Tisdagen den 22 november (Riksdagens protokoll 1966:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1966

22—25 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 november

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Grebäck ang. omorganisationen av den statliga och statsunder -

stödda verksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens område.
..................................................... 5

herr Jonsson ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa folkpensionärer
.................................................. 8

herr Andersson i Storfors ang. erfarenheterna av dricksvatten fluoridering.

.............................................. 10

herr Nelander ang. dyrortsgrupperingens inverkan på statstjänstemannens
löner............................................ 16

herr Nihlfors ang. höjning av anslagen till SECO, m. m............ 18

herr Källstad ang. handledningen av lärarkandidater............. 20

herr Källstad ang. utbildningen för juris kandidatexamen vid Göteborgs
universitet.......................................... 22

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. tillämpningen av bestämmelserna om

utryckningsfordon......................................... 24

herr Johansson i Norrköping ang. det aktuella arbetsmarknadsläget 25
Meddelande om enkla frågor av:

herr Hyltander ang. garantierna för att patienter på vårdinrättningar

icke utsätts för brutaliteter................................ 27

herr Martinsson ang. särskilda åtgärder från myndigheternas sida
med anledning av aviserade uppsägningar vid industrianläggningar
i Yästernorrlands län...................................... 27

Onsdagen den 23 november

Riksdagens personalorganisation................................ 28

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande......... 39

1 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Samordning av sjöräddningstjänsten............................. 46

En översiktlig regional planering för mälarområdet............... 47

Underlättande för marinens personal att erhålla kompetens som befäl

å handelsfartyg............................................. 49

Kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen ................ 50

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m........ 54

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken

och anskaffande av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m...... 65

Meddelande ang. plena ........................................ 84

Försäkringsskyddet för hemmafruar m. fl........................ 84

Allmän arbetslöshetsförsäkring.................................. 86

Förhandlingsrätt för pensionärer................................ 87

Inrättande av trafikhaverikommissioner ......................... 95

Regionala samarbetsorgan för vägfrågor......................... 96

Interpellation av herr Hedin ang. kostnaderna för destruktion av

betningsmedel........................................... 97

Meddelande om enkla frågor av:

herr Berglund ang. narkotikainnehav hos fångvårdsanstalternas

klientel................................................... 98

herr Enskog ang. sammansättningen av lösnings- och rengöringsmedel
som användes vid statens anläggningar............... 98

herr Sundkvist ang. televisionssändningar från idrottsevenemang... 98

herr Johansson i Växjö ang. den militära tolkningen efter motorfordon 98

Torsdagen den 24 november

Svar på frågor av:

herr Fridolfsson i Stockholm ang. principerna för ingripande enligt
16 kap. 9 § brottsbalken, herr Hamrin i Jönköping ang. tillämpningen
av bestämmelserna mot spridning av skrifter, vilkas innehåll
skymfar sådant som hålles heligt av svenskt trossamfund, och herr

Werner ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m. m....... 99

herr Sjöholm ang. rättsliga åtgärder mot boxning .............. 104

herr Henrikson ang. ersättningen till nämndemän............... 105

fru Ryding ang. tidpunkten för utbetalning av studiebidrag...... 106

herr Hyltander ang. lokaliseringsstöd till orter i Skaraborgs län... 107
herr Nihlfors ang. offentliggörande av delresultat av utredning om

låginkomsttagarnas problem................................ 110

Meddelande ang. utsträckning av dagens frågestund................ 111

Svar på frågor av:

herr Holmberg ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om
tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen................... 111

Innehåll

Nr 34

Sid.

herr Rubin ang. de statliga företagens förvaltningsberättelser..... 114

herr Andersson i Örebro ang. TV-sändare för befolkningen på Åland 116
herr Ståhl ang. reklamskyltning vid sportevenemang som sändes i TV 117
herr Ståhl ang. påskyndande av bilregisterutredningens arbete.... 120
herr Björk i Göteborg ang. visst av facklig intresseorganisation uppställt
behörighetsvillkor.................................... 122

Svar på interpellation av herr Hamrin i Kalmar ang. en ökad samordning
av insatserna på handikappområdet....................... 124

Interpellation av herr Andersson i Örebro ang. registreringsplikt för

kemiska preparat............................................ 129

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. ekonomisk hjälp till vissa ålfiskare.. 130
herr Jonasson ang. förslag om restitution av skatt på bensin för

motorsågar............................................... 130

herr Hamrin i Kalmar ang. utnyttjandet av medel för bildande av

naturreservat enligt naturvårdslagen........................ 130

herr Nihlfors ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten i samband
med övergången till högertrafik............................. 130

Fredagen den 25 november

Interpellationer av:

herr Svensson i Kungälv ang. den svenska ståndpunkten till den

senaste FN-resolutionen om Sydrhodesia..................... 131

herr Hedlund ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den

statliga förvaltningen...................................... 132

Meddelande om enkel fråga av herr Westberg ang. undersökning av
arbetslöshetsklientelets sammansättning........................ 134

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 november

Sammansatt konstitutions- och bankoulskotls betänkande nr 2, ang. riksdagens
personalorganisation................................ 28

Statsutskottets utlåtande nr 134, ang. en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande.................................. 39

— nr 135, ang. huvudmannaskapet för de gymnasiala skolorna m. m. 46

— nr 136, ang. statsbidrag till kommunala musikskolor............ 46

— nr 137, om samordning av sjöräddningstjänsten................ 46

— nr 138, om en översiktlig regional planering för mälarområdet..... 47

— nr 139, om underlättande för marinens personal att erhålla kompetens
som befäl å handelsfartyg............................... 49

Nr 34

Innehåll

Sid.

— nr 140, ang. kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen____ 50

— nr 141, ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

m. m...................................................... 54

— nr 142, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv........................... 65

Bankoutskottets utlåtande nr 47, ang. eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken och om arbetsrum för riksdagens
ledamöter m. m...................................... 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. försäkringsskyddet för hemmafruar
m. fl.............................................. 84

— nr 63, om vissa familjepolitiska åtgärder...................... 85

— nr 64, ang. revisionen av allmän försäkringskassa.............. 85

— nr 65, om studiehjälp m. m. vid de gymnasiala skolorna, såvitt angår

resetillägg................................................. 85

— nr 66, ang. avrundning av priset på läkemedel................. 85

— nr 67, om ändrade bestämmelser rörande arbetstillstånd för utlänning
.................................................... 85

— nr 68, ang. de sociala förmånerna för utlänningar, såvitt de angår

barnbidrag................................................. 85

— nr 69, ang. beskattningen av utomlands verksamma forskare____ 86

— nr 70, om allmän arbetslöshetsförsäkring .................... 86

— nr 71, om förhandlingsrätt för pensionärer.................... 87

— nr 72, om inrättande av en civil inskrivningsnämnd............ 94

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, om krediter till s. k. familje skogsbruk.

................................................ 94

— nr 19, om avskrivning av kvarstående arbetarsmåbrukslån...... 94

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 53, om statligt stöd åt av

landsting bekostad vård utomlands.......................... 94

— memorial nr 54, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa till

allmänna beredningsutskottet remitterade motioner............ 94

— utlåtande nr 55, om inrättande av trafikhaverikommissioner..... 95

— nr 56, om regionala samarbetsorgan för vägfrågor.............. 96

Tisdagen den 22 november 1966

Nr 34

Tisdagen den 22 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Stockholm, som vid kammarens
sammanträde den 8 innevarande
november beviljats ledighet från och
med den 9 november tills vidare, åter
intagit sin plats i kammaren den 19
november.

§ 3

Svar på interpellation ang. omorganisationen
av den statliga och statsunderstödda
verksamheten på jordbrukets och
trädgårdsnäringens område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Grebäck har bett
mig redogöra för de skäl som motiverar
den brådska, som karakteriserar handläggningen
av frågan om omorganisationen
av den statliga och statsunderstödda
verksamheten på jordbrukets
och trädgårdsnäringens område. Han
har vidare frågat mig, om jag är beredd
att föreslå ett uppskov med ikraftträdandet
av omorganisationsbeslutet.

Som bekant fattade 1965 års riksdag
principbeslut om ändrad organisation
av de statliga och statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens område. Att
närmare utreda utformningen av de nya
lantbruksnämndernas organisation har
ankommit på 1965 års lantbruksorganisationsutredning.
Utredningen har nyligen
avlämnat sitt betänkande.

Genom att principbeslut i ämnet tagits
av riksdagen har de som berörts
av omorganisationen i god tid informerats.
Enligt direktiven för 1965 års lantbruksorganisationsutredning
skulle arbetet
bedrivas med utgångspunkt från
att den nya organisationen skall genomföras
den 1 juli 1967. Utredningen har
föreslagit vissa övergångsanordningar
i syfte att underlätta omorganisationen
och i görlig mån undvika störningar i
nuvarande verksamhet på området. Av
de remissinstanser, som uttalat sig i
frågan, har vissa förordat en senare tidpunkt
för omorganisationen, medan
andra, däribland lantbruksstyrelsen,
stannat för att omorganisationen bör
ske den 1 juli 1967.

Såvitt jag nu kan bedöma föreligger
förutsättningar att påbörja genomförandet
av omorganisationen den 1 juli
1967. Härför talar bl. a. att ändringar
i arbetsuppgifterna är att vänta i anledning
av jordbruksutredningens förslag
samt att det ur personalsynpunkt
är angeläget att undvika tidsutdräkt
med omorganisationen. Jag utgår från
att det blir möjligt att genom övergångsanordningar
tillgodose hushållningssällskapens
behov av viss tid för att anpassa
sin verksamhet till de nya förhållandena.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation,
vilket jag finner mera realistiskt
och nyanserat än det uttalande som
lantbruksstyrelsen gjort i sitt remissyttrande,
där lantbruksstyrelsen säger att
omorganisationen bör ske den 1 juli

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. omorganisationen av den statliga och statsunderstödda

verksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens område

1967. Statsrådet uttrycker sig litet försiktigare,
och säger att han bedömer
läget så, att det föreligger förutsättningar
att påbörja genomförandet av omorganisationen
den 1 juli 1967. Jag tycker att
det inte minst ur hushållningssällskapens
synpunkt är betryggande att denna omorganisation
skall kunna genomföras
på ett smidigt och mjukt sätt. Det är
ingen hemlighet att man från hushållningssällskapens
sida är ganska bekymrad
över situationen. Sällskapen har
sina årsmöten i början av december,
då de har att förelägga årsmötena en
budget för det kommande året, en budget,
som ju måste omspänna hela 1967.
Sällskapen svävar givetvis i mycket stor
ovisshet om de personaltillgångar som
de kommer att förfoga över efter den
1 juli, och de hyser naturligtvis också
oro för att inte kunna slutföra de arbetsuppgifter
som återstår därefter.

Jag förstår emellertid av statsrådet
Holmqvists svar att det skall bli möjligt
att genom övergångsanordningar tillgodose
hushållningssällskapens behov av
viss tid för att anpassa sin verksamhet
till de nya förhållandena. Sker det på
ett förståelsefullt sätt från myndigheternas
sida tror jag nog att det kan gå
bra.

Jag har ingenting att invända mot
statsrådets uttalande, att en bidragande
orsak till att man inte kan vänta alltför
länge med genomförandet av omorganisationen
är att det bl. a. ur personalens
synpunkt är angeläget att undvika
tidsutdräkt med omorganisationen. Sker
överförandet av personalen så att säga
mera formellt den 1 juli, så att hushållningssällskapen
även därefter får förfoga
över den personal som är nödvändig
för att de skall kunna slutföra sina
arbetsuppgifter, kan det givetvis gå
bra. Det är ur personalens synpunkt
önskvärt att man så fort som möjligt
klarar ut hur det skall bli med deras
framtida anställningsförhållanden.

Det är en annan sak som statsrådet

inte alls har berört i sitt svar och som jag
tog upp i min interpellation. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 år 1965
framhåller utskottet, att hushållningssällskapen
skall »få inflytande på nämndernas
sammansättning genom att landstingen,
innan de utser ledamöter, samråder
med sällskapen». Om detta inte
bara är tomma ord förutsätts ett aktivt
bandiande av departementet. Departementet
skrev till landstingen och begärde
att de för 1967 skulle utse ledamöter
i den nya organisationen, men det omnämnes
inte i skrivelsen att landstingen
borde söka kontakt med hushållningssällskapen,
och det har inte heller
sänts någon skrivelse till hushållningssällskapen
med underrättelse om skrivelsen
till landstingen.

Jag tolkar detta mera som ett förbiseende
av departementet än som nonchalans
emot riksdagen i detta fall.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation. Jag tror att det svar som
lämnats här i dag är mycket värdefullt
för hushållningssällskapen, inte minst
ur personalens synpunkt, eftersom det
skapar en viss klarhet med avseende
på framtiden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har faktiskt utgått
ifrån att det beträffande landstingens
val av ledamöter ändå är rätt naturligt
att vederbörande gör sig underrättad
genom att ta del av riksdagstrycket.
Skrivelsen har bara varit ett sätt att
göra landstingen uppmärksamma på att
riksdagens beslut innebär att landstingen
har att förrätta detta val, men
jag utgår ifrån att landstingen när det
gäller omständigheterna kring valet,
kontakten med hushållningssällskapen
och andra, kommer att orientera sig
genom att gå till riksdagsbeslutet, vilket
också åberopas i den kortfattade skri -

Tisdagen den 22 november 1966

Nr 34

Svar på interpellation ang. omorganisationen av den statliga och statsunderstödda

verksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens område

velse som expeditionschefen har skickat
ut.

Jag tycker således att det inte ens
rör sig om ett förbiseende. Frågan är
om det fanns anledning att referera alla
omständigheter — vi har i alla fall inte
ansett det påkallat.

Jag vill också påpeka för herr Grebäck
att det, såvitt jag kan se i dag, är
möjligt att genomföra omorganisationen
från och med den 1 juli 1967. Jag
tror att varken personalen eller andra
behöver räkna med annat än att omorganisationen
kommer att genomföras.
Däremot blir det nödvändigt att, som
också herr Grebäck framhöll, vidta
övergångsanordningar för att få det
hela att fungera smidigt, och jag tror
att vi har funnit en lösning som är tillfredsställande
med tanke härpå. Allt
går emellertid inte att klara över en natt
utan vissa problem får lösas efter hand.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Grebäck har i sin
interpellation bl. a. berört den på sina
håll bristande kontakten mellan landstingen
och hushållningssällskapen vid
val av ledamöter till lantbruksnämnderna,
men det är en annan sak som
jag i detta sammanhang gärna vill fråga
jordbruksministern om.

Propositionen i detta ärende kommer
att föreläggas vårriksdagen 1967. Då
förslag till stadgar för hushållningssällskapen
eller ändring i dessa stadgar
skall, för att anses antaget av sällskapen,
ha godkänts vid två på varandra följande
sammankomster, därav minst en
ordinarie, kan väl denna fråga inte tas
upp till behandling annat än vid ordinarie
årsmötet 1967. Det finns, menar
jag, rent stadgemässiga skäl som talar
emot att genomföra den planerade omorganisationen
den 1 juli.

Det skulle vara intressant och värdefullt
att få höra statsrådets syn på den
frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det förhållandet att
hushållningssällskapen har vissa stadgar
att arbeta efter kan väl inte utgöra
något hinder för att en del av hushållningssällskapens
verksamhet ■—- det torde
i allmänhet bli den större delen —
flyttas över på den nya lantbruksorganisationen.
Hushållningssällskapens
stadgar får väl justeras efter hand med
hänsyn till den nya situationen. Jag
har svårt att föreställa mig, att den saken
skulle utgöra något hinder för
själva omorganisationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har levt i den föreställningen,
herr statsråd, att stadgar
är till för att efterlevas. Och när vi då
har av Konungen fastställda stadgar för
hushållningssällskapen och den fråga
det här gäller berör sällskapens verksamhet,
så tycker jag nog att det hela
inte stämmer överens.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om något hushållningssällskap
envisas med att inte ändra
sina stadgar, skulle konsekvensen bli
att vi inte kunde genomföra någon omorganisation.
Men staten betalar ju ändå
alla kostnader, och vi räknar ju med
att jordbruksrationaliseringen och formerna
för den skall beslutas av riksdagen.

Jag kan inte se att det föreligger
några hinder i det avseendet, och jag
föreställer mig att man inte i något hushållningssällskap
skulle vilja använda
en sådan argumentering som här framkommit.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tycker man skulle
kunna förena strävandena genom att
skjuta på tidpunkten fiir omorganisationen.
Inom parentes vill jag säga att

8 Nr 34 Tisdagen den 22 november 19G6

Svar på interpellation ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa folkpensionärer

jag ytterst ogärna yttrar mig i en fråga
som denna, där jag själv så att säga är
engagerad i egenskap av tjänsteman
inom ett hushållningssällskap. Men om
vi vill att stadgarna skall efterlevas,
så kan detta mycket väl ske utan något
som helst förfång för den blivande organisationen,
om man skjuter på ikraftträdandet
till den 1 januari 1968.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förbättrade
pensionsförmåner för vissa folkpensionärer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson har frågat,
när man kan räkna med att pensionsförsäkringskommittén
kommer att
lägga fram ett förslag till förbättrade
pensionsförmåner för de pensionärer
som till huvudsaklig del måste lita till
folkpensionen för sin försörjning.

Riksdagen har år 1958 tagit principiell
ståndpunkt till en successiv förbättring
av folkpensionerna. I enlighet
härmed har standardförbättring av folkpensionerna
skett åren 1958, 1960, 1962,
1964, 1965 och 1966. Regeringen ämnar
föreslå standardförbättring även år

1967. Den sista folkpensionshöjningen
enligt det program, som riksdagen uttalade
sig för år 1958, skall äga rum år

1968.

I statsverkspropositionen år 1964 anförde
jag följande: »Standardhöjningar
av folkpensionerna bör genomföras inte
endast fram till den av statsmakterna
för år 1968 angivna målsättningen. Även
efter nämnda år bör sådana höjningar
komma till stånd bl. a. på grund av
att vid denna tid blott en mindre del
av pensionärerna har allmän tilläggspension
utöver folkpensionen. De frågor
som står i samband härmed bör utredas
i god tid före år 1968.» Pensions -

försäkringskommittén har i tilläggsdirektiv
den 3 juni 1965 fått i uppdrag
att utreda dessa frågor. Utredningsarbetet
kommer att slutföras i god tid för
att tillåta att ställning tas till folkpensionernas
utveckling efter år 1968.

Vidare anförde:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Den fråga som interpellationen berör
har stor aktualitet för de pensionärer
som inte åtnjuter annan pension än
folkpension och som därför i många
fall måste leva under ytterst knappa
omständigheter. Frånvaron av sidoinkomster,
t. ex. tjänstepension eller ATP,
gör också att denna grupp hänvisas till
den största sparsamhet och försiktighet
för att få den knappa folkpensionen
att räcka till. Dyrtiden med ständiga
prisstegringar på livsmedel och
andra förnödenheter, höjda hyror och
andra ökade kostnader har inte gjort
situationen bättre utan ytterligare understrukit
behovet av att någonting görs
för att förbättra dessa pensionärers situation.
De standardhöjningar som
riksdagen beslutat har väl knappast utgjort
tillräcklig kompensation för de
ökade levnadskostnaderna.

Som jag framhåller i min interpellation
kan man överväga olika metoder
för att förbättra dessa pensionärers förhållanden.
Fn möjlighet är att bygga
ut vissa naturaförmåner som samhället
kan erbjuda pensionärerna, t. ex. institutionell
eller öppen vård. Detta är
emellertid en fråga på längre sikt. Det
är inte möjligt att på en gång bygga
ut samhällets vårdresurser så, att alla
folkpensionärer får delaktighet i en sådan
standardstegring. Men det är av väsentlig
betydelse att samhället arbetar
vidare på utbyggnad och förbättring
av vårdresurserna för de gamla.

I en motion till 1965 års riksdag tog

Tisdagen den 22 november 1966 Nr 34

Svar på interpellation ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa folkpensionärer

vi från folkpartiets sida upp dessa problem
och föreslog att man för att få en
snabbare förbättring av förhållandena
för denna grupp pensionärer borde
överväga att införa vad vi ville kalla
ett extra pensionstillskott för de sämst
ställda, d. v. s. för sådana som saknade
ATP, tjänstepension eller andra sidoinkomster.
Det borde enligt vår uppfattning
ske utan alt utredningen om
standardhöjning efter 1968 avvaktas.

När riksdagen behandlade denna motion
anförde andra lagutskottet i sitt
betänkande: »Skäl kan anföras för en
ytterligare förbättring av de ekonomiska
villkoren för de grupper som
avses i motion II: 779. Detta sker enligt
utskottets mening i första hand genom
de etappvisa höjningarna av folkpensionsförmånerna.
» Utskottet ansåg emellertid
att de i vår motion berörda gruppernas
problem borde tas upp i den
parlamentariska utredning, som skulle
utreda frågan om standardhöjningar efter
1968.

I en folkpartireservation till utskottsutlåtandet
anfördes att frågan om förbättring
av de sämst ställda pensionärernas
villkor borde snabbutredas, så
att förslag kunde föreläggas 1966 års
riksdag i syfte att införa ett särskilt
pensionstillskott vid sidan av övriga
pensionsförmåner.

Statsrådet pekar här i sitt svar på att
riksdagen 1958 tagit principiell ståndpunkt
till successiv förbättring av folkpensionerna
fram till 1968 och att regeringen
ämnar föreslå en standardhöjning
även under år 1967. Givet är att
dessa etappvisa höjningar inneburit en
viss förbättring, men frågan är om man
inte nu borde »lyfta upp» dessa pensionärers
förmåner redan före 1968 för
att i någon mån mildra den orättvisa
som råder gentemot denna grupp av
pensionärer som saknar sidoinkomster.

Herr statsrådet citerar i sitt svar vad
han anförde i statsverkspropositionen
1964 beträffande standardhöjningar av
folkpensionerna, nämligen att dessa bör
1 *—Andra kammarens protokoll I9(i6.

genomföras inte endast fram till den
för år 1968 angivna målsättningen. Även
efter nämnda år borde sådana höjningar
komma till stånd, beroende bl. a.
på att även efter denna tid blott en
mindre del av pensionärerna har ATP.

Jag skulle vilja citera ytterligare något
av vad statsrådet anfört i tilläggsdirektiven
för pensionsförsäkringskommittén.
Direktiven utfärdades i juni år
1965, och det heter där: »Det är särskilt
angeläget att pensionärer som inte
alls eller i endast ringa mån kommer
i åtnjutande av ATP eller andra pensioner
utöver folkpensionen — t. ex. personalpensioner
på grund av allmän eller
enskild tjänst -— får sina pensionsförhållanden
förbättrade genom ökade
folkpensionsförmåner. Inkomstprövning
erbjuder en metod att koncentrera pensionsförbättringar
till grupper som inte
har inkomster vid sidan av folkpensionen
eller har låga sådana inkomster.»
Statsrådets direktiv förefaller mig vara
en bekräftelse på att denna grupp pensionärer
befinner sig i ett vida sämre
läge än andra.

Av statsrådets nu lämnade svar framgår
att något förslag till förbättringar
utöver den aviserade standardhöjningen
1967 inte är att vänta förrän pensionsförsäkringskommittén
lagt fram
sitt förslag om vad som skall hända
efter 1968. Storleken av höjningen 1967
sägs det ingenting om i statsrådets svar,
men blir den jämförbar med de standardhöjningar
som genomförts de senaste
åren synes den inte komma att
medföra någon större förbättring.

Det är att beklaga att så inte kan bli
fallet. Vi inom folkpartiet har ansett
att man utan att avvakta utredningens
förslag borde ha så att säga lyft upp
ifrågavarande grupp pensionärer i syfte
att förbättra deras ekonomiska förutsättningar
och villkor.

Som svar på min fråga anför statsrådet
vidare, att utredningsarbetet kommer
att slutföras i god tid för att tillåta
att ställning tas till folkpensionernas
Nr U

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar pa interpellation ang. erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

utveckling efter 1968. Detta får väl tolkas
så, att något särskilt förslag om förbättringar
för de sämst ställda inte är
att vänta förrän vid ifrågavarande tidpunkt.
Men med tanke på det stora behovet
av att förbättra dessa pensionärers
ställning snarast möjligt och statsrådets
i tilläggsdirektiven för utredningen
deklarerade syn på frågan skulle
jag ändå vilja fråga herr statsrådet, om
det inte funnes anledning att utöver den
sedvanliga standardhöjningen överväga
en ytterligare förbättring redan nästa
år.

Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret, även om jag måste säga att jag
inte är helt tillfredsställd med det.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är ju god sed att
när en statlig kommitté arbetar, så avvaktar
vi kommitténs förslag, innan ett
ställningstagande görs. Och alldeles särskilt
bör detta gälla i en så utomordentligt
viktig och central fråga som den
vi nu diskuterar.

Herr Jonsson åberopar en folkpartimotion.
Den har riksdagen prövat. Inom
regeringen har vi ansett att frågan är
ytterst viktig, och därför har jag —
som jag refererade — redan i statsverkspropositionen
år 1964 angivit att
frågan om vad som bör ske efter 1968
bör bli föremål för utredning. Och jag
har ju också redovisat att pensionsförsäkringskommittén
erhållit tilläggsdirektiv
för att ta upp denna fråga till
behandling.

Jag tycker faktiskt att det resonemang
herr Jonsson för är en smula
egendomligt. Vi skall komma ihåg att
det är två ting som varit av mycket
stor betydelse för folkpensionärerna.
Det är standardtilläggen, som vi sedan
1958 regelbundet beslutat om här i riksdagen
— under senare tid varje år:
1964, 1965 och 1966. Dessutom finns
indextilläggen, vilka -— det bör herr
Jonsson veta — följer prisutvecklingen.

Kompensation för prisstegringarna utgår
alltså genom indextillägg.

Därefter tar herr Jonsson upp ett annat
mycket viktigt avsnitt, nämligen
vårdsidan. Jag hade tillfälle, herr talman,
för inte så länge sedan att här
i kammaren framhålla att det program
som regeringen föreläde riksdagen 1964
är under förverkligande. Det har skett
och sker mycket på detta område: upprustningen
av de gamlas bostäder, den
mycket kraftiga utökningen av hemhjälpen
och den nu så snabba utbyggnaden
av långtidssjukvården. Detta är utomordentligt
viktiga delar i programmet
för åldringsvården.

Jag skall inte fortsätta debatten längre
på denna punkt. Jag kan dock försäkra
herr Jonsson, att när pensionsförsäkringskommitténs
förslag föreligger
kommer vi från socialdemokratiskt
håll och från regeringens sida att ägna
dessa frågor stor uppmärksamhet och
stort intresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. erfarenheterna
av dricksvattenfluoridering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har bett mig lämna en redogörelse
för vunna erfarenheter av dricksvattenfluorideringen
sedan lagen om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten
trädde i kraft den 1 januari 1963, samt
därvid frågat 1) om några allvarliga
skadeverkningar uppdagats genom fluortillsättning,
2) vilka kostnader ett beslut
om vattenfluoridering medför för
kommunerna samt 3) huruvida jag är
beredd att rekommendera kommunerna
att ansöka om tillstånd att tillsätta fluor
till sitt vattenledningsvatten från den
1 januari 1968.

Försök med fluoridering påbörjades

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1906

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

redan år 1952 i Norrköpings stad, dår
man tillsatte fluor i det ena av stadens
två vattenledningssystem. Försöksverksamheten
avbröts år 1962 sedan regeringsrätten
funnit att fluorideringen
saknade stöd i då gällande lagstiftning.
En lag som trädde i kraft år 1963 ger
Kungl. Maj:t möjlighet att medge tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten.
Med stöd av lagen har Kungl. Maj :t
bifallit en ansökan av Norrköpings stad
om tillstånd att under fem år framåt
tillsätta fluor till vattenledningsvatten
på villkor att vissa angivna föreskrifter
följs.

I vårt land har flera orter en naturligt
hög fluorkoncentration i sina vattentäkter
som i vissa fall är mycket större än
den halt som är aktuell vid tillsättning
av fluor. Ungefär en halv miljon människor
i dessa orter i Sverige har under
mycket lång tid fått fluorhaltigt vatten.
Ingenting tyder på att hälsotillståndet
där skulle vara i något avseende sämre
än på orter med låg eller mycket låg
fluorhalt i dricksvattnet. Omkring 100
miljoner människor i andra länder dricker
för närvarande vatten som tillsatts
med fluor utan att några skadeverkningar
kunnat påvisas.

Erfarenheterna visar att fluor har en
klart karieshämmande verkan. Inom
barntandvården har goda resultat nåtts
med pensling eller sköljning med fluor.
Den största effekten får man om man
kombinerar dessa metoder med fluoridering
av dricksvattnet. Man når härigenom
också den vuxna befolkningen.

Det är svårt att generellt uppskatta
kostnaderna för vattenfluoridering. För
Norrköpings del uppgår investeringskostnaden
till ca 75 000 kr. Härtill kommer
löpande kostnader för anskaffning
av fluor och för den nödvändiga kontrollen
av vattnet, vilka har beräknats
till ca 20 000 kr. per år.

Medicinalstyrelsen, folkhälsoinst i tutet
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tillsalt eu gemensam arbetsgrupp
som har till uppgift att utarbeta

allmänna normer för de villkor som bör
knytas till tillståndsgivningen. Avsikten
är också att ge kommuner, som planerar
fluoridering av dricksvattnet, informationer
om de tekniska åtgärder
som behövs. Frågor om tillstånd till
fluoridering kommer att prövas av
Kungl. Maj :t från fall till fall.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Redan från början vill jag klart
säga ut, att jag inte tillhör motståndarna
till fluor — det vet socialministern
förut — kanske mest därför att jag under
fyrtio år druckit vatten från djupborrade
brunnar med en fluorhalt som
har legat mellan 1,4 och 2,0 milligram
per liter.

Anledningen till interpellationen är
att det runt om i landet har uppkommit
en mycket livlig debatt om fluortillsättningen
till vattenledningsvatten i
våra städer och kommuner. Enligt uppgifter
har tandvårdsinspektörerna i länen
gemensamt framfört tanken på fluoridering
av i första hand städernas och
köpingarnas vattentäkter. Kommunernas
styrelser har därefter erhållit beskeden
och remitterat över dem till respektive
hälsovårdsnämnder för att des
sa skall avge sina yttranden.

Eftersom jag är hälsovårdare i min
egen kommun — i ett nytt kommunblock
— ligger även handlingarna på
mitt bord och väntar på åtgärd. Vi har
emellertid som många andra bordlagt
frågan för att få ett klarare besked från
det ansvariga statsrådet, i detta fall
statsrådet Aspling. Med de motstridiga
uppgifter som lämnats från olika håll
är det utan tvivel svårt för hälsovårdsnämnderna
att avge sina yttranden om
hur man skall ställa sig till detta problem.

Det har hållits eu rad upplysningskonferenser
ute i länen. I alla dessa fall

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av dricksvattenfluondering

har Norrköping framhållits som ett
exempel. Statsrådet tar i svaret upp
norrköpingsfallet. Tillåt mig därför ställa
änna eu fråga: Kan socialministern
redogöra för de undersökningsresultat
som man har uppnått i Norrköping under
försöksverksamheten åren 1952—
1959?

Om resultaten är goda och kariesförekomsten
har minskat, borde väl fluorideringen
ha återinförts snarast möjligt
efter lagens ikraftträdande. Enligt uppgift
skulle så icke ha varit fallet. Anledningen
därtill kan socialministern
kanske också redogöra för i dag.

Det långa avbrottet i vattenfluorideringen
i Norrköping torde i viss utsträckning
reducera det vetenskapliga
värdet av den fortsatta jämförelsen mellan
fluoriderad och icke fluoriderad
del av Norrköpings stad, där det finns
två olika vattentäkter.

Tillåt mig även fråga: Har några
kommuner eventuellt sökt tillstånd till
fluoridering och fått avslag? Om så är
fallet, hur många är de och vad är anledningen
till att så har skett?

Av socialministerns svar framgår vidare,
att ett flertal orter i vårt land har
en naturlig hög fluorkoncentration i sina
vattentäkter, i vissa fall mycket högre
än den halt som är aktuell vid tillsättning
av fluor. Statistiken visar att
491 000 människor på dessa orter under
en mycket lång tid har fått fluorhaltigt
vatten. Ingenting tyder på att hälsotillståndet
där skulle vara sämre än på
andra orter med låg eller mycket låg
fluorhalt i dricksvattnet.

Svaret i dag verkar ju betryggande
och det bör, tycker man, ge klartecken
till många som varit tveksamma i sin
bedömning av frågan. Dessutom redovisar
socialministern att 100 miljoner
människor i andra länder dricker vatten
tillsatt med fluor utan att några
skadeverkningar har kunnat påvisas.

Vad jag vill komma till är att man
bör ge klart besked till allmänheten att
fluor icke är skadligt om det ges i rät -

ta mängder och under betryggande former.
Man behöver här en allsidig upplysning
som ger kommunerna och deras
invånare information om fluorets
verkningar. Vad vi i dag möter är i stor
utsträckning ett mycket kraftigt motstånd
mot fluorideringen av våra vattentäkter.
Angreppen har ibland varit
mycket våldsamma. Man talar ofta om
tvångsmedicinering, man angriper bl. a.
fluorsköljningarna i skolorna, man säger
att många barn får kväljningar och
huvudvärk, svårigheter att koncentrera
sig, ökad salivavsöndring, magsmärtor
och diarré.

Allt detta skrämmer för fluor, och inte
blir det bättre när man läser vad vissa
doktorer säger i det avseendet. Jag
vill gärna nämna doktor Leivestad från
Oslo. Doktorn fördömer både fluorpastan
och fluortabletterna och som slutkläm
säger hon att en gång fanns det natriumfluorid
i lös vikt som råttgift för
23 öre per kilo; nu kostar det i munvatten
20 kronor per kilo och som tabletter
89 870 kronor per kilo. Det är
klart att folk blir tveksamma när läkare
uttalar sig på det sättet. De JO-anmälningar
som också har gått in har vållat
stor oro även om de har lämnats utan
något som helst beaktande. Mina förhoppningar
i dag är att socialministerns
besked skall hejda den rådande
kampanjen och medföra att vi får en
saklig handläggning av hela fluorfrågan
framöver.

Beträffande kostnaderna säger socialministern
att det kan vara svårt att generellt
uppskatta dem. Vissa experter
har räknat med att det per person och
år skall kosta ungefär 50 öre. Det är i
så fall en mycket billig anordning det
iir fråga om. Däremot är investeringskostnaderna
i vattenverken mycket höga.
Kostnaden beräknas bl. a. för Norrköpings
stad till 75 000 kronor. Jag har
fått uppgifter som pekar på mycket
högre summor, men jag tror att norrköpingsborna
säger att det är billigare
än 75 000 kronor. Det kan vi kanske

Nr 31

Tisdagen den 22 november 1906

Svar på interpellation ang.

tvista om. Vi får säkerligen räkna med
att med de omfattande kontrollåtgärder
och de säkerhetsföreskrifter det är fråga
om blir det ganska höga belopp.

Socialministern meddelar till sist att
medicinalstyrelsen, folkhälsoinstitutet
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tillsatt eu gemensam arbetsgrupp
som har till uppgift att utarbeta allmänna
normer för de villkor som bör
knytas till tillståndsgivningen. Avsikten,
säger man vidare, är att ge kommuner
som planerar fluoridering av
dricksvatten informationer om de tekniska
åtgärder som behövs. Det är tacknämligt
att arbetsgruppen kommit till
stånd. Vad som förvånar är ju att denna
grupp inte har tillsatts förrän i oktober
1966. Den borde, tycker vi, ha tillsatts
redan i samband med lagens ikraftträdande
så att anvisningarna varit klara
i det stadiet.

Jag skulle nu vilja fråga herr statsrådet
när gruppen kan väntas bli färdig
med sitt arbete. Alla vi som arbetar ute
i länen vet, att en hel del kommuner
väntar på besked att få börja med fluoridering.
Men kommunerna måste klara
av de praktiska arrangemangen på ett
riktigt sätt, innan en ansökan kan inges.
Medicinalrådet Osvald har framhållit,
att det ganska snabbt torde kunna
ges besked beträffande tillståndsgivningen,
om de praktiska arrangemangen
är klara.

I det allvarliga läge, i vilket vi nu
befinner oss med en ökning av såväl
kariesförekomsten som tandköttsinflammationer
med tandlossning som följd,
måste denna fråga bringas till en lösning.
Eftersom frågan om en allmän
tandvårdsförsäkring enligt vad socialministern
meddelade för någon vecka
sedan kanske kommer att läggas »på is»
ett tag framöver, bör enligt min mening
andra alternativ prövas. Kanske
är det lämpligt att stegvis genomföra
eu tandvårdsförsäkring och mycket
snabbt behandla de ansökningar från
kommunerna som kommer in till Kungl.

erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

Maj :t om fluortillsättning till vattenledningsvattnet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! På herr Anderssons i
Storfors fråga om när denna expertgrupp
kan förväntas bli färdig med
sitt arbete vill jag svara, att arbetsgruppen
skall kontinuerligt pröva och undersöka
de tekniska förutsättningar
som måste föreligga på varje enskild
ort före tillståndsgivningen. Kommunerna
kan vända sig till gruppen för
att få råd och anvisningar beträffande
de tekniska arrangemangen.

Jag är herr Andersson tacksam för att
han genom sin interpellation har aktualiserat
denna fråga. Ilerr Andersson
omtalade att han är från en ort som
haft en naturlig hög fluorkoncentration
i sitt vatten; befolkningen i Storfors
har alltså under generationer haft ett
dricksvatten med en hög fluorhalt. Om
jag inte är felaktigt underrättad har
man i Storfors på grund av befolkningsökningen
och samhällets utveckling
måst bygga ett nytt vattenverk. Härigenom
kan — vilket ofta händer i sådana
sammanhang -— ett nytt läge uppkomma
för kommunerna. Genom nya
vattenverk blir det ofta fråga om ytvattnet,
vars fluorhalt i regel är betydligt
lägre. Detta är en av anledningarna
till att denna fråga nu fått en särskild
aktualitet i många komuner.

Genom vetenskapliga undersökningar
på olika håll i världen är fluorens karieshämmande
effekt fastlagd; undersökningar
i många länder har därvidlag
kommit till samstämmiga resultat.
Även i Sverige har vi gjort undersökningar
som bekräftar detta. Jag tänker
bl. a. på försöken i Norrköping. Dessa
visar bl. a., att de sjuåringar som drack
det fhiortillsatta vattnet endast hade
hälften så mycket karies som eu kon -

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

trollgrupp i samma ålder som icke
drack det fluortillsatta vattnet.

Det finns många andra exempel på
fluorens gynnsamma inverkan. Även
den sköljning med fluor, som nu pågår
på många håll inom skolorna, har givit
goda resultat. En undersökning visar
t. ex. att antalet vid skoltandvården i
Göteborg behandlade barn i klasserna
1—6 från höstterminen 1960 till höstterminen
1964 ökats från 46,8 procent
till 77,2 procent per hundra tandläkartimmar.
Detta innebär att den genomsnittliga
behandlingstiden per barn
minskat med cirka 45 procent.

Vid flertalet undersökningar har man
funnit att kariesfrekvensen minskar då
vattnet är fluoriderat. Minskningen kan
uppgå till både 50 procent och mer.
Man bär naturligtvis också mycket noggrant
undersökt hälsoriskerna. Det är
riktigt att det tidigare förlåg en viss
tveksamhet på denna punkt. Man kan
emelltid med stor säkerhet säga att det
i dag inte längre råder någon sådan
tveksamhet. I stora delar av världen
har man just efter sådana undersökningar
som jag nyss nämnt kommit till
samma resultat, d. v. s. man har inte
kunnat konstatera några hälsorisker
eller skadeverkningar.

Jag vill också nämna att en expertgrupp
inom Världshälsoorganisationen
klart deklarerat sin positiva inställning
då det gäller tillsättandet av fluor. Jag
bör också tillägga att medicinalstyrelsen
i vårt land har en positiv inställning
i denna fråga.

Jag har väl, herr talman, med det
sagda i stort sett besvarat de frågor som
herr Andersson i Storfors ställde till
mig. Inom de hälsovårdsnämnder, som
tagit upp saken, hör nu ingen större
oklarhet råda vad beträffar värdet av
tillsättandet av fluor. Låt mig dock göra
det tillägget, att det är viktigt att man,
innan man tar det steget, löser de tekniska
problem som är förknippade härmed.
Det var därför jag i mitt svar påpekade
att en arbetsgrupp arbetar med

denna fråga. Jag skulle vilja rekommendera
herr Andersson att, om någon
oklarhet föreligger på denna punkt i
hans hemort, ta kontakt med arbetsgruppen
för att få råd och anvisningar
vad beträffar de tekniska arrangemangen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När riksdagen fattade
beslut om att medge tillsättning av fluor
till vattenledningsvattnet, var det meningen
att man skulle ge Norrköpings
stad möjligheter att fortsätta de försök
som avbröts 1962. Tyvärr kom en alltför
lång tid att förflyta fram till det
beslut som Kungl. Maj :t fattade våren
1966, för att en direkt fortsättning av
de lovvärda försök, som gjorts mellan
1952 och 1962, skulle kunna vara vägledande
eller bli till hjälp vid de fortsatta
undersökningarna.

Jag skall inte lasta vare sig Kungl.
Maj :t eller statsrådet för detta. Jag vill
bara ytterligare en gång konstatera, att
man tyvärr fick avbryta de försök staden
tidigare gjorde och vilka även enligt
statsrådet varit mycket lovvärda.
Om man läser igenom villkoren för det
tillstånd, som staden fick våren 1966,
förstår man därav att även Kungl. Maj :t
har byggt på de föreskrifter som bl. a.
medicinalstyrelsen givit. Medicinalstyrelsen
har i en skrivelse den 30 november
1963 bl. a. sagt att man skall försöka
få tag i personer med hög vattenförbrukning
eller sockersjuka personer
inom de områden, där fluortillsättning
skall ske.

Här kommer man i dag fram till den
verkligt delikata frågan: Kan man mot
läkarnas tystnadsplikt plocka fram de
personer som befinner sig just i den
kategori som medicinalstyrelsen har
pekat ut och som skall följas upp i
undersökningen. Därom är meningarna
delade framför allt hos läkarna själva.
Om man enligt föreliggande föreskrifter
skall sätta i gång dessa försök, är
det klart att man åtminstone måste ha

Tisdagen den 22 november 19GG

Nr 34

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

tillstånd av de personer det här gäller.
Detta är en sak som vållat bekymmer
i och med det tillstånd Kungl. Maj:t gav
Norrköpings stad.

Förfrågningar kommer säkerligen att
ställas till medicinalstyrelsen så att detta
problem bringas ur världen. Statsrådet
understryker i sitt interpellationssvar,
att den kommitté, som är
tillsatt av medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, ser till att det
blir sådana bestämmelser att dessa försök
kan genomföras utan att de tekniska
och ekonomiska problemen blir
övermäktiga. Kostnaderna blir nog inte
större än vad samhället kan bära och
kommer att uppvägas av de stora vinster
man får. Bestämmelserna bör vara
så utformade, att man inte bara tekniskt
utan även praktiskt kan genomföra de
prov som måste genomföras. Jag hoppas
att statsrådet är beredd att medverka
till detta, om så kommer att behövas.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Det är riktigt som
statsrådet Aspling här säger, att vi i
vår kommun haft djupborrade brunnar
med mycket hög fluorhalt. I dag bär vi
över huvud taget ingen fluorförekomst.
Det är därför vi är angelägna om att få
ett besked huruvida vi kan få vår tilltänkta
ansökan tillstyrkt. Yi vill ha ett
besked om huruvida vi har förutsättningar
på den rent tekniska sidan.
19G8 skulle vara en möjlig tidpunkt,
och vi skulle vara mycket tacksamma
för om en sådan ansökan då skulle kunna
beviljas.

Jag har framför mig ett papper från
kungl. medicinalstyrelsen som gäller
just den arbetsgrupp socialministern
talade om. Av detta papper framgår att
man skall snabbehandla frågan om anvisningar
för genomförande av vattcnfluoridcring.
Det står vidare att dessa
avses innehålla uppgifter om de kontrollåtgärder
och säkerhetsföreskrifter
som erfordras för genomförandet, även -

som vad en framställning till Konungen
om tillstånd att utföra vattenfluoridering
bör innehålla. Sedan anvisningarna
fastställts kommer de att finnas tillgängliga
på medicinalstyrelsen för de
kommuner som är intresserade av frågan.
Jag har eu bestämd känsla av att
arbetsgruppen kommer att ha ett ganska
drygt arbete framför sig och att det
kommer att dra ut på tiden. Men kommunerna
är angelägna om besked. Vet
socialministern någonting om när arbetsgruppen
blir färdig?

Vidare ställde jag en fråga, och jag
upprepar den. Har några fler kommuner
sökt tillstånd och fått avslag? Har
Boden, Landskrona eller någon annan
stad sökt? Om de har sökt och fått avslag,
varför har de i så fall fått det?
Eller har kanske deras ansökningar
icke hunnit behandlas? Vi är intresserade
av besked emedan det pratas mycket
om dessa frågor just nu. Vi är därför
mycket tacksamma för alla de upplysningar
som statsrådet kan ge.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skulle ha nämnt i
mitt tidigare inlägg att vi har fått in
fyra ansökningar. De är under remissbehandling.
Intet avslag har lämnats.

Jag vill upprepa, herr talman, vad
jag sade förut till herr Andersson i
Storfors beträffande arbetsgruppen.
Denna grupp kan ge råd och anvisningar
och lämna vissa förhållningsregler
beträffande hur de tekniska arrangemangen
bör vara utformade när
det blir fråga om att tillsätta fluor i
vattenledningsvattnet. Detta är mitt besked
på den punkten, herr Andersson.
Förutsättningarna kan vara olikartade
på varje ort, och speciella anordningar
kan erfordras för att säkerhetsföreskrifterna
skall uppfyllas.

''Lill vad herr Johansson i Norrköping
nämnde om kontroller och kontrollgrupper
vill jag endast säga att om det
skulle råda oklarhet beträffande denna

16 Nr 34 Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. dyrortsgrupperingens inverkan på statstjänstemannens
löner

sak bör han vända sig till medicinalstyrelsen.

Slutligen bör kanske tilläggas att dessa
frågor upptar inte bara vårt intresse.
I land efter land aktualiseras dessa
spörsmål. Jag nämnde i mitt svar att
ett mycket stort antal människor i världen
i dag dricker vatten som har tillsatts
med fluor. För att i denna debatt
notera, hur snabbt utvecklingen på detta
område har gått, kan jag nämna att
i Amerika har fluoridering av kommunala
ledningsvatten genomförts i stad
efter stad alltsedan 1950. De senaste
tillgängliga siffrorna — de gäller år
1965 — visar att i Amerika omkring
58 miljoner människor dricker fluoriderat
vatten, d. v. s. vatten som tillsatts
med fluor. I Kanada använder omkring
4 miljoner människor fluoriderat
vatten och i Sydamerika över 30 miljoner.
I Europa har vattenfluoridering
sedan några år införts i England, Irland,
Holland, Tyskland, Tjeckoslovakien,
Schweiz, Finland, Sovjetunionen
etc. och dessutom i en rad städer i
Europa. Bakgrunden är given — det är
den som jag redan tidigare har understrukit
i mitt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. dyrortsgrupperingens
inverkan på statstjänstemannens
löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har riktat
två frågor till mig om ortsgrupperingen
av statstjänstemännens löner.
För det första frågar han varför ingen
revision föreslogs vid årets avtalsförhandlingar,
särskilt mot bakgrund av
de resultat som framlagts av 1964 års
dyrortsundersökning. För det andra
frågar han om jag överväger att låta

utreda frågan om avveckling av dyrortsgrupperingen
till förmån för införande
av marknadslönesättning för de
statligt anställda tjänstemännen.

Efter förra årets riksdagsbeslut om
reform av de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt har jag ett par gånger
här i kammaren svarat på interpellationer,
som har rört sig om olikheter
mellan statliga löner på grund av ortsgruppering.
Jag har då framhållit att
det är eu förhandlingsfråga hur framkomna
undersökningsresultat skall fogas
in i bedömningarna av anställningsoch
arbetsvillkoren och hur eventuella
prisskillnader skall påverka lönesättningen
för de statsanställda. Jag har
fortfarande den uppfattningen och vill
hoppas att den delas av herr Nelander.

Vad särskilt gäller årets avtalsförhandlingar
för statstjänstemän kan jag
nämna att de lett till totalresultat som
de avtalsslutande parterna har kunnat
godta. Parterna har emellertid enligt
anteckning till förhandlingsprotokollet
varit ense om att gemensamt undersöka
förutsättningarna för att tillämpa sådana
metoder för lönesättningen som närmar
statstjänstemannasektorn till den
allmänna arbetsmarknadens förhållanden,
undersökningar som skall utföras
med sikte på att vara klara under år
1968.

Någon sådan utredning som herr
Nelander åsyftar är inte aktuell.

Vidare anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för svaret på min interpellation
om dyrortsgrupperingens inverkan
på statstjänstemannalönerna.

Frågan har, som statsrådet anger,
många gånger varit uppe till diskussion
både i denna kammare och i statsutskottets
femte avdelning, inte minst under
den tid statsrådet Gustafsson var
denna avdelnings ordförande.

Tisdagen den 22 november 1966 Nr 34

Svar på interpellation ang. dyrortsgrupperingens inverkan på statstjänstemannens
löner

Att det komplicerade problem, som
dyrortsgrupperingen utgör, är en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarknadens
parter står ju helt klart, och min
fråga gällde i första hand varför ingen
revision hade föreslagits vid årets förhandlingar.
Att frågan därvid varit uppe
till behandling har emellertid på olika
vägar blivit känt. Civilministern omnämner
också en anteckning till förhandlingsprotokollet
om att parterna gemensamt
skall penetrera frågan.

Försvarstjänstemannen, Tidskrift för
Försvarets civila tjänstemannaförbund,
skriver nyligen i en ledare att dyrortsfrågan
stötte på envist motstånd i 1966
års centrala förhandlingar. Olika meningar
har tydligen funnits hos topporganisationerna.

Medan TCO-S krävde uppflyttning av
vissa särskilt dyra områden till dyrortsgrupp
5 synes LO:s statstjänarkartell
ha velat slopa dyrortsgrupp 3 över
huvud taget.

Det heter i Försvarstjänstemannen:
»Statens avtalsverk föreföll emellertid
inte ens ha en tanke på att genomföra
något slags reform i detta avseende och
även om motiveringarna aldrig fördes
fram i dagen verkade motsättningarna
vara av mer principiell än ekonomisk
karaktär.»

Statstjänarkartellen har enligt uppgift
till tidningen Statsanställd betonat att
frågan under förhandlingarna »intagit
eu mycket framträdande plats». Tydligen
har kartellen tvingats till en kompromiss
och därmed släppt dyrortskravet.

Det synes sålunda av tidningscitaten
alt döma som om arbetsgivarparten,
d. v. s. staten, inte hade något som helst
intresse av att diskutera ortsgrupperingsfrågan.

Även om vi, herr civilminister, är
överens om att det är en förhandlingsfråga,
kan väl inte riksdagen efter de
många årens upprepade behandling av
spörsmålet plötsligt förmenas att ha en

åsikt. Om någon vecka kommer för resten
motioner i ärendet upp till kammarens
behandling.

Vi har i vårt land i snart femtio år
haft en dyrortsindelning, vilken varit
mycket omdiskuterad och mycket kritiserad.
Redan i ortsgrupperingsutredningen
1957, i vilken jag deltog, var vi
överens om att ortsgruppsindelningen
praktiskt taget förlorat sitt berättigande.
Vi föreslog därför ett successivt slopande
av densamma, eventuellt med särbestämmelser
för bl. a. Norrland och
måhända med övervägande av något
slags marknadslönesättning. För min
del har jag inte haft anledning ändra
ståndpunkt. Mycket tyder på att det i
praktiken i många fall kan vara dyrare
att bo i landsorten än i storstaden —
om man nämligen skall försöka hålla
samma levnadsstandard.

Genom olika riksdagsbeslut har vi
kommit en god bit på väg mot enhetlighet.
Fr. o. m. 1962 har ortsgrupperingen
i fråga om ortsavdrag vid beskattning
helt slopats — just vad vi
föreslog 1957. För lönesättningen har
antalet ortsgrupper, som en tid var uppe
i inte minder än nio, bringats ned till
tre. Framhållas bör kanske att ortsgrupp
3 nu omfattar hela södra och mellersta
Sverige med undantag för Stockholms-
och göteborgsregionerna med
två tredjedelar av landets befolkning
och 55 procent av statstjänstemännen.
För min del har jag svårt att tänka mig
eu ytterligare uppspaltning.

Den prisgeografiska undersökning
som riksdagen begärde 1958 och som
först i december 1965 överlämnades till
riksdagen framvisade bl. a. att en ytterligare
betydande utjämning i dyrortshänseende
har ägt rum. Om Stockholms
dyrhetstal anges till 1 000, så har drygt
hälften av konmumblocken med två
tredjedelar av landets befolkning erhållit
indextal mellan 960 och 1 039.

Kungl. Maj:t uttalade i propositionen
1963:54 att syftet med 1964 års dyr -

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.

ortsundersökning skulle vara att ge underlag
för en revision av gällande lönegruppering.
Detta förutsattes även av
1958 års B-riksdag. Mot bakgrunden av
det anförda framstår onekligen, som
jag sagt i min interpellation, arbetsgivarpartens
passivitet i denna fråga
som anmärkningsvärd.

Jag är helt på det klara med att en
utjämning kostar pengar — och mycket
pengar. Förmodligen kommer statsrådet
att understryka detta. Och jag
har aldrig tänkt mig att man skulle
kunna ta hela steget på en gång. Det
menade vi inte heller i 1957 års utredning.
Men man måste dock ha en vilja
att så småningom få bort orättvisorna.
Vissa undersökningar skall enligt parternas
överenskommelse nu företagas
och vara klara under år 1968.

Man får väl hoppas att före avtalsförhandlingarna
1969 både arbetstagarparten
och statens avtalsverk noga skall
ha penetrerat denna viktiga fråga, så
att en acceptabel lösning vid det tillfället
kan åstadkommas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. höjning av
anslagen till SECO, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
dels om jag är beredd att föreslå ett
tilläggsanslag för innevarande budgetår
för de merkostnader som orsakas
SECO genom dess befattning med arbetskonflikten
på skolområdet, dels om
man kan räkna med att jag kommer att
föreslå ett kraftigt höjt anslag till SECO
för budgetåret 1967/68 och dels vilka
åtgärder jag i övrigt ämnar vidta för
att vid en långvarig konflikt möjliggöra
för eleverna att fortsätta självstudier.

Jag vill inleda med några allmänna

synpunkter på frågan om elevernas
medinflytande inom skolan. Som herr
Nihlfors själv framhåller har samhället
under senare år fäst allt större avseende
vid elevernas medverkan. Detta
har kommit till praktiskt uttryck i beslut
och bestämmelser som tillkommit
i anslutning till skolreformarbetet de
senaste åren. Det är min uppfattning,
att vad som härvidlag har skett är något
för både elevernas fostran och skolans
egna arbetsförhållanden mycket betydelsefullt
och att denna utveckling
mot ökat medinflytande och medansvar
för eleverna bör drivas vidare.

Mot bakgrund av ett så klart bejakande
av elevernas medinflytande och
medansvar kan givetvis ställas frågan,
varför detta inte visat sig i form av en
generösare anslagsgivning till SECO. —
På detta vill jag svara, att det är riktigt
att anslagsgivningen till SECO präglats
av en viss återhållsamhet under det
fåtal budgetår som gått sedan anslag
första gången beviljades organisationen.
Emellertid är detta något som inte sällan
är fallet vid beviljande av anslag
till en relativt ny och oprövad organisationsform,
vars stabilitet och värde
man vill få erfarenhet av. Jag vill i
detta sammanhang gärna framhålla, att
erfarenheterna av SECO:s utveckling
varit mycket positiva och att dess insatser
under lärarkonflikten är berömvärda.

Frågan om SECO:s behov av tilläggsanslag
får aktualiseras och konkretiseras
av SECO själv, varefter frågan får
prövas i sedvanlig ordning.

Beträffande anslaget till SECO för
kommande budgetår kan jag inte göra
annat uttalande än att anslagsprövningcn
givetvis sker under hänsynstagande
till de allmänna synpunkter som jag
nyss redovisat.

Herr Nihlfors sista fråga har på grund
av utvecklingen mist sin aktualitet, varför
jag avstår från att svara härpå.

Vidare anförde:

Tisdagen den 22 november 1966

Nr 34

Svar på interpellation ang. höjning av anslagen till SECO, m. m.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar för det svar
ecklesiastikministern lämnat på min interpellation
rörande kommande anslag
till Sveriges elevers centralorganisation,
SECO.

Den vid interpellationens väckande
den 21 oktober aktuella frågan om åtgärder
för att vid en långvarig konflikt
möjliggöra för eleverna att fortsätta
med självstudier är onekligen inte längre
aktuell sedan lärarkonflikten äntligen
bilagts.

Ecklesiastikministerns mycket positiva
uttalanden om SECO:s insatser under
konflikten är jag särskilt glad för,
liksom för hans framhållande av att erfarenheterna
av SECO:s utveckling varit
mycket positiva.

Från början förelåg det uppenbarligen
en stark skepsis gentemot SECO.
Vi var två som 1960 motionerade för
första gången i riksdagen om ett bidrag
på 20 000 kronor, men vi fick då
ett blankt nej. Isen bröts genom en fyrpartimotion
år 1963. Jag noterar att det
nuvarande statsrådet Olof Palme var en
av motionärerna. Riksdagen gick då
med på att bidra med 10 000 kronor —
ett belopp som inte på något sätt är
aktuellt i dag, tv diskussionen rör sig
om väsentligt större belopp. Årets statsbudget
upptar 60 000 kronor till denna
elevorganisation, medan skolöverstyrelsen
tillstyrkt 100 000 kronor. Från folkpartihåll
motionerades i våras förgäves
om ett belopp på 100 000 kronor. I skolöverstyrelsens
petita avseende nästa
budgetår, som inlämnats till Kungl.
Maj :t före skolkonflikten, föreslås återigen
100 000 kronor i anslag till SECO.
Skolöverstyrelsen borde kanske få möjlighet
att ta denna fråga under omprövning
ocli inkomma med en ny bedömning
till statsrådet innan arbetet med
statsbudgeten för 1967/68 avslutas.

SECO begärde i våras 165 000 kronor,
bl. a. med hänsyn till de nya skolformer
för gymnasium ocli fackskola som från
och med i höst är avsedda att genom -

föras och som förutsätter en ökad medverkan
från elevernas sida genom representation
i samarbetsnämnder och
deltagande i ämnes- och klasskonferenser
då pedagogiska frågor behandlas.
Skall det på allvar kunna bli något av
med skoldemokratiens genomförande
måste SECO få ekonomiska möjligheter
att ordna med information och undervisningsverksamhet.

Om det före skolkonflikten fanns någon
kvardröjande tveksamhet mot SECO
är denna säkert helt förvsunnen nu när
alla genom press och TV-radio kunnat
följa vad som uträttats av SECO:s ledning
och av elevråden i skolorna under
strejk- och lockouttiden. Jag och många
med mig har imponerats av den mognad
och omdömesgillhet som visats. Under
konflikten organiserades 200 nya elevråd,
vilket visar att det tidigare fanns
stora luckor i denna nu för skolväsendet
nödvändiga elevorganisation. Det prov
elevorganisationerna sattes på i höst
utan någon längre tids förberedelse
måste man säga att det trots allt klarat
med bred marginal. Vi bör vara beredda
att stödja en utvidgning av detta nya
inslag av elevaktivitet i skolan, och skoldemokratiska
organ som samarbetsnämnderna
bör kunna prövas även på
grundskolans högstadium som nästa
steg i denna utveckling.

Herr talman! Jag tror att de besvärligheter
som på sina håll finns beträffande
skoldisciplinen skulle kunna
minskas genom en utökad samverkan
mellan skolledning och elevorgan. En
bredare grund för skoldemokratien bör
kunna medföra ett ökat intresse för och
större aktivitet i allmänna samhällsfrågor,
som kan förväntas lättare leva
kvar även efter genomförd skolgång. I
en skrivelse till ecklesiastikministern i
början av detta år har SECO, enligt min
mening, anfört många viktiga synpunkter
på demokratien inom skolan och
framhållit betydelsen av att eleverna
får en riktig uppfattning om en fungerande
demokrati genom att själva i de -

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Svar på interpellation ang. handledningen av lärarkandidater

mokratiska former få ökat medinflytande
inom det samhälle skolan utgör.
Det finns all anledning överväga en utvidgning
av elevernas medverkan, sedan
någon tids ytterligare erfarenhet
vunnits.

Vad jag nu anfört är ingen inledning
till en debatt om anslagens storlek i
framtiden. Jag förstår att ecklesiastikministern
numera ser på SECO med
delvis andra ögon •— det är det ju
många som gör — och att anslagsfrågan
därför kommer att bedömas mycket positivt.
Det är också viktigt att så sker, ty
i annat fall skulle nog en djup misströstan
sprida sig bland dem som är
aktiva inom den avsevärt utbyggda
elevorganisationen och som under konflikten
satsade så mycket av tid och arbete
att eleverna ibland fått bekymmer
med att hinna ikapp det ordinarie skolarbetet
för egen del.

I min interpellation berörde jag även
frågan om tilläggsanslag för innevarande
budgetår, och jag tror att ecklesiastikministern
ganska snart kommer att
få ta emot en framställning om ett dylikt
anslag. Anslaget om 60 000 kronor
för detta budgetår har redan måst tas
i anspråk i sådan omfattning att verksamheten,
efter vad det sagts mig, kanske
måste läggas ned fram till nästa
budgetår, om något tilläggsanslag nu
inte beviljas. Därför utgår jag från att
ecklesiastikministern delar min uppfattning
att en sådan situation efter vad
som förekommit av betydelsefulla arbetsinsatser
från SECO:s sida denna
höst helt enkelt inte får uppstå.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag besökte i går Göteborgs
elevorganisation och studerade
lokaliteterna, som inte precis är storslagna.
Elevorganisationen har inga lokaler
i någon av Göteborgs 44 skolor.
Eleverna får hålla sig med lokaler i en
nedlagd affär utåt Mölndal till. De är
faktiskt värda bättre lokaliteter än de

nu har, inte minst efter elevrådens in«
satser under den gångna konflikten.

Jag hade tillfälle att på mycket nära
håll följa det arbete som många elevrådsrepresentanter
under den tiden utförde,
särskilt vid ett gymnasium i Göteborg.
Jag kan därför instämma i de
ord statsrådet använder i sitt svar, att
SECO:s insatser under lärarkonflikten
var berömvärda. Detta gäller även insatserna
på många lokala orter, där
elevernas roll i skolarbetet var mycket
betydande och där medinflytandet och
medansvaret under konflikten tog sig
konkreta uttryck. Det fanns elever som
anslog hela dagar och halva nätter åt
det arbetet.

Vi känner också till från tidigare tillfällen
att SECO har begärt högre anslag
än vad som hittills utgått, bl. a. till reseinstruktörer
och till centralt kansli. Jag
tycker verkligen att det behövs ett tillläggsanslag
nu, inte bara som premium
för det arbete som organisationen utfört
under den senaste tiden utan därför att
ett högre anslag är av behovet påkallat.

Jag uttrycker också förhoppningen
att det måtte utgå ett förhöjt anslag
för 1967/68. Statsrådet Edenmans positiva
bedömning av SECO:s arbete bör
också leda till ett positivt resultat vid
prövningen av anslagsfrågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. handledningen
av lärarkandidater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
mig om jag vill medverka till att åtgärder
vidtas i syfte att begränsa den
reseverksamhet, som lärarhögskolornas
metodiklektorer nu tvingas till genom
rådande utbildningssystem.

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966
Svar på intepellalion ang. handledningen av lärarkandidater

Jag vill först framhålla att vad som
sägs i interpellationen om att metodiklektorerna
tvingas resa runt i praktiskt
taget hela landet ger en missvisande
bild av det verkliga förhållandet. Landet
är nämligen indelat i regioner på
så sätt att varje lärarhögskola har sin
region inom vilken den normalt placerar
sina lärarkandidater. Undantag kan
ibland förekomma, t. ex. då en lärarkandidat
har mycket starka sociala
skäl för att tjänstgöringen under praktikterminen
förläggs närmare hemorten.

Det förefaller mig också som om interpellanten
underskattar betydelsen av
lektorernas besök. Bl. a. den jämförelsevis
snabba omsättningen inom kåren
av handledare ute på fältet gör besöken
nödvändiga.

Systemet med metodiklektorernas resor
har emellertid olägenheter som man
så långt möjligt bör söka avhjälpa. I
förslaget till reformering av lärarutbildningen,
som enligt planerna relativt
snart skall kunna presenteras för riksdagen,
ingår bl. a. inrättande av ytterligare
lärarhögskolor. Om antalet lärarhögskolor
ökas kommer givetvis fler lärarkandidater
under praktikterminen
att kunna tjänstgöra i närheten av lärarhögskolan.
Jag räknar vidare med
att tjänstgöring under praktiktermin
skall kunna koncentreras till ett mindre
antal orter, s. k. praktikcentra. Dessa
bör förläggas till kommunikationstekniskt
välbelägna orter och få en sådan
omfattning och utformning att bl. a. resor
och restid för metodiklektorerna
skall kunna avsevärt minskas.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Edenman för svaret på min interpellation.

Naturligtvis är jag inte alls okunnig
om alt vi liar fyra regioner i landet, eu
för varje lärarhögskola -—- Göteborg,

Malmö, Uppsala och Stockholm. Det
synes vara så att man från Göteborg
och Uppsala får skicka lärarkandidaterna
längst även om det sällan blir utanför
det egna området — det kan väl
ske en och annan gång. Regionindelningen
förhindrar alltför långt resande.

Men det synes i alla fall som om det
är för mycket resande. Jag har i dag
erhållit ett besked från riksdagens upplysningstjänst,
av vilket det framgår att
också statsrevisorerna har intresse för
denna sak. Statsrevisorerna granskar
för närvarande metodiklektorernas reseersättningar
och kommer troligen att
framställa anmärkningar i ämnet i årets
revisionsberättelse, som publiceras den
15 december.

Nu säger statsrådet att det verkligen
är fråga om olägenheter, som man så
långt möjligt bör avhjälpa. Han anför
att det torde kunna ske relativt snart
i samband med att propositionen om
lärarhögskolorna presenteras. Det skulle
bli ytterligare lärarhögskolor, och
därigenom skulle lärarkandidaterna
kunna få en praktiktermin i närheten
av ifrågavarande lärarhögskola.

Om man skulle vilja inskränka dessa
resor, kan man gå till väga på olika
sätt. Man kan tänka sig att t. ex. lärarhögskoleorten
Göteborg får ett visst antal
platser bundna till sig i Göteborg
eller inom en omkrets av förslagsvis tio
mil. Man kan också, som statsrådet föreslagit
i sitt svar ordna praktikcentra,
vilket jag tycker är en riktig tanke —-de två tankarna behöver inte alls stå
i motsättning till varandra. Man skulle
i så fall få ett praktikcentrum som kommunikationstekniskt
ligger bra till i förhållande
till lärarhögskolan. Frågan är
då om skolkommunen bör hålla ett visst
antal fasta praktiklärartjänster. Jag
skulle vilja fråga statsrådet om han
menar det och om det alltså blir ett
åläggande för kommunerna alt göra detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

§ 9

Svar på interpellation ang. utbildningen
för juris kandidatexamen vid Göteborgs
universitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
om jag avser att till förnyad prövning
ta upp frågan om att vid Göteborgs
universitet bygga ut den juridiska utbildningen
till att omfatta — utöver den
första studieterminens undervisning,
som är gemensam för juris och politices
studerande — även den andra studieterminen
under vilken undervisning
skulle meddelas för enbart juris studerande.

Jag vill erinra om att riksdagen så
sent som förra året tagit ställning till
utbyggnaden av de juridiska fakulteterna
fram till början av 1970-talet och därvid
utgått från att uppbyggnaden av en
juridisk fakultet i Göteborg tills vidare
skall anstå. Nu framhåller interpellanten
att förslaget om att vidga undervisningen
i juridik i Göteborg inte framförts
i syfte att senare inrätta en juridisk
fakultet där. Jag kan för min del
inte finna annat än att de skäl som
framförts för att ge undervisning i Göteborg
en andra studietermin kommer
att på enahanda sätt kunna framföras
som motivering för en tredje, en fjärde
studietermin etc. Jag är alltså inte beredd
att nu — mot riksdagens ställningstagande
förra året — medverka till
en successiv uppbyggnad av juridisk
utbildning vid Göteborgs universitet.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
också för detta svar. Men om det föregående
svaret innehöll positiva förslag,
så finner jag inga sådana i det nu avgivna.

Riksdagen uttalade sig i samband med
behandlingen av proposition nr 141 till

1965 års riksdag för att juridisk utbildning
endast skall ske inom ramen för
nuvarande juridiska fakulteter. Och det
är ju inte fråga om att nu föreslå inrättande
av en juridisk fakultet i Göteborg,
utan det är fråga om att få till
stånd en rationell lösning av den juridiska
utbildningen för elever i Göteborg
och dess närhet. Undervisningen skulle
ske från Lunds juridiska fakultet.

Vidare vill jag framhålla att de propedeutiska
kurserna i juridik och företagsekonomi,
som anordnats sedan några
år tillbaka, är samordnade med utbildningen
i motsvarande ämnen för
studenter som avser att avlägga politices
magisterexamen. Kurserna ingår alltså
inte i formell mening i någon juristutbildning,
men de kan vara grunden för
en sådan genom att ämnesområdena är
desamma som inom de samhällsvetenskapliga
studierna. Något särskilt riksdagens
beslut om denna utbildning, som
omfattar den första utbildningsterminen,
har inte fattats.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg
har föreslagit att undervisningen
i juridik skulle utvidgas med ytterligare
en termin. Det skulle alltså bli fråga om
ett helt år. Konsistoriet har åberopat
studentsociala skäl och understrukit att
utvidgningen av undervisningen skulle
medföra utgiftsminskningar för de studenter
som har sina föräldrahem i göteborgsområdet
samt att det skulle bli
mindre efterfrågan på studentbostäder
på de orter som har juridisk fakultet —
i delta fall närmast Lund, där det är
brist på studentbostäder. Vidare har
man tänkt sig att göra en viss omdisponering
av utbildningen och kurserna,
så att den propedeutiska kursen och
kursen i rättshistoria skulle hållas första
terminen samt kurserna i företagsekonomi
och nationalekonomi andra
terminen. För den propedeutiska kursen
skulle svara en lagman och tre hovrättsråd
vid hovrätten för västra Sverige.
Vad ämnet rättshistoria beträffar
hade professor Gerhard Hafström i
Lund åtagit sig att ombesörja både undervisning
och examination. Företags -

Tisdagen den 22 november 1966 Nr 34

Svar på interpellation ang. utbildningen för juris kandidatexamen vid Göteborgs
universitet

ekonomien skulle handelshögskolan i
Göteborg svara för. Nationalekonomien
hade man heller inga svårigheter med
— den kunde ske genom universitetet,
handelshögskolan eller socialhögskolan,
och docenten Ingemar Gerhard hade lovat
medverka i undervisningen och examinationen
vårterminen 1967.

Det skulle röra sig om cirka femtio
studenter, och kostnaderna skulle enligt
universitetets beräkningar bli omkring
48 000 kronor. Universitetskanslersämbetet
har tillstyrkt förslaget men skrivit
ned kostnaderna till 42 000 kronor.
Även universitetskanslersämbetet pekar
på de sociala skälen och framhåller att
det inte minst viktiga är att en decentralisering
av den juridiska utbildningen
på detta vis skulle kunna äga rum.

Jag tycker att förnuftet säger att det
vore klokt att försöka få till stånd denna
förlängda utbildning i Göteborg. Det
är ju strängt taget inte Göteborgs universitet
som står för juristutbildningen
utan Lunds universitet. Det är alltså
inte fråga om en utvidgning genom en
ny fakultet vid Göteborgs universitet
utan om en rationell lösning av en utbildningsfråga.
Jag anser att man borde
lösa frågan på detta sätt, och ur finansiell
synpunkt gäller det en spottstyver.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självfallet att det
inte är en ekonomisk fråga när det gäller
40 000 kronor, utan det gäller om en
juridisk utbildning skall komma till
stånd eller inte i Göteborg. Visserligen
är motiveringen härvidlag studentsocial
och det står i interpcllationen att förslaget
har framförts främst ur studiesocial
synpunkt: utgifterna för studierna
skulle bli mindre om dessa förlädes
till hemorten. Men just med den motiveringen
kan man lika väl föreslå eu tredje
eller fjärde termin.

Det väsentliga här, herr Källstad, är

ju att den undervisning som nu bedrivs
i Göteborg — den propedeutiska kursen
och den i företagsekonomi — är gemensam
för politices och juris studerande,
men att av studiesociala skäl
förlägga ytterligare en termin till Göteborg
innebär att man börjar med regelrätta
juridiska studier, framför allt i ämnet
rättshistoria. Därifrån är steget inte
långt till nästa ämne, nämligen civilrätt
I, för att sedan gå vidare. Man kan
alltså hela tiden använda samma studiesociala
motivering, d. v. s. att de unga
studerandena skall få vara hemma så
länge som möjligt. Just av dessa skäl
anser jag att riksdagens förslag från i
fjol fortfarande bör gälla.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag uppmärksammade
att statsrådet uttalade misstanken att det
skulle kunna bli fråga också om en tredje
och en fjärde termin. Principen om från
Lund decentraliserad juristutbildning
finns ju redan fastlagd i och med att en
termin är förlagd utanför universitetet
i Lund, och jag tycker inte att det är
lämpligt att avbryta studierna och byta
studieort efter en enda termin.

Med denna fråga om decentralisering
— som jag tycker är aktuell — förhåller
det sig så att universitetskanslersämbetet
har tillsatt en utredningsman som
skall syssla med frågan om utbyggnad
av och dimensionering av den juridiska
utbildningsorganisationen och kartlägga
och bedöma möjligheterna till en viss
decentralisering av denna utbildning.
Universitetskanslersämbetet har alltså
inte ansett att detta strider emot något
riksdagsbeslut från år 1965. Universitetskanslersämbetet
skriver: »Frågan

om inrättande av en juridisk fakultet i
Göteborg saknar således för närvarande
all aktualitet och ämbetet liar genom
sitt ställningstagande till nu förevarande
framställning endast velat medverka
till eu rationell lösning av en utbildningsfråga.
»

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om utryckningsfordon

Jag tycker att universitetskanslersämbetets
bedömning av denna fråga är
riktig och hade bort kunna leda till ett
positivt beslut.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste begära ordet igen, men herr Källstad
har fel utgångspunkt för sitt resonemang.
Anledningen till att man förläde
undervisningen under första terminen
till Göteborg var att man där har
en stor och livskraftig samhällsvetenskaplig
fakultet och det är självklart att
man i Göteborg måste kunna avlägga en
examen som politices magister. När den
propedeutiska kursen för dessa studerande
och kursen i företagsekonomi
sammanfaller med de juridiska studierna
är det självfallet att de juris studerande
skall kunna läsa denna del i Göteborg
om de vill. Många gör det inte,
utan åker till Uppsala, Lund eller Stockholm.

Det är den andra terminen, herr Källstad,
som är en begynnelse till skapandet
av en juridisk fakultet i Göteborg,
och det är ingalunda på det sättet att
detta uteslutande är en studiesocial fråga
eller en angelägenhet för Lunds universitet.
Det finns, som herr Källstad
vet, mycket starka krafter i gång i Göteborg
för att få en fullständig juridisk
fakultet uppbyggd där.

Jag har mottagit flera uppvaktningar
härom både från kommunalt håll och
av juridiskt intresserade personer i Göteborg.
Detta är alltså en stor fråga. Man
kan kalla den ett isberg eller vad som
helst; det är inte ett fullt så litet och behändigt
studiesocialt problem om 40 000
kronor som herr Källstad vill göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

till lagutskott propositionerna:
nr 154, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
426) om flottning i allmän flottled,
nr 155, med förslag till lag om ändring
av vissa underhållsbidrag,

nr 156, med förslag till radioansvarighetslag,
och

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297), m. m.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 946.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatt
konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 134—142, bankoutskottets
utlåtande nr 47, andra lagutskottets utlåtanden
nr 62—72, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18 och 19 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden och
memorial nr 53—56.

§ 13

Interpellation ang. tillämpningen av
bestämmelserna om utryckningsfordon Ordet

lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! För säkerheten i trafiken
är det nödvändigt att varje trafikant
försöker iaktta omsorg och varsamhet
samt visar hänsyn mot andra
trafikanter. Vägtrafikförordningen stadgar,
att vägtrafikant skall ställa sig till
efterrättelse de anvisningar rörande trafiken,
vilka meddelas genom uppsatta
anslag, vägmärken och signaler. På tra -

Tisdagen den 22 november 1966

Nr 34

Interpellation ang. det aktuella arbetsmarknadslaget

fikanten i gemen ställs härutöver bl. a.
det kravet, att han i vissa särskilda fall
skall lämna fri väg för vissa vägtrafikanter,
nämligen för spårvagn, militärtrupp,
begravningståg och annan procession
samt för utryckningsfordon.

Fasta regler och bestämmelser för
trafiken är givetvis ett grundvillkor för
att en god trafiksäkerhet skall kunna
upprätthållas. För förare av utryckningsfordon
måste dock särskilda föreskrifter
gälla. Enligt vägtrafikförordningen
må förare av utryckningsfordon
»i trängande fall» underlåta att följa de
allmänna trafikbestämmelserna. Han
äger att »i trängande fall» påkalla fri
väg för fordonet. För sådant ändamål
skall signal ges med särskild larmanordning
och framtill på fordonet skall
föras minst en lykta med kraftigt rött
sken framåt.

Särbestämmelserna för utryckningsfordon
har sin motivering i de angelägna
ärenden dessa avser, såsom främst
åtgärder i anledning av olyckor och
brott. Vid särbestämmelsernas tillämpning
sättes de allmänna trafikbestämmelserna
tillfälligt ur kraft. Detta innebär
givetvis alltid ett särskilt faromoment
från trafiksäkerhetssynpunkt. Det
är därför angeläget dels att tillämpningsbestämmelserna
för utryckningsfordon
är så säkra och fasta som möjligt,
dels att utryckningsfordon användes
endast i sådana fall, då det måste
anses nödvändigt med hänsyn till det
särskilda ärendet.

Det är helt naturligt, att svårbedömbara
gränsfall kan uppkomma även för
tillämpningen av bestämmelserna om
utryckningsfordon. Framför allt i pressen
har åtskilliga sådana fall diskuterats.

Helt nyligen har i pressen ett händelseförlopp
från angivna område refererats:
En polisbil med pådragna utryckningssignaler
körde i hög fart i täten
för eu karavan privatbilar genom
förhållandevis tät stadstrafik. I korlegen
befann sig bl. a. höga myndighetsperso -

ner. Färdmålet var en restaurang, där
lunch skulle intagas.

I presskommentarerna har bl. a. sagts,
att »brådska till smörgåsbordet» inte
torde kunna inordnas under det enligt
vägtrafikförordningen för utryckningssignaler
gällande villkoret, att fråga
skall vara om »trängande fall». Det har
också ifrågasatts, om polisbil som ledarbil
i sådan kortege kan vara att betrakta
som utryckningsfordon. Enligt
vägtrafikförordningen skall polisbil med
tillämpning av bestämmelserna om utryckningsfordon
få användas endast av
polispersonal »i brådskande tjänsteutövning».

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för principerna
för tillämpningen av bestämmelserna
om utryckningsfordon särskilt
från de i interpellationen angivna utgångspunkterna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. det aktuella arbetsmarknadsläget Ordet

lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! Strukturrationaliseringen
inom industrien synes nu fortgå i
ett osedvanligt högt tempo. De första tio
månaderna i fjol varslades om 84 driftnedläggningar
och 25 driftinställningar.
I år är motsvarande siffror 177 respektive
200. De 84 rapporterna i fjol om
nedläggningar omfattade 4 200 anställda.
Årets 177 nedläggningar drabbar
8 200 människor eller nästan dubbelt så
många.

Detta acceleradc tempo i de strukturomvandlingar,
som vi alla uppfattar som
nödvändiga och i stort sett gynnsam -

Nr 34

Tisdagen den 22 november 1966

Interpellation ang. det aktuella arbetsmarknadsläget

ma på lång sikt, skapar emellertid problem
för de människor som drabbas av
dem. De ställer också ökade krav på vår
arbetsmarknadspolitik. Dessutom sprider
denna ökade omfattning av nedläggningar
och produktionsinskränkningar
stark oro, inte bara bland dem som direkt
drabbas utan också allmänt ute i
kommunerna. De inger en känsla av
otrygghet för framtiden. Inte minst gäller
det den äldre arbetskraften.

De siffror som ovan angetts som mått
på den pågående strukturrationaliseringen
täcker emellertid bara en de!
av sysselsättningsläget inom industrien.
Man vet till exempel inte om varslade
nedläggningar verkligen blivit av. De
säger inte heller något om vad vi har
att vänta de kommande månaderna.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna en
redogörelse för sin syn på det aktuella
arbetsmarknadsläget och på våra möjligheter
att bemästra situationen under
den överblickbara framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 327, i anledning av motioner angående
ersättningen till riksdagens ledamöter;
samt

från andra lagutskottet:

nr 324, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 157, med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1 och 2 i
bestämmelserna om införande av lagen
den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som
är fast egendom, m. m.,

nr 160, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m., samt

nr 161, angående slaktdjursavgifter,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m., motionerna:

nr 947, av herrar Björkman och Kellgren,

nr 948, av herr Bohman m. fl.,
nr 949, av herr Hedlund m. fl.,
nr 950, av herr Jonasson m. fl.,
nr 951, av herr Källstad,
nr 952, av herr Löfgren m. fl.,
nr 953, av herr Löfgren m. fl.,
nr 954, av herr Mellqvist,
nr 955, av herrar Nelander och Zetterberg,

nr 956, av herr Ohlin m. fl.,
nr 957, av herr Rubin m. fl.,
nr 958, av herrar Sjöholm och Rubin,
nr 959, av herr Sjöholm m. fl.,
nr 960, av herr Wiklund i Stockholm,
och

nr 961, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till affärstidslag,
motionerna:

nr 962, av herrar Larsson i öskeviksby
och Johansson i Skärstad,

nr 963, av herrar Mattsson och Nilsson
i Tvärålund,

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

nr 964, av herr Mundebo m. fl.,
nr 965, av herrar Persson i Heden
och Dockered, och

nr 966, av fröken Wetterström m.fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till radiolag,
motionerna:

nr 967, av herr Bohman m. fl.,
nr 968, av herr Ohlin m. fl.,
nr 969, av herr Rubin ni. fl.,
nr 970, av herr Ståhl m. fl., och
nr 971, av herr Werner m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hy Itänder, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
garantierna för att patienter på
vårdinrättningar icke utsätts för brutaliteter,
och

herr Martinsson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
särskilda åtgärder från myndigheternas
sida med anledning av aviserade
uppsägningar vid industrianläggningar
i Västernorrlands län.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionerna:
nr 157, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 158, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1 och 2
i bestämmelserna om införande av lagen
den 29 juli 1906 (nr 453) om vad
som är fast egendom, m. in., och

nr 160, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 161, angående slaktdjursavgifter,
m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 947—
961; och

till lagutskott motionerna nr 962—967.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 968, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 149, med
förslag till radiolag, hänvisades motionen,
såvitt avsåg 8 § förslaget till radiolag,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Riksdagens personalorganisation

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 969—971.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillämpningen
av bestämmelserna om utryckningsfordon,
och

herr Johansson i Norrköping, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående det aktuella arbetsmarknadsläget.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Riksdagens personalorganisation

Föredrogs sammansatt konstitutionsoch
bankoutskotts betänkande nr 2, med
anledning av riksdagens organisationsutrednings
förslag angående riksdagens
personalorganisation jämte en i ämnet
väckt motion.

Med skrivelse till talmanskonferensen
den 21 oktober 1966 hade riksdagens
organisationsutredning överlämnat ett
betänkande angående riksdagens personalorganisation.
Sedan detta framlagts
för kamrarna och hänvisats till konstitutions-
och bankoutskotten, hade det
behandlats i sammansatt utskott.

I anledning av betänkandet hade motionen
nr 944 i andra kammaren väckts
av fröken Sandell och herr Martinsson.
I densamma hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta (1) att utskottssekreterare
måtte utses i den i riksdagsstadgan
angivna ordningen, (2) att riksdagen
icke måtte antaga de av utredningen föreslagna
reglerna för besvärsrätt».

Utskottet hemställde,

A. att motionen II: 944 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av riksdagens
organisationsutrednings förevarande
förslag måtte besluta

1. att från och med den 1 januari
1967 genomföra ändrad personalorganisation
inom riksdagen i enlighet med
vad utskottet anfört;

2. att upphäva 30 § riksdagsstadgan
och, med giltighet från och med den 1
januari 1967, antaga vid betänkandet
fogat förslag till ny lydelse av samma
stadgande;

3. att i enlighet med vad utskottet anfört
en särskild av talmanskonferensen
utsedd nämnd skulle utse innehavare
av vissa tjänster hos riksdagens kamrar
och utskott; samt

4. att avlåta skrivelse till Kungl.
Maj :t i enlighet med vad utskottet anfört
om principer för överstatförande
av tjänster i vissa fall och om förslag
till lagändring angående prövning av
besvär över vissa beslut inom riksdagsförvaltningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Med all respekt för herr
talmannen och övriga personer som i
organisationsutredningen varit med om
att utarbeta det förslag som riksdagen
här har att behandla har herr Martinsson
och jag i en motion framfört vissa
kritiska synpunkter på detta förslag.
Jag tillåter mig även att begagna den
rätt som tillkommer varje ledamot av
kammaren och här vidare utveckla mina
synpunkter på ärendet. En av demokratiens
grundläggande funktioner
är ju att alla som skall dela ett ansvar
också har skyldighet att granska underlaget
för sina beslut.

Jag vill börja med att beklaga att
organisationsutredningens betänkande
framlades vid en sådan tidpunkt, att
riksdagsledamöterna under den korta
motionstid som står till buds kanske

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

inte hade möjligheter att ordentligt penetrera
detta viktiga ärende. Förslaget
framlades nämligen andra dagen av remissdebatten
då en stor del av ledamöterna
redan hade rest hem eller stod
i begrepp att göra det. Därefter kom
ett par helgdagar, och när riksdagen
åter samlades hade mer än halva
motionstiden redan gått. Detta förhållande
kan ha medfört att många ledamöter
inte har tillräckligt uppmärksammat
förslaget.

Motionärerna vill inte förneka betydelsen
av de förbättringar som kommit
till stånd genom förslag som organisationsutredningen
tidigare lagt fram och
som kan följa av det nu föreliggande
förslaget. Motionärerna vänder sig inte
heller mot en personalorganisation som
ger större trygghet för de anställda i
detta hus. Det bör naturligtvis vara en
strävan för oss att skapa trygghet för
våra anställda på samma sätt som vi,
ofta genom lagstiftning, skapar trygghet
för anställda på andra områden.
Framför allt är det angeläget att kamrarnas
sekreterare får den ställning som
bör tillkomma tjänstemän med det ansvar
som kammarsekreterarna har, ett
ansvar som jag tycker står i full paritet
med statssekreterarnas. Alla torde vara
överens om att det är viktigt att den
saken blir ordnad.

Att riksdagens ledamöter och allmänheten
får en bättre service genom att
ett större antal skriv- och läskunniga
personer anställs för att förvandla
motioner, anföranden och beslut till
välredigerade protokoll, som kvickt
distribueras, är självfallet också bara
en fördel och någonting som inte någon
har invändningar emot. Det kan även
vara rimligt att inför de förestående,
omfattande förändringarna i själva organisationen
av riksdagen samordna
stenografernas arbete — de båda kamrarna
görs till en arbetsenhet för stenograferna
— även om man i detta sammanhang
kan fråga sig varför det inte
samtidigt föreslagits att inplacera ock -

Riksdagens personalorganisation

så förste stenograferna som heltidsanställda
enligt löneplanen.

I motionen har vi vänt oss emot utformningen
av anställningsförfarandet
och besvärsrätten i fråga om sekreterartjänsterna.
För de av kammarens
ledamöter som eventuellt inte hunnit
sätta sig in i detta stora ärende vill jag
i korthet redogöra för vad saken gäller.

Förutom kammarsekreterarna, som
skall fast anställas, kommer de 2 förste
sekreterarna i konstitutionsutskottet
och statsutskottet att placeras i lönegrad
C 4. Dessutom skall 24 utskottssekreterare
heltidsanställas på förordnande,
sju av dem i lönegrad Cr 3, sju
i Cr 2 och sex i Cr 1. Dessa placeringar
beslutades vid förhandlingar som skedde
innan organisationsutredningen läde
fram sitt betänkande.

Utskottet säger att motionärerna kritiserat
detta förfarande liksom annonseringen
av tjänsterna. Nej, vi har inte
kritiserat själva annonseringen, utan
den omständigheten att förfarandet inte
överensstämmer med de resonemang
som organisationsutredningen för när
det gäller tjänsterna på C-planen. Där
har man fastslagit att de tjänster som är
placerade på C-planen enligt normerna
för statsanställda inte skall kungöras.
Men i annonsen, som visserligen anmäldes
här i kammaren dagen innan den
var införd i tidningarna, är också
tjänsterna på C-planen upptagna. Vad
vi har vänt oss emot är alltså att man
har, utan att riksdagen eller ifrågavarande
utskott fått ta ställning därtill,
utannonserat även C-tjänsterna. Det
överensstämmer inte med resonemanget
i organisationsutredningens förslag.

Vad gäller tillsättningsförfarandet föreslår
utredningen att kammarsekreterarna
skall förordnas endast på ett år,
under det att förstesekreterartjänsterna
i utskotten skall besättas på längre tid,
högst Ire år. Förordnandet av kammarsekreterarna
på endast ett år i taget
förklaras med att det är fråga om ett
förtroendeuppdrag och att kammarsek -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Riksdagens personalorganisation

reterama därför även i fortsättningen
bör väljas varje år. Motionärerna är
inte alldeles övertygade om att detta är
nödvändigt, men eftersom det för närvarande
är i riksdagsstadgan angivet
att kammarsekreterarna skall tillsättas
varje år, fann vi detta vara ett bärande
skäl för att på denna punkt följa organisationsutredningen
och eftersom vi
anser att det här bör vara en samordning
med sekreterarna i utskotten, så
även dessa förordnas på samma antal
år, föreslår vi i motionen att både kammarsekreterarna
och förstesekreterarna
i utskotten under en övergångstid förordnas
på ett år.

Förutom att kammarsekreterarna
skall väljas varje år föreskriver riksdagsstadgan
beträffande utskottssekreterarna
att varje utskott självt utser sin
sekreterare. Nu har sammansatta utskottet
— konstitutions- och bankoutskotten
är ju de enda utskott vilka
har rätt att ta initiativ — under behandlingen
av detta ärende också tagit ett
initiativ och gjort en förändring av
stadgan så att denna överensstämmer
med det förslag man här lägger fram.
Detta kunde de kammarledamöter som
läste organisationsutredningens förslag
inte veta; det står inte i utredningens
betänkande något om den saken.

När den föreslagna nyordningen för
första gången skall tillämpas och tillsättandet
av en hel del tjänster skall
ske, föreslås införandet av en tillsättningsnämnd
på fem personer, som till
sig skall kunna knyta utomstående expertis,
vilka skall yttra sig om de nya
tjänsterna. Motionärerna har vänt sig
emot detta, dels därför att — såsom jag
förut har sagt —• vi följt den stadga
riksdagen för närvarande har och enligt
vilken utskotten själva skall utse
sina sekreterare, dels därför att vi anser
att det inkräktar på utskottens suveränitet,
om man tar ifrån dem möjligheten
att första gången tillsätta sina egna
sekreterare.

Enligt förslaget skall denna nämnd

endast fungera vid det första tillsättningstillfället.
När tjänsterna i fortsättningen
skall tillsättas får utskotten själva
fatta beslut därom.

Då oroliga frågare i detta hus fört
denna sak på tal, har man lugnat dem
med att säga att förslaget beror på att
utskotten ju inte själva är valda i januari
månad när tjänsterna skall tillsättas.
Som väl är har inte detta argument
tagits upp i utskottsbetänkandet; det
går inte att offentligt försvara ett sådant
argument särskilt som tjänsterna
redan är utannonserade.

I organisationsutredningens betänkande
anföres att tjänsterna bör tillsättas
så snart som möjligt efter riksdagens
beslut och före december månads utgång.
Eftersom utskotten då fortfarande
är intakta, föreligger således inga
skäl ur den synpunkten att frånta utskotten
deras möjligheter att själva tillsätta
sina sekreterare.

Utskottet har avstyrkt motionen och
anför att utredningen har lämnat starka
skäl för att tillsättningen första gången
skall uppdragas åt en särskild nämnd.
Jag skulle vilja fråga utskottets företrädare
vad det är för starka skäl som har
åberopats. Jag har inte kunnat finna
att organisationsutredningen har angivit
några synnerligen starka skäl för detta
förfarande. På s. 13 har utskottet skrivit:
»Ytterligare skäl därför» — alltså
att en tillsättningsnämnd skall inrättas
— »utgör angelägenheten av att åstadkomma
en verklig inventering av möjliga
aspiranter och av att trots tidsbrist
kunna genomföra organisationsförändringen
på ett i alla hänseenden
tillfredsställande sätt, förhållanden som
talar för en centralisering av tillsättningsförfarandet
till ett särskilt organ
med erforderliga tekniska resurser. Utskottet
finner dessa skäl helt övertygande
och tillstyrker därför förslaget. Någon
anledning att göra undantag för utskottssekreterare
kan utskottet ej anse
föreligga; snarare borde förfarandet ha
gjorts ännu mera omfattande.»

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

När man först läser detta kan man
tycka att det är en riktig åsnespark åt
motionärerna. Granskar man det emellertid
närmare och tänker igenom saken,
finner man att utskottet snarare
har sparkat sig självt. Om utskotten
fråntages möjligheten att själva tillsätta
sina sekreterare, minskas deras suveränitet
och möjligheter att påverka tillsättningen.
Vilka tekniska resurser har
för övrigt denna nämnd utöver dem
som utskotten skulle kunna begagna sig
av, om de fick tillsätta sekreterarna
även första gången? Förslaget innebär
nämligen att när en ny sekreterare i
fortsättningen skall tillsättas får utskotten
själva göra detta. Kan det inte även
då uppstå en sådan situation att samma
argument, som utredningen och utskottet
nu har anfört, kan bli aktuella nämligen
att man behöver teknisk expertis?

Utskottet har talat så varmt för denna
tillsättningsnämnd att om man inte
hade texten till den föreslagna ändringen
av stadgan att lita till, skulle
man kunna tro att utskottet i själva verket
menar att nämnden skall permanentas.

Beträffande argumenteringen för den
höga lönesättningen är utskottet ivrigt
att tala om, hur nödvändigt det är att
vi här i riksdagen får bättre kvalitet på
våra tjänstemän och hur viktigt det är
att vi får tjänstemän med sådana meriter
att de sedan kan gå vidare i högre
tjänster både inom riksdagens eget
verk och utanför detsamma. Ja, man är
så ivrig att framhålla nödvändigheten
av dessa kvalifikationer för de tjänstemän
som skall anställas, att jag tycker
utskottet nedvärderar de tjänstemän
som vi har och tidigare har haft. Vad
utskottet liar skrivit är en utmaning
mot de tjänstemän som nu är anställda
och som efter vad jag vet på ett utmärkt
sätt har skött sina arbetsuppgifter.

På s. 10 skriver utskottet om betydelsen
av att tjänstemännen har tillräckliga
meriter. Men det är som be -

Riksdagens personalorganisation

kant så att meriter vid tillsättning av
tjänster inte alla gånger är detsamma
som kvalifikationer. Man kan få en högre
tjänst på goda meriter, men det är
inte säkert att man därmed har de
bästa kvalifikationerna för tjänsten.

Utskottet gör på sidan 10 ett annat uttalande
som jag gärna vill läsa in till
protokollet: »Utskottet vill även instämma
i utredningens uttalande, att anställning
i riksdagen bör vid tillsättning av
tjänst inom statsförvaltningen i övrigt
tillmätas minst samma värde som jämförlig
tjänstgöring i annan befattning.
Detta förutsätter emellertid att riksdagen
på sätt utskottet förordar iakttar
höga kvalifikationskrav vid förordnande
på här ifrågakommande befattningar.
»

Jag tycker att denna passus visar att
man nedvärderar riksdagens tjänstemän
och menar att dessa inte skulle
ha samma värde som tjänstemän inom
andra institutioner.

I själva verket har många av de nuvarande
tjänstemännen genom den föreslagna
lönesättningen, vilken tillkommit
för att man, såsom utskottet upprepade
gånger understryker, skall få välkvalificerade
tjänstemän, förklarats väga
för lätt. De har inte en chans att tävla
om dessa tjänster, eftersom de inte har
kvalifikationer som motsvarar så höga
lönegrader.

Organisationsutredningen har försiktigtvis
uttalat sig ganska allmänt om
kvalifikationerna. Man anför att det
självfallet måste vara välkvalificerat
folk med goda meriter, men man har
inte i sitt betänkande lämnat några
exempel på vad man avser med dessa
kvalifikationer. I en särskild bilaga till
utskottsutlåtandet, vilken även är medtagen
i organisationsutredningens betänkande,
har man emellertid beträffande
lagutskotten bl. a. uttalat att det bör
vara fråga om tjänstemän, som befinner
sig i hovrättskarriären och som åtminstone
är hovrättsassessorer. Detta
anger tydligt att de nuvarande tjiinste -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Riksdagens personalorganisation

männen, som är hovrättsfiskaler och
som i varje fall i mitt utskott under
många år klarat sig ypperligt väl, har
mycket små chanser — i varje fall bör
de känna det så — att kunna tävla om
dessa tjänster.

För att sedan övergå till underlaget
för utskottets uppfattning att tjänstemännen
bör vara heltidsanställda tycker
jag att organisationsutredningen och
utskotten lämnar ganska svävande förklaringar
till hur dessa heltidsanställda
tjänstemän skall sysselsättas under de
månader när riksdagen inte är samlad.

Både i utredningen och i utskottsutlåtandet
hänvisar man visserligen dels
till en planerad arbetsrationalisering,
dels — vilket är alldeles riktigt — till
de strävanden som under senare år förekommit,
syftande till en sådan uppdelning
av arbetet att flera ärenden kan
behandlas under höstsessionen. Jag har
en utredning till hands, vilken visar att
utskotten under senare år i allmänhet
uppskjutit flera ärenden än tidigare till
hösten.

I samband med dessa rationaliseringssträvanden
framhåller utredningen
och även utskottet att det bör ske
en inskränkning i remissförfarandet.
Utskotten remitterar som bekant varje
år ett stort antal motioner till institutioner
och verk för att inhämta dessas
yttranden. Om man avskaffade detta
remissförfarande med skrivelser till
verken, skulle enligt vad man anser arbetsmöjligheterna
under sommarmånaderna
för de fast anställda sekreterarna
kunna ökas.

Men hur skall nu detta kunna ske?
Varför remitterar utskotten motioner
i så stor utsträckning? Jo, anledningen
är naturligtvis att utskottens ledamöter
önskar få en så allsidig belysning som
möjligt av de i motionerna aktualiserade
frågorna och att man vill ha den
skriftligen redovisad och auktoriserad
genom remissvar från ett verk, där saken
ofta är behandlad i samråd med
verkets chef, vilken med sitt namn gått

i god för den inställning som verket
ger till känna. När det t. ex. gäller de
stora organisationerna på arbetsmarknaden
remitterar man frågor till dem,
därför att de har en så stor betydelse
i samhället och att man behöver veta
deras inställning. Särskilt oppositionen
i riksdagen bör väl vara i allra högsta
grad intresserad av att bibehålla detta
remissförfarande såsom det nu praktiseras.

Jag vill i detta sammanhang ställa
följande fråga till utskottets företrädare:
Är det avsikten att nuvarande remissförfarande
skall ersättas med att utskottens
sekreterare under sommarmånaderna
skall ringa omkring till verk
och institutioner av olika slag för att
erhålla de upplysningar som nu inhämtas
genom remissförfarandet och att de
skall göra detta under en tid när det
nästan alltid är tomt t. o. m. i departementen?
Man kan ju ringa till ett departement
t. ex. under juli månad och
kanske inte få tag i någon som kan ge
besked i en viss fråga, därför att det är
semestertid, och det är ju likadant vart
man vänder sig under sommartiden.

Detta är emellertid inte det avgörande
skälet mot slopande av remissförfarandet
utan det avgörande är ju att
det inte blir samma resultat, om utskottets
ledamöter får en andrahandsuppgift,
som sekreteraren kanske per telefon
har inhämtat än om det föreliggei
ett skriftligt remissvar som eventuellt
kan införas som bilaga till utskottsutlåtandet.

En annan väg för att kunna skapa
flera arbetsuppgifter och sprida arbetet
under hela året för dessa fast anställda
tjänstemän är enligt förslaget
att man skall minska antalet tillfälliga
föredragande i utskotten. Det är
en alldeles riktig tanke, men jag tror
inte att den alltid går att realisera.
Det händer ju, att propositioner från
regeringen kommer så sent och att man
har så kort tid på sig att behandla dem
att utskottets sekreterare inte har några

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

möjligheter att på ett riktigt sätt sätta
sig in i vad en proposition innehåller.
Vid sådana tillfällen tror jag att en
hel del utskott även i fortsättningen
måste lita till tjänstemän i departementet,
sådana som på ett tidigare stadium
har kunnat följa det förevarande ärendet
ocli är insatta i sakförhållandena.

Vidare talas det om möjligheterna att
ordna fyllnadstjänstgöring, om inte arbetet
i riksdagen blir av tillräcklig omfattning.
Genom kontakter med andra
organ skall det kunna komma till stånd
en fyllnadstjänstgöring. Men man lämnar
inte några konkreta förslag därtill utom
i fråga om konstitutionsutskottets och
statsutskottets sekreterare. I det fallet
har man i förväg försäkrat sig om att
vederhörandes arbetsuppgifter skall
kunna samordnas med riksdagens ombudsmäns
arbete att man alltså skall
kunna ge dessa tjänstemän fyllnadstjänstgöring
hos ombudsmännen. På det
sättet har man på den kanten räddat
ansiktet.

Denna ansiktslyftning har utskottet
anammat med så stor glädje, att man talar
om den på minst tre ställen i utskottsutlåtandet.
Jag tycker för min del
att det är en rökridå som här lagts ut
och bakom vilken man drar sig tillbaka
för att dölja det faktum att riksdagen
nu går att besluta om fast anställda
tjänstemän i mycket höga lönegrader
utan att någon egentligen vet på
vilket sätt de skall kunna beredas full
sysselsättning.

På något ställe i utskottsutlåtandet
säger sammansatta utskottet att det är
nödvändigt att genom mera kvalificerade
tjänstemän ge ledamöterna en bättre
service. Jag tycker att detta iir eu
underlig formulering, ty mig veterligen
har det hittills inte klagats över servicen.
För min del får jag säga — och
jag tror många kamrater i andra lagutskottet
kan instämma däri ■— att det
aldrig brister i välvilja då det gäller
att ge ledamöterna bästa möjliga service.
När sammansatta utskottet talar om

Riksdagens personalorganisation

bättre service kanhända utskottet tänker
på den tilltagande reslusten inom
utskotten. Man menar kanske att ifrågavarande
utskottstjänstemän skall beredas
sysselsättning under sommarmånaderna
på så sätt att de skall bli något
slags resebyråtjänstemän. För min
del tycker jag att det är litet väl höga
tjänster härför.

Jag skall sedan gå in på besvärsrätten
som också tagits upp av motionärerna.
Det har föreslagits att bankoutskottet
skall vara besvärsorgan beträffande
alla tjänster på A- och B-planen. Vi har
vänt oss emot detta. Utredningen har
föreslagit, vilket också tillstyrkts av utskottet,
att det skall hemställas hos
Kungl. Maj :t om en ändring av bestämmelserna,
så att riksdagens tjänstemän
får besviirsrätt i samma utsträckning
som statstjänstemännen. Efter mycket
resonerande har man inom utredningen
beslutat sig för att bankoutskottet skall
vara det organ hos vilket tjänstemän
som eventuellt är missnöjda med tillsättningarna
skall kunna besvära sig.
Motionärerna kan inte anse detta vara
riktigt. Det bör inte vara ett utskott
inom riksdagen som bestämmer vilka
tjänstemän andra utskott skall ha. Bankoutskottet
kan ju också ha en tjänsteman
som överklagar ett beslut och då
skulle utskottet alltså få ta ställning beträffande
en egen befattningshavare.
Här skulle det då gälla 12—16 befattningshavare
för vilka bankoutskottet
skulle vara besvärsinstans.

För vår del har vi inte någonting
emot att tjänstemännen äger besvärsrätt,
det är alldeles naturligt, men med
tanke på det föreliggande förslaget har
vi ansett det adekvat att helt utesluta
möjligheterna till besvärsrätt. För min
del skulle jag emellertid kunna tänka
mig att man beträffande besvärsrätten
hade föreslagit eu siirskild nämnd med
utomstående personer som t. ex. har
domarkompetens liksom också andra jurister,
d. v. s. personer som är vid insatta
i tjänstemännens förhållanden.

2 — Andra kammarens protokoll 1000. Nr 3i

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Riksdagens personalorganisation

Till slut vill jag säga något om det
mycket betydelsefulla resonemang som
utskottet för beträffande möjligheterna
att ta hänsyn till de tjänstemän som
eventuellt måste avskedas och som på
grund av ändrade arbetsförhållanden i
riksdagen är tvungna att lämna sina anställningar.
Här måste särskilt understrykas
att dessa tjänstemän givetvis
bör underrättas i så god tid att de
kan ordna nya tjänster. Jag tycker det
är mycket bra att det klart sagts ifrån
på denna punkt, men jag anser att en
del tjänstemän glömts bort nämligen de
som eventuellt inte kommer tillbaka efter
jul därför att de då inte erhåller
tjänster. Visserligen gäller det endast arvodestjänster,
men även de tjänstemännen
tycker jag man skall ta hänsyn till.
Det är inte särskilt humant att de bara
får 14 dagar på sig före jul för att skaffa
sig nya anställningar -—• eller få besked
om huruvida de får vara kvar här
i huset eller inte.

Vid all omorganisering bör det vara
en strävan att nå effektivitet men även
att skapa trivsel. Jag är emellertid inte
övertygad om att ett bifall till det förslag
som vi nu skall besluta om verkligen
skulle leda till effektivitet, lika litet
som jag tror att det kommer att
skapa någon större trivsel.

Som ett led i vårt allmänna standard-
och statustänkande är förslaget
säkert gott och i denna air av högreståndsmiljö
får kanske vi vanliga vardagsmänniskor
— som herr Hjalmarson
brukade säga — vara tacksamma för att
vi får vara med om att säga ja och
amen till förslaget även om vi kanske
tycker att det bort vara bättre underbyggt.
Men jag tycker inte att ett så
viktigt beslut som det vi nu skall fatta
skall få gå igenom bara med ett klubbslag.
Av den anledningen har jag talat
så här länge i denna fråga, och det är
också därför som min medmotionär och
jag har skrivit vår motion. Som jag
sade i början tycker vi, att om vi skall
vara med och ta ansvar, så skall vi också
ha rätt att kritisera.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
11:944.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Fröken Sandell inbjuder
sannerligen till repliker, men jag
skall inte, åtminstone inte i detta inlägg,
bemöta henne. Utskottets talan kommer
till en början att föras av annan ledamot
av utskottet.

Oftast tillmätes ärendena i riksdagen
tillräcklig tid för behandling i lugnt
tempo, men ibland är det litet bråttom.
Så har i någon mån varit fallet med
detta ärende, och det är förmodligen
brådska som gjort att mitt namn har
fallit bort i ledamotsförteckningen. Jag
vill bara anmäla att jag har deltagit
i hela utskottsbehandlingen av detta
ärende och alltså står bakom utskottets
hemställan, till vilken jag också yrkar
bifall.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till fröken Sandells kommentarer
till föreliggande utskottsbetänkande
och det förslag som framlagts av
organisationsutredningen. Jag tillät mig
tolka fröken Sandells inlägg så att hon
är positiv i sin bedömning av det framlagda
förslaget. Fröken Sandell har själv
arbetat mycket med organisationsfrågor
här i riksdagen, och vi vet att hon
har nedlagt ett stort och intresserat arbete
på dem. Det är också på fröken
Sandells initiativ som vi alltid har friska
blommor framme vid talmansbordet.
Även vid behandlingen av nu förevarande
ärende har hon överräckt en del
rosor, om de också varit blandade med
litet ris.

Vid alla genomgripande förändringar
brukar åsikterna som bekant vara delade.
Motionärerna har konkretiserat en
del av sina betänkligheter mot det framlagda
förslaget. Jag skall här ta upp
dem på punkt efter punkt men utan
någon djupgående argumentering. Jag
skall också försöka att undvika att upp -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

repa vad som redan finns skrivet i de
tryckta handlingarna.

Debatten skulle knappast vinna någonting
på att jag stod och läste upp
det som de intresserade kammarledamöterna
redan hunnit ta del av.

Jag följer i alla fall den ordning i
vilken argumenten återfinns i det sammansatta
utskottets betänkande. Det är
först fråga om den period för vilken
kammarsekreterare och utskottssekreterare
bör väljas. Fröken Sandell och
hennes medmotionär har menat att man
borde räkna med samma period i båda
fallen. Vad kammarsekreterarna beträffar
ar det helt klart att för närvarande
inte någon annan period kan komma i
fråga än en ettårig. Konstaterar man
det, skulle man med utgångspunkt från
fröken Sandells resonemang komma till
resultatet att också utskottssekreterarna
skulle vara hänvisade till ett enbart ettårigt
förordnande. Under sådana förhållanden
är det givetvis svårare att
finna personer som kan tänkas vara
intresserade av att åta sig dessa arbetsuppgifter.
Det är det resonemang som
föres i utskottet, och vi kan icke finna
någon anledning att på grund av den
argumentation som förts i motionen
frångå vår uppfattning.

I fråga om besvärsrätten tyckte jag
mig i fröken Sandells anförande återfinna
två olika ståndpunkter. Fröken
Sandell menar att man genom att införa
en besvärsrätt skulle träda utskottens
suveränitet för nära. Man skulle
kunna påtvinga dem funktionärer som
utskotten i och för sig inte skulle vilja
ha men som klagade sig till anställning
hos utskotten. Det är då att märka att
besvärsrätt icke förutsätts för kammarsekreterare
och för utskottssekreterare
-— därvidlag skulle alltså även i fortsättningen
råda den fulla suveränitet som
fröken Sandell eftersträvar. De övriga
som kan komma i fråga utgör en betydligt
mindre krets iin vad man i
första hand skulle kunna tänka sig. Men
det reducerar inte problemet som så -

Riksdagens personalorganisation

dant, utan denna mindre krets bör väl
tillerkännas samma rätt att få den objektiva
tillsättningsnormen prövad som
vi anser det fullt naturligt att tillerkänna
så många anställda som möjligt
i samhället. Därför har vi konstruerat
en besvärsrätt.

Då återstår frågan vem som skall utöva
besvärsrätten. I den mån besvär
hittills har kunnat förekomma inom
riksdagsförvaltningen och riksdagens
verk är det bankoutskottet som har varit
behörig instans. Jag vill gärna som
medlem av detta utskott vitsorda att
det inte är någon eftersträvansvärd
uppgift att vara klagomur. Man får ta
del av klagomål som kan vara personligt
färgade och därför ömtåliga att
handlägga. I den män så inte är fallet
är det under alla förhållanden frågor
som är synnerligen svåra att tränga in
i och bilda sig en uppfattning om. Detta
säger jag för att klart redovisa att det
inte är bankoutskottet som sådant som
önskat hålla fast vid sin gamla funktion.

För att spinna vidare på fröken Sandells
formulering om utskottens suveränitet
kan man väl säga att en viss
önskan att behålla suveränitet beträffande
förvaltningen här i huset ligger
bakom tanken att prövningen av besvär
icke skall i första hand förläggas utanför
riksdagen. I sitt anförande nämnde
fröken Sandell att hon skulle kunna
tänka sig en nämnd bestående av domare
m. fl. som tog upp sådana klagomål.
Det skulle man för allt i världen
kunna tiinka sig. Om jag minns rätt
finns den tanken icke framförd i motionen
och har därför icke kunnat prövas
inom utskottet. Jag vill däremot
fästa uppmärksamheten på att arrangemanget
med bankoutskottet som besvärsinstans
uttryckligen har betecknats
som ett provisorium, som i en
framtid skulle kunna ändras.

I motionen har man också kritiserat
förslaget om inriittande av eu tillsättningsnämnd
— man har också där

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Riksdagens personalorganisation

talat om utskottens suveränitet. Fröken
Sandell gick nu i detalj igenom de
argument som framförs i utskottsutlåtandet
och menade att dessa knappast
var hållbara.

Ett av de i utlåtandet anförda argumenten
är att vi genom en särskild tillsättningsnämnd
skulle kunna få större
likformighet när det gäller att tillsätta
de nu lediga tjänsterna. Jag kan knappast
förstå att man kan invända någonting
på den punkten. Det är ju ganska
tydligt att ett antal personer, som sitter
och bedömer samtliga sökande till
det stora antal tjänster som skall tillsättas,
på ett helt annat sätt kan komma
fram till eu likformig bedömning än
om den bedömningen skail ske inom
låt mig säga 10—12 olika instanser,
såsom det eljest skulle bli fråga om.

En uppenbar fördel är också att denna
tillsättningsnämnd kan lägga ut hela
patiensen på en gång. Ännu har vi inte
sett vilka som anmäler sig som sökande
till de olika tjänsterna. Men omöjligt
är väl inte att en och annan kan anmäla
sig som är intresserad av mera än en
tjänst och alternativt kan komma i
fråga såväl till en tjänst som till en
annan eller kanske rent av en tredje.
För den händelse vederbörande över
huvud taget skall komma i fråga skulle
det ju vara synnerligen komplicerat,
om inte en och samma tillsättningsnämnd
finge lägga ut hela patiensen på
en gång. Och •— låt mig använda liknelsen
en gång till — att få en patiens
att gå ut är inte alltid så lätt. Jag vill
understryka att det verkligen behövs
expertis i detta sammanhang, expertis
för att bedöma värdet av de meriter som
vederbörande åberopar.

Fröken Sandell säger — och det kan
ju ligga något i det — att den expertisen
skulle kunna fungera i den mindre
enheten för sig: i varje utskott o. s. v.
Detta skulle emellertid kräva ett större
tidsuppbåd än arrangemanget med en
särskild tillsättningsnämnd. Det är inte
sagt att noggrannheten skulle bli bättre
genom ett sådant förfarande.

Så några ord om utannonseringen av
tjänsterna, som motionärerna menar
har skett i större utsträckning än vad
som var nödvändigt. Det kan anmärkas.
Men en betydligt gravare anmärkning
hade det utan tvivel varit, om någon
kunnat säga att det i mindre utsträckning
än vad som vore skäligt kungjorts
att här nu finns en rad intressanta —
och som jag tycker välbetalda — uppgifter
lediga för intresserade sökande.

Fröken Sandell menade att vi här i
kamrarna hade haft otillräcklig tid på
oss för att sätta oss in i det nya läget.
Vi fick dock handlingarna på våra pulpeter
i god tid den andra remissdebattsdagen,
som fröken Sandell också sade,
och alla var väl inte hemresta, även om
den som själv stod i talarstolen den
aktuella dagen väl något vemodigt kan
få konstatera att anförandena tydligen
bedömdes som ganska ointressanta.
Ganska många här i riksdagen bör alltså
ha haft tillfälle att från och med
andra remissdagen ta del av förslaget.
Sämre har det varit med möjligheterna
för de tjänstemän och andra ute i samhället
som skulle kunna tänkas vara
intresserade av att vinna anställning i
riksdagen under de nya formerna. Därför
ser jag, som sagt, betydligt hellre
att man har annonserat i överkant än
att det skulle ha annonserats i mindre
utsträckning.

Ytterligare en reflexion gjorde jag
under fröken Sandells anförande. Det
förvånade mig litet grand att talaren
kunde finna någon kritik mot den nuvarande
uppsättningen av tjänstemän
i vad organisationsutredningen har skrivit
och i vad utskottet har skrivit. Fröken
Sandell fann en utgångspunkt för
en sådan uppfattning i de höga kvalitetskrav
som såväl organisationsutredningen
som utskottet understryker att
man måste ha på funktionärerna. Men
det är inte en bättre kvalitet som efterlyses
utan en oförändrat god kvalitet.
Läser man noggrant i de handlingar
som finns på bordet finner man i flera
sammanhang erkännande åt den skick -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 31

liga personal riksdagen hittills kunnat
räkna med, och jag tycker för att återvända
till vad som tidigare diskuterats
här,

att denna skickliga personal bör kunna
räkna med så långa anställningsterminer
som man av praktiska skäl kan
utmäta;

att därför utskottssckreterarna bör
kunna få räkna med treåriga terminer
med möjlighet för vederbörande utskott
att avkorta perioden om så är aktuellt
— det är uttryckligt sagt;

att den personal som i statsförvaltningen
i övrigt har att påräkna besvärsrätt
skall kunna göra detta också när
de är anställda av riksdagen;

att det bör understrykas att det arbete
som fullgörs i riksdagen skall räknas
som minst lika kvalificerande som
det arbete som fullgörs i statstjänst;

att personalen skall vinna sina tjänster
nu efter utannonsering samt att
man i fortsättningen skall arbeta efter
det systemet så långt det är möjligt.

Jag tror nog att man efter denna
genomgång skall kunna säga att vi har
strävat mot samma mål, vi som arbetat
inom utredningen och inom utskottet
och de som nu motionerat och de som
i tidigare sammanhang har arbetat för
trivsel —• blomstersmyckning och andra
liknande saker — i arbetet här i riksdagen
och för ökad effektivitet. Fröken
Sandell slutade med en smula pessimistiska
uttalanden på dessa punkter,
kanske påverkad av det gråa novemberväder
som omger oss. Jag tror dock
alt när man på detta sätt på punkt
efter punkt går igenom förslaget finner
man att förslaget är ägnat att åstadkomma
en bättre effektivitet än som
tidigare förekommit och att farhågorna
för att trivseln skulle minska kommer
alt visa sig obefogade.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till sammansatta konstitutions-
och bankoutskoltets betiinkande.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag är tacksam för de

Riksdagens personalorganisation

kommentarer som utskottets företrädare
har gjort. Han började med att säga
att han inte skulle anföra någon djupgående
argumentering mot motionen
och jag förstår mycket väl att varken
han eller utskottet för övrigt har kunnat
göra det, eftersom vi tyvärr inte
fick motionen klar förrän sista motionsdagen,
och vid det laget hade utskottet
redan kommit så långt i sin behandling
av ärendet att man var färdig att justera.
Således hade utskottet mycket liten
tid att närmare gå igenom motionen.

När det gäller frågan om förordnande
på ett eller tre år vill jag säga att vi
vid utformandet av motionen ansåg
att man borde ha samma förordnandetid
för kammarsekreterarna och utskottssekreterarna.
Vi anser inte att
det är ett bevis på ett mindre förtroende
om man inte väljer sekreterare
i kamrarna utan bara tillförordnar dem.
Om förordnandet blir på tre år anser
vi att det är lika stort förtroende som
att sekreteraren väljs av kammaren
på ett år. Vi ansåg oss dock inte kunna
föreslå att sekreterarna skulle förordnas
på tre år, eftersom den stadga vi
hade att rätta oss efter vid skrivandet
av motionen föreskrev att kammarsekreterarna
skulle väljas för ett år,
och vi stannade därför vid ett förslag
att samtliga sekreterare skulle förordnas
på ett år. Annars har vi inte någon
gång talat emot en längre tids förordnande.
Det är nämligen alldeles klart
att tjänstemannen i fråga får större
trygghet och bättre arbetsförhållanden
genom ett längre förordnande.

Vad besvärsrätten angår talar man
här om att det gäller en så liten krets
o. s. v. Det är emellertid inte detta vi
har resonerat om, utan det är huruvida
det är riktigt att ett utskott inom riksdagen
skall avgöra andra utskotts tjänstetillsättningsfrågor
och kanske även
ibland få uppträda som besvärsinstans
för sina egna anställda. Det är detta
vi viinder oss emot. Att jag här förde
fram eu tanke på eu särskild nämnd
för detta ändamål, något som inte fanns

.38

Nr 34

Onsdagen den 23 november 196G

Riksdagens personalorganisation

med i motionen, må vara mig förlåtet;
det är väl inte bara jag som tänker
efteråt när en sak redan är skriven.

Herr Regnéll påpekar nu att det
minsann inte är trevligt att sitta i en
nämnd och vara besvärsinstans. Det vet
jag mycket väl, ty jag sitter själv sedan
flera år i en sådan besvärsnämnd och
avgör frågor om tjänstetillsättningar
som har överklagats. Det är inte alls
något arbete att direkt eftersträva. Herr
Regnéll tillhör ju bankoutskottet, och
eftersom han har dessa erfarenheter
borde han väl tycka att det bara vore
till fördel, om man kunde överflytta
denna ytterligare arbetsbörda med åtföljande
besvärligheter till någon annan
instans. Jag vill än en gång deklarera,
att jag personligen inte alls har någonting
emot om man på något annat sätt
skulle kunna ordna besvärsmöjligheterna
för de berörda tjänstemännen.

Jag bär fortfarande inte fått något
bestämt besked om vad utskottet menar
att det är för starka skäl som utredningen
har lagt fram för att man skall
ha en särskild tillsättningsnämnd. Detta
resonemang om att saken rör så
många tjänstemän och att man •— som
herr Regnéll säger — måste kunna lägga
ut hela patiensen på en gång är i själva
verket inte relevant. Var och en har ju
i sin ansökan måst ange vilket utskott
som han eller hon söker till. Därför är
det en ganska begränsad krets som man
för varje utskott har att ta ställning till,
och detta skulle lika bra som i en
nämnd kunna göras i utskottet, t. ex.
hos presidiet, med tillkallad expertis.

Jag tror, herr Regnéll, att utskottet
inte alls har menat att dess skrivning
skulle uppfattas som någon kritik av
de nuvarande tjänstemännen, men jag
kan inte undgå att få den känslan
när jag läser utlåtandet. Därför skulle
jag hellre i det ha velat finna de ord
som herr Regnéll själv formade, nämligen
att man i fortsättningen vill ha en
oförändrat hög kvalitet på sina tjänstemän.
Det hade nog varit trevligare om
det hade stått så i utskottets utlåtande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag har kanske inte så
särskilt mycket att tillägga, eftersom det
som fröken Sandell tog upp var ett par
av de frågor som vi redan utbytt tankar
om.

Beträffande besvärsinstansen står på
s. 40 i utlåtandet att utredningen har
stannat för att bankoutskottet åtminstone
tills vidare skall vara besvärsinstans.
Jag tror att jag redan i mitt första
anförande framhöll att detta är ett klart
besked om att man kan tänka sig en
annan ordning när man har fått erfarenhet
av hur det kan komma att
fungera med bankoutskottet som besvärsinstans.
Att man inte har konstruerat
något annat system redan nu har i
sin tur samband med att man föreställer
sig att antalet ärenden som går
till överklagande kommer att bli ringa
och att det kanske inte är motiverat
med en särskild nämnd för att handlägga
ett mycket begränsat antal fall.

Beträffande frågan om en tillsättningsnämnd,
som fröken Sandell också
återkom till, skulle man kunna hänvisa
till att sådana nämnder vid ett flertal
tillfällen tillsatts inom den Kungl. Maj:t
underställda statsförvaltningen, när det
har varit fråga om en omfattande nyrekrytering,
och att man haft goda erfarenheter
av det sättet att arbeta.

Det kanske kan nämnas att detta förslag
inte kommer såsom någon obehaglig
överraskning för utskottsordförandena.
Flertalet av dessa har varit
medvetna om det förslag som skulle
komma att läggas från utredningens
sida, och de har kunnat tänka sig en
sådan ordning.

Slutligen vill jag påpeka att den motion
som fröken Sandell har burit fram
i kammaren inte på något sätt blivit
slarvigt behandlad i sammansatta konstitutions-
och bankoutskottet. Det är
alldeles riktigt att det inte behövdes
lång tid för att behandla motionen när
den låg på bordet, men detta berodde
på att den problematik som den aktualiserade
var väl känd för utskottets leda -

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

möter. Den hade debatterats vid tidigare
sammankomster och varit föremål
för utförlig föredragning av väl insatta
experter. Man kunde därför göra en
snabb bedömning av de problem som
berördes i motionen, och man kom
fram till att den icke föranledde något
ändrat ställningstagande för utskottsledamöternas
del.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen 11:944
av fröken Sandell och herr Martinsson;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 16

En tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av väckta motioner angående
en tidsplan för de beslutade
skolreformernas genomförande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I skrivelse till skolöverstyrelsen
begär Lärarnas riksförbund,
att en utredning tillsätts med uppgift
att klarlägga, huruvida det finns möjligheter
och resurser att genomföra den
stora skolreformen. Det är bl. a. bristen
på undervisningsmateriel som gett lärarna
anledning att vända sig till skolöverstyrelsen.
Skolreformens genomförande
förutsätter tillgång till kostnadskrävande
materiel.

»Skrivelsen torde» — för att citera
ett pressmeddelande som jag har framför
mig — »kunna betraktas som en bekräftelse
på vad Lärarnas riksförbund
ansett sig kunna konstatera, nämligen
att den nya skolan aldrig börjat.»

Detta framkom också i en intervju

som TV-Aktuellt hade på tisdagen med
en representant för sagda organisation.

Det ger verkligen aktualitet åt den
högerns partimotion, som behandlas i
statsutskottets utlåtande nr 134. Motionen
tar sikte på en hemställan till
Kungl. Maj:t att för riksdagen snarast
framlägga en tidsplan för genomförandet
av fattade beslut på skolväsendets
område.

Motionen innebär givetvis inte -— som
skolöverstyrelsen i någon mån försöker
antyda —- en propå om att ändra tidpunkterna
för det formellt tidsmässiga
genomförandet av grundskolan respektive
det nya gymnasiet. Naturligtvis bör
inte — det är jag angelägen att understryka
— de fem procent av landets
kommuner, som ännu inte infört grundskolan,
ytterligare uppskjuta övergången.
Ännu mindre kan man naturligtvis
underlåta att föra det nya gymnasiet,
som i höst startat med årskurs 1, vidare
i de följande årskurserna.

Vad motionärerna avsett är, vad jag
skulle vilja kalla det reella genomförandet
av fattade beslut, d. v. s. beträffande
byggnader, undervisningsmateriel, läroböcker,
lärare och annan personal. Motionärernas
tanke var, att regeringen
skulle ha fått redovisa i vilken takt detta
reella genomförande skulle kunna ske
med hänsyn till det statsfinansiella och
ekonomiska läget, som ju är sämre nu
än när motionen skrevs för snart ett år
sedan. En sådan regeringsbedömning
skulle ha blivit synnerligen belysande
och förmodligen även avslöjande.

Nu har emellertid skolöverstyrelsen i
sina anslagsäskanden för budgetåret
1966/67 förordat, att beslut skall fattas
vid 1967 års riksdag om investeringsramar
för byggnadsarbeten inom skolväsendet
såväl för budgetåret 1967/68
som för budgetåren 1968/69 och 1969/
70. Skolöverstyrelsen betecknar de föreslagna
ramarna som ett absolut minimibehov.

Här föreligger alltså i någon liten
mån och i åtminstone ett avseende ett

40 Nr 34 Onsdagen den 23 november 1966

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

försök till en tidsplan för ett mer reellt
genomförande av fattade principbeslut.
Motionärerna hade givetvis avsett en
betydligt mer omfattande plan, men de
kan väl till nöds och tills vidare nöja
sig med att instämma i utskottets uttalande,
att utskottet »funnit sig kunna
förutsätta att Kungl. Maj:t vid sina förslag
till riksdagen för budgetåret 1967/
68 kommer att redovisa de åtgärder som
bör vidtagas i anledning av skolöverstyrelsens
framlagda förslag».

Desavuerar Kungl. Maj :t skolöverstyrelsens
förslag till denna lilla ekonomiska
tidsplan, måste väl detta tolkas
på det sättet, att våra resurser inte räcker
till för att genomföra de hittills beslutade
skolreformerna i avsedd takt.
Kravet på en tidsplan måste då — med
ytterligare tidsförskjutningar som följd
— återkomma, inte minst med tanke på
vad som är att vänta i fråga om yrkesutbildningen
och vuxenutbildningen.

Jag ber alltså med dessa »reservationer»
att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande nr 134.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av statsutskottets
utlåtande över herrar Holmbergs
och Bohmans motioner om en tidsplan
för de beslutade skolreformernas
genomförande vill jag för folkpartiets
del framhålla, att vi tror att dessa motioner
aldrig skulle ha väckts om regeringen
valt att samordna reformerna på
utbildningens område. Det har varit den
socialdemokratiska regeringens misstag
i efterkrigstidens skolpolitik, att den
inte samordnat planeringen och genomförandet
av reformerna inom utbildningsväsendet.
Låt mig bara erinra om
att grundskolebeslutet fattades 1962, besluten
om det nya gymnasiet och fackskolan
1964 och beslutet om universitetsfilialer
m. m. 1965. Och nu väntar vi
propositioner om yrkesutbildningen och
vuxenutbildningen. Likaså torde vi få
vänta ännu en tid på förslag om en lärarutbildning
som är anpassad till dessa

skolformer, och det är ju ganska anmärkningsvärt.
Frågan är om inte lärarutbildningen
borde ha reformerats
först av alla dessa utbildningsformer.

Det på detta sätt utbyggda skol- och
utbildningsväsendet har blivit, tycker
jag, dåligt integrerat, och följden har
blivit en rvckighet i planeringen som
t. o. in. kunnat resultera i felinvesteringar
i lokaler o. s. v. Låt mig här bara
säga att huvudmännen för de gymnasiala
skolformerna —- gymnasium, fackskola
och yrkesskola —- är ytterst angelägna
att få klara besked om hur den
integrerade gymnasieskolan skall se ut,
när den skall börja fungera och vilken
huvudman den skall ha. För skolväsendets
planering ute i våra län och kommunblock
är det nödvändigt att man får
svar på dessa frågor inom en mycket
nära framtid. Vi väntar därför på klara
besked från regeringen.

I utskottets utlåtande över motionerna
redovisas också skolöverstyrelsens prognoser
beträffande möjligheterna att genomföra
de skolreformer som har beslutats.
Det finns ingen anledning för
mig att närmare gå in på skolöverstyrelsens
framställning. Jag vill bara vad
lärarbristen beträffar till överstyrelsens
PM göra den kommentaren att man nog
i en nära framtid också bör räkna med
att radio- och TV-undervisning i större
omfattning än som nu är fallet kan komma
att ersätta den lärarbundna katederundervisningen
både i grundskola och
i högre skolformer, t. ex. genom undervisning
i storgrupper, via riksprogramsändningar
eller i framtiden också via
sluten krets-TV. Alla möjligheter att utnyttja
dessa nya media i lärarbesparande
syfte bör därför noga utredas och
tillvaratas.

•Tåg vill i detta sammanhang gärna
hänvisa till en motion som har väckts
av herr Nyman i medkammaren och
mig och som är föranledd av propositionen
om rundradions framtida verksamhet.

Utskottet anför vidare vad lokalbeho -

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

vet på skolväsendets område beträffar
att skolöverstyrelsen dels föreslagit rationaliseringar
i skolbyggnadsverksamheten,
dels framlagt förslag om treårsplaner
för investeringsramarna på skolbyggnadsområdet.
Jag tror att det är
nödvändigt och riktigt att vidta sådana
åtgärder i det ansträngda samhällsekonomiska
läge som vi för närvarande befinner
oss i. Däremot vill jag också på
denna punkt framhålla vad folkpartiet
föreslagit — jag tycker att detta förslag
är särskilt ändamålsenligt —- nämligen
att investeringsramarna för skolbyggnadsverksamheten
skall omdisponeras
så, att en större andel än vad regeringen
föreslagit skall gå till provisoriska och
icke permanenta lokaler, varigenom fler
lokaler utvinnes ur samma medelsram
och möjligheter ges till en viss flexibilitet
beträffande lokalernas disposition.
Likaså bör möjligheterna till industriellt
byggande tillvaratas också på
skolbyggnadsområdet.

Om de här föreslagna åtgärderna vidtas
och planeringen underlättas genom
snara besked beträffande återstående
reformer på skolväsendets område, torde
det för närvarande inte vara aktuellt
att fastställa någon tidsplan för redan
fattade besluts genomförande.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag lyssnade speciellt
noga till herr Nordstrandh för att försöka
komma underfund med vart högern
egentligen syftade med den motion
som föranlett att detta ärende behandlas
här i dag. Motionen är nämligen
mycket allmänt hållen och illa
skriven. Det är inte underligt att skolöverstyrelsen
uppfattat motionen som
om högern syftade till en rubbning av
de tidsplaner som föreligger. Nu säger
herr Nordstrandh att så inte är fallet,
men han menar att en redovisning av
resurserna från regeringens sida skulle
medföra att regeringen bleve tvungen
2* — Andra kammarens protokoll 1960.

att rubba på tidsplanen. Nå, detta blir
nu regeringens sak, och vi får se vad
som kommer i statsverkspropositionen.

Vad är det högern syftar till? Herr
Nordstrandh och senare även herr Källstad
talade om skolbyggnader och skollokaler.
Syftar man till en ökad byggnadskvot
för skollokalerna? I så fall
borde man väl ha sagt detta i motionen.

I denna finns inte ett ord om lokalsituationen
och om skolbyggnaderna. I
stället lägger man där tonvikten på två
saker. Den ena är lärarbristen och den
andra är situationen på läroboksfronten
och skolmaterielfronten.

Lärarbristen är redovisad i skolöverstyrelsens
promemoria. Det kommer att
föreligga lärarbrist under den närmaste
femårsperioden, tydligen både när det
gäller ämneslärare och klasslärare, men
det framgår också av redovisningen att
läget är under kontroll. I själva verket
är lärarutbildningen för närvarande betydligt
mera omfattande än vad lärarutbildningssakkunniga
för några år sedan
föreslog. Vi får återkomma till debatt
om detta, då propositionen om lärarutbildningen
kommer i början på
nästa år.

Vad som framför allt intresserat mig
och tydligen också herr Nordstrandh är
materielsituationen. Herr Nordstrandh
åberopade här en skrivelse från Lärarnas
riksförbund om just materielsituationen.
Det är kommunerna som inköper
skolmaterielen, och jag har inte
hört några klagomål från skolorna över
att kommunerna härvidlag skulle ha
varit för snåla då det gällt att ge skolorna
tillräckliga anslag för att inköpa
erforderlig materiel. Ändå klagar lärarna
över att den materiel, som har utlovats
och som skulle möjliggöra en anpassning
av arbetet i skolan till skolans
nya målsättning och till de nya undervisningsmetoder
som skolreformen räknar
med, inte finns.

Detta angrepp borde alltså inte riktas
mot dem som beviljar medel för att inköpa
materiel utan mot dem som har
Nr

42 Nr 34 Onsdagen den 23 november 1966

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

ansvaret för att materielen tillverkas.
Som herr Nordstrandh nogsamt är underkunnig
om har vi på detta område
en rent privatkapitalistisk produktion.
Det är de privata bokförlagen och materielförlagen
som åtagit sig ansvaret
för att skolan skall förses med skolböcker
och skolmateriel i önskvärd omfattning
och av önskvärd kvalitet. Såväl
Lärarnas riksförbund som herr Nordstrandh
konstaterar alltså att denna privata
produktion inte har hållit måttet,
att de privata företagen inte helt har
kunnat fylla sin samhälleliga funktion.
Jag föreslår därför högermotionärerna
att de i skrivelse till den sittande läromedelsutredningen
påpekar, att det privata
näringslivet inte har haft förmåga
att fylla sin uppgift och att åtgärder av
den anledningen bör vidtagas.

Herr Källstad anklagade i sitt anförande
regeringen för en bristande samordning
av åtgärderna i samband med
skolreformen. När jag diskuterat dessa
problem ute i landet har jag ofta fått
höra detsamma som herr Källstad framhöll
i sitt anförande, nämligen att man
borde ha börjat med lärarutbildningen
för att när den nya skolan stod färdig
lia lärare som var utbildade för dess
speciella behov. Jag har alltid svarat att
det är omöjligt. Man utbildar inte lärare
för en skola som ännu inte finns. Skolan
måste stå någorlunda färdig innan man
kan intressera folk för att utbilda sig
för den och innan man kan anpassa lärarutbildningen
efter dess krav.

Skolreformen är en långvarig process.
Den har pågått sedan 1940 i många olika
etapper. Det har stått politiska strider
omkring den. Man har fått pressa
sig fram bit för bit. Det har inte varit så
lätt att diktera denna utveckling. Jag
beklagar själv t. ex. beslutet vid 1950
års riksdag, att vi skulle ha en försöksverksamhet
under en lång tid. Det hade
varit bättre om vi fattat beslut direkt
om enhetsskolans genomförande. Det
fanns emellertid inte majoritet för ett
sådant beslut i riksdagen den gången,

och därför blev det förskjutningar i
olika avseenden. Detta kan inte regeringen
lastas för — det får nog den borgerliga
oppositionen ta ansvaret för.

Någon oenighet har inte förekommit
i utskottet i denna fråga. Högermotionen
har sannerligen fått en större utdelning
än den egentligen har förtjänat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vad är det för nonsens,
herr Arvidson, att börja tala om att den
skolmateriel, som nu finns i handeln,
inte fyller måttet och att sedan ta det
som intäkt för att peka på att här har
s. k. privatkapitalism misslyckats? Det
är inte något fel på den skolmateriel
som finns i handeln, t. ex. bandspelare
och skivspelare — för att nu nämna de
mest populära, mest använda och hetast
åtrådda. Denna skolmateriel är alldeles
utmärkt. Vi har fått ett litet försök
till s. k. socialistisk — om jag nu skall
använda ett annat modeord, eftersom
herr Arvidson använde ordet privatkapitalistisk
— produktion i Sö-förlaget.
Detta förlag har sannerligen inte
hittills skurit några lagrar med vad de
lyckats göra. Dessutom har dess böcker
blivit dyrare än åtskilliga andra böcker.
Är det en sådan socialistisk planhushållning,
som herr Arvidson vill rekommendera
på detta område?

Jag är utomordentligt förvånad över
att herr Arvidson inte har hört talas om
att lärare klagat över att de inte har
fått den materiel de behöver. Det visar,
att herr Arvidson, där han sitter i sitt
elfenbenstorn, inte vet vad som händer
ute på skolfältet. Sådana klagomål har
jag hört till övermått på många håll. Jag
har även hört dem i min egen kommun
som är landets andra. Dessutom är jag
ledamot av skolstyrelsen i kommunen
och har alltså även i denna egenskap
fått höra klagoropen.

Jag vill dessutom påpeka för herr Arvidson,
att man nu i många kommuner

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

är i färd med att förbereda nästkommande
budget och att man i flera kommuner,
som jag känner till, bl. a. min
hemkommun, måste tillgripa nedskärningar
i skolbudgeten just för materiel
och dylikt. Vet herr Arvidson ingenting
om detta?

Låt mig vidare helt kort framhålla,
att syftet med föreliggande motion —
huruvida denna är dåligt skriven eller
ej lämnar jag därhän; det är inte jag
som skrivit den — är att få reda på om
och hur det är möjligt att i full utsträckning
—- även kvalitetsmässigt — genomföra
de beslut som vi fattat på skolområdet.
Det är särskilt aktuellt att få veta
detta mot bakgrunden av att vi nästkommande
år skrider till att fatta nya
kostnadskrävande beslut.

Jag har inte något emot att vi skall
enas om de beslut som kommer att föreslås
i propositionerna, men vi måste ju
känna till förutsättningarna för att kunna
genomföra dem. Det skall väl inte
bli lika besvärligt för att inte säga omöjligt
att genomföra dem som det är då
det gäller de redan formellt fattade besluten.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh har
nu riktat sin kritik åt ett helt annat
håll än vad som är fallet i motionen.
Han vänder sig nämligen mot kommunerna,
vilket är en annan sak.

Jag vet emellertid inte om hans beskrivning
av läget ute i kommunerna
just nu är den riktiga. Vad jag åsyftade
var lärarnas klagomål över att de inte
hade tillgång till tillräckligt antal lämpliga
bredvidläsningsböcker att sätta i
händer på eleverna vid självständigt
arbete. Jag skulle hålla för troligt att
anledningen härtill inte är bristande
anslag utan i stället är att detta material
inte existerar. Därvidlag får angreppet
riktas inte mot statsmakterna
utan mot den privata företagsamhet,
som har ansvaret för detta område.

När jag vidare talade om otillfreds -

ställande materiel syftade jag inte närmast
på kvaliteten hos bandspelarna
— möjligen på deras pris. Jag har en
lång och djupgående erfarenhet av hur
amatörmässigt framställningen av läroböcker
för närvarande tillgår. Jag står
för uttrycket »amatörmässighet» i detta
sammanhang.

Förklaringen till förhållandet är inte
bristande ambitioner hos läroboksförlagen
utan otillräckliga resurser. De har
inte möjligheter att engagera forskningen
och den vetenskapliga sakkunskapen
för läroboksframställningen och
de har inga resurser att utpröva läroböckerna
innan de ger ut dem.

Att åstadkomma en god lärobok är en
mycket lång process, som kräver en
utomordentlig insats från många skilda
håll, och jag skulle tro att det är omöjligt
att i en privat produktion av den
typ vi har verkligen åstadkomma goda
läroböcker.

Angreppet måste alltså härvidlag riktas
dels mot kommunerna om dessa
inte beviljar tillräckliga anslag, inte
mot regeringen, dels mot de privata
läroboks- och skolboksförlagen, som
inte haft möjlighet att i tillräcklig utsträckning
och kvalitet åstadkomma det
underlag för de nya arbetssätt som skolan
kräver. Lärarna har en viss rätt att
klaga på denna punkt, men klagomålen
skall riktas åt rätt håll.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Att jag kom in på frågan
om kommunernas handlande och
deras möjligheter i detta sammanhang,
beror ju helt på att herr Arvidson tog
upp det ämnet. Jag har inte nämnt
kommunerna, men jag kan ju inte låta
påståenden, som han framför här, stå
oemotsagda, då han har så uppenbart
fel.

Det är väl riktigt, att det inte finns
s. k. bredvidläsningsböcker för självständigt
arbete i tillräcklig utsträckning,
men såvitt jag vet, håller bokförlagen
på att mycket intensivt arbeta

44 Nr 34 Onsdagen den 23 november 1966

En tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

med det. Jag förutsätter också, att den
statliga inrättning, som kallas för SÖförlaget,
gör detsamma. Det skall bli
intressant att se, vem som kommer
först och vem som kommer att prestera
det bästa. Jag tror mig redan nu
kunna säga vem det blir.

Att sedan försöka insinuera, att de
stora producenterna av läroböcker och
materiel inte har resurer för att kunna
framställa läroböcker och materiel, och
att tala om amatörmässighet i framställningen
av läroböcker hitintills tycker
jag också är prat utan någon täckning
i verkligheten. Vad är det för resurser
som herr Arvidson har tänkt sig att
Sö-förlaget skall ha? Hur många tiotal
miljoner skall vi kasta in i det för att
det förlaget skall kunna göra någonting
på detta område? Det betyder forskning
och det betyder långtidsprognoser som
man måste investera kapital i. Är det
dit herr Arvidson syftar?

Vidare säger herr Arvidson, att priset
för bandspelare är högt. Ja, det är möjligt
att det är det, och det är möjligt,
att det kan pressas ytterligare genom
rationalisering inom företagen. Men om
herr Arvidson tror att bandspelare kommer
att bli billigare, om Sö-förlaget
börjar tillverka sådana, vill jag påpeka
det faktum som redan nu är tydligt,
nämligen att de läroböcker som framställs
av Sö-förlaget ingalunda är billigare,
snarare dyrare än de som kommer
från de privata framställarna.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag fäste mig vid vad
herr Arvidson sade om utbildningen av
lärare för de nya skolformerna. Om jag
fattade hem Arvidson rätt uttryckte
han sig ungefär på följande sätt: man
kan inte utbilda lärarna tillräckligt förrän
skolan står där. Det kan ifrågasättas
hur man skall tolka detta. Det är
verkligen kufiskt, tjecker jag, och det
är enligt min mening ett så intressant
uttalande att det ger mig anledning att
ställa följande fråga till herr Arvidson:

Vad anser då herr Arvidson om tidsplanen
för utbildningen av lärarna för
den nya metodiken, för det nya sättet
att utbilda och undervisa i de olika nya
skolformerna? Hur lång tid anser herr
Arvidson det vara rimligt att räkna
med, innan lärarna har blivit utbildade
för detta nya sätt att undervisa? Jag
tycker verkligen att det är en mycket
intressant fråga. Jag skall med stort
intresse lyssna till vad herr Arvidson
har att säga på den punkten.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Wennerfors’ sista
fråga tycker jag att vi skall diskutera
ordentligt i samband med den proposition
om lärarutbildningen som kommer
alt framläggas i januari. Så mycket kan
väl sägas nu att lärarkårens anpassning
till skolans nya målsättning är en
process som måste ta lång tid i anspråk.
Det är nödvändigt att den nya lärarutbildningen
blir väl anpassad efter
skolans nya målsättning, och det får
vi hoppas att propositionsskrivarna nu
är medvetna om.

Vad beträffar de lärare som redan
är i tjänst pågår en process som man
väl skulle kunna kalla omskolning. Jag
kan inte ange något år, då alla nu utbildade
lärare är färdiga med sin omläggning
av metodiken, och att dra
gränserna därvidlag är väl också oerhört
svårt. De ansvariga skolmyndigheterna
har emellertid gjort en fantastisk
insats under de allra senaste åren
för att få i gång en nyorientering av
skolans undervisning. Mer kan väl inte
sägas för dagen.

Jag skall sedan gå in på herr Nordstrandhs
replik. Han ställde upp emot
varandra skolöverstyrelsens bok- och
materielutgivning å ena sidan och de
stora bok- och materielförlagens å den
andra. Skolöverstyrelsens utgivningsverksamhet
har emellertid inte haft någon
annan uppgift när det gäller att
förse skolorna med böcker och materiel
än att gripa in för att fylla ut luckor

Onsdagen den 23 november 19G6 Nr 34

F.n tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande

som den privata produktionen lämnat
efter sig. Det har alltså här varit fråga
om att »lappa på» brister som funnits
i den privata produktionen, och avsikten
är inte på något sätt att skolöverstyrelsens
förlag skall få miljoner och
åter miljoner för att kunna ta upp konkurrensen
med Svenska bokförlaget och
de andra stora skolboksföretagen. Däremot
kan man emot de nuvarande bokförlagen
ställa det samhällsägda bolag
med mycket stora resurser som jag
skisserade i min motion om en utredning
i denna sak och som finns i direktiven
för den nu sittande läromedelsutredningen.
Det gäller alltså ett förlag
med oerhört mycket större resurser än
de nuvarande bokförlagen, och jag vill
gärna förklara för herr Nordstrandh
varför jag anser att den nuvarande bokframställningen
är amatörmässig och
att de stora bokförlagen inte har tillräckliga
resurser för att åstadkomma
en rationell framställning av läroböcker.
Skall man i ett ämne för en
viss årskurs framställa en lärobok krävs
systematisk medverkan av forskning
och akademisk sakkunskap för att få
fram en analys av vad som i det relevanta
fallet är viktigt att ta med och
vad som är korrekt framställning. Våra
nuvarande läroböcker tillkommer i
stort sett på måfå i dessa avseenden.
Vad sakuppgifterna beträffar är det inte
svårt att konstatera att våra läroböcker
vimlar av sakfel.

Det räcker emellertid inte med att
forskningen och universitetssakkunskapen
i själva ämnet får komma till tals,
utan det gäller också att engagera den
pedagogiska forskningen och vetenskapen
för att få reda på hur ett material
skall presenteras, särskilt med hänsyn
till skolans nya målsättning men också
med tanke på elevernas ålder och mognad
samt variationen i fråga om mognad
och utveckling.

Ett läroboksskrivande måste således
föregås av eu djupgående analys av
bokens uppgifter. När detta förarbete

är klart får ett lag av sakkunniga skriva
läroboken. Men den vetenskapliga
sakkunskapen kan ju ta miste liksom
också de som skriver boken och därför
måste boken prövas. Först måste den
prövas i ett litet sammanhang, kanske
i stencilerad form i ett litet antal skolklasser.
Från dessa skolor måste man
få in kritik så att man kan arbeta vidare.
Därefter utkommer boken i ett första
tryck och får prövas i ett stort antal
skolklasser med alla lärarna som medverkande
när det gäller kritik och vid
utarbetandet av den sista upplagan. Detta
betyder också att den slutgiltiga upplagan,
när den en gång kommer skolorna
till handa, inte är en färdig produkt.
Alla skolans lärare, som använder
läroboken, skulle vara skyldiga att medverka
i kritiken av boken, så att nästa
upplaga kan bli desto bättre. Därefter
kommer åter den akademiska sakkunskapen
med.

Ett stort, samhällsägt förlag menar
jag skulle få resurser för en sådan framställning
av läroböcker, medan de nuvarande
förlagen aldrig kan räkna med
att få resurser av det slaget. Trots goda
ambitioner — som jag mycket väl känner
till — kommer framställningen av
läroböcker där alltjämt att förbli amatörmässig.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag tackar herr Arvidson
för svaret.

Jag medger att utbildningen av lärare
och anpassningen till den nya skolan
är en process som tar lång tid. Men
skolmyndigheterna måste på allt sätt
medverka med den information och den
omskolning som kräves när man gör förändringar.
I annat fall uppstår det motstånd
mot själva förändringen. Och där
anser jag att det har brustit. Inte minst
av den anledningen är det nödvändigt
med någon form av tidsplan, annars
riskerar vi att tala om skolreformerna
som någonting av pappersreformer, vilket
skulle vara högst beklagligt.

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Samordning av sjöräddningstjänsten

Herr Arvidson säger att vi skall återkomma
till dessa frågor, och det tycker
jag vi skall göra. Vi får bl. a. se vad
statsverkspropositionen har att bjuda i
det fallet.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr Arvidson är en
verklig mästare i att glida från det ena
till det andra. Vi har snart hunnit diskutera
alla materier som rör skolan.

När herr Arvidson nu talar om forskning
i bokutgivning — och jag kan
hålla med om att vi kan behöva diskutera
den saken — så är det ju inte
längre fråga om det statliga bok- och
materielförlaget. Då är han inne på en
helt annan tanke, nämligen ett slags
läroboksforskningsinstitut. Det må vi
också gärna diskutera, men det får vi
då göra en annan gång.

Här rör det sig om en ekonomisk
fråga. Även sådana måste vi kunna begripa
i sammanhanget. Och nu vill jag
ställa en direkt fråga till herr Arvidson:
Hur många tiotal miljoner kronor vill
herr Arvidson i nuvarande ansträngda
ekonomiska läge ställa till förfogande
för att över huvud taget få i gång ett
statligt bok- och materielförlag samt ett
läroboksforskningsinstitut — vilket
eventuellt kan vara två sidor av samma
sak? Det är alltså en direkt fråga, hur
mycket herr Arvidson tänker sig att vi
omedelbart skulle kunna investera i en
sådan sak. Anslås det inga pengar, får
vi än så länge — och förmodligen även
i fortsättningen — förlita oss på de privata
bokförlagen. Och de har inte skött
sig illa hittills.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh har
nog missuppfattat den här saken. Det
är inte fråga om investeringar på tiotals,
utan det gäller hundratals miljoner
kronor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för de
gymnasiala skolorna m. m., och

nr 136, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till kommunala
musikskolor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Samordning av sjöräddningstjänsten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av väckt motion om
samordning av sjöräddningstjänsten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag har intet annat
yrkande än statsutskottet beträffande
denna motion om samordning av sjöräddningstjänsten.

Jag har i stället begärt ordet för att
få med en del sakinformation om vad
som ändå har skett sedan vi väckte motionen
i januari månad. Det har varit
en glädjande utveckling, och det var det
vi syftade till i motionen. I vår motion
betonades speciellt att åtskilliga olyckor
hade skett på norrlandskusten, och
vi ifrågasatte också om samordningen
med helikopter hade fungerat som den
skulle.

Under remissbehandlingen har samtliga
remissinstanser -—• chefen för marinen,
chefen för flygvapnet, generaltullstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, telestyrelsen
och luftfartstyrelsen ■—• bedyrat
att det har varit ett bra och effektivt
samarbete. Jag vill inte påstå att det
blivit så bara därför att vi motionerat
om saken, men det har ändå blivit en
ändring beträffande helikoptertjänsten
på norrlandskusten. Jag vill till protokollet
läsa in en sakinformation som

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

En översiktlig regional planering för mälarområdet

jag nog tycker borde ha stått antingen
i utskottsutlåtandet eller i något av
remissyttrandena. Det meddelades nämligen
i en av ortstidningarna där uppe
den 19 mars att Söderhamn får sina helikoptrar.
»Efter flera års otålig väntan
kommer Hälsinge flygflottilj i Söderhamn
nu äntligen att få de två räddningshelikoptrar
som beslutats stationeras
dit. Preliminärt kommer dessa att
förläggas till Hälsingeflottiljen från den
1 juni i år. Redan på måndag placeras
en helikopter vid F15 för att svara
för räddningsberedskap under den period
med besvärliga isförhållanden ute
till havs som väntas fram till den 1
maj.»

När denna glädjande utveckling skett
har vi intet annat yrkande än utskottet.
Vi har praktiskt taget fått våra önskemål
uppfyllda trots utskottets avstyrkande,
och jag kan notera remissinstansernas
försäkran om att allt fungerar
väl, t. o. m. mycket väl.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

En översiktlig regional planering för
mälarområdet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
138, i anledning av väckta motioner om
en översiktlig regional planering för
mälarområdet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I de motioner, I: 78 och
11:116, som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 138, yrkas att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa
om eu översiktlig planering på
riksplanet för mälarområdet.

Motionärerna motiverar sin framställning
med att en enorm utveckling ägl
rum under de senaste åren inom fram -

för allt mälarområdet. De framhåller atl
storkommunreformen av 1951 och 1961
års beslut om kommunblock — båd£
reformerna bra i och för sig och tillkomna
i syfte att ge bättre utrymme föi
vissa aktiviteter — inte har varit till
räckliga för att klara de ökade kraven
på rationell och ändamålsenlig planering
i här avsett syfte. Utvecklinger
ställer i dag betydligt större krav på
områdenas storlek än tidigare för atl
bra resultat skall uppnås.

Som exempel på frågor av sådan
storleksordning och räckvidd att man,
för att få en för alla tillfredsställande
lösning, behöver gå utöver exempelvis
länsgränserna nämner vi i motionen
i första hand kommunikationerna både
till lands och till sjöss inom området.
Fritidsfrågorna — områden för folk att
ströva i och områden för uppförande
av sportstugor och andra fritidsstugor
•— pockar också på en rationell lösning,
framhåller vi. Naturvården kommer vidare
in i sammanhanget. Mälarens förorening
är också en fråga av betydande
storleksordning och vikt för de samhällen,
som tar sitt dricksvatten från
denna sjö.

För att lösa de problem som härvidlag
uppstår fordras en samverkan långt
utöver de nuvarande möjligheterna. Fråga
är om inte dessa spörsmål bör föras
upp på riksplanet även under utredningsstadiet.

Mycket mera skulle kunna anföras
för att motivera vår hemställan i motionen.
Jag kan emellertid avstå från ytterligare
argumentation, då utskottet vid
sin behandling av frågan i likhet med
samtliga remissinstanser kommit fram
till att en översiktlig regional planering
i och för sig är angelägen och att en
sådan inte blott bör beröra mälarområdet
utan även andra delar av landet.
Självfallet har vi motionärer inte något
att erinra mot en utvidgning av det
slag utskottet tänker sig.

•lag kan emellertid inte undgå att
ställa frågan, varför utskottet inte lika

Nr 34

Onsdagen den 23 november 19G6

En översiktlig regional planering för mälarområdet

gärna kunnat förorda bifall till motionerna
sedan en så positiv deklaration
gjorts i utlåtandet. Svaret på frågan ges
väl i den hänvisning till utskottets utlåtande
nr 38 som ingår i skrivningen.
I detta utlåtande begärdes en utredning
för översyn av såväl byggnadslagstiftningens
innehåll med avseende på de
olika planinstituten som planväsendets
organisation i dess helhet. Utskottet
hänvisar också till det utredningsarbete
som pågår dels i fråga om den nya länsindelningen,
dels i fråga om länsförvaltningarnas
framtida organisation
och som enligt utskottet kommer att
påverka de i motionerna aktualiserade
frågorna. Och visst är det riktigt att
det hänt en hel del sedan motionerna
skrevs — det kan lätt konstateras.

Det förda resonemanget leder, herr
talman, till att jag avstår från att yrka
bifall till motionerna. Ett sådant bifall
skulle för övrigt näppeligen stärka motionärernas
av utskottet accepterade
uppfattning om nödvändigheten av en
regional översiktsplanering på riksplanet.
Jag uttalar förhoppningen att de
utredningar som utskottet hänvisat till
skall ta upp de frågor som vi motionärer
aktualiserat — ärenden av mycket
hög angelägenhetsgrad och stor aktualitet
för det ifrågavarande området.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Johanssons i Södertälje anförande finns
det anledning att något beröra den diskussion
som fördes i statsutskottets
fjärde avdelning när de här aktuella
motionerna behandlades. Den allmänna
uppfattningen inom utskottet — och
denna inställning framgick också av
remissyttrandena — var att något borde
göras på detta område, d. v. s. frågan
om planering över länsgränser och
kommungränser. Tveksamhet föreligger
dock om vilka medel och vilken metodik
man skall använda.

Jag vill försöka bena upp dessa problem
mycket kortfattat. Det har talats

ganska mycket om riksplanering på senare
år. Kommunikationsministern har
i år vid ett par tillfällen berört denna
fråga, och jag förstår alt det måste vara
mycket svårt att finna en metod för dylik
planering. Det gäller att komma
fram till vad som skall planeras på
riksnivå. Enligt min mening skall man
på riksnivå planera statens egen verksamhet,
men det kan ha sina svårigheter
med hänsyn till den sektorplanering
som pågår från olika departement
och olika ämbetsverk. Även annan
planering kan dock behöva en riksöversyn,
men formerna härför har vi inte
funnit. Även ur demokratisk synpunkt
är det mycket svårt att finna dessa former.
Vi har stärkt kommunerna och är
i färd med att stärka dem ytterligare,
och vi har poängterat att kommunerna
skall ha planmonopol. Om man gör
kommunerna starkare och ger dem större
uppgifter är det svårt att samtidigt
från statens sida säga att staten nu skall
bestämma. Jag förstår alltså att det är
svårt för kommunikationsdepartementet
att finna lämpliga utgångspunkter
för planeringen. Dessutom är det ju så
att när det gäller riksplanering är det
inte bara fråga om s. k. fysisk planering
— d. v. s. vad det ena eller det andra
området skall användas till; denna fysiska
planering lyder visserligen under
kommunikationsdepartementet, men
den ekonomiska kommunala planeringen
lyder under inrikesdepartementet
och den ekonomiska planeringen på
statens sida lyder under finansdepartementet.
Det erbjuder alltså naturligt nog
stora svårigheter att samordna dessa
olika sektorer och former av planering.

De problem som tagits upp i motionerna
gäller mälarregionen. När man
ser vad som hittills hänt beträffande
denna region — det antyds också av
utskottet — grips man av en viss oro.
Två aktioner har nämligen kommit i
gång samtidigt. Den första aktionen var
när Stockholms stad inbjöd drätselkamrarnas
ordförande i Uppsala, Västerås,

Onsdagen den 23 november 19G6 Nr 34

Underlättande för marinens personal att

fartyg

Örebro och Eskilstuna till en diskussion
om hur mälarbygdens problem skulle
lösas med hänsyn till dessa storstäders
intressen.

Ganska snart efter det sammanträdet
ansåg landshövdingen i Stockholms
län att det var lämpligt att hålla ett
informationssammanträde med övriga
länsstyrelser och överståthållarämbetet
om samma problem sedda ur de statliga
organens synvinkel. Det har visat sig
föreligga en viss rivalitet, och man vet
inte vad som skall åligga den ena eller
andra myndigheten. Ett system för fördelningen
av de olika arbetsuppgifterna
måste arbetas fram. Jag deltog i det
sistnämnda sammanträdet, som var
mycket innehållsrikt och upplysande,
och jag oroades av det som där framfördes
från det sammanträde som ägt
rum med de kommunala representanterna.
Det verkade som om man haft
en utvidgad planering för storstockholmsregionen
i tankarna. Med Stockholm
som centrum skulle alltså mälarhjälmarområdet
bli något slags utmark.
Man talade om att det gällde att få vatten
till Storstockholm och andra som
byggde och bodde intill Mälaren, man
talade om fritidsbebyggelse och strövområden
och man talade om trafik,
men man sade ingenting om att det
finns andra kraftcentra än Stockholm
kring Mälaren. I bortre änden har vi
Örebro, vi har Västerås, Eskilstuna och
även Uppsala, vi har Enköping och
andra orter som har och skall ha en
egen arbetsmarknad och måste planera
för sin verksamhet. Vad vi då kommer
in på är frågan om hur det hela skall
ordnas upp när dessa regioner möts.

Allt är således inte väl beställt. Vare
sig man ser frågan från principiell synpunkt
— hur man skall handlägga problemet
var det än uppkommer i landet
— eller man tänker på vad som
liittills försökts i mälarområdet inger
situationen oro.

Jag har velat påpeka detta med an -

erhålla kompetens som befäl å handels ledning

av utskottets behandling och
herr Johanssons anförande. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Underlättande för marinens personal att
erhålla kompetens som befäl å
handelsfartyg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av väckt motion om
underlättande för marinens personal att
erhålla kompetens som befäl å handelsfartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Motion nr 472 i denna
kammare behandlar frågan om underlättande
för marinens personal att erhålla
kompetens som befäl på handelsfartyg.
Motionärerna anser detta önskvärt,
inte minst från den synpunkten
att det råder brist på kompetent befäl
vid handelsflottan. Huvudfrågan som
här aktualiseras är hur tjänstgöring till
sjöss på marinens fartyg bör tillgodoräknas
för tillträde till navigationsskola
och för erhållande av behörighetsbevis.

Motionärernas uppmärksamhet fästes
på frågan då en flaggfurir från
KA 3 på Gotland, som i samband med
pensionsavgång önskade övergå till civil
sjötjänst, sökte inträde vid navigationsskolan
i Kalmar för att avlägga
skepparexamen av första klass. Av formella
skäl ansåg sig skolan inte kunna
anta honom som elev, eftersom hans
sjötjänst inte var fullgjord vid handelsflottan
utan vid marinen. Rektorn vid
navigationsskolan stödde sig därvid på
yttranden från sjöfartsstyrelsen och
skolöverstyrelsen.

De krav som uppställdes för inträde
vid skolan omfattar bl. a. tolv månaders

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen

tjänst på handelsfartyg. Den ifrågavarande
flaggfuriren hade över 19 års
befälstjänst ombord på bl. a. bogserbåt
och transportbåt, alltsammans i östersjöfart,
därav sju år som självständig
chef. Dessa meriter ansågs emellertid
icke uppväga de tolv månadernas tjänst
på handelsfartyg. Det erfordrades dispensansökan
till Konungen, vilken för
övrigt avstyrktes av skolöverstyrelsen,
för att vederbörande genom Kungl.
Maj :ts beslut skulle erhålla medgivande
att inträda vid navigationsskolan.

Flaggfuriren har nu genomgått skolan
och klarat sina betyg, men man frågar
sig om det verkligen skall behöva
vara så krångligt för en sådan kvalificerad
kraft att få inträde vid en navigationsskola.
Motionärerna anser att detta
är att formalistiskt följa vissa bestämmelser,
som inte en gång för alla kan
betraktas som tillfredsställande och från
vilka dispens kan lämnas av sjöfartsstyrelsen.

Utskottet menar att de av motionärerna
anförda synpunkterna i och för sig
är värda beaktande men finner inte någon
särskild framställning i ämnet från
riksdagens sida, i varje fall för närvarande,
vara påkallad.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
men vill uttrycka förhoppningen
att vederbörande myndigheter i fortsättningen
måtte mindre formalistiskt
än hittills handlägga här berörda frågor.

I detta anförande instämde herrar
Arweson (s) och Johansson i öckerö
(fp).

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det kanske borde understrykas
att det inte är uteslutande
formalistiska skäl som ligger bakom den
restriktivitet som man iakttar när det
är fråga om att utan vidare flytta personal
med speciell navigationsutbildning
från marinen till handelsflottan.
Befälet i handelsflottan måste inte bara
ha utbildning som navigatör utan ock -

så mycket god erfarenhet i att handha
lasten. Det är nämligen mycket betydelsefullt
att lasten hanteras på sådant
sätt att man inte riskerar dels att lasten
fördärvas, dels att fartygets stabilitet
försämras.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av de
instämmanden som gjorts till herr Gustafssons
i Stenkyrka anförande är jag
angelägen att understryka vad herr
Carlsson i Göteborg yttrade, nämligen
att det här inte bara är fråga om formalistiska
skäl. För den civila sjöfarten
föreligger åtskilliga kompetenskrav som
inte har samma utpräglade betydelse
inom den marina sjöfarten. Det gäller
en annan typ av sjömanskap; det gäller,
som herr Carlsson i Göteborg framhöll,
lasthanteringen, över huvud taget
är arbetsförhållandena ombord annorlunda
i den civila sjöfarten.

Därför har de myndigheter som handlägger
dessa frågor så sent som 1964
uttalat att man inte kan bortse från
kravet på viss erfarenhet från handelsflottan.
Jag tror mig våga tillägga att
det inte finns någon anledning att misstänka
att man i onödan skulle försvåra
en övergång från marinen till handelsflottan
i sådana fall som det här rör
sig om.

Med detta, herr talman, ber jag att få
understryka vad utskottet har skrivit
och yrka bifall till dess hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ It

Kapitalförsörjningen inom
lastbilstrafikbranschen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
140, i anledning av väckta motioner angående
kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:135) och den andra

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen

inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (II: 180), hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
i syfte att med beaktande av den förändrade
situationen inom lastbilstrafikbranschen
skapa bättre möjligheter till
krediter och ordnad kapitalförsörjning
för de enskilda företagen inom branschen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 135 och II: 180 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Helander,
Nordstrandh, Petersson och Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 135 och II: 180, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning i syfte att med beaktande
av den förändrade situationen inom
lastbilstrafikbranschen skapa bättre
möjligheter till krediter och ordnad kapitalförsörjning
för de enskilda företagen
inom branschen i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I den till detta utlåtande
fogade reservationen anhålles om
skyndsam utredning i syfte att med beaktande
av den förändrade situationen
inom lastbilstrafikbranschen skapa bättre
möjligheter till krediter och ordnad
kapitalförsörjning för de enskilda företagen
inom branschen. Nog finns det,
herr talman, starka motiv för att ge företagarna
inom denna bransch en rättvis
behandling. De bör åtminstone få
tillfälle att konkurrera om tillgängliga
krediter på samma villkor som de vilka

erbjuds de varuproducerande företagen.

Transportväsendet är ju en viktig faktor
i produktionsapparaten, så betydelsefull
för denna att det inte är överdrivet
att påstå att transporterna utgör en
integrerad del av produktionen. Av de
13 000 företag som arbetar inom lastbilstrafiken
är inte mindre än 12 000
mindre företag, omkring 9 000 av dem
arbetar med endast ett fordon. Det
finns inget som helst skäl till att dessa
mindre, i varuproduktionen praktiskt
taget integrerade enheter skall diskrimineras
i kredithänseende. Behovet av
krediter över huvud taget och kravet
på att få utnyttja företagarföreningarnas
kreditgivning och industrigarantilånen
— för att bara nämna de kreditmöjligheter
som borde vara självklara
— har väsentligt ökat på grund av den
fortgående strukturrationaliseringen inom
branschen, en rationalisering som
påskyndats av den liberalisering av trafikpolitiken
som riksdagen beslutat och
som nu successivt genomförs. Tidigare
har branschens sammanlagda kreditbehov
uppskattats till minst 200 miljoner
kronor, men till följd av den nyss nämnda
omställningen och den allmänna utvecklingen
inom branschen torde det
nuvarande kreditbehovet avsevärt överstiga
detta belopp. I sammanhanget är
det också värt att notera, att eftersom
branschen till övervägande del består
av små företag så är självfinansieringsförmågan
låg — självfinansieringsgraden
torde inte ligga högre än 10 å
15 procent — och detta leder till ett
mycket stort behov av extern finansiering.

Jag framhöll inledningsvis att transportväsendet
iir elt viktigt led i produktionsapparaten.
Detta framliålles
också av kommerskollegium i ett yttrande
över en liknande motion för ett
par år sedan. I sitt yttrande tillägger
kommerskollegium: »I den mån det av
lokaliseringspolitiska skiil är önskvärt
att få industri förlagd till eu viss plats

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen

kan det också vara ett allmänt intresse
att tillfredsställande transportmöjligheter
stur till buds.»

Denna utomordentligt viktiga lokaliseringspolitiska
aspekt på transporterna
berörs också i ett yttrande över samma
motion av Företagareföreningarnas förbund,
som påpekar att de omfattande
järnvägsnedläggelserna medfört ökad betydelse
för biltransporterna när det gäller
varudistributionen och att detta förhållande
är speciellt påtagligt för orter
inom områden med ett underutvecklat
näringsliv av vilka många drabbas särskilt
hårt av järnvägsnedläggelserna.
»Det synes angeläget», fortsätter förbundet,
»att vad man genom statligt
kreditstöd lyckas åstadkomma i fråga
om industrilokalisering och utveckling
av redan verksamma företag i kominunikationsmiissigt
mindre viilbelägna områden
följdes upp av åtgärder, som syftar
till att underlätta och förbilliga avsättningen
för i sådana områden belägna
företag.»

Och nog är det alldeles uppenbart att
tillgång till effektiva och lättillgängliga
transportmedel är en viktig förutsättning
för att de industrilokaliseringar
som man söker genomföra i enlighet
med riksdagens intentioner skall lyckas
på längre sikt, så att de företag man
får i gång kan bli kvar och utvecklas
och alltså inte försvinner efter en kort
tid.

Mot denna bakgrund är det alltså ytterst
angeläget att vi får så gynnsamma
förhållanden som möjligt för lastbilstrafikbranschens
utveckling och fortbestånd.
Att dess betydelse successivt ökat
framgår av att den sammanlagda på lastbil
transporterade godsmängden oavlåtligt
ökat. För perioden 1960—1964 redovisas
följande siffror:

1960 6,9 miljarder godstonkilometer

1961 7,5

1962 8,2 » »

1963 9,0 » »

1964 9,9 » »

För 1964 redovisas alltså praktiskt

taget hela 10 miljarder godstonkilometer.

Lastbilstransporterna spelar alltså en
allt viktigare roll på varudistributionens
område. Men om kreditförsörjningen
förblir så bristfällig som hittills
är det fara värt att allt fler företag
tvingas anlita den grå kreditmarknaden
med dess räntor, som ligger på
lägst 10 å 12 procent men oftast ännu
högre. Om företagen tvingas till denna
utväg befrämjar detta sannerligen inte
deras konkurrenskraft och rationella
utveckling, utan deras effektivitet sjunker.
Det är en utveckling som ur samhällsekonomisk
synpunkt verkligen inte
kan vara godtagbar framför allt med
tanke på den nyckelroll, som branschen
har inom näringslivet och som
jag med några få men som jag tycker
talande siffror sökt redovisa.

Reservanterna vill instämma i det
sammanfattande omdöme som görs i
motion nr 180: »När samhället genom
en ändrad trafikpolitik i grunden ändrat
förutsättningarna, bör det ankomma
på samhället att också beakta konsekvenserna
för den enskilde företagaren
av den ändrade trafikpolitiken.»
Det är hög tid att den samhällsekonomiskt
viktiga lastbilstrafikbranschen
får bättre möjligheter till krediter och
en ordnad kapitalförsörjning och i detta
hänseende kommer på likställd fot med
de varuproducerande företagen, med
vilka branschen har så många beröringspunkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden (ep), Neländer (fp),
Börjesson i Falköping (ep), Johansson
i Skärstad (ep) och Lindberg (ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vissa frågor kommer
ständigt igen i kammaren — riksdagen
brukar regelmässigt avslå de gjorda
framställningarna, men de kommer upp
på nytt. Jag vet inte om de har släkt -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen

skap med galten Siirimner eller om det
är andra egenskaper som gör att de
återkommer. Den fråga som kammaren
nu bär att behandla har ju varit föremål
för kammarens prövning såväl 1963
som 1964 och 1965, och förmodligen tas
den upp också 1967, därest kammaren
följer utskottets förslag.

Vad är det nu motionärerna begär?
Jo, de begär att staten skall gå in på
kapitalmarknaden och dirigera kapital
åt visst håll. Det är i och för sig intressant
att statsutskottets samtliga borgerliga
ledamöter, som regelmässigt anklagar
socialdemokratien för dirigeringslust,
i detta avseende tydligen inte
har några betänkligheter. Eller skall
detta betraktas som ett utslag av en
principiellt ny inställning i det borgerliga
lägret, då man så enhälligt går
in för att samhället skall ingripa dirigerande? Vad

man har glömt att markera i
detta sammanhang är att om man nu
dirigerar kapitalet på så sätt som motionärerna
tydligen önskar — det är ju
enda sättet att tillgodose motionens
syfte — så måste man dirigera bort det
från något annat område. Då uppstår
den rent praktiska frågan: Är lastbilstrafiken
en av de flaskhalsar i samhällsekonomien
som det finns speciell
anledning att vidta samhälleliga åtgärder
mot? Enligt de uppgifter jag har
fått utnyttjar man för närvarande inte
lastbilskapaciteten helt. Från lastbilsägarnas
organisation föreligger, om jag
är rätt underrättad, ett svalt intresse för
motionen. Skall samhället ingripa och
dirigera, så måste det väl ändå gälla
ett område där det är ett betydande
samhällsintresse att verksamheten vidgas.
Ett sådant område är, såvitt jag
förstår, inte lastbilstrafikens. Men det
är intressant alt notera att samtliga borgerliga
ledamöter i statsutskottet nu har
den uppfattningen att staten skall ingripa
dirigerande på kapitalmarknaden.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Lindholm helt missförstått syftet
med denna motion. Det är inte något
slags dirigeringsiver motionärerna givit
uttryck för i sin motion. Vad det är
fråga om kan sammanfattas i ett enda
ord, nämligen ordet rättvisa. Det finns
ingen som helst rimlig motivering till
att företag inom denna bransch, som
har så nära och intim samhörighet med
de varuproducerande företagen, skall
vara sämre ställda än dessa när det gäller
att få utnyttja samhällets kreditstöd,
framför allt i form av lån från företagarföreningarna
och i form av industrigarantilån.
Det är en fråga om rättvisa,
inte en fråga om dirigering.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
för att herr Sjönells rättvisesynpunkter
skall kunna tillgodoses, så måste det
hända någonting på kapitalmarknaden.
Om ingenting händer där, står ju herr
Sjönell och stampar på samma fläck
alltjämt. Förslaget förutsätter alltså ett
ingrepp som favoriserar eller, för att
använda ett annat ord, prioriterar denna
grupp framför andra.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjönell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 140, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 102 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag tryckte på NEJ-knappen men att
voteringstavlan markerade JA.

§ 12

Kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av väckta motioner
angående kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna m. m.

Utskottet hade till behandling föreliaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:184) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:246), i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
parlamentarisk utredning av frågan om
kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna, såväl ur skattepolitisk
synpunkt som med hänsyn till frågans
betydelse för den kommunala demokratien,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 478)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Vä (II: 592), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag avseende en rationell
fördelning av uppgifter och kostnader
för samhällsuppgifter mellan staten,
landstingen och primärkommunerna
samt att därvid beaktades den demokratiska
principen att den instans som
beslutade en utgift även skulle betala
den.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 184 och II; 246 samt I: 478 och II: 592
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Stähl och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Nelander och
Sjönell, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:184 och 11:246 samt i
anledning av motionerna 1:478 och
11:592, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam parlamentarisk utredning
av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har även i år avstyrkt kraven från
centerhåll om en utredning av kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.
Majoriteten består som framgår
av utlåtandet av företrädare för
socialdemokratien och högern.

Liksom i fjol hänvisas till beslutet
om det nya skatteutjämningssystemet
och till att man skall avvakta erfarenheterna
av detta innan denna fråga
upptages till behandling. Givetvis inne -

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

bär det nya skatteutjämningssystem
som vi har fått i år en förbättring ur
skatteutjämningssynpunkt men enligt
vår mening innebär det ingen lösning
av kostnadsfördelningsfrågan. Vi kan
kanske alla erinra oss att skatteutjämningskommittén
genom vissa tilläggsdirektiv
från finansministerns sida inte
hade tillfälle att ta upp kostnadsfördelningsfrågan
till en genomgripande prövning
och lägga fram ett längre gående
förslag. Om jag inte minns fel gav halva
antalet ledamöter också i betänkandet
uttryck för sitt missnöje över detta
förhållande. Kommittén i sin helhet underströk
dock att problemet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
kvarstod i stort även vid ett genomförande
av kommitténs förslag. Jag
vill också erinra om att de tre kommunförbunden
och flertalet landsting i
sina remissyttranden mycket kraftigt
underströk dessa synpunkter och påyrkade
en utredning av det slag som reservanterna
i statsutskottet nu förordar.

Skatteutjämningskommittén framhöll
också att problemet borde bli föremål
för en prövning ur skattepolitiska synpunkter.
Det är väl alldeles uppenbart
att åtskilliga socialdemokrater och högermän
i de instanser som yttrade sig
i regel intog en annan ståndpunkt än
dessa partiers företrädare har gjort i
statsutskottet.

Den kommunala verksamheten har
ökat avsevärt under senare år, främst
beroende på de vidgade uppgifter som
staten pålagt landsting och kommuner.
Svårigheterna på kapitalmarknaden har
också bidragit till att det kommunala
finansläget blivit mycket bekymmersamt.

De växande anspråken på samhällelig
service liar — med en del undantag
— drivit upp den kommunala utdebiteringen
över eller upp emot 20-kronorsgriinsen.
I fjol var medelutdebiteringen
17:25 kr. och i år liar den stigit till
18: 28. Det innebär att den genomsnitt -

liga totala kommunalskatten har stigit
med inte mindre än 80 procent sedan
början av 1950-talet. Alla tecken tyder
på att toppen ännu inte är nådd. Kommunerna
kommer att få väsentligt ökade
kostnader exempelvis för skolan,
sjukvården, åldringsvården, handikappvården,
bostadsbyggandet och vuxenutbildningen.
Skolan är primärkommunernas
största utgiftspost. Grundskolan
har ännu inte genomförts överallt i landet.
När så sker kommer kostnaderna
att stiga väsentligt. Därtill kommer utbyggnaden
av gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan.

För landstingen utgör, som vi alla
känner till, sjukvården och hälsovården
de största utgiftsposterna. Landstingens
övertagande av mentalsjukvården
fr. o. in. nästa år kommer otvivelaktigt
att medföra en kostnadsstegring,
särskilt på längre sikt. Landstingens utdebiteringar
har som bekant i allmänhet
höjts kraftigt under senare år.

De väsentligaste orsakerna till denna
utveckling är att de uppgifter som statsmakterna
pålagt landsting och kommuner
undan för undan har vidgats.

Det är självfallet värdefullt -— jag vill
understryka detta för undvikande av alla
missförstånd — att man kan decentralisera
en stor del av samhällsverksamheten.
Härigenom kan lokal- och personkännedom
bäst komma till sin rätt.
Men det stora problemet är att utvecklingen
medfört en mycket kraftig övervältring
av kostnaderna på kommunerna,
och man kan inte påstå att skatteutjämningsreformen
— även om den är
värdefull — radikalt har förändrat situationen.
I år kan de totala statsbidragen
till kommunerna beräknas till ungefär
4 miljarder kronor, medan kommunernas
totala utgifter torde uppgå
till i runt tal 18 miljarder kronor.

Också för den reella kommunala självstyrelsen
har kostnadsövervältringen
konsekvenser. Kommunerna har eu
självständig beskattningsriitt, men det
iir uppenbart att den starka kostnads -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och

och utdebiteringsökning, som kommunerna
åsamkats genom statliga ålägganden,
begränsar kommunernas rörelsefrihet
i ekonomiskt avseende.

En verklig kommunal självstyrelse
kan ju inte innebära att kommunerna
skall ha ekonomiska resurser enbart
för att fullgöra de uppgifter som statsmakterna
pålagt dem. När staten exempelvis
ålägger kommunerna att genomföra
grundskolan och ta de ekonomiska
konsekvenserna härav innebär detta
otvivelaktigt en begränsning av kommunernas
ekonomiska handlingsfrihet
i övrigt.

Kostnadsövervältringen har också
skattepolitiska konsekvenser. Fjolårets
riksdagsbeslut om skatteutjämningsreformen
har visserligen minskat skillnaderna
mellan högsta och lägsta utdebitering
men ingalunda i den utsträckning,
som finansministern räknade med
i sin proposition föregående år. Herr
Sträng räknade med att skillnaden mellan
högsta och lägsta utdebitering skulle
minskas från 11:57 per skattekrona
1965 till 7:40 per skattekrona i år.

Bl. a. på grund av de föreliggande
investeringsbehoven och svårigheten att
låna pengar har de skattetyngda kommunerna
inte kunnat sänka utdebiteringarna
så mycket som ställts i utsikt,
och skillnaden mellan högsta och lägsta
utdebitering i år är 9 kronor per skattekrona,
d. v. s. 1: 60 mera än vad finansministern
räknade med.

Utskottets majoritet uttalar att det
nya skatteutjämningssystemet garanterar
att bidraget blir värdebeständigt och
standardföljsamt. Jag skulle vilja göra
ett par kommentarer till detta påstående.

I fråga om totalbeloppet kan man
kanske tala om en viss värdebeständighet,
men därmed är ingalunda sagt att
kostnadsfördelningen i fortsättningen
blir oförändrad. Allt talar för att kommunernas
utgifter stiger förhållandevis
mera än de sammanlagda skatteutjämningsbidragen
ökar.

kommunerna m. m.

För övrigt är skatteutjämningsbidragets
konstruktion behäftad med uppenbara
svagheter, vilket vi påpekade från
centerhåll när vi i fjol diskuterade denna
fråga. Systemet grundar sig bl. a. på
en rörlig utdebiteringsgräns, som fastställs
med hänsyn till medelutdebiteringen,
och denna har som bekant höjts
mycket kraftigt bara från i fjol och
kommer väl att fortsätta att stiga.

Detta får den märkliga konsekvensen
att en kommun, som inte ökar sin utdebitering
lika mycket som medelutdebiteringen,
får minskat bidrag. Jag kan
som exempel nämna att om Stockholm,
Göteborg och Malmö, som representerar
en fjärdedel av det totala skatteunderlaget
i landet, blir nödsakade att genomföra
en utdebiteringshöjning på 2
kronor på grund av svårigheter att lånefinansiera
sina investeringar på kapitalmarknaden,
skulle detta förorsaka
en stegring av medeldebiteringen i landet
med 50 öre. Det kan i sin tur medföra
att en mycket fattig kommun uppe
i Tornedalen som har oförändrad
utdebitering får ett minskat skatteutjämningsbidrag
med ett belopp som motsvarar
en höjning av utdebiteringen
med 30 öre. Man får alltså inte okritiskt
använda begreppen värdebeständighet
och standardföljsamhct.

Det skatteutjämningssystem som vi
har fått innebär en viss förbättring av
skatteutjämningen — det är jag den
förste att erkänna — men i princip är
det ju fråga om en viss skatteutjämning
på vilken nivå som helst. Det innebär
inte någon lösning av kostnadsfördelningsproblemet.

Den kraftiga höjningen av kommunalskatterna
under senare år, vilken
som jag sade främst är en konsekvens
av de vidgade uppgifter som statsmakterna
har pålagt landsting och kommuner,
innebär en förskjutning av skattebördan
från högre till lägre inkomsttagare,
och denna utveckling har, herr
talman, skett utan någon politisk prövning
av detta problem.

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att den stora skatteberedningen, som
ju mycket ingående diskuterat hela vårt
skattesystem och framlagt förslag om
eu omläggning av detta, tydligen inte
ansett sig ha direktiv att ta upp sambandet
mellan statlig och kommunal
beskattning.

Enligt vår mening bör kommunernas
ekonomi genom statsbidragen påverkas
så att kommunalskatten får den tyngd
i det totala skattetrycket och får den
andel i den enskilda skattebetalarens
skattebörda som är lämplig efter en
verklig skattepolitisk prövning. Det är
de synpunkterna som vi har hävdat i
dessa motioner och som också har hävdats
enhälligt från kommunförbundens
sida.

Från centerpartiet har vi här i riksdagen
år efter år framfört den uppfattningen,
att man så långt möjligt bör
eftersträva, att man för ungefär samma
kommunala skatteuttag bör få samma
kommunala standard oavsett var man
bor. Det bör vara riktpunkten, och det
kan i varje fall inte vara rimligt att
kostnaderna för kommunernas obligatoriska
uppgifter skall medföra att utdebiteringen
i vissa kommuner är långt
högre än på andra håll i landet.

Det är märkligt, herr talman, att man
i ett samhälle där man talar så mycket
om solidaritet, inte minst från herr
statsministerns sida, och där man talar
så mycket om att man skall behandla
medborgarna på ett likvärdigt sätt, från
riksdagsmajoritetens sida inte är beredd
godtaga, att man för ett av samhället
ansett godtagbart minimum i fråga om
kommunal service skall belasta medborgarna
på ett likvärdigt sätt oavsett
var de bor.

Det kan i detta sammanhang vara intressant
att notera att denna synpunkt
häromdagen underströks i en ledarartikel
i en socialdemokratisk landsortstidning
— det var för övrigt Värmlands
Folkblad. Jag skall be att få citera några
rader ur den artikeln:

»Statsmakterna måste vidtaga åtgärder
som ger möjligheter att mera rättvist
än nu fördela skattebördan. Inte
minst blir det nödvändigt att ta särskild
hänsyn till hur olika skatteunderlaget
är i olika kommuner. Det kan
inte vara riktigt att t. ex. förekomsten
av en rikt givande naturfyndighet i en
kommun för all framtid skall tillförsäkra
den kommunens innevånare lägre
skatter än innevånare i kommuner
som saknar denna förmån. Inom ramen
för en godtagbar minimigräns för den
kommunala servicen borde alla kommuner
genom statliga åtgärder kunna
tillförsäkras jämlikhet i skattetrycket.
Variationerna över minimistandarden
behöver inte beaktas i de statliga utjämningssträvandena.

Den enklaste vägen att klara dessa
kommunala finansieringsproblem på ett
sätt som är rättvist mot skattebetalarna
i hela landet är att staten åtar sig att
finansiera en större del av kommunalpolitiken.
»

Det är tydligt att ledarskribenten i
fråga har tagit starkt intryck av den
argumentation som centerpartiet under
många år drivit, och det är kanske inte
heller uteslutet att skribenten har gjort
den reflexionen att det efter allt statsministerns
tal om solidaritet också
krävs handling, även på detta område.

Statsutskottets majoritet av socialdemokrater
och högermän är emellertid
uppenbarligen ännu inte beredd att
acceptera denna principiella uppfattning.
För min del är jag övertygad om
att riksdagens majoritet till sist ändå
skall inse att centerns och folkpartiets
krav på en utredning om kostnadsfördelningen
inte kan avvisas. Menar man
allvar med talet om solidaritet och likvärdig
behandling av medborgarna
måste man förr eller senare erkänna att
vi reservanter företräder en riktig principiell
uppfattning.

Om vi t. ex. är ense om att alla barn
i detta land skall få en nioårig grundskoleutbildning,
skall då den omstiin -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

digheten att vi anser kommunerna
vara de lämpligaste organen för att
verkställa detta beslut medföra, att
människor med samma inkomster får
helt olika skattebörda beroende på var
de bor? Det skulle kunna anföras liknande
exempel från andra områden.
Jag har aldrig upphört att finna det
egendomligt att Sveriges riksdag, som
ägnar så stort intresse åt olika skattepolitiska
avvägningsproblem och som
så ivrigt diskuterar rättvisefrågor beträffande
beskattningen — ibland rör
det sig t. o. m. om ganska perifera ting
— hittills har sagt nej till våra krav
på en utredning om dessa viktiga
spörsmål. De skattepolitiska avvägningsproblem
och de rättvisekrav som
det här gäller är ändå av väsentligt
större vikt än vissa av de detaljfrågor
som sysselsätter oss i den skattepolitiska
debatten.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Vä (ep).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun har ofta och
länge diskuterats, kanske främst av den
anledningen att allt fler uppgifter har
överförts till landsting och kommuner;
enligt beräkning åvilar nu cirka 60
procent av de allmänna samhällsuppgifterna
kommunerna. Statsbidrag i olika
omfattning har sedan långt tillbaka
utgått till kommunerna, som i stor
utsträckning haft att i praktiken förverkliga
av riksdagen beslutade reformer.
Ofta har statsbidragen minskats
sedan reformerna vunnit ordentligt fotfäste.
Den kostnadsutjämning som på
förslag av skatteutjämningskommittén
genomförts från och med i år har utan
tvivel inneburit en förbättring, men
den är enligt min mening inte helt tillfredsställande.
Som herr Eliasson i
Sundborn påpekade har skatten sedan

1950-talets början höjts med genomsnittligt
drygt 80 procent.

Nu anför utskottsmaioriteten att man
först bör avvakta verkningarna av det
nya systemet, och det låter ju bestickande.
Men skatteutjämningskommittén tog
på grund av sina direktiv inte ställning
i stort till frågan om fördelningen av
kostnaderna mellan stat och kommun,
något som påpekades i motioner och
reservationer redan i fjol. Kommittén
framhöll dock, vilket också har återgivits
i utskottets utlåtande, i visst hänseende
»att det syntes motiverat att frågan
om fördelningen av kostnaderna
på skolans område mellan stat och
kommun togs upp till prövning inom
en snar framtid».

Det är också värt att understryka —
något som alla för övrigt vet — att de
allt tyngre kommunalskatterna drabbar
de lägre inkomsttagarna hårdast. Enligt
min mening är det ett befogat krav att
få till stånd en parlamentarisk utredning,
som kan gripa sig an med frågan
om det stora problemkomplexet rörande
fördelningen av kostnaderna men
också fördelningen av uppgifterna mellan
stat och kommun.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Frågan om den kommunala
skatteutjämningen har i decennier
diskuterats i detta hus, och olika
förslag till lösningar har framförts. Det
har alltså rört sig på området. Och jag
vågar påstå att det har rört sig i rätt
riktning. Med 1965 års beslut om de
nya principerna för kommunal skatteutjämning
har det skapats ett system
som är accelererande i sig och som
ökar de statliga bidragen från år till
år. Om jag minns beloppet från det
senaste beslutet rätt, så är vi nu i runt
tal uppe i 1 150 miljoner kronor i statligt
bidrag till kommunal skatteutjämning.

Onsdagen den 23 november 1906 Nr 34

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

Naturligtvis kan man som herr Eliasson
i Sundborn tala om rättvisekraven,
men när herr Eliasson gjorde upp sin
långa önskelista glömde han en väsentlig
sak, nämligen att addera ned en
slutsumma. Vad vi beslutar om i detta
hus har ju ett visst samband med det
statsfinansiella läget. Det är budgeten
som avgör våra möjligheter i olika avseenden.
Och jag vågar påstå att 1965
års beslut har hälsats med stor tillfredsställelse
i åtskilliga kommuner, där man
tidigare på grund av skattebelastningen
har haft svårigheter att vidta åtgärder
av olika slag.

I likhet med utskottet anser jag det
därför vara klok politik att avvakta
verkningarna av 1965 års beslut. Vi vet
att bidragen redan under första året
har ökat med betydande belopp och att
det i systemet ligger en acceleration,
som efter hand kommer att öka beloppen
väsentligt.

Mot bakgrunden av det statsfinansiella
läget anser jag liksom utskottets
majoritet att vi inte nu bör gå ytterligare
ett steg utan i stället avvakta utvecklingen.
Om den ger anvisning om
att vi bör ta nya steg, så får vi väl göra
det. Men det är tradition att vi först
prövar en sak, innan vi förkastar den
eller gör om den helt och hållet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Tidigare talare bär erinrat
om att en rimligare fördelning av
kostnaderna mellan staten och kommunerna
är ett gammalt önskemål som har
figurerat i riksdagen vid många tillfällen.
Men om jag håller mig till den allra
senaste tiden så är det nu andra gången
som riksdagen behandlar motioner om
utredning i syfte att åstadkomma en
annan fördelning av de kostnader som
staten och kommunerna gemensamt
svarar för. I det första fallet var det
en kommunistisk motion; nu är det ett
initiativ av mellanpartierna.

Med denna erinran har jag velat
framhålla att det för mig ter sig som
självklart att jag i dag skall rösta med
reservanterna. Med en liknande saklig
bedömning borde kommunerna ha kunnat
räkna med stöd från folkpartiet och
centerpartiet även när kommunisterna
stod för initiativet, men det skedde tyvärr
inte. Om det beror på att sinnesändringen
har inträtt hastigt, kan jag
bara uttala förhoppningen att intresset
för själva saken nu skall bli varaktigare.

Det har visserligen under mycket
lång tid varit angeläget att göra någonting
åt kommunernas ekonomiska trångmål,
men som framför allt herr Eliasson
har erinrat om tyder allt på att det
nu drar ihop sig till ett ännu besvärligare
läge för kommunerna. Det finns
enligt min mening inte någon anledning
för utskottet och den senaste talaren
herr Lindholm att åberopa 1965 års
beslut om skatteutjämning som skäl för
att dröja ytterligare med den begärda
utredningen. Man kan kanske säga att
dagens motionärer borde ha ägnat större
energi åt att bevaka kommunernas
intressen redan vid behandlingen av
reformen 1965. Men det ändrar inte på
det faktum att svårigheterna för kommunerna
tilltar trots skatteutjämningsbeslutet
1965.

För vår del förutskickade vi redan
då att det skulle bli på detta sätt, och
vi föreslog därför ändringar på tre
punkter av det utskottsförslag som förelåg
1965. För det första försökte vi få
riksdagen med på en sådan konstruktion
av utdebiteringsgränsen att det
skulle bli vissa garantier mot en kostnadsförskjutning
i fortsättningen till
nackdel för kommunerna. För det andra
föreslog vi att de kommunala bostadstilläggen
till väsentlig del skulle betalas
av staten. För det tredje förslog vi just
eu sådan utredning som det nu är fråga
om, nämligen med avsikt att ompröva
hela frågan om de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna.

Man skall inte förneka värdet av att
staten genom beslutet 1965 ökade sina

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

direkta bidrag till kommunerna med,
om jag minns rätt, 400 miljoner kronor.
Det är naturligtvis värdefullt, framför
allt för de kommuner som det här talats
om tidigare i dag och som hade en
särskilt eländig skattesituation. Men
det behövs ingen ytterligare prövotid
för att man skall fastställa hur det blev
med effekten av detta beslut för kommunerna
i allmänhet. Kommuner i en
så dålig situation som här nämnts har
fått det litet bättre i förhållande till
andra kommuner. Men klyftan är fortfarande
mycket stor mellan olika kommuner,
och den blir i vissa fall större
på grund av den olikmässiga befolkningsutvecklingen
och enligt min mening
även på grund av felaktigt inriktad
lokaliseringspolitik. Men det är inte
främst den delen av kostnadsutjämningen
som utredningskravet gäller
utan förhållandet mellan staten och
kommunerna.

Jag har redan nämnt de kommunala
bostadstilläggen som exempel på en stor
kommunal utgift som rätteligen skulle
betalas av staten, av den enkla anledningen
att de kommunala bostadsbidragen
åt de gamla är en del av pensionsförmånerna
och sålunda enligt
riksdagsbeslut en statlig angelägenhet.
Framför allt beror emellertid kommunernas
tilltagande svårigheter på de
ökade kostnaderna för skolan. Jag betraktar
det som självklart att den lokala
utformningen av skolpolitiken — eller
rättare sagt uppföljningen av de beslut
som statsmakterna fattar när det gäller
skolan — skall ske via kommunala instanser.
Men det är tydligt redan nu att
de stora skolreformerna i mycket väsentlig
grad kommer att stanna på papperet,
om inte kommunerna får bättre
resurser att genomföra åtgärderna.
Detta har ju framgått bl. a. av debatten
i dag — i fråga om de svårigheter som
kommunerna redan befinner sig i.

Och allt som ytterligare förestår, om
utredningsförslagen rörande gymnasieskolan
skall genomföras, kommer att

öka kommunernas trångmål. Det är
nämligen inte riktigt — såsom förutsatts
i vissa sammanhang — att saken
skulle ordnas på det sättet att staten
egentligen betalar alla de ökade kostnader
som i sammanhanget uppstår för
kommunerna. BI. a. de uttalanden som
gjorts av skoldirektionen i Stockholm
visar att man på kommunalt håll befarar
mycket stora kostnadsökningar för
kommunen i sammanhanget. Så blir det
med säkerhet även för de flesta andra
kommuner.

På samma sätt förhåller det sig med
landstingen. När landstingen nu övertar
mentalsjukvården kommer de att få
mycket stora kostnader. Vid riksdagsbeslutet
i frågan uttalades att systemet
var så konstruerat, att det egentligen
inte skulle medföra några ökade kostnader
för landstingen. Nu vet vi genom
den förberedande behandling av reformen
som gjorts ute i landstingen, att
det blir mycket stora nya kostnader för
landstingen. Det finns med andra ord
ett tydligt behov av omprövning av hela
frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.

Jag vill också —• liksom herr Eliasson
i Sundborn —- betona att det redan av
den utredning, som låg till grund för
riksdagsbeslutet år 1965, framgick att
den ursprungliga avsikten med utredningen
inte kunde fullföljas på grund
av de ändrade direktiv som utredningen
fick från regeringen. Hälften av utredningens
ledamöter ansåg därför att
en omprövning av det slag, som nu begärts
i motionerna, borde företagas,
alltså de motioner i ärendet som först
väckts av kommunisterna och nu av
mcllanpartierna.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den historieskrivning
som herr Holmberg gjorde tror jag inte

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

mycket på. Centern har ända från partiets
bildande sysslat med kommunalskatteproblemen
och skatteutjämningsfrågan.
Något »faderskap» till dessa tankegångar
torde det därför för kommunisternas
del inte vara så lätt att göra
gällande.

Vidare sade herr Holmberg — vilket
förvånade mig — att centern år 1965
inte skulle ha bevakat dessa frågor.
Herr Holmberg räknade därefter upp
exempel på vad han menade att kommunisterna
hade gjort. Får jag då erinra
om att vi på centerhåll för det första
föreslog och reserverade oss för en annan
konstruktion av systemet — med
en fast utdebiteringsgräns, som jag tror
att herr Holmberg själv röstade för här
i kammaren. För det andra begärde vi
att staten skulle ge ett grundbelopp för
att utjämna pensionskostnaderna när
det gäller bostadstilläggen. För det tredje
ville vi att skolskjutsbidragen skulle
bibehållas. För det fjärde slutligen begärde
vi en utredning om kostnadsfördelningen.

Nog därmed om historieskrivningen!

Till herr Lindholm vill jag säga att
om man gör en omfördelning är det inte
fråga om att öka det totala skattetrycket
utan endast att omfördela kostnaderna.
Man flyttar en del kronor från
en rad på skattsedeln till en annan.

Herr Lindholm framhöll också — och
på den punkten måste jag ge honom rätt
— att denna fråga har diskuterats under
decennier. Är det inte en smula generande
för socialdemokraterna, som
under större delen av de senaste tre
decennierna stått i ledningen för politiken,
att frågan fortfarande är olöst?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Eliasson i
Sundborn hade lyssnat uppmärksamt
på mitt anförande skulle han lagt märke
till att jag visserligen sade att den
kommunala skatteutjämningsfrågan har
diskuterats i decennier, men att jag till -

lade att det rör sig framåt på denna
punkt och att det genom 1965 års beslut
har gjort det i ganska rask takt.

Sedan säger herr Eliasson att det
hara är fråga om överflyttning av kostnaderna
från den ena skattetabellen till
den andra. Det tycker jag var en intressant
uppfattning. Kanske herr Eliasson
då också vill presentera räkningen. Han
har här ändå rört sig med det enorma
belopp som avsevärt skulle öka behovet
av inkomster för staten, om staten skall
kunna tillgodose de önskemål som herr
Eliasson framfört.

Herr Eliasson har tydligen förbigått
ett faktum, nämligen att under senare
år har i principerna för statligt stöd
till kommunerna ingått att man inte
skall ge pengar med speciell destination
utan i stället klumpbelopp. Varför
har vi gjort på det sättet? Jo, vi anser
att kommunerna skall få visa sin ansvarskänsla
— vi har förtroende för
den kommunala demokratien. Herr
Eliasson vill tydligen däremot alltjämt
ge pengar med speciell destination, alltså
med en pekpinne åt kommunerna
att pengarna endast får användas för
visst ändamål.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill visst inte förneka
att centern under årens lopp intagit
olika ståndpunkter i denna fråga.
Tvärtom var det just detta jag ville
framhålla genom att erinra om att centern
1965 hade en annan ståndpunkt
än i dag och att efterlysa litet bättre
överensstämmelse mellan ståndpunkterna
från ett år till ett annat.

Jag vet också att centern, liksom vi,
var anhängare av en fast utdebiteringsgräns
vid fastställande av beslutet 1965.
Diskussionen nu rör sig dock inte om
detta, utan om utredningskravet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr

62 Nr 34 Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

Holmberg inte vill tala om vad som
gjordes år 1965, men det var herr Holmberg
som förde det på tal. Kanske herr
Holmbergs minne nu har blivit litet
bättre, så vi skall inte gräla mer om det.

Till herr Lindholm vill jag säga att
centern aldrig har tänkt sig att man
skulle införa strikta bestämmelser om
pengarnas användande inom kommunerna.
Vi anser dock att systemet borde
innehålla regler om speciella bidrag
till vissa mer omfattande ändamål, men
dessa regler skulle kunna utformas
schablonmässigt. Därmed behöver inte
myndigheternas kontroll över kommunernas
förvaltning ökas. Herr Lindholm
lider av något slags administrativt tänkande
att varenda åtgärd i denna riktning
skall behöva leda till att man har
konsulenter som mäter gardiner o. s. v.
Sådant finns det tillräckligt av förut
i det här landet. Denna invändning
är alltså inte mycket värd.

Sedan frågade herr Lindholm vad
detta kommer att kosta. Ingen kan bestrida
att det råder ett mycket besvärligt
statsfinansiellt läge, men jag frågar
mig hur mycket det finns av idealism i
svensk socialdemokrati när socialdemokraterna
inför en klar och uppenbar
orättvisa i samhället säger: »Det här
kan vi inte göra något åt, ty budgeten
medger inte det nu.» Ett sådant betraktelsesätt
anser jag olämpligt. Vi måste
i stället se till att vi kan lösa frågan.
Kan vi inte det på en gång, får vi göra
det successivt. Vad som ter sig alldeles
orimligt är de förhållanden som nu råder
och att därtill den stora skatteutredningen
efter direktiv av finansministern
genomförts utan att den kommunala
skattens roll i den totala beskattningen
tagits upp till grundlig
prövning. Man tycks fortfarande föreställa
sig att kommunalskatten och
statsskatten är två skilda ting, som inte
skall diskuteras och bedömas i ett sammanhang.

Det är på den punkten våra uppfattningar
skiljer sig åt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Eliassons i
Sundborn uttalanden skall vara representativa
för ett radikalt betraktelsesätt,
måste jag bekänna att jag har missuppfattat
begreppet radikal. Med det har
man väl ändå aldrig menat enbart att
gå ut och bjuda på ett konfektbord som
man inte är beredd att betala, såsom
är innebörden av herr Eliassons resonemang.
Han bjuder rätt mycket men
vill inte precisera hur det skall genomföras;
han talar om att vi kan göra det
successivt.

Det kommunala skatteutjämningssystem
som vi haft tidigare och som ersattes
med den år 1965 beslutade ordningen
har hela tiden inneburit en
ökad insats från statens sida för att genomföra
en utjämning. I begynnelsen
berördes ett ringa antal kommuner, men
det har ökats undan för undan. Avsikten
har varit att inom ramen av de resurser
staten förfogar över skapa ett sådant
förhållande i kommunerna att dessa
får något så när samma standard
trots att skatteunderlaget varierar så
starkt. Därför har man i själva systematiken
tagit hänsyn till skattekraften
hos innebyggarna i respektive kommuner.

Detta system innebär alltså hela tiden
en accelerering inom ramen av de resurser
som står disponibla.

Vad herr Eliasson vill har han yvigt
talat om utan att presentera hur han
skall förverkliga det. När han kommer
fram till den punkten svävar han på
målet.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det har uppmärksammats
att högerpartiet inte har deltagit
i reservationen, och jag vill gärna ange
orsakerna till att vi inte gjort det i detta
läge.

Jag vill inte gå i polemik mot herr
Eliasson i Sundborn, eftersom jag vet
att han naturligtvis så småningom kom -

Onsdagen den 23 november 1966 Nr 34

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

mer att få rätt i att det behövs en utredning
i denna fråga. Vi anser emellertid
att tanken är för tidigt väckt;
man måste se på utvecklingen en tid
framåt.

Jag vet också att man inom landstingen
-— det gäller även en hel del
landstingsdirektörer och kommunala
förtroendemän inom högern —- har den
uppfattningen att dessa frågor måste
undersökas. Den som har att ta ställning
till helhetsbilden och som följer
utvecklingen litet mer uppifrån måste
dock fråga sig: Är det verkligen dags
att göra denna undersökning innan en
mängd av fakta ligger klara på bordet?
Det anser vi inte för närvarande vara
fallet.

Låt mig, eftersom jag suttit i kommunala
skatteutjämningskommittén, erinra
om att denna utredning inte hade att
direkt beröra frågan om förhållandet
mellan stat och kommun. Ändå kom vi
att ta upp den; det var absolut nödvändigt
att belysa den från olika håll. Vi
kom då ganska snart underfund med
att detta är ett utomordentligt svårt
problem.

Så till vida gjordes emellertid en fördelning
mellan stat och kommun när
det gällde de kommunala bostadstilläggen
att kommunen fick påtaga sig denna
uppgift. Vi inom kommunala skatteutjämningskommittén
ansåg att det vid
detta tillfälle skulle kosta kommunerna
79 miljoner kronor. I stället skulle finansieringen
av folkpensionsförmånerna
medföra att staten från kommunerna
övertog en utgift på 349 miljoner kronor.
Det var alltså fråga om ett skäligt
utbyte, där man lade en betydligt större
utgift på staten.

De skäl som vi anser vara relevanta
för att i dag inte begära en utredning
är bl. a. att det förestår en konnnunindelningsreform.
Primär kommun erna
skall diskutera eu sammanslagning, och
det blir även en sådan diskussion på
sekundärkommunplanet. Vi vet inte vilka
verkningar detta kommer att få.

Ett annat skäl är själva skatteutjämningssystemet,
som tillämpats under
mycket kort tid och som trots allt inneburit
en stor fördel för kommunerna.
Detta system kommer att kosta staten
ett par hundra miljoner kronor som
tillägg varje år. Det innebär alltså en
automatisk kostnadsökning för staten
och en motsvarande lindring för kommunerna.
Denna kostnadsökning rullar
vidare oberoende av såväl den kommunala
utdebiteringen som skatteförmågan
i landet över huvud taget, och det kommer
givetvis att ställa ganska stora anspråk
på staten. Om man nu begär att
staten skall direkt påtaga sig ett flertal
av kommunernas kostnader, kommer
man vidare in på den kommunala
självstyrelsen och dess problem, som
sannerligen inte är lättlösta.

Då man nu alltså står inför en ny
kommunindelningsreform och då man
vill att slcatteutjämningen skall få verka
några år, är det enligt vårt förmenande
sunt och riktigt att avvakta utvecklingen
för att senare, när man vet litet
mer om det hela, definitivt besluta om
en utredning. Det är de konkreta skälen
till att vi inte ställt oss bakom den
reservation som här föreligger.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep):

Herr talman! Jag vill bara tillägga
några få ord i anledning av herr Lindholms
yttrande, sedan nu talesmän för
konservatism på olika håll haft ordet.
Herr Lindholm ansåg att jag svävade
på målet. Det måste jag säga var ett
märkligt uttalande, när jag har redogjort
för de principer som ligger till
grund för vårt resonemang och våra
yrkanden.

Herr Lindholm försökte också göra
gällande, att man över huvud taget inte
riktigt vet vad man vill göra här. Jag
kan, herr Lindholm, ställa upp två
principer som inte ligger så långt ifrån
varandra. Den ena principen är den
som, låt oss säga även Värmlands Folk -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna m. m.

blad representerar, nämligen att för ett
godtagbart minimum i fråga om kommunal
standard skall medborgarna betala
i princip samma skatt oavsett var
de bor i landet. Man kan också formulera
principen så -—- skillnaden blir inte
så stor — att när staten nu lägger på
kommuner och landsting omfattande
uppgifter på t. ex. skolans, socialvårdens
och åldringsvårdens områden, bör
vi se till att medborgarna skall för
finansierandet av de obligatoriska uppgifterna
betala samma kommunala skatt
på en viss inkomst, oavsett vilken kommun
de råkar tillhöra. Detta är väl
ändå inte så svårt att fatta.

Men om herr Lindholm menar att problemet
gäller själva utformningen av
ett sådant system, så vill jag påpeka
att vi berört den saken bl. a. i tidigare
motioner. Man kan tänka sig att införa
ett slags grundbidragssystem, som kompletteras
med vad herr Lindholm kallade
en specialdestination till skolan
och vissa andra områden. Vi har i detta
sammanhang också pekat på de möjligheter
som kan finnas att utnyttja ett allmänt
skatteutjämningsbidrag, något som
emellertid uppenbarligen är svårt eftersom
den utdebitering som ligger till
grund för skatteutjämningsbidraget inte
säger någonting om den reella standarden
i kommunen.

Sedan tycker jag nog att det är litet
underligt med herr Lindholms anmärkning
att vi inte anvisar vilka vägar man
bör gå. Kunde vi göra det, erfordrades
det inte någon utredning. Det är för
att finna de tekniska lösningarna som
man behöver företa en utredning. En
utredning är också nödvändig -—- jag
upprepar det ännu en gång ■— för att
man skall kunna göra en skattepolitisk
avvägning, där kommunalskatten ses
som en del av hela skattesystemet. Det
är obestridligt att riksdagen och Kungl.
Maj:t undan för undan beslutat att lägga
över uppgifter på landstingen och
primärkommunerna, något som medfört
att den kommunala utdebiteringen på

15 år ökat med 80 procent. Hela denna
utveckling har ägt rum utan att det
förekommit någon verklig prövning av
de skattepolitiska synpunkterna i sammanhanget.
Under denna tid har det
verkställts åtskilliga skatteutredningar,
men inte ens den stora skatteberedningen
hade enligt sina direktiv att ta
upp detta problem. Skatteberedningen
framlade förslag om en mervärdeskatt
och om andra genomgripande förändringar
av många delar av vårt skattesystem.
Men detta kommunalskatteproblem
kom inte med i sammanhanget.

Herr Lindholms tal om att vi inte vet
vad vi vill faller på sin egen orimlighet.
Vart vi syftar är fullt klart utsagt i
motioner och reservationer. Vad det
gäller att lösa är frågan om detaljutformningen
av ett sådant skattesystem.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Eliasson i Sundborn säger, att en viss
åtgärd ekonomiskt drabbar kommunerna
olika, beroende på skatteunderlag
och andra ting som bestämmer kommunens
ekonomi. Men det är också riktigt,
att riksdagen vid genomförandet
av skatteutjämningsreformen 1965 beaktade
denna sak. Denna reform innebär,
att de kommuner som drabbas hårdast
av en viss åtgärd får större del av
skatteutjämningsbidraget. Jag har mött
åtskilliga kommunalmän som uttryckt
sin tillfredsställelse med 1965 års beslut.
Att det sedan finns kommunalmän
som vill ha mera är ju inte konstigt;
det händer väl aldrig att det inte
finns någon som vill ha mer än han
får. Men till slut är det ändå de samlade
samhälleliga resurserna som bestämmer
hur stora anslag riksdagen
kan bevilja. Och det system vi nu infört
är så konstruerat, att det statliga
stödet till kommunerna automatiskt
ökar år från år.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 141, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 87 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

§ 14

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken och anskaffande
av arbetsrum för riksdagens
ledamöter m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av dels skrivelse från
riksgäldskontoret angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket till
kvarteret Vinstocken, dels motioner om
arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. in.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
en skrivelse och vissa motioner,
vilka alla berörde riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

I anslutning till att frågan om anslag
för kronans förvärv av fastigheten i
kvarteret Vinstocken vid Gustaf Adolfs
torg i Stockholm våren 1965 prövades
av riksdagen, uppdrog riksdagen åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att framlägga
förslag beträffande riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga (BoU:s uti.
nr 36). I november samma år överlämnade
fullmäktige till bankoutskottet en
utredning i ämnet, vari föreslogs att i
nämnda fastighet skulle direkt för riksdagens
räkning utnyttjas huvuddelen
av bottenvåningen samt källarvåningen,
vilka utrymmen föreslogs disponerade
av riksdagsbiblioteket inklusive riksdagens
upplysningstjänst. Härutöver skulle
vissa lokaler i kvarteret Rosenbad
friställas för riksdagens räkning av utrikes-
och handelsdepartementen mot
att dessa erhölle motsvarande lokaltillskott
i kvarteret Vinstocken eller annorstädes.
På bankoutskottets hemställan
(uti. nr 62) godkände riksdagen
de av riksgäldsfullmäktige framlagda
riktlinjerna, dock med undantag bl. a.
för förslaget om flyttning av riksdagsbiblioteket.
Beträffande sistnämnda fråga
hade fullmäktige fått i uppdrag att
verkställa viss kompletterande utredning.

Resultatet av den nya utredningen hade
redovisats i ett betänkande som riks -

Utskottets hemställan bifölls.

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

gäldsfullmäktige överlämnat till bankoutskottet
med skrivelse den 10 mars
1966. Skrivelsen jämte betänkandet hade
fogats som bilaga 1 till detta utlåtande,
i vilket utskottet redovisade sitt ställningstagande
till de däri väckta förslagen.
I betänkandet behandlades ingående
hur de avsedda lokalerna avsåges
bli utnyttjade av riksdagsbiblioteket.
Riksdagens upplysningstjänst, vilken
enligt riksdagens beslut på grundval av
bankoutskottets senast nämnda utlåtande
borde kvarstanna i riksdagshuset
och vilken för övrigt fr. o. m. den 1 juli
1966 överförts från riksdagsbiblioteket
till riksdagens förvaltningskontor, omfattades
icke av den tilltänkta flyttningen.
De genom bibliotekets flyttning
ledigblivna lokalerna i riksdagshuset
föreslogs enligt en detaljerad plan bli
utnyttjade huvudsakligen för arbetsrum
m. m. åt riksdagens ledamöter.

Tillsammans med riksgäldsfullmäktiges
skrivelse hade utskottet till behandling
upptagit följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

dels den i anledning av skrivelsen
väckta motionen nr 659 i första kammaren
av herr Kaijser, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att någon flyttning
av riksdagsbiblioteket till kvarteret
Vinstocken icke måtte komma till stånd,

dels de likalydande motionerna nr
42 i första kammaren av herr Hubinette
in. fl. och nr 76 i andra kammaren av
herr Tnresson in. fl., vari hemställts att
riksdagen ville uppdraga åt talmanskonferensen
att utreda möjligheterna att
genom i riksdagshusplanen nedsänkta
huskroppar få fram för riksdagsledamöternas
behov erforderligt antal arbetsrum
samt parkeringsutrymmen för
deras bilar.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret förevarande
skrivelse ävensom den därav föranledda
motionen I: 659 måtte dels be -

sluta om åtgärder för anskaffande av
arbetsrum för riksdagsledamöter, m. in.,
i enlighet med vad utskottet angivit,
dels uppdraga åt styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor och styrelsen
för riksdagsbiblioteket alt var på sitt
område föranstalta om förverkligandet
av dessa åtgärder, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört om utnyttjande av lokaler
i kvarteret Vinstocken för riksdagsbibliotekets
räkning;

2. att motionerna I: 42 och II: 76 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson och Ullsten, vilka ansett att
utskottet under punkten 1. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret förevarande
skrivelse och med avslag på motionen
I: 659 måtte dels besluta om åtgärder
för anskaffande av arbetsrum för riksdagsledamöter,
in. in., i enlighet med
vad reservanterna angivit, dels uppdraga
åt styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
och styrelsen för riksdagsbiblioteket
att var på sitt område föranstalta
om förverkligandet av dessa åtgärder,
dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört om utnyttjande av lokaler i kvarteret
Vinstocken för riksdagsbibliotekets
räkning;

2. av herrar Berglund och Börjesson
i Glömminge, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det finns många goda
skäl för att det skulle finnas ett statsvetenskapligt
bibliotek i detta hus. Vi
behöver i vårt arbete använda den
litteratur som ryms i ett sådant bibliotek,
och riksdagens upplysningstjänst

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

behöver ha litteraturen till sitt förfogande
för det arbete den skall utföra.
Ifall riksdagsbiblioteket flyttas härifrån,
måste vi skaffa oss ett eget referensbibliotek
för de uppgifter som vi måste
ha fram mycket snabbt. Även upplysningstjänsten
behöver använda ett sådant
bibliotek.

När reservanterna inom utskottet har
föreslagit att biblioteket ändå bör flyttas
ut från riksdagshuset, har vi inte
bortsett från fördelarna av att ha biblioteket
kvar här. Vi har heller inte
gjort någon nedvärdering i största allmänhet
av bibliotekets betydelse. Skälet
till att vi har begärt en flyttning av
biblioteket på det sätt som riksgäldskontoret
i en utredning har föreslagit
är kort och gott att alla tillgängliga utrymmen,
måste ställas till förfogande
för arbetsrum åt riksdagsledamöterna.

Massor av utredningar har gjorts på
detta område. Det kan nästan förefalla
löjligt att så mycket skrivits och talats
om en så liten och till synes självklar
sak. Alla utredningar har klart och tydligt
visat, att det inte går att lösa riksdagsmännens
arbetsrumsfråga inom ramen
för det lokalutrymme som för närvarande
står till förfogande i detta hus.
Vi måste flytta institutioner som utan
men för riksdagens arbete kan ligga någon
annanstans, eller också måste vi
bygga ett nytt hus. .lag tror att det
senare alternativet — jag skall återkomma
till detta — blir nödvändigt för
en långsiktig lösning av detta problem,
men även om viljan skulle finnas, kommer
det av olika skäl att dröja mycket
länge innan vi kan realisera detta. Under
tiden måste vi inrikta oss på provisoriska
lösningar.

Det är därför utmärkt — såsom även
konstateras i reservationen — att riksdagen
nu för sina behov har fått lokaler
utanför riksdagshuset, nämligen
Rosenbadsfastigheten tvärsöver kanalen
ocli Skandinaviska bankens gamla hus
på Gustav Adolfs torg. Under förutsätt -

ning av att vi vill utnyttja dessa lokaler
på ett vettigt sätt ger de oss möjlighet
att lösa lokalfrågorna med hjälp
av goda provisorier.

Vi som har reserverat oss gentemot
bankoutskottets majoritet anser inte att
majoriteten velat göra detta. Den har
inte velat utnyttja de nya möjligheterna
på det sätt som är mest ändamålsenligt.
Den vill inte alls utnyttja Skandinaviska
bankens gamla fastighet utan
låter kanslihuset överta denna. Jag betvivlar
inte att också kanslihuset har
lokalproblem, men det var inte detta
som bankoutskottet närmast skulle ta
ställning till.

Rosenbadsfastigheten vill utskottet
utnyttja för rum åt ledamöter. Rent
generellt är det felaktigt av riksdagen
att säga nej när den erbjuds nya lokaler
då ett desperat behov föreligger. Ochjag
tror att det är oriktigt att använda fastigheten
i kvarteret Rosenbad för rum
åt ledamöter. Den ligger för långt bort.
Hade det varit fråga om att där ge
varje ledamot ett eget rum, hade det
ianske gått någorlunda att utnyttja fastigheten
för detta ändamål, men jag
tror inte att många ledamöter kommer
att vilja springa tvärs över gatan och
bron enbart för att finna att något rum
inte finns ledigt. Trots att behovet av
arbetsrum är stort, tror jag att rummen
i Rosenbadsfastigheten för det mesta
kommer att stå tomma. Detta vore ju
inte någon särskilt lycklig utveckling.

Den lösning som vi i stället har skisserat
innebär att biblioteket skulle flyttas
till Gustav Adolfs torg och att Rosenbadshuset
skulle användas för förvaltningskontoret
och andra institutioner,
som nu ligger här i huset men
som inte nödvändigtvis behöver göra
det. Utan att räkna med de tillbyggnader
som kommer att ske skulle resultatet
av denna omflyttning bli att man
kunde ställa 70—80 rum till ledamöternas
förfogande i detta hus. För biblioteket
innebär detta alt det kommer att

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

få förstklassiga lokaler i den gamla
bankhallen vid Gustav Adolfs torg, lokaler
som enligt biblioteksexpertis
kommer att vara av mycket hög klass.
De kommer, säger man, att bli bland
de bästa man bar i Europa av detta
slag.

Bankoutskottet säger alltså än en
gång nej till en möjlighet att lösa arbetsrumsproblemet
— man gjorde det
senast när man avstod från att förorda
en flyttning av riksbanken till huset vid
Gustav Adolfs torg, vilket skulle ha lett
till att vi kunnat utnyttja det nuvarande
Riksbankshuset för ledamotsrum. Denna
gång gäller det en så föga genomgripande
åtgärd som att flytta ut biblioteket
och på det sättet skaffa nya
lokaler åt oss.

Det är nödvändigt med goda provisoriska
lösningar av det slag som vi
har skisserat i reservationen. Man får
finna sig i att sådana provisoriska lösningar
blir relativt dyra ■—- det rör
sig dock om lösningar som kommer att
räcka ganska många år. Men det är
också növändigt med en målsättning på
längre sikt. Det är felaktigt att helt
och hållet inrikta sig på det behov som
riksdagsmajoriteten anser föreligger
för dagen.

Om man studerar utredningar m. m.
i denna fråga finner man att kraven
på ledamotsrum, även om vi håller oss
till vad som begäres av den nuvarande
majoriteten i riksdagen, kraftigt har
stigit under de cirka 10 år som frågan
har diskuterats och utretts. Jag är övertygad
om att kraven kommer att fortsätta
att stiga. Alla institutioner i riksdagen
— utskotten, förvaltningen, upplysningstjänsten
o. s. v. — kommer om låt
oss säga 20 år att ha väsentligt större
anspråk på lokalutrymme och standard
i lokalerna än i dag. Även riksdagsledamöterna
kommer både för sig själva
och för sina gruppkanslier att ställa
helt andra krav än de gör i dag.

Om jag får våga en gissning beträf -

fande vilka resurskrav som de ledamöter,
som sitter i riksdagen under senare
hälften av 1980-talet, kommer att ställa
blir den följande: Man kommer att anse
att man behöver ett nytt riksdagshus,
förslagsvis beläget någonstans på nedre
Norrmalm. Frågan om användningen
av detta område är fortfarande öppen
och möjligheter finns att där bygga ett
riksdagshus. Man kommer vidare att
vilja ha riksdagsmannahotell på olika
håll i centrala delen av staden, där
rum kan hyras till rimliga kostnader
antingen för riksdagsperioden eller för
hela året. Man kommer att kräva rikligt
med serviceinstitutioner i riksdagshuset.
Man kommer att vilja ha ett väl
utrustat statsvetenskapligt bibliotek i
huset, en upplysningstjänst som arbetar
på flera avdelningar och sysselsätter
ett hundratal anställda, egna kontor för
varje riksdagsman med ett skrivbiträde
och en sekreterare som minimiuppsättning.
Man kommer att kräva väsentligt
större riksdagsgruppskanslier än de nuvarande,
helst centralt belägna i riksdagshuset.
Jag tror att man också kommer
att ställa krav på större och mera
arbetsriktiga utrymmen för press, radio
och TV.

1980-talets riksdagsmän har goda skäl
att ställa dessa krav, inte för sin egen
bekvämlighets skull utan av den anledningen
att välordnade arbetsförhållanden
för riksdagsledamöterna är en förutsättning
för en effektivt fungerande
riksdag. Utvecklingen har gått och fortsätter
att gå mot större resurser och
högre standard inom alla grenar av förvaltningen,
inom organisationerna, näringslivet
och inte minst hos den exekutiva
makten, hos regeringens kansli.
Varför skall då utvecklingen inom den
viktigaste förvaltningen, folkrepresentationen,
för evigt ligga kvar på ungefär
den standard som ansågs rimlig
omkring sekelskiftet när riksdagshuset
byggdes? Det finns som jag ser det inga
skäl varför den skall göra detta. Tvärt -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

om är det nödvändigt att det ökade inflytande
som regeringsmakten, oberoende
av utvecklingen av det parlamentariska
styrelseskicket, får i samhället
blir balanserad av en effektivt fungerande
riksdag, av effektivt fungerande
enskilda riksdagsledamöter och riksdagsgruppskanslier.

Skall vi åstadkomma detta krävs det
givetvis mera än de tekniska resurser,
som är dagens debattämne. Det kommer
att behövas författningsreformer och
ändringar inom partierna och kanske
av partistrukturen. Men vi kan inte
helt negligera denna fråga, så som
under lång tid faktiskt har skett.

Man bör också ha klart för sig att
vad man gör eller underlåter att göra
nu, kommer att vara bindande för utvecklingen
på lång sikt. Det kommer
om några år inte att återstå så många
möjligheter att bygga ett nytt riksdagshus
för den händelse att riksdagen i
dag direkt skulle avslå frågan om en
prövning av saken vid en utredning.

Dessutom är ombyggnader här på
Helgeandsholmen inom riksdagshuset
och inom riksbankshuset mycket kapitalkrävande.

Vi skall alltså enligt min mening
inte bara planera för 1960-talets riksdag.
Vi måste se åtminstone några årtionden
framåt. Vi måste försöka tänka oss in i
de resurskrav vilka kan vara aktuella
för dem som sitter i riksdagen inte om
2 å 3 år utom om 20—30 år. Gör vi
inte detta, kommer riksdagens bristfälliga
arbetsförhållanden att förbli ett
evigt problem.

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att i dag ställa några yrkanden, som
ansluter till den snabbskiss av 1980-talets riksdag, vilken jag tecknade tidigare
i ett anförande. Jag förmodar att
bilden innehåller alltför mycket av fantasi
och visioner för att vara riktigt
gångbar här. Jag skall nöja mig med att
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Hilding in. fl., i vilken föreslås alt riks -

dagsbiblioteket i enlighet med riksgäldskontorets
mening skall flyttas över
till kvarteret Vinstocken i syfte att därmed
bereda riksdagsledamöterna nya
arbetsrum i detta hus.

Det är möjligt, herr talman, att även
ett sådant förslag ter sig alltför genomgripande
för att vara gångbart. Jag hoppas
ändå fortfarande att det inom alla
riksdagsgrupper finns ledamöter, som
inte bara i största allmänhet tycker att
man nu måste göra något åt saken utan
som också är beredda att genomföra
reella åtgärder. Jag tror att de i längden
finner att det är trist att rösta nej vid
varje tillfälle när det i denna kammare
framförs ett konkret förslag, som skulle
innebära framsteg på området.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Hilding in. fl.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Visionerna hör ju ungdomen
till och det är inget ont att säga
om detta. Sådana bör man ju ha. I det
intressanta inlägg som herr Ullsten gjort
skulle också jag såsom en äldre man
gott kunna instämma, ty det är vår gemensamma
uppfattning att det behövs
krafttag för att lösa lokalfrågan här i
riksdagshuset.

Herr talman! Jag har vid föreliggande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation,
och jag vill därför också med
några ord motivera denna.

Efter allt som anförts om möjligheten
av att på kortaste möjliga tid ställa
ett antal rum i riksdagshuset till ledamöternas
förfogande, vilket är en angelägen
uppgift, tror jag att man i varje
fall på kort sikt skulle komma snabbast
fram till målet med ett bifall till utskottets
skrivning.

Emellertid är jag efter att ha deltagit
i handläggningen vid de föregående
tillfällen, då denna fråga har diskuterats
från olika utgångspunkter, inte
fullt tillfredsställd med den halvmesyr

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1906

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

som föreslagits i utskottets utlåtande beträffande
riksdagsbibliotekets partiella
utflyttning till kvarteret Vinstocken.
Det mest radikala hade givetvis varit
att helt överföra riksdagsbiblioteket dit
för att få ännu bättre möjligheter till
rumsenheter i de kvarvarande lokalerna.
Men såsom jag redan framhållit är
inte den föreslagna lösningen den bästa
möjliga.

Då vi tidigare diskuterat denna fråga
har jag energiskt hävdat att den bästa
lösningen av riksdagsledamöternas
rumsfråga hade varit, att riksbanken
övertagit det av staten inköpta bankhuset
vid Gustaf Adolfs torg. Den vackra
byggnad det här är fråga om med
det centrala läget och de för riksbanken
väl passande utrymmena skulle ha blivit
en inte endast utmärkt arbetsplats
för riksbanken utan även en representativ
sådan. Jag kan inte förstå att riksbanksledningen
inte gått med på en sådan
lösning. Det skulle ha besparat både
den och riksdagen onödiga bekymmer.

Det förefaller emellertid som om de
enklaste, billigaste och mest ändamålsenliga
lösningarna i detta sammanhang
inte skulle vara relevanta. Motiveringen
för att frågan inte skulle kunna lösas
på det sättet var, att riksbanken
planerade en nybyggnad vid Sergels
torg som enligt vad man sade skulle
bli ändamålsenlig, även om den skulle
vara ganska dyrbar. Men hur är det
i dag, något år senare? Kommer riksbanken
att fullfölja sin idé eller läggs
den på is? Är andra projekt i görningen?
Sergels torg tycks inte vara så attraktivt
som förut — eller lägger stadsplanerarna
hinder i vägen? I stället för
att flytta in i kvarteret Vinstocken och
i riksbankshuset lämna utrymme till
riksdagens disposition för att ordna
cirka 180 rum för ledamöternas räkning
och därmed visa sin goda vilja att
tillmötesgå flertalet av riksdagsledamöternas
önskemål, ställer man allt på en

oviss framtid och förhindrar en utmärkt
lösning av problemet.

Visserligen får nu riksdagsledamöterna
eu del av de 60 rummen i Rosenbad
till sitt förfogande —- vi vet ju inte
hur inånga rum det finns kvar åt riksdagsledamöterna
sedan gruppkanslierna
fyllt sitt lokalbehov. Men i likhet
med herr Ullsten tror jag inte att dessa
rum kan utnyttjas på det sätt som vi
ledamöter tänkt oss att ett arbetsrum
skall utnyttjas. Skulle ett företag förlägga
en del av sin tjänstemannastab
utanför den egentliga arbetsplatsen,
skulle företaget dömas som irrationellt
och föga med sin tid, men att hänvisa
riksdagsledamöterna med deras angelägna
uppgifter att arbeta med dessa
utanför riksdagshuset anses inte irrationellt.
Det är emellertid just vad det
är. I riksdagshuset måste arbetsrummen
vara belägna, om de över huvud taget
skall kunna användas för sitt ändamål.
Samverkan mellan olika riksdagsmän
och grupper av sådana, samtal i angelägna
frågor som skall bearbetas och
mycket annat ger vid handen att arbetet
måste bedrivas inom riksdagshusets
väggar. Någon annan lösning är åtminstone
för mig otänkbar. I annat fall
är hela ordnandet av arbetsrum dömt
att misslyckas.

I den s. k. Turessonska motionen,
som även behandlas i detta utlåtande,
har ju dessa synpunkter kommit till uttryck.
Vi som framförde denna motion
ansåg att en sådan lösning vore idealisk.
Nu har ju detta förslag inte heller
ansetts realistiskt, och det skulle i varje
fall ta sex, sju år att genomföra —- alltså
reses nya hinder. Det förefaller som
om man från vederbörande verk inte
vore intresserad av att denna fråga löses.
Något motförslag har inte sett dagens
ljus, frånsett att under behandlingen
i utskottet av detta ärende framlagts
ett förslag liknande det Turessonska,
vilket kanske är mer tilltalande i olika
avseenden, måhända främst, därför att

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

underjordiska garage inte skulle behöva
ordnas och att höjden av en s. k. barriär
blir moderat och ansluter sig till
riksdagshusets exteriör för övrigt. Detta
bör vara en utgångspunkt för riksdagens
förvaltningskontor, då man nu
skall ta hand om frågans vidare utveckling.

Jag hoppas det inte dröjer alltför
länge innan en acceptabel lösning kommer
till stånd. Utskottet har ju också
i sin skrivning givit uttryck för denna
inställning då det säger att eventuellt
även andra lösningar av genomgripande
natur bör prövas. Så svårt som det
nu är att hitta ett rum i detta hus där
man i lugn och ro kan arbeta med sina
uppgifter har det aldrig varit. Jag hoppas
att vi nu står inför en vändpunkt
då förhållandena skall bli tillfredsställande
och arbetet därigenom mera effektivt.

Herr Ullsten gav uttryck åt en tanke
som också återfinns i hans reservation
och som jag skulle vilja spola helt och
hållet. I reservationen sägs, att »såsom
riksgäldsfullmäktige framhållit i sitt betänkande
i frågan den 4 november 1965
bör även tanken på byggandet av ett
helt nytt riksdagshus vara förtjänt att
uppmärksammas som ett långsiktsalternativ».
Skulle det innebära att detta
hus skall rivas? Rivningsraseriet här
i Stockholm överskrider ju alla gränser
och det skulle vara fruktansvärt om vi
skulle riva detta stolta, fina, traditionsrika
hus för att bygga ett hus av stål
och glas som ingen människa kan vara
glad över.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utan har bara velat motivera min
reservation.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås ocli Ih/ltander (båda
fp).

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Berglund var så

positiv i sin allmänna deklaration att
jag trodde att han skulle sluta med att
yrka bifall till reservationen, men det
gjorde han tyvärr inte.

Får jag bara säga några ord för att
lugna honom på en punkt och för att
undanröja ett allmänt spritt missförstånd.
Det är inte alls nödvändigt att
man för att bygga ett nytt riksdagshus
måste riva det här huset. För min del
tror jag tvärtom att det skulle vara mycket
felaktigt att göra så, både av praktiska
och historiska och kanske också
av estetiska skäl. Detta hus rymmer
mycket av kulturhistoria och jag tycker
det bör vara kvar. Dessutom är den här
tomten förmodligen för liten för ett
nytt riksdagshus och skulle man bygga
högt för att få det nödvändiga utrymmet
skulle det förmodligen från estetiska
synpunkter bli helt otillfredsställande.

Med de motiveringar jag här framfört
kan jag för övrigt hålla med herr Berglund
om att det här är ett stolt hus, men
det är fruktansvärt lite ändamålsenligt
att bedriva riksdagsarbete i, och det
tycker jag är ett gott skäl för att flytta
härifrån.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Ullstens deklaration, tv nu kan man vara
lugn för att han inte skall medverka
till en rivning av det här huset.

Det angelägna iir emellertid att både
inom och i anslutning till detta hus
bygga rum för riksdagsmännen så, att
husets tilltalande yttre bevaras och inte
för stor åverkan göres.

När man såg det förslag som publicerades
i Svenska Dagbladet tyckte man
till eu början att det var en mycket fin
lösning. Nu har kanske inte detta förslag
penetrerats så mycket, men jag
förmodar att riksdagens förvaltningskontor
också vill ta upp det till behandling
och se vad det går för. Som jag
förut sade ansluter det sig i hög grad

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

till herr Turessons förslag, och båda
förslagen borde kunna bearbetas samtidigt
så att det kan bli någonting härav.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det som herr Berglund
fann vara en lycklig lösning på riksbankens
lokalfråga, flyttningen till det
gamla bankpalatset vid Gustaf Adolfs
torg, tror också jag hade varit en både
för riksbanken och riksdagen utomordentligt
lyckad lösning. Tyvärr tycks
dock inte den flyttningen bli av. Då
är inte riksbankens hus och tomt tillgängliga
för riksdagen inom rimlig tid,
och då finns det heller inga möjligheter
alt i vår tid som riksdagsmän där
skapa de arbetsrum, som vi så innerligt
väl behöver.

Vi har väntat länge — själv har jag
hara väntat sju år, men det finns kamrater
här i kammaren som har väntat
30 år — på att få drägliga arbetsförhållanden
i detta hus. Denna långa väntan
utan alltför mycken kverulans är
ett uttryck för en tålmodighet, som
knappast är av denna världen. Situationen
blir mer och mer ohållbar för varje
år som går. Om allmänheten visste under
vilka orimliga förhållanden vi arbetar
här, skulle svenska folket helt
enkelt kräva att vi ordnade våra arbetslokaler
på ett bättre sätt.

Den partiella flyttning av riksdagsbiblioteket
som utskottsmajoriteten föreslår
tillgodoser på inte sätt kraven
på ordentliga arbetsrum, och det gör
inte heller den totala flyttning av riksdagsbiblioteket
som reservanterna uttalat
sig för. De utrymmen vi här i huset
kan vinna för arbetsrum åt ledamöterna
skulle antingen komma att bestå
av rum inne i huskroppen utan ljus
och luft, rum som även personer med
de mest elementära insikter i arbetshygien
skulle döma ut som olämpliga
och hälsovådliga, eller också av sönderstyckade
delar av stora paradsalar
med fem meters takhöjd och fyra å fem

meters avstånd mellan fönstren i de paradmässiga
fasaderna. Var och en som
sysslat med byggnadsfrågor inser att
man inte på det sättet får några rationella
arbetsutrymmen. De blir ytterligt
otillfredsställande.

Det blir på samma sätt om vi använder
det gamla Rosenbad. Man kan inte
dela upp ett hus, som byggts med en
monumental fasad, i små utrymmen av
storleken 3x4 eller 3x5 meter och med
normal takhöjd. Det mest idiotiska man
kan göra är att stycka sönder ett gammalt
hus på det sättet. Det blir varken
hackat eller malet. Vill man ha ett kontorshus
med ett stort antal likadana
arbetsrum, så måste det huset byggas
upp med det önskade rummet som modul,
och sedan får huset ges den fasad
som krävs för att man skall få tillräckligt
med fönster för rummen.

Alla förslag att dela upp gamla paradhus,
det må gälla Riksdagshuset, Rosenbad
eller Skandinaviska bankens gamla
hus, är därför misslyckade. De kommer
att ge mycket dåligt utbyte och innebära
en förstöring av lokaler utan all
medföra någon bra lösning på våra arbetsrumsproblem.
Nej, det finns bara
ett sätt, och det är att bygga ett eller
ett par nya hus. Ett stort antal motionärer,
bland dem jag själv, har också
i motionerna I: 42 och II: 76 anvisat en
lösning. Jag vill inte säga att det är den
enda tänkbara lösningen, men den är
rationell.

Vårt förslag har blivit häcklat. Man
har talat om de nedsänkta huskropparna,
om närheten till vattenlinjen
o. s. v. Men jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att om
man någon gång på 1880- eller 1890-talen, när marknivån på riksdagshusplanen
låg ungefär där jag vill ha botten
på mina hus, hade byggt de flyglar
vi vill bygga, så hade det inte på
något sätt ansetts märkvärdigt. Då hade
man byggt två flyglar i två våningar
över den dåvarande marknivån. Att man

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

sedan hade utnyttjat utrymmet mellan
dem för att få ett parkeringsgarage i
två våningar med det översta taket i
nivå med den nuvarande markytan hade
väl inte heller behövt te sig särskilt
märkvärdigt. Det hade varit en naturlig
och riktig lösning. Men nu är det
många som hesiterar inför att man
skulle gräva ned sig i den gamla utfyllnaden
ute på planen.

Det är så man skall se detta problem.
Man skall inte liksom fastna för att
det är något otäckt i att gräva ned sig
i marken.

Det förslag som en arkitekt publicerade
i en stockholmstidning för en eller
annan vecka sedan innebar en annan
arkitektonisk utformning av flygelprojektet.
Det tycker jag också är mycket
intressant och väl värt att pröva. Ur
vissa synpunkter har det fördelar framför
mitt förslag. Man skulle nämligen
kunna få en korridor i mitten på flyglarna
och arbetsrum åt båda hållen.
Det skulle alltså bli två längsgående
fönsterfasader, vilket kan vara en fördel.
Om det sedan blir estetiskt tilltalande
vill jag inte yttra mig om. Man
måste ha en modell, och konturerna
av huset måste sättas upp ute på planen
för att man skall kunna bedöma
förslaget. Men det är just sådana utredningar
som vi behöver.

.lag är ganska övertygad om att skall
det finnas någon möjlighet att 1980-talets riksdagsmän skall få drägligare
arbetsförhållanden än vi för närvarande
har, så måste vi sätta i gång nu. Yi
har lång och bitter erfarenhet av att det
går alldeles utmärkt att förhala denna
fråga. Bristande intresse, en till ytterlighet
negativ inställning till riksdagsmännens
arbetsrumsfråga, en rent reaktionär
syn på varje möjlighet att förändra
dessa otillfredsställande förhållanden,
liar under årtionden visat att
det går att fördröja frågan på grund av
att riksdagsmännen iir så tåliga. Men
låt oss inte vara så tålmodiga liingre.
3* -— Andra kammarens protokoll 19G6.

Lat oss slå näven i bordet och säga att
det nu måste bli något resultat. Och för
att det skall bli något resultat, mina
vänner, måste vi sätta i gång en utredning
genast.

Jag tror inte att det är tillräckligt
att vi bara uttrycker en stilla förhoppning,
som man gör i detta utskottsutlåtande,
om att förvaltningskontoret nog
skall ta sig an ärendet och se till att
någonting blir gjort. Jag tror det är
nödvändigt att riksdagen beslutar att
uppdra åt förvaltningskontoret att låta
utreda dessa frågor ur teknisk och ekonomisk
synpunkt, så att vi snarast möjligt
får realistiska och genomförbara
förslag på bordet.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka att punkten 2 i utskottets hemställan
ges följande lydelse:

»2. att riksdagen måtte med anledning
av de likalydande motionerna I: 42
ocli II: 76 besluta att uppdraga åt styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
att låta utreda möjligheterna att genom
i riksdagshusplanen nedsänkta
huskroppar eller på annat sätt få fram
för riksdagsledamöternas behov erforderligt
antal arbetsrum samt parkeringsutrymmen
för deras bilar.»

I detta anförande instämde herrar
Berg (s), Gustafsson i Kårby (ep),
Hamrin i Kalmar (fp), Krönmark,
Dickson, Ringabg och Magnusson i
Borås (samtliga li), Jonsson (fp) samt
Nordgren (h).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Detta är ju ett ämne
som i allra högsta grad intresserar oss
personligen som riksdagsledamöter.
Herr Ullsten har här sagt att man har
försummat behandlingen av ärendet.
Det är kanske en liten överdrift, ty man
har ändå vid olika tillfällen gjort försök
alt komma till riitta med svårigheterna.
Att dessa försök sedan inte varit
framgångsrika är beklagligt.

Nr 3''i

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

Herr Ullsten har deltagit i utskottsbehandlingen
av frågan och tillsammans
med herrar Hilding och Nils Theodor
Larsson avlämnat en reservation. När
herr Ullsten nyss pläderade för sin
uppfattning här i kammaren framgick
det att den inte på några väsentliga
punkter skiljer sig från den uppfattning
som majoriteten inom utskottet
har. Reservanterna förordar en total utflyttning
av riksdagsbiblioteket från
riksdagshuset. Utskottsmajoriteten däremot
går på den linje som förordats
av riksdagens nyinrättade förvaltningskontor
och som innebär att en del av
bokbeståndet skulle flyttas från riksdagshuset,
medan däremot den mera
frekventa delen av bokbeståndet liksom
expeditionerna och förvaltningslokalerna
skulle bli kvar, j>å samma sätt som
vi tidigare fattat beslut om att upplysningstjänsten
skulle bli kvar i riksdagshuset.

Genom den partiella utflyttningen
blir det möjligt att i de utrymmen, som
för närvarande tas i anspråk av bokarkiven,
få fram ungefär 35 nya arbetsrum
— en del av dem nyinrättade under
andra kammarens plenisal, en del
redan nu existerande på andra håll. En
total utflyttning skulle ge cirka 25 rum
mer. Detta är alltså skillnaden uttryckt
i nytillkommande rum, möjliga att tas
i anspråk som arbetsrum för riksdagsledamöterna:
25 stycken.

Att vi inom majoriteten inte anslutit
oss till uppfattningen att hela riksdagsbiblioteket
borde flyttas ut från riksdaghuset
— en sådan total utflyttning
har ju tidigare förordats av riksgäldsfullmäktige
— beror på att vi är medvetna
om att det hela tiden är fråga om
provisoriska lösningar. Vad som i första
hand gör att alla överväganden härvidlag
måste sikta till provisorier är att
vi inte vet hur och när frågan om enkammar-
eller tvåkammarsystem kommer
att lösas. På ett provisorium ställs
vanligen vissa bestämda krav: man öns -

kar att det inte skall låsa den framtida
definitiva lösningen på ett besvärande
sätt och att det inte skall innebära kostnader,
som kunde ha varit befogade för
en slutgiltig lösning men som ter sig
orimliga, när det är fråga om ett mera
kortvarigt arrangemang och kostnaderna
sålunda endast kan slås ut på ett
mindre antal år.

Utifrån dessa allmänna överväganden
anser sig utskottsmajoriteten ha kommit
fram till att en total utflyttning av
riksdagsbiblioteket innebär kostnader
som inte är försvarbara för vad som
betraktas såsom et t provisorium.

Herr Ullsten framhöll redan i början
av sitt anförande att man under alla
förhållanden skulle ha att räkna med
att ett referensbibliotek funnes här i
riksdagen. Kostnaden för ett acceptabelt
sådant har uppgivits till ungefär
400 000 kronor, redan det en rätt imponerande
summa. Tydligt är också att
man skulle få räkna med utökad tjänstemannapersonal
genom att det skulle
bli dubbla driftställen.

Detta skall ställas mot de 25 rum
som skulle vara att vinna genom en total
utflyttning av riksdagsbiblioteket.
Och på kostnadssidan skall man ta hänsyn
till de minskade möjligheterna för
andra statliga aktiviteter att få rum i
Skandinaviska bankens förutvarande
fastighet i kvarteret Vinstocken för den
händelse riksdagsbiblioteket skulle ta
en större del av byggnaden i anspråk
än utskottsmajoriteten tänker sig.

Därmed har jag redovisat de synpunkter
som skiljer reservanternas förslag
från utskottsmajoritetens, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Är då det provisorium tillfredsställande
som skulle åstadkommas vid bifall
till utskottsmajoritetens förslag? Att läget
för närvarande är synnerligen bekymmersamt
— jag skulle vilja säga
skandalöst — kan inte råda mer än en
uppfattning om. Det redovisas att unge -

Onsdagen den 23 november 196G

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

för 10 rum står till fritt förfogande för
riksdagsledamöterna. Det betyder att
rummen i praktiken så gott som alltid
är spärrade för den som söker ett rum.

Den partiella överflyttningen av riksdagsbiblioteket
skulle, som jag sagt, ge
35 rum. Jag adderar dessa till de redan
existerande 10 rummen och vi får alltså
45 rum, redan det en hygglig förbättring.
I Rosenbad får riksdagen tillgång
till nya utrymmen. Man siktar till att i
första hand partikanslierna skall flytta
över dit från de lokaler som de för närvarande
har i riksdagshuset. Partikanslierna
lär nu här disponera 22 rum.
En del av dessa, kanske sju stycken,
behöver partikanslierna utan tvekan ha
kvar som replipunkter, 15 rum skulle
alltså friställas. Lägger jag dessa till de
45 jag redan hade kommer jag upp i
60 rum.

Förvaltningskontoret har framfört ett
förslag att man uppe under taket i riksdagshuset
skulle kunna inreda ca 20
rum, vilket skulle kunna ske till en
rimlig kostnad, ungefär 17 000 kr. per
rum. En sådan inredning skulle man
snabbt kunna komma i gång med och
därmed skulle man vara uppe i 80 rum
här i riksdagshuset som skulle kunna
disponeras av riksdagsledamöterna eller
en åttadubbling i förhållande till det
nuvarande antalet.

För att teckna eu så ljus bild som
möjligt av framtiden skulle jag vilja
tillägga att i Rosenbad — utöver de
rum som kommer att tas i anspråk av
partikanslierna när de flyttar från riksdagshuset
— kommer att finnas ett antal
rum som kan disponeras av riksdagsledamöter.
Vi är alla fullt medvetna
om att rum som befinner sig utanför
riksdagshuset är betydligt mindre värdefulla
som arbetsplatser än rum i
riksdagshuset, men helt kan vi inte underkänna
dem. Lokalerna är vackra,
ljusa och luftiga — helt annorlunda än
de rum kan bli som vi skulle få i riksdagshusets
nedre del — och skulle kun -

na användas för en hel del av de arbetsuppgifter
vi har som riksdagsledamöter.
Det skulle bli ungefär 40 rum i Rosenbad
utöver dem kanslierna tar i anspråk.
Läggs dessa rum till de 80 jag tidigare
räknat fram är vi uppe i 120 rum.

Vi får inte heller glömma att i de allmänna
läs- och skrivrummen här i riksdagshuset
står skrivbord där man mycket
väl kan uträtta en del handskrivgöromål
utan att bli nämnvärt störd. Det
finns också arbetsplatser i riksdagsbiblioteket
där biblioteksstyrelsen vänligen
hade tänkt sig reservera ett antal platser
för riksdagsledamöterna. Det förefaller
ju kanske onödigt, men visst har man
möjlighet att gä ned dit och sitta i fullständig
tystnad, lugn och ro med tillgång
till uppslagsböcker.

Nog kommer ett antal krypin att stå
till förfogande för riksdagsledamöterna.
När vi nalkas problemet från andra hållet
genom att fråga hur många vi är
som skall ta dessa krypin i anspråk,
skall vi inte bara lägga ihop antalet förstakammarledamöter
med antalet andrakammarledamöter
och säga att alla dessa
skall konkurrera om rummen. Det
finns dock ett icke ringa antal redan
besuttna bland oss. De riksdagsledamöter
som är statsråd har tillgång till lokalerna
i statsrådskorridoren, herrar
talmän i båda kamrarna har tillgång till
sina charmanta rum, utskottsordförandena
har i anslutning till utskotten tillgång
till rum, partiledarna kommer att
ha kvar sina rum, riksdagsledamöter
som samtidigt tjänstgör inom partigrupperna
kommer att sitta placerade i partigruppernas
kanslirum här i riksdagshuset
och en del kolleger har, i egenskap
av ordförande i den ena eller andra
sammanslutningen, också tillgång till
rum inom riksdagshuset.

Man kan också, om man vill vara
mycket optimistisk, påpeka att en del
av dem som är valda för Stockholms
stad och bor eller har arbetsplats här i
närheten väl fullgör eu del arbetsupp -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

gifter i hemmen vid sådana tillfällen —
låt oss säga mellandagar i riksdagen —
då vi landsortsbor håller till i riksdagshuset.

Av dessa skäl tror jag att vi efter ett
eventuellt beslut av riksdagen i enlighet
med de riktlinjer som utskottet rekommenderar
skulle kunna inskränka
oss till att med häftstift sätta fast ett
eller två visitkort på dörren till varje
rum som går att skaffa fram.

Speciellt herr Turesson menar emellertid
att man, när man öppnar dessa
dörrar, inte får någon .särskild lust att
gå in, än mindre att förbli i rummen,
som även jag generellt har karakteriserat
som krypin. Kanske jag får gå ut
ifrån en personlig erfarenhet. Som ordförande
i bankoutskottet sitter jag uppe
i ett litet, trivsamt möblerat rum mot
solsidan. Södersolen står rätt in, så det
är nog så lockande att vistas där. Uppriktigt
sagt blir det ändå inte så många
timmar om året jag sitter vid skrivbordet
i det rummet. Vi har dock våra
egentliga arbetsplatser på annat håll.
Om man försöker ranka dem, sitter vi
väl våra flesta timmar i utskottsarbete.
Därnäst sitter vi förmodligen flest timmar
i arbete i partigruppernas kommittéer
och i partigrupperna som sådana,
antingen det är i de veckosanunanträden
vi har eller i särskilt sammankallade
sammanträden. Utöver detta sitter
vi i sammanbindningsbanan i olika resonemang
i mindre grupper. Den är
också en arbetsplats som skall läggas ut
på vårt schema.

På detta schema finns för övrigt, som
på alla normala och människovänliga
schemata, vissa pauser för lunchätning,
kaffedrickning nere i kaféet o. s. v. Därför
blir det strängt taget inte så många
arbetstimmar över då man sluter sig inne
i sin kammare och är stilla, vilket
det i och för sig är så önskvärt att man
har tillfälle till. Den omständigheten
att de rum som skulle kunna åstadkommas
under plenisalen saknar direktljus

och kommer att bli små är alltså inte
något vägande skäl mot en sådan provisorisk
lösning.

Med beaktande av att det hela är fråga
om provisorier och att vi hela tiden
måste ha i minnet vad detta kostar och
väga det inte bara mot våra egna utgifter
utan också mot situationen för statsförvaltningen,
t. ex. i kringliggande
kvarter, är det sammanfattningsvis ett
ganska rimligt förslag som bankoutskottet
rekommenderar. Detta innebär inte
att jag vill åberopa just bankoutskottets
förträffliga vishet, ty vi har hämtat uppslaget
från vad som har utretts inom
riksdagens förvaltningskontor, och det
liar i sin tur haft att tillgå grundmaterial
och förslag som har lagts fram via
riksgäldskontoret.

Herr Turesson har presenterat ett yrkande
som lämnats ut i stencilerad form
och som innebär eu önskan att riksdagen
med anledning av hans motion
måtte besluta att uppdraga åt styrelsen
för förvaltningskontoret att utreda möjligheterna
att utföra nedsänkta huskroppar
i anslutning till riksdagshusplanen.
Hans motion har redan från början tilltalat
mig personligen i allra högsta
grad, det skall jag uppriktigt erkänna.
Litet till mans har vi väl beundrat det
arbete som legat bakom att en enskild
riksdagsledamot har kunnat prestera
ett förslag med, vad jag förstår, en långt
gången arkitektutredning och allt möjligt
därtill. Och nog vore det i och för
sig tilltalande att flytta ut ifrån den
mer eller mindre påtagliga unkenheten
i lokaler här i huset till sol och ljus och
kluckande i kanalerna därute. Den miljön
vore förmodligen mer stimulerande.
Men vi har väl blivit inte bara tagna ut
till riksdagliusplanen utan också ner på
jorden genom att läsa vad byggnadsstyrelsen
anför om detta förslag. De har
inte varit så snabba med pennan som
herr Turesson, de har framhållit att det
tar sin tid att rita och utreda och samordna
med andra intressenter m. m. Stv -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

relsen säger att man med detta förslag
inte skulle komma fram till någon lösning
förrän omkring sex år framåt i
tiden. Man framhåller också att redan
de föreslagna arbetsrummen mot Strömmen
och Stallkanalen skulle kosta någonting
sådant som 5 till 7 miljoner kronor
för 150 rum. Säger vi 6 miljoner, räknar
jag väl rätt när jag finner att det
blir en kapitalkostnad på ungefär 40 000
kronor per rum. Till detta kommer inredningen,
städning och avskrivningsbeliov.
Det blir inga billiga lokaler. De
blir åtskilligt mycket dyrare än de i och
för sig dyra provisorier som vi skulle
kunna få fram inom huset.

Detta gör, herr talman, att jag inte
kan känna mig övertygad, vare sig av
den argumentering som herr Ullsten
fört eller det förslag som herr Turesson
lagt fram, om att man den vägen skulle
komma snabbare fram och nå en bättre
lösning än den som förordats av bankoutskottet.
Jag ber därför sammanfattningsvis
att få yrka bifall till det av utskottet
framlagda förslaget.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Anspråkslöshet anses
ju vara en vacker egenskap, och herr
Regnéll har här verkligen framträtt som
en mycket anspråkslös man då det gäller
pretentioner på arbetsförhållandena
för riksdagens ledamöter. Men som herr
Regnéll talade om tillhör han de »besuttna»
i huset — vilket jag inom parentes
sagt också gör — och har alltså eget
arbetsrum. Då kan man ju vara anspråkslös
å de andras vägnar.

Men jag vill inte se det så, utan jag
vill se det som en självklar rättighet för
varje ledamot i Sveriges riksdag att ha
en fast punkt i tillvaron i Stockholm,
där man kan ha sina tillhörigheter och
handlingar förvarade och där man kan
uträtta sitt arbete och inte som nu vara
tvungen att springa omkring husvill i
korridorerna med papper och portföljer
i båda händer och söka efter en

plats, där man kan slå sig ned och arbeta.
Vi lever i ett pappersrike utan
like. Jag skulle vilja fråga om det är
någon av kamraterna här i kammaren
som i de trånga skåpen ute i korridoren
kan hålla ordning på sina papper
och handlingar, så att han eller hon kan
utnyttja dem effektivt. Nej, det går inte,
och därför måste vi skaffa oss ordentliga
arbetslokaler.

Det är klart att byggnadsstyrelsen och
andra byråkratiska myndigheter kan
torna upp hur många svårigheter som
helst, om de inte vill medverka till att
lösa frågan. Men vill man ha resultat,
kan man göra det både på kortare tid
än sex år och för lägre kostnad än 6
miljoner. Det är dessutom inte fråga om
något provisorium, vars värde kan anses
raserat om förhållandena utvecklar
sig på ett annat sätt än man tänkt
sig. Skall vi ha detta hus kvar efter en
författningsreform får vi — vare sig det
blir en eller två kamrar — inte tillräckligt
med arbetsrum här. Vi får förstås
en massa krypin, som herr Regnéll kan
addera till varandra hur mycket som
helst, men vi får inga ordentliga arbetsrum
i det här huset. Då kommer flyglar,
vilket utförande de än ges, att vara
till nytta även efter en författningsreform.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Turesson har så
rätt i att det är ömtåligt för oss som
redan är »besuttna» att argumentera i
denna fråga. Men när jag likväl tillåtit
mig att göra det, så har det skett sedan
jag resonerat med många riksdagskamrater
om dessa ting och fått veta, att de
anser att ett delat rum vore en acceptabel
lösning. Jag uttryckte det så, att
vi skall nöja oss med att på dörrarna
till dessa krypin sätta upp ett eller två
visitkort.

För att fortsiitta att vara personlig
kan jag tala om att jag i mitt privata
arbete delar rum med eu annan person.

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

Där förekommer det att den ene talar
i telefon, medan den andre kanske är
sysselsatt med ett komplicerat problem.
Man vänjer sig förhållandevis snabbt
vid detta. Hur många människor i detta
land utför inte ett kvalificerat arbete
i lokaler, i vilka det sitter mer än en
person?

Sina pinaler skall man kunna förvara
i rummet i sin egen bokhylla eller i
ett skåp som man kan låsa. Men att
man är två om ett sådant rum är ingen
orimlighet.

Jag tycker att herr Turesson var lite
kvick i vändningarna när han utan vidare
gick emot vad byggnadsstyrelsen
sagt om de sex åren och om de fem å
sju miljonerna. Han menade att frågan
borde kunna lösas både snabbare och
billigare. Är det så, herr Turesson, att
vi får betrakta detta som ett fast anbud,
tror jag att vi bör slå till med detsamma.
Men jag undrar om inte herr
Turesson då kommer att sälla sig till de
många inom byggnadsbranschen som
har betydande svårigheter.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att
varje ledamot skall ha ett eget rum —
jag kan mycket väl tänka mig att två
ledamöter delar på ett rum. Men varje
ledamot skall ha eu fast arbetsplats, ett
skrivbord, ett skåp i vilket han kan låsa
in sina handlingar och en bokhylla där
han kan ha sina böcker. Det är ett minimikrav,
och detta krav måste tillgodoses
i rum som är människovärdiga
och inte i mörka krypin utan fönster
under golvet till denna lokal.

Att herr Regnéll uppfattar vad jag
sade om att man kan lösa denna fråga
på kortare tid än sex år och till lägre
kostnad än 6 miljoner kronor som ett
fast anbud och är beredd att slå till
omedelbart, tycker jag är litet egendomligt
när det gäller eu finansman; jag
har ju inte nämnt något pris.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tänker inte beröra
den offert som herr Turesson nyss diskret
lämnade. Jag skall i stället redovisa
en del synpunkter på denna fråga
som framkommit i de diskussioner som
förts inom riksdagens förvaltningsstyrelse.

Förvaltningsstyrelsen kan naturligtvis
inte komma förbi frågan om de arbetsutrymmen
och andra betingelser som
krävs för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Det förslag som nu behandlas
är resultatet av de ansträngningar
som gjorts för att inom detta hus och
med dess nuvarande lokalbestånd söka
åstadkomma en provisorisk lösning. Jag
vill mycket kraftigt markera att det uteslutande
är fråga om ett provisorium.
Här tränger sig nämligen andra och
större problem på. För närvarande arbetar
en grundlagsberedning, som enligt
uppgifter i pressen — och ibland
får man väl tro vad som står i tidningarna
— har upprättat en tidtabell för
sitt arbete, vilken tvingar riksdagens
förvaltningsstyrelse att börja diskutera
var den nya riksdagen skall arbeta, om
det nu — vilket förefaller vara sannolikt
—• blir en allmän uppslutning kring
tanken på en enkammarriksdag. Då
måste lokalfrågan lösas på ett rationellt
sätt.

Man har diskuterat möjligheterna att
bygga ett riksdagshus som ligger relativt
långt från Helgeandsholmen. Beträffande
det förslaget har jag en rent
principiell synpunkt. Av ålder har trakten
omkring Helgeandsholmen och Gamla
Stan varit Sveriges politiska centrum.
Där finns kanslihus, ämbetsverk, slottet
in. m., och det skulle enligt mitt förmenande
vara en degradering av riksdagen
om den flyttades ifrån vårt politiska
centrum; riksdagen bör naturligtvis
vara placerad där Sveriges politiska
centrum ligger. Jag vill därför slå fast
att riksdagen under alla förhållanden
bör bli kvar på Helgeandsholmen.

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf

fande av arbetsrum för riksdagens ledamöter in. m.

Om man accepterar den principen,
så kan diskussion ändå uppstå kring
problemet hur lokalfrågan för den nya
riksdagen skall lösas. Det finns anledning
att pröva alternativa lösningar. En
möjlighet är givetvis att inom det nuvarande
riksdagshuset söka lösa lokalproblemen.
I detta sammanhang har det
med all rätt erinrats om att riksdagshuset
är illa disponerat. Man har uppskattat
att mellan 50 och 60 procent av
ytan är döda utrymmen, som icke utnyttjas
effektivt. Det är klart att den
gamla tidens byggnadssätt innebar ett
slöseri med utrymme i jämförelse med
dagens. Men då finns det väl ändå anledning
att fråga sig, om det är rationellt
att inom riksdagshuset försöka
åstadkomma en lösning som icke kan
bli fullt tillfredsställande, som alltså
icke kan erbjuda riksdagsmännen de
möjligheter att på ett hyggligt sätt fullgöra
riksdagsarbetet som man kräver i
dag. Finns det inte anledning att fråga
sig, om vi inte helt enkelt skall gå in
för ett nybygge? Det kan finnas även
ekonomiska skäl för det.

En ombyggnad av det nuvarande
riksdagshuset till en byggnad med plenisal
för en enkammarriksdag kommer
säkerligen att medföra betydande kostnader
utan att riksdagsmännens arbetsplatsproblem
därmed rationellt löses.
Det är därför man inom förvaltningsstyrelsen
framfört tanken, att det kan
vara skäl att göra en grundligare utredning
denna gång och undersöka vad
det kostar att bygga ett nytt riksdagshus,
vilka utrymmen man där kan få,
och vad det skulle kosta att göra en ombyggnad
av det gamla riksdagshuset.
Det finns ritningar -—- bl. a. arkitekt
Friberg m. fl. har gjort sådana —- på vilka
man kan basera eu kostnadsberäkning
som är något så när realistisk. Man
bör också utan detaljritningar kunna
få ett begrepp om vad en nybyggnad
skulle kosta. Jag betraktar det inte som
uteslutet att kostnaderna blir ungefär
lika stora för båda alternativen.

Man kan alltså ifrågasätta, om inte
en ombyggnad inom det nuvarande riksdagshusets
kub kommer att kosta ungefär
lika mycket som en nybyggnad. Men
vid en nybyggnad kan man då också
rationellt lösa alla de problem som det
talas om i denna debatt. Det är därför
jag menar att riksdagen i dag inte bör
gå längre än bankoutskottet gjort. Man
bör också göra klart för sig att vad som
nu beslutas bör betraktas som ett provisorium
i avbidan på en grundligare
undersökning. Tiden är knapp, om
grundlagsberedningens tidsberäkningar
är riktiga, och ett resultat måste därför
pressas fram på relativt kort tid.

Den grundlagsändring som skall genomföras
i vårt land bör i mycket hög
grad influera på bedömningen av hur
vi i nuläget skall handla. Jag tror därför,
herr talman, att det är klokt att
riksdagen i dag som ett provisorium
godtar bankoutskottets förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det mesta är nu sagt,
och jag skall inte upprepa det. Men jag
kan, herr talman, inte låta bli att framhålla
att det i dag framstår som än klarare
att riksdagen i våras dess värre
fattade ett beslut som inte var så lyckligt
för fortsättningen, nämligen att
skilja på riksdagsbiblioteket och upplysningstjänsten.
Man kan i utskottsutlåtandet
nästan läsa mellan raderna om
hur intimt verksamheten i upplysningstjänsten
och i riksdagsbiblioteket hänger
samman.

Jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande, som utgör en lösning
en bit på vägen. Jag yrkar därtill
bifall till herr Turessons förslag, som
går ytterligare en bit på vägen när det
gäller lösningen av arbetsrumsfrågan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Före voteringen vill jag
till herr Rcgnéll, som hävdar att det inte

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1906

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

finns någon skillnad mellan reservanternas
och utskottets förslag, genmäla
några saker.

I och för sig är det riktigt att skillnaden
är ganska liten. Vi kräver rätt små
reformer utöver vad utskottet kräver,
varför jag tycker att det är desto rimligare
att man hiträder reservationen.
Även små förbättringar på detta område
blir relativt stora med tanke på det
dåliga utgångsläge som vi har. Det finns
alltså med denna motivering inte något
särskilt skäl att avstå från att begära det
tillägg till rum som vi föreslår.

Vad utskottet föreslår innebär att man
ställer 60 rum till förfogande i Rosenbadsfastigheten.
Flera talare har här
sagt att dessa inte kommer att vara användbara
som ledamotsrum därför att de
ligger för obekvämt till. Det andra tillskottet
blir 29 rum, som skall ligga under
denna kammare och av vilka bara
vissa kommer att förses med fönster. Alla
rummen kommer att få lågt till tak.
Det har redan sagts att de är hälsovådliga.
Man kan visserligen vistas där men
inte särskilt länge, eftersom det inte
är nyttigt för hälsan. Om man bestämmer
sig för att bygga om denna kammare
till en enkammare en gång i framtiden
måste dessutom dessa rum rivas,
vilket också är en invändning som bör
komma med i bilden.

Jag delar i stor utsträckning herr
Lindholms uppfattning och hoppas att
man också i fortsättningen skall vara
så förutsättningslös i frågan om ett nytt
riksdagshus.

Reservationens förslag innebär att
i detta hus får alla de tillskott på rum
som utskottet vill ha i stället för i en
fastighet som ligger långt härifrån. Detta
gör att rummen blir mer användbara.
Det är riktigt att även utskottet har en
liten formulering om att man bör försöka
begränsa lokalutrymmet för de institutioner,
vilka inte nödvändigtvis behöver
ligga här, men det är inga klara
direktiv. Därmed lämnar riksdagen den -

na fråga helt öppen. Man vet inte vad
som kommer att hända.

Utskottet har heller ingen plan för
vad som skall göras på längre sikt. Det
är i och för sig bra att man inom förvaltningskontoret
tycks vilja tänka en
bit framåt i denna fråga och även överväger
det så förkättrade förslaget att
bygga ett nytt riksdagshus. Det vore
emellertid också rimligt om utskottet
komme med några synpunkter på dessa
förslag och gåve uttryck för vad det
tycker på lång sikt.

Jag vill också underkänna de argument
som utskottet anför mot en förflyttning
av riksdagsbiblioteket. Riblioteket
måste sannolikt under alla förhållanden
flyttas från Helgeandsholmen.
Om vi någon gång i framtiden får ett
nytt riksdagshus kommer det i varje fall
inte att dröja kortare tid än 10—15 år
innan denna tanke kan förverkligas.
Under tiden måste riksdagen ha någonstans
att arbeta. Vi har diskuterat möjligheten
att flytta över till riksbankshuset
så småningom för att få vissa rum
där. De kommer inte att räcka, men som
en provisorisk lösning är förslaget bra.
Då har utskottet tydligen tänkt sig att
även biblioteket skulle flyttas över dit.
Det skulle innebära att man tog tillbaka
en stor del av det tilläggsutrymme
man får.

Man kan också ifrågasätta om det är
motiverat att satsa en halv miljon kronor
i investeringar på dessa små katakomber
under andra kammaren — ett
byggprojekt som måste rivas inom kanske
3—4 år.

Vi kan givetvis inte räkna med att få
bra provisoriska lösningar om vi inte
är beredda att betala någonting för
dem. De kostnader som har räknats
fram för en flyttning av biblioteket tycker
jag inte är orimliga. Det rör sig visserligen
om sexsiffriga eller kanske rent
av sjusiffriga tal, men det är inte myc<
ket mer än vad några utskottsresor kos*
tar.

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

Herr Regnéll sade att vi ändå kommer
att få några små krypin. Skillnaden
mellan herr Regnéll och mig och
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
är att jag och övriga reservanter
inte accepterar en sådan målsättning.
Vi vill inte ha några små krypin, utan
vi vill ha rejäla arbetsrum. Vi vill inte
bara ha ett ställe där man kan sätta sig
ned, öppna sin portfölj och skriva ett
brev eller en reservation, utan vi vill ha
ett ställe där man kan vistas, där man
kan ha sina saker, där folk kan träffa
en, där man kan ha sammanträden
o. s. v. Det är en helt annan målsättning
än att bara nöja sig med ett krypin.
Dessutom är det orealistiskt att säga
som herr Regnéll att man med den lösning
som förordas skulle kunna sätta
upp ett par visitkort på dörren till de
rum som kommer att ställas till förfogande.
Det kommer inte att räcka med
ett par visitkort, herr Regnéll, det kommer
att behövas minst sex—sju stycken
på varje dörr. En sådan lösning är knappast
någon lösning av det problem som
vi bör komma till rätta med, nämligen
att ge varje ledamot ett eget rum.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra ett par
anmärkningar i anledning av herr Ullstens
anförande.

Herr Ullsten sade att om vi bifaller
bankoutskottets utlåtande händer ingenting.
Jag gläntade väl ändå rätt mycket
på dörren i mitt förra anförande,
där jag berörde förvaltningsstyrelsens
arbete med denna fråga. Jag kanske nu
kan komplettera med att säga att herr
Ullsten inom mycket begränsad tid med
all sannolikhet får ta ställning till den
problematik som jag berörde. Herr Ullsten
nämnde att det dröjer 10—15 år
innan vi kan få ett sådant bygge till
stånd. .Tåg vet inte vilken uppfattning
han har om när grundlagsändringen
med åtföljande enkammarsystem skall
genomföras, men i de uppgifter som fö -

rekommit i tidningspressen från utredningen
har talats om 1970 som ett mycket
betydelsefullt årtal. Det innebär väl
att det är ganska bråttom med denna
fråga. Åtminstone har vi uppfattat det
så i förvaltningsstyrelsen. Men om herr
Ullsten anser att det kan dröja 15 år
kanske vi inte behöver ha fullt så
bråttom. Jag tror emellertid inte att
herr Ullstens bedömning är realistisk.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Varken reservationen
eller utskottsutlåtandet sysslar med den
långsiktslösning som herr Lindholm
talar om. Vad reservationen innebär i
jämförelse med utskottets förslag är
en bättre provisorisk lösning.

Jag är ganska pessimistisk beträffande
grundlagsberedningens möjligheter
att få igenom sina förslag. Jag tycker att
de senaste decennierna inte har givit
oss någon anledning att vara optimistiska.
Men låt oss säga att vi får en
grundlagsreform någon gång efter 1968.
Då är det gott och väl. Men sedan skall
huset byggas, det skall skapas en stadsplan
o. s. v. Huset står inte där i och
med att riksdagen fattat beslut om
grundlagsändring.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att huset inte står där. Det måste emellertid
planeras med tanke på vad som
skall hända på detta område. Planeringsarbetet
måste bedrivas i takt med
grundlagsberedningens arbete. Vi har
redan nu fått en framställning från
grundlagsberedningen angående lokalfrågorna,
och vi kommer givetvis att ha
fortsatt samarbete med den.

Vad jag reagerar mot hos herr Ullsten
är att han vill göra provisoriet
onödigt dyrt. De kostnadsberäkningar
han angivit för det provisorium han
förordar innebär nämligen eu överflödig
kostnad på relativt kort sikt. Om
det däremot vore eu mycket långsiktig

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter ni. m.

lösning, kunde man allvarligare resonera
om detta alternativ. För mig förefaller
det dock vara lämpligare att
spara dessa pengar till dess att vi får
en större och rationellare lösning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Också jag har en del
invändningar att göra mot herr Ullstens
argumentering, som jag nu tycker börjar
gå till överdrift. Man kan lättast påvisa
detta förhållande genom att hänvisa
till en del siffror som han nämnde.
Han anförde att enligt bankoutskottets
förslag till lösning skulle sex å sju
ledamöter bli hänvisade till ett och
samma rum. Detta räknestycke kan jag
inte få att gå ihop.

.lag redovisade i ett tidigare inlägg att
åtminstone 120 arbetsrum och utöver
dessa ett antal udda arbetsplatser skulle
bli tillgängliga. Från antalet ledamöter
i riksdagen drog jag dem som herr
Turesson och jag i ett tidigare meningsutbyte
kallade »de besuttna», och dessa
är icke så få. När man sedan dividerar
antalet återstående ledamöter med antalet
till buds stående rum finner man
att det endast skulle behöva bli två
ledamöter per rum.

.Tåg tyckte också att herr Ullsten gick
till överdrift när han karakteriserade
de rum som skulle kunna iordningställas
som »katakomber». Jag tycker att
det låter ganska bedrövligt. De ansvariga
myndigheter, som skisserat tanken
på dessa rum och som skall stå för utförandet
av dem, kan säkerligen sörja
för att de inte får någon karaktär av
katakomber.

I sitt inlägg klagade också herr Ullsten
över att utskottet bara föreslagit
provisorier och icke framlagt någon
långsiktig lösning. Jag betonade själv
att det genomgående var fråga om provisorier.
I själva verket är det tanken
på det längre perspektivet som avhåller
oss från de lösningar, som herr Ullsten

angivit och som herr Turesson rekommenderat.

I dag står vid med det för oss bekanta
huset utan flyglar. Herr Turesson
vill snabbt och till ett billigt pris bygga
upp eller ned — vilket det nu skall
vara — flyglar till huset, vilka skulle
vara färdiga inom kortare tid än sex
år. Herr Ullsten menar i sin tur att det
om cirka sex år skulle vara tid för att
riva huset, och även herr Lindholm har
varit inne på sådana tankegångar. Det
skulle betyda att vi just som flyglarna
blir färdiga skulle riva ned själva huset.

Vi står alltså nu med ett hus utan
flyglar — då skulle vi stå med flyglar
utan hus!

Detta långsiktiga perspektiv gör att vi
inom utskottet finner det riktigare att
gå in för de provisorier som vi rekommenderat.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! För att inte herr Regnélls
lustighet skall bli det bestående
intrycket av denna debatt, som i och
för sig är mycket allvarlig, vill jag
framhålla att mitt förslag om ett uppdrag
till förvaltningskontorets styrelse
att låta verkställa en teknisk och ekonomisk
utredning rörande möjligheterna
att lösa arbetsrumsfrågan genom
nedbvggda eller uppbyggda flyglar bara
innebär, att man skall skaffa sig en
god beredskap, så att man har undersökningarna
färdiga när man om kanske
ett eller två år skall ta definitiv
ställning till frågan om riksdagshuset
skall stå kvar och byggas om eller om
det skall rivas ned och ersättas med ett
nytt.

Det innebär inte alls att man kommer
i det läge, som herr Regnéell med
sin lustighet försökte få kammaren att
tro — d. v. s. att vi då skulle stå med
flyglar utan hus -— utan det betyder
att man, om huset skall stå kvar, kan
omgående komplettera detta med de
flyglar, som är erforderliga för att vi

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken och anskaf fande

av arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

skall få de arbetsrum vi behöver för att
kunna utföra det värv våra väljare
kräver av oss.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot vad herr Lindholm sade i
slutet av sitt anförande, nämligen att
vi skall planera i takt med utvecklingen.
Vi är helt överens på den punkten.

Till herr Regnéll skulle jag vilja säga,
att jag tror att han räknar litet för fort,
när han menar att de 120 rum som
ställs till förfogande skulle innebära,
att vi får två man per rum. Det kanske
kan vara löjligt att diskutera dessa siffror
fram och tillbaka, men får jag bara,
för att det skall bli någon klarhet i resonemangen,
framhålla att beträffande
belastningen på dessa 120 rum skall inte
bara frånräknas de som redan har rum.
Förvaltningskontoret, utskotten, upplysningstjänsten,
alla organ som arbetar
här i huset, ställer dessutom krav på
nya utrymmen. De skall också tillgodoses
någonstans. Riksdagsgruppernas
kanslier skall enligt utskottet visserligen
inte få rum här utan i Rosenbad,
men där går det åt ytterligare ett stort
antal rum.

Sedan vill jag säga att i de små rummen
kommer det inte att rymmas två
ledamöter med den bästa vilja i världen.
Man kan enligt ritningarna knappast
öppna dörren utan att smälla till den
enda stol som får plats. Därtill kommer
att de flesta förmodligen kommer att anse
att de rum som ställs till förfogande
i Rosenbad är oanvändbara som tillfälliga
ledamotsrum. Det blir alltså ingen
bra lösning, det kan man inte komma
ifrån.

Vad beträffar talet om att vi föreslår
en investering i ett stort hus som sedan
snabbt skall rivas vill jag säga, att det
finns bara ett förslag i denna debatt som
går ut på att man skall bygga någonting
som snart skall rivas igen, nämligen utskottets
förslag att under denna kam -

mare bygga små katakomber som skall
rivas, när man sedan skall bygga om
riksdagshuset för enkammarens behov.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ullsten begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten 1)
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ullsten begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 42 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Turesson under överläggningen
framställda yrkandet, att riksdagen måt -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Försäkringsskyddet för hemmafruar m. fl.

te med anledning av de likalydande
motionerna 1:42 och 11:76 besluta att
uppdraga åt styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor att låta utreda möjligheterna
att genom i riksdagshusplanen
nedsänkta huskroppar eller på annat
sätt få fram för riksdagsledamöternas
behov erforderligt antal arbetsrum
samt parkeringsutrymmen för deras bilar;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten 2)
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Turesson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 91 ja och 113 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Turesson under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 15

Meddelande ang. plena

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Det arbetsplenum som hålles onsda -

gen den 30 november kl. 10.00 torde
komma att fortsättas på kvällen.

Kammarens plenum fredagen den 2
december avses skola bli ett bordläggningsplenum
och kommer att ta sin början
kl. 14.00.

§ 16

Försäkringsskyddet för hemmafruar
m. fl.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsskyddet för
hemmafruar in. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Reformpolitiken på det
sociala området bör syfta till att skapa
trygghet och rättvisa. Medborgarna bör
beredas ett grundskydd i olika avseenden.
Retydande framgångar har också
nåtts, och både genom statliga beslut
och frivilliga överenskommelser har
många trygghetsfrågor kunnat lösas.
Vissa grupper står dock alltjämt utanför
betydande delar av trygghetssystemet.

I de motioner som behandlats i detta
sammanhang har vi velat fästa uppmärksamheten
på en grupp människor som
saknar den trygghet ett grundskydd ger.
Det gäller sådana familjer där hustrun
saknar förvärvsarbete och grupplivförsäkring.
Om mannen avlider, har de
efterlevande ett grundskydd dels genom
grupplivförsäkringen och dels genom
änkepensionen. Men om hustrun
avlider, finns det i de flesta fall inte
samma skydd för mannen. Om hustrunmodern
helt plötsligt rycks bort, hamnar
de efterlevande i en ekonomiskt
och praktiskt mycket svår situation.
Stora svårigheter kan uppstå när det
gäller barnens uppfostran o. s. v.

Vilket skydd har en man med två
barn och en årsinkomst på 15 000 kronor,
när hustrun avlider? Ja, eftersom

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

hustrun saknat förvärvsinkomst kan endast
barnpension från folkpensioneringen
utgå. Sådan pension tillkommer
de två barnen med 1 375 kronor per
barn och år. Mannen har inte med sin
inkomst råd att anställa och avlöna ett
hembiträde. Vad skall han då göra med
barnen? Den frågan är brännande för
många som inte bara upplever sorgen
och saknaden utan också hamnar i den
prekära situationen att vara tvungen
att lämna bort barnen för vård hos släktingar
eller utomstående.

Inte alla får del eller kan få del av
sådant grundskydd avtalsvägen. Då
grupplivförsäkringen, ofta den frivilliga
och alltid den obligatoriska, är knuten
till förvärvsarbetet och anställningsvillkoren,
måste denna trygghetsfråga
lösas på annan väg, och det måste vara
en lösning som omfattar och ger rättvisa
åt alla. Något måste göras — och
göras snart!

Herr talman! Jag har i dag inget yrkande
men har ändå velat göra dessa
påpekanden.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Eftersom motionären
herr Johansson i Skärstad inte ställde
något yrkande, är det inte mycket att
tillägga. Herr Johansson, som är en
värderad ledamot i utskottet, har där
inte heller framhärdat med sitt utredningskrav
utan nöjt sig med en blank
reservation till utskottets utlåtande.

Frågan om efterlevnadsskydd utöver
AFA tillhör de besvärliga, och det
finns ingen anledning bestrida de svårigheter
som kan uppkomma inom en
familj, när makan går bort. Familjepolitiska
kommittén kommer dock att få
hand om en hel del av frågorna i det
sammanhanget, och frågan om änklingspensionen
kommer att utredas i försäk.
ringssammanhang.

Herr talman! Jag har inget ytterligare

Försäkringsskyddet för hemmafruar m. fl.

att tillägga utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det är bara en formulering
i utskottets skrivning som jag
skulle vilja fästa uppmärksamheten på.
Utskottet avvisar, tycks det, tanken på
att man lagstiftningsvägen skulle kunna
lösa denna fråga. Jag tycker att när
nu frågan skall utredas, så måste den
möjligheten också vara öppen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är möjligt att ett
fel har blivit begånget i utskottets skrivning
på den punkten. Pensionsförsäkringskommittén
skall ju ha hand om
frågan om änklingspensioner, och då
kommer ärendet upp där.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag är mycket nöjd med
det uttalande som nu har gjorts från
utskottets sida. Därmed har ett missförstånd
röjts ur vägen, och vi har större
möjligheter att lösa denna fråga i
framtiden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder,
nr 64, i anledning av väckt motion
angående revisionen av allmän försäkringskassa,

nr 65, i anledning av väckta motioner
om studiehjälp m. m. vid de gymnasiala
skolorna, såvitt angår resetillägg,

nr 66, i anledning av väckt motion
angående avrundning av priset på läkemedel,

nr 67, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande arbetstillstånd
för utlänning,

nr 68, i anledning av väckta motioner

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Allmän arbetslöshetsförsäkring

angående de sociala förmånerna för utlänningar,
såvitt de angår barnbidrag,
och

nr 69, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Allmän arbetslöshetsförsäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckta motioner
om allmän arbetslöshetsförsäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det kan med fog sägas
att motionerna om en allmän sysselsättningsförsäkring
fått en välvillig behandling
i utskottet, alldenstund utskottet
föreslår att motionerna överlämnas till
den tillsatta utredningen om kontant
stöd vid arbetslöshet. Det är därför tämligen
onödigt att gå närmare in på frågan
i dag. Men då jag anser att frågan
är av mycket stort allmänt intresse och
då den berör många arbetstagare samt
inrymmer betydande trygghetsvärden
vill jag ändå redan nu, herr talman
framföra några synpunkter.

Det finns fortfarande brister i det sociala
trygghetssystemet. En av de allvarligaste
anser vi motionärer vara def
för närvarande helt otillräckliga skyd
det vid arbetslöshet i någon form. Författningsutredningen
föreslog att i regeringsformen
skulle inskrivas en paragraf
av följande innehåll: Rätten till arbete
skall tryggas, så att envar arbetsför
svensk medborgare kan få arbete, som
giver honom bärgning. Om rätt för den,
som ej kan försörja sig själv, att vid behov
få bistånd och stöd av det allmänna
stadgas i lag.

Jag ansluter mig helt till den målsätt -

ning som författningsutredningen på
detta sätt givit uttryck åt. Men att i
vårt föränderliga samhälle, där förhållandena
på arbetsmarknaden så snabbt
ändras, förverkliga denna riktiga målsättning
kommer säkerligen att ställa
sig tämligen svårt. Med all säkerhet behövs
ett komplement till lagstiftningen
i form av en allmän sysselsättningsförsäkring.
Det nuvarande frivilliga statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringssystemet
har visserligen förbättrats, men
det torde numera stå helt klart att tillräckligt
skydd i här ifrågavarande avseende
inte kan vinnas inom det nuvarande
systemets ram. Alltför många
medborgare står och kommer att stå
utan det skydd det här är fråga om. I
många andra länder har man under de
senaste decennierna övergått från subventionerade
frivilliga försäkringar till
obligatoriska försäkringsformer. Högst
få länder har kvar ett frivilligsystem av
det slag som vi i Sverige håller oss med.

Tillgänglig statistik visar också att
synnerligen många löntagare i Sverige
står utanför arbetslöshetsförsäkringen.
År 1960 fanns totalt 1 395 722 försäkrade,
medan antalet löntagare vid samma
tid var 2 808 700. Inte fullt hälften alltså
var i besittning av det skydd som försäkringen
utgör. Härtill kommer att stora
grupper medborgare saknar möjlighet
att få ansluta sig till en arbetslöshetskassa.

För att lösa det trygghetsproblem som
det här är fråga om bör en helt ny typ
av socialförsäkring — en allmän sysselsättningsförsäkring
— införas. Hur en
sådan försäkring skall utformas kan vi
ha delade meningar om. Motionärerna
har därför föreslagit att frågan skall
göras till föremål för utredning. Vi har
dock i motionerna visat på vägar som
vi tror är framkomliga.

Utskottet har -— som jag inledningsvis
framhöll — föreslagit att motionerna
I: 227 och II: 296 överlämnas till den
tillsatta utredningen om kontant stöd
vid arbetslöshet. Jag har därför för da -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

gen inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Eftersom herr Westberg
inte hade något annat yrkande än det
som återfinns i utskottsutlåtandet finns
ingen anledning för mig att här ta upp
en sakdebatt i ärendet. Utskottet har bedömt
saken så att eftersom en utredning
nu tillsatts, som enligt givna direktiv
skall utreda även frågan om obligatorisk
försäkring, bör motionerna översändas
dit. Jag kan för egen del å utredningens
vägnar lova att vi skall pröva
värdet av de uppslag som framförts
i motionerna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 19

Förhandlingsrätt för pensionärer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1:224 av herr Palm in. fl. samt nr II:
289 av herr Gustafson i Göteborg in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om utredning
och förslag till riksdagen rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
för arbetstagare som gått i pension».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 224 och II: 289, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Erik Filip Petersson, Anderson
i Sundsvall och Jonsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:224 och 11:289, måtte i skrivelse

Förhandlingsrätt för pensionärer

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor
för arbetstagare som gått i pension.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas frågan om förhandlingsrätt
för tjänstepensionärer. Frågan har
aktualiserats genom motionerna nr
I: 224 av herr Palm m. fl. och II: 289 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl.

Motionärerna föreslår att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor för
arbetstagare som gått i pension.

Andra lagutskottets majoritet avstyrker
motionerna. Folkpartiets representanter
i utskottet har i en reservation
yrkat bifall till desamma, och det är i
egenskap av reservant som jag vill anlägga
några synpunkter på frågan.

Det är inte första gången som riksdagen
behandlar denna fråga. Så har
skett såväl år 1945 och 1953 som år
1956.

År 1945 biföll riksdagen ett då framställt
motionsyrkande med samma syfte
som det vi behandlar i dag. Andra lagutskottet
och riksdagen framhöll då att
det enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
inte vore helt klart huruvida
arbetsorganisation ägde rätt att
förhandla om pensionsvillkor för arbetstagare
som lämnat sin anställning.
Att dylik förening ägde rätt att förhandla
beträffande pensionsvillkor för arbetstagare
som ännu stod kvar i anställningen
vore helt klart. Självfallet vore
det önskvärt, framhöll utskottet, att av
lagens utformning klart framginge hur
lagen i förevarande hänseende bör tolkas.

Utskottet uttalade också att vid den
utredning som utskottet förordade borde
övervägas om inte förening av enbart
pensionärer borde jämställas med

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Förhandlingsrätt för pensionärer

förening av arbetstagare såvitt avser
den ifrågavarande förhandlingsrätten.

Kungl. Maj :t överlämnade riksdagens
skrivelse vid det tillfället till 1948 års
förhandlingsrättskommitté, som emellertid
hade den begränsade uppgiften
att utreda frågan om stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt och av
den anledningen inte ansåg sig kunna
ta upp frågan om förhandlingsrätt för
pensionstagare till prövning över hela
fältet.

Även 1953 uttalade sig utskottet och
riksdagen i positiv riktning för en lösning
av frågan.

Utskottet förutsatte då att pensionärernas
ställning i förhandlingsrättshänseende
skulle beaktas vid den fortsatta
undersökningen av förhandlingsfrågorna
och att spörsmålet om möjligt i anslutning
därtill skulle upptas till närmare
utredning.

År 1956 skrev riksdagen — likaledes
i anledning av motioner — på nytt till
Kungl. Maj :t i ärendet, även nu i synnerligen
positiva ordalag. I det utlåtande
som låg till grund för riksdagsskrivelsen
framhöll andra lagutskottet att
det vid sitt ställningstagande beaktat,
att de överväganden om förhandlingsrätten
för pensionärerna som kunde göras
i viss mån kunde komma att röna
inverkan av hur frågan om allmän pensionsförsäkring
löstes. Utskottet fortsatte
därefter: »Utskottet vill emellertid
ånyo understryka den betydelse utskottet
fäster vid att spörsmålet om
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
får en för pensionärerna tillfredsställande
lösning och vill även
framhålla vikten av att alla utvägar till
lösande av förevarande spörsmål noga
övervägs i samband med den fortsatta
prövningen av förhandlingsrättsfrågorna
i övrigt.» Det var alltså en klart positiv
ståndpunkt som utskottet och kamrarna
intog.

Mellan jul och nyår år 1959 hade man
tydligen storstädning i kanslihuset, ty
den 30 december detta år förordnade

Kungl. Maj :t att riksdagens samtliga
skrivelser i ärendet inte skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedan
dess har stats- och kommunalanställda
tillerkänts förhandlingsrätt i full utsträckning,
men det råder fortfarande
oklarhet beträffande rätten att förhandla
om pensionsförmåner för dem som
redan lämnat sin aktiva tjänst.

Det är mycket märkligt att utskottsmajoriteten
vid årets bedömning av
frågan helt lämnar åsido de positiva
uttalanden, som riksdagen vid tre tidigare
tillfällen gjort. Ingenting av denna
positiva anda skönjes i dess utlåtande.
Utskottsmajoriteten erkänner
visserligen att det är oklart, huruvida
det råder förhandlingsrätt i sådana fall
som avses i motionerna men menar att
den omständigheten att frågan om förhandlingsbegreppets
innebörd i detta
hänseende ännu inte varit föremål för
rättslig prövning talar mot behovet
av lagstiftning på området. Man återfaller
därvid på det yttrande som avgivits
av arbetsdomstolens ordförande.

Majoriteten i utskottet anför vidare
att den av motionärerna aktualiserade
frågan kommer att minska i vikt efter
hand som ATP-systemet byggs ut. Det
ligger naturligtvis åtskilligt i detta, men
det dröjer ju ända fram till början av
1980-talet innan detta system uppnår
full funktion. Under tiden — och även
därefter -—- har många pensionärer vid
sidan av ATP pension även från arbetsgivaren.
I tider då penningvärdet försämras
—- när har vi inte sådana tider?
— är det synnerligen angeläget att även
denna del av pensionen bibehåller sin
köpkraft.

Vid årets förhandlingar löstes frågan
om procentuella tillägg på utgående
pensioner, men om jag inte minns alldeles
fel uppstod först en diskussion på
något håll om huruvida löntagarorganisationer
ägde rätt att förhandla om
redan utgående pensionsförmåner. I den
mån detta är riktigt, visar det att frågan
om förhandlingsrätt för pensionsta -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

gare, som redan trätt i pension, alltjämt
är oklar.

Det finns åtskilliga andra angelägenheter
som kan föranleda överläggningar
och förhandlingar beträffande dessa
pensioner. Mellan folkpension och ATP
å ena sidan och arbetsgivarpension å
andra sidan råder invecklade samordningsregler,
som i vissa stycken kan
behöva överses och som i hög grad berör
och intresserar pensionärerna. Det
finns alltså behov av förhandlingar.

De remissorgan som avstyrkt motionärernas
förslag om utredning — Arbetsgivareföreningen,
SACO och Statstjänstemännens
riksförbund — menar
att det är bra som det är. De hänvisar
bl. a. till den praxis som utvecklat sig på
området utan stöd i lagen. De remissorgan,
som tillstyrkt motionerna eller
som förklarat sig inte ha något att erinra
mot en utredning — socialstyrelsen,
Landsorganisationen, TCO och de tre
kommunförbunden — framhåller i allmänhet
den oklarhet och den ovisshet
som råder beträffande pensionärernas
ställning i förhandlingshänseende och
menar att en utredning skulle kunna
bringa klarhet i det som är oklart.

Naturligtvis har frågan sina svårbemästrade
aspekter. Det har t. ex. anförts
att organisationer som består enbart
av pensionärer inte kan tillgripa
stridsåtgärder, strejk eller blockad som
påtryckningsmedel vid förhandlingar.
Det må så vara. Men även om vi alldeles
nyligen har upplevt en strejkunge,
är det väl ändå så numera, att de flesta
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter inte förs under direkt hot om
stridsåtgärder.

Det skulle vara av mycket stort värde
för tjänstepensionärerna om de genom
sina organisationer finge möjlighet att
träda i förbindelse med sina f. d. arbetsgivare,
framlägga sina synpunkter
för dessa och underhandla om pensionsförmåner.
Ingen känner som bekant var
skon klämmer bättre än den som har
skon på sig.

Förhandlingsrätt för pensionärer

Under alla förhållanden borde i lag
fastslås, att de aktivas organisationer,
fackorganisationerna, äger rätt att förhandla
jämväl om pensioner som redan
börjat utgå. Vilken väg som är mest
framkomlig bör utredningen kunna visa.
Det är möjligt att den bästa vägen
är den över de fackliga organisationerna.
I så fall bör den vägen klart anges
i lagstiftningen.

Vid denna frågas behandling i första
kammaren ställdes ett ändringsyrkande
beträffande reservationen, ett yrkande
som ehuru det icke fick majoritet dock
vann en mycket stor anslutning i kammaren.

För att yrkandena i kamrarna skall
sammanfalla men även av den anledningen
att den väg, som ändringsyrkandet
anvisar, torde vara den enklaste att
gå när man skall lösa detta problem,
skall jag be att få ställa samma yrkande
här i kammaren. Jag yrkar alltså att
hemställan i reservationen på sid. 15 i
utskottets utlåtande får följande lydelse: att

riksdagen, i anledning av motionerna
1:224 och 11:289 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till riksdagen rörande
förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation
beträffande medlemmar
som gått i pension.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Som herr Anderson i
Sundsvall påpekade har motionen tillstyrkts
av bl. a. LO, TCO och socialstyrelsen.
Kommunförbunden har uttalat,
att de inte har någonting att invända
mot förslaget om en utredning;
de anser att det skulle vara intressant
att få denna fråga belyst. Dessutom har
två tidigare riksdagar uttalat att denna
fråga bör utredas. Anledningen till att
man avstått från att begära en utredning
har varit att man velat avvakta
utredningen beträffande statstjönstemännens
förhandlingsrätt; man förutsatte
att denna fråga skulle lösas i det

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Förhandlingsrätt för pensionärer

sammanhanget. Så bär emellertid inte
blivit fallet, och då kvarstår det behov
som riksdagen vid två tidigare tillfällen
ansett föreligga.

Nu sägs det visserligen att organisationerna
har möjligheter att ta upp frågan
om pensionärernas villkor i samband
med de vanliga förhandlingarna.
Det är självklart att man ■—■ alldeles oavsett
om det finns en formell förhandlingsrätt
eller inte — kan säga till motparten,
att man inte skriver på något avtal
förrän den andra frågan är löst. Men
vi har nu övergått till ganska långa avtalsperioder;
vi har denna gång fått
treårsavtal. Under en avtalsperiod
kan det därför lätt uppstå problem
beträffande pensionärernas villkor. Det
har också förekommit att en arbetsgivarorganisation
har avvisat krav på
förhandlingar beträffande pensionärers
villkor med hänvisning till att lagen
inte föreskriver någon förhandlingsrätt
för pensionärer. Man har visserligen
sagt att man vill resonera om saken
men man har vägrat att gå in på någon
förhandling.

Jag tycker att det är orimligt, att det
i vårt samhälle, där vi skryter så mycket
med de goda förhållandena på arbetsmarknaden,
skall kunna vara möjligt för
en arbetsgivare att vägra en sådan förhandling.

Arbetsgivareföreningen har avstyrkt
motionen — det kan ju vara begripligt
— men Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation har tillstyrkt
den. I första kammaren skilde det
två röster mellan det avslagsyrkande
som ställts i utskottets utlåtande och det
yrkande som herr Lennart Geijer ställde
och som sammanfaller med det som
här ställts av herr Anderson i Sundsvall.
Jag skall inte förneka att jag hellre hade
sett att valet stått mellan det yrkande
som finns i reservationen och utskottsmajoritetens
yrkande, men i detta läge
ansluter jag mig till det yrkande som
framställts av herr Anderson i Sundsvall.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Vi skall naturligtvis inte
komplicera tillvaron mer än som är
nödvändigt genom att göra denna fråga
större än den är. Motsättningarna
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
är inte så stora som synes framgå
av de anföranden som hållits tidigare.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
har uttalat att det är oklart om
det föreligger någon förhandlingsrätt
för organisationerna då det gäller pensionsvillkoren.
Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas
är att reservanterna vill att den
oklarhet som i dag föreligger skall avskaffas
genom en lagstiftning. Utskottsmajoriteten
har däremot tagit intryck
av det uttalande som arbetsdomstolens
ordförande gjort. Han påpekade att frågan
om förhandlingsrätt då det gäller
pensionsvillkoren för redan pensionerade
befattningshavare inte prövats av
högsta myndighet.

Reservanterna säger att »ingenting
hindrar att arbetsgivarparten vägrar inleda
förhandlingar beträffande pensionsvillkoren
för redan pensionerade
befattningshavare». Nu vet man inte
om arbetsgivarna har den rätten. Frågan
har ju inte prövats. Och det faktum
att frågan inte varit före i rättstillämpningen
tyder ju på att problemen
i de fall som aktualiserats lösts på
ett något så när tillfredsställande sätt.
Arbetsgivarparten har alltså inte vägrat
förhandlingar; i så fall skulle ju
rimligtvis frågan ha förts upp till arbetsdomstolen.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
det har förekommit att man avvisat förslag
om förhandlingar under åberopande
av att förhandlingsrätt inte föreligger.
Det förefaller mig rimligt att
man då hade gått till domstol och fått
frågan prövad. Uttalandet av arbetsdomstolens
ordförande tyder på att han
själv inte är på det klara med om så -

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

dan rätt föreligger eller inte. Hade han
varit det och sagt att sådan rätt inte
finns, hade utskottsmajoriteten inte bara
uttalat att frågan bör utredas utan
föreslagit en ändring i lagstiftningen
för att däri fastslå att sådan rätt föreligger
för arbetstagarorgaisationerna.

Vi menar alltså att man i detta läge
inte skall tillsätta en stor statlig utredning
för att utreda en oklarhet som kan
elimineras om man vänder sig till den
domstol som finns. Det är beklagligt att
lagstiftningen på detta område är så
diffust utformad att man måste göra
så, men det är ju inte obekant för denna
kammares ledamöter att mycken lagstiftning
tyvärr är av det slaget att det
råder delade meningar på olika punkter;
då får man gå till högsta instans
för att få saken prövad.

Reservanterna säger att det finns ett
starkt behov av förhandlingsrätt om
pensionsvillkoren. Ja, detta behov föreligger
också enligt utskottsmajoritetens
mening, det har vi aldrig förnekat. Utskottsmajoriteten
menar emellertid, att
det inte är lämpligt eller möjligt att såsom
en utväg i förhandlingarna överlåta
denna fråga åt pensionärsorganisationerna.
Jag behöver inte utveckla
dessa synpunkter.

Herr Geijer vill i sitt förslag i första
kammaren stryka motiveringen, eftersom
han ansett det vara en orimlig tanke
att pensionärsorganisationerna skulle
få förhandlingsrätt; de kan rimligtvis
inte sätta någon kraft bakom kravet
på bättre pensioner. Förhandlingarna
måste självfallet skötas av de
fackliga organisationer som förhandlar
om lönevillkoren och som kan lägga
kraft bakom sina förhandlingskrav.

Det är riktigt, herr talman, att denna
fråga varit föremål för beliandlling tidigare
i riksdagen, ocli man har då
ställt sig positiv till ett krav på utredning.
Frågan behandlades senast för
jämnt tio år sedan. Sedan dess har en
rad saker tillkommit.

Ingen har förnekat att ATP spelar

Förhandlingsrätt för pensionärer

roll, men det uttalande som gjorts av
arbetsdomstolens ordförande är för mig
väsentligt. Han säger att frågan om rätt
eller inte rätt att förhandla inte har avgjorts
av arbetsdomstolen. Detta bör
beaktas innan man bestämmer om en
stor statlig utredning på denna punkt.

Med denna och med utskottets motivering
yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Av herr Bengtssons i
Varberg anförande att döma, förefaller
det inte finnas så stora skillnader mellan
utskottsmajoriteten och reservationen,
men herr Bengtsson avvisar ändå
tanken på en utredning, vars resultat
skulle bli en ändrad lagstiftning på området,
en lagstiftning som skapar klarhet
på de punkter, som nu är oklara.

Det är naturligtvis svårt att avgöra
vad som är anledningen till att frågan
om förhandlingsrätt aldrig har förts
fram till arbetsdomstolens prövning,
men detta utgör å andra sidan inget
hinder för att man opererar bort den
oklarhet som finns. Remissinstanserna
— även de som avstyrkt motionen -—
erkänner att denna oklarhet finns. Herr
Bengtsson i Varberg liksom även utskottsmajoriteten
erkänner att det är
oklart, huruvida fackorganisationerna
äger rätt att förhandla även för dem
som gått i pension. Jag kan inte förstå,
varför man skall motsätta sig en utredning
med den begränsade syftning
som utredningsförslaget nu har fått efter
det ändringsyrkande som jag ställt.
•lag tror att det skulle vara av stort
värde att bringa klarhet och därmed
tillfredsställa pensionärernas berättigade
önskemål.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! .lag vidhåller min uppfattning
att skillnaden mellan utskottets
och reservanternas förslag inte är

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Förhandlingsrätt för pensionärer

så stor som man gör gällande -— i all
synnerhet inte sedan herr Anderson i
Sundsvall övergivit sin ursprungliga reservation.

Anledningen till att vi ställer oss avvisande
till tanken på en utredning i
detta läge är att vi har funnit att man
på ett enklare och bekvämare sätt kan
få den klarhet som vi alla vill skapa.
En prövning av arbetsdomstolen kommer
att visa huruvida lagstiftningen
behöver ändras eller ej. Säger arbetsdomstolen
ja är saken klar, säger den
nej får vi ändra lagstiftningen. Både
utskottsmajoriteten och reservanterna
vill att man skall kunna förhandla om
pensionsvillkoren, men reservanterna
vill att frågan om den rättigheten skall
avgöras på det enklaste sättet. Vi anser
alltså att den högsta myndighet som
har att pröva lagstiftningens tillämpning
bör pröva också denna fråga. Det
är det sätt som man alltid får använda
sig av när det är fråga om tillämpningen
av en tvivelaktigt formulerad lag.
Först därefter skall riksdagen ändra lagen,
om tillämpningen inte överensstämmer
med lagstiftningens syfte.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först några ord beträffande
vad herr Bengtsson i Varberg sade
om pensionärsföreningars möjligheter
att förhandla. Även jag anser att det
naturliga är att förhandlingarna för de
arbetstagare som gått i pension föres
genom de aktivas organisationer. Om
en organisation emellertid inte intresserar
sig för dem som redan har pensionerats
är det enligt min personliga
uppfattning inte helt otänkbart att en
organisation bestående av pensionärer
skulle kunna förhandla. Då invänder
man: Men de kan ju inte strejka. Det är
sant. De har inte möjlighet att framföra
sina krav med samma tyngd som de aktiva
organisationerna. Det föres emellertid
en hel del förhandllingar i detta
land under fredsplikt. Helt betydelselösa
skulle dessa förhandlingar sålunda inte

vara. Denna fråga är emellertid inte
aktuell just nu eftersom den inte berörs
i den nya klämmen.

Sedan kommer vi till en intressant
sak. Bakom denna motion står representanter
för fyra stora riksdagspartier.
Flera av dessa har betydande facklig
erfarenhet. I motionens yrkande har
instämt Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och socialstyrelsen,
som inte kan frånkännas
en betydande erfarenhet på detta område.
Herr Lennart Geijer i första kammaren,
som är en av våra främsta experter
på arbetsrättens område, har
vitsordat att här behöver något göras.
Detta bekymrar inte utskottets talesman
det minsta. Han tar bara hänsyn
till ett som jag tycker ganska vagt yttrande
av arbetsdomstolens ordförande,
en man som har till uppgift att tolka
lagstiftningen men som i övrigt — och
det säger han själv — inte anser sig ha
anledning att uttala sig om behovet av
den föreslagna åtgärden.

Herr Bengtsson i Varberg sade att vi
inte skall ha en stor parlamentarisk utredning
av denna fråga. Vi skall i stället
försöka få tag på något fall som vi
kan föra fram till arbetsdomstolen för
att den skall göra en tolkning. Det är
emellertid inte alls säkert att den tolkningen
kommer att ge ett uttömmande
svar på frågan. Arbetsdomstolen uttalar
sig endast i det aktuella fallet. Det
kanske kan vara prejudicerande, men
det kan också hända att omständigheterna
i det fallet är sådana att man
ändå inte får någon klarhet. Någon stor
parlamentarisk utredning har för övrigt
inte begärts i reservationen och inte
heller i det yrkande som herr Geijer
har framställt. Man har begärt utredning
och förslag från Kungl. Maj:t. Kan
denna utredning göras enkelt i Kungl.
Maj :ts kansli är det så mycket bättre.

Det var tio år sedan denna fråga senast
togs upp här i riksdagen. Man kan
därför inte säga att vi besvärar riksdagen
så ofta. Vi har avvaktat vilka resul -

Onsdagen den 23 november 196G

Nr 34

tat de utredningar som har arbetat på
området skulle komma fram till. Om vi
nu alla är överens om att här finns en
oklar lagstiftning, om vi alla är överens
om att en ändring behöver göras och
att denna fråga bör tas upp till behandling,
då är det enklast att vi gör som
landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation, socialstyrelsen och
en stor del av riksdagens första kammare
har gjort, nämligen bifaller det
yrkande som har ställts i denna kammare
av herr Anderson i Sundsvall.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig först framhålla
att det är glädjande att vi är överens
om att förhandling om pensionsvillkoren
för redan pensionerade arbetstagare
måste föras av de aktivas organisationer.

.lag vill dessutom understryka att det
förefaller mig vara ett slag i luften att
ge pensionärsorganisationerna förhandlingsrätt.
Däremot förefaller det mig
helt rimligt att de skall ha rätt att uttala
sig och göra framställningar beträffande
sina medlemmars förmåner,
antingen till den organisation de tillhör
eller till arbetsgivaren.

Jag tycker att herr Gustafson i Göteborg
hänger sig åt en ganska underlig
debatteknik när han förmenar att riksdagens
ledamöter skall upphöra att tänka
själva så snart några betydande representanter
för denna kammare väcker
eu motion. Riksdagen skall alltså falla
till föga bara för att det är några framstående
företrädare för de olika partierna
som står bakom motionen. Varje
enskild ledamot av denna kammare är
enligt min mening framstående, och om
man följde herr Gustafsons princip
skulle alltså varje motion som viicks bifallas.

Men det är inte nog med att motionärerna
är framstående. Herr Gustafson
frammanar även bilden av remissinstanserna
med all den kraft han är mäk -

Förhandlingsrätt för pensionärer

tig. Eftersom dessa menat att det i denna
fråga råder en oklarhet som bör avskaffas,
hänvisar herr Gustafson till socialstyrelsen,
Landsorganisationen, TCO

o. s. v., och man ser i andanom miljoner
människor marschera fram bakom
kravet på en utredning.

Man vill ha klarhet på denna punkt,
och den anser utskottsmajoriteten att
man lätt kan få genom att föra ett ärende
upp till högsta domstolen. År det så
svårt att förstå?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt betygsatt motionärerna i detta
ärende. Jag har endast sagt att motionärerna
tillhör de fyra stora riksdagspartierna,
vilket ingen kan förneka. Att
några av dem har facklig erfarenhet kan
inte heller förnekas.

Det avgörande i detta sammanhang
är dock huruvida denna kammare i
likhet med de stora organisationer jag
nämnde har ett intresse av att lösa
denna fråga, vilket man kan göra genom
att bifalla det yrkande som ställts
i första kammaren av herr Lennart
Geijer.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Såsom motionär i denna
fråga — utan att därmed anse mig
vara någon framstående ledamot av denna
kammare — har jag kommit till den
uppfattningen att det ändringsyrkande,
som herr Anderson i Sundsvall nu ställt,
borde kunna bifallas av kammaren. Det
har, såsom tidigare påpekats, samlat ett
betydande antal röster i första kammaren.
Även om man inte skall åberopa sådana
skäl, anser jag att det av herr Lennart
Geijer i första kammaren ställda
ändringsyrkandet tillkommit i förtydligande
syfte.

Motionärerna får i viss mån skylla
sig själva för att motionen har missförståtts
på några punkter. T. o. m. Sve -

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Förhandlingsrätt för pensionärer

riges akademikers centralorganisation
har trott att motionärerna varit ute efter
att ge pensionärsorganisationer förhandlingsrätt.
SACO har nämligen bl. a.
uttalat följande: »Det finns ingen anledning
att anta, att pensionärernas intressen
bättre skulle kunna tillvaratas,
om även pensionärsorganisationer förde
''förhandlingar’ med arbetsgivarparterna.
»

Av det yrkande som herr Anderson i
Sundsvall nu ställt framgår det tydligt
att det gäller förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation.

Självfallet kan man, såsom utskottsmajoritetens
talesman gjort, resonera
så att oklarheten i denna fråga skulle
kunna undanröjas genom att ett ärende
fördes upp till arbetsdomstolen. Jag
kan emellertid inte förstå varför inte
riksdagen skulle kunna uttala en bestämd
mening på denna punkt.

Jag ber därför, herr talman! att få
yrka bifall till det yrkande som herr
Anderson i Sundsvall ställt under överläggningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av
lierr Anderson i Sundsvall under överläggningen
framställda yrkandet, att
riksdagen, i anledning av motionerna
1:224 och 11:289, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt
för arbetstagarorganisation
beträffande medlemmar som gått
i pension; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Anderson i Sundsvall under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 79 ja
och 129 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Anderson i Sundsvall under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 20

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 72, i
anledning av väckt motion om inrättande
av en civil inskrivningsnämnd;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om krediter till s. k. familj eskogsbruk,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om avskrivning av kvarstående arbetarsmåbrukslån;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 53, i anledning av väckt motion
om statligt stöd åt av landsting bekostad
vård utomlands, och

nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

§ 21

Inrättande av trafikhaverikommissioner

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av väckta
motioner om inrättande av trafikhaverikommissioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det kan kanske inte
synas mödan värt att alls spilla några
ord på en motion som avfärdats med
tio rader av ett enhälligt utskott. Att
jag ändå vill säga något i detta ärende
har sina skäl som jag strax skall komma
till.

Låt mig först säga att bakgrunden är
en framstöt som syftar till att skapa en
organisation av rimlig omfattning i form
av speciella haverikommissioner med
syfte att klarlägga orsakerna till i varje
fall särskilt svåra trafikolyckor på gator
och vägar. Av skäl som jag inte här
skall ta upp, har jag kommit att intressera
mig för just denna sak. I princip
och från säkerhetssynpunkt kan det rimligtvis
inte vara någon avgörande skillnad,
om en olycka inträffar i luften eller
på allmän väg. Behovet av ett ingående
klarläggande är naturligtvis lika
stort i båda fallen.

Det är klart att motionärerna aldrig
tänkt sig att en sådan organisation skulle
kunna byggas upp över en natt, ingalunda,
men det är känt att man i utlandet,
exempelvis i Förenta staterna,
Tyskland och Danmark, har kommit
ganska långt i detta avseende och att
de forskningsresultat som där har nåtts,
bedömts som ytterst värdefulla.

Här i Sverige sätter man nu en fjäder
i hatten — och tydligen har utskottet
tyvärr också låtit sig duperas -— av
att en viss begränsad försöksverksamhet
av detta slag pågår inom ramen för
statens trafiksäkerhetsråds verksamhet.
Rådet självt betecknar försöksverksamheten
som blygsam och den är också
förlagd till ett enda län — Uppsala län.

Det där är nu gott och väl. Men svarar
det verkligen mot de ambitioner
vi rätteligen borde ha på detta område?
Inom utskottet tycks man på den punkten
ha varit rörande enig om att vänta
och se. Vänta på vad? Skall vi vänta på
att trafikkarusellen växer ytterligare
—- med allt vad det kommer att kräva
av ständigt nya offer? Man skall vänta
på ytterligare erfarenheter av det pågående
arbetet, skriver utskottet. Ja,
naturligtvis skall man lära av erfarenheterna.
Så långt är ,cKså jag med på
vad utskottet skriver i sin tioradiga,
djuplodande framställning. Men jag
måste opponera mig emot utskottets,
minst sagt, lakoniska hänvisning till de
bristande resurserna, vilka anses omöjliggöra
ett steg mot en mera betryggande
ordning på det område det här
gäller.

Det kan vara riktigt att vi i dag inte
har resurser för en utbyggnad i full
omfattning. På den punkten har jag
ingen annan mening än utskottet. Men
nog hade det varit på sin plats — och
det är närmast för att säga det som jag
begärde ordet — att utskottet hade kostat
på sig åtminstone ett enda litet ord
om angelägenheten av att de bristfälliga
ekonomiska och andra resurser
som åberopas i görligaste mån och
med största skyndsamhet utvidgas och
förstärkes. Det är ju en central punkt.
Men därom skriver utskottet ingenting,
och det tycker jag är mycket anmärkningsvärt,
eftersom det här ytterst är
fråga om att rädda människoliv — varken
mer eller mindre. Och när det gäller
en så viktig sak som att rädda människoliv,
har man anledning se till att
det i möjligaste mån skapas resurser.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
men jag tänker inte ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

§ 22

Regionala samarbetsorgan för vägfrågor

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av väckta
motioner om regionala samarbetsorgan
för vägfrågor.

I de Iikalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:637 av herr Åkerlund och 11: 769 av
herr Bengtson i Solna och fru Kristensson
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att uppdraga åt Kungl. Maj :t att
utreda möjligheterna att särskilt i de
större stadsregionerna införa regionala
samarbetsorgan för planering av viktigare
vägfrågor av gemensamt intresse
för regionen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:637 och 11:769 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
förevarande utlåtande behandlas
ett par Iikalydande motioner,
I: 637 och II: 769, i vilka motionärerna
begär en utredning om införandet av
regionala samarbetsorgan för planering
av viktigare vägfrågor. Motionärerna
önskar sålunda en bättre kontakt
mellan å ena sidan det statliga byggorganet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess underorgan, och å andra
sidan de kommunala instanserna.

Motionerna har varit ute på remiss
hos tre remissinstanser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vitsordar
att det finns behov av ytterligare
samråd. Man skriver bl. a.: »I byggnadsoch
väglagstiftningen finnes föreskrifter
om på vilket sätt och med vilka

myndigheter samråd skall ske---.

Det ligger i vägväsendets intresse att
utöver det i lagstiftningen föreskrivna
samrådsförfarandet taga de ytterligare

samråd och medverka i det samarbete,
som erfordras för att ge optimal lösning
av en vägfråga---.» Det gäl ler

då att göra detta så utförligt som
möjligt, eftersom dylika företag har
utomordentligt stor betydelse i både en
större och en mindre region.

Man kan säga att det skulle kunna
finnas en viss anledning att lagfästa
ett samarbetsorgan. Som det nu är måste
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ta
kontakt med alla kommuner i en region.
Aven ur detta verks synpunkt skulle
det kanske vara fördelaktigt, om de
olika kommunala och enskilda intressena
kunde samordnas i ett särskilt organ,
som man kunde diskutera med.

Som Stadsförbundet berör i sitt remissyttrande
kan det i en region finnas
t. ex. en stad som Stockholm, som givetvis
är väghållare och som i mycket
stor utsträckning bygger vägar och gator
i egen regi. Det finns sedan ute i
regionen ett flertal olika väghållare
som kanske är mer beroende av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens statliga
bidrag för sitt vägbyggande men som
ändå har visst vägbyggande själva. Dessutom
finns det i denna region kommuner
som helt saknar eget vägbyggande
och för vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är väghållare. Det
kan vara utomordentligt besvärligt och
bekymmersamt för den vägförvaltning
som skall hålla alla dessa kontakter och
som får ta olika hänsyn på olika platser.

Stadsförbundet är mycket positivt i
sin skrivning och förordar en utredning
på denna punkt. Kommunförbundet har
också yttrat sig men är litet mera kritiskt.
Man säger att i dessa regioner —
det gäller kanske i största utsträckning
stadsregionerna — finns det redan möjlighet
för de interkommunala organen
att diskutera med vägmyndigheterna.
Men detta kan ju, lierr talman, inte ske
annat än under hand eller på det rent
tekniska planet. Det är väl just för att
föra fram frågorna på det mera formella
planet som motionärerna vill ha

Onsdagen den 23 november 1966

Nr 34

Interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

en utredning. Kommunförbundet talar
alltså litet vid sidan av det egentliga
ärendet.

Utskottet bar inte i egentlig mening
realbehandlat denna fråga utan hänvisar
till den riksdagsbehandling av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omorganisation
som väntas i nästa vecka.
Därför, herr talman, skulle jag vilja
yrka att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 637 och
II: 769 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av möjligheterna
att särskilt i de större stadsregionerna
införa regionala samarbetsorgan för
planering av viktigare vägfrågor av gemensamt
intresse för regionen.

Detta yrkande överenstämmer med
motionens så när som på en rent formell
ändring.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! När jag lyssnat till herr
Bengtsons i Solna anförande om de svårigheter
som möter i hans län vid planeringen
av vägar och gator tycker jag
mig inte riktigt känna igen den bild
man får vid det dagliga sysslandet med
sådana frågor. Jag vill helt kort lämna
en redogörelse för hur det går till när
man planerar i städer och när man planerar
i samarbete med grannkommuner.

Innan en stadsplan görs upp förs diskussioner
med trafikråd och trafiknämnd.
Därefter går den upprättade
stadsplanen på remiss till länsstyrelsen,
som i sin tur remitterar den till de viigoch
vattenbyggnadsstyrelsens organ i
länet vilka har att se till att länsvägar
och riksvägar passar samman med de
planerade gatusystemen inom ifrågavarande
tätorter.

Såvitt jag vet har det inte varit några
problem för vägförvaltningar eller kommuner
att få till stånd en god samordning.
.lag har gjort förfrågningar i saken
hos vissa vägförvaltningar, och man
anser att samarbetet är gott. — De större
tätorterna och intilliggande kommu -

ner har gemensamma samarbetsorgan,
och även där går samarbetet bra.

Inom de närmaste fjorton dagarna
kommer vi att få ta ställning till propositionen
om det föreslagna nya vägverket.
Det finns därför all anledning att
avvakta och se. Enligt vad som sagts
kommer tre projekteringskontor att inrättas,
vilka skall sköta planeringsverksamheten.

.lag anser alltså att vi bör ställa oss
avvaktande och yrkar därför, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
sade inledningsvis att det inte finns
något egentligt behov av ett organ sådant
som det i motionerna föreslagna,
men sedan framhöll han att vi bör avvakta
och se. Jag tar, herr talman, fasta
på det senare uttalandet. Det är angeläget
att vi vid utbyggnaden av det nya
vägverket tillvaratar de möjligheter som
finns på området. Kanske behövs ett organ
av den i motionerna föreslagna typen
än så länge inte i särskilt många
regioner, men jag anser att det absolut
behövs i storstockholmsregionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Bengtson i Solna under överläggningen
framställda yrkandet om bifall
till motionerna I: 637 av herr Åkerlund
samt 11:769 av herr Bengtson i Solna
och fru Kristensson med viss formell
ändring; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 23

Interpellation ang. kostnaderna för
destruktion av betningsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Genom beslut den 4 november
1964 avslog giftnämnden vissa

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 23 november 1966

Interpellation ang. kostnaderna för destruktion av betningsmedel

ansökningar om registrering för aldrineller
dieldrinhaltiga betningsmedel. Den
14 december 1965 beslutades att betningsmedel
innehållande alkylkvicksilverföreningar
inte fick försäljas eller
användas efter utgången av januari
1966. Det lager som efter denna tidpunkt
fortfarande kvarligger hos försäljare
eller förbrukare skall enligt 17 §
bekämpningsmedelsförordningen oskadliggöras
på betryggande sätt. Enligt giftnämndens
cirkulärskrivelse skall den
enskilde helt svara för i detta sammanhang
uppkommande kostnader.

Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer
har hos Kungl. Maj :t hemställt
om att det måtte skapas möjlighet till
ersättning för dem som åsamkas ekonomisk
skada genom giftnämndens nyssnämnda
beslut. Kungl. Maj:t har emellertid
avvisat den gjorda framställningen
och i skrivelse till giftnämnden meddelat
att kostnaderna för destruktionen
skall åvila den enskilde.

Även om det här inte kan vara frågä
om några större lager, måste det ändock
synas stötande att den enskilde skall belastas
med kostnader förorsakade av
att tidigare tillåtna preparat blivit förbjudna.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka principer har varit vägledande
då man utfärdar bestämmelsen om att
kostnader för destruktion av betningsmedel
skall åvila den enskilde?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade

motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 152, om vissa intrång i
Stora Sjöfallets nationalpark, nämligen
nr 972, av herr Lothigius m. fl., och
nr 973, av herrar Nilsson i Agnäs och
Werner.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Berglund, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
narkotikainnehav hos fångvårdsanstalternas
klientel,

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
sammansättningen av lösningsoch
rengöringsmedel som användes vid
statens anläggningar,

herr Sundkvist, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående televisionssändningar
från idrottsevenemang, samt

herr Johansson i Växjö, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående den militära tolkningen
efter motorfordon.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

Torsdagen den 24 november

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på frågor ang. bestämmelserna om
brott mot trosfrid, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm, herr Hamrin i Jönköping
och herr Werner har ställt vissa frågor
till mig om brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om
brott mot trosfrid och sårande av tukt
och sedlighet och om dessa bestämmelsers
tillämpning. Som svar får jag
anföra följande.

De angivna bestämmelserna vilar på
värderingar i samhället som undergår
förskjutningar från tid till annan. De
ändrade värderingarna kommer till uttryck
i domstols- och åtalspraxis. Under
senare år har både lagstiftning och
rättspraxis gått i riktning mot allt
större generositet och tolerans.

För drygt ett år sedan tillsatte jag en
utredning med uppgift att företa en
översyn av lagstiftningen om yttrandeoch
tryckfriheten. I direktiven för denna
utredning pekade jag på vissa förhållanden
som torde ge vid handen att
hos allmänheten råder en friare inställning
till religiösa och sexuella frågor
än tidigare. Jag framhöll att översynen
borde företas med utgångspunkt från
en i princip obegränsad yttrande- och
tryckfrihet även om detta skulle ske
till priset av att anstötliga och smaklösa
framställningar åtminstone temporärt
vinner ökad spridning. De be -

gränsningar i yttrande- och tryckfriheten
som kan komma i fråga ansåg jag
främst böra motiveras av att den enskilde
inte utan sin egen aktiva medverkan
skulle behöva ta del av sådana
framställningar. Något som givetvis
måste uppmärksammas vid en översyn
av gällande lagstiftning angav jag vara
behovet av skydd för barn och ungdom
mot framställningar som kunde
verka förråande eller vara skadliga på
annat sätt. Beträffande stadgandet om
brott mot trosfrid ingår det i utredningsmannens
uppgifter att överväga,
huruvida detta med hänsyn till den utveckling
som ägt rum skall bibehållas
eller ändras.

Jag har alltjämt samma uppfattning
som jag har låtit komma till uttryck i
samband med tillsättandet av utredningen.
Denna uppfattning utgör utgångspunkten
för tillämpningen av
tryckfrihetsförordningen i den mån
den ankommer på mig.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Statsrådet
har tyvärr inte med ett enda ord redogjort
för de principer som jag efterlyste,
nämligen de som gäller för att
ett ingripande enligt brottsbalkens 16
kap. 9 § skall anses befogat.

Orsaken till min fråga var att det i
dagarna utkommit en novell som framställer
himlen på elt mycket förnedrande
sätt. Flera av kristendomens centralgestalter
är inblandade i orgierna.

Statsrådet hänvisar till den tillsatta
utredningen, men den lag jag hänvisat
till gäller väl fortfarande, trots utredningen.
Det vimlar av utredningar i

100 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på frågor ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m.. m.

detta land, men lagarna gäller, förmodar
jag, rimligtvis under utredningsstadiet.

1 det aktuella fallet tror jag att justitieministern
gömmer sig bakom den i
tryckfrihetsförordningen intagna instruktionen,
att man inte skall ingripa
om det rör sig om ett skönlitterärt verk.
Man skall i första hand se till syftet,
och man skall ta hänsyn till helhetsintrycket.

Det kan väl inte råda delade meningar
om huruvida man kan rubricera den
åsyftade novellen som ett skönlitterärt
verk. Jag tror inte att justitieministern
vill klassificera boken som skönlitteratur.
Under inga omständigheter borde
dock olika uppfattningar råda om syftet
med novellen. Det är från början
till slut en våldsam drift med heliga
ting. Jesus Kristus, Jungfru Maria, Den
Helige Ande, alla är direkt invecklade
i synnerligen komprometterande situationer.

Statsrådet bryr sig tydligen inte alls
om hur flertalet medborgare reagerar,
de som tror att det finns eu Gud och
de som är övertygade om att det existerar
en himmel. För dessa är den råa
hädelsen — jag tillåter mig använda
detta uttryck — till ytterlighet sårande.
Himlen och de kristna centralgestalterna
är för ett stort antal människor lika
verkliga som det konkreta liv vi lever.

Jag undrar hur folk skulle reagera,
om man lögnaktigt beskrev liknande
situationer med namngivna framstående
personer inblandade. Jag tar för
givet att detta skulle beivras.

För knappt två år sedan infördes
straffskydd när det gäller förtal av avliden
person. Denna lag har också vid
ett par tillfällen tillämpats. Det kan
med andra ord bevisas att en skärpning
har skett när det gäller att skydda
människor -—- både levande och döda
— mot förtal.

För ett par tre veckor sedan begärde
en åklagare med RÅ:s tillstyrkan regeringens
tillstånd att få åtala några ung -

domar som bränt pappersark med
USA:s nationalflagga på. Regeringen
ansåg med rätta att det s. k. flaggintermezzot
torde vara att betrakta som
skymfande av främmande lands rikssymbol
och föranstaltade om åtal. Men
när det gäller att skydda det som av
många för att inte säga flertalet medborgare
anses heligt, då rycker statsrådet
bildligt talat på axlarna. Här
styr regeringen så att säga utvecklingen
stick i stäv mot den tendens som råder
på andra liknande områden.

Jag läste i en tidning, och det framgick
också av en radiointervju, att någon
ansåg att det i denna situation inte
finns någon anledning att ropa på polis.
Jag anser inte att min fråga till justitieministern
kan tolkas som en begäran
om polisingripande. Min uppfattning är
nämligen den, att praktiskt taget alla
människor, troende likaväl som ateister,
finner denna litteratur så sårande,
så utan hyfs, att lagen — vi har ju en
lag, statsrådet Kling — skulle tillämpas.

Svaret är jag tacksam för. Det visar
med ganska obarmhärtig tydlighet
hur bagatellartad man i regeringskretsar
anser att frågan är. Regeringen ger
trots gällande lagar och förordningar
»fritt fram» för skymfande av heliga
ting, även när skvmfen presenteras i
dess råaste form.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Först ber jag att få uttala
det obligatoriska tacket för svaret.
Det är ju ett svar som är klarläggande,
det skall inte förnekas. Man kan rent
av beteckna det som avslöjande, avslöjande
för den märkligt passiva och negativa
attityd som regeringen intar i
dessa viktiga frågor. Nu betvivlar jag
för min del inte ett ögonblick, att justitieministern
i denna sin hållning kan
påräkna instämmanden i en del stora
opinionsorgan, kanske till och med en
och annan »Lagercrantz», i varje fall i
Dagens Nyheter. Men jag tror att statsrå -

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34 101

Svar på frågor ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m. m.

det grundligt tar miste, om statsrådet
föreställer sig att dessa röster entydigt
skulle representera inställningen hos
svenska folket i stort. Jag tror mig bestämt
kunna försäkra, att det finns
mycket stora folkgrupper som med
verklig sorg och beklämning iakttar den
bristande handlingskraften hos regeringen
i dessa stycken.

Vi har som bekant tidigare i denna
kammare haft debatter i liknande ämne.
Många hade kanske inbillat sig att det
då gällde absoluta lågvattensmärken, i
sitt slag omöjliga att underskrida. I dag
vet vi bättre. I dag vet vi att det finns
liksom ett hål i botten, en möjlighet
att krypa ännu ett stycke djupare ned
i undervegetationen. Det är således denna
gång fråga om tryckalster med ett
alldeles nytt och än vidrigare innehåll,
tryckalster i vilka kristendomens centrala
trosföremål grovt skymfas, alltså
en kombination av pornografi och hädelse.
Det betyder att man har kommit
på ett sätt att åstadkomma ytterligare
en nivåsänkning. Men något inpripande
har alltså inte skett. Alltjämt gällande
lag sätts ur kraft, betraktas som en
nullitet.

Jag förstår nu av svaret, att — hur
märkligt det än kan låta — följer justitieministern
en sorts pricip. Det är
tydligen relativismen som skall upphöjas
till rättesnöre. Vad som på lösa
grunder förmenas vara det allmänna
betraktelsesättet, rådande värderingar
ute hos folket — eller hur man nu väljer
att uttrycka det — skall alltså läggas
till grund för lagstiftning och lagtilllämpning.

För att förtydliga mitt resonemang:
Kommer de styrande av någon anledning
till den uppfattningen att de återhållande
krafterna inte är tillräckligt
starka, ger man helt enkelt fältet fritt.
Då låter man pornografivågen välla
fram, då accepterar man att pornografien
förvandlas till huissness och storindustri.

Är det månne, herr justitieminister,

också meningen att ge fältet fritt för
skymfande och kränkande av andra
folkgrupper än de kristna minoriteterna,
exempelvis den judiska folkgruppen
och dess religiösa symboler? Jag
kan omöjligen tänka mig det. Vore det
ändå inte möjligt, herr statsråd, att —
i kulturens namn — här mötas i en
värdegemenskap, som gjorde det naturligt
att med allt tänkbart eftertryck
skärpa vakthållningen på detta område? Herr

WERNER (h):

Herr talman! Jag ber också att få
tacka justitieministern för att han gått
i svaromål.

Ett kulturland kännetecknas bl. a. av
trosfrid och hänsynstagande till tukt
och sedlighet. Dessa kännetecken börjar
betänkligt blekna i vårt land, trots
att vi har en lagstiftning som i klara
verba slår vakt om dessa kulturvärden.
Justitieministern har nu sagt sitt ord
och hänvisat till den ständigt föränderliga
opinionen och nya värderingar.
Dessa senare representeras av en snäv
krets i vårt land. Men jag kan inte
finna att de representeras i vår lagstiftning,
och den är väl ändå det väsentliga.

Jag vet väl att man inte kan lagstifta
fram kultur och stilkänsla — därför
har jag i annat sammanhang motionerat
om samlevnadsundervisning i .skolan —
men man kan med lagens hjälp sätta
en gräns för hänsynslösheten, och den
gränsen behövs.

Om man nu inte vill tillämpa brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen i
detta sammanhang må man proponera
lagändring, och utredning härom är
också på gång. Men man får ha i minnet,
att om man ger fältet fritt för hädelse
och osedlighet får man också
svälja ärekränkningen. Varför i all rimlighets
namn skulle man ta så högtidligt
på herr Petterssons och herr Anderssons
heder och iira, när man tilllåter
folk att smutskasta mänsklighetens

102 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på frågor ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m.. m.

Mästare? »Det vare lärjungen nog om
det går honom så som hans Mästare»,
säger Guds ord.

När nu författare och förläggare har
slagit sig ihop om att ge ut något oanständigt
om himlaglädjen, så bedöms
detta av justitiekansler och justitieminister
som godtagbart. Om författaren
hade kommit på idén att förlägga denna
obskyra glädje inte till himlens salar
utan till kanslihuset, vad hade man
då sagt? Hade man också då tyckt att
det varit godtagbart? Nej, stryker man
hädelseparagrafen skall vi veta att också
ärekränkningsklausulen är i fara.

Jag vet väl att somliga menar att
Gud inte behöver några kryckor, inte
behöver stöttas av svensk lag, och det
är sant. Men man kunde väl ändå tänka
sig att ge världens främste välgörare
en liten honnör av hänsyn i alla fall.
För resten gäller det inte bara Honom.
Kristen tro innebär inte att man hänger
sig åt något hinsides fjärran avlägset.
Kristen tro är gemenskap med Frälsaren,
en gemenskap som är så real att
Paulus kan säga: »Yi äro lemmar i

Kristi kropp--— om en lem lider

så lider de andra med den.» Yi har inte
rätt att vålla någon lidande.

Det är klart att behandlingen av en
sådan här fråga i riksdagen kan ge de
här jämmerliga böckerna reklam, när
nu justitieministern inte har behagat
stoppat dem. Men jag tror också att det
kan gagna motståndet mot dem; det är
många som sörjer över flatheten mot
flabbigheten och fräckheten i massmedia
över huvud. Oppositionen mot
allt detta kan stärka en och annan tveksam
själ, så att han inte faller i farstun
för dessa »kejsarens nya kläder» som
är på modet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det är inte så länge sedan
jag hade tillfälle att diskutera just
dessa frågor här i kammaren med herrar
Werner och Fridolfsson i Stock -

holm — det var den 23 och 30 mars
1965. Fjorton dagar därefter ägde den
stora dechargedebatten i samma ämne
rum här i kammaren.

Vad är det viktiga som har hänt på
detta område sedan dess? Det viktiga
är inte att mer eller mindre skumma
förläggare har utgivit mer eller mindre
osmakliga alster som har hänsyftning
till detta område, utan det viktiga är
att det har tillsatts en utredning för
att fastslå var yttrandefrihetens yttersta
gränser går. Utredningen har fått mycket
bestämda direktiv om att utgå ifrån
en i princip obegränsad yttrandefrihet,
men samtidigt framhålls med skärpa i
direktiven att den enskilde inte skall
påtvingas sådana alster som det här talas
om. I den mån han själv är aktivt
verksam för att få ta del av dem får han
stå sitt kast, men han skall skyddas mot
opåkallade yttringar av detta slag i
form av plakat utomhus, reklambroschyrer
i brevlådor o. s. v. Detta är det viktiga
som har hänt. Vill sedan vissa kammarledamöter
ge dessa alster reklam på
det sätt som här har skett, så får det
stå för dessa ledamöters egen räkning.

Jag vill påpeka att frågorna framställdes
före mitt ställningstagande till
den bok som åsyftas.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Även jag är medveten
om att hithörande problem ligger i stöpsieven
och att bl. a. begreppet trosfrid
är under utredning. Men ännu har vi
inte sett resultatet av den omprövningen,
herr statsråd. Det är väl vi här i
riksdagen som har att ta ställning till
detta och än så länge bör alltså lag gälla.
Godtyckligt kan och får den inte sättas
ur kraft. Den paragraf det här är
fråga om, tillkom för övrigt så sent som
1948 och är förvisso — det vill jag bestämt
påstå -—- ett uttryck för vad en
bred opinion anser höra till skyddet
av de mänskliga rättigheterna.

För övrigt vill jag nämna, att jag här
i min hand har ett klipp ur ett nummer

Nr 34

103

Torsdagen den 24 november 1966
Svar på frågor ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m. m.

av tidningen Arbetet, som väl har goda
förbindelser med kanslihuset, ett nummer
som är daterat fredagen den 11 november.
I sagda nummer kunde man
under stort uppsmällda rubriker meddela,
att det tryckalster det här valfråga
om, under dagens lopp skulle tas
i beslag. Beslutet är, sades det, mer eller
mindre en formsak.

Det blev alltså inget beslag. Någon talesman
för departementet hade tydligen
i herr Klings frånvaro lovat för mycket;
justitieministern ändrade uppenbarligen
på planerna. Låt mig konstatera,
att det förvisso var en högst betänklig
och olycklig åsiktsförskjutning.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Det är ingen överraskning
att statsrådet delar vår uppfattning
om att det är helt felaktigt, närmast
barockt, att skriva sådana hädelsealster
som vi här talar om. Men det häpnadsväckande
är att justitieministern i
sådana sammanhang inte tillämpar den
lag som finns. När allt kommer till allt
är det inte på något sätt avgörande vad
Sveriges justitieminister anser vara
skymfande, utan det avgörande är vad
folkgrupper i vårt land anser vara skymfande.
Så enkel är den här frågan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Justitieministern hänvisar
till frågesvaret, i vilket talas om att
»den enskilde inte utan sin egen aktiva
medverkan skulle behöva ta del av sådana
framställningar». I svaret talar han
vidare om »behovet av skydd för barn
och ungdom». Men att kombinera dessa
bägge saker är sannerligen inte lätt. Alla
föräldrar känner till barns och ungdomars
aktivitet därvidlag, och föräldrarna
kan inte svara för det.

När det gäller de aktuella skrifterna
bär det blivit en upptrappning undan
för undan. Vi har nu en kombination av
pornografi, hädelse och bildmateriel.
Om vi inte tillämpar gällande lag, uppslår
de inkonsekvenser vi nu bevittnar,

nämligen att en fotohandlare för några
veckor sedan dömdes för försäljning
av pornografiska fotografier därför att
dessa inte var att betrakta som tryckt
skrift.

Vi är sannerligen inte bara ett fåtal
som är inne på dessa tankar. Pressens
rådgivande nämnd har reagerat och genom
Pressbyrån varnat förläggarna för
den litteratur, som har »ett alltmer rått
och stötande innehåll». I denna nämnd
ingår inte bara representanter för svenska
tidningsutgivareföreningen och Puplicistklubben
utan också typiskt nog för
Målsmännens riksförbund. Jag föreställer
mig att just Målsmännens riksförbund
skulle vara tacksamt om justitieministern
hjälpte föräldrarna att hålla
rent och i någon mån fungerade som
hälsovårdsnämnd.

När det gäller konsekvens haltar det
i vårt land. Detta är känt för hög hygien
i det yttre. Vi har rent och fint i
våra städer och samhällen. Vi har inte
soptippen på Stortorget och inte kloakutsläpp
i Stadsparken. Vi har staket
kring våra trädgårdstäppor. Men när
det gäller personlighetslivets ömtåliga
fält verkar det som om vem som helst
fick stövla fram hur som helst. Och nåde
den som opponerar sig! Jag önskar
verkligen justitieministern all kraft från
ovan att kunna stå emot det onda och
kunna se till att den nya lagstiftningen
inte blir ett steg tillbaka i kulturellt
avseende.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall väl inte tillsammans
med en ledamot av konstitutionsutskottet
stå här och försöka utforska
tryckt skrifts källa. Annars skulle
jag kanske kunna lämna cn utförlig redogörelse
för hur det har gått till vid
ifrågavarande artikels tillkomst. Jag har
själv inte kunnat konstatera det, men
det har sagts mig att det finns två upplagor
som innehåller olika uppgifter på
ifrågavarande punkt.

104 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. rättsliga åtgärder mot boxning

Detta är emellertid en bisak. En annan
sak är däremot viktig. En av frågeställarna
berörde tidigare bestämmelsen
i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.
Denna paragraf ger uttryckligen justitieministern
en diskretionär prövningsrätt
när det gäller tryckta skrifter.
Är det då inte helt naturligt, att jag
vid utövandet av denna diskretionära
prövningsrätt utgår från de direktiv för
en utredning som jag själv har skrivit?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. rättsliga åtgärder mot
boxning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag inte funnit det anmärkningsvärt
och oroande att, såsom herr
Sjöholm uttrycker sig, den misshandel
som utövas under beteckningen boxning
inte blir föremål för rättsliga åtgärder.

Bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken
avser att bereda den enskilde skydd till
liv och hälsa mot fysiska angrepp på
hans integritet. Sedan gammalt gäller
emellertid vissa begränsningar i detta
skydd. Det finns sålunda åtskilliga situationer
då en enskild inte åtnjuter ett
fullständigt skydd enligt 3 kap. brottsbalken
av den anledningen att han frivilligt
utsatt sig för risk att bli skadad
och således kan sägas ha avstått från
det skydd lagen ger honom. Denna
grundsats har en vidsträckt tillämpning
just i samband med utövning av sport.
Häri torde förklaringen ligga till att något
åtal för misshandel i samband med
boxning inte såvitt jag vet har förekommit.

En förutsättning för att kroppsliga integritetskränkningar
i samband med
sportutövning inte skall föranleda ansvar
är emellertid att den som har gjort
intrånget inte har brutit mot de regler

som gäller eller iakttages inom sportgrenen.
Det är angeläget att reglerna
för boxningssporten utformas så, att
skadeverkningar av utövningen av sporten
inte drabbar de deltagande. Vid
Nordiska rådets elfte session har rådet
rekommenderat de nordiska ländernas
regeringar att företa en gemensam undersökning
av boxningens skadeverkningar.
Svenska regeringen har den 14
februari 1964 utsett en svensk delegation
att deltaga i dessa nordiska undersökningar.
Motsvarande förordnanden
har skett i de övriga nordiska länderna,
och undersökningarna pågår således för
närvarande i nordiskt samarbete. Jag
avvaktar med stort intresse resultatet
av detta arbete, men vad som redan har
framkommit i olika sammanhang ger
anledning till oro. Jag utesluter därför
inte möjligheten att statsmakterna får
ta sin ställning till boxningen under
omprövning, när det nordiska utredningsarbetet
föreligger färdigt.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret som var betydligt mer
tillfredsställande än jag hade väntat
mig. Det var ur mina synpunkter ett
klart positivt svar.

Landets justitieminister känner sålunda
oro inför det förhållandet, att
man i detta upplysta land kan slå ihjäl
en människa med avsiktliga slag utan att
rättsväsendet på något sätt reagerar.
Justitieministern finner det sannolikt
utmanande mot de rättsprinciper som
vårt samhälle bygger på, att samvetslösa
individer kan tjäna grova pengar på att
människor invalidiseras psykiskt och
fysiskt. Ännu mera utmanande är detta
naturligtvis genom att det ackompanjeras
av jubelskrän från en sadistisk publik.
Boxning är en skam för ett kulturoch
idrottsland. Bättsligt sett är den
ingenting annat än misshandel.

När justitieministern säger att sam -

Torsdagen den 24 november 19GG

Nr 34 105

Svar på fråga ang. ersättningen till nämndemän

tycke i vissa fall kan förta brottslighet,
stämmer det enligt min mening inte
in på boxningen. Justitieministern
säger i svaret att det finns situationer
då en enskild inte åtnjuter skydd »av
den anledningen att han frivilligt utsatt
sig för risk att bli skadad och således
kan sägas ha avstått från det skydd lagen
ger honom». Vi har en straffrättsexpert,
professor Agge, som just i denna
fråga har sagt att en person kan »icke
ha rätt att ge sitt samtycke till en gärning,
som innebär grövre intrång i hans
egen kroppsliga integritet. Man kan sålunda
icke lagligen samtycka till att bliva
dödad eller lemlästad». Men det är
ju vad boxarna gör, och boxning är alltså
icke laglig. Jag menar att man skulle
kunna ingripa redan på det stadium
där vi nu befinner oss.

All medicinsk expertis uttalar enstämmigt,
att boxningen är livsfarlig dels direkt
genom de dråpslag som utdelas i
samband med en knockout, dels på
grund av de många upprepade slagen
mot huvudet. Detta gäller sålunda både
proffsboxning och amatörboxning.

I hela världen har under de senaste
tio åren 165 boxare dödats, icke på
grund av olycksfall eller regelbrott utan
på grund av regelrätt utövad boxning.
Jag menar att det måste göras något innan
det är för sent, och det är avgjort
för sent när nästa dödsfall har inträffat
i vårt land.

Jag har således anledning att vara
tacksam mot justitieministern för det
svar som jag fått.

Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har inte anledning
att polemisera mot herr Sjöholms svar
på svaret annat än på en punkt.

.lag sade inte att samtycke skulle befria
från straff om man slår ihjäl en
människa. Jag har utförligt behandlat
denna fråga vid remissen av förslaget
till brottsbalk till lagrådet, och jag tror

inte att jag behöver gå in på detaljerna
härvidlag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vi skall självfallet inte
inlåta oss på någon juridisk diskussion
i detta sammanhang, men jag vill understryka
att justitieministern i sitt svar
yttrade orden: »frivilligt utsatt sig för
risk att bli skadad». Justitieministern
nämner visserligen endast ordet »skadad»,
men eftersom boxaren när han
går upp i ringen inte vet om han kommer
att bli skadad eller ihjälslagen, måste
samtycket anses omfatta båda dessa
eventualiteter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
jag har en annan uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ersättningen till
nämndemän

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Henriksson har
frågat mig, om jag har uppmärksammat
att ersättningarna till nämndemännen
har väsentligt försämrats genom statens
övertagande av domstolsväsendet och
om jag ämnar vidta åtgärder för att återställa
eller förbättra ersättningsnivån.

Ersättning till nämndeman vid häradsrätt
utgår enligt gällande bestämmelser
med 60 kr. om dagen. Dessutom
utgår resekostnadsersättning och traktamente
enligt samma grunder som gäller
för statens tjänstemän.

Under arbetet med rådhusrätternas
förstatligande gjordes i justitiedepartementet
en undersökning av den ersättning
som städerna med rådhusrätt betalade
sina nämndemän. Det visade sig
då att i en stad utgick högre dagarvode

4* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 34

106 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. tidpunkten för utbetalning av studiebidrag

än till nämndeman vid häradsrätt, nämligen
med 70 kr. övriga städer betalade
dagarvode med samma belopp som staten,
alltså med 60 kr., eller med lägre
belopp. I några fall utgick viss ersättning
för inkomstbortfall vid sidan av
dagarvodet, vilket kunde leda till att ersättning
totalt sett kunde komma att utgå
med högre belopp än 60 kr. Resekostnadsersättning
och traktamente utgick
bara undantagsvis.

I enlighet med mitt förslag beslöt riksdagen
att nämndeman vid rådhusrätt
skulle få ersättning efter förstatligandet
enligt samma grunder som nämndeman
vid häradsrätt. Jag är medveten om att
härigenom en viss minskning av rätten
till ersättning kunde inträda vid några
få rådhusrätter. I de flesta fall ökades
dock ersättningarnas storlek.

Frågan om nämndemannaarvodenas
storlek i fortsättningen kommer att i
sedvanlig ordning redovisas i nästa års
statsverksproposition.

Vidare anförde

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.
Jag är medveten om att frågan ställts
vid en tidpunkt, när departementet är
sysselsatt med prövning av olika utgiftsposter
och att det därför kan vara svårt
att lämna mera preciserade besked än
vad som skett i detta svar. Jag anser
emellertid att det är angeläget att frågan
uppmärksammas.

Före rådhusrätternas förstatligande
var ersättningsfrågorna för nämndemännen
i stort en kommunal angelägenhet.
Naturligtvis kom detta att medföra,
vilket också framgår av svaret, olikheter
i ersättningsnivån. Genom statens
övertagande av dessa angelägenheter
har denna skillnad eliminerats, något
som i och för sig kan betraktas som positivt.
Inom vissa kommuner kom emellertid
statens övertagande av domstolsväsendet
att leda till avsevärda försäm -

ringar i fråga om arvoden till nämndemännen.
Jag kan som exempel nämna
att i min egen hemstad, Linköping, utgick
arvode tidigare med 80 kronor per
tjänstgöringsdag mot för närvarande 60
kronor.

Det bör i sammanhanget framhållas
att ersättningarna i första hand får ses
som ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
I åtskilliga fall kan man utan vidare
slå fast, att vederbörande endast
delvis kompenseras och alltså gör en
direkt ekonomisk förlust. Detta kan
som jag ser det inte vara rimligt. Det
framgår också av statsrådets svar, att
han är medveten om att viss minskning
av ersättningen har skett jämfört med
hur det var tidigare.

Jag vill gärna i detta sammanhang
understryka att arvodet, utöver att det
skall kompensera förlust av arbetsinkomst,
också bör utgöra en ersättning
för själva uppdragets fullgörande och
det ansvar som följer med uppdraget.
Anlägger man de synpunkterna på arvoderingen
är nuvarande ersättningar
som jag ser det helt otillfredsställande.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
det angelägna i att ersättningarna
för nämndemannauppdragets fullgörande
avvägs så, att de som fullgör denna
viktiga samhällsuppgift inte åsamkas
ekonomiska förluster i sammanhanget.
För att säkerställa en allsidig och lämplig
rekrytering är det nödvändigt, att en
ändring och förbättring sker med det
snaraste. Jag räknar med att statsrådet
vid den prövning som han i senare delen
av sitt svar nämner beaktar de rimliga
önskemål som jag i inin fråga och
i denna kommentar har framställt.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tidpunkten för utbetalning
av studiebidrag

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34 107

Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd till orter i Skaraborgs län

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat,
om jag anser möjligheter föreligga att
åstadkomma en tidigare utbetalning av
studiebidragen under höst- och vårterminerna
än vad nu är fallet.

I syfte att få till stånd en snabbare
utbetalning av studiehjälp har centrala
studielijälpsnämnden utfärdat anvisningar
till skolstyrelser och rektorer,
vari föreskrivs att annan studiehjälp än
studielån skall utbetalas vid två tillfällen
under varje termin. Den studiehjälp
som utgår utan ansökan, nämligen studiebidrag,
förhöjt studiebidrag och förlängt
barnbidrag, skall utbetalas inom
en månad efter termins början. Studiehjälp
som utgår endast efter ansökan,
inackorderingstillägg, resetillägg, inkomstprövat
tillägg och behovsprövat
tillägg, skall utbetalas under vårterminen
senast i mars månad och under
höstterminen senast i november månad.

I vissa fall har förseningar inte kunnat
undvikas, främst sammanhängande
med att skolstyrelse i fråga om ansökningar
om inkomstprövat tillägg måste
inhämta utdrag ur inkomstlängd hos
lokal skattemyndighet.

För att förkorta behandlingstiden för
dessa ansökningar övervägs inom centrala
studielijälpsnämnden övergång till
en ordning enligt vilken skolstyrelse ej
längre behöver inhämta dessa uppgifter
från skattemyndighet. Enligt vad jag erfarit
ämnar nämnden göra framställning
härom till Kungl. Maj:t i början av
nästa år.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Fru Ryding som har
ställt frågan är förhindrad att närvara
i dag, och jag ber därför att på hennes
vägnar få framföra ett tack till ecklesiastikministern
för svaret. .lag skall bara
göra en mycket kort kommentar.

Det är alldeles tydligt att de anvis -

ningar som nu enligt svaret har utfärdats
av centrala studielijälpsnämnden
kommer att innebära en avsevärd förbättring
jämfört med vad som hittills
har gällt. Enligt gällande bestämmelser
skall bidragen utbetalas minst en gång
varje termin. Om skolchefen finner det
lämpligt att endast göra en utbetalning
per termin går detta för sig, och det är
uppenbarligen en praxis som tillämpats
av ett mycket stort antal skolchefer.
Dessutom har det faktiskt hänt att
den nu angivna tiden överskridits, vilket
kan innebära ett mycket kännbart
dröjsmål, särskilt för familjer i små ekonomiska
omständigheter, kanske med
två eller tre barn i skolan.

Jag är därför mycket tacksam för svaret
och räknar naturligtvis med att det
nu blir omedelbar efterföljd av de lämnade
anvisningarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd till
orter i Skaraborgs län

Ordet lämnades på begäran til!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har frågat
mig, om jag med hänsyn till tidigare
företagsnedläggelser och de senaste beskeden
om kraftig minskning av arbetstillfällena
i Skaraborgs län vill medverka
till någon form av lokaliseringsstöd
för de drabbade orterna i länet.

När beslutet om lokaliseringspolitiken
fattades år 1964 bedömde regering och
riksdag en regional avgriinsning av
det ekonomiska lokaliseringsstödet som
ofrånkomlig. Resurserna ansågs i första
rummet böra reserveras för de delar av
landet där strukturförändringarna i näringslivet
gjorde sig starkast gällande.
Den geografiska avgränsningen skedde
därför till det s. k. norra stödområdet.

Men avgränsningen är inte så fixerad,
att andra delar av landet avsku -

108 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd till orter i Skaraborgs lan

rits från möjligheterna till lokaliseringsstöd.
Lokaliseringsstöd kan i särskilda
fall också lämnas utanför stödområdet,
t. ex. när avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller har inträffat på
grund av industrinedläggning i samband
med branschrationalisering eller
när det är angeläget att tillföra en ort
med ensidig industristruktur ytterligare
industri för att differentiera näringslivet.

Detta innebär således att lokaliseringsstöd
kan utgå till företag som lokaliserar
sig utanför stödområdet, således
också Skaraborgs län, om nämnda förutsättningar
är för handen och de ytterligare
villkor som fastställts i kungörelsen
om lokaliseringsstöd är uppfyllda.
En första förutsättning för att stöd skall
kunna utgå är dock alltid att det finns
ett företag, som är villigt att etablera
sig i en ort med omställningsproblem.

Vidare anförde

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret.

Varken idémässigt eller principiellt
hör jag till dem som vid alla tillfällen
ropar på ingripanden från det allmänna
även när det gäller rätt besvärliga situationer.
Dock torde det vara naturligt
att efterhöra regeringens och inrikesministerns
inställning till de problem,
som aktualiserat min fråga, med hänsyn
till den deklarerade viljan att föra
en aktiv arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
och de uttryck denna fått
i andra delar av landet.

Alldenstund Skaraborgs län inte geografiskt
tillhör områdena med lokaliseringsstöd
vill jag hävda skaraborgarnas
rätt att bli ihågkoinna, om sysselsättningssvårigheterna
på orter inom länet
blir av den arten och graden, att de kan
jämföras med svårigheterna på andra
orter som fått lokaliseringsstöd.

Under 1966 har i Skaraborgs län 1 475
personer fått varsel om entledigande.

1 400 av dem arbetar i 14 företag som
skall läggas ned. 750 av dessa tillhör
textil- och konfektionsindustrien. Av företagen
är inte mindre än sju någorlunda
stora, nämligen yllefabriken i
Tidan med 193 anställda, Industri AB
Libo i Skövde med 183, Melka i Skara
med 128, Holma-Helsinglands Linspinneri
i Madängsholm med 128, Habo Ullspinneri
med 73, Skofabriks AB Oscaria
i Tibro med 53 och slutligen och inte
minst — och det som föranlett att min
fråga ställts nu — Elektro IWO AB i
Mariestad med 545.

854 personer har friställts hittills i
år. 76 kvarstår i företag i Habo och
Madängsholm som avvecklar vid årsskiftet
och 545 i Elektro IWO AB i
Mariestad som anger tiden för entledigandet
till omkring 1 juli 1967.

De flesta av de 854 friställda har
kunnat beredas andra anställningar. I
Tidan sysselsätts ungefär 35 personer
i beredskapsarbeten och i Madängsholms-
och Tidaholmsblocket förbereds
sådana arbeten med viss början inom
ungefär 14 dagar. Ett 40-tal deltar för
närvarande i länsarbetsnämndens omskolningskurser.
Flera har deltagit tidigare
och därefter erhållit anställning på
annat håll. Trots detta är ett 60-tal alltjämt
utan sysselsättning och svårplacerade
av olika skäl.

Beträffande Elektro IWO beräknar
man på en kvarvarande avdelning i
Mariestad att ha kvar 90 å 100 anställda.
Man hoppas att cirka 100 man får anställning
vid Elektrohelios, som övertar
en del av IWO:s tillverkning. Men cirka
två tredjedelar av de anställda återstår
att planera placering för.

Länsarbetsnämnden har i skrivelse
av den 11 november i år hemställt »att
arbetsmarknadsstyrelsen ville medverka
till lokalisering av industriföretag till
Mariestad och, om det visar sig nödvändigt,
i samband därmed bevilja lokaliseringsstöd».

Jag tolkar inrikesministerns svar så
att han är beredd att medverka till detta

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34 109

Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd till orter i Skaraborgs län

stöd, om det skulle visa sig nödvändigt,
och jag är tacksam för det.

En faktor som utan tvivel också har
en positiv inverkan på sysselsättningen
inom ett område är om byggnadsverksamheten
kan fortlöpa i jämn takt. I
min egen hemkommun har jag sett exempel
på hur ett företag som tillverkar
fribärande takstolar fick svårigheter
och nödgades permittera anställda i
början av året som en följd av att möjligheterna
för speciellt industribyggen
stramats åt under en viss period.

Likaså har jag den uppfattningen att
man kunde öka bostadsbyggandet ute i
landet i icke oväsentlig grad, särskilt
på mindre och medelstora platser, om
tillståndsgivningen kunde liberaliseras
och göras mjukare och mera anpassningsbar
till lokala möjligheter när det
gäller arbetskraft och kapital. Att utnyttja
de möjligheterna hundraprocentigt
är även det en sak som skulle verka
i positiv riktning.

Jag vill här också nämna möjligheterna
att ta investeringsfondsmedel i
anspråk. Jag vet att det i länet finns
företag i närheten av nedläggningsföretag
som förgäves sökt att få använda
investeringsfondsmedel till utbyggnad,
något som skulle ha inneburit en betydligt
ökad export. Det är ju något som
alltid och speciellt i dagens marknadsläge
måste anses mycket angeläget.

Med hänsyn till det positiva svaret
vågar jag förutsätta att inrikesministern
även i det fallet vill vara aktivt positiv.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag noterar tacksamt
herr Hyltanders ord om att den friställda
arbetskraften i huvudsak har kunnat
beredas annat arbete. Det är mycket viktigt
just nu, när det har lagts ned företag
på olika håll.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
och de lokala organen måste
arbeta med traditionella arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Dessa bar, som

sagt, på de flesta platser givit de resultat
vi eftersträvar. Men givetvis inställer
sig en del problem. Det kanske största
problemet är det restklientel — om jag
får använda det ordet — som vi har
svårt att omplacera. Detta kan bero på
vederbörandes ålder eller andra omständigheter.
Vi måste ägna särskild uppmärksamhet
åt den arbetskraften.

Men jag underskattar inte heller de
regionala problem som vi måste ägna
uppmärksamhet åt i särskild ordning.
Den svårplacerade arbetskraftens problem
betraktar jag dock som mycket stora,
och vi måste där överväga om inte
alldeles speciella åtgärder måste till för
att klara åtminstone en del av övergångssvårigheterna.
Vi gör också sådana
överväganden.

Naturligtvis kan i detta sammanhang
också den fråga uppkomma som herr
Hyltander berörde, nämligen om inte
tillståndsgivningen kan liberaliseras något.
Jag kan där som exempel nämna att
socialministern, som har kontakter med
byggandet av ålderdomshem, under hösten
har gjort en propå om att öka ut
kvoten av ålderdoinshemsplatser. Efter
tillstyrkan av arbetsmarknadsmyndigheten
har vi också gjort det, och nu kan
ålderdomshemsprojekt omfattande något
över 300 platser igångsättas. Om jag
inte missminner mig, är något sådant
projekt lokaliserat till Skaraborgs län.
Jag säger inte detta i direkt anslutning
till vad vi nu diskuterar utan bara för
att markera hur vi ser på dessa problem.
Dessutom har tillstånd meddelats för
igångsättning av en del villabebyggelse.

Den större smidighet som herr Hyltander
efterlyste är också på väg, och
man är införstådd med den saken i arbetsmarknadsstyrelsen.
Även vi är mycket
lyhörda för sådana propåer. Om det
på någon plats föreligger behov av eu
lokaliseringspoliti.sk
friställelsen av arbetskraft är av sådan
storleksordning att alldeles speciella åtgärder
måste till — har vi som jag sade
nyss möjligheter öppna för det.

no Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. offentliggörande av

tagarnas problem

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag skall ännu en gång
uttrycka min glädje över det positiva
svaret. Jag har ingen anledning att göra
någon svartmålning. Jag liar velat redovisa
de faktiska möjligheterna och de
svårigheter som råder. Anledningen till
frågan är att jag anser att man bör vara
ute i så pass god tid att man kan planera
åtgärderna i förväg; detta särskilt
när det gäller det stora problemet Elektro
IWO. De andra problemen har vi —
därom är vi överens — delvis löst om
också inte fullt tillfredsställande, något
som man kanske inte kan räkna med
inom så pass kort tid som det här gäller.

Jag är glad att höra, att inrikesministern
är beredd att liberalisera kvotgivningen
för byggandet. Jag hoppas att vi
därmed skall få möjlighet att mera effektivt
utnyttja våra resurser. Särskilt hoppas
jag att detta kommer att gälla de
mig närboende som är beroende av ett
ålderdomsheinsbygge som är färdigt att
sättas i gång nere i Skaraborgs län. Det
har f. ö. just i dag varit aktuellt att göra
eu uppvaktning här uppe i Stockholm
om den saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. offentliggörande avdelresultat
av utredning om låginkomsttagarnas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig om delresultat av låginkomstutredningens
arbete kan offentliggöras
så att den offentliga diskussionen om
möjligheterna att förbättra levnadsförhållandena
för personer med låga inkomster
kan tillföras nödvändiga fakta.

Det är enligt min mening synnerligen
angeläget att resultaten av den kartlägg -

delresultat av utredning om låginkomst ning

beträffande låglöneproblematiken,
som utredningen har till uppgift
att utföra, blir tillgängliga så snabbt
som möjligt. Ännu har dock utredningen
inte hunnit så långt i sitt arbete att
det är aktuellt att publicera något material.
Utredningsarbetet förutsätter ingående
och tidskrävande undersökningar
av olika slag och inte minst därför
kan det vara lämpligt att utredningen
efter hand som arbetet fortskrider redovisar
olika kartläggningar.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Det svar, som lämnades
av inrikesministern och som jag ber att
få tacka för, kommer inte att från min
sida föranleda någon stärskilt stor förlängning
av frågestunden i dag. Jag
finner att inrikesministern helt delar
min mening att det är nödvändigt att så
snabbt som möjligt få fram delresultat
från denna utredning, något som jag
tror kan ha mycket stor betydelse för
den fortsatta debatten om låginkomsttagarnas
problem. Avtalsrörelsens facit
i år betraktas nog, trots olika väsentliga
insatser, som inte särskilt positiv
för låglönetagarna. Som grupp betraktad
är givetvis löntagarna i detta sammanhang
särskilt i blickpunkten.

Det hade enligt min mening varit
önskvärt om inrikesministern hade
kunnat ge besked om när han tror att
något delresultat kan framläggas av den
utredning, som tillsattes den 10 december
1965, ty debatten kan väl inte stanna
upp i avvaktan på utredningen. Det
är enligt min mening nödvändigt att
få en hel del uppgifter, som ställer till
rätta vad som kan menas med låginkomsttagare,
vilka grupper de är och
var de finns i vårt land. Det finns i utredningsdirektiven
exempelvis uttalat
att man bör undersöka även den geografiska
spridningen av de grupper det här
gäller. Det finns också andra problem.
Jag syftar på att den nuvarande in -

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34 111

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om tandvårdens

inordnande i sjukförsäkringen

komststatistiken när det gäller företagarsidan
knappast ger en fullt rättvisande
bild av situationen på detta område.
Vår nuvarande inkomststatistik upptar
vidare såsom låginkomsttagare bl. a. studerande,
vilka arbetar i näringslivet på
deltid, och andra deltidsanställda. Vi
har även värnpliktiga, som inte är fullt
sysselsatta i produktionen på grund av
sin inkallelse, med flera grupper.

Jag hoppas att problemet skall bli
mera gripbart, när ekvationen hyfsats,
och att det skall finnas möjligheter för
fortsatta insatser från statsmakternas
sida för att förbättra dessa inkomsttagargruppers
situation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Tyvärr kan jag inte i
dag ge svar på den ytterligare fråga som
herr Nihlfors ställde. Men vi skall återkomma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Meddelande ang. utsträckning av
dagens frågestund

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Dagens förteckning över enkla frågor
upptar 14 frågor. Flera av dessa framställdes
så tidigt, att de med den ordning
som vanligen tillämpas skulle ha
besvarats redan förra torsdagen, men
på grund av mellankommande hinder
måste besvarandet uppskjutas. Till besvarande
nästa vecka har inkommit 10
nya frågor. Med hänsyn härtill kommer
dagens frågestund att, om så erfordras,
utsträckas till att omfatta en och eu
halv timme.

§ 8

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition om tandvårdens
inordnande i sjukförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
frågat, om jag vill upplysa om när riksdagen
kan motse proposition om tandvårdens
inordnande i sjukförsäkringen.

Jag har i annat sammanhang gett till
känna att regeringen avser att tillkalla
en utredning om folktandvårdens ställning
och organisation. Remissbehandlingen
av förslaget om en allmän tandvårdsförsäkring
har gett starkt belägg
för nödvändigheten av att dessa frågor
blir allsidigt belysta innan ställning tas
till frågan om tandvårdsförsäkringen.
Inte minst huvudmännen för folktandvården
har understrukit denna synpunkt.

Tidpunkten för förslag till riksdagen
om tandvårdsförsäkring får bestämmas
när resultatet av folktandvårdsutredningen
föreligger.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Sammanfattande vill jag säga att de
remissyttrande som socialministern
bygger svaret på ju också kan utgöra
grund för en annan bedömning och
andra slutsatser än att det måste bli ett
allmänt uppskjutande av hela frågan
om genomförande av tandvårdsreformen.
Det finns redan en mängd utredningar
om tandvård. Det är minst tio
år sedan medicinalstyrelsen konstaterade
att den enskildes kostnader för
tandvård är dubbelt så höga som lians
kostnader för all annan sjukvård. Redan
detta ansågs utgöra en mycket
väsentlig anledning att ingripa.

Det är ostridigt att en mängd människor
av ekonomiska skäl måste avstå
från vård eller dröja så länge med att
söka vård att de utsätter sig för uppenbara
hälsorisker. Vid ett par tillfällen
har utredningar avsett speciella grupper
— ocli jag dröjer vid detta ett
ögonblick av särskild orsak.

112 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om tandvårdens

inordnande i sjukförsäkringen

Ett par mycket uppmärksammade
försök med s. k. riktad hälsokontroll
bland folk i pensionsåldern föranledde
läkarna att beteckna de gamlas tandstatus
som ett formligt nödrop om vård.
Och en aktuell undersökning bland
värnpliktiga har riktat uppmärksamheten
på att åldern 16—21 år utgör en
uppenbar farozon ur folkhälsans synpunkt
på grund av eftersatt tandvård.

När vi så fick en allmän översyn av
sakkunniga, som tillrådde statsmakterna
att inordna även tandvården i sjukförsäkringen,
såg det äntligen ganska
lovande ut. Nu har det gått två år sedan
det förslaget ställdes. Remissyttrandena
— i vart fall väsentliga delar av dem —
kom ju snabbt och var över lag mycket
positiva. Men nu skall alltså det hela
läggas i stöpsleven igen, i en ny utredning.

Den nya utredningen kan rimligen
inte ha till uppgift att fastställa behovet
av en bättre ordning, ty detta behov är
ju klart verifierat. Också frågan om de
personella resurserna bedöms numera
på ett helt annat sätt än tidigare — även
detta på grund av utredningar. Jag vill
erinra om att Tandläkareförbundets kapacitetsutredning
fastställt att »kåren
sannolikt har resurser för en allmän
tandvårdsförsäkring». Och helt klart är
det att man kan börja med reformens
genomförande för vissa grupper, t. ex.
ungdomarna i åldern 16—21 år samt
pensionärerna. Tanken på att successivt
genomföra reformen utan att avvakta
ytterligare en utredning understöds
också av många remissinstanser,
bl. a. av medicinalstyrelsens experter
och av riksförsäkringsverket.

Det förefaller emellertid som om det
vore industriägarna som animerat socialministern
eller givit honom impulser
till ytterligare dröjsmål med
tandvårdsreformen. Det började med att
Industriförbundets chef Iveroth hävdade
att industrien måste tillföras mera
kapital, bl. a. på bekostnad av tand -

vårdsreformen eller i varje fall genom
uppskjutande av densamma. Därefter
kom en annan industrisektor —■ den
som drivs i bondekooperationens regi
— med samma krav, och nu tänker alltså
socialministern utreda frågan.

Jag bestrider självfallet inte behovet
av att vissa avvägningar görs mellan
olika samhällsutgifter. Det kan otvivelaktigt
vara nödvändigt att göra begränsningar
på ett område för att få medel
till ökade insatser på andra håll. Nu
medger inte tiden eu diskussion om den
saken. Jag kan bara förklara att enligt
min mening är det inte socialreformerna
som skall sitta emellan om någon del
av statsbudgeten måste skäras ned av
näringspolitiska skäl. Eftersom det
emellertid finns alternativ till den totala
fördröjning som skulle bli resultatet av
en ny utredning, vore det bra om socialministern
ville komplettera sitt svar
med besked om hur han ställer sig till
tanken på ett successivt genomförande
av reformen genom upptagande av medel
för det ändamålet redan i nästa års
statsverksproposition. Det alternativet
anvisar flera sakkunniga instanser, bl. a.
Tandläkareförbundet, för att man skall
komma i gång tidigare än man kan
göra om man avvaktar ytterligare en
utredning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Holmberg att jag inte tar emot direktiv
från Industriförbundet eller andra instanser
som står utanför departementets
handläggning av denna fråga.

Jag vill emellertid, herr talman, med
anledning av herr Holmbergs inlägg
understryka ytterligare ett par saker.

För det första vill jag framhålla att
jag betraktar en allmän tandvårdsförsäkring
som en mycket stor och angelägen
reform. Det är riktigt att många
människor har stora kostnader för tandvård
och reformen är viktig.

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

113

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om tandvårdens

inordnande i sjukförsäkringen

För det andra vill jag understryka att
det är angeläget att vi — innan vi genomför
en tandvårdsförsäkring — har
garantier för att den i dag ytterligt betydelsefulla
folktandvården och speciellt
skoltandvården icke får svårigheter.
Vi måste vara medvetna om att vi
har en skoltandvård i vårt land som
innebär att uppåt 90 procent av landets
skolbarn får kontinuerlig tandvård —
de behandlas i stort sett varje år. Den
återstående delen får också en fortlöpande
tandvård, dock inte regelbundet
varje år. Bland andra har utredningen
understrukit att folktandvården
— och inte minst skoltandvården — är
en både riktig och viktig form för tandvårdens
organiserande. Inte minst från
huvudmannahåll — det bör herr Holmberg
känna till — har uttalats oro för
att införandet av en tandvårdsförsäkring
skulle kunna skapa bekymmer och
svårigheter beträffande bl. a. rekrytering
av personal till folktandvården.

Jag har ansett, herr Holmberg, att
dessa motiv är så starka att de fått
bestämma mitt handlande. Självfallet
kan man inte bortse från de statsfinansiella
frågorna, allra minst när det gäller
en så stor och kostsam reform som
denna, men jag vill understryka, herr
talman, att mitt ställningstagande i allra
högsta grad har dikterats av det skäl
jag här åberopat.

Jag antar att herr Holmberg delar
min mening att det är angeläget att så
långt som möjligt skapa garantier för
att införandet av en tandvårdsförsäkring
inte medför besvärligheter för folktandvården.
Det vore inte särskilt lyckat
om en tandvårdsförsäkring exempelvis
tog läkare från folktandvården
i glesbygderna. Jag förmodar att herr
Holmberg har ett särskilt intresse av
den frågan.

Naturligtvis, herr talman, är det också
av vikt att man i största möjliga utsträckning
kan åstadkomma garantier

för alt införandet av en tandvårdsförsäkring
inte får till följd att privattandläkarnas
arvoden blir föremål för omotiverade
höjningar.

Försäkringen kommer utan tvivel
även att ställa stora krav på våra tandvårdsresurser.
Efterfrågan på tandvård
stegras, men tillgången på tandläkare
är begränsad, även om utbildningen på
detta område har undergått och undergår
en ökning. Visserligen tror jag att
vi kan komma att nå goda resultat genom
förebyggande åtgärder — exempelvis
genom fluoridering av vatten, som
vi diskuterade häromdagen i denna
kammare — och härigenom påverka efterfrågesidan,
men en tandvårdsförsäkring
får dock inte äventyra folktandvården.

Herr Holmberg frågade slutligen om
det inte är möjligt att successivt genomföra
reformen. Jag vill svara att alla
möjligheter naturligtvis står öppna beträffande
reformens utformning, men
först måste vi ha folktandvården penetrerad
genom den utredning som jag
nu avser att tillsätta.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är självklart att
socialministern inte tar direktiv från
några utomstående. Det har jag inte
heller påstått; jag talade om impulser,
och det är någonting helt annat.

Jag anförde två exempel på områden
där man skulle kunna genomföra tandvårdsreformen
successivt, i ena fallet
ungdomsgruppen mellan 16 och 21 år.
Socialministern är enligt min mening
inne på samma ämne när han betonar
vikten av att skoltandvården inte får
komma i kläm. Uppföljningen av tandvården
för denna grupp är en fortsättning
av tandvården i skolan. Om den
inte görs, kommer det enligt de sakkunniga
att få mycket allvarliga verkningar.
Det är just i denna ålder del
är så ödesdigert om man inte får fort -

114

Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. de statliga företagens förvaltningsberättelser

satt tandvård. Därför tror jag att det
vore väl om vi kunde börja med ett
successivt genomförande på detta sätt.

.lag beklagar att socialministern inte
kan ge ett mera bestämt besked om huruvida
han vill medverka till detta;
det förefaller som om han skulle vilja
avvakta hela den nya tandvårdsutredningen.

Jag vill ytterligare understryka att
de personella svårigheter som ofta har
åberopats i varje fall inte har kommit
Tandläkareförbundet att hesitera. Det säger
uttryckligen i sin kapacitetsutredning
att kåren sannolikt har resurser för en
allmän tandvårdsförsäkring. Självfallet
räcker de så mycket bättre för ett partiellt
genomförande av reformen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är övertygad om
att Tandläkareförbundet har en positiv
inställning till att frågan om folktandvården
blir utredd och att detta
sker innan en tandvårdsförsäkring kommer
till stånd. Jag tror inte att det råder
några direkt delade meningar vad
det gäller den syn jag här gett uttryck
för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. de statliga företagens
förvaltningsberättelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Rubin har frågat
mig om jag anser att de kostnader som
läggs ner på de statliga företagens förvaltningsberättelser
är motiverade.

De statliga företagen bör i sina förvaltningsberättelser
lämna en ingående
och öppen redovisning för verksamheten.
Berättelsernas innehåll och utformning
bör avpassas så att de väcker in -

tresse och får en publicitet som är motiverad
av verksamhetens betydelse och
omfattning. Kostnaderna bör sålunda
bedömas efter förhållandena i varje särskilt
fall. Självfallet är det angeläget
att kostnaderna för förvaltningsberättelserna
inte blir högre än vad som
från allmän företagsekonomisk synpunkt
är motiverat.

Vidare anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Jag tycker dock inte att svaret
är fullständigt. Jag har frågat om
det kan bedömas ekonomiskt riktigt att
slänga ut en massa pengar på statliga
broschyrer. Man har ju tillfälle att se
hur sådana broschyrer formligen travas
i papperskorgarna här. Om vi t. ex. skulle
titta på telestyrelsens broschyr —
det är första året den kommer ut -—•
så står det i i själva inledningen att televerket
är ett affärsdrivande verk, och
det vill jag inte bestrida. Men inte är
det någon affär att ge ut en broschyr
som denna.

Det står också i inledningen att verket
uthyr och försäljer radiostationer
till rederier m. fl. Inom parentes skulle
jag, om jag får inräknas i »m. fl», vilja
anmäla mig som spekulant på en radiostation
eftersom vi har brist på sådana
i Skåne.

När man går igenom en sådan här
broschyr, finner man att åtskilliga sidor
tas upp av räkenskaper, alltså själva
förvaltningarna, men ungefär hälften
av broschyren består av cn mångfald
fina färgbilder. Man får visserligen
veta att televerkstäderna, vilka ju
är de som ger pengar till televerket, under
året har överlämnat 11,9 miljoner
kronor till verket, men det är väl inte
meningen att man skall slösa med dessa
pengar genom att ge ut en sådan här
broschyr. Handelsdepartementet ger ju
ut en fullständig broschyr, i vilken de

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

115

Svar på fråga ang. de statliga företagens förvaltningsberättelser

statliga affärsdrivande företagen behandlas.
Det nya i den statliga företagsbroschyren
är att man till årets upplaga
fogat en sammanställning över styrelseledamöter
m. fl. i de statliga företagen.
Om det är »bristande kommunikationer»
mellan verken som gjort
att televerket har givit ut sin broschyr,
vet jag inte. Jag kan blott och bart konstatera
att två sidor av den upptas av
styrelsen och direktionen.

Tittar man på bilderna, finner man
koordinatväxlar, linjeväxlar och olika
slags system, som jag inte kan finna ha
ett spår intresse, utan vilka endast torde
ha tillkommit för att skryta med.

På en sida ser man en bild av stapling
och lastning av kabeltrummor medelst
gaffeltruck. På nästa sida förekommer
samma gaffeltruck, men där
är det telefonkataloger som lastas. Jag
tycker över huvud taget inte att dessa
bilder liar något som helst intresse. I
handelsdepartementets broschyr har
man lyckats komprimera sitt bildmaterial
till tre sidor.

Man frågar sig givetvis vad televerkets
broschyr kostar. Enligt vad verket
meddelar kostar den inte mindre än
50 000 kronor. Jag har själv infordrat
offert från annat tryckeri och fått veta
att en sådan broschyr skulle kosta mig
70 000 kronor. När jag sedan tar upplysning
om priset på handelsdepartementets
förnämliga broschyr, som har
dubbelt så stort sidoantal och som omfattar
samtliga statliga företag, får jag
veta att den kostar 25 000 kronor. Telestyrelsens
publikation kostar 7 kronor
per styck. Det statliga företaget, handelsdepartementet,
är tydligen det affärsdrivande
verket, eftersom det åtminstone
tar betalt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Privata och numera
även statliga företag utger ju sådana
bär berättelser. De bedöms ha ett upplysningsvärde,
det är en redovisning

som skall finnas. De antas ha ett företagsekonomiskt
värde. Det är alldeles
klart att de statliga företagens broschyrer
i allmänhet är betydligt mindre påkostade
än många av de redovisningar
som utges av privata bolag. Tendensen
är i och för sig bra. Jag såg att det nyligen
förekom en tävling om vem som
hade den bästa årsredovisningen.

Bland allt det som herr Rubin fann
anledning att uppbygga kammaren med
skall jag på ett par punkter korrigera
honom.

Det är inte så att televerket gör
pengar i första rummet på verkstadsrörelsen,
utan televerket gör i första rummet
pengar på telefon-, telegraf- och
telexrörelsen, som har mycket betydande
omfattning. Företaget är mycket
stort, och det är mycket framgångsrikt
om man ser på produktiviteten och expansionen.

Denna förvaltningsberättelse har haft
en mycket stor efterfrågan. Om den
skulle fylla riksdagens papperskorgar
tycker jag det är tråkigt, eftersom televerket
tydligen som en service har velat
ge den till riksdagens ledamöter.
Herr Rubin hade tydligen läst den men
i huvudsak fångats av fotografierna. Jag
vet inte om det var det faktum att det
fanns fotografier eller om det var det
faktum att fotografierna inte var tillräckligt
belysande som upprörde herr
Rubin. Jag förmodar att han som yrkesman
var ute efter det senare. Att fotografier
förekommer bidrar väl till att
lätta upp och illustrera texten — det är
deras syfte.

Televerkets skrift har blivit så efterfrågad
internationellt sett att man
t. o. in. gjort en översättning till engelska.

Avslutningsvis skall jag bara säga att
jag tycker det är bra att de statliga företagen
liksom andra företag ger ut dylika
förvaltningsberättelser. Det iir naturligtvis
lämpligt alt de inte blir orimligt
dyra. Men jag är övertygad om att
de statliga verken här liksom på and -

116 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. TV-sändare för befolkningen på Åland

ra områden kommer att vara i stånd
att göra en företagsekonomisk och affärsmässig
bedömning av vad som är
rimligt.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Kommunikationsministern
sade bär som en upplysning att
det inte var från televerkstäderna som
televerket fick sina största inkomster.
Men man kan då också konstatera att
televerkstäderna har givit televerket
11,9 miljoner under föregående budgetår.

Vad jag är upprörd över är att man
slösar med statens pengar. Jag finner
att privata industrier inte ger ut så här
stora och flotta berättelser. Kommunikationsministern
säger att det är telefonverksamheten,
radio o. s. v. som ger
pengar. Men vi kan ju inte sälja fler telefoner
etc., och det finns ju ingen konkurrens
på den marknaden eftersom
det är ett monopol. Därför tycker jag
att det skulle räcka med en stencilerad
berättelse.

När jag här i riksdagen motionerade
om att staten skulle ge ut en broschyr
om förhållandena i utvecklingsländerna
för att stimulera och intressera allmänheten
för ett av vår tids största problem,
fick jag nej. Man ansåg tydligen
inte att man hade råd. SIDA begärde
125 000 kronor till upplysningsverksamhet;
man sade då nej därför att det
inte fanns pengar. Men se här finns det
plötsligt pengar att ge ut broschyrer
som kostar både 50 000 och 70 000 kronor,
och t. ex. statens järnvägars broschyr
kostar 35 000 kronor. Om man
sparade in kostnaderna för två sådana
broschyrer kunde man kanske tänka
sig att SIDA i framtiden inte skulle behöva
stencilera sina berättelser. Och
det är till detta jag vill komma: detta
är ett slöseri med pengar. Och även
dessa stora, flotta broschyrer blir ändå
till slut så att säga stencilerade, ty i
ett statligt företags broschyr har man
räknat fel på 3 å 4 miljoner kronor, och

detta meddelar man på en liten stencilerad
lapp som man stoppat in i broschyren.
Skulle man då inte kunna ta
och stencilera hela broschyren med en
gång, så blev det inte så kostsamt att
göra några fel?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara göra två
enkla påpekanden.

För det första är det självständiga,
affärsdrivande verk vi diskuterar. De
bestämmer alltså själva om sina förvaltningsberättelser,
och den budget som de
lägger fram detaljprövas inte; detaljerna
avgörs av deras styrelser.

För det andra vill jag göra herr Rubin
uppmärksam på att också privata
företag torde utge förvaltningsberättelser.
Om han följer med vad som händer
i samband med bolagsstämmorna skall
han finna att deras förvaltningsberättelser
är väl så påkostade som de broschyrer
televerket och statens järnvägar
utformat.

I princip tycker jag att det är bra att
även de privata svenska företagen börjat
utge mer upplysande, klarläggande
och läsvärda förvaltningsberättelser.
Det är bra att statens företag också
gör det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. TV-sändare för
befolkningen på Åland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig vid vilken tidpunkt
den för befolkningen på Åland avsedda
TV-sändaren på Väddö beräknas bli
färdig att tas i bruk.

Arbetena på stationshuset och mas -

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

117

Svar på fråga ang. reklamskyltning vid sportevenemang som sändes i TV

ten iir i det närmaste avslutade, och installation
av sändarutrustning pågår.
Sedan även sändarantennen monterats,
bör anläggningen kunna tas i drift under
februari eller mars 1967.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Palme för svaret. Det var mycket positivt
och måste glädja Ålands befolkning
som är uteslutande svenskspråkig.

Det är väl också ur nordisk synpunkt
glädjande att vi får dessa möjligheter
till ömsesidigt programutbyte mellan
Sverige och Finland.

Sedan den slavsändare som tidigare
fanns på Åland stoppats har befolkningen
inte haft möjligheter att se vare
sig finsk eller svensk TV, och man hade
då sändningarna upphörde redan
hunnit skaffa sig cirka 4 000 TV-apparater.

•Tåg har bara att ännu en gång tacka
för svaret. Alldeles säkert kommer befolkningen,
som inte tidigare haft klart
för sig att Väddö-sändaren skulle komma
i gång så snart, att ha anledning att
glädja sig än mer åt detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

;Svar på fråga ang. reklamskyltning vid
sportevenemang som sändes i TV

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag anser att reklamskyltning
i samband med större sportevenemang
— ishockey-VM och dylikt — bör utgöra
hinder för att sådana evenemang
skall kunna sändas i svensk TV.

Enligt Sveriges Radios programregler
utgör förekomsten av reklamskylt -

ning i samband med sportevenemang i
och för sig inte hinder för att evenemangen
skall kunna sändas i TV. Vad
man genom reklamreglerna vill förhindra
är emellertid, att det i samband med
evenemangen säljs annonsplats uteslutande
med hänsyn till TV-sändningarna.
Garantier mot detta söker man från
radioföretagets sida skapa i samband
med att kontrakt tecknas med vederbörande
idrottsarrangörer.

Beträffande TV-bevakning av idrottsevenemang
utomlands tillämpas — i
överensstämmelser med Europeiska radiounionens
rekommendationer — en
ordning, som innebär att radioföretaget
i det land där evenemanget äger rum är
avtalspart med ifrågavarande idrottsarrangör.
Vid kontraktets ingående har
det avtalsslutande radioföretaget bl. a.
att beakta de riktlinjer för reklam, som
antagits av radiounionen och som tillkommit
för att förhindra sådan annonsering,
vilken är speciellt avsedd för
TV-publiken vid internationella sändningar.
Dessa riktlinjer har successivt
skärpts, vilket svarat mot önskemålen
inte minst hos de reklamfinansierade
nationella radioföretagen, som med hänsyn
till de egna annonsörerna har ett
särskilt intresse att förhindra smygreklam.

Som exempel på de problem, som
förekomsten av reklam skapar för TVbevakningen
av internationella idrottsevenemang,
kan hänvisas till de förestående
världsmästerskapen i ishockey
i Wien. Det är i detta fall den österrikiska
televisionen, som för radiounionens
och dess medlemmars räkning har
att söka träffa avtal med Internationella
ishockeyförbundet om rätten att sända
evenemanget i TV. Från förbundets sida
bär vid förhandlingar framlagts en lista
omfattande inte mindre än ett sextiotal
annonsörer. En del av den reklam
som ifrågakommer är direkt oförenlig
med radiounionens bestämmelser, och
förhandlingarna har med hänsyn härtill
ännu inte kunnat slutföras. Om den

118 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. reklamskyltning vid sportevenemang som sändes i TV

österrikiska televisionen inte lyckas
träffa en uppgörelse bortfaller möjligheten
för samtliga europeiska TV-företag
att sända evenemanget.

Personligen hoppas jag naturligtvis
att dessa förhandlingar skall leda till
ett sådant resultat att vi får se VM i
ishockey i television.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme särskilt för den sista lilla personliga
reflexionen, som inte finns med
i svaret. Idrottsbladet aviserade något
sådant i morse, då det skrev att statsrådet
skulle ha en positiv inställning
till denna VM-sändning, vilket inte direkt
framgår av svaret. Jag drar därav
den slutsatsen att statsrådet har läst
Idrottsbladet.

Jag vill emellertid göra ett par randanmärkningar,
som jag tycker har betydelse
i detta sammanhang, inte minst
med hänsyn till den offentliga debatten.
Den första är att de 60 annonsörerna
är av världsformat. Bland dem återfanns
fem stora svenska företag med
internationell marknad. Enligt uppgift
till mig från den expertis på ishockeysidan,
som torde vara bäst initierad
här i landet, drog man sig från svenskt
håll tillbaka enbart därför att dessa fem
svenska företag var med.

Detta är litet besynnerligt när TVpubliken
nu kväll efter kväll kan sitta
och se på rinkreklam från landskamperna
här hemma.

Den andra anmärkningen gäller påståendet
att det hela skulle vara ett privat
geschäft från firmornas sida. Det
har, herr talman, med bestämdhet uppgivits
till mig, att all behållning av denna
annonsering går till de deltagande
ländernas ishockeysport. Det är många
av de deltagande mindre länderna som
just på det sättet får sina kostnader
täckta och blir i stånd att delta.

Slutligen vill jag göra den reflexio -

nen att TV-reklam i sådana här sammanhang
inte får medföra sådan enögdhet
och sådan mörkrädsla, att det svenska
folket förhindras att se de program
som i mycket stor utsträckning anses
vara de mest underhållande och stimulerande
som bjuds i den svenska televisionen.
Statsrådet Palme borde som
den dynamiska person han är se till
att det blir en vettig ordning, så att vi
slipper sådana tråkiga förbud som i
detta fall. Jag instämmer hjärtligt i
statsrådet Palmes förhoppning om att
förhandlingarna i Wien skall fortsättas
så att ett positivt resultat uppnås.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För det första en liten
rättelse. Jag har tyvärr inte läst Idrottsbladet.
Mitt tillägg har en mycket enklare
förklaring: på grund av min försummelse
föll den sista meningen bort
vid utskriften av svaret.

För det andra tycker inte heller jag
att man skall visa någon skuggrädsla,
men det är inte jag som skall avgöra
dessa frågor utan det är radioföretagets
styrelse. I Sveriges Radios styrelsebeslut
från december 1958 heter det: »Det
är styrelsens bestämda uppfattning, att
en för långt driven skuggrädsla i dylika
sammanhang är meningslös och
att exempelvis ett bilmärke, etiketten på
en läskedrycksflaska, namn på märkesvaror
o. d. är av ringa värde för fabrikanter
och försäljare m. fl., vilkas varor
eller märken kommer i blickfältet
på televisionsrutan.»

Från Sveriges Radios sida har man
därför inte brytt sig om att reagera
mot sådan fast reklam. Man har endast
reagerat mot tillfällig reklam för ett
speciellt arrangemang, och i Sverige
har det i allmänhet gått ganska bra att
träffa uppgörelser därom med olika arrangörer.

Förhållandena blir något annorlunda
på det internationella planet. Det har
påståtts att svårigheterna vid förhand -

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

119

Svar på fråga ang. reklamskyltning vid sportevenemang som sändes i TV

lingarna i Wien berott på aktivitet från
Sveriges Radios sida. Enligt de informationer
som jag har fått är detta fullkomligt
fel. Den europeiska radiounionen
har helt enkelt tillämpat sina regler,
och jag tror att Sveriges Radio i
detta sammanhang har utsatts för mycket
orättvisa beskyllningar. Sveriges Radio
måste naturligtvis liksom alla andra
länder lojalt följa de regler som man i
EBU koinmit överens om.

För det tredje finns det länder med
hårdare regler om TV-reklam än Sverige.
Det gäller dels länder med ännu
striktare förbud mot reklam än Sverige,
dels och framför allt länder som
har en reklamfinansierad TV. De sistnämnda
länderna får nämligen svårigheter
med sina kunder, som ordinärt
köper TV-reklam, om dessa kommer
underfund med att det förekommer
smygreklam. Just i länder med kommersiell
TV har man därför haft anledning
att skärpa reglerna på detta
område.

Det är naturligtvis tilltalande om de
små idrottsförbunden får pengar, men
jag har svårt att föreställa mig att denna
reklamverksamhet är ren välgörenhet
från de deltagande firmornas sida.

Herr Ståhl och jag är tydligen helt
ense på en punkt: vi hoppas båda, entusiaster
som vi är, att få se ishockeyVM
i TV. Men det förutsätter att de
förhandlingar som den österrikiska televisionen
för med Internationella ishockeyförbundet
för radiounionens och
dess medlemmars räkning leder till resultat.
De förhandlingarna kan varken
herr Ståhl eller jag lägga oss i.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Statsrådets tal om smygreklam
förvånar mig i någon mån. Enligt
mina sagesmän har det inte varit
fråga om något sådant. De uppgifter jag
har fått visar att förhandlingarna förlupit
på det siittet att man i princip
varit överens om att matcherna skulle

sändas i TV. Därefter har emellertid de
länder, däribland Sverige, som icke har
kommersiell reklam utan har reklamförbud
i TV, uppträtt på arenan med
en förändring i situationen som följd.
Man har dragit sig tillbaka med den
motiveringen att man inte kunde sända
VM eftersom en del av EBU :s medlemmar
icke tillåter reklam i radio och
TV.

Det kan inte heller ha varit fråga om
smygreklam, eftersom därmed avses sådan
reklam som, utan att man på förhand
känner till det, smyger sig in mitt
under pågående sändning. I detta fall
skulle anledningen till oenigheten ha
varit de svenska företag, som jag tidigare
nämnde.

Jag tycker att saken har fått en mycket
beklaglig vändning, men jag tar
fasta på statsrådets yttrande att vi båda
är ense om förhoppningen att frågan
skall kunna lösas. Självfallet kan
vi inte lägga oss i förhandlingarna, jag
är den siste att ha några möjligheter
till detta. Men det är väl inte, herr statsråd,
alldeles betydelselöst — låt vara
att Sveriges Radio enligt avtalet, precis
som man bör göra, håller på sin integritet
—■ vad kommunikationsministern
i vårt land tycker. Jag vill därför med
dubbla streck stryka under att han
hoppas att förhandlingarna skall återupptas
och leda till ett sådant resultat
att vi i mars nästa år får se dessa VMmatcher.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För det första vill jag
ta upp en definitionsfråga. Beträffande
ordet »smygreklam» ber jag att få återge
vad som uttalas i en PM från Sveriges
Radio: »En del av denna reklam var
helt oantagbar för vissa medlemmar av
Unionen, och inte minst bland de kommersiellt
baserade företagen blev irritationen
över reklamens omfattning och
art ytterligt stor på grund av att deras

120 Nr 34

Torsdagen den 24 november 1966

Svar på fråga ang. påskyndande av bilregisterutredningens arbete

legitima annonsköpare anser denna
form av reklam som otillåten smygreklam.
»

Det är denna definition av »smygreklam»
jag använt i detta sammanhang.

För det andra vill jag återigen begagna
tillfället att undanröja ett missförstånd,
nämligen att en tveksam inställning
i denna fråga skulle ha varit
karakteristisk för de länder eller TVföretag,
som icke har reklamsändningar.
Det måste tvärtom logiskt vara just de
länder, som har kommersiella TV-företag
finansierade genom reklamintäkter,
vilka är speciellt känsliga i detta avseende,
helt enkelt därför att de får
kunderna på sig om det blir för mycket
rinkreklam i samband med ett idrottsarrangemang,
som sänds i TV. De »reklamfria»
länderna har alltså i detta
sammanhang inte alls drivit nagon speciell
linje.

För det tredje var det glädjande att
jag kunde undanröja missförståndet att
Sveriges Radio skulle ha varit särskilt
aktiv på denna punkt. Skälet till att
Sverige kommit i blickpunkten har snarare
varit att så många svenska företag
velat annonsera. Denna uppfattning
om aktiviteten är alltså helt felaktig,
och det är bra att vi kunnat klara upp
detta missförstånd.

För det fjärde vill jag beträffande
våra gemensamma förhoppningar i detta
sammanhang påpeka, att ett personligt
intresse för ishockey inte bör leda
till någon form av politisk påverkan.
.Tåg vill nu också bara konstatera att
förhandlingarna har återupptagits och
att vi får avvakta resultatet därav. Men
man har som sagt börjat på nytt för att
se, om man kan hitta en basis för en
överenskommelse, och det måste både
herr Ståhl och jag finna glädjande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att det är uppenbart att man på den
andra förhandlingssidan, nämligen in -

om Svenska Ishockeyförbundet, har ett
helt annat intryck av förhandlingarnas
gång och av förhandlingsliiget än vad
statsrådet Palme återgivit. Jag tycker
detta är ytterligare en anledning till
att man från svenskt håll bör söka
bidra till att få i gång de förhandlingar,
som nu är avbrutna, och till att åstadkomma
ett positivt resultat.

Det är bara detta jag har funnit angeläget
att understryka. Dessutom vill
jag uttala den förhoppningen att denna
lilla diskussion verkligen skall bidra
till en positiv lösning av frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Självfallet kan Svenska
Ishockeyförbundet, som är part i målet,
ha sin åsikt om saken. De uppgifter
som förekommit i vissa tidningar om
att Sveriges Radio i detta fall agerar i
egenskap av part vid förhandlingarna
är däremot uppenbarligen felaktiga.

Vidare har förhandlingarna, enligt de
upplysningar jag fått, nu kommit i
gång igen. Vad det i första hand gäller
för både herr Ståhl och mig är emellertid
inte att ta till vara vare sig Internationella
Ishockeyförbundets eller
Europeiska Radiounionens intressen.
De intressen som vi med våra ord kan
värna är TV-tittarnas, och det skall vi
fortsätta med.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. påskyndande av bilregisterutredningens
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Ståhl har frågat
mig när bilregisterutredningen väntas
kunna bli färdig med sina brådskande
uppgifter och vad jag ämnar göra för
att påskynda detta utredningsarbete.

Torsdagen den 24 november 1966

Nr 34

121

Svar pa fråga ang. påskyndande av bilregisterutredningens arbete

Utredningen soin består av en sakkunnig
jämte experter tillkallades under
sommaren 1964 och har alltså nu
arbetat under två år. Av de fortlöpande
rapporter om utredningsarbetet jag inhämtat
har jag kunnat sluta mig till att
det bedrivs med hög intensitet och med
all den skyndsamhet som är möjlig med
hänsyn till de mycket omfattande och
tidskrävande arbetsuppgifterna. Den
omständigheten att den ursprunglige
utredningsmannen på grund av sjukdom
måste avsäga sig uppdraget och en
ny tillsättas så sent som i mars i år
måste givetvis ha medfört en viss försening.
Den nye utredningsmannen har
emellertid såvitt jag förstått vidtagit
alla åtgärder för att nedbringa denna
försening till ett minimum.

På utredningsmannens begäran har
jag sedan en tid tillbaka undersökt möjligheterna
att erhålla ytterligare personal
till utredningens sekretariat för att
därigenom påskynda arbetet. Under utredningens
gång har utredningen försetts
med all erforderlig hjälp när det
gäller experter på de aktuella frågorna.

Enligt de uppgifter jag fått siktar utredningsmannen
på att om möjligt försöka
få fram ett slutbetänkande till årsskiftet
1967—1968.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag tackar än en gång
herr statsrådet, en smula blygt och lätt
generat, för allt besvär jag vållar, men
å andra sidan måste jag säga, att det här
verkligen gäller en så utomordentligt
angelägen sak att alla måste hjälpa till
att få fram utredningsmaterialet.

Det är tre parter som framför allt är
involverade. Den första är faktiskt polisen,
som står rådlös inför en stor
mängd av brott här i landet, just därför
att brottslingarna iir bilburna och det
nu efterblivna och absolut otillförlitliga
bilregistret inte kan användas av polisen
vid brottsspaningen. Varenda dag

hoppas polisen att det skall bli en annan
ordning på detta område. Den andra
parten är bilismen. Vi måste få fram
en tillförlitlig bilregistrering för bilismens
skull. Den tredje parten är försäkringsbranschen.
Det bör nämnas här i
kammaren att årligen omkring 100 000
bilinnehavare i landet smiter ifrån försäkringsavgift
— ett bortfall i inkomster
för försäkringsbolagen med approximativt
räknat 50 miljoner — därför att
det inte finns ett tillförlitligt bilregister.

Det är alltså för alla parter ett utomordentligt
viktigt intresse att delta utredningsarbete
bedrivs med yttersta
skyndsamhet. Jag tar fasta på att utredningens
resultat väntas till årsskiftet
1967—1968. Men det är ungefär ett
år och en och en halv månad dit, och
redan detta är alldeles för lång tid.
Sedan dröjer det långt in på 1970-talet,
innan utredningsresultatet kan appliceras
på verkligheten och genomföras.

Detta är en verkligt bekymmersam
situation, herr talman, och det är av
utomordentlig vikt att man spänner alla
krafter för att komma till ett resultat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ståhl nämnde tre
parter som var plågade av det nuvarande
tillståndet i fråga om bilregistret.
Låt mig med samma blygsamhet som
herr Ståhl tillägga en fjärde, nämligen
kommunikationsdepartementet. I allt
arbete, vare sig det gäller trafiksäkerhet
eller annat, råkar vi på svårigheter
som följer med det ofullständiga och
otillräckliga bilregistret. Vi har alltså
verkligen precis lika mycket intresse
som någon annan av att få fram ett resultat
av utredningen. Utredningsmannen
arbetar för högtryck. Det är här
fråga om ett ganska svårt arbete och
därför har han arbetat snabbt, om han
klarar det på ett år och en och en halv
månad. Låt oss hoppas att han gör det.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 24 november 1966

122 Nr 34

§ 13

Svar på fråga ang. visst av facklig

intresseorganisation uppställt behörighetsvillkor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat,
om jag uppmärksammat att det SACOanslutna
Sveriges Psykologförbund utfärdat
egna bestämmelser angående behörighet
att utöva psykologyrket, vari
det bl. a. heter att »innehavarens behörighet
att utöva psykologyrket upphör

--— automatiskt vid utträde eller

uteslutning ur förbundet»? Han har vidare
frågat om jag kan upplysa om vilken
vikt de statliga arbetsgivarna tillmäter
de behörighetsvillkor som sålunda
uppställs av en facklig intresseorganisation.

Som svar vill jag anföra följande.

Jag känner till de villkor som Psykologförbundet
ställt upp för behörighetsbevis.
Såvitt jag har kunnat finna fäster
statliga myndigheter inte något särskilt
avseende vid dessa bevis när det gäller
att anställa psykologer. I enstaka fall
betraktas dock behörighetsbeviset som
ett hjälpmedel vid bedömningen av en
psykologs praktiska erfarenhet.

1 några fall har Kungl. Maj :t eller
myndighet utfärdat särskilda behörighetsregler,
som inte är anknutna till
innehav av Psykologförbundets behörighetsbevis.

När en psykolog anlitas på konsultbasis
förekommer det att statliga uppdragsgivare
kräver att psykologen skall
uppfylla Psykologförbundets behörighetsvillkor.

Även om de av Psykologförbundet
uppställda villkoren i och för sig skulle
svara mot en godtagbar yrkeskompetens
är det otillfredsställande att behörighetsbevis
kopplas ihop med medlemskap
i en intresseorganisation. Psykologens
yrkeskunnande kan ju rimligtvis
inte bli större därför att han går in

i en organisation eller mindre, därför
att han lämnar den.

Upplysningsvis vill jag tillägga att
medicinalstyrelsen utsett en delegation,
som har till uppgift att utreda frågan om
psykologlegitimation. Såvitt jag vet är
Psykologförbundet intresserat av att en
sådan tillskapas. Förslag kan väntas när
riktlinjerna för den framtida psykologutbildningen
har fastställts.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min fråga.

Det är glädjande att han så klart säger
ifrån att statliga myndigheter inte fäster
något särskilt avseende vid de bevis
som Psykologförbundet utfärdar,
och att han uttalar att det är otillfredsställande
att behörighetsbevis kopplas
ihop med medlemskap i en intresseorganisation.
Det är något mindre glädjande
att statliga uppdragsgivare ändå i
enstaka fall tycks ta en viss hänsyn till
denna besynnerliga och stötande konstruktion.

Låt mig illustrera vad det är fråga
om. I Psykologförbundets bestämmelser
angående behörighet att utöva psykologyrket
heter det i 1 §: »Endast medlemmar
av Sveriges Psykologförbund kan
inneha Psykologförbundets behörighet
att utöva psykologyrket.» I 2 § står det
följande: »Giltigheten av utfärdat behörighetsbevis
är icke tidsbegränsad. Innehavarens
behörighet att utöva psykologyrket
upphör emellertid automatiskt
vid utträde eller uteslutning ur förbundet.
»

Ja, det är tilltagset. Man kan ju tänka
sig åtskilliga situationer då en psykolog
får lust att lämna Sveriges Psykologförbund.
Han kan t. ex. hysa allvarliga
samvetsbetänkligheter i fråga om
den lönepolitik som den fackliga huvudorganisationen
i detta fall bedriver,
och han kan ogilla själva den princip på
vilken förbundet är uppbyggt. Det är
nämligen ingalunda självklart att den

Torsdagen den 24 november 1966 Nr 34 123

Svar på fråga ang. visst av facklig intresseorganisation uppställt behörighetsvillkor

fackliga verksamheten på detta område
skall organiseras enligt principen att
medlemmarna måste ha avlagt en viss
akademisk examen. Han kan också
önska ansluta sig till någon alternativ
facklig intresseorganisation. Men om
han av något av dessa skäl lämnar förbundet
hotas han alltså med allvarliga
sanktioner som gäller hans rätt och behörighet
att utöva det yrke för vilket
han är utbildad.

Jag är som sagt tacksam för att civilministern
har gett besked härvidlag.
Jag skulle bara vilja till honom ställa
den kompletterande frågan, om han underrättat
berörda statliga arbetsgivare
i gemen om civildepartementets syn på
saken, eller, i annat fall, om han är beredd
att så göra.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag delar herr Björks i
Göteborg uppfattning, och det framgår
ju också av mitt svar att jag tycker att
denna sammankoppling av behörighetsbevis
och medlemskapet i den fackliga
organisationen är otillfredsställande.

Beträffande de statliga myndigheternas
agerande i detta avseende vill jag
upplysa om att när det gäller länsskolpsykologer
finns det behörighetsbestämmelser,
intagna i instruktionen för länsskolnämnderna.
Dessa bestämmelser
bygger inte på Psykologförbundets behörighetsförklaring.

När det giiller personal inom den
psykiska barn- och ungdomsvården har
medicinalstyrelsen utfärdat rekommendationer
rörande de teoretiska och praktiska
utbildningskrav som bör uppfyllas
vid anställning. Dessa rekommendationer
följs också när man anställer psykologer
vid de staliga mentalsjukhusen
och vid karolinska sjukhuset.

Beträffande vissa statliga myndigheters
principer vid anställning av psykologer
kan jag tillägga att psykotekniska
institutet vid Stockholms univer -

sitet gör en saklig bedömning av den
sökandes meriter utan hänsyn till eventuellt
behörighetsbevis från Psykologförbundet.

Militärpsykologiska institutet utnyttjar
i förekommande fall behörighetsförklaringen
som tekniskt hjälpmedel vid
anställning av psykolog, men om det
inte finns någon sådan behörighetsförklaring,
granskas på vanligt sätt ansökningshandlingarnas
uppgifter om praktisk
tjänstgöring.

En del myndigheter anlitar också
psykologer på konsultbasis. Detta gör
t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen och man
undersöker då över huvud taget inte en
konsulterad psykologs behörighet. Inte
heller televerket företar någon sådan undersökning,
utan där förutsättes att det
konsultföretag som anlitas självt svarar
för personalens kompetens.

Statens järnvägar har en stående
överenskommelse med psykotekniska
institutet och PA-rådet om att de psykologer
man använder skall ha Psykologförbundets
behörighet. Men härutöver
tar man vid SJ hänsyn till vederbörandes
allmänna lämplighet. Vidare gör
man en saklig bedömning av vederbörande
konsultpsykolog, detta främst när
det gäller försöksledare som man kan
komma att få samarbeta med under flera
år.

Vad slutligen postverket angår undersöker
man där inte konsultpsykologernas
kompetens, utan man utgår från
att konsultföretaget utnyttjar kompetent
folk.

Detta var vad jag ville anföra ytterligare
i denna fråga. Jag tror inte att man
bör överdriva de besvärligheter som kan
följa av Psykologförbundets något underliga
bestämmelser.

Slutligen vill jag tillägga att vad som
så småningom väl måste komma, när arbetet
med psykologutbildningen och
psykologernas legitimation är klart —
och det ärendet ligger nu på Nordiska
rådets bord — är elt slags officiell legitimation
för psykologer, så att vi inte

124 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på interpellation ang. en ökad samordning av insatserna på handikappområdet.

behöver de kompetensbevis som Psykologförbundet
utfärdar.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag tror det är mycket
nyttigt att vi fått detta klarläggande,
och det kan måhända också påverka
Psykologförbundet och SACO att närmare
överväga lämpligheten av att behålla
sådana här stötande bestämmelser.

Jag vill tillägga att det nog finns ett
upplysningsbehov även ute i kommunerna.
Jag observerade t. ex. i Aftonbladet
för den 14 november en annons,
i vilken en kommun utanför Stockholm
annonserade efter en biträdande skolpsykolog
och som kvalifikation nämnde
Psykologförbundets behörighetsbevis
för biträdande skolpsykolog.

Tillåt mig också, herr talman, att trots
den sena timmen tillägga några ord om
ytterligare ett anstötligt drag i Psykologförbundets
bestämmelser, nämligen
att inte bara utträde utan också uteslutning
ur Psykologförbundet kan motivera
indragning av behörighetsbevis.
Det kan därför finnas skäl att ta del av
de grunder på vilka en psykolog kan
uteslutas ur förbundet.

Man finner då i förbundets bindande
bestämmelser, som varje medlem är
skyldig att underkasta sig, bl. a. följande
det gäller här alltså inte bara en rekommendation
utan en ukas: »Vid popularisering
av vetenskapliga rön och
fakta får framställningen inte göras
sådan att den ger anledning till skadliga
missuppfattningar hos allmänheten
varken på grund av överdriven optimism
eller ensidig kritik i framställningssättet.
»

Vilka perspektiv öppnar sig inte, herr
talman, i fråga om möjligheterna till en
fri, kritisk debatt av den psykologiska
vetenskapens aktuella status, om medlemmar
av Psykologförbundet riskerar
allvarliga sanktioner när de yttrar sig
offentligt på ett sätt som Psykologförbundets
ledning måhända uppfattar som
ensidigt kritiskt!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 15

Svar på interpellation ang. en ökad samordning
av insatserna på handikappområdet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat, om jag anser en ökad samordning
av insatserna på handikappområdet
önskvärd och vilka åtgärder
jag i så fall avser att vidta i detta avseende.

Samhällets åtgärder för de handikappade
har byggts ut väsentligt. Det ligger
i sakens natur att dessa åtgärder måste
sättas in på en rad olika områden, eftersom
de handikappade omfattar
många sinsemellan olika grupper med
skilda förutsättningar och behov. Detta
medför speciella samordningsproblem.
Det är enligt min mening en viktig uppgift
att åstadkomma lämpliga lösningar
av dessa samordningsfrågor. I utredningsdirektiven
till handikapputredningen
— som tillkallades den 2 juli
1965 -— har jag därför särskilt framhållit,
att utredningen bör »eftersträva sådana
lösningar av de olika frågor som
gäller omvårdnaden av de handikappade
att en bättre samordning av samhällets
insatser åstadkommes och en smidig
anpassning till nya rön och erfarenheter
möjliggöres».

De frågor som berörts i interpellationen
innefattas i utredningens uppdrag
och är alltså redan föremål för
prövning.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När man tar del av socialministerns
svar på min interpella -

Torsdagen den 24 november 19GG

Nr 34

125

Svar pa interpellation ang. en ökad samordning av insatserna på handikappområdet

tion, kan man råka ut för vissa missförstånd.
För det första kan man få
för sig att svaret — på grund av dess
alltför korta och koncisa form — är en
fortsättning på den frågestund som vi
hittills haft i stället för ett svar på en
utförlig motiverad interpellation. Dessutom
kan man få för sig att socialministern
inte tror att jag vet om att det har
tillsatts en handikapputredning eller att
jag har läst utredningens direktiv. Båda
dessa senare ting är felaktiga.

Jag skall börja med att lämna några
korta uppgifter om bakgrunden till frågan.
I vårt land blir ungefär 20 000 personer
årligen trafikskadade och av dem
ungefär 3 000 svårt skadade. Omkring
1970 kommer ungefär en sjundedel av
Sveriges befolkning att vara äldre än
65 år. I den åldern har åtskilliga människor
lätt att bli handikappade.

Vi satsar 1 miljard kronor om året
på de handikappade och deras familjer.
Av detta belopp går väl omkring en
tredjedel till rehabilitering. Det förefaller
vara en ganska stor summa, men
jag tycker för min del att den inte är
tillräcklig, och jag förmodar att socialministern
är beredd att öka den när
den tiden kommer att handikapputredningen
lägger fram sitt betänkande.

Mot denna bakgrund vill jag påpeka
att handikapputredningen i mars detta
år mottog en skrivelse undertecknad av
medicinalstyrelsen, tekniska forskningsrådet
och medicinska forskningsrådet.
I skrivelsen säger man i ganska klara
ordalag ifrån att här behövs göras någonting
och det ganska omgående. Det
begärs sålunda en samordning av forskningen
och det utvecklingsarbete som
behövs på detta område, och en särskild
handikappinstitution föreslås inrättad
för att samordna frågorna.

Jag tycker att redan när man studerar
detta förslag utan att närmare ha
tagit del av motiveringen, så finner man
att det ligger mycket i kravet att eu
samordning skall åstadkommas i fråga
om en minoritet som behöver all den
hjälp den kan få. Det gäller att få bästa

möjliga utbyte av de summor — kanske
miljardbelopp — som vi i fortsättningen
kommer att satsa på området.

I skrivelsen från de tre instanserna
har, som sagt, utförligt motiverats varför
en sådan här samordning behövs
och varför en handikappinstitution bör
inrättas. De berörda myndigheterna
»finner det synnerligen angeläget, att
åtgärder snabbt vidtages för att genom
ett aktivt och målinriktat utvecklingsarbete
göra forskningsresultaten tillgängliga
för de handikappade». Det är,
som jag sagt tidigare, rätt självklart att
en sådan samordning, om den kommer
till stånd, möjliggör ett bättre tillvaratagande
av den medicinska och tekniska
forskningens resultat samt skapar
större möjligheter att föra ut själva utvecklingsarbetet,
alltså fortsättningen av
forskningen, till dem som har behov
därav i sin praktiska verksamhet.

Det är den ena delen av interpellationen.
Den andra delen gäller en samordning
av den administrativa insatsen
för de handikappade. Jag behöver väl
inte tala om för socialministern att
t. o. m. uppe i kanslihuset är det åtskilligt
att göra i detta avseende. Frågorna
vilar under olika departement. Går vi
ett steg längre ned — till de centrala
ämbetsverken — finner vi att det råder
samma förhållande där: det är åtskilliga
centrala ämbetsverk som sysslar med
de handikappades frågor. Och går vi
ytterligare ett steg ned, till det kommunala
planet, torde vi finna att behovet
av en samordning är än större.

Jag talade häromdagen med en person
som hade haft anledning att för
egen del kontakta de kommunala myndigheterna
i en fråga rörande de handikappade
och deras problem — vad
för slags fråga vet jag inte. Vederbörande
uppgav alt han först efter elva
telefonsamtal till olika myndigheter
kommit fram till den myndighet som
handlade ärendet. Denna person var
inte någon som så att säga inte var erfaren
i allmänna värv och därför hade
svårt att orientera sig i snårskogen, utan

126 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på interpellation ang. en okad samordning av insatserna på handikappområdet

det var en ledamot av riksdagens första
kammare. Han gav som sagt inte tappt,
men behövde elva telefonsamtal för att
få besked. Då kan man lätt föreställa
sig hur den beter sig som inte har samma
framåtanda som en ledamot av riksdagen
får förutsättas ha och kanske
inte heller de möjligheter att orientera
sig som behövs, innan man över huvud
taget kan sätta i gång med att på detta
sätt ringa telefonsamtal.

Jag förmodar att socialministern kan
svara att vi bör akta oss för att trampa
den kommunala självbestämmanderätten
på tårna. Det är kommunerna själva
som får se till att den här organisationen
klaffar på ett eller annat sätt. Jag
hoppas att handikapputredningen i detta
hänseende skall komma fram till ett
sådant resultat att kommunerna begriper
att något måste göras. Men också
på den statliga sidan finns åtskilligt
att göra.

Nu kanske socialministern frågar vad
jag då önskar att han skall göra. Ja,
det är mycket lätt att hänvisa till en
sittande utredning i frågor där kanske
någon ledamot av riksdagen finner det
angeläget att stöta på. Detta förekommer
ganska ofta, och jag har i princip
ingenting att invända; man bör inte
störa det arbete som pågår i en utredning.
Men i åtskilliga fall har den verksamme
departementschefen möjligheter
att få fram saker och ting relativt snabbt
antingen genom att framföra ett önskemål
om delbetänkanden eller genom att
stöta på den sittande kommittén. Även
detta vet jag av egen erfarenhet, herr
socialminister.

Det finns också en annan utväg. Den
lösning av problemet som medicinalstyrelsen
och de båda forskningsråden
föreslår är inte märkvärdigare än den
anordning som redan skapats för rationaliseringsarbetet
inom sjukvården genom
SJURA, som tar hand om frågor beträffande
sjukvårdens rationalisering. I
denna skrivelse till handikapputredningen
har man tänkt sig en i princip

liknande lösning, vilken också utförligt
motiverats.

Och hur kom då SJURA till? Om jag
är rätt underrättad skedde det genom
en kontakt mellan inrikesministern och
ordföranden i medicinska forskningsrådet.
Jag tror att ett liknande initiativ
från socialministerns sida skulle hälsas
med allra största tillfredsställelse
även av handikapputredningen. I skrivelsen
från de tre instanserna påpekas
alt en försöksverksamhet av detta slag
under några år skulle vara mycket värdefull
och kunna ge besked om hur
frågorna sedan definitivt skall lösas.
Handikapputredningen har ju fått vidlyftiga
och tänjbara direktiv. Jag skall
inte kritisera dem; jag tycker att det är
bra att utredningen får ta upp problem
av olika slag, men det måste dröja några
år innan handikapputredningen hinner
lägga fram sitt slutbetänkande. En sådan
försökverksamhet som här avses
skulle alltså kunna vara värdefull även
för kommittéarbetets del.

Frågestunden drog ju ut på tiden, och
jag skall därför inte göra mitt bemötande
av socialministerns svar alltför
långt. Jag vill bara till sist påpeka att
desa frågor har uppmärksammats även
på andra håll. En artikel i Nordisk Medicin
tar nyligen upp dessa saker. Det
är licentiat Gösta Lagermalm som där
för pennan. Han skriver om »Medicinskteknisk
utveckling i Sverige -— problem,
erfarenhet och resultat», och han gör
det på ett utmärkt sätt enligt min mening.
Jag skall sluta mitt anförande med
att citera slutorden i hans artikel: »Breda
vägar leder till de ''klassiska’ utbildningsområdena.
Till gränslanden har
många gånger inte ens stigar trampats.
Dock rymmer inte sällan just dessa
gränsområden möjligheter större än de
som länge brukade tegar skänker. Den
medicinska tekniken har så småningom
blivit erkänd. Insikten om dess möjligheter
har ökat. Insikten måste leda till
åtgärder inom allt flera sektorer.»

127

Torsdagen den 24 november 1966 Nr 34

Svar på interpellation ang. en ökad samordning av insatserna på handikappområdet

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill först påpeka
att det inte är mer än i stort sett ett
år sedan handikapputredningen tillsattes.
Den fick mycket vida direktiv; det
har också herr Hamrin i Kalmar framhållit,
och såvitt jag förstår fann han
det vara riktigt, eftersom det är ett
stort område utredningen har att penetrera.

Herr Hamrin tog här upp en rad olika
spörsmål. Redan i sin interpellation
till mig liar han gjort detta och bl. a.
pekat på angelägenheten av koordinering.
Denna interpellation visar över
huvud taget ett engagemang och ett intresse
för saken som jag gärna vill notera.

När herr Hamrin framhöll att mitt
svar däremot var kort så vet jag inte
om han avsåg detta som en kritisk kommentar.
Kanske skall jag, herr talman,
på den punkten understryka att det
korta svaret inte är negativt, ty just de
frågor som herr Hamrin berört hade
vi i hög grad anledning att fundera
över när direktiven skrevs. Såsom jag
nämnt har de också inrymts i de uppgifter
som handikapputredningen fått
sig förelagda.

Utredningen är, herr Hamrin, inställd
på att lägga fram delbetänkanden,
eftersom det är ett mycket stort
område den har att utreda.

Betydelsen av samordningen skall jag
inte gradera här, men det är självfallet
att den är angelägen på många områden.
Herr Hamrin pekade på det kommunala
området. Denna fråga tillhör
också helt naturligt utredningsuppdraget,
och utredningen har redan gjort eu
omfattande undersökning angående de
kommunala åtgärderna inom handikappvården.
Resultatet redovisas successivt
ocli beräknas vara helt klart till
våren nästa år. Genom denna undersökning
får utredningen underlag för sina
fortsatta överväganden, bl. a. beträffan -

de samordningsfrågorna inom handikappvården
på det kommunala planet.

Vidare nämnde herr Hamrin problemet
om upplysning och rådgivning. Jag
vill betona att det är en viktig fråga,
som vi i direktiven i hög grad tagit fasta
på och sagt att den måste ägnas särskild
uppmärksamhet.

Herr Hamrin aktualiserade också frågan
om forskningen och utvecklingsarbetet.
Jag antar att vi båda skulle
kunna uppehålla oss länge just vid detta
område. Det är omfattande och fascinerande
därför att där händer så mycket
nu, eftersom framstegen tidigare
kanske inte varit särskilt påtagliga.

Jag vill notera, herr talman, att utredningen
enligt direktiven har att ta
upp överläggningar om samordningsproblemen
på forsknings- och utvecklingsområdet
med bl. a. SVCR och andra
berörda parter.

Enligt vad jag erfarit har utredningen
påbörjat arbetet med just dessa frågor.
Skrivelsen från medicinalstyrelsen
och forskningsrådet om ett handikappinstitut
har, fullt riktigt, ställts till handikapputredningen.
Detta understryker
vad jag har sagt i svaret, nämligen att
dessa frågor redan är föremål för prövning
av handikapputredningen.

Självklart är jag, herr talman, angelägen
om att utredningen så fort det
är möjligt kan leverera delbetänkanden,
vilka sedan kan bli föremål för prövning
och leda till åtgärder.

Vidare vill jag, herr talman, stryka
under en sak. När vi diskuterar dessa
frågor, gäller det åtgärder för framtiden.
Jag vet att herr Hamrin och jag
är överens om att det är angeläget att
vi kan förbereda dem, men ibland kan
man ju få en känsla av att en del uppfattar
läget så, att ingenting har hänt
på detta område. Därför vill jag påpeka
att vi liar en utveckling bakom
oss som innesluter många positiva värden
och betydelsefulla framsteg.

De .statliga insatserna, som tar sikte

128 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Svar på interpellation ang. en ökad samordning: av insatserna på handikappområdet

på handikappade, har fördubblats under
de senaste fyra åren. Enbart årets
ökning är 125 miljoner kronor. Statens
utgifter på handikappvårdens område
uppgår till sammanlagt över 1 100 miljoner
kronor om året.

Men vi måste fortsätta, och det var
också anledningen till att vi tillsatte
handikapputredningen. Jag vill också
notera inrättandet av handikapprådet.
Det var en viktig åtgärd, som bl. a. tog
sikte på samordningsuppgifterna.

•lag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att säga, att det säkerligen
inte föreligger några delade meningar
mellan herr Hamrin i Kalmar och mig
rörande vikten av en samordning mellan
handikappvårdens olika områden.
Jag föredrar dock att avvakta utredningens
olika förslag, innan jag tar
ställning i sak till dessa frågor. Jag har
heller ingen anledning att handla på
annat sätt efter herr Hamrins interpellation
till mig, eftersom de frågor
som herr Hamrin däri har riktat till
mig är föremål för prövning inom handikapputredningen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tacksamhet över att handikapputredningen
kommer att framlägga ett delbetänkande.
Jag hoppas att detta även
kommer att omfatta de frågor vi nu diskuterar.
Jag kanske också får begagna
tillfället att beklaga att ifrågavarande
skrivelse inte överlämnades till socialministern
i stället för till handikapputredningen,
ty jag tror att socialministern
lika bra som utredningen hade
kunnat lösa frågan om det nya organ
som vi hoppas skall inrättas. Denna fråga
har som sagt ganska stor betydelse, i
första hand givetvis för de handikappade
men rent allmänt även ekonomiskt,
med tanke på de stora belopp
som vi lägger ned på detta område.

Att kommunerna inte helt har utnyttjat
möjligheten att bygga bostäder åt
de handikappade måste väl i någon

mån bero på bristande samordning på
det kommunala planet. Det har inte
byggts mer än 800—900 sådana bostäder
eller ungefär vad som motsvarar
en tiondel av behovet, trots att staten
satsar pengar på detta ändamål.

Dessa frågor har betydelse inte bara
för oss här hemma i Sverige. Jag tror
att om man finge denna samordning till
stånd, skulle man kunna få internationella
och nordiska kontakter på detta
område. Detta skulle nog ytterligare
hjälpa till att föra dessa frågor framåt,
att få ut forskningsresultaten på det
praktiska planet, att koppla in industrien
i de fall där det visar sig lämpligt att
tillverka olika hjälpmedel åt de handikappade.

Jag vill sluta, herr talman, med förhoppningen
att vi så snart som möjligt
får ett delbetänkande som just avhandlar
dessa frågor.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall bara göra
några mycket korta kommentarer till
herr Hamrins senaste inlägg.

Det var väl ganska naturligt att medicinalstyrelsen
och forskningsrådet sände
skrivelsen till handikapputredningen,
eftersom handikapputredningen i
detta fall hade fått socialministerns
uppdrag att utreda frågorna.

Jag vill gärna understryka vad herr
Hamrin sade om de internationella kontakterna.
Om jag inte är fel underrättad
—- och jag tror inte att jag är det -—
har man bl. a. genom SVCR goda kontakter
ut över gränserna. Det finns inom
SVCR en internationell dokumentationsinstitution
som jag tror är betydelsefull.
Utbytet av erfarenheter, icke minst
när det gäller utvecklingsarbetet, är
naturligtvis av utomordentligt stort värde.
Det är ju därigenom vi kan nå snabba
framsteg i fråga om t. ex. de tekniska
hjälpmedlen.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 24 november 1966 Nr 34 129

Interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

§ 16

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 972 och 973.

§ 17

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kostnaderna för destruktion
av betningsmedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

Interpellation ang. registreringsplikt för
kemiska preparat

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den tidigare starkt
splittrade lagstiftningen om läkemedel,
gifter och andra hälsofarliga varor samt
bekämpningsmedel ersattes år 1962 av
tre grundläggande förordningar: läkemedelsförordningen,
giftförordningen
och bekämpningsförordningen, vilka
alla trädde i kraft den 1 januari 1964.
Till förordningen har fogats olika tilllämpningsförfattningar.

Av intresse i förevarande sammanhang
är främst bestämmelserna om registrering
av kemiska preparat som innehåller
hälsofarliga ämnen. Enligt den
nya lagstiftningen sker numera registrering
av bekämpningsmedel hos giftnämnden,
och man kan starkt ifrågasätta
om icke samma skyldighet borde
gälla för kemiska preparat, eftersom
vissa tillverkare underlåter att registrera
och deklarera sammansättningen av
preparatet som kan innehålla hälsofarliga
ämnen. Orsaken till detta är att
man icke vill att preparatets varudeklaration
utlämnas. Man betraktar det som
eu fabrikationshemlighet som man icke

önskar få röjd för eventuella konkurrenter.

Att tillverkare ur konkurrenssynpunkt
avhåller sig från att lämna ut
fullständig deklaration på giftiga kemiska
preparat är icke tillfredsställande.
För läkaren som har att behandla
förgiftningsolycksfall orsakade av
»hemliga preparat» uppstår betydande
svårigheter, enär han icke kan bedöma
deras akuta toxicitet. Enligt min
uppfattning behöver lagstiftningen då
det gäller registrering av innehåll i
kemiska preparat omprövas. Samma
mening uttalades av det nordiska juristmöte
som hölls i Stockholm i slutet av
augusti detta år.

Det nyligen aktuella fallet vid skofabriken
Parant i Malmö visar vilka
katastrofala följder för anställda och
företag det kan innebära att använda
icke innehållsdeklarerat preparat. Företagets
personal har sedan februari i år
successivt insjuknat svårt sedan ett nytt
impregneringsmedel börjat användas.
Preparatet vållade snabbt en serie av
till en början mycket svårtolkade sjukdomsfall
bland de arbetare som handskades
med giftvätskan. Behandlingen av
de insjuknade var mycket besvärlig,
främst på grund av att firman som
svarade för tillverkningen, en utländsk
firma, vägrade att avslöja innehållet.
Man betraktade det som en fabrikationshemlighet.
Användningen av det farliga
preparatet i Sverige har nu stoppats av
yrkesinspektionen i samarbete med yrkesmedicinska
kliniken vid Lunds lasarett.
Ingen av de insjuknade vid företaget
har fått sätta livet till. Men produktionsrubbningar
och förseningar
med leveranserna på grund av alla förgiftningsfall
bland personalen har
tvingat företaget att lägga ned driften.
En fabrik har måst läggas ned och 36
personer står utan arbete. Med en lag
som tvingade tillverkarna av sådana
preparat att registrera och deklarera
sammansättningen av den vara de saluför
hade följdverkningarna icke blivit

5 — Andra kammarens protokoll 1906. Nr 34

130 Nr 34 Torsdagen den 24 november 1966

Interpellation ang. registreringsplikt för kemiska preparat

så svåra. För läkarna hade behandlingen
av dessa förgiftningsfall då underlättats
och de hade fått möjligheter att
snabbare rädda de insjuknade från
akuta sjukdomstillstånd.

Med stöd av den anförda motiveringen
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1. Delar herr statsrådet den uppfattningen
att registreringsplikt bör föreligga
även för kemiska preparat?

2. Är herr statsrådet beredd vidtaga
åtgärder — exempelvis genom en förbättrad
lagstiftning — så att förgiftningsolyckor
i framtiden till stor del
kan förhindras eller motverkas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 331, i anledning av
motioner angående kreditförsörjningen
till kommuner i storstadsområdena.

§ 20

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 974, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 152, om vissa intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark.

Denna motion bordlädes.

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ekonomisk hjälp
till vissa ålfiskare,

herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
förslag om restitution av skatt på
bensin för motorsågar,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående utnyttjandet av medel
för bildande av naturreservat enligt
naturvårdslagen, och

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att öka trafiksäkerheten
i samband med övergången
till högertrafik.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 25 november 1966

Nr 34 131

Fredagen den 25 november

kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

F"öredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 974.

§ 2

Föredrogs den av herr Andersson i
Örebro vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående registreringsplikt
för kemiska preparat.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. den svenska ståndpunkten
till den senaste FN-resolutionen
om Sydrhodesia

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), soin
yttrade:

Herr talman! För ett år sedan fördömde
FN, både i generalförsamlingen och
säkerhetsrådet, kraftigt den vita regimens
illegala maktövertagande i Sydrhodesia.
Rådet rekommenderade medlemsnationerna
att tillgripa ekonomiska
sanktioner mot landet. Sverige har
självklart följt den rekommendationen.

Den 9 december i fjol uttalade utrikesministern
här i riksdagen farhågor
för att dessa rekommendationer från säkerhetsrådet
skulle visa sig otillräckliga
för alt krossa den Smithska regimen.
Det vore, menade utrikesministern, nödvändigt
att säkerhetsrådet komplettera -

de sitt beslut om att rekommendera
sanktioner med ett konstaterande att
situationen i Sydrhodesia nu vore så
allvarlig att den hotade freden. Detta
konstaterande skulle i sin tur kunna
ge en nödvändig basis för ett bindande
beslut om ekonomiska sanktioner.

Den svenska regeringens farhågor visade
sig berättigade. Så har t. ex. Sydafrika
och Portugal helt ignorerat säkerhetsrådets
rekommendation; andra
nationer har bara delvis följt den.

Nu har frågan åter varit uppe i FN.
Sverige har ställt sig positivt till en resolution
med en uppmaning till säkerhetsrådet
att besluta om obligatoriska
sanktioner mot Sydrhodesia. Under vissa
avsnitt av resolutionstexten lade Sverige
ned sin röst respektive röstade
emot. På sina håll ute i världen har
detta väckt viss uppmärksamhet.

Situationen i dessa delar av Afrika
är enligt min mening ytterligt oroande.
Det gäller inte minst flyktingläget. I
hela Afrika räknar man med att det
i dag finns omkring 700 000 flyktingar.

Zambia är ett av de länder, som fått
ta emot flyktingar från bl. a. Sydafrika
och de portugisiska kolonierna. Antalet
flyktingar i Zambia beräknas för
närvarande vara uppe i ca 7 000 men
minst lika många hoppas få komma in
i landet, står bildligt talat och knackar
på dörren för att bli insläppta. Men
Zambia är självt ett u-land, som dessutom
hårt drabbas av blockaden mot
Sydrhodesia. Landet har inte så stora
möjligheter att härbärgera alla de olyckliga
människor som söker sig dit. Det
behöver hjälp från industrinationerna.
Jag vet att Sverige här gör en insats,
och det är min förhoppning att den
skall kunna utökas.

Med hänsyn till det känsliga läge

132 Nr 34 Fredagen den 25 november 1966

Interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder inom den statliga förvaltningen -

Zambia befinner sig i vore det enligt
min mening värdefullt om vårt land,
förutom de direkta hjälpinsatser det gör
för flyktingarna och det svenska fredskårsarbetet
där nere kunde omvandla
det beskickningskonsulat vi har i Lusaka
till en ambassad.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Nilsson få ställa följande frågor:

1. Är utrikesministern beredd att lämna
en redogörelse i kammaren för den
svenska ståndpunkten till den senaste
resolutionen i FN om Sydrhodesia?

2. Vill utrikesministern vidare redogöra
för de svenska hjälpinsatserna för
de afrikanska flyktingarna, främst de
som kommer över till Zambia?

3. Är utrikesministern beredd att medverka
till att vårt beskickningskonsulat
i Lusaka omvandlas till eu fullständig
ambassad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. besparings- och rationaliseringsåtgärder
inom den statliga
förvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Inom näringslivet pågår
som bekant ständigt en rationaliseringsverksamhet.
Särskilt inom vissa näringsgrenar
har strukturrationaliseringen
varit påtaglig och inte minst inom jordbruksnäringen
har den varit starkt
framträdande under lång tid. Syftet
med dessa rationaliseringsåtgärder är
givetvis att anpassa berörda näringar
och branscher till de nya och bättre
tekniska möjligheter som står till buds.
Det hävdas från olika håll att strukturrationaliseringen
är nödvändig för att
vårt land skall kunna stå sig i den internationella
konkurrensen. Konkur -

rensförhållandena, både inom landet
och internationellt, driver också fram
en ständig s. k. vardagsrationalisering
och kostnadsjakt inom näringslivet.

Ehuru den statliga verksamheten har
ett annat syfte än verksamheten inom
näringslivet, är det uppenbart att det
även inom den statliga sektorn finns både
behov av och möjligheter till olika
slags rationaliseringsåtgärder. Det finns
skäl att särskilt uppmärksamma detta,
eftersom statens verksamhet är nästan
helt undantagen från det konkurrenstryck
som eljest nära nog automatiskt
ger upphov till kostnadsjakt, besparingar
och rationaliseringsåtgärder. Visserligen
bedrivs under olika former ett dylikt
arbete även inom den statliga sektorn,
men det synes likväl som om de
ekonomiska förhållandena nu påkallar
alldeles speciella åtgärder i rationaliserings-
och besparingssyfte.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens statsministern få framställa
följande frågor:

Kan en kort redogörelse lämnas för
besparings- och rationaliseringsåtgärder
som vidtagits under senare tid inom
den statliga förvaltningen?

Avser regeringen att, i likhet med vad
som sker inom vårt näringsliv, vidtaga
speciella åtgärder i syfte att inom den
statliga verksamheten få till stånd besparingar
och rationalisering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande

Fredagen den 25 november 1966

Nr 34

133

församling antagit vid sitt sjuttonde ordinarie
möte, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. in.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 143, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet,

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 145, i anledning av väckt motion
om ersättning för skada genom tandbeliandling,

nr 146, i anledning av väckta motioner
angående järnvägspolitiken m. m.,
nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning angående folkrörelsernas
arkiv,

nr 148, i anledning av väckta motioner
om kontinuerlig mikrofilmning av
svensk dagspress,

nr 149, i anledning av väckt motion
angående inspektion och inventering
av statliga myndigheters bibliotek, och
nr 150, i anledning av väckt motion
angående inrättande av interna abonnentväxlar
vid statens anläggningar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets fjortonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill väckta
motioner,

nr 51, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresor i enskild tjänst m. m.,
nr 53, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
in. m., såvitt berättelsen hänvisats

till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckt motion,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckt motion,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Filippinerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.,

nr 58, angående beskattningen av
kostnadsersättning till riksdagsledamot,
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av motioner angående
förbudet mot pantsättning av aktier
i vissa bolag, och

nr 49, i anledning av motioner angående
ändrade grunder för bankernas
kreditbedömning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion
om ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål,

nr 41, i anledning av väckta motioner
om effektivisering av rättsvården, och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska dele -

134 Nr 34

Fredagen den 25 november 1966

gation, i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,

nr 58, i anledning av § 37 i riksdagens
år 1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning
av statsverket,

nr 73, i anledning av väckta motioner
om sabbatsår,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juni 1954 (nr
483) om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna, m. m.,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, in. m., och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen
den 30 juni 1959 (nr
404);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av viss paragraf
i riksdagens revisorers berättelse över
den år 1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket, och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående kvalitetsbestämmelserna vid
inlösen av brödsäd,

nr 17, i anledning av väckt motion
om utredning angående anläggningar
för konsttorkning av vallfoder,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om en ny jaktorganisation,

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges självförsörjning med
livsmedel,

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående veterinärstyrelsens handläggning
av frågor om ersättning enligt epizootilagen,
och

nr 25, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 57, i anledning av väckta motioner
om vården av och lämpliga sysselsättningar
för handikappade, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om trafikproblemen i större tätorter.

§ 6

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 328, i anledning av väckt motion
angående avrundning av priset på läkemedel; nr

329, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
arbetstillstånd för utlänning; och

nr 330, i anledning av väckta motioner
om allmän arbetslöshetsförsäkring.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 162, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475), överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Westberg
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående undersökning
av arbetslöshetsklientelets sammansättning.

Fredagen den 25 november 1966

Nr 34 135

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson