Tisdagen den 21 maj sid (Riksdagens protokoll 1957:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

21—22 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 maj sid

Svar på interpellationer av:

herr Håstad ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal

vid statens handels- och industrikommission............... 3

fru Ewerlöf ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för
underlättande av det vetenskapliga utbytet inom landet och
med andra länders vetenskapsmän........................ 6

Onsdagen den 22 maj

Svar på interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. tillämpningen

av förordningen om avgift vid investering i motorfordon..... 11

Instruktion för riksdagens ombudsmän........................ 13

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.......................... 15

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m., tillika svar på interpellationer av: herrar Lothigius och
Kilsmo ang. Statens skogsindustriers inköp av råvaror, fru Sandström
ang. av Statens skogsindustrier bedriven rederirörelse och
herr Löfroth om nedläggande av driften vid Törefors m. m..... 39

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 maj

Första lagutskottets utlåtande nr 33, om instruktion för riksdagens ombudsmän
............................................. 13

Konstitutionsutskottets memorial nr 13, med uppgift å vilande förslag

till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen...... 15

Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. utbyggnad av televisionsnätet

m. m................................................ 15

— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II för avskrivning

av oreglerade kapitalmedelsförluster....................... 38

— nr 110, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter. . . 38

— nr 111, ang. teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens

skogsindustrier m. m................................... 39

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 19

■''**}

■ V„''

" •* HU''- : • • -f;'' t.|; ••;.

i>m-i : ,y>!i,M-'' KJ.

•T? ?

V. . :

v.. • ''b O

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Tisdagen den 21 maj

Kl. 15.00

§ 1

Upplästes och lades till handlingarna
följande protokoll rörande den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 21 maj 195 7.

Till justitiedepartementet hade den
20 maj 1957 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för byråchefen Erland
Carbell, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot
av riksdagens andra kammare i
stället för avliden ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförinälda fullmakten för byråchefen
Erland Carbell att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1961 efter herr Henriksson.

Herr talmannen meddelade, att herr
Carbell intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande maj.

§ 3

Svar på interpellation ang. förbättring
av pensionsvillkoren för viss personal

vid statens handels- och industrikommission Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Håstad har frågat
mig, om jag har för avsikt att vidta
mått och steg för att snarast åstadkomma
en förbättring av pensionsvillkoren
för den återstående personalen vid statens
handels- och industrikommission.

Herr Håstads interpellation bygger
härvid i allt väsentligt på innehållet i
en av Handelstjänstemannaförbundet
den 12 november 1956 avgiven framställning
samt handels- och industrikommissionens
utlåtande däröver. I
sin framställning påpekar Handelstjänstemannaförbundet,
att de pensionsvillkor,
som gäller för krisförvaltningens
personal, är oförmånliga för vissa personalgrupper
och anhåller om en utredning,
syftande till en höjning av pensionsstandarden
till övriga statsanställdas
nivå. Kommissonen har i sitt utlåtande
tillstyrkt, att åtgärder snarast
möjligt vidtages till förbättrande av
pensionsförhållandena för kommissionens
personal.

I anslutning härtill får jag erinra, att
pensionsrätt för befattningshavare vid
statens krisorgan infördes enligt beslut
av 1948 års riksdag. Det stod då klart,
att pensioneringen skulle bygga på de
gällande statliga pensionsreglementena,

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

Svar på interpellation ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal vid
statens handels- och industrikommission

men att den i väsentliga avseenden
måste anpassas efter förhållandena inom
krisförvaltningen. Inte minst gällde detta
pensionsunderlagen. Vid riksdagsbehandlingen
rådde enighet om detta och
över huvud taget om pensioneringsgrunderna.
Så var också förhållandet då
pensioneringen sågs över vid 1952 års
riksdag.

Jag är icke beredd att gå in på frågan
om en förbättring av pensionsförhållandena
för den återstående personalen
vid handels- och industrikommissionen
nu kan anses vara motiverad.
Jag vill emellertid betona, att detta
spörsmål i nuvarande läge inte rimligen
kan tas upp till separat behandling utan
bör prövas i samband med andra aktuella
frågor om den statliga personalpensioneringen.
Samma uppfattning har
statskontoret givit uttryck åt i sitt utlåtande
över Handelstjänstemannaförbundets
framställning.

Jag kan emellertid meddela herr Håstad,
att avsikten är att pensionsfrågorna
i stort skall tas upp till förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
i höst. Det är min förhoppning
att det därefter ej skall dra ut
alltför länge, innan översynen av den
statliga personalpensioneringen skall
vara slutförd.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Håstads interpellation.

Härpå anförde

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag har utläst ur detta svar, att han
inte alldeles avvisar tanken på den förbättring,
varom framställning har gjorts
från personalen i fråga. Emellertid
skjuter statsrådet hela saken på framtiden.
Han säger att förhandlingar i stort
först måste tagas upp med statstjänstemännen
om pensionerna. Om detta pro -

blem, som i och för sig har ganska
ringa omfattning men som självfallet
är mycket betydelsefullt för den grupp
det gäller, kan komma att vävas in i
dessa stora förhandlingar, är ovisst.
Statsrådet har emellertid försäkrat, att
det inte skall dra ut för långt på tiden,
innan översynen skall vara färdig. Det
är möjligt att frågan ytterligare kan
fördröjas med denna arbetsplan, om
1951 års pensionsutredning skall kopplas
in i ärendet, och om så skulle bli
fallet, måste jag konstatera att det kommer
att dra minst 7 å 8 år efter denna
kommittés tillsättning, innan någonting
egentligen har åtgjorts för att utjämna
så att säga omotiverade ojämnheter i
pensionsbestämmelserna. Denna utredning
har i så fall under en lång följd
av år stått hindrande i vägen för befogade
justeringar av pensionerna.

Det gäller här en relativt liten grupp.
Det torde vara omkring 55 personer
som är anställda i den återstående delen
av handels- och industrikommissionen.
Jag vill lämna den upplysningen,
det framgår av förbundets skrivelse, att
45 i januari i år hade en tjänstetid av
10 år eller mer och att 17 av dessa 55
hade varit i statens tjänst i mer än 15
år. Ett 40-tal av dem har anhöriga, mot
vilka de har försörjningsplikt, maka eller
barn, vilket ju har betydelse ifall
de skulle falla ifrån innan en pensionsreglering
skett.

De nuvarande pensionsbestämmelserna
för kristjänstemännen tillkom 1948,
som framhölls av herr statsrådet. Det
bör emellertid betonas, att'' läget då var
ett helt annat än nu. Då gällde det
en grupp av tjänstemän, som en relativt
kort tid, 7 — 8 år längst, hade varit
i statstjänst och vilkas statstjänst med
rätta kunde kallas åtminstone delvis tillfällig.
Nu gäller det, som jag nyss framhöll,
personer som har många år — det
dubbla eller ett 15-tal år — i statens
tjänst. Man kan inte längre kalla denna
tjänstgöring för tillfällig. Det är inte för

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Svar på interpellation ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal vid
statens handels- och industrikommission

mycket sagt, om man framhåller att
många av dessa har ägnat större delen
av sina produktiva år åt staten och i
statens tjänst, och det förefaller mig
därför självklart, att pensionsförhållandena
för dessa bör bedömas med hänsyn
härtill och att det är skäligt att
man ger dessa en pensionsförbättring,
som så nära som möjligt jämställer dem
med övriga befattningshavare i motsvarande
lönegrader eller löneklasser. Det
bör kanske också betonas, att de som
nu återstår i stort sett är de, som staten
har ansett sig ha behov av vid den nedprutning
eller nedbantning av kommissionerna
som successivt har inträtt efter
kriget. Det är kommissonen själv
som har utvalt dessa befattningshavare.
Det är möjligt att i några fall hänsyn
har tagits, med råtta tycker jag, till åldern,
men det är omöjligt att göra gällande,
att det här är fråga om socialfall.
Tvärtom är det fråga om personer,
som staten har haft stort gagn av.

För att belysa vilken skillnad som här
föreligger skall jag ta ett enda exempel.
En befattningshavare vid kommissionen
är placerad i 24 löneklassen — jag vill
betona att de flesta av tjänstemännen
står i 22—24 löneklassen — har fem
barn, och eftersom hans pensionsunderlag
beräknas enligt 13 lönegraden, så får
hans familj, om han faller ifrån, ungefär
300 kronor mindre i månaden än som
gäller för tjänsteman i motsvarande lönegrad
på andra håll. Och om han står
kvar i tjänst, till dess han uppnår pensionsåldern
och har fulla tjänsteår, så
får han enligt de nuvarande bestämmelserna
för ifrågavarande tjänstemannagrupper
också omkring 300 kronor
mindre än andra befattningshavare i
samma löneklass eller lönegrad.

Jag vill också framhålla, att kommissionen
har tillstyrkt Handelstjänstemannaförbundets
framställning i detta stycke.
Man har i kommissionen — tvärtemot
vad statsrådet ansåg •— icke sett
några hinder att bryta ut denna fråga

för att behandla den separat. Bland dem
som deltagit i frågans behandling i
kommissionen och tillstyrkt förbundets
framställning befinner sig också LO:s
ordförande Arne Geijer, som väl måste
betraktas som en av vårt lands främsta
löneexperter. Jag kanske också får tilllägga
att en annan ledamot av riksdagen,
nämligen herr Kollberg, också deltog
i kommissionens behandling av
ärendet och medverkade i beslutet.

Jag tror inte heller att man i detta
fall behöver skygga för en separat behandling,
eftersom det här inte kan gälla
några större grupper, och beslutet
följaktligen inte kan få någon nämnvärt
prejudicerande betydelse. Från
Handelstjänstemannaförbundet har man
också framhållit, att något prejudikat
av nämnvärt omfång inte skulle kunna
skapas genom ett sådant beslut. Såvitt
jag förstått finns det endast ett tiotal
krisombud ute i landet, som kan anses
ha en med kommissionens tjänstemän
jämförlig ställning, och det förefaller
mig finnas starka skäl för att vid en
eventuell pensionsförbättring åt handels-
och industrikommissionens befattningshavare
jämställa dessa båda grupper.

Jag beklagar, att statsrådet har måst
avlägsna sig för att besvara en interpellation
i första kammaren. Trots att
statsrådet sålunda inte är närvarande
vill jag ändå åter understryka, att ett
uppskov med detta ärende på kanske
ett år inte synes mig påkallat. Problemet
kan lösas isolerat och det kan lösas
skyndsamt, och så bör också ske.
Den omständigheten, att tjänstemannagruppen
är liten, bör inte förleda statsmakterna
att vänta eller att åsidosätta
det rättmätiga och väl begripliga önskemålet
om största möjliga likställighet
för de återstående tjänstemännen
vid handels- och industrikommissionen
med motsvarande statliga befattningshavare.

Jag vill även tillägga, att jag förut -

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

Svar på interpellation ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för under lättande

av det vetenskapliga utbytet inom landet och med andra länders veten skapsmän -

sätter såsom självklart, att statsrådet inte
hyser någon motsatt uppfattning.
Snarast är väl gruppens fåtalighet ytterligare
ett skäl för att snabbt behandla
vederbörandes pensionsfråga, eftersom
de statsfinansiella konsekvenserna i detta
fall är föga betydande.

Till sist vill jag betona att det här
endast rör sig om pensionerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förbättringar
av de statliga stödåtgärderna för underlättande
av det vetenskapliga utbytet

inom landet och med andra länders
vetenskapsmän

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Ewerlöf frågat mig,
om jag har för avsikt att föreslå några
förbättringar av de statliga stödåtgärder
som är ämnade att för vetenskapsmän
underlätta det vetenskapliga utbytet såväl
inom landet som med andra länders
vetenskapsmän.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

För den vetenskapliga forskningen
framstår internationell samverkan i olika
former som en självklar princip.
Den nutida, ofta ytterst långt drivna
specialiseringen inom de allra flesta
forskningsområden skulle väl knappast
kunna fungera rationellt utan tillgång
till möjligheten av ett fortlöpande utbyte
över gränserna av forskningsmetoder
och andra vetenskapliga landvinningar.
Facktidskrifterna är ett viktigt
instrument för den samverkan, som det
här är fråga om. Studieresor till främmande
länder, internationella kongresser
och konferenser tjänar också samma
syfte.

Vad vårt land beträffar ligger det i
sakens natur, att en liten nation med
relativt begränsade resurser har anledning
att satsa så mycket som möjligt
på förbindelserna med utländska forskningscentra.
Naturligtvis är det viktigt
att därvidlag stödja varje initiativ, som
kan bedömas minska behovet av eget,
kanske dyrbart forskningsarbete. Det är
klart att just personliga kontakter, uppnådda
vid studieresor och vetenskapliga
sammankomster, kan ge betydelsefulla
lärdomar och nyttiga impulser.
Jag är också helt ense med interpellanten
om att det vetenskapliga utbytet
inom vårt land och mellan Sverige och
främmande länder bör främjas av statsmakterna
i den utsträckning som befinnes
möjlig.

Jag är kanske inte alldeles på det
klara med vad interpellanten avser
med sitt konstaterande, att det från
statsmakternas sida utgår relativt begränsade
bidrag för att underlätta vetenskapsmäns
studier i utlandet. För
det första vill jag erinra om att formerna
för statens stöd till forskningen
i vårt land radikalt ändrades efter andra
världskrigets slut i och med tillkomsten
av de särskilda forskningsråden.
Det är ju dessa forskningsråd, som har
till uppgift att kanalisera de statliga
specialanslagen till forskningen och göra
de avvägningar mellan anspråk på
bidrag till olika forskningsändamål, som
ställes av institutioner och enskilda vetenskapsmän.

En granskning av forskningsrådens
och motsvarande institutioners stödjande
verksamhet ger också vid handen,
att studieresor utgör ett viktigt bidragsändamål.
I främsta rummet är det därvid
fråga om längre utlandsvistelser,
t. ex. studier vid vetenskapliga institutioner
e. dyl. Såvitt gäller forskningsråden
och motsvarande organ inom
ecklesiastikdepartementets förvaltningsområde
förekommer i regel inga av

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Svar på interpellation ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för under lättande

av det vetenskapliga utbytet inom landet och med andra länders veten skapsmän -

statsmakterna fastställda maximeringar
inom anslagens ramar av de belopp,
som får tas i anspråk för resebidrag till
vetenskapsmän.

Jag vill i detta sammanhang nämna
några siffror, som belyser den i interpellationen
väckta frågan.

Under budgetåren 1954/55 och 1955/56
beviljade humanistiska fondens nämnd,
statens medicinska forskningsråd, statens
naturvetenskapliga forskningsråd,
statens samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsråd, flyg- och navalmedicinska
nämnden samt atomkommittén sammanlagt
ca 330 000 kronor respektive
ca 320 000 kronor i reseanslag, fördelade
på 120 respektive 126 bidrag.

På åttonde huvudtiteln finns härjämte,
såvitt nu är i fråga, två särskilda
anslag till resebidrag, nämligen ett anslag
till resestipendier åt ordinarie lärare
m. fl. vid universiteten och vissa
andra högre läroanstalter samt ett till
resestipendier åt lärare m. fl. vid de
tekniska högskolorna. Under budgetåret
1955/56 var dessa båda anslag uppförda
med 65 000 kronor respektive 70 000
kronor.

Från anslagen till främjande av internationellt-kulturellt
samarbete, till
främjande av nordiskt-kulturellt samarbete
samt till extra utgifter under åttonde
huvudtiteln utgår vidare årligen
en rad bidrag till vetenskapsmäns resor,
huvudsakligen för deltagande i internationella
kongresser, konferenser eller
liknande sammankomster. Under
budgetåren 1954/55 och 1955/56 beviljade
Kungl. Maj:t resebidrag från dessa
anslag med tillhopa i runda tal 140 000
kronor respektive 130 000 kronor.

I anslutning till denna redovisning
vill jag också erinra om att det under
åttonde huvudtiteln finns ett särskilt
anslag till bidrag till bestridande av
kostnader för vissa internationella kongresser
i Sverige. Under budgetåret

1955/56 anvisades under denna anslagsrubrik
180 000 kronor.

Summan av de belopp, som disponerats
för i det föregående angivna ändamål,
uppgick under budgetåret 1955/56
till icke mindre än ca 765 000 kronor.

Till slut vill jag tillägga, att frågan
om storleken av och formerna för den
framtida bidragsgivningen på det i interpellationen
diskuterade området torde
få övervägas i samband med den
kommande prövningen av de förslag,
som kan förväntas beträffande forskningens
och den högre undervisningens
upprustning. Enligt min mening bör
samtidigt eftersträvas att nå en förenkling
av ansökningsförfarandet och
de administrativa reglerna beträffande
statsbidrag och ledighet för resor för
forskningsändamål inom landet eller till
utlandet. Däremot torde av principiella
skäl icke böra vidtagas några åtgärder
av det extraordinära slag interpellanten
eventuellt tänkt sig, nämligen införandet
av en särskild avdragsrätt vid
taxering.

Vidare anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det utomordentligt
tillmötesgående och vänliga
svar, som jag fått på min interpellation.
Jag har det bestämda intrycket, att
statsrådet och jag är av precis samma
mening när det gäller det stora värdet
av vetenskapligt utbyte, nationellt och
internationellt, i form av studieresor,
konferenser och kongresser.

Men på en punkt tycks vi vara av
helt olika mening, och det är i fråga
om särskild avdragsrätt vid taxeringen
för faktiska kostnader, som en vetenskapsman
kan ha i sådana sammanhang.
Jag förstår inte, att statsrådet kan
anse att principiella skäl talar mot en

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

Svar på interpellation ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för under lättande

av det vetenskapliga utbytet inom landet och med andra länders veten skapsmän -

sådan ordning. Det förhåller sig ju ändå
så, att den enskilde vetenskapsmannen
som ett resultat av vetenskapligt utbyte
i olika former förvärvar större kunnighet
i den vetenskap han sysslar med,
får del av rön som har betydelse för
hans verksamhet o. s. v. I många fall
innebär detta, att han av sin yrkesverksamhet
kan få ett större ekonomiskt
utbyte än tidigare. Då menar jag, att det
föreligger ett klart sammanhang med
omkostnaden för intäktens förvärvande,
varav slutsatsen just från principiell
synpunkt bör bli, att avdragsrätt skall
finnas.

Det är synnerligen glädjande att det
finns anslag för studieresor, men de
är efter vad jag kan förstå otillräckliga.
Det bör ju förresten vara även ett
statens intresse att vetenskapsmännen
gör dessa resor och att de till den del
som de nu kan bekostar dem men under
denna förutsättning måste de få avdragsrätt.
Jag är medveten om, att det
kan föreligga vissa praktiska svårigheter,
när en bestämmelse om avdragsrätt
skall tillämpas, men det finge väl bli
en sådan regel, att taxeringsmyndigheterna
finge avgöra, om i det enskilda
fallet ett sådant kausalsammanhang
förefinnes eller inte. Sådana avgöranden
är jag ganska säker på att våra
taxeringsmyndigheter ofta ställs inför.

Jag anser således i motsats till statsrådet,
att principfrågan ligger klar och
att det väl skulle låta sig göra att tilllämpa
en regel om avdragsrätt i sådana
fall, som vi här talar om.

Statsrådet tog i sitt svar också upp
■— och det är jag väldigt glad för —
frågan om en förenkling av ansökningsförfarandet
och de administrativa reglerna
rörande statsbidrag och ledighet
för resor för forskningsändamål inom
landet och till utlandet. Det är glädjande,
att statsrådet uttalar sig så positivt
härvidlag, men det hade varit ännu mera
glädjande, om någon praktisk åt -

gärd hade redovisats. Emellertid hoppas
jag på grund av detta mycket positiva
svar, att kanske redan till nästa års riksdag
något förslag till förbättringar
kommer att föreligga — måhända en
utredning av något slag kan tillsättas
för att undersöka vad som går att göra
så snabbt som möjligt.

Slutligen vill jag, herr talman, än en
gång tacka för det älskvärda svaret på
min interpellation. Jag tar det som ett
uttryck för att statsrådet har för avsikt
att på detta området vidtaga åtgärder
i överensstämmelse med syftet
med min interpellation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det förefaller som om
fru Ewerlöf nu lägger huvudvikten vid
frågan om en speciell avdragsrätt vid
taxeringen. Fru Ewerlöf har förmodligen
liksom jag tyckt, att det i alla fall
inte är så små bidrag som staten lämnar
i detta avseende och att det därför
kanske inte behövs så stora ändringar
därvidlag. Jag för min del anser nog,
med den erfarenhet jag förvärvat vid
sysslandet med dessa frågor, att det
inte skulle vara ur vägen, om vi kunde
offra mera pengar för dessa ting. Det
är därför jag framhållit, att bidragsgivningen
kommer att prövas i vissa
sammanhang så småningom. Huruvida
det kan bli redan till nästa års riksdag
vågar jag inte säga någonting bestämt
om.

Men vad beträffar frågan om avdrag
vid taxeringen har jag pekat på att
några för dessa grupper av människor
speciella avdrag finner jag av principiella
skäl inte vara motiverade. Jag
har emellertid inte på något sätt uttalat
mig mot att avdrag görs, i den mån
vissa av dessa resekostnader kan föras
in under »kostnader för intäktens förvärvande».

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Svar på interpellation ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för under lättande

av det vetenskapliga utbytet inom landet och med andra länders veten skapsmän -

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Samma glädjande enighet
tycks råda också nu! Jag blev visserligen
glatt överraskad över att så pass
stora anslag fanns, men jag delar
statsrådets uppfattning, att det behövs
ännu större och vidhåller, att de är
otillräckliga.

Jag är förtjust över att statsrådet medgav
att utläggen för dessa resor kanske
skall kunna pressas in under »kostnader
för intäktens förvärvande». Jag
skulle vilja hemställa till statsrådet att
överväga, om inte hela denna fråga kunde
lämnas till 1950 års skattelagssakkunniga,
som ju ändå sysslar med alla
dessa olika former av skattelagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 114—121, bankoutskottets utlåtande
nr 21 samt memorial nr 23 och 24, första
lagutskottets utlåtanden nr 31-—33, andra
lagutskottets utlåtanden nr 31—33
och jordbruksutskottets utlåtande nr 27.

§ 6

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren att första lagutskottets
utlåtande nr 33 och konstitutionsutskottets
memorial nr 13 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
å morgondagens föredragningslista.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av motion om införande
i riksdagsstadgan av bestämmelser rörande
proceduren i riksdagen vid begäran
om folkomröstning, och memorial
nr 18, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941

(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 123, i anledning av väckta motioner
om dels anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra
hushållspedagoger, dels ock ökat statsbidrag
till de privata hemsysterskolorna,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1957/58 till de tekniska
högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning rörande musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola;

bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., dels
ock väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken,

nr 25, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förslag till dekorering av
första kammarens plenisal,

nr 26, i anledning av framställning

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

från fullmäktige i riksbanken angående
pension åt fru Helga Hall, och

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson;

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om prästval,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner, och

memorial nr 35, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och
4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den

medicinska utbildningsorganisationen
m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt
å Hinseberg i Frövi köping;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalter
i österåkers kommun, Stockholms
län, och i Rumla stad, och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten;
från andra lagutskottet:
nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr
967);

nr 270, i anledning av väckta motioner
om lagändring i syfte att bidraga
till en vederhäftig konsumentupplysning
m. m.; och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar och Omkostnader; och
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte
i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen ävensom i ämnet
väckt motion;

nr 283, angående ändrad lydelse av
50 och 54 §§, 55 § 1 mom. samt 58 §
riksdagsordningen;

nr 284, angående ändrad lydelse av
24 § riksdagsordningen;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

nr 286, angående ändrad lydelse av
6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen;
och

nr 287, angående ändrad lydelse av
1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.31.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 22 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av förordningen om avgift vid investering
i motorfordon

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilsson i Bästekille till
mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat,
att, på i interpellationen närmare
angivet sätt, förordningen om avgift vid
investering i motorfordon år 1955 tilllämpats
med avseende å sådan investering
under 1954?

2) Anser herr statsrådet detta förhål -

lande stå i överensstämmelse med grunderna
för sagda förordning?

3) Om så icke är fallet, ämnar herr
statsrådet vidtaga nödiga åtgärder för
att personer, som på i interpellationen
angivet sätt ålagts skyldighet att betala
avgift, hålles skadeslösa?

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt huvudstadgandet i nämnda
förordning skall särskild investeringsavgift
utgå, då ansökan om nyregistrering
av ett fordon eller anmälan till
bilregister om övergång till ny ägare
av ett redan registrerat fordon inkommit
till länsstyrelsen efter den 31 januari
1955 men före utgången av nämnda
år. Avgiftspliktens inträdande har
således knutits till den tidpunkt, då en
registreringsansökan eller äganderättsanmälan
göres hos länsstyrelsen och
icke till tidpunkten för förvärvet.

Man har självfallet räknat med att avgiften
med denna konstruktion i viss
omfattning skulle kunna drabba för -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Svar på interpellation ang. tillämpningen
i motorfordon

värv som ägt rum före den 31 januari
1955. För de bilköpare som lojalt låtit
registrera sina vagnar har bestämmelserna
emellertid inte vållat några problem.
Jag vill erinra om att propositionen
om investeringsavgiften offentliggjordes
ett par veckor före den 31 januari
1955 och att sistnämnda tidpunkt
valdes just med tanke på att de som
förvärvat motorfordon före förslagets
framläggande skulle genom att inom
föreskriven tid fullgöra sin registreringsplikt
slippa betala investeringsavgift.

Särskilda åtgärder har sålunda vidtagits
för att undgå den av herr Nilsson
påtalade konsekvensen. Att gå längre
härvidlag — med tanke på bilköpare
som inte fullgjort sin registreringsplikt
— finner jag inte påkallat.

Med det nu sagda anser jag mig ha
besvarat den framförda interpellationen.

Härefter anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till finansministern för hans
svar på min interpellation. Anledningen
till att jag ställt den framgår tydligt
av dess innehåll.

Statsrådet har naturligtvis rätt i att
människorna hade ganska god tid på
sig, när de fjorton dagar i förväg fick
reda på att investeringsavgift skulle tilllämpas.
Några åtgärder kan därför numera
inte vidtas, menar finansministern,
utan man får ta konsekvenserna.

Emellertid vet vi båda två — inte
inte minst herr finansministern — att
människorna många gånger glömmer
bort den tidpunkt, då de borde fullgöra
sina skyldigheter, och ofta kanske de
inte ens bryr sig om saken. Det finns
också många, som inte egentligen har
någon skuld till försummelsen. Denna
kan bero på slöhet eller någon annan
sådan orsak.

Jag hade tänkt mig att finansminis -

av förordningen om avgift vid investering

tern skulle kunnat göra något åt saken,
ty det framgick klart, när denna
investeringsavgift beslutades här i kammaren,
att de som gjort inköpen av sina
fordon tidigare inte skulle betala någon
avgift. Här är det inte bara fråga
om — som finansministern säger —
folk som inte lojalt fullgjort sin registreringsplikt,
utan det kan också gälla
människor, som helt enkelt inte kunnat
registrera tidigare, därför att de
saknat medel till avgiften. Det är kanske
detta som varit den främsta anledningen
till att jag ställt frågan, huruvida
något kunde göras för att dessa
människor inte skulle behöva betala investeringsavgift.

Jag beklagar givetvis, att ingenting
kan göras åt saken. Finansministern anser
sig tydligen förhindrad att vidtaga
några åtgärder. Allting får väl ha sin
gilla gång, men inte minst de människor,
som av ekonomiska skäl inte kunde fullgöra
sin plikt i tid, skulle varit tacksamma
för en ändring på denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt föredragningslistan skulle statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
nu besvara herr Gerhard
Nilssons i Gävle interpellation i anledning
av att järnvägslinjen Harmånger—-Bergsjö ännu ej ombyggts till normalspår.
På grund av interpellantens sjukdom
kommer detta svar att lämnas vid
ett senare tillfälle.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15 och
memorial nr 18, statsutskottets utlåtanden
nr 122—126, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, bankoutskottets utlåtanden
nr 22 och 25—27, första lagutskottets
utlåtande nr 34, andra lagutskottets
utlåtande nr 34 och memorial

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

nr 35, tredje lagutskottets utlåtanden nr
21 och 22 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30.

§ 5

Instruktion för riksdagens ombudsmän

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Första lagutskottet har
gjort en förändring i 18 § i instruktionen
för justitieombudsmannen, och
på den vill jag ett ögonblick fästa kammarens
uppmärksamhet. Enligt nu gällande
instruktion skall JO i sin berättelse,
som avlämnas vid riksdagens början,
också ge en redogörelse för vad
som hänt med riksdagens framställningar
under tidigare år. Denna är •—
åtminstone för dem som uppmärksammat
den — ett mycket värdefullt medel
då det gäller att bedöma vad det
kan finnas anledning att från riksdagens
sida ånyo påminna om hos Kungl.
Maj:t, antingen interpellationsvägen eller
också motionsvägen.

Om det nu blir som första lagutskottet
föreslår, skulle denna del av redogörelsen
inte komma förrän senare
under januari, d. v. s. kanske sedan
den ordinarie motionstiden gått ut. För
min del tror jag, att detta kan bereda
vissa svårigheter. Den översikt över vad
som hänt med riksdagens framställningar,
vilken vi nu får i början av riksdagen,
har man då inte tillgång till.
Detta förminskar möjligheten att granska
Kungl. Maj :ts åtgärder ur den synpunkt,
som jag här anlägger.

Jag kan, herr talman, mycket väl förstå
att det bereder vissa svårigheter för
ämbetet att samtidigt med den omfångsrika
berättelsen lämna en redogörelse
för vad som har hänt med riksdagens

Instruktion för riksdagens ombudsmän

framställningar, och jag förstår också
att det kanske är besvärligt att övervinna
dessa svårigheter. Helt omöjligt
torde det ändå inte vara.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
på denna punkt, men jag har
velat anmäla en viss tveksamhet om
lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen.
Jag tror att det finns anledning
för första lagutskottet att med intresse
följa utvecklingen och se, om man inte
bör återgå till nu gällande ordning. Det
är ju ett gemensamt intresse för riksdagen
som helhet att vi så snart som
möjligt varje år får reda på vad Kungl.
Maj :t gjort med våra framställningar.
Den nya bestämmelsen skulle kanske
kunna bibehållas, om man eventuellt införde
en ny motionsrätt, speciellt knuten
till den redogörelse som JO lämnat.
Jag är personligen tveksam, om denna
utväg är den lämpligaste, men det återstår
ju att pröva. Jag tror alltså att det
vore mycket önskvärt om första lagutskottet
ville så noggrant som möjligt
följa utvecklingen så att vi kan få en
riktig bedömning av huruvida den nu
föreslagna ändringen är lämplig eller
icke.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har i detta ärende
en motion, nr 589, med yrkande, att i
de fall, då ombudsmannen beslutar att
ett ärende icke skall föranleda någon
åtgärd, skälen därtill skall angivas, något
som hittills i allmänhet inte varit
fallet.

Nu har utskottet i anslutning till vår
motion gjort en sådan skrivning, att jag
anser mig inte behöva yrka bifall till
motionen. Emellertid kan jag inte undgå
att säga, att då utskottet förklarar,
att det inte är möjligt att ge en allmän
föreskrift i ifrågavarande hänseende, är
detta oriktigt. Det är alldeles uppenbart
att det här gäller en formuleringsfråga

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Instruktion för riksdagens ombudsmän

och att det mycket väl skulle kunna utfärdas
en generell föreskrift, som naturligtvis
måste formuleras på ett sådant
sätt att ombudsmannen i de fall,
som åberopats av utskottet, kan undvika
att ge en motivering för sitt avslag
på framställningen. Jag vill vitsorda
att det finns, såsom utskottet säger,
fall där det inte är lämpligt att ge
en motivering för ett avslag.

Då emellertid utskottets skrivning i
övrigt är av den karaktären, att man
väl får hoppas att den skall tjäna som
anvisning för ombudsmannen i dessa
fall, har jag ingen anledning att yrka
bifall till motionen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Vad först beträffar herr
Senanders anförande vill jag säga att
det nog skulle vara mycket svårt att
åstadkomma en sådan allmän föreskrift
som herr Senander talat om. Utskottet
har varit inne på den tanken, att man
skulle föreslå en allmän föreskrift, som
toge hänsyn till att t. ex. JO inte skulle
behöva motivera sina ställningstaganden
när det gäller orediga framställningar
från sinnessjuka personer eller
från kverulanter, som redan en gång
fått ett ordentligt motiverat svar men
som ändå inger den ena framställningen
efter den andra. Jag måste emellertid
säga att vi inom utskottet har gått
bet på att formulera en allmän föreskrift
som skulle göra motivering onödig
i sådana fall.

Dessutom finns det en del andra fall
än dem utskottet berört, där det lika
självfallet är omöjligt att begära att JO
skulle lämna en motivering. Jag tänker
på de talrika fall, där personer som sitter
på fångvårdsanstalt klagar över att
de inte fått permission från anstalten.
I vårt land tillämpas ju en så generös
permittering från dessa anstalter, att
folk har reagerat däremot och ansett att
man gått för långt. Skulle vi då, så fort
någon klagar över att han inte fått per -

mission när vanliga regler iakttagits,
tvinga JO att motivera sitt avslag på
framställningen? Jag tror inte att man
kan göra något sådant. Jag måste säga
att jag är mycket tillfredsställd med
den ordning som nu tillämpas. Det lämnas
en motivering praktiskt taget i alla
fall, där man rimligen kan fordra detta.
Motiveringsskyldigheten kan ju inte
gärna göras så stor, att vederbörande
ombudsmans arbetsbörda ökas på ett
sätt som inte motsvarar vad man skulle
vinna med att det lämnas motiveringar.

Jag vill, herr talman, även säga några
ord beträffande det herr Dahlén här
anfört.

Jag skall gärna tillstå att utskottet,
när det föreslagit den ändring som herr
Dahlén berörde, egentligen inte varit
inne på frågan om redovisningens betydelse
i det hänseende som herr Dahlén
pekade på. Det är nog riktigt att denna
redovisning i viss mån tjänar till underlag
för riksdagsmännens överblick
varje år av vad Kungl. Maj:t har gjort
eller icke gjort åt framställningar från
deras sida eller i ärenden som de eljest
har intresse av att följa. Det är tråkigt
att den föreslagna rationaliseringen har
denna avigsida. Men den väg, på vilken
man bäst kan göra sig påmint om någon
underlåtenhet från Kungl. Maj:ts sida,
lär väl vara interpellationsinstitutet,
som dels väcker mest uppmärksamhet
och dels kan användas när som helst
under riksdagstiden. Jag tror därför
inte att det är så angeläget att man kan
väcka motioner, men självfallet skall
första lagutskottet i fortsättningen följa
denna sak med uppmärksamhet. Skulle
det visa sig att det uppstår nackdelar
med det nya förfaringssättet, får vi väl
på ett eller annat sätt ändra det. Dock
tror jag inte att en återgång blir möjlig
till vad som nu gäller, utan i så
fall får man väl skapa möjligheter att
väcka motion i anslutning till redovisningens
avgivande. Redovisningen kommer,
om detta förslag går igenom, att
avges vid månadsskiftet januari—febru -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

ari, så den kommer ändå fram ganska
snart.

Orsaken till att första lagutskottet
föreslagit detta är att förutvarande JO
påpekat hur betungande det på grund
av brådskan är att iordningställa denna
redovisning samtidigt med berättelsen.
Redan att göra berättelsen så
snabbt, att den föreligger i tryck när
riksdagen samlas den 10 januari, är ju
mycket besvärligt bl. a. med tanke på
julhelgen, som gör att det är svårt att
få tillräcklig arbetskraft. Men just denna
redovisning skall avse även nyårskonseljen
och allt vad där sker, och
där brukar ske en hel del. Detta gör att
det visat sig nästan omöjligt att få fram
den samtidigt med berättelsen. Jag tror
därför, herr talman, att det är riktigt
att göra denna ändring i alla fall. Sedan
kan jag som sagt ställa i utsikt att
vi'' inom första lagutskottet skall uppmärksamma
fördelar och olägenheter
hos det nya förfaringssättet.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag medger gärna att
den formulering av lagtexten i detta
avseende som vi gjort i vår motion är
väl kategorisk, särskilt med tanke på
vad utskottet anfört. Men nog skulle det
finnas möjligheter att formulera om lagtexten
så, att det öppnas möjligheter för
ombudsmännen att underlåta lämna
motivering i de fall som utskottet anfört.
Jag är ingen jurist, men jag kom
just nu att tänka på ett litet tillägg man
kunde göra till vår formulering. Vi
skrev: »Föranleder klagoskrift ingen
ombudsmannens åtgärd, skola de omständigheter,
varå beslutet väsentligen
grundas, meddelas den klagande.» Man
skulle kunna skjuta in exempelvis
»utom där så uppenbarligen inte är
lämpligt eller möjligt». Men jag har redan
förklarat mig nöjd med utskottets
skrivning och hoppas att den skall tjäna
som anvisning för ombudsmännen,
så att de motiverar även avslag när

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

detta är möjligt eller lämpligt i fortsättningen.
Om inte detta sker, lovar jag
att återkomma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 96 och 99—-101 §§ regeringsformen.

Herr talmannen gav propositioner
dels på antagande av nämnda förslag
dels ock på förkastande av detsamma;
och antogs det vilande förslaget.

§ 7

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
54, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 januari 1957,
dels berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av ett av departementschefen
på grundval av 1956 års
televisionsutrednings betänkande framlagt
förslag angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m., dels ock föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1957/58
anvisa till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader under sjätte
huvudtiteln ett anslag av 4 700 000 kr.,
till Radioanläggningar för televerket:
Televisionsradioanläggningar under statens
affärsverksfonder, televerkets fond,
ett investeringsanslag av 3 900 000 kr.
samt till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 2 400 000
kr. Förslaget avsåg en första utbyggnad
av rikstelevisionsnätet i överensstämmelse
med en av utredningen föreslagen
femårsplan, dock med viss avvi -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

kelse under nästa budgetår. Planen
skulle överses från tid till annan och de
modifikationer göras, som betingades
av utvecklingen i olika avseenden.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. (I: 400) och
den andra inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. (II: 499), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av
i motionerna anförda synpunkter, hemställa
att Kungl. Maj :t måtte utfärda
erforderliga bestämmelser för en i Radiotjänst
AB:s regi bedriven försöksverksamhet
under budgetåret 1957/58
med kommersiell television i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
och i 1956 års televisionsutrednings
betänkande förordats.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 januari 1957 samt
motionerna 1:401 och 11:500 ävensom
med avslag å motionerna I: 400 och
II: 499, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:270 och 11:371, till Bidrag
till televisionsverksamhetens driftkostnader
för budgetåret 1957/58 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
4 700 000 kronor;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 anvisa

a) till Radioanläggningar för televerket:
Televisionsradioanläggningar under
statens affärsverksfonder, televerkets
fond, ett investeringsanslag av
3 900 000 kronor;

b) till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 2 400 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Anders Johansson,
Bengtson, Domö, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén,
herrar Löfroth, Nelander och Heckscher
samt fröken Liljedahl, vilka ansett
att utskottet bort under I. hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av departementschefens
uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 januari 1957 samt motionerna
I: 401 och II: 500 ävensom med
bifall till motionerna I: 400 och II: 499,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Den fråga där utskottsmajoritetens
och de elva reservanternas
mening går isär gäller ju den kommersiella
televisionen. Reservanterna har
velat tillstyrka motionerna i första
kammaren nr 400 och i andra kammaren
nr 499, vars yrkande går ut på att
riksdagen må medgiva att i Radiotjänsts
regi finge under kommande budgetår
bedrivas en försöksverksamhet med
kommersiell television i huvudsaklig
överensstämmelse med vad 1956 års televisionsutredning
tänkt sig.

Utredningen har ju bland annat framhållit,
att televisionens ideella syfte motiverar
en så snabb utbyggnad av densamma
som möjligt. Är statens finanser
ansträngda under utbyggnadsskedet —
vilket man nog måste räkna med — då
är det ju desto angelägnare att på ett så
tidigt stadium som möjligt acceptera
det ekonomiska stöd som framförandet
av reklamprogram med säkerhet kommer
att ge. Den åberopade utredningen
säger klart ifrån, att vid införandet av
kommersiell television måste förutsättas,
att den ideella televisionen odelat
tillförsäkras den bästa programtiden,
bland annat innebärande att kommersiella
programinslag ej får insprängas i
eljest tidsmässigt sammanhängande ide -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

ella program, samt att kommersiella
programinslag uttryckligen annonseras
som sådana. Vidare anses att Radiotjänst
skall erhålla sådana befogenheter,
att Radiotjänst efter eget omdöme kan
acceptera eller avslå begäran om framförande
av kommersiella programinslag.
Härvid skall motivet för urvalet
vara, att endast sådana program får
framföras som icke rimligen kan anses
stå i strid med televisionens huvudsyfte
— att tjäna samhällets, kulturens, folkbildningens
och hemmens intressen.
Det anses också som självklart, att budgeten
för den ideella televisionens programverksamhet
för visst budgetår skall
uppläggas utan hänsyn till under budgetåret
eventuellt påräkneliga inkomster
av kommersiella inslag.

Utredningen framhåller vidare, att
den funnit både villighet hos och möjligheter
för reklamens intressenter att
i sådan utsträckning engagera sig i televisionsreklam,
att hela verksamhetens
ekonomi märkbart kan påverkas härav
i gynnsam riktning.

Det har uttalats farhågor för att en
kommersiell television i vårt land skulle
få för mycket amerikanskt över sig. Ett
sådant uttalande torde nog vara i högsta
grad överdrivet. En försöksverksamhet
under ett år i Radiotjänsts regi torde
väl knappast ge något som helst rum
för dylika farhågor — i synnerhet med
tanke på den förankring som Radiotjänst
har och i framtiden kommer att
få i svenskt samhällsliv.

Vi reservanter vill också framhålla,
att med utnyttjande av de inkomster
som beräknas inflyta genom kommersiell
television skulle också möjligheter
skapas bland annat för att i snabbare
takt än vad som förutsatts förse även
glesbygderna ute i landet med television.
Detta har också motionärerna
framhållit i sina yrkanden i motionerna
i första kammaren nr 401 och i andra
kammaren nr 500.

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

att få yrka bifall till den vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad herr Löfroth har sagt angående
reservanternas ståndpunkt.

Hade det varit fråga om att införa en
kommersiell television av amerikansk
typ här i Sverige så skulle åtminstone
jag ha varit utomordentligt tveksam.
Nu är det ju inte fråga om det, utan det
gäller att ge ett stöd åt en televisionsverksamhet
i Radiotjänsts regi genom
att låta det komma in ett visst kommersiellt
inslag under kontroll från Radiotjänsts
sida. I princip är detta inte någonting
annat än att en tidning är försedd
med annonser. Eftersom det bör
kunna möjliggöra en snabbare utbyggnad
och utveckling av den svenska televisionen
och eftersom denna svenska
television är ganska långt efter televisionen
i andra länder förefaller det vara
angeläget att man försöker denna metod,
för att därigenom kunna komma
något längre i utvecklingen utan att staten
behöver ta på sig alltför stora utgifter.

Det är på denna grund vi reservanter
avvikit från utskottets ståndpunkt.
Vi har därvidlag också stöd i uttalandena
av den utredning som behandlat
frågan. Statsrådet har i propositionen
över huvud taget inte åberopat utredningen.
Förklaringen lär vara att utredningen,
genom att uttala sig i denna
fråga, gått utöver sina direktiv. Detta
ger emellertid i och för sig inte dessa
uttalanden mindre kraft och värde, snarare
tvärtom. Utredningsmännen har
alltså funnit detta vara av sådan betydelse,
att de utöver direktiven velat beröra
denna fråga.

På denna grund vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! När vårriksdagen 1956
behandlade televisionsfrågan hade vi

Med dessa ord ber jag, herr talman,

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

också uppe spörsmålet om den kommersiella
televisionen. Utskottet avstyrkte
då motioner, som kanske inte var riktigt
analoga med dem som föreligger nu
men som i alla fall yrkade på kommersiell
television. Utskottet skrev emellertid
— det är väl detta som reservanterna
nu hänger upp sig på — följande:
»Möjligen kan en gång den situationen
inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere
ter sig befogat medgiva betalda reklaminslag
i en eller annan form.»

Riksdagen hade också att ta ställning
till den framtida utbyggnaden. I anledning
av den frågan sändes en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Denna resulterade i att
kommunikationsministern föregående
sommar tillsatte en utredning, benämnd
1956 års televisionsutredning. Denna
utredning arbetade ytterligt snabbt och
lade i höstas fram ett program för hur
televisionen i Sverige skulle utbyggas.
Man hade som mål att televisionen liksom
radion skulle vara självfinansierande,
d. v. s. att licensmedlen skulle kunna
täcka kostnaderna.

De prognoser som utredningen byggde
på angav att man de första åren skulle
kunna räkna med ett underskott i licensintäkterna
och att staten därför
skulle behöva förskottera en del av de
nödvändiga investeringsmedlen. Prognoserna
har emellertid visat sig vara
alltför försiktiga. Antalet tecknade licenser
har stigit i mycket hastigare
tempo än utredningen förra sommaren
kunde räkna med, och i dag finns det
100 procent fler licensinnehavare än
man då antog. Därför torde den invändningen
som gäller att man skulle
kunna hålla licensavgifterna nere knappast
längre vara bärande.

Utredningen har räknat med att man
i medeltal skulle behöva betala 1 500
kronor för en televisionsapparat. Beträffande
driftkostnaderna säger utredningen
följande: För amortering av detta
belopp åtgår 190 kronor per år, kostnaden
för underhåll och för elektricitet

uppgår för den sändningstid som utredningen
räknat med till 200 kronor, och
därtill kommer licensavgiften, som enligt
vad alla är överens om skall vara
100 kronor, eller sammanlagt 490 kronor.

Reservanterna gör nu gällande att
man genom att införa kommersiell television
skulle kunna få licensavgiften reducerad,
så att det skulle bli billigare
för televisionstittarna att se programmen.
Utredningen har tänkt sig ett program
på 10—12 timmar per vecka i den
första utbyggnadsetappen, och därtill
skulle komma två timmar med betald
reklam, som skulle betalas med något
överpris, vilket skulle göra det möjligt
att finansiera det övriga programmet
till någon liten del.

Utredningen har räknat med att en
sådan sändningstid av två timmar skulle
förbilliga licensen med 10 kronor per
år, d. v. s. av de fasta kostnaderna som
man av allt att döma inte kan komma
ifrån skulle ändå 98 procent kvarstå.
Det är inte troligt att någon som är intresserad
av att skaffa sig en televisionsapparat
skulle avstå från det bara för
donna tia.

Därtill kommer att Radiotjänsts styrelse,
som väl skall antas i fortsättningen
få sköta programmet, knappast i nuvarande
utbyggnadsläge skulle ha någon
möjlighet att göra den mycket
grannlaga bedömning som det här är
fråga om. Vi kan ju hålla i minnet att
den äldre delen av Radiotjänsts verksamhet,
alltså radiosändningarna, har
medfört vissa svårigheter i det avseendet.

Här skulle man heller inte såsom i
England och Amerika sända ett vanligt
program och ett kommersiellt program,
utan det skulle vara ett enda program.
När sändningstiden så småningom ökas
finns det risk för att man helt enkelt
inte har plats för den kommersiella televisionen.
Ärligheten bjuder oss som
står för utskottsmajoritetens förslag att
tillkännage, att vi inte tycker det är

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

riktigt att man skall vara med om att
så, inen inte skörda. När vi kommit så
långt att televisionen är fullt utbyggd,
finns det inte längre plats för den kommersiella
televisionen, och då måste vi
säga upp arrendekontraktet. Det är naturligtvis
möjligt att den kommersiella
televisionen under tiden skulle kunna
skörda några vårprimörer, men vi anser
dem vara så dyra, att de säkerligen
kommer att kosta betydligt mer än de
smakar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Vi hade en stor debatt
i fjol rörande televisionen, ehuru den
då rörde ett något annat ting, nämligen
införandet av konkurrerande sändningar.
Nu gäller ju frågan endast, huruvida
reklam under kontroll skall få förekomma
i Radiotjänsts monopolistiska
televisionsverksamhet.

Jag vill med hänsyn till den digra
föredragningslistan fatta mig mycket
kort. Inledningsvis vill jag framhålla, att
vi alla redan måste vara fullt medvetna
om att televisionen har en makt över
sinnena och fångar intresset hos människorna
i en utsträckning, som vi inte
kunde drömma om endast för något år
sedan. Inte minst med tanke på våra
många åldringar och alla avlägset boende
måste det vara ett primärt intresse
för riksdagen att göra allt som göras
kan för att befordra televisionens utveckling.

Det är tre önskemål som vi då, såvitt
jag kan förstå, bör försöka att enas om,
nämligen för det första att utbygga televisionsnätet
så fort som möjligt, för det
andra att om möjligt förbilliga licenserna
och för det tredje att förbättra
programverksamheten så långt våra resurser
medger.

Jag tror, att man helt kort kan säga,
att intet av dessa önskemål kan befordras
bättre, snabbare eller effektiva -

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

re än genom att man söker förstärka
Radiotjänsts inkomster genom en reklamverksamhet.
I detta fall vill jag liksom
några föregående talare erinra om
att den del av statsutskottet, som i fjol
avvisade tanken på konkurrerande kommersiella
televisionsprogram, ville för
framtiden hålla öppen möjligheten av
reklam i television och vidare att en
utredning sedan dess har uttalat sig för
ett kommersiellt inslag i televisionen.
Jag skall inte här närmare referera detta
utredningsförslag, som återges på
s. 14 i utskottets utlåtande. Jag vill endast
understryka, att det gäller program,
vilka skall stå helt under kontroll
av Radiotjänst och läggas vid sidan om
den övriga verksamheten, så att en klar
åtskillnad mellan den ordinarie sändningen
och den som innehåller reklam
blir tydlig för lyssnarna.

Nu har man tydligen på många håll
en notorisk misstro mot reklam, och det
kan hända, att de former, i vilka reklamen
till en början bedrevs i Amerika,
kan ge fog för denna misstro. Emellertid
förefaller det som om man i Amerika
numera har tagit lärdom av dessa
års erfarenheter och försökt lägga om
televisionsreklamen så att denna verkligen
kan sägas ingå såsom ett naturligt
led i den ideella strävan, som ytterst
är förknippad med televisionsverksamheten.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
en uppsats i tidskriften Info, som kom
i går och i vilken en stipendiat, fru
Helvy Larsen, delger läsarna sina
synpunkter på den amerikanska televisionsreklamen
och vari hon gjort jämförelser
med hur det var tidigare. I
artikeln framhåller hon bland annat att
reklamen generellt har dämpats ned
och på ett smidigare sätt anpassats till
programmen. I allt flera fall får de
rena reklamsändningarna karaktären av
konsumentupplysning och orienterande
»public relations»-program kring företagen,
de anställda och deras arbete.
Hon fortsätter sedan med diverse de -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

taljuppgifter, som de intresserade kan
ta del av i detta tidskriftshäfte. Jag
tycker, att det finns all anledning för
oss att beakta denna utveckling i Amerika.
Jag tror, att vår reklam står på
en sådan hög nivå, att den har mycket
lätt att följa det amerikanska exemplet,
så mycket mer som — jag betonar det
ännu en gång — ingen reklam här skulle
få förekomma utan en kontroll från
Radiotjänsts sida.

Vid föregående års debatt diskuterades
mycket frågan om televisionsreklamen
skulle komma att inkräkta på annonseringen
i tidningarna och därigenom
bli en fara för det fria ordet.

Det är självfallet mycket svårt att
göra några bestämda uttalanden, eftersom
ingen kan bestämt profetera om
framtiden, men det är ändå intressant
att se på annonssiffrorna i de länder,
där man har kommersiell television.
Enligt uppgifter som bär sammanställts
skall, trots att televisionen även på
kommersiell basis nu har vunnit så
snabb utbredning i England, tidningsannonseringen
där under år 1956 genomsnittligt
ha ökat med 1 procent.
I Amerika har tidningsannonseringen
under samma tid ökat med 9 procent.
Allt tal som vi hört tidigare och som
i och för sig förtjänar beaktande, nämligen
att televisionen skulle döda den
fria pressen, tycks inte få belägg i utvecklingen
inom de länder, varifrån vi
över huvud taget kan hämta några erfarenheter
i detta avseende.

Jag vill ytterligare endast säga, herr
talman, att jag inte kan inse, att införandet
i början eller i slutet av televisionsprogrammen
av konsumentupplysningar
i form av betald reklam kan vara något
hinder för en utveckling av televisionen
i den riktning som vi önskar. Vid en
konferens nyligen talade en framstående
ung socialdemokrat om att vi behövde
en »offensiv samhällstelevision», och
jag kan inte se, att denna reklamverksamhet
på något sätt skulle lägga hinder
i vägen för någonting sådant. Snarare

skulle jag vilja säga, att televisionen
härigenom skulle få större resurser att
iscensätta en sådan verksamhet, om
statsmakterna nu ansåge det önskligt
och om flertalet av lyssnarna önskade
det.

Jag vill betona, att vad som föreslås i
den motion, som väckts av herr Larsson
i Hammarby i första kammaren och av
mig i andra kammaren och som har
många andra undertecknare, är en försöksverksamhet.
Det är inte nu fråga om
att definitivt eller för lång tid framåt
binda statsmakterna, utan det är endast
fråga om ett experiment. Det synes mig
mycket egendomligt, att det kan finnas
en så stark skuggrädsla hos många i
denna kammare även för en sådan experimentverksamhet.
Man skulle här
nästan kunna tala om ett »reuterholmeri»
— den term som användes om
Gustav IV Adolfs skuggrädda regim i
början på 1790-talet.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
jag tror att våra önskemål om att fortast
möjligt kunna utbygga televisionen, att
såvitt möjligt förbilliga licensen och förbättra
programmen, uppenbarligen inte
kan uppfyllas utan någon form av kommersiell
television — i varje fall inte
ske så snabbt som det eljest vore möjligt.

Om det är fråga om 10 kronor eller
mera i minskning av licensavgiften, är
det väl alldeles omöjligt att yttra sig om
för närvarande. Den nästan explosiva
utveckling, som den svenska televisionen
trots de nuvarande ringa resurserna
visat på sistone och som förvånar
många, ger anledning att tro, att 10 kronor
är ett för litet tal i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDREASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad säger att
detta förslag endast syftar till en försöksverksamhet
med kommersiell television.
Det är vi väl också på det klara

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

med. Jag vill därför erinra om vad jag
sade i mitt första anförande, nämligen
att utskottet inte ansett det vara lämpligt
att nu betunga programbolaget med
den grannlaga kontroll, som det här
skulle bli fråga om. Utskottet har därmed
inte kategoriskt avvisat tanken på
att man en gång kan komma att införa
kommersiell television. På den punkten
har utskottet samma skrivning som 1956.

Herr Håstad säger att en kommersiell
television skulle ge möjligheter till en
snabbare utbyggnadstakt. Gentemot detta
vill jag erinra om att den utredning,
vars förslag vi till alla delar nu bygger
på, har gjort en undersökning beträffande
utbyggnadstakten och framhållit,
att den första delen av utredningens
plan, som i sin helhet gjorts upp efter
underhandsdiskussioner med representanter
för telestyrelsens radiobyrå, innebär
ett fullt utnyttjande av styrelsens
resurser i fråga om teknisk arbetskraft.
»För närvarande synes det alltså», säger
utredningen, »orealistiskt att räkna
med en högre utbyggnadstakt före 1959
—1960 än den planerade.» Det torde
sålunda inte finnas några möjligheter
att åstadkomma en snabbare utbyggnad,
även om man skulle kunna få den hjälp
som en kommersiell television kan ge.

Slutligen, herr talman, vill jag säga,
att de varor, som komme att reklameras
i kommersiell television, inte är sådana
varor som vi behöver utan sådana
som vi kan undvara. Vi anser ju allmänt,
att vi hör försöka få till stånd ett
så stort personligt sparande som möjligt,
men jag tror att en kommersiell
television komme att verka i motsatt
riktning.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Vid ett första påseende
av detta utlåtande kan man kanske få
det intrycket, att vi här rör oss med en
jjartipolitisk fråga. Såvitt jag förstår är
emellertid så inte fallet, utan det är
helt andra motiv som gjort att utskot -

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

tet delat sig i en majoritet och en grupp
reservanter. För min del har jag inte
kunnat följa mina partivänner bland
reservanterna, utan jag har anslutit mig
till utskottsmajoritetens uppfattning.
Anledningen härtill är att jag finner
reservanternas argument vara i svagaste
laget. De gör sig skyldiga till en klar
överdrift, när de säger att kommersiell
television skulle kunna hålla licensavgiften
på en rimlig nivå. Det nämndes
i utskottet och även här av herr Andreasson,
att det kan röra sig om 10 kronors
sänkning av licensavgiften. Man
kan då frestas att fråga: Är en licensavgift
på 90 kronor en rimlig avgift, medan
en på 100 kronor är en orimlig avgift?
Det är ett något starkt uttryck som
reservanterna här rör sig med.

Inte heller torde väl inkomsterna av
en kommersiell television räcka till att
— som herr Håstad nyss sade — utbygga
televisionsnätet, förbilliga licensen
och förbättra programmet.

Jag finner även det argumentet något
överdrivet att man med kommersiell
television och denna sänkning av
licensavgiften på ungefär 10 kronor
skulle kunna underlätta utbyggandet till
glesbygderna.

Man frestas även att sätta ett frågetecken
för reservanternas tal om — herr
Löfroth var även i sitt anförande inne
på den saken — att man bör tillförsäkra
den ideella televisionen den bästa programtiden.
Vad är det för tid som är
den bästa programtiden? Jag skulle tro
att detta växlar mycket mellan olika
folkgrupper, mellan olika åldrar och
kanske rent av mellan olika delar av
landet. Jag tror att det är omöjligt att
på denna punkt komma ifrån en konkurrens
mellan den ideella televisionen
och den kommersiella.

Jag tror inte att man behöver hysa
någon oro för utbyggnadstakten inom
televisionsväsendet. Av den statistik
som lämnats i utskoltsutlåtandet framgår,
att man på ganska få budgetår,
från 1957/58 till 1963/64, skulle nå fram

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

till ungefär en tiodubbling av antalet licenser.
Om inkomststandarden i vårt
land bibehålies eller kanske rent av
förbättras kommer enligt min uppfattning
televisionen även utan stöd av
kommersiell television att gå framåt,
måhända i samma takt som radion på
sin tid.

På en punkt har jag motsatt uppfattning
mot herr Håstad, nämligen beträffande
den kommersiella televisionens
inverkan på tidningspressen. Jag anser
att en kommersiell television sannolikt
kommer att bli en belastning för tidningarnas
annonsering. Herr Håstad är
som sagt av motsatt uppfattning, och
den enes mening kan naturligtvis väga
lika tungt som den andres. Om det emellertid
skulle inträffa, att en kommersiell
television komme att ytterligare
försvaga våra tidningars ekonomi, tror
jag vi har gjort en dålig affär. Redan nu
är ju, som alla känner till, klimatet
synnerligen bistert för tidningarna i
vårt land. Jag för min del vågar i varje
fall inte ens utsätta tidningspressen för
den risk, som kan ligga i en kommersiell
television. Varje tidning, som eventuellt
skulle försvinna av denna orsak, skulle
lämna ett tomrum som ingen television
kan fylla ut. I dag vet vi inte om den
kommersiella televisionen kommer att
få denna inverkan, men jag har dock
den uppfattningen att det finns risk för
en negativ inverkan på vår tidningspress,
och denna risk vill jag för min
del inte utsätta tidningspressen för.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
kom tillbaka och framförde sina farhågor
för den kommersiella televisionens
inverkan på tidningspressen, och rent
principiellt har jag den största förståelse
för dessa synpunkter och anser dem
vara värda mycket stort beaktande. Men

sedan man nu konstaterat att det i de
två länder, där det kan hämtas några
erfarenheter i detta avseende, inte alls
finns något som ger stöd för dessa farhågor,
kan jag inte anse att vi skall avstå
från kommersiell television enbart
på grund av denna risk. Jag tror dessutom
att vi i framtiden, förutsatt att vi
får ha relativt goda tider, får räkna med
en allmän ökning av reklamkostnaderna
och att dessa kommer att fördelas på
de olika medel det här är fråga om.

Herr Hansson i Skegrie ansåg vidare
att ett belopp på en tia eller så inte var
mycket att diskutera här. Vi vet ju inte
vilken storlek inkomsterna av den kommersiella
televisionen kan komma att
få, och talet om en tia är kanske därför
i detta fall inte något adekvat uttryck.
Men är för övrigt tio eller tjugo
kronor eller det högre belopp det eventuellt
kan bli fråga om något så oviktigt,
framför allt för våra åldringar, som vi
hoppas på gamla da’r skall få njuta av
det framsteg som televisionen ändå utgör?
Jag kan inte se att vi i detta sammanhang
skall alldeles nonchalera de
små beloppen, och vi erinrar oss våra
debatter här i kammaren om höjningen
av radiolicensen och hur känsliga vi
alla var för en sådan höjning.

Vad sedan beträffar själva utbyggnaden
av televisionen är det visserligen
sant att det föreligger ett program för
de närmaste två årens utbyggnad, men
därifrån är det ett mycket långt steg
till en utbyggnad av nätet till alla våra
glesbygder, alla de bygder där televisionen
kanske har den största missionen
att fylla som ett led i strävandena
att knyta befolkningen samman med
övriga delar av landet.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Håstad nämnde
visserligen att det fanns statistik som
utvisade att tidningsannonseringen ökat
med en procent i vissa länder, där man

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

prövat kommersiell television, men av
denna statistik framgår kanske inte huruvida
några mindre tidningar, som
inte kunnat stå rycken i konkurrensen,
lagts ned i dessa länder. Jag har för
min del sammanträffat med åtskilliga
annonsmän på ledande platser inom
olika svenska tidningar, och alla har uttalat
just de farhågor jag här gett uttryck
för. Dessa samtal med svenska
tidningsmän måste väl väga lika tungt
som herr Håstads statistik från utlandet.

Vad sedan beträffar möjligheten att
sänka televisionslicensen med en tia,
så är jag liksom herr Håstad angelägen
att åldringarna skall få en så låg televisionsavgift
som möjligt, men denna tia
måste vägas mot kostnaderna över huvud
taget för att ha television. Om det
förhåller sig så, som herr Andreasson
här sade -—■ och jag tvivlar inte alls på
den uppgiften — att de fasta kostnaderna
för innehav av en televisionsapparat
rör sig om ca 500 kronor, spelar
tian en ganska liten roll i detta sammanhang.

Fru WALLIN (s):

Herr talman! Enligt en undersökning
som gjordes 1953 uppgick reklamkostnaderna
i vårt land till 620 miljoner
kronor, och det är väl inte sannolikt
att kostnaderna för reklamen sjunkit sedan
dess. Jag vill hålla med herr Håstad
om att det väl knappast är troligt att
någon nämnvärd del av dessa reklamkostnader
kommer att föras över till
den kommersiella televisionen, utan att
det väl i stället blir så att kostnaderna
för reklamen ytterligare kommer att
öka.

Ytterst är det konsumenterna som får
betala också reklamkostnaderna, och
nog är det både ärligare och riktigare
att med avgifter direkt till televisionen
betala vad verksamheten kostar än att
via reklamen betala en del av televisionsverksamheten,
i all synnerhet som

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

ju avgiften inte är av den storleksordningen
att den motiverar ett annat ställningstagande.

I sitt utlåtande förra året lämnade
statsutskottet vägen öppen för en omprövning
i detta hänseende. Reklamen
i TV-programmen blir dyr, och det är
sannolikt — vilket också har påpekats
av herr Andreasson — att det blir sådana
producenter, vars varor har ett så
stort avstånd mellan produktionspris
och försäljningspris att de orkar bära
de högre reklamkostnaderna, som köper
reklamen i televisionsprogrammen.
I huvudsak blir det väl då fråga om sådana
varor som kan hänföras till lyxkonsumtion,
kosmetika, bilar o. d., och
den konsumtionen har vi just ingen
större anledning att stimulera.

Jag tycker också att det skulle innebära
en orättvisa mot alla producenter
av sådana varor, för vilka man inte kan
ta ut priser som tillåter fabrikanten att
bära de höga reklamkostnaderna, och
som därför blir ställda utanför möjligheten
till reklam i televisionen.

Trots alla de bestämmelser, som kan
komma att utfärdas, tror jag också att
reklamen kan komma att innebära en
viss bundenhet av Radiotjänst. Ty det
är väl ändå uteslutet att inte reklamköparna
själva, som får betala för reklamen,
vill ha ett avgörande inflytande
över utformningen av reklamprogrammen.
Att de ideella programmen skulle
ha något att vinna på reklamen tror jag
inte alls. Motsatsen är mera sannolik.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag vill understryka
vad som står i utskottets utlåtande rörande
det uttalande, som riksdagen
gjorde i fjol, nämligen att man kunde
tänka sig en sådan situation att vi införde
kommersiell television för att
kunna sänka licensavgiften. Jag kan

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

också helt ansluta mig till utskottets
skrivning, när utskottet säger att det
inte sedan dess har inträffat någonting,
som kan motivera att riksdagen nu
ändrar ståndpunkt.

Det har emellertid framhållits att
1956 års televisionsutredning dock har
föreslagit ett visst inslag av kommersiell
television, och att utredningen har
bemött de argument som framförts mot
kommersiella televisionsprogram. Herrar
Håstad och Heckscher har utgått
ifrån att utredningens bedömanden och
invändningar är hundraprocentigt riktiga,
och alla farhågor för att reklamen
skulle kunna medföra bekymmer i fortsättningen
har avvisats. Jag vill dock
inte helt ansluta mig till den uppfattningen.
Det är att göra det litet för lätt
för sig, om man anser att utredningens
ståndpunkt i det fallet är till alla delar
hållfast, .lag skall här bara ta ett par
exempel.

Man kan fråga sig, om det blir så alldeles
lätt för Radiotjänst att föreskriva
sådana villkor för framförande av kommersiella
televisionsprogram att olämpliga
sådana inte sändes. Man måste otvivelaktigt
på Radiotjänst avvisa en del
av de förslag som framlägges av programköparna
och acceptera andra, och
jag är inte alls säker på att det blir
någon lätt uppgift. Avgörandet måste ju
i sådana fall bero på uppfattningarna
hos de personer, som handlägger frågorna,
och vem kan då garantera att det
just blir de olämpliga programförslagen
som avvisas och det bara blir de
lämpliga programmen som kommer att
sändas? I varje fall kan det råda mycket
delade meningar på den punkten.

Herrar Håstad och Heckscher har
som sagt utan vidare utgått ifrån att
den kommersiella televisionen inte kommer
att medföra några bekymmer för
den s. k. ideella televisionsverksamheten.
Det har också framhållits i reservationen,
att televisionens huvudsyfte
skall vara att tjäna samhällets, kulturens,
folkbildningens och hemmens in -

tressen. Det är emellertid också att göra
det för lätt för sig, om man säger att
utredningen oreserverat har intagit
samma ståndpunkt — det är nämligen
utredningens betänkande reservanterna
hela tiden bygger på. I betänkandet, på
sidan 108, står nämligen att den bästa
programtiden odelat bör reserveras för
det ideella programmet. Inom parentes
vill jag säga, att man alltså här skall
bjuda ut den sämsta programtiden till
reklam i TV och få bra betalt för den.

Vidare sägs det i utredningens betänkande
att en sådan uppdelning möjligen
kan ogynnsamt påverka inkomstutvecklingen
av televisionens reklamverksamhet,
men utredningen tillägger därefter
följande, som jag här vill understryka:
»Denna olägenhet, som onekligen blir
av mindre betydelse ju kortare tid som
kan anslås åt de ideella programmen,
får man dock acceptera, om man vidhåller,
att varje risk för att det ideellt
syftande programmet skall influeras på
diskutabelt sätt av reklamprogrammen,
såvitt möjligt måste elimineras.»

Om man skall vidhålla att vi inte skall
påverka de ideella programmen ogynnsamt,
så får man ta dessa olägenheter
med mindre inkomst av reklamverksamheten.
Man sätter liksom ett frågetecken
för huruvida man skall vidhålla den
uppfattningen, att reklamen inte bör
påverka programmen. Jag tror att man
skall lägga märke till detta.

Som jag förut sade uttalade sig riksdagen
förra året på denna punkt. Ingenting
nytt har sedan inträffat. Kungl.
Maj :t har inte heller i propositionen tagit
upp frågan om kommersiell television.
Anledningen härtill kanske är att
Kungl. Maj:t trodde, att riksdagen menade
allvar med vad riksdagen sade
förra året. Det är ju ändå så, att ett inslag
av kommersiell television inte kan
bli avgörande i ekonomiskt hänseende.
Detta har belysts av föregående talare,
och jag skall inte ytterligare taga upp
den frågan.

Herr Håstad nämnde att man kanske

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

hade räknat för lågt och att det kan bli
betydligt större inkomster av den kommersiella
televisionen. Men om detta nu
skall vara en försöksverksamhet, och
om man får betydligt större inkomster
tack vare denna, blir då inte hela televisionsverksamheten
ganska beroende
av de inkomsterna? Lär oss inte erfarenheten,
att när man skaffar sig sådana
inkomster får man hålla på därmed?
Det är inte så lätt att avveckla en
sådan försöksverksamhet, om televisionen
blir ekonomiskt beroende av den.
Jag tror därför för min del, att det är
all anledning, att riksdagen vidhåller
den ståndpunkt, som riksdagen intog
i fjol. Jag ansluter mig därför helt till
utskottets utlåtande.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
lägga mig i denna debatt, hur intressant
den än kan vara, men några yttranden,
som fällts här, har givit mig anledning
att ta till orda.

Det gäller först en replik av herr Andreasson
och därefter ett yttrande av
fru Wallin, som jag anser bör bemötas
från näringslivets håll.

Det är skrämmande, att en så djup
okunnighet om reklamens betydelse för
näringslivet i vårt land skall redovisas
här i riksdagen. Man utgår ifrån, att
bara sådana varor, där det är så stor
spänning mellan tillverkningskostnader
och försäljningspriser, att det finns
onormalt stora marginaler, skall kunna
komma i fråga för reklam i televisionen,
och att denna reklam skulle medföra
onödiga kostnader för konsumenterna.

Det är som sagt ganska skrämmande,
att man har så liten kunskap om reklamens
betydelse också ur kostnadspressande
synpunkt. Det är alldeles självklart,
att de representanter för näringslivet,
som kommer att utnyttja möjligheten
till reklam i televisionen -— om
detta nu kommer att erbjudas — kom -

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

mer att vara lika kritiska när det gäller
att anslå pengar för reklamverksamhet
på detta sätt, som de redan nu måste
vara till reklamkostnader, nota bene om
det gäller företag, som är ansvarskännande
och verkligen vill skapa en god
produktion till lägsta möjliga pris, och
det vill väl inte kammaren frånkänna
i varje fall majoriteten av det svenska
näringslivet. Om det finns företag, som
inte är sådana, är detta undantag och
inte regel.

Jag kan inte undgå att här i kammaren
med skärpa lägga fram dessa synpunkter,
eftersom jag anser, att näringslivet
inte är förtjänt av sådana bedömanden,
som en del yttranden här
har givit vid handen. Vi talar om att vi
måste komma in på en europeisk marknad,
vi måste få större avsättningsmöjligheter.
Är inte detta grundat just på
att vi i vårt land har för litet avsättningsområde
för goda produkter, som
görs av skickliga uppfinnare och goda
fabrikanter och som distribueras genom
sunda och goda distributionsled?
Då har vi i detta fall en möjlighet för
goda uppfinnare och fabrikanter att
lansera en vara i betydligt större omfattning,
genom att man kan få ett gott
reklammedel, vilket televisionen visat
sig vara i alla länder. Skall man då
frånkänna näringslivet denna möjlighet,
varigenom det verkligen kan bli i stånd
att ge lägre priser åt goda varor?

Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet
på en annan detalj. Här
anslår vi pengar för konsumentupplysning.
Vi skall noggrant pröva, hur varorna
skall vara beskaffade för att vara
korrekta och riktiga och värdiga att
upptagas av hushållen. Det är alldeles
självklart att det måste ske en presentation
från konsumentupplysningshåll.
Jag frågar mig bara: Hur skall detta
kunna ske i television utan att man ger
sig in på farliga vägar, om man inte
kan ta betalt av den producent, som
anser att hans vara bör kunna presenteras
i television? Man kommer in på

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

fullkomligt oriktiga vägar, om man
skall göra reklam för en vara, som råkar
ha blivit bedömd av konsumentupplysningsinstitutet,
när man samtidigt
kanske inte alls vet om det finns andra
företag, som har tillverkningar av lika
god och jämförbar kvalitet.

Man kan enligt min mening inte komma
fram på annat sätt än att det måste
betalas och att det måste stå öppet för
vem som helst att genom en ekonomisk
insats få reklam för sin vara med tillskott
av det bedömningsvärde som en
prövning vid ett konsumentupplysningsinstitut
innebär.

Sedan tror jag att herr Persson i
Växjö fällde ett yttrande, som är värt
att beakta. Han frågade: Kan man komma
ifrån kommersiell television, om
man skulle finna att försöksverksamheten
går bra? Jag ser att herr Persson
ruskar på huvudet. Han kanske inte
sade just så. Men jag tror, att herr Persson
misstänker, att ett försök kommer
att slå så väl ut att allmänheten helt
enkelt inte vill undvara den kommersiella
reklamen i televisionen, och jag
har den uppfattningen att programmen
snarare kommer att bli bättre än sämre,
om man tillåter kommersiell reklam i
television. Jag tror nämligen att näringslivets
representanter, som alltid
noga granskar kostnaderna för sin reklam,
kommer att vara så angelägna om
att deras program blir så bra som möjligt,
att den svenska allmänheten med
all säkerhet skulle sakna det kommersiella
inslaget, om den fick ett litet
prov på hur det kunde utformas.

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten ytterligare, men jag har ansett
mig nödsakad att framföra dessa synpunkter
med den erfarenhet jag har
från näringslivet och med vetskap om
hur angeläget näringslivet — både små
och stora företagare -— anser det vara
att man får denna nya möjlighet.

Jag yrkar självfallet bifall till reservationen.

Fru WALLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det är lyckligast
om de organ för konsumentupplysning
som skapats i vårt land får sköta
denna sak. Därigenom får vi garantier
för en objektiv och nyttig konsumentupplysning.
Det resonemang som fördes
senast från talarstolen var en reklam
för reklamen. Jag vidhåller vad jag tidigare
sagt att det ändå är konsumenterna
som till sist får betala kalaset.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallin menade att
mitt yttrande innebar en reklam för reklamen
och ansåg att det är konsumenterna
som får betala fiolerna. Jag kanske
kan erinra fru Wallin om att min
tjugufemåriga erfarenhet från ett företag,
som arbetat med framställning av
varor, ger vid handen att konsumenterna
har anledning vara tacksamma
för att vi samtidigt har utnyttjat reklamen
i den utsträckning som skett och
med omdöme. Jag skulle kunna ge fru
Wallin många mycket talande bevis för
att denna reklam åstadkommit en betydande
sänkning av priserna på de produkter,
som vi därigenom kunnat erbjuda
allmänheten.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall förlänga debatten,
dock endast två minuter.

Som alla hörde har den föregående
ärade talaren lagt in en helt annan betydelse
i mitt yttrande än den jag avsåg.
Vad jag sade var att om man gör
sig beroende av dessa inkomster, är
det kanske inte så lätt att sedan avveckla
denna försöksverksamhet. Jag
befarade inte — som den föregående talaren
uppgav — att resultatet skulle bli
så uppskattat, att vi på grund därav inte
skulle kunna avveckla verksamheten.
Det är jag ingalunda övertygad om;
detta är för övrigt någonting som vi
inte kan uttala oss bestämt om.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Den tjugufemåriga erfarenhet, den föregående
ärade talaren har från det företag
där han arbetar, kan han inte ha
angående just denna sak. Jag tror för
min del att just detta att man gör sig
beroende av inkomsterna — som enligt
herrar Heckscher och Håstad skulle bli
större än vad vi räknat med — kan
betyda att man får svårt att avveckla
en sådan här historia.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Till detta vill jag bara säga att alla
talesmän för utskottsmajoriteten vill
göra gällande att dessa inkomster kommer
att vara av så oväsentlig betydelse,
att de endast i ringa grad skulle kunna
minska licensavgiften. Under sådana
förhållanden kan man knappast förstå
att herr Persson i Växjö på allvar kan
hävda den uppfattningen att man skulle
kunna bli så beroende av dessa inkomster,
att man av den anledningen inte
skulle kunna undvara dem.

Jag tror för min del i stället att allmänheten
kommer att starkt uppskatta
möjligheterna till en riktig och korrekt
reklam och att näringslivet kommer
att få nya möjligheter att tillverka
varor i större serier och därigenom
pressa priserna, att det borde vara ett
allmänt intresse att verkligen göra något
för införande av kommersiell television.

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! I motionerna nr 401 i
första kammaren och nr 500 i andra
kammaren yrkas på en snabbare utbyggnad
av televisionen i Norrland. Utskottet
har funnit att bärande skäl talar
härför och säger, att det bör undersökas
vilka möjligheter som finns för
att ernå en snabbare utbyggnad, exempelvis
genom vissa provisorier.

Det finns en karta i propositionen
som beskriver televisionsutbyggnaden
och den visar, att södra Sverige nästan
helt är täckt för televisionsmottagning,
medan norra Sverige däremot är myc -

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

ket sämre tillgodosett. Att täcka Norrland
på samma sätt som mellersta och
södra Sverige anser jag inte alls vara
möjligt i detta första skede, på grund
av glesbebyggelse och stora geografiska
avstånd. Ser man närmare på utbyggnadsplanerna
finner man emellertid att
samtliga län, i varje fall till någon del
eller i något hörn av sitt område, får
viss möjlighet till televisionsmottagning.

Ett undantag härvidlag utgör dock
Västerbottens län. När utskottet säger,
att bärande skäl talar för en snabb utbyggnad
i Norrland, bör väl denna
främst gälla de områden, som inte alls
är tillgodosedda enligt propositionens
förslag. Jag vill därför, herr talman,
vädja till dem som skall undersöka möjligheterna
till en snabbare utbyggnad
att sikta på att denna i möjligaste mån
kan ske samtidigt över hela landet och
att man rättar till ett sådant missförhållande
som att hela norrlandslän lämnas
åsido, vilket föreliggande utbyggnadsförslag
innebär.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Det var ett avsnitt i
herr Håstads första anförande som kom
mig att begära ordet för ett kort inlägg
i denna debatt.

Herr Håstad menade, att det var av
intresse för oss att beakta utvecklingen
på detta område i Förenta staterna och
anförde ett referat från en studierapport,
enligt vilken man i Förenta staterna
skulle ha tagit lärdom av senare
års erfarenheter och nu låter den kommersiella
televisionen ingå som ett naturligt
led i den ideella strävan, som är
förbunden med all televisionsverksamhet.
Jag tycker inte att herr Håstads
referat av en studierapport från Förenta
staterna skall stå som enda vittnesbörd
om opinionen på denna punkt
där över och att det skall stå oemotsagt,
att man har en så genomgående positiv
uppfattning om den kommersiella televisionen
i Förenta staterna. Jag vill
därför bara helt kort säga några ord

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

om en artikel, som publicerats i det
senaste numret av den amerikanska tidskriften
»Reporter» den 2 maj i år.

Artikelförfattaren säger, att ett växande
antal människor — i Förenta staterna
alltså — vänder sig med avsmak
från den kommersiella televisionen,
oroade av både den kvantitativa och
den kvalitativa påverkan, som den utövar
på deras dagliga liv, det stela
mönster den har fastnat i och den ytlighet,
som utmärker programmen. Det
är självfallet så, att den som bekostar
ett kommersiellt programinslag och därmed
avser att nå ut till en presumtiv
köparkrets med reklamen för sina varor
vill att detta programinslag skall nå
så många människor som möjligt. Därför
måste dessa program tillfredsställa
så många skiftande smakriktningar som
det är möjligt på en gång. Artikelförfattaren
i »Reporter» säger träffande, att
programmen måste attrahera alla mellan
6 och 60 år. Detta medför med nödvändighet
en förflackning, ett förytligande
av programmen, som inte kan
stå i överensstämmelse med televisionens
syftemål sådana vi uppfattar dem
här i landet.

I den amerikanska uppsatsen citeras
också en engelsk författare som framhåller,
att medarbetare i den kommersiella
engelska televisionen är allvarligt
oroade av utvecklingen på detta område,
och säger att omedelbara åtgärder
måste vidtagas för att hejda den pågående
utvecklingen mot en ständigt
försämrad kvalitet på programmen.

Erfarenheterna från de länder, där
man har kommersiell television, är sålunda
inte alls så genomgående positiva
som talesmännen för reservationen vill
göra gällande. I den amerikanska uppsatsen
kommer författaren till slut med
spådomen, att i det långa loppet torde
den kommersiella televisionen bli ersatt
av ett annat system, som bättre motsvarar
kraven från dem som menar, att
televisionen måste fylla sin uppgift som
ett led i den upplysande, kulturskapan -

de och sunt underhållande verksamheten.
Min personliga erfarenhet av de
kommersiella televisionsprogrammen
både i Förenta staterna och i England
gör, att jag för min del kan bestyrka
den uppfattning som kommer fram i
denna artikel. Detta gör också, att jag
helt ställer mig på utskottsmajoritetens
sida och därmed, herr talman, ansluter
mig till dem som yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HASTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp de
många invändningar, som kommit fram
i debatten. Herr Löfgren har ju redan
på ett utomordentligt sätt, tycker jag,
bemött några av dem.

Men med anledning av vad fru Thorsson
sade bör jag kanske bringa till kammarens
kännedom, att labours ecklesiastikminister
var här i fjol och höll inför
representanter för olika partier ett
föredrag om sina erfarenheter från
kommersiell television. Det var alltså
kommersiell television av en helt annan
storleksordning än den som nu
är aktuell för vårt vidkommande. Denna
labours kulturminister, som tidigare
hade varit emot kommersiell television,
upplyste oss om att det engelska folket
liksom han själv var mycket tillfredsställt
med denna nya ordning, och han
kunde inte tänka sig att labour skulle
göra någon ändring, om man kom till
makten.

Jag har velat lämna denna upplysning.
ty jag tror att vi i denna engelsman
har en av de mest auktoritativa
uttolkarna av erfarenheterna av kommersiell
televisionsverksamhet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet uteslutande
därför att den föreliggande frågan
synes mig ha en principiell aspekt,
som är kanske mera betydelsefull än saken
i och för sig, emedan den berör
själva inställningen från samhällets sida
till vissa utvecklingsproblem. Men innan

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

jag kommer till detta skulle jag ändå
vilja mycket kort ta upp ett par synpunkter
som framförts i debatten.

Fru Thorsson citerade en artikel, där
en kritisk mening uttryckts mot amerikansk
TV-reklam. Det är klart att det
finns delade meningar om allting, men
det är ju inte fråga om här i Sverige att
vi skulle överta det amerikanska systemet.

Herr Persson i Vinberg har talat om
att staten kunde bli beroende av avgifterna,
om man väl började med ett sådant
här system, men han hade svårt
att förklara, vad det skulle vara för faror
med att göra ett försök.

Herr talman! Det är väl i verkligheten
så, att ur allmänhetens synpunkt kommer
detta att te sig som ett val mellan
de olägenheter, som eventuellt visar
sig av kommersiell reklam i här föreskriven
ordning och å andra sidan olägenheter
av att ha mycket höga avgifter.
Om man tror, att allmänheten kommer
att finna olägenheterna av den kommersiella
reklamen väga mycket tyngre
än den olägenhet som höga avgifter innebär,
så är det väl ingen konst att senare
då avskaffa den kommersiella reklamen
och höja avgifterna.

Om man därför som herr Persson i
Vinberg menar, att det inte kommer att
gå att avskaffa den kommersiella reklamen,
när man väl börjat med den, måste
motiveringen vara, att man är ängslig
för att allmänheten kommer att föredra
att de lägre avgifterna och därmed den
kommersiella reklamen i denna modesta
form bibehålies. Detta är väl, som
herr Löfgren redan påpekat, pudelns
kärna — eller i varje fall en del av kärnan
— att man är ängslig, att prövar vi
detta system kommer allmänheten att
tycka att det är så bra, att man inte vill
ha någon ändring. Då ligger alltså bakom
den tankegång, som herr Persson i
Vinberg utvecklade, åsikten att vi skall
inte överlåta åt svenska folket självt att
bedöma detta, utan vi riksdagsmän begriper
det bättre, och vi skall inte ut -

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

sätta allmänheten för frestelsen att bedöma
frågan felaktigt. Det är bättre att
vi tänker för folket än att folket tänker
självt. Det är ett utslag av förmyndarmentalitet
— det är väl ändå svårt att
komma ifrån — när man inte vill göra
ett försök att låta allmänheten själv
bilda sig en mening!

Herr talman! Statens finanser är, säger
man ju ständigt från regeringsbänken,
inte så goda som de borde vara.
Vi pålägger nya skatter. Borde man
inte då vara angelägen om att pröva
denna möjlighet att lösa ett problem
på ett för staten billigare sätt.

Herr Hansson i Skegrie förklarade,
att en del mindre tidningar hade ekonomiska
svårigheter. Han tycktes mena
att, om man fick kommersiell reklam
i TV, skulle de mindre tidningarna få
ökade svårigheter att klara sig. — Den
kommersiella reklamen i TV skulle väl
i någon mån konkurrera med riksannonseringen,
men såvitt jag förstår inte
alls med den lokala annonsering, som
de där med stora ekonomiska bekymmer
kämpande mindre tidningarna särskilt
är beroende av. De allvarliga problem,
som en del mindre tidningar i landet
har att brottas med och som jag för
min del ingalunda vill bagatellisera,
tvärtom, sammanhänger alltså mycket
litet med televisionsreklamen. Vad
riksannonseringen beträffar har såväl
herr Löfgren som herr Håstad belyst
den saken. Jag vill bara nämna, att jag
i förrgår såg amerikanska uppgifter
om reklamens utveckling det senaste
året, enligt vilka en betydande ökning
av tidningsreklamen skett trots televisionsreklamens
samtidiga ökning.

Fru Wallin talade om att konsumenterna
får betala reklamen. Trots att
herr Löfgren har berört det, måste jag
därutöver tillägga, att denna tro, att
reklamen är någonting som konsumenterna
betalar som en fördyring av varan,
är häpnadsväckande — fru Wallin
får ursäkta att jag säger det. Den måste
nämligen innebära att även tidningsre -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

klamen och all annan reklam fördyrar
varorna för konsumenterna. När jag
hörde fru Wallins uttalande, tänkte jag,
att fru Wallin måste vara anhängare
av att vi förbjuder även tidningsreklam,
ty varför skulle det, om man som fru
Wallin tycks anse fördyrar varorna genom
reklam, befinnas mera motiverat,
att konsumenterna betalar fördyringen
av varorna genom tidningsreklam än
fördyringen genom televisionsreklam?
Nej, det är såsom redan förut här har
belysts så, att reklam möjliggör produktion
och omsättning i stor skala
och därför i stor sett verkar förbilligande,
även om man alltid kan påvisa
enstaka fall, där motsatsen gäller. Man
kan aldrig rensa bort de enstaka fallen.
Man får lov att välja, om man vill
ha de stora fördelarna med ett expansivt,
dynamiskt näringsliv, som inte
kan tänkas utan reklamverksamhet och
då även ta de mindre nackdelarna,
eller om man vill säga nej till det och
acceptera ett mera stagnerande samhälle.

Men, herr talman, för mig är huvudsyftet
detta: Här har vi ett nytt kommunikationsmedel
— just kommunikationsmedel
— och frågan är, om vi då
skall säga, att vi inte skall använda detta
kommunikationsmedel för ett visst
ändamål. Då säger man att det kan vara
risk för det eller det. Härpå svaras:
Allright, låt oss pröva, så att vi sedan
kan bilda oss en säkrare mening.

Är det inte rimligt att vi, när det
gäller ett nytt kommunikationsmedel,
säger: Innan vi stänger av och förbjuder
folk att använda detta kommunikationsmedel,
så vill vi pröva saken. Är
det inte i god mening — inte i någon
partibetonad mening — en liberal inställning
i den mening som jag trodde
att alla svenska demokratiska partier
vore liberala, att man säger, att vi inte
skall börja med att stänga av förrän
vi är alldeles säkra på att det är tillräckligt
motiverat. I alla tveksamma
fall bör vi väl pröva nya vägar, innan

vi bestämmer oss för en negativ, avstängande
hållning.

Jag tycker att det är en viktig princip,
att den svenska riksdagen säger
ja till tanken, att man skall pröva nya
saker, innan man beslutar sig för en
restriktiv hållning.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

Ohlin har i sitt anförande bemött
herr Persson i Vinberg, som tillhör
första kammaren och inte heller
nu är här i denna kammaren. Om herr
Ohlin har något otalt med honom, får
herrarna väl träffas i sammanbindningsbanan
eller någon annanstans.

Emellertid tyckte jag mig förstå —
men ibland var det litet svårt — att
herr Ohlin avsåg de yttranden jag hade
fällt i denna kammare, och jag vill med
anledning därav bara säga några ord.

För det första beklagar jag, att herr
Ohlin inte har fatttat innebörden i den
motsättning som här föreligger mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Men det är ju inte alltid så lätt, när
man hoppar in så där liksom utifrån
och skall ta upp en sådan här sak till
diskussion. Diskussionen här gäller ju,
hur man skall kunna utnyttja televisionen
för sitt ursprungliga syfte på
bästa sätt. Det syftet har ju reservanterna
angivit i sin reservation med orden
att tjäna samhällets, kulturens,
folkbildningens och hemmens intresse.
För vår del säger vi — och på den
punkten har vi delvis stöd av den utredning
som är gjord — att det kan
tänkas, att en kommersiell television
nu under utbyggnadsstadiet kan motverka
tillgodoseendet av dessa väsentliga
intressen. Utredningen har nämligen
sagt att om man skall tillgodose den
ideella sidan av televisionen, kommer
det att verka så att man får sämre
betalt för reklamen i television. För
vår del har vi sagt att det kan mycket
väl tänkas att det blir en sådan inverkan,
som inte är gynnsam när det gäl -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

ler att tillgodose televisionens ursprungliga
syfte.

Utredningen har inte haft till uppgift
att framlägga förslag i den fråga,
som här diskuteras. Att den har framlagt
ett sådant förslag innebär inte en
sådan ändring av förhållandena att
riksdagen bör inta en annan hållning
i år än i fjol.

Jag skall inte gå in på vad herr Ohlin
sade, när han drog fram det här vanliga
resonemanget om förmyndarmentalitet.
Det har inte ett dugg med denna
fråga att göra. Om man skall söka förmyndarmentalitet
någonstans, tror jag
inte det skall vara hos dem som anslutit
sig till utskottets utlåtande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med att
be herr Persson i Växjö så mycket om
ursäkt för min lapsus. Den var verkligen
beklaglig, och det finns inga förmildrande
omständigheter. Därmed är
nog sagt om det.

Däremot vill jag säga herr Persson
i Växjö, att det förefaller mig som om
han kom in här när jag talade och endast
delvis hörde mitt anförande. Detta
må vara sagt som förklaring. Det händer
oss alla, att även om vi lyssnar på
en debatt kan det vara någon del av
något anförande som vi inte kan avnjuta.

För att inte förlänga debatten vill
jag bara konstatera vad säkert kammarens
ledamöter redan konstaterat att
herr Persson i Växjö inte sade ett enda
ord om den principiella huvudsynpunkt,
som jag framförde. Han påstår
att det kan vara en hel del olägenheter
etc., och jag sade: All right, låt oss
pröva och se hur stora dessa olägenheter
blir och låt oss tilltro svenska
folket så gott omdöme att folket självt
kan få bilda sig en mening om dessa
saker, och så kan vi återkomma till debatten
därefter. Det är det herr Persson
i Växjö och hans vänner inte vågar
och inte vill. De vill säga nej nu, så att

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

allmänheten icke skall få det material,
med vars hjälp allmänheten kan bilda
sig en egen mening och träffa sitt eget
val.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad vi har anfört från
vårt håll är ju, att om man inför denna
kommersiella television och det blir så
som reservanterna säger, att inkomsterna
blir väsentliga, kan det vara
svårt att avstå från dessa inkomster i
framtiden, även om svenska folket
skulle anse att denna kommersiella television
inte vore värd så mycket. Det
är det resonemanget jag har fört här i
detta sammanhang.

Nu skall man emellertid observera,
att vad vi har sagt är att vi skall inta
samma ståndpunkt som i fjol, eftersom
ingenting inträffat sedan dess. Där
lämnar vi ju vägen öppen för ett eventuellt
framtida försök med kommersiell
television.

Sedan kan jag möjligen tillägga, att
jag berörde i min förra replik ingenting
annat än det jag hörde herr Ohlin
säga. Herr Ohlin hade nyss börjat när
jag kom in. Han säger nu att man ibland
inte har tillfälle att avnjuta allt som
sägs här i kammaren. Till det kan jag
säga, att det förekommer ibland att man
helt enkelt inte orkar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte bemöta
vad herr Perssons i Växjö sista mening
var, eftersom jag inte uppfattade
det.

Herr Persson i Växjö förklarar nu, att
även om allmänheten skulle tycka att
olägenheterna är stora vid kommersiell
TV kan det bli svårt för staten att
undvara pengarna, om staten en gång
vant sig vid att få in dem. Utskottsmajoriteten
säger att den inte skulle ge
något väsentligt bidrag till finansieringen,
men trots detta säger herr Persson
att det nu skulle bli så svårt för

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

finansministern att avstå från pengarna.
Om man får in pengar nu under en
försöksperiod med TV-reklam, vilket
har en gynnsam inverkan på statens
affärer, skulle det då vara svårare att
om något år avstå från detta bidrag, än
vad det är att avstå från dessa inkomster
hela tiden? Det hänger inte ihop, herr
Persson i Växjö, detta med svårigheterna
att avstå från pengarna. För övrigt
är det ju meningen att televisionen skall
finansieras med olika höga avgifter och
så att statskassan blir mycket litet belastad.
Blir det någon skillnad, så blir
statskassan under en längre period
mindre belastad enligt reservanternas
linje än enligt utskottets.

Den enkla sanningen är att man vågar
inte låta folket få ett material att
pröva om folket föredrar det ena eller
det andra. Därför vill man säga nej.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall ta upp de s. k.
principiella aspekter på frågan, som
herr Ohlin har berört i sitt anförande.
Jag vill då börja med att säga, att vad
vi är oeniga om är inte reklamens betydelse
i samhället. Där kan det finnas
delade meningar, men jag tillhör i varje
fall inte dem som hyser notorisk misstro
mot annonsering och reklam, utan
jag förstår fullkomligt att reklamen är
nödvändig och att reklamen har en
mycket stor betydelse i det svenska samhället.

Men vad vi är oeniga om är televisionens
ställning och betydelse. Vi, som är
motståndare till att släppa in reklam eller
göra den svenska televisionen beroende
av reklampengar, är det ju därför
att vi betraktar detta nya kommunikationsmedel
som en mycket betydelsefull
kulturfaktor, där vi i första hand
vill slå vakt om programmens kvalitet
och i varje fall inte från början inställa
oss på att programmen skall ha en, som
möjligen allmänheten vill, behagligt låg
nivå.

Ingen har här påstått, att den annonsering
i TV, som diskuteras, skulle kunna
ge något bidrag till en höjning av
programkvaliteten i televisionen. Däremot
visar alla erfarenheter utifrån —
det är inte så många länder för resten,
ty de flesta har sagt nej precis som vi
har gjort till att släppa in reklam — att
reklaminsatsen i televisionen drar ned
den kulturella nivån och i varje fall
minskar televisionens möjligheter att
vara en kulturaktiviserande faktor. Det
finns så många faktorer i alla samhällen
— också i det svenska — som drar ned
kulturaktiviteten att vi och framför allt
denna ansvariga församling bör göra
vad vi kan för att från början låta detta
nya instrument bli något av vad vi behöver
för ungdomens fostran och över
huvud taget för folkets kulturella lyftning.
Där kan reklamen inte ge något
bidrag, och det har ingen heller påstått.
»Men», säger man, »reklamen kan
ge pengar. Den kan göra det möjligt för
oss att snabbare utbygga televisionsnätet
över landet, och den kan också
eventuellt göra våra licensavgifter lägre.
Skall vi avstå från det?» Jag skall med
några ord belysa den svenska televisionens
ekonomi av i dag.

Som kammarens ärade ledamöter
minns, ville jag förra året inte lägga
fram någon långtidsplan för televisionens
utbyggnad, därför att de utredningar,
som då låg på regeringens bord,
visade, att utbyggnaden skulle bli kolossalt
dyr. Därför menade jag, att innan
vi lade fram en långtidsplan borde
vi låta några tekniker utreda frågan om
det var möjligt att få ett billigare distributionsnät.
Under förra sommaren
arbetade också den Karsberg-Fermska
utredningen med dessa frågor, och den
lyckades ge oss ett förslag, så att utbyggnaden
nu kan ske efter metoder,
som är oerhört mycket billigare än de,
som vi tänkte oss tidigare. Jag vill erinra
om att den femårsplan, som riksdagen
nu står i färd med att i princip besluta,
innebär att två tredjedelar av lan -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

dets befolkning inom fem år skall få
möjligheter att se television genom att
vi skapar ett radiolänkssystem från
Stockholm till Göteborg och Malmö och
därigenom kommer i kontakt med eurovisionen
samt dessutom bygger 13 nya
stationer, allt detta för en kostnad, som
i dag beräknas till knappa 20 miljoner
kronor. För ett år sedan beräknades den
till 50 miljoner kronor. Den KarsbergFermska
utredningen har betonat, att
det icke är möjligt alt bygga ut den
svenska televisionen i snabbare takt.
Den finner det orealistiskt att tänka sig,
att man i varje fall intill åren 1959 eller
1960 kan gå fortare fram. Vi har inte
tillräckliga tekniska resurser i Sverige.
Jag liar nyligen varit i kontakt med
dem, som är ansvariga för utbyggnaden,
och vet, att de arbetar med mycket
stora svårigheter. Det är ju trots allt
fråga om en mycket omfattande utbyggnad.
Även om vi skaffar mera pengar
har vi alltså ingen möjlighet att under
den närmaste tiden komma fortare fram.

Beträffande licensavgifterna vill jag
erinra om att det för några dagar sedan
fanns 36 000 registrerade televisionsmottagare
i Sverige. Den KarsbergFermska
utredningen räknade med att
det den 1 juli nästa år skulle finnas
37 000 stycken. Vi är följaktligen ett
helt år före i fråga om televisionslicensbetalande
personer i landet, och därigenom
har vi förstärkt ekonomien på
programsidan högst väsentligt. Riksdagen
är nu i färd med att bevilja 11 miljoner
kronor för televisionens utbyggnad
och drift under nästa budgetår. Därtill
kommer de licensinkomster på 4—5—6
miljoner kronor, som då inflyter. Dessa
siffror visar, att televisionen, som den
förra utredningen trodde skulle bli
självbärande först om åtta å tio år, ifall
tendensen håller om fyra år kommer
att klara sig med egna medel och för
att sedan kunna börja återbetala de lån,
som riksdagen här beviljar för utbyggnad.
Skattebetalarnas pengar behöver
således inte ställas till förfogande någon

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

längre tidsrymd. Televisionen är därmed
oberoende av de reklampengar,
som man på några håll menar skulle
vara ett så betydelsefullt bidrag till utbyggnaden.

Jag har velat lägga fram dessa siffror,
som enligt min mening ändå kan visa,
att vi icke är så beroende av reklampengarna
som man tror. När vi inte
är det, varför skall man då släppa in
reklamen?

Jag vill, för att inte bli långrandig,
sluta med att bemöta herr Ohlins argument
om att vi ändå borde acceptera en
försöksverksamhet med att ett sådant
har många olägenheter. AB Radiotjänst,
som är ansvarigt för televisionen, har i
alla remissutlåtanden bett att få slippa
dylika, därför att det är mycket osäkert
att bygga upp en organisation,
anställa folk och skaffa teknisk utrustning
— det är Radiotjänst som enligt
de sista förslagen skall sköta alltsammans
— och ständigt leva i ovisshet om
huruvida denna organisation är den
riktiga. Med andra ord: den osäkerhet
som vi för in i diskussionen — och som
även själva diskussionen innebär — för
dem som sysslar med televisionen, kan
vi väl i alla fall befria dem och Radiotjänst
ifrån. De håller nu på att bygga
upp en organisation, skaffa tekniker
och göra program.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Anderssons
försök att förklara, varför man inte
skulle pröva en kommersiell television
innan man beslutar sig för att stänga
porten för reklamen, går ut på att ett
sådant försök skulle medföra osäkerhet
för Radiotjänst — t. o. m. själva debatten
om denna sak skulle enligt statsrådets
mening medföra en sådan osäkerhet.
Men, herr statsråd, att befria
ett statligt monopolföretag från den
osäkerhet, som en debatt i en så central
fråga som denna innebär, kan väl
ändå inte vara en uppgift för någon av

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

oss, varken för herr statsrådet eller för
någon annan!

Jag kan inte förstå att det skulle möta
oöverkomliga svårigheter för Radiotjänst
att planera sin organisation, även
om man gör ett par års försök med
kommersiell television.

Statsrådet säger att den kommersiella
televisionen drar ned den kulturella
nivån hos programmen. Jag skall
inte nu närmare ingå på denna sak —
det finns mycket att säga därom. Men,
herr statsråd, det är ju inte här fråga
om att de, som köper reklam, själva
skulle få bestämma hurudana programmen
skulle vara. Vidare får jag kanske
erinra statsrådet om att den svenska
televisionens stora slagnummer i år,
tävlingen »Kvitt eller dubbelt» med
dess 10 000 kronors-pris, är ett programinslag
som hämtats direkt från de
amerikanska reklamutsändningarna i
televisionen.

Man kan, om man får hjälp av reklaminkomster,
förlänga televisionens
sändningstid och därmed även bereda
utrymme för flera kulturellt goda program.
Tror man att svenska folket vill
ha sådana program, kan det inte vara
någon svårighet att ordna saken, även
om man har reklamutsändningar i televisionen.
Skulle däremot bakom statsrådets
uppfattning ligga den meningen,
att svenska folket inte vill ha sådana
kulturellt goda program, så är det tydligen
fråga om att på televisionens område
införa någon sorts vägledning,
som har en svag doft av censur rörande
vad som skall förekomma. När det
gäller böcker och tidningar skall vi
däremot ha mera frihet och även när
det gäller radio — fastän man uppenbarligen
kan diskutera friheten därvidlag
i vissa avseenden. Men televisionen
skall samhället begagna som ett i viss
mån kulturdirigerande instrument.

Jag tror, herr statsråd, att dessa tankegångar,
utförda till sina naturliga
konklusioner, leder till just ur kultursynpunkt
ganska betänkliga resultat.

Det finns därför all anledning att pröva
frihetens väg innan man väljer ett onödigt
dirigerande.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till en början
framhålla att statsrådet fortfarande endast
talar om den utbyggnad av televisionen,
som skall ske under de närmaste
åren, och inte om den därefter
följande utbyggnaden som skall omfatta
även glesorterna. Det är denna senare
utbyggnad som skulle kunna befordras
genom de ökade resurser som
reklamen skulle tillföra televisionen.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet. Jag måste reagera
mot det sätt, på vilket statsrådet
här argumenterar när han säger att de
avkylande erfarenheterna från England
och Amerika om reklamen skulle
vara avgörande för oss. Först och
främst är det ju inte alls fråga om
samma system. I Amerika finns det en
fri televisionsreklam, medan det här
i Sverige är fråga om en kontrollerad
kommersiell television. Hur kan det då
vara möjligt att göra en jämförelse?
Dessutom får vi inte glömma att den
amerikanska televisionen ju inte bygger
på licensavgifter utan på att reklamen
skall bekosta sändningarna. Jag
kan emellertid inte neka mig nöjet att
läsa upp rubriken till den artikel i Info
som jag tidigare talat om. Den lyder:
»Klassisk musik och teater stödjes av
amerikansk reklamtelevision.» Det är
alltså reklamen som bär upp det kulturella
inslaget.

Vad England beträffar är det möjligt
—• jag har inte haft tillfälle att på
ort och ställe studera saken — att den
kommersiella televisionen ibland kanske
inte gör så gynnsamt intryck. Faktum
är emellertid att det dubbelprogram,
som i England finns, tack vare
den kommersiella televisionen har enligt
det av mig nyss åberopade auktoritativa
lobur-vittnesbördet i hög grad
senterats av det engelska folket.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Slutligen, herr talman, vill jag endast
ställa den frågan: Bör man inte ta någon
hänsyn till vad husmödrarna i detta
fall önskar? De kanske har ett intresse
av att genom televisionen få en kontrollerad
reklam för olika varor. Jag är
inte säker på att fru Thorsson i denna
fråga verkligen talar på de svenska
husmödrarnas vägnar.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Håstad säga, att jag kanske talar litet
mera på husmödrarnas vägnar än vad
herr Håstad här gör. Jag kan bestyrka
det genom att hänvisa till att inom den
organisation av framför allt husmödrar,
som jag tillhör och arbetar inom, har
det förts en mycket ingående diskussion
i denna fråga, varvid en överväldigande
majoritet klart uttalat sig mot varje
inslag av reklam i den svenska televisionen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I anledning av vad herr
Håstad här sagt vill jag erinra om att
Sveriges husmödrars riksförbund har
t. ex. i remissvar bestämt sagt ifrån att
man icke vill ha konsumentupplysning
i form av annonsering. Däremot vill
man ha en objektiv konsumentupplysning,
vilket är, herr Håstad, något
annat.

När vi inte vill vara med på ett försök
med kommersiell television — en
sak som ju avvisades av riksdagen redan
förra året — beror det, herr Ohlin,
på erfarenheterna från de länder som
har televisionsreklam. Ännu vågar väl
ingen, herr Ohlin, påstå att dessa erfarenheter
visar att televisionen genom
reklamutsändningarna får goda bidrag
till kvalitetsprogram.

Herr Ohlin vågar inte påstå, att erfarenheterna
visar att televisionen genom
reklamen fått något kvalitativt bidrag i
programmen. Ingen vågar naturligtvis
påstå detta. Det är ju allmänt bekant,

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

att anledningen till att man inte har
reklam i televisionen i många länder är
den, att ledande kulturpersonligheter
lyckats skapa en opinion emot reklamen.
Det är beklagligt att det är så få
i vårt land som på samma sätt velat ta
konsekvenserna av denna diskussion.

Herr Ohlin frågade varför vi inte kan
pröva friheten. Vi skall väl dock inte
vara så naiva, herr Ohlin och herr Håstad,
att vi tror, att detta att komma
in och köpa utrymme i TV innebär frihet
för så många här i landet. Reklamen
blir ögonblickligen monopoliserad
till förmån för ett fåtal storproducenter
och märkesvaror. KF, som är ett stort
företag, skulle kunna utnyttja televisionen.
Specerihandlarna runt om i landet
har däremot ingen chans. Småföretagare,
hantverkare osv. bleve självfallet
utestängda eftersom det kostar så
mycket pengar. Däremot skulle det
kunna bli — det förstår jag fuller väl —
ett alldeles utomordentligt reklammedel
för en mängd märkesvaror och naturligtvis
för nya produkter, som man
snabbt skulle kunna föra ut på marknaden.
Jag menar dock att det redan står
så många medel till reklamens förfogande,
att den ändå har fullkomlig frihet.
Man har ju inte bara tidningar utan
även många andra medel. Vi har tidigare
vägrat reklamen att komma in i
radion. Det har man inte gjort i alla
länder. Enligt min uppfattning bör vi
vägra reklamen ätt komma in i televisionen.
Det är principiellt samma sak.
Reklamen har i alla fall kvar många
möjligheter, och vi stoppar den inte
fördenskull.

Jag vill dessutom tillägga, att om vi
får ett system med kommersiellt inslag,
så kommer man inte ifrån, att ledningen
för Radiotjänst, som skall anförtros
detta, får en mycket grannlaga och svår
uppgift. Man kan ju inte utan vidare
släppa fram vad som helst i televisionen
för annonsering, det kan inte ens
tidningarna göra. Televisionen måste
vara ännu mera nogräknad — den ar -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

betar som bekant med andra medel.
Därför fick man inrätta någonstans
inom Radiotjänst eller vid sidan om ett
censurorgan. Det kunde man inte komma
ifrån. Detta organ skulle få sitta och
säga ja eller säga nej till olika annonsörer.
När man vet hur obehagligt det kan
vara med censur i olika sammanhang,
borde man kanske akta sig för detta
här.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag uppkallades av
statsrådets uttalande att det inte skulle
vara så många som skulle kunna begagna
sig av reklamen, varför man inte
skulle kunna tala om frihet. Herr statsrådet,
detta är väl ändå ett ganska egendomligt
resonemang. Om skälen för reservanternas
förslag med begränsad frihet
är mycket goda, då är det väl ändå
naturligt att man förordar friheten. Det
är inte fråga om någon så att säga personlig
yttrandefrihet. Det är fråga om
att det svenska samhället, innan vi väljer
att säga nej till en friare ordning,
vill se vilka olägenheter som friheten
kan medföra. Om det inte kan påvisas
sådana olägenheter, då bör vi välja den
friare linjen. Detta har inte ett dugg att
göra med om antalet företag som skulle
kunna använda denna reklam är 200,
2 000 eller 20 000. Rätten att skriva och
publicera böcker kan kanske inte så
förfärligt många begagna sig av. Den
är i alla fall grundväsentlig. Låt oss
slippa sådana här kvantitativa omdömen
i detta sammanhang, de är absolut
inte relevanta.

Herr statsrådet talade förra gången
om att den kulturella nivån skulle dras
ner. Det har dock inte närmare kunnat
påvisas, att det finns någon risk för
detta med det system som är föreslaget.

Herr statsrådets huvudargument är
att det blir så pass grannlaga för Radiotjänst
ledning att utöva en viss gallrande
verksamhet. Därför borde man
inte gå med på förslaget. Det är ett mycket
intressant argument. Det skulle allt -

så vara bättre att säga ett blankt nej
och få en hundraprocentig censur, om
man vill kalla det så, än att försöka
pröva hur en ordning skulle se ut som
kanske skulle visa, att dessa problem
med Radiotjänsts gallrande verksamhet
löser sig själva. Är det inte ett rätt
svagt skäl mot ett försök när man säger,
att det är bättre att säga nej helt
och hållet i samtliga fall?

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tycker att det är
ganska naturligt att man har delade
uppfattningar i denna fråga. Jag tror
inte att de som kritiserar den kommersiella
televisionen — i varje fall inte
alla — har någon förmyndarmentalitet
i detta fall. Man har i stället sett på
televisionens avarter över huvud taget.
Men om man gör detta måste man komma
ihåg, att sådana avarter finns överallt.

För närvarande diskuterar man i hela
världen om boxningen, och vi har haft
en interpellationsdebatt här om den.
Alla anser väl att idrotten är ytterst
värdefull. Professor Torsten Husén, en
av våra främsta psykologer, säger att
idrotten är utomordentligt värdefull.
I fråga om boxningen har man emellertid
konstaterat, att den kan vara skadlig
för barn. Om serierna är samma
diskussion i gång. Jag medger gärna
att den kritik, som från lärarhåll i England
framförts mot vissa sidor hos televisionen,
är ytterst allvarlig. Men det
underliga är att Radiotjänst, som annars
har ansvaret att i vissa fall stoppa
program — det har förts mycket ingående
diskussion ibland i radio om
varför man stoppar den och den personen
och det och det programmet —
inte nu skall anses tillräckligt ansvarskännande
för att ha kompetens nog att
säga nej till program av den kulturellt
nedbrytande karaktär som det här talas
om.

Jag vet inte om Husmodersförbun -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

det verkligen yttrat sig om den reservation
som föreligger nu. Det yttrade
sig nog om ett annat förslag.

Varje nytt massuggestionssystem kan
naturligtvis, som herr Hansson i Skegrie
sade, missbrukas, men det kan
också radion. Det är en diskussion i
hela världen om radioprogrammen. Det
är det också om litteraturen och i allra
högsta grad om den svenska filmen. Televisionens
framtid som kulturskapande
faktor beror i sista hand på om
alla känner det moraliska ansvaret.

Nu kan sägas att erfarenheterna ute
i Amerika har visat att kommersiell
television delvis varit nedbrytande,
men på varje tid av dygnet lär man
på den kommersiella televisionen i
Amerika ta in en del religiösa program,
vilket man inte kan vid ett system med
bara ett enda eller två program. Man
har alltså möjlighet att även i kommersiell
television lyssna till de mest kulturella
program.

Nu säger statsrådet att det kommer
att visa sig, att televisionen bär sig.
Bland våra tidningskritiker är det en
utbredd uppfattning att program 2 inte
motsvarar de kulturella anspråk man
hade anledning att ställa när staten anslagit
pengar. Detta är en subjektiv
uppfattning, men det är många erfarna
radiorecensenter som sagt, att man visst
inte offrat så mycket för kulturella program.
Om televisionen kommer att bära
sig, som statsrådet trodde, beror väl
på avgifternas storlek och mycket annat.
Vi har ju hört hur en aktad ledamot
av denna kammare gått emot det
program som gjorde, att vi fick de fördelaktiga
siffror, som statsrådet Andersson
här talar om, för televisionslicenserna,
nämligen dessa frågetävlingar.
Han ansåg att dessa program
stod på så låg nivå, att de inte ens borde
förekomma.

Det avgörande är väl alt vågar man
inte ett försök, så har man inte möjlighet
att bevisa hur den svenska reklamen
förhåller sig. Jag tror det är

Utbyggnad av televisionsnätet m. m.

en uppfattning som delas av praktiskt
taget hela svenska pressen, att i allmänhet
reklamen skötes så, att den
motsvarar berättigade anspråk. Är det
någon som tror, att ett stort företag i
vårt land skulle vilja utmana den svenska
opinionen genom att komma med
program som verkligen var stötande
för större delen av svenska allmänheten?
Möjligen kan vissa företag någon
enstaka gång göra det, men i det stora
hela har väl den svenska annonsreklamen
bedrivits ansvarsfullt. Skulle man
då inte tills vidare våga tillerkänna Radiotjänst
kompetens att tillgodose anspråken
på kulturellt värdefulla program?
Kan man inte göra det i detta
sammanhang, måste Radiotjänst i andra
sammanhang, där Radiotjänst har monopol,
ha mycket svårt att göra anspråk
på att företräda den goda smaken.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att i en liten replik till statsrådet Andersson
framföra några synpunkter
som har samband med vad jag tidigare
anfört i dag. Jag har anknutit till de
svårigheter som föreligger inom vårt
land på grund av vårt mycket begränsade
avsättningsområde för produktionen.
Av den anledningen anser jag att
allt bör göras för att ge möjlighet åt landets
företagare att få större avsättning
för sina produkter. Det kan såvitt jag
kan förstå endast ske genom att man får
längre serier och därigenom ökad avsättning
för varje företags produkter. I
detta avseende har televisionen stor betydelse
som möjlighet till kommersiell
reklam för företagare som har en god
produkt. Enligt vanligt betraktelsesätt
skulle visserligen bara ett antal stora
företagare ha råd till sådan reklam, men
de mindre företagarna i vårt land kommer
mer och mer till insikt om att de
måste specialisera sig och inskränka sitt

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Utbyggnad av telerisionsnätet m. m.

tillverkningsprogram. Då är det oerhört
viktigt att serietillverkningen kan ske i
så stor omfattning som möjligt. Därför
kan även små företagare snart komma
att inse, att de helt enkelt inte har råd
att undvara den utomordentliga möjlighet
som reklam i televisionen kommer
att visa sig utgöra genom de erfarenheter
som man får, om man bara får
försöka. Helt naturligt kommer somliga
att misslyckas genom att felbedöma reklamens
betydelse. Det vore väl inte underligt,
när man hör så fantastiskt blandade
uppfattningar om reklamens betydelse
i en så förnämlig samling som just
här i kammaren, men jag har den uppfattningen,
och jag har fått den styrkt
i mycket ingående samtal med småföretagare,
att man har större och större
intresse för att utnyttja de möjligheter
som den kommersiella televisionen skulle
kunna innefatta. Jag har naturligtvis
inte tänkt mig att en skomakare som
halvsular skor skall kosta på tusentals
kronor för reklam. Men det kanske inte
vore så dumt om sådana företagare kunde
sammanslå sig och kollektivt göra
reklam för sitt yrke i syfte att vinna
anklang för ett gott hantverk i stället
för att kunderna försöker lösa servicefrågor
på ett kanske något klåparaktigt
sätt.

Man bör inte ha den uppfattningen,
att detta bara är någonting för de stora
företagen, såsom vore de de enda -om
har råd att betala reklampengar. Reklam
också inom detta område kan vara av
direkt intresse för konsumenterna genom
att produktionen förbilligas.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfroth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfroth yrkade likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 94 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,
och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

§ 9

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier m. m.,
tillika svar på interpellationer ang. bolagets
inköp av råvaror och dess rederirörelse
samt om nedläggande av driften
vid Törefors m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herrar Lothigius’ och Kilsmos
interpellationer angående nämnda bolags
inköp av råvaror och fru Sandströms
interpellation om dess rederirörelse
samt herr Löfroths interpellation
om nedläggande av driften vid Törefors
m. m.

I propositionen nr 117 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1957, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de
förslag beträffande reglering av förhållandena
mellan domänverket och Aktiebolaget
Statens skogsindustrier m. m.
som i nämnda statsrådsprotokoll förordats
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i samband därmed erforderliga
åtgärder; 2) till Reglering av bolagets
lån hos domänverket å kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 34 550 000 kronor; samt 3) till
aktieteckning i bolaget å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor.

I propositionen föreslogs, att Aktiebolaget
Statens skogsindustrier skulle
skiljas från domänverket och direkt underställas
Kungl. Maj :t samt därvid sortera
under handelsdepartementet. Bola -

gets aktier skulle överföras från domänfonden
till den under statskontorets
förvaltning stående fonden för statens
aktier. Samtidigt avsåges de ekonomiska
mellanhavandena mellan bolaget och
domänverket bli reglerade. I syfte att
konsolidera bolagets ekonomiska ställning,
närmast genom att nedbringa de
kortfristiga skulderna till en skälig
nivå, skulle bolaget under nästa budgetår
tillföras 35 miljoner kronor genom
ökning av aktiekapitalet. I propositionen
hade förutsatts, att bolagets investeringar
icke utan statsmakternas föregående
prövning gåves större omfattning
än att de kunde täckas genom
självfinansiering.

1 anledning av propositionen hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:487) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:618), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en klarläggande utredning
av AB Statens skogsindustriers
ställning och i syfte att utarbeta förslag
till den nu aktuella kreditsaneringens
lämpligaste genomförande samt för att
klarlägga de kapitalförsörjningsfrågor,
som skulle uppkomma i samband med
ett fortsättande av det av företaget angivna
investeringsprogrammet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 488) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Kalix m. fl. (II: 619), hade hemställts,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 117 i övrigt under
punkt 3) till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier,
för budgetåret 1957/58 måtte anvisa ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr
Hagberg väckt motion (I: 489) hade
hemställts, att riksdagen måtte dels av -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

slå Kungl. Maj:ts framställning i proposition
nr 117, punkt 3), att till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
å kapitalbudgeten, fonden
för statens aktier, för budgetåret 1957/58
anvisa ett investeringsanslag av
35 000 000 kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam
utredning rörande principerna för
och omfattningen av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers verksamhet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson m. fl. (I: 490) och den
andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (11:620), hade hemställts,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 117 måtte
besluta att 1) avslå Kungl. Majrts förslag
om att skilja Aktiebolaget Statens
skogsindustrier från domänverket och
att överföra bolagets aktier från domänverkets
fond till fonden för statens aktier;
2) bemyndiga riksgäldskontoret
tillhandahålla domänverket en rörlig
kredit av maximalt 160 miljoner kronor,
varav 80 miljoner kronor att disponeras
för bolagets räkning; 3) till
aktieteckning i bolaget å kapitalbudgeten,
domänverkets fond, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
50 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:598), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) att avslå Kungl. Maj :ts förslag att
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle skiljas från domänverket och direkt
underställas Kungl. Maj :t samt därvid
sortera under handelsdepartementet;
2) att hos Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning eller undersökning av frågan
om att ASSI och domänverket skulle
sammanslås till ett företag, eller att
ASSI genom överförande av skog från
domänverket eller från de till de förvärvade
industrierna förut hörande
skogsområdena gåves en egen råvaruförsörjning;
3) att staten, genom att

ASSI under nästa budgetår tillfördes 50
miljoner kronor genom ökning av aktiekapitalet
och i övrigt genom att riksgäldskontoret
komme att ställa erforderlig
rörlig kredit till förfogande, gåve
ASSI de ekonomiska möjligheter som
är nödvändiga för en rationell skogsindustri.

I en inom andra kammaren av herrar
Strandh och Christenson i Malmö väckt
motion (II: 617) hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära att i motionen angivna
frågeställningar med förtursrätt behandlas
av 1953 års utredning rörande de
statliga företagsformerna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 490 och 11:620 samt
II: 598, såvitt nu vore i fråga, godkänna
de förslag beträffande reglering av förhållandena
mellan domänverket och
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m. som i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 15 mars 1957 förordats
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i samband därmed erforderliga
åtgärder;

2. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:490 och 11:620
samt II: 598, såvitt nu vore i fråga, till
Reglering av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
lån hos domänverket för budgetåret
1957/58 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 34 550 000 kronor;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:489, 1:490 och 11:620
samt II: 598, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom motionerna
I: 488 och II: 619 samt II: 616,till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1957/58 under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

4. att motionerna 1:487 och 11:618

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

samt I: 489, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

5. att motionen II: 617 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

6. att motionen II: 598, såvitt den avsäge
utredning eller undersökning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier a)

av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
1:489 samt med avslag å motionerna
I: 490 och II: 620 samt II: 598,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna I: 488 och II: 619
samt 11:616 avslå Kungl. Maj:ts förslag
att anvisa ett investeringsanslag av
35 000 000 kronor till aktieteckning i
Aktiebolaget Statens skogsindustrier;

b) av herrar Åkerström, Petterson i
Dcgerfors, Jansson i Kalix, Löfroth,
Lassinantti och Svensson i Kungälv,
vilka ansett att utskottet under 3. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:488 och 11:619
ävensom med avslag å motionerna
1:489, 1: 490 och 11:620 samt 11:598,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, samt motionen II: 616, till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1957/58 under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 60 000 000 kronor;

2) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Anders Johansson, Birke, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, fröken Elmén,
herrar Cassel, Löfroth och Nelander
samt fröken Liljedahl, vilka ansett
att utskottet under 4. och 5. bort hemställa 4.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 487 och II: 618 samt motionen
1:489, sistnämnda motion såvitt

nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning rörande
Aktiebolaget Statens skogsindustriers
ställning och verksamhet, med beaktande
bl. a. av vad utskottet anfört;

5. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 617, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att i motionen angivna
frågeställningar måtte med förtursrätt
behandlas av 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lothigius riktat följande
frågor till jordbruksministern:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat,
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
till sitt med hänsyn till råvarutillgången
överdimensionerade sågverk i
Laxå tager råvaran från områden, som
ligger cirka 20 mil från förädlingsorten,
och som, även utan de statliga inköpen,
kan betraktas som råvaruunderskottsområde
för där befintliga förädlingsindustrier? 2)

Anser herr statsrådet, att bolagets
berörda inköpspolitik är försvarbar ur
företagssynpunkt och med hänsyn till
det nuvarande bränsleförsörjningsläget?

Samtidigt har med andra kammarens
tillstånd herr Kilsmo frågat jordbruksministern
dels om han anser, att den
prispolitik beträffande inköp av råvara
som Aktiebolaget Statens skogsindustrier
tillämpat i Södermanlands län är
grundad på företagsekonomiskt bärkraftiga
kalkyler och förenlig med det samhällsekonomiskt
motiverade syftet med
konkurrens på likvärdiga villkor, dels,
om så icke är fallet, vilka åtgärder han
har för avsikt att vidtaga för att, med
beaktande av likvärdiga konkurrensvillkor,
undanröja det hot som nu uppkommit
mot de enskilda sågverksföretagens
drifts- och sysselsättningsmöjligheter.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Efter överenskommelse med jordbruksministern
avser jag att nu i samband
med kammarens behandling av
statsutskottets utlåtande i anledning av
den på min föredragning framlagda
propositionen angående teckning av
ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, m. m. besvara de
sålunda framställda frågorna.

Enligt vad jag inhämtat från Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, har
bolaget för sitt sågverk i Laxå endast
i obetydlig omfattning inköpt virke från
de enskilda skogarna. Bolagets totala
virkesköp i Södermanlands län — vilka
köp även herr Lothigius synes åsyfta
i sin interpellation — bär under femårsperioden
1952—1956 uppgått till i
medeltal cirka 140 000 f3 per år, vilket
blott motsvarar en eller annan procent
av länets sammanlagda virkesfångst.
Under innevarande år har bolagets virkesköp
i ifrågavarande län varit mindre
än tidigare och samtliga skett väster
om Flen. Transportkostnaderna har
inte överstigit vad som företagsekonomiskt
kan anses fullt försvarbart.

Det pris bolaget i år betalat för sina
virkesköp i Södermanlands län har dikterats
av marknadsläget och väl korresponderat
med de priser bolaget betalar
för leveransvirke från domänverket,
med hänsyn tagen till virkets kvalitet
och andra omständigheter.

På grundval av nu anförda uppgifter
anser jag mig kunna draga den slutsatsen,
att bolaget icke i något avseende
tillämpat ett ur företags- eller samhällsekonomiska
synpunkter olämpligt tillvägagångssätt
vid sina av interpellanterna
åsyftade virkesköp.

Härmed anser jag mig ha besvarat
de av herr Lothigius och herr Kilsmo
framställda frågorna.

Vidare har med andra kammarens
tillstånd fru Sandström frågat jordbruksministern
dels om han anser, att
det under nuvarande förhållanden med
hänsyn till de restriktioner som åvilar
den mindre och medelstora skeppsfar -

ten är nödvändigt och önskvärt att staten
själv går in på rederiområdet, dels
om vilka skäl som föreligger från Aktiebolaget
Statens skogsindustriers sida
för de dispositioner bolaget företagit
å ifrågavarande område och vilka lönsamhetskalkyler
som uppgjorts för
verksamheten i fråga.

Efter överenskommelse med jordbruksministern
avser jag att nu i samband
med kammarens behandling av
statsutskottets utlåtande i anledning av
den på min föredragning framlagda
propositionen angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier m. m. besvara de av
fru Sandström framställda frågorna.

Med anledning av den första frågan
— vilken av interpellationens innehåll
att döma direkt åsyftar vissa av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier gjorda
fartygsanskaffningar — vill jag blott
erinra om att av vad jag uttalat i förenämnda
proposition framgår, att bolaget
enligt min uppfattning icke, utan
att Kungl. Maj:t och riksdagen fått tillfälle
pröva frågan, bort utvidga sin
verksamhet genom anskaffande av fartygen.
Detta förhållande har inverkat
vid mitt bedömande av lämpligheten
att direkt underställa bolaget Kungl.
Maj :t.

Vad sedan gäller interpellantens fråga
om vilka skäl som från bolagets
sida föreligger för fartygsanskaffningarna
och vilka lönsamhetskalkyler som
därvid uppgjorts har jag från bolagets
ledning inhämtat bl. a. följande.

Den svenska tonnagetillgången av för
östersjölaster av trävaror och skogsindustriprodukter
över huvud taget lämpliga
fartyg är numera väsentligt sämre
än före det senaste världskriget. Medan
ännu under 1930-talet större delen av
den svenska skogsindustriexporten till
Västeuropa skeppades med svenska båtar,
skedde t. ex. bolagets trävaruskeppningar
från Norrland under åren 1955
och 1956 endast till cirka 30 procent på
svenska båtar.

Onsdagen den 22 inaj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Det övervägande antalet båtar i trävaruexporten
från Östersjön och Bottniska
viken utgöres numera av efter
kriget byggda tyska och holländska
båtar jämte en del äldre men för varje
år alltmer försvinnande fartyg av mellanamerikansk
eller grekisk-israelisk
nationalitet. De efter kriget byggda
tyska och holländska båtarna i denna
trafik är i regel svagt byggda med låg
maskinstyrka och huvudsakligen endast
avsedda för kust- eller flodtrafik. Dessa
båtar är speciellt olämpliga för senhöstskeppningar
från övre Norrland
eller för gång i is. Härav blir särskilt
trävaruexporten lidande. Efter kriget
får trävaruexporten från t. ex. Umeå
och landet norr därom till nordsjöhamnarna
även för sommarskeppningar i
genomsnitt betala en merfrakt utöver
frakten från gävledistriktet, som är
cirka 10 gånger högre än motsvarande
frakttillägg under 1920- och 30-talen.
För höstskeppningar är merfrakten i
regel avsevärt högre. Den verkliga
självkostnaden för mera ekonomiskt
och lämpligt tonnage är betydligt lägre
än denna fraktdifferens.

Vare sig sjöfrakten betalas av säljaren
eller köparen, är det givet, att de
nu skildrade förhållandena beträffande
fraktkostnaderna drabbar skogsvärdena
i landet, oavsett om det gäller statsskogar
eller enskilda skogar.

Av bolagets årsproduktion beräknas
cirka 550 000 fraktton exporteras sjöledes.
Bolaget beräknar att med de egna
båtarna nu kunna årligen transportera
mellan 70 000 och 80 000 ton eller cirka
14 procent av totalkvantiteten. Därvid
kalkylerar bolaget med att åstadkomma
en jämnare skeppning och ej oväsentligt
lägre transportkostnader samt att
skapa en motvikt mot de hårda krav i
övrigt, som numera framställes av de
alltmera dominerande utländska båtarna.

De av bolaget beställda fyra lastfartygen,
varav det första nu är i trafik,
är av s. k. paragraf typ om 1 150 lastton.

De är kraftigt isförstärkta enligt de
finska B-klassbestämmelserna.

Anskaffningskostnaden för båtarna
uppgår till 9 miljoner kronor och beräknas
komma att amorteras inom loppet
av 0 å 7 år. Amorteringen skall ske
i enlighet med gängse låneavtal för farlygsleveranser.
Bolagets beräkning av
den tid, inom vilken fartygen bör vara
slutbetalda, är baserad enbart på utgående
exportlaster av bolagets egen produktion
i Norrland och Mellansverige.
Hemgående laster kommer att tagas i
den utsträckning de ytterligare kan förbättra
inseglingsöverskotten.

Härmed anser jag mig ha besvarat
den av fru Sandström framställda interpellationen.

Vidare har herr Löfroth frågat jordbruksministern
dels huruvida Aktiebolaget
Statens skogsindustrier har för
avsikt att inom närmaste tiden helt
nedlägga driften vid Törefors aktiebolag
eller om tidigare planerad upprustning
av sågverket kommer att verkställas,
dels huruvida från Kungl. Maj:ts
sida planeras annan industriverksamhet
inom Töre kommun.

Efter överenskommelse mellan mig
och jordbruksministern samt socialministern,
på vilken det närmast bort ankomma
att besvara interpellantens andra
fråga, avser jag att nu i samband
med kammarens behandling av statsutskottets
utlåtande nr 111 i anledning
av propositionen angående teckning av
ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier m. m. lämna svar
på de av herr Löfroth framställda frågorna.

Vad beträffar interpellantens fråga
rörande den fortsatta driften vid Törefors
aktiebolag kan jag meddela att jag
vid underhandsförfrågan hos Aktiebolaget
Statens skogsindustrier erhållit
försäkran om att bolaget för närvarande
icke hyser någon avsikt att nedlägga
densamma. Det är för övrigt min förhoppning,
att det med hänsyn till de
sociala aspekterna icke sker någon in -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

skränkning av driften vid bolagets anläggningar
i Törefors utan tvärtom att
bolaget finner möjligheter att inom ramen
för sina resurser utvidga verksamheten
vid ifrågavarande sågverk.

I den investeringsplan, som bolaget
upprättat för sågverksproduktionen under
åren 1957—1960 och vars genomförande
beräknats draga en kostnad å
sammanlagt 31,9 miljoner kronor, är
visst belopp beräknat för utbyggnad av
företaget i Törefors. Självfallet blir
dessa planer beroende på riksdagens
ställningstagande till förslaget om förstärkning
av aktiekapitalet till ASSI.

Till belysande av omfattningen av de
investeringar, som ägt rum vid bolagets
övriga sågverksanläggningar i Norrbotten,
kan i sammanhanget nämnas att
bolaget i sågverken i Karlsborg, Båtskärsnäs
och Seskarö under åren 1942
—1956 har investerat sammanlagt cirka
38 miljoner kronor om därvid även
medräknas kostnaderna för arbetarbostäder.

Såsom framgår av de lämnade sifferuppgifterna
har bolaget hittills investerat
avsevärda belopp i de statliga sågverken
i övre Norrland, och så kan beräknas
bli fallet även framgent.

Beträffande interpellantens andra
fråga vill jag erinra om att från statsmakternas
sida upprepade försök liar
gjorts att främja näringslivet i Töre
kommun. Det har främst skett genom
lån till enskilda företag, genom utbyggnad
av hamnen och nu senast genom
byggandet av den nya järnvägen mellan
Morjärv och Kalix.

Kungl. Maj:t har vidare den 29 mars
i år uppdragit åt kommerskollegium att
i samråd med statens skogsforskningsinstitut
upprätta och till Kungl. Maj:t
inkomma med en virkesbalans för Norrbottens
län. Syftet härmed är att nå en
säkrare bedömning av råvarubasen för
skogsindustrierna inom bl. a. även Töre
kommun.

Hittills har det emellertid icke varit
möjligt att bereda kommunens befolk -

ning full sysselsättning i öppna marknaden.
Belativt omfattande beredskapsarbeten
har måst bedrivas som sysselsättningsutfyllnad.
I någon mån har
trycket på arbetsmarknaden i Töre lättats
genom utflyttning. Jag förstår väl
att man i kommunen med bekymmer
ser på denna utflyttning. Sådant som
läget nu är och då det faktiskt inte
föreligger några ytterligare uppslag,
som skulle kunna öka tillgången på arbetstillfällen,
tror jag att det är nödvändigt
att de arbetslösa som så kan
söker anställning på andra orter.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat de fyra interpellationer,
som har sitt samband med den
fråga, som kammaren nu skall börja
debattera.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret. I min interpellation, som
framställdes redan den 16 februari och
var riktad till jordbruksministern, berördes
den s. k. sörmlandsfrågan. Jag
förstår att denna fråga var känslig för
jordbruksministern, men jag hade inte
drömt om att den skulle vara så känslig
att finansministern måste besvara
den. Förhållandena i Sörmland har
ändrat sig till det bättre sedan interpellationen
framställdes — det må nu
bero på herr finansministerns mera realistiska
uppträdande i denna fråga eller
på andra orsaker.

I det svar, som finansministern här
lämnat, medgives icke att Statens skogsindustrier
skulle ha uppträtt företagsekonomiskt
oriktigt. Jag har en helt annan
uppfattning, och denna grundar sig
på de undersökningar som gjorts i
Sörmland. Jag kan, herr finansminister,
inte finna något som helst försvar
för det sätt, på vilket ASSI bedriver sin
verksamhet. Detta gäller såväl den av

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

mig berörda frågan som hela den upplagda
verksamheten. Hela det försvar,
som här och vid andra tillfällen presteras
för ASSI, är ju fullständigt meningslöst,
om man inte gör klart för sig hur
ett sådant här statligt bolag skall arbeta.

Två ting borde bland andra vara fullt
klarlagda innan ett statligt bolag sätter
i gång en verksamhet, nämligen för det
första att företaget bjuder samhället
ekonomiska fördelar, och för det andra
att utvecklingen sker i enlighet med de
riktlinjer och principer, som måste
gälla för all sund företagsamhet. Jag
kan inte finna att dessa principer följts
vare sig i det här berörda fallet eller
på flera andra områden där Statens
skogsindustrier satt i gång sin verksamhet.

I Laxå har man satt upp ett sexramigt
sågverk, tydligen antingen utan att
ha klart för sig hur mycket ett sådant
verk slukar eller också med motivet att
slå ut all annan företagsamhet på området,
såväl Skogsägareföreningens verksamhet
som annan privat verksamhet.
Denna säsongs minskade avverkningar
kan icke tagas som intäkt för en utvidgning
av ASSI:s inköpsräjong. Tvärtom
förhåller det sig så, att de trakter,
där ASSI nu börjat göra inköp, under
de senaste åren, stormfällningsåret undantaget,
utgjort ett underskottsområde.
Redan i Laxå med omnejd har de där
befintliga sågverksföretagen måst söka
sig andra inköpsområden, med den
bristande lönsamhet som därav följer.

Att ASSI satt upp ett särskilt inköpskontor
i Katrineholm kan icke motiveras
med att man därigenom skulle få
råvara från domänverkets mark, i praktiken
alltså från egna skogar. Inte heller
kan någon tillfällig stormfällning
åberopas som motiv. Här återstår endast
två motiveringar. Den ena är att
man förbyggt sig och sålunda använt
statens medel till felaktiga investeringar.
Om man inte vill medge detta återstår
endast en önskan att konkurrera

ut annan företagsamhet i branschen.
Denna konkurrens sker emellertid mer
eller mindre på skattebetalarnas bekostnad.
Ofta åberopas att ASSI av samhällspolitiska
skäl under särskilt svåra
omständigheter måste ingripa på en
ort där arbetsbrist uppstått. I det nu
aktuella fallet, herr talman, uppstår den
situationen att ASSI konkurrerar med
ett näringsliv i privat och kooperativ
ägo. Detta kan orsaka samhällspolitiska
sociala missförhållanden genom att åtskillig
verksamhet får läggas ned eller
inskränkningar vidtagas.

Nu trodde jag i min enfald att staten
i stället borde stimulera den goda
företagsamhet som redan finns för att
på den grunden snabbt och säkert skapa
goda arbetstillfällen för de anställda
och god konkurrenskraft i förhållande
till andra länder. Eftersom jag är
ny i kammaren, vore jag tacksam om
herr finansministern ville tala om för
mig, huruvida det inte borde vara på
det sättet. Säg klart ifrån, så att det
svenska näringslivet vet vad det har att
rätta sig efter.

Jag har i interpellationen talat om
att det under normala förhållanden föreligger
ett underskott på inte mindre
än 38 000 standards. Detta visar mer
än väl ASSI:s bristande förmåga att
rätta sig efter realiteterna. Dessutom är
det ganska märkvärdigt, att man inte
tog hänsyn till då rådande oljebrist,
vilket vi vanliga dödliga i denna kammare
så ofta uppmanades att göra. För
staten gäller tydligen inte samma regler.
Det har kunnat visas, att man kört
virket mycket långt, ända upp till femton,
tjugo mil, med de kostnader detta
medförde.

Någon konkurrens på lika villkor kan
man verkligen inte tala om i fallet
ASSI. Den råvara, som den enskilda
industrien köper av domänverket, måste
man betala på ganska härda villkor,
och några krediter på längre tid beviljas
i allmänhet inte. Statens skogsindustrier
lär häfta i skuld för åtskil -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957
Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

liga tiotal miljoner kronor. Inte heller
här finns alltså någon jämlikhet. Skulle
enskilda företag handla på samma sätt,
skulle de begäras i konkurs, eller åtminstone
skulle de tvingas till en noggrann
undersökning av hela affärsverksamheten.
Skall statens affärer gå
fria från detta?

ASSIrs verksamhet är inte slutdiskuterad
med denna fråga. Svenska folket
vill ha klarhet i hur det ligger till.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med den föregående talaren i hans tack
till finansministern för det svar han
lämnat även på min interpellation.

Det är tydligt att finansministern är
ointresserad av själva problemet, ty
annars skulle väl svaret inte ha varit
så knapphändigt. Dessutom har finansministern
nöjt sig med de uppgifter
han fått utan att närmare kontrollera
om de är riktiga eller inte. I svaret
finns åtminstone en oriktig uppgift, och
hela problemet får en skev utformning
genom finansministerns sätt att ange
den mängd timmer som sågverket i
Laxå har inköpt i Sörmland. Om detta
skall jag strax säga ett par ord.

Härtill kanske jag skulle foga, att
även jag på visst sätt kan vara ointresserad
av finansministerns svar, eftersom
jag skulle ha kunnat räkna ut i
förväg vad finansministern i princip
skulle svara på min interpellation. Det
är ju för övrigt inte till finansministern,
som herr Lothigius och jag har riktat
våra interpellationer, utan vad som
skulle vara intressant att få veta är, om
jordbruksministern har samma mening
i denna sak. Förra gången jag frågade
handelsministern i en skogsfråga, kom
jag i förbigående att säga: »Jag undrar
just om inrikesministern har denna
uppfattning?» Då replikerade herr handelsministern
fullt riktigt, att det vore
bäst att fråga inrikesministern. Nu frågade
jag jordbruksministern för att få

veta bondeförbundets uppfattning i
denna sak, men då svarar den socialdemokratiske
finansministern i stället.
Jag drar den slutsatsen av detta, att
i varje fall inte jordbruksministern har
varit beredd att ta ansvaret för ASSI:s
dåliga inköpspolitik.

När man studerar denna fråga får
man det intrycket, att detta socialistiska
— det uttrycket är kanske inte
det rätta, det vore nog bättre att säga
»statskapitalistiska» — företag har tillägnat
sig de privatkapitalistiska företagens
sämsta drag, i synnerhet när
det har gått ut på den sörmländska
marknaden och köpt timmer.

Jag har i förbigående sagt, att här
var uppenbarligen någon uppgift fel i
finansministerns svar, den att Statens
skogsindustrier inte inköpt timmer annat
än väster om Flen. Det måste vara
oriktigt. Nu bor jag tre kilometer från
Flen och vet att det timmer Statens
skogsindustrier har köpt upp på den
privata marknaden — utanför min gård
— har legat nordost och norr om Flen.
Och det går inte att frakta timmer flygvägen.

Det är emellertid oriktigt även ur en
annan synpunkt. Statens skogsindustrier
köper nu timmer från Mariefred
och Strängnäs, d. v. s. 15 å 20 mil från
Laxå, och det kan inte vara försvarbart
ur ekonomiska synpunkter. Sågverksägare
säger att det är företagsekonomiskt
försvarbart att frakta timret
5 mil, möjligen något längre, men Statens
skogsindustrier har alltså frakter
på 15 å 20 mil.

Vad beträffar de 140 000 kubikfoten,
så verkar kanske den virkesmängden
bagatellartad, men om man närmare
granskar den saken, så är den inte så
obetydlig som finansministern tycks
tro, ty den kan också sättas i samband
med övriga inköp som Statens skogsindustrier
gör i Sörmland.

Vi måste ha klart för oss att de enskilda
och kooperativa sågverksföretagen
berövas en ganska stor del av sin

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

naturliga råvarubas, om timret fraktas
på detta sätt till Laxå. Den sörmländska
sågverksindustrien har i dag en alltför
liten råvarubas, och även råvarubasen
för Laxå-sågverket med sina sex snabbgående
ramar är på tok för liten. Det
är orimligt att i ett område med högt
rationaliserad sågverksindustri bygga
ut ett sågverk med sex snabbgående
ramar.

Om man drar en cirkel runt Laxå
med 20 mils radie, så kommer man ned
till i närheten av Jönköping. Då täcker
man hela Södermanlands län. Det kan
inte vara förnuftigt att frakta timret
till Laxå från en så stor räjong. Laxå
ligger mitt i urskogen, långt ifrån varje
naturlig utskeppningshamn. Den sörmländska
skogsindustrien är nu så utbyggd
att man med nuvarande drift på
ett skift kan försäga varenda timmerstock
soin produceras i länet, och om
man kör i tvåskift, kan man givetvis
försäga ungefär dubbelt så mycket. Ur
den kontinuerliga driftens synpunkt
kan man därför säga att den privata
sågverksindustrien i Sörmland redan
nu är för kraftigt utbyggd. De sex största
sågverken i Södermanland kan försäga
78 000 standards, men mig veterligt
har man inte något år försågat mer
än maximalt 50 000 standards. Vi har
400 sågverk i länet. Halva antalet är
visserligen behovssågverk, men även
de tarvar sin del av timmermängden,
och de kommer framdeles att spela en
ännu större roll än i dag, nämligen när
människorna får ögonen öppnade för
att man även på landsbygden har ett
bostadsproblem, som måste lösas. Hittills
har byggnadsfrågan i huvudsak
varit koncentrerad till städer och tätorter,
men när man på landsbygden
börjar bygga lika stora och högklassiga
bostäder som i städerna, så kommer
allt timmer som kan produceras i
Sörmland att åtgå härför.

De nämnda 140 000 kubikfoten blir
omräknade i virke omkring 500 standards,
och det är precis vad Stallar -

holmens sågverk behöver för att kunna
fortleva. Detta sågverk, som äges av
Skogsägareföreningen, ligger vid Mälaren,
och man kan där sålunda för export
lasta ut virket direkt till fartyg.
Men det timmer som finns utanför husknuten
köres nu på lastbil till Laxå,
nära 20 mil därifrån, för att därifrån
sedan fraktas vidare till någon utlastningsort.
Jag kan omöjligen förstå att
detta kan vara samhällsekonomiskt försvarbart.

Det finns emellertid också ett annat
problem i detta sammanhang, nämligen
det att när man fraktar timret från
Sörmland, så uppstår det arbetslöshet
i länet. Men att Stallarholmens sågverk
måste läggas ned, har inte någon betydelse.

Jag tror inte att Statens skogsindustrier
kan driva sågverksrörelse mera
ekonomiskt än enskilda företagare. Att
man kan föra den nuvarande uppköpspolitiken,
tror jag sammanhänger med
att man på Statens skogsindustrier har
gått vid sidan av regeringens uttalade
intentioner angående kreditpolitiken.
De enskilda sågverksägarna i Sörmland
och i Sverige i övrigt har känning av
våra hårda kreditrestriktioner, men när
man i ASSI får känning av dem, så lånar
man pengar i England och säljer
den svenska skogen i förskott. På det
sättet klarar man problemen. Det är
det som gör att man kan driva den nuvarande
egendomliga uppköpspolitiken
med dess höga kostnader.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
både herr Lothigius och herr Kilsmos
besvikelse, när de nu var ute på
politisk rävjakt och sedan inte träffade
det villebråd, som de från början hade
inriktat kornet på. Jag förstår den besvikelsen,
men den har kanske inte så
förskräckligt mycket att göra med det
rent sakliga i den diskussion som vi
skall föra här i dag.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

I övrigt vill jag säga, att de interpellationssvar,
som här har avlämnats, har
genomgått samma förberedande behandling
som alla interpellationssvar:
de delas till regeringens enskilda ledamöter
och godkännes av regeringen fn
corpore, innan de presenteras för kammaren.

När både herr Lothigius och herr
Kilsmo med ganska svulstiga brösttoner
gör gällande, att här sker det något
av en upprörande orättvis behandling
gentemot småsågarna i Sörmland av
den anledningen, att Statens skogsindustrier
köper virke till Laxå moderna såg
från ett område, som sträcker sig inte
20 utan — har det sagts mig — 15 mil
från Laxå, så är det att ställa under
diskussion en principfråga, som är rätt
intressant att gå lite djupare in på.

Av herr Kilsmos anförande framgick,
att vi hade 400 enskilda sågverk i
Södermanland, varav hälften visserligen
bara för behovssågning. Vi kan väl
— och jag tror nog det kan dokumenteras
av den personliga erfarenhet, som
jag har bland annat från Södermanlands
landsbygd — vara överens om att
en hel del av de sågarna inte fyller
måttet i rationellt avseende. De är inte
ens ramsågverk utan i stor utsträckning
klingsågverk. Då ställer jag mig
den första principfrågan: Kan det vara
en riktig ekonomisk åtgärd att försöka
ransonera tillgängliga virkestillgångar
så, att man a priori försörjer även omoderna
och oekonomiskt och tungt arbetande
verk, så att de till varje pris
skall ha sin chans vid sidan av rationellt
och ekonomiskt utbyggda verk?

I den mån man från de partier, som
herrar Lothigius och Kilsmo representerar,
gör gällande att konkurrensen är
det ekonomiska livets friska luft, att
det är den som skall ge möjligheter till
en bättre standardutveckling och ett
bättre tillvaratagande av nationens resurser
och tillgångar, så är själva den
principiella uppfattningen enligt mitt
förmenande ganska horribel. Om man

emellertid av andra, icke ekonomiska
skäl vill lämna vissa koncessioner åt
de mindre sågverken, så är det ingen
tvekan om att det är vad staten för närvarande
i mycket stor utsträckning har
gjort. Märk väl, att staten har ju sina
skogar i Sörmland, och staten har sin
skogsindustri bland annat i Laxå. Har
staten i det avseendet missbrukat sin
ställning som virkesleverantör och på
ett ovidkommande eller icke anständigt
sätt — om jag får använda det uttrycket
— gynnat sin egen industri i förhållande
till de privata småindustrierna?
Nej, långt ifrån! Sanningen är ju
den rakt motsatta.

Först och främst slås det här fast,
att den lilla kvantitet som Statens skogsindustrier
har köpt i Sörmland är
högst obetydlig. Herr Kilsmo nämnde
siffran 78 000 standards kapacitet hos
de privata sågverken i Sörmland. Han
tilläde, att den kapaciteten inte är fullt
utnyttjad, men alldeles oavsett om man
räknar med 50 000 standards utnyttjad
kapacitet eller 78 000 standards möjligen
utnyttjad kapacitet, så är ju den
kvantitet, som det här är fråga om att
Statens skogsindustrier köpt, så ytterst
ringa, att det kan röra sig om en eller
två procent.

Statens skogsindustrier, som inom
sitt eget företag är tvingade att lägga
ekonomiska synpunkter på sin verksamhet,
har meddelat mig, att de från
och med april månad i år lägger ned
ett av sina sågverk i Sörmland därför
att det är oekonomiskt efter de anspråk,
som man i dag ställer på en industri.

Jag har velat omnämna detta en passant.

Men staten är ju också i stor utsträckning
virkesleverantör till de privata företagen
i Sörmlands län. Jag har här
en siffersammanställning som kan ha
sitt intresse för kammaren. Den gäller
försäljningarna av leveransvirke från
kronans skogar i reviren Stockholm,
Nyköping och Gripsholm, alltså här
ifrågavarande revir i Sörmland. Härav

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

framgår hur försäljningen under åren
1952/53 fram till 1956/57 fördelar sig
på den privata respektive den statliga
sektorn, d. v. s. statens egna industrier.

Under dessa fem säsonger har domänverket
sålt leveransvirke till en
kvantitet av 2 742 000 kubikfot. Av
detta har de privata sågverken köpt
2 472 000 kubikfot och Statens skogsindustrier
269 000 kubikfot. Om man ser
närmare på dessa siffror visar det sig,
att denna kvantitet på 269 000 kubikfot
som staten har köpt av staten, d. v. s.
som ASSI har köpt av domänverket,
sammansättes av dels en kvantitet på
200 000 kubikfot som var osäljbar på
annat håll under dessa år av mycket
starka stormfällningar, och dels av
69 000 kubikfot, som var sålda av domänverket
till en enskild köpare som
sedan drog sig tillbaka, varför ASSI
fick ta hand om den posten. Staten har
således genom sin leverans av virke
från egna skogar helt tillgodosett det
privata köparintresset, och statens egen
industri har endast fått det, som de
privata företagen icke har velat eller
önskat köpa.

Om vi ser på rotförsäljningarna under
samma tidsperiod ger de exakt
samma bild. Från domänverket har under
dessa fem säsonger bjudits ut
224 000 kubikmeter. Härav har 191 000
kubikmeter sålts till enskilda, men det
har inte sålts en enda kubikmeter till
Statens skogsindustrier.

När herr Kilsmo i sin interpellation
tillåter sig säga, att »det bör också
uppmärksammas att en utvidgning av
den enskilda industriens råvarubas är
begränsad även därigenom, att den i
stort sett är avstängd från de statliga
skogarna, från vilka avverkningarna
förbehållits det statliga företaget», så
är detta ren och skär lögn, som inte
har något med verkligheten att skaffa.

Låt mig ett ögonblick återgå till vad
jag nyss var inne på, nämligen den
principiellt intressanta debatten, huruvida
man a priori genom utbyggd regle -

ring skall se till att varje enskilt sågverk,
oavsett hur det ser ut och oavsett
under vilka betingelser det arbetar,
skall vara ransoneringstilldelat en viss
kvantitet råvaror eller om man även på
detta område skall låta den fria konkurrensen
ha något att säga till om.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att när staten köper virke på ett
visst avstånd från en modern sexramig,
snabbgående såg, kan detta vara mycket
väl ekonomiskt försvarbart och motiverat.
Jag skall tillåta mig erinra kammarens
ärade ledamöter om att Holmens
bruk, har det sagts mig, köper
virke i Skåne och fraktar det upp till
Norrköping och sina industrier i Östergötland
och där förädlar det. Hylte
bruk gör sina uppköp även i Skåne,
har det sagts mig, och fraktar virket
till sina industrier på gränsen mellan
Skåne och Halland. Och det är inte
bara dessa storindustrier som förfar
så. Sådana transporter förekommer
ständigt på många håll. Hur många
gånger har vi inte även i denna kammare
blivit upplysta om våra vänners
i Norrbotten ovilja över att virke från
både Norrbottens och Västerbottens län
flyter ner till södra och mellersta Sverige
för att där bearbetas!

Även om nu herr Kilsmo är så där
absolut bergsäker på att Statens skogsindustrier
bedriver verksamheten oekonomiskt
och långt ifrån affärsmässigt,
kräver väl konsekvensen, att han avger
samma omdöme om de privata storföretag
på skogsindustriens område,
som tillämpar denna metod men i mycket
större och mera markerad omfattning
än den som belysts genom exemplet
från Laxå och uppköpsområdet där
omkring.

Herr talman! Jag har inte velat uraktlåta
att göra dessa kommentarer, då
jag i de båda interpellanternas inlägg
fann en så pass — jag ber om ursäkt
för orden — illa genomtänkt uppfattning
i fråga om de mera djupgående
synpunkterna på detta problem.

4 — Andra hammarens protokoll 1957. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr finansminister! Vi är inte alls
ute på någon rävjakt, utan vi vill behandla
sakfrågan. Herr finansministern
talar rent allmänt om dessa fem år. Min
interpellation gällde läget just då interpellationen
framställdes, och situationen
var då sådan som jag beskrev
den, enligt vad vi funnit vid våra mycket
ingående undersökningar.

Man måste, herr finansminister, förstå
det enskilda näringslivet, när det
vid början av detta år såg på detta sätt
på utvecklingen inom sågverksnäringen
i det av mig i interpellationen berörda
området. Statens skogsindustrier satte
i gång med reklam för sin verksamhet
och skickade listor till så gott som alla
jordbrukare i länet. Länet hade redan
råvaruunderskott, och sociala problem
kunde uppstå genom att arbetskraft
skulle permitteras. Så har också tyvärr
skett i några fall. Länsarbetsnämnden
uttryckte vissa farhågor. LO hade dessutom
tidigare uttalat, att Statens skogsindustrier
borde ytterligare utvidga sin
verksamhet i mälarlandskapen. Samtidigt
visste vi att det inte fanns något
överskott och att konkurrensen var
hård. Därför uppkom irritation. Sågverksägarna
har aldrig motsatt sig konkurrens,
men den måste äga rum på
lika villkor.

Vidare säger finansministern, att
Statens skogsindustrier ser saken ur
rent ekonomiska synpunkter. Herr finansminister!
Vi kommer tillbaka till
denna fråga om Statens skogsidustriers
investeringar, som åsamkat de svenska
skattebetalarna miljonförluster.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
finansministern har för djurarter i regeringen,
eftersom han anser, att vi
skulle vara ute på rävjakt, därför att
vi frågar jordbruksministern om en
sak. Detta är att missuppfatta saken.

Finansministern underkänner be -

hovssågarna och säger, att de är irrationella.
Det är de visst inte, utan behovssågarna
är mer rationella för sitt
ändamål än vad det sexramiga sågverket
i Laxå är. Vart skulle det ta vägen,
om vi sålde behovsvirke till Laxå för
att få det sågat där och sedan fraktat
tillbaka till Sörmland? Så irrationella
kan vi icke vara, utan behovssågarna
har en stor uppgift att fylla.

Uppgiften om försäljningen är mycket
tvivelaktig. Om det var så, att man
lät staten, alltså domänverket, med sådan
generositet sälja från kronoskogarna
till de enskilda, varför började då
Statens skogsindustrier denna till de
enskilda skogsägarna riktade reklam
att få köpa deras virke? Hade det inte
varit klokt att Laxå tagit kronoskogarnas
avkastning? Det var väl inte nödvändigt
att komplettera inköpen med
timmer från de privata skogarna.

Herr Lothigius gjorde här ett riktigt
påpekande. När skedde denna storartade
försäljning? Jo, det var under den
korta period, då tillgången på virke
var ytterst riklig.

Så några få ord om frakten av virke
från Norrland. Det går inte att jämföra
frakterna, eftersom frakten från Norrland
sker flottningsvägen men frakten
från Mariefred sker per bil till Laxå.
Resultatet av dessa Statens skogsindustriers
timmeruppköp blir att Stallarholmens
sågverk läggs ned, och det
blir ett problem att lösa den arbetslöshet
som då uppkommer. Förmodligen
kommer väl ASSI att pina ut de enskilda
företagen för att sedan göra en generös
gest och säga, att man skall rädda
företagen genom att köpa dem. Då har
man gjort en social insats!

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framföra ett tack för svaret på den
interpellation, som jag i januari framställde
till statsrådet och chefen för

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

jordbruksdepartementet. Med herr talmannens
tillstånd får jag kanske uttala
den förhoppningen, att jag inte kommer
att inräknas i den lilla grupp rävjägare,
som finansministern presenterat för
kammaren.

Jag kan nu liksom finansministern
konstatera, att svaret på interpellationen
delvis givits genom den av finansministern
framlagda propositionen om
Statens skogsindustrier. Där har klart
utsagts, att investeringar av det slag
som bolaget gjort i form av fartygsanskaffningar
hade bort prövas i förväg
av statsmakterna, i synnerhet som det
gäller ett nytt område för företagets
verksamhet. Jag konstaterar också att
statsrådet i svaret framhåller, att inte
minst detta förhållande inverkat på
hans beslut att skilja Statens skogsindustrier
från domänverket, d. v. s. ändra
företagets karaktär av dotterbolag
till ett verk genom att överföra det till
gruppen fristående bolag, sorterande
direkt under ett departement. Åtgärden
ligger i linje med vad som från vårt
håll tidigare krävts, nämligen att så stora
investeringar som det här är fråga
om bör prövas i förväg och avvägas
mot andra behov inom den statliga sektorn.
Jag har således endast att notera
finansministerns inställning i denna
fråga med tillfredsställelse.

Men sedan skall jag be att få ägna en
smula uppmärksamhet åt den andra delen
av statsrådets svar, som berör de av
bolaget angivna skälen för anskaffningen
av en fartygsflotta. Här tecknas en
bild av utvecklingen på sjöfartsområdet,
som torde vara riktig. Svensk export
går i dag i stor utsträckning på utländska
kölar. Tyskt och holländskt
tonnage står till förfogande, emedan
både Tyskland och Holland, som tillhör
de krigshärjade länderna, efter kriget
kunnat bygga upp en flotta för civil sjöfart,
allt under det den svenska fartygsflottan
krympt. Jag framhöll i min interpellation
att den svenska skeppsfarten
fått i hög grad vidkännas den hårda

åtstramning statsmakterna ansett nödvändig
i fråga om investeringar och
krediter, och detta förhållande har uppenbart
skadat vår konkurrensförmåga
på skeppsfartens område. Jag pekade i
detta sammanhang på den kö av låneansökningar,
som exempelvis skeppshypotekskassan
har och som inte kunnat
bifallas av brist på medel. Jag erinrade
vidare om att förhållandena är
enahanda i fråga om lånefonden för den
mindre skeppsfarten. Låneansökningarna
i båda dessa kassor kunde i början
av året uppskattas till sammanlagt 50
miljoner kronor.

Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten inrättades 1939, och en utredning,
som avgav sitt betänkande
1954, föreslog att skeppsfarten borde erhålla
en lånefond på minst 25 miljoner
kronor, då det ansågs alldeles nödvändigt
att förbättra villkoren för denna
verksamhetsgren. Tyngdpunkten borde
enligt utredningen läggas på stöd åt nybyggnad
av fartyg. Någon åtgärd med
anledning härav har inte företagits från
statsmakternas sida. Lånefonden för
den mindre skeppsfarten har därför i
skrivelse till regeringen i november
1956 hemställt om att fonden måtte ökas
till det belopp utredningen föreslagit.
Fondens tillgängliga kapital hade vid
denna tid helt disponerats. Ansökningar
låg därutöver inne för över 15 miljoner
kronor, och av denna summa gällde
en stor del levererade eller leveransklara
fartyg. Det framhölls vidare, att
en del av ansökningarna härrörde från
redare, vilka icke kunde göra några nybeställningar
utan att först ha fått garanti
om lån från fonden i fråga.

Chefen för handelsdepartementet har
i årets statsverksproposition uttalat, att
förhållandena för den mindre skeppsfarten
är mycket ogynnsamma. Men
»under nuvarande förhållanden» har
det ändå inte varit möjligt att tillföra
fonden mer än 3 miljoner kronor, vilket
ju också riksdagen beslutat. Detta
är en bråkdel av vad som borde kom -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. in.

ma till för att svenskt tonnage skulle
få den nödvändiga upprustningen och
därmed också ökad konkurrenskraft
gentemot exempelvis det utländska tonnage,
som nu tas i anspråk för svensk
export. Det där uttrycket »under nuvarande
förhållanden», som återfinnes i
handelsministerns redovisning, torde
kunna hänföras direkt till finansministerns
rödpenna — åtminstone bildligt
talat — i departementens önskelistor.
Resultatet av rödpennans härjningar
har på ett utomordentligt sätt illustrerats
i finansministerns beskrivning av
tillståndet på fraktfartens område.

Men inskränkningarna i fråga om
svenskt tonnage, utmärkande för Sverige,
som inte var med i kriget och —
höll jag på att säga, kanske därför —
sackat efter i utvecklingen, drabbar naturligtvis
inte bara den statliga exportindustrien
utan gäller väl över lag. När
Statens skogsindustrier pekar på fraktfördyringen
på hamnar i övre Norrland,
gäller ju detta inte bara den statliga
industrien utan näringslivet över
huvud taget. Om man nu verkligen från
statens sida vill göra något åt detta, är
väl ändå inte rätta vägen att prioritera
de statliga industrierna med en egen
flotta. Denna kan ju enligt bolagets egna
uppgifter endast betjäna mellan 10 och
15 procent av företagets sammanlagda
export. Vore det inte riktigare att använda
statsmedel till stöd åt den svenska
skeppsfarten än att bygga statliga
fartyg under angivande av att det svenska
tonnaget är så bristfälligt, när nu
denna bristfällighet till stor del beror
på direkta åtgärder från statens sida i
form av inskränkta lånemöjligheter från
de avsedda fonderna, allmänna investeringsbegränsningar
och en allmän kreditåtstramning
och, som jag förmodar,
också av investeringsavgiften?

Jag medger att kritiken på denna
punkt är litet orättvis mot finansministern.
Finansministerns nu beslutade åtgärder
och de deklarationer, som motiverat
desamma, visar, att det ju inte är

med vare sig finansministerns eller någon
annan ministers goda minne som
den statliga flottan kommit till stånd.
Jag kan kanske i detta sammanhang
nämna — som belysning bara — att jag
i början av året gjorde en förfrågan
i jordbruksdepartementet beträffande
statsbolagets fartygsbyggen. Man ställde
sig på departementet helt frågande inför
hela saken, tycktes betvivla att det
var fråga om fraktfartyg och trodde
dessutom att det varv, som byggde fartygen,
endast hade kapacitet för fiskebåtar
och pråmar. Jag tror att det var
först när ASSI:s fartygsbyggen redovisades
i pressen som man i kanslihuset
fick reda på saken. Detta illustrerar på
ett utomordentligt sätt, hur bolaget haft
fullständig frihet i fråga om investeringar,
och illustrerar dessutom vad finansministern
själv sagt om att bolagets
investeringar skett utan planläggning
av kapitalanskaffningen och utan
att ägaren-staten ens hållits å jour med
vad man företagit sig.

i detta sammanhang inställer sig också
frågan om hur fartygsbyggen på 9
miljoner kronor finansierats. Finansministern
meddelar, att summan skall
amorteras på sex å sju år och att detta
skall ske i enlighet med »gängse låneavtal
för fartvgsleveranser». Vilka är
dessa »gängse avtal»? Det verkar som
om det vore så lätt att få dem, att det
bara är att räcka ut handen efter dem.
Om det verkligen finns ett gängse avtalssystem
på detta område, öppet för
företag som saknar nödigt kapital, så
tycker jag verkligen, att den omvittnat
betryckta skeppsfarten i övrigt skulle
ha samma möjligheter utanför de minimala
statliga lånefonderna, tv det är väl
inte någon av dessa som fått stå till
tjänst i detta fall?

Den statliga flottan skall enligt finansministerns
uppgifter inte bara tjäna
pengar på sina egna frakter utan
också på »hemgående frakter», dvs. bolaget
skall etablera sig som kommersiellt
rederi i konkurrens med den öv -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

riga skeppsfarten. Jag tror att det skulle
vara av intresse för den övriga svenska
skeppsfarten, i synnerhet för de rederier,
som inte kan få låna ur statliga
fonder och inte heller erhåller banklån
i öppna marknaden, att få reda på hur
man bär sig åt för att utan eget kapital,
endast med garanti av de vinster
man avser att segla in under en följd av
år, erhålla ekonomiska möjligheter till
nödvändiga fartygsbeställningar, dvs.
kort sagt kunna erhålla lån enligt de
»gängse låneavtalen».

När nu i fortsättningen handelsministern
kommer att vara den som i första
hand skall bedöma det statliga bolagets
investeringsbehov, får man hoppas att
han i detta sammanhang ägnar sig med
en smula större intresse än hittills åt att
studera den svenska skeppsfartens betingelser.
Om ASSI:s plötsligt uppkomna
rederirörelse och de närmare omständigheterna
kring denna kan ge handelsministern
en impuls i den riktningen,
har den kanske varit till någon
nytta även utanför ASSI:s, kan jag säga,
egen slutna sfär.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har ju, som fru
Sandström mycket riktigt påpekat, deklarerat
min uppfattning om och mitt
gillande eller ogillande av att Statens
skogsindustrier utan att informera
Kungl. Maj:t har startat en verksamhet,
som ligger utanför den traditionella och
vedertagna. Men mitt svar får väl inskränkas
till det konstaterandet.

Här ställde fru Sandström frågan: Är
det rätt att prioritera en bolagets egen
flotta i förhållande till den privata sjöfartens
flotta? Kan man nu räkna med
att i fortsättningen någonting sådant
inte skall upprepas? Jag vill i ärlighetens
intresse säga, att jag icke nu är
beredd att deklarera någon uppfattning
om detta. Det är möjligt att det kan vara
en affärsmässigt riktig och ur många
synpunkter önskvärd utveckling av Sta -

tens skogsindustrier, att företaget gör sig
oberoende av en fraktmarknad, som hittills
inte har kunnat furnera det såsom
det ur ekonomiska synpunkter skulle ha
önskat. Det kan vara riktigt, men det
får man bedöma senare.

Jag ber att få erinra om att detta ju
inte är någon fråga, som behöver ses
på annat sätt än som sker inom den privata
industrien. Vi vet allesammans att
Grängesbergsbolaget för närvarande
bygger ut en flotta av avsevärda mått
för att icke behöva vara beroende av
andra i för företaget livsviktiga transporter
och befraktningar. Är det riktigt
där, så kan det vara riktigt här.

Jag har med detta bara velat säga, att
mitt interpellationssvar således inte är
något ställningstagande på den punkten
utan att den frågan får bedömas senare.
Vad jag har reagerat emot är detta
efterhandsbesked om att nu har bolaget
gjort det och det, vilket medför att vissa
kapitalanskaffningsbehov anmäler sig
inför regering och riksdag, som man
tidigare icke hade räknat med eller
haft anledning att räkna med. Nu blir
det ju ändring på detta, och vi kommer
tillbaka till dessa frågor i den mera
allmänna debatten.

1 framtiden kommer Kungl. Maj:t och
riksdagen att i vederbörlig ordning få
ta ställning till i vad mån detta bolag
skall utöka sin verksamhet till nya
områden. Då, menar jag, skall frågan
prövas helt förutsättningslöst och mot
bakgrunden av om det finns vettiga
ekonomiska och rationella skäl för
detta. Därför får icke fru Sandström
uppfatta mitt svar i dag på det sättet,
att jag därmed skulle ha förhandsbundit
en kommande regerings- och riksdagsprövning
även i eu sådan fråga
som en flottutbyggnad för Statens skogsindustrier.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr finansministern sade till
mig bara framhålla, att jag inte heller

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

kommer att göra det. Jag begriper precis
vad finansministern vill ha sagt,
nämligen att det inte går att ta ställning
till detta i dag. Jag har inte begärt
det och ingen annan heller. Jag skall
inte tolka vad finansministern här har
sagt på annat sätt än som jag förmodar
att det rätteligen bör tolkas.

Jag är fullt överens med finansministern
om att här har både regeringen och
riksdagen satts i efterhand. Det är sådant
som jag har tillåtit mig påpeka vid
flera tidigare tillfällen, ehuru man inte
då har velat ta någon notis om dessa
påpekanden. Men det spelar ingen roll
i dag.

Herr finansministern nämnde en annan
sak. Även om finansministern nu
inte tar ställning till frågan, om denna
statliga flotta skall byggas ut eller inte,
så tycker jag ändå, att det är litet oriktigt
att jämföra fyra »paragrafbåtar» i
ASSI:s regi, täckande mellan 10 och 15
procent av vad företaget behöver, och
Grängesbergsbolagets störa båtar, byggda
för helt andra ändamål och, såsom
ju finansministern väl vet, utifrån helt
andra ekonomiska förutsättningar.

Herr LöFROTH (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på de av mig framställda frågorna.

Det var uppgifter, som var synliga i
en del tidningar, att några av ASSI:s
företag i Norrbotten, däribland Törefors,
skulle stå inför den mörka utsikten
att nedläggas, som föranledde mig
att framställa mina frågor.

Finansministerns tal är så mycket
mer glädjande, som statsrådet kan meddela,
att han av ASSI erhållit försäkran
om att bolaget för närvarande icke hyser
någon avsikt att nedlägga driften
vid Törefors utan tvärtom hoppas, att
bolaget finner möjlighet att inom ramen
för sina resurser utvidga verksamheten
vid ifrågavarande sågverk. Vad

dock hittills visats från ASSI:s sida har
icke pekat i någon positiv riktning för
Törefors vidkommande.

Sågverksrörelse har drivits i Törefors
sedan över 100 år tillbaka. Under
det sista decenniet har dock rörelsen
försvårats betydligt och varit delvis
ojämn, helt beroende på bristande råvarutillgång.
Domänverket, som varit
den större råvaruleverantören, har tyvärr
endast för ett år i sänder velat
binda sig för timmerleveranser. Var och
en förstår, att detta varit en hämmande
faktor för det företag, som drev rörelsen
före ASSI:s övertagande. Hade sågverksbolaget
kunnat tillförsäkra sig råvara
för flera år framåt, t. ex. för 8—10
år, hade läget varit ett helt annat. Bolaget
hade då kunnat planlägga det hela
på ett mera rationellt sätt — framför
allt i fråga om investeringar och dylikt.
Säkerligen hade då icke det förutvarande
bolaget behövt komma i den belägenheten,
att det tvingats överlåta rörelsen
till staten. Bolagets anställda — inte
minst arbetarna vid sågverket — hade
också helst sett att det gamla bolaget
fått fortsätta sin verksamhet. Arbetarna
trivdes med bolaget, kanske särskilt
därför att arbetsförtjänsterna var jämförelsevis
större då än nu.

Nu äges Törefors sågverk av ASSI,
och det gäller för statsmakterna att
söka utvinna bästa möjliga resultat av
den uppkomna situationen. Sågverket
är nedslitet och behöver en grundlig
modernisering samt även en utbyggnad,
så att produktionen kan direkt exporteras
från platsen. Att som nu är
fallet med lastbilar frakta det sågade
virket och även avfallet den 4 mil långa
vägen till Karlsborgs bruk torde knappast
vara ekonomiskt försvarbart. Vid
Törefors bör — som den s. k. Töreutredningen
mycket riktigt framhållit
— byggas en fabrik, som tillvaratager
avfallet och tillverkar porös wallboard.
Enligt det besked, som representanter
från Töre kommun erhöll i fjol vid besök
hos regeringen, skulle också påbör -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

jandet av denna fabrik vara ett faktum
senast i april 1957. Vi skall dock hoppas,
att vad finansministern här i dag
anfört i sitt svar skall på ett bättre sätt
kunna infrias. Detta hoppas framför
allt töreborna, som är beroende av industrien.
De skulle säkerligen i detta
nu ha varit mera tillfredsställda, om
finansministern hade närmare kunnat
ange tidpunkten, då ASSI ämnar sätta
i gång moderniseringen av sågverket.

Finansministern framhåller, att en
utbyggnad av företaget i Törefors är
beroende av riksdagens ställningstagande
till förslaget om förstärkning av aktiekapitalet
till ASSI. Jag har dragit
konsekvenserna av detta, och jag skall
be att få återkomma till saken i själva
generaldebatten.

Herr LARSSON i Julita (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag kommer tillbaka till de interpellationer
som framställts av herrar Lothigius
och Kilsmo. Nu har jag inte den
kontakt med sågverksägarna i Sörmland
som dessa herrar har, eftersom jag
inte är skogsägare på samma sätt som
de — mitt ägande inskränker sig till ett
vårdträd och några fruktträd — och
jag borde kanske därför helt ha avstått
från att ta till orda i denna debatt. När
jag trots denna omständighet inte gör
det, beror det på att jag har påträffat
en uppfattning som inte kommit till uttryck
i de av herrar Lothigius och Kilsmo
framställda interpellationerna eller
i deras anföranden här med anledning
av statsrådets svar.

Herrar Lothigius och Kilsmo ställer
sig bakom vissa sörmländska sågverksägares
kritik av att ASSI uppträtt på
den sörmländska råvarumarknaden. Att
döma av ett uttalande och omdöme av
en företrädare för ett skogsbolag, som
bedriver förädlingsindustri i ett angränsande
län, där ASSI uppträder som
konkurrent inom samma verksamhetsområde,
kan det ifrågasättas, om det

inte rent av är de sörmländska sågverksägarna
som hjälpt ASSI in på den
sörmländska marknaden. Enligt denne
skogsman och företagarrepresentant
hade de sörmländska sågverksägarna
kommit överens om inköpspriser, som
var lägre än vad som var betingat av
hänsyn till marknadsläget.

Jag är inte, herr talman, övertygad
om att alla skogsägare är lika oegennyttiga
vid sin bedömning av vad som är
skäligt råvarupris som herrar Kilsmo
och Lothigius här visat sig vara. Jag
tror att det finns skogsägare, som är
mer materialistiska i sin bedömning
och som gärna vill ha konkurrens på
detta område, en konkurrens som begränsar
förädlingsindustriens vinstmarginal
till vad som är skäligt och erforderligt.

För övrigt förhåller det sig på det
sättet, att även herr Kilsmo har sålt
skogsprodukter till ASSI, även om det
var innan han tog säte och stämma i
denna kammare. Att den liberale herr
Kilsmo nu klandrar denna fria konkurrens
och som skogsägande bonde
ivrar för att den sörmländska råvarumarknaden
skall förtrustas för vissa
sörmländska sågverksägares räkning, är
en ganska intressant företeelse, som nog
är värd att uppmärksammas av de
sörmländska skogsägarna.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner det något anmärkningsvärt,
att ett företag av ASSI:s
karaktär lämnar ut köpekontrakt till
vissa partitidningar för att på bakvägar
komma åt en interpellant, vilket herr
Larsson här alluderade på. År 1952, innan
det över huvud taget fanns något
problem av denna art, bearbetades nämligen
den södermanländska marknaden
av ASSI, och även jag besöktes. Jag hade
verkligen 1 000 stockar timmer att sälja.
Jag rådgjorde med Skogsägareföreningen
om saken, och man sade där till mig,
att den hade tillräckligt med timmer,

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

så att ingenting hindrade mig att sälja
åt ASSI, om jag önskade det. Detta är
det verkliga förhållandet. Att det skulle
kunna inverka på svaret på denna interpellation,
som inte rör de enskilda
skogsägarnas rätt att sälja åt vem de
vill, kan jag inte förstå.

Herr LARSSON i Julita (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara framhålla,
att jag inte har mina uppgifter från någon
partitidning utan — som jag sade
— av företrädare för ett skogsbolag,
som bedriver förädlingsindustri just
inom det verksamhetsområde, där även
ASSI uppträder.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Ingen kan väl misstänka
mig för att vara rävjägare, och jag
skall inte heller försöka skjuta in mig
på något ädlare högvilt, det kan jag försäkra
finansministern. Emellertid ligger
det omtalade Laxå i södra delen av mitt
län, medan Skogsägareföreningen har
ett sågverk i norra delen, nämligen Dalkarlshytte
bruk. Dessa sågverk ligger
skilda åt med 10 å 12 mils avstånd.
Skogsägareföreningen har timmer liggande
i södra delen av länet, ungefär 2
mil från Laxå, och Statens skogsindustrier
har timmer i norra delen av länet,
ett par mil från Dalkarlshvttan. Nu
har vi föreslagit ASSI, att vi skulle byta
timmerposter och på det sättet komma
undan frakter på 10 mil för båda företagen,
vilket vi tyckte skulle vara lämpligt.
Detta har ASSI emellertid sagt nej
till.

Anledningen till att jag här berättar
detta är, att jag vill att finansministern
skall få reda på saken. Med den kännedom
jag har om hans sinne för affärer
tror jag att han kommer att rätta till det
hela. Det är ju inte direkt nödvändigt
att det skall vara strid mellan två företag
av den typ som det här gäller. In -

tetdera företaget får mera timmer därför
att man slåss om råvaran. Däremot
går det åt en massa pengar i krigskostnader,
och när det gäller ASSI är det ju
skattebetalarna som får betala dessa,
under det att skogsägarföreningarna
själva får bestrida sina krigskostnader.

Jag måste säga, att man från Statens
skogsindustriers sida i vissa fall bedriver
en illojal prispolitik. I ett fall bjöd
ASSI för en rotpost på tillsammans 354
kubikmeter 17 400 kronor, vilket betyder
ett pris av 2: 45 kronor per kubikfot
för timret, oavverkat i skog. Jag vill
inte påstå att samtliga kammarens ledamöter
förstår att detta pris är alldeles
för högt, men de ledamöter, som något
känner till timmerpriserna och priserna
på sågat virke, inser säkerligen att affärer
av detta slag måste lämna rätt stor
förlust. Nu har väl inte saken så stor
betydelse för ASSI, ty denna affär försvinner
säkerligen i den stora massa
av timmerköp som det är fråga om. Men
det hela innebär dock en irritationsanIedning.
En av Skogsägareföreningens
medlemmar, som man bjöd detta pris,
blev missnöjd, ty han kunde inte förstå,
att inte Skogsägareföreningen kunde betala
lika mycket.

Jag tycker att det borde kunna finnas
ett intimt och gott samarbete mellan de
båda företag som det här gäller. Varför
skulle inte Statens skogsindustrier kunna
såsom uppköpare använda skogsägareföreningarna
och deras ombud och
inspektörer och köpa sitt timmer genom
dessa föreningar? På det sättet skulle
man säkerligen kunna minska omkostnaderna.

Herr talman! Såsom jag sade från början
är det inte min mening att på något
sätt väcka strid om dessa frågor. Jag
vill bara uppmana finansministern att
om möjligt medverka till ett bättre samarbete
mellan skogsägarnas företrädare,
skogsägareföreningarna, och Statens
skogsindustrier. Jag tror att detta skulle
vara till fördel för alla parter, inte minst
för skattebetalarna.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Efter denna interpellationsdebatt
som varit rätt rolig att höra
på på grund av dess personliga karaktär,
kanske vi kan övergå att tala om
den stora fråga, som vi skulle samlas
omkring i dag.

När man talar om Statens skogsindustrier
skall man hålla i minnet, att företaget
startades för att i skilda delar av
landet ta hand om industriföretag, som
enskilda företagare inte längre kunde
eller önskade driva. Påtagligast märkte
man sågverksrörelsens sammanbrott
och följderna av de minskade inkomsterna
från denna industri i övre Norrland
med dess korta seglation och dyrbara
lagerhållning. Inom en mycket
trång sektor gick sågverksdöden fram
med en intensitet, som påkallade statsmakternas
uppmärksamhet. De sociala
åtgärder, statsmakterna vidtog för att
lindra följderna av industriens sammanbrott,
räckte inte till och statens utgifter
för detta ändamål tog en sådan omfattning,
att man fann det nödvändigt
att lösa sysselsättningsfrågan för de friställda
arbetarna efter andra linjer än
de traditionella.

Resultatet av denna upptäckt ledde
1941 fram till riksdagsbeslutet att bilda
ett helstatligt industriföretag •— Statens
skogsindustrier — eller ASSI, som dess
namn lyder i förkortning. Företagets
samtliga aktier innehades av domänstyrelsen.
Därmed ville väl riksdagen
markera, att det nya företaget inte enbart
skulle lätta på statens sociala utgifter
inom berörda industriområden,
utan att bolaget därtill skulle vara en
prisreglerande faktor i vinstgivande
syfte för de statliga skogarna. Detta senare
var så mycket mer påtagligt, som
dessa skogar befann sig just inom de
landamären, som hårdast drabbats av
sågverksdöden.

Genom beslutet om bolagsbildning
kom riksdagen därför år 1941 att ge
ASSI en tvåfaldig uppgift. Det övertog
för det första en industriell rörelse, som

tidigare bedrivits av domänstyrelsen.
Varför? Jo, därför att domänstyrelsen
ansågs inte ha de sociala uppgifter, som
vid den tidpunkten ofrånkomligt kom
att höra samman med sågverksindustrien
i övre Norrland. Dessa uppgifter
överfördes genom riksdagsbeslutet på
ASSI.

Å andra sidan skulle ASSI genom det
leveransavtal, som träffades mellan bolaget
och domänverket, garantera domänverket
avsättning för dess råvara
till priser, som ingalunda hade något
av subventionskaraktär, snarare tvärtom.
Under utbyggnaden av cellulosaindustrien
fick ASSI, för att erhålla tillräcklig
råvarufångst för sina sågverk,
inköpa mer sulfatved än vad det vid det
tillfället självt kunde förädla, ett påtagligt
bevis för att ASSI ingalunda behandlades
som mest gynnad nation av
ägaren, staten, företrädd av domänstyrelsen.

Jag har velat göra riksdagen uppmärksam
på detta säregna förhållande
inte för att klaga över domänstyrelsens,
i detta fall något säregna, försäljningspolitik,
men för att begagna tillfället
att ställa till rätta möjliga felbedömningar,
som genom en tendentiös tidningspolemik
kan ha smugit sig in i en
och annan riksdagsmans sinne, om hon
eller han inte är fullt inne i den föreliggande
frågan ehuru nu genom den
kungl. propositionen nödsakad att genom
sitt votum avgöra ASSI:s framtida
utveckling.

Efter denna mera allmänna genomgång
av vad som förevarit i ett tidigare
skede av riksdagens behandling av bolaget
och domänstyrelsen, vill jag, herr
talman, ägna några ord åt den ekonomiska
politik riksdagen fört gentemot
detta statliga företag.

1941 års riksdag fastställde bolagets
aktiekapital till 22 000 000 kronor. Det
var på öret de pengar, som då genom
domänstyrelsen fanns bundna i anläggningarna.
Dessutom upptogs i balansräkningen
en skuld till domänstyrelsen

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

på 9 171 000 kronor, motsvarande värdet
av inneliggande lager.

När Laxå bruk inköptes år 1947, beslöt
riksdagen att köpet skulle finansieras
på så sätt, att bolaget överlämnade
till domänstyrelsen laxåbolagets
samtliga skogsfastigheter medan skillnaden
i köpeskillingen, 3 700 000 kronor,
antogs motsvara värdet av de industribyggnader
laxåbolaget då ägde. Denna
köpeskilling skulle kvarstå som förlagskapital
mot att ASSI till domänstyrelsen
överlämnade en räntebärande
långfristig revers. Vi skall alltså lägga
märke till att ASSI övertagit de tillgångar
som domänstyrelsen tidigare i
egenskap av företagare hade satsat.

År 1953 ökades aktiekapitalet genom
riksdagsbeslut med ytterligare 22 000 000
kronor. Utöver detta lämnade riksdagen
den gången ASSI rätt att på riksgälden
dra upp till 30 000 000 kronor.

I dag disponerar bolaget sålunda utöver
aktiekapitalet på 44 000 000 kronor
ett statligt förlagskapital på 30 000 000
kronor samt därjämte från domänverkets
markfond, Laxå-industrien, 3 700 000
kronor, vilket inalles motsvarar 11,5
procent av det nedskrivna värdet på
bolagets anläggnings- och omsättningstillgångar
och endast 7,5 procent av
samma tillgångars bokförda bruttokostnad
enligt 1955 års bokslut.

1941 års riksdagsbeslut innebar, att
domänverket skulle tillhandahålla bolaget
nödigt rörelsekapital. Domänverkets
behov av egna investeringar för
höjande av skogsbrukets räntabilitet
omöjliggjorde detta, och av 1953 års
riksdag fick bolaget bemyndigande att
upplåna erforderligt kapital i den öppna
marknaden, något som vid den kreditåtstramning
som vidtogs vid denna
tidpunkt visade sig omöjligt, då bolaget
i brist på skogstillgångar saknade vad
kreditinstituten betecknade som realtillgångar.

I detta sammanhang kan det, herr talman,
vara befogat att med några exempel
belysa statens, ägarens, förståelse för

de åtaganden staten gjort genom de beslut
riksdagen fattat. Jag har i det föregående
nämnt att bolaget genom riksdagsbeslut
kom att bli ägare till nerslitna
sågverksföretag, som enskilda
företagare inte längre hade intresse av
att driva, då de inte förräntade eller
gav vinst på aktiekapitalet. Av dessa
företag låg fem stycken i övre Norrland
och fem stycken hörde till den s. k.
bergslagsgruppen.

För att börja med de sista förvärven
kan jag nämna, att riksdagen år 1953
uppdrog åt ASSI att förvärva Töreforsindustrien.
För ändamålet anslogs
850 000 kronor. De ledamöter av denna
kammare, som var med på riksdagsresan
i Norrland, kommer säkert ihåg
vilket beklämmande intryck man fick
av det, som fanns kvar av denna industri.
9 000 000 kronor kostar det att
återuppbygga denna industri, men anslag
för ändamålet har riksdagen glömt
att anvisa.

Till inköp av Sandvikens sågverk
inom Nedertorneå kommun, som ligger
på den inte helt okända Seskarön i
Bottenhavet, anslogs 105 000 kronor,
men det beräknades att ombyggnaden
av sågverket, hamnar, bostäder m. m.
kommer att dra en kostnad av 10 000 000
kronor. Även här har riksdagen glömt
bort att anvisa medel.

Likadant är det med Båtskärsnäs
inom Nederkalix kommun. ASSI själv
fick överta detta sågverk för 325 000
kronor, som det fick ta ur egna medel,
och måste anskaffa de 19 000 000 kronoin
som det beräknas kosta innan företaget
kommer i ett sådant skick, att
det svarar mot modern företagsamhet
och inger trygghet vid förändringar på
köpemarknaden.

Lövholmen i Piteå överlämnades till
ASSI utan vederlag av SJ, som ägde verket,
och det har hittills kostat ASSI
39 000 000 kronor att rusta upp Lövholmen
till en modern och konkurrenskraftig
sågverksindustri.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Förhållandena har varit likartade
inom bergslagsgruppen.

Man kan tycka att detta ger en dyster
bild av svensk industriell företagsamhet
av i dag. Visst är det så. Sågverksindustrien
kan i dagens läge inte
hävda sig annat än i stora enheter och
genom högrationalisering. Sådan är
verkligheten, och den måste vi tyvärr
se i ögonen.

Kan man då med de erfarenheter man
har av marknadsefterfrågan på trävaror
och den prissättning, som man har att
kalkylera med i dag och inom överskådlig
tid, räkna med att sågverken
kan bestå såsom enskilda företag, att
enskilt riskvilligt kapital finnes tillgängligt
för att exempelvis övertaga de
statliga sågverken i Båtskärsnäs, Seskarö
och Törefors? Med största säkerhet
inte.

Hur har då den enskilda företagaren
löst problemet? Jo, genom att i anslutning
till sågverken lägga produktion a''-sulfat- och sulfitmassa, genom att bygga
pappersbruk eller annan industriell
verksamhet som ansluter till skogsbruket.
Genom byggande av ett pappersbruk
i Kalix har ASSI försökt att komplettera
vad sågverksindustrien där
uppe drar ned. På samma sätt har man
också rustat upp sulfatindustrien. I dag
ligger vid Karlsborgs bruk en modern
sulfatindustri med en kapacitet på
120 000 ton sulfatmassa och ett pappersbruk
som förädlar 00 000 ton av
den blekta massan till papper. I Piteåområdet
har man anlagt en wallboardfabrik
och bergslagsgruppen har en stor
cellulosaindustri och en glasullsindustri.
I Laxå finns en glasullsindustri och
i Skinnskatteberg en wallboardanläggning.
Dessa industrier måste till för att
göra de av staten nedlagda och av skattebetalarna
utbetalda pengarna — som
det hette här nyss — räntebärande.
Man måste förstå att utbyggnaden av
dessa industrier, som ur företagarsynpunkt
är så ytterst motiverade, icke kan
komma till stånd enbart med anlitande

av de vinstmedel, som kvarstår sedan
domänstyrelsen fått betalt för sin råvara.

Här vill jag — med bemötande av vad
herr Kilsmo sade i interpellationsdebatten
— anföra, att ASSI inte är skyldigt
domänverket fem öre i dag för råvaruleveranser.
De priser ASSI betalat är
dagspriser. Det är möjligt att man fått
ett högre pris på skogen tack vare att
ASSI funnits till som konkurrent, men
detta kan väl inte den enskilde skogsägaren
klaga över. Var och en vill väl
ha ut det mesta möjliga av sitt arbete
och sina kapitaltillgångar. Staten har
dessutom fått skatt på företagarvinsten
från industrien. När det nu visat sig
omöjligt att få tag på pengar här hemma,
har ASSI helt naturligt tvingats ut
på den främmande marknaden för att
skaffa det nödvändiga driftkapitalet.

I det sammanhanget vill jag passa på
att lägga till rätta vad herr Kilsmo nyss
sade om att ASSI genom att ta emot
förskottslikvid på kommande leveranser
kommit i ett beroendeförhållande
till köpare i utlandet. Så är ingalunda
fallet. ASSI har inte ens 10 kronor i
skuld till någon köpare av bolagets
skogsprodukter. Däremot har ASSI efter
kriget gjort remboursaffärer på ungefär
100 miljoner med engelska bankinstitut,
men de har inte på något sätt
varit bundna till kundleveranserna. Det
är en metodik som har använts inte
bara av ASSI utan även av övriga skogsindustrier
här i landet, vilka haft möjlighet
att skaffa sig den goodwill på
den engelska penningmarknaden som
behövs för dessa remboursaffärer.

Jag vill, herr talman, innan jag slutar
mitt anförande anföra några siffror,
som kan bli en tankeställare för dem
som är beredda att tänka om i denna
fråga.

Efter sitt första arbetsår redovisade
ASSI ett produktionsvärde av 40 miljoner
kronor, och aktiekapitalet utgjorde
då 55 procent av produktionsvärdet.
År 1951 hade produktionsvärdet stigit

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

till 173 miljoner, och aktiekapitalet utgjorde
12 procent härav. Sedan sjönk
produktionsvärdet 1954 till 120 miljoner,
och därmed steg aktiekapitalets andel
av detta till 24,5 procent. År 1955
hade produktionsvärdet gått upp till
230 miljoner och aktiekapitalet utgjorde
19 procent av produktionsvärdet —
då hade ASSI fått ytterligare 22 miljoner
i aktiekapital genom riksdagsbeslut.

Kalkylerna för 1956 visar att aktiekapitalet
då utgjorde 17 procent av produktionsvärdet,
och för år 1957 väntas
andelen bli likaledes 17 procent. För
1958 beräknas aktiekapitalets andel av
produktionsvärdet uppgå till 14,5 procent
och år 1959 till lika mycket, 14,5,
för att år 1960 vara tillbaka till 12 procent
av produktionsvärdet.

Denna utveckling, herr talman, finner
vi som står för motion nr 619 i denna
kammare vara orimlig. Vilken enskild
företagare som helst måste inför en sådan
situation fråga sig, om den penningbrist
som här måste uppstå kan
klaras genom kort- eller långfristiga
lån. Det naturliga med hänsyn till nya
realvärden i form av maskiner, byggnader
och bostäder för de anställda
måste vara att kapitalanskaffningen inte
sker genom lån. Det är ytterst detta
som den föreliggande frågan gäller.
Penningförsörjningen måste enligt vår
mening klaras genom en höjning av aktiekapitalet,
och det är därför vi i vår
motion föreslår, att aktiekapitalet skall
höjas med 60 miljoner i stället för med
35 miljoner, som föreslås i propositionen.

Till sist vill jag, herr talman, anföra
några siffror som belyser den betydelse
som detta statliga bolag haft för bygd
och land under de år det verkat.

Under tiden 1/1 1942—31/12 1955
har bolaget i sina, d. v. s. statens industriföretag,
investerat inalles 240 miljoner
kronor. Dessutom har under samma
tid det i lager bundna kapitalet
ökat med 50 miljoner kronor. Den sam -

manlagda ökningen utgör således 290
miljoner. Mot dessa 290 miljoner, som
är realvärden vilka staten äger genom
Statens skogsindustrier, svarar statens
egna insatser på 44 miljoner plus 3,7
miljoner i form av förskottsmedel i
Laxå bruk. Jag tror inte att man med
fog kan tala om att skattebetalarnas
pengar är i farozonen, såsom man ville
göra gällande i interpellationsdebatten.

Jag vill också säga att människorna
som bor inom det område vilket berörs
av ASSI:s verksamhet är, oavsett politisk
inställning, i högsta grad intresserade
av vad som sker i riksdagen denna
dag. Skall ASSI få de möjligheter
företaget behöver för att kunna fullfölja
sin påbörjade investeringsverksamhet
i exempelvis Törefors, Seskarö och
Båtskärsnäs, eller skall kammaren avvisa
den hemställan vi har gjort i vår
motion? Om riksdagen vägrar ASSI det
kapitaltillskott, som bolaget behöver,
uppstår ett ytterst labilt läge, och den
trygghet som kommunerna och de i
företaget anställda trott sig kunna känna
genom att riksdagen har givit ASSI
dessa uppdrag att fullfölja utbyggnaden
av de nedlagda industrierna kommer
att försvinna. Vi skall i detta sammanhang
inte tala om hjälp, ty det är staten
som är aktieägare och i den egenskapen
är skyldig att tillse att inte
pengar som redan satsats går förlorade.
Jag vill erinra om att herr De Geer i
första kammaren vid sina undersökningar
har kommit till det resultatet,
att om inte riksdagen anslår minst 36
miljoner till en ökning av aktiekapitalet,
så kommer företaget att göra årliga
förluster på 6,5 miljoner kronor, och
det är pengar som så småningom måste
tas ur skattebetalarnas plånböcker.

Med hänvisning till det sagda hemställer
jag om bifall till reservation
1) b) av herr Åkerström m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Jonsson i Strömsund (s), Wiklund (s),
Lassinanlli (s) och Petterson i Degerfors
(s).

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Innan jag besvarar herr
Janssons i Kalix anförande skulle jag
vilja framföra några allmänna synpunkter
på debatten om kreditgivningen till
ASSI.

När det nu diskuteras alt tillföra ASSI
ytterligare medel, vill jag erinra om
med vilken tveksamhet 35 miljoner kronor
beviljades förra året med hänsyn
till såväl de företagsekonomiska som de
allmänekonomiska aspekterna. Dåvarande
departementschefen Norup inlade
också en brasklapp i sitt tillstyrkande
yttrande. I likhet med riksgäldsfullmäktige
hyste han betänkligheter
mot tillstyrkan, framför allt på grund
av den förda restriktiva kreditpolitiken.
35 miljoner kronor tillstyrkes emellertid
därför att bolaget nödgats binda
motsvarande belopp i överskottslager av
rundvirke. Även i årets framställning
förekommer detta stormfällda virke i
motiveringen från ASSI för det onormalt
stora lagret. Jag kan inte undgå att
ställa frågan: Har alla åtgärder vidtagits
för att sälja dessa virkeskvantiteter
och bringa ned lagret till en rimlig
nivå?

Vad jag finner mest anmärkningsvärt
i denna årliga kreditgivning till ASSI
är att man låter ett statligt företag undslippa
de åsyftade verkningarna av den
förda kreditpolitiken. Bolaget har tagit
för vana att i efterhand komma till regering
och riksdag och i framställningar
påvisa, att gjorda investeringar och åtaganden
är sådana, att om inte ytterligare
medel anslås, så går det inte längre.
Eftersom det är fråga om ett statligt företag,
vill regeringspartierna naturligtvis
hjälpa. Men skulle ett privat företag
nu drivas som om det inte funnes några
kreditrestriktioner, skulle det snart vara
på obestånd. Hur skulle en framställning
angående t. ex. stöd åt ett privat
företag upptagas av herr finansministern?
Förmodligen precis så som han
nu framställt i sin proposition nr 175,
där det heter: »Påfrestningarna och

svårigheterna på grund av kreditåtstramningen
har blivit kännbara på så
gott som alla punkter i det ekonomiska
livet. Detta är ofrånkomligt vid varje
effektiv kreditpolitik. Avsikten med en
sådan är ju, att de enskilda företagens
produktions- och investeringsplaner lika
väl som kommunernas verksamhetsprogram
skall beskäras och jämkas, så att
de tillsammantagna kan rymmas inom
den ram som landets tillgängliga resurser
oeftergivligt sätter som möjligheterna
att tillgodose alla de anspråk som
ständigt anmäler sig. På ett eller annat
sätt måste önskemålen och behoven begränsas.
Det kan inte undvikas, att
detta i det individuella fallet ter sig såsom
ett irriterande utslag av hårdheten
i den förda politiken. Först när balans
mellan den totala tillgången och den totala
efterfrågan i samhället, och då närmast
mellan sparande och investeringar,
uppnåtts, genom en målmedveten
och uthållig stabiliseringspolitik, kan
emellertid den nuvarande kreditpolitiken
lättas.»

Detta är vad finansministern säger,
och jag kan inte finna, herr talman, att
detta uttalande stämmer med vad som
anföres i proposition nr 117, nämligen
att bolagets ställning nu uppenbarligen
är sådan, »att det synes ofrånkomligt att
statsmakterna i viss utsträckning tillskjuter
ytterligare medel». Det är helt
enkelt så, att i detta fall ett statligt bolag
ges en förmånsställning, som inte
borde ske, om principen om lika konkurrens
skall gälla.

Den ombildning av bolagets organisatoriska
förhållanden, som nu skall ske,
torde tyvärr inte ge fullgod garanti för
att inte nya krediter inom en nära framtid
kommer att begäras. Redan igångsatta
investeringsobjekt är av sådan omfattning,
att kapitalanspråken blir betydande.
Det är av den anledningen som
vi har begärt en utredning rörande bolagets
ställning i dess helhet, dess framtida
kapitalbehov och den erforderliga
avvägningen mellan föreliggande inves -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

teringsprojekt och den aktuella kreditsaneringens
genomförande. Det är synnerligen
angeläget, att denna utredning
snarast kommer till stånd, så att även
de mera principiella spörsmålen angående
bolagets verksamhet och målsättning
kan specificeras. Den expansion,
som under senare år har ägt rum, synes
nämligen ha skett utan att bolagsledningen
haft någon klar gräns för vad
som varit bolagets uppgifter. Framför
allt är beställningen av s. k. paragrafbåtar,
som fru Sandström har påpekat,
ganska anmärkningsvärd.

I stort sett är bolagets uppgift av både
social och företagsekonomisk natur. I
det första fallet har det varit fråga om
att skapa arbetstillfällen i vissa delar
av Norrland, och jag anser fortfarande
i likhet med mitt parti, att detta är en
av huvuduppgifterna. De företagsekonomiska
uppgifterna är att verka för ett
ändamålsenligt tillvaratagande av domänverkets
råvara. Utvecklingen har
emellertid gått dithän, att rent expansiva
strävanden satts i första hand. Råvaruköpen
från de privata skogarna har
exempelvis ökat betydligt mer än inköpen
från kronans skogar.

I den motion, som i detta ärende
väckts i första kammaren av herr Hagberg,
har framhållits vilken risk för vår
virkesmarknad i utlandet som bolagets
system med förskottslikvider utgör. Nu
säger visserligen herr Jansson i Kalix,
att det inte förekommit några kundförskott,
men jag undrar ändå om inte dessa
uppgår till cirka 50 miljoner kronor.
Jag skulle vilja fråga, om det inte är på
det sättet. Det torde vara alldeles givet
att det här inte kan vara fråga om
s. k. pundsäkringar. Den sortens affärer
har mig veterligt den privata skogsindustrien
inte givit sig in på. Däremot
har Finland tvingats utnyttja samma
väg för att klara likviditeten. Jag tror
inte, herr talman, att det exemplet manar
till efterföljd, och jag vill på det
bestämdaste varna för konsekvenserna
av att fortsätta med denna politik. Det

skadar framför allt det anseende som
svenska företag under många år byggt
upp, och även prissättningen kan här
röna stark inverkan.

Svårigheten att sätta sig in i bolagets
affärer gör det angeläget att få en ökad
insyn i verksamheten. Anmärkningar
kan riktas mot investeringspolitiken,
mot att bolaget går in på verksamhetsfält
som bättre handhas av det privata
näringslivet, mot att det inneliggande
lagret är för stort, mot att de kortfristiga
skulderna är oroväckande stora,
o. s. v.

Det är som sagt svårt att tränga in i
Statens skogsindustriers affärer. Inte
ens revisorerna har fått möjlighet till
en detaljgranskning. Nu är det dock så
att vi från oppositionens sida inte varit
overksamma när det gällt att få klarhet
i bolagets ganska underliga investeringar.
Så gott som all skoglig och
industriell sakkunskap är överens om
att Statens skogsindustrier uppträtt på
ett synnerligen ansvarslöst sätt. Den
som efter detta vill påstå, att statlig
företagsamhet i dessa avseenden skulle
vara enskild överlägsen, är inte mottaglig
för sakskäl. I den undersökning,
som gjorts av statsrådet Kling, och i
finansministerns proposition erkänns
emellertid att stora brister vidlåder
verksamheten och att man är beredd att
delvis rätta till detta.

.lag vill, herr talman, understryka
nödvändigheten av att riksdagen i dessa
frågor får tillfälle till verklig information.
Den kan endast åstadkommas om
riksdagen får insyn i de statliga bolagens
verksamhet. Det är också nödvändigt
att vi får klarare riktlinjer för hur
Statens skogsindustrier skall arbeta.
Inte minst för bolagsledningen bör det
vara angeläget att få målsättningen preciserad.
Det är ett steg i rätt riktning
när bolaget nu omorganiseras, men detta
är inte tillräckligt, eftersom riksdagen
även då kommer i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga att vad vi önskar är en snabb och

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

förutsättningslös undersökning av Statens
skogsindustriers hela verksamhet,
i vilken man går igenom investeringsåtgärderna
på plats efter plats. Jag är
övertygad om att man därvid skall konstatera
och kunna rätta till de felaktigheter
som gjorts. Först därefter kan
vi med verklig noggrannhet besluta i de
ekonomiska frågorna. Den utredning
som gjorts av statsrådet Kling berör, såvitt
jag kan se, endast de allmänna ekonomiska
problemen och går inte in på
delfrågorna, något som är nödvändigt
om kammaren med ansvar skall kunna
gå till beslut.

Iierr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 1) a)
av herr Birke m. fl., vari hemställes att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
beträffande dessa 35 miljoner kronor.
Jag yrkar öven bifall till reservation
2) av herr Sundelin m. fl., vari
hemställs om en snabbutredning av statens
skogsindustriella verksamhet.

Häri instämde herrar Staxäng (h)
och Magnusson i Borås (h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Sedan den tidigare förda
interpellationsdebatten väl har skalat
av en del av utanverken i detta ärende,
kanske vi nu kan hålla oss till frågan
om bolagets kapitalbehov.

I den debatt som förts tidigare har
det framkommit många olika bud. Jag
vill bara erinra om att man i motioner
från olika håll dels har yrkat avslag på
propositionens framställning om en ökning
av bolagets aktiekapital med 35
miljoner kronor, och dels har yrkat att
aktiekapitalet liöjes med 60 miljoner
kronor. I en annan motion har det vidare
föreslagits en ökning med 50 miljoner
kronor och att bolaget dessutom
skulle få disponera en rörlig kredit på
80 miljoner kronor. Ett annat förslag
är att bolaget för sina investeringsändamål
skulle få disponera 70 procent
av intäkterna från domänverkets skogsförvaltning.

Man kan vidare konstatera att det
föreligger många olika bud också i remissinstansernas
yttranden i detta ärende.
Jag skall här endast redovisa att
Aktiebolaget Statens skogsindustrier för
sin del begär en ökning av aktiekapitalet
med 60 miljoner kronor, riksräkenskapsverket
har gått med på samma belopp,
alltså 60 miljoner kronor, det i
alla andra sammanhang mycket försiktiga
statskontoret föreslår för sin del
en ökning av aktiekapitalet med 100
miljoner kronor, riksgäldsfullmäktige
en ökning med 30 miljoner kronor och
bankofullmäktige med 40 miljoner kronor.
Uppenbarligen kan det vid valet
mellan dessa olika bud vara tveksamt
vilken siffra som skall anses vara den
riktigt avvägda.

Innan jag går närmare in på detta
spörsmål vill jag emellertid framhålla,
att det väl också kan vara tveksamt,
huruvida den i propositionen föreslagna
skilsmässan mellan domänverket och
Aktiebolaget Statens skogsindustrier är
den i alla avseenden riktigaste lösningen
i förevarande sammanhang. Därom
kan utan tvivel råda olika uppfattningar.
I det sammanhanget kan pekas på
exempelvis skilsmässans inverkan på
bolagets råvaruförsörjning och på det
nära sambandet mellan domänstyrelsens
verksamhet och bolagets rörelse.
Det föreligger ett ömsesidigt beroende
dem emellan som kan komma att påverkas
av den föreslagna ändrade ordningen.
Den nu gällande ordningen har
dock, såvitt man kan bedöma, underlättat
samarbetet mellan domänverkets
förvaltning och bolaget på ett mycket
tillfredsställande sätt.

Den nu föreslagna åtgärden kan även
komma att få inverkan på sysselsättningsförhållandena.
Man skall alltså enligt
mitt förmenande inte utan vidare
säga att den eller den föreslagna åtgärden
är den i alla avseenden bästa. Låt
mig också påpeka att det torde höra till
undantagen inom det privata näringslivet,
i varje fall då det gäller företag

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

av större storleksordning på skogsbrukets
område, att skogsindustrier inte
lagt sig till med och utvecklat egna råvarutillgångar.
Jag skall återkomma till
denna synpunkt något senare, men jag
vill redan nu framhålla att de i den
offentliga debatten och även här i kammaren
i dag gjorda påståendena, att
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle ur kapitalförsörjningssynpunkt
vara ställt i en förmånsställning i förhållande
till privata företag, nog i många
avseenden bygger på jämförelser som
är betydligt haltande.

Vilka fördelar skulle då den nu föreslagna
skilsmässan mellan domänverket
och ASSI innebära? För det första kan
man som motiv för en sådan skilsmässa
peka på att bolaget nu nått en storleksordning
som kan göra det befogat att
skilja dessa två företag åt. Låt mig erinra
om att värdet av bolagets anläggnings-
och omsättningstillgångar från
år 1942 till år 1956 stigit från 43,9 miljoner
kronor till 321,5 miljoner kronor.
Under samma tid har leveransvärdena
stigit från 40,9 till 186,5 miljoner kronor.
Det är utan tvekan en framgångsrik
verksamhet, men det kan väl också
sägas att det, då man nått denna storleksordning,
kan vara skäl att pröva
andra former för verksamheten. Huvudskälet
för den föreslagna åtgärden att
skilja de två företagen åt har dock varit
att statsmakterna därigenom skulle erhålla
större möjligheter att överblicka
och kontrollera bolagets utveckling inom
dess verksamhetsområde. Ett annat
motiv, som framförts tidigare i denna
debatt, är den utvidgning av bolagets
verksamhet till nya verksamhetsområden,
som påtalats i fru Sandströms interpellation.
Jag tycker nog att den detaljen
är av mindre betydelse i detta sammanhang.
Bolaget har förvärvat några
fartyg, och det har enligt bolagsstyrelsens
uppgift skett på grund av att det
varit svårigheter att få det reguljära
svenska tonnaget att under vissa tider
befrakta norrlandshamnarna. När bola -

get startade sin verksamhet sades det,
såvitt jag vet, att man skulle försöka se
till att bolaget fick arbeta på samma
villkor som privata företag. Även många
privata företag har lagt sig till med
transportmedel — det gäller ju här inte
något annat än ett transportmedel, även
om det kanske är av litet större storleksordning
än lastbilar och truckar,
som man närmast tänker på i samband
med ordet transportmedel.

Slutligen har en av huvudanledningarna
till den föreslagna åtgärden varit
att statsmakterna inte haft möjlighet att
i förväg ta ställning till bolagets anspråk
på statliga kapitalinvesteringar.
Det skall utan tvekan erkännas att detta
varit en svaghet i nuvarande statsfinansiella
läge. Under allt detta ligger emellertid,
det skall heller inte förnekas,
den ganska känsliga situation som uppstått
genom att bolaget i så stor utsträckning
har tvingats — låt mig använda
det uttrycket — att finansiera
sina investeringar med kortfristiga
kundkrediter.

Med anledning av den diskussion som
förts i pressen och även i något tidigare
inlägg i dagens debatt, vill jag här
passa på att skjuta in att icke någon av
de investeringar som bolaget gjort är
sådan, att den icke är ur företagsekonomisk
synpunkt försvarlig. Investeringarna
har gett och kommer såvitt
man kan bedöma att även i framtiden
ge tillfredsställande utdelning på det
av staten satsade kapitalet. Jag tror att
man i likhet med herr Jansson i Kalix
kan göra gällande, att bolaget har blivit
snålt behandlat från statens sida.
För att även på denna punkt anföra
några siffror — jag tror att herr Jansson
i Kalix var inne på några liknande
sifferuppgifter — vill jag här bara nämna
att bolagets nuvarande aktiekapital
utgör endast 17,4 procent av bolagets
anläggnings- och omsättningstillgångar.
För 100 enskilda svenska bolag är motsvarande
siffra 45,7 procent.

Sedan skall jag med några ord be -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

röra talet om att Statens skogsindustrier
skulle inta en speciellt gynnad ställning
jämfört med andra företag. Man talar
om de härda kreditrestriktionerna som
drabbat annan industri, men det är ju
inte all annan industri som har drabbats
hårt av restriktionerna. Vi har
ändå företag — och stora företag! —
som i mycket stor utsträckning är självförsörjande
då det gäller kapital. Skall
man göra jämförelser med företag verksamma
på samma område som ASSI, så
har de ju i många fall egna råvaror,
och ingenting hindrar sådana företag
att använda en del av vinsten från sin
skogshantering till investeringar i sina
skogsindustriella företag. Den del av
vinsten, som inte användes till investeringar,
kan utdelas till aktieägarna. Den
möjligheten har inte Statens skogsindustrier
haft. Där har man tvingats bygga
ut, sanera och rationalisera övertagna
privata företag, vilka varit hårt nedkörda,
omoderna och orationella, och
för att på det sättet få dem på fötter
har man tvingats använda sig av kortfristiga
krediter. Ehuru — som jag sade
tidigare — denna finansieringsmetod
inte är invändningsfri, så är den ändå
inte främmande för enskilda företag.
Även sådana använder sig av kundkrediter,
också från utlandet, för sina
investeringar — och det sker, ärade
kammarledamöter, på områden av det
svenska näringslivet som måhända ur
olika synpunkter är betydligt känsligare
för landets vidkommande än skogsindustriområdet.

Sedan vi i statsutskottets femte avdelning
och även i utskottet i övrigt
efter bästa förmåga sökt avväga alla de
bud som framkommit angående Statens
skogsindustriers kapitalbehov, har
utskottet stannat för att förorda det av
Kungl. Maj :t föreslagna beloppet av 35
miljoner kronor. Med hänsynstagande
till alla på en bedömning av frågan inverkande
omständigheter har vi funnit
den föreslagna förstärkningen av bolagets
aktiekapital vara väl avvägd. Den -

na förstärkning bör ge bolaget möjlighet
att sanera sina affärer, att nedbringa
de kortfristiga skulderna och att,
med en samtidig minskning av lagerhållningen,
fullborda de påbörjade investeringarna
utan att bolaget åsamkas
kapitalförluster —- vilken risk annars
föreligger ■— och därigenom fortsätta
sin expansion, om också i något lugnare
takt än hittills.

Vad beträffar upplösningen av sambandet
mellan domänverket och bolaget
har vi också i utskottet förutsatt att
det arrangemang med tioåriga leveransavtal
som föreslås i propositionen skall
i varje fall till största delen eliminera
de olägenheter som skilsmässan i övrigt
kan medföra.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag i denna
del.

Vad därefter angår frågan om en utredning,
alltså det yrkande som innefattas
i reservation nr 2), vill jag erinra
om att det i samband med det nu
föreliggande förslaget har verkställts inte
mindre än tre olika utredningar. Den
första gjordes av bankdirektör Rosander
och revisor Öhrling, den andra av
nuvarande statsrådet Kling och den
tredje — i varje fall beträffande viss
del av bolagets verksamhet — av ledamoten
av riksdagens första kammare
herr De Geer. Jag kan också erinra om
att jordbruksutskottet så sent som i fjol
i sitt utlåtande nr 28, vilket också godkändes
av riksdagen, skrev att en utredning
av principerna för bolagets
verksamhet inte bör ske, då denna fråga
skall behandlas av 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna.

Enligt utskottets mening finns det
heller inte något skäl för att man, som
det yrkas i motion nr 617 i denna kammare,
skall begära en utredning om de
principiella synpunkterna på de statliga
företagsformerna eller att denna del
skulle behandlas med förtursrätt av 1953
års utredning.

De nämnda tidigare utredningarna

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

har ju nu för övrigt resulterat i förslag
om en genomgripande förändring av
Statens skogsindustriers ställning, en
förändring som riksdagen nu har att ta
ställning till. Detta innebär att bolaget
skall skiljas från domänverket, att aktierna
skall överföras från domänverkets
fond till fonden för statens aktier
och att bolaget därigenom skall komma
under mera direkt inflytande av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Att i det läget sätta
i gång ytterligare en utredning i ärendet
kan jag för min del inte finna på
något sätt befogat.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt i sitt anförande
tycktes herr Gustafsson i Stockholm
vända sig till mig. Han påstod, att
den fråga, som jag i dag har tagit upp,
var av mycket liten betydelse och inte
på något sätt borde inverka i det här
sammanhanget.

Jag vill då bara peka på att i det
svar, som finansministern givit mig i
dag, säger han att det förhållandet att
bolaget utan att Kungl. Maj :t fått tillfälle
att pröva frågan utvidgat sin verksamhet
genom anskaffande av dessa fartyg
har inverkat på hans bedömande
av lämpligheten att direkt underställa
bolaget Kungl. Maj :t.

När alltså finansministern tillmäter
denna fråga så pass stor betydelse, tycker
jag inte att utskottets talesman bör
säga, att den i detta sammanhang har
mycket liten betydelse.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är ju ingenting som
säger, att herr finansministern och jag
behöver ha exakt samma bedömning av
huruvida frågan om de här fartygen
bör tillmätas större eller mindre betydelse.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
den för mig litet egendomliga situationen,
att finansministern och jag i detta
fall tydligen har ungefär samma bedömning
gentemot den herr Gustafsson i
Stockholm företräder.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Här har mest diskuterats
den organisatoriska delen, men själva
huvudfrågan i propositionen har inte
tagits upp, nämligen att man önskar
skilja skogsindustrien från råvaran genom
att ASSI skulle skiljas från domänverket
samt direkt underställas Kungl.
Maj :t och därvid sortera under handelsdepartementet.

När jag läser utredningen och tar del
av frågan i övrigt, frågar jag mig: Har
statskontoret och har handelsdepartementet
förutsättningar för att affärsmässigt
sköta ett skogsindustriellt företag?
Förmodligen skulle ingen enskild
person här i landet gå in för att skilja
industrien från råvaran. Hur skulle det
vara, om riksdagen skulle säga, att
Kempekoncernens olika industrier skulle
avhändas de cirka en miljon tunnland
skogsmark de har? Hur skulle det
vara, om Stora Kopparbergs Bergslags
AB, Korsnäsbolaget eller Uddeholmsbolaget
skulle ställas inför den situationen,
att själva industrien skulle berövas den
för en skogsindustri mycket viktiga, ja
nästan grundläggande förutsättningen,
nämligen tillgång till en säker och billig
råvara? När en utredningsman efter
cirka två månaders utredning kommer
till ett visst resultat och regeringen sedan
helt hastigt kastar fram en proposition
med så vittgående verkningar, så
är detta minst sagt mera anmärkningsvärt
än att ett bolag av olika skäl anser
det förenligt med sina intressen att köpa
in fyra transportmedel, låt vara i form
av båtar. Det är därför som jag i min
motion har sagt ifrån, att det finns ingen
anledning att i dag skilja ASSI från

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av vtterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

domänverket. Om det eventuellt förhåller
sig på det sättet, att domänstyrelsen
företräder ålderdomliga affärsmässiga
metoder, är det väl riktigare att man
reformerar där än att man går den här
vägen.

Herr Lothigius har bl. a. uttalat, att
man bör ha insyn i ASSI och att det
bör bli konkurrens på lika villkor. Om
man från det hållet anser att det skall
vara insyn i ASSI varför kräver man
inte då, att vi samtidigt skall infordra
alla papper i fråga om alla andra skogsbolag
i det här landet?

Jag vill konstatera, att dagens diskussion
och diskussionerna över huvud taget
i riksdagen beträffande företagsekonomiska
frågor visar, att riksdagen
inte är ett lämpligt organ att syssla
med dessa affärsmässiga frågor. Om vi
skulle utlämna ASSI till en sådan översyn,
som här är förutsatt, utan att samma
krav ställes på kooperationen eller
den enskilda företagsamheten, försätter
vi ASSI i en ur konkurrenssynpunkt
ofördelaktig situation, som intet annat
företag skulle finna sig i, om de affärsmässigt
skulle bedriva sin verksamhet.

Man talar om att viss statlig verksamhet
skall spaltas upp på små enheter.
Men låt oss säga att Sveriges äldsta
bolag — det ägs av enskilda, men det
är det enda företag i vårt land som är
verkligt socialistiskt organiserat — skulle
tvingas att spalta upp sin verksamhet
på olika enheter utan ekonomisk
kontakt med varandra. Man skulle då
komma att ställas inför ekonomiska svårigheter
av mycket betydande omfattning.
Dessa företag har utnyttjat de gemensamma
resurserna på ett vettigt sätt,
och man lämnar dem som leder de
olika grenarna en mycket stor rörelsefrihet
för att det skall gå att handla
så snabbt som är erforderligt i uppkommande
situationer.

Jag tror att herr Kilsmo borde dämpa
sitt tal om socialistiska eller statskapitalistiska
företag. Vad är det som skurit
sig i fråga om skogen och råvarupri -

serna? Jag har den uppfattningen, att
skogsägarna i Sörmland lika väl som
annorstädes får sälja till vem de vill.
Men det liar skurit sig därför att här
får icke Statens skogsindustrier på samma
sätt som ett enskilt företag göra upphandlingar
och gå in och konkurrera
om råvaran. Vi skall inte se bort ifrån
att det för ett enskilt företag med stora
råvarutillgångar kan gälla att av domänverket
köpa endast en mindre del råvara
som komplettering, och för denna
kan man betala ett relativt högt pris.
Men det är självklart, att om Statens
skogsindustrier, såsom av utredningen
framgår, tvingas att i stort sett följa de
kompletteringspriser, som enskilda kan
betala till domänstyrelsen, så blir ju priset
för råvaran, i motsats till vad som
har påståtts, för högt.

Det har också sagts, att intrång på
andras råvaruområden inte skall ske. Vi
har i Uppland ett stort företag, som
försörjer cirka 600 människor och som
jag är mycket intresserad av. Detta företag
hade tidigare till sitt förfogande
ganska stora skogsområden, vilka anskaffats
för att säkra verksamheten vid
de uppländska bruken. I dag har ett annat
bolag i ett annat län och i ett annat
landskap tillgång till all denna råvara,
under det att det förstnämnda företaget
får lov att arbeta med råvaruköp
från enskilda. Det är självklart, att om
detta företag går utöver en viss räjong,
så blir konkurrenskraften mindre. Men
menar man då, om man resonerar som
herr Lothigius, att det gamla bolaget i
Uppland skulle öga rätt att återköpa
råvaruområdet från det andra bolaget,
som tagit råvaran men inte utövar industriell
verksamhet?

Jag anser, att när nu ASSI till 88
procent är knutet till domänverket vad
råvaran beträffar, så är det ekonomiskt
oförsvarligt att ställa företaget i en sådan
här situation. Ingen enskild eller
kooperativ rörelse i detta land skulle
kunnat handla så lättsinnigt med ett
företag som här förutsatts i propositio -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nen. Därför har jag i min motion yrkat,
att beslutet i denna fråga skulle skjutas
fram i tiden, i varje fall ett år, så att
några experter finge utreda problemet.
Jag är säker på att dessa skulle understryka
att den väg, som Kungl. Maj :t
nu har förordat, är ur industriell och
företagsmässig synpunkt alldeles förkastlig.

Det har också talats om att konkurrensen
skall bedrivas på lika villkor,
och det har gjorts gällande att Statens
skogsindustrier har en förmånsställning.
Sådant tal har jag hört från såväl privata
som kooperativa industrichefer,
och det kan naturligtvis vara lockande
att säga på det sättet. Men jag har då
ställt motfrågan, hur det skulle ha tett
sig, om vi till enskilda företagare eller
till kooperationen hade sagt: Ta Töreindustrien,
ta Båtskärsnäs, ta alla de sociala
olycksfall inom skogsindustrien
som vi ställs inför! Yi skall komma
ihåg, att när vi i Töre mötte bygdebefolkningen,
gav man oavsett politisk
uppfattning, uttryck åt åsikten att samhället
hade skyldighet -— i varje fall
vädjade man till oss att känna det som
en skyldighet — att ta hand om det
vrak, som enskild företagsamhet hade
lämnat efter sig.

När vi i olika etapper har tvingat
Statens skogsindustrier att ta hand om
företag, som andra icke skulle ha tagit
hand om, och vi har gjort detta sedan
råvarutillgångarna skövlats, måste man
fråga sig: Är det rimligt att påstå att
detta företag skulle ha varit mest gynnat
i förhållande till andra? Vid ett
nyktert betraktande kommer vi nog
ganska snart till det resultatet, att i
detta avseende har Statens skogsindustrier
gjort en ur olika synpunkter socialt
gagnande och betydelsefull gärning,
som inte nog kan uppskattas.

Även utredningsmannen, som visserligen
bara haft två månader på sig, har
i sin utredning betonat att många skäl
talar för att ASSI icke skall skiljas från
domänverket. Han påpekar också att

man nu, bland annat från personalens
sida, lärt sig se dessa två enheter som
en enda. Det har även framhållits att
man med hänsyn till konkurrens- och
andra synpunkter skulle tjäna på att
inte genomdriva detta avskiljande.

För att skogsindustrier skall kunna
göras ekonomiskt bärkraftiga och kunna
tillvarata råvaran på ett vettigt sätt
måste de uppbyggas i en serie, inkluderande
sågverk, pappersbruk, massaoch
wallboardfabriker och alla andra
olika enheter, varigenom man kan utnyttja
råvaran på ett rationellt sätt. Jag
är mer än väl underkunnig om att när
det gäller plattillverkning är konkurrensen
hård, och man har menat att
därvidlag skall Statens skogsindustrier
inte engagera sig.

Det har i det sammanhanget sagts,
att de miljoner som vi investerat i den
och den industrien skulle vara felaktigt
investerade. Jag vill då erinra om att
inom en industri av ganska ringa omfattning
i förhållande till ASSI har man
investerat cirka 50 miljoner kronor,
vilket ansetts fullt försvarligt. Jag tror
att vi, när vi bedömer denna fråga,
bör inse att statens industrier av riksdagen
icke skall behandlas på ett styvmoderligt
sätt, utan att riksdagen skall
vidta åtgärder för att detta bolag skall
få samma möjligheter att producera
och utöva en industriell verksamhet
som annan industri. Om man skall tala
om konkurrens på lika villkor måste
riksdagen se till att detta företag har
motsvarande ekonomiska resurser som
andra liknande företag. Det skulle också
vara önskvärt att Statens skogsindustrier
hade tillgång till samma kapital
som vissa industrier som arbetar med
stora kapitaltillgångar praktiskt taget
räntefritt inåt.

Skall nu handelsdepartementet och
statskontoret vid varje förändring i företaget
sitta och granska investeringarna
i förhållande till investeringsbehovet
över huvud taget, ja då, ärade
kammarledamöter, beklagar jag den fö -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

retagsledare som skall svara för verksamheten.
Därför, herr talman, skall jag
beträffande punkt 1 be att få yrka bifall
till min motion nr 598, där jag yrkar
avslag på Kungl. Maj :ts förslag att Statens
skogsindustrier skall skiljas från
domänverket samt direkt underställas
Kungl. Maj :t och därvid sortera under
handelsdepartementet. Jag gör detta i
den övertygelsen att när man skall
granska ett statligt företag, som efter
vad jag kan förstå i jämförelse med
andra är välskött, måste man ge det
möjlighet att verka på ett vettigt sätt.

Då det gäller kapitalfrågan skall jag
be att få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av herr Åkerström m.
fl. Jag gör detta med den tanken att
man genom att friställa mer kapital åt
detta företag skall kunna ge det möjligheter
att utvecklas sunt och riktigt.

Herr statsrådet berörde investeringen
i fartyg. Nog är det en smula underligt
när man hör vilka konsekvenser
ett beslut i den riktningen kan få. Man
vet ju att exempelvis Grängesbergsbolaget
har skaffat sig ett ganska stort antal
fartyg och dessutom för närvarande
är redo att investera hundratals miljoner
kronor i en viss företagsamhet i
avsikt att bygga ett helt nytt samhälle.

Jag hoppas att herr statsrådet inte
härmed skall uppfatta mitt inlägg så,
att jag skulle anse de oklokt att göra
dessa investeringar. Men jag vill säga
att det vore orimligt om staten, därför
att ett företag ekonomiskt och industriellt
handlar riktigt, skall bestraffas,
som här ifrågasatts.

Sedan vill jag säga till fru Sandström,
som väl skall vara företrädare för norrländska
intressen, att jag undrar om
inte norrlänningarna socialt och ekonomiskt
måste ha stora intressen av att
kritiken mot ASSI icke tar sig sådana
former att det skadar denna för Norrland
och för vårt land så viktiga industri.
Men det är också angeläget att
man icke utövar en sådan kritik att den
i utlandet får konsekvenser för hela den

svenska skogsindustrien. Det är orimligt
att så skulle ske.

Med detta har jag velat ge uttryck åt
min uppfattning, och jag hoppas att
herr statsrådet i den situation vi befinner
oss i för närvarande skulle kunna
erkänna, att propositionen är förhastad
och att det är lämpligt att man
dröjer med att fatta ett definitivt beslut
i denna för skogsindustrien viktiga
fråga till ett annat, lugnare tillfälle.
Samtidigt hoppas jag även att riksdagen
till ASSI skall anslå de pengar, som i
herr Åkerströms reservation har förordats.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg höjde
sitt farbroderliga statsmannapekfinger
åt norrlänningarna och vände sig därvid
särskilt till mig. Jag tycker det är
litet egendomligt att herr Lundberg gör
det vid ett tillfälle, när jag för en gångs
skull är alldeles överens med regeringen.
Jag vill peka på — vilket kanske har
undgått herr Lundberg •— att vi från
vårt håll gått med på de 35 miljonerna
i år, därför att finansministern säger
att de skall användas för nedbringande
av företagets onormala kortfristiga
skulder.

Sedan vände sig herr Lundberg mot
mig, inte för någonting som jag gjort
och sagt här i riksdagen utan därför att
jag skulle ha skadat hela den svenska
skogsindustriens anseende i utlandet.
Jag måste säga att det var en tilltro
från herr Lundbergs sida till min förmåga,
som överraskade mig något. Vad
herr Lundberg här syftar till är väl det
enkla förhållandet, att jag i mars i år i
en tidningsartikel återgav någonting
som stått i en engelsk artikel den 9 februari
i år, vilken artikel i sin tur återgav
en debatt i underhuset i slutet av
januari. Jag har för resten debattprotokollct
här, som lierr Lundberg kan få
titta på. Att en sak, som refererats ur
engelsk press i mars, på något sätt kun -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nät framkalla de reaktioner, som man
kunnat avläsa i underhuset i januari,
är väl ändå litet underligt, herr Lundberg.
Och något utöver det har jag faktiskt
inte gjort i denna fråga.

Det har tidigare icke gått att få något
begrepp om dessa utlandskrediter. Nu
har finansministern i propositionen angivit
dem som förskottslikvider till 54
miljoner kronor. Herr Jansson i Kalix
har nyligen sagt att det är 100 miljoner
kronor och ingalunda kundkrediter utan
regelrätta lån, och frågan är således
fortfarande litet oklar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig trott att
ett farbroderligt pekfinger gentemot fru
Sandström skulle verka, ty det har aldrig
verkat förr. Även om jag skulle
önska att det kunde verka i detta sammanhang,
vill jag bara säga till fru Sandström
att när det gäller industriell verksamhet
är det mycket farligt att handskas
oförsiktigt, när det gäller både
enskild, kooperativ och statlig verksamhet.
Vid olika tillfällen här i riksdagen
har fru Sandström handlat så
ovarsamt med olika industriella frågor
att jag tror att kanske inte anseendet
skadats, men vi har tagit ekonomisk
skada av uttalandena. Låt vara att det
förekommer i det engelska parlamentet,
men jag är alldeles säker på att omvägen
och källan är att söka i Sverige.

Herr LOTHIGIUS (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg säger att
det inte är lämpligt att riksdagen sysslar
med affärsmässiga saker. Herr Lundberg!
Domänverket har inte visat sig
lämpligt att uppträda affärsmässigt i
detta sammanhang. Nu begärs ju att
handelsdepartementet skall överta denna
sak, och det tycker jag är en riktig
väg.

Herr talman! Här har i denna debatt
påpekats att herr De Geer framfört att
ytterligare 3(5 miljoner kronor borde anslås
för investeringar, ty annars blir

det en förlust på 6,5 miljoner detta år.
Med all respekt för bruksdisponenten
och riksdagsmannen De Geer’s kunnighet
på detta område är det väl någonting
av en oanständighet av finansministern
att begära, att denne högt
begåvade och kunnige man på 36 timmar
skall kunna klara av ASSI:s hela
kapitalbehov. Det står inte i mänsklig
makt att göra det, utan här fordras
faktiskt en detaljgranskning av hela
ASSI:s verksamhet från plats till plats
för att man skall kunna se hur mycket
pengar det rör sig om.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi är ju vana vid att
herr Lundberg gör tvärsäkra påståenden
med en mycket stor fond av, skall
vi säga, kunnande bakom. Jag har ju
haft erfarenhet av att herr Lundberg
ansett sig ha sådana kunskaper om
affärslivet och industrien, att det ställer
oss andra i skuggan. Men när han
sade att det är farligt att syssla med
industrien och att jag har handskats
ovarsamt med det svenska näringslivet,
måste jag säga att det var en överraskande
beskyllning. Jag tycker att man
mycket väl skulle kunna säga, att regeringen
i sin politik ibland har handskats
ovarsamt med det svenska näringslivet,
men i varje fall har inte jag gjort
det. Det kan jag i alla fall frita mig från.

Med anledning av att herr Lundberg
i förtäckta ordalag påstod, att den förut
omnämnda underhusdebatten i England
i januari i år på något sätt skulle
emanera från mig skall jag be att herr
Lundberg är snäll och bevisar detta påstående.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till fru Sandström
vilja säga, att jag inte har påstått,
att regeringen skulle ha handlat rätt
och riktigt i alla ekonomiska frågor.
Jag har många gånger haft en från regeringen
avvikande mening därvidlag,
men jag vill i detta sammanhang säga,

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

att i förhållande till fru Sandström får
regeringen ett skimmer av en ekonomisk
kunnighet som jag tror det skulle
vara alldeles för mycket att säga att den
besitter.

Vad sedan beträffar talet om ovarsamma
uttalanden skall vi komma ihåg
att för närvarande inte minst vår skogsindustri
i England, Amerika och Kanada
är oerhört påpassad och i fråga om en
viss del av skogsindustrien vet vi även,
att den hotas av att man skall införa
tullar och andra fördyrande åtgärder.
Om vi inte lär oss att i tid beakta det
faktiska läget i fråga om vår skogsindustri
kan stor skada uppstå. Jag vet
inte varför fru Sandström känner sig
träffad i detta sammanhang — det skall
jag lämna därhän — men det är alldeles
klart att det går trådar mellan Sverige
och utlandet.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag avser att i denna
fråga ge min röst åt den reservation,
vari yrkas det högre anslaget åt Statens
skogsindustrier. Jag tillåter mig att så
koncentrerat som det är mig möjligt
motivera detta mitt ställningstagande.

Det har i debatten redan sagts, bland
annat av herr Jansson i Kalix, att ASSI
varit och är av väsentlig betydelse för
folkförsörjningen i Norrbottens län.
Staten, som är ägare till en väsentlig del
av skogen och naturtillgångarna i övrigt
i detta län, har otvivelaktigt ett
särskilt ansvar. Då staten är ägare till i
runt tal 60 procent av skogsmarken i
Norrbotten, följer därmed ett ansvar
både i fråga om förädlingen av vad som
växer i dessa skogar och för den norrbottniska
befolkningens utkomstmöjligheter.

I den hittills förda debatten i detta
spörsmål har förmärkts tongångar, som
pekat hän emot att ASSI och de enskilda
skogsägarna skulle ha kontroversiella
intressen. Jag kan inte ge min
anslutning till uppfattningen att så
skulle vara förhållandet som regel. Till -

gängliga prognoser tyder som bekant på
en ökad skogsproduktion i landets olika
delar. Under sådana betingelser måste
det väl ligga i både den samlade nationens
och de enskilda skogsägarnas intresse,
att vi har resurser att förädla
denna ökade produktion. Det borde väl
också ligga i linje med det enskilda
skogsbrukets intresse att det råder en
viss konkurrens om råvaran. Med hänsyn
till den starka organisation i karteller
som utmärker landets träförädlingsbolag
kan de enskilda skogsägarna
vid prisunderhandlingar ofta ha behov
av konkurrens om virket.

Herr talman! Mot bakgrunden av det
anförda synes det mig att Statens skogsindustrier
ej bör behandlas alltför
restriktivt. Det är därför som jag ej blott
kommer att rösta för utan även yrkar
bifall till den av herr Åkerström m. fl.
till utlåtandet fogade reservationen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Innan jag går in på frågan
om anslagen till ASSI vill jag göra
en kort kommentar till en annan sak,
som kommit med i detta sammanhang
genom interpellationerna, nämligen frågan
om råvaruförsörjningen för träindustrien.
Gentemot dem som vill sätta
pinnar i hjulen för ASSI har finansministern
erinrat om de anmärkningar,
som vi norrbottningar ofta har framfört
i detta sammanhang mot privatbolagens
framfart i fråga om råvarutillgångarna
i vårt län. Vi hävdar nämligen,
att Norrbottens träindustri är mycket
starkt underdimensionerad, om man
jämför med de råvarutillgångar, som
finns där uppe. Det är inte minst med
hänsyn till detta förhållande som vi har
krävt en ytterligare utbyggnad av träindustrien
på det sätt som har angivits
i motionerna i samband med denna
fråga och som figurerat i många sammanhang
tidigare. Vi anser, att man på
ort och ställe i högsta möjliga grad skall
använda de råvarutillgångar, som finns
på platsen, så mycket mera som andra

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

produktiva resurser finns i stor omfattning:
arbetskraft, elektrisk energi
o. s. v.

Nu påstår emellertid herr Kilsmo, att
privatbolagens enorma virkestransporter
från Norrbotten — de är nämligen
enorma — inte är jämförliga med dem
som sker exempelvis i Sörmland, därför
att norrbottenstimret flottas söderut. Där
har herr Kilsmo huggit i sten ytterligare
en gång under denna debatt. Innan norrbottenstimret
kan flottläggas för den
långa färden söderut måste åtminstone
en betydande del av det fraktas med
bil inte bara 15 mil utan ofta mycket
längre. Dessutom bör det kanske —- eftersom
investeringsfrågorna har spelat
en så stor roll här — erinras om att
det också för privatföretagens virkesfångst
i Norrbotten kräves mycket betydande
investeringar, som inte skulle
behöva förekomma eljest, nämligen investeringar
i maskinella flottläggningsanordningar
innan man skickar i väg
virket på i vissa fall ända upp till
100-milafärder.

Herr Kilsmo klandrade också ASSI:s
råvaruköp i Sörmland, bland annat med
hänsyn till småsågarnas råvarubehov.
Eftersom jag inte känner förhållandena
i Sörmland skall jag inte gå in på den
saken, men den ger mig en association
till motsvarande förhållanden i Norrbotten,
och jag skulle vilja råda herr
Kilsmo att titta litet utanför den 20-milakrets,
som han talade om. I Norrland
har vi just från de stora privatbolagens
sida sedan många år en mördande konkurrens
mot småföretagen, ett förhållande
som kanske bland andra herr Lothigius
skulle observera, eftersom det —
om jag är rätt underrättad — också
gäller hans kolleger. De stora trävarubolagen
besväras inte nämnvärt av den
ekonomiska åtstramning på kreditpolitikens
och övriga områden, som gäller
för andra och i alldeles särskilt hög
grad för småföretagen. Därför kan storbolagen
ge -— och har gjort det under
många år — fantastiska överbud på

skogsposter, som är begärliga för småsågarna.
Jag kan försäkra de borgerliga
talesmännen, att det är många småsågar
i Norrland som stupat på denna konkurrens.
Då, herr Kilsmo, är privatkapitalisterna
inte rädda för timmertransporter
på 15 mil, utan då gäller det
transporter på mycket längre avstånd,
uppenbarligen i det enda syftet att konkurrera
ihjäl småsågarna, vilka tillgodoser
den lokala marknad, som de båda
borgerliga talarna har sysslat med.

Vad frågan i övrigt beträffar har jag,
sedan jag läst borgerliga motioner och
lyssnat till reservanternas argument,
fått ett mycket bestämt intryck av att
det är något som fattas. Det är något
väsentligt i den borgerliga inställningen,
som inte klart sägs ut. Förhåller det sig
verkligen inte så, att framför allt högern
till vilket pris som helst vill förhindra,
att de statliga industrierna byggs ut, och
att högern intar denna ståndpunkt alldeles
oberoende av de sakliga skäl, som
den åtminstone vill briljera med, och
utan hänsyn till de verkningar en sådan
kritik får för vederbörande bygd? Mångårig
erfarenhet har i varje fall för oss
uppe i Norrland visat, att det i alla
debatter av detta slag finns en avgörande
principiell motsättning mellan
de förslag, som arbetarpartierna för
fram, och den ståndpunkt, som intas av
högern och folkpartiet. Vi har —• som
sagt — framför allt sådana erfarenheter
från de näringspolitiska debatter som
gällt Norrland.

De borgerliga motståndarna till statlig
företagsamhet uppträder vanligen
med ekonomiska och företagstekniska
resonemang, ungefär av den typ som
förekommit i denna debatt, men rör sig
i mycket väsentlig grad med svepskäl,
som användes för att skyla krassa rikemans-
och bolagsintressen, som det i
verkligheten är fråga om. Det visar inte
bara utvecklingen av ASSI, utan också
det statliga järnverkets historia. Mot
denna bakgrund bör man se de borgerliga
reservanternas inställning i fråga

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

om ASSI:s aktuella behov. I varje fall
tror jag inte ett dugg på högerns och
folkpartiets påståenden, att de vill ha
den begärda utredningen på grund av
några omsorger om ASSI:s ekonomi eller
om statsfinanserna över huvud taget.
Det hade varit uppriktigare, om de
borgerliga reservanterna klart sagt ifrån,
att man vidtar sina åtgärder mot ASSI
liksom tidigare mot Norrbottens järnverk
etc. uteslutande med hänsyn till
den grundläggande borgerliga inställningen,
att staten inte skall ges möjligheter
att ingripa på det näringspolitiska
området eller åtminstone så begränsade
möjligheter som möjligt.

Som bekant är de praktiska följderna
av riksdagens beslut i dessa saker
inte längre begränsade bara till Norrland.
Det framgår bland annat av denna
debatt. Framför allt från socialdemokratiska
ungdomsförbundets sida och på
en del fackförbundskongresser har man
mycket energiskt krävt att den verksamhet,
som givit så goda resultat i
Norrbotten, också skall praktiseras i
sydligare landsdelar. Vi är även nu av
den meningen, att ASSI:s verksamhet
borde utvidgas på ett sådant sätt. Men
för dagen gäller det fortfarande näringsproblemen
i norr. Vi kan inte, såsom
högern och folkpartiet gör, nonchalera
de påträngande ekonomiska svårigheter,
som åter gör sig gällande i de nordligaste
länen och som i betydande grad
skulle kunna klaras av genom en ytterligare
utbyggnad av ASSI:s verksamhet.
Det finns nu flera tusen arbetslösa där
uppe, trots att en ständig ström av ungdomar
åter går söderut — ungdomar
som för övrigt får alltmer begränsade
möjligheter att erhålla något jobb söderut.
I vissa norrlandskommuner, särskilt
i Töre, Råneå och tornedalskommunerna,
som omnämnts här, men också i
vissa andra kommuner i Västerbotten
och, jag skulle tro, även i Västernorrland,
förestår nya mycket störa svårigheter,
om inte staten ingriper antingen
genom att anlägga industrier eller an -

vända andra former av näringspolitisk
stimulans. Eller gärna — det vill jag
understryka — genom ingripanden av
privatkapitalistisk industri. Men kan reservanterna
eller någon annan på borgerligt
håll ge oss ett enda exempel på
att vi kan vänta oss någon sådan åtgärd
från privatkapitalistiskt håll inom dessa
i industriellt hänseende underutvecklade
områden? Högern och folkpartiet
brukar i andra sammanhang gärna skryta
med att de har goda alternativ till
vad som föreslås från arbetarpartiernas
sida. Låt oss nu i denna konkreta fråga,
som är så brännande aktuell uppe i
norr, få höra litet om ett enda sådant
alternativ till den föreslagna utvidgningen
av Statens skogsindustrier. Känner
man på borgerligt håll till något
enda privatkapitalistiskt företag av betydelse,
som skulle komma att etablera
sig exempelvis i de kommuner i Norrbotten,
som jag här nämnt, om inte
Statens skogsindustrier gör det?

Det kanske inte heller skadar med en
liten erinran om hur det skulle ha varit
i Norrbotten, om den lovprisade privata
företagsamheten varit allenarådande.
Herr Jansson har redan erinrat om
under vilka förhållanden Statens skogsindustrier
började sin verksamhet, och
jag skall inte uppta tiden därmed. Jag
vill bara framhålla, att det läge, som sedan
dess har uppstått, innebär att av
Norrbottens drygt en kvarts miljon
innevånare får ungefär hälften sin försörjning
genom olika former av statlig
och kommunal verksamhet; den andra
hälften av invånarna består till alldeles
övervägande del av jordbrukare. En del
av dessa försörjningsmöjligheter emanerar
från tjänster inom skolväsende,
sjukvård och offentlig förvaltning, men
det är alldeles tydligt att den statliga
industrien utgör den ekonomiska basen
för länets försörjning.

Det brukar betraktas som ett axiom
inom privat näringsliv, att en företagsamhet,
som har denna omfattning och
betydelse för en landsända, inte får

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

stagnera utan att man måste se till att
verksamheten utökas och att den håller
sig i nivå med den fortgående tekniska
utvecklingen. Men högern och folkpartiet
vill uppenbarligen inte veta av att
den industri, som för Norrbottens del
spelar en så helt avgörande roll i fråga
om folkförsörjningen, skall få samma
chanser. Är det därför att denna industri
har en så helt avgörande betydelse för
Norrbottens folkförsörjning som de borgerliga
partierna under många år systematiskt
motarbetat denna statliga industri
och fortfarande uppenbarligen
inte vill tolerera att den utbygges?

I likhet med en socialdemokratisk
motionär, herr Lundberg, har den kommunistiska
gruppen inte kunnat vara
med om den föreslagna boskillnaden
mellan domänverket och Statens skogsindustrier.
Tvärtom tycker vi att åtgärderna
härvidlag borde gå i den riktningen,
att man ännu tydligare markerar
att statens tillgångar av skog och
träindustri bör ses som en enhet. Ett
sådant organisatoriskt och ekonomiskt
samband mellan skogsinnehav och träförädling
borde betraktas — det har
också herr Lundberg framhållit — såsom
alldeles självklart. Det anses ju utgöra
en idealisk situation när det gäller
privata storindustrier på samma område.
Högerns och folkpartiets förtjusning
över att man nu skall tillämpa en helt
annan ordning för statens del, är lättbegriplig.
Men jag kan för min del inte
förstå vad regeringen hade på den galejan
att göra.

Herr talman! .lag hemställer om bifall
till yrkandet i motion nr 620 i denna
kammare. Detta yrkande består av tre
avsnitt, av vilka punkterna 2 och 3 har
ett inbördes sammanhang så till vida,
att de gäller anslagen till ASSI, där vi
för vår del framfört förslag av en annan
storleksordning än vad som sker i den
socialdemokratiska motionen. Vi vill ge
ASSI sådana resurser, att företaget kan
tillgodose de mest aktuella behoven av
nya försörjningsmöjligheter i Norrland.

Skulle avgörandet här i kammaren i
sista hand komma att stå mellan utskottets
förslag och reservationen av
herr Åkerström m. fl., kommer vi emellertid
att stödja denna reservation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig allra först deklarera
min starka tillfredsställelse med
att frågan om Aktiebolaget Statens
skogsindustrier har fått en så pass bred
uppläggning och en så grundlig genomlysning
som diskussionen här i kammaren
givit vid handen. Låt mig emellertid
i detta sammanhang också konstatera
att den proposition, som jag å regeringens
vägnar signerat, har i denna
debatt — men kanske ännu mera i den
pressdiskussion som föregått riksdagsbehandlingen
— på sina håll använts
såsom ammunition till de kanoner, som
man både envetet och onyanserat inriktat
mot Statens skogsindustrier. Av
den anledningen har jag ett behov av
att här i kammaren ge ASSI ett öppet
och oreserverat erkännande för de industriella
insatser som kännetecknat
företaget under de 14—15 år som det
verkat. Det har varit en prestation, och
det har varit insatser som inte alltid
har haft de lättaste utgångspunkterna.

Det har i debatten vittnats om de
sociala skäl, som på många håll varit
anledningen till att ASSI fått börja en
industriell verksamhet. Jag tillåter mig
att kort och gott konstatera, att av industrier
som den privata företagsamheten
icke lyckats föra vidare har ASSI
gjort föredömliga och mönstergilla industrianläggningar
till befolkningens
och hela landets fromma. Jag kan kanske
också tillåta mig att säga, att ASSI
har fått kläda skott för åtgärder, som
både regeringen, och jag vågar säga
även riksdagen och allmänheten, indirekt
tvingat ASSI till. När Statens skogsindustrier
för några år sedan övertog
Aktiebolaget Törefors, då var det inte

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

med någon entusiasm över de industriella
och företagsekonomiska perspektiven
som ASSI gick till verket. Efter
ett klart besked från myndigheterna att
man här inte kunde tolerera att en bygd
lades öde och att staten hade sitt ansvar,
fick statens industriföretag engagera sig,
något som självfallet ur affärsmässiga
synpunkter var en betungande pålaga.
Inte något annat privat företag hade
någon tanke på att engagera sig i Törefors.
Jag talar här av erfarenhet, eftersom
jag vid det tillfället i egenskap av
jordbruksminister hade hand om ärendet
och gjorde mycket energiska ansträngningar
för att få den privata företagsamheten
intresserad när den gamla
ägaren, L. O. Sandström, inte längre
orkade med det hela.

När jag nu ändå signerat en proposition
som i vissa avsnitt är kritisk mot
Statens skogsindustrier, så är det helt
enkelt därför att ett företag även kan
bli för expansivt — sett emot bakgrunden
av det allmänna ekonomiska läge
som vi allesammans är tvingade att se
i ögonen. Även de bästa syften är således
inte tillräckliga för att försvara
en expansion, som går snabbare än vad
man vid en objektiv bedömning skulle
vilja ha den att gå. Det är långt ifrån
angenämt för regeringen — och det är
lika litet angenämt för riksdagen — att
ställas inför ett fait accompli, att få ingripa
i efterhand. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att just anskaffandet
av ett kapitaltillskott så här i efterhand
trasar sönder mycket av den ekonomiska
planering som vi i varje fall försöker
lägga till grund för vårt handlande.

När staten på en trång kapitalmarknad
skall tillgodose olika investeringsintressen
måste man naturligtvis förbehålla
sig rätten att göra en jämförande
prövning. Hur starka skäl man kan
anföra — och med fog kan anföra — till
förmån för en snabb utbyggnad av
Statens skogsindustrier så är det ju
ingen tvekan om att lika starka skäl

kan anföras för en snabbare utbyggnad
av statens vattenfallsverks investeringar
mot bakgrunden av våra trängda kraftresurser.
Samma skäl kan även anföras
när det gäller kapitalanskaffningen till
vårt så angelägna bostadsbyggande. Man
har en rad olika investeringsområden
som vart och ett är lika angeläget, men
där de olika önskemålen får underkasta
sig en jämförande prövning. Från dessa
utgångspunkter måste det vara riktigt,
att alla områden en gång för alla tas in
i denna jämförande prövning. Det är
från dessa utgångspunkter som propositionen
föreslår den organisationsförändring
som innebär att bolaget skils
från domänverket och läggs direkt under
regeringens översyn, i detta fall
under handelsdepartementets förvaltning.

Det har här framför allt från herr
Lundbergs sida anförts utomordentligt
starka klagomål. Herr Lundberg skisserade
den stora risken för den delning
av domänverket och Statens skogsindustrier
som här föreslås. Staten är ju
i sista hand huvudmannen både för
skogarna förvaltade av domänverket och
för industrierna förvaltade av ASSI.
Vid bedömandet av denna organisationsförändring
får man inte glömma
bort, att man här utgår ifrån att det
skall upprättas ett långfristigt avtal, förslagsvis
på 10 år, och sedan avtal i
1 O-årsperioder, som reglerar förhållandena
mellan de båda parterna, domänverket
och Statens skogsindustrier. Skulle
vissa tvister i fråga om avtalet föranleda
det, finns ett skiljedomsförfarande
utformat av utredningsmannen.
Detta avtal kommer inte att innebära
annat än att man genom ett långfristigt
10-årsavtal konfirmerar vad som för
närvarande gäller. Domänverket förpliktar
sig att leverera det virke som Statens
skogsindustrier behöver förädla.
Statens skogsindustrier förpliktar sig att
köpa det virke som domänstyrelsen behöver
sälja. Detta är de två grundpelarna
i avtalet. Det blir följaktligen

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ingen skillnad i sak. Vidare är domänverket
tillförsäkrat ett stark inflytande
i Statens skogsindustriers styrelse. Skillnaden
är bara, att om en verksamhet
går längre än vad bolaget med egna
vinstmedel kan finansiera och det följaktligen
blir fråga om kapitaltillskott
från det allmänna, om jag får använda
det uttrycket, så skall ett sådant kapitaltillskott
prövas av regeringen, inte
i efterhand utan på förhand, och bedömas
med hänsyn till anspråken på
andra områden. Det föreligger sålunda
förbindelser mellan de båda parterna.
Det kommer i det avseendet inte att
innebära produktionsmässiga nackdelar.

Herr Lundbergs farhågor kan stillas
om han läser sidorna 29 och 30 i propositionen.
Där utvecklas dessa frågor
mera utförligt. Jag tror det var herr
Lundberg som frågade: Skall handelsdepartementet
nu granska alla investeringsobjekt?
Visst inte! I den mån företagets
egna vinstmedel räcker till för
investeringar blir det inte fråga om något
kapitaltillskott utifrån. Då kommer
bolagets styrelse att göra sina avvägningar,
suveränt liksom andra statsdrivna
företag, men naturligtvis i samklang
med departementets företrädare, som
uppträder som representant för aktieägarna
vid bolagsstämman.

Bolagets investeringsplaner för de
närmaste åren framåt — siffrorna är
redovisade i propositionen — ger vid
handen att det verkligt svåra problemet
är åren 1956 och 1957. Då påbörjades
alla de investeringar, som varit överambitiösa
mot bakgrunden av de egna
kapitalresurserna, hur väl de i andra
avseenden än kan motiveras. 1956 hade
företaget ett investeringsprogram på 44
miljoner kronor. 1957 var investeringsprogrammet
på 42 miljoner. Men när
1956 och 1957 passerats, har de stora
investeringsprogrammen också avverkats.
1958 års investeringar går på 23
miljoner kronor och 1959 års investeringar
på 10 miljoner kronor, så från

och med 1958 förefaller mig företagets
planer väl rymmas inom ramen för företagets
förtjänster och egna vinstmedel.

Vid regeringens prövning har vi kommit
fram till att 35 miljoner kan vara
tillräckligt. Det ger möjligheter till den
frihet som företaget behöver för att fullfölja
ofrånkomliga investeringsarrangemang
och att nedbringa de kortfristiga
skulderna. Då dessa i stor utsträckning
är placerade utanför våra gränser, är
det naturligtvis med en viss känsla av
obehag som regering och riksdag konstaterar
att statens eget verk är beroende
av krediter och förskott från sina
kunder utomlands. Jag har med propositionen
velat sanera detta område
och hade tänkt mig att riksdagens
kamrar därvid skulle ställa sig bakom
Kungl. Maj:t.

35 miljoner är sannerligen inte för
mycket, men det är så mycket att det
räcker för att komma »runt knuten»
under åren 1956 och 1957. Under 1958
och 1959 har investeringarna mycket
försiktigare omfattning, och vinstmedlen
blir också såvitt jag förstår rikligare,
när 1956 och 1957 års investeringar
utvecklat sig så att de kan ge avkastning.

Om man helt avvisar anspråken på
förstärkning av aktiekapitalet, diskuterar
man inte denna fråga lugnt och
sakligt, utan då beror ens ståndpunkt
på att man ingen känsla har för detta
företag utan snarare en anti-betonad inställning
till statsverksamhet på området.

Av vad som sagts här i debatten, som
jag tillät mig att i korthet referera,
framgår ju att den enda möjligheten
för statsmakterna har varit att genom
Statens skogsindustrier kasta ut en
»frälsarkrans» till en bygd i nöd, och
den möjligheten skall vi väl ändå inte
avhända oss. Man kan inte anständigtvis
komma undan det kapitaltillskott,
som här har föreslagits. Om kammarens
värderade ledamöter går igenom propo -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

sitionen, förmenar jag att de skall finna
den uppfattningen dokumenterad genom
den rad av olika utredningar, som
har företagits, bland annat den snabba
översyn — som ändå inte har varit
någon dålig översyn — som ledamoten
av första kammaren industrimännen
baron De Geer varit vänlig nog att göra
på min begäran.

Det finns i detta betänkande en reservation,
som har samlat rätt många
namn och som gäller en ytterligare utredning
om företagets investeringsplaner
och allmänna ekonomiska verksamhet.
Jag tror att en sådan är helt överflödig.
Såsom här har redovisats har
en rad utredningar verkställts, och de
har alla kommit till samma resultat.
Innan utredningarna verkställdes har
också styrelsen själv vid flera tillfällen
uppvaktat Kungl. Maj :t och redovisat
sina sammanställningar. Även på
den punkten har man således kunnat
utläsa vad man behöver utläsa. Slutsatsen
finns i den proposition, som ligger
på kammarens bord, och jag kan
inte finna något sakligt underbyggt
skäl för att man här skulle börja göra
om samma utredningar. Det må väl vara
tillräckligt, om kammaren har garanti
för att företaget efter ett positivt beslut
i överensstämmelse med Kungl.
Maj :ts proposition kommer att kunna
sanera de affärer, som behöver saneras.
Företaget kommer därmed att få det
kapitaltillskott, som erfordras för att
man skall komma över den nu mest påfrestande
investeringsperioden, 1956/57,
och vidare kommer företaget att därefter
ha skyldighet att hålla sina engagemang
inom ramen för sina vinster.
I den mån företaget skulle önska en
snabbare investeringstakt skall planerna
presenteras regering och riksdag, bedömas
och avvägas med hänsyn till alla
områden, där, enligt vad vi alla är ense
om, investeringarna helst bör få större
omfattning än de nu har.

Jag vill, herr talman, efter att med
dessa ord ha kommenterat propositio -

nen, sluta mitt anförande med att säga,
att denna ganska långa överläggning
ändå kan ha den nyttan med sig, att
den onyanserade offentliga debatt, som
gällt detta företag, kanske ebbar ut och
företaget får litet större arbetsro —
jag kan försäkra att företaget faktiskt
är i behov av arbetsro.

Under detta yttrande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt anförande gick ut
på att man i stället för att dela upp
statens verksamhet på skogsområdet
skulle sammanföra ASSI och domänverket.
Jag anser nämligen, att råvaran
är en så viktig tillgång för ett företag,
framför allt med hänsyn till möjligheterna
att åstadkomma en konjunkturutjämning,
att det är av väsentlig betydelse
att samma företag sköter om både
råvaran och produktionen — ytterst
rår ju staten om båda delarna. Jag tror
dock, att det vore olyckligt att gå den
väg som förordas i propositionen.

Vad sedan gäller kommunikationerna
mellan ASSI och regeringen vill jag säga,
att det väl är riktigare att förbättra
dessa kommunikationer än att åstadkomma
skador på en verksamhet, som
är av så stor ekonomisk och social betydelse
för den bygd där företaget är
verksamt.

Jag vill också säga, att jag inte tror
att man kan läsa ut så mycket på sidorna
29 och 30 eller någon annanstans,
utan det väsentliga är, att sunda
principer skall tillämpas även inom de
företag, som staten äger och förvaltar.
Det är riksdagens skyldighet att se till
att folkets egendom också sköts på ett
ekonomiskt vettigt sätt.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministern
säger, att den borgerliga ståndpunkten
är orimlig. Det håller jag helt med om.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Själv karakteriserar han regeringens
ståndpunkt så att den vill kasta ut en
frälsarkrans åt en bygd i nöd. Den bilden
är ganska bra. Högern vill, att den
nödställde skall gå under utan någon
hjälp. Men regeringen kastar ut en
frälsarkrans för att han skall hålla sig
flytande tills vidare. Hur det blir med
själva räddningen vet man ingenting
om.

Det blir — uttryckt på annat sätt —
förmodligen ett högst otillfredsställande
resultat i fortsättningen i Töre, det
blir med säkerhet ingenting i Tornedalen,
ingenting i Norrbottens inland, förmodligen
ingenting av den planerade
Lyckseleindustrien och mycket annat
som skulle behövas, innan den nödställde
kan sägas vara på det torra.

Vi har för vår del yrkat, att man
skall ta kraftigare tag. Såsom har framhållits
i denna debatt har remissinstanserna
också olika meningar om hur
långt man skall sträcka sig. Om jag
bortser från högerns fullständigt negativa
ståndpunkt, varierar buden från
regeringens 35 miljoner kronor upp till
100 miljoner kronor. Jag anser, att man
borde följa den obestridliga sakkunskap,
som förordar att gå betydligt
längre än regeringen vill gå. Jag tror
inte, att det är klokt att såsom regeringen
och utskottet i detta fall gör
försöka hålla sig så nära som möjligt
den ståndpunkt, som högern har intagit.

Herr NORUP (bf):

Herr talman! Den fråga som här diskuteras
är ingen ny fråga. Finansministern
sade för en stund sedan, att Statens
skogsindustriers krediter diskuterades
redan på den tid då han var jordbruksminister,
och frågan har sedan dess
återkommit flera gånger. För något mer
än ett år sedan diskuterades den åter i
riksdagen, då Statens skogsindustrier
hade begärt 60 miljoner kronor i ökade
krediter. Regeringen var då ganska förvånad
över att företaget begärde en så

stor ökning av rörelsekapitalet men
lade fram en proposition, som kontrasignerades
av mig. Om departementschefens
uttalande där gäller detsamma
som finansministern anförde i dag på
förmiddagen om svaret på en interpellation,
att uttalandet hade förelagts olika
regeringsmedlemmar. Följaktligen står
regeringen bakom departementschefens
uttalande.

I detta uttalande sägs det: »Beträffande
min egen inställning till denna
fråga vill jag till en början framhålla
att jag, i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret,
hyser betänkligheter mot
att tillstyrka bifall till bolagets hemställan
redan på grund av den utav statsmakterna
för närvarande förda restriktiva
kreditpolitiken. Därtill kommer att
viss tveksamhet synes råda beträffande
formen för utökning av bolagets kapital.
Med hänsyn härtill samt till det förhållandet
att bolaget befinner sig i stark
utveckling delar jag den av fullmäktige
i riksgäldskontoret uttalade uppfattningen,
att en närmare utredning bör
komma till stånd angående bolagets kapitalförsörjning
på längre sikt. Enligt
vad jag inhämtat har bolaget för avsikt
att låta verkställa en utredning härom.
Prövningen av frågan om statens medverkan
till täckande av bolagets ytterligare
behov av rörelsemedel borde givetvis
principiellt ha fått anstå till dess
resultatet av nämnda utredning förelegat.
»

Detta var regeringens ståndpunkt för
ett år sedan, och den godkändes av riksdagens
majoritet.

I det läget mottog jag i höstas en ny
framställning från Statens skogsindustrier.
När bolaget i fjol hade begärt
60 miljoner kronor men av riksdagen
fått 35 miljoner, borde väl detta utgöra
en varning till Statens skogsindustrier
att inte sträcka anspråken så högt. Emellertid
ökade bolaget sitt krav till 110
miljoner. Jag blev något förvånad när
denna begäran kom och tog strax kontakt
med vissa av mina dåvarande rege -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ringskolleger och sade, att jag inte
kunde vara med om att skriva en proposition
på grundval av dessa anspråk.
Det skulle inte vara i konsekvens med
den politik beträffande kreditgivningen
som förs. Det finns säkerligen många
som behöver låna pengar men som måste
finna sig i att statsmakterna och riksbanken
för en återhållande politik, emedan
vi tror oss på detta sätt kunna bevara
penningvärdet, en uppgift som enligt
min mening är värd vissa offer av
den enskilde. Om detta krävs av enskilda
företagare inom näringslivet, så
kan man inte gå till mötes de krav som
framställs av en mer eller mindre sangvinisk
affiirschef som är satt till ledare
för ett statens företag och som bör anmäla
investeringar för sin huvudman
på förhand och inte i efterhand.

När man säger att Statens skogsindustrier
gör en god insats för Norrbotten,
så har jag ingenting att invända, och
jag hoppas bolaget skall fortsätta att
göra det. Man måste dock ändå begära
av ett statens företag, även om det drivs
i bolagsform, att ledningen tar reda på
huvudmannens inställning innan det
företar omfattande investeringar. Här
har man gått förbi huvudmannen men
kommer nu och begär 110 miljoner kronor,
låt vara tillsammans med domänverket.

Ett sådant förhållande bör naturligtvis
undersökas, och herr finansministern
har undersökt saken. Han har uppdragit
åt statsrådet Kling att göra en
utredning, och statsrådet Kling har kommit
till den uppfattningen — som finansministern
tycks ansluta sig till —
att man för att få en riktig överblick
över det hela måste skilja Statens skogsindustrier
och domänverket åt. Mot den
tanken och det förslaget har jag ingenting
att erinra. Jag tror att det kommer
att bli bättre. Dessutom kommer ju
Statens skogsindustrier såsom statligt
bolag att komma under samma departement
som alla andra statliga bolag. Det
föreligger en skillnad mellan utrednings -

mannens och finansministerns uttalanden.
Utredningsmannen säger ingenting
om hur snart ASSI:s skiljande från domänverket
bör ske, medan finansministern
säger att det bör ske så snart som
möjligt. Jag delar finansministerns uppfattning.
4

Man kan naturligtvis ha delade meningar
om fördelarna av att ASSI kommer
under handelsdepartementet. Jag
tror för min del att det hela blir mera
renodlat, om detta företag liksom andra
statliga företag får sortera direkt under
regeringen och redovisa sin verksamhet
direkt. Om emellertid företaget liksom
hittills skall bedriva en viss social
verksamhet, t. ex. för att förhindra arbetslöshet
på vissa orter, skall det tydligt
redovisas, så att man vet vad det
ena och det andra är. Jag har i och för
sig ingenting emot att företaget bedriver
sådan verksamhet, och jag tror att
det t. ex. i Töre var det allmännas skyldighet
att ingripa. När man besöker
detta samhälle och ser vilka offer befolkningen
fått göra i form av kommunala
utdebiteringar, så inser man,
att Statens skogsindustriers insats här
varit önskvärd. Vad man emellertid kan
begära är att företaget är så pass framsynt
att det gör en anmälan till statsmakterna,
innan det handlar.

I fråga om sammansättningen av Statens
skogsindustriers styrelse delar jag
finansministerns uppfattning, att domänverket,
som ju skall vara huvudleverantör
till Statens skogsindustrier,
bör ha en stark förankring i styrelsen.
Däremot är det enligt min mening nödvändigt
att övriga styrelseledamöter utses
av Kungl. Maj :t och inte av stämman.
Vidare är det nödvändigt att styrelsen
får en sådan sammansättning, att
ett gott ekonomiskt omdöme kan få göra
sig gällande och inte bara den sangviniska
åsikt, som hittills varit förhärskande
inom Statens skogsindustrier.

Mot förslaget om överföring av aktiekapitalet
från domänfonden till fonden

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

för statens aktier finns väl ingenting
att erinra.

Det har här sagts, att denna fråga
varit föremål för utredning och därför
inte behöver utredas ytterligare. På den
punkten kan man nog ha olika meningar.
Om de utredningar som företagits
varit allsidiga och om olika intressen
där kunnat göra sig gällande, så skulle
frågan vara tillräckligt utredd. Men jag
är inte övertygad om att så är fallet.
Säkerligen behöver det ske en översyn
och planläggning av hur långt Statens
skogsindustrier i framtiden skall sträcka
sin verksamhet. Utbyggnaden kan sedan
ske i etapper. Jag skulle tro att en sådan
tågordning sammanfaller med riksdagens
och det allmännas intressen.

Sedan gäller det frågan, huruvida
man skall lämna denna förstärkning på
35 miljoner kronor. Detta belopp är ju
inte vad företaget begärt utan vad finansministern
anser att företaget behöver
för att tillgodose de allra nödvändigaste
behoven. Huruvida det är så
nödvändigt att riksdagen nu omedelbart
måste fatta ett beslut, kan man naturligtvis
ha olika meningar om. Jag har
svårt att förstå att Statens skogsindustrier
efter det varningens finger, som
företaget fick i fjol, nu återigen begär
en väsentlig ökning av aktiekapitalet.
Det måste betyda att företaget inte vill
rätta sig efter de beslut som riksdagen
fattat, utan i stället vill ställa riksdagen
inför fait accompli. Något sådant kan
jag för min del inte vara med om.

Som jag sade har finansministern gjort
nedprutningar, och han har även i propositionen
uttalat vissa betänkligheter
beträffande denna kreditgivning. Med
anledning av vad som förevarit i denna
fråga och som saken nu ligger till kan
jag, herr talman, inte med min röst bidraga
till att riksdagen för närvarande
utökar Statens skogsindustriers rörelse.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle
:

Herr talman! Då herr Norup här or -

dar om att det behöver komma till
stånd en utredning för att man dels
skall få klart för sig Statens skogsindustriers
målsättning, dels skall få kännedom
om bolagets medelsbehov och om
hur företaget skall ledas i framtiden,
måste vi ändå komma ihåg, att det är
riksdagen som i de flesta fall angivit
den målsättning som Statens skogsindustrier
haft beträffande omfattningen
av sina uppgifter. Vi har givit Statens
skogsindustrier Törefors på halsen och
sagt: Här får ni 850 000 kronor. Det
finns 300 arbetslösa inom detta område.
Var så goda och gör något åt detta.

Bolaget behöver nu pengar för att ge
innehåll åt riksdagens beslut. Då säger
herr Norup: Jag är mycket tveksam om
de skall ha dessa pengar. Herr Norup
framhåller vidare att bolaget i fjol fick
ett pekfinger av herr Norup. Bolaget
har emellertid inte tittat tillräckligt stadigt
på detta pekfinger, utan har nu
kommit tillbaka med begäran om mera
pengar. Förra året förutskickade emellertid
Statens skogsindustrier att bolaget
måste komma tillbaka i år, om bolaget
inte fick det begärda beloppet av
00 miljoner kronor. Så förhöll det sig
med den saken.

Herr Norups pekfinger kan nog vara
bra att ha ibland, men nu är han dess
bättre inte statsråd längre, så han pekar
inte så högt som han gjorde förra
gången. Han låter litet mera mänsklig
nu än vid det förra tillfället, och
han får finna sig i att vi i detta fall
har intressen att tillgodose. Det gäller
inte bara norrbottensintressen, utan vi
får komma ihåg att bergslagsområdet
är lika ömtåligt som någonsin norrbottensområdet
för ändringar i Statens
skogsindustriers industriella drift. Vi
kan emellertid självfallet inte rå för att
våra skogstillgångar ligger uppe i Norrbotten
och att den enskilda industrien
har dragit sig tillbaka från ansvaret
för förädlingen av de skogstillgångar,
som de enskilda företagen tidigare hade
där uppe, och överlämnat åt Statens

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

skogsindustrier att i första hand fylla
en social uppgift. Statens skogsindustrier
har sedermera funnit det angeläget
att denna sociala uppgift omvandlas
till ett ur statens synpunkt ekonomiskt
riktigt drivet företag. Detta är
nämligen vad Statens skogsindustrier
nu håller på att göra. Skulle vi då sätta
en käpp i hjulet för denna utveckling?
Nej, icke ur de synpunkter herr Norup
här anförde, men väl ur statsfinansiell
synpunkt.

Herr NORUP (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte Norups
pekfinger det gällde i fjol, herr Jansson
i Kalix, det var hela regeringens och
riksdagens. Jag begär inte att Statens
skogsindustrier skall ta hänsyn till mitt
pekfinger.

Vad sedan beträffar de investeringar
Statens skogsindustrier skall göra, så
tycker jag herr Jansson är litet för ömtålig.
Jag har ju sagt att jag anser det
som gjorts i Töre vara behövligt. Statens
skogsindustrier gör emellertid investeringar
också utanför Töre och till
och med utanför Norrbotten. Det är
kanske dem jag pekar på, herr Jansson.
Man måste enligt min mening ta hänsyn
till hela sammanhanget.

Det har sagts att man nu är på väg
att av Statens skogsindustrier skapa ett
företag med god ekonomisk uppläggning,
som skall fylla en uppgift. Enligt
min uppfattning åstadkommes icke ett
ur ekonomisk synpunkt gott företag
genom en sangvinisk affärschef eller
styrelse, som inte tar hänsyn till var
erforderliga medel skall erhållas, utan
ställer sin huvudman inför fait
accompli.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom herr Norup
tog sig friheten att inkludera regeringen
in corpore i det här mycket omdiskuterade
pekfingret, kan jag kanske i
någon mån klara ut begreppen i den

aktuella tvisten genom att citera vad
som vid detta tillfälle sades i den av
herr Norup signerade propositionens
departementschefsanförande. Det heter
där, »att en närmare utredning bör
komma till stånd angående bolagets kapitalförsörjning
på längre sikt». Den utredningen
har nu verkställts och har
legat till grund för den av mig signerade
propositionen om kapitalförstärkning
till bolaget. I förra årets proposition
anförde departementschefen vidare
följande: »Enligt vad jag inhämtat har
bolaget för avsikt att låta verkställa en
utredning härom.» Utredningen annonserades
sålunda i den föregående propositionen.
Härutöver säges det: »Emellertid
bör beaktas att bolagets aktuella
kapitalbehov i viss utsträckning föranletts
av att bolaget nödgats binda omkring
35 000 000 kronor i överskottslager
av rundvirke, som i huvudsak hänför
sig till de förenämnda stormfällningarna.
Med hänsyn härtill anser jag
mig böra i så måtto tillstyrka bolagets
framställning att jag förordar, att staten
för tillgodoseende av bolagets mest
trängande kapitalbehov ikläder sig garanti
för ett av bolaget i öppna marknaden
upptaget lån å högst 35 000 000
kronor.»

Regeringen inklusive herr Norup
hade vid detta tillfälle en mot herr Norups
uppfattning i dag avvikande mening,
att de 35 miljonerna i form av
lånegaranti betingades dels av den aktuella
situationen i anledning av stormfällningarna
och dels därav, att man
önskade företaga en utredning om kapitalförstärkningen
på längre sikt och
måste göra något omedelbart. Jag finner
följaktligen inte någon motsättning
mellan den proposition, som signerats
av herr Norup, och den proposition,
som signerats av undertecknad och som
riksdagen nu har att behandla.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort gen -

mäle :

Herr talman! Jag vet inte om herr No6
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

rup har glömt det sedan den tid herr
Norup var jordbruksminister, eller om
herr Norup inte har satt sig in i frågan,
men ASSI har inte investerat några
pengar i Törefors. ASSI har köpt Törefors
för 850 000 kronor med pengar,
som de fick, och har betalat detta belopp
till sterbhuset. Det är helt andra
pengar, som investerats i Töreverket,
alltså i den där järnvarumanufakturindustrien
och i morjärvhistorierna.
Det har endast gått åt driftkapital i
Töre. Att ett magasin har ramlat omkull
i vinter på grund av snötrycket,
är ingen investering, utan ett intrång,
som vädrets makter har åstadkommit.
ASSI har inte investerat för 10 öre
till ombyggnad av Törefors-industrien
ännu, det väntar vi alltjämt på.

Herr NORUP (bf) kort genmäle:

Herr talman! Vad som har investerats
i Töre har jag inte uttalat mig om.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det har i denna debatt
talats mycket om att Statens skogsindustrier
skall komma på jämställd fot med
andra företag. Det skall inte favoriseras,
det skall vara konkurrens på lika
villkor.

När man undersöker vilka de »lika
villkoren» är, finner man att Statens
skogsindustrier har fått ta på sig socialpolitiska
utgifter, bygderäddande
uppgifter och beredskapsutgifter. De
socialpolitiska utgifterna uppskattar
företaget till 15 miljoner kronor hittills.
Det beredskapsprogram, som lades på
företaget under krigsåren, kostade företaget
i investeringar 18 miljoner kronor
för några träoljedestillationsanläggningar,
och av de pengarna fick förelaget
bara igen en del. Det tvingades använda
de 18 miljonerna på en tillfällig
krisåtgärd i stället för att sätta in dem
på långsiktiga och fördelaktiga investeringar.

Det pris, som Statens skogsindustrier
erhöll för sin tjärolja, var 12 öre/kg,

medan det pris, som skogsägarnas oljebolag
fick, var 72 öre/kg. Det är knappast
att vara favoriserad att få sådana
priser och ha sådana beredskapsutgifter
och bygderäddande utgifter, som
företaget haft.

Det är heller inte att vara favoriserad
att tvingas ta hand om Töre och ej få
ta hand om Åryd, som var betydligt
fördelaktigare. Den favoriseringen förbehöll
sig andra intressenter.

Det brukar från ledande industrihåll
framhållas, hur nödvändigt det är att
driva upp investeringarna så högt som
möjligt för att skapa reellt underlag för
en fortsatt standardstegring i samhället.
På fackligt håll vill man naturligtvis,
att investeringarna skall höjas så mycket
som möjligt. Vi vill ha ett effektivt
näringsliv för att därur kunna pressa
fram högre reallöner. Men så snart det
blir fråga om en investering, som sker
i ett statligt företags namn, blir det inte
alla gånger ändamålsenligt, då kommer
man med betänkligheter.

Både från högerhåll och från bondeförbundshåll
har i de handlingar, som
förberett den här debatten, använts uttrycket
favorisering. Nu har återigen
framförts samma betänkligheter som för
några år sedan, när NJA började. Då
sade man, att skattebetalarnas miljoner
skulle kastas bort. Nu har den kritiken
för NJA:s del blivit mycket hovsammare.
Företaget har för första
gången visat vinst, trots att det ännu
inte är utbyggt. Ingen industriman
hade väl räknat med att en investering,
innan den är fullföljd, skall ge utdelning.
NJA har skapat sysselsättning i övre
Norrland och gjort att Luleå vuxit med
ca 15 000 människor. Hade man inte
haft den politiska konstellation, som
möjliggjorde att NJA förverkligades,
hade norrlänningarna fått dragas med
en större arbetslöshet än de har i dag.
Tack vare att de två partier, som subventioneras
av storfinansen, under de
åren inte haft väljarnas förtroende, har
det således gått att bygga upp en mo -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier

dern storindustri i övre Norrland, som
arbetat bort större delen av arbetslösheten
där. Nu är kritiken tyst mot Norrbottens
järnverk. Nu har i stället Statens
skogsindustrier kommit i centrum.

I den presskampanj, som har förts i
de tidningar, som är finansierade av
näringslivets intressen, har det ibland
anförts mycket underliga argument i
den här frågan. Man har hänvisat till
en debatt i engelska underhuset och
riktat kraftiga beskyllningar mot ASSI.
Man säger, att ASSI har dumpat -wallboard
på den engelska marknaden. De
beskyllningarna fick en något underlig
bakgrund, när ASSI:s chef förklarade
att Statens skogsindustrier sålt sin wallboard
till ett pris som var 9,7 procent
högre än övriga svenska -wallboardfabrikers.
Det är alltså de privata wallboardfabrikerna,
som har gått under
ASSI:s pris med 9,7 procent på den
engelska marknaden.

Man har åberopat den engelska parlamentsdebatten
på ett sådant sätt, att
den blivit till det yttersta förvriden.
Jag vill här citera ett par meningar
från debatten i engelska underhuset för
att visa vad som verkligen sagts där, till
skillnad mot vad som har återgivits i
de svenska tidningar, som här har varit
ute i avsikt att komma åt Statens skogsindustrier
och som hellre ser att vi får
arbetslöshet än att ett statligt företag
får utvecklas.

»Det är svårt för ett företag i detta
land», sade interpellanten i engelska
underhuset — där frågan gällde införande
av en ny tullag — »att säga var
de svenska subsidierna sättes in». Så
långt har citatet återgivits riktigt i de
svenska tidningarna. Men sedan fortsatte
talaren och sade:

»Om där är någon subsidie.»

Denna sista sats har jag icke sett citerad
i våra tidningar. För att förstå
karaktären av debatten i underhuset
vill jag också hänvisa till att interpellanten
byggde sin anklagelse på vad han
kallade för »ett påpekande från en fir -

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ma i min valkrets, vilken tillverkar
wallboard». Interpellanten fortsatte sedan
med att säga: »Men jag tror inte att
detta sakförhållande har förts fram till
''Wallboardsfabrikanternas förbund’.»

En sak som inte ens kommit upp från
den centrala intresseorganisationen utan
endast är ett löst påpekande från en
firma i vederbörandes egen valkrets —
och som dessutom förts fram på här
citerat sätt, alltså att man inte ens kan
säga om det förekommer några subsidier
— var alltså underlaget för den
svenska pressdebatten.

I fortsättningen sade interpellanten
också att det förelåg mycket stor risk
i prissättningsfrågor om det skulle bli
en allmän nationalisering av den svenska
wallboardindustrien. Men det är ju
inte den frågan som nu är aktuell, utan
det gäller nu att tillåta ett statligt företag
att utvecklas på affärsmässiga
grunder.

Jag antar att folkpartiet inte vill ha
ens skuggan av en misstanke på sig för
att hellre godta arbetslöshet än att se
ett statligt företag utvecklas i gynnsam
riktning. De misstankar man på den
kanten kanske har dragit på sig i samband
med NJA-debatten, hoppas jag att
man vill tvätta av sig när det gäller
ASSI.

I propositionen föreslås att Statens
skogsindustrier skall läggas mera direkt
under regeringen i stället för under
ett affärsdrivande verk. Vilka förändringar
kommer det att innebära? Jo,
det sägs att regeringen därmed skall få
bättre insyn i företaget. Har man då
inte haft god insyn tidigare? Regeringen
har förut direkt kunnat tillsätta tre
av bolagsstyrelsens sex ledamöter, och
då har man väl också haft goda insynsmöjligheter?
Nu skall regeringen få
tillsätta fyra ledamöter. Blir det någon
större skillnad?

Vidare förefaller man ibland vara
överraskad av att företagets ekonomiska
ställning inte varit så stark. Varför
har man varit överraskad av det? Man

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

har ju själv skapat den svaga ställningen
genom de ålägganden företaget fått.
I övrigt har det sedan länge varit möjligt
att i de offentliga bolagsräkenskaperna
avläsa företagets ställning. Bolagets
eget kapital har i många år legat
på ungefär 19 procent av hela omslutningen.
Den övervägande delen har sålunda
varit främmande kapital. Detta
sakförhållande är dock ingenting man
i dag skall känna sig överraskad av, ty
det har vem som helst kunnat utläsa
ur de offentliga räkenskaperna.

Det som är litet betänkligt i propositionen
är en del skrivningar som tyder
på att regeringen har anspråk på att
uppträda som bolagsstyrelse och att
lägga sig i detaljer i bolagets investeringar
och följa dem på ett annat sätt
än hittills. Men vill man ha ett bra bolag,
så skall man sätta till en styrelse,
som man har förtroende för, och sedan
skall den styrelsen få fungera.

Vi vill ha Statens skogsindustrier
kvar, och vi vill att företaget skall utvecklas.
Men det skall inte ske hur som
helst. Jag håller med finansministern
när han säger att ett företag kan bli
alltför expansivt. Det förtjänar emellertid
att framhållas att det här inte är
fråga om en expansion på skattebetalarnas
bekostnad, som det har sagts i ett
par debattinlägg från högerhåll, utan en
expansion som väl motsvaras av inkomster
från skogsförvaltningen.

Varför inte se frågan om ASSI:s investeringar
från affärsmässiga synpunkter
och jämföra med vad som sker inom
privata skogskoncernerna? Där har man
skogsförvaltningen och skogsindustrien
under samma finansiella ledning, vilket
betyder att de pengar man tjänar på
skogen kan sättas in i skogsindustrierna.
Det är inte något fel att flytta över
pengar på det sättet, ty skogen har ju
inget värde i och för sig, om det inte
finns någon efterfrågan på skogens produkter.
Och denna efterfrågan skapas
av effektiva skogsindustrier. Ju mera
effektivt man kan bygga ut dem, desto

större värde får skogen. Att finansiera
skogsindustrierna med hjälp av vinster
från skogen är därför fullt i sin ordning.
Detta är den tanke, som finansministern
själv har varit inne på, när
han förklarar, att de 35 miljoner kronor
som nu föreslås motsvarar 70 procent
av de 50 miljoner kronor, som domänverket
väntas ge i netto under nästa
budgetår.

Låt oss ta fasta på den princip, som
finansministern har varit inne på, och
tillämpa den på samma sätt som man
gör inom det privata näringslivet. Det
betyder att vi skall dra upp en ekonomisk
ram, inom vilken bolaget skall
expandera. Man skall inte göra den ramen
så snäv, att man fordrar att ett
företag som inte har egna skogar skall
bygga upp sin industri åt skogsbolaget
utan ersättning från skogsförvaltningens
sida. Men investeringarna skall inte
ses mot ett enda års nettovinst för domänverket.
Investeringar är inte ettåriga
utan långsiktiga företeelser. Om
vi därför ser investeringarna mot t. ex.
den senaste femårsperiodens resultat,
så finner vi att domänverket till statskassan
har inlevererat 335 miljoner kronor,
och om finansministerns princip
hade tillämpats i tid, hade det betytt att
70 procent därav, d .v. s. 234 miljoner
kronor, hade kunnat användas för utbyggnad
av skogsindustrierna.

En sådan hopknytning av skogsförvaltningens
och skogsindustriens ekonomi
förekommer inom de enskilda
skogskoncernerna, och den är intet att
anmärka mot. Ge Statens skogsindustrier
samma handlingsmöjligheter, och låt
dem arbeta på lika villkor som det enskilda
näringslivet! — om man nu inte
är ute efter att sätta krokben för företaget.
Låt ASSI följa denna regel om investeringar
efter egna möjligheter plus 70
procent av domänverkets nettovinster!
Det skall väl inte vara så, att staten tar
ut 335 miljoner från skogarna och låter
bli att sätta in pengar i skogsnäringen.
Det kallas i andra sammanhang för

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i

baggböleri, och det är väl ingen modell
som staten skall följa.

ASSI är ett bra företag, och det har
ju också fått ett visst beröm av finansministern
här i sista omgången. Man
kan betrakta företagets ställning även
på annat sätt än som här skett, och det
är med utgångspunkt från aktiekapitalet,
44 miljoner. Vad ägs med detta?
Om vi räknar fram tillgångarna och räknar
bort skulderna, långfristiga och
kortfristiga, till utomstående och till
statsverket, kvarstår ett nuvärde på 160
å 170 miljoner. Härtill kommer markvärdet,
och till detta kommer det ännu
större värdet av att ha en rörelse uppbyggd,
ett värde soin får uppskattas till
något 50-tal miljoner.

För 44 miljoner äger staten alltså elt
företag, som har ett värde av ett par
hundra miljoner. Det är ett bra resultat,
som förtjänar ett gott betyg. Vi bör
visa förtroende för den styrelse som
skött företaget hittills och inte övergå
till någon detaljgranskning. Det är intet
fel att detta skogsbolag liksom andra
skogsbolag skaffar sig fartyg för sin
egen verksamhet. Om man inte tog returfrakter
vore man väl oklok — då
funnes det skäl till anmärkning.

Det skall bra snåla och kortsynta aktieägare
till för att inte låta den tekniska
utvecklingen få fortsätta inom detta företag
— ett företag som startade under
de ogynnsamma villkoren att tvingas ta
på sig nedkörda privata företag och
bygga upp dem, av socialpolitiska skäl
oftast på de platser, där företagen legat
— alltså en rent bygderäddande uppgift.

Det är ingen anledning att dra upp
en längre debatt i detta sammanhang.
Jag antar att det blir tillfälle för kammaren
att komma igen till detta företag,
när resultatet av den utredning, som
kallas 1953 års utredning angående de
statliga företagsformerna, lägger fram
sina förslag. Jag instämmer till en del
med herr Lundberg vad gäller nackdelen
av att skilja skogsindustrien från

Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

skogsförvaltningen, och jag hoppas att
det beslut, som väl i dag kommer att fattas
på denna punkt i överensstämmelse
med propositionen, inte betraktas som
mera definitivt än att det får anses ha
en mera tillfällig karaktär och kan tas
upp i samband med den översikt av
statsföretagen, som 1953 års utredning
skall resultera i.

Det behov av att hålla ihop statsföretagen,
som det här är fråga om,
kanske pekar mot en lösning. Det kan
inte vara fel, anser jag, att hålla isär
skogsindustrien och skogsförvaltningen;
det kan vara bra ur redovisningssynpunkt,
ur teknisk synpunkt, ur personell
administrationssynpunkt, ur ansvarssynpunkt.
Den människa, som är
skogsförvaltningsintresserad, är kanske
inte skogsindustrielit intresserad, och
att då låta vederbörande ha hand om
skogsindustrien är inte det rätta — och
tvärtom. Men även om skogsförvaltningen
lägges under ett företag och skogsindustrien
under ett annat företag, bör
man ha möjligheter att föra över
pengarna från skogsförvaltningen till
skogsindustrien inom en viss ram —
den ram, som nu fastställts och som finansministern
tydligen fäst sig vid, är
70 procent.

De 35 miljoner, som nu föreslagits,
betyder väl att företaget är tvunget att
komma igen om ett år och begära mera
pengar. Skulle man gå på reservanternas
linje och i stället för 35 miljoner
ge 60 miljoner, dröjer det två år, föreställer
jag mig, innan företaget måste
komma tillbaka. I intet av de anslag
som här nämnts har medtagits kostnanaderna
för Offerbäcken, som är beräknade
till 90 miljoner.

Det finns många som är intresserade
av skogsindustriella företag på andra
håll, inom skogsägarföreningarna, och
jag förstår, att man där gärna vill hindra,
att detta statliga företag expanderar.
Särskilt är det fallet i Mellansverige
och i Sydsverige. I Norrland har
skogsägarna inte lika stort intresse här -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

vidlag — de höll sig i alla fall inte
framme, när Törefrågan var aktuell.
Men det får inte vara på det sättet, att
privata ekonomiska intressen skall tjäna
som grund för ett angrepp på det
statliga företaget och hindra dess utveckling.

Själv har jag väckt en motion med
yrkande om att principen skall vara,
att AB Statens skogsindustriers styrelse
skall få handlingsfrihet att fullfölja det
investeringsprogram som har skisserats
inom ramen för de egna vinstmedlen
plus 70 procent av domänverkets vinstmedel.
Jag förstår att det ur principiella
synpunkter kanske är svårt för
riksdagen att fatta ett sådant beslut,
även om det vore affärsmässigt och i
överensstämmelse med vad privata koncerner
gör — det är svårt, därför att
man binder sig för utgifter ett annat år.
Men det är inte tillfredsställande att
bara ge ett anslag på ett år som det
nu är fråga om att göra — kanske inte
ens att ge anslag för två år, även om
det är något bättre.

Jag skulle alltså som slutsats vilja understryka
principen att vi skall försöka
att verkligen få de statliga företagen
att arbeta såsom de enskilda gör. Detta
innebär att vi ger bolagsstyrelsen handlingsfrihet
inom en viss ram, i det här
fallet inte bara för detta företags vinster
utan också för vinster från den
del av enheten, som det samarbetar med,
till 90 procent i vissa avseenden. Allt
tyder på att det kanske inte räcker
med en sådan här årsuppgörelse, utan
att denna verksamhet snarare bör föras
vid sidan av statsverksamheten. Den
hör inte hemma där, och kanslihuset
är inte rekryterat för att sköta affärsmässiga
frågor och inte riksdagen heller.
Allt pekar enligt min mening mot
att man får söka bygga upp något förvaltningsbolag,
som tar hand om de statliga
bolagen på fullt affärsmässig grund
och med dessa bolags samlade resurser
verkställer en vettig utbyggnad. Vill
riksdagen driva socialpolitik på någon

punkt, får riksdagen bevilja de pengar
det kostar, vare sig det gäller Töre eller
någon annan industri.

Jag vill sluta med att säga att de
förslag som regeringen här lägger fram
väl bör betraktas som preliminära, och
jag hopaps vi kommer fram till hyggliga
och mer affärsmässiga riktlinjer i
samband med de resultat 1953 års utredning
kommer till.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Innan jag går in på vad
jag egentligen skall säga vill jag tala
om att jag blev skyldig herr Lundberg
en replik, men på grund av att min
repliktid var ute fick jag inte tillfälle
avge den. En aktad kollega här i kammaren,
vår vän herr Dickson, ville en
gång fälla en replik men fann att den
enda värdiga han kunde prestera just
då var en axelryckning. Han ville ha
den till protokollet, och jag minns att
det var vissa svårigheter för stenograferna
att exakt återge en sådan replik.
Nu skall jag inte ge just en sådan replik,
men jag skulle, herr talman, vilja
hemställa att som sista replik till herr
Lundberg få till protokollet antecknat
ett leende. Jag tror att det blir lättare
att återge än en axelryckning.

Sen måste jag säga att herr Hagnell,
som nu under så lång tid har uppbyggt
oss, var en intressant bekanskap
i talarstolen. Jag har undgått att höra
honom tidigare. Herr Hagnell är, som
kammaren vet eller kanske inte vet, dels
politisk ledamot av 1953 års utredning
om de framtida formerna för statlig
affärsverksamhet, dels och samtidigt
huvudsekreterare i denna utredning.
Att politiska representanter i sakkunnigeutredningar
samtidigt är huvudsekreterare
är något som börjat tillämpas
först under senare år och som man kan
hitta exempel på i några utredningar.
Men det kan diskuteras, huruvida en
sekreterare i en utredning samtidigt
skall vara parlamentarisk eller poli -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

tisk ledamot, i detta fall bådadera, även
om herr Hagnell har blivit parlamentarisk
ledamot i så att säga efterhand.

Nu är det ju kutym att om man sitter
i en utredning, vet man egentligen bara
en sak: att man inte skall gå och prata
om vad man gör i den utredningen, innan
den är officiell. Därför brukar vi
som sitter i utredningar då och då vara
ungefär som musslan: vi öppnar inte
skalet det allra minsta.

Herr Hagnell sitter nu i denna utredning,
tillsatt 1953, som hittills avgivit
tre betänkanden och snart, såvitt jag
vet, skall komma med det fjärde.
Trots fyra betänkanden har den ännu
icke på något sätt nalkats — i varje
fall inte så att detta kan redovisas i
något betänkande — frågan vad man
tänker föreslå för framtiden beträffande
de statliga affärsbolagens struktur och
former för verksamheten över huvud taget.
Nu har emellertid herr Hagnell uppbyggt
kammaren med vad utredningen
ämnar föreslå eller rättare sagt vad han
förmodligen ämnar försöka förmå utredningen
att föreslå. Det var ju en del
intressanta saker.

Jag skall inte polemisera mot herr
Hagnell, ty det har jag ingen som helst
anledning till. Men tydligen är det hans
mening 1) att statens skogsindustrier
skall ha de där 70 procenten, 2) att
kanslihuset inte har några personella
eller andra möjligheter att övervaka
statliga bolag, så det skall man slippa,

3) att riksdagen naturligtvis ännu mindre
har några sådana resurser och 4)
att övervakningen skall ske på annat
sätt. Då förstår jag att herr Hagnell
menar — ehuru han kanske inte använde
det uttrycket — att man skall
ha ett sådant här holdingbolag, som
vid sidan av statsmakterna och alldeles
för sig självt skall ha insyn i företagen.
Det var intressant att veta att herr Hagnell
såsom utredningsledamot har dessa
synpunkter.

Varifrån de emanerar, är kanske inte
så svårt att förstå. Ja, jag ber faktiskt

om ursäkt om jag yttrar ännu några
ord i detta sammanhang — herr talmannen
var ju så förskräckt att jag
skulle riva upp en debatt när jag begärde
ordet, men en debatt har ju varit
»uppriven» hela dagen här.

Jag vill påminna om att socialdemokratiska
partikongressen 1948 beslöt att
göra en utredning inom partiet beträffande
de statliga företagsformerna. Enligt
det tryckta protokollet från 1952
års kongress redogjorde nuvarande envoyén
Lundberg för det resultat man
kommit till. Detta gick ut på dels att
man tänkte sig tillskapande av just holdingbolag,
dels att det inte gick så
bra med en sådan här utredning inom
partiet. Det måste vara en statlig utredning,
som kunde infordra yttranden
från alla möjliga instanser, vilket den
mer privata utredningen inte kunde göra.
Alltså blev det en statlig utredning.
Denna har således egentligen inte kommit
till därför att riksdagen under tio,
femton år vid tre eller fyra tillfällen
begärt en utredning om insyn i statliga
företag, utan den har tillsatts av andra
skäl.

Jag har läst vad herr Hagnell yttrade
enligt kongressprotokollet, och det skall
jag inte belasta kammarens tid med.
Jag måste säga, att när jag läste herr
Hagnells yttrande vid det tillfället, blev
det föredrag, herr Hagnell här höll om
hur han anser att statlig affärsverksamhet
skall bedrivas, ännu mer intressant.

Sedan skall jag för att inte förlänga
debatten alltför mycket övergå till en
annan sak, där herr Hagnell tydligen
vände sig direkt till mig, ehuru utan att
angiva namn. Han talade om denna
dumpinghistoria och sade att i av storkapitalet
ägda tidningar hade anförts
mycket underliga argument. Ja, vi har
LO-tidningar och tidningar som ägs av
enskilt kapital, det är inte märkvärdigt.
Men han sade, att jag där hade ofullständigt
citerat ett protokoll i underhuset
och att det var något fel med
det. Herr Hagnell! Jag citerade, såvida

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

jag nu minns, den parlamentledamot
han talat om, mr Ronald Russell. Denna
säger enligt protokollet bland annat, att
han förstår att en del av den svenska
träindustrien, kanske den större delen,
är nationaliserad. Detta har jag återgivit,
och så har jag återgivit att han frågade,
huruvida den engelska dumpingbillen
skulle tillgripas, om denna nationaliserade
industri fick några subsidier
av staten. På det svarade sir David
Eccles: »Ja.» Jag har inte påstått att någon
dumping har skett. Jag har återgivit
några uttalanden i det engelska
parlamentet, och till det har jag ställt
frågor, icke påståenden. Jag har frågat
hur en sådan debatt över huvud taget
kan uppkomma i England, och jag har
frågat om det har samband med ASSI:s
utländska affärer. Det frågade jag vid en
tidpunkt, då ingen hade fått ett svar
på hur dessa utländska affärer egentligen
är beskaffade. Svar har vi fått i
dag. Det är olika uppgifter, men sedan
finansministern nu senast yttrat sig är
saken i alla fall på en punkt för min del
slutfrågad. Här sade nämligen finansministern
att det finns statliga, alltså
av ASSI upptagna krediter i utlandet,
och han fann dem olustiga. Ja, herr
finansminister, jag skulle aldrig ha skrivit
en rad om detta i någon tidning,
om inte jag också hade tyckt att det
är olustigt, att ett svenskt statligt företag
måste skaffa sig kortfristiga krediter
i utlandet.

Sedan är det en annan fråga: Är krediterna
kortfristiga eller långfristiga?
Har valutakontoret beviljat dem eller inte?
Ligger de innanför sexmånadersgränsen,
där man endast har anmälningsskyldighet,
eller utanför, där man
måste anhålla om lån? Finansministern
behöver inte besvara detta i dag, men
det är ytterligare frågeställningar som
behöver göras. Jag håller emellertid
med om att visst är det olustigt!

Sedan skulle jag vilja anknyta till vad
herr Jansson i Kalix sade. Han sade
två gånger att riksdagen har »glömt»

att ge pengar till ASSI. Men, herr Jansson
i Kalix, det är väl egentligen inte
riksdagen som glömt, det är väl regeringen
som glömt det! Vi behandlar ju
regeringens förslag, och riksdagen som
sådan kan ju inte besluta någonting
annat än att bifalla antingen en motion
eller en proposition. Kanske herr Jansson
i Kalix under mellantiden själv
glömt påminna riksdagen om att riksdagen
glömt detta?

Herr Jansson i Kalix knöt an till detta
och sade att därför måste nu ASSI gå
ut på den utländska marknaden. Han
säger som den naturligaste sak i världen,
att om riksdagen »glömt» att ge
ASSI pengar, måste ASSI gå ut på utlandsmarknaden
och låna. Herr Jansson
i Kalix har ju tillsammans med oss andra
diskuterat de åtstramningsåtgärder
som förekommit i många år och som
jag förmodar att i alla fall herr Jansson
i Kalix helhjärtat anslutit sig till enligt
regeringens förslag. Man måste, har det
sagts, vidta dessa åtstramningsåtgärder,
som drabbar näringslivet och som
man vet skapar svårigheter men som
man i alla fall måste ta i den allmänna
kampen mot det försämrade
penningvärdet. Det är precis som herr
Norup nyligen sade: Här får man ju
lov att underkasta sig dess åtstramningsåtgärder;
skall då inte ASSI också
göra det? Finansministern har också
antytt att ASSI inte visat den riktiga
samhällsandan och ställt sig lika lojalt
mot dessa åtstramningsåtgärder som det
enskilda näringslivet har fått göra.

Jag skall som sagt inte ytterligare förlänga
debatten; jag vill bara nämna
ett par ord om utredningarna. Här har
sagts att det finns tre lika utredningar.
Den första, som ASSI självt gjorde, var
en katalog på vad man ville göra under
den närmaste framtiden och vad det
kostade. Det var ingen utredning. Den
andra utredningen var den som sedermera
statsrådet Kling gjorde. Men vad
han säger i sin utredning är, att det
ingick inte alls i hans uppdrag att

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

pröva vare sig domänverkets eller bolagets
framtida kapitalbehov, och det har
han inte alls sagt någonting om. Han
skulle bara föreslå de ändringar som
han ansåg vara nödvändiga. Så har vi
lie Geers utredning, men jag förstår inte
att man kallar den för utredning.
Här begär finansministern ena dagen
att De Geer skall göra en »utredning»
till den andra dagen. När man då frågar
om det är en utredning, säger De
Geer: Nej, finansministern vill att jag
skall komma med ett omdöme. Inte
ens den skickligaste ekonom eller industrimän
kan väl från en dag till en
annan göra en utredning om detta stora
frågekomplex, som ju, enligt vad inte
alla men många talare här omvittnat,
behöver utredas. Herr Norup har ju också
påpekat detta.

Vi har ju på folkpartihåll godtagit
finansministerns resonemang och hans
begäran — under den förutsättning enligt
vilken denna begäran framlämnats,
nämligen att medlen i första hand skall
gå till reglering av skulderna. Men om
finansministern nu tillsammans med
handelsministern skall pröva det framtida
kapitalbehovet, så måste ju en utredning
komma till stånd innan man
till riksdagen lägger fram förslag om
vad pengarna skall vara till.

Finansministern säger att alla nödvändiga
avvägningar måste ske i större
sammanhang. Vare sig riksdagen nu i
dag beslutar en utredning eller inte,
måste en sådan komma till stånd. Riksdagen
har avvisat tidigare framförda
krav på utredning. Fakta blev till slut
sådana, att det berättigade i vad vi begärt,
nämligen att riksdagen och regeringen
inte skulle sättas i efterhand och
allt det som talats om i dag, har verifierats.
Om riksdagen skall kunna behandla
de framtida krav i fråga om
företaget som har aviserats, är det ju
nödvändigt med en utredning, och därför
vidhåller jag, herr talman, mitt tidigare
yrkande om bifall till reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det varit någon annan
än fru Sandström som sagt att jag
talade länge, skulle jag haft stor förståelse
för det. Jag har emellertid haft
nöjet att höra henne åtskilliga gånger
här i dag, och det hon sade i inledningen
till sitt senaste anförande nu
var direkt felaktigt. Hon sade, att jag
var medlem i utredningen och huvudsekreterare,
och hon fann det egendomligt,
att dessa uppdrag var hopkopplade.
Jag är inte medlem i utredningen. Jag
har varit huvudsekreterare där ett och
ett halvt år. Därförinnan var det en
folkpartist. Då var det opolitiskt.

Fru Sandström tror tydligen att allt
som handlar om statliga företag kretsar
kring henne. Jag syftade inte på henne,
när jag talade om debatter i svenska
tidningar. Det fanns i Handelstidningen
den 6 mars en artikel med rubriken
»Statsbolag med dumping». Den syftade
på den debatt, som förekom i
engelska parlamentet några månader tidigare.
Jag vet inte varför det tog så
lång tid att aktualisera den saken.
Kanske det, att några andra skrev under
tiden, bidrog till att frågan aktualiserades.

I den engelska underhusdebatten
finns inget underlag för den rubriksättning,
som Handelstidningen hade, eller
för liknande rubriksättningar på andra
håll. Interpellationen i underhuset var
en av många andra liknande. Det gällde
en tullag, och man undrade om tullagen
skulle vara tillämplig i vissa situationer.
Ministern svarade att om den manufakturerande
industrien i ifrågavarande
land — han syftade på Sverige
— blir nationaliserad, så kommer den
lagen att kunna bli tillämplig, om man
finner att subsidier har blivit utbetalda.
Interpellanten sade själv: Det är svårt
för någon firma i detta land att finna
ut om det i Sverige har satts in subsidier
— if there is a subsidy. Man
tvivlar alltså på att det ens finns någon,
men i de svenska tidningsrubrikerna

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957
Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

tvivlar man inte — man säger »bolag
med dumping».

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Sandström uppkallade
mig, då hon anmärkte på att jag
skulle ha ställt riksdagen till ansvar
för att ASSI inte hade fått pengar. Hon
tyckte att ansvaret skulle läggas på regeringen.

Jag uteslöt inte mig själv. Jag har
varit med om att ta ansvaret för att
ASSI inte har fått de pengar företaget
behövt. Jag har inte sagt det i den meningen,
att jag skulle kritisera alla
andra utom mig själv här i riksdagen.
Jag tar på mig min del av ansvaret.

Vad gäller kundkrediterna måste fru
Sandström mena det där olustiga som
hon diskuterade med finansministern.
För min egen del måste jag säga, att
jag inte kan känna någon olust över
dessa rembursaffärer, ty det är ingenting
annat. De har inga kundkrediter.
De har upplåning i engelsk bank, namngiven
t. o. m., och vanliga rembursaffärer
på kort tid. Jag misstänker att om
man skulle göra en utredning om hur
många andra skogsindustriföretag här
i landet som har liknande affärer med
utländska banker, så skulle kanske fru
Sandström bli överraskad över hur
många det är.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber herr Hagnell
om ursäkt för att jag trodde att han
var både ledamot och huvudsekreterare
i utredningen. När jag nu hör, att han
endast var huvudsekreterare, måste jag
säga, att hans anförande här är ännu
mera anmärkningsvärt.

Med anledning av att herr Jansson
i Kalix kritiserar, att jag använde ordet
»kundkrediter», vill jag säga, att jag
bara har citerat tillgängliga papper, där
det står »kundförskott» och »kundkrediter».
I propositionen står det att
det var 54 miljoner kronor. Den siff -

ran anger tydligen medel i förskott från
kunder. Vi kan kalla det vad vi vill.
Om det är banklån, är det ännu mera
anmärkningsvärt. Men det är i varje
fall inte den saken, herr Jansson i Kalix,
som jag begärt utredning om, utan det
är om helt andra saker. På den punkten
tror jag vi kan vara helt överens.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sandström är förvånad
över att man debatterar, om man
bara är huvudsekreterare i en utredning.
Jag har emellertid råkat bli vald
till riksdagsman, och jag har därför
lika väl som fru Sandström rätt att yttra
mig, även om jag inte utnyttjar den
rätten lika mycket.

Herr LöFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara med ett
par ord förlänga debatten. Jag har utan
tvekan i utskottet anslutit mig till reservation
nr 1 b), som avgivits av herr
Åkerström m. fl. Jag anser nämligen,
att dessa tre norrbottniska sågverk måste
få en nödvändig upprustning och
modernisering samt att vi också skall
ta konsekvenserna härav genom att anvisa
pengar därtill. Vi reservanter föreslår
alltså en höjning av regeringens
bud med 25 miljoner kronor, men samtidigt
förutsätter vi, att 15 miljoner kronor
skall disponeras för Törefors, Seskarö
och Båtskärsnäs.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservation 1 b).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD:

Herr talman! Jag hade bara tillfälle
att åhöra början av denna debatt, och
då fann jag till min stora förvåning, att
herrar Lothigius och Kilsmo var mycket
missräknade över att deras interpellationer
besvarats av finansministern
i stället för av mig, och de undrade
mycket varpå detta kunde bero. Förklaringen
är mycket enkel, herr Kilsmo.
När jag den 1 februari tillträdde mitt

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nuvarande ämbete, var diskussionen om
överflyttning av ASSI till handelsdepartementets
verksamhetsområde redan i
full gång.

Jag kan också nämna för herr Kilsmo,
att så snart interpellationerna hade
kommit, fick jag en mängd brev från
enskilda skogsägare i Södermanland,
vilka inte alls instämde i de synpunkter
interpellanterna anfört, och vid en
del uppvaktningar hade också framförts
liknande uppfattningar.

Från min egen hemtrakt känner jag
sedan gamla tider väl till att det inte
finns någonting olyckligare för skogsägare
än att spekulanterna på skog delar
upp områdena i intressesfärer och
sedan bjuder det pris för skogen som
de tycker är lämpligt. Det ligger inte
i skogsägarnas intresse att någonting
sådant sker. Såvitt jag kunnat finna av
vad som förekommit, har ASSI inte heller
överbetalat råvaran.

Jag vill slutligen försäkra interpellanterna
att jag mycket väl skulle ha
kunnat lämna samma svar som finansministern
gjort här i dag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! När jordbruksministern
uppträder i debatten vid detta sena stadium
vill jag replikera: Gå till skogsägareföreningarna
i de berörda länen
och fråga dem vad de anser om denna
sak! Vart man än kommer visar de stor
tveksamhet gentemot ASSI:s beteende.
På den punkten måste vi väl vara
överens.

Jag tycker att jordbruksministerns inställning
är märkvärdig.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD:

Herr talman! Jag har ett mycket stort
förtroende för skogsägareföreningarna,
men de får också underkasta sig konkurrensens
lagar. Vad herr Lothigius nu
anförde berör mig därför inte det
minsta.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i avseende å utskottets hemställan i
punkten 1, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på avslag å densamma samt å Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 i
utskottets utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Beträffande punkten 2 gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 598; samt 3:o) bifall till samma
hemställan med av bifall till motionen
II: 620 föranledd ändring; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Holmberg begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
med 3:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957
Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

statsutskottets hemställan i punkten 2
i utskottets utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 620 av herr Holmberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avg&vos 201 ja och 7 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Punkten 3

Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 1) a)
betecknade reservationen av herr Birke
m. fl.; 3ro) bifall till reservationen 1) b)
av herr Åkerström m. fl.; 4:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till
motionen 11:598; samt 5:o) bifall till
samma hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 620; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herrar Jansson
i Kalix och Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de fyra återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den med

2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Jansson i Kalix dock votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i voteringen om sådan
proposition i huvudvoteringen antagits
den under 3:o) upptagna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 3 i statsutskottets utlåtande
nr 111 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Birke m. fl. under
1 a) antecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Åkerström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 84 ja och
90 nej, varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
i utskottets utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 b) av herr Åkerström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jansson
i Kalix begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 126 ja
och 50 nej, varjämte 40 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4 och 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet i dessa
punkter hemställt dels ock på bifall till
den vid punkterna fogade reservationen
2) av herr Sundelin m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkterna
4 och 5 i utskottets utlåtande nr 111,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkterna fogade reservationen
2) av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 97 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i dessa punkter hemställt.

I fråga om punkten 6 framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen 11:598; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

§ 10

Herr talmannen anförde:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta, att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15 och memorial nr 18 måtte
uppföras närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 288, angående ändrad lydelse av 96
och 99—101 §§ regeringsformen;

från bevillningsutskottet:

nr 280, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner;
och

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. och 33 §
1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
från första lagutskottet:
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän; samt
från tredje lagutskottet:
nr 262, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande torrläggning av
mark jämte därtill anslutande statsbidrags-
och låneförfattningar;

nr 263, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; och
nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.22.

In fidem
Gunnar Britth