Tisdagen den 21 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1950:11)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 11

18—22 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 mars. Sid.

Minnesord över herr Boman .................................. 6

Svar på fråga av herr Ericsson, Carl Eric, ang. den ryska territorialvattengränsen
i Östersjön .............................. 7

Onsdagen den 22 mars.

Ang. Sveriges utrikespolitik .................................. 13

Anslag under femte huvudtiteln:

Uppgiftsplikt rörande detaljhandelns omsättning 58

Bidrag till husmoderssemestern .............................. 62

Bostadsstyrelsen............................................ 64

Riksförsäkringsanstaltens ortsombud m. m................... 67

Arbetarskyddsstyrelsen .................................... 68

Social upplysningsfilm .................................... 70

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen m. m. 72
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet m. m. . . 74

Betingelserna för ett svenskt deltagande i valfångstnäringen ...... 76

Interpellation av herr Lundgren ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt
.............................................. 78

Ändring av § 12 regeringsformen .............................. 79

Pensionering av biträdande föreståndarinnor vid barnhem m. m. 83
Pensionsrätten för två befattningshavare hos djurgårdsnämnden . 86

Anslag till statens avtalsnämnd ................................ 90

Avdragsrätt för jordbrukares rationaliseringsarbeten ............ 91

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 22 mars. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .......................... 57

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen (ITO) m. m............... 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. Sveriges anslutning till
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m............. 74

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. utredning rörande betingelserna
i internationellt hänseende för ett svenskt deltagande i
valfångstnäringen .......................................... 76

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av § 12 regeringsformen
.............................................. 79

— nr 9, ang. ändring av § 63 riksdagsordningen ................ 83

Statsutskottets utlåtande nr 44, ang. försäljning av visst område å
Kungl. Djurgården ........................................ 83

— nr 45, ang. ändring av 16 § 2 mom. allmänna familjepen sionsreglementet

.......................................... 83

— nr 46, ang. pensionering genom statens pensionsanstalt av biträdande
föreståndarinnor vid barnhem m. m............... 83

— nr 47, ang. tjänstårsberäkning i pensionshänseende för vissa

personer .................................................. 86

— nr 48, ang. anslag till statens avtalsnämnd .................. 90

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. rätt till avdrag för latent
skatteskuld, som åvilar varulager ........................ 90

— nr 27, ang. ändring i kommunalskattelagen m. m............. 91

— nr 28, ang. rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta

avdrag för utförda rationaliseringsarbeten .................. 91

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. rätt för hantverkare att
sälja gods som ej avhämtats ............ 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer ........ 92

— nr 25, ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen
................................................ 92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, rörande ändring i konventionen
mellan Sverige och Norge ang. flyttlapparnas rätt till renbetning,
m. m............................................. 92

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 11,
ang. enhetliga bestämmelser för telefonsamtal och postbefordran
inom en och samma kommun .......................... 92

Lördagen den 18 mars 1950.

Nr 11.

Lördagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 14 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet från
och med den 21 mars 1950 tills vidare.

Stockholm den 17 mars 1950.

Sven Em. Ohlon.

Att riksdagsman rektor Sven Ohlon
lider av njursjukdom, för vilken han
skall intagas å Sahlgrenska sjukhuset,
och att han på grund härav är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet från
och med den “/, 1950 i ca 14 dagar, intygas
härmed.

Göteborg den 6 mars 1950.

Einar Ljunggren.

Överläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Ohlon
på grund av den i läkarintyget angivna
sjukdomen vore oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 78, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet
m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom.
lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Nr 11.

Lördagen den 18 mars 1950.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 96, med förslag till militärersättningsförordning
m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av anslag under fjärde huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
100, angående anslag för hudgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 104, angående vissa anslag till
understöd åt jorddelningsväsendet,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, angående tilläggsanslag för utgivande
av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks a,ccessionskatalog;
samt

nr 107, angående godkännande av en
mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
angående återbetalning avviss
under år 1944 lämnad svensk statskredit
till Norge.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
117, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Andrén m. fl. väckta
motionen, nr 384, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats

dels Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 62, angående vissa under utrikesdepartementets
verksamhetsområde hörande
anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50;

nr 99, angående studentsociala stödåtgärder
m. m.;

nr 101, angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m.;

nr 105, angående anslutning till en av
Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje ordinarie
möte i New York i april 1949 antagen
reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella tvister; nr

108, angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet;

nr 109, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.;

nr 111, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

nr 114, angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51, m. m.;

nr 115, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 116, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 118, angående bemvndiganden för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 119, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

nr 120, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 121, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 122, angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm m. in.;

Lördagen den 18 mars 1950.

Nr 11.

nr 123, angående anslag för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete in. m.;

nr 127, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet; nr

129, angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter, m. m.;

nr 130, angående anslag till vissa
kostnader för statens gruvegendom;

nr 132, angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, in. m.; och

nr 138, angående vissa investeringar i
statens järnvägars fond;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr
148, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.; och

nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande betingelserna i
internationellt hänseende för ett svenskt
deltagande i valfångstnäringen;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
med förslag till viss ändring av § 12 regeringsformen;
och

nr 9, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av § 63 riksdagsordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående försäljning av visst
område å Kungl. Djurgården;

nr 45, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 16 § 2 mom. 1947 års
allmänna familjepcnsionsreglemente;

nr 46, i anledning av väckta motioner
om dels pensionering genom statens pensionsanstalt
av biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala ålderdomshem,
dels ock förbättrade tjänsteoeli
familjepensioner för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lägre
lantbruksundervisningsanstalter;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid förmögenhetsberäkning
beträffande fysisk person åtnjuta avdrag
för latent skatteskuld, som åvilar varulager; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.; och

nr 28, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten; första

lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för hantverkare
att sälja gods som ej avhämtats;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion
om dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer;
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande om
tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293);

tredje lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

rörande godkännande av en mellan Sverige
och Norge den 14 december 1949 avslutad
konvention om ändring i konventionen
mellan de båda länderna den 5
februari 1919 angående flyttlapparnas
rätt till renbetning, in. m.; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion angående enhetliga
bestämmelser för telefonsamtal och
postbefordran inom en och samma kommun.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergvall under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 385, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Enligt ingånget
meddelande avled sistlidne söndag
ledamoten av denna kammare järnbruksarbetaren
Sven Boman. Han representerade
Kopparbergs län och bevistade
i år sin fjortonde riksdag. Detta förtroendeuppdrag
jämte åtskilliga andra
allmänna uppgifter, som han hade i sin
hemort, torde bära vittnesbörd om att
den avlidne kamraten åtnjöt aktning och
förtroende. Här avtackas han för det intresse
han visat och det arbete han utfört
som riksdagsman, och frid lyses
över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr Pålsson anmälde, att han denna
dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 18 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om befrielse från
riksdagsarbetet till och med den 15
nästkommande april.

Stockholm den 20 mars 1950.

Gustav Möller.

Härmed intygas, att statsrådet G. Möller
på grund av perniciös anemi har
varit och är arbetsoförmögen från den
8 mars till den 15 april 1950.

Stockholm den 19 mars 1950.

N. G. Nordenson,
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed hemställa om befrielse
från riksdagsgöromålens fullgörande
under tiden den 21—den 27 mars
1950.

Stockholm den 20 mars 1950.

Gunnar öhman.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Nr 11.

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Gunnar Öhman på grund av sjukdom är
förhindrad deltaga i riksdagens arbete
under tiden från och med den 20 till
och med den 26 mars 1950.

Stockholm den 20 mars 1950.

John Takman.

Leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1950/51; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland.

Ang. den ryska territorialvattengränsen i
Östersjön.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Ericsson, Carl
Eric, till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena framställt följande
fråga: »Är Eders Excellens beredd att
redogöra för de åtgärder man från
svensk sida vidtagit för att vinna klarhet
i den åter aktualiserade frågan om
sträckningen av den ryska territorialvattengränsen
i Östersjön?»

Ordet lämnades till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena UNDÉN,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu anförde: Herr talman!
Ledamoten av första kammaren
herr Carl Eric Ericsson har till mig
framställt en enkel fråga, vari begäres
redogörelse för de åtgärder, som från
svensk sida vidtagits för att vinna klarhet
i den åter aktualiserade frågan om
sträckningen av den ryska territorialvattengränsen
i Östersjön.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Ända fram emot slutet av 1948 bär
man på svensk sida utgått ifrån att de
territorialvattengränser, som före det senaste
kriget gällde i Östersjön, alltjämt
vore godtagna av de intresserade länderna.
I Finska viken hade genom freden i
Dorpat 1920 Sovjetunionens territorialvatten
angivits ha en bredd av 4 sjömil.
Estland beräknade 3 sjömil, Lettland 3
eller möjligen 6 sjömil och Tyskland 3
sjömil. De territoriella förändringar, som
inträtt genom kriget, borde rättsligt sett
icke inverka på territorialvattnets utsträckning.

Den 5 november 1948 uppbringades
motorseglaren »Hamnfjord» i Finska viken
av ett ryskt bevakningsfartyg på
eu plats som utgjorde internationellt vatten
enligt den svenske befälhavarens
åsikt, t anledning av en svensk démarclie
meddelade utrikesministeriet i Moskva
den 19 november, alt »Hamnfjord» iakttagits
innanför gränsen för den ryska
kustbevakningszonen. Motorseglaren sades
icke ha åtlytt den ryska kustbevak -

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Ang. den ryska territorialvattengränsen i Östersjön.

ningens signaler att stoppa, varför den
kvarhållits för utredning rörande anledningen
till kränkningen av sjöfartsbestämmelserna
i zonen. I Sovjetunionens
note anhölls, att de svenska myndigheterna
måtte fästa fartvgsbefälhavares
uppmärksamhet på nödvändigheten av
att iaktta de gällande sjöfartsbestämmelserna.

Någon uppgift om territorialvattnets
eller kustbevakningszonens utsträckning
gavs icke i noten.

Den 15 december 1948 inträffade ett
nytt liknande fall. Den svenska fiskekuttern
»Zaima» uppbringades i Danzigerbuktens
östra del av ett ryskt bevakningsfartyg.
Den svenske befälhavaren
hade enligt egen uppgift icke bedrivit
fiske närmare land än 30 sjömil men
hade på grund av hårt väder gått närmare
land för att ankra och söka lä, först
4 sjömil norr om fyren Briisterort, sedan
ännu närmare kusten. Vid förhöret av
»Zaimas» besättning gjorde de ryska förhörsledarna
gällande, att fiske bedrivits
inom Sovjetunionens vatten och att det
ryska territorialvattnet sträckte sig intill

12 sjömil från kusten.

Enligt instruktion gjorde det svenska
sändebudet i Moskva en démarche den

13 januari 1949 i ryska utrikesministeriet.
Därvid begärdes upplysning angående
dels innehållet i de sjöfartsbestämmelser,
som åsyftades i den ryska noten
om »Hamnfjord», dels de bestämmelser
som gällde i fråga om utsträckningen av
Sovjetunionens territorialvatten, dels
slutligen de föreskrifter som reglerade
sjöfarten och fisket inom territorialvattnet.
Samtidigt uttalades, att den svenska
regeringen gjorde alla förbehåll mot att
en stat utvidgade sitt territorialvatten
utöver de historiskt givna gränserna,
särskilt om territorialvattnet därigenom
finge en utsträckning, som väsentligt
överstege den som eljest förekomme i
Östersjön eller över huvud taget i europeiska
farvatten. Vidare framhöll svenska
regeringen att, enligt en allmänt erkänd
folkrättslig regel, fartyg hade rätt
till legitim passage genom främmande
stats territorialvatten och även rätt till
ankring och uppehåll vid sjönöd, hårt

väder etc. Slutligen gjordes förbehåll
för skadestånd.

Vid en muntlig påminnelse i saken den
10 februari meddelades från rysk sida,
att den svenska noten vore föremål för
studium ur såväl juridisk som historisk
och andra synpunkter. Den 18 april
gjordes en ny påminnelse från svensk
sida, varvid svaret blev alt frågan alltjämt
vore föremål för de juridiska experternas
och de militära gränsmyndigheternas
prövning.

Den 4 maj 1949 erhölls ett svar från
Sovjetunionens utrikesministerium angående
fallet »Zaima». Däri uppgavs, att
fartyget icke blott uppehållit sig utan
också fiskat utan tillstånd på ryskt vatten
två sjömil från den ryska kusten.
Detta hade varit anledningen till uppbringningen.
På denna ryska note svarade
beskickningen den 4 juni 1949.
Därvid konstaterades med beklagande,
att den ryska noten ej innehållit de upplysningar,
som man från svensk sida anhållit
om, och begäran att erhålla erforderliga
upplysningar upprepades.
Vad fallet »Zaima» anginge, meddelade
beskickningen, att befälhavaren vidhölle
sin uppgift att han icke fiskat närmare
den ryska kusten än 30 sjömil. Tillika
gjordes på nytt förbehåll för skadestånd.

Påminnelser i ärendet ha sedan skett
den 6 och 30 september och den 14 november
1949 samt den 21 januari 1950.

Enligt av utrikesdepartementet inhämtade
upplysningar innehåller en av
Sovjetunionens justitieministerium 1947
utgiven handbok i internationell rätt det
uttalandet, att »en stat har rätt att utöva
sin makt i ett kustvattenbälte, som är
tillräckligt brett för tryggande av dess
säkerhets- och folkliushållningsintressen».
Tillika göres en hänvisning till en
den 15 juni 1927 utfärdad förordning,
enligt vilken längs Sovjetunionens sjögränser
upprättats zoner med en bredd
av 12 sjömil, inom vilka de sovjetiska
myndigheterna ha rättighet att utöva
sjöfartskontroll i olika avseenden.

Jag tror mig härmed ha besvarat den
till mig riktade enkla frågan, sådan den
är formulerad.

Jag får tillfälle att vid besvarandet av

Tisdagen den 21 mars 1950.

Nr 11.

Ang. den ryska territorialvattengränsen i Östersjön»

en interpellation i andra kammaren
återkomma till de senaste två uppbringningarna
och då ge en fylligare redogörelse,
avseende även andra frågor än
territorialvattnets bredd, samt därtill
foga de kommentarer som må vara påkallade.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Då jag nu ber att få tacka hans
excellens utrikesministern för svaret,
särskilt som jag fått del av det i så god
tid som fallet varit, ber jag samtidigt få
anhålla om kammarens ursäkt för att jag
talar nära nog ohörbart, så att det blir
svårt att uppfatta, vad jag säger, men jag
tvingas göra det på grund av en, som
jag hoppas, tillfällig halsåkomma.

Man skulle nog vara frestad att göra
åtskilliga reflexioner med anledning av
det sätt, varpå ryssarna behandlat en
vänskapligt sinnad makts framställningar.
Jag vill emellertid, då jag nödgas
fatta mig kort, endast göra några få påpekanden.

På två ställen i herr utrikesministerns
svar omnämnes, att ryssarna gett uttryck
åt den meningen, att den ryska territorialgränsen
går 12 sjömil från land. Detta
var fallet när det gällde förhöret med
»Zaimas» besättning, och det var omnämnt
i en förordning av år 1927, som
hans excellens också anförde, där Sovjets
sjögränser anses gå 12 sjömil från
land.

I det svar, som jag nu fått, omnämnes
att Sovjetunionens högsta rättsvårdande
myndighet uttalat, att »en stat har rätt
att utöva sin makt i ett kustvattenbälte,
som är tillräckligt brett för tryggande av
dess säkerhets- och folkhushållningsintressen».
Detta senaste uttalande förefaller
mig vara eu fritt tillskapad rysk nationell
bestämmelse av internationell
räckvidd, som saknar varje spår av
exakthet. Om man skulle tillämpa denna
bestämmelse som ingår i denna ryska
handbok, skulle ju varje uppgörelse om
viss territorialgräns sakna betydelse. Man
kan över huvud taget inte säga, att man
har eu territorialgräns vid ett visst antal
mil, om man sedan samtidigt kan
sätta denna gräns ur kraft genom att till -

lämpa en annan, som är dragen efter
förefallande behov.

Nu uppställer sig emellertid den frågan:
Vad skola de fartyg, som trafikera
dessa farvatten, rätta sig efter? De ha
dels dessa mycket obestämda uttalanden
från rysk sida — det kan vara 12 mils
bredd på territorialvattnet, och den kan
vara längre och den kan vara kortare
— och dels de allmänna internationella
reglerna. För de fartyg, som nu ge sig
ut för att driva sin vällovliga näring,
är det ju ett utomordentligt besvärligt
förhållande att inte veta vad de skola
rätta sig efter, och såvitt jag förstår har
man inte ännu kommit till någon klarhet
om detta.

En annan fråga, som också uppställer
sig, är vad ryssarna verkligen syfta
till. Kunna dessa åtgärder möjligen stå
i samband med de nu vidtagna åtgärderna
i fråga om dumping av kolfrakter?
Det torde vara bekant, att ryssarna
sänkt fraktsatserna för kol från Polen
från 12 till 8 kronor per ton, vilket ju
gör att de nationer, som tidigare ha
medverkat i denna transport, numera
icke kunna göra det. Det finns ingen
möjlighet för en fri sjöfartsnäring att
driva en fraktfart med 8 kronors frakt,
som man kan göra, då man har en stat
bakom sig som betalar kostnaden. Det
har ju ifrågasatts, om dessa åtgärder tillsammans
möjligen skulle kunna tänkas
syfta till att utestänga annan sjöfart än
den icke centraldirigerade från trafiken.
Jag vet inte, om det är fallet, men det
ser ju inte alldeles osannolikt ut, att
man av någon anledning — vad det nu
kan vara — vill utestänga andra än sådana,
som äro rättrogna, från vetskap
om vad som finns bakom järnridån.

Man kan ju förstå av det svar, som
hans excellens har givit i dag, att det är
rätt svårt att komma någon vart med en
statsmakt som har en sådan rättsuppfattning
som den ryska, men det må
kanske vara tillåtet att uttala den förhoppningen,
att det svenska utrikesdepartementet
icke skall förtröttas i sina
strävanden att skaffa rätt åt den svenska
näring, som bär bedrives under ofta
mycket farofyllda förhållanden.

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Ang. den ryska territorialvattengränsen i

Hans excellens har i sista punkten av
svaret ställt i utsikt, att han vid besvarandet
av en interpellation i andra kammaren
kommer att ge en något fylligare
redogörelse än han ansett sig böra lämna
i samband med denna enkla fråga, och
jag hoppas att man då skall kunna få
litet närmare och längre gående upplysningar
om hur hans excellens ser på
dessa mycket viktiga frågor.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara i klarhetens intresse säga,
att vi hålla på med utredningen av de
senaste två fallen och att min redogörelse
avsåg de två tidigare fallen från
1948 och de démarcher som den svenska
regeringen gjorde med anledning av dem
i syfte att komma till klarhet. Men det
är givet, att de två senaste fallen, som
inträffat nyligen, också påkalla framställningar
till Sovjetunionen, och dessa
äro ännu under utarbetande.

I anledning av herr Ericssons anförande
vill jag också säga, att utan att
kunna ge någon auktoritativ tolkning av
de bestämmelser, som citerades i mitt
svar, fattade jag det ena uttalandet som
en motivering för samma tankegång som
hade fått sitt uttryck tidigare i den bestämning
av gränsen, som finns i 1927
års författning. Jag uppfattade inte uttalandena
så, att en stat enligt rysk mening
skulle kunna ena dagen bestämma
en gräns och nästa dag en annan gräns,
utan meningen är självfallet, att det skall
finnas en bestämd gräns, fastän man
icke anser sig vara bunden av tidigare
gällande regler.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 62, angående vissa under utrikesdepartementets
verksamhetsområde hörande
anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50; och

nr 99, angående studentsociala stödåtgärder
in. m.

Östersjön.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 101, angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

105, angående anslutning till en
av Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje
ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister; samt

nr 108, angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 109, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946, (nr 431) om folkpensionering,
in. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick anvisande av anslag under femte
huvudtiteln, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 111,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1950/51
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 112, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 114, angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen för
budgetåret 1950/51, m. m.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Nr 11.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 115, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
116, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, angående bemyndiganden för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 119, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 120, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 121, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 122, angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm m. m.;
och

nr 123, angående anslag för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 127, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
ni. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr

128, angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående upplåtelsevillkoren för
kronotorp m. fl. lägenheter, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 130, angående anslag till vissa
kostnader för statens gruvegendom;

nr 132, angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, in. m.; och
nr 138, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
148, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med hans excellens
herr statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas
vid morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergvall in. fl.
väckta motionen, nr 385, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

Nr 11.

Tisdagen den 21 mars 1950.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 8
och 9, statsutskottets utlåtanden nr 44—
48, bevillningsutskottets betänkanden nr
25—28, första lagutskottets utlåtande nr
14, andra lagutskottets utlåtanden nr
24 och 25, tredje lagutskottets utlåtande
nr 8 samt första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 11.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 26 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter utrikesutskottets utlåtande
nr 3.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kung], propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 124, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 137, angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 139, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. in.;

nr 140, angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51;

nr 143, angående anslag till ytterligare
utgifter för säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

nr 144, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. m.; samt
nr 157, angående teckning av aktier i
den statliga affärsbanken, m. m.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
utlåtanden:

nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 5, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 386, av herr Hermansson, Herbert,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.; och

nr 387, av herr Sjödahl m. fl., i samma
ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.24 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll nu ordet för framförande
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr
148 avsedda meddelandet och anförde
därvid: Herr talman! Oaktat nära fem
år förflutit sedan andra världskriget
upphörde, har ännu ingen allmän fredsuppgörelse
kommit till stånd. De segrande
makterna ha inte kunnat förena
sina starkt divergerande uppfattningar
om hur Tysklands framtid bör gestaltas,
i den mån denna kan påverkas av inflytelser
utifrån och av bestämmelserna i
en fredstraktat. Uppdelningen av Tyskland
i en väst-zon och en öst-zon synes
för närvarande konsolideras genom
ockupationsländernas politik. Tyskland,
som tidigare genom sin makt var en fara
för Europa och för världen, utgör
för närvarande genom sin politiska och
ekonomiska vanmakt och sitt totala beroende
av ockupationsstaterna ett politiskt
tomrum i Europas mitt och därmed
en störande faktor i det internationella
läget. På alla håll råder enighet
om att den nuvarande uppdelningen
av Tyskland inte bör bli definitiv. Svårigheterna
för en uppgörelse ligga i
öppen dag. Man kan i Sverige endast ge
uttryck åt förhoppningen att nya ansträngningar
snart måtte göras i syfte
att fastställa innehållet i det kommande
fredsavtalet om Tyskland och att representanter
för de olika delarna av Tyskland
därvid få tillfälle att direkt medverka.
I en blivande fredstraktat skall
ju ett enhetligt Tyskland till sist vara
part.

Riktlinjerna för den svenska utrikespolitiken
äro desamma nu som de varit
alltifrån världskrigets upphörande. Sverige
deltager aktivt och efter förmåga i

det internationella samarbete, som äger
rum såväl inom Förenta Nationerna som
inom åtskilliga internationella organisationer,
bildade för mera speciella syften.
Det påstående, som stundom göres
i den svenska offentliga debatten, att
Sverige för en isolationspolitik, är endast
en propagandafras. Den svenska
utrikespolitiken är lika litet nu en isolationspolitik
som den var detta under
mellankrigstiden. Vårt land håller sig
utanför militära blockbildningar, men
det ha vi gjort också tidigare under
innevarande århundrade och långt dessförinnan,
utan att detta karakteriserats
som isolationspolitik.

Vår utrikespolitik är närmast inriktad
på att tjäna vårt lands intressen under
fredstid. Den bygger inte på antagandet
att ett krig är nära förestående.
Tanken på ett kommande världskrig
kan över huvud inte få dominera till
den grad, att vi vårdslösa de intressen
som framträda under fredstid. Vi önska
inte föra en utrikespolitik som bidrar
till att vårt hörn av världen blir ett
oroscentrum och en friktionspunkt mellan
öst och väst.

Sverige skulle inte genom att ingå i
ett militärt stormaktsblock inverka i
högre grad vare sig på de ledande makternas
allmänna politik eller på maktbalansen
dem emellan. Vi inbilla oss
inte heller ha möjlighet att medverka
till någon broslagning mellan de bägge
nuvarande stormaktsgrupperna. Däremot
kan det inte anses förmätet, om vi
tro att det även ur internationell synpunkt
kan vara av värde om vi eftersträva
att successivt utforma en samhällstyp
som innebär både politisk och
ekonomisk demokrati, ett samhälle alltså
som genom sin struktur framträder
såsom en äkta politisk demokrati, med
utrymme tillika för verklig social rättvisa.
Den hårda tävlan som råder melian
olika ideologier har som bekant betydande
utrikespolitiska biverkningar.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fin.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Denna tävlan har tidgare försiggått inom
de särskilda nationerna, varvid tillvaron
av helt olikställda samhällsklasser
gett näring åt striden. Men numera
sker konkurrensen också på ett internationellt
plan. Den ideologiska kampen
skärper befintliga politiska och ekonomiska
intressemotsättningar och bidrar
väsentligt till lågtrycket i den utrikespolitiska
atmosfären. Det är ingalunda
betydelselöst, om den åskådningen motverkas
att världen oundvikligen går mot
en uppdelning i ett kapitalistiskt och ett
kommunistiskt block, vilka till sist måste
drabba samman i en slutlig kamp om
världsherraväldet. Denna katastrofteori
i internationell version torde säkrast
berövas sitt grepp över människor, ifall
den faktiska utvecklingen ger stöd för
möjligheten av ett tillstånd, där de politiska
demokratierna också motsvara
idén om välfärdsstaten så som t. ex vi
här i Sverige söka realisera denna idé.
En sådan utveckling kan i längden
knappast undgå att påverka även uppfattningen
i länder med »proletariatets
diktatur», där det hittills varit en trossats,
att den av dessa länder eftersträvade
omdaningen av samhällets ekonomiska
struktur inte kan ske med bibehållande
av äkta politisk demokrati.

Den utrikespolitik, som Sverige önskar
även i fortsättningen följa, är avsedd
att möjliggöra neutralitet i händelse
trots allt en allmän konflikt skulle utbryta.
Vi äro medvetna om att en neutralitetspolitik
har utsikter att lyckas
endast under sådana yttre betingelser
att Sveriges neutralitet inte befinnes
oförenlig med de krigförandes vitala intressen.
Självfallet är att, om vårt land
mot sin vilja invecklas i krig, vi ämna
till det yttersta försvara vårt oberoende.
Fördenskull upprätthålla vi ett efter våra
förhållanden betydande försvarsväsen,
för vilket de årliga kostnaderna
hastigt närma sig en miljard kronor.

Det finns i vårt land personer som
spekulera över hur en svensk neutralitetspolitik
borde i detalj utformas i
händelse av ett nytt världskrig. De föreställa
sig tydligen att vi kunna under
fredstid bestämma oss för att i ett kom -

mande krig tänja på den folkrättsliga
neutraliteten i det ena eller andra hänseendet
alltefter våra sympatier och
vårt intresse av krigets utgång. Deklarationer
om att vi ämna föra en neutralitetspolitik,
som är ensidig i en viss
riktning, skulle dock te sig som verklighetsfrämmande
funderingar. Vore
Sverige en militär stormakt och dessutom
beläget på stort avstånd från krigsfronterna,
kunde kanske neutralitetspolitiken
ersättas med den »icke krigförandes»
mera godtyckliga politik. Men
vår erfarenhet från de bägge världskrigen
bör ha lärt oss hur ringa valfrihet
ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden
kan ha mellan olika handlingslinjer
inom ramen för en bibehållen
neutralitet. Ingen ansvarig regering
kan i fredstid tilltro sig att närmare definiera
den neutralitetspolitik, som en
kommande regering i eu framtid kan få
att tillämpa under ännu okända yttre
förhållanden.

Ingen kan heller begära av oss att vi
skola inlåta oss på förutsägelser om den
rätta politiken i olika hypotetiska lägen
i ett framtida krig. Vi göra inte oss själva
eller landet någon tjänst med hypotesmakeri
av denna art. Det slags spekulationer
skulle vittna om en onaturlig
lust att i fredstid få i gång debatter som
eljest bara förekomma under krigstid
och då framkallas av de svårigheter, vari
krigshändelserna nödvändigtvis försätta
ett neutralt land i förhållande till de
krigförande. Vi räkna dessutom i främsta
rummet med att världen och sålunda
också vi själva skola förskonas från ett
tredje världskrig.

De svenska statsmakterna voro beredda
att ingå försvarsförbund med Norge
och Danmark på grundval av programmet
att hålla våra tre länder utanför
stormaktsblocken och utanför ett eventuellt
krig. Men de gemensamma undersökningar,
som 1948 hade startats på
den nyss angivna grundvalen och som
följdes av underhandlingar våra länder
emellan i början av förra året, ledde som
bekant icke till resultat. Sedan misslyckandet
konstaterats, anslöt sig Norge och
Danmark till Atlantpakten. För Sveriges

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

del kvarstå de tidigare uppdragna riktlinjerna
för vår utrikespolitik såsom alltjämt
gällande.

Ett överväldigande flertal av riksdagens
ledamöter har anslutit sig till regeringens
allmänna syn på vår utrikespolitik.
Utanför riksdagen föres i en del tidningar
en oavlåtlig kampanj för en omläggning
av den svenska politiken. Denna
kampanj framkallar på sina håll i
utlandet ett intryck av att de svenska
statsmakterna inte definitivt valt sin linje
utan tveka mellan den hittills deklarerade
utrikespolitiken och den ståndpunkt,
som Norge och Danmark sedan
förra året intagit. Det bör därför med
allt eftertryck framhållas, att någon sådan
tvekan icke finnes. Regeringen har
förvisso en betydande och stabil majoritet
inom riksdagen att stödja sig på,
när den förklarar, att den utrikespolitiska
kursen är oförändrad.

Ibland har det spörsmålet ställts, huruvida
inte en alliansfri politik, med
neutralitet som målsättning i händelse
av ett allmänt krig, kan förenas med en
teknisk militär samverkan i fredstid
mellan Sverige och våra skandinaviska
grannländer. Härpå har redan vid flera
tillfällen svarats från regeringens sida,
att vi inte kunna inlåta oss på en
samverkan, som är ägnad att kompromettera
vår deklarerade neutralitetspolitik.
De, som förorda en teknisk militär
samverkan, kunna mena helt olika ting,
såsom av den offentliga debatten framgår.
Men envar vet att, när det talas om
teknisk samverkan på det militära området,
tankarna i främsta rummet gå till
en sådan form för samverkan som t. ex.
gemensamma stabsförhandlingar och gemensamma
försvarsplaner och vad därmed
sammanhänger, d. v. s. just en samverkan
som till sin politiska innebörd
kommer försvarsförbundet nära och som
— i fall den accepterades för Sveriges
del gentemot Danmark och Norge —
vore i hög grad ägnad att kompromettera
Sveriges tillkännagivna neutralitetspolitik.
Eftersom Danmark och Norge
ha biträtt Atlantpakten skulle eu dylik
militärteknisk samverkan med dem bli
liktydig med ett indirekt engagemang i

Ang. Sveriges utrikespolitik,
det större förbund som Atlantpakten
skapat. Den svenska regeringen finner
följaktligen en sådan teknisk samverkan
vara oförenlig med den politik, som
statsmakterna gillat.

Jag vill härefter, herr talman, säga
några ord om Sveriges deltagande i det
internationella samarbete som försiggår
inom Förenta Nationernas olika organ.

Förenta Nationerna eftersträvar genom
sin universella karaktär och sitt
omfattande verksamhetsfält att nå större
stabilitet i de internationella förbindelserna
genom samarbete i kollektiva former.
Den nya organisationen har haft
att kämpa med stora svårigheter. Dess
resultat på det rent politiska området
äro, fastän ingalunda obetydliga, dock
mindre än vad allmänheten i de anslutna
länderna säkerligen från början hade
hoppats. Men det vore orättvist och tanklöst
att här tala om ett misslyckande. De
fem år som gått sedan FN:s bildande är
en försvinnande period i det historiska
förlopp, varunder de mänskliga samhällena
och deras samarbetsformer utvecklats.
Att Förenta Nationerna kom till,
trots Nationernas förbunds sammanbrott
så nyligen i det andra världskriget,
det visade att en organisation av denna
typ var en logisk följd av den internationella
utvecklingen och en tvingande
nödvändighet för en uppbyggande verksamhet
på det universella planet. Erfarenheterna
från den gångna tiden torde
väl visa, att åtskilliga av de upphöjda
principerna i FN:s stadga inte komma
att snabbt omsättas i den politiska verkligheten.
Bakslag och besvikelser få vi
bereda oss på. Men vi få inte uppge våra
förhoppningar på organisationens livskraft
och på dess utsikter att finna politiska
lösningar, som förebygga nya katastrofer.

Just nu har organisationen ställts inför
en egenartad och oförutsedd svårighet.
Den gäller det förhållandet att olika
stater intagit skiljaktiga ståndpunkter i
fråga om erkännandet av den regering
som fått övertaget i det kinesiska inbördeskriget.
Eftersom Kina är permanent
modlem av säkerhetsrådet, har kontroversen
blivit särskilt tillspetsad, när

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
det gällt att avgöra vilken kinesisk regering
som skall företrädas i rådet. Hittills
ha de rådsmedlemmar, som erkänt
pekingregeringen, varit i minoritet, och
den tidigare delegaten för Kina i rådet
har tillåtits kvarstanna som kinesisk
representant. Läget har skärpts därigenom
att Sovjetunionen, likaledes permanent
rådsmedlem, avböjt att delta i sammanträdena,
innan pekingregeringens
delegat fått säte i rådet. Det behöver inte
understrykas, hur besvärande denna
kontrovers är, så mycket hellre som den
återkommer i ett antal andra organ inom
FN. Röstningsreglerna för säkerhetsrådet
medföra, att detta organ kan paralyseras
i sin verksamhet, om inte en lösning av
den kinesiska frågan snart sker. Generalsekreterare
Trygve Lies ansträngningar
att komma över det dödläge, som
uppstått, förtjäna vår fulla uppskattning.

Som vanligt kommer en blå bok att
utges rörande FN:s verksamhet under
det gångna året. Endast några få frågor
må här omnämnas.

Den svenska delegationen har liksom
tidigare förordat större liberalitet vid
intagandet av nya medlemmar i organisationen.
Vi ha i denna fråga hittills inte
fått anslutning från något större antal
delegationer. Men vi ha för vår del ansett,
att starka politiska skäl tala för att
göra organisationen verkligt universell
och att några hinder häremot ej möta i
stadgans föreskrifter. Det förefaller icke
alldeles osannolikt att denna fråga kan
komma i ett bättre läge nästa gång den
aktualiseras.

Vad angår atomvapnet har det varit
ett gemensamt program för alla medlemsstater
att nå fram till ett effektivt
förbud mot och avskaffande av detta vapen
för massförstörelse. Det har vidare
rått enighet om att ett system för kontroll
av förbudets efterlevande är nödvändigt.
Då det gällt utformningen av
kontrollsystemet ha däremot väsentliga
meningsskiljaktigheter gjort sig gällande.
Behandlingen av dessa frågor har skett
främst i FN:s atomenergikommitté, där
de olika kontrollplanerna framlagts och
dryftats. Sverige är icke medlem i den -

na kommitté, och vi ha knappast för
närvarande möjligheter att bilda oss en
bestämd uppfattning om hur ett kontrollsystem
skall vara i detalj beskaffat
för att vara dels effektivt och betryggande,
dels praktiskt genomförbart. Den
svenska delegationen har vid behandlingen
av dessa frågor inom församlingens
politiska utskott ansett sig böra
stödja huvudtankarna i den kontrollplan,
som varit strängast och mest vittgående
och som accepterats av Amerikas
förenta stater, vilket land tills helt nyligen
ansetts vara det enda, som kunnat
tillverka atombomber. Den amerikanska
s. k. Baruchplanen är emellertid endast
skisserad i stora drag. Dessutom har
FN:s församling i 1949 års resolution anmodat
atomenergikommitténs ständiga
medlemmar att utforska alla möjliga utvägar
och att undersöka alla konkreta
förslag i syfte att avgöra, om de kunna
leda till en överenskommelse, som tryggar
de väsentliga mål församlingen tidigare
uppställt i denna fråga. Det liar nyligen
understrukits av Förenta staternas
president, att man på amerikansk sida
inte fasthåller vid den skisserade kontrollplanen
av prestigeskäl och att man
endast begär en plan, som utgör ett effektivt
fungerande system. Man ämnade
därför fortsätta att undersöka varje utväg,
varje möjlighet att nå en verklig
uppgörelse om effektiv kontroll.

I fråga om internationaliseringen av
Jerusalem sökte den svenska delegationen
bidraga till en praktisk lösning,
ägnad att bli antagen av såväl Israel som
Jordan, den närmast intresserade arabstaten.
Det av Sverige och Nederländerna
inom vederbörande utskott framlagda
förslaget innebar en avvikelse från 1947
års rekommendation. I stället för det
ambitiösa men komplicerade förslaget
om upprättandet av en självständig internationell
zon, förvaltad under överinseende
av Förenta Nationernas förvaltarskapsråd
och under medverkan av
representanter för såväl den judiska
som den arabiska befolkningen, förordades
en enklare och lättare genomförbar
plan. Tankegången däri var, att endast
de s. k. heliga platserna skulle stäl -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

las under skydd av FN utan att någon
territoriellt fristående zon skapades.
Israel och Jordan skulle dela området
såsom hittills enligt särskild uppgörelse
och utfästa sig att respektera de heliga
platserna och hålla dem tillgängliga. Man
kan uttrycka saken så, att det svenska
förslaget innebar, att ett slags internationellt
servitut skulle stiftas genom avtal
mellan FN och de bägge stater, som
gränsa till varandra i Jerusalemsområdet.
Planen vann dock ej tillräcklig anslutning,
och majoriteten accepterade
tanken om en internationell zon under
FN :s förvaltning. Den svenska delegationen
röstade nej vid voteringen om sistnämnda
förslag, om vars praktiska genomförbarhet
delegationen icke var
övertygad. Förvaltarskapsrådet fortsätter
nu sin behandling av frågan på
grundvalen av församlingens beslut. Huruvida
sista ordet är sagt i principfrågan,
kan för närvarande icke bedömas.

FN :s församling har beslutat upprätta
en internationell flyktingbyrå, avsedd att
träda i funktion den 1 januari 1951, under
ledning av en FN :s flyktingkommissarie.
Dess uppgift skall i främsta rummet
vara att eftersträva en förbättrad
rättslig och social ställning åt flyktingar
i olika länder och därigenom bereda
dem en tryggare tillvaro. Den svenska
regeringen har med tillfredsställelse tagil
del av detta betydelsefulla förslag
och understött detsamma.

Såsom riksdagens ledamöter redan
känna till bär regeringen framlagt propositioner
om Sveriges anslutning till
ytterligare ett par internationella organisationer:
den internationella valutafonden
och den internationella banken,
båda anknutna till FN. Vidare föreslås
vid årets riksdag, att regeringen bemyndigas
tillträda den s. k. Havanastadgan,
som bl. a. innebär skapandet av en
internationell handelsorganisation.

Europarådets församling, som hade
sitt första möte i augusti—september
förra året, visade stor aktivitet genom
att omedelbart aktualisera en mängd betydelsefulla
och delvis vittutseende
spörsmål, vilka antingen underställdes
ministerkommittén för utredning eller

2 Första laimmnrens protokoll 1950. Nr It.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
överlämnades till församlingens egna utskott
för ytterligare behandling under
tiden till nästa möte.

En riktning inom församlingen har
velat driva fram en omedelbar omgestaltning
av Europarådet till en union
eller ett statsförbund med en särskild
unionsmyndigliet, behörig att med bindande
verkan för medlemsstaterna fatta
beslut i gemensamma angelägenheter,
vilka finge närmare preciseras. Anhängarna
av revisionspolitiken ha såtillvida
vunnit gehör hos församlingen som denna
uppdragit åt sitt utskott för allmänna
ärenden, i korthet vanligen kallat
politiska utskottet, att studera frågan om
inrättandet av en politisk myndighet
med dylika befogenheter. Det är antagligt
att också längre gående förslag komma
att behandlas i utskottet. Man talar
på sina håll om att göra församlingen
till ett verkligt förbundsparlament med
lagstiftande behörighet inom vissa gränser.
Ministerkommittén skulle få rollen
av eu senat, eller förbundsråd med lika
representation för alla medlemsstater,
medan församlingens permanenta utskott
eller ett nybildat organ, valt av
församlingen, eventuellt under medverkan
av ministerkommittén, skulle bli
den verkställande myndigheten eller förbundsregeringen.

Europarådets stadga tillkom förra
året efter långvariga förhandlingar och
moget övervägande. Stadgan var en kompromiss
mellan olika önskemål, ursprungligen
mellan ståndpunkter, som
intogos av Englands regering, å ena sidan,
och Frankrikes, å den andra. Det
förefaller föga rimligt att nu till behandling
uppta förslag om en radikal omstöpning
av organisationen. Dessutom
har denna knappast ännu funnit sitt bestämda
verksamhetsfält. Av stadgan
framgår, att Europarådet skall främja
ekonomiskt och socialt framåtskridande
såsom sin huvudsakliga uppgift vid sidan
av vakthållningen kring demokratiens
och rättssamhällets principer. Den
ekonomiska politiken har också i hög
grad upptagit församlingens intresse under
det första sammanträdet. Men de
ekonomiska problemen behandlas sam -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tidigt av Parisorganisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete. Det har
också visat sig att nära nog alla de
spörsmål, som diskuterats i församlingens
ekonomiska utskott och hänskjutits
till ministerkommittén för utredning, redan
varit eller äro föremål för utredningar
eller åtgärder inom Parisorganisalionen.
De bägge organisationernas
medlemmar äro ej identiska, men samtliga
medlemsstater i Europarådet tillhöra
också den andra organisationen.
Förr eller senare måste den frågan ställas,
om det är lämpligt med detta dubbelarbete
på den ekonomiska politikens
område. Antingen torde en gräns böra
uppdragas mellan de bägge organisationernas
kompetensområden eller ock en
sammanslagning av dem äga rum. När
Marshall-hjälpen upphör 1952 och därmed
sammanhängande utredningar alltså
ej längre komma att upptaga Parisorganisationens
tid, torde under alla
förhållanden böra övervägas, huruvida
bortfallandet av denna viktiga uppgift
för organisationen påkallar ändringar i
dess program och konstitution. Därigenom
blir spörsmålet om förhållandet
mellan nämnda organisation och Europarådet
aktuellt, och då kan också lämpligen
frågan om en sammanslagning eller
en koordinering av dem med större nytta
behandlas.

Svenska regeringen är intresserad av
ett friktionsfritt samarbete mellan Europarådets
ministerkommitté och dess församling.
Det är önskvärt, att ministerkommittén
tillvaratar alla praktiska och
ändamålsenliga uppslag, som framkomma
i församlingen och presenteras i dess
rekommendationer. Men det är också
nödvändigt, att ministerkommittén, som
handlar å regeringarnas vägnar, prövar
och gallrar de många uppslagen och bedömer,
i vilken tidsföljd de förtjäna
upptagas till närmare utredning. Därvid
kan ministerkommittén inte känna sig
bunden av församlingens anvisningar.
Denna bär inte gentemot ministerkommittén
en ställning analog med ett parlaments
ställning gentemot en regering.
Det är i själva verket ministerkommittén,
som företräder sina länders parla -

mentsmajoriteter, eftersom regeringarna
i medlemsstaterna ha parlamentariskt
underlag.

Vad angår Europarådets uppgift att
skydda och utveckla det demokratiska
samhällsskicket och trygga de mänskliga
rättigheterna har församlingen redan
vid sitt första möte blivit färdig
med en konventionstext, som den rekommenderat
ministerkommittén att
godkänna. Såsom naturligt är, ha ministrarna
överlämnat förslaget till granskning
av juridiska experter. Dessa ha
sammanträtt två gånger innevarande år.

Någon omedelbar praktisk betydelse
kan en konvention mellan Europarådets
medlemsstater om respekterande av de
mänskliga rättigheterna knappast få.
Det är ju nämligen en förutsättning för
anslutning till Europarådet, uttryckt redan
i stadgan, att vederbörande stat erkänner
de principer, som bruka sammanfattas
i begreppet »mänskliga rättigheter».
Flagranta överträdelser av en
dylik konvention måste därför antagas
bli sällsynta. Svenska regeringen har
dock en positiv inställning till tanken
på en konvention av denna typ. Huruvida
ett internationellt domstolsförfarande
bör ordnas såsom ett led i konventionens
garantibestämmelser, synes
emellertid synnerligen tveksamt. Det
skulle bli en domstol som finge befogenhet
att pröva, om t. ex. svenska medborgares
mänskliga rättigheter enligt
definitionen i konventionens formuleringar
blivit respekterade av svenska
myndigheter. Att öppna möjligheter till
ett internationellt domstolsförfarande
om sådana frågor skulle verka ganska
främmande för vår uppfattning och sannolikt
kräva grundlagsändringar.

Det ekonomiska samarbetet mellan de
olika länder, som inom Parisorganisationens
ram samverka för genomförandet
av den europeiska återuppbyggnadsplanen,
har utvecklats vidare. Två problem
ha under de gångna månaderna
stått i förgrunden, nämligen dels frigörandet
av den inter-europeiska handeln
från alla de kvantitativa restriktioner
som bestått sedan kriget, dels skapandet
av ett europeiskt betalnings -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

system, som skulle möjliggöra att de
olika medlemsstaternas valutor kunde
fritt växlas inbördes. Det är icke ännu
möjligt att beträffande någon av dessa
två frågor peka på slutliga resultat, men
man har likväl kommit ett gott stycke
på väg mot de eftersträvade målen.

I fråga om elimineringen av handelshindren
tog Parisorganisationens medlemsstater
förra hösten ett första betydelsefullt
steg, när de i början av november
beslöto att före årets utgång
ha frigjort 50 % av den europeiska
handeln från kvantitativa restriktioner.
I början av februari togs ytterligare ett
steg i samma riktning, i det att medlemsstaterna
beslöto att genomföra en
liberalisering av handeln upp till 60
% s amt att därutöver, så snart
ett nytt inter-europeiskt betalningssystem
kommit till stånd, fatta beslut om
medlen att driva frigörandet av handeln
upp till 75 % av dess totalomslutning.
För de restriktioner som kvarstodo vid
utgången av år 1950 skulle framläggas
särskild motivering.

Flertalet länder, bland dem Sverige,
genomförde den 50-procentiga liberaliseringen
av handeln i enlighet med det
första rådsbeslutet. Resultaten av det
andra rådsbeslutet ha ännu icke redovisats.
För Sveriges del räknar dock regeringen
med att inom förutsedd tid nå
60 %-gränsen. Beträffande de ytterligare
åtgärder från vår sida, som kunna
ifrågakomma, är det svårt att uttala sig,
förrän Parisorganisationens råd tagit
ställning till medlen att genomföra 75
%-regeln och enats om ett nytt betalningssystem.

Vid tillämpningen av besluten om ett
frigörande av handeln har från Parisorganisationens
sida godtagits, att man
från liberaliseringsåtgärderna undantoge
länder, där en handelsfrigörelse
skulle föranleda uppkomsten av krav på
betalningar i guld. För Sveriges del bär
i enlighet därmed från hittills fattade
liberaliseringsbeslut undantagits Belgien,
Västtyskland och Schweiz. För
den händelse ett nytt betalningssystem
enligt tänkta linjer komme till stånd,

Ang. Sveriges utrikespolitik,
skulle läget ändras. Kvar står emellertid
även inom ramen av ett sådant system
risken att ett inkluderande av ett
visst land under liberaliseringsbesluten
skulle medföra guldrörelser ägnade att
rubba den finansiella balansen de olika
europeiska länderna emellan på ett sätt,
som skulle äventyra betalningssystemets
fortbestånd. Man har därför ansett det
angeläget att även fortsättningsvis bibehålla
vissa möjligheter att undantaga
olika länder från liberaliseringsbestämmelserna,
icke i syfte att förhindra
guldbetalningar utan blott i syfte att
förebygga sådana häftiga och omfattande
guldrörelser som skulle innebära
betydande olägenheter för hela återuppbyggnadsarbetet.
Till denna ståndpunkt,
vilken ingalunda ger uttryck åt någon
nationell protektionistisk syn på liberaliseringen,
ha Storbritannien och de
skandinaviska länderna anslutit sig.

I fjolårets diskussioner om hithörande
problem tvekade man om, huruvida
liberaliseringen borde i första hand angripas
från handelssidan eller från den
finansiella sidan. Man enades till slut
om att den riktiga lösningen vore att
finna i en parallell utveckling, där man
i första hand angrep de kvantitativa restriktionerna
men samtidigt vidareutvecklade
betalningsformerna så, att man
kunde fullfölja liberaliseringen stegvis
fram emot all den frihet som vore möjlig
inom ramen av ett betalningssystem,
där de europeiska valutorna kunde fritt
växlas mot varandra. Genom de här redovisade
senaste liberaliseringsbesluten
har man nått en punkt, där det tidigare
tillämpade betalningssystemet måste
undergå en fullständig revision i syfte
att undanröja de återstående finansiella
hindren för liberaliseringsåtgärderna.
Ett omfattande och värdefullt
underarbete för utformningen av ett
nytt betalningssystem, som uppfyller
detta krav, bär utförts av Parisorganisationens
experter. Om man ännu icke
funnit en lösning, beror detta på olika,
mycket naturliga svårigheter. Den
grundläggande vanskligheten är att Europa
generellt ännu lider under en all -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
varlig dollarbrist. Detta gäller icke
minst Belgien och Västtyskland, ehuru
båda dessa länder hittills framstått såsom
hårdvalutaländer ur de övriga europeiska
staternas synpunkt. Den andra
svårigheten sammanhänger med det
engelska pundets dubbelställning såsom
europeisk valuta och såsom internationell
valuta inom det engelska samväldet.
En tredje vansklighet återgår därpå,
att man inom Västeuropa sida vid
sida finner länder med fortsatt inflation
och länder med en icke oväsentlig arbetslöshet
med bakgrund i en deflationsutveckling.
Det säger sig självt, att denna
brist på enhetlighet i den ekonomiska
utvecklingen inom de olika medlemsstaterna
skall medföra komplikationer
av allvarlig natur, när det gäller att
integrera dem i ett enhetligt betalningssystem,
karakteriserat av inbördes konvertibilitet.

Från svensk sida har man ställt sig
mycket positiv till strävandena att skapa
de betalningstekniska förutsättningarna
för en fullständigare liberalisering
av handeln, samtidigt som man emellertid
ansett det nödvändigt att finna sådana
lösningar på de här berörda svårigheterna
att rimliga utsikter föreligga
för att den konvertibilitet, som man eftersträvar,
skall kunna genomföras med
hopp om att den skall fortbestå även sedan
den amerikanska hjälpen ytterligare
minskats eller bortfallit.

Innan jag lämnar detta område vill
jag tillfoga ett par ord om det angloskandinaviska
samarbete, som i den allmänna
diskussionen kommit att gå under
beteckningen Uniscan.

Som bekant har det engelska initiativ
till ett närmare samarbete i första rummet
på betalningsområdet, som togs i
december i fjol, numera lett till en första
överenskommelse, genom vilken en rad
förenklingar genomförts i den inbördes
valutakontrollen och de inbördes tillämpade
valutarestriktionerna. Ehuru betydelsen
av de överenskomna åtgärderna
icke böra överskattas, vore det å andra
sidan orätt att icke betrakta även dem
som ett led av värde i den allmänna
samverkan, isom för närvarande äger

rum i syfte att i all möjlig utsträckning
återställa handelns och betalningarnas
frihet. Uniscansamarbetet framstår såsom
en intensifiering de skandinaviska
länderna och Storbritannien emellan av
den samverkan som äger rum inom Parisorganisationens*
ram. De hittills
uppnådda resultatfen skulle icke berövas
sitt värde genom tillkomsten av det nya
betalningssystem jag förut talat om, eftersom
de gå utöver eller ligga vid sidan
av vad betalningsreglerna generellt komma
att stipulera.

Enligt den första Uniscanöverenskommelsen
skall arbetet fullföljas genom en
fyrmaktskommitté med uppgift ej endast
att följa utvecklingen inom den
redan uppdragna ramen utan även med
instruktioner att undersöka föreliggande
jämviktsrubbningar i syfte att söka anvisa
vägar, genom vilka dessa skulle kunna
undanröjas, så att man de fyra länderna
emellan skulle kunna gå vidare på
liberaliseringsvägen. Denna kommitté
väntas bli konstituerad vid ett sammanträde
inom den allra närmaste tiden.

Jag övergår nu, herr talman, till det
nordiska samarbetet. Detta försiggår och
fortgår i traditionella former. Nyligen
har som bekant ett ministermöte hållits
i Stockholm. Det var ett av de möten
mellan utrikesministrarna som åtminstone
varje halvår återkomma. Denna form
för kontakt och samarbete har alltid visat
sig värdefull. Det fanns denna gång
talrika ärenden att diskutera och utbytet
av synpunkter och informationer underlättade
i flera fall ett ställningstagande.

Främst på dagordningen stöd spörsmålet
om nordiskt samarbete på den ekonomiska
politikens område. Det gemensamma
nordiska utskottet hade ju i en
preliminär rapport kommit till ett negativt
svar på frågan, huruvida förutsättningar
finnas för en tullunion mellan
de skandinaviska länderna. Experterna
hade prövat frågan enbart ur ekonomisk
synpunkt. Ministermötet har inte
heller kunnat ställa i utsikt att tiden
nu skulle vara inne för frihandel mellan
de tre länderna, vare sig frågan betraktats
ur ekonomisk eller ur politisk syn -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

punkt. Å andra sidan har ministermötet
inte velat avskriva tanken på åtgärder
i framtiden för frihandel länderna emellan.
Man har enats om att företa utredningar
av olika slag för att grundligare
utforska terrängen. I själva verket har
ju aldrig detta problem blivit allsidigt
undersökt. Praktiska ansatser till dess
partiella lösning gjordes på sin tid. En
sådan ansats var mellanrikslagen av
1874, vilken öppnade den svensk-norska
tullgränsen för flertalet varor som framställdes
i ett av länderna, utan att tullsatserna
gentemot övriga länder voro
identiska. Arrangemanget avvecklades
efter ett 20-tal år, delvis på den grund
att det var vanskligt att kontrollera att
inte varor, framställda i ett tredje land,
importerades såsom norska resp. svenska.
En senare ansats var försöken efter
första världskriget att få andra staters
godkännande av den s. k. skandinaviska
förbehållsklausulen i handelsavtal,
varigenom lägre tullsatser skulle
kunna tillämpas gentemot ett skandinaviskt
land än gentemot utomstående
länder. Klausulen betydde alltså en inskränkning
i mestgynnadnationsprincipen.
Denna framstöt misslyckades på
grund av motstånd från andra länders
sida.

Ministermötet har nu som sagt velat
genomföra undersökningar i olika riktningar
och har därvid förordat inkopplandet
av näringslivets egna organ i utredningsarbetet.
Förhoppningen är att
sådana undersökningar komma att bli
av stort värde och kunna jämna vägen
för positiva lösningar i framtiden.

I detta sammanhang må nämnas att
innevarande års riksdag får att behandla
en viktig proposition, som framgått ur
det traditionella skandinaviska samarbetet.
Den gäller en reviderad lagstiftning
om medborgarskap. Vidare har i
slutet av förra året slutits ett avtal om
beviljande av ålderspensioner åt medborgare
från de andra skandinaviska
länderna, varjämte den tidigare fattigvårdskon
ventionen reviderats.

Innan denna översiktliga redogörelse
avslutas, skall här beröras ett par speciella
frågor som i hög grad uppmärk -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

sammats av den svenska allmänheten
under senaste tiden.

Den första gäller behandlingen av en
svensk medborgare i Tjeckoslovakien,
det i pressen utförligt omtalade fallet
Hjelm. Såsom framgått av publicerade
meddelanden, blev Hjelm till slut befriad
från det honom ådömda straffet
och tilläts återvända till Sverige. Regeringen
ansåg sig dock böra fullfölja saken
genom att i en note till Tjeckoslovakiens
regering rekapitulera händelserna
och understryka de anmärkningsvärda
momenten i förfarandet mot Hjelm.
Det framhölls i denna note att Hjelm
dömdes bl. a. för att ha hjälpt några
tjeckoslovakiska flyktingar att ha lämnat
landet. Detta brott ansåges så allvarligt,
att det borde sonas med flera års
fängelse. Hela betraktelsesättet stode i
flagrant motsättning både till den uppfattning
om medborgerliga rättigheter,
som råder i Sverige, och till Förenta
Nationernas deklaration om de mänskliga
rättigheterna. I art. 13 av denna
deklaration funnes stadgat, att varje
person har rätt att lämna det land där
han befinner sig, inbegripet sitt eget. I
noten riktades vidare erinringar mot
den bevisning som legat till grund för
den fällande domen. Denna bevisning
skulle ingalunda ha ansetts bindande,
om målet avdömts i enlighet med de bevisregler
som tillämpas i Sverige och
som erbjuda sådana garantier för individens
skydd, som enligt svensk uppfattning
varje anklagad bör åtnjuta. Slutligen
omnämndes den misshandel Hjelm
tndergått i fängelset enligt egen uppgift.
Det tjeckoslovakiska utrikesministeriet
hade visserligen kategoriskt bestritt
hans uppgift, men svenska regeringen
hade icke fått del av någon dokumentation,
som visade hur undersökningen
om misshandeln verkställts.

.Svenska regeringen hade alltså funnit
djupa divergenser råda mellan de bägge
länderna i fråga om de legala garantier
som eu medborgare i det ena landet bör
åtnjuta vid vistelse i det andra landet.

Samtidigt meddelade det svenska sändebudet
å regeringens vägnar att den
svensk-tjeckoslovakiska utlämningstrak -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

taten uppsades från svensk sida enligt
den i traktaten intagna uppsiigningsklausulen.

Den andra fråga, som jag här vill nämna,
gäller den utredning om mordet på
greve Folke Bernadotte som verkställts
av riksåklagaren och hans medhjälpare
med stöd av tillgängliga handlingar. Rapporten
har offentliggjorts och utförligt
refererats i pressen.

Regeringen har i går överlämnat rapporten
till Israels regering och därvid
understrukit de mest anmärkningsvärda
punkterna i densamma. Den svenska regeringen
har tidigare fått mottaga uttryck
för den israeliska regeringens djupa
beklagande av händelsen och erhållit
en försäkran att efterspaningarna icke
betraktades som slutförda. Det torde
kunna förväntas att Israels regering
efter studiet av den svenska utredningen
skall medgiva att mycket allvarliga försummelser
skett vid de undersökningar,
som verkställts omedelbart efter mordet.
Det är icke svenska regeringens
sak att anvisa Israels regering vilka åtgärder
från dess sida den svenska utredningen
kan motivera. Alltjämt torde
möjligheter finnas för de israeliska myndigheterna
att göra allvar av förklaringen
att saken icke är avslutad.

Herr talman! De motsättningar och
politiska konflikter, som sätta sin prägel
på de internationella förbindelserna,
lämna inte något folk oberört. Men verkligt
inflytande på utvecklingen ha endast
stormakterna, och bland dem dominera
efter kriget två välden, hos vilka den
politiska och militära makten i hög grad
har koncentrerats. Själva det faktum, att
dessa riken ha en sådan maktposition,
jämte den omständigheten, att de representera
vitt skilda ideologier och politiska
och ekonomiska system, bidrar till
en stämning på många håll, även utanför
de troende anhängarna av den förut
omnämnda katastrofteorien, att världen
oundvikligt glider mot ett nytt världskrig.

Det kan inte nog varnas mot en dylik
ödestro. Den är ägnad att vända folken
bort ifrån de konkreta problemen
och förlama deras handlingskraft och

deras möjligheter att göra positiva insatser
för utjämnande av motsättningar
och svårigheter. Det är tillfredsställande
att emot den pessimistiska ödestron
kunna ställa några ord i ett tal som nyligen
hållits av Förenta staternas utrikesminister.
»Vi måste alltid komma
ihåg» — yttrade han — »att vägen till
fred är lång och besvärlig sådan världen
är i dag. Men vi få aldrig vackla när vi
sträva mot målet, vi få aldrig för ett
ögonblick tvivla på möjligheterna att nå
det.»

Herr von HELAND: Herr talman!
Svenska folket borde finna det mycket
tillfredsställande, att regering och riksdag
lugnt och sakligt samt under mycket
stor enighet kunna taga ställning
till de utrikespolitiska frågorna. Av regeringens
grundliga redogörelse framgår,
i vilken väldig omfattning man i våra
dagar måste pröva ständigt nya frågor
i utrikespolitiken.

I sitt tal berörde statsministern två
väsentliga utrikespolitiska problemkomplex,
nämligen dels FN:s och dels Europarådets
verksamhet. I båda fallen ansluter
sig bondeförbundet till den uppfattning
statsministern å regeringens
vägnar deklarerat. Vi vilja från vårt
håll även deltaga i förhoppningarna om
att FN trots alla besvikelser dock till
sist skall bli ett mellanfolkligt organ,
tillräckligt starkt för att bevara freden.
Det finns också anledning framhålla, att
FN på många områden utfört ett verkligt
gagnande arbete för fredens sak,
ehuru detta alltför litet beaktats i den
offentliga debatten. Beträffande Europarådet
vilja vi understryka vikten av att
tanken på ett närmare europeiskt samarbete
får mogna fram och att förhastade
åtgärder, som kunna äventyra detta
samarbete, undvikas.

Vad beträffar regeringens handelspolitik
kunna vi inom bondeförbundet
emellertid inte alltid följa regeringens
linje, exempelvis åren 1946 och 1947,
och vi varna för ett nytt bakslag, därest
Sverige under den pågående liberaliseringen
av handeln rusar före med åtgär -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

der, under det att andra länder föra
en mer nationell handelspolitik.

Även i dag komma vi att i samband
med frågan om GATT-avtalet anmäla en
avvikande mening.

Med hänsyn till det rådande samförståndet
och till det förhållandet, att bondeförbundet
endast beträffande vissa
handelspolitiska frågor är tveksamt om
regeringens kurs, synes det mig lämpligt
att under denna debatt koncentrera
diskussionen kring det enda utrikespolitiska
problem, som varit utsatt för
kritisk granskning, även om kritikernas
antal säkerligen inte är stort.

Till skillnad från högern och folkpartiet,
där delade meningar synas råda,
står bondeförbundet enigt gillande beträffande
regeringens utrikespolitik.

Den världspolitiska utvecklingen under
det gångna året synes icke ha ändrat
de förutsättningar, som hittills legat
till grund för vår alliansfria politik.
Fortfarande saknar västblocket möjlighet
atf redan från början av ett världskrig
lämna Sverige sådan hjälp, som kan
avlägsna riskerna för nederlag, om Ryssland
sätter in stor kraft för att besegra
Sverige, och särskilt om detta sker som
ett inledande anfall till storkriget. Även
om hjälpen ur politisk synpunkt skulle
kunna vara förberedd, synes detta tills
vidare vara fallet.

Det erkännes, att det strategiska luftkriget
kan bringa varje land i farozonen
och att Danmarks och särskilt Norges
anslutning till Atlantpakten ökat riskerna
för Sverige att indragas i ett
världskrig. Sveriges betydelse vid en
världskonflikt synes mig emellertid
trots detta kunna bedömas som minskad.
Vid sidan av Europas kontinent
ha medelhavsländerna, områdena i Mellersta
östern med deras för krigföringen
utomordentligt viktiga oljeförekomster
och nu sist Öst- och Sydostasien
med deras för kommunistisk infiltration
lämpade oroshärdar stigit i betydelse.
Det iir väl därför sannolikt, att
ett slormaktsblock icke önskar disponera
stor del av sina stridskrafter mot
Sverige. Det kan sålunda bero på den
svenska krigsmaktens styrka, om vi bli

Ang. Sveriges utrikespolitik,
anfallna eller icke. Det synes härvid,
som om flygvapnets styrka skulle bli
den faktor som Sovjet — om det skulle
gälla Sovjet — måste ta särskilt stor
hänsyn till, därför att denna stormakt
har förhållandevis lättare att prestera
tillräckligt med lantstridskrafter än tillräckligt
med flyg över alla de vitt åtskilda
fronterna i det eventuellt globala
kriget.

Vårt parti har i gruppmotioner såväl
förra året som i år redovisat de önskemål
vi ha beträffande flygvapnet, vilket
vapenslag vi anse viktigast att hålla
i högsta beredskap och styrka. Flygvapnet
kan bli det effektivaste vapnet för
att sätta makt bakom en neutralitetsförklaring.

Beträffande krigsmaktens totala styrka
kan jag för min del inte förena mig
med dem som anse, att densamma måste
göras starkare, om vi som paktanslutna
äro säkra på att omedelbart komma med
i ett krig. Man gör klokast att räkna
med en likvärdig försvarsmakt, även
om vi äro neutrala. Fn fördel att inte
vara paktansluten kan emellertid ligga
däri, att vi då inte nödvändigtvis och
automatiskt bli krigförande, utan — om
vi nu anses i längden icke kunna undgå
angrepp — kunna få en värdefull tid
att stärka vårt försvar. Nödvändigheten
att i varje fall ha ett starkt luftförsvar
framstår klart i detta läge, då förutsättningarna
för en planmässig upprustning
ävensom för landets ordnande i övrigt
för krig bero av trygghet mot luftanfall,
vilka kunna komma med förlamande
verkan utan varsel, om vi inte särskilt
tillgodose vårt luftförsvar.

Den bloekbildning, som varit kännetecknande
för de senaste fyra årens utrikespolitik,
har ju tendens att omfatta
alla länder i världen. Detta är enligt vår
mening ägnat att öka krigsrisken. Det
kalla kriget skulle med en indelning av
hela jorden i två varandra motstående
intressesfärer sannolikt förr eller senare
leda till utbrott av ett nytt världskrig.
Frånsett vårt speciella problem att undvika
åtgärder, som kunna framkalla
svårigheter för Finland och därmed
kanske över huvud taget i Norden, kan

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Sveriges alliansfria politik gagna freden
på så sätt som London Times nyligen
uttryckte det: »Världen behöver
inte nödvändigtvis vara delad i två styvnackade
och fientliga läger — det kan
vara lägligt för båda sidor att vissa
områden tillåtas bevara ett slags neutralitet.
»

Den väg, som närmast företrädes av
högerns nye ledare och tidigare av andra
opponenter, exempelvis herr Osvald
— denne, som ju begärt ordet i debatten,
har dock gått längre än högerns ledare
— nämligen att vi i Sverige skola
förklara oss neutrala, men samtidigt diskutera
samarbete och göra avtal med
länder tillhörande det ena stormaktsblocket,
måste, vad som än sägs från
det hållet, betecknas som oklar och
äventyrlig. Genom en sådan politik
skulle man förlora både neutralitetens
och den fullständiga alliansens fördelar,
samtidigt som man drar på sig allianspolitikens
alla risker. En skandinavisk
försvarssamverkan kan ju dessutom icke
äga rum under den förutsättningen, att
Danmark och Norge inte behöva ingripa
i ett nytt krig, tv Atlantpakten föreskriver,
att en väpnad attack mot ett eller
flera av paktländerna i Europa eller
Nordamerika skall betraktas som ett anfall
mot dem alla. Härtill kommer, att
för lång tid framåt icke endast Danmark
och Norge, utan även de atlantpaktslutande
länderna på Europas fastland
komma att vara dåligt rustade. Om
nu någon vill komma och tala om de
rustningar som pågå, vore det intressant
att få veta vad dessa rustningar i
verkligheten betyda.

Med hänsyn till de synpunkter jag här
har framhållit företräder bondeförbundet
den uppfattningen, att den alliansfria
linjen är den som Sverige bör välja.
Denna svenska utrikespolitik bör kunna
förstås även av andra länder med hänsyn
till de speciella förhållanden, i vilka
Sverige befinner sig.

Vid senaste bondeförbundsstämman
fäste man så stor vikt vid enigheten inom
partiet beträffande dessa frågor, att
stämman gjorde ett enhälligt uttalande,
att partiet gillade den av partiledningen

och riksdagsgruppen deklarerade utrikes-
och försvarspolitiken.

De, som ej gilla den alliansfria politiken,
synas utgå ifrån att det måste
bli ett nytt världskrig och att Sverige
måste bli indraget i detta krig. Vi inom
landsbygdspartiet bondeförbundet hoppas
på att ett nytt världskrig icke är
självklart och att, om kriget kommer,
Sverige skall ha någon chans att förbli
neutralt.

Med största oro kan man naturligtvis
konstatera, att FN inte lyckats
åstadkomma det önskvärda samarbetet i
världen, ty alltjämt härskar den ödesdigra
spänningen mellan stormakterna.
Man bör emellertid, som jag redan påpekat,
erkänna att FN trots detta innebär
ett framsteg i fredsarbetets tjänst,
och om FN lyckas med den gigantiska
arbetsuppgiften att åstadkomma en
dräglig levnadsstandard åt de underutvecklade
ländernas svältande hundratals
miljoner människor och de miljontals
hemlösa flyktingarna i Europa, har
säkerligen den största krigsrisken eliminerats.

Även en annan utveckling synes mig
kunna bliva en fredsfaktor, nämligen
den alltmer spridda fruktan för förintelse.
Med vetskapen om atom- och vätebombernas
fruktansvärda verkningar
finns det anledning att förmoda, att
man nu kommit fram till en avgörande
punkt i utvecklingen, där även de mest
härsklystna måste säga sig att repressalieriskerna
äro så stora, att resultatet av
ett krig endast kan bli en fruktansvärd
förödelse för hela mänskligheten. Rädslan
för atombomber, bakteriologisk
krigföring och stridsgaser är ett faktum
som måste verka fredsbevarande och bidraga
till undvikande av ett allmänt
Ragnarök.

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina
berrar! Herr von Heland höll för någon
tid sedan ett anförande i radio, som jag
tyvärr inte var i tillfälle att höra. Han
lär i det anförandet ha sagt, att idéer
bara äro omslagspapper omkring de stora
intressena. Jag tycker detta är en

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

ovanligt fyndig, men också mycket felaktig
formulering, och jag har undrat
över vem det kan vara som har hittat
på den. Jag har inte kommit till klarhet
på denna punkt. Så mycket kan jag
få lov att säga, att det var ovanligt mycket
omslagspapper i det anförande herr
von Heland höll alldeles nyss.

Herr von Heland angrep högerledaren
och ansåg att dennes linje präglades
både av oklarhet och av äventyrlighet.
Det kan hända att herr von Heland, när
han läser det anförande som högerledaren
— vilken som bekant sitter i
andra kammaren — håller i dag, kommer
till en annan och klarare uppfattning
och då också finner högerledarens
linje mindre äventyrlig.

Ett missförstånd vill jag emellertid
omedelbart rätta, nämligen det som herr
von Heland gjorde sig skyldig till, när
han inbegrep högerledaren bland dem
som inte gilla den alliansfria politiken.
Jag tror att herr von Heland på den
punkten gör sig skyldig till ett misstag.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
mer allvarliga ting.

Skulle man döma av våra ständigt
återkommande utrikesdebatter, skulle
man kanske kunna inbilla sig att vi
även på utrikespolitikens område avsåge
en ständigt fortskridande reform.
Ett närmare studium av våra hittills
förda debatter torde dock visa, att de
svenska statsmakterna iha en benägenhet
att på alla väsentliga punkter gång
efter annan säga detsamma. Detta har
givit eu viss stabilitet åt vår utrikespolitik
men också en viss entonigliet åt våra
diskussioner, om dessa nu förtjäna det
namnet. Men man kan ju icke ändra sina
utrikespolitiska riktlinjer bara för att få
det tillfälliga nöjet att säga något nytt.
De regelbundna skäligen tomma diplomatläktarna
ge vid också vid handen, att
man i den diplomatiska världen icke
väntar något väsentligt nytt från vår
utrikesledning, varken på östligt håll eller
på västligt.

Statsministerns deklaration av i (lag
innehåller dels eu mera deskriptiv del,
som redogör för de senaste händelserna,
sådana de te sig från svensk horisont,

Ang. Sveriges utrikespolitik.

dels en mera programmatisk del, som
uppdrager några riktlinjer för vår nuvarande
och framtida utrikespolitik. Mot
den förra delen av deklarationen har jag
för min del ingenting att invända. Jag
skall dock tillåta mig ett par kommentarer
till denna beskrivande del.

När seklet ännu var ungt, sades det,
att Sveriges utrikespolitik bestod i att
icke ha någon. Det var en överdrift
redan då, och det är än mer en överdrift
i dag. 1 själva verket dragés vårt
land genom de historiska krafternas eget
och tvingande spel alltmer in i internationella
sammanhang. »Åt vsere sig selv
nok» är icke längre en möjlig riktlinje
för svensk politik. Isolationismen är —
i stort sett — icke längre vårt grundtema,
utan internationalismen. Och vi
få deltaga i detta internationella samarbete
utan ett alltför småaktigt bevakande
av egoistiska intressen.

Denna internationalism får geografiskt
en alltmer västlig, ideologiskt en
alltmer demokratisk orientering. Vi känna,
mer eller mindre starkt, ett gemensamt
moraliskt ansvar för bevarandet
och stärkandet av västerlandets civilisation
och ideal — och i öster möta vi
järnridån. Vi ha icke längre vårt ansikte
mot öster, utan mot väster. Jag har
aldrig dolt, att jag finner denna kulturella
och ideologiska orientering vara
den enda möjliga. Om vi bortse från en
minimal minoritet, är denna inställning
det svenska folkets.

I dagens regeringsdeklaration bär
statsministern redovisat för vårt samarbete
i olika internationella organ. Den
gäller först och främst Förenta Nationerna,
som är universell till sin idé men
inte i verkligheten. I denna organisation
liar den västerländska idelogien en
fullt betryggande majoritet. Det gäller
vidare de till denna organisation anknutna
organen, den internationella
handelsorganisastionen, den internationella
valutafonden och den internationella
banken. Unesco och den internationella
jordbruksorganisationen nämnas
icke. Alla dessa organisationer iiro
helt västligt orienterade.

Bland mera fristående samarbetsfor -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

mer redovisas vidare Europarådets församling,
Parisorganisationen, Uniscan
och det nordiska samarbetet. Inom alla
dessa fält äro österns diktaturer helt
borta. Kan man sedan förneka, att vårt
land är djupt indraget i det samarbete,
som bar västerländska förtecken och ledes
av västerländska ideal? För egen del
noterar jag med tillfredsställelse delta
samarbete och hoppas att det alltmer
skall växa — i djup, i styrka och i betydelse.

När det gäller samarbetet med östblocket
nämnas i dagens redogörelse svårigheterna
i fråga om det nya, kommunistiska
Kina och fallet Hjelm. Däremot
förbigås denna gång handelsutbytet med
östblocket, incidenterna med våra
fiskebåtar och fallet Raoul Wallenberg.
Dessa fall säga väl ändå någonting om
den klyfta, som skiljer vår rättsordning
från östblockets. Det ryska handelsavtalet
och fiskebåtsaffären ha som bekant
varit föremål för särskilda debatter i
vår riksdag, och det är därför naturligt
att dessa ämnen äro undantagna från
dagens redogörelse, men jag måste fråga:
Har regeringen resignerat i fallet
Wallenberg? Han var dock ute i Sveriges
och i humanitetens ärenden.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
nämligen de helt olika relationerna
till öst och väst, som man måste betrakta
regeringsförklaringens programmatiska
del.

Men låt mig först understryka det
som otvetydigt är gemensamt för oss
alla! Vi vilja, jag tror utan undantag,
bevara och med alla medel försvara vår
fred och frihet, vår självständighet och
integritet. Endast om medlen härför
kunna meningarna ibland bryta sig. Vi
vilja inte förfalla till någon håglös och
orkeslös pessimism, utan arbeta för en
höjd levnadsstandard, en bättre ekonomi
och en högre kultur. Men vi vilja
icke heller förfalla till en osaklig optimism,
som icke förstår någonting av de
faror, som hota, icke bara oss, utan hela
världen. Jag tror man kan säga, att vårt
folk liksom våra regeringar ha visat
större benägenhet att synda på optimismens
än på pessimismens sida. Tvenne

världskrig ha kastat sina skuggor över
vår historia och ha kommit som högst
obehagliga överraskningar. Regeringsdeklarationen
nöjer sig med att varna
för pessimismen.

Regeringen varnar särskilt för den
åskådningen, »att världen oundvikligen
går mot en uppdelning i ett kapitalistiskt
och ett kommunistiskt block,
vilka till sist måste drabba samman i
en slutlig kamp om världsherraväldet».
Ja, så enkla perspektiv och så enkla
slagord kan man finna i vissa länders
mera osammansatta, onyanserade och
ortodoxa propaganda. Mot dessa ytterligheter
ställer statsministern exempelvis
den svenska demokratiska välfärdsstaten.
Men när blev denna stat ett
svenskt patent? Ha inte Atlantpaktens
västeuropeiska stater lika goda inteckningar
som vi i detta patent? Ja, försöka
icke även östblockets stater — på
sitt sätt — förverkliga välfärdsstatens
idé? Här har regeringen velat varna för
en förenkling och fallit offer för en annan.
Det passar sig knappast för osis —
allra minst just nu — att ställa upp vårt
eget land som det stora mönsterlandet.
Men det blir häpnadsväckande — för
att icke använda hårdare ord — när
statsministern inbillar sig, att det svenska
exemplet skall bryta igenom järnridån
och lära diktaturens folk, att social
demokrati och politisk demokrati
kunna förenas. Hur vet herr statsministern
att de kunna förenas? Och hur tänker
herr statsministern bryta ner järnridån?
Har herr statsministern vidare
icke observerat, att man i Ryssland av
i dag har en proletariatets diktatur, som
är förenad med icke oväsentliga sociala
olikheter? Jag tror, att Rysslands ledare
trivas bra med dessa förhållanden, och
jag är övertygad om att de icke tänka
införskriva några svenska reformtankar.
Den ryska historieskrivningen av 1 dag
vill gärna rasera historien om Ruriks
svenska reformverksamhet i Ryssland.
Rysslands ledare tänka helt visst icke
— i sin starka nationalism — ge en ny
Rurik några chanser.

Regeringen tänker sålunda intaga en
förmedlande ställning mellan väst och

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

27.

öst och ge en ideologisk motivering för
neutraliteten. Det finns en liten skrift
från 1819, som heter Westöstlicher Diwan,
Den väst-östliga divanen, författad
av ett tyskt geheimeråd, som icke är
helt obekant i vårt land; han hette
Goethe. Har vårt utrikesdepartement
möjligen missförstått titeln på denna
lilla, men stora diktsamling och trott att
det är fråga om en möbel, som en svensk
utrikesminister kan ligga på? Jag för
min ringa del tror att en svensk utrikesminister
får nöja sig med världshistoriska
uppgifter av ett något mindre format
än att söka förmedla en transfusion
av västligt demokratiska idéer till östblockets
statssystem.

Ett väsentligt parti i regeringens deklaration
handlar om det nordiska samarbetet,
eller rättare, det handlar om hur
svårt det är att vinna några resultat i
detta arbete. Det är med djupt beklagande
som jag konstaterar, att det nordiska
samarbetet icke på allvar kan
komma i gång.

Det tillkommer icke oss att här rikta
några anklagelser mot någon man eller
någon part. Klart är i alla fall, att vi
ha haft alltför stora förhoppningar och
att den ena efter den andra har grusats.

Låt mig först med några ord redogöra
för förhoppningarna, genom att citera
några uttalanden av statsminister Hansson
den 4 augusti 1946. Det var hans
sista stora tal i den nordiska frågan, på
sitt sätt hans nordiska testamente. Jag
skall nöja mig med tvenne citat. Det ena
lyder sålunda: »Vill vi dra åt olika håll
kan vi ju fortsätta att tvista om det
som varit, vill vi gå tillsammans mot
framtiden, må vi ägna vårt mesta intresse
åt positiva uppgifter. Och dess
bättre vill vi gå tillsamman och måste
det. Det är naturens ordning och nästan
ödets lag. Vi hör helt enkelt samman,
knutna till varandra med band, som jag
tror numera äro oslitliga.» Det andra citatet
lyder: »Säkerligen skulle vi önskat
att kunna uppträda samlade mot det nazistiska
angreppet. Men vi hade icke
förberett oss härför. Det fanns icke någon
samordning, inga traktater. Eör -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
svarsförbundet hade aldrig blivit något
mer än en rätt flyktig tanke.»

Statsminister Erlander har tagit ett
behjärtat initiativ till ett nordiskt försvarsförbund,
ett initiativ som jag för
min del är honom mycket tacksam för.
Initiativet låg i linje med uttalanden,
som åtskilliga svenska politiker tidigare
hade gjort, men det misslyckades. Man
förklarade efteråt, att dörren visserligen
var stängd, men icke reglad. Det är
min livliga förhoppning, att den aldrig
skall bli låst och att regeringen icke
gör deklarationer av sådant slag, att
möjligheterna till ett nytt och vidgat
samarbete bli stängda.

Jag förstår mycket väl de svårigheter,
som nu föreligga för ett militärt samarbete
mellan de nordiska länderna.
Danmarks och Norges folk vilja icke
svika sina förpliktelser enligt Atlantpakten;
vi kunna icke ens inleda dem i
några frestelser därtill. Det svenska folket
vill uppenbarligen icke veta av någon
militärallians med någon stormakt,
icke ens i väster. Då Norge och Danmark
äro anslutna till Atlantpakten kunna
vi uppenbarligen icke — inom ramen
för vår nuvarande politik — ha bindande
militära avtal med dessa länder av
förpliktande karaktär.

Men juridik är en sak, politik och
historia en annan. Dessa sista utforma
sig icke alltid efter de juridiska handböckernas
schemata.

Låt mig här, herr talman, säga ett par
ord om krigsfall, som icke alldeles sakna
sin sannolikhet. Det skulle vara ett
löjeväckande nonsens — om det icke
samtidigt vore så allvarligt — att Sverige
och Norge icke gemensamt, i samverkan
med varandra, skulle försvara
den skandinaviska halvön, om de båda
länderna samtidigt blevo militärt angripna.
Det vore lika häpnadsväckande,
om Sverige och Danmark, vid ett samtidigt
anfall på dessa båda stater, icke
gemensamt skulle kunna klara frågan
om Öresund ocli vissa trängande evakueringsfrågor.
I sådana lägen, med deras
djupt allvarliga konsekvenser, komma vi
icke att ödsla mycken tid på de juridiska
spetsfundigheter, som för närva -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
rande bereda vårt utrikesdepartement så
många angenäma bekymmer. Frågan är
blott den: skola vi i sådana lägen sakna
den samordning, varom Per Albin
Hansson talade 1946? Det är uppenbart
att det samarbete, varom jag här bär
ordat, på grund av de nordiska ländernas
olika utrikespolitik måste begränsas
till vissa klart avgränsade fall och att
inga avtal kunna slutas, som förplikta
det ena landet att gå in i kriget, om
blott det andra angripes.

Det kunde vara mycket att tillägga,
herr talman, rörande dagens regeringsdeklaration.
Jag kan förstå att den kan
göra nytta i Moskva, även om man där
måste le i mjugg åt våra yverborna
drömmar att söka påverka den ryska
idéutvecklingen. Man kommer där att
vara tacksam för det stränga fasthållandet
vid tesen om Sveriges militära isolering
i alla lägen. Man kommer också
att glädja sig över att Finland icke ens
har nämnts. Jag hoppas att man i Washington
skall hämta någon tillfredsställelse,
när man ser att vårt praktiskt politiska
samarbete i alla fall har haft en
i allt väsentligt västlig orientering och
att Sveriges regering avslutat sin deklaration
i dag med ett citat — ett visserligen
mycket oskyldigt citat — ur ett
tal av Förenta staternas utrikesminister.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag förmodar att ingen
här i kammaren kunde uppfatta att det
var något sakligt som herr Andrén hade
att invända mot mitt anförande; som
vanligt ägnade han sig åt litet personliga
ironiska anmärkningar. Det är ju ett
svaghetstecken att en professor skall
behöva anlita sådana medel.

Längre fram i sitt anförande forsatte
han att ironisera, men nu över regeringens
deklaration. Jag tycker att det är
beklagligt att högern genom herr Andrén
försöker draga upp skiljelinjer i utrikespolitiken.
Det hade varit lämpligare, om
herr Andrén i stället hade försökt att få
det hela att klaffa så väl som möjligt de
olika partierna emellan.

Jag måste, herr talman, även om jag

inte tycker det hör till en så allvarlig
debatt som denna, sluta med en liten
spydig reflexion, och jag beklagar att
det skall behövas sådant när det gäller
en så här allvarlig debatt.

Vi ha ju i andra kammaren en roliglietsminister
som heter herr Dickson och
som är känd även såsom ormtjusare.
Jag har undrat, hur det kommer sig att
han just skulle hänge sig åt ormar. Men
sedan jag på senare tid så ofta har hört
herr Andrén, förstår jag att ormen är en
symbol för högern; den representerar
konsten att slingra sig.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Den siste ärade talaren började
sitt lilla inlägg med en kritik av ironien,
och jag kan mycket väl förstå att herr
von Heland tycker illa om ironi. Jag förstod
det ännu bättre, när han i slutet av
sitt anförande själv gjorde ett litet försök
i den ironiska genren.

Jag antar att hans excellens herr statsministern
är tacksam för det lilla försök
till försvar, som herr von Heland nu
har presterat å regeringsbänkens vägnar.

Jag för min del är tacksam för att herr
von Heland ställer större krav på en
professor än han ställer, låt mig säga,
på sig själv.

Det kunde vara ytterligare något att
tillägga, men jag vet att herr von Heland
inte tycker om ironi, och därför skall
jag sluta.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall ägna några ord huvudsakligen
åt det avsnitt av regeringsdeklarationen,
som handlar om det nordiska
samarbetet, och jag skall försöka
göra det så kort som möjligt.

Låt mig först säga, herr talman, att
jag givetvis inte bär någonting att erinra
mot den definition på svensk utrikespolitik,
som göres i regeringsdeklarationen,
då man där talar om att vi inte
önska föra en utrikespolitik som bidrager
till att vårt hörn av världen blir ett
oroscentrum och en friktionspunkt mellan
öst och väst. Såvitt jag rätt har förstått
den ståndpunkt, som inte bara re -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

geringen, utan den svenska riksdagen
och det svenska folket i allmänhet intaga
är det självfallet att vi inte vilja förvandla
vårt hörn av världen till ett oroscentrum,
utan att vi i stället vilja göra
ett försök att så mycket som möjligt avpolitisera
vårt hörn av världen med
hänsyn till de stora internationella
tvisterna.

Jag är således ense med regeringsdeklarationen
så långt, och jag är också
fullkomligt ense med statsministern
om att Sverige bör fasthålla vid den
alliansfria politik som hittills har varit
statsmakternas riktmärke. Det har, såvitt
jag kan förstå, inte förekommit någonting
som skulle kunna föranleda oss
att frångå vår tidigare inställning och
förmå oss att binda vår handlingsfrihet
genom avtal med någon stormaktsgrupp.

Däremot, herr talman, har jag mycket
svårt att förstå den ideologiska motivering
för den svenska neutraliteten, som
regeringsdeklarationen sedan utvecklar.
Jag kan i långa stycken instämma i den
karakteristik därav, som herr Andrén
nyss har givit. Jag har inte kunnat värja
mig för den känslan, att man från regeringens
sida anser att Sverige genom
att eftersträva och successivt utforma en
samhällstyp, som innebär både politisk
och ekonomisk demokrati — ett samhälle
alltså, som genom sin struktur framträder
såsom äkta politisk demokrati
med utrymme tillika för verklig social
rättvisa — skulle på ett sådant sätt intaga
en särställning mellan världens stater,
att vårt land på grund av den styrkan
skulle kunna framträda såsom en
medlare mellan ost och väst. Jag tycker
nog med förlov sagt, att detta är en
yverborenhet i stil med den som har
lagit sig uttryck i eu tro på att Sverige
genom sin anslutning till en stormaktsallians
skulle kunna på ett mycket effektivt
sätt påverka maktbalansen i världen
eller förmå den eller den stormaktsgruppen
att ändra sina planer. Denna
Sveriges särställning skulle vara så
stark, att den till och med skulle kunna
genombryta järnridån.

Det skulle vara lättare att förstå denna
övertaxering av det svenska demokra -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

tiska och sociala samhället, om det vore
på det sättet, att vi vore den enda stat
i världen som förde en dylik politik. Men
det finns ju också andra stater, som accepterat
tanken på den demokratiska
och sociala välfärdsstaten, utan att låta
denna omständighet hindra deras anslutning
till en blockbildning till demokratiens
försvar. Om man nu får läsa
regeringsdeklarationen på det sättet, att
anslutningen till en sådan blockbildning
skulle utgöra ett förnekande av den demokratiska
sociala välfärdsstaten skulle
detta innebära en ganska allvarlig anklagelse
mot t. ex. den engelska labourregeringen,
liksom mot regeringarna i
Norge och Danmark. Jag kan inte tänka
mig, att man från den svenska regeringens
sida skulle vilja beskylla den engelska
arbetarregeringen för att icke vilja
främja en demokratisk och social välfärdspolitik,
men detta intresse har i
varje fall icke hindrat den engelska regeringen
att ta ställning i den kamp
mellan öst och väst, som världen förskräckes
inför.

Jag har som sagt svårt att förstå den
ideologiska motivering för den absoluta
neutraliteten, som regeringen presterat.
I det fallet kan jag inte dela de synpunkter,
som regeringsdeklarationen nu
för till torgs.

Den frihet i bedömningen av ett nuvarande
och tänkt läge, som vi erhålla
genom den alliansfria politiken, ger oss
inte minskade utan ökade möjligheter
att överväga de olika alternativ, som kunna
komma i fråga i en situation, där vår
fred och vår nationella frihet komma i
fara.

Det råder som bekant, herr talman,
mycket olika och delvis rakt motsatta
uppfattningar om Sveriges läge i ett
eventuellt nytt världskrig. Det är inte bara
lekmän, som på mer eller mindre goda
skäl komma till olika resultat, utan
även militära bedömare stanna i olika
slut.

t realiteten återfinnes samma tveksamhet
också i regeringsdeklarationen, där
man visserligen uttalar en förhoppning
om att Sverige skall kunna vara neutralt
i ett kommande krig, men där det ock -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
så betonas, att man är medveten om att
utsikterna att kunna genomföra en neutralitetspolitik
bero på huruvida denna
befinnes förenlig eller icke förenlig
med de krigförandes vitala intressen.

Det förefaller av regeringsdeklarationens
ordalydelse, som om en diskussion
angående de båda alternativen — absolut
neutralitet eller påtvingat deltagande
i kriget — skulle anses vara oriktig och
farlig. Hans excellens herr statsministern
betonade, att en sådan diskussion
om vår politik i olika hypotetiska lägen
vid ett framtida krig gör varken oss
själva eller landet någon tjänst. Detta
slags spekulationer, sade han, skulle vittna
om en onaturlig lust att i fredstid få
i gång debatter, som eljest endast förekomma
under krigstid. Men om man inte
är alldeles säker på att Sverige i ett
kommande världskrig kan behålla sin
neutralitet, är det då oriktigt att hypotetiskt
diskutera, vilka möjligheter som
Sverige har att i händelse av ett påtvingat
krig mer eller mindre effektivt
sköta sitt försvar? Jag tycker för min
del inte att det är onaturligt att diskutera
detta eller att det är ett farligt och
oriktigt liypotesmakeri.

Herr von Heland förklarade, att bondeförbundet
hoppas på att kriget inte
skall bli verklighet och att i varje fall
Sverige inte skall bli indraget. Men, herr
von Heland, det hoppas vi allesamman!
Jag kan inte tänka mig någon svensk
medborgare eller något riksdagsparti,
som inte i likhet med herr von Heland
och bondeförbundet hoppas, att kriget
inte skall bli verklighet och att Sverige
inte skall bli indraget, om detta krig
kommer till stånd. Men, herr von Heland,
är inte hoppet en alltför bedräglig
försvarsmur? Är herr von Heland
beredd att grunda vår utrikespolitik och
vår försvarspolitik på ett hopp, som han
själv måste betrakta som ganska ovisst,
även om han tillmäter det en viss betydelse? För

min del vågar jag inte satsa på någon
förvissning, knappast ens på någon
säker förhoppning, att vårt land skall
beskäras lyckan att få leva oberört av
krigets gissel, om det ånyo skulle sväng -

as över mänskligheten. Oavsett varstädes
den tändande gnistan springer fram,
tror jag att Norden dragés med, och det
förefaller ganska sannolikt, att den vänte-
och förberedelsetid, som efter ett
krigsutbrott av världsdimensioner skulle
stå Norden åter, kommer att bli ganska
kort. Detta betyder inte, herr talman,
någon underkastelse under tron på en
ödesbestämd lag — jag utesluter inte
alls att undret kan ske — men jag
vill inte ta på mitt ansvar att satsa vårt
lands väl och ve på dess ganska osanlika
mellankomst. Att räkna med den
möjligheten är för mig inte bara, såsom
det framstår i regeringsdeklarationen,
ett skäl till utan ett led i den försvarsberedskap,
som vi sträva efter att
upprätthålla. I hur stor utsträckning det
sedan är möjligt att med vetskap därom
och på basis därav utöka denna försvarsberedskap
är en sak, som jag senare
skall säga några ord om.

Om kriget kommer till Norden — och
jag vågar som sagt inte utesluta denna
eventualitet — så blir det troligen ett
hela Nordens krig. Det kan då inte gärna
tänkas, att de skandinaviska folken
gå på olika linjer i ett kommande krig.
Inte ens den, som hoppas på underverket
att Sverige skall få stå oberört,
om våra skandinaviska broderfolk angripas,
lär vara beredd att föra sin
självständighetstanke så långt, att han
förutsätter, att de skandinaviska länderna
sins emellan komma att välja olika
sidor. Detta beror inte blott på vår
inre nordiska samhörighet utan också
därpå, att vi se de stora åsiktsskiljande
världsproblemen på samma sätt. För oss
som för de övriga skandinaviska länderna
är det självfallet, att om kampen
skulle komma att stå mellan demokrati
och diktatur och om vi mot vår vilja
skulle bli indragna däri, kunna vårt
motstånd och vår kraft inte läggas i
någon annan vågskål än den, som väger
för demokratiens, för frihetens, för den
västerländska rättsåskådningens sak.

Förhåller det sig på det sättet, är det
också uppenbart, att de skandinaviska
ländernas försvarsproblem i mångt och
mycket häkta samman vid varandra.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Försvaret av Skandinavien blir, såsom
den föregående ärade talaren utvecklade,
i långa stycken en gemensam angelägenhet,
som dessutom är av betydelse
även för vart land för sig.

Det var detta som utgjorde den av
alla erkända grunden för de skandinaviska
försvarsöverläggningarna 1948
och 1949. Det tjänar inte mycket till att
nu klaga över att dessa inte kunde föras
till avsett slut, men jag vill konstatera,
att ett skandinaviskt försvarsförbund
sannolikt skulle ha blivit ett styrkebälte,
vars frånvaro det kan bli större
anledning att beklaga i ett allvarligare
sammanhang än nu. Ingen hade dock
föreställt sig, att den ökade motståndskraft,
som detta inneburit, skulle ensam
varit tillräcklig att i händelse av
ett allvarligt stormaktsangrepp skydda
Norden. Det gjordes fullt klart i det
sammanhanget, att det som i ett sådant
fall kunde vinnas var ett förlängt motstånd
med ökad tid till förberedande
och mottagande av den hjälp utifrån,
utan vilken Skandinaviens öde i varje
fall skulle vara beseglat. Det måste
starkt understrykas, hette det i den
skandinaviska försvarskommitténs överväganden,
att ett försvarsförbund eller
på annat sätt förberedd samverkan mellan
de tre skandinaviska länderna icke
utesluter nödvändigheten av hjälp utifrån.

Jag kan för min del inte finna, att
läget har undergått någon sådan förändring,
att denna uppfattning icke
längre äger giltighet. Men då är det väl
också på det sättet, att de motiv, som
föranledde de svenska statsmakterna att
ansluta sig till tanken på ett skandinaviskt
försvarsförbund — uppfattningen
att man genom en försvarssamverkan
mellan de skandinaviska länderna skulle
genom skärpt motstånd skapa ökat rådrum
för hjälp utifrån — alltjämt äga
giltighet. Det måste nu liksom tidigare
enligt min mening vara ett svenskt in1rcs.
se
försvarssamverkan levande och att i
görligaste mån med hänsynstagande till
de politiska förutsättningarna söka att
nå fram till några resultat.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Jag skall inte, herr talman, fördjupa
mig i några betraktelser om de skandinaviska
försvarsproblemens, i synnerhet
de norska och svenska försvarsproblemens,
intima sammanhang. Det har redovisats
så många gånger, att det är onödigt
att göra det även nu. Jag skall bara
påminna om det hot mot Sveriges frihet
och självbestämmanderätt och mot
svenskt näringsliv och folkhushåll, som
ett ockuperat Norge innebär — herr
Andrén har tidigare varit inne på samma
sak. Jag tror att man i varje fall
kan slå fast, att det inte minst från
svensk sida måste föreligga ett starkt
intresse för att undersöka möjligheten
för en sådan teknisk försvarssamverkan
i första hand med Norge, att de båda
länderna i händelse av en tvingande situation
kunna så långt som möjligt samordna
sina krafter.

Jag tror inte att det kan ske på den
väg, som för någon tid sedan diskussionsvis
förordades i den svenska riksdagen.
Det är nog rätt orimligt att antaga,
att Norge och Danmark skulle
medgivas en sådan särställning, att de
skulle tillåtas utnyttja Atlantpaktens fördelar
för sig själva utan att ikläda sig
motsvarande förpliktelser. Jag tror att
ett svenskt engagemang i stil med det
uppslag, som under remissdebatten gjordes
i andra kammaren, i längden knappast
skulle ha kunnat förenas med den
alliansfrihet som varit riktpunkten för
svensk utrikespolitik.

Men därmed äro, herr talman, inte
möjligheterna till samverkan uttömda.
Den skandinaviska försvarskommittén
uppställde som ett alternativ samverkan
i fred utan försvarsförbund. En sådan
samverkan måste av naturliga skäl bli
av ganska begränsad omfattning. Men
den skulle dock — och detta är det väsentliga
— kunna leda till att en försvarssamverkan
i krig kunde komma till
stånd snabbare och bli mera effektiv
iin vad som annars skulle bli fallet.

De svårigheter, som utan tvivel föreligga
för att åstadkomma en teknisk samverkan
av detta slag, ha sannolikt ökats
genom Norges och Danmarks anslutning
till Atlantpakten. Jag tror att det

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
förhåller sig så, att den eventuella frihet
att handla, resonera och planlägga,
som man tidigare skulle ha haft från
dansk och norsk lika väl som från
svensk sida, i många stycken har blivit
beskuren, men jag tror inte att svårigheterna
äro så stora, att de utesluta varje
försök till en undersökning. Jag skulle
för min del finna det vara ganska lämpligt
att man från svensk sida undersökte
möjligheterna av ett dylikt begränsat
samarbete i första hand med Norge. Och
detta bygger på följande resonemang.

Därest ett krig utbryter, i vilket de
tre skandinaviska länderna bli indragna,
måste det anses uteslutet, att de komma
att kämpa på olika sidor mot varandra.
Försvaret av Skandinavien blir
under sådana förhållanden en för dem
alla gemensam sak. I ett av sina anföranden
i debatten den 9 februari i fjol,
när riksdagen hade tillfälle att tala om
den strandade nordiska försvarssamverkan,
yttrade hans excellens herr statsministern
bland annat följande: »Låt oss
hjälpas åt att förvandla Skandinavien
till ett så starkt försvarat fäste, att ett
angrepp på oss hetyder, att vårt territorium
spelas över som basområde för
eu annan, icke angripande stormakts grupp.

---Det är en politik, som

på intet sätt står i strid med våra deklarationer
om vår villighet att försvara
demokratien och försvara friheten.» Jag
tror att det alltjämt ligger så till, att det
är ett gemensamt skandinaviskt intresse
att förvandla Skandinavien till ett så
starkt försvarat fäste.

Om man nu utgår från att det här
finns vissa gemensamma intressen, komma
svåra men viktiga samordningsproblem
att möta. Det måste vara till det gemensamma
försvarets båtnad, om dessa
kunna i fred diskuteras och så långt möjligt
förberedas genom ett samarbete mellan
de tre länderna. Ett sådant samarbete
måste ske kontinuerligt, om det
skall vara av värde. Det räcker inte med
en tillfällig kontakt, utan det måste vara
ett fortlöpande samarbete, om man
skall kunna hålla sig å jour med utvecklingen,
och målet skulle vara att förbereda
ett sådan organiserat samarbete,

att det gemensamma försvaret i händelse
av ett krig, i vilket alla tre länderna
äro indragna, kan igångsättas snabbt
och fungera effektivt.

Jag vet, herr talman, att den åtgärden
blir begränsad både till sin omfattning
och till sina verkningar. Men jag skulle
inte vilja ta ansvaret att genom att försumma
även de små möjligheterna till
förberedelse spela bort all den gemenskap
i kraft, som i en allvarlig situation
måhända kunnat rädda både oss
och andra skandinaviska länder från en
omätbar olycka.

Jag kommer således till ett annat slut
än det, som hans excellens herr statsministern
har kommit till på tal om den
nordiska försvarssamverkan. Regeringsdeklarationen
förklarar, att den svenska
regeringen finner en sådan teknisk samverkan
vara oförenlig med den alliansfria
utrikespolitiken. Jag kommer till det
resultatet, att det icke bör vara omöjligt
att med en sådan politik samordna en
undersökning av de — förvisso mycket
begränsade — möjligheter till teknisk
samverkan, som kunna föreligga mellan
Sverige och de övriga skandinaviska staterna.

Det innebär inte någon förpliktelse
att ingripa vare sig på den ena eller
den andra partens sida. Det skulle vara
endast en ur svenska intressen påkallad
undersökning av möjligheterna för oss
att, om vi mot vår vilja skulle komma
att indragas i ett krig, samverka med
andra skandinaviska länder till eget och
till andras försvar.

Det innebär inte heller, såvitt jag förstår,
någon ändring i den svenska uppfattningen
från 1949. Jag tillåter mig att
återigen citera hans excellens herr statsministern
från debatten den 9 februari,
där han förklarade, att »det svenska budet
står fast, och jag kan försäkra kammaren,
att med det intresse, som vi ha
lagt ned på denna sak, skola vi gripa de
chanser, som till äventyrs erbjuda sig
att ta upp frågan igen». Det uttalandet
gällde skandinaviskt försvarssamarbete
i den ganska vidsträckta omfattning,
som då diskuterades. Jag kan inte förstå,
att det skulle föreligga något liin -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

der att begagna den chans, som erbjuder
sig att ta upp problemet i den begränsade
omfattning, som det nu är fråga
om.

Regeringsdeklarationen slutade med
en varning mot ödestron på att, för det
första, kriget skall komma och att, för
det andra, Sverige nödvändigt kommer
att indragas däri. Som jag har sagt, herr
talman, har jag inte fallit offer för någon
ödestro. Jag har bara svårt att kunna
bygga hela vårt utrikespolitiska och försvarspolitiska
resonemang på det hopp,
som herr von Heland och hela svenska
folket ha. Denna ödestro är, fortsätter
deklarationen, »ägnad att vända folken
bort ifrån de konkreta problemen och
förlama deras handlingskraft och deras
möjligheter att göra positiva insatser för
utjämnande av motsättningar och svårigheter».
Men, herr talman, ligger det
inte en lika stor fara i det motsatta slaget
av ödestro, enligt vilken det knappast
under några omständigheter kan
tänkas en sådan situation, att vårt land
jämte de övriga skandinaviska länderna
blir indraget i en väpnad konflikt?
Kan inte också en sådan ödestro ■>’ara
ägnad att på ett mycket farligt sätt förlama
vår handlingskraft och våra möjligheter
att göra positiva insatser för
skapande av bättre förutsättningar att
kunna möta en sådan situation? Jag har,
som jag nyss sade, inte någon överdrivet
stark föreställning om de stora möjligheter,
som i nuvarande ögonblick
kunna erbjuda sig för en teknisk försvarssamverkan
mellan de nordiska länderna,
men jag tror att det dock finns
några förutsättningar, och jag skulle anse
det vara eu med vår utrikespolitik i
(ivrigt icke oförenlig utan väl förenlig
åtgärd, om man från svensk sida visade
intresse för att närmare pröva de möjligheter,
som här kunna föreligga.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Anledningen till
att jag tar till orda vid denna tidpunkt
av debatten iir närmast vissa formuleringar
i den siste ärade talarens anförande,
vilka jag med beklagande måste

‘1 Första kammarens protokoll 1950. AV 11.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
konstatera inte äro så klara och entydiga,
som denna kammare och jag tror
alla svenska medborgare äro vana vid
när det gäller förklaringar från herr
Elon Andersson i Bollnäs.

Jag vill emellertid poängtera, att bondeförbundets,
högerns och folkpartiets
talesmän äro överens med regeringen
om det väsentliga i regeringsdeklarationen,
nämligen att ingenting har inträffat,
som rubbat vår utrikespolitiska
kurs. Den alliansfria linje, som vi samlades
kring för ett år sedan, har alltjämt
lika stor anslutning inom den svenska
riksdagen, om man får döma efter de
auktoritativa uttalanden från partiernas
sida, som hittills ha förekommit. Det är
en stor sak, och vi skola inte göra någonting
för att förminska värdet av denna
stora tillgång.

Av de gjorda uttalandena tillåter jag
mig också att läsa ut — kanske tyvärr
minst tydligt i herr Elon Anderssons
anförande — att man är överens om att
denna utrikespolitiska linje inte får komprometteras
och att man alltså i valet
av utrikespolitiska handlingar alltid har
den synpunkten för ögonen: vad händer,
om man gör det och det? Kommer det
att inom vårt eget folk och utom vårt
lands gränser uppfattas på ett annat
sätt än vi, som företaga handlingen, ha
tänkt oss att den kommer att uppfattas?
Vi skola ändå erinra oss, att krig ofta
bero på missuppfattningar om vad den
andra parten innerst inne avser. Jag
tror därför att det är en omöjlig tanke
att säga, att vi skola föra en politik av
en viss innebörd, om man icke samtidigt
har klart för sig, att varje vår
handling skall inriktas med det syftemålet,
att denna politik blir respekterad,
trodd och uppskattad runt om i världen.

Därför är det alldeles klart, att vad
som hände, när de nordiska försvarsförhandlingarna
brusto, var en tragedi.
Inte minst för mig — men det är en bagatell,
som det inte behöver spillas
många ord på — var det en tragedi, eftersom
jag med sådan intensitet gått in
för att det skulle bli ett resultat av förhandlingarna.
När förhandlingarna brutit
samman, fanns det — även om jag inte

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
trodde så förfärligt mycket på det —
ett litet hopp om att man skulle kunna
återuppta dem. Självfallet skulle det i så
fall ske på samma grundval som gällde
för det svenska erbjudandet om en försvarspakt,
nämligen alliansfrihetens
grundval. Alla de citat, som nu spelas
ut så att säga för att visa att det inträtt
en förskjutning mellan vad jag sade här
den 9 februari i fjol och vad jag yttrat
i dag, äro meningslösa, ty efter den 9
februari i fjol har någonting hänt, som
har gjort, att de andra två länderna icke
äro fria i sitt utrikespolitiska val av
medarbetare. Det är detta som inträffat,
och därför tror jag inte alt vi böra leka
med citat från en situation, som är så
helt olika den situation som vi ha i dag.

Alltså, om vi äro överens, ärade kammarledamöter
— och detta är allvarligt
— om de två huvudpunkterna om
alliansfriheten och kravet att ingenting
får göras, som skadar eller komprometterar
denna alliansfrihet, måste vi väga
även de ting, som vi tycka äro oskyldiga,
mot den risk för kompromettering, som
där föreligger. Och då har regeringen för
sin del vägt de fördelar, som stå att
vinna med en teknisk samverkan, mot
de risker, den för med sig, och har kommit
till det resultatet, att vi, såsom vi
nämna i regeringsdeklarationen, måste
avvisa stabsförhandlingar för uppgörande
av gemensamma planer.

Jag tror att det är nödvändigt att man
inte bildar så mycket dimma omkring
detta, som jag tyvärr måste konstatera
att den siste ärade talaren gjorde, när
han försökte att säga, att visserligen är
det inte mycket som kan vinnas och visserligen
är det mycket små fördelar för
det gemensamma försvaret, som kunde
uppnås, men det är ändå värt försöket.
Om man har den riktpunkt för sitt handlande
i sikte, som jag har antytt — alliansfriheten
och att den linjen skall hållas
utan komprometteringar — och bedömer
vad som kan uppnås, tror jag
att regeringens linje är den enda riktiga
konsekvensen av vår hittillsvarande
praktiskt taget hundraprocentiga
enighet om den svenska utrikespolitiken.

Jag har, herr talman, velat göra denna
deklaration för att det inte skall bli
några missförstånd om var regeringen
står i denna fråga. Vi äro angelägna om
samarbete mellan de olika politiska partierna
i denna fråga, som kan vara en
livsfråga, men vi äro faktiskt ännu angelägnare
om att vi ha klart för oss, vad
det är vi samlas omkring och vad det
är som gör att vi stå samlade omkring
denna politik. Att samlas omkring en
dimhöljd historia, som kommer att uppfattas
på ett sätt av den ene och på ett
annat sätt av den andre, tror jag inte
man bör göra.

Jag skall också säga ett par ord om en
mindre allvarlig sak. Vi påstås ha i vår
regeringsdeklaration tagit upp någon
sorts ideologisk motivering för neutraliteten.
Jag hoppas att den inte skall bli
föremål för diskussioner, som kunna
komma att leda till missuppfattningar
om vad som är väsentligt. Jag förstår
mycket väl att en skarpsynt och kvick
karl som professor Andrén ■— det är inte
på alla punkter som bondeförbundet och
regeringspartiet ha samma bedömningar
— kan ha anledning till att säga: »Se
där, nu äro de högfärdsgalna inom den
svenska regeringen, som tro att de skola
kunna ha inflytande på all världens
politik!» Om det har tolkats på det
sättet, ha vi uttryckt oss illa. Vi ha inte
menat att den svenska välfärdsstaten
skulle utgöra någon motivering för vår
freds- och neutralitetspolitik. Det är
självklart att vår freds- och neutralitetspolitik
motiveras av kravet på att
skydda vår frihet, vårt oberoende och
vår fred. Det är detta, som är bestämmande
för vårt utrikespolitiska handlande,
och icke i vilken grad sociala
reformer eller andra välfärdsanordningar
kunnat genomföras. Motiveringen
för vårt ståndpunktstagande i utrikespolitiskt
avseende är alltså densamma
som herr Andrén, herr Elon Andersson
och herr von Heland anförde, d. v. s.
att vi skola skydda oss mot krig och bevara
vår fred, vår frihet och vårt oberoende.
Till detta ha vi lagt, att det kanske
inte skulle skada om människorna runt
om i världen finge klart för sig, att det

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

inte är sant, när det från kanske mer
än halva världens befolkning nu göres
gällande, att det inte finns någon annan
väg att uppnå social trygghet än kommunismen.
Det finns, anser man på det
hållet, ingen annan väg att nå social och
ekonomisk trygghet än att slå ned den
demokratiska friheten; det går inte att
förena rätten för medborgarna att påverka
ett lands politik med trygghetskravets
uppfyllande. Vi ha med vårt
ställningstagande bara velat säga, att detta
är en lögn, en felaktig uppfattning,
ett misstag — man må här välja vilket
uttryck man vill. Men det är ett misstag
att på det sättet identifiera nedslåendet
av de mänskliga fri- och rättigheterna
med skapandet av den trygghet för medborgarna,
som vi alla eftersträva.

Mot denna bakgrund ha vi sagt oss
att varje framsteg för skapande av trygghet,
som kan ske inom demokratierna,
är en vinning. Det är en vinning, ty då
måste åtminstone de, som inom demokratierna
till äventyrs frestas att omfatta
kommunistiska tankegångar, få klart
för sig att påståendet icke är sant, att
man inte kan skapa trygghet för medborgarna
utan diktatur, ty det finns en
möjlighet att förena demokratien med
välfärdsstaten.

Därför ha vi tillåtit oss att säga, att
just den omständigheten, att Sverige är
neutralt och inte har anslutit sig till något
block, kan ge en liten möjlighet för
att denna, som vi tycka, självklara teori
skall tränga igenom, icke bara inom de
nuvarande demokratierna utan även på
andra håll. Det är ingen förmätenhet av
oss och innebär ingen tilltro till att vi
här ha funnit nyckeln, med vilken man
skall kunna lösa upp den kommunistiska
ideologien. Det är bara det att vår ställning
som neutralt land, som icke anslutet
till något block, kanske ger något
större genomslagskraft åt det argumentet,
att demokrati och social trygghet
icke äro oförenliga. Det är självklart att
vi inte betrakta detta problem ur den
synpunkten, att Sverige skulle vara den
enda stat, där medborgarna gå tillsammans
för att skapa en social välfärdsstat.
Norge, Danmark och England ar -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
beta ju efter samma modell. För varje
framsteg, som dessa länder göra, vinner
enligt min mening demokratien i styrka.
Vår särställning är bara den, som
jag här antydde, och det kan hända att
exemplet från Sverige kan ha en liten
aning lättare att bryta igenom fördomarna.

Dessutom få vi, herr talman, inte glömma
att vi äro satta bär att verka inom
detta lilla lands gränser. Det är inom
detta lilla lands gränser som denna kammares
och andra kammarens ledamöter
skola försöka skapa ett så hyggligt samhälle
som över huvud taget är möjligt
och samtidigt slå vakt om de värden,
som äro omistliga för oss, nämligen friheten
och självbestämmanderätten. Det
är detta som är vår uppgift — större
eller mindre är den icke.

Herr talman! Jag har velat klargöra
vari vår förmätenhet består. Uppriktigt
sagt hoppas jag att både herr Elon Andersson
och herr Andrén skola vara lika
förmätna som vi och bidraga till att inom
vårt lands gränser giva exempel på hur
demokratien skapar förutsättningar för
både frihet och social trygghet.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag är lika angelägen
som hans excellens herr statsministern
att den svenska utrikespolitiken
inte skall bli komprometterad. Skiljaktigheten
mellan hans excellens och mig
gäller bara vad det är för åtgärder, genom
vilka politiken komprometteras.

Om regeringen vore så angelägen att
inte vidtaga någon åtgärd, som i någotdera
blockets ögon skulle göra den svenska
politiken misstänklig, borde man ju
avstått från anslutning till Marshallorganisationen
och Europaorganisationen,
för att nu nämna ett par iögonenfallande
ting.

När det gäller den tekniska försvarssamverkan,
vill jag erinra om att när den
skandinaviska försvarskommittén uppställde
detta alternativ, skedde det bl. a.
med tanke på att man icke skulle kunna
åstadkomma den gemenskap i utrikespolitiken,
som var nödvändig för ett för -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
svarsförbund. Det förefaller mig således
ingalunda omöjligt, att även på basis av
den efter den 9 februari inträdda situationen
kunna med precis samma motiv
som då skedde resonera om en teknisk
försvarssamverkan utan ett försvarsförbund.
Jag beklagar att möjligheterna
även i detta avseende nu äro mera begränsade
än tidigare. Men, herr statsminister,
jag tror icke att de åtgärder,
som jag har satt i fråga, skulle verka
mera komprometterande på den svenska
utrikespolitikens äkthet än en hel del
andra åtgärder, om vilka såväl regeringen
som riksdagen varit ense.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Liksom jag helt kunnat ansluta
mig till den uppfattning, som kom till
uttryck i herr Elon Anderssons första
anförande, kan jag också göra det med
hänsyn till den replik, som han nu har
givit hans excellens statsministern.

I sitt första anförande gav herr Elon
Andersson en mycket fyllig bild av hur
han såg på det nordiska försvarsproblemet.
Det var en glädje för mig att
konstatera, att jag inte på någon punkt
hade en annan uppfattning än den, som
han gav uttryck åt. Jag har emellertid
begärt ordet närmast för att något kommentera
herr statsministerns sista anförande.

Jag kan inte hjälpa, att jag får en
litet obehaglig känsla av att hans excellens
statsministern är så rädd att även
något litet kompromettera sin linje, att
han för den skull är beredd att försumma
allvarliga vitala intressen. Som den
föregående ärade talaren anmärkt, ha vi
gjort andra engagemang, som redan de
kompromettera oss rätt allvarligt i ryska
ögon. Och jag skulle tro att den traditionellt
mycket misstänksamma ryska
diplomatien har sina misstänksamma
ögon riktade även mot oss, all den troskyldighet
till trots, som vi försöka visa
och inrätta oss efter.

Till sist vill jag säga, att jag helt instämmer
med hans excellens, när han
framkastar tanken att regeringen har
gjort sig skyldig till hybris och förmä -

tenhet i vissa formuleringar i detta aktstycke.
Jag skall bara tillåta mig att uppläsa
en enda liten passus, som förekommer
i denna regeringsdeklaration. Där
talas om idéen om välfärdsstaten, som
vi här i Sverige försöka realisera, och
sedan fortsätter deklarationen: »En sådan
utveckling kan i längden knappast
undgå att påverka även uppfattningen i
länder med ''proletariatets diktatur’, där
det hittills varit en trossats, att den av
dessa länder eftersträvade omdaningen
av samhällets ekonomiska struktur inte
kan ske med bibehållande av äkta politisk
demokrati.»

Jag måste fråga: Är det verkligen hans
excellens statsministerns mening att i
rent uppfostrande syfte försöka genomföra
den samhällets ekonomiska struktur
som finns i Ryssland, bara för att
få visa att detta kan ske med bibehållande
av äkta politisk demokrati? I
så fall driver hans excellens statsministern
uppfostringssynpunkten något
långt, förefaller det mig. I varje fall
tycker jag att deklarationen på denna
punkt kan behöva en förklaring.

Med anledning av slutorden i hans
excellens statsministerns yttrande vill
jag säga, att på min sida är man lika
angelägen som på alla andra håll att förena
frihet och trygghet i det svenska
samhället, men dessa tvenne principer
torde inte utesluta att vi vid deras realiserande
på många allvarliga punkter
kunna komma att ha mycket olika uppfattning.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag bara beklagar
att herr Andrén inte hade tillfälle
att lyssna till min replik, ty däri
gav jag den förklaring, som herr Andrén
nu senast efterlyste. Det lär väl
inte ha funnits någon mer av kammarens
ledamöter, som; inte uppfattade
vadi jag sade. Jag säger, att då vi ha
valt en viss linje, ha vi valt den av hänsyn
till vår trygghet, vår strävan efter
frihet och vår vilja att värna om vårt
oberoende. Det gäller alltså vår neutralitetspolitik.
Att vi sedan eftersträva att

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

skapa denna välfärdsstat i Sverige, det
trodde jag att vi alla voro överens om.
Det är till skydd för de svenska medborgarna
och för att göra det hyggligt
för dem. Men så sammanfattar jag sedan
det hela och säger, att när det har
visat sig klokt att till skydd för vår
frihet och vårt oberoende driva en alliansfri
linje, och när det har visat sig
gå att skapa frihet för medborgarna under
demokratiska former, inte för att
uppfostra någon -— jag är ingen professionell
uppfostrare — utan helt enkelt
för att vi skola trygga medborgarnas
existens, frihet och oberoende i vårt
eget land, har jag en så optimistisk
uppfattning om människorna, att jag
är övertygad om att detta icke kommer
att bli någonting som går fullständigt
obeaktat förbi i världen utanför vårt
lands gränser. Detta har jag förklarat,
och jag kan inte tänka mig, att det finns
någon mer än herr Andrén, som kan ge
detta mitt uttalande den innebörden,
att vi skulle försöka fostra våra utländska
partner. Ännu mindre lär det
väl finnas någon som kan tro, att vi
gjort alla dessa ting av hänsyn till utlandet.
Det är en fantastisk konstruktion.

Till sist vill jag bara till herr Elon
Andersson och herr Andrén säga: Jag
har undvikit varje hård polemik här,
och jag kommer fortfarande att göra
det. Det vore lätt att mot bakgrunden av
den oklarhet, som råder på herrarnas
sida, ta till skarpa ord, men jag gör det
inte. Jag vill in i det sista söka bevara
den enighet om den svenska utrikespolitiken,
som hittills har varit vår
styrka.

Man säger slutligen att den svenska
regeringschefen skulle vara rädd för att
ta steget fullt ut. Den svenska regeringen
har inte varit rädd. Vi ha gett ett anbud,
som gick långt. Men vi äro rädda
för att göra någonting som kan driva
oss ut i ett krig. Det är, herr talman, eu
rädsla som jag trodde att alla kammarens
ledamöter skulle respektera.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet för en

Ang. Sveriges utrikespolitik,
replik till herr Andrén och herr Elon
Andersson som jag skulle vilja ge formen
av en fråga.

Såsom herr statsministern har förklarat
ha vi väl alla varit fullständigt eniga
om önskemålet att få till stånd en samverkan
med de övriga nordiska länderna.
Men läget har, som statsministern
också redogjort för, nu — sedan Danmark
och Norge anslutit sig till Atlantpakten
— blivit helt annorlunda. Herr
Andrén och herr Elon Andersson framhöllo,
att vi trots detta böra försöka
åstadkomma en nordisk samverkan. Jag
vill då ställa samma fråga, som jag gjorde
i mitt första anförande: Är det verkligen
möjligt att nu åstadkomma något
dylikt med hänsyn till den nordatlantiska
pakten?

I en förklaring, som vi ha fått i utrikesutskottet,
har man gjort en tydning
av artikel 5 i Atlantpakten. Artikel 5
innehåller den viktiga formuleringen,
att ett väpnat anfall mot en eller flera
av paktdeltagarna skall betraktas som ett
anfall mot dem alla. Därmed är icke sagt
att alla deltagare omedelbart skola militärt
ingripa, men ingen deltagare torde
kunna undgå att i någon form bidraga
till krigsansträngningarna, exempelvis
genom att ställa baser till förfogande.
Ett fullt tänkbart krav på Danmark och
Norge i ett krigsfall kan exempelvis bli
att dessa länder skola medverka till
blockad av inloppen till främst Östersjön
men måhända också Kattegatt.

Jag vill alltså fråga: Om vi nu skulle
önska få ett nordiskt samarbete, finns
det någon praktisk möjlighet att åstadkomma
detta, när Norge och Danmark
äro anslutna till den nordatlantiska pakten? Vi

på vårt håll ha utgått från att denna
möjlighet tyvärr inte längre finns. I
stället borde det väl nu vara ett önskemål,
såsom statsministern här har framhållit,
att vi från alla partier även i fortsättningen
ena oss om den utrikespolitik,
som regeringen har fört, ty det har
ju, sedan Norge och Danmark tackade
nej till ett nordiskt försvarsförbund, icke
inträffat något, som ändrat förutsättningarna
för Sveriges alliansfria politik.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Om herr von Heland hade hört
på vad jag sade i mitt första anförande,
hade han inte funnit det nödvändigt att
framställa denna fråga. Redan i mitt
första anförande förklarade jag nämligen,
att Norges och Danmarks anslutning
till Atlantpakten gjorde det omöjligt
för oss att deltaga i allmänna militära
avtal av förpliktande karaktär med
dessa länder.

Sedan vill jag med anledning av lians
excellens herr statsministerns anförande
beklaga, att hans excellens har gått förbi
den mycket enkla, klara och konkreta
fråga som jag ställde i anknytning till
den deklaration, som regeringen har avgivit
i dag. Där står: »En sådan utveckling»
—- således den utveckling som det
svenska välfärdssamhället genomgår —
»kan i längden knappast undgå att påverka
även uppfattningen i länder med
''proletariatets diktatur’» — alltså öststaterna
—■ »där det hittills varit en trossats,
att den av dessa länder eftersträvade
omdaningen av samhällets ekonomiska
struktur inte kan ske med bibehållande
av äkta politisk demokrati.»

Min fråga var: År det alltså hans excellens
statsministerns mening att i vårt
land pröva den i de sovjetstyrda staterna
eftersträvade omdaningen av samhällets
ekonomiska struktur?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Mitt svar är nej!

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Herr von Heland
tycks ha den föreställningen, att en nordisk
försvarssamverkan icke kan ske på
annat sätt än genom ett nordiskt försvarsförbund.
Jag har försökt att ge
samma besked om min inställning
till ett nordiskt försvarsförbund efter
det att Norge och Danmark ha anslutit
sig till Atlantpakten som herr
Andrén nyss har givit här. Jag har talat
om ett annat slag av nordisk samverkan
än ett försvarsförbund. Om herr von Heland
inte bär fattat detta, bär jag ut -

tryckt mig oklart, eller också har herr
von Heland inte lyssnat till vad jag har
sagt. Det är således icke fråga om ett
nordiskt försvarsförbund, utan om en
teknisk försvarssamverkan av annan och
mera begränsad art.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag hade egentligen förberett
mig på att svara på en del av vad
som har sagts här tidigare under debatten,
men sedan herr statsministern nu
själv skött om den saken, måste jag lägga
upp mitt anförande på annat sätt.

Denna debatt har ju motsetts med stort
intresse. Jag hade själv inte trott att
den skulle ge någon större behållning,
men jag måste erkänna, att den i visst
avseende har överträffat mina förväntningar.
Det har nämligen förekommit en
livlig diskussion mellan regeringen och
företrädarna för ett par av de borgerliga
partierna, vilken i viss mån har gått
på sidan av de linjer som ha utvecklats
här i riksdagen tidigare. Jag konstaterar
för min del med tillfredsställelse,
att regeringen står orubbligt fast vid de
deklarationer som tidigare lia avgivits
och att den icke har några planer att
frångå dessa linjer. Jag är säker på att
den absolut största massan av Sveriges
folk —• även den del av vårt folk som
tillhör högern och folkpartiet — står
bakom den deklaration som regeringen
i dag avgivit.

Man kan inte bortse ifrån att det efter
hand har förekommit en del oppositionella
röster mot den politik som deklarerats
från regeringens sida och som innebär
att Sverige skall hålla sig utanför
stormaktsspelet. Det egendomliga är att
det i pressen framför allt är folkpartitidningar
som propagera för att Sverige
skall ansluta sig till Atlantpakten o. s. v.,
medan det här i riksdagen närmast har
varit högermän som ha uttalat sig i denna
riktning. Jag har tidigare uppfattat
detta fenomen så, att det är individer
mer än partier, mer än kollektiv, som
ha gjort dessa uttalanden. Herr Nordenson
har tidigare varit en ensam ropandes
röst i denna kammare. För någon

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

tid sedan höjde emellertid även herr
Ewerlöf sin stämma i samma tonart. Jag
vågar inte inlåta mig på någon definitiv
tolkning av vad herr Andrén och herr
Elon Andersson ha sagt här i dag i detta
stycke. Vad ha de innerst för uppfattning
på denna punkt? Vad anse de om
Atlantpakten? De ha båda visligen underlåtit
att göra någon klar deklaration
på denna punkt. Herr Elon Andersson sade,
att han anslöt sig till regeringens linje
att vi skola hålla oss utanför stormaktsspelet.
Men det som han yttrade
beträffande skandinavisk samverkan av
annat slag var så otydligt, att det är svårt
att förstå, vart han egentligen ville komma.
Under alla förhållanden är det en
linje som pekar rakt mot Atlantpakten.

Man måste fråga sig: Vilka motiv ha
de herrar, som vilja att Sverige skall
ansluta sig till Atlantpakten, att komma
med? Jag kan inte se annat än att det är
en ren katastrofteori. De mena, att det
under alla förhållanden kommer att bli
ett krig och att Sverige då bör komma
på den rätta sidan. Om det vore så, att
man bergsäkert kunde svära på att det
kommer att bli ett nytt världskrig och att
Sverige kommer att ryckas in i det, skulle
det kunna finnas ett visst fog för en
sådan ståndpunkt. Men det finns ju ett
gammalt ordspråk som lyder, att man
aldrig skall säga aldrig. Även om det
är lätt att släppa loss ett krig, uppbådas
det å andra sidan starka krafter
för att avvärja ett sådant. Vad folken beträffar,
är det ingen tvekan om att folken
i både öster och väster icke önska
ett nytt krig. Men hur ställa sig regeringarna?
Arbeta de inte för krig? Det
är inte lika lätt att ge ett svar i det fallet
som när det gäller folkens djupa led.
Så mycket kan man väl ändå lugnt säga,
att regeringarna i väster efter det senaste
världskrigets slut voro inställda
på en internationell samverkan som
skulle kunna hindra utbrottet av ett nytt
krig. De skickade hem sina arméer och
avrustade. England och Frankrike 1m under
de år som gått efter andra världskrigets
avslutande långa tider varit nästan
försvarslösa. En dylik politik kan
vid inte gärna förenas med föreställ -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ningen att dessa stater förbereda ett krig
mot Sovjetunionen. Även Förenta staterna
handlade, åtminstone principiellt, i
samma riktning.

Vi kunna inte komma ifrån att det var
Sovjetunionen som här genom sin politik
satte en käpp i hjulet. Sovjetunionen
har inom Förenta Nationerna och
i andra sammanhang fört en politik som
har lett till den nu pågående kapprustningen
mellan folken och det nuvarande
motsatsförhållandet mellan öst och väst.
Om man vill vara rättvis, måste man erkänna,
att det är Sovjetunionen som genom
sin politik har framkallat denna
situation i världen.

Det är mot denna bakgrund ganska
egendomligt att höra rösterna från den
fredskongress, som nyligen har hållits
här i Stockholm. En mängd herrar och
damer ha ju där predikat högt för hela
världen, att det är Sovjetunionen som
vill freden och västmakterna som vilja
kriget. En talesman på denna kongress,
eller rättare sagt en taleskvinna —• det
är ju ofta damerna som i dylika sammanhang
äro de mest krigiska — sade,
att det är österns folk som vilja fred.
Jag förstår inte, varför man i det avseendet
skall göra någon skillnad mellan
österns och västerns folk. De äro säkerligen
lika varma fredsvänner alla.
Jag erinrar om vad som förekom i det
nazistiska Tyskland vid miinchenförhandlingarna.
När Chamberlain kom till
Miinchen hyllades han spontant av det
tyska folket, som trodde att han kom
med fredspalmer i sina händer. Hitler
hade säkerligen icke önskat en dylik demonstration,
men den tillkom som folkets
egen reaktion. Tyskarna ville även
gentemot Hitler ge uttryck för sin önskan
om fred. Säkerligen önska människorna
i Sovjetunionen, England, Amerika,
Sverige o. s. v. ingenting hellre än
fred.

Denna talarinna gjorde således gällande,
att det blott är Sovjetunionen som
arbetar för fred, medan västerns stater
sträva i motsatt riktning. Jag tror, att
hon talade mot bättre vetande. Ingen
kan väl, som jag nyss sade, förneka att
det är Sovjetunionens politik som har

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
vållat oron i världen och skapat de stora
motsättningar, som nu hålla på att
utlösa en situation som liknar den som
var för handen 1939 eller 1914. Sovjetunionen
har annekterat ett stort antal
länder. Med våld och list har Sovjetunionen
bemäktigat sig styrelseinakten i andra
länder, över huvud taget kan man
beteckna dess politik som en imperialism,
som i sin odemokratiska och krigiska
målsättning överträffar allt i den
vägen som tidigare har förekommit i
historien.

Om Sovjetunionen vill fred, desto bättre.
Men då tycker man att Sovjetunionen
kunde säga ut detta på ett mera talande
sätt än som har skett. Nu skickar
man fram denna talarinna vid fredskongressen,
fru Andrea Andreen-SvedbergWohlin
— jag kan gott nämna hennes
namn, eftersom det stått i pressen, åtminstone
i Ny Dag — med en försäkran
att det är Sovjetunionen som vill freden,
medan Amerika, England och Frankrike
vilja kriget. Men varför säger Sovjetunionen
då inte öppet ut att den vill freden,
i stället för att låta sig representeras av
en politiskt okunnig tant här i Stockholm.

Jag har svårt att förstå, hur våra svenska
kommunister kunna ropa ja och
amen till uttalanden av denna art. Kommunisterna
i vårt land bestrida, att de
äro ofosterländska, men jag kan inte
finna annat än att de här intaga en
hållning som strider mot Sveriges intressen.

Man måste således säga, att regeringarnas
inställning till frågan om fred eller
krig i världen är en smula tveksam.
Det är Sovjetunionen, som har angivit
riktningen fram mot det tillstånd som
nu råder i världen, och de andra staterna
ha måst följa efter så småningom.
Allt detta skulle kunna tyckas vara ett
motiv för oss att gå på Dagens Nyheters
linje och ansluta oss till Atlantpakten.
Vi skulle då resonera på följande sätt:
Det kommer under alla förhållanden att
utbryta ett nytt krig i världen — Sovjetunionen
kommer att gå till anfall, och
Sverige kommer att dras in i kriget,
vare sig vi vilja eller inte. Men jag vå -

gar ändå hävda, att den linje, som regeringen
har anbefallt och som riksdagen
tidigare fullständigt enhälligt har accepterat,
är den enda riktiga.

Det var ganska underligt med denna
replikväxling som förekom med herr
Andrén och herr Elon Andersson. De
hade båda suttit hemma och skrivit sina
anföranden, varvid de kommit till samma
resultat, nämligen att vad som här
anfördes från den andra sidan, d. v. s.
lians excellens herr statsministern, var
någonting lättfärdigt, som jag tror att
herr Andrén uttryckte sig. Han sade, att
statsministern var »lättfärdig», när han
ville få oss att tro att vårt sätt att se på
tingen skulle kunna tränga igenom järnridån.
Herr statsministern bemötte herr
Andrén och gjorde det enligt min mening
på ett mycket verkningsfullt sätt.
Herr statsministern underlät emellertid
att än en gång uppläsa, vad han i verkligheten
liar sagt. Det återfinnes på s. 2,
där det står: »Vi inbilla oss inte heller
ha möjlighet medverka till någon broslagning
mellan de bägge nuvarande
stormaktsgrupperna.» Det är ju motsatsen
till vad herr Andrén ville göra gällande
att regeringen har sagt. Jag vill
inte påstå, att formuleringarna i detta
aktstycke i alla punkter äro riktiga, och
jag tror inte heller att statsministern anser
det. Jag förmodar att det skrivits av
en tjänsteman i utrikesdepartementet,
som kanske inte har haft den rätta stilistiska
eller politiska känslan. Men även
om en del formuleringar kunna klicka,
kan man enligt min uppfattning icke
kritisera det politiska och sakliga innehållet
i deklarationen på det sätt som
herr Andrén och herr Elon Andersson
här ha gjort. De voro överraskande sura
båda två. Man hade väntat ett mera positivt
ställningstagande. I stället haka de
upp sig på formella inadvertenser.

Det finns, som sagt, stor risk för att
det kan bli ett nytt världskrig, men man
måste hålla i minnet att även om det är
möjligt, är det därmed inte sagt att det
verkligen kommer att inträffa. Det är
möjligt att det kan bli ett nytt krig, men
det är också möjligt att det kan undvikas.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Man måste fråga sig, vilka fördelar vi
skulle vinna genom att nu ansluta oss
till Atlantpakten. Om kriget kommer
och Ryssland t. ex. först anfaller vårt
land och via Sverige de andra länderna
— är detta verkligen en fördelaktigare
situation för Sverige än om Ryssland
börjar med att anfalla Norge och Danmark
eller går direkt på England och
Frankrike? Jag tror inte att herr Andrén
och herr Elon Andersson kunna svara
på den frågan riktigt klart. Resultatet
av det första alternativet skulle väl bli,
att Stockholm, Göteborg och andra större
städer i Mellansverige bleve förstörda
inom loppet av några dagar. Vi kunna
säkerligen inte hinna få någon hjälp
från Amerika eller England innan en
sådan förstörelse vore ett faktum, då ju
numera även Sovjetunionen enligt amerikanska
uppgifter är i besittning av
atombomber. Såsom motiv för Sveriges
anslutning till Atlantpakten har anförts,
att vi därigenom skulle ha utsikter att
få snar hjälp, om det skulle uppstå ett
krig. Men denna hjälp kan i alla fall
icke komma så snart att den kan hjälpa
oss under de första bedrövelsens dagar.
Jag misstänker, att om det blir ett nytt
världskrig och vi då äro anslutna till
Atlantpakten, blir det Sverige som får
ta första stöten. Det blir inte Amerika,
ty så långt nå inte Sovjetunionens flygeskadrar.
Det blir Stockholm, Göteborg
ocli kanske Örebro som bli bombarderade
de första dagarna och sannolikt
jämnade med jorden.

De skäl, som ha anförts för den politik
som regeringen tidigare har deklarerat
och riksdagen även enhälligt anslutit
sig till, stå sig enligt min uppfattning
ännu i dag. Vi ha här i Sverige
för vårt land skapat en neutralitetstradition
i likhet med Schweiz. Vår neutralitet
har hittills hjälpt oss att hålla
oss utanför två världskrig. Jag är inte
därför övertygad om att den kommer
att hjälpa oss den tredje gången också,
men jag tror att den under alla förhållanden
skall hjälpa oss logiskt under
fredens dagar.

Det har ju, såsom här har påpekats,
uppstått en skev situation för Sveriges

Ang. Sveriges utrikespolitik,
del genom att Norge och Danmark ha
anslutit sig till Atlantpakten. Det har
skett sedan vi förhandlat om ett nordiskt
försvarsförbund, varvid den svenska
regeringen positivt arbetade för
åstadkommande av ett dylikt försvarsförbund.
Det var icke vi som bröto förhandlingarna,
utan våra nordiska grannländer,
i främsta rummet Norge. Vad
kunna Norge och Danmark vänta i fråga
om hjälp från de övriga atlantpaktsstaterna?
Säkerligen inte mer än vad Sverige
skulle kunna vänta, om vi anslöte
oss till Atlantpakten. I det långa loppet
komma naturligtvis Amerikas pansarbåtar
och flygskepp att inställa sig på
krigsskådeplatsen, men de komma säkerligen
inte att hinna fram förrän Oslo
och Köpenhamn redan blivit jämnade
med jorden.

Herr Andrén anmärkte på att Finland
inte har nämnts i regeringens deklaration.
Det är beklagligt, och därför får
väl jag i stället göra det. Ett av motiven
för vår hållning är ju Finlands läge..
Finland kan inte ansluta sig till Atlantpakten.
Det skulle strida mot fredstraktaten
och mot Finlands självklara intressen.
Från finsk sida har det många
gånger utsagts, att det för Finland utgör
en hjälp att Sverige icke bundit sig åt
väster på det sätt som vårt lands anslutning
till Atlantpakten skulle ha inneburit.

Vi kunna nog i princip vara tämligen
ense om vad som sagts i regeringsdeklarationen.
Herr Elon Andersson och
herr Andrén voro visserligen mycket
sura i sina anföranden här, men det var
formuleringar som de hakade upp sig
på. Formuleringar kan man ju alltid
tvista om utan att därför behöva vara
oense i sak. Det skandinaviska samarbetet
har varit en hjärtesak för oss i Sverige.
Det sprack före andra världskriget
av skäl, som jag här inte har anledning
alt ingå på. Men vi äro väl överens om
att detta var till nackdel för samtliga
nordiska länder. Vi vilja såvitt möjligt
fortsätta med det skandinaviska samarbetet.
När herr Andrén talade om det
samarbete, som han önskar förorda och
som alltså inte skulle utgöra eu skandi -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
navisk försvarssamverkan utan någonting
annat högst mystiskt, måste jag beklaga,
att han inte med ett enda ord
nämnde, vari detta samarbete skulle bestå.
Men resultatet skulle ju i alla fall bli,
att om det bleve ett nytt krig, där vi
alla komme med, skulle en militär samverkan
bli möjlig. Den fredliga samverkan,
som herr Elon Andersson ville ha
till stånd och som skulle leda till vissa
krigiska dispositioner, kan enligt min
uppfattning inte heller gärna betyda något
annat än militära åtgärder.

Regeringen deklarerar nu att tekniska
förberedelser, bestående av stabsförhandlingar,
äro oförenliga med Norges
och Danmarks anslutning till Atlantpakten
och Sveriges stående utanför.
Det kan förefalla vara en hård formulering.
Om statsministern själv hade skrivit
deklarationen, hade han kanske också
uttryckt saken på annat sätt.

Man skulle kunna tro, att vi i grund
och botten vilja samma sak, men sedan
jag hört herrar Elon Anderssons och
Andréns inlägg här i dag, kan jag inte
längre hysa den uppfattningen. Jag
tror, att de i själva verket vilja någonting
annat än åtminstone statsministern
och vi. Vi vilja ha fortsatt kontakt
med våra skandinaviska broderfolk.
Vi vilja inte, att detta samarbete, som
ju bedrives på olika områden, skall störas
av storpolitiska hänsyn. Å andra sidan
få vi, som statsministern framhöll,
vara konsekventa. Det får inte sägas, att
vi göra oss skyldiga till hyckleri. Vi ta
konsekvenserna av den ståndpunkt, som
vi ha intagit, och äro beredda att stå
för dessa konsekvenser även i framtiden.

När herr Elon Andersson talar om
denna andra samverkan kan jag inte
uppfatta detta annat än som en fras.
Han tycker att det är så vänligt mot
norrmännen att säga att vi i vått och
torrt vilja stå på deras sida och samverka
med dem. Men vi kunna inte komma
ifrån att det var Norge som medvetet
bröt den intima samverkan även på
försvarets område, varom vi förhandlade
före Norges anslutning till Atlantpakten.
Vad danskarna beträffar, var

deras anslutning till Atlantpakten mera
en följd av den norska. Danmark hade
säkerligen varit villigt att ingå en försvarspakt
med Sverige, om inte norrmännen
hade sprungit i förväg och anslutit
sig till Atlantpakten.

Vi svenskar vilja naturligtvis också
upprätthålla ett vänskapligt samarbete
med Sovjetunionen. Detta kanske är något
som bör klart sägas ifrån, därför
att många uttalanden här i riksdagen
annars kunna tyda på att vi inte skulle
önska det. Vi vilja ha ett fredligt samarbete
med alla folk, inte bara med västerns
stater utan även med Sovjetunionen.
Det är dock befogat att beklaga, att
Sovjetunionen genom sin hållning har
skapat den obehagliga situation som för
närvarande råder i världen. Vi beklaga
den uppfattning, som råder på många
håll, att det finns en oförenlig motsättning
mellan socialismen i Ryssland och
kapitalismen i västerns länder. Även
statsministern har varit inne på det kapitlet.
Jag vill bara tillägga, att vad man
i Moskvas radio kallar för kapitalistiska
stater är i de flesta fall länder, styrda
av socialdemokrater och av de breda,
arbetande massorna i dessa länder.
Det kan inte vara rimligt att i en praktisk
politik komma med sådana stela
formler, som inte under alla förhållanden
äro språkligt relevanta.

Jag upprepar, herr talman, vad jag
sagt tidigare, nämligen att det är Sovjetunionen
som har avgörandet i sin
hand. Vill Sovjetunionen verkligen fred,
kan Sovjetunionen mycket lätt bara med
en gest skapa en situation i världen som
garanterar freden. Men det förutsätter
en annan politik från Sovjetunionens sida.
Det blir kanske svårt att inleda en
dylik ny politik, men det är enligt min
mening den enda vägen.

Jag tror, som sagt, inte att vi kunna
uppnå någon absolut trygghet för vårt
land genom att hålla oss utanför stormaktsspelet.
Men vi böra hålla oss utanför
kulregnet, till dess att det börjar
regna kulor även här. Det är, såsom här
deklarerats, i varje fall den tryggaste
ståndpunkten för vårt folk.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman,

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

något beröra en annan synpunkt som
framkommit under hand men som jag
tycker bör tas upp även här i riksdagen.
Jag syftar på vad som från olika
håll sagts om att Sverige skulle stå illa
till boks i Amerika på grund av att vi
inte ha anslutit oss till Atlantpakten. De
norska och danska diplomaterna i Washington
bli inbjudna till allehanda
lustbarheter, under det att herr Boheman
får sitta där och sucka. Det är naturligtvis
beklagligt för herr Boheman
att han får sitta hemma, men livet är nu
en gång inte bara fester. Det gäller här
alltför allvarliga problem för att man
skall låta dem sjunka ned till frågan
om ett glas vin mer eller mindre. Om
det skulle smälla någon gång, tror jag
inte att vare sig Danmark eller Norge
skulle ha någon glädje av de där glada
dagarna i Washington. Vi kunna nog då
i Sverige se med större jämnmod på vad
som har förekommit.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I ett
nummer för ungefär en vecka sedan av
den franska tidningen Paris-presse behandlar
Edouard Herriot, den berömde
franske statsmannen, frågan om kriget
är oundvikligt. Han refererar i inledningen
till sin artikel ett reportage, som
en fransk journalist nyligen gjort från
flera olika länder. »För Sverige», heter
det därvid i Herriots artikel, »är böjelsen
för freden ett resultat av en långvarig
tradition. En försiktig neutralitet»
— jag översätter på detta sätt uttrycket
»une prudente neutralité» — »tillåter
detta land att exploatera sina naturrikedomar,
sina skogar, från vilka trämassan
exporteras, att fullända sin maskinella
utrustning, att utveckla sin elektriska
industri, att tillverka sina berömda
stålprodukter, som komma från de
rika järnmalmstillgångarna i Gällivare
i Dalarna.» Ja, herr talman, det står
verkligen »Gällivare i Dalarna». Men
det är inte första gången som världspolitikens
stora män visa sig sakna ingående
kännedom om den svenska geografien.
Jag erinrar om att exempelvis
Raymond Poincaré, Frankrikes store
president under förra världskriget, i sin

Ang. Sveriges utrikespolitik,
lysande skildring av sitt besök i Stockholm
i juli 1914 förlägger Falsterbo ungefär
där Sandhamn är beläget. Men jag
återvänder till Herriots artikel, där det
vidare heter: »Angelägenheten att behålla
dessa fördelar för Sverige medför
en försiktig politik —• une politique de
prudence — som försvåras av närheten
till Finland och de baltiska staterna.
Sverige vill icke att dess tändstickor,
på vilka det är så rikt, skola tända eld
på Europa. Sverige tror, åtminstone för
det närvarande, att Sovjetunionen har
fredliga avsikter.»

Uppfattningen att Sverige tror på
Sovjetunionens fredliga avsikter, vilken
uppfattning alltså från mycket auktoritativt
håll sprides till fransk publik, torde
icke vara riktig. Det riktiga är i stället
att det svenska folket, i likhet med
andra folk, icke har eller kan ha någon
uppfattning om Rysslands avsikter. Ryssarna
ha ju spärrat sina gränser så
strängt, att väl knappast något liknande
förekommit annat än under krig. Det är
en avspärrning så sträng, att enkla
svenska fiskare, som kommit för nära
vad ryssarna betrakta som ryskt territorialvatten,
tagas till fånga och först efter
många dagar kunna få sända ett
meddelande till sina anförvanter hemma.
Vad som i fråga om denna avspärrning
inger den största oron är att det
är världens kanske starkaste militärmakt
som döljes bakom den. Det är denna
avspärrning som hindrar den samverkan
mellan Ryssland och hl. a. Sverige,
som väl alla önska.

För trettio år sedan, i augusti 1919,
hölls i denna kammare ett anförande av
Karl Gustaf Westman, en politiker, som
blivit skiftande bedömd men vars klara
intelligens icke på något håll betvivlats.
Det var under den tid, då Rysslands militära
makt stod som lägst. Rysslands
»militära makt», sade Westman, »bär till
största delen förhärjats i den självförbränning,
som det ryska folket genomgår.
Det finns emellertid knappast några
tvivel om möjligheten av dess återställande.
Den cnvåldsmakt, som nu finnes
i Ryssland, kan ju för (ivrigt måhända
avlösas av en annan cnvåldsmakt, lika

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
fientlig som den nuvarande mot den
västeuropeiska demokratien och kanhända
med expansiva militära syften.» Det
blev icke någon ny envåldsmakt i Ryssland,
men det är fortfarande en envåldsmakt
som består där, och det är möjligt
att den har expansiva militära syften.

Jag tror, herr talman, att den avspärrning,
i vilken Ryssland försatt sig,
är så stark att det inte finns möjlighet,
att den förhoppning skall kunna infrias,
som regeringen gav uttryck åt i dag, att
kunskapen om de goda sociala förhållandena
här i Sverige skulle kunna
tränga fram till det ryska folket eller de
andra folk, som ligga bakom avspärrningen.

Atlantpakten har slutits som ett rent
defensivt fördrag. Under de år, som gått
sedan den publicerades, har det samarbete
organiserats, på vilket den vilar.
Många bedömare kanske tycka, att det
gått långsamt, men de anglosaxiska folken,
som bilda paktstaternas kärna, ha
alltid varit långsamma i början av en
upprustning för att bli desto mera effektiva
vid dess slut.

Den stora utrikespolitiska frågan i
Sverige bär varit om vi, på grund av
ovissheten om Rysslands avsikter mot
Västeuropa, skola ansluta oss. För en
anslutning tala flera skäl. Vi få löfte om
hjälp vid anfall. Vi få kännedom om de
senaste vapenkonstruktionerna i de stora
industriländerna i väster. Vi komma
på samma linje som Danmark och Norge.
Mot anslutningen tala andra skäl. Löftet
om hjälp är så formulerat, att var
och en av de stater, som anslutit sig till
pakten, behåller sin självbestämmanderätt
i fråga om omfattningen av den
hjälp, som skall lämnas. Att så är förhållandet
framgår icke blott av paktens ordalydelse
utan även av vad mr Acheson
har yttrat i anledning av densamma. Genom
en anslutning skulle det kalla kriget
flyttas till Sveriges gränser. Finlands
ställning skulle försvåras. Vi skulle kunna
bli invecklade i praktiskt taget varje
krigsfall, som skulle kunna inträffa på
grund av väpnat angrepp i Europa, Algeriet
och hela norra Atlanten ända ned
till Kräftans vändkrets.

Kammarens ledamöter ha naturligtvis
var för sig noggrant vägt skälen för och
emot i denna viktiga fråga. Vi ha ansett
att skälen för den alliansfria linjen väga
tyngre. Jag tror, herr talman, att detta
avgörande varit riktigt och fortfarande
är riktigt, såsom förhållandena ligga till,
men jag skulle vilja betona — och det
var därför som jag begärt ordet — att
denna alliansfria linje ställer måhända
större krav på vårt försvar, än om vi anslutit
oss till Atlantpakten. Vi ha under
kriget använt arbetskraft och penningmedel
för försvaret i en utsträckning,
som man tidigare ansett otänkbar. Det
har förmodligen varit de bäst använda
tillgångarna i vår historia. Vi ha även
efter kriget upprätthållit ett vida starkare
försvar än man före kriget kunde
ha tänkt sig, och även detta har varit
riktigt. I regeringsdeklarationen understrykes
också, att vi efter kriget lagt ned
betydande kostnader på det svenska försvaret.
Detta måste måhända i ökad omfattning
ske också under de närmaste
åren.

Den 22 april 1949 tillkallades särskilda
sakkunniga för en allmän omprövning
av vårt försvarsväsende. I direktiven
för de sakkunniga har statsministern
relativt ingående angivit sin syn på
frågan. I det mesta av vad han yttrar
torde var och en kunna instämma, särskilt
i vad gäller nödvändigheten att följa
med den tekniska utvecklingen och
öka flygets styrka. I fråga om kostnaderna
för flygvapnet yttrar emellertid statsministern,
att han utgår från att kostnadsökningarna
skola kunna motvägas
av utgiftsminskningar på andra punkter,
och han tillägger att på längre sikt försvarskostnaderna
inte böra nämnvärt
överskrida deras nuvarande andel i nationalinkomsten.
I detta sistnämnda yttrande
kan jag för min del inte instämma
annat än om man betonar uttrycket
»på längre sikt». Det är möjligt att det
också varit statsministerns avsikt att
dessa ord skola betonas. Man bör hålla
för ögat, att det under de närmaste åren
kan bli fråga om ökade försvarskostnader.
Det är möjligt att förhållandena i
världen jämna ut sig, så att freden blir

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

långvarig. Vi veta emellertid ingenting
om framtiden. Det kanske till och med
kan sägas, att Västeuropa inte längre är
herre över sig självt. Så spänt som det
internationella läget är kan det komma
en orkan.

Herr talman! De synpunkter, som jag
liar tillåtit mig att anföra, ha kommit till
uttryck förut under debatten, men jag
har trott, att det är av vikt att stryka
under dem.

Herr OSVALD: Herr talman! För den
som i likhet med mig ansett och anser,
att Sverige bort biträda Atlantpakten, är
det en tillfredsställelse att kunna konstatera,
att stora grupper av vårt folk icke
längre stå kvar på den strikta neutralitetslinjen.

Under trycket av de händelser, som
inträffat under det senaste året — och
det har faktiskt inträffat en hel del som
kunnat påverka opinionen — ha många
kommit till den uppfattningen, att en
försvarsteknisk samverkan mellan de
nordiska länderna skulle erbjuda oss
och även de andra nordiska folken större
säkerhet än den absoluta neutralitetslinje,
som regeringen deklarerat. Meningarna
kunna växla, och ha växlat, i
fråga om hur långt en sådan samverkan
bör sträcka sig, men uppenbart är att
för allt flera medborgare framstår samarbetet
med våra nordiska grannar som
en tryggare politik än den hittillsvarande
neutraliteten.

Herr statsministern yttrade för en
stund sedan följande: »Vår politik bygger
ej på antagandet av ett kommande
krig.» Det må vara, men i själva verket
måste väl ändock politiken räkna med
olika möjligheter, däribland även möjligheten
av ett kommande krig. I själva
verket göra vi väl det också, bland annat
genom uppbyggandet av ett jämförelsevis
starkt försvar, som kostar vårt land
i runt tal en miljard om året. Jag skulle
för min del gärna vilja instämma i vad
herr Holmbäck nyss yttrade, nämligen
att vårt försvar behöver stärkas
ytterligare i den situation, som vårt land
för närvarande befinner sig i.

Det råder förvisso allmän enighet om

Ang. Sveriges utrikespolitik,
att vår politik bör vara inriktad mot målet
att bevara freden. På den punkten
råder såvitt jag kan förstå inte någon
meningsskiljaktighet, vilket också framgått
av tidigare uttalanden från denna
plats i dag. Frågan är bara hur detta mål
bäst skall nås, och härvidlag skiljer jag
mig från många andra därutinnan att
enligt min uppfattning målet nås säkrast,
om de fria demokratiska ländernas
gemensamma front blir så stark som
möjligt. Vi kunna emellertid inte påverka
maktbalansen mellan ost och väst,
heter det i regeringsdeklarationen. Och
det kan naturligtvis sägas, att i jämförelse
med de styrkor, som Förenta staterna
å ena sidan och Sovjetunionen å
andra sidan kunna mobilisera, är vår
krigsmakt inte alltför betydande. Men
om man utgår från att vårt försvar skall
vara så starkt, att det under någon
nämnvärd tid skall kunna skydda vårt
land mot invasion, kan man icke samtidigt
göra gällande att vårt försvar inte
kan påverka maktbalansen. I själva verket
tror jag, att vi kunna lägga en icke
föraktlig vikt i vågskålen till förmån för
den sida, där vi höra hemma. Det är
därför som enligt min uppfattning ett
samarbete även på det militära området
med de västliga demokratierna är ett led
i arbetet för freden. Detta är kanske det
väsentligaste motivet för den politik, som
enligt min mening borde föras för att
främja arbetet för en fredlig utveckling
i världen. Men om det värsta skulle inträffa
— att ett krig skulle utbryta och
vi bli indragna däri — skulle vårt land,
om vi hade haft en sådan samverkan,
också vara bättre förberett att möta svårigheterna.
Vi skulle ha större möjligheter
att bevara vår frihet än vi ha utan
alla förberedelser inom en trängre eller
vidare ram.

Det förefaller mig därför, herr talman,
som om det vore en angelägen uppgift
för svensk utrikespolitik inte bara att
fasthålla vid den alliansfria linje, som
man nu vill hålla fast vid, utan också
att undersöka på vad sätt och i vilka
former och i vilken omfattning en samverkan
mellan vårt land och andra länder
kan komma till stånd.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Vid många olika tillfällen har regeringen
deklarerat, att den i sin utrikespolitik
skall följa den alliansfria linjen.
I februari månad 1948 framhöll sålunda
utrikesministern i ett riksdagstal: »Regeringen
är övertygad om att en överväldigande
majoritet av svenska folket
icke önskar ansluta sig genom ett uttryckligt
alliansfördrag eller genom ett
tyst samförstånd om gemensamt militärt
uppträdande i händelse av en konflikt.»
Denna förklaring av utrikesministern biträddes
av samtliga partiledare i riksdagen.
I dag söker regeringen hävda
ungefär samma officiella ståndpunkt.
Till detta kan man i all korthet säga:
Mellan regeringens officiella deklarationer
om en alliansfri utrikespolitik och
sådan den utformas i praktiken ligger
en mycket bred klyfta. Här kan man tala
om handlingar, som stå i diametral
motsättning till läpparnas förkunnelse.

På vilka sätt komma regeringens deklarationer
i utrikespolitiken i motsättning
till det praktiska handlandet? Innan
jag går att bevisa dessa motsättningar
önskar jag göra en del förtydliganden,
som utan tvivel äro nödvändiga
i denna för vårt folk så viktiga, ja
avgörande fråga.

För det första måste det stå klart för
vem som helst, att en alliansfri linje i
utrikespolitiken på intet sätt kan innebära,
att vår utrikesledning i de avgörande
utrikespolitiska frågorna, de som
handla om krig eller fred, ger sitt stöd
åt krigets krafter i stället för att stödja
fredens krafter. För det andra kan inte
en alliansfri politik, allvarligt menad,
blunda för det faktum, att en stor del av
den borgerliga och socialdemokratiska
pressen här i landet redan uppträder på
ett sådant sätt som om vi vore i krig
med Sovjetunionen och folkdemokratierna.
Ja, i sistnämnda spörsmål förefaller
det som om regeringen inte bara
blundar utan även uppmuntrar dem
som till varje pris vilja medverka till
en ytterligare spänning i det internationella
läget.

Det vore sannerligen för mycket begärt
av regeringen, att den här skulle

stå upp och säga, att det existerar en
drastisk motsättning mellan de officiella
deklarationerna och den utrikespolitik
man i verkligheten för. Ånej, så
mycket skall man inte begära. Men jag
tar mig under alla förhållanden friheten
att här inför kammaren, i anslutning
till denna debatt om den svenska utrikespolitiken,
påtala några av de
grövsta avvikelserna från den alliansfria
politiken, som regeringen har
gjort sig skyldig till.

Det är ju bekant vilket fruktansvärt
hot mot mänskligheten som atombomben
utgör. Det är likaledes bekant, att
USA icke nöjer sig med atombomben
utan är i färd med att framställa väteatombomber,
vilkas verkningar sägas
vara flerfaldigt större än atombombens.
Ingen kan ju komma ifrån att USA
använt och använder atombomben som
ett hot mot hela mänskligheten, att detta
lands styrande cyniskt hota att tillgripa
detta terrorvapen mot alla som
icke vilja böja sig för Wall Streets diktatur.
Detta är bekant. Men vetskapen
om vilket dödligt hot atombomben utgör
mot mänskligheten har sannerligen
inte återspeglats i exempelvis den
svenska regeringens ställningstagande
till förslagen att förbjuda användandet
av atombomben i krig. Utan att blinka
har den svenska delegationen i FN röstat
mot förbud av atombomben. Den
svenska FN-delegationen ville icke vara
med om att kriminalisera atomvapnen.
Detta är den nakna sanningen.

I Förenta Nationerna var det förbundet
med en massa besvär att komma
ifrån Sovjetunionens enkla förslag att
förbjuda atombomben. Här gällde det
att manövrera, ty annat vågade inte ens
de styva herrarna i Washington. Den
svenska regeringen och FN-delegationen
ha också helt anammat den amerikanska
manöverplattformen. Men de kunna icke
komma ifrån att de röstade mot förslaget
att förbjuda atombomben, röstade
mot en verklig kontroll för att förbudet
verkningsfullt skulle kunna upprätthållas.
Det har talats om kontroll, men
den kontrollen var enbart en amerikansk
kontroll, som på intet sätt förpliktigade

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

USA att sluta tillverkningen av atombomber
och att icke använda dem i händelse
av krig. Denna politik har den
svenska regeringen givit sitt understöd,
vilket innebär ett klart ställningstagande
för USA:s krigspolitik och står i fullständig
motsättning till talet om en
alliansfri utrikespolitik.

På samma plan ligger också den
svenska regeringens ställningstagande
till förslaget i FN, att stormakterna
skulle reducera sina rustningar med en
tredjedel. Skall även det kallas alliansfri
och fredlig politik? I så fall har regeringen
icke stora anspråk på ordens
valör och innebörd.

Den svenska utrikespolitiken under
krigsåren vann internationell ryktbarhet.
Jag behöver icke referera densamma,
ty den är allmänt känd. När man i
korthet fastställer följande, så är det
en historisk sanning: Den svenska samlingsregeringen
hade enligt Aftontidningen
som arbetshypotes Hitlertysklands
seger i andra världskriget. Efter
kriget har den svenska regeringen givit
sitt fulla stöd åt den amerikanska politiken
i FN. Jag hänvisar ånyo till FNdelegationens
ställningstagande i fråga
om förbud av atombomben och reducering
av rustningarna. Ideologiskt försöker
man försvara sitt ställningstagande
med hänvisning till att ryssarna inte
vilja fred utan krig. I det sammanhanget
kan det vara på sin plats att
citera vad en amerikansk tidning, Los
Angeles Daily News, skrev i fjol i en
kommentar till världsfredsrörelsens aktivitet
och framgångar. Jag citerar:
»Flygindustrien, som till stor del är
koncentrerad till Södra Kalifornien,
kommer obestridligen att vinna på de
senaste förändringarna i militärledningen
och dess planer. Det är emellertid
möjligt att denna vinst kan spolieras av
fredsoffensiven, som ryssarna nu ha inlett.
» Som synes, om ett nytt krig kunna
blott de drömma, som ha fördel av krig
och för vilka en söndertrasad stad inte
betyder död och tragik utan större aktieutdelning
och bättre kurser, d. v. s.
målet för deras snöda och hjärtlösa liv.
I Förenta Nationerna heter det, att man

Ang. Sveriges utrikespolitik,
inte kan samarbeta med ryssarna därför
att de vilja krig, men i vissa sammanhang
är man mera ängslig för den stora
fredsrörelse, som finnes i världen
och där givetvis Sovjetunionens folk äro
ett mycket aktivt element.

Även här i Sverige gör sig den propagandan
bred, som går ut på att Sovjetunionen
skulle hota Västeuropa. På så
sätt vill man söka rättfärdiggöra det senaste
ställningstagandet till problemen
i FN. Och därtill önska starka grupperingar
med hänvisning till detta »ryska
hot», att Sverige skall ta steget fullt ut
och ansluta sig till Atlantpakten. Diskussionen
här i dag har inte minst givit
belägg för detta. Vi äro ju på sätt
och vis med i detta Atlantpaktens system
genom medlemskapet i Europarådet,
som ingenting annat är än ett komplement
till Atlantpakten. Men starka krafter
äro i rörelse för att anslutningen
till Atlantpakten skall vara fullständig
och helgjuten.

År 1930 skrev nuvarande överbefälhavaren,
general Jung, att »det enda
sannolika krigsfall, i vilket Sverige under
nuvarande förhållanden kan tänkas
bliva indraget, torde uppstå i samband
med ryska expansionsförsök». Den 25
november 1949 talade överbefälhavaren
i Lund och yttrade bland annat: »Den
för oss farligaste situationen är den att
öst, medvetet om Skandinaviens strategiska
betydelse i ett storkrig, söker ordna
upp förhållandena här såsom en inledning
till en motsedd allmän världskonflikt.
»

Här försöker överbefälhavaren utpeka
Sovjetunionen som den sannolika angriparen.
Att USA och England redan
militärt, genom Atlantpakten, säkrat sitt
inflytande i Norge och Danmark låtsas
överbefälhavaren inte om. Men överbefälhavaren
hade också ett annat alternativ
i sitt tal i Lund. Det tedde sig
så här: »Därest vi komma i krig under
andra, mera gynnsamma förhållanden
skall målet för våra operationer sättas
högre. Anfallet både strategiskt och taktiskt
kommer då att träda i förgrunden.
» Jag citerar ännu en gång: »Anfallet
både strategiskt och taktiskt kom -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
mer då att träda i förgrunden.» Överbefälhavaren
räknar med att i gynnsammaste
fall, sida vid sida med den
amerikanska och engelska armén, gå
till anfall mot Sovjetunionen. Om inte
sitautionen vore så allvarlig, skulle man
ju kunna le överlägset åt denne skrivbordsstrategs
vilda planer. Allvaret i situationen
förstärkes ytterligare av det
faktum, att regeringen ännu icke tagit
avstånd från överbefälhavarens, mot den
officiellt fastställda kursen, gjorda uttalande.
Regeringen har i varje fall icke
direkt tagit avstånd från överbefälhavarens
kungjorda linje. I dag har ju regeringen
ännu ett tillfälle att ta avstånd
från överbefälhavarens förkunnelse. Sker
icke detta ha ytterligare bevis hopats
för att regeringen i sin utrikespolitik
menar någonting annat än den säger.

Vi skola föra en alliansfri politik, hävdar
regeringen. Vi skola inte ansluta
oss till Atlantpakten osv. Jag har tidigare
nämnt motsättningarna i tal och
handling hos regeringen. En rad socialdemokratiska
tidningar säga: Vi skola
inte tillhöra Atlantpakten, men i verkligheten
skola vi ha försvarssamarbete
med Atlantpaktens stater. Statsministern
polemiserade mot dem som mena, att
ett tekniskt försvarssamarbete skulle
vara möjligt med någon av Atlantpaktens
stater. Men likväl hävda socialdemokratiska
tidningar motsatsen. Detta
påstående är fel, kommer kanske någon
att säga. Ingalunda, svarar jag — det
går att bevisa. Norrländska Socialdemokraten
i Boden, som inom parentes sagt
icke är utrustad med en alltför klyftig
politisk redaktion, öppnar ibland sitt
hjärta och blottar regeringens allra innersta
intentioner. Under rubriken »Före
utrikesdebatten» skrev denna tidning
den 13 mars: »Däremot anser vi det

inte uteslutet, att ett visst försvarssamarbete
kan etableras mellan de tre länderna
utan att en formlig allians ingås.
Man kan anta att de tre ländernas utrikesministrar
har känt sig för på den
punkten under Stoekholmsmötet och att
samma länders statsministrar kommer
att resonera med varandra därom under
Lofotenresan. Mötet på slottet i

Halmstad kan nog också antas ha berört
saken.»

Här är det på sin plats, att regeringen
svarar. Betyder en alliansfri politik,
betyda deklarationerna att vi icke skola
anslutas till Atlantpakten, att vårt land
bakvägen skall smusslas in i Atlantpakten?
Vidare har enligt NSD — och
den bör ju vara informerad — utrikesministermötet
behandlat denna sak,
statsministrarna vid lofotenfisket likaledes,
och mötet på Halmstads slott lär
också — enligt NSD — ha behandlat
detta problem. För regeringen står uppgiften
att söka klara ut de uppenbara
motsättningarna mellan vad regeringen
säger, hur den handlar och vad den socialdemokratiska
pressen skriver. Jag
hemställer om besked. Handlar regeringen
i enlighet med vad NSD skriver?
Blir svaret ja, eller skulle regeringen
tiga, så äro alla kommentarer överflödiga.
^

Utgående från att underhandlingar
om försvarssamarbete! med atlantpaktsstaterna
pågå har samma tidning som
jag nyss citerade lagt upp en artikelserie,
hur Norrbotten skall »försvaras».
Utgångspunkten bildar det faktum, att
USA och England satt sig fast i Norge.
Då, säger NSD, ha vi ryggen fri,
och vår uppgift blir att bygga ut försvaret
av gränsen mot Finland. Så horribelt
tillåtas regeringens propagandister
uppträda. Här bär USA — den
starkaste kapitalistiska makten — kommit
tusentals mil över Atlanten och försäkrat
sig om militära positioner i Norge.
För vilket ändamål? Inte för att
skydda det norska folket. Inte heller
för att skydda det svenska folket. Men
väl för att ha ett bra utgångsläge för
sina anfallsoperationer. Den norska utrikesministern
Lange har uttalat, att
Atlantpakten är en gigantisk provokation
mot Sovjetunionen. Han talade cyniskt
och uppriktigt, och han undertecknade
Atlantpakten just därför att
den är en provokation mot Sovjetunionen,
ett avgörande steg för att kriget
skall omfatta hela Skandinavien.

Vad berättigar vissa socialdemokratiska
tidningar att säga, att Atlantpak -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

ten betyder, att vi ha ryggen fri, att vi
nn kunna hjälpa till på vårt frontavsnitt
genom att utpeka Sovjetunionen
som angripare och utbygga Atlantpakten
genom koncentrerade ansträngningar
att utbygga den svenska krigsmakten
mot Sovjetunionen? Ingenting berättigar
denna press att intaga en sådan attityd.
Under inga förhållanden kan en
dylik politik stå i överensstämmelse
med försvaret av vår nationella självständighet.
Den strider mot förkunnelserna
om en alliansfri politik, den strider
mot vad regeringen här i dag har
uttalat beträffande teknisk försvarssamverkan
med Norge och Danmark, den
strider över huvud taget mot mänsklighetens
intressen att upprätthålla freden.

Så länge regeringen inte tar itu med
dessa krafter, så länge får den finna
sig i att vi stämpla den som uppmuntrare
av denna för vårt land och vårt
folk skadliga politik.

Vi hysa den uppfattningen att kriget
inte är oundvikligt. Jag hävdar detta
trots att statsministern här i dag ville
pådyvla oss en annan uppfattning. Vi
ha vidare den uppfattningen, att Sverige
i sin utrikespolitik kan göra åtskilligt
för att stärka de krafter som vilja fred.
Men för att komma dithän fordras en
radikal omläggning av utrikespolitiken,
d. v. s. att den svenska utrikespolitiken
slutar upp med att släpa efter i USA:s
kölvatten och visar större självständighet.
Om regeringen vill följa folkets vilja,
ja då måste den ge andra direktiv till
FN-delegationen, så att den röstar för
förbud mot tillverkning och användning
av atombomben och reducering av rustningarna.
Därtill att vårt land utträder
ur Europarådet, detta annex till Atlantpakten.
Men vad som är inte minst viktigt
är att regeringen ser till att FNbeslutet
mot krigspropaganda även följes
i vårt land. I övrigt hänvisar jag,
herr talman, till den deklaration, som
vår riksdagsgrupp avgav i fjol, i fråga
om värnet av vår nationella självständighet.

Herr NORDENSON: Herr talman! Debatten
har nu fortskridit så långt, att

4 Första kammarens protokoll AV It.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
det måhända kan vara onödigt att förlänga
den ytterligare, och jag skall endast
säga några ord med anledning av
ett par yttranden, som fällts här i dag.

Statsministern framhöll angelägenheten
av att det inte rådde oklarhet om
den målsättning, beträffande vilken vi
ange oss vara eniga, och det tror jag är
mycket viktigt.

Herr von Heland har ju för sin del
ansett, att högerns ståndpunkt skulle vara
en orms slingringar. Jag tror för min
del, att de som åhört debatten i dag kunna
konstatera, att både från herr Andréns
och herr Elon Anderssons sida givits
mycket klara besked om var de
grupper stå, som de tillhöra, och jag
konstaterar med tillfredsställelse att de
ståndpunkter, som dessa herrar här intagit,
i allt väsentligt äro sammanfallande.
Däremot kan jag inte undgå den
reflexionen, att en del av de uttalanden,
som äro gjorda av utrikesministern —
jag tillåter mig, herr talman, förutsätta
att det är han som i främsta rummet
fört pennan vid avfattandet av regeringens
deklaration — äro ägnade att skapa
en viss oklarhet om läget.

Utrikesministern säger, att vår inrikespolitik
främst måste vara inriktad på
fredstid och att vi inte få vårdslösa våra
intressen under fredstid, och omedelbart
därefter tillägger han, att vi inte
få »föra en utrikespolitik, som gör vårt
hörn av världen till ett oroscentrum och
en friktionspunkt mellan öst och väst».
Man måste fråga sig, om han riktar detta
mot dem som anse, att vår utrikespolitik
måste inrikta sig lika mycket
på att möta orostider som fredstider.
Vårt strategiska och militärpolitiska läge
har så allvarligt försämrats genom andra
världskriget, att frågan om vårt öde
under en eventuell krigisk konflikt i
världen måste intaga en framskjuten
plats i vår utrikespolitik och icke kan
skjutas i bakgrunden som ett underordnat
problem. Genom sitt framhållande
av att utrikespolitikens främsta mål är
alt syssla med fredstid har utrikesministern
deklarerat eu uppfattning som
strider mot inställningen hos stora grupper
som ha anslutit sig till enigheten.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

När utrikesministern betecknar neutraliteten
som mål för vår utrikespolitik,
sker detta självfallet med utgångspunkt
i den tanken, att neutraliteten
skulle utgöra den säkraste borgen för
fredens bevarande. Samtidigt medges
emellertid, att neutralitetspolitiken har
utsikt att lyckas endast om den »inte
befinnes oförenlig med de krigförandes
vitala intressen». Jag tror att
det är klokt att i det sammanhanget erinra
sig, att neutraliteten har undergått
en mycket väsentlig värdeminskning som
fredsskydd. I början av detta sekel, och
i stor utsträckning även under förra
världskriget, ansågo stormakterna det i
regel förenligt med deras intressen, att
smitstaterna förblevo neutrala. I stor
utsträckning blev därför neutraliteten respekterad,
och den kom sålunda också
att bli ett fredsskydd för dem som iakttogo
den.

Under andra världskriget, och kanske
än mer därefter, ha de internationella
motsättningarna blivit mycket mera totalitära.
Under kriget kränktes flertalet
små europeiska staters neutralitet, och
efter kriget ha stormaktsgrupperna på
ett helt annat sätt än tidigare funnit
med sina intressen förenligt att antingen
i sin politiska intressesfär helt införliva
de småstater, som ligga i deras närhet,
såsom skett i öster, eller genom avtal
knyta småstaterna till samverkan i framtida
konflikter, såsom skett genom Atlantpakten.
Krigsteknikens utveckling
till att spänna över alla de territorier,
som ligga mellan de kämpande stormakterna,
begränsar ännu mer utsikterna
för en mindre stat att vid framtida konflikter
kunna hålla sig utanför. Som ett
utslag av insikten härom bör man nog
se våra grannländer Danmarks och Norges
inställning, som i själva verket innebär
ett avvisande av neutraliteten såsom
frihetsskydd.

Härmed vill jag ingalunda förneka
möjligheten för oss att i vissa lägen hålla
vårt land utanför en konflikt genom
att iakttaga neutralitet, men jag anser att
vi måste göra klart för oss, att möjligheten
härvidlag är högst väsentligt reducerad,
särskilt i förhållande till vad

som var fallet exempelvis under första
världskriget.

För den som räknar med ungefär lika
stor sannolikhet för det ena fallet som
det andra framstår neutraliteten endast
som ett medel bland många, som i vissa
fall kan vara dugligt, i andra fall oförmöget
att fylla den stora, allt överskuggande
uppgiften för vår utrikespolitik,
att bevara vår frihet och självständighet.

För att nu inte bara påtala en viss
oklarhet i utrikesministerns framställning
skulle jag vilja ange en formulering
av den utrikespolitiska linje, som
jag inte blott själv omfattar, utan som
jag också tror anger det som kan anses
vara gemensamt och samlande för stora
grupper av vårt folk. Denna formulering
lyder sålunda: Fn alliansfri, defensiv
beredskapspolitik, som avser att hålla
Sverige utanför en stormaktskonflikt,
med förbehållen fri omprövning och full
handlingsfrihet för sådana nya lägen,
som innebära en för Sverige ändrad situation,
allt detta till hävdande av vår
frihet och självständighet och till bevarande
av freden.

Jag tror att man med en sådan formulering
inte bara anger den position
som vi vilja intaga i detta ögonblick,
utan även anger den rörlighet som jag
tror att vi i praktiken under händelsernas
tryck med nödvändighet i framtiden
måste tillämpa..

Här har talats mycket om utrikesministerns
uttalande angående den ideologiska
neutraliteten, och detta uttalande
är ägnat att väcka mycken förvåning.
Herr Undén tycks föreställa sig, att om
vi lyckas göra vårt land till ett lysande
smycke av social välfärd och äkta politisk
demokrati -— vad som nu skall
inläggas i det uttrycket, kan man fråga
sig — så skola strålarna från detta
smycke tränga igenom järnridån och
smälta ned den proletära diktaturideologien.
Man är frestad att använda
det gamla uttrycket »Fan tro’t, sa’ Relling».

Herr Undén måtte anse sig sitta inne
med kunskap om några märkliga, hittills
obekanta, genomträngande och

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

fjärrverkande strålar. Om så är fallet,
tycker jag att han bör presentera sin
upptäckt för allmänheten. Det förefaller
emellertid —• och det har påpekats
här tidigare — som om herr Undén hade
tappat bort, att den verkliga motsättningen
mellan öst och väst ligger
i inställningen till individen; å ena sidan
ett samhällsskick uppbyggt på individens
frihet, å andra sidan ett samhälle
av tvång och tyranni. Här finns förvisso
ingen utjämnande neutralitet.

Alla äro vi medvetna om den radikala
ändring som uppstått i det politiska läget
här i Norden genom att förbundsförhandlingarna
strandade. Norges och
Danmarks anslutning till Atlantpakten
har uteslutit ett utrikespolitiskt samgående.
Däremot kan det inträffade, såsom
här har påpekats, knappast sägas ha eliminerat
behovet av en prövning av gemensamma
militära problem. Därest det
läget inträder, att de tre skandinaviska
länderna ungefär samtidigt utsättas för
ett angrepp ■— ett krigsfall, som av
många anses vara det sannolikaste —
måste det vara av intresse inte bara för
oss själva, utan även för de stora demokratierna,
att Skandinaviens folk
kunna bjuda ett så segt och hårt motstånd
som möjligt. Förutsättningarna för
detta äro väsentligt mycket större, om
ett gemensamt försvar på förhand planlagts.
Åtgärder i denna riktning kunna
därför rimligtvis icke möta motstånd
västerifrån.

Vad vår inställning beträffar är det
uppenbart, att sådana åtgärder, som
skulle kunna innebära vårt indragande
i den allians, till vilken våra grannar
anslutit sig, måste vara helt uteslutna,
men då risken alltjämt kvarstår, att alla
våra tre länder kunna bli samtidigt angripna,
är det endast naturligt, att ett
sådant läge och dess konsekvenser bli
föremål för diskussion mellan de nordiska
ländernas regeringar och militära
myndigheter. Eventuellt uppgjorda planer
höra givetvis endast ligga i beredskap
utan att förknippas med något som
helst bindande avtal men komma till
tillämpning i det tänkta läget. För min
del ser jag på dylika överläggningar så -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
som helt förenliga med den alliansfria
linje, som vi slagit in på.

En dylik planläggning av samarbetet
har rent defensiv karaktär och gäller
ett klarläggande av åtgärder i samverkan
vid ett oprovocerat samtidigt anfall
mot de skandinaviska länderna. När
man betecknar ett yrkande på dylika undersökningar
som en ny giv i vår politik,
anser jag det missvisande. Påpekandet
av önskvärdheten av åtgärder i denna
riktning vill jag betrakta endast som
ett framhävande av en av de många uppgifter,
som åvila vår regering och vår
militära ledning för att skaffa oss en
god beredskap i en alltjämt orolig och
mörk tid.

Herr von HELAND: Herr talmani Jag
såg på listan, att det inte var någon
mera talare antecknad, och fördenskull
vill jag här i sista minuten hemställa
om en förklaring på en punkt. Jag har
med stort intresse följt debatten, och jag
hade trott att jag skulle få en förklaring
på vad som egentligen är högerns och
folkpartiets linje. Det är ju möjligt att
min undran beror på att jag inte riktigt
har kunnat fatta vad herrarna här ha anfört,
men det kan ju vara flera än jag
som ha oförmågan att egentligen förstå
vart högern och folkpartiet syfta.

Jag har dock fått en förklaring av
eu borgerlig kammarledamot, nämligen
herr Osvald. Han drog den slutsatsen
av de anföranden, som ha hållits av
representanter för högern och folkpartiet,
att stora grupper inte längre stå
på den strikta neutralitetspolitikens
grund. År herr Osvalds tydning av dessa
anföranden riktig?

Herr Elon Andersson sade i en replik
till mig, att man inte kunde ha ett försvarsförbund
när nu Norge och Danmark
ha gått med i Atlantpakten; det
var inte något sådant man syftade till.
Ja, men vart syftar man då? Kan man
inte försöka förklara för en människa,
som har så svårt att fatta som jag har,
vad det iir för skillnad mellan försvarsförbund,
försvarssamverkan och teknisk
samverkan? Var gå gränserna, och var
slutar neutraliteten?

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
först be att få göra ett instämmande i
det uttalande, som statsministern gjorde,
då han uttryckte sin glädja över att
det rådde enighet inom det svenska folket
om att man vill söka bibehålla och
befrämja freden och att Sverige skall
hålla sig utanför stormaktsallianser. Jag
vill tillägga, att vi för vår del också
vilja bidraga till att vårt hörn av världen,
såsom jag tror statsministern uttryckte
det, inte skall bli någon oroshärd,
och denna inriktning för svensk
politik är ju så gammal, att den inte
bör innebära något nytt för våra grannar
eller för de stormakter, som säkerligen
med intresse följa diskussionen
om den politik vi vilja föra.

Sveriges utrikespolitik är, för att tala
med Vandenbergsresolutionen, inte riktad
mot någon, och den hotar heller
inte någon.

Jag skall be att få dröja ett ögonblick
vid ett uttalande i statsministerns redogörelse.
Det sades bland annat i denna,
att det skulle vara ytterst farligt om
det svenska folket skulle taga det såsom
någonting ödesbestämt, att det skall bli
ett tredje världskrig, och om folket skulle
hängiva sig åt en pessimism som gjorde
att det inte kunde taga itu med andra
uppgifter. Jag tror inte att det svenska
folket anser ett tredje världskrig såsom
ödesbestämt, och inte heller synes
man hänge sig åt modlöshet på grund
av krigsfruktan. Snarare tycks det mig
vara så, att en mycket stor del av folket
här i Sverige tänker alldeles för litet
på vilken orolig tid vi leva i och vad
läget kräver av det svenska folket.
Långt ifrån att man har en ödestro på
ett tredje världskrig tycker jag mig finna
att en alltför stor sorglöshet har insmugit
sig i vårt folk. Jag vill inte härmed
säga att jag delar den uppfattningen,
att det är ödesbestämt att ett tredje
världskrig skall komma. Jag hoppas att
det inte skall bli något sådant krig,
men jag vågar inte vid mitt bedömande
sträcka mig så långt som regeringen gör
när den uttalar — om jag inte minns
fel —- att man räknar med att något
tredje världskrig inte skall behöva in -

träffa. Man måste ju finna helt olika åtgärder
nödvändiga, om man har den ena
eller den andra av de olika uppfattningarna.

Herr von Heland yttrade i sitt sista
anförande några ord om högerns inställning,
och jag skall be att få lämna
en kommentar till detta, i den mån jag
såsom medlem av högern kan svara för
partiet. Jag vill börja med att säga, att
det knappt borde behövas någon särskild
repetitionskurs rörande vad som
här är sagt, men om det nu skall vara
nödvändigt med en sådan repetition
skall jag försöka att bidraga till att
för herr von Heland klargöra högerns
väl kända inställning, nyss framhållen
av herrar Andrén och Nordenson.

Här har ju framhållits av olika talare,
hur man är enig om att den utrikespolitik,
som man vill att Sverige skall
föra, bör föras inom alliansfrihetens
ram. Därför är ett uttryck, som herr
von Heland begagnade i sitt första anförande,
mycket egendomligt. Han använde
uttrycket »de som ej gilla den
alliansfria politiken». Vad är nu detta
för konstruktion som herr von Heland
söker åstadkomma? Finns det någon anledning
att söka skapa större skiljaktigheter
än som i verkligheten finnas? Jag
tror att man inte skall monopolisera
fredskärleken för något visst eller några
vissa partier. Den sortens manövrer
ge elak smak i munnen och föra tankarna
till de fredskämpar, som nu hålla
kongress i Stockholm och vilkas rödfärg
ingalunda har kunnat tvättas av i
det te som de här ha bjudits på. Kunna
vi inte, herr von Heland, vara överens
om att hyfsa debatten både inom och
utom riksdagen genom att ärligt medge,
att alla demokratiska partier i djetta
land sträva efter att skapa starkaste
möjliga skydd både för frihet och fred?
Om vi gjorde detta, skulle vi också få
bort allt prat om »äventyrlig politik»
— det uttrycket använde ju herr von
Heland tidigare i dag — »aktivism» och
annat, som man utan att tänka på följderna
och på intrycket i utlandet tillgriper
när man vill göra inrikespolitik
med utrikespolitiska glosor. Tanken att

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

nå samverkan med Norge och Danmark
i syfte att stärka det skandinaviska försvaret
mot ett anfall mot de tre länderna
är ingalunda någon ny ingrediens
i den utrikespolitik, om vars huvudlinjer
vi alla äro överens. Den har tvärtom
under hela den alliansfria politikens
epok ingått som ett ytterst väsentligt
moment i våra strävanden. Jag har själv
gång efter annan både offentligt och
vid de mera slutna överläggningar om
utrikes- och försvarspolitiken, som vi
ha haft med regeringen, aktualiserat
detta. Något nytt element i diskussionen
för man inte heller in när man
konstaterar att våra möjligheter till uthålligt
försvar intimt hänga samman
med möjligheterna att få hjälp utifrån,
från de stora demokratierna, eller när
man klart säger ifrån, att vårt folk med
varje fiber hör hemma i den västerländska
och demokratiska världen. I den politik,
som har förts på olika områden,
har detta med stigande eftertryck markerats.

Jag är fullt på det klara med att det
emellan å ena sidan en samfälld uppfattning
inom högern och å andra sidan
de övriga partiernas uppfattningar finns
en nyansskillnad så till vida, att vi bestämt
hävda att det är önskligt att vi,
i den mån det är möjligt inom den ram
som vi ha varit med om att draga upp
för vår utrikespolitik, kunna komma
fram till en försvarssamverkan med
Norge och Danmark, detta därför att
vi böra stå så beredda som vi kunna i
en situation som ingalunda är otänkbar,
utan snarare mycket tänkbar om ett nytt
krig skulle bryta ut, nämligen den situationen,
att Nordens olika länder samtidigt
skulle angripas. Då skulle det väl
vara illa om man inte ens i tankarna
hade rört vid de problem som höra samman
med åtgärder för att rusta sig mot
en sådan eventualitet.

Hur långt man kan komma i fråga om
samverkan på nu nämnda områden anser
jag inte att man kan avgöra med en
gång. Frågan är bara denna: Vilja vi
åstadkomma det som över huvud taget
är möjligt, eller skola vi vara så förskräckta
för att våra handlingar på nå -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
got sätt kunna misstolkas eller kritiseras
från annat håll, att vi inte våga taga
itu med problemet eller ens tala om det?

Jag vill här i anledning av den fråga,
som herr von Heland nyss ställde, säga,
att den positiva inställning till det skandinaviska
försvarssamarbetet, åt vilken
bland andra herr Hjalmarson har givit
uttryck, delas av hela den svenska högern.
Därvidlag finns det ingen skillnad
mellan stads- och landsbygdsuppfattningar,
utan vår inställning är ett uttryck
för en mogen uppfattning, som vi
ha kommit till under årens lopp efter
granskning av alla de problem som vi
anse höra ihop med detta. Handen på
hjärtat, mina damer och herrar, är det
inte en ganska allmän uppfattning även
bland er, att det är eftersträvansvärt att
vi komma till en så god förståelse och
samverkan som möjligt med våra skandinaviska
broderländer, både när det
gäller åtgärder i fred och när det gäller
åtgärder i händelse av ett anfall?

I vad jag här har sagt ligger, herr
von Heland, ingenting som gör att vi inte
kunna anses i stort sett hålla samman
kring den utrikespolitiska linje som är
förd. Jag hörde med stort intresse på
statsministerns uttalande, och jag förstår
hur han, efter alla de ansträngningar,
som han har gjort för att hålla de
skandinaviska länderna samman och
med de erfarenheter han därvid gjort,
måste vara angelägen om att man skall
gå varsamt fram, laga efter läglighet
samt att vi i Sverige såvitt möjligt hålla
ihop i utrikespolitiska ting. Det är inte
första gången jag säger i denna kammare
— jag har kanske sagt det alltför
många gånger tidigare för att nu kunna
göra något intryck med det, men jag
säger det ändå en gång till — att en
enighet i huvudsak de olika partierna
emellan om utrikespolitiken är A och O
för att landet som sådant skall kunna
dels få den kraft som behövs och dels
ute i världen komma i åtnjutande av
den aktning för sin politik, som kräves
för att man inte i onödan skall drivas in
i krig. Det är med detta som utgångspunkt
jag nu något närmare vill gå in
på statsministerns uttalande om de skil -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

•da uppfattningarna på denna punkt. På
vårt håll förstå vi värdet av enigheten
och vilja medverka till den. Men jag vill
tillåta mig åt! säga till herr statsministern,
att det är ganska angeläget både
för oss och för statsministern att inte,
när det nu finns nyanser, pressa våra
olika uppfattningar för hårt. Det kan inte
i längden bidraga till att hålla enigheten
stark.

Jag vill hoppas att dörren ännu inte
skall vara stängd till denna samverkan i
olika avseenden, t. ex. med Norge, varom
jag bär talat, och jag vill också hoppas
att genom statsministerns uttalande
bär i dag dörren till Norge inte där skall
anses vara stängd. Jag vill inte gärna
anse det; i varje fall tycker jag inte att
den bör anses vara reglad. Men i tider
när det är fråga om mycket delikata
spörsmål får man se till att inte åt något
håll broar rivas, och det är i den
känslan, att vi inte vilja bidraga till att
riva ned broar, som vi söka diskutera
den låt oss säga mer avancerade västliga
uppfattningen, som vi ha inom högern.
Vi vilja inte att detta skall vara en
skiljelinje mellan oss och de övriga partierna.

Herr von Heland må gärna söka mana
frain en skillnad, som jag anser inte
finns. Det kan måhända av honom anses
taktiskt förmånligt att söka framställa
en grupp av det politiska livets människor
såsom aktivister och icke pålitliga
fredsvänner. Men inte tjänar det
den gemensamma sak för vilken vi arbeta
— att hålla Sverige utanför krig.
Jag beklagar att herr von Heland argumenterar
så som han gjort här i dag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Herr von Heland har bett mig att
tala om för honom, vad det är för skillnad
mellan ett försvarsförbund och den
tekniska försvarssamverkan mellan de
skandinaviska länderna, för vilken jag
har pläderat. Jag skall försöka göra det
i förhoppning om att herr von Heland
efteråt skall ha fått åtminstone en något
klarare uppfattning om den skillnad,
som jag för min del inlägger mellan de
båda slagen av samarbete.

Ett försvarsförbund förutsätter såvitt
jag kan bedöma saken en gemensam utrikespolitik
och ömsesidiga alliansförpliktelser
mellan de i försvarsförbundet
deltagande länderna. En teknisk försvarssamverkan
utan försvarsförbund
lämnar de deltagande länderna fria i sin
utrikespolitik; den innefattar inte någon
alliansförpliktelse, utan endast en
mer eller mindre långt gående planläggning
— beroende på omständigheterna,
icke minst de politiska — av försvarsproblem,
som kunna bli gemensamma i
händelse de deltagande länderna komma
i krig och finna sig kunna tjäna både
det egna intresset och det gemensamma
syftet genom en samordning av sina
krafter och ansträngningar.

Det är den kortaste men som jag tycker
dock inte alltför otydliga definition,
som jag kan ge på dessa båda begrepp.

Om jag får exemplifiera den verkan,
som jag i nuvarande läge skulle kunna
mena att de båda begreppen ha med
hänsyn till det önskemål, som statsministern
uttryckte med orden att den allianspolitik,
om vilken vi äro eniga, också
skall läggas på ett sådant sätt att den
inte verkar komprometterande, skulle
jag kanske kunna säga, att ett försvarsförbund
mellan de skandinaviska staterna
i nuvarande läge med skäl — åtminstone
med vissa skäl — skulle kunna sägas
kompromettera vår alliansfrihetspolitik;
den skulle kunna ge anledning till
misstankar om att den svenska alliansfriheten
måhända inte vore så allvarligt
menad, eftersom vi skulle vara beredda
att ingå i ett förpliktande försvarsförbund
mellan i Atlantpakten deltagande
stater, medan däremot en teknisk försvarssamverkan
utan försvarsförbund av
den begränsade omfattning, som jag här
har talat om, enligt min mening inte
skulle verka komprometterande.

Jag tror nämligen att jag vågar säga,
att det i varje fall råder en relativ enighet
— jag skulle gärna vilja säga en
fullständig enighet — i den svenska riksdagen
inte bara om den grund för den
svenska utrikespolitiken, som statsministern
angav med ordet alliansfrihet,
utan också om att denna alliansfrihets -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

politik skall vara en ärlig politik, om
vilken det inte kan sägas att den döljer
något svek; den innebär ingenting annat
än en önskan att så långt det är möjligt,
utan att binda oss åt något håll, tillgodose
våra egna försvarsmöjligheter i händelse
av ett krig i Skandinavien.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
ber alt få framföra mitt tack till herr
Elon Andersson för att han som vanligt
strävade efter att svara sakligt och
för att han på ett trevligt sätt vill debattera
våra problem.

Jag begärde ordet närmast för att
ännu en gång replikera högerns talesmän.
Om jag förstått dem rätt var det,
som irriterade dem i mitt första anförande,
mitt påstående att jag ansåg en
»viss linje» vara äventyrlig — den linjen
nämligen, som representerar någonting
mitt emellan alliansfrihet och Atlantpaktsanslutning.
Jag anser emellertid
alltjämt trots högerns reaktion och
trots herr Elon Anderssons förklaring
att man antingen bör driva regeringens
alliansfria politik eller också föredraga
herr Osvalds linje, Atlantpaktsanslutmingen.
I annat fall blir det äventyrligheter,
ty man avsäger sig alliansens
alla fördelar men tar alla dess risker.
Det är därför jag vågar påstå att en sådan
linje är äventyrlig att följa i dagens
läge.

Om herr Domö nu avser mig, när han
så här mot slutet av debatten starkt understryker
att man skall föra den på ett
mera sakligt plan, vill jag erinra om
att det inte var jag utan en högerman
som här gick in på personligheter. Jag
tycker liksom herr Domö, att när det
gäller en så allvarlig sak som denna
skall man använda uteslutande sakliga
argument. Jag vill då erinra om att jag
till och med i den första meningen i
mitt anförande uttryckte vårt partis stora
tillfredsställelse med att vi hitintills
haft och som jag hoppades också framdeles
skulle kunna bevara den stora
enigheten i utrikesfrågorna, och jag förutsatte
att det endast var smärre grupper,
som hade en avvikande mening.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Det vore ju angenämt och som jag
tycker mycket viktigt, om herr Domö
hade rätt i vad han senast anförde, att
den stora enigheten fortfarande föreligger.
Efter dagens debatt är jag emellertid
inte riktigt säker på att så är förhållandet,
även om herr statsministern
har försökt att samla riksdagen på en
enig linje.

Ja, herr talman, debatten kommer om
några ögonblick att vara slut, och jag
vill då ännu en gång försäkra, att det
stora intresset från vårt håll är, att man
skapar en så stor enighet om utrikespolitiken
som möjligt och att ingen skall
försöka, som herr Domö sade, »monopolisera
fredskärleken». Den förutsätter
jag att vi alla ha lika stark inom oss.
Och jag hoppas att herr statsministern
skall kunna även i fortsättningen samla
riksdagspartierna om den linje, som
herr statsministern här i dag har deklarerat.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! De tre senaste
talarna ha i olika sammanhang allesamman
uppkallat mig. Jag kanske därför
skall säga ytterligare ett par ord, även
om det efter mina tidigare deklarationer
kunde vara onödigt.

Jag vill slå fast att det är fullkomligt
riktigt när man här framhållit, att det
från regeringens sida varit ett önskemål
att med bortseende från varje försök till
partitaktiska spekulationer hålla den
svenska riksdagens fyra demokratiska
partier samlade omkring vår utrikespolitik.
Det är också riktigt att vi i vårt
handlande ha känt det som en stor tillgång
och en stor styrka, att denna enighet
har hållits, även om det inte har varit
främmande för någon att eu del nyanser
och skiftningar i uppfattningarna
ha förekommit.

Jag tror att även dagens debatt bär
bidragit till att skapa en samling omkring
vissa riktlinjer. Regeringen har
för sin del gett sin deklaration en så entydig
form som möjligt för att man
skall veta, var den svenska regeringen
står. Vi ha givetvis med hänsyn till vad

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

jag nyss sade försökt undvika alla utmaningar,
men det torde inte finnas någon
möjlighet att ur regeringens deklaration
utlösa något spår av oklarhet.

Om jag får fatta herr Domös och herr
Elon Anderssons senaste anföranden så
som jag nu gör det, skulle det vara
utomordentligt tillfredsställande. Såvitt
jag förstår ha båda anslutit sig till huvudlinjen:
alliansfriheten. Båda ha också,
såvitt jag förstår, anslutit sig till den
andra huvudtanken: alliansfriheten får
icke komprometteras. Andra makter
kunna i våra åtgöranden lägga in ting,
som vi aldrig ha tänkt oss när vi beslöto
dem, och därför är det viktigt att
man inte komprometterar vår linje. Det
är inte så litet vunnet, om vi här äro
överens om detta. Jag tror att det kommer
att ha en ganska lugnande effekt
både utåt och inåt på diskussionen. Ty
det är klart, att så länge den uppfattningen
kan råda, att den svenska utrikespolitikens
huvudlinje är föremål för
vacklan, måste det vara mycket besvärande
ur många hänseenden. Jag tror
att det även för vårt internationella
samarbete är bättre att man vet, att all
den agitation i annan riktning, som förekommer,
intet annat är än tämligen
betydelselösa demonstrationer.

Sedan kommer jag till det, varom jag
inte tycker att vi här ha fått någon
verklig klarhet.

Herr Elon Andersson hade en mycket
skicklig och fyndig formulering. Han
säger ungefär som så: Vi skola ha alliansfrihet.
Vi skola heller inte kompromettera
den. En teknisk försvarssamverkan,
såsom herr Elon Andersson fattar
den, innebär inte någon sådan kompromettering,
men det gör ett försvarsförbund.

Ja, där ha vi kommit in på en avvägningsfråga,
som naturligtvis kan besvaras
på olika sätt. Jag kan ju förstå, om
en svensk, som är varm försvarsviin och
som såge stora och mycket betydande
vinster stå och vinka för det svenska
försvarets vidkommande genom en teknisk
samverkan, skulle säga: Jag är så
intresserad av Sveriges försvar, att jag
vid lösandet av detta avvagningsproblem

låter den synpunkt väga över, som talar
för en relativt långt gående samverkan.

Men om denna tekniska samverkan
verkligen skall betyda ett stärkande av
den skandinaviska halvöns försvarsresurser,
komma vi väl ändå, herr Elon
Andersson, nära försvarsförbundet. Och
där ha vi oklarheten. Där ha vi den
punkt, där jag tror att dagens debatt inte
har lämnat ett entydigt och klart besked
från högerns och folkpartiets sida.
Vi få väl ta upp frågan ocli diskutera
den igen. Det kan gälla liv eller död
att vi på denna punkt få klart besked
var vi stå. Jag finner sålunda, att trots
att jag erkänner att det har glatt mig
att man fortfarande står enig på de två
stora punkterna — alliansfrihetens linje
har inte några nämnvärda motståndare
i Sveriges riksdag, men linjen får
inte komprometteras — så återstår dock
avvägningsproblemet: vad komprometterar
och vad komprometterar icke? På
den punkten ha vi inte fått så klarläggande
besked från högerns och folkpartiets
sida som hade varit önskligt.

Debatten får väl som sagt gå vidare.
Regeringens ställning är klart angiven;
det kan inte finnas möjlighet till ett
misstag om var regeringen står.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag tror
det är angeläget, innan debatten slutar,
att det blir klarlagt att det inom folkpartiet
finns inte bara de två nyanser,
som här äro företrädda av partiledaren
och av herr Osvald, utan också en tredje
nyans. Den bedömer det avvägningsproblem,
som herr statsministern i sina
två senaste anföranden har diskuterat,
på samma sätt som statsministern och
bondeförbundets företrädare i dag ha
gjort. Jag skulle tro, herr talman, att
den riktning inom folkpartiet, som företräder
denna uppfattning, i varje fall är
starkare än den som företrädes av herr
Osvald.

Om jag personligen gör denna avvägning
och således finner den linje, som
kräver en undersökning av en teknisk
försvarssamverkan mellan de nordiska

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

länderna avgjort underlägsen en linje,
som inte går in på en sådan prövning,
är det bl. a. därför att jag, i motsats
till herr Nordenson, har den mycket bestämda
meningen, att om vi ryckas med
i ett krig, så blir differensen mellan de
båda linjerna ur vår synpunkt vid krigsförloppet
mikroskopisk; i sina väsentliga
drag kommer detta krigsförlopp att
bli likartat i det ena och det andra fallet.
Det norska och det danska bidraget
till det gemensamma försvaret kommer
att vara alltför obetydligt för att i det
hänseendet någon verklig differens
skulle uppkomma.

Jag'' är också övertygad om, herr talman,
att de stora staternas militära resurser
måste inriktas på huvudfronterna.
Jag har från det mest sakkunniga
håll fått den uppgiften, att vi inte ens i
fråga om flyg ha någon utsikt att vid
ett gemensamt krigsutbrott få något stöd
från de stora militärmakterna. För mig
har det beträffande möjligheten över
huvud för sådant stöd blivit en tankeställare
när man meddelat, att Amerika
i första linjen endast har 12 divisioner
mot Rysslands 200.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon mera ingående debatt beträffande
dessa frågeställningar, men jag har,
som sagt, funnit det angeläget, att det
klarlägges, att också inom folkpartiet
finnes en grupp, som är utpräglad anhängare
av den återhållsamhet även i
fråga om tekniska skandinaviska försvarsförhandlingar,
som är regeringens
och bondeförbundets linje.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungi. Maj:ts proposition
nr 124, angående prisutjämningsavgift
m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 137, angående omhändertagande av
vissa sjuka flyktingar m. in.;

Ang. Sveriges utrikespolitik.

nr 139, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 140, angående anslag till stensäth
ning av vägar för budgetåret 1950/51;

nr 143, angående anslag till ytterligare
utgifter för säkerhetsanstalter för sjöfarten;
och

nr 144, angående anslag till .främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1950/51 m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 157, angående teckning av
aktier i den statliga affärsbanken, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
anvisande av ett anslag å kapitalbudgeten,
till statsutskottet och i övrigt tilf
bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 386, av herr Hermansson, Herbert, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.; och

nr 387, av herr Sjödahl m. fl., i samma
ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1950/51 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Punkten 3.

Ang. uppgiftsplikt rörande detaljhandelns
omsättning.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i personalförteckningen för
socialstyrelsen, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1950/51, dels
ock till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 645 000 kronor.

Med anledning av en framställning
från konjunkturinstitutet hade departementschefen
efter samråd med chefen för
finansdepartementet under här ifrågavarande
anslag anfört, att det — om
riksdagen icke hade någon erinran däremot
— borde få ankomma på Kungl.
Maj:t att i administrativ ordning utfärda
erforderliga bestämmelser om skyldighet
att på anmodan av socialstyrelsen lämna
erforderliga uppgifter för den av styrelsen
förda statistiken över detaljhandelsomsättningen.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad m. fl. väckt motion (11:97)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av femte huvudtiteln måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om införande
av uppgiftsplikt vid insamling av månatlig
statistik över detaljhandelns omsättning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i två särskilda,
med I och II betecknade moment.
I mom. II hade utskottet på anförda skäl
hemställt, att motionen 11:97 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven, med 2
betecknad reservation hade herr Rickard
Lindström, fröken Andersson, herr von
Heland, fru Svenson samt herrar Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Kollberg och
Birke ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort i mom. II
hemställa, att riksdagen måtte med bifall

till motionen 11:97 avslå Kungl. Maj:ts
förslag om införande av uppgiftsplikt vid
insamling av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Yrkandet under detta moment rör insamlingen
av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning. Bakom detta krav
ligger en framställning från konjunkturinstitutet
om att uppgiftslämnandet
skall göras obligatoriskt.

Denna insamling har, som väl är alla
bekant, hittills skett på frivillighetens
väg, men man menar nu att redovisningsfrekvensen
inte har varit tillfredsställande.
Socialstyrelsen har sålunda
utsänt 8 700 frågeformulär och fått tillfredsställande
svar på endast 4 300.

I yttrande över förslaget från konjunkturinstitutet
har Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation motsatt sig införandet
av uppgiftsplikt. Dessa organisationer
äro inte på något sätt emot
själva saken, men de hänvisa till att
ett samarbete mellan socialstyrelsen och
berörda organisationer inom näringslivet
redan har inletts, varför man kan
vänta att resultatet, även om man låter
det hela förbli frivilligt, skall bli tillfredsställande.

Jag anser nu att det vore lämpligt att
avvakta resultatet av detta samarbete,
innan man tillgriper tvång. Jag tycker
nämligen att man inte får bortse från
det ökade arbete, som måste bli följden
av att ett större eller mindre antal detaljhandlare
tvingas att lämna dylika
uppgifter. Det är närmast överflödigt att
diskutera den saken, ty det är klart att
det måste bli ett ganska betungande arbete,
särskilt för de mindre detaljhandlarna.
Dessa kunna också med full rätt
säga sig, att de ha haft så mycket extra
arbete att utföra under den gångna kris -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Ang. uppgiftsplikt rörande detaljhandelns omsättning.

tiden, att de nu med ett visst fog kunna
begära att få slippa ifrån ett sådant
tvång.

Skillnaden är till synes inte så stor
mellan reservanternas inställning och
utskottets. Utskottet säger nämligen, att
insamlandet av uppgifter i första hand
bör ske på frivillighetens väg och att
man först när detta visar sig inte leda
till önskat resultat skall tillgripa tvång.
Jag noterade med tillfredsställelse denna
inställning. Men å andra sidan tror
jag att det vore psykologiskt klokt att
dröja något med detta hot om tvång,
tills man finge se resultatet av ett försök
till en lösning på frivillighetens väg
i samarbete med näringslivets organisationer.

Parentetiskt sagt är jag kanske inte
så säker på att all denna statistik behövs,
men jag skall i ärlighetens namn
medge, att jag inte har tillräckligt studerat
saken för att därom våga avge
något omdöme. Eljest är det det ju så
att man numera inom statistiken mer
och mer nöjer sig med ett mindre antal
fall, och jag tycker att de 4 300 kvalificerade
uppgifterna borde kunna utgöra
en ganska god grund att bygga en
statistik på.

Det må vara hur som helst med detta.
Med utskottets inställning och förslag i
denna fråga anser jag dock att detta
tvång kommer att såsom ett Damoklessvärd
hänga över detaljhandeln, och då
jag, herr talman, tror att man skall
kunna komma fram till lämpligt resultat
på frivillighetens väg, ber jag att få
yrka bifall till den under punkten 3
mom. II avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Anledningen till Kungl. Maj:ts förslag
om införande av uppgiftsplikt vid
insamling av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning är, att det efter
omsättningsskattens avskaffande har varit
svårt att få fram några fasta hållpunkter
med hänsyn till konsumtionen
i detta land och vad den innebär.

Från många liftll ha uttalats önskemål
om en nationalbudget, och då är det
av stort allmän! intresse all uppgifterna

till denna budget bli så exakta som möjligt.
Under de senare åren ha svar på
frågeformulären för insamlandet av statistiska
uppgifter lämnats frivilligt, men
erfarenheten har givit vid handen, att
allt färre och färre handlande ha inkommit
med användbara svar. Från
8 700 handlande ha uppgifter enligt frågeformuläret
begärts, men svar har endast
inkommit från omkring 4 300. Det
är att märka att bland de 4 300, som ha
lämnat svar, äro konsumtionsföreningarna
avgjort de flesta, och det förmenas
nu från en del håll att detta kan medföra
en viss missvisning i fråga om resultatet.
Man säger att orsaken till att
konsumtionsföreningarna lämna in förhållandevis
flera svar än de privata köpmännen
är att föreningarna ha lättare att
lämna uppgifterna, då de ha mera ordnad
bokföring och icke behöva lägga
ned så mycket arbete på att få fram dessa
detaljer.

Då vi hörde representanter för socialstyrelsens
statistiska avdelning på statsutskottets
tredje avdelning sades det, att
man skulle kunna hjälpa de mindre affärsmännen
genom att i förväg meddela
dem, att de voro uttagna att under en
viss tid lämna uppgifter och därför borde
lägga upp sin bokföring så att de
utan större svårigheter kunde lämna begärda
uppgifter. Några mera invecklade
saker är det inte fråga om. På det nu
föreslagna sättet kan man slippa undan
med ett mindre antal uppgiftslämnare
än nu, man behöver alltså inte besvära
så många, ett önskemål som ju även fröken
Andersson underströk. Det är sant
att man vill lägga ett uppgiftstvång på
vissa personer, men detta bör inte kännas
särskilt hårt för dem som ha en
något så när ordnad bokföring, och det
ha nog de flesta.

Herr talman! Vi ha både i statsutskottets
tredje avdelning och i utskottets
plenum kommit till insikt om att det
visserligen är ett besvär, som man här
ålägger vissa grupper av affärsmän, men
att det ändå inte är större än att man
kan ålägga dem det, då man här vill
tillgodose en stor och betydelsefull allmän
uppgift.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. uppgiftsplikt rörande detaljhandelns
Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Reservanternas företrädare i diskussionen
satte ju inte i fråga behovet av en
statistik på detta område; det hade man
annars kunnat vänta med hänsyn till
skrivsättet i reservationen. Det skulle
väl också vara ganska underligt, om man
ifrån riksdagens sida skulle vilja vägra
statsmyndigheterna den hjälp som ligger
i att kunna få något begrepp om
den privata konsumtionens utveckling
då man skall gå till ett bedömande av
konjunkturutvecklingen. Det finns inget
annat sätt att få en klar bild av sparandet
i samhället än att jämföra befolkningens
inkomster och konsumtion.

Man vill ju gärna ställa det kravet på
staten, att den skall försöka bevara
penningvärdet. Då kan det inte vara
rimligt, att man inte samtidigt också ger
staten möjlighet att utnyttja de modernare
och bättre metoder, som i vår tid
stå till buds för detta ändamål. Nationalbudgetarbetet
blir icke på något sätt
vad det kan bli, om man inte har tillgång
till uppgifter om den privata konsumtionen.

Nu invänder man, att man inte skulle
behöva ha en så omfattande uppgiftsskyldighet
och en så vidlyftig statistik
som det här gäller. Jag vill då bara fästa
uppmärksamheten på att man här tvärtom
försöker komma fram till att införskaffa
minsta möjliga antal uppgifter.
I stället för att införa en allmän uppgiftsskvldighet
infordrar man ett mindre
antal uppgifter, som man sedan bearbetar
med samplingmetoden. Men om man
då inte får in det antal uppgifter, som
man har beräknat, och inte får en sådan
fördelning av de olika uppgifterna på
olika uppgiftsområden, som man har
planerat, så blir i själva verket denna
metod omöjlig att tillämpa. Det har i
detta fall uppgivits, att när man av 8 700
infordrade uppgifter får in 4 300, så blir
resultatet så svagt, att man knappast bär
rätt att bygga på det.

Man gör alltså för att slippa att be -

omsättning.

svära hela handeln med att lämna uppgifter
ett urval av ett mindre antal och
behandlar det med den moderna samplingsmetoden.
På det sättet kan man få
ett tillfredsställande resultat, men man
kan inte nå det målet om man inte får
tillräckligt många uppgifter.

Nu ha vi ju i verkligheten försökt få
in dessa uppgifter på frivillighetens väg,
och man kan säga att det har misslyckats.
Då säger fröken Andersson: »Låt
oss vänta och se, om det ändå inte kan
bli bättre!» Utskottet säger också, att
man bör försöka gå vidare på frivillighetens
väg. Ja, det är klart att vi få försöka
att följa den uppmaningen. Men en
sak är säker: det finns ingen tillstymmelse
till möjlighet att få den frivilliga
metoden att verka, om inte bakom den
står en rätt att göra ett åläggande. Det
är möjligt, att det om man enligt utskottsmajoritetens
linje verkligen får en
rätt att göra ett åläggande, i realiteten
kan gå att genomföra vad som här kräves
på frivillighetens väg; utan går det
icke, det har erfarenheten redan visat.
Och jag försäkrar att Köpmannaförbundet
icke kommer att kunna utställa något
löfte om att den frivilliga vägen
skall leda till resultat.

Jag vill alltså för min del påstå, att
om man tillmäter nationalbudgetarbetet
något värde — och det bör man göra,
emedan det har stor betydelse för våra
mojligheter att snabbt observera den
ekonomiska utvecklingens tendenser —
då kan man inte undgå att ställa till förfogande
den begränsade material, som
det här är fråga om.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
kom i kontakt med detta ärende redan
på utredningsstadiet, och den första och
spontana reaktionen hos mig, när jag
hörde att konjunkturinstitutet ville införa
uppgiftsplikt, var att det borde avstyras.
Men sedan jag satt mig in i saken,
märkte jag ganska fort, att det inte
låg så enkelt till.

För det första skulle jag här vilja understryka
vad statsrådet här sade, nämligen
att just i detta fall socialstyrelsen

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Ang. uppgiftsplikt rörande detaljhandelns omsättning.

har på ett berömvärt sätt tagit hänsyn
till uppgiftslämnarna genom att på
detta område tillämpa de representativa
urvalsmetoder, som borde ha långt större
användning än vad fallet är inom
svensk administrativ statistik. De större
privata företagarna, som ha mer än 10
anställda eller mer än 10 arbetsställen,
har man tagit hundraprocentigt, men
bland den stora massan av mindre privatföretagare
har man bara valt ut en
tiondel. För de kooperativa företagen
har man tagit en något högre procent.
Jag menar att man beträffande de här
ifrågavarande undersökningarna borde
fortsätta på den vägen, och jag har också
anmält till departementschefen, att
om det blir ett positivt beslut i dag,
skall det bli överläggningar mellan mig
som statistikutredare samt socialstyrelsen
och konjunkturinstitutet i syfte att
åstadkomma begränsningar, inte till undersökningarnas
innehåll men väl i fråga
om antalet uppgiftslämnare.

När man emellertid nu tar ut en mycket
liten andel av företagen och de skola
representera det hela, så är det viktigare
än annars, att man verkligen får
in uppgifter från det lilla antal som blir
utvalt. Och vi ha sett -— det ger erfarenheten
just från de undersökningar det
här gäller vid handen — att det är svårt
att få in uppgifterna på frivillighetens
väg. Jag är principiellt emot uppgiftsplikt,
men jag fruktar att det i detta
fall eventuellt kan bli nödvändigt att
tillgripa uppgiftsplikt. Annars skulle det
inte bli mycket med hela denna undersökning;
man skulle bara i onödan besvära
folk och kasta bort pengar.

Här finns det tre vägar: dels utskottsmajoritetens,
att genomföra undersökningen
med möjlighet till uppgiftsplikt,
dels utskottsreservanternas, att genomföra
undersökningen utan uppgiftsplikt,
och dels att låta bli att verkställa undersökningen.
Och jag försäkrar, att av de
tre möjligheterna är reservanternas väg
den sämsta.

Statsrådet har redan anfört huvudskälen
till att en sådan här undersökning
bör komma till stånd, och det är
just de skälen som för mig varit avgö -

rande i mitt ståndpunktstagande. Jag
ansluter mig alltså till utskottets förslag,
men jag menar dock, som sagt, att man
bör undersöka alla möjligheter att ytterligare
begränsa antalet uppgiftslämnare.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Särskilt herr Wahlunds invändning visar
ju, att det inte är någon skillnad
mellan reservanternas och utskottets inställning
till själva sakfrågan. Den där
urvalsmetoden kan nog vara rätt dubbelbottnad,
den också, ty då sitter man
a priori och väljer ut, och detta kan givetvis
påverka det resultat man kommer
till.

Herr Karlsson i Munkedal sade någonting
om att det är konsumtionsföreningarna
som lämnat det största antalet uppgifter
och att detta inte skulle ge den
allroundöversikt som man här vill ha.
Redan i utskottet ställde reservanterna
in spe en fråga, varför inte de uppgifterna
skulle vara lika bra som andra
uppgifter, men såvitt jag minns rätt fick
man inget svar på den frågan.

Reservanterna mena ingalunda, som
jag redan i mitt förra anförande underströk,
att inte dessa uppgifter skola
fram. De begripa givetvis också vikten
av dessa uppgifter för nationalbudgetarbetct
—- det ligger i sakens natur. Men
om man på frivillighetens väg kan nå
samma och kanske — det är min tro,
som jag dock inte kan bevisa — bättre
resultat, så når man ju syftet på en
lämpligare väg än om man har tvånget
hängande över alla dessa människor,
som år efter år ha slitit med uppgiftslämnande.

Jag tror inte heller, att det har förebragts
tillräcklig utredning om vikten av
denna statistik. Men även om man kommit
fram till slutsatsen att den är nödvändig,
är jag övertygad om att man
kan nå målet på frivillighetens väg. Jag
är ganska säker på att om man sänder
ut ett större antal förfrågningar och får
in mer än 4 GOD svar, kommer enligt de

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Anslag till bidrag till husmoderssemestern.

stora talens lag utfallet att bli tillräckligt
representativt med hänsyn till de
olika uppgiftslämnarnas förhållanden.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att det är möjligt att ordna saken helt
på frivillighetens väg, även om utskottsförslaget
antages. Möjligheten till en frivillig
uppgörelse ligger öppen och klar,
och det är först om det inte finns vilja
till en sådan uppgörelse, som man får
tillgripa uppgiftsplikten för ett mindre
antal affärsmän.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Rickard Lindström
m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna t—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Anslag till bidrag till husmoderssemestern.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 850 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Svenson
(1: 9) och den andra inom andra kammaren
av fröken Öberg m. fl. (II: 13), i
vilka hemställts, att riksdagen till Bidrag
till husmoderssemestern måtte bevilja
ett anslag av 3 050 000 kronor;

dels en inom första kammaren av
herr Helmer Persson väckt motion (I:

290), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 3 050 000 kronor
samt att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam ändring i nuvarande
bidragsbestämmelser för husmoderssemestern; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson m. fl. (I: 133) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl. (II: 179), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att bestämmelsen om undantag
från tvåbarnsvillkoret för rätt
till fri resa för husmoder till enskilt
ordnad semestervistelse enligt kungörelsen
angående avgiftsfria resor för barn
och husmödrar in. m. skulle tillämpas
enligt de riktlinjer, som i motionerna
angivits.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 9 och II: 13 samt motionen
1:290, i vad den avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 2 850 000 kronor; II.

att motionerna 1:133 och II: 179
samt motionen 1:290, i vad den avsåge
ändring av nuvarande bestämmelser för
husmoderssemestern, måtte anses besvarade
med vad utskottet under punkten
anfört.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Utskottets yrkande om avslag på
de under punkt 33 mom. I behandlade
motionerna måste betecknas som svagt
och mycket långsökt. Man märker att
det dåliga samvetet plågat vederbörande
i utskottet vid behandlingen av dessa
motioner, men till sist har hårdheten
fått bli bestämmande med det resultatet
att husmoderssemesternämnderna i
fortsättningen få brottas med hart när

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Anslag till bidrag till husmoderssemestern.

olösliga problem och att därtill den
orättvisa, som nu utövas mot många husmödrar,
konserveras.

Socialstyrelsen kan givetvis inte lastas
för att medelsanvisningen till husmoderssemestrarna
är för liten, så att
den sett sig nödsakad att skärpa direktiven.
Felet ligger givetvis hos regeringen
och den riksdagsmajoritet, som bestämmer
anslagssummans storlek. Talet
om att statsfinansiella svårigheter ligga
i vägen för att förbättra bestämmelserna
för husmoderssemestern håller ju inte
alls streck; den starkt överbalanserade
budget som svenska staten opererar med
talar ju därvidlag ett mycket tydligt
språk.

Jag yrkar bifall till min i ärendet
väckta motion, nr 290, vilket givetvis
också innebär bifall till motionen nr 9,
som slutar med samma yrkande. Men
därtill, herr talman, vill jag också hemställa
om bifall till det andra yrkandet i
min motion, nämligen att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam ändring av nuvarande
bidragsbestämmelser för husmoderssemestern.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vi ha i år haft ganska många ärenden,
där det förekommit att motionärer ha
velat dels höja anslagen och dels ändra
bestämmelserna, så att därav skulle följa
större medelsåtgång. För vår del ha
vi icke ansett tidpunkten lämplig att
vidtaga åtgärder, som skulle ganska
starkt öka utgifterna för ifrågavarande
ändamål.

Det rör sig i detta fall närmast om huruvida
man skall ändra socialstyrelsens
tillämpningsanvisningar, så att även husmödrar
utan barn skola kunna få resa
med statsbidrag, och detta skulle ju faktiskt
medföra ökade kostnader; det ha
vi erfarenhetsmässigt belägg på. Det bär
också anförts i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att husmödrarna ha begagnat
sig av den möjlighet, som tidigare
funnits, i ökad utsträckning. Under
budgetåret 1916/47 var det 11 procent
av samtliga — ungefär 20 000 —
som beviljades avgiftsfri lnismodersresa,

och året därpå var det 18 procent. Man
kan ju räkna med att den kurvan kommer
att fortsätta att stiga genom att förmånen
blir mera utnyttjad allt eftersom
saken blir känd, och därför får man nog
i fortsättningen räkna med ganska avsevärda
utgifter.

Det har faktiskt i avdelningen förts
ett resonemang, om det verkligen är någon
så stor vila med dessa resor på
sommaren, när alla tåg äro alldeles
överfyllda, och om det inte rent av vore
trevligare att slippa den trängsel, som
då råder på tågen. Vi ha emellertid inte
låtit detta utgöra något skäl, när vi tagit
vår ståndpunkt, utan det främsta skälet
till att vi velat följa Kungl. Maj:t är att
detta arrangemang icke skulle få växa ut
till en allt större utgiftsbelastning i en
tid då det är så många andra som nödvändigare
betraktade åtgärder, som måste
inhiberas eller minskas. Vid avvägningen
mellan dessa olika ändamål ha vi
funnit det riktigare att hålla utgifterna
för detta ändamål nere inom den ram,
som har gällt under de senaste åren. Det
är så många saker som äro ofrånkomliga
—■ vilket man ju inte i samma grad kan
säga om denna — som ha blivit inhiberade,
att jag tycker det är ganska tydligt,
att man vid en sådan avvägning
måste låta detta ändamål stå tillbaka och
hellre låta andra komma fram. Avdelningen
har ju också på några punkter
förordat höjningar av anslag, och vi ha
då inte tyckt, att vi kunde göra det på
denna punkt.

Herr talman! Detta är väl huvudskälen
till att utskottet ansett sig böra följa
Kungl. Maj:t över hela linjen i denna
sak, alldeles oavsett det önskvärda eller
icke önskvärda i att fler och fler husmödrar
få resa på semester. Vi äro
knappast i det läget, att vi nu kunna ta
upp den frågan.

•lag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Anslag till bostadsstyrelsen.
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med de ändringar,
som föranleddes av ett bifall till motionen
I: 290; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 34—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Anslag till bostadsstyrelsen.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med 14;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 307 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Mannerskantz,
fröken Andersson, herrar
Sundelin och von Heland, fru Svenson
samt herrar Rubbestad och Birke, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas med
14;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 2 252 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna gång kan jag inte tala för utskottets
förslag, utan jag skall be att få
tala för den reservation som är fogad
vid denna punkt. Det gäller avlöningarna
till bostadsstyrelsen.

När man sitter och granskar den ena
huvudtiteln efter den andra och ser, hur
det praktiskt taget varje år och för varje
verk och styrelse kommer äskanden
om ökningar av personal och därmed
också av avlöningskostnaderna, så får
man en klar bild av hur mycket det
sammanlagt betyder, även om ökningen
är liten på varje särskild punkt. Nu
måste jag ju medge, att i år de olika
departementscheferna ha gått fram med
ganska hård hand emot de äskanden
som kommit från de olika verken. Det
är otvivelaktigt att man här gjort mycket
aktningsvärda försök att mota den
stora expansionskraft som finnes hos
varje om sin heder månt ämbetsverk.
I fråga om bostadsstyrelsen ha däremot
vi reservanter funnit, att vaksamheten
hos departementschefen för ett ögonblick
måste ha slappnat. Det är på fyra
punkter, som vi ha funnit att det skulle
kunna vara möjligt att något begränsa
avlöningskostnaderna.

Den första punkten rör sektionen för
tvätteriärenden, alltså den som skall
behandla ansökningar om inrättandet
av statsunderstödda tvätterier, andelstvätterier
och dylikt. Där har begärts
ett arvode på 7 500 kronor till en särskild
sakkunnig. Nu ha vi emellertid
funnit, att denna byrå är ganska väl
försedd med sakkunskap ändå. Där
finns en befattningshavare i Cg 29, och
det finns en byråingenjörstjänst i Cg 27,
som tidigare har varit vakant men som
nu kommer att tillsättas.

För övrigt kan man räkna med att
antalet nyinrättade andelstvätterier inte
kommer att ökas så värst mycket under
den närmaste tiden, då vi ju fortfarande
ha besvärligheter med byggnadsregleringen.
Dessutom har man nog
ibland den känslan, att det läggs ned ett
alltför stort arbete vid granskningen av
ärenden om andelstvätterier och att
man därvid betraktar de människor ute

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

i bygderna, som ha band om dessa
ting, som ganska stora analfabeter, när
det gäller att avgöra hur ett tvätteri
skall se ut, och inte tillmäter deras
åsikter något större värde. .lag är inte
så alldeles övertygad om att de tvätterier,
som ha kommit till med råd från
denna byrå, alltid ha visat sig vara
fullträffar, utan jag tror att det ibland
kanske hade varit klokare att låta människorna
ute i bygderna få mer att bestämma.
Därigenom hade man också
kunnat spara arbete vid den centrala
handläggningen.

Beträffande den befattningshavare på
lånebyrån, för vilken det begäres ett
arvode på 16 000 kronor, är det inget
tvivel om att allmänheten har ganska
stor kontakt med denna byrå och att
det är ett önskemål, att bostadslåneärendena
handläggas snabbt. Nu är det
emellertid så att de vidtagna decentralisationsåtgärderna,
varigenom länsbostadsnämnderna
ha övertagit en hel del
arbete, tyckas ha verkat så, att allmänheten
inte behöver vänta fullt så länge
som tidigare. Väntetiden har minskats,
behandlingen sker snabbare. Ur den synpunkten
ser det i varje fall ut att gå
i rätt riktning. Därför ha vi menat, att
det inte skulle vara nödvändigt med
denne ytterligare befattningshavare. Decentralisationen
till länsnämnderna
skedde ju rätt nyligen, och jag tycker
att det är alltför snart efter den åtgärden,
som man begär ny arbetskraft
på denna byrå.

Så äskas det en som man säger »tillfällig»
förstärkning av lånebyråns
marksektion. Jag har ännu inte varit
med om någon »tillfällighet» i detta
hänseende. Permanensen är ett utmärkande
drag, så snart någon ny befattningshavare
kommer till; detta må nu
vara sagt mera parentetiskt. Man vill
alltså ha ökad arbetskraft för rådgivning
beträffande markvärdering. Tyvärr
— jag tycker att jag vågar använda det
ordet — blev ju en ny expropriationslag
antagen i höstas, och i samband
med dess omsättande i praktiken tillsattes
en särskild kommitté, som skall utreda
just frågan om värderingen av

5 Första kammarens protokoll 1950. Nr It.

Anslag till bostadsstyrelsen.
tomtmark. Vi ha därför tyckt, att det
inte vore ur vägen att låta den kommittén
göra sitt arbete färdigt och se, i
vilken utsträckning det behövs en central
rådgivning beträffande markvärdering.
Jag föreställer mig, att det kommer
att visa sig, att saken kan ordnas med
tillräcklig kapacitet inom länen. Innan
man har blivit alldeles på det klara
med hur det skall ske i framtiden, tycker
jag det är onödigt att anställa personal
för detta ändamål vid lånebyråns
marksektion, i synnerhet om det, som
jag tror, blir svårt att få bort den igen.

Slutligen vill jag beröra något, som
jag tycker är rätt typiskt. Enfamiljshusens
handläggning flyttas över till länsbostadsnämnderna.
Då får man ju arbetskraft
ledig i den centrala organisationen,
och alltså har man kunnat indraga
sex biträdestjänster i lånebyråns
enfamiljshussektion samt därutöver också
ett antal andra befattningshavare.
Men nu har man plötsligt funnit att
dessa sex biträdestjänster kan man behöva
ha på andra håll inom bostadsstyrelsen;
de skulle överföras till kanslibyråns
kamerala sektion och till planeringsbyrån.
Jag undrar om det inte är
så, att man har fallit för en frestelse:
när man nu fick dessa personer lediga
på en sektion, tyckte man, att det var
synd att behöva släppa dem från bostadsstyrelsen,
och då ville man rädda
dem över till några andra sektioner.
Jag anser att man här bör göra en nettominskning.
När man med en viss tvekan
ändå har gått med på inrättandet
av den stora länsorganisationen, borde
det bli en nettovinst av vad man kan
flytta (iver dit från den centrala organisationen.
Annars har ju ett av motiven
för den stora länsorganisationen
fått falla. Därför ha vi reservanter nu
menat, att dessa sex biträdestjänster
helt böra försvinna.

Det låter, som om detta skulle betyda
mycket, men det blir, herr talman, tyvärr
inte så mycket i pengar, som man
kan spara. Det gör 55 000 kr. Men det
är ju i alla fall något. Därtill kommer
den principiella strävan att försöka
hindra, att den administrativa appara -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Anslag till bostadsstyrelsen.
ten ständigt sväller. Det är en strävan
att praktiskt förverkliga en begränsning
av denna apparat, som har tagit sig uttryck
i reservationen.

Då vi på avdelningen vid undersökning
ha funnit, att de begränsningar,
som jag nu har angivit, äro fullt möjliga
utan att det därför behöver inträffa
några större kalamiteter för driften, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill försäkra kammarens ledamöter,
att när statsutskottets tredje
avdelning granskat årets petita för bostadsstyrelsen,
har den gått till verket
med mycken noggrannhet och en ganska
kritisk syn. Vi ha försökt att finna
möjligheter till besparingar, men vi ha
inte kunnat komma längre än till de
besparingar, som departementschefen
har gjort i bostadsstyrelsens egna petita
till departementet. Det framgår, att
departementschefen har strukit bort 12
befattningar, som bostadsstyrelsen hade
begärt. Vi ha kommit till den uppfattningen,
bland annat genom samtal under
hand med de lekmän, som finnas
i styrelsen, att skall denna vara arbetsduglig
och skola inte enskilda personer,
kommuner och företag få vänta ännu
längre på besked i olika hänseenden
från styrelsen, måste den ha den personal,
som här är föreslagen. Då kan i
varje fall icke utskottets majoritet ta på
sitt ansvar att skära bort personal och
göra styrelsen mindre arbetsduglig. Det
är känt bland alla, som ha med styrelsen
att göra, inte minst kommunalmännen,
att man klagar över att dröjsmålen
äro ganska långa, innan man får
klarhet och besked i olika ärenden. Det
är givet, att blir personalstyrkan mindre
än den nu föreslagna bli dröjsmålen
än längre och irritationen än större. Vi
tro inte, att det är lämpligt med en sådan
anordning.

Däremot ha säkert kammarens ledamöter
observerat, att överallt, där nu
personalförstärkning förekommer, sker
det i f"rm av arvodestjänster, detta där -

för att man kanske ganska snart skall
göra en översyn av bostadsstyrelsens organisationsformer.
Då är det ju lämpligt,
att man inte knyter fast tjänsterna.
Man skaffar den förstärkning av arbetskraften,
som nu är nödvändig, men kan
om så skulle befinnas nödvändigt eller
önskvärt flytta den från styrelsen till
andra håll inom statsförvaltningen, där
det då kan vara brist.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid att bemöta de argument, som herr
Mannerskantz här har kommit med. Jag
vill bara säga gentemot vad han har anfört
i fråga om förstärkningen av tvätterisektionens
arbetskraft, vilken skulle
kosta 7 500 kronor, att det inte bara
är fråga om att behandla låneansökningar
på denna sektion, utan den skall också
ge råd och anvisningar till de människor,
som ute i landet äro intresserade
därav. I egenskap av ledamot i en länsbostadsnämnd
kan jag bara betyga, att
vi ha måst anlita denna tvätterisektion
för att få större klarhet om en regionalplanering
i länet av tvätterier och för
att få mera system i det hela. Vi ha således
fått den uppfattningen, att denna
förstärkning av tvätterisektionen är välbehövlig.

Nu har herr Mannerskantz satt betyg
på det arbete, som hittills har utförts.
Om detta kan jag inte yttra mig, men
efter de upplysningar som ha lämnats
skulle jag tro, att det vore bättre att
sätta betyg för det år, som nu har börjat,
och framöver. Jag har anledning
att tro, att betygen då bli annorlunda
än vad herr Mannerskantz nu har kommit
till.

Lånebyrån är kanske den mest känsliga
sektionen, när det gäller irritation
hos allmänheten över dröjsmål. Vi ha
även för där förevarande arvodesförstärkning
— 16 000 kronor — kommit
till den uppfattningen, att den är oundgängligen
nödvändig. Vad så rör marksektionen
har jag bara att anföra den
uppfattning vi ha fått vid undersökning
av förhållandena, nämligen att det här
gäller ett utomordentligt svårt område.
Även om man nu — vilket väl får betraktas
som tämligen säkert •— får ett

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Anslag till riksförsäkringsanstaltens ortsombud m. m.

särskilt organ för markvärdering i anslutning
till expropriationslagen, kan
man ändå inte undvara rådgivning i
fråga om detaljerna, när det gäller tomtpriser
och dylikt, i bostadsstyrelsen. Jag
skulle tro det är uteslutet att ställa det
så, att man inte skulle ha några krafter,
som kunna ge råd på detta mycket viktiga
och svåra område.

Vad till sist gäller biträdestjänsterna
är det givet, att herr Mannerskantz argument
kan vara nog så talande. Men
dessa biträden skola ju placeras på den
kamerala sektionen, och den har svällt
ut på grund av att ärendena ha ökat och
omfattningen av verksamheten har blivit
allt större. Då kommer man ju inte
ifrån att öka också biträdestjänsterna.

Herr talman! Jag har försökt beröra
de olika punkter, varom det råder delade
meningar. Jag vill säga till sist, att
det egentligen är fråga om ganska små
detaljer. I jämförelse med de betydande
summor, som upptas på femte huvudtiteln,
äro de belopp ytterligt små, som
skilja reservanterna från utskottsmajoriteten.
Emellertid äro även dessa detaljer
mycket viktiga, och vi tro inom utskottsmajoriteten,
att riksdagen även beträffande
dem bör följa Kungl. Maj:t.

Jag yrkar således bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej -— 49.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 43—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Anslag till riksförsäkringsanstaltens ortsombud
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Riksförsäkringsanstalten:
Riksförsäkringsanstaltens ortsombud
m. m. för budgetåret 1950/51 anvisa ett
förslagsanslag av 275 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Näslund in. fl. (1:203)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilson i Spånstad och Jacobsson
i Igelsbo (11:263, i vilka hemställts,
alt riksdagen måtte besluta att under
ifrågavarande anslag utöver föreslagna
medel anvisa ytterligare 10 000 kronor
för budgetåret 1950/51

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»I likhet med departementschefen an -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen.
ser utskottet, att de till riksförsäkringsanstaltens
ortsombud utgående arvodena
äro låga. Utskottet biträder även den i
motionerna 1:203 och 11:263 uttalade
uppfattningen, att talrika ombudsbyten
kunna inverka menligt på behandlingen
av skadeersättningsärenden. Med hänsyn
till den allmänna återhållsamhet,
som för närvarande måste iakttagas beträffande
statsutgifterna, anser sig utskottet
likväl icke kunna förordna någon
uppräkning av anslaget.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:203
och II: 263 till Riksförsäkringsanstalten:
Riksförsäkringsanstaltens ortsombud
in. in. för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 275 000 kronor.»

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Såsom
tjänsteman i riksförsäkringsanstalten
känner jag väl till de förhållanden,
som punkt 54 i detta utlåtande avser.
Departementschefen säger, att ortsombudens
arvoden äro låga, och utskottet
instämmer med honom. Man skulle nog
lugnt kunna säga, att dessa arvoden äro
för låga. Följden har blivit -— såsom
också framhålles både av statsrådet och
i de motioner, som ha väckts med anledning
av detta förslag — att ombytena
av ortsombud ha blivit mycket täta
och att det har varit utomordentligt
svårt för anstalten att få ombud, i varje
fall dugliga sådana.

Detta är, herr talman, inte en vanlig
löne- eller arvodesfråga. Det är inte
bara fråga om att höja de ersättningar,
som utgå till ortsombuden. Bristen i detta
fall går faktiskt ut över den stora
allmänheten, och dessvärre den del av
allmänheten, som har det alldeles särskilt
svårt, dvs. personer som ha skadat
sig genom olycksfall i arbete. Såsom
framhålles i motionen och som också
vitsordades under utskottsbehandlingen,
efter vad jag hört, fördröjes behandlingen
av regleringsärendena ganska
mycket genom att ombytena av ombud
äro så täta. Det kommer nya ombud,

som inte känna till ärendena, och så
får den skadade arbetaren vänta längre
på sin ersättning än vad annars skulle
ha varit fallet.

Flera gånger har man också i riksdagen
uttalat sig för att skaderegleringsärendena
i den sociala olycksfallsförsäkringen
skulle behandlas så snabbt
som möjligt. Det har skett i samband
med interpellationer och motioner, både
i denna kammare och i medkammaren.
Det hade enligt min mening legat väl i
linje med riksdagens ifrågavarande uttalanden
och alldeles säkert motsvarat
den stora allmänhetens önskningar, om
denna motion blivit tillstyrkt och bifallen.

Jag har, herr talman, inget yrkande
i detta sammanhang, men jag har ändå
velat uttala dessa ord för att ge till
känna att jag för min del anser, att motionen
var i hög grad berättigad.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 55.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att i personalförteckningen
för arbetarskyddsstyrelsen
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med tre, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för arbetarskyddsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51, dels ock till Arbetarskyddsstyrelsen:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
697 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Suiine m. fl. (I: 291) samt den andra
inom andra kammaren av herr
Nihlfors m. fl. (II: 189), hade bland annat
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att under nu ifrågavarande anslag,
utöver föreslagna medel, anvisa dels
9 633 kronor för anställande av en amanuens
å kansliavdelningen, dels 4 480

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

kronor för anställande av en amanuens
å halvtid å sociala avdelningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 291 och II: 189, i vad de avsåge
arbetarskyddsstyrelsen,

a) besluta, att i personalförteckningen
för arbetarskyddsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med tre;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1950/51;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 697 000 kronor.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag är

medveten om att det är ganska otacksamt
att under nuvarande förhållanden
yttra sig för anslagsökningar, även om
de äro aldrig så små. Men om man inrättar
nya ämbetsverk, såsom i detta
fall arbetarskyddsstyrelsen, måste man
också ordna det så, att verket har tillräcklig
personal för att på ett tillfredsställande
sätt sköta det arbete, som behöver
utföras.

Jag har tillåtit mig att tillsammans
med några andra ledamöter av denna
kammare i motion hemställa, att riksdagen
måtte besluta att under ifrågavarande
anslag utöver föreslagna medel
anvisa 9 663 kronor för anställande av
en amanuens på kansliavdelningen och
4 480 kronor för anställande av en amanuens
på halvtid på sociala avdelningen.
Som motivering skall jag bland annat
be att få anföra följande ur motionen,
där vi ha sagt: »Hittills vunna erfarenheter
ha tydligt visat att kansliavdelningen
med nu anvisad personal
icke ens med regelbundet — i vissa fall
obetalt — övertidsarbete kan fullgöra
avdelningen tillkommande arbetsuppgifter.
Det kan icke anses riktigt att
avdelningens verksamhet begränsas till
rent löpande uppgifter för att hål -

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen.

la styrelsen och yrkesinspektionen i
gång. Av avdelningen måste därutöver
krävas positiva insatser för den effektivisering
av yrkesinspektionsverksamheten,
som man har rätt att förvänta
såsom ett resultat av den nya lagstiftningen
och det nya ämbetsverket för
arbetarskyddsfrågor. Särskilt viktigt är
att verksamheten med utgivande av nya
anvisningar, råd till arbetare och promemorior
till skydd mot ohälsa och
olycksfall i arbetet kan bedrivas med
all snabbhet. Såväl den nya arbetarskyddslagens
tillkomst som nya tekniska
rön och nya produktionsmetoder
medföra krav på ett forcerat arbete på
detta område.»

Statskontoret hade också tillstyrkt den
föreslagna halvtidstjänsten, men utskottet
har i likhet med departementschefen
inte ansett sig kunna bifalla inrättandet
av ens denna tjänst.

Nu är det mig bekant, att byrådirektören
på sociala avdelningen har varit
sjuk en längre tid på grund av överansträngning.
Ha socialvårdsinspektör
har ju då måst rycka in, men under
tiden har hans tjänst fått stå vakant.
De amanuensbefattningar, som för närvarande
på sätt och vis finnas, lära uppehållas
med medel som man sparat in
på en annan tjänst, vilken icke blivit
tillsatt, en ingenjörstjänst, men när den
nu besätts, står man igen utan resurser.

Utskottet tycks också vara medvetet
om att arbetsbördan är tyngande. Utskottet
säger: »Ehuru arbetsbördan på
vissa avdelningar inom styrelsen synes
avsevärd, anser även utskottet, att frågan
om utökning av arbetskraften bör
bil föremål för fortsatt prövning.»

Man konstaterar alltså, att arbetsbördan
är avsevärd, men man vill ändå
inte för närvarande göra något åt saken
utan skjuter den på framtiden. Jag
kan inte hjälpa, herr talman, att utskottets
utlåtande på denna punkt leder
tanken på det gamla ordspråket, att
medan gräset gror dör kon.

.lag upprepar vad jag förut bär sagt,
alt jag inte tycker det kan vara någon
mening i alt upprätta ett nytt ämbetsverk,
om man inte vill ge det tillräck -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Anslag till social upplysningsfilm.
lig personal, som är nödvändig för verkets
skötsel.

Jag kan, herr talman, så som frågan
nu ligger till inte ställa något yrkande.
Men jag har velat fästa uppmärksamheten
på att de anvisningar angående arbetarskyddslagens
tillämpning, som man
väntar inom såväl industrien som fackföreningarna,
inte hinna utarbetas med
den personal, som man nu förfogar
över.

Herr MANNERSKANTZ: Det är visserligen
inte framställt något yrkande gentemot
utskottets förslag, men jag ber ändå
att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Jag ber att få tillägga, att det aldrig
bar varit vanligt, att riksdagen på grund
av en motion ökar ut en så nyinrättad
styrelse som denna. Den är ju bara ett
år gammal. En ökning måste komma efter
en undersökning och via Kungl.
Maj :t för att det skall kunna anses vara
betryggande styrkt, att den verkligen erfordras
och att man inte genom andra
åtgärder, omplaceringar eller omflyttning
av arbetsuppgifter, kan ordna saken.
Den principen bar statsutskottet alltid
haft, och vi ha inte heller nu ansett
oss kunna frångå den.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 56—73.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Anslag till social upplysningsfilm.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt
herrar von Heland, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Pettersson i Dahl och
Birke, vilka ansett, att utskottets utlå -

tande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anvisande av anslag
för budgetåret 1950/51 till Social upplysningsfilm.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under denna punkt begäres anslag för
att fortsätta verksamheten med social
upplysningsfilm och sätta i gång nya filmer
o. s. v. Kommittén har ännu kvar
tillgängliga medel på 150 000 kronor. Den
har gjort vissa utfästelser beträffande
nya filmer, som jag förstår att man har
svårt att komma ifrån, och på grund
därav skulle ungefär 105 000 kronor vara
låsta. Av återstoden går väl något åt till
nämndens administrationskostnader och
dylikt, så att man kan säga, att 110 000
eller kanske 115 000 kronor måste disponeras
för ändamålet. Efter dessa beräkningar
finns det ändå kvar 35 000 ä
40 000 kronor, och man skulle faktiskt
kunna göra ännu en film med dessa medel.

Nu ha vi reservanter menat, dels att
denna verksamhet är en sådan sak som
man kan skjuta undan i tider av ansträngd
statsekonomi, dels att vissa av
de filmer, som här äro föreslagna eller
antydda, inte äro nödvändiga och befogade.

Man avser att framställa en film om
arbetarskydd; naturligtvis en utmärkt
sak i sig själv. Det är bara det att ta
hänsyn till, att det ju finns även andra
som skapa filmer om arbetarskydd. Arbetsmarknadens
parter göra det, och de
göra för resten mycket annat i denna
riktning. Arbetarskyddsstyrelsen, som vi
nyss behandlade, gör också mycket för
denna sak. Det kan då ifrågasättas, om
ytterligare en organisation skall arbeta
på samma område. Vi ha sett filmer, som
ha tillkommit utanför kommitténs verksamhet
och som varit synnerligen goda,
och det är väl att vänta, att sådana filmer
även i fortsättningen komma till
stånd på arbetarskyddets område utan
att kommittén behöver medverka. Det
ligger inte minst i arbetsgivarorganisationernas
intresse att minska antalet
olycksfall, och de äro säkerligen även i

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

fortsättningen beredda att hjälpa till att
sprida upplysning i dessa ting.

Sedan har man tänkt sig att framställa
en sjuksköterskefilm, en film som skulle
draga sökande till sjuksköterskeyrket.
Inom Svenska landstingsförbundet behandlade
vi för någon tid sedan en förfrågan
om förbundet önskade få en sådan
film till stånd. Vi hade då tillfälle
att se filmens uppläggning. Vi gingo igenom
denna rätt noga, men vi tyckte inte,
att filmen var särskilt tilltalande upplagd.
Dessutom konstaterade vi vid detta
tillfälle, att behovet av propaganda på
detta område inte just nu är så stort. Det
är faktiskt så, att antalet sökande till
våra sjuksköterskeskolor här i landet för
närvarande är ganska stort — så stort,
att det åter har visat sig möjligt att såsom
förr i världen göra en viss gallring.
Vidare tyckte vi nog att den föreslagna
filmen var så lagd, att den lovade för
mycket — de som på grund av filmen
sökte till sjuksköterskeyrket skulle lätt
kunna bli besvikna. Allt detta gjorde att
Landstingsförbundet — det förbund som
ju bäst känner till denna sak — då förklarade
sig inte vara intresserat. Det
borde egentligen vara på förbundets
uppdrag, som kommittén för social upplysningsfilm
skulle göra sjuksköterskefilmen.
Jag tycker inte, att kommittén
själv skall ta initiativet.

Man har föreslagit även vissa andra
filmer.

Herr talman! Detta är ett område, där
man utan större olägenhet kan spara
pengar. Vidare ha vi reservanter — eller
rättare de av oss, som sett vissa filmer,
som kommittén tidigare har åstadkommit
— funnit dem rent ut sagt mindre
lämpliga och i vissa avseenden till och
med negativt verkande. Detta är emellertid
inte huvudskälet till att vi yrka
avslag på anslaget. Slutligen verkar det,
som om man sökte anledningar att framställa
filmer av denna art också när de,
som närmast ha med saken att göra,
konstaterat att något stort behov icke föreligger,
och även detta tycker jag talar
för att man bär kan göra en besparing.
Det gäller dock en så väsentlig post som
75 000 kronor.

Anslag till social upplysningsfilm.

Jag tycker därför att det i vårt beträngda
ekonomiska läge — som det nu
talas om på nästan varje sida i varje
huvudtitel — vore riktigt att man begagnade
tillfället att spara dessa 75 000 kronor.
Även om man följer reservationen
och avslår framställningen om anslag,
kan kommittén fullfölja de filmer, som
den bundit sig för, och ändå kanske ha
pengar kvar för något ytterligare ändamål.
Därför kan här ske en lugn avveckling,
även om det nu inte beviljas något
nytt anslag.

Dessa skäl tillsammans finner jag, herr
talman, tala mycket starkt för reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag kan inte på minsta sätt ge
mig ut för att vara filmbedömare. När
vi förra gången diskuterade den sociala
upplysningsfilmen tillät jag mig säga,
att bland det mest ofruktbara som
kammaren skulle kunna diskutera vore
frågan om en film är lämplig eller inte
lämplig. Därom kommer det alltid att
råda delade meningar, liksom det väl
alltid, herr talman, kommer att råda
delade meningar om huruvida man skall
spara på den ena punkten eller på den
andra.

Nu vilja reservanterna spara 75 000
kronor när det gäller den sociala upplysningsfilmen.
Statsutskottets majoritet
menar nog, att det där anslaget på
75 000 kronor till nöds skulle kunna
undvaras. Skulle vi råka i utomordentliga
svårigheter, finge vi nog spara både
på denna punkt och på andra. Men
då vi dess bättre inte ha krig eller leva
i överhängande krigsfara, och då vi tro
att den upplysning man kan erhålla
genom filmerna är av betydande värde,
ha vi kommit till den uppfattningen,
att riksdagen kan godkänna Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag skulle tro, att kammaren nästa
onsdag kommer att få behandla en huvudtitel,
under vilken det hegäres
400 000 kronor till film — instruktionsfilm,
undervisningsfilm och upplysningsfilm.
Eftersom det gäller fjärde

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen m. m.

huvudtiteln och försvaret, är det ju inte
fråga om annat än att detta belopp
skall anslås. Men nu, när det gäller det
sociala arbetet, är det noga med att man
skall spara 75 000 riksdaler. Jag har all
respekt för sparandet — och ju äldre
man blir, desto större blir den respekten,
efter vad jag förstår — men nog
är det så nödvändigt med upplysning
på det sociala området, att man inte
utan vidare kan klippa av sådan verksamhet.
Jag skulle tro, att jag inte behöver
stå här och förklara betydelsen av
denna verksamhet över huvud taget.
Förra året hade vi en diskussion om
dessa ting, i vilken vi gingo in på att
värdera de olika filmer, som då hade
framställts. Jag skall inte upprepa, vad
som då anfördes. Det är givet, att alla
filmer inte kunna bli lika bra. Men då
man har den motiveringen för framställningen
av film, att den skall tjäna
ett socialt och allmänt ändamål, förutsätter
jag, att man knyter så goda
krafter till produktionen, att man som
regel inte behöver konstatera misslyckanden.

Herr talman! Vi som tillhöra statsutskottets
majoritet ha utan svårigheter
kommit fram till att vi vilja stödja
Kungl. Majrts förslag. Jag vrkar bifall
till statsutskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 75—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Ang. Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.

Genom en den 27 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 54, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda
dag, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att å Sveriges vägnar
vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t ägde bestämma,
godtaga Havanastadgan för en
internationell handelsorganisation (ITO)
och att fastställa de villkor, på vilka
stadgan skulle sättas i kraft för Sveriges
del, dels ock till Kostnader för Sveriges
medlemskap i ITO för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Propositionen hade utom vad avsåg
anslagsfrågan hänvisats till utrikesutskottet.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
dels en av herr von Heland i första
kammaren väckt motion, nr 370, samt
en av herr Norup inom andra kammaren
väckt motion, nr 448, i anledning

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Ang. Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen m. m.

av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition,
dels en av herr Johansson i Stockholm
inom andra kammaren väckt motion,
nr 457, i samma fråga.

I de båda förstnämnda motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid prövningen av stadgeförslaget
för den tilltänkta världshandelsorganisationen
måtte taga hänsyn
till den utveckling beträffande jordbruksproduktionen,
som sedan stadgans
tillkomst ägt rum i Sverige, samt fatta
därav eventuellt påkallade beslut.

I den sistnämnda motionen hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 54.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

dels att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motion 11:457,
bemyndiga Kungl. Maj:t att å Sveriges
vägnar vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t
ägde bestämma, godtaga Havanastadgan
för en internationell handelsorganisation
(ITO) och att fastställa de villkor,
på vilka stadgan skulle sättas i kraft
för Sveriges del;

dels ock att motionerna I: 370 och II:
448, i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet förut i utlåtandet
anfört, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet bland
annat förklarat sig finna, att den föreslagna
stadgan icke lade hinder i vägen
för ett realiserande av 1947 års riktlinjer
för den svenska jordbrukspolitiken,
även om hänsyn toges till den utveckling
beträffande jordbruksproduktionen, som
sedan dess ägt rum i Sverige.

Herr von HELAND: Herr talman! Som
erkänsla för att jordbrukarna under
kriget ej motsatte sig regleringsåtgärder
för att hålla nere prisnivån på jordbrukets
produkter antog riksdagen År
1947 ett framtida jordbruksprogram,
bl. a. innebärande skydd åt jordbruket

efter kriget. De politiska beslut och
regleringsåtgärder, som då pressade
jordbrukarna och deras intresseorganisationer,
voro till enorm fördel för konsumenterna.
Bondeförbundet hävdar
därför att nu, när avsättningsmöjligheterna
bli svåra och prisnivån är i sjunkande,
riksdagens löfte om skydd för
jordbruket skall infrias.

Förslaget till stadga för världshandelsorganisationen,
Havanastadgan eller
ITO-stadgan, som den också kallas, utgör
ett försök att begränsa de enskilda
staternas handlingsfrihet på det handelspolitiska
området samt ett försök
att successivt skapa en friare internationell
handel. Detsamma kan sägas om
det av bevillningsutskottet behandlade
allmänna tull- och handelsavtalet -—
GATT -— vilket vad beträffar de allmänna
bestämmelserna representerar
en del av stadgan för världshandelsorganisationen.

När förslaget till stadga för världshandelsorganisationen
mera definitivt
utformades i Havana omkring årsskiftet
1947/48, eftersträvade man från svensk
sida att säkerställa, att 1947 års riksdagsbeslut
rörande den framtida jordbrukspolitiken
till alla delar skulle kunna
genomföras. Dessa svenska önskemål
blevo i allt väsentligt beaktade, men
man kan måhända hysa vissa betänkligheter
rörande möjligheterna till alternativa
lösningar vid de olika regleringarnas
genomförande. Vikten och
betydelsen av dessa betänkligheter undandrager
sig för närvarande ett bedömande.
Dock ha vi vid en inom lantbruksförbundet
företagen grundlig genomgång
av stadgans bestämmelser i
samråd med två av de mest sakkunniga
i ärendet kommit till det resultatet, att
eu ratificering av ITO-stadgan icke
skulle kunna äventyra genomförandet
av 1947 års riksdagsbeslut. Samma slutsats
har även livsmedelskommissionen
ansett sig kunna uttala i sitt officiella
yttrande.

Vad som i detta sammanhang synes
böra observeras och understrykas är, att
de i Havana förda diskussionerna rörande
ITO-stadgans innebörd naturligtvis

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet m. m.

måste betraktas som vägledande för den
fortsatta tolkningen och tillämpningen
av bestämmelserna. Dessa kunna helt
naturligt icke paragrafmässigt reglera
alla detaljspörsmål. Tolkningen av bestämmelserna
kommer givetvis delvis
att ske genom världshandelsorganisationen,
då denna bildats, och tillämpningen
av bestämmelserna slutligen kommer
i icke ringa grad att bli beroende av
förhandlingsläget i allmänhet vid de
bilaterala överenskommelserna inom
stadgeförslagets ram. I sistnämnda avseende
bör särskilt understrykas, att det
torde bli synnerligen viktigt, att regeringen
ser till, att svenska delegater
vid internationella handelsunderhandlingar
bevaka, att inga hinder uppstå
för fullföljandet av 1947 års riksdagsbeslut
beträffande den framtida
jordbrukspolitiken. Utrikesutskottets uttalande
är i detta hänseende tillfredsställande,
och min vetskap om regeringens
önskan att fullfölja utlovad
jordbrukspolitik gör, att jag har kunnat
tillstyrka, att mina partikamrater
medverka till ett godkännande av
ITO-stadgans ratificering.

Yi bondeförbundare, herr talman, hade
emellertid hoppats, att jordbrukarna
själva och deras organisationer efter
kriget skulle kunnat friare från statliga
regleringar få övertaga ansvaret för
den framtida utvecklingen. Tyvärr blir
förhållandet det motsatta, ty när Sverige
har ratificerat Havanastadgan, kommer
svenskt jordbruk att helt och hållet
vara beroende av regeringens välvilja.
Stadgans antagande medför nämligen,
att jordbrukets import- och exportfrågor
i detalj bli beroende av hur
regeringen vill utnyttja stadgans möjligheter
att lämna skydd åt jordbrukets
prisfrågor. Jordbruket kommer alltså
att i än högre grad än tidigare bliva
beroende av riksdagsmajoritetens vilja
att infria givna löften beträffande jordbrukspolitiken.

Herr talman! Trots de nu angivna
betänkligheterna har jag ansett mig i
utskottet kunna ansluta mig till utskottets
förslag, och jag ber då också att
få yrka bifall till detta förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. Sveriges anslutning till allmänna
tull- och handelsavtalet m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 52,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
enligt ett i Annecy upprättat anslutningsprotokoll,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att för Sveriges
del godkänna sådana ändringar i
avtalet, som framdeles kunde komma att
beslutas av de avtalsslutande parterna,
i den mån dessa ändringar icke krävde
författningsändringar av beskaffenhet
att påkalla riksdagens medverkan, samt

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att, då förutsättningar
härför inträtt, vidtaga åtgärder
för Sveriges definitiva anslutning
till berörda avtal.

Vid betänkandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Gustaf Elofsson,
Niklasson och Jonsson i Skedsbygd,
vilka uttalat den förväntningen, att
Kungl. Maj:t måtte upptaga förnyade
förhandlingar med de avtalsslutande
parterna i syfte att åstadkomma bättre
och effektivare tullskydd för lök och
övriga trädgårdsodlingens produkter i
såväl färsk som konserverad eller på annat
sätt beredd form.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När detta avtal — GATT — föredrogs
i bevillningsutskottet, hade man
bara två saker att välja på: antingen
anta det eller förkasta det. Någon jämk -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Ang. Sveriges anslutning
ning i endera riktningen kunde inte få
företas.

Vi voro mycket misstänksamma emot
avtalet på den grund, att man liade helt
och hållet utelämnat en hel del jordbruksprodukter.
I fråga om dem hade
man i avsevärd grad gått med på tullsänkningar
och på så sätt lättat importen
av utländska varor i viss mängd.
Vi veta alla, att den svenska trädgårdsodlingen
har gått raskt framåt under de
senaste årtiondena. Fruktodlingen har
tiodubblats, och även andra produkter,
som man förr i världen importerade i
stor mängd, kunna nu frambringas inom
det egna landets gränser. Jag tänker närmast
på den stora lökodling, som vi ha
här i landet och som representerar ett
betydande värde. Men genom det nya
avtalet kan denna odling komma i en
mycket svår situation.

Vi ha därför inte kunnat underlåta att
till bevillningsutskottets betänkande foga
ett särskilt yttrande, i vilket vi hemställa,
att regeringen omedelbart måtte
upptaga nya förhandlingar med de stater,
som avtalet berör, för att på så sätt
kunna få även vår svenska trädgårdsodling
tryggad mot dumping av utländska
varor. Jag tror, att det är av stor vikt
för vårt land, att vi försöka hålla den
svenska trädgårdsodlingen uppe i nuvarande
nivå. Vid en jämförelse med de
varor, som importeras, måste vi väl vara
överens om att den svenska frukten är
mycket bättre än den utländska.

Det tjänar ingenting till, herr talman,
att nu försöka få någon ändring i avtalet,
och det är omöjligt för vårt land
att bedriva handel med främmande läner
utan något avtal, särskilt när det gäller
ett så omfattande avtal som detta.
Därför ha vi inte gjort något yrkande,
utan vi ha bara velat vädja till regeringen,
att den fortast möjligt upptager förhandlingar,
så att vi i framtiden kunna
få en viss skyddstull även för den svenska
trädgårdsodlingen.

Hem talman! Jag har intet yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Sveriges anslutning till allmänna

till allmänna tull- och handelsavtalet m. m.
tull- och handelsavtalet torde, såvitt nu
kan bedömas, innebära obestridliga fördelar
för vårt land på längre sikt. Möjligheter
till ökat mellanfolkligt varuutbyte
på sätt som anges i detta handelsavtal
måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Men avtalet har tyvärr — såsom
herr Elofsson redan påpekat ■—• dessutom
mindre önskvärda aspekter. Jag
syftar då självfallet på de tullnedsättningar,
som komma i fråga för produkter
från trädgårdsodlingen och från den
fältmässiga köksväxtodlingen.

Sänkningen av tullsatserna för lök,
vindruvor, äpplen, päron, konserverad
frukt och andra trädgårdsprodukter kommer
utan tvivel att bli ekonomiskt kännbar
för den svenska trädgårdsodlingen,
och även lökodlingen kommer att intimt
beröras av densamma. Det har ju också
påpekats i lantbruksstyrelsens remissyttrande.
Lantbruksstyrelsen har framhållit,
att lättnaderna i tullsatserna på frukt
och grönsaker komma att försvåra avsättningen
av svensk frukt. Detta är ju
så mycket mera beklagligt som det under
de senaste åren har nedlagts ett stort
arbete och mycket stora kostnader för
att upparbeta en inhemsk fruktodling
och för att i möjligaste mån göra vårt
land självförsörjande med frukt.

Tullfriheten på lök torde också lätt
få en oförmånlig inverkan på priset på
denna vara och på avsättningsmöjligheterna
för svenskodlad lök. Lökodlingen
har nu en mycket stor betydelse för
jordbrukets ekonomi i vissa för lökodling
lämpade områden i vårt land, och
den inhemska lökodlingen har fått en
allt större betydelse, så att den väl i det
närmaste kan fylla landets behov. För
lökodlarna är därför helt visst det träffade
handelsavtalet ett svårt streck i
räkningen och rent av en stor besvikelse.
Det gäller inte minst det mindre
jordbruket, där den fältmässiga köksväxtodlingen
över lag har en viktig uppgift
att fylla för att möjliggöra en skälig
arbetsinkomst för jordbrukets utövare.

Jag vill därför uttala min fulla förståelse
för de synpunkter som herr Elofsson
i Va in. fl. anfört i sin reservation

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Ang. betingelserna för ett svenskt deltagande i valfångstnäringen.

till bevillningsutskottets betänkande nr
26, och jag beklagar livligt, att trädgårdsodlingens
och lökodlingens intressen
blivit åsidosatta. Jag vill också instämma
i den förhoppning, som herr
Elofsson uttalat, att det vid kommande
handelsförhandlingar skall bli möjligt
att tillgodose de intressen, som här inte
ha blivit tillräckligt beaktade.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill instämma
med tankegången i reservanternas
yttrande i så måtto, att jag vill framhålla
angelägenheten av att man vid
handelsförhandlingar och över huvud
taget vid handhavandet av handelspolitiken
verkligen söker att ge det innehåll
åt 1947 års jordbrukspolitik, som riksdagens
samstämmiga beslut innebar. Det
är å andra sidan klart, att när man kommer
in på nya anordningar vid övergång
till en friare handel, så får man också
svälja en del avigsidor.

I motsats till reservanterna vill jag
inte här gå in på något bedömande av
hur förhandlingarna om det allmänna
tull- och handelsavtalet ha skötts utan
bara framhålla vikten av att man vid
alla tillfällen, när så är möjligt, bär i
tankarna att åstadkomma skydd åt det
svenska jordbruket enligt de riktlinjer,
som man har varit ense om att dra upp.
Särskilt tror jag det är viktigt, att fruktoch
trädgårdsodlarna komma i åtanke
när det gäller deras speciella frågor.

Herr EKMAN: Herr talman! Inom utskottet
har det icke rått några delade
meningar om att det föreliggande avtalet
borde godkännas av riksdagen.
När här i ett särskilt yttrande har fästs
uppmärksamheten på lök och vissa trädgårdsprodukter,
är detta på ett sätt förvånande.
Det förefaller, som om de som
skrivit yttrandet hade den åsikten, att
det i avtalet i övrigt icke hade gjorts
några eftergifter. I fråga om industriprodukter
och andra produkter ha
emellertid eftergifter gjorts lika väl som
i fråga om de här särskilt nämnda varorna.
I jämförelse med dessa eftergifter
äro emellertid de fördelar, som av -

talet — såvitt man nu kan bedöma —
kommer att medföra för det svenska
näringslivet och folkhushållet i dess
helhet så betydande, att ingen har hyst
tvekan om att föreslå riksdagen att godkänna
avtalet.

När det nu i ett särskilt yttrande —
som ett par talare här ha upphöjt till
reservation, vilket torde vara något felaktigt
-—• har framhållits vissa synpunkter
med avseende på våra trädgårdsprodukter,
är det angeläget för mig att påpeka
för kammaren, att allt vad som
står i det särskilda yttrandet om dessa
ting också står i utskottets utlåtande.
Det är endast så, att de som skrivit yttrandet
ha velat så att säga med egna ord
ge uttryck för sina tankar. I sakfrågan
äro vi alla ense.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Ang. betingelserna för ett svenskt deltagande
i valfångstnäringen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande betingelserna
i internationellt hänseende för ett
svenskt deltagande i valfångstnäringen.

Till utrikesutskottet hade hänvisats en
inom första kammaren väckt motion, nr
284, av herr Mannerskantz, ävensom en
inom andra kammaren väckt motion, nr
340, av herrar Håstad och Nilsson i Bästekille,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i syfte att klarlägga
betingelserna i internationellt hänseende
för ett svenskt deltagande i valfångstnäringen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 284 och II: 340 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill endast i anledning av detta ut -

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Nr 11.

Ang. betingelserna för ett svenskt deltagande i valfangstnäringen.

låtande säga, att det är tillfredsställande
att utrikesutskottet anser sig kunna
konstatera att det inte finns några hinder
i internationellt hänseende för ett
svenskt deltagande i valfångstexpeditionerna.
Jag hoppas för min del att denna
sak nu har blivit så klarlagd, att det
skall finnas möjligheter för att även
Sverige skall kunna komma med i denna
rörelse.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 110, angående vissa avlönings- in. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1950/51 in. m.;

nr 113, angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m.;

nr 133, angående vissa riktlinjer för
enhetsskolans ledning och lokala organisation; nr

135, angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor i
Västerbottens län m. m.;

nr 141, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 142, angående åtgärder till stödjande
av odlingen utav bruna bönor samt av
hamp- och linodlingen;

nr 146, angående provisorisk förhöjning
av familjepenning;

nr 150, angående anslag till vissa
iståndsättningsåtgärder å San Michele
m. m.;

nr 151, angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 158, angående vissa anslag till
tvångsarbets- och alkoholistanstalter;
samt

nr 164, angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för liålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. m.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 388, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

nr 389, av herrar Domö och Cassel, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/51
till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.;

nr 390, av herr Persson, Ivar, m. fl. i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/51
till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.;

nr 391, av herr Gillström m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet
m. m.;

nr 392, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt elektrifiering av statsbanenätet
m. m.;

nr 393, av herr Andersson, Elon, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts propotion
angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.;

nr 394, av herr Lundgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i folktandvårdens organisation
m. m.;

nr 395, av herr Johannesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag lag om ändring i vissa delar av
lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, in. m.;

nr 396, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. in.;

nr 397, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om iind -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 fm.

Interpellation ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt.

ring i vissa delar av lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m.;

nr 398, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.;

nr 399, av herr Söderquist m. fl., i
anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret 1950/51
under femte huvudtiteln till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 400, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund; samt

nr 401, av herr Lindström m. fl., angående
dels åtgärder för konstnärlig utsmyckning
av första kammarens plenisal,
dels ock en översyn av belysningsanordningarna
därstädes.

Interpellation ang. inrättandet av nya
provinsialläkardistrikt.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Bristen
på läkare försvårar en önskvärd utveckling
av vår hälso- och sjukvård.
Denna brist är enligt min uppfattning
icke såsom man stundom velat göra
gällande endast ett fördelningsproblem
utan en påtaglig realitet. Bristen på läkare
gör det nödvändigt att på det mest
rationella sätt fördela de tillgängliga läkarkrafterna.
Så synes emellertid icke
alltid vara fallet.

Riksdagen har under en följd av år
beviljat anslag för inrättande av nya

provinsialläkartjänster. Genom uppdelning
av provinsialläkardistrikten ökas
möjligheterna för dessa läkare att mer
än hittills ägna sig åt hälsovården och
allmänheten beredes bättre tillgång till
sjukvård. Vid inrättande av nya provinsialläkardistrikt
synes emellertid medicinalstyrelsen
hittills icke ha tagit någon
hänsyn till tillgången till andra läkare
på orten. Sålunda har nyligen i
Kristianstad inrättats en ny provinsialläkartjänst
trots att i denna stad finnes
bl. a. fem militärläkare och sex praktiserande
läkare. Det möter säkerligen
icke några svårigheter att få en provinsialläkartjänst
i denna stad tillsatt,
men det sker på bekostnad av andra
tjänster, som kunna bli vakanta. Därtill
kommer svårigheten att tillsätta t. ex.
militärläkartjänsterna på dessa platser.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga.

Är statsrådet villig att vid inrättande
av nya provinsialläkardistrikt taga hänsyn
icke endast till befolkningsantalet
i det blivande distriktet utan även till
tillgången till andra läkare på stationsorten? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutet läkarintyg anhåller
jag härmed att bliva befriad från
riksdagsarbetet under tiden den 23 mars
t. o. m. den 30 mars 1950.

Stockholm den 22 mars 1950.

Carl Eric Ericsson.

Att riksdagsman Carl Eric Ericsson
på grund av operation för stämbandssjukdom
under tiden fr. o. in. den 23
mars 1950 t. o. m. den 30 mars 1950 är
oförmögen till arbete intygas.

Stockholm den 22 mars 1950.

Paul Frenckner.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Om ändring av § 12 regeringsformen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner med förslag till viss ändring
av § 12 regeringsformen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 126 i
första kammaren av herr Fahlander
m. fl. och nr 148 i andra kammaren av
fröken Elmén in. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att som vilande
grundlagsändring antaga sådan ändring
av 12 § regeringsformen, att efter dess
första moment infördes ett tillägg ungefär
så lydande: »Under förbehåll av
riksdagens samtycke äger Konungen ingå
ävenledes sådan överenskommelse
med främmande makter, som innebär
ömsesidiga begränsningar av hittills gäl -

lande suveränitetsrättigheter, såvida
detta erfordras för att upprätta överstatliga
organ, vilka ha till uppgift att
skapa och vidmakthålla fred, rättvisa
och säkerhet.»

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr FAHLANDER: Herr talman! I sitt
inledningsanförande i dag i den utrikespolitiska
debatten antydde statsministern
— det var på tal om Europarådet
— att situationer kunde tänkas uppkomma,
när överenskommelser måste träffas,
där våra nuvarande grundlagar
kunde tänkas utgöra hinder för ett effektuerande
av dylika överenskommelser.
I vår tid, när världssamhället är på
marsch, är det mycket tänkbart att en
hel mängd sådana överenskommelser
måste träffas. Det är för att få klarhet
i vad som kan utgöra hinder för dylika
överenskommelser, som vi ha väckt vår
motion med yrkande om det tillägg till
12 § regeringsformen, som finnes antytt
i början av utskottets utlåtande.

Vi hade tänkt vinna klarhet på två
olika sätt, antingen så att utskottet biföll
vår framställning om detta tillägg
till paragrafen eller, om inte så blev fallet,
att utskottet i varje fall klarlade på
vilka grunder dylika överenskommelser
kunna bygga. Vi skulle ha kunnat känna
oss tillfredsställda med ett dylikt klarläggande.
Något sådant har dock inte
lämnats. Utskottet tycks i stället ha varit
mycket tveksamt, att döma av den avfattning
som utlåtandet har fått. Utskottet
nämner såsom ett faktum, att det
finns — vilket vi också påpekat i vår
motion —- vissa statsförfattningar av
nyare datum, där just en sådan här bestämmelse
är införd. Det räcker emellertid
inte med de tre författningar som
vi antytt, nämligen den franska, ita -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Om ändring av § 12 regeringsformen,
lienska och Bonnförfattningen, utan vi
kunna också nämna att sex av delstaterna
i Förenta staterna redan lia fattat
positivt beslut i denna fråga och hemställt,
att en allmän amerikansk författningskonferens
måtte sammankallas med
syfte att i Förenta staternas författning
infoga en liknande bestämmelse.

Utskottet anför som skäl att gå emot
förslaget, att detsamma skulle innebära,
att man införde i vår författning något
främmande element. Mot det kan sägas,
att världen av i dag också torde vara
en helt annan och rätt främmande i förhållande
till den värld, som existerade,
när våra grundlagar kommo till.

Utskottet anför vidare, att Sverige bär
i sin utrikespolitik visat god samförståndsvilja.
över hela världen är man
medveten om att Sverige är villigt att
lösa de internationella problemen i samförståndets
anda. Då borde man också,
mena vi, i grundlagen kunna ge uttryck
för denna, som man tror allmänt utbredda
uppfattning.

Utskottet hänvisar sedan till att vi likväl
med våra nuvarande grundlagar haft
möjlighet att ansluta oss till Förenta Nationerna.
Nu är det ju kanske faktiskt så
att denna åtgärd icke berör vår suveränitet,
åtminstone inte att döma av en
engelsk regeringskommentar till Förenta
Nationernas stadga, där det förklaras
att Förenta Nationerna icke är något
överstatligt organ, hur önskvärt detta än
vore, och att ett dylikt ännu icke skapats.
Vill man ha exempel på hur stadgan
faktiskt tillämpas, kan man bara
erinra om att säkerhetsrådets Balkankommission
vägrades tillträde till Albanien
just med hänsyn till att detta skulle
kränka Albaniens suveränitet. När förvaltarskapsrådet
begärde att få upplysningar
om det inre tillståndet i en del
kolonialområden, svarade England och
Frankrike för sin del, att någonting sådant
skulle träda ländernas suveränitet
för när. Vi kunna gärna ta ett exempel
också från det östliga området. Vid ett
tillfälle, när man behandlade atomkontrollen,
förklarade Gromyko att genomförandet
av en dylik kontroll, som föreslagits
och godkänts av 53 av de 59 na -

tionerna, skulle innebära en inskränkning
i suveränitetsprincipen. Om man
skulle gå på den vägen, förklarade Gromyko,
var hela Förenta Nationernas arbete
omöjliggjort. Det ställningstagande,
som han då intog, talar för att det även
på andra områden finnes förespråkare
för denna uppfattning.

Emellertid har utskottet i slutet av
sitt utlåtande tillagt någonting, som kanske
kan ge oss motionärer en svag förhoppning
om att ärendet likväl kanske
kan tänkas få en lösning. Utskottet hänvisar
till att Kungl. Maj :t helt säkert
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad
på detta viktiga problem. Nu förutsätta
vi väl i allmänhet att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på alla
viktigare problem. Uttalandet måste kanske
tolkas så, att denna sak kommer att
tagas upp i annat sammanhang. Det
vore önskvärt om någon av utskottets ledamöter
ville lämna oss en förklaring på
utskottets skrivsätt på denna punkt.

Herr talman! Jag har i övrigt inget
yrkande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Vid det
förhållande att huvudmotionären i den
föreliggande frågan inte framställt något
yrkande, kan det kanske synas opåkallat,
att det säges någonting från utskottets
sida. Denna motion är emellertid underskriven
av ett stort antal av kammarens
ledamöter, och den har väckt en viss
uppmärksamhet. Jag har därför trott,
att det kunde ha någon betydelse, om det
för kammaren här framfördes i korthet
de synpunkter, som föranlett i varje
fall mig att vara med om ett avstyrkande
av denna motion.

Jag är angelägen att säga, att det för
mig är ett fullkomligt självklart önskemål,
att vi skola sträva i den riktning,
som denna motion syftar till. För mig
står det som en av dagens allvarligaste
sanningar, att vårt Europa är på avvägar
med den nationella splittring, som vi
hamnat i, och att vår enda räddning är
att söka i den ena eller den andra formen
av ett internationellt samarbete. Om
själva saken äro vi således överens.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Men nu är det fråga om vad som skall
göras. Vi voro litet tveksamma om hur
vi skulle läsa motionen. Den kunde läsas
så, att motionärerna yrkade, att vi
i grundlagen skulle sätta in en högtidlig
deklaration om vårt intresse för internationellt
samarbete, alldeles oavsett
om en sådan deklaration hade någon
rättslig betydelse eller inte. På den punkten
är jag icke i någon tvekan. Våra
grundlagar äro ju en sorts lagar, som vi
givit den avfattning som är behövlig för
att reglera statsmakternas rörelsefrihet.
De äro inte till för att vi där skola uttala
önskemål, planer och program i den
ena eller andra riktningen. Så har man
gjort på andra håll, men det är något
främmande för oss, och om än tiderna
ha ändrats, ger det inte oss någon anledning
att ändra denna princip.

Huvudfrågan är emellertid huruvida
våra grundlagar med sitt nuvarande innehåll
utgöra något hinder, som man kan
behöva undanröja, för internationella
förbindelser av det ena eller andra slaget.
Från denna synpunkt uppställer sig
först frågan vilka dessa hinder kunna
vara och sedan på vilka vägar de kunna
undanröjas.

Vilka kunna hindren vara? Motionärerna
ha efter min tanke kommit in på
villovägar med sitt resonemang om »suveräniteten».
Begreppet suveränitet är
någonting som vi kommit alldeles bort
ifrån i moderna resonemang. Statens
suveränitet skulle innebära den ordning,
enligt vilken en stat är i alla hänseenden
fri och obunden. Nu för tiden ser
man på denna fråga med andra ögon än
förr. Varje stat är ju genom allsköns
traktater och på andra vägar bunden i
sin handlingsfrihet. Vi kunna inte nu för
tiden utmäta så att säga något visst mått
av frihet, som kännetecknar suveräniteten,
eller något visst mått av bundenhet,
som skulle innebära att suveräniteten
är borta. Något annorlunda ställer sig
saken förstås, om det i själva författningen
— vilket är mycket vanligt i
främmande länder — står någonting om
att vederbörande stat, exempelvis Norge
eller Finland, är ett »fritt» och »oavhängigt»
eller kanske »suveränt» rike.

0 Första kammarens /irotokoll 1950. Nr 11.

Om ändring av § 12 regeringsformen.
Då är det en rättsregel att riket är suveränt,
en rättsregel som utgör ett hinder
för den ena eller andra inskränkningen
i handlingsfriheten. Men det står ingenting
i våra grundlagar om suveräniteten;
jag kan inte hitta någonting därom. Jag
kan sålunda inte finna, att det här föreligger
behov av några åtgärder för att vi
skola vara beredda på denna punkt.

Problemets kärna är mycket mera
praktisk och påtaglig. Problemets kärna
ligger däri, att grundlagarna, utan att
fastslå någon sådan där allmän princip,
naturligtvis innehålla allsköns regler,
som äro av den beskaffenheten att de
icke äro utan vidare förenliga med den
ena eller andra formen av internationella
förbindelser. Det kan tänkas att en internationell
förbindelse är av den beskaffenheten,
att lagstiftningsmakt måste tillläggas
ett överstatligt organ. Då passa
inte riktigt reglerna om Konungens och
riksdagens makt över lagstiftningen.
Överenskommelsen kan innebära, att vi
inte få råda över vår utrikespolitik. Då
passar inte vad som står om ministern
för utrikes ärendena o. s. v. Det är en
hel del olika paragrafer, som i detta
sammanhang kunna komma i fråga och
som då kunna framstå såsom hinder. Jag
lämnar därhän hur pass svåra dessa
hinder kunna vara. Det må erinras om
att icke någon, så vitt jag minns, tänkte
på grundlagarna den gången då vi anslöto
oss till Förenta Nationerna, med
det oerhörda ingrepp i vår handlingsfrihet,
som vårt medlemskap där innebär.
Vi äro ju faktiskt skyldiga att under vissa
förutsättningar gå i krig. Jag skulle
också kunna tänka mig åtskilliga former
av mycket djupgående internationellt
samarbete, som kunna genomföras utan
att man därför behöver rucka på grundlagarna.

Men naturligtvis kan det gestalta sig
annorlunda, och visst kan alltså problemet
uppkomma. Då blir frågan, hur det
skall lösas, med andra ord, hur skall
man komma ifrån de hinder som grundlagarna
kunna resa. Motionärerna ha pekat
på en väg, som för mig ter sig mycket
opraktisk och mycket litet tilltalande.
De ha nämligen tänkt sig att för att

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Om ändring av § 12 regeringsformen.

möjliggöra vittgående överenskommelser
mellan Sverige och främmande makter
skulle vi sätta in i grundlagen, att under
vissa förutsättningar får Sverige sluta
överenskommelser med främmande makter,
som innebära ett överkorsande av
vilka grundlagsstadganden som helst.
Man skulle således kunna genomföra en
faktisk ändring av vårt grundlagssystem
utan att någon ändring sker i grundlagens
form.

Utskottet har ansett, att skall någonting
sådant här ske, är ju det riktiga
och rediga att det sker på det sättet,
att man genomför därav påkallade ändringar
i våra grundlagar. Då svara naturligtvis
motionärerna — och det är
kärnpunkten i motionen — att detta
skulle föra med sig dröjsmål, föra med
sig att vi inte genast kunde gå med på
en överenskommelse. Ja, det är en tanke
som jag senterar. Jag inkasserar den
som en anslutning från motionärernas
sida till en tankegång, som jag med
föga framgång vid flera tillfällen har
rest här i riksdagen, nämligen att det
borde finnas möjlighet att under extraordinära
situationer ändra grundlagarna
i annan ordning än den som nu är
föreskriven. Jag har spekulerat över
möjligheterna att föreskriva viss kvalificerad
majoritet eller någonting sådant.
Men även om man inte vill gå en sådan
väg — en dylik tanke tycks ju inte
ha någon aktualitet här i riksdagen —
äro svårigheterna ändå inte så oerhört
stora. Låt oss tänka oss den situationen
att vårt land vill ansluta sig till en internationell
organisation och att det
härför behövs en grundlagsändring. Det
går att genomföra en dylik med stor
snabbhet. Det erfordras bara att andra
kammaren upplöses. Omedelbart efter
nyval kan den nya andra kammaren
sammanträda, och på några månader
ha vi den erforderliga grundlagsändringen
genomförd. Detta förefaller mig
icke som ett orimligt tillvägagångssätt.
År det fråga om att helt ändra Sveriges
status i världen, är det ganska rimligt
att tänka sig att det sker på grundval
av en folkets meningsyttring.

Under alla förhållanden, även om nå -

got litet dröjsmål från Sveriges sida
skulle uppstå i en sådan tänkt situation,
böra vi göra klart för oss, att Sverige_
under alla omständigheter icke är det
land, som kommer att sätta de farligaste
käpparna i hjulet. Vi ha dessa former
för grundlagsändringar, som ändå möjliggöra
jämförelsevis snabba sådana. Det
finns andra länder, som ha helt andra
och större svårigheter. Låt oss t. ex. tänka
på Danmark, som inte kan genomföra
en grundlagsändring förrän efter
ett nyval till folketinget och dessutom
en folkomröstning, där 45 procent av
hela väljarkåren rösta för grundlagsändringen
i fråga. Eller tänk på Norge,
där man över huvud taget inte kan upplösa
stortinget, där ett grundlagsförslag
inte får framföras vid vilket storting
som helst, utan där man är bunden att
vänta, jag har inte räknat ut riktigt hur
många år, men det kan bli fyra, fem år,
kanske längre. Jag skulle kunna räkna
upp också en hel del andra länder
med likartade regler. Men det sagda är
kanske nog för att visa, att Sverige med
vår nuvarande ordning icke blir det
land, som kan bereda några allvarliga
svårigheter.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr FAHLANDER: Först vill jag med
största tacksamhet notera det starka positiva
intresse herr Herlitz visat den
tankegång, som motionärerna givit uttryck
för i sin motion. Men när herr
Herlitz talar om att vi inte ha ordet
»suveränitet» omnämnt någon enda gång
i våra grundlagar, vill jag invända, att
detta begrepp väl ändå presumeras där,
efter vad jag kan förstå.

Herr Herlitz påpekade att vi beslutade
oss för anslutning till Förenta Nationerna
utan att så noga tänka på vad
det innebar. Det tycker jag verkar
ganska äventyrligt. Jag undrade, om
herr Herlitz menade, att vi skulle kunna
träffa också andra överenskommelser
utan att först noggrant tänka på
vad de innebära grundlagsenligt sett.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Om pensionering av biträdande föreståndarinnor vid barnhem m. m.

Men så angav herr Herlitz lösningen till
slut i alla fall. Om det blir allvar av en
anslutning till en internationell överenskommelse,
där vår — jag vågar fortfarande
använda ordet — suveränitet
skulle beskäras, hade man, enligt herr
Herlitz, den mycket enkla metoden att
upplösa andra kammaren och anställa
nyval. Det tycker jag sannerligen inte
innebär någon enkel lösning av detta
problem.

Jag vågar gent emot detta hävda, att
den lösning som vi föreslagit, även om
herr Herlitz inte riktigt kunde fatta vår
tankegång, är en synnerligen enkel lösning.

I det här sammanhanget skulle jag
vilja göra många reflexioner. Jag skall
inskränka mig till en. Nationalstaterna
sträva efter att bibehålla sin s. k. suveränitet.
I sill strävan att göra sig oberoende
av varandra, öka de dag för
dag sitt inbördes beroendeförhållande.
Det mest tragiska i detta sammanhang
är emellertid, att under denna strävan
males individernas frihet totalt sönder
mellan nationalstaternas kvarnstenar.

Herr HERLITZ: Herr talman! Om det
var någonting, som jag inte mäktade fatta,
kan jag inte reparera det i en handvändning,
ty jag fick inte av herr Fahlanders
sista anförande någon klar uppfattning
om vad det var som jag ej fattat.

Jag begärde egentligen ordet för att
klarlägga en sak, som blivit missförstådd.
Då jag sade att man över huvud
taget inte tänkt på något grundlagshinder
vid Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna, var detta så mycket mindre
någon kritik mot de ansvariga som jag
själv deltog i utformandet av det betänkande,
på vars grundval vi anslöto
oss till Förenta Nationerna. Givetvis hade
vi denna tanke uppe, men vad jag
ville ha sagt ■— måhända uttryckte jag
det inte tillräckligt tydligt — var att
ingen tänkte sig att grundlagen därigenom
på någon punkt kunde trädas för
nära.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i

det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av § 63 riksdagsordningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
visst område å Kungl. Djurgården; och
nr 45, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 16 § 2 mom. 1947
års allmänna familjepensionsreglemente.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om pensionering av biträdande föreståndarinnor
vid barnhem m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
om dels pensionering genom statens
pensionsanstalt av biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem, dels ock förbättrade
tjänste- och familjepensioner för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor
och lägre lantbruksundervisningsanstalter.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Cassel
och fröken Andersson (1:230) och
den andra inom andra kammaren av fru
Ewerlöf in. fl. (II: 276), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke statliga befattningshavare, att biträdande
föreståndarinnor vid barnhem och
kommunala ålderdomshem skulle kunna
erhålla sådan pensionering.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion (II:
367) hade vidare hemställts, att riksdagen
ville besluta, att liirare och efter -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Om pensionering av biträdande föreståndarinnor vid barnhem m. m.

levande efter dessa vid statsunderstödda
folkhögskolor och lägre lantbruksundervisningsanstalter,
vilka erhölle pension
enligt reglementet av den 31 december
1919 med senare ändringar och tillägg,
skulle från och med den 1 juli 1950 erhålla
pension enligt de nya grunder,
som fastställts av 1949 års riksdag, samt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t måtte
besluta om härför nödvändiga kompletteringar
av berörda pensionsreglemente.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna I :230 och II: 276
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionen II: 367 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten a.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson och herr Staxäng ansett,
att utskottet bort under förevarande
punkt hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 230 och
11:276 besluta sådan ändring av reglementet
för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke statliga befattningshavare,
att biträdande föreståndarinnor
vid barnhem och kommunala
ålderdomshem kunde erhålla pensionering
enligt nämnda reglemente.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Den fråga, som det här gäller, rör anslutning
till statens pensionsanstalt av
biträdande föreståndarinnor vid barnhem
och kommunala ålderdomshem.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
eller som det numera heter
Svenska socialvårdsförbundet, framställde
på sin tid begäran om en dylik anslutning.
1944 års pensionsutredning uttalade
sig också därför i sitt betänkande.
I proposition nr 200 vid föregående

års riksdag följde emellertid Kungl.
Maj:t icke utredningen. Det motiverades
med att statens pensionsanstalt och styrelsen
för Svenska landskommunernas
förbund hade ställt sig tveksamma. Det
är dock att märka, att de icke direkt
motsatte sig en anslutning av dessa personalkategorier.
Jag tillåter mig att ur
fjolårets proposition citera deras remisssvar,
då det inte i det föreliggande utskottsutlåtandet
tydligt har framhållits,
att dessa organ de facto icke ha tagit
ståndpunkt mot en anslutning av här
ifrågavarande personalkategorier, ehuru
de ställt sig tveksamma.

Statens pensionsanstalt yttrar1: »Anstalten
har dock stannat för att icke
framställa erinran mot förslaget på denna
punkt, men vill föreslå att, om en utvidgning
av pensionsrätten till ifrågavarande
kvinnliga befattningshavare
kommer till stånd, även manliga biträdande
föreståndare få omfattas av pensioneringen.
» Denna sistnämnda önskan
har jag naturligtvis ingenting att invända
mot, utan jag betraktar det helt
som en åtgärd i jämlikhetens intresse.

Styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund anför, att styrelsen ställer
sig tveksam till den ifrågasatta anslutningen,
men fortsätter: »Styrelsen
vill emellertid icke motsätta sig densamma,
framför allt emedan det är fråga
om en relativt lätt urskiljbar personalgrupp.
» Jag kan på visst sätt förstå
tveksamheten, men jag vill erinra om att
1944 års pensionsutredning infört vissa
korrektiv mot en alltför stor ansvällning
av anslutningen till statens pensionsanstalt.
Det understrykes t. ex., att
det skall föreligga ett konstant behov av
en biträdande föreståndare eller föreståndarinna.
Vidare skall vederbörande
myndighet tillse, att befattningen icke
är betingad av en tillfällig anhopning av
arbete. Det finns således, ansåg utredningen,
spärrar som göra att det icke
föreligger någon som helst risk att gå
fram efter den föreslagna linjen.

Alla veta, att det på senaste tiden har
riktats mycket skarp kritik mot förhållandena
vid ålderdomshemmen och
barnhemmen. För att få bättre förhål -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Om pensionering av biträdande föreståndarinnor vid barnhem m. m.

landen till stånd är det framför allt nödvändigt
att dessa anstalter få tillgång till
kvalificerad personal. Jag har vid flera
tillfällen varit i kontakt med de ledande
inom denna verksamhet. De ha försäkrat
mig, att det för närvarande är
utomordentligt svårt att få kvalificerad
personal till dessa anstalter. Folk söker
sig nämligen inte gärna till denna verksamhet,
där man icke får tillgodoräkna
sig tjänsteår. Det har blivit allt svårare,
har det sagts mig, att få kvalificerad
personal, och man befarar att svårigheterna
skola bli om möjligt ännu större
efter hand som den nya kommunindelningen
genomföres och man räknar med
att få allt större hem.

Utskottet medger, att goda skäl i och
för sig synas föreligga för den föreslagna
anslutningen, men vill av någon
underlig anledning inte utbryta denna
befattningshavargrupp ur »det större
sammanhang, i vilket den avses skola
komma under behandling». Denna utredning
kommer enligt vad utskottet inhämtat
att igångsättas inom kort. Det
som redan en gång har utretts, skall alltså
ånyo utredas. Någon motivering härför
har jag åtminstone inte kunnat finna
i utskottets utlåtande. Frågan är, fastslår
jag, redan utredd genom 1944 års
pensionsutredning. Jag vågar försäkra
kammarens ärade ledamöter, att denna
utredning var utomordentligt försiktig,
när det gällde att ansluta nya befattningshavargrupper
till statens pensionsanstalt.
Jag minns mycket väl, hur ingående
vi inom utredningen diskuterade
just de personalgrupper som det här
gäller.

Av dessa och andra skäl, som jag inte
skall upptaga kammarens tid med att
anföra, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den under punkt a) avgivna
reservationen, dock med den ändringen
att i klämmen, andra raden, efter ordet
»besluta» måtte inryckas följande ord:
»att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om sådan ändring av reglementet» o. s. v.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Fröken
Andersson har erinrat om riksdagens

ställningstagande till denna fråga i fjol.
Även jag tycker, att kammarens ledamöter
böra hålla i minnet det avgörande
som då träffades.

Svenska socialförbundets kamratförening
hade då inkommit till bankoutskottet
med en framställning, vari uttalades
önskemål om anslutning till statens
pensionsanstalt av biträdande föreståndarinnor
vid barn- och ålderdomshem.
Bankoutskottet ansåg, att detta
önskemål lämpligen borde tagas under
övervägande vid den fortsatta utredningen.
Riksdagen lämnade bankoutskottets
ifrågavarande uttalande utan
erinran.

Fröken Andersson förklarar nu, att
frågan redan är utredd. Ja, men faktum
är ju att vissa remissinstanser,
såsom fröken Andersson också erinrade
om, uttalat tveksamhet inför utredningens
resultat på denna punkt. Då
det har upplysts inom utskottet, att
den större utredning, inom vilken detta
spörsmål skall tas upp, kommer att
tillsättas inom den närmaste tiden, har
statsutskottet icke ansett sig böra tillstyrka
bifall till de i år väckta motionerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr Sundelins argument att två av de
hörda remissinstanserna ställt sig tveksamma
tycker jag är ett ganska svagt
argument. Man bör väl i stället här
tänka på de många andra remissinstanser,
som inte haft någon erinran mot
förslaget. Att märka är även att de två
remissinstanser, som ställt sig tveksamma,
i klara verba framhållit, att de icke
vilja motsätta sig förslagets genomförande.
Jag tycker därför att grunden för utskottets
ståndpunktstagande är väl svag.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande punkten yrkats dels

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Ang. pensionsrätten för två befattningshavare hos djurgårdsnämnden.

att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av fröken Andersson, att
riksdagen skulle med bifall till motionerna
1:230 och II: 270 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av reglementet för pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare,
att biträdande föreståndarinnor vid
barnhem och kommunala ålderdomshem
kunde erhålla pensionering enligt
nämnda reglemente.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
a, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles fröken Anderssons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten b.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. pensionsrätten för två befattningshavare
hos djurgårdsnämnden.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående tjänstårsberäkning i
pensionshänseende för vissa personer.

I en inom första kammaren av herr
Sten väckt motion (I: 234) hade hem -

ställts, att riksdagen måtte besluta den
höjning av stationsmästaren vid Gävle
rundradiostation Sven Bernholms pension,
som kunde befinnas skälig.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Heiding och fröken Andersson (1:229)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Ward och Malmborg i Skövde
(11:278), hade vidare hemställts, att
riksdagen måtte medgiva, att vardera
av kassören och bokhållaren hos djurgårdsnämnden
Margareta Carell och
kontoristen hos djurgårdsnämnden Ester
Kinn finge såsom tjänstår för pension
tillgodoräkna hela den tid, 22 år
5 månader för Carell och 19 år 4 månader
för Kinn, varunder de före tillträdet
den 1 juli 1939 av pensionsberättigande
befattningar tjänstgjort hos djurgårdskommissionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionen 1:234 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna I: 229 och II: 278
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Heiding, fröken Andersson samt herrar
Ward, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Ståhl, Staxäng och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:229 och 11:278 medgiva,
att vardera av kassören och bokhållaren
hos djurgårdsnämnden Margareta Carell
och kontoristen hos djurgårdsnämnden
Ester Kinn finge såsom tjänstår för
pension tillgodoräkna hela den tid, 22
år 5 månader för Carell och 19 år 4
månader för Kinn, varunder de före tillträdet
den 1 juli 1939 av pensionsberättigande
befattningar tjänstgjort hos djurgårdskommissionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten a.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Ang. pensionsrätten för två befattningshavare hos djurgårdsnämnden.

Punkten b.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Jag
ber om ursäkt att jag tar till orda så
snart igen. Det är också föga hoppfullt
att tala i sådana här pensionsfrågor,
vilka som regel äro ganska invecklade.
Kammarens ledamöter följa helt mänskligt
minsta motståndets lag och tycka,
att det är tryggast att följa majoriteten.
Det är det kanske understundom, ehuru
inte alltid.

Det gäller här tjänsteårsberäkningen
i pensionshänseende för vissa anställda
inom djurgårdskommissionen, sedermera
djurgårdsnämnden. Vederbörande
personer ha varit anställda hos detta
organ sedan många år tillhaka, i ett
fall ända sedan 1913 med blott några
års avbrott. I en motion, som har väckts
i båda kamrarna, föreslås, att dessa personer
skola såsom tjänsteår för pension
få tillgodoräkna hela den tid, varunder
de tjänstgjort hos djurgårdskommissionen.
Kungl. Maj :t, som är den
instans som avgör sådana här ärenden,
har tillämpat den s. k. tvåtredjedelsregeln,
som enligt föreskrifterna i allmänna
tjänstepensionsreglementet är utslagsgivande
i sådana här sammanhang.
Utskottet anser, att skäl icke föreligga
att avvika från Kungl. Maj :ts tidigare
fattade beslut. Åtta reservanter ha dock
anmält avvikande mening. Reservanterna
anse, alt såväl billighetsskäl som
reella skäl här tala för en avvikelse
från den i övrigt gällande formella
regeln.

Jag har gått igenom de protokoll från
djurgårdskommissionens och djurgårdsnämndens
sammanträden, där anställningsvillkoren
för här ifrågavarande två
personer behandlats. Därvid har framgått,
att djurgårdskommissionen har fattat
sådana beslut — huruvida den haft
formell rätt därtill eller ej, vill jag inte
ingå på — att dessa anställda faktiskt
ha bibragts den uppfattningen, att deras
pensionsfråga vore fullt klar. Jag
tillåter mig här bara göra ett par citat
från dessa protokoll.

Enligt ett protokoll av den 2 februari
1920 beslöt djurgårdskommissionen, att

vederbörande skulle »från och med den
1 februari 1920 åtnjuta ett arvode till
beloppet lika med den avlöning som
enligt stat utgår till kvinnlig befattningshavare
i statens tjänst i andra lönegraden
minskat med ett belopp motsvarande
avdrag av avgift för sådan befattningshavares
pensionering».

I ett protokoll från den 1 juli 1925
heter det: »Det sistnämnda bestämda
beloppet motsvarade det avdrag för
pensionering som ordinarie befattningshavare
som åtnjöte motsvarande avlöning
finge vidkännas.»

Mot denna bakgrund är det ganska
förståeligt, att vederbörande ha levat i
den uppfattningen, att deras pensionsfråga
var klar.

Utskottet anför i sin motivering, som
jag förstår är vänlig, ehuru jag inte
kan godkänna den, att »den i motionerna
anförda omständigheten, att de
före tillträdet av pensionsberättigande
tjänster fått sina avlöningar reducerade
med belopp motsvarande pensionsavgifter
för pensionsberättigande tjänster
i samma löneställning, icke bör föranleda
förmånligare tillgodoräkning än
som skett, enär nämnda anordning endast
utgjort ett sätt för avlöningens bestämmande».
Jag kan inte komma ifrån,
att detta är en mycket formalistisk inställning,
ehuru jag inte bestrider att det
i vissa sammanhang kan vara nödvändigt
att tolka bestämmelserna på detta
sätt. Här gäller det dock befattningshavare
som under hela sin anställningstid
ha levat i den tron, att allt var klart för
deras pensionering. Starka billighetsskäl
tala därför enligt min mening för att
riksdagen bör bifalla reservationen.

Jag är medveten om att man på vissa
håll oroas av den prejudicerande betydelse
som ett positivt beslut i enlighet
med reservanternas hemställan här
skulle kunna få. Jag har emellertid talat
med två framstående experter på
detta område och därvid fått klarhet
om att det icke finns nämnvärd risk
för att ett bifall till motionerna på denna
punkt skulle kunna få några ofördelaktiga
konsekvenser.

Herr talman! Med stöd av det anför -

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Ang. pensionsrätten för två befattningshavare hos djurgårdsnämnden.

da yrkar jag bifall till den under punkten
b) avgivna reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
medger gärna, alt billighetsskäl kunna
tala för att de befattningshavare, som
det här gäller, i fråga om tjänsteår skola
få komma i åtnjutande av förmånligare
tillgodoräkning än som skett. Jag måste
dock erinra om att det finns många liknande
fall, där vederbörande i så fall
också skulle kunna göra anspråk på att
komma i åtnjutande av samma förmån.
Såsom utskottet erinrat om har vidare
prövningen av frågor om tillgodoräkning
i pensionshänseende av tid, varunder
tjänsteman före tillträdet av pensionsberättigande
tjänst fullgjort arbete
i eller utom statens tjänst, lagts i Kungl.
Maj:ts hand. Vid Kungl. Maj:ts prövning
av dessa frågor har utbildats den praxis,
att som regel högst två tredjedelar av
den tid, under vilken vederbörande innehaft
icke statlig tjänst, tagas i beräkning
i pensionshänseende. I samtliga de
tre fall som behandlas i föreliggande utlåtande
har tillgodoräkning också skett
med två tredjedelar av den tjänstetid
som ligger före den pensionsberättigande
statliga tjänsten.

Utskottet har i förevarande fall icke
ansett sig kunna förorda ett frångående
av den praxis som i övrigt tillämpas.
Utskottet hemställer därför, ehuru billighetsskäl
kanske kunna tala för ett bifall
till motionerna, att motionerna icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEIDING: Herr talman! Utskottets
talesman medgav, att billighetsskäl
tala för att här ifrågavarande befattningshavare
böra få rätt att i pensionshänseende
tillgodoräkna hela sin anställningstid.
Herr Sundelins anförande
tydde enligt min uppfattning på att han
egentligen inte har något emot att dessa
befattningshavare skulle tillerkännas förbättrad
pension i enlighet med vad motionärerna
föreslagit.

Utskottets hemställan under punkt a)
avser motionen 1:234. Då den person,
som det där gäller, inte har varit anställd
i statens tjänst så många år, skall
jag inte ingå på denna del av frågan.
De befattningshavare, vilkas pensionsförhållanden
ha föranlett motionerna
under punkt b), ha däremot varit anställda
i statens tjänst under många år.
Därtill kommer att billighetsskäl tala för
att de böra få åtnjuta förmånligare tillgodoräkning
av tjänsteår i pensionshänseende
än vad som skett. De ha nämligen
för många år sedan blivit lovade,
att deras pensionsfråga var fullt klar.
Dåvarande sekreteraren i djurgårdskommissionen
ansåg redan år 1920 att bär
ifrågavarande anställda borde vara berättigade
till full pension. Av de protokoll,
som fröken Andersson här citerat, framgår
också, att de ha blivit lovade fulla
pensionsförmåner. Det var en och samma
person som tjänstgjorde som sekreterare
hos djurgårdskommissionen under
åren 1913—1932. Han kände ju väl
till den stora omfattningen av kommissionens
arbetsuppgifter, och vid anställandet
av personalen hade kommissionen
försäkrat vederbörande, att arbetet
skulle räcka många år framåt och att de
anställda inte behövde vara rädda för
att de inte skulle få sin pensionsfråga
ordnad.

De två befattningshavare, som det här
gäller, ha således arbetat hos djurgårdskommissionen
under alla dessa år i den
tron att deras pensionsfråga varit ordnad
redan från början. Den ena av dem,
Margareta Carell, skall avgå i vår. Hon
måste då känna sig djupt besviken över
att inte få den pension som hon hela
tiden räknat med. Hon och hennes kamrat
ha ju hela tiden fått sin avlöning
reducerad med belopp, motsvarande
pensionsavgifterna för liknande tjänst
hos staten.

Fröken Andersson fastslog, att ett bifall
till motionärernas framställning,
inte torde kunna medföra några prejudicerande
konsekvenser. Det kan enligt
min uppfattning inte bli några konsekvenser
alls i den vägen, eftersom djurgårdskommissionen
här faktiskt lovat

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Ang. pensionsrätten för två befattningshavare hos djurgårdsnämnden.

vederbörande att de skulle få full pension.
Andra befattningshavare torde inte
kunna åberopa motsvarande löfte, varför
kammaren här inte behöver befara
några obehagliga konsekvenser av ett bifall
till motionerna.

Jag instämmer till fullo i vad fröken
Andersson här har anfört och vädjar till
kammaren att bifalla reservanternas yrkande.

Herr talman, jag yrkar således bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber också att med några korta ord få
instämma i det yrkande, som har framställts
av fröken Andersson och herr
Heiding.

Jag har i dag varit i förbindelse med
en av de högre tjänstemännen i statskontoret
och därvid fått bekräftat, att ett
beslut till förmån för de båda här ifrågavarande
befattningshavarna icke kan
få några större prejudicerande verkningar.

Jag vill även påpeka, att staten tidigare
har varit mycket välvillig vid tillgodoräknandet
av tjänsteår för extra
tjänstemän. Jag hänvisar särskilt till allmänna
tjänstepensionsreglementet av
den 1 juli 1935.

Jag tycker, herr talman, att vi böra
bevilja bättre pensionsberäkning för
dessa två befattningshavare, av vilka
den äldre kom i statens tjänst redan år
1913. Även utskottets talesman har ju
erkänt att billighetsskäl tala härför.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
självklart, att vissa billighetsskäl tala för
bifall till de här väckta motionerna. Faktum
är emellertid att bankoutskottet nästan
varje år har haft att behandla framställningar
av liknande art, och fastän
då ofta lika starka billighetsskäl som i
detta fall kunnat åberopas till förmån
för ett bifall ha vi regelmässigt avstyrkt
alla sådana här framställningar. Härtill
kommer att Kungl. Maj:t redan har prövat
saken och träffat ett avgörande. En -

ligt gammal god praxis brukar ju riksdagen
i allmänhet inte ändra på av
Kungl. Maj:t fattade beslut, om inte alldeles
särskilda omständigheter föreligga.
Några dylika omständigheter anser
jag icke förefinnas i detta fall. Vill man
få till stånd en allmän förbättring av
pensionsförhållandena för befattningshavare
i denna belägenhet, bör man i
stället för att bryta ut enstaka fall inrikta
sina ansträngningar på att få igenom
ett beslut om ändring av hittills
tillämpad praxis och en omarbetning av
på detta område gällande regler, så att
de bli mera mjuka och anpassningsbara.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Är det
inte ett särskilt skäl, att dessa personer
ha bibragts den uppfattningen att de
för sin pension skulle få tillgodoräkna
sig alla tjänsteår?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Anslag till statens avtalsnämnd,
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 59;

Nej — 54.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till statens avtalsnämnd.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1950/51 till statens avtalsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i personalförteckningen för statens avtalsnämnd
uppföra en tjänst såsom städningskonsulent
i Ce 27, dels godkänna
av föredragande statsrådet förordad avlöningsstat
för avtalsnämnden att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51, dels ock till Statens
avtalsnämnd: Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
126 700 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Emil Petersson
och Weiland (I: 227) och den andra
inom andra kammaren av herr Gunnarsson
m. fl. (II: 360), i vilka motioner yrkats,
att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag att inrätta en ickeordinarie
tjänst som städningskonsulent
i statens avtalsnämnd, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan angående städning i
myndigheternas lokaler.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 227 och II: 360

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens avtalsnämnd
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1950/51;

b) till Statens avtalsnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1950/51 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
125 200 kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herrar Sundelin, Mårtensson i Uddevalla
och Ståhl, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Till
utskottets utlåtande är fogad en blank
reservation av undertecknad jämte två
andra utskottsledamöter.

Utskottet föreslår här ett provisorium
för att bereda tillgång till fackkunnig
expertis vid handläggning av städningsfrågor
från statens sida. Jag anser för
min del, att den tjänst, som nu skall
avdelas såsom ett provisorium, bör förläggas
till byggnadsstyrelsen i stället för
till statens avtalsnämnd. De flesta myndigheter,
som ha yttrat sig, ha också ansett,
att tjänsten borde förläggas till
kungl. byggnadsstyrelsen eller till statens
organisationsnämnd. Starka skäl
tala enligt min mening för att befattningen
borde anknytas till kungl. byggnadsstyrelsen.
Det är endast på denna
punkt som jag har en från utskottsmajoriteten
avvikande mening.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid förmögenhetsberäk -

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

Om avdragsrätt
ning beträffande fysisk person åtnjuta
avdrag för latent skatteskuld, som åvilar
varulager; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om avdragsrätt för jordbrukares rationaliseringsarbeten.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner om rätt för jordbrukare att vid
inkomsttaxering åtnjuta avdrag för utförda
rationaliseringsarbeten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 91 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. och II: 110 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om framläggande av förslag
till riksdagen om rätt för jordbrukare
att vid inkomsttaxering njuta avdrag
för utförda rationaliseringsarbeten
i huvudsak efter de riktlinjer, som
funnes angivna i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 91 av herr Gustaf Elofsson in. fl. och
II: 110 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl. om rätt för jordbrukare att vid
inkomsttaxering åtnjuta avdrag för utförda
rationaliseringsarbeten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson
i Skedsbygd, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
I denna fråga har jag jämte några
andra riksdagsledamöter väckt en motion,
vari hemställes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande av förslag till riksdagen
om rätt för jordbrukare att vid inkomst -

för jordbrukares rationaliseringsarbeten.
taxering njuta avdrag för sådana rationaliseringsarbeten
som ovillkorligen
måste vidtagas för att i fortsättningen
kunna driva särskilt stenbundna jordbruk.

Man har velat inom utskottet göra
gällande, att vi genom vår motion skulle
åsyfta att få till stånd dels direkta statsbidrag
till jordbrukarna, dels avdrag i
skattehänseende för utförda rationaliseringsarbeten.
Detta har ingalunda varit
vår tanke. De statsbidrag, som beviljas
för sådana arbeten som stenröjning
o. s. v., utgå ju endast till jordbruk under
20 hektar. Men det är ju också åtskilliga
andra jordbruk, som måste vidkännas
en hel del utgifter just för sådana
arbeten. Man kan beräkna att på
ett hektar mark, som är mycket stenbunden,
kostnaden kan uppgå till över 2 000
kronor, d. v. s. jordbrukaren får nästan
köpa marken två gånger. Om han då inte
i sin deklaration får göra avdrag för
dessa utgifter, blir det ju mycket betungande
för honom att i fortsättningen
utföra dessa arbeten. De rationaliseringsarbeten
det här är fråga om komma
ju hela det svenska folkhushållet till godo,
och av den anledningen anse vi att
man borde få till stånd en utredning,
huruvida inte en avdragsrätt kunde medgivas
i dessa fall.

Jag har tillsammans med herr Niklasson
och Jonsson i Skedsbygd vid utskottets
betänkande fogat en blank reservation,
då det ju inte var tänkbart att i
utskottet få majoritet för vårt förslag,
och jag har här endast velat peka på de
åtgärder, som vi anse vara av nöden påkallade.
Det är ju inte endast stenröjningsarbeten
utan många andra rationaliseringsarbeten
som måste vidtagas och
som förorsaka mycket dryga kostnader.

Vi ha avgivit denna blanka reservation
för att tillkännage vår ståndpunkt
i denna fråga, och vi hoppas och tro, att
regeringen skall kunna ge den nuvarande
skatteutredningen även uppdraget att
undersöka möjligheterna för jordbrukarna
att i framtiden få ett visst avdrag för
stenröjnings- och andra rationaliseringsarbcten,
som måste utföras.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Nr 11.

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om rätt för hantverkare att
sälja gods som ej avhämtats, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion om
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare,
som varit anställda hos tobaksimportörer;
och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
godkännande av en mellan Sverige och
Norge den 14 december 1949 avslutad
konvention om ändring i konventionen
mellan de båda länderna den 5 februari
1919 angående flyttlapparnas rätt till
renbetning, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion
angående enhetliga bestämmelser
för telefonsamtal och postbefordran inom
en och samma kommun, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavta -

let (GATT), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; samt
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

88, att utskottets hemställan i betänkande
nr 26 samt, i fråga om förslaget nr

89, att utskottets hemställan i betänkande
nr 27 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 90, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning till
Internationella handelsorganisationen
(ITO).

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 3 bifölles även av andra
kammaren.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 147, angående anslag till ytterligare
utbyggnad av Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m.;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumskolorna m. m.;

nr 156, angående statsförvärv av Östergötlands
smalspåriga järnvägar m. m.;

nr 161, angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. m.;

nr 162, angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård;
samt

nr 168, angående anslag till utrustning
och inredning av lokaler för civildepartementet.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 402, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Onsdagen den 22 mars 1950 em.

Nr 11.

förslag till lag om ändring i visa delar
av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m.;
och

nr 403, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1950/51, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.38 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.