Tisdagen den 22 maj fm (Riksdagens protokoll 1962:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

ANDRA KAMMAREN

1962

22 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 maj fm.

Sid.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m................... 3

Interpellationer av:

herr Antonsson ang. upprätthållandet av utrikesnämndens sekretessbestämmelser
...................................... 108

herr Hedlund ang. effekten av vissa prishöjningar på livsmedel.. . 109

Tisdagen den 22 maj em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m. (forts.)........... 111

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 22 maj fm.

Bevillningsutskottets memorial nr 53, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut om vissa ändringar i förordningen om allmän

varuskatt..............................................

-—nr 54, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut om omläggning
av den allmänna varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror m. m............................

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

J \ () a o ■t o H ci'' !& ii / :■?; » / < i * >i 111

j/ If /, A lAUV/.l

. . . . ......

'' ■''>} . . !''il) ''!!)■'' Ill i i ■ i !’"

n hnytr. >ihv<i t-vit

.ti''i (i. n ts‘>!> n: »nhMifT

fi-.thty-.-inX . htl hviffRTÖM''. t.S A''.?, 1|J . - ■-■•■■■.

r-JUUi ■

... ■....... :i j • .n-. /

* i . ■ fnrHituif»/ iij.i t; u;jä(

■i\u\t

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsarbetet under tiden
26—29 maj 1962 för utrikes resa.

Stockholm den 21 maj 1962

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 53, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 37 i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen om allmän varuskatt.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

Härefter godkändes de av utskottet
föreslagna voteringspropositionerna.

Herr TALMANNEN yttrade:

Som förut meddelats kommer gemensamma
omröstningar avseende frågorna
i de nu godkända voteringspropositionerna
och den voteringsproposition,
som föreslagits i statsutskottets tidigare
godkända memorial nr 107, att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
i morgon, onsdagen den 23
maj.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 54,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 39 i anledning av väckta motioner
om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror m. m.

§ 5

Reformering av den obligatoriska skolan
m. m.

Föredrogs i ett sammanhang särskilda
utskottets utlåtanden nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reformering av den obligatoriska
skolan m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till skollag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m., och nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande lärarutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkterna 99, 102,
104, 105, 112, 156, 282 och 298 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln beräkna

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

itill Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 6 911 000 kr.,

till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 047 000 kr.,
till Länsskolnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 235 000 kr.,
till Länsskolnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 284 000 kr.,
till Läroboksnämnden ett förslagsanslag
av 170 000 kr.,

till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag
av 2 260 000 kr.,

till Åtgärder i samband med skolreformens
genomförande ett reservationsanslag
av 2 800 000 kr.,

till Folkskolor m. m.: Pedagogiskt
stimulansbidrag ett förslagsanslag av
13 300 000 kr.,

till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet ett förslagsanslag
av 102 000 000 kr.,

till Vidareutbildning av folkskollärare
ett reservationsanslag av 910 000 kr.
samt

till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag
av 3 100 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54, vilken hänvisats till
särskilda utskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 23
februari 1962 föreslagit riksdagen att i
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1962
en allmän kommunal obligatorisk skola,
benämnd grundskolan, skulle införas
med uppgift att i samarbete med
hemmen främja elevernas allsidiga utveckling
samt att därvid meddela eleverna
kunskaper och öva deras färdigheter; 2.

godkänna i propositionen angivna
grunder och riktlinjer för grundskolans
organisation och verksamhet innebärande a)

att grundskolan skulle omfatta nio
årskurser, fördelade på lågstadium, mellanstadium
och högstadium, vart och
ett om tre årskurser,

b) att lågstadiet och mellanstadiet
skulle omfatta en för alla elever gemensam
studieväg,

c) att det på högstadiet skulle finnas
olika studievägar, på vilka undervisning
meddelades i årskurserna 7 och 8 i ämnen,
som vore gemensamma för alla elever,
och i olika tillvalda ämnen eller
ämnesgrupper samt i årskurs 9 på särskilda
linjer,

d) att eleverna skulle följa högstadiets
studievägar efter fritt, successivt val,

e) att klasser och grupper samt specialundervisning
anordnades enligt i
propositionen förordade grunder,

f) att läsåret i grundskolan skulle omfatta
39 veckor samt timplanen upptaga
20 veckotimmar i årskurs 1, 24 i årskurs
2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs 4
samt 35 veckotimmar i var och en aV
övriga årskurser, med möjlighet att i
vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning enligt
i propositionen förordade grunder,
samt

g) att grundskolan i övrigt finge i
sina huvuddrag den utformning och det
innehåll, som departementschefen i
skilda hänseenden förordat;

3. besluta, att det i grundskolan skulle
finnas lärare och andra befattningshavare
i enlighet med i propositionen
angivna riktlinjer, samt godkänna i propositionen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden;

4. godkänna i propositionen förordade
grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk
utrustning m. m. för grundskolan;

5. godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för övergången till grundskolan; 6.

besluta, att folkskolan, realskolan
och flickskolan skulle avvecklas i den
ordning departementschefen förordat;

7. besluta, att fackskolor skulle anordnas
och organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade riktlinjer;

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

8. godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för anordnande av statsunderstödda
privata skolor;

9. godkänna i propositionen förordade
grunder för de tekniska gymnasiernas
ekonomiska förvaltning;

10. godkänna i propositionen förordade
grunder för anordnande av skolhälsovärden
vid statliga skolor under
skolstyrelsens förvaltning samt vid yrkesskolor
ävensom för statsbidrag avseende
skolhälsovården vid sistnämnda
skolor;

11. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

12. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordrades
för genomförandet av den av departementschefen
förordade reformeringen
av skolväsendet.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 54 föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
propositionen förordat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1962/63,

dels till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 955 000 kr.,

dels till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 047 000 kr.,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föran -

leddes av vad departementschefen i propositionen
förordat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för länsskolnämnderna,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1962/63,

dels till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 255 000 kr.,

dels till Länsskolnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 284 000 kr.,

dels till Läroboksnämnden för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
170 000 kr.,

dels besluta, att nu utgående statsbidrag
till primärkommunernas kostnader
för skolbibliotek skulle avlösas enligt
av departementschefen förordade grunder,

dels till Bidrag till skolbibliotek för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 257 000 kr.,

dels till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 2 050 000 kr„

dels till Pedagogiska hjälpmedelscentraler
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 292 000 kr.,

dels till Information om skolreformen
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kr.,

dels till Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 300 000 kr.,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att statsbidrag finge utgå till kostnaderna
för byggnadsarbeten m. m. vid
privata skolor i enlighet med vad departementschefen
i propositionen förordat,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dels till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
102 000 000 kr.,

dels till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr.,

dels till Lärares fortbildning m. m.
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 680 000 kr.

Om det huvudsakliga innehållet i propositionen
nr 54 anfördes följande.

På grundval av 1957 års skolberednings
betänkanden — Grundskolan,
SOU 1961:30, m. fl. — framlägges förslag
om en till innehåll och utformning
väsentligt förändrad obligatorisk skola,
benämnd grundskola, samt om vissa
ändringar i skolorganisationen i övrigt.

Den obligatoriska skolans mål och
uppgifter bör mer än förr inriktas på
den enskilde elevens allsidiga utveckling
och fostran. I sin strävan mot detta
mål bör grundskolan intensifiera sin
samverkan med hemmen och samhället
utanför skolan. Som en för grundskolans
utformning fundamental princip —
och som en radikal avvikelse från tidigare
tradition inom svenskt skolväsen
— föreslås vidare, att eleven skall på
det stadium av grundskolan där alternativa
studievägar finnes följa dessa efter
fritt successivt val.

Den till nio år utsträckta skolplikten
bör, om än inte undantagslöst, infalla
mellan elevernas sjunde och sextonde
levnadsår. Grundskolan indelas i tre
treåriga stadier, varav de två första förutsattes
arbeta helt utan organisatorisk
differentiering. I årskurserna 7 och 8
föreslås eleverna under den större delen
av veckans lektioner hållas samlade i
från mellanstadiet så långt möjligt oförändrade
klasser i en för alla gemensam
undervisning. För den mindre delen av
undervisningstiden i dessa årskurser
föreslås ett antal alternativa grupper av

tillvalsämnen. Vid undervisningen i
dessa ämnen avses eleverna sammanföras
till undervisningsgrupper enligt
sina tillval. Läroplanen för nionde årskursen
upptar fem sektorer med tillsammans
nio linjer varav vissa med
mer teoretisk, andra åter med mer praktisk
inriktning.

Den totala undervisningstiden för eleverna
under den nioåriga skolgången
föreslås minskad från för närvarande i
försöksskolan 293 veckotimmar till 283.
Årskurserna 1—4 bibehåller sina nuvarande
timtal, medan övriga årskurser
föreslås få genomgående 35 timmar per
vecka. Reduktionen av undervisningstiden
möjliggöres bl. a. genom en grundlig
och fördomsfri omprövning inom
rimliga gränser av ämnenas fördelning
och lärostoff. Specialundervisningen föreslås
få förbättrade betingelser.

Läroplanen karakteriseras genomgående
av strävan efter en för alla medborgare
förbättrad allmän utbildning
med en likaledes för alla gemensam
kärna, som är så stor som möjligt. Denna
strävan har lett till återhållsamhet
i fråga om såväl antalet skilda studievägar
som graden av specialisering
inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna
i nionde årskursen har sålunda
begränsats till fyra, alla med en brett
upplagd grundutbildning siktande inte
mot olika yrken utan mot breda sektorer
av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket
—- engelska —- föreslås börja ett år
tidigare än nu och bli obligatoriskt för
alla normalklasselever i årskurserna 4
—7.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser
i samhället utanför skolan föreslås
bli obligatorisk för samtliga elever
i åttonde årskursen under tre veckor
med vissa möjligheter till variation i
praktiktidens längd.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter
att förverkliga målsättningen för
grundskolan, bl. a. att ge varje elev en
efter hans förutsättningar avpassad ut -

Tisdagen den 22 maj 1962 fin.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bildning, föreslås i första hand tre omfattande
åtgärder, vilka var för sig ocli
än mer tillsammans bör kunna ge en avsevärd
höjning av den pedagogiska effektiviteten
i vidaste mening. Sålunda
bör antalet elever i grundskolans klasser
främst på mellan- och högstadierna
minskas betydligt — ingen klass skall
normalt vara större än 25 elever på lågstadiet
och 30 elever i övriga årskurser
— en genomgripande upprustning företagas
av skolans tillgång på olika slag
av undervisningshjälpmedel samt lärarfortbildningen
genom skilda åtgärder
ytterligare intensifieras. Förslag om
förstärkning av tillsynslärarorganisationen
framföres även.

För att ge den mer direkta elevvården
och därmed sammanhängande uppgifter
bättre betingelser föreslås förstärkta insatser
på det skolpsykologiska området
och inom skolhälsovården. Sålunda förordas
hl. a. successivt inrättande av en
statlig skolpsykologorganisation, omfattande
en psykologtjänst m. m. vid varje
länsskolnämnd.

Som ett direkt komplement till grundskolan
föreslås upprättande av tvååriga,
frivilliga kommunala påbyggnader på
densamma —• med namnet fackskolor —
svarande huvudsakligen mot fyra av linjerna
på grundskolans högstadium. Samtidigt
föreslås att praktiska realskolan
och flickskolan successivt avvecklas.
Även privata skolors liksom folkhögskolans
ställning i den förändrade skolorganisationen
beröres i propositionen.

Kn plan framlägges för allmän övergång
till grundskolorganisationen under
tiden 1962—1972 med samtidig avveckling
av folkskola och realskola. Fackskolorganisationen
beräknas genomförd
under tiden 1965—1970. Reformen av
den obligatoriska skolan i enlighet med
dessa förslag beräknas komma att höja
samhällets utgifter för denna del av
skolväsendet från omkring 1,8 miljarder
kr. redovisningsåret 1962/63 till omkring
2,3 miljarder kr. redovisningsåret
1972/73, en ökning som dock till viss

del motsvaras av bortfallande kostnader
för skolformer, som avvecklas.

I anslutning till förslagen i förevarande
proposition framlägges i annat
sammanhang förslag till skollag.

En effektiv och allsidig information
om den nya skolan måste ses som ett led
i själva genomförandet av skolreformen.
Förslag om sådan information framlägges
liksom om åtgärder avsedda att möjliggöra
en fortsatt utveckling av skolan
och dess arbete. I samband härmed föreslås
viss ändring av skolöverstyrelsens
organisation.

I ett avslutande avsnitt av propositionen
redovisas förslag om medelsanvisningar
för nästa budgetår under tretton
olika anslag, vilka alla i större eller
mindre utsträckning har direkt samband
med de olika förslag, som framlägges
i anslutning till skolberedningens
betiinkanden. Ett par av de här upptagna
anslagen är helt nya, nämligen de
som föreslås under rubrikerna Information
om skolreformen och Pedagogiska
hjälpmedelscentraler. Med sammanslagning
av det nuvarande anslaget till vissa
särskilda skoländamål och det s. k. försöksanslaget
upptas vidare ett anslag
benämnt Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet. Det
nuvarande anslaget till försökskostnadsbidrag
föreslås vidare bli ersatt av ett
nytt anslag, Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. Därjämte behandlas anslagen
beträffande skolöverstyrelsen,
länsskolnämnderna och läroboksnämnden,
bidrag till skolbibliotek och till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet, vidareutbildning av lärare
m. m. samt lärares fortbildning
m. m. På åtskilliga punkter medför de
framlagda förslagen om skolreformen
av budgettekniska skäl anslagsmässiga
konsekvenser först senare år.

På driftbudgeten äskas nu anslag under
åttonde huvudtiteln för nästa budgetår
med sammanlagt 141 565 000 kr.
I förhållande till riksstaten för innevarande
budgetår innebär dessa förslag

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

om anslag för nästa budgetår dels en
minskning på 2 335 000 kr. huvudsakligen
på grund av förslag om avlösning
av statsbidraget till kommunerna för
skolbibliotek, en minskning som först
ett senare år uppväges av en motsvarande
höjning under annat anslag, dels i
övrigt en sammanlagd ökning med
28 924 000 kr. Denna ökning är endast
till en jämförelsevis obetydlig del att
beteckna som automatisk. I förhållande
till för ändamålet preliminärt beräknade
belopp i riksstatsförslaget enligt
årets statsverksproposition innebär förslagen
en uppräkning med 2 334 000 kr.
Utöver här berörda anslag för nästa
budgetår har slutligen också i särskild
proposition samma dag föreslagits anslag
på tilläggsstat för innevarande budgetår
med tillhopa 670 000 kr., avseende
kostnader för olika förberedelseåtgärder
för skolreformen.

Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag grundar sig på 1957 års
skolberednings betänkanden — Grundskolan,
SOU 1961:30, m. fl.

I samband med propositionen nr 54
hade — i enlighet med statsutskottets
memorial nr 44 — till behandling av
särskilda utskottet hänvisats följande
till statsutskottet tidigare hänvisade motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergli m. fl. (1:11) och den
andra inom andra kammaren av herr
Palm m. fl. (11:32), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala att det
framtida skolbyggandet borde kännetecknas
av att andelen paviljonger eller
därmed jämställda skollokaler ökades
väsentligt på bekostnad av byggande av
s. k. permanenta skollokaler, i syfte att
öka antalet klassrum och därigenom
möjliggöra ett i förhållande till nuläget
lägre elevantal i den obligatoriska
skolans klasser; att förutsättningarna
för att realisera detta önskemål borde
skapas genom gynnsammare bestämmelser
för statsbidrag till paviljonger i

kombination med restriktivare bestämmelser
för statsbidrag till s. k. permanenta
skollokaler; att utformningen av
statsbidragsbestämmelserna avseende
icke blott s. k. permanenta skollokaler
utan även paviljonger borde bygga på
principen om skatteunderlagsgradering
för att skillnaden mellan skattesvaga
och skattestarka kommuners olika bärkraft
skulle utjämnas; samt att gällande
bestämmelser för skolbyggnadsärendens
behandlingsgång i vad avsåge behovsprövning
och projektering om möjligt
förenklades, framför allt i syfte att i förening
med gynnsammare bidragsbestämmelser
rörande paviljongbyggande
stimulera till omprövning av redan beslutade
skolanläggningsprojekt; dels hos
Kungl. Maj:t hemställa att synpunkterna
i motionerna lades till grund för en
genomgripande översyn av statsbidragsbestämmelserna
för byggande av skollokaler; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kiillqvist och Widén (I: 12) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:28), i vilka hemställts,
att riksdagen, med bifall till skolöverstyrelsens
framställning om prövande
av disciplinfrämjande åtgärder i 200
rektorsområden, under åttonde huvudtiteln
för året 1962/63 beviljade 1 100 000
kr. för uppdelning av klasser och
300 000 kr. för handledning vid elevernas
kvarstannande efter skoldagens slut,
samt att riksdagen, likaledes med bifall
till skolöverstyrelsens förslag, medgåve
att statsbidrag för organiserad läxhjälp
i ett antal kommuner finge utgå samt
under åttonde huvudtiteln uppförde ett
härför erforderligt belopp på 400 000
kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 61) och den andra
inom andra kammaren av herr Grebäck
m. fl. (II: 76);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Svanström m. fl. (I: 259) och den andra
inom andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl. (11:309), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en snar och förutsättningslös
utredning beträffande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det
framtida utbildningsväsendet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Aspling och Nils Elowsson
(1:407) och den andra inom andra
kammaren av herr Lindkvist mfl.
(II: 496);

dels en inom andra kammaren av
herr Hedin m. fl. väckt motion (11:9),
vari hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om att en utredning
omedelbart tillsattes med uppgift
att skyndsamt utreda folkhögskolans
framtida ställning och uppgifter
med särskilt avseende på att folkhögskolan
även i framtiden skulle utgöra
ett utvecklingsbart led i det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Palm m. fl. väckt motion (II: 83),
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
särskild utredning tillsattes i syfte att
klarlägga möjligheterna att snarast tillfredsställa
förefintligt behov av lokaler
för bedrivande av ordnad undervisning
i gymnastik med lek och idrott.

Vidare hade särskilda utskottet i förevarande
sammanhang behandlat följande
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Göran Karlsson m. fl. (I: 577) och
den andra inom andra kammaren av
herr Alemyr m. fl. (11:681);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg och herr Widén
(I:578) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hamrin i Jönköping
och Carlsson i Huskvarna (11:694),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte

besluta att den nu föreslagna obligatoriska
skolan måtte benämnas folkskola
;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gösta Jacobsson m. fl. (I: 579) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamilton m. fl. (11:701);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg (1:580) och den andra
inom andra kammaren av fru Gunne
(II: 700);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Olsson m. fl. (I: 581) och den
andra inom andra kammaren av herr
Alemyr m. fl. (II: 698);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wirmark m. fl. (1:582) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. (11:702), i vilka hemställts,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1. ville ge till känna vad i motionerna
anförts i fråga om kristendomsundervisningens
betydelse för de ungas fostran
samt i fråga om tolkningen av
objektivitetskravet i undervisningen,

2. uttalade sig för att kristendomsämnet
bereddes plats även i nionde
årskursens mera yrkesbetonade linjer i
grundskolan,

3. gjorde ett uttalande att vid den
kommande överarbetningen av förslaget
om de nya tvååriga fackskolorna
kristendomsämnet bereddes plats förutom
i den humanistiska jämväl i de
tre övriga fackskolorna,

4. gåve till känna det i motionerna
redovisade behovet av vidareutbildningskurser
även för kristendomslärare,
samt

B. att riksdagen för vidareutbildningskurser
för kristendomslärare ville
anvisa ett förslagsanslag å 40 000 kr.
och således uppräkna det i propositionen
begärda förslagsanslaget till Vida -

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

reutbildning av folkskollärare m. fl.
till 1 840 000 kr. för budgetåret 1962/63;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:584) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:719), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta att statsbidragen till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
finge skatteunderlagsdifferentieras
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att härför erforderliga tillämpningsanvisningar
utfärdades,

3. till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 126 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:585) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:718), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid fastställande av läroplan
för grundskolan det i propositionen
framlagda förslaget måtte ändras så, att
till ämnet kristendomskunskap ansloges
1 veckotimme i årskurs 7, 2 veckotimmar
på linjerna g, h, t, m och s i årskurs
9 och 1 veckotimme på övriga
linjer i årskurs 9, att till ämnet svenska
på linjerna g, h, t, m och s ansloges 4
veckotimmar, därav en förstärkt veckotimme,
att till tillvalsämnena på linjerna
mek, ha, ht och p i årskurs 9 ansloges
21 veckotimmar samt att till alternativt
slöjd och musik ansloges 1 veckotimme
i årskurs 7 i enlighet med skolberedningens
förslag; att familjekunskap
så snart ske kunde måtte införas
som obligatoriskt ämne för alla elever
i årskurs 9; att de nu föreslagna maximitalen
för elevantalet per klass inom
fem år skulle sänkas med ytterligare
3 elever, så att läsåret 1967/68 ingen
klass normalt skulle omfatta mer än 22

m. m.

elever på lågstadiet respektive 27 elever
på mellan- och högstadierna; att en
ytterligare sänkning skulle kunna genomföras
i årskurserna 4—9 fr. o. m.
läsåret 1970/71, så att ingen klass då
skulle normalt omfatta mer än 25 elever;
att linje i årskurs 9 vid mindre
högstadier finge inrättas, då minst 9
elever anmält sig till linjen i fråga, om
årskursens sammanlagda elevantal utgjorde
60 eller mindre, då minst 10
elever anmält sig till linjen i fråga, om
årskursens sammanlagda elevantal utgjorde
61—65, samt då minst 11 elever
anmält sig, om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 66—70, samt att
vad i motionerna i övrigt anförts om
glesbygdernas skolproblem måtte beaktas;
att skolpsykologverksamheten,
skolkuratorsverksamheten, yrkesvägledningsverksamheten
m. m. måtte utredas
i enlighet med vad i motionerna
anförts samt därav föranledda förslag
skyndsamt framläggas; att handledningsmaterial
för samarbetet mellan
hem och skola skyndsamt måtte utarbetas
och tillhandahållas; att frågan om
införande av s. k. eftersittning som
påföljd vid ordningsöverträdelser i skolan
måtte prövas och därav föranledda
förslag skyndsamt framläggas; att sakkunniga
för allsidig utredning rörande
yrkesutbildningens organisation, utformning
och utveckling m. m. skyndsamt
måtte tillsättas; att de sakkunniga
som tillkallats för översyn av fackskolornas
kursplaner m. m. måtte erhålla
uppdrag att förutsättningslöst utreda
de i motionerna berörda spörsmålen
om fackskolornas och folkhögskolornas
uppgift och ställning m. m. samt att i
anledning härav de sakkunnigas sammansättning
måtte kompletteras; att
vederbörliga utredningar och organ
måtte erhålla uppdrag att vidtaga åtgärder
i syfte att så öka lärarutbildningen
att i motionerna förordade sänkningar
av klassernas storlek underlättades;
att ämnet familjekunskap finge
ingå i lärarutbildningen i syfte att möj -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

liggöra obligatorisk undervisning i årskurs
9 i ämnet och att i samma syfte
fortbildningskurser i ämnet måtte anordnas
utan dröjsmål; samt att terminskurser
måtte anordnas för vidareutbildning
av folkskollärare i ämnet kristendomskunskap; II.

för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till Lärares fortbildning m. m. ett
reservationsanslag av 4 700 000 kr., och

b) till Vidareutbildning av lärare
m. m. ett reservationsanslag av 1 800 000
kr.; samt

III. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Eric Carlsson (1:586) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Tioo och Gustavsson i Alvesta (11:708),
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en skyndsam utredning om folkhögskolans
framtida ställning och arbetsuppgifter
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (1:588) och den andra
inom andra kammaren av herr Boo
(11:707), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att i utpräglade glesbygder
klassdelningstalet 25 måtte tillämpas beträffande
årskurserna 7—9, samt att
förstärkningsanordningar i en för ett
fullgott skolresultat erforderlig omfattning
likaledes måtte medges i dessa
bygder;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström m. fl. (1:589) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 731);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eskilsson och Ringaby (1:590)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hseggblom och Källenius

(II: 713), i vilka hemställts, att riksdagen
ville avslå Kungl. Maj:ts förslag
att den allmänna obligatoriska skolan
skulle benämnas grundskola och i stället
besluta att benämningen skulle vara
folkskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eskilsson och Ringaby (1:591)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hseggblom m. fl. (II: 712), i
vilka hemställts, att riksdagen ville beakta
av motionärerna anförda synpunkter
på klassföreståndarfrågan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Ringaby (1:592) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.
(11:724), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om att en utredning tillsättes med
uppgift att utreda folkhögskolans framtida
ställning och uppgifter i det svenska
fria och frivilliga folkbildningsarbetet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hagberg m. fl. (1:593) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (II: 717), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

A. besluta

1. att sambandet mellan kunskapsmeddelande
å ena sidan samt å den
andra grundläggande allmänbildning
och fostran skulle klart fastslås vid angivande
av den obligatoriska skolans
målsättning;

2. att delningstalen för elevantalet i
klasserna tillika skulle utgöra maximital; 3.

att antalet elever på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per klass i
stället för i propositionen föreslagna
30;

4. att kommuner i glesbygderna skulle
ha rätt tillämpa lägre maximital med
avseende å elevantalet i klasserna än
som eljest gällde;

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

5. att grundskolornas lokala ledning
skulle äga rätt att, i den utsträckning
så vore påkallat av praktiska omständigheter,
föra samman eleverna i högstadiets
sjunde respektive åttonde årskurs
i klassavdelningar på grundval
av elevernas fria val av ämnen och
alternativkurser;

6. att möjlighet skulle beredas eleverna
att välja alternativkurser i ett större
antal ämnen än i propositionen föreslagits,
däribland även i orienterings- och
övningsämnen;

7. att kristendomsundervisning skulle
meddelas på samtliga linjer i nionde årskursen,
alltså även på de praktiskt dominerande
linjerna;

8. att alla skolor, även i glesbygderna,
skulle på högstadiet ge eleverna möjlighet
att läsa minst två främmande språk;

9. att betygsättningen skulle ske med
utgångspunkt från klart definierade
kursfordringar;

10. att de vid sidan av grundskolan
under dennas uppbyggnadstid verksamma
obligatoriska skolorna av annan
form skulle beredas samma möjligheter
och förutsättningar för sin verksamhet
som grundskolan vad avsåge materiella
resurser; samt

B. uttala

1. att målsättningen i fråga om maximitalen
för elevantalet i klasserna på
längre sikt borde vara en sänkning i
förhållande till vad i propositionen föresloges
för låg- och högstadiet respektive
vad ovan under A. 3. föresloges för
mellanstadiet;

2. att åtgärder i enlighet med vad i
motionerna anförts borde vidtagas för
att öka rekryteringen av lärare, ej minst
i glesbygderna;

3. att möjligheterna till undervisning
på låg- och mellanstadierna i bygdeskolorna
utsträcktes väsentligt;

4. att undervisning i de s. k. övningsämnena
i möjligaste mån borde anförtros
åt övningslärare;

5. att möjligheter borde tillskapas att
variera de praktiska linjerna på högsta -

m. m.

diet med hänsyn till den ort där skolan
vore belägen och till skolans rekryteringsområde; 6.

att formerna för övergång från
grundskolan till yrkesskolor borde närmare
utredas med utgångspunkt från att
yrkesskolorna finge en med fackskolorna
parallell ställning;

7. att eleverna borde beredas möjlighet
att i nionde årskursen välja ett tredje
främmande språk;

8. att elevernas och föräldrarnas val
av studieväg skulle ske i samråd med
elevernas lärare;

9. att jämsides med grundskolans uppbyggnad
borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former för att klarlägga
olika organisationsformers och
andra faktorers inverkan på val av
studieväg;

10. att erfarenheterna från grundskolans
uppbyggnad och från den fortskridande
skolreformen borde kontinuerligt
samlas, analyseras och regelbundet redovisas;
och

11. att vid utformningen av den nya
grundskolan även i övrigt skulle iakttagas
vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thore.ll
inom andra kammaren av herr Westberg
(11:737), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att beräkningen av
antalet slöjdgrupper skulle grundas på
elevantalet i klassen i stället för i skolenheten;
att på låg- och mellanstadiet
klass eller grupp i trä- och metallslöjd
och jämförliga slöjdarter samt i textilslöjd
och jämförliga slöjdarter delades
i två grupper, om elevantalet vore lägst
17, varvid dock förutsattes att samundervisning
om möjligt ordnades, om
elevantalet i grupp skulle understiga 5;
samt att anvisa de ytterligare medel som
föranleddes av ovan angivna yrkanden;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
IJamrin-Thorell och fröken Ljungberg

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

(I: 595) och den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl.
(II: 738), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att antalet elever för
heltidsanställd skolsköterska skulle utgöra
högst 1 200;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:596) och den
andra inom andra kammaren av herr
Boija och fröken Elmén (II: 706);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (I: 597) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 711), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening tillkännagiva att
specialutbildade lärare i övningsämnena
på grundskolans mellanstadium borde
bibehållas i den utsträckning detta
lokalmässigt läte sig göra;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 598) och den andra
inom andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Björkman (II: 722);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 599) och den
andra inom andra kammaren av fru
Benström-Ingenäs m. fl. (11:730), i
vilka hemställts, att statsbidrag skulle
kunna utgå även till konfessionella skolor
som i övrigt i allt väsentligt uppfyllde
fordringarna för den undervisning
som meddelades inom det allmänna
skolväsendet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedström m. fl. (I: 600) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (11:732), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att kungl. skolöverstyrelsen
vid uppbyggnaden av den
i propositionen föreslagna länsskolpsykologorganisationen
skulle äga rätt
att i län med stor ytvidd eller eljest särskilda
förhållanden som försvårade
länsskolpsykologens arbete inrätta ytterligare
en länsskolpsykologtjänst;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (I: 601) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 710), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala att ämnet
slöjd i årskurs 8 borde tilldelas 2 fasta
veckotimmar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 602) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:729), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam översyn av lärarhögskolornas
och seminariernas kurs- och
timplaner i syfte att möjliggöra att folkskollärarexamen
i regel medförde kompetens
att undervisa i engelska i klass
4—6,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att lärarutbildningen i sin helhet
bleve föremål för utredning, varvid
dess kvalitativa och innehållsmässiga
sida beaktades med hänsyn till skolans
behov och utveckling samt att, om 1960
års lärarutbildningssakkunniga tilldelades
detta utredningsuppdrag, detta skedde
under samtidig vidgning av utredningens
sammansättning och direktiv,

3. till Vidareutbildning av lärare m. m.
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 100 000 kr.
höjt reservationsanslag om inalles
1 900 000 kr.,

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att de överväganden som komme
till stånd angående länskonsulentverksamhetens
ekonomiska och administrativa
sida slutfördes i så god tid att
förslag om denna verksamhets utbyggnad
kunde föreläggas 1963 års riksdag,

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till anordnandet av studiedagar
i syfte att möjliggöra en utökning
av bidragen till att omfatta samtliga
kostnader för tre studiedagar årligen

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

för samtliga lärare inom det allmänna
skolväsendet,

6. besluta att den fortbildningsverksamhet,
till vilken skolöverstyrelsen begärt
anslag men departementschefen ej
förordat medelsanvisning, igångsattes
under år 1962 samt att medel härför
ställdes till skolöverstyrelsens förfogande,

7. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t från skolöverstyrelsen
infordrade förslag om uppläggning
och innehåll av särskilda kurser för lärare
efter de riktlinjer som angåves i
punkten 2. i det i motionerna skisserade
trepunktsprogrammet för lärarfortbildningen.

8. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t läte utfärda föreskrifter
för den fortbildningsverksamhet
som upptoges i punkten 3. i det i motionerna
nämnda trepunktsprogrammet för
lärarfortbildningen,

9. till Lärares fortbildning m. m. för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett med 3 500 000 kr.
till inalles 8 180 000 kr. förhöjt reservationsanslag,

10. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att kontakter etablerades med
Stockholms stad i syfte att möjliggöra
viss samverkan i frågor rörande rikscentralens
personal- och lokalbehov,

11. besluta att länscentralerna i Malmö,
Göteborg och Umeå inrättades under
budgetåret 1962/63,

12. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att planeringsarbetet för hjälpmedelscentralerna
inriktades på att
samtliga länscentraler skulle vara inrättade
före utgången av budgetåret
1964/65,

13. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att sådana ändringar i länsskolnämndernas
instruktioner måtte
vidtagas, att länsskolnämnderna i samarbete
med kommunerna kunde trygga
syftet med de pedagogiska stimulansbidragen,

14. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att sådana tilläggsdirektiv ut -

m. m.

färdades för den skoladministrativa utredningen
att en fullständig analys av
det skoladministrativa området komme
till stånd,

15. besluta att inrätta tillsynslärartjänster
vid alla de skolenheter, som
hade två eller flera klasser,

16. hemställa att Kungl. Maj:t måtte
överväga sådan ändring i skolstadgan,
att tjänstgöringsskyldigheten för rektor,
som tillika vore skolchef, finge nedsättas
med 5 veckotimmar,

17. till Pedagogiska hjälpmedelscentraler
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett med
114 000 kr. höjt förslagsanslag om inalles
406 000 kr.,

18. rekommendera att av investeringsramen
på 350 miljoner kr. för budgetåret
1962/63 cirka 100 miljoner kr. utnyttjades
för paviljongbyggande och
cirka 250 miljoner kr. utnyttjades för
byggande av »permanenta» skolor,

19. godkänna den i motionerna föreslagna
målsättningen, att gymnastiksalsbristen
i landet skulle vara avvecklad
senast under budgetåret 1967/68,

20. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att i riksstaten för budgetåret 1963/64
borde upptagas en ny anslagspost benämnd
Bidrag till vissa gymnastiksalsbyggen
inom det allmänna skolväsendet,

21. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
angelägenheten av att förenklande bestämmelser
och anvisningar skyndsamt
utarbetades och utfärdades i vad avsåge
de statliga myndigheternas prövning av
skolbyggnadsärenden,

22. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att en sådan utformning av
skolstadga och anvisningar, att det, i
enlighet med vad i motionerna anförts,
fullt tydligt framginge att undantag från
regeln, att elevantalet i klass icke skulle
överskrida 25 respektive 30, endast finge
medges, om det på grund av tvingande
praktiska skäl visade sig nödvändigt
att tillfälligt reglera förhållandena under
ett pågående läsår,

23. i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.
Reformering av

ställa att planeringen av skolväsendet i

hela riket inriktades på att

a) de nu föreslagna maximitalcn för
elevantalet per klass inom fem år skulle
sänkas med ytterligare 3 elever, så att
läsåret 1967/68 ingen klass normalt
skulle omfatta mer än 22 elever på lågstadiet
respektive 27 elever på mellanoch
högstadierna,

b) en ytterligare sänkning skulle genomföras
i årskurserna 4—9 fr. o. m.
läsaret 1970/71, så att ingen klass då
skulle normalt innehålla mer än 25
elever,

24. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en förutsättningslös prövning
av de i motionerna aktualiserade frågorna
rörande dels behovet av regelbundet
återkommande perioder av fortbildning
för ordinarie lärare, dels önskemålet om
åtgärder i syfte att minska frekvensen
av lärarbyten, särskilt i de ömtaliga årskurserna
1, 6 och 7,

25. besluta, att en veckotimme per
klass i årskurs 7 skulle ställas till rektors
förfogande i de fall, där klassföreståndaren
ej förfogade över mer än två undervisningstimmar
i klassen; dock så att
denna timme förlädes inom skoldagens
ram med utgångspunkt från de 35 veckotimmar
som eleverna reguljärt skulle
undervisas, varvid särskilt på schemat
uppkommande håltimmar borde utnyttjas,

26. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att yrkesskolväsendet bleve
föremål för en allsidig översyn,

27. uttala att yrkeslärarutbildningen
vid denna utredning särskilt borde uppmärksammas
med hänsyn till yrkesskolans
förändrade läge från rekryteringssynpunkt
efter grundskolans genomförande,

28. uttala att yrkesskolan borde tillförsäkras
utbildningsformer som pekade
mot mer kvalificerade uppgifter, varigenom
samhället skulle kunna tillförsäkras
kvalificerade yrkesutövare, som
dels kände sitt yrke från grunden, dels
hade nödiga förutsättningar för arbetsledande
uppgifter av olika slag,

den obligatoriska skolan m. m.

29. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till nästa års riksdag
om upprättande av ett statligt institut
för pedagogisk utbildning av yrkeslärare
i huvudsak efter de riktlinjer, som
uppdragits av de sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning,

30. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna sin anslutning till de i motionerna
redovisade synpunkterna rörande
fackskolorna,

31. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att vid planläggningen av den nya
fackskoleorganisationen vederbörlig
hänsyn toges till de ungdomsskolor i
internatform, som redan arbetade inom
folkhögskoleförfattningarnas ram,

32. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning av folkhögskolans
framtida ställning och uppgift under
beaktande av det allmänna skolväsendets
tillväxt och utbyggnaden av det
högre folkbildningsarbetet,

33. uttala att huvudman för folkhögskola
skulle äga rätt och möjlighet att
inom denna skola, som alltjämt skulle
kunna behålla sin ursprungliga karaktär,
anordna en eller flera fackskolelinjer,

34. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
sin anslutning till vad i motionerna
föreslagits i fråga om elevrådsverksamheten,

35. utöver ställningstaganden till vad
under de särskilda avsnitten i motionerna
yrkats beakta vad i motionerna
i övrigt anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nestrup (1:603) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hammar
och Källstad (11:716);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Nyman och Stefanson (1:605)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 728), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning om en — av skolans huvudmän
bekostad — obligatorisk an -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

svarighetsförsäkring för eleverna vid
den praktiska yrkesorienteringen samt
att förslag härom senare förelädes riksdagen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 606) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 727), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om att skolöverstyrelsen
i samarbete med berörda myndigheter
och näringslivets organisationer bemyndigades
föranstalta en försöksverksamhet
i praktisk yrkesorientering efter de
riktlinjer som föreslagits i motionerna;
att läroplanen för 9p omarbetades; samt
att 9mek ersattes av 9ih;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 607) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m.fl. (II: 721), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta om en utredning av
folkhögskolans ställning och uppgifter,
varvid borde behandlas såväl denna
skolforms förhållande till de föreslagna
humanistiska och socialekonomiska
fackskolorna som dess insats i det fria
och frivilliga ungdoms- och folkbildningsarbetet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ranmark m. fl. (I: 608) och den
andra inom andra kammaren av fru
Ilolmqvist m. fl. (II: 720);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ringaby och Eskilsson (I: 609)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hseggblom och Turesson
(II: 714), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av den förberedande
yrkesutbildningen ville uttala sig för
att i den nioåriga skolans nionde årskurs
bereddes ökade möjligheter för sådan
yrkesutbildning genom rätt till inrättande
av för olika orter karakteristiska
utbildningslinjer;

dels två likalydande motioner, väck -

ta den ena inom första kammaren av
herr Stefanson (I: 610) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
(II: 725), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att de i förevarande
motioner behandlade frågorna
bleve föremål för översyn hos fackskolesakkunniga; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Widén och Hilding (1:611) och
den andra inom andra kammaren av
fru Nettelbrandt m. fl. (11:723), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte

1. besluta om införande av en förstärkningstimme
i svenska i årskurs 4,

2. besluta att på mellanstadiet medge
delning av slöjdgrupp, om antalet
elever överstege 17, och att varje klass
som regel finge bilda två slöjdgrupper,

3. besluta att medge inrättande av sper
cialklasser i de fall där behov av sådan
undervisning förelåge,

4. besluta att alla skolbarn vid något
eller några tillfällen skulle bli föremål
för hörselprov med hjälp av audiometer
och att särskilda hörselklasser
i enlighet med vad som yrkats under
punkt 3. skulle inrättas,

5. besluta uppräkna vederbörande anslag
för budgetåret 1962/63 med det belopp
som erfordrades av yrkandena
ovan;

dels en inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (1:587) väckt motion;

dels en inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (I: 604) väckt motion; dels

en inom andra kammaren av herr
Arvidson m. fl. (II: 699) väckt motion;

dels en inom andra kammaren av herr
Svenungsson m. fl. (II: 703) väckt motion; dels

en inom andra kammaren av herr
Antonsson m. fl. (II: 704) väckt motion;

dels en inom andra kammaren av herrar
B lidfors och Alemyr (II: 705) väckt
motion;

dels en inom andra kammaren av

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

herrar Carlsson i Huskvarna och Hamrin
i Jönköping (II: 709) väckt motion;

dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. (II: 715) väckt motion,
vari hemställts, att riksdagen för sin
del måtte uttala att särskilda stödåtgärder
vidtoges för beredande av läxhjälp
och hemarbetets förläggande till skolan
samt att härför erforderliga medel
ställdes till förfogande; att den kostnadsfördelning
mellan stat och kommun,
som förutsattes vid införandet av
fria läroböcker, fri undervisningsmateriel
och fria skolmåltider, snarast återställdes
och att som riktlinje för kostnadsfördelningen
i övrigt borde gälla
att staten skulle svara för samtliga merkostnader
i samband med skolreformens
genomförande och för framtiden överta
huvudparten av kostnaderna för skolväsendet
utan att den lokala ledningen
därför på något sätt begränsades; att
ämnet kristendomskunskap utginge som
självständigt ämne i den obligatoriska
nioåriga grundskolan och fackskolorna
och i stället under benämningen religionskunskap
inginge som en naturlig
del i övriga orienteringsämnen, samt att
bestämmelserna om morgonsamling utformades
så, att de uteslöte alla möjligheter
till avvikelser från religionsfrihetens
principer och att — i den mån
morgonsamling av konfessionell karaktär
förekomme — deltagandet från elevernas
sida skulle vara frivilligt samt
att stadgande härom inskreves i skollagen; dels

en inom andra kammaren av herr
Nordgren (11:726) väckt motion;

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv (II: 733) väckt motion,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en utredning om befrielse att deltaga i
skolans kristendomsundervisning för
barn till ateistiska föräldrar, vilka önskade
sådan befrielse;

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv m. fl. (II: 734) väckt
motion, vari hemställts, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning rörande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det framtida
skolsystemet;

dels en inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. (II: 735) väckt motion,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om att inordna de tekniska
läroverken under de kommunala
skolstyrelserna;

dels en inom andra kammaren av herrar
Turesson och Björkman (II: 736)
väckt motion, vari — under hänvisning
till i motionerna 1:11 och II: 32 anförd
motivering — hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i bestämmelserna
om statsbidrag till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
den 31 maj 1957 (nr 318), att fr. o. m.
den 1 januari 1963

1. hidragsunderlaget enligt 6 § 2 mom.
för beräkning av statsbidrag till permanenta
skollokaler bestämdes med utgångspunkt
i ett grundbelopp av sjuhundrafemtio
kronor per kvadratmeter
nettogolvyta; samt

2. statsbidraget till provisoriska skollokaler
enligt 11 § utginge i förhållande
till ett bidragsunderlag, bestämt med
utgångspunkt i ett grundbelopp av trehundratjugofem
kronor per kvadratmeter
nettogolvyta av lokaler för undervisning,
förvaring av skolmateriel, administration
och skolmåltidsverksamhet
samt uppehållsrum för elever, vilket
grundbelopp omräknades efter samma
grunder som enligt 6 § 2 mom. gällde i
fråga om permanenta skollokaler;

dels en inom andra kammaren av fröken
Karlsson och fru Nettelbrandt
(11:742) väckt motion.

Under avd. I. Reformering av den
obligatoriska skolan m. m. hemställde
utskottet,

1. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge sambandet mellan kunskapsmeddelande
och grundläggande
allmänbildning, icke måtte av riksdagen
bifallas,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

2. att riksdagen måtte finna motionerna
1:582 och 11:702, såvitt de avsåge
kristendomsundervisningens betydelse
för de ungas fostran samt tolkningen
av objektivitetskravet i undervisningen,
besvarade med vad utskottet
anfört,

3. att riksdagen måtte finna motionen
II: 733 besvarad med vad utskottet
anfört,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 578 och II: 694 samt
1:590 och 11:713 besluta att fr. o. m.
den 1 juli 1962 skulle införas en allmän
kommunal obligatorisk skola, benämnd
grundskolan, med uppgift att i samarbete
med hemmen främja elevernas allsidiga
utveckling samt att därvid meddela
eleverna kunskaper och öva deras
färdigheter;

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att
grundskolan skulle omfatta nio årskurser,
fördelade på lågstadium, mellanstadium
och högstadium, vart och ett om
tre årskurser;

6. att motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge undervisning på lågoch
mellanstadierna i bygdeskolor, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

7. att yrkandet i motionerna I: 608
och II: 720 icke måtte av riksdagen bifallas,

8. att motionen 1:604 icke måtte av
riksdagen bifallas,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att lågstadiet
och mellanstadiet skulle omfatta
en för alla elever gemensam studieväg;

10. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 577 och II: 681 besvarade med
vad utskottet anfört,

11. att motionen II: 715, såvitt den avsåge
ämnet kristendomskunskap, icke
måtte av riksdagen bifallas,

12. att motionerna 1:581 och 11:698
icke måtte av riksdagen bifallas,

13. att motionerna 1:582 och 11:702
samt 1:593 och 11:717, samtliga såvitt
de avsåge kristendomsundervisning i
nionde årskursens mer yrkesbetonade
linjer, samt I: 585 och II: 718, såvitt de
avsåge ändring på högstadiet av undervisningstiden
för ämnet kristendomskunskap
jämte därav föranledda förändringar,
icke måtte av riksdagen bifallas,

14. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge att alla skolor även i
glesbygderna skulle på högstadiet ge
eleverna möjlighet att läsa minst två
främmande språk, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

15. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge möjlighet att i nionde
årskursen välja ett tredje främmande
språk, icke måtte av riksdagen bifallas,

16. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge familjekunskap som
obligatoriskt ämne i årskurs 9, icke
måtte av riksdagen bifallas,

17. att motionerna I: 596 och II: 706
icke måtte av riksdagen bifallas,

18. att motionerna I: 601 och II: 710
icke måtte av riksdagen bifallas,

19. att motionerna I: 61 och II: 76
icke måtte av riksdagen bifallas,

20. att motionerna 1:589 och 11:731
samt II: 705 icke måtte av riksdagen bifallas,

21. att motionerna 1:609 och 11:714
samt 1: 593 och II: 717, såvitt de avsåge
möjligheterna att variera de praktiska
linjerna på högstadiet, icke måtte av
riksdagen bifallas,

22. att motionerna I: 606 och II: 727,
såvitt de avsåge ersättande av 9mek
med 9ih samt omarbetande av läroplanen
för 9p, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

23. att motionerna 1:606 och 11:727,
såvitt de avsåge praktisk yrkesorientering,
icke måtte av riksdagen bifallas,

24. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge alternativkurser i ett
större antal ämnen, icke måtte av riksdagen
bifallas,

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

25. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att på
högstadiet skulle finnas olika studievägar,
på vilka undervisning meddelades
i årskurserna 7 och 8 i ämnen, som vore
gemensamma för alla elever, och i olika
tillvalda ämnen eller ämnesgrupper
samt i årskurs 9 på särskilda linjer;

26. att motionen I: 587, såvitt den avsåge
elevs överförande till specialklass
utan föräldrarnas medgivande, icke
måtte av riksdagen bifallas,

27. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge viss rätt för grundskolornas
lokala ledning, icke måtte av
riksdagen bifallas,

28. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:593 och 11:717,
såvitt de avsåge elevernas och föräldrarnas
val av studieväg, godkänna, att
eleverna skulle följa högstadiets studievägar
efter fritt, successivt val;

29. att motionen II: 704 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

30. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna I: 611 och II: 723,
såvitt de avsåge inrättande av specialklasser,
samt motionen II: 742, såvitt
den avsåge inrättande av skolmognadsklasser,
godkänna att specialundervisning
anordnades enligt av departementschefen
förordade grunder;

31. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:602 och 11:729 ävensom
med avslag på motionerna 1:593 och
II: 717, såvitt de avsåge att delningstalen
för klasserna tillika skulle utgöra
maximital, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en sådan utformning av
skolstadga och anvisningar, att det fullt
tydligt framginge att undantag från regeln,
att elevantalet i klass icke skulle
överstiga 25 respektive 30, endast finge
medges, om det på grund av tvingande
praktiska skäl visade sig nödvändigt att
tillfälligt reglera förhållandena under
ett pågående läsår,

32. att motionerna 1:585 och 11:718

samt I: 602 och II: 729, såvitt de avsåge
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa dels att de nu föreslagna
maximitalen för elevantalet per
klass inom fem år skulle sänkas med ytterligare
tre, så att läsåret 1967/68 ingen
klass normalt skulle omfatta mer än 22
elever på lågstadiet respektive 27 elever
på mellan- och högstadierna, dels att en
ytterligare sänkning skulle kunna genomföras
i årskurserna 4—9 fr. o. m.
läsåret 1970/71, så att ingen klass då
normalt skulle omfatta mer än 25 elever,
ävensom motionerna I: 593 och
II: 717, såvitt de avsåge att målsättningen
i fråga om maximitalen för elevantalet
i klasserna på längre sikt borde vara
en sänkning i förhållande till vad i propositionen
föresloges för låg- och högstadiet
respektive i förhållande till i
motionerna föreslagna 25 elever per
klass, icke måtte av riksdagen bifallas,

33. att motionerna I: 585 och II: 718,
I: 588 och II: 707 samtl: 593 och II: 717,
samtliga såvitt de avsåge särbestämmelser
för glesbygderna i fråga om delningstal,
icke måtte av riksdagen bifallas,

34. att motionerna 1:594 och 11:737
samt 1:611 och 11:723, samtliga såvitt
de avsåge delning av slöjdgrupp, icke
måtte av riksdagen bifallas,

35. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 593 och II: 717, såvitt
de avsåge att elevantalet på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per klass,
godkänna, att klasser och grupper anordnades
enligt av departementschefen förordade
grunder;

36. att motionerna 1:611 och 11:723,
såvitt de avsåge införande av en förstärkningstimme
i svenska i årskurs 4,
icke måtte av riksdagen bifallas,

37. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att läsåret
i grundskolan skulle omfatta 39 veckor
samt timplanen upptaga 20 veckotimmar
i årskurs 1, 24 veckotimmar i
årskurs 2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs 4

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

samt 35 veckotimmar i var och en av
övriga årskurser, med möjlighet att i
vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning enligt
av departementschefen förordade
grunder;

38. att motionen I: 587, såvitt den avsåge
skyndsam prövning av frågan om
förbättrade möjligheter till fysisk och
psykisk hälsoundersökning av främst
elever, vilkas överförande till specialklass
kunde komma i fråga, samt motionerna
I: 611 och II: 723, såvitt de avsåge
att alla skolbarn vid något eller
några tillfällen skulle bli föremål för
hörselprov, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

39. att motionen 11:742, såvitt den
avsåge skohnognadsundersökningar,
icke måtte av riksdagen bifallas,

40. att yrkandet i motionen II: 709
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

41. att motionerna 1:591 och 11:712
samt I: 602 och II: 729, såvitt de avsåge
extra timtilldelning till klassföreståndare,
icke måtte av riksdagen bifallas,

42. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:12 och 11:28 samt
I: 585 och IT. 718 i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
rörande disciplinfrämjande åtgärder,

43. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 12 och II: 28 samt II: 715
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad utskottet anfört rörande organiserad
läxhjälp på grundskolans högstadium,

44. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 593 och II: 717, såvitt de avsåge
betygsättning, besvarade med vad
utskottet anfört,

45. att motionen II: 699 icke måtte av
riksdagen bifallas,

46. att motionen II: 703 icke måtte av
riksdagen bifallas,

47. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge att erfarenheterna från
grundskolans uppbyggnad och från den
fortskridande skolreformen borde kon -

m. m.

tinuerligt samlas, analyseras och regelbundet
redovisas, icke måtte av riksdagen
bifallas,

48. att motionerna I: 593 och II: 717.
såvitt de avsåge att jämsides med grundskolans
uppbyggnad borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former
för att klarlägga olika organisationsformers
och andra faktorers inverkan på
val av studieväg, icke måtte av riksdagen
bifallas,

49. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna, att
grundskolan i övrigt finge i sina huvuddrag
den utformning och det innehåll,
som departementschefen i skilda hänseenden
förordat;

50. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge att undervisning i de
s. k. övningsämnena i möjligaste mån
borde anförtros åt övningslärare, ävensom
motionerna I: 597 och II: 711, icke
måtte av riksdagen bifallas,

51. att riksdagen måtte finna motionerna
1:602 och 11:729, såvitt de avsåge
viss översyn av lärarhögskolornas
och seminariernas kurs- och timplaner,
besvarade med vad utskottet anfört,

52. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge att ämnet familjekunskap
skulle ingå i lärarutbildningen,
icke måtte av riksdagen bifallas,

53. att motionerna I: 585 och II: 718,
I: 582 och II: 702 samt I: 602 och 11:729,
samtliga såvitt de avsåge vidareutbildningskurser
i ämnet kristendomskunskap,
icke måtte av riksdagen bifallas,

54. att motionerna 1:603 och 11:716
icke måtte av riksdagen bifallas,

55. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för pedagogisk
utbildning av yrkeslärare,
icke måtte av riksdagen bifallas,

56. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge tillsynslärartjänster,
icke måtte av riksdagen bifallas,

57. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge åtgärder i syfte att öka
lärarutbildningen, svarande mot före -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

slagen ytterligare sänkning av elevantalet
i klasserna, icke måtte av riksdagen
bifallas,

58. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för ökad
rekrytering av lärare, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

59. att riksdagen måtte finna motionerna
1:602 och 11:729, såvitt de avsåge
utredning av lärarutbildningen i
dess helhet, besvarade med vad utskottet
anfört,

60. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge fortbildningskurser i
ämnet familjekunskap, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

61. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge igångsättande av viss
fortbildningsverksamhet under år 1962,
icke måtte av riksdagen bifallas,

62. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 602 och II: 729 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört rörande länskonsulentverksamhetens
och fortbildningsverksamhetens
utbyggnad,

63. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge en förutsättningslös
prövning av vissa frågor rörande dels
behovet av regelbundet återkommande
perioder av fortbildning för ordinarie
lärare, dels åtgärder i syfte att minska
frekvensen av lärarbyten i vissa årskurser,
icke måtte av riksdagen bifallas,

64. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionerna I: 595 och II: 738 besluta,
att i grundskolan skulle finnas lärare
och andra befattningshavare i enlighet
med av departementschefen angivna
riktlinjer, samt godkänna av departementschefen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och
tjänstgöringsförhållanden;

65. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge en ny anslagspost benämnd
Bidrag till vissa gymnastiksalsbyggen
inom det allmänna skolväsendet,
icke måtte av riksdagen bifallas,

66. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna
I: 584 och II: 719 överlämnades till 1958

års skatteutjämningskommitté,

67. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:11 och II: 32 samt
I: 602 och II: 729 i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
beträffande den administrativa handläggningen
av skolbyggnadsärenden,

68. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:11 och 11:32, 1:602
och 11:729, 11:715 ävensom 11:736,
samtliga såvitt de avsåge statsbidrag,
godkänna av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till driftkostnader,
byggnadsarbeten och pedagogisk
utrustning m. m. för grundskolan;

69. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge vissa åtgärder för de
vid sidan av grundskolan under dennas
uppbyggnadstid verksamma obligatoriska
skolorna, icke måtte av riksdagen bifallas,

70. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge visst samarbete med
Stockholms stad, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

71. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge inrättande budgetåret
1962/63 av hjälpmedelscentraler i
Malmö, Göteborg och Umeå, icke måtte
av riksdagen bifallas,

72. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 602 och II: 729 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört om planeringsarbetet för
utbyggande av organisationen med
hjälpmedelscentraler,

73. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge vissa ändringar i instruktionen
för länsskolnämnderna, icke
måtte av riksdagen bifallas,

74. att riksdagen måtte finna motionerna
1:600 och II: 732 besvarade med
vad utskottet anfört,

75. att motionerna I: 11 och II: 32, såvitt
de avsåge ökning av andelen pavil -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

jonger i det framtida skolbyggandet, icke
måtte av riksdagen bifallas,

76. att motionerna 1:602 och II: 729,
såvitt de avsåge att — inom den föreslagna
investeringsramen på 350 miljoner
kr. — andelen skolor av paviljongtyp
skulle budgetåret 1962/63 ökas från
av departementschefen förordade 80
miljoner kr. till 100 miljoner kr., icke
måtte av riksdagen bifallas,

77. att motionen II: 83 ieke måtte av
riksdagen bifallas,

78. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 602 och II: 729 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet anfört i fråga om avhjälpandet
av den rådande gymnastiksalsbristen,

79. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för övergången till grundskolan;

80. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag besluta, att folkskolan,
realskolan och flickskolan skulle
avvecklas i den ordning departementschefen
förordat;

81. att motionerna 1:582 och 11:702
samt 11:726, samtliga såvitt de avsåge
kristendomsämnet i de tvååriga fackskolorna,
icke måtte av riksdagen bifallas,

82. att motionerna 1:610 och 11:725
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

83. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge alt vid planläggningen
av fackskolorganisationen vederbörlig
hänsyn skulle tagas till vissa befintliga
ungdomsskolor i internatform, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

84. att motionerna I: 580 och 11:700
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

85. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge dels en förutsättningslös
utredning om fackskolornas och folkhögskolornas
uppgift och. ställningm. m.,
dels viss komplettering av de sakkunniga
för översyn av förslaget om fackskolor,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

86. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionen 11:726, såvitt den avsåge att
fackskolorna borde vara statliga, besluta,
att fackskolor skulle anordnas och
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade
riktlinjer;

87. att motionerna 1:598 och 11:722
icke måtte av riksdagen bifallas,

88. att motionerna I: 599 och II: 730
icke måtte av riksdagen bifallas,

89. att motionerna 1:579 och 11:701
icke måtte av riksdagen bifallas,

90. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för anordnande av statsunderstödda privata
skolor;

91. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på
motionen 11:735 godkänna av departementschefen
förordade grunder för de
tekniska gymnasiernas ekonomiska förvaltning; 92.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna av departementschefen
förordade grunder för
anordnande av Skolhälsovården vid
statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning
samt vid yrkesskolor ävensom
för statsbidrag avseende skolhälsovården
vid sistnämnda skolor;

93. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken,
som föranleddes av vad departementschefen
i övrigt förordat;

94. att motionerna 1:602 och II: 729,
såvitt de avsåge rätt och möjlighet för
huvudman för folkhögskola att anordna
en eller flera fackskollinjer, icke måtte
av riksdagen bifallas,

95. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 259 och II: 309, I: 586
och II: 708, 1: 592 och II: 724, I: 602 och
11:729, 1:607 och 11:721, 11:9 samt
II: 734, samtliga såvitt de avsåge en ut -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

redning rörande folkhögskolans ställning
och uppgifter i det framtida skolsystemet,
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad utskottet anfört i frågan,

96. att motionerna I: 593 och II: 717,
såvitt de avsåge utredning av formerna
för övergång från grundskola till yrkesskolor,
icke måtte av riksdagen bifallas,

97. att riksdagen måtte finna motionerna
I: 585 och II: 718 samt I: 602 och
11:729, samtliga såvitt de avsåge en
allsidig utredning rörande yrkesutbildningen,
besvarade med vad utskottet
härvidlag anfört,

98. att motionerna 1:407 och 11:496
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

99. att motionerna I: 602 och II: 729,
såvitt de avsåge tilläggsdirektiv för den
skoladministrativa utredningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

100. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge utredning av skolpsykolog-,
skolkurators- och yrkesvägledningsverksamheten,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

101. att motionerna I: 585 och II: 718,
såvitt de avsåge utarbetande m. m. av
viss materiel för samarbetet mellan hem
och skola, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

102. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 605 och II: 728 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört i fråga om en utredning
angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för eleverna vid den praktiska
yrkesorienteringen,

103. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser
och andra föreskrifter, fatta
de beslut samt i övrigt vidtaga de åtgärder,
som erfordrades för genomförandet
av den av departementschefen förordade
reformeringen av skolväsendet;

104. att riksdagen måtte, med godkän -

nande av vad utskottet i övrigt anfört,
besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del de
inte blivit under punkterna 1.—102. särskilt
berörda, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Under avd. II. Vissa anslagsfrågor för
budgetåret 1962/63 hemställde utskottet,

1 :o) att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
6 955 000 kr.;

2:o) att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 047 000 kr.;

3:o) att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsskolnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

c) till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
5 255 000 kr.;

4:o) att riksdagen måtte till Länsskolnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 284 000 kr.;

5:o) att riksdagen måtte till Läroboksnämnden
för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 170 000 kr.;

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

6 :o) att riksdagen måtte

a) besluta, att nu utgående statsbidrag
till primärkommunernas kostnader
för skolbibliotek skulle avlösas enligt av
departementschefen förordade grunder;

b) till Bidrag till skolbibliotek för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 257 000 kr.;

7 :o) att riksdagen måtte till Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 050 000
kr.;

8:o) att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 602 och II: 729, såvitt
de avsåge medelstilldelningen, till Pedagogiska
hjälpmedelscentraler för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 292 000
kr.;

9:o) att riksdagen måtte till Information
om skolreformen för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 475 000 kr.;

10 :o) att riksdagen måtte till Bidrag
till pedagogisk utrustning m. m. för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
13 300 000 kr.;

11 :o) att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att statsbidrag finge utgå till kostnaderna
för byggnadsarbeten m. m. vid
privata skolor i enlighet med vad departementschefen
förordat;

b) med avslag på motionerna I: 584
och 11:719, såvitt de avsåge medelstilldelningen,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 000 kr.;

12 :o) att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:582 och 11:702 samt
I: 602 och II: 729, samtliga såvitt de avsåge
medelsanvisningen, till Vidareutbildning
av lärare m. m. för budget -

m. m.

året 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 800 000 kr.;

13 :o) att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:585 och 11:718 samt
I: 602 och II: 729, samtliga såvitt de avsåge
medelsanvisningen, till Lärares
fortbildning m. m. för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 4 680 000
kr.

Reservationer hade avgivits enligt
följande:

Reservationer till avdelning I

1) vid punkten 1 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
sambandet mellan kunskapsmeddelelse
och grundläggande allmänbildning;

2) vid punkten 4

a) av herr Wiklund i öjebyn, utan
angivet yrkande;

b) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under 4.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 578 och II: 694 samt I: 590
och II: 713 besluta att fr. o. m. den 1 juli
1962 skulle införas en allmän kommunal
obligatorisk skola, benämnd folkskolan,
med uppgift att i samarbete med hemmen
främja elevernas allsidiga utveckling
samt att därvid meddela eleverna
kunskaper och öva deras färdigheter;

3) vid punkten 1''t av herr Kaijser och
fröken Karlsson, som ansett, att utskottet
under 14. bort hemställa,

att riksdagen måtte godkänna motionerna
I: 593 och II: 717, såvitt de avsåge
elevernas möjligheter att på högstadiet
utöver engelska välja mellan tyska och
franska;

4) vid punkten 18 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet under 18. bort hemställa,

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

iatt riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 601 och II: 710;

5) vid punkten 21 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 21. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 609 och II: 714 samt I: 593 och
11:717 måtte uttala, att möjligheter
borde tillskapas att variera de praktiska
linjerna på högstadiet med hänsyn
till den ort, där skolan vore belägen och
till skolans rekryteringsområde;

6) vid punkten 23

a) av fröken Karlsson, utan angivet
yrkande;

b) av herr Stefanson, som ansett, att
utskottet under 23. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 606 och II: 727 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att skolöverstyrelsen
i samarbete med berörda
myndigheter och näringslivets organisationer
bemyndigades följa yrkesorienteringens
genomförande och insamla
och sammanställa uppgifter om verksamheten,
vilka kunde tjäna till vägledning
vid den definitiva utformningen
av studie- och yrkesorienteringen;

7) vid punkten 24 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, som ansett, att utskottet
under 24. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
alternativkurser i ett större antal ämnen; 8)

vid punkten 27 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 27. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionernä I: 593 och II: 717 godkänna,
att skolcheferna skulle äga rätt att i den
utsträckning som kunde vara påkallad
av praktiska och pedagogiska skäl föra
samman eleverna i högstadiets sjunde
resp. åttonde årskurs i klassavdelningar
på grundval av elevernas fria val av
ämnen och alternativkurser;

9) vid punkten 28 av herr Kaijser och
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 28. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 593 och II: 717 godkänna, att eleverna
skulle följa högstadiets studievägar
efter fritt, successivt val, dock att val
av studieväg skulle ske efter samråd
med elevernas lärare;

10) vid punkten 31 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i vissa delar
bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse,

dels ock att utskottet under 31. bort
hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
att delningstalen för klasserna tillika
skulle vara maximital, ävensom avslå
motionerna I: 602 och II: 729, såvitt de
avsåge vissa regler för överskridande
av delningstalen;

11) vid punkten 32 av herrar Källqvist,
Kaijser, Torsten Andersson, Widén
och Helén, fröken Karlsson samt
herrar Larsson i Hedenäset och Källstad,
vilka ansett, att utskottet under
32. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 585 och II: 718, I: 593 och
II: 717 samt I: 602 och II: 729, samtliga
dessa molioner såvitt de avsåge elevantalet
per klass, uttala, att målsättningen
för Kungl. Maj:ts och vederbörande
skolmyndigheters planering skulle
vara en under 1960-talet genomförd,
successiv och ytterligare sänkning av
delningstalen för elevantalet i klasserna
på grundskolans alla stadier, så att
läsåret 1970/71 ingen klass normalt
skulle innehålla mer än 25 elever;

12) vid punkten 33

a) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under 33.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 585 och II: 718 samt I: 588
och 11:707, samtliga såvitt de avsåge
särsbestämmelser för glesbygderna,
samt med bifall till motionerna 1:593
och II: 717 besluta, att kommuner i gles -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bygderna skulle ha rätt tillämpa lägre
maximital med avseende å elevantalet i
klasserna än som eljest gäller;

b) av herrar Torsten Andersson,
Källqvist, Widén, Larsson i Hedenäset,
Helén och Källstad, vilka ansett, att utskottet
under 33. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 585 och II: 718 samt i anledning
av motionerna I: 588 och
II: 707, förstnämnda båda motioner såvitt
nu var i fråga, samt 1:593 och
II: 717 i förevarande avseende godkänna,
att linje i årskurs 9 vid mindre högstadier
finge inrättas då minst 9 elever
anmält sig till linjen i fråga om årskursens
sammanlagda elevantal utgjorde 60
eller mindre, då minst 10 elever anmält
sig till linjen i fråga om årskursens sammanlagda
elevantal utgjorde 61—65
samt då minst 11 elever anmält sig om
årskursens sammanlagda elevantal utgjorde
66—70;

13) vid punkten 3b

a) av herr Widén, som ansett,

dels att utskottets yttrande beträffande
den i förevarande punkt upptagna
frågan om delning av slöjdgrupp bort
ha i denna reservation angiven lydelse,
dels att utskottet under 34. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:611 och II: 723 samt 1: 594
och II: 737 besluta att på mellanstadiet
medge delning av slöjdgrupp om antalet
elever överstege 17, varvid medel för
ändamålet finge utgå ur anslaget till Bidrag
till driften av folkskolor,

dels ock att utskottets yttrande angående
den under punkten 36 upptagna
frågan om införande av en förstärkningstimme
i svenska i årskurs 4 bort
ha i reservationen angiven lydelse;

b) av herrar Widén och Torsten Andersson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande och hemställan under
punkten 34 bort ha i reservationen
13 a) angiven lydelse;

14) vid punkten 35 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande beträffande
den i förevarande punkt upptagna
frågan bort ha i reservationen 10) angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under 35. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 593 och II: 717 godkänna, att klasser
och grupper anordnades enligt av departementschefen
förordade grunder,
dock att antalet elever på mellanstadiet
skulle maximeras till 25 per klass i stället
för 30;

15) vid punkten 36

a) av herr Källqvist, utan angivet yrkande; b)

av herr Widén, som ansett,

dels att utskottets yttrande beträffande
den i förevarande punkt upptagna
frågan bort ha i reservationen 13 a) angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under 36. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 611 och 11:723 besluta
om införande av en förstärkningstimme
per vecka i svenska i årskurs 4;

16) vid punkten bl

a) av herrar Källqvist, Widén, Helén
och Källstad, vilka ansett, att utskottet
under 41. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 591 och II: 712 samt med
bifall till motionerna 1:602 och 11:729
besluta, att en veckotimme per klass i
årskurs 7 skulle ställas till rektors förfogande
i de fall, där klassföreståndaren
ej förfogade över mer än två undervisningstimmar
i klassen; dock så att
denna timme förlädes inom skoldagens
ram med utgångspunkt från de 35 veckotimmar,
som eleverna reguljärt skulle
undervisas, varvid särskilt på schemat
uppkommande håltimmar borde utnyttjas; b)

av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under 41.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av mo -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

tionerna I: 602 och II: 729 samt med bifall
till motionerna 1:591 och 11:712
besluta att för klassföreståndare i den
nioåriga skolans högstadium lades in
minst en halv timme i klassföreståndarens
tjänstgöring för omvårdnad och
vägledning av eleverna;

17) vid punkten 42 av herr Wäsström,
fru Myrdal samt herrar Lars Larsson,
Dahlberg, Arvidson, Wiklund i öjebyn,
Blidfors och Johansson i Södertälje,
vilka ansett, att utskottet under 42. bort
hemställa,

att motionerna 1:12 och 11:28 samt
I: 585 och II: 718, såvitt de avsåge vissa
disciplinfrämjande åtgärder, icke måtte
av riksdagen bifallas;

18) vid punkten 44 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet under 44. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 593 och II: 717, såvitt de avsåge att
betygsättningen i grundskolan skulle
ske med utgångspunkt från klart definierade
kursfordringar;

19) vid punkten 47 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet under 47. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
att erfarenheterna från grundskolans
uppbyggnad och från den fortskridande
skolreformen borde kontinuerligt samlas,
analyseras och regelbundet redovisas; 20)

vid punkten 48 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet under 48. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge
att jämsides med grundskolans uppbyggnad
borde bedrivas intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
och i andra lämpliga former för att klarlägga
olika organisationsformers inverkan
på val av studieväg;

21) vid punkten 50 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 50. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:593 och 11:717, såvitt de avsåge att
undervisning i de s. k. övningsämnena
i möjligaste mån borde anförtros åt specialutbildade
lärare, samt motionerna
1:597 och 11:711 att specialutbildade
lärare i övningsämnena å mellanstadiet
borde bibehållas i den utsträckning
detta lokalmässigt läte sig göra;

22) vid punkten 53 av herrar Nestrup,
Kaijser, Torsten Andersson, Widcn
och Helén, fröken Karlsson samt
herrar Larsson i Hedenäset och Källstad,
vilka ansett, att utskottet under 53.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 585 och II: 718, I: 582 och
II: 702 samt I: 602 och II: 729, samtliga
såvitt de avsåge vidareutbildningskurser
i ämnet kristendomskunskap, besluta,
att sådana kurser skulle anordnas
1962/63;

23) vid punkten 54

a) av herr Nestrup, utan angivet yrkande; b)

av fröken Karlsson, likaledes utan
angivet yrkande;

24) vid punkten 56 av herr Widén,
utan angivet yrkande;

25) vid punkten 64 av fröken Karlsson,
som ansett, att utskottet under 64.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungi. Maj:ts förslag besluta, att i grundskolan
skulle finnas lärare och andra
befattningshavare i enlighet med av
departementschefen angivna riktlinjer
samt godkänna av departementschefen
förordade grunder för befattningshavarnas
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
dock att antalet elever för
heltidsanställd skolsköterska, med bifall
till motionerna I: 595 och II: 738, skulle
utgöra högst 1 200;

26) vid punkten 68 av herr Kaijser
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
under 68. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

på motionerna 1:602 och 11:729 samt
II: 715, samtliga såvitt de avsåge statsbidrag,
godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag
till driftkostnader, byggnadsarbeten och
pedagogisk utrustning m. m. för grundskolan,
dock med bifall till motionerna
1:11 och 11:32, såvitt de avsåge statsbidrag
till paviljonger, ävensom till
II: 736, såvitt avsåge ändring av bidragsunderlaget
enligt 6 § 2 mom. i
kungörelsen om statsbidrag till byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet; 27)

vid punkten 69

a) av herr Torsten Andersson, utan
angivet yrkande;

b) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under 69.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 593 och II: 717, såvitt de
avsåge vissa åtgärder för de vid sidan
av grundskolan under dennas uppbyggnadstid
verksamma obligatoriska skolorna,
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till nästa års riksdag till beredande
åt dessa skolor av samma möjligheter
och förutsättningar för sin verksamhet
som den reformerade skolan i
vad avsåge materiella resurser för undervisningen
och elevantalet i klasserna; 28)

vid punkten 75 av herrar Nestrup,
Kaijser, Torsten Andersson, Widén och
llelén, fröken Karlsson samt herrar
Larsson i Hedenäset och Källstad, vilka
ansett,

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under 75. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:11 och 11:32, 1:602 och
II: 729 samt II: 736 i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad reservanterna
sålunda anfört om angelägenheten av
ett ökat skolbyggande av paviljongtyp;

29) vid punkten 82 av herr Stefanson,
som ansett, att utskottet under 82. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 610 och II: 725 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att de för
översyn av fackskoleförslaget tillkallade
sakkunniga erhölle i uppdrag att
jämväl pröva den linjeuppsättning av
fackskolorna, som i motionerna föreslagits; 30)

vid punkten 88 av herrar Kallqvist,
Kaijser, Stefanson och Helén samt
fröken Karlsson och herr Källstad, vilka
ansett,

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under 88. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 599 och II: 730 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
sålunda anfört beträffande
statsbidrag till konfessionella skolor;

31) vid punkten 91 av fröken Karlsson,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen 11:735 och
att utskottet därför under 91. bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag angående de tekniska
gymnasiernas inordnande under de
kommunala skolstyrelserna.

Reservation till avdelning 11

Vid anslagspunkten 12 av herrar
Nestrup, Kaijser, Torsten Andersson,
Widén och Helén, fröken Karlsson samt
herrar Larsson i Hedenäset och Källstad,
vilka i anslutning till reservationen
nr 22) ansett, att utskottet i nämnda
anslagspunkt bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 582 och II: 702 och i anledning
av motionerna I: 602 och II: 729,
samtliga såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 840 000 kr.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2

Genom en den 30 mars 1962 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att

1) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till skollag,

2) godkänna av föredragande departementschefen
förordade grunder för inrättande
av tekniskt råd vid länsskolnämnd
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda i anslutning härtill erforderliga
bestämmelser.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås i anslutning
till förslagen i propositionen nr 54 angående
reformering av den obligatoriska
skolan m. in., att den nuvarande skolstyrelselagen
ersättes med en skollag,
upptagande — jämte föreskrifter som
nu återfinns i skolstyrelselagen — bl. a.
vissa grundläggande regler berörande
den enskildes förhållande till den offentliga
undervisningen och skolorna
under skolstyrelsens förvaltning.

De i skolstyrelselagen upptagna bestämmelserna
har med endast ett fåtal
jämkningar av saklig eller formell innebörd
överförts till den nya lagen.

I fråga om kommunernas principiella
ansvar och befogenheter motsvarar förslaget
i stort sett vad redan nu gäller;
dock har kommunerna uttryckligen
ålagts att främja åtgärder i syfte att
bereda barn och ungdom undervisning
i påbyggnadsskolorna till grundskolan.

Vad angår skolstyrelsens kompetensområde
innebär de nya reglerna, att de i
propositionen nr 54 föreslagna kommunala
fackskolorna och de nuvarande
högre tekniska läroverken ställes under
styrelsens förvaltning. I anslutning till
förslaget om de tekniska läroverkens

inordnande under skolstyrelsens förvaltning
föreslås inrättande vid länsskolnämnderna
av ett rådgivande organ,
benämnt tekniskt råd och bestående av
minst tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.
Rådet skall ha till uppgift att
sörja för undervisningens anknytning
till näringslivet och anpassning till den
tekniska utvecklingen.

För interkommunal samverkan på
skolväsendets område föreslås i förenklingssyfte
en nyordning såtillvida, att
för varje slag av skolor i kommunerna
skall genom statlig myndighets försorg
och efter kommunernas hörande fastställas
elevområden, från vilka skolorna
har att mottaga elever. Elevområde
må fastställas att omfatta — utom skolkommunen
— en eller flera andra kommuner
eller delar därav. I den mån
skolkommunen på grund härav har att
mottaga elever från annan kommun
skall ersättning utgå, varom kommunerna
äger träffa överenskommelse.
Kan kommunerna inte enas, skall ersättning
utgå med för olika slag av skolor
och för elev och läsår eller kurs räknat
av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t förordnar fastställda schablonbelopp.
I den mån schablonbelopp
inte bestämts fastställes ersättningen
liksom hittills av länsskolnämndcn. Utöver
den form av samverkan, som består
i att kommun för undervisning mottager
barn från annan kommun, ger inte
förslaget regler för interkommunal samverkan
i vidare mån än att länsskolnämnden
i vissa fall kan ålägga kommuner
att samverka beträffande förvaltningen
av skola.

I lagförslaget upptages i nära anslutning
till nuvarande bestämmelser
grundläggande regler om barnens och
ungdomens rätt till undervisning i
grundskolan och påbyggnadsskolorna
till denna samt om undervisningen i
dessa skolor. Bl. a. fastslås förbudet mot
kroppslig bestraffning och kränkande
behandling av eleverna samt principen
om avgiftsfri undervisning. Med en

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

mindre jämkning har också nuvarande
bestämmelser om befrielse från deltagande
i kristendomsundervisning och i
morgonsamling upptagits i lagförslaget.
I anslutning till vissa bestämmelser om
grundskolans organisation fastslås principen
om det fria valet av studieväg;
det skall sålunda ankomma på föräldrarna
att välja studieväg efter samråd
med eleven och sedan upplysningar
lämnats av skolan.

Den nioåriga skolplikten, varpå
grundskolan bygger, föreslås bli reglerad
i lag liksom även normerna för
skolpliktens fullgörande. Skolpliktstiden
skall enligt förslaget liksom i försöksskolan
normalt motsvara levnadsåldern
7—16 år. I anslutning till en regel
om befogenhet för skolstyrelsen att
medge skolpliktig befrielse från det sista
skolpliktsåret understrykes, att denna
möjlighet bör användas med stor återhållsamhet
och endast då befrielsen med
hänsyn till barnets bästa finnes vara
den lämpligaste lösningen. Liksom hittills
skall skolplikt kunna fullgöras i
privata skolor eller genom enskild undervisning.
Beträffande sådana privata
skolor, vilka inte åtnjuter statsunderstöd,
fordras att skolan av skolstyrelsen
godkänts för ändamålet. För sådant godkännande
förutsättes bl. a. att skolans
undervisning till art, omfattning och
allmän inriktning väsentligen motsvarar
grundskolans.

Den nya skollagen föreslås skola träda
i kraft den 1 juli 1962.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget
var i följande delar så lydande: 2

§.

Varje kommun skall, efter vad i denna
lag och särskilda författningar närmare
bestämmes,

a) sörja för undervisningen av barn
i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda
barn och ungdom undervisning i följande
slag av skolor, nämligen kommunal
yrkesskola och fackskola samt stat -

ligt och kommunalt gymnasium, ävensom c)

i övrigt vårda skolväsendet i kommunen,
såvitt ej handhavandet därav
ankommer på annan.

7 §.

Skolstyrelsen är styrelse för grundskolan
och därtill hörande verksamhet.

Finnes i kommunen skola, som sägs i
2 § b), skall skolstyrelsen vara styrelse
även för den skolan och därtill hörande
verksamhet.

På framställning av kommunens fullmäktige
må Konungen besluta, att skolstyrelsen
skall vara styrelse även för
annan skola än som avses i första och
andra styckena.

16 |.

Vid sammanträde med skolstyrelsen
eller avdelning av denna skall skolchefen
närvara samt äga rätt att deltaga i
överläggningarna men ej i besluten och
att få sin särskilda mening antecknad
till protokollet.

Angående rätt för annan än skolchef
att sålunda deltaga vid sammanträde,
som i första stycket sägs, förordnar
Konungen.

25 §.

Studieväg för elev i grundskolan väljes
av föräldrarna efter samråd med
eleven och sedan upplysningar lämnats
av skolan.

Uttagning till specialundervisning
av elev i grundskolan sker genom skolans
försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle
att yttra sig.

32 §.

Barn, som ej uppnått skolpliktsåldern
men som finnes ha för skolgång erforderlig
mognad, må tillåtas att börja skolgång
i grundskolan höstterminen det kalenderår,
då barnet fyller sex år.

Har skolpliktigt barn ej nått den mognad
som fordras för att deltaga i undervisningen
i grundskolan, må dess skolgång
med föräldrarnas medgivande uppskjutas
ett år.

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Om intagning i vissa fall vartannat år
av elever i grundskolan gäller vad
Konungen därom förordnar.

33 §.

Skolplikt må fullgöras i annan offentlig
skola än grundskolan eller i enskild
statsunderstödd skola enligt bestämmelser,
som utfärdas av Konungen eller den
myndighet Konungen förordnar.

34 §.

I annan enskild skola än i 33 § avses
må skolplikt fullgöras, om skolan godkänts
för ändamålet. Godkännande skall
meddelas, om skolans undervisning till
art, omfattning och allmän inriktning
väsentligen motsvarar grundskolans och
skolan förestås av person, vilken äger
erforderlig skicklighet för undervisningen
och är väl lämpad att förestå
skola.

Uppfyller skolan ej längre angivna
villkor eller finnes, att undervisningen
ej handhaves av lärare med erforderlig
skicklighet eller att verksamheten eljest
icke bedrives på tillfredsställande sätt,
skall godkännandet återkallas, om rättelse
ej vinnes genom hänvändelse till
skolans ledning.

I godkänd skola må barn, som ej uppnått
skolpliktsåldern, intagas i årskurs,
som motsvarar årskurs i grundskolan,
endast om förutsättning är för handen,
varom sägs i 32 § första stycket.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 711 av
herr Carl Albert Anderson och II: 857
av herr Petterson i Degerfors m. fl.,

de likalydande motionerna I: 712 av
herr Carl Albert Anderson och II: 853
av herr Johansson i Södertälje m. fl.,

de likalydande motionerna I: 714 av
herr Ilagnar Bergh och fröken Ljungberg
samt II: 850 av herr Hseggblom
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 715 av

herr Eric Carlsson m. fl. och II: 855 av
herr Larsson i Luttra m. fl.,

de likalydande motionerna I: 717 av
herr Lars Larsson och herr Dahlberg
samt II: 847 av herrar Arvidson och
Blidfors,

de likalydande motionerna I: 718 av
herr Lundström m. fl. och 11:858 av
herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 719 av
fru Segerstedt Wiberg och 11:852 av
herr Helén,

de likalydande motionerna I: 720 av
herr Wirmark m. fl. och II: 856 av herr
Helander m. fl.,

motionen I: 713 av herr Ragnar Bergh,
motionen I: 716 av herr Eric Carlsson,
motionen II: 848 av herrar Boi ja och
Enskog,

motionen 11:849 av herr Christenson
i Malmö,

motionen 11:851 av herr Hagberg
m. fl. samt

motionen II: 854 av herr Larsson i
Hedenäset m. fl.

Utom nämnda motioner hade utskottet
i detta sammanhang behandlat en i
anledning av propositionen nr 54 väckt
motion, II: 715, av herr Hagberg m. fl.,
till den del motionen avsåge bestämmelserna
om morgonsamling.

I motionerna I: 711 och II: 857 yrkades,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala sig för slopande av
gällande behörighetsvillkor för skoldirektörer
och biträdande skoldirektörer.

Motionerna I: 712 och II: 853 utmynnade
i yrkande, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att den
nuvarande särskilda rektors- och lärarrepresentationen
i skolstyrelsen borde
upphöra.

I motionerna I: 714 och II: 850 yrkades,
att riksdagen måtte
dels besluta,

a) att skolan gåves en rådgivande
funktion vid föräldrarnas fria val av
studieväg för eleven samt att denna
funktion inskreves i skollagen på sätt
som föreslagits i motionerna,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

b) att lärarnas, elevernas och skolledningens
skyldigheter med avseende på
upprätthållande av god ordning, trivsel
och arbetsglädje i skolarbetet inskreves
i skollagen på sätt som föreslagits i motionerna,

dels uttala, att lärare och andra fackrepresentanter
för skolan skulle äga rätt
att deltaga i skolstyrelses sammanträde
i samma utsträckning som hittills samt
att inspektionsrätten över undervisningen
vid skolor för icke skolpliktig ungdom
skulle tillkomma vederbörande
överstyrelse.

I motionerna I: 717 och II: 847 hemställdes,
att riksdagen måtte dels antaga
27 § förslaget till skollag med den ändring
att paragrafens andra stycke utginge,
dels uttala, att i skolans uppgifter
inte inginge att anordna samlingsstunder
av religiös karaktär.

Motionerna I: 718 och II: 858 utmynnade
i hemställan,

1. att riksdagen måtte för sin del besluta
alt 27 § skollagen erhölle följande
lydelse:

»Elev i grundskolan skall på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga
i undervisning i kristendomskunskap,
om eleven tillhör trossamfund, som fått
Konungens tillstånd att i skolans ställe
ombesörja religionsundervisning.

Elev som är frikallad från undervisningen
i kristendomskunskap eller som
ej tillhör svenska kyrkan må på föräldrarnas
begäran av rektor befrias från
att deltaga i morgonsamling.

Elev kan även i övrigt av rektor befrias
från att deltaga i morgonsamling,
om skäl äro därtill»;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde utredning angående särskilt
anslag till ersättningar åt gästande
morgonsamlingsförrättare;

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t gåve till känna vad i övrigt i motionerna
anförts.

I motionerna 1:719 och 11:852 hemställdes,
att riksdagen måtte dels besluta
att rätten att sända barn till enskild

skola gjordes oberoende av skolstyrelsens
skolmognadsprövning, dels antaga
34 § förslaget till skollag med den ändringen,
att tredje stycket utginge.

I motionerna I: 720 och II: 856 hemställdes,
att riksdagen måtte

1. antaga 27 § förslaget till skollag
med den ändringen att paragrafen erhölle
följande lydelse:

Elev som är frikallad från undervisningen
i kristendomskunskap eller som
ej tillhör svenska kyrkan må på föräldrarnas
begäran .av rektor befrias från
att deltaga i morgonsamling.

Elev kan även i övrigt av rektor befrias
från att deltaga i morgonsamling,
om skäl äro därtill»;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad i övrigt i motionerna anförts.

I motionen 1:713 hemställdes, att
riksdagen måtte antaga förslaget till
skollag med sådan ändring däri, att
det framginge dels att fackskolorna skulle
vara statliga skolor, dels att de tekniska
läroverken liksom hittills skulle
stå under särskild styrelse.

I motionen II: 851 hemställdes, att
27 § andra stycket förslaget till skollag
utginge och ersattes med följande formulering:
»Vid morgonsamling med religiöst
inslag skall full frivillighet råda
och elev på föräldrarnas begäran befrias
från att deltaga.»

I motionen II: 854 hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att vid fastställandet av
skolstadga måtte tillses dels att i skolstyrelserna
ej finge förekomma annan
fast fackrepresentation än skolchefen,
dels att möjligheten för skolstyrelserna
att vid behandling av särskild fråga till
sig adjungera rektor, lärare eller annan
personal med speciell kännedom om
den aktuella frågan på lämpligt sätt anvisades.

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

I motionen 11:715 yrkades, såvitt nu
var i fråga, dels att bestämmelserna om
morgonsamling utformades så, att de
uteslöte alla möjligheter till avvikelser
från religionsfrihetens principer och att
— i den mån morgonsamling av konfessionell
karaktär förekomme — deltagandet
från elevernas sida skulle vara
frivilligt, dels att stadgande härom inskreves
i skollagen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna I: 717

(Kungl. Maj:ts förslag)

Lärare och annan personal i grundskolan
ha att där främja trivsel och arbetsglädje,
söka vinna elevernas förtroende
och respektera dem såsom självständiga
människor. Kroppslig bestraffning
eller kränkande behandling av elev
må ej förekomma.

Elev skall visa aktning och lydnad för
personalen samt eftersträva ett gott förhållande
till övriga elever.

och 11:847, 1:718 och 11:858 samt
1:720 och 11:856 och med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till skollag ävensom
med avslag å motionerna I: 715 och
11:855, såvitt däri hemställts om ändring
i lagförslaget och om omprövning
av frågan om fackrepresentation i skolstyrelsen,
och å motionerna I: 712 och
11:853, 1:714 och 11:850, 1:719 och
11:852, 1:713, 1:716, 11:848, 11:849
samt II: 854, för sin del antaga nämnda
lagförslag med de ändringarna däri att
26 och 27 §§ erhölle följande lydelse:

(Utskottets förslag)

§•

Alla som verka inom grundskolan ha
att där främja trivsel och arbetsglädje.

Elev skall visa aktning och lydnad för
lärare och annan skolans personal samt
eftersträva ett gott förhållande till övriga
elever.

Kroppslig bestraffning eller kränkande
behandling av elev må ej förekomma.

27 §.

Elev i grundskolan skall på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga i
undervisning i kristendomskunskap, om
eleven tillhör trossamfund, som fått Konungens
tillstånd att i skolans ställe ombesörja
religionsundervisning.

Är elev befriad från undervisning i
kristendomskunskap eller tillhör elev
ej svenska kyrkan, skall han på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga
i morgonsamling med religiöst inslag.

Elev i grundskolan må på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga i
morgonsamling, om skäl äro därtill.

Elev skall på föräldrarnas begäran befrias
från att deltaga i undervisning i
kristendomskunskap, om eleven tillhör
trossamfund, som fått Konungens tillstånd
att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

2) anse motionerna II: 715, såvitt nu
var i fråga, och 11:851 besvarade genom
vad utskottet under 1) hemställt;

B. att riksdagen måtte godkänna i propositionen
förordade grunder för inrättande
av tekniskt råd vid länsskolnämnd
samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
i anslutning härtill erforderliga bestämmelser; C.

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 711 och II: 857 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
efter erforderlig utredning av behörighetskraven
för erhållande av tjänst som
skoldirektör och biträdande skoldirektör
i kommun med mera än en sådan
tjänst samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, som kunde finnas påkallade; D.

att motionerna I: 718 och II: 858,
såvitt däri hemställts om utredning angående
särskilt anslag till ersättningar
åt gästande morgonsamlingsförrättare,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:715 och 11:855,
I: 718 och II: 858 samt I: 720 och II: 856,
i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits vid A i
utskottets hemställan:

Till 7 §.

Av herr Hseggblom, som ansett, att utskottet
— under förutsättning av bifall
till reservationen nr 31 till utskottets utlåtande
nr 1 — bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen
I: 713, såvitt nu var i fråga, måtte
för sin del besluta att 7 § förslaget till
skollag skulle erhålla följande lydelse:

7 §.

Skolstyrelsen är — — — hörande
verksamhet.

Finnes i kommunen skola, som sägs i
2 § b), skall skolstyrelsen vara styrelse
även för den skolan och därtill hörande

it. m.

verksamhet. För tekniskt läroverk skall
dock finnas särskild styrelse.

På framställning---andra styc kena.

Till 16 §.

Av herrar Lars Larsson, Torsten Andersson,
Wiklund i Öjebyn, Blidfors,
Larsson i Hedenäset och Johansson i Södertälje,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna
1:712 och 11:853 samt 11:854,
måtte för sin del besluta att 16 § förslaget
till skollag skulle erhålla följande
lydelse:

16 §.

Vid sammanträde----till proto kollet.

Till 25 §.

Av herrar Kaijser och Hseggblom, vilka
ansett, att utskottet — under förutsättning
av bifall till reservationen nr
9 till utskottets utlåtande nr 1 — bort
hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 714 och II: 850, såvitt nu var i
fråga, måtte för sin del besluta att 25 §
förslaget till skollag skulle erhålla följande
lydelse:

25 §.

Studieväg för elev i grundskolan väljes
av föräldrarna efter samråd med eleven
och skolan.

Uttagning till —--yttra sig.

Till 26 §.

Av herrar Kaijser och Hseggblom, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 714 och II: 850, såvitt nu var i fråga,
måtte för sin del besluta att 26 §
förslaget till skollag skulle erhålla följande
lydelse:

26 §.

Lärare och annan personal i grundskolan
ha att med upprätthållande av
god arbetsordning främja trivsel och ar -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

betsglädje, söka vinna elevernas förtroende
och respektera deras individualitet.

Personalens strävan att upprätthålla
god ordning skall ha skolledningens
stöd.

Elev skall visa lydnad och aktning för
personalen, iakttaga elt vårdat uppförande
och eftersträva ett gott förhållande
till övriga elever samt efter bästa förmåga
söka tillgodogöra sig undervisningen.

Till 34 §.

Av herrar Källqvist, Kaijser, Stefanson,
Helén, Hseggblom och Källslad, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 719 och II: 852, måtte för sin
del besluta att 34 § förslaget till skollag
skulle erhålla följande lydelse:

34 §.

I annan —--— förestå skola.

Uppfyller skolan---- skolans led ning.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Stefanson.

Särskilda utskottets utlåtande nr 3

I propositionen nr 61, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 23 februari 1962 föreslagit
riksdagen att till Förberedelseåtgärder
för skolreformen m. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 670 000
kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte till Förberedelseåtgärder
för skolreformen m. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 670 000
kr.

Särskilda utskottets utlåtande nr 4

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (bilaga
10, punkterna 278—280, 282 och 283
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1962/63 beräkna
till ökad ämnes- och speciallärarutbildning
m. m. ett förslagsanslag av
10 986 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 145 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Omkostnader
ett förslagsanslag av 414 000

kr-,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 100 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 471 00Q
kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Omkostnader
ett förslagsanslag av 90 000 kr.,
till Lärarhögskolan i Malmö: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 60 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Inredning
och utrustning av nya lokaler ett
reservationsanslag av 260 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 29 928 000
kr.,

till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 181 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
465 000 kr.,

till Folkskoleseminarierna: Utrustning
ett reservationsanslag av 660 000
kr.,

till Vidareutbildning av folkskollärare
ett reservationsanslag av 910 000 kr.,
till Avlöning åt deltagare i praktiska
lärarkurser m. m. ett förslagsanslag av
5 363 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 106, vilken hänvisats till

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

särskilda utskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 9 mars
1962, föreslagit riksdagen att

A. beträffande förslagen i propositionen
om ämneslärarutbildning om en
termin vid lärarhögskola och upprättande
av en tredje lärarhögskola

dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för anordnande av
ämneslärarutbildning om en termin vid
lärarhögskola;

dels besluta, att i Göteborg skulle
fr. o. m. budgetåret 1962/63 upprättas
en lärarhögskola tills vidare organiserad
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat godkänna
överenskommelse med Göteborgs stad
rörande fördelningen av vissa kostnader
vid inrättandet av en lärarhögskola
i Göteborg;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av
den av departementschefen förordade
ämneslärarutbildningen om en termin
vid lärarhögskola och därtill knutna anordningar
samt för upprättande fr. o. m.
budgetåret 1962/63 av en lärarhögskola
i Göteborg;

B. beträffande speciallärarutbildningens
organisation

dels besluta att fr. o. m. budgetåret
1962/63 skulle vid lärarhögskolorna i
Stockholm och Göteborg skapas en organisation
för speciallärarutbildning i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat;

m. m.

C. beträffande de tre lärarhögskolorna,
folkskoleseminarierna och avlöning
åt deltagare i praktiska lärarkurser
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa de
anslag m. m., som närmare framginge
av utskottets redovisning under avd. V.

Om det huvudsakliga innehållet i propositionen
nr 106 anfördes följande.

I propositionen nr 106 lämnas inledningsvis
en redogörelse för den s. k.
provårsköns omfattning och sammansättning.
Vidare redovisas vissa uppgifter
rörande lärarbehov och lärartillgång
inom skolväsendet, till vilka särskilda
synpunkter anknytes. Förslag framlägges
om inrättande av en lärarhögskola
i Göteborg. Vid denna och vid den nuvarande
lärarhögskolan i Malmö föreslås
att fr. o. m. nästa läsår ämneslärarutbildning
om en termin skall anordnas
under en övergångstid. Lärarhögskolan
i Göteborg föreslås inrättad i provisoriska
lokaler och till en början inriktad
enbart på ämneslärarutbildning av nyssnämnda
typ. Det nuvarande s. k. lärarutbildningsblocket
i Linköping förutsättes
få utökad kapacitet, varjämte
ytterligare ett utbildningsblock föreslås
tillkomma. Den sammanlagda kapaciteten
för praktisk utbildning av ämneslärare
ökar vid bifall till förslagen med
omkring 230 utbildningsplatser.

Förslag framlägges härjämte om väsentligt
förbättrad och utökad speciallärarutbildning
genom inrättande av en
speciallärarlinje vid vardera lärarhögskolan
i Stockholm och Göteborg. Den
sammanlagda utbildningskapaciteten
för nästa budgetår beräknas bli ca 300
speciallärare. I anslutning till förslagen
om utbildningsorganisation framlägges
också vissa förslag rörande speciallärarnas
tjänstgöring och löneställning.

I samband med behandlingen av folkskoleseminariernas
avlöningsanslag beröres
intagningen till folkskoleseminarierna
för nästa läsår.

Slutligen framlägges förslag om anslag
för budgetåret 1962/63 till de tre
lärarhögskolorna och till folkskolesemi -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

narierna samt till avlöning åt deltagare
i praktiska lärarkurser m. m.

De sammanlagda kostnadsökningarna
för nästa budgetår för de lärarutbildningsändamål,
som beröres i denna proposition,
uppgår till i runt tal 11 000 000
kr. Summan av de i propositionen äskade
anslagen uppgår till 58 041 000 kr.

I samband med förslagen under A.
och B. hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:697) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 839), i vilka hemställts
att riksdagen måtte vid behandlingen av
förevarande proposition — med hänsyn
till bl. a. kravet på en fortgående sänkning
av elevantalet i den obligatoriska
skolans klasser, som enligt motionerna
bland mycket annat vore ett effektivt
och sympatiskt medel att främja disciplin
i skolarbetet — såvitt här var i
fråga,

I. besluta a) att den förkortade ämneslärarutbildningen
skulle intensifieras
under tiden fram till läsåret 1964/65,
så att sådan utbildning icke därefter
behövde anlitas, b) att den handledda
praktiken för lärarkandidater som underginge
den förkortade ämneslärarutbildningen
i tiden skulle förläggas
före perioden vid lärarhögskolan, c)
att två lärarhögskolor skulle upprättas
samt förläggas till förslagsvis Uppsala
och Umeå med intagning av lärarkandidater
fr. o. m. hösten 1963, d) att avslå
Kungl. Maj:ts förslag om inordnande av
lärarhögskolorna under särskild avdelning
i skolöverstyrelsen, e) att frågan
om en gemensam styrelse för lärarhögskolorna
skulle snabbutredas, f) att lärare
för skolmognadsklasser skulle erhålla
samma grundutbildning som i propositionen
föreslagits för hjälpklassernas
och observationsklassernas lärare;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1962 års höstriksdag förslag rörande

anvisning av medel som kunde erfordras
för genomförande av förslagen under
I;

dels en inom första kammaren av herr
Hilding väckt motion (I: 698);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (I: 700) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl. (II: 843), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 106 måtte

I. besluta a) att den i propositionen
föreslagna kortare utbildningen vid lärarhögskola
av ämneslärare finge utgöras
av tvåterminsutbildning i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer,
b) att för lärarhögskolorna gemensam
styrelse, sammansatt på nuvarande
sätt, finge bibehållas;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
a) att plan rörande utbyggnad av
lärarhögskolorna och lärarutbildningen
i övrigt i syfte att underlätta övergång
till lägre elevantal i skolklasserna måtte
framläggas snarast möjligt, b) att frågan
rörande betyg vid kortare utbildning
vid lärarhögskola av ämneslärare måtte
upptagas till förnyad prövning samt att
möjligheter till graderade betyg därvid
måtte eftersträvas;

III. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén (1:701) och den andra inom
andra kammaren av herr Helén
(II: 842), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 106 måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att tilläggsdirektiv utfärdades
för lärarutbildningssakkunniga med den
innebörden, att sakkunniga finge i uppdrag
att upprätta en tidsplan för en sådan
utbyggnad av systemet med lärarhögskolor
som svarade mot en ökad
lärarutbildning i den omfattning som
erfordrades för att dels läsåret 1967/68
ingen klass i grundskolan skulle omfatta

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

mer än 22 elever på lågstadiet respektive
27 elever på mellan- och högstadierna,
dels läsåret 1970/71 ingen klass normalt
skulle omfatta mer än 25 elever,
samt att sakkunniga gjorde dessa beräkningar
från utgångspunkten att vid
nämnda tidpunkter största möjliga antal
lärare i grundskolan skulle utbildas vid
lärarhögskolor,

2. i skrivelse till Rungl. Maj:t begära
att planeringen för ämneslärarutbildr.
ingen i Göteborg inriktades på att en
fullständig lärarhögskola inrättades därstädes
budgetåret 1965/66,

3. besluta att professuren i praktisk
pedagogik med specialpedagogisk inriktning
inrättades vid den utbildningsorganisation
för speciallärare som föresloges
förlagd till lärarhögskolan i
Stockholm och ej vid lärarhögskolan i
Göteborg, som departementschefen föresloge,

4. uttala att en professur i praktisk
pedagogik vid lärarhögskolan i Göteborg
skulle inrättas senast vid ingången
av budgetåret 1965/66,

5. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Carlstein väckt motion (II: 841).

I samband med förslagen under C.
hade utskottet till behandling förehaft
vissa i anslutning till respektive anslagspunkter
i det följande under avdelning
V. redovisade motioner.

Under avdelningarna I.—IV. hemställde
utskottet,

1. att motionerna I: 697 och II: 839, i
vad de avsåge en intensifiering av enterminsutbildningen
under två läsår,
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:697 och 11:839,
i vad de avsåge tidsordningen för den
liandledda praktiken, icke måtte av riksdagen
bifallas;

3. att motionerna I: 700 och II: 843, i
vad de avsåge tvåterminsutbildning för
iimneslärare vid lärarhögskola, icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 4.

att motionerna I: 700 och II: 843, i
vad de avsåge frågan om betyg, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 5.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Ivungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande de omdömen som
borde komma till användning i intygen
efter enterminsutbildningen;

6. att motionerna I: 700 och II: 843
samt I: 701 och II: 842, i vad de avsåge
tidsplaner för utbyggnad av lärarutbildningen,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

7. att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört — godkänna
av departementschefen förordade
grunder för anordnande av ämneslärarutbildning
om en termin vid lärarhögskola
;

8. att motionerna I: 701 och II: 842,
i vad de avsåge planeringen för en fullständig
lärarhögskola i Göteborg, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 9.

att motionen II: 841 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

10. att motionerna I: 697 och II: 839,
i vad de avsåge två nya lärarhögskolor,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

11. att riksdagen måtte besluta att i
Göteborg skulle fr. o. m. budgetåret
1962/63 upprättas en lärarhögskola tills
vidare organiserad i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

12. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat godkänna överenskommelse
med Göteborgs stad rörande fördelningen
av vissa kostnader vid inrättandet
av en lärarhögskola i Göteborg;

13. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 697 och II: 839 samt I: 700
och II: 843, såvitt dessa motioner avsåge
bibehållande av den nuvarande styrel -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

sen för lärarhögskolorna, ävensom motionen
1:698, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
beträffande den centrala ledningen
av lärarhögskolorna;

14. att motionerna I: 697 och II: 839,
såvitt de avsåge en snabbutredning av
frågan om en gemensam styrelse för lärarhögskolorna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

15. att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört — bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta de beslut
och vidtaga de åtgärder, som fordrades
dels för genomförandet av den av
departementschefen förordade ämnes1
är arutbildningen om en termin vid
lärarhögskola och därtill knutna anordningar,
dels ock för upprättande
fr. o. m. budgetåret 1962/63 av en lärarhögskola
i Göteborg;

16. att motionerna I: 697 och II: 839,
i vad de avsåge grundutbildning för
skolmognadsklassernas lärare, icke måtte
av riksdagen bifallas;

17. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 701 och II: 842 i vad de
avsåge inrättandet av en professur i
praktisk pedagogik samt placeringen av
professuren i praktisk pedagogik med
specialpedagogisk inriktning, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
beträffande samma professurer
anfört och förordat;

18. att motionerna I: 697 och II: 839,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t angående vissa medelsanvisningar,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

19. att riksdagen måtte besluta att
fr. o. m. budgetåret 1962/63 skulle vid
lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg
skapas en organisation för speciallärarutbildning
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

20. att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört och för -

ordat beträffande professur i praktisk
pedagogik med specialpedagogisk inriktning
— bemyndiga Kungl. Maj :t att
i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av
den av departementschefen förordade
omorganisationen av speciallärarutbildningen.

Under avdelning V. Anslag till klassoch
ämneslärarutbildningen för budgetåret
1962/63 hemställde utskottet,

1 :o) att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lärarhögskolan i Stockholm, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lärarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Lärarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 926 000 kr.;

2:o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Stockholm: Omkostnader för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 692 000
kr.;

3:o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Stockholm: Materiel, böcker
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 kr.;

4:o) att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lärarhögskolan i Malmö, som föranleddes
av vad utskottet förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lärarhögskolan
i Malmö, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Lärarhögskolan i Malmö: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 438 000 kr.;

5:o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Malmö: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kr.;

6:o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Malmö: Materiel, böcker
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 457 000 kr.;

7 :o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Malmö: Inredning och utrustning
av nya lokaler för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 300 000
kr.;

8 :o) att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för lärarhögskolan
i Göteborg, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för lärarhögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Lärarhögskolan i Göteborg: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 279 000 kr.;

9:o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Göteborg: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 197 000
kr.;

10 :o) att riksdagen måtte till Lärarhögskolan
i Göteborg: Materiel, böcker
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 155 000 kr.

11 :o) Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
Kungl. Maj :t hade (punkt 11, s.
147—158) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
folkskoleseminarierna, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63, dels ock
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
29 717 000 kr., innebärande en anslagshöjning
med 133 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hagberg m. fl.
(I: 697) och den andra inom andra kammaren
av herr Heckscher m. fl. (II: 839),
i vilka, såvitt här var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte 1) besluta, att utöka
folkskoleseminariernas utbildningskapacitet
så att intagning av elever vid
folkskoleseminarierna kunde ske med
ytterligare fyra elever per klass för folkskollärarutbildning,
2) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte snarast utreda möjligheterna att
inrätta parallellklasser vid folkskoleseminarierna,
samt 3) uttala, att vid intagning
till folkskoleseminarierna den
principen skulle följas att de bäst meriterade
vunne inträde oavsett kön och
att fordringarna för inträde skulle vara
lika för kvinnor och män. I motionerna
påyrkades vidare beslut av riksdagen
om att utbildningsmöjligheterna för
facklärare skulle vidmakthållas med
hänsyn till önskvärdheten av att undervisningen
i övningsämnena även på
grundskolans mellanstadium omhänderhades
av facklärare.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

II. att motionerna 1:697 och 11:839,
såvitt de avsåge en generell ökning av
intagningen vid seminarierna, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte godkänna i

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

utskottets hemställan intagen avlöningsstat
för folkskoleseminarierna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962''63;

IV. att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 29 717 000 kr.;

V. att motionerna 1:697 och 11:839,
i vad de avsåge utredning om inrättande
av parallellklasser vid folkskoleseminarierna,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 697 och II: 839, i
vad de avsåge principerna för intagning
vid folkskoleseminarierna, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 697 och II: 839,

1 vad de avsåge vidmakthållande av utbildningsmöjligheterna
för facklärare,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottet hemställde vidare,

12:o) att riksdagen måtte till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 181 000 kr.

13 :o) Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. Kungl. Maj :t hade
(punkt 13, s. 161) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 465 000
kr., innebärande en anslagshöjning med
65 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Arvidson väckt motion
(II: 814), vari hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till förevarande ändamål under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 814, såvitt här var i fråga, till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker

m. m. för budgetåret 1962/63 under åt -

tonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 695 000 kr.

14:o) Folkskoleseminarierna: Utrustning.
Kungl. Maj :t hade (punkt 14, s.
162) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kr., innebärande
en anslagshöjning med 160 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (I: 697) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 839), i vilka, såvitt här
var i fråga, hemställts att riksdagen måtte
till Folkskoleseminarierna: Utrustning
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 950 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (II: 814),
vari hemställts, såvitt här var i fråga,
att riksdagen måtte besluta att till förevarande
ändamål under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 814 samt med bifall till motionerna
1:697 och 11:839, samtliga såvitt här
var i fråga, till Folkskoleseminarierna:
Utrustning för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 950 000 kr.

Slutligen hemställde utskottet,

15 :o) att riksdagen måtte till Avlöning
åt deltagare i praktiska lärarkurser
m. m. för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 554 000 kr.

Reservationer hade avgivits
1) under avdelningarna III.
och IV. (Ämneslärarutbildning om
en termin vid lärarhögskola -— Den

2*— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

tredje lärarhögskolan; Speciallärarutbildningens
organisation)

a) av herrar Kållqvist, Kaijser, Ernst
Olsson, Widén och Helén, fröken Karlsson
samt herrar Larsson i Hedenäset
och Kållstad, vilka ansett, att utskottet
under 6. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 700
och II: 843 samt I: 701 och II: 842, samtliga
såvitt här var i fråga, i skrivelse
till Kungi. Maj:t hemställa om utarbetande
snarast möjligt av en plan för utbyggnad
av lärarhögskolorna och lärarutbildningen
i övrigt, som svarade mot
den ökade lärarutbildning som kunde
erfordras för -att ingen klass i grundskolan
läsåret 1970/71 skulle omfatta mer
än 25 elever;

b) av herr Näsström, utan angivet yrkande; c)

av herrar Näsström, Lars Larsson,
Dahlberg, Wiklund i Öjebyn, Blidfors
och Johansson i Södertälje, vilka ansett,
att utskottet under 17. och 20. bort
hemställa,

17. att motionerna I: 701 och II: 842,
i vad de avsåge inrättandet av en professur
i praktisk pedagogik och placeringen
av professuren i praktisk pedagogik
med specialpedagogisk inriktning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

20. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta de beslut och
vidtaga de åtgärder, som fordrades för
genomförandet av den av departementschefen
förordade omorganisationen av
speciallärarutbildningen;

2) under avdelningen V. vid
punkten 11 (Folkskoleseminarierna:
Avlöningar)

a) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under V.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 697 och II: 839, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast
utreda möjligheterna att inrätta

in. m.

parallellklasser vid folkskoleseminarierna; b)

av herrar Kållqvist, Kaijser, Widén
och Helén samt fröken Karlsson
och herr Kållstad, vilka ansett, att utskottet
under VI. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 697 och II: 839, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte uttala,
att vid intagning till folkskoleseminarierna
den principen skulle följas, att de
bäst meriterade vunne inträde oavsett
kön samt att fordringarna skulle vara
lika för kvinnor och män;

c) av herr Kaijser och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet under VII.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 697 och II: 839, såvitt nu
var i fråga, besluta att utbildningsmöjligheterna
för facklärare skulle vidmakthållas
med hänsyn till önskvärdheten
av att undervisningen i övningsämnena
även på grundskolans mellanstadium
omhänderhades av facklärare;

3) under avdelning V. vid
punkten 13 (Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m.) av herrar Näsström,
Lars Larsson, Dahlberg, Wiklund
i öjebyn och Blidfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 814, såvitt här var i fråga,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 465 000 kr.;

4) under avdelning V. vid
punkten 74 (Folkskoleseminarierna:
Utrustning) av herrar Näsström, Lars
Larsson, Dahlberg, Wiklund i Öjebyn
och Blidfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kung], Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:697 och 11:839
samt 11:814, samtliga såvitt här var i
fråga, till Folkskoleseminarierna: Ut -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

rustning för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kr.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det beslut som riksdagen
efter denna debatt kommer att fatta
om den obligatoriska skolans utformning,
dess mål och uppgifter, blir utan
tvekan av genomgripande betydelse. Det
har sagts att det är det viktigaste avgörande
riksdagen hittills ställts inför
när det gäller skolan. Man torde få gå
tillbaka ända till 1842, då vi fick vår
obligatoriska folkundervisning, för att
finna en parallell. Då gällde det att erkänna
principen om alla medborgares
rätt att erhålla åtminstone ett minimum
av allmän undervisning.

I dag står vi inför beslutet att lagstifta
om en nioårig obligatorisk skola,
en skola gemensam för alla och som
genom sin målsättning och sin organisatoriska
utformning för första gången
på allvar söker förverkliga demokratiska
krav. En skola som följaktligen
vill ge samma möjligheter och chanser
åt alla, som uppställer principen om
fritt val av studieväg, som vill motverka
uppkomsten av falska sociala värderingar,
som vill vara human med
höga ideal och inte ett offentligt sorteringsverk
för unga människor, värderade
och mätta med skolans mått. En
skola som utöver att meddela kunskaper
och färdigheter är djärv nog att
även vilja, för att citera skollagens
första paragraf, »främja elevernas utveckling
till harmoniska människor och
till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar».

Särskilda utskottet framhåller med all
rätt, att vi står vid slutet av en skolepok
och vid början av en ny. Och den
nya har sannerligen länge och väl förberetts.
1940 års skolutredning, tillsatt
av en konservativ ecklesiastikminister,

var i och för sig ett riktigt och djärvt
grepp. Men utredningens ledamöter satt
fast i gamla skolpositioner, och trots
flera värdefulla undersökningar kom
man inte ur fläcken. När man i dag på
nytt läser utredningens framställning
om exempelvis sambandet mellan folkskola
och högre skola har man en stark
förnimmelse av historiskt damm över
sidorna, och likväl är det endast 18 år
sedan.

På socialdemokratiskt håll stod det
också tidigt klart att 1940 års skolutredning
skulle vara passé redan när den
avlämnades, och i dag är det väl endast
den outtröttlige professor Erik Wellander,
som i Svenska Dagbladets understreckare
söker hålla skolkonservatismens
fana högt. Vilken fana dagens
höger håller i är däremot svårt att upptäcka,
om man nu över huvud taget anser
alt ett från ståndpunkt till ståndpunkt
hoppande parti kan hålla i någonting.
Men därom blir väl mera sagt
i den fortsatta debatten.

Från och med direktiven för 1946 års
skolkommission till särskilda utskottets
utlåtande vid denna riksdag går emellertid
en rak linje, som kan karakteriseras
som ett krav på en nioårig skola,
gemensam för alla och med klart formulerade
demokratiska mål. Jag tänker
inte, herr talman, tynga protokollet
med en historisk översikt av det
gångna reformarbetet, men de ■— och
de finns — som i dag anser att de tagits
på sängen måste ha sovit länge
och djupt. Först den nu historiskt välkända
s. k. Visbykommunikcn sommaren
1960 tycks ha avbrutit slummern
genom meddelandet att de politiska partierna
enats om den slutliga utformningen
av vår nioåriga obligatoriska
skola. Inte minst på lärarhåll borde
man ha noterat, att även 1946 års skolkommission
var enig i sitt utlåtande
samt att samtliga avgörande riksdagsbeslut
i skolfrågan under hela 1950-talet
fattats av en enhällig riksdag.

Det gäller inte blott det stora inle -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

dande skolbeslutet vid 1950 års riksdag
utan även 1956 års beslut, som drog
ett streck över den oklarhet, som till
äventyrs vidlådde 1950 års beslut, och
klart utsade att försöksverksamheten
syftade till en nioårig, organisatoriskt
sammanhållen obligatorisk skola, samt
slutligen 1957 års riksdag, som icke
blott godkände direktiven för skolberedningen
— en i och för sig intressant
konstitutionell händelse, som redan
från början åt skolberedningen gav
en fast grund och klara riktlinjer —
utan även dessutom fastställde en tidsplan
för den nya skolans genomförande.
Det beslut vi i dag står inför är
därför synnerligen väl förberett.

Mot bakgrunden av skolberedningens
betänkande, skolpropositionen och utskottsutlåtande!
kommer jag, herr talman,
i fortsättningen huvudsakligen att
beröra några mera kontroversiella ting
samt anlägga några principiella synpunkter
på skolreformen. Jag vill börja
med vad man kallat för Visby-kompromissen,
som man framför allt på högerhåll
velat framställa som en veritabel
kohandel av en samling politiker,
utan kontakt med verkligheten och isolerade
från allt vad pedagogisk sakkunskap
heter. Jag tänker nu inte i
första hand på vissa i stridens hetta
hastigt hopkomna tidningsuttalanden
utan håller mig officiellt till den av herr
Kaijser och fröken Karlsson undertecknade
högerreservationen vid punkten 1.
Jag ber, herr talman, att få citera följande
meningar.

»Den konstruktion av en nioårig skola,
som skolberedningen gjort och som
departementschefen — skolberedningens
ordförande ■— accepterat, har inte
tillkommit på så sätt att beredningens
ledamöter med stöd av det stora material
de många expertgrupperna ställt
till förfogande sökt finna en lösning,
som de var för sig funnit vara den bästa.
Förslaget utgör en kompromisslösning,
där ledamöter avstått från ståndpunkter,
som de förut ansett välmoti -

m. m.

verade och t. o. m. angivit som omöjliga
att frånträda.» I sanning en näpen
och vacker bild av skolberedningens
ledamöter, högerledamoten fru Birgitta
Sjöqvist och, väl indirekt, även nuvarande
högerledaren herr Heckscher inbegripna.
Men bilden är grundfalsk.

För det första har ingen av skolberedningens
experter eller expertgrupper
— och de har representerat den
yppersta sakkunskapen i landet — som
haft med högstadiets konstruktion att
skaffa inlagt något veto — tvärtom. För
det andra har just erfarenheterna av
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
sagt oss att det i de flesta
distrikt tillämpade systemet med sortering
av eleverna efter tillval av tyska
på olika linjer är olyckligt. Skolberedningen
var enig om att detta system
obevekligen leder till ett högstadium
med en om någon tid kamouflerad treårig
realskola å ena sidan och en likaledes
kamouflerad högre folkskola å
den andra.

För det tredje slutligen, och det är
det helt avgörande, byggde skolberedningens
förslag på helt nya principer,
nämligen fritt val av studieväg genom
högstadiet samt principen om en läroplan
med tillval. Mig veterligt accepterade
högern då — hur man gör i dag
eller i morgon vet jag inte — principen
om fritt val av studieväg, men den
kan, som skolöverstyrelsen med en förkrossande
argumentering påvisat, icke
förenas med en linjedelning från och
med årskurs 7. Därmed kunde också
skolberedningens linjedelnings förespråkare
lämna vad som i reservationen
kallas »tidigare ståndpunkter», helt
enkelt därför att man tog och var mottaglig
för skäl som var logiska. Det var
ett helt nytt läge i skolberedningen, när
Visbykommunikén utfärdades.

En linjedelning måste rimligtvis förutsätta
homogena klasser och sådana
kan inte skapas med fritt val av studieväg.
Alltså är vi tillbaka vid urval, prövningar,
köer och misslyckanden. Jag

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skall gärna medge, herr talman, att det
ur snäva pedagogiska effektivitetssynpunkter
sett finns vissa fördelar med
homogena klasser, om man nu på dessa
åldersstadier över huvud taget kan
göra ett urval —- jag skall återkomma
härtill — men då får man också
ta konsekvenserna av en tidig linjedelning.
Vad jag här berört är själva kärnpunkten
i differentieringsdebatten. Man
har aldrig kunnat sitta mellan två stolar.
Alla som har försökt har misslyckats,
vilket dagens högerparti på ett lysande
sätt demonstrerat. Med ett accepterande
av fritt val av studieväg — jag
utgår alltså från att högern i dag här i
kammaren fortfarande accepterar den
principen — finns det inget alternativ
till det nu föreliggande förslaget. Därför
har högern inget alternativ, eftersom
den samtidigt av olika för mig okänd?
skäl inte går fram efter en klart skolkonservativ
linje, d. v. s. differentiering,
urval och linjer. Ett sådant program
är självfallet ett alternativ till det
nu föreliggande förslaget.

Även om vi bortser från att homogena
klasser förutsätter linjedelning måste
man fråga sig, om det i en obligatorisk
skola över huvud taget är möjligt
att göra ett urval som fyller rimliga
anspråk på att vara riktigt och
rättvist. Skolberedningens vetenskapliga
undersökningar undanröjer inte dessa
misstankar. En av professor Kjell
Härnqvist utförd undersökning belyser
bl. a. differenserna mellan olika egenskaper
hos en och samma individ. En
ganska betydande grupp elever visar sig
ha ojämna intellektuella förutsättningar
för olika av skolans läroämnen. I
vissa hänseenden tillhör de den bättre
hälften av eleverna, i andra fall den
sämre. Det numera ganska kända
exemplet med de slumpvis utvalda 100
eleverna belyser allra bäst problemet.
Det är ingen konst att i t. ex. modersmålet
plocka ut de 50 bästa och de 50
sämsta eleverna. Men i ett annat ämne,
såsom matematik, måste 15 ur den bäs -

ta modersmålsgruppen flytta över till
den sämre matematikgruppen och vice
versa. Enbart i två ämnen var felprocenten
alltså 30. Lägger man sedan till
orienteringsämnen och alla de egenskaper,
som för en ung människa är
så väsentliga för framgång i skolan,
ambition, vilja, god hälsa, föräldrabakgrund,
familjebakgrund m. m., borde var
och en förstå att möjligheterna att på
allvar påstå att man skall kunna göra
ett riktigt rättvist och rationellt urval
är ganska dåligt underbyggda.

När man efterlyser homogena klasser
glömmer man dessutom ofta, att
det bildas såväl positivt som negativt
gallrade klasser. Och om någonting borde
kunna accepteras av alla är det väl,
att skolan i sin organisation så långt
som möjligt söker hindra uppkomsten
av negativt gallrade klasser. Jag föreställer
mig att vi senare i dag eller i
natt kommer att få en debatt om skolans
disciplinförhållanden. Jag vill som
ett inlägg i den debatten påstå, att den
effektivaste åtgärden i detta hänseende
är att organisera den obligatoriska
skolan så, att man undgår dessa negativt
gallrade skolmiljöer.

Vårt samhälle har sedan länge utvecklats
i klart demokratisk riktning,
innebärande bl. a. större likvärdighet
mellan medborgarna, höjd levnadsstandard
och minskade klassmotsättningar.
Självfallet måste då även skolan —
som är en av de största samhälleliga
funktionerna — anpassas till dessa nya
sociala och ekonomiska förhållanden.
Vi måste med andra ord få en skola,
som harmonierar med samhället i övrigt,
och vi måste söka undvika att ge
den obligatoriska skolan en sådan organisation
att vi får ett nytt slags uppspaltning
av människorna efter utbildningsvägar
eller i begåvade och obegåvade,
mätt med skolans mått.

En tidig linjedelning skulle obevekligt
medföra detta. Tids nog, ärade
kammarledamöter, delar människorna
upp sig på olika yrkesutbildningsvä -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gar, och i näringsliv och på arbetsmarknaden
fortsätter specialiseringen
och uppdelningen. Vad vi vill söka
motverka är att redan den obligatoriska
skolan, skolan för alla, får en sådan
organisation att falska sociala värderingar
grundlägges. Den nya skolan
vill i stället markera varje individs
egenvärde, trots olikheter i exempelvis
intellektuella förutsättningar, och
träna eleverna i kamratligt samarbete,
fortfarande trots individuella olikheter.
Den som anser att detta innebär
nivelering och slöseri med begåvningar,
måste rimligtvis innerst inne anse
att hela demokratiseringsprocessen är
en enda stor nivelleringsprocess.

Nej, grundskolan innebär motsatsen
till nivellering. Ingen skola har satt
kravet på individualiserad undervisning
högre. Skolberedningen framhåller
med all skärpa, att i centrum för
skolans verksamhet står den enskilde
eleven och att utgångspunkten för skolans
arbete måste vara aktningen för
elevens människovärde, för hans personlighet
och egenart. Målet blir därför
att söka hjälpa varje elev till en allsidig
utveckling. Riktpunkten för skolans
strävan har vidare angivits vara
en strävan att fostra människor till tillräcklig
beredskap för att möta de krav
som livet i vår tids samhälle ställer på
dem. Det innebär bl. a. att skolan har
att bidra till elevens arbetsfostran,
d. v. s. en fostran genom arbete och för
arbete samt till — inte minst — en positiv
inställning till arbete av olika
slag. Detta mål kan aldrig främjas av
en uppdelning i 13-årsåldern på teoretiska
och s. k. praktiska linjer.

Men, säger någon, kanske flera, detta
är endast ideal, svåra att nå. Till
det vill jag svara att utan ideal är en
verklig demokrati omöjlig. Då återstår
endast att lata människorna ställa upp
på startlinjen och sedan släppa i väg
dem i en allas konkurrens mot alla.
Om de som kommer först dessutom fått
samhällets auktorisation på att de är

bäst, ja, då har vi kommit långt på vägen
mot den fulländade meritokratiens
samhälle och långt bort från demokratiens
uppfattning om alla människors
lika värde.

Jag övergår härefter till att något beröra
de praktiska förutsättningarna för
reformens genomförande. Ett gynnsamt
utgångsläge är då först och främst den
stora enighet som rått och råder om
det nu föreliggande förslaget. Skolberedningen
var sålunda enig ända tills
högern i slutögonblicket gjorde sitt numera
beryktade avhopp —- dock icke
från de bärande principerna. I motsats
till vad som görs gällande i reservation
nr 1 var remissinstansernas uppslutning
kring skolberedningens förslag
helt överväldigande. Jag nöjer mig med
att hänvisa till handlingarna. De talar
verkligen för sig själva.

Bakom särskilda utskottets utlåtande
står likaledes en stor och betryggande
majoritet. Ingen som något känner
stämningarna ute i kommunerna, inom
de stora organisationerna och i näringslivet
kan bestrida att det är en
allmän önskan, att riksdagen nu fattar
ett beslut i enlighet med det nu föreliggande
förslaget. Man vill ha ett definitivt
besked om skolans utformning.
Försöksverksamheten och osäkerheten
har varat länge nog. Inte minst på lärarhåll
och skolledarhåll vill man på
nytt känna fast mark under fotterna,
och framför allt vill man undvika den
beska högermedicinen att fora över
skolstriden på det lokala planet.

Men var står lärarna — de som ska
föra ut reformen i levande livet? Har
inte nyligen 11 000 lärare protesterat
mot bestämmelsen om de sammanhållna
klasserna i sjuan och åttan? Först är
då att säga, att skolan givetvis är en
hela folkets angelägenhet, för att citera
utskottet, och skolans uppbyggnad
kan därför inte i första hand betraktas
som en angelägenhet för fackmännen
på skolans område utan som en samhällsfråga
i vidare mening. Lärarna

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

själva har icke heller ifrågasatt någonting
annat, utan har endast använt sin
medborgerliga rätt att i en för dem
viktig fråga säga sin mening. Något
som helst hot om obstruktion eller passivt
motstånd har över huvud taget aldrig
någonsin framkommit från lärarhåll.

Lojaliteten mot i laglig ordning fattade
beslut kan icke ens ifrågasättas.
Det är vidare att observera, att de
11 000 lärarna icke vänder sig emot
förslaget om sammanhållna klasser som
sådant utan mot vad de anser vara alltför
bindande generella bestämmelser.
Personligen har jag närmast sett aktionen
som ett uttryck för oro och osäkerhet
inför en ny arbetssituation. Det
är därför av största vikt att lärarna
ges allt det stöd, som är möjligt för att
underlätta övergången. Men framför
allt bör framhållas, att den skola vi nu
kommer att få utrustas med helt andra
resurser än vår nuvarande och att följaktligen
lärarnas situation och möjligheter
att förverkliga den nya skolan
blir helt andra än i dag.

För det första kommer övergången
till det nya högstadiet att ske successivt
efter en viss övergångstid —- i normalfallet
två år. Skolbyggnadskvoten
har fått en verkligt kraftig ökning och
är nu sådan att lokalfrågorna borde
kunna lösas i takt med övergången till
grundskolan. Utöver i propositionen
föreslagen kvot om 350 miljoner kronor
kommer ytterligare medel att ställas
till förfogande i sysselsättningsfrämjande
syfte.

Förslaget om sänkning av elevantalet
i klasserna är sådant, att det rimligen
måste innebära en avsevärd förbättring
i lärarnas arbetssituation. Propositionens
delningsregler är generösa. Jag
tror, herr talman, att jag vågar säga
att vi med det nu föreliggande förslaget
förmodligen får det lägsta elevantalet
i världen. Den som gör gällande
att propositionens delningsregler inte
är generösa måste ha tappat kontakten

med den verklighet i vilken även skolan
befinner sig.

Medeltalet elever per klass blir omkring
22 i årskurs 9, 26—27 i årskurserna
4—8 och 20—21 i årskurserna 1—3,
och därtill kommer ytterligare s. k. förstärkningstimmar,
inte minst på lågstadiet.
Då jag i propositionen gick något
längre än skolberedningen utan att dock
ändra maximitalen 25 respektive 30, är
det överraskande att trots uppgörelsen
finna en gemensam borgerlig reservation,
som nu pläderar för ett principbeslut
om ytterligare sänkningar av elevantalet
år 1970. Som något annat än en
demonstration är det svårt att uppfatta
förslaget.

Jag vill i detta sammanhang påtala
den mytbildning som framför allt folkpartipressen
ägnar sig åt när det gäller
sänkningen av elevantalet i klasserna.
Skolberedningens förslag på den punkten
framställes såsom i första hand en
folkpartistisk hraftåtgärd, genomdriven
under motstånd. Jag måste fråga mig:
Från vilken eller vilka av beredningens
ledamöter? I Upsala Nya Tidning drogs
slipstenen så sent som i går på följande
sätt: »Om inte alla tecken slår fel känner
sig hr Edenman svårt frestad att
behålla störa klasser. Det nu av utskottet
förordade delningstalet 30 tvingades
fram genom Visby-kompromissen. Längre
vill inte socialdemokraterna gå.»

Herr talman! Det är till att vara skarpsinnig
även i provinsen. Men visst vill
vi gå längre, vi vill gå hur långt som
helst när det gäller att sänka elevantalet
i klasserna, om och när resurserna
finns. Men önskningar skapar ingen
grund för reformer, och att mot bakgrunden
av de nyligen framlagda lärarprognoserna
inbjuda riksdagen till verklighetsfrämmande
principuttalanden
kan inte ens från valtaktisk synpunkt
vara klokt.

En i grunden radikalt ändrad situation
för lärarna måste även den genomgripande
upprustningen av skolans
tillgång på olika slag av undervisnings -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

hjälpmedel innebära, liksom den hårda
satsning på lärarfortbildning och information
om skolreformen som regeringen
nu föreslår. På något längre sikt bör
även en reformerad lärarutbildning
komma in i bilden.

Mot bakgrunden av denna skolmiljö förefaller
icke samhällets krav på lärarna
att vara orimligt. Undervisning i sammanhållen
normalklass — något annat
är det icke fråga om — är dessutom
långt ifrån oprövad. Från försöksverksamheten
börjar nu framkomma ett allt
rikhaltigare erfarenhetsmaterial, folkskolan
har en sekellång erfarenhet, och
internationellt lämnar framför allt USA
och Sovjet positiva erfarenheter. Det
vore därför mer än egendomligt, om
Sverige med sin långa skoltradition och
höga lärarstandard icke skulle kunna
genomföra ett undervisningssystem som
den överväldigande majoriteten av medborgarna
anser vara en förutsättning
för att nå de mål vi uppställt för den
nya skolan.

Det komplex av skolfrågor vi i dag
kommer att behandla är stort och omfattande.
Varje försök att i ett begränsat
anförande spänna över hela fältet
är dömt att misslyckas. En rad talare —
föreställer jag mig — kommer att belysa
reformen från andra utgångspunkter.
Avslutningsvis vill jag därför, herr talman,
endast ta upp ett par frågor gällande
grundskolans påbyggnader och i
största korthet beröra huvudlinjerna i
den kommande utbildningspolitiken.

Vill man försöka fånga det utmärkande
för den aktuella situationen, är det
att hela utbildningskomplexet hänger
samman. Man kan sålunda inte behandla
grundskolan utan att mycket starkt
snegla mot vad som skall komma därefter.
Även arbetsmarknaden kommer
in i bilden, och det är ingen tillfällighet
att frågan om yrkesorienteringen i
grundskolan fått så stort utrymme i den
allmänna debatten.

Jag har sagt det förr, och jag vill upprepa
det nu, att utbildningspolitikens

huvudproblem under 1960-talet blir att
söka uppfylla ett allt starkare krav på
styrning av tillströmningen till olika utbildningsvägar
och att göra detta med
en så långt som möjligt bibehållen frihet
för den enskilde att välja studieväg.
Vi står här inför ett av demokratins
ständiga problem: att förena frihet för
den enskilde med samhällets krav på
effektivitet men också med individens
krav på en sysselsättning, som svarar
mot erhållen utbildning.

När vi i den nya skolan söker göra
teoretiska och praktiska studievägar likvärdiga,
har det utöver bestämda demokratiska
och sociala värderingar också
funnits en mycket praktisk och konkret
motivering, nämligen att försöka undvika
en snedvridning av utbildningsväsendet
i ensidigt teoretisk riktning.

På gymnasieplanet finner vi i stort
sett samma problematik: risken för
en snedvridning av utbildningen mot
allmänteoretiska utbildningsvägar. Kammarens
ledamöter har fått situationen
beskriven i samband med olika förslag
om utbyggnad av fackgymnasierna. Vidare
har antalet nyinskrivna vid de icke
spärrade fakulteterna med 2 400 eller
50 procent överstigit universitetsutredningens
för endast några år sedan utförda
prognos.

Vilken politik skall vi då föra, om vi
vill behålla den enskildes rätt att fritt
välja studieväg och samtidigt avvisar
tanken att spärra de nu fria fakulteterna?
Svaret blir att vi måste skapa
alternativ, och det är här fackskolorna
kommer in i bilden. Skall nämligen utvecklingen
med någon som helst utsikt
till framgång kunna styras och tillströmningen
till gymnasierna hållas inom rimliga
gränser, måste andra valmöjligheter
erbjudas, valmöjligheter som för den
enskilde framstår som lockande inte
minst ur arbetsmarknadssynpunkt. Jag
tror för min del att fackskolorna kommer
att bli ett sådant alternativ. De
avser att föra fram eleverna till en karaktärsbunden
men icke alltför starkt

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

specialiserad utbildning. En för tidig
specialisering är vansklig mot bakgrunden
av vår allmänna okunnighet om den
framtida arbetsmarknadens struktur.

Om man tar hänsyn till de 10 000-tals
människor, som i dag med hjälp av
kvällskurser, korrespondensundervisning
etc. utbildar sig och det starka
tryck, för vilket yrkesskolväsendet är
utsatt, finns det säkerligen ett stort underlag
för de ny fackskolorna. Men de
kommer säkerligen och kanske framför
allt att utöva dragningskraft på de unga,
som önskar en fortsatt utbildning efter
grundskolan utan att därför ha några
bestämda universitetsplaner. Det är
följaktligen luckan mellan gymnasier
och yrkesskolor som fackskolorna vill
fylla. Riksdagen kommer vid ett senare
tillfälle att få ta ställning till utformningen
av fackskolorna, varför jag nu
kan gå förbi den frågan.

Herr talman! Det är självfallet, att
utbildningens expansion måste ses som
ett dynamiskt utvecklingsproblem. Utvecklingen
kan försiggå i olika takt och
i olika dimensioner. En avvägning måste
också ständigt ske mellan utvecklingen
på olika nivåer, t. ex. grundskola kontra
fackskola — det kommer säkerligen att
bli konflikter om vad som skall gå först
— allmänna gymnasier kontra fackgyinnasier,
yrkesutbildning etc. Den samlade
kostnadsramen kommer förvisso att
vara begränsad även i fortsättningen, likaså
tillgången på lokaler och lärare.

Vad som däremot inte är begränsat -—•
dess bättre — är det allmänna intresset
för skola och utbildning. Många starka
krafter kommer att driva på. En fortlöpande
diskussion om utbildningens betydelse
kommer att väcka allt fler unga
människor till insikt om nyttan av att
skaffa sig bättre utbildning, och bättre
utbildning är i de flesta fall liktydigt
med längre utbildning. Det kommer med
andra ord att bli ett enormt tryck på
utbildningssektorn, som redan är en av
de största i samhället. Skolpolitiken
måste därför i fortsättningen med än

starkare skäl än hittills sättas in i de
stora samhällspolitiska perspektiven.
Den angår oss alla. Det är därför skolreformen
också är en stor samhällsreform.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! I slutet liksom i början
av sitt anförande underströk statsrådet
Edenman enligt min mening på
ett ypperligt sätt att skolans verksamhet
är en för oss alla vital angelägenhet
och att vad som händer på skolans
område kan få epokgörande betydelse.
Däremot fanns det i statsrådets anförande
vissa andra avsnitt som jag gärna
skulle ha velat omedelbart bemöta.
Jag skall emellertid inte göra det, eftersom
jag först och främst betraktar som
min uppgift att försvara våra reservationer
och inte vill riskera att bli en
långtalare som alla tröttnar på. Dock
måste jag säga att jag blev ganska förvånad
över att statsrådet, sedan han
talat om skolreformen såsom en mycket
väsentlig fråga, började utdela en
hel del kraftiga eller mindre kraftiga
slag i avsikt att väcka strid. Högern
fick naturligtvis de kraftigaste slagen,
men vi tar detta med jämnmod, eftersom
vi kämpar med skolans bästa för
ögonen. Även folkpartiet fick ett nyp,
låt vara att statsrådet betecknade folkpartiets
politik som en demonstrationspolitik,
ett uttryck som väl innebär en
viss överdrift i detta sammanhang.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
det anförande jag hade tänkt hålla,
men jag hoppas att vid ett senare tillfälle
få återkomma för att bemöta statsrådet.

Det är alldeles självfallet att vi måste
sätta skolans mål högt, så nära idealet
som vi kan komma. Då får inga hänsyn
tas till något ovidkommande, vare
sig prestigehänsyn eller andra.

Jag måste kanske redan från början
säga att jag har ett väldigt handikapp
när jag tar till orda i skolfrågor. Jag

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

råkar vara lärare, därtill inom det område
som mest berörs av reformen,
nämligen klasserna 5—8. Vi känner alla
till att lärares omdömen inte står högt
i kurs när det gäller deras eget arbetsområde.
Min mer än 35-åriga lärargärning
har gett mig vissa erfarenheter.
Dem har jag vunnit först i landsbygdsskolor
och sedermera i skolor i städerna.
Jag har haft ogallrade och s. k.
negativt gallrade klasser. Jag har haft
klasser med lägst 25 elever och högst
39. Allt detta gör att den inställning
jag redogör för är grundad på erfarenhet.

Det är givet att vi alla, oavsett vilket
parti vi tillhör, vill ta till vara det bästa
i gångna tiders och i dagens skola.
Likaså hälsar vi med tillfredsställelse
allt nytt som tillförs skolan och som
på något sätt kan berika den. Jag tror
emellertid att det är lyckligt att vi sorgfälligt
prövar och sovrar allt detta nya,
så att vi inte ens för en kort tid försvårar
eller omöjliggör för skolan att
fungera på det sätt som vi önskar. Försummelser
i det ena eller andra avseendet
kan få besvärande, ja oreparabla
följder.

Jag vill då först tala om den viktigaste
delen i skolan, eleverna. Genom
dem och med dem kan skolan bli en
tillgång för oss alla. Skolan måste vara
en trivsam och bra arbetsplats, där
eleverna upplever en sådan arbetsmiljö
och en sådan arbetsiver som vi vuxna
vill ha när vi sysslar med en oss
förelagd arbetsuppgift, som riktigt
fängslar oss och som vi helt går in för,
en uppgift som kräver någonting av
oss men som också ger resultat och
arbetsglädje.

Skolarbetet, väl anpassat efter elevernas
individuella förmåga, roar och
stimulerar. Det ger kunskaper och i
samband därmed fostran till självständighet,
arbetsvilja och andra goda
egenskaper. En sysselsättning som
skänker arbetsglädje stimulerar till nya
tag, vare sig det gäller en individuell

arbetsuppgift eller en för flera elever
eller för klassen gemensam uppgift.
Skolan är ju en hela livets förskola,
och vi måste därför verkligen vara besjälade
av god vilja i detta avseende
och sätta skolans mål högt, även om
det skall bli till priset av en strid. Vi
vill ingen strid för stridens skull, men
vi vill kämpa för de idéer, som vi anser
bör vara grundläggande för skolan.

Vår komplicerade värld ställer störa
krav på skolan både rent kunskapsmässigt
och när det gäller fostran. Vi
har inte råd och inte rätt att låta någon
enda elev, oavsett begåvningstyp,
gå miste om det mått av kunskaper
som vederbörande kan anamma och
som kan ha betydelse för honom eller
henne. Detta gäller både praktiskt och
intellektuellt inriktade elever.

Att hemmen numera i allt större utsträckning
försummar sitt fostraransvar
— eller rent av inte förstår vad
de och barnen går miste om genom
att de inte lägger så mycket vikt vid
att uppfostra barnen — gör att skolan
fått ökade arbetsuppgifter. Dessbättre
är det ju så, att om betingelserna i
skolan är goda går fostran och kunskapsmeddelelse
hand i hand men —
och det vet jag bestämt — barnen vill
ha ett mått på de kunskaper de inhämtar.
De vill veta om de arbetsresultat
de kommit fram till är goda. Vi delar
helt den mening beredningen ger uttryck
åt i följande uttalande:

De sociala argumenten »måste under
alla förhållanden vägas mot de
lika självklara kraven på att skolan
skall förbereda de unga för studier och
arbete på olika banor, ge dem som är
begåvade och skall studera vidare goda
insikter och färdigheter, att den skall
uppehålla en hög lcunskapsstandard.
Skulle så inte bli möjligt, måste det få
stora och svåröverskådliga konsekvenser
inte bara för våra gymnasier av
olika slag utan även för universitet
och högskolor.» Jag skulle vilja till -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lägga, att detta gäller vare sig eleven
väljer en teoretisk eller praktisk bana.

Vikten av att läraren kan möta varje
elev som dennes individualitet kräver
i avseende på kunskapsmeddelelse och
fostran är självklar. Förutsättningen
för att läraren skall lyckas med detta
är emellertid att elevantalet inte är så
stort att han inte har tid att syssla med
var och en. Alla är vi överens om att
vi måste sänka elevantalet. Det är tidpunkten
och omfattningen som vi har
delade meningar om. Vi föreslår utöver
departementschefens förslag en sänkning
på mellanstadiet till 25, alltså samma
elevantal som på lågstadiet. Vi finner
att flera skäl talar för detta.

Vi finner att det är angeläget att vid
den tidpunkt då barnen flyttar från
lågstadiet till mellanstadiet skall de
inte utsättas för byte av både lärare
och kamrater. Den relativt lilla klassen
erbjuder större kontaktmöjligheter mellan
lärare och elever. På såväl lågstadiet
som mellanstadiet har barnen
starkt behov av personlig kontakt med
läraren, och jag är övertygad om att
de personliga små bekymmer som barnen
har kan lösas om läraren har tid
med dem. Om man löser en del av dessa
svårigheter, kan man minska och
kanske rent av helt förhindra missanpassningar.
Varje sådan åtgärd på ett
tidigt stadium är en uppenbar vinst
för eleven själv, för klassen och för
samhället. Om man på ett tidigt stadium
löser barnens personliga svårigheter,
kanske de slipper komma in på
brottets bana, där de lätt hamnar om
de blir försummade. En klass med relativt
litet barnantal är dessutom i högsta
grad disciplinbefrämjande.

Vi föreslår vidare att delningstalen
25, 25, 30 på respektive stadier skall
vara maximital.

I fråga om elevantalet i glesbygdens
skolor anser vi det angeläget att man
inte är bunden vid här angivna maximital
utan att man har möjlighet att
tillämpa lägre elevantal. Vi menar att

det kan bli en icke så obetydlig vinst
med detta. Kanske kan man under i
varje fall någon tid undvika de tröttande
resorna. Kontakten med den nära
hembygden kan behållas längre. Vidare
kan barnen till en tid slippa att komma
till de stora skolenheterna, som absolut
är en negativ faktor. Vi önskar
alltså generösa normer gentemot glesbygden.
Man skall ha klart för sig att
den skola som utformas i glesbygden
skall vara bra och likvärdig med andra
skolor.

Med hänsyn till denna vår syn kan
vi inte dela departementschefens uppfattning,
när han säger att det är »i de
fall det visar sig —• t. ex. på grund av lärarbrist
eller andra lika svårartade hinder
—• omöjligt att gå elevernas önskan
till mötes torde skolan få nöja sig med
att tills vidare tillhandahålla endast det
ena av de två främmande språken», alltså
tyska respektive franska. Den begränsning
det här gäller kommer med
stor sannolikhet att i första hand drabba
glesbygderna. Det kan vi inte finna vara
riktigt. Vi menar att det blir ett klart
avsteg från kravet på en likvärdig skola.
Självklart kan det i början bli svårt att
ordna, men det finns ju vissa möjligheter,
t. ex. korrespondensundervisning.

Vi föreslår sålunda att riksdagen måtte
besluta att eleverna i samtliga högstadieområden
skall ha samma möjligheter
i fråga om tillval av främmande
språk. Utformningen av den framtida
skolans högstadium har ju väckt debatt,
och det är ganska naturligt eftersom
det är inom den delen av den nioåriga
skolan som departementschefen
föreslår de mest vittgående reformerna,
nämligen de sammanhållna klasserna
och det fria tillvalet.

Jag vill där först göra några reflexioner
kring frågan om de sammanhållna
klasserna. De skulle enligt beredningen
och propositionen vara den enda organisation
som tillgodoser det fria valet
av studieväg, förbättrad allmänbildning,
utjämning av skillnader i värderingen

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

av olika yrken, tillgodoseende av landsbygdens
utbildningsbehov och främjande
av elevernas sociala utveckling. Allt
detta är i och för sig mycket betydelsefullt,
men vi delar inte uppfattningen
att man för att nå detta skall vara beroende
av den sammanhållna klassen.
De argument som där förebragts är enligt
vår mening inte övertygande. Snarare
tror vi att en annan organisation
skulle vara mera i positiv riktning verkningsfull.

Som ett bärande skäl för den sammanhållna
klassen anföres att den
skulle utgöra en speciellt god miljö för
befrämjande av elevernas sociala fostran.
Det är en tankegång som i varje fall
för en lärare är helt teoretisk. Den har
icke vetenskapligt bevisats. Beredningen
säger själv att de synpunkter i denna
fråga som beredningen anfört är erfarenhetsmässigt
väl belagda. Men jag
tycker det rimmar illa med vad beredningen
säger på annat ställe, nämligen
att »frågan om hur en odifferentierad
miljö verkar i socialt hänseende säkerligen
till mycket hög grad är beroende
av det sätt på vilket skolans lärare utnyttjar
de möjligheter som förhållandena
i en odifferentierad miljö ger».

Detta är så sant som det är sagt, men
det gäller oavsett vilken klass vi har, om
det är en sammanhållen klass eller en
som grundar sig på elevernas fria val.

Det kan för övrigt inte vara så lätt
att å ena sidan argumentera för värdet
av en sammansatt klass från sociala
aspekter, när man å andra sidan med
bortseende av det fria valet av studieväg
motiverar hjälpklasselevernas överförande
till specialklass just med att
dessa elever bör få komma till en miljö
som är mera socialt fostrande för dem.
Det är alltså raka motsatsen. Om den
sammanhållna klassen är en idealisk
miljö till social fostran, borde man logiskt
låta alla elever vara kvar i den
sammanhållna klassen. Dess bättre är
det nog så att de elever som föres över
till specialklass trivs bäst och verkligen

m. m.

har det bäst i de klasser som inrättats
för dem. Jag riktar sålunda här ingen
kritik mot systemet, utan det är argumenteringen
jag vänder mig emot.

Förslaget om vidgad utbildning av lärare
för just sådana elever ger för övrigt
belägg för att departementschefen
i det avseendet har samma uppfattning.
Därför berör det mig mycket illa, att
departementschefen i dag talar om urvalsklasserna
och att de minst begåvade
skulle vara, som han uttryckte det,
prickade klasser. Ännu hårdare och
ännu otrevligare är det uttryck som beredningen
bland annat använt, avstjälpningsklasser.
De negativt gallrade klasserna
behöver inte innebära att man där
bedriver ett negativt arbete. Jag skall
emellertid inte här försvara de s. k.
negativt gallrade klasserna. Yi delar helt
den uppfattning som lärarhögskolans i
Stockholm styrelse ger uttryck för, när
man där säger att man vunnit mycket
goda resultat och en mycket god klassanda
i avdelningar som liar varit vad
man kallar negativt gallrade klasser. Jag
har också själv erfarenhet av att en intresserad
lärare där kan finna många
objekt för en personlig kontakt med eleverna.

Vad det fria tillvalet beträffar är väl
det att betrakta som en tillgång. Men
varför då inte vidtaga tillvalsmöjligheterna
till flera ämnen, både orienterings-,
färdighets- och övningsämnen
med alternativkurser? Efter det gjorda
tillvalet borde finnas stora möjligheter
att med ledning därav bilda klassavdelningar
som präglas av den intressegemenskap
som skulle kunna bli en stor
tillgång för såväl skolarbetet som fritiden.
Det är alltså inte tal om någon
uppdelning baserad på intelligens, utan
just det fria tillvalet, som är det avgörande
för intressegemenskapen, skulle
här ligga till grund. Att en sådan gruppering
skulle på något sätt minska utjämnandet
av de eventuellt befintliga
sociala olikheterna tror vi inte alls på.
Dessutom menar vi att på så sätt bildade

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

klassavdelningar skulle vara av betydelse
även när det gäller att lösa frågan
om klassföreståndarna. Det är i så fall
en icke oväsentlig vinst.

En så vital fråga som klassföreståndarskapet
måste redan från början beaktas
och inte ställas på framtiden. Den
av oss föreslagna halvtimmen per vecka
för klassföreståndarens speciella uppgifter
är inte på något sätt till fyllest,
jag tror det är för litet — jag anser mig
för övrigt veta det. Men vi har velat
föreslå det som en övergångsåtgärd under
den närmaste tiden.

En sammanfattning av vår mening
beträffande organisationen inom den
del av skolan som jag senast har talat
om skulle alltså innebära, att skolans
lokala ledning, d. v. s. skolchefen, skall
äga rätt att, i den utsträckning som är
påkallad av praktiska omständigheter,
föra samman eleverna i högstadiets
sjunde respektive åttonde årskurs i
klassavdelningar på grundval av elevernas
fria val av ämnen och alternativkurser.
Att därvid inte alla skoldistrikt
skulle få ett exakt lika organisatoriskt
utseende skall inte — det är jag övertygad
om — behöva vara något negativt
och bör inte åstadkomma vad beredningen
kallar en »torftigare» organisation.
Jag tror tvärtom att bygdens struktur
i någon mån skall vara vägledande,
men alltid på det sättet, att man får den
för eleverna bästa utformningen. Landsbygdens
barn skall, som jag tidigare har
sagt, ha en lika bra skola som tätorternas.
Den behöver därför inte vara identiskt
lika utformad.

Statsrådet har med rätta stannat för
att föräldrarna skall ha rätt att välja
studieväg för sina barn. Jag vill inte säga
att det är en nyhet, i praktiken har det
väl skett så, men vi skall i alla fall hälsa
det med glädje att det nu ytterligare
markeras. Det betecknas i propositionen
som en åtgärd som skall befrämja
skolans demokratisering och även ha
betydelse för hemmets aktivisering i
för hem och skola gemensamma intressen.

Det är väl inget annat än gott att saga
om föräldrarnas rätt att välja studieväg
för sina barn, men jag har ändå
velat ta upp den frågan. Departementschefens
motivering till skollagens
25 § har en sådan utformning, att jag
inte vill underlåta att påtala vad som
där säges, nämligen »att skolans uppgift
med avseende på valsituationen bör
bestå främst i att lämna en objektiv
orientering rörande tillvalsmöjligheterna»
och »att denna verksamhet därför
inte bör betecknas som rådgivande».
Jag tycker att departementschefen i de
orden ifrågasätter lärarens göda vilja
eller förmåga att utan att ha avgörandet
i sin hand medverka till ett gott
val i form av rådgivande uttalande. Jag
anser det vara riktigt att utnyttja den
erfarenhet som läraren har. Föräldrarna
har ju ändå till slut avgörandet i
sin hand. Vårt förslag, att barnens studieväg
väljes av föräldrarna efter samråd
med läraren, är ett uttryck för vår
syn på saken.

Vårt samhälle, som genomgår snabba
förändringar, kräver också att skolan
i viss mån underkastar sig sådana
förändringar, som kan vara betingade
av samhällets krav. En fortskridande
skolreform skall ha ett levande innehåll.
Vi skall därför, under den tid som
grundskolan bygges upp, göra försök
som skall redovisas med ledning av de
resultat man kommer fram till. I den
mån de kan ge anledning därtill bör
de tillämpas och därmed berika den
nya skolformen. Vi delar helt den mening
som kollegiet vid lärarhögskolan
i Stockholm kärnfullt gett uttryck åt
i sitt yttrande: »Fortlöpande försöksverksamhet
i olika avseenden bör givetvis
förekomma.»

Jag skulle gärna ha stannat en stund
också vid skolbyggandet, som statsrådet
tidigare var inne på. Det gäller att
snabbt få fram skolbyggnader, inte bara
med det antal lektionsrum som behövs
för motsvarande antal klasser utan
så många som möjligt inom den investeringsram
som erbjudes. Genom byg -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gande av skolpaviljonger kan man dels
snabbare få fram dem och dels få ett
större antal undervisningslokaler. I det
sammanhanget — och det vill jag gärna
understryka — måste vi se till att
det finns lokaler för barnens fysiska
fostran. Det har som bekant sorgligt
försummats under mer än tio år.

Man skall stimulera till byggande av
skolpaviljonger genom att vara mera
generös när det gäller statsbidragsbestämmelserna
och samtidigt restriktivare
i fråga om permanenta skolbyggen.
Det är också nödvändigt att statsbidragen
graderas efter skatteunderlaget,
så att skillnaderna mellan skattesvaga
och skatfestarka kommuner minskas.

Den effektivisering av undervisningen
som skolreformen avser blir i hög
grad beroende av de materiella resurser
av olika slag, som ställes till elevernas
och lärarnas förfogande. Statsrådet
har också i dag starkt understrukit
detta. På den punkten förekommer
alltså inga delade meningar. Enligt propositionen
skall den reformerade skolan
successivt genomföras och i samband
därmed också ges ökade resurser
liksom ett sankt elevantal per klass.
Vi finner det angeläget att resurser, som
kan medverka till förbättrad undervisning
och fostran, skall komma alla Sveriges
skolor och barn till del, oavsett
om de råkar tillhöra distrikt, som utgör
första eller sista etappen vid den
reformerade skolans genomförande. Det
vore verkligen icke uttryck för någon
generositet eller omsorg om skolbarnens
bästa, om man undanhölle vissa
skoldistrikt sådant som räknas som en
tillgång, ja, som rent av är en förutsättning
för grundskolans genomförande.
Vi föreslår därför, att de materiella
resurserna jämte ett sänkt elevantal
kommer alla skoldistrikt till godo, oavsett
om grundskolan där är införd eller
ej.

Till sist några ord om dem som har
sin dagliga gärning i skolarbetet — lä -

rarna. På dem kommer det sannerligen
att ställas stora krav, och dessa
ökar snarare än minskar i grundskolan.
De skall på en gång tillgodose varje
enskild elevs intressen och behov
samt hemmens och samhällets berättigade
önskningar. Alla dessa parter skall
bli tillfredsställda. För eleven måste läraren
på en gång vara en kunnig och
god arbetsledare och personlig vän. Sådant
är kravet — men hur komma dit?
En god bit på vägen har vi kommit när
vi fått tillräckligt välkvalificerade lärare,
och därför är det ett starkt önskemål
att lärarutbildningen utökas och
vidare att denna verkligen blir anpassad
till den skola där den blivande läraren
skall undervisa. Vi föreslår att
man undersöker möjligheten av att få
parallellklasser vid folkskoleseminarierna
och vidare att det inrättas ytterligare
lärarhögskolor.

Det räcker emellertid inte med detta.
Vi måste också se till att lärarbanan
blir så konkurrenskraftig, att den drar
till sig verkligt meriterat folk, speciellt
manliga sökande. Det visar sig nämligen
att antalet manliga sökande till våra
seminarier är relativt litet, och de
är i vissa fall så svagt meriterade. Det
finns en gammal bestämmelse som säger
att man skall ta in ungefär lika
många pojkar som flickor. Detta betyder
i realiteten, att man utestänger välkvalificerade
flickor till följd av att
man måste ta in ett visst antal pojkar,
oavsett om dessa är mindre eller till
och med mycket svagt meriterade.

Vi menar att detta är ett traditionstänkande,
som man måste bryta. Dessutom
har man tillämpat inträdesprov
av högre svårighetsgrad för flickorna.
Det är enligt vår mening groteskt, att
man ännu i våra dagar kan vidta en
sådan åtgärd. Utskottet har uttalat att
vi skall avvakta lärarutbildningssakkunnigas
utredningsresultat innan vi tar
ställning till detta. För mig är det närmast
löjeväckande, att en statlig utredning
skall syssla med frågan, om man

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skall ta in de mest meriterade eller ej
och om man skall ställa olika inträdeskrav
på pojkar och flickor.

En ständigt fortgående vidareutbildning
måste erbjudas lärarna. Som också
departementschefen bär sagt i dag är
det nödvändigt att se till att de lärare
som nu tjänstgör i våra skolor får
information och vidareutbildning.

Däremot delar jag inte departementschefens
uppfattning när han säger, att
»vid sammanvägande av de skilda omständigheter
som kan tänkas påverka
lärarnas arbetssituation---kom mer

såvitt det nu är möjligt för mig att
bedöma omfattningen av lärarnas arbete
generellt inte att öka till följd av
grundskolans genomförande».

Det må förlåtas mig, herr statsråd,
men jag tror inte att det är många som
delar denna uppfattning. Jag tror tvärtom
att det blir en betydligt utökad arbetsbörda.
Jag tror också att lärarna
gärna axlar denna, om de får hjälp
att bära den.

Jag tror statsrådet har rätt när han
säger, att det inte är ett uttryck för
passivitet i lärarnas arbete, då många
lärare ger till känna att de inte tror
på värdet av de sammanhållna klasserna
i sjunde och åttonde årskurserna.
Det är jag övertygad om att det inte
är. Men departementschefen förstår nog
inte riktigt vad som ligger bakom denna
utbredda åsikt. Som jag ser det,
måste det vara den stora oro, som de
känner för att vi inte skall ha materiella
och andra resurser för att kunna
fora i land den skola som nu föreslås
bli genomförd, som ligger bakom
denna allmänna mening. Jag tror dessutom
att lärarna behöver ha hjälp även
i annan form. Den starkt försämrade
arbetssituationen i alla skolåldrar —
alltså även på lågstadiet — måste förbättras
genom ökat stöd åt lärarna från
hemmen och även från de ansvariga
skolmyndigheterna. Hemmen måste vara
beredda att på ett aktivt och positivt
sätt stödja skolarbetet. Barnet är

ju den lyckliga eller olyckliga mellanhanden
mellan hem och skola — lycklig
endast om samarbetet dem emellan
är gott.

Jag har tidigare sagt att man skall
ställa mycket störa krav på lärarna,
men jag vill tillägga att en lärare, som
verkligen med omsorg och inlevelse så
gott han kan fullgör sitt arbete, måste
känna det i hög grad nedslående när
han möter likgiltighet eller kanske rent
av misstänkliggörande inte bara från
hemmen utan även från de instanser
som de är underställda.

Till sist vill jag återge en liten sann
historia, som är fjorton dagar gammal.
Jag mötte i något sammanhang en 84-årig man, som berättade att han var
glad över att han fortfarande kunde göra
promenader. Han sade att han varje
vecka gick för att som han uttryckte det
hälsa på sina föräldrar och sin gamle
lärare. Och så tilläde han att det var
dessa tre människor som hade betytt
mest för honom här i livet. De hade
givit honom de största värdena.

Dessa ord tycker jag var underbara.
De var ett gott betyg åt lärarna, åt hemmen
och åt samarbetet dem emellan.
Bättre kan vi inte önska den framtida
skolan — vilken form den än får —
än att den skall stimulera till ett gott
samarbete.

Herr talman! Jag har tyvärr talat alltför
länge, trots att jag kanske ändå borde
ha fördjupat mig i ännu några detaljer,
men jag återkommer.

Jag yrkar, herr talman, bifall till samtliga
reservationer i särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i vilka mitt namn
förekommer. Beträffande reservation nr
10 ber jag dock att få ansluta mig till
yrkandet i motionerna I: 593 och II: 717,
i vad dessa avser att antalet elever på
mellanstadiet skall maximeras till 25 i
stället för till 30, som har föreslagits i
propositionen. I övrigt har jag samma
yrkande som i reservation nr 10. I och
med detta yrkande avstår vi från yrkandet
i reservation nr 14 vid punk -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ten 35. Vidare vill jag i reservation nr
11 vid punkten 32 yrka bifall till yrkandet
av reservanterna med uteslutande
av den mening på s. 218 som börjar
med »Syftet i» och slutar med »skilda
delningstal». Att denna mening ej är
struken är att betrakta som ett olycksfall
i arbetet. Vi fick inte se den förrän
utskottsutlåtandet låg på kammarens
bord, och vi har inte kunnat rätta till
felet. Vad gäller särskilda utskottets utlåtande
nr 4 ber jag att få yrka bifall
till samtliga reservationer, där mitt
namn förekommer.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Skolreformen syftar
till att ge en bra skola åt all svensk
ungdom. En bra skola utestänger inte
elever som lyder under skolplikten
från studievägar som de själva och deras
föräldrar anser, att de har förmåga
och fallenhet för. Därför faller poängspärrarna
inom grundskolan och möter
ungdomen först vid portarna i högre
frivilliga skolor.

En bra skola låter inte föräldrarnas
ekonomi, utbildning och bostadsort bestämma
över barnens rätt att söka sin
egen väg. Det blir de ungas flit, begåvning
och skötsamhet som tillsammans
med lärarnas yrkesskicklighet
kommer att avgöra vad eleverna får ut
av grundskolan. Den blir en arbetsskola
där bara den som tar studierna på
allvar får glädje av sin skolgång. En
ny skollag, första gången här i riksdagen
begärd av liberala motionärer,
slår fast i sin grundläggande paragraf
den förmån samhället erbjuder de unga
att skaffa sig kunskaper och öva sina
färdigheter. När samhället och skolan
enligt lagförslaget samtidigt överlämnar
till föräldrarna och eleverna beslutanderätten
och ansvaret för valet
av studieväg är det en klart demokratisk
handling, men den demokratiska
handlingen blir meningslös om föräldrar
och elever inte skaffar sig kännedom
om de mål skolan ställer upp.

Självfallet når olika elever olika långt
på de utbildningsvägar som står till
förfogande inom grundskolan och de
utbildningsvägar som anknyter efter
denna. Men därför är inte valet för
den enskilde mindre viktigt. Grundskolans
slutkompetenser vetter mot breda
sektorer av svenskt arbetsliv, mot en
allmänteoretisk, en teknisk-mekanisk,
en socialt-husligt vårdande och en
merkantil-handelsinriktad. Ingen elev
binds slutgiltigt vid ett yrke i den obligatoriska
skolan även om de ungdomar,
som anser att de har en klart bestämd
inriktning mot ett praktiskt yrke,
har möjlighet att fullgöra skolpliktens
nionde år i en påbörjad yrkesutbildning.

Det nya och inte alltid rätt förstådda
i grundskolans organisation är att studievägen
inte är utstakad i förväg utan
uppstår genom elevens upprepade val
och successiva målinriktning. Bland de
få obestridliga fakta som vetenskapen
har kunnat furnera skolreformatorerna
i den oändligt svåra differentieringsfrågan
ligger den grundläggande iakttagelsen,
att det fria valet blir realistiskt
bara om det tar formen av upprepade
val mot allt trängre och mera
precisa mål. Jag skall gärna erkänna,
att när jag på våren 1960 hade trängt
in i en rad olika undersökningar, och
inte minst i professor Kjell Härnqvists
på svensk och utländsk forskning
grundade undersökning om elevernas
förutsättningar och personlighetsutveckling
under tonåren, stod det klart
för mig att min uppfattning om att det
sjunde skolåret skulle vara tillräckligt
som ett prövnings- och slussningsår
inte var så väl underbyggd som jag
tidigare hade trott och även offentligen
utvecklat. Om det är en punkt där
jag har en annan övertygelse i dag än
jag hade när skolberedningen började
sitt arbete för fem år sedan, betyder
det självfallet inte, att denna ändrade
uppfattning skulle avgjort min och
långt mindre mitt partis uppfattning

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

om hur grundskolans högstadium bör
se ut. Den måste vara produkten av en
avvägning mellan pedagogiska effektivitetssynpunkter
och sociala rättviseskäl.
Men vad man alltför lätt glömmer
i denna diskussion, i varje fall
från den ena sidan, är att samhället i
fortsättningen inte har rätt att utestänga
någon elev från det val han
vill träffa.

För att verkligen kunna omfatta denna
linje med konsekvens finns det alltså
ingen möjlighet att konstruera tillvalet
så, att det på ett för tidigt stadium
binder den enskildes möjligheter.
Om man hävdar detta, behöver det i
sin itur inte innebära, att man hyser
någon överdriven tilltro till att en viss
klasstruktur och dess sociala och psykologiska
värde skulle avgöra vad skolan
kan ge. Det betyder helt enkelt,
att man drar en generell slutsats från
en generell förutsättning: det fria valet
får inte upphävas genom att man
hänvisar eleverna till klasser som skolan
tvångsmässigt sammansätter. I
många andra frågor kan man alltjämt
ha skäl att vara skeptisk emot
innebörden av en organisation, som
otillräckligt beaktar den pedagogiska
effektivitetssynpunkten, men jag tror
att vi här har kunnat lära relativt litet
av de många uttalanden, som har kommit
exempelvis riksdagens ledamöter
till del.

Vad jag i dag tror mig veta om de
olika svenska lärarkategoriernas erfarenhetsmässiga
bedömning om hur en
väl arbetande klass skall se ut på högstadiet
avviker knappast alls från vad
jag har hävdat under alla åren i skolberedningen.
Om jag inte kunnat vinna
gehör för mer än en mindre del av
exempelvis ämneslärarkårens syn på
högstadiet, beror det alltså varken på
bristande insikt eller intresse utan helt
enkelt på detta grundläggande förhållande,
att sedan man väl en gång har
accepterat det fria valets princip finns
inget utrymme längre för en dirigerad

omgruppering av eleverna inom den
obligatoriska skolans ram.

Man behöver inte se på grundskolan
som den bästa tänkbara skolan i alla
tider och alla länder för att betrakta
den som en nödvändig och en bra
skola. Dess högstadium är ett uttryck
för vad en överväldigande majoritet av
skolans intressenter väntar sig av en
skolorganisation som träder i stället
för ett parallellskolesystem. Realskolans
poängspärrar och försöksskolans
till valet av ett enda ämne -—- tyska —
vid ett enda tillfälle — årskurs 7 —•
knutna, konstlade elevuppdelning ersättes
nu med upprepat val av ämnen,
ämnesgrupper och linjer vid påbörjandet
av varje ny årskurs på högstadiet.
Det är det som är det fria och träffande
valets självklara förutsättning.

I årskurs 8 möter eleverna sådana
ämnen som teknisk orientering och
handelskunskap, som ger karaktär åt
de kompetenslinjer i nian som i sin
tur kan föra vidare till en teknisk eller
merkantil fackskola. Därigenom har för
första gången i vår skolhistoria ett
verkligt alternativ till gymnasiet tillförts
den utbildningsvilliga ungdomen.
Tillsammans med den humanistiska
linje, som övertar och vidareutvecklar
flickskolans studiemål, och den socialekonomiska,
som vänder sig mot den
snabbt växande service- och vårdnadssektorn,
utgör dessa kompetenslinjer
och deras påbyggnad i fackskolorna
en kraftig förstärkning i yrkesskolans
ojämna kamp mot en gymnasietillströmning,
som för dagen är enbart glädjande
men om några år skulle kunna bli
ett samhällsbekymmer. Det är inte överdrivet
att säga, att om inte fackskolorna
får ett verkligt egenvärde och verklig
attraktionskraft och yrkesskolorna
ges ett stigande meritvärde, så kommer
det allmänbildande gymnasiet att redan
inom mindre än tio år råka ut för
samma öde som realskolan på öOdalet:
att sprängas inifrån på grund av tillströmningen
av elever som endast i viss

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

utsträckning har verkliga förutsättningar
för de krävande teoretiska studier
som gymnasiet alltid måste bjuda på.

Mot 3 procent av en årskull i gymnasiet
1931 svarade 20,8 procent förra
året, och det finns trakter här i landet
med en gymnasiefrekvens på 55 procent,
d. v. s. där mer än varannan elev
går till gymnasiet. Om demokratiseringsprocessen
varit skolreformens första
pådrivare, har föräldraambitionen
sålunda inte varit en mycket svagare
motor. Vilken genomslagskraft här inte
den här repliken — uttalad i många
varianter i hundratusentals svenska
hem: »Våra ungar skall få den chans
vi inte fick, de skall få läsa.» Nu är
det inte längre bara snörmakare Lekholm
som får idén att hans barn skall
ta studenten. Det är väldiga krafter i
förr utestängda grupper som utlöst vågen
till högre studier. Talet om att vi
skulle utarma de praktiska yrkenas
folk på all begåvning är så klent underbyggt,
att det framstår som den
obotfärdiges och den orättfärdiges förhinder.
Även i den renodlat teoretiska
begåvningsgrupp från industriarbetaroch
jordbrukarfamiljerna, som har så
höga intelligensvärden att den borde
kunna ge idel professorer, är det alltjämt
många som inte kommer förbi det
första valtillfället utan nöjer sig med
den teoretiskt minst krävande skolgången.
Genom hela begåvningspyramiden
är det alltjämt en snedfördelning
till nackdel för barnen från de kroppsarbetande
familjerna, även om man enbart
jämför elever med samma intelligensnivå.
Grundskolan ger åt de utestängda
en rättvis chans som parallellskolan
genom sin konstruktion inte
kunnat ge.

Förändringarna i arbetslivet ställer
sig vid sidan av demokratiseringen och
föräldraambitionen som skolreformens
främsta pådrivare. Medan de rena tempoarbetena
minskar i andel av sysselsättningstillfällena
ökar behovet dels
av yrkesspecialiserad arbetskraft, dels

m. m.

av personer i sådana rutinsysslor som
kräver omtanke, noggrannhet och allmänorientering.
Gemensamt är kravet
att i en förr oanad utsträckning kunna
samarbeta med andra både direkt i arbetslag
och indirekt genom att ta hänsyn
och kunna informera arbetskamrater,
befäl och underordnade. När skolberedningen
talar om behovet av en
gemensam referensram i våra kunskaper,
så är det långt ifrån någon skrivbordskonstruktion
utan grundat på reella
iakttagelser på arbetsplatserna. Så
kunde t. ex. en mellansvensk storindustri,
som för några år sedan undersökte
rapporterna från förmän till
verkmästare, konstatera att en tredjedel
av dessa rapporter var värdelösa
därför att skrivaren inte kunde uttrycka
sig på en för mottagaren begriplig
svenska. Även kulturella avnämare kräver
bättre behärskning av modersmålet.
När övningsämnenas och orienteringsämnenas
företrädare klagat hos
mig för att jag alltför hårt drivit svenskans
sak och lyckats ge ämnet en ny
timme i nionde årskursen utöver vad
kursplansexperterna velat, har jag verkligen
med gott samvete kunnat tillbakavisa
deras kritik.

På sina håll låtsas man tro — och
somliga tror det säkert också på allvar
— att grundskolan inte skulle syfta
till att ge sina elever fasta kunskaper.
De som gör sig mödan att gå igenom
förarbetena till den kursrevision som
nu sker får en helt annan bild. Från
den grundläggande kursplaneforskning
utan motsvarighet någonstans i världen,
som näringslivet och staten gemensamt
bekostat, via hundratalet ämnesföreträdares
och läroplansexperters
förslag till kursfördelning och studieplaner
fram till skolöverstyrelsens nu
avslutade arbete med de metodiska anvisningarna
går den räta linjen: fasta
kunskaper efter varje elevs förmåga
och inom ramen för den kunskap man
som vuxen har glädje och nytta av —
i arbetet, på fritiden och som medbor -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gare i ett demokratiskt samhälle. Men
det är inte säkert att det blir samma
krav som hittills gällt i realexamen.
Jag antar att de av kammarens ledamöter,
som har fungerat som examensvittnen
vid realexamen och lyssnat till
geometrisvaga elevers rabblande av
»teorem att bevisa», som de i själva
verket inte förstått ett dugg av, inte
sörjer över att dessa teorem försvinner
ur matematikläroböckerna, bl. a.
som en följd av den forskning som på
ett epokgörande sätt bedrivits vid lärarhögskolan
i Stockholm under ledning
av professor Husén och docenten
Dahllöf. Men det är lika viktigt att veta
att dessa krav ersättes av andra, t. ex.
att snabbt kunna göra en överslagsberäkning
i huvudet och konstatera om
ett tal, som slutar på 31,416, i stället
rimligen borde sluta på 3,1416 — en
förmåga som svenska skolelever hittills
enligt alla avnämares gemensamma
vittnesbörd har varit alltför klena i
att klara.

På ett liknande sätt drar vi nytta av
den revolution i fråga om språkundervisningen,
som har skett vid våra läroverk
under de senaste 15—20 åren mot
en modifierad direktmetod, där muntlig
framställning och rätt förståelse av
en läst tex är viktigare än översättningsövningar
av en typ som mycket
få vuxna någonsin har anledning att
befatta sig med, dels därför att den korrekta
översättningen på arbetsplatserna
är ett specialistarbete, dels därför att
man i regel möter de främmande språken
i helt andra situationer än sådana
som kräver skriftlig översättning från
svenska till det främmande språket eller
vice versa.

Men ställer nu inte dessa och alla
andra förändringar nya och alltför stora
krav på lärarna? Blir inte spännvidden
i klassen mellan den duktigaste
och den svagaste så stor, att undervisningen
inte blir effektiv? Innan man
svarar på den frågan bör man se till
situationen i de olika ämnena. I engels -

ka och matematik förekommer alternativa
kurser av olika svårighetsgrad, där
eleverna i varje kurs läser för sig, och
i tyska — som kan utbytas mot franska
— finns en större och en mindre kurs,
där gruppen likaledes sammansättes av
elever som valt samma kurs.

När det gäller de främmande språken
och matematik, vilka erfarenhetsmässigt
är de svåraste ämnena, blir det
alltså så, att spännvidden i en elevgrupp
i grundskolan inte blir större utan snarare
mindre än vad den varit i skolor,
där realslcolefrekvensen för närvarande
är som störst. Även om man utgår ifrån
att mer än hälften av eleverna väljer
dessa svårare kurser för att inte gå
miste om någon chans, blir alltså spännvidden
där mindre än i de kommuner,
som nu har den största realskolefrekvensen.

I ämnet svenska, som verkligen är
ett ömtåligt och viktigt ämne, ges utöver
den förstärkning i 9:an som jag förut
nämnde särskilda förstärkningstimmar i
7:an och 8:an, så att läraren två gånger
i veckan träffar hela klassen och två
gånger i veckan vardera hälften, d. v. s.
mellan 8 och 15 elever, som han då närmare
kan lära känna och för övrigt har
rätt att gruppera efter pedagogiska betingelser.

Den stora spännvidd, som det talas så
mycket om, finns därför bara generellt
i 7:an i kristendomskunskap, samhällskunskap,
biologi och fysik. Av dessa är
det senare ämnet omlagt i laborativ,
experimentell riktning. Men det är givet
att när spännvidden är så stor, måste
en åskådlig och praktiskt inriktad undervisningsmetod
förutsättas. Man kan
inte börja exempelvis med optikens lagar
och förutsätta att varje elev kan
klara detta. Men börjar man med att
demonstrera linsen, ögat, kameran och
kikaren, kan säkerligen åtskilliga elever
från den inlärningsgången ta sig över
till de svåra, abstrakta lagarna för
optiken. Kanske tänker en och annan att
en sådan inlärningsgång är bra även för

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

de teoretiskt mest begåvade. På detta
lämnar vetenskapen inget bindande
svar men var och en kan ju tro vad han
vill om detta.

Det går inte att komma ifrån, att det
mesta i den pedagogiska differentieringsdebatten
alltjämt är ett uttryck
mera för tro än för verkligt vetande.
Underlaget för bestämda slutsatser är
ofta för klent. Det gäller en del av det
material som skolberedningen själv har
haft att utgå ifrån, och det gäller i
långt högre grad om de s. k. undersökningar
som beredningens kritiker har
åberopat. Bottenrekordet nåddes i en
skrift som man från ett håll ansåg sig
böra åberopa inför särskilda utskottet.
Där hade man i en kolumn gjort statistik
på tre elever, varav 66,7 procent
klarat sig bra och 33,3 procent dåligt.
Ja, nog skämdes jag över att vara akademiker
inför mina kamrater i särskilda
utskottet när vetenskapens namn och
metoder exploaterades på det sättet.

Ingen forskare och ingen enskild person
har, såvitt jag kan förstå, möjlighet
att säga om grundskolans högstadium
är rätt konstruerat eller ej. Man
kan från erfarenhetsmässiga utgångspunkter
säga att det är mer eller mindre
bra, mer eller mindre dåligt. Själv menar
jag att vi här möter den bästa lösning
som kan omfattas med bred majoritet
i denna beslutande församling. Visst
skulle jag ha önskat att vi i större utsträckning
hade kunnat vinna alla lärargruppers
förståelse redan före riksdagsbeslutet,
och nog kan jag erkänna att
om jag hade haft ecklesiastikministerns
makt och myndighet skulle förslaget på
flera punkter ha varit annorlunda. Men
från detta medgivande och till att handla
så, att vi skulle fortsätta 1950-talets hårda
principdebatt om enhetsskolan in i
grundskolans uppbyggnadsperiod, fortsätta
den på det lokala planet — inte
bara i valrörelser, som det verkar här
i dag — utan inom skolans ledning, på
föräldramöten, i kollegierna, i klassrummen
och i hemmen, nej, det vägrar jag
att vara med om.

Nu står vi vid ett vägskäl, och det
som bör följa efter dagens eller morgondagens
beslut här skall vara upplysning
och inte strid. Men ett har lärarna
alla skäl att fråga efter: Vilka resurser
är statsmakterna beredda att ge
de aktiva och blivande lärarna i en delvis
förändrad och delvis ny arbetssituation? Skolberedningens

och propositionens
svar ryms framför allt under tre rubriker:
minskade klasser —• vidgad fortbildning
— pedagogiska hjälpmedel. Utskottet
är enigt så långt, att vi alla fäste
en avgörande vikt vid att principen, att
eleverna skall behålla sina klasskamrater
vid uppflyttning till årskurs 7 och 8,
skall vara direkt knuten till rätten att
upprätta ny klass för varje påbörjat 30-tal elever. Denna regel, som sänker elevantalet
i förhållande till vad som för
några år sedan gällde i realskolans nybörjarklasser
med cirka 10 elever per
klass, har utskottet enhälligt godtagit och
samtidigt skärpt. Man vill inte ha realskolans
bestämmelser, där de faktiska genomsnittslagen
legat över de s. k. rnaximitalen.
Men i anledning av partimotionen
från folkpartiet begär utskottet att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall »hemställa om en sådan utformning
av skolstadga och anvisningar, att det
fullt tydligt framgår att undantag från
regeln, att elevantalet i klass icke skall
överstiga 25 respektive 30, endast får
medges, om det på grund av tvingande
praktiska skäl visar sig nödvändigt att
tillfälligt reglera förhållandena under
ett pågående läsår». Den s. k. force
majeure-regeln har därmed fått en tillfredsställande
utformning, och den ovederhäftiga
propaganda som knutits till
den borde kunna nedläggas.

Regeln, att eleverna skall behålla sina
klasskamrater vid uppflyttning till årskurs
7 och årskurs 8, föreslås gälla från
höstterminen 1964. I den slutliga utformning,
som departementschefen i
skolberedningen utfäst sig att ge stadgeparagrafen,
är den försedd med följande
modifikationer, som jag skulle vilja be

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

kammarens ledamöter att lyssna till,
eftersom jag inte tror att alla har den
aktuell för dagen.

»Rektor må i särskilda fall besluta
om avvikelse härifrån som föranledes
av högstadiets omfattning, ojämnheter
vid val av tillvalsgrupper, tillgången på
lärare, lokaler och undervisningsmateriel
eller liknande.

Vid uppflyttning till årskurs 8 må i
särskilda undantagsfall skolstyrelsen efter
förslag av rektor och kollegium besluta
att sammanföra eleverna i klasser
enligt deras val av tillvalsgrupp, om det
påkallas av det samlade arbetsresultatet
i årskurs 7 eller av brist på lärare med
erforderlig kompetens.

Avvikelse av annan anledning än i
andra och tredje styckena sägs må beslutas
av länsskolnämnden efter framställning
av skolstyrelsen och yttrande
av rektor och kollegium.»

Jag undrar hur många av kammarens
ledamöter som tror att dessa modifikationer
skulle ha haft deuna utformning,
om inte betydande hänsyn tagits till
skiftande förhållanden i olika kommuner
och till den skepsis, som från många
ämneslärares sida visats själva tanken,
att det skulle vara en fördel, om eleverna
fick behålla sina klasskamrater. Jag
undrar också hur många som ur denna
stadgeparagraf kan läsa ut att det skulle
vara berättigat att tala om stel fastlåsning,
dogmatism och förbud, såsom
har skett i den offentliga debatten.

Men huvudregeln är klar: det är rektors
plikt att så långt möjligt bevara den
på mellanstadiet framvuxna klassen vid
övergången till högstadiet. Därför kommer
efter 1964, då regeln träder i kraft,
många — men långt ifrån alla — lärare
i en delvis ny arbetssituation. Utskottet
har kraftigare än departementschefen
understrukit att denna respittid,
d. v. s. de två åren fram till 1964, måste
användas för en »extraordinär insats
av fortbildning» — uttrycket är Alva
Myrdals. Utskottet har kunnat enas endast
genom att göra en mycket kraftig

appell till Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen
om att under 1963 och 1964
ytterligare öka fortbildningens omfattning,
skapa en länskonsulentorganisation
och särskilt ägna de lärare, som för
första gången lämnar av respektive tar
emot en partiellt sammanhållen klass,
en reguljär fortbildning.

I flera andra frågor har utskottet efter
ingående överläggningar i anslutning
till motioner avvikit från propositionen.
Sålunda understryks att ärendegången
för skolbyggandet bör förenklas,
att bristen på gymnastiksalar måste
byggas bort snarast, att principen om
slöjdundervisning i lika mått för pojkar
och flickor i vad som förr kallades manlig
respektive kvinnlig slöjd bör tillgodoses
i skolans utvecklingsarbete.

Det kanske inte skadar att ur utskottstrycket
dra fram en formulering, som
utskottet känt sig stimulerat av departementschefen
att ge särskild kraft åt
just i dag: »nödvändighet av att de
centrala skolmyndigheterna eftersträvar
att så långt möjligt begränsa sina
anvisningar till väsentligheter, så att utrymme
bereds underlydande myndigheter
och personal att i den praktiska tilllämpningen
ute på fältet utan bundenhet
i alla detaljer handla med utrymme för
sunt förnuft och fritt skön». Jag tror
det är ett uttryck, som kommer att åberopas
av många interpellanter i framtiden.
Självfallet skall formuleringen
inte missbrukas, och den som till äventyrs
vill anbringa den på de stridsfrågor,
som riksdagen nu skall lösa, har
därmed bara visat bristande politisk
insikt.

Utskottet har vidare i enighet preciserat
behovet av och tidpunkten för tillsättandet
av den yrkesskoleutredning,
som har att vägleda yrkesskolorna i deras
anpassning till ett nytt rekryteringsläge
med allt flera elever från grundskolan
som underlag. Sedan Kungl. Maj :t
i den under utskottets arbete tillsatta
fackskoleutrednlngen låtit folkhögskolan
nominera en egen representant har

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

utskottet kommit fram till att nu aktuella
gränsdragningsfrågor mellan fackskola
och folkhögskola bäst löses där
och att en skyndsam särskild folkhögskoleöversyn
just nu skulle motverka
sitt eget syfte. Med anledning av många
frågor, som jag har fått av kamrater i
kammaren, och inte minst av motionärerna,
om den framtida situationen för
folkhögskolorna vill jag emellertid här
med utskottets medgivande uttala, att
utskottet vid utformningen av sin skrivning
på denna punkt har räknat med att
en särskild folkhögskoleutredning blir
lödvändig inom några år.

Även i andra frågor, där många och
fylliga motioner förelegat, har utskottet
kunnat nå enighet. Det gäller målsättningen
för kristendomsundervisningen
och reglerna för morgonsamling.

I båda fallen är formuleringarna så
noga avvägda, att jag inte vill ge dem
någon ytterligare kommentar från utskottets
sida utan snarare vill be kammarens
ledamöter att ta del av texten på
s. 155 i utskottets utlåtande nr 1 och
på s. 39 i utskottets utlåtande nr 2. Men
eftersom i dag i den största morgontidningen
en helt orättvisande bild av skolberedningens
och utskottets skrivning
på denna punkt har getts publicitet under
uppseendeväckande former vill jag
konstatera, att det tyvärr alltjämt är så,
att ämnet kristendom har en sällsam
förmåga att dra till sig känslomättade
och alltför subjektiva bedömningar
från ömse håll. Får jag därför säga några
personliga ord just därför att den
bild som Dagens Nyheter gett av utskottets
utlåtande enligt min uppfattning
är helt otillfredsställande.

Man kan gå två vägar när man skall
ge riktlinjer för undervisning i ett sådant
ämne som kristendom. Den ena är
att sudda ut konturerna av allt det egenartade
i den åskådning som skall skildras.
Så har man i stor utsträckning gjort
i det förflutna för att inte stöta någon.
Det gäller många läroböcker. Skolberedningen
har gått en annan väg och strä -

m. m.

vat efter att låta kristendomen framstå
för de unga så som kristendomens egna
bekännare själva upplever den, men
har samtidigt berett utrymme — alltefter
elevernas mognad — för en taktfull
framställning även av sådana tankeströmningar
som sätter de kristna
livsvärdena i fråga. Eleverna i en skola,
som de kommer att stanna kvar i
fram till sextonde levnadsåret, bör i de
högsta klasserna få känna det stimulerande
i att söka sig fram mot en personlig
livsåskådning eller i varje fall
livsuppfattning. Att skapa förståelse,
aktning och respekt för elevernas tänkande
ingår också i skolans strävanden.
Självfallet skall lärare ha rätt att
besvara sådana frågor som denna: Yad
är sant? Men då läraren själv har en
bestämd uppfattning för eller emot kristendomen,
hör det också till lärarens
plikt inte bara att ge sin egen personliga
syn utan också att på ett enkelt
och begripligt sätt redogöra för att det
finns människor med annan uppfattning.

Vad som hänt i morgonsamlingsfrågan,
där utskottet ändrat departementschefens
lagförslag och satt en egen kommentar
i stället för den föga advekvat
utformade kommentaren i proposition
136, har redan varit föremål för offentlig
debatt. I denna har det av Svenska
Dagbladet hävdats, att utskottet »ägnat
en särskilt stor del av sin tid åt att resonera
om morgonsamlingarna, som
veterligen aldrig på pedagogiskt håll
har uppfattats som något av skolans
större problem. Det är ännu ett exempel
på den politisering av skolfrågan
som hotar att skada hela vårt bildningsliv»,
heter det i Svenska Dagbladet, en
tidning som alltså tydligen aldrig själv
bidragit till någon politisering av skolfrågan.
Om ett riksdagsutskott ägnar
mellan fyra och fem timmar av sex veckors
intensivt arbete, mot slutet med
sammanträden från 10 på morgonen till
11 på kvällen, åt en livsåskådnings- och
religionsfrihetsfråga, är det enligt hö -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gerns ledande tidning »en politisering
som hotar att skada hela vårt bildningsliv».
De mer än hundratalet motionärer,
som direkt eller indirekt varit utskottets
arbetsgivare i denna fråga, kanske
ser något annorlunda på saken.

Det finns en del andra frågor, där utskottet
tyvärr framträder delat. Dit hör
avsnittet om skolans utvecklingsarbete.
14 av utskottets 16 ledamöter finner det
vara självfallet att »den obligatoriska
skolans utveckling mot nya arbetsformer
och ny metodik skall gynnas och
stödjas inom ramen för skolans organisation
och med särskilt beaktande av
de nya dragen i grundskolans målsättning».
Någon villkorlig försöksverksamhet
under grundskolans uppbyggnadsperiod
i syfte att åstadkomma resultatmässiga
jämförelser mellan parallella
skolformer under detta uppbyggnadsskede
kan utskottet inte godta utan
finner det angeläget att skolan skänkes
arbetsro efter det beslut riksdagen
nu kommer att fatta. Tre gånger tidigare
har en enhällig riksdag sagt ifrån,
att den organisatoriska försöksverksamheten
skall vara slut i och med detta
läsårs utgång, alltså om några veckor.
Kommuner och skolledare har rätt att
begära att riksdagen står vid sitt ord.
Självfallet betyder inte detta att någon
tror att 1962 års riksdag sagt det sista
ordet i fråga om den obligatoriska skolans
utformning. Kanske står vi redan
om tio år inför önskemål om en elvaårig
ungdomsskola. Men nu gäller det
att koncentrera resurser och krafter på
skolans inre arbete och ta ut effekten
av de nya mångmiljonanslag som utskottet
väntar sig att riksdagen skall
bevilja till skolbyggandet, till upprustningen
av de pedagogiska hjälpmedlen,
till fortbildningen och den vidgade lärarutbildningen.

Det skulle ha varit till glädje om utskottet
också stått samlat i ansträngningarna
att underlätta det inre arbetet
i skolan även när det gäller god
ordning och arbetsdisciplin. Enighe -

ten sträcker sig så långt som till ett
uppriktigt konstaterande av dagens läge
och till en rekommendation av organiserad
läxhjälp samt till en angelägen
önskan att vid grundskolans genomförande
skolan får arbetsro även i
den meningen, att lärarnas och elevernas
gemensamma arbete kan ske under
så gynnsamma omständigheter som möjligt.
Men medan utskottets majoritet vill
satsa på det förslag till disciplinfrämjande
åtgärder som landshövding
Wagnsson med biträde av företrädare
för lärarnas egna organisationer arbetat
ut och som skolöverstyrelsen gjort
till sitt ställer sig de socialdemokratiska
reservanterna i sak fullkomligt tomhänta.
Här finns en möjlighet för kamrarna
att visa att statsmakterna har ett
verkligt levande intresse att hjälpa lärarna
att lösa uppkommande arbetssvårigheter
genom handledning i mindre
grupp, genom rätten att dela upp klass
i pressade lägen och vid behov även
genom sådan eftersittning, som syftar
till att med den närvarande lärarens
hjälp effektivt ta hand om en elev som
råkat i konflikt med sin omgivning och
som alldeles avgjort inte under några
förhållanden får förvandlas till något
gamla tiders skamstraff. Den realism
som präglat utskottets enhälliga förslag
om bibehållande av betygen i uppförande
och ordning borde också ha kommit
till uttryck i en uppslutning kring
landshövding Wagnssons och lärarnas
förslag.

I två andra frågor har det varit möjligt
att samla en utskottsmajoritet med
positiv inställning till lärarnas situation
inför skolreformen. I det ena fallet
gäller det 26 § i skollagen med dess
uppfordran till göda arbetsinsatser. Den
paragrafen har i Kungl. Maj:ts förslag
fått en olycklig utformning med en udd
riktad mot lärarna, som om dessa i
första hand skulle vara ansvariga för
att skolpersonalens och elevernas samverkan
inte alltid är den basta. Utskottet
har genom att återknyta till skol -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering ar den obligatoriska skolan

beredningens formulering att »alla som
verka inom grundskolan ha att där
främja trivsel och arbetsglädje» och
genom att till denna direkt knyta bestämmelsen
att »elev skall visa aktning
och lydnad för lärare och annan skolans
personal» tagit bort denna udd
men liar självfallet därmed inte tagit
avstånd från tankegången att läraren
bör söka vinna elevernas förtroende.

Utskottet, med undantag för fyra socialdemokrater
och två centerpartister,
slår också vakt om statsmakternas löfte
till lärarorganisationerna från 1957
att särskild fackrepresentation för lärarna
skall finnas i skolstyrelserna. När
nu liksom för fem år sedan nya skolformer
inordnas i den kommunala skolstyrelsen,
är det enligt utskottet naturligt
att kontakten mellan förvaltningen
och den direkta pedagogiska erfarenheten
bevaras. Utskottet följer alltså i
denna fråga Kungl. Maj:t och skolberedningens
majoritet.

I detta sammanhang vill jag understryka
vad utskottet — tyvärr har utskottets
ordförande avgivit en blank reservation
— har anfört om lärarhögskolornas
centrala ledning. Utskottet godtar
att denna ledning tills vidare lägges
hos skolöverstyrelsen men förutsätter
att, om lärarutbildningssakkunniga
i slutet av sitt arbete finner en bättre
lösning, denna skall prövas. Viktigast är
dock att utskottet begär garantier för
att lärarkollegier och professorer vid
dessa högskolor kontinuerligt skall höras
och medverka i alla viktigare frågor.

Att utskottets majoritet nu inte velat
ta ställning till förläggningen av den
specialpedagogiska professuren beror
inte på någon tvekan om dess nödvändighet.
Den skall komma till, men utskottet
menar att lärarutbildningssakkunniga
och universitetskanslern ännu
en gång skall överväga dess placering.

Det finns en del frågor, där jag inte
företräder utskottet utan har att tala
som reservant. Dit hör den fråga som

m. m.

ecklesiastikministern ägnade särskild
uppmärksamhet åt, nämligen bedömningen
av hur stora skolklasserna bör
vara. Det är en kärnpunkt för den riksdagsgrupp
jag representerar och uppenbarligen
även för center- och högerpartierna,
att skolans personella och materiella
resurser ytterligare skall stärkas
utöver regeringsförslaget. Vi menar att
det, som en av lärarna på högstadiet
uttryckt det, skall gå en fast och rak
linje från målsättningen in i klassrummet.
Folkpartiet har i sin partimotion
förklarat sig berett att -ta sin del av
det parlamentariska ansvaret för grundskolan
men också att ge den det stöd
som ligger i ytterligare minskade klassenheter,
i en förstärkning av klassföreståndarnas
ställning i den viktiga årskursen
7 och i ett snabbare framdrivande
av de pedagogiska hjälpmedlen.
För att göra, icke som statsrådet Edenman
sade, en sänkning till 1970 möjlig,
utan för att göra en successiv sänkning
på 1960-talet möjlig, så att år 1970
ingen klass i grundskolan har mer än
25 elever, fordras den ytterligare utökning
av lärarutbildningen och skolbyggandet
som vi föreslår. Men det fordras
också en planläggning från de centrala
myndigheternas sida.

Jag vill inte på något sätt bestrida
herr Edenmans goda vilja att nu verkligen
värna om de minskade klasserna
till den gräns han själv har satt, men
när statsrådet tar till vad jag en gång
tidigare har kallat hans berömda rallarsvingar
och även låter en av dessa
snudda vid det parti jag företräder, kan
jag omöjligen underlåta att påpeka, att
statsrådet två gånger under 1950-talets
senare del har underlåtit att effektuera
riksdagens begäran om en sådan plan
för successivt minskade klasser. Det
kanske då inte är så märkligt, om de
åtta reservanterna menar att det här
finns skäl att kraftigt understryka kravet
på en fortsatt minskning av klasserna.

Ingen skall försöka att i dag med

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

hjälp av nypublicerade doktorsavhandlingar
eller andra dokument förneka,
att klasser med högst 25 elever skulle
vara den bästa hjälp skolan kunde få.
Då skulle den nya metodiken med högre
krav på individuell handledning i
alla avseenden kunna bli en realitet
snabbare än vad som kan bli möjligt om
riksdagen stannar vid regeringens bud.

Jag skulle också vilja be kammarens
ledamöter att särskilt stanna vid reservationen
16 a. Den syftar till att ge tid
åt klassföreståndarna i årskurs 7, som
tar emot elever från mellanstadiets
klasslärare, att verkligen lära känna
klassen och stödja dess sammanhållning
även i inre mening. Naturligtvis
kan inte den sociala fostran knytas enbart
till en sådan klassföreståndartimme,
men många vardagsproblem kan
lösas, mycket som gått på sned kan
snabbt rättas till, om klassföreståndaren
i tid får träffa sin klass. Jag hoppas
den reservationen vinner stöd över
alla partigränser.

Så ett enda konstaterande i namnfrågan.
Utskottet delar departementschefens
mening att den nya skolan bör
heta grundskolan. När emellertid folkskollärarkåren
under den tid av cirka
tio år som 1842 års folkskola alltjämt
kommer att finnas i många kommuner
landet över önskar behålla tjänstetiteln
folkskollärare, så bör man respektera
denna önskan. Men man kan inte samtidigt
på själva skolan sätta det namn
som är identiskt med tjänstebeteckningen
för mindre än hälften av dess lärare.
Den saken har motionärerna i ämnet
inte tillräckligt uppmärksammat.

När det gäller de punkter där jag nyss
har talat om i egenskap av reservant
vill jag säga, att vi från folkpartiet även
där hade föredragit enighet framför delade
meningar. Enigheten om barnens
och ungdomens utbildning har enligt
vår uppfattning ett egenvärde. Därför
har vi i det särskilda utskottet liksom
vid skolfrågans behandling i riksdagen
under hela 1950-talet strävat till en sam3
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

lande lösning. 1956 tog vi i en partimotion
initiativet till den sammanfattande
utredning som sedan fick namnet
1957 års skolberedning och likaså
till den samlade redovisning av försöksverksamheten
som numera kallas tioårsrapporten,
allt i syfte att det beslut
riksdagen i dag eller i morgon skall fatta
skulle kunna omfattas av alla eller
så gott som alla.

Så småningom vann dessa tankegångar
om betydelsen av enighet i det
definitiva beslutet gehör även där man
eljest föredrog strid. Den 5 juli 1960
skrev den högertidning som mest målmedvetet
bekämpat försöksverksamheten
följande om skolberedningens sammanjämkade
ståndpunkt:

»Hade skolberedningens ledamöter
fallit för frestelsen — den var stark
— att skjuta ifrån sig avgörandet på
kommunerna, skulle läget nu ha gestaltat
sig på ett helt annat sätt. Då
hade man kunnat se fram mot ytterligare
något tiotal år av skolstrider, nu
huvudsakligen på det kommunala planet,
och förvirrade förhållanden erinrande
om dem som har präglat stora
delar av den s. k. försöksverksamheten.
Sådant har vi fått nog av. Omsorgen
om arbetaren i skolan och skapandet
av det mått av stabilitet, som klara
direktiv och målsättningar kan skänka,
måste nu bedömas som det mest
angelägna av allt; den insikten har
förmått skolberedningens ledamöter att
på ömse håll ge avkall på sina skolpolitiska
älsklingstankar.»

Så skrev alltså högerns huvudorgan
Svenska Dagbladet, när skolberedningen
äntligen enats. Men ett år senare —
på den sista dagen av skolberedningens
4-åriga arbete — bröt högern mot
den ingångna överenskommelsen genom
att begära nya försök under fem
år. Det var inget avhopp på en slump.
Det skedde — fick vi veta i ett telegram
— efter samråd med högerns förtroenderåd.
Där hade skolfrågan under
beredningens båda sista år före22 -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

dragits av herr Heckscher, som, enligt
vad han uppgav, långt innan han blev
partiledare hade ett särskilt uppdrag
att följa skolberedningens arbete och
vid behov överlägga med dess presidium.
Vid dylika kontakter —• och jag
vill understryka att jag inte åberopar
några privatsamtal utan förhandlingar
med partiledare och förtroenderåd som
medagerande och slutligen förda i
skriftlig form — hävdade herr Heckscher
genomgående att utgångspunkten
var att vad man enhälligt kom överens
om i skolberedningen också innebar
en överenskommelse med högern. När
herr Heckscher under beredningens
och den förra vårriksdagens sista arbetsmånad
gjorde ett offentligt uttalande
som föreföll vara i strid med beredningens
uppgift att lägga grunden
för ett slutgiltigt riksdagsbeslut 1962,
upptogs direkta förhandlingar mellan
herr Heckscher, herr Edenman och
mig. Herr Heckscher och jag infann
oss på vårriksdagens sista dag på ecklesiastikministerns
ämbetsrum. Herr
Heckscher lämnade därvid bl. a. det
beskedet från högerns förtroenderåd
att vad som hittills gällt i fråga om
högerns förpliktelser stod fast men att
partiet förbehöll sig att få yrka på nya
villkorliga försök. Från herr Edenmans
och min sida konstaterades att det senare
kravet var oförenligt med överenskommelsen.
Av beredningens arbete
återstod då ett femdagars slutsammanträde
och ett justeringssammanträde
ytterligare fem dagar senare. Vad
som hände vid justeringssammanträdet
har jag redan återgivit.

I årets partimotion föll högern —
för att använda Svenska Dagbladets
ord om det som inte hände i Visby —
»för frestelsen att skjuta ifrån sig avgörandet
på kommunerna» — genom
att begära rätt för den lokala skolledningen,
d. v. s. skolstyrelsen, att bestämma
hur eleverna skall grupperas i klasser.

I reservationen som vi nu har fram -

m. ni.

för oss möter vi ännu en ny ståndpunkt:
nu är det skolchefen, alltså skoldirektören,
förste rektorn eller sådan
rektor i mindre kommun som också är
skolchef, som ensam skall bestämma.
Vilken hård politisk strid och vilken
rannsaken av de sökandes hjärtan och
njurar skulle inte i framtiden komma
att föregå varje tillsättning av en ny
skoldirektör, om detta nyaste och
märkvärdigaste förslag genomfördes!
Ännu allvarligare är givetvis de svårigheter
som föräldrar genom en flyttning
från en ort till en annan — ja,
här i stockholmstrakten kanske bara
över en gata i Stockholm till en administrativt
självständig kommunal enhet
på andra sidan eller från en förort till
en annan sådan — skulle sätta sina
barn i. Det befolkningsmässigt lilla
Sverige skulle alltså splittras i skoldirektör
A:s och förste rektor B:s och
rektor tillika skolchef C:s skola!

Eftersom man från högerhåll klandrat
folkpartiets vidhållande av överenskommelsen,
och även mig personligen,
har jag funnit det nödvändigt
att här direkt rikta mig till herr Heckscher.
Det var alltså bara tomma ord
när herr Heckscher vid de politiska
överläggningar som ägde rum fram till
den 30 maj i fjol försäkrade att vad vi
»kom överens med högerns företrädare
i skolberedningen var en överenskommelse
med högern». Är herr Heckscher
nu äntligen beredd att här säga
rent ut att högerns ställningstagande
innebär ett brott mot en ingången överenskommelse?
I så fall skall jag för
min del inte ta mer av kammarens tid
i anspråk för den delen av debatten.

Jag lämnar i så fall högern som ställer
sig vid sidan av ett av de största
besluten i den svenska skolhistorien.
Partiet har kunnat handla som det gjort
-—- i lä av folkpartiet -— därför att det
för det parti jag företräder varit självklart
att stå fast vid givna utfästelser.
Om vi skulle ha handlat som högern
gjort, hade givetvis socialdemokratien

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

och centerpartiet varit obundna. Hur
utvecklingen då blivit har jag ingen
anledning att försöka spå, men man har
i varje fall ingen anledning att tro att
beslutet nu i riksdagen skulle ha fått
en utformning som legat närmare vad
högern i dag önskar.

Jag ber att få yrka bifall till vad särskilda
utskottet hemställt, dock att jag
yrkar bifall till följande reservationer,
nämligen i utlåtandet nr 1: reservationerna
11), 12b), 16 a), 22), 28) och
30); avdelning II anslagspunkt 12; utlåtande
nr 2: reservationen till 34 §;
utlåtande nr 4: reservationerna 1 a)
och 2 b).

Statsrådet Edenman gjorde några
principiella uttalanden om behovet av
styrning av det svenska utbildningsväsendet,
som verkligen lät oroväckande
för ett liberalt öra. På vårt håll har vi
alltid sett den hittills förda politiken
som en i stort sett liberal utbildningspolitik
och satt värde därpå. Vi tycker
det är riktigt att man organiserar
grundskolan efter valfrihetsprincipen,
att gymnasieutbildningen inriktas på
att kapaciteten verkligen svarar mot
efterfrågan och att man så långt som
det över huvud taget är möjligt undviker
spärrar vid universitet och högskolor.
Vi tycker det är fel att planhushålla
med begåvningar, och vi kommer
att vaksamt påtala och försöka motverka
varje utveckling i sådan riktning.

När vi däremot varit beredda att
medverka i arbetet inom skolberedningen
och jag personligen nedlagt åtskillig
möda på det arbetet, har det varit
i känslan av att ett sådant arbete verkligen
varit konstruktivt. Jag har därför
reagerat mot den av huvudförebråelserna
mot skolberedningen som
inneburit att den inte skulle ha insett
sin konstitutionella begränsning utan
i förväg bundit riksdagens enskilda ledamöter.
Vad som har skett är att vi
upprepade gånger föredragit ärendet
i våra respektive grupper och fått prin -

cipiella tillstyrkanden. Men ingen av
oss i skolberedningen har någonsin
ställt ut några växlar på hur de enskilda
ledamöterna av riksdagens grupper
skall rösta. Jag har aldrig ställt några
sådana anspråk på mina kamrater i
folkpartiets riksdagsgrupp. Vad skolberedningens
ledamöter däremot har
rätt att begära är att de personer i
partiledande funktioner, som direkt tagit
ställning till våra förslag på avgörande
punkter, står vid sina ord. Det
är å andra sidan självfallet att i de
tusentals frågor, där beredningen har
uppträtt som en utredningskommitté
vilken som helst, ingen annan än beredningens
egna ledamöter är bunden
av dess rekommendationer.

En anledning till kritiken mot skolberedningen
tycks vara att man utanför
riksdagen på många håll har trott
att det särskilda utskott som nu utfört
sitt arbete skulle ha haft reella möjligheter
att lika ingående som beredningen
pröva de svåra frågorna. Får
jag ge några praktiska upplysningar.

Särskilda utskottet började sitt arbete
så snart propositionen hade lämnats,
och trots nattarbete i utskott,
sekretariat och tryckerier förelåg utlåtandena
i kamrarna först på fredag
eftermiddag. Utskottet har sammanträtt
125 timmar och behandlat 900
sidor propositionstext och cirka 200
motionsyrkanden. Självt har utskottet
producerat cirka 350 trycksidor egen
text. Ändå utgör denna arbetsinsats,
där siffrorna givetvis bara täcker ytliga
relationer, inte mer än en bråkdel
av beredningens och dess experters
arbete. Att tänka sig att det utredningsarbete,
som där skedde under fyra år,
skulle ha kunnat ske här på sex veckor
är orealistiskt.

Självfallet begär ingen politiker att
bli bedömd efter den möda han lägger
ned utan efter de resultat lian uppnår.
Det resultat som här föreligger i skolberedningens,
Kungl. Maj:ts och särskilda
utskottets på en rad avgörande

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

punkter gemensamma ställningstaganden
är för sitt förverkligande beroende
av den goda vilja och de insatser
som kommunala skolledningar, lärare,
föräldrar och elever kommer att ägna
den nya grundskolan. Ingen skulle varit
gladare än jag om den nya skolan
hade kunnat starta utan indignerade
och säkert allvarligt menade protester
och utan olyckskorparnas kraxanden
i den konservativa pressen. Men vad
statsmakterna har att hålla sig till är
dels det stöd grundskoleförslaget fått
av det överväldigande flertalet remissorgan,
dels den samlade samhälleliga
värdering av skolans uppgifter som
får sitt politiska uttryck genom denna
kammares sammansättning. Vad kammaren
gör om den beslutar i enlighet
med utskottets förslag till skolorganisation
är att den godtar och bekräftar
en samhällsutveckling, som utanför
skolans väggar redan haft sin gilla
gång ända sedan den politiska demokratiens
genombrott i vårt land. Det
är därför i förvissningen om ett gott
framtida resultat som jag litar på att
grundskolan så småningom kommer att
omfattas med ett minst lika stort förtroende
av sina uppdragsgivare, medarbetare
och avnämare som de skolformer
den avlöser. När jag nu lämnar
utskottets utlåtanden till kammarens
prövning räknar jag det därför
som en förmån att under fem år ha
fått medverka till utformningen av
grundskolans organisation och mål.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Inledningsvis tillåter
jag mig att göra en personlig deklaration.
Då jag djärves ta till orda i debatten
om den framtida skolans utformning
gör jag detta inte i första
hand vare sig som ledamot av 1957 års
skolberedning eller 1962 års särskilda
utskott. Nej, ärade kammarledamöter,
det sker i all enkelhet i första hand mot

m. m.

bakgrunden av intryck och erfarenheter
av en nära kontakt med försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola i ett
av våra försöksdistrikt. Alltsedan försöksverksamhet
startades i vårt land
har jag haft förmånen att nära följa
verksamheten. Jag har — så lekman
jag än är — varit i tillfälle att nära
studera de olika problem som anmäler
sig. Framför allt har jag varit i tillfälle
konstatera, att på denna väg kan mycket
göras för att rätten till utbildning
skall bli var mans egendom. Försöksskolan
och den grundskola som nu föreslås
innebär väl inte helt identiska
möjligheter för alla, men den utgör
dock ett väsentligt steg framåt mot en
lika chans till utbildning även för alla
dem som av ekonomisk knapphet och
avståndsfaktorer varit handikappade.
På nära håll har jag varit i tillfälle att
konstatera detta, som det synes mig
ytterst väsentliga faktum.

I och för sig kunde dessa iakttagelser
motivera ett beklagande av att man inte
föddes 40 år senare än som skett och
därmed inte blivit i tillfälle utnyttja
den skolunderbyggnad som kommer att
erbjudas morgondagens ungdomar. Avundsamhet
— hur förklarlig den än
kunde vara — får dock inte bli ledmotivet
för vårt samhälleliga arbete. Ledstjärnan
bör i stället vara den målsättningen
att åt nästa generation lämna
ett samhälle och då även en skola, som
är bättre än vad dagens generation fått
uppleva. Det är mot bakgrunden av
denna uppfattning och här skisserade
erfarenheter som jag i det väsentligaste
ger min anslutning till de utskottsutlåtanden
som här föreligger.

Det är även mot denna bakgrund som
jag biträder avsnittet om skolans målsättning.
I centrum för skolans arbete
bör stå den enskilde eleven; detta mål
är helt och odelbart. I omvårdnaden
om de unga ingår kunskapsmeddelelse
och fostran som integrerande delar, vilka
svårligen kan särskiljas. Att skolans
fostrande uppgifter nu särskilt marke -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ras innebär ingalunda, att kravet på
gedigna kunskaper eftersättes.

Poängteras må nödvändigheten av att
dagens beslut leder fram till en skolorganisation
som med gott resultat kan
fungera även i skolområden med begränsat
elevunderlag. Även om detta är
en angelägenhet som inte direkt berör
majoriteten av svenska folket, så är det
dock ingalunda så få som direkt beröres.
Med nuvarande kommunindelning
har vi t. ex. drygt 1,6 miljoner människor
i kommuner med mindre än 4 000
innevånare. Den beslutade kommunreformen
kommer visserligen att ändra
på dessa siffror i och för sig. Därmed
förändras säkerligen inte i motsvarande
grad skolsituationen, detta närmast
då vad högstadierna beträffar. Avstånden
förändras tyvärr icke av ett riksdagsbeslut.
I många fall spelar avståndsfalctorn
en stor återhållande roll för
skolområdens befolkningsmässiga underlag.

Det är dessutom — hur stor betydelse
som än bör fästas därvid — här
fråga icke blott om ett större eller mindre
antal människor med krav på jämställdhet
och rättvisa utan även i övrigt
om betydande samhälleliga intressen.
Den bergshantering, det skogsbruk
och det jordbruk, som bedrives ute i
våra bygder, är avgörande för utkomst
och försörjning i långt vidare bemärkelse.
Skall t. ex. våra skogar bli av
det värde för folkhushållet som är möjligt,
erfordras även att folk kan och vill
bo i skogsbygderna. Skall så bli fallet,
krävs bl. a. att befolkningen där kan
räkna med den service som en fullgod
skola utgör.

I detta sammanhang må det vara på
sin plats att erinra om de riksdagen
underställda direktiven för 1957 års
skolberedning. En enhällig riksdag hade
bl. a. intet att erinra mot följande
uttalande av dåvarande departementschefen:
»Hur långt utredningen kan driva
den organisatoriska differentieringen
torde i hög grad komma att bero

av de krav sådana anordningar ställer
på befolkningsunderlaget och därmed
på de olika formerna av centralisering.
I varje fall måste huvudförslagen vara
väl användbara även inom ett för landsbygden
avsett fullgott skolsystem.»

Det har ibland i skoldebatten framskymtat
antydningar om att skolberedningens
högstadiemodell i alltför stor
utsträckning skulle ha influerats av
landsbygdssynpunkter. Inför detta må
få upprepas det uttalande i utredningsdirektiven
som jag nyss anförde, och
vidare må åter erinras om de rättvisesynpunkter
som säger att våra unga så
långt det är möjligt bör beredas samma
chans till utbildning oavsett bostadsorten.

Men, frågar någon, även om nu så
skulle vara att sammansatta klasser så
långt upp i grundskolan som möjligt
är att föredra i vissa distrikt, varför
inte fördenskull tillåta en tidigare linjedelning
där elevunderlaget är tillräckligt
och intresse därför i övrigt finnes?
Inför sådana propåer bör det slås fast
att vad det här är fråga om är en hela
folkets grundskola. Även om organisationen
inte kan bli densamma överallt
måste det ändock vara angeläget att
variationerna inte tillåts bli hur stora
som helst. Det gäller att nå fram till en
skola som ger alla ungefär samma startmöjlighet
och värderas lika av mottagande
skolor och arbetsgivare. Vi har
därjämte en viss rörlighet på arbetsmarknaden
som gör det till ett gemensamt
målsmanna- och lärarintresse att
skolorganisationen inte varierar alltför
mycket olika slcolorter emellan. Inte
minst för rekrytering till olika orter av
t. ex. läkare, tandläkare och lärare liksom
andra befattningshavare är det angeläget
med en viss enhetlighet, eftersom
landsbygden eljest får förutsättas
bli ytterligare eftersatt.

Inte blott utifrån dessa mera landsbygdsbetonade
synpunkter utan även
från allmänt pedagogiska redovisas starka
skäl för att så långt som möjligt sam -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

manhålla klasserna. Differentieringsfrågan
angavs i direktiven för skolberedningen
vara en av beredningens huvuduppgifter.
En väsentlig del av forskningsprogrammet
anslogs även åt detta
problemavsnitt. Av de resultat som framkom
må här nämnas konstaterandena
att en elev kan ha goda förutsättningar
för vissa delar av skolans arbete och
mindre goda för andra, vidare att en
elevs förutsättningar förändras från tidpunkt
till annan, varierande i olika ämnen.
Av undersökningarna framgick
även med all önskvärd tydlighet, att de
instrument, som skolan förfogar över
för mätning av elevernas prestationer
och förutsättningar, är rätt bräckliga
och ofullständiga. Skolan synes också
därför ha all anledning till försiktighet
i vad det gäller att genom en tidigare
linjedelning spalta upp de unga
och indirekt avstänga en del ungdomar
från utvecklingsmöjligheter som eljest
kan föreligga.

En skola som på högstadiet erbjuder
ett successivt växande tillval i årskurserna
7 och 8 samt även linjedelning i
klass 9 får inte uteslutande intressera
sig för de teoretiskt inriktade elevernas
problem och skolgång. De mera
praktiskt lagda har samma rätt att få
sin problematik observerad. Härvidlag
föreligger även erfarenheter från försöksverksamheten
att bygga på. Den
uppspaltning av klass 9 y i riktning mot
alltmer utmejslade och begränsade yrkesgrenar
som skedde under försöksverksamheten
har väl inte alltid varit
helt lyckad. Det har visat sig att elevernas
yrkesönskningar vid denna ålder
inte är så realistiska och bestämda
som önskvärt kunde vara. I och för sig
är det väl ingen katastrof som inträffar
om en pojke fått den förberedande
yrkesutbildningen i ett yrke och sedan
väljer ett annat. Ifrågasättas måste dock,
om han inte vore mer betjänt av en
bredare upplagd förberedande yrkesutbildning
som fångade in och lade grunden
för ett flertal olika yrken. Utöver

den större nytta han kunde ha av en
sådan utbildning i sin yrkesverksamhet
eller för den fortsatta utbildningen
skulle han även få möjlighet att skjuta
upp det definitiva yrkesvalet.

Av denna orsak föreslås att de praktiskt
inriktade linjerna av årskurs 9
skäres ned. Strävandena har gått ut på
att utforma ett fåtal linjer som i sig
skulle fånga upp breda sektorer av näringslivet.
Tilläggas må att denna begränsning
av antalet linjer underlättar
ordnandet av skolorganisationen i distrikt
med begränsat elevunderlag.

Om det skall bli möjligt att uppnå
den begränsning av antalet praktiskt
inriktade linjer i klass 9 som ur många
synpunkter är önskvärd, erfordras det
emellertid återhållsamhet av oss alla
när det gäller att förfäkta det egna yrkets
speciella utbildningsbehov. I stället
för att man söker få det ena eller
andra yrket företrätt av en särskild
linje, bör strävandena inriktas på att
den grundläggande utbildning, som ges
på en lämplig linje, utformas så, att den
kan bli en grund att bygga på även för
vidareutbildningen i det speciella yrket.

Innan jag går närmare in på de reservationer,
som avgivits från olika håll
inom utskottet, skall jag be att få säga
några ord om det referat som herr
Helén lämnade av överläggningarna mellan
statsrådet Edenman, herr Heckscher
och herr Helén. Jag var själv underrättad
om dessa överläggningar, men jag
hade inte tillfälle att närvara. Med stöd
av de uppgifter som jag erhöll omedelbart
efter överläggningarna kan jag
emellertid verifiera det referat herr Helén
lämnat, och jag har varit angelägen
om att här göra detta.

Sveriges konservativa studentförbund
anser att det är något yrvaket över högerns
uppträdande i skolfrågan. Måhända
är detta omdöme betingat av de
förslag som högern framfört i sina partimotioner.
Det gäller t. ex. yrkandet
i motionen i andra kammaren nr 717,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

vari föreslås »att alla skolor, även i
glesbygderna, skall på högstadiet ge eleverna
möjlighet att läsa minst två främmande
språk». Något sådant — att eleverna
vid en del högstadieskolor icke
skulle beredas möjlighet att läsa två
främmande språk — har emellertid inte
föreslagits vare sig i skolberedningens
betänkande eller i propositionen,
och utskottet har inte heller ifrågasatt
detta. Däremot har diskuterats, huruvida
det inte ibland skulle visa sig svårt
att erbjuda valfrihet mellan tyska och
franska när det gäller det andra främmande
språket. Detta är dock en helt
annan sak än vad som påtalats i motionen.

Insikten om det gjorda misstaget har
också sedermera resulterat i att högerreservationen
på detta avsnitt utmynnar
i ett förslag om »att riksdagen må
godkänna motionerna såvitt de avser
elevernas möjligheter att på högstadiet
utöver engelska välja mellan tyska och
franska». Genom att här inskjuta orden
»utöver engelska» söker man dölja
det misstag som gjorts i motionen.

Därmed må emellertid vara hur som
helst. Det väsentliga i detta sammanhang
är frågan om hur högerns nya
förslag kan komma att verka. Uppenbarligen
är det önskvärt att den aktuella
valfriheten i fråga om det andra
främmande språket skall kunna erbjudas
samtliga elever. Samtidigt får vi
inte glömma bort att det kan förekomma
fall då det ena av de båda främmande
språken väljes av så få elever
att elevunderlaget inte blir tillräckligt
stort för en gruppindelning, även om
kraven är mycket måttfulla. Vidare kan
det, i varje fall som en övergångsföreteelse,
förekomma att lärarnas ämneskombinationer
lägger hinder i vägen.
Skall man under sådana förhållanden
utdöma hela högstadiet vid ifrågavarande
skola?

Denna fråga kan så mycket mera ställas
som det är troligt att den framtida
gymnasieorganisationen kommer att

omfatta nybörjarkurser i såväl tyska
som franska. Därigenom blir det i sådana
fall, då ogynnsamma omständigheter
omöjliggjort ett eljest önskvärt
valerbjudande, tillfälle att i gymnasiet
komplettera vad som eftersatts i fråga
om tyska eller franska och detta —
mark väl —- utan några reella tidsförluster
för vederbörande elev i hans studiegång.

Jag kan alltså inte finna det rimligt
att av denna anledning troligen alla
tvåparallelliga och flertalet treparallelliga
högstadier skulle utdömas. En sådan
landsbygdspolitik synes mig vara
underlig, kort sagt.

I anslutning till reservation nr 26
måste noteras att högern fortfarande
vidhåller sin linje om övervältring på
kommunerna av olika samhälleliga utgifter.
Det förordas sålunda »en sänkning
av bidragsunderlaget för beräkning
av statsbidrag till permanenta
skollokaler från 900 till 750 kronor per
kvadratmeter nettogolvyta». Utvecklingen
under den närmaste tiden kan
knappast beräknas medföra någon
sänkning av byggnadskostnaderna. Att
då minska bidragsunderlaget innebär
att kommunerna får vidkännas en allt
större andel av skolbyggnadskostnaderna.
Att till på köpet besluta detta just
då många kommuner inför grundskolans
genomförande har att se fram emot
ett stort skolbyggnadsbehov, kan icke
vara riktigt. Tvärtom anser vi att det
vore påkallat med en snar förbättring
av detta statsbidrag, som är ett av dem
som allra mest urholkats till följd av
penningvärdeförsämringen.

Fröken Karlsson har vidare i en reservation
föreslagit sänkning av det
elevunderlag som betingar heltidsanställd
skolsköterska. Det må i anslutning
härtill erkännas, att visst kan det
vara bra med en förbättrad skolhälsovård.
Frågan måste dock få ställas:
Vem skulle få betala kalaset om riksdagen
beslutar i enlighet med reservationen?
Svaret blir att kostnaden

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

helt faller på kommunen. Statsbidraget
till skolhälsovård är sedan 1957 års
riksdagsbeslut inbakat i det allmänna
driftbidraget eller det s. k. lärarlönebidraget.
Sker inte vid ett eventuellt
beslut om lägre elevunderlag för skolsköterska
en samtidig nedjustering av
kommunandelen blir det kommunerna
som helt får stå för fiolerna. Nog bör
väl denna sak ha övervägts innan ett
beslut i enlighet med reservationen
fattas.

I det föregående har jag i väsentliga
delar givit min anslutning till utskottets
förslag. Jag vill därutöver uttala
min tillfredsställelse över att vi
inom utskottet kunnat nå enighet om
grundläggande och bärande principer
i fråga om den nya skolans utformning.
Jag är inte minst glad över att
enighet kunnat nås om kristendomsämnet,
vad beträffar såväl målsättningen
som utformningen av morgonsamlingarna,
och att därmed denna fråga
inte behöver framstå som en stor debattfråga
just i samband med grundskolans
genomförande. Att jag i stort
kan biträda utskottets förslag innebär
dock inte att vi i alla frågor gått i
noggrann marsch. Även om det inte
kan vara motiverat att försöka uppförstora
de meningsskiljaktigheter eller
nyanser som kommit till uttryck,
finns det ej någon anledning att försöka
släta över dem.

I fråga om delningstalen för elevantalet
i klasserna föreslås ju i propositionen
och utskottsutlåtandet en sänkning
till 30 i takt med genomförandet
av grundskolan. I en reservation har
hälften av utskottet därutöver uttalat
sig för en fortsatt sänkning till 25 vid
läsåret 1970/71 och en planering för
denna målsättning. På samma gång
som jag tillåter mig det förmodandet
att ett lägre elevantal i klasserna måste
underlätta lärarens möjligheter till individuell
omvårdnad av de enskilda
eleverna, vill jag även framhålla behovet
av att man gör klart för sig in -

ni. m.

riktningen för det fortsatta utvecklingsarbetet
och därmed kan ernå målsättningen
så störningsfritt som möjligt.
Jag vill vidare påpeka att i reservationen
förutsatts att den målsättning för
sänkning av delningstalen som föreslås
skall i konsekvens härmed även
i tillämpliga delar gälla för skolor av
B-form. Härmed torde den ytterligare
reform som föreslås bidraga till räddandet
av åtskilliga B-skolor som eljest
står under indragningshot.

I detta sammanhang må även vidröras
de yrkanden som från olika håll
gjorts i fråga om möjligheter till förmånligare
delningstal i glesbygdsdistrikt.
Med hänvisning till vad jag tidigare
anfört om glesbygdernas problematik
vill jag ytterligare understryka
angelägenheten av att dessa bygder
ges möjligheter till en god skola. Därvidlag
kommer delningstalen på ett
särskilt sätt in i bilden. Vad högstadiet
beträffar måste det konstateras att angelägenheten
härav framför allt gäller
beträffande klass 9, där linjedelning
ju avses ske. Här får delningstalen direkt
inflytande på differentieringsmöjligheterna
och det antal linjer eleverna
skall kunna erbjudas. I samma utsträckning
gäller inte detta för klasserna
7 och 8. Det är därför som vi i reservationen
— ehuru förmånligare delningstal
vore av värde för hela liögstadieorganisationen
i glesbygdsdistrikt
— begränsat oss till att som direkt yrkande
nu endast föreslå möjligheter
till förmånligare delningstal i klass 9.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
i de föreliggande utskottsbetänkandena
som jag undertecknat. På samtliga
övriga punkter biträder jag utskottets
förslag.

Då riksdagen nu går att fatta beslut
om den obligatoriska, organisatoriskt
sammanhållna 9-åriga skola, varom
riksdagen redan tidigare uttalat sig,
sker detta efter ett 20-årigt utredningsoch
forskningsarbete samt en omfat -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

tande försöksverksamhet. Det måste efter
denna långa tidrymd vara angeläget
med ett beslut i frågan. Det vore
säkerligen oriktigt om denna långa utredningstid
skulle ytterligare utsträckas
— och frågans handläggning kanske
mer komma att likna 30-åriga kriget.
Mina kontakter med olika berörda parter
— målsmän, lärare, kommunalmän

— har iett mig fram till övertygelsen,
att det är ett utbrett önskemål att få
den fastare och enhetligare organisation
som inte varit möjlig att upprätthålla
under utrednings- och försöksperioden.
Detta förhållande behöver
ingalunda betyda att skolan nu skulle
stelna i formerna. Nej, givetvis måste
den vidare utvecklas i takt med ett dynamiskt
och föränderligt samhälle. Men
detta bör under den närmaste tiden
inte omfatta skolans organisation. Det
finns på andra skolans områden stora
arbetsfält för dem som vill positivt bidraga
i skolans utvecklingsarbete. I fråga
om skolans utrustning med hjälpmedel
och eljest är mycket att göra. På
det pedagogiska området är väl — hur
förnämliga våra skolmän är må vara

— ännu utrymme för intresse och initiativ.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Innebörden i det beslut
som vi i dag eller i morgon skall
fatta kan lämpligen sammanfattas som
en demokratisering av vårt skolväsende.
Denna demokratisering har pågått
mycket länge i takt med samhällsutvecklingen.
Men perspektiven på frågan,
vad som egentligen menas med
en skolans demokratisering, har ändrats,
kanske framför allt genom den
insats som 1946 års skolkommission
gjorde.

När man förr i tiden stämplade vår
skola som odemokratisk, tänkte man
först och främst på att så många studiebegåvade
barn redan från realskolan
var utestängda från högre studier,
därför att skolgången fram till real -

examen var några år längre än studiegången
genom folkskolan och de flesta
familjer inte hade råd att skjuta upp
den tidpunkt, då barnen kunde börja
bidra till den egna försörjningen.

Realskolan har under vårt århundrade
— alltså under den tid den har
existerat — framför allt varit en skola
för barn ur burgna familjer. Detta har
tett sig orättvist och odemokratiskt.
En radikal förändring ägde där rum
under 1930- och 1940-talen, då den stigande
levnadsstandarden satte allt fler
familjer i stånd att sända sina barn
till realskolan. Vad vi då upplevde var,
att barnen från socialgrupp 3 på bred
front marscherade in i den högre skolan,
närmast då realskolan.

Genom den nioåriga skolplikt vi har
tillämpat en tid ute i försöksdistrikten
och som vi nu skall fatta beslut om
har detta problem bringats ur världen,
i vad gäller åldersstadiet upp till
16 år. Det problem som kvarstår när
det gäller studier av gymnasie- och
akademisk karaktär är en annan historia.

När vi i dag talar om skolans demokratisering,
menar vi något annat än
tillvaratagandet av studiebegåvningarna
ur socialgrupp 3. När skolkommissionen
gjorde sin bekanta analys av
begreppet skolans demokratisering, betonade
den först och främst att problemet
inte bara gällde studiebegåvningarna;
det gällde alla. I det industrialiserade
och demokratiserade samhället
ställdes större krav på kunskaper
och färdigheter, på orientering,
kringsyn, mognad och ansvar än i det
gamla agrarsamhälle, ur vilket skolan
hade vuxit fram. En bättre skolutbildning
för alla var kravet. Som första
punkt på sitt demokratiseringsprogram
uppställde slcolkommissionen därför en
förlängning av skolpliktstiden från sju
till nio år. Därigenom skulle en bättre
grund kunna läggas för medborgerligt,
yrkesmässigt och personligt liv. Det
var den gången ett djärvt förslag, som

3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

djupt ingrep i svenska folkets vanor
och traditioner. Men förslaget vann
snabbt allmän anslutning, och det blev
enighet om det vid 1950 års riksdag.
Då vi i dag skall stadfästa den nioåriga
skolplikten, är vi medvetna om att
vi inom kort måste gå vidare mot tio,
elva och kanske tolv års obligatorisk
skolgång.

Förlängningen av skolplikten hade
emellertid en konsekvens. Vägen fram
till den obligatoriska skolans avslutning
blev lika lång som vägen fram
till realexamen. De båda skolformernas
slutmål blev därigenom mer besläktade
än tidigare, då den ena skolformen
med några år sköt över den andra.
Tidpunkten var inne att överbrygga
den gamla klyftan inom skolväsendet
och sammanslå folkskola och realskola
till en enda skola. Parallellskolesystemet
skulle avlösas av ett enhetsskolesystem.
Också detta var ett demokratiskt
krav. I ett demokratiskt samhälle
var det inte ändamålsenligt med olika
skolformer vid sidan av varandra och
med olika socialt värde. Så visst som
gemenskap mellan människorna är ett
demokratiskt honnörsord, skulle demokratiens
skola vara en gemenskapsskola.
Också om enhetsskolesystemet
rådde enighet vid 1950 års riksdag, och
denna enighet har bevarats.

En annan sak var hur enhetsskolan
skulle vara utformad. Bakom den gemensamma
fasaden kunde tänkas en
tudelning, som innebar att det gamla
dualistiska skolsystemet hade flyttat in
i den nya enhetsskolan. För verklig
gemenskap krävdes det att också studiegången
var gemensam. Tiden var
emellertid inte mogen för en fullt genomförd
gemenskap då skolkommissionen
arbetade, och 1950 års riksdag
hänvisade problemet till försöksverksamhet.
Så långt kunde man emellertid
enas, att de sex första åren inte
skulle få störas av en organisatorisk
uppdelning av eleverna på olika studievägar,
och därmed hade man för -

in. m.

verkligat det program, som framsynta
folkskollärare uppställt så tidigt som
på 1880-talet och som sedan 1918 års
skolkommission förgäves hade pläderat
för — den 6-åriga bottenskolan. Också
om detta har enigheten bestått från
1950 fram till i dag.

På högstadiet skulle eleverna erbjudas
val mellan olika studievägar. Härigenom
övergavs en gammal princip,
ärvd från överhetsstatens skola, nämligen
att samhället genom skolan skulle
göra ett urval för mera kvalificerade
teoretiska studier. Skolkommissionen
bestred på goda grunder att skolan
hade förmåga att göra ett riktigt sådant
urval. Kommissionen gick emellertid
ett steg längre och bestred även
att skolan hade rätt att göra urvalet.

Studievägen är avgörande för elevens
framtid, och ett avgörande av så ingripande
art måste få vara den enskildes
egen angelägenhet. Skolkommissionen
förordade den då revolutionerande
principen om elevens fria val av studieväg.
Också om denna princip, som
kan sägas bygga på respekten för individens
människovärde och alltså är ett
uttryck för demokratisk människosyn,
vanns enighet år 1950. Även för skolan
skulle gälla rätten för en människa att
själv utforma sitt öde. Enligt skolberedningens
terminologi skall urvalssystemet
avlösas av tillvalssystemet. Inom
särskilda utskottet har endast högern
velat nagga det fria tillvalet i kanten
men inte vågat sig på själva principen.

En konsekvens av det fria tillvalet
är den 9-åriga skolans examensfrihet.
Elevuppsättningen på en studieväg kan
beräknas bli ojämn, och därför kan man
inte ställa samma krav på alla elever.
Härigenom får skolan äntligen möjlighet
att anpassa inte bara kraven utan
också själva skolarbetet efter elevernas
skiftande förmåga. Då man frågar efter
den nya skolans studiemål, kan man
alltså med skolkommissionen svara, att
ett gemensamt studiemål inte finns,
och — här gör jag ett citat soin jag

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bär begagnat otaliga gånger och som
jag i dag skall använda för sista gången
— under de nio åren skall var och en
få nå så långt, famna så brett, tränga
så djupt som just lian har förutsättningar
för. De invändningar mot detta
som skymtar i högermotionerna torde
bero på missförstånd. Om skolans examensfrihet
bär i varje fall inte rätt någon
oenighet.

I fråga om målsättningen i stort för
skolans undervisning och fostran har
skolberedningen framlagt ett sammanhållet
men rikt nyanserat program. Som
en sammanfattning kan väl gälla skolkommissionens
ord, att skolan skall
fostra fria och självständiga människor,
för vilka samarbete är en naturlig
sak och en glädje. Beredningen understryker
att någon motsättning inte
finns mellan skolans allmänt fostrande
uppgift och dess uppgift att ge eleverna
kunskaper och färdigheter. I skolan
skall man arbeta, uppöva färdigheter
och skaffa sig kunskap. Det är främst
genom detta arbete som eleverna skall
fostras till självständighet och till samarbete.

Avgörande för utfallet av skolans
fostran är då själva skolarbetet. Om
eleverna får tillfälle till självständigt
arbete utvecklas deras självständighet;
får de tillfälle till samarbete uppodlas
deras samarbetsförmåga. Det behöver
inte särskilt understrykas att människornas
självständighet och samarbetsförmåga
är de två grundpelare som
demokratien vilar på. Man kan också
uttrycka skolans målsättning så, att eleverna
skall lära sig ta ansvar för sitt
arbete, sina handlingar och sitt livsöde,
men också lära sig att ta ansvar för
andra, för sin nästa, sina medmänniskor.

Denna skolans nya målsättning kräver
en omläggning av undervisningsmetoderna,
en utveckling bort från
kateder- och förhörsmetoder till metoder
grundade på självverksamhet, individuellt
eller i grupp, samt bort från

den s. k. klassundervisningen till individualiserande
arbetsmetoder. Skolberedningen
har här kunnat hänvisa till
skollcommissionens utförliga program,
grundat på den reformpedagogik, som
under det senaste halvseklet arbetat
sig fram överallt i kulturländerna. Tyvärr
har detta program i alltför liten
utsträckning observerats under försöksverksamheten.
Nu tränger det sig på
med oemotståndlig kraft.

Demokratiseringen av skolan visar sig
alltså vara ett stort problemkomplex,
omfattande målsättning, yttre organisation
och inre arbete. Programmets förverkligande
kräver intimt samarbete
mellan skola, hem och närsamhälle.
Det ställer stora krav på de ekonomiska
och materiella resurserna och det
ställer inte minst stora krav på lärarna.

I centrum för skoldebatten under
1950-talet har stått frågan om högstadiets
organisation. Två ståndpunkter
har bär stått emot varandra. Framför
allt från lärarhåll har man önskat få
uppdela eleverna redan från årskurs
7. Man har menat att skolarbetet blir
effektivare, om eleverna uppdelas efter
sina studieförutsättningar och sin
studieinriktning. Elever med inriktning
mot högre studier skulle få sin egen
studiemiljö, kunna arbeta efter egen
takt och på sitt eget sätt, på ett högre
plan. övriga elever skulle på samma
sätt få arbeta med för dem avpassade
uppgifter i lägre svårighetsgrad.

Denna klassiska argumentering har
under utredningsarbetets gång utsatts
för analys i en lång råd avseenden. Man
har därvid kommit fram till att argumenteringen
för det första är ensidig,
därför att den tar hänsyn till endast
en av skolans uppgifter, den att ge
intellektuell skolning. Skolan liar så
många andra uppgifter, som inte tillgodoses
eller får försämrade möjligheter
genom en sådan uppdelning.

Argumenteringen är för det andra
verklighetsfrämmande. Homogena skol -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

klasser existerar inte. Skulle man i fåfängt
nit söka åstadkomma sådana,
skulle urvalsprocessen bli mycket besvärlig
och i varje fall sätta det fria
valet av studieväg ur spel.

Men framför allt är själva huvudtesen
i argumenteringen felaktig. Samtliga
vetenskapliga undersökningar, som
skolberedningen har haft tillgång till,
talar för den uppfattningen att studieresultaten
när det gäller begåvade
elever blir lika göda, om dessa studieinriktade
elever sitter i blandade
klasser tillsammans med kamrater, som
har sämre förutsättningar för teoretiska
studier, som om de sitter i särskilda
urvalsklasser. Undersökningarna ger
också vid handen att studieresultaten
i de blandade klasserna blir -bättre för
de svagare eleverna.

Skälen för den tidigare differentieringen
är alltså ohållbara. Man frågar
sig då, vilka skäl som därutöver kan
tala för en sen differentiering. Många
av de skälen är av praktisk art. Hur
går det egentligen till när eleven står
inför uppgiften att välja antingen en
teoretisk eller praktisk studieväg? Ja,
om det sker i 13-årsåldern har eleven
egentligen ingen annan rådgivare än
sina betyg efter sjätte året i skolan. Han
frågar sig alltså, om han liar tillräckligt
goda betyg för att fortsätta på en
teoretisk studieväg. Är de goda väljer
han den vägen. Är betygen däremot
medelmåttiga eller svaga, slår han in
på en praktisk studieväg.

Men det är ju så, att betygen inte
mäter begåvning utan studieresultat,
och studieresultaten beror på många
olika faktorer. Skolberedningen åberopar
en rad undersökningar, som visar
att hemförhållandena spelar en väl så
stor roll som studiebegåvningen. Uppdelningen
på teoretisk och praktisk
linje kommer därför att avspegla hemmens
socialgruppsfördelning. Tidig differentiering
betyder bevarande av de
besuttna socialgruppernas bildningsmonopol.
Demokratien får inte medverka

m. m.

till detta. Inte heller får demokratien
medverka till att den ena linjen blir betraktad
som den finare linjen — linjen
för eleverna med de goda betygen. Detta
skulle betyda en nedvärdering av de
praktiska utbildningsvägarna och på
längre sikt av de praktiska yrkena.

Under försöksverksamheten har man
haft omfattande erfarenhet av s. k. praktiska
klasser dit elever med medelmåttiga
och svaga betyg i läroämnena samlats.
Livet i en sådan klass — det har
omvittnats från olika håll — är inte
särskilt stimulerande till intellektuell
utveckling. Man saknar i en sådan klass
stimulansen från de mest studieintresserade
eleverna. Eleverna i de praktiska
klasserna känner sig utestängda och
nedvärderade. Skolleda och disciplinsvårigheter
gör sig snart gällande. Fostringsuppgiften
i en sådan klass blir svårbemästrad.
I själva verket är erfarenheterna
från de praktiska klasserna mycket
nedslående. Skolberedningen konstaterar
på grundval av erfarenhetsmaterialet,
att det skulle innebära en betänklig
brist på ansvarskänsla att medvetet
skapa sådana utarmade miljöer.

Det första som kommer att ske om
vi skulle vara med om en uppdelning
av högstadiet på en teoretisk och en
praktisk halva skulle vara, att föräldrarna
började reagera. När man några
år prövat systemet med teoretiska och
praktiska klasser börjar, och det har vi
bevis på från försöksverksamheten, en
flykt bort ifrån den praktiska skolmiljön.
I motsvarande grad ökar tillströmningen
till de teoretiska klasserna. Det
blir så, att också elever utan egentligt
studieintresse väljer teoretisk linje för
att undgå den negativa skolmiljön i de
praktiska klasserna. På detta sätt skulle
vi snart få ett enhetligt högstadium,
men med stadiet upplagt med hänsyn
till blivande gymnasieelever. Detta kan
inte vara någon rimlig skolpolitik.

I detta sammanhang skall jag be att
få säga några ord inom parentes om reservationen
nr 9. Det är en högerreser -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

vation, som anknyter till paragraf 25 i
förslaget till skollag. Här vill jag tacksamt
notera, att högern i princip accepterar
det fria valet. Förut nämnde jag,
att högern har naggat det fria valet i
kanten. Jag vill gärna motivera detta.
Enligt skolberedningens uppfattning
skall skolan, d. v. s. lärarna, ge de erforderliga
upplysningarna när eleverna
står inför ett val på vägen fram mot
skolans avslutning. Skolan skall ge studievägledning
och yrkesvägledning, och
det är klart att en lärare som av föräldrarna
blivit tillfrågad vad han tycker
eleven skall välja, också skall svara och
ge råd. Men han måste då vara ytterst
försiktig. Annars påtar lian sig ett ansvar
som han inte har någon möjlighet
att stå för.

Vad är det nu högern föreslår? Jo,
högern föreslår i reservation 9, att läraren
skall vara skyldig att ge råd och
att kontrollera att samtliga föräldrar begär
råd. Jag tror inte att högern riktigt
har insett vad förslaget innebär,
men så är det. Man skriver i lagen, att
valet skall ske efter samråd med lärarna.
Då skall det också ske efter samråd,
och skolan får se till att det samrådet
kommer till stånd, så att lärarna
verkligen ger råd. Jag kan inte se att
detta är en situation som skolan kan
acceptera.

Herr talman! Den stora uppgiften då
man skall konstruera ett differentieringssystem
är att ordna det så, att eleverna
alltid väljer positivt, d. v. s. efter
intresse. Om valet företas i 13-årsåldern
blir, som jag nyss nämnde, betygen den
främsta rådgivaren och man väljer praktisk
väg endast om betygen är otillräckliga,
d. v. s. man väljer av negativa
skäl. Det finns en enda möjlighet att ge
de praktiska studievägarna lockelse för
eleverna och det är att vänta med valet
till den tidpunkt då detta kan anses
peka fram mot ett yrke, som man intresserar
sig för. De praktiska specialanlagen
blir så småningom under tonåren
medvetna för de unga och yrkes -

intressena börjar vakna. Så småningom
blir det naturligt för eleverna att skiljas
åt och att slå in på olika utbildningsbanor.
Tyvärr inträffar detta knappast
under den tid då eleverna går på högstadiet.
Ju längre de uppskjuter det definitiva
valet av utbildningsväg desto
större utrymme ger man emellertid de
positiva synpunkterna.

Allt talar sålunda för ett sammanhållet
högstadium, där eleverna fostras
i gemenskap och där de under de ömtåliga
pubertetsåren erbjuds den trygghet
som den vanda kamratmiljön ger.
Ett sådant högstadium lämnar fullt utrymme
för de studieaktivas framåtanda
och ger i motsats till det kluvna högstadiet
de studiepassiva stimulans till intellektuella
intressen.

Skolberedningcn understryker till sist
också vikten av den gemensamma kulturmiljö
som skapar en för alla gemensam
referensram med vars hjälp man
ute i livet i det alltmer specialiserade
arbetet skall kunna förstå varandra och
samarbeta.

I elfte timmen har högstadiets lärare
vädjat till riksdagen att inte binda skolans
framtid vid systemet med sammanhållna
klasser. Om denna reaktion, i
den mån den verkligen är ett allvarligt
uttryck för denna lärargrupps uppfattning,
är följande att säga.

Den högre skolans lärare har konsekvent
hela århundradet igenom motsatt
sig förändringar av organisatorisk art
inom skolväsendet. Då det gamla läroverket
år 1904 uppdelades på realskola
och gymnasium uttryckte man farhågor
för »halvbildning» och »kulturskymning».
Då realskolan 1927 organiserades
om så att den byggde på folkskolans
fjärde årskurs i stället för på den tredje,
siade man om standardsänkning och
katastrof för den högre bildningen. Samma
bild har vi från 1956 då realskolan
gjordes om så att den byggde på sexårig
bottenskola och blev treårig eller fyraårig.
Att man reagerar då det nu är fråga
om ett sammanhållet högstadium till

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

och med årskurs 8 är alltså traditionsenligt
och föga att förvåna sig över.

Låt oss se litet närmare på argumenteringen
för denna ståndpunkt. Under
debatten rörande högstadiets struktur
under 1950-talet har läroverkslärarna
anfört vissa vägande skäl mot ett sammanhållet
högstadium.

Man har för det första och med rätta
sagt att de undervisningsmetoder som
behövs i sammanhållna klasser inte är
användbara i de stora skolklasser som
man har varit van vid från realskolan.
Det är riktigt som man från lärarhåll
säger att alltför många elever i en klass
försvårar lärarens uppgift att lära känna
och ta hand om den enskilde eleven.
Nu föreslår Kungl. Maj :t och utskottet
tillstyrker en radikal sänkning av elevantalet.
Det föreslås maximerat till 30
och beräknas i medeltal bli 26‘/s per
klass. Lärarna liar här fått sitt krav
tillgodosett.

Från lärarhåll har man vidare sagt
att skolan saknar den materiel som erfordras
för att bedriva individualiserande
och på självverksamhet byggd
undervisning. Skolberedningens betänkande
Hjälpmedel i skolarbetet understryker
denna uppfattning och fixerar
de krav som skall ställas på skolans utrustning.
Genom sitt nu förestående beslut
ställer riksdagen medel till förfogande
för den erforderliga materiella
upprustningen. Också på denna punkt
kommer lärarnas krav att tillgodoses.

Slutligen har man sagt — och det
tycker jag också är riktigt — att lärarna
inte har den utbildning som krävs för
undervisning i ojämnt sammansatta
klasser. Att man på denna punkt hyser
oro är helt förklarligt. Alla krafter måste
nu sättas in på att hjälpa lärarna till
rätta med de för dem nya pedagogiska
problemen. Det finns tid för detta; i
allmänhet kommer det att dröja ett eller
ett par år innan högstadiets lärare får
sammanhållna klasser. Skolöverstyrelsen
har fått ansvaret för att dessa år
verkligen utnyttjas, och riksdagen stäl -

ler för sin del medel till förfogande. Man
bör kanske vara optimist på denna
punkt. Vi vet att lärarnas grundutbildning
i själva verket är så god att den
föreslagna omläggningen — som ju inte
är så fruktansvärt genomgripande —
inte behöver vålla alltför stora svårigheter.
Till yttermera visso föreslår nu
propositionen i anslutning till skolberedningens
förslag att en uppdelning av
eleverna skall få äga rum i de ämnen
där undervisningen i heterogena klasser
anses bereda svårigheter, de främmande
språken och matematik.

Herr Helén har i sitt anförande på ett
övertygande sätt visat att högstadiet på
detta sätt är väl avpassat till elevklientelet,
och jag skall här avstå från
att ingå på detta problem. Om högstadiets
lärare trots allt fortfarande betraktar
systemet med sammanhållna
klasser med misstro, måste det bero på
bristande kännedom om den nya skolans
målsättning och resurser. När denna
kännedom inställer sig, kommer lärarna
att betrakta det sammanhållna
högstadiet som en lika naturlig företeelse
som den sexåriga realskolan efter
1904, den femåriga efter 1927 och den
treåriga eller fyraåriga efter 1956. Detta
om lärarna.

Värre står det onekligen till med högern.
Partiet att lita på har haft mycket
svårt att hålla reda på sina skolpolitiska
ståndpunkter. Ståndpunkt nr 1 intogs
i skolkommissionen i slutet av 1940-talet. Skolkommissionen var en parlamentarisk
utredningskommitté, i vilken
högern hade sina representanter. I denna
kommitté anslöt sig högern till förslaget
om den nioåriga enhetsskolan.
Ståndpunkt nr 2 intogs vid 1950 års
riksdag, då man tolkade det enhälliga
riksdagsbeslutet om enhetsskolan som
enbart ett beslut om försöksverksamhet.
Ståndpunkt nr 3 intogs sedan ute i kommunerna
och i pressen, där man så gott
det gick bekämpade själva enhetsskoletanken.
Ståndpunkt nr 4 intogs under
1956 års riksdag, då man var med om att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

fastslå att försöksverksamheten skulle
utmynna i genomförandet av den nioåriga
enlietsskolan och 1957 då man godtog
ett tidsschema för skolreformens genomförande,
som bl. a. innebar tillsättandet
av skolberedningen och att ett
definitivt avgörande i skolfrågan skulle
ske 1962.

I enlighet med denma ståndpunkt utsåg
högern en politisk representant i
skolberedningen, dåvarande ledamoten
av denna kammare, fru Birgitta Sjöqvist,
som med intresse deltog i beredningens
arbete. Såsom här tidigare vid ett par
tillfällen betonats blev beredningen sommaren
1960 enig om huvudlinjerna och
utsände då den s. k. Visbykommun ikéen.

I denna kommuniké står det bl. a., sedan
man presenterat programmet om de
sammanhållna klasserna i årskurserna 7
och 8, att man vill undvika att lämna
avgörandet i differentieringsfrågan åt
de kommunala instanserna. Skolstriden
skulle inte få föras ut i kommunerna.

Vid slutjusteringen sommaren 1961
gjorde emellertid högern sitt bekanta
avhopp och intog ståndpunkt nr 5. I
strid med vad man varit med om år 1957
föreslog högern nu att skolfrågan inte
skulle avgöras 1962 utan att den skulle
få anstå till fem år senare. Vid årets
riksdag intar högern ståndpunkt nr 6,
eventuellt skulle man kunna tala om
ståndpunkterna nr 6 och 7. I strid med
sin ståndpunkt förra året anser högern
nu att frågan skall avgöras omedelbart,
och i strid med sin ståndpunkt i Visbykommunikéen,
i vilken man varnade för
att förnya skolstriden ute i kommunerna,
föreslår högern nu i motionerna att
skolstyrelserna men i reservationerna
att skolcheferna skall få avgöra vilken
modell högstadiet i en kommun skulle
ha.

Vad denna vacklan mellan ståndpunkterna
beror på — det kan vara av
intresse att få höra om herr Heckscher
om en stund kommer att inta ståndpunkt
nr 8 — vet jag inte, och man kan
ha olika meningar om den. En teori

är att det helt enkelt är fråga om slarv.
Högern har aldrig riktigt penetrerat
skolfrågorna. Därom vittnar inte minst
partiets slarvigt hopskrivna huvudmotion
i år, där misstagen och missförstånden
är alltför talrika. Ett liknande
omdöme vågar jag fälla om reservationerna.
Jag ber att få lämna ett exempel.

Om kammarens ärade ledamöter vill
slå upp sidan 218 i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 kan man se i reservation
nr 11, som är undertecknad av högerns
båda representanter i utskottet,
fröken Karlsson och herr Kaijser, att
utskottet inte kan godkänna tanken att
för mellanstadium och högstadium skall
ens till en tid gälla skilda delningstal.
Elevantalet skulle alltså till varje pris
vara detsamma på mellanstadium och
högstadium. Om man sedan går över till
sidan 221 i samma utlåtande och stannar
vid reservation nr 14, föreslås av
herr Kaijser och fröken Karlsson att
man i anslutning till proposition skall
ha ett maximital av 30 på högstadiet men
25 på mellanstadiet, något som enligt
den tidigare omnämnda reservationen
under inga förhållanden skulle få förekomma.
Jag kan inte se någon annan
mening i detta än att det helt enkelt är
fråga om slarv.

En annan förklaring är emellertid
den, att det faktiskt är svårt att finna
en hållbar, reaktionär ståndpunkt i skolfrågan.
Professorerna Erik Wellander
och Wilhelm Sjöstrand tycks ha arbetat
förgäves.

Av högerns sex eller sju, eller hur
många det kan vara, ståndpunkter i differentieringsfrågan
är den senaste den
mest egenartade. Den är så till vida originell
som den aldrig tidigare har varit
uppe till diskussion i allvarligare
samanhang. Högern föreslår att avgörandet
i varje kommun i fråga om högstadiets
struktur skall träffas av skolchefen
och säger oskuldsfullt som motivering
härtill att det bara gäller en
praktisk-pedagogisk fråga. Om detta är
tre ting att säga.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

1. Högern tror inte själv på att frågan
enbart är praktisk-pedagogisk. Differentieringsfrågan
skulle inte ha stått
i centrum för den skolpolitiska debatten
under så många år, om den inte varit
en skolpolitisk fråga av första ordningen.
Hur differentieringsfrågan löses
har avgörande inflytande på skolans
möjligheter att ge demokratisk fostran.
Den är inte någon uppgift för en skolchef.

2. Då högern vill lämna avgörandet
åt skolchefen, är det ett återfall i ett
ämbetsmannatänkande, som hörde 1800-talskonservatismen till. I en djupt kontroversiell
fråga av stor räckvidd vill
högern sätta demokratien ur spel, och
det sker i samma ögonblick som man i
övrigt proklamerar, att skolan är en hela
folkets angelägenhet.

3. Högern är det parti, som främst
har ansvaret för att skolfrågorna har politiserats.
Genom sitt förslag i differentieringsfrågan,
det som finns i reservationerna,
vill högern hålla i gång den
skolpolitiska striden. I varje kommun
skall man leva i osäkerhet om vilken
struktur kommunens skolväsen skall ha.
Vid varje skolchefstillsättning blir det
nödvändigt att undersöka vederbörande
sökandes ståndpunkt i differentieringsfrågan.
Högern har själv i Visby
varnat för ett sådant sakernas tillstånd
— och med rätta!

Jag skulle i detta sammanhang vilja
dröja ett ögonblick vid ett par av högerreservationerna.
I den första reservationen,
som också statsrådet Edenman
berörde, hävdar högern att man vid
konstruktionen av högstadiet borde ha
tagit större hänsyn till lärarnas uppfattning.
I stället har man enligt högern
skapat ett högstadium, vars existensduglighet
men inte vet något om. Jag har
redan sagt vad jag anser om läraropinionen
i denna fråga. Ytterligare behöver
bara sägas, att den mest sakkunniga
instansen, skolöverstyrelsen, i sitt remissyttrande
framhåller, att man mycket
väl kunnat gå mycket längre i fråga

m. m.

om ett sammanhållet högstadium än
skolberedningen har vågat sig på. Erfarenheterna
ifrån försöksverksamheten
torde också peka i den riktningen. Någon
konstruktion på fri hand är det
alltså inte fråga om.

I samma reservation hävdar högern,
att det vidgade programmet för skolans
fostrande verksamhet innebär en fara;
det kunde bli konkurrens emellan fostrande
verksamhet och kunsltapsmeddelande.
Här föreligger ett av högerns
många missförstånd. Den fostran skolan
skall ge ges inte i första rummet genom
deklarationer och utläggningar ifrån katedern.
Det egentliga fostringsinstrumentet
är själva skolarbetet, kunsikapsinhämtandet
och färdighetsträningen. Egenskaper
som man genom ett riktigt lagt
skolarbete kan stimulera är självständighet,
ansvar inför det egna arbetet och
därmed också inför det egna livsödet,
samarbetsiförraåga, ansvar också för
kamraternas arbete, sanningssökande,
ärlighet, noggrannhet, estetiskt sinne
och smak, framåtanda och fair play samt
allvar inför de störa livsproblemen —
allt detta genom själva skolarbetet. Här
föreligger inte någon motsättning mellan
kunskapsmeddelande och fostran.

I samma reservation kräver högern
— och fröken Karlsson var inne på
det problemet — klart angivna kursfordringar.
Det betyder i själva verket
att man strävar tillbaka till examensväsen
och likriktning av kraven
på eleverna. Vi har annars i skolberedningen
och i utskottet varit ense om
nödvändigheten av att anpassa kraven
och därmed skolarbetet efter de skilda
elevernas skiftande förutsättningar.
Man kan väl fråga sig om högern har
hoppat av också här, eller om det bara
är fråga om otillräckligt genomtänkta
ståndpunkter.

I samma reservation och i reservation
nr 18 tar högern avstånd från
den relativa betygsättningen och kräver
något slags absolut betygsättning
i skolan — man vill ha möjlighet att

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

»objektivt bedöma utbildningsresultatens
värde». Nu är det emellertid så,
att högern i utskottet har blivit klart
upplyst om att den helt missförstått
frågan, missförstått innebörden av den
relativa betygsättningen, som bygger
på hela årskursens resultat, vilka genomsnittligt
är stabila från år till år
och som för övrigt mäts med mycket
långa mellanrum. Genom standardisering
ges betygsättningen vetenskapligt
underlag. Enligt den relativa betygsättningens
principer blir det lättare
att objektivt bedöma studieresultatens
värde. Högerns förnyade framstöt på
denna punkt grundar sig, såvitt jag
kan förstå, helt på svårigheten att fatta.

Allvarligare tycker jag man hör bedöma
den högerreservation som har
numret 7. Här kräver man — och det
gjorde också fröken Karlsson i sitt anförande
— .alternativkurser i flera ämnen
än som skolberedningen föreslagit.
Också här intar fröken Karlsson
den oskyldigas position. Det är bara
fråga om en praktisk angelägenhet.
Skolberedningen hade kommit fram till
att man skulle ha alternativkurser —
uppdelning av eleverna på olika grupper
vilka läser var för sig i en svårare
och en lättare kurs — endast i språken
och i matematik. Under försöksverksamheten
hade man haft alternativkurser
även i fysik och kemi, men
detta har visat sig vara onödigt. Nu
föreslår högern alternativkurser i svenska,
i orienteringsämnena i ett obestämt
antal fall samt i övningsämnena.

Rent sakligt kan det sägas en del om
detta, och det skall jag be att få göra
endast i förbigående.

Det finns två möjligheter i en klass,
den må vara sammanhållen eller inte,
att tillgodose elevernas skilda förutsättningar
i ett ämne. Den ena möjligheten
är att vidtaga organisatoriska åtgärder
genom halvklassundervisning
eller genom alternativkurser. Den andra
möjligheten är av pedagogisk art
och innebär en individualisering av

undervisningen. Om man nu ser på övningsämnena,
där fröken Karlsson vill
ha en uppdelning på alternativkurser,
så är där individualiseringen redan
genomförd. Där finns det inte behov
av alternativkurser. Jag frågar mig:
Hur skulle t. ex. i ämnet teckning en
alternativkursuppdelning se ut?

Vad orienteringsämnena beträffar
har skolberedningen där anvisat en annan
väg: kursens uppdelning på grundkurs
och överkurser, vilka är individuellt
anpassade efter elevernas förutsättningar.
En sådan uppdelning gör
samma tjänst som den alternativa kursuppdelningen.
Detsamma gäller om
orienteringsdelen i ämnet svenska. Vad
färdighetsdelen av ämnet beträffar har
vi där sedan gammalt en genomförd
individualisering. Nu föreslår skolberedningen
när det gäller svenska —
det är alltså det sammanhållande och
centrala ämnet, som inte får uppdelas
på alternativkurser — en viss halvklassundervisning
i stället för alternativkurser.
Det finns alla möjliga sätt
att tillgodose de sakliga och pedagogiska
krav som ligger bakom tanken
på alternativkurserna utan att behöva
tillgripa dessa.

Men problemet har också en moralisk
sida, och det är den jag vill stanna
inför. Inom skolberedningen stod
striden från början mellan ett sammanhållet
högstadium och ett linjeuppdelat
högstadium. Under arbetets
gång närmade vi oss så småningom
varandra. Vi som i princip skulle önska
ett odifferentierat högstadium avstod
från detta i fråga om nionde årskursen,
som alltså har blivit linjeuppdelad.
Vi gick rätt långt också när det
gällde sjunde och åttonde årskurserna.
Vi godtog systemet med tillvalsämnen,
och tillvalsgrupperna blev som
en eftergift åt folkpartiet karaktärsbetonade
eller kompetensinriktade. Vi
gick även ett steg längre: vi godtog
uppdelningen i alternativkurser i två
ämnen, i engelska och i matematik.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Att vi gick så långt berodde på att vi
menade, att i själva enigheten låg ett
värde för den nya skolans framtid.

Högern accepterade högtidligen denna
enighet. Hade vi anat att högern
skulle bryta överenskommelsen, hade
vi givetvis från vår sida hållit fast vid
den radikalare linjen. Resultatet skulle
i så fall i dag ha blivit ett högstadium
av mera sammanhållet och därmed
solidare slag. Nu föreslår högern
inte bara att avgörandet beträffande
elevfördelningen skall överlämnas till
skolcheferna, utan den föreslår också
alternativkurser i ett stort antal ämnen,
d. v. s. en större splittring av högstadiet
än vad Visbyöverenskommelsen
förutsatte.

Att få motparten med på en kompromiss
och därefter framlägga egna lösningar
är inte förenligt med politisk
moral, inte heller med skolpolitisk moral,
det måste sägas ifrån.

Herr talman! Trots den missräkning
högern berett oss tror jag vi har anledning
att glädja oss åt att dagens
skolbeslut kan fattas under allmän anslutning
när det gäller de bärande
principerna. Yi beslutar om den förlängning
av skoltiden som skall ge oss
möjlighet till en intellektuell höjning
av hela vårt folk. Skolreformen är avsedd
att vara en motsvarighet på det
andliga planet till den standardhöjning
som skett på det materiella området.
Liksom den materiella standardhöjningen
verkat socialt utjämnande, så betyder
den nya skolan större gemenskap
mellan yrkesgrupperna, mellan socialgrupperna.
Parallellen kan dras längre:
den materiella utvecklingen har
skapat större rörelsefrihet för den enskilde,
den nya skolan ger genom sin
längd och sin struktur ökade möjligheter
för den enskilde att själv forma
sitt liv. Denna parallellism är ingen
tillfällighet. Skolans utveckling måste
gå hand i hand med samhällsutvecklingen.
Vad vi i dag beslutar är en konsekvens
av vårt samhälles utveckling.

Grundskolan är det industrialiserade
och demokratiserade samhällets skola,
framtvingad inte av en skolreformatorisk
falangs energi utan av värderingar
som slagit djupa rötter under 1900-talets demokratiseringsprocess i vårt
land.

Till dessa värderingar hör också
respekten för varje människas rätt att
på grundval av egen kunskap och egna
erfarenheter utbilda sin egen livsåskådning.
Genom skolutskottets och
som vi hoppas riksdagens enighet
kring objektivitetsprincipen, då det
gäller ämnet kristendomslcunskap och
då det gäller utformningen av morgonsamlingarna
har ett bittert tvisteämne
bringats ur världen. Beslutet innebär
att i fortsättningen alla familjer med
samma förtroende kan skicka sina barn
till skolan i förvissning om att dessa
inte kommer att bli utsatta för påtryckningar
i den ena eller andra riktningen.
Skolans ledtråd blir nu att skapa
allvar inför livsåskådningsfrågorna och
respekt för sanningssökandet.

Det beslut som vi nu går att fatta
kan sägas vara slutet i en lång händelskedja.
Vi har nått resultat efter
mer än 20 år av utredningar, försök,
meningsutbyten och inte minst av
skolorganisatoriska framsteg. Beslutet
betyder emellertid framför allt början
till något nytt, till en ny skolpolitisk
era. Förberedelserna är avslutade, arbetet
skall börja.

Huvudansträngningarna för den närmaste
tiden måste koncentreras till
skolans inre arbete. Den förnyelse av
pedagogiken, som den nya skolans
målsättning obönhörligen kräver, måste
av statsmakterna med alla medel
främjas. Stor vikt ligger därvid på lärarutbildningen
och på lärarnas fortbildning.
En viktig uppgift har läroboksförfattarna
och framställarna av
undervisningsmateriel. Forskningen
kring de inre skolproblemen måste intensifieras.
Framför allt fordras kanske
att lekmännen i skolstyrelser och för -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

äldrasammanslutningar sluter upp i
arbetet för skolans förnyelse.

I tilltro till dessa möjligheter ber
jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
samtliga förslag med undantag
för hemställan under punkt nr 42
i utlåtande nr 1, där jag med en motivering
som jag senare hoppas bli i
tillfälle att lägga fram yrkar bifall till
reservationen.

Ärade kammarledamöter! Det skolsystem
som vi nu skall besluta om, hyser
jag —■ detta är en personlig bekännelse
från min sida — en övertygad
tilltro till. Jag tror att det är riktigt
utformat och att det är utvecklingsdugligt.

Jag kan inte underlåta att till sist ge
uttryck åt min tacksamhet över att få
vara med i dag i andra kammaren efter
de många åren av strid och oro,
efter bakslag och missräkningar. En
milstolpe har nåtts. Vandraren kan
med tillfredsställelse se bakåt och med
tillförsikt framåt.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Arvidson inte var inne eller inte hörde
på när jag yrkade bifall till reservation
nr 10 efter att ha redogjort för
vår motivering i fråga om elevantalet.
När vi lämnade in reservationen, var
den utformad så, att vi yrkade att elevantalet
på mellanstadiet skulle fastställas
till 25. Vårt andra yrkande var att
siffrorna 25 och 30 skulle vara maximital.
När betänkandet kom i fredags
upptäckte vi att man på kansliet ändrat
på detta, vilket skulle betyda att om
riksdagen avslår — vilket den förmodligen
gör om herr Arvidson får råda
— vår reservation nr 10 automatiskt
vårt reservationsyrkande vid punkt 35
om sänkt elevantal på mellanstadiet icke
kan vidhållas. Det vill vi inte att det
skall göra. Därför har jag ställt det yrkandet
att den delen av motionens innehåll
skall komma först.

I fråga om punkt 32 kanske herr Arvidson
också, om han hade varit inne,
hade lagt märke till att jag begärde ändring
i motiveringen. Detta beror helt
enkelt på att här förelegat tidsnöd. Det
förhållandet bör inte heller vara obekant
för herr Arvidson, även om han
har lättare för att få de informationer
han behöver än vi.

Herr Arvidson säger att vi håller bestämt
på vår ståndpunkt och att vi inte
ändrar oss. Jag tycker snarare det
vara märkligt att herr Arvidson inte
ändrar sig. Han måtte inte ha märkt
att det har hänt något i vårt samhälle.
Han talar om de besuttna socialgruppernas
utbildningsmonopol. Har man
inte undan för undan försökt att göra
det lättare för alla som har studiebegåvning
och lust att studera genom bidrag
och annan hjälp? Detta har vi
alla tyckt var riktigt, och vi kanske
rent av har tyckt att bidrag borde lämnas
i ännu större utsträckning. Herr
Arvidson måste väl vidare ha kommit
underfund med att det dess bättre har
skett en social utjämning i detta land.
Vad jag tycker är mest anmärkningsvärt
är att herr Arvidson understryker
den stora kontrasten i fråga om elever
från olika socialt betingade hem.

Jag tyckte att herr Arvidson med
verklig omsorg undgick att tala om
hjälpklasserna och det fria valet. För
det första finns det inget fritt val här.
Man kan t. o. m. mot föräldrarnas vilja
placera barnen i hjälpklass. Jag har tidigare
deklarerat min positiva inställning
till hjälpklasserna. För det andra
säger herr Arvidson — jag antecknade
ordagrant: »Studieresultatet blir bättre
för de svagare i en sammanhållen klass».
Om det är fallet kan jag inte finna att
man har skäl att föra över de svagaste
till en annan klass. De om några behöver
väl den stimulans som herr Arvidson
sade att de mera begåvade utövade
på sina mera klent begåvade kamrater
i klassen. Det där håller inte
streck.

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Herr Arvidson påstod vidare att vi
inte skulle ha förstått innebörden av
det ändringsförslag, som vi lagt fram
beträffande den paragraf i skollagen,
som berör föräldrarnas rätt att välja
studieväg, och att orden »efter samråd
med lärarna» skulle betyda ett tvång
på lärarna. Man kan aldrig tvinga en
människa att ge ett råd. Men jag är övertygad
om att lärarna gärna ger det, om
föräldrarna kommer till lärarna och ber
om det. Enligt den ursprungliga formuleringen
skulle skolans lärare däremot,
om de följde förslaget, nästan
vara skyldiga att ställa sig passiva. Om
föräldrarna frågade: »Hur ser läraren
på detta? Skulle läraren vilja föreslå
det ena eller det andra?» — »Nej», borde
de då svara, »vi skall bara tala om
organisationen och tillvalsmöjligheterna».
Det är verkligen, tycker jag, att säga
ifrån att lärarna skall vi inte samarbeta
med till barnens bästa. På den
punkten tycker jag att herr Arvidson
kan tala om att han inte har förstått
tankegången. .lag skulle rent av vilja
betrakta det som slarv i tankegången
från hans sida. Det är ett hårt uttryck
men jag använder det därför att herr
Arvidson flera gånger har sagt om våra
motioner och reservationer att de är
slarviga.

Herr Arvidson påstår att vi har missförstått
den sociala fostran. Jag har en
stark känsla av att herr Arvidson inte
har förstått vad det rör sig om. Jag sade
att det är viktigt att eleverna får det
mått av kunskaper som de kan inhämta
och en god fostran. Detta är viktigt
både för samhället och för individen.
När betingelserna är goda går de
båda hand i hand. Men vi har starkt
understrukit — och därvid citerade jag
beredningen — att det vore ansvarslöst
om man inte beaktade de möjligheter
eleverna har att få en ordentlig grund,
så att de kan gå vidare till gymnasium
och till universitet. Jag tilläde för att
inte bli missförstådd att vi inte var intresserade
enbart av de teoretiskt be -

gåvade utan att de synpunkterna borde
läggas på samtliga elevers utbildning,
antingen deras begåvning är praktiskt
eller teoretiskt inriktad.

Jag skall be att få återkomma till vad
herr Larsson i Hedenäset anförde.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade faktiskt
hela tiden på fröken Karlssons anförande
och antecknade vad som sades. Jag
kan nog erkänna att fröken Karlssons
anförande var omsorgsfullt utarbetat i
kontrast mot det slarv som högern i
övrigt har ådagalagt i detta ärende.
Men jag vill gärna säga att den förklaring
som fröken Karlsson avgav till
motsättningen mellan de två motionerna
ytterligare understryker huvudomdömet
att det här är fråga om slarv.

Den fråga vi eventuellt skulle kunna
diskutera är den om den sociala utjämningen.
Fröken Karlsson misstänker att
jag aldrig hört talas om denna. Det har
jag nog gjort, och jag sade det också
i mitt anförande. Men fröken Karlsson
är kanske inte obekant med att det alltjämt
finns sociala motsättningar i vårt
samhälle och att det är skillnad på hemmen
i fråga om förutsättningar att stödja
barnens skolarbete. Om man har en
tidig differentiering blir, som jag nämnde,
betygen den enda rådgivaren. I trettonårsåldern
är hemmens möjligheter
att stödja eleverna avgörande för betygsnivån.
Jag har därför, när jag letat
efter anledningarna till högerns konservatism
på detta område, föreställt
mig, att högern velat bevara, såsom jag
uttryckte det, de högre socialgruppernas
bildningsmonopol. Den enda motivering
som jag kan finna i detta sammanhang
är, att man vill genom tidig
differentiering bevara de bildade hemmens
företräde till den högre utbildningen.
Det var egentligen det jag menade,
vilket fröken Karlsson inte riktigt
förstod.

Med anledning av fröken Karlssons
parallellism mellan praktiska klasser

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

och hjälpklasser vill jag nämna, att jag
skulle ha velat ställa upp en plansch
här som visade begåvningsfördelningen
i en årsgrupp. Den utgör en vanlig sannolikhetskurva,
där det stora antalet
elever är samlade i en mittgrupp. De
mycket begåvade är få, och de underbegåvade
är också få. Det störa flertalet
ligger i mitten. Vad högerns skolpolitik
hela tiden gått ut på är att klyva
mittgruppen mitt itu, vilket väl är
den mest onaturliga uppdelningsprincip
man kan tänka sig. Man kan tänka
sig hjälpklasser och elitklasser och en
gemensam mellangrupp. Men att skapa
en tudelning mellan praktiskt och teoretiskt
begåvade är att begå våld mot
naturen. Om man däremot avdelar en
liten grupp som är direkt handikappad
i fråga om sin andliga utrustning kan
det inte innebära någon inkonsekvens.

Slutligen berördes frågan om samråd
med lärarna. Enligt högerförslaget skall
en elevs val föregås av samråd med läraren.
Det betyder att läraren åläggs samråd,
d. v. s. att ge råd till eleverna, alltså
en skyldighet för läraren. Det har
jag reagerat mot.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det verkar
litet antikverat av herr Arvidson att
säga, att högern slår vakt om de högre
socialgruppernas möjlighet till utbildning.
Det är närmast löjligt. Det tycker
jag inte man behöver bemöta. Det får
stå helt för herr Arvidsons räkning. Det
visar att han står kvar på samma
ståndpunkt vad som än händer i fråga
om utvecklingen i samhället.

Vårt förslag innebär inte klyvning av
den mittgrupp herr Arvidson talar om.
Vi har föreslagit att eleverna utan någon
som helst hänsyn till begåvningsstruktur
skall ha rätt att välja både tillvalsämnen
och alternativkurser. Det är
inte tal om att det skall grundas på intelligensprov
eller dylikt.

I mitt förra anförande hann jag inte
med att bemöta herr Arvidsons uttalan -

de med anledning av att vi önskar att
man skall få tillvalskurser i övningsämnen,
vilket lian tyckte närmast var litet
lustigt. Jag tycker det är värdefullt, om
man slår vakt om elevens speciella intressen.
Låt mig ta ett exempel. Vi antar
att en elev är konstnärligt lagd och
vill träna sina färdigheter och fördjupa
kunskaperna inom ifrågavarande område.
Då är det värdefullt att han får möjlighet
därtill. Det ligger också i linje
med vad vi önskar i fråga om lärarutbildningen.
På mellan- och högstadiet
skall man i samma utsträckning som nu
ha tillgång till fackutbildade lärare för
att de skall kunna meddela en sådan
fördjupad undervisning.

Jag tycker det är ett exempel på hur
motiverat det är att tänka sig att det
skall finnas möjlighet för tillval även
i fråga om övningsämnen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Skolfrågan har i allmänhet
haft ett stadgat anseende för att vara
ointressant. Jag tror det är helt felaktigt,
och den debatt som vi för i dag
präglas också otvivelaktigt av att det
beslut som här skall fattas är ett av de
viktigaste beslut som vi stått inför sedan
1945, ett beslut med räckvidd för
lång tid framåt. Jag tror att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
i mycket förklarlig glädje över att
få vara med om detta, något övervärderade
det, när han sade att det var det
viktigaste beslutet på skolans område
sedan 1842. Jag tror att statsrådet har
litet kvar, innan han vuxit in i Torsten
Rudenschölds kläder eller kan framställa
sig som någon »Ljusets bonde»,
men på det hela taget är det ett mycket
viktigt beslut, som är värt en grundlig
diskussion.

När man lyssnade till statsrådet Edenman
och herr Helén frågade man sig
onekligen, vilken av de båda herrarna
som egentligen här fungerade som chef
för ecklesiastikdepartementet — och vilken
som borde göra det. Man frågade

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

sig detta därför att statsrådet i sina aggressiva
och lagom ohövliga formuleringar
i stort sett glömde bort de allmänna
principresonemang som herr
Helén senare kom tillbaka till. Nu är det
herr Edenman som är chef för ecklesiastikdepartementet
i alla fall. Av den
anledningen skall jag här be att få lyckönska
honom till att han fått äran att
sätta sitt namn på ett viktigt beslut. Jag
hoppas nu att det beslutet inte kommer
att föra till missräkningar.

I detta sammanhang kan jag inte låta
bli att erinra om att det kan ligga nära
till hands för den som under många
år såsom kommittéordförande och departementschef
har arbetat med en fråga
som denna att resonera som så: »Nu
är jag färdig med saken och kan börja
tänka på något annat.» Det farligaste
man kan göra är nog att betrakta det
hela som ett avslutat kapitel. Verkställigheten
av det skolbeslut som vi nu
skall fatta är förmodligen väl så viktig
som själva beslutet. Tyvärr visar sig
verkligheten mycket ofta bli en helt
annan än man föreställde sig när man
skriver kommittébetänkanden eller arbetade
med propositioner.

När det gäller verkställigheten av
skolbeslutet har emellertid statsrådet
ett ovanligt gynnsamt utgångsläge. Man
kan säga att hur tokigt vårt beslut i
skolfrågan än varit, skulle det inte ha
förhindrat en gynnsam utveckling av
skolan under den närmaste perioden.
Med minskat antal barn i de åldrar
som är aktuella för skolans del och med
ökat antal unga människor som har
möjlighet att ge sig in på läraryrket
kommer skolan att få betydligt bättre
arbetsmöjligheter än som varit fallet
under 50-talet, med den hårda press
som då funnits i dessa avseenden. Dagens
svårigheter försvinner under de
följande åren. Men de kommer tillbaka.
Det är därför desto mer angeläget att
man inte bara åstadkommer en skolreform
i form av ett riksdagsbeslut,
utan att man också i verkligheten får

till stånd en skola som kan klara de
större påfrestningar som möter.

Det har här talats om skolans målsättning
och förhållandet mellan fostran
och undervisning. Jag skall inte gå
särskilt djupt in på dessa frågor, eftersom
det förefaller som om vi där höll
på att komma varandra allt närmare.
När herr Arvidson för en stund sedan
framhöll att det var just genom undervisningen
som skolan meddelade sin
fostran, kan jag hundraprocentigt instämma
med honom. Jag bara beklagar
att inte de formuleringar som herr Arvidson
använde i sina båda anföranden
i dag också kommit med i utskottets
betänkande. Om så varit fallet hade
man kanske lättare kunnat uppnå enighet.

Jag vet inte riktigt varpå misshälligheterna
härvidlag beror. Skolans möjligheter
till fostran är givetvis begränsade.
Jag utgår ifrån att alla är överens
om att skolan inte skall fostra de
unga till medborgare med en viss åsikt
— inte till socialistiska eller konservativa
människor — utan till medborgare
som kan bli socialistiska eller konservativa
efter eget fritt val, oberoende av
skolans påverkan. Å andra sidan är det
uppenbart att skolans möjligheter till
fostran på många områden, exempelvis
när det gäller samhällelig fostran, är
starkt begränsade. Det finns i detta avseende
åtskilligt som skolan inte kan
göra. Kvar står att vad skolan framför
allt kan åstadkomma är en fostran till
samvetsgrant arbete i grupp. Dtet är på
detta område skolan kan utföra sin
fostrande insats, och skolans arbete i
övrigt måste ses mot denna bakgrund.

Även av denna anledning är det, uppriktigt
sagt, bekymmersamt när statsrådet
och herr Arvidson här så föraktfullt
talar om de pedagogiska problemen.
Statsrådet ansåg att »snäva pedagogiska
utgångspunkter» skulle kunna
fora till ett annat resultat än de vida
synpunkter som han anlagt. IJerr Arvidson
framhöll att frågan om de sam -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

manhållna klasserna var ett skolpolitiskt
problem och inte ett pedagogiskt;
det var ett totalt missförstånd att betrakta
den som ett pedagogiskt spörsmål.

Herr talman! För min okunniga del

— jag erkänner också gärna att jag, såsom
herr Arvidson säger, har svårt att
fatta — kan jag inte begripa att de pedagogiska
synpunkterna i skolfrågan
skall kunna underordnas något annat.
Vi tycks numera vara överens om målsättningen
för skolan, och när det sedan
gäller att förverkliga denna målsättning
är resten pedagogiska uppgifter
och spörsmål.

Allt detta får inte, herr talman, fördölja
— det underströk bl. a. herr Arvidson
— att det råder enighet om oerhört
mycket beträffande den nya skolan.
Vi är överens om en så stor reform
som att förlänga skoltiden till nio
år. Vi är överens om att införa en sådan
internationell — såvitt jag förstår

— nyhet som det fria studievalet. Vi är
överens om den organisatoriska sammanhållningen
och en mängd annat.
Min uppgift i dag är att i likhet med
fröken Karlsson och andra peka på
vissa risker som ligger aktuella och
som hade kunnat undvikas. Men det bör
återigen betonas att oenigheten är begränsad
till vissa bestämda punkter och
att det aldrig kan vara fråga om någon
katastrofpolitik. Vi hoppas alla att den
nya skola som nu skall beslutas kommer
att bli en bra skola och att den
skall svara mot målsättningen, att den
skall fungera utan alltför stora praktiska
svårigheter och att den skall ge
de unga en bättre utbildning än vår
egen generation har fått.

En skolreform kan emellertid aldrig

— jag kommer nu till den första av de
stora tvistefrågorna — bli färdig. Statsutskottet
gjorde år 1960 i anledning även
högermotion enhälligt följande uttalande:
»Utskottet vill slutligen oreserverat
instämma i det förslag som framföres
i punkten 9 i motionerna, vilket

innebär, att en fortsatt försöksverksamhet
berörande olika delar av skolans
arbete bör bli en nödvändig förutsättning
för att skolutvecklingen alltjämt
skall fortsätta i takt med förändringarna
i samhället utanför skolan.» Detta
uttalande begränsar sig inte enbart till
det inre arbetet utan gäller skolans
verksamhet över huvud taget. Vi har
menat att dessa statsutskottets ord fortfarande
äger giltighet. Vad man än må
säga kan det inte hjälpas att det beslut
som riksdagen i dag antagligen kommer
att fatta i mycket stor utsträckning
innebär ett steg in i det ovissa. Vi vet
inte hur den nya skolan kommer att
fungera, och därför är det oerhört angeläget
att vi håller vid liv en debatt
inte bara om skolans inre arbete utan
också om hur skolan fungerar och hur
den skall fungera. Arbetsro i den meningen
att man säger: »Nu är detta avgjort,
nu skall vi inte diskutera det
mera», hoppas jag att skolan aldrig någonsin
mer får. En sådan arbetsro är
dödande och inte till hjälp för skolans
framtida utveckling.

Mot den bakgrunden konstaterar jag
med ganska stor förvåning en sak som
ingen tagit upp tidigare här i debatten,
nämligen att statsrådet i fråga om anslagen
för pedagogisk utvecklingsverksamhet
anser sig kunna skära ned de
anslagskrav som skolöverstyrelsen fört
fram. Vi har från vår sida inte vågat
komma med några motioner på den
punkten, eftersom det gäller ett utomordentligt
invecklat tekniskt spörsmål.
Jag vill bara upprepa att statsrådets
handlingssätt är i hög grad förvånande
och oroande, ty det tyder på att han
är mindre intresserad för utvecklingen
och mera intresserad för att konstatera,
att vi nu har kommit till en milstolpe
som han kan göra ett nummer av i fortsättningen.

Den störa nyheten ligger alltså i det
fria studievalet. Det är en djärv tanke.
Försöket har veterligen inte gjorts någon
annanstans, men det är värt att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

göra. Därför är det också angeläget att
inte försvåra detta fria studieval genom
något principrytteri. Här kommer
jag in på en fråga som herr Arvidson
nyss berörde, spörsmålet om samråd
med lärarna. Det är möjligt att vi helt
och hållet har missförstått vad damerna
och herrarna i majoriteten anser i
denna fråga; i så fall skulle ingen
vara gladare än jag. Om herr Arvidson
och hans kamrater i utskottet alltså menar
att i alla de fall där lärare kan
vara villiga att ge råd och föräldrar att
ta råd bör också samråd äga rum, då
är det ganska bra. Jag tror att man
kanske skulle kunna gå ett steg längre.
Jag är inte alls övertygad om att det
är till skada, om lärarna lämnar sina
råd också då föräldrarna inte tänker
på att begära dem. Däremot skulle det
vara mycket oroande, om man kom in
i en sådan situation att lärarna såg sig
förhindrade att mycket bestämt säga
till föräldrarna: »Vi tycker att den plan
ni har är oklok. Enligt vår mening skall
inte Pelle läsa så som ni har tänkt, ty
det vi har sett av Pelle i arbetet här i
skolan tyder på att han skall läsa på
annat sätt.» Det måste dock vara rimligt
att lärarna får lämna upplysningar
av denna typ och ge direkta, påtagliga
råd. Många av oss, herr talman, vet
kanske något om hur mycket man har
reda på av sina barns förehavanden i
skolan. Barn är ofta ganska duktiga i
att dölja för sina föräldrar vad som
händer under skoldagen. Jag erinrar
mig att jag själv under min skoltid med
viss skicklighet lyckades hålla mina
föräldrar okunniga om rätt mycket av
vad som skedde i skolan. Jag tror att
det finns sådana barn fortfarande; jag
har sett dem i verkligheten på nära
håll. Det är därför risk för att föräldrarna,
om de är hänvisade till enbart
de råd de får av det egna barnet, götmycket
allvarliga misstag när det gäller
tillvalet. Här måste lärarna kunna
engageras som rådgivare.

Systemet med det fria studievalet in -

m. m.

nefattar stora svårigheter. Här är vi
framme vid problemet om de stora
klasserna. Ett nytt system av denna
räckvidd kräver mycket gynnsamma
förutsättningar; annars går det galet.
Herr Arvidson har för övrigt varit inne
på saken då han talade om att det fria
studievalet möjliggörs genom minskning
av klassavdelningarna. Jag tror
att man därvidlag bör kunna gå längre
än vad utskottet och Kungl. Maj :t här
föreslagit.

Den andra stora stridsfrågan gäller
de sammanhållna klasserna. Jag kan
inte hjälpa att jag tror att man i hög
grad har överdimensionerat dess betydelse
på bägge sidor, både bland de
sammanhållna klassernas anhängare
och bland deras motståndare. Jag skall
gärna erkänna att det inte finns någon
klar bevisning för att de sammanhållna
klasserna är bättre eller sämre från
pedagogisk synpunkt än de s. k. homogena,
differentierade klasserna. Visserligen
har den store experten i sammanhanget,
professor Husen, i en artikel
i Stockholms-Tidningen den 13
juni 1961 förklarat, att konsekvensen
av »exklusivt pedagogiska normer»
skulle bli »ett strikt urvals- och sållningssystem»
och anfört andra skäl av
mera samhällsfilosofisk natur för att
man skulle ha sammanhållna klasser,
men jag tror att bevisningen på den
punkten faktiskt är ganska oklar. Man
vet inte säkert hur det hela kommer
att fungera.

Därför har vi från vår sida inte heller
— det ber jag att få understryka —-ifrågasatt en fullständig differentiering.
I ett tidigare skede har jag för min del
trott, det skall jag gärna medge, att en
klar linjedifferentiering på högstadiet
skulle ha varit den riktiga lösningen,
och jag är inte mera sakkunnig än att
om läraropinionen hade varit bestämd
i detta avseende skulle jag ha låtit mig
övertyga och ha fullföljt denna linje.
Men läraropinionen har varit berömvärt
försiktig. Vad lärarna har sagt är inte

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

att de önskar en fullständig linjedifferentiering
av högstadiet -—• det har inte
heller vi föreslagit. I själva verket ligger
meningsskiljaktigheterna just på det
praktiskt pedagogiska plan, för vilket
herr Arvidson att döma av hans senaste
anförande hyser så djupt förakt.

Herr Helén har här i dag i debatten
dragit in frågan om skolstadgans § 166.
Det ger mig anledning att rikta en direkt
fråga till statsrådet: Är statsrådet i
dag beredd att säga i kammaren, att
skolstadgan kommer att få den formulering
som här anges? Skolstadgan är
nämligen icke underkastad riksdagens
beslutanderätt, och det skulle vara ett
mycket långt steg framåt om man fick
veta att det är så. Tyvärr är väl inte
hela problemet därmed löst, ty även
om Kungl. Maj:t i dag skulle utfärda en
skolstadga med den formulering som
här angivits, kan Kungl. Maj:t ändra
skolstadgan senare utan att höra riksdagen.
Vi har önskat att riksdagen genom
sitt beslut skulle fastslå ett system
som kanske går en liten aning längre
— men inte mycket längre — än det
som är föreslaget i den nya skolstadgan.
Detta är alltså ett belägg just för
hur pass måttlig meningskiljaktigheten
på denna punkt är.

Man har sedan tagit upp frågan hur
det hela skall gå till i praktiken och
sagt, att man vill överlåta avgörandet
på kommunerna, och därmed för man
ut skolstriden i kommunerna. Men vi
har aldrig någonsin talat om att det
skulle vara den kommunala myndigheten
som skulle besluta om detta. Vi har
alltid i vår oskuld betraktat det som
ett pedagogiskt problem, som skulle
lösas av pedagoger. Vi har sett saken
så, att om man har det fria tillvalet
och låter föräldrarna i samråd med
eleverna och lärarna välja helt och
hållet hur studierna skall organiseras,
så skall man sedan låta lärarna ordna
klasserna så att det blir praktiskt rimligt
och riktigt, så att man får den ur
pedagogisk och kanske också ur admi -

nistrativ synpunkt bästa tillämpningen
av det fria tillval, som ändå är grundtanken.

Det talas för övrigt här om sammanhållna
klasser som om det vore en så
oerhört stor sak. När det gäller elevantalet
förutsätter majoriteten att man i
många fall inte skall ha sammanhållna
klasser mellan lågstadiet och mellanstadiet.
Däremot skall man inte få upplösa
klassammanhållningen mellan
mellanstadiet och högstadiet, trots att
man vid övergången till högstadiet enligt
majoritetens förslag går över till
studiemetoder som i många hänseenden
är olika dem som man har använt
på mellanstadiet och som därför också
måste ställa andra krav.

Innan jag kom till denna kammare
gjorde nuvarande statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ett
uttalande, som ur dessa synpunkter är
intressant. Han sade den 11 maj 1956:
»Jag skulle också gärna vilja säga att
vi från socialdemokratiskt håll många
gånger lidelsefullt och säg gärna fanatiskt
arbetat för skolreformen och för
enhetsskolan. Däremot har vi aldrig
visat, och har heller inte i fortsättningen
någon som helst dogmatisk uppfattning
om hur enhetsskolan kommer
att bli utformad när det gäller så delikata
problem som t. ex. differentieringen.
» Jag begär inte att statsrådet
skall hålla fast vid den uppfattning
han hade då. Jag bara konstaterar att
man här i fråga om de sammanhållna
klasserna tillkännager en uppfattning
som är så dogmatisk i detaljer, att jag
uppriktigt sagt inte tror att man vare
sig centralt eller ute i kommunerna över
huvud taget blir i tillfälle att tillämpa
den. I den mån de praktiska omständigheterna
ger anledning till det — för
att citera vår motion — kommer man
att gå fram på andra vägar.

Det är en rad särskilda frågor som
jag här skall gå förbi. Jag skall i stället
till slut ge mig in på vad förmodligen
en och annan i kammaren väntat på,

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

nämligen svar på statsrådets, herr Heléns,
herr Larssons i Hedenäset och
herr Arvidsons angrepp mot högerpartiet
för vår ståndpunktsändring. Man
har kallat den för »avhoppet» och förklarat
den vara moraliskt mindervärdig
och mycket annat. En av mina vänner
föreslog att jag skulle säga att vi inte
fick vara med i de sammanhållna klasserna,
att vi hamnade i hjälpklass eller
vad som tidigare kallades strykklass,
och jag har ett intryck av att majoriteten
skulle vara intresserad av att hänvisa
oss dit. Att ge oss stryk i nästa val
är man säkert i alla andra partier angelägen
om att göra.

Vi har talat om Visbykommunikén.
Men hur många har läst vad som egentligen
står i den kommunikén? Jag skall
be att få läsa in till kammarens protokoll
den fjärde punkten i Visbykommunikén: »För

undervisningen i timplanens gemensamma
ämnen avses eleverna i årskurserna
7 och 8 hållas samlade i sina
ursprungliga klasser så långt de praktiska
omständigheterna medger. Uppbyggnaden
av de tillvalsgrupper som
beredningen utformat utgör samtidigt
grunden för en i förhållande till vad
som hittills prövats förändrad gruppering
av eleverna inom och mellan klasserna
på högstadiet. Beredningen vill
understryka att denna tillvalsgruppering
ej kan uppfattas som identisk med
vare sig en fullständig homogenisering
från och med årskurs sju eller en s. k.
nivågruppering.

Beredningen har övervägt att till
kommunernas fria val överlämna två
alternativa, från varandra skilda differentieringssystem
men har enat sig om
att fullfölja utformningen av den ovan
skildrade tillvalsgrnpperingen som huvudprincip
för elevernas gruppering i
årskurserna 7 och 8. Undantag från
principen i ena eller andra riktningen
avses bli möjliga endast i särskilda fall,
där högstadiets omfattning, speciella
lokala förhållanden eller önskemålet om

in. m.

pedagogisk nyorientering gör en avvikelse
motiverad. Detta beredningens
preliminära ställningstagande grundar
sig på övertygelsen att det för vårt
lands skolväsen vore olyckligt om den
hittills förda striden i differentieringsfrågan
överfördes från det rikspolitiska
planet till var och en av landets kommuner.
Ställningstagandet grundar sig
också på uppfattningen att tillvalsgrupperingen
ger en fast grund för
ett högstadium, tillräckligt variationsrikt
för att kunna passa skolan i kommuner
av olika storlek och struktur.»

Det är inte så alldeles lättläst det
heller. Det ger utrymme för många
olika tolkningar. Men så mycket får vi
väl ändå slå fast, att i den mån det här
föreligger eller har förelegat någon bundenhet,
så avser den icke något annat
än själva ordalydelsen i den utfärdade
kommunikén. Vad olika ledamöter av
skolberedningen därutöver kan ha
tyckt och tänkt och hur de tolkat skrivningen
angår ingen, annan än dem
själva. Det är orden, ingenting annat,
som här är av betydelse.

Men, herr talman, det har också
skett en del. Detta uttalande har ibland
kommenterats på ganska intressanta
sätt. I denna kammare yttrade sålunda
herr Arvidson, strax efter det att uppgörelsen
träffats, följande: »Jag tror
att man skulle ha kunnat få ett enhetligare
högstadium. Men i dagens situation
och inför de närmaste åren är jag
beredd att solidariskt med mina kamrater
i skolberedningen kämpa för den
lösning jag kommit fram till och som
finns presenterad i Visbykommunikén.»
I en skrift, som herr Arvidson tillsammans
med två andra personer givit ut
och som heter Enhetsskolan blir grundskola,
står på sidan 313 följande: »För
denna gång har det inte varit möjligt
att komma längre. Utvecklingen kommer
dock sannolikt att visa en framkomlig
väg mot ett enhetligare högstadium.
»

Även detta är svårtolkat, och man

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

kan tolka det på olika sätt. Men det
ligger nära till hands att tolka det så
här: Om vi får er med på dessa kompromisser,
så skall vi bara vänta några
år och sedan genomföra det som vi
egentligen har tänkt oss. Det finns
också en formulering på sidan 269 i
propositionen som ger utrymme för
samma tolkning. Där står: »Även om de
principiella grunder för högstadiets utformning,
vilka jag tidigare förordat,
ger gott stöd för nämnda förslag, menar
jag dock i likhet med beredningen
att dessa förslag av pedagogiska skäl
åtminstone för dagen inte är genomförbara.
»

Även herr statsrådet har sålunda
möjligheter att göra något annat än det
som här är ifrågasatt, om han får ha
hälsan och befattningen kvar. Är det
under sådana förhållanden överraskande,
om man blir en smula orolig, och
om man mot bakgrunden av dessa uttalanden
frågar sig vad som egentligen
har hänt? Är detta en kompromiss, där
man gemensamt arbetar åt samma håll,
eller är det ett enkelt sätt att få med
oss en bit på väg och sedan fortsätta
ett stycke till?

Jag kanske får gå ett steg längre i
detta resonemang. Sommaren 1960 träffade
några damer och herrar i skolberedningen
en överenskommelse, som
tog form i Visbykommunikén. Den
överenskommelsen — jag skall gärna
erkänna att de som träffade den var
befullmäktigade ombud för respektive
partier — innefattade någonting fullständigt
nytt i diskussionen, som ingen
hade haft en tanke på skulle bli aktuellt.
Jag fick för min del klart för mig
den egentliga innebörden först när jag
i augusti fick texten till själva kommunikén.
Och hur långt skall den vara
bindande? Om dessa personer träffar
en överenskommelse om ett nytt
system, skall den då betyda att alla
andra människor därefter är bundna
av vad som skett? Jag kan gå med på
att så länge skolberedningen arbetade,

så var beredningen bunden av den
kommuniké som den själv utfärdat, men
längre kan man inte gå. När skolberedningens
förslag har underkastats remissbehandling]
och offentlig diskussion,
måste man i riksdagen ha frihet
att göra avvikelser från det.

Jag vill här ge herr Helén det erkännande
han ville ha. Visst har vi
ändrat ståndpunkt. Visst har vi i våra
motioner i år avvikit från den ståndpunkt
som intogs i skolberedningen.
Det vore meningslöst att bortförklara
den saken. Vi har intagit en annan
ståndpunkt nu än vi gjorde då.

Men vi skall också precisera vari
skillnaden ligger. Den ligger däri, att
medan skolberedningen i sin kommuniké
sade att eleverna i årskurserna sju
och åtta skall hållas »samlade i sina
ursprungliga klasser så långt de praktiska
omständigheterna medger», säger
vi bara att man skall, »i den utsträckning
så är påkallat av praktiska omständigheter,
fora samman eleverna i
högstadiets sjunde respektive åttonde
årskurs i klassavdelningar på grundval
av elevernas fria val av ämnen och
alternativkurser».

Detta är den stora skillnaden. I det
andra fallet säger man att de skall
sammanföras i den utsträckning som
de praktiska omständigheterna ger anledning
till. Detta är en åsiktsförändring,
det vill vi inte för ett ögonblick
bestrida. Men skall man inte ha lov att
bli ens så mycket klokare som denna
åsiktsförändring innebär utan att bli
föremål för denna våldsamma moraliska
förkastelsedom?

Självfallet beror en del också på
hur man tolkar skolberedningens ursprungliga
formuleringar, och där skall
jag än en gång be att få citera ur herr
Arvidsons intressanta skrift, sid. 73.
Där ges nämligen en tolkning, som vi
aldrig haft anledning förmoda är den
riktiga: »Reservationen ’så långt de
praktiska omständigheterna medger’
syftar på den omständigheten, att i

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

landsbygdsdistrikten klasserna i årskurs
7 måste sammansättas av elever
från en rad olika bygdeskolor av B-typ.
— Sådana elever måste ju i viss utsträckning
få nya kamrater. Någon
uppdelning efter! tillvalsämnen, efter
studiemål eller efter betygsnivå skall
alltså inte förekomma när det gäller att
bilda klassavdelningar.»

Var i visbykommunikén står det att
man bara syftar på den omständighet
som sammanhänger med bygdeskolorna
i landsbygdsdistrikt? Hur skall en
vanlig människa kunna begripa att en
formulering av denna vittgående natur
har så otroligt, jag frestas nästan säga
inskränkt, betydelse? Jag har erkänt
hur det är ställt med min fattningsförmåga
redan tidigare, och den räcker
inte till för att begripa att så är fallet.

Herr talman! Detta sista moment i
diskussionen, som har utgjort avslutningen
på så många tidigare anföranden
i dag är på sätt och vis också avslutningen
av mitt anförande. Jag vill
emellertid tillägga några ord i detta
sammanhang. Vi står nu inför en stor
reform och befinner oss i ett läge, där
vi kan komma in i en mycket svår och
farlig utveckling på skolväsendets område.
Detta angår egentligen inte så
mycket oss som våra barn. Vad är
det då som är viktigt? Är det herr
Heléns, herr Arvidsons eller min
prestige, eller är det vilken utbildning
våra barn skall få? Jag tror för min del
att det är värt obehaget, om man genom
att utsätta sig för sådana angrepp,
som här har riktats mot högerpartiet,
kan åstadkomma en den allra minsta
förbättring av våra barns utbildning.
Det får man sannerligen stå ut med, om
man därigenom kan se till att barnen
får en något bättre skola.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som fröken Karlsson
ställt.

I detta anförande instälmde herr
Staxäng (h).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utskottsledamöterna har
givit en så fyllig behandling av detta
spörsmål att jag kan fatta mig relativt
kort. Jag vill först konstatera att det råder
enighet om mycket, och det är glädjande.
Man är enig om att ge ökade resurser
åt skolväsendet och om att tillsätta
en utredning om yrkesskolornas
och längre fram om folkhögskolornas
ställning. Jag vill tillägga att jag är
övertygad om att folkhögskolorna bör
och kommer att behålla en viktig plats
i det svenska skolväsendet. De företräder
ett i bästa mening folkligt bildningsideal,
som inte får går förlorat. Jag tror
att de snarare förtjänar en större roll
i vårt bildnings- och utbildningsväsende
än motsatsen. Jag är också glad
över att angelägenheten av att få bättre
resurser för gymnastik och fysisk fostran
fastslagits i utskottsbetänkande!.

Vi har på vårt håll önskat att elevmaterialet
i klasserna skulle reduceras
successive, mer än vad propositionen
och regeringspartiet i utskottet har velat
acceptera. Ecklesiastikministern
överraskade mig genom att på denna
punkt anlägga ett tonfall, som jag inte
hade väntat. Han talade om att de borgerliga
reservanterna i utskottet, som
vill gå längre i fråga om minskning av
skolklassernas storlek, därvid gjort en
demonstration eller intagit en osaklig
hållning, vilka glosor han nu använde.

Nej, herr statsråd, vår hållning är
varken osaklig eller förestavad av något
annat intresse än att ge skolan de
bästa möjliga resurser. Om man siktar
på en fortgående minskning av elevantalet
i klasserna och anpassar utbildning
och fortbildning av lärare efter
detta kan man åstadkomma en hel del,
som inte uppnås om man stannar vid
de riktlinjer som regeringen föreslagit
och vill ha godkända.

Utan att alls vilja följa ecklesiastikministern
i tonfallet på denna punkt
vill jag säga att regeringens sätt att
sköta utbildningens utvidgning på fler

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.
Reformering av

områden än ett under senare år gör det
mycket angeläget att riksdagen genom
principiella uttalanden utövar påtryckningar
på regeringen, så att den verkligen
sätter till alla krafter för att skapa
tillräcklig tillgång på lärare. Jag behöver
inte gå längre än att hänvisa till
vad som skett på en del av socialvårdens
områden. Jag skall bara med tillfredsställelse
konstatera att den påtryckning
som utövats av folkpartiet för
att pressa fram ett ökat byggande av
skolpaviljonger och därigenom ge skolorna
ökade lokala resurser faktiskt
har lett till en betydande framgång.
För några år sedan kunde regeringen
inte sträcka sig längre än till 5 miljoner
kronor för byggande av skolpaviljonger,
medan den nu föreslår 80 miljoner
kronor, alltså en sextondubbling
på några år.

Jag vill för övrigt uttrycka min glädje
över att högern och centerpartiet numera
helt ansluter sig till det synsätt
beträffande vikten av skolpaviljongerna
som folkpartiet länge arbetat för. — Vi
är alla överens om angelägenheten av att
pedagogiska hjälpmedel ställes till förfogande
i största möjliga utsträckning.

Jag vill göra ett personligt tillägg,
nämligen att jag tror att användandet
av radio och TV i skolan, som redan nu
är betydande, bör ökas i snabb takt.
Man bör överväga, om inte verksamheten
kan finansieras med allmänna
medel utanför ramen för Sveriges radios
vanliga budget. Över huvud taget
är det väl klart att en intensiv metodforskning
på undervisningens område
är ytterst angelägen. Läroverkslärarna
här i landet har när det gäller språkundervisningen
åstadkommit stora framsteg.
Om jag jämför med den tid, då
jag gick i skolan, är framstegen sensationellt
stora, och det visar vad som
kan göras. Säkerligen sker en utveckling
även på andra områden, och allt
bör göras för att den fortsätter. Staten
har som bekant en försöksskola i
Linköping. Enligt min mening bör den

den obligatoriska skolan m. m.

få fler systerinstitutioner och dessutom
borde universitetsforskningen på detta
område ges ökade resurser. Allt detta
är emellertid frågor som det blir tillfälle
att återkomma till.

Det finns en reservation, som kanske
vid första påseendet inte förefaller
vara så central men som jag särskilt
vill framhäva. Rätten för föräldrar
att sätta sina barn i sexårsåldern
i privata skolor utan tvång att undergå
skolmognadsprov förefaller mig
vara principiellt mycket betydelsefull.
Jag kan förstå att barn, som skall börja
i den vanliga skolan, f. n. bör ha möjlighet
till skolmognadsprov i anslutning
till viss åldersgräns. Man kan inte riskera
att barnantalet i första klassen
plötsligt blir 25 procent större, om det
blir modernt att sänka åldern för barnens
inträde i skolan. Men varför staten
skall lägga sig i och förbjuda föräldrar
att sätta sina sexåriga barn i en privatskola,
kan jag inte förstå.

Jag bedömer problemet om intagningsåldern
i vanliga skolan mot bakgrunden
av att svenska barn väl är lika
begåvade och tidigt utvecklade som
barn i andra länder. På de flesta håll i
utlandet är sex år den normala åldern
att börja i skolan. Jag tror därför att en
reform på längre sikt — det är inte
aktuellt i dag — måste innebära att man
utvidgar förskolorna för femåringarna
så mycket, att det blir normalt att sexåringarna
börjar i första klass. Men må
därmed i dag vara hur som helst — det
är framtidsmusik. Jag ser det i viss mån
som en fråga om att inte tillgripa onödiga
frihetsinskränkningar, när jag för
min del förordar att privatskolorna får
ta emot sexåringar utan skolmognadsprov.
Över huvud taget vill jag gärna
säga ett ord till förmån för en generös
attityd mot privatskolorna.

Den konkreta tillämpningen av gällande
principer bör kunna bli tillfredsställande.
Det finnes stort utrymme för
en generösare attityd mot privatskolorna,
vilkas roll i vårt undervisningsvä -

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

sende har varit betydande och också
bör fortsätta att vara det.

Ilerr Helén sade för någon tid sedan
något om att den kulturella insats, som
skolreformen utan tvivel utgör, inte
samtidigt bör innebära, på ett låt vara
begränsat område, någonting av ett kulturellt
steg bakåt, genom att man behandlar
privatskolorna snävt.

Beträffande kursplanerna är jag särskilt
glad över att man nu går in för att
minska minneskunskapen. Det stora
kravet på encyklopediska kunskaper
bär förbittrat många skolbarns liv och
förhindrat en sådan utveckling av undervisningsväsendet
som vore önskvärd.
Jag ser det som ett stort framsteg att
denna skolreform har förknippats med
en viss minskning av det rena minnesstoffet
vid undervisningen.

Det har sagts — jag övergår nu till
ett par kontroversiella frågor —- att det
är oriktigt att en gång för alla göra en
definitiv reform av skolorganisationen
och skolan. I stället skall man ha en
fortskridande skolreform. Ja, det är alldeles
självklart. Skolans arbete kan inte
låsas fast utan måste utvecklas. Det
måste därför finnas ett fortskridande
reformarbete. Men i en mycket väsentlig
mening är det väl å andra sidan uppenbart
att skolan måste ha arbetsro. Man
kan inte göra om organisationen vartannat
eller vart tredje år. En organisatorisk
ram måste ligga fast en rimlig
tid. Inom denna ram sker sedan ett betydelsefullt
reformarbete.

Utskottet hänvisar med rätta till att
under tiden för grundskolans genomförande
bör den ha en fast organisatorisk
ram. Man kan väl tillägga att det längre
fram i tiden kommer en ny period, då
man drar upp frågan om en radikal omändring
av organisationen, om erfarenheterna
har visat att en sådan är befogad.
Men intill dess bör organisationen
i vissa huvudavseenden ligga fast.
Det innebär inte att någon organisation
är definitiv. Det innebär bara att man
finner det berättigat att — vilket just

högerns huvudorgan så kraftigt understrukit
— skolan i den angivna meningen
bör ha arbetsro, ro att fortsätta det
inre reformarbete som ständigt fortgår.

Lugn och arbetsro förutsätter vidare
att man undviker ständiga skolstrider i
kommunerna rörande sammanhållna
klasser och andra sådana ting. Därför
tror jag för min del att det vore oklokt
att — såsom det föreslagits på högerhåll
— lägga avgöranden om mycket
centrala skolorganisatoriska spörsmål i
den lokala skolledningens eller — som
man också föreslagit — skolchefens
händer.

Får jag, herr talman, lov att än en
gång fästa uppmärksamheten på ett citat,
som jag tror nämnts i pressen tidigare.
De svenska kommunernas gemensamma
organ, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund,
anförde i sitt remissyttrande följande:
Förbunden uttalar »sin tillfredsställelse
över att beredningen avförde
tanken att till kommunernas fria val
överlämna alternativa, från varandra
skilda differentieringssystem. Detta
skulle på ett olyckligt och säkerligen
ofruktbart sätt blott ha överflyttat debatten
kring den sålunda olösta differentieringsfrågan
från riksplanet till
skolstyrelserna ute i kommunerna. Ett
sådant förfarande hade från praktiskt
taget alla synpunkter — även med beaktande
av principen om den kommunala
självbestämmanderätten — varit
avgjort sämre än den kompromiss, som
skolberedningen nu föreslår såsom
grundritning för högstadiets pedagogisk-organisatoriska
uppbyggnad.»

Detta yttrande, gemensamt för stadsförbundet
och landskommunernas förbund,
bör enligt min mening tillmätas
mycket stor vikt. En politisering av utnämningen
av skolchefer i framtiden
vore säkerligen ingen tjänst åt den nya
skolan, varken under dess uppbyggnadsperiod
eller längre fram. För min
del hade jag väntat att man inom högern
skulle ha insett riskerna för att

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

avgöranden på det lokala planet ej sällan
skulle gå i en riktning motsatt den
högern önskar.

Jag kanske kan få hänvisa till vad
som skett i Stockholms stads skoldirektion
när högern yrkade på kommunal
valfrihet i differentieringsfrågan. Socialdemokrater
och kommunister uttalade
där att de tills vidare kunde acceptera
den nu föreslagna organisationen men
längre fram skulle verka för en helt
sammanhållen, odelad nioårig skola,
där alltså även nionde klassen skulle
vara sammanhållen. Vilka risker det
skulle medföra om man valde den av
högern rekommenderade vägen belyses
av detta exempel.

Det har sagts att visbykompromissen
ställer riksdagen åt sidan. Såvitt jag
förstår är detta uttalande inte hållbart.
Utredningens ledamöter har kommit
överens, och de har dessutom handlat i
intim kontakt med riksdagsgruppernas
förtroenderåd och ordförande samt —
åtminstone vad vårt parti beträffar —
i intim kontakt med riksdagsgruppen.
Det är naturligtvis riktigt som herr Helén
påpekade att inte varje ledamot av
riksdagsgruppen är bunden att rösta
på visst sätt ens i fråga om de huvudprinciper
som kontakten gällt. Men det
är å andra sidan klart att de personer
som varit med om kontakterna i vissa
avseenden gjort ett ställningstagande.
I det stora flertalet frågor har dock utredningen
allena tagit ställning, och på
de punkterna finns det inte en tillstymmelse
till bindning. Men i fråga om vissa
principer har riksdagsgruppernas flertal
och deras ledning varit med om arbetet
och måste då känna sig engagerade.
Jag kan inte se något egendomligt i
det utan tror att det med hänsyn till omständigheterna
varit den naturliga arbetsmetoden.
Utan att i övrigt göra några
jämförelser vill jag nämna att man
hade ett liknande förfaringssätt vid
handläggningen av försvarsfrågorna, vilket
herr Heckschcr väl känner till.

Genom visbykompromissen fastslogs

bl. a. följande värdefulla saker: barnantalet
i klasserna minskas, skolpaviljongerna
tilldelas större plats i skolbyggnadsprogrammen,
investeringsramen
för skolbyggnader vidgas, en rikare
linjeorganisation i klass 9 än i försöksskolans
klasser garanteras, de nytillkomna
linjerna och deras fortsättning i
fack- och yrkesskolor ges en preciserad
slutkompetens, undervisningen i svenska
språket får en bättre ställning i
timplanen, en trettonårig studiegång
prövas som ett led i arbetet att beakta
de långsammare mognande elevernas behov.

Naturligtvis har vi på vårt håll fått ge
avkall på en del önskemål som vi tidigare
framfört. Det hör till den demokratiska
arbetsmetoden att varje parti inte
får igenom alla sina önskemål. Det är
emellertid mycket väsentliga ting som
vi har önskat och för några år sedan
ingalunda var säkra på att uppnå men
som genom visbykompromissen och genom
dess fullföljande från regeringens
och de tre partiernas sida kunnat uppnås.

Bara ytterligare en synpunkt samt
några avslutande ord.

När denna störa och kostsamma reform
diskuteras, bör man enligt min
mening inte alltför mycket tala om de
väldiga ekonomiska uppoffringarna.
Här om någonsin kan man säga att det
gäller en investering, en investering som
redan av mänskliga skäl är välmotiverad
men som också, om man ser det produktionsmässigt,
synnerligen väl försvarar
sin plats, en investering som inte
minst ur näringslivets, produktionens
och den framtida standardtillväxtens
synpunkt låter sig mycket väl försvara.
Detta sista är inte något huvudskäl —
det ligger på det mänskliga planet —
men man kan ha anledning att framhålla
båda synpunkterna.

Jag hade tänkt ge ecklesiastikministern
ett erkännande för att han under
åtskilliga år under förberedelsearbetet
i denna fråga intagit en hållning som —

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

det intrycket har jag fått — präglats
av en önskan att skapa så stor enighet
och så mycket samförstånd som möjligt.
Att det lyckades att uppnå Visby-kompromissen,
samla alla de fyra demokratiska
partierna och företrädare för olika
grupper, detta måste till icke ringa
del vara ecklesiastikministerns förtjänst.
Jag vill tillägga att jag anser att övriga
ledamöter i utredningen har sin del av
förtjänsten för att man har kunnat arbeta
på detta sätt. Man kan väl ursäkta
om jag särskilt nämner att herr Helén
har nedlagt ett utomordentligt intresserat,
outtröttligt och skickligt arbete som
varit av stor betydelse, detta sagt utan
att på något sätt förringa vad andra ledamöter
av utredningen har gjort.

Därför att jag hade tänkt framhålla
detta •—• som jag allt fortfarande anser
vara riktigt, det är min uppriktiga mening
— var jag lite nedslagen över
att ecklesiastikministern i dag lät höra
tonfall när han talade om de borgerliga
reservationerna som jag faktiskt inte
hade väntat mig. Som jag redan förut
har nämnt tror jag att reservanternas
ståndpunkt i fråga om barnantalet i
klasserna är sakligt starkt underbyggd;
det kommer erfarenheten att visa, herr
statsråd, och det kommer nog att medges
om vi skulle få tillfälle att fortsätta
denna diskussion om några år —
det kommer i alla fall finnas andra
som kan fortsätta.

Statsrådet Edenman sade något om
en tidning som han tydligen såsom god
uppsaliensare noga studerat. Han ansåg
att ett par uttryck i den tidningen inte
exakt motsvarade vad som skett. Det
var i själva verket en fin komplimang
åt den tidningen — jag tycker att den
är väl förtjänt av den; den är känd för
saklighet och politisk vakenhet — att
herr Edenman fäster så stort avseende
vid en punkt i en artikel. Herr Edenman
skulle säkerligen aldrig falla på
den idén att underkasta vad som skrivits
på ledande plats i regeringens organ
i Stockholm en granskning på sam -

m. m.

ma sätt. Han vet att det alltför ofta
förekommer saker där som skulle fordra
kommentarer av helt annan skärpa än
hans anmärkning i dag.

Jag förmodar, herr talman, att hans
uttalande om reservationen i fråga var
ett olycksfall i arbetet som herr Edenman
råkade ut för i dag. Vi kan då se
bort från det.

Jag hoppas för min del att det beslut
som i dag eller i morgon fattas
i den svenska riksdagen skall trots
kvarstående meningsmotsättningar bäras
upp av en gemensam känsla av att
Sveriges skolväsen under 1960-talet
kommer att ta ett stort steg framåt och
kommer att ge svensk ungdom i gemen
starkt vidgade möjligheter till bildning
och utbildning. Reformen får inte i alla
avseenden exakt den form som jag personligen
skulle önska. På några punkter
dröjer en känsla av ovisshet kvar. Men
för mig dominerar känslan av glädje
över att få vara med om att genomföra
en stor reform, viktigare än det mesta
av det som riksdagen på många år haft
att besluta. Det gladde mig att höra att
herr Heckscher för en stund sedan framhöll
att enligt hans mening stridsfrågorna
inte sällan överdimensionerats. Vågar
man därför hoppas att när röken
från dagens strider skingrats för vinden
skall även den svenska högern ställa sig
positiv till den fortsatta skolreform
inom fastlagda organisatoriska ramar
som grundskolans uppbyggnad måste
innebära.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Debatten här i kammaren
har hittills i betydande utsträckning
förts av vad man kan kalla parlamentariska
skolspecialister. Men det har
med rätta framhållits att skolfrågan
inte är någon specialistfråga. Den är en
samhällsfråga. Även den som inte räknas
till specialisternas skara bör därför

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan ra. m.

kunna lägga några allmänna synpunkter
på dagens debattämne. Jag säger detta,
trots att jag är väl medveten om att det
efter dessa utförliga och sakkunniga anföranden
kan komma att te sig en smula
enformigt att lyssna till de här funderingarna.

Frågan om skolans ställning och roll
är av en intrikat, för att inte säga ömtålig
natur i en demokrati. Skolan påverkar
elevernas inställning och synsätt,
negativt eller positivt. Detta bör
mana till måttfullhet och försiktighet
från olika håll. Självfallet kan det finnas
olika meningar om skolans syfte,
mål och ställning i samhället, men om
varje sådan meningsriktning envist skulle
driva sin egen linje, ja, då skulle det
närmast vittna om att man inte rätt förstått
hela denna problematik utan medvetet
eller omedvetet söker nyttja skolan
för sina egna speciella värderingar och
intressen, vilket väl knappast kan förenas
med demokratiens grundläggande
principer. Debatten om skolans roll och
uppgift måste uppenbarligen syfta till
att söka gemensamma nämnare. Här om
någonsin gäller det att samlas kring värderingar
och ståndpunkter, som i möjligaste
mån tillgodoser skilda meningsriktningar.

Skolan skall ha kvalitet och vara effektiv,
heter det. Ja, naturligtvis kan
inte några delade meningar råda om
den saken. Men orden kvalitet och effektivitet
blir meningslösa, om man inte
försöker att ange vad de skall innefatta.
Om man menar att uppgiften skall vara
att plugga in största möjliga mängd
fakta, ja, då torde det vara förhållandevis
lätt att lösa både kvalitets- och effektivitetsproblemen.
Men håller en skola
med det innehållet måttet i vår tid
och inför framtiden? I ett dynamiskt
och föränderligt samhälle måste nog
skolans mål sättas högre. Fakta är nödvändiga
men räcker inte. I högre grad
än i ett samhälle som utvecklas mer
långsamt måste fästas vikt vid sambandet
mellan olika fakta. Det måste också

i större utsträckning bli fråga om bibringandet
av metoder, metoder för hur
man kan söka vidare, följa förändringar
och över huvud taget orientera sig i ett
samhälle, som uppenbarligen kommer
att vara starkt präglat av utveckling och
förändringar. Undervisningens innehåll
måste självfallet vara i takt med tiden.

Skolan är de ungas vardagsmiljö under
ett långt och betydelsefullt skede av
deras uppväxttid. Som jag nyss sade kan
det inte undvikas, att eleverna påverkas
av skolans miljö och sätt att arbeta.
Detta måste givetvis utnyttjas för en positiv
fostran och skolans liv och arbete
bör utformas med hänsyn härtill. Man
talar om social fostran, och det kan vara
en god term. Man kan lika gärna säga
fostran för livet och för den mänskliga
samlevnaden. Men oavsett vilket uttryck
man använder måste fostran vara en
ofrånkomlig del av skolans arbete. Det
lär inte heller vara lätt att skilja ut det
fostrande momentet från det undervisningsmässiga.
Men — det vill jag särskilt
understryka — det är främst när
det gäller målet och utformningen av
denna fostran, som de samlande värderingarna
och synsätten måste få göra
sig gällande.

Det kan inte råda något tvivel om att
en längre och bättre skolgång är välbehövlig.
Kraven på de unga, när de träder
ut i livet, är större än tidigare. Det
för naturligtvis med sig större krav på
skolan.

Från dessa allmänna utgångspunkter
tillstyrker centerpartiet, att skolberedningens
förslag i det väsentliga läggs till
grund för skolreformens genomförande.
Vi gör det i förvissningen om att det
finns ett allmänt positivt intresse för reformen.
Inte minst har detta intresse
gjort sig gällande bland de lokalt ansvariga,
på det kommunala planet. Svårigheten
tycks faktiskt inte komma att
ligga i att »pressa» ut reformen på det
lokala planet utan fastmera i att få
fram de nödiga resurserna för att kunna
tillgodose de önskemål och den vilja

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

att komma i åtnjutande av förbättringar
som klart finns. Det vittnar om att intresset
för skolan och för en förbättrad
utbildning har en stor omfattning och
är fast förankrat i en lokal och kommunal
opinion. Det måste noteras som
ett positivt tecken inför denna reform.

När centerpartiet nu tillstyrker, att
skolberedningens riktlinjer läggs till
grund för reformen, är vi naturligtvis
medvetna om att nya reformer blir nödvändiga
efter en längre eller kortare
tid. Skolan måste vara i takt med den
tid och det samhälle den verkar i. I ett
föränderligt samhälle måste det bli fråga
om en ständigt pågående reform. Skolan
måste anpassas både till de allmänna
förändringarna i samhällsutvecklingen
och till de erfarenheter som görs via
forskning och nya pedagogiska rön. Å
andra sidan är det uppenbart, att det
måste finnas tämligen fasta riktlinjer
för reformens genomförande. Det får
inte vara på det sättet, att allt på skolans
område är flytande under låt oss säga
något decennium. Det har varit så illa,
att allt varit flytande under en lång
tid, och föräldrarna har känt sig rådvilla.
Föräldrarna har mött många svårigheter
när det gällt barnens skolgång
just med hänsyn till avsaknaden av beslut
och vetskap om varthän man syftade.
Det är en ovisshet, som naturligtvis
är både förklarlig och naturlig under
ett utredningsskede men som därefter
måste utbytas i cn visshet, som varar
för inte så kort tid framöver. Enligt
min mening har utskottet funnit ett gott
uttryck för det intresse för avvägning
som här finns när utskottet säger, att
verksamheten vid statens försöksskolor
inte skall sikta till några ändringar i
den yttre organisationen under reformperioden.

Lät mig så i detta sammanhang få
yttra några ord om folkhögskolan och
dess ställning. Det är ett ämne som livligt
har diskuterats i anslutning till reformen.
Det är självklart att en sådan
förändring i skolsystemet också ändrar

förutsättningarna för folkhögskolan. Det
råder inget tvivel om att folkhögskolan
har varit en utomordentlig tillgång för
samhället under praktiskt taget hela den
tid den liar funnits, alltså omkring ett
sekel. Vi i centerpartiet anser, att en
utredning borde komma till stånd avseende
folkhögskolan. Utskottet har
funnit, att en sådan utredning just nu
inte lämpligen kan sättas i gång men att
Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen bör
ha sin uppmärksamhet riktad på folkhögskolans
utveckling och senare ta
upp frågan om lämpligheten av en samlad
översyn av hela denna skolform.
För egen del vill jag stryka under vikten
av att så sker och uttala önskemålet att
denna utredning skall komma rätt snart.

Den förestående reformeringen av
skolväsendet kostar pengar. Det gäller
inte bara grundskolans genomförande
utan utbyggnaden av de anslutande skolformerna,
införandet av fackskolorna
samt utbyggnaden av främst den praktiska
yrkesutbildningen och gymnasieutbildningen.
Allt detta drar pengar. Vi
i centerpartiet menar att det får kosta
pengar. Det är här fråga om en av de
centralaste uppgifterna i samhället med
hänsyn till ungdomen, dess trivsel i
samhället i framtiden, dess möjligheter
att nå fram till en position där den kan
känna sig till freds. Men det är också
med hänsyn till ekonomiska överväganden
ofrånkomligt att satsa på utbildningen.
Det är nödvändigt att vårt land
följer med i utvecklingen på skilda områden.
Vi har väl varit överens om att
en ökande internationell handel — vare
sig denna kommer till stånd på det ena
eller andra sättet — och med den en
ökad konkurrens mellan olika länder
ställer stora krav på vår företagsamhet
och på dem som arbeta i företagen.
Härför fordras bl. a. en bättre utbildning.

Till det som vi sätter värde på i fråga
om detaljerna, om jag så får uttrycka
mig i detta sammanhang, hör ändringarna
i fråga om rätten att välja studierikt -

Tisdagen den 22 maj 1962 fin.

Nr 22

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ning. Enligt förslaget skall denna nu
överföras från skolan-samhället till
eleven-föräldrarna. Man kan nog beteckna
detta som en milstolpe i skolans
historia. Det betyder att det gamla
systemet med skolans urval ersättes av
ett system, där skolan ger vägledning
och upplysning och där den enskildes
valrätt fäller avgörandet. En sådan ordning
är säkert i linje med skolans roll
och ställning i en demokrati. Kanske
var det i åtskilliga avseenden enklare
på det gamla sättet, men behovet av valmöjligheter
för den enskilde och även
principiella synpunkter måste här tillmätas
en avgörande betydelse.

Skolberedningen har föreslagit en råd
åtgärder för att förbättra undervisningen
och skapa bättre förhållanden
för skolans inre arbete: sänkning av
elevantalet i klasserna, bättre utrustning
i fråga om hjälpmedel, åtgärder på lärarutbildningens
och lärarfortbildningens
område, ökat samarbete mellan
hem och skola. Jag vill inte förneka betydelsen
av någon av dessa åtgärder,
men jag vill särskilt stryka under ett
par punkter, som vi på centerpartihåll
främst fäst avseende vid.

Elevantalet i klasserna är av icke
ringa betydelse. Naturligtvis skall man
här liksom eljest akta sig för överdrifter,
men helt säkert är elevantalet av
ganska stor betydelse, och den sänkning
som nu skall komma till stånd måste
hälsas med tillfredsställelse. För vår del
ser vi dock inte det nu föreslagna elevantalet
som något slutmål. Klassens
storlek är av sådan betydelse framför
allt i den nya skolan, att man bör försöka
åstadkomma ytterligare sänkningar
längre fram. I en s. k. pluggskola spelar
måhända elevantalet inte så stor roll,
men vår skola skall ju inte vara en
pluggskola utan vad man brukar kalla
en levande skola. Möjligheten att individualisera
undervisningen efter elevernas
skilda förutsättningar och i så måtto
få en effektiv undervisning och att ge
en personligt betonad omvårdnad och

framför allt fostran av eleverna och
ägna mer tid åt varje elev är starkt beroende
av elevantalet i klassen.

Ett annat område som vi fäster särskilt
avseende vid är samarbetet mellan
hem och skola. Det är helt säkert av
fundamental betydelse för skolans möjligheter.
Det är också av väsentlig betydelse
för hemmens möjligheter när det
gäller att fostra dem som växer upp.
Dagens skola och framtidens skola skiljer
sig avsevärt från den skola som föräldrarna
har upplevt. En förutsättning
för att hem och föräldrar skall kunna
vara eleverna till stöd och hjälp är att
de känner till skolan, dess förutsättningar
och sätt att arbeta, liksom det
givetvis är av betydelse att lärarna känner
till elevernas hemförhållanden för
att kunna bedöma deras förutsättningar,
problem och svårigheter. I fråga om de
fostrande uppgifterna torde ett ökat
samarbete, ett vidgat samspel mellan
hem och skola inte bara vara önskvärt
utan nödvändigt, om inte väsentliga syften
skall gå förlorade.

Beträffande rätten att välja yrkes- och
studieinriktning på grundval av fortlöpande
orientering och prövning gäller
att man skall kunna ta vara på vad skolan
erbjuder i form av mera realistiska
val av studiealternativ. Då är också samverkan
med hemmen av betydelse, inte
bara vid själva valtillfället utan också
därefter.

I en partimotion framförde vi för ett
par tre år sedan dessa spörsmål om
samarbetet mellan hem och skola. Vi
noterar nu med tillfredsställelse, att det
uppenbarligen kommer att röra sig
framåt på detta område.

Ett väsentligt syfte med reformen är
att ge alla barn likvärdiga utbildningsmöjligheter.
Här kommer landsbygden
och glesbygderna in i bilden på ett alidelses
särskilt sätt. Det är känt och omvittnat
att, trots åtgärder för att eliminera
olägenheterna, landsbygden fortfarande
släpar efter i fråga om utbildningsmöjligheter
för barnen. För vår del

100 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan

fäster vi avgörande vikt vid att denna
eftersläpning inhämtas. Vi ställer faktiskt
som oavvisligt krav att så får ske.
Bostadsort, föräldiraekonomi o. d. — för
att nu använda uttryck som har nyttjats
under de senaste decennierna i detta
sammanhang — får inte vara avgörande
för barnets utbildningsmöjligheter. Den
tiden måste definitivt vara förbi.

Vi har från vårt håll tidigare framfört
synpunkter på problemet om glesbygdernas
eftersläpning. Det är därför
onödigt att jag går in närmare på dessa
problem.

Reformeringen och utbyggnaden av
skolväsendet medför, som jag sade, betydande
kostnader. Vi menar att man
får ta dem. Men vi menar också att den
ekonomiska bördan för skolväsendet
måste fördelas på ett rättvist sätt. Enligt
nuvarande bestämmelser om finansieringen
kommer skolkostnaderna alltjämt
att bli mycket ojämnt fördelade,
om inte tämligen genomgripande förändringar
vidtages. Vi har i motioner
fört fram dessa spörsmål. Utskottet har
tagit ställning till motionerna och därvid
inte ställt sig helt avvisande men
heller inte ansett sig böra förorda någon
omedelbar ändring. Med tvekan har vi
på denna punkt kunnat ansluta oss till
utskottet, men vi har gjort det under
förutsättningen att vi avser att återkomma
snabbt om inte det uttalande som
utskottet gör här leder till åtgärder inom
en nära framtid. Vi anser nämligen att
likvärdigheten vid kostnadsfördelningen
borde vara en självklar sak, och vi
hoppas att anslutningen skall bli lika
stor på denna punkt som kring de
väsentliga punkterna i skolreformen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet i
första hand för att replikera herr
Heckscher. Jag har under årens lopp
deltagit i många skoldebatter men ännu
aldrig träffat på en talare som på 25

m. m.

minuter har kunnat framföra inte bara
så många synpunkter utan dessutom så
motstridande. Jag skall bevisa detta på
några väsentliga punkter.

Det låter helt förkrossande när herr
Heckscher säger att högern inte har
hoppat av från visbykommunikéns lydelse.
Detta är väl ändå — även för en
partiledare — att ta till den sista försvarslinjen
redan i det första inlägget.

I detta land har pågått en årslång debatt
om högerns förhållande till Visbykommunikén
och avhoppet. Nu kommer
herr Heckscher och säger, att verbalt
har man alltså inte hoppat av. Men det
hindrar inte att han sedan generöst erkänner
gentemot herr Helén, att visst
har vi ändrat ståndpunkt och visst är
det en åsiktsförändring.

Jag vill belysa herr Heckscliers inställning
på ett annat sätt genom att ta
upp den fråga, som han tydligen trodde
var mycket svår för mig att besvara.
Frågan löd: »Är ecklesiastikministern
beredd att här i kammaren förklara, att
skolstadgans § 166 skall få den av herr
Helén här refererade lydelsen?» Det är
alltså den paragraf som reglerar en viss
katastrofsituation. På det vill jag svara
herr Heckscher, att jag redan i propositionen
uttrycker mig så här: »Jag förutsätter
att dessa bestämmelser kommer
att med oförändrad saklig innebörd införas
i den blivande skolstadgan.» Men
jag kan tillägga, herr Heckscher, att
ingen annan i skolberedningen, över
huvud taget icke någon representant för
de partier som deltagit i uppgörelsen,
har kommit på tanken att ställa den frågan,
eftersom det är fullständigt självklart
att man inte springer ifrån bland
annat detta villkor för den uppgörelse
som träffats. Jag tar detta som ett exempel
på att högern inte har förstått vilken
arbetsmiljö och vilka förutsättningar
som över huvud taget fanns för vad man
här kallat uppgörelsen i Visby. Förutsättningarna
var bland annat att man litade
på varandra och stod för de ord
man då uttalade — dessutom hade man

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22 101

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

många gånger partiledningarna bakom
sig.

Vissa uttalanden från socialdemokratiskt
håll och även i propositionen, säger
herr Heckscher, ger vid handen att
socialdemokraterna gärna hade velat gå
längre. Han citerar mig och han citerar
Stellan Arvidson och vill göra gällande
att detta är en kompromiss. — Om socialdemokraterna
bara hade makten,
skulle de gå vidare. Kompromissen bryr
man sig alltså inte om.

Jag vill säga herr Heckscher, att redan
skolberedningen har exakt samma
formulering som jag har i propositionen,
att det av pedagogiska skäl åtminstone
för dagen inte är genomförbart att
gå längre i riktning mot sammanhållna
klasser. Om man studerar remissyttrandena,
märker man att två yttranden har
en annan principiell uppläggning än de
övriga, nämligen Landsorganisationens
och skolöverstyrelsens. Det är mot bakgrunden
av den debatten, herr Heckscher,
som jag fäller de uttalanden som
skolberedningen redan har fällt. Herr
Heckscher har ju efterlyst en fortsatt
debatt, ja, han efterlyste den så varmt,
att han var rädd för att jag i någon
slags självbelåtenhet efter dagens skolbeslut
skulle bli helt ointresserad av att
i fortsättningen ägna någon som helst
uppmärksamhet åt den allmänna obligatoriska
skolan.

Vad är det då som bl. a. LO anförde?
Jo, man framförde den tanken, att med
fortsatt utveckling, med fortsatt välstånd,
med en allt längre gående utbildning
är det kanske möjligt att de människor,
som kommer att ägna sig åt
manuellt arbete och industriarbete,
skulle vara mera betjänta av att i stället
för förberedande yrkesutbildning få
läsa filosofi, språk eller litteratur. Man
kastar in i debatten en bild, en vision,
där man skymtar en framtida nioårig
ungdomsskola. Jag har aldrig — och
ingen annan heller på socialdemokratiskt
håll — utgått från att man på folkpartihåll
eller centerpartihåll -— eller

ens på högerpartihåll — skulle betrakta
dagens beslut såsom sista ordet i skoldebatten;
det är fullkomligt orimligt.
Men för den tid vi nu kan överblicka
— skall vi säga ett decennium — är det
förslag som nu ligger på kammarens
bord vad som över huvud taget är praktisk
politik i dag.

Jag tar ett annat exempel på egendomliga
motsättningar. Herr Heckscher
säger att jag har talat föraktfullt om de
pedagogiska synpunkterna. Det har jag
aldrig gjort, tvärtom! Men jag har sagt
att pedagogiska synpunkter inte kan få
bli avgörande när det gäller att förverkliga
målsättningen för denna obligatoriska
skola. Detta visar ju herr Heckscher
på ett lysande sätt, som jag aldrig
skulle våga framföra här från talarstolen,
genom att säga att det inte finns
något bevis för att homogena klasser är
överlägsna sammanhållna klasser. Detta
är en enormt viktig pedagogisk fråga,
men herr Heckscher gör gällande att
den inte har något värde. Man vet nämligen
ingenting om den. Men om vi nu
är så helt okunniga om den homogena
klassen, som vi dessutom inte kan skapa,
inte ens med högerns accepterande
av det frivilliga valet, och inte vet om
den är överlägsen den sammanhållna
klassen, hur kan man då påstå att det är
ett så oerhört starkt pedagogiskt argument,
att allting annat skulle få vika för
detta?

Herr talman! Det kommer att bli intressant
att i lugn och ro få studera herr
Heckschers inlägg här i dag. Jag vet inte
varför han ändå inte försökte, som jag i
mitt första anförande sade, hissa någon
fana. Fortfarande kan bara en rökslinga
skönjas från högerpartiet, knappast någonting
annat. Det är inte någon motståndare
som man kan bekämpa. Det
kanske allra värsta med högerpartiet är
dessutom att det accepterar alla de principiella
ståndpunkterna men väjer för
konsekvenserna av dem.

Till sist, herr talman, ett par ord till
herrar Ohlin och Hedlund i fråga om

102 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

elevantalet i klasserna. Det är riktigt
att jag dagligen studerar Upsala Nya
Tidning, men min reaktion beror på att
jag tycker mig ha märkt en allmän tendens
i folkpartipressen att göra ett stort
nummer av frågan om elevantalet — det
har nog varit en mycket stark frestelse
att utnyttja den partipolitiskt. Jag vill då
säga att detta är beklagligt, därför att
lärarna på grund av de framlagda motionerna
och reservationerna inte får
uppleva att den synnerligen radikala
sänkning av elevantalet i klasserna som
nu kommer att ske är en verklig förbättring.
Det presenteras som om det i
och för sig är ganska bra men är ändå
bara en halvmesyr, som inte innebär
den verkligt radikala lösningen. Det
medel man skulle vilja sätta 1 deras händer
för att behärska den nya situationen
vore en sänkning av antalet till 25 i
klassen, vilket inte kommer att vara förhållandet
förrän 1970. Jag tror det är
orealistiskt att lägga upp resonemanget
på det sätt som har gjorts från borgerligt
håll. Det kan väl ändå inte vara någon
grov politisk förolämpning att i en
sådan här debatt tala om de borgerliga
partierna?

Man finner tyvärr ingenting i motionerna
om kostnaderna. Den kostnadsökning
som kan uppstå med hänsyn till
det i propositionen framlagda förslaget
är beräknad till omkring 60 miljoner
kronor. Enligt folkpartimotionen med
den där föreslagna sänkningen skulle
därutöver en kostnadsökning uppstå
med 85 å 90 miljoner kronor för lärarlöner
samt, lågt räknat, 125 miljoner
kronor för skolsalar, vartill kommer
kostnader för utbildning av lärare. Det
rör sig alltså om en betydande kostnad,
och den bör kanske ändå tas med i
bilden.

Men, herr talman, det var ändå inte
kostnaden i miljoner räknad som jag i
första hand stannade för i dag på morgonen,
utan det var problemet att vi,
utöver de lärare vi nu måste producera,
dessutom måste klara ytterligare det lä -

rartillskott som skulle bli nödvändigt
med den målsättning man vill att riksdagen
i princip skall acceptera.

Till herr Hedlund vill jag säga, att det
kanske är viktigt att man, inte minst på
landsbygden och framför allt — det
kanske herr Larsson i Hedenäset bör
besinna — ute i glesbygderna, har klart
för sig att lärarbristen inte avskaffas
förrän den sista skolan här i landet har
kompetenta lärare. Det kommer alltid
att vara så, att de stora städerna, de
attraktiva orterna, i första hand kommer
att dra till sig lärarna. Och om denna
— man kan väl, även om vi inte får
ett officiellt erkännande från motionärernas
sida, kalla den i dag utopiska —•
målsättning verkligen skulle förverkligas,
skulle den förverkligas på det sättet,
att storstäder, tätorter och andra
attraktiva orter snabbare än eljest skulle
dra ifrån vad vi här kallat glesbygd
och landsbygd. Centerpartiet har alltid
velat lägga en speciell landsbygdssynpunkt
på skolreformen, och den tycker
jag är riktig. Den har vi från socialdemokratisk
sida helt accepterat. Den är
t. o. m. en av de bärande synpunkterna
i reformen. Men då skall man också se
till att resurserna blir jämnt och rättvist
fördelade över hela landet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr Edenman när han säger, att det
värsta av allt är att vi inte ens är motståndare
till honom. Han vill, såvitt jag
förstår, att man antingen helhjärtat skall
ansluta sig till allt vad han säger eller
också säga att allt är galet. Det värsta
som kan hända herr Edenman är naturligtvis
att man säger, att det här är ett
ganska hyggligt resultat, som dock kunde
ha varit betydligt bättre. På det sättet
anser vi att det är i fråga om klassstorleken
och på en hel del andra punkter
också. Jag förstår att med herr Edenmans
kanske mera heroiska inställning
till tillvaron passar inte detta. Men jag

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22 103

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

tycker att det är på det viset det förhåller
sig, och då måste jag också säga det.
Om man accepterar principerna, som vi
gör, men hyser den uppfattningen att
de konsekvenser statsrådet drar av dessa
principer delvis är fel dragna, kommer
man till just det resultatet.

Herr Edenman har uppenbarligen något
missuppfattat vad jag sade. Jag har
aldrig förnekat att den ståndpunkt jag
i dag talar för står i motsättning till
visbykommunikén. Det gör den, och jag
upprepar detta än en gång. Motsättningen
består däri, att man i visbykommunikén
sade att eleverna skulle hållas
samlade i de ursprungliga klasserna så
långt de praktiska omständigheterna
medgav, medan vi nu säger att så långt
det är påkallat av praktiska omständigheter
skall eleverna föras samman på
grundval av tillval. Det är en klar skillnad.
Man skall emellertid samtidigt
komma ihåg, att det är en skillnad av
synnerligen begränsad räckvidd. Herr
Edenman och jag liar inte samma ståndpunkt
i denna fråga. Jag har inte heller
den ståndpunkt som visbykommunikén
innebar. Men skillnaden är förhållandevis
måttlig. När jag hörde herr Edenman
och herr Helén i morse, påminde
jag mig ett gammalt uttryckssätt från
den stad herr Edenman representerar:
Lugna Dig, Tinnerholm, stilla Ditt blodiga
svärd!

Vidare sade herr Edenman att jag tolkar
de gjorda uttalandena så, att man på
socialdemokratiskt håll gärna velat gå
längre. Ja, det gör jag. Jag tolkar dem
också så, att man tänker gå längre. Del
är den tolkning — som enligt mitt sätt
att se är synnerligen oroande — som
man måste lägga i både formuleringen i
propositionen, formuleringen av herr
Arvidsons skrift och herr Arvidsons
riksdagsuttalande och även formuleringen
i skolberedningens betänkande.
Vad som bekymrar mig är inte att man
önskat gå längre utan att det förefaller
som om det endast är av praktiska skäl
man inte gått längre redan nu.

Herr Edenman talade om § 166. Jag
är tacksam för utfästelsen, men att tolka
den formuleringen så, att den hänför
sig till endast en viss katastrofsituation,
som statsrådet sade, är väl ändå att gå
bra långt.

»Pedagogiska synpunkter kan inte få
bli avgörande när det gäller att förverkliga
målsättningen», sade statsrådet,
och jag är glad att jag antecknade ordalagen.
Pedagogiska synpunkter kan enligt
min uppfattning inte få bli avgörande
när det gäller att fastställa den framtida
målsättningen, men när det gäller
att förverkliga den målsättning man
fastställt och gå över till de praktiska
åtgärder som skall genomföras, måste
de pedagogiska synpunkterna bli avgörande.
Vilka synpunkter skulle annars
kunna bli det?

Herr Edenman var förvånad över att
jag erkände att den pedagogiska forskningen
ännu inte hade klargjort värdet
av homogena resp. heterogena klasser.
Jag upprepar gärna det erkännandet. Att
forskningen inte klargjort saken är anledningen
till att jag tror att det är angeläget,
att man låter den fortsatta debatten
i skolfrågan avse även detta
spörsmål. De resultat som den pedagogiska
forskningen inte nått i dag, kan
den möjligen nå en gång i framtiden.
Därför skall man inte låsa sig vid en
ståndpunkt som mot bakgrunden av sådana
framtida forskningsresultat kan
komma att te sig orealistisk.

Det tråkiga med skoldebatten är att
den präglas av en så utomordentligt stor
tvärsäkerhet hos dem, som företräder
den skolreformatoriska gruppen och
som vet precis hur det skall vara. Jag
medger gärna att det finns de på den
andra sidan som är lika tvärsäkra. Jag
försöker avhålla mig ifrån att vara det,
och det kanske kan vara förlåtligt, om
man någan gång erkänner, att man inte
vet alldeles säkert hur saker och ting
förhåller sig och att man därför anser
att man bör pröva sig fram i den praktiska
tillämpningen.

104 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman,! Herr Edenman tyckte
att vi inte skulle framföra krav på principiella
uttalanden om fortsatt minskning
av barnantalet i klasserna, därför
att det hade en psykologisk verkan på
lärarna. De skulle inte få känna och
uppleva den sänkning som han i alla
fall föreslår som en stor sak. Han menar
alltså på fullt allvar, att vårt krav på en
viktig fortsättning av reformarbetet
inom skolan under kommande år inte
skall framföras, därför att det påverkar
lärarna psykologiskt på ett visst sätt.
Får jag i all ödmjukhet, som man bör
känna inför ett statsråd, ge herr Edenman
ett råd. Om det är något som herr
Edenman vid handläggningen av denna
sak kanske inte lyckats med riktigt bra
trots sitt skickliga arbete på många områden,
så är det att påverka lärarna
psykologiskt. Avstå därför från en stor
»psykologisk operation» genom att försöka
förmå oppositionen att inte fora
fram sakligt motiverade förslag!

Herr Edenman antydde, att anledningen
till vårt förslag var röstvärvningshänsyn
och sådant. Får jag säga till herr
Edenman mycket allvarligt, att om det
är något parti som i dag inte borde få
höra beskyllningar av den arten så är
det folkpartiet. Jag känner åtskilliga socialdemokrater
som anser att folkpartiet
löper en icke ringa risk just beträffande
rösterna vid val genom att folkpartiet
står fast vid den överenskommelse
som högern gått ifrån.

För mig är detta att arbeta för en fortsatt
minskning av barnantalet i klasserna
inte bara ett sakligt motiverat handlande,
vilket bygger på faktiska möjligheter
till utbildning av lärare och dylikt,
utan också en fråga om hederlighet.
Jag beskyller ingen annan för att
vara mindre hederlig. Men som jag ser
det är det långtgående krav på individualiserad
undervisning och på utnyttjande
av moderna pedagogiska hjälpmedel
m. m. som vi framför till Sveriges
lärare. Det är då rimligt att vi poli -

tiker gör allt som göras kan för att uppnå
ett sådant barnantal i klasserna, att
våra skickliga lärare får rimliga arbetsförhållanden.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet försökte i en
replik till mig och till herr Hedlund
måla på väggen en mycket mörk bild av
hur det skulle gå för landsbygden, om
förslaget i reservationen beträffande delningstalet
blev verklighet. Låt mig bara
påpeka att det i reservationen klart säges
ut, att det skall vara en sådan planering
och dimensionering av lärarutbildningen,
att den kan svara mot den målsättning
som fixeras i reservationen i
första hand till år 1970/71. Detta innebär
också en sådan planering och dimensionering,
att man kan undvika den
mörka bild som statsrådet målade. Låt
mig dessutom påpeka det förhållandet,
att en sådan reform skulle innebära ett
plus i så måtto, att den skulle ge underlag
för räddande av åtskilliga B-skolor.

Eftersom en viss lärarprotest omnämnts
i en hel del anföranden bl. a.
av herr Heckscher kan jag inte underlåta
att redovisa en liten undersökning,
som jag bland annat med hjälp av upplysningstjänsten
gjort beträffande anslutningen
inom Norrbotten i förhållande
till antalet lärare. Den visar att i vårt
län knappt 30 procent av lärarna anslutit
sig till protestaktionen. Om det skulle
vara på samma sätt även i en del
andra län, att deltagandet inte är större
måste det ju, eftersom 11 000 av 13 800
lärare anslutit sig till protesten, finnas
län där anslutningen närmar sig eller
överskrider det valdeltagande som brukar
redovisas från de ryska valen. Det
kan i så fall kanske också antas, att det
är inom de län där erfarenheter av försöksskola
och framför allt av undervisning
i sammanhållna klasser är minst.
Vad beträffar förhållandet inom vårt
län kan jag utöver den siffra jag nämnde
tillägga, att inom de distrikt där det

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22 105

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

finns direkta erfarenheter av sammanhållna
klasser är läraranslutningen inte
mer än omkring 3 procent.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det har återigen talats
om elevantalet. För min del har jag
ingalunda velat komma med någon pekpinne
åt folkpartiet när det gäller dess
fortsatta agitation på denna punkt, men
jag har velat erinra om att skolbcredningen
efter långa, ingående och sakliga
debatter har kommit till det resultatet,
att det behövs en rad åtgärder för att
komplettera en övergång till sammanhållna
klasser. Vi har därför föreslagit
sådana åtgärder som en sänkning av
elevantalet, anskaffande av pedagogiska
hjälpmedel, en kraftig upprustning, informationsverksamhet,
fortbildning för
lärare etc., och vi har ansett att ett delningstal
på 30 för hög- och mellanstadiet
och 25 för lågstadiet under sådana
förhållanden utgör ett tillfredsställande
förslag. Som departementschef har
jag också haft förmånen att få regeringen
med på saken, men vi vet ju inte
hurudan utgången här i riksdagen kommer
att bli.

Vad jag i denna situation, herr Ohlin,
har framhållit är att det finns risk för
att det som skolberedningen betraktat
som en stor hjälp för lärarna kommer
att i deras ögon reduceras till en halvmesyr.
Lärarna kommer inte att uppleva
sänkningen av elevantalet som en
stor hjälp i arbetet, eftersom motionärerna
så starkt poängterat att den verkliga
hjälpen lämnas först om man följer
motionärernas förslag.

Det har alltså inte inom skolberedningen
funnits två falanger, av vilka den
ena blivit nedkämpad på 25-elevsnivå,
medan något slags majoritet stannat vid
antalet 30 respektive 25. Och det var
mot bakgrund av att jag ansåg den
kungl. propositionens förslag på denna
punkt vara ett bra förslag, kring vilket

alla borde kunna samlas, som jag uttryckte
min förvåning över att man på
borgerligt håll i dag ville inbjuda riksdagen
till ett principbeslut beträffande
elevantalet, trots att man borde veta att
lärarprognoserna tyder på att detta beslut
inte skulle bli något annat än ett
önskemål. Och önskemål, herr Ohlin,
har även jag.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med ett visst intresse
följt herr Heckscliers försök att
komma ut ur den besvärliga situation,
i vilken han själv försatt sig. För en
boxare som befinner sig på defensiven
är ett gott fotarbete det viktigaste. Därigenom
kan han under några ronder
uppskjuta katastrofen, men i längden
räcker inte fotarbetet för att vinna segern.
Jag ber herr Hamrin i Jönköping
om ursäkt för att jag tar en liknelse från
boxningsvärlden, men det ligger nära
till hands att göra det i detta sammanhang.

Herr Heckscher intar nu den attityden,
att han inte behöver veta något om
överenskommelsen i Visby och att han
framför allt inte behöver förstå något av
denna överenskommelse. Han har också
försökt reducera striden om differentieringsfrågan
till en liten formuleringsdetalj,
och såsom han framställde det
hela kunde skillnaden mellan ståndpunkterna
förefalla minimal. Nu gäller
ju frågan en helt annan sak, som herr
Heckscher här gick fullständigt förbi.
Såsom vi hörde av herr Heckscliers egen
uppläsning ville man enligt visbykommunikén
inte överlämna avgörandena
om högstadiets struktur till lokala instanser.
Man ville undvika att striden
skulle föras vidare på det kommunala
planet. Denna ståndpunkt är den rakt
motsatta till den som återfinnes i högerreservationerna.
Nu säger herr Heckscher
att han har lärt om. Såvitt jag förstår
är detta bara fallet beträffande en
enda sak: herr Heckscher föredrar nu

4* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

106 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

kommunala strider framför ett avgörande
här i riksdagen för riket i dess helhet.

Det bör kanske tilläggas, att herr
Heckscher mycket väl måste ha känt till
innebörden av visbykommunikéns ord
om de praktiska skäl som skulle kunna
föranleda att man gick ifrån principen
om sammanhållna klasser. Vi var i Visby
fullt överens om den tolkning som
jag har återgivit i den bok herr Ileekscher
apostroferade. Detta gällde också
högerpartiets representant 1 skolberedningen,
och herr Heckscher måste vara
fullt på det klara därmed.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi har tydligen nu kommit
till det skede av debatten när folk
börjar tala om vad de sagt till varandra
i utredningar. Men man kan ju inte
göra anspråk på att vi här i riksdagen
skall bygga vårt ställningstagande på
något annat än formuleringarna i de
förslag som föreligger. Och om högerns
representant i skolberedningen fortfarande
varit ledamot i denna kammare,
hade herr Arvidson antagligen
inte kunnat på det sätt han gjorde tala
om vad den ena eller andra ansett vid
en viss tidpunkt.

Herr Arvidson hänvisade till den
andra delen av visbykommunikén, där
det uttryckligen står att beredningen
har övervägt att till kommunernas avgörande
framställa två alternativ men
att den inte velat göra så. Jag i min
barnsliga oskuld trodde att kommunikén
betydde vad denna formulering
säger och inte någonting annat.

Låt mig säga en sak till statsrådet,
även om jag blandar mig i ett slagsmål
där jag inte hör hemma. Statsrådet
menar att det är farligt om man yrkar
på en ytterligare sänkning av elevantalet
i klasserna, ty då framstår den föreslagna
sänkningen som en halvmesyr
i lärarnas ögon. Men om man anser att
den är en halvmesyr, är det då en så

förskräcklig olycka om de uppfattar
den på det sättet?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få instämma
med herr Heckscher i ett avseende.
Enskilda ledamöters privata
tolkningar av en överenskommelse som
har träffats saknar intresse i detta sammanhang.
Vad man har att hålla sig till
är den faktiska överenskommelsen.

Herr Heckscher har i sina tidigare
inlägg på ett sympatiskt sätt erkänt,
att han och hans parti inte längre känner
sig bundna av visbyöverenskommelsen.
Det är ett konstaterande som
talar för sig självt.

Ecklesiastikministern har — tydligen
trängd — här velat gå till motattack
mot oppositionspartiernas förslag om
en ytterligare sänkning av elevantalet.
Jag vill då upprepa att överenskommelsen
innebar att, samtidigt som regeln
om de sammanhållna klasserna 7 och
8 skulle införas, utfäste sig ecklesiastikministern
att verka för — det har
han nu också visat i praktiken — att
genomföra en sänkning av elevantalet,
så att ingen klass fick mer än 30 elever.
Det var emellertid fullkomligt glasklart,
att detta inte medförde någon
som helst förpliktelse för oppositionssidan
att inte verka för ett ännu lägre
elevantal. Så sent som i höstas, när
denna fråga var föremål för offentlig
debatt, underställde jag herr Edcnman
ett TT-referat, där det klart sades ut
just att principen om de sammanhållna
klasserna var förknippad med att regeln
om delningstalet 30 skulle införas
samtidigt, men att det stod fullständigt
fritt för varje parti att göra sin bedömning
av behovet av en ytterligare
sänkning.

Vi har handlat mot bakgrunden av
ingående undersökningar av vilken ökning
av lärartillgången och skolbyggandet
som är möjlig. Försöken att hävda
att vi skulle ha gått utanför ramen för

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22 107

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

en träffad överenskommelse är helt kommer därtill. Vi måste bygga ut
ogrundade. Jag hoppas verkligen att grundskolan sådan den nu är föreslaecklesiastikministern
inte velat säga gen, innan vi på allvar tar upp den
något sådant med sin kritik. till kritik och framlägger förslag om

fortsatt utveckling.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev avbruten i mitt
förra inlägg och ber nu att få avsluta
min tankegång.

I reservation nr 1 — den som högern
betraktar som sin principiella reservation
— förklaras det att differentieringsfrågan
är en enbart praktiskpedagogisk
fråga, som därför bör kunna
överlämnas till skolchefens avgörande.
När vi har bestritt denna tanke
tar herr Heckscher detta till utgångspunkt
för att beskylla oss för att nedvärdera
de pedagogiska argumenten.
Det har det inte alls varit tal om. Högern
bar sökt reducera spörsmålet till
ett obetydligt praktiskt problem, fastän
partiet mycket väl vet att det varit den
stora, centrala stridsfrågan. Det går inte
att beskylla oss för att bortse från de
pedagogiska synpunkterna i dagens debatt.

Herr Heckscher säger sedan att Visbykommunikén
byggde på den principen,
att man skulle undvika att överlämna
två alternativ till kommunalt avgörande.
Men det är just detta som högern
nu föreslår. Man vill överlämna till
skolchefen att avgöra om eleverna skall
gå i sammanhållna klasser eller i klasser
som i fråga om inriktning, uppläggning,
studiekrav o. s. v. skiljer sig från
varandra. Är det då inte fråga om två
alternativ?

På frågan om huruvida vi å vår sida
är beredda till avhopp och tänker gå
vidare så snart möjlighet ges vill jag
för egen del svara, att jag hoppas på
fortsatt utveckling av skolväsendet i
riktning mot större enhetlighet. Jag är
emellertid tillräckligt realistisk för att
inse, att den frågan inte kan tas upp
under 1960-talet. Redan skolpolitiska
skäl gör det omöjligt. Praktiska skäl

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom attackerna i
fråga om elevantalet kan bli en liten
melodi är det kanske bäst att läsa ur
akterna. Skolberedningen skriver så
här:

»Vid vägande av olika omständigheter
mot varandra, varvid stor hänsyn
tagits till önskvärdheten av att ge lärarna
bättre möjligheter att förverkliga
grundskolans målsättning, har beredningens
ledamöter, trots de förhållandevis
betydande kostnadsökningar
som denna reform är förenad med, utifrån
sina olika utgångspunkter enats
om att för grundskolan föreslå den
minskning av elevantalet i klasserna
som erhålles genom att i princip ny
klass får upprättas i årskurserna 1—3
för varje påbörjat 25-tal elever och i
årskurserna 4—9 för varje påbörjat
30-tal elever.»

Det är mot denna bakgrund som jag
anser att det psykologiskt var mindre
lyckat eller t. o. m. oklokt att, samtidigt
som vi gör skolreformer och vet att vi
inte har möjligheter att nu gå längre,
inge lärarna föreställningen att detta
är en halvmesvr.

Däremot är det alldeles självklart att
det politiskt inte föreligger någon bindning
här. Och självfallet föreligger det
inte heller någon anklagelse mot herr
Helén för att ha brutit en överenskommelse.
Men jag anser att han som motionär
inte har handlat särskilt psykologiskt,
om det har gällt att vinna lärarna
vid en övergång till det nya systemet.
Ty även med en ny regering
och med möjligheter att sänka elevantalet
till 25 kommer det att visa sig
mycket svårt att klara lärarförsörj -

108 Nr 22 Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Interpellation ang. upprätthållandet av utrikesnämndens sekretessbestämmelser

ningen. Jag understryker ännu en gång
att det är en framtidsförhoppning,
knappast en realitet.

Sedan hoppas jag, herr talman, att
jag aldrig mera i en skoldebatt skall
behöva verka som exeget när det gäller
visbykommunikén.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende samt övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 6

Interpellation ang. upprätthållandet av
utrikesnämndens sekretessbestämmelser

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt regeringsformen
§ 54 bör regeringen rådpläga med utrikesnämnden
i alla utrikesärenden av
större vikt före avgörandet. Utrikesnämnden
är avsedd att vara ett organ för
det närmare samarbetet mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
Det är givetvis angeläget, att regeringen
som företrädare för vår utrikespolitik
håller så nära kontakt som möjligt
med opinionen i riksdagen. Det
måste sålunda vara ett oavvisligt krav,
att regeringen överlägger med utrikesnämnden
på sätt som grundlagen föreskriver.

I dechargedebatten här i kammaren
för några dagar sedan ägnades från dessa
utgångspunkter särskild uppmärksamhet
åt ett ärende, nämligen frågan
om Undén-planen. Konstitutionsutskottet
framhöll i sitt tillkännagivande, att
denna fråga hör till de spörsmål, i vilka
rådplägning med utrikesnämnden bör

äga rum. Jag delar helt denna uppfattning.
Som förklaring till att utrikesnämnden
inte hörts i denna fråga före
avgörandet hänvisade statsministern till
farhågor för att utrikesnämndens sekretessbestämmelser
inte skulle ha upprätthållits.
Praktiskt taget varje fråga som
behandlas i utrikesnämnden bringas,
framhöll statsministern, på ett eller
annat sätt till allmänhetens kännedom.
Då det av vissa skäl var osäkert om
Undén-planen skulle föreläggas FN,
hade regeringen med hänsyn till befarade
läckor i utrikesnämndens sekretess
icke ansett sig böra rådpläga med nämnden
i frågan före avgörandet.

Utrikesnämndens ledamöter bör enligt
regeringsformen visa största varsamhet
i avseende på meddelanden till
andra om vad vid nämndens sammanträden
förekommit. I de fall, då ovillkorlig
tystnadsplikt prövas vara av nöden,
är ledamöterna förbundna till sådan
tystnadsplikt. Ledamöterna har
enligt föreskrift i riksdagsordningen
avgivit försäkran om iakttagande av
den stadgade tystnadsplikten.

Grundlagen har sålunda klart preciserade
bestämmelser om tystnadsplikten
för utrikesnämndens ledamöter. Det
oaktat har det emellertid under senare
tid i det närmaste blivit en regel, att
utrikesnämndens sammanträden refereras
i tidningspressen mer eller mindre
ingående. Under dechargedebatten gav
statsministern exempel på att detta förekommit
även då nämndens ledamöter
ålagts ovillkorlig tystnadsplikt.

Det är givetvis angeläget, att allmänheten
får goda informationer om vårt
lands utrikespolitik. Tidningspressen
har i det avseendet en betydelsefull
uppgift. Men lika självklart måste det
vara, att vissa frågor rörande utrikespolitiken
i vissa stadier är av sådan
natur, att ett offentliggörande skadar
vårt lands intressen. Sekretessbestämmelserna
för utrikesnämnden avser ju
att för sådana lägen möjliggöra en förtroendefull
samverkan mellan rege -

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Nr 22 109

Interpellation ang. effekten av vissa prishöjningar på livsmedel

ringen och riksdagen. Det framstår som
en allvarlig utveckling att sekretessbestämmelserna
åsidosatts på sådant sätt,
att denna samverkan kan äventyras. Enligt
min mening måste det vara ett oavvisligt
krav, att tystnadsplikten för utrikesnämndens
ledamöter upprätthålles
på det sätt, som grundlagen föreskriver.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
ställa följande fråga:

Avser regeringen att vidta åtgärder
för att säkerställa, att utrikesnämndens
sekretessbestämmelser för framtiden
upprätthålles i enlighet med vad grundlagen
föreskriver?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. effekten av vissa
prishöjningar på livsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Målsättningen för jordbrukspolitiken
skall enligt det beslut,
som riksdagen fattade 1959 i anslutning
till sexårsuppgörelsen, vara att under
avtalsperioden bereda jordbruket möjlighet
att dels följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen och att dels genom
rationaliseringsvinsten successivt utjämna
inkomstklyftan i förhållande till
industriarbetarna. Nu vid mitten av sexårsperioden
finns det visserligen ännu
inte någon mera ingående undersökning
av hur denna målsättning hittills kunnat
uppfyllas. Mycket tyder emellertid på
att utvecklingen inte blivit den som
förutsattes i riksdagsbeslutet 1959. Den
prisnivå som uppnåtts synes inte ha
räckt till för att kompensera de betydande
kostnadsökningarna inom jordbruket
och dess förädlingsindustri och samtidigt
ge en inkomstförbättring i takt med
den som tillkommit jämförelsegrupperna.
Man måste konstatera, att jordbrukarna
ser med stor oro på framtiden.

Olika faktorer torde ha inverkat till
en för jordbruket ogynnsam utveckling.
Regleringssystemet har genom sin konstruktion
medfört en viss eftersläpning
i gränsskyddet och därmed i prisförbättringen
för jordbruket. På vissa produkter
har det inte varit möjligt att
marknadsmässigt ta ut det pris, som
formellt medgivits vid justering av
gränsskydd och prisgränser. Det gäller
främst smöret, som nu senast i april
fick en prisgränshöjning med 3,5 procent,
utan att man från jordbrukets sida
kunde höja priset. I fråga om vissa andra
produkter, särskilt spannmålen, ger
en importavgiftshöjning som den i april
vidtagna ingen förbättring under avsevärd
tid eftersom skörden då redan
var såld till de tidigare satta lägre priserna.
Man kan även nämna potatisen.
Det nuvarande höga priset är till föga
glädje för jordbrukarna, eftersom den
svenska potatisen praktiskt taget är slut.
Regleringssystemet är vidare ett skydd
för partipriserna och inte för avräkningspriserna,
vilket innebär, att t. ex.
ökade transport- och förädlingskostnader
kanske inte blir kompenserade. Den
kompensation, som jordbruket får, kan
alltså innehålla en hel del luftposter.

I april justerades införselavgifterna
och priset på konsumtionsmjölken i anledning
av inkomstregelns utlösning för
att möjliggöra för jordbrukarna att få
samma procentuella ökning av arbetsinkomsterna
som industriarbetarna.
Därvid höjdes prisgränserna med i genomsnitt
4,9 procent. Det är emellertid
anledning att uppmärksamma, att avräkningspriserna
till jordbrukarna inte
kunnat höjas i motsvarande grad. Det
synes därför finnas skäl för bedömningen,
att den avsedda inkomstkompensationen
till jordbruket inte torde
kunna uppnås.

Förutom vad som ovan sagts om att
endast partipriserna men icke betalningen
till jordbrukarna skyddas och
vad som framhållits beträffande spannmålen,
kan till belysning av situationen

110 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 fm.

Interpellation ang. effekten av vissa prishöjningar på livsmedel

vissa förhållanden rörande mjölken och
mjölkprodukterna anföras. Mjölken är
ju en nyckelvara inom jordbruksproduktionen
— inte minst för det mindre
och medelstora jordbruket — och svarar
för cirka 40 procent av jordbrukets
intäkter. Men utsikterna för mjölkproduktionens
del ter sig inte ljusa. Enligt
Jordbruksekonomiska meddelanden var
avräkningspriset till producenten för
3,5-procentig mjölk år 1960 i genomsnitt
42,6 öre per liter och år 1961 i genomsnitt
42,7 öre. Den för fjolåret avsedda
förbättringen av avräkningspriset uppnåddes
sålunda inte. I april i år höjdes
priset på konsumtionsmjölk i partihandelsledet
med 3 öre per liter, vilket betyder
1 öre vid fördelning på all invägd
mjölk. Man räknar emellertid med att
denna ettöring i huvudsak kommer att
tas i anspråk till ökade transportkostnader
och ökade lönekostnader för mejeripersonalen.
Den avsedda höjningen av
avräkningspriset till producenterna synes
alltså inte heller i år kunna komma
till stånd. Såsom framhållits är det inte
heller möjligt att ta ut några inkomstförbättringar
till producenterna via smöret.
Hittills i år har smörpriset varit
betydligt lägre än i fjol och ligger för
närvarande under den nedre prisgränsen.
Här har man ju också fått ökade
avsättningsproblem genom att exportkvoten
på England synes bli kraftigt
reducerad.

Produktprisutvecklingen har redan
tidigare varit sådan, att det måste hållas

för sannolikt, att en viss inkomsteftersläpning
uppstått för jordbruket redan
under de första åren av sexårsavtalet.
Den situation, som jag här redovisat för
mjölkproduktionens vidkommande och
som i stort sett torde vara representativ
för hela jordbruksproduktionen, synes
ge vid handen, att resultatet måste befaras
bli ogynnsamt beträffande de prisförbättringar,
som nu skulle ge jordbrukarna
inkomstlyftning i paritet med
jämförelsegrupperna. Med den utveckling,
som skett både nu och tidigare,
måste man alltså befara, att den jordbrukspolitiska
målsättningen inte kan
uppfyllas på det sätt som avsågs i riksdagsbeslutet
1959.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att redogöra
för i vilken mån prishöjningarna å
livsmedel i april i anledning av inkomstregelns
utlösning möjliggör avsedd
inkomstförbättring för jordbrukarna
och i vilken mån ifrågavarande prisförbättiringar
tages i anspråk av ökningar
i det allmänna kostnadsläget
m. m.?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 22 111

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Tisdagen den 22 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Reformering av den obligatoriska skolan
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtanden nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till skollag m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder
för skolreformen m. m., och nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande lärarutbildning
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, jämlikt förut gjord
anteckning, till

Herr H^GGBLOM (h), som yttrade:

Herr talman! Då statsrådet Edenman
höll sitt inledningsanförande i dag kom
jag osökt att erinra mig det anförande
som dåvarande statsrådet Weijne höll,
när vi 1950 bestämde oss för den nioåriga
skolan. Jag kan inte hjälpa, att när
jag gör jämförelserna faller mig i minnet
ett par ord ur »Fänrikens marknadsminnen»,
och jag vill säga att hjärtat
blev inte glatt vid jämförelsen.
Statsrådet Weijne var mindre självbelåten
— han var betydligt mera ödmjuk
och så pass generös att han gav sitt

erkännande åt dem som trampat upp de
stigar han kunde följa. I dagens inledningsanförande
saknades praktiskt taget
varje spår av en sådan inställning.

Å andra sidan kan jag säga, att när
jag lyssnade till hur statsrådet Edenman
turnerade kritiken mot det parti
jag tillhör, alltså högerpartiet, kände jag
mig glad över att vi hade opponerat
och fullföljt oppositionen på det sätt
som vi gjort. Herr Arvidson har ju varit
den som kraftigast kritiserat oss för
detta. Jag kan inte hjälpa, att när jag
hörde honom i slutet av samma anförande
högstämt tala om hur den nya
skolan skulle respektera varje människas
rätt, drog jag den slutsatsen att herr
Arvidson tyvärr inte under sin skoltid
lärt sig det som grundskolan tydligen
skall lära sina elever — att i en demokrati
skall det finnas en opposition,
som skall respekteras, därest det finns
olika uppfattningar.

För min egen ringa del får jag säga
att jag i skolfrågan haft en och samma
ståndpunkt ända från 1950 till nu. Alla
de sex olika ståndpunkter som herr
Arvidson påstod att högern intagit —
varibland han också plockade fram en
som skulle representeras av högermännens
ståndpunktstagande i de kommunala
skolfrågorna — har jag för min del
inte anledning kännas vid. Jag tror också
att herr Arvidson vid närmare eftertanke
skall finna att han inte har några
som helst belägg för sina påståenden i
det fallet.

Men vad som hållit mig tillbaka, när
det gällt mina möjligheter att påverka
högerpartiet att i ett tidigare skede ta
ställning i skolfrågan, har varit min
övertygelse, att därest vi redovisat en
ståndpunkt i ett tidigare skede, så skulle

112 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

varje lärarorganisation eller över huvud
taget de som uppträtt pä samma
linje som vi genast ha fätt på sig klicken,
att de var högerreaktionärer och
gick högerpartiets ärenden. Nu gjorde
vi så att vi inte tog ställning förrän
ställning rätteligen skall tagas, efter det
att remissyttrandena inkommit och efter
propositionens framläggande -— då
är såvitt jag förstår den rätta tiden för
ett politiskt parti att deklarera sin
ståndpunkt. De som suttit i skolberedningen
har tydligen kommit till den
uppfattningen, att de representerar något
slags riksdagsinstitution som har
beslutande makt, så att allt vad de beslutar
är sakrosankt och det inte från
ett partis sida, när frågan presenteras i
utrett och ordnat skick, får väckas motioner.
Som enskild riksdagsman anser
jag att vi har rätt att ta hänsyn till remissvaren
liksom till departementschefens
ståndpunkt. Det har vi gjort, och
vi har inte försuttit tiden. Vi har handlat
efter den sunda konservativa regeln,
att ett ståndpunktstagande skall bygga
på erfarenhet, och i den mån vi funnit
erfarenheten peka i en viss bestämd
riktning har vi fullföljt ståndpunktstagandet
genom motioner.

Det finns ingen hållbar reaktionär
ståndpunkt i skolfrågan, säger herr Arvidson.
Det är alldeles riktigt — det
finns över huvud taget inte någon reaktionär
ståndpunkt presenterad här. Vad
som skett är att högerpartiet intagit en
sakligt starkt underbyggd ståndpunkt
för att få fram en bättre skola. Inte på
någon punkt har högerpartiet yrkat avslag
på det som skolpropositionen innehåller
-— vi har i stället yrkat på förbättringar.
Vi har inte yrkat att sammanhållna
klasser inte skall finnas, men
vi har yrkat att när lärare är intresserade
av att följa en annan linje och eleverna
är utröttade av det spring de
sammanhållna klasserna för med sig,
skall det gå att ordna saken på ett vettigt
sätt. Jag upprepar att vi inte på någon
punkt yrkat avslag på propositio -

nen, men vi har sökt dra vårt strå till
stacken för att åstadkomma en bättre
skola.

Låt mig något stanna vid vår första
reservation. Vi har velat att den nya
skolan skall vara mäktig att ge minst
samma mått av kunskaper som den
gamla skolan gav •— av det enkla skälet
att vi inte tror att tiden är sådan
att de unga människorna, som skall gå
ut i livet, nutilldags kan klara sig i
samhället med ett mindre mått av kunskaper
än som tidigare behövdes.

Vi har därför inte förbisett att skolans
fostrande gärning har fått ökad
aktualitet i och med att hemmens betydelse
har minskat. Men vad har vi
gjort i det avseendet? Vi har inte stannat
vid det prat som i skolpropositionen
återfinnes om att skolan skall öka
sin fostrande verksamhet. Man säger där
att det skall bli en annan avvägning,
men man talar inte om på vilket sätt
detta skall ske. Man skall få ökade resurser
och flera materiella hjälpmedel,
sägs det, men man förbättrar inte människornas
karaktär och vilja genom
skioptikon- och filmbilder och audivisuella
hjälpmedel, utan man får ta till
effektivare medel, vilket vi har gjort i
vårt förslag.

Vi föreslår ett icke avkortat kunskapsmeddelande
samtidigt som vi vill skapa
resurser för att skolans fostrande gärning
skall kunna förbättras, dels genom
att införa mindre klasser och dels
genom att klassföreståndaren bereds
möjlighet att under någon del av veckans
arbetstimmar ägna sig åt sin fostrande
gärning. Vi har nogsamt läst i
skolberedningens yttrande att den räknar
med att klassföreståndarens insats
skall bli av den största betydelse i den
fostrande verksamheten. Vad drar man
då i propositionen för slutsats av detta?
Man drar den otillfredsställande slutsatsen
att man bör vända sig till skolöverstyrelsen
och begära att denna i
samarbete med andra ämbetsverk skall
lägga upp en försöksverksamhet som så

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 113

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

småningom skall klara av det som vi
anser att klassföreståndaren skall vara
beredd att ta hand om. Detta är en klar
positiv ståndpunkt. Vi representerar ensamma
ett genomtänkt ställningstagande
när det gäller hur skolan skall fylla sin
fostrande uppgift. Man skapar inte fostran
genom prat. Man måste sätta till
mera positiva resurser. Tiden är heller
inte så mogen att vi kan undvara att
låta den nya skolan få andra resurser.
Bakom vårt krav därvidlag står en
så pass auktoritativ skolinstitution som
rektorskollegiet vid Göteborgs skolor.

Vidare får jag, herr talman, bekänna
att jag under praktiskt taget hela den
tid som debatten har pågått om de sammanhållna
klasserna — vilka debatten
har dominerats av -— i betydande grad
har känt en önskan att få uppträda
som barnet i H. C. Andersons saga om
Kejsarens nya kläder för att slå fast att
de broderier, som man hela tiden har
varit sysselsatt med omkring det som
kallas för sammanhållna klasser, är broderier
om någonting som inte existerar.

I och med att man accepterat det fria
tillvalet i sjunde och åttonde årskurserna
har man skapat en splittring av
klasserna som helt säkert aldrig tidigare
har förekommit inom svenskt skolväsende.
Vi behöver bara fråga eleverna,
som får springa från den ena salen till
den andra och förvara sina tillhörigheter
instoppade i små skåp än här och än
där, hur det är med sammanhållningen.

Det är antingen fråga om fantasilöshet
eller ordfattighet eller också fråga
om intellektuell ohederlighet att tala
om sammanhållna klasser, när vi möjligen
i sjuan kan räkna med att 10 å 15
av de 35 timmarna tillbringas tillsammans
med övriga elever i klassen inom
samma lärosals väggar och i åttonde
klassen kan inträffa att inte mer än 5
timmar blir gemensamma för hela klassen.

Om man tror på sammanhållningens
stora betydelse, skall man väl i rimlighetens
namn låta eleverna läsa tillsam -

mans och ordna det så att de har en
klassföreståndare, som varje vecka kan
träffa klassen tillräckligt mycket för
att kunna fullgöra sin fostrande gärning.

Skall man vidare enligt vad som står
i utskottsutlåtandet »successivt föra eleven
från hans egen begränsade miljö till
en större enhet», får man väl låta eleven
byta miljö åtminstone någon gång. Inte
tjänar man så mycket på att låta eleverna
hela skoltiden stå i en och samma
katalog. Detta blir väl den huvudsakligaste
formen av sammanhållning,
sedan klassen har kommit upp i sjunde
årskursen. Den står som en klass i
samma katalog, men, den går i praktiken
på olika ämnen under timmarna.
Om man avser att successivt föra in
eleven i en social fostran, måste det
väl vara ganska förmånligt att låta honom
byta miljö, vilket skapar gemenskap
med kamrater från olika omgivningar.
Oftast är klasserna i våra folkskolor
geografiskt avgränsade. De kan komma
från ett förstadsområde, där det praktiskt
taget bor endast människor i samma
yrkesgrupper, t. ex. tjänstemän, och
det blir minsann inget representativt
genomsnitt av det svenska samhället
om man håller samman dessa klasser.

Om man tror på detta sammanhållande,
varför bryter man då det samband
som är rimligt, när man flyttar eleverna
från tredje till fjärde klass? I
dessa klasser finns det klasslärare, och
alltså föreligger just här de förutsättningar
som behövs för att skapa en sammanhållen
klass. För detta stadium föreslår
propositionen helt enkelt att elevantalet
skall öka från 25 till 30, när
eleverna skall flyttas från tredje till
fjärde årskursen. Detta betyder att en
femtedel, d. v. s. 20 procent av dessa
elever, plockas ut ur sammanhållningen.
Om man tror på sammanhållningens
värde, skulle man inte tillåta något
sådant. Yi har för vår del också av
andra skäl ansett att man inte bör göra
en sådan förändring av klassernas storlek.

114 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Om man slutligen tror på att sammanhållningen
såsom den nu är utformad
med det fria tillvalet ger ett bättre resultat,
varför vågar man då inte ställa
upp i tävlan?

Vad läraropinionen, alltså de 11 000
lärarna, begär är att man inte skall
tvinga alla lärare att gruppera klasserna
på samma sätt, utan att lärarna skall ha
frihet att, där de så önskar, gruppera
klasserna efter det fria tillvalet. Varför
vågar man inte låta den ena formen av
klassgruppering finnas bredvid den
andra, och varför vågar man inte gå
med på vårt mycket begränsade förslag
att åtminstone vid lärarhögskolan tilllåta
jämförande försök syftande till att
klara ut de organisatoriska problemen?
På den punkten är utskottet för resten
ännu mer lagiskt än departementschefen;
utskottet säger nämligen att departementschefen
i annat sammanhang uttalat
att han ej vill motsätta sig försök
vid statens försöksskolor i vissa organisatoriska
frågor. Utskottet vill där anknyta
den kommentaren, att ej heller
dylika försök, för den händelse de befinnes
nödvändiga och lämpliga, bör
uppläggas så att de tar sikte på en ändring
av grundskolans yttre organisation
under denna skolforms uppbyggnadsperiod.
Man kan inte kalla en sådan
ståndpunkt för annat än i betydande
grad ljusskygg.

En sak till.

Det gjordes en enkät bland de lärare
som arbetat vid försöksskolans högstadium.
Den enkäten har inte publicerats
trots att den borde ha gett intressanta
upplysningar om hur lärarna reagerade.
När nu läraropinionen kommit, är det
väl en ganska naturlig följd av att i varje
fall de försöksskollärare, som svarat
på den tidigare enkäten från skolöverstyrelsen,
funnit att man på något sätt
försökt undanhålla de beslutande myndigheterna
vad denna enkät gav för resultat.
Jag tycker alltså att det finns
skäl för misstanken att man inte velat
klara ut detta problem. Man talar om

sammanhållna klasser som inte är sammanhållna
klasser, man avfärdar varje
försök att få denna sak prövad i det
praktiska livet och man är inte heller
tilltalad av att den blir prövad vid försöksskolan;
inte ens departementschefens
tanke att göra det har man kunnat
acceptera.

Vi vill inte dogmatiskt någon bestämd
linje. Men lika övertygad som jag var
1950 när enhetsskolan kom till, att när
kloka lärare fick ta hand om enhetsskolan
så skulle den komma att fungera
bättre och bättre — och det har bekräftats
av enhetsskolans utveckling under
1950-talet — lika övertygad är jag att
den skola som nu skall följa i den gamla
enhetsskolans spår skulle vara bäst
betjänt av att man läte lärarna något så
när fritt söka sig fram till de bästa arbetsformerna.

Jag finner det lite underligt att man
när det gäller en sådan här organisationsfråga
är så övertygad om att den
högre administrativa ledningen för skolväsendet
har rätt, då vi har ett så eklatant
exempel på hur just en organisatorisk
fråga när det gäller enhetsskolan
har felbedömts: först hette det att enhetsskolans
högstadium borde omfatta
ett område med 3 000 invånare, sedan
hette det att den skulle omfatta ett område
med 5 000 invånare. När länsskolnämnderna
första gången var kallade
att informeras i dessa frågor talade ett
undervisningsråd om 3 000 invånare
och ett annat om 5 000. Jag vågade ställa
frågan, om de inte kunde ena sig.
Sedan har vi kommit fram till att den
rimliga siffran ligger betydligt över
5 000, bortåt 10 000. Där hade man alltså
inte någon klar uppfattning om hur organisationen
borde utformas för att
motsvara verklighetens krav. Jag blir
därför ganska betänksam när man nu
tycks vara i färd med att utan vidare
svälja en organisatorisk utformning av
klasserna 7 och 8.

Herr Arvidson tillät sig säga, att vi
naggat valfriheten i kanten. Jag kan inte

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 115

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

förstå hur man kan påstå att vi naggat
den i kanten, när vi vill öka tillvalsmöjligheterna
och när vi i fråga om yrkesdifferentieringen
i klass 9 har krävt att
man skall bjuda utbildningsmöjligheter
som passar för skolans område.

Herr talman ! Jag skall inte plöja igenom
alla de punkter där vi reserverat
oss, men jag skulle vilja stanna litet vid
frågan om disciplinen i skolan. Även
här kan man nog säga att departementschefen
liksom när det gäller de obefintliga
sammanhållna klasserna inte
vill tala om verkligheten sådan den är.
Den paragraf i utskottets förslag till
skollag, där det talas om skick och ordning
i skolan har följande lydelse: »Lärare
och annan personal i grundskolan
ha att där främja trivsel och arbetsglädje,
söka vinna elevernas förtroende och
respektera dem såsom självständiga
människor. Kroppslig bestraffning eller
kränkande behandling av elev må ej
förekomma.»

Det är den sista formuleringen som
får en att ana att departementschefen
känner till att det finns disciplinproblem.
Man kan tänka sig vilken glädje
det skulle vara för eleverna, om denna
paragraf lästes upp vid ett upprop, och
eleverna sålunda fick veta att kroppslig
bestraffning eller kränkande behandling
av elev ej får förekomma. Från högerns
sida har vi föreslagit en annan
formulering, och för en gångs skull har
utskottet stannat inför en högermotion.
Utskottet kom underfund med att departementschefen
gått ifrån skolberedningens
förslag, som på denna punkt hade
något annan formulering, men där man
alltjämt hade kvar denna formulering
om att kroppslig bestraffning och kränkande
behandling av elev ej får förekomma.

Lärarkårens organisationer har påpekat
att detta redan står i strafflagen
och inte behöver upprepas i skollagen.
Om vi accepterar att uppgiften för personalen
är att främja trivsel och arbetsglädje,
inte är det väl någon av persona -

len som i våra dagars skola tänker sig
att trivsel och arbetsglädje skall kunna
främjas genom kränkande behandling
och kroppslig bestraffning. Sådana saker
är väl borta ur den nutida skolan.

Den formulering vi har gett åt bestämmelsen
är åtskilligt fylligare. Vi
har sagt: »Lärare och annan personal
i grundskolan ha att med upprättande
av god arbetsordning främja trivsel och
arbetsglädje, söka vinna elevernas förtroende
och respektera deras individualitet.
Personalens strävan att upprätthålla
god ordning skall ha skolledningens
stöd. Elev skall visa lydnad och aktning
för personalen, iakttaga ett vårdat uppförande
och eftersträva ett gott förhållande
till övriga elever samt efter bästa
förmåga söka tillgodogöra sig undervisningen.
» Man kanske tycker att detta bara
är en fylligare version, men det finns
en punkt där avvikelsen är väsentlig:
»Personalens strävan att upprätthålla
ordning skall ha skolledningens stöd.»
Den punkten har kommit med sedan vi
har fått underrättelse från unga energiska
lärare som i skolor med dålig
disciplin har sökt få ordning på klasserna
för att därigenom möjliggöra ordentlig
undervisning, att det har hänt
att de från skolledningens sida fått besked
om att de inte skall bråka, eftersom
de får sin timlön som vikarier och
inte har med disciplinsaken att göra,
Disciplinfrågan är nog så allvarlig i skolorna
att alla goda krafter behöver samverka.
Om unga lärare är besjälade av
en önskan att åstadkomma bästa möjliga
resultat och till följd därav kräver ordning
i klassen, skall de ha skolledningens
stöd.

■lag har väckt en liten egen motion
om att skolan skall få heta folkskola.
Det spelar väl egentligen ingen roll om
den heter grundskola eller folkskola,
men det egendomliga har inträffat att
bland remissvaren har fjorton av länsskolnämnderna,
alltså majoriteten, TCO,
där de flesta lärare på något sätt är organiserade,
samt federationen Sveriges

116 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Allmänna folkskollärarförening menat
att namnet folkskola alltjämt är lämplig
beteckning. Jag tycker inte det finns
skäl att ändra ett namn som har god
klang, som väl är tillräckligt demokratiskt
för att duga även i vår tid och som
väl har en tradition som såvitt jag förstår
är av mycket förnämlig art.

Låt mig, herr talman, innan jag slutar
med anledning av mycket av det som
har sagts härom vad som nu behöver
bättras i den gamla skolan för att vi
skall få en fullt demokratisk skola med
allt vad man fordrar av en sådan, förklara
att den svenska folkskola som vi
alltjämt har inte på något sätt har visat
sig undermålig att bädda under för en
sund utveckling av ett demokratiskt
statsskick i Sverige. Från folkskolan
har många människor kommit som via
politiken har kommit på ansvarsfulla
poster i det politiska och kommunala
livet. Via folkskolan har många ungdomar,
från arbetarhem och bondehem
och från barnrika tjänstefamiljer på
landet, sökt sig till högre studier och
många av dem har gjort den svenska
kulturen känd och ärad över hela världen.

Vad som har brustit har varit möjligheten
framför allt för glesbygdernas invånare
att utan extra kostnader för föräldrarna
få sina barn ett stycke på väg
mot den högre undervisningen. Vad som
inte minst gör att man hälsar denna reform
som nu stundar — och som alltså
fullföljer reformverket från 1950-talet
— med glädje är ju att föräldrar som i
många fall har fått offra så ofantligt
mycket på inackordering och skolskjutsar
o. d. åt sina barn nu genom att den
nioåriga skolplikten blir obligatorisk
får sådana saker ordnade genom kommunernas
försorg. Detta måste innebära
en betydande breddning av utbildningsmöjligheterna
för studiebegåvningar
bland befolkningsgrupper som tidigare
fått stå utanför möjligheterna till
högre bildning.

Tillåt mig också att säga att vad som

speciellt gläder mig i utformningen av
skolpropositionen är det fria tillvalet.
Det betyder möjligheter till individuella
variationer i studierna. Även om jag
skulle ha varit mera till freds om det
hade funnits mera av saken än av orden
är jag glad åt att det klart och tydligt
sägs ifrån, att skolan i framtiden skall
ge individerna en fostran som passar
varje individ, att skolan skall tillvarata
det individuella.

Tillåt mig uttala den förhoppningen
att det så snart som möjligt skapas sådana
former för skolarbetet att detta inte
bara blir tomma ord. Ty vad en enskild
människa kan ge åt samhället beror
ju inte i första hand på det som hon
har gemensamt med alla andra och som
alla andra kan ge, utan en människas
insats i samhället får sin betydelse
framför allt genom det vari hon avviker
från de andra, varigenom hon är bättre
i praktiska eller teoretiska ting. Det sätt
alltså varpå någon har möjlighet att förvalta
de varierande begåvningsanslag
som människorna av naturen är utrustade
med är alltså avgörande för hennes
insats i samhällsliv och näringsliv.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag utom
på de punkter där fröken Karlsson eller
jag själv bär anmält reservation.

Därefter anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Inför det beslut, som
kammaren kommer att fatta när denna
debatt är ändad, skulle jag vilja framföra
några synpunkter. Jag vill förutskicka
att jag bara på ett par avsnitt
kommer att gå in på de problem, i fråga
om vilka jag kanske har en något
annan uppfattning än utskottsmajoriteten.

Jag skulle först vilja uttala min tillfredsställelse
över att vi snart skall
kunna få den nya skolan genomförd;
i varje fall kommer vi att få fram riktlinjerna
för denna. Genom det kom -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 117

Reformering ar den obligatoriska skolan m. m.

mande beslutet kommer vi att kunna
genomföra skolplanering och skolarbete
efter riktlinjer som är fasta och
uppgjorda. Jag tror, att det vore lyckligt
för skolarbetet i alla dess former,
om detta beslut kan komma till stånd
och att det i största möjliga utsträckning
blir sådant som vi under många
år har väntat att det skulle bli. Jag vill
uttala min förhoppning om att den
målsättning, som har uppställts för den
nya skolan, skall kunna uppnås. Jag
ansluter mig helt till den mening som
utskottsmajoriteten i de stora principiella
avgörandena har kommit fram
till. Självfallet är det möjligt att i fråga
om vissa detaljfrågor finna andra vägar,
vilka skulle vara bättre än de som
kommit till synes, men vad som inte
har kunnat i allo lösas på ett sådant
sätt, att alla kan känna tillfredsställelse
därmed, får väl komma igen så småningom.

Om jag skulle ha haft något önskemål
med avseende på det störa komplex
av frågor som sammanhänger med
genomförandet av den nya skolan,
skulle det kanske vara att man hade
genomfört det hela i en snabbare takt
än propositionen och utskottsutlåtandet
förutsätter. Även om jag är fullt
och helt medveten om alla de svårigheter
och problem som måste beaktas
vid ställningstagandet i detta hänseende,
vore det enligt min mening en fördel
om vi så fort som möjligt kunde
komma ifrån den dualism som i viss
utsträckning kommer att finnas mellan
det gamla skolsystemet och det nya
som växer fram. Jag tror också att det
kommer att bli litet svårt med den
skillnad som kommer att uppstå mellan
de kommuner, som redan nu har
fått eller inom den närmaste tiden kommer
att få den nya grundskolan genomförd,
och de kommuner som kanske
kommer att få vänta ytterligare många
år. Men, herr talman, i detta fall har
jag inte något yrkande. Jag hyser bara
den förhoppningen att man försöker

forcera det hela så fort våra resurser
möjliggör detta. Kommunerna står just
nu i kö för att genomföra den nya skolan,
och jag kan inte tänka mig annat
än att man i största möjliga utsträckning
bör villfara deras önskemål.

Herr talman! Då jag är en av dem
som under många år har hyst intresse
för folkhögskolorna och deras arbete,
kan jag inte underlåta att i detta sammanhang
säga några ord med anledning
av vad som nu sker. Jag tillhör
inte dem som är alltför pessimistiska
beträffande folkhögskolornas ställning
när man nu genomför den nya skolreformen
och när man förverkligar fackuppdelningen.
Det kan dock inte hjälpas
att man känner en viss osäkerhet.
I detta avseende borde man ha försökt
komma fram till en utredning om dessa
skolors förhållanden så fort som möjligt.
I utskottets utlåtande finns ett uttalande
som alla slutit upp kring, varför
jag inte heller på denna punkt skall
ställa något yrkande. Jag vill emellertid
ta fasta på att utskottet föreslår att
man i skrivelse till Konungen omtalar
vad utskottet i dessa avseenden har
framhållit och att man räknar med att
den utredning, som tidigare omtalats,
skall föreligga inom den närmaste tiden
eller i varje fall inom en icke alltför
avlägsen framtid.

Jag vill också ta fasta på utskottets
uttalande, att folkhögskolorna skall likställas
med jämvärdiga utbildningsanstalter
och fackskolor när det gäller
intagning av elever i statliga eller statsunderstödda
skolor och utbildningsanstalter
liksom när det gäller rekrytering
av personal på denna utbildningsnivå
till statliga verk och institutioner.
Det är synnerligen angeläget att vad utskottet
här uttalar kommer att tillämpas
i praktiken, så att det inte endast
blir en tom fras på papperet och något
som man inte tar större hänsyn till i
det praktiska livet.

En annan sak, herr talman, som jag
i detta sammanhang skulle vilja säga

118 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ett par ord om, gäller de praktiska linjerna
i årskurs 9. I den offentliga debatten
har det i stor utsträckning talats
om behovet av ett mycket vidare
fält av yrkesutbildningslinjer. Från
jordbrukets sida har framför allt talats
om behovet och önskvärdheten av inrättandet
av en jordbrukslinje i detta
sammanhang. Jag skulle för min del
vilja deklarera, att jag inte tror att en
dylik anordning i något avseende skulle
ha gagnat det svenska jordbruket eller
den utbildning som behövs för den
svenska jordbrukarkåren och för dem
som arbetar inom det svenska jordbruket.
Jag är övertygad om att en brett
upplagd förberedande praktisk yrkesutbildning,
eventuellt tillsammans med
en så långt möjligt teoretisk utbildning,
utgör bästa grundvalen för en jordbrukets
yrkesutbildning, som kan föra fram
till goda resultat när det gäller det
svårbemästrade och mångsidiga yrkesutövande
som hör samman med jordbruksdrift
av i dag.

Jag har velat understryka dessa synpunkter
särskilt med hänsyn till den
livliga debatt som förekommit i denna
fråga. Det kan vara lämpligt och bidrar
till större klarhet i saken, om man även
från denna plats deklarerar sin uppfattning
i detta avseende.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, då det är så många talare
anmälda efter mig och då det redan
har sagts så mycket i denna fråga. Jag
vill endast till slut be att få instämma
i samtliga de yrkanden, som tidigare
har ställts av herr Larsson i Hedenäset.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! 1 de allra flesta svenska
hem torde man med glädje hälsa, att
den nioåriga, obligatoriska grundskolan
nu står inför sitt definitiva genomförande.
Den breddning och vidgning
av grundutbildningen, som denna skola
syftar till, kommer onekligen att ha
en samhällelig och mänsklig betydelse,

som överträffar värdet av många andra
politiska beslut.

Jag vill först säga något om den, som
jag anser, mycket väsentliga fråga som
hör samman med skolans mål. Både
skolberedningen och departementschefen
anlägger en syn, som man närmast
kan kalla den integrativa synen på
människan — i detta fall på eleven.
Människan är en helhet, och undervisningen
skall därför också ta sikte på
hela individen — en sak som man har
sökt ge uttryck för i förslaget till skollag,
1 §, där det heter: »Den genom
samhällets försorg bedrivna undervisningen
av barn och ungdom har till
syfte att meddela eleverna kunskaper
och öva deras färdigheter samt i samarbete
med hemmen främja elevernas
utveckling till harmoniska människor
och till dugliga och ansvarskännande
samhällsmedlemmar.»

Detta har alldeles riktigt också kommit
till uttryck i departementschefens
ord om att det avgörande för skolans
mål och undervisningens innehåll är
varje människas rätt till allsidig utveckling
av sina anlag och sina intressen.
Det är alltså här fråga om en protest
mot en ensidig undervisning — den
må vara ensidigt teoretisk eller ensidigt
praktisk. Med instämmande skulle jag
vilja citera Rousseaus ord: »Den stora
hemligheten med all uppfostran ligger
i att anordna denna så, att kroppens
och själens övningar städse utgör vederkvickelse
för varandra.»

Departementschefen och utskottet är
överens om att all undervisning innebär
moment av påverkan av eleven och
att påverkan i uppfostrande syfte knappast
kan ske utan att samtidigt kunskaper
meddelas och färdigheter övas. Ordet
fostran har ju accepterats såsom det
övergripande begreppet, som innefattar
såväl meddelande av kunskaper och
övande av färdigheter som etisk och
moralisk påverkan av elever.

Det torde stå klart för oss alla, att
där fostran sker, där måste också vär -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 119

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

deringar komma med. Nu framhåller
utskottet i sin redogörelse för dagsläget,
att det inte längre finns ett samlat
och för alla gemensamt livsåskådningsbegrepp.
Het finns skilda uppfattningar
i livsåskådningsfrågor, och gamla
normsystem, som många fortfarande
anser giltiga, har för andra ersatts av
nya. En allmänt erkänd och godtagen
samhällsåskådning finns i alla fall. Skolan
skall slå fast humanitetens och demokratiens
ideal och värden. Där är vi
alla överens, även om vi vet att dessa
värderingar ofta kan vara svårdefinierade
och omstridda. Men dessa värderingar
har skolans fostran i första hand
att bygga på.

Eftersom humanitetens och demokratiens
ideal och värderingar är den primära
grunden för skolans fostran, skall
den inom sig rymma undervisning
bl. a. om kristendomen. Med hänsyn
till de vidare internationella förbindelserna
skall den också rymma kunskapsmeddelelse
om främmande folks religioner.
Det förtjänar därför att i detta
sammanhang erinra om och särskilt
un der.styrka vad departementschefen
säger härom i propositionen, ett uttalande
som finns återgivet i utskottsutlåtandet
på sidan 38: »Religionen hör
till den verklighet, utlalar beredningen,
som skolan har att orientera i och ge
kunskap om. Den kristna religionen är
en väsentlig del av grundvalen för de
etiska och sociala värderingar som vårt
samhälle och vår samlevnad bygger på.
Kunskap om kristendomen är nödvändig
för förståelsen av västerlandets
kultur- och samhällsliv såväl i gångna
tider som i nutiden. Skolans religionsundervisning
måste därför i vår kulturmiljö
i första hand vara en undervisning
om kristendomen: de bibliska
skrifternas innehåll, kristendomens historia
och samfundsformer samt kristen
trosuppfattning och etik. Men även
kunskap om de icke-kristna religionerna
hör till den orientering som skolan
skall ge. Detta är särskilt angeläget i

en tid, då kontakterna mellan folk och
kulturer blir allt livligare och alltmera
oumbärliga. Eleverna bör emellertid
också få kännedom om de strömningar
som satt de religiösa sanningarnas värde
i fråga.»

I fortsättningen poängteras med rätta
— något som jag också särskilt vill understryka
— att undervisningen i kristendomskunskap
liksom undervisningen
i andra orienteringsämnen också
skall ha en fostrande inverkan på individen.
Varken skolberedningen, departementschefen
eller utskottet står
främmande för att genom denna undervisning
kan förmedlas normer och livsideal,
som är av betydelse för elevernas
personliga utveckling och som fostrar
till sanningssökande och livsallvar.
Samtidigt som det framhålles, att en
ensidigt moraliserande undervisning
bör undvikas, poängteras också, att undervisningen
skall ge inblick i aktuella
religiösa och etiska grundfrågor
och frågor av typen nykterhet, laglydnad,
äktenskap o. s. v.

Eftersom departementschefen »med
än större skärpa än beredningen» ansett
sig behöva betona att kristendomsundervisningen
måste bedrivas så, att
den inte kommer i strid med kravet på
tanke- och trosfrihet, och att den skall
vara objektiv i den meningen, att den
skall meddela sakliga kunskaper om olika
trosåskådningars innebörd och innehåll,
utan att auktoritativt söka påverka
eleverna att omfatta en viss åskådning,
har vi i utskottet ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om objektivitetskravet
i undervisningen.

Det är, tycker jag, tillfredsställande
att en målsättning slås fast, enligt vilken
lärarna i ämnet kristendomskunskap på
samma sätt som varje annan lärare
skall utföra sin uppgift med intresse
för och inlevelse i sin undervisning, och
att departementschefens uttalande fastställer
allmänt accepterade utgångspunkter
i fråga om objektivitet och saklighet
både vid stoffets fördelning inom

120 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

undervisningstiden och vid dess presentation
för eleverna.

De personliga reflexioner jag gör är
då, att objektivet inte är detsamma
som en torr, opersonlig undervisning.
Det är enligt min mening självklart att
kristendomsundervisningen skall arbeta
under samma pedagogiska förutsättningar
som andra ämnen. Undervisningen
skall vara livfull och medryckande
och bruka alla de pedagogiska hjälpmedel
som finns. Jag måste också fatta det
så, att läraren har rätt att på lämpligt
sätt framhålla sin personliga uppfattning,
under förutsättning att han samvetsgrant
återger också andra synpunkter.
Genom kravet på objektivitet i framställningen
får lian större möjligheter
att ge uttryck för sin övertygelse om
vad som är rätt och riktigt och värdefullt
— med andra ord att redovisa sin
egen övertygelse. Han kan göra det så
mycket lättare därför att han också skall
redovisa andra människors sätt att se
på livsåskådningsfrågor. Denna objektivitet
— som jag fattar som respekt
för saken, respekt för individen, respekt
för Bibelns och kristendomens budskap
lika väl som aktning för skilda religioners
och livsåskådningars synsätt samt
respekt för barnens och lärarens uppfattning
— måste då gälla både den som
bekänner sig som kristen och den som
är agnostiker eller till äventyrs ateist.

Till bevis på skolbercdningens goda
vilja i detta avseende skall sägas att
den, såvitt mig är bekant, haft kontakt
med ärkebiskopen, ytterligare en biskop
inom svenska kyrkan och Frikyrkliga
samarbetskommitténs ordförande samt
att dessa då hade tillfälle att lägga fram
sina synpunkter och ta del av beredningens
intentioner. Det visade sig att
det inte förelåg några större differenser
i uppfattningar. Beredningen var tydligen
inställd på att bibehålla den ordning
som råder och att med pedagogisk
motivering på grundskolans högstadium
föreslå en relativ förbättring — en linje
som departementschefen har följt. Vad

utskottet säger på s. 162 bör därför
uppmärksammas: »Kristendomsämnet
är det enda orienteringsämne och
ett av de få ämnen över huvud taget,
som trots den ganska betydande minskningen
i den totala undervisningstiden
tilldelats ett oförändrat antal veckotimmar»
— och detta trots att antalet veckotimmar
minskat från 38 till 35 i årskurserna
5—9 och trots att den totala
undervisningstiden minskat från 293
till 283 veckotimmar.

Mot bakgrunden av detta och med
tanke på att man i vissa motioner yrkat
att antalet kristendomstimmar skulle
minskas och i andra att kristendomsämnet
skulle beredas mera plats — jag
tänker särskilt på önskemålet att bereda
plats för ämnet också i nionde årskursens
mer yrkesbetonade linjer — är
det tillfredsställande att utskottet till
viss grad kunnat gå ett förslag till mötes,
som ursprungligen framförts i remissyttrande
från frikyrkliga samarbetskommittén
och som lett till följande
positiva utskottsskrivning. »I de fall
däremot då rektor efter eget bedömande
kan genom samverkan mellan lärare
i olika ämnen och med anlitande av en
för uppgiften lämplig person — i första
hand rektor själv eller annan lärare —
inom ramen för skolans verksamhet i
övrigt låta eleverna på de praktiska linjerna
i årskurs 9 få en avslutande orientering
från skolan i livsåskådningsfrågor
av etisk art synes detta överensstämma
med den anda i vilken skolan
skall verka.»

Med tanke på de förslag som framförts
om att kristendomsämnet också
skall beredas plats i den merkantila, den
tekniska och den socialekonomiska fackskolan,
vill jag framhålla att starka förhoppningar
nu knyts till de av departementschefen
den 12 april 1962 tillkallade
tio sakunniga, som skall företaga
översyn av förslaget till läroplaner och
andra frågor av betydelse för fackskolornas
utformning. Jag hoppas att dessa
sakkunniga om möjligt skall söka ta

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 121

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

hänsyn till i detta avseende framförda
förslag.

Jag har tidigare, herr talman, anfört
departementschefens kategoriska ord att
religionen hör till den verksamhet som
skolan har att orientera i och ge kunskap
om och att skolans religionsundervisning
i vår kulturmiljö i första hand
måste vara en undervisning om kristendomen.
Men hur skall detta kunna förverkligas
och hur skall det förut här
omtalade objektivitetskravet i undervisningen
kunna uppfyllas, om det inte
finns tillräckligt många lärare och tillräckligt
många välutbildade, kvalificerade
lärare i detta ämne? I proposition
nr 54 säger departementschefen på s.
625 och följande: »Inom den medelsram
som anvisas för ändamålet bör skolöverstyrelsen
enligt min mening i än
högre grad än hittills koncentrera programmet
på de ämnen där påtaglig brist
råder och anordna kurser i andra ämnen
endast då särskilda skäl därtill föreligger.
»

Jag vill då, herr talman, knyta an till
reservation 22 och framhålla att den senaste
vidareutbildningskursen i kristendomskunskap
för folkskollärare anordnades
1957. Sedan dess har ämnet inte
varit representerat i programmet för
vidareutbildningskurser, trots att detta
program årligen varit mycket rikt och
för budgetåret 1962/63 föreslås få en i
jämförelse med tidigare år fördubblad
omfattning. Men i årets stora skolproposition
förbigås denna sak, fastän man
mot bakgrund av departementschefens
tal om vidareutbildning i bristämnen
hade förväntat att åtgärder skulle vidtagas
för att avhjälpa den katastrofala
bristen på kristendomslärare. Både i
den s. k. Lundbladska utredningen och
i den av kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
utförda utredningen om lärarbehov
och lärartillgång under 1960-talet har
kristendomsämnet på ett ganska uppseendeväckande
sätt förbigåtts. Visserligen
redovisas siffermässigt det framtida
behovet, men några säkra beräkningar
av tillgången finns inte.

Detta är så mycket märkligare som
riksdagen med anledning av en motion
år 1961 uttalade att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet borde följa frågan om
tillgängen på kristendomslärare. Motionen
hade förslagit vidareutbildningskurser
i kristendomskunskap 1961/62 och
därmed upprepat det krav som ett år tidigare
framförts från folkskollärarförbundet,
skolöversetvrelsen och motionärer
här i riksdagen.

Beträffande icke ordinarie lärarförordnanden
i ämneskombinationer, vari
kristendomskunskap ingår, har arbetsmarknadsstyrelsen
i en rapport den 13
september 1961 meddelat att under höstterminen
åren 1959, 1960 och 1961 har
förmedlats respektive 105, 125 och 234
förordnanden. Av dessa har ungefär
hälften besatts med s. k. reservkrafter,
d. v. s. formellt icke behöriga lärare.

I fråga om ordinarie lärartjänster
finns en rapport i Aktuellt från skolöverstyrelsen
1961: 39. Det framgår, att
av sammanlagt 174 ledigförklarade ordinarie
ämneslärartjänster, vari kristendomskunskap
ingick, med beräknat tillträde
den 1 januari 1961 vid olika högre
skolor, så kunde bara 18 besättas, d. v. s.
omkring 10 procent. Ingen ämneskombination
med undantag av matematik-fysik-kemi
står i liknande läge.

Här föreligger uppenbarligen ett område
med påtaglig brist. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till reservation
nr 22 vid punkten 53 av herr Nestrup
m. fl. om att vidareutbildningskurser i
kristendomskunskap anordnas 1962/63
och därmed också till reservation till avdelning
II vid anslagspunkten 12, av
herr Nestrup m. fl. att som reservationsanslag
under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1962/63, för vidareutbildning
av lärare anvisas 1 840 000 kronor.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
något med anledning av motionerna I:
599 och II: 730 om statsbidrag till konfessionella
skolor. Motionen behandlar
den judiska Hillelskolan och S:t Eriks
katolska skola, den förstnämnda en 6-klassig folkskola som grundats 1955, den

122 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

senare har anor ända tillbaka till 1795.
Enligt kungl. brev av den 17 april 1953
har katolska kyrkan och de mosaiska
församlingarna rätt att i skolornas ställe
på vissa villkor ombesörja religionsundervisning
för elever som tillhör dessa
samfund. Båda skolorna följer för
närvarande den svenska folkskolans läroplaner
utom vad gäller kristendomsundervisning.
Båda skolorna står under
tillsyn av Stockholms skoldirektion och
får bidrag till läroböcker, undervisningsmateriel
m. m. Stockholms stads
skoldirektion har tillstyrkt statsbidrag
till båda skolorna.

Av de 110 eleverna i S:t Eriks katolska
skola är ett 40-tal flyktingbarn och
andra är barn till utlänningar som arbetar
här i landet. För båda skolorna gäller
att elevernas föräldrar i betydande
omfattning utgöres av utländska medborgare
som kommit hit som flyktingar,
och de representerar en rad olika nationaliteter.

Barnen i den mosaiska skolan kommer
från ett stort antal familjer där föräldrarna
upplevt krigets och nazismens
fasor. Det finns starka skäl till att de
svenska myndigheterna visar generositet
mot dessa människor och de skolor
som de med stora personliga uppoffringar
upprättat. I statsbidragshänseende
bör de i alla fall inte bedömas strängare
än de s. k. nationalitetsskolorna.

Reservationen går inte ut på att dessa
här nämnda skolorna just nu skall erhålla
statsbidrag men att statsbidrag i
princip bör kunna komma i fråga också
för konfessionella skolor som i övrigt
i allt väsentligt fyller fordringarna för
den undervisning som meddelas inom
det allmänna skolväsendet och att det
bör kunna ske efter prövning i varje särskilt
fall från riksdagens sida. Jag vill
därför, herr talman, också yrka bifall
till reservation nr 30 vid punkten 88 av
herr Källqvist m. fl., som innebär att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall ge till känna vad utskottet anfört
beträffande statsbidrag till konfessionella
skolor.

I övrigt vill jag yrka bifall till de reservationer
där mitt namn förekommer.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Wiklund i Stockholm
(fp) och Berglund (fp).

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande den sista
frågan som herr Källstad berörde, frågan
om statsbidrag till konfessionella
skolor, finns i själva verket ingen motsättning
mellan utskottet och reservanterna.
Utskottet anser att frågan liksom
när det gäller nationalitetsskolor bör
bedömas från fall till fall. Reservanterna
anser att de konfessionella skolorna
i statsbidragsavseende inte bör bedömas
strängare än nationalitetsskolorna och
att statsbidrag i princip bör komma i
fråga efter prövning från riksdagens
sida i varje särskilt fall. Jag har svårt
att se någon skillnad däri, och jag tycker
reservationen är onödig.

Den andra reservationen, som herr
Källstad berörde, gällde frågan om vidareutbildningskurser
i kristendomskunskap.
Reservanterna begär två sådana
kurser trots att de själva har betonat,
att behovet inte är överväldigande.
Som herr Källstad också sade har
riksdagen uttalat sig för att vidareutbildning
anordnas huvudsakligen i
bristämnena, och det är det alltså inte
fråga om här i egentlig mening. Utskottet
menar att om man anordnar sådana
vidareutbildningskurser för högstadiet
bör man välja ämnen, där antalet timmar
är så pass stort att det tar en avsevärd
del av schemats lektioner i anspråk.
Detta gör inte kristendomsämnet,
och det är anledningen till att det fått
stå tillbaka. Man kan också anföra den
synpunkten att på en lärare i kristendomskunskap
på högstadiet ställs med
det nya objektivitetskravet stora anspråk
i fråga om kunnande i ämnet. Att
en kort terminskurs då skulle täcka en
hel teologie kandidatexamen tycker jag
är pedagogiskt otillfredsställande. Detta
har för mig varit en bidragande syn -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 123

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

punkt, när jag ställt mig på utskottets
sida.

Till sist vill jag gärna inför herr Källstads
deklaration i stort säga att jag finner
den vara både riktig och viktig. Jag
uppfattade det som om han här talade
å hela den kristna gruppens vägnar. Jag
betraktar hans uttalande som en principdeklaration
— och en viktig sådan.
Det betyder att striden här i riksdagen
i fråga om skolan och religionen är slut.
Och det i sin tur betyder att vi kan ge
klara besked åt läroboksförfattarna.
Ännu har ingen lärobok i kristendomskunskap
varit helt objektiv. Vi kan också
lämna klara besked åt lärarna. I
praktiken har på detta område lämnats
åtskilligt övrigt att önska.

Herr KÅLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar statsbidraget
till de konfessionella skolorna
har herr Arvidson påtalat att det inte
föreligger någon egentlig skillnad mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
ståndpunkt. Men med tanke på
den snäva syn som departementet tydligen
anlägger vad beträffar tilldelning
av statsbidrag till privata skolor, i detta
fall skolor av den art det här gäller, har
vi ansett det riktigt, att en principiell
syn på den frågan kommer till uttryck
i vår reservation. Dessutom är att märka
att enligt propositionen är inte de
konfessionella skolorna och nationalitetsskolorna
likställda i statsbidragsliänsecnde.

Vad sedan beträffar lärarutbildningen
har jag bara några få saker att säga
ytterligare. Det är nödvändigt med kvalificerade
lärare, och att en enterminsutbildning
är otillräcklig är ganska uppenbart.
Men kvaliteten blir ju inte
bättre, om man helt underlåter att anordna
vidareutbildningskurser för kristendomslärare.

Beträffande den, som jag kallat, katastrofala
bristen på kristendomslärare
kan jag från min egen hemstad Göteborg
nämna, att den 1 januari 1962

fanns det 24 tjänster i olika kombinationer
med kristendom ledigförklarade
vid högre skolformer inklusive högstadiet.
Till 17 av dessa 24 tjänster blev
det ingen sökande.

Vad Stockholm beträffar har jag fått
den upplysningen att högstadiet för närvarande
har 120 lärare i kristendom i
kombination med andra ämnen och att
av dessa över 90 procent är icke formellt
behöriga att undervisa i kristendomskunskap.
Detta är alltså såvitt jag
förstår ett verkligt bristämne lika väl
som ämnena matematik, fysik och kemi,
varför det är angeläget att vidareutbildningskurser
kommer till stånd för folkskollärare,
liksom det givetvis är nödvändigt
med akademiskt utbildat folk
för undervisning i kristendomskunskap.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! En fråga som ganska
flitigt har diskuterats här under dagens
lopp är förslaget i reservation nr 11) i
utskottets utlåtande nr 1, som innebär
ett principiellt ställningstagande för ytterligare
successiv sänkning av elevantalet
i klasserna. Även jag vill något beröra
denna fråga.

Det är många frågor man gör sig, när
man som här inbjuds att ta ställning till
ett så vittomfattande förslag som det här
egentligen är fråga om. Jag skall i stort
sett nöja mig med en, nämligen vad kostar
ett genomförande av förslaget? Vi
har av reservanterna fått veta att det
rör sig om mycket betydande kostnader.
Det gäller inte bara utgifter för
lärarlöner utan även för lärarutbildning,
materiel, ökade pensioneringskostnader
och på investeringssidan
även kostnader för flera klassrum. Statsrådet
Edenman sade i eftermiddags att
utgifterna för ökade löner uppgår till
cirka 90 miljoner kronor, och på investeringssidan
rör det sig om lägst 125
miljoner. Kanske rör det sig om 150
miljoner kronor. Reservanterna menar
alltså att vi skall binda oss för dessa
kostnader utan föregående och ingåen -

124 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

de utredning om lämpligheten, om angelägenheten
och om möjligheten och
kostnaderna. Jag tycker att pretentionerna
då är ganska stora.

Låt oss emellertid för ett ögonblick
anta att när saken blir aktuell åren 1965
—1970 samhället har råd att ställa de
nödvändiga miljonerna till skolans förfogande.
Hur kan man vara så säker på
att medlen därigenom används till de
ändamål inom skolans värld som är
mest angelägna vid denna tidpunkt och
att de inte i stället borde användas till
något annat, exempelvis en ytterligare
utbyggnad av lärarutbildningen, större
materielanskaffning, ytterligare förstärkningsanordningar
o. s. v.? I mitt
resonemang på denna punkt är jag inne
på samma tankegång som skolberedningen
när beredningen i sitt betänkande
diskuterar den i dag aktuella sänkningen
av elevantalet i klasserna. Jag
skall be att få citera vad beredningen
därvidlag säger, ty det kan vara värdefullt
att få detta infört i dagens protokoll:
»Det är mot denna bakgrund, man
måste betrakta den tvekan och eftertänksamhet
med vilken samhället tar
ett avgörande i en fråga som den här
behandlade. Vidare är det uppenbart,
att önskvärdheten av att få mindre klasser
i skolorna måste vägas mot andra
angelägna önskemål beträffande skolväsendet.
Det ekonomiska utrymmet för
sådana —- t. ex. materiell utrustning,
lärarfortbildning, nya skolformer m. m.
— måste rimligen bli allvarligt beskuret,
om en betydande del av våra ekonomiska
resurser i stället disponeras
för här diskuterat ändamål. I avsaknad
av mer omfattande undersökningar angående
det pedagogiska värdet av en
minskning av klassernas storlek inom
de gränser som våra tillgångar medger,
måste uppenbarligen ett beslut i denna
fråga grundas på erfarenhetsmässiga
bedömningar och allmänna värderingar.
»

Jag delar helt beredningens synpunkter
i detta hänseende, och jag menar att

dessa synpunkter har giltighet även för
den successiva sänkning av elevantalet
som reservanterna föreslår.

Jag är fullt medveten om att många
lärare upplever klasser på 25—30 elever
såsom för stora då det gäller fostran
och kunskapsmeddelelse. Men varken
utländsk eller svensk forskning har givit
klara belägg för att det skulle finnas
ett generellt samband mellan elevprestationer
och klasstorlek. Utskottets vice
ordförande herr Helén har tidigare i
dag sagt att vi inte bör åberopa eventuella
doktorsavhandlingar och annat
när det gäller att bedöma denna sak.
Nej, jag skall avstå därifrån. Jag vill i
stället överlåta åt skolberedningcn att
göra det. Skolberedningen säger på sid.
343 i sitt betänkande följande: »Föreliggande
undersökningar» — det gäller
två vetenskapliga undersökningar —
»får anses vara till sin omfattning begränsade,
varför försiktighet med generella
slutsatser måste iakttas. Men även
med hänsyn härtill bör man kunna
konstatera, att dessa två undersökningar
inte visat att klasstorleken har betydelse
i fråga om elevernas allmänna
uppförande respektive deras prestationer.
Att klasstorleken däremot är av betydelse
för det arbete läraren får lägga
ner för uppnående av goda undervisningsresultat,
torde man kunna utgå
ifrån även utan undersökningar.»

Det finns också cn annan aspekt på
problemet som bör beaktas. Våra resurser,
även de personella, är begränsade
och skolan måste inom ramen för befintliga
tillgångar konkurrera med andra
områden om dessa resurser. Bara
därför att vi i dag diskuterar skolans
förhållanden får vi inte glömma bort
att det finns många andra områden där
det föreligger ett stort behov av olika
insatser. Jag behöver endast nämna
sjukvården med dess utbyggnadsbehov
både när det gäller kropps- och mentalsjukvård,
den högre utbildningen och
forskningen, vägväsendet o. s. v. Vi kan
inte komma ifrån nödvändigheten av

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 125

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

att göra avvägningar just med hänsyn
till de olika behovens angelägenhetsgrad
vid det aktuella tillfället. Vi bör
därför vara försiktiga med att rycka ut
något specifikt område, binda oss och
inteckna i framtiden och säga, att detta
är det mest angelägna om 5—8 år, som
reservanterna menar. Det kan inte vara
riktigt att gå till väga på det sättet.

Utskottets ståndpunkt är enligt min
mening realistisk, då vi säger att det är
önskvärt med en förutsättningslös prövning
av frågan framdeles, i den mån de
personella, ekonomiska och lokalmässiga
resurserna anses medge sådana åtgärder
det här gäller och när det också
har vunnits ytterligare resultat av forsknings-
och utvecklingsarbete på området.

Jag ber alltså, herr talman, att på
denna punkt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare vill jag beröra några reservationer
som jag och en del partikamrater
har anslutit oss till.

Utskottsmajoriteten har rekommenderat
en försöksverksamhet med anledning
av några motioner och skolöverstyrelsens
önskan om försök med särskilda
disciplinfrämjande åtgärder. Det
gäller bl. a. delning av klass och eftersittning,
och skolöverstyrelsen har beräknat
kostnaderna för en försöksverksamhet
till cirka 1,4 miljon kronor. Vi
reservanter delar utskottets mening att
det är viktigt att föräldrar och lärare
inte får den uppfattningen att statsmakterna
inte har något intresse för disciplinfrågorna.

Vi förutsätter också att skolöverstyrelsen
och andra berörda myndigheter
uppmärksamt följer utvecklingen i denna
fråga. Däremot anser vi inte att det
är lämpligt att redan nu rekommendera
vissa bestämda åtgärder, då vi vet att
dessa skulle vara ogenomförbara på
många håll och dessutom få praktiska
och ekonomiska konsekvenser som det
är svårt att få grepp om. Ta till exempel
eftersittningen som straff för olämpligt

uppträdande. Man ställer sig frågan:
Hur skall det bli med skolskjutsarna?
Vederbörande kan inte följa med ordinarie
skolskjuts, och det blir då nödvändigt
med en extra sådan. Nu menar
exempelvis centerpartimotionärerna att
man kan koncentrera detta kvarstannande
till vissa dagar. Det skulle såvitt
jag förstår betyda en kortare eller längre
tids intervall mellan »brott» och
»straff», och det är en från psykologisk
synpunkt ganska olämplig anordning.

Vår mening på denna punkt är att
vi bör avvakta ytterligare erfarenheter
som de lokala skolmyndigheterna gör
med utgångspunkt i de olika skoldistriktens
egna förutsättningar och behov.
Vi bör också kunna avvakta expertgruppens
inom skolöverstyrelsen egna
undersökningar om orsakerna till disciplinsvårigheterna.
Jag skulle vilja
säga till särskilda utskottets vice ordförande
att om vi — som han sade i
dag — står tomhänta när det gäller
åtgärder, vittnar väl knappast förslaget
om försöksverksamhet i stället för generella
åtgärder om någon större säkerhet
från utskottets sida.

I utskottets utlåtande nr 2 angående
skollagen finns en reservation i anslutning
till paragraf 16 som handlar om
fackrepresentationen. Jag skall inte gå
närmare in på denna fråga. En efterföljande
talare kommer att göra det.
Låt mig bara säga att skälen som förestavade
den omfattande fackrepresentationen
år 1956, då det gällde att sammansmälta
ett flertal skolformer under
en gemensam skolstyrelse, inte längre
har samma styrka som då. Därtill kommer
att anordningen visat sig tyngande
i fråga om handläggningsformerna. Den
har inte heller någon motsvarighet i
övrigt inom den kommunala förvaltningen.
Av dessa skäl har jag anslutit
mig till reservationen.

I utskottets utlåtande nr 4 angående
lärarutbildningen behandlas frågan om
förläggningen av den föreslagna professuren
i praktisk pedagogik med

126 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

specialpedagogisk inriktning. Här finns
en reservation i anledning av utskottets
ställningstagande, till vilken jag har anslutit
mig. Den innebär ett tillstyrkande
av departementschefens förslag. Lärarutbildningssakkunniga
hade föreslagit
att denna professur skulle knytas till
lärarhögskolan i Stockholm, men departementschefen
föreslår Göteborg. Utskottsmajoriteten
har i anledning av
några motioner inte godtagit departementschefens
förslag utan menar att
slutlig ställning bör tas till frågan om
var professuren skall förläggas — alltså
till Stockholm eller till Göteborg — sedan
sakkunniga och universitetskanslern
prövat spörsmålet. Jag misstänker,
herr talman, att detta i realiteten kommer
att betyda att professuren går till
Stockholm. Det har varit de sakkunnigas
tidigare ståndpunkt, och det skulle
förvåna mig mycket, om de efter förnyad
prövning kommer till annat resultat.
En förläggning till Stockholm
skulle i så fall leda till att vi efter
hand måste upprätta en professur i
praktisk pedagogik vid lärarhögskolan
i Göteborg. Godtar riksdagen utskottets
hemställan på denna punkt, innebär det
alltså i sak att vi aktualiserar inte en
professur utan två.

Den fråga som vi reservanter då
gjort oss är denna: Varför skall det
vara nödvändigt att vid upprättandet
av en ny lärarhögskola en professur
alltid skall få samma karaktär som de
tidigare? Att den avgörande delen av
ämnet, den praktiska pedagogiken, får
en specialinriktning bör väl inte göra
det omöjligt för professurens innehavare
att ta på sig kvalificerade uppgifter
inom pedagogikens ram som gäller
både lärarhögskolan och universitetet.
Vi anser därför att det är lämpligt att
som departementschefen nu föreslår
förlägga professuren till Göteborg. På
det sättet kan vi få en samordning och
ett rationellt utnyttjande av resurserna
inom både universitetets och lärarhögskolans
utbildningsverksamhet och

forskning och inte bara trampa på på
gammalt vanligt sätt. Vi förutsätter
också, liksom departementschefen, att
sakkunniga efter samråd med kanslern
framlägger förslag om de lämpligaste
formerna för pedagogikutbildningen i
Göteborg och samordningen mellan lärarhögskolan
och Göteborgs universitet.
Därtill kommer ytterligare ett skäl för
förläggningen till Göteborg. Därmed
öppnas ju en möjlighet till nordiskt
samarbete på detta speciella område,
främst med tanke på Norge.

Till samma utlåtande har jag och
några andra kammarledamöter fogat
ytterligare två reservationer i anslutning
till avdelning V, punkterna 13 och
14. De rör anslagen till seminarierna för
materiel och böcker och för utrustning,
beträffande vilka vi anslutit oss till
departementschefens förslag. Departementschefen
har räknat upp dessa anslag
med 25 procent, d. v. s. i ena fallet
med 65 000 och i andra fallet med
160 000 kronor. Vi menar att det är en
god förstärkning. Man kan ha olika
åsikter om huruvida uppräkningen är
tillräcklig, men vi tycker man kan
ta ett steg i taget.

Vad utrustningsanslaget beträffar —
det gäller framför allt de audiovisuella
hjälpmedlen — har skolöverstyrelsen
också signalerat en femårsplan, och vi
tycker att man bör avvakta den, innan
vi tar ställning till en ytterligare förstärkning.

Ilerr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
där mitt namn förekommer. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På dessa tre minuter
hinner jag bara att ta upp en enda av
herr Blidfors’ synpunkter, nämligen den
som gäller eftersittning. Där menar herr
Blidfors att utskottets förslag inte är
tillämpligt i alla kommuner, och följaktligen
bör det avvisas. Jag vill dock

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 127

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

påpeka att det i 7 kap. 61 § folkskolestadgan
anvisas detta korrektionsmedel
som en generellt tillämpbar åtgärd.
Om de socialdemokratiska reservanterna
menar att den är felaktig, så borde
ni väl också yrka att bestämmelsen utgår
ur stadgan. Det vore en konsekvent
ståndpunkt från er sida. Men när bestämmelsen
nu finns i stadgan som en
av statsmakterna anvisad korrektionsåtgärd,
är det väl rimligt att riksdagen
också åtar sig att stå för uppkommande
kostnader.

I den Wagnssonska kommittén betonas
också att detta korrektionsmedel,
som, där det praktiserats, givits enbart
positiva omdömen, kanske inte har
kommit till användning där det bäst
skulle behövas. »Det är av största betydelse»,
säger man i den Wagnssonska
kommittén, »att skolan ges möjligheter
att upprätthålla kraven på god ordning,
god hållning och gott uppförande från
elevernas sida. Respekt för regler och
bestämmelser inskärpes om den, som
överträder dem, omedelbar blir korrigerad
genom konkreta åtgärder från
skolan.»

I ett annat sammanhang betonar man
också att det här inte är fråga om något
som helst skamstraff utan om möjligheter
till handledning under lämplig
lärares ledning eller kurator med goda
psykologiska erfarenheter.

Jag kan inte komma ifrån, herr Blidfors,
att de som säger nej till detta och
vägrar täcka in en redan existerande
korrektionsåtgärd med de kostnader
som detta ställer, står tomhänta i denna
debatt.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi reservanter känner
mycket väl till den möjlighet som redan
föreligger för en timmes kvarstannande.
Men den möjligheten har utnyttjats
i ganska skiftande omfattning
av en del distrikt, i andra inte alls, beroende
på olika orsaker.

Men när herr Helén gör så stort num -

mer av vad expertkommittén inom
skolöverstyrelsen skrivit, vill jag fästa
uppmärksamheten på att kommittén nu
föreslår bestämda åtgärder. Men man
har förut under denna vår gjort en enkät
till 2 000 lärare rörande orsakerna
till disciplinsvårigheterna. Det tycker
jag är en egendomlig tågordning. Jag
skulle för min del vilja göra tvärtom
och börja med att utforska orsakerna
samt därefter föreslå åtgärder. Det är
därför, herr Helén, som jag har gått
emot förslaget på denna punkt.

Sedan vill jag också säga en annan
sak. Även på skolöverstyrelsen har man
tidigare varit ganska misstänksam mot
de möjligheter att vidta åtgärder som
funnits. Jag ber att få citera ur tidskriften
Aktuellt nr 27/1960:

»överstyrelsen har bedömt detta medel
som i stort sett ej särskilt lämpligt,
varför det synes böra användas
med återhållsamhet; för de yngsta eleverna
torde det i de flesta fall vara
direkt olämpligt att använda — — —.»

Det är möjligt att skolöverstyrelsen
nu ser annorlunda på denna sak. Det
vill jag inte yttra mig om. Men allt
tyder på att vi bör hantera denna fråga
med ganska stor försiktighet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om detta herr Blidfors’
senaste påstående kan vi vara
fullständigt eniga. Eftersittning är ett
ömtåligt korrektionsmedel, som bör
hanteras med försiktighet. Men det
tjänar väl inte mycket till att citera ett
äldre yttrande av skolöverstyrelsen, när
skolöverstyrelsen här har ställt sig
bakom den Wagnssonska kommitténs
förslag och fört fram det i sina petita
till Kungl. Maj:t. Det är väl ändå det
avgörande för om skolöverstyrelsen nu
vill tillstyrka förslaget eller inte.

Varför man inte gjort enkäten i förväg
känner jag inte till, men det sanno -

128 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

lika är väl att man bedömt frågan som
så angelägen att när den föll i budgetberedningen
i höstas har man nu velat
bygga under med ett nytt krav med
fylligare och mera aktuell kännedom
om hur lärarna ser på detta. Om herr
Blidfors tar del av den Wagnssonska
rapporten till skolöverstyrelsen, så tror
jag han kommer att finna att de skäl
som där anföres är fullt tillräckliga
för ett positivt beslut nu av riksdagen.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev ganska häpen
när jag i en tidning för någon tid sedan
läste följande om den nu utsända
disciplinenkäten: »För att kunna vidta
disciplinfrämjande åtgärder är det nödvändigt
att försöka fastställa vissa
orsaksfaktorer till disciplinsvårigheterna.
» Det tycker jag också, men varför
föreslår man åtgärderna först och undersöker
orsakerna sedan?

Förslaget från expertkommittén, herr
Helén, ligger på min bänk. Jag har skaffat
det i samband med utskottsbehandlingen,
och jag känner mycket noga
till innehållet. Frågan är — och det är
en allvarlig fråga — om inte orsakerna
här spelar en väsentlig roll för bedömningen.
Jag har den uppfattningen
att disciplinsvårigheterna många gånger
har en egendomlig förmåga att följa
vissa bestämda lärare men inte andra,
och då blir det en lärarutbildningsfråga.

Om herr Helén har bedömt denna
fråga som så fantastiskt viktig att den
måste forceras, varför har Ni då i skolberedningen
tagit upp frågan på ett
sätt — jag erkänner det — som jag till
alla delar liar full förståelse för? Ni har
i Ert eget yttrande i skolberedningen
hänvisat till att den nya metodiken etc.
antagligen kommer att bidra i mycket
hög grad till bättre förhållanden inom
skolans värld.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma med de talare som framhållit

att det förslag till skolreform som nu
föreligger är en så viktig händelse, att
avvikande meningar i någon detalj här
och där inte får hindra en så stark anslutning
som möjligt till det väsentliga
i förslaget.

Det är också belysande att högerkretsarna
ända in i det sista fullföljer sin
strävan att förhala och förhindra demokratiseringen
av det svenska skolväsendet.

När kommunisterna i början av 40-talet tog initiativ till många skoldebatter
i riksdagen medan utredning ännu
pågick, berodde det på att grundinställningen
hos dem som hade fått hand om
skolutredningen var sådan att man inte
kunde vänta sig några förslag om en genomgripande
demokratisk omgestaltning
av skolpolitiken. Det var typiskt
att regeringen placerade dåvarande högerledaren
på den främsta posten bland
dem som skulle ge statsmakterna råd om
skolpolitiken! När andra världskriget
slutade och högertendenserna i politiken
led nederlag till förmån för ett socialistiskt
och allmänt demokratiskt
tänkesätt, blev det också slut på den
borgerliga dominansen i svensk skolpolitik.
Nu kom också kommunisterna
med i skolutredningen, men framför allt
påverkades utvecklingen av de massrörelser
som gick ut på att alla förhållanden
i vårt land skulle omgestaltas i
en socialistisk riktning.

Det har gått oerhört trögt med denna
omgestaltning inte bara i skolfrågan.
När det i alla skoldebatter de senaste
20 åren — och även i årets regeringsförslag
och utskottsutlåtanden -— ständigt
upprepas att man i varje fall från
regeringspartiets sida skulle ha velat gå
längre — i vissa fall mycket längre —
och handla snabbare men blivit förhindrad
av ekonomiska svårigheter, så
är detta egentligen bara ett konstaterande
av att arbetarinflytandet i regering
och riksdag inte motsvaras av ett liknande
inflytande när det gäller bestämmanderätt
över samhällsekonomien. Där

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 129

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bestämmer en liten klan inom storfinansen,
och där har man ett tydligt intresse
av att bibehålla ett antidemokratiskt
bildningsmonopol och har också utnyttjat
sin makt för att sabotera skolreformen.

Det är mot den bakgrunden vi skall
se det faktum att vårt lands skolförhållanden
har kommit på efterkälken i
jämförelse med socialistiska länders,
där man startade sitt reformverk med
en folkmajoritet av analfabeter vid en
tidpunkt när alla svenskar kunde läsa.
Med hänsyn till det starka borgerliga
inflytandet är det också berömvärt att
arbetarrörelsen under medverkan även
av borgerliga vänsterkretsar har kommit
så långt som försöksverksamheten
och det föreliggande skolförslaget innebär.
De som företrätt högerlinjen i skolpolitiken
är i dag ordentligt rumphuggna
på grund av det faktum att massrörelsen
för en bättre skola har varit
så stark, att införandet av 9-årig enhetsskola
har förverkligats för mer än
hälften av landets skolelever redan innan
riksdagen fattat beslut om saken.

Vi skulle ha kommit ännu längre om
arbetarmakten i regering och riksdag
hade använts för en sådan förändring
av den ekonomiska politiken att demokratiseringen
även därvidlag hade gjort
större framsteg. Det är inte minst detta
vi har för ögonen när vi i fortsättningen
kommer att ta fasta på ecklesiastikministerns
förklaring att det beslut vi
i dag genomför bara är början på en
ny löftesrik period i det svenska skolväsendets
utveckling.

Beträffande själva skolorganisationen
hade vi helst sett att det blivit ett helt
sammanhållet högstadium, alltså även
för nionde klassen. I likhet med Landsorganisationen
och många kommunala
instanser, bl. a. Stockholms skoldirektion,
skulle vi också ha önskat att yrkesorientering
och yrkesstudier fått ett
större utrymme. Det är befogat med anledning
av de störa krav som numera
ställs på dem som skall gå ut i förvärvs -

livet omedelbart efter genomgången av
grundskolan. Härvidlag råder ju tyvärr
det förhållandet att de som bestämmer
om produktion och arbctarrekrytering
själva inte gör något nämnvärt för att
utbilda arbetskraft men däremot har
mycket högt uppdrivna krav på yrkesfärdighet
hos dem som skall anställas.
Nackdelarna av detta system blir särskilt
kännbara för unga kvinnor, och
det är inte minst med hänsyn till deras
möjligheter att ta förvärvsarbete som
grundskolans yrkesbetonade verksamhet
bör ägnas stort intresse i fortsättningen.
Detta gäller naturligtvis också
ifråga om behovet att så snabbt som
möjligt få fart på de planerade fackskolorna,
som enligt min mening borde
kunna bereda framför allt de unga kvinnorna
en chans till yrkesutbildning,
som de hittills inte haft.

Trots förlängningen av skolpliktstidcn
till nio år blir det svårt för elever
och lärare att hinna med det omfattande
program som skall klaras för att
svensk ungdom skall komma något så
när ordentligt rustad från grundskolan.
Därför bör åtgärder för att effektivisera
undervisningen omedelbart vidtagas.
Med den frågan sammanhänger allt som
har att göra med tidsenliga och tillräckliga
lokaler, utbildning av lärare,
skolornas utrustning med tekniska resurser
o. s. v. Ett önskemål som vi vill
placera mycket högt —• och som vi motionerat
om — är anordningar för läxhjälp.
Det förefaller inte möjligt att
åstadkomma någon egentlig individuell
undervisning utan att skolans nuvarande
resurser kompletteras med organiserad
läxhjälp. Många ungdomar kan av
sociala skäl, trångboddhet, bristande
studietradition och på grund av att det
i hemmet inte finns någon som kan ge
hjälp vid de svårigheter eleven stöter
på vid läxläsning och andra hemuppgifter,
inte tillgodogöra sig undervisningen
på det sätt som skulle vara ömkligt.
Det hade varit välbetänkt av utskottet
att biträda vår motion bl. a. på

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

130 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

den punkten. Det har självfallet också
stor betydelse för de disciplinproblem
som nyss behandlats och som ofta förekommer
i skolorna.

Tyvärr avgavs inte ens någon reservation
till utskottsutlåtandet i denna fråga.
Men däremot blir det nu en riksdagsskrivelse
och även ett uttalande från
riksdagen att erforderliga medel för en
viss försöksverksamhet med organiserad
läxhjälp skall anvisas av driftbidraget
till skolorna. Det går alltså i
rätt riktning men tyvärr i ett tempo
som inte motsvarar behoven.

Detsamma kan sägas om utskottets
förslag rörande elevantalet i varje klass.
Att det så snart som möjligt måste bli
en ytterligare minskning av elevantalet,
om undervisningen skall kunna genomföras
tillfredsställande, är man helt
ense om i alla skolinstanser och — såvitt
jag sett — också bland alla dem
som diskuterat frågan under den förberedande
riksdagsbehandlingen. Men
man har olika meningar om hur saken
skall genomföras, liksom om när det
skall ske och i vilket tempo det skall
ske. Allt detta blir, som herr Blidfors
sade, beroende på ekonomiska faktorer
— det handlar främst om att skaffa fler
lärare och fler skollokaler.

Erinringarna om att denna del av
skolreformen kommer att kosta mycket
pengar kan för vår del bara föranleda
reflexionen, att statsmakterna måste
göra en omvärdering av hur skattepengarna
skall användas. Vi har i flera motioner
tidigare också framhållit att skolans
behov måste tillgodoses på bekostnad
av bl. a. de mycket stora anslagen
för militära ändamål och även på bekostnad
av andra uppgifter som är
mindre angelägna än upprustningen av
skolan. Skall det bli något allvar av
utskottets mening om sådana ökade resurser
för skolan att elevantalet i varje
klass kan minskas ytterligare finns uppenbarligen
ingen annan väg att gå än
den som kommunisterna tillrått i fråga
om skatter och budgetavvägning.

I fråga om religionsundervisningen
och morgonsamlingar har utskottet föreslagit
en sådan ändring av regeringens
lagförslag att den kommunistiska
motionen på den punkten delvis tillgodosetts.
Vi tycker dock det är uppseendeväckande
att i en situation, när det
blir sådan trängsel på schemat, man i
alla fall utökar tiden för religionsundervisningen.
Den avvägningen är enligt
vår mening inte klokt gjord.

Som väsentligaste invändning från
vår sida kvarstår alltså det som gäller
de skattepolitiska frågorna i samband
med skolreformen. Vi har även i det
sammanhanget upprepat tidigare förslag
att staten skall överta kommunernas
kostnader för skolan •— i varje fall
till alt börja med det mesta av kostnaderna.
De förändringar av statsbidragsbestämmelserna
som sker i samband
med skolreformen och ökningen av anslaget
till särskilt skattetyngda kommuner
ändrar ingenting väsentligt i det
faktum att kommunernas ekonomiska
situation redan nu är oerhört svår och
blir än värre om kostnaderna för
grundskolans genomförande skall påläggas
kommunerna i den utsträckning
som utskottsförslaget förutsätter.

I år hade också centerpartiet en motion
som väsentligen sammanfaller med
det yrkande som kommunisterna framfört
i många år. Det har därför förvånat
oss att ingen av utskottets ledamöter,
bland vilka finns även centerpartister,
har reserverat sig till förmån för
dessa motionsförslag. Nuvarande förhållanden
är nämligen en avgörande
orsak till att många kommuner eftersätter
många viktiga skoluppgifter. Det
är inte minst för skolans lyckosamma
utveckling viktigt att det blir en annan
kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna.

Erfarenheten från försöksverksamheten
visar att ofta mer än hälften av
kommunernas samtliga inkomster går
till skolutgifter när den nioåriga skolan
har införts. Lägger man därtill många

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 131

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

andra uppgifter, som kommunerna blir
ålagda genom riksdagsbeslut utan att
själva ha kunnat påverka utgången, förstår
man den omfattande opinion som
har växt fram, vilken kräver en radikal
förändring på detta område. Det handlar
inte längre bara om de ekonomiska
förutsättningarna för kommunerna att
klara sina uppgifter utan en alltför
orimlig skattebelastning. Genom skatteövervältringen
från staten till kommunerna
sker också en ur alla synpunkter
betänklig begränsning av den kommunala
självbestämmanderätten. Sedan
kommunerna fullgjort de uppgifter som
de blivit ålagda av staten genom riksdagsbeslut
återstår bara små ekonomiska
möjligheter till rörelsefrihet för kommunerna
på andra områden.

Även med hänsyn till demokratiska
skatteprinciper över huvud taget är det
förkastligt att åstadkomma en förskjutning
av den samlade skattebördan från
statsskatt till kommunalskatt. Och när
det nu med rätta framhålles att skolreformen
är en mycket väsentlig del av
samhällets omgestaltning i demokratisk
riktning ligger det en skriande motsättning
i att man samtidigt på skolpolitikens
område åstadkommer en förstärkning
av de antidemokratiska tendenserna
i skattepolitiken.

Herr talman! Vi är alltså inom den
kommunistiska riksdagsgruppen ense
med utskottsmajoriteten i det mesta.
Riktlinjerna för den nya skolan är en
stor framgång för de demokratiska strävandena.
I viktiga delar förverkligas
nu vad vi själva föreslagit tidigare och
i år i anslutning till regeringsförslaget.
Det som återstår av de kommunistiska
motionerna i år gäller visserligen en så
viktig fråga som skatteprinciperna och
framför allt frågan om lättnader för
kommunerna. Att vi inte fått utskottets
stöd för vårt yrkande därvidlag ändrar
emellertid inte vår tillfredsställelse över
att skolpolitiken nu definitivt kommer
in på en riktig väg.

Vi har därför bara ett yrkande. Jag

hemställer om bifall till vår motion
11:715 i vad den gäller kostnadsfördelningen
av skolutgifterna mellan staten
och kommunerna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Alla är vi klart medvetna
om betydelsen för det framtida Sverige
av de beslut om den nya obligatoriska
grundskolan som riksdagen står i
begrepp att fatta. Säkerligen är det också
allas vår uppriktiga önskan att söka
medverka till att skolans uppbyggnad
kommer att på bästa sätt gagna vår
svenska ungdom. I fråga om vägarna att
nå detta mål skiljer sig — jag höll på
att säga ganska naturligt — meningarna
på en del punkter.

När skolberedning, departementschef
och utskott sökt ange skolans mål
har man stannat för huvudordet »fostran».
Beredningen har i det sammanhanget
bl. a. sagt: »Genom den etiska
fostran skall eleven bibringas en klar
uppfattning om de moraliska normer,
som måste gälla i ett demokratiskt samhälle.
» Så långt torde de flesta vara
överens: ett samhälle kan över huvud
taget inte bestå i längden utan fasta moraliska
normer. Redovisningen av dessa
för eleverna hör främst hemma i ämnet
kristendomskunskap, och det är i anslutning
därtill som jag ber att få anföra
några synpunkter.

Beredningen bestyrker ju klart att
»den kristna religionen är en väsentlig
del av grundvalen för de etiska och sociala
värderingar som vårt samhälle och
vår samlevnad bygger på». Eftersom undervisningen
i kristendomskunskap —
liksom undervisningen i andra orienteringsämnen,
som det heter — skall ha
en fostrande inverkan på individerna,
bör »normer och livsideal, som är av betydelse
för deras personliga utveckling
och som fostrar till livsallvar», här förmedlas.
Jag noterar med tillfredsställelse
att detta så klart utskrivits.

Även den som inte själv har kommit
fram till en klar kristen ståndpunkt mås -

132 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan

te väl erkänna att ingen annan religion
eller livsåskådning har så höga ideal
för den mänskliga samlevnaden och den
personliga livssynen som Kristi lära —•
om t. ex. det kristna kärleksbudet, om
storheten i att tjäna andra, om varje
människas individuella värde, lekamligt
och andligt, om rättfärdigheten som
upphöjer ett folk etc.

Vad jag här sagt får på intet sätt betraktas
som en självförhävelse från oss
som har en kristen bekännelse. Vi har
förvisso anledning att ödmjukt bekänna
att vi härvidlag ofta kommit till korta
och att vi själva inte nått upp till detta
höga mål. Men vi vill med apostlen Paulus
säga: »Icke som om jag redan hade
vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig,
men jag far efter att vinna
det . ..»

I anslutning till vad som nyss sades
om rätt och rättfärdighet borde det
också ha sagts något om fostran av de
ungas rättsmedvetande. Enligt min mening
är detta något av det allra viktigaste
i ungdomens fostran. För vårt
folks rättsmedvetande liar kristendomen
en utomordentlig betydelse liksom den
haft för rättsreglernas innehåll.

Kristendomsämnets värde ur dessa
synpunkter har också i stor utsträckning
bestyrkts i de föreliggande utlåtandena.
Ämnet har fått en oförändrad
timtilldelning — om man tar i betraktande
det totalt nedskurna timtalet kanske
t. o. m. en i viss mån förstärkt ställning.
Här som överallt kommer det naturligtvis
an på det innehåll som ges
inom den förelagda ramen.

Med kraft har i utlåtandena hävdats
att kristendomsundervisningen skall vara
objektiv. Beredningen definierar detta
så: »Den skall vara objektiv i den
meningen att den meddelar sakliga kunskaper
om olika trosåskådningars innebörd
och innehåll utan att auktoriativt
söka påverka eleverna att omfatta en
viss åskådning.»

I detta sammanhang vill jag emellertid
gärna citera också departementsche -

m. m.

fen som säger att fostran skall innefatta
»såväl meddelande av kunskaper och
övande av färdigheter som etisk och moralisk
påverkan av eleven». Jag anknyter
här till vad jag nyss sade om en
fostran av de ungas rättsmedvetande. Jag
skulle tro att vi härvidlag är ganska eniga Utskottet

understryker (sid. 156), att
departementschefens uttalande innehåller
»allmänt accepterade utgångspunkter
i fråga om objektivitet och saklighet
såväl vid lärostoffets fördelning inom
undervisningstiden som vid dess presentation
för eleverna».

I den motion som riksdagens Kristna
grupp avlämnat har vi sagt, att objektiviteten
i betydelse av saklighet och
allsidighet är all right. Vi tror inte att
någon lärare förfar så oklokt att han söker
påverka sina elever att t. ex. ansluta
sig till ett visst trossamfund.

Vi värderar en saklig kristendomsundervisning,
byggd på bibelns grund.
Men vi begär att undervisningen i varje
fall inte skall motverka grundläggandet
av en kristen åskådning. Och vi vill heller
inte ha en så neutralistisk undervisning,
att lärarna skall vara helt oengagerade.
Det begär man ju inte beträffande
andra ämnen. Varför skulle andra
krav ställas på kristendomslärarna? Vi
hävdar att en sakligt riktig, gärna engagerad
och av personligt intresse buren
undervisning är önskvärd. Jag vill deklarera
att vi är tillfreds med utskottets
uttalande att lärarna i kristendomskunskap
»på samma sätt som varje annan
lärare skall utföra sin uppgift med intresse
för och inlevelse i sin undervisning».

Vi vet att en konfessionell undervisning
liknande den vårt grannland Norge
har inte är tänkbar i dagens Sverige.
Så sent som 1958 föreslog den norska
regeringen en mindre förändring av
målsättningsparagrafen och borttagande
av den s. k. basisparagrafen för kristendomsundervisningen,
en paragraf
som anger dess evangelisk-lutherska prii -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 133

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

gel. Fastän det alltjämt skulle stå kvar
att skolan skall ge en kristen och moralisk
fostran, blev det en folkstorm.
Kompromissförslaget som antogs 1959
innebar att den kyrkliga opinionen fick
sin vilja fram i fråga om målsättningen
och den konfessionella basisparagrafen.
Så sent som för ett år sedan debatterade
norska stortinget kristendomsundervisningen
och många uttalanden gjordes,
bl. a. av statsrådet Helge Sivetsen, om
betydelsen av en medveten kristen fostran
i skolan.

Vi har för vår del inte krävt en konfessionell
undervisning. Vi är av den
meningen att tron inte kan fostras fram,
inte tvingas fram; den kan bara uppstå
som en Andens gåva i mötet med Kristus,
sådan Han framställes i bibeln. Vad
vi fordrar är att bibelns ord om Kristus
och hans lära inte förvanskas utan bibringas
de unga i kunskapsmeddelelsen.
Vi anser att med utskottets skrivning är
denna vår tolkning väl förenlig.

Jag skall inte här orda så mycket
om kristendomsundervisningen i nionde
årskursen. Där har ju i förslaget, som
nämnts, lagts in en veckotimma i de
fem mera teoretiskt betonade avdelningarna
men däremot inte lämnats rum för
ämnet i de fyra mera yrkesbetonade avdelningarna.
I Kristna gruppens motion
har vi hemställt att kristendomsämnet
beredes plats också i dessa fyra avdelningar
i nian.

Utskottet har inte velat föreslå någon
uttrycklig föreskrift men har i anslutning
till ett i vår motion intaget, av
Frikyrkliga samarbetskommittén i remissyttrande
skisserat förslag om tio
utbytestimmar i nämnda avdelningar
av nian sagt, att i sådana fall, »då rektor
efter eget bedömande kan genom
samverkan mellan lärare i olika ämnen
och med anlitande av en för uppgiften
lämplig person — i första hand rektor
själv eller annan lärare — inom ramen
för skolans verksamhet i övrigt låta eleverna
på de praktiska linjerna i årskurs
9 få en avslutande orientering från

skolan i livsåskådningsfrågor av etisk
art, synes detta överensstämma med den
anda, i vilken skolan skall verka.»

Fastän detta inte kan anses vara en
fullgod utformning av vårt förslag anser
vi den för närvarande kunna godtagas
och tror att denna möjlighet skall tillvaratagas
av många rektorer och kristendomslärare.
Vi förutsätter att skolöverstyrelsen
i detta fall som över allt
eljest kommer att utfärda erforderliga
anvisningar.

I våra motioner har också yrkats att
i de tvååriga frivilliga statsunderstödda
fackskolorna, som är avsedda att påbyggas
grundskolan, kristendomsämnet
skall medtagas, inte bara som nu föreslagits
med två timmar på den humanistiska
linjen utan även på de tre andra
linjerna, främst då den social-ekonomiska,
där bl. a. församlingstjänare och
ungdomsledare med flera blivande innehavare
av yrken av direkt människovårdande
karaktär kommer att få sin utbildning.

Då nu redan sakkunniga tillsatts för
att bearbeta skolberedningens förslag
till dessa fackskolor, vill jag inskränka
mig till att uttala den förhoppningen,
att vid den nämnda översynen också de
av oss anförda synpunkterna blir beaktade.

Med några ord vill jag även beröra
vidareutbildningen av kristendomslärare.
I vår motion 11:702 hade vi yrkat,
att under kommande budgetår ett par
sådana vidareutbildningskurser anordnas
och att ett anslag på 40 000 kronor
beviljas härför.

Ecklesiastikministern gör, som herr
Klillstad nyss nämnde, i skolpropositionen
det uttalandet, att man beträffande
vidareutbildningen bör koncentrera sig
till de s. k. bristämnena, och dit räknar
han inte kristendomsämnet. Med de siffror
som redan anförts i debatten tycker
jag emellertid att det bör vara klart
dokumenterat att det föreligger en brist
på kristendomslärare. Jag vill utan att
upprepa herr Källstads siffror erinra

134 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

om att skolöverstyrelsen själv förklarat,
att för ett år sedan endast tio procent av
de ledigförklarade ämneslärartjänsterna,
där kristendomsämnet ingick, kunde
besättas. För bara en liten stund sedan
fick jag beträffande Stockholm den upplysningen,
att av de hundra lärare vid
Stockholms 41 enhetsskolor, i vilkas
ämneskombination kristendomsundervisningen
ingår, endast sex kunde förklaras
helt kompetenta. Jag vill också
erinra om våra motioner i fjol och i
förfjol i detta avseende. Riksdagen antog
då statsutskottets skrivning, att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet borde
följa frågan om tillgången på kristendomslärare.

40 000 kronor är ju en bagatellsumma
i förhållande till de väldiga kostnaderna
i övrigt, men på detta område kan de
åstadkomma en välbehövlig förbättring.

Jag ber, herr talman, att i detta avseende
få yrka bifall till reservation nr
22 samt till reservationen vid anslagspunkten
12.

Om skolans morgonsamlingar har debattens
vågor under åtskilliga år gått
höga. Man har talat om ett oberättigat
tvång, när elever måst obligatoriskt
delta i morgonsamling. Man har ansett
att religionsfriheten sätts i fara om eleverna
tvingas delta i de samlingar som
har en kristen grundton.

Om värdet av en samlingsstund på
morgonen, som skapar koncentration
och stillhet inför dagens skolarbete, råder
bara en mening. Men en sådan samling
måste då också få en värdig utformning
— såsom utskottet så riktigt framhållit.

Vad tvånget beträffar tror jag att de
unga uppfattar varje lektion eller samling
i tidig morgontimma som ett tvång.
När det gäller religionsfriheten är alla
överens om att de som i första hand fritages
från kristendomsundervisning —
t. ex. katoliker och judar — skall på föräldrarnas
begäran kunna fritas från
morgonandakter. Även ateister bör enligt
vår mening kunna få sina barn befriade
från dylika morgonsamlingar.

I motion II: 856 som Kristna gruppen
väckt i anslutning till förslaget om ny
skollag understryks att religionsfriheten
givetvis bör vara tillämplig för alla.
Vi föreslår därför en formulering, som
bygger på nuvarande bestämmelser och
är i enlighet med skolberedningens intentioner.
Enligt departementschefens
förslag till § 27 skulle ateister som utträtt
ur svenska kyrkan kunna få sina
barn befriade, medan föräldrar med
kristen bekännelse icke skulle ha samma
rätt för sina barn, när det gäller profana
samlingar, som är så upplagda att man
kunde befara en samvetskränkning hos
dessa elever.

Enligt den kompromiss som man enat
sig om i utskottet skulle § 27 lyda sålunda:
»Elev i grundskolan! må på föräldrarnas
begäran befrias från att deltaga
i morgonsamling, om skäl äro därtill.
» Då denna formulering täcker det
yrkande vi har i vår motion, godtar vi
den.

De angrepp, som nu och tidigare riktats
mot kristendomsundervisningen
och morgonandakterna, sker ofta med
hänvisning till religionsfrihetslagen av
1951. Man synes mången gång närmast
vilja tyda denna lag som om den stadgade
rätt att ta avstånd från all befattning
med religion i stället för att den,
?om jag ser det, vill tillerkänna varje
svensk rättighet att fritt utöva sin religion.
Man måste väl dock erkänna att
de som går till angrepp mot kristendomsundervisning
och morgonandakter
i skolan ändå utgör en liten minoritet,
både bland eleverna och inom vårt
folk som helhet. En folkomröstning i
frågan skulle säkert ge klara besked på
den punkten. Minoriteten skall givetvis
ha sin rätt, men den skall väl inte få
diktera för majoriteten.

En i dagarna publicerad undersökning
av Religionspedagogiska institutet
i Uppsala, som utsänt frågeformulär till
600 lärare inom den obligatoriska skolan
i olika delar av landet, har kommit
fram till att 3 procent av eleverna är
negativt inställda till morgonsamlingar -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 135

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

na, 82 procent är positiva och resten,
15 procent, är likgiltiga. Jag vet inte vilket
värde man kan tillmäta en sådan
undersökning, men jag tror dock att
den ger en tydlig tendens.

Undersökningar har visat att endast
omkring 0,5 procent av vårt folk har utträtt
ur svenska kyrkan efter religionsfrihetslagens
tillkomst. Av en SIFO-undersökning
framgår också att 72 procent
av svenska folket skulle begära inträde
i kyrkan, om ett sådant steg fordrades
för medlemskap. Härtill kommer
alla medlemmar i övriga kristna trossamfund
i vårt land, vare sig de utträtt
ur svenska kyrkan eller ej.

Dessa siffror måste visa att en mycket
stor majoritet bland vårt folk — även
om vi tyvärr måste erkänna att många i
sitt gudsförhållande är passiva — ändå
ser kristendomen som en av de verkliga
garantierna för bevarande av demokrati
och respekt för människovärdet.

Det är enligt vår mening ett primärt
intresse inte minst för förståelsen av
hela vår kultursituation att det uppväxande
släktet bibringas en ingående kunskap
om den grundval på vilken vårt
rättssamhälle är uppbyggt, och om de
värdenormer som gäller för den mänskliga
gemenskapen. Förtrogenhet med
bibeln, den kristna urkunden, och med
den kristna idévärlden framstår härvid
som nödvändig. Men även för bemästrandet
av vårt tids svåra ungdomsproblem
med den starkt växande ungdomsbrottsligheten,
som går ned i allt lägre
åldrar, är det av väsentlig betydelse att
skolan i sin fostrande uppgift levandegör
de etiskt bärande och vägledande
principer som rymmes i den kristna
tros- och livsåskådningen.

Herr talman! Om den nya grundskolan
skall bli till verkligt gagn och till
hjälp för det uppväxande släktet och
därmed för hela vårt folk tror vi att
synpunkter sådana som de här anförda
måste vinna beaktande. En lycklig framtid
för vårt folk är inte minst beroende
av dess andliga och moraliska halt.

I detta anförande instämde herrar
Gomér (ep) och Hedin (h).

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Att så många talare är
anmälda visar, att frågan har en utomordentlig
betydelse. Det kanske kan sägas
vara rätt naturligt att vilja avge något
omdöme om detta stora ämne. Jag
måste då börja med att instämma i mycket
av vad som är sagt, och jag instämmer
då självfallet i förhoppningarna om
att kommande ungdomsgenerationer
skall få en skolning, som svarar mot
vederbörandes anlag och intressen utan
hänsyn till föräldrarnas ekonomiska
ställning eller bostadsort.

Vi är alldeles på det klara med att
skolreformen av år 1962 kommer att
mera än tidigare reformer åstadkomma
förändringar på skolans område, ingripa
i lärarnas situation och innebära att
lärarnas arbetsbetingelser kommer att
bli andra. Genom förändrad målsättning
och förändrad metodik i vissa avsnitt
av undervisningen och dessutom genom
den föreslagna nya ansvarsfördelningen
mellan hem och skola då det gäller barnens
val av vägar och linjer i studiearbetet
får lärarkåren delvis ändrade betingelser.

Allt detta och mycket därtill innebär
att dagens reform kommer att mera genomgripande
än tidigare reformer engagera
lärare och förtroendemän i kommuner
på ett sätt som aldrig tidigare.
Man vill gärna se ett löfte för framtiden
i det intresse som visas för dessa frågor,
ett löfte om att man skall engagera
sig lika intresserat då det gäller att underlätta
grundskolans strävsamma mödor
i dagar som kommer.

För utskottets arbete, som varit mycket
krävande — det har omvittnats här
hur utskottet har arbetat i både nätter
och dagar — har tidsfaktorn utgjort en
press i många hänseenden. Som ett allmänt
omdöme kan dock sägas, att debatterna
har varit mycket sansade och
analyserande. Det framgår inte minst

136 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering ar den obligatoriska skolan nt. m.

därav, att utskottet i många kontroversiella
och svåra frågor lyckats ena sig
om skrivningar, som har visat sig vinna
anslutning här i riksdagen i dag från de
håll, som kanske tidigare ansetts hysa
mot propositionen och skolberedningens
förslag avvikande meningar.

Utskottet har inte ägnat någon debatt
åt exempelvis frågorna om skolpliktstidens
längd. De som minns debatterna
från 1940-talet, då den 9-åriga skolplikten
annonserades, och de reaktioner,
som då demonstrerades från många håll,
har ånyo fått belägg för att synsätt kan
förändras i takt med tiden. Skulle frågan
om ytterligare förlängning av skolplikten
just nu upptas till allvarligt
övervägande, skulle måhända några anse
det som ett skämt. Jag vill dock uttala
att det inte skulle förvåna nämnvärt,
om debatten om ytterligare förlängning
av skolplikten kom att påbörjas
redan innan dagens reform är genomförd
i hela landet.

Från centerpartiets sida har vi, som
här tidigare har framhållits, slutit upp
bakom de principer för grundskolan,
som lagts fram för riksdagens ställningstagande.
Vi stöder i stort förslagen
om skolans målsättning, om klassindelning
och klassorganisation, stadieindelning
och stadieorganisation, utbildningslinjer
och tillvalsämnen. Vi godtar
också i huvudsak läroplanens innehåll.
I de fall vi ansett oss böra anvisa andra
vägar har dessa preciserats i motionen
nr II: 718.

De viktigaste erinringarna från vårt
håll har anförts i fråga om skolklassernas
storlek och de problem som uppstår,
då den nya skolan skall genomföras
i den egentliga glesbygden. I dagens
debatt har dessa frågor behandlats
av herr Larsson i Hedenäset och jag ber
till alla delar att få instämma i de synpunkter
han anfört. Jag vill även instämma
i de synpunkter herr Johnsson
i Skoglösa har anlagt på yrkesvalsfrågorna.

När nu grundskolan genomföres är

det av ytterlig vikt att informationen
om skolans principer och arbetssätt blir
effektiv och verkligen når ut till alla berörda.
Jag vill sålunda starkt understryka,
soin här förut framhållits, betydelsen
av en upplysningsverksamhet om
den nya skolan, varvid bör framhävas
betydelsen av att kontakten mellan hem
och skola verkligen blir så intim, som
man här hela tiden har förutsatt. Det
gäller att få lärarna med sig. De får en
mycket stor uppgift i detta sammanhang.
Alla förutsätter vi att de olika
lärarkategorierna skall sluta upp solidariskt
omkring det beslut, som kommer
att fattas efter denna debatt. Det
står klart för oss alla, att hos många
medborgare finns en viss skepsis gentemot
denna nya skolas uttalade möjligheter
att ge lärjungarna bildning och utbildning.
Att sådana inställningar finns
är inte något att förundra sig över.
Många medborgare tror helt enkelt inte
på möjligheten att i en obligatorisk skola
nå arbetsresultat, som tillsammantagna
kan komma i nivå med de resultat
som uppnås vid vår nuvarande kombination
av obligatorium och fritt avgörande
av frågan om fortsatt skolgång i
högre ålder.

Ett problem, som här har en viss påträngande
attityd, gäller det populära
uttrycket att »alla skall tvingas att gå i
skola tills de är 16 år». En sådan inställning
leder självfallet till Vissa disciplinproblem.
Denna fråga har berörts tidigare,
men jag skall ändå gå in något på
den, då vi i vår partimotion har behandlat
frågan ganska utförligt.

Det är allmänt känt och omvittnat, att
det finns disciplinproblem såvål i vår
nuvarande sjuåriga skola som i den frivilliga
skolan. Man frågar sig då, hur
det skall gå när ytterligare två årgångar
kommer in i obligatoriet. Frågeställningen
får på intet sätt föras åt sidan
som ett resultat av gammalmanstänkande.
Vi skall minnas att inte något arbete
går val utan ordning. Den nya skolans
arbetsmetoder kan dock bli till

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 137

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

hjälp även i detta hänseende. Den rikare
hjälpmedelsutrustningen kommer att
spela stor roll. Krympningen av klassernas
storlek och möjligheten till fritt tillval
och självvald linjeriktning är andra
komponenter, som man vill sätta stort
hopp till. Det är dock klart, att allt detta
tillsammans inte löser dessa problem
utan att frågan står kvar, om vi har resurser
för att uppehålla den disciplin,
som är nödvändig för att få ett gott arbetsresultat.

Det är nämligen av vikt att ungdomen
i skolans liv finner paralleller till vad
som gäller utanför skolans värld. Om
man kränker andra medborgares integritet
och överskrider uppställda ordningsregler
leder det till påföljd i den
värld som är utanför skolan. Då det är
så får det inte inom skolans värld tolereras
översitteri och våld mot yngre
kamrater. Det har från flera håll upplysts
att sådant kan förekomma. Det får
inte förekomma att man stör lektioner
och arbete i övrigt, ej heller ohörsamhet
bör förekomma liksom inte heller
okviidande av lärare. Man bör inte åsidosätta
gällande tider och föreskrifter
o. s. v. Oavsett i vilken form avvikelserna
förekommer utgör de endera kränkande
av kamrats eller medmänniskors
rätt och integritet eller ett överskridande
av de regler, skrivna eller oskrivna,
som måste finnas med hänsyn till skolarbetets
gång och allas trivsel och trevnad.
Liknande övertramp tolererar vi
inte utanför skolans område, och då får
vi heller inte tolerera dem inom skolan.
Finns inte kongruens härvidlag kan de
unga lätt få intrycket att givna regler
för den mänskliga samlevnaden inte behöver
tas på allvar.

Detta har varit underlaget för vår syn
på dessa frågor när vi tagit upp dem till
diskussion. Vi har konstaterat att det
för närvarande inte finns tillräckligt
många och effektiva lämpliga påföljdsmedel
eller korrektionsåtgärder då sådana
kan behövas. Det finns visserligen

de som fortfarande säger att en örfil är
ett bra korrektionsmedel, om den sättes
in vid rätt tillfälle, på rätt plats och
av rätt person. Många säger att det kan
vara lika bra som den själsliga örfil
som ibland utdelas även i våra skolor.
Vi har här tagit upp frågan om eftersittningen
som korrektionsmedel, och
herr Blidfors har argumenterat emot
den principen. Jag vill nu bara understryka
att man borde företaga en prövning
av denna metod. Utskottet är också
av den meningen att man borde skriva
till Kungl. Maj :t för att utröna om
den metoden skulle kunna vara lämplig.
Om en sådan metod skall genomföras
bör den föregås av en verklig prövning.
Det finns många problem som här
bör ses över. Det är bl. a. frågan om vem
eller vilka som skall föreskriva eftersittning,
frågan om i vilken mån och på
vilket sätt skolan bör underrätta hemmet,
det speciella problemet med eventuella
skolskjutsar o. s. v.

Utskottet har sagt — det framgår av
akterna — att det är väl medvetet om
att sådana åtgärder som har föreslagits
både är kostnadskrävande och kan medföra
praktiska svårigheter, men det ansluter
sig likväl till motionärernas syften.
Utskottet säger, att enligt dess mening
är det väsentligt att allmänheten
och lärarkårerna inte bibringas den
uppfattningen, att statsmakterna inte
har något verkligt intresse för att lösa
dessa problem och de arbetssvårigheter
som kan komma i skolan. Utskottet föreslår
därför att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall uttala angelägenheten
av att särskilda disciplinfrämjande
åtgärder i skolan försöksvis vidtages
och att man därvid även bör pröva de
åtgärder som här har vidrörts.

I denna fråga föreligger en reservation
av herr Näsström m. fl. där det
säges att man inte behöver skriva till
Kungl. Maj:t utan att det räcker med
ett uttalande om att man förutsätter att
skolöverstyrelsen och andra myndig -

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 22

138 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

heter med vaksamhet följer utvecklingen
på detta område. Reservanterna uttalar
vidare att i avvaktan på ytterligare
erfarenheter synes den bästa lösningen
vara att skolmyndigheterna alltefter
de olika skoldistriktens förutsättningar
och behov fritt får pröva sig
fram på de vägar, som på varje plats
kan tänkas ge det bästa resultatet härvidlag.
Så kan man naturligtvis också
uttrycka sig. Men det är ändå, trots
herr Blidfors’ förklaringar, angeläget
att få reda på vad reservanterna menar
med uttrycket att myndigheterna skall
följa utvecklingen på området med vaksamhet.
Skall det uppfattas så att reservanterna
inte har någon uppfattning
om huruvida några nya korrektionsmedel
skall prövas under skolöverstyrelsens
ledning utan att denna skall
sitta och vänta på erfarenheterna av en
verksamhet ute i skoldistrikten som inte
har någon egentlig genomgående linje?

I början av mitt anförande sade jag
att utskottets arbete i vissa avseenden
hade pressats av tidsnöd. Uttalandet på
denna punkt är en produkt av tidsnöden.
När utskottet har kunnat enas om så
stora kontroversiella frågor som kristendomsämnets
ställning, morgonsamlingarnas
uppläggning och folkhögskolefrågan,
borde man också ha kunnat samsas
om denna detalj. Jag tror nämligen att
frågan är av mycket stor betydelse.
Jag tror att det skulle vara olyckligt
om riksdagen skulle följa reservanternas
förslag. Det skulle nämligen kunna
uppfattas som ett negativt ställningstagande
från statsmakternas sida i denna
viktiga fråga.

En annan fråga som jag gärna vill
säga några ord om är den föreslagna
skollagens 16 §. Utskottet har här delat
sig, så att en betydande minoritet
tvingats avge en reservation. Kort uttryckt
skiljer sig majoritet och minoritet
på så sätt, att majoriteten är angelägen
om att få en stor representation
av fackfolk vid skolstyrelsernas sammanträden,
under det att minoriteten

anser att det i allmänhet räcker att
skolchefen deltar i sammanträdena och,
om så erfordras, att skolstyrelsen från
fall till fall skall kunna kalla rektorer,
lärare och annan personal för att lämna
de ytterligare upplysningr som kan vara
behövliga.

Att ha en mycket stor fackrepresentation
med vid sammanträdena är inte
vanligt inom andra sektorer av den
kommunala förvaltningen. En väldig
anhopning av fackrepresentanter med
olika anknytning till intressen och grupper
kan leda till att möjligheterna till
en fri och otvungen handläggning av
av ärendena begränsas. Härigenom kan
man löpa risken att viktiga frågor om
skolans arbete kan bli avgjorda utan
fullt beaktande av att skolan i första
hand är en samhällsangelägenhet.

Vid handläggningen av sådana frågor
är det i den kommunala förvaltningen
inte vanligt med partsrepresentanter.
Egentligen är det inte här fråga om
partsrepresentation, men en sådan kan
uppstå — ehuru det inte är avsett —
därigenom att dessa fackrepresentanter
inte är skyldiga att närvara vid skolstyrelsens
sammanträden, men de har
rätt att närvara och yttra sig, och då
förefinnes risk för att denna rätt huvudsakligen
utnyttjas då partsintressena anses
behöva hävdas.

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Lars Larsson m. fl., som är fogad
till denna paragraf i skollagen.

Slutligen vill jag uttala min tillfredsställelse
med departementschefens uttalande
på s. 574 i propositionen nr 54,
där han sammanfattar sin syn på finansieringen
av den föreslagna skolreformen.
Statsrådet understryker däri skolberedningens
uttalade grundsyn på de
ekonomiska frågorna som innebär, att
de samhällsekonomiska aspekterna inte
får undanskymma de betydande allmänkulturella
värden som ligger i en förbättrad
grundutbildning för alla och att
dessa värden såväl för samhället som för
den enskilde i och för sig är så väsent -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 139

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

liga, att skolan i sin helhet icke bör
bedömas uteslutande från snäva ekonomiska
lönsamhetssynpunkter.

Till detta kan läggas att man gärna
vill understödja utskottets beslut att till
1958 års skatteutjämningskommitté överlämna
våra motioner, vilka anvisar vägar
som kan leda fram till en rättvis
kostnadsfördelning mellan stat och kommun
lika väl som till en jämnare kostnadsfördelning
kommunerna emellan.
Det är nämligen inte oviktigt för grundskolans
framtida livsvillkor att medborgarna
vet, att den nya skolan kommer
att ställa sina tjänster till förfogande
för medborgarna i jämförbar utformning
och till lika ekonomiska åtaganden,
var helst man har sin bostadsort.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Kårby
efterlyste vad som egentligen låg
bakom reservanternas yrkande, att vi
borde avvakta erfarenheter, etc.

Jag vill till herr Gustafsson bara säga,
att jag vill avvakta expertgruppens fortsatta
undersökning rörande orsakerna
till disciplinsvårigheterna som jag redan
varit inne på. Jag lämnar sedan
denna fråga.

Men jag skulle vilja ta upp en annan
sak, som det också är viktigt att få erfarenheter
av. Vi har sedan några år
tillbaka s. k. särskild observationsundervisning.
Tidigare har denna måst
ordnas för en hel termin vilket har varit
besvärligt för kommunerna. Skolberedningen
har emellertid kommit med
ett, som jag personligen tycker, utomordentligt
initiativ, nämligen att särskild
observationsundervisning skulle få
anordnas även för kortare tid än en
termin. Det betyder att man kan plocka
bort t. ex. två, tre, fyra eller flera
elever med beteenderubbningar ur klassen
— en ordning dock inte avsedd för
elever med så stora mentala rubbningar
att de borde tillhöra en observationsklass
— och under ett antal veckotim -

mar ge dessa en särskild handledning.
Departementschefen har accepterat detta
förslag från beredningen, och jag tror
att just i denna fråga och på denna
punkt finns det all anledning att knyta
vissa förhoppningar till resultatet.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om
att kammaren är på det klara med att
skillnaderna inte är särskilt stora mellan
reservanternas och utskottets uppfattning.
Utskottet föreslår nämligen en
skrivelse till Kungl. Maj :t och framhåller
»angelägenheten av att särskilda
disciplinfrämjande åtgärder i skolan
försöksvis vidtages och att därvid bl. a.
prövas vad skolöverstyrelsen i sina petita
för budgetåret 1962/63 föreslagit,
dels hemställer, att Kungl. Maj:t senare
inför riksdagen redovisar erfarenheterna
härav, dels uttalar att erforderliga
medel för den ifrågavarande försöksverksamheten
må tagas i anspråk ur
anslaget till Bidrag till driften av folkskolor
m. m.». Skillnaden är utomordentligt
liten, och det skulle därför vara
mycket olyckligt om resultatet av den
votering som förestår, skulle inge lärare,
målsmän och andra den föreställningen
att vi i grunden har starkt skiljaktiga
meningar.

Jag vet att herr Blidfors är motståndare
till skrivelser till Kungl. Maj:t, ty
han vet vilka bekymmer dessa åstadkommer
i Kungl. Maj:ts kansli. Men i
detta fall tror jag inte det skulle vara
så farligt, om herr Blidfors något mildrade
sin agitatoriska attityd. Jag tror
nämligen att hans ställningstagande närmast
är en attityd.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag erkänner, herr Gustafsson
i Kårby, att skillnaden mellan
utskottets och reservanternas förslag
på denna punkt inte är särskilt stor.

140 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Då jag tar till orda i
denna debatt vill jag ansluta mig till
den grupp av talare som har betonat den
stora betydelsen av och med tillfredsställelse
hälsat förslaget till reform av
den obligatoriska skolan, det förslag
som riksdagen efter den pågående debattens
slut i morgon går att fatta beslut
om. Jag vill också framhålla att den tillfredsställelse
man här känner inte blir
mindre då man erfar att utskottet, med
undantag av två reservanter, liksom
skolberedningen och departementschefen
har velat förskona kommunerna från
de politiska strider, som av allt att
döma skulle ha blivit ofrånkomliga, därest
beslutanderätten i fråga om högstadiets
organisation, d. v. s. differentieringen,
skulle ha förlagts till skolstyrelserna
eller — som högerreservanterna
förordar — till den lokala fackliga
ledningen.

Jag vill också liksom utskottet understryka
vad kommunförbunden i sitt yttrande
över beredningens huvudbetänkande
mycket starkt gav uttryck åt,
nämligen att denna reform som beredningens
förslag innebure skulle åt
kommunerna skänka det lugn och den
möjlighet till större saklighet vid handläggandet
av skolfrågor. Vi slipper också
sådana många gånger upprivande diskussioner
som vi haft under försöksverksamheten.

Vid genomförandet av en skolreform
av denna storlek framföres givetvis
många önskemål, som man skulle ha
velat se realiserade, men detaljerna har
fått vika för de störa linjerna. I en strävan
att försöka få ett enigt uttalande
har man fått göra avkall på personliga
uppfattningar och önskemål i vissa frågor.
Ordningsbetygens avskaffande är
exempel på sådana krav som i enighetens
intresse frånträtts denna gång men
som i en inte avlägsen framtid måste tas
upp till förnyad prövning.

Herr talman! I samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr

136 med förslag till skollag har utskottet
haft att ta ställning till ett antal
motioner angående fackrepresentationen
i den lokala styrelsen. Denna regleras
genom bestämmelser i nu gällande skollag
samt delvis också av detaljbestämmelser
i allmänna skolstadgan. Dessa
bestämmelser innebär att vid sammanträden
i skolstyrelsen eller avdelning
av styrelsen skall närvara en ordinarie
ledamot och en suppleant för var
och en av de i kommunen förekommande
skolformerna; här avses såväl
lärare som rektorer. D. v. s. i större
kommuner skulle — förutom styrelseledamöter
och suppleanter — 12 rektors-
och lärarrepresentanter komma
att vara närvarande. Därtill kommer
skolchefen som har skyldighet att närvara.
Har skolstyrelsen inte fler ledamöter
än det minimiantal av 7 som lagen
föreskriver, kan det inträffa att antalet
fackrepresentanter blir fler än antalet
styrelseledamöter. Sammanträdena måste
härigenom bli tungrodda och kan
inte alltid ge det resultat som man avsett.
Dessa stadganden i den nuvarande
skollagen har oförändrade förts över
i § 16 i förslaget till ny skollag.

Den fackliga representationen sådan
den nu är utformad beslöts av riksdagen
efter skolstyrelseutredningens förslag
1956. Dess tillkomst motiverades
med att man till den gemensamma skolstyrelsen
förde fler skolformer än folkskola.
Och det skälet kunde ju vara antagbart
vid det tillfället.

När utskottet nu avstyrker denna motion
har det också använt sig av samma
argument och säger vidare att systemet
med fackrepresentation prövats under
så kort tid i den nuvarande formen, att
utskottet inte nu —• jag stryker under
ordet nu — är berett att föreslå att fackrepresentationen
upptages till förnyad
prövning. I ordet nu tolkar jag in att
utskottet ändå har ägnat en liten
tanke åt dem som anser, att styrelserna
skulle kunna på ett annat och kanske
bättre sätt tillföras de facksynpunkter

Tisdagen den 22 maj 1962 eni.

Nr 22 141

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

som man menade och alltjämt menar
att fackrepresentationen skall anlägga.
Det förhåller sig ju så, åtminstone i
de flesta av de större orterna, att om
man har ett rikt differentierat skolväsende,
exempelvis ett tekniskt gymnasium
eller ett handelsgymnasium vid
sidan av en yrkesskola och väljer såväl
rektorn som en lärare från det tekniska
läroverket står yrkesskolan utan
representant i skolstyrelsen. Genom att
styrelsen vid behandlingen av de olika
ärendena kallar till sig fackmän av
olika slag — det kan vara rektorer,
lärare, skolläkare, skolpsykologer, kuratorer
eller andra i kommunen verkande
— har den större förutsättningar
att få frågorna allsidigt belysta än om
man har från början och för fyra år
efter vissa bestämda regler valda representanter.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation av
herr Lars Larsson m. fl. som i utskottets
utlåtande nr 2 är knuten till 16 §
i skollagen. Vidare yrkar jag bifall till
de reservationer där mitt namn förekommer
och i övrigt till utskottets förslag.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! En tidigare talare i denna
debatt har utrönt att endast 30 procent
av tillfrågade lärare i Norrbotten
hade undertecknat den vädjan, som
drygt 11 000 lärare har riktat till riksdagens
ledamöter. Han drog sedan den
slutsatsen att det då måste finnas områden
med minst hundraprocentig anslutning
— jag förbigår det insinuanta
ordvalet —• och att det i så fall skulle
röra sig om områden som inte ägde
rätt sakkunskap eftersom de inte hade
sysslat med försöksverksamhet. Det påminner
mig om att anslutningen till den
ifrågavarande skrivelsen i min hemstad
uppgick till 90 procent. Av de återstående
lärarna torde flertalet icke ha va -

rit anträffbara då skrivelsen skulle undertecknas.

I Göteborg har man genom en mångårig
försöksverksamhet samlat en omfattande
och djup erfarenhet, och lärarkåren
på högstadiet har givit mycket
bestämda uttryck för vad denna erfarenhet
har lärt dem. Vad diskussionen
inte rör sig om är en differentiering
av eleverna efter deras förmåga
att följa undervisningen eller en linjedelning
i sjuan och åttan med skilda
tim- och kursplaner. Det kanske kan
förefalla onödigt att understryka detta,
men det har i denna debatt spillts rätt
många onödiga ord på dessa alternativ.
Vad det är fråga om och vad som med
framgång prövats är en uppdelning efter
tillval, d. v. s. elever med samma
val av ämnen och alternativkurser har
förts till samma klass. Ingenting har
hindrat eleverna att välja mellan olika
alternativkurser i främmande språk eller
naturvetenskapliga ämnen. Principen
om det fria tillvalet har kunnat
upprätthållas i full utsträckning, och
antalet ämneskombinationer som man
har kunnat ordna på elevernas önskan
har varit större än vad som föreslås i
propositionen.

Det förtjänar också erinras om att
valet av ämnen och alternativkurser,
som ju sker i sjätte klassen, har föregåtts
av informationer och rådgivning,
och man har det allra bästa intryck av
samarbetet med föräldrarna. Erfarenheterna
från sjuan och åttan bestyrker
inte beredningens spekulationer om
skillnaden mellan barn från s. k. studiemedvetna
hem och barn från ickestudiemedvetna
hem. Och de går stick
i stäv emot Stellan Arvidsons uppfattning
om de högre socialgruppernas
bildningsmonopol.

För egen del finner jag det uppenbart
att stödet från hemmet i det skolstadium
det är fråga om här inte är beroende
av föräldrarnas bildningsnivå
eller ekonomiska status utan på graden
av deras allmänna uppslutning

142 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan

kring barnens skolarbete, deras respekt
för studieproblemen och deras
inställning till skolan.

I de år det här är fråga om spelar
klassföreståndaren en större roll än i
gymnasiet. Genom den tillvalsgruppering
man tillämpat i Göteborg och annorstädes
bereds klassföreståndarna
långt större antal timmar med klassen
än i systemet med sammanhållna klasser.
Klassföreståndarens kontakt med
klassen är en absolut förutsättning för
disciplinen, för förtrogenheten med elevens
personliga problem och för rådgivning
om de fortsatta studierna. Hans
uppgifter underlättas genom det bättre
sammanhållandet av klassen, som i
realiteten möjliggörs genom tillvalsgrupperingen.

Orden »sammanhållna klasser» i förslaget
leder till föreställningen om en
sammansvetsad enhet av inbördes olika
men samarbetande elever. Lärarna har
visat att för parallellavdelningar om
minst 20 elever betyder regeringsförslaget
att sjuorna är reellt sammanhållna
10 å 11 av veckans timmar och tillbringar
resten av de 35 timmarna i delad
klass eller tillsammans med elever
ur parallellklasser. Jag konstaterar att
det miljöbyte från 6:an till 7:an som
man hyser en sådan skräck för men
som dock är ett övergångsfenomen förvandlas
i ett dagligt miljöbyte under
ambulerande mellan olika elevgrupper
och undervisningslokaler.

Den tillämpade tillvalsgrupperingen
förutsätter ett stort elevunderlag. Detta
är något soin karakteriserar storstäderna
framför allt. Av alla de omständigheter
som talar för att i sådana områden
ha möjlighet att uppdela efter tillval
är disciplinfrågan av särskild betydelse.
All erfarenhet bestyrker att
särskilda svårigheter i detta hänseende
föreligger i storstäderna. Utan att ingå
på storstadens omtalade frestelser vill
jag dock slå fast, att elevmaterialets
lättrörlighet, störa påverkbarhet och
dess utsatthet för icke önskvärda in -

m. m.

flytelser i hög grad präglar deras hållning
i klassen och fordrar en alldeles
speciell uppmärksamhet från klassföreståndarens
sida. Resultatet av hans ansträngningar
kommer att försämras avsevärt,
om den splittrande organisation
genomförs som i detta sammanhang
följer av modellen sammanhållna klasser.

Ärade kammarledamöter! Som målsman
har jag en mycket stark respekt
för deras synpunkter vilkas förnämsta
uppgift är att meddela den kunskap
som jag själv inte kan ge mina barn.
Flertalet föräldrar har alltjämt möjligheten
att ge sina barn en hygglig fostran
men saknar förmågan att meddela
kunskaper. Vad vi då framför allt väntar
av skolan är en god undervisning.
I fråga om fostran vill vi en samverkan
med skolan, vi har klart för oss att lärarna
känner ett stort ansvar för skolans
fostrande uppgift. Det är därför
vi har förtroende för deras synpunkter
och vill att de beaktas. Det är därför
vi vill hålla möjligheten för de lokala
skolledningarna öppen att välja mellan
tillval och sammanhållna klasser, allt
med tanke på vad som passar skolans
arbete och elevernas intressen.

Om nu en gruppering av eleverna efter
tillval passar områden med stort
och mera svårbemästrat elevunderlag,
så är det uppenbart att den inte går att
tillämpa i områden med mindre elevunderlag,
t. ex. i glesbygderna. Målsättningen
måste vara att alla barn i
detta land får en likvärdig undervisning,
d. v. s. uppnår samma kunskapsstandard
och allmänna bildningsmått.
Om inte glesbygdens speciella problem
mera allvarligt uppmärksammas kommer
landsbygdsbarnens krav på tillvalsmöjligheter
och på bildning att allvarligt
eftersättas. Ett lägre elevunderlag
måste kompenseras genom låga delningstal
och genom rikare hjälpmedel
för en individualiserad undervisning.
Det är en villfarelse att tro att likformigheten
i organisationen borgar för

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 143

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

likvärdighet i kunskaper och bildningsnivå.
Det förefaller som om man på en
del håll förälskat sig i argumentet att
ovannämnda frihet för skolledningarna
skulle föra över skolstriden till det
kommunala planet. Försöker man verkligen
bedöma framtiden med någorlunda
sans lär man emellertid inse att
valet kommer att dikteras av praktiska
och icke av politiska skäl.

Herr talman! I detta avsnitt ber jag
att få instämma i de yrkanden som tidigare
framställts av fröken Karlsson.

Jag skall nu be att få gå över till ett
område som särskilt intresserar mig,
nämligen kristendomsfrågan.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
vad herr Nelander tidigare anfört och
vill bara tillägga några personliga reflexioner.

Jag sätter det allra största värde på
vad som i beredningens betänkande,
propositionen och utskottets utlåtande
har uttalats i denna fråga. Jag har en
mycket stark känsla av att det utgör
resultatet av ärliga överväganden och
respekt för motsatta uppfattningar.

Som bakgrund för sitt ställningstagaude
inleder utskottet nederst på s.
155 ett resonemang om den moderna
människans förhållande till religiösa
och moraliska frågor. Iakttagelserna är
säkert i och för sig riktiga och kan ge
fog för den slutsats som utskottet gör:
»I och med detta har ett livsåskådningsbegrepp,
som inte längre är samlat och
gemensamt för alla, såsom grundval för
skolans fostrande verksamhet fått vika
för en allmänt erkänd och godtagen
samhällsåskådning.»

Jag tror inte desto mindre att det uttalande,
som skolberedningen gör och
som utskottet har anslutit sig till, är
starkare motiverat av den mycket djupa
resonans som kristendomen utan tvivel
har hos vårt folk. Insikten om den kristna
grundsynens värde är vitt spridd.
Visserligen kan man i låga tal räkna
dem som i fråga om försämlingsgemenskapen
har dragit de fulla konsekven -

serna, men det finns opinionsundersökningar
som talar ett tydligt språk om
människornas allmänna värdering av
kristna funktioner och livsyttringar.
Många av vår tids människor är ganska
desorienterade och kanske i viss mån
kritiskt inställda mot kristna samfundsorganisationer.
Det innebär att de inte
alltid nås av ett budskap som de annars
gärna skulle lyssna till.

Den som rör sig mycket bland människor
av skilda slag och som kanske
har ett visst intresse för vad människor
tänker och känner, vågar konstatera att
nutidens människor i mycket stor utsträckning
önskar både för egen del
och framför allt för sina barns skull ha
åtminstone dörren öppen till kristen
gemenskap. En oumbärlig grundval för
det avgörande, som är ens eget personliga,
är kunskapen om vad det verkligen
gäller.

Med denna bakgrund förtjänar de tankegångar,
som skolberedningen anfört
om kristendomskunskapens värde, ett
särskilt understrykande. Beredningen
konstaterar att den kristna religionen
utgör en väsentlig del av grundvalen för
de etiska och sociala värderingar, varpå
vårt samhälle och vår samlevnad bygger.
Det framhålles vidare, att undervisningen
bör omfatta de bibliska skrifternas
innehåll, kristendomens historia
och samfundsformer samt kristen trosuppfattning
och etik och att kristendomen
kan förmedla normer och livsideal,
som är av betydelse för elevernas personliga
utveckling och soin fostrar till
sanningssökande och livsallvar.

Beredningen liar också några tänkvärda
ord att säga om barnets förutsättningar
och behov. Dessa växlar under
skoltiden, och läroplanen försöker även
att ta hänsyn därtill. Den som har hand
om barn vet hur vissa ting tidvis kan
helt dominera den unges intresse eller
omvänt bli motbjudande och likgiltiga
för honom. Allt har sin tid. Med de skiftande
intressena mognar barnet också
andligen. Det är något rörande att se

144 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ett barns uppfattning skifta och mogna,
från det tillitsfulla accepterandet, över
framställandet av de många frågor som
är så svåra att besvara, över tonårens
tuffa avfärdande av sagor och myter
och ungdomsårens besvikelse över det
ofullkomliga, fram till den tidpunkt då
skolan har givit vad den kan ge av vägledning
och den unge går ut i livet,
kanske med sin position klar men oftare
på väg mot ett ställningstagande.
Det är viktigt att undervisningen är
så beskaffad, att den tar hänsyn till
elevernas förutsättningar och behov.

Även kristendomsläraren måste visa
respekt för dessa yttringar av en mognande
individualitet som vi alla så väl
känner till. Han måste, vilken utgångspunkt
han än företräder, alltid räkna
med att tonåringens attityd inte är den
slutliga. Han måste vara på det klara
med att det ställningstagande som religionsundervisningen
i skolan skall leda
till kan komma långt fram i tiden. Eleven
skall ha insikt och kunskaper att
falla tillbaka på när han en dag upptäcker
att han vill komma närmare lösningen
av sin själs gåta.

Så några ord om det avsnitt som rör
objektiviteten. Departementschefen betonar
med skärpa, att kristendomsundervisningen
inte får komma i strid
med kravet på tanke- och trosfrihet.
Därför skall, säger lian, kristendomsundervisningen
vara objektiv i den meningen,
att den meddelar saklig kunskap
om olika trosåskådningars innebörd
och innehåll utan att auktoritativt
söka påverka eleverna att omfatta
en viss åskådning. Detta är riktigt, men
man kan lätt dra den slutsatsen att den
undervisning, som tar hänsyn till tanke-
och trosfrihet, är objektiv. Objektivitet
är emellertid först och främst detsamma
som saklighet, baserad på trohet
mot undervisningsmaterialet. Och även
läroboksförfattarna måste visa trohet
mot sitt material. De måste ge en saklig
framställning om de bibliska skrifternas
innehåll, kristendomens historia, kris -

ten trosuppfattning och etik. Det är viktigt
att undervisningen bedrivs med respekt
och förståelse för icke kristen tro,
men det är inte mindre viktigt att den
bedrivs med respekt och förståelse för
kristen tro. Jag noterar med tacksamhet
utskottets formulering, att läraren skall
omfatta sin uppgift med intresse för
och inlevelse i sin undervisning.

I detta sammanhang vill jag gärna erkänna,
att jag uppskattar vad beredningen
anför om kunskapen om de ickekristna
religionerna och om de strömningar
som ifrågasätter de religiösa sanningarna.
Insikten i gudsuppenbarelsens
väg hos andra folk och kulturer är värdefull
dels med tanke på den vidsyn och
förståelse gentemot andra som den underbygger,
dels på grund av de perspektiv
på det kristna trosinnehållet den
ger. Förtrogenheten med agnostisk eller
ateistisk uppfattning kompletterar bilden
av människornas förhållande till religionens
värld och bidrar till att öka
vår förståelse och respekt för oliktänkande.

Till sist, herr talman, vill jag gå in på
några ord som beredningen säger om
kristendomens samband med vår kultur:
»Kunskap om kristendomen är nödvändig
för förståelsen av västerlandets
kultur- och samhällsliv i såväl gångna
tider som nutiden.» Detta bär understrukits
i en partimotion från vårt håll
med följande ord: »Betydande delar av
vårt kulturarv inom litteratur, konst och
och musik blir otillgängliga för den som
saknar förtrogenhet med bibeln.» Låt
mig bara peka på språkets makt över
västerländskt tänkande! Jag skall ta ett
exempel. För några år sedan berörde
Björn Collinder i en tidningsartikel den
nutida språkfattigdomen med utgångspunkt
i en så väsentlig litteratur som
liknelsen om den barmhärtige samariten.
Han konstaterar med all rätt, att
varken ordet barmhärtig eller ordet
samarit har någon innebörd för den
som saknar förtrogenhet med bibeln.
Collinder sökte en för modern ungdom

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 145

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

begriplig motsvarighet till ordet barmhärtig
och fann bara ordet »reko» —
denna universalglosa varmed vi förknippar
så många goda egenskaper men som
helt utelämnar den fina nyans av ömhet
och kärlek som ryms i och beskrivs
av ordet barmhärtig.

En stor del av vår litteratur, både äldre
och nyare, har hämtat språk, motiv
och gestalter ur bibelns värld. Dess fulla
rikedom upplevs bara av den som mer
eller mindre väl känner dess bakgrund.
Många av mästerverken i vårt västerländska
musikarv låter sig endast upplevas
av den som känner deras andliga
resonansbotten. Låt mig nämna namnen
Bach, Händel och Brahms! Undrande
svenskar lyfter sina huvuden mot Sixtinska
kapellets målningar och beskådar
likgiltigt eller nyfiket Adams skapelse,
Jesajas mäktiga huvud och människomyllret
inför världens domare.
Hela vårt kulturarv innehåller outplånliga
inslag av kristen tro och kristna
föreställningar. Endast den som är förtrogen
med den andliga verklighet som
de talar om kan till fullo tillägna sig deras
rikedomar.

Jag är i stort sett tacksam för den behandling
som frågan om kristendomsundervisningen
har fått. På en punkt
har jag dock ett önskemål. Det gäller
vidareutbildningskurser i ämnet kristendomskunskap.
I denna fråga ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 22
i utskottets utlåtande nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det är med en känsla
av tillfredsställelse man konstaterar att
den långa skoldebatt som har pågått i
mer än tjugu år nu i viss mån håller på
att ta slut. Jag menar inte att den upphör
definitivt med det beslut som vi
kommer att fatta under morgondagen,
men de stora principfrågorna kommer
dock i och med detta att vara lösta, och

de närmaste åren blir det kanske mera
fråga om detaljer.

De kommuner som har bedrivit försöksverksamhet
— en del under många
år, andra under färre •— har utfört ett
arbete, som beredningen har haft nytta
av och som kanske har gjort att enhetsskolan
har blivit något annorlunda än
den från början skisserades. Om skoldebatten
har varit lång och varat i åratal,
har den ändå haft det göda med
sig att den har format en bättre skola.

Det är klart att kommunernas försöksverksamhet
har kostat pengar och
kanske också en del omtanke. De har
gjort samhället en stor tjänst i fråga
om skolans utformning. Jag tycker att
de är vårda ett tack för vad de har uträttat
i detta avseende.

Det är bara korta erinringar jag vill
göra, och jag skall inte gå in på några
principer. Först vill jag nämna något
om det som herr Johansson i Södertälje
var inne på, nämligen 16 § i skollagen.
Det gäller fackrepresentationen
i skolstyrelserna. Majoriteten i utskottet
har där tillstyrkt propositionen.

Jag har sedan gammalt en mycket
god erfarenhet av representanter från
lärarkåren i skolstyrelsen — det var
ju inte så många från början. I det
distrikt där jag tillhör skolstyrelsen
och presidiet har vi fyra rektorer och
tre lärare som representanter. Det betyder
att när ekonomi- och undervisningsavdelningen
sammanträder är de
fler än vi, men detta har inte varit någon
belastning för sammanträdena. Under
skolans uppbyggnadstid har fackrepresentanterna
betytt en tillgång.
Skolstyrelsen och lärarna har i många
besvärliga frågor gemensamt kunnat
överlägga om skolan och dess arbete.
Lärarkåren väljer representanter som
åtnjuter ett gott förtroende bland sina
kamrater, och det betyder inte så litet,
när en skola byggs upp, att man har
goda kontakter med lärarkårens representanter
i skolstyrelsen.

Det har sagts — jag tror det var ut -

146 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skottet — att det blir för många om
även suppleanterna kommer. Det har
aldrig hänt i vårt distrikt, att någon av
lärarkårens suppleanter har kommit
med när den ordinarie varit närvarande.
Vi har hållit mycket strängt på den
principen, och det betyder att vi fått
ned antalet.

Jag önskar alltså att vi behåller fackrepresentationen
i fortsättningen, i synnerhet
under den tid då den nya skolan
byggs upp. En del skolor har hållit
på länge, men en del har nyss börjat
försöksverksamheten, och skolstyrelserna
har och kommer i fortsättningen att
ha nytta av den kunskap och erfarenhet
som finns hos fackrepresentanterna.

Herr talman! Jag ber alltså att i
detta fall få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hamrin i Jönköping och jag har
väckt en motion, II: 709, som berör frågan
huruvida beteckningarna läroämnen,
övningsäninen och orienterings
ämnen skall bibehållas. Både bered
ningen och departementschefen har va
rit inne på denna sak. Jag skulle tre
att tiden är mogen att i den skola vi
håller på att bygga upp avskaffa dessa
olika beteckningar. Jag skall inte närmare
gå in på detta, men då jag ser utskottets
skrivning tycker jag nog att
utskottet inte visat sig på något sätt
avvisande. Jag tar mig friheten att citera
vad utskottet sagt om motionen:
»De önskemål om att inga gruppindelningar
av de icke direkt yrkesutbildande
ämnena skall äga rum, vari hemställes
i motionen II: 709, är i och för
sig beaktansvärda, vilket för övrigt
framgår av vad departementschefen
anfört i frågan. Syftet med motionen
blir emellertid till en del tillgodosett
genom förslag i andra sammanhang i
förevarande proposition. Då vidare ett
tillgodoseende i formell mening av
önskemålen skulle alstra avsevärda administrativa
och därmed praktiska svårigheter,
synes motionen icke böra för -

anleda någon åtgärd från riksdagens
sida.»

Jag är okunnig om vilka svårigheter
som skulle göra sig gällande, om dessa
beteckningar icke funnes längre. Jag
hoppas att skolöverstyrelsen läser detta
yttrande noggrant och att man med tiden
kommer att tillmötesgå de rimliga
önskemål som framförts i denna motion.

Sedan har det i denna debatt sagts
många goda ord om att motsättningarna
inte är så stora, åtminstone inte
större än att de bör kunna överbryggas.

Det har också skrivits många tidningsartiklar
om morgonsamlingarna.
När jag var hemma i går, bevistade jag
en morgonsamling i kyrkan för eleverna
på vår skolas högstadium. Kyrkan
var fullsatt med ungdomar, och den
adjunkt som tjänstgjorde talade enligt
min mening mycket bra. Då tänkte jag,
att om ungdomarna levde efter de råd
denne lärare gav, så skulle vi inte ha
några som helst bekymmer för vår
ungdom. Och adjunkten slutade med
dessa ord, som jag såg att ungdomarna
lyssnade till och som jag här vill understryka
:

»Allt vad I viljen att människorna
skola göra Eder, det gören I ock dem.»

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Sällan har väl en fråga,
som behandlats i riksdagen, föregåtts
av en så intensiv offentlig debatt
som den fråga vi i kväll behandlar. Under
flera årtionden liar uppfostringsoch
skolfrågorna varit föremål för debatt,
diskussion, utredningar, försöksverksamhet
och forskning. Denna diskussion
har förts dels mellan olika
s. k. fackmän men dels också mellan
lekmän. Detta är att hälsa med tillfredsställelse.
Skolan är ju ett av våra
viktigaste samhällsorgan, och då bör
det vara självklart att dess utformning
bestämmes inte bara utifrån fackmän -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 147

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

nens synpunkter utan även och i än
högre grad av samhällets och den enskildes
behov.

Sedan skolberedningen lade fram sitt
betänkande har det kunnat iakttas, att
man i stort sett har uppnått enighet
om skolans målsättning. De allra flesta
har accepterat skolberedningens och
propositionens syn på skolans mål och
uppgifter. Det är egentligen bara beträffande
frågan om hur skolan skall
organiseras som det har rätt delade
meningar. Den organisatoriska uppdelningen
av eleverna i klasser och avdelningar
har gjorts till en huvudfråga,
medan andra pedagogiska problem tyvärr
har skjutits i bakgrunden. De s. k.
sammanhållna klasserna har blivit något
av ett rött skynke för många, utan
att man gjort ordentligt klart för sig
vad det varit fråga om. Detta visar sig
inte minst i den något underliga företeelsen,
att man genom listinsamling i
sista stund har försökt ordna en »vild»
opinionsyttring bland lärarna i denna
fråga, en aktion som för övrigt givits
en publicitet som ingalunda svarar mot
dess verkliga innehåll.

Eftersom jag under många år har haft
tillfälle att tjänstgöra på enhetsskolans
högstadium som lärare och skolledare,
dels i skola med s. k. tillvalsgrupperat
högstadium, dels under något år i s. k.
sammanhållna klasser på högstadiet,
har jag litet svårt att förstå den hetsiga
diskussion som förts. Det har ju genom
ett flertal undersökningar som gjorts
för skolberedningens räkning visat sig
att kunskapsresultat och framgång i
skolarbetet förmodligen har litet eller
intet med frågan om differentieringsformen
att göra. Det mesta beror på
andra saker i samband med undervisningen.
Jag har i varje fall upplevt det
på det sättet.

Sammanhållna klasser behöver inte
ge sämre kunskapsresultat än s. k. homogena
klasser, och disciplinmässigt
är de sammanhållna klasserna att föredra
liksom när det gäller trivseln i sko -

lan mellan elever och lärare. Men resultatet
beror i mycket hög grad på lärarnas
vilja till nydaning, på skolans
tillgång till undervisningsmateriel och
hjälpmedel samt på lärares, skolledares
och målsmäns förmåga till förtroendefullt
samarbete. Lägger man sedan
därtill, att någon annan form för organisation
av klasserna 7 och 8 än den
som nu föreslås i propositionen faktiskt
är omöjlig, om man accepterar
principen om elevernas och målsmännens
fria val av studieväg — och det
tycks ju alla göra — och om man är
överens om att skapa en skola, som är
likvärdig och enhetlig oavsett geografisk
belägenhet, så förenklas problemet
ganska väsentligt.

Striden i den s. k. differentieringsfrågan
bör väl nu kunna avblåsas och
krafterna inriktas på väsentligare ting.
Jag är övertygad om att skolberedningens
differentieringsmodell är den enda
riktiga och rimliga i nuvarande läge.
Att riksdagen skall fastställa differentieringsmodell
och att den skall vara i
stort sett lika i hela landet, tycker jag
också är självklart. Att som man i lärarnas
listaktion föreslår överlåta åt
rektor och kollegium att besluta om
differentieringsmodell vid respektive
skola skulle enligt min mening leda till
orimliga resultat. Vi vill inte uppleva
den pedagogiska partibildning som detta
skulle få till följd. Varje skoldirektörsoch
rektorsutnämning skulle då föranleda
samma situation som ett biskopsval.
Frågan skulle bli för eller
emot sammanhållna klasser, och med
kännedom om småsakers förmåga att
elda många, skulle diskussionen få ungefär
samma intensitet som debatten
för eller emot kvinnliga präster. Jag
tror vi skall be att få slippa en sådan
utveckling av skolarbetet. Samhället
bör väl här ha det avgörande ordet.

Den läraraktion som jag nyss talade
om pekar dock på sitt sätt på ett allvarligt
problem. Många lärare är tydligen
okunniga om vad den nya grund -

148 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

skolan egentligen innebär, och de känner
oro inför sina nya uppgifter.

Svårigheterna i dagens skola är stora.
Skolan har fått överta allt fler och
fler av hemmens fostrande uppgifter.
Disciplinsvårigheterna är betydande,
och bristande koncentration och intresse
hos eleverna dominerar i många
fall. Lärarna klämmes mellan å ena
sidan kraven på kunskaper i mängd
hos eleverna och kraven på tid för fostran
och omvårdnad å den andra. Den
nya skolan vill ju bl. a. söka skapa en
skolmiljö, som i sig förenar fostran
och kunskapsmeddelelse som naturliga
delar i ett helt. Skall det lyckas att skapa
den nya skola, som målsättningen
i skolberedningen och propositionen
talar om, så kräves stora insatser inte
minst från lärarnas sida. Det är därför
av vikt att de verkligen positivt lär
känna sina uppgifter, att de genom utbildning,
fortbildning och upplysning
göres förtrogna med den nya skolans
uppgifter och målsättning. Det kräves
också att skolan och lärarna utrustas
med hjälpmedel, undervisningsmateriel,
lokaler o. s. v., så att undervisningen
kan bedrivas på bästa möjliga sätt.

Jag vill därför uttrycka deni förhoppningen,
att alla problem som har
med lärarutbildning, med upplysningsverksamheten
om den nya skolan liksom
alla problem som har med arbetet att
ställa den pedagogiska forskningens rön
till lärarnas förfogande i undervisningshjälpmedel
och övriga anordningar
verkligen får högsta prioritet nu och
framöver. På detta område måste störa
och fortlöpande insatser göras, om inte
hela den skolreform vi nu beslutar skall
mer eller mindre omintetgöras. Lärarnas
positiva medverkan krävs för skolreformens
genomförande. Lärarnas lojalitet
är säkerligen höjd över varje
tvivel, men deras möjlighet till positiv
medverkan kan förbättras genom
upplysning, fortbildning och verkliga
krafttag för undervisningshjälpmedlens
fulländning. Att snåla på arbetsverk -

tygen för dem som skall bygga den nya
skolan vore att motarbeta vad man vill
främja. Jag hoppas som sagt att frågan
ges högsta prioritet.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att beröra ett annat problem
som har med undervisningssituationen
att göra. I propositionen och utskottsutlåtandet
föreslås en sänkning av elevantalet
i klasserna till 25 på lågstadiet och
30 på högstadiet. Detta är att hälsa med
tillfredsställelse. De klasser på ända upp
emot 37—38 elever som kan förekomma
skapar en arbetsbelastning för läraren
som ej är att rekommendera, även om
undervisningsresultatet inte alltid är
omvänt proportionellt mot elevantalet.
När det i en reservation yrkas alt riksdagen
skall besluta att en målsättning
nu skall spikas om en sänkning av elevantalet
så att 1970/71 ingen klass skall
ha mer än 25 elever vill jag ändå uttala
min tveksamhet. Elevantalet i klasserna
är ju också en ekonomisk fråga, och jag
är inte alldeles övertygad om att det är
den allra bästa användningen av de ytterligare
medel, som kan ställas till skolans
förfogande framöver, att lägga dem
på en sänkning av elevantalet. Det bör
få vara en öppen frågan, om inte dessa
pengar i stället skall läggas på förstärkningsanordningar
i vissa nyckelämnen,
på undervisningshjälpmedel e. d. Alla
inteckningar i de framtida resurserna
på sätt som här yrkas är farliga.

Det bör också påpekas, att i synnerhet
för högstadiet är kravet på lägre
elevantal i klasserna inte så illa tillgodosett
som ibland påstås. De möjligheter
till uppdelning i olika ämnen, de förstärkningsanordningar
som finns samt
den valfrihet i fråga om olika ämnen
som förekommer gör att undervisningen
mycket ofta sker i relativt små grupper
— ofta är antalet elever i dessa grupper
mycket mindre än 30. En begränsning
av elevantalet till 30 bör ske kanske
främst av arbetshygieniska skäl för
lärarens del, men man bör akta sig för
att tro att det i och för sig skapas en

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 149

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bättre skola enbart genom att klasserna
görs än mindre. Uet finns andra reformer
i fråga om skolans arbetsmöjligheter
som måhända är ännu betydelsefullare
och därför bör få prioritet.

I skolans möjligheter att bjuda eleverna
en god uppfostrings- och arbetsmiljö
spelar den sociala omvårdnaden
en stor, stor roll. Det måste för den
framtida skolan vara självklart, att den
har skyldighet att hjälpa eleven med
hans problem på alla områden och inte
bara att ge honom kunskaper. Ja, många
gånger kanske det främst gäller att lösa
elevens anpassningsproblem i stort för
att över huvud kunna ge honom kunskaper.

Den betoning av att skolpsykologsoch
kuratorsverksamheten måste upprustas
i den nya skolan som skolberedningen
och departementschefen gör är
att hälsa med tillfredsställelse. Den
verksamhet som innehavarna av dessa
befattningar kommer att ha får säkerligen
synnerligen stor betydelse för
trivsel och trevnad och för skapandet
av en god arbetsmiljö ocli göda disciplinförhållanden
liksom för att hjälpa den
enskilde eleven att finna sig till rätta i
skolarbetet. Det tycks mig som om det
då hade bort vara naturligt att poängtera,
att dessa befattningshavare är lika
betydelsefulla som lärarna, genom att
införa samma statsbidragsbestämmelser
för dem som för lärare. Så har ej skett,
utan skolans sociala omvårdnad om eleverna
förutsättes vara en kommunernas
angelägenhet. Jag har svårt att förstå
varför det skulle vara så. Visserligen
kan man säga att en viss fördelning skall
ske av utgifterna, men jag tror det vore
betydelsefullt att statsbidrag utgick till
dessa befattningshavare efter samma
grunder som till lärare, om man vill ha
en riktig organisation av kurators- och
skolpsykologsverksamheten i alla kommuner.

Som det nu är kommer det att bli en
stor skillnad mellan olika kommuner,
vilket eleverna i de snålare eller fatti -

gare kommunerna får lida för. Jag vill
dock inte nu ställa något yrkande utan
accepterar utskottets förslag som det nu
föreligger, men jag hoppas på en ändring
framöver.

Samma sak gäller beträffande länspsykologsorganisationen,
om vilken vi i
motion II: 732 anfört vissa synpunkter
beträffande behovet av varierande organisation
alltefter länens ytvidd m. m.
Jag kan även här för dagen acceptera
utskottets skrivning, men jag hoppas
att det skall bli möjligt att i framtiden
få till stånd en bättre organisation på
detta område, när tillgången till psykologer
blir bättre och erfarenhet vunnits
av den nu beslutade organisationen.

Många detaljer kunde ytterligare diskuteras,
men jag skall försöka att inte
falla för frestelsen att göra det. Låt mig
dock nämna en enda ytterligare detalj.
Skolberedningen har ärligt strävat efter
att skapa en skola som skall ge alla elever
möjlighet att utveckla sina anlag
och sin egenart, och detta har man lyckats
med i långa stycken. Den nya skolan
kommer dock att bli ganska teoretisk.
Skolberedningen hade velat ge de
estetiska ämnena en bättre ställning,
men man har inte helt lyckats med
detta.

Just de estetiska ämnena har en stor
betydelse för många elever i de känsliga
pubertetsåren. Därför borde möjligheterna
till skapande verksamhet i teckning,
musik, dramatik, slöjd o. s. v. vara
viktiga uppfostringsmoment men också
medel att göra skolan till en trivsam och
inspirerande plats för eleverna. När de
estetiska ämnena ändå måst hållas så
pass kort som skett på grund av trängseln
på undervisningsplanen, ser jag
med verkligt beklagande att departementschefen
säger, att den ytterligare
veckotimme i hemkunskap som han i
likhet med remissinstanserna finner befogad
möjligen kan tas från musik eller
slöjd i klass 7. Jag vill livligt hoppas att
det skall bli möjligt att finna andra vägar
att tillgodose hemkunskapens krav,

150 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

vilka jag också tror är berättigade, än
att låta det gå ut över de estetiska ämnena.

Det har sagts här tidigare, att det beslut
som riksdagen nu går att fatta i
skolfrågan är historiskt. Den skolreform
som nu genomförs är synnerligen betydelsefull.
Skolberedningen och departementschefen
är värda all heder för det
utomordentliga och långvariga arbete
som lett fram till det beslut som nu skall
fattas för att skapa en god skola. Hur betydelsefull
och genomgripande dagens
reform än är, finns det dock mycket att
förbättra i framtiden. Den fortskridande
skolreform som skolberedningen talar
om måste bli en verklighet.

Dagens beslut om grundskola är ytterligt
betydelsefull, men det måste följas
upp med att skolan inspireras att
ständigt anpassa sig till samhällets och
individens behov. Skolan får inte stelna
i gamla former utan måste ständigt förnya
och utveckla isig. Den energi, som
under flera år offrats på strider om organisatoriska
spörsmål på skolans område,
vill jag hoppas skall vändas mot
aktiv verksamhet i skolans inre arbete,
i försök att finna allt bättre metoder för
fostran och kunskapsmeddelelse. Bättre
och bättre metoder för elevernas fostran
skall resultera i fria, självständiga och
kunniga individer, beredda till positiv
samverkan i ett demokratiskt samhälle.

Herr NORDGREN (h):

Herr tahnan! Må det först tillåtas
mig att meddela kammarens ärade ledamöter,
att två av de reservationer
som är fogade till utlåtandet, nämligen
reservationen 6 b vid punkten 23 och
reservationen 29 vid punkten 82, har
jag varit med om att utarbeta och inlämnat
i laga tid. Självfallet har jag
även suttit med vid behandlingen av
ärendet och förbehållit mig rätten till
reservation. Reservationerna upptog
vid inlämnandet namnen Stefanson och
Nordgren, men i det föreliggande trycket
återfinnes endast det första namnet.

Anledningen till att mitt namn strukits
uppges vara, att jag vid slutjusteringen
på grund av dödsfall i familjen ej hade
möjlighet att närvara just den dagen.

Så till själva ärendet!

Låt mig först konstatera, att utvecklingen
i dagens samhälle — inte minst
med tanke på vår konkurrenskraft på
såväl hemmamarknaden som eventuella
nya marknader — har medfört att allt
större krav ställs på effektiviteten i företagen
och på varornas kvalitet. Detta
har i sin tur ytterligare ökat behovet
av väl kvalificerad yrkesutbildad arbetskraft
inom praktiskt taget alla områden,
inte minst inom näringslivet.

Med stort intresse har jag följt yrkesundervisningens
utveckling på olika
områden, speciellt den som berör gruppen
hantverk och industri. I det särskilda
utskottets arbete har jag huvudsakligen
ägnat mig åt de frågor som
hänger samman med yrkesutbildningen
och vid debatterna därstädes sökt
framföra näringslivets, hantverkets och
industriens synpunkter. På ett par
punkter har jag och mina medmotionärer
rönt full förståelse, och det är vi
självfallet tacksamma för.

Motionsparet 1:605 och 11:728 angående
visst försäkringsskydd för elever
och företag, som åtager sig praktisk
yrkesorientering, har tillstyrkts,
och jag uttalar en förhoppning om att
kammaren i detta avseende följer utskottets
yrkande.

Vad gäller det avsnitt i motionsparet
1:606 och 11:727 som berör linje 9
mek. har jag och medmotionärerna
starkt understrukit — med instämmande
från näringslivets organisationer -—
vikten av att denna linje varieras med
hänsyn till det lokala näringslivets
behov.

Denna linje bör — om den verkligen
skall kunna fylla statsrådet Edenmans
försäkran på förmiddagen om att den
nya skolan i alla avseenden är väl genomtänkt,
skall bli ett led i den fortsatta
individualiserade undervisningen

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 151

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

samt medverka till att skapa likvärdighet
mellan teoretiska och praktiska linjer
— utformas till en praktiskt inriktad
industriell och hantverksteknisk
linje. Med tanke på det ökade behovet
av kvinnlig arbetskraft bör den verka
lämplig och attraktiv även för flickor
som har för avsikt att söka sig till industri
eller hantverk. Det gör den f. n.
inte.

På denna punkt har departementschefen
uttalat sig positivt och utlovat
en överarbetning av denna linje. Han
ämnar därvid även överväga benämningen
av densamma, 9 mekanisk, vilken
knappast kan intressera flickor.
Om denna möjlighet inte öppnas, låser
vi i den nya skolformen fortfarande
fast flickorna till vissa bestämda yrkesval.

Utskottet understryker dessa synpunkter
överst på s. 170, och jag utgår
från att statsrådet Edenman har så
stort intresse för sektorn industri och
hantverk liksom för de kvinnliga eleverna,
att statsrådet inte vill ställa en
stor del av näringslivet och ett stort
antal elever i en särställning i det
nya skolsystemet. Jag utgår också från
att denna överarbetning sker snarast
möjligt och i enlighet med näringslivets
önskningar. Jag kan alltså för
dagen avstå från något yrkande på
denna punkt.

Herr talman! Jag ber efter detta att
få taga upp några frågor där jag inte
rönt samma förståelse.

Med stöd av de erfarenheter vi har
från enhetsskolans 9 y-avdelningar,
som inte blev vad vi väntade oss, är
det all anledning att vi gemensamt försöker
forma den nya skolan så, att den
kan ge även de ungdomar — och de är
ju cirka hälften av nuvarande årskullar
— som sedan söker sig ut i praktisk
verksamhet en minst lika god grund
att bygga vidare på som de ungdomar
som söker sig till teoretiska banor. Full
likvärdighet mellan teoretisk och
praktisk utbildning synes dagens ung -

dom ha rätt att förvänta sig av den
nya skolan. Så långt sträcker sig tyvärr
inte de nu föreliggande förslagen, varför
jag hoppas på en ständigt fortgående
utveckling på detta område inom
vårt utbildningsväsende.

På några punkter synes mig förslaget
verka i motsatt riktning.

Den allra första kontakten våra barn
får med praktiskt arbete i skolan är i
slöjdundervisning. Slöjden har alltså en
stor uppgift att fylla då det gäller att
odla och utveckla barnens praktiska
anlag. Den kan genom de skapande
möjligheter slöjden har fördelaktigt påverka
barnens harmoniska utveckling
och i många fall lägga den allra första
grunden till en kommande yrkesutbildning.
Den försvagning slöjden får i den
nya skolan är enligt min uppfattning
ett steg i fel riktning. Dels bör slöjden
få sina två fasta veckotimmar i åttan,
dels bör slöjdundervisningen i varje
fall på mellan- och högstadierna — i
motsats till vad utskottet anser — handhas
av därför utbildade facklärare.

På denna punkt skulle jag gärna vilja
ställa en fråga till departementschefen
eller till någon av utskottsmajoritetens
talesmän: Anser statsrådet och utskottets
talesmän att denna undervisning
skall skötas av facklärare?

Nästa kontakt med yrkesutbildningen
får eleverna när yrkesorienteringen
sätter in. Utskottet säger att den nya
skolan skall läggas upp på konsekvent
demokratiska principer och i gott samarbete
med näringslivet.

I yrkesorienteringen ingår den praktiska
jrrkesorienteringen som ett mycket
viktigt moment. Skall denna kunna
genomföras måste detta ske i gott samarbete
med näringslivet, dess organisationer
och företag.

Departementschefen och utskottet
förutsätter, att näringslivet för detta
ändamål skall ställa i runt tal 300 000
praktikveckor till förfogande. Alla som
i sina företag haft elever från 9 y vet
vad detta betyder i uppoffring av tid

152 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

och material, om praktiken skall kunna
ge de unga något av värde. Jag är
övertygad om att näringslivet är berett
att medverka härtill. Men skall vi
ta på oss detta vill vi göra det på ett så
effektivt sätt som möjligt. Den vunna
erfarenheten säger — och det framhåller
näringslivets organisationer med
skärpa — att den praktiska yrkesorienteringen
skall ligga i nian dels för att
den skall komma så nära det slutliga
yrkesvalet som möjligt, dels för att
eleverna skall vara så yrkesmogna som
möjligt, när de får dessa praktikveckor
ute i företagen. Utskottet håller alltjämt
fast vid att den praktiska yrkesorienteringen
skall ligga i åttan. Departementschefen
uttalar däremot på
flera ställen tveksamhet om var den bör
sättas in.

När två parter skall samarbeta synes
det rimligt att någon hänsyn tages till
båda parternas synpunkter. Vi måste
väl anse att näringslivets representanter
besitter viss sakkunskap på detta
område.

I dagens läge bör vi inte låsa den
praktiska yrkesorienteringen till åttonde
klassen utan om riksdagen inte anser
sig helt kunna tillmötesgå näringslivets
önskningar vänta med ställningstagandet
till dess större erfarenhet vunnits.
Detta föreslås i reservation nr 6 b.

I detta sammanhang vore det anledning
att kort erinra om de elever, som
är klart yrkesbestämda redan på ett
tidigt stadium. Det synes rimligt att de
finge börja en praktisk yrkesutbildning
redan under nionde året och inte behövde
gå kvar i nian.

Så till slut bara några ord om fackskolorna.
Som påbyggnad föreslår utskottet
tvååriga fackskolor, en humanistisk,
en teknisk, en merkantil och en
socialekonomisk.

Denna nya skolform skall utgöra ett
alternativ till gymnasiet för den ungdom
som önskar en fortsatt teoretisk
utbildning ovanpå det nioåriga skolåret.
Fackskolans undervisning skall

inte vara specialinriktad mot något bestämt
yrke utan ge en utbildning, som
spänner över ett brett område, för att
ge eleverna kunskapsunderlag för det
kommande yrkesvalet.

Ett avsteg från dessa tankegångar har
gjorts beträffande såväl den tekniska
som den merkantila fackskolan. Den
tekniska fackskolans uppdelning i tre
linjer (elektro-, byggnads- och maskintekniska
linjen) innebär onekligen en
långtgående specialisering.

Fackskolan torde bli mycket attraktiv
för de elever som i det nionde skolåret
väljer de teoretiska linjerna. Det
är troligt att ett stort antal av eleverna
i dessa linjer kommer att gå vidare till
fackskolan. När det gäller de elever
som väljer den tekniska linjen (9t) kan
man förutsätta, att huvudparten av dessa
elever kommer att söka sig till de
tekniska fackskolorna. Detta skulle
komma att medföra att elever med
teoretisk begåvning och teknisk inriktning
länkas mot de tre eller fyra verksamhetsområden
eller branscher inom
näringslivet, som är representerade i de
fyra facklinjerna, och efter skolan söka
anställning eller vidareutbildning inom
dessa speciella områden. Det finns
emellertid branscher inom näringslivet,
som inte omfattas av dessa fyra verksamhetsområden.
Branscher med andra
kunskapsbehov än dessa men som har
behov av ungdom med en god teoretisk
utbildning och för vilka fackskolorna
skulle utgöra en välkommen utbildnings-
och rekryteringskälla.

De sakkunniga, som departementschefen
har tillkallat för att utreda fackskolornas
inriktning och organisation,
har möjlighet att även överväga en sådan
utformning i linjeindelningen och
läroplanerna, att den tekniska fackskolan
blir attraktiv för ett bredare
elevunderlag. Ungdomar som genomgått
9inek. (linjen för industri och
hantverk) bör efter kompletterande
studier kunna välja denna högre utbildning.
I sammanhanget bör de sakkun -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 153

Reformering ar den obligatoriska skolan m. m.

niga också pröva kombinationsmöjligheterna
mellan fackskolorna och yrkesskolorna
och undersöka ifall en växelutbildning
mellan fackskolor och yrkesskolor
fir möjlig.

Till slut vore det önskvärt, om huvudmannaskapet
för dessa fackskolor kunde
vidgas så att rätt att driva fackskolor
kunde tillkomma landstingskommuner
och bransch- och näringsorganisationer
eller motsvarande sammanslutningar.

När departementschefen inledningsvis
slår fast, att skolans mål skall vara
att ge varje ungdom rätt till allsidig utveckling
av anlag och intressen och
att respekten för rätt och sanning är en
omistlig tillgång som bestämmer skolans
mål, kan jag inte underlåta att uttala
min förvåning över att såväl beredningen
som departementschefen och
utskottet anser att de ungdomar som
väljer mera praktiskt betonade linjer
inte skall beredas tillfälle till kristendomsundervisning
i samma utsträckning
som övriga elever. De människor
som sysslar med praktiska yrken behöver
förvisso lika fast etisk kristen
grund att stå på i livet som övriga.

Med stöd av vad jag här har anfört ber
jag att få instämma i de bifallsyrkanden,
som fröken Karlsson redan gjort,
och ber dessutom att få yrka bifall till
reservationerna 6 b och nr 29.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Även om jag är medveten
om att det knappast är möjligt
att vid denna tidpunkt tillföra debatten
några egentligt nya synpunkter ber
jag att få göra några reflexioner.

Det har gång på gång vitsordats, att
debatten här och det beslut som kommer
att följa betyder inbrottet av en
nya era för det svenska skolväsendet.
Om denna nya tid blir bättre eller sämre,
därom är såsom vi hört meningarna
något delade. Men det måste ändå
vara en fördel, att skolan efter årtionden
av utredningar, experiment och

hårda debatter nu får veta sin linje.
Att denna är en kompromiss gör att
många känner sig oroliga för resultatet.
Men hur många beslut av en politisk
församling är inte resultat av förhandlingar
och kompromisser, och ändå blir
utfallet fullt acceptabelt. Oro och experiment
är inte alltid av ondo i skolans
värld. Jag instämmer i vad en skolledare
yttrade häromdagen: »För den
som anser att lugn är ett idealt tillstånd
måste vårt lands skolvärld, sådan
den sett ut under de senaste årtiondena,
ha upplevts såsom något
ganska otrivsamt. För den som förstår
att vårt samhälle befinner sig i en utvecklingsfas,
som kännetecknas av en
omvandling, som är minst lika djupgående
som den industriella revolutionen
var en gång, är det emellertid naturligt
att också skolan skall befinna
sig i stöpsleven, ty ett samhälle i omvandling
kan inte ha en skola som står
stilla.»

Men all djupgående omställning är
ett vågstycke — det okända lockar, men
det oroar också.

Vi som har fostrats i den gamla skolan
har ibland fruktat, att resultatet av
den nya, som nu presenterats för oss,
kunskapsmässigt skall betyda en sänkt
standard. Detta skulle vara allvarligt i
en utveckling, som kommer att ställa
stora anspråk på den enskilde, inte
minst i fråga om tekniskt vetande och
kunnande. Det måste också finnas en
orientering bakåt i historiens fakta,
utan vilken orienteringen i nuet blir
osäker och famlande. Det är inte möjligt
att nu bedöma den nya skolans
möjligheter i dessa avseenden, men
det är ett önskemål som jag vet delas
av många, att inte det kunskapsmässiga
uttunnas till förfång för både individen
och samhället.

Jag instämmer emellertid i den målsättning,
som skolberedningen helt allmänt
har angivit: »Att orientera individen
i tillvaron och att meddela sådana
kunskaper och färdigheter som berikar

154 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

honom personligen, som gör honom
skickad att bemästra mötande livssituationer
och som ger honom en god
grund för fortsatt utbildning. Detta innebär
att eleven under skoltiden skall
bibringas goda språk- och räknefärdiglieter
samt orienteras i nuet och det
förflutna, i naturens och teknikens
värld och i samhällslivet.»

Skall nu detta, herr talman, bli något
mer än vackra ord, behövs det en
spontan och generös samverkan mellan
skolans anslagsgivande myndigheter,
läroboksförfattarna, utbildningsanstalterna
och lärarna ute på fältet. Vi
har en stark tro på lärarna, som så
ofta har visat sig kunna bemästra svåra
problem och prestera goda resultat
under besvärliga förhållanden.

Det är, herr talman, ett drag i den
nya skolan, att många ämnen, som förr
kallades kunskapsämnen, förts till
gruppen orienteringsämnen. Dessa har
i sin tur tredelats i orientering i livsåskådningsfrågor,
samhällsorientering
och naturvetenskaplig orientering. Beteckningen
är naturlig med hänsyn till
skolans målsättning.

Från mina utgångspunkter hälsar jag
med tillfredsställelse att kristendomskunskapen
fått en så fast ställning på
skolans schema. Ämnets betydelse har
också starkt understrukits av skolberedningen,
vilket vid ett par tillfällen
citerats. Jag skall inte upprepa det.

I skolberedningens omdöme om kristendomens
betydelse vill jag helt instämma.
Att undervisningen skall ske
med samma saklighet och personliga
engagemang som i fråga om andra ämnen
är, som särskilda utskottet framhållit,
helt naturligt.

Vad man skulle önska är att de timmar,
som anslagits åt kristendomskunskapen,
finge ge inte bara inlärande av
vissa nödvändiga fakta utan också en
kringsynt orientering i livsåskådningsfrågor
från kristna utgångspunkter.
Ämnet inbjuder ju till samtal mer än
de flesta andra. Det bör vara möjligt

att genomföra sådana särskilt på högstadiet.
Men just med tanke på behovet
av en orientering i nutidens religiösa
och etiska grundfrågor med anknytning
till laglydnad, fredssträvanden,
familjebildning, internationalism o. d.
är det en brist, att de yrkesbetonade
avdelningarna i klass 9 helt saknar
kristendomsämnet på schemat. Jag hoppas
det skall bli möjligt att åtminstone
ge några timmars orientering kring frågor
liknande dem jag nämnt — något
som också utskottet har antytt i sitt utlåtande.

Det är emellertid, herr talman, beklagligt,
att särskilda utskottets majoritet
inte har velat biträda de motioner,
som yrkat på fortbildningskurser
för folkskollärare för att möta den allvarliga
bristen på lärare i kristendomskunskap.
Jag yrkar där som så många
andra bifall till reservationen nr 22
och hoppas på ett positivt beslut i denna
kammare.

I en andra fråga, som har gett anledning
till livligt meningsutbyte både i
utskottet och här i kammaren — den
som gäller skolans morgonsamling —
skall jag fatta mig kort. Jag kan i allt
väsentligt instämma i vad som har anförts
av bl. a. herr Nelander.

Morgonsamlingen torde tillhöra de
mest omdiskuterade inslagen i skolans
dagsprogram. Att mycket av den kritik
som riktats mot dess utformning är
berättigat är ställt utom allt tvivel. Det
är dock oerhört svårt att t. ex. i ett tal
ge något, som kan fånga intresset hos
de mycket olika åldersgrupper, som
oftast har gemensam morgonsamling.
Det är ingenting att förvåna sig över
att de av skolans lärare, som av ålder
har haft huvudansvaret, kristendomslärarna,
blivit som man säger »utpredikade».
Omväxlingen under de senare
åren, med talare utifrån, har varit välgörande.

Om man nu accepterar en växling
mellan religiöst och profant präglade
morgonsamlingar, bör den ske så som

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 155

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

särskilda utskottet uttrycker det när utskottet
säger: »Skolledningen och berörda
lärare bör sträva efter att ge
morgonsamlingarna en sådan utformning
att de allra flesta elever kan deltaga
däri utan att behöva känna samvetsbetänkligheter.
» Vidare heter det:
»För att fylla sitt ändamål att under en
kort stund före dagens arbete ge tillfälle
till en gemensam inre samling
och koncentration bör de utformas på
ett värdigt sätt.»

Det är väsentligt för alla parter, att
den målsättningen upprätthålles. Då
torde de seriösa, ofta religiösa, inslagen
genom tal, sång och musik komma
att få ett inte alltför litet utrymme.

Vi vill ha bättre morgonsamlingar i
den nya skolan än den gamla ofta har
haft. Därvid bör man beakta möjligheten
att få medverkan utifrån. Den i
motionerna 1:718 och 11:858 väckta
frågan om särskilt anslag till ersättningar
åt gästande morgonsamlingsförrättare
har avvisats av utskottet såsom
för tidigt väckt. Med tanke på en god
uppläggning av morgonsamlingen torde
den snart bli aktuell.

Herr talman! Jag har alltför länge
tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk,
men låt mig ändå till sist med
ett nar ord beröra en skolform som
dagens beslut inte gäller men som ändå
berörs av det — folkhögskolan. Denna
särpräglade skolform har varit och är
alltjämt av utomordentlig betydelse i
vårt land. Det stora flertalet av förtroendemännen,
kommunalt och i riksdagen,
torde ha fatt sin grundläggande
utbildning där. Folkhögskolan förefaller
oss, som haft något med den att
göra, vara en omistlig skola.

Det var kanske inte överraskande att
folkhögskolornas lärare och huvudmän
kände oro inför framtiden, då skolberedningen
i sitt stora betänkande ägnade
folkhögskolan bara ett par sidor.
Sedan dess har departementschefens
interpellationssvar i höstas och nu senast
uttalanden i propositionen i visst

avseende dämpat oron. Folkhögskolans
betydelse för medborgarfostran och
förberedelse till yrkesutbildning har
understrukits. Detta markeras på ett för
folkhögskolans framtid värdefullt sätt
av särskilda utskottet, då det säger:
»Utskottet vill vidare, i likhet med departementschefen,
understryka det angelägna
i att man ger den i folkhögskolan
inhämtade allmänbildningen allt
erkännande. Vid utarbetande av olika
intagnings- och meritvärdesbestämmelser
bör man därför regelmässigt söka
ange folkhögskoleutbildningen som ett
alternativ likvärdigt med motsvarande
eller likartad fackskoleutbildning. Inte
minst bör denna uppfattning vara vägledande
för de statliga och statsunderstödda
verk och institutioner, som bedriver
utbildningsverksamhet eller som
i övrigt rekryterar personal på den utbildningsnivå
som här avses.»

Om riksdagen nu ger sin anslutning
till detta uttalande, har, synes det mig,
folkhögskolan fått en klart erkänd ställning
i det nya skolsystemet. Under dessa
förhållanden torde, såsom utskottet
menar, den särskilda utredningen kunna
uppskjutas tills vidare. .lag noterar
med tillfredsställelse det besked som
herr Helén gav här på förmiddagen,
att en utredning torde komma till stånd
om ett par år.

Med detta, herr talman, vill jag med
instämmande i några reservationer,
som jag här inte skall räkna upp och
av vilka jag anfört ett par, yrka bifall
tiil särskilda utskottets förslag.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag har för avsikt att i
mitt anförande huvudsakligen uppehålla
mig vid vissa kostnadsfrågor. Det
är utan tvekan så att man ute i kommunerna
har en mycket stark önskan
att så snabbt som möjligt lösa alla de
problem, vilka sammanhänger med

156 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

grundskolans uppbyggnad. I>et är glädjande
att denna ambition och positiva
inställning finns, men man måste dock
konstatera, att man här liksom på
andra områden är tvungen att göra en
avvägning med hänsynstagande inte
minst till de ekonomiska resurserna.
Det måste bli statsmakterna som prövar
den takt, vari grundskoleorganisationen
successivt skall genomföras under den
kommande sjuåriga övergångsperioden.
När man i detta avseende talar om resurser,
utgör givetvis tillgången på lärare
en synnerligen betydelsefull faktor,
vilket flera gånger har betonats
under dagen här i kammaren. Det synes
mig som om man i motioner och
därav föranledda reservationer inte till
fullo beaktat det spörsmålet. Här har
talats om det lägre delningstal för klasser,
som man önskar, och det liar också
med skärpa framhållits, att detta
ökar behovet av lokaler och lärare och
allt som sammanhänger med skolverksamheten.
Jag har vid utskottsbehandlingen
fått det intrycket att man från
olika håll är beredd att medverka till
finansieringen härav, och jag hoppas
att det också kommer att besannas, när
vi i fortsättningen blir överens om ytterligare
förbättringar av grundskolan.

Jag har med detta, herr talman, velat
understryka nödvändigheten av att
uppbyggnadsperioden präglas av en
centralisering eller styrning som vi
från kommunalt håll emellertid hoppas
successivt skall kunna lättas när den
nya skolverksamheten kommer i gång
över hela fältet.

I oktober 1960 lämnade kommunerna
uppgifter till skolberedningen rörande
sina investeringsbehov, vilka uppgick
till 2 365 miljoner kronor. Det är givet
att denna utredning var behäftad med
flera fel. Sålunda hade kommunerna
icke kunnat ta hänsyn till det förslag
om minskning av antalet elever i klasserna
som beredningen och departementschefen
sedermera föreslagit. Sammanställningen
ger dock en någorlunda

riktig uppfattning om de kostnader samhället
nu måste vara berett att ikläda sig
för det som ändå är grundförutsättningen
för att den nya skolan skall bli verklighet
inom beräknad tid, nämligen att
erforderliga lokaler finns för verksamheten.
Departementschefen har liksom
skolberedningen icke ansett det möjligt
att upprätta en plan för investeringarna
enligt kommunernas önskemål -—
vilket skulle ha inneburit en investering
under budgetåret 1962/63 på över
500 miljoner kronor — utan denna topp
har måst avsevärt kapas, varigenom en
jämnare byggnadstakt erhållits. Planen
upptar nu ramar om 350 miljoner kronor
per år under budgetåren 1962/63
fram till 1964/65 och därefter en successiv
minskning. Det torde vara skäl
att i detta samanhang erinra om att departementschefen
framhållit följande:
»Planen synes därför böra bli utgångspunkten
för de årliga ställningstagandena
i fråga om investeringsramar och
anslag, samtidigt som givetvis behoven
får bedömas mot bakgrunden av det
samhällsekonomiska läget.»

Det torde vidare vara anledning påpeka
att utskottet, som tillstyrker departementschefens
och skolberedningens
enhälliga förslag till investeringsramar,
framhållit, att om det skulle bli
en tillfällig konjunkturnedgång i landet
borde man lämpligen möta denna med
bl. a. ökade insatser i fråga om skolhusbyggande.

Ja, detta är ju vad som redan inträffat.
Sedan utskottet slutjusterat sitt utlåtande
har skolöverstyrelsen i en kommuniké
meddelat, att man för det stundande
budgetåret avser att öka investeringsramen
från 350 till 410 miljoner
kronor, eftersom det vid överläggningar
med arbetsmarknadsstyrelsen framgått
att ökad arbetslöshet kan befaras inom
byggnadsfacket under den kommande
vintern. Detta beslut måste man hälsa
med tillfredsställelse, ty det innebär att
skolans sektor blivit ihågkommen, även
om man givetvis rent allmänt måste be -

Nr 22 157

Tisdagen den 22 maj 1962 ein.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

klaga om konjunkturutvecklingen skulle
gå i en mindre gynnsam riktning.

Trots att utskottet beträffande investeringarna
varit helt överens i stort, har
dock vissa meningsskiljaktigheter uppstått
på några punkter. Departementschefen
har föreslagit att investeringssumman
under budgetåret 1962/63 skulle
fördelas med 270 miljoner kronor på
permanenta skollokaler och med 80 miljoner
på s. k. provisoriska lokaler. Detta
sistnämnda belopp innebär en ökning
med 30 miljoner i förhållande till vad
skolöverstyrelsen tidigare föreslagit.

I flera motioner har frågan om provisoriska
skollokaler aktualiserats. Sålunda
har hemställts om statsbidragsändringar
för att påverka kommunerna att
bygga sådana lokaler, och vidare har
föreslagits att investeringsramen för
dem skulle ökas från 80 till 100 miljoner
kronor. Ja, man har i reservation
nr 26 gått så långt att man redan nu är
beredd att säga att bidragsunderlaget
bör sänkas från 900 till 750 kronor per
kvadratmeter. Skolberedningen hänvisar
i detta avseende till att Kungl. Maj :t
uppdragit åt statskontoret att i samråd
med överstyrelserna undersöka dessa
spörsmål i hela deras vidd. Utskottet
har ansett det lämpligt att avvakta resultat
av denna undersökning, innan
man tar ställning till dessa viktiga problem,
men är, såsom framgår av utlåtandet,
angeläget framhålla, att det därvid
inte tar avstånd från skolberedningens
uttalade mening, att de provisoriska
skollokalerna bör få ökat utrymme
inom den totala investeringsramen.

I ett par motioner har föreslagits att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om att i det utredningsarbete,
som redan bedrives eller som
kommer att bedrivas, beträffande skolbvggnadsverksamheten
skulle undersökas,
huruvida det går att få till stånd
en i administrativt avseende förenklad
handläggning av skolbyggnadsiirenden.
Jag vill uttala min tillfredsställelse med
utskottets ställningstagande på den

punkten. Jag tror dock att det är farligt
att generalisera i detta fall. Ofta är det
så, att kommunalmän är ganska kvicka
att kritisera centrala myndigheter —-och inte minst har väl den omständliga
handläggningen av skolbyggnadsärendena
varit i skottgluggen —- men det
finns dock exempel på att handläggandet
av sådana ärenden kan gå raskt. Givetvis
finns det också fall där takten
inte varit som man skulle önskat. Funderar
man närmare på dessa problem
skall man emellertid finna, att det inte
är så lätt att åstadkomma förenklingar.
Dröjsmålen uppstår många gånger på
det lokala planet — och givetvis även
på länsplanet — innan övriga myndigheter
tagit ställning till ett skolbyggnadsärende.

Nu har utskottet enats om att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala angelägenheten av att få till stånd
förenklade bestämmelser och anvisningar.
Jag vill påpeka, att utskottet på
denna punkt inte har någon bestämd
uppfattning, utan utskottet har varit
försiktigt och sagt att det bör undersökas,
huruvida och i vilken mån det
är möjligt att åstadkomma förenklingar
även i den administrativa handläggningen
av skolbyggnadsärenden.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
övergå till att anföra några synpunkter
rörande kostnadsrelationen stat—kommun.
Skolkommissionen uttalade i sitt
betänkande att man i framtiden borde
sikta på att kommunernas kostnader för
skolväsendet till större del än som tidigare
varit fallet borde övertagas av staten.
I den proposition som låg till grund
för 1950 års principbeslut om enhetsskolan,
delade departementschefen denna
uppfattning. Skolberedningen har
emellertid haft som riktmärke att inte
ändra kostnadsfördelningen, vilken i
dagens läge är sådan att staten tar ungefär
55 procent av kostnaderna och kommunerna
45 procent. Denna fråga måste
prövas i annan ordning, varvid det inte
endast gäller förhållandet stat—kom -

158

Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

mun utan även skolkostnadernas fördelning
mellan bärkraftiga och svaga kommuner.
Man anser att det är 1958 års
skatteutjämningskommitté som skall
lösa inte endast detta problem utan
även en rad andra problem som finns
inom samhället i dag. Det är inte utan
att man börjar känna oro över alla de
arbetsuppgifter som denna utredning
har och som den kommer att få sig förelagda.
Hur har kommitténs arbete hittills
bedrivits, och kan man förvänta att
takten under de år som återstår innan
den skall avlämna sitt förslag blir sådan,
att 1964 års riksdag kan få ett acceptabelt
förslag?

Jag skall avhålla mig från att gå alltför
långt in på vissa kommuners ekonomiska
situation. Jag vill dock framhålla
att nettoutgifterna per elev i den
obligatoriska skolan under åren 1949—
1958 procentuellt stigit tre gånger så
mycket på landsbygden som i städerna.
Det är att märka att statens utgifter för
dess andel i landskommunernas kostnader
för skolväsendet under samma tid
har minskat med cirka 10 procent, medan
dess kostnader för städerna har
ökat med ungefär 3 procent. Det torde
vara överflödigt att påpeka att skattekraften
hos landskommunerna är avsevärt
lägre än hos städerna och att skolkostnaderna
följaktligen är mer betungande
för landskommunerna. 1958
uppgick deras genomsnittliga utdebitering
för den obligatoriska skolan till
omkring kr. 3:25 per skattekrona, vilket
belopp är ungefär dubbelt så högt
som genomsnittet för städerna.

Det råder intet tvivel om att kommunerna
önskar vara huvudmän för den
obligatoriska skolan också i fortsättningen.
Visserligen fick vi från vissa
politiska meningsyttringar, när vi för
några månader sedan diskuterade rikets
indelning i borgerliga kommuner, höra
synpunkter om att högstadiet borde
överföras till landsting eller att detta
skulle vara statens angelägenhet, men
dessa synpunkter ansågs väl relevanta

endast i det sammanhanget. I dag har
vi inte hört något tal om det. Alla slår
vakt om den obligatoriska skolan — och
det skall vi vara glada över. Men förutsättningen
härför är att det skapas ekonomiska
betingelser för kommunerna
att klara uppgiften. För närvarande tar
den obligatoriska skolan 40 procent av
kommunernas totala nettoutgifter. Vissa
lättnader för kommunerna kan dock redan
nu skönjas. Jag syftar på årets riksdagsbeslut
om höjda skattelindringsbidrag
och det beslut som fattades förra
veckan om viss maximering av kommunernas
andel i folkpensioneringskostnaderna.
Vidare ligger propositionen om
polisväsendets förstatligande på riksdagens
bord. Men ändå vilar ett stort
ansvar på 1958 års skatteutjämningskommitté,
som alla väntar så mycket
av, utan att man tydligen kommer ihåg
att det är många kommittéer som tidigare
stött sina pannor blodiga mot det
komplicerade problem som en rättvis
kommunal skatteutjämning är och troligen
också kommer att förbli. Även om
detta uttalande andas en viss pessimism,
är det dock tillfredsställande att konstatera
att de i riksdagen företrädda
meningsriktningarna i stort är eniga
rörande nödvändigheten av att hänskjuta
kostnadsfördelningen till 1958
års skatteutjämningskommitté.

I ett motionspar som väckts av centerpartiet
har man yrkat en annan skatteunderlagsdifferentiering
till skolhusbyggnader
än den vi nu har. Man har
inte fullföljt yrkandet till reservation,
och jag anser heller inte att motionerna
innebär något större avsteg från den
enighet som har rått i fråga om att skjuta
på frågan. Den skulle med all rätt
inte vara kontroversiell nu när vi skall
fatta detta viktiga beslut. Utskottet föreslår
att motionerna överlämnas till 1958
års skatteutjämningskommitté.

I en motion av herr Hagberg m. fl.
har bl. a. yrkats att staten redan nu
skall ta en större del av kostnaderna
för skolväsendet och för framtiden sva -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22

159

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

ra för huvudparten av dem utan att därmed
den lokala ledningen begränsas.
Detta yrkande verkar en smula obestämt.
Vad menas med huvudparten av
kostnaderna? Om därmed avses så gott
som hela kostnaderna för skolväsendet,
är det orealistiskt att räkna med att den
lokala ledningen inte skulle bli begränsad.
Motionen har av utskottet lämnats
utan avseende.

Vidare, herr talman, vill jag beträffande
särskilda utskottets utlåtande nr
2 uttala min tillfredsställelse över utskottets
behandling av motionerna
I: 711 av herr Carl Albert Anderson och
II: 857 av herr Petterson i Degerfors
m. fl. angående utredning och prövning
av behörighetskraven för erhållande av
tjänst som skoldirektör eller biträdande
skoldirektör i kommun med mer än en
sådan tjänst. Jag anser det vara värdefullt,
att utskottet har föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t i ärendet.

Till sist vill jag yttra några ord rörande
16 § i förslaget till skollag. Där
föreligger en reservation av herr Lars
Larsson m. fl. Reservanterna har en avvikande
mening rörande fackrepresentationen.
De argument som utskottet har
anfört och de som framhållits här i dag
har inte gjort särskilt starkt intryck på
mig.

Det har sagts att det är en stor tillgång
för våra skolstyrelser att de har
fackrepresentation. Visst är det en stor
tillgång, men det finns väl ändå möjligheter
även för en lokal skolstyrelse att
i vissa ärenden, där så finnes erforderligt,
kalla representanter för olika lärargrupper
för att få en föredragning eller
information av speciell skolteknisk eller
pedagogisk art. Nog måste väl ändå
den omständigheten, att enligt skollagen
antalet ledamöter i skolstyrelsen kan
vara sju men det kan inträffa att antalet
fackrepresentanter uppgår till tolv, innebära
att det hela blir tungrott. Och
är ändå inte erfarenheterna hittills av
detta system mycket skiftande? Det
finns skolstyrelser, där man tyvärr kan

peka på att fackrepresentanterna missbrukat
— eller, för att använda ett kanske
mildare uttryckssätt, missförstått -—
sin ställning och trott att deras uppgift
är att tillgodose sin grupps intressen i
skolstyrelsen och inte att berika skolarbetet.

I och med 1953 års kommunallag har
kommunens styrelse fått en starkare
ställning än tidigare. Den har rätt till
insyn i andra nämnders och styrelsers
verksamhet. Alla ärenden från dessa till
fullmäktige passerar via kommunens
styrelse. Där skulle det väl många gånger
behövas en fackrepresentation vid
ärendenas behandling. Den finns ej,
utan i stället kallar kommunens styrelse
till sammanträdena den särskilda sakkunskap
den vill höra i de speciella
fallen.

.lag vill i detta sammanhang alltså
helt ansluta mig till den reservation som
här fogats till utskottets utlåtande.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det händer någon gång
i ett mänskligt liv, att man får uppleva
ett historiskt ögonblick. Statsrådet
Edenman ville i sitt inledningsanförande
till denna debatt inge oss förnimmelsen
av att just nu höra suset av historiens
vingslag — en stämning som det
kanske inte är så lätt att hålla fast när
vi kommit så här långt fram på dygnet.
Ecklesiastikministern ville bl. a. karakterisera
tillkomsten av den nioåriga
obligatoriska skolan som ett förverkligande
av de demokratiska principerna
och som medlet att motverka falska sociala
värderingar. Senare bidrog herr
Stellan Arvidson till att förstärka det
historiska suset genom att hävda att
den nya skolan skulle innebära brytandet
av de besuttna gruppernas bildningsmonopol.

•lag är den siste som skulle vilja nedvärdera
betydelsen av det skolbeslut vi
nu skall fatta. Men nog förefaller det
mig som om herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet och herr

160 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Stellan Arvidson under sitt långa arbete
med skolans reformering och långt dessförinnan
varit blinda och döva för den
utveckling som skett i vårt samhälle under
de senaste årtiondena.

I själva verket är det så, att demokratiseringsprocessen
nått långt i vårt land
och att skolans utbyggnad till en nioårig,
organisatoriskt sammanhållen,
obligatorisk skola är en senkommen anpassning
till en utveckling, som redan
ägt rum. Det är betecknande att åtskilligt
av det idémässiga underlaget är
hämtat från det tidiga trettiotalets amerikanska
reformpedagogik.

När vi nu fattar beslut om vår grundskola
har åtskilligt av detta reformpedagogiska
nyskapande fått ålderns patina
över sig. Statsrådet Edenman talade inte
utan förakt i rösten om att historiens
damm hunnit lägra sig över sidorna på
den Baggeska skolutredningen från 1940
och att den var förlegad redan när den
lades fram. Tillåt mig, herr talman, att
betrakta det som sannolikt att en kommande
ecklesiastikminister kan få anledning
att göra ett liknande utlåtande
om den proposition vi just nu behandlar.

Gamle hedervärde Nils Månsson i
Skumparp har figurerat i den här debatten.
Denne »ljusets bonde» har trots
att hans förtjänster om folkskolans tillkomst
betydligt överdrivits fått sin staty
i Fränninge. Det kan naturligtvis hända
att en förstående, ehuru lätt vilseledd
eftervärld kommer att känna ett behov
av att manifestera sin tacksamhet för
dagens beslut genom att resa någon staty
i Uppsala —- eller kanske rent av den
hamnar i Skabersjö. Om de efterkommandes
dom vet vi så litet.

Sedan jag nu, herr talman, tillåtit mig
att något försöka dämpa den högtidliga
historiska stämningen kring debatten tidigare
i dag, vill jag gärna ta upp några
argument, som spelat en stor roll i den
polemik som i och utanför riksdagen
förts i fråga om högstadiets utformning.

Först ämnar jag uppehålla mig vid

den rent principiella frågan om riksdagens
och riksdagsgruppernas bundenhet
vid ett utredningsförslag. Om det
skulle vara så, att sista ordet vore sagt
i och med utt en kompromiss träffats i
en utredning, vore det ju komplett meningslöst
att skicka ut betänkandet på
remiss. Detta har emellertid skett och
ett oerhört stort arbete har lagts ned
inom remissinstanserna för att plöja
igenom det digra materialet och för att
utforma de likaledes digra och tankeväckande
yttrandena.

Ecklesiastikministern har tidigare i
dag låtit oss veta att remissinstansernas
uppslutning kring förslaget varit »överväldigande».
Denna karakteristik av
yttrandena är emellertid inte godtagbar.
En noggrann genomläsning av dessa
utlåtanden visar nämligen att de inrymmer
mycket av stark skepsis framför
allt i fråga om utformningen av högstadiet.
Och detta gäller, väl att märka,
också många av de betänksamma yttranden,
som — mer eller mindre pliktskyldigt
— slutar med ett tillstyrkande.

Tiden och kammarledamöternas tålamod
skulle inte medge en utförlig redovisning
av remissorganens fullständiga
skrivningar. För att illustrera mitt påstående
skall jag emellertid som exempel
hänvisa till de yttranden som avgivits
av skolstyrelsen i Malmö samt av
länsskolnämnden i Malmöhus län, och
de är typiska för den form av tillstyrkanden
jag här talar om.

I Malmö stads yttrande understrykes
bl. a. klassföreståndarens roll och betydelsen
av att den beaktas. I fråga om
differentieringen heter det att »värderingarna
kan variera i hög grad, så mycket
mer som beredningen på många
punkter knappast har kunnat bygga
sitt ställningstagande på vetenskapligt
grundade argument».

På tal om den sociala fostran, som
inte minst herr Arvidson uppehållit sig
vid så utförligt, sägs det i yttrandet att
den frågan är synnerligen komplicerad,
eftersom »de inom beredningen utförda

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 161

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

vetenskapliga undersökningarna inte
liar gett några entydiga utslag. Beredningens
ställningstagande har därför
måst grundas på allmänna värderingar
och ''erfarenhetsmässiga bedömningar’.»

Yttrandet fortsätter så här: »Med sådana
subjektiva bedömningsformer är
det inte underligt att de rektorer och
lärarekollegier, som haft tillfälle att
framföra sina synpunkter, uppvisar
mycket skiftande åsikter.»

Jag skulle kunna fortsätta denna uppläsning,
men för att vinna tid skall jag
inskränka mig till ännu ett citat ur yttrandet.
Det är också ganska väsentligt:
»Från lärarkollegierna i de två högstadieområdena
i Limhamn (som har enhetsskola),
där eleverna grupperats efter
sitt val av tillvalsämnen, framhåller
man uttryckligen, att man ej kunnat
finna sämre trivsel eller andra negativa
effekter såsom speciella disciplinsvårigheter
i de s. k. praktiska klasserna.»

Det är intressant att jämföra detta
med de uttalanden vi hört i dag under
debatten från herrar Edenman och Arvidson.
De tillstyrkande yttranden ecklesiastikministern
åberopat och betecknat
som överväldigande, innehåller alltså
starkt kritiska omdömen om de vetenskapliga
undersökningar herr Arvidson
tillmätte så stort värde, och ett kraftigt
underkännande av tesen att tillvalsgruppering
skulle få socialt förkastligt
resultat i form av negativ gallring. Jag
säger detta för att man rätt skall kunna
bedöma innebörden av den mängd remissvar,
som långt ifrån kan betecknas
som överväldigande tillstyrkanden.

Även om man från regeringshåll är
angelägen att påminna lärarna om att
avgörandena om skolan inte är deras
sak, så är det väl ändå inte rimligt att
bortse från de erfarenheter de gjort
just i det enda högstadium av enhetsskolemodell
vi har bedrivit försök med.
Det har som bekant varit så, att där
dessa försök pågått har man i ett stort
antal fall föredragit ett tillvalsgrupperat
högstadium, därför att erfarenheten vi6
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

sat att detta varit den mest funktionsdugliga
skolformen inom enhetsskolans
högstadium.

Det finns också anledning att belysa
talet om de svåra strider som skulle
blossa upp i kommunerna och göra det
fullkomligt odrägligt, om skolledningen
fick möjlighet till tillvalsgruppering,
där detta ansågs lämpligt och praktiskt.
Vi har dock under den långa period,
då vi haft försök med enhetsskola, prövat
systemet i olika kommuner och haft
tillvalsgruppering med skolöverstyrelsens
bifall, utan att någon som helst
strid av betydelse förekommit. Man har
över huvud taget inte tänkt på strid,
utan det hela har ordnats lugnt och
stillsamt. Det finns ingen anledning att
tro att en liknande möjlighet inom
grundskolan skulle utlösa strider.

Jag hotade med att även läsa upp valda
delar av länsskolnämndens utlåtande,
men på grund av tidsnöden skall jag
inskränka mig till det allra sista avsnittet.
Där står nämligen så här: »Skulle
det vid denna skolas konfrontation med
verkligheten visa sig, att man utgått
från förutsättningar, som inte är för
handen, måste man självfallet vara beredd
till sådana modifikationer som utvecklingen
anvisar.»

Det liar under debatten förekommit
åtskilliga överord, som saknar varje
täckning. Herr Heléns tal om att högerpartiet
genom sitt förslag i högstadiefrågan
skulle ha ställt sig vid sidan av
det stora grundskolebeslutet är helt
orimligt liksom herr Arvidsons groteska
påstående att möjligheten till tillvalsgruppering
skulle innebära att demokratien
sättes ur spel.

Tillåt mig, herr talman, uttala förhoppningen
att dessa överord snart sjunker
i glömskans djup och att länsskolnämnden
i Malmö har fog för sin förhoppning
att modifikationer skall kunna
genomföras, när den i väsentliga avseenden
oprövade nya skolan skall konfronteras
med verkligheten efter det beslut
vi nu skall fatta.

162 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palms hänvisning
till förhållandena under försöksperioden
låter väl bestickande, men jag vill
erinra om att det här rört sig om en
förutsättningslös försöksperiod och att
vad vi nu skall besluta är vad riksdagen
själv har begärt, nämligen en definitiv
utformning av grundskolan. I detta läge
skulle de kommunala striderna med all
säkerhet få en annan karaktär.

Jag vill erinra herr Palm om utvecklingen
i fråga om det s. k. österåkerssystemet,
som startade i en kommun,
därefter övertogs av 18 andra kommuner
och i fjol omfattade 400 klasser. Det
spreds utan tvivel genom en medveten
kampanj från de grupper som var särskilt
intresserade. Tror herr Palm verkligen
att de stillatigande skulle underlåta
att utnyttja en kommunal beslutanderätt,
om riksdagen hade valt högerlinjens
förslag?

Herr Palm hoppas att överorden skall
dunsta bort. Det hoppas jag verkligen
också, men, herr Palm, det har icke yttrats
några överord från folkpartiets
sida i dag. Såvitt jag vet har det i ett
enda inlägg förekommit överord av en
typ som inte borde ha förekommit. Det
var herr Hseggblom som förebrådde oss
för ljusskygghet och bristande hederlighet.
Är det den melodien, herr Palm,
som högerpartiet vill spela upp, får det
allmänpolitiska återverkningar. Om däremot
herr Palms och herr Heckschers
sätt att resonera blir bestående, skall
också överorden dunsta bort.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag lät mig inte övertygas
av herr Helén om att striderna
skulle bli så svåra, om även i grundskolan
den möjlighet skulle finnas som har
stått till buds inom försöksskoleverksamheten,
låt vara att denna var förutsättningslös.

Herr Helén hänvisade till österåkerssystemet
och de många klasser som har
börjat tillämpa detta eller variationer

m. m.

därav. Som en liten upplysning kanske
jag kan nämna att rektorn för österåkersskolan
inte alltid har varit så hänförd
över själva systemet som sådant
utan även haft negativa ting att berätta.
Det finns kanske inte anledning att i en
kort replik gå närmare in på detta. Jag
minns emellertid — eftersom vi talat
om reformpedagogik — hans speciella
exempel när det rörde försöket att tilllämpa
gruppering inom klassens ram.
Han menade att försöket inte slagit särskilt
väl ut i österåker. Det hände bl. a.
att de s. k. snillena — för att använda
hans eget uttryck — satt i ett hörn av
klassrummet och läste, medan de praktiskt
begåvade eleverna satt i ett annat
hörn och sköt med slangbåge på de teoretiskt
inriktade kamraterna. Detta är
ett exempel på vad försöken kan innebära.
Reformpedagogiken får kanske i
någon mån omprövas, om den inte alltid
kan tillämpas enligt det mönster
man tidigare trott på.

Jag vill inte yttra mig närmare om det
hotfulla uttalandet om vad som skulle
komma att ske, därest vi fortsatte att
säga att det förekommit överord i debatten.
Det överord jag speciellt tagit
fasta på när det gäller herr Helén är
yttrandet om att högerpartiet genom
denna småsak — som en talare för en
liten stund sedan kallade skiljaktigheterna
— ställt sig utanför grundskolebeslutet.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Palm säger att rektorn för österåkersskolan
har gjort en nyanserad bedömning
av värdet av erfarenheterna från
den försöksverksamhet som där bedrivits.
Men det var inte alls detta som jag
talade om, herr Palm. Vad jag sade var
att »driven» för att få fram österåkerssystemet
utgjorde utlösningen av en
målmedveten kampanj, som skulle få
sin direkta fortsättning i kommunala
beslut, om högerns linje i dag skulle
segra. På den punkten har inte herr

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 163

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

Palm på minsta sätt kunnat gendriva
mig.

Sedan är det en bedömningsfråga,
huruvida högern har ställt sig vid sidan
om dagens beslut i skolfrågan eller icke.
Den iver, varmed man rent mekaniskt i
reservationens form har upprepat sina
yrkanden i motionerna, kan jag inte
uppfatta annat än som en medveten
önskan att ställa sig vid sidan om detta
beslut. Det är mycket glädjande, om
herr Palm, som har bättre insyn i högerpartiets
handlande än jag, skulle ha
en annan uppfattning i detta avseende.
Efter att ha lyssnat till herr Haeggbloms
anförande i kväll har man emellertid
svårt att tro att det ligger någon som
helst sanning i en sådan mera moderat
värdering.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Motivet för högerpartiets
motioner och reservationer i detta
ärende är bara ett, hr Helén: omtanke
om skolans funktionsduglighet inom ramen
för den grundskola, varom riksdagen
nu kommer att fatta beslut.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Vår tid har upplevt en
folkvandring av störa mått, en folkvandring
över gränserna som lett till att
minoriteter uppstått inom många nationer.
Bland de problem pom möter dessa
människor i den främmande miljön är
bl. a. svårigheten att bereda barnen en
god uppfostran och utbildning i enlighet
med sina önskningar.

Också vi har sådana minoriteter
ibland oss. Hur har i deras fall problemet
med skolgången lösts?

Vårt samhälle har skyldighet att bereda
deras barn undervisning. Många
av dessa går i våra vanliga skolor. Jag
har själv i folkskolan haft sådana elever
och kan intyga att det icke är lätt vare
sig för eleverna eller för läraren att
klara situationen, då de ej förstår varandras
språk. Dessa barn kan i den vanliga
skolan ej få den undervisning, som

vore bäst lämpad för dem — och alla
de övriga eleverna i klassen blir också
något hindrade genom att läraren måste
ägna viss tid åt nykomlingarna. För föräldrarna
kompliceras förhållandet ytterligare
genom svårigheten att bereda
barnen den religionsundervisning, som
överensstämmer med deras tro.

Unesco har uppmärksammat minoriteternas
skolproblem och rekommenderat
att de i alla länder skall ha rätt att
bereda sina barn undervisning i skolor
som är lämpade efter deras behov. Föräldrarna
skall också ha rätt att tillförsäkra
barnen religiös undervisning i
enlighet med sin egen religiösa trosbekännelse.

Detta kan ske i privata skolor. Villkoret
skall vara att undervisningens
standard icke är lägre än i övriga skolor
och att undervisningen icke hindrar
barnen från att lära känna landets kultur
och språk.

Det finns två sådana privata skolor i
Stockholm. De är den mosaiska församlingens
skola, Hillelskolan, samt S:t
Eriks katolska skola. Men att driva privata
skolor kostar mycket pengar. Om
skolavgifterna är höga, blir det en allt
annat än demokratisk urvalsprincip som
bestämmer, om föräldrarna och barnen
skall kunna åtnjuta de rättigheter Unesco
rekommenderat.

I motion 730 i denna kammare begärdes
statsbidrag till de två skolorna.
Statsbidrag kan utgå till privata skolor
enligt skolberedningens betänkande och
Kungl. Maj:ts proposition efter Kungl.
Maj:ts och eventuellt riksdagens prövning.
Som villkor ställs att den undervisning
skolorna meddelar skall till art,
omfattning och allmän inriktning väsentligen
motsvara den obligatoriska
skolans. Vidare skall som skäl för sådant
bidrag anses att skolan är avsedd
för en minoritet eller för barn till här
i landet verksamma utländska föräldrar.

De nämnda skolorna fyller väl dessa
krav. Båda följer den läroplan, som fastställts
för Stockholms folkskolor utom i

164 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

fråga om kristendomsundervisningen.
Skolorna är öppna för alla som önskar
ta del av deras undervisning. De står
under skoldirektionens inspektion och
överinseende. De åtnjuter kommunalt
bidrag i form av läroböcker, materiel
och ersättning för skolmåltider. I övrigt
finansieras skolornas verksamhet genom
privata medel och bidrag från vissa
fonder, vilka dock är otillräckliga.

Starka pedagogiska skäl talar för att
de barn, som går i dessa båda skolor,
får åtnjuta religionsundervisning inom
den ordinarie skoltiden. Särskilt för de
små barnen på låg- och mellanstadiet
blir annars påfrestningarna för stora.
Barnen blir överansträngda, läxläsningen
lidande och fritiden alltför kort.
Många gånger har barnens föräldrar
kommit till vårt land som flyktingar
efter en tid av uppslitande erfarenheter.
Detta bidrar till att dessa elever befinner
sig i en psykologiskt ömtålig situation.
De behöver den trygghet som skolmiljön
kan ge dem. Därigenom utvecklas
de lättare till harmoniska medborgare
i vårt samhälle.

Det har i dag sagts många vackra ord
om demokratiens skola, och vi är alla
eniga om grundtankarna när det gäller
denna skola, såsom att skolan skall väl
anpassas efter elevernas behov och arbetsförmåga.
Vi är också eniga om att
föräldrarna skall ha rätt och frihet att
hjälpa sina barn att välja den för dem
bäst lämpade undervisningslinjen. Såsom
herr Helén sade i sitt stora tal vid
debattens början accepterar vi emellertid
inte helt och fullt dessa grundtankar,
när de kolliderar med principen
om föräldrarnas rätt till inflytande över
sina barns religiösa fostran. Då ger vi
oss lätt hän åt känslomättade och subjektiva
bedömningar. Vi vill inte utfärda
förbud, men vi är inte i dylika fall tillräckligt
generösa.

Skolor av samma typ som de nämnda
åtnjuter statsbidrag till betydande belopp
inom de flesta västeuropeiska och
även många östeuropeiska länder. I

Danmark utgår bidrag med omkring 80
procent av kostnaderna och i England
med ungefär 95 procent, för att nämna
ett par exempel.

Utskottsmajoriteten har emellertid avstyrkt
motionärernas anhållan om statsbidrag
till de båda skolorna. Hur gärna
jag än ville hemställa om bifall till motionen
skall jag inte göra detta, eftersom
det skulle vara mycket orealistiskt
i dagens situation. Jag ansluter mig i
stället till reservation nr 30.

Ilerr Arvidson menade, att denna reservation
skulle vara onödig, eftersom
den inte sträcker sig stort längre än utskottets
utlåtande. Enligt min mening
är den sannerligen inte onödig och jag
beklagar endast att den inte utmynnar
i en hemställan om bifall till motionernas
förslag om statsbidrag. Reservationen
fäster dock ytterligare uppmärksamheten
vid det problem det här gäller,
och jag hoppas att den dag inte
skall vara alltför avlägsen då vår tolerans
och generositet har vuxit, så att vi
är mogna för att ge dessa skolor statsbidrag.
I avvaktan därpå nödgas jag
som sagt yrka bifall till reservationen
nr 30.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s) samt herrar Dickson (h)
och Börjesson i Falköping (ep).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber också att få
instämma i vad fru Renström-Ingenäs
bär anfört och i det yrkande hon framställt.

Skolans uppgift är ju tvåfaldig, dels
att vara fostrande och dels att ge ett
visst mått av allmänbildning och kunskap
i vissa ämnen, något som i sig
innesluter även ett fostrande moment.
Jag skall emellertid inte gå in på de
direkta organisatoriska och pedagogiska
spörsmålen, eftersom jag i högsta
grad är lekman när det gäller skolfrågan
och dessa saker redan har ingående
berörts under den tidigare debatten.
Jag vill i stället säga några ord om så -

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 165

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

dant som tillhör skolans fostrande uppgift.

Självfallet bär hemmen huvudansvaret
för all fostran, men skolans insatser
har utomordentligt stor betydelse såsom
ett komplement härvidlag. I vissa åldrar
betraktar de unga ofta inte föräldrarna
såsom auktoriteter, medan de lärare
som åtnjuter de ungas respekt — och
det är väl i regel fallet — har utomordentligt
stora förutsättningar att påverka
eleverna i positiv riktning. De lärare
som härvidlag har de största möjligheterna
och det största ansvaret är
givetvis klassföreståndare och rektor.
De är därför angeläget att de får tid att
kontinuerligt ägna sig åt sina elevers
fostran.

Av dessa skäl vill jag i första hand
ansluta mig till reservation nr 16 b, där
det påyrkas att klassföreståndarna på
högstadiet skall få disponera en halvtimme
i veckan för sådant ändamål.
Skulle det yrkandet falla, ber jag att i
andra hand få nu ansluta mig till reservation
16 a, enligt vilken rektor i årskurs
7 under vissa förutsättningar
skulle ha en timme per vecka och klass.
Under de timmar som då ställs till förfogande
kan klassföreståndare eller rektor
ta upp frågor, som har med disciplin
och trivsel att göra. De kan då
också lära sina elever åtskilligt när det
gäller uppträdande samt ge praktiska
anvisningar, som kan vara till nytta i
livet såväl innanför som utanför och
efter skolan. Med risk att chockera litet
skulle jag vilja kalla detta för att meddela
undervisning i hut, hyfs och hållning
eller helt enkelt en utbildning i
stil.

Sveriges scoutförbund har under
några år anordnat vad man kallar för
stilkurser för ungdomar ute i näringslivet.
Eleverna har där fått lära sig hur
man skall uppträda i olika situationer,
t. ex. när man söker anställning. Det har
visat sig att eleverna i dessa kurser,
som i början har varit ganska skeptiska
till vad de skulle få lära sig, efter

hand har blivit ytterst tacksamma för
den undervisning de fått. Någonting i
den vägen skulle bland annat dessa
timmar eller halvtimmar kunna användas
till. Om detta kunde bidra till ett
bättre allmänt uppträdande och en bättre
stil hos ungdomen ute på gator och
vägar — vilket jag tror — så skulle
mycket vara vunnet.

Den värdefullaste fostran skolan kan
ge är emellertid den etiska, och den
kommer naturligt in under kristendomsundervisningen
och morgonsamlingarna.
Jag har redan instämt i vad
herr Nelander tidigare anfört om kristendomsundervisningen
och morgonsamlingarna
samt extra utbildning av
kristendomslärare, och jag kan därför
nu inskränka mig till några få synpunkter.

Jag tror att det är alldeles nödvändigt
att ge de unga klara normer, och jag
har mycket bestämda erfarenheter av
att de unga också vill ha det. De vill
veta vad som är rätt och orätt. Jag tror
det är farligt att relativisera och att i
för stor utsträckning hänvisa eleverna
till att själva söka sig fram till en livsstil,
i varje fall i alltför unga år. Det
är angeläget att ge de unga de klara
normer som tio Guds bud utgör, normer
som aldrig någonsin kan ersättas
med mänskliga påfund, normer som har
legat till grund för den västerländska
kulturen, för lagstiftning och rättsmedvetande.

Självfallet får kristendomsundervisningen
inte stanna vid att bara ge en
upplysning om kristna moralbegrepp,
utan den måste också ge kunskap om
den kristna kärleken, om det kristna
evangeliet, som kan ge förutsättningar
för att nå fram till en kristen tro. Några
påtryckningar får där givetvis inte förekomma.
Den enskilde eleven måste
själv försöka nå fram till ett eventuellt
trosavgörande. Men en rätt meddelad,
objektiv kristendomsundervisning kan
ge ett gott underlag för att komma fram
till en kristen livsuppfattning eller i

166 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

varje fall skapa förståelse för dem som
har nått en sådan.

Jag är liksom flera tidigare talare
tacksam för den ganska positiva skrivning
som utskottet har enats om i fråga
om kristendomsundervisningen, både
när det gäller objektiviteten och möjligheterna
till undervisning på de yrkesbetonade
linjerna i 9:de klassen. Jag
hade hoppats att utskottet skulle ha gått
längre och bl. a. tillstyrkt en hel timme
på olika 9 y-linjerna, som yrkats bl. a.
i högerns partimotion. Det vore frestande
att ställa ett yrkande om det, enär
jag anser att just de elever som går på
dessa linjer har större förutsättningar
än andra att få nytta och hjälp av en
rätt upplagd kristendomsundervisning.
Erfarenheten har också visat att de som
kommit i kontakt med livet utanför skolan
och de problem som där möter har
haft särskilt stort intresse för kristendomsundervisningen.
Med tanke på det
störa egenvärde som en enig uppslutning
kring denna fråga har och med
förhoppning att det i praktiken skall
visa sig möjligt att lösa frågan på ett
tillfredsställande sätt skall jag dock avstå
från något yrkande.

Till sist vill jag säga några få ord om
en skola, som alldeles speciellt har ägnat
sig åt allmänbildning och fostran,
nämligen folkhögskolan. Jag har väckt
en motion, II: 9, i vilken jag hemställer
att Kungl. Maj:t omedelbart måtte
tillsätta en utredning, som klarlägger
folkhögskolans framtida ställning och
uPP8ifter med den målsättningen att
skolformen även i fortsättningen skall
kunna tjäna sitt syfte vid sidan av det
slutna skolsystemet och som ett led i det
fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Folkhögskolan har i snart 100 år på
ett föredömligt och även utomlands
uppmärksammat sätt fyllt en mycket
stor funktion i det svenska samhället.
Den skolan har för eleverna betytt vidgad
samhällssyn och ökad allmänbildning,
som har kommit till direkt nytta
i det praktiska livet. Ofta har folkhög -

skolan också väckt intresse och bildat
underlag för fortsatta högre studier.
Personligen har jag alltid satt största
värde på folkhögskolan som en allmänt
fostrande och karaktärsdanande skolform.

Även i den frågan vore det frestande
att yrka bifall till motionen, då dess innehåll
svarar mot ett synnerligen angeläget
önskemål från alla dem som
är intresserade av folkhögskolan. Men
med hänsyn till utskottets ganska positiva
skrivning, och särskilt efter den
kompletterande uppgift som herr Helén
tidigare lämnat här i debatten om att
man räknar med att snart tillsätta en
särskild utredning, skall jag dock avstå
från att ställa något särskilt yrkande.

Herr talman! Jag yrkar i stället bifall
till reservation 16 b, som jag tidigare
nämnde, och till samtliga reservationer
med fröken Karlsons eller herr Haeggbloms
namn.

I detta anförande instämde herr
Xordgren (h).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Måhända har herr Palm
rätt i att man inte denna kväll hör
historiens vingslag. När kvällströttheten
vikit och vi voterat i morgon, kanske
vi ändå allesamman uppfattar att det
varit en väsentlig reform som vi har
varit med om. Det för mig centrala är
att skolan förnyas. Som jag bedömer
situationen kan det ske en sådan förnyelse
genom de reformer vi kommer
att besluta om i morgon. Först och
främst sker det genom den målsättning
och den metodik, som skolberedningen
hair utvecklat och som Kungl. Maj :t och
särskilda utskottet har godtagit.

Minskningen av elevantalet i klasserna,
den förbättrade lärarutbildningen,
utökningen av de pedagogiska resurserna
och sådana förhållanden skapar också
goda förutsättningar. Till dem räknar
jag även att vi har tillgång till goda lärare.
Jag nämner det senaste i direkt

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 167

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

anslutning till ett yttrande som herr
Hseggblom fällde under kvällens lopp.
Han konstaterade, att han hade anslutit
sig till ett beslut år 1950, därför att
man hade kloka lärare i skolan. Jag har
nog ett intryck av, herr talman, att vi
fortfarande förfogar över kloka lärare i
skolan och att det bör vara en garanti
för ett lyckligt genomförande av reformen.

Jag håller helt med dem som menar
att reformen naturligtvis inte kan vara
avslutad med morgondagens beslut.
Skolreformerna skall pågå och de pedagogiska
metoderna skall förnyas. Den
stora risken är väl att vi hänger oss åt ett
statiskt-pedogogiskt tänkande, att vi
fastnar i den metodik vi nu har och inte
tillräckligt utvecklar det nya. Det må
förlåtas mig om jag tycker att det är
något av statiskt-pedagogiskt tänkande
över den argumentering som här utvecklas,
för att vi nu år 1962 skall fatta
beslut om ytterligare reduktion av elevantalet
i skolklasserna vid årtiondets
slut. Vi vet ju inte vilka pedagogiska
metoder vi förfogar över vid årtiondets
slut. Kanhända har vi då utvecklat en
metodik på olika områden som gör att
hela det problem, som vi i dag diskuterar,
har kommit i ett helt nytt läge.

Inte heller jag skall åberopa några
doktorsavhandlingar i denna sena timme,
men så mycket vågar jag väl ändå
konstatera, med hänvisning till den vetenskapliga
litteratur som skolberedningen
åberopar och som publicerats
efter skolberedningen, att man inte kan
fastställa något optimum på elevernas
antal i klasserna. Man kan ha skilda
uppfattningar, men det kan hända att
man kommer fram till helt andra ståndpunkter
senare. Det kan också hända
att man, i stället för att jämnt över
minska elevantalet i klasserna, bör försöka
bygga ut förstärkningsanordningarna
så att man kan använda sig av
grupper, d. v. s. att i teoretiska inliirningsämnen
som språk och matematik
kunna arbeta i mindre grupper och i

stället ha större klassenheter i andra
ämnen. Allt detta gör att vi inte i dag
bör fatta beslut i denna fråga.

Härtill kommer de ekonomiska aspekter,
som herr Blidfors framför allt tryckte
på i den föregående diskussionen. Låt
mig få tillägga, att när jag läste reservationen
på denna punkt, fann jag inte
att man hängde upp reduktionen av
elevantalet i klasserna på den ekonomiska
situationen, så att denna reduktion
skulle ske i den utsträckning som
de ekonomiska förutsättningarna tilllåter.
Till dessa ekonomiska förutsättningar
räknar jag det konjunkturpolitiska
läget. Vi vill ju gärna betrakta hela
vår budget som ett instrument för konjunkturpolitiken.
Inte ens detta bör utgöra
något undantag.

Låt mig, herr talman, få gå vidare och
säga, att även om vi nu fattar organisatoriska
beslut, betraktar jag det som
självklart, att vi i fortsättningen kommer
att få genomföra vissa reformer.
Om inte timmen varit så sen, skulle jag
komma med en ganska lång lista på reformer,
som jag skulle önska bleve genomförda.
Låt mig begränsa mig till att
peka på två stycken. En är att man
ytterligare begränsar betygsgivningen.
Jag ser fram mot den dag då uppförande-
och ordningsbetygen kan försvinna.
Jag undrar också om inte betygen i olika
ämnen kunde begränsas, så att de inte
gavs så ofta som det är meningen att nu
skall ske. Varför skall man exempelvis
behöva ge betyg på lågstadiet före sista
terminen? Varför skulle man inte på
mellanstadiet ytterligare kunna begränsa
betygsgivningen? Jag vet att betyget
för närvarande är ett slags meddelande
till föräldrarna om elevernas resultat
och jag förstår att den ordningen måste
bevaras. Men skulle man inte för framtiden
kunna finna nya former för detta
och därigenom inskränka betygsgivningen? Det

andra som jag skulle våga komma
med här i kväll är, att man skulle bygga
ut engelskundervisningen inom den obli -

168 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan

gatoriska skolan. Med de allt livligare
internationella kontakter, som förekommer,
bör det vara av stor betydelse
att så många som möjligt har så omfattande
kunskaper som det går att få i
ett språk. Det ligger väl då närmast till
hands att välja engelska.

Jag ser fram mot den dag då man
börjar med engelska i första årskursen
och fortsätter med den för nästan alla
elever till och med nionde årskursen.
Det förekommer försöksverksamhet med
engelska på lågstadiet. Jag har haft
möjlighet att mycket nära följa ett av
dessa experiment. Naturligtvis kan man
inte dra alltför vittgående slutsatser av
detta, men de resultat som hittills kommit
fram visar att det slår utomordentligt
väl ut om man under andra terminen
på lågstadiet börjar med engelska.

I detta ser jag en framtidslinje.

Jag binder samman detta med en större
linje, nämligen att allmänkunskaperna
förstärks. Jag tror att det i framtiden
kommer att bli ett större utrymme för
allmänbildningskunskaperna. Två omständigheter
pekar i denna riktning:
dels måste vi alla ha större allmänkunskaper
för att kunna orientera oss i
det samhälle där vi lever, dels krävs det
större kunskaper för att vi skall kunna
tillgodogöra oss den yrkesutbildning
som erfordras.

Av allt att döma går vi fram mot en
skola, som omfattar ett större antal år
än de nio vi i dag kommer att besluta
om. Det blir väl inte i första hand en
obligatorisk 11- eller 12-årig skola, men
allt fler kommer ändå att gå 11 å 12 år i
skolan. Det stigande välståndet i förening
med de ökade behoven i samhället
kommer såvitt jag förstår att skapa en
sådan situation.

Ser man tillbaka kan man iaktta hur
dessa faktorer i förening med en del
andra har ökat antalet elever i skolorna.
Detta har sprängt vår skolorganisation
på realskolestadiet och uppåt. Det kommer
att gå på samma sätt i fortsättningen,
att allt fler vill ha en utbildning

m. m.

utöver den grundskolan kan ge. I utbyggnaden
av dessa möjligheter till utbildning
ser jag vid sidan av den pedagogiska
förnyelsen en av de stora linjerna
i den fortsatta skolpolitiken.

Från denna utgångspunkt är det naturligt
att jag med stor tillfredsställelse
hälsar förslaget om fackskolorna. På den
punkten råder så stor enighet, att jag
kanske inte närmare behöver ta upp
detta. Jag skall dock säga några ord om
de synpunkter som herr Nordgren tidigare
framfört i debatten.

De synpunkter han förde fram kan,
såvitt jag förstår, övervägas av de sakkunniga
som tillsatts, och vi får väl så
småningom diskutera vad som här är
lämpligt, sedan de sakkunniga ytterligare
utrett frågan, liksom de skall utreda
de andra frågor olika talare här fört
fram, t. ex. kristendomsundervisningens
ställning i fackskolorna.

När det gäller den andra punkten i
herr Nordgrens resonemang, nämligen
huvudmannaskapet, vill jag framhålla,
att redan de bestämmelser ecklesiastikministern
utvecklat öppnar möjligheter
för olika huvudmannaskap. Visserligen
utgår man i princip från att primärkommunerna
skall vara huvudmän för fackskolorna
— det har herr Nordgren rätt
i — men landstingen är ju sekundärkommuner
och bör därför kunna få huvudmannaskap.
Dessutom finns dispensrätt,
och det är väl tillräckligt för att
ge andra möjligheter att stå som huvudmän
om detta är praktiskt och ändamålsenligt.

Låt mig slutligen, herr talman, säga
endast ett par ord om folkhögskolan.
På den punkten råder inom utskottet
full enighet, men med hänsyn till den
debatt som har förekommit vill jag
ändå säga ett par ord.

Jag tror att många bedömt folkhögskolans
ställning alltför pessimistiskt.
De har tagit hänsyn till de framväxande
nya skolformerna och menat att dessa
skulle i viss grad konkurrera ut folkhögskolan,
men de har förbisett de

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 169

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

växande bildningsbehoven. Liksom dessa
växande bildningsbehov gör att
människor går till fackskolor, till gymnasier
o. s. v. kommer de, tror jag, att
verka positivt för folkhögskolan. Det
kommer nog alltid att finnas senväckta
studieintresserade, ungdomar som relativt
sent blir intresserade av studier.
Men skall folkhögskolan kunna fylla sin
funktion bör den hålla på sin egenart.
Det värsta som kunde hända den svenska
folkhögskolan är enligt min mening att
den fogas in som en kugge i ett stort
skolsystem och därmed förlorar sin
egenart. Att enskilda folkhögskolor omvandlas
till fackskolor kan vara lämpligt,
men man måste ändå ha en rad
folkhögskolor som verkar enligt sina
egna principer och slår vakt om folkhögskolans
egenart.

Men det är också så, herr talman, att
skolorna ganska mycket skiljer sig från
varandra, och det bör väl vara angeläget
att de olika folkhögskolorna kan behålla
sin särprägel. När jag för min del
inte velat vara med om att omedelbart
begära en utredning i denna fråga, trots
mitt mycket stora folkhögskoleintresse,
beror det delvis på att jag menar, att i
dagens situation bör de enskilda skolorna
pröva framtidsmöjligheterna utifrån
sina särskilda förutsättningar. Tiden är
inte mogen för en samlad utredning,
utan skolorna bör var för sig utreda sin
situation. Sedan kan det hända att det
är lämpligt med en mera samlad utredning
på denna punkt. Men vad det framlör
allt gäller är alt värna folkhögskolans
egenart.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Från lärarhåll har man
inte minst under de senaste dagarna givit
till känna sina tvivel på lösningen
av grundskolans högstadium efter de
linjer som skolutredningen föreslår. Man
vädjar om att riksdagen inte skall låsa
fast sig vid principen om sammanhållna
klasser på högstadiet. Oron från dem
som skall utföra det inte alltid lätta ar -

betet att ge en fullgod undervisning är
förklarlig. Jag tycker att man kunde vara
överens om att den oro som har getts
till känna från lärarhåll inte behöver
bottna i vare sig kverulans eller okunnighet.

De heterogena klasserna på högstadiet
kommer säkerligen att vålla en
mängd svårigheter både av pedagogisk
och disciplinär art. Skolutskottet har
inte heller bagatelliserat de svårigheter
som kan uppstå och är som jag fattar
det i uppenbart bryderi när det gäller
hur dessa problem skall kunna bemästras.
De pedagogiska hjälpmedlens
upprustning är en väg som bör beträdas
snabbt, och jag tror i motsats till
min bänkkamrat herr Johansson i Trollhättan
att ett steg i rätt riktning vore
att mammutklasserna snarast försvinner,
så att normalklassen kommer att
omfatta 25 elever på lågstadiet och
25—30 på högstadiet.

Även klassminskningens värde med
hänsyn till studieresultatet sätts dock i
fråga i ett nyligen utkommet arbete, som
väl kräver anspråk på saklighet. Det
gäller i alla händelser en doktorsavhandling,
vars argument man inte i första
taget klan vifta bort.

Jag skall i denna fråga nöja mig med
att säga, herr talman, att det finns människor
som med eftertryck hävdar att
erfarenheterna från försöksdistrikten
klart visat på behovet av en linjeklyvning
i sjunde klassen. Utskottet har
enats om en kompromiss, högern går
sin egen väg och en aktad skolman i
denna kammare är om jag rätt fattat
honom missbelåten med högstadiets
konstruktion, enär han hyllar den helt
odifferentierade klassen. Framtiden får
väl visa vem som bedömt dessa kontroversiella
problem riktigast. Sista ordet
är nog inte sagt än i denna fråga. Jag
kommer att ansluta mig till utskottets
hemställan, men jag har ett behov av
att deklarera att det finns frågetecken
i kanten.

Jag vill, herr talman, i fortsättningen

170 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1902 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

bara säga några ord om en fråga som
varit på tal i debatten. Jag gör det av en
särskild orsak. Befrielse från morgonsamlingarna
medges vid de flesta skolor
av varierande orsaker och i ganska
stor omfattning. De frikallade är inte
heller någon ensartad grupp. Befrielsen
gäller morgonsamlingar av religiös art.

Departementschefen trycker starkt på
kristendomsundervisningens objektiva
karaktär och understryker att en liknande
karaktär självfallet bör komma
till uttryck vid planläggningen av skolans
morgonsamlingar. Vissa elever, vilkas
religiösa uppfattning är en annan
än den som vanligen kommer till uttryck
i en kristen samling, skall befrias
från deltagande. Statsrådet gör gällande
att någon saklig ändring inte är avsedd
i nu föreslagen regel. Det må tillåtas
mig att här sätta ett frågetecken i marginalen.
Förslaget innehåller, synes det
mig, ett helt nytt påbud, som i icke
ringa grad inskränker området för de
morgonsamlingar som har kristen prägel
och dessutom skapar en del andra
svårigheter. I och med att ordet morgonandakt
år 1958 utbyttes mot morgonsamling
blev det tillåtet att ge samlingarna
växlande profant eller religiöst innehåll.
Nu påbjuds att en sådan växling
skall äga rum.

Departementschefen säger i sina kommentarer:
»I annat sammanhang har
jag starkt betonat kristendomens objektiva
karaktär. Självfallet bör en liknande
objektivitet komma till uttryck vid
planläggningen av skolans morgonsamlingar.
I den mån morgonsamlingarna
därvid avses få ett religiöst inslag, skall
vissa elever — vilkas religiösa uppfattning
förutsätts i väsentlig mån avvika
från vad som vanligen kommer till uttryck
i de religiösa inslagen — befrias
från deltagandet. Denna innebörd står
i överensstämmelse med statsmakternas
tidigare beslut och någon saklig ändring
har således inte varit avsedd.»

Om jag fattar denna för mig något
dunkla skrivning riktigt, så skulle det

betyda att rektor vid planläggningen av
morgonsamlingar gör det med tanke på
att det finns elever som vill och kan
befrias från samlingen. Är planläggningen
av skolans morgonsamlingar att fatta
som påbud att samlingarna skall ha skiftande
karaktär eller att de väl kan ha
det? Är skrivningen att fatta som ett påbud
kan det väl tänkas förorsaka en del
svåra situationer i de delar av vårt
land, där den kristna seden har en stark
ställning, och för de lärare som finner
det självklart att börja dagens första
lektion med andakt, bön och psalmsång.
Jag är inte säker på hur statsrådets
kommentarer till 27 § skall tolkas
och frågar: Innebär statsrådets formulering
tillåtelse eller påbud? Det vore bra
att få klartext på den punkten, och jag
vore tacksam om frågan kunde framföras
till departementschefen, då han nu
inte själv är i kammaren.

Enligt gällande likalydande paragrafer
i folkskole- och läroverksstadgorna
skall elev, vars föräldrar utträtt ur religiöst
samfund, befrias från morgonsamlingen,
om framställning härom
görs. De föräldrar som har en så avvisande
inställning till kristendomen att
de vill skydda sina barn från deltagande
i kristen andakt kan alltså utan vidare
få dem befriade genom att utträda
ur kyrkan. Det förefaller som ett sådant
steg skulle vara rätt konsekvent.

Skolberedningens förslag i fråga om
deltagande i morgonsamling lyder:
»Elev, som ej tillhör svenska kyrkan, är
ej skyldig att deltaga i morgonsamling
med religiöst inslag.» Jag antar att särskilda
utskottet i sitt ställningstagande
resonerat ungefär så här: Skall en dylik
regel gälla måste den ha till följd
en omvänd giltighet och formuleras ungefär
så här: »Elev, som tillhör trossamfund,
är ej skyldig deltaga i morgonsamling
med profant inslag.» Detta bör
givetvis gälla om programmet är aktivt
mot kristen tro eller ger uttryck åt en
hednisk livstro, materialism eller naturalism.
Särskilda utskottet har ansett det

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Nr 22 171

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

olämpligt att samankoppla befrielseparagrafen
med svenska kyrkan eller annat
trossamfund. I skolan bör ju alla,
oavsett vilka samfund de tillhör ute i
samhällslivet, ha lika fri- och rättigheter.
Den utformning som utskottet givit
§ 27 innebär väl i sak intet annat än att
befrielsen är skild från samfundstillhörigheten
och i övrigt bara ett steg ytterligare
i fråga om att ge rektor befogenhet
att liksom enligt nu gällande stadga
meddela befrielse i den omfattning som
han anser lämplig.

Vidhåller man vad som sägs i skolöverstyrelsens
Allmänna anvisningar för
undervisning och fostran på skolans
högre stadier — »Morgonsamlingen skall
skänka inre samling, uppbyggelse och
känsla av gemenskap och på så sätt ge
en god utgångspunkt för dagens arbete»
— då bör all kraft sättas in för att göra
morgonsamlingen till vad den är avsedd
att vara. Först om alla goda krafter samverkar
positivt kan morgonsamlingen
bli vad morgonbönen var när den var
som bäst: en samlingspunkt för det andliga
liv som går utöver själva kunskapsgivandet.
Jag tror att skall morgonsamlingen
räddas och bli mer än en tom
form, krävs en uppryckning ur passivitet
och vanetänkande. Detta gäller inte
minst om den av särskilda utskottet föreslagnia
formuleringen vinner riksdagens
bifall. Jag tror att arbetande pedagoger,
eleverna själva, lekmän och ungdomsledare
bar störa möjligheter att ge
åt dessa korta samlingsstunder ett värdefullt
innehåll. Det bör även vara möjligt
att göra en religiös morgonsamling
så objektivt saklig och ändå så levande
att befrielser av samvetsskäl borde kunna
bli synnerligen få, såvida man inte
anser redan sjungandet av en den mest
fullödiga psalm som en kulthandling
som är kränkande. Profana samlingar
bör även kunna ges ett innehåll som
kan avlyssnas av alla elever. I fråga om
kristendomsämnets värde i skolan och
i vårt folks liv vill jag bara instämma i
vad som sagts av herr Nelander, herr

Källstad, fru Gunne, herr Keijer, herr
Carlsson i Huskvarna m. fl.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i stort, men jag kommer att
rösta för ett flertal reservationer.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! 1962 års riksdag kommer
att gå till historien som de stora
propositionernas riksdag. Propositionerna
om försäkringslag, brottsbalk och
den föreliggande om reformering av
den obligatoriska skolan är inte bara
omfångsrika till sidantalet, utan de är
också vittomfattande till sina framtida
verkningar.

Uttryck som »milstolpe i skolväsendets
historia» och »det viktigaste beslutet
på skolans område de sista 100
åren» har använts i debatten, och det
är säkert inga överord.

De kommande ungdomskullar, som
får förmånen att gå i den skola som
kommer att beslutas efter debatten här
i kammaren, finner säkert ingenting
märkvärdigt i den. Det vore för mycket
begärt. Åtskilliga nu medelålders förstår
däremot av egen erfarenhet vad
en förmenad chans till god skolunderbyggnad
i ungdomsåren betyder. Det
är tacknämligt att beslutet om den nya
grundskolan kan ske i politisk enighet
om de störa tingen i förslaget. I detaljer
går meningarna isär.

Motionsvis har framförts en råd
önskemål om ytterligare förbättringar
av grundskolan, som vem som helst
kan finna vara värda att stödja. Det
har framförts krav på ökad utbildning
av lärare utöver Kungl. Maj :ts förslag,
fler klassrum — även skolpaviljonger
kostar pengar, minskning av elevantalet
per klass —• vilket ger ökade kostnader
i lärarlöner, vilket ju inte är en
engångskostnad utan en årligen återkommande
kostnad — gymnastiklokaler
och en rad andra ting. Allt detta
kostar tillsammans mycket pengar.

Även om åtskilliga önskvärda men
kostnadskrävande motionsyrkanden en -

172 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan

hälligt avstyrkts av utskottet, kvarstår
ändå en rad principuttalanden, vilka
som följd liar ekonomiska åtaganden
som inte helt kan lastas över på kommunerna.
Som ledamot av bevillningsutskottet
har jag förundrat mig över
att de borgerliga ledamöterna i särskilda
utskottet utan att blinka velat
skriva ut växlar på framtiden trots att
man vet att partierna är bundna i fråga
om skatterna. Varje år vill man frånhända
staten ekonomiska resurser. På
fredag kommer riksdagen att få ta ställning
till ett förslag om skattesänkningar
på mellan 500 och 600 miljoner kronor.
Tidigare under året har vi behandlat
borgerliga förslag om sänkning
av varuskatter och omsättningsskatten
på närmare en miljard. Dessutom
har man gjort andra beställningar,
t. ex. beträffande avskaffandet av
glass-skatten, något som kommer att
frånbända staten 20 miljoner kronor.

Man kan ställa sig frågan, om riksdagen
nu bör binda sig för en minskning
av antalet elever per klass. I vetskap
om att i vårt land elevantalet per
klass är det minsta i världen kan man
ifrågasätta huruvida principbeslut om
ytterligare minskning hör till det mest
angelägna. Jag föreställer mig att det
här måste bli en avvägning i förhållande
till andra önskemål, exempelvis
en snabbare utbyggnad av andra skolformer.
Ett område som kommer att
kräva uppmärksamhet och åtgärder
gäller frågan om lämplig yrkesutbildning
av specialklasselever, en verksamhet
som ännu befinner sig på försöksstadiet.

Kungl. Maj:t har gett skolöverstyrelsen,
KöY och arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att följa frågan.

Jag skall ta upp en annan mindre
sak. I motionerna I: 608 av fröken Ranmark
m. fl. och II: 720, som jag har
undertecknat, har vi pekat på att alla
elever bör beredas tillfälle att få undervisning
i både textilslöjd och träslöjd.
Vi vill att ökad information lämnas

m. m.

från skolans sida till elever och målsmän
om den valmöjlighet som därvidlag
finns. Därutöver har i propositionen
föreslagits ett utbyte av slöjdart
för eleverna under sammanlagt minst
20 veckotimmar under elevernas mellanstadieår.
Som ett första steg mot
likställande av de olika slöjdarterna
för samtliga elever har i motionerna
föreslagits att vid fastställande av läroplanen
för grundskolan sådant byte av
slöjdart skall äga rum under två veckotimmar
under ett läsår på mellanstadiet
i stället för de föreslagna under 20
lektioner.

Utskottet, som hyser sympati för tanken
att både pojkar och flickor skall
erhålla likvärdig utbildning i vad som
tidigare benämnts manlig respektive
kvinnlig slöjd vill uttala att i det fortsatta
utvecklingsarbetet inom skolan
denna tankegång bör förverkligas i takt
med förbättrade resurser. Jag har på
denna punkt inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

I en del kommuner bedrivs försöksverksamhet
med femdagarsvecka i skolan.
Allteftersom ett allt större antal
arbetstagare får femdagarsvecka, bör
skolan anpassas till denna utveckling.
Det är framför allt familjeskäl soni
talar för detta. Frågan bör, såsom skolberedningen
och Kungl. Maj:t föreslagit,
bli föremål för utredning.

.lag vill slutligen säga några ord beträffande
reservation nr 2 b i särskilda
utskottets utlåtande nr 4 angående intagningarna
till folkskoleseminarier. I
reservationen hemställes »att riksdagen
må, med bifall till motionerna 1:697
och II: 839, såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj:t måtte uttala, att vid intagningen
till folkskoleseminarierna
den principen skall följas, att bäst meriterade
vinner inträde oavsett kön
samt att fordringarna skall vara lika
för män och kvinnor». Jag vill till
detta bara säga, att riksdagen 1961 tog
ställning i den frågan, och det kan inte

Nr 22 173

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

Reformering av den obligatoriska skolan m. m.

vara lämpligt att riksdagen redan nu
ändrar det beslutet. Man kan inte nonchalera
ett beslut som fattats så sent.
Utskottet har erinrat om »att riksdagen
föregående år på förslag av statsutskottet
(SU 1961:159) och i anledning av
motionsyrkanden av samma innebörd
som i nu förevarande motioner, i skrivelse
till Kungl. Maj:t, nr 366, uttalade
sig för lämpligheten av att lärarutbildningssakkunnigas
direktiv vidgades att
omfatta nu förevarande problem. Enligt
vad utskottet erfarit har Kungl. Maj:t
i nådigt brev av den 15 december 1961
anbefallt lärarutbildningssakkunniga att
vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag
beakta jämväl sagda problem. Med
hänsyn till att saken nu sålunda befinner
sig under vederbörlig sakkunnigprövning
anser utskottet, att motionerna
1: 697 och 11:839, såvitt nu är i
fråga, icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Jag hade tänkt att bl. a. även ta upp
disciplinfrågorna. Men på grund av den
sena timmen och då kammarkamraterna
gärna vill komma hem, inskränker jag
mig till att instämma i vad herr Blidfors
sade på den punkten. Jag instämmer
även i övrigt i herr Blidfors’ yrkanden.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende samt
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkande
nr 46 skulle uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande
nr 126 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 3

Till bordläggning anmäldes andra
lagutskottets memorial nr 33, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut vid
behandling av andra lagutskottets utlåtande
i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 149 med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar; från

statsutskottet:

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., såvitt
propositionen avser medelsanvisning;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., såvitt propositionen avser medelsanvisning;
och

nr 274, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

från bevillningsutskottet:
nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående be -

174 Nr 22

Tisdagen den 22 maj 1962 em.

räkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.; och

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; från

bankoutskottet:
nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet:
nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till
trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning! av
viss kronoegendom, m. m.; och

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar
av kyrklig natur m. m.

§ 5

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 894, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169 angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och
1963 m. m., och

nr 895, av herr Larsson i Hedenäset,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 169.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.14 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

I0UNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLN St

202907