Tisdagen den 22 mars Sid (Riksdagens protokoll 1960:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9

FÖRSTA KAMMAREN

1960

18—23 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sveningsson ang. tillstånd till charterflygning för säll skapsresor

............................................ 8

av herr Andersson, Axel Johannes, om eventuellt nedläggande av
järnvägslinjen Sveg—Hede .............................. 12

Interpellationer:

av herr Siegbahn ang. kompensation till statstjänstemannen för

höjd folkpensionsavgift .................................. 14

av herr Arvidson ang. skyddshytt å traktor .................. 15

Onsdagen den 23 mars

Om grundlagsändringar beträffande folkomröstningsinstitutet .... 19

Anslag under elfte huvudtiteln:

Karolinska sjukhusets endokrinologiska avdelning ............ 24

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté .......... 26

Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret ............ 28

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden .................... 31

Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien .. 33

Om inrättande av en landsantikvarietjänst i Stockholms län .... 35

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m......... 36

Ortsgrupperingen inom beskattningen.......................... 50

Anslag under nionde huvudtiteln:

Minskning av antalet lantbruksattachéer .................... 51

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering .................. 58

Stöd åt hästaveln .......................................... 69

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
................................................ 71

l Första kammarens protokoll 1960. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Driftbidrag till Värmlands och Örebro läns skogsskola i Gammel -

kroppa .................................................. 85

Bidrag till utbildningsverksamhet på fiskerinäringens område .. 88

Investeringsanslag till jordfonden ............................ 91

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ........................ 93

Om anslag till renstängsel inom Jämtlands län.................. 100

Om anslag till särskilda naturskyddsåtgärder, m. m............. 104

Om slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m. 106

Försäkringen för allmän tilläggspension, m. m................... 109

Höjning av maximibeloppen för familjepenning ................ 129

Om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen .......... 133

Rätt för politisk organisation att anordna lotterier.............. 137

Interpellation av herr Jonasson ang. tillståndsgivningen för vissa
skogskörslor med traktor .................................. 139

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 mars

Konstitutionsutskottets memorial nr 6, med uppgift å vilande för -

slag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt
§ 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58 och 63
riksdagsordningen ........................................ 19

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) .............................. 24

— nr 38, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: justitiedepartementet
............................................ 31

— nr 39, ang. ersättning till Maj-Britt Nyström m. fl........... 31

— nr 40, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till arkiv, bibliotek,
m. m................................................. 31

— nr 41, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: ecklesiastikdepartementet
........................................ 36

— memorial nr 42, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Tullverket: Anskaffning av viss materiel.................... 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, m. m......................... 36

— nr 20, ang. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m..... 49

— nr 35, ang. ortsgrupperingen inom beskattningen............ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m....................... 50

— memorial nr 11, ang. användande av riksbankens vinst för år

1959 Öl

Innehåll

Nr 9

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av 1 §
lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m....... 51

— nr 19, ang. vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell
luftbefordran, m. m............................... 51

— nr 22, ang. ekonomisk ersättning till tjänsteman som avsatts

från sin tjänst .......................................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar .................................... 51

— nr 6, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m........................................... 90

— memorial nr 7, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom...... 91

— utlåtande nr 8, ang. anslag till kapitalinvesteringar: jordbruks ärenden

................................................ 91

— nr 9, ang. anslag till institutionen å Balsgård för växtförädling

av frukt och bär.......................................... 93

— nr 10, ang. anslag till särskilt stöd åt det mindre jordbruket . . 93

— nr 11, ang. anslag till renstängsel inom Jämtlands län........ 100

— nr 12, ang. anslag till särskilda naturskyddsåtgärder, m. m. .. 104

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. förslag till civilförsvarslag
m. m..................................................... 106

— nr 4, om slopande av det allmänna barnbidraget till första

barnet, m. m............................................. 106

— nr 6, rörande lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

m. m..................................................... 109

— nr 7, ang. ändring i familjebidragsförordningen ............ 129

— nr 8, om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m. 133

— nr 9, ang. ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen.......... 137

— nr 13, ang. ändring i livsmedelsstadgan...................... 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i vattenlagen, m. m. 139

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om vidgad svensk
frimärksutgivning ........................................ 139

■— nr 8, ang. enhetligt bensinpris för hela landet, m. m......... 139

— nr 9, om utredning i syfte att förverkliga den fulla sysselsättningen
m. m............................................. 139

— nr 10, ang. Tornedalens kommunikationsproblem ............ 139

— nr 11, om ökad utbildning av personal vid körskolor........ 139

— nr 12, ang. ändrade grundavgifter vid elabonnemang för mindre

industrier ................................................ 139

»■/!*>

£ ''.-''i

iV «.''■*:7V

• »fn b? .i t ■<v.

s v-a*

Fredagen den 18 mars 1960

Nr 9

Fredagen den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskotttets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 4 och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 538.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

84, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1959 års skörd;

nr 88, angående vissa med den norska
nationalgåvan svenskhemmet Voksenåsen
sammanhängande frågor;

nr 89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden; nr

90, angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa yrkesämnen
samt anslag för budgetåret
1960/61 till denna utbildningsverksamhet; nr

91, med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. in.;

nr 93, angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivning
av otryckta ståndsprotokoll.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
6, med uppgift å vilande förslag till ändrad
lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2,
§ 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63
riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte
huvudtiteln, avseende'' anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för bud -

Nr 9

Fredagen den 18 mars 1960

getåret 1960/61 till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.; samt
nr 35, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen; bankoutskottets

utlåtande och memorial: nr

10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; samt
nr 11, angående användande av riksbankens
vinst för år 1959;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels
ock med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297);
samt

nr 22, i anledning av väckt motion angående
ekonomisk ersättning till tjänsteman
som avsatts från sin tjänst;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till civilförsvarslag
m. m.;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. in.;

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om besparingar inom den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.;

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207), dels
ock i ämnet väckt motion; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 7, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag till institutionen
å Balsgård för växtförädling av
frukt och bär;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61
till särskilt stöd åt det mindre jordbruket
jämte i ärendet väckta motioner;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till renstängsel inom
Jämtlands län; samt

Fredagen den 18 mars 1960

Nr 9

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående anslag till särskilda naturskyddsåtgärder,
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av väckt motion om
vidgad svensk frimärksutgivning;

nr 8, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris för
hela landet och dels angående levnadsoch
produktionskostnaderna i Norrland;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att förverkliga den
fulla sysselsättningen m. m.;
nr 10, i anledning av väckt motion

om utredning rörande Tornedalens kommunikationsproblem; nr

11, i anledning av väckt motion
om ökad utbildning av personal vid
körskolor; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grundavgifter vid
elabonnemang för mindre industrier.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.14.

In fidem
Fritz af Petersens

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Tisdagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 104, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och
nr 105, i anledning av väckta motioner
om sommarlördagars likställande
med bankfridagar.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
106, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Ang. tillstånd till charterflygning för
sällskapsresor

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Sveningssons interpellation angående
tillstånd till charterflygning för
sällskapsresor, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sveningsson frågat mig, om jag är
beredd att lämna kammaren en redogörelse
för de bestämmelser luftfartsstyrelsen
har att följa, när den beviljar tillstånd
att med flyg frakta sällskapsresor.

För utövande av luftfart i förvärvssyfte
krävs särskilt tillstånd. Om det är fråga
om regelbunden luftfart, ligger tillståndsgivningen
hos Kungl. Maj:t, me -

dan luftfartsstyrelsen avgör ärenden om
tillstånd till icke-regelbunden luftfart.

Bestämmelser av denna innebörd finns
såväl i den nu gällande luftfartsförordningen
som i den nya luftfartslagen av
år 1957. Sistnämnda lag har ännu icke
trätt i kraft, men genom beslut under
höstsessionen av 1959 års riksdag har
Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att
förordna om särskilt ikraftträdande av
lagens 7 kap., som innehåller bestämmelserna
om tillstånd till luftfartsverksamhet.
Motivet för lagens partiella
ikraftträdande var att en fastare administrativ
och teknisk reglering av charterflyget
ansetts önskvärd, såvitt möjligt
i samarbete med andra nordiska länder.
Detta bemyndigande har emellertid ännu
inte utnyttjats.

De huvudsakliga skälen för att man
kräver tillstånd för yrkesmässig icke-regelbunden
luftfart kan sägas vara av två
slag. Dels bär man velat skaffa garantier
för att nyss avsedd luftfart med hänsyn
till säkerheten bedrives under fullgoda
ekonomiska och tekniska förutsättningar.
Dels har man ansett att detta slag av
luftfart icke bör beredas tillfälle att obehörigen
inkräkta på linjefarten, som i
samband med tillståndsgivningen av staten
ålagts en viss trafikplikt och dessutom
genom internationella överenskommelser
är bunden att bedriva en prispolitik,
som godkänns av myndigheterna.

Vägledande vid prövningen av ärenden
rörande tillstånd till icke-regelbunden
luftfart är också bestämmelserna i
1955 års konvention om kommersiella
rättigheter för icke-regelbunden luftfart
i Europa. Denna konvention, till vilken
Sverige och flertalet andra europeiska
stater anslutit sig, tillkom i syfte att i
Europa söka åstadkomma enhetliga regler
för tillståndsgivningen i fråga om
viss icke-regelbunden luftfart.

Enligt konventionen är enstaka flygningar,
högst en per månad mellan sam -

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Ang. tillstånd till charterflygning för sällskapsresor

ma trafikcentra, helt fria. Ansökan om
tillstånd behöver för sådana fall inte göras
mer än två vardagar i förväg. Vidare
föreligger principiellt frihet även för serieflygningar
mellan trafikområden, som
inte har någon direkt förbindelse med
reguljära flyglinjer. Antalet sådana sträckor
är dock obetydligt, och varje stat
kan dessutom enligt konventionen kräva
att trafiken inställes, om den anses
skadlig för ett linjeföretag i området.

Någon stadgad praxis i fråga om tillståndsgivningen
har ännu inte hunnit
utbilda sig. Helt allmänt kan dock sägas,
att ur flygsäkerhetssynpunkt stora krav
ställs på de tekniska förhållandena. I
princip eftersträvas tillämpning av samma
tekniska normer som för linjefarten.
Så t. ex. intar man en restriktiv hållning
mot företag, som inte har sin underhålls-
och översynsorganisation baserad
på sådant sätt, att den kan tillfredsställande
betjäna de flygningar det gäller.

Trots ansträngningar har det ännu
icke varit möjligt för luftfartsstyrelserna
i Danmark, Norge och Sverige att
komma överens om en enhetlig politik
i frågor om tillstånd till icke-regelbunden
luftfart. Ett av skälen härtill har varit
att de rättsliga förutsättningarna varit
olika i de tre länderna. Självfallet
är det — icke minst med hänsyn till det
skandinaviska samarbetet på linjefartens
område — i hög grad önskvärt att Danmark,
Norge och Sverige jämväl i fråga
om den icke-regelbundna luftfarten kan
komma fram till en enhetlig uppfattning.
Vikten av en lösning av denna fråga
ökar i takt med charterflygets kraftiga
tillväxt.

Sedan Danmark och Sverige numera
blivit eniga om att, så fort den danska
nya luftfartslagen antagits av folketinget,
siitta bestämmelserna rörande tillståndsgivningen
i de nya luftfartslagarna i
kraft, torde det bli möjligt att utforma
en enhetlig reglering av chartertrafiken
i Skandinavien. I detta syfte har jag för
avsikt att, så fort de formella förutsättningarna
föreligger, föreslå att ett samråd
i ärendet på regeringsnivå kommer
till stånd mellan de tre skandinaviska
länderna.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ber jag att få uttala mitt tack för svaret
på min interpellation.

Jag har ingen anledning att förklara
mig missnöjd med svarets innehåll men
vill framhålla att statsrådet i sitt
svar mera tagit upp vad som åstadkommits
genom lagstiftning och vad man
avser att åstadkomma med överenskommelser
länderna emellan än det missnöje
som från resebyråernas sida förekommit
i samband med handläggandet av ärenden
om charterflyget inom kungl. luftfartsstyrelsen.
Vid den tidpunkt för två
månader sedan, då interpellationen
framställdes, var det ett stort och allmänt
bekymmer för resebyråerna hur
det skulle bli med charterflyget under
den kommande sommarsäsongen. Resebyråerna
hade vid den tidpunkten inte
fått besked om vilka resor de fick tillstånd
att anordna och som kunde flygas
med chartrade flygplan. Sedan dess
— det var någon av de sista dagarna i
januari månad —- har luftfartsstyrelsen
fattat beslut och resebyråerna fått besked,
så dessa allmänna bekymmer har
lättat för denna gång.

Man måste anse att då ansökningarna
från de reseföretag som vill anordna semester-
och sällskapsresor med charterflyg
under sommarsäsongen skall vara
inlämnade före den 15 november, så borde
luftfartsstyrelsen kunna fatta beslut
och lämna besked tidigare än de sista dagarna
i januari månad. Man måste förstå,
om reseföretagen i delta fall är missnöjda
och att det måste vara oroligt och
bekymmersamt för dessa stora affärsföretag
att vänta vecka efter vecka utan att
få besked. Reseföretagen är säkert själva
intresserade av att uppgifterna i ansökningarna
är så fullständiga som möjligt,
så att ärendenas behandling inte behöver
dra ut på tiden på grund av att uppgifter
saknas eller är felaktiga.

De företag, som anordnar dessa siillskapsresor,
måste ha god tid på sig för
alla sina arrangemang, för uppläggning
av reklam, för tryckning av broschyrer
och tid att sälja resorna. Det är inte bara
reklamen det gäller, utan man måste

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Ang. tillstånd till charterflygning för sällskapsresor

också ha god tid för att lägga ut beställning
på hotellrum och måltider och allt
som hör till den saken och som skall
ordnas i andra länder, som ligger långt
bort. De företag, som vill hålla en hög
standard på sina resor -— och vi skall
vara tacksamma för att de gör det —
måste nog vara ute med sina beställningar
i god tid.

Nu lovade statsrådet Skoglund i ett
svar i andra kammaren för några veckor
sedan i samma ärende som i dag,
att han skall medverka till att dessa tillståndsärenden
får en så snabb behandling
som möjligt. Jag har tagit fasta på
det uttalandet.

Vad alla parter måste vara medvetna
om, det är att anordnandet av dessa semester-
och sällskapsresor är ett stort
organisationsproblem. Intresset för och
omfattningen av dessa flygresor ökar
hastigt år från år. Att klara av denna
stora expansion utan minsta gnissel och
besvärligheter är ingen lätt uppgift vare
sig för resebyråerna eller för charterflyget.

Vad som också i år vållat bekymmer
är det förhållandet, alt man i konkurrensen
reseföretagen emellan vill av allt
att döma så mycket som möjligt övergå
till att flyga med fyrmotoriga plan med
tryckkabin. Man har inte så tidigt, som
önskvärt hade varit, haft klarhet i om
de företag, som fått tillstånd att flyga
från Sverige, haft tillräckliga resurser
att ordna dessa resor med fyrmotoriga
plan. En sak är alldeles uppenbar: det
går inte att i resereklamen framhålla,
att resan sker med fyrmotorigt plan och
sedan använda ett tvåmotorigt plan av
mindre typ.

Man kan inte underlåta att framhålla,
att åtminstone i något enstaka fall resor
sålts av väl ansedda resebyråer med
uppgift att fyrmotorigt plan skulle användas.
Man har haft kontakt med charterflyget,
och sedan har inte charterflyget
fått det tillstånd som man var säker
på att man skulle få, och så har flygningen
måst ske med ett mindre, tvåmotorigt
plan. Enligt uppgifter som jag har
fått har i ett sådant fall förekommit, att
man på en dylik resa har i något annat

land lastat om passagerarna i ett större
flygplan, men då har det varit så olyckligt,
att detta plan varit ett så kallat
svartlistat flygplan, alltså ett plan från
ett flygföretag som inte haft tillstånd att
flyga charterresor från vare sig Sverige
eller Danmark och som inte haft tillstånd
att landa för enstaka resor från
något av dessa två länder. Det säger inte
så litet.

En sådan ordning bör inte ifrågakomma.
Att svenska resenärer medvetet eller
omedvetet nästan skall tvingas till att
flyga med ett svartlistat flygplan hoppas
jag är en tillfällig olycka. Jag hoppas
också, att charterflyget ordnas så, att
något liknande inte förekommer i fortsättningen.

Debatten har på senaste tiden i stor
utsträckning rört sig om vilka flygföretag
som skall få flyga charterresor från
Sverige. Jag kan för min del godta ganska
långt att man ger sitt stöd åt ett
svenskt charterflyg när det gäller kontrollen
och den underhålls- och översynsorganisation,
som statsrådet berör i
sitt svar. I det långa loppet kan säkert
alla säkerhetsbestämmelser följas bättre,
om man bygger upp ett stabilt svenskt
företag med erforderliga resurser.

Här gäller det en svår avvägningsfråga.
De många olika reseföretag, som konkurrerar
med varandra om resenärerna,
vill gärna anlita olika flygföretag. Risken
är då att resebyråerna, såsom redan
har blivit fallet, börjar flygresorna i
ett annat land — och därvid ligger Danmark
och Kastrup nära till — innan man
fått den enhetliga reglering av denna
trafik som statsrådet åsyftar i sitt svar.
Jag delar uppfattningen, att det är värdefullt
om det kan bli enhetliga bestämmelser
de nordiska länderna emellan.

Det är åtminstone en resebyrå här i
landet, som inte på något sätt döljer
utan i stället klart och tydligt framhåller,
att man i sommar börjar alla sina
flygresor i Köpenhamn. Inte heller detta
kan ur svensk synpunkt vara en tillfredsställande
ordning. Det har framhållits
för mig från resebyråhåll att
minst fyrtio procent av alla svenskar,
som i sommar skall medfölja sådana här

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Ang. tillstånd till charterflygning för sällskapsresor

resor, får börja resan i Köpenhamn. Det
tycker jag är en beklaglig utveckling.

I svaret framhålles att man arbetar efter
den linjen att charterflyget inte beredes
tillfälle att obehörigen inkräkta på
linjefarten. Man har i tidningspressen
sett uppgifter om att man försöker begränsa
charterresorna till vissa större,
mera kända turistorter i Europa, dit SAS
har reguljära turer. Med all uppskattning
av SAS, som alla säkert önskar
framgång med sin verksamhet även för
framtiden, kan man ifrågasätta om det
är en lyckad princip man här följer. Om
man av den orsaken begränsar tillstånden
för sällskapsresorna till dessa större
turistorter, så tror jag man får över
en mycket liten del av dessa resenärer
i den reguljära trafiken. De människor
som är ute i semesterärenden vill hellre
resa med dessa sällskapsresor.

Jag skulle vara tacksam om statsrådet
kunde litet närmare tala om i vilken utsträckning
charterresorna har begränsats
till förmån för linjeflyget utomlands
och om statsrådet för sin del verkligen
tror att det tjänar något till att vara restriktiv
i detta avseende.

Med det stora förtroende man liar för
SAS skulle jag inte ha något emot om
detta företag också kunde flyga charterresor
i stor omfattning, ifall inga internationella
överenskommelser lägger hinder
i vägen.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
någon stadgad praxis i fråga om tillståndsgivningen
ännu inte hunnit utbilda
sig, men att ur flygsäkerhetssynpunkt
stora krav ställes på de tekniska förhållandena.
Jag vill, herr talman, sluta med
att säga, att den interpellation som statsrådet
besvarat inte på något sätt tillkommit
med någon önskan att minska flygsäkerheten.
Nej, flygsäkerheten måste
vara garanterad på ett fullt tillfredsställande
sätt, och vi har all anledning ätt
vara tacksamma mot kungl. luftfartsstyrelsen
för alt den åtagit sig uppgiften att
svara för säkerheten när det gäller lufttrafik.
Det är viktigt att man väl vårdar
sig om resenärernas intresse och håller
strängt på säkerhetsbestämmelserna.

Först i andra hand kommer att, i den

män säkerhetsbestämmelserna kan upprätthållas,
det kanske ändå bör vara en
viss konkurrens mellan olika flygföretag
även på charterflygets område. Ty allmänheten
har, när säkerheten är uppfylld,
ändå det intresset att man skall
vara med om dessa resor till så låga
kostnader som möjligt. Det är av stort
värde för närvarande om myndigheterna
efter bästa förmåga underlättar att
turisttrafiken flyter så smidigt som möjligt
de olika länderna emellan.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka herr statsrådet för svaret.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är medveten om att
det förekommit avslag på en del framställningar
om charterflyg. Huruvida avslagen
varit betingade av s. k. konkurrenskrav,
av flygsäkerhetskrav eller på
grund av internationell praxis och internationella
bestämmelser vågar jag inte
yttra mig om, eftersom jag inte har bilden
helt klar framför mig. Avslagen har
säkerligen varit betingade av skilda omständigheter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte direkt tagit
upp frågan om vilka flygbolag, som fått
avslag på sin begäran om att få flyga
charterresor. Jag tyckte dock att det
skulle varit intressant, om statsrådet velat
uttala sig just om i vilken mån man
försöker främja det reguljära linjeflyget
på charterflygets bekostnad. Jag har
i min hand en PM från luftfartsstyrelsen,
vilken är daterad den 23 juli 1958.
Jag skall be att få läsa upp några rader
ur denna PM, där man säger: »Därest
i sällskapsresor ingående flygningar utfördes
till plats, som kunde anses betjänad
av flygföretag i reguljär trafik, och
sådant flygföretag gjorde gällande, att
flygningarna menligt inverkade på den
reguljära trafiken samt luftfartsmyndigheten
vid genomgång av föreliggande
ansökningar om tillstånd till sådana
flygningar nästkommande säsong finner
klagomålen berättigade, må myndigheten

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Om eventuellt nedläggande av järnvägslinjen Sveg—Hede

avslå ansökningar om sällskapsreseflygningar
på viss linje eller meddela inskränkningar
i sådan trafik, eventuellt
även föreskriva villkor om sällskapsresornas
totala pris.»

Jag skulle vara glad om utvecklingen
bleve den, att man komme till insikt om
att det är helt skilda resenärer som använder
de reguljära turerna och som
deltar i sällskapsresor. Jag tror att charterflyget
även har en uppgift att fylla i
det avseendet, att det skapar ett flygintresse,
som sedan kommer de reguljära
linjerna till godo.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om eventuellt nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Axel Johannes
Anderssons interpellation om
eventuellt nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede, och nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Axel Johannes Andersson
har frågat mig om bandelen Sveg—
Hede ingår i planen för nedläggning av
vissa järnvägslinjer och vid vilken tidpunkt
i så fall nedläggning av bandelen
avses komma att ske.

Med anledning härav vill jag meddela
att den ifrågavarande bandelen upptagits
i en av järnvägsstyrelsen i september
1959 fastställd plan för undersökning av
trafiksvaga bandelar samt att undersökningen
är avsedd att företas under budgetåret
1960/61.

Som jag tidigare framhållit i olika
sammanhang, får påbörjandet av en undersökning
om en viss bandels ekonomiska
bärighet icke tolkas som ett förhandsbeslut
att trafiken å denna handel
skall läggas ned. Avsikten med undersökningen
är att närmare klarlägga det ekonomiska
utfallet av järnvägsdriften samt
förutsättningarna för att tillgodose förekommande
transportbehov genom and -

ra trafikmedel. Undersökningsarbetet bedrivs
primärt av distriktskanslierna vid
SJ. Sedan den grundläggande undersökningen
slutförts, skall ortsbefolkningen
samt länsstyrelsen och en råd andra
myndigheter få tillfälle att yttra sig i
frågan. Först härefter har järnvägsstyrelsen
att ta ställning till huruvida framställning
skall göras till Kungl. Maj :t om
nedläggning av bandelen.

Av det sagda framgår, att det nu är
för tidigt att göra några uttalanden om
eventuell nedläggning av trafiken på
ifrågavarande handel.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
herr statsrådets svar, som tyder på att
befolkningen i det område det här gäller
har eu frist, kanske en galgenfrist,
åtminstone så länge som den här utredningen
pågår och innan man har kunnat
ta ställning till frågan med hänsyn
till det resultat, som utredningen har givit.

För mig är det självklart, att järnvägar
med mycket dålig trafikfrekvens i
fortsättningen inte kan drivas hur länge
som helst och med hur stora förluster
som helst. Å andra sidan tycker jag nog
att man inte får visa alltför stor njugghet.
Det står någonstans, att det är »saligare
att giva än att taga». Jag vet mycket
väl och förstår mycket väl att Kungl.
Maj:t inte har möjligheter att tillämpa
en så god och så generös levnadsvisdom,
som ligger i detta uttryck. Men å andra
sidan borde det ju vara så att om man
tar någonting, skall man också ge någonting
i stället. Det är ett byte som är vanligt
inte bara i affärskretsar, utan som
också borde kunna ske när det gäller
förhållandet mellan staten och t. ex.
de kommuner som beröres av denna
järnväg.

Just nu är det faktiskt en toppbelastning
på bandelen Sveg—Hede på grund
av att det pågår mycket stora vattenregleringsarbeten
där uppe. Det påstås
att vattenbyggarna där skulle ha haft
mycket stora bekymmer, om de inte haft

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Om eventuellt nedläggande av järnvägslinjen Sveg—Hede

denna järnväg till sitt förfogande för de
omfattande och mycket tunga transporterna.
Det är alltså meningen att man
från denna bygd sedermera skall hämta
elkraft i mycket stor utsträckning och
alltså från denna bygd erhålla rikedomar
av rätt stor betydelse. Jag tycker att det
vore rimligt att man på ett ställe, där
man på detta sätt skaffar sig betydande
fördelar, skulle kunna ge någonting tillbaka.
I varje fall borde det vara självklart,
att man innan man lägger ned en
järnvägslinje som denna, som ju dock
har en stor betydelse både för den befolkning
som finns där och — inte minst
—- för turisttrafiken, ser till att det finns
en ordentlig och bärkraftig väg, som
kunde ersätta järnvägen. Nu går det ju
tyvärr ofta så till, att man lägger ned
järnvägen, innan man fått någon annan
förbindelseled av god beskaffenhet.

Jag skulle för övrigt kunna nöja mig
med att åberopa ett TT-referat i pressen
den 14 mars av ett föredrag, som herr
statsrådet själv höll i Växjö, tydligen
den 13 mars. I referatet heter det på följande
sätt: »Näringsföretagen i våra glesbygder
är i regel småföretag och deras
produktion avsätts ofta till ett stort antal
vitt spridda köpare. Det ligger därför
i sakens natur att dessa småföretag är i
hög grad beroende av tillgång till kollektiva
transportmedel. Står järnväg inte
till buds måste i stället goda vägar finnas
för buss- och lastbilslinjer. Trafikpolitiken
måste sålunda här inriktas på
att lämna lokaliseringspolitiken den
hjälp som behövs för att främja de befolknings-
och näringspolitiska intressena
på ett samhällsekonomiskt riktigt
sätt. Bl. a. finner jag det synnerligen väsentligt,
att transportlägenheterna inte
anordnas på det sättet, att de påskyndar
en avflyttning från våra glesbygder.
Tvärtom bör transportapparaten vara så
beskaffad att den befrämjar glesbygdernas
utveckling och upprätthåller en tillfredsställande
transportförsörjning i hela
vårt land och inte bara utmed de
stora trafikstråken.»

Jag vill uttala den förhoppningen, att
den nuvarande kommunikationsministern,
herr statsrådet Skoglund, och de

som eventuellt efterträder honom i fortsättningen
kommer att följa de regler,
som uppdragits av herr statsrådet i detta
föredrag. Följer man dessa regler och
inte låter dem bara stanna på papperet,
bör det vara ganska ljust för glesbygdernas
befolkning, inte minst i Norrland.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående vissa stödåtgärder i anledning
av skador å 1959 års skörd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 88, angående vissa med den norska
nationalgåvan svenskhemmet Voksenåsen
sammanhängande frågor;

nr 89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden; nr

90, angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa yrkesämnen
samt anslag för budgetåret
1960/61 till denna utbildningsverksamhet; nr

91, med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.; och
nr 93, angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. in.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
fortsatt utgivning av otryckta ståndsprotokoll.

14 Nr 9 Tisdagen den 22 mars 1960

Interpellation ang. kompensationen till statstjänstemannen för höjd folkpensionsavgift -

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 6, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 38—41
samt memorial nr 42, bevillningsutskottets
betänkanden nr 10, 20 och 35, bankoutskottets
utlåtande nr 10 och memorial
nr 11, första lagutskottets utlåtanden
nr 16, 19 och 22, andra lagutskottets utlåtanden
nr 3, 4, 6—9 och 13, tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 6, memorial
nr 7 samt utlåtanden nr 8—12
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 7—12.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 6, memorial nr 7 samt utlåtanden
nr 8—12 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
i nu angiven ordning uppföras
näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 22.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

69, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.;

nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg;

nr 71, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 72, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.;

nr 82, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61;

nr 87, angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen m. m.;

nr 92, angående anslag till Bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt;

nr 94, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.;

nr 96, angående vissa ändringar i
lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

nr 97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

nr 98, med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.;

nr 99, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
optisk forskning, m. m.;

nr 100, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60;

nr 101, angående stiftskansliernas organisation
m. m.;

nr 104, angående den statliga statistikens
organisation;

nr 105, angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.;

nr 107, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa;

nr 108, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.

Interpellation ang. kompensationen till
statstjänstemännen för höjd folkpensionsavgift Herr

SIEGBAHN (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under de förhandlingar
mellan civildepartementet och de statsanställdas
huvudorganisationer, som
1958 ledde fram till antagandet av ett
nytt pensionsreglemente, träffades bland
annat överenskommelse om att tjänstemännen
skulle erhålla kompensation för
höjningen av folkpensionsavgiften.

Med anledning härav har Kungl. Maj :t
genom särskilda kungörelser förordnat
om sådan restitution såväl för 1958 som
för 1959. Det märkliga med dessa kungörelser
är emellertid, att de synes utgå
från att tjänstemännen icke självklart
och automatiskt är berättigade till ifrågavande
kompensation. Det säges nämli -

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

gen i båda två, att den som önskar erhålla
kompensation har att vidta vissa
åtgärder. Enligt den kungörelse som avsåg
1958 ingick häri bland annat att han
enligt ett visst formulär skulle göra en
formell ansökan om att få ut ifrågavarande
belopp. Vad det sista året beträffar
har man inskränkt sig till att kräva
att tjänstemännen hos den lönebetalande
myndigheten skall styrka den påförda
pensionsavgiften. Detta kan ske genom
att han företer antingen den del av debetsedeln
å slutlig skatt, där denna avgift
finns angiven, eller ett intyg i saken
från skattemyndigheten. I praktiken torde
väl nästan uteslutande den förstnämnda
metoden ha kommit till användning.

Formellt synes inte vederbörande redogörare
ha varit skyldig att över huvud
taget meddela de anställda om möjligheten
till kompensation. Detta är i och
för sig otillfredsställande. Ifrågavarande
kompensation bör i sig anses vara en del
av tjänstemännen tillkommande löneförmåner.
Det kan knappast vara rimligt
att kräva att tjänstemännen för utfående
av sin lön skall vara skyldiga att följa
med de författningar som kan tillkomma
på det här området.

Vanligen, kanske undantagslöst, har
redogöraren emellertid sänt ut cirkulär
till samtliga tjänstemän, vari dessa gjorts
uppmärksamma på de berörda författningsbestämmelserna.

För såväl redogöraren som tjänstemannen
har bestämmelserna vållat extra
arbete. Redogörarna har för varje tjänsteman
måst göra särskilda beräkningar
beträffande den kompensation, som tillkommit
honom. Förra årets exercis med
individuella ansökningar från alla tjänstemän
har man emellertid i år sluppit.
Ett annat förhållande, som medfört extra
arbete, är den sena tidpunkten för
kungörelsernas utfärdande. Den som avser
år 1959 är daterad den 27 november
1959 och utkom från trycket den 15 december.
Distributionen har emellertid
varit så långsam, att kungörelsen åtminstone
i åtskilliga fall nått vederbörande
redogörare först en bit in på det
nya året. Vid denna tidpunkt har redan

Interpellation ang. skyddshytt å traktor

vederbörande tjänstemän till redogöraren
insänt slutskattesedeln. I den mån
hela slutskattesedeln inlämnats har även
redogöraren hunnit återsända den del av
skattsedeln, på vilken anteckning finns
om folkpensionsavgift. Man har därför
blivit tvungen att i särskilt cirkulär tillskriva
tjänstemännen.

Ehuru den lovvärda tanken bakom
det komplicerade systemet för utbetalande
av kompensationen säkerligen är att
söka i en strävan att skapa exakt rättvisa
har man anledning fråga sig om det trassel,
som härigenom uppstår, icke skulle
motivera en övergång till ett mera schablonmässigt
system. Under alla förhållanden
synes det önskvärt att uppnå en
förenkling av det nuvarande systemet.
Flera vägar kan här tänkas.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag ovan sagt hemställer jag att med
kammarens benägna tillstånd få ställa
följande frågor till statsrådet och chefen
för civildepartementet:

1) Är statsrådet beredd att medverka
till ett inarbetande i lönen av den nu
utgående kompensationen till tjänstemännen
för förhöjd folkpensionsavgift?

2) Om så icke är fallet, är statsrådet
beredd att förenkla det nu tillämpade
systemet för utbetalande av berörda
kompensation?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. skyddshytt å traktor

Ordet lämnades på begäran till herr
ARVIDSON (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt arbetarskyddslagen
måste ny traktor, som försäljes efter
den 1 juli 1959, vara försedd med
skyddshytt eller skyddsram enligt av
arbetarskyddsstyrelsen utfärdade bestämmelser.
Dessa bestämmelser innehåller
uppgifter om bl. a. de krav på hållfasthet,
som hytterna eller ramarna måste
uppfylla för att bli godkända. Godkännande
myndighet är arbetarskyddsstyrelsen.

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Interpellation ang. skyddshytt å traktor

Enligt meddelande nr 1437 år 1959
från statens maskinprovningar, Ultuna,
har vid provningar en av arbetarskyddsstyrelsen
godkänd hytt — för viss speciell
traktor — ej visat sig uppfylla de
uppställda kraven. För de enligt uppgift
mellan 400 och 500 jordbrukare, som inköpt
denna skyddshytt, har arbetarskyddsstyrelsens
godkännande av hytten
i fråga varit garanti för att de uppställda
kraven motsvarades. När det i efterhand
konstaterats att så inte varit fallet
uppkommer bl. a. frågan hur ansvarsbördan
skall fördelas i händelse en
olycka inträffar där eventuellt uppkommande
skador orsakas av att skyddshytten
var undermålig. Skulle det vidare
bli fråga om att vederbörande jordbrukare
måste byta ut hytten i fråga, uppkommer
spörsmålet hur kostnaderna
därför skall fördelas. Jordbrukaren har
dock gjort inköpet med hänsynstagande
till arbetarskyddsstyrelsens godkännande.

Att ovan berörda problem skall behöva
uppkomma synes anmärkningsvärt.
Vilken anledningen härtill än kan vara
synes det erforderligt — för att motverka
ett upprepande — med ett närmare
samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen
och statens maskinprovningar.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att en skyddshytt för traktor — som tidigare
godkänts av arbetarskyddsstyrelsen
— vid provningar vid statens maskinprovningar
ej befunnnits motsvara de
av arbetarskyddsstyrelsen uppställda
fordringarna?

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
i anledning av det inträffade vidtaga för
att de jordbrukare, som anskaffar
skyddshytter enligt lagens bestämmelser,
skall kunna känna säkerhet för att
hytten motsvarar säkerhetsbestämmelserna? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 539, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
60, angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1960/61;

nr 540, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 541, av fröken Mattson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 76, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 542, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 543, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 76, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 544, av herr Karlsson, Göran, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, med förslag till förordning om mopeder
m. m.;

nr 545, av herr Andersson, Axel Emanuel,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

546, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

547, av herrar Grym och Fagerström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

548, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

549, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

550, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

position nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

551, av herrar Hedström och Nyström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor; nr

552, av herr Jacobsson m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 553, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 554, av herr Jonsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 555, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Andersson, Axel Emanuel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 556, av herr Olofsson, Uno, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 557, av herr Persson, Helmer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa norrlandsfrågor;

nr 558, av herr Osvald och herr Ohlsson,
Ebbe, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 67, angående stödet åt
lin- och liamphanteringen under budgetåret
1960/61;

nr 559, av herr Andersson, Torsten,
och herr Larsson, Sigfrid, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74, angående
viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.;

nr 560, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.;

nr 561, av herr Kristiansson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74,
angående viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.;

nr 562, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74,
angående viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.;

nr 563, av herr Mossberger, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74,

angående viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. in.;

nr 564, av herr Nilsson, Ferdinand,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.;

nr 565, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 74, angående
viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.;

nr 566, av herr Persson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.;

nr 567, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 74,
angående viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.;

nr 568, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.;

nr 569, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. in.;

nr 570, av herr Åkesson och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 74, angående viss
omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk, m. m.;
samt

nr 571, av herr Åkesson m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
80, angående medel för år 1960 till bostadslån
åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.54.

In fidem
K.-G. Lindelöw

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Onsdagen den 23 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 121, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 69, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.;

nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg;

nr 71, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.; och
nr 72, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 82, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 87, angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen m. m.;

nr 92, angående anslag till Bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt;

nr 94, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.; och
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften; samt

nr 98, med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
99, angående godkännande av avtal om
fortsatt drift av Institutet för optisk
forskning, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, hänvisades propositionen,
såvitt gällde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 101, angående stiftskansliernas
organisation m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg dels förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond och dels vad som i övrigt i
propositionen behandlats nuder rubriken
Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.,
till behandling av lagutskott samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 104, angående den statliga statistikens
organisation; och
nr 105, angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA).

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Vid föredragning av Kungl. Majrts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m., hänvisades propositionen till
statsutskottet, såvitt avsåg av Kungl.
Maj:t begärt bemyndigande att vidtaga
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom att utfärda de övergångsbestämmelser
som må bliva erforderliga
i anslutning till dessa ändringar,
samt i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 108, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.

Vid föredragning av motionen nr 539
hänvisades densamma, såvitt gällde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 540—543 till bevillningsutskottet,

motionen nr 544 till behandling av
lagutskott och

motionerna nr 545—550 till jordbruksutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 551
hänvisades densamma, såvitt avsåg anslaget
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande,
till statsutskottet och i övrigt
till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades motionerna
nr 552—571 till jordbruksutskottet.

Om grundlagsändringar beträffande
folkomröstningsinstitutet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 6, med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av § 49
mom. 2 regeringsformen samt § 1 mom.
2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt
§§ 58 och 63 riksdagsordningen.

Sedan 1957 års riksdag, med bifall
till därom av Kungl. Maj:t framställt
förslag, till innevarande riksdag uppskjutit
prövningen av ett vid 1954 års
riksdag jämlikt 64 § riksdagsordningen
såsom vilande antaget förslag till ändrad
lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom., 45 §,
55 § 1 mom. samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen,
hade utskottet i detta
memorial till grundlagsenlig behandling
för riksdagen anmält i memorialet infört
grundlagsändringsförslag.

Enligt detta förslag skulle folkomröstningsinstitutet
i statliga angelägenheter
utbyggas så, att rådgivande folkomröstning
skulle kunna komma till
stånd redan på begäran av en minoritet
inom riksdagen, bestående av minst 50
ledamöter i första kammaren och 77 ledamöter
i andra kammaren; Kungl.
Majrts samtycke skulle alltså icke utgöra
ett villkor för anordnande av folkomröstning.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Bestämmelser om rådgivande
folkomröstning finns sedan 40 år
tillbaka i 49 § regeringsformen.

År 1954 antog riksdagen, i anledning
av en kungl. proposition, det förslag
till nya grundlagsbestämmelser på förevarande
område som finns upptaget
i konstitutionsutskottets föreliggande memorial.

Egentligen skulle, som kammarens ledamöter
väl erinrar sig, det vilande
grundlagsförslaget ha prövats för andra
gången år 1957. Men behandlingen
uppsköts då. Riksdagen biföll nämligen
en kungl. proposition om uppskov med
den andra behandlingen till 1960 års
riksdag. Anledningen var den, att författningsutredningen,
som tillsatts sedan

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Om grundlagsändringar beträffande folkomröstningsinstitutet

förevarande grundlagsförslag antagits
som vilande, fått sina direktiv vidgade
till att också avse att överväga frågan
»om användningen av folkomröstningsinstitutet
och pröva på vad sätt detsamma
bör ingå som ett komplement till
det parlamentariska statsskicket».

Författningsutredningen har cmellerdit
ännu ej slutfört sitt arbete. I avvaktan
på eu allmän författningsrevision
synes vid sådant förhållande övervägande
skäl tala för att det vilande grundlagsförslaget
ej nu grundlagsfästes.

Utan att, herr talman, ingå på någon
sakdiskussion av frågan hemställer jag
därför, att detta förslag måtte av kammaren
förkastas.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Med anledning av herr
Elmgrens yrkande måste jag säga, att
visst brukar denna kammares ledamöter
många gånger visa sitt föredöme genom
att hålla korta anföranden. Ingen
brukar väl heller ha någon anmärkning
att göra däremot, men nog tycker
jag ändå att herr Elmgren vid detta tillfälle
hade en väl kort motivering för
sitt yrkande i denna stora och betydelsefulla
fråga.

I slutet av 1940-talet och början av
1950-talet diskuterades denna fråga år
efter år. Man kom till slut fram till det
förslag, som nu såsom vilande grundlagsändring
föreligger till slutgiltigt avgörande.
Jag hade hoppats att herr
Elmgren skulle ha yrkat bifall till det
vilande grundlagsändringsförslaget. Enligt
min uppfattning borde det ha legat
nära till hands för konstitutionsutskottets
ordförande att i dag framställa ett
sådant yrkande.

Det är ju inte precis vanligt att det
inträffar några överraskningar här i riksdagen.
Vi brukar ganska väl veta i förväg
hur frågorna kommer att behandlas
och avgöras. Men det yrkande, som
nu har framställts av herr Elmgren,
måste betecknas som en överraskning.
Om det yrkande om avslag på det vilande
grundlagsändringsförslaget om en
ny och bättre form för folkomröst -

ning, som herr Elmgren här har framfört,
blir riksdagens beslut, är detta
utan tvekan något av en historisk händelse.
De ledamöter av denna kammare
som tidigare har varit med om ett
sådant beslut, alltså att ett vilande
grundlagsändringsförslag lägges åt sidan
och avslås, är lätt räknade. Såvitt
jag kan förstå är det bara kammarens
ålderspresident och ytterligare två ledamöter
som tidigare varit med om ett
sådant beslut i denna kammare. Sista
gången det inträffade var år 1933. Ett
dylikt beslut om att en vilande grundlagsändring
inte skulle slutgiltigt antas
har för övrigt bara förekommit två
gånger tidigare under 1900-talet.

Man har helt naturligt kunnat ha
vissa funderingar över vad resultatet
slutgiltigt skulle bli i denna fråga efter
vad som inträffade år 1957, då man
inför folkomröstningen om tilläggspensioneringen
beslutade om uppskov med
denna fråga. Redan då gjordes uttalanden
som pekade på att man på vissa håll
menade att 1954 års beslut icke skulle
komma att fullföljas.

Motiveringen till att man år 1957 inte
slutgiltigt ville antaga den föreslagna
nya och utvidgade formen för folkomröstning
var, som herr Elmgren också
här har sagt, att författningsutredningen
inte hade blivit färdig med sitt arbete
och att man ville vänta och se
vilka förslag som skulle komma därifrån.

Med all respekt för författningsutredningens
arbete kan man ändå befara att
bakom det förslag, som herr Elmgren
har framfört, ligger någonting annat.
Man vill inte till minoriteten överlämna
rättigheten och förtroendet att besluta
om folkomröstning på det sätt som föreslogs
och beslutades år 1954. Man kryper
på nytt bakom författningsutredningen,
som ju emellertid efter år 1957 inte har
saknat tid att klara av den här saken.

Som jag redan har sagt har jag all
respekt för det stora arbete, som författningsutredningen
utför, och efter alla
uttalanden skall väl resultatet därifrån
komma att redovisas i en inte så avlägsen
framtid. Men man kanske ändå

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Om grundlagsändringar beträffande folkomröstningsinstitutet

kan säga att det är ganska ovisst när
utredningen blir färdig och till vilka
resultat den kommer att leda här i riksdagen,
och inför denna ovisshet kan det
inte vara oriktigt att antaga det vilande
förslag till grundlagsändring, som riksdagen
i dag har möjlighet att antaga.
Även denna folkomröstningsfråga har
varit föremål för utredning —• och
grundlig utredning ■—• av skickliga och
kunniga utredningsmän före år 1954.

Och hur det än skall bli vid detta
tillfälle, antingen riksdagen skall följa
det framställda yrkandet om avslag på
denna nya och förbättrade form för folkomröstning
eller inte, finns det all anledning
att erinra om att det år 1954,
när Kungl. Maj:t lade fram proposition
och riksdagen fattade beslut i överensstämmelse
med denna, rådde nära nog
fullständig enighet om att man borde
överlämna åt den rätt starka minoritet
som det här är tal om, nämligen en tredjedel
av ledamöterna i vardera kammaren,
att besluta om folkomröstning. Det
gjordes den gången många uttalanden
om att detta var en riktig utveckling
till fromma för vårt demokratiska samhällsskick.
Efter herr Elmgrens uttalanden
och yrkande i dag måste han nu
ha den uppfattningen, att det var ett
olyckligt beslut som fattades år 1954.

Vad man 1954 tvistade om var huruvida
vi inte, såsom föreslogs från högeroch
folkpartihåll, borde ha beslutande
folkomröstning i stället för rådgivande.
Man tvistade också om storleken av den
minoritet som skulle äga rätt att kräva
folkomröstning — om det skulle vara 25,
33 eller 40 procent av kamrarnas ledamöter.
Kungl. Maj:ts förslag bifölls i
denna kammare utan votering och i
andra kammaren utan rösträkning.

Kan det verkligen innebära så stor
fara, eller någon fara alls, att antaga det
vilande förslaget till grudlagsändring,
när det ändå är regering och riksdag
som beslutar och bestämmer, innan någon
reform eller något förslag kan föras
ut i praktiska livet?

Efter de folkomröstningar som förekommit
på 1950-talet skulle jag tro afl
intresset för sådana omröstningar inte

på något håll är detsamma som i slutet
av 1940-talet och i början av 1950-talet.
I riksdagen fanns det exempelvis ett
stort intresse för övergång till högertrafik,
men denna omläggning av vårt
trafiksystem kunde helt avvisas genom
en folkomröstning. Man kan inte säga
att detta var något lyckat exempel på
användning av folkomröstningsinstitutet,
men kanske det var en viss beräkning
med i spelet den gången.

Så långt sträcker sig emellertid högergruppens
intresse för folkomröstningsinstitutet,
att vi mycket bestämt anser
att riksdagen bör stå fast vid det enhälliga
beslut som fattades 1954 och
inte springa ifrån en tidigare såsom
vilande antagen grundlagsändring.

Säkerligen föreligger ingen risk att
det skulle bli alltför många folkomröstningar,
om en minoritet på 33 procent
får den rätt det här gäller. Har någon
den motsatta uppfattningen, så beror det
på överdriven rädsla -—- den minoritet,
som måste till, kommer säkert att räkna
med att en minoritet i riksdagen inte
utan vidare skall bli majoritet vid en
folkomröstning. Det kommer inte att
bli någon lek att sätta i gång den stora
och dyrbara folkomröstningsapparat,
som krävs vid varje omröstning. Några
okynnesyrkanden om folkomröstning
kommer säkert inte att framställas. Men
att en och annan fråga kan underställas
folkets uttalande genom folkomröstning,
det tycker jag borde vara ett intresse för
både majoritet och minoritet.

Det finns enligt min mening anledning
att citera några rader av vad konstitutionsutskottet
skrev 1954: »Utskottet anser,
i överensstämmelse med sin år 1953
intagna ståndpunkt i frågan, eu vidgning
av möjligheterna att få till stånd
rådgivande folkomröstning böra ske.
Härigenom skulle, såsom utskottet i sitt
utlåtande i folkomröstningsfrågan nämnda
år anfört, ett mera aktivt deltagande
från folkets sida i statsverksamheten
kunna främjas, vilket vore ägnat att ytterligare
befästa vår demokratiska samhällsform.
»

Under det citerade utlåtandet finns
bl. a. namnet Elmgren.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Om grundlagsändringar beträffande folkomröstningsinstitutet

Utskottets dåvarande ordförande herr
Hallén underströk i ett anförande i andra
kammaren, att konstitutionsutskottet
upprepade gånger sagt att även den konsultativa
folkomröstningen kommer att
främja ett mer aktivt deltagande i statsverksamheten
och på det sättet främja
demokratien.

Jag tycker också det finns anledning
att citera något av vad statsrådet Zetterberg
yttrade i debatten 1954. Han sade:
»Alla är nu överens om att den
svenska demokratien skall kompletteras
genom utbyggnad av det rådgivande
folkomröstningsinstitutet, och diskussionen
för tillfället har närmast rört sig
om, hur stort antal ledamöter inom riksdagens
kamrar, som skall få kräva sådan
folkomröstning.» Statsrådet uttalade
vidare att demokratien är den enda
människovärdiga livsformen. Hela debatten
rör sig, fortsatte han, om frågan hur
den livsformen på bästa sätt skall bli
förverkligad. Därför har regeringen stannat
vid den utbyggnad av det rådgivande
institutet som föreslagits i propositionen,
och det är regeringens förhoppning
att detta institut också kommer att
tas i anspråk. Jag hoppas, fortsatte statsrådet
Zetterberg, att den rådgivande
folkomröstningen, som riksdagen väl nu
kommer att besluta om, skall komma till
praktisk användning och därigenom visa
sig bli praktiskt till gagn för demokratien.

Man brukar ibland tala om att riksdagens
anseende skall upprätthållas, men
frågan är om riksdagens anseende upprätthålles
genom ett sådant tillvägagångssätt
som det nu föreslagna. Vad tycker
medborgarna i allmänhet när det gäller
denna fråga, som de alla måste vara intresserade
av? Nog verkar det minst
sagt underligt att 1954 besluta om vilande
grundlagsändring i denna fråga, som
då var väl utredd, år 1957 besluta uppskov
med slutgiltigt antagande till 1960
och i år besluta att reformen skall skjutas
åt sidan — vi skall vänta och se, avvakta
nya förslag som kommer att läggas
fram. Vad meningen med detta än
kan vara, så inte innebär det att man
väl tillvaratager riksdagens anseende.

Och som jag inledningsvis anförde: År
det meningen att förslaget om folkomröstning
skall förkastas efter det avslagsyrkande
som framställts, så är detta en
mycket ovanlig händelse. Den allmänna
meningen 1954 var utan tvekan, att man
tog ett steg mot ett förbättrat folkomröstningsinstitut;
men nu har man tydligen
ångrat sig och är beredd att ta
steget tillbaka igen. En sådan händelse
kan jag inte annat än beklaga.

Med anledning av dagens situation ber
jag också att få föredraga några rader i
vilka tre mycket respekterade ledamöter
av riksdagen år 1952 gav uttryck för sin
mening om värdet av en utvidgad folkomröstning
— det var sedermera talmannen
i denna kammare Bergvall, professor
Wahlund och professor Håstad;
två av de tre finns inte längre ibland oss,
men det minskar inte uttalandets värde.
De sade följande: »Det är vår bestämda
tro att ett vidgat möjliggörande av folkomröstningar
skulle i vårt land betyda
något nytt och värdefullt. Det skulle göra
vår svenska folkstyrelse mer levande
och fördjupa dess grundvalar. Det skulle
öka ej blott de enskilda medborgarnas
intresse för den politiska utvecklingen
utan även deras känsla och ansvar för
denna. Det skulle ge den bästa stimulansen
åt den alltid nödvändiga debatten
om stat och samhälle, och det skulle
medverka positivt till medborgarnas politiska
fostran.»

Jag tror att det uttalade som då gjordes
gäller även i dag, och jag ber, herr
talman, att få yrka att den vilande
grundlagsändring, som redovisas i konstitutionsutskottets
memorial nr 6, måtte
antagas.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson kritiserade
mig för att jag hade en alltför
kort motivering för mitt förslag. Jag finner
mig föranlåten att be om ursäkt för
att jag nu begärt ordet för kort genmäle
efter ett så kort anförande.

Jag tillåter mig påpeka, att när konstitutionsutskottet
år 1954 lade fram

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Om grundlagsändringar beträffande folkomröstningsinstitutet

sitt förslag hade utskottet icke gått in
på frågan om någon generell författningsreform.
Vad som tillkommit är
dock författningsutredningens tillsättande,
och jag finner det orimligt att i ett
läge, då vi diskuterar en generell författningsreform,
nu ta det föreliggande
förslaget.

Jag vill till herr Sveningsson säga, att
jag inte tror att det är huvudsaken om
en motivering är kort eller utförlig, utan
jag tror att det väsentliga är att motiveringen
är stark.

Jag anser att den motivering, som jag
har förebragt, är stark. Därför vidhåller
jag, herr talman, mitt yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Sedan gammalt har vi
i folkpartiet varit anhängare av ett folkomröstningsinstitut
som ett komplement
till vårt demokratiska styrelseskick. Från
vårt håll har vi också aktivt medverkat
vid tillkomsten av det vilande grundlagsförslaget
för att därigenom få till stånd
en modernare lagstiftning än den som
nu finns, och vi biträdde år 1954 detta
grundlagsförslag. När den andra prövningen
av förslaget år 1957 uppsköts,
skedde det mot våra röster.

Den inställning, som vi hade vid tillkomsten
av detta förslag, bär vi alltjämt.
Vi anser alltså att förslaget nu
bör grundlagfästas.

Inte heller jag skall ge mig in på
någon mera ingående sakdebatt, då jag
tror att det är överflödigt. Vi är medvetna
om att författningsutredningen
med sina utvidgade direktiv kommer att
ta upp denna fråga till ny prövning och
försöka framlägga en modernare lagstiftning
än den vi nu har. Skulle den
olyckan inträffa, att grundlagsförslaget
nu fälls, hoppas jag att författningsutredningen
med det snaraste skall komma
fram med detta nya förslag, så att
vi får en bättre folkomröstningslag än
den nuvarande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka att det vilande förslaget
grundlagfästes.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte tänkt att
argumentera i sakfrågan utan ber att
redan från början få ansluta mig till
det yrkande som har ställts, nämligen att
det vilande grundlagsförslaget icke skall
antagas.

Jag skulle betrakta det som fullständigt
orimligt om den sittande utredningen,
som praktiskt taget sysslar med hela
vårt stora författningsproblem, skulle
undanryckas den fråga det här gäller,
nämligen folkomröstningsinstitutets användning
eller icke användning. När
man här argumenterar för att grundlagsförslaget
slutgiltigt skall antagas
tycker jag att en sådan inställning har
föga med realiteter att göra. Partierna
har sin uppfattning i frågan, och vi
får tillfälle att ta ställning till den när
den i sinom tid kommer fram som ett
resultat av författningsutredningens arbete.
Det blir då tillfälle att ordentligt
penetrera den på nytt, och då kan den
ställas in i sitt rätta sammanhang, vilket
inte på samma sätt är möjligt i dagens
läge.

Det kan för en del av kammarens ledamöter
måhända synas märkligt — jag
har hört det — att utskottet nu över
huvud har anmält denna fråga, som innebär
att det vilande grundlagsförslaget
skulle konfirmeras. Det beror helt
enkelt på att grundlagsexperterna är eniga
i den uppfattningen, att förslaget
måste läggas fram, och det är därför
som vi här i kammaren i dag har att ta
ställning för eller emot.

Såsom jag tidigare sagt, herr talman,
ansluter jag mig till yrkandet om avslag
på det vilande förslaget om grundlagsändring.

Ilerr SVENINGSSON (li):

Bara några ord, herr talman!

Både herr Elmgren och den senaste
talaren lägger hela skulden till uppskovet
på författningsutredningen. Det är
riktigt att den inte var tillsatt år 1954,
när beslutet fattades om detta vilande
grundlagsiindringsförslag. Men det var
väl ändå så, som jag har sagt i mitt ti -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Anslag till karolinska sjukhusets endokrinologiska avdelning

digare anförande, att det inte var författningsutredningen
som var orsaken
1957 till det uppskov som då beslutades.
Det var väl i stället så, att när man kom
fram emot den tidpunkt då man tog ställning
till att man skulle ha folkomröstning
om tilläggspensioneringen passade
det inte att använda det nya systemet
för folkomröstning. Det lämpade sig inte
den gången att ge minoriteten den rätt,
som förslaget innehöll. Den gången passade
det utomordentligt bra att lämna
över detta förslag till författningsutredningen.
Om man följer vad som förekom
vid den tidpunkten måste man få den
uppfattning jag här givit uttryck åt. Det
ligger ju en så lång tid mellan 1954 och
mars månad 1957, att man nog tidigare
hade kunnat upptäcka lämpligheten av
att överlämna detta förslag till författningsutredningen.
Om man då under
denna mellantid haft den uppfattning
och den motivering man i dag redovisar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på antagande
av det i förevarande memorial
införda vilande grundlagsändringsförslaget
samt vidare på förkastande av
detsamma; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på förslagets antagande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som antager det i konstitutionsutskottets
memorial nr 6 införda vilande
grundlagsändringsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas förslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej — 97.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkterna 1—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Anslag till karolinska sjukhusets
endokrinologiska avdelning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1960 förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61, dels ock till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
37 428 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Palme m. fl. (1:192) och den andra
inom andra kammaren av fru Kris -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Anslag till karolinska sjukhusets endokrinologiska avdelning

tensson m. fl. (11:204), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta,
att l:e underläkartjänsten vid karolinska
sjukhusets endokrinologiska avdelning
i lönegrad Ae 23 skulle omvandlas
till biträdande överläkartjänst i Ae 24
samt att 2:e underläkartjänsten i Ag 20
skulle omvandlas till 1 :e underläkartjänst
i Ae 23, dels ock till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för budgetåret

1960/61 utöver de i statsverkspropositionen
föreslagna 37 428 000 kronor anvisa
ett förslagsanslag av 5 064 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Mattson och fru Hamrin-Thorell
(1:392) samt den andra inom andra
kammaren av fru Löfqvist (11:485).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 192 och II: 204 samt 1:392 och
11:485

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 4 januari 1960 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 37 428 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Kållqvist, Malmborg och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:192 och II: 204 ävensom
med avslag å motionerna 1:392 och
II: 485

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
karolinska sjukhuset, som föranleddes

av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
4 januari 1960 och reservanterna förordat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
19*60/61;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 37 433 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den endokrinologiska
avdelningen vid karolinska sjukhuset är
relativt ny. Den inrättades 1958, huvudsakligen
genom medel från Wallenbergsstiftelsen.
Den har emellertid visat sig
vara av synnerlig betydelse för de sjuka,
såväl direkt för deras behandling och
hjälp till övervinnande av olika sjukliga
tillstånd, som indirekt genom den givande
vetenskapliga forskning, vilken
där bedrivs.

Den är den enda specialavdelningen
av sitt slag i landet, och arbetsuppgifterna
har därför ökat i hög grad. Svårigheterna
att bemästra arbetsbördan har blivit
allt värre. Det sammanhänger delvis
med läkartjänsternas konstruktion, särskilt
med att andre underläkartjänsten
enligt nya sjukhuslagen är en tjänst utan
rätt till omförordnande. Detta medför
att det ständigt finns en ny läkare på
avdelningen som inte har kompetens för
specialuppgifterna.

Den omändring av läkartjänsterna
som föreslås i motionerna och i reservationen
skulle för en årskostnad av cirka
5 000 kronor rätta till detta och på ett
billigt sätt medföra en avsevärd utökning
av endokrinologiska avdelningens
arbetskapacitet till såväl den vetenskapliga
forskningens som de sjukas direkta
nytta.

Det är en billig och vettig praktisk
lösning av ett angeläget problem som
föreslås i reservationen. Därför yrkar
jag bifall till denna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Enligt de uppgifter som
herr Edström lämnat kan det förefalla

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté

som om statsutskottet, som här har sagt
nej, skulle ha varit mycket kallsinnigt.
Men är jag inte fel underrättad, så har
departementet möjligheter, om det är
oundgängligen nödvändigt, att ordna
denna tjänst på det sätt som motionärerna
har åsyftat, och med den vetskapen
har vi inom utskottet ansett att vi
har kunnat ta ställning på det sätt vi har
gjort.

Det är ganska svårt för ett utskott,
när det gäller fördelning av tjänster, att
förorda den eller den tjänsten, men med
vetskap om, som sagt, att departementet
har möjligheter att ordna denna tjänst
på ett tillfredsställande sätt har utskottet
ansett att det inte har kunnat skriva
annorlunda än som har skett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PALME (s):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga vill jag bara efter vad
statsutskottets talesman nu har sagt understryka,
att det viktiga ju är att nå ett
önskvärt resultat, inte den form i vilken
resultatet nås. Efter det besked, som
herr Birger Andersson lämnade, är jag
helt övertygad om att denna fråga kommer
att lösas på ett rimligt sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82

Ang. bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Majrts i ämnet framlagda

förslag samt med avslag å motionerna
1:163 och II: 211 till Bidrag till vanföreanstalter
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 9 400 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:163,
av fru Wallentheim m. fl., och 11:211,
av herr Bengrtsson i Varberg m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte anvisa
till Svenska vanförevårdens centralkommitté
ett anslag av 100 000 kronor som
bidrag till driften av kommitténs tekniska
verkstad.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Pålsson och fru Wallentheim,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 163
och 11:211 till Bidrag till vanföreanstalter
m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 9 430 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! På denna punkt — eller
måhända rättare uttryckt: på en begränsad
del av punkten — har jag tillsammans
med fru Wallentheim tillåtit mig
avge en reservation. Den del av punkten
som vår reservation avser gäller anslag
till Svenska vanförevårdens centralkommitté
och väl närmast till dess verkstad
i Blackeberg. Reservationen bygger
på ett par motioner, den ena avgiven i
denna kammare av fru Wallentheim och
den andra i andra kammaren av herr
Bengtsson i Varberg.

I propositionen har ärendet behandlats
på så sätt, att kommittén från att
tidigare ha haft ett anslag på 35 000
kronor numera enligt departementschefens
förslag får 70 000 kronor. Jag vill
gärna betyga min tacksamhet för den
förståelse som därvidlag visats. Emellertid
har centralkommittén i sin redovisning
för sina ekonomiska förhållanden
klarlagt, att den för driften av denna
verkstad, som ju sysslar med forskning
och försök, framför allt beträffande proteser
och stödbandage, är i trängande

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till
behov av ännu mera pengar. Kommittén
har begärt 100 000 kronor, och det
konstateras i propositionen, att den
trots detta skulle ha en brist på 80 000
kronor. Det är klart, att detta är en alldeles
riktig matematik och att siffrorna
måste peka i den riktningen. Men det
är väl lika uppenbart att det är lättare
för centralkommittén att skaffa 80 000
kronor än 110 000 kronor, vilket blir
följden av den behandling som utskottet
nu föreslår att kommittén skall få.

Jag är medveten om att det på detta
område gjorts oändligt mycket, att det
alltjämt göres mycket och att detta säkerligen
kommer att bli fallet även i
fortsättningen. Jag vill inte påstå att de
30 000 kronor, som skiljer reservanterna
och utskottet åt, är helt avgörande, men
jag vill påstå att dessa 30 000 kronor har
den betydelsen att det för kommittén
skulle bli åtskilligt lättare att arbeta vidare
på sin enligt min mening mycket
viktiga uppgift, om den finge även dessa
pengar.

Det är ändå på det sättet att vi här i
landet bland våra egna medborgare har
rätt många invalider, däribland många
unga, som kanske blivit invalider genom
sjukdom eller olyckshändelse. Vi har
också såvitt jag förstår utfört en välsignclsebringande
verksamhet med våra
resurser genom att ta hand om en hel
del utländska invalider som har kommit
hit. Jag menar, att det i första hand är
angeläget att vi hjälper våra egna svenska
invalider, men det är också viktigt
att vi får möjlighet att hjälpa utlänningar,
som har sökt sig till oss. Därför
är det angeläget att forskningen och de
tekniska försöken på detta område bedrivs
med alla de resurser, som står till
buds.

Jag kan inte underlåta att här göra
en jämförelse. Vi anslår ju efter våra
förhållanden mycket stora belopp till
den hjälpverksamhet som bedrives dels
på det multilaterala planet av FN och
dels på det bilaterala planet; det är miljoner
som anslås. Men jag undrar ändå,
om vi inte också skulle söka utöka hjälpen
åt de svenska medborgare, som
kommit i ett olyckligt läge.

Svenska vanförevårdens centralkommitté

Jag erkänner gärna, att det har gjorts
stora framsteg på detta område. Från läkarliåll
bedöms det ofta som rätt enkelt
att göra till exempel en benprotes eller
armprotes, men har man sett hur besvärligt
det är för en ung människa att
få en sådan protes som verkligen passar
och gör det möjligt för vederbörande
att med så få avbrott som möjligt utföra
ett produktivt arbete, då blir man
nog benägen att offra ytterligare 30 000
kronor för ett ändamål av denna typ.

Jag skall, herr talman, inte hålla något
längre anförande, men jag har velat
motivera den av fru Wallentheim och
mig avgivna reservationen, betecknad
med nr 2 i utskottsutlåtandet. Jag vill
faktiskt vädja till kammarens ledamöter
att biträda reservationen.

Med det sagda hemställer jag alltså om
bifall till reservationen, vilket innebär
att centralkommittén skulle få ytterligare
30 000 kronor för sin behjärtansvärda
uppgift.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När statsutskottet här
har tagit ställning på det sätt som skett,
är det inte därför att utskottet på något
sätt ansett att verksamheten inte skulle
vara gagnelig. I stället har utskottet i
sin skrivning vitsordat det förnämliga
arbete som Svenska vanförevårdens centralkommitté
utför.

Men det är med denna fråga som med
många andra: det måste ske en avvägning.
Centralkommittén har hemställt
om ett statsbidrag av 100 000 kronor. Bidraget
utgjorde tidigare 35 000 kronor.
Medicinalstyrelsen, som ju är landets
främsta medicinska auktoritet, har tillstyrkt
en höjning från 35 000 till 70 000
kronor. Kungl. Maj:t har förordat denna
höjning och alltså föreslagit riksdagen,
att anslaget till kommittén skulle
jämnt fördubblas.

Vi har inom utskottet ansett, att denna
fördubbling är ett gott bevis för att
statsmakterna är intresserade för den
verksamhet, som bedrives i Blackeberg.
Den utskottsavdelning som har handlagt

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

denna fråga har varit på ort och ställe
och sett på kommitténs verkstad, där
olika redskap framställes. Vi är väl medvetna
om att det är ett förnämligt arbete
som bedrives där. Men när man på
alla olika poster i budgeten måste se
till, att summorna inte drivs upp för
högt, har vi ansett att det ändå är en
framgång för kommittén att anslaget
höjs från 35 000 till 70 000 kronor. Det
är inte ofta statsbidrag höjs så kraftigt,
som med 100 procent.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 83—167

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 168

Anslag till engångsanskaffning av
materiel för civilförsvaret

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 11:487 till
Engångsanskaffning av materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor.

I motionen 11:487, av herrar Gustafson
i Göteborg och Gustafsson i Skellefteå,
hade hemställts, att riksdagen till
Engångsanskaffning av materiel måtte
anvisa ett reservationsanslag för budgetåret
1960/61 av 2 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Edström, Källqvist, Malmborg
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen 11:487 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta anslag är i nu gällande
riksstat uppfört med 1 500 000 kronor.
På denna titel har det tidigare förevarit
stora reservationer. Även vid utgången
av det senast tilländalupna budgetåret,
alltså den 30 juni 1959, fanns
på anslaget reserverade 5 100 000 kronor.

Nu är det visserligen sant, att civilförsvarsstyrelsen
i sina petita för budgetåret
1960/61 anmält behov av engångsanskaffning
av materiel för 13,5 miljoner
kronor. Departementschefen har dock
med hänsyn till nödvändigheten av återhållsamhet
med de statliga utgifterna inte
ansett sig kunna förorda ett så stort
belopp för nyanskaffningar utan har
prutat ned beloppet avsevärt.

Reservanternas uppfattning är, att
man med hänsyn till nödvändigheten av

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

återhållsamhet med de statliga utgifterna
bör kunna pruta ytterligare. Om man
höjer anslagsbeloppet från 1,5 till 2 miljoner
kronor, bör detta vara tillräckligt
med hänsyn till de betydande reservationer,
som fortfarande förefinnes.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om de synpunkter, som
nu framfördes, inte var direkt vilseledande,
så var de i varje fall inte fullständiga.
De motiv, som föranledde
Kungl. Maj :t och riksdagen att förra året
anslå 1,5 miljoner kronor till detta ändamål,
skall vi kanske inte uppehålla oss
vid nu, men jag vill inte undanhålla
kammaren, liur det egentligen förhåller
sig med denna anslagspost.

Vid förra årets riksdag beslöt vi en organisation
för civilförsvaret, som innebar
en radikal omläggning av dess verksamhet.
I den utredning, som låg till
grund för de förslag, som då prövades,
hade beräknats ett årligt anslagsbehov av
76 miljoner kronor under en tioårsperiod.
Vi hade då inte möjligheter att anslå
dessa medel, och vi har det inte heller
i år. Vi räknar med att dessa frågor
—- som det sades förra året — skall tas
upp i ett annat sammanhang, nämligen
när vi diskuterar andra försvarskostnader.
Av dessa 76 miljoner kronor avsés
för materiel och skyddsrum ungefär 28
miljoner kronor.

Nu har civilförsvarsstyrelsen begärt
13,5 miljoner kronor till materiel, och
Kungl. Maj :t har föreslagit 3,5 miljoner
kronor. Det innebär alltså för civilförsvarsstyrelsen
en krympning av det behov
som föreligger i förhållande till det
principprogram vi stannat inför, och
denna krympning, som Kungl. Maj :t företagit
av civilförsvarsstyrelsens äskanden,
är rätt avsevärd. Att ta gamla reservationer
i anspråk och räkna med att
vi skall få nytta av dem, innebär bara en
urholkning av det hela och att vi så att
säga förpuppar det förefintliga behovet.

Det är väl ingen risk att jag lockar

upp herr Lundström i debatten — han
är ju inte inne i kammaren just nu. Men
det vore kanske skäl i att hans partivänner
tog ett samtal med honom; han
var ju ledamot av civilförsvarsutredningen
och har inte reserverat sig mot
den. Jag vet inte hur det är ordnat med
disciplinen inom folkpartilägret, men
med hänsyn till den ställning, som herr
Lundström nu innehar inom partiet, kunde
han kanske klara ut begreppen ordentligt
för sina meningsfränder — i
varje fall med större effekt än vad jag
här kan åstadkomma.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Civilförsvarsstyrelsen
har anmält ett behov av engångsanslag
på 13,5 miljoner kronor, men eftersom
det har funnits reservationer har civilförsvarsstyrelsen
endast begärt 8,5 miljoner
kronor. Detta belopp har departementschefen
prutat ned till 3,5 miljoner.
Det är riktigt.

Saken är emellertid den att det för
närvarande är så många upptäckter
och vetenskapliga framsteg på detta område,
att det kan befaras att de åtgärder
som vidtages efter en mycket kort
tid icke längre är effektiva och rationella.
Hela utvecklingen beträffande civilförsvaret
ligger i stöpsleven. Det är
därför i dag lämpligt att ställa sig något
avvaktande. Med hänsyn till den
utomordentliga nödvändigheten av återhållsamhet
med statliga utgifter bör
man vara ytterligt sparsam, och jag
vidhåller därför mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna fråga förefaller
kanske att inte vara av den storleksordningen
att den behöver ge upphov till en
större debatt. Jag har inte heller tänkt
att försöka provocera fram en sådan debatt.
Jag tycker emellertid att herr Edström
har givit sig ut i en ganska djärv
argumentering, framför allt i sitt senaste
inlägg, när han vill göra gällande att vi
inte skall ge oss i kast med uppgiften

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

att införskaffa materiel för de civilförsvarsuppgifter
som vi har bestämt oss
för. Han säger att utvecklingen här går
i så rask takt, att den materiel som eventuellt
skulle köpas in nu — så långt jag
förstår herr Edströms yttrande ■—- inte
skulle vara tillfredsställande för framtiden.
Har herr Edström verkligen studerat
denna fråga? Jag skulle också, i likhet
med herr Bergman, kunna fråga: Har
herr Edström talat med folkpartiets
gruppledare i denna kammare, herr
Lundström, som suttit med i civilförsvarsutredningen
vilken för regering
och riksdag presenterade ett enhälligt
betänkande? Detta betänkande utgjorde
underlaget för riksdagens principbeslut
i fjol, och det innefattar de utgifter som
herr Bergman nämnde, nämligen under
en period av ungefär tio år i runt tal
28 000 000 kronor varje år för anskaffning
av sådan materiel, som vi omedelbart
behöver. Men hur skall vi kunna
klara exempelvis mätningar av radioaktivt
stoff? Vi kan ju få atomaska — radioaktiva
ämnen -— över oss även genom
de prov, som försiggår runt om i världen.
Vi måste ha instrument och utrustning
för att klara dessa uppgifter. Sådan
utrustning bör inte hänföras enbart
till användning under eventuellt krig.
Även under fredliga förhållanden kan vi
få mycket stor användning för den. Vi
bygger atomreaktorverk, och vi har
ingen garanti för att inte en olycka kan
inträffa vid ett sådant reaktorverk, varvid
även civilförsvaret kan komma att få
stora uppgifter, över huvud taget är det
nödvändigt att här lägga upp ett förråd
av materiel som snabbt kan tas i anspråk
för civilförsvarets uppgifter.

Det stora bekymret i fjol i samband
med principbeslutet rörande civilförsvaret
var egentligen att vi inte kunde ta de
ekonomiska besluten; vi kunde med andra
ord inte ta både organisationsbeslutet
och beslutet att ge civilförsvaret de
nödvändiga ekonomiska resurserna. Vi
var emellertid i fjol överens om att besluta
om uppskov med den ekonomiska
delen och att de stora kostnaderna skulle
tas upp i anslutning till de diskussioner
mellan de demokratiska partierna som

förväntas i fråga om de stora försvarsanslagen.
Detta har jag under alla omständigheter
uppfattat på det sättet att
riksdagen i princip har bestämt sig för
den plan rörande civilförsvarets uppbyggnad
som regeringen i fjol presenterade
i sin proposition. Denna plan innefattar
också att riksdagen under en period
av ungefär tio år skall anslå i runda
tal 700—800 miljoner kronor. Det är
därför jag blir en smula betänksam när
jag finner att folkpartiet här, redan innan
vi kommit fram till en diskussion
om de stora ekonomiska besluten, finner
anledning att söka minska till och
med de mycket små och begränsade anslag
som regeringen har kunnat föreslå
riksdagen nu. Detta vittnar inte om
att man inom folkpartiet har något intresse
för den organisationsplan som
riksdagen enhälligt antog i fjol. Det är
det jag tycker är så betänkligt i denna
debatt, och det är det som har givit
mig anledning att ta till orda och ge
uttryck för den förhoppningen att folkpartiet
inte nu har för avsikt att springa
ifrån vad det var med om i fjol och inte
ta konsekvenserna därav för framtiden.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag undrar om inte
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
förstorar skillnaden mellan reservationens
och utskottets förslag. I
båda fallen räknar man med den reservation
som finns på över fem miljoner
kronor. I ena fallet föreslås ett nytt
anslag på 3,5 miljoner och i det andra
2 miljoner. Det blir alltså i det ena
fallet 8,5 miljoner disponibla och i det
andra fallet 7.

Jag har själv i många år och under
hela kriget arbetat i civilförsvaret och
haft en ganska ansvarsfull post där.
Jag känner väl till förhållandena. Det
är på grundval av dessa kunskaper jag
har tillåtit mig att yttra mig. Det visade
sig nämligen då att en mängd av den
materiel som anskaffades för hundratals
miljoner kronor blev olämplig redan
efter kort tid och att man måste tänka
om gång på gång. Vår uppfattning är inte

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till svenska ekumeniska nämnden

pä något sätt den att vi inte vill skaffa
materiel, utan endast att vi bör visa
viss försiktighet vid anskaffandet av densamma.
Då såväl det ekonomiska läget
som föränderligheten på detta område
talar för återhållsamhet bör man därför
vara ännu en smula mer försiktig än
departementschefen. Jag önskar inte på
något sätt — jag tror inte heller att någon
annan i folkpartiet gör det — motsätta
mig de förebyggande åtgärder vi
bör vidta, inte minst för att skydda oss
mot atomstrålning in. m. Sådana åtgärder
kan dock inrymmas i de anslag vi i
denna situation ansett vara tillräckliga.
Det förefinnes alltså ingen skillnad i fråga
om den principiella inställningen till
civilförsvaret. Differensen gäller blott
bedömningen hur mycket man i dagens
situation skall utge.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Edström blandar
samman två saker och får på så sätt stora
siffror. De reservationsmedel som vid
tidpunkten för propositionens författande
var disponibla uppgick till fem miljoner
kronor. De är anslagna av riksdagen
för speciella materielbehov, som då var
förtecknade i propositionen. De medel
som nu anslås är avsedda för speciella
ändamål som också är förtecknade —
även om vi inte anser oss ha råd att bevilja
allt som civilförsvarsstyrelsen begär.
Jag tror att det vore klokt att inte
tolka kammarens anslagsbeslut så som
herr Edström gör. Inte kan vi betrakta
de behov som meningslösa som de fem
miljoner kronor som vi tidigare beslutat
var avsedda för. För dessa pengar har
ännu inte lagts ut beställningar.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 169—194

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

38, anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ls
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Ang. bidrag till svenska ekumeniska
nämnden

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 98 och II: 107, till Bidrag till svenska
ekumeniska nämnden för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:98, av
herr Hedblom m. fl., och II: 107, av herr
Nelander m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att anslaget till
Svenska ekumeniska nämnden till gäldande
av den svenska andelen av årsavgiften
till Kyrkornas världsråd skulle
uppräknas med 3 750 kronor.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till svenska ekumeniska nämnden

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Källqvist, Malmborg och
Heckscher samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:98 och
11:107, till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 28 700 kronor.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Till punkten 42 i statsutskottets
utlåtande nr 40 är fogad en reservation
av fyra av utskottets ledamöter.
Det gäller bidrag till Svenska ekumeniska
nämnden. Reservanterna tillstyrker en
fyrpartimotion om uppräkning av anslaget
till nämnden med i runt tal 3 700 kronor.
Det är som synes fråga om ett mycket
litet belopp, men på grund av frågans
principiella karaktär ber jag som en av
motionärerna i denna kammare att få
anföra några synpunkter.

1951 års riksdag beslöt i anledning av
fyrpartimotioner i bägge kamrarna att
bevilja Svenska ekumeniska nämnden ett
anslag av 20 000 kronor. Detta skulle användas
som bidrag till bestridande av
Sveriges årsavgift till Kyrkornas världsråd.
1955 begärde ekumeniska nämnden
att anslaget skulle höjas med 10 000 kronor.
Som skäl för detta åberopades att
världskyrkorådet med hänsyn till den
höjda prisnivån beslutat öka Sveriges
årsavgift med i runt tal 10 000 kronor,
från cirka 36 000 till cirka 46 000 kronor.
Statskontoret uttalade därvid att höjningen
av årsavgiften borde fördelas mellan
statsverket och ekumeniska nämnden
proportionellt efter ungefär samma grunder
som den dittillsvarande årsavgiften.
Statskontoret förordade därför inte en
höjning av anslaget med 10 000 kronor
utan med 5 000 kronor, från 20 000 till
25 000 kronor. Departementschefen godtog
detta förslag och därmed statskontorets
princip, och riksdagen fattade beslut
i enlighet härmed.

I år har Kyrkornas världsråd åter beslutat
en förhöjning av den svenska årsavgiften,
nu med 15 procent med hänsyn
till den höjda prisnivån. Fem år har alltså
förflutit sedan den senaste avgiftshöj -

ningen. Ekumeniska nämnden har denna
gång begränsat sin anhållan om förhöjt
bidrag till 3 750 kronor. Man har därvid
följt den av statskontoret förordade och
av Kungl. Maj:t och riksdagen år 1955
accepterade principen om fördelningen
av den svenska årsavgiften till Kyrkornas
världsråd mellan statsverket och nämnden.
Kungl. Maj :t har denna gång icke ansett
sig kunna tillstyrka en sådan höjning
utan föreslår oförändrat belopp.
Statsutskottet anför att ehuru vissa skäl
talar för en höjning har man »i nuvarande
läge» funnit sig böra biträda Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottet har alltså, såvitt
jag förstår, uttryckt förståelse för de principiella
skäl som anföres i motionen men
av statsfinansiella skäl avstyrkt en höjning
med 3 700 kronor.

Men, ärade kammarledamöter, frågan
bär mycket liten ekonomisk räckvidd. Beloppet
saknar givetvis ur statsfinansiell
synpunkt betydelse men är däremot kanske
icke utan betydelse för ekumeniska
nämnden. Det är principfrågan som här
är det väsentliga. Skall riksdagen frångå
den 1955 fastslagna principen för fördelningen
av årsavgiften till Kyrkornas
världsråd mellan statsverket och nämnden? Det

bör framhållas att Danmarks och
Norges årsavgifter till Kyrkornas världsråd
i sin helhet utgår av statsmedel. För
närvarande täckes 55 procent av det svenska
bidraget med statsmedel. Om bidraget
detta år bibehålies oförändrat sjunker
statsverkets andel av årsavgiften till cirka
47 procent.

Häromdagen lades på kammarens bord
Kungl. Maj:ts proposition nr 101, angående
stiftskansliernas organisation m. m.
Under avdelning B — vissa anslag ur kyrkofonden
in. m. — behandlas i punkt 7
på sidan 85 bidrag till Lutherska världsförbundets
svenska sektion. Det gäller
bl. a. bestridande av den svenska medlemsavgiften
till förbundet. Det är således
fråga om ett anslag av samma karaktär
som anslaget till Svenska ekumeniska
nämnden. Den svenska sektionen av
Lutherska världsförbundet begär en höjning
av bidraget till sektionen från 30 000
till 40 000 kronor. Statskontoret vill med

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

hansyn till den höjda medlemsavgiften
inte motsätta sig en viss höjning av bidraget
från kyrkofonden och uttalar att
denna höjning bör ske i förhållande till
den höjning som skett av medlemsavgiften
i dess helhet, ökningen av bidraget
förordas begränsat till 7 500 kronor.
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen en höjning
med 5 000 kronor.

Såvitt jag kan förstå bjuder konsekvensen
att anslagsgivningen till de kristna
världsorganisationernas svenska sektioner
sker efter samma principer. Då en
höjning föreslås av anslaget till Lutherska
världsförbundets svenska sektion bl. a.
för medlemsavgiften till världsförbundet,
borde enligt min mening en höjning föreslås
av anslaget även till Svenska ekumeniska
nämnden för dess medlemsavgift
till Kyrkornas världsråd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 42 fogade reservationen
av herr Källqvist m. fl.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan talesmannen för
motionärerna har redogjort för reservanternas
och även utskottsmajoritetens inställning
till detta problem är det kanske
inte så mycket att tillägga. Jag vill emellertid
erinra om att statsutskottets andra
avdelning, som har dessa ärenden om
hand, har att ta ställning till ett tjockt
häfte av motioner, alla väl motiverade
och framförda på ett sådant sätt att jag
nog skulle tro att de allra flesta av dem
skulle bifallas om vi bara hade obegränsade
tillgångar. Nu är vi ju inte i det
läget. Man kan visserligen säga att det
belopp som det här är fråga om inte är
av sådan storleksordning att det rubbar
några cirklar, men det finns så många
»cirklar», och det är just det som är problemet.
Kungl. Maj :t har inte ansett sig
kunna öka detta anslag i förhållande till
vad som utgick i fjol utan har föreslagit
oförändrat belopp, och utskottet har, såsom
motionären här anförde, uttalat att
det, ehuru vissa skäl talar för en höjning
av anslaget, likväl inte kan förorda bifall
till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

3 Första hammarens protokoll 1960. Nr 9

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hedblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hedblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 43

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
1:259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
504 900 kronor.

I de likalydande motionerna 1:259,
av herr Hagnar Bergh in. fl., och 11:317,
av herr Edlund m. fl., hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte under förevarande punkt för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 67 300 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Heckscher, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
72 200 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att motivera yrkandet i den reservation
som fogats vid denna punkt.

I reservationen föreslås att det begärda
och av utskottets majoritet tillstyrkta
anslaget av statsmedel till Vetenskapsakademien
på 504 900 kronor skall nedsättas
till 72 200 kronor, ett belopp som
motsvarar kostnaderna för uppehållandet
av vissa tjänster vid akademien, vid
vilkas tillkomst riksdagen medverkat. I
förhållande till Kungl. Maj ds förslag föreslås
alltså eu besparing med sammanlagt
432 700 kronor. Detta betyder inte
att reservanterna på något sätt vill beskära
den uppskattade verksamhet som
Vetenskapsakademien bedriver, utan enligt
reservanternas mening bör skillnaden
bestridas av medel som Vetenskapsakademien
redan har. Som bekant utgår
ett understöd till akademien i annan
form än bidrag av skattemedel i och
med att den har det s. k. almanacksprivilegiet,
som ju inbringar avsevärda belopp.
Enligt sifferuppgifter som fanns

vetenskapsakademien
intagna i fjolårets statsverksproposition
uppgick inkomsterna av privilegiet år
1952 till något över 1,5 miljoner kronor.
Enligt senare redovisade siffror hade
inkomsterna 1958 stigit till 1 865 000
kronor.

Vad som i detta sammanhang är relevant
är dock inte främst intäkternas
storlek utan den behållning som Vetenskapsakademien
har i en reservfond.
Sakrevisionen har för några år sedan tagit
upp denna fråga. Medan reservfonden
år 1952 — fortfarande enligt redovisning
i fjolårets statsverksproposition — uppgick
till nära 1,5 miljoner kronor hade
den år 1957 stigit till över 3 miljoner
kronor. Visserligen sägs det att behållningen
efter år 1957 kunde befaras komma
att sjunka, men kvar står likväl, såvitt
jag kan bedöma, att reservfonden
fortfarande är så stor, att denna skillnad
på i runt tal 400 000 kronor mycket
väl kan gäldas ur reservfonden.

Reservanterna har anslutit sig till det
principuttalande som sakrevisionen gjorde
för ett par år sedan, att anslaget av
skattemedel bör avvägas mot de tillgångar
som Vetenskapsakademien har i
sin reservfond. Det är alltså icke meningen
att på något sätt beskära denna
verksamhet. Däremot förefaller det vara
ett välgrundat förslag att man inte anslår
mera av skattemedel än vad som
med hänsyn till Vetenskapsakademiens
egna tillgångar är nödvändigt.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den av herr
Virgin m. fl. vid punkten 43 fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bergh säger. Vetenskapsakademien kar
gjort framställning om det belopp som
föreslås av statsutskottet. Departementschefen
har så gott som helt följt Vetenskapsakademiens
äskanden, och de penningmedel
som kan finnas därutöver är
ju inte förbrukade utan blir en tillgång
som man kan tänka sig kommer att behövas
även i ett senare skede.

Jag tror inte att vi har så skilda me -

Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Nr 9

Om inrättande av en
ningar i denna fråga. Skiljaktigheten gäller
väl mera tidpunkten när man skall
tillgripa fondmedlen. Departementschefen
har med hänsyn till läget just nu
och de utredningar som pågår på detta
område ansett att medlen bör anslås,
och utskottet har anslutit sig till den
uppfattningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Jag vill i korthet replikera
herr Näsström med att i hans minne
återföra det inlägg han nyss gjorde i
diskussionen beträffande punkt 42, där
han som talesman för utskottet starkt
betonade det bekymmersamma statsfinansiella
läget. Det förefaller mig inte
riktigt konsekvent att samtidigt avstå
från en besparing på något över 400 000
kronor. Jag har litet svårt att se att
hans resonemang har sammanhang.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att använda fondmedel
till löpande utgifter har ju aldrig ansetts
vara någon särskilt förnämlig ekonomisk
förvaltning, och jag skulle vilja
fråga herr Bergh, om han är alldeles säker
på att vi till ett kommande år har
en betydligt bättre ekonomisk ställning.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det beror ju bl. a. på
om vi får regeringsskifte i höst eller
inte!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 44—4C

Vad utskottet hemställt bifölls.

landsantikvarietjänst i Stockholms län
Punkten 47

Om inrättande av landsantikvarietjänst
i Stockholms län

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen anvisa
ett förslagsanslag av 603 700 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Alexanderson (I: 99) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Vinge m. fl. (11:134), hade hemställts,
att riksdagen måtte — under uttalande
att en landsantikvarietjänst borde
inrättas i Stockholms län från den 1
juli 1960 — anvisa härför erforderliga
medel för budgetåret 1960/61.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 99
och 11:134 — såvitt de avsåge medelsanvisningen
— till Vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien: Bidrag till
avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 603 700 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 99 och
II: 134, såvitt de icke behandlats under
a), i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Källqvist och fröken Vinge, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Under denna punkt upptas
bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen.

Riksdagen godkände år 1955 statsutskottets
utlåtande i ärendet, och där sägs
det att landsantikvariedistrikten skall
sammanfalla med länen. I fråga om
Stockholms län ansåg man dock att det
borde ankomma på vederbörande lokala
intressen att ta initiativ beträffande den -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

na fråga. Stockholms län fick sålunda
inte någon egen landsantikvarie.

I motionen 1:99 har man i år föreslagit
att en landsantikvarietjänst skulle
inrättas i Stockholms län. Flera skäl talar
för detta, bl. a. att när landsantikvarie
saknas i Stockholms län, så kommer
arbetsuppgifterna där att lastas på någon
annan. Man kan väl också säga att det
är fråga om en rättvisesynpunkt, eftersom
avlöningen till landsantikvarierna
betalas genom statsbidrag efter vissa
normer.

Utskottet har skrivit välvilligt beträffande
den i motionen upptagna frågan,
och jag vill med hänsyn till utskottets
skrivning inte ställa något yrkande.
Herr talman, jag avstår från yrkandet i
förhoppningen att Kungl. Maj:t kommer
att uppmärksamma utskottets skrivning
och nästa år framlägga förslag i ärendet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 48—53

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag,
avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 42, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
Tullverket: Anskaffning av viss materiel,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Ang. rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 30, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

I propositionen hade, på grundval av
1957 års skatteutrednings betänkande,
framlagts förslag till bestämmelser om
förlustutjämning, d. v. s. om rätt att vid
inkomsttaxering kvitta vinst under ett
år mot förlust under tidigare år. Enligt
förslaget skulle rätten till kvittning avse
förlust under något eller några av de
närmast föregående sex åren. De nya bestämmelserna
skulle enligt förslaget gälla
fr. o. m. 1961 års taxering, varvid
kvittning skulle kunna ske av förluster
som hänförde sig till 1955 och följande
års taxeringar. Reformen kunde, när de
nya bestämmelserna kommit i full tilllämpning,
beräknas medföra ett skattebortfall
för staten om cirka 8 miljoner
kronor per år och för kommunerna om
cirka 5 miljoner kronor om året.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 519,
av herr Bengtson m. fl., och 11:647, av
herr Hedlund m. fl.,

II) de likalydande motionerna 1:520,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 648, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., ävensom

III) de likalydande motionerna 1:521,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 646, av herr Ågren m. fl.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 30, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:519,
av herr Bengtson m. fl., och 11:647, av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 520,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 648,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:521,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 646, av herr Ågren m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Kronstrand,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Rydén;
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
1:519 och 11:647, 1:520 och 11:648
samt I: 521 och II: 646 måtte

1) antaga det vid propositionen nr 30
fogade förslaget till förordning om rätt
till förlustutjämning vid taxering för inkomst
med den ändring att 2, 8 och 9 §§
erhölle i reservationen angiven lydelse;

samt 1, 2, 3, 5, 8 och 13 §§ ävensom
anvisningarna till 5 § och övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse, reservationen
visade; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bl. a. rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton — motsvarande nuvarande
skogskonto — vid beräkning
av intäkt av jordbruk och av annan fastighet
(hyresfastighet);

II) av herrar Bengtson, Sundin och
Vigelsbo, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1:519 och 11:647, 1:520 och
11:648 samt 1:521 och 11:646 måtte

1) antaga det — ---(— reserva tion

I under punkt 1);

2) antaga det av 1957 års skatteutredning
framlagda, vid propositionen nr
30 såsom bihang fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig
inkomstskatt å merinkomst i vissa fall
med den ändring att rubriken samt 1, 2.
3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna
till 2 och 5 §§ och övergångsbestämmelserna
erhölle i denna reservation angiven
lydelse; samt

3) i skrivelse---(= reservation

I) — — — fastighet (hyresfastighet).

De förslag som framlagts i reservationerna
inneburo bland annat vissa ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda
hade, i vad gällde förslaget till förordning
om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst, i båda de föreliggande
reservationerna föreslagits, att
det av Kungl. Maj:t för rätt till förlustavdrag
uppställda villkoret, att deklarationsskyldighet
skulle ha förelegat för
det beskattningsår då förlusten uppkommit,
skulle ändras så, att förlustutjämning
finge ske i de fall, då deklarationsskyldighet
förelegat antingen under förluståret
eller under något av de två närmast
föregående beskattningsåren. Medan
Kungl. Maj:t föreslagit, att förlustutjämning
skulle få äga rum i familjebolag
endast därest ägareförhållandena

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

vore i det väsentliga desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skulle utnyttjas,
hade reservanterna för sin del
till komplettering härav förordat, att rätt
till förlustutjämning skulle kvarstå, om
den som övertagit aktier på grund av
arv, testamente eller bodelning överläte
dessa till tidigare ägare av aktier i företaget.

I reservationen I hade, liksom i 1957
års skatteutredning föreslagits, att för
rätt till progressionsutjämning skulle
krävas, att skillnaden mellan två års inkomster
utgjorde minst 12 000 kronor.
I reservationen II hade föreslagits, att
detta belopp skulle fastställas till 8 000
kronor.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! Frågan om rätt till förlustutjämning
och öppen resultatutjämning
vid beskattningen är en gammal bekant
för oss alla, en kär gammal bekant
skulle jag nästan kunna säga. Hur många
motioner, som har väckts i denna fråga
under årens lopp, vet jag faktiskt inte,
men det är ganska många. Ambitiösa
riksdagsledamöter har år efter år motionerat
i saken. Men Vår Herres kvarnar
mal som bekant långsamt, inte minst i
den svenska riksdagen, och det har tagit
sin tid innan något resultat av den verksamheten
har förmärkts. Nu föreligger
det i varje fall.

Den proposition, som vi nu har framför
oss, är ett resultat av den utredning
som verkställdes av 1957 års skatteutredning,
vilken i sin tur tillsattes efter
beställning av 1955 års riksdag. Denna
kommitté har inte endast framlagt förslag
om rätt till förlustutjämning utan
också prövat frågan om vad man kallar
öppen resultatutjämning i vidsträckt
mening. I sistnämnda del har utredningen
framlagt ett lagförslag om »rätt till
utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall», som det heter. I
propositionen har finansministern emellertid
inte ansett sig böra upptaga mer
än utredningens förslag om rätt till förlustutjämning,
d. v. s. om rätt att vid inkomsttaxeringen
kvitta vinst under ett

år mot förlust under tidigare år. Enligt
förslaget skall rätten till kvittning avse
förlust under något eller några av de
närmast föregående åren.

Inom utskottet bär vi alla med tillfredsställelse
hälsat det förslag som finansministern
här har framlagt, och det
rådde i allt väsentligt enighet om att
man borde tillstyrka propositionen. Man
har allmänt understrukit angelägenheten
av att genom möjlighet till förlustutjämning
undanröja de kanske mest stötande
verkningarna av vad vi brukar kalla
beskattningsårets slutenhet.

I det här sammanhanget skulle jag
inom parentes gärna vilja understryka
ett uttalande som utskottet bär gjort på
s. 23 i sitt betänkande, nämligen att det
från början klart bör utsägas »att lagstifningen
bör hållas fri från komplicerande
regler, som har till syfte att nå millimeterrättvisa».
Jag tycker att detta är
ett berättigat uttalande i detta sammanhang,
och jag tror att det kan äga tilllämpning
även i många andra fall, när
det gäller de ärenden, som blir föremål
för bevillningsutskottets prövning.

Även om man, som jag sade, sålunda
har anledning till tillfredsställelse, en
uppriktig tillfredsställelse, med finansministerns
förslag att äntligen öppna
möjligheter till förlustutjämning vid
taxering för inkomst, har vi emellertid
på den borgerliga utskottshälftens sida
icke desto mindre ansett oss böra förorda
vissa smärre justeringar i propositionen.
De berör dock icke dess huvudlinjer.

Vad beträffar kravet på att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat för det
beskattningsår då förlusten uppkommit,
för att rätt till förlustavdrag skall inträda,
anser sålunda den borgerliga utskottshälften
— och den stöder sig härvidlag
på flertalet av remissinstanserna
— att den föreslagna begränsningen är,
såsom vi säger »onödigt rigorös» och
kan leda till vissa orättvisor. Vi tycker,
att det kan vara tillräckligt att stadga
att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
antingen under förluståret eller
under något av de två närmast föregående
beskattningsåren.

Onsdagen den 2,‘i mars 19(50 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Det är en sak. En annan sak är följande.

Vi är inom den borgerliga utskottshälften
likaledes ense om att den av 1957
års skatteutredning förordade progressionsutjämningen
borde genomföras,
ehuru med vissa små kompletteringar
som jag inte skall i detalj gå in på. Man
föreslår härutinnan att rätt till utjämning
skall förefinnas även vid fallande
inkomst. Vad nu speciellt frågan om progressionsutjämning
beträffar är det kanske
anledning att fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att utskottet för
sin del ingalunda bestrider att verkningarna
av den statliga inkomstskattens progressivitet
emellanåt kan vara sådana
att en viss utjämning av inkomsten på
flera år kan vara berättigad. Vi är naturligtvis
tacksamma för detta medgivande
från utskottets sida. Men å andra
sidan vill utskottet inte för närvarande
vara med om att genomföra det förslaget
utan menar att, såsom det heter i
betänkandet, ställning till frågan om
progressionsutjämning bör tagas »först
sedan revisionen av reglerna om ackumulerad
inkomst fullbordats och behovet
av åtgärder på området därigenom närmare
klarlagts». Denna uppfattning överensstämmer,
så vitt jag förstår, med den
ståndpunkt som departementschefen
själv intar. Den borgerliga utskottshälflen
kan emellertid, såsom jag tidigare
antytt, inte dela den uppfattningen.

Slutligen föreslås i båda reservationerna
att en skyndsam utredning måtte
igångsättas rörande en allmän öppen resultatutjämning.
Jag underströk i början
av mitt anförande att detta större
spörsmål även upptagits av utredningen
men att finansministern tills vidare skjutit
undan det. En sådan allmän öppen
resultatutjämning skulle bl. a. innebära
rätt till skattefri avsättning på särskilda
konton — som skulle motsvara våra nuvarande
skogskonton — vid beräkning
av intäkt av jordbruk och av annan fastighet,
d. v. s. hyresfastighet. För hyresfastigheter
skulle avsättningarna närmast
innebära att sådan del av hyresinkomsten,
vilken erfordras för framtida reparationer,
redan vid avsiitlningen skulle
fritas från beskattning.

Kammarledamöterna bär sett, att det
är två reservationer, som fogats till betänkandet
från den borgerliga utskottshalvans
sida. De är identiska utom i fråga
om en detalj, beträffande vilken utskottets
höger- och folkpartirepresentanter
å ena sidan och utskottets centerpartirepresentanter
å andra sidan har
intagit skilda ståndpunkter. Meningsskiljaktigheten
avser inte någon väsentlig
sak. Den gäller storleken av det minimibelopp,
som krävs såsom skillnad
mellan två års inkomster för att utjämning
skall få ske. Högern och folkpartiet
förordar i likhet med utredningen och
finansministern ett minimibelopp av
12 000 kronor, under det att centerpartiet
anser, att ett minimibelopp av 8 000
kronor skulle bättre överensstämma med
reformens syfte. Det är ju ingen mera
väsentlig skillnad. I övrigt är alla de tio
reservanterna ense om sitt ställningstagande.

Jag vill ännu en gång upprepa vad jag
tidigare har påpekat, nämligen att man i
stort sett har anledning till tillfredsställelse
med propositionen. Det är, som
man brukar säga, ett länge närt önskemål
som nu åtminstone delvis står inför
sitt förverkligande. Propositionen
utgör med andra ord ett steg i rätt riktning.

Vi menar dock, och vi adresserar oss
givetvis till finansministern, som vi har
förmånen att se närvarande, att detta
steg bör följas av flera åtgärder i samma
anda som den som präglar den proposition,
vi nu har framför oss.

Vi menar att erfarenheterna av systemet
bör noga observeras under de första
åren så att föreliggande bristfälligheter,
som vi har skrivit, »skyndsamt kan undanröjas».
Bland de spörsmål som bör
ägnas fortsatt uppmärksamhet skulle jag
för min del i detta sammanhng vilja peka
på rätt till förlustutjämning bakåt i tiden
och rätt till utjämning även beträffande
ortsavdrag samt utsträckning av
kvittningsperiodens längd t. ex. till tio
år. Det är spörsmål, som vi vill underställa
finansministerns prövning i fortsättningen.

Ur statsfinansiell synpunkt är detta
en ganska begränsad angelägenhet, det

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. ratt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

vill jag särskilt understryka innan jag
slutar. Det s. k. intäktsbortfallet för
det allmänna blir ringa. Det beräknas
för staten till cirka 8 miljoner och för
kommunerna till cirka 5 miljoner kronor.
De gynnsamma verkningarna för
dem det berör, de skattskyldiga, tror
jag emellertid är så väsentliga och har en
så, om jag så får säga, stimulerande effekt,
att man får anse att detta vida överväger
det intäktsbortfall, som naturligtvis
inträder vid en sådan operation som
den som här är förordad.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
med dessa ord få yrka bifall till reservation
nr 1. De kompletteringar av propositionen,
som den avser, framför allt
rätten till progressionsutjämning, har jag
redan antytt, och de finns för övrigt
angivna i den lagtext, som är fogad till
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Yngve Nilsson (h) och Kronstrand
(fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är med största tillfredsställelse
man hälsar att Kungl. Maj :t
har lagt fram ett förslag om förlustutjämning.
Det har, som herr Hagberg antytt,
varit aktuellt under många år och
har under årens lopp fått allt större aktualitet.
Därför är vi glada över att förslaget
är framlagt, och det har inte heller
mött något motstånd, utan i stort
sett har det från utskottsledamöternas
sida tillstyrkts.

I vissa detaljer liar vi inte varit fullt
överens, men i stort sett har det rått
enighet inom utskottet. Vi har nu sagt
— och det har också utskottet gjort i
vissa avseenden — att det finns punkter
på vilka man bör invänta erfarenheter
för att få se om det behövs justeringar
i fortsättningen. Inte heller därvidlag
har det förelegat någon oenighet.

Reservanterna har dock velat gå något
steg längre, vilket herr Hagberg redan
har anfört. Jag kan så gott som helt instämma
med herr Hagberg. Det föreligger
så små meningsskiljaktigheter mellan
de båda reservationerna att det inte

finns någon anledning att hålla något
längre tal rörande progressionsutjämningen
och de 8 000 eller 12 000 kronorna,
i synnerhet som det också i den
reservationen som herr Hagberg har undertecknat
står att »vissa skäl kan även
anföras för att sänka det minimibelopp
som kräves såsom skillnad mellan två
års inkomster — 12 000 kronor — för att
utjämning skall få ske». Vidare står det
att det kan vara motiverat med en viss
försiktighet under systemets första år.
varför man inte nu vill föreslå någon
sänkning av beloppet. Detta gör ju skillnaden
ännu mindre mellan de två åsikter
som framförs i reservationerna. Av
tekniska skäl har reservationerna kommit
att bli rätt utförliga, men i själva
verket är skillnaden mellan dem inte
särskilt stor.

Liksom herr Hagberg har vi på vårt
håll önskemål om att man borde gå vidare
och genomföra det förslag som 1957
års skatteutredning framlagt om en öppen
resultatutjämning. En sådan skulle
kanske komma att underlätta en hel del
när det gäller att finna lösningar till
problem som vi nu försöker lösa i andra
former.

Nu får utjämningsåtgärder vidtagas
försäkringsvägen, men metoderna är något
oformliga, och det vore bättre om
man hade möjlighet till en öppen resultatutjämning.
Jag vill inte säga att genomförandet
av en öppen resultatutjämning
skulle kunna ersätta en sådan sak
som skördeskadeförsäkringen, men det
är tänkbart att möjligheten till sådan
utjämning skulle kunna ha betydelse
också i det avseendet. I fråga om skogskontona
bär vi redan nu en erfarenhet
som är god, och man skulle därför kunna
fortsätta på någon liknande väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 till utskottets
betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Reservanterna har här
anslagit mycket försonliga tonfall och
upplyst kammaren om att det inte föreligger
så stora motsättningar om detta

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

spörsmål. Jag utgår ifrån att de syftar
till förslaget om förlustutjämning. Detta
förslag har begärts genom en skrivelse
från riksdagen, och det är klart att man
kan instämma med dem som säger att
detta är ett steg framåt när det gäller
vår skattelagstiftning, ty alla är överens
om att man så långt som möjligt skall
söka finna sådana former för beskattningen,
att den blir så rättvis -som möjligt.
Om detta är vi ense.

Å andra sidan kan det väl aldrig bestridas
— även om enigheten synes vara
stor — att detta förslag på sitt sätt
bidrar till att göra vår skattelagstiftning
mera komplicerad. Den har ju också
utformats på ett sådant sätt att man
söker få bort ett stort antal ärenden
genom att fixera en viss summa, som
förlusterna skall uppgå till innan denna
lagstiftning kommer att tillämpas. Jag
tycker i och för sig att det är ändamålsenligt
och praktiskt att så sker, men
om man går fram med så enkla schabloner
är det klart att en och annan kommer
att uppfatta denna lagstiftning som
otillfredsställande.

Det har sagts här tidigare att detta
icke är någon stor statsfinansiell fråga,
och det är riktigt. Det rör sig kanske
om åtta—tio miljoner kronor för staten,
och komunerna får kanske släppa
ifrån sig drygt hälften så mycket. Det är
alltså en lagstiftning som inte får alltför
stor räckvidd, men det är väl lika klart
att den på de punkter där utskottsmajoriteten
och reservanterna tvistar kommer
att innebära att människorna när
det gäller deklarationsplikten kommer
att på ett helt annat sätt än tidigare bevaka
sina intressen i framtiden.

Frågan om deklarationsplikten — om
man skall ha avgivit deklarationen det
år förlusten gäller eller om det kan räcka
med två år tidigare — tror jag inte
har så stor betydelse nu, men mig förefaller
det som om man framöver skulle
lägga vikt vid att ha fullgjort denna deklarationsskyldighet
i den mån det uppstår
förluster eller avdragsmöjligheter
som man kan utnyttja, t. ex. betalda
kommunalskatter som man kan få dra
av först senare när inkomsterna blir

större. För mig är det alldeles självklart
att medborgarna bevakar de rättigheter
som de får i och med att denna bestämmelse
kommer in i vår skattelagstiftning.
Vad vi tvistar om beträffande deklarationsplikten
spelar väl inte någon större
roll nu och inte heller framöver, utan
medborgarna själva kommer nog att bevaka
den saken.

Sedan är det en obetydlig detalj beträffande
rätten att utnyttja dessa förlustavdrag
för efterlevande i dödsbo.
Där föreslår Kungl. Maj:t den ordningen
att efterlevande maka och barn skall
få denna rättighet, men i tredje hand
skall den inte tillämpas. Det rör sig härvidlag
om en rent preventiv åtgärd. Man
vill gardera sig mot missbruk. Det skulle
t. ex. kunna tänkas att man skulle sälja
förlustbolag för att köparen skulle få
mera avdrag. Jag håller med både herr
Hagberg och herr Bengtson om att detta
inte är någon större fråga.

Å andra sidan är det en väsentlig skillnad,
när reservanterna vill utvidga denna
lagstiftning till att även avse den del
av förslaget som de sakkunniga rekommenderade
men som Kungl. Maj :t inte
tagit upp. Den avser inkomstutjämning
för att mildra progressionen i beskattningen.
Där har nog utskottsmajoriteten
den uppfattningen att Kungl. Maj :t handlat
klokt i att inte utvidga förslaget med
denna del. Det gäller ju här enligt reservanterna
att finna en metod som utjämnar
inkomsten mellan olika år, så
att man får bort de olägenheter som det
innebär att man har hög inkomst ett år
och då får större progression i beskattningen,
medan man ett annat år har
mindre inkomst, och då skulle man under
två års tid räkna samman dessa inkomster
och få den lägre skatten genom
delning.

Detta låter verkligen bestickande i och
för sig. men jag tror inte att jag kan
klargöra vad det rör sig om på ett bättre
sätt än genom alt hänvisa till en remissinstans.
Länsstyrelsen i Västmanlands
län har frågat sig: Kan det vara riktigt
och ändamålsenligt att medge en sådan
utjämning, om t. ex. ojämnheten i inkomsten
uppstått därigenom att veder -

42 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

börande med vissa års intervaller fått
allt högre och högre inkomster? Det är
de ojämna inkomsterna som vi skall
sträva efter att utjämna, och vi har en
del anordningar för att åstadkomma detta.
Länsstyrelsen tar som exempel en
person som börjar som praktikant med
en lön på 10 000 kronor men som sedan
får löneförhöjning till 25 000 kronor. Det
är alltså en skillnad på 15 000 kronor.
Eftersom vederbörande klarar kvalificeringsgrunden
på 12 000 kronors inkomstskillnad,
skulle han få jämna ut
dessa inkomster under två år. Men fortsätter
vederbörande framgångsrike medborgare
och får en ny plats, där han får
40 000 kronor om året, så skulle en ny
sådan utjämning företas. Han kanske går
ett steg vidare och får 100 000 kronor
och rätt till ytterligare en utjämning.

Jag tycker att länsstyrelsen i Västmanlands
län här har mycket konkret och
enkelt utvecklat, hur detta skulle kunna
verka, och det finns skäl att ställa frågan
: Kan det vara rimligt att medge inkomstutjämning
i ett sådant fall, där
skattekraften uppenbarligen ökar vid
varje tillfälle som inkomsten ökar, i
synnerhet som skatten tas ut via källskattesystemet
och det inte blir någon
eftersläpning? Detta exempel ger oss någonting
att fundera på. Jag har inte något
emot om man kan finna former där
man kan utjämna inkomsterna i den
mån det är fråga om ojämna inkomster.
Vi har systemet med ackumulerad inkomst.
vi har insättningen på skogskonto,
vi har rörelseidkarnas möjligheter
till intern vinstreglering, vi har varulagervärderingen
och avskrivningar i övrigt.
Allt detta tycker vi är i och för
sig ändamålsenligt. Men jag har funderat
på om reservanterna verkligen är
beredda alt när det kommer till kritan
förorda ett sådant system, som kan verka
stötande på många medborgare. I
•stället för att rekommendera finansministern
att fundera ytterligare på detta
förslag skulle jag vilja rekommendera
honom att fortsätta sitt arbete att försöka
finna former att få bort den orättvisa
som ligger i våra skattelagar när
det gäller ojämna inkomster. Men jag

vill inte rekommendera kammaren att
anta detta förslag, och det blir i princip
inte mycket bättre om man gör som
centerpartiet och reducerar kvalifikationsgränsen
till 8 000 kronor. Så länge
vi har nuvarande skattesystem med progressiv
skatt till staten får vi ta de konsekvenser
som vi alla i stort sett anser
vara riktiga i princip. Detaljerna kan
vi diskutera.

Detta har gjort att utskottets majoritet
inte vill förorda det steg till ytterligare
inkomstutjämning som föreslagits och
som reservanterna tillstyrker. Utskottet
har stannat för att följa propositionen,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är självfallet tacknämligt
att lyssna till den tillfredsställelse
varmed denna proposition har emottagits
från oppositionens sida. Den är ju
egentligen ett element i den stora skattegiv
som presenterades höstriksdagen i
samband med omsättningsskatteförslaget.
Omsättningsskatten gav oss möjligheter
att göra vissa välkomna justeringar i skattelagstiftningen
i övrigt. Jag erinrar om
att ett förslag om reviderad sambeskattning
ligger på riksdagens bord. Också
detta förslag om förlustutjämning bör ju
ses i samband med de ökade statsfinansiella
resurser som skapades genom beslutet
om omsättningsskatten.

Nu kan man naturligtvis anlägga åtskilliga
synpunkter på det förslag som vi
diskuterar här i dag. De föregående talarna
i debatten har varit föredömligt koncentrerade
och kortfattade. Också jag
skall försöka att vara det.

Jag lade märke till att herr Hagberg i
Malmö särskilt underströk utskottets uttalande
att lagstiftningen bör hållas fri
från synpunkter dikterade av millimeterrättvisa.
Jag tycker mig emellertid finna
att de till utskottets betänkande fogade
reservationerna snarare ger anledning att
dra motsatta slutsatser än vad herr Hagberg
framförde i sin principdeklaration.
Följer man herr Hagbergs förslag tar man
ett steg i riktning mot den millimeterrättvisa
som man vill bekämpa, ett steg mot

Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

en försvårad taxeringskontroll och mot
en besvärligare skattebyråkrati.

Det är ju i två avseenden som reservanterna
har anfört speciella synpunkter.
Det gäller för det första den deklarationsskyldighet
under förluståret som presenteras
i propositionen och som utskottsmaioriteten
ställt sig bakom. För min egen
del har jag tyckt att det bör vara ett minimikrav
när vederbörande begär att få
den skattelättnad som förlustutjämningen
innebär, att han som utgångspunkt för
det hela skall ha avgett en deklaration.
.Tåg tror att detta är rätt angeläget också
för honom själv, tv en deklaration tvingar
honom ju att granska sitt ekonomiska
fögderi under det gångna året och att göra
en ganska noggrann beräkning över
verksamhetens resultat, över inkomster
och utgifter. När förlustutjämningen nu
är så konstruerad, att vederbörande, om
han vill ha ett utjämningsförfarande,
själv skall visa att han har haft en förlust
under året, är det bara till hans egen
nytta om han tvingats att upprätta en deklaration
som i sin tur har gjort det nödvändigt
för honom att göra ett ordentligt
överslag över just det årets ekonomiska
resultat. Han skall ju prestera bevisföringen
i andra band, och bevisföringen
kan bli besvärlig när det kan ligga ända
upp till sex år mellan bevisföringen och
det år för vilket förlustutjämning yrkas.

Den andra fråga, som reservanterna har
fastnat på, gäller progressionsutjämningen.
Vi har ju i den statliga beskattningen
en progressiv skala, men denna sätter ju
inte in förrän vid ganska rimliga inkomstlagen.
Två äkta makar måste ju ha haft
en årsinkomst av i runt tal 14 500 kronor
innan de känner av den progressivitet
som kännetecknar den statliga skatteskalan,
d. v. s. innan marginalskatten sätter
in med 15 procent över de 10 procent,
som gäller upp till detta inkomstläge.
Skall man sedan för ett specifikt år ha
en progessionsutjämning för en inkomst,
som ligger 12 000 kronor högre, innebär
detta att institutet inte fungerar förrän
\ id inkomster av 25 000—20 000 kronor.
•lag har således svårt att förstå, att progressionsutjämningen
för de breda inkomstlagren
är en absolut överhängande

angelägenhet. För smärre grupper kan
den vara bra och erforderlig.

Om man emellertid vill fatta ett beslut
om en progressionsutjämning, bör man
stå på en rimligt säker grund. Jag har
nog den uppfattningen, att kammaren i
allmänhet önskar ett något så när entydigt
resultat från både utredning och remissinstanser,
innan man ger sig på att
lagstifta om en skatteförändring. Det visar
sig nu vid remissbehandlingen, att
det är — om jag minns rätt — åtta remissmyndigheter,
som direkt har avstyrkt
tanken på progressionsutjämning. Det är
riksskattenämnden, överståtliållarämbetet,
länsstyrelserna i Älvsborgs, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden.
Vidare har länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Gävleborgs
och Västerbottens län ställt sig ytterst
tveksamma till det förslag, som här
har presenterats av utredningen. Förklaringen
till deras tveksamhet är naturligtvis
de skäl, som bevillningsutskottets ordförande
anförde i sitt inlägg: Man bör
inte företaga några skattelindringar, som
inte kan sakligt motiveras. Eftersom alla
skattelindringar är en fråga om att överflytta
skattetungan på andra medborgare,
bör det finnas starka skäl för sådana
överflyttningar. Så är knappast fallet med
den konstruktion, som här har angivits.

Bevillningsutskottets ordförande citerade
vad länsstyrelsen i Västmanlands län
hade anfört. Hade han velat citera yttrandet
ännu utförligare, hade det nog
framstått i ännu tydligare dager, hur galet
denna lösning kan utfalla. Länsstyrelsen
anför som exempel en person, som
första året arbetar som praktikant i eu
industri med en inkomst av 10 000 kronor.
Han har naturligtvis eu viss skolutbildningbakom
sig. Sedermera avancerar
han och får eu lön på 25 000 kronor. Han
visar sig framåt och duktig, han blir direktörsassistent,
och då får han 40 000
kronor. Han visar sig t. o. m. så skicklig,
att han slutar som direktör och får
100 000 kronor per år. Varje gång han
får eu löneförhöjning, skall han — om
man följer reservanterna — också få en

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. ratt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

skattelindring. Det är ju utomordentligt
svårt att mobilisera sakliga skäl för ett
sådant resultat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför ett
annat exempel. Man kan mycket väl tänka
sig, att en högskolestuderande under
det sista året lian studerar vid högskolan
tar ett tillfälligt arbete under sommarledigheten.
Han tjänar 1 200 kronor, så att
han blir deklarationsskyldig. Han går sedan
ut som färdig ingenjör från högskolan
och har naturligtvis ingen svårighet
att få en inkomst av 1 200—1 300 kronor
i månaden. Med den brist på civilingenjörer
som nu råder kan han kanske få både
1 500 och 2 000 kronor per månad. Det
första året, då han startar med denna relativt
höga lön, skall han alltså åtnjuta
skattelindring, därför att han under det
sista läsåret skaffat sig en deklarationspliktig
inkomst av 1 200 kronor. Jag har
svårt att finna sakskäl också för detta resultat.

Till yttermera visso anför överståthållarämbetet
ett exempel, som är ganska
intressant. En skattskyldig kan ju ärva
ett kapital, låt mig säga på 300 000 kronor.
Kapitalet bör ju vara ganska illa placerat,
om han inte kan få ut en ränteavkastning
överstigande 12 000 kronor —
han behöver ju bara köpa obligationer
från det nya statliga obligationslånet för
att få ut 16—-17 000 kronor. Den omständigheten
att någon ärver en förmögenhet
och får en avkastning av förmögenheten,
som försätter honom i en väsentligt bättre
ekonomisk situation än tidigare, skulle
alltså medföra, att han också får en
skattelindring som extra favör.

När inte mindre än 13 av remissinstanserna
med riksskattenämnden i spetsen
har tyckt att detta förslag är underligt,
är det väl rätt förklarligt om regeringen
har stannat för att säga: »Låt oss titta
på detta litet närmare!» Det är ju inte
dessa fall man är ute efter när det skall
ske en progressionsutjämning, utan det
är helt andra fall. Det är inte det normala
avancemanget i fråga om löner — vilket
faktiskt gör vederbörande bättre
1''untad att betala högre skatt — utan det
är dessa växlingar i inkomsterna som
man på något sätt velat moderera. Reser -

vanterna har därför också stannat för att
man skulle bygga ut denna progressionsutjämning
till att omfatta även sådana
fall, där det går bakåt, men det finns faktiskt
ingen utredning om denna sak, och
någon skattesakkunnig remissinstans har
inte heller haft tillfälle att mera ingående
fundera på detta problem.

Nu är det så att vi har en annan fråga,
som ligger rätt nära denna, och det är
frågan om ackumulerad inkomst. Där
finns det också möjligheter att efter medgivande
av skattemyndigheterna slå ut
en tillfällig toppinkomst på flera år. Denna
fråga är för närvarande föremål för
en allmän översyn —- de nuvarande bestämmelserna
är nog inte riktigt formfulländade.
När den utredningen blir färdig,
finns det ju anledning att även ta
upp frågan om progressionsutjämningen
och bedöma de båda närbesläktade problemen
på samma gång.

Regeringen har således inte förklarat
sig ha någonting emot tanken på en progressionsutjämning,
även om den är en
förmån för ett relativt litet antal människor
med ganska höga inkomster, eftersom
vederbörande måste ha en inkomst
på över 14 000 eller 15 000 kronor per år,
innan progressionen över huvud taget
får någon praktisk realitet. Men när läget
är sådant, finns det väl ändå mycket
starka skäl för att nu inte rusa i väg och
lagstifta, utan regeringen bör få möjligheter
att närmare pröva denna fråga,
särskilt i samband med frågan om ackumulerad
inkomst.

I övrigt hälsar jag självfallet med tillfredsställelse,
att själva huvudfrågan om
förlustutjämning mottagits välvilligt. Det
enligt min mening starkaste skälet för att
förslaget lagts fram är, att detta innebär
ett handtag åt den nystartade företagsamheten.
I sådana fall startar man ju
många gånger med två tomma händer och
kan behöva en viss clearingmöjlighet under
de första sex, sju åren, när inkomsterna
inte flyter in i den jämna ström
som man kan räkna med i ett mera konsoliderat
och inarbetat företag, där man
också har möjlighet att på andra vägar
genomföra en viss förtäckt resultatuijämning
och mycket annat. Förslaget in -

Onsdagen den 23 mars 19C0 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

nebär väl i huvudsak ett handtag åt småföretagen
och de nystartade företagen,
och i den frågan har vi väl alltid varit
ense.

I den mera sekundära frågan tror jag
att det vore klokt, om kammaren i detta
läge inte ger sig på det förhastade beslut,
som ett bifall till reservationen enligt
min mening skulle innebära.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag delar herr statsrådets
uppfattning, att denna proposition
bör och kan fattas icke minst såsom ett
handtag åt den nystartande mindre företagsamheten.
Det är klart, att den innebär
vissa gynnsamma ting ur dessa
företags synpunkt, och detta är en av
anledningarna till att vi ansett oss kunna
uttrycka vår tillfredsställelse med
förslaget.

Däremot är jag inte ense med herr
statsrådet beträffande argumenteringen
i fråga om progressionsutjämningen. Jag
skall inte närmare gå in på detta, men
med hänsyn till inkomstutvecklingen här
i landet och kanske också i någon mån
med hänsyn till den samtidiga penningvärdeförsämringen
stiger, som vi ju alla
vet, de nominella inkomsterna så pass,
att progressionen i allt större och större
utsträckning verkar inom allt bredare lager
av vårt folk. Jag tror därför inte, att
frågan om progressionsutjämningen rör
endast — som finansministern ville göra
gällande — ett begränsat antal medborgare
i vårt land, utan för varje år
som går blir det en fråga som berör ett
allt större antal medborgare.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av vad utskottets aktade
ordförande framhöll i sitt anförande.
Jag har inte så mycket att säga om det.
Jag brukar aldrig rida på ord, men jag
fastnade faktiskt vid att bevillningsutskottets
ordförande talade om denna
skattereform såsom »en ny förmån» för
de skattskyldiga — precis så föll orden.
Men det är inte alls så utskottet fattat
vad som här föreslagits. Såvitt jag kan
se, betecknar utskottet inte denna proposition
såsom en förmån, utan utskot -

tet har fotat sitt ställningstagande på ett
helt annat bedömande. Det heter nämligen
i utskottets skrivning på sid. 23 i
utlåtandet: »Inom utskottet har icke rått
skilda uppfattningar rörande angelägenheten
av att genom möjlighet till förlustutjämning
undanröja de kanske mest
stötande verkningarna av beskattningsårets
slutenhet.» Detta är ju inte att beteckna
vad som här föreslås som en förmån
utan som en åtgärd av helt annan
beskaffenhet.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det var en liten detalj
i finansministerns anförande, som gjorde
att jag begärde ordet. Finansministern
underströk starkt att ett villkor för
att komma i åtnjutande av rätt till förlustavdrag
skulle vara att vederbörande
hade deklarerat för förluståret. Detta
kan jag hålla med om. Men det är inte
det Kungl. Maj :t har föreslagit. Vad
Kungl. Maj :t har föreslagit är att det
skall föreligga deklarationsskyldighet
för förluståret, och det är en helt annan
sak, som gör att hela denna konstruktion
blir orättvis i allra högsta grad.

Finansministern nämnde en kapitalinnehavare,
som har stora kapitalinkomster
och som skulle få ytterligare litet
socker — jag fattade inte riktigt innebörden.
En skattskyldig, som har en kapitalinkomst
på 1 200 kronor, blir därigenom
deklarationsskyldig och får möjlighet
att utnyttja förlustavdrag. Men den
som inte har något kapital och vars inkomst
inte har uppgått till sådant belopp,
att han har deklarationsskyldighet,
har ingen möjlighet att utnyttja förlustavdrag
om taxeringsmyndigheterna ställer
sig på den formella grunden — och
det misstänker jag att de kommer att
göra med den formulering som texten
liar fått. Det är för att undvika detta
som reservanterna har föreslagit att deklarationsskyldighet
skall fiireligga antingen
fiir förluståret eller för något av
de två föregående åren. Därigenom elimineras
risken för att den som under
sitt första år i förvärvslivet skaffar sig
en inkomst på cirka 1 200 kronor, nästa

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering'' för inkomst, m. m.

ar då han får större inkomst skall kunna
utnyttja den förlust som han eventuellt
kan deklarera det första året. Den
som under första året haft en inkomst
på 1 200 kronor har ingen kommunalskatt
att avdraga, och han har inte betalat
någon pensionsavgift eller någon
större sjukförsäkringsavgift. Han kan då
knappast få en förlust på 1 000 kronor
att deklarera. Fallet är uppkonstruerat,
herr finansminister! Alla rättviseskäl talar
för att man skall godkänna reservationen
på denna punkt.

Jag skall, herr talman, tillägga några
ord om progressionsutjämningen. Ordföranden
i bevillningsutskottet och även
finansministern anförde som exempel
den där mannen som först hade en inkomst
på 10 000 kronor i egenskap av
praktikant och som fick löneförhöjning
till 25 000 kronor och därpå en löneförhöjning
till 40 000 kronor och slutligen
löneförhöjning till 100 000 kronor. Jag
undrar var finansministern skall finna
någon med en sådan löneutveckling. Det
måste vara någon alldeles enastående
duktig karl. I vanliga fall får man nog
löneförhöjningen undan för undan. Att
det är möjligt att komma till en slutlön
på 100 000 kronor är mycket möjligt,
men en löneförhöjning från 40 000 eller
60 000 till 100 000 kronor på en gång
är sällsynt. Jag vill nästan påstå att en
man med en sådan utomordentlig förmåga
är värd en skattelindring.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillät mig att citera
ett uttalande från länsstyrelsen i Västmanlands
län. Även om exemplet representerar
någonting fullständigt otänkbart
för herr Spetz, kan det nog tänkas att
en och annan är så där skicklig, att han
blir direktörsassistent och efter att ha
varit det under vissa år blir direktör
och till slut chef för företaget. Den karriärgången
är inte alldeles unik, och där
den förekommer är det väl orimligt att
vederbörande skall honoreras med skattesänkning
varje gång han klättrar vidare
på karriärskalan och får väsentligt
större inkomster.

Mitt yttrande att det är en rimlig begäran,
att deklarationsskyldighet skall
föreligga för förluståret, är ju betingat
av att det gäller en bruttoinkomst på
1 200 kronor. En företagare — i allmänhet
är det ju fråga om sådana — vars
rörelse har gått dåligt, så att eu förlust
att tala om har uppstått, har alltid avdragsposter
att sätta in emot de där
1 200 kronorna så att han kan redovisa
förlust i sin deklaration.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte inte närmast
på företagare. Jag tänkte på en människa
som exempelvis avbröt sitt arbete för ett
eller annat år för att skaffa sig vidare utbildning,
t. ex. vid en teknisk högskola.
Detta förekommer i mycket stor utsträckning.
Det händer också att vederbörande
studerar vid statens läroverk för vuxna
i Norrköping. Vederbörande har haft inkomst
av anställning, men under det år
han fortsätter sin utbildning har han inte
inkomst. På grund av kommunalskatteavdrag
m. m. kan han emellertid redovisa
en förlust som överstiger 1 000 kronor.
Jag tycker det är hårt att den som på det
sättet vill fortsätta sin utbildning men
inte har något kapital skall straffas i förhållande
till den som har ett kapital, som
ger en inkomst på 1 200 kronor.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om det sista exempel,
som herr Spetz anförde för att visa att
det vore synd om en sådan människa som
inte får dessa förmåner, vill jag säga att
det nog inte är så värst troligt att det
kommer att inträffa i verkligheten. Jag
har funderat på vad det kunde vara för
ett förhållande som kan åstadkomma att
man inte får en inkomst av 1 200 kronor.
Detta är nog utomordentligt sällsynt. Jag
tror att det är mycket mera sällsynt än
det fall jag tillät mig åberopa, låt vara i
den andra förordningen, om mannen som
skulle få skattelindring därför att han
får löneförhöjning, ty det går väl inte att
förneka, herr Spetz, att vid varje tillfälle

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. ratt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

vederbörande får löneförhöjning överstigande
12 000 kronor skulle progressiviteten
påverkas. Det är obestridligt. Med
tanke på att vi är överens om att skatten
skall påläggas medborgarna efter bärkraft
framstår detta för mig såsom ett
utomordentligt exempel på vad länsstyrelsen
har sagt. Det behöver inte vara en
ökning från 12 000 till 100 000 kronor,
utan varje gång vederbörande får en höjning
över 12 000 kronor får han lättnad i
skatten. Detta skall enligt min mening
inte stå i första rummet när det gäller en
reformering av vår skattelagstiftning.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Finansministern citerar
remissinstanserna. Jag har i princip
ingenting emot detta, men vi har vid andra
tillfällen sett att remissinstanserna
icke har beaktats på samma sätt. Liksom
herr Spetz tycker jag exemplet är ovanligt.
Jag undrar om det går att hitta någon
människa som gått den karriärväg
som nämndes. Tills vidare tillåter jag
mig betvivla att det går att leta upp en
enda sådan person i Sverige.

Jag vänder mig mot att man betraktar
det slutna beskattningsåret som ett
axiom, som icke på något sätt får rubbas.
Det vore lika rättvist att tänka sig
en längre inkomstperiod och exempelvis
räkna ett par år i stället för ett enda år.
Det är ett gammalt tänkande att vi har
året som enhet och att vi skall hålla fast
vid det. Jag tror inte det är lämpligt att
hålla fast vid detta som det enda riktiga.
I ett sådant fall som den där mannen
med 10 000 och 25 000 kronors inkomst
skulle kanske en utjämning inte alls vara
obefogad. Jag vänder mig särskilt emot
detta vanetänkande, att vi skall ha ett
slutet beskattningsår och att vi inte får
tänka på någonting annat.

Jag tror att finansministern använde
uttrycket att vi inte skall rusa i väg och
lagstifta på detta sätt. Ja, det är nog inte
så värst mycket rusande i denna fråga, ty
som jag tidigare bar sagt har den varit
aktuell under så många år, att man knappast
kan säga att reservanterna rusar i
väg.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall kunna kompromissa
med herr Bengtson och säga,
att även om den här mannen inte får alla
de löneuppflyttningar som länsstyrelsen
i Västmanlands län har angett, är förslaget
ändå lika orimligt, vare sig han bara
får en uppflyttning eller han får två. Det
är här fråga om principen att vederbörande
skall ha skattelindring samtidigt
som han får en löneförhöjning. Det finns
inom statsförvaltningen byråchefer som
är så duktiga att de blir regeringsråd. Då
skulle de få skattesänkning i samma veva
som de blir regeringsråd. Det finns
en och annan andre kansliskrivare som
blir byråchef. Då skall de ha denna skattesänkning
samtidigt som de avancerar i
graderna. Detta system är inte genomtänkt.
Man behöver fundera vidare över
reglerna för progressionsutjämningen.

Jag föreställer mig att herr Bengtson,
om han vill vara ärlig, inte ställer sig
bakom sådana konsekvenser som de jag
här skisserat, och vill han vara ärlig och
konsekvent, ger han mig rätt i att vi bör
fundera vidare på regler som omöjliggör
dylika konsekvenser.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att om
ett sådant fall verkligen existerade har
jag inte mycket emot att premiera dugligheten
på ett sådant sätt. Är vederbörande
så enastående duktig, är det ingen
risk att ge honom även den förmånen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det där tror jag herr
Bengtson sade utan att riktgt tänka igenom
saken. Jag håller med om att man
bör premiera dugligheten, och det sker
genom lönehöjningen, men att samtidigt
ge vederbörande en skattesänkning på
de andra skattebetalarnas bekostnad, det
vet jag inte om herr Bengtson ändå innerst
inne vill vara med om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

kats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande det i punkten
A 1 i utskottets hemställan behandlade
förordningsförslaget, vidare särskilt
angående de båda i punkterna A 2 och
A 3 behandlade författningsförslagen,
därefter särskilt rörande det i reservationerna
under 2 upptagna förordningsförslaget,
därpå särskilt i fråga om det
i reservationerna framlagda förslaget om
skrivelse till Kungl. Maj:t samt slutligen
särskilt avseende de i punkten B i utskottets
hemställan behandlade motionerna,
i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad kammaren förut
beslutat.

Det i punkten A 1 i utskottets hemställan
behandlade förslaget till förordning
om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst

Såvitt gällde detta förslag, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i dels den av herr Hagberg
m. fl. och dels den av herr Bengtson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Hagberg
m. fl. och dels den av herr Bengtson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 76;

Nej — 68.

De båda i punkterna A 2 och A 3 i utskottets
hemställan behandlade författningsförslagen Vad

utskottet hemställt bifölls.

Det i reservationerna under 2 upptagna
förslaget till förordning om rätt till
utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall

I fråga om detta förordningsförslag,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, vilket innebure, att förslaget
icke skulle antagas; 2:o), av herr
Hagberg, att det förordningsförslag skulle
antagas, som framlagts i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle godkänna det
förordningsförslag, som framlagts i den
av honom m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. rätt till förlustutjämning vid taxering for inkomst, m. m.

mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bengtsons yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 10, såvitt avser
det i reservationerna under 2 upptagna
förordningsförslaget, antager godkännande
av det förslag, som framlagts i
den av herr Bengtson m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förordningsförslag som
framlagts i reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —23;

Nej — 51.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som med bifall i förevarande del
till vad bevillningsutskottet hemställt i
sitt betänkande nr 10 avslår det i reservationerna
under 2 behandlade förordningsförslaget,
röstar
Ja;

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 9

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förordningsförslag,
som framlagts i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej -— 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det i reservationerna framlagda förslaget
om skrivelse till Kungl. Maj it angående
viss utredning

I avseende å denna del gjordes propositioner,
först därpå att kammaren skulle,
med bifall till utskottets hemställan,
avslå det förevarande förslaget, samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i de vid betänkandet avgivna
reservationerna, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

De i punkten B i utskottets hemställan
behandlade motionerna, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
kammaren förut beslutat

Lämnades utan åtgärd.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning
av väckta motioner angående
vissa ändringar i tippbördsförordningen
in. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner rörande ortsgrupperingen inom
beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:121,
av herrar Bertil Petersson och Göran
Karlsson, samt II: 147, av herrar Alemyr
och Almgren, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
att åtgärder skyndsamt måtte vidtagas
för en uppflyttning av i ortsgrupp
II placerade orter till ortsgrupp III;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:290,
av herr Sigfrid Larsson in. fl., och
11:502, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

a) i princip besluta om slopande av
skattegrupperingen och införande av enhetliga
skattefria avdrag inom skattesystemet,
motsvarande nu gällande ortsavdrag
i ortsgrupp V,

b) med verkan från den 1 januari
1961 vad beträffade beskattningen besluta
uppflytta till grupp II nu hänförda
orter till grupp III, samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla 1)

att en prisgeografisk undersökning
snarast måtte genomföras,

2) att på grundval härav särskild utredning
måtte utarbeta plan för fullständig
avveckling av dyrortsgrupperingen
i fråga om såväl skatter som löner, varvid
även måtte prövas formen av en särskild
kompensation till invånare i Norrland
med på grund av stora avstånd och
klimatförhållanden höga levnadskostnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna 1:121, av
herrar Bertil Petersson och Göran Karlsson,
samt II: 147, av herrar Alemyr och
Almgren, ävensom de likalydande motionerna
I: 290, av herr Sigfrid Larsson
m. fl., och II: 502, av herr Gustavsson
i Alvesta in. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att till ortsgrupp III uppflytta
de orter, som för närvarande vore hänförliga
till ortsgrupp II;

B) att de nämnda motionerna måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Gustaf Elofsson,
Bengtson och Vigelsbo.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets förslag
i denna fråga är så positivt, att jag
inte bär anledning att yrka någonting
annat än vad utskottet föreslår, nämligen
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att åtgärder vidtas i syfte
att till ortsgrupp III uppflytta de orter,
som för närvarande är hänförliga till
ortsgrupp II. Detta anser vi vara ett steg
i rätt riktning.

Lag vill bara i detta sammanhang betona
att det förhållandet, att vi i ett särskilt
yttrande har sagt ifrån att vi kan
biträda bevillningsutskottets betänkande,
på intet sätt innebär att vi har accepterat
dyrortsgrupperingen. Vi har fortfarande
som målsättning att dyrortsgrupperingen
bör avskaffas såväl vad gäller
skatter som vad gäller löner.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än det som är framställt från bevillningsutskottets
sida.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med sär -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. minskning av antalet lantbruksattachéer

skilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.; och
nr 11, angående användande av riksbankens
vinst för år 1959.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels ock
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297); samt
nr 22, i anledning av väckt motion
angående ekonomisk ersättning till
tjänsteman som avsatts från sin tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. minskning av antalet lantbruksattachéer I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 486 och II: 587, såvitt nu vore i fråga,
a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksattachéer, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 147 600 kronor.

Utskottet hade anslutit sig till ett av
Kungl. Maj:t framlagt förslag, att antalet
lantbruksattachéer eller lantbruksrepresentanter
från och med nästa budgetår
skulle minskas från fyra till två.
Utskottet hade härvid utgått från att
hädanefter ingen svensk representation
av förenämnda slag skulle förekomma i
Washington samt att en representant
skulle placeras inom sexstatsområdet
och en inom området för sjustatsmarknaden.

I de likalydande motionerna 1:486,
av herr Osvald m. fl., och 11:587, av
herr Brandt i Sätila m. fl., hade yrkats
avslag å Kungl. Maj:ts förslag om indragning
från och med nästa budgetår
av två tjänster som lantbruksrepresentanter
eller lantbruksattachéer samt att,
därest begränsning av ifrågavarande organisation
befunnes påkallad, denna
skulle verkställas genom att antalet
tjänster inom Europa minskades från
tre till två.

Vid punkten hade reservationer avgivits A)

av herrar Bingaby, Hseggblom och
östlund, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
motionerna 1:486 och 11:587, såvitt nu
vore i fråga,

a) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för lantbruksattachéer, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 256 600 kronor;

B) av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson
och Brandt i Sätila, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. minskning av antalet lantbruksattachéer

ställning och med bifall till motionerna
I: 486 och II: 587, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa i denna reservation införd
avlöningsstat för lantbruksattachéer,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 264 000 kronor;

C) av herr Nils Hansson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

I den av herr Ringaby in. fl. avgivna
reservationen hade bland annat anförts,
att de inom Europa verksamma lantbruksattachéerna
borde bibehållas vid
nuvarande antal av tre, varvid borde ankomma
på Kungl. Maj:t att fastställa stationeringsort
och tjänstgöringsområde.

Herr RINGABY (h):

Herr förste vice talman! 1958 års
besparingsutredning —- den numera beryktade
— ansåg att en av våra fyra
tjänster som lantbruksattachéer och lantbruksrepresentanter
skulle kunna indragas
utan större nackdelar. Jordbruksministern
har nu emellertid föreslagit en
fördubbling av utredningens besparingsnit
och vill skära ned jordbrukets utlandsrepresentation
med två representanter
eller med 50 procent. Besparingsutredningen,
som i andra sammanhang
inte vunnit så stort gehör i denna kammare,
har på detta område blivit bönhörd
över hövan.

Sedan Kungl. Maj:ts proposition avlämnades
har emellertid en mycket viktig
förändring inträffat. Beslut har som
bekant numerat fattats om att sjustatsmarknaden
skall ha sin organisation förlagd
till Geneve och inte till Paris, såsom
först var tänkt. Därmed har givetvis
också en av förutsättningarna, och
enligt vad jag kan förstå en mycket viktig
sådan, bortfallit för att kunna minska
europarcpresentationen till två representanter
utan allvarliga nackdelar.

Inte minst de störningar, som på sistone
bär rapporterats rörande de europeiska
integrationssträvandena, gör
att vi som undertecknat den första reservationen
anser det nödvändigt med tre

attachéer i Europa, i synnerhet under den
svåra övergångstiden i fråga om frihandelssträvandena.
Jordbrukets export på
detta område omfattar ju i alla fall omkring
600 miljoner kronor. Däremot torde
tjänsten i Washington utan större olägenheter
kunna indras. De kontakter
som vi behöver med Amerika på jordoch
skogsbrukets område kommer att
upprätthållas i lika stor utsträckning
vare sig vi där har någon representant
eller icke.

Vår uppfattning är alltså att de tre
attachéerna mycket väl behövs i Europa,
särskilt under frihandelsområdets födslovåndor.
Likaså anser vi att Kungl.
Maj:t bör bestämma deras stationeringsort
och verksamhetsområde.

Med denna motivering, herr talman,
vill jag yrka bifall till reservation A.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Såsom herr Ringaby redan
påpekat, föreslås det i årets statsverksproposition
att antalet lantbruksattachéer
och lantbruksrepresentanter
skall minskas från fyra till två. Vi har
ju för närvarande en sådan representant
i Washington, en i London, en i Bonn
och en i Paris.

Som skäl för nedprutningen åberopas
det förslag som framlagts av 1958 års besparingsutredning.
Liksom herr Ringaby
finner jag det rätt anmärkningsvärt
att regeringen i detta fall gått ännu
längre än besparingsutredningen; vi har
ju många exempel på att utredningens
förslag inte följts, och detta fall torde
vara ganska unikt. Jag vet inte vad orsaken
kan vara, men möjligen sammanhänger
den med att det gäller en
fråga som berör vår jordbruksnäring.

I de motioner som väckts har man anslutit
sig till besparingsutredningen och
förordat att medel anvisas för tre lantbruksrepresentanter.
Utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj ds förslag om en
minskning med två, och mot utskottsförslaget
har sex ledamöter reserverat
sig för bifall till motionerna. Tyvärr har
reservanterna inte inbördes kunnat bli
ense om vilken befattning som skall dras

Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Nr 9

Ang.

in. Möjligen kan detta sägas vara ett belägg
för att frågan borde ha utretts, såsom
besparingsutredningen förordat, innan
man framlade förslag om indragningarna.

I reservation 1 A, som herr Ringaby
nyss talat för, yrkas att samtliga tre representanter
skall placeras i Västeuropa.

I reservation 1 B föreslås att vi skall ha
två representanter i Västeuropa och en i
Washington, och det är till denna senare
reservation som bl. a. jag har anslutit
mig.

Vi menar för vår del att två representanter
i Europa bör vara till fyllest, en
för att bevaka de svenska intressena i
sexmaktsblocket — dessutom kan han ju
följa utvecklingen inom OEEG — och en
för att bevaka bl. a. vår export av jordbruksprodukter
till länder i sjustatssammanslutningen.
I reservationen 1 A framhålls
att det inte, såsom man ursprungligen
tänkte sig, lär bli så att EFTA skall
ha sitt huvudkvarter i Paris —- i stället
blir det förlagt till Geneve -— men man
har svårt att förstå att den omständigheten
kan ha någon större betydelse i detta
sammanhang.

När det gäller jordbruksrepresentanten
i Washington anser vi alt många skäl
talar för att hans befattning bibehålies.
Förenta staterna är dock världens största
producent på jordbrukets område.
Där bedrivs också en omfattande jordbruksforskning
— ja, man kan nog våga
påståendet att den är mer omfattande
än i något annat land. Även om långtifrån
allt kan tillämpas här hemma, är
det av största vikt för vårt jordbruk,
som har och säkerligen i framtiden kommer
att få många omställningsproblem
att brottas med, att vi fortlöpande följer
vilken effekt de i Förenta staterna vunna
forskningsresultaten får vid omsättning
i praktiken. Det gäller produktionsmetoder,
företagsformer och inte
minst marknadsutvecklingen för väsentliga
jordbruksprodukter. Det stora intresse
med vilket hela världen följer
jordbrukets utveckling i Förenta staterna
är givetvis eu väsentlig anledning till
att utom vårt land inte mindre än femton
stater har lantbruksrepresentanter i

minskning av antalet lantbruksattachéer
Washington. Bland dessa länder kan
nämnas Danmark, Belgien, Nederländerna
och även Västtyskland, fastän detta
är ett underskottsområde vad beträffar
flertalet livsmedel.

Internationella jordbruksorganisationer
sådana som t. ex. FAO har viktiga
arbetsorgan i Förenta staterna, vilkas
arbete måste följas med uppmärksamhet
även av oss. Redan detta motiverar att
vi har en i jordbruksfrågor sakkunnig
person stationerad i USA. Det bör också
erinras om att det åligger vår representant
i Washington att bevaka och
följa jordbrukets utveckling inte bara i
Förenta staterna utan även i Canada. Årligen
far ett icke ringa antal i vår jordbruksnäring
sysselsatta personer till
Förenta staterna för att där studera olika
grenar av lanthushållning. Det är värdefullt
för dem som är ute i dylika ärenden
att vår lantbruksrepresentant där
ute kan hjälpa till att utforma programmet
för vederbörandes studier så, att
han kan få ut det mesta möjliga av dessa.
Inte minst betydelsefullt är det att
han kan introducera den från Sverige
ditreste hos vederbörande amerikanska
myndigheter, så att denne kan erhålla
rekommendationer till de institutioner,
företag och personer han vill besöka.
Det finns sålunda, herr talman, många
och goda skäl att bibehålla vår lantbruksrepresentation
i Nordamerika, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservation
B.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Förslaget om en minskning
av antalet lantbruksattachéer ingick
som ett led i det arbete som 1958 års
besparingsulredning utförde och som resulterade
i ett förslag om hur man skulle
kunna begränsa vissa av statens utgifter.

Vi har nu hört av en talesman för reservanterna,
vilket starkt intresse det
finns för bibehållandet av dessa attachéer.
Det är ju så, att på vilket område
man än söker åstadkomma några besparingar
i statens utgifter, möts man alllid
av invändningar från dem som be -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. minskning av antalet lantbruksattachéer

rörs av besparingen. I detta fall har emellertid
utskottsmajoriteten funnit det vara
möjligt att genomföra den föreslagna
åtgärden.

Då ifrågavarande attachétjänster inrättades,
förelåg säkerligen ett mycket
stort behov av den verksamhet, som de
haft att utöva, och så förhåller det sig
fortfarande. När utskottet trots detta har
gått med på den föreslagna minskningen
har det emellertid skett med den motiveringen,
att vi ändå har möjligheter
att följa med utvecklingen på detta område
på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj:t har nu föreslagit en
minskning av antalet lantbruksattachéer
till två från och med nästa budgetår,
varvid avsikten varit att placera en i
sexstatsområdet och en inom området
för sjustatsmarknaden. Såsom utskottet
framhåller finns möjligheter att följa utvecklingen
inom jordbruket i olika länder
genom att sända ut studiedelegationer
eller på liknande sätt.

Förhållandena har ju ändrat sig sedan
den tid då attachétjänsterna inrättades,
och man kan nu nå resultat på
andra sätt än förr. Därför anser utskottet
att de föreslagna besparingsåtgärderna
kan genomföras.

Det rör sig ju här också om rätt mycket
pengar. Om attachébefattningen i
Washington bibehålies, medför det en
merkostnad i förhållande till Kungl.
Maj :ts anslagsäskande och utskottsmajoritetens
förslag på 116 000 kronor i
avlöningar och 19 000 kronor på omkostnadssidan.
Skulle man följa de motionärer,
som föreslagit ett bibehållande
av tre attachéer placerade i Europa —
man tänkte sig närmast att de skulle
stationeras i Bonn, London och Genéve
eller Paris — krävs också en ökning av
anslaget med stora belopp: 106 000 kronor
för avlöningar och 11 000 kronor
för omkostnader.

Vi har som sagt här ett exempel på
att så snart det föreslås besparingar möter
dessa kompakt motstånd av dem
som har några intressen på det berörda
området. Utskottet har funnit att det
var möjligt att göra dessa indragningar.
Ifrågavarande attachéer har ju utfört

och utför en god gärning, men den internationella
utveckling, som det här
gäller att bevaka, kan numera följas på
ett billigare sätt genom specialrepresentation
av det slag som departementschefen
och utskotten förordar. Det är därför
utskottet inte bär kunnat gå med på
motionärernas framställning. Utskottet
anser att Kungl. Maj:ts förslag är genomförbart
och ur besparingssynpunkt
acceptabelt, och därför får jag, herr talman,
yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag på denna punkt.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord komplettera vad herr Anderberg
har anfört, och vidare är det särskilt
ett yttrande av herr Sigfrid Larsson
som jag vill ta upp till behandling.

Herr Sigfrid Larsson säger att nu har
sjustatsunionen beslutat förlägga sin
central till Geneve i stället för till Paris.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det i den kungliga propositionen framhålles,
att därest riksdagen fattar beslut
om inrättande av två attachéer, så får
Kungl. Maj:t i uppdrag att bestämma
stationeringsorten för dessa. Därför är
det ju tämligen lätt att komma till rätta
med den frågan, nämligen att den attaché,
som kanske varit avsedd att förläggas
till Paris, i stället får komma till
Genéve.

Sedan vill jag påpeka vad herr Anderberg
mycket riktigt framhöll, nämligen
att de ekonomiska föreningarna
redan har sina »utrikesministrar», personer
som följer världsmarknaden på
jordbrukets område. De stora branschorganisationerna
kan säkerligen, liksom
Lantbruksförbundet, på ett lika gott sätt
som en lantbruksattaché — ja, kanske
på ett bättre sätt — tillgodose just dessa
branschorganisationers behov av upplysningar
och klarlägganden rörande
händelserna på världsmarknaden och
skiftningarna i fråga om förutsättningarna
för avsättning av jordbruksprodukter.

En annan mycket viktig sak, som herr
Anderberg inte berörde men som jag vill

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang.

föra in i debatten, är utbytet på den vetenskapliga
forskningens område. Jag
har sedan tolv år tillhört lantbrukshögskolans
styrelse, och jag vet att vi har
särskilt anslag för professorerna och docenterna
för att de skall kunna fara till
utlandet och studera utvecklingen där
inom sina speciella områden. Innan de
reser, har de emellertid haft sådana kontakter
med sina utländska kolleger, att
de mycket väl kan ordna sina resor själva
och väl kan ta reda på vart de skall
resa för att få det bästa utbytet.

Jag vill också i likhet med herr Anderberg
säga, att visst har lantbruksattachéerna
sin uppgift att fylla, men
jag anser att vi, som herr Anderberg påpekade,
har stora krav på oss att göra
prutningar och att vi kan göra den prutning
som Kungl. Maj:t har föreslagit
utan att äventyra några mera betydelsefulla
värden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Herr Anderberg sade att
det fanns ett behov av dessa lantbruksattachéer
på sin tid, och därför kom
tjänsterna till stånd. Nu undrar jag vad
det är som har hänt i vårt jordbruks utveckling,
som gör att de inte längre
skulle behövas. De skäl vi hade när
tjänsterna inrättades är, såvitt jag förstår,
fortfarande giltiga.

Det är klart att det kostar mera pengar
att ha tre attachéer än två. Herr Anderberg
påpekade att vi skulle kunna spara
pengar, och det är alltid tacknämligt
när man kan göra det, men det kan ifrågasättas
om besparingen blir så stor, ty
vi måste, anser jag, nödvändigtvis vara
representerade vid FAO:s och andra internationella
lantbruksorgans sessioner i
New York eller Washington — konferenserna
brukar hållas på endera
av dessa platser — och vi måste
representeras av en lantbrukssakkunnig.
Hittills har vår lantbruksattaché,
som är lantbrukssakkunnig, representerat
Sverige vid dessa tillfällen. Skall vi
nu avskaffa hans befattning, blir det

minskning av antalet lantbruksattachéer
nödvändigt att vid varje tillfälle skicka
över en representant från Sverige. Det
kostar en del pengar att fara fram och
tillbaka, och dessa kostnader kommer på
den andra sidan av kontot. Jag vill inte
påstå att det blir lika dyrt som att ha
en heltidsanställd, men i alla fall blir
det inte enbart besparingar, om man
drar in befattningen som lantbruksattaché
i Washington.

Herr Jonsson i Fjäle sade att våra lantbruksorganisationer,
som nu är starka
och väl utrustade — och det är sant —
har förbindelser med utlandet. Kontakterna
är säkerligen mera omfattande nu
än tidigare, men just därför är det väl
värdefullt för dessa organisationer att
ha tillgång till en person där ute, som
kan hjälpa dem till rätta i många situationer.

Det är alldeles riktigt, som herr Jonsson
i Fjäle säger, att forskarna på jordbruksområdet
redan har kontakt med
sina kolleger i Förenta staterna och därför
kanske kan klara en resa dit i studiesyfte
utan att behöva anlita lantbruksrepresentanterna,
men det är mycket
troligt att den som företar en sådan resa,
som även med moderna fortskaffningsmedel
är rätt lång, gärna vill studera
också en del andra ting som har anknytning
till vederbörandes forskningsområde,
t. ex. se hur det är ute i det praktiska
livet med tillämpningen av vunna forskningsresultat,
och då är det värdefullt
för honom att ha stöd av en sakkunnig
i jordbruksfrågor, som vi har placerad
vid ambassaden i Washington.

Statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen att jag inte
kunnat följa hela debatten i kammaren,
men det var en sak som jag önskade påpeka.
Eftersom jordbruksutskottet har
följt Kungl. Maj:ts förslag, skall jag inte
blanda mig i debatten mellan utskottets
talesmän och reservanterna. Men i fråga
om skrivningen av utskottets utlåtande
ville jag gärna ha bekräftat, att skrivningen
inte innebär, att man har låst avgörandet
när det gäller placeringen av
de attachéer, som riksdagen senare kommer
att besluta om.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. minskning av antalet lantbruksattachéer

Det är som bekant så att sexstatsunionen
har placerat sitt sekretariat i
Bryssel med ett informationskontor i Paris,
medan sjustatsunionen å sin sida torde
komma att placera sitt sekretariat i
Geneve, givetvis med kontakter i olika
riktningar. Även om man måste befara,
alt uppdelningen på två marknadsområden
inom Europa kommer att bestå under
överskådlig tid, kan det ändå uppstå
situatoner, där vissa ärenden behöver
bevakas av en och samma attaché. Därför
kan det vara av värde, att vederbörande
lantbruksattachéer redan nu får
lov att placeras där det kan visa sig vara
lämpligast och effektivast.

Jag uppfattade herr Jonsson i Fjäle så,
att det var ungefär på detta sätt han ville
tolka utskottets skrivning.

Herr RINGABY (h) :

Herr talman! Det råder ingen större
oenighet mellan centerpartiets uppfattning
och högerns. Yi är eniga om att en
attaché bör kunna dras in, frågan gäller
bara vilken. Även utskottsmajoriteten
har emellertid ansett att Washingtonrepresentanten
skulle kunna dras in
utan några större olägenheter.

Sedan har det en viss betydelse var
EFTA:s huvudkvarter blir förlagt. Hade
det förlagts till Paris, såsom varit tänkt
från början, hade man kanske kunnat
dra in representationen där, men nu blir
det inte förlagt dit. I stället kommer nog
sexstatsunionens sekretariat att förläggas
till Paris, och det gör att vi åtminstone
i övergångsskedet behöver ha en representant
också i Paris. Det råder alltså
ingen oenighet annat än i fråga om placeringen.

Jag tror, att man kan ta bort Washington-representanten.
Jag skulle gärna vilja
säga så här, att Förenta staterna snarare
behövde ha en jordbruksrepresentant
i Sverige, ty på många områden
inom jordbruket torde väl Sverige ligga
före Amerika. De kontakter som vi behöver
ha med Amerika tror jag att man
mycket bra kan upprätthålla på annat
sätt.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Vi har här kommit in på
frågan om placeringen av lantbruksattachéerna.
Sveriges lantbruksförbund
har framhållit att en viss rörlighet i fråga
om de personliga resurserna genom
ombyte då och då av stationeringsort
för befattningshavarna skulle vara lämplig.
Utskottet har kanske gått hårdare
fram, då det utgått ifrån att någon svensk
representant hädanefter ej skulle behövas
i Washington samt att man skulle
ha en representant i sexstatsunionen och
en i sjustatsunionen.

Från utskottsmajoritetens sida har vi
dock aldrig tänkt oss att bestämt fastslå
placeringen, utan det överlåtes åt Kungl.
Maj:t att fastställa stationeringsort och
tjänstgöringsområde. Det är omöjligt för
ett riksdagsutskott att slutgiltigt ta ställning
till en sådan fråga, utan det blir
departementschefens sak att på grundval
av de fakta som kommer fram lösa
dessa frågor på ett så praktiskt sätt som
möjligt. Det gäller att ta ställning till
vad som vid en viss tidpunkt medför den
största praktiska nyttan.

Redan i debatten i jordbruksutskottet
framhölls att det inte var enbart beträffande
jordbruket, som det var fråga om
indragningar i utrikesrepresentationen.
Jag vet inte om det sagts i debatten här
också, men jag vill vid detta tillfälle
erinra om att indragningsfrågan varit
uppe även beträffande andra specialattachéer,
bland annat beträffande försvaret.
I fjol drog vi in två försvarsattachéer,
och det föreslogs att ytterligare
en post skulle hållas vakant i avvaktan
på vissa undersökningar. På alla håll söker
man alliså att på ett så förnuftigt
och klokt sätt som möjligt ordna frågan
om dessa specialtjänstemän.

Från utskottets sida har man i förevarande
fall inte bundit sig bestämt för
placeringen utan ansett att Kungl. Maj:t
får avgöra placeringen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag instämmer helt och
fullt med statsrådet Netzén då han för -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang.

klarade, att man inte borde binda placeringen
av dessa attachéer i Europa till
en viss plats utan att regeringen skulle
ha fullmakt att placera dem där det kan
vara lämpligast. Detta är också tanken
bakom vår reservation, nämligen att vi
skulle ha två jordbruksattachéer här i
Västeuropa samt att de så att säga skulle
vara rörliga.

Sedan kan vi inte komma ifrån att vi
har ett starkt behov av att ha en representant
i Förenta staterna. Herr Ringaby
nämnde att det kanske vore bättre att
Förenta staterna hade en representant
här. Kanske är jag felunderrättad, men
jag undrar om USA inte redan har en sådan
representant hos oss — eller i varje
fall en för de tre skandinaviska länderna.
Den saken är i så fall i viss mån tillgodosedd.
Har jag fel, hoppas jag att
jag blir rättad.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Ringaby,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Larsson, Sigfrid, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Ringabys yrkande.

minskning av antalet lantbruksattachéer

Herr Larsson, Sigfrid, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 punkten 3 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Ringaby m. fl.
vid punkten avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den vid
punkten av herr Sigfrid Larsson m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 22.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Ang. befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under nästa budgetår
statlig kreditgaranti för lån avseende
nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät finge
beviljas intill ett belopp av 5 000 000
kronor, dels ock till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för nästa
budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna 1:138,
av herr Olsson, Ernst, och herr Svanström,
samt II: 170, av herrar Gustavsson
i Alvesta och Eriksson i Bäckmora,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att rätt att bekomma statligt
stöd för elektrifiering av fastigheter
på landsbygden skulle fastställas efter
de grunder, som gällde före den 1 juli
1959, samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om vidtagande av erforderliga
författningsändringar; ävensom

b) de likalydande motionerna 1:473,
av herr Eskilsson m. fl., och 11:603, av
herr Svensson i Krokstorp m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
sådan ändring av bestämmelserna om
statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning,
att dessa beträffande nyanläggningsbidrag
i huvudsak erhölle samma
innebörd som före den 1 juli 1959.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti för lån av -

seende nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät
finge beviljas intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

b) till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor;

B. att motionerna 1:138 och 11:170
samt 1:473 och 11:603 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Sigfrid Larsson, Eskilsson, Johan Persson,
Harald Pettersson, Hseggblom, Östlund,
Rimås, Nilsson i Lönsboda och Johansson
i Gränö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:473
och II: 603 samt i anledning av motionerna
1:138 och II: 170, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring av bestämmelserna för ett statligt
stöd åt landsbygdens elförsörjning,
att dessa beträffande nyanläggningsbidrag
i huvudsak erhölle samma innebörd
som före den 1 juli 1959 samt att
författningstexten måtte utformas i enlighet
härmed.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! De nya bestämmelserna
om statsbidrag till nyelektrifiering har
fått en utformning, som i många fall leder
till orimliga konsekvenser. I propositionen
nr 130 år 1959 uttalade departementschefen
bl. a., att statsbidrag enligt
gällande grunder utginge så snart anläggningskostnaden
överstiger en viss
gräns. Vidare påpekade departementschefen,
att bestämmelserna fr. o. m. den
1 juli 1957 tillämpades så, att bidrag
beviljades för den del av anläggningen,
som överstege 200 kronor per tariffenhet
och att det statsbidrag, som kunde
lämnas, vore begränsat till 450 kronor
per tariffenhet. Enligt den nya författningen
— som jag tror fastställdes i maj
1959 — skall tillämpas en behovsprövning.
Man skall behovspröva både distributionsföretagen
och de innehavare av

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

fastigheter, som önskar en elektrifiering.

I fråga om restelektrifieringen vill jag
erinra om att vi bär en del områden i
landet, som inte är elektrifierade. Det
rör sig i regel om avlägset liggande områden,
där kostnaderna för elektrifiering
är mycket höga per tariffenhet. Meningen
med statsbidraget är givetvis att
möjliggöra för de berörda att få elström.
Att begära att ett distribntionsföretag,
som har en god ekonomi, av egna medel
skall bidraga till för företaget oräntabla
investeringar innebär väl realiter, att investeringarna
får bekostas av distributionsföretagens
övriga abonnenter. De
nya abonnenterna bör givetvis betala en
skälig del -— den så att säga normala
delen — av investeringen, och det är
inte tal om annat än att distributionsföretaget
också bör betala en skälig del
av kostnaderna. Men om man härutöver
utkräver kostnader, beroende av vederbörandes
ekonomi, innebär detta —- om
det gäller t. ex. anslutning av 10 nya
abonnenter — att dessa utöver de normala
kostnaderna skulle få svara för en
investering per tariffenhet, som ställer
sig olika för var och en av dem. Det kan
knappast vara avsett, att statsbidragsbestämmelserna
skall leda till ett sådant
resultat, och det kommer givetvis att bli
mycket svårt att genomföra ett elektrifieringsföretag
av detta slag.

Konsekvenserna av att distributionsföretagets
ekonomi blir avgörande för
om statsbidrag skall utgå eller inte belyses
kanske bäst med ett exempel. Vi har
två fastigheter, A och B, som skall elektrifieras.
Förhållandena är exakt desamma
när det gäller båda fastigheterna
utom på den punkten, att A skall anslutas
till ett ekonomiskt starkt distributionsföretag
men B till ett ekonomiskt
mindre starkt. Vi kan tänka oss att kostnaderna
per tariffenhet i båda fallen är
750 kronor. Om både A och B skall ha
12 tariffenheter, betyder det att totalkostnaden
för att elektrifiera var och en
av fastigheterna blir 9 000 kronor. Båda
kraftbolagen bidrar med lika stort belopp,
nämligen vad som är normalt under
vanliga förhållanden eller cirka 100
kronor per tariffenhet, d. v. s. 1 200 kro -

nor. Då återstår 7 800 kronor att betala.
Man söker statsbidrag med 450 kronor
per tariffenhet, vilket blir för företag av
denna storlek 5 400 kronor. Då inträffar
det märkliga, att ansökningen för B beviljas,
därför att fastigheten skall anknytas
till ett ekonomiskt mindre starkt
företag. Från de nämnda 7 800 kronorna
kan då avräknas statsbidraget, 5 400 kronor,
varefter fastighetsägaren själv får
betala 2 400 kronor för att bli delaktig
av elkraftens välsignelser; det är naturligtvis
ingalunda billigt, men det är dock
ett överkomligt belopp. För ägaren till
A däremot uppstår den situationen att
han, vars fastighet skall anslutas till ett
(ekonomisk starkt distributionsföretag,
får sin begäran om statsbidrag avslagen.
För att få sin fastighet ansluten till det
elektriska nätet måste han betala 7 800
kronor, medan ägaren till B, som sagt,
fick betala 2 400 kronor.

Nu säger någon kanske, att det är skäligt
att ett ekonomiskt starkt distributionsföretag,
till vilket fastigheten skulle
anslutas, betalar anslutningskostnaderna
i stället för staten. Men det är väl ganska
blåögt att resonera på det sättet, ty ett
sådant förfarande kommer ju i sista
hand att gå ut över företagets förutvarande
abonnenter. De kommer att säga, att
de inte vill att deras företag skall drivas
på ett sådant sätt.

När det gäller restelektrifiering rör
det sig så gott som alltid om stora investeringskostnader.
Det måste anses vara
en samhällets angelägenhet, att restelektrifieringen
blir slutförd och att staten
lämnar bidrag härtill, om kostnaderna
blir onormalt höga. Det blir de, som
sagt, i regel, och därför bör statsbidrag
utgå oberoende av vederbörande distributionsföretags
eller blivande elkonsumenters
ekonomiska ställning.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är uppenbart att den
fråga, som vi nu behandlar, har väckt en
betydande uppmärksamhet i olika delar
av vårt land. I det län, som jag repre -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

senterar — Kalmar län — finns enligt
uppgift från Sydsvenska kraftaktiebolaget
återstående oelektrifierade fastigheter
till ett antal av 317 med ett sammanlagt
tariffenhetantal av 2 066, vilket
skulle göra en beräknad kostnad för utbyggande
av 2 257 000 kronor. Av dessa
317 fastigheter är 32 fastigheter belägna
i en socken, som heter Hjorted i norra
delen av Kalmar län. I denna socken
finns bl. a. en fastighet, kallad Sågkvarnen,
där man i 25 år haft planer på att
få elektrifiering utförd. Fastigheten är
att betrakta såsom en bärkraftig jordbruksfastighet,
men det kraftbolag, som
där haft koncessionen, har inte ansett
sig ha möjligheter att bygga ut nätet
till den berörda fastigheten.

Först efter det att riksdagen antagit
de bestämmelser, som gav möjlighet att
bevilja betydande statsbidrag till restelektrifiering,
har dessa kraftintressenter
ansett sig kunna verkställa ifrågavarande
utbyggnad. Men det råkade bli på
det sättet att denna ansökan kom in för
sent, d. v. s. efter den 1 juli 1959 då
man börjat tillämpa den nya tolkningen
av föreliggande bestämmelser. Denna ansökan
blev därför inte bifallen. Men beslutet
har överklagats av kraftaktiebolaget,
som i sin framställning till Konungen
bl. a. anför följande: »Såvida Elektrifieringsberedningens
beslut står fast torde
de planerade elektrifieringarna icke
komma till utförande» — detta gäller
dels fastigheten Sågkvarnen, dels en del
fastigheter i Kristdala socken. Vidare säges:
»Av till bidragsansökningarna fogade
räntabilitetskalkyler framgår att ledningsutbyggnaderna
äro förlustbringande
för kraftdistributören även om statsbidrag
erhålles. Vi har dock ansett att
restelektrifieringarna varit berättigade
av sociala skäl. Under 1950-talet har ett
stort antal ur elektrifieringssynpunkt
olämpligt belägna fastigheter kunnat
elektrifieras med hjälp av statligt bidrag.
Vi anse det ur rättvisesynpunkt vara
otillfredsställande om de relativt få fastigheter,
vars elektrifiering ej medhunnits,
nu skulle ställas utanför möjligheten
att erhålla elektrifiering med hjälp
av statsmedel, i all synnerhet som riks -

dagen beviljat för ändamålet avsedda anslag.
»

Jag finner det synnerligen beklagligt
att sådana här situationer kan uppstå.
Jag förutsätter och hoppas, att regeringen
— som har att ta ställning til!
det överklagade beslutet — kommer att
vara så välvillig som författningen någonsin
medger. Jag stöder mig i det fallet
på ett uttalande av jordbruksministern
i proposition nr 116 till 1958 års
riksdag, enligt vilket han vid framläggandet
av förslagen rörande införande
av statlig bidragsgivning till upprustning
av elnäten på landsbygden funnit allmänt
näringspolitiska och även sociala
skäl tala för en medverkan från statens
sida till en förbättring av näten så att
dessa når sådan utsträckning och standard
att landsbygdens försörjning med
elkraft är fullt godtagbar samt ej verkar
hindrande för en fortsatt rationalisering
på olika områden och en successiv höjning
av levnadsstandarden.

Men även om man får hoppas på en
sådan välvillig tolkning, kvarstår det
faktum som kommit till uttryck i uttalandet
av jordbruksutskottets majoritet.
Jag hemställer därför, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation avherr
Sigfrid Larsson m. fl., som fogats
till jordbruksutskottets utlåtande.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När det gäller själva sakfrågan
kan jag till alla delar instämma
i den redogörelse, som lämnats av de
båda föregående talarna. Jag skall inte
stanna inför detta så mycket; jag vill
bara understryka att vad det nu gäller
är inte frågan om att höja ett anslag för
ett visst ändamål, utan det gäller att få
till stånd en tillämpning av de utfärdade
bestämmelserna, som inte omöjliggör
det syftemål som man vill tillgodose med
anslaget.

Det statliga stödet till landsbygdens
elförsörjning syftar till att reducera
ojämnheterna i konsumenternas kostnader,
så att det skall bli möjligt att elektrifiera
även avlägset belägna fastigheter.
Detta syfte äventyras genom tolk -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

ningen av de under fjolåret utfärdade
nya bestämmelserna. Det är en olycka i
sammanhanget att statsbidragen beviljas
till de företag, som skall utföra elektrifieringen,
och inte direkt till de fastigheter,
som skall elektrifieras. Denna omständighet
har gjort att man kommit
ifrån andemeningen och syftemålet med
de beviljade anslagen.

Jag skall be att få visa hur det kan
gå i praktiken när man skall tillämpa de
nya bestämmelserna genom att ta ett
exempel från mitt eget län. Jag har här
framför mig en ansökan om statsbidrag
till ett antal fastigheter som inte förut är
elektrifierade; det gäller fem jordbruksfastigheter
och två bostadslägenheter,
som är belägna i södra Östergötland. Av
jordbruksfastigheterna har den första
en areal på 8 hektar, den andra 10 hektar,
den tredje 7 hektar, den fjärde 11
hektar och den femte 20 hektar. Det är
alltså fråga om små fastigheter — över
huvud taget gäller det i detta sammanhang
små gårdar, som ligger avlägset
och otillgängligt och för vilka kostnaderna
blir orimligt stora om de själva
skall svara för anläggningskostnaden. I
detta fall har man emellertid med hänsyn
till distributionsföretagets ekonomiska
möjligheter avslagit ansökan, vilket
i praktiken kommer att innebära att
fastigheterna även i fortsättningen blir
utan elektrisk kraft.

Vi gjorde hemma i mitt län för några
år sedan en inventering av fastigheter,
som fortfarande var oelektrifierade. Inventeringen
tillkom för att undersöka
möjligheterna att från landstingets sida
ge bidrag till elektrifieringen. Man kom
då fram till att det var ett betydande antal
fastigheter, som fortfarande var
oelektrifierade, och att det i regel var
små fastigheter. Inom ett distributionsföretags
område i min egen hemtrakt
fanns det vid detta tillfälle 309 jordbruksfastigheter
som inte var elektrifierade,
och medelarealen för dessa fastigheter
var 7 hektar. Kostnaden för
elektrifieringen beräknades till något
över 2 miljoner kronor. Det är inte möjligt
för ett relativt litet distributionsföretag
att klara eu sådan anläggning utan

stöd från statens sida på det sätt som vi
har förutsatt tidigare. Läget kompliceras
av att beviljade bidrag från landstingen
och kommunerna äventyras genom uteblivna
statsbidrag. Bidragen från landsting
och kommuner är nämligen knutna
till villkoret att vederbörande får statsbidrag
till anläggningen.

I samband med behandlingen i jordbruksutskottet
har jag försökt finläsa de
utlåtanden, som jordbruksutskottet har
lämnat under åren 1958 och 1959 i detta
ärende. Jag har väldigt svårt att förstå,
att man ur dessa utlåtanden skall kunna
läsa ut att samma behovsprövning skall
tillämpas när det gäller restelektrifieringen
som när det gäller upprustning
av distributionsnät. De uttalanden som
gjorts av departementschefen och av
jordbruksutskottet tyder enligt mitt förmenande
på att man ville bibehålla samma
regler för nyelektrifiering som de
som gällde tidigare. Det innebär att man
i likhet med vad fallet är beträffande
post och telefon och bidrag till enskilda
vägar etc. inte skall gå till en behovsprövning
utan till en prövning av kostnaderna
för och nyttan av det företag
det är fråga om, oavsett vederbörande
sakägares ekonomiska möjligheter.

Det finns ett motiv i jordbruksutskottets
utlåtande som till nöds kan ha ett
visst fog för sig. Det är omständigheten,
att det föreligger besvärsärenden hos
Kungl. Maj:t och att man inte bör företaga
någon ändring innan Kungl. Maj:t
har avgivit sitt beslut med anledning av
de anförda besvären. Jag yrkade med anledning
av detta att vi skulle skjuta på
frågan i jordbruksutskottet till en senare
tidpunkt under vårriksdagen. Man ville
emellertid inte från utskottsmajoritetens
sida — i det fallet var det med lottens
hjälp — vara med om en bordläggning,
utan frågan skulle avgöras omedelbart.
Detta gör att vi nu måste ta ställning till
frågan medan besvären prövas i jordbruksdepartementet.

Det finns ett uttalande i samband med
besvären, som jag tycker styrker reservationen
och de yrkanden vi har gjort
i de olika motionerna. Dessa har inte
varit remitterade till några myndighe -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

ter, eftersom vi visste om besvären i
jordbruksdepartementet och vi skulle få
ta del av de yttranden, som olika myndigheter
har gjort över besvären. Bland
andra har statskontoret yttrat: »Såvitt
statskontoret kan finna har elektrifieringsberedningen
fullt författningsenligt
stöd för dessa sina beslut.» Detta är alltså
den formella bedömningen av hela
spörsmålet. Men dessutom säger statskontoret,
och det brukar i regel inte vara
särdeles välvilligt i fråga om att tillstyrka
anslag och dylikt: »Vid prövningen
av ansökningarna har statskontoret funnit,
att de nya statsbidragsvillkoren skulle
i vissa fall kunna leda till mindre
önskvärda resultat.»

Motionärerna och reservanterna menar
just, att den tillämpning som skett
av de nya statsbidragsvillkoren leder till
resultat, som man inte avsåg när de nya
bestämmelserna utfärdades, och det är
därför, herr talman, som jag hemställer
om bifall till reservationen. Reservationen
innebär att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om sådan ändring
av bestämmelserna för statligt stöd
åt landsbygdens elförsörjning, att bestämmelserna
beträffande nyanläggningsbidrag
i huvudsak måtte erhålla
samma innebörd som före den 1 juli
1959.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till debatten i den här
frågan skulle jag vilja knyta några allmänna
reflektioner rörande bidragen
till jordbruket. Det talas i dessa dagar
vitt och brett om jordbrukets rationalisering
och krav reses på rationaliseringar
av olika slag. Jag kan bara som
ett exempel nämna, att det som förr i
tiden kallades »bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet»
nu skall kallas »kursverksamhet för jordbrukets
rationalisering».

Samtidigt som man beviljar belopp på
många miljoner till vissa former eller
vissa slag av rationalisering, försvårar
myndigheterna rationalisering av annan
art. Sådana exempel kan man se i jordbruksutskottets
nu föreliggande utlåtan -

de nr 1. Man minskar jordbrukarnas
möjligheter att torrlägga sina jordar pa
ett fullt tillfredsställande sätt, man minskar
möjligheterna för jordbruket att få
goda skolbyggnader för sin yrkesundervisning,
och i den fråga som vi nu diskuterar
lägger man hinder i vägen för
jordbrukets fortsatta elektrifiering. 1
stället för att begränsa kravet på rationalisering
så som man nu gör, borde
man handla så att alla former av jordbrukets
rationalisering kunde stödjas
och stödjas på ett sådant sätt att jordbruket
får större möjligheter att göra sig
gällande. Särskilt nu då vi står inför
det nya frihandelsområdet menar jag att
det är angeläget att ge jordbruket tillräckligt
stöd för att det skall kunna rationalisera
driften på alla de olika sätt,
som är möjliga, och inte ensidigt inrikta
sig på t. ex. den yttre rationaliseringen
och vissa andra former av rationalisering.

Rationalisering av jordbruket kan bedrivas
på många olika sätt, och det är
angeläget, att statsmakterna ger sitt stöd,
så att jordbrukets produktivitet kan intensifieras
och bli den bästa möjliga.
Det resultatet kan man inte nå genom
att godta vissa av de förslag, som framlagts
av departementet i år och som har
tillstyrkts av jordbruksutskottet, utan
man måste i flera fall gå betydligt längre.
Och därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid denna punkt
knutna reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
har hunnit fram till på dagordningen
har väckt stort intresse. Både bland motionärerna
och i utskottet har vi noga penetrerat
den.

Samma fråga förelåg till behandling i
fjol, och vi fattade då beslut om de bestämmelser
som nu är gällande. Nu har
utskottet vid behandlingen av dels propositionen
och dels motionerna funnit
att någon ändring av gällande bidragsbestämmelser
inte borde ske vid detta tillfälle.
Därför har utskottet avstyrkt bifall
till motionen.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Här har nu från olika håll anförts de
synpunkter som man ansåg böra ligga
till grund för en ändring av bestämmelserna.
Huvudregeln i bestämmelserna
var att distributionsföretag som utför nyelektrifiering
må erhålla statsbidrag, om
företaget uppenbarligen behöver bidraget
och ej på annat sätt kan anskaffa de
erforderliga medlen. Om distributionsföretaget
har sådan ekonomi, att det ej behöver
ekonomiskt bistånd för att kunna
genomföra elektrifieringen i fråga, måste
bidragsgivningen kunna motiveras av
att särskilda skäl föreligger.

Gällande koncessionslagar beträffande
landsbygdens elkraftsdistribution föreskriver
bl. a. viss distributionsskyldighet
för den som får områdeskoncession, innebärande
att alla inom området, som
begär att få bli abonnenter, bär rätt att
bli försedda med elektricitet. Om kostnaderna
är onormalt höga, kan skyldigheten
att elektrifiera en avlägsen fastighet
i sista hand bli beroende av om företaget
får ekonomiskt stöd från det allmänna.

Det finns sålunda beträffande elektrifieringen
ej blott bidrags- och garantibestämmelser
utan även lagstiftning om
viss distributionsskyldighet. De företag
som har denna distributionsskyldighet
är ofta stora bolag med goda ekonomiska
möjligheter, men det är oftast så att de
avsiktligt förhalar en elektrifiering i avsikt
att få ut statsbidrag.

Som motionärerna anfört har elektrifieringsberedningen
avslagit sex ansökningar
om nyelektrifieringsbidrag.
Över besluten har besvär anförts hos
Kungl. Maj:t. Då Kungl. Maj:t ännu inte
liar upptagit dessa besvär till prövning,
finns det ju inte någon saklig bedömning
av tillämpningen av bestämmelserna i
elektrificringskungörelsen. Man är emellertid
inte till freds med att elektrifieringsberedningen
inte bär inhämtat erforderligt
material för ärendets bedömning.
Det är ju inte utskottet utan elektrifieringsberedningen
som borde ha införskaffat
dessa uppgifter från länsstyrelserna.
Det gäller här eu hel del uppgifter
som erfordras för eif ställningstagande

på området. Man borde ha inhämtat följande
uppgifter:

1. Distributionsföretagets ekonomiska
belastning på grund av dels ifrågavarande
elektrifiering, dels återstående restelektrifiering
inom företagets bygdeområde,
dels redan genomförd elektrifiering
inom området (bygdeområdets omfattning
bestämt enligt länsstyrelsens
uppfattning);

2. övriga uppgifter om distributionsföretaget
av betydelse i förevarande sammanhang; 3.

Ägare av de fastigheter, som är avsedda
att ingå i elektrifieringen (om fastighet
är utarrenderad, uppgift därom);

4. Arealer (även skog) och byggnadsbeståndets
beskaffenhet på ifrågavarande
fastigheter;

5. Ekonomiska förhållanden (liknande
dem lantbruksnämnderna införskaffat
i sin bidragsverksamhet) beträffande
fastighetsägarna; och

6. Sociala eller andra förhållanden
som kan anses utgöra särskilda skäl enligt
4 § i kungörelsen 1959: 369.

I avseende på den sociala bedömningen
måste uppmärksammas, att denna bedömning
inte behöver vara densamma
som vid tillämpning av behovsprövning
i samband med småbrukarstödet. De bestämmelser,
som utfärdades i särskild
kungörelse i juni 1959, grundar sig på
de allmänna principerna för statsstöd till
upprustning av elnät och även nyelektrifiering
på landsbygden, som 1958 och
1959 års riksdagar fastställde. Det synes
helt orimligt att olika regler skall gälla
vid bedömningen av lånegaranti för nyelektrifiering
och vid prövning av bidragsgivning
för dylik elektrifiering. I
det alldeles övervägande antalet fall är
det ju fråga om såväl bidrag som lånegaranti
till samma företag. Bedömningsgrunderna
bör därför vara lika.

Reservanterna begär nu att årets riksdag
skall frångå de principer som förra
årets riksdag fastställde. Detta framstår
som särskilt orimligt vid tanken på ail
ännu inget beslut har fattats från Kungl.
Maj:ls sida om tillämpning av de nya
reglerna. Man har alltså ingen erfarenhet

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

att lägga till grund för sitt yrkande om
återgång till de gamla reglerna. Vad som
kan diskuteras är frågan om man skall
ändra ifrågavarande paragrafer i bidragskungörelsen
eller vilken tillämpning
som dessa paragrafer rätteligen
bör ha. Detta kan man dock inte göra
förrän fullständigt material inkommit
till jordbruksdepartementet.

Det framgår av vad jag redan sagt att
man för närvarande icke liar något sådant
fullständigt material. Jag beklagar
att elektrifieringsberedningen icke underbyggt
sitt ställningstagande med utförliga
sakuppgifter. Det synes mig som
om de nuvarande stödgrunderna ger
möjlighet att hjälpa enskilda fastighetsägare
att få elinstallationer gjorda om så
anses skäligt.

Ifrågavarande paragraf säger, att hänsyn
skall tas såväl till distributionsföretagets
förhållanden som till den enskilde.
>Ier kan man väl inte begära. Samtidigt
kan man emellertid inte värja sig för
det intrycket, att distributionsföretagen
bör bidra till elektrifieringskostnaderna
i större utsträckning än vad som avsetts
i de åsyftade individuella fallen.

Det tycks alltså inte vara några uppenbara
brister i de nuvarande bestämmelserna,
vare sig i fråga om distribution,
lagstiftning eller i fråga om bidragsoch
lånegarantiregler. Det gäller i stället
att uppmärksamma tillämpningen av författningarna
i fråga. I dag har varken
Kungl. Maj:t eller reservanterna i utskottet
någon erfarenhet att bygga på för
en ändring av författningarna.

Från denna talarstol fick vi av herr
Eskilsson för en stund sedan höra den
väsentliga delen av statskontorets remissyttrande
i detta ärende, men slutklämmen
i yttrandet underlät talaren att återge.
Där står det: »Då statsbidragsbestämmelserna
inte varit i kraft längre än sedan
den 1 juli 1959 torde emellertid ytterligare
erfarenheter böra avvaktas innan
en revidering av bestämmelserna
överväges». Det fick kammaren inte
höra.

Jordbruksutskottet har här samma inställning
som statskontoret. Man säger
tydligt i utskottsutlåtandet, att man inte

är beredd att företaga några ändringar
förrän Kungl. Maj:t har meddelat beslut
och man sålunda vet hur författningen
kommer att tillämpas. Här finns så mycket
som är oklart, och beslutet om bestämmelserna
är så nyligen fattat, att
jag inte kan finna att kammaren skall
kunna frångå det beslut som fattades
vid föregående års riksdag förrän man
har avvaktat vad som kommer att hända
på området.

Herr talman! Jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse, men också med en viss förvåning,
till den redogörelse som utskottets
ärade vice ordförande här har lämnat.
•Tåg tror inte att frågan är riktgt så enkel
som han ville framställa den.

Vi bär ju för närvarande tre former
för statligt bidrag på elektrifieringens
område. Den äldsta formen — och det
är närmast den vi diskuterar i dag — är
ett bidrag som utgår per tariffenhet till
nyelektrifiering av fastigheter. Det bör
observeras att detta bidrag är inriktat på
person, på den enskilde abonnenten. En
annan form för bidrag är den som riksdagen
antog för ett par år sedan, när den
beviljade 50 miljoner kronor att utgå under
en femårsperiod som bidrag till distributionsföreningar
och andra organ,
som vill upprusta sina företag; i de fall
där företagen inte kan anses bärkraftiga
om de skall hålla ett, som det heter, i
orten normalt strömpris. En förutsättning
för att detta bidrag skall utgå är i
vissa fall en rationalisering, d. v. s. en
sammanslagning av mindre distributionsenheter.
Detta bidrag rör inte den
enskilde abonnenten på annat sätt än
att de ledningar, på vilka han tar emot
strömmen, skall rustas upp. På motsvarande
sätt förhåller det sig med den
tredje stödformen, nämligen den kreditgaranti
på 5 miljoner kronor per år, som
numera gäller även för dylika upprustningsföretag.

Nu står det mycket riktigt i förordningen
om de 50 miljoner kronor, som

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

utgår såsom bidrag till upprustning —
på förslag av utredningen och Kungl.
Maj:t och efter riksdagens beslut — att
en förutsättning för att bidrag skall utgå
är att företaget inte kan bära sig, samt
vidare att man i samband med beviljande
av detta bidrag skall pröva den ekonomiska
situationen för företaget i dess
helhet. Syftet med detta är att förhindra
att stora råkraftföretag otillbörligt utnyttjar
denna form av statsbidrag. Om
ett större företag vill upprusta en viss del
av sitt distributionsområde kan det alltså
inte begära upprustningsbidrag med utgångspunkt
från vad det skulle kosta att
rusta upp denna del av området, utan i
stället från den ekonomi som företaget i
sin helhet har.

Nu har här inträffat någonting som
jag faktiskt skulle tro helt enkelt är ett
»olycksfall i arbetet». Man har sammanfört
de tre stödformerna i en kungörelse,
och vid avfattandet av denna har man
inte tagit tillbörlig hänsyn till de krav
som gäller för bidrag till upprustning
och de villkor som gäller för erhållande
av bidrag till nyelektrifiering. Samma
regler har nämligen kommit att gälla för
båda sakerna, och jag kan inte erinra
mig att riksdagen, när den beslöt om
fortsatt bidrag för nyelektrifiering, fäste
något som helst sådant villkor vid detta
bidrag.

Jag finner egentligen denna fråga
ganska anmärkningsvärd. Vill man segdra
problemet kan man säga, att Kungl.
Maj:t i och med vad som nu skett icke
tillbörligen har sett till att riksdagens
intentioner fullföljts. Jag skall inte gå så
långt, men jag tycker ändå att det aktade
jordbruksutskottet mer än som nu har
skett borde ha sett till det verkliga förhållandet.
.lag är nämligen övertygad om
att utskottet i så fall i dag skulle ha
stått på reservanternas sida.

Eftersom departementschefen nu befinner
sig i kammaren skulle jag vilja
till honom ställa den frågan, om han för
sin del är beredd att komma med ett
förslag i den riktning som jag här har
förordat. Jag skulle nämligen tro, att det
inte går att få någon ordning på denna
fråga förrän man får en ändring av bi 5

Forsla kammarens protokoll 1960. Nr 1)

dragskungörelsen i enlighet med riksdagens
tidigare fattade beslut.

Detta är en mycket viktig fråga, det
har här från alla håll understrukits. Jag
anser att det skulle vara orimligt att
plötsligt införa en princip enligt vilken
den enskilde, som bor någonstans långt
ute i periferien, för sin elförsörjning
skulle bli beroende av om hans råkraftleverantör
vill bygga åt honom eller
icke. Detta är en fullständigt orimlig
princip, som jag föreställer mig att kamrarna,
om den hade förts på tal i riksdagen,
aldrig skulle ha accepterat.

Den enda möjliga lösningen i dag är
den som reservanterna anvisar, nämligen
att det blir en kungörelseändring på
denna punkt. Innan så sker, kan vi inte
få till stånd någon rättelse i nuvarande
förhållanden.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till det anförande, som
herr Anderberg nyss höll, skall jag bara
anknyta några reflexioner.

Herr Anderberg antydde att det företag,
som bär koncessionen, har skyldighet
att distribuera ström. Jag har emellertid,
herr talman, framför mig en skrivelse
från kungl. kommerskollegium,
som är ställd till en av de fastighetsägare
som jag i mitt tidigare anförande
omnämnde, nämligen herr Johansson i
Sågkvarnen, Hjorteds socken. Kommerskollegium
skriver där —- skrivelsen är
daterad den 16 februari 1960 — följande:
»Enligt gällande elektricitetslag är
den som innehar områdeskoncession för
yrkesmässig distribution pliktig att, om
ej särskilda skäl äro till undantag, tillhandahålla
ström åt envar som inom
området har behov därav för normalt
förbrukningsändamål. Frågan om kostnaderna
för anslutning till distributionsanläggningen
är emellertid icke löst i
och med eventuellt föreläggande om
distributionsskyldighet.»

Detta innebär med andra ord att distributionsskyldighet
för ett företag ingalunda
medför att företaget är skyldigt att
bygga ut nätet till konsumenten på egen
bekostnad, utan i de fall, där inte stats -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

bidrag enligt gällande grunder kan utgå,
får vederbörande el-konsument själv bestrida
kostnaderna. I enlighet med det
exempel, som herr Sigfrid Larsson nyss
anförde, kommer detta att innebära en
betydande orättvisa på så sätt, att den
konsument, som råkar bo inom ett förmöget
distributionsföretags område, får
vidkännas en större kostnad, om han vill
ha sin fastighet elektrifierad, än den som
bor inom konsessionsområde för ett
mindre bärkraftigt distributionsföretag.

Detta, herr talman, finner jag icke
vara riktigt, och jag tror liksom herr
Torsten Andersson att den enda möjligheten
att komma till rätta med dessa förhållanden
är att riksdagen beslutar i enlighet
med reservationen, så att en författningsändring
kommer till stånd.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Anderberg ansåg
det för sin del vara alldeles orimligt att
begära, att riksdagen i år skulle frångå
de principer som riksdagen i fjol antog
för verksamheten på detta område. Ett
sådant vankelmod brukar ju inte utmärka
riksdagen, men liksom herr Torsten
Andersson ifrågasätter jag, om riksdagen
verkligen har menat att bestämmelserna
skulle utformas och tolkas på det sätt
som här gjorts.

Det är mycket vanskligt att citera
handlingar, om man inte läser allt vad
som står i dem — för den saken fick
jag ju nyss en reprimand av herr Anderberg
när jag bara återgav en av de meningar
som statskontoret hade gett uttryck
för. Men även med risk att råka ut
för samma fatalitet en gång till skall jag
be att få läsa upp några avsnitt i de
utskottsutlåtanden och handlingar i denna
fråga, som förelåg vid behandlingen
vid 1958 och 1959 års riksdagar.

I propositionen till 1958 års riksdag
angående riktlinjer för upprustning av
landsbygdens elektriska distributionsnät
skriver jordbruksministern: »Det alltsedan
år 1940 utgående statliga stödet till
nyelektrifieringar bör fortgå tills vidare,
emedan viss bebyggelse bland annat i det

inre av Norrland alltjämt saknar tillgång
till elektrisk ström.»

Året därpå, när vi behandlade samma
fråga, redovisas vilka grunder som för
närvarande gäller för detta stöd. Vid
detta tillfälle sade jordbruksministern,
att enligt gällande grunder utgår statsbidrag
så snart anläggningskostnaden
för ett projekt överstiger en viss gräns,
och därefter redovisas vilka gränser det
är fråga om.

Med anledning av propositionen till
1959 års riksdag skrev jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 27 —- vilket dock
inte var undertecknat av herr Anderberg,
som var frånvarande — med anledning
av vissa motioner, att utskottet ville
erinra om att enligt gällande bestämmelser
statsbidrag i normala elektrifieringsfall
utgår för den del av kostnaden
som ligger melllan 200 och 650 kronor
per enhet. I normala fall utgår alltså
statsbidrag efter dessa regler utan någon
prövning i övrigt. Det är samma förhållande
som om jag bor långt bort från en
telefonstation och vill ha telefon installerad
i min fastighet. — Antingen jag har
gott om pengar eller jag är fattig kostar
det mig 300 kronor; resten betalas av
allmänna medel. Inte heller när det är
fråga om statsbidrag till enskilda vägar
prövas sakägarnas ekonomiska förhållanden,
utan man prövar huruvida vägen
behövs för vederbörande fastighet,
och statsbidrag utgår efter de generella
reglerna oberoende av sakägarnas ekonomiska
ställning.

Så har varit fallet även när det gäller
bidrag till restelektrifiering. Det är förmodligen
anledningen till att man från
länsstyrelsernas sida måhända inte givit
de ärenden, där elektrifieringsberedningen
stannat för avslag, den grundliga
utredning som hade varit önskvärd. Men
jag vill påminna om att en förutsättning
för att statsbidrag över huvud taget skall
kunna utgå torde vara att ärendena prövas
av lantbruksnämnden. Bidraget skall
ju utgå till fastigheter, som kan antagas
äga bestånd även i framtiden. Och
en sådan utredning genom lantbruksnämnderna
har säkerligen skett också
i detta fall. Måhända har man gått litet

Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Nr 9

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

mera slentrianmässigt fram, eftersom
man räknat med att samma bestämmelser
som tidigare skulle gälla.

Herr talman! Före den 25—26 januari
rymmer riksdagen en stor samling ljusblåa
optimister — det är under den tiden
vi skriver våra motioner och framlägger
våra förslag i olika avseenden.
Också jag var optimist när jag lämnade
fram motionen i denna fråga. Jag tog det
för alldeles självklart att bestämmelserna
här hade utformats och tolkats på
ett sätt, som riksdagen inte menat, och
därför skulle det vara en lätt sak att
få en ändring till stånd. Jag sade faktiskt
till en del kamrater: »Vill du vara
med om att få en motion bifallen, då
skall du passa på tillfället att skriva under
den här motionen!» Så säker var
jag om utgången; och jag lyckades ju
lura en och annan att skriva på, medan
andra var litet mer ståndaktiga mot
mina övertalningsförsök.

Men inom jordbruksutskottet var det
starkare krafter än mina som agerade,
och därför gick det som det gick — utskottet
ville inte ens vara med om denna
fullt rimliga ändring utan hemställde om
avslag. Måhända kan man försvara jordbruksutskottets
ståndpunkt med att det
är litet vanskligt för riksdagen att ta
ställning till en fråga som ligger under
Kungl. Maj :ts prövning.

Följden är att jag står här lika besviken
som alla andra motionärer som
får sina önskemål och förslag avstyrkta
och avslagna. Nu delas ju den besvikelsen
av många, och därför är det inte så
svårt att bära den. Men om det inte gör
mig så mycket att jag inte rönt framgång
som motionär, så tycker jag att
situationen är betydligt värre för de
människor ute i bygderna, som väntar
på att få sina fastigheter elektrifierade
men berövas den möjligheten genom en
tvivelaktig tolkning av ett tidigare riksdagsbeslut.
Det var den omständigheten
som gjorde att jag motionerade. Vid det
tillfället visste vi ju inte om det över
huvud taget skulle komma några besvär,
och om saken fått passera obemärkt hade
antagligen inte eu enda ansökan blivit
bifallen under hela 1960 och första

hälften av 1961. Det hade enligt min mening
varit mycket bekymmersamt.

Nu har andra kammaren fattat sitt beslut
och med två rösters övervikt bifallit
utskottets hemställan och avslagit motionen.
Majoriteten blev så knapp som
109 röster mot 107, vilket visar att en
mycket betydande minoritet dock beaktade
och belijärtade de förslag som innefattas
i motionen och reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet är
återigen närvarande här i kammaren,
och det gläder mig. Trots att frågan tydligen
faller i riksdagen, skulle jag nämligen
vilja vädja till jordbruksministern
— ärendet ligger ju under departementets
prövning — att mindre ta hänsyn
till de formella skäl för avslag på besvären,
som till äventyrs kan finnas, och
i stället mera tillämpa en generös och
välvillig tolkning av bestämmelserna i
4 § av den kungl. kungörelsen, där det
står att nyanläggningsbidrag må, om särskilda
skäl äro därtill, utgå oberoende
av de i 2 § angivna förutsättningarna.
Jag uttrycker den förhoppningen att
jordbruksministern kan finna »särskilda
skäl» föreligga för bifall till de anförda
besvären, så att inte elektrifieringsverksamlieten
strypes och äventyras för
de kommande åren.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Som svar på herr Eskilssons
vädjan vill jag omedelbart säga, att
den primära förutsättningen vid prövningen
av dessa besvärsärenden är att
den skall ske med hänsyn till 4 § i kungörelsen,
där de särskilda skäl anges som
givetvis måste ligga till grund för en bedömning
av sakfrågan. Jag vore glad om
herr Eskilsson kunde finna sig tillfredsställd
med det beskedet — jag uppfattade
honom så att frågan begränsades
just till detta.

Men vad jag främst vill säga något om
är en punkt i herr Torsten Anderssons
anförande; och herr Eskilssons inlägg
har kanske hjälpt till att klara ut deii
punkten, som alltså inte gäller dessa särskilda
hänsyn. Herr Andersson uppfat -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

tade utskottets talesman och dess skrivning
så, att man inte visste att det i
kungörelsen rör sig om tre olika stödformer.
Faktum är att kungörelsen gäller
för det första nyanläggningsbidragen,
för det andra upprustningsbidrag och
för det tredje ellånegaranti. Och mellan
den första och den andra av dessa punkter
finns just 4 §, som föreskriver suspension
av bestämmelserna i 2 §, därest
sådana särskilda skäl befinnes föreligga
att de generella bestämmelserna inte
gäller.

För att inte i onödan förlänga debatten
vill jag tillägga en sak. Egentligen
behöver herr Eskilsson kanske inte vara
så besviken, eftersom diskussionen mera
gäller frågan om tillämpningen av en
författning än det reella innehållet.

I detta sammanhang är jag angelägen
att uttala mitt personliga beklagande av
att elberedningen inte har införskaffat
det sakmaterial som hade varit erforderligt
för att bedöma de ärenden som
nu frågan närmast gäller. Det är i väntan
på införskaffandet av det materialet
som besvärsärendena ännu inte är avgjorda,
och utifrån den synpunkten —
och mindre med hänsyn till den tolkning
som man har lagt i författningen
— är det som jag anser att varken riksdagen
eller Kungl. Maj :t för närvarande
har möjlighet att bedöma den reella effekten
av den kungörelse det gäller, därför
att tolkningsfrågan inte är avgjord.
Även om marginalen, det vill jag gärna
bestyrka, som herr Eskilsson sade, var
två röster — 109 mot 107 — i andra
kammaren, tror jag likväl att man där
uppfattade frågans sakliga innehåll precis
som jag framställer det nu.

Skulle man dessutom frånfalla tanken
på varje form av behovsprövning, så är
det en ofullständig tankegång i reservanternas
uttalanden, ty då skulle inte
medelsanvisningen förslå. Jag tror att
det är klokt att vänta till dess den prövning
kunnat ske, som i allt väsentligt har
att bygga på vad som angives i kungörelsens
4 §, och jag tror därför att det
inte är någon större risk att följa medkammaren
och bifalla utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
8 mom. B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 66.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten 9

Anslag till stöd åt hästaveln

Kungl. Maj:t hade hemställt dels om
medgivande att under budgetåret 1960/
61 statlig kreditgaranti för lån avseende
vissa under punkten 21 i nionde huvudtiteln
berörda åtgärder till hästavelns
främjande skulle få beviljas intill ett belopp
av 1 100 000 kronor, dels om medgivande
att av under anslagsposten Stöd
åt hästaveln befintlig reservation ett belopp
av 300 000 kronor under sagda
budgetår skulle få tagas i anspråk till
statsbidrag för anordnande av ridhusanläggningar,
dels att under förevarande
anslagsrubrik måtte för nästa budgetår
anvisas ett reservationsanslag av
1 800 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet remitterade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna I: 225,
av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl., och II: 278,
av herr Sköld m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels i enlighet
med de grunder, som angivits i
motionerna, bestämma, att ur bidragsramen
för stöd åt varmblodsaveln under
budgetåret 1960/61 skulle till halvblodsaveln
och den amatörmässiga ridsporten
utgå 560 000 kronor, dels, därest inom
anslaget till stöd åt husdjursaveln
även komme att inrymmas bidrag åt
trav- och galoppsportens organisation,
fastställa nyssnämnda anslag till det förhöjda
belopp som därav föranleddes,
dock högst till 1 900 000 kronor;

b) de likalydande motionerna 1:226,
av herr Pettersson, Harald, in. fl., samt
11:279, av herrar Brandt i Sätila och
Gustafsson i Kårby; ävensom

c) motionen 11:608, av herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå.

Anslag till stöd åt hästaveln

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:225 och 11:278 ävensom med
avslag å motionerna 1:226 och 11:279
samt II: 608,

a) medgiva, att under budgetåret
1960/61 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i punkten
berörda åtgärder till hästavelns främjande
intill ett belopp av 1 100 000 kronor; b)

medgiva, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 300 000 kronor under
budgetåret 1960/61 finge tagas i anspråk
till statsbidrag för anordnande av
ridhusanläggningar;

c) till Befrämjande av husdjursaveln
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Utan att ingå på någon
närmare motivering ber jag på denna
punkt, som gäller hästaveln, att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skulle ha begärt ordet
tidigare men jag hann inte med det.
Jag skall nämligen något litet motivera
ett yrkande, som jag kommer att ställa.

När det inför kammaren skall redovisas
i vilken utsträckning förslag, motioner
etc. kommer att belasta statens
budget, bör detta enligt min mening ske
på ett sådant sätt att det är lätt för kammarens
ledamöter att förstå. I det här
förevarande fallet kan jag inte finna annat
än att man måste bedriva någonting
som bra mycket liknar vetenskaplig
forskning för att få ett besked om den
saken, i varje fall har jag inte kunnat
bli på det klara med hur mycket dyrare
utskottets förslag blir än vad regeringens
förslag skulle ha blivit.

Eftersom det ligger till på det sättet,
skall jag, herr talman, be att få yrka i
första hand att detta ärende återvisas

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Anslag till stöd åt hästaveln
till utskottet och att, i händelse det då i
utskottet skulle bli ett likadant beslut
som det utskottet nyligen har fattat, utskottet
på ett klarare sätt redovisar i vilken
mån dess förslag belastar statens
budget. I andra hand skall jag be att få
ansluta mig till det förslag som herr
Einar Persson väckte, nämligen om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det förslag vi här har
att behandla innebär vad det ekonomiska
beträffar inte någon direkt ökning av
statens budget. I utskottet förekom en
hel del debatter i anledning av de motionsvis
framförda förslagen om stöd
åt hästaveln. Till sist enade man sig i
utskottet om en kompromiss som innebär
att ett särskilt stöd till den professionella
trav- och galoppsporten i framtiden
inte skulle utgå över riksstaten och
att det statsbidrag som här föreslagits
skulle vara att anse såsom en övergångsanordning.
Utskottet har alltså inte tillstyrkt
motionen, vilket har påståtts från
olika håll, utan utskottet håller fast vid
det beslut som riksdagen tidigare bär fattat.
Det anslag som utskottet föreslagit
för ändamålet står nämligen till förfogande
i form av reservationsmedel. Vi
som i första omgången röstade för
Kungl. Maj:ts förslag ansåg att denna
kompromiss var så god att även de som
går på samma linje som herr Persson och
herr Elowsson skulle kunna vara tillfredsställda
med den.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag, som för övrigt utan diskussion
har godkänts av andra kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Inte heller utskottets
talesman i denna kammare redogjorde
för hur mycket mera utskottsförslaget
kommer att kosta än regeringens förslag.
Det har dock varit värdefullt att få veta
det. Han nöjde sig med att säga att utskottsförslaget
inte kommer att belasta
årets budget med större belopp än Kungl.
Maj:t begärt. Vad som är särskilt an -

märkningsvärt i detta sammanhang är
att man här har lyckats manipulera på
ett sådant sätt att alla de tre delposter
som det är fråga om är lika stora i regeringens
förslag och i utskottets förslag.
Genom att man på det sättet överflyttar
kostnader får kammaren inte klart för
sig i vilken män den anslår medel eller
ej, och det anser jag vara i högsta grad
olämpligt.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan lugna herr
Elowsson. Det är riktigt som han säger
att utskottet inte föreslagit någon höjning
av det av Kungl. Maj:t begärda anslaget,
utan det har från föregående år
blivit 90 000 kronor över som alltså finns
tillgängliga. Som en övergångsanordning
föreslår utskottet på s. 20 att detta belopp
skulle användas till samma ändamål
som pengarna tidigare anslagits till.
Det är detta belopp det rör sig om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
å den under behandling varande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att Kungl.
Maj:ts i punkten behandlade framställning
skulle bifallas oförändrad; samt
3:o), av herr Elowsson, Nils, att kammaren
skulle till jordbruksutskottet återförvisa
utlåtandet i vad avsåge punkten
9 att — därest utskottet vid förnyad behandling
fattade motsvarande beslut som
det under förevarande punkt nu upptagna
— åter inför kammaren redovisas på
sådant sätt, att det klarare framginge i
vad mån utskottets förslag belastade statens
budget.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner till en början komme att
framställas beträffande det av herr
Elowsson, Nils, framställda yrkandet om
återremiss, varefter, om anledning därtill
gåves, propositioner komme att framställas
angående sakfrågan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda
återremissyrkande samt vidare på avslag

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten

därå; och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse.

Den, som avslår herr Nils Elowssons
under överläggningen ställda yrkande
om återremiss till jordbruksutskottet av
dess utlåtande nr 1 punkten 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet om återremiss.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 53;

Nej — 56.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10—i9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid

vissa lantbruksundervisningsanstalter

Kung], Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår anvisa ett belopp
av 500 000 kronor till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

a) de likalydande motionerna I: 47, av
herr Pålsson m. fl., och 11:55, av herr
Thapper m. fl., de likalydande motionerna
1:325, av herr Söderberg m. fl.,
och II: 406, av herr Jacobsson i Sala
m. fl., samt motionen 1:487, av herr
Svanström, i vilka motioner hemställts,
att ifrågavarande anslag för budgetåret
1960/61 måtte uppföras med 4 000 000
kronor;

b) de likalydande motionerna 1:136,
av herr Nilsson, Yngve, m. fl., och II: 165,
av herr Svensson i Krokstorp m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att medel som kunde disponeras
för byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter i görligaste
mån borde anvisas under nionde
huvudtiteln samt att riksdagen av Kungl.
Maj :t måtte begära förslag till avveckling
av den betydande eftersläpningen av utbetalning
av bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; c)

de likalydande motionerna I: 477,
av herr Johansson, Anders, m. fl., samt
II: 586, av herrar Antby och Rimås, i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte,

a) i anledning av motionerna 1:136
och 11:165, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i avvaktan på
nya grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
förordna, att kungörelsen
1939: 910 tills vidare icke skulle äga tilllämpning
på byggnadsarbeten som igångsattes
eller på sådana förvärv av byggnader
som skedde efter den 1 april 1960,
även om förhandsbesked lämnats av lantbruksstyrclsen
om att statsbidrag komme
att tillstyrkas;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och med bifall till motionerna

<2 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

1:477 och 11:586 samt med avslag å
motionerna 1:47 och 11:55, 1:325 och
11:406 ävensom 1:487, till Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:136 och 11:165,
såvitt de icke besvarats av utskottet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Hermansson, Johan Persson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under Ib hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 1:477 och 11:586 samt med
avslag å motionerna 1:47 och 11:55,
1:325 och 11:406 ävensom 1:487, till
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

B) av herr Sigfrid Larsson, som ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna 1:47
och 11:55, 1:136 och 11:165, 1:325 och
11:406, 1:477 och 11:586 samt 1:487 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
en plan måtte upprättas för avveckling
av eftersläpningen i fråga om utbetalning
av statsbidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter; b)

dels enligt Kungl. Maj:ts framställning
såsom bidrag till ifrågavarande
byggnadsarbeten under budgetåret 1960/
61 anvisa 500 000 kronor,

dels som inledning till den under a)
föreslagna avvecklingen anvisa 1 500 000
kronor eller sammanlagt till Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:47 och 11:55,
1:136 och 11:165, 1:325 och 11:406,
I: 477 och II: 586 samt I: 487, i den mån
de icke besvarats i reservationen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C)

av herr Eskilsson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Då det gäller denna
punkt i jordbruksutskottets utlåtande nr
1, vilken avser bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
har departementschefens —
eller jag kanske hellre skulle säga Kungl.
Maj:ts — förslag om bidragsbeloppets
storlek för nämnda ändamål för budgetår
1960/61 inte mötts av några större
sympatier inom utskottet och jag
skulle tro inte heller av några andra av
riksdagens ledamöter, som närmare tagit
del av vad frågan gäller. I inte mindre
än nio motioner frågas, vad anledningen
kan vara till att anslaget uppföres
med avsevärt minskat belopp år
efter år. Anslaget, som för innevarande
budgetår är 1 000 000 kronor, har ju av
Kungl. Maj:t nedskrivits till 500 000 kronor
för budgetåret 1960/61.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att styrelsen
i sina förslag till anslagsäskanden
upprepade gånger framhållit behovet av
en upprustning av undervisningsanstalterna
för den lägre lantbruksundervisningen
och hemställer, att anslaget för
nästkommande år höjes med 3 000 000
till 4 000 000 kronor. Styrelsen åberopar
att det finns ansökningar till ännu ej
igångsatta byggnadsarbeten från 26 skolor
och att byggnadsarbeten har färdigställts
eller påbörjats vid 40 skolor.
Byggnadskostnaderna för dessa 66 skolor
representerar ett belopp av i runt tal
41 000 000 kronor. Enligt kungörelsen
1939:910 må i mån av tillgång på medel
statsbidrag kunna erhållas till uppförande
av skolor för den lägre lantbruksundervisningen,
och i princip har
bidraget utgått med tre fjärdedelar av
den av Kungl. Maj:t godkända byggnadskostnaden.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Nu liar det blivit en mycket stor eftersläpning
med utbetalningen av nämnda
statsbidrag, beroende på att medelstilldelningen
eller medelstillgången varit
alltför liten. Huvudmännen, som i de
flesta fall är landstingen, har ansett det
nödvändigt att få till stånd en upprustning
av ifrågavarande undervisningsanstalter
och har därför tagit på sig stora
investeringskostnader genom att förskottera
statens andel av byggnadskostnaderna.
Nu utgår vi från att landstingen
eller huvudmännen räknar med att
erhålla statsbidrag, när de formella föreskrifterna
för statsbidrags erhållande
uppfyllts, och att väntetiden inte skall
behöva bli många år för att inte säga
årtionden, sedan byggnaderna blivit
uppförda eller förvärv av byggnader
skett.

Tyvärr har medelstillgången sedan
längre tid icke svarat mot de lämnade
förhandsbeskeden om tillstyrkan av
statsbidrag. Det är i det läget som man
är något förvånad över att anslaget har
uppförts med avsevärt minskat belopp
år efter år för att för budgetåret 1960/61
enligt Kungl. Maj:ts förslag stanna vid
500 000 kronor.

För att kunna undvika eftersläpning
av utbetalning av statsbidrag synes det
mera naturligt att man räknat upp nämnda
anslag med en halv eller en miljon
kronor om året under de senaste åren
på 1950-talet. Då hade statsbidragsskulden
kunnat minskas i stället för att skjutas
över på en obestämd framtid som
nu är fallet. Nu har utskottet uttalat sig
för en ny tingens ordning för att komur
detta kaos, som en ledamot av utskottet
karakteriserat läget. Utskottet
hemställer i föreliggande utlåtande att
riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t
att i avvaktan på nya grunder för statsbidrag
för byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundcrvisningsanstalter förordna
att kungörelsen 1939:910 tills vidare
icke skall äga tillämpning på byggnadsarbeten
som igångsätts eller på sådana
förvärv av byggnader som sker efter
den 1 april 1960, även om förhandsbesked
lämnats av lantbruksstyrelsen om
att statsbidrag kommer att tillstyrkas.

Jag vet för min del inte riktigt vilka
konsekvenser detta får för dem som fått
löfte om statsbidrag efter nuvarande bestämmelser
men som påbörjar byggnadsarbetena
först efter den 1 april 1960.
Men utskottet förutsätter nu att beviljade
statsbidrag enligt de blivande nya
grunderna skulle utgå i samband med
företagets genomförande. Någon eftersläpning
bör med andra ord icke tilllåtas.
Anslagsbeviljande och bidragsutbetalning
bör gå hand i hand. Det blir
något nytt för såväl landstingskommunerna
som primärkommunerna i våra
län, när den dagen kommer.

Det låter nästan för bra för att man
skall våga tro att det skall bli verklighet.
Är man lite misstänksam, så ligger
det nära till hands att tro att vi får dyrt
hetala även den förmånen då det gäller
att få statsbidraget omgående. Det blir
kanske procentuellt lägre statsbidrag än
enligt nuvarande bestämmelser, eller behovsprövning
eller något annat nytt,
som 1955 års lantbruksundervisningskommitté
hittar på att rekommendera
för den framtida bidragsgivningen för
ändamålet i fråga.

Jag har en känsla av att staten kan
konsten att på olika sätt vältra över betalningsansvar
på kommuner och landsting.
Vi hade för något mer än en månad
sedan här i kammaren att behandla
frågan om bidrag till inrättande av
pensionärshem. Det uttalades då ganska
hårda omdömen om statens sätt att infria
sina utfästelser. Det framhölls att
kommunerna fick påtaga sig ganska stora
belopp i form av räntekostnader till
följd av att de måste vänta på statsbidragen.
Detsamma gäller statsbidragen till
vatten- och avloppsanläggningar, vilka
kommunerna får vänta på under 4—5 år.
Även på detta område blir det ofta
ganska stora summor, som kommunerna
får betala i form av räntor på den
förskotterade statsbidragsdelen.

Ett område, där kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna är särskilt
anmärkningsvärd med hänsyn till
förskjutningen till kommunernas nackdel,
är kostnaderna för skolmåltidsverksamheten.
År 1918 var statens andel 70

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

procent av totalkostnaderna och kommunernas
30 procent. År 1957 svarade
staten för 15 procent och kommunerna
för 85 procent av nämnda kostnader.

Nu tänker kanske kammarens ärade
ledamöter att det sist anförda inte har
att göra med frågan om bidrag till vissa
lantbruksundcrvisningsanstalter. Det är
nog i och för sig en riktig tanke — det
medger jag — men jag tycker att vad
jag här har sagt passar in i bilden av
statens sätt att infria åtagna utfästelser
om statsbidrag.

Då det gäller anslagsfrågan i den
punkt som vi nu har att behandla har
avlämnats ett flertal motioner, i vilka
motionärerna i likhet med lantbruksstyrelsen
ansett att anslag för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
bör upptagas med 4 miljoner kronor. Vid
utskottsbehandlingen framkom ett förslag
— vi kan kanske kalla det för
ett kompromissförslag —- om två miljoner
kronor. Men majoriteten röstade
sedan för tillstyrkan av ett motionsförslag
om att ett belopp av en miljon kronor
skulle anvisas, d. v. s. samma belopp
som anslaget för innevarande budgetår.

När vi är medvetna om att byggnadsarbeten
har färdigställts eller påbörjats
vid ett 40-tal skolor och att hos lantbruksstyrelsen
finns ansökningar beträffande
ännu ej igångsatta arbeten vid 26
skolor, representerande byggnadskostnader
på tillsammans över 40 miljoner
kronor, på vilket belopp huvudmännen
säkert räknat med att få tre fjärdedelar
i statsbidrag, frågar man sig om
det inte är motiverat att höja anslaget
något utöver vad jordbruksutskottet har
föreslagit. Vi reservanter anser att ett anslag
för ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 av två miljoner kronor
bör vara ett absolut minimum. Jag vill
därför, herr talman, yrka bifall till den
av herr Hermansson in. fl. vid punkten
50 avgivna reservationen.

Häri instämde herr Hermansson (ep).

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Herr Johan Persson har
ju omtalat att vi har en mycket stor ef -

tersläpning vid bidragsgivningen för detta
ändamål, och jag behöver därför inte
upprepa denna sak.

Det finns en sak i utskottsutlåtandet,
som jag tycker är mycket märklig. På
eget initiativ föreslår utskottet att riksdagen
skall sätta en tjugo år gammal
författning ur kraft. Det gäller författningen
SFS 1939: 910, som innehåller bestämmelser
om statsbidrag till byggande
av vissa lantbruksundervisningsanstalter.
Det är ju den fråga vi här diskuterar.

Hur kan man då komma på idén att
föreslå riksdagen att stryka ett streck
över en författning som denna? Man får
nog i sammanhanget något beröra hur
det tillgått vid tillämpningen av denna
författning.

Den som önskar bidrag till byggnadsarbeten
vid någon av dessa lantbruksundervisningsanstalter
ställer en ansökan
till Kungl. Maj:t. Ansökningen skickas
sedan till lantbruksstyrelsen som har att
bedöma behovet av arbetena samt granska
ritningar och kostnadsberäkningar.
I de fall lantbruksstyrelsen anser att bidrag
bör utgå och styrelsen sålunda godkänner
ritningar och kostnadsberäkningar
meddelas detta till sökanden. Intill
senaste tiden har man därutöver från
styrelsens sida meddelat sökanden att
styrelsen i sinom tid kommer att hos
Kungl. Maj:t tillstyrka statsbidrag.

Detta förfarande har tillgripits därför
att den statliga medelstilldelningen inte
hållit jämna steg med de sammanlagda
kostnaderna för av lantbruksstyrelsen
godkända byggnadsprojekt. Det har uppstått
en eftersläpning vid medelstilldelningen,
som under årens lopp fått en
betydligt ökad omfattning, till följd av
att — som herr Persson här framhöll —
äskade belopp för ändamålet har kraftigt
prutats ned.

De sökande som fått sina förslag godkända
och har fått detta förhandsbesked,
har betraktat detta som ett löfte
om statsbidrag, även om de varit medvetna
om att det kunde dröja ett eller annat
år innan de fick det. Nu är i regel
för de skolor det här gäller landstingen
huvudmän, och de har resurser att förskottera
vad de själva betraktar som ut -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
lovade statsbidrag. Man har då förskotterat
statsbidragen och satt i gång med
byggnadsföretagen. Undan för undan
liar summan av utlovade men inte utbetalade
statsbidrag utökats, och dessa
uppgår för närvarande till, tror jag, 25
eller 20 miljoner kronor. Men det reservationsanslag
som upptagits i årets statsverksproposition
uppgår endast till
500 000 kronor, vilket — om samma anslag
ges i fortsättningen — skulle innebära
att det skulle dröja 50 år innan denna
skuld blir amorterad. Såsom herr
Persson nämnde uppstår det också ränteförluster
för vederbörande huvudmän.

Detta förhållande har kritiserats i en
rad motioner, och därför har utskottet
sagt att det är nödvändigt att skapa en
bättre tingens ordning på detta område.
Man bär sagt att ett av lantbruksstyrel.
sen utfärdat förhandsbesked är ett löfte
som staten har moralisk skyldighet att
infria och föreslår riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en plan
för avvecklingen av dessa förpliktelser.

Man var i utskottet enig om att det
skulle uppgöras en plan, men man gick
längre och ansåg, att denna avveckling
borde påbörjas redan det kommande
budgetåret, och så har man föreslagit
att medel skall anvisas för ändamålet.
Man är alltså enig på denna punkt, men
däremot inte i fråga om beloppets storlek.
Majoriteten föreslår en miljon kronor,
några reservanter vill ge två miljoner
kronor, och en reservant, nämligen
jag själv, tycker att det kunde vara
lämpligt med en och en halv miljon kronor.
Jag anser inte att det väsentliga i
detta sammanhang är storleken på det
belopp som skulle anvisas för budgetaret
1960/61, utan det väsentliga är att
vi får en plan för avvecklingen.

Det finns emellertid, som jag inledningsvis
nämnde, en annan fråga, nämligen
den om författningen, .lag konstaterar
först att det faktiskt verkar som
om utskottsmajoriteten så fascinerats av
frågan om avvecklingen av skulderna att
man gått förbi eller försummat att ta
hänsyn till alt det under kommande
budgetår kan uppstå ytterligare angelägna
behov av statsbidrag till byggnads -

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
arbeten vid de mer än 100 undervisningsanstalter
om vilka här är fråga.
Den föregående ärade talaren gick också
helt förbi detta och talade bara om
avvecklingen av de skulder som staten
hade ådragit sig. Men skolorna finns ju
och arbetar och skall väl också utvecklas.

Om majoritetens förslag till riksdagen
bifalles, d. v. s. om författningen omedelbart
suspenderas, kommer all utveckling
mot eu förbättring av de lokala resurserna
för denna stora grupp av skolor
att helt upphöra. Utskottet hänvisar
visserligen till 1955 års lantbruksundervisningskommitté
och uttalar en förmodan
— märk väl en förmodan — att denna
kommitté även kommer att behandla
grunderna för statsbidrag till byggnader
vid ifrågavarande skolor. Utskottet
utgår också ifrån att kommittén skall avsluta
sitt arbete redan i år, och det är
väl troligt att så sker. Men när betänkandet
kommer måste det ut på remiss
— det hör ju till ordningen —- och sedan
beror det på remissyttrandena om
Kungl. Maj:t redan år 1961 kan lägga
fram en proposition i ärendet och alltså
förslag om en ny författning i stället för
den som riksdagen nu skulle stryka ett
streck över. Ingen vet om detta kan
ske år 1961 —- det kanske kan dröja två,
tre eller fyra år. Under hela denna tid
står dessa skolor utan möjlighet att få
statsbidrag för byggnadsarbeten som kan
vara behövliga. Praktiskt taget alla andra
skolformer kan få bidrag för detta
ändamål. Jag kan inte annat än påstå —
och det är kanske ett hårt ord — att det
här hlir en direkt diskriminering av
lantbrukets skolor. Att med hänsyn till
den pågående utredningen iaktta en viss
varsamhet vid beviljandet av statsbidrag
till byggande av de skolor det här är
fråga om så att man inte gör felinvesteringar
— man vet nämligen inte vilket
förslag utredningen kan komma till i
fråga om organisationen — iir en sak,
men att beröva Kungl. Maj:t varje möjlighet
att lämna bidrag — och det är
detta utskottet vill — kan i en del fall
få beklagliga konsekvenser.

Jag kan anföra ett exempel. Det finns

<6 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

fortfarande lantmannaskolor som inte
fått lämpliga lokaler ordnade för den för
blivande jordbrukare i våra dagar så ytterst
betydelsefulla undervisningen i maskin-
o^h redskapslära. Även det mest
trängande behov av en dylik upprustning
kan inte bli tillgodosett förrän denna
kommitté, 1955 års lantbruksundervisningskomniitté,
slutfört sitt uppdrag
och proposition i ärendet framlagts och
riksdagen fattat beslut. Om det vet vi,
som sagt, inte när det kan bli.

Det av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
äskade blygsamma beloppet på
500 000 kronor tycker jag verkligen att
riksdagen skulle kunna ställa till departementschefens
fria förfogande i stället
för att som utskottet föreslår binda användningen
även av det av Kungl. Maj:t
äskade beloppet till betalning av redan
utförda eller påbörjade byggnadsarbeten.

Den ovanliga åtgärden att ett utskott,
utan att förslag härom föreligger vare
sig från Kungl. Maj :t eller i någon motion,
föreslår en författnings upphävande
och, märk väl, utan att föreslå något
annat i stället tycker man borde grunda
sig på starka sakskäl. Enligt min mening
saknas sådana skäl. Det verkar som
om det föresvävat utskottet att man genom
att stryka ett streck över författningen
skulle hindra en ytterligare ökning
av statens skulder till vederbörande
huvudmän, men detta syfte uppnås
ju redan genom att utskottets förslag innebär
att förhandsbesked av det slag vi
har haft tidigare skall upphöra, och de
har i verkligheten, efter vad jag har försport,
redan upphört. Det finns, såvitt
jag förstår, inte den minsta anledning
att tillgripa en så drastisk åtgärd som
att suspendera författningen. Riksdagen
bör därför, som jag ser det, besluta i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag om ett
reservationsanslag på 500 000 kronor att
disponeras på sätt författningen föreskriver.

En annan fråga, som har uppkommit
till följd av motionerna, gäller eftersläpningen.
Där instämmer jag med övriga
ledamöter i utskottet att man i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa att det

görs upp en plan för avveckling av
denna eftersläpning och att man påbörjar
avbetalningen på skulderna genom
att för ändamålet anvisa ett reservationsanslag
av 1,5 miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det sagda få yrka bifall till reservationen
5 B.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Egentligen borde jag ha
avstått från att begära ordet, eftersom
herr talmannen varit vänlig nog att på
ett mycket försynt men ändå talande sätt
tillhålla oss i kammaren att vara så kortfattade
som möjligt så att vi kan avsluta
föredragningslistan i kväll, men detta är
en av de frågor som jag ända sedan jag
fick äran att företräda vårt område i
denna församling har lekt med tanken
att få tala om, enär den direkt berör oss
i norra Kalmar läns landsting. Vi tillhör
de huvudmän som fått ett uttryckligt
löfte om statsbidrag till byggande av en
lantmannaskola. Jag satt här den 25 januari
i denna kammare och lyssnade till
hans excellens statsministern i remissdebatten,
då han på tal om människor
som hade fått löfte om vissa sociala förmåner
av staten ansåg att vi måste
ifrån riksdagens sida räkna med att statens
ord är att lita på. Jag gjorde då den
reflexionen att även i detta fall har
många människor, företrädande landsting
och andra huvudmän, ansett att statens
ord är att lita på. Därför är det
beklagligt att denna eftersläpning har
blivit så väsentlig, och jag ber helt kort
att få instämma i de synpunkter, som har
anförts av herr Sigfrid Larsson. Jag har
också svårt att inse varför jordbruksutskottet
har kunnat komma med denna
skrivning med förslag att en kungörelse
från år 1939 skall upphöra från och
med den 1 april i år, utan att utskottet
kommer med någonting annat i stället.
Det inger inte det förtroende för statsmakternas
handlande som bör vara tillfinnandes.

Jag ber, herr talman, att med dessa få
ord få yrka bifall till reservation 5 B av
herr Sigfrid Larsson.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Ilerr talman! Herr Sigfrid Larsson
nämnde i sitt anförande att jordbruksutskottet
på denna punkt har tagit initiativ,
och det är riktigt. Vid granskningen
av nionde huvudtiteln fann jordbruksutskottets
majoritet det nödvändigt att
på denna punkt rekommendera riksdagen
att besluta bemyndiga Kungl. Maj:t
att i avvaktan på nya bidragsgrunder sätta
1939 års kungl. kungörelse ur funktion.
Detta föranleddes framför allt av
den omständigheten att Kungl. Maj:t
1955 hade tillsatt en utredning för översyn
av jordbrukets undervisningsanstalter.
Om jag minns rätt innebar rekommendationen
till utredningen även att
den skulle göra en översyn av bidragsbestämmelserna.

Inom utskottet har vi varje år kunnat
notera att när det har gällt förhandsbeskeden
om statsbidrag till lantbrukets
undervisningsanstalter har eftersläpningen
ökat. Enligt de uppgifter vi fick i utskottet
förelåg inom landet en ram av
byggnadskostnader för redan färdigbyggda
undervisningsanstalter om inte mindre
än 14 319 600 kronor. För under byggnad
varande anstalter rörde sig summan
om inte mindre än 11 289 700 kronor.
Därtill förelåg ytterligare byggnadskostnader
på 1 417 100 kronor. Detta gör tillsammans
27 026 400 kronor. På denna
summa hade kungl. lantbruksstyrelsen
lämnat förhandsbesked om att statsbidrag
skulle utgå. Herrar Sigfrid Larsson
och Johan Persson nämnde att kostnaderna
för de planerade byggnadsprojekten
rörde sig om cirka 40 miljoner
kronor. Om man maximalt skulle räkna
med bidrag av 75 procent av de redan
givna förhandsbeskeden, skulle statens
eftersläpande bidragskostnader till huvudmännen
för dessa läroanstalter röra
sig om inte mindre än 20 miljoner kronor.
Tar man även med den summa som
chefen för jordbruksdepartementet i
årets statsverksproposition rekommenderade
riksdagen att anta, rör det sig om
ytterligare en halv miljon. Och om man
skulle fortsätta med det maximerade bidraget
av 75 procent, skulle man få hänvisa
slutbetalningen till en tidpunkt om

40 år. Vi torde alla vara medvetna om
att detta för Kungl. Maj:ts regering har
varit en avvägningsfråga. Alla departement
ville han sin andel, och tydligen
fanns det för jordbruksdepartementets
behov inte utrymme för större belopp än
än vad departementschefen rekommenderade
riksdagen att ta.

Det är naturligtvis inte bara jordbruksnäringen
som behöver ökade anslag
för den allmänna verksamheten.
Även andra departement vill nog vara
med i fördelningen. Men det beror väl
främst på riksdagen vilka medel regeringen
har att röra sig med. Under alla
år som jag suttit i denna ärade församling
har jag kunnat konstatera hur både
folkpartiet, centerpartiet och högern har
skjutit in sig på uppgiften att reducera
statens utgifter genom minskade skatteuttag.
Men när det har gällt frågor som
det för någon bestämd grupp bär varit
av särskilt intresse har de rekommenderat
riksdagen att höja utgiftsbeloppen.
Så har skett även vid granskningen av
nionde huvudtiteln. Och herrar Sigfrid
Larsson och Persson har ansett att generositet
vid rekommendation till riksdagen
om större anslagsäskanden har vavit
speciellt viktig på denna punkt. Ser
man på storleksordningen av det eftersläpande
beloppet, är det helt naturligt
att denna rekommendation har varit
förhandsgiven. Men utskottsmajoriteten
har resonerat sig fram till att rekommendera
Kungl. Maj:t att göra en snar
översyn av bidragsbestämmelserna på
den punkt som vi nu behandlar i kammaren.
Utskottet har varit enigt om att
Kungl. Maj:t i nästkommande eller möjligen
1962 års budget efter en snabb
översyn skulle kunna komma med två
punkter under nionde huvudtiteln, en
punkt där man avbetalar de utlovade
anslagen i snabbare takt samt en punkt
rörande kostnader för nytillkomna byggnader
för lantbrukets undervisningsanstalter.

Vi har ingalunda från utskottets sida
försökt att dra ett streck över riksdagens
moraliska ansvar i detta sammanhang.
Utskottet skriver tvärtom i sin
motivering på sidan 60 tredje stycket

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

att jordbrukets yrkesutbildning icke får
eftersättas. Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet kommer
också med all säkerhet att följa utskottets
rekommendation. För att eftersläpningen
skall kunna skyndsamt minskas
måste emellertid riksdagen också ställa
erforderliga belopp till förfogande. Utskottet
föreslår därför nu en höjning av
anslaget för detta ändamål från en halv
till en miljon kronor. Samtidigt rekommenderar
vi att en skyndsam omprövning
av frågan kommer till stånd. Det är
att hoppas att 1955 års lantbruksundervisningskommitté,
i vars direktiv även
inryms en översyn av bidragsbestämmelserna,
snart skall kunna framlägga ett
förslag i denna del, vilket Kungl. Maj:t
sedan kan överlämna till riksdagen för
omprövning.

Jag nämnde att lantbruksstyrelsen har
gett förhandsbesked om bidrag med 75
procent till byggnadsarbeten för sammanlagt
27 miljoner kronor. Det är emellertid
ingalunda säkert att Kungl. Maj:t
finner detta belopp, 27 miljoner kronor,
vara den totalsumma som man bör utgå
från då det gäller att beräkna vilket
sammanlagt belopp dessa 75 procent rör
sig om. När jag för min del räknar med
en sammanlagd eftersläpning av 20 miljoner
kronor, kan det ju även tänkas att
beloppet blir något mindre. I varje fall
har vi inom jordbruksutskottet ansett det
vara önskvärt att få två olika poster i
huvudtiteln, dels en post omfattande avbetalningar
på tidigare beslutade anslag
till undervisningsanstalter för jordbruket,
dels en post med anslag till nytillkomna
anläggningar för jordbrukets yrkesutbildning.

I motionerna 1:136 och II: 165 göres
gällande att det uppstått en orättvisa
därigenom att man på grund av konjunkturförsämring
via arbetsmarknadsstyrelsen
igångsatt vissa byggnadsarbeten avseende
undervisningsanstalter för lantbruket.
Jag kan inte inse att det därigenom
skett något orätt. Samma förhållande
gäller ju för de ombyggnader och
nyanläggningar av vägar som arbetsmarknadsstyrelsen
på en del platser
igångsatt. Dessa arbeten har ofta inte

alls varit först i kön på vägförvaltningarnas
önskelista. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ändå igångsatt dem därför att
man med hjälp av dessa arbeten velat
bereda folk sysselsättning och trygga
människornas försörjning på orter där
konjunkturförsämringen varit mest markant.
Den uppfattning som motionärerna
här har anfört, nämligen att en orättvisa
härigenom skulle ha begåtts mot
tidigare utfästelser om bidrag till lantbrukets
skolor är därför icke motiverad.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag bara säga
att jag är fullt ense med herr Svedberg
om att det kan vara lämpligt att detta
anslag i kommande statsverkspropositionen
uppdelas på två poster. Det är ju
precis vad jag har föreslagit i min reservation.

Men sedan vill jag gärna rikta en fråga
till herr Svedberg: Av vilken anledning
skall man upphäva författningen''?
Det framgick inte av herr Svedbergs anförande
av vilka skäl han vill upphäva
författningen. Det är, som jag ser saken,
absolut onödigt att vidta en dylik åtgärd.
Den eftersläpning, som herr Svedberg
talade om, kan nämligen icke komma
att öka även om vi bibehåller författningen
sedan förhandsbeskeden nu
har upphört. Utskottet skriver ju att
man bör upphöra med förhandsbeskeden,
och i realiteten har detta redan
skett.

Jag är inte rädd för att med förtroende
överlämna dessa 500 000 kronor
till statsrådet Netzén. Jag instämmer helt
i vad han i denna del har föreslagit. Det
är ju inte alltid jag kan göra det, men
det är en glädje för mig att i dag kunna
säga att jag är helt överens med
statsrådet Netzén om detta reservationsanslag
på 500 000 kronor. Vi är väl också
båda överens om att författningen bör
bibehållas.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill för min del säga
att detta är en mycket allvarlig fråga.
Vi stötte på samma problem då vi här i
kammaren vid ett föregående tillfälle
diskuterade frågan om pensionärshemmen.
Den allvarliga frågan är: Kan primärkommuner
och landsting verkligen
lita på att det finns något bestående värde
i de utfästelser som staten i olika
sammanhang gör? Jag tycker att det är
en mycket bedrövlig historia att man
inte vill rätta till det här. Under höstriksdagen
i år kommer vi sannolikt att
få ta ställning till den stora frågan om
överförande av mentalsjukvården och
kanske också den öppna sjukvården
från staten till landstingen.

Om landstingen över huvud taget skall
våga ta på sig en ekonomiskt så pass betungande
uppgift kommer de att behöva
mycket betydande statsbidrag. Men
med de erfarenheter som landsting och
primärkommuner nu har måste man
fråga sig om man verkligen kan lita på
de utfästelser som regering och riksdag
kommer att ge i detta sammanhang. När
man ser hur primärkommuner och
landsting har behandlats då det har
gällt andra statsbidragsfrågor, måste
man ställa sig mycket skeptisk till möjligheterna
att lita på de utfästelser som
kommer att göras. Kan man exempelvis,
om man har fått en överenskommelse
till stånd mellan stat och landsting, vara
säker på att inte ett riksdagsutskott utan
vidare kommer och föreslår att denna
överenskommelse skall suspenderas?

Är det någon som tror att man över
över huvud taget kan fortsätta att handla
på det sätt som här föreslås? Man må
tala hur mycket som helst om det statsfinansiella
läget — och det gör man
kanske alltför ofta i detta hus — men
vi måste vara på det klara med att det
också finns någonting som heter det
kommunalfinansiella läget. Vi måste tänka
på att kommunalskatterna ökar synnerligen
kraftigt och att det inom de
närmaste åren inte kommer att vara någonting
ovanligt att skatterna till landsting
och primärkommuner rör sig om
20 å 25 procent av skattebetalarnas in -

komster. Om vi över huvud taget från
landstingens och kommunernas sida
skall kunna planera vår verksamhet måste
vi ha möjlighet att lita på att de utfästelser
som staten gör verkligen infrias.
Det är därför jag vill framhålla
för statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att det är angeläget att
man snarast möjligt ser till att dessa
växlar blir inlösta. Det bör inte ske på
det sättet att man, såsom statsrådet har
föreslagit, skär ned anslaget från en miljon
till en halv miljon kronor, utan det
bör ske genom en höjning, betydligt
kraftigare än den som utskottets reservanter
har kommit fram till. Jag har
varit med om att i en motion föreslå det
belopp som lantbruksstyrelsen ansett
nödvändigt, nämligen 4 miljoner kronor.
Jag tror att det vore det riktiga beloppet,
men jag skall inte här yrka på bifall
till motionen, eftersom jag förstår att det
är meningslöst, utan jag kommer i stället
att ansluta mig till den reservation
som herr Hermansson in. fl. bär avgivit.

Jag vill också framhålla en annan
sak. Som dessa frågor för närvarande
handläggs förorsakas landstingen väsentligt
högre kostnader än som i själva verket
vore nödvändigt. Herr Svanström
har här nämnt ett exempel från Kalmar
läns norra landstingsområde. Jag kan
från mitt hemlän ge ett exempel på hur
lantbruksstyrelsens — alltså statsmakternas
—• handläggande av sådana ärenden
som det här är fråga om kan leda
till mycket starkt ökade kostnader för
landstingen. Vi håller på att bygga en
lanthusliållsskola i Sala. Den var kostnadsberäknad
till en och en halv miljon
kronor, vilket i och för sig är ett mycket
högt belopp. Lantbruksstyrelsen kunde
inte godkänna ritningarna, eftersom
golvytan enligt dess mening var för
stort tilltagen. Vi måste därför låta rita
om det hela med mindre golvyta, men
sedan vederbörande hade fått ritningarna
som de ville ha dem och kunnat
godkänna dessa visade det sig att det
inte blev någon besparing utan i stället
en kostnadsökning från 1,5 till 2 miljoner
kronor. Ilade Västmanlands läns
landsting haft klart för sig att det skulle

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

ta ungefär 25 år innan något statsbidrag
skulle kunna utgå hade det varit affär
för oss att utan vidare bygga lanthushållsskolan
på det sätt som vi avsåg att
bygga den. Vi hade fått den billigare,
och vi hade fått den bättre än den nu
blir sedan statsmakterna har sagt sitt
ord i saken.

När det går till på det sättet undrar
man om det inte är nödvändigt att göra
en ordentlig översyn av hela den centraldirigering
av byggnadsverksamheten
som existerar. Det gäller inte bara lantmannaskolor.
Det gäller i lika hög grad
sjukhusbyggnader och olika slag av skolbyggnader.
Det nuvarande systemet
medför onödiga fördröjningar, ofta fördyringar
och alltid besvär. Därför finns
det, herr talman, anledning för regeringen
att närmare undersöka om man inte
skall ge de lokala myndigheterna ett
större ansvar för att klara dessa frågor.
Jag är för min del övertygad om att detta
oftast skulle medföra ett betydligt
bättre resultat.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen över att
mot talmannens önskan förlänga denna
debatt ytterligare, men jag hoppas att
kammaren tillger att jag åtminstone på
ett par punkter blandar mig i debatten.
Jag har inte avsett att ta upp någon process
vare sig mot utskottets finurliga utlåtande
eller mot reservanterna eller någon
annan som har deltagit i debatten,
men jag tycker nog ändå att i den mån
som ambitionen är att rätt skall vara
rätt borde åtskilliga överord kanske ha
dämpats något. Det finns dock ett par
synpunkter, som kanske kan bringa proportionerna
i en liten annan dager än
de bär har framstått.

Herr Persson började sitt anförande
med att säga, att visst finns det ett behov
dokumenterat i reservanternas yrkanden
för både 2 miljoner och 4 miljoner
kronor, och sedan har ju de
mera astronomiska talen 25 miljoner och
40 miljoner kronor nämnts. Det är självklart
att åhöraren lätt kan förledas tro,
att man från tillsynsorganets sida — i

detta fall lantbruksstyrelsen — med berått
mod, i kraft av gällande författningar
med vetskap om den relativt ringa
medelstilldelningen har gjort bindande
utfästelser gentemot landstingen för uppförande
av skolor, vilkas byggnadskostnader
— inte statsbidragsberättigade
byggnadskostnader — numera uppgår till
de stora belopp det här är fråga om. Jag
kan självfallet inte vid sidan av gällande
författningar och verksinstruktion med
pekfingret anvisa hur lantbruksstyrelsen
bör förfara. Av herr Söderbergs anförande
kunde man kanske få misstanken,
att det gick till på det sättet. Jag har inte
någon anledning att misstro de uppgifter
jag har från lantbruksstyrelsen, när den
för skolbyggnad efter skolbyggnad redovisar
karaktären av de utfästelser som
har gjorts vid uppvaktningar och genom
skriftliga framställningar om s. k.
förhandsbesked. Under de senaste åren
har de flesta av dessa förhandsbesked
endast haft formen av en tämligen oförbindande
skrivelse från lantbruksstyrelsen
till huvudmannen. Formuleringarna
har varierat, men alldeles speciellt under
de senare åren har beskeden enligt
de uppgifter jag har i korthet innehållit
att lantbruksstyrelsen godkänt ritningar
och kostnadsförslag. Dessförinnan
har de ofta haft en annan utformning,
nämligen den att »lantbruksstyrelsen
i sinom tid kommer att tillstyrka
statsbidrag». Denna formulering var som
sagt mera allmän tidigare, men från
mitten av 50-talet har ändå — det torde
inte vara obekant för kammarens ledamöter
— storleken av tillgängliga medel
varit förutsättningen för varje form av
utfästelser. Detta gör att man kan sätta
en liten bock i kanten för den s. k. moraliska
växelinlösningsskyldighet som
herr Söderberg talade om. Jag tror att
ett sådant talesätt innebär en överdrift i
fråga om innebörden i åtskilliga av dessa
utfästelser. Under budgetåren 1954/55
till 1958/59 beviljades statsbidrag för
12,5 miljoner kronor. Under samma period
ut anordnades drygt 11 miljoner
kronor. Det blev en rest på de framställningar
som behandlades under den
perioden — fyra till fem år — på unge -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
tär 1,5 miljon kronor. Sedan tiden för
dessa uppgifter — de hänför sig till den
25 november 1959 -— bär tillkommit ytterligare
1,4 miljon kronor. Det skulle
innebära en reservation på detta anslag
— vilken de facto är disponerad — på
ungefär 2 å 2,5 miljoner kronor. Några
närmare uppgifter än så har jag inte
tillgängliga.

Mot denna bakgrund anser jag nog att
de siffror som anförts täcker ett bruttobelopp,
men däremot inte det egentliga
statsbidragsberättigade beloppet, som
man måhända mera konkret skulle ha
hållit sig vid. Det är möjligt, såsom herr
Söderberg säger, att lantbruksstyrelsen i
något fall vid sin bedömning av ritningar
och kostnadsförslag kommit till resultat,
som inneburit kostnadsfördyringar.
Herr Söderberg uppgav att hans
landsting fick lov att ta en fördyring
från 1,5 till cirka 2 miljoner kronor. Om
jag inte är fel underrättad kostar nu
.skolan 2,3 miljoner kronor. Om det sedan
är lantbruksstyrelsen eller om det
ar Västmanlands läns landsting som rår
för att det blev ytterligare pålagt 350 000
kronor, vet jag inte. Jag har ingen anledning
betvivla att sådant har kunnat
ske i åtskilliga fall. Det är naturligt att
lantbruksstyrelsen i kraft av sin funktion
som tillsynsmyndighet också fullgör
den uppgiften, på samma sätt som tillsy
nsorgan av motsvarande kompetens
har att göra på andra områden. Jag vill
emellertid försäkra kammarens ledamöter
att det i lika många fall finns exempel
på att den hedervärda ambition, som
landstingen har när det gäller att göra
ordentligt ifrån sig, har betytt att de slutliga
kostnaderna blivit avsevärt högre
vid färdigställandet än som ursprungligen
bedömdes vara nödvändigt. Jag vågar
inte ett ögonblick räkna upp de fall
som det här rör sig om. I det ena fallet
gäller det 20 och i det andra 38 byggnadsprojekt,
dels färdiga och dels sådana
som är under byggande. Jag vill bara
försäkra att det i kanske ännu flera fall
förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad
herr Söderberg omvittnat. Detta är inte
något klander mot vederbörande landsting,
men vi skall komma ihåg att man

(t Första kammarens protokoll 1900. Nr 9

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
under de senare åren inte lämnat andra
besked än att ritningarna godkänts, trots
utomordentligt enträgna uppvaktningar
från landsting och primärkommuner.
Det har försäkrats mig att man sagt, att
de ackumulerade bidragskraven på detta
område är så stora vid sidan av byggnadskostnaderna,
att det skulle vara
orimligt att göra en utfästelse som vore
avsedd att infrias inom överskådlig tid,
men trots det mycket ovissa hoppet om
bidrag har huvudmännen genomfört sin
ambition att åstadkomma en föredömlig
— och oftast överföredömlig — anläggning.

Naturligtvis är situationen ytterst besvärlig,
även om man reducerar dimensionerna
på det sätt jag här sökt antyda.
Personligen tillåter jag mig ändå en undran,
om utskottets försök att finna en
extramotivering för en fördubbling av
det begärda anslaget har någon betydelse
i sak, när man samtidigt vet att 1955
års lantbruksundervisningskommitté,
som visserligen har arbetat många år
vid det här laget, ändå sysslat med denna
fråga, vilken har komplicerats genom
yrkesskolundervisningens allmänna läge
och genom 9 y, j och s ytterligare komplicerats,
varigenom arbetet fördröjts
mer än kommittén själv ursprungligen
räknat med; riksdagen har ju alla år varit
underrättad om kommitténs arbete.
Oberoende av anslagets storlek kan vi
som resultat av den utredningen vänta
förslag både när det gäller organisationen
av denna delvis överdimensionerade
skoltyp och när det gäller finansiering
och statsbidragsbestämmelser.

Det kan i och för sig vara berömvärt
att utskottet gått händelserna i förväg
och inte visat samma tålamod som departementschefen
då det gäller att avvakta
en behörig utrednings resultat,
men i sak gör detta ingen som helst skillnad
när det blir fråga om att finna de
framtida lösningarna av problemet. Det
är närmast detta jag velat understryka,
herr talman!

Herr JONSSON (s):

Ilerr talman! Jag skall inte heller förlänga
debatten mycket, men det var ett

82 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

par yttranden av herr Sigfrid Larsson
som enligt min mening inte bör stå helt
oemotsagda och som jordbruksministern
nu inte har berört.

Herr Larsson lät påskina att utskottsmajoritetens
förslag skulle innebära någonting
för lantbruksundervisningen farligt.
Han ansåg att genom förslaget
att suspendera de gällande bidragsbestämmelserna,
de, som nu tänker bygga
skolor och söker anslag, icke skulle kunna
komma i åtnjutande av sådant om utskottets
förslag bifalles. Den uppfattningen
måste väl ända vara felaktigt, tv
när de nya bestämmelserna träder i
kraft — jag vet inte om det kan bli 1961
eller 1962 — så har man full rätt att inge
ansökningar och erhålla bidrag till byggnaderna
enligt de nya grunderna. Den
suspendering av gällande bidragsgrunder
som utskottet bär föreslagit bör därför
icke uppfattas så — och det har herr
Svedberg redan påpekat — att man försämrar
lantmannaskolornas och lanthushållskolornas
möjligheter att erhålla bidrag
och hjälp från statens sida till nybyggnader.

Sedan måste jag säga att jag blev litet
förvånad över herr Söderbergs yttrande.
Han menade att det är bedrövligt — och
på den punkten kan man nog hålla med
honom — att det har blivit en balans på
27 miljoner kronor. Största betydelsen
av jordbruksutskottets förslag ligger
däri, åtminstone har jag fattat det så,
att man säger ifrån att staten dock har
vissa förpliktelser mot dem som sökt
men inte fått statsbidrag. En hel del skolor
har fått bidrag, och då är det inte
riktigt att man låter andra skolor i en
likvärdig situation bli utan bidrag. Så ser
jag det, och statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet har framfört
samma synpunkt. Därför har utskotttet
resonerat så, att det är nödvändigt att
sätta ett streck för det som varit, om man
över huvud taget skall kunna få någon
rätsida på denna fråga. Vi säger att
Kungl. Maj:t skall åstadkomma en plan
för avvecklingen; och herr Söderberg
måste väl ändå medge att detta ur landstingens
synpunkt bör innebära en väsentligt
större säkerhet än om man bara

skall fortsätta på den gamla vägen och
låta antalet icke bifallna ansökningar
öka undan för undan.

Till jordbruksministern vill jag säga
att vi, såsom han också underströk, är
fullt överens om att vi skall vänta tills
de nya bestämmelserna kommer och då
tillämpa dem, men under tiden bör man
söka få fram denna enligt min mening
nödvändiga avvecklingsplan för att på
det viset klara ut förhållandet till landstingen.

Det var en talare som sade, att genom
det sätt på vilket jordbruksutskottet har
löst detta problem skulle allmänheten
förlora förtroendet för riksdagen. Jag
tycker att allmänheten bör ha förtroende
för riksdagen, som på det här sättet
vill försöka komma till rätta med problemet.
Jag har varit med och medverkat
till utskottets förslag, och jag tror att
utskottet har kommit fram till den riktiga
lösningen.

Vad sedan beträffar anslagets storlek
håller jag med statsrådet, att det kanske
inte är så stor skillnad i det här sammanhanget
på 500 000 kronor och en
miljon, men vi ansåg i utskottet att det
inte skulle rimma riktigt bra, om vi skulle
sänka det i fjol utgående bidraget
samtidigt som vi vill att staten skall börja
göra en avbetalningsplan för det som
huvudmännen kan ha rätt att begära av
staten.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är närmast i anledning
av herr statsrådets anförande som
jag anser mig böra göra en liten reflexion.
Anledningen till att jag kom att
medverka till en motion på det här området
är att det i statsverkspropositionen
uttryckligen skrivs, att i avvaktan på utredning
angående den kommande undervisningen,
minskar man de mycket blygsamma
anslag som utgår. Jag anser att
det alldeles bortsett från att pengarna
innerligen väl behövs för att klara av eftersläpningen,
inte finns någon anledning
att på något vis påstå att pengarna

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
kunde bil fcldirigerade, så länge det
finns ett stort uppladdat behov.

Herr statsrådet säger vidare att lantbruksstyrelsen
har gått finurligt tillväga,
då den bär skrivit på det ena sättet och
inte på det andra. Jag vill försäkra herr
statsrådet att vi åtminsone i vårt landsting,
när vi behandlat dessa frågor, har
utgått ifrån att vi hade möjligheter att få
statsbidrag, och vårt samarbete med
lantbruksstyrelsen har inte alls tagit oss
ur den villfarelsen. Tror någon verkligen
på allvar att man hade låtit lantbruksstyrelsen
få avgörandet i en hel del
detaljfrågor, om man inte hade hoppats
att man därigenom skulle bli statbidragsberättigad?
Jag tror inte att så är fallet.

Jag skall inte fortsätta vidare. Jag skulle
ha kunnat nöja mig med att instämma
mer herr Söderberg, för den händelse
han hade ställt något yrkande, men han
hade inget sådant. För min del skall
jag be att få yrka bifall till motionerna
nr 47 i första kammaren och 55 i andra
kammaren, nr 325 i första kammaren
och 406 i andra kammaren samt nr 487
i första kammaren om att anslaget måtte
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag
sättas till fyra miljoner kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Statsrådet Netzén försöker
göra gällande att lantbruksstyrelsen
från och med mitten av 1950-talet
inte har lämnat sådana utfästelser som
jag här har påstått. Jag vill bestämt säga
att detta är alldeles felaktigt. Vårt
landsting bar så sent som, tror jag, föregående
år fått en skrivelse från lantbruksstyrelsen
angående den statsbidragsansökan
jag har talat om.

Jag vill säga statsrådet Netzén, att när
man nu gång på gång får lov att nöta
trapporna inte bara i departement utan
också hos de andra statliga myndigheterna,
i detta fall lantbruksstyrelsen, så
liar man hela tiden fått klart för sig att
här har det varit fråga om att man skulle
få det utlovade statsbidraget med 75
procent, och jag skulle vilja ställa den
frågan till statsrådet Netzén: Om man

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
nu verkligen inte har avsett att ge något
statsbidrag, vad finns det då över huvud
taget för anledning för statsmakterna
att lägga sig i hur landstingen bygger
en skola, som de själva till 100 procent
skall få lov att betala?

I det anförande som statsrådet höll
nyss underströks ju att landstingens ambitioner
är så väldigt stora, och då finns
det ju inte någon risk för att landstingen
skulle bygga skolor som är så dåliga
att statsmakterna inte skulle kunna
medge att undervisning bedrivs där.
Tvärtom tycks ju fallet vara att statsrådet
anser att landstingen är för generösa
i det avseendet.

Det är i själva verket så, att hade
man inte haft denna statliga granskning
och de krav som ställs från statsmakternas
sida på en annan utformning, så
skulle vi i vårt fall ha kunnat bygga en
skola för ungefär 800 000 kronor lägre
pris. Det är riktigt som statsrådet säger,
att på grund av tidsförskjutning och därav
föranledd kostnadsfördyring med
hänsyn till ökningen av byggnadsindex
stiger kostnaden till 2,3 miljoner kronor.
Om vi hade byggt tidigare, hade vi fått
en utmärkt skola till lägre pris.

När nu denna statsbidragsbestämmelse
finns och när lantbruksstyrelsen i allra
högsta grad lägger sig i utformningen
av byggnaderna och lovar att ett
statsbidrag så småningom skall utgå, räknar
också huvudmännen med att de
skall kunna lita på ett sådant löfte.

Vad beträffar de siffror som jag har
anfört, är de hämlade ur statsverkspropositionen.
Där säges att ansökningar
om statsbidrag visserligen har nedgått
från beräknade 20 miljoner kronor till
16 miljoner, men i gengäld har de av
huvudmännen förskotterade byggnadskostnaderna
stigit från 15 miljoner kronor
till beräknade 25 miljoner kronor.
75 procent på 25 miljoner kronor blir
ungefär 18 miljoner kronor. Ett sådant
belopp rör det sig alltså om, herr statsråd!
Fullföljes det förslag, som herr
statsrådet har lagt fram i årets statsverksproposition,
skulle del ta 36 år innan
den skulden avverkats. Jag förstår
mycket väl, om departementschefen bör -

84 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

jar bli förskräckt inför en utveckling,
genom vilken hans skulder ökar dag för
dag och till sist kanske växer honom
över huvudet. Det är begripligt, om han
säger sig att vi inte kan fortsätta på
detta sätt längre, utan måste ompröva
bestämmelserna. Men jag tror nog ändå
att hederligheten fordrar, att staten dessförinnan
betalar de skulder som den redan
åtagit sig. Jag tycker därför att det
vore på tiden att den utredning, som
hållit på med att överväga dessa frågor
sedan år 1955, nu blev färdig med sitt
arbete.

Jag delar inte statsrådets farhågor för
att det skulle kunna uppstå en feldimensionering,
åtminstone inte när det gäller
lanthushållsskolorna. På grund av
den utveckling som har skett på jordbrukets
område och som bl. a. innebär
att husmödrarna inte i så stor utsträckning
som tidigare deltar i kreatursskötseln,
kommer lanthushållsskolorna enligt
min övertygelse så småningom att
bli hushållsskolor, som alla kvinnliga
elever, som vill skaffa sig en ordentlig
hushållsutbildning, har nytta av att gå
igenom. Just på det området har vi för
närvarande en betydande underdimensionering,
och därför finns enligt min
mening ingen risk för att vi skulle kunna
få för många skolor av det slaget.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill omedelbart —
för att åtminstone inte ha någon skuld
kvarstående på det området — ge herr
Söderberg svar på hans tre frågor.

Till att börja med ondgjorde sig herr
Söderberg över att lantbruksstyrelsen
lägger sig i hur skolorna skall byggas.
Jag trodde att herr Söderberg som aktiv
landstingsman visste, att det är endast
när huvudmannen begär statsbidrag som
lantbruksstyrelsen tar befattning med
frågan. Att den sedan gör det med hänvisning
till medelstilldelningen är ju den
andra sidan av samma sak.

Den andra frågan gäller en missuppfattning
som herr Söderberg gjorde sig
skyldig till. Jag sade inte att man sedan
början av 1950-talet hade avstått från att

göra utfästelser. Jag sade »i synnerhet
under senare år». Min hänvisning till
mitten av 1950-talet gällde bara proportionerna
mellan beviljade statsbidrag,
som uppgick till 12,5 miljoner kronor,
och utanordnade, som belöpte sig till
drygt 11 miljoner kronor.

•lag kommer så slutligen till den tredje
frågan. När herr Söderberg undrar, om
jag har den uppfattningen att det inte
bör utgå statsbidrag alls, måste väl herr
Söderberg ha missuppfattat förutsättningarna.
Regeringen får väl nöja sig
med att framlägga förslag, och det är
riksdagen som sedan beslutar storleken
av statsbidragen, inte sant? Är vi överens
på den punkten, får kanske herr
Söderberg ställa sin fråga till fler än
mig.

Jag bör väl också säga några ord om
den skuld, som herr Söderberg talade
om. Jag vill inte ett ögonblick ifrågasätta
annat än att det till viss del finns uppenbara
skäl att här tala om moraliska
förpliktelser. Det är ingen ursäkt för
den fungerande departementschefen, att
han inte varit med om att nämnvärt öka
den s. k. skulden. Detta befriar varken
honom eller hans efterträdare från att
försöka bedöma frågan på ett så vettigt
sätt som möjligt. Jag tror att det skulle
vara till fördel för debatten, om herr Söderberg
avstode från att ifrågasätta hederligheten
och tillförlitligheten i vad
statsmakterna i kombinationen regering
och riksdag bestämmer sig för. Om riksdagen
i övrigt har en annan mening än
herr Söderberg när det gäller denna fråga,
är det därför inte säkert att problemet
kan ställas på det sätt som herr Söderberg
nu gjorde.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av därunder förekomna yrkanden propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skul -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Om driftbidrag till Värmlands och Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa

le antagas, som innefattades i den av
herr Sigfrid Larsson vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
50 mom. I a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
vid punkten avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Med avseende på mom. I b, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i herr Sigfrid
Larssons vid punkten avgivna reservation
i denna del; samt 4:o) att
kammaren skulle bifalla motionerna
1:47 och 11:55, 1:325 och 11:406 samt
I: 487.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Johan, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande

av det förslag, som innefattades i herr
Hermanssons m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
50 mom. I b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Persson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 51—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Om driftbidrag till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:132 och
11:168, till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens skogsskolor
in. in.: Omkostnader in. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
658 400 kronor.

I de likalydande motionerna 1:132, av
herr Carlsson, Oscar, m. fl., och II: 168,

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Om driftbidrag till Värmlands och Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa

av herr Wahrendorff m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1960/61 anvisa driftbidrag med
20 000 kronor till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa.

Vid punkten hade reservationer anförts A)

av herrar Sigfrid Larsson och Jonasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:132 och II: 168 till Ersättning
till domänverkets fond för utgifter
vid statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 678 400 kronor; B)

av herr Nils Hansson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! I motionerna I: 132 och
II: 168 har hemställts om ett statligt
driftbidrag på 20 000 kronor till Värmlands
och Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa.
I motionerna anges siffror,
som visar att skolan numera har övergått
från att vara en lokalbetonad skola
till en skola av större allmänt intresse.
Jag vill inte upptaga kammarens tid
med en längre redovisning av detta utan
hänvisar till de siffror som är angivna
dels i motionerna och dels i den reservation
som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande i denna punkt.

Med tanke på den betydelse som vår
skogshantering har och i framtiden kommer
att få i allt större utsträckning torde
det vara av mycket stort allmänt
intresse, att de möjligheter som finns
för utbildning på detta område blir tillvaratagna.
Jag vågar påstå, att ifrågavarande
skola har ett mycket gott anseende
bland skogshanteringens folk. Undervisningen
i skolan bedrives på samma
sätt som vid de ordinarie skogsskolorna,
och domänstyrelsen utser en ledamot i
skolans styrelse. Jag finner sålunda, att
fullgoda skäl föreligger för ett bifall till
motionerna.

Med anledning härav, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den med A
betecknade reservationen av herrar Sigfrid
Larsson och Jonasson.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inte uppta kammarens
tid länge. Jag kan ansluta mig till
de synpunkter som anförts av herr Oscar
Carlsson.

Jag vill bara göra det tillägget, att
kammarens ledamöter bör uppmärksamma
den betydelse som skolan har rent
allmänt för yrkesundervisningen. Det är
väl ändå så att staten alltmer har tagit
hand om yrkesundervisningen, och med
hänsyn härtill bör det också vara en
angelägenhet för staten att satsa pengar
i detta avseende.

Jag ber således att få yrka bifall till
reservation A.

I detta anförande instämde herr Källqvist
(fp).

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag har visserligen inte
stött denna motion, men jag har fogat
en blank reservation till utskottets utlåtande,
ty jag finner att motionen har
ganska mycket fog för sig. Den skogsskola
det nu gäller är mycket gammal.
Den startades på sin tid av Jernkontoret,
kanske speciellt för att utbilda skickliga
kolare, som skulle kunna framställa det
träkol som behövdes för järnhanteringen
på den tiden. Numera behövs inte
träkolen. Skolan är ur Jernkontorets synpunkt
överflödig, och naturligtvis har
man haft tanke på att lägga ned den.
Så har dock inte skett, utan i stället
har bildats en stiftelse, som fortfarande
driver skolan. Alla de ordinarie skogsskolorna
drivs av domänverket och är
alltså statliga.

Behovet av kronojägare och skogvaktare
av olika slag har ökat med åren.
Under de senaste åren har man startat
två tillfälliga skogsskolor, en i östad i
Västergötland och en i Bjärka-Säby i
Östergötland. Detta visar att behovet av
Gammalkroppaskolan består. Nu bär den

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Om driftbidrag till Värmlands och
höjts till full paritet med övriga skogsskolor.
Så har strängt taget alltid varit
fallet, men nu är det så även formellt
genom att domänverket tillsätter en
medlem av styrelsen. Behovet av skolan
står klart i och med att man vid sidan
av alla de ordinarie skogsskolor
som finns plus Gammalkroppa behövt
starta ytterligare två.

Det är därför som jag, herr talman,
anser att denna skola med ett visst fog
kan göra anspråk på ett statligt bidrag.
Den är inte längre endast en Värmlands
och Örebro läns skola utan dit
kommer sökande från alla håll, och en
betydande del av de elever som utexamineras
går som kronojägare till domänverket,
till annan allmän tjänst eller
till andra anställningar utom dessa
län. Det kan naturligtvis inte vara riktigt,
att landstingen och andra institutioner
i Örebro och Värmlands län skall
bekosta utbildning av t. ex. statens kronojägare.

Jag har, som sagt, inte yrkat bifall till
motionen, men jag har gärna velat framhålla,
att vi nog bör tänka oss att staten
lämnar ett skäligt bidrag även till
denna skola för den utbildning som
den ger yrkesmän för allmän tjänst.
Detta är principiellt för mig klart att
vi måste tänka oss en omprövning härvidlag.
Jag hoppas att departementschefen
vill ställa sig förstående inför ett
krav som är fullt berättigat. Vi kan
inte rimligen fordra att landsting, hushållningssällskap
och privatindustrier
skall utan statsanslag driva en skola som
tjänar det allmännas intressen i så stor
utsträckning som denna skola gör.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
har vid flera tillfällen tidigare behandlats
och diskuterats i riksdagen.
Varken reservanterna eller utskottet bär
anfört några nya argument, och då reservanterna
varit mycket kortfattade,
skall jag inskränka mig till att instämma
i utskottets yrkande om avslag på de
föreliggande motionerna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sigfrid Larsson
och herr Jonasson vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av det ifrågavarande utlåtandet ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr HANSSON, NILS, (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 106, angående
skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. m. måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionens
avlämnande till kammaren.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

83 angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. m.;

nr 102, angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit;

nr 109, angående befälsordningen vid
armén m. in.;

nr 111, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen;
samt

nr 112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av fru Segerstedt-Wiberg
under sammanträdet till

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

herr talmannen avlämnad, av henne
m. fl. undertecknad motion, nr 572, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
70, angående anslag för budgetåret 1960/
61 till universitetet i Göteborg.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 28 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30

■Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 94—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 104

Ang. bidrag till utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:216 och 11:281, till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 199 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:216,
av herr Berg, Gunnar, och herr Olsson
Ernst, samt II: 281, av herr Levin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att anvisa ett reservationsanslag
av 219 000 kronor till Befrämjande i
allmänhet av fiskerinäringen, varav
80 000 kronor till Bidrag för statsunderstödd
utbildningsverksamhet på fiskerinäringens
område.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nils Hansson, Hermansson,
Hedström, Uno Olofsson, Antby, Lind -

ström, Arweson, Johansson i öckerö och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:216 och 11:281,
till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 219 000 kronor.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I den lilla tvist som
uppstått mellan utskottets majoritet och
reservanterna på den här punkten kunde
respektive parters ställning likväl
ha varit omvänd. Vid röstningen i utskottet
föll rösterna nämligen 8 mot 8,
och det var alltså en sinkadus vilken av
parterna som skulle komma på majoritetssidan.

Som resultatet nu blev är det motionärerna,
som har att säga ett par ord
till försvar för den blygsamma anslagsökning
som begärts. Det rör sig om
20 000 kronor, en bagatell för statskassan
men ingalunda någon bagatell för
den verksamhet till fiskerinäringens
fromma som det här är fråga om. För
närvarande utgår ett årligt anslag av
60 000 kronor för den utbildningsverksamhet
för fiskare, beträffande vilken
man väl får anse att det råder enighet
om att den är nödvändig, under alla
omständigheter önskvärd. Nu har fiskeristyrelsen
föreslagit att anslaget på
60 000 kronor skall höjas till 80 000 kronor,
enär anspråken på detta anslag under
de senare åren har varit stora. Under

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

Ang. bidrag till utbildningsverksamhet på fiskerinäringens område

budgetåret 1957/58 uppgick det belopp,
vilket hade tillstyrkts av hushållningssällskapen,
till nära 135 000 kronor —
märk väl att detta belopp har tillstyrkts
av hushållningssällskapen, inte begärts
av olika sökande. Budgetåret 1958/59
var motsvarande belopp 107 000 kronor
och budgetåret 1959/60 rörde det sig om
103 000 kronor i runt tal. Till förfogande
har stått 60 000 kronor, och det är
alltså tydligt för envar, att endast en
mycket begränsad del har kunnat tillmötesgås
av de ansökningar, som har tillstyrkts
av hushållningssällskapen, alltså
de ansökningar som befunnits vara särskilt
behjärtansvärda.

Denna bakgrund till fiskeristyrelsens
förslag om höjning av anslaget med
20 000 kronor är tillräckligt talande, kan
man tycka, för att riksdagen skall vara
lyhörd för kravet. Den verksamhet det
här rör sig om är nämligen den enda
form av yrkesundervisning för fiskare,
som vi har i vårt land. Om vi jämför
förhållandena i andra länder, finner vi
att i Danmark har man rent av en högskola
för utbildning av fiskare, och i
Norge existerar ett flertal — för något
år sedan var det tre — yrkesskolor för
fiskare. I båda dessa länder rör det sig
alltså om reguljär undervisning. I vårt
land nöjer man sig med denna form av
yrkesundervisning, vilken består av
veckoslutskurser, kompletterade med
korrespondensundervisning.

Vad som är av vikt att observera i
detta sammanhang och som talar för
att statsmakterna bör vara en smula generösare
än vad utskottsmajoriteten här
föreslår, är att fisket för närvarande befinner
sig i en mycket intensiv expansions-
och rationaliseringsprocess. Vid
det här laget vet vi alla, att man går
över till större fiskebåtar. Man skaffar
sig nya redskap, vilka blir mer och mer
komplicerade. Med de större båtarna
har man möjlighet att komma längre
ut till havs och söka upp avlägsnare
fiskevatten. Under dessa förhållanden
är det nödvändigt att fiskarna behärskar
navigation och att de är skickliga
motormän. Och den yrkesundervisning
det bär är fråga om avser just under -

visning i navigering och motorlära. Jag
kan nämna att 150 fiskare det senaste
verksamhetsåret avlade skepparexamen.
Den siffran är i och för sig aktningsvärd.
Men den är mycket för låg om
man betänker hur många yrkesutövare
vi har inom fisket och om man tar
hänsyn till den årliga avgången av fiskare,
som faller för åldersstrecket, och
motsvarande tillströmning av unga människor,
som skall fortsätta traditionerna
och som behöver den kunnighet i navigering
och motorlära som är en nödvändig
förutsättning för fiskets rationella
bedrivande.

Som motionär har jag i korthet velat
framföra denna erinran, en erinran som
jag kompletterar med en vädjan till
denna kammare att följa andra kammarens
exempel, där man tidigare i dag
med mycket stor majoritet har bifallit
reservationen.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att instämma i vad motionären har
anfört och ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt 104. Jag skulle
endast vilja tillägga, att jag under utskottsbehandlingen
har fått den uppfattningen,
att yrkesutbildningen på fiskets
område släpar betänkligt efter. Nu när
vi arbetar för en utbyggd yrkesutbildning
på de flesta områden bör vi nog
också ha uppmärksamheten riktad på
fisket, så att dess yrkesutövare får en
tidsenlig yrkesutbildning.

Jag skall inte gå närmare in på frågan.
Jag yrkar bifall till reservationen,
men jag vill som min bestämda uppfattning
också framhålla att vi bär har ett
område som vi inte får låta släpa efter
i yrkesutbildningshänseende.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
ju stannat för Kungl. Maj ds förslag och
ansett att man inte borde ta den höjning
med 20 000 kronor för yrkesutbildning

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. bidrag till utbildningsverksamhet

i fiskerinäringen, som motionärerna liar
föreslagit, med hänsyn till det ekonomiska
läget och den sparsamhet som
följts vid uppgörandet av huvudtitlarna
och ständigt iakttagits vid utskottsbehandlingen.

Jag är fullt medveten om att yrkesutbildningen
är till gagn och nytta, men
det finns också andra vägar att komma
fram för att lösa frågan om den undervisning
som här är ifrågasatt. Vi har
inte från utskottsmajoritetens sida funnit
anledning att avvika från Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt, utan vi
har stannat vid att tillstyrka detta förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag skulle också med
några korta ord vilja dra en lans för
förslaget om ökat anslag på denna
punkt. Utskottets ärade vice ordförande
nämnde, att det finns många olika vägar
att komma fram på när det gäller
yrkesutbildning för fiskarna. Motionärerna
har i varje fall pekat på att detta
är den enda statsunderstödda yrkesutbildning,
som vår fiskarbefolkning har
tillgång till. Det har också inte minst
genom herr Bergs anförande ådagalagts
att det här föreligger ett stort behov.
Inte ens hälften av det anslagsbehov
som förefinnes blir täckt genom detta
statsanslag, och följaktligen är det här
ett behov att tillfredsställa.

Jag vill erinra om, herr talman, att
vårt samhälle lägger yttersta vikt vid
yrkesutbildningen för stora kategorier
av vår ungdom. Vi offrar tiotals miljoner
kronor på den varje år. Nu är det
bara fråga om att utöka anslaget från
60 000 till 80 000 kronor för en yrkeskår,
som jag är övertygad om har det allra
största behov av en förkovran på detta
område.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt

på fiskerinäringens område

därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Berg, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 104, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —58;

Nej — 73.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 105—J34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

kronan tillhörig fast egendom, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr
7, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Investeringsanslag till jordfonden

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
1:79 och 11:98, till Jordfonden för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:79,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 98, av
herr Darlin m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts förenämnda framställning.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson, Nils Hansson, Uno Olofsson,
Antby, Eliasson i Moliolm, Johansson i
öckerö och Hedin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:79
och II: 98, avslå Kungl. Maj:ts framställning.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jordfonden användes bl.
a. för att finansiera lantbruksnämndernas
fastighetsinköp i samband med åt -

Investeringsanslag till jordfonden
gärder för den yttre rationaliseringen på
jordbrukets område. Föregående år anslog
riksdagen 8 miljoner kronor för att
öka fondens kapital. Tillsammans med
reservationer från tidigare år uppgick
behållningen vid innevarande budgetårs
början till över 10 miljoner kronor.

Med utnyttjande av jordfonden har
lantbruksnämnderna under årens lopp
gjort betydande fastighetsförvärv. Enligt
lantbruksstyrelsens redogörelse för
lantbruksnämndernas verksamhet under
år 1959 ägde lantbruksnämnderna vid
1959 års slut 1 548 fastigheter i landet
med en areal av cirka 67 000 hektar åker
och skogsmark tillsammans. Taxeringsvärdet
på fastigheterna utgjorde över
36,5 miljoner. Under året hade lantbruksnämnderna
inköpt 503 fastigheter
för ett sammanlagt belopp av 16 973 000
kronor, men samtidigt hade 819 fastigheter
sålts för 16 138 000 kronor. Genom
denna affärsverksamhet hade alltså någon
väsentlig avtappning av fondens medel
inte ägt rum.

I statsverkspropositionen anföres nu
som motiv för årets anslag behovet av
en intensifierad rationaliseringsverksamhet.
Om inte jordfonden får tillskott
av nytt kapital anses risk föreligga, att
verksamheten beträffande den yttre rationaliseringen
hämmas i fortsättningen.

Från reservanternas sida anser vi inte
att någon sådan risk föreligger. Vi hävdar
att lantbruksnämnderna bör föra
en aktiv försäljningspolitik, varigenom
det successivt kommer att inflyta medel
till jordfonden. Även utskoltsmajoriteten
har i viss mån beaktat detta önskemål,
och utskottet skriver att det starkt
vill understryka angelägenheten av att
Iantbruksstyrelsen vidtar åtgärder för
att öka omsättningen av de jordbruksoch
skogsfastigheter som lantbruksnämnderna
förvaltar. Man har alltså
även från utskotlsmajoritetens sida beaktat
angelägenheten av att lantbruksnämnderna
inte lägger sig till med ett
flertal fastigheter och liksom lägger dessa
på lager.

Vi reservanter menar att man också
skulle kunna få en värdefull insats från
lantbruksnämndernas sida när det gäl -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Investeringsanslag till jordfonden
ler rationaliseringsverksamheten genom
att lantbruksnämnderna i större utsträckning
än för närvarande i sin rådgivning
till jordbrukarna främjar direktköp
och på det viset bidrar till att åstadkomma
ändamålsenliga brukningsdelar.

Detta är, herr talman, motivet för den
reservation, som är fogad vid denna
punkt. Dessutom tillkommer det ingalunda
oväsentliga motivet i detta sammanhang,
att man genom att mera lägga
verksamheten på rådgivning och uppmuntran
för jordbrukarna och mindre
på direkta köp kan spara ett belopp av
4 miljoner kronor för statskassan.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som fogats vid utlåtandet i denna punkt.

Häri instämde herr Sveningsson (h).

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Denna fråga är ju en
gammal bekant. Varje riksdag har vid
något tillfälle resonerat just om dessa
saker. Herr Eskilsson har nu sagt ungefär
vad han sagt tidigare, och då får
väl också jag komma igen med mina synpunkter.

Det sker för närvarande, som herr
Eskilsson säkert känner till, en väsentlig
omgestaltning på landsbygden. Framför
allt pågår en avflyttning från jordbruken,
och vi får lediga jordbruk, särskilt
mindre sådana, som antingen bör
besås med skog eller också slussas in i
rationaliseringsprocessen. Både här i
riksdagen och många gånger även i pressen
har det framhållits, att rationaliseringsverksamheten
vid lantbruksnämnderna
sker i en alltför sakta takt. En annan
stor uppgift är att åstadkomma en
förbättrad arrondering både beträffande
jord och skogsmark. Jag har tidigare
anfört en siffra, och jag skall göra
det även nu. När det gäller skogen behövs
för en areal på 3,5 miljoner hektar
en förbättring av arronderingen, och den
uppgiften är lantbruksnämnderna i färd
med att söka klara.

Jag är överens om att det i en hel
del fall är nödvändigt att lantbruksnämnderna
gör uppköp, så att den fas -

tighet, som man vill använda för rationalisering,
verkligen står till förfogande
vid det tillfälle då rationaliseringen
kan genomföras. Oftast är det ju så, att
när en fastighet blir till salu kan lantbruksnämnden
inte genom rådgivning
och upplysningsverksamhet få den såld
just då, utan det behövs en viss tid
för att försäljningen skall kunna genomföras.
Många gånger är det ju inte heller
på grund av ägosplittringen lämpligt
att fastigheten lägges till en enda köpare
utan bör fördelas på flera, därför
att samtidigt med utökningen av vederbörandes
åker- och skogsareal det också
bör ske en förbättring av arronderingen.
Av den anledningen är det nog
många gånger nödvändigt att lantbruksnämnderna
köper fastigheter och sedan
låter lantmäterimyndigheterna göra en
uppdelning av den splittrade fastigheten
på flera köpare.

Allt detta tar ju sin tid, och innan lantmäteriförrättningen
är klar och ett köpebrev
kan utfärdas på fastigheten står
den i lantbruksnämndens namn och med
den som ägare i den statistik, som lämnas,
även om den blivande köparen faktiskt
har brukat jorden eller skogen både
ett och två år.

Jag kan inte svara för någon annan
lantbruksnämnd än den jag tillhör, nämligen
den i Gävleborgs län. Vi har haft
åtskilligt med både skog och jord i vår
hand och har det alltjämt, men jag vill
påpeka att vi under de sista fem, sex
åren genomfört omfattande bytesoperationer
med bolagen. Alla som känner till
den omständliga procedur, som måste
till för att ett bolag skall kunna förvärva
fast egendom, vet att det tar lång
tid innan en sådan sak kan genomföras.

Men jag vill understryka att lantbruksnämnderna
— och i det fallet kan
jag instämma i herr Eskilssons uppfattning,
som ju kommit till uttryck både
i reservationen och i utskottsutlåtandet
— inte bör lägga sig till med jord och
skog i större omfattning än att de har
möjligheter att inom rimlig tid avyttra
den genom försäljnings- och bytesoperationer.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

har genomfört stora bytesoperationer,
som krävt lång tid och kunnat gälla
1 000 tunnland eller ännu mera. I ett
fall kunde vi genomföra en bytesoperation
med ett bolag vilken gällde 1 500
tunnland, men det gick nära 2 1/4 år
från det vi köpte fastigheten till dess
bytesoperationen var genomförd.

Jag vill också påpeka att lantbruksnämnderna
bedriver både upplysningsoch
rådgivningsverksamhet, något som
herr Eskilsson nu efterlyste. Många
gånger är dock omständigheterna sådana
att den vägen inte är framkomlig.
Också här kan jag svara endast för vår
lantbruksnämnd i Gävleborgs län, men
kan vi medverka till att en fastighet genom
försäljning direkt överföres till någon
som behöver komplettera sitt jordbruk,
så gör vi det. I många fall fordras
det emellertid att lantbruksnämnden
uppträder som köpare, därför att egendomen
behöver delas upp på flera

o. s. v. — jag har redan nämnt de omständigheterna.
Det är stora krav och
stora behov av rationalisering som nu
föreligger. Dessutom sker en generationsväxling
inom jordbruket. Mängder
av mindre fastigheter blir till salu, och
man kommer till lantbruksnämnden och
frågar: »Kan ni inte hjälpa oss att bli
av med gården? Vi orkar inte sköta den
längre.» Då bör lantbruksnämnden ha
möjligheter att medverka genom upplysnings-
och rådgivningsverksamhet men
även genom inköp av fastigheter.

Jag tror att det inte är någon risk
om kammaren bifaller utskottets förslag.
Det är ett led i en rationaliseringsverksamhet
som måste betecknas såsom
tidsenlig.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
framkomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; ocli förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositio -

nen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votcringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 44.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till institutionen å Balsgård
för växtförädling av frukt och bär, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1960/61 till särskilt stöd åt det mindre

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

jordbruket jämte i ärendet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 31, föreslagit, att riksdagen
måtte för budgetåret 1960/61 anvisa
112 500 000 kronor till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:78,
av herr Svanström m. fl., och II: 100, av
herr Jansson i Benestad m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att rätt att erhålla arealtillägg
skulle tillkomma den, vilken icke hade
en taxerad förmögenhet överstigande
80 000 kronor, samt att även den, som
tillträtt jordbruksfastighet efter den 1
juli 1959, skulle äga rätt till arealtillägg,
därest övriga med bidraget förknippade
villkor uppfylldes;

2) de likalydande motionerna 1:475,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr
Sorcl, samt II: 604, av herrar Svensson
i Ljungskile och Jansson i Benestad, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att statens
jordbruksnämnd måtte få i uppdrag att
söka träffa överenskommelse med jordbrukets
förhandlingsdelegation om att
50 procent av importavgifterna på fodermedel
skulle föras till en särskild
fond och användas till förstärkning av
leveransbidraget för mjölk till mindre
jordbruk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 112 500 000 kronor;

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 78 och II: 100 såvitt däri hemställts
att rätt att erhålla arealtillägg måtte
tillkomma den, vilken icke hade en
taxerad förmögenhet överstigande 80 000

kronor, därest övriga med bidraget förknippade
villkor uppfylldes;

3) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 78 och II: 100 såvitt däri hemställts,
att även den, som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1 juli 1959,
måtte äga rätt till arealtillägg, därest
övriga med bidraget förknippade villkor
uppfylldes;

4) att motionerna 1:475 och 11:604
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Svensson i Vä, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:78 och 11:100,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att rätt
att erhålla arealtillägg skulle tillkomma
den, vilken icke hade en taxerad förmögenhet
överstigande 80 000 kronor, därest
övriga med bidraget förknippade
villkor uppfylldes;

2. av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Vno Olofsson, Harald Pettersson, Rimås,
Svensson i Ljungskile och Svensson i Vä,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 78 och
II: 100, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att även den, som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1 juli 1959, skulle äga
rätt till arealtillägg, därest övriga med
bidraget förknippade villkor uppfylldes;

3. av herrar Nord, Uno Olofsson, Rimås
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:475 och 11:604, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
statens jordbruksnämnd måtte få i uppdrag
att söka träffa överenskommelse
med jordbrukets förhandlingsdelegation
om att 50 procent av importavgifterna

Onsdagen den 23 mars 1960 ein.

Nr 9

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

på fodermedel skulle föras till en särskild
fond och användas till förstärkning
av leveransbidraget på mjölk till
mindre jordbruk.

Herr NORD (fp):

Herr talman! I det nya jordbruksavtalet
spelar import- och regleringsavgifterna
en allt väsentligare roll. Sålunda
har vi importavgifter till skydd för den
inhemska produktionen, och vi har regleringsavgifter
som användes för att
täcka förluster vid export av de produkter
som inte finner avsättning inom
landet.

Avgifterna uppgår till allt större belopp.
Sålunda inflöt genom införselavgifter
under treårsperioden 1956—1959
inte mindre än 329 miljoner kronor, vartill
kommer förmalningsavgifter om
drygt 100 miljoner kronor. När införselavgifterna
belöper sig till så stora belopp,
är det givetvis inte oväsentligt hur
avgifterna tas ut och därmed drabbar
olika kategorier av jordbrukare och inte
heller hur avgifterna användes.

Det är således ostridigt att importavgifterna
på fodervaror gynnar spannmålsodlarna
genom att spannmålspriserna
stiger i samma takt som införselavgifterna,
då däremot den animaliska
produktionen belastas i motsvarande
grad. Detta är synnerligen kännbart för
det mindre jordbruket, som på grund
av sin produktionsinriktning inte kan
utnyttja prishöjningen på spannmål;
tvärtom nödgas småbrukarna köpa fodervaror
som fördyrats genom höga importavgifter.

Både ur rättvisesynpunkt och för att
få en rimlig balans i vår jordbruksreglering
är det nödvändigt att något göres
för att rätta till denna snedvridning. Om
så inte sker, kommer även jordbruksregleringen
att bli ett instrument för
bortrationalisering av småbruket och
därmed medverka till landsbygdens avfolkning.
Under dessa förhållanden bör
det vara möjligt och riktigt att återföra
någon del av importavgifterna till det
mindre jordbruket för att i någon mån
minska belastningen på detsamma. Detta
kan ske genom att en viss del av im -

portavgifterna på fodervaror återföres
till småbruket i form av förstärkning av
leveransbidraget på mjölk.

De synpunkter och yrkanden, som jag
nu återgett, anföres i ett motionspar, nr
475 i denna kammare och 604 i andra
kammaren, vilka är undertecknade av
riksdagsmän från centerpartiet och
folkpartiet och vilka motioner jordbruksutskottet
haft att ta ställning till i
förevarande utlåtande. Utskottet har med
hänvisning till bl. a. ett remissyttrande
från jordbrukets förhandlingsdelegation
avstyrkt motionerna.

Jordbrukets förhandlingsdelegation
konstaterar i sitt yttrande till att börja
med att den helt delar motionärernas
uppfattning om att småbruksstödet, som
beslöts vid 1959 års riksdag, är otillfredsställande.
Men sedan den gjort detta
tvår den, bildligt talat, sina händer.
Frågan om detta stöds omfattning har
inte varit föremål för behandling från
delegationens sida, heter det. Strax därefter
räknar man upp en mängd svårigheter
som skulle uppstå ifall motionerna
bifölls. Ja, så snart det gäller småbruket
hopar sig stora svårigheter att genomföra
ett förslag som framföres! Förhandlingsdelegationen
slutar med att avstyrka
bifall till motionerna. Naturligtvis!
Något annat kunde man inte vänta.
Jordbrukets förhandlingsdelegation har
aldrig visat något positivt intresse för
småbruket. Vi bär från småbrukets sida
haft anledning att ofta kritisera de prisavtal,
som förhandlingsdelegationen
träffat, emedan småbruket i regel blir
missgynnat vid dessa prisöverenskommelser.

Nu när ett förslag framförts i avsikt
att återföra en viss del av importavgifterna
till småbruket som eu kompensation
för den belastning, som de höga foderpriserna
utgör för denna kategori
jordbrukare, avstyrker delegationen detta
förslag!

Till det föreliggande utskottsutlåtandet
iir fogad en reservation, nr 3, vilken
innebär att de yrkanden som ställts
i det åberopade motionsparet framförs
reservationsvis. Ett bifall till detta yrkande
berör inte konsumenterna på nå -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

got vis, det inverkar inte på priserna
utan innebär en överflyttning av ett begränsat
belopp från den mera lönsamma
vegetabiliska produktionen till den
animaliska.

Med detta anförande, som jag bemödat
mig om att göra så koncentrerat och
kort som möjligt, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 3 i detta utlåtande.
Jag vill även passa på tillfället
att yrka bifall till reservation nr 2, vilken
avser rätten att erhålla arealbidrag.

Enligt författningen är den som tillträtt
ett jordbruk efter den 1 juli 1959
icke berättigad att erhålla arealbidrag.
I likhet med dem som undertecknat reservation
nr 2 anser jag att det är en
orättvisa att en, som har innehaft ett
jordbruk sedan länge, skall vara berättigad
till arealbidrag, under det att en
annan, som bor strax intill, inte har
rätt att få detta bidrag.

Dessa frågor har emellertid diskuterats
tidigare, och därför kan jag, som
sagt, inskränka mig till att yrka bifall
till reservationerna nr 2 och 3 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 10.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! När herr Nord påstod
att jordbrukets förhandlingsdelegation
inte beaktar småbrukets intressen tror
jag att han gjorde sig skyldig till en betydande
överdrift. Han sade också, att
importavgifterna enbart användes för
att gynna den vegetabiliska produktionen.
Jag vill emellertid erinra om att
en mycket stor del av dessa avgifter
användes för att reglera äggpriset, och
vi vet alla, att äggproduktionen är en
viktig näring för småbruket.

Herr Nord talade om att förhandlingsdelegationen
avstyrkt bifall till motionerna.
Det bör tilläggas att även jordbruksnämnden
i ett längre och som jag
tycker starkt motiverat yttrande påvisat,
att förhållandena inte är sådana som
de framställts i motionerna och nu av
herr Nord. Jag är den förste att på allt
sätt vilja medverka till att småbruket
får stöd, men jag tror inte att den av
herr Nord och hans medmotionärer anvisade
vägen leder till målet.

En annan fråga som behandlas i detta
utlåtande är under vilka förutsättningar
ett småbruk kan få stöd i form av
arealbidrag. Herr Nord har redan nämnt,
att endast den som varit innehavare avsitt
småbruk före den 1 juli 1957 kan
komma i åtnjutande av ett sådant bidrag.
Jag instämmer med herr Nord i
att detta förbehåll inte bör finnas.

Man har sagt, att om även nytillträdande
småbrukare skulle få arealbidrag
skulle detta hindra en strukturrationalisering.
Rent teoretiskt kan det ligga
en viss sanning i detta. I praktiken tror
jag emellertid det förhåller sig på det
sättet — vilket också en enig småbrukareutredning
förklarar i sitt betänkande
-— att det avgörande för en enskild
person, som vill skaffa sig ett småbruk,
inte är frågan om han kan få arealbidrag
eller inte, utan helt andra omständigheter.
Man får inte heller glömma,
att denna fråga kan bli ett irritationsmoment
mellan den småbrukare,
som haft sitt småbruk tidigare, och den
som nyligen tillträtt sitt. Många gånger
är det kanske också så, att den som
allra bäst behöver arealbidraget är den
småbrukare som just startar sin verksamhet.

Sedan skall jag ta upp frågan om förmögenhetsgränsen
för detta bidrag. Den
som har en förmögenhet på 50 000 kronor
eller däröver kan inte få arealbidrag.
Enligt utskottets utlåtande har det
inte tillkommit några omständigheter,
som ger anledning att ändra denna
gräns. För producentbidraget, som var
föregångare till arealbidraget, infördes
1953 denna förmögenhetsgräns på 50 000
kronor. Därefter genomfördes emellertid
1957 en höjning av taxeringsvärdena
med i genomsnitt 60 procent, och även
inventarier har deklarationsmässigt fått
ett större värde. På papperet har således
småbrukarnas förmögenhet ökat
högst väsentligt sedan 1953, men inte
har de för den skull fått bättre inkomstmöjligheter.
Att en småbrukares produktionsmedel
tas upp till ett högre
belopp ger honom ju inte i och för sig
någon möjlighet att använda det för att
få in mera pengar.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Man kan också erinra om att den
gräns, vid vilken förmögenhetsbeskattningen
börjar, för några år sedan höjdes
till 80 000 kronor. Jag tycker därför,
att starka skäl talar för att gränsen för
erhållande av arealbidrag skall sättas
vid 80 000 kronor och för att även den,
som tillträtt sitt småbruk efter den 1
juli 1957, skall ha rätt till bidrag. Det
väsentliga är ju, att den som har en
hög inkomst inte skall få något.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna nr
1 och 2.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som motionär har jag
ansett mig böra begära ordet i denna
fråga, men sedan herr Sigfrid Larsson
hållit sitt anförande kan jag inskränka
mig till några få ord, då jag på de flesta
punkter blivit förekommen av honom.
Jag skall inte upprepa de motiveringar
han anfört, men jag vill understryka
på ett par punkter vad han sade.

Det gäller bl. a. den irritation som
ibland kan uppstå i t. ex. en by, där
det finns flera småbrukare och den ene
är nytillträdande efter den 1 juli 1957
medan de andra sitter kvar på sina småbruk.
Då är det ganska svårt för vederbörande
att förstå det riktiga och rättvisa
i att den ene erhåller arealtillägg
och den andre inte.

Vad som här sagts beträffande förmögenhetsgränsen
skall jag också be att
få understryka. Jag tror det skulle vara
mycket angeläget att hos dessa småbrukare
skapa en känsla av ett bättre
stöd från statsmakternas sida. Det är
ofta så att dessa människor utför ett
mycket behjärtansvärt arbete i sin dagliga
gärning, och de bar inte alltid så
lätt att acceptera den avoga inställning
som man tydligen hyser gentemot deras
arbete. I ett annat försörjningsläge skulle
med betydande säkerhet dessa småbrukares
insatser för folkförsörjningen
bli av avgörande betydelse.

Därför, lierr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 och 2.

7 Forsla kammarens protokoll 1960. Nr 9

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att på något sätt förlänga debatten utan
skall inskränka mig till att i fråga om
detaljerna understryka vad de föregående
talarna nyss anfört. Jag har nämligen
på väsentliga punkter blivit förekommen
av vad de haft att anföra. Men
jag vill trots detta ändå ge uttryck för
några allmänna reflexioner med anknytning
till småbrukarna som yrkesgrupp
och med tanke på ett eventuellt stöd åt
denna yrkesgrupp.

Låt mig allra först säga, att jordbruksuppgörelsen
otvivelaktigt rent tekniskt
sett är en mycket komplicerad och
till sina verkningar mycket svårbedömbar
angelägenhet. Att genom en sådan
uppgörelse skapa full rättvisa åt alla berörda
parter ligger självfallet inte inom
möjligheternas ram. Men detta får ändå
inte utesluta att man så långt det står i
mänsklig makt ändå försöker ernå eller
sträva efter en sådan rättvisa.

Ingen torde förneka att landets många
mindre jordbrukare genom den omnämnda
uppgörelsen har ställts liksom
vid sidan om rättvisereglerna. I den motion,
som undertecknad m. fl. avlämnat,
har vi klart påvisat hur vidtagna åtgärder
uppenbarligen länder småbrukarna
till förfång och jag skall därför inte ta
upp tiden med att här ytterligare ge belägg
för detta påstående.

Det är klart att en förstärkning av
mjölkpriset till dessa mindre jordbrukare
är ett önskemål som jag anser vara
fullt motiverat, detta i all synnerhet
när det kan ske utan att det på något
sätt kommer att bli till förfång för konsumenterna.

Det är också som herr Nord anförde
riktigt, att stödåtgärder till förmån för
det större jordbruket länder den motsatta
sidan — småbruket — till nackdel.
Detta är en sak som inte kan förnekas.
På grund av förra årets svåra torka nödgas
exempelvis dessa mindre jordbrukare
köpa betydande kvantiteter foder
för att kunna klara djuren fram tills
sommarbetet börjar. Foderpriserna är
höga och det är därför fullt motiverat

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
att dessa mindre jordbrukare får ett litet
tillskott på mjölkpriset av dessa här
omnämnda importavgifter.

Nu menar kanske någon, att detta bara
ytterligare skulle öka ett eventuellt
mjölk- och smöröverskott. Men jag vill
här ha sagt, att denna fara inte på något
sätt är överhängande, i varje fall
inte för närvarande, mot bakgrunden av
förra årets dåliga skördeutfall. Något
dylikt överskott torde vi som sagt inte
behöva frukta under den närmaste tiden.

Nu säger måhända en och annan:
Småbrukarna skall ju ändå bortrationaliseras,
och då är det väl inte rimligt
att genom ekonomiska tillskott förlänga
livet för dem? Ju förr de försvinner från
arenan, desto bättre måste det väl vara?

Låt mig bara säga, att detta bortrationaliserande
fortgår redan dag för dag
med en hastighet som inte lämnar något
övrigt att önska. Men för dem som ännu
finns kvar, tills omställningsprocessen i
sin helhet är slutförd, gäller det att trygga
försörjningen till dess. De har rätt —
lika stor rätt som alla andra medlemmar
av folkhemmet -—• att bli betraktade
som jämbördiga och bli behandlade
efter rättvisa principer. Om det skulle
bli så, att vi här i landet får vissa folkgrupper,
som på grund av växlande konjunkturer
och fortgående rationalisering
inte längre kan inordnas i produktionslivet,
gäller det i alla fall att ge dem
chansen att klara sig ekonomiskt. Annars
kan vi inte tala om jämlikhet i vårt
samhälle. I dag är det fråga om småbrukarna.
Det kan nästa gång med stor
sannolikhet gälla textilarbetarna, och i
fortsättningen kan det komma att gälla
vissa andra grupper. Därför menar jag
att man inte kan nonchalant sätta en
viss grupp åt sidan och inte längre ta
någon hänsyn till den. Vi har förpliktelser
mot alla grupper i samhället.

Med dessa allmänna reflexioner som
bakgrund vill jag, herr talman, förena
mig med de föregående talarna och yrka
bifall till reservationerna nr 2 och 3
i föreliggande utskottsutlåtande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Efter de yrkanden som
här framförts skall jag med några ord
redogöra för hur utskottet sett på denna
fråga.

Beträffande reservation nr 1, där det
gäller förslag om rätt att erhålla arealtillägg,
om vederbörande inte har en
taxerad förmögenhet överstigande 80 000
kronor, har utskottet funnit, att det inte
anförts några synpunkter som kunnat
föranleda utskottet att ändra sin inställning
sedan i fjol. Vi har inte ansett, att
det skulle stå i överensstämmelse med
småbrukarstödets syfte att lämna subventioner
till personer med relativt stor
förmögenhet. Reservanterna har ju
framhållit, att förslaget om höjning av
förmögenhetsgränsen delvis är beroende
på de höjda taxeringsvärdena. Men
det är ju värden som finns, och det stöter
många människor, att folk med
80 000 kronor i förmögenhet skall få direkta
subventioner på ett sådant sätt. I
likhet med 1959 års riksdag har utskottet
inte funnit anledning att godkänna
den ifrågasatta höjningen.

De motioner som ligger till grund för
reservationerna nr 2 och 3 har varit remitterade
till statens jordbruksnämnd,
och nämndens yttrande har utförligt refererats
i utskottsutlåtandet. På grund
av vad som där anföres har vi inte funnit
anledning att tillstyrka de av motionärerna
och reservanterna föreslagna
åtgärderna.

Jordbruksnämnden har hört jordbrukets
förhandlingsdelegation. Varken förhandlingsdelegationen
eller jordbruksnämnden
har kunnat tillstyrka, att riksdagen
rörande principerna för fodermedelsavgifternas
användning gör något
uttalande som strider mot principerna
i nu gällande sexårsavtal. Nämnden
slutar sitt fylliga utlåtande med att
föreslå, att utskottet avstyrker de föreliggande
motionerna.

Utskottet har således en mycket stark
ställning. Förhandlingsdelegationen och
jordbruksnämnden, som bär ansvaret för
den politik som föres och som skall se

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

Ang,

till att gällande avtal följes, har avstyrkt,
och inte heller utskottet har som
nämnts funnit någonting som talar för
ett bifall till de av motionärerna och reservanterna
föreslagna ändringarna.

Då dessa jordbruksfrågor nu diskuterats
så länge, skall jag inskränka mig till
vad jag här sagt. Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande nr
10.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

särskilt stöd åt det mindre jordbruket
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten 3, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

100

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 51.

Dqrjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 96;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om anslag till renstängsel inom Jämtlands
län

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner angående anslag till renstängsel
inom Jämtlands län.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 324, av herr Pålsson
och herr Olofsson, Per, samt II:
405, av herrar Larsson i Norderön och
Agerberg, hade motionärerna alternativt
hemställt, att riksdagen måtte uppdraga
åt Kungl. Maj:t att anvisa 550 000 kronor
till lappväsendet i Jämtlands län för
uppförande av renstängsel inom Jämtland
och Härjedalen i enlighet med
länsstyrelsens i länet utredning eller
att motsvarande belopp från lappfonden
genom Kungl. Maj :ts åtgärder måtte
anvisas åt lappväsendet i Jämtlands län
för samma ändamål att utgå förslagsvis
med hälften 1960 och andra hälften
1961.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:324 och 11:405 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Det kan måhända verka
förmätet att ta till orda för en motion
mot ett enhälligt utskott, men då den
fråga det här gäller är för en folkminoritet
av betydande vikt på det område
som detta ärende avser, ber jag likväl
att få säga några ord, och jag ber
herr talmannen och mina kammarkamrater
om tillgift för det tilltaget.

Jag kan emellertid inte dela den uppfattning
som jordbruksutskottet har
kommit fram till. Då man läser utskottsutlåtandet
finner man att utskottet lämnar
sitt erkännande av att det ifrågasatta
renstängslet kan vara av stor betydelse
för renskötseln inom vederbörande
område och motverka skador på
skog och jordbruk. Men utskottet säger
vidare: »Emellertid bör enligt utskottets
mening någon anslagsanvisning å

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

101

Om anslag till renstängsel inom Jämtlands län

riksstaten för det i motionerna angivna
ändamålet ej övervägas förrän i samband
med prövningen av de förslag till
åtgärder rörande renskötseln i Jämtlands
län som förut nämnts.»

Vad är det då för åtgärder som har
nämnts? Ja, litet tidigare i utskottets
skrivning säges det att åtgärder som i
det här avseendet kan ifrågakomma är
sådana som leder till utslagning i de
fall då renantalen är för liöga, utslagning
av strövrenar — de kallas här för
renar som visar benägenhet för strövning
— minskad omloppstid för renarna
— med detta kan väl inte menas någonting
annat än just en tredje typ av
utslaktning — förbättrad organisation
av arbetsinsatserna inom renskötseln
samt ordnade vår- och höstflyttningar.

Jag nödgas nog konstatera att allt detta
är åtgärder som samerna själva vidtagit
under minst ett tiotal år. Det är
sålunda inga nyheter. Mig förefaller det
som om resonemanget har börjat i alldeles
fel ända. Det primära i detta fall
är renstängslen. Sedan kan det diskuteras
om någon eller några av dessa
föreslagna åtgärder eller eventuellt någon
annan åtgärd kan tillgripas för att
effektivisera samernas renskötsel. Men
det är fullkomligt fel att tro att man
skall vidta dessa åtgärder först och sedan
uppföra renstängsel någon gång i
en framtid sedan dessa åtgärder prövats.
De är i allt väsentligt redan prövade,
och det är sålunda ingenting nytt
som föreslås i denna del. Utslaktning av
renar har ju pågått utan att det skett
någon uppsortering i tre olika grupper
för den slakten, och konstigare än så är
det inte.

Vad gäller eu förbättrad organisation
av arbetsinsatserna inom renskötseln
undrar jag om det går att pressa ned
arbetskraften och antalet av de i renskötseln
verksamma just mycket mer än
för närvarande. Det finns även en gräns
för rationalisering på detta område, och
det går i varje fall inte att genomföra
någon ytterligare minskning av antalet
sysselsatta, därest man inte får ta renstängsel
till hjälp. Det är möjligt att en
rationalisering kan ha en så pass god

effekt att den kan leda till en ytterligare
begränsning av arbetskraften inom
denna näring, men utan renstängsel går
det förvisso inte.

I ärendet har tre remissinstanser
hörts. Länsstyrelsen i Jämtlands län,
som bygger sitt yttrande på ett uttalande
av lappfogden i länet, har väl avgivit
det enda sakkunniga yttrandet i detta
sammanhang. Såvitt jag förstår har
utskottet i huvudsak förbigått vad länsstyrelsen
och lappfogden i Jämtland har
anfört i sitt yttrande.

Att statskontoret för närvarande inte
har ansett sig kunna förorda ett tillmötesgående
av denna hemställan är ju
ganska naturligt. Det är ju billigast att
säga nej. Något annat var inte att vänta
från det hållet. Statskontoret har också
framhållit att lappfondens ekonomiska
ställning är dålig; den är kort och gott
i det allra närmaste barskrapad. Där
finns ingenting att hämta, uppger statskontoret.

Slutligen har arbetsmarknadsstyrelsen
yttrat sig från sina utgångspunkter. Detta
yttrande har utskottet tagit fasta på
och anför i anslutning härtill: »Detta
bör dock ej utesluta att medel ställes
till förfogande för beredskapsarbeten
med byggande av delar av omförmälda
renstängsel, därest den lokala arbetsmarknadssituationen
så motiverar.»

Jag får tyvärr det intrycket att utskottet
hoppas att det skall bli arbetslöshet
hos oss. Det gör inte jag och ej heller
samerna eller övriga jämtar. I varje fall
kan enligt min mening samerna knappast
bygga sin renskötsel och sin näring
på den förhoppningen. Det är väl alltför
lösligt.

Nu kan någon kanske göra den reflexionen,
att jag inte är sakkunnig på detta
område. Jag skall inte heller tillmäta
mig större sakkunskap än jag har, men
jag bor kanske närmare samerna och
deras renskötsel än flertalet av jordbruksutskottets
ledamöter. Det är möjligt
att jag härigenom får se litet mer
av problemen i varje fall. För att lämna
ett litet belägg härför vill jag återge
vad som anföres i ett protokollsutdrag
— som jag har här i min hand — från

102

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om anslag till renstängsel inom Jämtlands län

Svenska samernas riksförbunds landsmöte
i Jokkmokk den 9—11 i denna månad.
Uttalandet är sålunda ganska färskt. I
§ 8 i mötets protokoll heter det sålunda:
»Behandlade landsmötet en motion
från Tossåsens, Tranris och Mittådalens
lappbyar angående stöd åt lappbyarnas
strävanden att få till stånd ett spärrstängsel
med ungefärlig sträckning
Grundsjöarna—Drommen. Under frågans
handläggning underströk flera av
de valda sameombuden vikten av att i
motionen omtalade misshälligheterna
snarast undanröjdes och beslöt landsmötet
uppdraga åt S. S. R:s styrelse att genom
åtgärder den funne lämpligast ge
motionärernas förslag om renstängsel
sitt kraftigaste stöd.»

Uttalandet har av samernas riksförbunds
styrelse utformats på följande sätt
— jag ber att få citera det enär jag
anser att även samernas röst skall i
det här sammanhanget återfinnas i kammarens
protokoll.

»Under hänvisning till bifogat protokollsutdrag
vill styrelsen för Svenska
samernas riksförbund i ärendet uttala
nedanstående.

Det är av synnerlig vikt att olägenheter
i renskötsel av den art som Tossåsens,
Tranris och Mittådalens lappbyar
i sin motion till S. S. R. andragit snarast
upphjälpas. Missförhållandena ha
varit rådande under en lång följd av år,
och även om S. S. R. inte tidigare ingripit
i frågan ha vi sedan länge varit
underkunniga om att åtgärder i förbättrande
syfte någon gång skulle få
avgörande aktualitet. Då nu länsstyrelsen
i Jämtlands län, motionärerna själva
jämte den bofasta jordbrukarbefolkningen
i berörda trakter funnit den enda
lösningen vara att bygga ett spärrstängsel,
vill S. S. R:s styrelse på det kraftigaste
ge sitt stöd åt förslaget till en
sådan åtgärd. Av vad som i frågan framkommit
vill styrelsen främst rikta uppmärksamheten
på följande fakta:

1. Renskötseln i södra Jämtland och
Härjedalen bedrivs i exceptionell närhet
till privatägda marker, där på sina håll
lapparnas sedvanerätt till renbetet är
diskutabel och t. o. m. av jordägare för -

söker bestridas. Eftersom inga naturliga
hinder för strövning finnas, torde
inte svårigheterna kunna avhjälpas annat
än med tekniska hjälpmedel —• i detta
fall genom ett stängselbygge.

2. Det finns inga alternativa åtgärder
varigenom kan uppnås samma betryggande
effekt, när det gäller ansträngningarna
att hålla hjordarna under skötarnas
uppsikt. Minskning av hjordarnas
storlek, utslagning av s. k. strövrenar,
intensivare bevakning etc. ha endast
begränsad och temporär verkan
och bidra ej till att på längre sikt rationalisera
renskötseln. Det är vidare ur
alla synpunkter eftersträvansvärt att
hjordarna hålls så stora som betesmarkerna
tillåter.

3. Det är en allmänt samisk angelägenhet
att konflikter med den bofasta
befolkningen med tillgängliga medel undanröjas,
och Svenska staten har tidigare
genom inköp av bl. a. Ljusnedals
bruk manifesterat sin bestämda mening
att en lönande renskötsel ■—• under ett
med traktens bofasta befolkning friktionsfritt
grannförhållande — bör kunna
bedrivas. Då nu genom ändrade renskötselmetoder
på nytt irritation uppstått
mellan samer och bofasta, vore det
helt i linje med hävdvunnen inställning
om staten ingrepe på sätt som föreslagits.

4. Tossåsens, Tranris och Mittådalens
lappbyar tillhöra de allra sydligaste i
landet. De bilda en sydlig gräns mot de
områden där renskötseln helt och hållet
upphör, och att stärka den vacklande
ställning som renskötseln där råkat
komma i är angeläget och betydelsefullt
för samebefolkningen i sin helhet.

För S. S. R:s styrelse:

Lars Rensund
Sekreterare i S. S. R.

Israel Ruong
Ordförande i S. S. R.»

Skälet till att jag har velat citera detta
har jag redan anfört. Sedan skall jag,
herr talman, inte gå längre än till att
yrka bifall till motionen. Denna framlägger
två alternativ. Det ena innebär att
riksdagen måtte uppdra åt Kungl. Maj:t

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

103

Om anslag till renstängsel inom Jämtlands län

att anvisa 550 000 kronor till lappväsendet
i Jämtlands län för uppförande av
renstängsel inom Jämtland och Härjedalen
i enlighet med utredning av länsstyrelsen
i länet. Det andra alternativet
innebär att motsvarande belopp från
lappfonden genom Kungl. Maj:ts åtgärder
anvisas åt lappväsendet i Jämtlands
län för samma ändamål, att utgå förslagsvis
med hälften 1960 och hälften
1961.

För mig som är jämte har det legat
närmast till att yrka bifall till det andra
alternativet, alltså att medel skall tas
från lappfonden, ty det mesta av lappfondens
kapital har väl en gång i tiden
kommit från Jämtlands län. Men som
jag tidigare har nämnt har statskontoret
redovisat att lappfonden är tömd. Där
är ingenting att hämta. I stället yrkar
jag bifall till motionen enligt alternativ
1, alltså att riksdagen uppdrar åt Kungl.
Maj:t att anvisa 550 000 kronor till lappväsendet
i länet på de villkor som i alternativet
är angivna.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Motionen av herr Pålsson
m. fl. överensstämmer i sitt slutliga
yrkande om ett anslag på 550 000 kronor
i stort med den skrivelse som länsstyrelsen
i Jämtlands län avgav till Kungl.
Maj:t under föregående år. I denna skrivelse
gör länsstyrelsen ungefär samma
hemställan som herr Pålsson för fram i
sin motion.

Två skäl har föranlett utskottet att yrka
avslag på motionerna. Det första är
att Kungl. Maj:t i anledning av denna
skrivelse från länsstyrelsen i Jämtlands
län i ett brev i höstas anmodade länsstyrelsen
att vidtaga åtgärder för att
åstadkomma bättre renskötsel i Jämtland,
vilket borde ske i samråd med
lappadministrationen och med vederbörande
lappar. Innan resultatet av denna
utredning blir klart anser sig utskottet
inte kunna tillstyrka motionerna. Det
andra skälet är, som herr Pålsson anförde,
att lappfonden är tom. De medel
som finns i den uppgår ungefär till
400 000 kronor. Därav har redan disponerats
omkring 241 000 kronor. Vi -

dare kommer den att belastas med ytterligare
cirka 108 000 kronor. Det finns
alltså där icke tillräckligt med medel
kvar för att gå på den linje som motionärerna
har tänkt sig. Om man bifölle
motionerna finge man på det ena eller
andra sättet förstärka lappfonden med
skattemedel.

Dessa skäl har gjort att utskottet inte
har kunnat bifalla motionerna.

Jag vill till sist till herr Pålsson säga
att utskottet förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen
skall ha möjlighet att
igångsätta beredskapsarbeten med byggande
av ifrågavarande renstängsel
därest arbetslöshet skulle uppstå. Herr
Pålsson vet mycket väl att det överallt
ute i länen finns beredskapsarbeten planerade
i händelse av arbetslöshet. Utskottet
har på detta sätt velat lämna
arbetsmarknadsstyrelsen en möjlighet
att utföra dylika arbeten som beredskapsarbeten
vid arbetslöshet.

Jag ber med detta, herr talman, att
få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Pålsson,
att riksdagen, i enlighet med det
i motionen I: 324 först upptagna alternativa
yrkandet, måtte uppdraga åt Kungl.
Maj:t att anvisa 550 000 kronor till lappväsendet
i Jämtlands län för uppförande
av renstängsel inom Jämtland och
Härjedalen i enlighet med länsstyrelsens
i länet utredning.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

304

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om anslag till särskilda naturskyddsåtgärder, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Pålsson
under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstninggen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om anslag till särskilda naturskyddsåtgärder,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående anslag till särskilda
naturskyddsåtgärder, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:485, av herr Osvald
och herr Andersson, Axel Johannes,
samt II: 599, av herrar Nyberg och
Rimås, hade yrkats, att riksdagen skulle
besluta att till särskilda naturskyddsåtgärder
anslå ett belopp av 100 000 kronor.

I de till utskottet likaledes hänvisade,
likalydande motionerna 1:439, av herr
Andersson, Axel Johannes, och herr
Ollén, samt II: 600, av herrar Nyberg
och Rimås, hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till ändrade statuter för
bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder,
så att sådant bidrag även kunde
utgå till sakägare för sådan förlust, som
uppkommit till följd av fridlysning och
annan naturskyddsåtgärd även om denna
åstadkommits på frivillig väg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:599; samt

2) att motionerna 1:439 och 11:600
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Rimås, Eliasson i Moholm, Nilsson i
Lönsboda och Hedin, vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:439 och 11: 600, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till ändrade
statuter för bidrag till särskilda
naturskyddsåtgärder, så att sådant bidrag
även kunde utgå till sakägare för
sådan förlust, som uppkommit till följd
av fridlysning och annan naturskyddsåtgärd,
även om denna åstadkommits
på frivillig väg.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I det nu föreliggande utlåtandet
behandlas två olika frågor, dels
en anslagsfråga och dels en fråga om de
regler, efter vilka ersättning kan lämnas
sakägare, som lidit förlust på grund av
en fridlysning enligt naturskyddslagen.

Vad först anslagsfrågan beträffar noterar
jag med tacksamhet utskottets
principuttalande i början av utlåtandet.
Utskottet säger där, »att det är angeläget
att medel finns tillgängliga för att
skydda ur naturvårdssynpunkt värdefulla
objekt eller att i önskvärd utsträckning
återställa sådana efter gjorda ingrepp».
Men sedan fullföljer tyvärr inte
utskottet den tankegång, som det inleder
sitt utlåtande med. I själva verket är
de anslag, som står till förfogande, ytterligt
otillräckliga. Många av de inlösningar
eller inköp som gjorts under senare
år har betingat mycket betydande
belopp. Även om det, som utskottet påpekar,
nu finns en odisponerad behållning
på 225 000 kronor, är dessa medel
likväl otillräckliga.

Såsom framgår av det i utlåtandet
återgivna yttrandet från Svenska naturskyddsföreningen
är de anslag, som för
motsvarande ändamål lämnas i flera
andra länder betydligt större. Vi borde
faktiskt i vårt land utan något förfång
för näringslivet kunna lämna större anslag
för att skydda naturen, medan vi
ännu har en hel del värdefull natur kvar
att skydda.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

105

Om anslag

Utskottet erinrar också om att det
jämlikt vattenlagen finns möjlighet att
använda influtna regleringsavgiftsmedel
för åtgärder av nu ifrågavarande slag.
Det är sant, men dessa medel har i alla
fall ett begränsat användningsområde.

»Vidare kommer», säger utskottet,
»vid bifall till Kungl. Maj:ts framställning
i proposition nr 55 till årets riksdag
500 000 kronor att finnas tillgängliga
för inköp för kronans räkning av mark
av naturvetenskapligt värde». Detta låter
mycket bra, men i all sin knapphet
är detta uttalande faktiskt i någon mån
vilseledande. Det säges nämligen ingenting
alls om hur dessa medel kommer
att inflyta. Det rör sig här om en
ersättning, som staten får därför att
staten avstår från sin återköpsrätt till
ett område utanför Göteborg, Rya skog,
som fridlysts för flera år sedan. Staten
har haft rättighet att återköpa området i
fråga för den händelse fridlysningen inte
skulle komma att bestå. Nu kommer
fridlysningen åtminstone delvis att hävas.
Efter förhandlingar med Göteborgs
stad har staten dock avstått från sin
återköpsrätt. Det är härifrån som nu
500 000 kronor skulle komma att inflyta.
Dessa pengar kan givetvis användas
för naturskyddsåtgärder, men det är inte
alldeles nödvändigt att så sker. Det
står nämligen att de skall användas »för
inköp för kronans räkning av mark av
naturvetenskapligt värde». Det kan finnas
områden, som har naturvetenskapligt
värde utan att därför vara värda att
skyddas enligt naturskyddslagen.

Det är alltså i detta fall fråga om en
inkomst, som staten får genom att så att
säga sälja ett fridlyst område. Det är väl
inte mer än rätt att man skaffar något
annat i stället, när man alltså avhänder
sig ett område som har blivit fridlyst en
gång i tiden. Med tanke på de mycket
stora belopp, som kan behövas, anser jag
att det hade varit mycket önskvärt med
ett bidrag på budgeten även i år, så att
den odisponerade behållning, som finns,
hade kunnat ökas ytterligare.

Den andra frågan avser, som jag sade,
bidrag till sakägare för förlust, som
uppkommit till följd av fridlysning. Där

till särskilda naturskyddsåtgärder, m m.

har länge den regeln gällt att sakägare
efter en fridlysning kan erhålla ersättning
för den förlust han lider, under förutsättning
att fridlysningen innebär ett
tvång. Om han däremot frivilligt avstår
från sin äganderätt får han ingen ersättning.

Detta kan, menar jag, leda till onödiga
konflikter och besvärligheter. Låt oss
tänka oss det fallet att det gäller att
fridlysa en skärgårdsholme, en sjö eller
någonting annat, där det finns fyra ägare.
Tre av dessa avstår frivilligt från
sin äganderätt för fridlysningens skull,
men den fjärde gör det inte. Fridlysningen
kommer i alla fall till stånd, och
de tre som frivilligt har lämnat sin medverkan
får ingenting, under det att den
fjärde, som har motsatt sig fridlysningen
och därmed också åsamkat det allmänna
både besvär och kostnader, får ersättning.
Det är dessa konsekvenser, som
man inom naturskyddsföreningen har
funnit egendomliga. Man anser där, att
det skulle finnas möjligheter att få fridlysningsåtgärder
genomförda mycket lättare
och enklare än nu, om vederbörande
sakägare kunde påräkna en viss ersättning.

Under förutsättning, att det belopp på
500 000 kronor, som nämnes i utskottets
utlåtande verkligen kommer att stå till
förfogande för naturskvddsändamål
skall jag, herr talman, inte framställa
något yrkande i anslagsfrågan; däremot
ber jag att i fråga om reglerna för ersättning
till sakägare få yrka bifall till
den vid utlåtandet knutna reservationen
av herr Rimås m. fl.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! De synpunkter som herr
Osvald har framhållit har tidigare varit
föremål för behandling i både utskott
och riksdag, och man har därvid ställt
sig på samma linje som utskottet nu har
kommit till. Jag finner att ingenting har
inträffat som nödvändiggör en ändring.

Med hänvisning till vad utskottet bär
skrivit om de två motionskrav, som herr
Osvald här har talat för, ber jag därför
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

106

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det står visserligen i utskottets
yttrande att frågan vid flera tillfällen
har behandlats av riksdagen utan
att vinna dess bifall. Därmed förhåller
det sig på det sättet att frågan har tagits
upp av naturskyddsföreningen i dess
framställningar till Kungl. Maj :t. Men
såvitt jag kan erinra mig har den inte
någonsin varit före i något utlåtande
från jordbruksutskottet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 36.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civilförsvarslag m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om slopande av det allmänna
barnbidraget till första barnet, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
303 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 380 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
vid motionerna fogade förslag till

1) lag om ändring av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag den 26 juli 1947; samt

2) lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

Nämnda lagförslag avsågo, att det allmänna
barnbidraget till det äldsta med
hänsyn till sin ålder bidragsberättigande
barnet i varje familj skulle slopas och
att barnbidragen till övriga barn skulle
differentieras till beloppen. Sålunda
skulle bidraget utgå med 400 kronor för
år till andra barnet, med 500 kronor till
tredje barnet och med 600 kronor till

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

107

Om slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

varje ytterligare barn. Beträffande s. k.
ofullständiga familjer hade föreslagits
ett icke behovsprövat särskilt barnbidrag
om 400 kronor per år för barn, som enligt
de föreslagna reglerna icke bleve berättigat
till allmänt barnbidrag.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:303 och 11:380 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Birke
och fröken Wetterström, vilka ansett,
att utskottet bort anföra vad i reservationen
angivits samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av
förevarande motioner 1:303 och 11:380,
måtte för sin del antaga

1) det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändring av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947;
samt

2) det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Vi har i vår reservation
till detta utskottsutlåtande föreslagit att
barnbidraget till det första barnet skall
slopas och att bidrag till de övriga barnen
skall utgå med 400 kronor per år
till det andra, 500 kronor till det tredje
och 600 kronor till varje ytterligare
barn. Till de ofullständiga familjerna
föreslås ett icke behovsprövat särskilt
barnbidrag med 400 kronor per år och
barn, alltså även till det första barnet.

Genom omsättningsskattens införande
har skattetrycket stigit med drygt 4 procent.
För en familj med 10 000 kronor i
utgifter betyder det en ökning av 400
kronor per år. Enligt andra beräkningsgrunder
anges beloppet till 560 kronor
— det resultatet framkommer om man
utgår från att omsättningsskatten ger
1,4 miljarder och dividerar den summan
med antalet hushåll, som är 2,5 miljoner.

Den årliga penningvärdeförsämringen,

som pågått under praktiskt taget hela
efterkrigstiden och som är ett resultat
av regeringens politik, har varit genomsnittligt
4 procent per år. För en inkomst
på 10 000 kronor betyder detta en minskad
köpkraft på ungefär 400 kronor,
alltså lika med ett barnbidrag.

Högerpartiets avsikt är att genom besparingsåtgärder
på skilda områden få
balans i statsbudgeten, bromsa upp den
fortgående penningvärdeförsämringen
och få ett stabilt penningvärde. Härigenom
kan man också komma fram till
lättnader i skattebelastningen. Vårt förslag
att borttaga ett barnbidrag måste
alltså vägas mot att barnfamiljerna vid
ett avskaffande av omsättningsskatten,
vilket vi föreslår i annat sammanhang,
kommer att få behålla mer av sin inkomst.
Ett borttagande av omsättningsskatten
betyder att barnfamiljerna i
stort sett kompenseras för vad de förlorar
i barnbidrag.

Frågan om barnavdrag vid beskattningen
behandlas också i motion av oss.
Vi anser i princip att ett återinförande
av detta avdrag vid såväl den statliga
som den kommunala beskattningen är
väl befogat. Den motionen har emellertid
remitterats till bevillningsutskottet,
varför jag ej nu skall orda om den.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen
av mig och fröken Wetterström.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord med anledning av herr Birkes anförande.

Denna fråga har ju varit föremål för
behandling i utskott och kammare under
ett flertal år och har varje gång
förts fram av högern. Vi i folkpartiet
har inte kunnat biträda förslaget om slopande
av barnbidraget till det första
barnet. Säkert är det alldeles riktigt som
1954 års familjeutredning sade i sitt betänkande,
att det första barnet innebär
särskilt höga kostnader för familjen och
krav på omställning av ekonomien, i
praktiken ofta förenad med alt hustruns
inkomst av förvärvsarbete faller bort el -

108

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

ler i varje fall starkt reduceras. Barnbidraget
till det första barnet innebär
en viss lättnad i samband med denna
omställning, och ett avskaffande av detta
bidrag bör därför inte ifrågakomma.

Nu har ju reservanterna inte heller
vågat yrka på borttagande av det första
barnbidraget till ofullständiga familjer,
utan dessa skulle få barnbidrag även om
endast ett barn finns i familjen. Sådana
barnfamiljer skulle alltså erhålla 450
kronor mer än fullständiga familjer,
som skulle mista bidraget till första
barnet, och man kan väl diskutera huruvida
det innebär någon rättvisa.

I högerns reservation föreslås också en
differentiering av bidragen till de övriga
barnen. Den frågan har ju flera
gånger behandlats i riksdagen, och man
uttalade för några år sedan detsamma
som nu anföres i utskottsutlåtandet,
nämligen att den förstärkning av stödet
till de stora barnfamiljerna, som kunde
vara erforderlig, skulle kunna åvägabringas
på annat sätt än genom differentiering
av de allmänna barnbidragen,
exempelvis genom inkomstprövade förmåner
med särskilt hänsynstagande till
antalet barn i familjen.

Jag har endast velat avgiva denna
korta deklaration, herr talman, och har
intet annat yrkande än utskottet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) :

Herr talman! Som kammarens ledamöter
säkert erinrar sig har vi behandlat
denna fråga vid flerfaldiga tillfällen,
senast i samband med införandet av den
allmänna varuskatten, då ett stort besparingsprogram
som alternativ till omsättningsskatten
diskuterades. Det har
också kunnat konstateras att underlag
saknas i riksdagen för ett beslut att låta
besparingsåtgärderna i första hand gå
ut över barnfamiljerna, och utskottets
behandling av ärendet i år visar att högern
fortfarande är ensam i riksdagen
om att vilja sätta in besparingsåtgärderna
mot barnfamiljerna. Förslaget har i
stort sett varit av samma innehåll tidigare,
även om man varierat något med

likartade barnbidrag för samtliga barn
och därtill också ett visst barnavdrag
vid beskattningen. Nu presenteras ett
förslag som innebär en progressiv höjning
av barnbidraget i förhållande till
antalet barn i familjen, där det första
barnet är undantaget.

Enligt beräkningarna skulle besparingen
bli 420 miljoner kronor. I verkligheten
skulle besparingen uppgå till
465 miljoner kronor, men eftersom särskilt
barnbidrag skulle utgå till de ofullständiga
familjerna stannar den vid
förstnämnda siffra. Ingen kan väl räkna
ut vad kostnaderna skulle ha varit på
denna post om vi hade bibehållit de tidigare
reglerna om barnavdrag vid beskattningen.
Då blev det ju varken någon
post på inkomstsidan eller någon
utgiftspost, eftersom avdragen gjordes
innan taxeringen verkställdes. Följaktligen
är det inte möjligt att nu konstatera
storleken av dessa avdrag och den
därigenom minskade skatten. Jag förmodar
att vi inte skulle ha legat så värst
långt ifrån de 809 miljoner kronor, som
det nu är fråga om i allmänna barnbidrag.
Fördelningen skulle emellertid ha
varit något annorlunda. Familjer med
små inkomster skulle ha fått relativt liten
fördel av ett dylikt barnavdrag vid
beskattningen, medan däremot de större
inkomsttagarna skulle ha fått ett relativt
sett mycket större belopp att räkna
sig till godo. Den omständigheten föranledde
ju också att man lade om stödet
åt barnfamiljerna från de tidigare barnavdragen
till barnbidrag, då stödet åt
barnfamiljerna blev likartat oberoende
av antalet barn i familjen.

Jag kan, herr talman, inte finna att
några nya omständigheter föreligger,
som skulle behöva föranleda ett beslut
av en så katastrofbetonad karaktär, som
det skulle innebära om man bestämde
sig för att avskaffa barnbidraget för det
första barnet i familjen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag tycker att det är
ganska underligt att högern återkommer

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

109

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

med sitt gamla krav om slopande av det
första barnbidraget och därigenom framhärdar
i att försvåra tillvaron för barnfamiljerna.
Det är väl för de allra flesta
bekant att inte så sällan mycket unga
människor gifter sig och bildar familj
utan att det gives dem möjlighet att
först skaffa sig en ekonomisk plattform
att stå på. Att barnbidraget har en stor
betydelse för sådana familjer är alldeles
klart, och jag tycker inte att man
skall behöva spilla fler ord på den saken.

Jag skulle i stället vilja ta upp vad
reservanterna säger nederst på s. 13 i
utskottets utlåtande. De framhåller där
att om man toge bort det första barnbidraget
skulle statsutgifterna minska
med cirka 420 miljoner kronor för helt
budgetår. Man kan fråga sig: Vem tillför
statskassan dessa 420 miljoner kronor?
Svaret ger sig självt; det är barnfamiljerna
som får vidkännas kostnaden.

Vidare förordas ett barnavdrag vid
den statliga och kommunala beskattningen.
Man kan fråga sig vilka som får
nytta av detta barnavdrag. Inte är det
de barnfamiljer som har det sämst ställt
i samhället, som inte har möjlighet att
tillgodogöra sig ett sådant avdrag.

Man kan inte riktigt förstå att högern
fortsätter sitt resonemang i denna
fråga, och jag ber att få instämma i det
yrkande, som här har ställts av utskottets
ordförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 118;

Nej — 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Stefanson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits, att han
avstode från att rösta.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr C, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fjorton inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 74 i
första kammaren av herr Stefanson samt
nr 94 i andra kammaren av herrar Nordgren
och Nilsson i Svalöv, om viss ändring
av 8 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension,

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

2) de likalydande motionerna nr 446
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 560 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., om utredning angående
personligt frivillig tilläggspensionering,

3) de likalydande motionerna nr 448
i första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
samt nr 551 i andra kammaren av
herrar Darlin och Nordgren, angående
återlån av avgifter, som inbetalats enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

4) de likalydande motionerna nr 450
i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 565 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl., om upphävande av
lagen om försäkring för allmän tilläggspension
samt om utredning rörande personligt
frivillig och valfri tilläggspension,
m. m.,

5) de likalydande motionerna nr 457
i första kammaren av herr Larsson, Nils
Theodor, m. fl. och nr 557 i andra kammaren
av herr Fålldin m. fl., om utredning
i visst avseende angående arbetsgivaravgiften
till den allmänna tilläggspensionen,

6) de likalydande motionerna nr 461
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 579 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., om vidgad valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen,
m. m., ävensom

7) de likalydande motionerna nr 462
i första kammaren av herr Mattsson m. fl.
samt nr 549 i andra kammaren av herrar
Brandt i Sätila och Larsson i Norderön,
om utredning angående förbättrade möjligheter
för småföretagare till återlån
från den allmänna pensionsfonden.

I motionerna I: 74 och II: 94 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 8 § i lagen om försäkring för allmän
tilläggspension skulle ändras så, att de
bestämmelser beträffande inkomst av
annat förvärvsarbete, vilka innebure inskränkningar
i fråga om beräkning av
pensionsgrundande inkomst, skulle utgå,
så att full likställdhet erhölles mellan

inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 450 och II: 565, vilka
avsåge upphävande av den allmänna tillläggspensioneringen,

2) motionerna I: 446 och II: 560, vilka
avsåge utredning för övergång till en
personligt frivillig tilläggspensionering,

3) motionerna I: 461 och II: 579, vilka
avsåge vidgad valfrihet inom tilläggspensionering
och vidgade möjligheter
för företagens kapitalförsörjning genom
användning av pensionsmedel,

4) motionerna 1:74 och 11:94, vilka
avsåge borttagande av regeln att, vid beräkningen
av pensionsgrundande inkomst,
inkomst av annat förvärsarbete
skulle reduceras med en tredjedel i den
män den överstege dubbla basbeloppet,

5) motionerna 1:457 och 11:557, vilka
avsåge ändrade regler för beräkning
på grundval av korttidsanställning av avgifter
till pensioneringen och av pensionsgrundande
inkomst,

6) motionerna 1:448 och 11:551, vilka
avsåge liberalare regler för återlån
av pensionsmedel, samt

7) motionerna 1:462 och 11:549, vilka
avsåge förbättrade möjligheter för
småföretagare till återlån av pensionsmedel,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under 1

av herrar Birke och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A) i anledning av motionerna 1:450
och 11:565 besluta att hos Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till 1961

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

års vårriksdag om de åtgärder, som kunde
anses erforderliga för en lösning av
tilläggstrygghetens problem byggd på
den personliga frivillighetens och valfrihetens
grund — så att lagen om obligatorisk
tilläggspensionering med tillhörande
följdförfattningar kunde upphöra
att gälla med utgången av kalenderåret
1961 — varvid följande huvudprinciper
borde beaktas:

1. den enskilde skulle ha rätt att själv
bestämma arten och omfattningen av sin
egen ålders- och familjetrygghet utöver
folkpensionen,

2. envar skulle betala fullt ut med sin
egen arbetsförtjänst sin tilläggspensionering,
alltså utan överkompensation,
d. v. s. utan kostnadsövervältring på
ungdomen,

3. statens insats skulle koncentreras på
samlade, effektiva och planmässiga åtgärder
för att underlätta och stimulera
frivilligt sparande för äldre dagar och
för familjens trygghet — exempelvis genom
skattebefrielse för olika former av
sådant sparande — samt för att göra det
möjligt att det som hopsparats under arbetsåren
kunde anbringas på sådant sätt,
att det behölle sitt värde,

4. hopsamling av medel till statliga
fonder skulle icke äga rum;

B) med bifall till motionerna 1: 450
och 11:565, såvitt här vore i fråga, för
sin del antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående avgifter, som skola erläggas
jämlikt förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De avgifter, som jämlikt förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående
uppbörd av avgifter enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspen -

sion, m. m., skola inbetalas, skola i stället
reserveras på ett betryggande sätt i
företagen eller eljest för deras räkning,
för vilka de erlagts. I den mån avgifter
hunnit erläggas, skola dessa utan dröjsmål
återbetalas och överföras till sådan
förvaltning.

2 §.

Staten och dess affärsdrivande verk
skola icke göra någon inbetalning av avgifter
enligt förenämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter det den utkommit av trycket i
Svensk författningssamling.

vid utskottets hemställan under 2
av herrar Thorsten Larsson och Wahlund,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:446 och 11:560
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
angående anordningar för underlättande
av personligt frivillig tilläggspensionering,
avsedd att från och med den 1
juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa tillläggspensionering; vid

utskottets hemställan under 3
av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fru Sandström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:461 och 11:579
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att utformningen av bestämmelser,
som utvidgade valfriheten inom det allmänna
tilläggspensionssystemet, skyndsamt
måtte utredas,

att vidgade möjligheter för företagens
kapitalförsörjning genom användning av
premiemedel, bland annat återlånerätt
och avgiftens erläggandc genom revers
under för de försäkrade betryggande
former samt i övrigt i enlighet med vad

112

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

som i motionerna förordats, skyndsamt
måtte utredas,

samt att 1961 års riksdag måtte föreläggas
förslag i angivna avseenden;

vid utskottets hemställan under 4

I. av herrar Birke och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 74 och II: 94 måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag angående ändring av 8 § lagen den
28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för
allmän tilläggspension;

II. av herr Sunne, fru Humrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fru Sandström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservation
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 74 och II: 94 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag till 1961 års
riksdag angående förbättring av företagarnas
ställning i tilläggspensionssystemet
i vad gällde reglerna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst;

III. av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilken likväl ej antytt sin
åsikt;

vid utskottets hemställan under 5

I. av herrar Birke och Björkman, vilka,
under åberopande av vad de anfört
i reservation I vid utskottets hemställan
under 4, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:457 och 11:557 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning, syftande till att lagen
om försäkring för allmän tilläggspension
ändrades i fråga om korttidsanställningar
antingen så, att arbetsgivaravgift
icke behövde erläggas för utgivet vederlag,
som icke bleve pensionsgrundande
inkomst, eller så, att inkomsten bleve
pensionsgrundande i den mån arbetsgivaravgift
erlagts för densamma;

TI. av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilka ansett, att utskottets ytt -

rande bort hava den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
--- — (lika med reservation I)

----för densamma;

vid utskottets hemställan under 6
och 7

av herrar Birke, Thorsten Larsson,
Wahlund och Björkman, vilka — herrar
Birke och Björkman för den händelse
att riksdagen icke bifölle vad som yrkats
i den reservation som fogats vid utskottets
hemställan under 1 och under åberopande
av vad som hemställts i motionerna
I: 448 och II: 551 samt I: 462 och
11:549; samt herrar Thorsten Larsson
och Wahlund under åberopande av vad
som anförts i reservationen II till utskottets
hemställan under 5 — ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:448 och II:
551 samt 1:462 och 11:549 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till 1961 års riksdag
om liberalisering av reglerna för återlån
av avgifter, som inbetalats enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
därvid småföretagarnas problem
på förevarande område borde särskilt
beaktas.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Thorsten
Larsson och Wahlund, vilka framhållit,
att de ej kunnat biträda de i motionerna
I: 461 och II: 579 framställda yrkandena,
enär dessa byggde på principen
om obligatorisk tilläggspensionering.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Med knappast möjliga
majoritet lyckades socialdemokrater och
kommunister förra året genomföra sin
lag om obligatorisk tilläggspensionering.
Det hävdas nu att en tillfällig och med
hänsyn till frågans vikt otillfredsställande
majoritet skulle ha etablerat en pensionsordning
som skulle vara för alla
tider bindande. Visserligen kan man —
heter det — göra smärre justeringar i
obligatoriet, men principen skall ligga
fast, principen att frågan om människornas
tilläggstrygghet skall lösas i en -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

113

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

lighet med de bestämmelser och direktiv
som är utfärdade av de politiskt
maktägande.

Ur demokratiska synpunkter är det
en alldeles orimlig tanke, förefaller det
mig, att ett en gång fattat beslut för
all framtid skall ha avgjort en fråga. Det
ligger tvärtom, tycker jag, i demokratiens
natur att de som inte varit med
om ett beslut och som av inre övertygelse
motsätter sig detta visserligen respekterar
detsamma, så länge det gäller,
men sätter in alla sina krafter på att
få det upphävt eller reformerat från
grunden.

1947 genomdrev en socialdemokratiskkommunistisk
majoritet ett skattebeslut i
den svenska riksdagen mot en samlad
och stark opposition. Det föll aldrig någon
in att ifrågasätta oppositionens rättigheter
att få detta beslut ändrat. I själva
verket fortsatte kampen mot 1947 års
skattelagar utan uppehåll. Var och en
vet nog också att den kampen har givit
vissa resultat. Hela den grund på vilken
1947 års beslut vilade är nu i stort
sett undanröjd.

Men — en obligatorisk pensionsordning
är, säger man, något annat än en
skattelag eller någon annan lag. Människor
och organisationer inrättar sig efter
lagen och gör sina avtal och sina
diskussioner med hänsyn till lagens föreskrifter.
Detta är riktigt. Det är självklart
att t. ex. arbetsmarknadens parter
i sina förhandlingar utgår från en lag
om obligatorisk tilläggspensionering —-så länge denna lag gäller. Inte heller
detta faktum binder emellertid handlingsfriheten
för all framtid. Alla överenskommelser
av denna art är tidsbundna.
Inga dispositioner vidtas som inte
låter sig anpassas till nya förutsättningar
för tilläggstryggheten. En viss övergångstid
är naturligtvis ofrånkomlig.
Självfallet måste man vara angelägen om
att göra denna tillräckligt lång, men en
övergång är praktiskt möjlig — en övergång
från ett obligatorium till en frivillig
tilläggspensionering.

Diskussionen gäller inte huruvida
människor har rätt till pension eller inte.
Pensionsrätten är inte beroende av

S Första kammarens protokoll 1960. Nr!)

en lagparagraf eller av något obligatorium.
Den beror av att det finns utrymme
inom den sammanlagda arbetsförtjänsten,
utrymme nog att bygga upp
en trygg tilläggspensionering. Vad som
skiljer frivilliglinjen från obligatoriet är
alltså inte pensionsrätt eller icke pensionsrätt.
Det är att enligt frivilliglinjen
bestämmer människorna själva också
över den del av arbetsförtjänsten som
går till pensionen. I ett obligatorium har
man däremot överlåtit bestämmanderätten
till de politiskt maktägande för tillfället.
Frivilliglinjen är personlig. Den
ger möjligheter till en smidig anpassning
till personliga avvägningar och till
olika former för sparande för äldre dagar.
Den ger människorna möjligheter
att välja en utformning av sin pensionsrätt
och ett sätt för placering av sina
pensionsmedel som passar dem bäst och
låter sig förenas med deras personliga
planering. Obligatoriet kan icke tillåta
en sådan valfrihet. Det är en schematisk
och opersonlig lösning på ett problem
som är och förblir ett personligt problem.

Vi i högerpartiet begär — nu som tidigare
— att riksdagen skall genomföra
de reformer, främst i skattelagstiftningen
men också inom andra områden, som
kan göra en frivillig pensionering verkligt
allmän. När dessa reformer är genomförda,
och det bör, eftersom det väsentliga
materialet redan föreligger,
kunna ske mycket snabbt, är stunden
inne att låta obligatoriet omdanas och
ersättas av ett frivilligsystem. Det är
alltså en positiv linje vi driver, en positiv
linje som på detta område uttrycker
vår allmänna inställning, vår föresats
att undan för undan öka de enskildas
egen rätt att bestämma i och över sina
egna angelägenheter. Att vi driver vår
linje i pensionsfrågan beror alltså på
att vi av principiella och praktiska skäl
föredrar den personliga frivilliglinjen.
Det beror på att vi inte vill eller kan
dela ansvaret — vare sig det politiska
eller det moraliska — för regeringens
obligatorium. Det har frågats om vi
inte nu skulle kunnat avstå från att
markera vår uppfattning, om vi inte

114

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

hade kunnat lägga ned pensionsfrågan
för närvarande. För en sådan begäran
har man i huvudsak anfört s. k. taktiska
skäl. Svaret på de frågorna måste bli
nej. Vi har en genomtänkt och sammanhängande
uppfattning. Det är vår skyldighet
att redovisa denna öppet och klart
utan att sväva på målet. Det är vår skyldighet
att göra det före valet, så att
var och en vet var vi står och varthän
vi syftar.

Att en majoritet — en allt knappare
majoritet — i riksdagens första kammare
motsätter sig en lösning av pensionsfrågan
efter frivilliglinjen kan härvidlag
inte få vara avgörande. Ej heller
kan taktiska beräkningar och bedömningar
få bestämma vår ståndpunkt eller
hindra oss från att framlägga denna i
en fråga som betyder så ofantligt mycket
för så ofantligt många. Vi har därför
preciserat vårt alternativ. Till detta vårt
beslut bidrar, förutom vår principiella
inställning, i synnerhet två omständigheter,
två karakteristiska drag i det socialdemokratiska
obligatoriet.

I syfte att göra obligatoriets pensionsoffert
så tilltalande som möjligt har
man sammanställt denna på det sättet
att man noggrant redovisat den pension
människorna skall få. De avgifter
som skall erläggas för denna pension
omförmäles endast för den närmaste tiden
och anges för tiden framöver i mycket
allmänna formuleringar. Så mycket
är emellertid säkert att hela obligatoriet
byggts upp på de taktiska möjligheterna
att skjuta avgiftsskyldigheten framåt i
tiden med den påföljden att något samband
mellan rättigheten och skyldigheten
för de gynnade årsgrupperna inte
föreligger. Detta betyder att vi som i
dag bestämmer tilldelar oss själva betydande
ekonomiska fördelar. Att betala
överlåter vi i orimlig och orättfärdig utsträckning
på de yngre och yngsta. Vi
nöjer oss alltså inte med att förfoga
över våra egna arbetsförtjänster. Vi tar
oss rätten att förfoga över kommande
generationers arbetsförtjänster ■— utan
att dessa har möjligheter att komma till
tals, utan att de tillfrågas huruvida de
är beredda att stå för de löften vi ger

oss själva. Att på detta sätt lasta över
våra bekymmer och bördor på våra efterkommande
är att skattlägga människorna
generationer framåt i tiden. Vi
kan inte hävda, att vi har någon moralisk
rätt att förfara så. Att vi inte har
någon juridisk rätt därtill är fullkomligt
uppenbart.

Denna överkompensationsteknik skapar
emellertid inte endast problem —
enligt vår uppfattning olösliga sådana
— för framtiden, utan den är äventyrlig
även ur vår egen synpunkt sett. Överkompensationen
kan nämligen förmå betydande
grupper att avstå från ett pensionssparande,
som eljest skulle förefalla
dem ofrånkomligt, och att förvandla
detta sparande till kontanta inkomster.
För den enskilde betyder detta
minskad reell trygghet. Det är ofrånkomligt.
Samhällsekonomiskt är sparande-bortfallet
både på kort och på längre
sikt utomordentligt allvarligt. Det medför
dessutom den risken att vi får en
löneglidning i vårt näringsliv som blir
svår att hejda samt en serie av komplicerade
kompensationsanspråk av betydelse
inte minst för stat och kommun.
Dessa svårigheter får vi just när vi
står inför nödvändigheten att möta konkurrensen
inom en större marknad och
att hävda oss i striden mellan de båda
handelspolitiska blocken i Europa. Vi
får dem då vårt statsfinansiella läge trots
den nyligen införda omsättningsskatten
är ansträngt och då statsutgifterna visar
fortsatt tendens att stiga.

På tryggheten för äldre dagar måste
man framför allt ställa det kravet, att
den skall vara säker. Den skall ha alla
de förutsättningar att hålla som man
kan skapa. Obligatoriet tillfredsställer
icke detta krav. Eftersom det bygger på
överkompensation och på även i övrigt
ytterst diskutabla kalkyler måste
man räkna med risken att pensionstryggheten
sviktar.

Vilken säkerhet har vi för att de
människor, som utöver sina egna pensionsavgifter
också skall stå för en del
av våra, verkligen kommer att fullfölja
de åligganden vi har lagt på dem? De
betalningsskyldiga generationerna kom -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

115

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

mer inom en icke alltför avlägsen framtid
att vara i majoritet bland de röstberättigade
och därmed också att bestämma
majoriteten i riksdagen. Frågan
om avgiftsuttaget till obligatoret skall
med vissa års mellanrum underställas
riksdagens prövning. Kan man då vara
säker på att framtida majoriteter kommer
att rösta som dagens? Kan man
vara säker på att den trygghet vi i dag
tror oss kunna utfästa verkligen blir
något annat än skenet av trygghet? Enligt
vår uppfattning inom högerpartiet ■—
vår mycket bestämda uppfattning — är
svaret på de frågorna givet. Vi kan inte
binda handlingsfriheten för framtida
generationer. Därför ger obligatoriet
inga hållbara pensioner i framtiden.

Herr talman! Visst räknar vi med att
vårt förslag om en frivillig tilläggspensionering,
som kan ersätta obligatoriet,
kommer att avslås av dagens riksdagsmajoritet,
måhända med flera röster för
obligatoriet än när detta för snart ett
år sedan beslöts. Detta hindrar oss emellertid
icke från att öppet och klart ge
uttryck för vår uppfattning och att
bestämt hävda den personliga frivilliglinjen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de av mig och herr
Björkman beträffande punkterna 1, 4,
5, 6 och 7 i utskottets hemställan anförda
reservationerna.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Folkpartiet har hela tiden
varit på det klara med att människor
i ett samhälle, som i övrigt är så otryggt
som vårt, har en solklar rätt att få känna
den trygghet inför ålderdomen som
detta samhälle är mäktigt att ge. Det
har stått en het strid mellan partierna
om vilka vägar man skall gå för att nå
detta mål. För vår del ser vi som en
ovansklig fördel att människorna i så
stor utsträckning som möjligt skall få
fritt välja det system, efter vilket de vill
få denna ålderdomstrygghet. Riksdagen
valde som bekant ett annat system. Vi
fick i stället lagen om allmän tilläggspension,
utformad efter proposition nr

Hf Första kammarens protokoll 1960. Nr 9

100 vid förra årets riksdag, och den lagen
är av en helt annan karaktär. Det
har blivit en invecklad lag, det är väl
allt som behöver sägas för att spika fast
de stora svårigheter som måste följa
med en så omfattande social reform.

Nog vore det, herr talman, egendomligt
om denna lag skulle stiga lika frisk,
fräsch och fullbordad ur socialdemokraternas
huvuden som en gång Pallas
Atena ur guden Zeus’. Lagen måste säkert
länge bli föremål för överväganden
och ändringar för att alla de som vi vill
skänka en trygg ålderdom också skall
bli tillförsäkrade en sådan. Man behöver
bara jämföra med sjukförsäkringslagen,
som efter alla dessa års erfarenheter
dock inte fungerar bättre än att
den ständigt är föremål för nya överväganden.
Hur skall det då inte bli med
den allmänna tilläggspensionen?

Detta att man med det ATP-system,
som nu antagits av riksdagen, skall kunna
starta med bästa möjliga förutsättningar
har självfallet varit anledningen
till att vi från folkpartiet har föreslagit
en del ändringar inom systemet. Dessa
ändringsförslag är helt enkelt ett fullföljande
av de krav vi ställde i det system
som vi förordade. Vi har lagt fram dem
i en motion, vilken avstyrktes vid behandlingen
i utskottet. Jag är en av reservanterna,
och därför skulle jag vilja
något närmare motivera de förslag som
lagts fram i motionen.

Ett upphävande av tilläggspensioneringen
har vi ingalunda syftat till. Vi
har framför allt knutit våra ändringsförslag
i fråga om den allmänna tilläggspensioneringen
till ökad valfrihet inom
systemet, till bättre pensionsvillkor för
företagare och till större möjligheter
för företagen att få ur pensionsfonderna
återlåna de medel som de betalat in.
Det senare yrkandet har naturligtvis
framställts med tanke på att öka möjligheterna
för näringslivet att få en betryggande
kapitalförsörjning.

För de flesta miinniskor är det av
utomordentligt stor vikt att ha möjlighet
att välja sin pensionsålder. Arbetsmöjligheterna,
krafterna och arbetsglädjen
varierar ju i så oerhört hög grad.

116

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

I jämförelse med regeringens ursprungliga
förslag, att 67 år skulle vara en
definitiv gräns, är det självfallet ett
framsteg, att pensionsåldern nu varierar
mellan 63 år och 70 år. Tar man
pension tidigt, får man mindre, och
börjar man lyfta pensionen sent, får
man mera. Men 63 år som nedre gräns
innebär ändå ingen tillfredsställande lösning
för stora grupper. Detta gäller inte
bara grupper med så tungt arbete som
gruvarbetare och skogsarbetare, utan
också andra stora grupper. Det gäller
inte minst kvinnliga yrken, där arbetet
ofta är mycket tyngre än många män
har, t. ex. rengörings- och städningsarbeten
och tung sjukvård. Det borde kunna
vara möjligt att inom pensioneringens
ram medge individuella eller kollektiva
variationer i fråga om pensionsåldern
och pensionsnivån. Då kan det
visa sig nödvändigt att differentiera avgifterna,
vilket givetvis förutsätter en
överenskommelse härom gruppvis eller
individuellt.

Även på ett annat område borde större
valfrihet kunna införas. Det gäller fördelningen
mellan egenpensionen, familjepensionen
och invalidpensionen. Många
familjefäder — familjemödrar också förresten
— hyser en starkare önskan att
skydda sina efterlevande än sig själva:
själv klarar jag mig alltid, men de mina
skall inte behöva få det svårt, om de
blir ensamma. Detta resonemang är
mycket vanligt, och jag tycker att det
vittnar om en alldeles riktig inställning.
Att kunna flytta över och bättre
fördela pensionen mellan mannen, hustrun
och familjen — d. v. s. att ändra
relationen mellan egenpensionen, efterlevandepensionen
och invalidpensionen
— är ett starkt önskemål. Därför föreslår
vi utredning även härom.

För att åstadkomma en rättvis avvägning
mellan olika medborgargrupper
har vi också framfört ett förslag att
ge företagarna bättre pensionsvillkor än
vad den nya lagen ger dem. Dels bör
möjligheterna att helt slopa eller modifiera
spärren för undantagande och
återinträde i systemet utredas, dels bör
de nuvarande reglerna för pension till

företagare ändras. Som bekant räknas
nu för dem som helt pensionsgrundande
inkomst beloppet mellan ett basbelopp
på 4 000 kronor och 8 000 kronor, och
därefter är av det överskjutande beloppet
endast 2/3 pensionsgrundande. Resultatet
av dessa beräkningar har ju blivit,
att vissa företagare redan ombildat sina
företag för att kunna bli löntagare och
bli delaktiga av en större pension. Det
är väl ändå en utomordentligt onödig
utveckling.

Det tredje avsnitt som vi anser böra
göras till föremål för omprövning gäller
återlånen till företagare ur pensionsfonderna.
ATP erbjuder nu endast en
mycket begränsad återlånemöjlighet.
Den skall alltid prövas av kreditinrättning.
Rätt har företagarna ingen alls.
Ett företag som erlagt pensionsavgift
under ett visst år skall året därpå kunna
ansöka att få låna tillbaka upp till 50
procent av avgiftsbeloppet. Lånen skall
då löpa på tio år. Minsta återlån är 500
kronor, och beloppet kan bara utlämnas
av affärsbank, sparbank eller vissa
andra kreditinrättningar.

För oss framstår det som ett oavvisligt
krav att rätt till återlån skall finnas.
Amorteringstiden bör vidare enligt vår
uppfattning höjas och åtskilligt annat i
samband med återlånen bli föremål för
utredning.

Kreditgivningen har vi också tagit
upp i motionen. Det skall vara möjligt
att ge kredit i vanliga former utöver den
som ges till dem som själva har betalat
in sina pensionsavgifter. Här bör ju
sådana kategorier som småföretagare
inom olika områden ■— jordbruk, hantverk
och småindustri — kunna komma
med. Även här får man förutsätta
en utredning.

Det är rätt förbluffande att studera utskottets
utlåtande just när det gäller
återlånen av inbetalda avgifter. Vi har
ännu inte kommit i gång, säger utskottet,
och innan vi vet hur det verkar skall vi
ingenting göra. Bäst att vänta till på
slutet av 1960-talet! Då kan det möjligen
vara tid att ändra något.

Detta att vi nu på alla punkter gjort
en så utomordentlig lag till allas from -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

117

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

ma, att inga detaljer är värda att vidare
studeras eller utredas, tyder inte på det
mått av mänsklig klokskap som svenska
folket har rätt att fordra av sina lagstiftare.
Att erkänna att allt inte är så
förstklassigt som man skulle vilja ha det
vittnar om bättre vilja och större förstånd.
Såvitt jag erinrar mig sades såväl
från alla goda föredragshållare ute i
landet i den kärva striden kring lagen
som från riksdagens talarstolar den
gången, att det finns åtskilligt som behöver
diskuteras och ändras i denna lag.
Att följa den linjen och inte av självtillräcklighet
bita sig fast vid vad som
en gång är sagt vittnar mer om samarbetsvilja
med alla dem som verkligen
vill ge människorna en god pension på
ålderdomen, men tillrättalagd efter alla
de olika omständigheter under vilka vi
lever i vårt så oerhört skiftande arbetsoch
samhällsliv.

Herr talman! Jag ber, att härmed få
yrka bifall till den vid utskottets hemställan
under 3 fogade reservationen
samt till den under utskottets hemställan
under 4 fogade med II betecknade reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I den debatt som pågått
de senare åren och vid de ståndpunktstaganden
som gjorts om tilläggspensionen
har centerpartiet hela tiden följt
samma konsekventa principlinje, nämligen
den personliga frivilliglinjen. Detta
ställningstagande har varit och är baserat
på ''principen, att staten skall garantera
grundtryggheten vid ålderdom, vid
familjeförsörjarens frånfälle och vid förlusten
av arbetsförmågan. Det är därför
centerpartiet synnerligen angeläget att
folkpensionärerna får den pension och
i huvudsak i den takt som redan pensionsberedningen
angett. Vi anser folkpensionen
utgöra det grundläggande
skyddet liksom familjeskyddet i övrigt.
Dessa frågor kommer som bekant snart
upp till behandling här i riksdagen.

Vår tids höga levnadsstandard är viil
i mycket ett resultat av den nu i produktionen
icke aktiva generationens ar -

bete. Det vore därför inte mer än rimligt
att dess ekonomiska standard på
ålderns dar lyftes upp av den produktionsökning
som de varit med om att
grundlägga. Utifrån dessa grundprinciper
anser vi inte att samhället skall föreskriva,
på vilket sätt den enskilde
skall disponera sina inkomster under de
aktiva åren. Det måste vara en riktig väg
att den enskilda människan skall ha frihet
att själv avgöra detta. Tryggheten
och friheten är två väsentliga ting i den
mänskliga tillvaron och utgör ett värde
som inte på något sätt bör få förfuskas.
En lagstiftning i pensionsfrågan enligt
den personliga frivilliglinjen, linje 2,
har vi förordat vid alla tillfällen, då frågan
varit föremål för behandling eller
omröstning. Högerpartiet har vid ett par
tillfällen intagit en i vissa fall likartad
ståndpunkt som centerpartiets men har
i frågans olika behandlingsskeden och
etapper vacklat betänkligt mellan olika
system och lösningar. Vid innevarande
års riksdag innebar även deras ståndpunktstagande
en extremare handlingslinje
än som med hänsyn till de praktiska
omständigheterna kunde anses vara
möjlig. Högern har visserligen sedan
ändrat ståndpunkt igen, men som framgår
av reservationens skrivning intar
den fortfarande ej samma ståndpunkt
som centerpartireservanterna, d. v. s.
att en förbättrad folkpension skall vara
grunden. Centerpartiet ser i folkpensionen
ett alternativ till en lagfäst obligatorisk
tilläggspensionering. Folkpensioneringen
är låglönegruppernas pensionsform.
Den lagfästa tilläggspensionen har
genom sin inkomstgradering direkt siktat
på de högre inkomsttagarna. Följaktligen
innebär riksdagens beslut i fjol
om obligatorisk inkomstgraderad tillläggspension
införandet av ett tvångssystem,
som medför ett hårt ingrepp i
den enskilde medborgarens frihet att
disponera sina inkomster. Därjämte inrymmer
det obligatoriska pensionssystemet
ett flertal uppenbara orättvisor och
för med sig orimliga konsekvenser.

I de i utskottsutlåtandet redovisade
centerpartimotionerna pekas på ett par
sådana exempel. Dessa återges i utlåtan -

118

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

det på sid. 17, och där får vi ta del av
vad fördelningsprincipens regler egentligen
innebär. De innebär att en stor
mängd deltidsanställda inte erhåller pension
för sitt arbete trots att arbetsgivaren
måste erlägga pensionsavgift för
detta. Man kan utan att fästa sig vid någon
direkt grupp välja ett exempel: Om
en städerska tjänar cirka 4 000 kronor
under ett halvår, får hon inga pensionspoäng
därav. Ett annat exempel som
står i detta utlåtande, gäller en företagare
med egen inkomst, exempelvis en
småbrukare eller innehavare av annan
rörelse, som får en deltidsarbetsförtjänst
av den storlek vilken här exemplifierats.
Vad innebär detta i kronor? Ja,
som synes, för denna förtjänst på 4 000
kronor under tre månader får arbetsgivaren,
när systemet blir fullt utbyggt,
i vissa fall betala in 450 kronor om året
under 40 år. I kapitaliserat värde efter
nuvarande bankränta — 4,75 procents
ränta — skulle detta innebära ett inbetalt
kapital på mellan 50 000 och 60 000
kronor. Detta inbetalas alltså till pensionsfonden
och behålles också av denna,
tv man svarar arbetstagaren: »Ni
bar inte kommit upp i pensionsgrundpoäng
och får alltså ej någon pension
för det Inbetalade beloppet.» Den frågan
kan onekligen ställas, om detta är rättvist.

Vidare har vi, som även andra talare
varit inne på, frågan om återlånerätten
för företagen. Denna fråga har blivit
alltför opraktiskt utformad. Det vore
rimligt att göra återlånerätten även J
reellt avseende lika för alla företag. Man
vill gärna också sätta in sin kritik här
mot den högre ränta som kräves i dessa
fall. Man kan i varje fall ha anledning
att på denna punkt efterlysa en
förbättring.

De andra i föreliggande utlåtande redovisade
motionerna upptar problem,
som berör den s. k. två tredjedelsregeln
för beräkning av företagarinkomsten,
och vidare har vi de i folkpartimotionerna
framförda önskemålen om större
valfrihet och vidgade möjligheter till
variationer. I samtliga dessa fall skulle
motionärerna ha uppnått önskat resultat

vid en personlig frivillig tilläggspensionering.
Att vi från centerpartiet i dag
inte kan biträda folkpartireservationerna
är som bekant beroende av att detta
parti nu helt gått över på fördelningsprincipen
-— den princip som vi anser
är oförenlig med ett frivilligsystem. Även
om det för närvarande ser ut att vara
mer än den »nedlagda röstens» majoritet
för ATP här i riksdagen, vill vi yrka
på att en skyndsam utredning tar frågan
i princip upp till prövning och gör den
personliga frivilliglinjens system till föremål
för en offentlig utredning.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till reservationen av undertecknad
och herr Wahlund vid utskottets
hemställan under 2) samt vid
utskottets hemställan under 5) inklusive
motiveringen ävensom till reservationen
av herr Birke m. fl. vid utskottets hemställan
under 6) och 7).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill till en början
instämma i de synpunkter, som fru Hamrin-Thorell
givit uttryck åt i sitt anförande.

Jag ber sedan att få ta upp ett par
detaljproblem när det gäller den allmänna
tilläggspensioneringen. Jag ber då
först att i korthet få understryka nödvändigheten
av att bestämmelserna för
pensionsfondernas utlåning utformas så
att fondmedlen kommer alla grenar av
näringslivet till godo, även då de mindre
företagen. Med de rigorösa bestämmelser,
som nu råder beträffande fondernas
placering, har de mindre och
medelstora företagen mycket begränsade
möjligheter att utnyttja de stora tillgångar,
som kommer att samlas i fonderna.
För näringslivet kommer — om
man undantar återlånerätten — endast
lån mot obligationer att beviljas, och det
är en möjlighet som endast ka presteras
av de mycket stora företagen.

Återlånerätten kommer dessutom med
nuvarande utformning att bli, tror jag,
av ringa praktisk betydelse för näringslivet.
Återlånen skall beviljas av de ordinarie
kreditinstituten efter bankmäs -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

119.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

sig prövning av den lånesökandes kreditvärdighet.
Återlånet är således helt en
affär mellan lånesökanden och vederbörande
bank. Någon rätt till återlån är
det således inte fråga om. Med dessa bestämmelser
är det ju lika lätt att utnyttja
de möjligheter som redan finns till
bankmässiga krediter. Har man erforderliga
säkerheter, går det redan nu att
få krediter, i varje fall i den utsträckning
som återlånebestämmelserna innebär.

I de remissyttranden, som behandlade
kommittéförslaget om fondförvaltningen,
underströk även många remissinstanser
den för de mindre företagen
ogynnsamma utformning, som bestämmelserna
om fondernas placering hade
fått. Statskontoret yttrade bland annat
följande: »Enligt statskontorets mening
är skälen för att med fondernas utlåning
icke gynna enbart större företag
av sådan styrka, att kommittéförslaget
bör jämkas så att utlåning även kan ske,
om obligationer ej kan utställas.»

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund samt Stockholms handelskammare
krävde, därest kommitténs
förslag förverkligades, att omedelbara
åtgärder vidtoges för att komplettera det
med hänsyn till de små och medelstora
företagens kreditbehov.

Jag skall här inte ta upp vad min egen
organisation anförde. Folksam och
Kooperativa förbundet ansåg, att obligationsmarknadslinjen
var direkt ägnad
att beskära de mindre företagens kreditmöjligheter.
Beslut om fondförvaltningen
och medelsplaceringen borde därför
inte fattas, förrän en tillfredsställande
lösning uppnåddes i syfte att låta företagen
behålla en betydande del av avgiftsmedlen.

I fråga om återlånerätten uttalade
bland annat TCO, att TCO sålunda ansåg,
att den med kreditvärdighetsprövning
förenade återlånerätten borde kunna
utvidgas till att avse en större del av
avgifterna. Folksam ifrågasatte om inte
väsentligt längre amorteringstider borde
medges.

Ilerr talman! Jag skall inte mer fördjupa
mig i detta ämne. Fru Hamrin -

Tliorell har redan behandlat det. Jag
vill bara framhålla, att det är angeläget
att bestämmelserna om fondernas placering
snarast omprövas.

Jag vill sedan ta till orda i en annan
detaljfråga i andra lagutskottets föreliggande
utlåtande nr 6, nämligen den
fråga som behandlar företagarnas möjligheter
till pensionering inom ramen
för den allmänna tjänstepensioneringen.

I lagen om allmän tjänstepensionering
stadgas som bekant i § 8, att om inkomster
av annat förvärvsarbete än anställning
överskrider dubbla basbeloppet,
skall endast två tredjedelar av den
överskjutande delen räknas som pensionsgrundande.
För inkomst av anställning
däremot beräknas hela inkomsten
mellan basbeloppet och den övre gränsen
— sju och en halv gånger basbeloppet
— som pensionsgrundande. I motion
nr 74 i denna kammare har jag
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att § 8 ändras så, att full likställighet
uppnås i detta avseende mellan inkomst
av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete. Den undantagsbestämmelse
det här är fråga om innebär nämligen,
att många företagare inte har samma
möjligheter inom det nya pensionssystemets
ram som övriga pensionsberättigade
medborgare. Detta anser jag vara
en orättvis behandling av en samhällsgrupp,
och därför har jag hemställt om
rättelse på den punkten. Om samhället
övertar ansvaret för tryggandet av
människornas ålderdom och i den avsikten
inför ett nytt försäkringsystem,
bör detta system vara så utformat, att
det kommer alla grupper i samhället,
vilka önskar använda detsamma, tillgodo
under samma villkor och med samma
möjligheter. Det är enligt min mening
en fundamental rättviseprincip. I
motionen har som ett argument iiven
framhållits den rörlighet, som råder mellan
grupperna löntagare och företagare,
särskilt inom den mindre företagsamheten,
inom hantverk, småindustri, handel
och jordbruk. En skicklig och driftig
anställd, som startar ett eget företag, bör
inte härigenom få sina pensioneringsmöjligheter
beskurna för framtiden.

120

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

Herr finansministern har tidigare i
dag i denna kammare, då propositionen
om förlustutjämning behandlades,
varmt talat för de nystartande företagarna,
som ofta börjar sin verksamhet
med två tomma händer. Finansministern
framhöll då, hur angeläget det är att
underlätta för dessa företagare att stabilisera
och utveckla sin verksamhet.
Jag instämmer helt i detta uttalande. De
första åren som företagare kräver en
hård arbetsinsats. De yrkesmässiga arbetsuppgifterna
förblir oftast desamma
som tidigare. De administrativa och företagsekonomiska
uppgifterna får i regel
skötas på övertid. Detta gäller för
övrigt inte endast för nystartande företagare
utan följer många företagare under
hela deras verksamhetstid. Det är i
regel exakt samma arbetsuppgifter, som
ligger till grund för företagarens inkomst
som för den anställdes. Varför
skall då denna ändring i yrkesmannens
ställning i arbetslivet betyda försämrade
villkor vid tryggandet av ålderdomen?
Det är därför orättvist att på det
sätt som sker i lagtexten skilja mellan
inkomst av anställning och inkomst av
annat arbete.

Men, herr talman, det är inte endast
den yrkesverksammes ställning i arbetslivet
— alltså ställningen som företagare
eller anställd — som inverkar på pensioneringsmöjligheterna.
Även de juridiska
formerna för det företag, inom
vilket han är verksam, kan ha inflytande
på hans pensioneringsmöjligheter.
Av ett prejudicerande beslut, som nyligen
fattats beträffande ersättning från
sjukkassa till huvudaktieägare i aktiebolag,
framgår att en person, som iiger
aktiemajoriteten i ett företag och själv
är verksam i företaget, numera i sjukkassehänseende
betraktas som arbetstagare
och därmed är berättigad till sedvanlig
sjukersättning som löntagare.
Detsamma torde väl även bli förhållandet
beträffande ATP. Om en jordbrukare,
industriidkare, köpman eller hantverkare
driver företag som enskild firma,
handelsbolag eller annan företagsform
än aktiebolag, får han en beskärning
av sina pensioneringsmöjligheter.

Driver han företaget som aktiebolag har
han full pensionsrätt. En företagsjuridisk
åtgärd, ombildande av företaget till
aktiebolag, ger honom omedelbart förbättrad
pension. Hans ställning i företaget,
hans arbetsuppgifter och arbetsinsatser,
som väl i alla fall skall vara avgörande
för rätten till pension, förblir
oförändrade. Detta synes mig orimligt.
Företagsformen får inte vara avgörande
för ägarens möjligheter att trygga sin ålderdom
och ålderdomsskyddet för efterlevande
inom ATP:s ram.

Jag har även i motionen påvisat, att
en sådan ändring av 8 § som föreslås inte
innebär någon kostnad för statsverket,
enär företagen själva helt får erlägga
avgiften för pensionen. Detta förhållande
borde även, anser jag, medverka
till att undantagsbestämmelsen i 8 § utan
betänklighet kan avskaffas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
under andra lagutskottets utlåtande nr 6
under punkterna 3 och 4 av herr Sunne,
fru Hamrin-Thorell m. fl. avgivna reservationerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
omspänner ett antal motioner
väckta i anslutning till den under föregående
år beslutade lagen om allmän
tilläggspensionering. Det har inte förflutit
så lång tid sedan beslutet fattades,
och flera av de ändringsyrkanden som
nu har väckts motionsledes behandlades
under föregående år. Under sådant förhållande,
fru Hamrin-Thorell, är det väl
i och för sig inte så märkvärdigt, om utskottet
i år har stannat inför att vi ännu
inte har sådana erfarenheter av den
nya lagen, att det finns några möjligheter
att bedöma det berättigade i att företaga
ändringar.

Jag har inte utgått ifrån att lagen redan
från sin begynnelse skulle vara så
fullkomlig, att den inte skulle kunna förbättras.
Jag utgår ifrån att denna lag
såväl som alla andra kommer att behöva
justeras med hänsyn till utveckling -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

121

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

en och också med hänsyn till att det kan
vara nödvändigt att tillgodose intressen
som inte har gjort sig gällande i samband
med lagens tillkomst.

Med risk för att jag eljest glömmer
bort det vill jag redan nu uttala min
tillfredsställelse över det anförande som
har hållits av herr Stefanson. Bättre betyg
åt den nya lagen än det han givit
kan jag över huvud taget inte tänka mig,
så varmt som han talade för nödvändigheten
av att skapa rättvisa även åt de
fria företagarna eller enskilda företagarna
i fråga om förslaget till anslutning
till den allmänna tilläggspensioneringen.
Är det inte baserat på en sådan solidaritet,
att han ovillkorligen vill dela orättvisorna
i lagen med de löneanställda,
måste det vara ett betyg om att lagen
faktiskt är mycket fördelaktig.

Det anser emellertid inte högerns och
centerpartiets representanter. De har i
reservationer yrkat på åtgärder, syftande
till utredning om frivillig försäkring,
som skulle ersätta den beslutade lagen
om allmän tilläggspensionering. Jag
skall i fortsättningen behandla varje reservation
för sig, men jag måste tyvärr
ta ettan och tvåan i ett sammanhang,
även om jag därmed sårar någon av representanterna
för högern eller centerpartiet.
Deras reservationer skiljer sig
i stort sett nämligen inte i något annat
avseende än att centerpartiets representanter
tror att tilläggspensioneringen
kan avlösas av en frivillig pensionering
redan den 1 juli 1961, medan högerns representanter
tror att det blir nödvändigt
att vänta ytterligare ett halvår.

Herr Birke säger att högern har en
principiell ståndpunkt i detta avseende,
som går ut på att högern över huvud
taget inte kan acceptera en lagstiftning
på detta område. Tillåt mig, herr Birke,
att betvivla att den principen har någon
hög ålder. Den måste ha uppkommit i
samband med att pensionsfrågan blev en
bricka i det politiska spelet. Dessförinnan
har nämligen högern utan samvetsbetänkligheter
varit med om att lagstifta
beträffande de statsanställdas pensioner,
och jag kan inte tänka mig annat
än att det som är bra och hälsosamt och

nyttigt för statstjänarna också måste vara
bra för andra anställda.

Tillåt mig också att fästa både högerns
och centerpartiets representanters uppmärksamhet
vid att vi har varit i tillfälle
att pröva den frivilliga linjen under
åtskillig tid tillbaka. Den har visat
sig vara ineffektiv, och jag betvivlar att
de optimistiska synpunkter, som har
framkommit i deras reservationer, gående
ut på att de tror att det nu finns ett
underlag för en stark anslutning beträffande
den frivilliga pensioneringen, är
riktiga och realistiskt grundade. Det är
en vacker melodi, men jag är alldeles
övertygad om att försöker vi pröva den,
blir det bara strunt av det hela, och det
tycker jag att centerpartiet självt har
slagit fast i ett annat sammanhang. Centerpartiet
tror på den frivilliga linjen
i fråga om pensioneringen, men det tror
inte på den när det gäller frivillig sjukförsäkring.
I den frågan har man nämligen
motionerat om att även den enskilde
företagaren skall bli obligatoriskt
sjukförsäkrad. Han skall alltså få tillläggssjukpenning
genom en lagändring.
Varför? Jo, därför att man har konstaterat,
att när folk blir sjuka befinns det
att de har glömt bort att utnyttja den
möjlighet de har att frivilligt sjukförsäkra
sig. Jag tror att centerpartiet kommer
att göra precis samma erfarenheter,
om det lyckas med att få en frivillig
pensionsordning till stånd, nämligen att
då det bleve aktuellt att lyfta förmåner
från pensionsförsäkringen, skulle vederbörande
komma underfund med att de
hade glömt bort att teckna någon sådan
försäkring. Folk är alldeles säkert
precis likadant funtade när det gäller
frivillighet, vare sig det är fråga om
pensionsförsäkring eller sjukförsäkring.
Den frivilliga linjen har varit ineffektiv,
och den kommer att förbli det.

Ilär får jag lov att ge herr Birke det
erkännandet, att han ändå har någon
realism i sig. Han uttalade själv att han
inte tror att riksdagen vid detta tillfälle
kommer att ändra sitt beslut från föregående
år, och det är väl ändå ett bevis
för att han inte svävar alldeles i det
blå, även om han använder vingarna

122

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

litet väl mycket, då han skall uttrycka
sin tro på och beundran för ett frivilligt
system.

Varken reservationen under punkt 1,
som är högerns, eller reservationen under
punkt 2, som är centerpartiets, tror
jag att jag behöver säga mera om. De är
uttryck för ett missnöje med den beslutade
pensionsordningen men kan absolut
inte vara ett uttryck för att representanterna
för dessa båda partier tror att
man kan nå något resultat genom en frivillig
ordning på detta område.

Folkpartiet har en reservation till utskottets
hemställan under punkt 3. De
är väl något mera realistiska, men bara
något mera. De önskar inte nu upphäva
beslutet från föregående år om allmän
tilläggspensionering, men de har fortfarande
önskemål om sådan valfrihet i
systemet, som inte är förenlig med en
pensionsordning där fördelningsprincipen
tillämpas. Och jag ifrågasätter om
denna valfrihet skulle vara tillämplig,
även om vi hade valt premiereservsystemet,
tv om den hade varit det, skulle
man väl ändå ha lämnat sådan valfrihet
i redan existerande pensionssystem. Det
finns ingen sådan valfrihet i de statliga
eller kommunala pensionssystemen.
Det finns visserligen vissa skiljaktiga
pensionsåldersgrupper, men dessa hänför
sig till tjänsteställning eller kön, och
grupperna har var och en sin pensionsordning,
som de automatiskt faller under.
De har ingen möjlighet att ändra
detta. Detsamma har man konstaterat
i SPP:s system. Där tillämpas ett normalpensionsreglemente
över hela det område
som faller under detta system —
med vissa mycket obetydliga variationer.
Detta är helt naturligt eftersom den
anställde inte bär livstidsanställning hos
en arbetsgivare. Det kanske den statsanställde
räknar med, men inte den
på den enskilda arbetsmarknaden anställde.
Följaktligen finns det på den
enskilda arbetsmarknaden ett behov av
jämlikhet även i fråga om pension, eftersom
den anställde skall kunna flytta
från den ena arbetsgivaren till den andra
utan att behöva företaga ändringar
i fråga om pensionsordningen. En an -

nan faktor är att den ene arbetsgivaren
inte skall kunna konkurrera med den
andre i fråga om bättre pensionsförmåner.

Tror ni inte att jag är riktigt underrättad
om vilka möjligheter till variationer
som finns inom SPP-systemet utan
själva vill undersöka saken, skall ni
finna att möjligheterna till valfrihet är
ganska små inom detta system, framför
allt möjligheterna till individuell valfrihet.

Det är klart att det kan finnas önskemål
om skiljaktiga pensionsåldrar, men
det är väl inte någon som inbillar sig,
att det i ett system som omsluter hela
folket skulle vara möjligt att fastställa
olika pensionsåldrar. Resultatet därav
skulle bli en allmän strävan efter det
som människorna betraktar såsom mest
förmånligt, och i dagens arbetsmarknadssituation
betraktar väl flertalet det
som en förmån att ha en låg pensionsålder.
Om någon grupp får lägre pensionsålder
än normalt, kommer alla andra
att sträva efter att få samma pensionsålder,
oavsett vilken motivering som legat
till grund för den lägre pensionsåldern
vid överenskommelsen om den. Det
må vara tungt arbete, det må vara kön
som motiverar en lägre pensionsålder,
men alla kommer att anse sig ha ett arbete
av så pressande natur, att de skall
ha den förmånligaste pensionsordningen.
Detta utesluter inte att man, när
systemet kommit i gång, även kan ta
upp och diskutera möjligheterna att få
till stånd sådana variationer och tilllämpa
dem framför allt på sådana områden,
där man kan räkna med att arbetskraften
är någorlunda fast placerad,
så att den inte ideligen flyttar från ett
område med en pensionsålder till ett
annat område med högre eller lägre
pensionsålder. Det spelar ju ingen roll
vilketdera; varje flyttning medför alltid
vissa svårigheter. Om man har ett
område, där arbetarstammen är relativt
fast, kan man naturligtvis diskutera olika
pensionsåldrar, men lägg i så fall
också märke till att folkpensionerna,
som utgör en del av systemet, kommer
med in i bilden, och det är inte lika

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

123

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

lätt att tänka sig olika pensionsåldrar
inom folkpensioneringen.

Skall man ha en lägre pensionsålder
enligt den nu beslutade tilläggspensioneringen,
får man finna sig i en lägre pension,
och denna lägre pension gäller
för vederbörandes hela återstående livstid.
Den kompletteras med folkpension
först i och med att vederbörande fyller
67 år.

Fru Hamrin-Thorell talade varmt om
nödvändigheten av valfrihet i fråga om
att skaffa bättre pensionsmöjligheter för
exempelvis familjerna på bekostnad av
den egna pensionen, framför allt då ålderspensionen.
Jag är inte säker på att
fru Hamrin-Thorell tillräckligt har satt
sig in i dessa frågor, när hon ställer ett
sådant yrkande. Vi som har suttit med
i 1958 års socialförsäkringskommitté har
faktiskt brottats med problemet, hur
man skall kunna finna något som begränsar
farorna för överpensionering
just i fråga om familjepensioneringen.
Det sker nämligen en väsentlig förbättring
på detta område i samband med
den proposition som nu ligger på riksdagens
bord och som skall behandlas i
utskottet under de närmaste dagarna.

Det är alltid svårt i en sådan här debatt
att nämna siffror, men jag skall försöka
att lämna dem på sådant sätt att
ni får en liten uppfattning om vad det
hela rör sig om. Jag tar SPP som mönster.
Den statliga och den kommunala
pensionen är något bättre än SPP:s, men
inte så mycket att det stör.

Jag tar lönenivåerna 10 000 kronor,
15 000 och 20 000. Egenpensionen -—
ålderspension och invalidpension •— utgår
i dag för den som haft 10 000 kronor
i inkomst med 6 000 kronor, för
15 000 kronor med 9 000 kronor och för
den som haft en lön av 20 000 kronor
med 12 000 kronor. Enligt det nya systemet
höjes beloppet för den som nu får
6 000 kronor till 7 200. Den som i dag
har 9 000 kronor får 10 200 kronor, och
pensionären med 12 000 kronor får
13 200 kronor. Det sker alltså en minst
tioprocentig förbättring i fråga om den
egna pensionen.

Men det var ju fråga om familjepen -

sionen. En änka, får enligt SPP-systemet
i inkomstklassen 10 000 kronor nu 3 000
kronor i pension. Om mannens inkomst
uppgick till 15 000 kronor, får hon 4 500
kronor i pension, och i inkomstklassen
20 000 kronor får hon 6 000 kronor eller
50 procent av mannens pension.

Enligt det nya systemet får änkan
med vissa inskränkningar full pension
enligt folkpensioneringslagen. Folkpensionen
förutsättes bli höjd till 3 600 kronor.
Enligt det nya systemet får hon
de nu utgående 3 000 kronorna höjda
till 5 040 kronor. En änka som hittills
haft 4 500 kronor erhåller 6 240 kronor,
medan en änka, vars make befunnit sig
i den högsta av mig nyss nämnda inkomstklassen,
får sina 6 000 kronor höjda
till 7 440 kronor.

Det blir ännu bättre om det finns
barn i familjen, eftersom barnen kommer
att få 1 000 kronor i pension vardera
från folkpensioneringen från och med
den 1 juli i år, om riksdagen godkänner
den framlagda propositionen, och det är
väl ingen som ifrågasätter annat.

För närvarande har enligt SPP-systemet
en änka med ett barn 4 200 kronor
i årlig pension. Hon kommer att få 6 400
kronor enligt det nya systemet. Om hon
tillhör den bättre situerade gruppen,
där mannen haft en inkomst av 15 000
kronor, har hon i dag 6 300 (kronor i
sammanlagd pension men kommer att
få 7 900 kronor. Tillhör hon den högsta
av de nämnda inkomstgrupperna så att
hon i dag har 8 400 kronor, stiger hennes
pension med jämnt 1 000 kronor till
9 400 kronor.

Det blir ännu bättre om hon har två
barn. Då har hon i dag i lägsta gruppen
4 800 kronor men kommer att få 7 760,
alltså nästan 3 000 kronor mer. Pensionen
för en änka med två barn överstiger
faktiskt mannens egenpension. Det kan
inte bli fallet enligt det nu tillämpade
systemet, diir familjepensionen aldrig
kan bli mer än 100 procent av egenpensionen.
Änka med två barn får emellertid
enligt den nya ordningen 7 760
kronor, vilket är 560 kronor högre än
egen pension.

1 mellangruppen av de inkomstnivåer

124

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

som jag tagit som utgångspunkt stiger
pensionen från 7 200 kronor till 9 560.
Det är i det närmaste lika mycket som
egenpensionen, vilken är 10 200 kronor.

I den högsta inkomstgruppen får änkan
i stället för 9 600 kronor 11 360.

År det någon som önskar variationer i
fråga om familjepensionen, misstänker
jag, att vederbörande kommer att fundera
på om man inte bör söka höja egenpensionen
i stället. Ett faktum är att det
nya pensionssystemet i vissa avseenden
är så bra, att de som har motsatt sig det
säkerligen inte har gett sig tid att ta del
av vad systemet egentligen kommer att
betyda på vissa inte oviktiga områden.

Om folkpartiet har önskemål om förbättringar
av den beslutade pensionsordningen
och om dessa förbättringar kan
ske inom ramen för det beslut som är
fattat, d. v. s. med tillämpning av fördelningssystemet,
så tror jag inte att vi skall
motverka att sådana förbättringar kommer
till stånd, även om de gäller införande
av ökad valfrihet, utan om de kan
ordnas på ett förnuftigt sätt inom systemets
ram skall vi gärna vara med om
att diskutera dem, men vi tror att det
blir litet svårt att få en långt gående
valfrihet.

Därmed tror jag mig också ha behandlat
reservationen under punkt 3.

Vid utskottets hemställan under 4 har
herrar Birke och Björkman en reservation,
som går ut på bifall till motionerna
1:74 och 11:94. Samma ledamöter
har också reserverat sig till förmån för
ett yrkande om en skyndsam utredning i
syfte att begränsa arbetsgivaravgiften i
de fall där arbetstagaren icke kan erhålla
mot avgiften svarande pensionsförmåner.
Även i detta avseende måste
jag ställa mig frågande till huruvida motionärerna
egentligen har satt sig in i det
pensionssystem som är beslutat. Detta
system förutsätter nämligen inte att det
skall råda korrespondens mellan den avgift
som betalas av arbetsgivaren och
den pensionsförmån som den anställde
får. Enligt den ordning som är beslutad
kommer arbetsgivaren icke att betala
mer än han har skyldighet att betala.

Här har ordet deltidsanställning nämnts,
men jag tror inte att detta uttryck är
det riktiga. Förmodligen avses en tillfällig
anställning. Vid en tillfällig anställning,
vars varaktighet understiger
ett år men avser en månad eller mera,
har arbetsgivaren rätt att göra avdrag
för basbeloppet med motsvarande andel
av dettas årsbelopp. Resten skall han
betala avgift för. Huruvida den, för vilken
han betalar avgift, kommer att få
pensionsgrundande inkomst, motsvarande
den inkomstdel för vilken avgiften
har betalts, kommer förmodligen varken
arbetsgivaren eller den anställde
själv att någon gång kunna konstatera,
ty trots att inkomsten i princip är pensionsgrundande
kan ju arbetstagaren
inte tillgodoräkna sig någon pensionspoäng,
om årsinkomsten blir så låg att
basbeloppet inte uppnås under året.
Detta spelar emellertid i stort sett inte
någon avgörande roll för hans framtida
pensionsrätt. När systemet är fullt utbyggt
och det finns plats för mer än 30
tjänsteår, kan han mycket väl ha ett år,
för vilket pensionsgrundande inkomst
icke har intjänats, men ändå få sin fulla
pension. De erforderliga 30 åren behöver
ju inte bilda en sammanhängande
följd, och om han har ett år, för vilket
pensionsgrundande inkomst icke har intjänats
i sådan utsträckning att han får
pensionspoäng, spelar detta på längre
sikt inte någon roll. Dessutom har han
rätt att få sin pension grundad på de 15
bästa åren. Om högern har rätt i sina påståenden,
att det förekommer en överkompensation
under övergångsåren, kan
man ju inte samtidigt påstå att arbetstagaren
får för litet för dessa år, och
sedan man har kommit över övergångsåren
och arbetstagaren har uppnått de
30 tjänsteåren, spelar det mycket liten
roll för hans pensionsrätt, om han under
ett eller annat år blir utan pensionsgrundande
inkomst. Den korttidsanställdes
arbetsgivare kommer inte heller
att åläggas någon skyldighet att betala
avgifter enligt andra och oförmånligare
grunder än som gäller för samtliga
arbetsgivare.

Ett system som förutsätter att det

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

125

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. in.

skall vara möjligt att kontrollera, huruvida
pensionsgrundande inkomst liar
tillgodoförts en arbetstagare på basis av
betald avgift, skulle ju kräva att denna
kontroll utsträcktes till licla arbetsmarknaden
— kontrollen kan givetvis inte
begränsas till vissa anställda •— och det
skulle antagligen betyda att administrationskostnaderna
för denna kontroll
mer än väl skulle äta upp lika mycket
som en eller annan arbetsgivare nu tror
sig betala för mycket, därför att tillfällig
inkomst föranleder betalningsskyldighet,
utan att den som får inkomsten
har kunnat tillgodoföras pensionsgrundande
inkomst för densamma. I samtliga
fall måste det vara fråga om årsinkomster
som antingen underskrider basbeloppet
eller också är uppdelade på löneinkomst
och förvärvsinkomst av annat
slag.

Under punkten 4 har också herr Sunne,
fru Hamrin-Thorell m. fl. avgivit en
reservation. Den har jag redan tidigare
behandlat, eftersom den i stort sett avser
möilighet till större valfrihet. Reservanterna
berör emellertid också frågan
om den pensionsgrundande inkomsten
för företagare. Man förmenar på folkpartihåll
att företagarna är orättvist behandlade,
eftersom de inte får tillgodoräkna
sig mer än två tredjedelar av den
inkomst som ligger över dubbla basbeloppet,
och man tycker att det är orimligt
att cn arbetsgivare skall kunna komma
lindan denna reduktion genom att
ombilda sitt företag till bolag och därefter
få pensionsgrundande inkomst som
anställd. Ja, om pensionsförmånen anses
vara så värdefull, att företagaren för
den skull vill göra cn sådan omläggning,
så kan det väl inte från pensionsförsäkringens
sida vara någonting att anmärka
mot detta, ty då är vederbörande anställd
i sitt bolag. Då betalar bolaget avgift
för honom, och det kan väl inte i
och för sig finnas någonting att anmärka
mot det systemet.

I andra reservationer förekommer det
krav på ändringar när det gäller beräkningen
av pensionsgrundande inkomst
för egna företagare. Vid utskottets behandling
av den frågan har jag sagt,

9 Förslå kammarens protokoll WHO. Sr H

att vi i dag inte har något material som
belyser de problem, vilka är förknippade
med frågan om den egna företagarens
inkomst och hans rätt till pensionsgrundande
förmåner. När lagen beslutades,
sades det att i den egna företagarens
inkomst alltid låg någon del av kapitalinkomst
eller vad man nu vill kalla det.
Huruvida det är en tredjedel av den totala
inkomsten kan diskuteras. Jag vill
inte alls göra det påståendet inför kammaren,
att den bestämmelsen är slutligt
och för alla tider fastlagd. När vi får ett
bättre underlag för bedömning av vad
som kan vara det riktiga, är det mycket
möjligt att bestämmelsen i fråga kan
ändras.

Vi vet i dag ingenting om i vilken utsträckning
de enskilda företagarna kommer
att ansluta sig till den allmänna tillläggspensioneringen
— de har nämligen
utträdesrätt. Och skulle det visa sig att
de yngre företagarna genomgående begär
utträde, medan företagarna i den
gynnsamma åldern — som alltså är omkring
45 år när systemet startar -— genomgående
ansluter sig, då finns det
ingen anledning att ändra bestämmelsen.
I så fall är det fråga om en ren spekulation
i systemets fördelar under övergångstiden,
och då får väl de egna företagarna
vara nöjda med att tillgodoräkna
sig två tredjedelar av inkomsten utöver
det dubbla basbeloppet. Skulle det
däremot befinnas att ett mycket stort
antal enskilda företagare, låt oss säga
den väsentliga gruppen, ansluter sig till
ATP, då kan man väl ta upp saken på
nytt och försöka utreda om en annan
gränsdragning är möjlig.

Saken är inte så enkel som herr Stefanson
ville göra gällande, att eftersom
de egna företagarna själva kommer att
betala sin avgift, så blir det inte någon
ofördelaktig verkan för systemet. Det
kan ändå bli en sådan verkan, eftersom
de egna företagarna har en viss möjlighet
att variera sina inkomster under de
30 åren så att de får 15 goda och 15 dåliga
år. En sådan spekulation är tänkbar,
och den möjligheten skall ju helst
inte finnas. Så som bestämmelserna nu
är utformade kan man dock ha låga in -

126

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, in. m.

komster ett visst antal år och bättre inkomster
under det antal år som erfordras
för att man skall få en fin pension.

Jag vill inte avvisa tanken på att ta
upp frågan till omprövning, men jag
tycker att vi skall ha ett material som
gör det möjligt att bedöma dels anslutningen
och dels vilken metod som är
den bästa när det gäller att komma till
rätta med de problem som onekligen
finns.

Sedan har jag, herr talman, bara en
fråga kvar att besvara, och den gäller
reservationen om återlånerätt. Jag är
inte så där utan vidare beredd att ge
dem rätt, som med sådan emfas kräver
att pengarna skall ställas till förfogande
för dem som betalt in avgifterna.
Man bör enligt min mening inte operera
bort att det egentligen gäller pensionsförsäkringens
pengar. Vi kunde väl ändå
våga räkna med att den allmänna
tilläggspensioneringen skulle ha i varje
fall samma rätt över de uppsamlade
pengarna som SPP har över sina fonder.

Dessutom är jag inte så alldeles säker
på att man skall slå fast att var
och en som betalat in avgifter skall ha
rätt att låna tillbaka dem. Visserligen
skall han få låna tillbaka pengarna efter
kreditgivarens prövning av hans kreditvärdighet,
men jag tycker uppriktigt
sagt att det inte är någon mening i att
vederbörande lånar tillbaka hälften av
en årsavgift. Om det bara finns en anställd
rör det sig väl inte om mer än
150 eller 175 kronor under det första
året, som får lånas tillbaka mot tio års
amortering. Jag tror att de företagare
som skulle vilja låna kommer underfund
med att det är lika bra att vänta till dess
det finns inte bara regler, efter vilka
återlånerätten bestämmes, utan också
pengar att låna.

Jag tror att herr Geijer i samband
med behandlingen av propositionen i
fjol sade, att man från de anställdas sida
inte kan ha någon invändning mot
att de medel som samlas också används
inom näringslivet. Formerna för hur de
skall ställas till näringslivets förfogande
kan vi kanske behöva diskutera, men

det är ju inte skäl i att låsa fast några
regler, så länge det inte finns några
pengar att låna ut. Själv finner jag de
regler som nu är fastslagna mycket
opraktiska och svåra att tillämpa, eftersom
ju lånemöjligheten praktiskt taget
är bunden vid en årligen återkommande
lånerätt motsvarande 50 procent av föregående
års avgifter. Detta kan inte innebära
någon större hjälp för småföretagarna,
i synnerhet som det kommer att
röra sig om obetydliga belopp.

Däremot vill jag hålla med motionärerna
om alt vi gärna kan diskutera denna
fråga vid ett lämpligare tillfälle än
detta och då diskutera den ur andra än
rent småskurna synpunkter. Jag tycker
nämligen inte att vare sig den 50-procentiga
återlånerätten eller kravet på att
man skall betala med revers, motsvarande
en viss del av de årliga avgifterna,
är av den beskaffenheten, att man i någon
större utsträckning nu behöver
tynga riksdagsdebatten med diskussioner
om dessa frågor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan, som innebär
avslag på samtliga motioner.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande envar av punkterna
1—5 samt särskilt angående punkterna
6 och 7 av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan ävensom i fråga
om dels punkten 5 samt dels punkterna
0 och 7 först särskilt angående utskottets
hemställan samt därefter, om så erfordrades,
särskilt med avseende på motiveringen.

I vad gällde punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bi -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

127

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. m.

fall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 15.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten 2, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 20.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 3, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

128

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. försäkringen för allmän tilläggspension, m. ni.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 30.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten 4, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herrar Birke och
Björkman vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
den av herr Sunne m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Sunnes m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 30.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt samt vidare på godtagande av den
hemställan, som upptagits i dels den av
herrar Birke och Björkman samt dels
den av herr Thorsten Larsson och herr
Wahlund vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller andra lagutskottets
hemställan i utskottets utlåtande nr 6
punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godtages den hemställan,
som upptagits i dels den av herrar Birke
och Björkman och dels den av herr
Thorsten Larsson och herr Wahlund vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

129

Ane. höjning'' av maximibeloppen för familjepenning

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 35.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
på punkterna 6 och 7 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i nämnda punkter
samt vidare på godtagande av den
hemställan, som upptagits i den vid
förevarande punkter avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. höjning av maximibeloppen för
familjepenning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1959 dagtecknad
proposition, nr 33 år 1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga i
propositionen infört förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

I propositionen hade bland annat föreslagits,
att maximibeloppen för familjepenning
enligt 6 g i familjebidragsförordningen
med hänsyn till allmän standardhöjning
under de senaste åren skulle
höjas med omkring tio procent.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 523 i
första kammaren av herr Gustavsson,
Bengt, m. fl. och nr 650 i andra kammaren
av herr Lindahl rn. fl.,

de likalydande motionerna nr 524 i
första kammaren av herr Carlsson, Eric,
m. fl. och nr 651 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile m. fl. samt

de likalydande motionerna nr 525 i
första kammaren av herr Stefanson och
nr 652 av herr Darlin m. fl.

I motionerna 1:523 och 11:650 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att familjepenningens belopp skulle höjas
med 20 % och att därför 6 § familjebidragsförordningen
skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

»Familjepenning utgår — — — för
dag:

Kronor

1) För hustru---16 år 7:20

2) För annan---under 1) 4:30

3) För annan-----under 1) 2:90

När synnerliga skäl därtill äro må

efter särskilt medgivande, enligt vad i
39 § stadgas, familjepenning för värnpliktigs
moder, som förestår hans hem,
utgå med högst 7 kronor 20 öre för dag,
oaktat den värnpliktige icke har hemmavarande
familjemedlem under 16 år.»

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
förslaget till förordning om ändring i
familjebidragsförordningen icke kunnat
helt bifallas samt med bifall till motionerna
I: 523 och II: 650 — måtte för sin
del antaga förslaget med den ändringen,
att 6 § erhölle under punkten angiven
lydelse;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1: 524 och II: 651 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående normerna vid beräkning av
familjebidrag åt rörelseidkare;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:524 och 11:651 samt motionerna
1:525 och 11:652 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn
av bestämmelserna angående näringsbidragens
utformning; samt

1). att motionerna T: 524 och 11:651
samt motionerna I: 525 och IT: 652, i den

130

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. höjning av maximibeloppen för familjepenning

mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka dock ej antytt sin
mening;

II. beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Sunne och Birke,
fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo,
fru Sandslröm samt herr Hamilton,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med avslag å
motionerna 1:523 och 11:650 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 33.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! I propositionen om ändring
i familjebidragsförordningen säger
departementschefen att familjepenningens
belopp under senare år höjts i ungefärlig
proportion till stegringen av livsmedelskostnaden.
Vidare anför han:
»Den senaste höjningen vidtogs från och
med den 1 september 1958. Efter den
tidpunkten har livsmedelspriserna stigit
endast obetydligt. Med hänsyn härtill
och till att utvecklingen i vad gäller
livsmedelspriserna ter sig osäker räknar
jag för närvarande icke med att familjepenningens
belopp liöjes på grund
av levnadskostnadsutvecklingen. Däremot
biträder jag den av värnpliktsavlöningsutredningen
framförda tanken
att familjepenningen bör uppräknas med
utgångspunkt från den allmänna standardförbättringen
i landet. Med hänsyn
till avvägningen mellan andra utgiftsändamål
inom fjärde huvudtiteln
anser jag mig emellertid inte böra räkna
med en större höjning av familjepenningens
belopp än med cirka tio procent.
»

I propositionen föreslås alltså en höjning
med 10 procent. De socialdemokratiska
utskottsledamöterna har emellertid
inte följt propositionen utan i stället
tagit en enskild motion, och i enlighet
därmed har utskottet föreslagit en
höjning med 20 procent.

Större delen av utskottets borgerliga
ledamöter har däremot i en till utskottet
fogad reservation nr II i stort sett
yrkat bifall till departementschefens förslag.
Reservanterna föreslår utbyte av
ett stycke i utskottets utlåtande och anser
att utskottet borde lia uttalat bl. a,,
att »ehuru utskottet är medvetet om att
anpassningen av familjepenningen efter
den allmänna standardhöjningen således
för många familjer kan framstå som angelägen,
anser utskottet dock det statsfinansiella
läget tala för att höjningen
för närvarande begränsas till de i propositionen
föreslagna beloppen. Därigenom
kommer kostnadsökningen att för
nästa budgetår stanna vid drygt 2 000 000
kronor. Utskottet avstyrker därför motionärernas
förslag.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr IT.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är inte så ofta som
en utskottsordförande talar emot Kungl.
Maj:ts förslag, men såsom kammarens
ledamöter har observerat har utskottets
utlåtande fått den innebörden, att utskottet
följer yrkanden i motioner i denna
kammare och i andra kammaren, som
går ut på att familjepenningen skall höjas
med 20 procent. Departementschefen
redovisar i sitt uttalande, att värnpliktsavlöningsutredningen
har föreslagit
en sådan höjning, men höjningen har
— jag förmodar av besparingsskäl —
stannat vid 10 procent. Det säges, att
denna höjning inte är avsedd att utgöra
täckning för stegrade levnadskostnader,
utan närmast fått karaktären av en standardhöjning
— de värnpliktiga skulle få
del av den standardhöjning som ägt
rum i samhället i övrigt.

Nu fick vi inom utskottet den upplysningen,
att det inte blir någon standardhöjning
för de värnpliktiga, om
man begränsar höjningen till 10 procent.
Den år 1958 företagna höjningen täckte
nämligen inte hela den stegring av
levnadskostnaderna, som då skett, utan
det blev en brist på 3 procent. Sedan
värnpliktsavlöningsutredningens betän -

Onsdagen den 23 mars 19G0 em. Nr 9 131

Ang. höjning av maximibeloppen för familjepenning
också har att beakta. Det är detta, herr

kande blivit färdigt och — förmodar jag
— sedan departementschefen skrivit sitt
yttrande, här levnadskostnaderna stigit
ytterligare med 5 procent, i stort sett
under det senaste halvåret. Det gör, att
det är en total höjning av levnadskostnaderna
med 8 procent som bör täckas,
och därutöver skulle komma standardhöjningen
på 10 procent. Utskottet fann
därför rimligt att följa motionärernas
yrkande, som sammanföll med värnpliktsavlöningsutredningens
förslag i
denna del. Vårt yrkande går alltså ut
på att familjepenningen skall höjas med
20 procent i stället för, såsom föreslagits
i propositionen, 10 procent.

Utskottet har också haft att behandla
två andra likalydande motioner — nr
651 i andra kammaren, där motionen är
tryckt, och nr 524 i denna kammare.
Där framställes vissa yrkanden dels om
beräkning av inkomsten för egna företagare,
som kommer i åtnjutande av familjepenning,
dels om en höjning av
näringsbidraget. I dessa delar har utskottet
inte ansett sig vara i besittning
av sådant material, att utskottet kunnat
komma med något positivt yrkande. Vi
har nöjt oss med att i utskottsutlåtandet
uttala önskemål om en sådan tillämpning
av familjebidragsförordningen, att
företagare icke blir sämre ställda än
löntagare vid inkomstberäkningen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag antecknat en blank reservation. Jag
vill därför i korthet motivera denna.

Först vill jag då svara på frågan, varför
jag följt utskottet och motionärerna
när det gällt att höja familjebidragen
utöver vad som föreslagits i propositionen.

Vårt försvar kostar i dag cirka 3 000
miljoner kronor. Mot bakgrunden av
dessa väldiga kostnader får vi inte glömma
människan, de inkallade och deras
familjer. Hemmafronten är också betydelsefull
när det gäller att skapa en positiv
inställning till försvaret, vilket vi

talman, som gjort att jag biträtt den föreslagna
höjningen.

Den nuvarande familjebidragsförordningen
innehåller emellertid skönhetsfel,
som det är anledning att söka rätta
till. Jag tänker på familjebidragen till
rörelseidkare. Dessa bidrag är inte utformade
på ett tillfredsställande sätt.
Det är mot bakgrunden av en mångårig
erfarenhet från familjebidragsnämnd
som jag måste säga detta. Utan att gå in
på någon detaljgranskning av de nuvarande
bestämmelserna vill jag mycket
starkt understryka vad utskottet sagt,
nämligen att familjebidragsförordningen
i den delen bör så utformas, att rörelseidkare
inte kommer i sämre läge än löntagare
då det gäller att erhålla familjebidrag.
Fn framkomlig väg har värnpliktsavlöningsutredningen
anvisat i sitt
år 1958 avlämnade betänkande, där det
föreslogs att behovsprövningen skulle
slopas för medlemmarna av den trängre
familjekretsen. En annan väg är den
som anvisats i motionerna 1:524 och
11:651 och som innebär att samma regler
skall tillämpas för rörelseidkares
hustru, som i de fall då inkallads
hustru har inkomst av eget förvärvsarbete.
Utskottet har inte ansett sig kunna
ta ställning till hur reglerna bäst bör
utformas.

Med hänsyn till utskottets bestämda
uttalande om att rättvisa och likformighet
bör skapas mellan olika kategorier
av inkallade har jag, herr talman, inte
något särskilt yrkande — jag ansluter
mig till utskottet.

Herr GUSTAVSSON, I1ENGT, (s):

Herr talman! Vi som står bakom motionerna
nr 523 i denna kammare och
nr 650 i medkammaren har givetvis all
anledning att vara tacksamma för att
utskottet tillstyrkt vårt förslag om eu
tjugoprocentig höjning av familjepenningen.
Det kan rent av ifrågasättas, om
inte ett enhälligt tillstyrkande från utskottet
hade varit rimligt och möjligt.
Reservationen bygger nämligen, såvitt
jag kan förstå, på elt missförstånd. Som

132

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. höjning av maximibeloppen för familjepenning

motivering för avslagsyrkande! anför reservanterna
statsfinansiella skäl, trots
att motionärerna klart angivit att de erforderliga
två miljonerna kan hämtas
från annat försvarsanslag och sålunda
inte kommer att spränga ramen för överenskomna
försvarskostnader.

Ett bifall till utskottets förslag och
därmed till motionen innebär, om medel
ställs till förfogande på sätt som motionärerna
avser, en förskjutning från materialsidan
till den sociala sidan. Denna
förskjutning betyder mycket litet på materialsidan
men har ganska stor betydelse
för de inkallade och deras familjer.

Då det är den enda tekniska möjlighet,
som står oss till buds, kommer vi så
som förutskickats i motionen att med
anknytning till en nu framlagd proposition
motionera om att erforderligt belopp
ställes till förfogande genom motsvarande
minskning av anslaget till luftvärnsrobotar.
Om det mot förmodan
skulle visa sig medföra militärpolitiska
nackdelar att nu reducera detta till 64
miljoner föreslagna anslag med två miljoner,
bär riksdagen också andra möjligheter.
Jag kan som exempel erinra om
att under anslaget till anskaffning av
flygmateriel fanns den 30 juni 1959 en
behållning på 78 miljoner kronor, varav
en betydande del inte var bunden av
gjorda beställningar.

Vid sidan av förskjutningsresonemanget
kan också med glädje konstateras,
att vår försvarsminister signalerar
förkortning av vissa förbands repetitionsövningar,
vilket förbättrar budgetutfallet
med dryga miljonen. Det skall
dock villigt medges att största glädjen
över detta inte knyter sig till dess inverkan
på statsbudgeten. Den — som
jag hoppas — 20-procentiga uppräkningen
av familjepenningen till trots innebär
ändå inkallelserna sådana ekonomiska
påfrestningar för de inkallade och
deras familjer, att ett nedbringande av
repetitionsövningarna från dessa synpunkter
måste hälsas med största tillfredsställelse.

Dessa övningsförkortningar och den
motsedda uppräkningen av familjepen -

ningen innebär verkligen en betydande
förbättring för många.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i bifallsyrkandet till utskottsförslaget.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Vårt yrkande i reservationen
anknyter helt och hållet till yrkandet
i propositionen, och där säger ju
försvarsministern, att han med hänsyn
till avvägningen mellan andra utgiftsändamål
inom fjärde huvudtiteln anser
att man inte bör räkna med en större
höjning av familjepenningens belopp än
med cirka 10 procent.

Vi har för övrigt enbart av rent statsfinansiella
skäl yrkat att beslutet skulle
bli i enlighet med vad som föreslagits i
propositionen. Det är ju rätt unikt att de
utskottsledamöter, som kunde förväntas
stödja Kungl. Maj:t, här blir någon sorts
rebeller och överger vederbörande för
att yrka bifall till en enskild motion.

Det har alltså varit just med hänsyn
till de statsfinansiella förhållandena och
med tanke på att nya utgifter måste undvikas,
som reservanterna framställt sitt
yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är naturligt att utskottet
har tagit del av såväl vad propositionen
innehåller i detta avseende
som också vad motionärerna har skrivit
beträffande möjligheten att täcka den
ytterligare kostnadsökning som följer
med förbättrad familjepenning, nämligen
med två miljoner kronor. Frågan huruvida
motionärerna har någon saklig
grund för sitt antagande, att det finns
möjlighet att spara dessa två miljoner
på annan post inom försvaret, har utskottet
av naturliga skäl inte tagit upp
till prövning. Oavsett om en sådan besparingsmöjlighet
finns, bär utskottet
tillstyrkt det högre beloppet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder jrnkats propositioner
komme att framställas sär -

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

133

skilt angående punkten A av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan och särskilt beträffande
punkterna B—D.

I fråga om punkten A, fortsatte lierr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat. Sedan därvid
befunnits, att fel uppkommit å omröstningsapparaten,
förklarade herr Birke,
på fråga av herr talmannen, att han
återtoge sin begäran om rösträkning. På
grund härav och då ingen annan av kammarens
ledamöter påkallade rösträknings
anställande, förklarades frågan
därom hava förfallit.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B—D
hemställt.

Om besparingar inom den allmänna
sjukf ö rsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om besparingar inom den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 445
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 562 i andra kammaren av
herr Hedlund in. fl.,

dels de likalydande motionerna nr 468
i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 577 i andra kammaren av
herr Nordgren m. fl.,

dels ock motionen nr 576 i andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

T motionerna 1:445 och 11:562 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

dels att slopa medlemsbidraget till de
allmänna sjukkassorna från den 1 juli
1960 utom för kassorna i de fyra nordligaste
länen, där ett bidrag av 0: 50 kronor
per medlem alltjämt skulle utgå,

dels att med verkan från 1 juli 1960
statsbidrag till de ändamål, till vilka
statsbidrag nu utginge med 50 procent,
skulle utgå med 25 procent av kostnaderna
för sjukkassorna, dock att bidraget
till kassornas kostnader för bidrag till
resor till och från läkare, tandläkare,
sjukhus och förlossningsanstalter skulle
utgå oförändrat med 50 procent.

I motionerna 1:468 och 11:577 hade
hemställts, att riksdagen måtte med verkan
från och med den 1 januari 1961
antaga i motionerna angivna ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring, lagen
om moderskapshjälp, lagen om yrkesskadeförsäkring
och förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
De föreslagna ändringarna inneburo
i huvudsak följande:

1) karenstiden i fråga om sjukpenningförsäkringen
skulle förlängas från
tre till sill dagar, dock ei inom yrkesskadeförsäkringen,

134

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen

2) karenstiden inom yrkesskadeförsäkringen
skulle ändras, så att yrkesskadad,
vilkens sjukdom varade mer än tre
dagar, erhölle sjukpenning från sjukkassan
fr. o. m. den första dagen,

3) statsbidraget till sjukkassorna i
form av sjukhjälpsbidrag skulle sänkas
till 30 procent, såvitt detta avsåge
grundsjukpenning, grundhcmpenning,
grundpenning, läkarvård och tandläkarvård,

4) statsbidraget till sjukkassorna i
form av medlemsbidrag skulle slopas,

5) karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till fem
kronor, och

6) statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skulle slopas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner,

1) 1:445 och 11:562,

2) I: 468 och IT: 577 samt

3) 11:576,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under 1

av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:445 och II:
562 måtte för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
och

2) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp;

vid utskottets hemställan under 2

av herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 468 och II:

577 måtte för sin del antaga i denna reservation
införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp,

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring, och

4) förordning angående ändring i
Kungl. Maj ds förordning den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.

Vid utlåtandet fuunos därjämte fogade
två särskilda yttranden, nämligen

1) i anledning av utskottets hemställan
under 1 och 2, av herrar Åkesson, Edström,
Jacobsson i Tobo och fröken
Höjer, samt

2) i anledning av utskottets hemställan
under 3, av herrar Thorsten Larsson
och Gustavsson i Alvesta.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Vi hade från vårt håll
förra året en liknande reservation, och
jag skall därför fatta mig ytterst kort.

Reservationen innebär, att karenstiden
skall utsträckas från tre till sju dagar.
Vidare har fonderingarna i sjukkassorna
blivit så pass stora som 200
miljoner kronor. Reservanterna anser
därför, att statsbidraget bör sänkas från
50 procent till 30 procent.

Reservationen innebär vidare, att karensbeloppet
för läkemedel höjes från 3
till 5 kronor.

Jag ber med detta att få yrka bifall till
reservationen av undertecknad och fröken
Wetterström.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Också jag skall i denna
fråga fatta mig kort.

Vårt förslag innebär inte att vi skall
försämra förmånerna för de sjuka. Men
vi kan inte heller finna anledning att
staten skall hjälpa till att öka de ganska

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

135

Om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen

stora fonderna, som efterhand ser ut att
öka ännu mer. Vi föreslår i korthet i
föreliggande motioner — i likhet med
besparingsutredningen —• bland annat
att medlemsbidraget från staten slopas
utom för medlem i sjukkassa i de fyra
nordligaste länen, där ett bidrag med
50 öre per medlem bör utgå.

I övrigt kan jag inskränka mig till att
hänvisa till den föreliggande reservationen
av undertecknad och herr Gustavsson
i Alvesta. Jag ber, herr talman, med
detta att få yrka bifall till denna reservation.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Folkpartiets representanter
inom utskottet har icke avgivit
någon särskild reservation men väl ett
särskilt yttrande.

Vi delar den uppfattning, som de båda
föregående talarna givit uttryck åt, att
en justering av den allmänna sjukförsäkringens
finansiering med minskat
statsbidrag — dock med bibehållande
av de s. k. avgiftslindrings- och avgiftsersättningsbidragen
— bör genomföras,
varigenom man skulle kunna ernå en
besparing för statsverket i minskade
statsutgifter med cirka 240 miljoner kronor
för helt år räknat. Enligt vår mening
bör dock en sådan ändring genomföras
i samband med ett slopande
av den allmänna omsättningsskatten, vilket
vi yrkat i en annan motion, och en
justering av den allmänna sjukförsäkringens
finansiering med angiven besparing
för statsverket bör i detta sammanhang
åstadkommas.

Vi har därför i dagens situation intet
yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! De motioner, som behandlas
i detta utskottsutlåtande, är av
den karaktären, att vi har möjlighet att
känna igen dem. Frågan om besparingar
på den allmänna sjukförsäkringens område
behandlades senast under föregående
är, och förslagen härom var väl i
stort sett av samma innehåll som nu.

Det skiljer något i högerns och centerpartiets
önskemål beträffande sjukförsäkringen
när det gäller sänkningen
av statsbidraget. Det är emellertid fråga
om bara några få procent. Utöver detta
vill emellertid högern spara in det som
sjukkassorna mister genom sänkningen
av statsbidraget på det sättet att förmånerna
skall minskas så att sjukkassorna
skall få kompensation för inkomstbortfallet.
Detta skulle ske genom att karenstiden
ökades från nuvarande tre till sju
dagar med undantag för de yrkesskadade,
för vilka ersättning skulle utgå
från och med första dagen efter olycksfallet.

Centerpartiet har fått den uppfattningen,
att fondbildningen i kassorna
är för stor och att man därför kan sänka
statsbidraget med något över 100 miljoner
kronor utan att detta behöver medföra,
att sjukförsäkringsavgifterna höjas.
Fonderna ökade visserligen relativt kraftigt
under de första åren efter det att
sjukkassorna började sin verksamhet i
den nuvarande omfattningen, men det
är också ett faktum att fondbildningen
har minskat under de senare åren och
att det inte finns någon möjlighet att
täcka ett bidragsbortfall av något mer
än 100 miljoner kronor enbart genom
att låta fondökningen avtaga eller helt
upphöra.

Nu skall jag inte, herr talman, vid denna
sena timme ta någon längre tid i
anspråk för att tala om de till utskottet
fogade reservationerna. Det är emellertid
en punkt i högerns reservation, som
jag vill ifrågasätta om den är hållbar.

På sidan 12 i utlåtandet uttalar herr
Birke och fröken Wetterström följande:
»Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen
i princip beslöts 1946, har nämligen
reallönerna ökats med ca 50 %.»
Detta skulle utgöra underlag för att lägga
en större andel av kostnaderna på de
sjukförsäkrade.

Det är nog riktigt, att det fattades ett
principbeslut rörande den allmänna
sjukförsäkringen år 1946. Men det är ju
ett faktum, att det beslut, som ligger till
grund för den nuvarande sjukförsäk -

136

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen

ringen, fattades först fem år senare. Därför
har knappast årtalet 1946 någon betydelse.

Jag ställer mig dessutom frågande till
huruvida reservanternas resonemang i
övrigt är riktigt. Även om det nu skulle
vara på det sättet, att reallönen har stigit
sedan sjukförsäkringen beslöts -— utgör
detta verkligen underlag för ett resonemang
om att bärkraften blivit större
när det gäller sjukförsäkringsavgifterna?
Sjukförsäkringen är ju konstruerad
på det sättet, att man har en
grundsjukpenning och därutöver en tillläggssjukpenning,
som är graderad med
hänsyn till inkomsten. Eftersom den
högsta sjukhjälpsklassen ligger vid
15 000 kronors inkomst — med rätt till
en tilläggssjukpenning av 17 kronor per
dag — förefaller det mig, som om den,
som hade en inkomst av 15 000 kronor
när sjukförsäkringen beslöts, skulle ha
lättare att betala avgiften än motsvarande
inkomsttagare har i dag. Alla, som
ligger lägre på inkomstskalan, har ju
flyttat upp i högre sjukhjälpsklass undan
för undan i takt med inkomstökningen.
Därför tycker jag, att resonemanget
om att betalningsförmågan skulle
ha ökat under dessa år är tvivelaktigt.

Om vi nu skall ta år 1946 som utgångsläge,
kan man möjligen säga, att
den som då tjänade 15 000 kronor antagligen
tjänar betydligt mer i dag. Är
det resonemang om 50 % reallönehöjning,
som förs i reservationen, riktigt
skulle vederbörande i dag ha en inkomst
av 22 500 kronor, eller om man tar
hänsyn också till prisstegringen antagligen
25 000 kronor. Denne inkomsttagare
skulle förmodligen ha lättare att betala
sjukförsäkringsavgiften, som ju inte beräknas
efter högre inkomster än 15 000
kronor. Men det är ju inte särskilt många
sjukförsälcrade, som från en inkomst av
15 000 kronor har avancerat till den
högre inkomstklass jag nyss nämnde. De
flesta inkomsttagare tillhör fortfarande
det inkomstskikt, som täcks av sjukförsäkringens
inkomstskala, och jag har
nog den uppfattningen, att dessa måste
ha minst lika svårt att i dag betala sjuk -

försäkringsavgiften som de hade när
sjukförsäkringen infördes.

Oavsett hur det förhåller sig med
reservanternas resonemang, herr talman,
har jag velat föra det på tal. Eftersom
det ger sken av sannolikhet har man väl
rätt att uttala tvivel huruvida tankarna
bakom är riktiga, när jag yrkar avslag
på motionerna och bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Gentemot utskottets ärade
ordförande herr Strands argumentering
skulle jag till vad jag i övrigt sagt
vilja lägga, att vi givetvis betraktar bördan
med omsättningsskatten som en
minst lika tyngande social utgift för
den stora allmänheten och för dem det
här närmast gäller som den av honom
ifrågasatta högre sjukkasseavgiften.

I övrigt tror jag att man kan konstatera,
att det sparförslag som vi här har
lagt fram på 110 miljoner kronor nog
är genomförbart med hänsyn till den
ökning av fonderna, som jag bär tidigare
har påvisat.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för den siste ärade talaren, att det var
herr Birkcs och fröken Wetterströms reservation
jag yttrade mig om, och såvitt
jag vet har centerpartiet inte visat något
större behov att få vad som där anförs
markerat i sitt uttalande.

Det betyder inte att jag tycker att
centerpartiets resonemang i dess reservation
är riktigt, när man förutsätter
att den hittillsvarande fonderingen har
varit så stor, att den skulle kunna täcka
en inkomstminskning för sjukkassorna
på något över 100 miljoner kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

137

Ang. rätt för politisk organisation att anordna lotterier

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Ang. rätt för politisk organisation att
anordna lotterier

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 §
lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr
207) dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 januari 1960 dagtecknad
proposition, nr 43, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

I propositionen hade föreslagits sådan
ändring av lotteriförordningens bestämmelser,
att politisk organisation finge
möjlighet att anordna lotteri till förmån
för partipolitisk verksamhet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den i anledning av
densamma väckta motionen 1:529, av
herr Sveningsson. I motionen hade yrkats,
att riksdagen skulle bifalla det i
propositionen intagna förslaget med den
ändringen, att 4 § lotteriförordningen
erhölle i motionen angiven lydelse.

Motionärens förslag avsåg, att 4 § lotteriförordningen
skulle kompletteras
med ett stadgande, att då lotteri anordnades
till förmån för partipolitisk verksamhet
å lottsedlar och trycksaker samt
i annan reklam för lotteriet tydligt upp -

138

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ang. ratt för politisk organisation att anordna lotterier

gift skulle lämnas om vilket parti lotteriet
avsåg.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. alt riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 43; samt

B. att förevarande motion, I: 529, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Utan tvekan dr det med
visst bekymmer och kanske viss rädsla
för kammarens reaktion som jag begär
ordet vid denna tidpunkt på natten,
allra helst som det gäller en enhälligt
avslagen motion. Men om det kan anses
som någon ursäkt vill jag meddela att
jag inte har för avsikt att ställa något
yrkande.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43 angående rättighet för
politiskt parti, som är representerat i
riksdagen, att erhålla lotteritillstånd och
att få använda nettobehållningen av lotteriet
till sin politiska verksamhet har
jag väckt en motion i denna kammare,
nr 529, där jag har föreslagit att i författningstexten
skulle intagas den bestämmelsen
att på lottsedlar, trycksaker
och reklam för lotteriet skall angivas
vilket parti som anordnat lotteriet i
fråga.

I sak råder det, såvitt jag kan förstå,
inga delade meningar, ty statsrådet säger
i sitt uttalande, och utskottet stryker under
detta, att Kungl. Maj:t skall utfärda
föreskrifter så att det skall bli på det
sätt som jag har föreslagit i motionen.
Dessa föreskrifter skall tillställas alla
tillståndsbeviljande myndigheter.

Jag kan inte tycka annat än att det
skulle ha varit klarare, enklare och
bättre om detta hade tagits in i författningstexten,
alltså de bestämmelser jag
åsyftar.

Detta har också föreslagits i yttrande
från länsstyrelsen i Stockholms län, och
länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat
att man bör på ett iögonenfallande
sätt ange på själva lottsedeln vem som
är anordnare av lotteriet.

Såväl i departementschefens uttalande
som i utskottets uttalande undviker
man att säga klart ut att det skall angivas
på lottsedlarna vilket parti som anordnar
lotteriet. Man använder ett uttryck
som jag finner litet svävande, nämligen
»trycksaker för lotteriet». Det kanske
verkar litet enkelt att här i riksdagens
första kammare fråga: Vad menar man
med trycksaker för lotteriet? Inräknar
man i detta även lottsedlarna? .Tåg skulle
gärna vilja att man från andra lagutskottet
besvarade frågan: Skall det föreligga
skyldighet att ange partiets namn
på lottsedlarna eller inte? Och tror man
att de bestämmelser som Kungl. Maj:t
kommer att utfärda bestämt kommer att
innehålla detta?

Principerna i fråga om hur lotteritillstånd
skall skrivas har nog tidigare
varit litet olika tillståndsgivande myndigheter
emellan. Om man menar att lottsedlar
hör till vad som kallas »trycksaker
för lotteriet» blir det svårt att
utöva kontroll över vems felet är om
det skulle hända att lottsedlar utbjöds
till försäljning utan »partibeteckning».
Det kan vara den tillståndsgivande myndigheten,
som inte har skrivit in i tillståndet
det som Kungl. Maj :t har bestämt.
Det kan vara så att organisationen, som
erhållit tillståndet, inte tillämpar bestämmelserna,
ty någon allmän försäljningsreklam
ligger det inte i lottsedlar
med »partibeteckning».

Som jag redan bär sagt, skulle det
ha varit klarare, enklare och bättre att
man tagit med i författningstexten vad
jag föreslagit i motionen.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande; det brukar inte leda till
något resultat när utskottet är enhälligt.
Men min tacksamhet skulle vara mycket
stor om andra lagutskottets ordförande
ville tala om hur man menar. Skall det
vara »partibeteckning» på lottsedlarna?

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det sista tror jag inte är
meningen; i varje fall skall det inte
vara någon registrerad partibeteckning.

I övrigt tror jag emellertid inte att
utskottet har någon skiljaktig mening

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

139

Interpellation ang'', tillståndsgivningen för vissa skogskörslor med traktor

gentemot herr Sveningsson. Vi har
samtliga den uppfattningen, att det av
lottsedlarna eller av annat material skall
framgå vilket parti som har förmånen
av det anordnade lotteriet.

Enligt de uppgifter vi har inhämtat
finns det ingen risk för att det enligt de
bestämmelser, som kommer att gälla beträffande
tillståndsgivning för lotterier,
inte kommer att meddelas tillräckligt
klara uppgifter om vilket parti som har
anordnat lotteriet.

Med hänsyn till detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till kungörelse om ändring i
livsmedelsstadgan den 21 december 1951
(nr 824), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen,
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
vidgad svensk frimärksutgivning;

nr 8, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris för
hela landet och dels angående levnadsoch
produktionskostnaderna i Norrland; nr

9, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att förverkliga den
fulla sysselsättningen m. m.;

nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning rörande Tornedalens
kommunikationsproblem;

nr 11, i anledning av väckt motion
om ökad utbildning av personal vid
körskolor; och

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grundavgifter vid elabonnemang
för mindre industrier.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61.

Interpellation ang. tillståndsgivningen för
vissa skogskörslor med traktor

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt gällande föreskrift
skall jordbrukare, som med traktor
utför skogskörslor för annans räkning,
söka särskilt tillstånd härför. Sökande
av sådant tillstånd är en omständig
procedur. Ansökan skall ställas till
vederbörande länsstyrelse. Av ansökningshandlingen
skall framgå sökandens
lämplighet, fordonstyp, fordonens antal,
största last som må befordras med
fordonet samt fordonets stationsort. över
ansökan skall yttrande infordras från
den lokala polismyndigheten. Vidare
skall ansökan tillkännages i pressen så
att trafikföretag eller sammanslutningar
av trafikföretag, som kan beröras av
ärendet, får tillfälle att yttra sig. Kostnaderna
härför skall bestridas av sökanden.

Vidare är länsstyrelsens prövning av
ärendet omständligt. Det saknas dock
anledning att här ingå på alla detaljer.
Nämnas bör emellertid att fordonet skall

140

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Interpellation ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor med traktor

vara godkänt av länsstyrelsen, vilket förutsätter
en särskild prövning. För yrkesmässig
trafik fordras dessutom särskilt
tillstånd (trafikkort), vilket också förutsätter
särskild prövning.

Ansöknings- och prövningsförfarandet
är sålunda synnerligen komplicerat. Med
hänsyn till dessa praktiska olägenheter
har vissa lättnader i förfarandet medgivits.
Om den tillståndsgivande myndigheten
finner det lämpligt kan den
bevilja tillstånd för en tid av högst sex
månader utan att hela proceduren behöver
genomgås. Infordrande av yttrande
kan sålunda begränsas eller underlåtas,
och vederbörande kan fritas
från skyldigheten att skaffa trafikkort
resp. utverka särskilt godkännande av
fordonet.

Även om detta något enklare förfarande
tillämpas, måste hela förfarandet
anses alltför omständligt för de skogskörslor,
som det här är fråga om. Det
är ägnat att vålla onödiga dröjsmål, irritation
samt omfattande och kostnadskrävande
administration. Det är svårt att
finna en sådan skillnad mellan traktorkörslor
inom jordbruket och traktorkörslor
inom skogsbruket, att denna
ordning framstår som rimlig. Det är
också förklarligt om de skogskörande
jordbrukarna står undrande inför förfarandet.
Alla har heller inte reda på
att denna procedur är nödvändig, vilket
i vissa falla medfört mindre trevliga
-komplikationer.

Riksförbundet Landsbygdens folk har
i en skrivelse till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet hemställt
att de nu gällande bestämmelserna
skall ändras så att skäliga lättnader erhålles.
I november månad 1957 överlämnade
statsrådet skrivelsen till 1953
års trafikutredning. Trafikutredningen
har emellertid, såvitt mig är bekant, inte
vidtagit någon åtgärd.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet framställa
följande frågor.

1. Är förslag i här berörda ärenden att
vänta från 1953 års trafikutredning
inom nära framtid?

2. Om så ej är fallet, avser statsrådet
att söka påskynda trafikutredningens
handläggning av ärendet eller vidtaga
andra åtgärder i syfte att ombesörja
att skälig lättnad medgives i här berörda
tillståndsgivning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600 590