möta mot att den ifrågavarande begränsningen
i lagen om villkorlig dom
icke får någon motsvarighet beträffande
dem, som döms till skyddstillsyn.
Jag förutsätter härvid, att i de sällsynta
fall beslut om omhändertagande
kommer att avse någon till skyddstillsyn
dömd, som är under 18 år, föreliggande
möjligheter att placera den unge
i barnavårdsanstalt tillvaratages och

att kvarhållande i polisarrest utöver
någon eller några dagar skall behöva
förekomma endast undantagsvis.»

Vid nu uppgivna förhållanden borde
enligt min mening rimligen utskottsmajoriteten
i år kunna påräkna ett starkare
stöd i denna kammare än 1959.
Jag tror mig också kunna säga att justitieministern
inte skulle ha någonting
emot att denna lagändring gjordes redan
nu.

Vad motionärerna åsyftat är i första
hand att skänka övervakningsmyndigheterna
möjlighet att ge en villkorligt
dömd, som bryter mot eller nonchalerar
de föreskrifter som fogats vid den
villkorliga domen, en påtaglig tankeställare,
innan man kanske måste gå till
en så radikal reaktion som att förklara
den villkorliga domen förverkad. Redan
ett påpekande från övervakningsmyndigheternas
sida att denna möjlighet
föreligger torde i de allra flesta fall
vara tillräckligt för att återföra vederbörande
syndare till ordningen.

Till vad herr Martinsson sade vill jag
göra några kortfattade kommentarer:
Motionen var inte en högermotion —
det var en borgerlig trepartimotion.
Detta bör dock inte påverka utgången
av behandlingen i kammaren när det
gäller en sådan här fråga. Skyddstillsynen
i den nya lagen är därtill i princip
att jämställa med den nuvarande
kvalificerade villkorliga domen, d. v. s.
en villkorlig dom med övervakning och
föreskrifter. Redan nu söker man i de
flesta fall få dessa ungdomar under
barnavårdsnämndens hägn. Även om
brottsbalksförslaget skall behandlas av
1962 års riksdag lär det inte kunna träda
i kraft förrän efter ytterligare några
år, då vissa följdförfattningar måste utfärdas.
De lokala svårigheterna kan ju
inte gärna bli större än vid ett omhändertagande
enligt barnavårdslagen. Vidare
torde barnavårdslagen inte alltid
ge möjlighet till ingripande mot en villkorligt
dömd, därför att han missköter

Nr 22 23

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

domstols rätt att förordna om omhändertagande

Upphävande av viss inskränkning i
av villkorligt dömda

den villkorliga domen. Han kan ha underlåtit
att efterkomma föreskrifterna
om vistelseort, inbetalning av skadestånd
o. s. v. — något som ju knappast
i och för sig kan ge barnavårdsnämnden
anledning till ingripande.

Även jag, herr talman, yrkar bifall till
utskottets förslag.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Det har ett par gånger
under denna debatt framförts såsom
ett skäl för bifall till utskottets förslag,
att vi antagligen nästa år har att vänta
en proposition med förslag till lagändring
av samma innebörd som den nu
motionsledes förordade. Jag tycker i
och för sig att vi inte bör ta ställning
till en fråga, om vilken det vid förra
behandlingen förelåg så delade meningar,
året innan vi kan förvänta förslaget
till ny brottsbalk. När detta förslag
kommer får vi ju tillfälle att pröva
frågan i ett större sammanhang och se
verkningarna ur alla tänkbara aspekter.

Principiellt tycker jag det är ganska
olustigt att tänka sig, att man skall
spärra in barn mellan 15 och 17 år i
ensam cell för att få in dem på rätta
vägar, men denna fråga får vi väl ta
ställning till när brottsbalksförslaget
kommer. Vad man kan utläsa ur de flesta
remissutlåtandena — både från de
håll där man tillstyrker lagändringen
och från de håll där man är motståndare
till den — är en stark olust inför
tanken att spärra in dessa barnungar
i polisarrester. Detta förvånar sannerligen
inte den som sett några av de arrester
som nu finns.

Visserligen säger man att polisarrester
inte torde behöva användas utan att
det i samråd med barnavårdsnämnderna
bör gå att ordna saken på annat sätt,
och man framhåller också att polisarresterna
inom en snar framtid torde
komma att befinna sig i bättre skick.
Men ingen kan garantera att polisarrcstcrna
snart kommer att vara i bättre

skick, och ingen kan heller garantera
att vi skall kunna undvika att sätta in
ungdomar i arresterna.

Fru Gärde Widemar har talat lugnande
ord om hur stora försiktighetsmått
som vidtagits och dessutom påpekat
att det rör sig om ett mycket litet
antal ungdomar. Det skulle inte alls
vara någon större risk förenad med
denna lagändring, menade fru Gärde
Widemar.

Det förhållandet att det rör sig om
ett mycket litet antal ungdomar är ett
starkt skäl för att vi inte skall förhasta
oss. Som herr Martinsson påpekade har
man i Stockholm från skyddskonsulentens
sida sagt, att man hittills inte haft
några problem då det gällt att omhänderta
ungdomarna. Det har alltid gått
att ordna i samverkan med barnavårdsmyndigheterna.
Under sådana förhållanden
har jag svårt att inse, att man
nu skall handla i panik och införa en
ny befogenhet för våra domstolar. Det
förefaller ibland nästan som om detta
skulle vara det huvudsakliga motivet,
att när nu barnavårdsnämnderna har
fått möjligheter och befogenheter att
förordna om omhändertagande av ungdom
i detta hänseende, skulle domstolarna
också ha det. Det viktiga är att
man kan vidta åtgärder mot de ungdomar
det är fråga om, så att de får en
effektiv behandling — det viktiga är
alltså inte vilken instans som skall ha
möjlighet att förordna härom. Det
främsta argumentet mot dessa motioner
är, som jag ser det, att vi inom så kort
tid får möjlighet att ta ställning till
frågan i större sammanhang. Jag tycker
alltså att det argument som har föranlett
första lagutskottet att avstyrka motionerna
i dess utlåtande nr 30 kan
gälla också här. När vi nu har att vänta
ett stort lagförslag nästa år, låt oss då
vänta med ställningstagande i denna
och andra principiellt viktiga frågor
rörande behandlingen av ungdomsbrottslingar.

Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna
av villkorligt dömda

Jag ber att få ansluta mig till de argument
som har framförts av reservanterna.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Det är som herr Fröding
sade en trepartimotion som ligger
bakom detta förslag. Men detta har väl
ingen som helst betydelse i detta sammanhang.
Att jag har skrivit på den
motionen, heror uteslutande på att vi
ville få tillfälle att tillvarata de möjligheter
som genom detta förslag skulle
beredas oss att återföra vilsekomna
ungdomar till samhället och ett normalt
liv.

Vad lagrådet har sagt är refererat i
utskottets förslag på sid. 2. Detta har
också herr Fröding läst upp i kammaren.
Jag ber att få erinra om att lagrådet
säger, att det synes lagrådet uppenbart
att åtgärder av denna art kan
vara särskilt påkallade i fråga om villkorligt
dömda i åldern 15—17 år, låt
vara att deras antal är ringa.

Det föreligger alltså en önskan att
få möjligheter att stärka övervakningsdomstolens
och övervakarens ställning.
Det har vi också åsyftat med vårt
förslag. Även om det gäller ett fåtal
fall kan det vara så, att den yngling,
som har ålagts dessa föreskrifter, i
domstolen kan vara aldrig så ångerfull
men i gänget återtar sin tuffa attityd.
Då blir han inte bara själv ytterligare
kriminaliserad, utan han kan
också kriminalisera hela det gäng som
han har inflytande över. Det är möjligheterna
att stärka övervakarens
ställning, så att han kan återföra dessa
vilsekomna ungdomar till ett normalt
liv som har varit vägledande, när vi
skrivit denna motion. Att den är en
trepartimotion har i det sammanhanget
inte den minsta betydelse.

Fröken Bergegren har här sagt, att
det inte är så angeläget att bryta ut

om omhändertagande

denna enskildhet ur ett stort sainmanhang,
när det gäller en kommande behandling
av brottsbalken. Detta har
även varit fröken Bergegrens uppfattning
vid tidigare debatter i detta ärende.

Det är klart att vi kan se litet olika
på denna fråga. Polisarresterna är givetvis
inte sådana som vi önskar att de
skall vara. Det är meningen att domstolen
skall få rätt att på lämpligt sätt
omhänderta vilsekomna ungdomar. Det
måste ju vara relativt effektlöst, om en
domare i sitt förmaningstal till den
villkorligt dömde lägger ned allt vad
han kan av ord i uppfostrande syfte,
men sedan meddelar en övervakare att
denne inte har möjlighet att avbryta
en kanske påbörjad kriminell gärning
genom att till domstolen anmäla att
det ligger fara å färde och att det bör
ske ett omhändertagande. Det innebär
givetvis inte samma snabba möjligheter
att åstadkomma ett effektivt ingripande
om man vänder sig till barnavårdsnämnden.

Som här har refererats finns det även
andra möjligheter till ingripande. Även
dessa innebär att man har samma polisarrester,
om nu detta skall vara den
springande punkten. Möjligheterna till
snabbt ingripande är givetvis större om
man tillämpar det i motionens yrkande
angivna sättet. Barnavårdsnämnderna
har ju även den möjligheten att de kan
be polisen att omhänderta en sådan
här vilsekommen yngling. Jag håller
gärna med herr Martinsson om att detta
bara är en detalj av frågan. Det är
emellertid en viktig detalj för de ungdomar
det gäller. Det är för att få ökade
möjligheter för den som har påtagit
sig ansvaret att söka återföra dessa ungdomar
till ett normalt liv som vi har
väckt motionen.

Det är mot den bakgrunden som jag
vädjar till kammaren att stödja utskottets
förslag, till vilket jag vill yrka bifall.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 25

Upphävande av viss inskränkning i domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag tror att vi alla ledamöter
i denna kammare känner samma
olust som fröken Bergegren inför
tanken att spärra in dessa ungdomar
i polisarrester. Men det är ju inte det
saken gäller nu. Vi skall inte utöka
användningen av polisarrester, utan
här gäller det vem som skall besluta
om ungdomarnas omhändertagande i
samband med att fråga uppkommer om
förverkande av villkorlig dom på grund
av att de antingen misskött sig eller
begått nya brott. Det förefaller mig
ganska praktiskt att domstolen skulle
ha.möjlighet att förordna om sådant omhändertagande
i stället för att domstolen
skall gå via barnavårdsnämnd eller
eventuellt via polismyndighet. Att ungdomarna
blir omhändertagna i så
lämplig lokal som möjligt, vare sig det
sker genom barnavårdsnämnd, polismyndighet
eller domstol, tror jag vi
har goda garantier för.

Det verkar nästan som om en hel del
av dem som yttrat sig i detta ärende,
i varje fall remissinstanserna, förbisett
att redan nu kan omhändertagande i
värsta fall ske i polisarrest genom polismyndighets
försorg.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande,
som herr Martinsson hänvisade till,
uttalat att man anser det klart olämpligt
att ungdomar i åldern 15—17 år
omhändertas i polisarrest. Det tycker
vi alla, men jag anser att den formulering
lagen fått, att ungdomarna skall
omhändertas »på lämpligt sätt», innebär
garantier för att de inte blir satta
i några olämpliga arrestlokaler. Jag
tror inte man kan komma längre i fråga
om sådana garantier.

Vidare sägs i Advokatsamfundets
yttrande, att man bör avvakta barnavårdslagens
tillämpning innan man här
vidtar någon ändring. Det är klart att
man kan göra det, men återigen, om
man är på det klara med att man önskar
en förändring, är det lika bra att

besluta om den nu. Det är en onödig
omgång att domstolen skall behöva gå
till barnavårdsnämnden och begära
omhändertagande, då domstolen lika
bra kan meddela samma förordnande
själv. Det drar ju bara ut på tiden och
försinkar i onödan både domstolens
och barnavårdsnämndens arbete.

Herr Martinsson frågade varför jag
i det förra ärendet yrkade på uppskov
till dess att den nya brottsbalken blir
föremål för prövning. Det var ett helt
annat ärende. Där var det fråga om
att införa en ny reaktionsform, ett
kortvarigt frihetsberövande, som inte
tidigare finns i vårt reaktionssystem.
Den frågan kommer upp i liela sin
principiella vidd nästa år, då skyddsbalken
kommer att behandlas. I detta
fall gäller det bara vilken myndighet
som skall utfärda ett förordnande, vilket
jag tycker är en formsak. Man skall
välja den lösning som är mest praktisk,
och det mest praktiska tycker jag
är att man inrymmer möjlighet för domstolen
att göra ett sådant förordnande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte för avsikt att delta i debatten i
denna fråga. Men då mina uttalanden
i det förslag till brottsbalk, som nu behandlas
av lagrådet, åberopats i olika
sammanhang, och då även i övrigt min
uppfattning har åberopats, skall jag
försöka att i största korthet säga hur
jag ser på saken.

I och för sig har jag naturligtvis
ingenting att invända mot att domstol
får samma befogenhet i detta hänseende
som barnavårdsnämnd redan har.
Den ståndpunkten har jag ju också intagit
i brottsbalksförslaget.

En annan fråga är om man redan
nu skall genomföra en ändring. Därvidlag
vill jag erinra om att en av orsakerna
till att man införde denna undantagsbestämmelse
1959 var det till -

26 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

stånd, i vilket polisarresterna i allmänhet
befinner sig. Därtill kommer att,
som framgår av de yttranden som är
återgivna i utskottsutlåtandet, något
större praktiskt behov av en ändring
inte har påvisats.

Skyddskonsulenten i Stockholm, som
har de största erfarenheterna i frågan,
säger att situationen har kunnat bemästras
i nära samarbete med vederbörande
barnavårdsnämnd. Jag anser
därför att saken inte är av den brådskande
art, att vi behöver föregripa den
prövning i ett större sammanhang, som
riksdagen nästa år kommer att få tillfälle
till. Även om det därefter skulle
dröja några år innan brottsbalken kan
träda i kraft, har riksdagen redan nästa
år möjlighet att ta ställning till frågan
om under mellantiden en ändring
bör genomföras i lagen om villkorlig
dom.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Branting m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 93 ja och
112 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Branting m. fl.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen
den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,
dels ock i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion,
i vad propositionen och motionen
hänvisats till lagutskott.

Genom en den 10 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 80, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om redareavgift för sjöfolks
pensionering,

dels ock bifalla de förslag i övrigt om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge
anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt,
hänvisats till statsutskottet. I
övrigt hade propositionen hänvisats till

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 27

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet.

I förslaget till lag om redareavgift för
sjöfolks pensionering var 2 § så lydande: »2

§.

Redareavgift erlägges för sjöman
tillhörande manskapet och utgår med
två och åtta tiondels procent av sjömannens
lön för tid, under vilken han
varit för utrikes fart påmönstrad
svenskt handelsfartyg. Med lön förstås
kontant lön för ordinarie arbetstid utan
annat tillägg än tjänsteårstillägg.»

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den i anledning av
densamma väckta motionen nr 630 i
första kammaren av herrar Gorthon och
Schmidt. I motionen hemställdes att
statsbidrag skulle utgå med oförändrat
belopp, 1 600 000 kronor, till pensioneringskostnaderna
inom handelsflottans
pensionsanstalt samt att redareavgiften
skulle fastställas till 1,5 procent av sjömannens
lön.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
såvitt anginge de delar av förevarande
proposition, nr 80, och motion, 1:630,
som hänvisats till lagutskott — måtte
med avslag å motionen bifalla propositionen.

Reservation hade avgivits av herr
Kaijser, vilken ansett att utskottet med
bifall till motionen I: 630 i den del densamma
behandlats av lagutskott bort
hemställa, att 2 § måtte erhålla följande
lydelse:

»2 §.

Redareavgift erlägges för sjöman tillhörande
manskapet och utgår med en
och fem tiondels procent av sjömannens
lön för tid, under vilken han varit
för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg.
Med lön förstås kontant lön
för ordinarie arbetstid utan annat tilllägg
än tjänsteårstillägg.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om särskild redareavgift
för sjömanspensioneringen
har remitterats till både andra lagutskottet
och statsutskottet, och jag förutsätter,
att debatten om de olika utlåtandena
blir gemensam. Jag har tillsammans
med några andra högerledamöter
reserverat mig mot statsutskottets
hemställan, och eftersom det utlåtandet
är att betrakta som en konsekvens av
den ståndpunkt som andra lagutskottet
har intagit, har jag ansett mig böra redan
nu utveckla mina synpunkter.

Får jag då, herr talman, först stryka
under att frågan ekonomiskt sett inte
är stor. Den rör ett sucessivt indraget
statsbidrag på 1,6 miljoner kronor, och
mot bakgrunden av de siffror vi annars
är vana att röra oss med här i kammaren
är det inte något stort belopp.
Men principiellt har ärendet ändå stor
betydelse. Frågan rör nämligen om staten
som part i ett, i varje fall underförstått,
avtalsförhållande bör utan övertygande
skäl kunna dra sig ut spelet och
häva gjorda utfästelser.

Jag skall inte fördjupa mig i det historiska
händelseförloppet och gå tillbaka
till 1600- och 1700-talen, vilket man i
och för sig skulle kunna göra. Det må
räcka med att konstatera att staten en
gång gentemot sjöfolket utfäst sig att som
en kompensation för vissa indragna förmåner
ge sjöfolket en speciell pensionsrätt.
Sjömännens särskilda ställning och
deras värdefulla arbete för landet ansågs
motivera, att de fick en särställning
i det hänseendet. Situationen utvecklades
så småningom till ett trepartsförhållande,
i vilket kostnaden för sjöfolkets
pensionering bestreds av, förutom
sjöfolket självt, redarna och staten.
Sjöfolket avsatte en viss del av sin
lön till handelsflottans pensionsanstalt.
Redarna hade likaså att avsätta en viss
procent av utbetalda löner, och därtill
har kommit ett statsbidrag som sedan
1953 har utgått med 1,6 miljoner kronor.

Under förberedelserna till det förslag

28 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.
Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

rörande redareavgiften, som vi nu diskuterar,
har samtliga parter inklusive
sjöfolket uppenbarligen utgått ifrån att
statsbidraget skulle bibehållas. Den utredning,
som tillsattes av handelsministern,
den s. k. Skogsbergska utredningen,
vilken för bara ett år sedan lade fram
sitt betänkande, och de ytterligare utredningar
som verkställts inom handelsdepartementet
har också grundats på ett
bibehållet statsbidrag. Vid remissbehandlingen
har även remissinstanserna
haft anledning förutsätta att sådant bidrag
alltjämt skulle utgå. Först i den
nu aktuella propositionen har departementschefen
— delvis med åberopande
av kritik från statskontoret, pensionsstyrelsen
och riksräkenskapsverket men
utan att ange några egentliga sakargument
— ansett sig »icke böra biträda
förslaget att statsbidrag i fortsättningen
skall utgå».

Den kollektiva redareavgift som föreslagits
utgöra ett väsentligt bidrag till
den speciella sjöfolkspensioneringen har
på grund av detta räknats upp från de

1,5 procent av lönerna, som tidigare föreslagits,
till 2,8 procent. Jag kanske
för tydlighetens skull bör skjuta in att
det här är fråga om en särskild avgift
utöver den allmänna ATP-avgiften.

Enligt min och de andra reservanternas
mening är en sådan övervältring av
statens en gång gjorda pensionsåtaganden
gentemot sjöfolket inte sakligt motiverad.
Det har inte inträffat någonting
som kan föranleda staten att nu utträda
ur det tidigare partsförhållandet
och klippa av sina tidigare gjorda utfästelser
gentemot sjömännen.

För att redan nu möta de invändningar
som troligen kommer att göras
mot mitt resonemang, vill jag gärna
medge, att statsmakterna — regering
och riksdag — givetvis är suveräna att
inom grundlagens råmärken fatta vilka
beslut som helst. Men skall statens verksamhet
präglas av kontinuitet och följdriktighet
— och det bör den ju — då
får man enligt vår mening inte gå till

väga på det sätt som här skett. Det är
framför allt sådana principiella aspekter
som gjort, att vi inte har kunnat acceptera
Kungl. Maj :ts förslag utan i likhet
med motionärerna herrar Gorthon
och Schmidt anser, att statens bidrag
på 1,6 milj. kronor även i fortsättningen
bör utgå och att redaravgiften bör
anpassas därefter.

I det här sammanhanget vill jag också
erinra om ett riksdagsbeslut så sent
som förra året. Den fråga vi då behandlade
rörde förordningen om registrering
och mönstring av sjömän, den s. k.
mönstringsförordningen. Det var närmast
sjömanshusorganisationen som då
låg i stöpsleven, och riksdagen beslöt
som bekant, att staten skulle helt övertaga
det ekonomiska ansvaret för sjömanshusens
administration. Sjömanshusen
hade ju ursprungligen varit halvenskilda
institutioner och finansierats
bl. a. av redarnas s. k. tonavgifter, avgifter
som ursprungligen tillkommit som
bidrag till sjöfolkets pensionering. Ju
fler administrativa uppgifter staten lade
på sjömanshusen, desto mer minskade
emellertid tonavgiftens andel till pensioneringen.
Men en icke oväsentlig del
därav utgick trots allt hela tiden till
detta ändamål och täckte en del av statens
utgifter till statens pensioneringsbidrag.
I samband med att staten nu
övertog ansvaret för sjömanshusorganisationen,
ansågs tonavgiften böra dras
in till staten. Motivet härför uppgavs
uttryckligen vara, att det allmänna
»övertagit huvudansvaret för sjömännens
sociala välfärd». Genom att sjömanshusen
förstatligades och staten svarade
för kostnaderna härför skulle motiv
saknas för ett fortsatt uttagande av
tonavgift för såvitt icke denna avsåg
bidrag till sjöfolkets pensionering. Men
så är ju uppenbarligen fallet.

I propositionen konstaterades också,
att den förslagna omorganisationen och
den omständigheten, att utgifterna numera
redovisades över riksstaten, inte
i och för sig utgjorde motiv för en änd -

Nr 22 29

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

rad kostnadsfördelning. Bortfallet av
tonavgiften borde därför ersättas, förklarade
departementschefen, av en motsvarande
höjning av den utgående fyroch
båkavgiften. En sådan höjning genomfördes
också vid förra årets riksdag,
vilket medförde, att rederinäringens
utgifter för berörda ändamål kom
att ligga kvar på oförändrad nivå.

Då dessa ändringar genomfördes ifrågasattes
icke från något håll, att statens
då som tidigare utgående bidrag till sjöfolkets
pensionering 1,6 miljoner skulle
reduceras eller slopas. Att ett sådant
statligt bidrag till sjöfolkspensioneringen
alltjämt skulle utgå betraktades tvärtom
som en förutsättning för höjningen
av fyr- och båkavgiften.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid andra lagutskottets utlåtande
fogade reservationen av herr
Kaijser.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är egendomligt att
redarna och deras talesmän alltid måste
gå till 1500-, 1600- och 1700-talen för
att kunna motivera sitt sociala bakåtsträveri.
Vi hör dessa tongångar i alla
möjliga situationer. Det ger oss faktiskt
anledning att fråga, om man i redarkretsar
totalt saknar socialt ansvarsmedvetande.

Det är ganska intressant att se, att
redareföreningen i slutet av sitt yttrande
över departementspromemorian säger:
»Det är ställt utom allt tvivel att
pensionsavgifterna till handelsflottans
pensionsanstalt under en följd av år utgått
med belopp som varit alldeles för
höga i förhållande till de pensionsförpliktelscr
som anstalten har att svara
för.» .lag delar denna uppfattning, och
detta var en av anledningarna till att
vi började diskutera de avgifter som
tidigare betalats. Sjöfolket har betalat
6 procent, redarna har betalat 3,5 pro -

cent och statskassan har lagt till 1,6
miljoner kronor. Vad har sjöfolket fått
ut av detta ganska goda underlag för
en pensionering? Ser man på dessa pensioners
storlek, inräknat tilläggspensionen,
så blir man klar över att avgifterna
har varit för höga i förhållande
till de förmåner som utgått. Det hade
naturligtvis inte annars varit möjligt
att åstadkomma en så fantastisk fondbildning.

Motionärerna anför att det finns två
typer av pensionering, dels en som uppstår
på grund av avgifter, dels en tillläggspensionering.
De säger att det fattas
en förfärlig massa pengar, i runt
tal 20 miljoner kronor. Jag vet inte
varifrån motionärerna har fått uppgiften,
att pensionsanstalten efter den
30/6 1961 skulle betala ett belopp av
80 miljoner kronor i tilläggspensioner.
Den siffran är säkerligen gripen ur
luften, ty det finns ingen som har någon
klar uppfattning om hur stora pensionsförpliktelser
anstalten egentligen
har. Det enda vi har kunnat upptäcka
är att pensionerna har varit mycket små
i förhållande till anstaltens inkomster.

I slutet av sin motion säger motionärerna
vidare: »Därest propositionen
i denna del vinner riksdagens bifall,
kommer staten icke endast att för framtiden
undandraga sjöfolkspensioneringen
sitt tidigare utlovade ekonomiska
stöd utan även att svika sina utfästelser
i fråga om pensionering på grund
av redan fullgjord tjänstetid.» Med hänsyn
därtill yrkar motionärerna att dessa

1,6 miljoner även i fortsättningen skall
utgå och att redaravgiften skall sättas
till 1,5 procent. Denna skrivning är
ganska vilseledande, eftersom det inte
finns några möjligheter att ta ett enda
öre från det pensionssystem som skall
skapas efter den 1/7 1961 och ge åt
dem som pensioneras efter det gamla
systemet. Det innebär alltså strängt taget,
att dessa 1,6 miljoner endast skall
bli en subvention till redarna, så att
de skall slippa undan med lägre avgif -

30 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

ter vid övergången till det nya pensionssystemet.
Om det inte förhölle sig
på det sättet, så borde motionärerna öppet
och ärligt ha sagt, att de 1,6 miljonerna
skall utgå så länge staten iklätt
sig vissa förpliktelser enligt det gamla
pensionssystemet, och de skulle inte
ha blandat in det nya.

Under kriget hade jag en gång tillfälle
att på Dramaten se en ganska
intressant pjäs som skildrade något av
sjöfolkets förhållanden under krig. I en
scen fick jag se en livbåt som besättningen
för brinnande livet höll på att
länsa. Man skrek: »ös! ös!» Så vändes
vridscenen, och jag fick se en banketthall,
där man också skrek: »ös!» Men
där öste man ur punschbålar, och det
var en helt annan sak. Nu vill man ösa
ur statens kassa för att slippa undan
med lägre avgifter. Vi bör ärligt göra
klart för oss, att det inte på något sätt
är fråga om någon vilja att förbättra
pensionerna.

Det nya pensionssystemet kan inte
betraktas som tillfredsställande för sjöfolket.
Vi har koncentrerat oss på att
i första hand skapa pensioner åt långtidsseglarna.
Därför får man räkna med
att de som har varit kortare tid till
sjöss inte får några pensioner alls. Men
efter det att man kommit överens om
övergångsbestämmelser för anpassning
av de olika pensionssystemen till
ATP, så har man ju rent principiellt slagit
fast, att pensionsavgifterna undan
för undan skall börja betalas av arbetsgivarna.
Skulle vi nu införa det systemet,
att avgifterna till sjöfolkets pensionering
skall betalas dels av arbetsgivarna
och dels av staten, så skulle vi
hamna i en fullständigt orimlig situation.
Skulle farhågorna visa sig berättigade,
att tilläggspensioneringens fonder
inte räcker för att fullgöra förpliktelserna
mot sjömännen, så kan reservanterna
vara övehtygade om att staten
kommer att bli påmind om nödvändigheten
av att hjälpa till med bidrag. Däremot
kan det såvitt jag förstår inte bli

tal om att staten utan vidare skall satsa

1,6 miljoner kronor för att sänka pensionsavgifterna
för den svenska rederinäringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påminna herr
Carlsson i Göteborg om att den s. k.
Skogsbergska utredningen, som handelsministern
tillsatte och som lade fram
sitt betänkande för ett år sedan, föreslog
att redarna skulle betala 1 procent
till tilläggspensioneringen, sjöfolket
2,5 procent och att statsbidraget
fortfarande skulle vara 1,6 miljoner kronor.
Herr Carlsson var själv med i den
utredningen, och det skulle vara intressant
att veta, vad det är som har
gjort att herr Carlsson nu ändrat ståndpunkt
så definitivt som tydligen skett.

I den särskilda departementspromemoria
som därefter utarbetades föreslogs,
att sjöfolkets egna bidrag skulle
slopas och att redarnas bidrag skulle
höjas till 1,5 procent. Men man räknade
fortfarande med ett statsbidrag på 1,6
miljoner. För det nya fördelningssystem
man nu önskade genomföra för tilläggspensioneringen
skulle därigenom inflytande
belopp räcka. För närvarande betalar
rederinäringen 3,5 procent och avgiften
beräknas på ungeför 60 miljoner
kronor i utbetalda löner. Det blir alltså
2,1 miljoner om året. Enligt propositionen
skall procentsatsen sänkas till
2,8, men samtidigt stiger lönesumman
till följd av att de utländska sjömännen
nu skall räknas med till i runt tal
100 miljoner kronor. Det innebär att
rederinäringen förorsakas en merkostnad
på omkring 700 000 kronor om
året trots att enligt herr Carlsson pensioneringen
skulle bli billigare.

Beträffande de nu föreslagna redaravgifterna
skall man inte glömma bort,
att ATP belastar rederinäringen liksom
andra näringar. Men det bör uppmärksammas,
att rederinäringen i motsats

Nr 22 71

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

till andra näringsgrenar genom förslaget
till redaravgifter får en motsvarighet
till ITP-pensioneringen. Men i
olikhet med denna är den här pensionen
reglerad i lag. Det är inte fråga
om fria avtalsförhandlingar utan om
en av staten tvångsvis genomförd tillläggspensionering.
Samtidigt som staten
med tvång genomför den tar staten
tillbaka de utfästelser den tidigare
gjort om att vara en av bidragsgivarna
till sjöfolkets pensionering. Av vilken
anledning man inte längre vill vara
med och bidraga framgår inte. Det kan
väl inte vara så, att det i dag inte föreligger
samma skäl att stödja sjöfolket
som år 1953 och åren därefter?

Herr CARLSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag
var med i den Skogsbergska utredningen
och att den lade fram ett förslag av
ungefär den karaktär som herr Bohman
här har relaterat. Men jag vill erinra
om att vid den tidpunkt då vi diskuterade
denna sak inom utredningen
var det inte på något sätt klarlagt, hur
pensionsfrågorna skulle komma att lösas
för övriga grupper, vilka tidigare hade
haft pensionsutfästelser. Det är ganska
betecknande, att redarna hade så oerhört
bråttom med att få denna utredning
klar och att få ärendet inför riksdagen,
att det inte blev tid att över
huvud taget ta hänsyn till sadana eventuella
synpunkter som senare kunde
komma fram. Det är ganska naturligt
att vi reagerade när vi fick del av befälsorganisationernas
överenskommelse
med redarna, enligt vilken redarna dels
åtar sig att betala de 8 procent som
befälet tidigare erlagt i pensionsavgift,
dels därutöver höjer lönerna med 7 procent,
under det att manskapet inte på
något sätt kommer i paritet med övriga
grupper i samhället när det gäller pensionsförmåner.

Vad gäller merkostnaderna kan sägas,
att det angivna beloppet 500 000

kronor säkerligen är beräknat en liten
smula i överkant. Redaravgiften föreslås
i fortsättningen bli 2,8 procent och
skall utgå för alla de ombordanställda
av manskapsgrad i den svenska handelsflottan
mot att tidigare ha varit 3,5
procent och då ha gällt enbart svenska
medborgare. Det är nämligen på det
sättet, att det ojämförligt största antalet
utlänningar i den svenska handelsflottan
seglar i befattningar med mycket
låga löner, exempelvis som mässmän,
jungmän, motorelever o. s. v., under
det att svenskarna i regel innehar
nykelpositioner som matroser, motormän
och båtsmän. Att dessa sistnämnda
har en högre betalning bör
man ha i minnet i detta sammanhang.
Man skall alltså inte tro, att utlänningarna
i genomsnitt har så hög lön som
det svenska manskapet. På grund av att
ett så stort antal utlänningar är anställda
inom denna näringsgren är ATPavgifterna
för rederinäringens vidkommande
lägre än för några andra arbetsgivare
i delta land, vilket bör ihågkommas.

När det gäller denna typ av försäkring
finns det ingen anledning att gå in
på någon lång diskussion om olika
synpunkter, eftersom vi i så fall skulle
kunna hålla på i flera timmar. Vi diskuterade
såvitt jag kan förstå saken
ganska grundligt i utskottet, där vi var
eniga med undantag av en enda representant,
som i detta sammanhang naturligtvis
får svara för sin egen uppfattning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag tolka herr Carlssons
i Göteborg svar så, att det är den
omständigheten, att rederinäringen har
träffat en särskild överenskommelse
med sjöbefälets pensionskassa med visst
innehåll, som föranleder herr Carlsson
att nu överge eu bara ett år gammal
ståndpunkt och föreslå statsbidragets
slopande samt eu motsvarande höjning
av rederinäringens procentsats?

22 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m.

Herr CARLSSON i Göteborg (s) kort

genmäle:

Herr talman! Nej, herr Bohman bör
tolka mitt svar på det sättet, att i alla
de uppgörelser, som tidigare bär träffats
i pensionsfrågan, har man i princip
slagit fast en enda sak, nämligen att
arbetstagarna dels skall ha kompensation
för inbetalda avgifter före den 1
januari 1960, dels att företagarna i fortsättningen
skall erlägga hela pensionsavgiften.

Vad gäller Sjöbefälets pensionskassa
anförde jag bara den som ett exempel.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp);

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 47 finns på sid. 11 en formulering,
som möjligen kan ge anledning
till missförstånd, vilket gett mig
anledning att begära ordet. Utskottet
skriver:

»Vid remissbehandlingen av det förslag,
som legat till grund för propositionen,
har icke gjorts någon erinran
mot att grunda avgiftsfinansieringen
helt på kollektiva redareavgifter. Utskottet
ansluter sig också till en sådan
omläggning. I motionen 1:630 hemställes
däremot, att statsbidraget även i
fortsättningen skall utgå» o. s. v.

Man får härav, herr talman, intrycket
att motionen föreslår något helt
annat än det som är föreslaget i den
promemoria, som ligger till grund för
denna proposition. I själva verket är
förhållandet det, att departementschefen
vid sista behandlingen av ärendet
på denna punkt har frångått promemorian.
Därför innebär ett bifall till motionen,
och därmed också till reservationen,
ett beslut i enlighet med det
förslag, som lades fram i departementspromemorian
och som sedan skickades
på remiss.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till ut -

skottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av herr Kaijser.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 162 ja och 36
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering,
m. m., såvitt propositionen avser anslag
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt,
jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 33

§ 13

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet

av samma lag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 128, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag
Härigenom förordnas, dels att 26 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag,
vilken enligt lag den 15 maj 1959 (nr 158) gäller till och med den 31 december
1961, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1963.

Yad i

(Gällande lydelse)

26 §.

myndighets tillstånd

(Föreslagen lydelse)

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats
efter den 31 december 1956 samt icke
uppsagts till betalning. Stadgandena
skola ej heller tillämpas på upplåtelse i
första hand av lägenhet i sådant av
kommun eller av kommunalt eller därmed
jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket
utgått sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke
uppsagts till betalning. Stadgandena
skola ej heller tillämpas på upplåtelse
i första hand av lägenhet i sådant av
kommun eller av kommunalt eller därmed
jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer, eller på
statlig myndighets upplåtelse av lågenhet,
som är avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas till bostad.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser förordnandet om fortsatt giltighet av lagen
om hyresreglering m. m., den 1 juli 1961 och i övrigt den 1 januari 1962.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juli 1961 uppsagt
hyresavtal till upphörande efter den 31 december 1961, må framställning som i
7 § sägs göras senast den 14 juli 1961 eller, om hyresvärden icke före den 1 i sistnämnda
månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom
fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1961 lämnat meddelande som i 8 a § femte stycket
sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 31 december 1961, må
framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 juli 1961.

3 _ Andra kammarens protokoll 1961. Nr 22

34 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

§ lagen om hyresreglering m. m.

Ändrad lydelse av 26

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den
19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
vilken enligt lag den 15 maj 1959 (nr
159) gäller till och med den 31 december
1961, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1963.

3) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1956 (nr 568) om rätt i vissa
fall för hgresgäst till nytt hyresavtal
Härigenom förordnas, att lagen den 7
december 1956 om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken enligt
lag den 15 maj 1959 (nr 160) gäller
till och med den 31 december 1961, skall
äga fortsatt giltighet till och med den
31 december 1963.

4) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad

Härigenom förordnas, att lagen den
15 maj 1959 med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad,
vilken gäller till och med den 31 december
1961, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1963.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande:

I propositionen föreslås, att lagstiftningen
om hyresreglering och vad därmed
sammanhänger förlänges till och
med utgången av år 1963. Vidare föreslås
att hyresregleringslagens bestämmelser
om hyreskontroll inte skall tilllämpas
på statlig myndighets upplåtelse
av lägenhet, som är avsedd att
helt eller till väsentlig del nyttjas till
bostad.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna nr 658
i första kamaren av herr Yngve Nilsson
in. fl. och nr 784 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl.; samt

2. motionen nr 783 i andra kammaren
av herr Svenning m. fl.

I motionerna 1: 658 och 11: 784 yrkades,
att giltighetstiden för hyresregleringslagen
m. fl. här förut angivna
lagar måtte förlängas endast t. o. m.
den 31 december 1962, att bostadsrättslägenheter
måtte undantagas från regleringen
samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa att
Kungl. Maj :t måtte med tillämpning
från och med den 1 januari 1962 dels
upphäva 3—5 §§ hyresregleringslagen
vad anginge fall där hyresvärd vidtagit
väsentlig standardförbättrande åtgärd
i lägenhet, dock med rätt för hyresgäst
att påkalla hyresnämnds medverkan
därest enighet om hyran icke
kunde uppnås, dels ock förordna om
upphävande av hyresregleringslagen för
lägenhet som vore eller bleve upplåten
för annat ändamål än bostad ävensom
för lägenhet i flerfamiljshus, vilket
färdigställts tidigast den 1 januari 1962
och uppförts utan stöd av statliga lån.

Till förstnämnda två yrkanden anslöte
sig den i motionerna gjorda hemställan
att riksdagen måtte

1) antaga förslaget till Lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag med den ändring att ingressen
erhölle följande lydelse:

Härigenom förordnas, dels att 26 §
lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att
samma lag, vilken enligt lag den 15
maj 1959 (nr 158) gäller till och med
den 31 december 1961, skall äga fort -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 35

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

satt giltighet till och med den 31 december
1962.

2) antaga i motionerna intaget förslag
till lag angående ändring av lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag,

3) antaga förslaget till Lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1956 (nr 568) om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
med den ändring att ingressen erhölle
följande lydelse:

Härigenom förordnas, att lagen den
7 december 1956 om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken enligt
lag den 15 maj 1959 (nr 160) gäller
till och med den 31 december 1961,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1962.

4) antaga förslaget till Lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 15 maj
1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad
med den ändring att ingressen erhölle
följande lydelse:

I motionen II: 783 hemställdes, att
riksdagen »måtte besluta att upplåtelse
av statsverket tillhörig lägenhet icke
må ske med s. k. avflyttningsklausul i
annat fall än där fråga är om lägenhet
upplåten under tjänstebostadstvång».

Utskottet hemställde

A. att de i motionerna 1:658 och
11:784 framställda yrkandena om skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
upphävande av 3—5 §§ hyresregleringslagen
för vissa fall och om avveckling
av hyresregleringen, såvitt avsåge
flerfamiljshus, vilka uppförts utan stöd
av statliga lån, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen, med avslag å det
i motionerna 1:658 och 11:784 fram -

ställda yrkandet om en endast ettårig
förlängning av hyresregleringslagen,
måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändrad
lydelse av 26 § samma lag, så ock om
fortsatt giltighet av lagen;

C. att riksdagen, med avslag å följande
i motionerna 1:658 och 11:784
framställda yrkanden angående bostadsrättskontrollagen,
nämligen

1) yrkandet om upphävande av lagens
bestämmelser om kontroll över
överlåtelser av bostadsrätt och

2) yrkandet om en endast ettårig förlängning
av lagens giltighetstid

måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av samma lag;

D. att riksdagen, med avslag å det
i motionerna I: 658 och II: 784 framställda
yrkandet om en endast ettårig
förlängning av lagen om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,
måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av samma lag;

E. att riksdagen, med avslag å det i
motionerna I: 658 och II: 784 framställda
yrkandet om en endast ettårig förlängning
av lagen med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma
bostad, måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
angående fortsatt giltighet av samma
lag;

F. att det i motionerna I: 658 och
11:784 framställda yrkandet angående
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en avveckling av hyresregleringen
beträffande lägenhet, som vore eller
bleve upplåten för annat ändamål än
bostad, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionen 11:783 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande punkterna B—F i utskottets
hemställan

1. av herrar Scliött och Bengtsson i

36 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

Göteborg, vilka ansett att utskottet i
förevarande del bort hemställa:

under punkt B:

— i anledning av yrkanden i motionerna
I: 658 och II: 784 —

a) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
måtte erhålla följande lydelse: Stadgandena

i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet
i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket
utgått sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av
rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats
efter den 31 december 1956 samt
icke uppsagts till betalning. Stadgandena
skola ej heller tillämpas på upplåtelse
i första hand av lägenhet i sådant
av kommun eller av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag
förvaltat hus, som Konungen bestämmer
eller på statlig myndighets upplåtelse
av lägenhet, som är avsedd att
helt eller till väsentlig del nyttjas till
bostad, eller på upplåtelse av lägenhet
i flerfamiljshus, vilket färdigställts efter
den 31 december 1961 och uppförts
utan stöd av statliga lån.

b) att till 26 § hyresregleringslagen
måtte såsom tredje stycke fogas följande: Bestämmelserna

i 3—5 §§ skola icke
äga tillämpning, dä fråga är om avtal
rörande hyresökning på grund av att
hyresvärd vidtagit väsentlig standardförbättrande
åtgärd i lägenhet, dock att
part må påkalla hyresnämnds medverkan,
därest enighet om hyresökningens
storlek icke uppnås.

c) att i ingressen till förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 26 §
lagen om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag årtalet
1963 måtte utbytas mot 1962;

under punkt C:

— med bifall till motionerna I: 658
och II: 784 —

a) att bostadsrättskontrollagens bestämmelser
om kontroll av överlåtelse
av bostadsrätt måtte upphävas; och

b) att förlängningen av giltighetstiden
för bostadsrättskontrollagen måtte
begränsas att avse ett år

allt i enlighet med följande lagförslag: Lag angående

ändring av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. så ock om fortsatt giltighet av
samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 11 och
16 §§ samt rubriken till 11 § lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. in. skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att 5—10 §§
jämte rubriken till 5 § samma lag skola
upphöra att gälla, dels ock att samma
lag, vilken enligt lag den 15 maj 1959
(nr 159) gäller till och med den 31 december
1961, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1962.

Om upplåtelse av annan andelsrätt
än bostadsrätt.

11 §•

Föreningen, som---lägenheten

upplåtits.

Vad i 4 § första stycket stadgas om
bostadsrätt skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å annan andelsrätt
i förening eller aktiebolag, varmed
följer rätt att besitta eller hyra lägenhet.

16 §.

Den som---eller fängelse.

Till enahanda straff dömes den som
bryter mot 4 § första eller andra stycket,
11 § andra stycket i vad det hänför
sig till 4 § första stycket, eller mot

12 §. Vad i---— där sägs.

Den som underlåter att lämna uppgift,
varom föreskrift meddelats enligt
4 § i tredje stycket, eller mot bättre
vetande lämnar oriktig sådan uppgift,
straffes ock med dagsböter eller fängelse.

Denna lag — — — Svensk författningssamling.

Bestämmelserna i 4, 11 och 12 §§

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 37

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

skola ej gälla, om avtal träffats eller
anvisning å lägenhet skett före lagens
ikraftträdande i orten.

Lagen äger — — — 30 september
1943.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.

under punkt D:

— med bifall till motionerna I: 658
och II: 784 —

att i förslaget till lag om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
årtalet 1963 måtte utbytas mot 1962;

under punkt E:

— med bifall till motionerna I: 658
och II: 784 —

att i förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad årtalet 1963 måtte utbytas mot
1962;

under punkt F:

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 658 och II: 784 måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte med tillämpning
från och med den 1 januari 1962
förordna om upphävande av hyresregleringslagen
för lägenhet som vore eller
bleve upplåten för annat ändamål
än bostad.

2. av herr Nyberg, utan angivet yrkande; II.

beträffande punkt G i utskottets
hemställan

av herr Svenning, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! I denna fråga, som gäller
förlängning av hyresregleringslagen,
är reservanterna och utskottet överens
på en punkt, nämligen att denna lag
bör avvecklas så snabbt som möjligt.
Det är också mot den bakgrunden, som
reservanterna har uttalat sig för eu förlängning
av lagen på endast ett år i

stället för två, som bär föreslagits av
Kungl. Maj:t och av utskottsmajoriteten.

Vi reservanter anser att giltighetstiden
för denna krislagstiftning, som nu
har gällt 1 snart 20 år, inte bör förlängas
med mer än ett år i sänder och
att den årligen bör göras till föremål
för riksdagens prövning — detta inte
minst mot bakgrunden av att den avveckling,
som pågår regionalt och kategorimässigt,
hittills har visat mycket
goda resultat. Vi styrks ytterligare i
vår uppfattning att en ettårig förlängningstid
är den lämpligaste av att en
utredning, som väntas framlägga sitt resultat
under innevarande år, har i uppdrag
att föreslå regler för stärkt besittningsskydd.

I årets reservation har vi från vårt
håll också tagit med ett yrkande om
att 3—5 §§ i hyresregleringslagen borde
sättas ur kraft. Detta yrkande har
följande bakgrund. Vi anser att när en
hyresvärd gör en klar förbättring av
en lägenhet och han och hyresgästen
är överens om vad denna förbättring
bör värderas till i hyresavseende, bör
de kunna träffa en överenskommelse
utan att frågan underställes hyresnämnden.

Mot detta har man från utskottsmajoritetens
sida gjort fyra invändningar,
vilka enligt vår uppfattning samtliga
måste betecknas som svaga. Man säger
att ett genomförande av förslaget skulle
medföra stora olägenheter och att
hyresgästens ställning skulle bli mera
utsatt än den är för närvarande. Vidare
skulle svårigheter uppkomma att
verkställa gränsdragning mellan väsentligt
standardförbättrande åtgärd och reparationer
hänförliga till normalt underhåll.
Det skulle även bli svårt att
fastställa grundhyra i fortsättningen.
Inte heller skulle man åstadkomma någon
särskild förenkling av ärendena,
eftersom handläggning av dessa frågor
inte i nämnvärd utsträckning besvärar
vare sig parterna eller hyresnämnderna.

Vi anser för vår del, att dessa argu -

38 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

ment är svaga. Jag tror inte att man
får underskatta parternas i ett hyresförhållande
förmåga att själva reglera
en så enkel fråga som att avgöra vad
som är normalt underhåll eller en förbättring
och att fastställa vad som är
grundhyra eller inte. Jag tror det är ett
uttryck för ett utpräglat ombudsmannatänkande
att tro, att människorna inte
själva skulle kunna reglera ens så enkla
förhållanden i tillvaron.

Vi återkommer i vår reservation i år
också till vårt krav på att kommersiella
lokaler skall tagas bort från de hyresobjekt
som är reglerade genom hyresregleringslagen.
Vi anser att hyresregleringslagen
i detta sammanhang innebär
ett främmande element i det ekonomiska
livet. Vi framhåller att hyresregleringens
makt över affärslokalerna
i många fall åstadkommit icke önskvärda
förhållanden med utomordentligt
höga s. k. »goodwill»-värden m. m. —
en företeelse som vi väl inte på något
sätt har anledning att slå vakt om.

Till den från tidigare behandlingar
här i riksdagen välkända frågan om
borttagande av flerfamiljshus, som
byggts utan medverkan av statliga lån
från hyresregleringslagen och till bostadsrättslagens
bestämmelser om överlåtelse
av bostadsrätt återkommer vi
även denna gång. Jag skall inte ta upp
tiden med argumentering på denna
punkt. Dessa frågor har redan tidigare
i år varit uppe till behandling i denna
kammare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna av herr Schött
och mig i dessa hänseenden.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation och jag
bör kanske tala om vad som föranlett
mig till det. I stort sett är jag överens
med utskottsmajoriteten men har något
större sympatier för reservationen
än som framkommer av utskottsutlåtandet.
Jag har emellertid inte funnit

tillräckligt starka skäl föreligga för att
avge en motiverad reservation med annat
yrkande än utskottets.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
vad utskottet inledningsvis skrivit, nämligen
att strävandena mot en avveckling
av hyresregleringen bör bedrivas med
all kraft. Om detta önskemål är samtliga
i utskottet representerade partier,
vilket också herr Bengtsson i Göteborg
påpekade, eniga. En fråga som här inställer
sig är den, om de möjligheter
att regionalt avveckla hyresregleringen
som redan föreligger utnyttjats i
tillräcklig omfattning. Hittills har regleringen
slopats i ett 75-tal kommuner,
och erfarenheterna rapporteras vara i
stort sett goda. Vad man däremot icke
har någon säker uppgift om är, huruvida
bostadsbristen är helt övervunnen
på samtliga dessa orter eller om
man vågat sig på försöket att slopa hyresregleringen
även på någon eller några
platser där en viss bostadsbrist dröjer
kvar. För att få tillräckliga erfarenheter
av den regionala avvecklingen
vore det värdefullt, om man kunde
få fram någon ort, där man slopat regleringen,
trots att en viss bostadsbrist
föreligger. En sådan erfarenhet kanske
man på något sätt kan skaffa sig till
ett kommande år.

När man, som utskottet enhälligt gör,
talar om »att målet bör vara att avskaffa
regleringen» kan man naturligtvis
också ställa sig frågan om hur pass avlägset
det målet egentligen kan vara.
När det gällde byggnadsregleringen —
som ju betraktats som någon sorts parhäst
till hyresregleringen — kunde vi
komma överens om att sträva efter en
avveckling efter två år. Skulle detta
vara möjligt även med hyresregleringen?
För min del tror jag inte det. Det
avgörande här är ju, att bostadsbristen
bör vara helt — eller åtminstone i det
närmaste helt — övervunnen innan hyresregleringslagen
och därmed sammanhängande
lagar helt kan slopas. I
det läget kommer vi säkerligen icke om

Nr 22 39

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

två år, kanske icke om tre eller fyra.
Min uppfattning är alltså den, att vi
även sedan de båda år har gått som
förlängningen nu avser får besluta en
ytterligare förlängning. Vad man får
inrikta sig på är de regionala och kategorimässiga
avvecklingar som lagen
redan nu medger. Vidare har man ju
att avvakta nya förslag från hyresrådet
och hyreslagskommittén, som ju väntas
framlägga sitt betänkande redan innevarande
år.

När man nu inte kan säga något bestämt
om hur länge lagen måste bli
kvar tycker jag liksom herr Bengtsson,
att man kunde nöja sig med en
förlängning med ett år i taget. Fram
till år 1957 följde vi också denna princip.
Sedan dess har lagen förlängts i
perioder om två år. För min del deltog
jag icke i frågans behandling 1957
— jag tillhörde icke riksdagen då —
men 1959 hade jag en reservation för
ettårig förlängning.

För denna ståndpunkt talar först och
främst principiella skäl. En krislagstiftning
bör, som herr Bengtsson också
sagt, ej förlängas med mer än ett år
i taget. Men det skulle vidare rent praktiskt
vara till fördel med ettåriga förlängningar.
Det har visat sig att vid
flera tillfällen när lagen förlängts har
samtidigt vissa ändringar beslutats.
Detta var fallet 1953, 1956, 1957 och
1959; det blir fallet även i år. Det skulle
vara av värde att riksdagen varje år
fick pröva denna lagstiftning, vilket
skulle ge möjlighet att snabbt åstadkomma
erforderliga lagändringar. Även
om riksdagen är hårt arbetsbelastad
en sak som vi fick särskilt klart för
oss under en interpellationsdebatt häromdagen
— skulle vi nog hinna behandla
även denna fråga varje år.

Det kan — och det skedde även i
utskottet — invändas, att om någon
riksdagsman önskar ändringar i lagen,
så kan han motionera därom, men man
vet ju hur det i regel går med motioner.
I allmänhet blir det ju avslag,

kanske med välvillig skrivning, och i
något fall skickar man kanske en skrivelse
till regeringen.

Ett exempel på hur det kan gå i en
hyresregleringsfråga har vi i en motion
som väcktes 1958, då några ledamöter
av båda kamrarna yrkade, att tidigare
beslutade höjningar av vatten- och avloppsavgiften
skulle resultera i att man
också fick ta ut höjda hyror. Riksdagen
avslog 1958 denna motion och beslöt
skrivelse till regeringen, men året
efteråt, då förlängning av lagen på nytt
föreslogs, infördes i denna det tillägg
som man påyrkat 1958. Det kanske
hade kunnat ske en något snabbare
behandling av detta ärende, om man
hade fortsatt med att förlänga lagen ett
år i sänder i stället för två år.

Mig synes sålunda, att även praktiska
skäl talar för en ettårig förlängning.
Vad jag fäster största vikten vid är
dock den principiella sidan av saken.
Denna princip är emellertid bruten genom
beslutet 1957 och det beslut som
fattades 1959, då lagen förlängdes i
två år. Det är av denna anledning som
jag kunnat gå med på att man även
denna gång förlänger lagen med två år,
alltså fram till den 31 december 1963.

Jag vill emellertid framhålla att jag
icke är nöjd med utskottets skrivning
på denna punkt, och det är anledningen
till min blanka reservation. Utskottet
finner att motionen om ettårig förlängning
bör avslås, eftersom det ej
finns »grundad anledning antaga att
förhållandena skall undergå en sådan
ändring under det närmaste året att
förlängningen därför bör begränsas att
avse allenast ett år». Med en dylik formulering
kan man ju också avstyrka
er. förlängning på två år, eftersom det
väl icke heller finns grundad anledning
tro, att vi efter den tidsperioden
kan helt slopa regleringen.

.Tåg har, herr talman, intet yrkande.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Samtliga remissinstan -

40 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.
Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

ser har yrkat bifall till propositionen
om förlängning av hyresregleringslagen
på två år, fastighetsägareförbundet
dock med viss tvekan. Detta visar
väl, att parterna inom hyresmarknaden
är på det klara med att det inte finns
någon möjlighet att i närvarande stund
avveckla hyresregleringslagen. Jag tror
att man klart kan konstatera detta. För
närvarande pågår en successiv avveckling
av hyresregleringen på olika orter,
och i arbete är också en liyreslagskommitté
som väntas bli färdig med
sitt arbete 1961.

När herr Nyberg jämför hyresregleringen
med byggnadsregleringen måste
jag konstatera, att orsaken till att
ett slutdatum kunde sättas för byggnadsregleringen
är att man beträffande
denna hade ett annat instrument
som hade prövats och visat sig bra.
Det har man inte i detta fall. Det är
nog klokt att i avvecklingsfrågan skynda
långsamt.

Enligt utskottets uppfattning bör
tidsförlängningen av hyresregleringslagen
grundas på bedömningen av utvecklingen
på bostadsmarknaden. Man
måste nog räkna med att på speciella
bristorter och i de större städerna en
förlängning av lagen kommer att bli
aktuell även efter 1963. På den punkten
delar jag herr Nybergs inställning.

Det förslag, som motionsvägen lagts
fram om en avveckling av hyresregleringen
såvitt den avser kommersiella
lokaler har med anledning av den alltmer
aktuella saneringen av cityområdena
stött pa hårt motstånd av rörelseidkare.
Dessa har den bestämda uppfattningen,
att en avveckling just nu
av hyresregleringen för kommersiella
lokaler skulle vara olycklig och ekonomiskt
mycket kännbar för rörelseidkarna.
För två år sedan hade representanter
för folkpartiet en annan uppfattning.
Man hade då den uppfattningen,
att det utan svårighet kunde
ske en kategorimässig avveckling, framför
allt beträffande kommersiella loka -

ler. Nu har man ändrat uppfattning _

troligen efter kontakt med näringslivet
— och det är alldeles riktigt handlat.

Jag kan för dagen meddela, att vårt
förbund skall göra en noggrann kontroll
på olika orter. Det har nämligen
visat sig, att på de platser där hyresregleringen
avvecklats för andra lokaler
än sådana som upplåtits för bostadsändamål
har uppsägningar förekommit
i syfte att kunna uppta högre hyror. Vi
håller nu på med denna utredning, och
jag är övertygad om att vi till nästa
gång denna lag skall diskuteras har ett
utredningsmaterial som visar vad som
skett på dessa orter.

Utskottet har inte funnit anledning
att tillstyrka bifall till yrkandena i denna
riktning. Inte heller framställningen
i motionerna om undantag för lägenheter
i privatfinansierade hus kan utskottet
tillstyrka. Fastighetsägarorganisationen
har i sitt remissyttrande inte
gjort någon framställning om ett sådant
undantag från hyresregleringslagen.
övriga i motionerna upptagna förslag
om begränsningar eller avveckling
har utskottet inte heller kunnat tillstyrka.
Det anser därför att motionerna nr
658 i första kammaren och 784 i andra
kammaren icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

I en motion nr 783 i andra kammaren
bär jag jämte några riksdagskolleger
begärt att statlig myndighets upplåtelse
av lägenhet, som är avsedd att
helt eller delvis utnyttjas som bostad,
icke må ske med s. k. avflyttningsklausul
i annat fall än då tjänstebostadstvång
föreligger. Vi motionärer anser
att när full marknadshyra upptas av
tjänstemännen är det synnerligen obilligt
att införa kontraktsbestämmelser
med avflyttningsklausul. Tjänstemannaorganisationerna,
som i övrigt godkänt
överenskommelsen om tjänstebostadstvång
m. in., har också uttalat starka
betänkligheter mot lämpligheten av

Tisdagen den 23 mai 1961 fm.

Nr 22 41

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

en avflyttningsklausul i hyreskontrakten,
men departementschefen hävdar
att 1956 års principbeslut om tjänstebostadstvång
m. m. innebär att avflyttningsklausulen
godtas av parterna. Utskottet
framhåller att goda skäl talar
för den hållning som statsmakterna intagit
i denna angelägenhet.

Jag vill erinra om att riksdagen år
1953 i frågan om de s. k. industribosläderna
— för vilka statsbidrag hade
begärts — uttalade att, om statsbidrag
skulle ges, skulle det inte finnas någon
avflyttningsklausul. Det är värt att minnas
i sammanhanget. Om man slopar
tjänstetvånget för bostäder bör inte heller
klausulen om avflyttning vara kvar.

Jag har i denna fråga lämnat en
blank reservation och nöjer mig för
närvarande med att hemställa till departementschefen,
att han tar frågan
om avflyttningsklausulen till förnyad
prövning.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svenning har förut
i olika sammanhang förklarat sin
fasta tro på hyresregleringslagens betydelse.
Jag tror emellertid att han
överskattar dess möjligheter. Tvivel
börjar väl också insmyga sig i de egna
leden. Jag har här en tidning som heter
Libertas, utgiven av Sveriges socialdemokratiska
studentförbund. Den
har tagit upp den socialdemokratiska
bostadspolitiken till diskussion i en ledare.
Jag skall läsa upp ett par formuleringar.
På ett ställe står det: »Den
nuvarande hyresregleringen och -kontrollen
är inte bara onödig — den har
också en rad allvarliga skadeverkningar.
Om en bostadskö skall ha någon
mening måste fördelningen av bostäder
vara bättre än i en fri marknad.»
Det ifrågasätter man tydligen. Längre
ned säger man: »Den kanske viktigaste
invändningen mot den nuvarande
hyresregleringen som ett underlag
för fördelning av bostäder är den sned -

vridna prisstrukturen, orsakad av dåligt
förutseende, bristande kunskap och
några portioner inflation.» Slutligen
säger man: »Det bör i dag vara en
primär uppgift för socialdemokratin
att skapa en funktionsduglig bostadsmarknad.
Detta fordrar ett snabbt slopande
av hyresreglering och hyreskontroll.
»

Det skall inte tas som en absolut
självklar sak, att vi skall behålla denna
reglering år ut och år in. Vi bör snabbt
försöka oss på en del nya vägar på
detta område och inte konservera det
rådande förhållandet in på det tredje
decenniet.

Herr Svenning uttryckte vidare förvåning
över att dessa frågor tas upp
här, trots att flera organisationer i olika
sammanhang inte har rest några krav
på förändringar. Organisationerna företräder
ju särskilda partintressen, har
speciella motiv och går inte utanför de
egna medlemmarnas intresseområden.
Här i riksdagen har vi att om möjligt
försöka se ut över ett större område
— över samhället som helhet — och
det är alldeles givet, att vi inte utan
vidare och i alla lägen kan godta organisationernas
synpunkter, hur värdefulla
de än är. De skall givetvis utsättas
för samma granskning som andra
remissuttalanden. Det har vi reservanter
gjort, och vi har från den utgångspunkten
funnit, att vi bör ta en
annan ställning än organisationerna
har gjort.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Den som haft tillfälle
att i praktiskt arbete se hur hyresregleringslagen
fungerar — inte minst
med hänsyn tagen till den bostadsbrist
som råder — kan konstatera, att om
hyresregleringslagen slopades i dag —
som man på visst håll önskar — skulle
det utan vidare uppstå kaos på marknaden.
Vi kan vara så mycket säkrare
på det, eftersom vi genom våra förbindelser
känner till också de internatio -

42 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

nella förhållandena. Jag har på mitt
bord en rad exempel på hur hyresregleringens
slopande har verkat i Danmark
och Finland och vilka risker England
för närvarande har att räkna med.
Där har en treårig uppskovstid nu börjat
träda i kraft och hyrorna stegras
med 75—100 procent. Detta gör att vi
är förvissade om att man måste skynda
försiktigt och ta hänsyn till de förhållanden
som råder här i landet.

När herr Bengtsson i Göteborg vidare
säger, att man inte skall ta hänsyn
till organisationerna, är han nog
inne på fel väg. Det är synnerligen
nödvändigt att i detta fall göra det,
och både fastighetsägarförbundet och
hyresgästorganisationen har ju uttryckligen
sagt ifrån, att de inte vill vara
med om förhållanden som kan skapa
kaos och förvirring.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga några ord
till herr Svenning med anledning av
hans påstående, att folkpartiet sedan
1959 skulle ha ändrat mening beträffande
hyresregleringen för kommersiella
lokaler. Detta är inte riktigt. Om
herr Svenning studerar tredje lagutskottets
utlåtande år 1959 i denna fråga,
skall han finna att de partier, som
herr Svenning och jag representerar,
även då hade samma mening beträffande
dessa lokaler.

Jag har ansett det vara av vikt att
göra denna korrigering.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte, herr Svenning,
sagt att man inte skall ta hänsyn
till organisationerna på arbetsmarknaden
och hyresmarknaden och
inom det ekonomiska livet i övrigt. Givetvis
skall organisationernas yttranden
tillmätas stor betydelse, men de
får inte vara enbart avgörande. Vad
jag framhöll var, att riksdagen har

skyldighet att sätta in frågorna i ett
vidare perspektiv. En organisation företräder
i sin verksamhet och sina yttranden
huvudsakligen sina medlemmars
och intressenters synpunkter, men
riksdagen måste skaffa sig en överblick
över ett vidare område. Mot denna bakgrund
bör vi granska de yttranden,
som har avgivits av hyresmarknadens
organisationer, lika kritiskt som andra
yttranden och inte bara saklöst acceptera
vad som än kommer från det hållet.

Vidare vill jag erinra herr Svenning
om att det inte från något håll har
ifrågasatts, att hyresregleringen omedelbart
skulle avskaffas. För vår del
har vi i fråga om hyresregleringslagen
med »bilagar» föreslagit, att det i första
hand skulle ske en förlängning på
endast ett år i motsats till propositionens
och utskottets två år.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Bengtsson i Göteborg om att inte
bara hyresmarknadens parter utan
samtliga remissinstanser har tillstyrkt
en förlängning av lagen på två år, och
det måste väl sägas att man därigenom
har fått en överblick över hela fältet.

Herr Bengtsson säger att motionärerna
bara föreslår en förlängning på
ett år. Det är riktigt i så måtto, att man
beträffande lagen i dess helhet föreslår
en sådan förlängning, men man vill
göra vissa kategorimässiga undantag.
Detta bör påpekas, i synnerhet som det
ju förefaller som om hyresregleringen
för kommersiella lokaler på sina håll
har avskaffats för tidigt.

Till herr Nyberg vill jag säga, att
det är möjligt att en del folkpartister
har haft samma uppfattning som vi för
vår del, men i varje fall under debatterna
här i kammaren har man från
det hållet framhållit möjligheten av att
släppa hyresregleringen för kommersiella
lokaler.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 43

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Det verkar kanske underligt,
om jag säger att det inom utskottet
har i stort sett rått enighet, när
det till utskottets betänkande är fogat
tre reservationer och när vi har fått
lyssna till det replikskifte som här nyss
förekommit. Men inom utskottet har vi
varit eniga om att fortsätta på den väg
som man år 1957 slog in på, nämligen
att börja med en viss avveckling av hyresregleringslagen.
Vi har också varit
eniga om — det är enligt min mening
viktigt att understryka detta — att avvecklingen
måste ske på ett sådant sätt,
att den inte medför några olägenheter
på hyresmarknaden.

I propositionen betonar departementschefen,
att vid en avveckling av
hyresregleringen hänsyn måste tas även
till de lokala förhållandena. Om man
närmare studerar dessa förhållanden,
blir man nog en aning betänksam mot
en alltför hastig avveckling av hyresregleringslagen.
Det har skett en viss
regional avveckling av hyresregleringen,
och enligt departementschefens och
utskottets mening har denna avveckling
i stort sett gått bra. Det skulle emellertid
vara ganska orealistiskt att med
utgångspunkt därifrån fastslå, att lagen
nu kan förlängas med endast ett
år. Jag tror att det är mer realistiskt
att se saken som herr Nyberg gör, nämligen
att lagen nog inte ens kan avskaffas
efter två år. Jag kan hålla med herr
Nyberg om att det kanske är en oklok
formulering när det i utskottets utlåtande
talas om att det »under det närmaste
året» skall kunna ske en avveckling.
Det hade kanske varit lättare att
skriva »under de närmaste åren». På
den punkten kan alltså herr Nyberg och
jag vara överens.

Jag vill något beröra frågan om riskerna
vid en regional avveckling med
utgångspunkt från förhållandena i min
hemstad Västerås. Om de kommunala
myndigheterna i Västerås för två år
sedan skulle ha tillfrågats om möjlig -

heterna att avskaffa hyresregleringen,
skulle det säkert ha blivit en diskussion
där man från vissa håll hade sagt:
»Ja, men nu är ju läget sådant, att vi
bör kunna gå med på en avveckling.»
År 1959 hade nämligen byggts 1 481 nya
lägenheter i Västerås. Skulle man i dag
ta upp samma diskussion, skulle alla
oavsett partitillhörighet slå ifrån sig
med bägge händer och säga, att det vore
vansinnigt att tänka sig avskaffa hyresregleringen.
Förra året byggdes det
nämligen i Västerås 766 nya lägenheter,
och i år ser produktionen ut att omfatta
900 lägenheter.

Det är alltså vissa risker förenade
med att bedöma denna fråga utifrån
den aktuella situationen. Även om man
är inställd på att bostadsbyggandet icke
skall vara ett led i konjunkturpolitiken,
måste man vid bostadsbyggandet
ta en viss hänsyn till konjunkturerna.
Och även om man kan upprätthålla ett
högt bostadsbyggande kan ändock variationer
inträffa på olika orter och
då kan svårartade situationer uppstå.
Därför är jag mycket betänksam inför
att riksdagen utan vidare slår fast att
den regionala avvecklingen skall fortsätta.
I stället bör man pröva olika möjligheter
i samråd med de lokala myndigheterna.
Beträffande frågan huruvida
lagen skall förlängas ett eller två
år måste man i viss mån också ta hänsyn
till de stora barnkullarna från början
av 40-talet, som nu kommit upp i
giftasvuxen ålder och som pressar på
bostadsmarknaden, ytterligare en anledning
till att förlänga lagen med två
år.

Vad sedan gäller kravet på att slopa
regleringen för de kommersiella lokalerna
tror jag inte att motionärerna i
detta fall är ute i affärsmännens ärenden.
Jag tror att affärsmännen, om man
skulle göra en förfrågan hos dem, till
den övervägande delen skulle svara
att de vill ha hyresregleringen kvar.
När utskottsmajoriteten slagit vakt om
hyresregleringen för de kommersiella

44 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

lokalerna, har detta skett i medvetande
om den olägenhet, som uppstår genom
hyresregleringen och som motionärerna
också påpekat, nämligen att
man kan ta ut rätt stora good-willvärden
vid försäljning av affärsrörelser,
om de är belägna i lokaler med låg
hyra. När utskottsmajoriteten ändock
varit betänksam inför ett avskaffande
av hyresregleringen på detta område,
är det inte för att på något sätt slå vakt
om dessa good-will-värden. Jag tror
att man härvidlag måste söka sig fram
efter andra vägar för att komma till
rätta med de problem, som sammanhänger
härmed.

Vi kan ta ett exempel med en ny
fastighet som ligger på ena sidan av
en gata och en gammal, som ligger på
den andra sidan. Affärsläget är ungefär
likvärdigt för bägge lokalerna. Den
som hyr den nya byggnaden kanske
betalar 210 kronor per kvadratmeter i
hyra, medan den som hyr den gamla
fastigheten får betala 80 kronor per
kvadratmeter. Det är alldeles givet
att den senare, om han vill sälja sin
affärsrörelse, med hänsyn till den låga
hyran kan ta ut ett mycket högre goodwill-värde
på sin lägenhet, det tror jag
alla är medvetna om.

Man kan då fråga sig om man löser
detta problem genom att avskaffa hyresregleringen.
Vad skulle i så fall ske?
Det troliga är att den som fått betala
210 kronor nu får betala 225 kronor per
kvadratameter och den som betalat 80
kronor får betala, om inte 225 så dock
kanske omkring 150 kronor. Med andra
ord slipper den nytillträdande affärsmannen,
som övertar rörelsen i den
gamla fastigheten, att betala det högre
good-will-värdet — och det kan vara
en fördel att slippa skaffa ett stort kapital
på en gång. Han får dock å andra
sidan dras med en hög hyra under en
längre tid. Det är sådana avväganden
som jag tror legat bakom, när utskottsmajoriteten
inte velat gå med på för -

slaget att avskaffa hyresregleringen för
de kommersiella lokalerna.

Motionärerna säger att de nya lägenheter,
som producerats utan statliga lån,
skall tillföras nytt riskvilligt kapital, om
man slipper ifrån den fria hyresregleringen.
Det är två invändningar jag
skulle vilja göra på denna punkt.

Varifrån skall för det första det riskvilliga
kapitalet tas? Det måste tas
ifrån våra samlade kapitaltillgångar.
Framför allt i dagens läge med en mycket
begränsad tillgång på kapital måste
man vara medveten om att man i dessa
fall får göra beskärningar på annat
håll.

Den andra och kanske tyngst vägande
invändningen mot att avskaffa
hyresregleringen för dessa hus gäller
påståendet, att åtgärden skall kunna
ge ett tillskott av nytt riskvilligt kapital.
Varför är man intresserad av att
skjuta till nytt kapital? Jo, för att få
högre avkastning på detta kapital? Man
kan tjäna mera pengar på att placera
det just i dessa fastigheter. Vad innebär
det? Jo, det innebär att man tar ut
höga hyror! Vi har sedan 1953 haft en
klar tendens att försöka undvika kategoribebyggelse
i vårt land, men om man
skulle slå in på denna väg, skulle vi
få en ny kategoribebyggelse: hus med
höga hyror avsedda endast för personer
med stora inkomster.

Beträffande frågan om upphävande
av regleringen vad gäller sådana fall
där en väsentlig standardförbättring
skett i samband med reparation, så har
utskottet ansett att nuvarande bestämmelser
ger möjlighet till kompensation
för hyresvärden.

När jag gör mig till talesman för utskottet
även på denna punkt är det inte,
herr Bengtsson, med hänsyn till mitt
tidigare yrke som ombudsman — det
är inte något slags ombudsmannatänkande
som slår igenom — utan det är
för att jag tror att hyresgästerna hellre
tar olägenheten att nödgas gå till hyresnämnden
än att försätta sig i det otryg -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 45

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

ga läge de skulle hamna i, om de inte
hade denna möjlighet.

Till slut några ord om herr Svennings
motion. Jag tror att det finns vissa
sympatier för tanken att införa ett förbud
för avflyttningsklausul beträffande
statens lägenheter. Utskottet fann sig
dock bundet vid 1956 års principbeslut
på denna punkt. Det skulle väl också
uppstå stora praktiska olägenheter om
man införde ett förbud. Personligen
vill jag uttrycka min stora sympati för
tanken att så långt det är möjligt söka
förhindra att avflyttningsklausuler införs
i hyreskontraktet. Jag tillåter mig
dock om så skulle ske, uttrycka den
förhoppningen att avflyttningsklausulens
olägenheter för befattningshavare
kompenseras genom bestämmelser om
lägre hyra, såsom man gjort vid landsting.

Me tf dessa ord ber jag, herr talman, få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Man kan ju fråga sig
om vi har tid att diskutera denna sak
så länge i riksdagens slutskede, då utskottet
ändå varit ganska enigt. Jag
skall nöja mig med att deklarera den
ståndpunkt som centerpartiet har intagit
i frågan både nu och tidigare.

Man kan nog säga att alla partierna
är ense om att vi i princip inte bör ha
någon lagstiftning som reglerar hyresmarknaden
när vi har balans på hyresmarknaden,
d. v. s. när det råder jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan.
Något sådant tillstånd har vi emellertid
inte, i varje fall kan det inte sägas
råda över hela landet och ingen kan
uttala sig om när ett sådant normaltillstånd
kan påräknas.

Som tidigare här har påpekats håller
dock lagstiftningen regionalt på att
avvecklas, i vissa fall med de kommunala
myndigheternas hjälp. I propositionen
påpekas också att endast goda
erfarenheter finns av denna lokala av -

veckling och att takten i densamma
icke kommer att bromsas.

Det i år framlagda förslaget innebär
att lagen förlänges på två år. Utskottet
har med undantag av högerledamöterna
och herr Nyberg som avlämnat en
blank reservation, bifallit denna statsrådets
hemställan. Jag kan inte förstå
annat än att det finns goda skäl att
stanna för en förlängning på två år.
Ingen kan på allvar tänka sig att vi
redan nästa år skall ha sådan tillgång
på bostäder att riksdagen då kan besluta
att generellt avskaffa hela hyresregleringen.
Det medför då ingenting
annat än onödigt administrativt krångel
om vi nu inte beslutar utsträcka lagens
giltighetstid två år. Vi har därför
från vår sida stannat för bifall till propositionen
på denna punkt.

Bland de frågor som har berörts i
högermotionen märks frågan om de
s k. kommersiella lokalerna. Det framförs
krav på att dessa skall undantas
från hyresregleringen. Jag har vid de
kontakter jag har haft med köpmannavärlden
fått den uppfattningen att regleringens
avskaffande i många — men
långt ifrån alla — fall skulle betyda
förhöjd hyra för affärsinnehavarna.
Många gånger ligger affärslokalerna i
fastigheter som inrymmer bostäder i
övervåningen och affärer i den undre
våningen. I sådana fall kan faktiskt affärsmannen
komma att få betala högre
hyra för sill affärslägenhet därigenom
att hyresvärden höjer hyran där som
kompensation för att han inte kan ta
ut högre hyra för bostadslägenheten
som ligger över affärslokalen. Detta gör
att jag, liksom man gjort på folkpartihåll,
har kommit till uppfattningen att
om man skall slopa hyresregleringen,
så skall man göra det över hela fältet
och inte göra någon kategoriklyvning
av detta slag.

Ett annat krav som framförts i motioner
är att privatfinansierade flerfamiljshus
skulle ställas utanför liyresrcglcringslagcns
tillämpningsområde.

46 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

När vi började behandla detta ärende
hade jag sympatier för den tanken. Om
någon av egna medel ville satsa pengar
på bostadsproduktion, borde han också
få ta ut den hyra som kunde avtalas
med hyresgästen. Men det framgår att
endast 4—5 procent av bostadsbyggandet
privatfinansieras och därtill att de
som tar dessa initiativ och deras organisationer
faktiskt rent av önskar
att lagstiftningen skall gälla även för
dessa fastigheter. Då finner jag ingen
anledning att biträda yrkandet om undantag
för dessa fastigheter.

Herr Svenning har i en motion begärt
att regleringen avskaffas då det
gäller hyreskontrakt i samband med
tjänstebostadstvång. Det ligger en viss
logik i hans resonemang, men man måste
ändå ha klart för sig att en sådan
ändring kan ha verkningar på det kommunala
planet och för landstingen och
på en rad andra områden. Detta gör
att utskottet beslutat avstyrka motionen.
Jag vill bara lämna upplysningen
att herr Svenning är ensam om sin reservation
så att icke av misstag hans
partikamrater röstar för hans förslag.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Svenning så starkt underströk
att man måste skynda långsamt
och därför att herr Hammarberg talade
om den stora försiktighet vi måste
iaktta när vi upphäver hyresregleringen.
Vi är alla ense om att regleringen
skall upphävas, men då det gäller att
gå från ord till handling är återhållsamheten
stor. Det förefaller ibland av
diskussionen att döma som om man hade
glömt alla de snedvridningar som
regleringen förorsakat. Tänker man
inte längre på vilken värdeförstöring,
vilka kostnader, vilket administrativt
godtycke och vilken arbetsbelastning
som hyresregleringen skapat för myn -

digheter, fastighetsägare och hyresgäster? Vår

standard stiger, vi har en fri hög
konsumtion som aldrig förut. En stor
del av svenska folket — större än i
något annat europeiskt land — har bil,
man har sommarstugor, båt, TV och
andra varaktiga konsumtionsvaror, som
underlättar arbetet i hemmet och ger
förströelse och avkoppling. Men då det
gäller bostadsområdet har den fria
marknadshushållningen helt satts ur
spel. Där har vi fortfarande en statlig
kontroll och ett statligt förmynderskap
som hindrar eljest myndiga parter
att träffa fria avtal med varandra.
Vi har på detta område en reglering
som för 20 år sedan infördes på grund
av kriget. Vilket samband råder mellan
de krigsförhållanden som då motiverade
regleringens införande och förhållandena
i dag? Trots ändrade förhållanden
bär det inte gjorts något försök
att skapa garantier för rättssäkerheten.
Fortfarande bär bestämmelserna samma
provisoriska karaktär som de hade
i början av 40-talet. Vad kostar egentligen
hela denna reglering? Hur mycket
folk arbetar med den?

Herr Svenning sade att han sysslat
med dessa frågor i praktiskt arbete och
visste hur regleringen fungerar. Jag
har också sysslat med dessa frågor i
Stockholms fastighetsförvaltning och i
näringslivet och har vissa erfarenheter
på detta område som ger mig rätt att
yttra mig.

När man i propositionen säger, att
avsevärda hyreshöjningar kan befaras
äga rum i de större städernas centrala
delar, om man släpper regleringen för
kommersiella lokaler, skulle jag vilja
fråga om det inte är bekant att efterfrågan
på centralt belägna lokaler och
ytor i stadskärnan alltid i sista hand
måste bestämma hyran. Det kommer
alltid att vara större efterfrågan på sådana
lokaler än vad som motsvarar tillgången,
och detta tar sig i längden alltid
uttryck i hyran eller i de ersätt -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 47

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

ningsbelopp som på ett eller annat sätt
betalas. Efterfrågan bestämmer alltså
situationen. Jag tror inte att det är obekant
här i kammaren att de butikshyror,
som vi i Stockholm i dag tar ut i
nya fastigheter i centrum, ligger omkring
500 kronor per kvadratmeter —
till och med högre för de mest eftersökta
ytorna. I näraliggande äldre fastigheter
kan hyrorna däremot ligga på
80—90 kronor för ungefär lika fullvärdiga
lägenheter. Och det är väl inte
obekant att i själva verket hyrorna just
därför har blivit betydligt högre genom
de s. k. good-will-ersättningar, som tidigare
hyresgäster tar ut — inte fastighetsägaren
— och som de nya hyresgästerna
måste amortera och förränta
i sin rörelse. Herr Hammarberg uttryckte
sig nyanserat på den punkten.
Det är alldeles riktigt som han säger att
sådana »good-will-värden» i dag är en
del av hyran för lokalerna i centrum.

Är det verkligen rimligt och riktigt
att rättsordningen skall skydda de
transaktioner som det här är fråga om.
De innebär t. ex. att ett företag i Stockholm
för några år sedan fick betala
700 000 kronor i s. k. goodwillersättning
för en lokal i centrum till ett företag,
som i den lokalen hade gått omkull.
Det finns färska exempel på att
det betalas belopp på 200 000, 300 000
och 400 000 kronor, och dessa ersättningar
utgår ofta — inte alltid — till
företag som inte kunnat bedriva fortsatt
verksamhet i lokalerna. Det är alltså
inte fråga om verklig goodwill-ersättning,
utan om köp av hyresrätt.

Jag är övertygad om att det runtom
i våra svenska städer i dag betalas ut
miljontals kronor om året till företag,
även till sådana som är konkursmässiga
eller av andra orsaker inte har förutsättningar
att fortsätta sin verksamhet
i de gamla lokalerna, därför att vi
måste komma över fastigheterna för
att genomföra önskvärda moderniserings-
eller saneringsarbeten i våra
stadscentra. I Stockholm har man t. ex.

en bestämd taxa. Här betalar vi fem
gånger årshyran och i vissa fall mera
för att komma över nya lokaler, oavsett
om vederbörande affärsföretags
verksamhet går ihop eller inte, enbart
för att förvärva hyresrätten till lokalerna.

Medan detta pågår driver hyresregleringen
fram en nybebyggelse, även
där en modernisering eller en upprustning
av de äldre fastigheterna skulle
ha varit riktigare både ur ekonomisk
synpunkt och med hänsyn till stadsmiljöns
bevarande.

Avigsidorna ur näringslivets synpunkt
av detta är att alla företagare,
framför allt de unga, som vill bli sina
egna, starta ny verksamhet eller utvidga
sin tidigare, först måste skaffa
ett kapital, för vilket de vid sidan av
hyran skall köpa hyresrätten till sina
affärslokaler. Detta kapital, som ju är
mycket svårt att få låna i dag, måste
dessutom, som jag nyss sade, förräntas
och amorteras i rörelsen och måste
alltså belasta rörelsen.

Trots dessa fakta, som är alldeles
obestridliga och som ingen som följt
förhållandena kan sväva i tvivelsmål
om, säger man att man vill behålla regleringen
för att undvika hyreshöjningar
i centrala stadsdelar. Såvitt jag förstår
kan detta inte vara någonting annat
än den obotfärdiges förhinder.

Den dolda hyreshöjning, som nu sker,
skulle man kunna i varje fall följa om
man släppte marknaden fri. Då funnes
det möjlighet att enligt den provisoriska
besittningsrättslagen få den hyra,
som vederbörande hyresvärd betingar
sig, prövad. Domstol kan alltså i sådana
fall konstatera om den begärda hyran
är för hög i jämförelse med hyresläget
för likvärdiga lokaler. En sådan
möjlighet finns inte i dag.

Herr Svenning talade om erfarenheterna
från Finland, Danmark och England.
Som bekant är dessa erfarenheter
inte entydiga, och det beror väl
på att var och en bedömer dem från

48 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

små egna utgångspunkter. Jag är inte
övertygad om att man ordentligt studerat
det material som finns. Om vi
ser på England — jag har den officiella
rapporten här i min hand — tycker
jag ändå att erfarenheterna är förvånansvärt
goda. De visar att hyrorna i
de bostäder, som släppts fria från regleringen,
inte stigit avsevärt mer än
hyrorna för de lokaler som fortfarande
ligger kvar under regleringen. En
allmän höjning av hyrorna har alltså
skett, men den är inte nämnvärt större
för de fastigheter som är fria än för
dem som alltjämt är reglerade.

Herr talman! Jag vill sluta med att
upprepa herr Bengtssons citat ur den
socialdemokratiska studenttidningen Libertas:
»Det bör i dag vara en primär
uPPgift för socialdemokratien att skapa
en funktionsduglig bostadsmarknad.
Detta fordrar ett snabbt slopande
a\ hyresreglering och hyreskontroll.»
Det är så sant som det är sagt.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! För att börja där herr
Bohman slutade skulle jag vilja säga,
att jag tror att det finns anledning att
lita mera på de experter som avgivit
sina yttranden i remissvaren än på
skribenten i Libertas.

Herr Bohman säger inledningsvis,
att det blir ett administrativt godtycke
genom hyresregleringen. Ja, visst är
det kanske ett administrativt krångel,
men jag vill inte hålla med om att det
är godtycke. Jag tror att godtycket för
hyresgästernas vidkommande är större
om de utan skydd av hyresregleringen
lämnas ut åt hyresvärden.

Vad beträffar regleringen som sådan
är det en krisreglering, säger herr Bohman,
och det kan vara riktigt. Men jag
vill erinra om att detta är en reglering
som skyddar priset på en vara, som
inte är vilken vara som helst. Jag tror
vi skall komma ihåg att bakom inrättandet
av hyresregleringen och bakom
det långa bibehållandet av densamma

ligger just den uppfattningen, att bostaden
inte får vara jämställd med
vilken annan vara som helst. Därför
tror jag att vi skall vara på det klara
med att vi måste bibehålla denna reglering
så länge det föreligger en bristsituation.

Jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Bohman tillmäter
hyresregleringslagen så stor betydelse,
vill jag erinra om att man i
kommuner av en viss storleksordning
ju har rätt att bestämma huruvida lagen
skall gälla eller inte. Och i det
fallet kan vi lita på de kommunala instanserna.
I kommunalfullmäktige eller
kommunalnämnden känner man
mycket bra till bostadsmarknaden
inom kommunen och kan därför bedöma
den saken fullständigt riktigt.
När man i så många kommuner är rädd
för att avskaffa denna lagstiftning, sammanhänger
det just med att man vet
att en sådan åtgärd skulle resultera i
höjda hyror och stora bekymmer på
bostadsmarknaden.

Sedan talade herr Bohman om goodwill-värdet
på vissa lokaler och sökte
där täckning för sitt resonemang i den
s k. provisoriska besittningsskyddslagen.
Men herrarna skriver ju själva i
reservationen att den lagen bara skyddar
mot icke alltför stora hyreshöjningar
— och det är ju ett mycket svävande
begrepp. Alla tycks emellertid
vara på det klara med att ett slopande
av lagen skulle betyda hyreshöjningar
för många affärsmän. Och jag vill gå
så långt att jag säger, att i vissa samhällen
med mördande konkurrens för
köpmän och handelns folk skulle dessa
hyreshöjningar betyda att vederbörande
i många fall fick gå ifrån sina
rörelser, om den linjen fick drivas hur
långt som helst.

Det är sålunda ett småföretagarin -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 49

Ändrad lydelse av 26 § lagen om

tresse att lagen avskaffas generellt, om
den nu skall tas bort. Det får inte uppstå
någon kategoriklyvning i det sammanhanget.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill erinra herr
Bohman om att den nu arbetande hyreslagskommitténs
förslag bär till uppgift
att komplettera den allmänna hyreslagen.
Det är det instrumentet man
väntar på. Sedan skall man ta ställning
till hyresregleringslagen. Det är av betydelse
att konstatera den saken.

Lika viktigt är att konstatera sambandet
mellan bostadsbrist och hyresreglering.
Hur skulle det sett ut, om
vi inte hade denna hyresregleringslag?

I stora städer och tätorter skulle förhållandena
vara orimliga, om det inte
fanns en lag som styrde utvecklingen
på detta område.

Vad sedan gäller centralt belägna lokaler
har man här inte tagit med det
momentet att det är fastighetsägaren
som bestämmer vem som skall bli hyresgäst.
Goodwill-värdet skall alltså vägas
mot detta fastighetsägareintresse,
men så har sällan skett vid de bedömningar
jag varit med om i hyresnämnden.

Låt oss se på vad som hänt i England,
där 1957 års liyreslag nu har upphört
efter ett treårigt moratorium. Där
har 4 miljoner hyreskontrakt i hela
landet sagts upp. Detta betyder att hyresgästerna
under vräkningshot har blivit
ålagda en hyreshöjning på mellan
75 och 100 procent.

Är det en utveckling att sträva efter,
herr Bohman?

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! När jag hade ordet förra
gången, tänkte jag rikta en fråga till
justitieministern, men eftersom han inte
var närvarande i kammaren då avstod
jag därifrån. Jag passar på att framställa
min fråga nu i stället och hoppas
på ett svar.

4 — Andra kammarens

hyresreglering m. m.

På framställning av de kommunala
myndigheterna och efter beslut av
Kungl. Maj :t har hyresregleringen nu
avvecklats på cirka 75 orter i landet.
Departementschefen säger nu i sitt yttrande
att sådana regionala avvecklingar
kan ske även mot de kommunala
myndigheternas vilja, om detta anses
motiverat. Jag vill då fråga om man
på någon av dessa orter där man slopat
regleringen har haft någon kvarstående
bostadsbrist och vilka erfarenheter man
i så fall har gjort härav. Dessa erfarenheter
skulle vara värdefulla att ta
del av för den fortsatta handläggningen
av detta ärende, även med hänsyn tagen
till de utredningar som pågår.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna debatt, men några
uttalanden av herr Bohman gjorde att
jag ändå ansåg mig böra göra det.

Först vill jag då i likhet med det
enhälliga utskottet konstatera att målet
är att avskaffa hyresregleringen fortast
möjligt. Det är bara det att så länge
nuvarande bristsituation finns går det
icke på alla orter.

Beträffande herr Bohmans konstaterande
rörande de kommersiella lokalerna
skall ju, som herr Svenning redan
påpekat, alla lokalöverlåtelser godkännas
av fastighetsägaren. Jag tror inte
att vi genom att slopa hyresregleringen
kommer ifrån dessa ersättningar, utan
problemet måste lösas på annat vis. Om
de affärsidkare, hantverkare och småindustriföretagare
som nu i stor utsträckning
tillgodogör sig godwill-ersättningar,
inte kan göra det i fortsättningen,
kan dessa — med nuvarande efterfrågan
på lokaler av detta slag, såväl
inom centrumbildningar som i
andra delar av våra större städer — i
stället komma fastighetsägarna till godo,
antingen i form av betydligt högre hyror
eller direkta ersättningar. Jag tror

därför, som sagt, inte att vi kan komprotokoll
1961. Nr 22

50 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

ma ifrån dessa ersättningar genom att
släppa hyresregleringen.

Den egentliga anledningen till att jag
begärde ordet var herr Bohmans uttalande
att de kommersiella lokalerna
bör undantagas från hyresregleringen.
Inom detaljhandeln såväl som inom
hantverket och småindustrien är man
enig om att den kategorimässiga avvecklingen
icke bör ske på det sättet
att hyresregleringen slopas beträffande
de kommersiella lokalerna. En dylik
kategorimässig avveckling skedde när
de allmännyttiga företagen fick förmånen
av fri hyressättning. Vi har redan
sett inånga exempel på hur hyreshöjningar
till betydande del har lagts på
de kommersiella lokalerna, varigenom
bostäderna subventionerats. Vi köpmän
är alltså ängsliga för att, därest hyresregleringen
slopas beträffande lokalerna,
fastighetsägare vars fastigheter
innehåller både bostäder och affärs-,
hantverks- eller andra kommersiella lokaler,
kommer att för dessa lokaler ta
ut betydligt högre hyror för att subventionera
bostäderna. På det sättet kommer
de att kunna tillgodogöra sig högre
hyresintäkt än de annars skulle ha möjlighet
till.

Jag vill i stället tillråda en regional
avveckling av hyresregleringslagen,
varvid alla kategorier får följas åt.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att den vara som
man vill skydda genom hyresregleringen
är en viktig och betydelsefull vara
— det är väl den viktigaste vara som
konsumenterna efterfrågar. Men att jag
anser att hyresregleringen bör tagas
bort så snart som möjligt beror på att
jag är övertygad om att man åstadkommer
ett för bostadskonsumenterna sämre
resultat, en sämre effekt med denna
stelbenta reglering än man skulle göra
med en fri marknadshushållning.

Det är riktigt att hyreslagskommittén
kommer att framlägga sitt betänkande

i höst. Just därför kommer en ettårig
förlängning av hyresregleringen att räcka
till för att vi skall kunna diskutera
de lagändringar som kan påfordras med
anledning av kommitténs betänkande.
Men det är riktigt att vi först när betänkandet
har lagts fram kommer att
ha ett klart underlag för ett definitivt
ståndpunktstagande till prisregleringen
på bostadsmarknaden.

Att jag tycker att det nuvarande systemet
beträffande komersiella lokaler
är så befängt, herr Hammarberg, beror
på att det innebär en dubbel prissättning,
en dold prissättning i form
av s. k. good-will och liknande ersättningar
samt en öppen prissättning i
form av reell hyra. Ett sådant system
är långt sämre än en vanlig fri prisbildning
på kommersiella lokaler.

Herr C. W. Carlsson! Affärslokalerna
i en kommersiell centrumbildning —
det må vara utanför eller inne i stadskärnan
-— upptar i regel en viss given
yta. Är det en attraktiv centrumbildning
kommer det alltid att finnas efterfrågan
på dess lokaler. Och hur skall
den efterfrågan kunna regleras, när det
gäller kommersiell verksamhet, på annat
sätt än genom en fri marknadsprisbildning?
Det går inte att rättvist bestämma
hyrorna på något annat sätt.

Nu är herr Carlsson liksom många
andra köpmän rädd för — och det har
de naturligtvis rätt att vara — att ett
frisläppande av hyrorna för enbart
kommersiella lokaler skulle leda till att
fastighetsägarna kommer att subventionera
bostäderna genom att ta ut höga
hyror på kommersiella lokaler för att
därigenom kunna hålla låga hvror på
bostäderna. Personligen tror jag inte
att problemet är så enkelt. Jag tror inte
att man kan ta ut högre hyror på kommersiella
lokaler än vad som motsvarar
marknadsläget, och därför är det ingen
risk för att det skulle bli ett subventioneringssystem.
Men jag vet som sagt
att många av herr Carlssons kolleger
inom köpmannavärlden hyser farhå -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 51

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

gor i den vägen. Personligen är jag
dock inte rädd för att släppa hyressättningen
för de kommersiella lokalerna
fri.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! I anslutning till vad herr
Bohman sagt vill jag relatera ett konkret
exempel som jag kom i kontakt
med häromdagen.

Det var ett företag som av fastighetsägaren
på sin tid flyttades till en
ny lokal, därför att fastighetsägaren
skulle riva det hus där företagaren var
inhyst. Företagaren fick denna nya lägenhet
utan att ge ut något extra vederlag.
Han använde den ett par år,
men företaget gick sedan omkull och
företagsägaren utbjuder nu lägenheten
med ett tillägg av en större summa
pengar — jag tror det var 50 000 kronor,
som sålunda skulle vara priset
för att kontraktet överlåtes.

Det kan ju inte vara tal om någon
som helst sorts good-will-ersättning i
detta fall, och jag tycker det hela är
någonting ganska osnyggt som inte bör
få fortsätta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med att gå in på de skäl som
ligger till grund för det framlagda förslaget
— de är utförligt redovisade i
propositionen och har ytterligare utvecklats
av utskottets talesmän. Jag vill
bara lämna svar på den direkta fråga
som ställdes till mig av herr Nyberg.
Svaret är, att i stort sett torde regional
avveckling inte ha skett på någon
ort, där bostadsbrist utan tvivel kunnat
konstateras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att propositioner först komme att
framställas beträffande utskottets hemställan
under punkterna A och B, som
avsåge hyresregleringslagen, varvid till

en början upptoges varje stadgande, i
fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag. Därefter komme
propositioner att givas beträffande utskottets
hemställan i övrigt under punkterna
A och B samt i fråga om utskottets
hemställan under punkterna C—G.

Punkterna A och B

26 § andra stycket hyresregleringslagen Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtsson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 24, såvitt
avser 26 § andra stycket hyresregleringslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Scliött och Bengtsson
i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 169 ja och 38

52 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 19C1 fm.

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

nej, varjamte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

26 § tredje stycket hyresregleringslagen Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels oek på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtsson i
Göteborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 24, såvitt
avser tillfogande av ett tredje stycke
till 26 § hyresregleringslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Schött och Bengtsson
i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170
ja och 40 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ingressen till lagen angående ändrad
lydelse av 26 § lagen om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtsson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets utlåtande nr 24, såvitt
avser ingressen till lagen angående
ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering
m. m., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
stadgandet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Schött och
Bengtsson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170
ja och 38 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 53

Ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m.

Utskottets hemställan under punkterna
A och B i övrigt

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C

Upphävande av bostadsrättskontrolllagens
bestämmelser om kontroll av
överlåtelse av bostadsrätt

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets utlåtande nr 24, såvitt
avser upphävande av bostadsrättskontrollagens
bestämmelser om kontroll
av överlåtelse av bostadsrätt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Schött och Bengtsson
i Göteborg i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Förlängningen av giltighetstiden för
bostadsrätlskont rot lagen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)

av herrar Schött och Bengtsson i Göteborg
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herrar Schött och Bengtsson i Göteborg
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten E

Punkten F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
F) i utskottets utlåtande nr 24, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herrar Schött och Bengtsson
i Göteborg i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

54 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning
gårdsområdena

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 169
ja och 37 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten G

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Upprustning av forskning, försök och
högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upprustning
av forskning, försök och högre
undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1961/62 beräkna dels (p. 46—
52) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar 7 675 000
kronor, Omkostnader 1 000 000 kronor,
Materiel 620 000 kronor, Nyanskaffning
och underhåll av utrustning 258 000
kronor, Bokinköp och bokbindning
100 000 kronor, Lokal och fast försöksverksamhet
1 100 000 kronor samt Jordbruksdriften
vid statens försöksgårdar
1 000 kronor, dels (p. 53—59) till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar 2 093 000 kronor,
Omkostnader 830 000 kronor, Materiel
48 000 kronor, Nyanskaffning och un -

på jordbruks- och träd derhåll

av utrustning 100 000 kronor,
Bokinköp och bokbindning 17 000 kronor,
Trädgårdsekonomisk byrå 18 000
kronor samt Lokal och fast försöksverksamhet
45 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
till riksdagen den 10 mars 1961 avlåten
proposition, nr 69, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen, att

1) godkänna de i propositionen framlagda
förslagen angående omorganisation
och upprustning av forskning, försök
och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena; 2) godkänna
de i propositionen förordade
riktlinjerna för agronom- och hortonomutbildningens
uppläggning och inre
organisation; 3) godkänna att lantbrukshögskolan
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen anförts
försåges med tjänster till det antal
och i de lönegrader som i propositionen
förordats; 4) bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda av förslagen under
1)—3) föranledda författningsföreskrifter
och övriga erforderliga bestämmelser;
5) bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder som i övrigt erfordrades
för att förbereda förslagens
genomförande; 6) bemyndiga Kungl.
Maj:t att företaga de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
från och med budgetåret 1961/62, som
angivits i propositionen; 7) fastställa
viss angiven avlöningsstat för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/62; 8) å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 7 705 000 kronor, Omkostnader ett
förslagsanslag av 1 000 000 kronor, Materiel
ett reservationsanslag av 620 000

Nr 22 55

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd

gårdsområdena

kronor, Nyanskaffning och underhåll
av utrustning ett reservationsanslag av
258 000 kronor, Bokinköp och bokbindning
ett reservationsanslag av
100 000 kronor, Lokal och fast försöksverksamhet
ett reservationsanslag av

1 100 000 kronor samt Jordbruksdriften
vid statens försöksgårdar ett förslagsanslag
av 1 000 kronor; 9) fastställa viss
angiven avlöningsstat för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62; 10) å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln anvisa till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar ett förslagsanslag av

2 095 000 kronor, Omkostnader ett förslagsanslag
av 830 000 kronor, Materiel
ett reservationsanslag av 48 000 kronor,
Nyanskaffning och underhåll av
utrustning ett reservationsanslag av
100 000 kronor, Bokinköp och bokbindning
ett reservationsanslag av
17 000 kronor, Trädgårdsekonomisk
byrå ett förslagsanslag av 18 000 kronor
samt Lokal och fast försöksverksamhet
ett reservationsanslag av 45 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat härefter angivna till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:87 av herr Sundin och herr
Larsson, Thorsten, likalydande med
II: 109 av herr Grebäck m. fl.;

2) 1:584 av herr Hedström m. fl.,
likalydande med 11:686 av herr Wiklund
i öjebyn m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att husdjurs- och trädgårdsförsöken avseende
norrlandslänen i likhet med
vad tidigare varit fallet förlädes till
Öjebyn;

3) 1:605 av herr Andersson, Axel
Emanuel, och herr Gustafsson, NilsEric,
likalydande med 11:699 av herr
Grebäck m. fl., i vilka motioner hemställts,
alt riksdagen måtte dels medge
att utöver vad som föreslagits i propo -

sition nr 69 följande befattningar inrättades:
en professur i nationalekonomi
med tillhörande institution, en laboratorsbefattning
vid vardera av institutionerna
för lantbrukets marknadslära,
lantbrukets företagsekonomi,
husdjurens näringsfysiologi samt husdjursfysiologi
och en befattning för högskoleutbildad
ställföreträdare vid varje
försöksstation, dels hos Kungl. Maj:t
anhålla om fastställande av institutionsbenämningen
markfysik och jordbearbetning
i enlighet med vad som anförts
i motionen, dels medge att ett centralt
informationsorgan inrättas vid lantbrukshögskolan
i enlighet med vad i
motionen anförts, dels beakta även vad
i motionen i övrigt anförts;

4) I: 606 av herr Elowsson, Nils, m.fl.,
likalydande med II: 703 av herr Larsson
i Borrby m. fl.;

5) 1:607 av herr Jonsson m. fl., likalydande
med II: 695 av herr Grebäck
m. fl.;

6) I: 608 av herr Nilsson, Ferdinand,
likalydande med II: 698 av herr Grebäck
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte medge att vid lantbrukshögskolan
inrättades en avdelning
för landsbygdssociologi med speciell
inriktning på forskning avseende
metoderna för upplysningsverksamhet
på jordbrukets och dithörande områden
i enlighet med vad i motionen anförts
samt att till denna avdelning måtte anknytas
även det av jordbruksupplysningskommittén
iföreslagna informationskontoret; 7)

I: 609 av herr Nilsson, Ferdinand,
likalydande med II: 697 av herr Grebäck
in. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte medge att Ultuna
lantbruksskola tills vidare, dock under
en tid av minst fem år, finge fortsätta
sin verksamhet samt hemställa att
frågan om tidpunkten för skolans definitiva
avveckling gjordes till föremål
för ny prövning;

8) 1:610 av herr Näsström in. fl.,

56 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgardsområdena -

likalydande med 11:701 av herr Kärrland
er m. fl;

9) I: 611 av herr Olsson, Ernst, och
herr Svanström, likalydande med
II: 702 av herrar Börjesson i Glömminge
och Larsson i Borrby, i vilka motioner
hemställts dels att riksdagen måtte medge
att trädgårdssektionen vid Alnarp
inrättas den 1 juli 1962, att en tjänst
som sekreterare i Ae 23 inrättas vid Alnarpsinstitutet
den 1 juli 1961 samt
att vederbörande utskott utarbetade
förslag till härför erforderlig medelsanvisning,
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning av a) frågan om
inrättande av självständiga institutioner
för köksväxtodling och prydnadsväxtodling,
b) frågan om egna försöksväxthus
för prydnadsväxtodlingen, c)
frågan om förläggning av undervisningen
i fältmässig köksväxtodling i huvudsak
till Alnarp, allt i enlighet med
vad i motionen anförts;

10) I: 612 av herr Osvald, likalydande
med II: 696 av herr Carlsson i Huskvarna,
i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta, att utöver den
av departementschefen föreslagna personalstaten
för lantbrukshögskolans
bibliotek inrättades två nya biträdestjänster,
att undervisningen i geologi
för agronomie studerande redan från
och med den 1 juli 1961 förlädes till
Uppsala universitet, att det vid universitetets
mineralogisk-geologiska institution
inrättades en laboratur i geologi
motsvarande den nuvarande laboraturen
i marklära vid lantbrukshögskolan,
att den nuvarande benämningen av
lantbrukshögskolans institution förväxtodlingslära
bibehölles, att utöver den
av departementschefen föreslagna personalstaten
för institutionen för växtodling
inrättades en laboratur, att utöver
den av departementschefen föreslagna
personalstaten för institutionen
för växtpatologi inrättades en professur
i entomologi i stället för en labora -

tur i samma ämne, en laboratur i nematologi
och en forskarassistenttjänst
i nematologi, att namnet på den nuvarande
institutionen för växtsjukdomslära
ändrades till institutionen för
växtpatologi och entomologi samt att
anslå för de föreslagna nya befattningarna
erforderliga medel;

11) I: 613 av herr Pettersson, Harald,
m. fl, likalydande med 11:704 av herr
Eliasson i Moholm m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte
besluta att landet, vad beträffade trädgårdsförsökens
fältorganisation, indelades
enligt jordbrukshögskoleutredningens
förslag i fyra försöksdistrikt,
sammanfallande med distrikten för
jordbruksförsök, med Rånna försöksgård
såsom försöksstation i det västsvenska
distriktet, att landet, vad beträffade
husdjursförsöksverksamhetens
fältorganisation, indelades i fyra försöksdistrikt,
sammanfallande med distrikten
för jordbruksförsöken, samt att
vederbörande utskott utarbetade förslag
till härför erforderlig medelsanvisning
på avlönings-, omkostnads- och
materielanslagen;

12) II: 700 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att försöksverksamhet i
fortsättningen måtte bedrivas vid Öjebyns
försöksgård i Norrbottens län i
enlighet med jordbrukshögskoleutredningens
förslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 607 och II: 695, godkänna det förslag
till enhetlig ledning av den lantbruksvetenskapliga
verksamheten, som
i utskottets utlåtande förordats;

2. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 612 och II: 696, såvitt de avsåge
ämnet geologi, godkänna att undervisningen
för lantbrukshögskolans stude -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 57

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

rande i detta ämne anordnades i enlighet
med vad i utlåtandet angivits;

3. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 605 och II: 699, såvitt de anginge
ämnet nationalekonomi, godkänna att
undervisningen för lantbrukshögskolans
studerande i detta ämne anordnades i
enlighet med vad i utlåtandet angivits;

4. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:608 och 11:698, såvitt de anginge
ämnet sociologi, godkänna att undervisningen
för lantbrukshögskolans studerande
i detta ämne anordnades i enlighet
med vad i utlåtandet angivits;

5. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd de i motionerna
1:605 och 11:699 samt 1:612
och 11:696 gjorda yrkandena beträffande
benämningen av institutionerna
för växtodling, växtpatologi samt växtnäringslära
och jordbearbetning;

6. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning,
finna motionerna 1:611 och
II: 702, såvitt de avsåge prövningen av
vissa organisatoriska frågor rörande
lantbrukshögskolans trädgårdssektion i
Alnarp, besvarade med vad utskottet
anfört i ämnet;

7. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 612 och II: 696, såvitt nu vore
i fråga, besluta att vid lantbrukshögskolan
skulle per den 1 juli 1962 inrättas
en befattning som laborator i ämnet
växtodling;

8. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:605 och 11:699, såvitt nu vore i
fråga, besluta att vid lantbrukshögskolan
skulle per den 1 juli 1962 inrättas
en befattning som laborator i ämnet
marknadslära;

9. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motio -

nerna I: 605 och II: 699, såvitt nu vore
i fråga, besluta att vid lantbrukshögskolan
skulle per den 1 juli 1962 inrättas
ytterligare en befattning som laborator
i ämnet företagsekonomi;

10. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning,
lämna utan avseende motionerna
I: 605 och II: 699, såvitt däri yrkats
att vid lantbrukshögskolan skulle
per den 1 juli 1962 inrättas befattningar
som laborator i ämnena husdjurens näringsfysiologi
respektive husdjursfysiologi; 11.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd de i motionerna
I: 612 och II: 696 gjorda yrkandena
rörande ombildning av en laborator
stjänst i ämnet entomologi till en
befattning som professor i samma ämne
samt inrättande av befattningar såsom
laborator och forskarassistent i ämnet
nematologi;

12. lämna utan åtgärd motionerna
1:87 och 11:109 om inrättande av en
personlig laboratur i strålskyddsforskning
för agronoinie licentiaten L. Fredriksson; 13.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna de övriga riktlinjer
för agronom- och hortonomutbildningens
uppläggning och inre organisation
som angivits i utlåtandet;

14. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 611 och II: 702 samt I: 606 och
II: 703, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att en sekreterartjänst i
lönegrad A 23 ej skulle inrättas vid
institutionerna i Alnarp per den 1 juli
1961;

15. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:612 och 11:696, såvitt nu vore i
fråga, besluta inrätta en biblioteksbiträdestjänst
i lönegrad Ae 7 vid lantbrukshögskolans
bibliotek i Uppsala per den
1 juli 1961;

58 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

16. lämna utan åtgärd i motionerna
I: 608 och II: 698 samt I: 605 och II: 699
gjorda yrkanden rörande till lantbrukshögskolan
knutet informationsorgan;

17. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna att fyra jordbruksförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen; 18.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 613 och II: 704, såvitt nu vore i
fråga, godkänna att tre husdjursförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen; 19.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 613 och II: 704, såvitt nu vore i fråga,
godkänna att tre trädgårdsförsöksdistrikt
skulle ingå i fältförsöksorganisationen; 20.

i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna I: 584
och II: 686 samt II: 700, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om ytterligare
prövning av frågan om förläggningen
av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet samt
om i anledning därav föranlett förslag
till 1962 års riksdag;

21. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd det i motionerna
1:605 och 11:699 gjorda yrkandet
om en högskoleutbildad ställföreträdare
vid varje försöksstation;

22. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan åtgärd de i motionerna
1:610 och 11:701 gjorda yrkandena
rörande Offers försöksgård;

23. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna 1:609 och
11:697, godkänna vad utskottet anfört
rörande avvecklingen av Ultuna lantbruksskola; 24.

avslå i motionerna 1:611 och
II: 792 gjorda yrkanden rörande särskilda
försöksväxthus för prydnadsväxtodling; 25.

med bifall till Kungl. Maj:ts fram -

ställning, godkänna de förslag till samorganisation
av forskning, försök och
högre undervisning på jordbruks- och
trädgårdsområdena, som förordats av
utskottet;

26. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna, att omorganisationen
av ifrågavarande forskning, försök
och undervisning beträffande jordbruks-
och husdjursområdena skulle,
såvitt ej annat framginge av det föregående,
genomföras per den 1 juli 1962;

27. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 606 och II: 703 samt I: 611 och
II: 702, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna att omorganisationen
av ifrågavarande forskning, försök
och undervisning beträffande trädgårdsområdet
skulle, såvitt ej annat
framginge av vad utskottet anfört och
under föregående punkter hemställt,
genomföras med början den 1 juli 1963;

28. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna av utskottet ej särskilt
berörda förslag i propositionen såvitt
de rörde upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena;

29. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda av det föregående föranledda
författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser;

30. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder som erfordrades
för att förbereda förslagens genomförande; 31.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 109, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga de
ändringar i personalförteckningen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
från och med budgetåret
1961/62, som angivits av utskottet;

32. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt i anledning av motioner -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 59

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

na I: 612 och II: 696 ävensom med avslag
å motionerna I: 87 och II: 109,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62;

33. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt i anledning av motionerna
1:612 och 11:696 samt med avslag
å motionerna 1:87 och 11:109, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Avlöningar ett förslagsanslag av
7 716 000 kronor;

34. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln, anvisa a)

till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Omkostnader ett
förslagsanslag av 1 000 000 kronor;

b) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Materiel ett reservationsanslag
av 620 000 kronor;

c) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Nyanskaffning

och underhåll av utrustning ett reservationsanslag
av 258 000 kronor;

d) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bokinköp och

bokbindning ett reservationsanslag av
100 000 kronor;

e) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Lokal och fast
försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 1 100 000 kronor;

f) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Jordbruksdriften
vid statens försöksgårdar ett förslagsanslag
av 1000 kronor;

35. avslå motionerna I: 606 och II: 703
samt 1:611 och 11:702 såvitt de rörde
personalförteckningen för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut; -

36. med bifall till Kungl Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:703 samt 1:611 och
II: 702, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

37. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:606 och 11:703 samt 1:611 och
II: 702, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln anvisa
till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 095 000 kronor;

38. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
å riksstaten för nionde huvudtiteln,
för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Omkostnader ett förslagsanslag
av 830 000 kronor;

b) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Materiel ett reservationsanslag
av 48 000 kronor;

c) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstitut: Nyanskaffning och

underhåll av utrustning ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

d) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Bokinköp och bokbindning
ett reservationsanslag av
17 000 kronor;

e) till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Trädgårdsekonomisk
byrå ett förslagsanslag av 18 000 kronor; f)

till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Lokal och fast försöksverksamhet
ett reservationsanslag
av 45 000 kronor.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Hermansson, Jonasson
och Hansson i Skegrie, vilka ansett att
utskottet under 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av

60 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 608 och II: 698,
såvitt nu vore i fråga, besluta att vid
lantbrukshögskolan skulle inrättas en
avdelning för landsbygdssociologi i enlighet
med vad reservanterna föreslagit;

2) av herrar Nord, Hermansson, Jonasson
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottet under 18) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 613 och II: 704,
såvitt däri yrkats inrättande av fyra
liusdjursförsöksdistrikt, godkänna att
fältförsöksorganisationen skulle uppbyggas
på sätt i reservationen föreslagits;

3) av herrar Nord, Hermansson, Carl
Eskilsson, Jonasson, Hseggblom och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att utskottet
under 19) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 613 och II: 704,
såvitt däri yrkats inrättande av fyra
trädgårdsförsöksdistrikt med Rånna såsom
försöksstation i västra distriktet,
godkänna att fältförsöksorganisationen
skulle uppbyggas på sätt reservanterna
föreslagit;

4) av herr Hjalmar Nilsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi står här inför en
upprustning av forskningen och undervisningen
på jordbrukets område, som
vi väl alla vill notera med den största
tillfredsställelse. Här föreslås inte bara
en förstärkning genom inrättande av ett
antal nya tjänster för undervisning och
forskning, utan det föreslås också en
hel rad åtgärder på det organisatoriska
området, vilka även de torde innebära
väsentliga förbättringar jämfört med
nu rådande förhållanden.

Bland dessa åtgärder på det organisatoriska
området vill jag peka på den
förkortade studietiden för agronomexamen,
vilken torde komma att medföra
att denna utbildning skall kunna hävda
sig bättre gentemot likartade utbildningsvägar.
En annan sådan åtgärd är
den föreslagna ändrade inskrivningen
vid högskolan. Jag vill också notera att
det enligt förslaget kommer att lämnas
möjligheter till en högre utbildning också
på trädgårdsområdet i vårt land. Det
har här tidigare rått en brist, som nu
tas bort, vilket också är värt att notera
med tacksamhet.

Även de föreslagna ändringarna på
försöksverksamhetens område torde
medföra ökad effektivitet och framför
allt modernitet. Jag beklagar emellertid
att det inte varit möjligt att inrätta
ett fjärde försöksdistrikt på husdjursoch
trädgårdsområdena. Det hade enligt
vår mening funnits starka skäl för
detta.

Jag skall inte fördjupa mig i vad
forskning och försöksverksamhet betyder
för det moderna jordbruket; ett resonemang
därom skulle kunna föra hur
långt som helst. Jag inskränker mig till
att säga, att det svenska jordbruket genom
den upprustning som här föreslås
får ett välkommet stöd i sin strävan att
bibehålla sin rangplats som ett av världens
förnämsta.

Innan jag går in på den reservation
beträffande sociologien, som vi fogat
till utlåtandet, vill jag ta detta tillfälle
i akt att uttala några önskemål för framtiden.

Vi har i vårt land två institutioner
för den högre vetenskapliga utbildningen
på jordbrukets område, Ultuna
och Alnarp. De upprustningar som nu
föreslås är emellertid i huvudsak knutna
till Ultuna, och det kan för all de!
ha sina naturliga förklaringar. Men ett
beslut om en upprustning av den ena
institutionen får inte betyda att vi alltför
länge skjuter på en välbehövlig upp -

Nr 22 61

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd

gårdsområdena

rustning av även den andra institutionen.
Att det på denna punkt inte har
väckts någon motion och inte heller
fogats någon reservation till utlåtandet
beror egentligen på att frågan om
Alnarps upprustning är så omfattande,
att det knappast varit möjligt att knyta
något förslag härom till det sparsamma
förslag som propositionen i det
avsnittet innehåller. Jag vill emellertid
uttala den förhoppningen att jordbruksministern
ett annat år tar verkliga krafttag
för att ge även Alnarp den upprustning
som är i hög grad välbehövlig.
Det är beklagligt att en i den intensivaste
jordbruksbygden i vårt land belägen
institution på jordbruksundervisningens,
mejeriundervisningens och
trädgårdsundervisningens område på
vissa områden skall ha en standard som
man nästan skäms för att visa.

Om två—tre år skall den högre undervisningen
på trädgårdsområdet enligt
det föreliggande förslaget påbörjas
vid Alnarp. Om det skall vara möjligt
att till dess skaffa något så när representativa
och mot undervisningens standard
svarande undervisningslokaler,
materiel etc., måste det, såvitt jag förstår,
till snabba och effektiva åtgärder.
De laboratorieutrymmen t. ex., som nu
finns på Alnarp, är lindrigt sagt provisoriska
för att inte säga direkt undermåliga.
Den personal som finns gör
emellertid sitt bästa för att trots bristfälligheterna
försöka lösa sina arbetsuppgifter
så gott det går, men den saknar
möjlighet att kunna genomföra moderna
undersökningar såsom sker på
andra motsvarande områden.

Skollokalerna i den gamla institutionsbyggnaden
gör ett mycket torftigt
intryck. Skolmöblerna är av den gamla
typen med långa bord. Läsrum och kårlokaler
är inte bättre. Möblerna lär ha
funnits där för trettio år sedan och var,
som det heter, re’n gamla då.

I sammanhanget vill jag också peka
på de åtgärder som är nödvändiga be -

träffande biblioteket på Alnarp. Där
finns dock vårt lands främsta litteratur
på mejeri- och trädgårdsområdet.
Detta bibliotek utnyttjas mycket flitigt
för forskningsuppgifter såväl i vårt land
som i grannländerna. I varje fall vet
jag att Veterinser- og Landbohpjskolen
i Köpenhamn är en ganska betydande
låntagare.

Det finns så mycket att peka på beträffande
denna institution, men jag
skall inte fortsätta därmed utan det får
räcka med vad jag har sagt. Jag vill
emellertid säga att det inte är rekommenderande
för den svenska staten att
låta ett institut på den högre undervisningens
område se ut som det gör, särskilt
om man jämför med hur andra
länder håller en standard på detta område
som är väsentligt högre än vår.
Jag vill, som sagt, uttala en förhoppning
att departementet så snart som
möjligt fortsätter upprustningen av denna
vår andra institution.

Herr talman! Jag skall även säga några
ord om den reservation som vi har
fogat till detta utlåtande och som gäller
den sociologiska forskningen. På
jordbrukets liksom på andra områden
bör man försöka få ut det mesta möjliga
av de produktionsbetingelser som
finns eller som kan skapas. Ser man
den nu ifrågavarande upprustningen ur
dessa mera materialistiska betraktelsesätt,
torde utskottets förslag med dess
förstärkningar vara väl motiverade. Tyvärr
finns det dock enligt vår mening
en allvarlig brist i denna upprustning
av forskning och undervisning på det
vetenskapliga planet angående jordbruket.
Genom att jordbruket för landsbygden
spelar ungefär samma roll som industrien
för tätorterna, nämligen att vara
den dominerande inkomstkällan, kan
en hel rad problem inom samhället direkt
eller indirekt ledas tillbaka till
jordbruksförhållandena. Jag beklagar
därför att varken utredningen eller propositionen
har givit tillräckligt utrym -

62 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

me för forskningen och omvårdnaden
om det människomaterial som mer eller
mindre påverkas av förändringarna
i den produktion och den produktionsapparat
som jordbruket utgör. Jag avser
då, som jag tidigare har påpekat, de
sociologiska problem som finns här liksom
inom andra delar av vårt samhälle.

Förändringarna inom näringslivet
sker ju snabbt och särskilt är detta fallet
inom jordbruket och inom landsbygdens
övriga näringsliv. Detta åstadkommer
en mängd nya problem för såväl
de människor som bor och är sysselsatta
därstädes, liksom det innebär en
rad följdverkningar inom samhället i
övrigt. För de människor som av utvecklingens
gång tvingas in i en ny miljö
och andra levnadsförhållanden skapar
det en påverkan av levnadsbetingelserna
som borde ägnas en bättre uppmärksamhet.

Denna omdaningsprocess griper in i
en mängd förhållanden. Den förändrar
t. ex. utbildningsmöjligheterna — boendeförhållandena,
försörjnings- och beredskapssituationen
m. in. Den skapar
problem för ungdom och för äldre. Den
kommer att märkbart påverka ungdomens
psykologiska tänkande inför yrkesval
och familjebildning. Varje förändring
leder till störningar i samhällsapparaten.
Många av dessa störningar
skulle kunna undvikas genom större insikter
om särskilt människans anpassning
till förändringarna på det tekniska
området. Sociologiskt forskningsarbete
och de resultat man kan komma
fram till ger goda instrument för ett
konstruktivt »förbättringsarbete», d.v. s.
djupare insikter om samspelsprocessen
mellan människor och mellan människor
och modern teknik. Den gamla
uppfattningen att tätorternas yrken var
till för tätorternas folk, tätorternas ungdom
etc., den uppfattningen har radikalt
måst förändras. De hittillsvarande
förhållandena och tänkesättet att de
s. k. manschettyrkena i huvudsak skul -

le rekryteras ur dessa samhällsgrupper
blir sannolikt inte konserverat för framtiden.
I stället skulle jag tro att landsbygdsungdomen
kommer att bjuda en
hårdare konkurrens inom dessa andra
yrken liksom jag tror att stadsungdomen
och tätorternas ungdom över huvud
taget i större utsträckning kommer
att söka sig till jordbruket och
landsbygdsyrkena.

Nå ja, nu kan man säga: Låt det gå
på det sättet, det ordnar sig väl av
sig självt! Det är klart att det alltid
ordnar sig på något sätt, men nog bör
samhället ha intresse av att träda till
som hjälpande och rådgivande instans
i en sådan omställningsprocess. De sociologiska
och psykologiska problem,
som vi här möter, vet vi för närvarande
ganska litet om. Visst är det bra
att en nybliven agronom kan undervisa
i hur man skall kunna pressa mesta
möjliga avkastning av en ko eller av
ett hektar åker, men det är en oförsvarlig
brist i denna vetenskapligt utbildade
jordbrukares vetande, om han
inte förstår, att det inte endast är
pengar, som skapar trivsel. Det finns
också andra faktorer, som måste beaktas,
för att hans vetenskapliga utbildning
och förkunnelse skall leda till
realistiska resultat.

Det är sådana synpunkter, som har
lett till att vi ifrån centerpartiets sida
bär begärt en avdelning i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan. I
samband med den stora upprustning
av vetenskap och forskning, som skall
ske därstädes, är den sociologiska
forskningen en liten glimt av ideologi
vid sidan av de rent materiellt syftande
forskningsuppgifterna. Och nog har
vi råd till att kosta på oss detta. I
andra länder inser man vikten av undervisning
i landsbygdssociologi vid
vederbörande länders motsvarande
högskolor. Jag kan peka på det relativt
lilla landet Holland, där man vid
sin lantbrukshögskola har en sådan av -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 63

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

delning i landsbygdssociologi som vi
begär, och i Förenta staterna har man
många lärostolar i detta ämne vid sina
högre lantbruksundervisningsanstalter.

Den benämning vi har givit detta
ämne, landsbygdssociologi, anger ju
att det i första hand gäller problem,
som är knutna till landsbygden och
dess folk. Men i vårt nutida samhälle
sker också en betydande omställningsprocess
inom industrien och tätorterna,
och dessa problem flätas in i varandra.
Det måste vara en tillgång för
en blivande lärare vid våra lantbruksundervisningsanstalter
att kunna ha inblick
i och förstå sambandet mellan
den industriella och den jordbruksbetonade
utvecklingsprocessen, inte minst
därför att allt fler ungdomar från tätortsbetonade
yrken söker sig till lantbruksundervisningsanstalterna.
Såsom
jag förut har framhållit, kommer sannolikt
landsbygdsungdomen framöver
att betydligt mer än nu konkurrera
inom de s. k. tätortsyrkena. I likhet
med vad jag också tidigare har påpekat,
torde även i framtiden jordbruket
bli ett yrkesområde, till vilket folk med
ursprungliga rötter i tätorterna komma
att söka sig. Departementschefen
bör därför, som vi ser saken, ta upp
till förnyad prövning, huruvida inte
forskning kring den mänskliga faktorn
i detta sammanhang framöver förtjänar
ett bättre tillgodoseende än vad som
hittills varit fallet.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat motivera framför allt den reservation
nr 1, som vi har fogat till
detta utskottsutlåtande. Jag ber emellertid
att få yrka bifall till, förutom
reservation nr 1, även reservationerna
nr 2 och 3 vid detta utlåtande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är med verklig

glädje man kan konstatera den positiva
anda, som präglar jordbruksutskottets
utlåtande beträffande den planerade
upprustningen av forskning, försök
och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena. Den
kännetecknas genomgående av en stor
förståelse för forskningens och försöksverksamhetens
betydelse för utvecklingen
på lantbrukets och trädgårdsnäringens
områden.

Vidare kan man helt och fullt instämma
i utskottets uttalande, att utskottet
är »medvetet om att vissa fortsatta
utbyggnadsetapper erfordras för
att de stegrade anspråken på resultat
av berörda verksamheter skall kunna
tillgodoses». Jag hoppas, att man kan
ta detta uttalande som ett Brage-löfte,
avsett att infrias inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Jag och några medmotionärer har
avgivit några motioner, som berör upprustningen
vid lantbrukshögskolan. På
en del väsentliga punkter har våra önskemål
i det föreliggande utskottsutlåtandet
blivit tillgodosedda, på en del
andra punkter har de varit föremål för
en välvillig skrivning och det tycker
jag naturligtvis är bra, men på ett par
andra enligt min mening mycket viktiga
områden har utskottet avslagit motionsyrkandena
och om detta förfarande
skulle jag vilja säga några ord.

I motionerna 1:87 och 11:109 har
jag och några medmotionärer föreslagit,
att en personlig laboratur i strålskyddsforskning
skulle inrättas för
agronomi licentiaten Lars Fredriksson,
men det har utskottet inte velat
gå med på, trots att utskottet uppger
sig vara »starkt medvetet om strålskyddsforskningens
betydelse inom
jordbrukets och angränsande områden».
Nu kan naturligtvis utskottet säga,
att det behöver ju inte innebära,
att licentiat Fredriksson skall tilldelas
en laboratur för den sakens skull. Jag
har under hand hört sägas, att riks -

64 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd gårdsområdena -

dagen inte tycker om beställningar av
personliga tjänster och den uppfattningen
kan väl i de flesta fall vara riktig,
men ingen regel utan undantag.

Här gäller det forskning på ett helt
nytt, förut outforskat område av utomordentlig
— för att inte säga avgörande
— betydelse för ett någorlunda riskfritt
utnyttjande i en nära framtid i
praktisk skala av atomenergien. Vi har
i vårt land — och helt naturligt för resten
— ett mycket begränsat antal forskare,
som har ägnat sig åt detta område.
Det är därför angeläget, att vi
tar väl reda på de personella resurser
vi har och försäkrar oss om dessa med
tanke på framtiden. Licentiat Fredriksson
har sedan de radiobiologiska undersökningarna
startade 1956 med sitt
forskarteam utfört ett arbete, som ådragit
sig internationell uppmärksamhet
och som betecknas som banbrytande
på detta område. Sålunda har försöksberättelserna
översatts till flera språk
bl. a. ryska och engelska.

Jag skall i detta sammanhang något
nämna om de pågående radiobiologiska
undersökningarna vid Ultuna. Undersökningarna
startades år 1956, då
kärlförsök för studier av kulturväxternas
upptagning av olika radioaktiva
klyvningsprodukter påbörjades. Ledisotoper
hade tidigare använts sedan år
1949. År 1957 utvidgades undersökningarna
att på fem olika platser i landet
omfatta även fältstudier av samma ämnens
transport i markprofilen. Åren
1958—1959 utvidgades undersökningarna
ytterligare. Jord för kärlförsök insamlades
från ett par hundra olika platser
inom landet samtidigt som fältstationer
för studier under fältbetingelser
av anrikning av radioaktiva ämnen i
olika som foder- och livsmedel viktiga
skördeprodukter startades, samt olika
jordbearbetnings-, gödslings- och kalkningsåtgärders
inverkan därpå började
studeras.

I år har ytterligare två fältförsök

startats samt dessutom en stor lysimeteranläggning
byggts för noggranna
kvantitativa undersökningar över radioaktiva
ämnens upptagning av kulturväxterna
samt för deras transport i
markprofilen och utlakning med dräneringsvattnet.
Forskningsprogrammet
är således för närvarande mycket omfattande.

Vidare kan nämnas, att licentiat
Fredriksson deltagit som rådgivare åt
de svenska ombuden i FN:s vetenskapliga
kommitté vid dess sammanträden
i Geneve hösten 1960 och mars 1961
rörande verkningarna av radioaktiv
strålning. Han har av kommittén även
blivit ombedd att vid dess nästa sammanträde
i New York i augusti i år redogöra
för resultaten av våra fältundersökningar.

Arbetena på detta forskningsområde
finansieras genom anslag från statens
råd för atomforskning, försvarets forskningsanstalt
ocli jordbrukets forskningsråd.
Tre agronomer och två tekniker
är för närvarande anställda som
medhjälpare. Därtill kommer tillfälligt
anställd arbetskraft. Licentiat Fredrikssons
tjänsteställning är — lägg märke
till detta — förste assistent vid statens
jordbruksförsök. Ingen av högskolans
forskare torde för närvarande ha en
mera omfattande forskningsverksamhet
i gång. Det är denna tjänsteställning,
som vi motionärer finner helt
orimlig med hänsyn både till licentiat
Fredrikssons utomordentliga duglighet
som forskare men också som ledare av
forskarlagets arbete. Det kan nämnas,
att två av licentiat Fredrikssons medhjälpare
har slutat i vår och att risken
finns, att även licentiat Fredriksson
övergår till annan tjänst. Det är
för att hindra en sådan utveckling, som
vi motionärer föreslagit att en personlig
laboratur inrättas vid lantbrukshögskolan
för licentiat Fredriksson.

När jag trots allt inte kommer att yrka
bifall till vår motion i denna fråga, är

Nr 22 65

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.
forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd

Upprustning av
gårdsområdena

det därför att jag hoppas, att efter jordbruksutskottets
starkt positiva skrivning
i fråga om strålskvddsforskningens
betydelse, jordbruksministern skall finna
sig oförhindrad att vidtaga de åtgärder,
som kan befinnas erforderliga
för att det arbete som licentiat Fredriksson
och hans medhjälpare med stor
skicklighet påbörjat skall kunna fortsättas
under hans ledning.

Då utskottet i anledning av motionerna
I: 605 och II: 699 säger, att utskottet
är av den uppfattningen, att den ekonomiska
forskningen ofördröjligen bör förstärkas
och därför förordar att två laboraturer
ofördröjligen inrättas pa detta
område, men att en laboratur inom vardera
husdjurens näringsfysiologi och
husdjursfysiologi tills vidare får anstå,
så accepterar jag denna uppfattning under
förutsättning att detta också endast
är tills vidare.

Jag skulle även vilja säga några ord
om utskottets hemställan att lämna utan
åtgärd våra i motionerna gjorda yrkanden,
att till lantbrukshögskolan skulle
knytas ett informationsorgan. Utskottet
säger i utlåtandet: »Utskottet vill emellertid
betona angelägenheten av, att nära
förbindelser skapas mellan forskningsoch
försöksverksamheten å ena sidan
samt rådgivningsverksamheten och det
praktiska jordbruket å den andra sidan
samt att möjligheten prövas, att ytterligare
förstärka dessa förbindelser.»

I vår motion har vi pekat på hur dessa
nära förbindelser bör skapas och hur
dessa enligt vår uppfattning bör förstärkas.
Så mycket är väl klart, att inte skapas
dessa nära förbindelser genom att
som föreslagits i den Ytterbornska utredningen
förlägga ett informationskontor
till lantbruk sstyrelsen. Det bör naturligtvis
förläggas så att säga i händelsernas
centrum, som i detta fall väl blir — får
man hoppas — lantbrukshögskolan.

Enligt min mening behövs på informationsområdet
inte bara upplysningsverksamhet
utan
5-

samhet och det är mot denna bakgrund
man bör se vårt yrkande om att vid lantbrukshögskolan
även borde inrättas en
avdelning för sociologi. Men vid detta
yrkande skall jag inte uppehålla mig,
utan hänvisar till reservationen och till
vad herr Hansson i Skegrie sagt på
denna punkt. Vad motionen om inrättande
av ett informationskontor vid lantbrukshögskolan
beträffar skall jag inte
framställa något yrkande härom, då jag
hoppas, att jordbruksutskottets uttalande
om önskvärdheten av att möjligheterna
prövas — nämligen att ytterligare förstärka
förbindelserna mellan forskningsoch
försöksverksamheten å ena sidan
och rådgivningsverksamheten och det
praktiska jordbruket å den andra sidan
— skall leda till att det planerade informationsorganet
förlägges till lantbrukshögskolan.

Vad beträffar motionerna 1:609 och
11:697, i vilka vi påyrkat, att Ultuna
lantbruksskola skulle få en nådatid av
minst fem år, innan skolan skulle helt
avvecklas, har utskottet utöver propositionsförslaget
om avveckling hösten
1962 inte velat motsätta sig, att denna
avveckling kan få anstå till 1 juli 1963.
Jag vidhåller fortfarande att såväl Kungl.
Maj :t som utskottet förfarit onödigt
bryskt mot denna gamla traditionsrika
skola och mot dess personal och borde
gått med på en generösare tillmätt avvecklingstid,
men då jag förstår, att det
är utsiktslöst att mot ett enigt utskott
få en ändring till stånd, avstår jag från
att yrka bifall till motionen.

I motion 607 i första kammaren av
herr Jonsson i Fjäle in. fl. och 695 i
denna kammare av undertecknad in. fl.
har vi hemställt, att riksdagen i enlighet
med jordbrukshögskoleutredningens
förslag skulle besluta, att en tjänst som
försöksdirektör skulle inrättas vid lantbrukshögskolan.
I propositionen har utredningens
förslag frångåtts och utskottet
förklarar sig dela departemcntsche -

även forskningsverk- fens uppfattning om att försöksverksamiiulra
kammarens protokoll 19C>1. Nr 22

66 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

heten bör ledas av högskolans rektor
med biträde av en försöksintendent.
Framtiden får väl utvisa, om denna lösning
motsvarar kraven på en energisk
och effektiv ledning av försöksverksamheten,
och gör den inte det, blir det
väl anledning att återkomma i ärendet.
Jag har därför inte heller på denna
punkt något yrkande.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Hanssons i Skegrie yrkande om
bifall till de till jordbruksutskottets utlåtande
nr 26 fogade reservationerna 1),
2) och 3).

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Hansson i Skegrie och herr Grebäck
uttala min tillfredsställelse över
den framlagda propositionen och de förutsättningar
som den avser att skapa
för framtida forskning och högre undervisning
inom jordbruket. En del detaljer
i propositionen kan emellertid
väcka debatt och har även gjort det.
Det är en sådan detalj som jag nu skulle
vilja beröra, nämligen antalet husdjursförsöksdistrikt.

I propositionen föreslås att antalet
husdjursförsöksdistrikt skall bli tre, medan
jordbruksförsöksdistrikten blir fyra.
Trädgårdsförsöksdistrikten blir också
tre. Reduktionen av husdjursförsöksdistrikten
till tre åstadkommes genom
att man gör ett gemensamt mellansvenskt
distrikt till skillnad från jordbruksförsöksdistrikten,
som för detta
område har två skilda distrikt.

I debatten härom i utskottet frågades
givetvis efter anledningen till denna reduktion
av husdjursförsöksdistrikten.
Det svar som då lämnades kan näppeligen
accepteras. Eftersom vi har tre nötkreatursraser
i landet behövs heller inte
— menade man — mer än tre distrikt.
Det är uppenbart att detta är en alltför
bräcklig grund att bygga denna debatt
på. En sådan argumentering kan inte
godtas.

Motiveringen för antalet husdjursförsöksdistrikt
måste vara en helt annan.
Jag skulle vilja bringa i erinran en del
förhållanden som talar för att husdjursförsökssidan
är alltför knapphändigt
uppmärksammad. Det kanske är bekant
för flertalet i denna kammare att 80
procent av det totala avsaluvärdet för
jordbruket i vårt land består av animalieprodukter
liksom att ungefär 80 procent
av all den gröda som växer på
svensk åker förvandlas till säljbar vara
via husdjuren, förutom inte oväsentliga
kvantiteter importerade fodermedel.
Dessa siffror måste med all önskvärd
tydlighet säga vilken ekonomisk roll
animalieproduktionen och djurhållningen
spelar i ett svenskt jordbruk.

Under hänsynstagande till bl. a. detta
är det ytterst svårt att förstå varför försöksverksamheten
inom djurhållningen
skulle ha ett mindre underlag än vad
som gäller för växtodlingen. Själv är
jag böjd att tro att traditionen här har
fällt utslaget. Vi har inte riktigt anpassat
oss till det totala ekonomiska sammanhang
som vi enligt mitt förmenande
måste respektera.

Det finns också andra skäl att andraga
för att antalet husdjursförsöksdistrikt
bör bli fler än tre. Husdjursförsök måste
alltid omfatta förhållandevis lång tid.
Man kan inte heller arbeta med tillnärmelsevis
så stora serier som inom växtodlingen.
Man får alltså med mindre
material hålla på längre tid för att nå
några säkra försöksresultat. Det är då
ytterst angeläget att dessa kan erhållas
i flera försöksdistrikt inom olikartade
klimatregioner och givetvis också med
skilda djurmaterial, antingen man håller
sig till rena raser eller till korsningar.

Var skulle då en fjärde station för
husdjursförsöksdistrikten placeras? Det
är rimligt att det bör vara i ett område
där husdjursskötseln — åtminstone på
grundval av vad vi nu vet — kommer
att bestå såsom ett dominerande inslag
i jordbruksdriften. Ett sådant mellan -

Tisdagen den 23 maj 19G1 fm. Nr 22 (57

försök och högre undervisning på jordbruks- och träd -

Upprustning av forskning,

gårdsområdena

svenskt område har vi i sydvästra Sverige.
Om jag får använda ett sådant uttryck
som kotäthet, är det ingen tvekan
om att sydsvenska höglandet har den
största kotätheten i vårt land och inte
heller råder någon tvekan om att denna
företeelse kommer att bestå. Jordarts-,
klimat- och väderleksförhållanden gör
det knappast möjligt att i nämnvärd
omfattning ägna sig åt annan växtodling
än foderväxtodling. Sydsvenska höglandet
är dessutom ett utpräglat småbruksdistrikt,
och inom småbruket dominerar
animalieproduktionen och så förblir det
lång tid framåt.

Inom sydvästra Sverige skapar klimatet
och väderlekstypen alldeles speciella
betingelser också för foderväxtodlingen.
Resultatet blir specifika kvalitetstyper
på foderväxterna. Ingenting
är då naturligare — om man tror på
den gamla satsen att djuret är en produkt
av torvan — än att man inom detta
område, där djurhållningen så starkt
förhärskar, förlägger ett av de distrikt
för husdjursförsök som planeras.

Så är enligt propositionen inte fallet,
utan husdjursförsöksdistriktet för det
mellansvenska området skall förläggas
till Ultuna. Det är i högsta grad motiverat
att man här inte prutar på förutsättningarna
för en framtida försöksverksamhet.
Ultunadistriktet bör alltså
vid sidan om sig i det mellansvenska
området ha ett fjärde försöksdistrikt i
sydvästra Sverige.

Jag vill göra en liten sammanfattning.
Framför allt talar ekonomiska fakta för
att vi inte bör reducera försöksdistriktens
antal när det gäller husdjursförsöken.
Det är dessutom uppenbart att
ett fjärde husdjursförsöksdistrikt bör
förläggas till det område, där husdjurshållningen
otvivelaktigt kommer att för
lång tid framåt få stor omfattning och
dominerande ekonomisk betydelse. Detta
område är sydvästra Sverige, och
mycket talar för att det jordbruksförsöksdistrikt,
som där iir planerat, bör

samordnas med ett husdjursförsöksdistrikt.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 2.

Därutöver vill jag säga några ord om
trädgårdsförsöksdistrikten. Högskoleutredningen
föreslog på sin tid fyra sådana
distrikt. I propositionen är antalet
distrikt reducerat till tre. Ett av de tidigare
i diskussionen aktuella distrikten
är beläget i sydvästra Sverige med försöksstationen
förlagd till Rånna. Det råder
inte något tvivel om att på Rånna
specialiserade trädgårdsförsök framför
allt i fråga om plommon har drivits upp
till en så hög nivå att man kan tala
om en försöksverksamhet av internationell
betydelse. De alldeles speciella
förutsättningar för dessa försök inom
plommonodlingen, som är för handen
på Rånna, kan knappast erhållas på annat
håll.

Under sådana förhållanden förefaller
det rätt naturligt, särskilt som Rånna
har underlag för en utökad avancerad
växtförädling och försöksverksamhet,
att Rånna får utökade möjligheter
därvidlag och kan utgöra centrum för
ett ordinarie försöksdistrikt för trädgårdsnäringen.
Om detta kommer emellertid
sannolikt en senare talare att orda,
och jag ber nu endast att få yrka
bifall till reservation nr 3 som berör
detta projekt.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag instämma i vad samtliga talare bär
sagt om betydelsen av att vi i dag
med anledning av den framlagda propositionen
kan besluta en upprustning
av forskningen och försöksverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsodlingens
områden och att dessa verksamheter
kan samordnas och förläggas till
gemensamma institutioner, varigenom
man på ett helt annat sätt kan utnyttja
de resurser som ställs till förfogande
för forskning och försök.

B8 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

Vi är alla övertygade om att en sådan
upprustning är välmotiverad. Den lantbruksvetenskapliga
verksamheten har
under hela 1950-talet måst ställas åt
sidan vid den upprustning av forskningen
och den högre undervisningen
som företagits för universitetens och
högskolornas del. För att den lantbruksvetenskapliga
verksamheten skall kunna
bedrivas på ett ändamålsenligt sätt är
det emellertid nödvändigt att den får
ökade resurser. I detta sammanhang ber
jag att personligen få uttala en förhoppning
om att vi vid årets riksdag också
skall kunna fatta beslut om en välbehövlig
upprustning när det gäller den
skogliga forskningen och högre undervisningen.

Dessa ökade resurser är välmotiverade
även med hänsyn till den allt större
betydelse som den lantbruksvetenskapliga
verksamheten har fått för den
praktiska jordbruksdriften. Var och en
som har försökt litet närmare följa utvecklingen
på jordbruksområdet har
inte kunnat undgå att lägga märke till
den allt större roll som forskning och
försök där bär kommit att spela. Det
framåtskridande och de framsteg, som
sålunda möjliggjorts, har resulterat i en
säkrare och större produktion på var
och en som är sysselsatt inom jordbruket.
En utveckling av detta slag är
den enda väg som leder till en högre
levnadsstandard. Utan den rationalisering
som har ägt rum skulle våra livsmedel
i dag ha varit ojämförligt mycket
dyrare, om inte jordbruksbefolkningens
levnadsvillkor skulle ha försämrats.

Inom det svenska samhället har vi
ju åtagit oss vissa särskilda förpliktelser
gentemot jordbruket, bl. a. att söka
genomföra en viss inkomstlikställighet.
Det innebär att om jordbrukets konkurrensläge
gentemot utlandet försämras
under en viss nivå, får samhället
träda hjälpande emellan. Bör man då
inte, i valet mellan att satsa på ökat
utvecklingsarbete, forskning, försök

m. m. å ena sidan och ekonomiskt stöd
i form av kontantbidrag eller ökat
gränsskydd å andra sidan, föredra att
satsa på det förra? De belopp som går
till forsknings- och försöksverksamhet
är ju relativt blygsamma och skulle
inte förslå långt om de skulle sättas in
som kontantbidrag åt jordbruket. Gjorda
beräkningar tyder dock på att utvecklings-
och effektiviseringsverksamheten
har en mycket stor betydelse
för jordbrukets inkomststandard. Det är
en verksamhet som vi alla kan vara
överens om att vi skall stödja.

Av de organisatoriska förändringar,
som föreslås i propositionen, är det
främst samordningen mellan forskning
och försök som tilldrar sig intresset.
Frågan om forskningen och försöksverksamheten
skall ingå i gemensamma
institutioner eller vara förlagda till
åtskilda arbetsenheter har varit ett kärt
tvisteämne sedan lång tid tillbaka. Såväl
regering som riksdag har tidigare
vid flera tillfällen uttalat att samordning
bör eftersträvas. Det har dock inte
kommit så mycket mer än till ord. Intill
nu har det i huvudsak varit enbart
styrelse och kansli som varit gemensamma
inom lantbrukshögskolan. I övrigt
har man haft skilda institutioner
för forskning och för försöksverksamhet
inom samma ämnesområde. Allteftersom
utvecklingen gått har denna
anordning emellertid tett sig allt mindre
ändamålsenlig. I den proposition vi i
dag tar ställning till förordas en fullständig
samorganisation, vilket innebär
att såväl forskning och undervisning
som försöksverksamhet inom ett ämnesområde
ingår i en och samma institution.
Detta får anses vara en stor förbättring
jämfört med nuvarande förhållanden.

Bland övriga viktigare förslag i propositionen
märks omorganisationen av
den lokala försöksverksamheten samt
tillkomsten av en högskolemässig trädgårdsutbildning.
Även dessa båda refor -

Nr 22 CD

Tisdagen den 23 maj 19G1 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd

gårdsområdena

mer är mycket välkomna och torde i
hög grad förbättra förutsättningarna för
en effektiv insats inom respektive områden.

Jordbruksutskottet har i full enighet
ansett sig kunna tillstyrka vad som föreslagits
i propositionen på alla väsentliga
punkter. De ändringar som skett
kan icke tillmätas större betydelse. Endast
i några detaljfrågor föreligger reservationer.

Utskottets ärade ordförande talade
om försummelserna beträffande Alnarp,
men den saken har inte diskuterats
inom utskottet. Det föreligger ingen
reservation som gäller detta helt enkelt
därför att vi där inte hade någon motion
att ta ställning till.

Av de tre reservationerna från centerpartihåll
gäller den första förslag om
att vid lantbrukshögskolan inrätta en
avdelning för landsbygdssociologi. Nog
kan man ifrågasätta om det är god planering
att inrätta en sådan avdelning
vid lantbrukshögskolan, när det vid
Uppsala universitet finns en särskild institution
för sociologi. Beträffande ett
flertal andra ämnen inom vilka det finns
särskilda institutioner vid Uppsala universitet
förordas i propositionen att
samundervisning sker för lantbrukshögskolans
och Uppsala universitets studenter.
En sådan samordning blir långt
billigare särskilt i ett sådant ämne som
sociologi, där man kan anta att antalet
studerande från lantbrukshögskolan
blir förhållandevis litet. Kurserna är ju
inte heller för närvarande stora. Undervisningen
omfattar cirka 20 timmar och
antalet elever är 20—30 per år. Det
kan inte vara ekonomiskt riktigt att inrätta
en särskild professur i ett sådant
ämne, när man i alla fall alldeles i
närheten har tillgång till en institution
med en professur i ämnet. Skillnaden
mellan ämnet sociologi vid Uppsala universitet
och vad man här kallar landsbygdssociologi
får väl andra utreda.
Det förefaller mig omöjligt att dra nå -

gon gränslinje. Det lär inte gå att upprätta
en särskild storstadssociologi och
en småstadssociologi, en landsbygdssociologi
och en tätortssociologi, utan ämnet
är väl av den karaktären att det
mycket väl går att genomföra den samordning
av undervisningen och forskningen
som utskottet föreslår. Den form
av landsbygdssociologi som reservanterna
talar så varmt för och som de vill
ha utrymme för vid lantbrukshögskolan
kan säkert med lika stor fördel bedrivas
vid universitetet.

I reservation nr 2 har begärts att antalet
husdjursförsöksdistrikt skall utökas
till fyra, varvid Västsverige skall
utgöra ett särskilt distrikt med försöksstationen
förlagd till Skara. Därför att
det nu har föreslagits fyra jordbruksförsöksdistrikt
skall man väl inte tro
att det nödvändigtvis är lämpligt med
fyra husdjursförsöksdistrikt. Den lokala
försöksverksamheten inom husdjursförsöksområdet
är inte särskilt stor. Det
beror på att åtskilliga av de problem
som behandlas inom detta område av
försöksverksamheten med lika stor fördel
kan behandlas vid den centrala stationen
som vid de lokala försöksstationerna.
Det är därför sannolikt inte
den bästa fördelningen av ekonomiska
och personella resurser att nu tillskapa
vtterligare en försöksstation. I stället
bör man invänta erfarenheterna från de
båda nytillkomna försöksstationerna i
Alnarp och inom norra försöksdistriktet
innan man slutgiltigt tar ställning i detta
ärende. För Västsverige förefaller det
som om det skulle räcka med vissa lokala
försök som med fördel borde kunna
ledas direkt från Ultuna. Så stora
avstånd är det i vart fall inte fråga om.

Den tredje reservationen, för vilken
det varslades att det sedermera skulle
komma en särskild talesman men till
vilken det redan hade yrkats bifall och
om vilken herr Brandt senast yttrade
några ord, gäller kravet att fyra trädgårdsförsöksdistrikt
skall inrättas. Det

70 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsomrädena -

kan väl inte heller på trädgårdsförsöksområdet
vara nödvändigt med uppdelning
av landet i fyra distrikt bara därför
att det finns fyra jordbruksförsöksdistrikt.
Antalet fältförsök inom trädgårdsområdet
uppgår bara till en tredjedel
av det antal försök som försiggår
på jordbruksområdet. Det hänger naturligtvis
samman med att trädgårdsnäringen
är av så mycket mindre omfattning.
Produktionsvärdet i trädgårdsnäringen
uppgår till cirka 10 å 15 procent
av jordbrukets produktionsvärde.
Man skulle därför få felaktiga proportioner
om man bygger upp en fältförsöksorganisation
på trädgårdsområdet
av samma omfattning som på jordbruksområdet.
Därtill kommer att cirka hälften
av trädgårdsförsöken är förlagda
till södra försöksdistriktet. Inom de
fyra län som skulle bilda västsvenska
försöksdistriktet utfördes år 1959 cirka
12 procent av de lokala försök som då
förekom inom trädgårdsområdet. Det
verkar därför föga ändamålsenligt att
tillskapa ytterligare ett försöksdistrikt
och en försöksstation i Västsverige med
växtförsöksledare och övrig personal.
Det är svårt att tro att detta ger den
bästa användningen av våra knappa
resurser. Om vi anser att trädgårdsområdet
bör förstärkas ytterligare — det
kan tänkas — då bör denna förstärkning
ske vid Alnarp. Uppgörandet av
planerna för försöksverksamheten liksom
ledningen och bearbetningen av
försöksresultaten förutsättes i huvudsak
komma att ske vid Alnarp.

Vad så beträffar Rånna försöksstation
så bör den försöksverksamhet som
där nu förekommer med bl. a. körsbärsodling
mycket väl kunna fortsätta
eftersom Rånna förutsättes komma att
behållas som substation. Vid Rånna
skall även för framtiden en trädgårdsmästare
vara placerad som skall sköta
försöken, för all del under ledning av
distriktsförsöksledaren i Mellansverige,

så förläggningen av försöksverksamheten
dit kan inte möta några hinder.

Herr Grebäck verkade relativt belåten
med utskottets behandling av de
flesta motionsförslagen men var missnöjd
med utskottets förslag beträffande
motionen med förslag om en personlig
tjänst åt licentiat Fredriksson.
Utskottet har sagt att den saken får
prövas i vanlig ordning, och det må
förlåtas oss att vi inte anser oss ha sådan
kompetens i dessa rent vetenskapliga
frågor att vi på grundval av en
motion vill tillstyrka ett förslag till en
personlig tjänst i en ny vetenskapsgren.
Med detta har vi inte uttalat någon förkastelsedom
över motionen utan bara
konstaterat att vi inte vill ta ställning
i dag.

Med detta, herr talman, har jag velat
redogöra något för den stora utskottsmajoritetens
inställning till dessa
ting, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall till att börja
med be att få rätta ett fel, som jag råkade
säga i mitt förra anförande. Rånna
sysslar med körsbär, som herr Jonsson
i Strömsund mycket riktigt nämnde.
Jag fantiserade visst om plommon.

Med anledning av herr Jonssons i
Strömsund anförande skulle jag vilja
säga, att den forsknings- och försöksverksamhet
som skall bedrivas under
planerade former skall ha en ekonomisk
målsättning. Det utgår vi ifrån.
Min uppfattning är den, att det finns
starkare skäl att åberopa för en forskning
med ekonomisk målsättning inom
husdjursområdet än inom växtodlingsområdet.
Av denna anledning finns det
inget rimligt skäl för att reducera antalet
husdjursförsöksdistrikt i jämförelse
med antalet jordbruksförsöksdistrikt.
Inte heller anser jag, att det finns
något rimligt skäl för att från det om -

Nr 22 71

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd

gårdsområdena

råde, som har den största husdjurstätheten
i landet, rycka bort ett liusdjursförsöksdistrikt,
när man har funnit anledning
att dit förlägga ett jordbruksförsöksdistrikt.
Då borde också ett husdjursförsöksdistrikt
ha legat där.

Vidare skulle jag vilja säga — och
att säga detta är förmodligen att slå in
öppna dörrar — att utomordentligt
snabba och inom räckhåll liggande resultat
står att vinna av en rationalisering
just inom husdjursområdet. Det
ii säkert redan nu och för en lång
tid framåt vårt betydelsefullaste rationaliseringsområde.
I den mån forskningen
här kan dra sitt strå till stacken
är detta ytterst angeläget. Med fyra
husdjursförsöksdistrikt blir det inte
fråga om någon lokal forskningsverksamhet,
utan försöksverksamheten är
det oaktat starkt centraliserad.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
säger att det inte kan vara god
planering att inrätta en avdelning för
sociologi vid lantbrukshögskolan, men
det beror väl på vilka personliga och
andra resurser avdelningen får och hur
arbetet där lägges upp. En avdelning
som hjälper till med rådgivningsverksamheten
och klarar ut, hur och på vilka
grunder jordbrukarna över huvud
taget reagerar och fattar sina avgöranden,
tror jag skulle vara till mycket
stor nytta och fylla en väsentlig uppgift.

Det är också uppenbart att en professur
vid Uppsala universitet inte kan
klara de uppgifterna. Personligen har
jag dock ingenting emot, att man till
den sociologiska institutionen vid Uppsala
universitet knyter en avdelning i
detta ämne till lantbrukshögskolan t. ex.
genom att inrätta en laboratur därstädes.
Det skulle vara till stor fördel för
forskningen på detta område. .lag kan
nämna att det vid de flesta amerikanska
universitet, som sysslar med jord -

bruksundervisning, finns institutioner
för sociologi.

Herr Jonsson i Strömsund sade också,
att man i utskottet hade ställt sig
avvisande till förslaget om inrättande
av en personlig laboratortjänst i strålningsskyddsforskning,
därför att man
i utskottet inte hade känt sig kompetent
att avgöra om det var lämpligt att
inrätta en sådan tjänst. Men om man i
utskotten alltid skulle fatta sina beslut
först då man kände sig kompetent, så
vet jag inte hur det skulle gå. Men det
finns väl alltid sakkunskap att rådfråga.
Man kan väl i utskottet höra efter
hur de sakkunniga ser på saken.

I likhet med herr Jonsson i Strömsund
hoppas jag dock att denna sak
ordnas upp i annan ordning. I det fallet
sätter jag min lit till jordbruksministern,
att han ser till så att det
inte blir något avbrott i forskningsarbetet
på det viktiga område som strålskyddsforskningen
ändå utgör.

Herr JONSSON i Strömsund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Sådana jämförelser som
herr Grebäck här gjorde med förhållandena
i Amerika kan man göra på en
mångfald områden och därvid komma
till samma negativa resultat. Sverige
är ju ett litet land med begränsade resurser,
och vi kan därför inte tävla
med en av världens största stater när
det gäller vetenskap, forskning eller
försök.

Sedan måste herr Brandt i Sätila ha
missuppfattat mig. Jag har inte yttrat
mig om vilken gröda eller verksamhet
som är av den största ekonomiska betydelsen.
Jag är också fullt medveten
om vad husdjursskötseln betyder ekonomiskt
för jordbrukarna här i landet.
Men jag vill ändå göra gällande att den
verksamheten inte kan jämföras med
jordbruksförsöken, där lokala förhållanden
—- t. ex. jordart och klimat ■—
i många fall spelar in. Husdjursförsök

72 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

är en fråga om att ha tillräckligt stora
besättningar för att få det nödvändiga
urvalet.

Jag anser emellertid att vi inte behöver
vara så pessimistiska som herr
Brandt och säga att det inte finns några
förutsättningar för att göra lokala
försök. Även i Västsverige bör behov
föreligga av lokala försök, bl. a. på
grund av det regniga klimatet och det
foder som man på grund därav får.
Jag förutsätter också att sådana försök
kommer att göras, även om man
inte har en egen försöksstation i Västsverige.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om man inte vill jämföra
Sverige med Förenta staterna när
det gäller den sociologiska forskningen,
så kan vi i stället gå till Holland, som
väl är ett land mera jämförbart med
vårt eget. Och där har man råd att hålla
sig med en avdelning i landsbygdssociologi.

Jag har också samma uppfattning
som herr Grebäck här givit till känna,
nämligen att den kurs vid Uppsala universitet
som herr Jonsson i Strömsund
hänvisade till — en vanlig allmänsociologisk
kurs — sannolikt är alltför kort
för att ge tillräckliga perspektiv på det
specialområde där agronomulbildningen
rör sig. Jag håller dock med herr
Jonsson i Strömsund om att det inte är
så lätt att skilja på speciell landsbygdssociologi
och allmän sociologi. Men benämningen
landsbygdssociologi är bara
ett arbetsnamn, om jag så får säga. Det
är en på specialiserade uppgifter inriktad
sociologi, en vetenskap som mer
än den allmänna sociologien rör sig
med landsbygdens problem.

Som jag förut sagt kan man dock inte
på grund av den alltmer tilltagande
sammanflätningen av landsbygds- och
stadsintressen särskilja det ena från det
andra. Det finns emellertid plats för

sociologisk forskning på både jordbruksoch
industrisidan. Man har inom industrien
observerat de sociologiska problem
som följer av mekaniseringen och
bortrationaliseringen av arbetskraft
samt den förflyttning av människor som
därigenom blir ofrånkomlig.

Man har också pekat på att ändrade
handelsförhållanden kommer att skapa
sociologiska problem i framtiden. Jag
läste för någon vecka sedan i en sydsvensk
tidning tillhörande regeringspartiet
en mycket läsvärd artikel med rubriken
Uppgifter för sociologer. I den artikeln
byggde man på precis samma
problem inom industrisektorn som vi
har inom jordbrukssektorn. Och när det
rör sig om samma problem för människorna,
så förmodar jag att vad som
kan röra industrien den ena gången och
jordbruket den andra inte talar emot
betydelsen av sociologisk forskning.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag har i två punkter
en från utskottsmajoriteten avvikande
mening. Denna har jag motiverat i motion
nr 704 i denna kammare. Även i
reservationerna 2 och 3 är min ståndpunkt
företrädd. Jag vill bara göra några
små erinringar.

Vad gäller jordbruksförsöksdistrikten
hade utredningen föreslagit fyra distrikt,
och statsrådet följde utredningen.
Utredningen hade stannat för tre
husdjursförsöksdistrikt, vilket statsrådet
också följde. Man kan lägga märke
till att remissinstanserna i stor utsträckning
haft en annan uppfattning. Man
hade sagt att det var lämpligt att inrätta
ytterligare ett distrikt i Västsverige,
och man hade enligt mitt förmenande
en stark motivering, som herr
Brandt i Sätila tidigare anfört. Västsverige
utgör ett mycket stort jordbruksområde.
Det finns där speciella klimatiska
förhållanden, som tidigare här berörts,
och vi kan dessutom konstatera
att utvecklingen på detta område har

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 /3

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd -

gårdsområdcna

följt förutsättningarna. Det har blivit en
naturlig anpassning, som uppenbarligen
pågår ännu i dag, därigenom att man i
den delen av landet får en stegrad andel
av Sveriges animalieproduktion.

Det vore nog lämpligt att inrätta ytterligare
ett sådant försöksdistrikt, och
det vore dessutom lämpligt att som bas
för detta ha Skara.

Beträffande trädgårdsförsöken har
utredningen stannat för fyra sådana
försöksdistrikt, där stationsort i Västsverige
skulle vara Rånna. Statsrådet
vill bara ha tre distrikt, och enligt mitt
förmenande är detta en felaktig inställning.
Man kan delvis åberopa samma
skäl för att här ha ytterligare ett
försöksdistrikt, nämligen de speciella
klimatiska förhållandena. I fråga om
Rånna finns det redan praktiska erfarenheter
att åberopa. Man har där under
många år sysslat med försök på
körsbärsodlingens område och nått mycket
goda resultat.

Jag skulle vilja inskjuta, att trädgårdsodlingen
har stor betydelse för småbruket
i detta land som ett komplement till
småbrukarnas försörjning. Vi har erfarenheter
från en plats strax norr om
Rånna, Finnerödja, där det finns ett
stort jordgubbsområde. Sedan verksamheten
där startade, har de ekonomiska
resurserna i bygden väsentligt förbättrats.

Det finns naturligtvis anledning att ta
hänsyn till dessa erfarenheter och bygga
ut försöksdistrikten genom att göra
grönsaks- och härodlingsförsök och på
så sätt skapa förutsättningar för kompletterande
inkomster för småbruket. I
så fall skulle nog Rånna vara en lämplig
plats. Där har man en 25-årig erfarenhet
att åberopa, och Rånna ligger
geografiskt mycket väl till.

Jag skulle, herr talman, sammanfattningsvis
vilja säga att jag inte delar
herr Jonssons i Strömsund uppfattning
att man skall centralisera försöksdistrikten
på det sätt som här gjorts. Jag tror

att områdena blir för stora och att det
är väsentligt att de blir mindre och
så belägna att man kan få direkt kontakt
med de praktiska odlarna. Har man
det önskemålet, tror jag att det bör
upprättas ytterligare två försöksdistrikt,
ett på husdjursområdet och ett på trädgårdsodlingens
område, förlagda till
Skara respektive Rånna.

Herr talman! Jag ber av den anledningen
att få yrka bifall till reservationerna
nr 2 och 3.

I detta anförande instämde herr Antby
(fp).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är rädd för att det
kanske kan föresväva någon som lyssnat
på de betänkligheter som anförts,
senast av herr Eliasson i Moholm, att
exempelvis mitt och utskottsutlåtandets
förslag beträffande antalet försöksdistrikt
på trädgårdsodlingens område
skulle innebära risk för att den hittills
bedrivna, berömvärda försöksverksamheten
beträffande bl. a. och speciellt
körsbär skulle bringas att upphöra. Det
är nu inte meningen, utan meningen är
att försöksverksamheten vid Rånna på
det område, där Rånna är väl inarbetat
och kan åberopa god erfarenhet, givetvis
skall fortsätta.

Det är självklart att de betingelser,
under vilka denna försöksverksamhet
skall fortsätta, kan öva någon inverkan
på ståndpunktstagandet. Men själva den
verksamhet som bedrives kan näppeligen
förlora på att det bara är ledningen
av försöksverksamheten som blir av annan
beskaffenhet. Det kommer att finnas
den personal som kan fullgöra försöksverksamheten.
Det kan också tankas
att man där får andra upgifter såsom
att vara substation i den allmänna försöksverksamhet
på trädgårdsordlingens
område, som är anbefalld och kommer
att visa sig nödvändig. Förändringen

74 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

gäller alltså bara ledningen, och att denna
i sista hand kommer att utövas av
välkvalificerade forskare vid Alnarp
kan inte gärna utgöra en anledning att
hysa dessa allvarliga farhågor för Rånnas
vidkommande. Man kan ju som herr
Jonsson i Strömsund göra en jämförelse
och försöka så att säga balansera de behov,
som tränger fram, och då finna
att trädgårdsnäringen är i växande på
olika områden. Det är riktigt som herr
Eliasson säger, att den också kan få
betydelse som ett konstruktivt bidrag till
lösandet av småbrukets problem genom
specialodlingar o. s. v. Trots denna betydelse
kan det väl ligga rimliga proportioner
i att lantbruksförsöken har fått
fyra jordbruksförsöksdistrikt men att
man har dimensionerat trädgårdsförsöken
till tre försöksdistrikt — av anledningar
som jag kanske inte här skall utveckla
vidare. Det är ingen dödsdom
över försöksverksamheten vid Rånna —
det vill jag betona.

Sedan, herr talman, måste jag också
få lov att till de synpunkter som anförts
knyta ett par reflexioner, närmast när
herr Hansson i Skegrie och herr Brandt
i Sätila talar om betydelsen av ämnet
landsbygdssociologi och säger att detta
ämne borde införlivas med undervisningen
vid lantbrukshögskolan. Jag har
den allra största respekt för de, som jag
tror, mycket redbara ambitionerna bakom
framställningen. Men söker man bedöma
saken realistiskt finner man väl
att ett genomförande av förslaget näppeligen
skulle tjäna det höga syfte som
herrar Hansson i Skegrie och Brandt i
Sätila åberopar. Skulle man upprätta en
institution, kunde man ändå aldrig räkna
med att denna bleve en fullständig
institution i ämnet vid en lantbrukshögskola,
som ligger på en kilometers avstånd
från Uppsala universitet, där vi
har en fullt utbyggd institution för ämnet
sociologi.

Och det kan inte hjälpas: ingen har i
sin argumentering lyckats påvisa att

det skulle finnas några absolut bestämda
gränser, som klassificerar det ena
avsnittet av sociologien som tätortssociologi
och det andra som landsbygdssociologi.
En fullständig utbyggnad av
ämnesområdet inom en välutrustad institution
kan inte underlåta att beröra de
ämnen herrar Hansson i Skegrie och
Brandt i Sätila bl. a. talat om. När man
gör jämförelser — detta har redan påpekats
av herr Jonsson i Strömsund —
och säger att USA kunnat kosta på sig
sådana här arrangemang, bör man kanske
inte helt bortse från att de amerikanska
lantbrukshögskolorna har helt
andra dimensioner än de svenska. Det
går inte att jämföra vår lantbrukshögskola
med de amerikanska, som av naturliga
skäl är utbyggda som närmast
fullständiga universitet, där det är självfallet
att också ämnet landsbygdssociologi
ingår i den rikhaltiga differentieringen
av ämnena.

Vad Holland beträffar är herr Hanssons
i Skegrie redovisning riktig. Men
jag tror det är uppenbart att den högre
lantbruksundervisning, forskning och
försöksverksamhet, som organiserats i
detta speciella agrarland, ur många
synpunkter också haft till uppgift att
utbilda ämbetsmän, instruktörer o. s. v.
för de holländska kolonierna, varför undervisningen
kunnat läggas upp på ett
annat sätt än här i Sverige och även
ämnet landsbygdssociologi har kunnat
kopplas in.

De gjorda jämförelserna är, tycker
jag, sålunda inte helt riktiga.

Det tredje avsnittet, herr talman, som
jag dristar mig att med ett par ord
beröra, gäller de synpunkter herr Grebäck
framförde med anledning av att
varken jag eller utskottet tillmötesgått
önskemålet om att ge agr. lic. Lars Fredriksson
en personlig laboratorstjänst.
Jag vill understryka, att licentiaten
Fredriksson är en högt kvalificerad vetenskapsman,
som befinner sig i toppklass
inte bara inom vårt lands grän -

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 7o

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd -

gårdsområdena

ser utan även om man ser långt därutöver.
Det föreligger inte, herr Grebäck,
någon underskattning av licentiaten
Fredrikssons insatser på strålskyddsforskningens
nya område. Men
det är inte betydelselöst, som herr
Jonsson i Strömsund framhåller, att
iantbrukshögskolans styrelse och lantbrukshögskolans
lärarkollegium finner
— med understrykande av licentiaten
Fredrikssons utomordentliga
förtjänster, vilka jag också gärna vill
betyga — att själva tillsättandet bör ske
i vanliga former. Det finns alltså ett sakligt
belägg för den ståndpunkt som utskottet
intagit gentemot herr Grebäcks
m. fl. i övrigt berömvärda framställning.

Den fjärde frågan gäller herr Brandts
i Sätila uttalande om husdjursförsöksdistrikten.
Jag har en känsla av att
kammaren här löper risken att informeras
en aning felaktigt. Med nuvarande
systern går av de totala anslagsmedlen
från staten till liusdjursförsöksverksamheten
ungefär miljon kronor, varav
ungefär 10 procent går till direkt
lokala försök. Det övriga administreras
centralt, och det föreligger alltså inga
hinder vid organiserandet av de delar
av verksamheten, som i och för sig inte
är beroende av den lokala förläggningen
av försöken.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket mera när det gäller
dessa detaljfrågor. Ursprungligen var
min avsikt egentligen bara att ta till
orda för att markera att det enligt min
mening är något av ett historiskt datum,
när den svenska riksdagen fattar
ett beslut som innebär, att vi hinner
i kapp den eftersläpning som forskning,
försöksverksamhet och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdet
fått vidkännas under en lång
följd av år, då de flesta av frågorna
befunnit sig i utredningarnas stöpslev.
Att vi nu är framme vid avgörandet
tycker jag är glädjande.

Bortsett från att utskottet har velat

forcera vissa laboratorstjänsters tillsättande
— något varom man kan hysa
högst olika uppfattning — har det inte
rått delade meningar om att de i sinom
tid skall inrättas.

Men det är ett par synpunkter som
jag tycker delvis har kommit bort i denna
diskussion. Jag förmodar att de har
beaktats, ty jordbruksutskottet har visat
så stor enighet om att skapa underlag
för upprustning av forsknings- och
försöksverksamheten och för den högre
undervisningen på detta område. Men
jag kan inte underlåta att påpeka att
en tyvärr alltför bred allmänhet har
bibringats den uppfattningen att de åtgärder,
som statsmakterna vidtar på
jordbruksområdet, i huvudsak bara syftar
till extra subventioner åt en speciell
men ständigt minskande grupp av
näringsidkare. Att, herr talman, den
uppfattningen, eller rättare sagt missuppfattningen,
beträffande jordbrukets
roll i vårt näringsliv kunnat bli så utbredd
måste till stor del bero på att
diskussionerna — inte minst i detta
hus — har varit alldeles särskilt högljudda
när det har gällt direkta
kortfristiga stödåtgärder till jordbrukets
utövare. Jag tror, ärligt talat, att vi
som är satta till att bevaka jordbruksfrågorna
bör påminna både våra åhörare
och oss själva om att samhällets
väsentligaste uppgifter och insatser syftar
till att skapa underlag för en högre
levnadsstandard åt de näringsidkare
som här berörs. Men hela frågan stannar
inte vid det — och det är detta jag
inte vill försumma tillfället att betona.
I stunder av uppriktighet är vi väl medvetna
om att utbildning, forskning och
försöksverksamhet har utgjort underlaget
för den omdaning och effektivisering
som jordbruket under de senaste
årtiondena undergått. Och för att också
förta de missuppfattningar som vi själva
bidrar till hos den hreda allmänheten,
är jag angelägen att här understryka,
herr talman, att denna rationalise -

7G Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Lpprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

ringsprocess inom jordbruksnäringen
inte bara har givit högre inkomster och
högre levnadsstandard åt jordbruksbefolkningen,
utan den har även givit
bättre och billigare livsmedel åt konsumenterna.

Ett tredje skäl som vi val också bör
fästa avseende vid är att den arbetskraft
som friställts — ingalunda enbart
till nackdel för jordbrukets eget vidkommande
— har kunnat överföras till
andra näringar, vilket i betydande grad
har bidragit till att underlätta expansionen
inom dessa. Rationaliseringsprocessen
inom jordbruket har alltså
spelat en betydelsefull roll för den standardstegring
över huvud taget som ägt
rum i vårt land under tiden efter andra
världskriget. Jag är angelägen att framhålla
vikten av att denna utveckling
fortsätter. Det är lantbruksvetenskapens
uppgift att ständigt söka finna nya
vägar för en effektivare och billigare
produktion. Slutsatsen därav kan vi väl
vara eniga om, nämligen att i den mån
produktiviteten i jordbruket kan hållas
på en tillräckligt hög nivå behövs mindre
av andra stödåtgärder från det allmänna
för att jordbrukarnas inkomststandard
skall kunna garanteras. Om
däremot samhället inte underlättar utvecklings-
och effektiviseringsverksamheten
inom jordbruket — detta gäller
icke minst det område som nu är föremål
för behandling — kan jordbruket
göra anspråk på ökat stöd. Jordbrukets
utövare drivs av samma ambitioner som
de vilka är verksamma på andra områden.
Och för att jordbruksnäringens behov
av väl utbildad ungdom skall säkras
är det angeläget att också dess utbildningsanstalter
är väl rustade. Detta
kan bl. a. medföra att allmänheten inte
— på ofta fullkomligt felaktiga premisser
— vill a priori betrakta jordbruket
som en stagnerande eller tillbakagående
näring.

Beträffande jordbrukets yttre betingelser
kan nämnas att i dag 500 000 män -

niskor färre än för tio år sedan producerar
lika mycket eller mera. Få områden
av vårt näringsliv kan uppvisa
en liknande produktivitetsutveckling.
Det är med förlov sagt väsentligare att
vi diskuterar dessa ting än de kronor
och ören — även om de ibland är i
miljontal — som dominerar debatterna
i riksdagen när det gäller åtgärder för
jordbrukets vidkommande. Frågorna
om forskning, försöksverksamhet och
högre undervisning är inte bara jordbrukets
egen angelägenhet. Runtomkring
oss pågår många strukturförändringar.
Det är fråga om boendeförhållandena
och konsumtionsförhållandena,
om hur våra konsumtionsvaror skall
distribueras. Nya möjligheter till förädling
av våra livsmedel har dykt upp.
Denna utveckling går med lavinartad
hastighet. Särskilt frågorna om förädling
och distribution spelar en viktig
och framför allt ny roll. Även här har
lantbruksvetenskapen kunnat sätta in
sina resurser.

Jag är väl medveten om vilken plåga
det innebär att förlänga denna debatt
ytterligare, men jag upprepar, herr talman,
att frågan är så betydelsefull att
jag tillåter mig tillägga ännu ett skäl.
Vi får kanske en riktigare föreställning
om vad forskningsinsatserna på detta
område betyder om vi ser på vår aktuella
omvärld. Själva behöver vi inte dagligen
kämpa för livets omedelbara nödtorft.
Vi har råd att investera för framtiden.
Men som så många gånger förut
har sagts så är det en bisarr och egendomlig
värld vi lever i; samtidigt som
vi diskuterar våra överproduktionsproblem
så svälter miljoner människor
världen runt. Jag tror emellertid inte
att det bästa sätt varpå högprisländerna
kan bistå utvecklingsländerna är att exportera
livsmedel. Naturligtvis kan en
export av tillfälliga överskott vara en
hjälp, men någon långtidslösning innebär
den inte på problemen i de hjälpbehövande
områdena, där de naturliga

Tisdagen den 23 maj 1961 fm. Nr 22 /7

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och träd -

gårdsområdena

förutsättningarna för livsmedelsproduktion
oftast är bättre än här. Det finns i
alla fall några saker som vi kan exportera.
Dit hör naturligtvis maskiner och
redskap. Men jag tror att de välutvecklade
och välnärda ländernas förnämsta
bistånd till de s. k. utvecklingsländerna
är att exportera kunskap, att ställa växtodlingsexpertis,
veterinärer, annan
jordbruksteknisk och jordbruksekonomisk
expertis till förfogande. Där har
vi möjligheter att göra en insats om vi
kan rusta upp våra institutioner.

Någon kan tycka att detta är överord.
Det gäller ju ändå så små summor,
ett par miljoner bara. Det brukar vi
anse vara belopp som man kan handskas
tämligen vårdslöst med många
gånger, även om de tiodubblas. Men
detta är bara initialskedet. Det gäller en
upprustning utöver den rent automatiska.
Vi skall inrätta de tjänster som
behövs för administrationen av forsknings-,
försöks- och undervisningsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
område. Jag är för min del
övertygad om att de resultat som detta
i sinom tid kommer att ge är väsentligt
mvcket mera värda än de kontanta bidragen,
som endast utgör kortsiktiga
biståndsåtgärder. Här behövs en konstruktiv
insats, och det är därför jag
hälsar med stor och uppriktig tillfredsställelse
att förslaget, bortsett från vissa
detaljfrågor, har kunnat vinna så stor
uppslutning som det gjort.

Herr GREBÄCK (ep) :

Herr talman! Jag är inte helt överens
med statsrådet Netzén, att vi har råd
att exportera expertis; möjligen har vi
råd att låna ut den. Jag tror inte, att
vi förfogar över högt kvalificerade vetenskapsmän
i större utsträckning än
att vi måste hushålla med dem till det
yttersta. Det är ett faktum, att amerikanarna
— för att ta ett exempel -köper upp kvalificerad vetenskaplig
arbetskraft. Jag tror därför att vi får

gå ifrån den rutinmässiga bedömning
som t. ex. utskottet gör, när det inte
anser sig kunna tillstyrka förslaget
om en personlig laboratur för licentiaten
Lars Fredriksson, eftersom
förslaget inte följer de vanliga reglerna
för tillsättning av tjänstemän. Jag
har den uppfattningen, att det vid
utomordentliga tillfällen gäller att handla
snabbt, för att vi skall kunna tillförsäkra
oss experter av förnämsta tänkbara
kvalitet. Avsikten med min motion
i fråga om denna personliga laboratur
var, att vi inte till utlandet i onödan
skulle tappa en förtjänt forskare, som
behövs i nuvarande situation — det
gäller för övrigt inte bara i fråga om
honom utan om hela forskarteamet. Men
det är kanske inte för sent att reparera
det. Jag tror som sagt, att vi kommit
så långt, att vi får gå ifrån rent
rutinmässiga metoder, om vi skall kunna
vara med i den internationella konkurrensen
om de högt kvalificerade vetenskapsmännen.
Eljest tappar vi dem
till utlandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

78 Nr 22 Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Upprustning av forskning, försök och högre undervisning på jordbruks- och trädgårdsområdena -

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Hermansson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 164 ja och 35 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt i Sätila begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
18) i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
19) i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 122 ja och 87 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Nr 22 79

§ 15

Ytterligare åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 117, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till förordning
med vissa bestämmelser om utsädespotatis;
samt

2) godkänna i propositionen angivna
förslag till åtgärder för viss upprustning
av växtförädlingsverksamheten på potatisområdet.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen 1:654 av herr Osvald likalydande
med 11:780 av herr Lindström,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till höstsessionen uppskjuta
beslutet om behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 117 i vad den avsåge
upprustningen av växtförädlingsverksamheten
på potatisområdet samt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om undersökning
av möjligheterna att upprätta en nordisk
potatisförädlingsanstalt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga föreliggande inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslag
till förordning med vissa bestämmelser
om utsädespotatis; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:654 och 11:780 godkänna i utskottets
utlåtande angivna förslag till åtgärder

för viss upprustning av växtförädlingsverksamheten
på potatisområdet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Detta är väl knappast
den rätta tiden på vårkanten för missnöjda
motionärer att ta till orda. Jag
skall därför fatta mig mycket kort.
Jag har i denna kammare burit fram
en motion, vari det föreslås att behandlingen
av frågan om förädlingsverksamheten
skall uppskjutas till höstriksdagen.

Det har ju höjts röster från Nordiska
rådets sida, att man skulle inleda ett
nordiskt samarbete för att komma till
snabba resultat. Då har den förstakammarledamot,
som är huvudmotionär i
denna fråga och som är expert på detta
område, ansett att det skulle se egendomligt
ut om vi nu rusade åstad och
fattade beslut i denna fråga utan att
först resonera med våra nordiska grannar.

Potatisodlingen har alltid fått ske under
besvärliga förhållanden, och i fråga
om förädlingen har man kanske sett
alltför kortsiktigt och siktat mera på
kvantiteten än på kvaliteten samt inte
tagit hänsyn till resistensen mot sjukdomar.
Vi har en rad av sorter, som är
kvalitativt förnämliga men som har låg
avkastning och dålig resistens mot sjukdomar.
Ju större bredd ett förädlingsarbete
finge, dess snabbare skulle vi
kunna förena dessa egenskaper: en hög
kvalitet som matpotatis, en hygglig avkastning
och resistens mot sjukdomar.

Vi motionärer tror, att det skulle ha
varit lyckligt, om man kunde ha åstadkommit
detta samarbete. Utskottet bär,
när det har avstyrkt vår motion, visserligen
gjort en liten antydan om att
ett sådant samarbete skulle komma till
stånd. Men när vi nu rusar åstad utan
att fråga våra nordiska grannländer,
ser det inte ut som någon vidare artig
inbjudan till samarbete.

Herr talman! Det skulle vara en hel
del ytterligare att säga i anslutning till

80 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 fm.

Ytterligare åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis

detta problem, som är ett mycket viktigt
problem — det kan vi inte komma
ifrån. Det måste framför allt för husmödrarnas
del vara en mindre angenäm
uppgift att varje gång, som de har gjort
sina livsmedelsinköp, tvingas plocka
bort en del av dessa livsmedel.

Jag ber, herr talman, att beträffande
punkt 1) få yrka bifall till utskottets
förslag, men i fråga om punkt 2) dristar
jag mig till att yrka bifall till motion
nr II: 780.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill i all korthet
säga att något yrkande om bifall till
denna motion inte framställdes vid utskottsbehandlingen.
Utskottet i sin helhet
var överens om att den inte borde
bifallas. Jag kanske kan hålla med herr
Lindström om att vad vi gör i denna
kammare skall se så trevligt ut som
möjligt. Herr Lindström menade att
det skulle se trevligare ut, om vi bifölle
motionen. Det var egentligen det
bärande argumentet för honom. För all
del, jag håller med om att vad vi gör
skall se trevligt ut. Jag tror emellertid
att det är lika viktigt att vi snabbt får
fram en potatissort som ser trevlig ut,
en sort av god kvalitet som fyller
måttet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är i lika mån som
utskottets ärade ordförande angelägen
om att snabbt nå fram till ett resultat,
men jordbruksutskottets ärade ordförande
kan inte påstå att vi under innevarande
vegetationsperiod skall hinna
göra någonting i detta fall. Om vi fattade
ett beslut vid höstriksdagen, skulle
vi ändå kunna utnyttja nästa vegetationsperiod,
varför det argumentet inte
håller.

Får jag sedan, herr talman, säga till
jordbruksutskottets ärade ordförande
att han får göra samma konstaterande
som en Ordets förkunnare gjorde i en

tidningsintervju, där han avslöjade, att
det var lättare att omvända tio smålänningar
än en jämte.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 654
och II: 780.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum korame att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 mai 1961 em.

Nr 22 81

Tisdagen den 23 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Förflyttning av Svea artilleriregemente
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 123 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1961, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad
departementschefen i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagit rörande a) förläggning
av vissa arméförband m. m.
och b) anordnande av ett skjutfält inom
Älvdalens och Särna kommuner, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning
till genomförandet av erforderliga
personalförändringar vidtaga särskilda
övergångsåtgärder enligt vad i samma
statsrådsprotokoll angivits.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m. fl. (1:651) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eliasson i Sundborn m. fl. (11:777), i
vilka hemställts att frågan om en förändring
av gränserna för det föreslagna
skjutfältet inom Älvdalens och Särna
kommuner prövades med beaktande av
vad i motionerna närmare anförts samt
att behandlingen av frågan om skjut -

skäl befunnes erforderligt — av propositionen
nr 123 i dess helhet uppskötes
till höstsessionen vid årets riksdag;

dels en inom första kammaren av herrar
Öhman och Helmer Persson väckt
motion (I: 645), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 123,

dels en inom andra kammaren av herr
Bohman och fru Kristensson väckt motion
(11:775);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Hagberg
väckt motion (11:776), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening måtte uttala,
att vid prövningen av Järvafältets
framtida användning som utgångspunkt
angåves att de militära förbanden i sin
helhet flyttades i syfte att möjliggöra
områdets utnyttjande för bostadsbyggande
och andra civila ändamål.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 651 och II: 777, i
vad de avsåge uppskov till höstsessionen,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:645, såvitt nu vore
fråga, och II: 775, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 10 mars 1961 föreslagits rörande
förläggning av vissa arméförband
m. in.;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:651 och 11:777
samt 1:645, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden

för den 10 mars 1961 föreslagits rörande
anordnande av ett skjutfält inom
Älvdalens och Särna kommuner;

fältets läge eller — om så av formella
G — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 22

82 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionen 1: 645, såvitt nu vore
i fråga, bemyndiga Kungl. Majd att i
anslutning till genomförandet av erforderliga
personalförändringar vidtaga
särskilda övergångsåtgärder enligt
vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1961 angivits;

V. att motionen 11:776 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat följande:

Efter att ha tagit närmare del av de
verkställda undersökningarna anser utskottet,
som vid besök på platsen haft
överläggningar med företrädare för
kommunala och andra berörda intressen,
att Älvdalsområdet är ur både militära,
sociala och ekonomiska synpunkter
att föredraga framför Lillhärdalsområdet.
Med hänsyn härtill och då det
icke torde vara att förvänta, att ytterligare
utredning i ämnet kan ge nytt material
utöver det redan framkomna, finner
utskottet sig böra tillstyrka, att det
föreliggande behovet av ett artilleriskjutfält
tillgodoses genom ianspråktagande
av Älvdalsområdet.

Med anledning härav vill utskottet
framhålla, att, såsom av propositionen
framgår, i främsta rummet de centrala
delarna av Älvdalsfältet, vilka till betydande
del äro kalområden, komma att,
såvitt nu kan bedömas, utnyttjas som
målområden vid artilleriskjutningar. Utskottet
vill särskilt understryka departementschefens
uttalande, att de i områdets
östra del belägna, ur naturskyddssynpunkt
särskilt värdefulla reservaten
icke skola utnyttjas som målområden
samt att i övrigt största varsamhet i detta
hänseende iakttages. över huvud taget
bör enligt utskottets mening eftersträvas,
att utnyttjandet av området
kring och öster om Rotälven i möjligaste
mån begränsas. För handläggning av
frågor i samband med Älvdalsområdets
utnyttjande som skjutfält räknar depar -

tementschefen med att ett samarbetsorgan
med lokal anknytning inrättas.
Utskottet förutsätter, att det därvid skall
bli möjligt att mellan de militära myndigheterna
och företrädarna för ortsbefolkningen
få till stånd en överenskommelse,
som tillgodoser båda sidornas
berättigade intressen. Samråd bör
därvid även tagas med, bland andra,
riksantikvarieämbetet och Svenska naturskyddsföreningen.

Under nu angivna förhållanden vill
utskottet icke framställa någon erinran
mot den föreslagna avgränsningen av
skjutfältet.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Persson, Eric Carlsson och Eliasson
i Sundborn, vilka i fråga om anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens
och Särna kommuner ansett

dels att ovan intagna avsnitt av utskottets
yttrande bort ersättas med text
av följande lydelse:

»Efter att ha tagit närmare del av de
verkställda undersökningarna anser sig
utskottet, som vid besök på platsen haft
överläggningar med företrädare för
kommunala och andra berörda intressen,
böra tillstyrka att det föreliggande
behovet av ett artilleriskjutfält tillgodoses
genom ianspråktagande av Älvdalsområdet.

Utskottet delar den uppfattning, som
framförts såväl i motionerna I: 651 och
II: 777 som av företrädare för kommunala
och andra berörda intressen vid utskottets
besök i Älvdalen, att området
kring och öster om Rotälven i nordöstra
delen av Älvdalens kommun icke
bör ingå i skjutfältet. Härför talar bl. a.
att inom ifrågavarande område finnas
betydande marker i enskild ägo samt
flera viktiga flottleder jämte tillfartsvägar,
vilka måste vara tillgängliga varje
dag under flottningssäsongen.

Ett förhållande, som även enligt utskottets
mening måste tillmätas stor
vikt, är att Älvdalsområdet har en säregen
karaktär av lättillgänglig ödemark

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

med stora attraktionsvärden icke minst
för vårt lands snabbt ökande tätortsbefolkning.
Områdets natur med orörd
vildmark och naturformationer av ovanligt
slag gör det angeläget att allmänhetens
möjligheter att få tillträde till området
icke begränsas. Såsom framhållits
under remissbehandlingen föreligga
också planer på att framdeles göra vildmarksområdet,
vartill motsvarighet saknas
i Mellansverige, till ett fritids- och
semesterområde i högre grad än som nu
är fallet. Svenska naturskyddsföreningen
har anfört, att under alla omständigheter
skjutfältsområdet bör begränsas på
så sätt att området kring och öster om
Rotälven undantages.

Vidare anser utskottet, i likhet med
motionärerna, det icke erforderligt att
ta i anspråk enskild mark å Klittens
utskog för att bereda 113 möjlighet till
stridsskjutningsövningar. Det bör vara
möjligt att för detta ändamål utnyttja
skjutfältsområdet väster om Rotälven.

Vid en begränsning av skjutfältet,
varigenom området kring och öster om
Rotälven undantages, minskas det föreslagna
artilleriskjutfältet med ca
17 000 hektar till ca 37 000 hektar. Ehuru
även sistnämnda areal väsentligt
överstiger vad skjutfältsutredningen ansett
utgöra ett minimum i nuvarande
läge, vill utskottet — i likhet med motionärerna
— framhålla att kompensation
för området kring och öster om
Rotälven kan erhållas genom att ytterligare
utsträcka skjutfältet åt nordväst
genom att taga i anspråk ett något större
område inom Särna kommun och
ett område inom Lillhärdals kommun.
Ifrågavarande marker ägas inom Särna
kommun av Kronan och vissa enskilda
jordägare och inom Lillhärdals kommun
av Stora Kopparbergs Bergslags AB (i
stor utsträckning kalmarker). Med fördel
böra markbyten kunna ske mellan
Kronan och jordägarna resp. bolaget.
Utskottet förordar att Kungl. Maj:t får
vidtaga åtgärder för förvärv av ifrågavarande
område.

För handläggning av frågor i samband
med Älvdalsområdets utnyttjande
som skjutfält räknar departementschefen
med att ett samarbetsorgan med lokal
anknytning inrättas. Utskottet förutsätter,
att de militära myndigheterna
skola eftersträva överenskommelser,
som i största möjliga utsträckning tillgodoser
ortsbefolkningens intressen.
Samråd bör därvid även tagas med
bl. a. riksantikvarieämbetet och Svenska
naturskyddsföreningen.»

dels ock att utskottet under III) bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:651 och
11:777 samt med avslag å motionen
I: 645, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna föreslagit
rörande anordnande av ett
skjutfält inom Älvdalens och Särna
kommuner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tar till orda, eftersom
jag är en av undertecknarna till
fyrpartimotionen om gränsdragningen
för artilleriskjutfältet i Älvdalen och
också är en av reservanterna i statsutskottet.

I proposition nr 123 har försvarsministern
lagt fram förslag om anordnande
av ett artilleriskjutfält, förlagt till
det s. k. Älvdalsområdet. Förslaget grundar
sig på ett betänkande som lämnats
av skjutfältsutredningen, i vilket majoriteten
gick in för att skjutfältet skulle
förläggas till Älvdalsområdet. Enligt förslaget
skall 54 000 hektar tas i anspråk,
varav inte mindre än 44 000 hektar ligger
inom Älvdalens kommun och 10 000
hektar inom Särna kommun. Som främsta
motiv för en förläggning av skjutfältet
till Älvdalen har anförts, att man
där i huvudsak tar i anspråk kronomark.
Beträffande diskussionerna om
huruvida skjutfältet skulle förläggas till
Lillhärdals- eller Älvdalsområdet har

84 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.
Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

jag inte känt mig helt övertygad av argumentet,
att ett förvärv av Lillhärdalsområdet
skulle dra väsentliga kostnader.
Om staten genom domänverket lämnar
mark på ett håll kan den inte räkna förvärv
av mark på annat håll som en utgift.

Det har även anförts, att i Trängslet
finns lokaler och bostäder, ägda av Stora
Kopparbergs Bergslags AB, som kan
tas i anspråk för förläggningsändamål.
Inte heller det skälet bör vara avgörande.
Även om motionärerna inte har gått
på ett yrkande om förläggning av skjutfältet
till Lillhärdal vill jag för min
personliga del dock säga, att jag tror
att man inte oreserverat kan anse, att
Älvdalsområdet är särskilt lämpligt. Jag
tänker då inte på klimatet, som är ganska
hårt, eller på att snödjupet är mycket
stort, ty dessa förhållanden skiljer
inte Lillhärdals- och Älvdalsområdena
åt. Men terrängen i Älvdalsområdet är
— det erkänner också försvarsministern
och det har kraftigt framhållits av en
representant för skjutfältsutredningen,
herr Pålsson i Lit — så stenbunden, att
den måste förorsaka stora slitagekostnader
på banddrivna fordon. Jag undrar
om inte den vapentekniska utvecklingen
får till resultat, att denna fråga kommer
igen. Man kanske inte kan undgå
den situationen, att det om några år
framställs anspråk på en ytterligare utvidgning
av området eller på anskaffning
av ett nytt område på annat håll.

Vi på dalabänken, som motionerat i
denna fråga, har velat framföra en del
synpunkter, som har förts fram av representanter
för Älvdalens kommun och
även av andra berörda intressen. Opinionen
i Älvdalen mot en förläggning
av artilleriskjutfältet dit var redan på
ett tidigt stadium stark. Bland annat har
kommunens fullmäktige enhälligt avstyrkt
utredningens förslag. Sedan propositionen
lagts fram för riksdagen, har
man emellertid bedömt saken så, att det
vore riktigast att i det nya läget inrikta
sig på att i varje fall få en ur många

synpunkter önskvärd ändrad gränsdragning.

Vi har i motionerna framhållit — och
det finns skäl att göra det även här i
kammaren — att det område, som tages
i anspråk för skjutfältet, är av väsentlig
betydelse för ortens befolkning. När ett
skjutfält skall anordnas uppstår alltid
avvägningsproblem. Det gäller redan för
områden som är betydligt mera begränsade
än det, som det här är fråga om —
här gäller det mer än 50 000 hektar. Man
har att väga militära och civila synpunkter
mot varandra. Jag förstår, att
en och annan dragit den slutsatsen, att
eftersom det inte finns människor, som
är bosatta i detta område året om, bör
önskemålen från kommunens och andra
berörda parters sida spela en ganska
ringa roll vid frågans bedömande. De
synpunkter, som vi har anfört, är framför
allt att man även här tar en inte
ringa del enskild mark i anspråk. En
förläggning av ett skjutfältsområde till
en kommun, som är i så hög grad beroende
av sysselsättningsmöjligheterna
i skogsbruket, är i och för sig inte önskvärd.
Sysselsättningsmöjligheterna i
skogsbruket kommer att försvåras genom
skjutningarna. Därtill kommer att
genom detta område flyter flera viktiga
älvar, som utnyttjas som flottleder. Det
går inte att stänga av dessa och tillfarten
till flottlederna under flottningssiisongen.

Det finns emellertid ett speciellt motiv
för ändring av skjutfältsområdet i
jämförelse med vad som föreslagits av
utredningen och i propositionen, nämligen
att här finns det sydligast belägna
vildmarksområdet i landet. Man kan
tycka att det skulle vara en angelägenhet
av stor vikt att inte bara tillgodose
ortsbefolkningens intresse av att få vistas
inom detta område utan några hinder.
Vi måste också besinna, att vi har
en mycket snabbt ökande stadsbefolkning,
inte minst storstadsbefolkning. Ju
mer fritid människorna får, ju mer bilismen
breder ut sig, desto fler männi -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 85

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

skor vill söka sig bort från allfarvägarna
och komma till mera orörd natur.
Här finns natur som med sina raviner,
forsar, vattenfall och urskogsreservat
erbjuder något speciellt, något som inte
finns någon annanstans inom räckhåll.
Dessutom har domänverket planerat att
söka förvandla detta till ett semesteroch
rekreationsområde, som kan utnyttjas
för sådant ändamål bättre än för
närvarande. Vidare har den mycket livaktiga
turistföreningen i kommunen
gjort mycket för att intressera allmänheten
både inom landet och även utomlands
för att söka sig dit.

Det är mot den bakgrunden som vi
motionärer har föreslagit, att man skulle
undanta ett område kring och öster
om Rotälven. Den som är intresserad av
att studera vad motionen innebär i detta
avseende kan se på den karta, som är
bifogad propositionen nr 123.

Vi har också framhållit, att man borde
kunna bereda I 13, d. v. s. Dalregementet,
möjligheter att bedriva stridsskjutningsövningar
på ett annat område
inom skjutfältet än det föreslagna, vilket
omfattar Klittens utskog, alltså enskild
skogsmark.

Vi har föreslagit att man som kompensation,
därest man anser sig behöva
det, för det område som skulle bortfalla
enligt vårt förslag skulle utsträcka fältet
mera åt norr och nordväst. Det skulle
betyda, att man tog i anspråk ytterligare
ett område inom Särna kommun,
vilket ägs huvudsakligen av kronan. Det
finns vissa enskilda markägare, men
huvudsakligen är det kronan som är
ägare. Därtill kommer att man skulle
kunna, ifall man så önskar, ta en bit av
Lillhärdalsområdct, tillhörande Stora
Kopparbergs Bergslags AB. I sistnämnda
fall är det i stor utsträckning fråga
om kalmarker. Kronan borde kunna tillmötesgå
genom ett markbyte på lämpligt
sätt.

Det är mot den bakgrunden vi har
föreslagit en ändrad gränsdragning för
fältet. Vi har önskat att frågan skall

uppskjutas till höstriksdagen vad gäller
fastställande av gränser för skjutfältsområdet.
Vi har också uttalat önskemålet,
att utskottet skulle göra ett besök
på platsen innan beslut fattades.

Låt mig säga, att jag inte kan förstå
brådskan i detta fall. Jag kan inte finna,
att det finns något som helst sakligt
motiv för att inte tillmötesgå motionärernas
önskan om uppskov. Statsutskottets
första avdelning har visserligen varit
i Älvdalen, men utskottsavdelningen
har inte varit inom det område vi har
föreslagit som eventuell kompensation.
Om man menar att man av några speciella
skäl ändå måste fatta beslut nu,
har ju riksdagen full möjlighet att fatta
principbeslut om förläggning av skjutfältet
till Älvdalen. Det är 37 000 hektar,
varom det inte står någon diskussion.
Om det skulle erfordras ytterligare
mark, kan man låta den definitiva
gränsjusteringen anstå till höstriksdagen.
Jag måste beklaga att man inte har
tillmötesgått motionärerna på den punkten.

Vad beträffar frågan om gränsdragningen,
som utskottet anser att man bör
ta ställning till redan nu, har utskottet,
såsom framgår av s. 4 i utskottsutlåtandet,
gjort ett uttalande som i viss mån
kan tolkas som ett tillmötesgående av
önskemålen i motionerna. Detta uttalande
innebär emellertid ingalunda att dessa
önskemål helt eller till väsentlig del
tillgodoses. Den som läser andra stycket
på s. 4 i utskottsutlåtandet kan omedelbart
finna, att formuleringen är ytterst
tänjbar. Utskottet säger där, att utskottet
vill med anledning av motionerna
»framhålla, att, såsom av propositionen
framgår, i främsta rummet de centrala
delarna av Älvdalsfältet, vilka til!
betydande del äro kalområden, komma
att, såvitt nu kan bedömas, utnyttjas
som målområden vid artilleriskjutningar.
Utskottet vill särskilt understryka
departementschefens uttalande, att de i
områdets östra del belägna, ur naturskyddssynpunkt
särskilt värdefulla re -

86 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av'' Svea artilleriregemente m. m.

servaten icke skola utnyttjas som målområden
samt att i övrigt största varsamhet
i detta hånsende iakttages.» Vidare
uttalar utskottet att det förutsätter,
att de »skall bli möjligt att mellan de militära
myndigheterna och företrädarna
för ortsbefolkningen få till stånd en
överenskommelse, som tillgodoser båda
sidornas berättigade intressen».

Den som läser dessa rader uppmärksammar
omedelbart reservationerna i resonemanget
och ser också att man — vilket
jag inte tycker att man bör göra i
ett sådant sammanhang — överlåter alldeles
för stort inflytande åt militärerna.

Det är inte riktigt att låta dem träffa
avgörandet i en sådan mycket väsentlig
fråga. Enligt min mening hade det varit
bättre, om utskottet mera bestämt hade
sagt ifrån var gränserna skall gå. Även
om det uttalande som utskottet gör i och
för sig har sitt värde — det vill jag inte
alls bestrida — borde dock utskottsmajoriteten,
om den anser det så angeläget att
behandla detta område med största möjliga
varsamhet, ha tagit konsekvensen
härav och ha gått motionärerna till mötes
genom att helt undanta området kring
och öster om Rotälven från skjutfältet.

Vi har i reservationen till detta utlåtande
framfört de synpunkter som motionärerna
har anlagt. Jag vill bara knyta
ytterligare ett par synpunkter till denna
reservation. Än en gång vill jag understryka,
att naturskyddssynpunkterna i
högre grad borde ha beaktats. Svenska
naturskyddsföreningen är en av de instanser
som mycket starkt har betonat,
att detta område kring och öster om Rotälven
borde undantas.

Av utskottsmajoritetens uttalande skall
man inte dra den slutsatsen, att olägenheterna
är undanröjda. Om man vill
skaffa ett rekreations- och semesterområde
inte bara för befolkningen på orten
utan också för en större allmänhet är
det stor skillnad mellan om man helt har
undantagit området och om man har det
ingående i skjutfältet och måste rätta sig
efter militära dispositioner.

Herr talman! Jag viil också säga ett
par ord om Klittens utskog, som jag berörde
nyss. Det hela är rätt märkligt.
Här ligger i områdets östra kant 1 850
hektar enskild mark med växande skog.
Den skall staten lösa in. Motivet är att
området behövs för att ge Dalregementet
tillfälle till stridsskjutningsövningar.
Om man har ett område på över 50 000
hektar, skall det då inte finnas rum för
Dalregementet att under en mycket begränsad
del av året bedriva stridsskjutningsövningar
utan att ta denna terräng
i anspråk? Så mycket mer förvånande är
saken från den synpunkten, att det här är
fråga om en mycket brant bergsluttning.
Detta område ligger 17—18 mil från Falun,
där 113 är beläget. Varför hade man
inte kunnat förlägga övningarna exempelvis
till södra delen av skjutfältsområdet
nära Trängslet? Aptiten har sannerligen
varit stor. Jag är förvånad över att
varken försvarsministern eller utskottsmajoriteten
har velat undanta detta område.
I varje fall har inte jag blivit övertygad
om att man inte här skulle ha
kunnat gå motionärerna till mötes utan
att detta skulle medföra någon olägenhet
från militär synpunkt.

Får jag, herr talman, påpeka att om
man gått på motionärernas linje hade det
betytt att östra delen av området — ungefär
17 000 hektar — hade undantagits.
Hur mycket hade blivit kvar? 37 000
hektar eller tre gånger mera än arealen
för vårt nu största skjutfält, nämligen
Villingsberg. Hade man velat öka ut
fältet ytterligare för att kompensera
dessa 17 000 hektar, hade det inte varit
någon svårighet att göra det åt norr och
nordväst, där det framför allt är kronomark.

Jag framhåller detta mot bakgrunden
av att det har funnits en praktiskt taget
enhällig opinion i Älvdalen mot skjutfältet.
När allmänheten emellertid nu har
funnit sig i att skjutfältet förläggs dit
under förutsättning att detta känsliga
område undantas, tycker jag att det
borde ha varit starka skäl för utskottets

Nr 22 87

Tisdagen den 23 maj 1901 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

majoritet att gå dessa önskemål till mötes.

Jag skall, herr talman, med dessa ord
be att få yrka bifall till reservationen.
.lag vädjar till kammaren att stödja den.
Det är alldeles uppenbart, att vi inte
kan förlägga ett skjutfält till någon plats
i landet — det tror jag man utan vidare
kan säga — utan att detta kan möta betänkligheter
och leda till avvägningsproblem
mellan civila och militära krav.
Hade man här velat tillmötesgå de synpunkter
som vi har framfört och som
överensstämmer med ortsbefolkningens
önskemål, kan jag dock inte finna annat
än att det skulle ha varit en god lösning
som tillgodosett både de civila och de
militära intressena.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Det är länge sedan ett utskottsutlåtande
väckt så mycken oro som
det här föreliggande, statsutskottets utlåtande
nr 113 som gäller Kungl. Maj:ts
proposition nr 123 om bl. a. anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna
kommuner. Det är länge sedan, sade jag,
ett utlåtande väckt så mycken oro — i
varje fall inom den provins jag har äran
representera. Om någon i kungl. huvudstaden
är tvehågsen härutinnan, bör de
många och olika uppvaktningarna ha
övertygat vederbörande om uppfattningen
i gamla Dalom. Om jag därför en
stund uppehåller mig vid denna fråga
torde jag bli förstådd. Tidens knapphet
gör emellertid att jag på åtskilliga punkter
nödgas fatta mig mycket kort och
förutsätta, att en stor del av vad saken
gäller redan är bekant i denna kammare.
Herr Eliasson i Sundborn har för övrigt
utförligt redogjort för uppfattningen i
den motion, som jag också skrivit under.

Propositionen om artilleriskjutfältets
förläggning till Älvdalen bygger som bekant
på skjutfältsutredningcns förslag.
Majoriteten av utredningen har därvid
stannat för Älvdalsområdet. Det förtjänar
dock strykas under, att starka, väl underbyggda
betänkligheter mot denna för -

läggning av skjutfältet framförts av ledamöterna
Pålsson och Söderberg. Pålsson
förklarar i sin reservation, att han
är ense med utredningens majoritet, att
ett större artilleriskjutfält än det nuvarande
verkligen behövs, men samtidigt
anser han, att det s. k. Lillhärdalsprojektet
är att föredraga framför Älvdalsförläggningen.
Älvdalsförslaget är klart
olämpligt för skjutfältsändamål med
hänsyn till läge och markbeskaffenhet,
framhåller han till sist. Söderberg åter
menar, att frågan om ett nytt skjutfält
över huvud taget bör anstå. I stället bör
redan befintliga skjutfält rationellt utnyttjas.

Det finns mycket, som talar för de
båda reservanternas uppfattningar —•
hur skiljaktiga de sedan än kan vara i
sina slutliga yrkanden. Båda hävdar nämligen
med stort eftertryck, att Älvdalsfältet
är mindre användbart såsom samövningsfält
och stort skjutfält för artilleri.
Medan Pålsson finner Lillhärdalsområdet
kunna användas för avsett ändamål,
förkastar Söderberg helt även den
lösningen av skjutfältsfrågan och anser,
att ett nytt skjutfält för närvarande icke
alls bör anskaffas.

På samma linje som reservanten Pålsson
går flera remissinstanser. Riksantikvarieämbetet
biträder visserligen Älvdalsalternativet,
men framhåller samtidigt
att »förläggning av ett skjutfält till
Älvdalsområdet medför konsekvenser,
som från kulturhistorisk synpunkt är
mindre önskvärda». Det skulle inte ha
varit ur vägen, om ämbetet litet närmare
preciserat dessa mindre »önskvärda
konsekvenser». De finns nämligen och
är i detta sammanhang värda att ihågkommas.

Domänstyrelsen å sin sida säger klart
ifrån, att »innan beslut fattas om förläggning
av skjutfältet till Älvdalen möjligheterna
att anordna ett skjutfält inom
Eillhärdalsområdet närmare överväges».
Vidare ifrågasätter styrelsen, om det är
nödvändigt att taga i anspråk ett så stort
område som utredningen föreslagit, näm -

88 Nr 22

Tisdagen den 23
Förflyttning av Svea artilleriregemente m.

ligen 54 000 hektar mot från början såsom
erforderligt angivet cirka 30 000 hektar.
Med skärpa framhåller styrelsen, att de
områden, som kommer att utnyttjas såsom
målområden, icke torde kunna bli
föremål för skogsbruk i egentlig mening,
bl. a. av den anledningen att virket blir
inmängt med splitter av projektiler och
sten. Dylikt virke låter sig icke avsättas
som sågtimmer eller massaved på grund
av de risker för skador å förädlingsmaskinerna,
som splittret medför.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ger en
utförlig redogörelse för områdets stora
betydelse för traktens befolkning och delar
i mycket hög grad de betänkligheter,
som kommit till uttryck i ortsopinionen.
Svenska naturskyddsföreningen framhåller,
att det föreslagna området i Älvdalen
är ett vildmarksområde, som saknar
motstycke i det övriga Mellansverige
— bara av den anledningen bör
skjutfältet icke förläggas till Älvdalen.
Samfundet för hembygdsvård betonar
till sist, att förslaget om förläggning
av skjutfältet till Lillhärdal bör bli föremål
för ytterligare prövning, då det
visat sig att det området är mindre ömtåligt
än Älvdalsområdet.

Herr talman! Av vad jag här citerat ur
remissvaren framgår, att det är en mycket
stark opinion och opposition, som
gjort sig gällande mot skjutfältets förläggande
till Älvdalen. Ingen torde heller
kunna sväva i okunnighet om ortsbefolkningens
uppfattning. Utförligt och stödd
på en mängd, som det synts mig, bärande
argument har olika korporationer i Älvdalen
enhetligt och med eftertryck framfört
sin bestämda uppfattning, att skjutfältet
icke bör förläggas till Älvdalen. En
sådan opinion kan och får icke negligeras,
enligt min mening, och rätteligen
borde jag därför yrka blankt avslag på
den kung], propositionen.

Det bästa får dock inte bli en fiende
till det goda. Av den anledningen vill jag
om ock med tvekan, ty jag hade önskat
en radikalare lösning av hela frågan —
ansluta mig till reservanternas hemstäl -

maj 1961 em.
m.

lan i statsutskottets föreliggande utlåtande.

Reservanterna anser sig, såsom herr
Eliasson i Sundborn här redogjort för,
böra tillstyrka att det föreliggande behovet
av ett skjutfält tillgodoses genom
ianspråktagande av Älvdalsområdet. I
samband med detta medgivande gör de
dock en hel del mycket viktiga — som jag
menar avgörande — förbehåll. Området
kring och öster om Rotälven i nordvästra
delen av kommunen bör icke ingå i
skjutfältet. Orsakerna härtill är av huvudsakligen
ekonomisk art. Här finns
utom flera viktiga flottleder jämte tillfartsvägar
även betydande marker i enskild
ägo. Ett förhållande, som måste tillmätas
stor vikt, är vidare att Älvdalsområdet
har en säregen karaktär av lätttillgänglig
ödemark med stort attraktionsvärde,
inte minst för vårt lands
snabbt växande tätortsbefolkning. Allmänhetens
tillträde till detta område får
därför icke begränsas. Att ta i anspråk
enskild mark å Klittens utskog för att
bereda 113 möjlighet till stridsövningar
är icke erforderligt. Artilleriskjutfältet
minskas, när området kring och öster om
Rotälven på angivet sätt undantages,
med cirka 17 000 hektar till cirka 37 000
hektar — arealen överstiger ändock
väsentligt vad skjutfältsutredningen ansett
utgöra ett minimum i nuvarande läge.
För övrigt kan kompensation för detta
område lätteligen erhållas genom att utsträcka
skjutfältet åt kalmarkerna i nordväst.

Till sist understryker reservanterna
nödvändigheten av att ett samarbetsorgan
upprättas mellan militären och de
lokala myndigheterna, så att ortsbefolkningens
intressen i största möjliga utsträckning
kan tillgodoses. Där bör samråd
ske med bl. a. riksantikvarieämbetet
och Svenska naturskyddsföreningen.

Herr talman! öppet vill jag säga ifrån,
att jag helst sett, att det ifrågavarande
skjutfältet ej alls förlagts till Älvdalsområdet.
Det är så många ekonomiska
och andra skäl, som klart och otvetydigt

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 89

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

talar mot hela detta projekt. Då jag
emellertid inser det lönlösa i att rida
spärr mot statsutskottet, när det gäller
skjutfältets förläggningsort, ansluter jag
mig till reservanternas hemställan. Denna
synes mig trots allt, herr talman, ge uttryck
för så värdefulla och väsentliga
modifikationer av den kungl. propositionen,
att jag vill ge den mitt stöd.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Liksom de båda föregående
talarna har även jag skrivit på
den fyrpartimotion, som föranletts av
Kungl. Maj:ts proposition nr 123. Det
är uppenbart att anläggandet av ett nytt
skjutfält av den storlek det här gäller
för med sig irritation och konflikter
med både enskilda och mer eller mindre
allmänna intressen. I fråga om det
till Älvdalen nu planerade artilleriskjutfältet
har den lokala opinionen mot
fältet varit stark och — såvitt man kan
bedöma — mycket enhetlig. Anledningarna
härtill är säkerligen väl kända för
kammarens ledamöter.

Områdets karaktär av säregen vildmark
med inslag av utsökt naturskönhet
gör det särskilt attraktivt för turism
och rekreation. Också den starka känslomässiga
bindning till fädernas gamla
boplatser inom det blivande skjutfältet,
som ortsbefolkningen känner, har svetsat
samman det hårda motstånd bygdens
befolkning på olika sätt ådagalagt.

Då nu emellertid ett nytt skjutfält av
militära skäl bedömts vara erforderligt
och något godtagbart alternativ till Älvdalsförslaget
inte anses kunna uppdrivas,
är det angeläget att skadeverkningarna
av skjutfältet i möjligaste mån begränsas.
Utskottet har delvis beaktat
detta och bl. a. understrukit departementschefens
uttalande »att de i områdets
östra del belägna, ur naturskyddssynpunkt
särskilt värdefulla reservaten
icke skola utnyttjas som målområden».
Enligt utskottets mening bör därjämte
eftersträvas, »att utnyttjandet av området
kring och öster om Itotälvcn i möj -

ligaste mån begränsas». Man har självfallet
efter sådana starka uttalanden all
anledning att vänta sig, att det nu genom
det samarbetsorgan med lokal anknytning
som skall tillskapas skall bli
möjligt att tillgodose berättigade civila
intressen.

Med hänsyn såväl till de naturskyddsoch
affektionsskäl, som jag här berört,
som till att området öster och omkring
Rotälven uppenbarligen bara kommer
att bli till mycket begränsad nytta från
militär synpunkt är det enligt min mening
naturligt och önskvärt, att möjligheterna
att helt eller delvis utesluta
detta område från skjutfältet ytterligare
undersökes. Därvid bör också prövas,
om kompensation för denna del av
fältet kan erhållas genom att det utvidgas
åt nordväst.

Då det uppenbarligen är orealistiskt
att sträcka sig längre i sina önskemål i
ärendet i det läge det nu befinner sig,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande och vilkens kläm
innebär ett hänsynstagande till de synpunkter
och önskemål om ytterligare
utredning som jag här berört.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Lång tid har förflutit
sedan Stora daldansen och dalaupproren
under Vasatiden. I dag har vi i alla
fall haft en delegation från Älvdalen
här nere, en hel busslast som med sin
närvaro ville försvara 54 000 hektar av
turistlandskapet Dalarnas vackraste
nejder, försvara denna bygd mot våra
generaler, regeringen och riksdagsmajoriteten.
Jag vet inte om bussresenärerna
är kvar; de har möjligen efter utgången
i första kammaren funnit andra
kammaren hopplös, särskilt som Dalarnans
riksdagsmän inte har ansett sig
kunna försvara mer än 17 000 hektar av
denna mark.

Det är inte så litet skjutfält som vi
har beslutat i denna kammare de senaste
åren. Jag nämner Ravlunda, där

90 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

man just i dagarna håller på och prickskjuter
på ålfiskare, Gullbergsfältet och
en hel del andra. Vidare har vi ett robotskjutfält
vid Vidsel. Nog har vi skjutfält
så det räcker. Genom att bara ett
landskap i taget protesterar kan militärerna
erövra det ena området efter det
andra. Våra militärer leker med regeringens
hjälp stormakt här i landet.

Det framgår av utredningen, att Sverige
har mycket mera omfattande och
omfångsrika artilleriskjutfält än exempelvis
Västtysklands militärmakt tillsammans
med de atlantpaktsstyrkor
som är förlagda där förfogar över. Av
det material som har förelagts finner
jag att det neutrala Schweiz — jämfört
alltså med enbart Älvdalsfältets 54 000
hektar — nöjer sig med 1 800 hektar
övningsskjutfält i hela landet, och då
använder flera andra vapengrenar än
artilleriet detta område. Belgien nöjer
sig med 2 250 hektar och Danmark med
3 596. Det måste bli ett fruktansvärt
skjutande här i Sverige när vi behöver
flera skjutfält än Västtyskland med dess
aggressiva planer. Detta skjutfältsanläggande
företar man i en tid när människorna
i världen demonstrerar, med
långa marscher och på andra sätt, mot
upprustning, framför allt mot atombombsupprustning,
därför att de inser
att upphör icke denna upprustning,
denna terrorbalans, så är det vårt släktes
och världens förintelse som blir alternativet.
Vi vill för vår del ersätta
terrorbalansen med en avrustningsbalans,
men våra svenska officerare tycks
ha en andfådd strävan att för att upprustningen
skall kunna fortsätta framställa
läget för människorna så, som om
det vore omedelbar fara för överfall, att
beredskapen måste hållas i högsta trim
och att vi måste skjuta så förskräckligt
mycket som denna proposition förutsätter.

Dessa nya skjutfält vill man anlägga
i en tid när hela vårt försvarsväsen står
under omprövning, när det sägs att artilleriet
mer och mer måste få vika för

robotskjutvapen, som man gör prov med
på Vidsel, och när en stor del av riksdagens
ledamöter undrar varför man
har så förtvivlat bråttom när allt ändå
måste göras om.

I första kammaren sade herr Gillström,
att officerarna till en början var
emot förslaget om att lägga skjutfältet
till Älvdalen därför att de tyckte att
Älvdalen låg för långt ifrån civilisationen,
men nu har de gått med på den
förläggningen. Militärerna skall emellertid
öva sig att uppträda i krig, och
vad har krig med civilisation att göra.
I varje fall bör inte vår egen militär
skjuta sönder en så civiliserad bygd
som Älvdalsbygden, som här vältaligt
av Dalarnas representanter har framställts
som ett av de vackraste turistoch
semesterområden vi har och som
hellre borde göras till naturreservat än
till skjutfält.

Jag skall därefter övergå till ärendets
andra del, som det inte har talats om
i debatten, nämligen frågan om Järvafältet
och Svea artilleriregementes föriäggning.
Vi har i fråga om Älvdalen
inte gått med på att undanta bara 17 000
hektar, utan vi har tagit ståndpunkt mot
hela förslaget om detta nya artilleriskjutfält,
och vi förenar oss där med
herr Söderberg i första kammaren, vilken
som reservant i utredningen har
påvisat att det inte behövs något skjutfält.
Han har detaljerat utrett, att Älvdalen
inte kan utnyttjas för en mängd
av de uppgifter som man här talar om,
att det blir för långa och för dyra transporter
för samövningar och att man där
endast kan företa vissa större skjutningar.
Han har vidare framhållit, att
de skjutningar fältet lämpar sig för kan
förläggas dels till Gullbergsfältet, dels
till Häradsfältet och till Remmenefältet.
Detta är, tycker vi, det mest rakryggade
förslaget. Svea artilleriregemente
kan väl flyttas och kan skjuta på de fält
som ligger bra mycket närmare än Älvdalen.

Sedan finns det också det alternativ

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 91

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

som herr Pålsson har föreslagit, nämligen
Lillhärdal. Det är att märka att det
finns orter här i landet som har erbjudit
skjutfältsområde; Lillhärdal är ett
och Vilhelmina är ett annat. Där kan
man inte göra större skada. Dessa områden
ligger långt från det man kallar
civilisationen — långt från läroverken,
restaurangerna och societetsumgänget,
men säkert är de bättre som skjutfält.

Sedan har vi Järvaområdet. För att
understryka vad man i en tidigare utredning
har sagt, att detta område icke
är nödvändigt för försvaret men mycket
lämpligt för bostadsbebyggelse, skall
jag ta några siffror om Storstockholm,
särskilt dess norra område.

Vi har i Stockholms stad för närvarande
106 900 människor i bostadskön,
därav 49 770 som saknar bostad. Vi har
11 576 i bostadskön i Solna. I Sundbyberg
har man 4 402, i Järfälla 2 306 och
i Sollentuna 2 779 bostadssökande.

Enbart i dessa förorter har köerna
ökat med 1 000 under ett år. Bostadsbristen
i Storstockholm håller ännu inte
på att byggas bort, den stiger. I detta
område ligger Sundbyberg, som knappt
kan hitta någon mera mark. Det är ju
snart färdigbyggt, och det lilla man kan
få ligger just på Järvafältet.

Det är inte bara det att dessa stora
militära områden ligger i vägen, de
hindrar också bostadsbyggelse på annat
sätt. Genom övningarnas karaktär, genom
flygplanens buller o. s. v. blir det
ett område däromkring som inte är så
behagligt att bo i. Vidare avskärmar
dessa 5 500 hektar från fritidsområden,
från idrottsområden o. d. De ligger som
ett stort hinder i vägen.

Det är inte många år sedan vi flyttade
gardesregementena och några andra regementen
från det inre av Stockholm,
från Gärdet, Östermalm och Kungsholmen.
Svea artilleriregemente flyttades
1949. Borde man då inte ha flyttat litet
längre på en gång? Man flyttade denna
lilla bit ut, och nu måste man börja
flytta igen. Våra militärer är även i det

övriga landet mycket stora flyttfåglar,
och flyttningarna blir dyra.

Nu vill man i alla fall flytta bort Svea
artilleri. Men det är inte någon stor bit
som där blir över till bostadsbebyggelse.
Kasernområdet skall de militära skolorna
ha kvar. Av Järvaområdet på 5 500
hektar, alltså tiondelen av Älvdalsfältet
— då förstår vi hur stort detta är —
får man kanske på Svea artilleris område
ett bostadsutrymme för 20 000 människor.

I ett svar i dag till herr Jansson i
Solna förklarade försvarsministern i
första kammaren, att kadettskolan, intendenturförrådet
och Ulriksdals kapplöpningsbana
delvis skulle kunna användas
men att det var mycket stora intressen
som bevakade också dessa områden.
Svea artilleris mark har tills vidare
bara överlämnats till försvarets
byggnadsnämnd, och den kommer nog
att söka se till att så litet som möjligt går
till bostadsbebyggelse, så långt den har
något inflytande — och den har ett
stort inflytande.

Intendenturförrådet skall visserligen
snart flyttas till Filipstad, men statliga
företag, SJ och vissa andra styrelser,
ligger på lur och vill bygga, så det kanske
inte blir så mycket bostäder.

Solna är nu i det predikamentet, att
där har byggts en mängd statliga institutioner,
som har kostat miljoner kronor,
men man kan inte få personal därför
att staden inte får mark och möjligheter
att bygga bostäder åt personalen.
Detta sakförhållande tycker vi är
ganska huvudlöst. Skall man verkligen
bygga ut staden med de områden som
ligger i närheten av centrum, så ligger
ju Järvafältet särskilt bra till.

Herr Eliasson i Sundborn sade nyss
när det gällde skjutfältet i Älvdalen, att
man överlåter för mycket åt militärerna.
Ja, det kan man säga. När Älvdalsborna
protesterade, när Gullbergsborna och
Ravlundaborna protesterade var det varje
gång bara ett enda landskap som
tyckte att det hela var huvudlöst. Men

92 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

överallt där militärerna kommer med
sina stora projekt finns det i denna
riksdag hos de s. k. fyra demokratiska
partierna ett säkert garde, som alltid
låter sig sol-och-våras av militärernas
argument, även om de vill bygga större
artilleriskjutfält än Västtyskland och
10, 20 eller 30 gånger större än stater i
Europa som har ungefär samma storlek
som Sverige.

De som skall ändra på dessa förhållanden
hoppas jag blir inte bara folket
i ett enda landskap utan en stark opinion
inte minst inom regeringspartiet
men också inom övriga partier, en opinion
som säger ifrån, att nu får det vara
slut med reträtterna för militären. Det är
nämligen en illusion att militära rustningar
kan skapa trygghet. Om så sker,
får vi snart ett annat avgörande i dessa
frågor, så att Älvdalsborna och invånarna
på andra orter i våra vackra nejder
inte behöver befara att deras hembygd
kommer att skjutas sönder.

Herr talman! Jag vill sluta med att beträffande
punkt III yrka avslag på förslaget
om ett nytt artilleriskjutfält. För
att Älvdalsborna skall få se att det utöver
de elva i första kammaren kanske
också finns några i denna kammare,
som står kvar vid sina ursprungliga
uppfattningar, kommer jag också att begära
votering.

Vidare yrkar jag bifall till motionen
II: 776, i vilken vi föreslår att Järvafältets
fullständiga utrymning när det
gäller militära förband skall vara riktpunkten
för regeringens fortsatta handläggning
av detta ärende.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först och främst bör det
noteras, att de tre första ärade talarna
från dalabänken ingalunda anslöt sig
till de yrkanden, som nu senast ställdes
från denna talarstol, utan till statsutskottets
förslag, med den ändring rörande
skjutfältets omfattning som föreslagits
i den till utskottets utlåtande foga -

de reservationen — och det är en fråga
som man naturligtvis kan diskutera.

Vidare vill jag säga, att förslaget rörande
såväl detta som tidigare skjutfält
inte kommer från »militären» utan från
försvarsministern, som i sin tur fått det
av den av honom tillsatta s. k. skjutfältskommittén.
Men bakgrunden till förslaget
är det avvägningsbeslut rörande
vårt försvars omfattning och disposition,
som riksdagen själv fattat och enligt
vilket artilleriet, som det nu närmast
är fråga om, disponerar ett visst
utrymme. När vi nu på grund av Stockholms
stads tillväxt och behov av mark
måste flytta A 1 från Sundbyberg till
Linköping och militären därmed mister
utrymme på Järvafältet — en utveckling
som väl alla är överens om är ofrånkomlig
— så måste givetvis ett nytt
skjutfält anvisas, eftersom riksdagen
själv har givit försvaret dess nuvarande
dimensioner.

Härtill kommer emellertid ännu en
sak, som jag vill peka på. Ända till för
några år sedan har man i alltför stor
utsträckning fått nöja sig med artilleriskjutbanor
av den storleksordning som
finns t. ex. vid Marmafältet, där A 1
har haft sina skjutövningar. Men nu har
man på grund av den nya atomtekniken
blivit tvungen att sprida ut pjäserna på
ett helt annat och mera realistiskt sätt
än tidigare. Ävenså måste man på grund
av risken för atomvapen kunna göra
helt andra förflyttningar i terrängen än
tidigare, förflyttningar som den moderna
tekniken nu också medger.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
ämne utan har bara velat antyda dessa
två helt nya utgångspunkter, som måste
tas med i kalkylerna, när det i dag gäller
att anvisa ett nytt skjutfält. Förhållandena
är i det fallet helt andra än för
10—15—20 år sedan eller ännu tidigare.

Detta är orsaken till att vi här står
inför uppgiften att anskaffa ett skjutfält
av betydligt större dimensioner än de
tidigare. Eftersom A 1 skall förflyttas
från Sundbyberg till Linköping, fick

Tisdagen den 23 maj 19G1 em.

Nr 22 93

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

skjutfältskommittén försvarsministerns
uppdrag att försöka anskaffa ett användbart
skjutfält i södra eller mellersta
Sverige. Redan tidigare hade dock
möjligheterna härför grundligt inventerats
och undersökts av försvarets fastighetsnämnd,
och jag kan av egen erfarenhet
intyga, hur oerhört svårt det
är att i Götaland eller Svealand uppdriva
ett område av de dimensioner som
det här gäller och som även ur andra
skäl, inte minst sociala, är användbart
och möjligt att utnyttja.

Utöver de projekt som framförts av
försvarets fastighetsnämnd har skjutfältskommittén
haft olika alternativ att
välja mellan. Det har emellertid överallt
i södra och mellersta Sverige visat
sig, att man i så fall skulle få flytta bort
hundratals upp till tusentals människor
för att skjutfältet skulle kunna tas i anspråk.
Det måste vara begripligt, att man
väjer inför så betänkliga sociala konsekvenser
som det då blir fråga om.

Till slut stannade skjutfältskommittén
inför tre alternativ. Det ena avsåg ett
område i Västerbotten, det andra var det
s. k. Lillhärdalsalternativet och det tredje
och nu aktuella var Älvdalsalternativet.

Västerbottensfältet hade ju gått att få
praktiskt taget hur stort som helst. Men
jag vill betona för kammaren vilka kostnader
som skulle ha uppstått, om skjutfältet
förlagts dit, på grund av alla de
frakter som blivit nödvändiga. Kalkylerna
utvisade belopp av en storleksordning,
som gjorde att det inte var tänkbart
att lägga skjutfältet i Västerbotten.
Därtill hade det behövts byggnader i sådan
omfattning att alternativet framstod
som komplett orealistiskt att lägga fram
i första hand i kanslihuset och i andra
hand i riksdagshuset. Man måste ta
hänsyn till de verkliga förhållandena
och avstå från planerna på ett skjutfält
i Västerbotten.

Då fanns två alternativ kvar, dels
Lillhärdalsalternativet i Härjedalen, dels
Älvdalsalternativet. Många skäl talade

för att Lillhärdalsalternativet måste betraktas
som betydligt underlägset, dels
på grund av avståndet — som är en
inte obetydlig faktor — dels också på
grund av två andra faktorer som hör
till bilden. Den ena är en projekterad
väg som skulle komma att gå genom
fältet eller i varje fall i dess omedelbara
närhet. Sannolikt skulle antingen
vägen eller också skjutfältet inte kunna
användas under långa perioder. Den
andra faktorn är en projekterad stor
dammanläggning, som man fortfarande
inte vet hur stor den blir men som kan
— i kalkyler av detta slag bör man ju
räkna pessimistiskt —- få en sådan omfattning,
att fältet skulle bli mindre
lämpligt för sitt ändamål och kanske
över huvud taget inte gå att utnyttja.

Därmed återstod Älvdalsalternativet.
Detta område med sin stora ytvidd av
54 000 hektar, varav 51 000 hektar kronopark,
har i jämförelse med alla de
övriga projekt som letats fram den
betydande fördelen, att något ingrepp
inte behöver göras i människors liv och
gärning, såsom måst ske i betydande utsträckning
om de förslag genomförts
som avsåg fält i t. ex. Uppland, Gästrikland
eller Västmanland. Där hade det,
som jag förut framhållit, blivit fråga
om bortflyttning av flera hundra människor.
Men här aktualiseras som sagt
ingen sådan bortflyttning.

Terrängen är kanske inte i allo så
lämplig. Det har man emellertid fått
bortse från, och man har sagt sig att
detta område är ändå av den storleksordningen
att det är acceptabelt med
hänsyn till de krav som måste ställas.
Eftersom det lämnats så många upplysningar
om förhållandena ute i Europa
vill jag påpeka att det projekterade fältet
betydligt överglänses i storlek av
ett artilleriskjutfält som våra grannar i
öster har till förfogande för sin armé,
alltså den finska armén. Fältets storlek
är således inte enastående, men skulle
vi skära ned fältet finge det en sådan
omfattning, att det visserligen vore an -

94 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

vändbart i dag men med hänsyn till den
mycket snabba utveckling som pågår
på detta område sannolikt inte skulle
vara användbart om några år. Får man
liela detta område vet man i varje fall
att man har något att bygga på för den
nu överblickbara framtiden.

Det rör sig ju i detta fall om ett artillcriskjutfält.
Något samövningsfält är
det inte fråga om — jag vill påpeka att
tanken därpå tills vidare avförts. Reservanten
inom kommittén, herr Söderberg,
har ansett att fältet inte behövs
eftersom det går bra att tränga in motsvarande
övningar på Villingsbergs
skjutfält. Jag kan härvidlag intyga alt
inte endast militären utan både skjutfältskommittén
och Kungl. Maj :ts kansli
kommit till resultatet, att det vore ett
oekonomiskt utnyttjande av de resurser
vi har vid artilleriet att nöja sig med
ett mindre skjutfält, eftersom det då
inte blev möjligt att ge den utbildning
som erfordras.

Nu kommer jag till den aktuella reservationen.
Det frågas: Skulle det inte
gå att undanta marken på östra sidan
Rotälven? Det är synd att vi inte har en
karta, så att kammarledamöterna kan se,
hur det ser ut. Både inom skjutfältskommittén
och inom statsutskottets
första avdelning har vi allvarligt övervägt
detta alternativ.

Man har även kommit till tals med
älvdalsborna och man har tillmätt deras
synpunkter lika stort beaktande som
kultur- och naturskyddssynpunkterna.
Måste man inte medge, herr talman, att
den skrivning som utskottsmajoriteten
här har formulerat efter sitt samråd med
ortsbefolkningen och de natur- och kulturvårdande
instanserna innebär ett stort
tillmötesgående beträffande de synpunkter
som har framförts.

Min ärade vän, herr Eliasson i Sundborn,
berörde litet för hastigt den hänsyn
som visats den lokala opinionen. På sid.
4, andra stycket av utlåtandet står nämligen
följande: »Utskottet vill särskilt understryka
departementschefens uttalan -

de, att de i områdets östra del belägna, ur
naturskyddssynpunkt särskilt värdefulla
reservaten icke skola utnyttjas som målområden
— ---».

Detta är ändå ett ganska klart direktiv
beträffande utnyttjandet av fältet. Vidare
sägs det att området enligt utskottets mening
bör utnyttjas på det sättet att användningen
av marken kring och öster
om Rotälven i möjligaste män begränsas.
Varje skjutfält måste ju vara omgivet av
ett ganska stort skyddsområde, ett säkerhetsområde.
Skulle man ta bort den del
av området som är beläget öster om Rotälven
även som säkerhetsområde, blir basen
på fältet så smal att möjligheterna att
utföra skjutningar blir mycket begränsade.
Men om östsidan, det omstridda området,
kan användas som skyddsområde
får man hela det övriga området att röra
sig på. Ty även om det inte utnyttjas vare
sig som målområde eller pjäsplatsområde
kommer det till nytta som skyddsområde
och hela den övriga delen av området
kan utnyttjas för skjutövningar.

Samtidigt som man alltså å ena sidan
så långt möjligt tillgodoser det utbildningsbehov
som finns, har man å andra
sidan, herr talman, velat tillmötesgå de
lokala intressena ävensom de kulturhistoriska
intressena och naturskyddet
genom att utgå från att en överenskommelse
skall träffas om största möjliga
skonsamhet på ifrågavarande område.
Det har också klart sagts ifrån att ett
samarbetsorgan skall bildas mellan befolkningen
i berörda område och de militära
myndigheterna. Därvidlag bör vi
kunna räkna med lojalitet från båda sidor.
Men anledning av motioner och efter
den resa som första avdelningen gjorde
till den plats det här gäller har utskottet
allvarligt övervägt att stödja reservanternas
förslag att man skulle avstå från
detta område. Men detta skulle medföra
att ifrågavarande skjutfält finge förläggas
längre norrut och kommit in i kronoparken
i Särna kommun och något in på
härjedalssidan. Det är inte bara det
längre avståndet från de blivande för -

Tisdagen den 23 mai 1961 em.

Nr 22

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

läggningarna vid Trängslet som väcker
betänkligheter utan även det förhållandet
att terrängen blir ännu mer ensartad
och ur övningssynpunkt betydligt sämre.
Utskottsmajoriteten har stannat för nu
föreliggande förslag, som innebär ett
rimligt tillmötesgående och hänsynstagande
på båda sidor.

Det har talats mycket om både det
kulturhistoriska värdet och naturskyddsvärdet
hos berörda område, speciellt den
del som är belägen öster om Rotälven.
Jag är den första att medge att området
är mycket tilltalande men, ärade kammarledamöter,
här möter inte alls samma
svårigheter som uppstod efter beslutet
om Gullberg, då flera hundra jrodbrukarfamiljer,
som där hade haft sin utkomst
under många år, måste flytta. Såvitt jag
vet finns inom nu ifrågavarande område
icke någon stadigvarande bostad som behöver
utrymmas. Det enda det möjligen
kan bli fråga om blir en förflyttning avnågon
kronojägare.

Det är naturligtvis av värde att ifrågavarande
område kan bevaras. Och det är
inte heller givet att området på något
sätt ur någon synpunkt kommer att spolieras,
medan man i andra fall, som sagt,
bär måst avhysa den bofasta befolkningen
i rätt hög grad.

Herr talman! Skillnaden mellan reservationen
och utskottets skrivning bör
icke överdrivas. Det är klart att det finns
en skillnad, men gränsen är ganska flytande,
och jag vill från denna talarstol
uttala som utskottets förhoppning att all
möjlig hänsyn skall kunna iakttas rörande
det omstridda området.

Får jag sedan bara i korthet beträffande
den andra delen av propositionen och
utskottsutlåtandet, den som handlar om
A 1 :s förflyttning, säga att jag har hyst
en viss betänklighet mot detta så länge
markfrågorna i Linköping var oklara. Nu
har det lämnats fullständiga garantier
för att markfrågorna skall kunna ordnas
tillfredsställande.

Hade vi möjligheter och resurser härtill
skulle vi naturligtvis inte låta de

militära förbanden ligga inpå städerna
som de nu gör. De skulle flyttas ut till
helt andra trakter, och därvidlag skulle
inte några som helst hänsyn tagas. Men
vad skulle det inte i denna stund kosta att
flytta ut våra militära förband från städerna,
där de lades för 50, 60 år sedan,
vilket då ansågs vara det enda riktiga och
möjliga. Det skulle kosta alltför stora
pengar.

Jag har, som försvarsministern vet,
tidigare motsatt mig vissa förflyttningar.
Men den här flyttningen ger jag min anslutning
till. Jag betraktar den som absolut
oundviklig för Stockholms fortsatta
utveckling.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Ett par repliker till herr
Ståhl.

Jag vill inte alls bestrida, att vapentekniken
ökat kraven på utbildningsmöjligheter
och att det kan finnas motiv för
att skaffa ett nytt skjutfält. Men jag ber
kammarens ärade ledamöter att läsa vad
som står i utskottsmajoritetens och även
i reservanternas skrivning. Nederst pa
sid. 3 redogör man för att skjutfältsutredningen
har ansett att ett artilleriskjutfält,
varom här är fråga, »icke bör
väsentligt understiga 30 X 10 km», d. v. s.
30 000 hektar. Här konstaterar alltså utskottet
på basis av skjutfältsutredningen
att ett dylikt fält inte bör väsentligt understiga
30 000 hektar. Även om man, som
motionärerna vill göra, undantar ett område
på 17 000 hektar, så återstår 37 000
hektar till militärens förfogande, alltså
ett område som är tre gånger så stort som
Villingsbcrgsskjutfältet. Motionärerna
har också pekat på möjligheten att kompensera
dessa 17 000 hektar med området
i nordväst.

Jag delar självfallet herr Ståhls uppfattning
att man måste ta en viss hänsyn
till de militära synpunkterna. Men det
skadar väl inte att man också tar hänsyn
till befolkningens synpunkter. Det borde

96 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

ju inte vara något fel! Här har man möjlighet
att göra en avvägning som i varje
fall enligt min mening tillgodoser både
de militära synpunkterna och ortsbefolkningens
fullt berättigade intressen. Om
man ser t. ex. på naturskyddssynpunkterna,
är det ju ändå inte samma sak för
dem som skall besöka detta känsliga område
— det måste väl ändå herr Ståhl
erkänna — att mötas av varningsskyltar
som att få passera infartsvägarna utan
att störas av sådana saker. I kommunen
vill man inte ha detta område enbart för
ortsbefolkningens rekreation, utan man
vill liksom domänverket satsa ännu mera
för att det för en bred allmänhet, inte
minst för städernas växande befolkning,
skall bli ett semester- och rekreationsområde.
Man kan då inte räkna med att
— för att ta ett exempel — barnfamiljerna
blir särskilt förtjusta i att färdas över
en skjutfältsgräns med varningsskyltar,
så rädda som människorna många gånger
inte utan skäl är för blindgångare och
dylikt. Även om man försäkrar att riskerna
för sådana är mycket små, måste vi
ändå förstå att detta är en väsentlig
olägenhet.

Jag skall här inte ta upp någon debatt
med herr Ståhl om Lillhärdalsalternativet;
jag har redan framhållit mina synpunkter
på den frågan. Jag tror att herr
Pålsson i Lit som reservant i skjutfältsutredningen
gav ganska goda exempel på
de problem som möter i Älvdalsområdet
och även påvisade vad som talar för Lillhärdalsområdet.
Men jag medger att den
frågan är något inaktuell, när nu valet
inte står mellan Älvdalen och Lillhärdal
utan mellan propositionens Älvdalsområde
och den av reservanterna önskade
gränsdragningen.

Herr Ståhl säger vidare att motionärerna
och reservanterna inte bör undervärdera
vad utskottsmajoriteten sagt. Herr
Ståhl pekade därvid särskilt på följande
uttalande: »Utskottet vill särskilt understryka
departementschefens uttalande, att
de i områdets östra del belägna, ur naturskyddssynpunkt
särskilt värdefulla

reservaten icke skola utnyttjas som
målområden», o. s. v.

Ja, det beror på vad man menar. Vilka
områden är de särskilt värdefulla? Herr
Ståhl får ursäkta mig om jag menar att
det är något annorlunda att ha en klar
gränsdragning än att ha ett uttalande
som dock är ganska tänjbart.

Herr Ståhl sade att om man ginge motionärerna
till mötes, så skulle basen för
fältet bli för smal. Får jag lov att peka
på att dessa minimigränser som man talat
om — 30 x 10 km — mycket väl uppfylls,
även om man tar bort området öster om
Rotälven. Herr Ståhl sade, att om man
går längre norrut blir terrängen ensartad.
Ja, det är mindre värdefull terräng,
och jag förstår att den inte duger.
I första kammaren anförde man som argument
mot motionärernas yrkande att
dessa berg, som är belägna i östra delen
av området, behövs som utkikspunkt,
som observationsplats. Man frågar sig,
om inte en och annan militär kan gå upp
på ett berg och titta i en kikare utan att
det ingår i ett skjutfältsområde. Det finns
ju inget förbud mot att vandra på kronans
mark.

Jag konstaterar att herr Ståhl som utskottsmajoritetens
talesman inte sade ett
ord om Klittens utskog. Om riksdagen
följer utskottsmajoriteten betyder det
att staten får lägga ut åtskilligt med
pengar på att lösa in enskild mark i utkanten
av området åt öster för att ge Dalregementet
möjligheter till stridsskjutningsövningar.
Förlåt mig om jag som
värnpliktig, som råkat tillhöra Dalregementet,
säger att jag inte tror på detta
resonemang, att man måste ta detta bergiga
område som stridsskjutfält när man
ändå har 50 000 hektar att hålla sig på.
Nog skall det väl finnas möjligheter för
Dalregementet att öva på detta stridsskjutfält
utan att man skall behöva göra
några ingrepp på enskilda skogsägares
mark? Jag förstår att herr Ståhl ville
förbigå detta. Jag måste som lekman —
jag gör inte anspråk på att vara någon
artillerist — fråga mig om det möjligen

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 97

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

är så att någon bär funnit att detta fält
ser jämnt och fint ut om man ritar upp
det med linjal på kartan. Området ligger
inte heller närmare Falun. Det ligger
längre bort än det område vid Trängslet
där skjutfältets södra del är belägen.

Jag vill understryka, herr talman, att
denna diskussion inte bör influeras av
att vi alltid annars vid bedömningen av
sådana hör skjutfältsfrågor kommer in
på så oändligt besvärliga avvägningsproblem.
Beträffande Gullberg röstade
jag för att vi inte skulle gå för långt därför
att det skulle tvinga massor av människor
att flytta. Man kan som herr Ståhl
säga att detta skäl inte föreligger här.
Men det betyder ju inte att man inte
anlägger betydelsefulla synpunkter även
då man kräver en sådan här ändring.
De militära och de civila intressena kan
åtminstone något så när förenas. Det borde
vara en hygglig kompromiss att gå
motionärerna tillmötes.

Det har också anförts som ett skäl att
det inte bor några människor här. Om
jag bortser från att människor vistas här
i skogsarbete, i fäbodar o. s. v. och från
att området enligt planerna skall utnyttjas
som semesterområde, så kan jag
ändå tillägga en synpunkt. Vi är lyckliga
nog att leva i ett land där levnadsstandarden
har stigit kraftigt. Även om vi kanske
kan säga att den inte är sa rättvist fördelad
som vi skulle önska, så är det ett
faktum att vi har denna höga standard.
Den tar sig uttryck i en ökad fritid, en
växande bilism o. s. v. Om man följer
utskottsmajoriteten i denna fråga har
man vidtagit en åtgärd som är ägnad att
omöjliggöra för människor att komma
till landets sydligaste vildmarksområde.

Det finns en risk för att kommande
generationer inte utan fog kommer att
rikta kritik mot vår generation för att vi
hänsynslöst exploaterat naturen och lämnat
i arv för litet av skönhetsvärden till
dem som kommer efter oss. Inte minst
detta, herr talman, talar för ett bifall till
reservationen.

7 — Andra kammarens protokoll 1961.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande Klittenområdet
har det varit rationellt att försöka
lösa frågan om Dalregementets stridsskjutfält
så som försvarsministern gjort.
Att lägga ett infanteriskjutfält inne i det
stora artilleriskjutfältet tror jag är
omöjligt, i synnerhet om det skulle ligga
mellan Trängslet och det egentliga
skjutfältet.

Herr Eliasson säger att vi skall behålla
turistområdena här i landet. Vi
skall därvidlag inte klaga, vi som bor i
detta vidsträckta land med en glesare
befolkning än alla nationer på kontinenten.
Därför behöver vi inte avstå
från att ge vårt försvar erforderliga
markområden.

Jag vill vidare understryka för kammarledamöterna
att området kommer
att stå öppet för turister från hela Sveriges
land vid alla tillfällen då skjutning
inte pågår. Hur lustigt det än kan
låta så är skjutfälten ganska fina områden
både botaniskt och zoologiskt. Viltet
lider underligt nog inte av skotträdsla
och vet tydligen på vilka områden
det är fredat. Och i varje fall i södra
Sverige är dessa områden ofta små
guldgruvor för botanister. Området
kommer att ligga öppet — man skall
inte fördölja detta —- vid alla de tillfällen
när skjutning inte pågår.

Sedan vill jag säga till herr Eliasson
som citerar vad skjutfältsutredningen
har sagt, nämligen att området inte bör
väsentligt understiga 30 000 hektar, att
han förtiger nästa mening där det heter:
»Ett nytt artilleriskjutfält bör dock
enligt utredningen, särskilt om det kan
förläggas till av kronan ägd mark, ges
ett sådant ytinnehåll, att det motsvarar
de anspråk, som kunna beräknas komma
att ställas på ett skjutfält under
överskådlig tid.»

Som jag sade nyss måste man räkna
med att kraven på större områden kommer
att öka med den allt snabbare tekniska
utvecklingen.

Nr 22

98 Nr 22

Tisdagen den 23

Förflyttning av Svea artilleriregemente m.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är kanske nödvändigt
att jag tar kammarens tid i anspråk
några minuter för att i varje fall klara
ut bakgrunden till att vi nu behandlar
denna fråga om ett stort skjutfält. De
flesta av kammarens ärade ledamöter
minns 1959 års strid i kammaren om
ett annat skjutfält, Gullbergsskjutfältet
i Östergötland.

Bakgrunden är den förändring som i
första hand sker här i stockholmstrakten.
1959 ersatte vi rosersbergsområdet,
som inte längre kan användas för infanteriskjutskola
med hänsyn till att Arlanda
hade förlagts i närheten. Vi ersatte
detta med ett annat skjutfält för
infanteristridsskolan utanför Linköping,
dit vi nu förlägger denna skola.

I dag behandlar vi frågan om att
flytta Svea artilleriregemente, som har
ett skjutfält utanför Stockholm, det s. k.
Järvafältet, där man faktiskt har en
skjutbana för artilleri. Detta regemente
skall nu flytta till Linköping och vi går
miste om ett av våra artilleriskjutfält.
Detta skall vi ersätta med ett väsentligt
större skjutfält uppe i Älvdalen.

Ursprungligen var ju tanken att man
skulle ha löst skjutfältfrågan både för
infanteristridsskolan och Svea artilleriregemente
genom att förlägga dem till
en plats, nämligen i Östergötland. Det
ursprungliga förslaget om Gullbergsskjutfältet
gällde ett ganska stort skjutfält,
men det mötte mycken kritik. Det
var fråga om att ungefär 600 personer
skulle flytta, och jag för min del böjde
mig för den opinion som kom till uttryck
i länet och i landet. Det förslag
som ändå framkallade strid här i riksdagen
gällde ett betydligt blygsammare
skjutfält än det som ursprungligen föreslagits
av försvarets fastighetsnämnd.

Då sade man i diskussionen här i kammaren
— om ni minns det — att skall
det vara ett artilleriskjutfält får ni söka
det någon annanstans än här i Mellansverige
och i södra Sverige. Det finns

maj 1961 em.

så stora områden i vårt land med stora
vidder och vildmark eller ödemark, i
varje fall med glesbygd. Sök skjutfältet
norrut!

Jag tillsatte då en parlamentarisk utredning
som sökte en ny plats och som
fastnade för denna del av Dalarna som
är glesbygd. Inte en bofast person finns
inom det område vi här diskuterar och
som kan vara lämpligt för ett skjutfält.
Jag måste säga att när jag först kom i
kontakt med detta förslag var jag för
min del mycket tveksam och undersökte
mycket noga, om man inte genom
andra dispositioner eller vissa förändringar
av de nuvarande skjutfälten, Villingsberg,
Gullbergsfältet och det lilla
fält vi har nere i Västergötland kunde
klara det hela. Jag måste medge, att de
undersökningar som vi ocli den Lingmanska
utredningen gjorde visade att
detta inte var möjligt. Varför var det
inte möjligt? Det var inte möjligt därför
att t. ex. Villingsberg och Marma,
som A 1 nu använder, antingen är fullt
belagda med övningar eller är alldeles
otillräckliga för det moderna artilleriet.
Fälten är tillkomna vid en tidpunkt när
det svenska artilleriets skjutförmåga
uppgick till 1 till 1,5 mil.

Det artilleri, som vi nu varje år satsar
pengar på i Sverige, skjuter betydligt
längre. Våra nya pjäser kommer att
kunna skjuta upp till 2,5 mil, och det är
därför omöjligt att kunna utnyttja de
nuvarande skjutfälten. Redan i dag
måste man ställa upp pjäserna utanför
skjutfälten. Vi skjuter över allmänna
landsvägar där trafiken pågår, därför
att fälten är för små. Detta gäller Villingsberg
och flera andra platser. När
man nu söker sig till en del av landet
som är glesbygd, är det klart att man
skall ta till fältet så stort att man slipper
ställa batterierna utanför skjutfältsområdet.
Det är bäst att ta till ordentliga
riskområden från början. Det har
den parlamentariska utredningen gjort,
vilket jag anser vara alldeles riktigt
med hänsyn till att vi — det må herr

Tisdagen den 23 maj 19G1 em.

Nr 22 99

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

Johansson ursäkta — ändå satsar en hel
del pengar på det svenska artilleriet.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att vi under 1950-talet investerat
ungefär 400 miljoner i ny artillerimateriel,
och den sjuårsplan för arméns utbyggnad,
som redovisats för riksdagen,
skulle innebära att vi skulle satsa ytterligare
500 miljoner kronor. Denna moderna
artillerimateriel har vi ingen möjlighet
att utnyttja på eget skjutfält i dag
— om vi skulle utnyttja den fullt ut.

Den strid om Älvdalsfältet som nu pågår
är i och för sig beklaglig. Här har
staten marker som kan utnyttjas och
som är föreslagna.

Den strid om Älvdalsfältet som pågår
är i och för sig beklaglig. Jag har haft
flera samtal med representanter för
bygden och lyssnat på deras synpunkter.
Innan propositionen skrevs hade
jag inte bara samtal utan jag skulle vilja
kalla det för överläggningar med representanter
för bygden. Vi var naturligtvis
inte överens på alla punkter, men i
allt väsentligt fick bygdens representanter
redan genom propositionen tillgodosett
flera praktiska förslag som de
hade kämpat för. Det gällde fisket —
man var ängslig för att man skulle bli
berövad möjlighet till fiske. Om riksdagen
här antar statsutskottets utlåtande,
beslutar riksdagen också i dag att fisket
skall få bedrivas som tidigare. Svårigheter
uppstår vissa vardagar, när skjutning
pågår, men lördagar och söndagar
och när man eljest brukar fiska, såsom
om kvällar och nätter, skall det vara
möjligt att göra det. Beträffande jakten
sker inga förändringar i de förhållanden,
som nu råder — och sker det någon
förändring, blir det en förändring
till det bättre.

Genom gränsjusteringar tog vi undan
vissa områden, som var särskilt ömtåliga
ur kultursynpunkt. Beträffande
flottningen, som man också ängslades
för, är vi helt överens med Stora Kopparbergs
Bergslags AB, som har flottningen
om hand. I sitt remissyttrande

ger detta företag klart till känna, att
samordning mellan flottningen och
verksamheten på skjutfältet är möjlig.
Det går att flotta på detta skjutfält, och
bolaget har inget att erinra utan vi är
överens. Skogsavverkningen skall skötas
av domänstyrelsen i, som vi räknar
med, betydande omfattning, därför att
målområdena för artilleriet i huvudsak
är belägna på de väldiga kalområden,
där det inte växer träd.

Dessutom har det både i propositionen
och kanske ännu starkare i utskottsutlåtandet
understrukits att bygdens
befolkning skall få ett visst medinflytande
över användningen av vissa
delar av fältet. Det är ett nytt arrangemang.
Jag har varit litet rädd för det,
men jag kan acceptera utskottets skrivning.

Vi kommer så till det som kanske här
har väckt mest diskussion, nämligen frågan
om att en tredjedel av detta fält
skall undantas för annat ändamål, vilket
är innebörden av dalabänkens reservation.
Visserligen säger herr Eliasson
i Sundborn — och det är jag glad
för — att han kan vara med om att man
kompenserar denna tredjedel norrut eller
nordvästut. Men med det skulle, såvitt
jag förstår, följa nytt bråk med befolkningen
och nya svårigheter. Området
är också redan undersökt. Ursprungligen
ville de militära myndigheterna
ha detta område förlagt söderut.
Den parlamentariska utredningen
flyttade det norrut. Det framgår också,
som kammarens ledamöter finner på
sidan 37 i propositionen — tyvärr inte i
utskottsutlåtandet — där det finns en
karta över området.

Frågan om att helt ta undan denna
tredjedel av fältet har varit föremål för
mycken diskussion under hela den tid
detta projekt varit aktuellt. Det gäller
här en något mera kuperad terräng, fördelaktig
för vissa övningar och med utmärkta
batteriplatser, som man skall
använda sig av. Att splittra detta område
iir inte meningen, och vissa re -

100 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

servat, som finns inom området, är
skyddade från början i sin egenskap av
reservat och är uttryckligen undantagna
från själva skjutfältet, även om de
befinner sig innanför gränsen till detta.
I detta stora område är, som jag sade,
de s. k. nedslagsområdena begränsade
till centrum av fältet.

Men det som gör att man tyvärr inte
kan göra en ändring åt det önskade hållet
och få ett riktigt artilleriskjutfält för
de pjäser som nu håller på att komma
fram — Sverige är på artilleriområdet
ett föregångsland, beroende på att vi
har en egen krigsindustri, som exporterar
artilleripjäser och som ofta fortare
än andra kan framställa moderna pjäser
— är att fältet då ånyo skulle få en
sträckning i öst—väst, som skulle vara
betydligt längre men samtidigt medföra
att den form på fältet, som medger
skjutningar från alla håll, skulle försvinna.
Därmed skulle vi vara i samma
situation som gäller för Villingsberg och
Marma, d. v. s. att vi skulle få ett långsträckt
fält, som man i och för sig kunde
skjuta över men som man ändå inte
kunde utnyttja riktigt för de moderna
pjäser, som nu framställes och som inte
ens ser ut som dagens artilleripjäser
utan har ett annat utseende och annan
konstruktion. Man kan inte utnyttja
fältet riktigt. Det är orsaken till att
man inte har kunnat hålla sig till ett
långsträckt område. Det är beklagligt
att man därför inte kunnat tillmötesgå
denna del av dalaopinionen.

Jag vädjar till kammaren att inte ge
sig in på äventyret att tvinga oss att
börja bråka på nytt med andra kommuner,
att inte kasta åt sidan de militära
utredningarna, den parlamentariska
utredningen och det långvariga arbete
som vi inom departementet har
haft ett par år med dessa frågor samt
utskottets nära nog enhälliga tillstyrkan
av fältet i det föreslagna utseendet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det område, som jag
tänker mig för Dalregementets stridsskjutövningar,
skulle inte ligga mitt på
vägen — det skulle ligga innanför vägen.
Om det området inte pasar, finns det
dessutom 50 000 hektar att välja på. Nog
tycker jag att Dalregementets skjutande
några dagar om året skulle kunna samordnas
med den övriga delen av verksamheten
på fältet.

Det har vidare sagts, att man ändå får
vara på detta fält lördagar och söndagar,
när skjutning inte pågår. Kammarens
ledamöter förstår väl ändå, att det är en
kolossal skillnad, om man vill göra detta
till ett fritids- och rekreationsområde,
mellan att ha området tillgängligt när
som helst och utan varningsskyltar om
att skjutning pågår i stället för att det är
öppet för allmänheten endast ett par dagar
i veckan.

Till försvarsministern skulle jag vilja
säga, att jag förmodar, att han inte menade
det alltför bokstavligt, när han sade
att opinionen i allt väsentligt fått sina
synpunkter tillgodosedda. Jag känner
också till opinionen i Älvdalen. Den har
gått ut på att man inte velat ha skjutfältet
där. Men i den nuvarande situationen
har man böjt sig för faktum och i
stället begärt, att det ur naturskyddsoch
andra synpunkter känsligaste området
skulle undantagas. Den opinionsbildningen
tycker jag är ganska klar.

Här har vidare frågats, vilken mark
som kommer att tas i anspråk, om fältet
sträckes ut i nordväst för att kompensera
de 17 000 hektar som skulle
undantagas österut. Jag vill understryka
att det främst är fråga om att fortsätta
på kronans mark, som redan delvis tagits
i anspråk på andra sidan Särnagränsen.
Det finns visserligen även på den sidan
av gränsen mark som ägs av enskilda
jordägare, men såvitt jag vet är det inte
något som är mera förekommande där
än på annan kronomark däruppe.

Vad beträffar synpunkten att man behöver
uppställningsplatser för artilleripjäser
vill jag säga, att jag har tittat

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 101

Förflyttning av Svea artilleriregemente m. m.

på detta fält två gånger. Jag har farit
båda vägarna, efter Rällån och efter Rotälven.
Det är uppenbart att det är mycket
få uppställningsplatser för artilleripjäser
där. Jag beklagar att inte hela statsutskottet
har haft tillfäle att se på detta.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen. Det är inte något äventyrligt
att bifalla den. Utskottets ställningstagande
är mera äventyrligt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Militärbefälet i detta
land har blivit ett slags orientaliska furstar
som är vana att få allt vad de pekar
på. I varje fall har varken regeringen
eller riksdagsmajoriteten kunnat visa
dem någon motståndskraft.

Alltid hänvisar man till den ökade tekniken.
Nu säger försvarsministern att vi
redan har kanoner som skjuter 2,5 mil
och att de måste skjuta i alla riktningar.
Därför kommer inte ens hela Älvdalens
skjutfält att räcka. För övrigt vet vi att
det är robottekniken som nu går framåt,
hur mycket vi än satsar på artilleriet.
Jag är tämligen övertygad om att när det
mesta av marken i Älvdalen är sönderskjuten,
duger den inte längre. Då skall
man ha något annat, om vi inte i tid
vänder ifrån denna vanvettets väg som
vi nu är inne på.

Jag beklagar att debatten uteslutande
har rört sig om Älvdalen. Jag tycker att
en annan sida av saken, särskilt för
Stockholm med omnejd, är lika viktig,
nämligen att man inte bara flyttar bort
en förläggning och tar hit en annan i
stället. Vi bör ta som riktpunkt, icke
som försvarsministern sade i första kammaren
att i varje fall Svea garde skall
stanna kvar inom oöverskådlig tid, utan
vi skall inrikta oss på att flytta bort förband
efter förband från en växande storstad.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o)
bifall till det av herr Johansson i Stockholm
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Johansson
i Stockholm votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. III) i statsutskottets utlåtande
nr 113 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Einar Persson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Johansson i Stockholm
under överläggningen framställda yrkandet
om avslag å Kung], Maj ds proposition
i förevarande del.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

102 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det, ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Einar Persson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Eliasson
i Sundborn begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
131 ja och 59 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 776; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Granskning av statsverket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
116, i anledning av riksdagens år 1960
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! När riksdagens revisorer
förra sommaren besökte ungdomsanstalten
Roxtuna gjorde de vissa iakttagelser
beträffande anstaltsbyggnadernas beskaffenhet.
Bl. a. kunde de konstatera
svåra fuktskador. Jag skall inte fördjupa
mig vidare i detta ämne, men jag ber
att i kammarens protokoll få läsa in en
del av utskottets yttrande. Jag citerar:

»Utskottet kan för sin del icke finna
annat än att de bristfälligheter som byggnaderna
uppvisar är att tillskriva den
omständigheten att tillräckliga markundersökningar
icke verkställts, innan
byggnadsarbetena igångsatts. Med hänsyn
till de extra kostnader, som härigenom
åsamkas statsverket, är detta givetvis
att beklaga. Utskottet förutsätter
att bristerna nu snarast avhjälpes på ett
varaktigt sätt. Utskottet vill emellertid
också med utgångspunkt från vad som
förekommit understryka vikten av att
innan markförvärv framdeles sker noggranna
undersökningar utföres för att utröna
om områdena är lämpliga för bebyggelse
med hänsyn till markbeskaffenheten,
grundvattensytans läge samt dränerings-
och avloppsförhållandena.»

Herr talman! Jag vill helt och fullt instämma
i vad utskottet här har anfört.
Jag hoppas att dess yttrande verkligen
blir uppmärksammat av dem det vederbör,
så att man för framtiden slipper

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 103

Statliga myndigheters anlitande av bankinrattningar m. m.

göra erfarenheter av detta mindre tillfredsställande
slag.

Vidare yttrades ej.

Punkten lades till handlingarna.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Punkterna 2—4, 6—It, 13—18, 20
22, 25, 28—30

Lades till handlingarna.

Punkterna 5, 12, 19, 23, 24, 26 och 27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar
m. m.

Under finansdepartementet, § 31, hade
revisorerna uttalat sig i fråga om
statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar
m. m. och föreslagit, att
vissa förtydligande föreskrifter utfärdades
(Del I, s. 233—236).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder i det av revisorerna
under förevarande paragraf angivna
syftet.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Anders
Johansson, Edström, Kaijser,
Staxäng och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Wedén och Bohman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte besluta att åtgärder i
det av revisorerna under förevarande
paragraf angivna syftet icke skulle vidtagas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I frågan under denna
punkt skall jag inte ta upp någon principdebatt.
I och för sig hade det dock

varit rätt intressant att här diskutera
innebörden av det uttalande som vederbörande
departementschef gjorde år
1950 om att Sveriges kreditbank skall ha
företrädesrätt som bankförbindelse för
statliga myndigheter och företag. En sådan
företrädesrätt rimmar nämligen dåligt
med den strävan efter fri konkurrens
inom det enskilda näringslivet som
gör sig gällande från statsmakternas
sida i andra sammanhang. På detta område
är tydligen intresset för den fria
konkurrensen inte lika stort.

Nu har vi emellertid, herr talman, en
särskild kungörelse från år 1951 som
innehåller uttryckliga bestämmelser om
sådan företrädesrätt för Sveriges kreditbank.
Och även om den till sin innebörd
är oklar på vissa punkter skall den
naturligtvis efterföljas; därom behöver
väl ingen tvekan råda. Statsrevisorerna
anser nu att kungörelsen inte har följts
och vill därför att förtydligande föreskrifter
skall utfärdas bl. a. beträffande
inköp av resevalutor. Det vill också statsutskottets
majoritet och föreslår därför
en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Några reservanter i statsutskottet tycker
att en sådan skrivelse är — milt uttryckt
— onödig. Motiven härför är
följande: Kungörelsen föreskriver bl. a.
att Kreditbanken skall, »därest det utan
väsentlig olägenhet låter sig göra, anlitas
vid övriga transaktioner, där förmedling
av bankinrättning påkallas.» Det
förekommer emellertid i stor utsträckning
att valuta vid utlandsresor i tjänsten
hos olika myndigheter i regel anskaffas
av vederbörande tjänsteman själv.
Han vänder sig då — får man förmoda
— till den bank som ligger lämpligt
till för honom eller som han tidigare
har förbindelse med. Sådant förfarande
är naturligtvis både enkelt och
fritt från onödigt krångel. Statsrevisorerna
anser emellertid nu att man skall
söka förhindra detta förfaringssätt. Inköp
av resevaluta bör enligt deras mening
nu ske hos Kreditbanken och lämpligen
äga rum på det sätt som tillämpas inom

104 Nr 22

em.

Tisdagen den 23 maj 1961

Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m.

armétygförvaltningen. Jag skall återkomma
till detta om några minuter.

Enligt min mening, herr talman, är det
tvivelaktigt, om kungörelsen verkligen
kan tolkas så att tjänstemän, som tidigare
själva fick inköpa resevaluta, nu
inte skulle kunna göra det. Föreligger
det tvivel om tolkningen på den punkten,
är i varje fall det nuvarande förfaringssättet
så smidigt och praktiskt att man
inte bör införa nya bestämmelser som
omöjliggör det.

Den metod som tillämpas av armétygförvaltningen
är måhända lämplig för
detta verk som har ett mycket stort antal
utlandsresenärer varje år, men den
passar säkert inte på alla håll. Förfarandet
innebär att armétygförvaltningens
kassa tar på sig besväret med det anskaffande
av resevaluta som den enskilde
tjänstemannen eljest själv svarar för. En
sådan metod är, säger statskontoret i
sitt remissyttrande, bra i ett verk som
har en fast organiserad personalavdelning
av tillräcklig storlek. En generell
tillämpning av armétygförvaltningens
metod bör däremot inte anbefallas, framhåller
statskontoret.

Jag tycker att statskontoret har rätt.
Armétygförvaltningens metod, som betyder
att även statens järnvägars resebyrå
blir inkopplad, medför dessutom att inte
bara Kreditbanken utan också statens
järnvägars resebyrå kommer att få en
förmånsställning och att alltså den fria
konkurrensen sättes ur kraft även på
resebyråsidan.

Som en sammanfattning vill jag, herr
talman, säga att om det föreligger bestämmelser
som till sin principiella innebörd
är så diskutabla som den här ifrågavarande
bestämmelsen, då bör man tolka
dem med mycket stor försiktighet så
att inte tillämpningsområdet utvidgas.
Det finns stor risk för att statsrevisorernas
och statsutskottets rekommendation
kan leda till en utvidgning som måste anses
olycklig och otillfredsställande både
ur principiell synvinkel och med hänsyn
till de praktiska konsekvenserna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson in. fl.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! I den här omdiskuterade
kungörelsen, nr 453 av år 1951, som står
att läsa på s. 233 i statsrevisorernas berättelse,
återfinns en hel del som är
oklart — jag håller med herr Bohman
därom. Men utskottet säger ju: »I detta
avseende synes oklarhet föreligga om
kungörelsens tillämpning, varför ett förtydligande
måhända bör ske, innan åtgärder
vidtas i det av revisorerna angivna
syftet.»

Jag vill också erinra om att statsrevisorerna
har till uppgift att se till att
fattade beslut och gällande bestämmelser
efterföljes. Här är det fråga om inte
mindre än 27,5 miljoner kronor, som
man bort låta gå genom de statliga penninginrättningarna,
något som man
emellertid uraktlåtit att göra utan att
det finns bärande skäl därför. Det är
detta som statsrevisorerna har påpekat
och som statsutskottet i sitt utlåtande
understrukit. Samtidigt gör både revisorerna
och utskottsmajoriteten detta på
ett mycket försynt sätt; man talar om
att saken bör i lämplig form tillkännages
för vederbörande.

I den reservation, som på denna punkt
är fogad till utskottets utlåtande, framhålles
att det föreligger oklarhet rörande
kungörelsens innebörd i skilda avseenden.
Det är måhända riktigt, och
vid utskottsbehandlingen har även vi
från majoritetens sida sagt att det bör
undersökas, om det verkligen föreligger
behov av ett klarläggande.

Jag vill återknyta till vad jag sade att
det här gäller att tillse att bestämmelserna
efterleves. Skulle det vara fråga
om någonting som är oklart, må det
ankomma på riksdagen att i annat sammanhang
påyrka en ändring av kungörelsen,
men så länge detta inte har skett
måste kungörelsen efterlevas.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 105

Handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets utlåtande nr 116, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 72 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 32—37 samt 39

Lades till handlingarna.

Punkten 33

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anslag till vissa högskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor
jämte i ämnet väckt motion.

Avsnitt I

Handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg

Sedan detta avsnitt av utskottets utlåtande
föredragits anförde

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Trots att det står ett
enigt statsutskott bakom yttrandet i
denna fråga vill jag gärna säga några
ord till förebyggande av senare missförstånd.

Jag syftar på utskottets yttrande rörande
motionen 11:750 av herr von
Friesen m. fl. I denna motion föreslås att
vid handelshögskolan i Göteborg »vid
lämplig senare tidpunkt» ytterligare en
professur i nationalekonomi inrättas
med inriktning på bland annat internationella
ekonomiska problem och det
svenska näringslivets internationella
aspekter. I motionen föreslås ett uttalande
att Kungl. Maj:t skall komma tillbaka
nästa år med förslag härom. Om
detta säger utskottet att statsrådet har
pekat på de för närvarande begränsade
personella resurserna vad beträffar lärare
och forskare i ämnet nationalekonomi,
och »med hänsyn till denna bristsituation»
vill man inte nu föreslå något
uttalande från riksdagen.

Enligt min mening döljer sig bakom
detta uttalande oriktiga informationer
om det faktiska läget vad beträffar arbetskraft
inom ämnena företagsekonomi
och nationalekonomi.

Låt mig först påpeka att det ju inte
kan råda mer än en mening om att
styrelsen för handelshögskolan i Göteborg
har mycket goda skäl när den fö -

106 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

reslår att det vid högskolan bör finnas
åtminstone två professurer i nationalekonomi
vid sidan av fyra i företagsekonomi
och att den ena professuren i
nationalekonomi bör ha viss inriktning
på internationella ekonomiska spörsmål
och det svenska näringslivets internationella
problem.

Sådan utvecklingen är i vår tid med
de nya stormarknaderna och de allt livligare
internationella ekonomiska förbindelserna
skulle man väl kunna säga
att det är självklart att ingen handelshögskola
kan fylla sin uppgift om den
inte har till förfogande kvalificerade lärare
av nämnda slag.

Statsrådet har i och för sig inte bestritt
detta men hänvisar till en bristsituation
i fråga om arbetskraft. Däremot
föreslår statsrådet två nya professurer
i företagsekonomi. Nu förhåller
det sig säkerligen så, att bristsituationen
är mycket mera utpräglad vad
beträffar kvalificerade krafter i företagsekonomi
än i nationalekonomi. Men
där bristen är större föreslår statsrådet
två nya professurer och där det dock
finns viss tillgång på kvalificerad arbetskraft
hänvisas till en bristsituation.
Här måste både statsrådet och utskottet
ha erhållit alldeles otillräckliga informationer.

Såvitt jag vet finns det här i landet
för närvarande inte mer än en docent
i företagsekonomi, utöver den som för
några dagar sedan blivit förklarad kompetent
och satt i första rummet av alla
de sakkunniga till en ledig professur i
Stockholm.

Vi har alltså en kraft som sannolikt
kan besätta den ena av Göteborgsprofessurerna.
Jag går naturligtvis inte närmare
in på personliga frågor. Vad beträffar
den lediga professuren i Lund
i företagsekonomi föreligger en ytterst
besvärande situation -— som jag av uppenbara
skäl inte heller vill närmare
ingå på. Men den kraft som ansetts
mest meriterad kommer såvitt jag förstår
att erhålla en annan ledig professur.

I företagsekonomi föreligger alltså
verkligen en utpräglad bristsituation. I
nationalekonomi däremot finns åtminstone
två docenter, och om man gör en
undersökning visar det sig att man har
anledning att räkna med att det kommer
fram flera docenter under de närmaste
åren.

Jag kan därför för min del inte
förstå annat än att både statsrådets och
utskottets ställningstaganden grundar
sig på oriktiga förutsättningar. Om statsrådet
och regeringen vill utgå från de
faktiska förhållandena, kan man omöjligen
med hänvisning till en bristsituation
säga nej till den nationalekonomiska
professuren samtidigt som man föreslår
två professurer i företagsekonomi.

Jag har, herr talman, vara velat framföra
min bedömning av läget i denna
fråga, så att inte en tystnad från min
sida skulle kunna användas mot mig vid
kommande års diskussion och anföras
som ett godkännande av det här föreliggande
utskottsyttrandet. Jag nöjer
mig nu med att uppmana statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att
under den kommande hösten verkligen
pröva situationen och dna de slutsatser
av tillgången på kvalificerade sökande,
som därav naturligen kan dras. Jag uppmanar
honom inte att uppskjuta beslutet
beträffande professurerna i företagsekonomi,
utan jag uppmanar honom
endast att dra de slutsatser rörande en
kvalificerad lärarbefattning i Göteborg
på det internationella ekonomiska området,
som det inte skulle erbjuda några
oöverstigliga svårigheter att realisera
på det sätt som motionen angivit.

Jag hoppas, herr talman, att få fortsätta
denna debatt nästa år och då få
tillfälle att komplimentera statsrådet
för att han tagit konsekvenserna av det
faktiska läget.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsnitten II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 107

§ 5

Ändring i rusdr j cksförsäljningsförordningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 56, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
521) jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 135, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

För att kunna effektivare bekämpa
langning av rusdrycker, bl. a. till ungdom,
föreslås straff för den som innehar
rusdrycker i uppenbart syfte att
sälja dem olovligen. Dryckerna skall
kunna tagas i beslag och förklaras förverkade.

I samband härmed förordas vissa
ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
sammanhängande med annan
lagstiftning.

De nya bestämmelserna avses skola
träda i kraft den 1 juli 1961.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit de vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 477 av herr Lundström m. fl. och
11:567 av herr Ohlin m. fl., vari bl. a.
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle att Kungl. Maj :t
måtte utreda frågan om en inköpsregistrering
utan inköpsbcgränsning av
alkoholhaltiga drycker i syfte att inskränka
och motarbeta de grova missbrukarnas
och langarnas spritinköp och
för riksdagen framlägga de förslag en
sådan utredning kunde föranleda.

I motionerna hade även framställts
vissa andra yrkanden, vilka utskottet
behandlat i sitt betänkande nr 48.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 135, antaga i utskottets betänkande
intagna förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521); samt

B) att de likalydande motionerna
I: 477 av herr Lundström m. fl. och
II: 567 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge frågan om en inköpsregistrering
utan inköpsbegränsning av
alkoholhaltiga drycker, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Gustafson i Göteborg
och Christenson i Malmö, vilka ansett
att utskottet under punkten B) bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:477 av
herr Lundström in. fl. och 11:567 av
herr Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlades
i detta betänkande, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t

1) begära utredning av frågan om
åtgärder — som utan att innebära någon
begränsning av rätten till inköp —•
skulle möjliggöra registrering av inköpen
av alkoholhaltiga drycker i syfte
att inskränka och motarbeta grovt missbruk
och langning; samt

2) i övrigt giva till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Med hänsyn till bl. a.
den långt framskridna tiden och kammarens
arbetsbelastning vill jag inskränka
mig till ett par kortfattade reflexioner
kring utslcottsutlåtandet om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Här föreligger utöver utskottets uttalande
en reservation, som ansluter sig till
den stora folkpartimotionen i nykterhetsfrågan.
Denna motion omfattade som

108 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

bekant hela fältet av de nuvarande nykterhetsproblemen.
En del av kraven är
redan tillgodosedda genom riksdagens
beslut, främst det betydelsefulla beslutet
om åtgärder mot alkoholreklamen.
Reservanternas förslag innebär icke —
låt mig, herr talman, understryka det —
ett ställningstagandet till en allmän inköpsregistrering.
Ännu mindre tror någon
av oss på välsignelsen av något slags
nytt motbokssystem. Det heter också uttryckligen
i reservanternas förslag till
utskottets utlåtande: »Utskottet vill för
sin del inte ta ställning till frågan om en
sådan registrerings lämplighet».

Däremot har reservanterna inom bevillningsutskottet
anslutit sig till motionsyrkandet
om att frågan bör utredas.
Om detta utredningsyrkande bifalles,
betyder det att Kungl. Maj:t får tillfälle
att överväga vissa former av registrering
eller legitimering, främst med tanke
på alkoholmissbrukare och »återförsäljare».
Detta bör göras i samband med
att man prövar en rad andra nykterhetsfrämjande
åtgärder. Man bör, skriver
reservanterna, »överväga olika åtgärder
som syftar mera direkt till en
begränsning av alkoholkonsumtionen».
Det heter vidare i reservanternas förslag:
»Med nykterhetsfrämjande åtgärder
avser utskottet därvid inte bara de
kommunala och statliga nykterhetsorganens
arbete utan även den kliniskmedicinska
behandlingen, forskningen
på alkoholområdet, länkrörelsens verksamhet
och dessutom det ytterst väsentliga
förebyggande arbete som utföres av
de frivilliga nykterhetsorganisationerna.
» I likhet med motionärerna har
man också tangerat frågan om möjligheterna
att med beskattningens hjälp
medverka till en nedskärning av den
individuella konsumtionen.

Man kan, herr talman, ha olika meningar
om dessa olika åtgärder, och
jag räknar inte denna detalj om vissa
former av registrering som den viktigaste
i svensk nykterhetspolitik i dag.
Ä andra sidan var vi redan i 1954 års

särskilda utskott inne på tanken att föreslå
någon form av registrering. Denna
synpunkt var heller inte främmande
för svensk nykterhetsrörelse. Anledningen
till att man till slut stannade för det
nuvarande systemet var väl närmast de
praktiska svårigheter, som hänger samman
med såväl en allmän inköpsregistrering
som med frågan om en riksspärrlista.

Däremot förordades lokala spärrlistos
i samarbete mellan nykterhetsnämnderna
och systembolagen, och sådana
listor förekommer ju också, även om de
i dag är långt ifrån effektiva. Om reservanternas
förslag nu bifölles, skulle
Kungl. Maj:t enligt min mening i en
samlad översyn också kunna överväga
möjligheterna att effektivisera systemet
med lokala spärrlistor.

Naturligtvis känner vi tillfredsställelse
över att den totala alkoholkonsumtionen
i landet åter är lägre än 1954, ja,
att man i själva verket måste gå tillbaka
ända till 1947 för att kunna notera en
lägre alkoholkonsumtion än i dag. Glädjen
grumlas dock som bekant av den
skrämmande ökning man kan konstatera
när det gäller ungdomens del både
i alkoholkonsumtionen och i fylleriförseelsernas
antal. Därför måste alla utvägar
prövas för att man skall kunna
täppa till de möjligheter, som gör spriten
alltför lätt tillgänglig för ungdomen
och de alkoholskadade. Läget är, ärade
kammarkamrater, tillräckligt allvarligt
för att motivera en undersökning även
av inköpsformerna.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Även om man inte kan
säga så mycket nytt — denna fråga har
ju diskuterats vid flera tillfällen både
under denna vinter och tidigare — vill
jag dock säga några ord med anledning
av att jag är en av undertecknarna av
motion nr II: 567, som har skymtat vid

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 109

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

flera tillfällen tidigare under vintern
men som får betraktas som formellt besvarad
i detta utskottsutlåtande. Också
med hänsyn till att jag deltog i nykterhetskommitténs
arbete under några av
dess senaste år känner jag ett behov av
att få säga ett par ord.

Det är nu drygt sex år sedan den
stora reformen genomfördes, då motbokssystemet
avskaffades. Som det har
erinrats om är ju den totala konsumtionen
nu lägre än den var när motboken
avskaffades, och det är i och för sig
glädjande. Men å andra sidan finns det
mycket besvärande inslag i den nuvarande
bilden. Det gäller fylleristatistiken,
det gäller särskilt ungdomens och
även kvinnornas dryckesvanor.

Nu tror jag att det är oriktigt att jämföra
det nuvarande tillståndet med tillståndet
1954/55, ty om vi inte hade fattat
det beslut som då fattades utan fortsatt
med det gamla motbokssystemet, är
det väl mycket otroligt att vi hade haft
1954/55 års läge att redovisa. Vi hade
nämligen en ogynnsam utveckling före
denna reform, och denna ogynnsamma
utveckling hade förmodligen fortsatt
ifall reformen inte hade genomförts.
Vad man skall jämföra är ju det nuvarande
läget, med vår nuvarande nykterhetslagstiftning,
och det läge vi skulle
ha haft för närvarande med den gamla
lagstiftningen. Det är nu en jämförelse
som tyvärr inte kan göras, men man
kan ju alltid framföra allmänna synpunkter.
Det må vara hur som helst
med den saken, men det finns en del
mycket oroande inslag i den nuvarande
bilden av vårt nykterhctstillstånd. Därför
ansåg vi, som står bakom denna motion,
att det efter de sex årens erfarenheter
nu borde vara på tiden att göra
en allmän översyn av det nykterhetspolitiska
läget, .lag vill inte därmed säga
att erfarenheterna är så allmängiltiga
att vi definitivt kan bedöma den nya
lagstiftningen, men jag anser att det
finns tillräcklig erfarenhet för att nu
försöka överblicka hela fältet.

Som herr Rimmerfors nämnde har
förslagen i motionen — som berörts
även i andra motioner, även om de har
varit mera specialiserade — redovisats
i olika sammanhang. Riksdagen har tagit
en mycket positiv ställning till frågan
om att försöka begränsa alkoholreklamen.
I vår motion togs även upp
frågan om utskänkningen vid nöjes- och
idrottsplatser. § 36 rusdrycksförsälj ningsförordningen

är inte så klar som
man skulle önska. Vi förutsatte att man
där skulle kunna precisera formuleringarna
och därmed vinna något i förebyggande
syfte. Riksdagen har emellertid
inte gått motionärerna till mötes,
men frågan har fått en viss belysning
och man får hoppas att en fortsatt restriktivitet
bevaras på det området. Det
finns ju knappast någonting som passar
sämre ihop än ungdom, alkohol, nöjen
och motortrafik, vilket allt så lätt
stöter samman i detta avsnitt.

I motionen togs även upp frågan om
spritserveringen på båtarna i öresundstrafiken.
Sedan har det kommit en proposition
i ärendet, och bevillningsutskottets
utlåtande ligger nu på riksdagens
bord. Bakom propositionen ligger
förhandlingar mellan de danska och
svenska regeringarna. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att bevillningsutskottet
förordar fortsatta försök att bemästra
problemen, till dess vi kommer
därhän att utskänkningen av skattefri
sprit på dessa båtar elimineras.

Frågan om stöd åt nykterhetsorganisationerna
har också fått en positiv behandling
vid årets riksdag. Detsamma
gäller vårdfrågorna. Vi konstaterar detta
med tillfredsställelse. Det är en av
vinsterna med 1954 års lagstiftnig att
vi har fått ett mera allmänt intresse och
en bredare samverkan i vårt samhälle
när det gäller att komma till rätta med
nykterhetsproblemen. Det är en vinst,
som vi har all anledning att ta vara på
och slå vakt om.

Som redan nämnts redovisas i dag
motionens förslag om en utredning ro -

Ilo Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

rande viss inköpsregistrering. I nykterhetskommittén
har det lagts ned ett oerhört
arbete på att skapa två olika former
av inköpsregistrering utan kvantitetsbegränsning.
Registreringen innebär
att kunden legitimerar sig, att inköpen
antecknas och att det sålunda finns en
möjlighet att vid uppenbart missbruk
av inköpsrätten spärra vidare inköp.
När denna del av nykterhetskommitténs
förslag försvann i samband med propositionens
tillkomst och riksdagsbehandling,
väckte den saken troligen inte så
stor uppmärksamhet som den hade förtjänat.
Det sades då att vi skulle ha
förtroende, att vi skulle göra ett experiment
och se om inte svenska folket
kunde motsvara detta förtroende. Man
måste nog säga att erfarenheterna på
detta område är sådana att det finns anledning
att på nytt överväga om inte någon
form av inköpsregistrering är befogad.
Det har påpekats av läkare och
av andra socialt kännande människor,
inte minst under innevarande vinter.
Det har kommit till synes i pressen från
många olika håll — just kravet på någon
form av inköpsregistrering. Och det
liar gjorts gällande att ungdomsfylleriet
och den möjlighet till spritlangning
som nu finns till stor del bygger
på frånvaron av sådan inköpsregistrering.

Nu föreligger här en proposition, vilken
också har behandlats i detta utskottsutlåtande
och som innebär ett försök
att begränsa den olagliga sprithanteringen.
Det är naturligtvis tacknämligt
allt vad som föreslås i propositionen
och tillstyrkes av utskottet, men
jag tror inte att man därmed borde ha
avfärdat förslaget om en utredning av
frågan rörande inköpsregistrering. Härför
talar nykterhetskommitténs tidigare
förslag, härför talar de finska erfarenheterna
och våra egna erfarenheter under
de senaste sex åren. Härför talar det
oroliga läget över huvud taget på det
nykterhetspolitiska området. Det hade
varit en väl befogad beredskapsåtgärd

att begära en sådan utredning. Jag har
därmed inte för egen del tagit definitiv
ståndpunkt till saken, det är knappast
möjligt att göra det före utredningen.
Däremot tror jag att det finns alldeles
tillräckligt bärande skäl för att göra utredningen;
att inte avvisa den. Jag beklagar
att bevillningsutskottet, som i så
många andra avseenden intagit en positiv
ställning i år, inte vill tillmötesgå
motionärerna i detta fall. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som avgivits av herr
Spetz in. fl.

I motionen har resonemangsvis även
tagits upp frågan om beskattningen och
därmed priset på spritdrycker. Det är
alldeles klart att dessa varors pris spelar
en betydande roll för den totala
konsumtionen. Härtill svarar mången
gärna att det inte är den totala konsumtionen
som är det väsentliga, utan det
är missbruket som är det väsentliga,
och missbrukarna väjer inte för de höga
priserna. Men ur bruket kommer missbruket
— det finns säkerligen en stor
kategori som eventuellt kan bli missbrukare
men som ännu dock är i den
situationen att de tar hänsyn även till
priset.

Över huvud taget finns det inte något
generalgrepp att lösa denna nykterhetsfrågan.
Som ett generalgrepp betraktades
ju en gång förbudet, men detta är
avfört ur den politiska diskussionen.
Det finns alltså inte något generalgrepp,
utan det måste bli fråga om en kombination
av en rad olika åtgärder, som
länkas in i sammanhanget — och därvid
är frågan om priset av stor betydelse.

Utvecklingen på det ekonomiska området
går mycket snabbt i fråga om
standardstegring och penningvärdeförsämring,
och därför uppstår lätt det läget
att spritdryckernas pris blir relativt
lägre genom denna utveckling. Vi
är nog på väg att hamna i det läget nu,
då det ur nykterhetssynpunkt vore

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 111

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

önskvärt att folk tvärtom intog en stramare
hållning på denna punkt.

Det har inte ställts något yrkande i
motionen, och det kan knappast ställas
konkreta yrkanden i en fråga som denna,
utan man får nöja sig med att föra
fram synpunkter. Vår skatteglade finansminister
som höjer skatterna på
all livets nödtorft, bör inte försumma
att se till att vi i varje fall inte kommer
i ett sämre läge än vi en gång har
varit.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat kommentera motionen och de reaktioner
som den utlöst. Jag ber som
sagt att få yrka bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

I detta anförande instämde fröken
Elmén samt herrar Nyberg, Neländer,
Berglund, Johansson i öckerö och Keijer
(samtliga fp).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ytterligare några ord till motivering för
det i reservationen ställda yrkandet om
utredning angående registrering av alkoholinköpen.

Som herr Svensson i Ljungskile redan
har erinrat om, nedlade 1944 års
nykterhetskommitté ett omfattande arbete
på att utforma olika sätt för sådan
registrering. Det var fråga om två alternativ
eller metoder för registrering av
alkoholinköpen. De hade emellertid det
gemensamt, att man inte ville förena registreringen
med företeende av någon
.särskild identifieringshandling vid alkoholinköpen.
Man skulle kunna använda
körkort, pass, postens identitetskort
e. d.

För min personliga del har jag sedan
länge varit mycket tveksam om värdet
av eu registrering för att bekämpa överlåtelser
av alkoholdrycker. Jag tror mera
på att man genom t. ex. en särskild folkrörelseaktion
söker stärka den allmänna
opinionens inställning mot sådana överlåtelser
särskilt när det gäller ungdomen.
Vi har i kammaren för inte länge sedan

beslutat att ge pengar härtill inom ramen
för de 600 000 kronor, som riksdagen anslagit
till s. k. ungdomsupplysning. Det
finns vidare möjligheter att förstärka den
polisverksamhet, som särskilt inriktar sig
på att bekämpa langningen, och även
skärpa lagstiftningen — jag tänker på sådana
åtgärder som förverkande av redskap
som använts vid langning. I det föreliggande
betänkandet från bevillningsutskottet
tillstyrkes också vissa skärpningar
i rusdrycksförsäljningsförordningen
i samma syfte.

Jag tror som sagt mera på sådana åtgärder
än på registrering av alkoholinköpen
för att bekämpa langningen. Att
jag likväl, herr talman, kommer att rösta
för reservationen sammanhänger med
behovet av statistiskt underlag för social
alkoholforskning. Registrering av alkoholinköpen,
alltså utan särskilda inköpskort
eller inköpsböcker, hade nog varit
bra att ha nu, när det också enligt min
mening finns behov av att närmare analysera
den utveckling, som ägt rum sedan
nykterhetsreformens antagande 1954. Då
hade man kunnat studera vad som hänt
under de gångna åren.

Vi har, herr talman, en medicinsk och
psykiatrisk alkoholforskning under uppbyggnad
på karolinska sjukhuset. Det är
möjligt att den särskilda forskningskliniken
där kan träda i verksamhet i slutet
av sommaren. Denna forskning är alltså
under uppbyggnad. Men vi har inte
en organiserad, mera socialt inriktad alkoholforskning,
och därför tycker jag
att en utredning och ett övervägande från
regeringens sida av frågan om registrering
av alkoholinköp inte vore ur vägen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Spetz in. fl.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I det utskottsbetänkande
vi nu behandlar redovisas två olika frågor,
som på sitt siitt hör samman.

Först och främst behandlas de åtgärder
som i proposition nr 135 föreslagits

112 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

mot den olaga spritförsäljningen och
olovligt tillhandagående av rusdrycker.
Här föreslås att även medverkan och försök
i detta hänseende skall kunna beivras.
Därvidlag föreligger inte några olika
meningar i utskottet — uppfattningen
om den allvarliga situation, som det tilltagande
bruket av alkohol i allt yngre
åldrar skapar, är helt säkert bara en i
denna kammare. Utskottsmajoriteten har
liksom reservanterna beaktat det samband
som otvivelaktigt finns mellan det
tilltagande alkoholbruket bland ungdomen
och den olovliga försäljningen av
sprit. Även det grova missbruket vet vi
har ett bestämt samband med spritlangningen.
Utskottet håller emellertid
före, att de nu föreslagna straffskärpningarna
och strängare bestämmelserna
är ägnade att förbättra situationen.

Jag tror det är att vänta för mycket
om man hoppas, att de nu föreslagna
åtgärderna skulle leda till en i alla avseenden
gynnsam situation. Liksom herr
Wiklund i Stockholm vill jag påpeka, att
i detta sammanhang bör naturligtvis
också beaktas riksdagens beslut om en
större upplysningskampanj i syfte att
mobilisera folkopinionen mot anskaffande
av rusdrycker till ungdomen. Utskottet
har också gjort detta påpekande och
menat att effekten av dessa åtgärder bör
avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtas.

I motionerna 1:477 och 11:567 har
bland andra frågor även framlagts förslag
om utredning angående inköpsregistrering
utan inköpsbegränsning såsom
ett medel att komma till rätta med
spritlangningen.

Detta har utskottsmajoriteten avstyrkt
med motiveringen att man måste väga
de begränsade fördelar som en sådan åtgärd
kan komma att medföra, mot de
nackdelar som otvivelaktigt är förbundna
med systemet. De föregående talarna bär
tillagt att man inte har bundit sig för
en registrering utan endast vill utreda
frågan för att se vad det kan bli av det
hela. Herr Wiklund i Stockholm kom

med en alldeles ny motivering, när han
i sitt anförande pekade på behovet av
material för den sociala forskning som
måste till för att vi skall komma till
rätta med svårigheter som uppkommer på
grund av alkoholmissbruket.

Herr Svensson i Ljungskile framhöll
att 1944 års nykterhetskommitté vid införandet
av den fria spritförsäljningen
hade föreslagit denna registrering och
även hade lagt fram olika alternativ till
hur den skulle utformas. Om man vid det
tillfälle då man beslöt att avskaffa motboken,
hade tagit detta beslut, så hade
det enligt min mening varit bättre än att
göra det nu. Det blir en mycket begränsad
åtgärd, i synnerhet som reservanterna
är relativt tveksamma om lämpligheten
av att införa en registrering.

En sådan utredning som bär förordas
kommer antingen att få gå en rätt enkel
väg och föreslå mycket begränsade åtgärder,
eller också måste det bli en
mycket stor sak. Då måste hela fältet
bearbetas. En allmän översyn av konsumtionsutvecklingen
med inriktning på
åtgärder, som utan att frångå den fria
spritförsäljningen syftar till att pressa
tillbaka den ökande konsumtionen bland
ungdomen, är enligt min mening helt
säkert något att ta fasta på. Vi måste
ganska snart få till stånd en undersökning
som kan anvisa lämpliga vägar för
den upplysning och uppfostran som ändå
måste vara det bästa vapnet när det
gäller att komma till rätta med ungdomens
ökande alkoholbruk. Såvitt jag förstår
kan man inte av reservationens
kläm läsa ut detta. Det har inte heller
diskuterats tidigare. Därför anser jag
inte att det finns anledning att biträda
reservationen, utan jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det finns väl inte så
mycket att tillägga. Herr Engkvist medger
ju att det troligtvis hade varit bättre
om vi 1954 hade fått en registrering. Nu
beslöt man sig i stället för att göra ett

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 113

Ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

experiment utan registrering för att så
att säga pröva om svenska folket skulle
motsvara detta förtroende. Vi kan väl
konstatera att i varje fall mycket betydande
grupper inte har gjort det. I detta
läge tycker jag att utskottsmajoritetens
motivering för att avvisa motionärernas
förslag är svag. Herr Engkvist skulle med
sin motivering lika väl ha kunnat komma
till det resultatet att vi bör göra en utredning
och allvarligt diskutera igenom
hela problemet. Blir det sedan fråga om
en allmän översyn av både detta och
annat så skulle det ha varit bra att ha en
aktuell utredning beträffande de tekniska
förutsättningarna och kostnaderna.
Jag beklagar att vi inte fick det.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för herr Svensson
i Ljungskile beträffande mitt yttrande,
att det hade varit bättre om man vid 1954
års beslut hade gått på registrering, påpeka
att det då förelåg en helt annan
situation än nu. Då var man i färd med
att införa ett helt nytt system i nykterhetslagstiftningen
som man sedan successivt
kunde ändra. Att först ge den stora
friheten och sedan ta tillbaka en del tycker
jag är mindre välbetänkt ur folkpsykologisk
synpunkt, så länge man inte
har någon egentlig garanti för att en sådan
åtgärd skulle medföra några väsentliga
fördelar. Det är ju inte ens reservanterna
alldeles övertygade om.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det innebär ju att herr
Engkvist och jag är helt överens om att
vi begick ett misstag 1954 när vi inte tog
med en registrering i den nya lagstiftningen.
.lag håller fullständigt med herr
Engkvist att det hade varit bättre att
göra det då. Men om man gjort ett misstag
är det gjort! Nu är frågan hur vi
skall kunna rätta till det, och då tycker
jag att vi borde göra denna undersökning
för att få frågan klarlagd.

8 — Andra kammarens

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag tillhör dem som vid
antagandet av den nya nykterhetslagstiftningen
livligt beklagade, att nykterhetskommitténs
intentioner inte följdes
därutinnan att registrering av inköpen
förutsattes. Då hade vi apparaturen; den
gamla systembolagsorganisationen hade
kunnat bibehållas och ge möjligheter till
inköpsregistrering vid fri försäljning. I
så fall hade vi haft underlag för det statistiska
studium av köpvanorna som herr
Wiklund i Stockholm efterlyste. Men när
vi då försatt dessa möjligheter tycker jag
nog att det är ganska världsfrämmande
att nu försöka gå tillbaka till en inköpsregistrering.
Det skulle bli en komplicerad
och dyrbar apparat, som vore förvillande
lik det gamla motbokssystemt,
som vi väl alla är ganska överens om att
vi inte vill ha tillbaka.

Herr Wiklund säger visserligen att det
skulle vara en registrering utan inköpskort
och utan motbok. Jag förstår emellertid
inte hur en sådan registrering
skulle vara möjlig utan rekvisitioner som
på något sätt följdes upp och noterades.
Vi skulle helt enkelt få lov att bygga upp
en ny organisation ganska lik den gamla.
För min del tror jag att vi valde väg,
när vi tog den nya nykterhetslagstiftningen,
och att vi med den som utgångspunkt
får arbeta vidare för att förbättra
förhållandena på detta område. Jag
tror inte att vi kan gå tillbaka till en
registrering. Vi kan sörja över att vi
missade en chans den gången, och några
av oss kanske kan yvas över att vi kämpade
för möjligheter till registrering.
Men nu är vi nog tyvärr för sent ute för
att gå tillbaka på den vägen; vi har lämnat
den och skall nog inte försöka att gå
den om igen.

Hem WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Motionens yrkande går
ju endast ut på en utredning av frågan
om registrering och innehåller alltså inte
något förslag om att vi skall införa en
registrering. Jag tycker inte att det skulle

protokoll 1961. Nr 22

114 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

kunna skada att få reda på hur en registrering
i dag borde läggas upp och vad
den skulle komma att kosta.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 153 ja och 46 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogos vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. in.; samt

första lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckta motioner angående
tillhörigheten till de s. k. nationella
församlingarna.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 7

Handräckning vid taxeringsrevision

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 62, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 575 av
herrar Eiverlöf och Kaijser samt II: 683
av herr Cassel m. fl.,

de likalydande motionerna 1:576 av
herr Spetz m. fl. samt 11:684 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. ävensom
de likalydande motionerna 1:577 av
herr Sundin m. fl. samt II: 685 av herr
Hansson i önnarp m. fl.

I propositionen föreslogs att beskattningsmyndigheterna
skulle äga påkalla
handräckning av utmätningsmannen för

Nr 22 115

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

att utfå räkenskaper och andra handlingar,
som inte frivilligt ställdes till förfogande
för taxeringsrevision eller viss
därmed jämförlig granskning.

I motionerna I: 575 och II: 683 hemställdes,

att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62 med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillkallande av särskilda sakkunniga
med uppdrag att med särskilt
beaktande av nödvändigheten att den
enskilde garanteras full rättssäkerhet utreda
de i propositionen behandlade
spörsmålen och utarbeta därav betingat
förslag.

Motionerna I: 576 och II: 68b utmynnade
i hemställan,

att riksdagen ville — med avslag å
förevarande proposition nr 62 — hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning av
frågan om utformningen av de åtgärder
som kunde erfordras för verkställande
av beslut om taxeringsrevision med bevarande
av fullgoda rättssäkerhetsgarantier.

Handräckning vid taxeringsrevision

I motionerna 1: 577 och 11: 685 anhölles,

att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 62 måtte, med förklaring
att Kungl. Maj :ts proposition icke
kunnat av riksdagen bifallas, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om nytt förslag
i ärendet, som innefattade bästa garantier
för privatlivets helgd och rättssäkerheten.

Utskottet hemställde,

att riksdagen,

med förklaring att propositionen nr
62 icke kunnat oförändrad bifallas,

dels måtte för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om handräckning vid taxeringsrevision
med den ändringen beträffande
1, 2, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 §§
som framginge av nedan angivna, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse,

dels, i den mån syftet med de i ärendet
väckta motionerna icke tillgodosetts
genom vad utskottet sålunda föreslagit,
måtte avslå motionerna

1. I: 575 och II: 683,

2. I: 576 och II: 684 ävensom

3. I: 577 och II: 685.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

1 §•

Har enligt------h°s honom

Handräckning må beslutas allenast
om granskning av handlingarna kan antagas
vara av väsentlig betydelse för
taxering eller för fastställande av skatt
och först sedan det visat sig, om vitesföreläggande
efterkommes, därest ej sådant
föreläggande uppenbarligen skulle
vara utan gagn eller fara är i dröjsmål.

Förekommer grundad anledning antaga
att handling som ovan avses finnes
hos annan, må handräckning beslutas
för handlingens eftersökande och omhändertagande
hos honom, därest med
hänsyn till handlingens betydelse och

Handräckning må beslutas allenast
om grundad anledning finnes antaga
att den, hos vilken revisionen skall ske,
innehar men ej tillhandahåller handling
som är av väsentlig betydelse för
taxering eller för fastställande av skatt
och först sedan det visat sig, att vitesföreläggande
icke efterkommes; sådant
föreläggande erfordras dock ej, dår det
uppenbarligen skulle vara utan gagn eller
fara är i dröjsmål.

Förekommer grundad anledning antaga
att viss angiven handling som ovan
avses finnes hos annan, och tillhandahåller
denne icke på begäran handlingen,
må handräckning beslutas för handlingens
eftersökande och omhänderta -

116 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision
(Kungl. Maj:ts förslag)
övriga omständigheter synnerliga skäl
därtill föreligga.

Beslut om handräckning meddelas av
länsstyrelsen eller av den myndighet
som förordnat om taxeringsrevisionen.
Skall handräckning ske enligt 1 § tredje
stycket eller uppkommer fråga om
handräckning för utfående av handling
som avses i 7 §, må dock beslut om
handräckning i sådant hänseende meddelas
endast av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må, om skäl därtill
åro, upphäva beslut om handräckning
som meddelats av annan myndighet.

Beslut om handräckning verkställes
av utmätningsmannen. Denne skall
skriftligen underrättas om beslutets innehåll.

(Utskottets förslag)

gande hos honom, därest med hänsyn
till handlingens betydelse och övriga
omständigheter synnerliga skäl därtill
föreligga.

§.

Beslut om handräckning meddelas av
länsstyrelsen och verkställes av utmätningsmannen.
Denne skall skriftligen
underrättas om beslutets innehåll.

Förrättningen skall övervaras av den,
åt vilken taxeringsrevisionen uppdragits,
eller av tjänsteman som därtill förordnats
av myndighet, som beslutat revisionen.
Vid förrättningen omhändertagen
handling skall genast utan närmare
granskning överlämnas till denne,
där ej annat följer av 7 eller 9 §.

Vid förrättningen------e

§.

Den hos------härigenom

Vid förrättningen skall underrättelse
lämnas om innehållet i 8 och 9 §§ samt
10 § första stycket.

7 §.

Förrättningen må, efter beslut av länsstyrelsen
enligt bestämmelserna i 2 §,
företagas utan hinder av att, enligt vad
därom är stadgat, den, hos vilken taxeringsrevision
skall verkställas, gjort
framställning om att med förrättningen
avsedd handling skall undantagas från
revisionen. Sadan handling skall genast
av utmätningsmannen förseglas och
överlämnas till länsstyrelsen. Innan

§.

uppehälles.

Vid förrättningen skall underrättelse
lämnas om innehållet i 7 § och 8 § första
stycket.

7 §‘

Vill den hos vilken taxeringsrevisionen
skall verkställas eller hos vilken förrättningen
eljest företages att handling
skall undantagas från revisionen, har
han att göra framställning därom vid
förrättningen eller hos länsstyrelsen.

Därest sådan framställning göres vid
förrättningen eller enligt vad särskilt är
stadgat, tidigare gjorts hos länsstyrelsen,
skall handlingen, om den likväl omhän -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 117

(Kungl. Maj:ts förslag)
framställningen prövats av länsstyrelsen,
må annan än den, å vilken prövningen
ankommer, icke taga del av
handlingen.

8 §.

Förmenar den, hos vilken taxeringsrevision
skall verkställas eller hos vilken
förrättningen eljest företages, att
därvid omhändertagits handling, som
icke rör den verksamhet som skall
granskas, äger han hos länsstyrelsen
göra framställning om handlingens återställande.
Ärendet skall prövas så snart
ske kan.

9 §.

Har den, hos vilken taxeringsrevision
skall verkställas eller hos vilken förrättningen
eljest företages, vid förrättningen
tillkännagivit att framställning, som omförmäles
i 7 eller 8 §, skall göras, skall
handlingen genast av utmätningsmannen
förseglas och överlämnas till länsstyrelsen.
Inkommer framställningen
inom fjorton dagar, må, innan den prövats
av länsstyrelsen, annan ån den å
vilken prövningen ankommer icke taga
del av handlingen.

Har den hos vilken förrättningen företagits
icke närvarit, skola samtliga
omhändertagna handlingar av utmätningsmannen
förseglas och överlämnas
till länsstyrelsen. Inkommer inom fjorton
dagar efter förrättningen framställning
som omförmäles i 7 eller 8 §, gäller
om inskränkning i rätten att taga
del av därmed avsedd handling vad i
första stycket stadgas.

Inkommer framställning som ovan i
denna paragraf avses senare än fjorton
dagar efter förrättningen, utgör den icke
hinder mot handlingens granskning vid
revisionen, därest ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar.

10 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmannens
förfarande vid förrättningen i

Handräckning vid taxeringsrevision

(Utskottets förslag)

dertages, av utmätningsmannen förseglas
och överlämnas till länsstyrelsen.
Innan framställningen prövats av länsstyrelsen
må annan än den, å vilken
prövningen ankommer, icke taga del av
handlingen.

Har den hos vilken förrättningen företagits
icke närvarit, skola samtliga
omhändertagna handlingar av utmätningsmannen
förseglas och överlämnas
till länsstyrelsen. Inkommer inom fjorton
dagar efter förrättningen framställning
som ovan sägs, gäller om inskränkning
i rätten att taga del av därmed avsedd
handling vad i andra stycket stadgas.

Inkommer framställning som hår avses
senare än i andra eller tredje stycket
sägs, utgör den icke hinder mot
handlingens granskning vid revisionen,
därest ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

8 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmannens
förfarande vid förrättningen i

118 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision
(Kungi. Maj:ts förslag)
annat hänseende än i fråga om handlings
omhändertagande för taxeringsrevision,
gäller om klagan däröver vad
i utsökningslagen är stadgat.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga,
som avses i 2 § samt över framställning,
som omförmåles i 7—9 §§, må
utan hinder av vad eljest är stadgat föras
hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till finansdepartementet.

Länsstyrelsens beslut------

11 §.

Vad som inhämtats vid förrättningen
av utmätningsmannen eller annan, som
omförmäles i 4 §, och vid prövning, som
avses i 7—9 §§, av den som verkställer
prövningen, må ej ohehörigen yppas.

Den som

(Utskottets förslag)

annat hänseende än i fråga om handlings
undantagnade från taxeringsrevision,
gäller om klagan däröver vad i utsökningslagen
är stadgat.

Talan mot länsstyrelsens beslut om
handräckning samt om undantagande
från taxeringsrevision av handling, som
omhändertages vid förrättningen, må
utan hinder av vad eljest är stadgat föras
hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till finansdepartementet,
annorlunda förordnas.

9 §.

Vad som inhämtats vid förrättningen
av utmätningsmannen eller annan, som
omförmäles i 4 §, och vid prövning, som
avses i 7 §, av den som verkställer prövningen,
må ej obehörigen yppas.

i strafflagen.

12 §. 10 §.
Kostnaderna för------åvila statsverket.

13 §.

Vad i denna lag stadgas om taxeringsrevision
skall även äga tillämpning i
fråga om granskning enligt 9—11 §§
förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning samt kontroll
enligt 78 § 1 mom. uppbördsförordningen
och 7 § tredje stycket förordningen
angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m. Härvid skall iakttagas,
att vad i 2 § andra stycket stadgas icke
skall gälla beslut av kontrollstyrelsen,
att besvär över kontrollstyrelsens beslut
i fråga, som avses i 2 §, må föras
med motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 10 § andra stycket samt
att beslut om handräckning för kontroll
enligt sistnämnda båda förordningar
må meddelas allenast av länsstyrelsen.

11 §.

Reservation hade avgivits av herrar med bifall till de likalydande motionerGezelius
och Fröding, vilka ansett, att na I: 575 av herrar Ewerlöf och Kaijser
utskottet bort hemställa, att riksdagen, och 11:683 av herr Cassel m. fl., 1:576

Nr 22 119

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

av herr Spetz m. fl. och II: 684 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. samt I: 577
av herr Sundin m. fl. och II: 685 av herr
Hansson i Önnarp m. fl., måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62 med förslag till lag om
handräckning vid taxeringsrevision,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillkallande av särskilda sakkunniga
med uppdrag att med särskilt
beaktande av den enskildes rättssäkerhet
utreda de i propositionen behandlade
spörsmålen och utarbeta därav betingat
förslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Det ärende, som kammaren
nu har att behandla, har i första
lagutskottet på intet sätt föranlett den
hårda och affektionsmättade slagväxling,
som frågan givit upphov till i
presspolemiken. Varje tal om å ena sidan
skattenazism samt å den andra
skyddspatronat för skattefuskare har sålunda
stått utskottet helt främmande.
Vi har nämligen alla varit på det klara
med att vi i denna fråga stått inför en
både svår och ömtålig avvägning mellan
å ena sidan effektiviteten vid taxeringen
och å andra sidan den enskildes
rättstrygghet. Att delade meningar kan
föreligga om hur denna avvägning bör
företas framgår klart av remissinstansernas
skiftande uppfattning härom. Att
det förevarande utskottsutlåtandet ej
kunnat bil enhälligt, bör därför inte
vara ägnat att förvåna.

Redan på ett mycket tidigt stadium i
utskottsdebatten blev det från socialdemokraternas
sida antytt att man möjligen
kunde tänka sig vissa avvikningar
från Kungl. Maj:ts förslag, om man därigenom
kunde ernå största möjliga enhällighet
inom utskottet. Man kunde sålunda
i vart fall tänka sig att efterkomma
lagrådets önskemål om att den s. k.
handräckning, varom i förslaget talas —
men som innehållsmässigt sett enligt

Handräckning vid taxeringsrevision

min mening bort benämnas husrannsakan
och beslag — alltid skulle beslutas
av länsstyrelsen. Även från mellanpartiernas
sida uttalades på ett mycket tidigt
stadium intresse för en samförståndslösning.

Inte heller högerledamöterna inom utskottet
ställde sig a priori helt avvisande
till möjligheten av en kompromisslösning.
Vi förklarade oss sålunda —- även
om vi ansåg rättegångsbalkens regler om
beslag och husrannsakan i brottmål i
och för sig tillräckliga — beredda att
trots detta diskutera en särskild lagstiftning
om handräckning vid taxeringsrevision,
om densamma till sitt innehåll
vilade på i huvudsak samma
grundförutsättning som rättegångsbalkens
regler. För att handräckning skulle
få företas mot den som själv är föremål
för taxeringsrevision borde sålunda
enligt vår mening fordras som grundförutsättning
antingen att anledning förekom
till antagande att han själv förövat
brott mot skattestrafflagen — i sådana
fall skulle även enligt rättegångsbalkens
regler husrannsakan kunna företas —
eller att han icke efterkommit vitesföreläggande
om handlingarnas utgivande
och detta uppenbarligen finge antagas
hava skett av tredska. Det senare fallet
skulle innebära en viss utvidgning av
rättegångsbalkens grundförutsättning.
För att handräckning skulle få företas
mot tredje man borde enligt vår mening
alltid — i överensstämmelse med vad
som gäller vid husrannsakan enligt rättegångsbalken
— fordras att huvudmannen
skäligen kunde misstänkas för brott
mot skattestrafflagen eller alltså för
brott, varå frihetsstraff kan följa. För
att gå med på en eventuell kompromiss
fordrade vi emellertid därjämte åtminstone
att beslutanderätten skulle tillläggas
länsstyrelsens överexekutorsida,
d. v. s. dess landssekreteraresida.

Sedan det av oss framlagda kompromissförslaget
omedelbart avvisats av regeringspartiets
representanter samt dessa
även förkastat en från folkpartihåll

120 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

framförd, i och för sig intressant kompromisslösning
av innebörd att frågan
om handräckning hos tredje man helt
skulle utbrytas ur lagen för att bli föremål
för ytterligare utredning, kom det
fortsatta kompromissresonemanget helt
att föras mellan socialdemokraterna och
mittpartierna samt därvid att gälla i
huvudsak de regler i lagförslaget, som
nu blivit föremål för vissa jämkningar.

Jag vill nu, herr talman, med några
ord belysa hur jag ser på den träffade
kompromissens närmare innebörd samt
därefter försöka klargöra, varför högerpartiets
representanter inte anslutit sig
till kompromissen.

Vid en flyktig jämförelse mellan propositionens
och utskottets förslag till
lagtext skulle man möjligen kunna få
den föreställningen, att utskottet gjort
även i sak mycket omfattande förändringar
i Kungl. Maj :ts förslag. Så är
emellertid ingalunda fallet. De ändringar,
som av utskottet föreslagits i 4 § och
därefter följande paragrafer, är nämligen
alla av rent formell natur och föranledda
av ändringen i 2 §, varigenom
föreskrivits att det är länsstyrelsen som
i alla fall skall besluta om handräckningen.
Jag skall här redogöra för de
i lagförslagets två första paragrafer föreslagna
ändringarna och kommer därvid
att upptaga de olika ändringsförslagen
i den »turordning» som jag skulle
vilja ge dem såsom innebärande förändringar
till det bättre.

Den enligt min mening mest värdefulla
är den av mig redan omnämnda
ändringen av 2 §, varigenom beslutanderätten
alltid lagts hos länsstyrelsen.
Denna ändrings värde anser jag emellertid
förringad därigenom att det i propositionen
förutsatts, att det skall
vara landskamreraren, som här skall
utöva länsstyrelsens beslutanderätt. Departementschefen
har motiverat detta
med att landskamreraren i sin egenskap
av ordförande i prövningsnämnden är
väl insatt i taxeringsfrågor. Genom detta
sitt ordförandeskap har han emel -

lertid enligt min mening kommit att
inför allmänheten i alltför hög grad
framstå såsom en företrädare för skatteintressena.
Han borde därför enligt min
mening inte ha fått sig tillagd ifrågavarande
beslutanderätt. Inte heller kan
det väl anses lämpligt, att ordföranden
i prövningsnämnden skall ha att granska
de handlingar, som vederbörande kanske
har velat undantaga från handräckning.
Han kan ju härigenom komma att
ha tagit befattning med sedermera till
prövningsnämnden överklagade taxeringsärenden
redan i första instans, något
som väl borde konstituera jäv. Enligt
min mening borde, om man nu inte
vill lägga beslutanderätten hos domstol
— jag delar för min del helt den i centerpartimotionen
uttalade uppfattningen
att så bort ske — beslutanderätten i vart
fall ha tillagts länsstyrelsens överexekutorsida.
Detta vore också ganska naturligt,
då förfarandet skall verkställas genom
överexekutors underorgan, utmätningsman.
Oavsett vad jag nu anfört,
vill jag dock sätta ändringen av 2 §
främst av de jämkningar som kompromissen
innebär. Det måste nämligen ur
rättssäkerhetssynpunkt vara av värde,
att beslutanderätten lagts hos annan än
den som förordnat om taxeringsrevision.
Utskottets ändringsförslag beträffande
1 g 3 stycket, att det vid handräckning
hos tredje man alltid skall
vara fråga om viss angiven handling,
är den förbättring av propositionen som
jag ur värdesynpunkt skulle vilja sälta
som nummer 2. Denna ändring innebär
den fördelen, att »bökandet» hos tredje
man måste avbrytas, så snart ifrågavarande
handling påträffats.

Nummer 3 ur värdesynpunkt vill jag
åsätta att man i 1 § tredje stycket utsagt
att handräckning mot tredje man
må beslutas först om denne inte på begäran
tillhandahåller handling. Visserligen
hade departementschefen här uttalat,
att det låge i sakens natur att man
före ett beslut om handräckning gentemot
tredje man borde tillse att andra

Tisdagen den 23 maj 19G1 em.

Nr 22 121

åtgärder först vidtoges för att erhålla
handlingarna. Att detta emellertid nu
direkt föreskrives i lagtexten är givetvis
en förbättring. Den i 1 § andra stycket
företagna ändringen att grundad anledning
skall finnas att antaga, att den hos
vilken revisionen sker innehar men ej
tillhandahåller handling, anser jag däremot
endast innebära ett utsägande av
en i och för sig självklar sak. Att ordet
»om» i samma stycke ersatts med orden
»att icke» är väl slutligen en ändring
av mera formell natur.

Av det anförda torde framgå att jag
inte vill bestrida att den träffade kompromissen
inneburit i vart fall vissa förändringar
till det bättre. Jag anser mig
inte heller befogad att framställa något
klander mot mellanpartierna för att de
godtagit kompromissen. Var och en får
svara för sina egna handlingar. Jag var
dock å andra sidan nog en smula förvånad
över den påtagliga beredvillighet,
varmed mellanpartiernas representanter
i utskottet avstod från de från dessa partiers
sida framförda karska motionsyrkandena
om avslag på propositionen
respektive ytterligare utredning.

Det är såvitt jag kan finna regeringspartiet
som här gjort den bästa affären.
Genom relativt blygsamma eftergifter
har man undgått att ensamt behöva ta
ansvaret för en sådan lagstiftning som
den förevarande, vilken nog upprört
folkmeningen i ganska vida kretsar,
bl. a. i regeringen i allmänhet ganska
närstående sådana. Jag tillåter mig att
i detta sammanhang hänvisa till det avstyrkande
remissyttrande som avgivits
av Kooperativa förbundet och vari det
heter: »Kooperativa förbundet ifrågasätter
om det är nödvändigt att införa
ett system med så vittgående och svåröverskådliga
konsekvenser, som måste
följa av det framlagda förslaget. Det
handräckningsförfarandc, som skall införas
enligt lagförslaget, kan komma att
drabba medborgarna på betydligt lösare
grunder och i långt större omfattning
än som gäller för tvångsmedlen beslag

Handräckning vid taxeringsrevision

och husrannsakan.» Förbundet yttrar
vidare: »Förbundet anser därför, att
detta lagförslag — om det över huvud
taget skall accepteras — icke bör fastställas
i befintligt skick utan bör bli
föremål för ytterligare omarbetning,
varvid särskild hänsyn bör tagas till
de allmänna rättssäkerhetssynpunkter,
som ligger till grund för instituten beslag
och husrannsakan i rättegångsbalken.
Dessa institut har befunnits tillfyllest
för åklagare och domstolar vid
rättsskipningens genomförande ifråga
om även mycket grova brott enligt
strafflagen. Man bör då icke för genomförande
av taxeringsrevision utrusta
taxeringsmyndigheterna med tvångsmedel,
som är betydligt mer ingripande
och långtgående än de här ovan nämnda.
»

Herr talman! Även om det brukar sägas
att »det är bättre med en mager förlikning
än med en fet process», har vi
från högerpartiets sida inte velat tilllämpa
den regeln i ett fall som det förevarande,
där det onekligen gällt ett ytterligare
intrång på en så väsentlig
mänsklig rättighet som privatlivets
helgd.

Att, som enligt detta lagförslag, enbart
den omständigheten att taxeringsrevision
beslutats, och icke, som enligt
rättegångsbalken misstanke om brott
varå frihetsstraff kan följa, kan utgöra
grundförutsättning för en för den enskilde
så ingripande och kränkande åtgärd
som en husrannsakan innebär, måste
utgöra en betänklig ytterligare inskränkning
i den personliga rättstrygghet
som innefattas i privatlivets helgd.
Hur högt den personliga rättstryggheten
i detta avseende tidigare varit skattad
i detta land framgår av den mycket
stora försiktighet, med vilken man
på sin tid närmade sig frågan om husrannsakan
i brottmål. Jag skall dock ej
gå ytterligare in på den saken, då jag
vet att densamma kommer att utvecklas
närmare av herr Cassel.

Vår omsorg om privatlivets helgd har

122 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

även tagit sig uttryck i vår anslutning
till 1950 års konvention om de mänskliga
rättigheterna — en konvention som
för övrigt inte ens ansetts behöva omnämnas
i propositionen. I konventionens
artikel 8 utsäges följande:

»1. Envar har rätt till skydd för sitt
privat- och familjeliv, sitt hem och sin
korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke störa
åtnjutandet av denna rättighet med undantag
för vad som är stadgat i lag och
i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt
med hänsyn till landets yttre säkerhet,
den allmänna säkerheten, landets
ekonomiska välstånd, förebyggandet
av oordning eller brott, hälsovården,
skyddandet av sedligheten eller av
andra personers fri- och rättigheter.»

Vill då högerpartiet inte medverka i
kampen mot skattefusket? Jo, förvisso.
Vi har ju tidigare under denna riksdag
gått med på att höja minimistraffen för
deklarationsbrott liksom att öka preskriptionstiden
för grov oaktsamhet vid
deklaration. I utskottet förklarade jag
också för min del att jag, om så ansåges
erforderligt, även kunde vara beredd
att medverka till att i skattestrafflagen
införa särskilt straff för den som
obehörigen förstör eller undanhåller
handling, varigenom annan skulle kunna
undgå ansvar för brott mot skattestrafflagen.

Vi är vidare från högerpartiets sida,
som av reservationen framgår, fullt beredda
att medverka till en utredning om
vad som med effektiva garantier för
den enskilda rättssäkerheten kan göras
för att ernå en effektivare taxeringskontroll.
Vi menar härvid att frågan bör
utredas på ett allsidigare sätt än genom
enbart en departementspromemoria.

När jag nu yrkar bifall till reservationen,
d. v. s. avslag på propositionen,
samt bifall till samtliga de i ärendet
väckta motionerna, alltså även till centerparti-
och folkpartimotionerna, vågar
jag uttala den förhoppningen, att
detta inte skall medföra några beskyll -

ningar för att vara extremistisk, i varje
fall inte från dessa partiers sida. Jag
skulle också vara tacksam för att slippa
bli utropad till något skattefuskarnas
skyddshelgon. En sådan kanonisering
skulle för övrigt knappast gillas av de
åtskilliga hundratals skattesyndare som
jag i min domargärning under årens
lopp haft att tilldela stundom mycket
kännbara straff för deklarationsbrott.
Jag slutar med att yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) :

Herr talman! Herr Fröding har nyss
givit oss sin och högerpartiets syn på
detta ärende och jag skall nu försöka
ge något av utskottsmajoritetens synpunkter
på frågan.

Den nuvarande skattekontrollen här
i landet bygger på taxeringsrevision
som det i sista hand effektiva medlet
för att kontrollera att skattskyldigas
och uppgiftsskyldigas deklarationer och
upplysningar är riktiga. Om vederbörande
inte godvilligt tillhandahåller räkenskaper
eller andra handlingar för
granskning, kan för närvarande vitesföreläggande
utfärdas. Detta tvångsmedel
har dock visat sig otillräckligt, och
taxeringsmyndigheterna kommer ofta
till korta då det gäller att få fram ett
tillfredsställande underlag för taxeringen.

Flertalet remissmyndigheter har bekräftat
att det är nödvändigt att ställa
andra tvångsmedel än vitesföreläggande
till myndigheternas förfogande. Sedan
har man i vissa fall haft olika åsikter
om hur en sådan handräckning skall
utformas, men samtliga är eniga om att
det behövs åtgärder av något slag i detta
fall.

Det område man här beträder är ytterligt
känsligt och det gäller att göra
en riktig avvägning mellan å ena sidan
myndigheternas intresse att få till stånd
en riktig taxering och å andra sidan
den enskildes intresse och rätt till skydd
för sitt privatliv. Därvid måste tillses

Nr 22 123

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

att taxeringsarbetet kan bedrivas så, att
kravet på en likformig och rättvis beskattning
uppfylles. Kontrollåtgärderna
måste vara utformade så, att inte några
skattskyldiga får möjlighet att övervältra
sin del av skattebördan på andra
skattebetalare, men de måste också avvägas
så, att den enskilde inte blir
kränkt i sitt krav på rättssäkerhet och
andra elementära medborgerliga rättigheter.
Vad som gör denna avvägning
särskilt ömtålig är, att handräckning
för att vara effektiv måste kunna ske
inte bara mot den skattskyldige utan
även mot tredje man, som kan misstänkas
inneha handlingar av betydelse
för annans taxering.

Jag tror inte att vi i det sammanhanget
behöver åberopa konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Uppfattningen
om privatlivets helgd är säkerligen
så djupt grundad i det svenska
rättsmedvetandet, att det är tillräckligt
att hänvisa till de bestämmelser som
finnes.

Utskottet har vid sin behandling av
propositionen försökt att stärka garantierna
för den enskildes rättssäkerhet
och har vidtagit vissa förändringar i
det genom propositionen framlagda förslaget.
Detta har delvis skett med anledning
av de i ärendet väckta motionerna.

Herr Fröding har gjort en resumé
över vilka förändringar som skett i
propositionens text och har delvis värderat
ändringarna helt annorlunda än
jag och övriga utskottsledamöter.

I propositionen hade föreslagits att
förutom länsstyrelsen taxeringsintendenten
skulle ha rätt att besluta om
handräckning mot en skattskyldig, som
var föremål för taxeringsrevision. På
denna punkt hade lagrådet föreslagit,
att länsstyrelsen skulle bli ensam beslutande
myndighet, och liknande tankegångar
har förekommit i motionerna i
ärendet. Även utskottet har funnit att
det är mindre lämpligt att ge taxeringsintendenten
en sådan befogenhet. Inten -

Handräckning vid taxeringsrevision

denten är part i målet, och det är han
som har begärt taxeringsrevisionen. Att
då ge honom möjlighet att använda ett
sådant tvångsmedel som handräckning
har inte synts utskottet förenligt med
ett rimligt rättssäkerhetskrav. Utskottet
har därför föreslagit, att beslut om
handräckning alltid skall fattas av länsstyrelsen.

Däremot har utskottet ansett det riktigt
att landskamreraren bör få fatta ett
sådant beslut på länsstyrelsens vägnar,
och utskottet har inte velat lägga över
detta på landssekreteraren. Landskamreraren
är nämligen ordförande i prövningsnämnden
som är en domstol, andra
instansen i skattemål, och som man
inte får förväxla med taxeringsmyndigheterna.
Enligt min uppfattning är prövningsnämndens
ordförande mycket väl
skickad att avgöra dessa frågor om
handräckning, och jag tycker att han ur
många synpunkter är lämpligare än både
landssekreteraren och allmän domstol.

Vad angår spörsmålet om vilka förutsättningar
som skall föreligga för ett
handräckningsbeslut mot den skattskyldige
har utskottet ansett att grundad
anledning bör finnas att antaga, att den,
hos vilken revisionen skall ske, innehar
men ej tillhandahåller handling,
som är av väsentlig betydelse för taxeringen
eller för fastställande av skatt.
Framställningen från taxeringsmyndigheten
bör tydligt angiva, vilken eller
vilka handlingar som åsyftas med liandräckningsförfarandet.

Då det gäller tredje man har utskottet
önskat förstärka dennes ställning genom
att i lagtexten tydligt uttala, att det skall
vara fråga om en viss angiven handling
och dessutom att tredje man alltid skall
beredas tillfälle att frivilligt tillmötesgå
taxeringsmyndighetens önskemål att
få taga del av handlingen. Först då han
icke efterkommer en dylik begäran bör
handräckning få beslutas. Normalt kommer
det att tillgå på så sätt, att tredje
man, som har en rörelse — det är t. ex.

124 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 19G1 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

en bank eller en advokat — kommer att
tillhandahålla den begärda handlingen,
och det blir aldrig fråga om någon
verkställighet av handräckningsbeslutet.
Det måste såvitt jag förstår föreligga
alldeles speciella förhållanden, om
man verkligen skall behöva gå till handräckningsförfarande.

De ändringar, som utskottet har vidtagit
i propositionen, är enligt min uppfattning
inte enbart av formell natur,
som herr Fröding sade, utan de innehåller
väsentliga förbättringar i sak.
Vi har syftat till att förbättra den enskildes
rättssäkerhetsintresse, och det
tycker jag att vi i mycket hög grad har
lyckats med.

I den reservation som herrar Gezelius
och Fröding fogat till utskottsutlåtandet
säges, att handräckning kan beslutas
utan att några som helst misstankar
om brott föreligger. Det ligger i sakens
natur i fråga om taxeringsärenden,
att det inte är möjligt att fastställa,
om ett deklarationsbrott blivit begånget,
förrän erforderliga handlingar blir tillgängliga.
Att fördenskull framställa saken
som om allt är i sin ordning är väl
knappast riktigt. Anledningen till att
handräckning begäres är att vederbörande
nekar att tillhandahålla sådant
material, som är nödvändigt för att bedöma
hans taxering och avgöra om deklarationsbrott
föreligger. Det har också
visat sig, att anledningen till att vederbörande
skattskyldige visat tredska
många gånger är, att han inte har rent
mjöl i påsen. Det sägs vidare i reservationen,
att de brott det här är fråga om
i jämförelse med t. ex. i strafflagen
upptagna brott inte är av sådan allvarlig
beskaffenhet, att det kan föreligga
skäl för en särbehandling. Detta kan jag
inte hålla med om. I dessa tider får man
nog anse, att ett deklarationsbrott, som
består i att genom falska uppgifter undandra
sig skatt som andra i stället får
betala, är minst lika grovt som många
mindre brott enligt strafflagen.

Jag kan inte heller riktigt förstå re -

servanternas tankegång, då de å ena sidan
säger, att det är fullt klart, att
skattefusk och oriktiga uppgifter i deklarationsavseende
i stor utsträckning
förekommer och att behov finnes av
lagstiftningsåtgärder och organisatoriska
föranstaltningar för motarbetande
härav samt att det är önskvärt att taxeringsmyndigheterna
på effektivast möjliga
sätt tillser att taxeringen blir rättvis
och likformig, men å andra sidan
avstyrker förslaget utan att närmare
ange, vilka krav de ställer på en ny
lagstiftning. Reservanterna begär endast
en ny utredning och säger, att utgångspunkten
för utredningen bör vara,
att tillräckligt effektiva garantier skapas
för den enskildes rättssäkerhet. Nu
senast har herr Fröding sagt, att man
kräver samma grundförutsättning för
tillämpningen av en sådan lag som den
som fordras enligt rättegångsbalkens
regler om husrannsakan. Även från
folkpartihåll hade vi i våra motioner
yrkat på en ny utredning, men frågan
var då i ett helt annat läge än den är
i dag. Med de ändringar, som utskottet
vidtagit i förslaget, har våra väsentligaste
önskemål om förbättringar tillgodosetts,
och jag tror inte att en ny utredning
skulle ge mycket mera.

Herr Fröding klagar på vår beredvillighet
att kompromissa. Men varför skall
man inte kompromissa, om man på det
sättet kan få till stånd förbättringar?
Såvitt jag förstår har nästan alla de
önskemål, som framförts såväl i folkpartimotionen
som i centerpartimotionen
— och jag skulle vilja säga även i
högerpartimotionen — tillgodosetts genom
de vidtagna förändringarna i lagen.

Därför är det också fel att åberopa de
remissutlåtanden som avgivits på
grundval av den promemoria som ursprungligen
skickades ut. Denna avviker
väsentligt både från det förslag som
förelagts riksdagen genom propositionen
och från det som utskottet presenterar
i dag.

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 125

Om man vill dra ut konsekvenserna
av reservanternas resonemang vore det
kanske lämpligast att slopa hela denna
lag och säga ifrån att vi inte har behov
av någon särskild lag om handräckning
vid taxeringsrevision utan att det räcker
med rättegångsbalkens regler om
husrannsakan. Åklagaren kan förordna
om sådan så snart det finns skälig misstanke
om brott.

För min del tror jag inte att man kan
nöja sig med dessa regler i rättegångsbalken,
eftersom förfarandet i taxeringsärenden
är ett helt annat än vid de
allmänna domstolarna. Det kan sägas
vara parallellt med domstolsförfarandet
men är dock ett särskilt förfarande. Det
fordras därför helt andra tvångsåtgärder
och ett helt annat tillvägagångssätt
än vid de allmänna domstolarna, om
man skall uppnå syftet att få till stånd
en riktig och rättvis taxering.

Jag har ännu inte riktigt förstått hur
en lag om handräckning vid taxeringsrevision
enligt herr Frödings mening
borde se ut. Herr Fröding säger att då
det gäller ett ingripande mot tredje
man, måste huvudmannen, alltså den
skattskyldige, vara föremål för misstanke
om brott. Men det kan ju hända att
det enda beviset för att vederbörande
gjort sig skyldig till falskdeklaration
ligger just i en handling som finns hos
tredje man. Taxeringsintendenten måste
få fram denna handling och därför begär
han handräckning.

Jag tror att om man verkligen vill
bekämpa skattefusket, måste man ordna
det så att taxeringsmyndigheterna för
tvångsmedel till sitt förfogande. Enligt
min åsikt befinner sig lagförslaget nu i
ett sådant skick att det inte längre finns
anledning att hysa farhågor för den
enskildes berättigade intressen.

Slutligen ber jag att få tillägga att vi
får väl se tiden an och iaktta hur lagen
kommer att tillämpas. Om lagen inte
motsvarar de krav som vi ställer på den
och om den tillämpas på ett annat siitt
än vi väntat oss, finns det ju möjlighet
att återkomma till riksdagen.

Handräckning vid taxeringsrevision

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vid sin pressmottagning
i Los Angeles för en tid sedan yttrade
statsminister Tage Erlander enligt
tidningsreferat att grundvalen för vår
socialism här i Sverige är den enskilde
medborgarens frihet. Huruvida denna
beskrivning på den svenska socialismen
i dag är till alla delar exakt vill jag för
ögonblicket lämna därhän. Även för oss
som står utanför det stora partiet är
det emellertid naturligt att, om vi av
en främling blir tillfrågade angående
de karakteristiska dragen i vårt svenska
samhälle, svara att det utmärkande för
vår demokrati är att den enskilda människan
skall stå i centrum. Människorna
är inte till för statens skull utan staten
för människornas. Den enskilde får icke
trädas för nära. Han måste vara bibehållen
vid vissa naturliga fri- och rättigheter,
som åt honom inrymmer största
möjliga mått av personlig frihet. Han
måste få tala och tänka fritt, fritt välja
sitt arbete och fritt färdas inom och
utom landet. Till dessa grundläggande
friheter hör också friheten att råda över
sitt privatliv och över sitt eget hem.
Redan i 1500-talets England var satsen
»mitt hus är min borg» allmänt känd
och erkänd. Samma betraktelsesätt
finns av ålder som ett väsentligt inslag
i vårt eget rättssystem.

Det är emellertid uppenbart att den
enskildes rätt till husfrid inte kan vara
absolut och utan varje inskränkning.
Mot den enskildes berättigade intresse
står statens lika berättigade att brott
skall kunna beivras. Avvägningen mellan
dessa båda mot varandra stridande
intressen måste naturligen ske med den
allra största omsorg och försiktighet.
Så har också skett, ehuru det märkligt
nog dröjde ända fram till år 1933 innan
vi fick lagregler som klart och exakt
drog upp gränserna. Det kan, herr talman,
i dag ha ett visst intresse att so

126 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

litet på förhistorien till dessa lagreglers
tillkomst.

1931 års riksdag förelädes grundritningen
till den stora rättegångsreformen.
I propositionen som är signerad
av dåvarande justitieminister Gärde —
ett namn som är bekant även i denna
kammare — uttalades, att de straffprocessuella
tvångsmedlen, bland dem husrannsakan,
var ytterst knapphändigt
reglerade i svensk lag. Man ville emellertid
inte bryta ut dem till särskild
lagstiftning utan ansåg sig böra vänta
på rättegångsbalken i dess helhet. Mot
detta förslag från departementschefen,
som togs av särskilda utskottets majoritet,
anmäldes en reservation av herrar
Eliel Löfgren och Verner Hedlund i Östersund.
De äldre i denna kammare
minns väl vilket starkt intresse Verner
Hedlund lade ned på rättegångsbalkens
utformning. Reservanterna menade att
även om en fullständig lagstiftning om de
straffprocessuella tvångsmedlen inte
kunde föregå en allmän processreform,
borde man i alla fall vidta vissa åtgärler
i detta avseende, särskilt med hänsyn
till behovet av garantier för en välordnad
polisundersökning.

Det var år 1931. Till 1932 års riksdag
skrev justitieombudsmannen i sin
berättelse att några då nyligen inträffade
rättsfall ytterligare riktat uppmärksamheten
på de vådor för den enskilde
individens skydd till personlig frihet
som bristen på klara och fullständiga
bestämmelser rörande de straffprocessuella
tvångsmedlen skapade. Enligt
JO:s mening förelåg ett trängande behov
av lagstiftning i ämnet. JO fick stöd
av två motionärer, herrar Eliel Löfgren
och Georg Branting, den sistnämnde
fortfarande medlem av första lagutskottet.
Denna gång följde utskottet motionärerna.
Karl Schlyter — ett icke obekant
socialdemokratiskt juristnamn —
lät till kammarens protokoll anteckna
att enligt hans mening saken var så
angelägen att ett lagstiftningsförslag
borde föreläggas redan påföljande års

riksdag. Så skedde också. Den propositionen
är signerad av Karl Schlyter,
då justitieminister i Per Albin Hanssons
ministär. Schlyter yttrade hl. a.: »Med
hänsyn till arten av det intrång i den
enskildes rätt som en husrannsakan innebär
lär det vara angeläget förebygga
att husrannsakan sker i anledning av
alltför löst grundad misstanke.» Förutsättningen
borde vara att misstanken
skulle vara grundad på sannolika skäl.

Excellensen östen Undén, vilken då
som nu var medlem av regeringen, har
icke till statsrådsprotokollet antecknat
någon avvikande mening. Schlyter nöjde
sig emellertid efter kritik från lagrådet
med uttrycket »hos den som är med skäl
misstänkt för brott». 1933 års regel finns
intagen i rättegångsbalkens 28 kap., där
förutsättningen för husrannsakan formulerats
på följande sätt: »Förekommer anledning
att brott förövats varå frihetsstraff
kan följa etc.»

Vad man nu, herr talman, är i färd
med att göra är att bryta sönder rättegångsbalkens
regler till skydd för den
enskildes privatliv — regler som tillkommit
under så helhjärtad medverkan
från framstående socialdemokratiska politikers
sida. Formellt — jag betonar
formellt — gäller det i dag bara att
skapa en särlagstiftning för att komma
åt deklarationsbrott, men i verkligheten
blir det inte möjligt att upprätthålla en
gräns mellan dessa brott och annan
brottslig verksamhet. Förr eller senare
kommer man att ta de avsteg från rättegångsbalkens
regler, som nu sker, till
intäkt för att yrka på lättnader i förutsättningarna
för husrannsakan även vid
de vanliga brotten.

Vad finns det, ärade kammarledamöter,
för trängande skäl till en särlagstiftning
när det gäller deklarationsbrott?
Dessa brott är talrika, säger man.
Ja, men det är förmögenhets- och våldsbrotten
också. Deklarationsbrotten är
svåra, invänder man. Ja, men de är inte
svårare än stöld, mord, våldtäkt och
misshandel.

Nr 22 127

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Om nu denna nya lag inte blir effektiv
— och jag är fullständigt övertygad
om att så blir förhållandet — vad tänker
ni då göra? Herr Sträng har den
här gången avböjt bestämmelser om
kroppsvisitation, men hur länge kan
den positionen hållas? När får vi brevkontroll
och telefonavlyssning? Är gränsen
redan nådd eller har vi att vänta
nya framstötar?

Det som nu sker står enligt min bestämda
mening i rak motsats till den humanistiskt
demokratiska kultur med den
enskilda människans integritet såsom ledande
princip som vi alla bekänner oss
till. En sund demokrati måste bygga på
en frivillig samverkan mellan stat och
enskilda. Sådan samverkan förutsätter
att den enskilde behandlas som gentleman
intill dess motsatsen bevisas eller i
vart fall gjorts trolig.

Det sägs från tillskyndarnas sida att
denna lag är nödvändig och att vi står
inför en ofrånkomlig utveckling. Det har,
ärade kammarledamöter, polisstatens
företrädare alltid sagt. William Pitt den
yngre bemötte i det brittiska underhuset
den 18 november 1782 denna argumentering
med orden: »Nödvändigheten är försvaret
för varje inskränkning av människofriheten,
det är tyranners argument,
det är slavars trosbekännelse.»

Lämna dessa allmänna spekulationer
ett ögonblick och tänk er mera konkret
in i vad som här kommer att inträffa!
Förutsättningen för att man skall kunna
företa handräckning av den här modellen
eller .— kalla det gärna vid dess rätta
namn! -— husrannsakan är inte att vi har
gjort oss skyldiga till ett brott, inte ens
att vi med skäl kan misstänkas för att ha
begått något brott alls. En sådan begäran
om husrannsakan förutsätter endast att
man liar beslutat en taxeringsrevision,
och ett sådant beslut innebär inte i och
för sig att man hyser misstanke om brott.
Låt mig ta ett drastiskt exempel och säga
att taxeringsmyndigheterna — i detta fall
länsstyrelserna i respektive län -— skulle
finna det lämpligt att beträffande samt -

Handräckning vid taxeringsrevision

liga riksdagsledamöter föranstalta om
taxeringsrevision. Jag medger att det är
en djärv tanke, men vi riksdagsmän är ju
inte märkvärdigare än andra människor,
och låt mig anta att man skulle göra en
sådan undersökning.

Denna kontrollmöjlighet gäller företagarna,
det gäller löntagarna — det riktar
sig inte alls som man har gjort gällande
bara mot företagarna, det riktar sig
också mot löntagarna. Om en taxeringsmyndighet
säger till en löntagare bland
riksdagsledamöterna: »Ni är ju en flink
människa, ni gör rätt mycket på er fritid.
Vi vet att Ni sysslar med många olika
uppdrag och väl utnyttjar tiden. Ni måste
ha allehanda inkomster. Det är klart,
ordentlig som Ni är, att Ni fört en förteckning
över de där inkomsterna. Var
snäll plocka fram den.» Men vår vän,
som blir utsatt för detta, han säger: »Nej,
jag skulle nog ha fört den där förteckningen
men det har jag verkligen inte
giort.» Den uppgiften är sann — det kan
låta egendomligt, men den är faktisk
sann. Hur skall han då kunna prestera en
förteckning? Han har den ju inte.

Taxeringsmyndigheten tror honom
inte; lika fullt är hans uppgift riktig. Vad
inträffar då? Då kan det inträffa att man
utan att på förhand vitesförelägga honom
_ ty det har departementschefen
sagt, att det är ingen mening att vitesförelägga
en människa att plocka fram
ett papper som han säger sig inte ha —
skickar hem folk till honom, som bryter
upp hans dörr om han inte är hemma
eller inte vill öppna, bryter upp hans
skrivbordslådor, går igenom hans privata
korrespondens för att leta efter detta
papper — utan något som helst resultat.
Jo, ett resultat: Förutsätt att vår vän råkar
leva i ett flerfamiljshus där det bor
många människor, då har grannarna säkert
lagt märke till att det har kommit
en utmätningsman och en taxeringsinspektör
eller vad det kan vara med ett
vittne som brutit upp vår viins ytterdörr
och gått igenom hans korrespondens.
Tror ni alt den människan någon -

128 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

sin bland sina grannar, även om man inte
hittar något papper alls, kan undgå
misstanke för att vara en falskdeklarant?
Han är för alltid stämplad!

Nu säger man att det är nödvändigt att
vidta skarpa åtgärder mot skattefusk. Jag
tror visst att man måste göra det. Jag
vill inte ett ögonblick försvara människor
som fifflar med sin skatt. Men det finns
också andra viktiga hänsyn att ta. Det
är centrala ting vi här rör vid. Det är
oerhört betydelsefullt, att man inte för
att vinna en sådan här fördel i taxeringsarbetet
träder enskilda människors rätt
till sitt privatliv förnär. Gör man det, har
man gjort något som får betydande räckvidd
och som blir till utomordentligt stor
skada.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Vi företagare, oavsett
partitillhörighet, har konstaterat att
Kungl. Maj :ts proposition nr 62 utpekar
en viss kategori skattskyldiga, nämligen
rörelseidkare, fria yrkesutövare, jordbrukare
etc., som de verkliga skattesmitarna.
Jag ber att få fråga: Vilka bevis
har departementschefen och regeringspartiet
för dessa påståenden? Kanske det
i verkligheten är så, att stora obeskattade
miljardbelopp finns på helt andra
håll än hos de nu utpekade. År det meningen,
att denna andra kategori även i
framtiden skall när det gäller skattefusk
sitta i orubbat bo?

I första lagutskottets utlåtande nr 36,
s. 11 och 12, pekas på att vissa skattskyldiga
har vägrat att ställa sin bokföring
till kontrollmyndigheternas förfogande.
Ävenså uppges, att i en del fall
räkenskapsmaterial har oskadliggjorts.
Att så har förekommit betvivlar jag inte.
Men ingen vill väl påstå, att så alltid är
fallet. I hur många fall har bokföring
undanhållits granskningsmännen? År
det på denna grund den föreslagna lagskärpningen
att införa husrannsakan,
trots att misstanke om skattefusk ej
föreligger, byggts upp? Jag förmodar att
departementschefen har tillgänglig sta -

tistik över hur många skattskyldiga som
medvetet undanhåller bokföringen för
granskningsmännen. Jag hoppas också
livligt att herr statsrådet ej lägger enstaka
brottlingars handlande till grund
för så vittgående ingripanden, som här är
fallet. Jag förmodar att lagförslaget ej är
framlagt enbart på indicier, ty i så fall
skulle detta vara ett allvarligt slag mot
vår demokrati.

I en stockholmstidning från gårdagen
har en viss stadsfogde avfyrat en salva
emot högerpartiet med påståendet, att vi
vill skydda skattesmitare. Denne mans
ovederhäftighet är alltför välkänd, varför
hans utläggningar inte tarvar vidare
kommentar. På en punkt kanske jag dock
bör tillägga, att ifrågavarande stadsfogde
i första hand bör sköta sitt eget fögderi.
Ingen i högerpartiet har vare sig försvarat
eller vill försvara skattefusk. Lagen
är till för att efterlevas. Personligen
ifrågasätter jag dock, om inte dels en
ökad upplysningsverksamhet, dels ock
ett fullföljande av utav riksdagen redan
beslutade kontrollåtgärder borde räcka
ett bra tag och borde vara ett effektivt
instrument till förebyggande och upptäckande
av skattefuskare. Om ett par,
tre år bör resultaten av en sådan verksamhet
enligt min åsikt vara tillfredsställande
även för de mest »fiskaliska»
i vårt samhälle.

Det har sagts i den allmänna debatten,
att länsstyrelsens beslutanderätt skulle
vara en hundraprocentig garanti för
rättssäkerhetens bevarande. Jag betvivlar
att så alltid blir fallet, då det tyvärr
även på länsstyrelserna kan finnas alltför
nitiska och fiskaliskt inställda tjänstemän.
Därför är det, herr talman, bäst att
vänta ett tag innan en så långtgående
åtgärd som husrannsakan beslutas av
riksdagen.

Till slut, herr talman, vill jag endast
tillägga, att jag protesterar mot att en
viss grupp människor utpekas som skattefuskare
på sätt som här har skett. Jag
protesterar, emedan jag anser att ett antagande
av första lagutskottets utlåtande

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 129

nr 36 skulle betyda, att vi är på väg mot
ett samhällssystem fjärran från den demokrati,
som vi säger oss tillhöra.

.lag ber därför få yrka bifall till reservationen
av herrar Gezelius och Fröding.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
utgör, som tidigare
sagts här, en kompromiss mellan företrädare
för dels regeringspartiet, dels
två av oppositionspartierna. Från oppositionssidan
har utgångspunkten därvid
varit, att ett sådant medel som
handräckning kan godtas i vissa fall,
men vi har ansett att det måste skapas
bättre garantier för att rättssäkerheten
blir så stor som möjligt. Vi har för vår
del inte kunnat godtaga att handräckningen
skulle användas mer eller mindre
rutinmässigt. Det är uppenbart, att
det måste föreligga vissa allvarliga omständigheter
för att man skall kunna
tillgripa ett så pass långt gående förfarande
som handräckningen onekligen är.

Från dessa utgångspunkter har vi för
vår de! inte kunnat godtaga propositionen
vare sig i fråga om beslutsrätten
eller i fråga om förutsättningarna för
beslut om och verkställande av handräckningen.
Det är i dessa avseenden
som utskottsutlåtandet innebär ändringar
i propositionen. Det kanske inte tillkommer
mig, som personligen direkt
har medverkat i kompromissarbetet, att
bedöma värdet av dessa förändringar
— jag är ju part i målet — men jag vågar
dock påstå, att kompromissen, sedd
från vår synpunkt, innebär väsentliga
förbättringar av propositionen. För min
del anser jag dessa förbättringar vara
så pass påtagliga, att det skulle varit
felaktigt att avvisa möjligheterna att
uppnå dem.

När herr Fröding säger att det är
bättre med en mager förlikning än med
en fet process, vill jag siiga att jag tror
att en process i detta fall också skulle
ha blivit skäligen mager.

Handräckning vid taxeringsrevision

Enligt propositionen skulle rätten att
besluta om handräckningen tillkomma
taxeringsintendent och i vissa fall länsstyrelsen.
Enligt utskottsutlåtandet skall
den nu tillkomma länsstyrelsen. Det inger
onekligen betänkligheter att överlåta
beslutsrätten till taxeringsintendent.
Denne är ju part vid taxeringsförfarandet.
Genom att beslutsrätten nu
skall tillkomma utomstående myndighet
skapas förutsättningar för en mera
objektiv bedömning. Taxeringsmyndighet,
som vill ha en handräckning till
stånd, måste göra framställning härom
och i varje .särskilt fall redovisa de
grunder och omständigheter, som motiverar
att handräckning genomföres.
Lagförslaget i propositionen hade en sådan
utformning, att det inte gav garanti
för en sådan mera grundlig penetrering
av fallet och motivering av beslutet
om handräckning. Genom ändringen
i beslutsrätten har skapats en bättre
ordning ur rättssäkerhetssynpunkt och
en större stadga i fråga om handräckningsmedlets
användning.

Vad sedan gäller förutsättningarna
för att beslut om handräckning skall
kunna fattas, vill jag först erinra om
att propositionen härvidlag företedde
betydande brister. Handräckningen
skulle ha kunnat vidtagas inte för att
komma åt handlingar av väsentlig betydelse
för taxeringen utan för att utröna
om vederbörande så där mera till
äventyrs kunde ha sådana handlingar.
Utskottets lagtext innebär i detta avseende,
att det skall vara styrkt att vederbörande
innehar en sådan handling
och ej tillhandahåller den. Taxeringsintendenten
t. ex. måste alltså styrka
detta inför länsstyrelsen; annars blir
det inte något beslut om handräckning.
Förutsättningarna för att en enda befattningshavare
på mer eller mindre
lösa grunder skall kunna beordra handräckning
för att gå igenom ett kontor
eller ett hem för att utröna om det finns
någon handling av betydelse för taxeringen
har alltså eliminerats. Det mås -

9 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 22

130 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

te finnas grundad anledning att tro, att
sådana handlingar finns hos vederbörande
— och det är en opartisk myndighet,
länsstyrelsen, som skall fatta beslutet.
Jag vill särskilt peka på att det
är kombinationen av dessa ändringar,
ändringen i fråga om beslutsrätten och
ändringen i fråga om förutsättningar
för beslut, som ger bättre rättssäkerhet.

På ett liknande sätt förhåller det sig
i fråga om vitesföreläggandet. Ett vitesföreläggande
skall ju i normalfallen föregå
beslutet om handräckning men
skall inte vara erforderligt, om det uppenbarligen
skulle vara utan gagn eller
vara fara i dröjsmål. Enligt propositionens
förslag till lagtext skulle detta
ha kunnat bli en administrativ genväg
att genomföra handräckningen utan att
först genomföra vitesföreläggandet. Det
fanns i propositionen inga garantier
mot ett sådant förfarande. På denna
punkt innebär utskottets förslag, att
taxeringsintendenten inför länsstyrelsen
måste styrka endera att fara är
i dröjsmål eller att vitesföreläggandet
skulle vara utan effekt. Det får sålunda
förutsättas att den skattskyldige tidigare
tredskat, förstört handlingar inför
taxeringsrevision, inte efterkommit tidigare
vitesföreläggande eller förfarit
på liknande sätt. Kan inte detta styrkas,
måste alltså handräckningen föregås av
vitesföreläggande.

I fråga om handräckning hos tredje
man riktades kanske de allvarligaste invändningarna
mot propositionen. Man
skulle kunna genomföra handräckning
hos en person bara det fanns grundad
anledning antaga, att denne hade handling
av betydelse för annans taxering.
Med hänsyn till den mångfald ekonomiska
förbindelser och mellanhavanden,
som i nutiden finns mellan medborgarna,
skulle därigenom även de
mest oförvitliga ha kunnat utsättas för
handräckningen. Det fanns inga betryggande
garantier häremot.

Utskottets förslag innebär, att endast
viss angiven handling får eftersökas hos

tredje man. Det skall finnas grundad
anledning anta, att han innehar denna
handling, och han skall ha vägrat tillhandahålla
den godvilligt. Om dessa omständigheter
styrkts, kan länsstyrelsen
efter framställning fatta beslut om handräckning
hos tredje man. Det är alltså
uteslutet att tillgripa handräckning hos
tredje man för att mera urskillningslöst
söka handlingar av betydelse för annans
taxering. Det måste specificeras
vilken handling det gäller, och det måste
styrkas att handlingen verkligen
finns. Handräckningen skall också ha
föregåtts av en tidigare vägran. Inte
minst det sistnämnda är av betydelse
mot bakgrunden av propositionen, vilken
på denna punkt hade en enda konkret
inskränkning, nämligen att handräckningen
inte fick företas mellan
klockan 21 och 9.

Enligt min mening har man i utskottet
åstadkommit sådana ändringar, att
handräckningsförfarandet endast kan
användas mot dem som visar tredska
och vägrar efterkomma sina lagliga
skyldigheter i syfte att undandra sig
skatt — och vi har ju kommit överens
om att ingen av oss tycker om sådana
figurer.

Genom kombinationen av ändringar
dels av beslutanderätten och dels i förutsättningarna
för att beslut skall kunna
fattas har bättre rättssäkerhetsbetingelser
uppnåtts. Härav följer också
förenklingar i fråga om sekretessbestämmelserna,
vilket också är av betydelse.

Herr talman! Som jag inledningsvis
sade bär utskottsutlåtandet kompromissens
prägel. Ingendera parten har ensam
fått diktera utskottsutlåtandet. Jag
vill redovisa att det har funnits en påtaglig
vilja till samförstånd inom utskottet.
Denna vilja har varit så pass
stark, att man kan förutsätta att vi också
är ense om att det fordras stort omdöme
och stor försiktighet vid tillämpningen
av denna lag. Lagen och dess
tillämpning bör hållas under noggrann

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 131

uppsikt. Jag hoppas också, att vi skall
kunna vara ense om ändringar, om
sådana skulle visa sig erforderliga.

Med dessa ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall för utskottets förslag.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Enligt herr Fröding bär
regeringspartiet gjort den bästa affären
i denna mycket omtalade kompromiss,
och det skulle därför kanske inte vara
stor anledning för oss socialdemokratiska
utskottsledamöter att säga någonting.

Hela denna diskussion är litet sorglustig.
Både inom folkpartiet och centerpartiet
berömmer man sig av de förändringar
man lyckats genomdriva i
propositionen medan man i högerpartiet,
och särskilt herr Fröding, betonar
att regeringspartiet praktiskt taget inte
har behövt göra några väsentliga ändringar
alls i tidigare ståndpunkter. För
min del anser jag det vara tillfredsställande
att man lyckats utforma ett förslag
i vilket effektivitetssynpunkterna
har kunnat förenas med mycket högt
ställda krav på rättssäkerhet. Detta är
dock en stor fråga, och behovet av ökade
möjligheter att komma åt skattefusket
har omvittnats från många håll.
Även från högerpartiet har vid vissa
tillfällen framkommit synpunkter som
tytt på att enligt partiets mening här
föreligger ett behov.

Om man försöker utreda vari skillnaderna
i ståndpunkter mellan utskottet
och högerreservanterna består och försöker
kläda av alla utanverken, så kommer
man till att högerpartiet fortfarande
anser att misstanke om brott skall
föreligga, innan några åtgärder vidtages.
Men som bekant kan det vara ganska
komplicerat att säga, när sådan misstanke
om brott föreligger. Taxeringsintendenten,
tjänstemännen i länsstyrelsen
och de underordnade taxeringstjänstemän,
som har med saken att skaffa,
kan på ett tidigt stadium ha starka
misstankar om brott. Men innan man

Handräckning vid taxeringsrevision

kommit över de handlingar, man behöver,
finns det inga möjligheter att
redovisa en så tillfredsställande utredning,
att det för en distriktsåklagare
står klart, att han kan misstänka vårdslös
deklaration eller uppsåtlig falskdeklaration.
Detta bär gjort den nu föreliggande
lagstiftningen nödvändig.

I sitt ur speciellt historiska och litterära
synpunkter mycket förnämliga anförande
uppehöll sig herr Cassel vid bestämmelserna
i rättegångsbalken 27: 1
och 28: 1 och betraktade dessa bestämmelser
som vår speciella Magna charta
på familjelivets område. Om det skulle
vara på det sättet, så är väl denna Magna
charta ändå bra bräcklig! I normala
fall ligger det i en distriktsåklagares eller
landsfiskals hand att avgöra, när
det finns anledning göra beslag och
husrannsakan. Dessa åtgärder kan också
tillgripas av polisman i brådskande
fall. Det behöver heller inte föreligga
brott, på vilket frihetsstraff vanligen
följer. Det räcker med att fängelsestraff
ingår i strafflatituden för att nämnda
tvångsåtgärder skall få tillgripas av vederbörande
åklagare. Jag tror att man
konstruerar upp alltför stora skillnader,
om man vill se de av mig här
anförda bestämmelserna som någonting
helt och hållet avskilt från vad som nu
föreslås.

Det står i reservationen: »Utskottet
kan dock knappast finna, att de brott
det här är fråga om i jämförelse med
t. ex. i strafflagen upptagna brott är
av så allvarlig beskaffenhet att det kan
föreligga skäl för en särbehandling av
deklarationsbrotten.»

Ja, hur skall man se på detta? Man
får väl ändå säga, att denna brottslighet
är mera svårbemästrad än annan brottslighet.
Vi kan väl också vara överens
om att denna brottslighet är lika allvarlig
som andra egendomsbrott. Den som
gör sig skyldig till sjukkassebdrägeri,
exempelvis genom att tillskansa sig sjukpenning
med några hundra kronor, bör
väl i varje fall inte anses vara en värre

132 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

förbrytare än den som skojar staten på
skatt med stora belopp.

Man blir litet misstänksam mot högerpartiets
inställning på denna punkt
och blir det kanske desto mer om man
tar del av ett organ som heter Svensk
Tidskrift, där det i nr 3 står följande
i en ledande artikel:

»Falskdeklarationen är ett politiskt
brott. Gentemot dylika brott har i alla
tider de, som kunnat utnyttja den statliga
maktapparaten för sina politiska
syften, använt straffrättskipningen som
vapen. Falskdeklarationen är ett politiskt
brott genom att det riktar sig mot
den socialistiska regimens nivelleringspolitik.
Blev brottet allmänt skulle progressivskattesystemet
inte kunna fylla
sin inkomstutjämnande funktion. Därför
måste brottet hållas nere, och därför
tillgriper regimen och den för ändamålet
skapade funktionärskåren metoder,
som ur idéhistorisk synpunkt ter sig
ovärdiga ett kultursamhälle, och försöker
utbreda dessa metoders verkningar
genom att bryta ner hävdvunna rättssäkerhetsgarantier
i straffprocessen.»

Man hör ju riktigt, hur de socialdemokratiska
nivellerarna jagar den underjordiska
frihetsrörelse, som högerpartiet
uppenbarligen utgör enligt denna
beskrivning. I varje fall får man
inte något riktigt förtroende för högern
som bekämpare av skattefusket, när
man läser denna artikel. Det är riktigt
att det i fortsättningen sägs som en
sammanfattning, att man ändå får lov
att finna sig i dessa lagar, hur olyckliga
de än är, och att man får angripa dem
med politiska medel. Men jag tror nog
ändå, att det citerade visar en mentalitet,
som inte riktigt visar samma förståelse
som inom andra partier för att
skattefusket är en samhällsfara och att
det måste bemötas med metoder, som
blir effektiva. Samtidigt som de bör ta
vederbörlig hänsyn till de rättssäkerlietskrav,
man har anledning att ställa.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Bara en kort deklaration.
Den grupp jag tillhör har många
gånger i motioner och debattinlägg med
skärpa vänt sig mot den skattesvindel,
som bedrivs i detta land. Enligt vad jag
tror vara mycket försiktiga siffror från
regeringspartiet rör det sig om minst
5—6 miljarder kronor som undandrages
från beskattning. Alla vet att de nuvarande
bestämmelserna ger mycket
ringa möjligheter att hålla efter dessa
svindlare. Jag har förut här i kammaren
anfört, att bara en undersökning beträffande
2,5 procent av de fall man
fann misstänkta gav åtminstone miljonbelopp.
Om man då skulle ha undersökt
de andra 97,5 procenten, hade siffran
givetvis blivit avsevärt mycket större.

Det är inte bara det att lagen har så
många kryphål, utan man har också
stora möjligheter att gömma undan bevismaterial.
När regeringen nu verkligen
har gjort något litet för att komma
åt detta, bör den ba vårt stöd.

Fru Gärde Widemar talade om att
dessa brott åtminstone skulle kunna
jämföras med mindre förbrytelser. Varför
mindre förbrytelser? Herr Martinsson
gjorde nyss en jämförelse med socialvårdsbedrägerier,
som kanske gäller
några hundralappar och som bestraffas
hårt. Men om man bedrar staten,
lägger över sina skatter på mindre bemedlade
människor, kanske hundratusen
kronor och mer i enskilda fall, skall det
räknas som ett mindre brott — om det
uppdagas; helst skall det väl gömmas
undan? Denna mimosakänslighet, framför
allt hos högern men också hos de
andra borgerliga partierna när det gäller
skattebedragare, tycker jag är avslöjande;
de vet var de har sina pappenheimare.
Till den beryktade Lassemajas
försvar brukade anföras, att han
stal från de rika och delade med sig till
de fattiga. Då bör det väl lika väl betraktas
som en försvårande omständighet
när de rika stjäl från de fattiga.

Herr Cassel har talat mycket vackert

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 133

och historiskt om den enskilde medborgarens
frihet, och han har skrämt
de svenska riksdagsmännen: Tänk om
de nu kommer och gör husundersökning
hos er — hur upprörande skulle inte
det vara! Tänk om de t. o. m. tillgriper
telefonavlyssning! Herr Cassel, det har
förekommit husundersökning — bland
folk som varit eller är riksdagsmän. Jag
tillhör dem som utsattes för husundersökning
den 11 februari 1941, och herr
Cassels parti hörde till dem som ropade
mest högljutt. Denna husundersökning
var verkligen obefogad, ty ingen av de
hundratals familjer som berördes av
den hade begått något brott. Beträffande
telefonavlyssning förekommer det sådan
avlyssning i vårt land. Den har beslutats
av denna kammare, och den är i
hög grad okontrollerad. Herr Cassels
parti hörde också då till dem som ropade
mest. Det förekommer också tjuvläsning
av andras brev. Men när det gäller
skatteskolkarna är blotta tanken på
att något sådant skulle förekomma fullständigt
upprörande för herr Cassel.
Här har dock inte föreslagits något dylikt
utan endast några mycket blygsamma
åtgärder för att de grövsta formerna
av skattebedrägeri skall kunna uppdagas.

Jag tycker att man här borde ha följt
regeringen, men utskottet har vattnat
ur regeringens förslag, lagt det i bomull
och gjort det i varje fall mindre
verksamt än det ursprungligen var avsett
att bli. Jag säger än en gång: När
herr Sträng börjar göra något i dessa
frågor, då bör han ha stöd även mot
sina egna partivänner. Därför, herr talman,
yrkar jag avslag på utskottets
hemställan och bifall till regeringens
ursprungliga förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten.

Låt mig bara till herr Cassel säga, att
jag har haft stor anledning att ta del
av historiken rörande tillkomsten av be -

Handräckning vid taxeringsrevision

stämmelserna om husrannsakan, och jag
är starkt medveten om riskerna för ingrepp
i den enskildes liv, då man har
en lagstiftning om husrannsakan. Men vi
har alla accepterat den avvägning som
skett i rättegångsbalken och funnit oss
i att man i vissa fall måste gå till husrannsakan
då brott begåtts eller då misstanke
om brott föreligger.

Åtminstone enligt min uppfattning
har vi i utskottet gjort samma omsorgsfulla
avvägning mellan rättssäkerhetsintresset
hos den enskilde och samhällets
krav när det här gällt bestämmelserna
om handräckning vid taxeringsrevision,
och jag tror inte att någon
berättigad kritik kan framföras mot avvägningen.

Jag vill dock understryka, att det är
en väsentlig skillnad mellan husrannsakan
enligt rättegångsbalkens regler
och det handräckningsförfarande, som
här föreslås. Enligt rättegångsbalkens
bestämmelser kan husrannsakan ske
omedelbart utan något som helst varsel
vare sig till den misstänkte eller till
tredje man. Då det gäller tredje man
fordras att brott begåtts och att det
misstänks att tredje man innehar handling
eller bevis som är av betydelse för
brottets uppdagande. Vid handräckningsförfarandet
skall såväl skattskyldig
som tredje man alltid anmodas att frivilligt
tillhandahålla handlingen, bokföringen
eller det material som taxeringsmyndigheterna
eljest anser sig behöva
för att kunna fastställa taxeringen.
Först om vederbörande inte godvilligt
tillhandahåller materialet kan myndigheterna
gå till husrannsakan.

Då det gäller skattskyldig skall han
först anmodas förete handlingen. Vägrar
han kan han få vitesföreläggande,
men om detta anses utan gagn kan
handräckning beslutas direkt. Han har
dock i allmänhet fått långt varsel och
haft tid att fundera över om han skall
lämna ut handlingen.

Detsamma gäller för tredje man. Han
skall alltid anmodas förete handlingen,

134 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

och det skall gälla viss angiven handling.
Det går inte att komma och rota
i alla lådor, utan viss handling skall eftersökas.
Först om vederbörande vägrar
att lämna ut handlingen skall man skrida
till verkställighet av handräckningen.

Herr Cassel menar att man skall behandla
de enskilda som gentlemän. Jag
är säker om att är de gentlemän lämnar
de ut handlingen och låter det inte gå
till handräckning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är naturligtvis glatt
överraskad över att en ledamot av denna
kammare ställer sig upp och förklarar
sig beredd att stödja finansministerns
förslag i denna fråga. Jag måste
emellertid deklarera, att de ändringar
som föreslås av utskottet är, som jag ser
det, inte av den karaktären, att man kan
tala om någon egentlig divergens mellan
propositionen och utskottsutlåtandet.
Enligt propositionen var det taxeringsintendenten
i länet — den högste
företrädaren för det allmännas intresse
i skattemål — som hade att påbjuda
handräckningsförfarande. I utskottsutlåtandet
föreslås i stället, att landskamreraren
skall göra detta. Jag har för
min del sagt mig, att det inte är så stor
skillnad, att regeringen behöver reagera
på något kraftigare sätt, om taxeringsintendenten
går en bit i korridoren och
knackar på hos landskamreraren samt
säger: Här är det nödvändigt att tilllämpa
handräckningsförfarande.

Den andra punkt, där avvikelse
gjorts, gäller ingripande rörande tredje
man. Här anges nu uttryckligen i lagtexten,
att ett sådant ingripande skall
föregås av varsel. Jag hade inte i själva
lagen utan mera i motiveringen, i departementschefsanförandet,
givit uttryck
för samma uppfattning.

När man emellertid med dessa eftergifter
kunde vinna en så pass bastant
majoritet i utskottet sade jag mig — och

där delade jag uppfattningen hos mina
partivänner i utskottet — att det är väl
ändå en fördel att en sådan här fråga
kan avgöras med en bastant majoritet
också i kamrarna. Jag hoppas nu att
majoriteten i andra kammaren blir lika
stor som i första kammaren, när frågan
nyss avgjordes där.

Då propositionen lades på bordet var
attackerna mot förslaget mycket onyanserade
och starkt överdrivna, inte bara
från högerhåll. Efter några veckor kom
emellertid sansen och lugnet tillbaka, i
varje fall hos två av de tre oppositionspartierna,
och slutet blev en kompromiss,
som jag tror att vi alla kan vara
relativt nöjda med.

Jag vill emellertid omvittna, herr talman,
att behovet av denna lagstiftning
har dokumenterats av praktiskt taget
alla länsstyrelser med ett enda undantag,
och i det undantagsfallet föreligger
reservation från den avdelning inom
länsstyrelsen, som kan dessa frågor och
närmast sysslar med dem.

Om jag sedan ett ögonblick uppehåller
mig vid hur de juridiskt sakkunniga
instanserna reagerat mot ett ingripande
av denna art, tycker jag inte det
finns något som helst underlag för de
utomordentligt överdrivna farhågor,
som i ett par inlägg har yppats från
talarstolen beträffande rättsgarantierna
i lagförslaget och utskottsutlåtandet.
Regeringsförslaget har i princip accepterats
av remissinstanserna och tillstyrkts
av de båda hovrätter som har
hörts, nämligen Västra Sveriges hovrätt
och Nedre Norrlands hovrätt. Här
har justitiekanslersämbetet tillstyrkt
det. Här har besvärssakkunniga och rättegångssakkunniga
tillstyrkt departementspromemorian
som låg till grund
för propositionen, och här har lagrådet
också tillstyrkt det hela —- visserligen
med en ändring av Kungl. Maj:ts förslag
— en ändring som nu utskottet har
gjort till sin, varför lagrådet i den form
som frågan nu behandlas inte skulle ha
någon egentlig invändning att göra.

Nr 22 135

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Det är ganska frestande att uppehålla
sig vid den situationen, att jur. kand.
Leif Cassel ställer sig som rättssamhällets
försvarare gentemot de tre justitieråd
och det regeringsråd, som konstituerar
lagrådet och som inte gör gällande
att det är fråga om några angrepp
mot rättssamhället.

Man har accepterat husrannsakan i
civilmål — även från högerpartiets
sida. Utskottets ordförande fru Gärde
Widemar anförde nu senast ett par
jämförande redovisningar om civilmål
och skattemål, om husrannsakan och
om handräckning. Jag har roat mig med
att försöka skaffa fram en mer utförlig
analys av dessa båda instrument i rättsförfarandet.
Och utan att, herr talman,
vilja alltför mycket förlänga debatten
vid denna sena timme vill jag på några
punkter bara redovisa en utförligare
framställning.

Om man tar den första frågan om när
åtgärderna får tillgripas, så gäller i
civilmål när husrannsakan förekommer,
att misstanke skall föreligga att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa.
Husrannsakan får utan särskild begränsning
ske för att efterforska föremål som
underkastats beslag. Här anförde bl. a.
herr Martinsson, när han talade för utskottet,
att detta är ett i civilmål väsentligt
längre gående ingripande. Det
är inte enbart i sådana fall, där man
har misstanke om brott och brottet sedermera
utlöses, som husrannsakan kan
verkställas, utan sådan kan verkställas
även i alla de fall där det visserligen,
för att använda herr Martinssons ord,
finns frihetsstraff i själva strafflatituden,
men där det kanske i 95 fall av
100 aldrig blir något frihetsstraff utan
enkel dagsbot eller liknande.

Dessutom gäller för den civila rättsskipningen,
att man i tvistemål av ganska
oskyldig karaktär kan tillgripa husrannsakan.
Det kan vara fråga om relativt
oskyldiga förseelser. Det kan vara
snatteri, det kan vara småbedriigerier
och småförskingringar och det kan vara

Handräckning vid taxeringsrevision

trafikförseelser för att ta ett ytterlighetsexempel.
Husrannsakan kan dessutom
tillämpas i tvistemål, där det inte
förekommit något som man i allmänhet
vill rubricera som brottskvalifikation.
Jag ber att få erinra om att våra tulltjänstemän
har rättighet att göra en
husrannsakan när de misstänker varusmuggling.
De har t. o. m. rättighet att
göra en kroppsvisitation om de tror att
smuggling förekommer. Jag skulle kunna
anföra många andra exempel, men
det skulle, herr talman, ta litet för mycket
av tiden.

För handräckning däremot skall först
ett förordnande om taxeringsrevision
ha meddelats. Begäran att få tillgång till
handlingarna skall ha framställts, men
vederbörande skall ha tredskats och
vägrat att släppa dem ifrån sig. Efter
detta utdöms ett vitesföreläggande,
men vederbörande bryr sig inte heller
om det. Jag kan inom parentes tillägga,
att vem som helst väl kan dra den slutsatsen,
att man här har anledning misstänka
falskdeklaration och skattefusk.
Då finns ju även den kvalifikationen
för handräckning på samma sätt som
när det gäller husrannsakan.

Jag kan ställa en andra fråga: Vem
äger att besluta åtgärden? I civilprocessen
är det rätten, åklagaren, undersökningsledaren,
d. v. s. vederbörande
polisbefäl, samt i brådskande lägen enskild
polisman. I regel beslutas husrannsakan
av åklagare. Varje åklagare
är behörig, således inte bara landsfogden
utan även stadsfiskal och landsfiskal.
Handräckning däremot skall påbjudas
av länsstyrelsen, här representerad
av landskamreraren, som är prövningsnämndens
ordförande. En sådan
jämförelse utfaller icke till skatteprocessens
nackdel.

Beträffande klagomöjligheterna gäller
i civilprocessen i fråga om husrannsakan,
att verkställt beslag (men inte
husrannsakan) som beslutas av åklagare,
undersökningsledare eller polisman
kan underställas rättens prövning.

136 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Handräckning vid taxeringsrevision

Rättens beslut kan överklagas i hovrätt.
Vid handräckning däremot gäller att
länsstyrelsens beslut kan överklagas i
den högsta domstolsinstans vi har i förvaltningsmål,
d. v. s. regeringsrätten.
Aven där utfaller ju en jämförelse till
handräckningsalternativets favör.

Ser man på frågan om omhändertagande
av handlingar hos utomstående,
så gäller att husrannsakan får ske hos
annan än den misstänkte, om synnerlig
anledning förekommer att genom rannsakningen
föremål som är underkastat
beslag skall anträffas eller annan utredning
om brottet vinnes. I skatteprocessen
gäller att handräckning endast får
företas, om det förekommer grundad
anledning anta att en eftersökt handling
finns hos den utomstående och
denne icke på begäran tillhandahåller
den. Vidare skall det med hänsyn till
handlingens betydelse och övriga omständigheter
föreligga synnerliga skäl
för åtgärden. En jämförelse utfaller också
här ur rättssäkerhetssynpunkt till
handräckningens förmån.

Vem har att utföra själva förrättningen?
Vid husrannsakan är det polisen,
vid handräckning är det utmätningsmannen,
d. v. s. stadsfogde eller landsfiskal.
Även vid den jämförelsen kan
ingen göra gällande, att rättssäkerheten
är sämre i skatteprocessen.

Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk ytterligare med detta. Man kan
finna flera punkter med ungefär samma
utfall, om man sätter sig ned och analyserar
det hela i punkt efter punkt.
Jag vill också understryka, att när
handräckningsförfarandet skall användas
så är det som sagt landskamreraren,
d. v. s. prövningsnämndens, skattedomstolens
ordförande, som har att påbjuda
det. Det är ju folk med förstånd
och förnuft. Kammarens ledamöter kan
vara livligt övertygade om att om något
övertramp skulle ske, så finns det
sannerligen tillräckligt många som är
intresserade av att tala om det för allmänheten.
Det finns tidningar och and -

ra publikationer som kommer att vara
mycket uppmärksamma på hur detta
förfarande används. Ett missbruk av
det kommer inte att passera opåtalt.
Det är jag alldeles övertygad om.

Att vi emellertid behöver detta förfarande
har väl som jag nyss sade de
allra flesta omvittnat. Jag har med mig
en promemoria på fem tätskrivna sidor,
som tiden inte medger att jag läser
upp, över dokumenterade fall från olika
län av det mest ogenerade skattebedrägeri
som man kan tänka sig. Det finns
exempel på försvar från vederbörande
som inte kan tillmätas tilltro i något
avseende, därför att de är så genomskinliga
i all sin skröplighet. Man säger
t. ex.: »Jag har tappat handlingarna när
jag åkte båt till min sommarstuga.» En
annan säger: »Jag har överlämnat handlingarna
till en bokförare, och han
glömde dem i en sovvagn och SJ har
inte kunnat återställa dem.» Man kan
inte göra något åt alla dessa uppdiktade
fall därför att man saknar den sista
möjligheten: att gå till den klart misstänkte
och ta ifrån honom handlingarna.
I vissa fall har dessa undanflykter
preskriberats. När preskriptionstiden
varit över har anställda blivit osams
med företagsledningen och kommit till
taxeringsmyndigheterna och talat om
att handlingarna fanns men att de gömde
dem och inte ville släppa till dem.
Preskriptionstiden hade passerat, och
det fanns ingen chans att få rättelse.

Allt detta vet de myndigheter som i
praktiken sysslar med detta, nämligen
länsstyrelserna. Det är detta som är anledningen
till att man fått en så ensartad
opinion från länsstyrelsernas sida
när det gäller önskvärdheten av att
skaffa samhället detta instrument, som
är nödvändigt i skatterättvisans intresse.

Jag förstår inte hur herr Cassel, som
kammaren ändå har vissa anspråk på
när han äntrar talarstolen, kan prestera
ett sådant anförande som han nu sist
höll. Möjligen var det introduktionen

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 137

till något som han tror sig ha användning
för i den valpolitiska debatten vid
vissa specifika tillfällen, då han kan
tala utan att bli vederlagd med vad som
är sak och sanning i ärendet. Det var
en mycket vänlig beskrivning som herr
Martinsson gav av herr Cassels anförande
— en intressant eller elegant retrospektiv
utblick över rättsväsendets
utvecklingshistoria med associationer
till det gamla England och William Pitt
d. y. Skulle jag vara vänlig, så skulle
jag kanske säga, herr talman, att det var
ett anförande präglat av våldsamma
överdrifter med vissa speciella avsikter
i botten som jag inte vill ge mycket för.
Skulle jag säga min ärliga mening, så
var det den värsta rappakalja som jag
tror att kammarens ledamöter bevittnat
i en så här allvarlig fråga.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det brukar alltid vara
roligt att tala med herr Sträng, men i
kväll är han inte riktigt på sitt goda
humör. På en punkt har jag dock glädjen
att vara helt överens med honom,
och det är när han säger att det egentligen
inte finns någon vidare skillnad
mellan den kungl. propositionen och
det slutliga utskottsutlåtandet. De små
krusiduller som gjorts ändrar icke mitt
ursprungliga omdöme om propositionen,
och det ändrar icke min uppfattning
om den lagstiftning som vi nu står
i begrepp att antaga.

Sedan frågar jag mig, om inte herr
Sträng i sitt nit att bevisa bevisar för
mycket. I sin exposé av jämförelser
mellan handräckning i skattemål och
husrannsakan enligt rättegångsbalken
håller han på och bevisar och bevisar.
Rätt vad det är blir det väl så, att den
lagstiftning vi nu skall ta är mildare
än den som finns i rättegångsbalken.
Det är väl ändå inte herr Strängs mening,
att vi skall tro honom på den
punkten.

Om Verner Hedlund och Karl Schlyler
hade varit närvarande i denna kam -

Handräckning vid taxeringsrevision

mare i dag och hört herr Sträng, tror
jag icke att de hade blivit övertygade
av den sortens resonemang.

Det är tråkigt att behöva säga det,
men ett 30-årigt maktinnehav är riskabelt.
Den frihetslidelse, som det socialdemokratiska
partiets företrädare gjorde
sig till tolk för på 30-talet, ser vi
inte mycket av i kväll.

Jag skulle vilja säga till var och en
som kommer i betryck för denna lagstiftning
eller som har en vän som kommer
i betryck, att ni först bör klaga så
långt det går hos de inhemska myndigheterna.
Skulle ni inte få rätt, har ni
rättighet att klaga hos den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Vi har anslutit oss till den
konventionen, och kommissionen har
enligt vårt eget medgivande rätt att pröva
hur intern svensk lagstiftning överensstämmer
med konventionen om de
mänskliga rättigheterna.

Herr Sträng ironiserar över att en enkel
juris kandidat har ett omdöme, som
går stick i stäv mot vissa justitieråds
uppfattning. Till det vill jag säga, att
vi här i kammaren icke talar i kraft av
den ena eller andra avlagda akademiska
examen. Vi talar i kraft av det förtroende,
som lämnats av de människor som
valt oss och som litar på oss.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt bemöta
finansministerns påstående om att
det inte skulle vara någon egentlig skillnad
mellan propositionen och det förslag
som utskottet kommit fram till,
men då jag hörde att även herr Cassel
har samma åsikt som finansministern,
anser jag mig tvungen att bemöta påståendet.
Finansministern hade eljest
gärna fått ta den prestigevinsten, men
jag tycker inte det bör stå oemotsagt då
även herr Cassel använder denna argumentering.

Ur mina synpunkter innebär det nuvarande
förslaget väsentliga förbättringar
i förhållande till propositionens

138 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Inrättande av ungdomsdomstolar

förslag. Jag har tidigare redogjort för
min uppfattning härvidlag på varje
punkt, och jag är glad över att vi kunde
komma fram till en ståndpunkt som alla
utom högerledamöterna kunde enas om.
Jag tror att det var litet överdrift —
eller det kanske var skämtsamt avsett
— av finansministern att säga, att centerpartiet
och folkpartiet efter någon
vecka kom till sans och förstånd. Det
var väl snarare så, att finansministern,
då han såg att vi på allvar ville gå in
för denna lagstiftning, tog skeden i vacker
hand, lugnade sig och gick med på
vårt förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) den vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) det av herr Johansson
i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet om bifall till
Kungl. Majrts förevarande proposition
nr 62 oförändrad; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fröding begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Gezelius och Fröding.

rens ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fröding begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 173 ja och 35 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Inrättande av ungdomsdomstolar

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ungdomsdomstolar.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 157 i första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och herr Birke samt
nr 185 i andra kammaren av herr Munktell
och fröken Elmén. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära tillsättande av en utredning
rörande överflyttandet av vissa av
barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga
om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
till särskilt inrättade ungdomsdomstolar.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 157 och II: 185, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Gezelius, Nyman,
Hilding, Fröding och Källstad,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:157 och 11:185, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning av frågan om inrättande
av särskilda ungdomsdomstolar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp);

Herr talman! En av anledningarna
till att vi år efter år återkommer med

Nr 22 139

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

motioner om inrättande av ungdomsdomstolar
är att barnavårdsnämnderna
även i sin sammansättning enligt nya
barnavårdslagen knappast har kompetens
att avgöra dessa svåra frågor om
frihetsberövanden eller inskränkningar
av friheten för barn och ungdom, som
gjort sig skyldig till lagöverträdelser.

Alla frågor om tvångsingripanden mot
detta klientel borde avgöras under medverkan
av juridisk sakkunskap, framför
allt för att inge större förtroende
och skapa garanti för att rättssäkerhetsintresset
tillgodoses vid dessa avgöranden.

Flera av de remissinstanser, som denna
gång har yttrat sig, har också starkt
ifrågasatt om barnavårdslagens bestämmelser
är tillräckliga för att trygga den
enskildes berättigade intresse i frågor
av så djupt ingripande natur som frihetsberövanden
enligt barnavårdslagen.
Barnavårdsnämndernas kompetens är
så varierande, att det kan ifrågasättas,
om det inte borde tillskapas ett mera
kvalificerat organ för tvångsingripanden
mot kriminellt belastad ungdom.

Vi reservanter anser att det skulle
uppnås avsevärda fördelar, om det kunde
inrättas särskilda ungdomsdomstolar,
som skulle handlägga samtliga frågor
rörande åtgärder mot de yngsta lagöverträdarna.
Så bär skett på flera håll
i utlandet, och såvitt jag vet har det givit
ett gott resultat.

Justitiekanslern har bl. a. avgivit ett
utförligt utlåtande i detta ärende, vari
han understryker vikten av att en utredning
om tillskapande av sådana ungdomsdomstolar
kommer till stånd. Dylika
domstolar skulle inrymma såväl juridisk
som social, medicinsk och allmän
sakkunskap och borde i högre grad än
barnavårdsnämnderna kunna se till, att
de barnavårdande åtgärderna i de fall,
då kriminalitet är för handen, kunde
kompletteras med åtgärder, avsedda att
förebygga en fortsatt ungdomsbrottslighet.
Till sådana ungdomsdomstolar, som
vi reservanter har tiinkt oss, skulle kun -

Inrättande av ungdomsdomstolar

na överföras dels en del sådana uppgifter,
som nu ankommer på barnavårdsnämnderna,
dels från de allmänna
domstolarna en del av rättskipningen
i brottmål mot unga lagöverträdare.
Därigenom skulle man kunna undvika
den kompetenskonflikt, som nu ibland
uppkommer mellan barnavårdsnämnderna
och domstolarna. Vi har i år aktualiserat
detta spörsmål ånyo särskilt
med tanke på att saken skulle kunna utredas
och föreläggas riksdagen i samband
med förslaget rörande brottsbalk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte ta många
minuter av kammarens tid i anspråk
utan vill helt kort hänvisa till vad som
tidigare har anförts i detta ärende. Vi
har mött dessa frågor vid flera tillfällen,
och senast i fjol behandlades samma
motioner, som då avslogs av riksdagen.

Det gäller här handläggningen av de
frihetsberövande åtgärderna mot den
kriminella ungdomen under 18 år, vilken
handläggning skulle överföras från
de organ, alltså i första hand barnavårdsnämnderna
och de allmänna domstolarna,
som enligt gällande ordning
handlägger dessa ärenden, till speciellt
inrättade ungdomsdomstolar med såväl
juridisk som socialvårdsexpertis.

De skäl som har åberopats för inrättande
av dessa speciella ungdomsdomstolar
har främst varit två, dels den
ökade rättssäkerhet som därmed förutsättes
skola ifrågakomma vid handläggningen
av ärendena angående omhändertagande
för skyddsuppfostran,
dels syftet att undanröja de konfliktsituationer,
som enligt gällande ordning
uppkommer mellan de allmänna domstolarna
och socialvårdsorganen med
hänsyn till deras i viss utsträckning
sammanhängande kompetensområden.
Men det måste väl ändå medges, att de
skäl som närmast skulle kunna moti -

140 Nr 22

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Inrättande av ungdomsdomstolar

vera inrättandet av ungdomsdomstolar
numera i viss mån har förlorat i styrka.
Särskilt gäller detta rättssäkerhetssynpunkterna.
Genom den nya barnavårdslag,
som trädde i kraft den 1 januari
i år, har ökade garantier tillskapats
för förefintligheten av juridisk sakkunskap
inom barnavårdsnämnderna.

Även i fråga om förfarandet inför
barnavårdsnämnderna har genom de
vidgade möjligheterna till muntliga förhör
inför nämnderna och anlitande av
biträden i barnavårdsärenden åtgärder
vidtagits som får anses ägnade att främja
den enskildes rättssäkerhet. I den
mån förslaget om inrättande av socialdomstolar
— som visserligen i princip
endast berör förfarandet på länsstyrelsestadiet
men som ur nu ifrågavarande
synpunkter även torde komma att återverka
på barnavårdsnämndernas verksamhet
— genomföres, kan det påräknas,
att rättssäkerhetssynpunkterna blir
ytterligare tillgodosedda.

Det torde finnas ytterligare omständigheter
som vi bör beakta i sammanhanget.
Ungdomsbrottsligheten och därmed
sammanhängande problem har
väckt ett stort intresse och debatten har
förts i vida kretsar. Åtskilliga förslag
för att komma till rätta med problemen
har väckts. Av dessa förslag har
en del realiserats, medan andra fortfarande
står på dagordningen. Genom
den nya barnavårdslagen har bland annat
möjligheter öppnats för omhändertagande
av ungdom i utredningshem.
Såvitt angår kriminalvården har bland
annat med tanke på behandlingen av de
unga lagöverträdarna genomförts ett
system med kombination av villkorlig
dom och böter.

Verkningarna av de nya lagbestämmelserna
kan vi ännu inte helt bedöma.
Barnavårdsnämnderna har knappast
haft möjlighet att känna på vad
det betyder att ha fått de nya möjligheterna
och att ha ett utvidgat ansvar.
När nämnderna hunnit att pröva ärendena,
och när ärendena som sådana har

hunnit att få en annan och bättre stabilitet,
har vi säkerligen också betydligt
större möjligheter att bedöma situationen.
Jag är heller inte lika säker
på, som många andra tycks vara,
att det inte inom barnavårdsnämnderna
i dag skulle finnas kvalificerad arbetskraft,
som kan ta hand om och syssla
med dessa mycket känsliga problem.
Jag är för min del betydligt mer övertygad
om att man den vägen skulle ha
möjlighet att tillrättaföra den vilsekomna
och »brottsliga» ungdomen än via
domstolsförfarande.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av fru Gärde
Widemar m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckt motion
angående rätt till resning vid konflikt
mellan svensk och internationell domstols
avgöranden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr 39, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 34 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels en i
ämnet väckt motion.

§ 11

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse med särskilda
bestämmelser om utförsel av obeskat -

Tisdagen den 23 maj 1961 em.

Nr 22 141

tade varor i fartygstrafiken över Öresund
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

ur 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1961/62 till försäkringsdomstolen
m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse; samt
från andra lagutskottet:
nr 293, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande
av högertrafik i Sverige; och

nr 294, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 168, angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk, och

nr 169, angående upphävande av avtal
om breddning av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.47 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson