Tisdagen den 22 februari (Riksdagens protokoll 1949:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

19—23 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 februari.

Interpellation av herr Mannerskantz ang. ifrågasatt utredning om

höjda kommunala ortsavdrag .............................. 6

Onsdagen den 23 februari.

Anslag till fångvårdsanstalterna................................ 7

Anslag till skyddskonsulentorganisationen ...................... 10

Om fortsatt elektrifiering av statsbanenätet .................... 33

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 19 februari.

Opinionsnämndens protokoll:

ang. högsta domstolen .................................... 3

ang. regeringsrätten ........................................ 3

Onsdagen den 23 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. anslagen under andra huvudtiteln:
justitiedepartementet ................................ 7

—- nr 9, ang. anslagen under postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond ............ 33

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
.................................................... 30

—- nr 26, ang. anslag till förskott till vissa plankostnader in. m..... 36

— nr 27, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond: kommunikationsdepartementet
36

— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond 36

1 Första kammarens protokoll 19t9. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändring av 10 § förordningen
om statlig inkomstskatt, i vad avser sparbankernas

säkerhetskassa ............................................ 37

— nr 2, ang. rätt för gifta kvinnor, som arbeta inom jordbruket,

att vid taxering åtnjuta särskilt avdrag ...................... 37

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. årlig pension åt förre korrekturläsaren
vid riksdagens tryckeriexpedition S. O. Halidén samt
årligt understöd åt förre stenografen hos första kammaren C. G.
Melanders änka Margit Melander ............................ 37

Första lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i förordningen om
handel med preventivmedel ................................ 37

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall

av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet in. m. ...... 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. rätt för Kungl. Maj :t att bevilja
dispens från tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning
.................................................. 37

— nr 2, ang. en obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare ... 37

— nr 3, ang. ändrad ordning för meddelande av tillstånd att framdraga
elektriska ledningar i vissa fall........................ 37

Lördagen den 19 februari 1949.

Nr 7.

Lördagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 34, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.; och

nr 40, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1949 den 16 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

■ Ja — 1;

Nej — 43,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

./. B. Johansson. O. Malmborg.

K. A. Ryberg. Rob. Kriigel.

År 1949 den 16 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att bedöma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 44,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

J. B. Johansson. O. Malmborg.

K. A. Ryberg. Rob. Krugel.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna, ävensom
att innehållet av protokollen skulle delgivas
riksdagens kanslideputerade med
anmodan att låta i ämnet uppsätta och
till kamrarna avgiva förslag till den
skrivelse, som borde till Konungen avlåtas.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 21, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49, såvitt propositionen
avser jordbruksärcndcn.

Nr 7.

Lördagen den 19 februari 1949.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 33, angående godkännande av ett
mellan svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och
betalningsavtal.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
35, angående bestridande av vissa haverikostnader.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Näsgård m.
fl. väckta motionen, nr 232, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 34 och 40.

Herr Ericsson, Carl Eric, avlämnade
en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 233, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1949/50 under postverkets,
telegrafverkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggs,
stat II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

26, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
m. in.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående
ändring av 10 § förordningen
om statlig inkomstskatt, i vad avser sparbankernas
säkerhetskassa; och

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående rätt för gifta kvinnor, som
arbeta inom jordbruket, att vid taxering
åtnjuta särskilt avdrag;

bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner angående
dels årlig pension åt förre korrekturläsaren
vid riksdagens tryckeriexpedition
S. O. Halidén, dels ock årligt understöd
åt förre stenografen hos första
kammaren C. G. Melanders änka Margit
Melander;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning an -

Tisdagen den 22 februari 1949.

Nr 7.

gående ändring i förordningen den 9
september 1938 (nr 567) om handel med
preventivmedel; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. in.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om
medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att
bevilja dispens från tillämpningen av
gällande arbetarskyddslagstiftning;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående en obligatorisk olycksfallsförsäkring
för fiskare; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för meddelande av tillstånd
att framdraga elektriska ledningar
i vissa fall.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tistlagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 37, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 38, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; nr

39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 41, angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 in. in.;

nr 42, angående åtgärder för en effektiviserad
sysselsättnings- och arbetsterapi;
samt

nr 44, angående bestridandet av vissa
förlikningskostnader.

Justerades protokollen för den 15, 16
och 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilliiggsstat
II till riksstatcn för budgetåret 1948/
49 i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser folkhushål
Iningsdepartementets verksamhetsområde; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens utlåningsfonder
och fonden för förlag till statsverket, i
vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under försvarets fonder m. in.

Nr 7.

Tisdagen den 22 februari 1949.

Interpellation ang. ifrågasatt utredning om höjda kommunala ortsavdrag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 34, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. in.; och

nr 40, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ericsson, Carl
Eric, m. fl. väckta motionen, nr 233, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2, 9, 18 och 26—
28, bevillningsutskottets betänkanden nr
1 och 2, bankoutskottets utlåtande nr 3,
första lagutskottets utlåtanden nr 5 och
6 samt andra lagutskottets utlåtanden nr
1—3.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Majrts denna dag avlämnade propositioner
nr 37—39, 41, 42 och 44.

Interpellation ang. ifrågasatt utredning
om höjda kommunala ortsavdrag.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Enligt uppgift i pressen har finansminister
Wigforss uttalat sin avsikt att igångsätta
en utredning rörande möjligheterna
att höja ortsavdragen vid den kommunala
inkomsttaxeringen. Då fjolårets
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr
229) hemställt om en förnyad utredning
snarast möjligt rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning,
synes det mig angeläget att riksdagen i
förväg hålles underrättad om omfattningen
av den nu ifrågasatta utredningen.

Landets kommuner äro i kommunalskatteavseende
slutna beskattningsområden
med högst varierande bärkraft och

med en mycket olikartad fördelning av
skattebördan mellan olika grupper skattedragare.
En minskning av inkomstskatteunderlaget
med ty åtföljande ökning av
utdebiteringen medför en automatisk
övervältring av skatt på fastighetsägarna.
Detta ter sig så mycket mer orättvist
som dessa skattskyldiga redan nu belastas
med en extra skatt, fastighetsskatten,
för vilken någon principiell motivering
icke kan anföras. Det förtjänar
framhållas, att antalet skattekronor är relativt
ringa och skatteunderlaget därför
mera känsligt i de egentliga landskommunerna,
varför enbart en höjning av
ortsavdragen kommer att få till följd en
ganska avsevärd skatteövervältring, särskilt
på landets jordbrukande befolkning.
En sådan verkan får anses i hög
grad otillfredsställande.

Jag anhåller därför om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
inom den närmaste tiden låta igångsätta
den av riksdagen avsedda utredningen
rörande kommunalskattelagstiftningens
utformning?

2. Om så icke är fallet, har herr
statsrådet avsett att låta igångsätta utredning
omfattande endast vissa detaljfrågor,
såsom den förut nämnda frågan
om en höjning av de kommunala ortsavdragen? 3.

Vilka direktiv har herr statsrådet
för sådant fall avsett att ge utredningen
i syfte att hindra den skatteövervältring
på fastighetsägare av olika slag, som en
höjning av de kommunala ortsavdragen
skulle medföra?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

[Onsdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 43, angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket; och
nr 46, angående bidrag till den halvöppna
barnavården för budgetåret 1949/
50 m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 37,
angående anslag till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 38, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.; samt

nr 41, angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 42, angående åtgärder för en effektiviserad
sysselsättnings- och arbetsterapi;
samt

nr 44, angående bestridandet av vissa
förlikningskostnader.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för

budgetåret 1949/50 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i
fångvårdsanstalternas personalförteckning
vidtaga de ändringar, som föreslagits
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari
1949, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för fångvårdsanstalterna
att tillämpas under budgetåret
1949/50, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
8 150 600 kronor.

Utskottet hade i samband med Kungl.
Maj :ts förevarande förslag till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Emil Petersson (I: 79) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sandström och herr Wiklund i Stockholm
(II: 96), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta om höjd löneplacering
eller alternativt provisoriska lönetillägg
för vissa kurators- och socialassistenttjänster; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Andersson i Mölndal m. fl. väckt
motion (II: 60), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå av Kungl. Maj :t framlagt
förslag om löneklassuppflyttningar
som provisorisk avlöningsförstärkning
till vissa högre tjänstemän vid fångvårdsanstalterna.

I en av herr Henriksson inom andra
kammaren väckt motion (11:242) hade

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamma åtgärder
— lämpligen i form av ökad personal
— för att förebygga återkommande
oroligheter och bereda personalen vid
fångvårdsanstalterna skydd och säkerhet
i tjänstgöringen.

Med förmälan, att utskottet konime att
framdeles avgiva utlåtande beträffande
motionen 11:242, hade utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 11:60 samt
med avslag å motionerna I: 79 och II: 96

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fångvårdsanstalternas
personalförteckning
vidtaga ändringar, innebärande dels alt
antalet kontorsbiträden ökades från 14
till 16, dels att tjänstebenämningen kronohäktesföreståndare
utbyttes mot föreståndare; b)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1949/50;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 8 131 600 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson och herr Boman i Kieryd, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall be att i största korthet få motivera
den blanka reservation, som har
fogats till utskottets utlåtande.

Gång efter annan ha ju under årens
lopp förelegat förslag rörande kuratorernas
löneställning och gjorts utfästelser i
ur kuratorernas synpunkt positiv riktning,
men lika många gånger har det
blivit avslag på den höjning som, såsom
jag strax skall visa, av ett flertal instanser
har ansetts motiverad.

Man kan då fråga sig, varför inte de,
som nu ha fogat en blank reservation till
utskottsutlåtandet och som anse en lönehöjning
motiverad, nu gått in för en sådan
höjning. Jag måste bekänna att jag
själv har varit mycket i beråd på denna
punkt, men med hänsyn till det löne -

stopp, som man ju menar att vi i möjligaste
mån skola söka hålla, har jag icke
denna gång velat ta steget fullt ut. Nu är
det emellertid tveksamt, huruvida denna
fråga kan anses ligga inom ramen för
lönestabiliseringen. Kammarens ärade
ledamöter ha, gissar jag, fått en skrivelse
från civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund,
där det just framhålles
att denna kategori av tjänstemän
icke faller under lönestoppsöverenskommelserna.
Jag är emellertid angelägen
att framhålla att det ur min synpunkt är
viktigt, att man håller detta lönestopp,
eller, som det litet mjukare uttryckt brukar
heta, tar hänsyn till det nuvarande
läget. Jag vill betona detta, därför att det
kanske inte alldeles saknats tendenser
i andra sammanhang att mer eller mindre
direkt bryta detta lönestopp.

Nåväl, här gäller det nu närmast fångvårdskuratorerna.
Jag skall självfallet
inte gå in i detaljer, eftersom jag inte
tänker ställa något positivt yrkande. Jag
skall bara nämna ett par huvudsynpunkter.

När dessa kuratorer anställdes år 1944,
placerades de i samma lönegrad som
kuratorerna vid de statliga undervisningssjukhusen.
Kuratorerna ha, trots en
stark expansion på detta område, inte
fått sina löner reglerade sedan år 1937.
Det har emellertid, såsom jag redan har
nämnt, vid flera tillfällen varit förslag
om en förhöjning av lönerna. Sålunda
föreslog chefen för justitiedepartementet
år 1947 en placering i, som det hette,
»åtminstone Ko 13», vilket svarar
emot nuvarande Ce 17. Detta förslag hade
förordats av bl. a. statskontoret. Det
blev emellertid, som vanligt höll jag på
att säga, avslag under hänvisning till
andra kuratorsgruppers löneställning.
Samma år — det kan vara intressant att
i förbifarten nämna — sade chefen för
ecklesiastikdepartementet, att han förutsatte
att de statliga undervisningssjukhusens
kuratorer skulle få sina löner
reglerade vid 1948 års riksdag. Det skedde
inte. Frågan har alltså gång på gång
stupat på att man ansett att löneregleringen
skulle ske i ett sammanhang för
samtliga statliga kuratorer.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Man bär vid sidan av denna enhetlighet
beträffande de statliga kuratorerna
också betonat vikten av enhetlighet i
förhållande till de av landsting och kommuner
anställda kuratorerna. Nu är det
emellertid så att dessa kuratorer ha en
högre löneställning. De iiro placerade i
17 och 19 lönegraderna, medan de statligt
anställda kuratorerna stå i 15 lönegraden.
Lönenämnden föreslog år 1947
beträffande de statliga kuratorerna efter
verkställd ingående utredning en placering
i 17 och 19 lönegraderna under
hänvisning just till löneläget för de av
landsting och kommuner anställda kuratorerna.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang
påminna om hur viktigt det
ansågs vara för ett par år sedan, att det
skulle råda enhetlighet i lönerna mellan
exempelvis de statliga och de av landstingen
anställda sjuksköterskorna. Den
gången gick enhetligheten igenom, men
då gällde det också att pruta ned den
löneställning, som av Kungl. Maj:t hade
föreslagits.

Statsutskottet skrev förra året — jag
fortsätter uppräkningen här bara ett
ögonblick — att utskottet förutsatte, att
frågan om löneställningen för dessa kuratorer
skulle lösas vid 1949 års riksdag,
i år alltså. Vid debatten i kamrarna förutsatte
samtliga talare precis detsamma.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras,
att både lönenämnd, statskontor,
utskott och riksdag ha ansett en lönereglering
motiverad, men icke förty föreligger
icke något förslag om en sådan.
Sett mot denna bakgrund kan man inte
förvåna sig över att kuratorerna ha gått
och litat på att de skulle få lönerna reglerade.

Det är inte utan att konsekvenserna
av den lönepolitik, som här har förts
och föres, redan börjat visa sig. Det är
bara ett mycket litet fåtal av fångvårdskuratorerna,
det vill jag understryka,
som silta på sina tjänster. Det stora flertalet
ha placering i högre tjänsteställning.
Det är det allvarliga i denna fråga,
att delvis okvalificerade vikarier fullgöra
dessa utomordentligt viktiga uppgifter.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

Departementschefen uttalar nu i propositionen,
att ett starkt behov föreligger
av ytterligare tjänster såsom sociala
kuratorer. I detta sammahang säger departementschefen:
»Det kan emellertid
enligt min mening icke i något fall anses
försvarligt, att anstalter med så krävande
och betydelsefulla uppgifter i fråga
om ungdomsvården drivas utan personal
med specialutbildning i socialvård.
» Detta gäller kuratorerna vid ungdomsvårdsanstalterna,
men exakt samma
resonemang kan användas för vilka
kuratorsgrupper som helst.

Det vore, herr talman, tacknämligt om
man tänkte på innebörden av detta uttalande
från departementschefens sida
också när det gäller kuratorernas lönegradsplacering.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Då fröken Andersson inte hade
något yrkande kanske det vore obehövligt
att ytterligare förlänga debatten, men
jag ber ändå att få säga några ord, och
jag gör det närmast med anledning av
att fröken Andersson erinrade om riksdagens
ställningstagande närmast till löneställningen
för sjuksköterskorna vid de
statliga sjukhusen.

Jag ber att få säga, att jag inte har
ändrat uppfattning sedan dess. Det förelåg
då en avtalsmässigt reglerad lön
för de landstingsanställda. Nu ha, och
därvidag har fröken Andersson skildrat
förhållandena rätt, landstingens kuratorer
placerats i 17 och 19 lönegraderna,
och det skulle självfallet från min utgångspunkt
motivera att vi i år skulle
kunna flytta upp de statligt anställda.
Utskottet har emellertid, och den linjen
har även frökeii Andersson biträtt, sagt
att det med hänsyn till lönestoppet inte
har varit möjligt att göra någon uppflvttning.

Såsom från åtskilliga håll har omvittnats
medför detta lönestopp en hel del
oriittvisor i fråga om inplaceringen i
lönegrader o. d. Det är ofrånkomligt.
.Tåg för min del hyser »lock den förhoppningen,
även om det är ovisst hur
utvecklingen kommer att te sig på lö -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
nemarknaden till nästa år, att man likväl
i detta avseende skall kunna rätta
till vad även jag anser vara en oriktig
löneplacering. Jag kommer för min idel,
om jag lever och får tillfälle att vara
med, att stödja de riktlinjer som landstingen
efter underhandlingar ha uppdragit.

Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang
få stryka under, att det är
synnerligen önskvärt, att det etableras
ett intimt samarbete mellan staten,
Landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund i fråga om lönesättningen, så att
vi slippa denna saxning mellan likartade
tjänster beroende på vilken som är
arbetsgivare.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNNE: Herr talman! I egenskap
av motionär skulle jag ju gärna
velat yrka bifall till motionen, men eftersom
varken utskottet eller reservanterna
ha uttalat sig för något av de alternativ,
som motionen upptar, anser jag
det lönlöst. Fröken Andersson ansåg det
inte heller möjligt att få denna lönefråga
ordnad i enlighet med vad i motionen
föreslagits.

Jag anser dock, herr talman, att man
här kan tala om några lönepolitikens
kvarsittare och att man i detta fall skulle
kunna vara med om en förbättring
utan att det skulle behöva innebära något
grundskott mot lönestoppet. Såsom
fröken Andersson här också påvisat har
ju denna lilla grupp undan för undan
år efter år fått löfte från alla håll att
få sina tjäster lönereglerade. Det är ju
ganska underligt, tycker jag, att de som
äro anställda av landstingen ha fyra lönegraders
högre löneplacering. Jag skulle
också vilja instämma med den siste
ärade talaren, när han betonade, att man
borde söka få en bättre överensstämmelse
mellan lönerna när det gäller samma
tjänst, även om det är olika arbetsgivare.

Den faran föreligger här, såsom också
har påpekats, att de bäst kvalifice -

rade på detta område lämna tjänsterna
och man får mindre kvalificerade i stället.
Jag anser det, med hänsyn till dessa
tjänsters ömtåliga karaktär, vara beklagligt,
att utvecklingen går i denna
riktning.

Jag kan som sagt inte ställa något yrkande,
utan ber endast att få uttala den
förhoppningen, att dessa tjänstemän åtminstone
till nästa års riksdag skola få
sina löner reglerade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 25—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad stat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1949/50, dels ock till Skyddskonsulentorganisationen
för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 309 600 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft dels en
inom första kammaren av herr Schlyter
m. fl. väckt motion (I: 33) om ökade anslag
till fångvårdsstyrelsen och till
skyddskonsulentorganisationen, dels ock
en inom andra kammaren av herr Hedlund
i Östersund m. fl. väckt motion (II:
61) angående effektivisering av den fria
kriminalvården. I båda motionerna hade
påyrkats, att ett av fångvårdsstyrelsen
avgivet förslag rörande rationalisering
av det frivilliga skydds- och hjälparbetet
skulle genomföras redan under budgetåret
1949/50. Tidpunkten för genomförandet
hade i motionen 1:33 angivits
till den 1 januari 1950 och i motionen
II: 61 till den 1 juli, alternativt den 1 oktober
1949. Anslagsberäkningarna för
budgetåret 1949/50 överensstämde i sistnämnda
motion med de i fångvårdsstyrelsens
förslag gjorda beräkningarna,

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

som avsågo kostnaderna för den föreslagna
organisationen under helt budgetår.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 33 och II: 61

a) fastställa under punkten införd stat
för skyddskonsulentorganisationen, att
tillämpas under budgetåret 1949/50;

b) till Skyddskonsulentorganisationen
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 309 600 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Johan Bernhard Johansson,
fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Larsson i Stockholm och Birke
ansett dels att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, dels ock
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 33 och II: 61

a) fastställa i reservationen införd
stat för skyddskonsulentorganisationen,

att tillämpas under budgetåret 1949/50;

b) till Skyddskonsulentorganisationen
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 527 600 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag ber om ursäkt att jag kommer igen
så snart, men jag måste be att få säga
några ord i anslutning till den reservation,
som har fogats till denna punkt.
Här kommer jag dock icke att förfara
som i det förra fallet, att jag icke ställer
något yrkande, utan jag kommer att
yrka bifall till reservationen.

Beträffande själva sakfrågan råder åtminstone
till synes i allt väsentligt enighet.
De skilda meningarna komma väsentligen
till uttryck i fråga om den
tidpunkt, vid vilken skyddskonsulentorganisationen
skall genomföras. .lag säger
att det i allt väsentligt råder enighet.
När man läser utskottets utlåtande
är det emellertid nog inte utan att det
lyser igenom, att man anser att ett t i 11-

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
räckligt antal frivilliga krafter skall
kunna uppbringas, så att organisationen
i alla händelser skall kunna betydligt
skäras ned i förhållande till förslaget i
det betänkande, som fångvårdsstyrelsen
har lagt fram.

Fångvårdsstyrelsen fick redan år 4945
i uppdrag att utreda frågan om en effektivisering
av den frivilliga skyddsoch
hjälpverksamheten. I slutet av förra
året förelåg detta betänkande färdigt.
Det går som bekant bland annat ut på
en avsevärd utökning av skyddskonsulentorganisationen.
Att det är ett viktigt
område det här är fråga om har understrukits
från flera håll. Departementschefen
säger exempelvis, liksom sedan
även utskottet, att en effektivisering av
den fria kriminalvården är en av de viktigaste
angelägenheterna på kriminalpolitikens
område. Det är i detta sammanhang
kanske att beklaga, att utredningen
har tagit så lång tid och inte kunnat
föreligga färdig tidigare. Jag föreställer
mig att det har varit tvingande skäl,
som ha legat under detta faktum, och
det tillkommer inte mig att kritisera detta,
utan möjligen endast att beklaga det.
Vidare är ju remisstiden osedvanligt
lång, ända till den 1 maj. Nu är jag den
sista som skall klaga på att remisstiderna
äro för långa. De ha understundom
som bekant varit alldeles för korta. Summa
summarum skulle i alla fall sannolikt
inte frågan ha hunnit fram till denna
riksdag.

Nu är jag fullt på det klara med att
det kan synas ovanligt att inte invänta
remissvaren, men reservanterna kunna
försvara sig med att förhållandena här
äro osedvanliga. Sådana förhållanden,
mena vi, kräva också osedvanliga åtgärder.
Det iir dock här inte fråga om att
starta en ny organisation, utan det är
endast fråga om att utbygga en redan
befintlig organisation.

I fångvårdsstyrelsens betänkande föreslås,
såsom jag nyss nämnde, en väsentlig
utökning av antalet konsulenter och
assistenter, nämligen en utökning med
34 sådana plus ett 30-tal biträden. Reservanterna
däremot ha som första steg
nöjt sig med att föreslå en utökning med

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

6 konsulenter och 8 assistenter. Vi mena
att en sådan utökning ingalunda föregriper
den slutliga prövningen av hela
problemet. Vi understryka till yttermera
visso att vårt förslag skall ha provisorisk
karaktär. Vi utgå vidare från att
det skall ankomma på Kungl. Maj:t att
fatta beslut om hur denna eventuella
förstärkning skall disponeras. Vidare
anse vi, att det är en fördel att organisationen
utbygges successivt. Jag vill i
detta sammanhang starkt understryka
att vi ingalunda mena, att denna lilla
utökning, som vi föreslå, skall kunna
räcka annat än rent tillfälligt. Vi vilja
inte på något vis vare sig föregripa eller
fördröja den slutliga prövningen på
detta viktiga område. De av oss som inte
tro på anstaltsvårdens välsignelser ur
individens synpunkt ha, menar jag, en
plikt att tillse att vården i frihet kan
fungera så effektivt som möjligt. Jag
vill för undvikande av allt missförstånd
säga, att anstaltsvården också behövs,
bland annat för att skydda samhället,
kanske skulle man kunna gå litet längre
på den vägen än man understundom
gör. Men icke förty menar jag att om
vi ha beslutat om bl. a. rättegångsreformen,
vilken som bekant trädde i kraft
den 1 januari 1948, ha vi också skyldighet
att se till att denna reform kan
fungera så som det är tänkt att den skall
fungera. När man studerar de här tingen,
får man nog en känsla av att statsmakterna
här, liksom kanske understundom
i andra sammanhang, besluta reformer
utan att tillräckligt ha sett till
att reformerna verka på sätt som man
har tänkt och hoppats. Jag tycker — och
jag antar att mina medreservanter äro
inne på samma linje — att det inte går
riktigt väl ihop att klaga på den tilltagande
brottsligheten, samtidigt som
man inte tillräckligt snabbt gör allt vad
göras kan för att åtminstone förhindra
återfall från deras sida, som ha kommit
i klammeri med rättvisan.

Här är det, och det vill jag betona,
inte fråga om en löneökning. Min inställning
till den frågan redogjorde jag
för nyss i annat sammanhang. Det är
inte fråga om en löneökning, utan det

är fråga om eu nödvändig utbyggnad av
övervakningsorganisationen. Dessa övervakare
ha ju utomordentligt viktiga uppgifter.
De skola, bara för att nämna ett
par exempel, medverka vid förundersökning
för meddelande av villkorlig
dom. De skola vidare övervaka villkorligt
dömda och villkorligt frigivna. Nu
finns det ju redan en del konsulenter
och assistenter, men alldeles för få.
Övervakarna ha, vilket kan bevisas, 150
upp till 200 fall vardera, en del t. o. m.
mera. Man behöver inte vara alltför
djupt insatt i dessa problem för att begripa
att det är en fysisk och också psykisk
omöjlighet för dessa människor att
klara en sådan arbetsbörda. Det anses
från sakkunskapens sida, att varje övervakare
bör ha högst 75 fall. Efter den
av fångvårdsstyrelsen föreslagna utbyggnaden
av hela organisationen anses konsulenter
och assistenter kunna åtaga sig
ungefär 2 500 av de cirka 10 000 övervaknings-
och tillsynsfallen. Av dessa
siffror framgår med önskvärd tydlighet,
att man även i fortsättningen i stor utsträckning
kommer att vara beroende av
frivilliga krafter.

Nu menar utskottet att man genom att
mera anlita lärare, ungdomsledare, arbetsgivare,
arbetsledare in. fl. skulle kunna
betydligt inskränka på den föreslagna
utvidgningen av konsulentorganisationen.
Nåväl, jag skall inte gå in på
den frågan nu, utan den får väl tagas
upp i samband med slutprövningen, som
jag hoppas, nästa år av hela frågan. Jag
vill bara i detta sammanhang betona, att
detta resonemang på intet sätt strider
mot den av reservanterna förordade linjen.
Jag vill också i likhet med utskottet
starkt betona vikten av att man i
större utsträckning kopplar in frivilliga
krafter på detta utomordentligt viktiga
område. Men även från denna synpunkt
är det av vikt att organisationen utvecklas
successivt. Man får då tid och tillfälle
att ytterligare pröva möjligheterna
att få fram lämpliga frivilliga krafter.
Utskottet betonar också, och det skall
jag be att få understryka i förbifarten,
vikten av att frågan om arvodena till de
frivilliga krafterna tages under ompröv -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

ning. I ersättning få de första månaden
åtta kronor per fall och sedan i fortsättningen
två kronor, säger hela två
kronor per månad, en ersättning som,
det är bevisat och omvittnat, icke ens
räcker till spårvagnspengar, när de skola
söka upp de människor de äro satta
att vårda och övervaka. Jag vill också
i detta sammanhang betona vikten av
att de frivilliga skyddsföreningarna och
andra sådana organisationer i fortsättningen
få ett ordentligt stöd.

När man nu hänvisar till att man bör
försöka få flera frivilliga krafter, vill jag
understryka, att detta just är en av
konsulenternas och assistenternas viktigaste
uppgifter, men inte ens denna
uppgift ha de kunnat hinna med på
grund av den, jag tvekar inte att använda
uttrycket övermänskliga belastning
som de ha fått arbeta under. Men
det är ju inte nog med att man anskaffar
dessa frivilliga krafter, utan de skola
också instrueras, så att det hela kan
fungera. Det är för resten inte så värst
lätt att få fram frivilliga krafter på detta
område. Det är ofta så att en person
i hänförelse inför uppgiften åtar sig
kanske alltför många fall. Under trycket
av svårigheterna — det är ändå frivilliga
uppdrag med dålig ersättning —
ledsna de ganska snart, tv det kan ju
omöjligt vara en så värst behaglig uppgift
att vårda eller övervaka människor,
som naturligtvis gärna vilja ruska av sig
det tryck utifrån, som de anse att övervakarna
representera.

Nu är det ju så att även reservanternas
lilla förslag medför en kostnadsökning
med över 200 000 kronor. Det kan
låta mycket just nu, den saken äro vi
fullt på det klara med. Men om man
jämför kostnaderna i öppen vård, om
jag får kalla det så, med kostnaderna
för anstaltsvården, så får man fram
ganska sägande siffror. Jag föreställer
mig att expertisen senare i debatten
kommer att på ett mera djupgående sätt
klarlägga vad jag här bara mera ytligt
kan beröra. Enligt gjorda beräkningar
ligger det så till, att varje fall i öppen
vård kostar cirka 130 kronor om året,
medan kostnaderna för anstaltsvård i

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
varje enskilt fall gå löst på åtminstone
mellan 4 000 och 5 000 kronor årligen.
De på anstalt intagna utgöra cirka en
femtedel av hela övervaknings- och tillsynsklientelet.

Nu säger man: »Ja, men är då den fria
vården så fördelaktig, som man från
visst håll vill göra gällande?» Jag personligen
tvekar åtminstone inte att besvara
den frågan med ja. Att det finns
risker skola vi inte bortse ifrån, det är
självfallet, men vi få inte heller glömma
fördelarna. Jag har redan nämnt, att
den fria vården blir väsentligt billigare.
De personer det här gäller, ofta ungt,
arbetskraftigt folk, få också möjligheter
att komma ut på arbetsmarknaden och
där göra sin insats. Självklart underlättas
därigenom deras återanpassning till
ett ordnat samhällsliv. Och sist, men
därför inte minst, anser jag att denna
kriminalvård är väsentligt humanare än
metoden att sätta in folk på anstalt.

Som jag nyss nämnde finns det vid
den fria vården vissa risker, det skulle
vara naivt att bortse från detta faktum.
Men just därför bör man se till att göra
allt som göras kan för att tillräckligt
många och väl kvalificerade krafter
skola finnas med uppgift att ta hand
om dessa människor. Om så inte sker
kommer ju hela denna metod, vården i
frihet, att råka i vanrykte, och som kammarens
ärade ledamöter veta, är det ju
inte alldeles utan att vi äro på god väg
in i en sådan uppfattning; man börjar
ju här och var tala om att det daltas så
förfärligt mycket. För undvikande av
alla missförstånd vill jag säga, att jag
ingalunda hör till dem som önska att
man skall dalta med folk. Jag tror att
det blir värst för dem man daltar med,
och det resonemanget kan apteras också
på andra sammanhang. Men frågan
gäller vad som på detta område är det
praktiskt och mänskligt riktiga.

Man förfasar sig över att tjänstemannakadrerna
i detta land växa, och det
kan man göra med fullt fog. Men jag
tycker att man skall anbringa denna
kritik i rätt sammanhang, och när det
gäller detta område förefaller mig den
kritiken att vara ovanligt illa placerad.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,
Om man inte vill ha den fria vården
utan föser in folk på anstalt, måste ju
anstaltsorganisationen växa och antalet
tjänstemän där bli större och större. Hur
man än vänder sig, kommer man alltså
inte ifrån nödvändigheten att öka antalet
tjänstemän på detta område.

Man säger också, att en massa människor
nu gå ute i frihet, som inte kunna
bära friheten. Men också ur den synvinkeln
sett är det ju viktigt att få fram
tjänstemän, som ha tid och möjlighet
att undersöka vilka av dem, som kommit
i klammeri med rättvisan, som
lämpligen kunna vistas i frihet. Under
nuvarande förhållanden hinner man inte
med att göra förundersökningarna härom
på ett tillräckligt ingående sätt.

Jag är övertygad om att reservationens
linje här kommer att ytterligare
motiveras av andra talare. Reservanterna
ha ansett det viktigt ur både individens
och samhällets synpunkt, att utbyggnaden
åtminstone påbörjas utan
dröjsmål.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber först att med några ord
få komplettera fröken Anderssons framställning
vad angår innebörden av det
förslag i punkt 41 av andra huvudtiteln,
som ligger till grund för de olika yrkanden,
som framställts av motionärerna
såväl i denna kammare som i medkammaren
liksom av reservanterna. Det
är detta förslag från Kungl. Maj :t som
avhandlas i punkt 30 av statsutskottets
föreliggande utlåtande.

Departementschefen anmäler i propositionen
att den utredning angående rationalisering
av det frivilliga skyddsoch
hjälparbetet nu har framlagts, som
Kungl. Maj:t den 2 februari 1945 uppdragit
åt fångvårdsstyrelsen att verkställa.
En väsentlig utökning av skyddskonsulentorganisationen
föreslås, som i
huvudsak innebär att följande nya befattningar
skulle inrättas. En arvodesavlönad
befattning som skyddskonsulent

inrättas, antalet skyddskonsulenter i lönegrad
Ce 27 ökas med 6 och i lönegraden
Ce 24 med 11. Antalet skyddsassistenter
i lönegraden Ce 20 ökas med
16. Vidare tänker man sig 14 nya befattningar
som kanslibiträde i lönegrad
Ce 11 samt 19 nya befattningshavare för
kontors- och skrivgöromål. Organisationen
skulle totalt komma att bestå av
86 personer mot för närvarande 19, vilket
alltså innebär en ökning med 67 nya
befattningshavare.

Vad beträffar kostnaderna skall jag
inte uppehålla kammarens tid med att
analysera de olika posterna. Nettokostnaden
för lönerna uppgår till 806 000
kronor — det rör sig inte bara om kostnadsökningar
utan också om vissa minskade
kostnader på grund av organisationen
på byråer i fångvårdsstyrelsen och
på vissa andra ställen. För engångskostnader
beräknas ett belopp av 111 000
kronor, och därtill komma en del utgifter
på andra områden, så att hela kostnadssumman
beräknas uppgå till 1 363 000
kronor.

Departementschefen meddelar också,
att detta fångvårdsstyrelsens betänkande
och förslag nu är föremål för remissbehandling,
såsom fröken Andersson
här riktigt sade, och remisstiden
utgår den 1 maj. Fröken Andersson
måste ju medge, att remisstiden kanske
behövdes, men det var ändå rätt intressant
att höra vad hon hade att anföra
på den punkten. Det är ju inte alltid
man kan säga att kritik och gny och
gnäll äro till nytta, men här måste man
konstatera att den kritik har varit till
nytta, som från visst håll riktats mot
korta remisstider — annars hade vi naturligtvis
här fått höra en lamentation
om att remisstiden i detta fall har varit
alldeles för lång.

Departementschefen har i propositionen
utgått från den nuvarande organisationen
och äskat ett förslagsanslag av
309 600 kronor till skyddskonsulentorganisationen
för nästa budgetår. Med
anledning av detta förslag har i denna
kammare väckts en motion av herr
Schlyter med, jag tror, tio medmotionärer
av olika partier och i andra kam -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

maren en motion av herr Hedlund i
Östersund jämte likaledes ett tiotal medmotionärer
ur samtliga partier, bortsett
från kommunisterna som man inte brytt
sig om. Bägge motionerna gå ut på att
fångvårdsstyrelsens förslag skall genomföras
redan under nästa budgetår. Herr
Schlyter anser det inte möjligt att genomföra
organisationen vid budgetårets
början, utan räknar med att den skall
vara klar vid årsskiftet 1949—1950. För
nästa budgetår skulle alltså krävas ungefär
halva det belopp, som fångvårdsstyrelsen
i sina beräkningar kommit
fram till. Kostnaderna enligt herr Schlyters
förslag skulle närmare bestämt bli
017 000 kronor — jag får kanske reservera
mig för något räknefel i hastigheten.
Mot denna kostnad kan man alltså
ställa departementschefens äskande. Herr
Hedlund har gått ett stycke längre än
herr Schlyter och räknar med att organisationen
bör vara klar åtminstone den
1 oktober i år. För att hålla vägen öppen,
som han säger, yrkar han emellertid
på hela beloppet, som fixeras till
1 119 000 kronor.

Reservanterna ha nu, som fröken Andersson
riktigt nämnde, väsentligt begränsat
sitt förslag. Enligt reservationen
skulle antalet skyddskonsulenter i lönegrad
Ce 24 ökas med 6 och antalet
skyddsassistenter i lönegrad Ce 20 med
8. Detta förslag innebär en ökning av
kostnaderna från 309 000 till 527 600
kronor, d. v. s. med 218 000 kronor. Då
ber jag emellertid kammarens ledamöter
observera, att det här är fråga om löner.
Kammarens ledamöter ha, därom
är jag alldeles övertygad, klart för sig
att det är mera riskabelt att besluta
kostnader, som äro bundna vid löner,
än att besluta ett engångsanslag. Det rör
sig alltså inte här om kostnader bara
för ett år, utan man anser sig nu färdig
att besluta om väsentliga ökningar
i en lönestat.

Vad beträffar själva saken instämmer
jag med fröken Andersson, och jag håller
henne räkning för att hon framhävde
att det inte råder några delade meningar
om saken. Statsutskottets majoritet
understryker liksom reservanterna

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
nödvändigheten av att de på kriminalvårdens
område beslutade reformerna
verkligen genomföras. Men hur nödvändigt
detta än är, kan man dock inte gå
förbi de myndigheter och instanser, som
ha tillskapats för att något litet hålla
reda på såväl den statliga lönesättningen
som hela vår stora administrativa
apparat. Reservanterna föreslå visserligen
inte någon ny lönegradsplacering,
men de begära att man skall besluta tillsätta
ett antal nya tjänstemän på grundval
av den utredning fångvårdsstyrelsen
bär verkställt. Även om man utgår ifrån
att fångvårdsstyrelsen är den bästa av
styrelser och kanske framlägger de bästa
tänkbara förslag, får man väl ändå
räkna med att det är nödvändigt att
också dess förslag granskas inte bara i
Kungl. Maj :ts kansli utan också av övriga
ansvariga administrativa myndigheter,
bland dem statskontoret och i detta
fall framför allt lönenämnden.

Nu kan man säga, och det väntar jag
mig nästan att få höra från olika talare
här i debatten, att detta i alla fall bara
är formella ting — här gäller det att
ta vara på människor, som kommit vilse
i världen, och då får man inte bry sig
om formalia. Ja, sådant tål att sägas. Yi
hade nere i Göteborg en gammal biskop
som talade om att ett yttrande »kliar i
öronen», och det kliar förvisso i öronen
när man hör det resonemanget, men
icke desto mindre är det nödvändigt att
gå den väg jag nyss talade om, om man
inte vill alldeles trassla sönder vår administration.

Nu har emellertid utskottet också pekat
på ett reellt motiv för uppskov. Utskottet
rekommenderar nämligen att
man vid den översyn av förslaget, som
måste ske, söker atl för övervakningsarbetet
inom den fria kriminalvården
mobilisera de frivilliga krafterna i kanske
ännu högre grad än som förutsatts
i fångvårdsstyrelsens förslag. Trots den
väsentliga ökning av antalet skyddskonsulenter,
som förslaget förutsätter, skulle
jag tro all man i betydande utsträckning
måste lila till de frivilliga krafterna
i våra ungdomsorganisationer och i
de svenska folkrörelserna över huvud

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,
taget, till arbetare och arbetsgivare, till
kamrater på arbetsplatsen. Man måste
enligt min mening åstadkomma en väckelse
i hela samhällslivet, som gör att
frivilliga krafter ställa sig till förfogande
som övervakare. Får man inte hjälp
av dessa frivilliga krafter, så tror jag
inte att man ens tillnärmelsevis kan klara
övervakningen även med de många
föreslagna befattningshavarna. Utskottet
rekommenderar att man vid översynen
tar ställning till grunderna för ersättning
till de frivilliga övervakarna för tidsspillan
ocli förlorad arbetsförtjänst. Vi
tro alltså att en översyn av fångvårdsstyrelsens
förslag är nödvändig.

Jag vill också erinra om att det tog
nära fyra år för fångvårdsstyrelsen att
åstadkomma sin utredning. Då är det väl
ändå inte orimligt om man räknar med
att det kan ta åtminstone ett år, innan
apparaten hinner bli fullt färdig och
komma i arbete. Nu vill man i själva
verket få apparaten klar på ungefär lika
många månader som utredningen tog år.
Jag tror inte att man på allvar bör reflektera
på en sådan ordning. I statsutskottets
tredje avdelning hade vi tillfälle
att höra fångvårdsstyrelsens chef,
som också är en aktad ledamot av denna
kammare. Vi frågade honom varför
det egentligen tog så lång tid innan förslaget
framlades, och han anförde enligt
min mening starka skäl för den långa
utredningstiden: man ville, innan man
slutligt utformade sitt förslag, se verkningarna
av vissa lagar som hade satts
i kraft o. s. v. Jag tror att hela avdelningen
ansåg, att någon anmärkning inte
kan riktas mot att utredningen tog så
lång tid, även om man naturligtvis, som
fröken Andersson sade, kan beklaga detta.
Men finns det goda skäl för att utredningen
dröjt så länge, så måste det
också kunna godtagas att riksdagen väntar
med beslut i frågan till dess remissinstanserna
ha hörts och till dess Kungl.
Maj :t har fått tillfälle att överarbeta
förslaget.

Statsutskottet har ju beställt ett förslag
att läggas på riksdagens bord snarast
möjligt. Och skulle utvecklingen
komma att te sig ännu mera oroväckan -

de än den för närvarande gör och situationen
på ifrågavarande område omöjlig
att bemästra är jag alldeles övertygad
om att Kungl. Maj:t kan finna utvägar
för alt ganska väsentligt förkorta
väntetiden. Vi räkna ju med en höstriksdag
detta år, och det kan säkerligen
utformas ett provisoriskt förslag, som
då skall kunna sättas i kraft någon gång
i början av år 1950.

Det är av dessa skäl, herr talman, som
jag — ehuru jag fullkomligt behjärtar
det syfte varom här är fråga — utan
minsta tvekan yrkar bifall till statsutskottets
förslag på denna punkt.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Med
herr talmannens lämnade tillåtelse ber
jag att få göra några kortfattade, kriminalpolitiska
reflexioner i all allmänhet
såsom bakgrund för ett yrkande om bifall
till reservationen, för att sålunda
sätta in kriminalvården i frihet i dess
miljö av samhälleliga skyddsåtgärder
mot kriminaliteten.

Det svenska reaktionssystemet mot
brottsligheten har under det gångna
halvseklet till oigenkännlighet förändrats.
Vid sekelskiftet hade vi ett obeskrivligt
enkelt straffsystem: böter,

fängelse, straffarbete, dödsstraff, förlust
av medborgerligt förtroende. Dödsstraffet
försvann ur den allmänna strafflagen
1921, den sista resten av den fördärvbringande
brottspåföljden medborgerligt
förtroendes förlust 1936.

Ehuru samhällets reaktioner mot
brottslingarna uppenbarligen ha till syfte
att på bästa sätt skydda samhället
mot kriminaliteten, var vid sekelskiftet
begreppet skyddsåtgärd någonting för
svensk straffrätt okänt.

Alla förnuftiga reformer i människobehandling
börja med ungdomen. Föräldrainstinkterna
ta här ut sin rätt även
hos lagstiftarna. Den första vaknande insikten
om fängelsernas skadliga inflytande
på de intagna ledde till 1902 års
lagstiftning om straffs utbytande mot
tvångsuppfostran beträffande ungdomliga
förbrytare i åldern 15—18 år.

Den 1 juli förra året hade det nya
institutet fyllt sin mission, och social -

Onsdagen den 23 februari 1919.

Nr 7.

vårdens mera differentierade skyddsuppfostran
stod beredd att övertaga klientelet.

Nästa åldersgrupp, 18—21-åringarna,
fick sin chans genom 1935 års lag om
ungdomsfängelse, ett tråkigt namn på en
åsyftad yrkesutbildning, vars motsvarighet
i Norge sju år tidigare döpts till arbeidsskole.
Men medan det i Norge stannade
vid det vackra dopnamnet — lagen
fyller i år 21 år, men stortinget har
ännu icke beviljat medel för dess ikraftträdande
— gav sig det svenska ungdomsfängelset
frimodigt i kast med bostadsbrist
och byggnadssvårigheter.

Det bar nu varit i tillämpning i tio år
och lite till, och det har haft den stora
olägenheten att för det mest svårskötta
klientelet få begagna sig av fallfärdiga
gamla fängelser. Men den öppna huvudanstalten
på Skenäs har fått stå modell
för 1945 års stora reform av den svenska
straffverkställigheten. Av den genomförda
förnuftigare behandlingen av de unga
har man lärt sig att söka tillämpa rationella
behandlingsmetoder även för ett
äldre fångvårdsklientel.

Till samhällets skyddande mot farligare
kriminella element, själsligt abnorma,
vilka dock icke kunnat såsom sinnessjuka
intagas på sinnessjukhus, och farligare
återfallsförbrytare, infördes 1927
skyddsåtgärderna förvaring och internering
på relativt obestämd tid, reformerade
genom en lag 1937 som trätt i
kraft 1946.

På detta område konkurrerar samhällets
skyddsintresse med en humanitär
strävan att göra den obestämda interneringstiden
mindre pressande för de intagna
genom försök till någon fixering
av tiden för frihetsförlusten. Här som i
fråga om skyddsuppfostran och den relativt
tidsobestämda yrkesutbildning,
ungdomsfängelsestraffet är avsett att innebära,
måste dock till sist skyddssynpunkterna
— hänsynen till de dömdas
anpassning eller återanpassning i samhället,
respektive samhällets skyddande
på annat sätt för den från brottslingarna
hotande faran -—- segra över de omhändertagnas
intresse av fixerade tider
för frihetsberövande!.

2 Första kammarens protokoll 1949. Nr 7.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
Ur synpunkten av frihetsförlustens
tidsobestämdhet skulle man kunna säga
att sinnessjukvården är den för de intagna
mest pressande av alla brottspåföljder,
i den mån de härav drabbade äro
i stånd att överväga sin belägenhet, såsom
fallet är med straffriförklarade psykopater.

1945 års lagstiftning om begränsning
av straffriförklaringarna, som uppväckt
en så skarp kritik från visst läkarhåll,
avsåg icke att undandraga de själsligt
abnorma brottslingarna psykiatrisk
vård, men man förmenade att sådan
skulle kunna åvägabringas antingen i
samband med en villkorlig dom eller
inom fångvårdens ram. Man ansåg att
fångvårdens anstalter för psykiskt abnorma
i fråga om arbetsterapeutisk behandling
med framgång kunde upptaga
konkurrensen med sinnessjukhusen.

Dessa har den dag i dag är ännu ej
löst sitt psvkopatvårdsproblem. Målet
är inrättandet av särskilda psykopatanstalter.

Den nya lagstiftningen har emellertid
medfört några som man hoppas övergående
olägenheter, i det den tillfört
fångvårdsanstalterna ett mindre antal
svårskötta element, som på sina håll
vållat stor oro. Det behövs bara en eller
två personer av denna karaktär, t. ex.
på en ungdomsanstalt, för att förgifta
hela atmosfären. Här som så ofta annars
utgör det stora cruxet vid problemets
lösning omöjligheten att i dessa
tider få anslag till nybyggnader.

Det kan förefalla, som om bötesstraffet
skulle stå något vid sidan om kriminalpolitiken.
Så är emellertid ingalunda
förhållandet.

En av århundradets största straffrättsliga
reformer utgjorde införandet
år 1931 av det Thyrénska dagsbotssystemet,
som jämkade böterna efter den
tilltalades betalningsförmåga.

I förbindelse med 1937 års bötesverkställighetsreform
ha dagsböterna nästan
avfolkat fängelserna på s. k. bötesfångar.
Medan 1932 i fängelse insattes över
13 300 bötfällda personer som för fattigdom
eller av andra skäl ej förmått betala
böterna, eller 12,5 procent av hela

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,

antalet bötfällda, sjönk detta antal år
för år till 4 700 eller 3,3 procent år
1938 för att under nya verkställighetslagens
första år 1939 i ett slag nedgå
till omkring 800 eller 0,<; procent, en
siffra som ytterligare sjönk och de senaste
åren nedgått till omkring 300 eller
0,2 procent.

Genom dessa lagreformer — naturligtvis
i förbindelse med bättre tider,
som möjliggjort för de till böter dömda
att betala sina böter — ha alltså årligen
13 000 personer sparats smäleken att på
grund av bristande betalningsförmåga
göra bekantskap med fängelserna, och
finansministern har sparats kostnaden
för deras underhåll i fångvårdsanstalterna.

Jag har nu talat om anstaltsvården.
Alla insiktsfulla anstaltsmiinniskor äro
emellertid överens om att anstalterna
äro ett ont, låt vara ett nödvändigt ont.
Även detta har man först lärt sig i barnavården.
Man har utrotat de gamla
skyddshemmen. I den mån internatsanläggningar
erfordrats, ha de omlagts till
ungdomsvårdsskolor. Men idealet är att
sprida ut själva uppfostringsklientelet
för alla vindar i enskilda hem eller i
full frihet.

Insikten om fängelsernas fördärvlighet
även för vuxna kom till uttryck i
lagstiftningen första gången genom 1906
års lagar om villkorlig dom och villkorlig
frigivning. Dessa lagar ha senare i
skilda repriser genomgått en sådan utveckling,
att de i sitt nuvarande, ingalunda
slutliga skick givit upphov till en
helt ny form av brottslingsbehandling,
kriminalvård i frihet, som genom sin
inneboende kraft upptagit eu hård konkurrens
om klientelet med anstaltsvården.
Det fria vårdklientelet har även
ökats genom 1944 års lag om eftergift
av åtal mot vissa underåriga, som möjliggjort
ungdomliga lagöverträdares omhändertagande
av socialvården utan förmedling
av domstol.

Lägger man synpunkten av samhällets
bästa möjliga skyddande mot kriminaliteten
till grund för organiserandet av
samhällets skyddsreaktioner mot brottslingarna,
är det tydligt, att samhället

bäst skyddas genom sådana åtgärder som
leda till brottslingarnas bästa möjliga
anpassning eller återanpassning i samhället.
Tiden medger ej att här gå i
detaljer, men det kan icke råda något
tvivel om att för ett mycket stort antal
särskilt yngre lagöverträdare kriminalvård
i frihet från samhällets skyddssynpunkt
avgjort är att föredraga framför
anstaltsvård.

Eftersom kammaren handlägger en
statsutskottsfråga, borde man kanske
även framhålla (len ekonomiska synpunkten.
Det är inte småsummor, finansministern
sparar genom en kriminalvård
i frihet i stället för på anstalt. Fröken
Andersson har redan utvecklat detta.
Det skulle vara en oerhört dålig ekonomi
att genom att snåla på den billiga
kriminalvården i frihet ådraga sig den
många gånger dyrare anstaltsvården, för
att inte tala om allt det ohägn de missanpassade
straffångarna skulle komma
att företaga efter varje frigivning från
en fängelsesejour, som de vanligen lämna
sämre än när de började den.

Naturligtvis måste den fria kriminalvården
vara förbunden med vissa olägenheter
för de dömdas omgivning, större
eller mindre allt efter den tillsyn som
kan givas dem. Ej ens de ivrigaste kritikerna
av den villkorliga domens dagsaktuella
tillämpning ifrågasätta emellertid,
att man skulle råda bot på de missförhållanden
som obestridligen framträtt
genom permanent internering av unga
lagöverträdare i sluten anstalt, men de
kräva med rätta en bättre tillsyn under
övervakningstiden. Det är därför glädjande,
att utskottet starkt understrukit
departementschefens uttalande, att frågan
om en effektivisering av den fria
kriminalvården framstår såsom en av
de viktigaste angelägenheterna på kriminalpolitikens
område.

Jag har icke heller någon erinran att
göra mot den av utskottet förordade
undersökningen, huruvida möjligheter
förefinnas att på frivillighetens väg
åstadkomma en effektivare övervakning.
Det är emellertid uppenbart, att en effektivisering
av övervakningen på denna
väg — vilken förutsatts även av

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

fångvårdsstyrelsen — icke minskar behovet
av den av fångvårdsstyrelsen föreslagna
ökningen av de statsavlönade
funktionärernas antal. Under alla omständigheter
är det tydligt, att den av
reservanterna föreslagna mindre ökningen
av antalet skyddskonsulenter
och skyddsassistenter icke kan göras
överflödig genom aldrig den intensifiering
av enskilda övervakares och tillsyningsmäns
verksamhet. Medverkan av
privatpersoner i kriminalvården i frihet
är av det allra största värde. Men det
borde vara klart för var och en, att staten
icke kan i hur stor utsträckning
som helst övervälta på enskilda frivilliga
arbetskrafter den eminent statliga
funktion som det rutinmässiga omhändertagandet
av brottslingar utgör. Myndigheternas
iver att hålla kostnaderna
för den fria kriminalvården nere har
hämmat sig genom flera misslyckanden
än man med en bättre organisation av
övervakningspersonalen hade behövt
uppleva.

Jag förstår väl de formella betänkligheterna
mot att riksdagen tar ståndpunkt
i ett ärende som är ute på remiss,
men den fria kriminalvården befinner
sig i en nödsituation. Man kan
beklaga — som man också gjort — att
förslaget icke framkommit så tidigt, att
remissvaren nu kunde ha kommit in,
men alla dugliga människor ha för mycket
att göra.

Reservanterna ha, synes det mig, funnit
en förträfflig medelväg. De ha föreslagit
en så liten ökning av anslaget,
att ingen tänkbar remisskritik kan göra
den överflödig. Det är också, som det
siiges i reservationen, eu fördel att kunna
successivt öka skyddspersonalens antal
genom att börja därmed redan under
det budgetår, varom nu är fråga.
Goda skyddskonsulenter växa inte på
träd.

•lag ber kammaren beakta det orimliga
i ståndpunkten att plocka ut ungdomarna
från fängelserna och släppa
dem lösa på medborgarna utan att bevilja
medel för erforderlig tillsyn. Vill
man humana reformer i unga brottslingars
behandling, så får man sträcka

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
humaniteten därhän, att man hjälper
dem att icke begå nya brott. Man får
även visa humanitet mot föremålen för
deras eskapader när de lämnas utan tillräcklig
tillsyn.

För mig är den helt negativa inställningen
till kravet på förbättrad tillsyn
av de i frihet lämnade villkorligt dömda
oförståelig. Däremot medger jag, att
jag efter den siste talarens anförande,
där han helt och hållet lade frågan på
formell bog, och hans starka understrykande
av det sakligt berättigade i en
förbättrad organisation av skyddskonsulenterna,
kan förstå, om också inte
gilla utskottsmajoritetens inställning.
Tror den som vill spara på det erforderliga
anslaget, att denna hushållning
slutar med en besparing? Nej, allmänhet
och domstolar tröttna på den fria vården.
I stället för villkorlig dom blir det
anstaltsbehandling, ungdomsfängelse och
allt vad det kan heta. Kostnaderna
springa i höjden, anstalterna bli överfyllda
och vårdresultatet sämre. Och
unga, arbetsföra människor undandragas
det fria näringslivet för att, i olyckligaste
fall, genom umgänget i fängelserna
med ännu sämre element utbildas till
vaneförbrytare. I frihet kunna de villkorligt
dömda under förutsättning av
erforderlig tillsyn något så när hållas
borta från de sämsta elementen. Våra
ungdomsanstalter äro däremot icke i det
skick, att de efter en hård överbelastning
kunna genomföra erforderlig differentiering,
utan de unga få skickas
till gamla fängelser och repa drev i sina
celler.

Att denna fråga skulle kunna höra
till de partiskiljande, är jag visst för
gammal för att begripa. Under motionen
i denna kammare stöd ett stort antal
lagutskottsledamöter från alla partier.
Det har varit en glädje att uppleva,
att alla partier ställt sig bakom
de av regering och riksdag genomförda
humaniseringarna av strafflagen, och
jag hoppas ännu på samma allmänna
tillslutning när det gäller att skapa de
elementära ekonomiska förutsättningarna
för reformernas utförande i livet till
medborgarnas skydd mot kriminaliteten.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Ewerlöf och fru
Sjöström-Bengtsson.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! När
det under debatten i kammaren i dag
bär uttalats, att det varit önskvärt att
den utredning, som fångvårdsstyrelsen
lade fram den sista december i fjol, hade
kommit något tidigare för att möjliggöra
en proposition till detta års riksdag,
vill jag svara, att denna utredning
har bedrivits under förhållanden, som
ha varit rätt egenartade så till vida, att
straffsystemet och strafflagstiftningen
under denna tid ha undergått ideliga
förändringar.

Den senaste reformperioden kan sägas
ha tagit sin början den 1 januari 1944
med lagen om villkorlig dom. Det var
samtidigt med ikraftträdandet av denna
lag, som skyddskonsulentorganisationen
i sin nuvarande omfattning började fungera.
Sedan dröjde det inte mer än ett
år förrän vi fingo en ny lagstiftning om
villkorlig frigivning, som ställde skyddskonsulentorganisationen
inför nya och
betydande uppgifter. Ett år senare, den
1 januari 1946, kom en lagstiftning angående
tillräknelighet och otillräknelighet,
som innebar att antalet straffriförklarade
inskränktes. Sedan gick det ett
halvt år, till den 1 juli 1946, då vi fingo
den nya straffverkställighetsreformen,
och slutligen kom den 1 januari 1948
den nya rättegångsbalken. Alla dessa
lagar ha utövat inflytande på utformningen
av det förslag som är framlagt
i fångvårdsstyrelsens betänkande.

Jag skall i det följande något uppehålla
mig vid själva arten av de inflytelser
som dessa lagar ha medfört för
organisationen av skydds- och hjälparbetet.
Jag erinrar om att då den nuvarande
skyddskonsulentorganisationen
startades — samtidigt med att lagen om
villkorlig dom trädde i kraft den 1 januari
1944 — det från riksdagens och
Kungl. Maj:ts sida med kraft underströks,
att om man skulle kunna ha någon
utsikt att få goda resultat av den

nya lagen om villkorlig dom, måste man
se till, att man skaffade sig tillämpningsorgan,
som kunde vaka över att övervakningen
blev sådan, som man syftade
till, och att de villkorligt dömda bleve
omhändertagna på ett personligt sätt,
som gav dem möjlighet att kunna återföras
till ett ordentligt liv.

Man fick då en organisation på 13
konsulenter och 5 assistenter. Denna organisation
har därefter icke undergått
annan ökning än att vi för några år sedan
fingo en assistent till. I övrigt står
den kvar vid samma omfattning som
den hade 1944, när man räknade med
4 000 övervakningsfall om året. Antalet
har sedermera till följd både av en ökad
användning av villkorlig dom och en
ökad brottslighet stigit till över 8 000.

Den 1 januari 1945 kom lagen om villkorlig
frigivning. Den innebär att alla
straffångar och fängelsefångar som undergå
straff på 6 månader eller däröver
skola obligatoriskt villkorligt frigivas,
när fem sjättedelar av strafftiden ha
gått till ända. De skola då ställas under
övervakning under en tid av 6 månader
eller mera, och den översta tillsynen av
denna övervakning omhänderhas av
skyddskonsulenterna. Det var cirka 1 000
personer som därigenom tillfördes övervakningsklientelet
och kommo att belasta
skyddskonsulenternas arbete, men
någon ökning av skyddskonsulentorganisationen
kom icke till stånd, ehuru
departementschefen 1943 i en proposition
förklarade, att man genom den villkorliga
frigivningen komme att göra avsevärda
besparingar på anstaltsvården.
Jag skall återkomma till dessa besparingar
längre fram, men vid detta tillfälle,
när hela reformarbetet passerar
revy, skulle jag med några ord vilja
dröja vid tillämpningen av lagen om
villkorlig frigivning, eftersom detta torde
vara mindre bekant.

Det är alltså numera på det sättet i
vårt land, att varenda straffånge eller
fängelsefånge, som blivit dömd till straff
på 6 månader eller mera, ovillkorligen
skall frigivas, när fem sjättedelar av
strafftiden utgått, alldeles oavsett om
man hyser några som helst förhopp -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

ningar om att han för framtiden skall
komma att sköta sig. Man har nämligen
genom denna avkortning av strafftiden
med en sjättedel velat skaffa sig en moralisk
grund till att man åliigger honom
en övervakningstid av 6 månader eller
mera. Om han under den tiden hegår
brott, kommer han inför domstol, och
då utageras saken där, men om han på
annat sätt missköter sig, anmäler skyddskonsulenten
saken till fångvårdsstyrelsen.
Då bruka vi i allmänhet förfara på
det sättet, att vi skicka skyddskonsulenten
till honom antingen där han bor eller,
om han är tagen i förvar, till polisarresten,
där han sitter. Skyddskonsulenten
får då försöka skaffa vederbörande
nytt arbete och ny bostad och över
huvud taget planera för honom.

Här friges årligen 900—1 000 strafffångar
och fängelsefångar, och många
av dessa äro utpräglade vaneförbrytare,
men jag vill påpeka, att de som återtagas
emedan de genom dåligt uppförande
men utan att begå brott förverkat
villkorlig frigivning icke äro mer än 20
eller 25. Man försöker genom tillrättaläggande
åtgärder förhindra ett återtagande
på anstalt. Man kan diskutera
lämpligheten av detta förfaringssätt, men
för närvarande tillämpas det, och skvddskonsulenterna
ha där fått en utomordentligt
betydelsefull gärning.

Lagen den 1 juli 1946 om straffverkställigheten
har ju varit uppe i debatterna
här i kammaren flera gånger under
de senaste åren. Jag vill bara understryka,
att om det ibland på någon
punkt klickar i fråga om denna lagstiftning,
skola kammarens ärade ledamöter
beakta, att det är fråga om eu lagstiftning
av mycket genomgripande innebörd
och att det kommer att taga lång
tid, innan förhållandena på detta område
stabiliserat sig. Denna lagstiftning
liar infört skyldighet för skyddskonsulent
att personligen taga befattning med
frågan om eftervård åt personer som
skola frigivas från fångvårdsanstalt. Det
skall planeras med arbete och bostad för
ett klientel på flera tusen personer, men
vad lagstiftarna en gång avsett, nämligen
att detta planerande för eftervård skulle

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

ske systematiskt under skyddskonsulentens
och styresmannens närmaste överinseende,
har i många fall fått stanna
på papperet, emedan skyddskonsulenterna
och deras assistenter äro överliopade
med arbete och följaktligen icke
kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt
de skulle önska.

Slutligen ha vi under utredningsarbetet
haft att taga ställning till den sista
lag som berör skyddsarbetet, nämligen
rättegångsbalken, som trädde i kraft den
1 januari 1948. Under förarbetena till
rättegångsbalken uttalade första lagutskottet,
att man betraktade det som en
nödvändig förutsättning för att man
skulle komma till rätta med de tilltalade
på ett riktigt sätt, att man fick ordentliga
förundersökningar, utförda av kompetenta
människor. Utskottet uttalade
också med instämmande av riksdagen,
att man borde se till att skyddskonsulenter
och skyddsassistenter toges i anspråk
särskilt beträffande ungdomen,
där valet av behandlingsmetod efter ett
begånget brott hade sin särskilda vikt.
Det är icke möjligt att med den konsulentorganisation
som nu finnes uppfylla
detta riksdagens önskemål. Den särskilda
förundersökningen, en gång en
liten detalj i vårt straffsystem, har nu
fått en nyckelposition i straffsystemet.
Valet av förundersökare har blivit en
kriminalpolitisk fråga av första ordningen.
Skola vi kunna få ordentliga förundersökningar,
måste vi ha tillgång till
fackutbildad personal, som kan både
själv åtaga sig förundersökningar och
vara domstolen behjälplig att anskaffa
kompetenta förundersökare.

Ingen skall tro, att det på något sätt
har varit meningen att kringskiira de frivilliga
organisationernas arbete. Det står
uttryckligen utsagt i fångvårdsstyrelsens
betänkande, att vi måste båda upp all
frivillig kraft som finns för att komma
till rätta med skyddsarbetet. .Tåg kan
nämna, att enligt vårt förslag skola av
(i 000 förundersökningar omkring 2 500
utföras av skyddskonsulenter och skyddsassistenter
och återstående 3 500 av frivilliga
krafter. Av de 10 000 övervaknings-
och tillsynsuppdragen är det me -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

ningen, att efter genomförande av fångvårdsstyrelsens
förslag i dess fulla utsträckning
7 500 skola ombesörjas av
frivilliga krafter. Men när man säger, att
de frivilliga krafterna skulle kunna tas
i anspråk i större omfattning än som
nu sker, vill jag nämna, att uppspårandet''
av dessa frivilliga krafter förutsätter,
att man har folk som kan ägna tid
åt uppgiften att få tag i sådana frivilliga
krafter, som äro kompetenta och
villiga att träda till. Detta är en stor
arbetsuppgift, som kräver mycken tid.
Dessutom kunna de frivilliga krafterna
icke lämnas att sköta dessa ärenden på
egen hand; de måste ha råd och vägledning
av dem som bättre begripa dem.
Som det nu är, med 13 överansträngda
skyddskonsulenter och 0 likaledes överansträngda
skyddsassistenter, blir det
ingen tid över att skaffa dessa frivilliga
krafter. Det är därför vi ha sådana
monstruösa förhållanden som att en enda
person i den frivilliga skyddsverksamheten
kan vara belastad med 200
övervakningsuppdrag, något som bestämt
strider emot all pedagogisk erfarenhet.
Det blir massrutin och massövervakning
och ingenting annat.

Till sist skall jag för att inte göra
denna exposé för lång bara något beröra
den ekonomiska sidan. Denna fråga är på
eu gång en stor fråga och en liten fråga.
Den är stor med hänsyn till att det
gäller 10 000 människor, som stå under
övervakning och tillsyn, men den är inte
på långa vägar en stor fråga, när det
gäller statens utgifter för verksamheten.
Fångvårdsstyrelsen har uppskattat kostnadsökningen
till en halv miljon kronor
— 500 000 kronor. Reservanterna ha
stannat vid ett lägre belopp, nämligen
218 000 kronor. Låt oss hålla oss till det
sista beloppet.

När den nya formen av villkorlig frigivning
infördes den 1 januari 1945, yttrade
departementschefen, att man genom
tillämpningen av denna nya lag skulle
kunna göra avsevärda besparingar i fråga
om anstaltsvården. Vi frige årligen
villkorligt 1 000 personer. Om jag räknar
med att de eljest skulle ha suttit inne på
anstalt ytterligare en och en halv månad,

kommer jag upp till 1 500 fängelsemånader,
och om jag beräknar att varje fängelsemånad
kostar 240 kronor, kommer
jag upp i ungefär 360 000 kronor, låt
oss säga 300 000 kronor, som staten har
sparat in genom den villkorliga frigivningen.
Redan detta är 100 000 kronor
mer än det belopp som reservanterna
äska i dag. Jag tycker att det är
helt naturligt, om man vill använda kriminalvård
i frihet, som ger vederbörande
bättre startmöjligheter, att man också
ser till, att denna kriminalvård ger resultat.
I annat fall kommer så småningom
reaktionen i den form, att folk säger:
»Det lönar sig inte med villkorlig frigivning
— stoppa in dem på anstalt
igen!»

Går jag till den villkorliga domen, bli
förhållandena ännu mer påfallande. Om
vi i dag icke hade haft den villkorliga
domen, hade vi haft utgifter för fängelseväsendet
som hade belöpt sig till flera
tiotal miljoner kronor. Något liknande
hade blivit fallet, även om den villkorliga
domen i dag hade tillämpats endast
i hälften så stor omfattning som nu. Man
bör nämligen hålla i minnet, att anstaltsvården
är och förblir den dyraste av alla
vårdformer.

Fångvårdsstyrelsen har i sin utredning
påpekat, att om man skulle genomföra
fångvårdsstyrelsens organisationsförslag
i hela dess omfattning, skulle kostnaderna
för kriminalvården i frihet stanna
vid 1,36 miljoner kronor. Detta inbegriper
också särskilda förundersökningar.
Det betyder en kostnad för varje person
som är föremål för kriminalvård i frihet
på 136 kronor om året, men anstaltsvården
kostar 3 000—7 000 kronor, beroende
på vad det är för sorts anstaltsvård det
är fråga om. Jag kommer alltså till den
slutsatsen, att detta statsfinansiellt är —
jag vågar inte säga en liten fråga men
jag kan säga: icke eu stor fråga; anstaltsvården
blir alltid en stor fråga, finansiellt
sett.

När det har invänts, att detta ärende
icke är prövat av olika instanser och
myndigheter remissvägen, så kanske jag
får säga, att åtminstone lönenämnden
väl knappast kan ha så mycket att säga

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

på denna punkt. Det är ju inte på något
sätt fråga om att ändra om lönerna och
lönesättningen, utan det är fråga om att
öka organisationen, enligt reservanternas
förslag med summa 14 befattningshavare.
Vi ha många gånger, när det gällt anstaltsvården,
ökat ut mycket mer än så,
och det har fått gå i stor hast.

Jag erinrar kammaren om en diskussion
som vi hade i fjol i december
angående ungdomsbrottsligheten. Den
snabbutredning, som då genom justitiedepartementets
försorg hade gjorts, visade
att ungdomsbrottslingarna mellan
15 och 18 år på 30 år hade ökats från
333 till 1 815 fall om året och 18-21-åringarna från 622 till 1 150. Vi ha många
gånger i denna kammare uttalat betänkligheter
och bekymmer inför den utveckling
som vi nu äro vittne till. Vi måste
vidtaga åtgärder! En av de betydelsefulla
åtgärderna är att den i och för sig billiga
kriminalvården i frihet verkligen får
sådana möjligheter, att den kan leva, bestå
och utvecklas vidare. Det är detta,
som ligger bakom det förslag som reservanterna
ha framställt och som jag helt
ansluter mig till.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den under denna punkt avgivna
reservationen.

Herr ENGLUND: Herr talman! Den
som lyssnade till herr Schlyter fann att
han lämnade oss en tämligen uttömmande
redogörelse för de lagstiftningsändringar,
som ägt rum på detta område
under de senare decennierna, men att
han — om jag bortser från frågan om
effekten av ändringen av bötesstraffet
— underlät att lämna en redovisning av
resultaten.

.lag har personligen fått en stark kontrasterfarenhet
på detta område. Någon
gång strax efter det förra världskrigets
slut var jag under ett år notarie i Stockholms
rådsturätt och hade då att deltaga
i handläggningen av vissa kriminalmål.
.lag bär under det sista året i samma
rådsturätt varit nämndeman och fått
se kriminalitetens nuvarande omfång.
Kontrasten iir skrämmande. Vid det förra
tillfället var kriminaliteten en relativt
obetydlig faktor i denna rådsturätts

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

verksamhet. Nu är den en mycket tyngande
arbetsuppgift. Denna personliga erfarenhet
har ju i så måtto en objektiv
bakgrund, som brottssiffrorna från den
förra tidpunkten till den senare visa stor
ökning såväl i Stockholm som i riket.

Det förefaller mig därför, som om lagens
avgörande frågeställning för riksdagen
måste avse effekten av mellanårens
reformer i strafflagstiftningen, och man
kan därvid icke nöja sig med allmänna
uttalanden om humanitet eller motsatsen.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
säga till fröken Andersson, att det på
denna punkt finns två humanitetsvärden,
som skola vägas mot varandra. Det ena
humanitetsvärdet är hänsynen till brottslingen:
att inte göra straffet hårdare än
vad som är nödvändigt ur samhällets
synpunkt. Det andra humanitetsvärde,
som bör vägas däremot, är hänsynen till
brottslingarnas offer. Det har sitt mått i
den brottsförebyggande effekten av straffet.

Ett lindrigt straff har en ringa generalpreventiv
effekt, och det innebär således,
att brottsligheten ökar. Jag skulle
också vilja göra den anmärkningen emot
de försök att redovisa kontot för och
emot den fria kriminalvården, som både
presidenten Schlyter och överdirektör
Göransson här ha gjort, att denna kontobokföring
ju är alldeles otillfredsställande,
så länge man inte på motsidan
redovisar den ökade kriminalitet och de
stora ekonomiska skadeverkningar för
samhällsmedborgarna, som följa av att
ett antal brott begås, som skulle ha förhindrats
om vederbörande suttit inne eller
räknat med risken att bli intagen
å straffanstalt.

Vid den förnyade omprövning av vära
kriminalpolitiska åtgärder, som sålunda,
så vitt jag kan se, måste komma till stånd,
får det inte längre räcka med att endast
med ledning av några allmänna
humanitära grundsatser ösa reformprojekt
»aus der Tiefe seines Bewusstseins»,
utan varje terapeutisk åtgärd på kriminalitetens
område måste bli föremål för
prövning ur synpunkten av sill inflytande
på kriminalitetens omfång i samhället.
Det är, tror jag, en synpunkt,

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

som är naturlig för en empiriskt arbetande
sociolog eller för en person, som
sysslar med biologiska frågeställningar,
men den har tyvärr inte hittills varit
lika naturlig för juristerna, varför hela
frågan om terapiens resultat har kommit
alldeles i skymundan.

Sett mot denna bakgrund tror jag det
är nödvändigt att inte bara gå så långt
som statsutskottet här gjort i sin motivering
för avslaget utan att gå ännu ett
steg vidare. Det är nödvändigt att inte
begränsa frågeställningen till spörsmålet
huruvida man skall ha övervakning
genom skyddskonsulenter eller övervakning
genom frivilliga, ur folkrörelserna
eller från andra håll hämtade krafter,
utan man måste också mot bakgrunden
av kriminalitetens utveckling på den senaste
tiden ■— och det får den som sitter
som nämndeman i Stockholms rådhusrätt
i mål efter mål ett starkt medvetande
av — göra det ytterligare övervägandet,
huruvida man inte måste komma
fram till en annan avgränsning mellan
kriminalvård i frihet och kriminalvård
i anstalter, hur obehagliga konsekvenser
som den senare vården än
må ha.

Generalpreventionens problem få inte
skjutas undan på det sätt, som skett vid
den senaste behandlingen av dessa frågeställningar.
Jag gissar, att sådana synpunkter
komma att dryftas vid remissbehandlingen
av det betänkande, som det
här närmast gäller. Det är över huvud
taget en säregen anordning att på det
sätt som reservanterna föreslå klippa av
en remissbehandling. Att göra så ter sig
än egendomligare i ett läge, där det är
så oklart på vilket sätt man bäst skall
skydda de värden, som kriminalitetsbekämpningen
har att skydda. Jag tycker
därför inte att det finns någon anledning
för kammaren att i detta fall,
där en ingående remissprövning ter sig
mer än vanligt behövlig, föregripa resultatet
av denna remissbehandling.

Herr talman! Från dessa synpunkter
har jag inte den ringaste tvekan om att
den ändamålsenligaste ståndpunkten i
detta sammanhang är den av statsutskottets
majoritet hävdade linjen.

Häri instämde herr Elowsson, Xils.

Herr GÖRANSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga gentemot herr
Englund, att han här dragit upp en fråga
av ytterligt svåröverskådlig natur.
Han säger, att den bokföring eller redovisning,
som jag lagt fram rörande de
besparingar, som gjorts genom att man
kunnat minska anstaltsvården, är missvisande,
därför att man inte kunnat ta
hänsyn till de skadliga verkningar, som
eventuellt kunnat föranledas ur generalpreventiv
synpunkt av att man har humaniserat
straffen.

Jag vill invända, att om mitt försök
till en ekonomisk redovisning skulle
vara otillfredsställande, så förstår jag
å andra sidan inte hur det över huvud
taget med de metoder, som nu finnas
tillgängliga, skall vara möjligt att bedöma
och i siffror uttrycka, vilka vinster
samhället kan göra genom att hålla människor
inne på anstalt under längre tid
än som nu sker, alltså vilka vinster samhället
då skulle göra i form av en minskad
brottslighet. Och allra minst kan
jag föreställa mig att de i och för sig
sakkunniga organ, som under remissbehandlingen
skola ta ställning till fångvårdsstyrelsens
förslag, skulle ha några
möjligheter att inlåta sig på att bedöma
ett ämne, som möjligen skulle kunna
med någon framgång utredas av speciellt
kvalificerad arbetskraft, om de finge
hålla på i ett par årtionden.

Jag tycker att herr Englund i denna
fråga har kommit ut på rätt fantastiska
vidder. Det är desto märkligare som
herr Englund dock, bland annat från sitt
stora och omfattande arbete t. ex. beträffande
människornas attityd gentemot
alkohol, är väl bekant med hur litet vi
egentligen veta om och kunna bedöma
de faktorer, som göra att en människa
faller och en annan människa står.

Fru FLOOD: Herr talman! Man behöver
inte tjänstgöra så länge som nämndeman,
allra helst om man har sin
tjänstgöring i en storstad, för att komma
underfund med att skyddskonsulenternas
antal är alldeles otillräckligt. Det
var på grundval av de erfarenheter jag

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

fått under det år jag varit nämndeman
i Stockholm som jag skrev under motioen
om ökat anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Man går ju numera ut ifrån, såsom
också har framskymtat i anförandena
här, att rättsväsendets viktigaste uppgift
inte är att straffa utan att hjälpa
dem, som kommit på kant med samhället,
så att de skola kunna återföras till
ett bättre liv och bli för samhället nyttiga
människor. Det är därför som vi ha
fått den villkorliga domen. Men skall
denna kunna bli till avsedd nytta, måste
det finnas övervakare för de villkorligt
dömda.

Jag förstår ju mycket väl, att anstaltsvård
inte kan undvaras. Men den bör
begränsas och undvikas, när det kan
tänkas att kriminalvård i frihet skulle
kunna föra lagöverträdaren tillbaka till
ett ordentligt liv. Detta gäller naturligtvis
i allra högsta grad dem, som äro
åtalade för första gången. Men då måste
vi, som jag sagt tidigare, ha människor
som ta sig an de villkorligt dömda.

Skall en ung brottsling kunna ryckas
bort från de gäng, där han förut hållit
till, fordras det att han kommer under
inflytande av en människa, som han
känner vill hjälpa honom och som han
känner vill hans bästa och som han kan
förtro sig till. Men det måste då vara
en människa, som har tid med den enskilda
individen. Och även om vi veta,
att det finns frivilliga krafter, som ha
utövat en strålande gärning på detta
område och som därför äro värda all
uppskattning, så veta vi också, att antalet
sådana krafter är alldeles för ringa.
Erfarenheten visar oss att det i denna
tid, då alla äro så upptagna av arbete
och uppdrag, inte är så lätt att få övervakare.
Följden har också blivit såsom
här tidigare har sagts att i storstäderna
eu enda övervakare har ända upp till
200 övervakningsuppdrag. Det kan i så
fall inte bli stora möjligheter för denne
att ägna sig åt den enskilde individen,
vilket ju skulle vara det viktigaste.
Det är den personliga kontakten som är
så oerhört viktig, niir det gäller att rädda
ungdomen från ett brottsligt liv.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
Skyddskonsulenterna och deras assistenter
ha, såvitt jag förstår, försökt att
på bästa sätt fullgöra sin skyldighet att
på begäran lämna domstolen förslag på
lämpliga övervakare. Men hur skall det
gå till under nuvarande förhållanden?
Fröken Andersson sade nyss, att vi leva
under osedvanliga förhållanden, och det
kan man gott säga, om man t. ex. tar ett
sådant exempel som detta från Stockholm,
där en enda skvddskonsulent med
biträde av två assistenter skall svara för
över 2 000 övervakningsfall och vederbörande
i alla dessa fall är skyldig att
uppehålla kontakt med de övervakade,
med övervakarna och med domstolen.
Då kan vederbörande inte, hur duktig
hon än är, gå i land med uppgiften, och
hon kan absolut inte få någon tid över
att söka skaffa nya övervakare.

Man talar så mycket i dessa dagar om
ungdomsbrottslighetens ökning — vi tala
om det här i riksdagen också — och
man säger, att åtgärder måste vidtagas.
Ja, här finns verkligen ett tillfälle att
gå från ord till handling. Om vi skulle
använda de 218 000 kronor som det här
gäller för att visa att vi mena allvar med
att hjälpa den ungdom, som har kommit
på avvägar, tror jag inte det skulle vara
för mycket sagt att beteckna dem såsom
väl använda pengar. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yttra några ord med
anledning av de här hållna anförandena.

Vad först beträffar det herr Schlyter
sade om att han inte förstod den negativa
inställning, som finns till detta
problem, behöver jag kanske inte understryka,
att det förhållandet, att statsutskottets
majoritet rekommenderar frågan
till Kungl. Maj ds ytterligare prövning i
sedvanlig ordning, ingalunda får tolkas
som en negativ inställning — att det inte
är en negativ inställning framgår av utskottets
utlåtande.

.lag vill vidare sägn, att skulle man på
många andra viktiga områden, som vi

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,

ha att behandla, låta endast hjärtat tala
här i riksdagen, så skulle vi kanske inte
komma att ta någon som helst hänsyn
till Kungl. Maj :ts mening att vi här i
riksdagen äro tvungna att ändå driva
den kärva linjens politik.

Jag skall ta ett enda exempel. Vi ha
en sinnessjukvård i detta land, som vid
Gud icke är något att skräppa över och
för vilken vi i morgon dag skulle behöva
anslå många, många miljoner för att få
den människovärdig — jag tror jag vågar
använda det ordet — eller åtminstone i
nivå med vad vårt grannland Danmark
har. Det finns också andra mycket viktiga
områden där tvingande behov föreligga.
Om man därför nu bryter den
linje i fråga om anslagen, som praktiskt
taget samtliga partier förklarat sig vilja
följa, kan man räkna med vad som helst
i fortsättningen.

Herr Göransson erinrade här om den
lag, som föreskriver, att när “/• av tiden
för anstaltsvården har gått till ända skall
vederbörande släppas ut och i stället ha
övervakning. Den lagen tillkom, om jag
inte är fel underrättad, antingen den 1
januari eller den 1 juli 1945. Att utredningen
sedan behövde en viss tid för att
se, hur denna lag verkade i det levande
livet, det förstår jag, och det har jag accepterat.
Men jag måste säga herr Göransson
såsom ansvarig chef för fångvårdsstyrelsen
i detta land, att det inte
riktigt är förenligt med samma ansvar,
som han gör sig till tolk för i talarstolen,
att låta detta passera till den 31
december 1948 och sedan ställa sig bakom
ett krav på att riksdagen partout
skall bryta ut en del av förslaget och
hänga denna del liksom luften. Det hade
varit möjligt för fångvårdsstyrelsen liksom
det varit möjligt för andra styrelser,
vilka många gånger ha ställts i samma
situation, att inkomma till Kungl. Maj:t
med en underhandsframställning och
hemställa om att få ett visst anslag för
att reda upp de värsta svårigheterna.

Jag hoppas nu att kammarens ledamöter
ändå förstå, att man inte kan gå en
sådan väg som den som är rekommenderad
av reservanterna. Det är verkligen
inte så enkelt. Tittar man litet när -

mare på vissa detaljer i det förslag, som
fångvårdsstyrelsen har framlagt, finner
man nämligen att lönenämnden också
har en uppgift när det gäller alt granska
detta förslag. Jag medger att denna sak
inte direkt har någon anslutning till reservanternas
förslag, men indirekt har
den det.

I fångvårdsstyrelsens förslag ligger
nämligen också det yrkandet, att sex
skyddskonsulenter, som nu stå i lönegraden
Ce 24, skola placeras i Ce 27. Det
var kanske av en ren händelse jag kom
på detta i går, när vi på tredje avdelningen
sysslade med befattningshavare vid
folkhälsoinstitutet. Riksdagen avvisade
förra året en framställning om uppflyttning
av en därstädes anställd liikarutbildad
befattningshavare från lönegrad
Ce 24 till Ce 27. Jag vet nu inte vilken
utbildning man räknar med för nu ifrågavarande
konsulenter — om det är läkare,
som man anser skola placeras här, eller
vad det är för folk — men skulle reservanternas
förslag följas, skulle riksdagen
säkerligen därmed vara i färd med att
gräva en grop, som vi skulle ha svårt
att komma upp ur för att kunna åstadkomma
en rättvis avvägning mellan befattningshavare
på en mängd olika områden.

Jag tar detta bara såsom ett litet exempel
på att frågan är betydligt mera komplicerad
än vad man kanske vill göra
gällande, om man bara talar om de stora
linjerna.

Ingen från statsutskottsmajoritetens
sida har förnekat betydelsen av åtgärder
på här ifrågavarande område. Majoriteten
har verifierat detta i sitt utlåtande.
Men problemet är så komplicerat,
att man inte gärna kan besluta i frågan
utan att Kungl. Maj :t först gör en överarbetning
därav och inväntar de remisssvar,
som man i vanliga fall plägar invänta.
Herr Englund har här gett ytterligare
skäl — skäl, som jag för min de!
inte har tänkt på — för att dessa remisser
kanske kunna befrukta den diskussion,
som föres, och även leda till en
effektivisering av arbetet på detta område.

Slutligen ett ord i anledning av vad

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

fru Flood sade om att hon hade skrivit
på motionen på grund av de intryck
hon fått från sin verksamhet som nämndeman
i Stockholms rådhusrätt. Det är
nog riktigt att framhålla sådana erfarenheter
— jag vill inte på något sätt bestrida
det — men jag kanske får antyda,
att efter allt att döma är detta problem,
hur allvarligt det än är, i främsta rummet
ett storstadsproblem, som naturligtvis
är lika angeläget att lösa för den
skull. Men när det talas om dagens fruktansvärda
läge bör det dock observeras,
att vi dess bättre ute i häradsrätterna
och ute på den svenska landsbygden
inte ha, åtminstone inte tillnärmelsevis
i samma omfattning, de problem,
som storstäderna.

Jag vill också tillägga ett ord i anledning
av vad fru Flood sade om att riksdagen
nu har tillfälle att bevilja de
218 000 kronor, som det här gäller, och
att alla, som verkligen mena allvar med
talet om att vi skola hjälpa dem som
ha kommit ut ur fängelserna, nu skola
votera därför. Jag vill nog inlägga en
gensaga mot denna fru Floods uppmaning;
även jag, som lägger min röst emot
detta förslag, vill nämligen vara med
om att hjälpa de människor, som ha
råkat i olycka. Men jag kan ändå inte
ge mig ut på det gungfly. som reservanterna
utan vidare vilja beträda då det
gäller den statliga administrationen och
när det gäller att ta hänsyn till de finansiella
frågorna.

Jag hade, herr talman, bara dessa få
ord att säga. Jag har således alltjämt intet
annat yrkande och kommer inte heller
att få det, herr talman, än om hifall
till statsutskottets hemställan.

Herr GÖRANSSON (kort genmäle):
Herr talman! För att inte något missförstånd
skall kvarstå efter denna debatt
vill jag säga herr Karlsson i Munkedal,
att det väl inte finns någon i denna
kammare, som har läst utskottets
utlåtande så, att man däri tyckt sig skönja
någon form av hårdhet gentemot det
klientel, som det här är fråga om att
behandla. Utskottet har skrivit sitt ut -

låtande mycket vänligt, men det är just
i fråga om den sista punkten, om man
skulle våga sig på en provisorisk åtgärd,
som meningarna delat sig.

Vad gäller mitt uttalande, föranlett av
ett tidigare uttalande av herr Karlsson
i Munkedal, angående lönenämndens
hörande, vill jag påpeka, att jag yttrade
mig om reservanternas beskurna förslag,
där det inte är fråga om inrättandet
av nya tjänster utan om att öka
antalet konsulenttjänster med 6 och antalet
assistenttjänster med 8. Det gäller
alltså tjänster, vilkas lönegradsplacering
redan för länge sedan är godtagen.

Att detta problem i hög grad är ett storstadsproblem,
det har ju herr Karlsson
alldeles rätt i. Det sammanhänger med
att brottslighet, alkoholism, lösdriveri
och allsköns mänsklig vanart äro ett storstadsprobem.
Men detta kan, menar jag,
alls icke få utgöra någon anledning för
samhället att dra sig undan och säga:
Det här är storstädernas avigsida, det
kan inte intressera oss så mycket. Storstäderna
äro, som en aktad f. d. ledamot
av denna kammare sagt, de stora
förbränningscentralerna, och även riksdagen
måste se den verkligheten i ögonen.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag har inte haft tillfälle att höra
vad representanterna för utskottets majoritet
redan sagt i denna fråga, men
jag kan inte underlåta att ändå erinra
kammaren om varför den nu framlagda
budgeten är mycket återhållsam även på
en hel rad punkter, där säkerligen sakintresset
kräver ökade åtgärder.

Jag kan försäkra, att då budgeten
gjordes upp, hade representanterna för
de olika departementen inte försummat
alt göra sin skyldighet när det gällt att
framföra de motiv, som kunna anföras
för ökade utgifter på eu hel rad punkter.
Jag vågar också försäkra, att när justitieministern
inte har lagt fram något
förslag på denna punkt, så har det inte
berott på något bristande intresse för
den sak det här gäller. Men han bär
lika vid som andra departementschefer

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,
fått finna sig i att följa den allmänna
linje, som regeringen har valt och som
jag fortfarande hoppas att riksdagen vill
ge sitt stöd.

Det är här alltså inte fråga om ett
par hundra tusen kronor på just denna
punkt. Jag är sedan gammalt van vid
att få säga i riksdagen, och jag kan
upprepa det nu, gentemot alla, som tala
om vilket egendomligt slöseri som bedrives
med statens medel, att det är ytterligt
få av statens utgifter, som inte
kunna motiveras med mycket starka
skäl, och att även de ökningar, som
begäras av motionärer, i regel bruka
kunna styrkas mycket starkt. Även härvidlag
tror jag att så är fallet.

Men vad man inte får glömma är, att
en sådan fråga som den här föreliggande
inte kan ses isolerad. Det händer ju
så lätt, att om det i riksdagen finns i
en särskild fråga särskilt sakkunniga
och särskilt intresserade ledamöter, så
får denna fråga en — jag tror jag vågar
använda uttrycket — oproportionerligt
stor vikt i jämförelse med sådana
frågor, där man på grund av omständigheter,
som ofta äro tillfälliga, inte
i riksdagen har sådana speciellt sakkunniga
representanter.

Herr Karlsson i Munkedal erinrade
om en sak, som varit föremål för mycket
ingående överläggningar inom regeringen
och inte minst mellan inrikesministern
och mig, nämligen frågan
om sinnessjukvården. Jag är övertygad
om att om någon skulle sätta sig att
göra en jämförelse mellan betydelsen av
det, som här föreslås, och de behov som
behöva tillgodoses inom sinnessjukvården,
så skulle han få lov att medge, att
hur trängande det önskemål än är som
här nu diskuteras, så måste en förbättring
av sinnessjukvården anses vara ännu
mera trängande. Och om departementscheferna
vore här och kunde var
och en avgiva sitt vittnesbörd, skulle vi
få höra, hurusom de beträffande varje
huvudtitel skulle kunna dra upp den
ena punkten efter den andra, där de
skulle ha önskat att kunna komma med
äskanden om ökade utgifter, som de
hade kunnat mycket starkt motivera.

Just när man vet detta, kan man inte
underlåta att erinra om att denna sak
inte kan ses isolerad. Visserligen betyda
ett par hundra tusen kronor på en
enda punkt inte mycket. Men riksdagen
kan härvidlag inte resonera på annat
sätt än vad vi fått lov att göra inom
regeringen — om den ene departementschefen
skulle få soin han vill, så kan
det inte hindras, att en annan departementschef
anser sig ha samma rättighet
att få sin önskan uppfylld.

Det är klart att man inte kan vägra
all ökning av tjänster, men även i detta
fall har man inom alla departement fått
iakttaga en återhållsamhet, som har varit
mycket smärtsam för representanterna
för de olika intressena. Man har
måst säga, att det just i år är särskilt
olämpligt att utöka antalet tjänstemän.
Jag hör inte till dem, som deltaga i
skallet emot utökningen av antalet statstjänster
i allmänhet, tv jag vet, att en
sådan utökning på många punkter är
väl motiverad. Men när man över lag
har fått iakttaga sparsamhet, så blir
frågan den om det verkligen kan sägas
att just på denna punkt ett undantag
kan göras.

Jag förstår mycket väl, om till exempel
Hulda Flood på grund av sin personliga
erfarenhet tycker, att här måste
någonting göras, men jag tror att de,
som inte på det viset äro personligt engagerade,
borde kunna se denna sak
något mera i stort och tänka sig, att hur
smärtsamt det än på denna enstaka
punkt kan kännas att nödgas säga nej,
så få vi ju lov att göra det också i
många andra fall. Jag skulle därför vilja
hemställa, att inte heller denna kammare
nu avviker från den allmänna återhållsamhetslinje,
som vi även i riksdagen
måste försöka att följa.

Jag hoppas sålunda, att även denna
kammare skall följa statsutskottets majoritet.

Herr PETTERSSON, GEORG: Herr

talman! Då jag är personligt engagerad
på det sättet, att jag uppehåller den
deltidsanställda skyddskonsulentbefatt -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

ningen i femte distriktet, skulle jag ju
bär kunna bära fram vittnesbörd om
hur önskvärd en förändring av förhållandena
för våra skyddskonsulenter och
skyddsassistenter är. I debatten har
emellertid redan från olika håll framförts
hur hårt dessa tjänstemän äro belastade,
och jag skall därför inte säga
någonting om den saken.

Däremot skulle jag vilja motivera varför
jag, trots detta personliga engagemang,
kommer att följa utskottet i dess
yrkande. Jag gör detta framför allt av
den anledningen, att det är en i mitt
tycke egendomlig ordning för behandlingen
av ett ärende, som reservanterna
här vilja tillämpa. Fångvårdsstyrelsen
avlämnade sitt betänkande den sista december,
och det är för närvarande föremål
för remissbehandling. Riksdagen
bör inte, samtidigt som Kungl. Maj:t hör
olika personer och myndigheter, fatta
beslut som så att säga föregripa behandlingen
av ärendet. En sådan arbetsordning
måste ju på sitt sätt skapa oreda
och oordning. Man skulle där kanske
kunna peka på att vad skyddskonsulentorganisationen
framför allt strävar
efter är ju att skapa ordning och reda!
Jag kan för min del inte finna reservanternas
väg riktig, och jag kommer därför
att följa utskottet.

Jag gör detta så mycket hellre som utskottet
både i sitt utlåtande och genom
sina talesmän här i debatten har visat
en mycket välvillig inställning till hela
denna fråga. Man kan därför räkna med
att en proposition i frågan, den dag den
kommer på riksdagens bord, skall bli
föremål för en mycket välvillig behandling.
Utskottet säger, att en snar förbättring
av förhållandena på detta område
är av nöden, och utskottsmajoritetens
förste talesman har ju här nämnt,
att man kanske rent av skulle hinna behandla
denna fråga vid eu eventuell
höstriksdag.

•lag yrkar alltså bifall till utskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Redan tidigare, och

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

nu också av den senaste ärade talaren,
har den synpunkten gjorts gällande, som
jag under utskottsbehandlingen tyckt
mig finna vara huvudargumentet, att reservanternas
förslag skulle föregripa den
proposition, som kan väntas bli framlagd
efter remissbehandlingen av fångvårdsstyrelsens
betänkande. När jag i
utskottet tagit ståndpunkt för reservationen,
har jag för min del varit mycket
angelägen att just få klarlagt, att reservationens
förslag är av den arten, att
det icke på något sätt föregriper den
blivande organisationen. Reservanternas
förslag är så måttligt tilltaget att det
slutliga förslaget, oavsett resultatet av
remisserna, måste gå vida längre för att
ens tillnärmelsevis kunna fylla det föreliggande
behovet.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
äro i detta ärende fullkomligt ense om
angelägenhetsgraden. Utskottsmajoriteten
säger ju, att »skyddsarbetets organisation
in. m. berör ett område, där överhängande
behov av effektivisering föreligger»,
och utskottet »vill starkt understryka»
att frågan om en effektivisering
av den fria kriminalvården »framstår
såsom en av de viktigaste angelägenheterna
på kriminalpolitikens område».
Reservanterna ha för sin del samma
uppfattning. I detta ärende äro således
alla ense om att det föreligger ett överhängande
behov, och denna uppfattning
är till finnandes också i vida kretsar
utanför riksdagen. För att så snabbt som
möjligt få åtminstone något gjort ha reservanterna
därför velat framlägga det
mycket begränsade förslag, som innehålles
i reservationen och som inte kan
tänkas föregripa det pågående utredningsarbetet.
Angelägenhetsgraden har i
detta fall fått vara det avgörande, och
det kan inte vara rimligt att föra den
meningen vidare, att reservationen skulle
föregripa det blivande förslagets innehåll.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
liksom också någon tidigare
talare bär — och det är naturligen
riktigt — åberopat de allmänna
synpunkterna på budgetens balansering.
Finansministern framhöll betydelsen av

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

att man precis på pricken följer den
framlagda finansplanen, men jag vågar
— efter den granskning av statsverkspropositionen,
som jag hittills har hunnit
verkställa — hävda den meningen
att förslagen icke äro på alla punkter
tillfredsställande. Det finns områden där
man enligt min mening borde ha varit
mera framsynt och omtänksam, innan
man vidtagit nedprutningarna. Det gäller
i nu förevarande fall, som också finansministern
riktigt sade, icke något
stort belopp, men det är för en utomordentligt
angelägen uppgift man vill
använda dessa pengar.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag skall inte återupprepa vad
herr Karlsson i Munkedal tidigare anfört,
utan jag ber att helt få ansluta mig
till de synpunkter han utvecklade. Särskilt
vill jag understryka, att vi inom
utskottet ha varit helt eniga när det
gäller målsättningen i denna fråga, nämligen
att något måste göras för att förbättra
förhållandena inom den fria kriminalvården.

Men statsutskottets ärade ordförande
uppkallade mig, när han så starkt betonade,
att man från reservanternas sida
inte har föregripit någonting. Jag ber
att få peka på att man föregriper väl i
varje fall remissinstansernas yttranden.
Vore det inte klokt att invänta resultatet
av remisserna? Åtminstone teoretiskt
ligger det ju så till, att remissinstansernas
yttranden kunna komma att gå i
vilken riktning som helst. Det har ju
förekommit att även ganska starka sakkunnigförslag
under remissvandringen
blivit totalt sönderskjutna, så att det visat
sig omöjligt att realisera dem. Nu
vill jag inte påstå, att detta kommer att
ske i det bär fallet, men jag tycker inte
att man skall glömma bort att den möjligheten
åtminstone teoretiskt finnes.

Det var emellertid, herr talman, en
annan liten randanmärkning jag ville
göra. Reservanterna ha i sin motivering
sagt, att den föreslagna partiella utökningen
skulle ha den stora fördelen —

och herr Schlyter anslöt sig till detta
— att organisationen kan uppbyggas
successivt och att den slutliga prövningen
av organisationsförslaget kan ske mot
bakgrunden av vissa redan vunna erfarenheter
av utbyggnaden. År detta någon
särskilt realitetsbetonad motivering?
Utskottsmajoriteten räknar ju med att
Kungl. Maj:t redan vid början av nästa
års riksdag kommer att i andra huvudtiteln
framlägga förslag i detta avseende.
Jag föreställer mig att man
måste börja skriva denna huvudtitel —
och det känner ju herr Schlyter såsom
förutvarande chef för justitiedepartementet
mycket bättre till än jag — låt
mig säga i november eller början av december.
Tror verkligen någon att en utökning,
som träder i kraft den 1 juli i
år, kan ge något påtagbart resultat till
den tidpunkt, då man börjar skriva huvudtiteln?
Jag har mina tvivel, herr talman.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag
tillhör dem som skrivit under den nu
föreliggande motionen nr 33 i första
kammaren, och även om det naturligtvis
helt och hållet skulle vara en överflödsgärning
att nu ytterligare gå in på detaljer
i frågan efter allt som redan har
anförts av mycket sakkunniga personer,
anser jag mig böra lämna en liten motivering
till varför jag skrivit under motionen
och till den ståndpunkt jag har
i denna fråga.

Huvudmotivet är helt enkelt att jag
anser, att om man genomför en reform
och sedan upptäcker att den inte fungerar
så, som den var avsedd att verka,
med mindre än att en viss utbyggnad
kommer till stånd — i det här fallet
alltså en utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
— så bör det vara fullt
logiskt och konsekvent att man tillser,
att utbyggnaden sker så snart som möjligt.

Nu äro ju alla, från departementschefen
till utskottsmajoriteten, reservanterna
och samtliga talare, överens om att
den fria kriminalvården inte fungerar

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

bra, utan att någonting bör göras. Skillnaden
är bara den att utskottet menar,
att man skall avvakta remissförfarandet
och Kungl. Majrts förslag innan man
gör någonting alls, medan reservanterna
ha gått in för en mycket begränsad utbyggnad,
som, så vitt jag förstår av vad
som här förut har sagts, inte på något
sätt kan föregripa det förslag, som kan
väntas bli förelagt riksdagen. Då man
alltså är överens om att någonting måste
göras och att det bör göras ju förr dess
hellre, då har jag mycket svårt att inse
varför man här från utskottets sida av
formella skäl skall behöva hålla igen.

Jag förstår mycket väl att man i det
rådande läget inte velat gå så långt som
motionen föreslår. Där kan det finnas
ett störe skäl för den formella ståndpunkt,
som statsutskottet har intagit.
Men den mycket begränsade utbyggnad,
som reservanterna föreslå, borde det
enligt min mening vara fullt logiskt och
riktigt att gå med på.

Det finns ju också andra områden där
vi på senare år ha vidtagit genomgripande
reformer, som tyvärr inte fungera
så som de borde göra, därför att vi
inte ha kunnat utbygga anordningarna
på det sätt som varit nödvändigt. Inom
första lagutskottet ha vi eu del sådana
erfarenheter just när det gäller kriminalvård
och vad därtill hör. Vi ha nyligen
besett vissa ungdomsfängelseanstalter
— det har nämnts förut här i dag —
och vi ha kunnat konstatera hur nödvändigt
det är att en hel del göres för
att denna vård skall fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Det är klart att man kan diskutera,
huruvida vi äro inne på rätt väg när
vi ha gått in för en friare kriminalvård.
Vad beträffar den sidan av saken kan
det kanske bliva nödvändigt med en
omprövning — och jag fattade att herr
Englund menade så när han var inne
på detta — men den frågan anser jag
inte att man bör diskutera i det här sammanhanget.
Här gäller det i stället att
försöka i det praktiska livet effektuera
en reform, som statsmakterna ha gått
in för.

Utan att närmare gå in på detaljerna

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
vill jag säga, herr talman, att jag varken
av utskottets skrivning eller av den
debatt, som förts här i dag, har kunnat
bli övertygad om att man är inne på
fel väg om man biträder den föreliggande
reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
har tidigare genom att instämma med
herr Schlyter velat ange min ståndpunkt
i denna fråga, men så som debatten nu
har förlöpt känner jag ett behov att få
tillägga några ord, innan kammaren
skrider till beslut.

Den ärade utskottsrepresentanten har
här lämnat en motivering för utskottets
ståndpunkt, som jag har all möjlig
respekt för, nämligen att man inte skall
föregripa remissbehandlingen av en
fråga utan vila på hanen till dess ärendet
hunnit behandlas i den vanliga
ordningen. Det är ju den motivering vi
bruka få höra och även följa, då en
fråga ligger så till.

Men det finns fall, då man måste göra
undantag från denna regel. När det gäller
den här föreliggande frågan synes
det mig som om man i stor utsträckning
förbiser, att det faktiskt rör sig om en
kris. Kriminalvården i frihet befinner
sig för närvarande uppenbart i ett krisläge,
och i ett sådant läge har man inte
råd att resonera på det viset, att vi få
lov att avvakta till dess frågan hunnit
bli behandlad i den nådiga tågordningen.
Även om man i allmänhet bör följa
den regeln, har man enligt min mening
inte anledning att göra det i ett fall sådant
som detta.

Sedan kom finansministern med en
motivering, som föreföll mig att ligga
på ett helt annat plan. Hans motivering
byggde mera på allmänna budgetära
synpunkter. Det syntes som om han ville
göra gällande, att vi i nuvarande läge
helt enkelt inte ha råd att ta på oss en
ökad utgift av denna omfattning, eftersom
det skulle kunna återverka på andra
områden. .lag respekterar även denna
linje i hög grad, och så långt som mitt

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,

ringa inflytande sträcker sig söker jag
alltid arbeta i den riktningen, att man
skall iaktta återhållsamhet i nuvarande
läge.

Men detta resonemang håller inte i ett
krisläge. Om det vore så som finansministern
tycks anse, när han talar om
att man på detta sätt också kunde dra
fram kostnaderna för sinnessjukvården
och vissa andra utgifter med något slags
förtursrätt, så skulle jag inte ha någonting
att invända. Så fort som det gäller
en ren standardfråga, menar jag, att
man i nuvarande läge får nöja sig med
vad man har. Men detta är i själva verket
inte någon fråga om standard, utan
det är eu fråga om vår förmåga att bemästra
den inre säkerheten och ordningen
i samhället. Detta är ett så primärt
ändamål — likaväl som när det
gäller vår yttre säkerhet —• att dess
tillgodoseende måste gå utanför de allmänna
regler som man eljest uppställer.

Flera föregående talare tycker jag ha
visat, att det inte kan vara fråga om
något föregripande i detta fall. Även
om man resonerar så som herr Englund
gjorde — jag tycker, att det låg mycket
i vad han sade om att man möjligen
kommer fram till att man vill dra gränsen
mellan anstaltsvård och kriminalvård
i frihet på ett annat sätt än man
nu har gjort — kan det aldrig bli fråga
om att rubba gränsen så långt, att vad
som nu föreslås skulle kunna betecknas
som ett föregripande. De av kammarens
ledamöter, som uppmärksamt lyssnade
till vad överdirektör Göransson yttrade,
torde ha fått klart för sig, hur den med
stor återhållsamhet beräknade organisation,
som ursprungligen tillkommit för
kriminalvård i frihet i samband med
villkorlig dom, sedermera utan att undergå
ökning belastats med nya omfattande
uppgifter i samband med villkorlig
frigivning och ny rättegångsordning,
samtidigt som påfrestningen för det ursprungliga
ändamålet genom den ökade
ungdomsbrottsligheten kraftigt stegrats.
Är det då så märkvärdigt, om det nu
visar sig, att organisationen inte håller?

Jag betraktar det som en skyldighet
för riksdagen, som dock har beslutat

dessa åtgärder, att också dra ut konsekvenserna
av besluten och organisera
verksamheten så som man från början
har varit på det klara med att den måste
organiseras för att den skall fungera.
Och göres oss mera vittne behov än
vad vi ha sett under senare år i fråga
om verkningarna av denna brist på organistaion
inom kriminalvården i frihet?

Varenda en av kammarens ledamöter
måste säga sig, att vi på detta område
leva under utomordentligt otillfredsställande
förhållanden. Är det då anledning
att av formella skäl eller av allmänna
budgetära skäl vägra en utgift av storleksordningen
200 000 kronor? Denna anslagshöjning
kan naturligtvis inte på eu
gång bota missförhållandena, men den
innebär ett steg i rätt riktning •— ett
steg som utom all fråga aldrig skall befinnas
obehövlig, när man får tillfälle
till den mera ingående prövning som utskottet
önskat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Om fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej —- 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 31—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1949/50 under postverkets,
telegrafverkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Om fortsatt elektrifiering av
statsbanenätet.

I bilaga 27 till innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under
Kapitalbudgeten: Kommunikationsdepartementet
i punkten 13 föreslagit
riksdagen att till vissa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1949 angivna byggnader
och anläggningar vid statens järnvägar

il Första kammarens protokoll 19i9. Nr 7.

för budgetåret 1949/50 anvisa investeringsanslag
å tillhopa 41 535 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Velander (1:57) och den andra inom
andra kammaren av herrar Stattin och
Östlund (II: 98), i vilka hemställts, att
riksdagen i anledning av vad i statsverkspropositionen,
kapitalbudgeten, under
rubriken Statens järnvägar föreslagits
ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan om ianspråktagande av det av
riksdagen år 1947 beslutade begynnelseanslaget
på 3 miljoner kronor för ostkustbanans
elektrifiering snarast möjligt
måtte upptagas till förnyad prövning;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Heiding och Mannerskantz
(I: 86) och den andra inom andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd (II:
102), i vilka hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t dels
uttala sig för att något avbrott i järnvägselektrifieringen
icke tills vidare borde
ifrågakomma, dels ock hemställa, att
Kungl. Maj :t ville senast till nästa års
riksdag framlägga de anslagsäskanden,
som för elektrifieringsarbetets fortsättande
kunde vara erforderliga.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

för budgetåret 1949/50 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

Kronor

a) Bangårdar ............ 2 500 000

b) Dubbelspårsbyggnadcr och

linjeomläggningar .......... 5 000 000

c) Fortlöpande förstärkning

av spåröverbyggnaden ...... 2 000 000

d) Broar m. m........... 3 000 000

e) Husbyggnader ........ 5 000 000

f) Växel- och signalsäker hetsanläggningar

........... 4 000 000

g) Telefonanläggningar

m. m..................... 4 000 000

h) Elektriska belysnings anläggningar

...............

400 000

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Om fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Kronor

i) Anläggningar för elektrisk
tågdrift ............ 8 000 000

j) Elektrifiering av linjen
Varberg—Borås—Herrljunga—

Uddevalla—Strömstad med
Smedberg—Lysekil ........ 2 710 000

k) Lokstations- och drift verkstadsanläggningar

...... 725 000

l) Anläggningar vid huvudverkstäder
................ 200 000

m) Verkstadsmaskiner m. m. 4 000 000;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 57 och II: 98 samt I: 86
och II: 102 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad utskottet under punkten
ovan anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I motionerna 1:86 och 11:102 har
hemställts att riksdagen måtte uttala sig
för att avbrott i järnvägselektrifieringen
icke bör ifrågakomma och att förslag
om medelsanvisning för fortsatta elektrifieringsarbeten
böra framläggas för
1950 års riksdag.

De motiv som lågo till grund för 1947
års riksdags uttalande i fråga om angelägenheten
att så snart förhållandena
det medgiva fortsätta elektrifieringsarbetena,
fastställa programmet för de närmast
ifrågakommande arbetena och vidtaga
sådana förberedelser som äro ägnade
att underlätta elektrifieringsarbetets
återupptagande — utskottet får härvidlag
hänvisa till förenämnda skrivelse
— äro enligt utskottets mening alltjämt
bärande. I dagens läge måste visserligen
av olika skäl all möjlig återhållsamhet
iakttagas rörande den statliga investeringsverksamheten.
Någon medelsanvisning
för nästa budgetår till nya elektrifieringsarbeten
ifrågasättes icke heller
av utskottet. Den tidpunkt närmar sig
emellertid alltmer, då nu pågående elektrifieringsarbeten
äro slutförda. Att helt
skjuta den fortsatta elektrifieringen på
framtiden skulle innebära ett beslut av
avgörande betydelse för kommunikationsväsendets
utveckling. Det vill synas
som om ifrågavarande spörsmål är av den

vikt att ett principbeslut snarast möjligt
om det fortsatta elektrifieringsprogrammet
inom ramen för kommunikationsverkens
samlade investeringsverksamhet
är önskvärt, varför, såsom riksdagen
redan uttalat, förslag i ämnet snarast
möjligt bör föreläggas riksdagen.

I motionerna I: 57 och II: 98 har
hemställts, att frågan om ianspråklagande
av förenämnda anslag av 3 miljoner
kronor för ostkustbanans elektrifiering
snarast möjligt måtte upptagas
till förnyad prövning. Utskottet får
härvidlag åberopa 1948 års riksdags uttalande
om betydelsen av att så snart
som möjligt utnyttja anslaget för förberedelser
för ett återupptagande av elektrifieringsverksamheten.
Utskottet vill
emellertid i anslutning härtill erinra om
att anslaget icke, såsom motionärerna
synas förutsätta, uttryckligen avsetts särskilt
för ostkustbanan utan för sådana
förberedelser som äro ägnade att underlätta
ett återupptagande av elektrifieringen
av statsbanenätet som helhet.»

Herr VELÄNDER: Herr talman! Statsutskottet
har under den förevarande
punkten haft att ta ställning till vissa
motioner, som åsyfta järnvägselektrifieringens
fortsättande.

Elektrifieringsarbeten pågå för närvarande
endast beträffande bandelen Uddevalla—Strömstad.
Dessa arbeten beräknas
vara slutförda under kommande
budgetår, och statsmakterna ha för tiden
därefter inte tagit ställning till något
fortsatt elektrifieringsprogram. Ett sådant
program upprättades dock av järnvägsstyrelsen
redan år 1946, och anmäldes
detta i statsverkspropositionen till
1947 års riksdag. Departementschefen
ansåg sig inte ha anledning att ta ställning
till detta program. Han hänvisade
därvid till materialsituationen och läget
på arbetsmarknaden. Statsutskottet och
riksdagen voro emellertid av en annan
mening. Riksdagen uttalade sålunda, att
principbeslut snarast möjligt borde fattas
rörande det fortsatta elektrifieringsprogrammet
och att riksdagen förutsat -

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Om fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

te, att förslag i ämnet likaledes snarast
möjligt skulle komma att föreläggas riksdagen.
I syfte att möjliggöra ett snabbt
igångsättande av ett dylikt fortsatt program
medgav också riksdagen, att vissa
överskottsmedel på tidigare anvisade
anslag — beräknade till ett belopp av
3 miljoner kronor — skulle få disponeras
för beställning av materiel och för
andra förberedande åtgärder, sammanhängande
med en fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet.

Följande år, alltså år 1948, anvisade
riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t 3
miljoner kronor till fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet närmast för det
ändamål, som riksdagen hade tagit sikte
på med sitt beslut år 1947. Riksdagen
uttalade också i detta sammanhang, att
de föreliggande möjligheterna att snarast
kunna utnyttja anslaget borde tillvaratagas.
I det hänseendet har emellertid
inte någonting skett. Kungl. Maj:t har
inte funnit nödigt att förelägga riksdagen
något förslag till program för statsbanornas
fortsatta elektrifiering.

Statsutskottet har i det föreliggande
utlåtandet inte velat godkänna denna underlåtenhet.
Utskottet har uttalat, att den
fortsatta elektrifieringen är av avgörande
betydelse för kommunikationsväsendets
utveckling, och har utskottet därmed
understrukit vikten av att riksdagens
beslut av år 1947 fullföljdes.

För min del är jag såsom motionär
mycket tacksam för att statsutskottet på
sätt som skett beaktat syftet med motionerna,
och det är min förhoppning,
att Kungl. Maj:t — i första hand kommunikationsministern
— inte skall underlåta
att, för den händelse riksdagen
nu godkänner utskottets föreliggande utlåtande,
snarast komma med förslag till
program för det fortsatta elektrifieringsarbetct.

Statsutskottet har i sitt yttrande antytt,
att vissa motionärer skulle ha förutsatt,
att de ifrågavarande 3 miljonerna
skulle ha anvisats för just ostkustbanans
elektrifiering. Enligt utskottets mening
förhöll det sig dock så, att riksdagen vid
fattandet av sitt beslut tagit sikte på ett
återupptagande av elektrifieringen av

statsbanenätet i dess helhet. Detta är nu
formellt riktigt. I det förslag, som järnvägsstyrelsen
på sin tid upprättade och
som anmäldes i statsverkspropositionen
år 1947, var det emellertid ostkustbanan
som stod såsom första punkt. Följaktligen
ha motionärerna haft anledning att
utgå ifrån att ostkustbanan i främsta
rummet skulle komma att beaktas, om
det nu bleve fråga om ett principbeslut
om fortsättandet av järnvägselektrifieringen.

Det ligger vidare så till — såsom ock
i motionerna antytts — att, när järnvägsstyrelsen
i olika sammanhang hos
Kungl. Maj :t begärt, att ifrågavarande 3
miljoner kronor skulle ställas till dess
förfogande, järnvägsstyrelsen just haft i
åtanke ostkustbanans elektrifiering.

Jag skulle nu, eftersom kommunikationsministern
är närvarande i kammaren,
vilja hemställa till honom, att han
så snart som möjligt måtte söka få fram
ett underlag för ett ställningstagande till
huru elektrifieringen av statsbanorna
skall fullföljas, sedan man kommit till
slutet av de arbeten, som nu äro i gång
på västkusten. Jag hoppas också, att det
då skall visa sig motiverat att följa järnvägsstyrelsens
förslag och att sålunda
ostkustbanan, som tidigare på grund av
olika omständigheter undan för undan
har skjutits i bakgrunden, skall komma
som första punkt på elektrifieringsprogrammet.

Hur svårt eller prekärt det penningpolitiska
läget än må anses vara, kan
det ju inte få inträda ett avbrott i arbetena
på järnvägselektrifieringen. Ett
sådant skulle ju bl. a. innebära, att den
arbetskraft, som nu är sysselsatt därmed
och som har fått en betydande träning,
måste kopplas in på andra områden och
att man, när efter några år elektrifieringsarbetet
tas upp på nytt, kanske då
skulle nödgas röra sig med mindre tränad
arbetskraft.

Jag har, herr talman, utöver denna
min vädjan till kommunikationsministern
inte något särskilt yrkande.

I herr Veländers yttrande instämde
herr Näxström.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Om fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Herr HEIDING: Herr talman! Det var
ett yttrande av herr Velander som gjorde,
att jag begärde ordet.

Herr Velander tyckes vilja påskina,
att dessa 3 miljoner i första hand vore
avsedda för fortsatt elektrifiering av ostkustbanan.
Men så var inte fallet. Det
var ju meningen, att de skulle underlätta
ett återupptagande av elektrifieringen
av statsbanenätet i dess helhet. Visserligen
stod ostkustbanan först på programmet,
och jag har ingenting emot -—
det vill jag säga herr Velander -— att vi
börja med ostkustbanan, men det var
även järnvägar längre söderut som stodo
rätt högt upp på järnvägsstyrelsens elektrifieringsförslag.

Den saken behöva vi inte tvista om,
herr Velander, utan huvudsaken är att
järnvägarnas elektrifiering fortsätter. Jag
tror, att det är ett allmänt önskemål. Den
avgående generaldirektören i järnvägsstyrelsen
uttalade, att elektrifieringen hade
varit ett sätt att göra järnvägarna
mera bärkraftiga, och vi kunna väl alla
vara överens om att en fortsatt elektrifiering
skulle bidra till att järnvägarna
bli ännu mera räntabla.

Järnvägsstyrelsen har gjort upp ett
program, och jag är förvissad om att
järnvägsstyrelsen önskar, att elektrifieringen
skall få fortsätta. Det finns ju i
alla fall en stam av ingenjörer och elektriker,
som äro sysselsatta med elektrifieringen,
och när de ha avslutat arbetena
med den nu pågående elektrifieringen
av järnvägslinjen Uddevalla—Strömstad,
är det välbetänkt, om de kunna fortsätta
med elektrifieringsarbeten på annat
håll. Skingras dessa ingenjörer och
elektriker, blir det inte så lätt att sedan
sammanföra dem. Det vore således önskvärt,
att Kungl. Maj:t redan till nästa års
riksdag kunde framlägga förslag om en
fortsatt elektrifiering. Tiderna kunna
självfallet då vara sådana, att det inte är
möjligt att lägga fram ett långt gående
förslag. Men det kan i alla fall beslutas ett
program för den fortsatta elektrifieringen
och samtidigt beviljas något anslag,
så att den inte skall behöva avstanna
helt och hållet.

Herr talman! Med vad jag här har

yttrat ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! Till
den siste ärade talaren vill jag göra den
erinran, att jag verkligen yttrade att
riksdagen nog hade avsett, att anslaget
på 3 miljoner kronor skulle avse en fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet som
helhet. Att motionärerna — anförde jag
vidare — hade kopplat in ostkustbanan
i sammanhanget berodde dels på att ostkustbanan
stod först på det förslag till
fortsatt elektrifiering, som järnvägsstyrelsen
framlade redan år 1946 och som
redovisades i statsverkspropositionen år
1947, dels ock på att, när järnvägsstyrelsen
hos Kungl. Maj:t begärt att få ta
dessa 3 miljoner kronor i anspråk, så
hade det varit just med tanke på ostkustbanan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 14—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens allmänna
fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1949/50.

Onsdagen den 23 februari 1949.

Nr 7.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående
ändring av 10 § förordningen om
statlig inkomstskatt, i vad avser sparbankernas
säkerhetskassa; och

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående rätt för gifta kvinnor, som arbeta
inom jordbruket, att vid taxering åtnjuta
särskilt avdrag.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bankoutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckta motioner angående
dels årlig pension åt förre korrekturläsaren
vid riksdagens tryckeriexpedition
S. O. Halidén, dels ock årligt understöd
åt förre stenografen hos första kammaren
C. G. Melanders änka Margit Melander,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9
september 1938 (nr 567) om handel med
preventivmedel; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall
av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om
medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att
bevilja dispens från tillämpningen av
gällande arbetarskyddslagstiftning;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående en obligatorisk olycksfallsförsäkring
för fiskare; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för meddelande av tillstånd
att framdraga elektriska ledningar
i vissa fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 43 och 46.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 32, till Konungen i anledning av
väckt motion angående ändring av 10 §
förordningen om statlig inkomstskatt, i
vad avser sparbankernas säkerhetskassa.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 39, till Konungen angående verkställd
omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter.

Herr Arrhén avlämnade en av honom
och herr Näsgård undertecknad motion,
nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.