Tisdagen den 21 maj Sid (Riksdagens protokoll 1957:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

21—22 maj

Debatter in. in.

Tisdagen den 21 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Anderberg ang. avdragsrätt för bidrag till skadeförebyg gande

verksamhet ........................................ 4

av herr Bergh, Ragnar, ang. frågan om sammanträffande pensionsförmåner
.......................................... 5

Interpellation av herr Karlsson, Göran, ang. återkrav av uppburen
socialhjälp .......................................... 7

Onsdagen den 22 maj

Utbyggnad av televisionsnätet m. m............................. 9

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
in. in..................................................... 22

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
m. m..................................................... 49

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m......................... 55

Utredning rörande storstädernas begränsning .................. 58

Storstockholmsområdets administration ........................ 72

Förvärv av aktier i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag ........ 77

Bidrag till vissa engångsavgifter enligt SPA-reglementet ........ 79 I

I Första kammarens protokoll 1057. Nr 10

Sr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 maj Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. instruktion för riksdagens
ombudsmän .............................................. 9

Konstitutionsutskottets memorial nr 13, ang. vilande förslag till
ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen ........ 9

Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. utbyggnad av televisionsnätet
in. in..................................................... 9

— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

oreglerade kapitalmedelsförluster .......................... 22

— nr 110, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter . . 22

—- nr 111, ång. teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget Statens

skogsindustrier m. m....................................... 22

— nr 112, ang. anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiiruna vaara

aktiebolag m. m..................................... 49

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. bankaktiebolags kassareserv
m. m..................................................... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. förslag till luftfartslag
m. m..................................................... 58

— nr 29, rörande ratifikation av konvention ang. vissa till civilprocessen
hörande ämnen .................................... 58

— nr 30, ang. ändrad lydelse av 18 § lagen om polisväsendet i riket
m. m................................................. 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. försäljning av kronoegen domen

Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter .............. 58

—- nr 25, ang. anslag till hästavelns befrämjande m. m......... 58

— nr 26, ang. fortsatta särskilda stödåtgärder för hästaveln .... 58

—- nr 28, ang. rörelsemedel för domänverket .................. 58

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, ang. utredning rörande
storstädernas begränsning............................ 58

— nr 29, åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet

för det s. k. storstockholmsområdet ........................ 72

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, om rätt för kommun att uttaga
avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m........... 77

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. anslag till ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott m. m................... 77

-— nr 115, ang. förvärv av aktier i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag
m. m............................................... 77

—- nr 116, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 79

— nr 117, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................................. 79

—- nr 118, ang. vissa ändringar i .statens allmänna avlöningsreglemente
m. m............................................... 79

— nr 119, ang. ändringar i allmänna tjänstepensionsreglementet
m. m.

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Tisdagen den 21 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag vördsamt om ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 17 maj 1957

Rickard Sandler

Att f. d. landshövding Rickard Sandler
på grund av hjärtåkomma t. v. är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Stockholm den 17/5 1957

Eric Jonsson

Docent. Överläkare
vid Södersjukhuset

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Sandler
på grund av den i läkarintyget omförmälda
sjukdomen vore oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut: Avlöningar
och Omkostnader; samt

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);

nr 270, i anledning av väckta motioner
om lagändring i syfte att bidraga till en
vederhäftig konsumentupplysning m. m.;
och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen
m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt å
Hinseberg i Frövi köping;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalter
i österåkers kommun, Stockholms län,
ocli i Kumla stad; samt

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om an -

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

Ang. avdragsrätt för bidrag till skadeförebyggande verksamhet

slag för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstaller
för sjöfarten.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen ävensom i ämnet
väckt motion;

nr 283, angående ändrad lydelse av 50
och 54 §§, 55 § 1 mom. samt 58 § riksdagsordningen; nr

284, angående ändrad lydelse av
24 § riksdagsordningen;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

nr 286, angående ändrad lydelse av
6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen;
samt

nr 287, angående ändrad lydelse av 1
kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Ang. avdragsrätt för bidrag till skadeförebyggande
verksamhet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Anderbergs
interpellation angående avdragsrätt
för bidrag till skadeförebyggande
verksamhet, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Anderberg upptagit frågan om
rätt för försäkringsbolag och andra att
vid taxeringen erhålla avdrag för bidrag
till organisationer med skadeförebyggande
verksamhet. Herr Anderberg har
i anslutning till tidigare hos Kungl. Maj :t
gjorda framställningar av dessa organisationer
frågat mig om jag har för avsikt
att vidta åtgärder på området.

Till svar på interpellationen vill jag
till en början erinra om att det förra
året genom avgöranden i regeringsrätten
blivit klarlagt, att avdragsrätt inte
föreligger i de avsedda fallen. Sådan
rätt kan endast erhållas genom ny lagstiftning.
Frågan om en lagändring i angiven
riktning synes dock inte kunna lösas
för sig. Den berör viktiga delar av
vår skattelagstiftning och kan sägas utgöra
en del av den ännu olösta frågan om
avdrag för medlemsavgifter. Att utbryta
vissa delar av denna större fråga till särbehandling
synes inte kunna förordas.
Riksdagen har år 1955 intagit samma
ståndpunkt, när en annan del av denna
fråga aktualiserats genom motioner.

Frågan om avdrag för medlemsavgifter
har tidigare hänskjutits till skattelagssakkunniga.
De sakkunniga skall, sedan
nu pågående utredningar slutförts,
taga itu med denna fråga. I samband
därmed har jag för avsikt att överlämna
de av herr Anderberg omnämnda skrivelserna
till de sakkunniga. Jag vill tilllägga
att jag med tanke på den förestående
utredningen om avdrag för medlemsavgifter
i samråd med de sakkunnigas
ordförande undersökt möjligheterna
att förse dem med ytterligare arbetskraft.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret å min interpellation. Även
om det inte gick i den riktning jag helst
hoppats på, förstår jag att frågan måste
bli föremål för utredning. Det är i högsta
grad angeläget att dessa frågor snarast
kommer till sin lösning, önskvärt
vore om de kunde bli föremål för behandling
vid 1958 års riksdag.

Både Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, Svenska brandskyddsföreningen
och Svenska brandkårernas
riksförbund betyder, var och en
inom sitt område, för vårt samhälle oerhört
mycket. De är värda det allmännas
stöd. Genom regeringsrättens förra året
meddelade utslag har de kommit i ett
ekonomiskt bekymmersamt läge. Det fö -

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Ang. frågan

religger stor risk att organisationerna ej
framdeles kan verka i den omfattning,
som ur medborgarnas och samhällets
synpunkt måste framstå som önskvärd.
Samtidigt som olycksfrekvensen å vägarna
ökas väsentligt och brandskadorna
visar skrämmande siffror, måste på
grund av ekonomiska skäl de skadeförebyggande
organisationerna minska sin
verksamhet, om ej åtgärder vidtages.
Visserligen höjde riksdagen Kungl.
Maj ds anslagsäskande till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
med 50 000 kronor, men då trafikförsäkringsbolagen
tidigare lämnat årliga
bidrag om 125 000 kronor, uppstår en
kännbar minskning för verksamhetens
bedrivande. Det är inte heller några väsentliga
statsbidrag som utgår till de båda
övriga organisationerna. Svenska
brandskyddsföreningen erhåller 2 000
kronor och Svenska brandkårernas riksförbund
5 000 kronor. I övrigt lever dessa
organisationer på bidrag från olika
håll. Ett samarbete mellan staten, kommunerna
och intresseorganisationerna
måste fortsätta. Det är alltför stora värden
som står på spel, både människoliv
och ekonomiska värden. Jag konstaterar
dock med tillfredsställelse att finansministern
velat påskynda utredningens arbete
genom att förse den med ytterligare
arbetskraft, och jag tackar för detta.

Vi har nu att avvakta utredningens resultat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. frågan om sammanträffande pensionsförmåner Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Ragnar Berglis interpellation angående
frågan om sammanträffande pensionsförmåner,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ragnar Bergli till mig
framställt följande fråga beträffande
1951 års pensionsutrednings uppdrag:

om sammanträffande pensionsförmåner

När kan utredningsuppdraget i vad
det avser frågan om sammanträffande
pensionsförmåner förväntas bli fullgjort? Jag

får erinra att det i direktiven för
pensionsutredningen framhölls, att det i
betraktande av utredningsuppdragets
omfattning syntes böra övervägas, i vilken
mån detsamma kunde fullgöras genom
successivt avlämnande av förslag i
olika ämnen. Med hänsyn till sambandet
mellan de olika frågor, som tillhörde
uppdraget, syntes det emellertid vanskligt
att meddela bestämda direktiv i fråga
om arbetets fullgörande etappvis.

Såsom herr Bergli framhållit i sin interpellation
har utredningen under år
1956 avgivit ett delbetänkande. Jag får
vidare erinra, att utredningen i en vid
allmänna pensionsberedningens betänkande
fogad promemoria redovisat sin
inställning till vissa samordningsfrågor,
som aktualiseras i samband med en allmän
pensionsreform. Även i en annan
fråga om sammanträffande förmåner,
nämligen personalpension och förmån
på grund av yrkesskadeförsäkring m. m.,
har utredningen numera avgivit principförslag.

Vad åter gäller de av interpellanten
närmast åsyftade frågorna om reglering
av sammanträffande pensionsförmåner
inom det statliga personalpensioneringssystemets
ram, har dessa frågor visat sig
ha ett så nära samband med hur pensionsberäkningsgrunderna
i allmänhet
skall utformas, att de ej kunnat upptagas
till separat behandling.

Jag kan ej nu närmare ange vid vilken
tidpunkt de av interpellanten åsyftade
spörsmålen kan väntas vara lösta. Hela
det 1951 års pensionsutredning anförtrodda
problemkomplexet har emellertid
grundligt genomarbetats. Då vidare frågan
om en förbättring av folkpensioneringen
och dess komplettering med tillläggspensioner
nu står på dagordningen,
synes tiden vara mogen att ta upp frågan
om den statliga personalpcnsioneringen
till förhandlingar med personalorganisationerna.
I den nyligen träffade
överenskommelsen om statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

Ang. frågan om sammanträffande pensionsförmåner

har också intagits en protokollsanteckning
av innebörd att frågan om pensionssystemet
för statstjänstemannen
skall upptagas till förhandlingar med huvudorganisationerna
under hösten 1957.
Det är min förhoppning, att det därefter
ej skall dra ut alltför länge innan översynen
av den statliga personalpensioneringen
är slutförd.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret.

Statsrådet kan tyvärr inte ge besked
om när 1951 års pensionsutredning blir
färdig med sitt uppdrag i vad det avser
frågan om sammanträffande pensioner
inom det statliga pensioneringssystemet.
Det är hans förhoppning att det efter
hösten 1957 inte skall dröja alltför
länge, men vad den tidsangivelsen innebär,
vet jag inte. Det hade varit värdefullt,
om svaret på den punkten hade
varit något mera exakt.

Det finns en hel del pensionärer och
även ett stort antal blivande pensionärer,
som väntar med en viss otålighet.
De har tagit fasta på att en pension är
att betrakta som en uppskjuten lön, inte
en social förmån utan en löneförmån
som grundar sig på ett anställningsavtal
av privaträttslig karaktär. Deras uppfattning
om att en pension är en uppskjuten
lön har styrkts av de sista månadernas
pensionsdebatt, under vilken inte
minst det s. k. obligatoriets förespråkare
har givit uttryck åt den meningen. Men
så snart vid sammanträffande pensionsförmåner
det sker en reduktion av ett
eller annat slag, anser man icke utan
rätt att den principen inte har fått en
konsekvent tillämpning. Det gäller både
när reduktion sker på grund av den s. k.
absorptionsprincipen eller på grund av
att tjänstepension och familjepension
sammanträffar eller reduktionen sker på
grund av innehavande tjänst.

Härtill kommer en annan sak. Före år
1947 betalade hithörande tjänstemän en
pensionsavgift, som väl närmast är att
betrakta som en pensionsförsäkringsavgift.
Vid 1947 års lönereglering infördes
begreppet nettolön, d. v. s. lön minskad

med pensionsavgift. Det måste innebära
att försäkringstanken fortfarande lever.
Och man frågar sig alltså, hur det kan
principiellt förklaras och försvaras, att
den uppskjutna lönen vid en tillämpning
av absorptionsregeln vid sammanträffande
pensionsförmåner kan reduceras så,
att till och med den egna försäkringsavgiften
blir helt utan avkastning.

Jag har också fått besked om ett fall,
där en person har fått sin tjänstepension
— det gällde en sjukpension — reducerad
på grund av att han före anslutningen
till SPA hade tillhört en privat
pensionskassa, till vilken han själv och
hans arbetsgivare hade erlagt avgifter.
Det måste alltså betraktas som värdefullt,
att dessa frågor snart blir utredda och
blir utredda på det sättet, att man kan
tala om konsekvent genomförda principer.

En hel del gamla pensionärer dör ju
bort en efter en, medan den utredning
det här gäller pågår. Följaktligen tystnar
deras klagan efter hand, även om
den varit aldrig så berättigad. Men själva
begreppet nettolön måste medföra, att
detta problem lever kvar. Jag vill därför
livligt instämma i förhoppningen, att
denna utredning äntligen skall bli färdig.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 114—120 och
memorial nr 121, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 21, 23 och 24,
första lagutskottets utlåtanden nr 31—33,
andra lagutskottets utlåtanden nr 31—33
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 27.

Herr förste vice talmannen hemställde,
att kammaren måtte besluta, att första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till instruktion för riksdagens ombudsmän,
skulle uppföras först bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 21 maj 1957

Nr 19

Interpellation ang. återkrav av uppburen socialhjälp

Herr förste vice talmannen yttrade,
att enligt av kammaren tidigare fattat
beslut näst efter angivna ärende komme
att upptagas konstitutionsutskottets memorial
nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 96 och 99—
101 §§ regeringsformen, samt därefter i
oförändrad ordning statsutskottets utlåtande
nr 108 och övriga på dagens föredragningslisa
såsom två gånger bordlagda
angivna ärenden.

Interpellation ang. återkrav av uppburen
socialhjälp

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av en nyligen
inträffad händelse i Jönköping,
där en person, som uppburit ersättning
av socialvårdsnämnden, i en banklokal
blivit återkrävd på erhållen socialhjälp,
ber jag att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
frågor:

Anser herr statsrådet det förenligt
med vår nya socialhjälpslag, att bidragsmottagare
på detta sätt i en offentlig lokal
återkräves på erhållna medel?

Finner herr statsrådet de nuvarande
bestämmelserna för återkrav av uppburen
socialhjälp tillräckliga, eller anser
herr statsrådet att de behöver bli föremål
för översyn?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 15, i anledning av motion om införande
i riksdagsstadgan av bestämmelser
rörande proceduren i riksdagen vid
begäran om folkomröstning; samt

nr 18, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

statsutskottets utlåtanden:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 123, i anledning av väckta motioner
om dels anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra hushållspedagoger,
dels ock ökat statsbidrag till
de privata hemsysterskolorna;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1957/58 till de tekniska
högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning rörande musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola;

bevillningsutskottes betänkande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m., dels
ock väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken;

nr 25, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förslag till dekorering av första
kammarens plenisal;

nr 26, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension åt fru Helga Hall; samt

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson;

första lagutskottets utlåtande nr 34 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om prästval,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

Nr 19

Tisdagen den 21 maj 1957

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och

4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.22.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Onsdagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 262, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av mark
jämte därtill anslutande statsbidragsoch
låneförfattningar;

nr 263, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flvghavre.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15 och
memorial nr 18, statsutskottets utlåtanden
nr 122—126, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, bankoutskottets utlåtanden
nr 22 och 25—27, första lagutskottets
utlåtande nr 34, andra lagutskottets
utlåtande nr 34 och memorial nr
35, tredje lagutskottets utlåtanden nr 21
och 22 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till instruktion för riksdagens
ombudsmän, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 13, med
uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
antogs det i detta memorial införda
vilande grundlagsändringsförslaget.

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televisionsnätet
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 54, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 januari 1957, dels berett riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av ett av föredragande departementschefen
framlagt förslag angående
utbyggnad av televisionsnätet m. in., dels
ock föreslagit riksdagen att för budgetåret
1957/58 anvisa till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader under
sjätte huvudtiteln ett anslag av
4 700 000 kronor, till Radioanläggningar
för televerket: Televisionsradioanlägg ningar

under statens affärsverksfonder,
televerkets fond, ett investeringsanslag
av 3 900 000 kronor samt till Lån för inköp
av televisionsutrustning under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 2 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Svärd (I: 270) och
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås (TI: 371), i vilka
hemställts, att riksdagen i anledning av
förslaget om anslag till Bidrag till
televisionsverksamhctens driftkostnader

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
måtte anslå ett belopp härför av

3 700 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. (I: 400) och
den andra inom andra kammaren av
herr Håstad in. fl. (II: 499), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av i
motionerna anförda synpunkter, hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda erforderliga
bestämmelser för en i Radiotjänst
AB:s regi bedriven försöksverksamhet
under budgetåret 1957/58 med
kommersiell television i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
ocli i 1956 års televisionsutrednings betänkande
förordats;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin m. fl. (I: 401) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (11:500), i
vilka hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition hos
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en omprövning
av förslaget till utbyggnad av
televisionsnätet med beaktande av i motionen
framförda synpunkter rörande en
snabbare utbyggnad för Norrlands vidkommande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 januari 1957 samt
motionerna 1:401 och 11:500 ävensom
med avslag å motionerna 1:400 och II:
499, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:270 och 11:371, till Bidrag
till televisionsverksamhetens driftkostnader
för budgetåret 1957/58 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av

4 700 000 kronor; III.

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 anvisa

a) till Radioanläggningar för televerket:
Televisionsradioanläggningar under
statens affärsverksfonder, televerkets
fond, ett investeringsanslag av 3 900 000
kronor;

b) till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 2 400 000
kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vid sin behandling av televisionsfrågan
vid fjolårets riksdag avvisade utskottet
i princip tanken på införandet
av kommersiell television. Den situationen
ansågs dock möjligen en gång kunna
inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere
tedde sig befogat att medgiva betalda reklaminslag
i en eller annan form. Utskottet,
som vidhåller sin sålunda deklarerade
uppfattning, kan för sin del icke finna
att några sådana omständigheter tillkommit,
som äro ägnade att nu föranleda
ett ändrat ställningstagande i denna fråga.
Än mindre synes anledning härför
föreligga, då med televisionsverksamhetens
tämligen gynnsamma utveckling såväl
ekonomiskt som ur andra hänseenden
det extra tillskott — av förmodligen
relativt ringa storlek — som kvalitativt
tillfredsställande reklaminslag i televisionen
skulle medföra synes sakna större
betydelse för både dess utbyggnadstakt
och i övrigt. Utskottet har mot bakgrund
av det anförda funnit sig ej kunna
biträda motionärernas yrkanden och
avstyrker följaktligen bifall till motionerna
i fråga.»

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Anders Johansson,
Bengtson, Domö, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, herrar
Löfroth, Nelander och Heckscher samt
fröken Liljedahl, vilka ansett, att det
nyss återgivna stycket av utskottets yttrande
bort ersättas med text av den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av departementschefens
uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

den 25 januari 1957 samt motionerna I:
401 och II: 500 ävensom med bifall till
motionerna I: 400 och II: 499, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad i
reservationen anförts.

Det av reservanterna föreslagna yttrandet
innehöll bland annat följande uttalanden: »Vid

sin behandling av televisionsfrågan
vid fjolårets riksdag avvisade utskottet
icke kategoriskt tanken på reklam i
televisionen. Sålunda framhölls att den
situationen möjligen en gång kunde inträffa,
att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere tedde
sig befogat att medgiva betalda reklaminslag
i en eller annan form. I anslutning
härtill må erinras om att 1956 års televisionsutredning
med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenser för televisionsrörelsen
den kommersiella televisionen
kan förväntas få ansett sig böra upptaga
frågan härom till diskussion. Utredningen
har därvid bl. a. framhållit, att televisionens
ideella syfte motiverar en så
snabb utbyggnad av densamma som möjligt.
Äro statens finanser ansträngda under
utbyggnadsskedet, varmed man måste
räkna, vore det desto angelägnare att
på ett så tidigt stadium som möjligt acceptera
det ekonomiska stöd som framförandet
av reklamprogram möjligen kan
ge. Den situation som enligt utskottets
förenämnda uttalande kunde motivera
medgivandet av dylika program anses
därför av utredningen vara för handen
i samma ögonblick som reguljär television
införes. Efter en ingående diskussion
av hittills framförda argument
mot införandet av kommersiell television
anser sig utredningen vidare kunna konstatera
att argumenten i fråga sakna bärkraft.

Den uppfattning utredningen sålunda
givit uttryck åt liar utskottet funnit sig
i allt väsentligt kunna dela. Under angivna
förutsättningar torde även betryggande
garantier föreligga mot en ej önskvärd
utveckling av en sålunda försöksvis
genomförd kommersiell television. Utskottet
vill slutligen understryka, att med

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
utnyttjande av de inkomster som härigenom
skulle inflyta möjligheter skulle erbjudas
dels att i snabbare takt än som
nu förutsatts förse även glesbygderna
med television, dels ock hålla licensavgifterna
på en rimlig nivå. Mot bakgrund
av det anförda vill utskottet därför för
sin del tillstyrka bifall till motionerna i
fråga.»

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! Om Kungl. Maj:ts proposition
nr 54 med förslag angående utbyggnad
av televisionsnätet m. m. föreligger
det fullständig enighet inom statsutskottet
rörande allt vad Kungl. Maj :t
i det avseendet har föreslagit. Men det
råder ändå oenighet inom utskottet, och
det finns en rad av reservanter. Oenigheten
gäller vad som saknas i Kungl.
Maj :ts proposition. I det avseendet är
läget oförändrat sedan i fjol. Kungl.
Maj :t har inte heller i år upptagit något
förslag om försöksvis bedriven kommersiell
television. Det är det enda varom
enighet inte har kunnat uppnås inom
statsutskottet. Jag vill erinra om att
statsutskottet vid 1956 års riksdag inte
kategoriskt avvisade alla tankar på reklam
i televisionen. Utskottet skrev, att
den situationen möjligen en gång kunde
inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere
tedde sig befogat att medgiva betalade
reklaminslag i en eller annan form.

I maj månad i fjol tillkallade kommunikationsministern
särskilda sakkunniga,
vilka fick till uppgift att efter samråd
med telestyrelsen och Aktiebolaget
Radiotjänst skyndsamt framlägga förslag
rörande utbyggnaden av ett distributionsnät
för överföring av televisionsprogram,
därvid möjligheterna att i begynnelseskedet
genom provisoriska anordningar
ernå en snabb utbyggnad till
låga kostnader särskilt borde beaktas.
Denna utredning, som kallade sig 1956
års televisionsutrcdning, avlämnade redan
i november förra året sitt betänkande,
vilket också kommit att ligga till
grund för propositionen nr 54.

1956 års televisionsutrcdning hade in -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
te i uppdrag av Kungl. Maj:t att uppehålla
sig vid problemet om kommersiell
television, men ändå fann sig utredningen
under sitt arbete nödsakad att göra
detta. 1956 års televisionsutredning tog
upp frågan om eventuellt införande av
kommersiell television. Emellertid har i
Kungl. Maj ds proposition detta avsnitt
av utredningens resultat inte med ett
ord blivit omnämnt. Det har helt utelämnats.
Utredningen har presterat en
mycket grundlig diskussion av skälen
för och emot införande av kommersiell
television. Det skulle föra för långt att
här inför kammaren ge en fullständig
redovisning av utredningens konstateranden.
Alltnog, utredningen anser, att
reklamprogram bör tillåtas i televisionen
åtminstone försöksvis, om befarade
olägenheter av desamma kan undanröjas,
och att man därtill har anledning att
antaga att dessa program kan bidraga
till att minska allmänhetens och statsverkets
kostnader för den ideellt syftande
televisionen.

De befarade olägenheterna finner utredningen
kunna förebyggas genom vidtagande
av följande dispositioner. Utredningen
säger att ansvaret för den
kommersiella televisionen bör anförtros
Radiotjänst, att den ideella televisionen
odelat tillförsäkras den bästa programtiden,
att kommersiella programinslag
inte får insprängas i eljest tidsmässigt
sammanhängande ideella program, att
kommersiella program uttryckligen annonseras
som sådana och att Radiotjänst
erhåller befogenhet att efter eget omdöme
acceptera eller avslå begäran om
framförande av kommersiella programinslag.
Under sådana förutsättningar menar
1956 års televisionsutredning, att införandet
av kommersiella inslag i televisionens
program är tänkbara.

Under diskussionerna inom fjärde avdelningen
och i statsutskottet har det
sagts, att de inkomster som kunde
väntas framkomma av den eventuella
televisionsreklamen skulle få så blygsamma
proportioner, att man gott kunde
avstå från dem. Bland annat har det
mycket talats om den fattiga tiokronan
i sänkt licensavgift, som reklaminkomsterna
kunde tänkas möjliggöra.

Utredningen har diskuterat tre alternativ,
som går ut på att möjliggöra en
sänkning av licensavgifterna från föreslagna
100 kronor till 90, 75 eller 65
kronor. Reklaminkomsterna skulle enligt
utredningen användas till sänkning
av licensavgifterna. Reservanterna har
emellertid främst tänkt sig, att eventuella
reklaminkomster skulle kunna användas
till en snabbare utbyggnad av
televisionen i vårt land. Skulle man välja
att gå den vägen, är de av utredningen
beräknade ackumulerade inkomsterna
av inte föraktlig storlek. Jag ber att
få föredraga slutorden i utredningens
avsnitt rörande eventuell kommersiell
television: »Här skall blott väljas den
mycket förenklade utgångspunkten, att
televisionsreklam i Sverige kan ge rörelsen
en nettovinst, som uppgår till
10 c/c av licensinkomsterna från och
med budgetåret 1959/60. Efter beräkningar
finner man då, att det ackumulerade
överskottet vid sjuårsperiodens
slut enligt verksamhetsalternativet III D
stiger från drygt 7 milj. kr. till närmare
19 milj. kr. Skillnaden svarar exempelvis
mot praktiskt taget den dubbla kostnaden
för programförbindelsen på den
640 km långa sträckan Stockholm—Göteborg—Malmö.
Under sådana förhållanden»,
säger utredningen, »måste mycket
starka skäl kunna anföras för att man
skall kunna anse sig ha råd att avstå
från televisionsreklamen, och några sådana
skäl har enligt utredningens mening
icke förebragts.»

Detta uttalande kunde gott ha fått utgöra
en slutvinjett till detta mitt anförande.
Emellertid- skulle jag kanske något
litet beröra ett par andra saker i
detta sammanhang. Inom tidningsvärlden
har under de år, som detta problem
diskuterats, från olika håll visats en viss
oro för möjligheten till minskade annonsinkomster
för tidningspressen. Denna
oro är säkerligen överdriven, och jag
tror att en omsvängning i uppfattningarna
är på väg inom pressen. Erfarenheten
från andra delar av världen visar,
att för tidningspressen i stort är en
allvarlig sänkning av annonsintäkterna
inte att befara. Men t. ex. i Schweiz har
det egendomliga inträffat, att en folk -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

omröstning har sagt ifrån att statens
medel inte får användas till utbyggnad
av televisionen. Under sådana förhållanden
har det ansvariga bolaget i Schweiz
helt enkelt sett sig nödsakat att överväga
införandet av kommersiell television för
att klara ekonomien. Då har man blivit
rädd inom tidningspressen i landet, och
jag tror att det för närvarande pågår
underhandlingar mellan televisionsbolaget
och pressens organisationer i
Schweiz om mycket kraftiga pekuniära
tillskott till verksamheten från tidningspressen
för att denna skulle slippa se
den kommersiella televisionens införande.

Vidare har man ofta vid diskussionen
om reklam i television kommit in på ett
rent teoretiskt resonemang om reklamen
som sådan och dess existensberättigande,
varvid man från vissa håll tydligt visat
att man över huvud taget finner reklam
vara någonting icke positivt gott, någonting
som samhället egentligen borde avstå
från. Jag vill i det sammanhanget,
utan att gå in på någon teoretisk diskussion
här, dock erinra om att de västerländska
samhällenas rika försörjning
med varor gör dem till köparens marknad,
där köparen väljer, vrakar och godtar
allt efter tycke och smak och där varorna
faktiskt måste söka sig fram till
konsumenten i konkurrens med andra
varor. Det är klart att man kan förstå
dem som argumenterar att detta är ett
område där den objektiva konsumentupplysningen
skall träda in, men jag
tror inte att det i ett samhälle av västerländsk
typ är möjligt att alldeles utestänga
reklam, även den som inte är helt
objektiv. Detta är inte möjligt i ett fritt
samhälle med en så rik tillgång på varor
som vi har i västerlandet, utan vi får
alltid tänka oss att reklamen finns, och
jag tror inte att det är något ont i det
ens ur samhällssynpunkt.

Vad som skiljer utskottets majoritet
från minoriteten i år är så ringa att ett
anordnande försöksvis av reklam i TV
borde ha varit möjligt att acceptera även
för utskottsmajoriteten på de villkor som
redovisats i televisionsutredningen. .lag
tycker nog att det borde ha varit möjligt

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
för utskottets majoritet att medverka till
anordningar försöksvis på detta område.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Även om man personligen
inte är någon överdriven beundrare av
televisionen i och för sig, är det å andra
sidan klart att man finner det angeläget,
om riksdagen nödvändigtvis måste engagera
sig på detta område, att detta engagemang
så långt möjligt får en förnuftig
utformning, både ekonomiskt och ur
andra synpunkter. Televisionen blir ingen
billig anordning. Vi får erfara det
när vi strax går att bevilja de miljonbelopp
som man för dagen äskar för ändamålet.
Även för de enskilda licensinnehavarna
är den en ganska dyrbar anordning.
Det har exempelvis under frågans
utskottsbehandling upplysts om att
dessa innehavare torde få räkna med en
årlig medelkostnad på omkring 500 å 000
kronor, vari ingår licensavgiften, apparatamortering
och övriga kostnader. Det
förefaller därför som om man tacksamt
borde överväga den möjlighet som här
erbjuder sig att genom en kommersiell
television få ett extra bidrag till verksamhetens
finansiering.

Nu säger man från utskottsmajoritetens
sida, att den möjlighet till någon
tias reducering av licensavgifterna som
här skulle uppstå inte spelar någon som
helst roll i sammanhanget för de enskilda
innehavarna av apparater, och det må
ju vara sant. Men låt oss då bortse från
licensavgifterna och dessas eventuella
reducering och i stället tänka på önskvärdheten
av telcvisionsnätets utbyggnad
i raskare takt än man annars kan beräkna.
Det är just i det sammanhanget, förmodar
jag, som inkomsterna av en kommersiell
sändning skulle kunna betyda
åtskilligt.

Jag tänker framför allt på Norrland
och dess glesbygder. Det kan nämligen
inte betecknas såsom fullt riktigt, att
Norrland alltid skall komma i sista rummet
och alltid stå på väntelistan när det

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
gäller att komma i åtnjutande av vår kulturella
service. Detta kan man säga så
mycket mer som norrlänningarna likaväl
som alla andra får vara med om att skattevägen
finansiera dessa förmåner.

Härtill kan man anföra, att televisionen
ändå aldrig kan bli var mans egendom
på samma sätt som exempelvis radion,
och detta framför allt av kostnadsskäl.
Men detta får ändå inte avhålla oss
från att åtminstone försöka göra den service
som det här är fråga om så långt
möjligt lika lättåtkomlig för alla. Jag
kan därför inte fatta den rädsla som man
lägger i dagen när det gäller att ta ställning
till förslaget om försöksvisning av
kommersiell television. Jag vill nämligen
i likhet med föregående talare uttryckligen
betona, att här gäller det allenast
en försöksvisning, ja en försöksvisning i
Radiotjänsts regi och under Radiotjänsts
egen kontroll och programledning. Med
anledning av det motstånd som ett dylikt
förslag tycks möta från utskottsmajoritetens
sida är det orsak att fråga, om
inte riksdagen har tillbörligt förtroende
för Radiotjänst och dess förmåga att
opartiskt handha och leda en sådan försöksverksamhet
som här föreslagits. Det
ser inte så ut.

Bland de skäl som man nu närmast anfört
mot en försöksvisning återfinnes
även skälet, att om försöksvisningen
skulle ge ett tillfredsställande utfall såväl
ekonomiskt som i övrigt, skulle det
sedan inte gå för riksdagen att frigöra
sig från detta ekonomiska beroende. Men
det är ju att undervärdera riksdagens
förmåga att hävda sin egen självständighet.
Och om försöksvisningen skulle visa
sig vara fördelaktig, varför skulle man
inte då kunna fortsätta med den?

Ett annat skäl som anförts mot en sådan
försöksvisning är att de reklambetonade
programinslag som det här är fråga
om skulle störa eller menligt inverka på
de ordinarie visningarna av kulturprogram.
Såvitt jag förstår beror den saken
helt och hållet på de kommersiella visningarnas
kvalitet och möjligheten att
infoga dem i sammanhanget. Det behöver
inte bli några sådana störningar, när
programmet kommer att läggas upp så

som jag nyss sade av en objektiv institution
på ett hänsynsfullt sätt och under
en ansvarig ledning. Det förekommer för
resten liknande kommersiella reklamer
i anslutning till biografernas filmförevisningar,
men jag har aldrig märkt någon
aversion emot dem. Man finner dem
tvärtom vara ett omväxlande och roande
inslag i det övriga programmet.

Herr talman! Det skulle kunna anföras
åtskilligt mera som motiv för en
kommersiell försöksvisning. Men jag
skall inskränka mig till vad jag här har
sagt. Eftersom mitt namn återfinns bland
utskottsreservanterna, har jag velat med
dessa få ord deklarera min personliga
uppfattning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att Kungl. Maj:t med berömvärd skyndsamhet
har effektuerat den beställning
som fjolårets riksdag gjorde, när riksdagen
begärde en utredning om möjligheterna
att snabbt utbygga televisionen, så
att den inte bara skulle omfatta stockholmsområdet
utan också ge möjlighet
till reguljära televisionssändningar i
andra delar av landet. Utskottet har ju
också enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag, som innebär att riksdagen i år
anvisar sammanlagt 6,3 miljoner för investering
i televisionsverksamheten och
dessutom ett bidrag till driftkostnaderna
med 4,7 miljoner kronor. I propositionen
har också redovisats den femårsplan,
som uppgjorts av televisionsutredningen
och som innebär, att två tredjedelar
av landets befolkning skall inom
en femårsperiod kunna utnyttja televisionen.
Man har enligt denna plan också
kunnat klara den ekonomiska sidan
av saken, då ju inkomsterna redan budgetåret
1961/62 kommer att överstiga utgifterna
och det ackumulerade underskott
som uppstått under de första åren
kommer att vara täckt två år senare. Såsom
föregående talare har påpekat råder
inga delade meningar härom inom stats -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

utskottet, utan utskottet har enhälligt
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.

Meningsskiljaktigheterna har framkommit
när man haft att behandla motioner,
vari rekommenderats s. k. kommersiella
inslag i den svenska televisionen.
Denna fråga var föremål för ingående
diskussion redan vid fjolårets riksdag,
men det bör kanske erinras om att
den ståndpunkt som reservanterna då intog
innebar en rekommendation till riksdagen
att acceptera kommersiell television
i vårt land med ungefär samma utformning
som inom den amerikanska televisionen:
reklammakarna själva skulle
genom ett särskilt programbolag producera
och sända s. k. kommersiella program.
Nu har man uppträtt betydligt mera
blygsamt. Man vill att reklaminslagen
skall sändas i Radiotjänsts regi och under
all möjlig kontroll.

Som motiv för sitt ståndpunktstagande
har reservanterna åberopat det uttalande
som riksdagen gjorde, när den i fjol
antog statsutskottets förslag till skrivning,
som här redan har åberopats av
reservanterna. Där heter det, att möjligen
kan en gång den situationen inträffa,
att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere ter sig befogat
att medge betalda reklaminslag i en
eller annan form. Jag vill här betona, att
utskottet då talade om den situationen,
att det var fråga om att hålla licensavgiften
nere. Men nu har man ju lyckats
framlägga en plan, enligt vilken man kan
bibehålla den licensavgift på 25 kronor
i kvartalet som riksdagen godkände i
fjol. Det är meningen att denna avgift
alltfort skall gälla. Man behöver alltså
inte för planens genomförande höja licensavgiften.
Nu har man emellertid glidit
i motiveringen. Man utnyttjar det uttalande
riksdagen gjorde i fjol och säger
att även om dessa inkomster från reklamen
inte behövs för att hålla licensavgiften
nere, kan televisionen utbyggas
hastigare om dessa medel tas i anspråk.
Jag tycker att det är ganska angeläget
alt understryka denna glidning i resonemanget,
då man utgår ifrån vad riksdagen
sade i fjol och sedan vänder det
till någonting helt annat.

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.

Vilka är då förutsättningarna för kommersiell
television enligt det av reservanterna
här förordade förslaget? Televisionsutredningen
har skisserat tre olika
alternativ i fråga om den programtid,
som skulle ställas till förfogande för
kommersiell television. Man har räknat
med 2, 4 resp. 6 timmar per vecka. Sätter
man dessa timantal i relation till den
14 timmars programtid, som man till en
början har räknat med i televisionen,
skulle det första alternativet motsvara
ungefär 15 procent, 4 timmar ca 30 procent
och 6 timmar ungefär 45 procent av
sändningstiden.

Det enda realistiska förslag, som man
här kan räkna med, om man inte skall
få reklam av sådan omfattning att det
blir fråga om bortåt halva programtiden,
är ju det första alternativet med högst
två timmars sändningstid i veckan. Det
skulle, herr talman, enligt utredningens
egna kalkyler ge en inkomst, som skulle
betyda att man skulle kunna sänka licensavgiften
med 10 å 15 kronor per år.
Vi har då sagt oss, att om vi ställer denna
mycket blygsamma sänkning i relation
till de totala kostnaderna för att
hålla sig med televisionsapparat, vilka
beräknats belöpa sig till 500 å 000 kronor
per år, förstår var och en att beloppet
inte kan ha någon betydelse vare sig
för den enskilde televisionsinneliavaren
eller för televisionens fortsatta utbyggnad.

Reservanterna har, som sagt, inte hållit
fast vid vad utskottet sade i fjol om
önskvärdheten av att hålla televisionsavgiften
nere, utan de har motiverat sin
rekommendation av kommersiell television
med att den kommersiella televisionen
skulle ge möjlighet till en snabbare
utbyggnad av televisionen. Men, herr
talman, våra reella resurser ökas inte
därför att man till äventyrs kan ordna
finansieringen på ett annat sätt. Våra
möjligheter att bygga ut televisionen i
snabbare takt är begränsade av våra tekniska
och personella resurser. När herr
Anders Johansson gjorde gällande att reklam
i televisionen skulle ge möjlighet
att tillgodose Norrland, vill jag säga alt
jag har träffat många norrlänningar, som

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
gör gällande att det för deras vidkommande
är angelägnare att få hyggliga
mottagningsförhållanden för ljudradion,
att inom rimlig tid få lyssna inte bara
till program 1 på ett störningsfritt sätt
utan också få lyssna till program 2. Jag
tror att det i dagens situation är mera
angeläget, att vi använder de resurser
vi har på detta område för att få tillfredsställande
mottagningsförhållanden
för ljudradion på såväl program 1 som
2. Detta gäller inte endast Norrland utan
också andra delar av vårt land, där förhållandena
inte är tillfredsställande.

Herr Anders Johansson gjorde vidare
det uttalandet, att det kommersiella inslaget
skulle hli mycket oskyldigt; Radiotjänst
skulle se till att det skulle bli
objektivt och utmärkt och bra på alla
sätt och vis. Men är det någon människa
som tror att ett företag, som skall gå in
för att bedriva reklam i televisionen, vill
ha denna reklam så uddlös, att den inte
ger någon effekt? De skulle i alla fall
enligt televisionsutredningens kalkyler
få betala 2 000 å 3 000 kronor för ett
femminutersprogram. Det är klart att om
ett företag över huvud taget skall reflektera
på att köpa reklam i TV, vill det nog
också ha ett ord med i laget när det gäller
att se till att reklamen blir så effektiv
som möjligt. Det är inte alls säkert att
företagets önskemål i det fallet går att
förena med den enligt herr Johanssons
framställning mycket oskyldiga reklam,
som vi skulle hli begåvade med.

Vad är då de väsentliga invändningarna
mot att taga in reklamen och det kommersiella
intresset i svensk television?
Man har sagt, att televisionens kanske
allra främsta uppgift är att stå i konsumentupplysningens
tjänst. Man får möjligheter
att genom television, på ett helt
annat sätt än genom det tryckta ordet
eller genom ljudradion, för konsumenterna
demonstrera fördelar och nackdelar
hos olika varor, och jag tror också att
televisionen i det fallet kan få en mycket
stor betydelse. Men då får man också
akta sig för att vid sidan av en sådan
objektiv konsumentupplysning släppa
fram en subjektiv propaganda för olika
produkter. Det är ju inte alldeles säkert

att alla TV-tittare kan hålla isär vad som
är propaganda och reklam och vad som
är objektiv upplysning. Vill man -— om
vi nu håller oss till det materiella området
— göra televisionen till ett instrument
för objektiv upplysning, tror jag
man skadar dessa syften om man samtidigt
tillåter en subjektiv reklam.

Nu sägs det att det bara är fråga om en
försöksverksamhet, och visar det sig att
farhågorna för att den inte skall bli så
bra slår in, kan man ju sluta med försöket.
Men det är nog så, herr talman, att
har man en gång gjort sig ekonomiskt
beroende av en inkomstkälla från visst
håll för en viss verksamhet, är det mycket
svårt att sedan göra sig oberoende
av denna inkomstkälla. Har svensk television
en gång gjort sig beroende av inkomster
ifrån reklamen i televisionen,
är det nog svårt att övertyga licensbetalarna
och statsmakterna om att man i
fortsättningen bör avstå ifrån denna inkomstkälla
och i stället lägga kostnaderna
på skattebetalarna eller licensinnehavarna.

Jag anser därför, att riksdagen bör
vidhålla den uppfattning riksdagen gav
uttryck för i fjol, att avvakta utvecklingen
och inte förrän det blir absolut nödvändigt
börja umgås med tanken att införa
den kommersiella televisionen i vårt
land.

Med dessa ord, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Två reservanter har redan
utvecklat reservationens linje ganska
utförligt, så att jag skall inte i någon
vidare mån gå in på den. Jag vill bara
framhålla att det är ganska egendomligt,
att föredragande kommunikationsministern
inte har tagit upp frågan om kommersiell
television, tv den utredning,
som förberett de åtgärder som nu genomförs,
har ganska ingående behandlat denna
sak såsom en mycket viktig faktor för
den kommande televisionsverksamheten.
På inte mindre än tio eller tolv sidor
drar utredningen upp skäl för och emot
och kommer till den slutsatsen, att kom -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

mersiell television kan bli ganska betydelsefull
i ekonomiskt avseende för den
framtida verksamheten.

Varken Kungl. Maj :t eller utskottsmajoriteten
har enligt min mening beaktat
de omständigheter, som just nu föreligger
när det gäller kommersiell television
— av vilka omständigheter en hel del är
nya och talar för en sådan utväg.

Herr Hesselbom säger, att det blir så
liten inkomst av det kommersiella inslaget,
att den inte spelar någon roll. En
liten stund senare säger han dock, att
om man börjar med kommersiell television
är det omöjligt att bli av med den
på grund av man ej kan undvara den inkomst
som erhålles. Dessa resonemang
stämmer inte. Naturligtvis är det riktigt
att man inte vet vilken inkomst man kan
få, men att den inte är betydelselös framgår
ganska klart av utredningen. Herr
Hesselbom gav regeringen en komplimang
för berömvärd skyndsamhet, men
denna komplimang hade inte blivit
mindre välförtjänt om man samtidigt ägnat
uppmärksamhet åt hela det utredningsförslag
varpå propositionen bygger.

Jag tillhör dem som förut ställt sig
mycket kallsinniga mot kommersiell television.
Framför allt har jag ansett att
den i de former den hade fått i en del
andra länder inte var någonting för oss
att ta efter. Detta senare tror jag fortfarande,
men med det förslag som nu föreligger,
att man skulle lägga in kontrollen
och handhavandet under Radiotjänst,
skulle man inte behöva löpa risk att få
en kommersiell television som vi inte
skulle kunna vara till freds med.

Jag kan därför inte, herr talman,
undgå alt mycket bestämt säga, att man
gör sig skyldig till ett förbiseende, när
man inte mera ingående tar upp möjligheterna
för att via kommersiell television
befrämja utvecklingen av den allmänna
televisionsverksamlicten i landet.

Jag tror det var herr Larsson, som
framhöll att vissa tidningar är rädda för
att mista annonsinkomster, som i stället
skulle gå till televisionen. Emellertid är
det ingalunda siikert att tidningarna skulle
få minskade inkomster. Reklamen har

2 Första kammarens protokoll t957. Nr It)

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
ju alltmer kommit att bli en behövlig
komplettering till varudistributionen och
nödvändig för den som framgångsrikt
vill föra ut nya varor i marknaden, och
därför tror jag att tidningarnas inkomster
av reklamen inte kommer att minskas;
men även om det kan hända att
somliga intressenter kommer att dela
upp sina reklamutgifter mellan kommersiell
television och tidningsannonser, får
man ju tänka på att det är så här i världen,
att allting söker sig nya former,
och jag förstår inte varför man skulle a
priori avvisa möjligheten att genom en
modern reklam via television få fram
nyttig upplysning om varor o. d. till
konsumenternas fromma.

Därför, herr talman, tycker jag att
man denna gång tagit litet för lättvindigt
på denna sak och att det skulle
vara nyttigt om man hade följt reservanternas
linje att göra försök med kommersiell
television. Det är sannolikt att
man skulle komma fram till former som,
såsom jag förut framhöll, är till nytta
både för televisionsverksamheten och
för den allmänna konsumentupplysningen
i landet.

Jag får därför yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Arrhén (h).

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av att herr Domö
anmärkte på, att statsrådet Andersson,
som handlagt denna fråga, inte i sin
proposition med ett ord skulle ha berört
televisionsutredningens förslag om
kommersiell television. Herr statsrådet
hade kanske själv bort svara på den frågan,
men då han inte just nu är närvarande
i kammaren vill jag bara konstatera,
att utredningen aldrig har fått i
uppdrag att utreda frågan om kommersiell
television. Om det hade varit Kungl.
Maj:ts avsikt att även den frågan skulle
tas upp till behandling, förmodar jag,
att utredningen hade fått en något annan
sammansättning. Då hade man säkerligen
vid sidan av de framstående
teknikerna i utredningen satt in någon

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
person som hade haft mera sakkunskap
just beträffande dessa frågor. Men jag
förmodar att Kungl. Maj:t har stött sig
på riksdagens uttalande och att Kungl.
Maj :t då ansåg, liksom statsutskottet gör
i år, att en sådan situation inte föreligger
som aktualiserar frågan om införandet
av kommersiell television.

Herr Domö tyckte att det var inkonsekvent
av mig att göra gällande att de
inkomster, som man kunde få på kommersiell
television, skulle bli jämförelsevis
ringa och samtidigt varna för att vi
skulle göra oss ekonomiskt beroende av
sådana inkomster. Det kanske kan förefalla
så. Jag har emellertid sett saken
så, att om man gör sig beroende av en
viss inkomstkälla, är det inte inkomstkällans
storlek i och för sig som är avgörande
för om man sedan kan avstå
från den, utan det är även andra omständigheter
som därvidlag spelar in. Inkomsterna
på den kommersiella televisionen
kanske skulle kunna betyda en
eller annan tia i minskad licensavgift,
men om man sedan skulle konstatera att
försöket med kommersiell television inte
slog väl ut, vore det kanske inte så lätt
att avstå från denna inkomstkälla och
med denna motivering höja licensavgiften.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag vill varken anklaga
utskottsmajoriteten eller föredragande
statsrådet för att man inte har velat gå
ifrån den enligt herr Hesselbom av riksdagen
i fjol uttalade uppfattningen att
vi inte skall ha kommersiell television
här i landet. Men bakgrunden till vår
diskussion här är ju att man satt i gång
en utredning om möjligheterna att
snabbt införa television i Sverige och
med uppdrag att utreda de praktiska
riktlinjerna för televisionsverksamheten.
Utredningen kom fram till den slutsatsen,
att den kommersiella televisionen
är en viktig faktor i hela problemet. Jag
tycker nog att utredningens konstaterande
i alla fall borde ha utgjort ett observandum
och att man hade haft anledning
att åtminstone överväga utredning -

ens slutsats och, om så befunnits lämpligt,
avvisa dess förslag i denna del. Vad
jag nu reagerar emot är att man inte
ens berört frågan om den kommersiella
televisionen, vilket jag tycker är att gå
vid sidan av saken.

Jag skall be att få sluta med att citera
utredningens »Slutsats»: »Av ovanstående
överväganden drager utredningen
den slutsatsen, åt det bör finnas både
villighet hos och möjligheter för reklamens
intressenter att i sådan utsträckning
engagera sig i televisionsreklam att
televisionsrörelsens ekonomi kan märkbart
påverkas härav i gynnsam riktning.
Enär televisionsreklamen, rätt organiserad
och rätt skött, icke kan anses komma
att motverka den ideella televisionens
syften utan snarare främja dessa,
vore det välbetänkt att åtminstone försöksvis
införa televisionsreklam i Sverige.
»

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Försiktighet är inte alltid
en dygd ens i utskottsutlåtanden.

När riksdagen åtskildes i fjol trodde
vi väl, att i en stor kontroversiell principfråga
hade Sveriges riksdag sagt sitt
ord: vi skulle inte finansiera svensk television
med hjälp av annonsinkomster.
Nog är det rätt överraskande att grunderna
för televisionsverksamheten, som
vi alltså fastslog i fjol, på sina håll har
uppfattats som en ettårsritning.

Dagens återupptagna debatt i denna
fråga kan jag inte finna annat än ganska
egendomlig. 1956 års televisionsutredning,
som fått i uppdrag att försöka få
ned kostnaderna för rikstelevisionsnätet
och i det syftet titta närmare på näringslivets
i fjol lämnade förslag, gjorde, som
Svenska Dagbladet uttryckt saken, en
»extratur» vid sidan om utredningens
direktiv. Denna för reklamivrarna framgångsrika
extratur — frånsett departementschefens
tystnad — har nu föranlett
motions- och reservationsyrkanden
om att vi skall växla in på ett annat spår
i fråga om finansieringen av televisionen
än vad vi bestämde oss för för ett år
sedan. Som motiv och förklaring citeras

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

statsutskottets formulering. Man har funnit
att den icke kategoriskt stängt dörren
för reklammakarna, näringslivets intressen.
Yi presenteras i dag hela den
gamla arsenalen av argument för nyttan
och glädjen med att ha reklam i TV och
en skiss av en ny praktisk-organisatorisk
lösning för att lugna dem, som är
principiellt avvisande. Jag kan nog inte,
såsom herr Larsson, tycka att det är fråga
om en obetydlig meningsskiljaktighet.
Jag vågar tro, visserligen med mycket
liten erfarenhet i detta hus, att det hela
egentligen är ganska förbluffande, och
frågan kan vara motiverad: Är det här
vägen framkomlig också för ivriga och
energiska riksdagsutredningar? Man
skulle gärna med anledning av herr
Domös anförande vilja fråga, om man
får uppfatta vad han sagt som en fingervisning
åt oss, som på andra håll utreder
saker och ting.

Den mening som statsutskottets majoritet
i fjol uppenbarligen hade var väl,
att om förhålladena blev annorlunda och
kunde bedömas som sämre för TV:s drift
och utveckling än de var förra året, skulle
ståndpunkten till betald reklam kunna
omprövas. Situationen i dag är annorlunda
— men den är inte sämre utan
tvärtom. De premisser som riksdagen
byggde på i fjol, då delfinansiering via
betald reklam avvisades var, att staten
skulle vara inte bara långivare under utbyggnadstiden
utan också stå för driftsunderskottet
under en tioårsperiod, innan
TV kunde betalas med licensmedel.
I dag redovisas förslag och beräkningar
för en, delvis visserligen provisorisk men
fullt godtagbar teknisk utbyggnad som
på fem år skulle täcka in två tredjedelar
av befolkningen, till eu kostnad
som är viisentligt lägre än den som man
utgick ifrån för ett år sedan. Man instämmer
gärna i motionärernas vackra
omdöme om utredningsmännens arbetsresultat,
men hur de betydande besparingarna
i och för sig kan vara ett argument
för att riva upp fjolårets beslut
genom att haka på statsutskottets formulering
då, är mera gåtfullt.

Tyngdpunkten i argumentationen för
betalda reklaminslag synes emellertid ha

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
förskjutits en aning från det samhällsekonomiska
planet till att mera gälla
omsorgen om de enskilda. Man säger, att
med reklam i radio kan vi få billigare
licenskostnader. Det är naturligtvis sant,
att till en massa större och mindre utgifter
som vi alla har är 20 kronor för radiolicensen
och 100 kronor för att få
ha TV inte slantar som alla utan vidare
kan spendera. Men jag kan för min del
inte hjälpa, att jag finner talet om att
TV-licensens hundralapp skulle vara den
tuva, som den TV-trånande stupar på, är
konstruerat. Har man råd att köpa TVapparaten,
får man nog anse att det finns
råd också till att betala det som man skall
titta på. För övrigt får man väl anta, att
familjens TV-utgifter i någon mån balanseras
av vissa inbesparade nöjesutgifter.
Hur familjen spar de kronor, som
man räknar med att licensen kommer att
bli billigare, om vi följer reservanternas
linje, spelar väl mindre roll i sammanhanget.
Det är sant att en hel del människor
underlåter att betala sin radiolicens,
men jag skulle tro att det är ett utslag
av sannna slags sport som när en
del människor underlåter att betala sina
skatter. Att folk inte betalar sin radiolicens
kan i alla fall inte tas som intäkt
för att licensen är för hög. Skulle
man försöka sig på en ekonomisk värdering
av vad som bjuds i TV under ett år,
tror jag knappast att man har anledning
att anse att licensen är för hög.

Är för övrigt inte hela detta resonemang
om TV-reklamen som den fina,
ekonomiskt riktiga linjen, för att vi
snabbt skall få en bra TV billigt, samhällsekonomisk
och för den enskilde, en lek
med ord? Reklampengarna regnar väl inte
ned över oss? Reklamen får vi väl
allihop betala. Jag har aldrig hört minsta
antydan om någon filantropisk strävan
att räkna hort reklamkostnaderna ur
priskalkylerna. Reklamkostnaderna var i
Sverige 1953 över 020 miljoner kronor,
får vi veta av utredningen. De är säkert
mycket större nu. Hela lyxhus för en slogan,
en rebuslösning etc. får vi betala
med tillägg på tvättmedelspriser eller annat.
Såvitt jag förstår är skillnaden mellan
de båda uppfattningarna i den här

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
saken den, att i ena fallet får dyr reklam
i TV — ty den blir dyr och effektiv —
betalas av alla konsumenter av tvål, skor
otc., vare sig de har TV eller inte, medan
i det andra fallet de som håller sig med
TV får betala nöjet, och alla tittarna tillsammans
får omkring 1961 med oförändrad
licens återbetala vad vi som skattebetalare
fått lägga ut under utbyggnadsperioden.

Ja, det finns förstås en skillnad till.
Tillåter vi reklam i TV, får vi en effektivare
reklam; det som är effektivt är
alltid billigare än det ineffektiva också
samhällsekonomiskt sett, och logiskt ligger
kanske den största vinsten med reklam
i TV just däri, säger ingenjör Karsberg.
Vad man nog kan vara alldeles viss
om är, att med reklam i TV kommer producent-
och affärsvinsterna att starkt
öka. Någon vinst för konsumenterna genom
prisnedsättningar som en följdverkan
och ett andra led är någonting betydligt
osäkrare. Det har sagts att reklamverksamhet
är en vetenskap, att det
krävs oerhört mycket vetande för att forma
en reklam som slår. Håller man med
om, att en sådan inträngande reklamteknik
skapar fram oavbrutet skiftande
och stegrade behov, påverkar våra värderingar
inte bara i fråga om praktiska
ting utan även när det gäller hela vår
livsföring och våra målsättningar, tvivlar
man kanske en aning på att reklam i
det nya massmediet skulle vara en helt
odelat samhällsekonomisk välsignelse.
Bilpsykosen visar oss något av den andra
sidan, samhällsekonomiskt sett.

Man säger att reklam i TV i sak inte
är märkligare eller farligare än tidningarnas
annonsreklam. Jo, det är den. Tidningarnas
annonser kan vi läsa i den
mån vi är intresserade av dem. Vi kan
hoppa över annonssidorna, om vi vill.
Statsrådet Andersson hade enligt min
mening fullkomligt rätt, då han nyligen
sade, att bestämmer vi oss för kommersiell
TV, släpper vi in en sorts påträngande
dörrknackeri i jätteformat i våra
hem, och detta alldeles oavsett hur reklaminslagen
placeras på programmen
och hur de annonseras. Jag kan inte tycka
annat än att det vore bakvänt och

olyckligt att göra detta, samtidigt som
vi bemödar oss om att få fram en objektiv
konsumentupplysning för att konsumenterna
skall kunna rätt välja och
vraka på den överfyllda varumarknaden.

Jag kan nog inte heller riktigt hålla
med om att TV-reklamen kan jämföras
med den reklam som visas på biograferna.
Man säger vidare att de, som reagerar
mot reklamen, kan stänga av TV-apparaten.
Jag tror inte att det är särskilt lätt
att stänga av och vrida på televisionsapparaten
utan störningar, när man skall
avnjuta andra program som bjuds i TV.

Utredningen gör ett uttalande om, att
därest reklamen överflyttas från tidningarna
till TV, så är därom ingenting
annat att säga än att TV-reklamen är ett
effektivare reklaminstrument ur företagarnas
synpunkt. Den frågan har varit
uppe här förut. För min del anser jag
detta vara en ganska allvarlig aspekt. Jag
trodde nu för min del att tidningspressens
uppgift att sörja för en fri opinionsbildning
hörde till det omistliga i en
demokrati. Inte heller tidningarna utges
ju av några filantroper, och i den mån
de ägs av folkrörelser, har inte heller
dessa några möjligheter att uppträda som
sådana, om de också skulle vilja. Annonsintäkterna
är väl alltså en förutsättning
för den dagliga speglingen av åsikter och
händelser som vi inte vill vara förutan.
Nu säger herr Domö att det inte föreligger
någon risk i detta avseende, eftersom
annonsörernas intresse nog räcker
till för reklam både i TV och i tidningspressen.
Detta kan väl emellertid
inte betyda något annat än att konsumenterna
skulle få betala båda dessa
kostnader, och en sådan utveckling kan
inte, frånsett mina synpunkter i övrigt,
gärna vara i konsumenternas intresse.
Vad herr Larsson nämnde om diskussionen
i Schweiz i detta sammanhang visar
att man också på andra håll är bekymrad
när det gäller det här problemet.

Reservanterna återger de förutsättningar,
under vilka reklam i television
enligt utredningens mening borde tillåtas,
och försöker övertyga oss om det
riktiga och lämpliga i att gå ifrån den

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

ståndpunkt vi intog i fjol. Det nya och
viktigaste är, att arbetet med och ansvaret
för den kommersiella televisionen
skulle anförtros åt Radiotjänst. Jag tror
mig kunna säga att Radiotjänst inte vill
ha den uppgiften. Radiotjänsts ledning
har bestämt avvisat tanken på reklam i
TV. Det är knappast tänkbart annat än
att den kontrolluppgift över reklaminslagen,
befogenheten och skyldigheten att
acceptera eller vraka erbjudna reklaminslag
som man tänker sig att Radiotjänst
skulle klara skulle medföra trassel och
arbetstekniska komplikationer och införa
ett i hög grad störande moment inom
företaget och i dess arbete.

Man säger: Det är väl inte så farligt
att försöka? Ja, jag vill först helt instämma
i de synpunkter som herr Hesselbom
anfört i detta sammanhang. Erfarenheten
från de flesta andra områden
säger oss, att en organisatorisk ansvällning
i arbetet, som ett sådant försök
skulle nödvändiggöra, inte är så särskilt
enkel att sedan avveckla.

Radiotjänst är ett företagsmonopol
men representerar inget åsiktsmonopol.
Radiochefen svarar för programmet i
stort inom ramen för principiella riktlinjer,
dragna av styrelsen. Programverksamheten
i dess enskildheter svarar
vederbörande programtjänsteman för eller
också det arbetsteam, som det är fråga
om. Inom Radiotjänst finnes en pådrivande
expansiv lust på olika håll. .lag
kan knappast föreställa mig som rimligt
att utgå ifrån, att inte erbjudna annonsintäkter,
som ju skulle inkludera ett
överpris, inte skulle kunna innebära ett
visst frestelsetryck med åtföljande risker,
även om det finns de allra bästa
ambitioner på olika håll och alldeles
oavsett den budgettekniska uppläggningen.

Alla reklamintressenter understryker
som självklart, att reklam i TV inte får
skada eller tränga ut det ideella syftet i
programverksamheten. Den ideella sidan
skall oreserverat ha den bästa programliden.
Men man tillägger sedan ett par
satser, som jag för min del finner värda
alt uppmärksamma: »Sett ur den synpunkt
som köparna av reklamprogram

Ang. utbyggnad av televisionsnätet m. m.
helt naturligt anlägga, minskar denna
begränsning reklamvärdet av dessa program,
vilket möjligen kan ogynnsamt påverka
inkomstutvecklingen av televisionens
reklamverksamhet. Denna olägenhet,
som onekligen blir av mindre betydelse
ju kortare tid som kan anslås åt
de ideella programmen får man dock
acceptera om man vidhåller, att varje
risk för att det ideellt syftande programmet
skall influeras på diskutabelt sätt
av reklamprogrammen såvitt möjligt
måste elimineras.»

Man kan knappast säga att dessa ord
vittnar om någon övertygelse om att televisionsreklamen
är riskfri; mig ger de
närmast belägg för motsatsen.

Intresset för TV har starkt ökats den
senaste tiden. Den 9 maj hade vi 23 043
licenser. Vi går in i budgetåret 1958 med
ungefär samma licensantal, som man beräknade
skulle finnas vid utgången av
det budgetåret. Det finns sålunda, såvitt
jag förstår, inte någon anledning till en
sådan pessimism för TV:s framtid och
utveckling, som reservanterna här företräder
och med vilken de motiverar att
vi nu skall slå om linje.

Frågan: »Har vi råd att undvara

reklam i radio?» är enligt min mening
fel ställd. Vi har inte råd att riskera, att
en ny teknisk triumf med alldeles oerhörda
möjligheter till påverkan kommer
under inflytande av särintressen. Vi har
haft och utvecklat en fri och självständig
rundradioverksamhet i 30 år; vi bör
också kunna ha råd att hålla oss med en
fri och självständig television.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DE GEEK (fp):

Herr talman! Jag skall bara yttra några
ord. Studerar man den tidningsläsande
allmänhetens vanor blir man överraskad
av att se i hur stor utsträckning
den läser annonssidorna. Detta visar tydligt
ett behov av att få inte bara upplysning
utan även nöje och tillfredsställelse
genom att läsa annonserna.

Vi skall betänka att TV är kommunikationsmedel,
alldeles som järnvägarna

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

och telefonen, som förmedlar förbindelsen
mellan konsumenter och köpare

0. s. v. Dem bör vi inte underlåta att begagna
oss av. Jag tror att TV-reklam kan
göra en god tjänst just för spridandet av
varukännedom på ett populärt sätt, och
jag måste reagera mot den sista talarinnans
svartmålning av erfarenheterna
från andra länder. Jag har haft tillfälle
att se TV i USA och även i andra länder.
Där har det inte varit några sådana skadeverkningar,
utan jag tror tvärtom att
reklamverksamhet i TV har varit till fördel
för såväl producenter som konsumenter
och samhället i sin helhet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående punkten I av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
giorda hemställan samt särskilt beträffande
punkterna II och III.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de i fråga om punkten 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten

1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna II och III
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 117, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
15 mars 1957, föreslagit riksdagen att
1) godkänna de förslag beträffande reglering
av förhållandena mellan domän -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

verket och Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m. som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga i samband därmed
erforderliga åtgärder; 2) till Reglering
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
lån hos domänverket å kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 34 550 000 kronor; samt
3) till Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
35 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle skiljas från domänverket och direkt
underställas Kungl. Maj:t samt därvid
sortera under handelsdepartementet.
Bolagets aktier skulle överföras från domänfonden
till den under statskontorets
förvaltning stående fonden för statens
aktier. Samtidigt avsågos de ekonomiska
mellanhavandena mellan bolaget och domänverket
bli reglerade. I syfte att konsolidera
bolagets ekonomiska ställning,
närmast genom att nedbringa de kortfristiga
skulderna till en skälig nivå, hade
vidare föreslagits, att bolaget skulle
under nästa budgetår tillföras ett belopp
av 35 miljoner kronor genom ökning av
aktiekapitalet. I propositionen hade förutsatts,
att bolagets investeringar icke
utan statsmakternas föregående prövning
skulle givas större omfattning än att de
kunde täckas genom självfinansiering.

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon in. fl. (1:487) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:018), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en klarläggande utredning
av AB Statens skogsindustriers
ställning och i syfte att utarbeta förslag
till den nu aktuella kreditsaneringens
lämpligaste genomförande samt för att
klarlägga de kapitalförsörjningsfrågor,

som skulle uppkomma i samband med
ett fortsättande av ett av företaget angivet
investeringsprogram;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 488) och den andra inom
andra kammaren av herr Jansson i Kalix
m. fl. (II: 619), i vilka hemställts, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
proposition nr 117 i övrigt under punkt
3 till Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret
1957/58 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 00 000 000 kronor;

dels en inom första kammaren av herr
Hagberg väckt motion (1:489), vari
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj :ts framställning i proposition
nr 117, punkt 3, att till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
å kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 35 000 000 kronor,
dels i .skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning rörande
principerna för och omfattningen
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
verksamhet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson m. fl. (I: 490) och den
andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (It: 620), i vilka hemställts,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 117 måtte
besluta att 1) avslå Kungl. Maj:ts förslag
om att skilja Aktiebolaget Statens skogsindustrier
från domänverket och att
överföra bolagets aktier från domänverkets
fond till fonden för statens aktier;
2) bemyndiga riksgäldskontoret tillhandahålla
domänverket en rörlig kredit av
maximalt 100 miljoner kronor, varav 80
miljoner kronor skulle få disponeras för
Aktiebolaget Statens skogsindustriers
räkning; 3) till aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier å kapitalbudgeten,
domänverkets fond, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens
dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:598);

dels en inom andra kammaren av herr
Hagnell väckt motion (II: 616);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Strandh och Christenson i Malmö
väckt motion (11:617), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att i motionen angivna
frågeställningar måtte med förtursrätt
behandlas av 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 490 och II: 620 samt II:
598, såvitt nu vore i fråga, godkänna de
förslag beträffande reglering av förhållandena
mellan domänverket och Aktiebolaget
Statens skogsindustrier m. m.
som i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1957 förordats
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i samband därmed erforderliga åtgärder;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:490 och 11:620 samt II:
598, såvitt nu vore i fråga, till Reglering
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
lån hos domänverket för budgetåret
1957/58 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
34 550 000 kronor;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:489, 1:490 och 11:620
samt II: 598, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom motionerna I: 488
och II: 619 samt II: 616, till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1957/58 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

4. att motionerna I: 487 ocli II: 618
samt I: 489, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

5. att motionen II: 617 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

skogsindustrier m. m.

6. att motionen II: 598, såvitt den avsåge
utredning eller undersökning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,

a) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
I: 489 samt med avslag å motionerna
1:490 och 11:620 samt 11:598,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna I: 488 och II: 619
samt 11:616, avslå Kungl. Maj:ts förslag
att anvisa ett investeringsanslag av
35 000 000 kronor till aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;

b) av herrar Åkerström, Petterson i
Degerfors, Jansson i Kalix, Löfroth, Lassinantti
och Svensson i Kungälv, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
hort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 488
och II: 619 ävensom med avslag å motionerna
1:489, 1:490 och 11:620 samt
11:598, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, samt motionen II: 616, till
Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier för budgetåret 1957/58
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 60 000 000 kronor; 2)

av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Anders Johansson, Birke, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, fröken Elmén,
herrar Cassel, Löfroth och Nelander
samt fröken Liljedahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 4 och 5 hemställa,

4. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:487 och 11:618 samt motionen
I: 489, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i
Maj :t hemställa om utredning rörande
Aktiebolaget Statens skogsindustriers
ställning och verksamhet, med beaktande
bl. a. av vad i reservationen anförts;

5. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 617, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att i motionen angivna
frågeställningar måtte med förtursrätt
behandlas av 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Ledningen för Statens
skogsindustrier har hemställt att bolagets
aktiekapital skall höjas med 60 miljoner
kronor och den rörliga krediten
med 50 miljoner kronor. Regeringen och
utskottsmajoriteten går inte med på denna
rimliga begäran. I stället förordas rigorösa
åtgärder för att hämma bolagets
fortsatta utveckling.

I anledning härav vill jag fastställa
vissa uppseendeväckande politiska fakta.
För det första ger behandlingen av
Statens skogsindustrier belägg för att
det svenska storkapitalet och dess partier
funnit tidpunkten lämplig för en
stort upplagd offensiv mot detta i stort
sett väl skötta statliga företag. För det
andra kan ingen förneka, att regeringen
på ett oroväckande sätt låtit sig påverkas
av den borgerliga propagandastormen
mot Statens skogsindustrier och
andra statliga företag.

Vad har nu inträffat, som gör att starka
krafter satts i rörelse för att söka inbilla
svenska folket, att Aktiebolaget Statens
skogsindustrier skulle utgöra en belastning
för skattebetalarna? Vanskötes
bolagets industrier? Den frågan har för
länge sedan besvarats med nej. Har
nämnda statliga bolag gjort felaktiga investeringar?
Svaret blir ett otvetydigt
nej. Har tillkomsten och utvecklingen av
en statlig skogsindustri inneburit en extra
belastning på skattebetalarna? Nej,
motsatsen har varit fallet. Har Statens
skogsindustrier varit till nackdel för domänverket?
Även på den frågan kan man
svara tveklöst nej.

Men varför blåser då högern och folkpartiet
i domsbasunerna när det gäller

Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.
Statens skogsindustrier? Varför skyndar
sig regeringen att smått panikartat förorda
åtgärder, som sannerligen inte är
ägnade att skapa gynnsamma betingelser
för bolagets vidare utveckling? De
frågorna anser jag det viktigt att få besvarade
här i dag.

Är det kanske inte så, att nämnda
statliga bolag har bevisat att statliga industrier
med framgång kan verka utan
privatkapitalism? Så är det. Framför allt
efterkrigsårens utveckling av Statens
skogsindustrier har realiter skett i kamp
mot de storfinansiella kretsarna i vårt
land, och så snart nämnda bolag hemställt
om kapitalförstärkning har därför
högern och folkpartiet mobiliserats för
antingen avslag eller stark nedprutning
av kapitaltillförseln. Detta har skett trots
att vederbörande varit fullt medvetna om
att Statens skogsindustrier i fråga om aktiekapital
varit och fortfarande är placerat
i sämsta tänkbara läge.

Men de storfinansiella kretsarna i vårt
land har inte nöjt sig med att sätta käppar
i hjulen för utvecklingen av Statens
skogsindustrier. Fräckheten har gått så
långt, att man från samma håll offentligt
föreslagit alt Statens skogsindustriers anläggningar
skulle säljas till privatkapitalisterna.
Ja, jag använder en del hårda
uttryck. Men man måste bli indignerad
inför den cynism och totala brist på socialt
ansvar, som florerar i den borgerliga
pressen och som även flitigt demonstreras
av de borgerliga partiernas
representanter i riksdagen. De statliga
skogsindustrierna har existerat i snart
30 år. Det är bekant för alla att det statliga
bolaget fått ta vid där det s. k.
privata initiativet kapsejsat. Under stora
svårigheter har fina industrier växt upp,
som på intet sätt står de privatägda efter,
men för varje år som gått har den
svenska storborgerligheten gjort allt vad
i dess förmåga stått för att hindra en
fortsatt rask och nödvändig utbyggnad
av Statens skogsindustrier. Högerns reservation
i den fråga, vi nu behandlar,
är ett av de talande vittnesbörden härom.

Tydligt är att Statens skogsindustrier
nu utvecklats till en faktor, som inte står

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
i överensstämmelse med de svenska monopolkapitalisternas
ritningar. Skogsindustrierna
har framtiden för sig; de är
ekonomiskt exklusiva företag, som spelar
en allt större och större roll i samhällsekonomien.
Men monopolkapitalisterna
vill vara ensamma på plan; de vill
inte att Statens skogsindustrier skall få
utveckla sig till den faktor bolaget har
möjlighet att bli i vårt land. Där har vi
en av huvudorsakerna till det borgerliga
motståndet mot ASSI.

Men borgerligheten är också rädd för
att ASSI:s framgångsrika utveckling kan
få prejudicerande verkningar. Det får
man inte blunda för. Kan ett statligt industriföretag
bevisa att det går bättre
utan privatkapitalister, då innebär detta
att den gamla tanken att förstatliga
alla stora skogsindustrier kan bli brännande
aktuell när som helst. Kravet att
förstatliga skogsindustrierna har ju flerfaldiga
gånger ställts inom fackföreningsrörelsen,
men hittills har socialdemokratiens
ledning inte gjort en enda
ansats för att förverkliga detta gamla arbetarkrav.

Det borgerliga motståndet mot utvecklingen
av de statsägda industrierna har
en naturlig förklaring. Men vad som är
svårt att förstå är detta: varför retirerar
regeringen inför den borgerliga anstormningen
mot Statens skogsindustrier?
Förmodligen kommer någon här
att säga, att det inte handlar om reträtt
utan om en anpassning till det för handen
varande samhällsekonomiska läget.
Men fakta är obönhörliga ting, och fakta
i föreliggande utskottsutlåtande är
bl. a. att förslaget om att skilja ASSI
från domänverket på intet sätt kan åstadkomma
vad man kallar en bättre balans
i samhällsekonomien.

Vad är då motiveringen för att skilja
ASSI från domänverket? Man säger att
på så sätt kan regeringen och riksdagen
bättre kontrollera investeringspolitiken.
Men måste man nödvändigtvis begå ett
helgerån för att få till stånd ett intimare
samarbete mellan regeringen och Aktiebolaget
Statens skogsindustrier? Naturligt
och logiskt skulle det vara att gå
en motsatt väg, nämligen att överlämna
statens skogar till ASSI.

Statens skogsindustrier m. m.

De privatägda skogsindustrierna har
egna skogar. Detta anses vara naturligt
och nödvändigt. Men det som anses vara
avgörande för de privatkapitalistiska
koncernerna inom skogsindustrierna
förvandlas till motsatsen när det gäller
Statens skogsindustrier. Högern och
folkpartiet — det vill jag erinra om i
detta sammanhang — slåss ju envist för
att bolagen skall få möjlighet att köpa
ännu flera skogsområden. Vi har inte
krävt att man enbart skulle förstatliga
bolagsskogarna, ty man kan inte ställa
sågverks-, massa- och wallboardindustrierna
utan egna råvaruresurser. Därför
har det framstått som naturligt att
om ett förstatligande skall äga rum, måste
det gälla såväl bolagsskogarna som
de av bolagen ägda skogsindustrierna.

Samarbetet mellan ASSI och domänverket
har varit till fördel för bägge
parterna. Den saken har till fullo bevisats.
Men en samordning av två statsägda
företag, som i övervägande grad
kan redovisa positiva resultat av detta
samarbete, är man nu i färd att rasera.
Och märk väl: detta sker realiter för att
tillmötesgå det borgerliga kravet att Statens
skogsindustrier skall hindras från
att utvecklas på ett siitt, som står i överensstämmelse
med folkmajoritetens intressen.

Det säges nu, att samarbetet med domänverket
kan bli lika bra efter det att
man skilt de båda företagen från varandra.
Men så kommer det inte att bli. I
verkligheten befriar man domänverket
från de förpliktelser, som detsamma ansett
sig ha gent emot Statens skogsindustrier.
Detta å ena sidan. Å andra sidan
skall man vara på det klara med
att Statens skogsindustrier också i sin
verksamhet sökt taga vederbörlig hänsyn
till domänverkets intressen. Att
domänverket därigenom kunnat redovisa
betydligt större vinster, är obestridligt.

Den svenska staten har satsat cirka
48 miljoner kronor på att bygga upp industrier,
som nu redovisar bokförda
bruttovärden uppgående till ungefär en
halv miljard kronor. Är det inte något
av en skandal att nu vägra Statens skogsindustrier
att erhålla nödvändigt an -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

läggnings- och rörelsekapital? Ja, det är
en skandal och ingenting annat. Ledningen
för ASSI har meddelat, att bolagets
aktiekapital motsvarar 17,4 procent
av anläggnings- och omsättningstillgångarna
år 1956. Men de privatägda
stora skogsindustrierna har ett aktiekapital,
som motsvarar 48,5 procent av
anläggnings- och omsättningstillgångarna.
De, som jämt och ständigt kverulerar
mot ASSI, bör ännu en gång erinras
om detta faktum. Jag tror emellertid inte
att de tar hänsyn till fakta. Hela deras
uppträdande vittnar härom. Men de har
haft framgång i sin politik. Utskottsmajoritetens
förslag ger vittnesbörd om detta.
Många av dem, som i övrigt är positivt
inställda till ASSI, vägrar att vara
med om att rätta till ett skandalöst förhållande.
Här hjälper det inte att peka
på att utskottet i alla fall föreslår en
summa av 69 550 000 kronor. ASSI blir
inte hjälpt genom att återbetala lån hos
domänverket och nedskära de kortfristiga
skulderna med 35 miljoner kronor.
Bolagets behov av årligt rörelsekapital
är nämligen 234 miljoner kronor. Följaktligen
är det på det sättet, att utskoltsmajoritetens
förslag inte ens på kort
sikt löser de ekonomiska problem, som
ASSI för närvarande brottas med. Vi har
föreslagit, att domänverket skulle få disponera
över en rörlig kredit av högst
160 miljoner kronor, varav hälften skulle
disponeras för Statens skogsindustriers
räkning.

De företag, som nu är under om- och
utbyggnad, beräknar ASSI klara med
egna medel. Men hur skall det bli med
ombyggnaderna i Båtskärsnäs och Seskarö?
Hur skall det bli i Töre? Hur
skall det bli med det uppgjorda programmet
att bygga massafabrik i Ottcrbiicken?
Hur skall det bli med planerna
på att bygga en stor statlig skogsindustri
i Västerbottens inland? Hur skall
det bli med förslaget att uppföra en lövmasscfabrik
i Tornedalen? Hur tänker
vederbörande ställa sig till kravet på
att Statens skogsindustrier skall bygga
industrier i Norrbottens inland?

Den senaste utredningen om våra
skogliga råvaruresurser har klart angi -

vit, att skogsindustrierna snabbt måste
utbyggas i vårt land. De privatkapitalistiska
koncernerna inom skogsindustrien
har säkert inga oöverkomliga svårigheter
att utbygga sina industrianläggningar.
Så sker ju också i stor skala. Om jag
inte minns fel, beräknar man att wallboardindustrien
skall inom loppet av
några år utbyggas till dubbelt så stor
produktion som för närvarande. Men av
allt att döma skall Statens skogsindustrier
hindras från att vara med om
fortsatt expansion på skogsindustriens
område.

I vår motion har vi vänt oss mot förslaget
att skilja ASSI från domänverket.
Vår motivering härför står sig under
alla förhållanden. Vi anser att Statens
skogsindustriers rörliga kredit hos domänverket
bör uppgå till det av oss föreslagna
beloppet av 80 miljoner kronor
och att bolagets aktiekapital bör ökas
med 50 miljoner kronor. Naturligtvis är
vi medvetna om att de summor vi föreslagit
inte räcker för att klara av alla
de kostnader, som är förenade med den
nödvändiga expansionen inom Statens
skogsindustrier. Men de är tillräckliga
för att ledningen inom ASSI skall kunna
sätta i gång med att bygga industrier
på de platser jag tidigare nämnt.

Jag betraktar Statens skogsindustrier
som en av de största erövringar som den
svenska arbetarklassen har gjort. Det är
inte något socialistiskt företag, utan ett
statskapitalistiskt företag, men ett statskapitalistiskt
företag enligt min mening
av särskild typ. När monopolkapitalet
går till angrepp mot ASSI, är det viktigt
att de arbetande människorna i vårt land
inte bara försvarar ASSI utan går till
offensiven för att utveckla detta företag.
Men tyvärr ger inte regeringen signal
till motoffensiv, den har i stället föredragit
att falla till föga inför den borgerliga
anstormningen. Om detta av utskottets
majoritet biträdda förslag får
majoritet i riksdagen, innebär det ingenting
annat än ytterligare en stor seger
för storfinansen och de partier som försvarar
dess intressen.

Högern säger bestämt ifrån att den
inte vill vara med om regeringens för -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

slag att öka ASSI:s aktiekapital med 35
miljoner kronor. Den önskar i stället en
utredning om principerna för och omfattningen
av bolagets verksamhet. Folkpartiet
är realiter av samma uppfattning
som högern. Nå, varthän syftar de nämnda
partierna med sina utredningskrav?
De vill definitivt stoppa bolagets vidare
utveckling. I folkpartiets motion heter
det: »Den utredning vi här föreslår bör
omfatta bolagets ställning i sin helhet
och innebära avvägningar mellan de olika
investeringsprojekten. Sådana redan i
väsentlig mån påbörjade investeringar,
som kan bedömas ekonomiskt försvarbara
och vinstgivande för framtiden, bör
fullföljas. Å andra sidan torde andra projekt
av omfattande art böra avskrivas.»
Ja, »projekt av omfattande art böra avskrivas»
enligt folkpartiets motion. Det
är högerns och folkpartiets linje. Men
att stoppa upp den vidare utvecklingen
av bolagets verksamhet innebär egentligen
ett avgörande steg hän mot undergången
för bolaget.

Statens skogsindustrier har skaffat sig
egna fartyg för 8 miljoner kronor. Det
har varit storm i den borgerliga pressen
om den saken, och folkpartiet inte minst
har hållit på att vända in och ut på sig
i anledning av den saken. Man säger så
här, att nu har Statens skogsindustrier
ånyo beträtt ett nytt verksamhetsområde.
Hur ligger det till med den saken?
Jag hävdar att reellt är det inget
nytt verksamhetsområde, ty ASSI måste
för sin huvudverksamhet själv äga
fartyg. Jag vill erinra om att exempelvis
i Karlsborgsverken får ASSI vänta
fram till midsommar, innan bolaget får
något tonnage. Syftet med anskaffningen
av dessa fartyg är att kunna sätta in
dem för befraktning omedelbart när isförhållandena
detta medger. Följaktligen
är det en sak som på ett naturligt
sätt sammanhänger med ASSI:s huvudverksamhet.
Det innebär inte att bolaget
beträder något nytt verksamhetsområde.
Men naturligtvis kommer inte minst folkpartiet
att kunna skryta med hur stora
kollekter de får, ty det är klart att för
de stora redarna är det en Gudi behaglig

gärning att hindra ASSI från att skaffa
egna fartyg.

Ja, herr talman, utöver vad jag här
sagt kunde mycket vara att tillägga. Men
det sagda får räcka för tillfället, och jag
ber att vid punkt 1 i utskottets utlåtande
få yrka bifall till motionerna 490 i första
kammaren och 620 i andra kammaren.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Den gruvliga salva som
herr Helmer Persson här har avfyrat
skall jag inte bemöta. Jag vill bara erinra
om att i den fråga som det här egentligen
gäller, nämligen frågan om ny kapitalinvestering
i ASSI, är den riktning
som jag här talar för, folkpartiet, enig
med regeringen, och det blir väl regeringens
sak att försvara sitt förslag mot
de beskyllningar som framförts av herr
Helmer Persson.

Även om man inte vill ställa sig bakom
all den kritik som riktats mot Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, är det
väl ändå rätt svårt att komma ifrån att
mycket av denna kritik varit berättigad.
Inte kan det väl med fog sägas att de
yttranden som avgivits av riksgäldsfullmäktige
och riksbanksfullmäktige i detta
sammanhang inte varit sakligt berättigade.
Fullmäktige i riksgäldskontoret säger
bl. a.: »Den av bolaget tillämpade
ordningen att i efterhand påkalla statens
medverkan för finansiering av redan
verkställda eller påbörjade investeringar
kan icke anses tillfredsställande.» Fullmäktige
i riksbanken säger bl. a.: »Den
restriktiva ekonomiska politik som statsmakterna
under en följd av år av samhällsekonomiska
skäl ansett sig tvingade
att bedriva borde nämligen enligt fullmäktiges
mening även ha föranlett ett
fristående statligt företag som Aktiebolaget
Statens skogsindustrier att ålägga
sig en sådan återhållsamhet i sin verksamhet,
att den dryga räkning i efterhand
som nu utställts, hade kunnat undvikas.
Svårigheten att erhålla långfristiga
lån på den öppna marknaden och de
begränsade anslag som statsmakterna ansett
sig kunna ställa till bolagets förfo -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

gande, borde ha varit tillräckliga signaler
därom.» Så långt riksbanksfullmäktige.
Såvitt jag förstår är detta en rätt
allvarlig anmärkning mot ett statligt bolag:
att genom sina åtgärder sabotera den
av regering och riksdag förda ekonomiska
politiken.

Finansministern framhåller också i
den nu föreliggande propositionen, att
det avgörande motivet för hans förslag
om att bolaget lösgöres från domänverket
och direkt underställes Kungl. Maj:t
är att statsmakterna därigenom erhåller
bättre möjligheter att bedöma bolagets
kapitalbehov och sålunda kan avväga
detta i förhållande till andra investeringsbehov.
Ställningstagandet i denna
fråga har också påverkats av att statsmakterna
nödgats i efterhand ge kapital
till bolaget för finansiering av redan genomförda
eller påbörjade investeringar.
Finansministern påtalar i detta sammanhang
att bolaget utvidgat sin verksamhet
genom att anskaffa fartyg, utan
att regering och riksdag beretts tillfälle
att pröva denna fråga.

I propositionen föreslås nu att för viss
reglering av bolagets affärer måste anvisas
dels 34,55 miljoner kronor för återbetalning
till domänverket av därifrån
erhållna krediter, dels ock 35 miljoner
kronor för ökning av bolagets aktiekapital.

Genom det material som redovisats i
propositionen ävensom av den föredragning
som ordföranden i bolagets styrelse
hållit inför statsutskottets femte avdelning
har åtminstone jag kommit till
den bestämda övertygelsen, att bolaget,
på grund av tidigare vidtagna åtgärder,
nu är i starkt behov av att erhålla det
kapitaltillskott på 35 miljoner kronor
som föreslagits i propositionen. Folkpartiets
representanter i utskottet har heller
inte motsatt sig Kungl. Maj:ts förslag.
Av herr Ilelmer Perssons anförande kunde
man få den uppfattningen -— ehuru
han inte sade det direkt — att folkpartiet
och högern var på samma linje. Jag
ber att få understryka, att folkpartiledamöterna
inte har motsatt sig detta kapitaltillskott.
Däremot har vi tillsammans
med högerledamöterna i utskottet i en

reservation yrkat på en utredning rörande
bolagets ställning i dess helhet,
dess framtida kapitalbehov och den erforderliga
avvägningen mellan olika förekommande
investeringsprojekt ävensom
den aktuella kreditsaneringens praktiska
genomförande.

Utskottet framhåller på denna punkt,
att det inte anser skäl föreligga för ytterligare
utredningar utöver dem som företagits
i samband med utarbetandet av
propositionen. Här måste jag dock erinra
om att de nu företagna utredningarna
väl så gott som uteslutande haft till syfte
att söka klargöra bolagets aktuella kapitalbehov,
men inte tagit sikte på att söka
belysa planerna och förutsättningarna
för bolagets verksamhet i stort. En
opartisk utredning på den punkten anser
vi reservanter skulle vara av största
värde, särskilt som man har en känsla
av — åtminstone har jag det — att detta
kanske inte är sista gången som kapitaltillskott
till Statens skogsindustrier begäres
hos riksdagen.

I den förut nämnda reservationen till
utskottets utlåtande — reservation 2 —
finnes också ett yrkande som ansluter till
ett i motion nr 617 i andra kammaren
framlagt förslag, att formerna för inflytandet
från Kungl. Maj:ts sida över lielstatliga
aktiebolag görs till föremål för
ytterligare utredning och att det även
utredes hur riksdagens direkta insyn i
de statsägda bolagen skall ordnas. I motionen
föreslås att dessa frågor hänvisas
till 1953 års utredning rörande de
statliga företagsformerna och behandlas
med förtursrätt av denna utredning.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den med 2 betecknade reservation,
som är fogad till utskottets förevarande
utlåtande.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag kommer inte att gå
in på någon historik i denna fråga. Den
har utförligt behandlats i många tidigare
propositioner rörande Aktiebolaget
Statens skogsindustrier.

Även i den proposition — nr 117 -—•
som vi nu diskuterar och som gäller

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

teckning av ytterligare aktier i ASSI
lämnas utförliga redogörelser och omfattande
siffermaterial. Var och en som
varit intresserad torde ha läst Kungl.
Maj:ts förslag och bör därför känna till
vad ASSI är för ett företag, hurudan
dess finansiella ställning är och vad
ASSI har betytt och betyder för landet
i dess helhet och framför allt för de
landsdelar, dit dess verksamhet är förlagd.

Att ASSI ständigt fått kämpa mot en
hänsynslös politisk propaganda är bekant,
inte minst här i riksdagen. Att
oriktiga och ovederhäftiga uppgifter utspritts
rörande ASSI i vissa pressorgan
är inte heller obekant. Till och med en
sådan publikation som Spannmålshandlaren
— som åtminstone enligt min uppfattning
borde syssla med helt andra
ting — har deltagit i skallet mot ASSI.
Så här står det i Spannmålshandlaren
nr 2 år 1957 under rubriken »Statens
skogsindustrier i biåsväder»: »Perspektiven
är kusliga och fordrar en ordentlig
undersökning. Ledarna måste redovisa
skötseln av sitt fögderi.» Så talas det
om att företaget är insolvent och så vidare
i den stilen.

Av sådana uttalanden som jag nu citerade
och många liknande i samma förvrängda
stil kan man knappast dra någon
annan rimlig slutsats än den att ett
statligt företag inte kan tillåtas bli hur
framgångsrikt som helst. Tv det kan väl
inte förnekas att ASSI har företett en
utveckling, som inte ens den argaste
motståndare till statsdrift — om han vill
vara uppriktig — kan undgå att ge sitt
erkännande.

Jag måste, herr talman, medge att jag
kände ett visst vemod, för att inte säga
en viss bitterhet, när jag läste Kungl.
Majrts nu föreliggande proposition. Därför
var det en självklar sak att medlemmar
i det parti jag tillhör — boende i
olika delar av landet — väckte motioner
i bägge kamrarna för att om möjligt få
till stånd en ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Vi kunde inte godta de slutsatser
rörande kapitaltillskottet som regeringen
kommit till — för att nu inte nämna
andra ting som föreslagits i propositio -

nen och som jag för min del anser vara
mindre tilltalande.

Bolaget har hemställt, att aktiekapitalet
skulle ökas med 60 miljoner kronor
och att ytterligare kredit med 50 miljoner
kronor skulle ställas till dess förfogande.
Till ledning för bedömande av
kapitalbehovet finns i propositionen ett
utlåtande av tillkallade opartiska utredningsmän,
förre statsrådet bankdirektör
Rosander och revisor öhrling. De uppskattar
bolagets behov av aktiekapital
till lägst 125 miljoner kronor, därest ökningen
sker i form av eget kapital. ASSI
har för sin del begärt ett sammanlagt
belopp som med 15 miljoner kronor understiger
vad utredningsmännen anser
vara oundgängligt. Bolagets framställning
måste därför betraktas som mycket
realistisk. En prutning kan medföra,
att bolagets verksamhet äventyras,
och jag hoppas att ingen vettig människa
vill vara med om någonting sådant.

Riksräkenskapsverket tillstyrker, att
bolaget tillföres 60 miljoner kronor genom
en höjning av bolagets aktiekapital
med nominellt samma belopp. Statskontoret
har föreslagit, att aktiekapitalet
ökas med 100 miljoner kronor genom nyteckning
till en kurs av 110 procent.
Fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrker
30 miljoner kronor för höjning av
aktiekapitalet, och fullmäktige i riksbanken
slutligen förordar en ökning av aktiekapitalet
med 40 miljoner kronor.

Som synes har det varit många bud att
välja på för regeringen. Den har inte
godtagit något enda av de nämnda förslagen.
Regeringen har inte ens godtagit
friherre De Geers förslag. I sitt yttrande
om ASSI:s aktuella kapitalbehov
framhåller herr De Geer bl. a., att enligt
hans uppfattning kan beloppet nedpressas
till 36 miljoner kronor, men inte lägre.
Skulle så ske, anför herr de Geer,
kommer ASSI att åsamkas betydande förluster,
ungefär 6,5 miljoner kronor på
ett år räknat, därigenom att färdigställandet
av såväl 1956 års som 1957 års
investeringsprogram kommer att framskjutas.

Regeringen har kommit med det absolut
lägsta budet, om man bortser från

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

riksgäldsfullmäktiges och herr Hagbergs
i Malmö förslag — som jag antar är högerns
linje — i vilket yrkas blankt avslag
när det gäller kapitaltillskottet.

Vi för vår del har i motionen stannat
för samma bild som riksräkenskapsverket
lämnat, nämligen 60 miljoner kronor.
Jag vill dock ha sagt, att när vi
stannat vid detta belopp, har vi gjort det
med mycket stor tvekan. Det skulle givetvis
ha varit bäst och riktigast att följa
den väg statskontoret har förordat.
Hade vi gjort det, kunde väl knappast
någon ha beskyllt oss för ekonomiskt
lättsinne. Statskontoret har ju, antagligen
alltsedan dess tillkomst, anseende
om sig att vara ekonomiskt synnerligen
försiktigt.

När vi i våra motioner stannat för 60
miljoner kronor, har vi därmed ålagt oss
stor moderation. Det har främst skett
med hänsyn till den restriktiva ekonomiska
politik man på alla områden av
den samhälleliga sektorn måste iaktta,
men lägre än till det bud riksräkenskapsverket
lämnat har vi motionärer inte
ansett oss ha någon möjlighet att gå.

Beträffande medelsförstärkningen anför
statsutskottets majoritet, att den för
sin del anser, att departementschefen
anfört bärande skäl för det i propositionen
föreslagna beloppet, 35 miljoner
kronor. Utskottets majoritet tillstyrker
alltså Kungl. Maj:ts förslag. Man måste
verkligen fråga sig om speciellt mera
bärande skäl presenterats från Kungl.
Maj:ts sida för 35 miljoner kronor än
som presterats t. ex. för statskontorets
förslag eller för det belopp som riksräkenskapsverket
förordat, nämligen 60
miljoner kronor. Själv har utskottets majoritet
inte heller anfört några som helst
bärande skäl att just detta låga belopp
är det enda rätta och riktiga.

Jag har med stor tillfredsställelse noterat,
att folkpartirepresentanten herr
Löfroth finns med bland reservanterna
i den reservation, som har undertecknats
av herr Åkerström in. fl. Det är alltid
glädjande då en människa omvänder
och förbättrar sig, och det kan man anse
ha skett när herr Löfroth tagit ståndpunkten
att följa den av mig no om -

nämnda reservationslinjen. Jag vet inte
om man vågar gå så långt med anledning
av herr Löfroths ställningstagande,
att man drar den slutsatsen, att det möjligen
är en liten trevare till ett eventuellt
framtida samarbete mellan socialdemokratien
och folkpartiet. Visserligen
går herr Löfroth mot regeringen,
men den är som bekant sammansatt inte
bara av socialdemokrater, där finns också
bondeförbundare med. Reservationen
är däremot underskriven endast av socialdemokrater
och folkpartirepresentanten
herr Löfroth. Dessa reflexioner
om samarbete är, herr talman, helt och
hållet mina egna och står alltså för min
privata räkning. Det kan mycket väl
tänkas att dessa mina funderingar upplöses
i intet, och då har jag endast en
drömbild kvar.

Jag ger min fulla anslutning till de
synpunkter, som framförts i den av herrar
Åkerström m. fl. avgivna reservationen.
Jag vill endast tillägga, att jag
sannerligen inte vet hur vi utan statens
helhjärtade medverkan och stöd skall
kunna klara oss i de bygder i norr, som
så nära beröres av ASSI:s verksamhet.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till den av herr Åkerström m. fl.
avgivna reservationen i denna fråga.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Förra året fick Statens
skogsindustrier eller ASSI, som det kallas,
ett tillskott av 35 miljoner kronor.
Nu föreslås återigen ett belopp av samma
storleksordning. Vad jag finner anmärkningsvärt
i denna årliga kreditgivning
till ASSI är att man därigenom låter
ett statligt företag undslippa de kreditåtstramningar,
som vi i stort sett är
överens om. Att bolaget nu på nytt påkallar
statens medverkan för att lösa
sin finansieringsfråga är ett resultat av
att bolaget har underlåtit att dra de nödvändiga
konsekvenserna av kreditåtstramningen,
som självfallet också måste
omfatta de statliga företagen.

Vid genomförandet av sina starkt expansiva
utbyggnadsplaner har bolaget
litat till kortfristig upplåning och and -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ra utvägar såsom förskottsbetalning från
kunder med betydande belopp. Bolagets
finanssvårigheter har, såvitt jag kan förstå,
försatt staten i ett tvångsläge i efterhand.
Jag vill erinra därom, att om
ett privat företag skulle drivas som om
det inte funnes några kreditrestriktioner,
skulle det snart vara på obestånd.

Hur skulle en sådan låneframställning
från ett enskilt företag upptas av finansministern
om den kom just nu? Jag tror
att han skulle hänvisa till vad han skrivit
i proposition nr 175. Jag skall be att
få citera något av vad som står där.
Han säger: »Påfrestningarna och svårigheterna
på grund av kreditåtstramningen
har blivit kännbara på så gott som alla
punkter i det ekonomiska livet. Detta
är ofrånkomligt vid varje effektiv kreditpolitik.
Avsikten med en sådan är
ju, att de enskilda företagens produktions-
och investeringsplaner lika väl
som kommunernas verksamhetsprogram
skall beskäras och jämkas, så att de tillsammantagna
kan rymmas inom den ram
som landets tillgängliga resurser oeftergivligt
sätter för möjligheterna att tillgodose
alla de anspråk som ständigt anmäler
sig. På ett eller annat sätt måste
önskemålen och behoven begränsas. Det
kan inte undvikas, att detta i det individuella
fallet ter sig såsom ett irriterande
utslag av hårdhet i den förda politiken.
Först när balans mellan den totala
tillgången och den totala efterfrågan
i samhället, och då närmast mellan
sparande och investeringar, uppnåtts genom
en målmedveten och uthållig stabiliseringspolitik,
kan emellertid den nuvarande
kreditpolitiken lättas.»

Jag vill säga, herr talman, att jag kan
ansluta mig till dessa synpunkter, men
de har inte kommit fram i den proposition,
som nu föreligger till behandling,
ty där säger finansministern »att det synes
ofrånkomligt att statsmakterna tillskjuter
ytterligare medel till ASSI». Det
är helt enkelt så, att ett statligt företag
i detta fall ges en förmånsställning framför
enskilda företag. Ett företag måste
planlägga sina investeringsprogram väl,
inte minst med hänsyn till hur erforder -

ligt kapital kan anskaffas. En kredit av
den föreslagna storleksordningen till
ASSI måste givetvis, såvitt jag förstår,
leda till en motsvarande begränsning av
kreditutrymmet för andra lånesökande.

En ombildning av bolagets organisation
torde tyvärr inte ge fullgod garanti
för att inte nya krediter kommer att begäras
inom en mycket nära framtid.
Redan igångsatta investeringsobjekt är
av den omfattningen att kapitalanspråken
blir betydande. Det är av den anledningen
som vi från högerhåll begärt
en utredning rörande bolagets ställning
i dess helhet, dess framtida kapitalbehov
och den erforderliga avvägningen
mellan investeringsprojekten och den
aktuella kreditsaneringens genomförande,
innan ytterligare medel ställes till
förfogande.

Det är angeläget att denna utredning
kommer till stånd snarast möjligt, så att
även de mera principiella spörsmålen
angående bolagets verksamhet och målsättning
kan klargöras. Den expansion,
som ägt rum under senare år, synes ha
skett utan att bolagsledningen haft några
klara gränser för vad som varit bolagets
uppgifter. Anmärkningar kan riktas
dels mot investeringspolitiken och
dels mot att det inneliggande lagret är
väl stort. Utestående fordringar beräknas
uppgå till inte mindre än 100 miljoner
kronor. Även om man inte kan
få insyn i de verkliga förhållandena, synes
mycket stora kundförskott ha anlitats
från utländska köpare.

Jag vill till slut, herr talman, endast
understryka nödvändigheten av att riksdagen
beslutar om en allsidig utredning,
innan ytterligare medel ställs till förfogande,
så att riksdagen inte kommer
i efterhand. Inte minst för bolagsledningen
bör det väl vara angeläget att få
målsättningen preciserad. Det vore ett
steg i rätt riktning, när nu bolaget ändå
skall omorganiseras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till dels reservation 1 a, som innebär
avslag på propositionen, och dels
reservation nr 2, som innebär yrkande
om utredning.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! De talare som hittills
uppträtt i denna fråga har alla vädrat
sin olust över statsutskottets ställningstagande
i denna icke oväsentliga sak. Här
har majoriteten i statsutskottet, liksom i
alla andra frågor, fått avväga mellan vad
som är önskvärt och vad som är ekonomiskt
möjligt, och det är denna avvägning,
som har resulterat i att vi tillstyrker
Kungl. Maj:ts proposition i det här
föreliggande fallet sådan den utformats
av vederbörande statsråd.

För mig personligen är det rätt svårt
att ingå på något bemötande av den redovisning,
som speciellt en del av de
från Norrland emanerande talarna redovisat
här inför kammaren. Jag kan nämligen
i mycket instämma i deras försäkran,
att ASSI i dessa bygder har ett ograverat
förtroende. Jag kan inte finna något
påtagligt stöd för den kritik, som visserligen
inte har framförts vid utskottsbehandlingen
men som här har berörts
med hänvisning till andra källor.

Här har kritiserats statsrådets förslag
att skilja ASSI från domänverket. Det
förslaget är ju föranlett av att statsmakterna
vid flera tillfällen, såsom redovisas
i propositionen, beträffande bolagets
investeringar försatts i situationer som
ur flera synpunkter är besvärande. Man
har först i efterhand blivit avkrävd
tillskott av kapital för finansiering av redan
gjorda eller påbörjade investeringar.
Det är för att möjliggöra en förhandsprövning
och en avvägning mot andra
statliga investeringsprogram — jag understryker
statliga — som departementschefen
föreslår att bolaget skall direkt
underställas Kungl. Maj:t. Utskottet bär
funnit de skäl, som redovisas, vara tillräckligt
bärkraftiga för ett tillstyrkande
av departementschefens förslag i detta
avseende.

Den omfattande investeringsverksamhet,
som ASSI bär varit fullt engagerad
i, har annars — jag instämmer i vad som
sagts av de föregående talare som varit
inne på dessa speciella problem — varit
fullt motiverad med hänsyn till de
företagsekonomiska och skogliga an il

Första kammarens protokoll 1957. Nr 19

språk och jag vill också tillägga de sociala
förväntningar, som ställdes på företaget
då det startades.

Men det är också riktigt, såsom det
här sagts, att bolaget under hela sin tillvaro
har varit klart underförsörjt i fråga
om eget kapital. En blick på bolagets
redovisning av det egna kapitalets relation
till dess tillgångar visar med all
önskvärd tydlighet detta. De bemyndiganden
som bolaget haft att upplåna kapital
i öppna marknaden har hittills inte
kunnat utnyttjas, dels på grund av läget
på kapitalmarknaden, men dels också
på grund av bristen på erforderliga
säkerheter hos bolaget. Det har nämligen
ingen egen råvarubas. Bolaget har därför
blivit hänvisat till kortfristiga krediter
för investeringar och fått idka en
upplåningsform som väl kan jämställas
med det växelrytteri som ekonomiskt
svaga företagare i beträngda lägen kall
komma i. Jag anser nog att det är huvudmannen,
staten, föga värdigt, och jag
tror jag vågar säga att detta är en av huvudorsakerna
till att utskottsmajoriteten
inte har förståelse för de uppfattningar
som herr Birke m. fl. nedskrivit i sin
reservation.

Visserligen är jag inte av den uppfattningen
att företagsledare inom de olika
statliga sektorerna skall tassa omkring i
försagdhetens filttofflor. Jag tror tvärt
om att vi bör uppskatta att de har skaparkraft
och nydaningsvilja. Men det
finns vissa krav, som man inte rimligen
från statens sida kan eftersätta, nämligen
att bolaget inför statsmakterna i förhand
redovisar sina planer.

Vi har här stått inför en svår avvägningsfråga,
när det gäller hur mycket
pengar som skall avdelas för att i någon
mån reda upp bolagets prekära likviditetssituation.
Sådan den har utvecklat
sig är det ofrånkomligt att staten i viss
utsträckning tillgodoser bolagets kapitalbehov.
Men ur statsfinansiell synpunkt
kommer detta naturligtvis att innebära,
vilket belopp man än till slut fastnar för,
att en dylik kapitalinsats kommer att påverka
budgetutfallet, vilket i motsvarande
mån kommer att försämras. Det in -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nebär också att statens upplåningsbehov,
som eventuellt till en del måste täckas
genom bankkrediter, kommer att ökas.

Detta har lett fram till att utskottsmajoriteten,
även med all förståelse för
ASSI:s hittillsvarande förnämliga prestationer,
ändock till slut har stannat för
det förslag som departementschefen har
framlagt. Jag ber, herr talman, att med
denna komprimerade motivering få yrka
hifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Helmer Perssons insinuanta anförande
och den diskussion i denna fråga som
har förts såväl här i riksdagen som utanför
densamma finner jag det synnerligen
angeläget att det sägs ifrån, att det
förmodligen, så långt jag tror mig veta,
inte finns någon enda ledamot i denna
kammare som innerst inne önskar komma
Statens skogsindustrier eller dess
existens till livs.

Visserligen kan man ha delade meningar
om hur företaget har skötts och
hur det bör skötas, hur långt det bör
tillåtas att gå i fråga om expansion
o. s. v. Men alla torde vi ändå vara överens
om att Statens skogsindustrier dock
har fyllt och alltjämt fyller eu uppgift
som vi inte har någon anledning att beröva
företaget.

En av dessa uppgifter består som bekant
däri, att dessa industrier utgör förädlingsorgan
för den skogliga råvara
från statens skogar som domänverket
ställer till dess förfogande. Det är betydelsefullt
att det uppdraget handhaves
på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
och riktigt sätt. Men företagets
allra största betydelse torde dock ligga
på det rent sociala planet. Det har i olika
sammanhang och från skilda håll
vittnats om vilken betydelse företaget
haft till förhindrande av arbetslöshet
och för upprätthållande av en önskvärd
social standard bland stora grupper av
arbetare. Alla är vi nog beredda att inse
och skriva under på detta.

Å andra sidan är det klart att Statens
skogsindustrier inte kan påräkna att helt

gå fritt från den kritik, som nu ägnas detsamma.
Så långt jag och många med mig
förstår, finns det starka skäl för att man
allvarligt synar bolaget och dess förehavande
i sömmarna. Det ryktas så mycket,
och det finns så många dunkla
punkter, inför vilka man står frågande
och vilka var för sig starkt motiverar
den allsidiga utredning som reservanterna
i dag kräver.

Företagets expanderande inom områden,
som från början näppeligen var
tänkta, inger de allra största betänkligheter.
Som ett av dessa vill jag blott
nämna den av bolaget startade rederirörelsen.
Huruvida den är förenlig med
företagets ursprungliga uppgifter och
huruvida ett sådant engagemang står i
förening med de anslagsgivande myndigheternas
uppfattning, det bör en begärd
utredning kunna ge besked om. Det
sägs också att bolaget i betydande omfattning,
när det gäller dess kreditfrågor,
ligger i händerna på utländska intressenter.
Vad som i det fallet är viktigt
eller inte bör klarläggas för att förhindra
ryktessmideri och missförstånd.

Man måste även starkt reagera mot
det sätt, på vilket bolaget planerar för
nya industriella utbyggnader, innan man
vet om riksdagen vill gå med härpå eller
är beredd att ställa erforderligt kapital
till bolagets förfogande för dylika
ändamål. Bolaget planerar för närvarande
industriella utbyggnader i Otterbäcken,
som kommer att gå löst på inemot
100 miljoner kronor. Man har gjort vissa
garantier, som kommer att försätta de
kommunala myndigheterna i en fatal situation,
därest inte riksdagen ställer kapital
till bolagets förfogande för fortsatt
utbyggnad. Jag vill inte använda starka
ord, men jag måste beteckna ett sådant
tillvägagångssätt som mer eller mindre
oförsvarligt.

Det har också påpekats att det inom
skogsmannakretsar väckt en viss irritation,
att Statens skogsindustrier tillämpar
en uppköps- och försäljningstaktik,
som inte kan sägas stå i överensstämmelse
med vedertagna former. Föregående
talare har klandrat oss inom folkpartiet
och påstått att vi för en oveder -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

häftig kritik, när vi påtalar dessa förhållanden.
Jag vill tillbakavisa detta. Att
vår kritik har fullt fog för sig bestyrks
av finansministerns förslag. Han bär
funnit det angeläget att lösgöra Statens
skogsindustrier från domänverket ocli i
stället föra in bolaget under fonden för
statens aktier, för att staten på så sätt
skall få bättre insyn i och kontroll över
företagets verksamhet, en åtgärd som vi
hälsar med största tillfredsställelse.

För övrigt vill jag säga att riksdagen
inte på så pass lösa grunder som skett
kan fortsätta med att år efter år offra
miljonbelopp på detta företag utan att
ha vare sig någon insyn i eller kontroll
över företaget och utan att veta vartill
eller på vad sätt de beviljade anslagen
och krediterna skall användas. Riksdagens
ledamöter måste självfallet göra anspråk
på en nödig information i nämnda
avseenden, innan de ställer de av bolaget
begärda beloppen till förfogande.

Vi reservanter från folkpartiet har inte
velat förvägra bolaget det ekonomiska
stöd, som vi redovisat i vårt ställningstagande,
men som en bestämd förutsättning
härför kräver vi att en allsidig utredning
företages, som helt och fullt
klarlägger såväl bolagets interna som övriga
förhållanden, dess framtida kapitalbehov
och icke minst dess tilltänkta expansion
och målsättning för framtiden.
Att vi inte velat motsätta oss det kapitaltillskott,
som i dag begäres genom utskottet,
hänger samman därmed, att ett
avslag på den punkten i enlighet med
högerreservationen skulle medföra att
bolaget skulle komma i ett nödläge, som
skulle tvinga det att upphöra med vissa
arbeten, vilka måste fullföljas för att
undvika alltför stora ekonomiska förluster.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till vad herr Sundelin
här redan tidigare har anfört och
ber att liksom han få yrka bifall till reservation
2 av herr Sundelin in. fl.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Anders Johansson,
säger att ingen i denna kammare vill

komma ASSI till livs. Ja, den deklarationen
kan man kosta på sig i detta sammanhang.
Och varför? Jo, bl. a. därför
att folkpartiet realiter fått sin vilja igenom
och tvingat regeringen och utskottsmajoriteten
på reträtt.

Jag skall citera vad som står i folkpartiets
motion, för att det skall bli bekräftat
att mitt påstående här är riktigt.
Det heter där: »Det är därför med tillfredsställelse
vi konstaterar att departementschefen
nu åstadkommit en snabbutredning
av företagets ställning och accepterat
de fakta, som utredningen lagt
i dagen.» I fortsättningen framhålles:
»Då allt detta ligger i linje med vad som
tidigare från vår sida framförts i dessa
sammanhang men inte hittills vunnit
beaktande, vill vi tillstyrka att Statens
skogsindustrier under ovan angivna förutsättningar
lösgöres från domänverket
och läggs direkt under handelsdepartementet.
» Det är klart man kan kosta på
sig denna deklaration, sedan man i en
vrålkampanj i pressen lyckats tvinga regeringen
till reträtt.

Vad har man åstadkommit? Jo, som
jag sade tidigare, ett helgerån, nämligen
att skilja domänverket från ASSI. Detta
är en avgörande framgång för högerns
och folkpartiets linje. Vidare har åstadkommits
en rigorös begränsning när det
gäller tillgodoseendet av ASSI:s behov
av nytt kapital.

Det är klart att man kan kosta på sig
denna deklaration, när man realiter segrat
på den linjen, att ASSI:s utveckling
skall begränsas. Därmed har man angivit
en kurs, som skulle kunna leda till
att bolaget går sin undergång till mötes.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Helmer Persson om att vi från folkpartiets
sida aldrig krävt, att bolaget skall
skiljas från domänverket. Det påståendet
ber vi få fritaga oss ifrån.

Jag skall sedan inte besvära med att
gå in på något bemötande i övrigt. Jag
vill bara tillägga att tydligen menar
herr Persson att allt, soin inte samman -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
faller med kommunistiska tänkesätt och
synpunkter, också innebär en reträtt.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag bär gjort några anteckningar
men har kommit underfund
med att jag intet har att tillägga utöver
vad bl. a. herr Grym framhöll i sitt
inlägg i debatten.

Det är därför, herr talman, som jag
inskränker mig till att endast yrka bifall
till den reservation som bifogats utskottets
utlåtande och som är betecknad
med I b. Jag gör det, herr talman, på de
av reservanterna anförda grunderna.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Då Statens skogsindustrier
kommer under debatt, vill det åtminstone
förefalla mig, som om de sakliga
synpunkterna på denna industris
verksamhet skulle få vika för politiska
uppfattningar. Det är nämligen så, att
då ett enskilt företag visar sig aktivt och
får en strålande utveckling, kommer det
i regel beröm, men då det gäller ett statligt
företag, som visar samma tendenser,
vill det lätt bli sura miner och enbart
kritiska synpunkter. Det är väl inte mycket
att göra åt den saken; det sammanhänger
väl med den bekanta och omhuldade
inställningen, att statens hand
under alla förhållanden är död. Men då
det gäller Statens skogsindustrier och
dess verksamhet kan man helt enkelt
vända på steken och säga, att den döda
handen i detta fall representeras av andra
storheter, nämligen enskilda företag.
Ty vad ASSI har försökt sätta liv i, har
i regel varit företag, som enskilt kapital
inte liar velat satsa många kronor på.

Jag vill påminna kammarens ledamöter
om — det är inte så värst många inne
nu, men kanske det finns några, som
var med på riksdagsresan för 20 år sedan,
alltså 1937. Den resan företogs i
övre Norrland, och de minnesgoda kommer
säkert ihåg, hurdant läget då var i
denna landsända. Var vi kom, mötte oss
kommunala representanter och representanter
för fackföreningarna, och den

Statens skogsindustrier m. m.

klagovisa, som uppstämdes, hade alltid
samma melodi. Den berättade om arbetslöshet,
nöd och urbota fattigdom. Ungdomarna
blev, sade man, 25, 30 år gamla
utan att ha fått tillfälle att göra ett
dagsverke. Så var det bl. a. i de bygder,
där sågverksdöden hade gått fram. Av
en tidigare omfattande sågverksrörelse
fanns nu endast ruttna hus och skräphögar
kvar. Oavsett vilken politisk uppfattning
vi hade, kände vi oss alla bedrövade
inför den synen, och vi diskuterade
naturligtvis man och man emellan, hur
det skulle vara möjligt att komma ifrån
det rådande eländet. Vi sade oss, att
även om läget föreföll hopplöst för tillfället,
så borde det finnas vissa faktorer
som man kunde sätta sitt hopp till. Dit
hörde framför allt skogarna däruppe; de
fanns ju ändå kvar.

Jag vet att flera av kammarens ledamöter
var med på 1953 års riksdagsresa.
Då var stämningen en annan i de
trakter som besöktes. Den enda bygd,
som bad oss om hjälp på grund av nödläge,
var Törefors, där ett enskilt bolag
höll på att lägga ned driften. Eljest kunde
ju vi, som varit med på resan 1937,
konstatera det uppsving och det välstånd
som hade åstadkommits. Jag vill
självfallet inte påstå att detta berodde
enbart på Statens skogsindustriers verksamhet.
Det fanns en hel del andra bidragande
orsaker. Dit hörde den ökade
brytningen i gruvorna, Norrbottens
järnverk och domänverkets aktivitet i
skogarna, vilken dock i stor utsträckning
sammanhängde just med den verksamhet
som Statens skogsindustrier bedrev.
Man kan rent av säga att under den mellanliggande
tiden hade inträffat en hel
revolution för befolkningen. Vi kan också
erinra oss vad som hade skett vid
Karlsborgsverken, där ASSI åstadkommit
en strålande industriell utveckling.
De olika produkter, som där framställdes,
gick ju på export, vilket som bekant
inte saknar betydelse.

Jag tycker att man har rätt att erinra
om detta, när riksdagen nu står i begrepp
att fatta ett beslut som har ofantligt
mycket att betyda. Jag hävdar, att
om det beslutet skulle fattas i enlighet

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

med den reservation som herr Birke talat
för, får vi väl be Gud bevara Statens
skogsindustrier och de människor som
har sin utkomst genom detta bolag.

Jag vill också tillägga att det inte bara
är i övre Norrland som Statens skogsindustrier
har fått spela lasarettets roll då
det gäller bygder, där industrierna hållit
på att do sotdöden. Även i Mellansverige
har ASSI fått fylla samma funktion.
Jag vill erinra om att då domänverket
på sin tid köpte Laxå bruk, skulle
den industriella verksamhet, som bruket
hade bedrivit, helt ha upphört, om
inte Statens skogsindustrier hade funnits.
Vi, som sett bruket på nära håll,
kan intyga hur inte bara den industriella
verksamheten, utan också bostäderna
för de anställda har sanerats, så att bruket
i dag ger det intryck, som man kan
vänta sig av ett välskött industriföretag.
De produkter, som tillverkas, är icke
obetydliga mängder sågat virke och en
hel del annat. Omsättningen på dessa
produkter har ökat år från år, och tillverkningen
går till största delen på export.

Den, som har iakttagit denna utveckling,
måste fråga sig, hur den skulle ha
kunnat åstadkommas utan stora investeringar.
Det kan ju inte vara riktigt att
staten övertar vissa industrier för att
låta dem drivas på samma sätt som tidigare,
vilket i praktiken skulle betyda
att de efter en viss tid måste läggas ned.
Företagen måste ryckas upp, och det kan
inte ske utan att pengar sätts in, det må
gälla enskilda företag eller en verksamhet
som staten bedriver. En sanering av
industrier kan inte trollas fram utan
pengar. Men såvitt jag förstår är det väl
ändå inte så riskabelt att investera kapital
i en rörelse, när man är ganska säker
på alt detta kapital kommer att ge återbäring.

Det torde sålunda stå ganska klart,
herr talman, att Aktiebolaget Statens
skogsindustriers verksamhet inte bör avbrytas.
Jag får säga som herr Grym: När
till och med statskontoret har anselt att
ett betydligt högre belopp än det av
Kung]. Maj:t förordade skall fastställas,
då borde även de av kammarens leda -

möter, som kanske i övrigt ställer sig
litet reserverade till ASSI:s verksamhet,
förstå att detta företag är någonting att
slå vakt om. Statskontoret har ju inte
vid något tillfälle gjort sig känt för att
rekommendera slöseri med statens medel.

Herr talman! Med det sagda ber jag
sålunda att få yrka bifall till reservation
b av herr Åkerström m. fl. Jag instämmer
i vad som tidigare har sagts,
att denna reservation visserligen är bra
men inte tillräcklig. Det heter ju dock,
att av två onda ting väljer man det minst
onda, och reservationen är i alla händelser
bättre än vad Kungl. Maj:t föreslår.
Med tanke på vad som i detta fall står
på spel då det gäller ASSI och dess fortsatta
verksamhet, skulle jag för min del
vilja vädja till kammarens ledamöter att
—- i den mån ni inte känner er alldeles
bundna — vid den kommande voteringen
rösta för reservationen av herr Åkerström
m. fl.

I detta anförande instämde herr Jansson,
Axel, (s).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! När jag lyssnat till åtskilligt
av vad som sagts i denna debatt
— inte minst till den senaste ärade
talarens inlägg — har jag haft ganska
svårt att frigöra mig från intrycket att
det, som borde vara kärnpunkten i denna
överläggning, har skjutits åt sidan
på ett, som jag nog tycker, ganska egendomligt
sätt; särskilt i det senaste anförandet
lyste problemet med sin frånvaro.
Den fundamentala fråga, som vi
här har att ta ståndpunkt till och som
även propositionen och utskottsutlåtandet
kretsar omkring, är naturligtvis denna:
Har ett statligt företag, som enligt
riksdagens eget beslut från 1941 skall
på lika villkor — jag vill understryka
detta — konkurrera med den enskilda
företagsamheten, rätt att i sin expansion
helt bortse från den restriktiva ekonomiska
politik, som statsmakterna under
nuvarande tid för och, såvitt jag begriper,
måste föra, och vilken politik ju
bär riksdagens stöd?

38 Nr 19 Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

Herr Lindahl talade om att delta företag
är välskött och målade upp all
den välsignelse, som har spirat i dess
spår. Man skulle naturligtvis på exakt
samma sätt kunna teckna bilden av en
lång rad enskilda företag i branschen.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
fundamentet för denna välmågespridning
inte bara är ledningen av företagen
utan desslikes den gynnsamma exportkonjunktur
för denna näring, som
har varit rådande under en lång följd
av år och som självfallet även Aktiebolaget
Statens skogsindustrier kunnat tillgodogöra
sig.

Det går inte att trolla fram verksamhet
utan pengar, sade herr Lindahl. Nej,
detta är ju en truism, det är självklart.
Men frågan är, om det i nuvarande läge
kan anses rimligt att ställa pengar till
förfogande och om man kan göra det
utan vådor för den investeringsverksamhet,
som staten och de enskilda i andra
sammanhang bär att ta hänsyn till —
här i landet bedrives ju dock åtskillig
företagsamhet utöver det företag som vi
nu diskuterar.

Jag tycker inte att det är rimligt, med
hänsyn till denna frågas betydelse både
principiellt och ekonomiskt, att helt
bortse från vad som förevarit i denna
angelägenhet, sedan riksdagen, för i dessa
dagar ungefär ett år tillbaka, senast
diskuterade saken. »Vid genomförandet
av sina starkt expansiva utbyggnadsplaner
har» — som riksgäldsfullmäktige
framhåller i sitt bekanta kritiska yttrande
över det senaste kravet på friska
pengar — »bolaget i hög grad litat till
kortfristig upplåning och andra tillfälliga
utvägar, såsom förskottsinbetalningar
till bolaget från dess kunder, eftersläpning
beträffande likvider till bolagets
leverantörer, bland dem domänverket,
etc., vilket allt lett till bolagets nu
aktuella finansieringssvårigheter och»
— säger riksgäldsfullmäktige — »jämväl
försatt staten i ett tvångsläge.»

Jag ber kammarens ärade ledamöter
observera detta uttryck »jämväl försatt
staten i ett tvångsläge», ty det återkommer
i samtliga de remissyttranden, som
här är för handen. Man går ut ifrån ett

tvångsläge och rättar sina reaktioner efter
detta förhållande. Men är det rimligt,
att ett statens företag på sätt som
här skett försätter sina uppdragsgivare,
d. v. s. statsmakterna, regering och riksdag,
i ett tvångsläge? Det är väl detta
vi här skall diskutera, såvitt jag kan förstå.

Då reser sig den frågan: Har riksdagen
anledning att utan vidare — sedan
man har konstaterat detta tvångsläge —
bara därför att det är ett tvångsläge finna
sig i de anspråk som företaget ställer,
anspråk på flera tiotals miljoner
friska pengar utöver dem som tidigare
ställts till förfogande? Intet av de remissorgan
som yttrat sig i ärendet —
statskontoret, riksräkenskapsverket o. s.
v. — bortser ju från den omständigheten,
att vi här är i ett tvångsläge.

Låt mig erinra om vad som hände vid
årsskiftet! Jag tycker, att det kan vara
ganska nödvändigt att göra det med hänsyn
till den enligt min mening nog ganska
ensidiga argumentation, som bär
från många håll kommit till synes.

När domänstyrelsen och Aktiebolaget
Statens skogsindustrier i december i
fjol kom med sina bekanta anspråk på
160 miljoner kronor — det var ju den
summan det gällde den gången — väckte
detta äskande naturligtvis ett betydande
uppseende. Varför blev det en så intensiv
diskussion kring denna angelägenhet?
Det kanske kan vara skäl att till
en början syssla med även den sidan av
saken. Man bör då erinra sig att ASSI
i maj i fjol enligt riksdagens beslut fick
riksgäldskontorets garanti på ett reverslån
av 35 miljoner kronor; det kommer
alla riksdagens ledamöter väl ihåg. Ett
halvt år senare kom man alltså med kravet
på 160 miljoner kronor utöver de
35 miljonerna, som man fått i maj. Det
blir således 195 miljoner kronor, som
man önskade skulle tillskjutas på mindre
tid än ett år till ett enda företag. Jag
vill i förbifarten påpeka, att ett ironiskt
öde fogade det så, att detta belopp —
låt oss säga runt 200 miljoner kronor —
blev nästan exakt lika stort som vad
hela det i samma veva emitterade statslånet
inbringade; hela statslånet gav

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nämligen 200 miljoner kronor. Jag tycker,
att detta lilla påpekande är ägnat
att något belysa de ting, som vi bär
sysslar med.

Man kanske också — inte minst mot
bakgrunden av ett par av de anföranden
som här hållits — har anledning att hålla
i minnet, att det trängande kapitalbehov,
som jag nu talat om och som fixerats
till 160 miljoner kronor, uppkommit
trots de 35 miljonerna, som beviljades
i maj, och trots — detta är kanske
bortglömt av riksdagen i dag — att bolaget
år 1953 erhållit betydande tillskott
i form av ökat aktiekapital och rörliga
krediter i riksgäldskontoret, sammanlagt
52 miljoner kronor.

Men det var också en annan omständighet,
som bidrog till den mycket livliga
diskussionen kring de anspråk, som
ställdes vid årsskiftet. På senhösten i
fjol — det kanske kan intressera någon
av kammarens ledamöter att detta påpekande
framföres — gjorde Sydöstra
Sveriges skogsägares förbund en framställning
till regeringen om att få möjligheter
att i Sverige eller utlandet låna
pengar till skogsindustriell utbyggnad
utan hinder av gällande kreditrestriktioner.
Förbundet hänvisade till angelägenheten
av en sådan utbyggnad och
den allmänt erkända samhällsnyttan därav,
och ingen här i kammaren vill väl
bestrida samhällsnyttan i den verksamhet
som utövas av detta förbund. I sinom
tid kom beskedet från finansdepartementet,
som kort och gott meddelade
att framställningen icke föranledde någon
åtgärd, alltså blankt avslag utan motivering.

Man kan ju förstå, om skogsägarna
kände sig irriterade över den samtidigt
framkomna skrivelsen, utmynnande i
önskemål om ytterligare ICO miljoner
kronor till domänverket och Statens
skogsindustrier. Jag erinrar mig ganska
bestämt, hur i detta sammanhang en visserligen
opolitisk, men jag tror jag kan
säga inflytelserik tidning, som alla här
i kammaren väl känner till, nämligen
Jordbrukarnas Föreningsblad, uttalade
sin

Man skrev om domänverkets och

ASSI:s önskemål på följande sätt: »Om
dessa väldiga anspråk bleve tillgodosedda,
skulle det givetvis sätta den inte
statsägda skogsindustrien i efterhand.
Ur skogsägarnas synpunkt måste det betraktas
som utmanande, om så skulle
ske.» Detta är starka ord, som använts
av en tidning som vi alla vet brukar vara
försiktig i sina uttalanden självfallet
med hänsyn till de organ som den representerar.

Vad har nu remissinstanserna sagt i
den här frågan? Jag skall inte trötta
kammarens ledamöter med att här fördjupa
mig i dem. Riksräkenskapsverket
har med skärpa understrukit, att företaget
ej i fortsättningen bör engagera
sig i sådana kapitalkrävande utbyggnader
som det på egen hand inte förmår
finansiera utan att statsmakterna i förväg
får ta ställning till dessa.

Vad har nu riksbanken sagt? Jag menar
här majoriteten och inte minoriteten
inom riksbanksfullmäktige. Riksbanken
har varit ganska frän i sina allmänna reflektioner.
I propositionen har remisssvaren
på ett föredömligt sätt återgivits,
även riksbanksfullmäktiges. Fn passus
däri lyder på följande sätt: »Den restriktiva
ekonomiska politik som statsmakterna
under en följd av år av samhällsekonomiska
skäl ansett sig tvingade att bedriva,
borde nämligen enligt fullmäktiges
mening även ha föranlett ett fristående
statligt företag som Aktiebolaget
Statens skogsindustrier att ålägga sig en
sådan återhållsamhet i sin verksamhet,
att den dryga räkning i efterhand som
nu utställts, hade kunnat undvikas. Svårigheten
att erhålla långfristiga lån på
den öppna marknaden och de begränsade
anslag som statsmakterna ansett sig
kunna ställa till bolagets förfogande, borde
ha varit tillräckliga signaler därom.»
Detta säger alltså majoriteten inom
riksbanksfullmäktige, och var den politiskt
hör hemma vet alla kammarens ledamöter.

Det är givet att Kungl. Maj:t inte kunnat
låta vad som i dessa remissvar anförts
passera utan vidare. Det var ju ytterligt
grava anmärkningar — jag tror
inte att det är något överord att säga så

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

— som riktades mot ASSI:s sätt att, oavsett
den ekonomiska politik, som statsmakterna
för, bedriva sin investeringsverksamhet.

Hur låter det nu i propositionen? Jo,
det sägs där att »i anledning av vissa uttalanden
i inkomna remissutlåtanden
uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den
18 januari 1957 åt numera statsrådet
Kling att verkställa utredning rörande
reglering av de inbördes förhållandena
mellan Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och domänverket.» Jag vill säga
att statsrådet Klings utredningsresultat
är ett intressant dokument. Jag skulle
verkligen på allvar vilja tillråda kammarens
ärade ledamöter att studera detta,
ty» om man inte har fått förhållandena
kring detta betydande företag riktigt klara
för sig, får man det otvivelaktigt genom
den utredning, som statsrådet Kling
på regeringens anmodan har verkställt.

Av propositionen och utskottsutlåtandet
framgår, att statsrådet Kling föreslår
bolagets skiljande från domänverket.
Här har under överläggningarna framförts
erinringar mot detta förslag, och
man har i detta sammanhang enligt min
mening använt kraftiga överord i sin
kritik. Motivet för statsrådets Klings förslag
är emellertid det förhållandet, att
statsmakterna med nuvarande organisation
av bolaget icke haft möjlighet att i
förväg ta ställning till bolagets anspråk
på statliga kapitalinsatser. Utredningsmannen
framhåller, att denna synpunkt
är desto mera värd beaktande som tillgången
på långfristigt kapital är mycket
begränsad och det statsfinansiella läget
påkallar största återhållsamhet i fråga
om statsutgifterna. Är det verkligen
möjligt att motsäga honom på den punkten?
Jag har här hört någon göra detta,
dock utan åberopande av den föreliggande
utredningen, men för egen del har
jag synnerligen svårt att framföra några
erinringar mot de uttalanden, som i detta
sammanhang är gjorda.

Utredningsmannen understryker också
det numera allmänt kända faktum, att
— som det ordagrant heter i utredningen
— »statsmakterna vid flera tillfällen
ställts inför nödvändigheten att i efter -

hand medverka till avsevärda kapitaltillskott
till bolaget för att finansiera redan
genomförda eller påbörjade investeringar
och för att förse bolaget med ytterligare
rörelsemedel». Det är alltså en
ledamot av den nuvarande regeringen
som gör det konstaterandet, att bolaget
vidtagit sådana dispositioner och gått så
långt i sitt ekonomiska agerande, att
statsmakterna i efterhand ställts i det
läget att nödgas betala dryga räkningar
i efterhand. Jag skulle, herr talman, vilja
fråga: Hur skulle det ha gått, om man i
enskild företagsamhet hade använt dylika
metoder? Jag fruktar att det hade
blivit ganska stormiga bolagsstämmor i
ett dylikt företag.

Jag upprepar alltså utredningsmannens
konstaterande, som är samma konstaterande
som de övriga remissinstanserna
gjort, nämligen att statsmakterna
vid flera tillfällen ställts inför nödvändigheten
att i efterhand medverka till
avsevärda kapitaltillskott till bolaget.
Och det är ju där, herr talman, som vi
nu, som sagt, återigen befinner oss i dag
— för vilken gång i ordningen vågar jag
inte säga. Men jag skulle vilja fråga: Bör
verkligen riksdagen utan vidare gång på
gång foga sig i att bli på detta sätt skjuten
åt sidan? Är det verkligen i överensstämmelse
med riksdagens naturliga
prestigekrav att foga sig i dylika åtgärder?
Kan man hur länge som helst tolerera
en sådan ordning? Det iir denna
sak vi här har att diskutera.

På tal om statsrådets Klings utredning
skulle jag — kanske en smula vid sidan
av ämnet — vilja göra ett litet påpekande,
som måhända har ett visst pikant intresse.
Kammarens ledamöter erinrar sig
helt säkert livligt den debatt, vi hade
här i kammaren i dessa dagar i fjol, då
det gällde att ge riksgäldsfullmäktige i
uppdrag att ställa garantier för ett reverslån
på 35 miljoner åt ASSI. Från åtskilliga
håll här i kammaren förmenade
man, att detta var en angelägenhet av
siirskilt brådskande natur. Pengarna var
nödvändiga bland annat, sades det, med
hänsyn till de risker för arbetslöshet,
som i annat fall skulle uppstå. Ja, när
man nu tänker tillbaka på den debatten,

Onsdagen den 22 mai 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

kan man inte låta bli att dra en smula
på smilbandet, när man läser statsrådet
Klings utredning på denna punkt. Det
heter ordagrant: »Vid 195G års riksdag
bemyndigades fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti för ett
kortfristigt reverslån å högst 35 miljoner
kronor åt bolaget. Garantien har utfärdats,
men reverslånet har ännu icke
i sin helhet placerats.» Utredningsmannen
avlämnade sin promemoria till
Kungl. Maj:t den 6 mars. Kommentarer
torde vara onödiga, som det brukar heta.

Nu vill jag gärna, ärade kammarledamöter,
medge, att finansministern liksom
remissinstanserna och utredningsmannen
ställer sig kritisk till åtskilligt
av vad som förevarit i detta sammanhang.
På sina ställen använder finansministern
en skrivning, som jag
nog tycker är väl så hård som den,
vilken exempelvis riksgäldsfullmäktige
begagnade sig av. Sålunda betonar departementschefen
nödvändigheten av att
— jag tillåter mig citera — »stor restriktivitet
i fråga om såväl investeringar
som kreditgivning iakttages jämväl beträffande
detta statliga organ». Han
framhåller vidare, att bolaget framfört
yrkanden om kapitaltillskott, som »icke
är förenliga med den för närvarande eftersträvade
ekonomiska återhållsamheten».

Jag delar finansministerns uppfattning.
Men hur skall man nu mot bakgrunden
av dylika och liknande starkt
kritiska uttalanden kunna förklara, att
remissinstanserna liksom utredningsmannen
och finansministern i alla fall tillstyrker
ett låt vara starkt reducerat kapitaltillskott?
Ja, jag har redan för en
stund sedan tillåtit mig antyda den sannolika
förklaringen, som väl inte är någon
annan än att man inte ansett sig
kunna handla på annat sätt än man gör.
Man är försatt i ett tvångsläge, man iir
tvingad att — för att använda riksbanksfullmäktiges
ord — betala i efterhand
en räkning som företaget liar utställt.
Men, herr talman, är det ofrånkomligen
nödvändigt att resonera på det sätt som
remissinstanserna och iiven departementschefen
har gjort? Är det nödvän -

digt att, bara därför att företaget har
ställt statsmakterna i tvångsläge, acceptera
detta och säga: »Allright, vi stryker
över och går vidare. Här får ni 35
miljoner, så att ni kan klara er tills vidare».
Jag tycker inte att detta är i överensstämmelse
med den ställning, som
tillkommer riksdagen och Kungl. Maj:t.

Det kan inte hjälpas att det, som givetvis
om någon stund kommer att beslutas,
av mycket vidsträckta kretsar i vårt
land — inte minst skogsägarna — kommer
att uppfattas som ett klart favoriserande
av ett statligt företag kanske bara
därför att det är statligt. Det kan inte
anses, menar jag, svara mot rättvisa och
billighet att i den kreditsituation, som
nu råder, gå till väga på det sätt som
föreslås. Det är enligt min mening angeläget
att investeringsverksamheten
nedskäres för att nå överensstämmelse
med bolagets möjligheter till självfinansiering
samt att det onormalt stora lagret
minskas till rimlig nivå. Genom att
dessa åtgärder vidtages borde det vara
möjligt att sanera bolagets affärer utan
anlitande av nytt statligt kapital.

Det är ju så — det framgår av handlingarna
— att bolaget i betydande utsträckning
har finansierat sin verksamhet
genom omfattande förskottslikvider
bl. a. från utländska köpare.

Att det här inte precis rör sig om
vad man brukar kalla för småpotatis,
framgår av den redogörelse över bolagets
skulder som är införd i propositionen.
Posten diverse kreditorer, vari dessa
förskottslikvider ingår, har exempelvis
stigit oavbrutet under de senaste åren
och uppgick vid utgången av år 1956 till
icke mindre än 136,1 miljoner kronor.
Samtidigt härmed redovisas en ständig
ökning av varulagret som vid utgången
av år 1956 uppgick till 90,9 miljoner
kronor. Siffrorna är hämtade ur propositionen.

Så ett par ord om en annan sida av
det här problemet, en detalj — låt vara
en betydelsefull sådan — som har låtit
mycket tala om sig. ASSI har ju på sistone
även slagit sig på rederiverksamhet.
Man har, tycker jag, anledning fråga
sig: Kan expansionen utöver ett dy -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

likt fält anses stå i överensstämmelse
med de principer som från början avsågs
ligga till grund för verksamheten?
Där talades ju om vissa sociala synpunkter
på detta spörsmål o. s. v. Jag har inte
någonstans kunnat finna några som helst
antydningar om att man även hade tänkt
sig att detta aktiebolag, Statens skogsindustrier,
skulle syssla med rederiverksamhet.

Frågan, om detta är i överensstämmelse
med den ram som riksdagen själv har
uppdragit för bolagets verksamhet, blir
ännu mera berättigad, om man tar del
av statsrådet Klings uttalanden på denna
punkt. Vad säger statsrådet Kling'' om
rederiverksamheten? Han påpekar att
Statens skogsindustrier under de senaste
åren utvidgat sin verksamhet genom
anskaffande av fartyg för transport av
viss del av sina produkter, och han tilllägger
att detta skett »utan att vare sig
Kungl. Maj:t eller riksdagen erhållit tillfälle
att pröva frågan». Ingen i detta
hus eller i kanslihuset har haft någon
som helst möjlighet att ta ståndpunkt
till denna nya expansion vid sidan av
de riktlinjer för bolagets verksamhet
som riksdagen tidigare har uppdragit.
Man kan ju säga om ASSI:s tillvägagångssätt
i detta hänseende vad man vill,
men inte vittnar det om någon större
hänsyn vare sig till Kungl. Maj:t eller
till riksdagen.

Och vad säger månne den svenska
sjöfartsnäringen, särskilt den mindre,
om denna nya kollega som synes operera
fullständigt oberörd av de kreditrestriktioner
som gäller för näringen i övrigt.
Statsmakterna medverkar ju, företrädesvis
genom tre institutioner, i viss
omfattning i sjöfartsnäringens finansiering.
Dessa institutioner är Svenska
skeppshypotekskassan, statens lånefond
för den mindre skeppsfarten och statens
sekundärlånefond för den mindre
skeppsfarten. Hur är det nu ställt inom
dessa tre statliga organ? Riksdagen har
haft anledning att åtminstone snudda
vid dessa problem. Under nuvarande
kreditpolitiska situation är verksamheten
inom dessa inrättningar starkt begränsad,
där den inte helt har upphört

av brist på pengar. Statens lånefond för
den mindre skeppsfarten anhöll i vintras
om en fondförstärkning på 25 miljoner
kronor i anslutning till den s. k.
August Lindbergska utredningen rörande
det mindre tonnagets förhållanden.
Man önskade denna fondförstärkning för
att i rimlig omfattning kunna fortsätta
sin verksamhet. Hela denna lånefonds
kapital på drygt 15 miljoner kronor var
nämligen då disponerat, men från den
mindre sjöfarten hade flutit in låneansökningar
på 15,5 miljoner kronor vilka
inte kunnat behandlas. Alla lånesökande
hade måst avvisas. Hur gick det nu
med denna ansökan om förstärkning av
fonden med 25 miljoner kronor? Handelsministern
strök som bekant ned de
25 miljonerna till 3. Här i riksdagen
väcktes, som alla kommer ihåg, motioner
om en höjning åtminstone till 5 miljoner,
men även det kravet avslogs, och
varför avslog man det? Jo, det skedde
med hänvisning till den kreditpolitiska
situationen. Bör inte detta argument gälla
även i relation till Aktiebolaget Statens
skogsindustriers rederiverksamhet?
När ASSI ger sig ut på böljan blå, föreligger
som sagt inga svårigheter. Man
har ju alltid staten att hålla sig till i
efterhand, såsom remissinstanserna påpekat.
Enligt uppgift skall ASSI redan
ha beställt fyra fartyg, varav ett är levererat.
Man kan förstå alla de mindre
rederiägare i detta land, som känner sig
bittra till sinnes, när de konstaterar, att
deras ansökningar om lån ur de statliga
fonderna avslås på löpande band, samtidigt
som ASSI inte har några som helst
svårigheter att etablera rederiverksamhet.

Jag skall nu strax sluta. Jag talade för
en stund sedan om den oro, som man
uppenbarligen hyser på skogsägarhåll
inför ASSI:s expansion. Jag citerade i
början av mitt anförande en artikel i
Jordbrukarnas Föreningsblad i denna
sak. Där underströks, hurusom de enskilda
skogsägarna i samverkan visat både
vilja och förmåga att sörja för den
skogsindustriella utbyggnaden, om blott
inte det allmänna lägger hinder i vägen,
men om ett statsägt företag bara

Onsdagen den 22 mai 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

behöver be för att få pengar från staten
i nästan vilken utsträckning som helst,
blir ju konkurrensmöjligheterna totalt
snedvridna. Man kan därtill befara, att
om Statens skogsindustrier tillätes expandera
enligt önskan — och jag tycker
nog att här är det ett ganska allvarligt
perspektiv — så finns den risken
att anspråken växer även i fråga om
kontrollen över växande skog och skogsmark
»för att trygga råvaruförsörjningen»,
som del brukar heta. Lantbruksförbundet
har ju också haft anledning att
bestämt motsätta sig ökade befogenheter
för domänstyrelsen i fråga om markköp.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i dessa ting. Som jag
ser på saken, måste det vara utomordentligt
angeläget, inte minst efter de
senaste årens politik från bolagets sida,
att en parlamentarisk utredning tillsättes
med uppgift att klarlägga principerna
för och omfattningen av Statens
skogsindustriers verksamhet. I avvaktan
på denna utredning bör enligt min mening
inte något anslag till statlig aktieteckning
för närvarande bifallas.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört hemställer jag om bifall till den
reservation, nr 1 a, av herr Birke m. fl.
som är knuten till statsutskottets här
föreliggande utlåtande.

Hen- OH LON (fp):

Herr talman! Tyvärr har jag på
grund av att jag måst delta i ett annat
sammanträde inte haft tillfälle att följa
den föregående debatten.

Jag vill inledningsvis understryka att
den grupp jag tillhör går med på de anslagsäskanden
som Kungl. Maj :t har
gjort. Vi anser nämligen att Statens
skogsindustrier befinner sig i den situationen,
att om man skall rädda vad räddas
kan, så måste nytt och friskt kapital
tillskjutas bolaget. Vi har emellertid
inte varit ense med utskottet i fråga
om de sista klämmarna i utskottets utlåtande.
I anslutning till motioner skulle
vi — utöver vad utskottet har hemställt
om — velat få in en begäran om

en allmän undersökning rörande bolagets
ställning i dess helhet, dess framtida
kapitalbehov och den erforderliga
avvägningen mellan olika föreliggande
investeringsprojekt. Att en dylik undersökning
kan komma att beröra principerna
för och omfattningen av bolagets
verksamhet borde vara självklart.

I en annan enskild motion har det
därutöver yrkats på att riksdagen skall
få en bättre insyn än nu i de statliga
bolagens verksamhet över huvud taget.
Även det kravet har vi anslutit oss till.

Såsom föregående ärade talare framhöll,
har finansministern i sin proposition
i clara verba sagt ifrån vad han
anser om de ekonomiska transaktioner
som Statens skogsindustrier bär bedrivit.
Jag har ingenting att tillägga på
den punkten utöver vad finansministern
har sagt. Den expansion som skett inom
det här bolaget under det sista decenniet,
har otvivelaktigt gått alldeles för
hastigt och långt utöver gränserna fölen
sund ekonomi. Detta har ju också
avspeglat sig i ständigt ökade kapitalbehov
från bolagets sida. Såsom herr
Hagberg nyss framhöll, har kapitalbehoven
kommit i efterhand, och statsmakterna
har därvid ställts i ett tvångsläge.
Är 1953 fördubblades aktiekapitalet
från 22 till 44 miljoner. Med anledning
av den proposition, som då avlämnades
i riksdagen i detta ärende, begärdes
från vårt håll offentlig insyn i de
statliga affärsföretagens ställning. Det
framhölls från oppositionens eller åtminstone
den grupps sida som jag tillhör,
att om expansionen fick fortsätta
i samma takt om hittills, komme riksdagen
sannolikt att inom en inte alltför
avlägsen framtid få ta ställning till frågan
om ytterligare utökning av bolagets
aktiekapital, därest man även i fortsättningen
ville hålla en vettig relation mellan
årsomslutning och aktiekapital. Vid
det tillfälle var relationstalet sådant, att
bolagets eget kapital endast uppgick till
omkring 15 procent av årsleveransvärdet,
något som ju i privat verksamhet
förefaller absurt.

Det begärdes alltså att få eu närmare
utredning av bolagets ekonomiska ställ -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ning, men tyvärr avvisades detta yrkande
av riksdagen. Det är att beklaga att
vi inte redan år 1953 fick gehör för vidtagande
av de åtgärder som har förverkligats
först i år. Hur det var i fjol,
minns vi alla. Då begärdes ytterligare
stöd från riksdagens sida, fortfarande i
efterskott, för att sopa igen spåren efter
bolagets lättsinniga expansion.

I den motion, som väcktes i fjol, framhölls
att för ett statligt företag som
Statens skogsindustrier bör det ligga i
det allmännas intresse att bolaget har
en inriktning och en ekonomisk struktur,
som ur allmän synpunkt kan anses
önskvärda. I motionen begärdes därför
en utredning beträffande de syften som
det allmänna önskade uppnå genom bolagets
verksamhet. En sådan utredning
måste gå vida längre än den utredning
av bolagets finansiella ställning, som i
fjol bebådades i propositionen och som
egendomligt nog skulle utföras inom bolaget,
alltså icke av en opartisk utredningsinstans.
Vi vet att vad som beviljades
i fjol också var otillräckligt, och
nu är vi framme vid situationen i år.

I år har tydligen andarna vaknat. Som
herr Hagberg nyss underströk, har de
remissinstanser som yttrat sig — herr
Hagberg nämnde då särskilt riksgäldsfullmäktige,
riksbanksfullmäktige och
riksräkenskapsverket — inte sparat på
krutet. Men det är en tröst för tigerhjärtan
att få rätt först i efterhand. Det hade
varit lyckligare, ifall riksdagen redan
tidigare hade åtagit sig den här saken.
Jag skall inte gå in på alla detaljer som
dyker upp i detta sammanhang. Jag
föreställer mig att de har behandlats
under den föregående debatten.

När det nu begärs en konsolidering
av bolagets ställning, så bör det prövas,
om inte en del av dess verksamhet, i
synnerhet den som går utanför ramen
för bolagets egentliga uppgifter, bör avvecklas,
och sålunda kapitalmedel lösgöras
för ändamål för vilka bolaget ju
har tillkommit. Man kan tycka att den
av herr Hagberg nyss apostroferade rederirörelsen
är en bagatell i det hela.
Det är bara fråga om en 7—8 miljoner,

och det är ju småpotatis i den här röran,
men principiellt måste det väl ändå
anses vara beklagligt att ett bolag,
tillkommet för en viss uppgift, ger sig
in på ett för verksamheten främmande
arbetsområde.

Man kan beträffande rederirörelsen
fråga sig, om det i nuvarande läge har
konstaterats tonnagebrist inom fraktfarten.
Man kan fråga sig, om det har förelegat
svårigheter för de svenska skogsindustrierna
att skeppa ut sina produkter.

Nej, några förljudanden i den riktningen
har inte hörts. Man måste också
uttala sitt beklagande över att, medan
svenska näringsidkare — jag tänker då
närmast på småredarna — fått vidkännas
stora inskränkningar i sin rörelse, då
de inte kunnat erhålla de statslån som
de enligt statsmakternas principbeslut
och i anslutning till förefintliga lånefonders
syften skulle ha rätt till, ett
statligt bolag utan någons hörande samtidigt
kan sätta i gång med byggande
av en fartygsflotta i förlitande på att
staten i efterhand skall bli förpliktigad
att betala. Vad har för övrigt bolaget för
kompetens att bedriva rederirörelse?

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
särskilt fästa uppmärksamheten på den
dunkla frågan om bolagets utländska
affärer. I propositionen anges en summa
av inte mindre än 54 miljoner kronor
såsom förskott från kunder. Eftersom
den överväldigande delen av bolagets
försäljning går på export, innebär detta,
att det är engelska köpare, som äger
det statliga bolagets fartygsflotta och en
del av bolagets anläggningar. Kan det
vara ett riktigt förfarande? Det är också
beklagligt, att ett statligt företag också
på detta sätt i sin ständiga kreditnöd
anskaffar utländskt kapital, som i
realiteten måste betraktas som ett slags
inofficiellt statslån för finansiering av
investeringsobjekt i Sverige.

När finansministern liar sagt ifrån,
att de kortfristiga krediterna bör nedbringas,
så hoppas jag att även kundkrediterna
inkluderas i det uttalandet.
Det är visserligen sant att de 35 miljö -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

nerna i nytt kapital, som skall tillföras
bolaget, inte förslår för en sådan sanering.
Men finansministern hänvisar
till att lagerhållningen skall kunna nedbringas
och att man sålunda skall nå
målet.

Till jämförelse kan jag nämna en
fråga, som var uppe i riksdagen för ett
par år sedan. Då begärde Volvo statsmakternas
tillstånd för ett långt mindre
kreditlån i USA med syftet att underlätta
den svenska bilexporten på den
amerikanska marknaden. Denna begäran
ansågs då av riksdagen fullkomligt
oförenlig med de svenska kreditrestriktionerna.
Men vad ASSI här företagit sig
är en affär av långt större räckvidd än
vad Volvo på sin tid ifrågasatte, och såvitt
jag vet, har inte de krediter, som
ASSI har fått på den utländska marknaden,
befordrat exporten — den hade
kommit till i alla fall.

Med hänsyn till att bolaget visat en
benägenhet att utnyttja sin särställning
till att frita verksamheten från den kreditåtstramning,
som statsmakterna beslutat
skall gälla för hela näringslivet,
synes den sanering, som nu skall komma
tillstånd, inte böra helt överlämnas
till bolagets eget avgörande, utan böra
ske i samförstånd med den för kapitalförsörjningen
i sista hand ansvariga,
d. v. s. staten.

Den utredning vi begär, bör sålunda
omfatta förslag inte endast i fråga om
det framtida investeringsprogrammet
och dess kapitalförsörjning, utan bör
även gälla kreditsaneringens praktiska
genomförande.

Nu kan det invändas, att i och med
att ASSI ställs under handelsdepartementet,
får staten sådan insyn som vi
har begärt. Men det gäller för riksdagen
att se till, att också den får ta ställning,
så att inte Kungl. Maj:t i sin tur lämnar
riksdagen utan insyn i dessa frågor i
fortsättningen.

Med vad jag här anfört, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets klämmar
1—3, som gäller anslagen, och avslag på
utskottets klämmar 4—6, under vilka
punkter jag i stället yrkar bifall till vad
som föreslås i reservation nr 2.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga den redan rätt långa debatten.
Jag tillhör den majoritet i statsutskottet,
som tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag och
tänker inte komma med några från utskottets
förslag avvikande meningar.
Vad jag här vill anföra är endast några
synpunkter beträffande en liten detalj.

För en del år sedan gav ASSI en kommun
i Skaraborgs län vissa förhoppningar
om att det skulle byggas en fabrik
där. Kommunen vidtog en rad mycket
kostsamma åtgärder: den redan

förut mycket bra hamnen i Otterbäcken
fördjupades, vatten- och avloppsledningar
drogs fram och vissa personalbostäder
kom till; men den fabrik, som skulle
komma, har icke ens börjat uppföras,
och det ser ut, som om den nu skulle
skjutas på en mycket oviss framtid, då
det har visat sig omöjligt att få fram
nödvändiga medel till den. Detta är att
beklaga.

I orten är man mycket angelägen om
att fabriken kommer till stånd när möjligheter
yppar sig. Man har i Amneliärad,
som är socknens namn, levt i den
förklarliga och optimistiska tron, att
skulle fabriken snart komma till stånd,
skulle hela norra Skaraborgs län kunna
blomstra upp. Inte minst länsstyrelsen
var intresserad och jag vet, att under
den tid, då denna kammares värderade
ledamot herr Domö var landshövding
i Skaraborgs län, var han mycket angelägen
om att man skulle få till stånd
denna fabrik.

Fabriken har inte kunnat bli verklighet,
och man vet inte när så skall bli.
Människorna där nere går och väntar
och är angelägna om att vad som nu
sker skall innebära den sanering av
ASSI, som medför en första etapp fram
emot vad de väntar på.

Det är klart, att skulle de medel, som
erfordras nu ställas till förfogande, skulle
det bli väldiga belopp. Det har inte
remissinstanserna, inte Kungl. Maj:t och
inte statsutskottet kunnat vara med om.
Man får i varje fall tro att nu dock skall
yppa sig möjligheter till den sanering
för bolaget, som skall bli inkörsporten

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

till ett fortsättande av de planer som
varit å bane, så att inte planerna skrinläggs
för evigt, ty det skulle vara ödeläggande
för den bygd jag här talat för.
Den bör få sin fabrik.

Det är, herr talman, det enda jag ville
ha sagt i denna debatt. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Herr Hagberg har i sitt
anförande ytterligare understrukit det
utredningskrav som framföres i reservationen.
Jag tycker mig emellertid förstå
att herrarna är medvetna om att i
propositionen redovisas resultatet av de
utredningar som redan gjorts. Herrarna
har sålunda byggt upp sina anföranden
med stoff ur utredningar, som redan är
verkställda, för att belysa bolagets nuvarande
situation, även om jag medger
att den framtida utvecklingen där inte
är så klart åskådliggjord.

Inom utskottet har vi ansett att bolaget
nu rimligen bör få arbetsro. Vad
som hittills redovisats av redan verkställda
utredningar har ju närmast utgjort
ett klander mot att bolaget i vissa
avseenden har gått för hastigt fram. Herr
Hagberg har ställt frågan: Har ett statligt
företag rätt att bortse från den ekonomiska
politik, som statsmakterna har
gjort till sin? Det är ingen inom utskottsmajoriteten
som påstått att bolaget har
rätt att göra det. Genom att ge vår anslutning
till vad finansministern föreslagit
beträffande bolagets skiljande från
domänverket och verksamhetens inordnande
under Kungl. Maj:t, bär vi ansett
att de kontrollmöjligheter skapas, som
tidigare inte funnits. Man bör rimligen
inte vara alltför benägen att måla framtiden
svart, innan man får se resultatet
av denna nya form av kontroll.

Herr Hagberg frågade vidare, om man
kan tolerera den ordning, som har inaugurerats
och som lett till att riksdagen
gång efter annan fått bestämma i
efterhand, när det gäller bolagets kapitalanspråk.
Naturligtvis kan man inte
det. Det har ju också sagts i både propositionen
och utskottsutlåtandet. Men

har man den känslan att bolaget tidigare
har varit underförsörjt med kapital
och därur kan härleda den nuvarande
situationen, så bör man inte vara riktigt
så hårdhänt i sin framfart som speciellt
högern varit i sin reservation. Man måtte
vara mycket kallsinnig mot de sociala
följder, som måste anmäla sig om
riksdagen följer högerreservationen. Jag
förutsätter att de av kammarens ledamöter,
som tidigare varit med om engagemangen
i Statens skogsindustrier
från riksdagens sida, inte är benägna
att inta en annan ståndpunkt.

Beträffande denna mycket omtalade
rederirörelse vill jag säga, att det är
precis som om det vore något fullkomligt
enastående i svenskt näringsliv att
ett företag skaffar sig egna transportmedel.
Jag känner inte till något om den
utländska transaktion som herr Ohlon
redovisade. Jag vill bara i all enkelhet
antyda, att därest man nu har lånat kapital
utifrån för att klara denna rederirörelse,
så är det väl kanske inte alldeles
ur vägen att påminna om att bolaget
också har tillfört landet ett icke föraktligt
valutatillskott. Jag tror att detta väl
uppväger vad bolaget eventuellt tvingats
upplåna i utlandet.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den siste ärade talaren
menade, att bolaget varit underförsörjt
med kapital. Men vad menas egentligen
därmed? Ja, det kan naturligtvis sägas,
att det har varit underförsörjt med kapital
i förhållande till den våldsamma
expansion, som har ägt rum. Men detta
är väl ingen orsak till att falla till föga
för vilka krav som helst i detta sammanhang.
Inom all annan företagsamhet får
man försöka ordna det så att expansionen
något så när håller takt med bolagets
möjligheter till självfinansiering, eller
mera populärt uttryckt: inom det enskilda
näringslivet ser man alltid till,
att man inte sträcker benen längre än
skinnfällen räcker. Men det är denna
synpunkt, som bolaget skänkt mycket

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

liten uppmärksamhet. Man har helt enkelt
ständigt expanderat utan att ta tillbörlig
hänsyn till kravet på självfinansiering.
Man har expanderat utifrån den
förutsättningen, att staten, om bolaget
kommer i likviditetssvårigheter — vilket
det återigen gjort — kommer att
ställa pengar till förfogande.

Det är på det sättet som det gått till,
och det är mot en dylik metod, som jag
och mina meningsfränder reagerat.

Jag tycker icke att det är i överensstämmelse
med den aktning, som riksdagen
av andra bör äga, för att nu travestera
ett känt uttryck, då Statens
skogsindustrier har gått till väga på det
sätt som här skett utan hänsynstagande
till vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Jag vill också understryka vad statsrådet
Kling påpekade i rederifrågan,
nämligen att avgörandet där träffats
utan att vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen
erhållit tillfälle att pröva frågan.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt, men jag kan inte
underlåta att erinra om att när vi förra
året diskuterade denna fråga här i riksdagen,
så spelade Otterbäcken en betydande
roll. Man fick då av debatten
nästan det intrycket, att Otterbäcken
var helt beroende av den kredit som
beviljades av riksdagen. Jag stod i fjol
under en reservation, i vilken vi visserligen
inte vände oss emot den ifrågasatta
krediten men dock begärde en utredning.
Min ärade bänkkamrat betecknade
i fjol mitt uppträdande i fråga om
Otterbäcken såsom häpnadsväckande.
Jag vill i dag deklarera, att när min
iirade bänkkamrat var uppe och talade
om Otterbäcken, var jag fullt överens
med honom i vad han sade. Jag kan verifiera
vad han anfört om de kommunala
investeringarna och det svåra läge,
vari Amnehärads kommun kommit. Såsom
representant för Skaraborgs län är
jag naturligtvis mycket intresserad av
att vi där får en industri som kan tillvarataga
och behålla arbetskraften. Ska -

raborgs län är nämligen ett av de områden
i vårt land, där det pågår stora
befolkningsomflyttningar och där invånarantalet
minskas undan för undan.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan ber att få ansluta mig till reservationen
nr 2.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Person i Vinberg
uttalade den förhoppningen, att det statliga
skogsbolaget nu skall få arbetsro.
Ja, det är fördenskull som vi inom
folkpartiet har gått med på att teckna
det nya aktiebeloppet och bevilja ytterligare
kredit. Men arbetsron beror väl
inte bara på vad som göres här i riksdagen
utan också på hur bolaget självt
ryktar sin uppgift. Bolaget bör därför
verka så i fortsättningen, att det får den
åstundade arbetsron.

I den diskussion som har förekommit
omkring ASSI har det gjorts gällande,
att bolaget har tillåtit sig att föra en
helt annan inköps- och prispolitik än
vad som varit möjlig för ett privat företag.
Jag vet inte om de uttalandena är
riktiga — de kan ju i viss mån vara
partiska. -Faktum är i varje fall, att
riksdagen haft mycket litet att säga till
om. Riksdagen har bara haft att bevilja
anslag till Statens skogsindustrier utan
att ha haft någon som helst möjlighet
att kontrollera hur pengarna används.
Inte ens Kungl. Maj:t har tydligen haft
möjlighet att kontrollera bolagets förvaltning.
Här har det inte varit fråga
om någon demokratisk insyn. I fallet
ASSI har svenska folket hittills företrätts
av en byråchef i domänverket,
som suttit med hela aktieinnehavet vid
bolagsstämmorna. Han har väl inte
nämnvärt stört styrelsen, i vilken för
övrigt byråchefens chef, generaldirektören
för domänverket, har sutttt som
ordförande. Det är därför glädjande alt
Kungl. Maj:t föreslår en annan ordning
och låter rörelsen sortera under handelsdepartementet,
där den ju hör hemma.

Men jag är inte riktigt nöjd ändå. Jag
skulle vilja gå ett stycke vidare och frå -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier m. m.

ga den närvarande representanten för
regeringen, om det inte vore lämpligt
att inte bara regeringen utan även riksdagen
i fortsättningen finge sin hand
med vid tillsynen över detta företag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott med tacksamhet notera, att herr
Josef Nord nu har kommit dithän, att
han i år kan instämma med mig. På
det sättet kan ju fred slutas om Otterbäcken
på vårt bänkpar.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag å min sida vill endast
deklarera, att i fråga om Otterbäcken
hade jag samma uppfattning i fjol,
även om detta inte kom så starkt till
uttryck som i år.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
det var synd att herr Nord inte kunde
vissa samma intresse redan i fjol.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av de därunder
förekomna yrkandena propositioner
komme att framställas dels särskilt
beträffande var och en av punkterna 1
—3 av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan, dels särskilt
angående punkterna 4 och 5, dels
ock särskilt rörande punkten 6.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Persson, Helmer, att
kammaren skulle, med bifall till motionerna
I: 490 och II: 620, såvitt nu vore i
fråga, avslå utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 111 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Helmer Perssons
yrkande om avslag ä utskottets
hemställan under denna punkt.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 4.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Johansson, Anders, anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag röstat
nej.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Angående punkten 3, yttrade nu vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Birke in. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att det
förslag skulle godkännas, som innehölles
i herr Åkerströms m. fl. beträffande
punkten anförda reservation.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

Herr Grym begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det
förslag, som innehölles i herr Åkerströms
m. fl. reservation.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 3 i
statsutskottets utlåtande nr 111 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Åkerström m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Birkes in. fl. reservation i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 05;

Nej — 34.

Därjämte hade 3(i ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

4 Förslå kammarens protokoll 1957. Nr 19

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 111 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerström m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Grym begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 34.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkterna 4 och 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkter hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 6 hemställt.

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1957/58 in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 113, hade Kungl. Maj:t, under åbero -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

pande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 8 mars
1957, föreslagit riksdagen att a) godkänna
en i enlighet med vid propositionen
fogat förslag träffad överenskommelse
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund; b) till Inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för
statens aktier, för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 165 000 000
kronor.

I samband med nämnda proposition
hade utskottet till behandling förehaft
två vid riksdagens början väckta, likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(I: 299) och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel m. fl. (11:367), i
vilka motioner hemställts, 1) att riksdagen
måtte besluta, att de stamaktier i
LKAB, som staten förvärvat från TGO
och som likviderades under budgetåret
1957/58, skulle försäljas på öppna marknaden
till ett försäljningsvärde av 165
miljoner kronor, räntan oräknad, 2) att
aktierna måtte uppdelas i valörer om
nominellt 25 kronor och deras röstvärde
reduceras till 1/10 samt att försäljningen
måtte ske på sådant sätt, att största
möjliga aktiespridning uppnåddes.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna en i enlighet med vid
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 mars 1957 fogat förslag träffad
överenskommelse mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund;

b) till Inlösen av aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för budgetåret
1957/58 under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
165 000 000 kronor;

IT att motionerna 1:299 och 11:367
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava

den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 299 och II: 367,

a) besluta, att de stamaktier i LKAB,
som staten förvärvat från TGO och som
likviderades under budgetåret 1957/58,
skulle försäljas på öppna marknaden till
ett försäljningsvärde av 165 miljoner
kronor, räntan oräknad;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i reservationen anförts;

2) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Anders Johansson, fröken Elmén,
herrar Löfroth och Kelander samt fröken
Liljedahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 299 och II: 367, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
det i motionerna framförda förslaget
måtte bli föremål för prövning av 1953
års utredning angående de statliga företagsformerna.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Även om det funnes skäl
att beröra orsaken till det förslag vi nu
diskuterar, nämligen det statliga övertagandet
av stamaktierna i LKAB, skall jag
inte gå in därpå. När inlösningen nu är
ett faktum och det gäller att börja betala,
har vi emellertid från högerpartiet
frågat oss, om inte vår gamla tanke om
ett spritt aktieägande borde realiseras.
Den första oktober i år skall maktövertagandet
äga rum. Då skall också den
första av fem avbetalningar på cirka
165 miljoner kronor verkställas. Alla vet
vi att läget på kapitalmarknaden är
mycket kärvt. Det finns inte — eller får
inte lämnas ut — medel ens till mycket
angelägna investeringar, och den som
kanske mest av alla talar om nödvändigheten
av kreditrestriktivitet är finansministern.

Vårt privata näringsliv slåss om utrymmet
på kapitalmarknaden, och att
där placera ett nytt statligt lån på cirka
165 miljoner kronor måste betraktas som

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

mycket diskutabelt. På grund av den
knappa kapitalmarknaden finns det också
anledning till oro för att regeringen
skall falla för frestelsen att finansiera
avbetalningen genom lån i riksbanken.
Någon garanti för att så inte kommer
att ske har vi tyvärr inte, och även om
finansministern här i dag skulle lova att
inte några riksbankslån skall komma
i fråga, betyder det bara att riksbankslånefrestelsen
kommer i ett annat
sammanhang. Det är väl inte någon i
denna kammare, som skulle vilja vara
med och finansiera en statlig företagsaffär
genom att »trycka nya sedlar».
Visserligen är det en lätt väg för stunden,
men alla är vi nog ense om att vi
kanske haft litet för lätt att vandra den
vägen redan förut. Vi torde vara ense
om att LKAB-affären inte får leda till
någon inflationspåspädning, och vi torde
väl också vara ense om att en minskning
av kapitalmarknadens resurser
med 165 miljoner kronor innebär minskade
möjligheter till investeringar på
annat håll, eftersom det inte är fråga
om något nysparande.

I den situationen, herr talman, bör
man väl söka efter möjligheten att åstadkomma
ett ökat nysparande och genom
detta finansiera statens åtaganden. Naturligtvis
kan ett statligt obligationslån
också stimulera till nysparande i viss
omfattning, men det förefaller mig, alldeles
givet att en möjlighet för spararna
att teckna aktier i ett så stabilt företag
som LKAB är det överlägset bästa sättet
att stimulera till ett värdebeständigt nysparande.
Det är tyvärr så att de senare
årens ständiga penningvärdeförsämring
har gjort många människor tveksamma
beträffande sparandets välsignelse. För
varje år som gått har de sett det kapital,
de kanske under många hårda år liar
sparat ihop, minska i värde. Skall sparandet
få en verklig stimulans bör det
därför ges en sådan form att det blir
värdebeständigt.

Genom att staten till försäljning utbjuder
aktier motsvarande det belopp,
som skall erläggas för inlösningen — i
år 105 miljoner — enligt det förslag
som framlagts i motion från högerpar -

tiet till årets riksdag skulle möjligheter
skapas för att få ett sådant värdebeständigt
nysparande. Det skulle vara till fördel
inte enbart för sparandet som sådant,
utan vi skulle också få en utökad
kapitalmarknad omfattande alla sparare.
För framtiden torde det också bli nödvändigt
att söka sig ut till alla människor
för att få en tillräcklig kapitalbildning.
Politiken när det gäller sparandet
måste inriktas på att göra sparandet säkert
och spararna ägandemedvetna. Spararna
måste få en mera direkt kontakt
med sparandets och kapitalbildningens
funktion i samhället. Det främsta medlet
är i detta fall aktiesparandet.

I vårt land har det endast gjorts mycket
tveksamma försök att popularisera
detta sparande. Man känner sig helt enkelt
inte bekant med vad en aktie egentligen
är. Så småningom kommer denna
inställning säkert att ändras, men jag
är övertygad om att ett utmärkt sätt att
påskynda denna utveckling vore om staten
föregick med gott exempel när det
gäller att göra aktier tillgängliga för en
bredare allmänhet.

I USA har aktieägandet fått en efter
våra förhållanden enorm spridning, och
småspararnas aktieköp utgör nu en betydande
del av kapitalbildningen i landet.
Även i ett flertal västeuropeiska länder
har åtgärder vidtagits för att sprida
aktieägandet. Mest bekanta är väl de österrikiska
s. k. folkaktierna. Senast för
några dagar sedan meddelade pressen,
att man också i Västtyskland har för avsikt
att införa folkaktier och överföra
Volkswagenfabriken på folkägda aktier.
Det är ingen tvekan om att dessa länder
är inne på riitt väg när det gäller att
engagera medborgarna i kapitalbildningen.
Ett högt sparande ernås och en
demokratisering av äganderätten sker.

1 den motion som avlämnats av högerpartiet
med förslag om försäljning av
en viss del av LKAB-aktierna, för nästa
budgetår motsvarande 165 miljoner kronor,
har motiven för en försäljning ganska
utförligt redovisats, varför jag här
inte anser mig behöva gå närmare in på
den frågan. .lag her dock att få hänvisa
till de välvilliga remissvar som inkom -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

mit. Den övervägande delen av dessa
tillstyrker motionerna. Kooperativa förbundet
framhåller i sitt svar betydelsen
av att företag och institutioner, som i
större utsträckning placerar kapital och
därvid fungerar som mellanhand för
småspararnas placeringar, får möjlighet
att förvärva aktier. KF :s styrelse framhåller
vidare, att en ökad placering av
småsparandet på aktier i och för sig är
önskvärd och att en sådan även bör avse
att skapa ökat inflytande å småspararnas
sida över företagen.

För att få största möjliga spridning
av aktierna föreslås i motionerna, att
aktier skall få försäljas på postkontoren.
Generalpoststyrelsen har i sitt remissvar
sagt, att den intet har att erinra
mot ett sådant förfaringssätt.

Aktierna valör har inte fixerats i reservationen,
eftersom det är oklart huruvida
aktiebolagslagens dispensmöjligheter
medger att aktiernas nominella
värde sättes lägre än 50 kronor. Vår mening
är kort och gott, att det vore önskvärt
att aktiernas valör sättes så lågt som
till 25 kronor, så att det blir möjligt för
varje inkomsttagare att förvärva en eller
flera aktier. Det är av vikt att dessa s. k.
folkaktier representerar ett visst minoritetsinflytande
över det statsägda bolaget.

Till slut, herr talman, vill jag endast
framhålla den stora betydelsen för såväl
den enskilde som samhället, som de här
föreslagna åtgärderna torde ha.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till reservationen nr 1.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Såsom herr Birke framhöll,
har många av remissinstanserna
ställt sig positiva till det förslag, som
framförts i det motionspar som behandlas
i utskottets utlåtande. Med hänsyn
till att denna fråga emellertid torde vara
ganska outredd, har vi reservanter
som står för reservation nr 2 ansett, att
frågan ändå först borde bli föremål för
en viss utredning; och vi har funnit det
lämpligt, att 1953 års utredning angående
de statliga företagsformerna prövar

förslaget. Vi föreslår alltså, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
hemställa att denna utredning måtte få
pröva förslaget.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr
2.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag vill begränsa mig
till att tala om aktieemissioner på den
öppna marknaden och vill inte förneka,
att jag hyser stora sympatier för högerns
motion, ehuru jag inte anser den fullt
realistisk; jag återkommer senare till
den saken.

Såsom herr Birke sade, söker vi ju
för närvarande med ljus och lykta efter
medel att bekämpa inflationen, och det
råder väl icke någon tvekan om att en
försäljning på öppna marknaden av denna
aktiepost skulle motverka inflationen.
För närvarande pågår också en livlig
diskussion om ökat aktiesparande —
för att inte säga en propaganda — och
motivet är delvis detsamma, alltså att
motarbeta inflationen. Just nu vore det
en i hög grad önskvärd paroll att säga:
»Köp en aktiepost i stället för en bil!»
Vi skall försöka popularisera den parollen,
och jag tror att vi gör det om staten
medverkar genom att sälja sina egna
aktier — inte bara aktier i LKAB utan
även andra, men det är just LKAB som
för närvarande är aktuellt.

Herr Birke talade om Österrike utan
att närmare gå in på utvecklingen där
när det gäller aktierna. Jag ska be att
få ta upp den saken mer i detalj, eftersom
den är särskilt aktuell med hänsyn
till den politiska situationen i vårt
land. Som alla vet har man i Österrike
en koalition mellan socialdemokraterna
och det största borgerliga partiet, och
den har fungerat alldeles utmärkt. Den
bygger på kompromissen att socialdemokraterna
avstår från socialiseringsåtgärder
under den tid koalitionen varar,
medan det borgerliga partiet å sin sida
gått med på att icke avvika från den
mycket radikala politik på det sociala
området och bostadsområdet, som socialdemokraterna
inaugurerade under

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

mellankrigstiden. Men förra året kom
en gökunge in i det harmoniska österrikiskt
koalitionsboet. Och vad var det
för en gökunge? Jo, det var de f. d. tyskägda
företagen i östockupationszonen,
som hade tagits av ryssarna. När sent
omsider det österrikiska statsfördraget
tillkom, överfördes dessa f. d. tyska företag
i den österrikiska statens ägo. Nu
sattes koalitionen på ett mycket hårt
prov. Socialdemokraterna hävdade bestämt
att dessa företag skulle förbli i
statens ägo. Den borgerliga hälften av
koalitionen hävdade lika bestämt att
företagen inte skulle vara kvar i statens
ägo. Ånyo lyckades man, till fördel för
landet anser jag, få en kompromiss till
stånd. Och vad innebar den? Jo, den
innebar att stora aktieposter i en hel
del företag såldes i den öppna marknaden
och att aktierna endast skulle ha en
tiondels rösträtt. Det blev en glänsande
succé när de första aktieposterna såldes
i de statliga bankerna, och de övertecknades
på mycket kort tid. Det var
70 000 som tecknade sig — i överväldigande
omfattning småtecknare; man hade
nämligen garderat sig så att det skulle
bli småtecknare -— och man fick avbryta
teckningen långt i förväg. Jag tror
att detta är en väg som vi bör följa inte
bara när det gäller LKAB utan även när
det gäller andra företag.

Herr Birke talade också om Volkswagen.
Den frågan är i hög grad aktuell,
och jag tror att aktieemissionen där
kommer att realiseras under loppet av
nästa år eller något år senare.

Jag sympatiserar, som jag sade, med
högerns motion, men jag måste säga att
den är något orealistisk. Detta företag,
LKAB, är i sin nya gestalt ännu inte färdigt,
och vi måste säga att det råder
ganska stor osäkerhet om värdet på dessa
aktier. Vi måste få mera tid på oss
att bedöma den frågan. Det är kanske
inte så fördelaktigt för staten att emittera
dessa aktier till pari efter ett värde
av tranchen på 105 miljoner kronor.
De kanske kan få ett betydligt högre
värde. Den saken bör undersökas, och
det är också en anledning till att vi bör
ta något mera tid på oss.

Vad folkpartiets motion beträffar ställer
jag mig också kritisk. Att hänskjuta
frågan till 1953 års utredning angående
formerna för statlig affärsverksamhet är
nog att mer eller mindre begrava den
för en mycket lång tid framåt.

Därför skall jag, herr talman, tillåta
mig att i detta fall framlägga en kompromiss,
en syntes mellan högerns och folkpartiets
synpunkter, ehuru den närmare
sammanfaller med högerns. Jag anser
att vi inte är färdiga att nu besluta i
frågan, men vi är kanske färdiga att besluta
om tranchen som förfaller till betalning
1958/59 eller 1959/60.

Jag ber alltså att få framställa följande
yrkande, nämligen att riksdagen må, i
anledning av motionerna 1:299 och II:
367, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att det i motionerna framförda förslaget
måtte bli föremål för prövning i
så god tid, att proposition kan föreläggas
nästa års riksdag, att de stamaktier
som staten förvärvat från TGO och som
likvideras under budgetåren 1958/59
eller 1959/60 skall försäljas på öppna
marknaden.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Frågan om ett bredare
underlag för aktieägandet här i landet
eller rättare sagt en ökad spridning av
aktieägandet har tidigare varit föremål
för riksdagens behandling i år. Man får
väl kalla det för en realbehandling som
första lagutskottet underkastade motioner,
som väckts vid årets riksdag angående
åtgärder för popularisering och
ökad spridning av aktieägandet. I denna
fråga har riksdagen redan en gång i
år tagit en negativ ståndpunkt. Dessa
motioner var inte så konkretiserade som
den motion, som vi här behandlar och
som är väckt i anslutning till propositionen
nr 113, vilken ju helt syftar till
att åstadkomma en inteckning, om jag
så får säga, i den statliga verksamheten
genom en spridning av aktier på enskilda
händer.

I motionen har yrkats alt den investering,
det här är fråga om — 165 miljoner
kronor — och som skall likvide -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Anslag till inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.

ras den 30 september i år, skulle finansieras
genom försäljning av aktier på
öppna marknaden till så låga valörer
som 25 kronor nominellt och att i princip
ingen skulle få köpa mera än 20
aktier, lika med ett belopp av 500 kronor,
samt att aktiernas röstvärde skulle
reduceras till en tiondel.

Med kännedom om den breda massans
hittillsvarande intresse för att placera
sparmedel i aktier är det naturligt att
vi, som inte kunnat ge vår anslutning till
tankegångarna i motionen, ställt oss frågande
till om något hundratusental småsparare
— ty så många torde det erfordras
— skulle ordna sig i ko för att förvärva
aktier i LKAB. Vårt tvivel härpå
har ytterligare förstärkts genom det föga
attraktiva yrkande som motionärerna
också ställt, nämligen att de nyblivna
aktieägarnas inflytande på bolagets förvaltning
skulle begränsas genom att aktiernas
röstvärde reducerades. Dessa
uppfattningar har vi redovisat i utskottet,
och de har föranlett motionärernas
partivänner att hyfsa ekvationerna.
Resultatet av detta föreligger i
den reservation, som herr Birke företräder
och där man i väsentliga delar
sprungit ifrån motionärernas yrkanden.
Reservanterna kan inte biträda förslaget
om reducering av aktiernas röstvärde,
och eftersom motionärernas förslag
angående aktiernas valör inte sammanfaller
med aktiebolagslagens bestämmelser,
föreslår reservanterna den lägsta valör
som lagen medger, och denna är för
närvarande bestämd till 50 kronor. Inte
ens efter denna operation av de mest
motbjudande utväxterna tror utskottsmajoriteten,
att marknaden är tillräckligt
förberedd för aktiva engagemang
på detta område. Jag tycker inte att man
i detta sammanhang kan säga att vi
aldrig när en sådan uppfattning bland
det svenska folket, men herr De Geer
har redan nu redovisat den tidsnöd, som
måste föreligga, om man följer reservanternas
förslag.

Att herr Birke här åberopar invändningar
från en del remissinstanser, som
ställt sig sympatiska till motionernas förslag,
kanske är naturligt. Både utskot -

tet och reservanterna har hänvisat till
remisyttrandena, och jag skall för min
del, utan att föredra den här, inskränka
mig till att hänvisa till kommerskollegiets
och handelskamrarnas nämnds remissyttranden,
som enligt min mening
innehåller så vägande invändningar mot
motionens tankegångar i fråga om det
snabba förverkligandet, att det helt enkelt
är nödvändigt att ta alldeles särskild
hänsyn till dem. Det finns så
många olösta tekniska och administrativa
problem som måste klarläggas, innan
man kan ta principiell ställning till
spridningen av aktierna inom de statliga
företagen, att det är allt skäl att
se tiden an. Målsparandet i vårt samhälle
av den enskilde individen tar sig
många olika former, men de mest eftersträvade
objekten har hittills inte varit
aktierna, och man vet inte heller om
man genom poularisering kan bidra till
att uppfattningarna härvidlag ändras.
Personligen anser jag beträffande det
enskilda sparandet, att om vederbörande
individ inte har det rätta inslaget av
den självbevarelsedrift, som krävs för
att man skall kunna engagera sig i ett
sparande, lär det inte genom någon som
helst propaganda vara möjligt att ändra
uppfattningarna därvidlag.

Det utredningsförslag som föreligger i
reservationen har utskottet inte kunnat
ansluta sig till. Vi har ansett att i den
mån dessa frågor är aktuella har den
kommitté, som utreder frågan om de
statliga företagsformerna, full frihet att
pröva dessa saker. Jag vill inte vara
elak, men jag skulle vilja säga att det
enklaste i stället för att gå över Kungl.
Maj:t vore att kosta på ett porto och
sända reservationen till vederbörande
utredningskommitté.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag ser med tillfredsställelse
att den föregående talaren kanske
med tiden är beredd att acceptera
de synpunkter på frågan om aktieägandet,
som hans partikamrater i Österrike
redan har anlagt.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Birke
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Sundelins
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation;
samt 4:o), av herr De Geer, att riksdagen
skulle, i anledning av motionerna I: 299
och II: 367, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att det i motionerna framförda
förslaget måtte bli föremål för prövning
i så god tid, att proposition kunde
föreläggas nästa års riksdag, att de
stamaktier, som staten förvärvat från
TGO och som likviderades under budgetåret
1958/59 eller budgetåret 1959/60,
skulle försäljas på öppna marknaden.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det
förslag, som innefattades i herr Sundelins
m. fl. reservation, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 30.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 mars 1957 dagtecknad proposition,
nr 107, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv och

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

Det förra lagförslaget innebar hland
annat, att maximitalet för kassareservkvoten
skulle bibehållas vid 50 %.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 466 av herr Danmans och nr 483 av

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
herrar Hagberg och Birke samt motionerna
i andra kammaren nr 585 av herr
Antby och nr 593 av herr Magnusson i
Borås m. fl.

I de likalydande motionerna I: 466 och
II: 585 hade hemställts, att riksdagen vid
behandling av proposition nr 107 måtte

1) med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt för sin del besluta sådan lydelse
av 1 § lagen angående rätt för Konungen
att meddela bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet
mellan bankaktiebolags kassareserv
och förbindelser fastställdes till
25, samt

2) avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning av
ränteregleringslagen.

I de likalydande motionerna 1:483
och II: 593 hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående räti
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

2) avslå i Kungl. Maj:ts proposition
nr 107 framlagt förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Det i punkten 1 av sistnämnda båda
motioner framlagda lagförslaget innebar,
att maximitalet för kassareservkvoten
skulle nedsättas till 25 %.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

»Allmän enighet torde råda om att
förändringar i kraven på affärsbankernas
kassareserver i vissa lägen utgör ett
lämpligt och nödvändigt medel för åt)
åstadkomma en effektiv penningpolitik.
Såsom framgår av bankofullmäktiges
framställning i ärendet pågår inom riksbanken
sedan en tid utredningar rörande
den fortsatta utformningen av kassareservpolitiken.
I avvaktan på de resultat
som kan framkomma ur dessa utred -

ningar bör gällande lagstiftning om rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv ges fortsatt giltighet under
ytterligare ett år. Beträffande maximitalet
för kassareservkvoten, som 1954
höjdes från 25 till 50 %, bör detta bibehållas
oförändrat för att lagen skall erhålla
avsedd effekt.

Utskottet delar vidare den uppfattning
som bankofullmäktige och departementschefen
givit uttryck åt rörande behovet
av att ränteregleringslagen i beredskapssyfte
ges förlängd giltighet.

Utskottet hemställer sålunda, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 466
och 1:483 samt 11:585 och 11:593, må
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
»

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, Danmans, Mannerskantz,
Schmidt, Regnéll och Boija, vilka ansett,
att utskottet bort under åberopande av
vad i motionerna I: 466 och I: 483 samt
II: 585 och II: 593 anförts hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till nämnda
motioner,

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, med den ändringen att
1 § erhölle den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits;

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi konfronteras här
återigen med två gamla bekanta, nämligen
kassareservlagen och räntelagen, båda
fullmaktslagar som en gång om året
tråder dansen här i kammaren, märk
väl utan att någonsin ha satts i kraft.

Vad kassareservlagen beträffar råder
ingen meningsskiljaktighet om behovet
av en sådan lag i beredskapssyfte. Det
har emellertid ansetts, att denna lag efter
tillkomsten av den nya banklagen
behöver omarbetas, och ett nytt förslag

Onsdagen den 22 mai 1957

Nr 19

ställdes i utsikt i fjol. Men nu får vi veta
liksom i fjol, att vissa utredningar rörande
den fortsatta utformningen av kassareservpolitiken
pågår inom riksbanken
samt att slutligt resultat av utredningarna
ännu inte föreligger och att
det är ovisst när dessa hinner slutföras.
Vadan denna senfärdighet? Nog borde
väl finansministern kunna se till att
vi kommer ur det dödläge som vi nu
befinner oss i. I varje fall förutsätter
jag, att vi inte även nästa år skall behöva
bli avspisade med att utredningarna
alltjämt pågår.

I avvaktan på nytt förslag motsätter
sig reservanterna liksom tidigare den
höjning av maximitalet för kassareservkvoten
från 25 till 50 procent som vidtogs
år 1954. Med den konstruktion lagen
har ter sig talet 50 procent orimligt
högt ur principiell synpunkt. I praktiken
har förhållandena ordnats genom
överenskommelser, och det går lika bra
även om det tidigare maximitalet, 25
procent, bibehålies i lagen.

Vad räntelagen beträffar har den alltifrån
sin tillkomst framstått som ett
missfoster. Den har aldrig använts och
skulle med all sannolikhet inte kunna
användas. Höga vederbörande är säkert
medvetna härom men söker göra gällande,
att den behövs som tumskruv för
framtvingande av s. k. frivilliga överenskommelser.
Eller som finansministern
uttrycker detta på sin konstfulla
prosa: lagen liar »hittills inte tagits i
anspråk, men har, såsom förväntades vid
dess tillkomst, kommit att tjäna såsom ett
underlag för riksbankens strävanden att
förhandlingsvägen nå inflytande över
kreditmarknadsutvecklingen». .lag delar
nu inte denna uppfattning om förutsättningarna
för framgångsrika förhandlingar.
Det är för mig en främmande
psykologi, och jag har vid upprepade
tillfällen vädjat till finansministern att
stoppa räntelagen i papperskorgen. Jag
är medveten om att i år liksom tidigare
är det på bankofullmäktiges framställning
som man begär lagen förnyad, men
jag föreställer mig alt denna framställning
närmast beror på rena slentrianen.

.lag beklagar att inte finansministern

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
är närvarande. Jag skulle ha velat till
honom rikta den hemställan att han, innan
det blir fråga om att åter förnya
denna lag, måtte på allvar ställa riksbankschefen
inför frågan, om denne
verkligen med de erfarenheter han har
av de förda förhandlingarna med kreditmarknadsparterna
anser sig ha behov
av detta klumpiga vapen i sin välsorterade
arsenal av verkligt effektiva vapen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! I proposition nr 107 har
förslag förelagts riksdagen om fortsatt
giltighet av 1949 års lag angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv och likaså förslag om
fortsatt giltighet av 1951 års lag om räntereglering
m. m. Vid bankoutskottets utlåtande
i detta ärende är fogad en reservation
med yrkande om viss ändring i
vad gäller lagen om bankernas kassareserver
och om avslag i vad gäller ränteregleringslagen.
Dessa frågor har varit
föremål för ingående debatter här i riksdagen
i flera omgångar, och reservanternas
ståndpunkt i sakfrågan finns alltså
redan redovisad i protokollen. Det är
enligt min mening ingen anledning att
nu ta upp någon mera ingående debatt,
detta så mycket mer som riksdagen har
att motse en ekonomisk diskussion om
några dagar med anledning av kompletteringspropositionen.
Vi har väl då möjlighet
att återkomma till frågor som rör
den svenska penningpolitiken, den samhällsekonomiska
balansen, statsfinanserna
och allt av intresse i sådant sammanhang.

Under dessa förhållanden vill jag, herr
talman, endast kort och gott yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr 1500 (s):

Herr talman! Om jag bortser från den
ärade föregående talarens yrkande kan

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

jag helt instämma med honom i hans
ord att här gäller det en fråga som har
återkommit år efter år. Uppläggningen
är precis densamma som i fjol och året
dessförinnan, och argumenteringarna
skulle också bli precis desamma.

Jag ber därför, herr talman, att få
hänvisa till våra tidigare diskussioner i
detta avseende och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till luftfartslag
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande dels Statens lånefond för
hästavelns befrämjande jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning rörande storstädernas
begränsning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av väckt motion angående viss utredning
rörande storstädernas begränsning.

I en inom första kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion nr 138, av herr Andersson, Torsten,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att
det av 1955 års långtidsutredning föreslagna
utredningsarbetet rörande storstädernas
begränsning måtte omedelbart
upptas, varvid särskilt borde belysas vilka
konsekvenser storstadstillväxten hade
på ungdomens möjligheter till bosättning
under goda sociala förhållanden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motion I: 138 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wolgast och Johan Persson, fru Nilsson
samt herrar Nihlfors, Carlsson i Huskvarna
och Börjesson, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen i anledning
av motion I: 138 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande
storstadsbildningens ekonomiska och sociala
verkningar, varvid särskilt borde
beaktas bebyggelsestrukturens betydelse
för den unga generationens arbetsliv och
bosättningsmöjligheter.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! Utskottet har avstyrkt
en motion nr 138, som väckts i denna
kammare. Om man tar del av utskottets
utlåtande finner man, att avstyrkandet
egentligen grundar sig på fyra skäl.

Det första skälet är att utskottet anser
att genom den av Kungl. Maj:t tillsatta
utredningen angående ämbetsverkens
utflyttning från Stockholm bär en
viss del av motionärernas önskemål tillgodosetts.
Men detta utskottets skäl synes
mig inte vara bärkraftigt, ty motionen
innefattar ju betydligt mer än detta.

Som andra motiv säger utskottet, att
efter den nya utredningen angående distributionen
av den elektriska kraften
på landsbygden skulle benägenheten hos
landsbygdens folk att flytta in till Stockholm
minskas. Industrier och andra företag
på landsbygden skulle få god tillgång
på elektrisk kraft, och därigenom
skulle indirekt en begränsning av storstäderna
komma till stånd. Det är väl
ingen som nu tror att den förbättrade
distributionen kommer att få denna väldiga
inverkan, och även om den får en
viss betydelse, avser ju motionen inte
denna sak, utan den avser tvärtom en
utredning om vad det är som gör att
folk flyttar till storstaden. Man vänder
på hela problemställningen, ty genom
motionen hade man velat klarlägga grunderna
för storstädernas oupphörliga tillväxt.

Som tredje motiv nämner utskottet
långtidsutredningens betänkande, som ju
åberopas redan av motionärerna. Utskottet
anser att man skall avvakta remissyttrandena
över utredningens betänkande
och menar att dessa yttranden skulle
bringa klarhet i hithörande problem. Jag
kommer tillbaka till denna fråga sedan,
men jag vill här säga att jag tycker att
utskottet på denna punkt har gjort ett
felslut.

Ett lika stort felslut har utskottet gjort
då det gäller det fjärde motivet. Utskottet
har nämligen åberopat att Europarådet
har tillsatt en kommitté för att utreda
just frågan om storstädernas begränsning.
Utskottet menar att det vore
skäl att avvakta resultatet av denna ut -

redning. Det är väl inte någon som föreställer
sig att det resultat, vartill denna
av Europarådet tillsatta kommitté
kommer, kan läggas till grund för ett
bedömande av hur våra storstäder tillväxer.
Man skulle genast säga, att utredningen
äger tillämpning i fråga om
de vida större europeiska städerna men
inte i fråga om våra städer. Jag skulle
tvärtom vilja säga, att förekomsten av en
sådan kommitté utgör ett motiv för att
vi här i Sverige utreder frågan från våra
utgångspunkter. Det vore det logiska
resultatet av resonemanget.

Om jag vidare granskar vad utskottet
har sagt, förefaller det mig som om utskottet
gärna skulle ha velat tillstyrka
motionen men liksom inte vågat göra
det, därför att det är en så stor och märkvärdig
fråga och därför att allmänna
beredningsutskottets uppgift vid denna
riksdag tycks vara att säga nej till utredningar,
och då drar man en suck av
lättnad över att man äntligen expedierat
denna besvärliga sak.

Om man tar del av vad utskottet skriver
finner man att det står så här: »Utskottet
delar den från skilda håll
framförda meningen att kunskaperna om
åtskilliga av de faktorer som bestämmer
storstädernas tillväxt och om samhällets
möjligheter att påverka denna företeelse
är bristfälliga och att det i och för sig
skulle ur olika synpunkter vara av värde
med objektiva undersökningar på förevarande
område. Likaså kan utskottet
ansluta sig till uppfattningen att dylika
undersökningar bör i första hand få karaktären
av vetenskapliga forskningsuppgifter.
» I den reservation som fogats
till utlåtandet har vi just framhållit, att
man i första hand skall bedriva vetenskapliga
undersökningar. Jag kan nämna
att vi har varit i förbindelse med vissa
vetenskapsmän som är villiga att göra
en sådan utredning, så att man får klarhet
i problemet. De remissinstanser, som
blivit hörda, är också ganska enstämmiga
om att tillstyrka. Byggnadsstyrelsen
säger t. ex., att det finns ett uppenbart
behov av fortsatt studium och förutsättningslös
prövning av de diskuterade
frågorna.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

Arbetsmarknadsstyrelsen har ett längre
yttrande, i vilket redovisas de åtgärder
som arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit
i enlighet med av riksdagen fattade
beslut angående lokaliseringen av industrierna.
Vi kan också finna att framför
allt Stor-Stockholm har försetts med industrier
i minskad omfattning tack vare
denna inställning. Vidare resonerar arbetsmarknadsstyrelsen
om att ämbetsverken
kunde flytta ut från Stockholm
och säger, att det av 1955 års långtidsutredning
föreslagna utredningsarbetet
om storstädernas begränsning omedelbart
bör upptas. Det är ju ett synnerligen
starkt yttrande.

Bostadsstyrelsen är visserligen inte så
starkt positiv, men förklarar det vara av
värde om en sådan utredning kommer
till stånd och har intet att erinra mot
syftet med motionen.

Svenska stadsförbundet säger visserligen
litet syrligt, att man inte tror att
en sådan utredning skulle kunna medföra
några större resultat och att det
kanske bleve besvärligt att klarlägga de
orsaker som föranleder storstädernas tillväxt;
men man säger också att de sociologiska
lagar, som verkar, uppenbarligen
inte är tillräckligt analyserade och anser
att en förutsättningslös utredning
skulle vara av värde.

Industriförbundet intar likaledes en
ganska gynnsam ställning till motionen.
Det säger precis vad vi framhållit i reservationen,
nämligen att först sedan de
grundläggande problemen närmare belysts
genom efter vetenskapliga grunder
bedriven forskningsverksamhet, är det
någon mening att göra närmare och klara
utttalanden.

Den enda remissinstans, som har ansett
utredningen obehövlig, är Stockholms
handelskammare, som också hänvisat
till regionalplaneringsnämndens
yttrande. Handelskammarens yttrande är
ganska intressant. Först säger handelskammaren,
att objektivt utförda utredningar
av vissa hithörande problem kan
lämna värdefulla bidrag, men sedan säger
man, att detta problem har blivit bemängt
med känslotänkande, som har
skapat en aversion mot storstaden, en -

kannerligen då Stockholm, ifrån landsbygden.

Jag vet inte om handelskammaren därmed
vill göra insinuationen, att motionen
är född av en sorts känslobetonad
illvilja mot Stockholms stad — i varje
fall säger man det inte rent ut.

Men sedan kommer en ganska trevlig
fortsättning, i det man säger att vad som
däremot borde eftersträvas vore en större
förståelse hos vissa grupper -— givetvis
skulle dessa grupper stå mig och motionären
nära — och att dessa grupper
alltså borde rannsaka hjärtan och njurar
så att de fick en större förståelse för
Stor-Stockholms problem.

Det är alltså ganska intressant att konstatera,
att handelskammaren först varnar
för ett känslotänkande. Vad är det
då man rekommenderar? Man rekommenderar
inte en på vetenskapliga grunder
bildad uppfattning angående orsakerna
till städernas tillväxt — ett krav
som både motionären och vi reservanter
framfört — utan man kommer i stället
själv med ett känslobetonat yrkande
om att det skall skapas förståelse. Det
är tydligt att handelskammaren själv
faller offer för det känslomässiga tänkande,
som man varnar för.

Vi har således sett, hur hela raden av
remissinstanser och även utskottet rekommenderar
en utredning, särskilt då
den institution som väl är bäst inne i saken,
nämligen stockholmstraktens regionalplanenämnd.
Det är ju den som har
alla dessa ting om hand och bör vara den
stora auktoriteten.

Jag skall nu be att få återvända till
vad utskottet sagt om att man skall avvakta
remissuttalandena över långtidsutredningens
förslag. Man kan fråga: Vilka
skall göra remissuttalanden över utredningens
förslag? Menar utskottet att
det finns fler myndigheter att höra än
de som blivit hörda? Om inte utskottet
menar det, är det ganska obegripligt vad
utskottet menar, ty utskottet har infordrat
yttranden från alla de parter, som
kan vara intresserade av denna punkt i
långtidsutredningens betänkande; och
alltså har remissinstanserna här redan
fått lämna sitt yttrande. Hur i rimlighe -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

tens namn kan utskottet då komma och
säga, att man först skall inhämta yttranden?
Det är väl, som jag sade, ett sådant
där skäl, som utskottet tycks ha konstruerat
enbart för att ha någonting att
skriva om, så att det blir möjligt att säga
nej till den framställda begäran om en
utredning.

Många har sagt till oss, då saken var
före i utskottet, att klämmen inte var så
bra: man borde vid denna utredning om
storstadens begränsning särskilt ta hänsyn
till ungdomen. Det är kanske inte
så riktigt att jag här inför kammaren
gör en bekännelse, nämligen den att jag
häromkvällen satt och tittade i TV-apparaten
— det är ju det som man inte skall
göra, men jag gjorde det i alla fall. Programmet
var mycket lärorikt just för
denna fråga. Man demonstrerade då
farstaområdet. Det egendomliga var nu
att Stockholms stads myndigheter tycks
ha fullständigt på känn vad det gäller,
ungefär i enlighet med vad motionären
här har yrkat. Man lät två ungdomar
framträda i TV och framställa sina önskemål.
De tillfrågades om nu farstaområdet
skall kunna tillfredsställa de unga
människornas krav på hur ett samhälle
skall se ut, och då demonstrerade man
området. När jag satt och hörde på programmet
undrade jag, om det inte hade
varit nyttigt om den begärda utredningen
fanns, så att man på grundval av
denna utredning verkligen kunde bygga
Farsta i överensstämmelse med det resultat
som utredningen kommer till. Nu
är Farsta uppkonstruerat av arkitekter.
I vad mån farstakomplexet är bra eller
ej, kan jag inte yttra mig om, men jag
vill här framhålla en sak som var ganska
lyckad. Programmet slutade med att ge
uttryck åt att farstaområdet är ungdomens
drömstad. Stockholmarna tycks
själva ha förstått att inte allt är vid beställt,
och därför menar man att just i
fråga om ungdomen och dess framtid
och dess möjligheter till lyckligare livsföring
var farstaområdet denna drömstad,
som ungdomen önskade sig.

.lag skulle vilja säga, att jag ganska
omsorgsfullt bar velat undvika eu sak,
nämligen all gå in på eu diskussion om

vad som skulle vara bra eller inte bra
i detta Stor-Stockholm. Gör man det,
kommer man just in på den fråga, som
utredningen skall ge svar på, och således
skulle man på den punkten föregripa
hela den kommande utredningen,
som man verkligen vill ha. Här kan vi
tala om olika saker. Vi kan tala om denna
stora stad, denna sköna stad. Lika bra
kan vi tala om denna fula stad. Vi kan
tala om denna stad, där kulturen har
sin hemvist, och säga att denna stad ger
åt människorna här oanade möjligheter
till ett rikt och givande kulturliv. Lika
många kan säga att staden visst inte är
kulturens hemvist —■ tvärtom, den är
beskaffad på ett helt annat sätt. Och så
kan vi fortsätta att diskutera. Vi kan tala
om hur brottsligheten stiger, hur ungdomen
är olycklig, och sedan kan vi tala
om de stora och rika möjligheter det
finns för ungdomen. Hur förhåller det
sig med alla de många problem, som
storstaden bär? Det är detta, som jag inte
tycker att man bör ge sig in på och alltför
mycket kverulera över eller, som
handelskammaren säger: man skall inte
begagna känslomässigt tänkesätt. Jag menar
att utredningen skall ge oss svaret
på det frågekomplex, som här uppställer
sig.

Till sist vill jag säga, att vi givetvis
skall behandla frågan som ett storstadens
problem. Ingen skall resonera och säga
så här: Detta är ett problem för oss, som
ni andra alls inte har med att göra; det
är en storstadens ensamma, privata angelägenhet.
Vi skall komma ihåg att det
betyder oerhört mycket för hela det
svenska folket hur dessa våra storstäder
är konstruerade, hur människorna lever
där, vilken framtid de bär i sin livsföring
o. s. v. Det är en angelägenhet för
oss alla.

.Tåg tycker inte att någon borde få den
uppfattningen, att det här är meningen
att på ett illvilligt sätt angripa denna
stora stad, härstammande från någon
avundsjuka från dem som inte har tillfälle
att få vara här. Det är inte så det
skall fattas, utan det skall i första hand
fattas såsom ett problem för storstaden
själv. Fattar vi saken på det viset, tror

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

jag att alla inser att detta är en utredning,
som vi kommer att behöva, och
det är därför, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Jag ber att som motionär
få säga några ord i denna fråga. Det
är kanske riktigt att först konstatera, att
syftet med motionen först och främst har
varit att fästa uppmärksamheten på de
stora problem, som vi sammanför under
benämningen folkomflyttningen, ur just
storstadens synvinkel. Tidigare har man
sysslat med denna fråga med utgångspunkt
från landsbygdens, eller rättare
sagt glesbygdens, problem och konsekvenserna
av folkomflyttningen. Dessa
konsekvenser är nog så klara, men tyvärr
har inläggen från den kanten ofta
upptagits såsom ett uttryck för fientlighet
mot storstaden i och för sig. Den
här motionen ville visa att befolkningsproblemet
är lika stort för storstaden
som sådan.

Man kan kanske säga att det är en tillfällighet,
att jag har valt att diskutera
just ungdomens bosättningsproblem under
den allra närmaste framtiden. Jag
skulle kunna ha tagit upp en mångfald
problemställningar till diskussion i detta
sammanhang. Men jag har funnit, när vi
nu har de stora ungdomskullarna, att
problemet om bosättningen för sextiotalets
ungdomar, deras livsföring och inpassande
i samhället, är något som vi
helt enkelt måste ta ställning till. Att
spörsmålet om hur man skall kunna passa
in sextiotalets ungdomar i samhället
är aktuellt för Stor-Stockholm, visar de
utredningar som har gjorts beträffande
den fortsatta befolkningsutvecklingen.
Det är nämligen så att den ungdom, som
i dag lever i Stockholm och som kommer
att träda in i de giftasvuxna åldrarna på
19G0-talet och då söker sig egna bostäder,
kommer inte — lika litet som dagens
ungdom — att vara ensam i konkurrensen
om bostads- och arbetstillfällena i
Stor-Stockholm. Det är tvärtom så att de
långsiktiga utvecklingstendenserna för
Stor-Stockholm helt enkelt visar att nä -

ra hälften, nämligen ej mindre än 40
procent, av hela vårt lands totala befolkningsökning
i de produktiva åldrarna
kommer att falla på Stor-Stockholms andel.
Det betyder att inflyttningen till städerna
kommer att fortsätta, om ingenting
sker, och det betyder, som sagt, att
de ungdomar som så småningom bereder
sig att träda ut i livet och som redan nu
finns inom storstadens hank och stör
kommer att få vidkännas en mycket kraftig
konkurrens. Redan 1953 visade en utredning
att icke mindre än 62 procent
av alla landets bostadssökande fanns i
våra tre största städer.

Det finns också andra intressanta sammanhang
i denna fråga, vilka jag skall
be att få stanna vid ett ögonblick. Jag
tänker bland annat på den förändring i
strukturen hos storstaden, som håller på
att ske i våra dagar. Jag beklagar faktiskt
att utskottet inte velat förstå den
argumentering som förts exempelvis från
regionplanekontorets sida och från Stadsförbundets
sida, där man börjar få klart
för sig att denna strukturförändring inom
storstaden är ett problem som måste
angripas.

Jag har fått alldeles färska uppgifter
från Amerika om vad som håller på att
ske inom storstäderna där. Det är en utveckling,
som jag tror att en kännare av
Stor-Stockholms förhållanden måste
medge är på väg även när det gäller vår
huvudstad. Det är helt enkelt så att i varje
storstad pågår en förskjutning från
kärnan ut till omgivningarna. När Stockholms
bostadsfråga diskuteras i dag hör
man ofta sägas, att vi kan lösa en betydande
del av det problemet genom att sanera
innerstaden. Jag tror att utvecklingen
visar att man inte löser något bostadsproblem
med en sanering av stadskärnan,
tv stadskärnan tas alltmer i anspråk
för förvaltning, handel, köpenskap o.
d., och det blir inget utrymme över för
bostäder. Utvecklingen kommer i stället
att gå dithän att folk kommer att flytta
till hebyggelseenheter allt längre från
stadskärnan. Det är vad som håller på
att ske i Amerika. Där kan man också
iakttaga det förhållandet, att den burgnare
befolkningen flyttar ur städerna,

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

och in flyttar i stället framför allt den
färgade befolkningen med sin svagare
köpkraft. Det betyder att städernas kärnor
håller på att utarmas.

Dagens stora problem är helt enkelt
hur man skall kunna lösa trafikfrågan
till och från dessa satellitsamhällen, som
uppstår omkring storstäderna, i vissa fall
på mycket långa avstånd, kanske åtskilliga
mil, från stadskärnan. I en av New
Yorks ledande tidningar kunde man för
någon tid sedan läsa några rader, som
faktiskt kan vara värda att erinra om i
detta sammanhang. Det heter i New York
Herald Tribune bland annat följande:
»Vi måste göra klart för oss att denna
våldsamma förändring skett på endast
några få år mitt under näsan på oss utan
att vi riktigt vetat vad som inträffat.»

Det framgår att Förenta staternas befolkning
under senare år har ökat med
nära 12 miljoner. Av dessa 12 miljoner
kommer icke mindre än 10 miljoner på
storstädernas satellitsamhällen. Förorternas
invånarantal har sålunda sedan 1950
ökat med 28 procent. De stora städerna
däremot har upphört att växa praktiskt
taget. Man anger en siffra på 3,8 procent
sedan 1950 utan att vilja ange den som
fast. Däremot visar det sig att de mindre
städerna klarat sig relativt väl. De redovisar
en högre befolkningstillväxt än
storstäderna. Man har räknat ut att 1975
skulle storstaden New York räkna 19
miljoner invånare, men av dem kommer
ej mindre än 85 procent att bo utanför
själva staden i dess drabantsamhällen.

Någon kanske invänder, att dessa iakttagelser
inte är tillämpliga på Stockholm
och att den här relaterade utvecklingen
inte kan vara avgörande för vårt sätt att
se på saken. Nej, vårt sätt att handla kan
givetvis inte påverkas därav, men det är
väl ändå eu fingervisning om vart utvecklingen
håller på att gå. Jag tror att
man helt enkelt är tvingad att ta ställning
till dessa problem förr eller senare,
och helst förr.

Nu har långtidsutredningen i sitt utlåtande
gått ut ifrån att man måste på
ett eller annat siitt medverka till en begränsning
av storstädernas tillväxt, om
man inte vill ha hela samhällsbyggnaden

snedvriden här i landet. Motionen har
hakat på detta konstaterande. Jag anser
att vi utan något som helst dröjsmål bör
få till stånd den i motionen begärda utredningen.

De har tidigare sagts här i debatten av
en föregående talare att remissinstanserna
är praktiskt taget enhälligt med om
den synen på problemet. Utskottet har
också faktiskt kommit fram till den meningen,
att nog skulle detta problem vara
värt att utredas och vetenskapligt belysas.
Men i sin slutkläm förklarar utskottet
ändock att man inte kan tillstyrka
motionen, eftersom man inte anser
det vara möjligt att verkställa denna utredning.

Det är ganska intressant att läsa utskottets
utlåtande så till vida att det där
säges, att motionären bara tagit upp en
isolerad, begränsad del av problemet,
d. v. s. ungdomens bosättningsfrågor.
Därför kan man, förklaras det, inte vara
med om en utredning i detta sammanhang.
Jag tillåter mig då hänvisa till bankoutskottets
utlåtanden över liknande
motioner under tidigare år, där det tvärt
emot sagts att motionären tagit upp ett
så stort problem i ett sammanhang att
man för den skull inte kan vara med om
att tillstyrka en utredning. Jag måste
verkligen fråga: Vad skall man egentligen
föreslå för att det skall vara acceptabelt
för ett riksdagsutskott?

Jag vill sluta, herr talman, med att
konstatera att de avgivna remissvaren är
så positiva, för att inte säga uppmuntrande,
för motionären att även om det
kanske blir ett avslag denna gång —
andra kammaren har för resten redan
avslagit motionen — kan man kanske
våga att nästa år komma tillbaka med
problemet till ny behandling under större
förhoppning att det då skall vinna
riksdagens gehör.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! När denna fråga om storstädernas
begränsning nu återigen tagits
upp till diskussion slår det en kanske
allra först att motiveringen i år är något
annorlunda än vad den har varit under

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

tidigare år. När denna fråga tidigare har
tagits upp från landsbygdens sida har
man främst kritiserat storstädernas tillväxt
och koncentrationen av befolkningen
dit med utgångspunkt från landsbygdens
speciella problem. Man har med
andra ord sett problemet ur landsbygdens
synpunkt och befarat fortsatt avfolkning
av landsbygden. När frågan i år
kommer upp igen har man en helt annan
motivering för sin framstöt. Nu tar
man upp frågan med utgångspunkt inte
ifrån landsbygdens utan ifrån storstadens
egna problem. När man ger sig på
det konststycket diskuterar man, såsom
det ordagrant säges i ett reinissutlåtande,
storstadens tillväxt sedd med den för
storstaden främmandes ögon. Det är så
sant som det är sagt.

Man diskuterar och kritiserar storstadens
tillväxt med, måste jag tyvärr säga,
många gånger rätt obestyrkta förmodanden.
Här säges t. ex. att storstadens
produktivitet är låg, att storstaden är
tärande mer än närande. Detta påstående
gör man utan att t. ex. ta hänsyn till
att de 15 procent, som Stor-Stockholms
befolkning utgör av hela landets befolkning,
till staten lämnar inte mindre än
30 procent av statens samlade skatteintäkter.
Man framhåller vidare att storstaden
för att fungera är beroende av
större investeringar än andra bebyggelsetyper.
Det påstås vidare att storstäderna
har högre driftkostnader och att
storstaden bjuder sina invånare en både
lekamligen och andligen sämre miljö
än vad mindre samhällen på landsbygden
kan göra.

Man lägger, som jag redan nämnt,
inånga gånger upp problemet med utgångspunkt
från förutfattade meningar.
Om nu storstaden utgör ett problem, vilken
den helt säkert är, tjänar det ingenting
till att göra detta problem vare sig
större eller märkligare än vad det är.
Det är ju här ingalunda fråga om ett enbart
svenskt problem. Tvärtom ligger
det väl så till att Stor-Stockholms andel
av landets samlade befolkning är långt
mindre än huvudstadens andel av befolkningen
i andra länder. Redan i det
avseendet är det alltså en stor skill -

nad. I den mån det existerar ett problem
på detta område är problemet alltså mycket
mindre i Sverige än i andra länder.

När man sedan talar om industriens
lokalisering är det ju ingalunda så att
industrien växer i Stockholm och dess
förorter. Tvärtom minskar industribefolkningen
i Stor-Stockholm år efter år.

Herr Torsten Andersson säger, om jag
inte missuppfattade honom, att snart blir
det väl så att landets halva produktiva
befolkning kommer att finnas i StorStockholm.
Jag ber då att få citera ett
par ord från docent Gösta Ahlbergs
prognos för Stor-Stockholms tillväxt,
som visar att Stor-Stockholm alltsedan
år 1910 har vuxit i praktiskt taget samma
takt som landets tätorter i allmänhet.
Stor-Stockholms andel av stadsnäringarnas
befolkning i arbetsåldrarna 15—65
år har under hela den undersökta perioden
varit tämligen konstant och uppgår,
herr Torsten Andersson, till 18 å 19 procent
och visar ingen tendens att öka. Vad
beträffar näringslivets utveckling i StorStockholm
har lokaliseringssträvandena
när det gäller industrien lyckats rätt väl.
Problemet ligger väl närmast på handelns
område. Vidare ökas befolkningens
andel inom de yrkeskategorier som
har med undervisningen och förvaltningen
att göra. På denna sistnämnda punkt
pågår just nu en utredning, och det kan
vara rätt intressant att avvakta dess resultat
för att kunna se vad det finns för
möjligheter att komma till rätta med
förhållandena på det området.

Här har också talats om långtidsutredningen.
Herr Wolgast kritiserade utskottsmajoriteten
för att den inte vågat
ansluta sig till motionen. Han sade att
det inte alls var nödvändigt att invänta
några remissvar beträffande långtidsutredningen,
eftersom dessa redan hade
kommit in. Utskottet liar inte heller motiverat
sin ståndpunkt med att några remissvar
borde inväntas. Tvärtom står
det i utskottets utlåtande att remissvaren
har ingivits. Däremot säger utskottet
att dessa utgör ett mycket omfattande
material, som för närvarande ligger under
bearbetning i samtliga departement,
och utskottet förklarar att det vore vär -

Onsdagen den 22 mai 1957

Nr 19

Om utre

defullt att avvakta vad denna bearbetning
av det omfattande materialet kommer
att ge. Detta är ett av skälen. Ett
annat är att riksdagen nyss beslutat en
utredning om förflyttning av förvaltningar
utanför Stor-Stockholm. Ett tredje
skäl — om det nu skulle behövas något
sådant — är den utredning om storstädernas
problem som har tagits upp
inom Europarådet och till vilken Sverige
har möjligheter att lämna sitt bidrag.

Jag tycker, herr talman, att dessa motiv
för utskottets uppfattning är tillräckliga
och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson lyckades
grundligt missförstå mig. Jag ber att få
återge vad jag hade skrivit — jag kanske
inte läste upp det så klart: »Om man
antar att avflyttningen från jordbruket
fortsätter i samma takt som hittills och
att Stor-Stockholms andel av stadsnäringsbefolkningen
förblir i stort sett
oförändrad, skulle Stor-Stockholms andel
av hela landets befolkning i åldern
15—65 år öka från 15 procent år 1950
till 17 procent år 1970. Detta skulle innebära
att av hela ökningen i dessa åldrar
40 procent skulle komma på StorStockholm.
»

Vad jag menade var alltså att 40 procent
av ökningen i åldrarna 15—65 år
kommer på Stor-Stockholm. Inte ens jag
med min inställning till den här frågan
inbillar mig att halva Sveriges befolkning
kommer att finnas i Stockholm. Jag
kan väl aldrig tro att det någonsin kommer
att bli så.

Sedan vill jag korrigera lierr Jansson
på ännu en punkt, nämligen när lian talade
om fördelningen av skattebetalandet.
Det skulle vara intressant att veta
hur mycket folket ute i landet över sina
skatter betalar till de statstjänstemän och
andra som lyfter sin lön i Stockholm.
Jag tror inte att man kan stanna vid att
nämna de 15 procent, han talade om,

6 Forsla kammarens protokoll 1957. Nr It

•dning rörande storstädernas begränsning
utan man måste säkert gå åtskilligt djupare.

Det sades här att om nu storstaden erbjuder
ett problem, så tjänar det i alla
fall ingenting till att göra det större än
det är. Ja, har vi gjort det större än det
är? Jag vill rekommendera herr Jansson
att ännu en gång läsa remissyttrandena.
Kan det verkligen förhålla sig på
det sättet att regionplanenämnden har
fel, att arbetsmarknadsstyrelsen har fel,
att byggnadsstyrelsen har fel, att Stadsförbundet
har fel o. s. v. och att bara
herr Jansson och i någon mån riksdagens
beredningsutskott har rätt? Jag är,
herr talman, nog ohyfsad att vilja påstå
att det inte är på det sättet, utan att felet
ligger någon annanstans, och herr
Janssons inlägg har styrkt mig i att jag
bör vidhålla mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag begärde kanske
egentligen ordet i onödan. Jag fick nämligen
den uppfattningen att utskottet icke
hade någon redobogen försvarare i
denna fråga, och som jag tillhör utskottet,
utan att dock ha varit i tillfälle att
deltaga i behandlingen av detta specifika
ärende, ville jag det oaktat ila utskottets
majoritet till undsättning.

Det ämne, som här diskuteras, är ju
bekant för var och en som under årens
lopp haft möjlighet att följa samhällsdiskussionen.
Det erinras också i utskottets
utlåtande om att frågan länge har varit
uppe i den offentliga debatten och att
spörsmålet redan har belysts genom ett
ganska vidlyftigt utredningsarbete.

Jag uppmärksammade att herr Torsten
Andersson i sitt första inlägg, som jag
delvis hörde, gav sig in på att ge några
glimtar från den amerikanska utvecklingen
på detta område. Den leder onekligen
i erinran hur utvecklingen — inte
bara i Amerika utan även i vår och i
andra världsdelar — försiggår på mycket
likartat sätt, ja är av enhetlig natur.
Tendensen är för närvarande den, att
folk lämnar storstadens — stenstadens

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

— område och i stället bosätter sig i
kransbebyggelser omkring storstäderna.
Det är en företeelse, som herr Andersson
mycket riktigt antydde i sitt första anförande,
som under de senaste årtiondena
i hög grad har kännetecknat den
amerikanska utvecklingen. Men om vi
tänker rätt efter, kan vi konstatera att
detta är en tendens som för närvarande
också kännetecknar ett stort antal av
våra svenska industristäder. Det sammanhänger
naturligtvis med svårigheterna
att under byggnadskvoternas tvång få
en tillräcklig bostadsbebyggelse i gång
inom de egentliga stenstäderna. Detta
leder till att bosättningen sker en halv
mil eller en mil från städerna. Man kan
nog säga att det här till att börja med
var fråga om mer eller mindre improviserade
villastäder, men dessa ordnas nu
med större målmedvetenhet. Man har
nämligen kunnat konstatera, att folk är
intresserade av att välja en dylik form
av bosättning, även om vederbörandes
arbetsplatser är belägna i den närliggande
staden.

Jag minns att jag hade uppe detta
ämne till diskussion under den senaste
valrörelsen. Jag märkte då, när jag kom
i kontakt med folk på olika platser, att
det fanns ett verkligt stort intresse för
denna sak, därför att var och en kunde
knyta an till näraliggande erfarenheter
i respektive bygder.

Jag tror alltså att det på detta område
är en utveckling i gång, som är av mer
eller mindre automatisk natur. Den är
ytterligt intressant, och resultaten av
denna nya uppläggning av bosättningen,
sedda i samband med den äldre stadsbebyggelsen,
har nog inte ännu helt gett
sig till känna utan bör avvaktas.

Just på grund av denna utveckling
kommer nog åtskilliga av våra landsbygdskommuner,
särskilt de som kommer
att vara belägna i kransområdena
kring våra städer, att få den påspädning
av sitt skatteunderlag som de av begripliga
skäl törstar efter. Hur det sedan går
i mera avlägset belägna bygder är ett
särskilt problem; i det fallet tror jag
inte det finns mycket att göra. Vi har
nog att i stort sett räkna med en sam -

manläggning av befolkningen i vissa
större befolkningsområden kring en industriell
verksamhet, lokaliserad till städer
eller större tätorter som kärna.

Den utvecklingen befordras av våra
egna åtgöranden i detta hus på olika
områden. Jag skulle som exempel kunna
nämna skolpolitiken, som ju också
befordrar en utveckling i denna riktning,
därför att den av naturliga skäl i
sin uppläggning måste ta särskild hänsyn
till centralskolornas placeringsorter.

Herr Jansson har framhållit några av
de synpunkter, som utskottet har gjort
sig till tolk för, varför jag inte behöver
tränga så djupt in i ämnet, som jag ursprungligen
trodde skulle bli nödvändigt,
med utgångspunkt från utskottets
yttrande. Jag vill emellertid inlägga en
mild gensaga, när herr Andersson här
söker göra gällande att samtliga de remissinstanser,
som yttrat sig i detta fall,
med hänförelse skulle ha slutit upp kring
motionärernas önskemål. Det kan man
knappast säga; de har uttryckt en allmän
sympati — liksom också utskottet
gjort — för motionens syfte, men det
göres vissa distinktioner, bestående däri
att man påpekar skillnaden mellan forskning
och utredning. Denna uppdelning
skymtar t. ex. i arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande och understryks särskilt i
Industriförbundets remissvar över motionerna.
Industriförbundet påpekar att
först måste med denna fråga sammanhängande
problem grundligt utredas enligt
vetenskapliga metoder. Sedan detta
skett eller, som det ordagrant heter,
»först sedan dessa grundläggande problem
närmare belysts genom efter vetenskapliga
grunder bedriven forskningsverksamhet,
är det enligt Industriförbundets
uppfattning någon mening i
att utreda», d. v. s. att göra frågan till
föremål för en parlamentarisk utredning.

Man skall ha fakta klara för sig, så
att folk kan bedöma dessa. Annars skulle
det bara betyda, att man tillsatte en
parlamentarisk utredning, som eventuellt
blev utgångspunkten för vissa äskanden
om pengar till vetenskaplig forskning.

Liknande synpunkter anlägges också

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

av Stockholms handelskammare. Svenska
landskommunernas förbund yttrar sig
försiktigt. Det lovar ingenting bestämt,
utan vill avvakta infordrade remissyttranden
över långtidsutredningen.

Sedan har utskottet självt i sitt yttrande
framhållit en väsentlig sak, som
herr Jansson kanske inte markerade så
som den är förtjänt av, nämligen att
hela denna företeelse är internationell
till sin natur. Följaktligen är det av stort
intresse att Europarådet har tillsatt en
kommitté med uppdrag att verkställa en
för hela världsdelen gemensam utredning
om dessa spörsmål. Det kunde därför
vara skäl, innan vi själva ger oss i
kast med denna sak, att via detta forum
erhålla en allmän översikt över problemet.
Därvidlag är det att lägga märke till
att på det internationella området, där
man av naturliga skäl har detta problem
mera in på livet än vi har, har forskningar
och vetenskapliga undersökningar
varit i gång sedan länge.

Utskottet framhåller också att även
Kungl. Maj :t sedan ganska lång tid tillbaka
tagit initiativ på detta område. Det
gör att man ställer sig tveksam till att
förorda ytterligare en utredning. Beredningsutskottet
är ju till för att avvärja
dylika risker, att undvika, att den ena
utredningen griper in på den andras område,
så att det blir ett tårta-på-tårta-arbete.

Beredningsutskottets uppgift är som
sagt — åtminstone har jag uppfattat den
så — att avvärja dylika risker, och den
uppgiften har utskottet, enligt vad jag
kunnat finna, fyllt på ett måttfullt sätt
i detta sammanhang. Jag tror att det är
ganska svårt att jäva dess argumentering,
som icke är på något sätt fientligt inställd
mot de syften, för vilka motionärerna
gjort sig till talesmän, men som
dock leder till konklusionen att man i
dagens läge bör vänta och se.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! 1 mitt anförande talade
jag något om beredningsutskottets inställning
till motionen, och här kommer
herr Arrhén och lägger fram för oss beredningsutskottets
program för sin verk -

samhet. Han säger att beredningsutskottet
skall avvärja varje begäran om utredning.
Jag tycker, herr Arrhén, att det
låter litet egendomligt. Så har jag inte
uppfattat mitt medlemskap i beredningsutskottet,
men det är kanske riksdagens
mening att det skall så vara. Man får ju
ett intryck av det, då man finner att
våra utskottsutlåtanden ständigt kommer
på sladden. Det är, tror jag, nu femte
gången som detta utlåtande slänges
undan. Därför förvånar det mig inte att
man får den uppfattningen, att vi skall
sitta i utskottet för att säga nej. Jag får
emellertid opponera mig mot en sådan
inställning till utskottsarbetet. Vi kan
också säga ja. »Avvärja» tycker jag var
ett mycket kraftigt ord, herr Arrhén.

Herr Arrhén citerade även yttrandet
av Svenska landskommunernas förbund.
Det står där: »Remissyttrandena över
betänkandet bör avvaktas innan ställning
tages till frågan om den föreslagna
utredningen.» Ja, så mycket står det här,
men om man läser yttrandet, som inte
är refererat i sin helhet i utskottets utlåtande,
står det någonting annat, nämligen
att förbundet inte avgivit något
yttrande över långtidsutredningens betänkande
och därför ansett sig förhindrat
att avge något yttrande över det föreliggande
förslaget. Här citerade nog
herr Arrhén inte riktigt rätt. Jag har
också uppfattat det så, att man skulle
kunna driva en utredning på det sättet
att man tillät utredningen att göra en vetenskaplig
forskning och inte säger att
det skall vara vetenskaplig forskning
först och utredning sedan. Jag förstår
inte, varför inte dessa saker skall kunna
kombineras. Det sker ju ganska ofta när
det gäller utredningar.

Herr Jansson talade om att Stockholms
stad växer, och att det inte var
onaturligt, om man tänker på förhållandena
i alla andra städer. Jag har förut
varnat för att man här skall försöka sig
på några diskussioner, om det exempelvis
är dyrare att bygga ut trafikmöjligheterna
i Stockholm än i en landsort.
Jag tror att man inle kan träffa något
avgörande om del ena eller det andra,
innan man närmare sett på den saken.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

Sedan tycker jag att herr Janssons
yttrande var mycket bra. Jag sade ju att
när man vågar resonera om Stockholm,
är det precis som om man närmade sig
den sköna i den mycket otrevliga avsikten
att förolämpa Mälardrottningen, och
då säger man att detta väl är en sak som
vi egentligen inte har att göra med. Ungefär
så menade herr Jansson. Han säger
ju att man måste so på denna stora
stad med den stora stadens egna ögon;
man skulle vara genomträngd av det
egendomliga väsens egenart, som man
kunde kalla för Stockholms stad, och när
man fått det i blodet kan man med de
rätta kärleksfulla ögonen bedöma hithörande
förhållanden. Den utomstående
skall däremot helt lägga ned sin talan.
Så ungefär fattade jag uttrycket, att man
skall se på storstaden med storstadens
egna ögon. Nu är det ju möjligt att man
inte har gjort det. Jag skulle emellertid
vilja fråga: Regionplanenämnden har
väl ändå gjort det? Den om någon ser
val på storstaden med storstadens egna
ögon —• det kan väl inte bortresoneras
— ty det är ju just detta organ för
Stockholms stad med förorter som skall
träffa de slutliga avgörandena hur det
hela skall planeras, och den talar om en
förutsättningslös och vetenskaplig undersökning
av orsakerna till storstädernas
växande och om denna utvecklings
samhällsekonomiska, närings- och stadsbyggnadsmässiga
och sociala konsekvenser.
Nämnden har således inte så värst
mycket emot att en sådan utredning
kommer till stånd, och den förstår väl
mer än andra vilka svårigheter som möter.
Därför tror jag nog att även om man
kanske inte har de speciella ögonen för
storstadens problem, må det tillåtas en
att ändå anse att en utredning skulle vara
välbehövlig för alla parter.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju tråkigt att höra,
att herr Wolgast blev så nedstämd
av mitt yttrande om allmänna beredningsutskottets
arbete och uppgift. Jag
tror emellertid att han kanske tolkade
mig litet för fränt. Det är allmänt bekant,

att till detta utskott hänvisas alla motioner
som begär utredning. Allmänna beredningsutskottets
primära uppgift måste
då vara att till en början se efter, huruvida
icke den begärda nya utredningen
redan täckes av befintliga utredningars
arbetsuppgifter. Det är en tämligen
maktpåliggande uppgift man därmed pålägger
utskottet, eftersom vi för närvarande
har, jag skulle tro, uppåt 200 utredningar
i funktion. Av kostnadsskäl
och andra orsaker är statsmakterna naturligtvis
inte intresserade av att sätta
i gång utredningar i onödan. Man vill
undvika ett tårta-på-tårta-arbete, som jag
nyss uttryckte det. Jag har alltså inte på
något vis yttrat mig ringaktande om beredningsutskottets
höga uppgift i dessa
sammanhang. Den kräver en stor förmåga
av omdöme och överblick.

Det är vidare riktigt, som utskottet har
påpekat, att själva problemet redan är
föremål för behandling, i den mån det
skulle innefatta åtgärder mot den s. k.
flykten från landsbygden. Det är vidare
upptaget i den pågående stora utredningen
angående decentralisering av den
statliga verksamheten. Ett flertal utredningar
behandlar vissa kommunikationsoch
elkraftfrågor, såsom utskottet nämner
på s. It i utlåtandet. Utskottet hänvisar
också till 1953 års trafikutredning.
Som en mer internationell bakgrund till
det hela nämner man slutligen de utredningar
på detta område, som pågår i
Europarådets regi. Jag tycker att detta
på ett ganska bindande sätt visar, att vi
har garantier för att dessa spörsmål i
framtiden kommer upp till allvarigt bedömande
även hos oss.

Jag ber fortfarande, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Wolgast riktade sig mot den tanken
att utskottets uppgift är att avvärja utredning.
Jag vill bara göra den lilla reflexionen:
Hur skulle hela utredningskvarnen
i vårt land se ut, om inte utskotten
toge såsom en av sina väsentliga

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

uppgifter att avstyrka motioner som föreslår
utredning? Det kommer ju hundratals
sådana motioner varje år.

Vad sedan beträffar remissyttrandena
om en utredning i denna speciella fråga,
skulle jag nog vilja säga både till herr
Andersson och till herr Wolgast, att ni
skall åberopa regionplanenämndens yttrande
med en viss försiktighet, ty det är
sällan man ser, att tankegångarna i en
motion blir så nedgjorda av en remissinstans
som just i det yttrandet beträffande
motionen här. Regionplanenämnden ställer
sig inte främmande till tanken på en
utredning, men avvisar praktiskt taget
lielt motionärens motivering för en sådan
utredning.

Det gör också utskottets majoritet. Jag
och flera med mig är ingalunda främmande
för önskemålet om en utredning
på detta område, och jag gör knappast
något avslöjande, om jag säger att jag
personligen i utskottet tillhörde dem
som var mycket positivt inställda till motionen.
Vad meningarna delade sig om
var egentligen tidpunkten för en sådan
utredning. Vi vill se resultaten av pågående
utredningar och närmast avvakta
bearbetningen av remissvaren beträffande
långtidsutredningens betänkande. Något
annat är det inte delade meningar
om.

För min del vill jag till sist barn tillägga,
att det inte alls är omöjligt att fler
motioner kommer att begära utredning
om storstadsproblemen, men det kan ju
tänkas att motiveringarna då kommer
att skilja sig från de ensidiga landsortssynpunkter,
som bar förts fram i denna
motion.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag bar inte haft tillfälle
att lyssna till hela debatten och
skall därför inte gå in i någon polemik,
men då jag är mycket intresserad av
denna fråga och bar sysslat något med
den, skall jag bo att få anföra några synpunkter.

Inledningsvis vill jag säga, att jag inte
tror alt det är riktigt att begränsa en

utredning av dessa frågor till problemet
Stor-Stockholm och frågorna om ungdomens
trivsel och utkomstmöjligheter i
storstaden och om hur man på bästa
sätt skall påverka strukturutvecklingen
och genomföra sociala anordningar av
olika slag. Är det inte bättre att stämma
i bäcken än i ån? Vi skall väl ändå inte
försöka sätta upp något slags stadsmur
kring Stockholm och andra stora städer
för att söka mota bort dem som strömmar
till storstäderna, utan vi bör väl
närmast observera problemen ute på
landsbygden, de krafter som där verkar
och som medför att så många människor,
främst unga, lämnar landsbygden och
strömmar in till storstäderna.

Jag är fullt medveten om att detta
hänger ihop, men jag tror inte att vi
bara skall se på den ort där folk hamnar
utan också på utvecklingen och förhållandena
i de bygder, från vilka människorna
bryter upp. Vi är ju alla fullt
medvetna om att det försiggår en stark
uttunning av landsbygdens befolkning,
och alla vi som bor på landsbygden och
sysslar med dessa problem vet att det
skapar stora svårigheter som sannerligen
inte är så lätta att komma till rätta med.

Men när det gäller vidtagandet av åtgärder
för att söka komma till rätta med
dessa problem så tror jag inte att man
kan vinna så mycket genom att utreda
förhållandena enbart i Stor-Stockholm,
utan vid mina funderingar över dessa
frågor har jag kommit till resultatet, att
man nog måste företaga vissa regionala
undersökningar. Jag tror att det är av
stor betydelse, på vilket sätt man i storkommuncrna
och i de mindre landsortsstäderna
ordnar med sysselsättningsmöjligheter,
ty det bör finnas möjligheter
att om industrier, hantverk och serviceanordningar
kan förläggas till vissa tätorter,
så kan dessa suga upp befolkningen
så att man inte bildligt talat med
detsamma tar flygplanet från hembygden
till Stockholm utan stannar kvar och får
sysselsättning, service och trivsel i eu
sådan tätort.

Vissa utredningar härom pågår — såsom
det påpekats — redan dels inom
kommunerna, dels inom liinen. Lands -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Om utredning rörande storstädernas begränsning

tingen har därvidlag en stor uppgift att
fylla.

För några år sedan väcktes från bondeförbundshåll
motioner om att det skulle
inrättas en socialpsykologisk institution
vid lantbrukshögskolan i Ultuna. Jag
tillhörde dem som gick på avslag på motionen
men fick i jordbruksutskottets utlåtande
intaget ett uttalande om att det
borde företagas särskilda undersökningar
om hur de samhällspsykologiska förhållandena
och krafterna verkar på
landsbygden. Denna utredning borde helt
koncentreras till universitetets institution.
Jag har verkligen förvånat mig
över att professor Segerstedt, som är
chef för institutionen, inte mer aktivt
sökt bygga ut den. Det har visst funnits
en amanuens som sysslat med undersökningar
av landsbygdsfrågorna.
Det är här som jag tycker att en utbyggnad
borde ske. Jag förvånar mig
över att herr Wolgast kan säga, att här
skall vi ha en utredning som skall syssla
med stockholmsproblemet och samtidigt
bedriva vetenskaplig forskning om
det. Det kan jag inte förstå, ty vetenskaplig
forskning varken börjar eller tar
slut utan är som en fortlöpande kedja
med uppgift att undersöka de skeenden
som försiggår. Men om man vill koncentrera
sig på och få till stånd en upprustning
av denna forskningsinstitution
vid universitetet, så tror jag att man gör
en mycket god gärning, ty kan man
undan för undan spåra upp och komma
underfund med de krafter som får ungdomen
att flytta från landsbygden till
städerna, kan man också få en vägledning
om vilka praktiska åtgärder man
skall vidtaga för att söka få ungdomen
kvar på landsbygden.

Jag har vid mina funderingar i denna
fråga kommit fram till att vi bör hjälpa
ungdomen att göra vissa omvärderingar
av yrkesuppgifterna och av trivselförhållandena.
Inte minst bör man lära
ungdomen att värdesätta arbete och bostad
ute i fria naturen i stället för att
bo efter cementerade gator.

När jag var hemma i påsk, för att ta
ett exempel, fick jag sällskap på bussen
med en bondhustru från min födelse -

bygd, Ovanåker. Jag började fråga henne
hur hon hade det med sina söner.
Två av dem är bönder, men den yngste,
Erik, har annan sysselsättning. Han har
kontorsarbete. Då jag frågade henne litet
närmare om sönerna, så talade hon
först om att de två äldsta var välbärgade
bönder. Men Erik då, frågade jag.
Jo, svarade hon, kan du tänka dig att
han har kommit så långt, att han har
en sysselsättning som gör att han får ha
krage på sig när han arbetar. Det är
denna uppskattning av manschettyrkena
— han kan ha krage på sig — som gör
att vi bör hjälpa ungdomen att få till
stånd en omvärdering av arbetsuppgifterna,
så att man får en riktig värdesättning
av ett gott hantverk och ett gott
kroppsarbete. Nu tror jag att genom den
förbättrade yrkesutbildning och det som
kommer att ske allteftersom den nioåriga
skolan med sina praktiska linjer
utvecklas, kommer man med den ökade
yrkesskickligheten också fram till en
högre värdering av de praktiska yrkena,
och det medför att man får större förutsättningar
att kunna hålla ungdomen
kvar ute på landsbygden.

Jag har med största intresse studerat
särskilt förändringen inom skogsarbetarkåren.
Jag har under den tid jag varit
bonde sedan snart 30 år varit medlem
av skogsarbctar- och flottningsarbetarförbunden,
och jag vet hur förhållandena
där var tidigare och jag vet hur de är
nu. Jag måste säga att det skett en väsentlig
förändring i den uppfattning om
skogsarbete, som de skogsarbetare nu har
som bor i allmänna och av bolag, och jag
hoppas även av enskilda skogsägare, inrättade
skogsstationer och skogsförläggningsorter,
där de har goda bostäder. De
känner sig där mera människovärdiga
och mera likvärdiga med andra samhällsgrupper,
och det ligger därför nära till
hands att tänka att han gärna stannar
kvar i skogsarbetet och ändå känner sig
som en uppskattad medborgare. De psykologiska
synpunkterna spelar här stor
roll. Detta är ett betydande uppfostringsproblem
och därför är det yrkesundervisning
och en omvärdering av
uppfattningarna om yrken och syssel -

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Om utredning rörande storstädernas begränsning

sättningsort, som måste till, om vi verkligen
skall kunna åstadkomma en förändring
härvidlag.

Jag vill sedan, om man nu kommer dithän
att samhället skall vidta vissa åtgärder,
till reservanterna ställa den frågan:
Hur långt är man villig att gå? En
av de mest betydelsefulla frågorna gäller
väl industriens lokalisering. Vi har nu
inom arbetsmarknadsstyrelsen en avdelning
som sysslar med dessa rådgivningsfrågor.
Men om man läser de yttranden,
som finns i motionshäftet, framgår därav
att det från företagarliåll sägs att man
visst är glad över upplysning och rådgivning,
men man säger: »Kom inte och
bestäm var vi skall förlägga våra industrier
och företag, ty vi måste ta hänsyn
till rent ekonomiska förhållanden och
inte bara till önskvärda lokaliseringsproblem!»
Om vi inte är beredda att vidta
tvångsåtgärder för att dirigera industrien
och dirigera bebyggelsestrukturen
och bebyggelsens utveckling vill jag fråga:
Vart kommer vi då med en utredning? •lag

kommer, herr talman, efter detta
resonemang fram till att en av de viktigaste
uppgifterna är att vi kan få till
stånd en samhällspsykologisk undersökning
av de krafter, som verkar på det
sättet, att folk flyttar från landsbygden.
Vi bör undersöka vilka möjligheter vi
har via tillståndsgivningen när det gäller
bebyggelseområde, via rådgivning
och sådant när det gäller lokalisering
av industrien och även när det gäller förläggning
av de institutioner och styrelser
och övriga anläggningar, som staten
förfogar över, att motverka flykten från
landsbygden.

När det gäller utredningar anser jag
emellertid att det är riktigt och nödvändigt
att man inom länen — länen är ju
betydande administrationsområden —
och inom landstingen, som har en stor
bestämmanderätt, och inom kommunerna,
ty när det gäller verkställighetsåtgärder
på samhällets område skall ju besluten
fattas genom dessa organ, företar de
överväganden, som skall ske.

Till sist tror jag att det är nödvändigt
att statsmakterna på olika sätt söker un -

derlätta för länens organ och för de kommunala
organen att vidta åtgärder för att
motverka flykten från landsbygden, som
jag tror håller på att gå för långt och som
det är ett samhällsintresse att söka hindra.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Jag ber bara att få uttrycka
min glädje över att herr Jonsson
har en ytterligt positiv inställning till
dessa frågor. Jag sattEara och i mitt stilla
sinne rekapitulerade vad som hänt under
de gångna åren.

Den regionala planering, som herr
Jonsson talade om och ansåg var så
nödvändig, föreslogs från bondeförbundshåll
i en motion år 1953, där man
redogjorde för de erfarenheter som man
vunnit inom ett visst regionplaneområde
och där man påvisade att det var
möjligt att inom regionplaneringens ram
lösa förutsättningarna för en lokalisering
och en befolkningsfördelning efter
förnuftigare grunder. Denna motion
vann ingen förståelse i riksdagen.

Det finns anledning att erinra om en
annan stor bondeförbundsframstöt ett
par år senare i denna fråga. I detta fall
var det fråga om en kartläggning av hela
problemet, men denna framställning gav
inte något direkt resultat. Jag vilt erinra
om att för två år sedan väcktes från
bondeförbundshåll en motion, i vilken
krävdes en allmän översyn av förvaltningen
och eventuellt en decentralisering
av denna, vilket regeringen nu beslutat
om. Inte heller denna motion vann riksdagens
bevågenhet.

Denna gång frågar herr Jonsson, varför
man skall ta upp en diskussion ur
den synvinkel, som motionären har
gjort. Jo, helt enkelt därför att man trodde
sig kunna lura den vaksamma opinion,
som är representerad av beredningsutskottet
och få den att nappa på
en utredning. Men inte ens detta gick.
.lag får säga att jag många gånger fått
höra att man iir en ropandes röst i ök -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

nen. Med beklagande finner jag att även
herr Jonsson måste tillhöra denna kategori.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wolgast begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Wolgast begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 41.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Ang. storstockholmsområdets administration Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner om åstadkommande
av en arbetsduglig administrativ enhet
för det s. k. storstockholmsområdet.

I två likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motioner I:
95 av herrar Lundström och Aastrup
samt II: 66 av herrar Carlsson i Stockholm
och Dahlén, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om snara åtgärder i syfte
att åstadkomma en arbetsduglig administrativ
enhet för det s. k. storstockholmsområdet,
varigenom möjlighet skulle
skapas bl. a. till snabb lösning av bostadsfrågan,
trafikproblemen, tillgången
på skolor och sjukhus och andra i motionerna
omnämnda frågor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 95 och
II: 66 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lundström och Nihlfors, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
1:95 och 11:66 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillsammans med en
kamrat har jag fogat en reservation till
detta utlåtande. Den reservationen är så
pass utförlig, att jag endast med några
få kommentarer skall ytterligare motivera
min inställning.

Allmänna beredningsutskottets majoritet
och reservanterna är helt ense i två
väsentliga avseenden, dels därom, att
viktiga problem måste lösas för att man
skall komma till rätta med de svårigheter
som berörs i dessa motioner, dels
också därom, att det är glädjande att
samarbetet mellan Stockholms stad och

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Ang. storstockholmsområdets administration

kringliggande kommuner hittills utvecklat
sig så väl. Ingen tvekan råder ju om
att samverkan från ömse sidor på frivillighetens
grund är det lyckligaste sättet
att komma till rätta med gemensamma
svårigheter. Frågan är bara, om det
i detta fall i längden är möjligt, och det
är här som utskottsmajoriteten och reservanterna
har mycket skilda meningar.

Utskottet finner att det inledda samarbetet
för att lösa bostadsbyggandet
och andra därmed sammanhängande
spörsmål har visat sig så lovande, att det
säkerligen är fullt tillräckligt för att nå
erforderliga resultat. Reservanterna befarar
att problemen med tiden blir så
betydande att samarbetet, sådant det har
upplagts, så småningom kan komma att
köra fast. Vill man i ett sådant läge inte
försena den av alla önskade utvecklingen,
så är det klokt att söka finna alternativa
eller kompletterande utvägar till
en lösning av frågorna redan i god tid.
Hur framgångsrikt ett frivilligt samarbete
än kan vara på planläggningsstadiet,
är det ju inte där svårigheterna reser sig,
utan som flera remissmyndigheter så
riktigt konstaterar, sker detta när det
blir fråga om att nå praktiska resultat
och att förverkliga planerna.

Här har nu framlagts ett aktionsprogram
som i och för sig är utmärkt, även
om jag personligen anser att det är otillräckligt.
Men hur går det, när man skall
realisera detta program? Om det t. ex.
befinnes att man skall göra en väsentlig
utbyggnad i en viss kommun och detta
inte är möjligt utan att en betydande del
av investeringarna betalas genom skattehöjning
i den kommunen, kommer då
denna kommun att fullgöra de erforderliga
utbyggnaderna? Det är inte säkert.
Det är inte otroligt att man hesiterar och
her att få dröja ett slag, och så förskjuts
planen. Det är i sådana lägen som det
behövs ett enhetligt administrativt organ,
vilket är handlingskraftigt och besitter
erforderlig kompetens på hela det
berörda området samt kan lösa även
svåra ekonomiska spörsmål.

Mig förefaller det dessutom som om
just de, som har utarbetat aktionsprogrammet,
också är på det klara med alt

ett nytt administrativt organ kommer
att erfordras i ett sådant fall. Det framgår
av de uttalanden som görs i aktionsprogrammet.

Nu säger man i utskottet: »Om samarbetet,
sådant det har uppdragits i fråga
om bostadsbyggande, gator, ledningar
o. s. v., spricker, då kan den utredning
bli behövlig som motionärerna önskar.»
Jag befarar att det skulle innebära årslånga
förseningar, om man satte i gång
med en utredning först då. Detta är ett
skäl till att jag i reservationen har förordat
att man skall försökta ta upp detta
problem till en gemensam undersökning
med det snaraste. Jag förutsätter givetvis
att de berörda parterna skulle vara
väl representerade i en sådan utredning,
men eftersom det finns många olika parter,
är det lämpligt att staten tar initiativet
till en dylik utredning. Går det bra,
slipper man att tillgripa någon ny administrativ
enhet — kommunalförbund
eller vad det kan vara — då är det så
mycket bättre, då är ingen skada skedd.
Men behövs det eu vacker dag ett sådant
organ, är det bättre att frågan är
utredd i förväg.

Nu kan man ju fråga sig, som en del
har gjort, om detta är ett riksdagsproblem.
År det inte en lokal angelägenhet?
Jag tror att storstockholmsområdet är
för landet så pass betydelsefullt och
problemen så stora, att det måste vara
ett riksintresse att man kan komma till
rätta med dem. Det är, såvitt jag har
kunnat läsa remissinstansernas yttranden
rätt, en uppfattning som också delas
av flera av dem. Den delas likaså av
långtidsutredningen som ju egentligen
liar levererat en del av materialet till
denna motion. Även statsrevisorerna har
i en skrivelse berört dessa förhållanden.

Jag ber i övrigt att få hänvisa till reservationen.
Statsrevisorernas skrivelse,
tillkomsten av den nya lagen om kommunalförbund
och annat gör att reservanterna
anser sig kunna föreslå att man
endast skall översända frågan till regeringen
för att denna skall pröva den i
(less stora sammanhang.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till detta reservanternas förslag.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. storstockholmsområdets administration

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Liksom i den förra frågan
kan man inledningsvis bara konstatera,
alt den nu aktualiserade frågan
ingalunda är ny, i varje fall inte för befolkningen
i Stockholms förorter. Gång
på gång har frågan tagits upp. Det har
ibland talats om administrativ enliet. Det
har ställts krav på inkorporeringar och
gjorts sådana, det liar diskuterats om
storlandsting o. d. Frågan var senast uppe
till riksdagens prövning år 1953, då
riksdagen godkände ett utlåtande av
statsutskottet, som den gången avstyrkte
motionen med det påpekandet, att ett
samarbete hade börjat mellan Stockholm
och dess förorter och att man ville avvakta
resultatet av detta, innan någonting
gjordes.

Det har gått några år sedan dess, och
vi kan i dag konstatera att det har gjorts
mycket stora framsteg i fråga om förbindelserna
och samarbetet mellan
Stockholms stad och dess grannkommuner.
Det är beklagligt att man, samtidigt
som man kan konstatera detta, skall behöva
bevittna en ny framstöt från Stockholms
stad — eller kanske från vissa
grupper i Stockholms stad.

Det har som sagt skett en hel del under
senare år. Den tidigare misstänksamhet,
som förortskommunerna otvivelaktigt
hyst gentemot sin storebror, har mer
och mer försvunnit, och den är nu praktiskt
taget borta. I detta ögonblick aktualiseras
frågan på nytt.

Jag vill bara påminna om att det bedrives
ett framgångsrikt samarbete på
en rad olika områden. Man kan säga att
detta samarbete anknyter till tre olika
huvudorgan. Vi har regionplaneförbundet
när det gäller den översiktliga planläggningen
av huvudstadsregionen, vi
har Stor-Stockholms planeringsnämnd,
som tar upp frågan om bostäder, arbetsplatser,
kommunikationer och övriga
stadsbyggnadsmässiga huvuduppgifter i
stockholmsområdet, och vi har Stockholms
stads och Stockholms läns landstings
gemensamma förhandlingsdelegation
när det gäller sjukvården. På alla
väsentliga punkter råder ett väl organi -

serat samarbete, där dessa frågor är föremål
för prövning. Jag vill ännu en
gång understryka, att samarbetet är mycket
förtroendefullt. I alla remissvar —
och de har varit rätt omfattande även i
denna fråga — hänvisas också till detta
samarbete.

Nu kan man fråga sig: Vad syftar
egentligen denna motion till? Vad är
det som ligger bakom talet om en administrativ
enhet? Det är denna ovisshet
som gör, att vi alla, som i dag är aktivt
engagerade i dessa samhällsfrågor, känner
stor olust inför den framstöt som
har gjorts. Om kravet på utredning bifölles,
skulle det medföra en allmän osäkerhet
inför det arbete vi nu håller på
med. Man skulle fråga sig, om det är någon
idé att fortsätta, och man skulle fråga
sig, vad som kan komma att hända.

Nu säger motionärerna, att talet om
att en utredning skulle verka störande
på det pågående samarbetet är en orimlighet.
Jag skulle vilja fråga herr Lundström,
varpå han bygger sin uppfattning
att det skulle vara en orimlighet? Man
kan på sin höjd säga, att herr Lundström
och någon mer tycker att det är orimligt,
men man kan å andra sidan helt enkelt
konstatera att bland dem, som aktivt
deltagit i detta arbete, anses förhållandet
vara det motsatta. Jag behöver hara
peka på de remissinstanser, som har med
de direkt berörda parterna att göra. I
Stockholms stadskollegium är majoriteten
emot motionen. Alla instanser inom
Stockholms län avstyrker. Medlemmarna
i Stockholms läns förvaltningsutskott —
av vilka fem finns i denna kammare, representerande
fyra olika politiska partier
— är samtliga överens om att ett tillstyrkande
av motionen skulle skapa den
olust som vi här har talat om.

Det är, herr talman, till sist bara att
konstatera, att när båda parter äntligen
kommit in i ett gott samarbete, nödgas
vi bevittna att det läggs fram ett krav,
där det sägs ordagrant: »Kravet på en
administrativ enhet blir därför allt angelägnare
och initiativet måste därför
komma från statsmakterna.» Man ropar
alltså på statsmakternas ingripande i ett

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Ang. storstockholmsområdets administration

läge, där vi kommit underfund med och
kommit överens om. att vi bäst själva klarar
våra problem.

Jag tror vi har en möjlighet att se till,
att de eventuella skadeverkningar en sådan
framstöt skulle kunna få, avvärjes
genom att riksdagen så enhälligt som
möjligt sluter upp kring utskottets förslag.
Jag kommer i det syftet, herr talman,
att begära både votering och rösträkning
för att visa, att den grupp inom
Stockholm, som i detta läge gör denna
framstöt, verkligen är så isolerad som
man tror att den är.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! När vi behandlade denna
fråga i beredningsutskottet, var vi
tämligen eniga om att det var en fråga
för Storstockholm. Då vi skulle ta ställning
till den, var det en punkt som vi
helst ville gå förbi, och det var frågan
om hur det ställde sig med den kommunala
självstyrelsen; man kan ju fråga
sig, hur det skulle bli med en anslutning
tvångsvis på det sätt som verkade vara
meningen.

Vi hade vidare kunskap om att man
på många håll får gå över kommungränserna
för att söka samarbete. Jag har
personlig erfarenhet av att det har gått
mycket bra. I Blekinge håller vi nu på
att gå ut över landstingsgränserna för
att söka samarbete med inte mindre än
tre av de omgivande landstingen, och
det tycks ordna sig bra, så att vi kommer
fram till positiva resultat. För de
flesta av oss i utskottet stod det alltså
klart, att man kan bedriva ett sådant
samarbete på frivillighetens grund.

Vidare måste man här fästa sig i mycket
hög grad vid vad som står i remissyttrandet
ifrån storstockholmsdelcgationen,
till vilket alla stockholmsinstanser
har anslutit sig, vilket också herr Jansson
var inne på.

Även om man gjorde en sådan räjong
kring Stockholm, finge man likväl sluta
separata avtal med Stockholms liins
landsting i fråga om sjukhusförvaltning
och sådant, varav vi ser att området ändå
inte skulle räcka till.

Alla de organ i stockholmsområdet,
som sysslat med denna sak, uttrycker
sig synnerligen skarpt då de förklarar,
att enligt deras mening skulle en ytterligare
utredning om Storstockholms
administration i nuvarande situation
kunna försvåra och försena genomförandet
av planerade åtgärder och förhindra
det nu pågående arbetet. Detta tror
jag är för oss icke stockholmare fullt
tillräckligt för att få oss att ansluta oss
till den meningen, att motionen bör avslås
— jag säger inte avvärjas, eftersom
det finns fullkomligt klara motiv för att
avslå den.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Storstockholms administration
kommer förmodligen, om
statsrevisorernas skrivelse leder till något
resultat, under alla förhållanden att
bli föremål för utredning. Jag har därför
menat att man ju kunde bedöma frågan
i samband med bedömandet av
statsrevisorernas skrivelse. Jag tror liksom
statsrevisorerna att någon utredning
inte behöver medföra några orosmoment
för de berörda kommunerna. I
samtliga de fall jag känner till, där man
har bildat kommunalförbund eller liknande
sammanslutningar, har inte den
kommunala självstyrelsen trätts för när
på något sätt. Representanter från varje
primärkommun har deltagit i besluten
precis som man gör i liknande fall i en
enskild kommun utan att det har betytt
att man har trätt den kommunala självstyrelsen
för när. Jag är också den siste,
som skulle vilja medverka till någon
sådan åtgärd.

Att jag här har ansett det lämpligt att
staten tar ett initiativ beror helt enkelt
därpå, att det är så pass många kommuner
berörda och så pass många olika
frågor det gäller, att det kanske är svårt
att i erforderligt ögonblick ena sig om
de åtgärder som kan komma att bli nödvändiga.
Det är alltså inte något speciellt
rop på staten att staten skall övertaga
ansvaret eller något sådant.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. storstockholmsområdets administration

Det är riktigt att det i Stockholms
stad finns ett stort antal samarbetsorgan,
men jag vill påpeka, att handelskammaren
i sitt yttrande berört en kommunalbildning
i Amerika. Amerika har
ju flitigt citerats i föregående debatt.
Där fanns det mellan en stad och dess
kringliggande kommuner en mängd samarbetsorgan,
nämligen inte mindre än
163 stycken. Det ledde ändå inte till att
man lyckades klara problemen utan att
vidtaga en särskild organisation.

Jag tror, herr talman, att om tiden väl
får gå, är det mycket sannolikt att frågan
en gång kommer att lösas i den riktning,
som vi reservanter nu föreslår och
som motionärerna har föreslagit. Jag är
givetvis medveten om att det kommer
att dröja någon tid; det kommer väl att
dröja så pass länge, att man anser att
det inte går på annat sätt.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Endast en kort replik!

Det är klart att det kan tänkas att det
så småningom kommer en utredning på
initiativ av statsrevisorerna. Nu säger
herr Lundström, att också detta kanske
skapar irritation. Nej, det är en helt annan
sak. Jag anser inte alls att det behöver
skapa någon irritation, om statsrevisorerna
begär en utredning. Vad som i
detta fall är märkligt och som jag vänt
mig mot är detta, att om jag accepterar
att två parter förtroendefullt samarbetar,
det sedan kommer representanter för
den ena parten och begär en utredning.
Det är det, som jag tycker är märkligt
och som skapar irritation.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I detta fall tycker jag att
det är fullständigt fel att göra en sådan
uppdelning. Här finns 14 olika kommuner,
och i vissa fall kommer det att finnas
många skilda meningar när det gäller
vissa speciella åtgärder, som måste
vidtagas för en kommun. En kommun
kan ha ett intresse och de andra 13 ett
motsatt intresse. Jag kan därför inte alls

tillgodogöra mig den uppfattning, som
herr Jansson har givit uttryck åt här.

Jag vill tillägga, att jag i denna fråga
har uppträtt som representant för mig
själv och för de kamrater, som skrivit
under motionen, och inte som representant
för vare sig Stockholms stad eller
någon annan kommunbildning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jansson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jansson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 13.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Ang. förvärv av aktier i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för kommun
att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 114,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1957/58 till Ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott, Bidrag
till folkpensioner m. m. samt Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dels förvärv av aktier
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i

Ang. förvärv av aktier i Stockholm—
Nynäs järnvägsaktiebolag

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 105, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 8 mars 1957, föreslagit riksdagen att,
utom annat, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att godkänna en av järnvägsstyrelsen
träffad överenskommelse om förvärv för
svenska statens räkning av aktiemajoriteten
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock till Förvärv av aktierna
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag
för budgetåret 1957/58 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa
ett investeringsanslag av 7 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande mo -

tioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz m. fl. (I:
451) och den andra inom andra kammaren
av herr von Seth in. fl. (11:568), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå
dels förslaget att bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna den föreliggande
överenskommelsen om statsförviirv av
Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock Kungl. Maj:ts förslag att under
statens affärsverksfonder för budgetåret
1957/58 till förvärv av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag anvisa
ett investeringsanslag av 7 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 451 och II: 568,

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
av jiirnviigsstyrelsen träffad överenskommelse
om förvärv för svenska statens
räkning av aktiemajoriteten i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag;

II. till Förvärv av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag för
budgetåret 1957/58 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa ett
investeringsanslag av 7 000 000 kr.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Domö, Sko()hmd i
Doverstorp, Gerhard Nilsson i Gävle och
Heckscher ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 451 och II: 568,

I. avslå förslaget att bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna av järnvägsstyrelsen
träffad överenskommelse om förvärv för
svenska statens räkning av aktiemajoriteten
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag; II.

avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Förvärv av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag för budgetåret 1957/
58 under statens affärsverksfonder, statens
järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor.

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. förvärv av aktier i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Med hänsyn till tidpunkten
för vår debatt inskränker jag
mig till att säga att man i nuvarande
samhällsekonomiska läge måste anse att
en inlösen av denna järnväg tills vidare
kan anstå. Det finns kanske många skäl
för en inlösen, men mycket talar också
mot en inlösen just nu.

Jag inskränker mig därför till att yrka
bifall till reservationen, som går ut
på avslag på Kungl. Maj:ts framställning.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag skall vara lika kortfattad
som reservanternas talesman, herr
Domö.

Jag vill endast konstatera att även reservanterna
accepterar ett fullföljande av
riksdagens beslut år 1939 om förenhetligande
av järnvägsnätet. Reservanterna
har inte heller gjort någon anmärkning
mot villkoren för statens övertagande av
Nynäsbanan. Det är endast tidpunkten
som de anser vara mindre lämplig. Inte
heller jag anser att tidpunkten är lämplig,
ty enligt min mening borde förstatligandet
av Nynäsbanan ha skett för åtskilliga
år sedan. När så inte blivit fallet,
måste man hälsa med tillfredsställelse
att man nu lyckats nå en överenskommelse
som kommer att möjliggöra den
nödvändiga upprustning av banan som
trafikanterna har rätt att kräva. Dessutom
får man ju möjlighet till en rationalisering
av järnvägsdriften, när banan
nu inlemmas i de övriga järnvägslinjer
som utgår från Stockholm.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det skälet har vi hört
talas om åtskilliga gånger tidigare. Det
åberopades också, när staten skulle inköpa
Itoslagsbanan. Enligt vad jag kunnat
finna, har statsförvärvet inte i någon
.särskilt hög grad påverkat Roslagsbanans
skötsel eller de möjligheter för
Stockholm som den föregående ärade talaren
nämnde. Jag tror därför inte att
detta är ett fullgiltigt skäl.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Man kan inte utan vidare
jämföra den smalspåriga Roslagsbanan,
som utgår från en särskild station i
Stockholm, med Nynäsbanan, som är
bredspårig och har anslutning till statens
järnvägars spårnät.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr förste vice talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 115 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 116;

Nej -— 15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 22 maj 1957

Nr 19

Ang. bidrag till vissa engångsavgifter enligt SPA-reglementet

Herr Söderquist anmälde, att han vid
den nu verkställda voteringen avsett att
rösta ja men av misstag tryckt på såväl
ja-knappen som nej-knappen, varför på
omröstningstavlan markerats, att han avstått
från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bidrag till vissa engångsavgifter
enligt SPA-reglementet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 159, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 29
mars 1957, föreslagit riksdagen att fatta
beslut på sätt i propositionen närmare
angivits.

I den kungl. propositionen hade bland
annat föreslagits, att riksdagen skulle
bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i nämnda
statsrådsprotokoll förordats utfärda bestämmelser
eller eljest besluta om bidrag

till vissa engångsavgifter enligt SPA-reglementet
för övningslärare.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:520) och den
andra inom andra kammaren av herr
Thapper m. fl. (II: 663), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i anledning
av proposition nr 159 måtte uttala, att
det i propositionen begärda bemyndigandet
rörande bidrag till vissa engångsavgifter
enligt SPA-reglementet borde
omfatta jämväl rektorer och yrkeslärare
vid centrala verkstadsskolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med A—G betecknade punkter.
I punkten C hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 520 och II: 663 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om bidrag
till vissa engångsavgifter enligt SPAreglementet.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Mot förslaget att Kungl. Maj :t skulle
bemyndigas utfärda närmare föreskrifter
om bidrag till vissa engångsavgifter
för övningslärare har utskottet intet att
erinra. I anledning av det i motionerna
I: 520 och II: 663 väckta förslaget att bemyndigandet
skulle utsträckas till att
avse jämväl rektorer och yrkeslärare vid
centrala verkstadsskolor vill utskottet
framhålla, att enligt vad utskottet inhämtat
någon framställning av motsvarande
innebörd som den i propositionen
redovisade inte gjorts hos Kungl. Maj:t.
Ehuru det i motionerna framställda yrkandet
i och för sig inte synes sakna
fog, är utskottet inte berett att tillstyrka
att Kungl. Maj:t nu lämnas det begärda
bemyndigandet. Det synes utskottet i
första hand böra ankomma på Kungl.
Maj:t att på grundval av förebringad utredning
pröva det i motionerna väckta
spörsmålet och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill förhållandena kan ge
anledning. Utskottet föreslår, att riksda -

Nr 19

Onsdagen den 22 maj 1957

Ang. bidrag till vissa engångsavgifter enligt SPA-reglementet

gen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till
känna vad utskottet sålunda anfört.»

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I detta ärende behandlas
en motion, som är väckt av mig och några
andra ledamöter av kammaren. Vi
har yrkat att även för rektorer och yrkeslärare
vid centrala verkstadsskolor
staten — på samma sätt som skett tidigare
och på samma sätt som för en
mängd andra liknande befattningar, där
staten i statsbidrag betalar hela lönen —•
skall svara för de engångsavgifter som
erfordras enligt SPA-reglementet.

Utskottet har skrivit synnerligen välvilligt.
Jag vill endast här konstatera, att
det måste anses föreligga en direkt beställning
av statsutskottet, vilken vi kan
räkna med kommer att bli effektuerad.
Det vore nämligen ganska orimligt, om
man ur en större grupp med likartade anställningsförhållanden
skulle plocka ut
vissa befattningshavare. Jag vill sluta
med att uttala den fasta förvissningen,
att den anvisning, som statsutskottet här
givit, så snabbt som möjligt blir effektuerad
av Kungl. Maj:t.

I detta anförande instämde herrar Anderberg
(s), Rune Johansson (s) och
Ragnar Bergh (h).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Som framgår av betänkandet,
har utskottet inte på något sätt
gått emot dessa motioner utan bara ansett,
att frågan bör behandlas i samma
ordning som andra liknande ärenden,
alltså att den först bör komma under
Kungl. Maj:ts prövning och därefter underställas
riksdagen. Jag har annars samma
uppfattning, som herr Mannerskantz
här har givit uttryck åt, och anser att
denna fråga bör ordnas.

Jag har icke annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr förste vice talmannen, att bevillningsutskottets
betänkande nr 45 skulle
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter andra
lagutskottets utlåtande nr 34.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m., dels ock i
dessa ämnen väckta motioner; samt
nr 281, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 288, till Konungen, angående
ändrad lydelse av 96 och 99—101
§§ regeringsformen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 291, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till instruktion för riksdagens ombudsmän.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570914