Tisdagen den 21 februari Sid (Riksdagens protokoll 1967:8)

Nr 8

FÖRSTA KAMMAREN

1967

21—22 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 februari Sid.

Interpellation av herr Björk ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet.
..................................................... 4

Onsdagen den 22 februari

Svar på interpellation av herr Isacson om biologisk prövning av
tekniska preparat för bekämpning av ogräs.................. 6

Fördelningen av ärenden mellan vissa statsdepartement ........ 8

Vissa skattepolitiska åtgärder, m. m......................... 10

Höjning av folkpensionsavgiften .............................. 87

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten .................. 88

Anslag till statens personalutbildningsnämnd .................. 94

Anslag till utredning om riksdagens hus m. m................. 102

Flyttning av stoftet efter politisk flykting...................... 105

Om ökat djurskydd.......................................... 106

Interpellationer:

av herr Edström om fluoridering'' av dricksvatten ............ 107

av herr Tistad ang. den särskilda varuskatten på vissa chokladoch
konfektyrvaror .................................... 109

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Svanström ang. kariesprofylaktiska åtgärder, m. m. . . 110
av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. utredningen rörande hälsokontroll
för de statsanställda m. fl....................... 110

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 februari sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. antalet statsdepartement
och statsråd utan departement........................ 8

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. anslag till vissa statsdepartement
in. m. (ändrad fördelning av ärenden mellan vissa departement)
.............................................. 9

— nr 30, ang. anslag till vissa statsdepartement m. m. (kommun och

samfärdseldepartementet in. m.) ...................... 9

— nr 31, ang. anslag till vissa statsdepartement m. m. (finans och

ekonomidepartementet m. m.) ........................ 10

— nr 32, ang. anslag till vissa statsdepartement m. m. (handelsdepartementet
m. m.) .................................... 10

—- nr 33, ang. anslag till vissa statsdepartement m. m. (inrikesdepartementet
m. m.) .................................... 10

—- nr 34, ang. anslag till vissa statsdepartement m. m. (beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar) .................. 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt, m. in............................... 10

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt, m. in................................. 87

Sammmansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande nr
1, ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.......... 88

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde .............................. 94

— nr 28, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 102

Bankoutskottets memorial nr 4, om anslag till utredning angående
riksdagens hus m. m..................................... 102

— utlåtande nr 5, ang. ändrad lydelse av 16 § lagen om sparbanker
.................................................. 105

Första lagutskottets utlåtande nr 4, om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal ........................................ 105

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunal trafikövervakning
............................................ 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1966 fattade beslut
.................................................... 105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. flyttning av stoftet efter
politisk flykting ........................................ 105

— nr 2, om ökat djurskydd.................................. 106

—- nr 3, om domstolsprövning av körkortsindragning .......... 107

— nr 4, om uppskov med övergången till högertrafik.......... 107

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. information
om sociala förmåner samt om samhällets verksamhet m. m. .. 107

Tisdagen den 21 februari 1967

Nr S

Tisdagen den 21 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen den
22 februari beviljades herr Palme på
grund av utrikes tjänsteresa.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande skolväsendet
m. in.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande allmänna kultur-
och bildningsändamål;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsf örluster;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig mark; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksanr
hetsområde.

Nr 8

Tisdagen den 21 februari 1967

Interpellation ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 55, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13,
statsutskottets utlåtanden nr 12 och 28—
34, bevillningsutskottets betänkande nr
2, sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, bankoutskottets
memorial nr 4 och utlåtande nr
5, första lagutskottets utlåtanden nr 4
och 6, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtanden nr 29—34,
bevillningsutskottets betänkande nr 2,
andra lagutskottets utlåtande nr 2 ävensom
sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottets utlåtande nr 1 i nu
nämnd ordning skulle uppföras näst
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13.

Interpellation ang. lagen om samhällsfarlig
asocialitet

Herr BJÖRK (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vid årsskiftet 1964—
1965 upphörde den gamla lösdrivarlagen
att gälla, och i stället trädde 1964
års lag om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet.

Tillkomsten av lagen om samhällsfarlig
asocialitet hade föregåtts av årtiondens
diskussioner om vad som
skulle följa på lösdrivarlagens avskaffande.
En meningsriktning hävdade att
lösdrivarlagen inte behövde någon er -

sättning, eftersom de problem det gällde
att lösa kunde angripas med annan
existerande vård- och strafflagstiftning.
En annan riktning ansåg att det
krävdes lagstiftning för ett restklientel,
som inte kunde nås med annan lagstiftning.
Den senare riktningen utgick
som segrare.

Huvudinnehållet i lagen om samhällsfarlig
asocialitet är att den som
»underlåter att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant
asocialt liv att uppenbar fara föreligger
för allmän ordning och säkerhet»
skall kunna intagas på arbetsanstalt
efter beslut av domstol. Lagen förutsätts
vara subsidiär i förhållande till
straff- och vårdlagstiftningen. Den ger
vissa generella möjligheter till polisutredningar
om samhällsfarliga asociala.
Departementschefen uttalade i
propositionen att man till en början
borde söka komma till rätta med det
samhällsfarligt asociala klientelet genom
att pröva sådana åtgärder som anskaffande
av arbete, hjälpåtgärder eller
övervakning enligt nykterhetsvårdslagen,
socialhjälp, anlitande av social
hjälporganisation samt sjukvård.

Vid riksdagsbehandlingen uttalades
å ena sidan farhågor för att lagen
skulle medföra risker för bristande
rättssäkerhet, å andra sidan förhoppningar
om att den skulle skapa ökade
möjligheter till social återanpassning
av prostituerade och lösdrivare.

Två år har nu gått sedan lagen om
samhällsfarlig asocialitet trädde i kraft.
Det saknas ännu en fullständig översikt
av dess verkningar, men olika uppgifter
tyder på att varken polis, åklagare
eller domstolar fått något verkligt
grepp om dess tillämpning. Ingen intagning
på arbetsanstalt synes ha förekommit.
Antalet häktningar med stöd
av lagen tycks vara minimalt. I åtskilliga
fall synes däremot polisutredning
ha inletts med sikte på att få till stånd
dom om intagning. Lagen tycks ha
skapat ett maskineri som mal tömning.

Tisdagen den 21 februari 1967

Nr 8

Interpellation ang. lagen om samhällsfarlig: asocialitet

Till belysning av läget kan nämnas
att stockholmspolisen under 1965 verkställde
641 undersökningar i anledning
av ifrågasatt samhällsfarlig asocialitet
men utan att lagen i dessa fall
kunde tillämpas. I 26 fall förekom verkliga
ärenden, men enda resultatet tycks
ha varit att en kvinna dömdes till villkorligt
anstånd med intagning i arbetsanstalt,
medan en annan avvisades
med stöd av utlänningslagen. 1966 förekom
372 utredningar med stöd av lagen
men utan att den kunnat tillämpas. 12
ärenden har under förundersökningens
gång avskrivits av åklagaren.

I Göteborg torde ha förekommit ett
100-tal polisutredningar under vartdera
året, i Malmö högst ett tiotal per år. I
Göteborg har det endast i ett fåtal fall
förekommit frihetsberövande^ i Malmö
i intet fall. I vad mån polisutredningarna
föranlett konstruktiva åtgärder
av det slag departementschefen rekommenderat
framgår inte av tillgängliga
uppgifter. Sannolikheten talar för att
sådana åtgärder varit möjliga även
utan lagens tillkomst.

I en tid av synnerligen besvärande
brist på polispersonal förefaller det betänkligt
att en ny lag stimulerar ett
stort antal utredningar, som inte avsätter
några meningsfulla resultat. För de
prostituerade, mot vilka lagen främst
tycks rikta sig, kan dess existens skapa
ökad otrygghet och beroende av manliga
beskyddare, medan den inte förefaller
ha ökat möjligheterna till en positiv
resocialisering.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

Anser statsrådet mot bakgrund av
hittills vunna erfarenheter att lagen
om samhällsfarlig asocialitet är meningsfull? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

705, av herr Fälldin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 28,
med förslag till lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753), m. m.; och

nr 706, av herr Peterson, Eric Gustaf,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till lag om ändring
i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Onsdagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Om biologisk prövning av tekniska preparat
för bekämpning av ogräs

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Isacsons interpellation om biologisk
prövning av tekniska preparat för bekämpning
av ogräs, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
om jag avser att möjliggöra för berörda
institutioner att snarast igångsätta
biologisk prövning av bekämpningsmedel,
så att användandet av sådana medel,
som har skadliga biverkningar på
djur och människor, kan förbjudas.

Enligt bekämpningsmedelsförordningen
bör bekämpningsmedel inte användas
utan att ha registrerats hos giftnämnden.
Registrering får inte ske om
medlet har sådan giftighet eller eljest
bedöms medföra sådan skadlig verkan
på bl. a. människor, djur eller växter,
att det inte lämpligen bör användas i
bekämpningssyfte, eller om det på
grund av bristande effektivitet är uppenbart
otjänligt. Det ankommer på den
som söker registrering att redovisa data
rörande bekämpningsmedlets egenskaper.
Dessa data är emellertid inte alltid
tillräckliga för att bedöma t. ex. ett bekämpningsmedels
risker på längre sikt.
De undersökningar inom biocidområdet,
som utförts under senare år och
som möjliggjorts genom särskilt anslag,
har därför varit av stor betydelse för
giftnämndens verksamhet. De har bl. a.
lett till förbild mot användningen av

vissa bekämpningsmedel. Förslag kan
väntas av 1964 års naturresursutredning
om den framtida organisationen
av den verksamhet det här gäller.

Till slut vill jag nämna att prövning
av bekämpningsmedel sker i begränsad
omfattning vid statens växtskyddsanstalt
och lantbrukshögskolan. Syftet
med denna prövning är främst att utröna
medlens effektivitet från jordbrukssynpunkt
och därigenom ge underlag
för rådgivningen till jordbrukare.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Jag hade
dock väntat att jordbruksministern
skulle ha velat ta upp frågan om förstärkning
av försöksanslaget för att
provisoriskt lösa denna fråga. Det liatinte
jordbruksministern gjort. Jag har
dock tagit upp problemet just mot den
bakgrunden att vi umgås med en rad
ganska giftiga och farliga bekämpningsmedel,
där giftnämnden har möjlighet
att förbjuda dessa om det visar
sig att de omedelbara toxiska effekterna
är sådana att man kan riskera förgiftningar
eller att de över huvud taget
är olämpliga. Men vi har inte möjlighet
att på längre sikt bedöma deras skadliga
verkningar och inte heller deras
restvärde som är av betydelse för
både människor och djur.

Det är i det avseendet som jag tror
det vore oerhört viktigt att snabbt kunna
föra fram den biologiska prövningen.
Det har försöksvis pågått en sådan
prövning vid lantbrukshögskolan och
växtskyddsanstalten de senaste åren,
och man har också utarbetat metodiken
i dessa avseenden. Statens veterinärmedicinska
anstalt har även varit inkopplad,
men de pengar man har haft till

Onsdagen den 22 februari 1987

Nr 8

Om biologisk prövning av tekniska preparat för bekämpning av ogräs

förfogande har kommit från jordbrukets
forskningsråd, och nu är de pengarna
slut. Man får inte mer pengar
därifrån. Under den närmaste tiden
måste man alltså antingen lägga ner
verksamheten eller skaffa pengar från
annat håll.

Jag tror att det är ytterst viktigt att
denna verksamhet kan få fortsätta i
ökad utsträckning. Sverige intar ju en
unik situation i detta sammanhang. De
övriga nordiska länderna har förordningar
om att bekämpningsmedel skall
vara biologiskt prövade för att få användas.
Vi har alltså möjlighet att till
vårt land föra in bekämpningsmedel
och få dem använda. Giftnämnden kan
naturligtvis säga stopp i vissa avseenden,
om de anses olämpliga, men nämnden
har inte möjlighet att bedöma deras
långtidseffekt. Därför tror jag det
är ytterst viktigt att snabbt få i gång
denna biologiska prövning på bred bas.

Jordbruksministern säger också att
19G4 års naturresursutredning kommer
alt lägga fram ett förslag om hur detta
organisatoriskt skall lösas. Jag är fullt
medveten om att det bär krävs samverkan
med en rad olika institutioner och
att tiden inte nu är mogen för att ta
ställning till hur de organisatoriska
problemen skall lösas, då utredningen
ännu inte sagt sitt. Däremot tror jag
att det vore mycket lyckligt om man
provisoriskt, via försöksanslaget, kunde
få ytterligare medel för att fullfölja
de prövningar som pågår och som det
finns all anledning att fortsätta med.

Jag vill dessutom uttala önskemålet
att vi får en lagstiftning även i vårt
land, som omöjliggör användandet av
bekämpningsmedel vilka inte blivit godkända
vid biologisk test.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är inte så säker
som herr Isacson på att man verkligen
skall införa ett förbud, när vi
ändå känner med oss att vi inte vet
tillräckligt mycket om gifternas ver -

kan. En del av de bekämpningsmedel
vi använder är onekligen mycket verkningsfulla.
Jag kan t. ex. peka på de preparat
som användes för att bekämpa
kvickrot, utan vilka det vore mycket
svårt att åstadkomma en sanering av
ogräsbemängda åkrar. Jag föreställer
mig att det — om man följde herr Isacsons
råd — skulle bli ett betydande avbräck
för många jordbrukare i deras
ansträngningar att komma till rätta med
allvarliga ogräsproblem.

Yi är emellertid överens om att det
krävs vidare forskning på detta område
samt att vi måste använda en arsenal
av preparat som är lämplig, för vars
användning vi kan stå till svars på
lång sikt. Däremot ligger vi inte så
långt efter andra länder på detta område,
som herr Isacson vill antyda. Jag
har fått den uppgiften att man varken
i Danmark eller Finland har någon obligatorisk
biologisk prövning av preparat.
På den punkten måste alltså herr
Isacsons uppgift vara felaktig. Inte heller
norrmännen — även om de kanske
kommit ett stycke längre än vi —• har
en obligatorisk prövning.

Försöksanslaget — om det nu är
lantbrukshögskolans försöksanslag som
herr Isacson syftar till — är faktiskt
uppräknat för nästkommande budgetår
med omkring två miljoner kronor; låt
vara att en miljon kronor av dessa
pengar måste användas för den lokala
försöksverksamheten i samband med
övertagande av hushållningssällskapens
nuvarande uppgifter. Det finns dock
utrymme för lantbrukshögskolan att
disponera mer pengar för dessa ändamål,
om man nu finner att de bör få
försteg framför många andra önskningar
som självfallet forskarna har. Det
föreligger således inte några direkta
hinder för att använda pengarna för
prövning av bekämpningsmedel, och
jag kan inte heller tro att det är uteslutet
att jordbrukets forskningsråd
skall kunna ge fortsatta anslag, i varje
fall så länge man inte har fått någon
slutgiltig lösning för organisationen.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. fördelningen av ärenden mellan vissa statsdepartement

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med att diskutera huruvida det
är riktigt det jag citerade om den biologiska
prövningen i de nordiska länderna.
Jag hade tagit den uppgiften
bl. a. från remissvar som inkommit beträffande
just denna fråga från de högskolor
som haft att yttra sig i sammanhanget.
Vad som främst är intressant
av det jordbruksministern tog upp
i sitt svar är således behovet av att använda
bekämpningsmedel inom jordbruket
och där är vi helt överens om
att det moderna jordbruket inte kan vara
utan dessa. Det finns också bekämpningsmedel
i dag, som man kan påstå
har vissa biverkningar, men som likväl
inte kan ersättas av någonting annat.
Det var alltså mitt exempel om
amitrol som jordbruksministern just tog
upp. Men det är just tillvägagångssättet,
tiden för preparatens användande
m. m., som vi vet alltför litet om. Därför
finns det all anledning att få till
stånd denna långsiktiga biologiska testning,
vilken är nödvändig för att kunna
ge jordbrukarna de råd som behövs.
Amitrol är bara ett preparat av de flera
hundra som i dag används i jordbruket.
Därför menar jag att det är
viktigt att man kan satsa djärvt på
detta område för att snabbt nå resultat
och kunna föra ut de råd till jordbrukarna
som är de bästa, så att man
inte skall få negativa effekter av de
medel man använder.

Jag tror att man mycket väl kan lösa
detta problem om man tar pengar från
försöksanslaget, men då blir det andra
väsentliga arbetsuppgifter som i stället
får skäras ned.

Mot bakgrund av att det under en
lång tid kommer att vara en mycket
viktig uppgift att komma till rätta med
dessa problem, så att vi inte i onödan
får in giftrester i livsmedel m. m., tror
jag det är av vikt att få till stånd
en djärvare satsning på området.

I princip tror jag ändå att prövningen
av bekämpningsmedel av alla slag

skulle kunna göras ekonomiskt självbärande
just därigenom att de som för ut
medlen i marknaden dessförinnan är
skyldiga att bekosta själva prövningen.
Det skulle alltså inte behöva bli en
belastning för statsverksamheten utan
kostnaderna skulle kunna tas ut i form
av avgifter. Det måste dock finnas organisatoriska
möjligheter att verkställa
en prövning på det riktiga sättet, och
jag förväntar att naturresursutredningen
mycket snart kan komma till ett
förslag i detta avseende, som vi kan få
ta ställning till.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionerna nr 705
och 706.

Ang. fördelningen av ärenden mellan
vissa statsdepartement

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement.

I proposition nr 22 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
ett förslag till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement,
innebärande den ändringen i förhållande
till gällande lag i ämnet, att
det högsta medgivna antalet statsråd
utan departement skulle ökas från sex
till sju.

Genom propositionen nr 21, vilken
behandlats av statsutskottet, hade redovisats
en plan för ändrad ärendefördelning
mellan vissa departement.
Ärenden rörande industri, statsägda
bolag, teknisk forskning och energiförsörjning
avsåges föras över till finansdepartementet,
som i samband därmed
skulle byggas ut till ett finans- och
ekonomidepartement. Inom detta de -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Ang. fördelningen av ärenden mellan vissa statsdepartement

partement avsåges vidare tillkomma
nya grupper av ärenden, som gällde
näringspolitik och därmed sammanhängande
forskningspolitik. För de nya
viktiga uppgifter, som skulle handläggas
inom det utbyggda finans- och ekonomidepartementet,
fordrades ytterligare
ett konsultativt statsråd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte antaga det i proposition
nr 22 framlagda lagförslaget.

Reservation hade anmälts av herrar
Hernelius, Svenungsson, von Friesen
och Wennerfors, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Låt mig först tala om
vad reservationen i detta ärende icke
innebär. Den innebär inte någon kritik
mot det tilltänkta artonde statsrådet,
vars personliga egenskaper säkerligen
värdesätts inom och utom kammaren.
Den innebär heller inte något godtagande
av tanken att en regering inte
skulle ha en betydande marginal när
det gäller att fastställa arbetsuppgifter
liksom antalet ledamöter. Däremot innebär
den en stilla förvåning över vad
som förevarit i detta fall.

Den 22 december meddelade regeringen
att statssekreterare Wickman
skulle utnämnas till ekonomiminister
inom finansdepartementet. Den 28 december
meddelade regeringen att två
nya ledamöter skulle utnämnas i regeringen,
varför statssekreterare Wickman
ställdes i väntrum till i dag, ja,
till på måndag då hans utnämning uppenbarligen
kommer att äga rum med
tanke på EFTA-mötet i Stockholm.
Det tycker jag är ett förvånande tillvägagångssätt.

Reservationen innebär också en viss
önskan om att regeringen inte måtte
alltid välja den bekväma vägen och bara
utse ett nytt statsråd utan departement
när det så passar, utan också i sådana
sammanhang överse hela den departe -

mentala organisationen. Det antal departement
vi har bör ju inte vara oföränderligt,
eftersom den departementala
organisationen är relativt tungrodd,
med statssekreterare och andra befattningshavare.

Man kan mycket väl ifrågasätta om
inte t. ex. civildepartementet skulle
kunna bli en byrå i finansdepartementet,
detta icke minst med tanke på det
intresse som finansdepartementet under
det förflutna året visat för civildepartementets
angelägenheter. Man
kan också ifrågasätta om inte handelsdepartementet,
som en gång inrättades
för att tjäna den inrikes handeln, skulle
kunna avskaffas, I konstitutionsutskottets
och statsutskottets utlåtanden har
ju handelsdepartementet nu praktiskt
taget berövats alla sina uppgifter rörande
inrikesärenden och i stället tilldelats
uppgiften att syssla med utrikeshandeln,
som det enligt regeringsformen
inte skall syssla med.

Dessa två funderingar, herr talman,
har jag velat ge uttryck åt. Jag har
inte något yrkande att ställa.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdeparte -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m
ment m. m., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. in.;

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. in., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
in. in.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet m. in.;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar,

varvid utlåtandena nr 30—33 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet.

I en den 3 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 7, hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475),

4) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,

5) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen,

6) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

7) lag om ändrad lydelse av 50 §
2 mom. och punkt 2 av anvisningarna
till 50 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370),

8) förordning om ändrad lydelse av
68 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

dels godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller, som angivits i
propositionen, och bemyndiga Kungl.
Maj:i att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
att gälla från och med
den 1 juli 1967.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
såvitt densamma avsåge det
under 5 upptagna förslaget och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Propositionen innehöll de förslag till
skattepolitiska åtgärder, som förutskickats
i finansplanen. I propositionen
hade sålunda föreslagits,

1. att den allmänna varuskatten skulle
höjas från 9,1 till 10 procent den
1 mars 1967;

2. att tobaksskatten skulle höjas på
cigarretter, cigarrer, cigariller, röktobak,
cigarrettpapper och cigarretthylsor
den 1 mars 1967; höjningen utgjorde
för de vanligast förekommande cigarretterna
2 öre per styck;

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

1 1

3. att motorfordonsskatten skulle höjas
och anpassas i huvudsak efter de
ändringar i penningvärdet, som inträtt
efter år 1954, då nuvarande skattesatser
fastställdes; höjningen skulle träda
i kraft år 1968;

4. att folkpensionsavgiften skulle höjas
den 1 juli 1967 till 5 procent; maximibeloppet
bleve härigenom 1 500 kronor.
Vid 1968 års taxering skulle avgift
påföras efter 4,5 procent, dock högst
1 350 kronor;

5. att det schabloniserade avdraget
för kommunalskatt vid taxering till
statlig inkomstskatt skulle omkonstrueras
så, att avdrag alltid medgåves med
minst 4 500 kronor för gifta och 2 250
kronor för andra skattskyldiga; samt

6. att maximigränsen för det extra
avdrag, som medgåves folkpensionär,
vars inkomst helt eller huvudsakligen
utgjordes av folkpension, skulle upphävas
provisoriskt.

Genom dessa åtgärder beräknades
statens inkomster öka med cirka 1 440
miljoner kronor under budgetåret 1967
/68. Inkomsterna under innevarande
budgetår beräknades stiga med cirka
70 miljoner kronor.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 334,
av herr Strandberg och fröken Stenberg,
samt II: 420, av herr Petersson
in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att kungörelsen
den 7 maj 1965 (nr 201) om
statsbidrag'' till viss linjetrafik på landsbygden
måtte bliva föremål för översyn
före höstsessionen vid innevarande
års riksdag, samt

2) att frågan om höjd fordonsskatt
i vad den avsåge bussar måtte upptagas
till prövning först sedan denna
översyn verkställts;

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

II) de likalydande motionerna I: 335,
av herr Strandberg, samt II: 397, av
herrar Bengtson i Solna och Ringaby;

III) de likalydande motionerna
I: 336, av herrar Snndin och Axel Kristiansson,
samt II: 410, av herr Jonasson
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
7 måtte

1) i princip godtaga höjning av fordonsskatten
så att statsverket redan för
budgetåret 1967/68 tillfördes en inkomstförstärkning
av 300 miljoner kronor
i enlighet med vad som beräknats
i propositionen, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t efter skyndsam
prövning måtte förelägga årets liöstriksdag
förslag till sådan utformning
av fordonsbeskattningen, att hänsyn
toges till den yrkesmässiga lastbilstrafikens
och busstrafikens kostnadsläge
i enlighet med vad som anförts i motionerna; IV)

de likalydande motionerna
I: 337, av herrar Sundin och Per Jacobsson,
samt II: 284, av fru Nettelbrandt
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 7 skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
till nya bestämmelser rörande beskattningen
av folkpensionärernas sidoförtjänster
i syfte att undvika orimliga
avbränningar på dessa;

V) de likalydande motionerna I: 338,
av herr T istad, och 11:425, av herr
Werbro;

VI) de likalydande motionerna
I: 339, av herr Werner, och II: 407, av
herr Jansson in. fl., vari yrkats, att
riksdagen — med bifall i övrigt till
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 7 om ändring av 50 § kommunalskattelagen
jämte punkt 2 av anvisningarna
till nämnda paragraf — skulle
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
förordna om anvisningar till de lokala
skattemyndigheterna om en utvidgad

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m
tillämpning av ifrågavarande regler vid
beviljande av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid fall av sidoinkomster
av ringare omfattning utöver folkpensionen; VII)

de likalydande motionerna
I: 418, av herrar Harry Carlsson och
Eric Gustaf Peterson, samt II: 537, av
herr Jonsson in. fl.;

VIII) de likalydande motionerna
I: 420, av herr Holmberg m. fl., och
II: 528, av herr Bohman m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla
om utredning rörande möjligheterna
att avskaffa skatteplikten för folkpensioner;
samt

2) antaga i motionerna införda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,

vilka förslag bland annat avsågo, att
ortsavdraget för ålders- och förtidspensionärer
skulle fastställas till 4 000
kronor för ensamstående pensionär,
6 400 kronor för äkta makar, varav en
vore pensionär, samt 8 000 kronor för
makar, som båda vore pensionärer;

IX) de likalydande motionerna
I: 561, av herr Hilding, samt II: 714, av
herrar Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att maximigränsen
för det s. k. extra avdraget vid inkomsttaxeringen
skulle upphävas provisoriskt
även för i motionerna nämnda
grupper av pensionärer;

X) de likalydande motionerna I: 563,
av herr Kaijser, och II: 719, av fröken
Ljungberg m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte genom
tilläggsdirektiv till handikapputredningen
giva denna i uppdrag att närmare
undersöka frågan om de handi -

kappades skatteproblem, närmast i vad
avsåge rätt till avdrag för de handikappades
särskilda kostnader för inkomstens
förvärvande samt frågan om
extra avdrag på grund av deras högre
levnadskostnader;

XI) de likalydande motionerna
1:581, av herrar Stefanson och Lundberg,
samt II: 722, av herr Magnusson
i Borås in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle antaga det i propositionen
nr 7 framlagda förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med den ändringen att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag
avsåg, att bestämmelserna skulle utformas
på samma sätt som vid 1965
års höjning av den allmänna varuskatten; XII)

de likalydande motionerna
I: 586, av herr Sundin, samt II: 703, av
herrar Boo och Dahlgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående införande
av ett särskilt schablonavdrag
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt,
motsvarande det avdrag för kommunalutskylder,
som av Kungl. Maj:t
föreslagits årets riksdag, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

XIII) de likalydande motionerna
1:587, av herr TVallmark m. fl., samt
II: 699, av herrar Asp och Hedin, vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
om ändring av Kungl. Maj:ts förslag till
förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen om automobilskatt
i enlighet med vad i motionerna angivits; XIV)

de likalydande motionerna
I: 588, av herr Werner, och II: 709, av
herr Hermansson m. fl., vari bland annat
anhållits, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag till ändring i förordningen
om allmän varuskatt;

XV) de likalydande motionerna
I: 684, av fru Lindström in. fl., och

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

II: 851, av herr Wahlund in. fl., såvitt
nu vore i fråga;

XVI) motionen II: 733, av herr Rubin;
ävensom

XVII) motionen II: 737, av herrar
Rubin och Sjöholm.

De ovan under I upptagna motionerna
hade hänvisats till statsutskottet såvitt
avsåge punkten 1 i motionernas
hemställan och i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder

I. hemställt,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 7, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas,
dels ock i anledning av de likalydande
motionerna 1:581, av herrar Stefanson
och Lundberg, samt II: 722, av
herr Magnusson i Borås m. fl., — måtte

1) antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

a) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt med den
ändringen, att punkt 2 av övergångsbestämmelserna
erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

b) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

c) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475),

d) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,

e) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

f) lag om ändrad lydelse av 50 § 2
mom. och punkt 2 av anvisningarna
till 50 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370),

g) förordning om ändrad lydelse av
b8 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

2) med godkännande av de grunder
för nya sjömansskattetabeller, som angivits
i propositionen, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med dessa
grunder upprätta och fastställa nya
sjömansskattetabeller att gälla från och
med den 1 juli 1967;

B) att riksdagen måtte antaga i betänkandet
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 8 april 1960 (nr 63) om
rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;

C) att riskdagen, i anledning av de
likalydande motionerna I: 337, av herrar
Sundin och Per Jacobsson, samt
II: 284, av fru Nettelbrandt m. fl., I: 339,
av herr Werner, och II: 407, av herr
Jansson m. fl., ävensom I: 420, av herr
Holmberg m. fl., och II: 528, av herr
Bohman m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning av frågan om beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster,
därvid särskilt borde övervägas möjligheten
att införa en definitiv källskatt
för folkpensionärer;

D) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 563, av herr
Kaijser, och II: 719, av fröken Ljungberg
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att handikapputredningen
måtte få i uppdrag att även undersöka
de handikappades skatteproblem; E)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 334,
av herr Strandberg och fröken Stenberg,
samt II: 420, av herr Petersson
m. fl., såvitt motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet,

2) de likalydande motionerna I: 335,
av herr Strandberg, samt II: 397, av
herrar Bengtson i Solna och Ringaby,

3) de likalydande motionerna I: 336,
av herrar Sundin och Axel Kristiansson,
samt II: 410, av herr Jonasson
m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 337,
av herrar Sundin och Per Jacobsson,
samt II: 284, av fru Nettelbrandt m. fl.,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1987

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

5) de likalydande motionerna I: 338,
av herr Tistad, och 11:425, av herr
Werbro,

6) de likalydande motionerna I: 339,
av herr Werner, och 11:407, av herr
Jansson m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:418,
av herrar Harry Carlsson och Eric Gustaf
Peterson, samt II: 537, av herr
Jonsson an. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 420,
av herr Holmberg m. fl., och 11:528,
av herr Bohman m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 561,
av herr Hilding, samt II: 714, av herrar
Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården,

10) de likalydande motionerna I: 581,
av herrar Stefanson och Lundberg,
samt II: 722, av herr Magnusson i Borås
in. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 586,
av herr Sundin, samt II: 703, av herrar
Boo och Dahlgren,

12) de likalydande motionerna I: 587,
av herr Wallmark m. fl., samt 11:699,
av herrar Asp och Hedin,

13) de likalydande motionerna I: 588,
av herr Werner, och II: 709, av herr
Hermansson m. fl., såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

14) motionen II: 733, av herr Rubin,
ävensom

15) motionen II: 737, av herrar Rubin
och Sjöholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

II. för riksdagen anmält, att de likalydande
motionerna I: 684, av fru Lindström
m. fl., och II: 851, av herr Wahlund
m. fl., icke föranlett någon åtgärd
från utskottets sida.

Utskottets förslag i punkten I A 1 a
till viss ändring i övergångsbestämmelserna
innebar, att den tioprocentiga
skattesatsen från och med den 1 september
1967 skulle gälla utan sådana

undantag, som tidigare stadgats i övergångsbestämmelser
vid höjning av skattesatsen.

Det av utskottet i punkten I B framlagda
förordningsförslaget avsåg, att
schabloniserat kommunalskatteavdrag,
som skattemässigt icke kunnat utnyttjas
vid taxeringen, icke skulle berättiga
till förlustavdrag.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits

beträffande motiveringen för skatteförsiagen 1)

reservation av herrar Stefanson,
Elofsson, Lundström, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och öhvall, vilka ansett, att inledningen
i utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits;

2) särskilt yttrande av herrar Yngve
Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås;

beträffande motorfordonsskatten

3) reservation av herrar Yngve Nilsson,
Stefanson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och öhvall, vilka ansett,
att utskottet bort under I E 3 hemställa,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna I: 336, av herrar
Sundin och Axel Kristiansson, samt
11:410, av herr Jonasson in. fl., måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag om
sådan utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn toges till den yrkesmässiga
lastbilstrafikens och busstrafikens
kostnadsläge;

beträffande schablonavdrag vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt

4) särskilt yttrande av herrar Elofsson,
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora;

beträffande höjda ortsavdrag för folkpensionärer 5)

reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås, vilka ansett, att utskottet bort:

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr S

under I E 8 hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:420, av herr Holmberg m. fl.,
och II: 528, av herr Bohman m. fl.,
måtte antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
samt

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; beträffande

avdrag för nedsatt skatteförmåga
för handikappade

6) reservation av herrar John Ericsson,
Einar Eriksson, Wärnberg, Tage
Johansson, Möller, Brandt, Engkvist,
Andersson i Essvik, Forsberg och Kristenson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I D hemställa, att
de likalydande motionerna 1:563, av
herr Kaijser, och II: 719, av fröken
Ljungberg m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr TALMANNEN anförde:

Under överläggningen rörande bevillningsutskottets
nu föredragna betänkande
nr 2 må beröras jämväl frågor
som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 2 och sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1. Yrkanden i anledning av
sistnämnda två ännu inte föredragna
utlåtanden skall ställas efter det att
utlåtandena föredragits.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bland de tre betänkanden
som vi har fått löfte om att diskutera
vill jag börja med sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande,
som är ett mycket intressant
dokument. Jag har under min tid i riksdagen
aldrig tidigare upplevt en sådan

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
här situation, när en kungl. proposition
behandlats i ett sammansatt utskott och
utgången blivit något liknande.

Motionsledes hade det yrkats dels
avslag på regeringsförslaget, dels ändringar
i propositionen. Vid utskottsbehandlingen
blev det överläggningar i
en procedurfråga, och jag hade då
tillfälle att ge uttryck för den meningen
att det kanske vore ändamålsenligt
att de som nu blivit reservanter kunde
få stå för utskottets betänkande. Det
var man emellertid inte intresserad av,
utan man ville votera mellan å ena
sidan propositionens förslag och å andra
sidan avslagsyrkandet. En sådan votering
verkställdes, och avslagsyrkandet
vann med lottens hjälp.

Därmed var detta sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskotts arbete
avslutat, ty det gick naturligtvis
inte att behandla de övriga motionsyrkandena,
när man hade vunnit huvudsyftet,
nämligen att avstyrka propositionen.
Det innebär sålunda att i det
föreliggande utlåtandet har reservanterna
realbehandlat motionerna och tagit
hänsyn till vad som framstod som
vettiga yrkanden i motionsfloden. Jag
har velat delge kammaren dessa synpunkter,
ty detta är ett alldeles unikt
förhållande, som jag aldrig tidigare varit
med om under mina riksdagsår.

Vad beträffar själva sakfrågan har
utskottsmajoriteten refererat propositionens
förslag och motionsyrkandena
och sedan kommit fram till en slutsats,
som finns på sidan 26 i utlåtandet, där
bl. a. följande står att läsa: »Allmän
enighet torde i dagens läge råda om
nödvändigheten av att hålla vissa mindre
angelägna byggnadsprojekt tillbaka
och bredda utrymmet för bostads- och
industribyggande.»

Det råder alltså allmän enighet om
att man borde vidta åtgärder av det
slag som föreslås i propositionen.
Emellertid övergår utskottet sedan till
att argumentera för att åtgärderna inte
bör vidtagas, och utskottet hänger upp
sin argumentering på att det förefal -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m,
ler som om det skulle bli en dämpning
i konjunkturen, vilken skulle göra att
sådana här åtgärder inte behöver vidtagas.

Jag skall inte ta upp något långt resonemang
om det ändamålsenliga i å
ena sidan generella åtgärder av investeringsavgiftens
karaktär och å andra
sidan en fysisk reglering av byggnadsverksamheten.
Jag var med år 1943,
när den första lagstiftningen kom till,
och åren fram till år 1948, så jag har
en viss erfarenhet av hur lätt det är att
reglera byggnadsmarknaden med s. k.
fysisk reglering. Jag vill dock erkänna
att investeringsavgiften slår blint.
Det är ungefär samma problem som
med räntans höjd. Det finns ingen fördelningsgrund.
Jag är emellertid livligt
övertygad om att det med den organisation
som vi nu har är nästan omöjligt
att via byggnadstillståndsgivningen
reglera och styra investeringarna.

Vid ett tillfälle, år 1948, hade vi en
situation där vi måste skära ned investeringarna.
Det behövdes en nedskärning
till ett belopp av storleksordningen
en miljard kronor. Vi hade då i
Kungl. Maj:ts kansli en organisation
som innebar en s. k. byggnadsberedning.
Arbetsmarknadens parter, näringslivet
och vissa myndigheter var
där representerade. Beredningen leddes
av ett statsråd. Det var en månghövdad
församling, men otvivelaktigt fanns det
stor sakkunskap inom beredningen. Vi
kom emellertid fram till en situation
där vi alla erkände att ett sammanträde
inom beredningen nu på ordinarie tid
skulle komma att innebära flera beviljade
tillstånd. Det fanns bara en enda
sak att göra i det läget, nämligen att
vägra att kalla beredningen till sammanträde.
Under en period av inte
mindre än fem månader blev inga tillstånd
givna. Metoden ledde till effekt
men var mycket otymplig. Jag har dock
velat erinra om den.

Om vi är ense om att åtgärder bör
vidtagas, är det ju sedan en organisatorisk
fråga hur dessa åtgärder skall

ske. Jag tycker att den metod som regeringen
har valt är ändamålsenlig,
nämligen att använda både investeringsavgift
och tillståndsgivning. Denna
metod bör ge ett bättre resultat än om
man använder bara den fysiska regleringen.
Vi talar ju ofta om att det gäller
att säkra ett stort bostadsbyggande
och vidare om nödvändigheten av att
öka industriens investeringar. Menar vi
allvar med det talet, måste vi i konsekvens
därmed också vidtaga de åtgärder
vilka så långt som möjligt säkrar
detta stora bostadsbyggande och dessa
stora investeringar inom industrien.

Nu har det sagts att det vid den tidpunkt
då investeringsavgiften skall upphöra
blir en explosion på byggnadsmarknaden.
Vi reservanter har inte
kunnat finna att så behöver bli fallet.
Avgiften borde ha den effekten att de
oprioriterade projekt, som väntas inte
få tillstånd sedan avgiften avskaffats,
läggs på is. Planeringslcostnaderna uppgår
ju till 6 å 7 procent, och därför tror
jag som sagt att många sådana projekt
kommer att skjutas på framtiden. Avgiften
har alltså en dämpande effekt.
När det återigen gäller byggnadsföretag,
som man räknar med blir nödvändiga
men som kanske måste uppskjutas
till dess avgiften är borta, tror jag
att planeringen kommer att fortsätta.
Talet om att allt kommer att stoppas
upp och att det sedan blir en explosion
är därför knappast hållbart. Jag tror att
det är möjligt att hantera detta med den
fysiska regleringen.

Jag vill också ha sagt att en sådan
här ordning inte kommer att stoppa all
planering ■—■ jag har förvissat mig om
att staten och kommunerna ämnar fortsätta
sitt planeringsarbete. Därmed
åstadkommer man ju en bättre situation
än vi har haft i varje fall under de
senaste åren, då vi dragits med ständiga
brister i planeringsarbetet för
byggenskapen.

En naturlig följd av den föreslagna
avgiftsbeläggningen blir en uppdämning
av byggnadsverksamheten, får vi

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

hoppas. En sådan dämpning är nödvändig.
Om man samtidigt börjar planeringen
redan nu genom att tillståndslagstiftningen
ändras, så finner vi reservanter
att man har god beredskap
för framtiden.

Farhågor för arbetslöshet har uttalats.
Reservanterna har inte kunnat acceptera
sådana tankegångar. Vi hade
förmånen att som ledamot i utskottet
ha den främste talesmannen för byggnadsindustrien
på arbetarsidan. Han uttryckte
ingen skräck för den närmaste
utvecklingen utan trodde tvärtom att
när den nuvarande säsongnedgången
är över har vi fortfarande en situation
med brist på yrkesarbetare i byggnadsindustrien;
och han borde ha möjligheter
att överblicka den arbetsmarknadspolitiska
situationen just inom det
facket.

Det har väckt stor uppmärksamhet
att en grupp motionärer yrkat på att
kommunerna skall undantas från avgiftsbeläggningen.
Motionen har naturligtvis
blivit så mycket mer uppmärksammad
som den stöds av sammanlagt
15 socialdemokrater. Vi finner inte motiveringen
för deras hemställan bärande.
Tolkar man nämligen bestämmelserna
så som reservanterna vill göra
och som vi är övertygade om att myndigheterna
kommer att göra, blir det
just de byggen som mest intresserar
kommunerna som får företrädesrätt.
Det är kommunerna som har ansvaret
för bostadsförsörjningen, skolväsendet,
ålderdomshemmen, daghemmen o. s. v.
Allt detta är prioriterat, kommer i förtur,
slipper avgiften. I verkligheten har
kommunera därför ett mycket stort intresse
av en sådan utveckling på byggnads-
och investeringsmarknaden att
dessa projekt kan genomföras.

Påståendena om att det blir ett totalstopp,
som i sin tur kommer att leda
till massor av olägenheter exempelvis
för nybyggda bostadsområden, visar
bara att man tolkar propositionen på
ett sätt som man inte skall göra. Det
är självklart att om ett nytt bostads 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.
område byggs och man måste ha servicelokaler
där så skall dessa byggen ha
tillstånd och alltså bli befriade från avgiften.
Enligt min mening måste det
bli fråga om en normal prövning när
sådana omständigheter föreligger att
man måste lämna tillstånd.

Det har vidare motionerats om att
man skulle undanta en hel massa arbeten
därför att de är en följd av andra
beslut som statsmakterna fattat. Jag
tänker på motionen om att bygga en
bensinstation med anledning av högertrafiken.
Det är självklart att om staten
lämnar bidrag eller kanske rent av
betalar hela anläggningen, skall man få
bygga den utan att betala investeringsavgift.
Vi tror således att med en vettig
handläggning av dessa frågor skall
alla de olägenheter som man säger kommer
att följa inte behöva uppstå. Jag
erkänner gärna att vi reservanter har
gått igenom — som jag sade när jag
började detta anförande — vad som har
anförts i motionerna. Det som är vettigt
har vi tagit upp i vår reservation,
och så har vi kommit fram till slutsatsen
att yrka bifall till propositionen.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 2, det s. k. skattepaketet.
Vi talar ju mycket om det samhällsekonomiska
läget, och den proposition
som finansministern lägger fram innebär
kort uttryckt att han vill ha inkomster
på ytterligare 1,5 miljard kronor.
Om han får dessa inkomster utöver vad
som är beräknat i statsverkspropositionen
blir upplåningsbehovet reducerat
med motsvarande belopp. Det är
riktigt — som många erkänner —- att
vi har fattat beslut i detta hus som leder
till stora automatiska utgiftsstegringar.
Vi vill ha de utgifterna, och
partierna försöker vart och ett på sitt
håll dokumentera sitt stora intresse, vilket
inte bidrar till lägre statsutgifter.
Det blir tvärtom, och då blir en skattehöjning
ofrånkomlig som ett medel
att begränsa efterfrågan och nå någorlunda
balans i samhällsekonomien och

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m
bättre balans när det gäller statsfinanserna.

Förslagen till ändring av varuskatten
från 9,1 till 10 procent, höjning av cigarrettpriserna
med 2 öre per styck och
ökning av motorfordonsskatten ger som
sagt dessa belopp, om man dit räknar
också pensionsavgifternas höjning. Jag
vill inte sticka under stol med att jag
inte är riktigt nöjd med utformningen
av propositionen, att man skall dividera
med ett jämnt tal av tio när man
skall redovisa skatten. Men när man
skall räkna ut skatten blir det skatt på
skatten, vilket gör 11,11 procent. Förra
gången vi ändrade varuskatten justerade
utskottet och riksdagen också enhälligt
till ett jämnt uttag i slutledet. Vi
har den uppfattningen alltjämt — i varje
fall har jag den — att det hade varit
enklare med ett jämnt tal, exempelvis
11 i stället för 11,1. Det är lättare att
hantera och otvivelaktigt blir det många
invecklade uträkningar just i det ledet.

Vi har inte lagt fram något förslag
om ändring i propositionen. Hur kommer
det sig? Jo, det är helt enkelt så
att varje tiondels procent i nuläget ger
mellan 60 och 70 miljoner kronor i
statsinkomster. När vi nu plockar
pengar på alla möjliga håll är det klart
att 70 miljoner kronor också är en stor
summa. Vi har böjt oss för detta faktum
men inte med någon glädje.

En annan sak som man måste fundera
på är risken för bristande kontroll
när det gäller införsel av skatten.
Här är det praktiskt taget en enhet och
så är det myndigheterna som kontrollerar.
Hittills har det gått bra — det
kan man se av de summor som flyter in
i varuskatt — men det är klart att ju
mera skatten går i höjden, desto mer
ökar riskerna. Och 10 procent är utan
tvekan en hög procentsats i sådana här
sammanhang.

Finansministern har nu sagt att han
håller på med en omarbetning av skatteberedningens
betänkande. Han undersöker
möjligheterna att få en förenklad
mervärdeskatt, och vi får väl hoppas

att dessa undersökningar leder till resultat.
Då blir det nämligen en bättre
kontroll, därför att den ena instansen
kontrollerar den andra. Skall vi fortsätta
med indirekta skatter — och det
kommer vi säkert att göra — får vi
väl fundera vidare på den saken.

När det gäller tobakssatten är vi väl
i stort sett alla ense. Det finns visseligen
de som menar att vi skulle göra
en ordentlig höjning av tobaksskatten.
Utskottet säger på den punkten att det
är en kraftig höjning som nu föreslås,
och det är klart att vi som har den
där lasten kanske skulle sluta med den,
oavsett om höjningen inte blir mer än
två öre per cigarrett. Framtiden får väl
utvisa hur det kommer att bli med
den saken.

När det gäller tobaksskatten har utskottet
hittat en del ting som vi anmäler
i betänkandet och som vi hoppas
att Kungl. Maj:t beaktar framöver.
Det är här fråga om ting av många
gånger tekniskt invecklad karaktär, och
därför går det inte för ett utskott att
skriva att så och så skall det vara, utan
det får vi överlämna till vederbörande.

När det gäller motorfordonsskatten
— som måste sägas vara betungande —
har vi rekommenderat andra uppbördsterminer
än dem vi nu har. Detta kan
för fordonsägarna innebära en lättnad.
De slipper lägga ut stora summor i förskott,
och det är väl ett önskemål som
bör tillgodoses om det är möjligt.

Vi har också tagit upp frågan om
den trafik på landsbygden som får bidrag
från statens sida. Det är klart att
denna bidragsgivning skall anpassas
med tanke på den skattehöjning som
nu föreslås. Vi förutsätter att statsutskottet
vid behandlingen av dessa ärenden
beaktar den frågan. Då kan ju innevarande
års riksdag justera bidragsbeloppen
på så sätt att skattehöjningen
neutraliseras.

Frågorna i samband med de olika avdragen
vid beskattning som behandlas
i detta ärende kommer andra ledamöter
av utskottet att tala om, och jag

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

behöver därför inte uppehålla mig vid
den saken. Även den reservation som
underskrivits av mig och en del andra
ledamöter kommer att behandlas av
andra talare. Det är bara en enda detalj
som jag vill fästa uppmärksamheten
på bland de många frågor som här
avhandlas, frågor som man skulle kunna
hålla på i timmar att tala om.

Det nya schablonavdraget vid kommunalskatt
föreslås få den karaktären
att spärregeln slopas som innebär att
avdraget inte skall uppgå till mer än eu
fjärdedel av inkomsten. Slopandet av
denna spärregel är till fördel för människor
med låga inkomster. De får kompensation
för höjningen av varuskatten
den vägen, och det är, hoppas jag, alla
tillfredsställda med. Denna reform kosfar
60 miljoner kronor, ett belopp som
vi väl alla är beredda att ge i och
med att vi får in de stora pengarna genom
höjningen av varuskatten.

Men det förekommer redan nu besvärligheter
med dem som har korttidsanställningar
av olika slag. Därför
har utskottet en särskild skrivning, där
det sägs att man inte bör tillämpa dessa
regler när det gäller t. ex. studerande
och andra. Men en ledamot i denna
kammare har påpekat för mig att han
har haft kontakt med länsstyrelsetjänstemän
som var bekymrade för detta
nya schablonavdrag. Det kan nämligen
innebära att den skattskyldige får hela
detta avdrag på 4 500 eller 2 250 kronor
men arbetar bara en mycket kort tid.
Under den tiden har han betalat preliminär
A-skatt. Får han då ett stort
avdrag, blir det återbäring av skatt. Det
går kanske för sig det också. Men som
bekant har vi många utländska medborgare
som arbetar på den svenska arbetsmarknaden,
och då skall myndigheterna
— utan att det kommer in en
ansökan om det — återställa dessa
pengar till vederbörande som, betalat
in dem som skatt. Alla förstår att det
kan bli ett betydande merarbete. Därför
skulle jag vilja till Kungl. Majrts
kansli framföra det önskemålet att av -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

drag för den del av schablonavdraget
som inte motsvarar faktiskt erlagd kommunalskatt
bör endast få åtnjutas med
belopp som står i relation till den tid
av beskattningsåret som den skattskyldige
vistats i riket. Det innebär att om
vederbörande arbetar ett kvartal, skall
han inte få större avdrag än som motsvarar
denna tid och alltså inte få
tillgodogöra sig hela schablonavdraget,
ty då uppstår de här svårigheterna.

Jag hoppas att vad jag nu sagt vinner
beaktande i så måtto att man funderar
över saken — jag ser att det finns departementsråd
på platserna där borta.

Herr talman! Det var vad jag ville
säga. Jag kommer att ställa yrkanden
vid ett annat tillfälle.

Herr ALEX AND ERSON (fp):

Herr talman! I denna kombinerade
debatt skall jag för min del begränsa
mig till den speciella del av frågekomplexet
som avser förslaget om investeringsavgift
och som behandlas i sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottets
utlåtande. Investeringsavgiften
skiljer sig från de övriga skatterna så
till vida att den egentligen inte har någon
fiskalisk motivering. Den har inte
föreslagits med tanke på att den skall
medföra några inkomster för statsverket.
Avsikten är ju i stället att den skall
vara ett instrument för att reglera, d. v.
s. dämpa, investeringsbenägenheten i
fråga om byggnadsarbeten och då drabba
sådana arbeten som bedöms, mindre
angelägna. När vi från oppositionens
sida har gått emot detta förslag, innebär
det — som också utskottets ordförande
här påpekade — inte att vi vill
bestrida att det för närvarande finns
skäl för att åstadkomma en begränsning.
Även om i varje fall just nu arbetskraftssituationen
inte är så påtagligt
besvärlig som tidigare, har i stället finansieringssidan
trätt i förgrunden.
Konkurrensen om tillgängliga medel är
mycket stor, och t. ex. bostadsproduktionen
bär uppenbarligen bromsats på

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

grund av svårigheterna att säkerställa
erforderligt kapital.

Anledningen till att oppositionen
motsätter sig förslaget är att den föreslagna
metoden för regleringen är synnerligen
klumpig och onyanserad och
skulle få mycket olyckliga verkningar
om den genomfördes. Det är inte så
som utskottets ordförande sade att vi
inte vill ha några begränsande åtgärder,
utan det är i stället så att det redan
finns anordningar inom den gällande
lagen om igångsättningstillstånd, som
enligt vår uppfattning ger tillräckliga
möjligheter att med mindre olägenheter
genomföra den önskade dämpningen
av byggnadsinvesteringarna. Oppositionen
betraktar visserligen även den
regleringen som inte önskvärd, men
den är dock så ordnad att angelägenheten
av olika projekt kan prövas från
fall till fall och den kan smidigt anpassas
efter det aktuella läget och förhållandena
på orten.

Det har emellertid i andra sammanhang
visat sig att en reglering föder
en annan reglering, om den första visar
sig inte leda till det uppställda
målet. Det är den tendensen som kommit
till synes även här och som oppositionen
särskilt vänt sig emot. Utskottets
ordförande sade något om att man
på borgerligt håll tidigare velat föredra
en reglering genom avgifter framför
en fysisk reglering med beslut i de
särskilda fallen. Jag vill då poängtera
att en avgiftsreglering av det slag som
här är föreslagen i själva verket är en
fysisk reglering. Man har ju inte tänkt
sig att avgiften skulle betalas efter ett
övervägande av vilka projekt som är
tillräckligt angelägna för att realiseras
trots avgiftsbeläggningen, utan meningen
är att i allt väsentligt de projekt
som är avgiftsbelagda inte skall
komma till stånd.

När man granskar det föreliggande
förslaget visar det sig vidare att det är
synnerligen illat utformat och säkerligen
kommer att leda till stora svårigheter
vid tillämpningen. Det kan faktiskt

tjäna som exempel på vart det kan leda
när man underlåter att i vanlig ordning
inhämta sakkunniga myndigheters och
organisationers yttranden över ett förslag.

Den föreslagna avgiften är konstruerad
på ett sådant sätt att den tämligen
blint och urskillningslöst drabbar såväl
angelägna som mindre angelägna
projekt. Dispensregeln är tydligen —
om inte arbetsmarknadsskäl kan åberopas
—• avsedd att användas restriktivt.
Egendomligt nog finns det emellertid
också objekt som man skulle tycka ur
angelägenhetssynpunkt jämförbara med
de s. k. oprioriterade men som inte
drabbas av avgiften, t. ex. hotell, restauranger
och museer.

Man säger att den använda metodiken
innebär att vissa slag av projekt
skall prioriteras, men i själva verket
har man gått motsatt väg och räknat
upp de slag av byggnader som inte är
prioriterade. Denna tekniska uppläggning
är grunden till åtskilliga svårigheter
som kommer att ge sig till känna
när det gäller att avgöra i vilken
omfattning avgift skall uttas för vissa
objekt. Några exempel: Såsom avgiftsbelagda
objekt anges bl. a. bensinstationer,
bilreparationsverkstäder och kommunala
förvaltningsbyggnader, sporthallar
och andra idrottsanläggningar. Här
har man tydligen tänkt på objekt som
endast innehåller lokaler eller anordningar
av här uppräknade slag. Men
de kan ju även inrymmas i byggnader
som i övrigt inte är avgiftspliktiga.

Hur skall ett sådant fall behandlas?
Möjligen kan man e contrario, eftersom
författningen i andra fal! räknar efter
byggnadens huvudsakliga innehåll, dra
den slutsatsen att till exempel en bilverkstad
skall avgiftsbeläggas även om
den ingår i en annan byggnad, t. ex.
ett hantverkshus. Problem uppkommer
då om hur man skall beräkna avgiftsunderlaget.
Kommunala förvaltningslokaler,
som ju i princip är vanliga kontorslokaler,
torde väl dock knappast anses
avgiftspliktiga, om de t. ex. inryms

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr S

i eft hus som huvudsakligen består av
bostäder.

När man sedan kommer till hus, som
normalt innehåller lokaler av olika slag,
uppkommer nya problem. Avgiftsbeläggning
skall inträda, om huset till
huvudsaklig del består antingen av
kontor, butiker och banklokaler eller
också av samlingslokaler och nöjeslokaler.
Men om man inte kommer upp
till 50 procent av någotdera slaget —
om det skall räknas efter volym eller
yta, säges ingenting om — är man fri
från avgift. Man behöver faktiskt inte
gå till ett så extremt exempel som 49
procent butiker och kontor, 49 procent
samlings- och nöjeslokaler samt 2 procent
bostäder för att avgiftsfrihet skall
inträda. Det finns många slag av lokaler,
som brukar förekomma i dylika
sammanhang och som inte alls är nämnda
i förordningen. Förutom hotell, restauranger,
konditorier och sådant, som
nyss nämnts, kan vi peka på postlokaler,
frisérsalonger — dessa brukar inte
räknas som butiker i andra sammanhang
— läkarmottagningar, tandkliniker
och bibliotek. Vidare tycks lagerlokaler
och garage ligga utanför — såvida
det inte gäller ett helt parkeringshus,
förstås — vilket ofta klarar källarvåningarna.

Det kommer därför inte att möta
några som helst svårigheter att konstruera
hus av det slag, som de här ifrågavarande
åtgärderna närmast är avsedda
att träffa, på ett sådant sätt att det faller
utanför avgiftsplikten.

I den mån sådana synpunkter beaktas
av vederbörande byggherrar, har
man sålunda bara åstadkommit att
byggnaderna omdisponeras på ett sätt
som ur andra synpunkter anses mindre
rationellt. I modern bebyggelse har det
t. ex. ansetts lämpligast att sammanföra
olika serviceanläggningar till särskilda
byggnader i centrum av bostadsområdena.
Den föreslagna investeringsavgiften
kan på sätt som här antytts föranleda,
att man i stället försöker spränga
in butiker m. m. i bostadshusen, vilket

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
skulle vara en icke önskvärd utveckling.
I detta sammanhang uppkommer
också problemet vad som skall anses
vara eu byggnad i förordningens mening.
Om vi närmare granskar t. ex.
bebyggelsen i Hötorgscity här i Stockholm,
tror jag att vi får ganska svårt
att avgöra var gränsen går mellan den
ena och den andra byggnaden.

Nu kan naturligtvis sägas, att dessa
anmärkningar kan riktas även mot
den nu gällande kungörelsen om igångsättningstillstånd
— och det är riktigt.
Men då bör vi komma ihåg att uppräkningen
av olika slag av byggnader, som
kräver igångsättningstillstånd, inte
finns i själva lagen utan i en tillämpningskungörelse,
som utfärdats av
Kungl. Maj:t. I den mån behov av ändrade
bestämmelser gör sig gällande, kan
man mycket enkelt ändra kungörelsen.
Men om man nu skriver in dessa specifikationer
i en av riksdagen godkänd
förordning, går det i varje fall icke att
ändra den lika snabbt och enkelt. Paralielliteten
mellan kraven på igångsättningstillstånd
och investeringsavgift
skulle då gå förlorad. I själva verket
kan det emellertid komma att visa sig,
att även om investeringsavgiften godkännes
av riksdagen, blir lagen om
igångsättningstillstånd likväl det effektivaste
instrumentet för denna reglering.

När det gäller redan uppförda byggnader
kan det bli svårare för en byggherre
att anpassa sig efter den föreslagna
investeringsavgiften i avsikt att
komma utanför det avgiftsbelagda området.
Förordningen har visserligen
inte närmare specificerat vad som menas
med byggnadsarbete, men jag utgår
ifrån att man avsett att den definition,
som finns i lagen om igångsättningstillstånd,
skall tillämpas även här. Då
kommer t. ex. alla inre ombyggnadsarbeten
av lokaler att bli avgiftsbelagda.
Om t. ex. en butik eller ett kontor byter
innehavare, är det ju ofta nödvändigt
med vissa ombyggnadsarbeten för
att anpassa lokalen till den nya inne -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.
havarens behov. I sådana fall lär väl
arbetet ofta vara så angeläget för vederbörande,
att det kominer till stånd
även om investeringsavgift måste betalas.
Men det måste framhållas, att det
kommer att verka mycket orättvist mot
dem, som på grund av tillfälliga omständigheter
råkar i en sådan situation,
att de skall behöva betala denna höga,
skattemässigt icke avdragsberättigade
avgift, medan andra som kan påbörja
motsvarande arbete strax före eller
strax efter den i förordningen angivna
perioden skulle slippa undan. Det kan
även lätt leda till att lokaler en tid får
stå outnyttjade för att undkomma denna
konsekvens.

Anmärkningsvärt är vidare, att om
man inreder en bostadslägenhet i ett
kontorshus skall investeringsavgift utgå,
medan så inte blir fallet om en bostadslägenhet
inredes till kontor i ett
hus som ännu består av huvudsakligen
bostäder.

Det har sagts, att anledningen till att
man valt vägen att införa en investeringsavgift
i stället för att bygga vidare
på den befintliga lagen om igångsättningstillstånd
är att länsarbetsnämnderna
varit alltför frikostiga med tillstånd
till mindre angelägna projekt. Något
material som belyser detta har inte
framlagts. Men även om så skulle vara
fallet, så behöver det inte betyda att
själva lagen icke skulle vara funktionsduglig.

Jag har nyss påvisat en del ofullkomligheter
i den gällande tillämpningskungörelsen,
som mycket väl skulle
kunna förklara, att nämnderna inte alltid
kan motstå påtryckningar. Det hade
ju annars varit lätt att kringgå bestämmelserna.
Om man, som propositionen
gör, utgår från att investeringsavgiften
i regel skall verka prohibitivt, innebär
den nya konstruktionen att i stället för
igångsättningstillstånd, som nu i allmänhet
meddelas av länsarbetsnämnderna,
skulle träda ett dispensförfarande,
där beslutanderätten skulle förbehållas
Kungl. Maj :t. Det är klart att

detta kommer att innebära större restriktivitet,
men å andra sidan visar
icke blott de många motionerna utan
även reservanternas skrivning, att kraven
på dispens från avgifter kommer
att bli omfattande.

Departementschefens förhoppningar
om ett enklare administrativt förfarande
kommer därför säkerligen att gäckas.
I stället för det nuvarande förfarandet
hos länsarbetsnämnderna kommer
man i många fall att få ett tredubbelt
förfarande, nämligen dels ansökningen
hos länsarbetsnämnden om
igångsättningstillstånd, dels förfarandet
hos länsstyrelsen rörande fastställande
av avgiften och dels ansökan om dispens
hos Kungl. Maj :t.

Den närmast till hands liggande åtgärden
att effektivisera det nuvarande
förfarandet skulle vara att förlägga
prövningen av igångsättningstillstånden,
i de fall som föreslås belagda med investeringsavgift,
till arbetsmarknadsstyrelsen.
Det kan ske inom ramen för gällande
lag. Man borde väl också nu ha
skaffat sig så stora erfarenheter av att
handlägga byggnadsregleringsfrågor,
att man inte skulle behöva tillgripa så
drastiska åtgärder som utskottets ordförande
nämnde.

Slutligen måste jag med skärpa påtala,
att förfarandet hos länsstyrelsen
och kammarrätten rörande fastställande
av avgiftsplikt icke är utformad i
enlighet med vedertagna principer för
en skatteprocess. Av det sagda framgår
att svåra problem kommer att uppstå,
icke blott när det gäller att fastställa
avgiftsbeloppet utan även och icke
minst när det gäller att avgöra om skatteplikt
föreligger eller icke. Då det bär
kan gälla avsevärda belopp är det angeläget
att detta förfarande anordnas
på ett betryggande sätt.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
den föreslagna investeringsavgiften är
ett synnerligen ofullkomligt instrument
för det avsedda ändamålet. Det är inte
sannolikt att det kommer att fungera
på det sätt, som departementschefen

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

avsett, och i varje fall kommer det att
medföra orättvisor och snedvridningar
av produktionen. Allting talar vidare
för att nu gällande system skulle kunna
fylla behovet på ett bättre och ändamålsenligare
sätt.

Jag kommer därför med den motiveringen,
herr talman, att yrka bifall till
utskottets förslag, som innebär avslag
på propositionen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Liksom herr Alexanderson
skall jag också i huvudsak inskränka
mig till att behandla frågan om investeringsavgiften.
Det är flera skäl
som föranlett det sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets majoritet
att föreslå riksdagen att avslå propositionen.
Herr Alexanderson har på
ett utmärkt sätt utvecklat majoritetens
synpunkter. Jag vill för min del särskilt
trycka på ett par ting.

Det ena är konjunktur- och sysselsättningsläget.
Jag skulle vilja beteckna
den föreslagna investeringsavgiften
som en onödig åtgärd, vidtagen vid en
felaktig tidpunkt. Att vi under de senaste
månaderna haft en konjunkturavmattning
och en försämrad sysselsättning,
inte minst inom byggfacken, är
uppenbart. Jag hänvisar i denna del
till de arbetslöshetssiffror som står att
läsa i dagens tidningar. Enligt dessa
siffror har antalet arbetslösa i byggfacken
under den sista månaden visserligen
sjunkit med 8 000 till 16 000,
men det är många nog.

Som en illustration av sysselsättningssituationen
kan jag tala om att
när vi i hamndirektionen i Malmö, som
jag tillhör, i höstas utannonserade en
tjänst som ingenjör på byggnadsområdet
fick vi två svar. Ingen av de båda
sökandena var särskilt kompetent. I
dagarna har vi annonserat ut tjänsten
på nytt. Vi har fått 40 sökande. Inom
en liten bekantskapskrets, som jag har
här i Stockholm, saknar en kvalificerad
konsult och en arkitekt varje som

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. ut,
helst uppdrag. En timmerman och eu
grovarbetare i denna lilla krets går arbetslösa.

Utskottsmajoriteten menar att det i
denna situation är felaktigt att ytterligare
bygga ut den statliga regleringsapparaten
med en investeringsavgift,
som närmast är avsedd att vara proliibitiv
för den omfattande grupp av
oprioriterade byggen, som det bär är
fråga om. Vi anser med andra ord att
några skärpta restriktioner i dag inte
är påkallade. Om jag fattat propositionen
rätt, är meningen med avgiften
visserligen inte att åstadkomma något
totalstopp för dessa byggen — men
näst intill. Den omständigheten att departementschefen
endast räknar med
att genom avgiften på 25 procent få in
en miljon kronor till statskassan vittnar
ju om att det verkligen varit hans
mening att hårt slå till bromsarna,
även om det gnisslar i maskineriet.

Meningen med det hela är utan tvekan
att till förmån för industri- och
bostadsbyggandet stoppa en massa inte
oprioriterade byggen över hela landet,
som anses mindre angelägna. Man
vill genom avgiften också hindra sådana
byggen för vilka länsarbetsnämnderna
beviljat igångsättningstillstånd
eller sådana byggen som man tror hos
länsstyrelserna skall få igångsättningstillstånd.

Avgiften får i dagens läge en mycket
vittgående och olycklig psykologisk effekt,
och jag är rädd för att den kommer
att lägga en förlamande hand över
planeringen på vidsträckta områden. I
denna del verkar avgiften uppenbarligen
mycket kraftigare an systemet med
igångsättningstillstånd, där de sökande
ofta i det längsta lever på hoppet att få
tillstånd och därför verkställer sin
planläggning.

När vi inom majoriteten pekar på att
investeringsavgiften kan äventyra den
redan hotade sysselsättningen invänder
reservanterna ungefär följande. Reservanterna
är för all de! medvetna om
att det för närvarande råder arbetslös -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
het — och en ganska betydande arbetslöshet
— inom byggfacket. Det beror
på att bostadsbyggandet av olika
skäl släpat efter i fjol, och att byggandet
av något 10 000-tal lägenheter inte
kom i gång i rätt tid i höstas. Men om
någon månad, menar de, sätts det full
fräs igen, och då kan det bli brist på
arbetskraft och risk för överhettning
fram på sommaren.

Bortsett från att anmärkningar kan
riktas mot den statliga regleringen av
bostadsbyggandet som sådant, som
åstadkommer denna stora ojämnhet i
byggnadsproduktionen, så är det dålig
tröst för dem, som bär gått arbetslösa
i månader, att det kan bli gott om arbete
senare under våren eller fram på
sommaren.

Jag är dock inte fullt övertygad om
att bostadsbyggandet kommer att ge
full sysselsättning, även om arbetslöshetssiffrorna
kan komma att gå tillbaka.
Planläggning och organiserande tar
sin tid. Det sägs ju också av reservanterna,
att den nuvarande arbetslösheten
inom byggnadsfacket är säsongmässigt
betonad och att sysselsättningen inom
en snar framtid har nått full nivå. Men
är det så säkert? Det är inte så enkelt
att ställa om en stor del av produktionsapparaten
till bostadsbyggande.

Ett annat skäl till att vi har gått emot
avgiften är att vi tycker att planeringen
på byggområdet förryckes och försvåras
om en massa byggherrar, som
förlitat sig på det igångsättningstillstånd
de erhållit och trott att de haft
statens välsignelse för sina förehavanden,
plötsligt får en ekonomisk smäll
genom att staten inför en högst betungande
avgift. Staten tar tillbaka med
den ena handen vad den har givit med
den andra.

Även planering och planläggning för
framtiden försvåras. Bland annat vet
man ju ingenting om hur igångsättningstillstånden
kommer att ges när tiden
för investeringsavgiften utlöper
den 30 september 1968.

Särskilt hårt drabbas otvivelaktigt

alla de konsulter, leverantörer och andra,
som har specialiserat sig på byggande
för offentliga ändamål eller på produktion
av färdiga småhus för fritidsändamål.
Jag vill här peka på en liten
oegentlighet. Om man bygger en sommarvilla
under SO kvadratmeter, blir
det ingen avgift, men bygger man mer
än en, t. ex. då en byggmästare bygger
en serie för att förbilliga produktionen,
då blir det avgiftsbeläggning. Detta
uppmuntrar inte precis till någon
ekonomisk produktion. Ja, det är kanske
en detalj.

Man kan förvisso ha olika meningar
om konjunkturbedömningen. Men en
annan allvarlig invändning ligger däri,
att det väl knappast kan vara ur administrativ
synpunkt lyckligt och välbetänkt
att koppla ihop två system ovanpå
varandra, och så att säga införa en
dubbel omfattning för att hejda den
oprioriterade byggenskapen. Vad som
föreslås är ju varken mer eller mindre
än att ovanpå systemet med igångsättningstillstånd
skall läggas investeringsavgiften.
Den som har slunkit igenom
den ena grinden skall hejdas vid den
andra, är tydligen finansministerns mening,
i den mån han inte vill att intressenten
självmant skall stanna framför
grindarna, förskräckt av den höga
avgiften.

Som motiv för investeringsavgiften
anges, som det står i utskottsbetänkande!,
att erfarenheterna från senare år
givit vid handen, att det knappast är
möjligt att nå en effektiv begränsning
och styrning av investeringarna via den
prövning av igångsättningstillstånd,
som ägt rum hos länsarbetsnämnderna.

Vad kan det bero på, lierr John
Ericsson, att länsarbetsnämnderna kan
påstås ha misslyckats med sin uppgift?
Jag ställer frågan. Det är egentligen
egendomligt, för att inte säga uppseendeväckande,
att staten med ett så
kraftigt vapen i sin hand som tillståndsgivningen
till igångsättning inte
har lyckats bli herre över situationen.
Det är tydligen inte så lätt att reglera!

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Det kan vi kanske vara överens om,
och det utvecklade ju herr John Ericsson
mycket vältaligt.

Jag kan till nöds förstå finansministern,
som via investeringsavgiften vill
effektivt stänga grinden för dem som
slunkit igenom länsarbetsnämndernas
prövning. Dispensregeln är ju mycket
restriktivt utformad. Jag har dock svårt
att förstå reservanterna, vilka trots den
snäva dispensregeln i § 16 vill genom
en frikostig dispensgivning till hälften
öppna den andra grinden. Innebär det
inte också att reservanterna öppnar
grinden för ett flitigt spring i länsstyrelsernas
och finansdepartementets
trappor och ökad administrativ omgång? Jag

tycker för övrigt att reservanternas
formella uppläggning inte heller
är riktigt logisk och konsekvent.
De avvisar all tanke på sådana undantag
som påyrkats i de många motioner,
som har väckts, men använder i samma
andedrag generella dispenser för
olika ändamål.

Yad är egentligen den sakliga skillnaden,
herr talman, mellan en generell
dispens och ett i lagen givet undantag?
Jag bara frågar. Undantaget äventyrar
syftet med lagstiftningen, står det,
men det gör tydligen inte den generella
dispensen, menar man. Vad är egentligen
skillnaden? Om man nu vill införa
en investeringsavgift av den typ,
som det här är fråga om, tycker jag att
det hade varit bättre om man hade
gjort ett uttryckligt undantag för de ändamål
som man anser vara verkligt
samhälleligt angelägna. Därigenom hade
man klarlagt förhållandena för allmänheten
och hade sedan kunnat hålla
på en restriktiv dispensgivning.

Herr talman! Även jag kommer att
yrka bifall till utskottets hemställan om
avslag på propositionen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Tyvärr måste man konstatera
att situationen på byggnads -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.

marknaden är sådan att det är nödvändigt
att hålla tillbaka mindre angelägna
byggnadsprojekt till förmån för
industriinvesteringar och bostadsbyggande.
Man kan notera, att detta är följden
av den brist på långsiktsplanering
som har kännetecknat den socialdemokratiska
regeringspolitiken.

Det är dock ingenting att göra åt det
som tidigare har försummats. Vi får
acceptera det såsom ett utgångsläge och
finna oss i att särskilda åtgärder är
nödvändiga i dagens läge. I detta avseende
råder det en allmän enighet, något
som också konstateras i utskottets
utlåtande. Det råder dock skilda meningar
om hur de särskilda åtgärderna
skall vara utformade.

Regeringen vill införa en särskild investeringsavgift
på s. k. oprioriterade
byggnader med 25 procent på byggnadskostnaderna.
I realiteten skulle det
bli väsentligt hårdare belastning, ty investeringsavgiften
är ju enligt propositionen
icke avdragsgill.

Samtidigt tänker man sig ha kvar
byggnadsregleringen. Det betyder att
Sträng & Co vill skaffa sig ett dubbelkommando
över byggnadsmarknaden. I
propositionen har det sagts att detta
dubbelkommando skulle vara »administrativt
enkelt». Det kan aldrig vara riktigt.
Den som vill bygga inom den
oprioriterade sektorn skulle först inhämta
igångsättningstillstånd lios arbetsmarknadsmyndigheterna.
Sedan
skulle han, om han vill utnyttja igångsättningstillståndet,
i ett par omgångar
inkomma med deklaration och kostnadsuppgifter
till länsstyrelsen för investeringsavgiftens
skull. Hur kan man
kalla detta administrativt enkelt för den
enskilde? Uppenbarligen blir det inte
mindre krångligt för myndigheterna.

Enligt regeringens förslag skall alltså
både arbetsmarknadsmyndigheterna
och länsstyrelsen vara inkopplade på
varje ärende. Hur kommunikationerna
skal! fungera mellan myndigheterna har
väl regeringen inte lyckats fundera ut
än. I den socialdemokratiska reservatio -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m,
nen för bifall till regeringsförslaget har
sagts bl. a. att det är angeläget att dispens
ges, då detta är påkallat av lokaliserings-
eller sysselsättningspolitiska
skäl. Det kan vara riktigt resonerat,
men det måste ju betyda ökade administrativa
besvärligheter.

Man kan inte komma ifrån att det
system som regeringen föreslagit, d. v.
s. dubbelkontrollen över den oprioriterade
sektorn, är ett administrativt
krångel. Byggnadsregleringen skulle i
realiteten inte få någon betydelse, men
regeringen vill ändå ha den kvar —
för reglerandets egen skull. Om man
ville lita enbart till byggnadsregleringen,
så skulle regeringen däri ha det
instrument i sin hand som den behöver.
Med byggnadsreglering och igångsättningstillstånd
kan man bromsa alla
byggnadsföretag inom den oprioriterade
sektorn, om regeringen så skulle
önska. Något nytt instrument behövs sålunda
inte.

Man kan fråga sig vad regeringens
yttersta avsikt med investeringsavgiften
kan vara. Vill man nå fram till ett totalstopp?
Det kan knappast vara avsikten,
ty i så fall hade det ju varit enklare
att utfärda byggnadsförbud. Man
vill kraftigt hålla tillbaka byggnadsverksamheten,
och vi kan vara ense
om nödvändigheten av detta på vissa
områden, men regeringens investeringsavgift
med 25 procent eller mera kommer
att betyda att det blir slumpen som
regerar. Med byggnadsregleringen kan
man i alla fall släppa fram de projekt,
som anses särskilt angelägna, men investeringsavgiften
har inte någon urskillningsförmåga.
Detta är också ett
avgörande skäl mot regeringens investeringsavgift.

Herr talman! Jag skall så övergå till
bevillningsutskottets betänkande nr 2,
på vilket skulle kunna sättas som rubrik:
»Vad man sår får man ock skörda.
»

Regeringens under tidigare år bortglömda
planering för framtiden resulterar
i dagens läge på arbetsmarkna -

den. Det höga kostnadsläget har medfört
försämrade konkurrensmöjligheter
för exportindustrien, och vår kanske
alltför liberala importpolitik har skapat
rubbningar på den inhemska marknaden
och svårigheter för den industri
som baserar sin försäljning på hemmakonsumtionen.
Lägger man till detta
den ekonomiska politikens följdverkningar
kommer man fram till utskottsbetänkandets
huvudinnehåll, nämligen:
Härtill är vi nödda och tvungna!

Vi har klart för oss att den begärda
inkomstförstärkningen på i runt tal
1 600 miljoner kronor i dagens läge är
nödvändig för att riksdagens tidigare
fattade beslut skall kunna genomföras,
såsom jag redan har nämnt. När vi vet
att upplåningsbehovet — trots inkomstförstärkningar,
dels av automatisk natur
och dels genom föreslagna skattehöjningar
— rör sig om över 1 miljard,
vilket är så mycket mera betänkligt
om man tar hänsyn till att den samhälleliga
upplåningen skall trängas på
vår nuvarande kapitalmarknad, kan
man väl bara konstatera att tryggheten
för löntagarna mot bakgrunden av arbetsmarknadsläget,
och den tryggheten
eftersträvar vi alla, inte är den som
alla skulle anse vara önskvärd.

När det gäller skattekonsekvenserna
kan jag inte riktigt fatta vad som står
på s. 31 i utskottets betänkande om
att de föreslagna skattehöjningarna syftar
till »en mer rättvis och rationell
fördelning av skattebördan». Med det
sagda — utan att vi från mittenpartierna
är ansvariga — vill jag klart deklarera
att en skattesänkning ter sig omöjlig
i dagens situation. Även om man tar
exemplet en familj eller en enskild,
som misshushållar med tillgångarna,
måste det ju i ekonomiens namn bli
så att räkningen skall betalas.

Låt mig, herr talman, kommentera
några av de enligt min mening tunga
posterna i den av finansministern utställda
räkningen. Den enprocentiga
höjningen av omsättningsskatten ger
630 miljoner kronor. Även om jag upp -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

repar tidigare framförda synpunkter
vill jag med tanke på det inledningsvis
sagda än en gång framhålla nödvändigheten
av att en mervärdeskatt införes.
Det var med intresse jag lyssnade till
bevillningsutskottets ärade ordförande
och fann att hans åsikter ungefär sammanfaller
med dessa tankegångar. Det
är väl bara att hoppas att den departementsutredning,
som nu sker bakom
lyckta dörrar, så småningom skall resultera
i ett förslag som kan vara acceptabelt.
För att inga missförstånd då
det gäller mervärdeskatten skall uppstå,
vill jag understryka min bestämda
uppfattning från skatteberedningen i
fråga om finansieringen av vissa sociala
utgifter.

Låt mig få ställa en fråga till regeringen:
innebär inte nuvarande konkurrensläge
för vår industri, att vi
mycket snart bör få en mervärdeskatt?
När kommer ett förslag härom?

Med tanke på de lägre inkomsttagarnas
situation efter nu föreslagna skattehöjningars
genomförande är det med
tillfredsställelse jag noterar den förändring
av schablonavdraget i den statliga
beskattningen, som finansministern
föreslår. Vi har från centerpartiets
sida ett särskilt yttrande i vilket vi förmenar
att när resurserna det tillåter
för att kunna klara av skatteproblematiken
för de lägre inkomsttagarna, bör
man även i den kommunala beskattningen
beträda samma väg.

Det som mest bekymrar i nuvarande
sammanhang — med tanke på att vi
inte har resurser — är barnfamiljernas
försämrade ställning. Med hänsynstagande
till penningvärdeförsämringen
och den höjda omsättningsskatten skulle
barnbidragen, med oförändrat värde
från den tid de infördes, i år bort höjas
med i runt tal 150 kronor per barn och
år. Målsättningen för familjepolitiken
kommer från vårt håll att diskuteras i
ett senare sammanhang.

Den 50-procentiga höjningen av bilskatten
skall ge behövliga 300 miljoner
kronor. Om man mot tidigare beslut

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

skulle se högertrafikomläggningsskatten
som något bestående och se det i förhållande
till den 50-procentiga höjningen
av bilskatten, blir resultatet att nyttotrafiken
får bära en mycket tung
börda. I anledning av det faktiska förhållandet
har vi i reservation begärt
utredning i frågan om den tunga trafikens
kostnadsläge, sett i samband även
med den nu föreslagna höjda bilskatten.

Folkpensionsavgiftens höjning med
en procent ger också i budgeten de behövliga
365 miljoner kronorna. Detta är
ett område för beskattning, där finansministern
tidigare har frångått rådande
praxis. Jag tänker då i första hand på
den avskaffade avdragsrätten, som strider
mot ett försäkringsmässigt rättsmedvetande.
Att vi accepterar höjningen
beror på den nuvarande situationen,
och det kan uttryckas med orden: Nöden
har ingen lag.

•lag vill med tillfredsställelse notera
utskottets förslag om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning om
folkpensionärernas sidoinkomster. Det
överensstämmer med de motioner som
har avlämnats från de båda mittenpartierna.

Samma är förhållandet när det gäller
de handikappades skatteproblem. Hur
man än löser de handikappades problem
är det min bestämda uppfattning,
att lidande och sjuka människor i vad
man många gånger kallar för skrytsamhälle
inte skall vara hänvisade —
som ofta sker — till radiohjälpen och
postgironummer 901950.

Herr talman! Jag kommer sedermera
att ställa yrkande i vederbörlig ordning.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I proposition nr 7 till
årets riksdag lägger regeringen fram
förslag till betydande skattehöjningar.
Utskottets ärade herr ordförande liksom
herr Sundin har redogjort för vari
dessa skattehöjningar består och jag
behöver inte upprepa detta.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.

Den budgetsituation, som vi befinner
oss i när vi i dag skall besluta om
ett viktigt avsnitt av nästa års skattepolitik,
beror delvis på att våra statsutgifter
tillåtits svälla över våra egentliga
resurser. Regeringens ekonomiska
politik har fört oss in i ett statsfinansiellt
läge som även för nästa år gör det
ofrånkomligt med väsentliga skattehöjningar.
Trots betydande försök i årets
budgetbehandling att bromsa ökningstakten
fortsätter statens utgifter att öka.
En orsak till det ständigt ökade skattetrycket
är bristen på långsiktig planering
av vårt reformarbete på skilda områden.
Genomförandet av många i och
för sig angelägna reformer — reformer
som vi alla har anslutit oss till — har
inte i tiden anpassats till våra ekonomiska
resurser. Det har ställts krav på
statsutgifterna, som inte varit förenliga
med den ekonomiska tillväxten i
landet. Det har bidragit till en inflationsutveckling
som regeringen inte
har kunnat bemästra.

Från folkpartiets sida har vi under
flera år framhållit det angelägna i eu
långsiktig planering som verkligen anpassade
reformtakten till de ekonomiska
resurserna. Att så inte har skett
är helt regeringens fel.

Samtidigt som utgiftssidan successivt
ökat har inkomstunderlaget i landet
inte utvecklats i samma takt beroende
på den relativt svaga produktionsutveckling
som vi bär haft i vårt land.
Tillväxten av den samlade produktionen
av varor och tjänster har under de
senaste två åren varit svagare i Sverige
än genomsnittet för Västeuropa. Framför
allt gäller det ju det senaste året,
då den svenska nationalinkomsten i
fasta priser endast ökade med 2,9 procent.
Även för innevarande år räknar
konjunkturinstitutet med en svagare
produktionsutveckling än för Västeuropa
som helhet, om Storbritannien undantages.

Det finns därför all anledning att
framhålla hur angeläget det är med en
ekonomisk politik som stimulerar pro -

duktionen, framför allt om man har
klart för sig att en relativt liten produktionsökning
medför en betydande
höjning av inkomstnivån och således
av skatteunderlaget. En procents produktionsökning
innebär en höjning av
inkomstnivån med omkring tre procent.
En sådan höjning av skatteunderlaget
skulle, med oförändrade skattesatser,
betyda en inkomstökning för staten och
även för kommunerna med lågt räknat
1,5 miljard kronor, d. v. s. ungefär
samma belopp som finansministern i
år vill ta in skattevägen för en förstärkning
av budgeten. Fn måttlig produktionsökning
ger alltså ett relativt
betydande utslag när det gäller statens
inkomster.

Men även vår svaga bytesbalans, som
väsentligen beror på att våra företag,
både sådana som har sin avsättning på
hemmamarknaden och exportföretagen,
successivt har kommit i ett ofördelaktigt
kostnadsläge i förhållande till utländska
konkurrenter, gör en produktionsstimulerande
politik mycket angelägen.

Vi anser inom folkpartiet att en väsentlig
beståndsdel i en sådan politik
är ett produktionsstimulerande skattesystem.
Det har vi upprepat under flera
år. Folkpartiet har under de senaste
åren konsekvent ställt kravet på en
skattereform som uppmuntrar såväl sparandet
i företagen som det personliga
sparandet, ett skattesystem dessutom
som är lconkurrensneutralt och inte
diskriminerar svenska företag i förhållande
till utländska. I år upprepas detta
krav i en motion gemensam för mittenpartierna.
Vi får anledning att senare
under riksdagen återkomma till
denna motion. Låt mig bara påminna
om de viktigaste ingredienserna i vårt
förslag som bygger på allmänna skatteberedningens
så gott som enhälliga betänkande.

Vårt näringslivs konkurrenskraft försvagas
genom den nuvarande omsättningsskattens
konstruktion, bl. a. genom
extrabeskattningen av företagens

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

investeringar. Vi vill därför ha en omläggning
av den nuvarande allmänna
omsättningsskatten till en generell indirekt
skatt av mervärdestyp. Detta är
också nödvändigt för ett framtida deltagande
i det europeiska samarbetet.

En annan åtgärd på den indirekta
beskattningens område är avvecklingen
av flera punktskatter, undantagandes
sådana med speciella motiveringar.

En väsentlig beståndsdel i den av oss
förordade skattereformen är sänkning
av den direkta personliga beskattningen.
Det är framför allt en nedjustering
av den progressiva beskattningen, som
bör eftersträvas. En breddning av skatteskalornas
proportionella skikt och en
lättnad i marginalskatterna i de angränsande
skikten är nödvändig. Inte
minst på grund av inflationen drabbas
numera personer i normala inkomstlagen
hårt av den starka progressionen.
Vi anser bl. a. nödvändigt att skatteskalorna
successivt anpassas efter inflationen,
så att den reella inkomsten
också alltid utsätts för oförändrat proportionellt
skatteuttag. Inflationen skall
inte tillåtas höja skattetrycket. En sådan
princip stimulerar både arbetsvilja
och sparande. Ett oavvisligt krav i
samband med en sådan skattereform är
att grupper med låg inkomstnivå kompenseras
genom lättnader i den direkta
inkomstskatten och genom åtgärder
berörande de sociala förmånerna och
deras finansiering.

Jag är också medveten om, såsom
herr Sundin här har framhållit, att allmänna
skatteberedningens förslag även
innehöll en omläggning av finansieringen
av vissa sociala avgifter, och
denna ingrediens i ett nytt skattesystem
anser vi bör vidare bearbetas.

Liksom i tidigare skattedebatter vill
vi framhålla, att vi är övertygade om
att en skattereform enligt den allmänna
skatteberedningens riktlinjer skulle
främja det enskilda sparandet och därmed
kapitaltillväxten i landet.

Vi anser inte att de nu framlagda förslagen
till skattehöjningar kan, såsom

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
utskottet gör i sitt betänkande, påstås
vara ett led i en reformering av beskattningssystemet.
Vi ställer helt andra
anspråk på en sådan reform. Därför
har vi inte godkänt skrivningen på sidorna
29 och 30 i utskottets betänkande.
Det är en av anledningarna till reservation
nr 1.

Jag vill framhålla att vi anser att
det samhällsekonomiska och statsfinansiella
läget för närvarande inte är sådant
att förslag om en omedelbar sänkning
av de direkta inkomstskatterna
kan framläggas vid årets riksdag. En
sådan sänkning bör genomföras i samband
med en genomgripande reformering
av hela skattesystemet.

Vi anser, som jag sagt inledningsvis,
det vara ofrånkomligt med en budgetförstärkning.
Därtill är vi, som herr
Sundin uttryckt det, nödda och tvungna,
och vi har för vår del godtagit förslagen
till skattehöjningar i Kungl.
Maj :ts proposition.

Låt mig sedan, herr talman, säga några
ord om fordonsbeskattningen. Som
herr Sundin redan framhållit är det så,
att nyttotrafiken drabbas mycket hårt
av den 50-procentiga höjningen av fordonsbeskattningen.
I den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen nr 3
av herr Yngve Nilsson m. fl. har oppositionspartiernas
företrädare i utskottet
gemensamt yrkat på en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan
om en skyndsam utredning och förslag
om en sådan utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn tages till den
yrkesmässiga lastbilstrafiken och busstrafikens
kostnadsläge.

Den föreslagna höjningen av automobilskatten
drabbar den yrkesmässiga
lastbilstrafiken särskilt hårt. I motioner
i denna fråga framhålles, att medan
skattehöjningen för vanliga personbilar
enligt förslaget utgör 5—10 procent
skulle lastbilarna i allmänhet drabbas
av en 40—50-procentig höjning.
Den yrkesmässiga lastbilstrafikens kostnadsläge
är redan förut mycket högt.
Lönsamheten inom näringen har sjun -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. ni
kit starkt, och det kan befaras att en
ytterligare kostnadshöjning från nuvarande
8 000 till 12 000 kronor, som förslaget
innebär för lastbilar i vanligen
förekommande storlekstyp, tvingar
många lastbilsägare att lägga ner sin
verksamhet.

Jag anser att utskottsmajoriteten
nonchalerat betydelsen av denna kostnadshöjning
för lastbilstrafiken när utskottet
skriver, »att det visserligen kan
göras gällande att skattehöjningen i
kronor räknat blir betydande för de
tyngre lastbilarna, men ställer man
höjningen i relation till de sammantagna
fraktinkomsterna kan ökningen
för den tunga trafiken beräknas till cirka
3 procent». Det är ju i alla fall så,
att en ytterligare skattebelastning som
slår igenom på de sammantagna trafikinkomsterna
med hela 3 procent är
alltför hög i den lönsamhetssituation
som näringslivet i dag befinner sig i.
Den är naturligtvis mycket ogynnsam
för de trafikföretag som har att konkurrera
med andra trafikformer, vilka
inte drabbas av denna hårda skattehöjning.
Men den är även mycket betänklig
ur beställarens synpunkt. Transportfördyringen
utgör ytterligare en
kostnadsbelastning på hela den del av
näringslivet, som använder sig av landsvägstransporter,
och det är framför allt
de långa transporterna, således landsbygdens
näringsliv och glesbygderna,
som kommer att drabbas särskilt hårt
av denna skattehöjning.

Det förhåller sig ju så att fordonsskattens
höjning skall träda i kraft
först 1968. Då hade det varit möjligt att
innan den genomfördes utreda frågan
om skatternas fördelning på olika fordonskategorier.
Den utredningen hade
lämpligen kunnat ske inom 1965 års
bilskatteutredning, och förslag hade
kunnat framläggas till detta års höstriksdag.

Reservanterna anser att en inkomstförstärkning
för statsverket av den i
propositionen föreslagna storleken måste
komma till stånd, men skattefördel -

ningen bör ske så att den yrkesmässiga
trafiken inte drabbas så hårt.

Den höjda skatten kan, som utskottets
ordförande påpekat, medföra svårigheter
för framför allt ägare av tyngre fordon
när det gäller att i förskott erlägga
skatten. Jag anser därför att utskottets
skrivning om en uppdelning av skatten
på flera terminer är tillfredsställande
och att detta initiativ är bra. Utskottet
säger att detta utskottets utlåtande bör
beaktas av Kungl. Maj :t.

Herr talman! Jag är glad att kunna
säga att utskottetsbehandlingen av proposition
7 visat flera bevis på god vilja
till en positiv behandling av flera av representanter
för oppositionspartierna
framlagda motionsyrkanden. Detta
framgår kanske inte av utskottets hemställan,
men det kommer till uttryck i
utskottets skrivning. Så har t. ex. den
hemställan i motionerna I: 561 av herr
Hilding och II: 714 av herr Jonsson och
herr Jönsson i Ingemarsgården om
upphävandet av maximigränsen för extra
avdrag även för andra pensionärer
som är i samma ekonomiska läge som
folkpensionärer tillgodosetts i utskottets
skrivning.

Liksom under tidigare år har frågan
om beskattningen av folkpensionärernas
extrainkomster även tagits upp i
år, denna gång i gemensam motion, undertecknad
av företrädare för folkpartiet
och centerpartiet. Motionärerna
önskar förslag till nya bestämmelser i
syfte att undvika en orimligt hög beskattning
av pensionärernas sidoinkomster.
Utskottet säger sig vara medvetet
om att de nuvarande reglerna för
beskattning av folkpensionärernas sidoinkomster
är förenade med påtagliga
brister och i vissa fall leder till orimliga
resultat. Detta beror inte endast på
beskattningens utformning utan kanske
i ännu högre grad på de inkomstprövade
tilläggen som utgår till folkpensionärerna
och som reduceras om folkpensionärerna
har sidoinkomster av viss
storlek. Utskottet anser det vara angeläget,
inte minst ur rättvisesynpunkt,

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

att man i möjligaste mån bör undanröja
de ogynnsamma verkningarna av
det nuvarande bidragssystemet och förordar
att frågan om beskattningen av
folkpensionärernas sidoinkomster snarast
blir föremål för utredning.

Ett mycket intressant uppslag som
utskottet anser böra övervägas — initiativet
har tagits av ordföranden i utskottet
—- är att införa någon form av
definitiv källskatt för folkpensionärer
med sidoinkomster upp till en viss storlek.
Men även andra förslag till frågans
lösning bör ingående prövas, säger utskottet.

Herr talman! Beträffande frågan om
avdrag för nedsatt skatteförmåga för
handikappade instämmer jag helt i herr
Sun dins anförande.

Till slut ber jag att få säga några ord
om övergångsbestämmelserna när det
gäller lagens ikraftträdande. I proposition
nr 7 föreslogs att skattehöjningen
skulle gälla praktiskt taget alla leveranser
och tjänster fr. o. m. den 12 januari
1967, oavsett om skriftligt kontrakt
slutits tidigare eller ej, under förutsättning
att likvid ej skett före den 1 mars.
Här har en viss uppmjukning skett
i bevillningsutskottet. Men utskottets
förslag till ikraftträdandebestämmelser
utesluter inte retroaktiva verkningar.
Att vi från oppositionens sida likväl
kunnat ansluta oss till denna utformning
av övergångsbestämmelserna, sammanhänger
med att vi ansett att Kungl.
Maj:t bör begagna sin rätt till jämkning
enligt 7 § varuskatteförordningen
i samtliga sådana fall, då skattehöjningen
leder till en oskäligt hård belastning
av den skattskyldige eller köparen.
Hänsyn måste, menar vi, liksom
tidigare tas till att varuskatten är en
övervältringsskatt och att skärpningar
inte bör drabba säljaren med mindre
än att han har möjlighet att genom prishöjning
övervältra skatten på köparen.

Vi anser att det finns vissa fall då
man i ett sådant läge bör använda dispensmöjligheten
generöst. Det kan t. ex.
vara fråga om fall då skattskyldiga säl -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
jer på avbetalning och en större eller
mindre del av avbetalningen fullgörs
sedan den högre varuskatten börjat uttas.
Det blir då säljaren som drabbas
av höjningen, såvida inte avbetalningskontraktet
är försett med förbehåll för
höjning av varuskatten. Det kan här
gälla mycket stora belopp. Det kan också
vara fråga om större maskinleveranser
till industrien eller liknande, varvid
byggnadstiden är så lång att leverans
inte hinner ske före höjningen.
Jag uttrycker en förhoppning om att
Kungl. Maj:t vid tillämpningen av dispensbestämmelserna
måtte ta hänsyn
till de synpunkter jag här anfört.

Herr talman! Jag kommer senare att
framställa yrkanden i detta ärende.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Den proposition som
ligger till grund för det betänkande
som jag nu skall beröra, nämligen bevillningsutskottets
betänkande nr 2, innebär
att statens inkomster för nästa
budgetår ökar med närmare 1,5 miljard
kronor. Detta betyder en väsentlig
skärpning av vårt redan nu hårda
skattetryck och kommer att innebära
att vi sannolikt befinner oss i toppen
när det gäller skatternas höjd bland de
stater som ingår i OECD.

Att utvecklingen gått dithän, beror
i huvudsak på att de statliga utgifterna,
som regeringen ytterst är ansvarig
för, ökat undan för undan i alltför
snabb takt, vilket givit till resultat det
höga skattetryck som vi nu råkat ut
för.

Den förda utgifts- och skattepolitiken
har sedan medfört en kostnadsökning,
som gett oss en långt gående inflation,
som skapat stora svårigheter för hela
vårt näringsliv. Resultatet har blivit en
bristande konkurrensförmåga gentemot
utlandet, vilket i sin tur vållat det under
de senare åren uppkomna underskottet
i vår bytesbalans.

Detta är en ytterst allvarlig situation,
som också måste ses mot bakgrunden

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.
av nedläggning av industrier och företag
samt ökad arbetslöshet inom vårt
land.

Den förda politiken har försatt oppositionen
i ett tvångsläge. Beslut har fattats
under tidigare år som lett till framtida
ökade utgifter för staten. Vi har
beslutat om nya utgifter år efter år utan
en ordentlig ekonomisk planering. Detta
har lett till att den nuvarande skattenivån
inte kan hållas. Härför skulle ha
krävts en omprövning av tidigare beslut
och en senareläggning av vissa reformer.
Endast på en punkt har regeringen
visat intresse för prutningar, nämligen
i fråga om vårt försvar. I övrigt
har återhållsamheten inte varit särskilt
stor. Det visar den nominella utgiftsökningen,
som för budgetåret 1967/
68 endast är 1 procent lägre än under
föregående jämförelseperiod. Härav följer
tyvärr att oppositionen i år saknar
möjlighet att mera effektivt begränsa
skattehöjningarna.

För högerpartiets del är det delvis
beroende av att vi nödgas begära 300
miljoner kronor till försvaret på grund
av regeringens ställningstagande i denna
fråga, som vi anser kommer att leda
till en försämrad effektivitet för försvaret.
Det vill vi inte medverka till,
med tanke på det läge världen befinner
sig i.

När det sedan gäller att komma till
rätta med inflationen anser vi inom högerpartiet
att stor återhållsamhet måste
visas i utgiftspolitiken, samtidigt
som vi måste angripa marginalskatteproblemet.
Även om det inte just nu
går att minska det totala skattetrycket
nämnvärt, så inriktar vi våra ansträngningar
på att få till stånd en omfördelning
från direkt till indirekt beskattning,
d. v. s. införande av mervärdeskatt,
i huvudsak på de grundvalar som
allmänna skatteberedningen har uttalat
sig för. Ett sådant förslag kombinerat
med nya skatteskalor är framlagt
till årets riksdag och kommer att behandlas
vid ett senare tillfälle. Om det
kunde bli möjligt att genomföra en så -

dan reform tror vi att inte bara bättre
betingelser skulle skapas för våra exportnäringar,
utan också att det skulle
leda till en återhämtning för samhällsekonomien
i sin helhet. Jag skall inte
fördjupa mig i detta problem, som
kommer att behandlas i riksdagen vid
ett senare tillfälle.

Av vad jag här har sagt och av vad
som framgår av vårt särskilda yttrande
har vi ansett oss nödsakade att i det
väsentliga ansluta oss till förslagen i
proposition nr 7. Det innebär inte att
vi ställer oss bakom de motiveringar
som framförts i propositionen och som
i vissa delar återgivits i utskottets betänkande.

Högerrepresentanterna i utskottet har
avgivit en reservation nr 5 till förmån
för höjda ortsavdrag för folkpensionärer.
Reservationen grundar sig på ett
motionspar, 1:420 av herr Holmberg
m. fl. och II: 528 av herr Bohman m. fl.
Motionsparet hade två yrkanden.

Det första yrkandet innebar att en
utredning skulle få i uppdrag att undersöka
borttagandet av skatteplikten för
folkpensionärer och framlägga ett förslag
i frågan. Detta och andra liknande
yrkanden har lett till att utskottet hemställt
hos Kungl. Maj :,t om skyndsam
utredning, vari även skulle ingå utredning
om källskatt för pensionärer.

I avvaktan på en sådan utredning hade
motionärerna därutöver föreslagit
att ortsavdragen för folkpensionärerna
borde höjas, nämligen till 4 000 kronor
för ensamstående pensionär, till 6 400
kronor för äkta makar, varav en är pensionär,
samt till 8 000 kronor, då båda
makarna är pensionärer. Motivet för
förslaget är att enligt nuvarande bestämmelser
för folkpensionär, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension, ett extra avdrag
utöver ortsavdraget sker. Folkpensionären
undgår därigenom skatt. I den
mån han skaffar sig inkomst utöver ett
ganska obetydligt bottenbelopp, minskar
emellertid det extra avdraget, vilket
betyder att den beskattningsbara

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

inkomsten stiger snabbare än årsinkomsten.
Resultatet kan på så sätt för
folkpensionären bli att han drabbas av
en marginalskatt, som är avsevärt hårdare
än vad personer med vida högre
inkomster har att räkna med. Hans behållning
av den extra inkomsten kan
därför bli relativt obetydlig. Därför är
det inte underligt om folkpensionären
kanske tappar lusten att ta avlönat arbete.
Det kan ju många gånger, speciellt
ute i glesbygderna, vara av behovet påkallat
att få hjälp även av den åldersklassen
människor.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 5 av undertecknad
m. fl.

Reservation nr 3 innebär att riksdagen
hos Kungl. Maj :t begär en utredning
att framläggas till höstriksdagen i år av
innebörd, att vid utformningen av fordonsbeskaitningen
hänsyn tages till den
yrkesmässiga lastbilstrafikens och busstrafikens
kostnadsläge. Det är väl ganska
klart att fordonsskatten, med den utformning
den fått i det nya förslaget,
kommer att bli kännbar för den tunga
trafiken, även om skatten efter det förslag
som framlagts kan få inbetalas i
flera terminer. Det hade varit rimligt
att den utredning som sysslar med dessa
ting fått yttra sig om förslaget innan
det blir föremål för proposition.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till reservation nr 3.

För övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (k):

Herr talman! När bevillningsutskottet
i sitt utlåtande polemiserar mot det
parti jag företräder och som ett försvar
för sitt accepterande av den allmänna
varuskatten säger att vårt avslag på
propositionen i denna del inte får tolkas
så, att motionärerna mer än andra
eftersträvar prisstabilitet utan endast
förordar åtgärder som andra grupper
inte kan acceptera, så ändrar det ingenting
i sak. Det faktiska förhållandet
är att samtliga partier utom det kom 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.
munistiska är för en höjning av den
allmänna varuskatten, vilket medför
ytterligare prisstegringar, medan vårt
parti yrkar avslag på denna höjning.
För min del tycker jag att slutsatserna
är givna.

Innan jag går in på de budgetmässiga
frågorna, vilka endast till dels
kommer till behandling i detta sammanhang,
vill jag erinra om hela trenden
av prisstegringar under en följd av
år. Man kan fråga sig vad allt detta
tal om prisövervakning, om kommittéer
för detta ändamål också i primärkommunerna,
är värt om man samtidigt
ger fritt fram för en omshöjning
som genast slår igenom i höjda priser.
Det bör vara allmänt bekant hur situationen
i verkligheten ter sig för låginkomsttagare,
barnfamiljer, pensionärer,
handikappade och andra grupper
i små omständigheter. Låt mig här bara
göra konstaterandet — eftersom frågorna
skall behandlas i ett senare sammanhang
•— att man inte vill vara med
om någon höjning av barnbidragen, och
detta oaktat prisstegringarna under
flera år. Man har också avböjt en indexreglering
av barnbidragen. Jag vill
även erinra om att hyrorna stiger stadigt,
men ingenting ges i form av kompensation
på familjebostadsbidragen.

Det skulle då, herr talman, återstå att
leda i bevis att både omshöjningen och
den uteblivna höjningen av barnbidragen
etc. är något helt oundvikligt. Utskottet
ger sig inte i kast med den uppgiften,
och det har jag förståelse för,
eftersom det är en ganska svår uppgift.

Ibland har den näringspolitiska fonden
åberopats. Man har menat att situationen
nu är sådan att alla ansträngningar
måste till för att skapa sysselsättning.
Och visst är detta riktigt ■—■
det har vi från vårt håll tidigare gett
uttryck för här i kammaren. Men menar
man att barnfamiljers, pensionärers,
låginkomsttagarnas livsmedel och
förnödenheter nödvändigtvis måste beskattas
hårdare för att man skall klara
de investeringar det här är fråga om,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
så vill vi inte vara med. Vi vägrar att
godkänna det resonemanget.

Vi har anvisat andra vägar. Vi anser
det både realistiskt och framkomligt
att låta bolag och stora förmögenhetsägare
vara med om att satsa medlen till
den näringspolitiska fonden. Det är enligt
vår mening också möjligt att göra
ytterligare besparingar på försvarsutgifterna
för att klara statsutgifterna —
utan att tillgripa en ytterligare prisfördyring.

Låt mig också göra den kommentaren,
att vi verkligen inte har ställt oss
på en enveten nejsägarståndpunkt. Vi
har accepterat vissa övriga utgiftsökningar
och begränsat oss till att yrka
avslag på den punkt, där det enligt
vår mening är mest angeläget att ur
det stora flertalets synpunkt säga nej,
nämligen höjningen av den allmänna
varuskatten.

Räknar man samihan de yrkanden
som den kommunistiska riksdagsgruppen
ställt, innebärande utgiftsökningar
respektive inkomstförstärkningar, blir
resultatet att enligt vårt förslag den
näringspolitiska fonden kan få över
230 miljoner kronor mer än enligt förslagen
i statsverkspropositionen. Ehuru
man givit arbetsnamnet skattepaketet åt
bevillningsutskottets förslag, som vi nu
behandlar, har inte de delar tagits med
i denna behandling, som utgör alternativen
till regeringsförslagen. Jag tycker
att det inte är särskilt prydligt för
regeringen att det knappast föreligger
några borgerliga reservationer och säryrkanden
på några avgörande punkter.
I det särskilda yttrandet heter det, att
oppositionen genom den förda politiken
försatts i ett tvångsläge. Därmed är
det utsagt att det nog kommer att skenfäktas,
men att man i huvudsak finner
sig i de framlagda förslagen. Vi
tycker att det hade varit bättre om regeringen
valt en annan position med
sikte på 1968 års val. Den borde valt
en linje, som kunnat ena arbetarrörelsen
mot de borgerliga partierna.

Herr talman! Svaret på en annan

motion, som också tidigare nämnts i
debatten och som berör folkpensionärernas
skattesituation — jag syftar på
motionerna I: 339 och II: 407 — kan
sägas vara ett beaktande av syftet med
vår motion. Det hade enligt vår mening
varit möjligt att också nu, innan
den utredning hinner verkställas varom
utskottet talar, ge skattemyndigheterna
sådana anvisningar, att lättnader
införts vid tillämpning av reglerna
för extra avdrag för folkpensionärer
med sidoinkomster. Jag vill dock uttrycka
förhoppningen, att en sådan generösare
tillämpning i praktiken kommer
till stånd, och jag skall avstå från
att på denna punkt ställa något särskilt
yrkande.

Beträffande regeringens förslag om
investeringsavgift anser vi, att denna åtgärd
kan användas som ett instrument
i syfte att möjliggöra ökade investeringar
för bostadsbyggandet. Inte minst
inom storstockholmsområdet har det visat
sig att hittillsvarande tillståndsgivning
inte har kunnat hålla tillbaka investeringarna
i bank- och kontorspalats,
parkeringshus och bensinstationer,
lyxvillor etc. i den omfattning som
skulle behövts för att trygga bostadsprogrammets
genomförande. Vi anser
det vara helt riktigt att man från samhällets
sida skaffar sig olika instrument
för att på ett mera aktivt sätt än hittills
påverka investeringarna inom
olika områden. Hade man i dag haft
ett större inflytande och en mer rationell
ordning när det gäller bostadsbyggandets
kreditförsörjning, hade det
kunnat se helt annorlunda ut inom detta
område.

Jag har helt nyligen här i kammaren
ordat om de missförhållanden som
råder både beträffande svårigheterna
att genomföra beslutade bostadsbyggnadsprogram
och de spår det nuvarande
kreditförsörjningssystemet satt i
fråga om onödigt stor arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. Jag behöver därför
inte längre uppehålla mig vid detta
i dag.

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Det kan skenbart synas som om den
föreslagna investeringsavgiften skulle
motverka önskemålet om en jämn och
hög sysselsättning för arbetskraften inom
byggnadsindustrien. Den förskjutning
av igångsättningen av bostadsbyggen
som ägde rum förra året, med hög
igångsättning under årets sista månader,
kommer troligen att medföra arbetskraftsbrist
under andra och tredje
kvartalen i år. Den arbetslöshet vi i
dag har är ett resultat av försyndelser
under förra året. Men detta gör att det
ändå måste anses väsentligt att begränsa
igångsättningen av mindre viktiga
byggnadsprojekt till förmån för bostadsbyggandet,
därest vi befarar arbetskraftsbrist
under senare delen av
1967.

Självfallet finns det alltid risk för att
en selektiv beskattning av detta slag
skapar gränsfall i form av objekt, som
inte rimligen borde beskattas. Jag tänker
därvidlag närmast på behovet av
vissa kommunala serviceanläggningar i
nybyggda områden i form av butiksoch
affärshus. Jag tycker emellertid
att det är en mycket generös tolkning
som utskottet förordat när det gäller
dispensgivningen i anledning av § 16
i förordningen, där det talas om att
hänsyn bör tas till det behov av servicelokaler
som kan väntas i nyanlagda
bostadsområden. Jag tror inte att denna
förordning kommer att verka så avskräckande
och så hämmande för den
kommunala utbyggnaden som det på en
del håll har uttalats farhågor för. Ur
sysselsättningssynpunkt är det också
viktigt, att det finns möjligheter att ge
dispens när detta är påkallat av lokaliserings-
eller sysselsättningspolitiska
skäl.

Vi har i vår motion ansett det nödvändigt
och även föreslagit att investeringsavgiften
skall göras differentierad,
ty vi är inte övertygade om att en
25-procentig investeringsavgift kommer
att mera verksamt hindra byggandet
av bank- och kontorspalats, parkeringshus
eller ens lyxvillor. Med hän -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
syn härtill vore en dubbel avgift för i
första hand dylika byggen motiverad.
Till detta säger utskottet att en enhetlig
avgift är att föredra ur enkelhetssynpunkt
och att den 25-procentiga avgiften
torde vara väl tilltagen för att
uppfylla den eftersträvade begränsningen.
Jag är efter den skrivningen
inte mer övertygad om detta än jag var
för en månad sedan.

I vår motion har vi vidare erinrat
om att gällande förordning om tillståndsgivning
för byggnadsarbete upphör
med utgången av innevarande år.
Då vi förutsätter att tillståndsgivningen
bör gälla även efter det att den temporära
beskattningen upphört, har vi föreslagit
att förordningens giltighetstid
förlänges med ytterligare ett år. Där
säger utskottet, att förslag i ämnet torde
komma att föreläggas innevarande
års höstriksdag, och med detta nöjer vi
oss. Vi har dock ansett det viktigt att
ta upp frågan, eftersom vi inte ansåg
oss kunna godta den ransonering som
det här var fråga om såsom det enda
instrumentet när det gäller att hålla
tillbaka oprioriterat byggande. Vi hade
då fått ett system, där det enda som
varit avgörande för om man skulle få
bygga eller inte hade varit tillgången
till kapital.

Herr talman! Jag ber att senare få
återkomma med yrkanden på de olika
punkterna.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! De tre nu föreliggande
utskottsbetänkandena har en gemensam
bakgrund, nämligen vårt ekonomiska
läge. Till den beskrivning som bevillningsutskottets
värderade ordförande
har lämnat ber jag att helt få ansluta
mig.

Så tycktes även herr Stefanson göra,
men han anförde i det sammanhanget,
.att regeringen har tillåtit statsutgifterna
att svälla i en sådan omfattning att
vi nu står inför något som kan betecknas
såsom en ekonomisk kris. Jag und -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
rar om herr Stefanson är den lämpliga
personen att framföra den anklagelsen.
Dm den hade kommit från högerledaren,
herr Holmberg, hade det åtminstone
funnits en moralisk styrka i ett sådant
påstående. Folkpartiet — för vilket herr
Stefanson är en av de främsta representanterna
här i kammaren — har
nämligen vid varje budgetbehandling
försökt att med olika förslag pressa upp
statsutgifterna. Det har folkpartiet tagit
på entreprenad. Det är ju här som det
skilt sig mellan högern och folkpartiet.
Högern har åtminstone framlagt förslag
om att begränsa statsutgifterna. Att riksdagen
sedan i sin tur inte har accepterat
de förslagen är en annan sak.

Herr Stefanson säger också i sammanhanget
att regeringen är ansvarig
för att tillväxten av nationalprodukten
inte har varit tillräckligt stor för att
inrymma de ökade statsutgifterna. I fråga
om nationalproduktens utveckling
betraktade han Sverige nära nog som
ett u-land i jämförelse med västerlandet
i övrigt. Det råder delade meningar om
det, herr Stefanson. I ett av de senaste
numren av Veckans Affärer får man en
helt annan beskrivning än den herr
Stefanson nu presenterade för kammaren.
Eftersom Veckans Affärer väl inte
kan inrymmas under vad man brukar
kalla socialdemokratiska valbroschyrer,
får man väl utgå ifrån att uppgifterna
där är väl så korrekta som herr Stefansons.

Herr Yngve Nilsson ansåg att vårt
lands totala skattetryck i jämförelse
med västvärldens nu ligger på en
toppnivå. Det är väl ett konstaterande
som ingen kan bestrida. Jag skulle tro
att Sverige i jämförelse med de övriga
länderna leder skatteligan. Men det är
ju rätt ointressant, herr Yngve Nilsson,
ty vad är skatten? Skatten är ju det
pris som vi vill betala för de allmänna
tjänster som medborgarna kräver. Resonemanget
kan inte bli intressant förr-»
än man frågar sig: Vad får då medborgarna
för skatten? Bara det faktum att
staten betalar tillbaka till medborgarna

bortemot en tredjedel av skatten är någonting
som inte förekommer i andra
länders skattesystem. Börjar man på
att göra också sådana jämförelser, är jag
övertygad om, herr Nilsson, att vi ligger
väsentligt bättre till än vi gör enligt den
rätt onyanserade och ointressanta jämförelsen
om själva skattetryckets nivå.

Jag hade egentligen begärt ordet för
att behandla ett litet avsnitt av bevillningsutskottets
betänkande, nämligen
om avdrag för nedsatt skatteförmåga
för handikappade, men innan jag gör
det tvingas jag — mot min vana — att
ge mig in på ett annat utskottsärende.
Jag brukar inte lägga mig i andras hantering,
men sedan jag hört herr Gösta
Jacobsson beskriva vådan av investeringsavgiften,
måste jag säga ett par
ord, tv jag tillåter mig faktiskt göra något
litet anspråk på att veta något om
den här branschen.

Herr Jacobsson ansåg att den nuvarande
arbetslösheten inom byggnadsbranschen
var ett tillräckligt motiv för
att inte införa avgiften. Han medgav
visserligen det riktiga i att det har
skett en förskjutning i bostadsbyggandet,
men det ansåg han bero på den statliga
regleringen, vilken medfört en
ojämn igångsättning inom just den sektorn
av byggnadsverksamheten. Nå, så
är det väl inte, herr Gösta Jacobsson.
Enligt den erfarenhet jag har är det
inte någon statlig reglering som lagt
hinder i vägen för igångsättningen, men
däremot har svårigheterna att skaffa kapital
förorsakat förskjutningen. Jag skall
inte göra mig till talesman för de kritiker
som angriper bankerna för den
sakens skull. Den verkliga orsaken kan
måhända vara att vi har så stora anspråk
på kapitalmarknaden att det vid
vissa tidpunkter bär varit svårt för bostadsbyggarna
att i konkurrens med
andra skaffa sig det nödvändiga kapitalet.
Jag personifierar i varje fall den delen
av aktiviteten.

När nu riksbanken har träffat en
överenskommelse med bankerna — både
affärsbankerna, sparbankerna och

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

postbanken — som går ut på att
söka åstadkomma en bättre kreditförsörjning
för det bostadsbyggnadsprogram
som riksdagen fastställer, så hoppas
jag att den förbättrade kredittillströmningen
skall möjliggöra igångsättningar
som gynnar sysselsättningen och
framför allt arbetstillfällenas spridning
över hela året. Inledningsskedet för
tillämpningen av denna överenskommelse
är synnerligen gynnsamt, och jag
hoppas att fortsättningen skall bli lika
bra som starten. Då får man den situationen,
herr Jacobsson, att bostadsbyggandets
eftersläpning från i höstas —
när igångsättningen kom mycket sent —
resulterar i en byggenskap som kräver
avsevärd arbetskraft också i vår, samtidigt
som en jämn igångsättning sker
enligt det turordningsprogram som länsarbetsnämnderna
tillsammans med
kommunerna gör upp. Läget i april—
maj kan därför bli att det råder stor
brist på arbetskraft för byggenskapen
— i alla de tätbefolkade regionerna
blir det antagligen ytterst svårt att tillfredsställa
efterfrågan på arbetskraft.

Därför är läget enligt min mening
sådant att man ingalunda kan med åberopande
av dagens tyvärr besvärliga situation
anse att det inte krävs åtgärder
för att reglera just byggmarknaden — en
reglering som i första hand skall tillgodose
det vi alla finner viktigast, nämligen
behovet av bostäder.

Låt mig till sist, herr talman, ta upp
den fråga som närmast gav mig anledning
att begära ordet — en högermotion
om de handikappades skatteproblem. I
den motionen säger man att de förvärvsarbetande
människor, som är drabbade
av invaliditet i större eller mindre utsträckning,
endast i undantagsfall får
extra avdrag för sådana utgifter, som de
har i samband med inkomstens förvärvande.
Motionärerna gör med andra ord
gällande, att bär skulle råda en stark
restriktivitet. Så är emellertid inte förhållandet,
åtminstone vad utskottet har
fått sig bekant. Det råder ingen restriktivitet,
utan de lägre inkomsttagarna i

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
denna grupp behandlas mycket generöst,
vilket är helt naturligt. Dessutom
har, såsom även framgår av betänkandet
extra avdrag under speciella förhållanden
kunnat medges i så pass höga
inkomstlägen som 30 000 ä 40 000 kronor.
Men alldeles oavsett hur det är beträffande
generositet eller restriktivitet
vid bedömningen av de handikappades
avdrag för nedsatt skatteförmåga vill jag
säga att det inte är den vägen man skall
gå för att mildra de handikappades svårigheter.
Man skall i stället följa den
väg som statsmakterna har slagit in på
under senare år, d. v. s. verkligen hjälpa
de handikappade att klara sitt förvärvsarbete
och därmed sin försörjning. Här
gäller det förtidspensionering inom
folkpensioneringens och ATP:s ram, det
gäller rehabilitering, bostäder, hemhjälp,
undervisning o. s. v. Det är på
den vägen man skall gå vidare. Skatteproblemet
för övrigt ingår som ett direktiv
till handikapputredningen. Det är
också möjligt att de lättnader, som nu
beviljas, t. ex. genom att man befriar de
handikappade från fordonsskatt och
lämnar vissa bidrag till drivmedelsförbrukning
o. s. v., kan förvandlas till
andra former, kanske direkta bidrag.

Utskottet har inte funnit någon anledning
att gå vidare med den här motionen,
allrahelst som den är föremål
för utredning, och har därför yrkat
avslag. Det föreligger en lottreservation
med beteckningen 6. Till den reservationen
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall.

Herr STEPANSON (fjo) kort genmäle: Herr

talman! Herr Einar Eriksson
påstår att folkpartiet har tagit på
entreprenad att här i riksdagen pressa
upp statsutgifterna. Det är, som också
herr Eriksson väl är på det klara med,
en vrångbild av folkpartiets politiska
handlande. Folkpartiet liar alltid under
de gångna åren, liksom i år, haft full
täckning för sina anslagshöjningar. I

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
år föreslår vi också vissa utgifter utöver
dem som regeringen föreslagit.
Bland annat föreslår vi en höjning av
hjälpen till u-länderna med 67,5 miljoner
kronor. De sammanlagda utgiftsökningar
vi föreslår belöper sig till 80,2
miljoner kronor. Samtidigt föreslår vi
också utgiftsbesparingar med 101,8 miljoner
kronor. Med eu annan disposition
av vinstleveranser från riksbanken
än den som föreslås i statsverkspropositionen
får vi en förstärkning av 151,8
miljoner kronor. Summa förstärkning
utöver utgiftsökningarna: 71,6 miljoner
kronor. Det är således fel att påstå att
folkpartiet har pressat upp utgifterna
och försvagat budgeten.

Herr Einar Eriksson, jag har aldrig
talat om att Sverige är ett u-land när
det gäller produktionen eller produktionens
tillväxt. Jag har bara nämnt
faktiska siffror, och fakta är att nationalproduktens
tillväxt i vårt land är
låg för närvarande. Man behöver inte
gå till tidningarna för att utläsa detta,
det kan man läsa om bland annat i finansplanen.
I finansplanen betonar finansministern
upprepade gånger nödvändigheten
av att förstärka och stimulera
näringslivets investeringar för att
få en mera tillfredsställande tillväxt av
vår ekonomi.

Det är regeringen som utan tvekan
är ansvarig för att vi inte har en långsiktig
budgetplanering i detta land. Det
är också regeringen som har ett visst
och stort ansvar för tillväxten av vår
ekonomi.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Som herr Eriksson i
Uppsala påpekade råkade den socialdemokratiska
delen av bevillningsutskottet
komma i minoritet då vi behandlade
högermotionerna av herr
Kaijser och fröken Ljungberg, vari de
hemställde att handikapputredningen
skulle få i uppdrag att undersöka även
den handikappades skatteproblem. I re -

servationen framhålls — vilket också
underströks av herr Eriksson i Uppsala
— att samhället på många områden
har vidtagit åtgärder för de handikappade,
och det vill jag vitsorda. Det är
alldeles riktigt att det görs en hel del.
Men vi får å andra sidan inte glömma
att de människor som råkar ut för
handikapp av ena eller andra slaget ofta
har det otroligt besvärligt. Vissa extra
utgifter för dem har ett faktiskt samband
med inkomstens förvärvande,
trots att utgifterna är av den karaktären
att de för icke handikappade inte skulle
ha det. Härav följer att avdrag för
kostnader för inkomstens förvärvande i
detta sammanhang kan komma att beviljas
restriktivt. I varje fall finns det
inga enhetliga linjer. Därför anser vi
att en ändring bör komma till stånd.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr Einar Eriksson nämnde någonting
om skattepolitiken. Han erkände
att vi har det högsta skattetrycket, men
han sade å andra sidan att vi får tillbaka
ungefär en tredjedel av skatten.
Ja, herr Eriksson, men just det förhållandet
att vi har fått ett så högt skattetryck
att mäniskorna får det besvärligt
med sin ekonomi leder till ett kompensationstänkande.
I den mån man kan
lyckas därmed försöker man i avtalen
pressa fram löneförhöjningar som ger
kompensation för det höga skattetrycket.
Det leder i sin tur till en påspädning
av inflationen, den inflation som
vi i stället skulle bekämpa.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Min ärade meningsmotståndare
herr Einar Eriksson gjorde
nyss i polemik med mig gällande
att jag hade gjort mig skyldig till en
felaktig historieskrivning när jag talade
om byggnadsregleringen, eftersom
jag underlät att nämna byggnadskrediternas
roll i sammanhanget. Han me -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

nade tydligen att kreditväsendet uteslutande
hade skulden till att bostadsbyggandet
släpade efter. Jag är medveten
om herr Einar Erikssons stora sakkunskap
på detta område, men jag är
inte alldeles säker på att inte krediterna
uteslutande här har spelat en roll.

Jag vill också påminna om den restriktiva
penningpolitik som riksbanken
under fjolåret och under en stor del
av innevarande år har tillämpat och
som var orsaken till de kreditsvårigheter
som i sin tur inverkat på bostadsbyggandet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Jacobsson vill
jag bara säga att jag inte har gjort anspråk
på att vara sakkunnig på detta
område. Jag har gjort anspråk på att
ha en smula erfarenhet, och det är en
väsentlig skillnad.

Jag har inte, herr Stefanson, försökt
att ge någon vrångbild av folkpartiets
politik. Jag har bara talat om hur folkpartiet
betett sig. Är det en vrångbild,
så är det väl det.

Jag skall erkänna att folkpartiet i
dagens budgetdebatt är ovanligt återhållsamt;
det är inte bara jag som har
upptäckt det utan många andra. Men
det är ju den föregående politiken som
skall bilda underlaget till dagens ekonomiska
situation, och till den har folkpartiet
inte bidragit mycket när det
gäller att visa återhållsamhet.

När det gäller påståendena om vår
produktivitetsutveckling skall jag, herr
talman, be att få citera vad Veckans
Affärer skriver, någonting som står i
bjärt kontrast till herr Stefansons påstående.
Om nu den ekonomiska ex*
pertis som har utformat den här sidan
av tidningen har fel, gör då ett genmäle
till tidningen och ta där upp en
debatt, herr Stefanson, så får vi se vilken
framgång herr Stefanson kan få.

Så här säger tidningen: Trots en
snabb ökning av de redan tidigare höga

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
lönerna har svensk industri kunnat
hålla och i vissa fall t. o. m. kunnat
nefästa sina ställningar på utlandsmarknaden.
Sedan 1958 har produktionen
för arbetare inom industrien
vuxit med över 50 procent, alltså ett
årsgenomsnitt på 6,4 procent; praktiskt
taget alla andra länder har lägre. Utvecklingen
i Sverige, säger man vidare,
har också varit ovanligt jämn. Vår sämsta
årssiffra är 5 procent, medan flera
länder vissa år stått stilla och till och
med minskat. En internationell undersökning
visar också att svensk industri
i en rad branscher, framför allt inom
verkstadsindustrien, kommer närmast
USA i effektivitet.

Det är en annan beskrivning. Jag litar
mera på den här killen som skrivit
detta än jag litar på herr Stefanson.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att herr
Eriksson litar mera på artikelförfattaren
än på vad som står i finansplanen
och statsverkspropositionen beträffande
den ekonomiska tillväxten. Herr
Eriksson talade inte om, vilken period
den av honom refererade undersökningen
omslöt. Jag har påstått att den ekonomiska
tillväxten under detta år och
nästföregående år liksom prognoserna
för det kommande budgetåret inte är
tillfredsställande för Sveriges del. Vi
ligger som sagt sämst till bland de
västeuropeiska industriländerna om
man undantar Storbritannien. Det är officiella
siffror som bestyrker detta mitt
påstående.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Först en kommentar till
någonting som herr Einar Eriksson yttrade.

Till en början går han ut hårt och säger
att folkpartiet har genom förslag
beträffande statsbudgeten gjort allvarliga
försämringar av den. När sedan
herr Stefanson påpekar att herr Eriks -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m,
son har fel gör han samma tillbakadragande
rörelse som vanligen sker från
socialdemokraternas sida. Man säger:
Ja, i år är det ju så bra. Men eftersom
vi varje gång det kommer en anklagelse
på den här punkten ser att socialdemokraterna
retirerar, förstår ju alla att
sanningsinnehållet i herr Erikssons anförande
inte är så särskilt stort.

Herrar Alexanderson och Stefanson
liar ju så utförligt och ingående berört
de problem som vi behandlar här i dag
att jag inte behöver särskilt uttala mig
om dem. Jag tänkte i stället bara göra
några korta kommentarer med anledning
av vad statsutskottets ärade ordförande
sade, eller i någon mån inte sade,
i sitt inlägg.

Vad vi i dag bevittnar är avtäckandet
av ett monument över den misslyckade
socialdemokratiska ekonomiska politiken.
Landets ekonomi har skötts på sådant
sätt att socialdemokraterna tvingats
föreslå skattehöjningar på inemot
en och en halv miljard kronor. Om detta
hade ingått som ett led i en stor skattereform,
hade det kunnat vara något värde
i det. Men herr Sträng plåstrar bara
på det gamla systemet utan att komma
med någonting nytt. Herr Sträng ger
piller mot den nuvarande huvudvärken
utan att försöka komma åt den grundläggande
orsaken, sjukdomen. Att lägga
om den ekonomiska politiken så att man
bättre stimulerar framåtskridandet borde
vara ett av de väsentliga inslagen när
regeringen nu lägger fram dessa förslag.
Men av något sådant ser vi ingenting.
Herr Sträng plåstrar bara om och bygger
på den gamla olämpliga omsättningsskatten.
Den skatten är felkonstruerad
och borde aldrig ha införts.
Oppositionen hade rätt 1959 när vi sade:
Visst vill vi vara med om en omläggning
av beskattningssystemet på så sätt
att man tar ut mer i form av indirekt
skatt, men vi betonade samtidigt att omsättningsskatten
är en felkonstruerad
skatt.

Nu har herr Ericsson varit med om
uttalanden i skatteberedningen, där han

erkänner att omsättningsskatten är en
felaktig skatt. Den är olämplig ur de
synpunkter som vi här diskuterar. När
man har frågat herr Sträng på senaste
tiden, om det kommer ett förslag till
en total skatteform och när frågan om
mervärdeskatt kan föreläggas riksdagen,
har han som alla vet bara dragit sig
undan. Det har inte blivit något svar.
Sedan skatteberedningen lade fram sitt
förslag har herr Sträng verkligen såsat
med denna reform.

Herr Ericsson sade: Om vi nu menar
allvar med önskan att öka t. ex. bostads-
och industriinvesteringarna, måste
vi göra någonting. Det var hans
sammanpressade motivering till investeringsavgiftens
införande. Han sade
också att om vi vill klara de statsfinansiella
utgifter som vi har åtagit oss, måste
vi höja omsättningsskatten och göra
en del annat också. Det som herr Ericsson
inte sade ett enda ord om var den
grundläggande faktorn, sjukdomsorsaken,
nämligen den ekonomiska politiken.
Det är inte så att någon från oppositionens
sida — i varje fall inte från folkpartiets
— påstått att alla dessa problem
skulle vara lösta bara genom införande
av mervärdeskatt. Det behövs en rad
andra åtgärder också, men jag skall
inte trötta kammaren med att räkna upp
dem. Att det behövs åtskilligt, t. ex. när
det gäller företagsbeskattningen och
ändringar som skall möjliggöra för företag
att verkligen själva i större utsträckning
skaffa medel till de nödvändiga
investeringarna för utveckling och utbyggnad
är ju alldeles uppenbart.

Herr Einar Eriksson beklagade att det
ställts så stora anspråk på kapitalmarknaden
från byggnadsföretagens sida att
det uppstått svårigheter. Hans hopp var
att de diskussioner som man haft med
affärsbankerna skulle vara tillräckliga
för att klara situationen. Jag är alldeles
övertygad om att herr Eriksson, om han
verkligen menar att detta skall vara tillräckligt,
nog är relativt ensam i denna
kammare om sin uppfattning. Att det
behövs en politik som verkligen ger

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

större resurser för att öka kapitalbildningen
i landet — det trodde jag att vi
var överens om, även om vi har olika
uppfattning om metoderna.

Det läge vi nu är i är inte någon
tillfällighet. Redan i början av 1950-talet
hörde vi från socialdemokratiskt håll
att nu skulle man se till att företagens
självfinansieringsmöjligheter inte skulle
vara så stora. Man skulle tvinga ut företagen
på marknaden, hette det. Det är
alltså en medveten politik som bidragit
till detta resultat, och ur den synpunkten
tycker jag att det var synd att bevillningsutskottets
ärade ordförande var
så kortfattad. Han ville inte ge sig in på
de grundläggande problemen.

Från folkpartiets sida har vi sagt —-och jag upprepar det här i dag —• att
som regeringen nu skött politiken är det
nödvändigt att göra verkliga insatser
för att vi skall klara de utgifter det
är fråga om. Därför är vi villiga att vara
med om de skattehöjningar som nu föreslås.
En sak är vi dock inte under några
omständigheter med om, och det är
investeringsavgiften. Herr Alexanderson
har så utförligt motiverat varför denna
är olämplig ur en rad olika synpunkter,
att jag inte behöver gå in på den frågan
ytterligare. För min del vill jag tillägga
att eftersom jag i princip är emot investeringsavgiften,
kommer jag att om
propositionen inte avslås och det ställs
vettiga yrkanden om undantag att rösta
på dessa. Den nödvändiga åtstramningen
kommer, som herr Alexanderson redan
påpekat, att kunna åstadkommas
med andra medel.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén säger att
förutsättningen för en bättre kreditförsörjning
till bostadsbyggande självfallet
är en ökad kapitalbildning och inte
mer eller mindre seriösa överenskommelser
med bankerna. Det är väl ett
ganska banalt påstående, som bara slår
in öppna dörrar. När det gäller att med

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
den kapitalbildning vi har kunna klara
det bostadsförsörjningsprogram som
riksdagen årligen beslutar om blir det
nödvändigt att på bästa sätt fördela de
tillgängliga resurserna. Då kan det bli
nödvändigt att ställa en del andra anspråk
på kapital åt sidan, eftersom konkurrensen
är så stor. Så ligger det i
verkligheten till.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson fortsätter
att tala om problemet med fördelningen
av de knappa kapitalresurserna, och det
är väl ingen som kan ha någon annan
mening än herr Eriksson om att detta
är en väsentlig sak. Men vad är då det
grundläggande problemet? Skall vi hålla
på med att försöka skära bitarna av
kakan på olika sätt? Det grundläggande
problemet måste ju vara att få kakan,
kapitalförsörjningen, större, och — som
jag påpekade — det intressanta i herr
Einar Erikssons anförande och i herr
John Ericssons anförande är att man
inte tagit upp den grundläggande frågan:
Hur skall vi se till att vi får en
större kaka, större kapitalresurser? Fördelningsproblemet
är intressant, men
man löser inga problem genom att skära
kakan i större eller mindre bitar.

Nu kan det sägas att vi här kommer
att få tillfälle att diskutera denna fråga
senare under riksdagen. Jag hoppas också
att så skall bli fallet, och då skall jag
ivrigt lyssna på vad herr Einar Eriksoch
och herr John Ericsson kommer att
säga.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I likhet med herr Dahlén
skall jag fatta mig kort när det gäller
den s. k. 25-procentiga straffavgiften.
Det finns två skäl för detta. Det
ena är att utskottsledamöterna från
samtliga oppositionspartier redan ingående
behandlat frågan. Det andra
skälet är att vi i högerpartiet redan i
remissdebatten tog upp frågan om den

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
25-procentiga avgiften såsom ett av flera
exempel på en tendens från regeringens
sida till återgång mot ett hårdare
planhushållningsgrepp över allt större
sektorer av samhället. Denna straffavgift
eller straffskatt innebär egentligen
bara att man i omkostymerat skick
bär fått tillbaka den mycket detaljerade
byggnadsreglering som det tog 15 år
att avskaffa.

När vi behandlat byggnadsavgiftsfrågan,
har vi rört oss med siffran 25 %.
Jag har själv gjort det, inte minst i remissdebatten.
Jag måste nu erkänna att
det finns anledning att ångra detta något
lättsinniga sätt att använda siffror.
Vad det egentligen gäller är inte en 25-procentig avgift, utan tar man hänsyn
till att avgiften inte är avdragsgill vid
taxeringen rör den sig omkring uppåt
50 procent. Håller man den siffran i
minnet, förstår man ju det synnerligen
allvarliga slag som riktas just mot den
del av byggnadsverksamheten som regeringen
av skilda anledningar inte anser
bör vara prioriterad.

Avgiften är, skulle jag vilja uttrycka
det, en följd av en viss desperation från
regeringens sida i en uppkommen besvärlig
ekonomisk situation. Å andra
sidan innebär den också en påtaglig
brist för känsla för vad god och hänsynsfull
planering betyder ur ekonomisk
synpunkt. Vi har under decennier upplevt
direkta statliga ingripanden på bostadssektorn
som allvarligt rubbat
igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag
och byggnadsföretag över huvud
taget och som förstört en god planering
på detta område. Det är inte uteslutet
att den bristande möjligheten till planering
som regeringens politik skapat
är en mycket väsentlig orsak till att det
fortfarande råder ett så kaotiskt förhållande
på bostadssektorn; ett förhållande
som är grunden för den fortsatta bostadsbristen
i samhället. Det är också
klart att den bristande planeringen
medfört ökade kostnader för konsumenterna.

I en artikel i Dagens Nyheter härom -

dagen, som skrivits av en tidigare ledamot
av riksdagens andra kammare, herr
Sten Källenius, tog han upp en synpunkt
som just berörde de ökade kostnader
som statsingripanden och samhällsingripanden
leder till på byggnadsområdet.
Han talade om »friktionsförluster»,
om de onödiga kostnader som
blir följden av olika störande ingrepp
och ansåg att de i alldeles för liten utsträckning
har beaktats i den officiella
debatten. Han pekade vidare på att för
ett vanligt bostadshus belöper sig förseningskostnaderna
till cirka en procent
i månaden av den totala kostnaden,
sedan arbetet väl kommit i gång.

Det är klart, att om man tvingas röra
sig med sådana kostnadshöjningar, sådana
friktionsförluster, som dem Sten
Källenius angivit, är det uppenbart att
det mycket starka ingrepp på byggnadssektorn
som den 25-procentiga eller
50-procentiga ytterligare belastningen
medför kommer att slå ut i ökade
kostnader för konsumenterna. De kommer
kanske inte att upptäcka dessa
kostnader i år och inte nästa år heller.
Men de kommer att få betala dem i slutet
av år 1968, år 1969 och 1970, då
denna reglering har avskaffats — vi får
åtminstone hoppas att den kommer att
avskaffas. Det finns naturligtvis en påtaglig
risk att så inte sker, om den nuvarande
regeringen fortfarande sitter
på sina taburetter. Men om den avskaffas
och regeringen bär ju förutsatt detta
är det fara värt att det tillfälliga totalstopp
som förelegat 1967 och halva
1968 lett till störningar i planeringen,
vilket medför förseningar och stopp i
byggnationen av bankhus, kyrkor, garage
och parkeringshus — således ökade
byggnadskostnader, höjda hyror och
andra ytterligare utgifter som konsumenterna
får bära.

Jag har velat betona denna synpunkt,
därför att regeringen ju ideligen slår
sig för sitt bröst och anser att just regeringens
planering är så förträfflig.
Jag kan också gå med på att regeringen
—• som vanligt inte representerad i

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

denna kammare — har en ambition att
planera så, att man ständigt misslyckas.
Se på det område som man tekniskt
borde behärska bäst, nämligen byggnadsområdet.
Där har man rönt de
största misslyckandena till förfång för
konsumenter och hyresgäster.

Låt mig, herr talman, härefter övergå
till 1967 års skattehöjningsförslag. Även
det är, till den del det rör omsättningsskattehöjningen,
beskrivet i eufemistiska
och överslätande formuleringar. Man
talar exempelvis om en höjning av omsättningsskatten
från 9,1 procent till
10. Alla vet ju dock att den föreslagna
höjningen innebär att vi mer än väl
passerar 10-procentstrecket. Det är en
ökning av skatten, om man räknar på
priset exklusive skatt, från 10 procent
till 11,1 procent. Det gladde mig verkligen
att bevillningsutskottets ordförande
i sitt inledningsanförande också erkände
att det för framtiden var fråga
om en omsättningsskatt på över 11 procent.

Inom högerpartiet har vi, som min
kollega Yngve Nilsson redan har påpekat,
gått med på denna skattehöjning.
Vi anser oss tyvärr ha kommit in i ett
tvångsläge där utgifternas volym och
takten i statsutgifternas ökning bestäms
av regeringspartiet och av regeringen.
Det är självfallet att en demokrati
måste fungera så att regeringen,
som i detta fall visserligen inte i väljarkåren
men väl, på grund av ett ofullständigt
valsystem, i både första och
andra kammaren har en fullständig majoritet,
bestämmer takten i utgiftshöjningarna.
Men därifrån är det långt att
gå till det resonemang som statsminister
Erlander många gånger har gjort
sig till tolk för i denna kammare. Han
talar nämligen med stolthet över den
väldiga utgiftsexpansion som vi upplevt
under de senaste sex åren. Han har
bl. a. påpekat att utgifterna ökat från
18 till 36 miljarder på endast sex år.
Han sade att ökningen — och det är
lätt att räkna ut — var 18 000 miljoner
kronor på sex år.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Det är klart att denna väldiga stegring
av statsutgifterna helt och fullt
bestämmer skatteuttagen och de totala
skatternas höjd. Fortsätter den ökning
som vi haft under den senaste sexårsperioden,
är det lika klart att vi alldeles
säkert även 1968, 1969 och 1970

— om det inte blir någon ny regering

— får ta ställning till ytterligare höjning
av skatterna.

Jag har velat understryka detta därför
att det inte går att å ena sidan berömma
sig av den utgiftsstegring som
regeringens politik har lett till, och å
andra sidan beklaga sig över att man
nu tvingas lägga fram skattehöjningsförslag
från regeringens sida.

Regeringen vet på ett mycket tidigt
stadium varje år att den är tvungen att
kräva ytterligare skattehöjningar, om
det icke blir en förändring i utgiftstrenden.

Från högerpartiets sida har vi gång
på gång varnat för de verkningar som
en fortsatt snabb ökning, av det mått
som regeringen räknar med, av statsutgifterna
leder till. Vi har också hävdat
att oppositionens första uppgift
måste vara att på något sätt få till stånd
en anpassning av utgiftsökningen och
produktionsstegringen —- inte ett stopp
på utgiftsökningen, ty det går inte och
det är inte önskvärt att genomföra. Däremot
har vi velat ha en sådan anpassning
av utgiftshöjningen att statsutgifterna
stegras i en takt som i stort motsvarar
produktionsökningen i landet.

Vi har inte fått gehör för den synpunkten.
Jo, ett visst gehör har högerpartiet
fått, eftersom professor Ohlin i
andra kammaren ett par gånger pläderat
för exakt samma uppläggning. Men
regeringen är tydligen ännu inte mogen
att slå om när det gäller utgiftsökningarna
och därför är man tydligtvis
ännu inte heller mogen att genomföra
någon reform av skatterna som leder
till lägre och rättvisare skatter. Det är
mot denna bakgrund som jag skulle
vilja göra tre konstateranden.

För det första har vi inom högerpar -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
tiet bedömt läget så att vi i dag, just i
dag, saknat möjlighet att på ett mer effektivt
sätt begränsa de föreslagna skattehöjningarna.

För det andra har vi, som jag nämnde
inledningsvis, tvingats godta höjningen
av de indirekta skatterna. Men
vi anser att just denna höjning tillsammans
med vissa besparingar i budgeten
skapar utrymme redan nu för en viss
sänkning av marginalskatterna. Den
marginalskattesänkningen skall ha
tyngdpunkten förlagd till mellanskikten
bland inkomsttagarna och till folkpensionärerna.

För det tredje anser vi, att förslag
om en ny typ av omsättningsskatt skall
framläggas redan till höstriksdagen för
att kunna genomföras till nästa år. Den
tredje punkten avser bl. a. att skapa det
statsfinansiella utrymme som fordras
för att vi skall kunna gå vidare på vägen
till sänkta marginalskatter.

Herr talman, låt mig knyta några
korta kommentarer till dessa punkter,
och låt mig börja med punkt 3. Herr
Sundin var redan tidigare inne på mervärdeskatten
och lade några väl valda
ord för en övergång till mervärdeskatt.
Jag skall inte upprepa dem. Däremot
skulle jag vilja göra en hänvisning till
situationen som den ter sig utanför landets
gränser. Norge och Danmark ligger
långt fram på bettet när det gäller
en övergång till mervärdeskatt. Men
där har vi också andra länder. Vi har
Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland,
Italien och Luxemburg, alltså de länder
som ingår i EEC. För cirka 14 dagar
sedan blev man inom EEC ense om ett
principbeslut som innebar att dessa
länder skulle harmonisera sina skatter,
vilket bl. a. betyder att de senast den
1/1 1970 skall ha övergått till en indirekt
beskattning av den typ som vi har
kallat mervärdeskatt. Man ser alltså hur
utvecklingen går betydligt snabbare
utanför landets gränser än i Sverige.
Man kan inte annat än beklaga den likgiltighet
varmed den i dag frånvarande
finansminister Sträng häromdagen —

som herr Dahlén påpekade — i en diskussion
om mervärdeskatten bara ryckte
på axlarna och sade att så småningom
kanske en mervärdeskatt kommer.

I och för sig är det naturligtvis bra
att bevillningsutskottets ordförande här
i dag ånyo har uttalat sig till förmån
för ett genomförande av mervärdeskatt.
Jag betonar dock det lilla ordet ånyo,
eftersom jag vet att herr Ericsson redan
tidigare, senast i skatteberedningen,
anslöt sig till principen att vi skulle
genomföra en mervärdeskatt. Jag tycker
det är synd att den socialdemokratiska
majoriteten inte lyssnar mera på
herr Ericsson i detta avseende.

Herr talman, låt mig sedan gå över
till en alldeles särskild formulering i
bevillningsutskottets betänkande. Det
är en formulering som blottar frågan om
det går att redan nu utlova sänkning av
den direkta skatten eller ej. Utskottets
majoritet, bestående av socialdemokraterna
och mittenpartierna, har på den
punkten en identisk formulering. Man
säger att enligt utskottets mening är det
inte möjligt att nu binda sig för sänkningar
av den direkta beskattningen
som går utöver förslagen i propositionen,
alltså utöver vad regeringen har
funnit vara riktigt.

Herr talman, inom högerpartiet delar
vi inte denna uppfattning. Vi godtar inte
ett så defaitistiskt uttalande gällande
inte bara nuläget utan även den allra
närmaste framtiden, som avslöjats av
denna formulering. Vi i högerpartiet
har ansett att det redan nu finns en möjlighet
att kompensera den höjning av
den indirekta skatten, som detta förslag
innebär, med ett påbörjande av sänkning
av den direkta skatten, framför allt
marginalskatterna. Det har riktats en
hel del kritik mot högerpartiet för att
vi intagit denna ståndpunkt. Det har
ibland sagts att högerpartiet saknar varje
täckning för ett sådant påstående,
och jag är därför glad att herr Eriksson
i Uppsala har ansett att vi har moralisk
täckning för uttalanden av den här arten.
Men det räcker inte med moralisk

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

täckning. Vi måste också ha en siffermässig
och budgetmässig täckning.

Ännu har vi inte sett slutet på regeringens
utgiftsäskanden för nästa budgetår,
men redan nu har högerpartiet
lagt fram förslag om begränsningar av
utgifterna på cirka 325 miljoner kronor.
Därtill har vi lagt fram förslag om vissa
inkomstförstärkningar på cirka 150 miljoner
kronor. Vidare har vi anledning
räkna med att om socialdemokraterna
inte radikalt och genomgripande lägger
om sin bostadspolitik så får högerpartiet
i samband med att regeringen presenterar
sin bostadsproposition ett besparingsutrymme
på låt oss säga 150 miljoner
kronor. Desssutom — jag vill inte
fördölja det — har i samarbetets tecken
även mittenpartierna framlagt förslag
om utgiftsbegränsningar som belöper sig
på upp till kanske 100 miljoner kronor.
Om högerpartiet accepterar dessa begränsningar
— och en del är mycket
kloka — så har vi ett utrymme för skattesänkningar
och utgiftsökningar på
sammanlagt över 700 miljoner kronor.

Herr talman! Dessa 700 miljoner kronor
räcker till den — tyvärr blygsamma
— sänkning av marginalskatterna på
240 miljoner kronor och sänkning av
skatten för folkpensionärerna som vi föreslagit
vid årets riksdag. De räcker
också, herr talman, för att täcka den
merutgift på cirka 300 miljoner kronor
som högerpartiet gått in för när
det gäller försvaret.

.lag tror alt det är viktigt att man nu
inte binder sig så hårt för uttalanden i
skattefrågan att opinionen får den uppfattningen
att det varken i nuläget eller
i framtiden är stört omöjligt att genomföra
lägre och rättvisa skatter. Det är
bakgrunden till att högerpartiet redan i
det här sammanhanget, i samband med
höjningen av de indirekta skatterna,
har velat erinra om den balans som
måste finnas mellan den indirekta och
den direkta skatten. Denna balans måste
enligt högerpartiet innebära att när man
höjer den indirekta skatten — vilket i
och för sig kan vara riktigt och välmo -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
tiverat — så måste man också påbörja
en sänkning av den direkta skatten.

Herr talman! Vi får tillfälle att i slutet
av den här perioden i detalj gå in
på de siffror som jag omnämnt här och
på dessa skattefrågor, men jag skulle
ändå vilja avsluta mitt anförande med
ett litet påpekande.

Finansminister Sträng har i skilda
sammanhang ironiserat och över huvud
taget häcklat högerpartiet för vårt marginalskattesänkningsförslag.
Han har
sagt att förslaget gynnar de högre inkomsttagarna.
Det är allmänt asocialt
och kan över huvud taget inte tillstyrkas.
Jag vill i anledning därav slå fast
att vårt marginalskattesänkningsförslag
har koncentrerat sig på inkomster som
ligger mellan 12 000 och 40 000 kronor
när det gäller familjeinkomster. Vi har
satt en gräns vid 40 000 kronor och
sagt att en högre skattesänkning än 900
kronor för en sådan inkomsttagare och
högre inkomsttagare kan vi i dagens läge
inte gå med på.

Och skattesänkningen är självfallet
större för en person med 40 000 kronor
i inkomst än för en person med 20 000.
Regeringen och en del av den liberala
pressen har riktat kritik mot detta.
I anledning därav vill jag erinra kammaren
om att denna kammare förra året på
förslag av en socialdemokratisk regering
genomförde ett skattesänkningsförslag
som uteslutande gynnade de allra
högsta inkomsttagarna här i landet. Den
s. k. frivilliga särbeskattningen leder
nämligen till att en familj med 70 000
kronor i inkomst erhåller en skattesänkning
på nästan 2 000 kronor, medan en
familj med 140 000 kronor i årsinkomst
erhåller närmare 10 000 kronor i skattesänkning.
Jag säger inte detta därför
att jag inte anser det vara motiverat
med en rättvisare och lägre beskattning
för äkta makar, vilka båda sliter hårt,
har höga inkomster och dessutom kanske
en stor familj att ta hand om. Jag
säger detta för att nå balans i den vulgärpropaganda
som i skilda avseenden
har riktats mot högerpartiet, inte minst

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
från finansminister Sträng — inte här i
kammaren men väl i TV och på andra
håll.

Herr talman, låt mig avsluta mitt anförande
med att säga att detta inlägg
jämte de motionsförslag och reservationer
som högerpartiets representanter
har avgivit till årets riksdag i skattefrågan
är avsedda att hålla tanken levande
även i riksdagen på möjligheten
av en skattesänkning, möjligheten av
att verkligen få till stånd lägre och rättvisare
skatter.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag får vara tacksam
för att jag kunde glädja både herr
Holmberg och herr Dahlén. Det gäller
dock två olika ting. Herr Dahlén var
glad över att jag hade sagt i mitt anförande,
att det finns vissa risker med
den nuvarande varuskatten om den
kommer upp till högre procenttal. Det
var väl ändå inte någon nyhet, herr
Dahlén, ty alla känner ju risken: ju högre
skatteprocent, ju större frestelser.
Ur denna synvinkel anser jag att mervärdeskatten
är ett säkrare system, vilket
jag, som alla väl känner till, har
sagt många gånger tidigare. När jag
tillägger att min förhoppning är att regeringen
genom den utredning som nu
pågår må finna enklare former än vad
skatteberedningen kunde, är det ett direkt
önskemål som jag uttrycker, naturligtvis
bara på egna vägnar och alltså
inte på partiets.

Herr Holmberg tyckte att jag var
mycket djärv som talade om att skattesatsen
egentligen blir 11,11 procent.
Ja, är det djärvt att här från talarstolen
säga detsamma som står i propositionen?
Jag finner det alldeles naturligt
att man talar om den saken.

Herr Dahlén påstod att vi kringgår
de grundläggande problemen, märk väl:
grundläggande. Tillväxttakten måste
vara avgörande för vår ekonomiska politik,
sade han. Ja, det kan jag hålla

med om; men herr Dahlén tycks inte
ha upptäckt att den här propositionen
avser att ge näringslivet tillfälle till
ökade investeringar för att åstadkomma
en större varuproduktion. Är en sådan
effekt felaktig? Jag kan inte föreställa
mig det.

Vidare förklarar herr Dahlén att vi
inte tänker på att stärka näringslivets
positioner — man behöver ett nytt
skattesystem för att göra det. Om han
syftar på någonting annat än mervärdeskatten
måste jag säga att vi i allra
högsta grad har tänkt på den saken.
Herr Dahlén bör ju ha klart för sig
att företagen knappast fått någon skatteskärpning
alls i kronor räknat, medan
däremot fysiska personers skattebelastning
har ökat alldeles kolossalt.
Dessutom har väl herr Dahlén inte upptäckt
— han kanske borde göra det nu
när han blivit gruppledare — att det
föreligger eu proposition om den s. k.
Annell-lagen där man har inryckt en
ny stödåtgärd åt företagen, innebärande
att förnyelsefonder skall inrättas. På
rent språk betyder detta att man skall
göra det möjligt för våra företag att i
särskilda fonder sätta undan pengar
som de kanske annars fått betala i skatt.
Är det en riktig åtgärd, herr Dahlén, att
göra så? Tillhör sådant »de grundläggande
problemen», eller är det andra
problem som herr Dahlén räknar dit?

Slutligen vill jag säga till herr Holmberg,
att när han nu räknat upp sina
investeringsavgifter från 25 till 50 procent
så kanske vi kan vara överens
om att man inte borde betala sådana
avgifter utan avstå från att bygga. Finansministern
är ju inte heller optimist
utan räknar bara med en miljon i
inkomster härav. Men herr Holmberg
utgår kanske från att det skall bli mer.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Antingen uttryckte jag
mig illa, eller också missuppfattade

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

herr Holmberg vad jag sade, när han
trodde att jag påstått att högern inte
skulle ha täckning för sina skattesänkningsförslag.
Tvärtom anser jag att högern
skiljer sig fördelaktigt från mittpartierna
så till vida att högern åtminstone
har täckning för sina förslag.
Mittpartierna tycks anse att man kan
både höja statsutgifterna och sänka
skatten, och det tror vi inte på.

Vidare säger herr Holmberg att skattetrycket
är en följd av höga offentliga
utgifter. Det är riktigt — vill man ha
lägre skatter måste man i första hand
angripa utgifterna. Men de tyngsta
posterna i budgeten — de som vi då
skulle få ge oss på — är som jag tidigare
sade transfereringspengar, medel
som staten tar in skattevägen och
sedan via olika reformer låter gå tillbaka
till medborgarna. Vem är det som
vill angripa följande poster: folkpensionerna,
barnbidragen, familjebostadsbidragen,
studiebidragen, den kommunala
skatteutjamningen? De posterna
representerar ungefär en tredjedel av
utgifterna på budgeten, det är pengar
som går tillbaka till medborgarna, och
i riksdagen har stora majoriteter ställt
sig bakom besluten om dessa reformer.

Sedan vill jag säga att hela talet om
mervärdeskatten innebär ett försök att
bibringa människorna, till och med ledamöterna
av första kammaren, den
uppfattningen att införandet av en mervärdeskatt
skulle vara något av Columbi
ägg för att kunna sänka skattetrycket.
Det är inte det det är frågan om,
utan det är frågan om en fördelning av
det höga skattetrycket, där man flyttar
över belastningen ifrån juridiska
personer till dem som bär det största
skattetrycket för närvarande, nämligen
de fysiska personerna.

Herr talman! Jag delar helt herr
Holmbergs mening att vi i fjol genomförde
en egendomlig skattereform då
vi sänkte skatten för dem som minst
behövde det. Jag var glädjande nog
reservant till det förslaget.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
med herr Holmberg men vill bara
understryka en sak som jag förmodar
att han avsåg att säga men inte uttryckte.
Han sade att regeringspartiet
och mittenpartierna har samma uppfattning
om skattesänkningsmöjligheterna.
Jag förmodar att herr Holmberg
avsåg att det skulle gälla när socialdemokraterna
för den ekonomiska politik
som de gör. Då tror vi att det finns
mycket små möjligheter att sänka det
totala skattetrycket.

Sedan ett par ord till herr Ericsson,
bevillningsutskottets ordförande. Han
säger att visst är det så att man från regeringens
sida tar upp de grundläggande
ekonomiska problemen. Det är
inte särskilt mycket av detta i det vi
behandlar i dag. Det är att försöka skära
bitarna av kakan litet olika. Att det sedan,
om industrien kan få större kapitalresurser,
möjligen i någon mån kan
leda till större produktion, det kan tänkas.
Förändringen av kakans skärande,
som i dag behandlas, tror jag dock inte
kan spela någon avgörande roll, och
inte heller kommer Annell-lagens förändring
att spela någon avgörande roll.
Det behövs en helt annan politik på
den här punkten, och jag hoppas, herr
Ericsson, att vi får tillfälle att diskutera
det senare under riksdagen.

Ytterligare en punkt. Det är väl
ingen nyhet, sade bevillningsutskottets
ärade ordförande, när han förde fram
den uppfattningen att det finns risker
med omsättningsskatten om den blir för
hög. Nej, det är ingen nyhet. Jag underströk
också i mitt första inlägg att herr
Ericsson i skatteberedningen hade denna
ståndpunkt. Det är glädjande att
herr Ericsson har dessa synpunkter
mot bakgrund av finansminister
Strängs tveksamhet då han, varje gång
han blir pressad att verkligen vara aktiv,
drar sig undan. Han genomförde
inte det förslag som herr Ericsson var
med om att lägga fram. Herr Sträng har
inte lyckats få experter att under de år

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
som gått komma så långt att han i dag
vet om det blir en skattereform. Jag
blev glad över att herr Ericsson tydligen
fortfarande har den uppfattningen
att det är nödvändigt. Tyvärr tilläde
han att han här bara talade å sina egna
vägnar och inte å partiets, och det var
säkerligen rätt.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att debattera eller ens polemisera med
herr Dahlén. Vad jag hade velat understryka
i mitt anförande var att de uttalanden
som har gjorts i bevillningsutskottets
betänkande — att det inte är
möjligt att nu binda sig för sänkningar
av den direkta beskattningen som går
utöver förslagen i propositionen — går
vi inte med på inom högerpartiet. Vi
är däremot ense med herr Daliléns uppläggning,
att man måste ändra hela den
ekonomiska politiken för att skapa ett
nödvändigt och framtida utrymme för
lägre och rättvisare skatter, för en annan
skattepolitik. Min förhoppning är
också att oppositionens tre partier skall
bli ense om just de ekonomiska riktlinjer
som behövs för att vi skall få slut
på kraven på ständiga skatteökningar
och i stället kunna etablera lägre skatter.

Herr Eriksson i Uppsala frågade:
Vem vill angripa de stora posterna, folkpensionen,
barnbidrag och sådana saker?
Det är idel självklarheter som herr
Eriksson tar upp. Det finns inte någon
politisk meningsskiljaktighet mellan
regering och opposition om dessa stora,
framför allt sociala utgifter. Men å andra
sidan finns det naturligtvis i en budget
på 36 miljarder kronor utrymme
för besparingar, rationaliseringar och
andra åtgärder som skapar just de 200
å 300 miljoner kronor som behövs under
det första budgetåret för att realisera
vår skattesänkning.

Jag är också angelägen att betona att
det finns någonting som kan kallas för
ett produktionsstimulerande skattesystem
eller en produktionsstimuleran -

de skattesänkning. Då herr Eriksson i
Kinna säger att mervärdeskatten är ett
säkrare system innebär det också att
det är säkrare för produktionen •—- det
är vi väl alla ganska ense om — inte
minst för våra möjligheter till export.

Inom högerpartiet anser vi att också
lindrigare marginalskatter är produktionsstimulerande
därför att de nu •—
medvetet av regeringen — har hamnat
på sådan höjd att de hejdar många
människor att göra en hel och full arbetsinsats.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson
sade nyss från denna talarstol att man
från centerns sida dels ville höja utgifterna
och dels ville sänka skatterna.
Jag vet inte om det låg någonting illvilligt
i påståendet. I så fall är det förlåtligt.
I annat fall tycker jag att herr
Einar Eriksson skall bevisa på vilket
sätt vi har försökt att göra denna manöver.
Vi har klart och tydligt i våra
motioner sagt ifrån att dagens läge inte
ger något som helst utrymme för skattesänkningar.
Jag sade bara för en
stund sedan från denna talarstol att
den möjligheten över huvud taget inte
finns.

När det gäller målsättningen för nya
reformer skall vi väl inte slå oss till
ro, hem Einar Eriksson, och tro att
stagnationen skall fortsätta allt framgent.
Vi bör väl se till att få till stånd
en ökning av nationalprodukten på ett
sådant sätt att vi kan genomföra såväl
nya nödvändiga reformer som en eventuell
skattesänkning.

Beträffande mervärdeskatten glömde
väl den ärade talaren bort att det finns
ytterligare en komponent som jag även
påpekade, nämligen den sociala sidan
som vi föreslagit skulle lyftas över på
företagen. Verkningarna skulle på så
sätt inte bli av sådan omfattning som
vissa socialdemokrater vill försöka göra
gällande.

Låt mig avslutningsvis, herr talman,

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

bara referera till finansminister Strängs
framträdande i TV när han kommenterade
oppositionens motioner. Inledningsvis
sade herr Sträng ungefär följande:
Statsverkspropositionen och finansplanen
har i stort sett tillgodosett
oppositionspartiernas krav i vad det
gäller återhållsamhet och den ekonomiska
politiken.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte slungat
ut några påståenden i illvilja — det
hoppas jag ingen som känner mig tror
— utan jag har bara konstaterat fakta.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Då böjer jag mig för de
fakta som herr Einar Eriksson påstår
att han lagt fram, men jag vill att han
skall leda det i bevis och inte bara säga
ytliga ord utan täckning.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 2 börjar utskottets yttrande
på följande sätt: »De i den förevarande
propositionen famlagda förslagen
rörande den direkta och den indirekta
beskattningen måste ses mot bakgrunden
av den bedömning av det samhällsekonomiska
läget, som gjorts i
statsverkspropositionen till årets riksdag.
» Det är så riktigt. Men man skulle
kunna tillägga att genom regeringens
oförmåga att planera har vi kommit i en
sådan situation att vissa nära nog drastiska
åtgärder måste vidtas. Det är i år
tio år sedan det socialdemokratiska
partiet övertog regeringsansvaret i vårt
land, och under den tiden har man planerat
vår ekonomiska politik på ett sådant
sätt att vi ständigt har levat över
våra tillgångar. Därmed har det skapats
spänningar, bristsituationer och
svårigheter på olika sätt, och det är
också bakgrunden till de åtgärder som

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
är föreslagna i de tre utlåtanden som
vi nu behandlar.

Man behöver bara visa på två väsentliga
faktorer som spelar in i det sammanhanget
i dagens debatt. Det är den
miserabelt skötta bostadspolitiken, och
det är oviljan att beakta den stagnation
i industriens investeringsökningar
som började 1961. I början av 1960-talet var ökningen mycket svag eller
ingen alls, utan att regeringen vidtog
några åtgärder. Det är ungefär samma
metoder som man lanserade när man
kom med devisen »Mot nya djärva
mål». Där fann vi så småningom att de
nya djärva målen var att reparera alla
de misstag som man hade gjort tidigare.
Det är ungefär samma situation i
dag, att vi nu får vidta drastiska åtgärder
för att reparera misstag som det
socialdemokratiska partiet gjort tidigare.

Det är ju väl känt att man hos regeringen
Erlander finner föga eller intet
av de stora linjernas politik, men så
mycket mer av lappskrädderiets metoder.
De politiska lapparna är ibland
stora och ibland små, ibland är de
ganska röda, men ibland är de mera
blå än den yttersta högerkanten. Då
lapparna ofta skärs till litet vårdslöst
i kanslihuset, utan att man inhämtar
andras mening, blir det ibland si och
så med logiken.

Vi har i dag att behandla ett annat
utskottsutlåtande där det föreslås att
statsrådens antal skall utökas ytterligare,
till 17. Men hur mycket vi än ökar
statsrådens antal förefaller det inte bli
så mycket tid över för dem att vi kan
få se någon av dem på bänkarna här
och höra dem förklara någonting av
vad regeringen föreslagit när det gäller
så betydelsefulla frågor som här handläggs.
Detta sagt med all aktning för
bevillningsutskottets ärade ordförande,
som besitter en utomordentlig sakkunskap,
men med tanke på kamrarnas likställighet
borde det också vara något
statsråd närvarande.

Bakgrunden till de föreslagna åtgär -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
derna är givetvis, som bevillningsutskottet
sade, att vi i den inuvarande ekonomiska
situationen måste ha in dessa
pengar. Då har det utspunnit sig en diskussion,
där jag speciellt vill uppmana
herr Einar Eriksson — jag hoppas att
han får veta vad jag har sagt nu — att
verifiera sina uppgifter. När han kastar
ut påståendet att centern inte skulle ha
täckning för de utgifter som vi föreslagit
är det helt enkelt löst prat. Det finns
inget fog för det. Jag är redo att nu här
i dag redovisa de utgiftsökningar som
centern har föreslagit, även i detalj,
med hänvisning till alla motioner, uppdelade
på partimotioner, motioner från
enskilda centerpartister och motioner
från centerpartister tillsammans med
företrädare för andra partier. Gör jag
detta, får jag fram en summa som rör
sig mellan 80 och 85 miljoner kronor i
utgiftsökningar. Jag är lika redo att visa
på de inkomstförstärkningar som vi
föreslagit och som kretsar något över
100 miljoner kronor. När det gäller
årets proposition är det alltså fullkomligt
löst prat som herr Einar Eriksson
för fram. Förra året — för det budgetår
som löper nu — presenterade vi från
centerns sida en budget som i jämförelse
med regeringens förslag visade
ett överskott på ungefär 100 miljoner
kronor. Liknande är förhållandet om
jag går tillbaka ännu längre i tiden. Jag
vet att uppgifterna i den socialdemokratiska
valhandboken, som det viftats
med från statsministerns sida tidigare
såsom bevis för att vi inte skulle haft
täckning för våra förslag, också var
oriktiga. Nu har det varit tal om detta
så pass många gånger med lösa påståenden
i denna kammare, att det verkligen
är på tiden att man just från herr
Einar Erikssons sida får faktiska bevis
för vad som ligger bakom påståendena.
I annat fall får han vidkännas att
han bär fört fram ett fullständigt felaktigt
påstående vad gäller både detta
år och förra året.

Beträffande den investeringsavgift
som föreslagits nu så är det alldeles

riktigt som utskottets ärade ordförande,
herr John Ericsson, säger att den slår
blint, liksom en högränta, och när herr
John Ericsson gav litet historiska glimtar
av liknande åtgärder, kunde jag inte
underlåta att göra den reflexionen
att detta ju var från tider då vårt land
befann sig i rätt besvärliga krissituationer.
Skulle det vara så att vi är i en
lika besvärlig situation nu sedan vi i
stort sett haft fred i världen i över 20
år, så är detta verkligen inte glädjande.

I första hand bör man väl observera
att denna investeringsavgift är temporär.
Det har sagts ifrån att den skall
börja den 1 mars i år och sluta den 30
september 1968. Detta är en sak av allra
största betydelse, ty om skatten nu
verkligen skall genomföras kommer alla
företag inom planeringsbranschen för
byggnader och sådant att ha mycket
starkt behov att utföra sina planeringsarbeten
under den tiden. Men skulle
det vara så att man tvivlar på att den
verkligen kommer att försvinna, vilken
inverkan kommer detta att få i så fall?
Vi har naturligtvis haft en del erfarenheter
om saker som sagts vara temporära
men som blivit permanenta under en
ganska lång tid. Jag skulle t. ex. tro att
även om bilskattens högertrafikavgift
nu inte kommer att fortsätta längre, så
kommer bilskattebetalarna inte att känna
det lindrigare, ty just i samma ögonblick
som den försvinner får de en bilskattehöjning
i stället. Jag tror snarare
att de kommer att bedöma det på det
sättet att det som de fick betala för högertrafikomläggningen
blev något som
fortsatte senare och som kommer att
betalas även i fortsättningen. Därför
kan man vara ängslig för att det kommer
att hysas tvivel bland näringslivets
företrädare om investeringsavgiftens
försvinnande, om det inte klart och
bestämt från regeringens sida deklareras
att investeringsavgiften verkligen
skall försvinna den 30 september 1968.

Det är också märkligt att man på sitt
sätt beträffande denna temporära åtgärd
får känslan att den vidtages nu

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

för att vi befinner oss i en alldeles särskilt
svår situation, men att man hoppas
att läget skall ha förbättrats till
den 30 september 1968 så att vi då inte
längre behöver denna investeringsavgift.
Det är djärvt av finansministern
att göra sig till en så förnämlig fjärrskådare
att han verkligen kan tro att situationen
skall ha förbättrats så mycket
till slutet av nästa år att vi inte längre
skulle behöva denna avgift.

Det finns knappast någon anledning
att såsom läget nu ser ut anta att vi skall
få en så betydande förbättring fram till
1968 att situationen är mycket ljusare
då.

Vad beträffar bostadsmarknaden skall
vi visserligen bygga så mycket som är
möjligt och kanske vi kan hålla oss vid
ungefär 90 000 lägenheter. Med hänsyn
till bostadskön finns det emellertid inga
rimliga möjligheter att anta att bostadssituationen
skall ha ljusnat så särskilt
mycket fram till den 30 september 1968.

Vad gäller industriens investeringar
är de så pass långsiktiga att jag även i
det fallet tycker att det är en felspekulation
från början att skapa denna investeringsavgift
med sikte på att det
skall vara så mycket bättre om ett och
halvt år att man då skall kunna avveckla
den. Det blir här, som har påpekats
många gånger tidigare, ett uppdämt behov,
vilket medför en besvärlig situation,
när investeringsavgiften eventuellt
skall tas bort. Jag vill då fråga regeringen:
Vad är egentligen meningen med
denna temporära investeringsavgift? I
finansplanen har man ju redan varslat
om den, och vi har, som herr Holmberg
sade, diskuterat den tidigare. I finansplanen
står att avgiften skall vara tidsbegränsad.
Jag undrar då, om inte investeringsavgiften
kommer att få en
rätt tvivelaktig verkan.

Det är väl också en annan synpunkt
som måste beaktas, och det är att man
försökt att göra en begränsning genom
att öka kostnaderna. Då kommer man in
på något som jag tycker borde vara
främmande för den nuvarande rege -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
ringens ståndpunkt, ty det betyder, att
den som har stora ekonomiska resurser
kan bygga i alla fall. Det finns en hel
del företag inom de sektorer, som här
är nämnda, som har mycket stora ekonomiska
resurser och som kanske inte
fäster så stor vikt vid de begränsningar
som avsetts med investeringsavgiften.

Det kan också hända att det kan förekomma
spekulationer när det gäller
byggnadskostnadernas stegring. Om
byggnadskostnaderna beräknas stiga anmärkningsvärt,
är det inte säkert att
investeringsavgiften i så fall får den
hämmande effekt på byggandet som den
är avsedd att ha.

Regeringen är också osäker på hur
investeringsavgiften egentligen kan.
komma att verka. Jag vet att bevillningsutskottets
ordförande vid ett tidigare
tillfälle gett uttryck åt åsikten, att man
när det gäller skatterna bör vara mycket
obenägen — och det med rätta, vill
jag säga — att ge några dispensmöjligheter,
ty det kommer att leda till en så
stor anhopning av dispensansökningar
att Kungl. Maj :t kommer att få stora svårigheter
att hinna behandla dem. Men i
denna situation har man varit så osäker
när det gäller den föreslagna åtgärden,
att man faktiskt vill ge möjligheter till
dispens. Tror inte bevillningsutskottets
ordförande att det kommer att bli samma
situation i detta fall, nämligen att
Kungl. Maj:t kommer att överhopas av
ansökningar, tv det kan ju alltid finnas
starka motiveringar på alla dessa områden
för att det föreligger behov att bygga?
Jag är rädd för att det blir på det
sättet. Varför har man nu gjort undantag
och föreslagit en annan princip än den
man tidigare tillämpat?

Om nu denna investeringsavgift genomförts,
vill jag framhålla att det finns
ett område där jag hoppas att ett dispensförfarande
i största möjliga utsträckning
skall tillämpas. Det gäller
ganska få — skulle jag tänka mig —
kyrkobyggnader som kommer till stånd
varje år, och det är främst fråga om
frikyrkorörelsens byggande. Vi vet att

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
dessa kyrkor kommer till stånd med
mycket stora uppoffringar av församlingsmedlemmarna.
De har kanske sparat
under åtskilliga år och står nu framme
vid målet att kunna bygga sin kyrka.
Jag vill inte påstå att investeringsavgiften
kan anföras som något ingrepp
i religionsfriheten, men förslaget kan i
varje fall uppfattas på det sättet, att det
innebär ett hinder i religionsutövningen,
när församlingsmedlemmarna offrat
så mycket under många år för att bygga
sin kyrka och nu får en sådan ökning
av utgifterna att kyrkobygget omöjliggöres
eller i varje fall uppskjutes. Jag
tycker att man, oavsett om vilka åsikter
man har i religiösa frågor, bör ge största
möjliga dispens när det gäller att
uppföra sådana byggnader.

En av de olägenheter som kan påpekas
i fråga om investeringsavgiften är
att den kan hindra rationalisering. Herr
Alexanderson har lagtekniskt väl belyst
denna fråga, och jag skall anföra ytterligare
exempel härpå.

Vi vet att det ansetts önskvärt att det
på affärsverksamhetens område görs rationaliseringar
genom sammanläggning
till större enheter, och jag skulle rekommendera
herrar socialdemokrater att i
denna fråga tala med t. ex. Kooperativa
förbundet, som har ansett att man bör
rationalisera genom att lägga ned mindre
butiker och sammanföra dem till
större. Jag skulle tro att förbundet direkt
kunde ge svaret, att den avgift som
nu kommer att påläggas utgör ett hinder
för rationaliseringen. Den verkar
på det sättet att man i stället för att
bygga stora och rationella butiker måste
försöka att få till stånd mindre butiker
i bostadshusen även i områden med
stor nybyggnad och stor inflyttning.
Det är något som bör beaktas också med
hänsyn till att det ju fortfarande pågår
en avsevärd befolkningsomflyttning inte
bara från landsbygd till stad utan
även inom städerna. Bebyggelsen i de
centrala delarna av en stad förändras.
Större delar upptas av kontor och liknande,
och utflyttningar sker till nya

stadsdelar, vilka behöver serviceanläggningar.
Genom de föreliggande förslagen
uppstår stora svårigheter att tillgodose
dessa.

Från utskottets sida har påpekats, att
det redan finns möjligheter att reglera
investeringarna. Man kan fråga sig om
regeringspartiet misstror länsarbetsnämndernas
förmåga att kunna sköta
sina uppgifter med investeringsinriktningen.

Beträffande det kommunala byggandet
sade utskottets ordförande, att det
t. o. m. finns 15 socialdemokrater som
önskar ett undantag för det. Jag tror
emellertid inte att de skall göra sig för
stort besvär, utan i stället läsa vad som
sägs i finansplanen. Efter att ha redogjort
för den investeringsavgift som där
varslas säger finansministern: »Det

finns därför anledning att anta att de
kommunala investeringsplanerna kommer
att revideras nedåt ganska kraftigt.
.lag har räknat med en ökning av de
kommunala byggnadsinvesteringarna
med 7 procent i stället för den i planerna
angivna ökningen med 11 procent.»

Det ger en antydan om att vad som är
skrivet i finansplanen inte ger några
större förhoppningar om utrymme för
undantag.

Jag skall slutligen, herr talman, bara
ansluta mig till vad herr Sundin sade
om reservationen nr 3 till bevillningsutskottets
betänkande och då säga några
ord om skatterna.

Herr Holmberg drog upp en lång debatt
på skatteområdet. Det är emellertid
förvånande — jag har även tidigare
uttalat min förvåning däröver ■— att
man från högerpartiets sida alldeles
glömt bort att skatten inte bara utgörs
av statsskatt utan även av kommunalskatt.
När människor med inte alltför
stora inkomster nyligen knåpade med
sina deklarationer, fick de tillfälle att
se vilken skatt som är den tyngsta. Jag
tror inte det är lättare för en lägre inkomsttagare
att betala kommunalskattekronorna
än de kronor han skall betala
i statsskatt. För honom är skatterna li -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

ka kännbara, oavsett till vilken han betalar.

En av de saker som verkligen skulle
behöva diskuteras är därför den proportionella
kommunalskatten och inte
ständigt, vilket herr Holmberg gör, den
progressiva statsskatten, som får helt
andra verkningar. Jag hoppas verkligen
vi kan få litet gehör för vad som har
sagts från centerns sida, att ett av de
stora problemen är hur man skall klara
problemet med kommunalskatten. Därför
är också den utredning vi har föreslagit
beträffande kommunalskatterna
i högsta grad befogad.

Herr talman! Jag kommer att ansluta
mig till de yrkanden som kommer att
ställas från vårt håll.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag hade egentligen
tänkt tala om vissa mindre saker i den
proposition vi i dag behandlar i föreliggande
utskottsbetänkande. Jag kan
emellertid inte undgå att säga ett par
ord om kreditpolitiken, eftersom några
talare här har dragit upp den.

Om jag inte hörde alldeles fel sade
herr Dahlén — sedan han först sagt
att alltsammans förstås var tokigt och
illa skött av regeringen — att man
bl. a. skulle ge industrien mer kapital
och fler investeringsmöjligheter. Det
skulle alltså ge industrien vissa möjligheter
att öka våra tillgångar. Om jag
inte minns fel, har herr Dahléns parti
samtidigt alltid plussat på vårt bostadsbyggnadsprogram
med ytterligare ett
par tusen, ibland några tusen, lägenheter.
Allt detta bar ställt krav på kreditmarknaden.
Samtidigt sitter vi här i
riksdagen och beslutar om att vi skall
utöka undervisningen och forskningen
samt på olika områden bygga ut sjukvården.
Detta kräver också kapital.

När bostadsbyggandet tar så stor del
av kakan som nu är fallet och när industrien
under 1965 tog en och en halv
miljard mer —- den kommer väl under
1966 att ha tagit 600—700 miljoner mer

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
än under 1965 — är det inte så underligt
att det uppstått vissa glapprum i
fråga om krediterna. Dessa har helt enkelt
inte räckt till.

Det är lätt att säga att det bara är
att öka sparandet för att få mer kapital
att låna ut, så är saken klar. Detta kan
visa sig vara tomt prat, ty det är inte
alls säkert att vi kan bringa människorna
att spara. Kreditmarknaden kan alltså
inte svälja mer än en viss summa.
Om då riksdagen inte bestämmer sig
för vad den vill att kreditmarknaden
skall svälja, kan den situationen uppstå,
att medlen inte räcker till för bostadsbyggandet
utan att detta kommer
i kläm därför att vi har sagt att industrien
skulle få förtur tillsammans med
bostäderna.

Skall nu industrien, som herr Dahlén
vill, få litet mer och vi dessutom skall
bygga minst ett par tusen bostäder mer
än vi gjort tidigare, samtidigt som herr
Dahlén förklarar sig inte vilja vara med
om den föreslagna investeringsavgiften
på 25 procent utan vill att dessa berörda
projekt också skall tära på våra
krediter, kan vi även under 1967 råka i
samma besvärliga läge som vi befunnit
oss i 1966.

Herr Einar Eriksson konstaterade
att det i dag inträtt en viss lättnad i
fråga om bostadskrediterna, och det är
alldeles riktigt. Det beror väl på att vi
fått litet mer pengar att röra oss med;
att vattendelaren för pengarnas användning
har flyttats ett litet stycke
till bostädernas förmån.

Herr Dahlén säger, att vi inte går till
pudelns kärna; att vi inte angriper det
förhållandet att socialdemokraterna och
regeringen har skött rikets angelägenheter
så pass illa och att det är på detta
som alla svårigheter beror.

Jag har en känsla av att inte heller
herr Dahlén på den senare tiden har
föreslagit några revolutionerande ändringar
i fråga om hur politiken skall
föras. Han bar givetvis sagt att vi skall
införa mervärdeskatt — ett skattesystem
som skulle ge oss större möjligheter.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Vad är mervärdeskatt? Det är ingenting
annat än en annan teknisk formel
för omsättningsskatten. Det är inget
Alexandershugg att införa mervärdeskatt
i tro att vi därmed får ett skattesystem,
som löser alla problem. Det innebär
bara att man verkställer uppbörden
i olika led, alltså ett nytt uppbördssystem.
Vill man ha de effekter,
som man för övrigt skulle få enligt skatteberedningens
förslag, vilket går ut på
att skatten på energi och investeringsvaror
skall slopas, kan man mycket väl
uppnå dem inom vårt nuvarande omsättningsskattesystem.
Den trolldomskraft
som herr Dahlén och andra talare
vill förläna mervärdeskatten finns alltså
inte.

Om man dessutom skall ändra socialutgifterna
så att företagen skall betala
dem — vilket skatteberedningen ju tänkte
sig — till ungefär samma belopp som
skattelindringarna innebar, så kommer
industrien inte i något bättre läge för
det, utan det blir ungefär status quo.

Vidare har herr Dahlén naturligtvis
föreslagit att vi skall sätta oss kring ett
runt bord och diskutera inflationen.
Han har dock inte givit några recept på
hur denna skall hejdas, utan vi skall
som sagt bara sätta oss kring ett runt
bord och klara av saken.

Det är att komma väldigt lätt ifrån
det hela bara genom att säga, att regeringen
har misskött den ekonomiska
politiken, när man inte har avgett några
förslag till stora ändringar i denna
politik.

Herr Bengtson var inne på ungefär
samma linje. Han raljerade med tal om
lapptäcken m. m. Han gjorde ett lyriskt
uttalande om lapptäckets utseende,
men han berörde endast i förbigående
det faktum att centerpartiet har satt
otroligt många nya lappar i detta täcke.
Han är här givetvis också inne på mervärdeskatten,
och här kan jag då upprepa
vad jag nyss har sagt till herr
Dahlén. Men i övrigt håller lapptäcket
på att fullbordas av centerpartiet; det
är inga nya, stora saker, som kommer

därifrån heller. Man kritiserar regeringens
politik i allmänna ordalag, men ändå
vill man fortsätta på lapptäcket, det
visar alla de motioner om skatteändringar
som vi behandlar i bevillningsutskottet.

Herr Holmberg gör sig, tycker jag,
skyldig till en mycket olycklig sammankoppling
av tillväxttakten i vår nationalprodukt
och tillväxttakten i statens
utgifter. Han menar att de två sakerna
skall följas åt. Jag hävdar däremot,
att detta är ett felaktigt resonemang.
Om statsutgifterna, som herr
Eriksson har påpekat, går tillbaka till
medborgarna i största utsträckning, är
det medborgarna som får nytta av dem,
och herr Holmbergs sammankoppling
kan helt enkelt inte göras.

Om vi t. ex. ökar folkpensionerna
mera än tillväxttakten i övrigt i vårt
samhälle, måste ju dessa pengar i all
rimlighets namn tas någonstans. Och
ingen skall inbilla mig att automatiken
i militärutgifterna har något som helst
sammanhang med tillväxttakten i nationalprodukten.
Automatiken har varit
sådan att militärutgifterna fått en
större del än stegringen i nationalprodukten
skulle ha givit vid handen.

Herr Holmberg nämner siffran 300
miljoner, som högern vill lägga mera på
militärutgifterna detta budgetår, men
han nämner inte att siffran kommande
budgetår hade stigit mycket mer om
automatiken hade fått fortsätta.

Detta var vad jag ville ha sagt i samband
med tidigare inlägg här rörande
kreditpolitiken och den ekonomiska politiken
i allmänhet.

Sedan kan jag konstatera, att ledamöterna
i bevillningsutskottet i stort
sett varit eniga — även de borgerliga
—■ om det upplåningsbehov, soin regeringen
tycker är det lämpliga. Det är
klart att det finns olika motiveringar
för att man stannar vid en enighet i
fråga om den ekonomiska politiken, i
första hand om upplåningsbehovet —
man säger, att man hamnat i ett tvångsläge
och man gör vissa andra krum -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

bukter, men så småningom kommer
man fram till att det som är föreslaget
ändå är ganska gott. Man vill inte ändra
någonting nämnvärt i de skattehöjningar,
som föreslås, utan man följer dem i
stort sett.

Den enda reservation som jag har
funnit kan beröra det kommande budgetårets
skatteintäkter är ett högerförslag
om särskilda ortsavdrag för dem
som fyllt 67 år eller som har invalidpension.
Det blir naturligtvis inga avskräckande
inkomstminskningar detta
budgetår av det förslaget, men räknat
på helt år kan det dock bli ganska väsentliga
belopp. Om vi utgår ifrån
oförändrade behov för samhället, får
vi också utgå ifrån att någon annan
måste betala vad som fattas. Då blir det
antagligen en höjning av omsättningsskatten
—• eller kalla det gärna för mervärdeskatt.
Det är dock inte säkert att
detta är den s. k. rättvisa skattereformen,
eller att det är någonting som går
i stil med våra begrepp om skatt efter
bärkraft.

•lag har alltid ställt mig frågande till
den inställningen, att skattekraften skall
vara beroende av att vederbörande har
uppnått 67 års ålder. Däremot är det
självklart, att människor som bara har
folkpensionen att lita till för sin försörjning
inte skall drabbas av någon
skatt alls. Jag delar också den uppfattningen,
att folkpensionärer bör uppmuntras
till viss verksamhet och att
små inkomster vid sidan om folkpensionen
bör ha vissa skattefavörer. Jag
har däremot aldrig förstått, att en person
som fyllt 67 år och har stora kapitalinkomster
eller kanske tjänstepension
eller t. o. in. arbetsinkomster till
betydande belopp, 15 000 eller 20 000
kronor eller kanske mera, skall i skatterättsligt
avseende bli mera gynnsamt
behandlad än exempelvis barnfamiljer
i samma inkomstläge.

För att vinna de syften jag tidigare
nämnt har man genomfört en konstruktion
med extra avdrag för nedsatt skatteförmåga,
och till denna grupp hänförs

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
automatiskt folkpensionärer som bara
bär folkpension, ev. dessutom små biinkomster.

Enligt de anvisningar som för närvarande
gäller — och som utarbetats
av riksskattenämnden —- kan för folkpensionärer,
om de är gifta och båda
har folkpension, extrainkomsten få
uppgå till 1 700 kronor om året utan
att beskattning sker. Motsvarande belopp
för en ensamstående pensionär
är väl ungefär 1 000 kronor. Vid inkomster
däröver sker en nedtrappning
av avdraget. När inkomsten är lika
slor som folkpensionen, försvinner
det extra avdraget helt.

Jag uppfattade inte herr Yngve Nilsson
när han sade, att det nuvarande
systemet innebär att man i vissa lägen
på grund av detta extra avdrags konstruktion
kommer att få en höjning av
marginalskatterna, eller i varje fall
marginalskatter på mycket hög nivå.
Jag kan inte fatta att man kan få det. Jag
hoppas att herr Yngve Nilsson förklarar
för mig hur detta skulle verka. Om
han lyckas med det, skulle jag också
vara tacksam för att få veta i vad mån
marginalskatteeffekten ändras genom
att man höjer ortsavdraget för folkpensionärer
till nästan det dubbla beloppet.

En ändring — dvs. en höjning av det
extra avdraget — har redovisats av
riksskattenämnden på grund av den
höjning av folkpensionen inklusive det
kommunala bostadstillägget som ständigt
pågår. Vissa tröskeleffekter —
dock inte svåra marginalskatteeffekter
enligt min mening —• uppstår givetvis,
när det extra avdraget försvinner.
Detta märks särskilt därför att det
kommunala bostadstillägget, som också
är behovsprövat, avtrappas mycket
kraftigt. Vid den första tröskeln försvinner
inte mindre än en tredjedel av
extrainkomsten avräknad mot det
kommunala bostadstillägget. Nästa
tröskel går vid två tredjedelar och inträffar
för det mesta vid en extrainkomst
på 2 400 kronor.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

För dem som bor i kommuner med
högt bostadstillägg är enligt min uppfattning
avtrappningen av det kommunala
bostadstillägget betydligt allvarligare
än skattebelastningen. Inbyggare
i kommuner där man ger låga
bostadstillägg kan inte ha samma möjligheter
till extra avdrag därigenom att
också bostadstillägget räknas såsom
folkpension. Det förslag som finns i
den proposition, som vi i dag behandlar,
nämligen att det schabloniserade
kommunalskatteavdraget inte längre
maximeras till en fjärdedel av inkomsten,
innebär, att tröskeleffekten för
folkpensionärer blir mindre när det
gäller skattesidan. Om man inräknar
detta jämte det ordinarie ortsavdraget
och extraavdraget får folkpensionärer
inte ha en obetydlig extrainkomst för
att helt bli befriade från statsskatt. För
att i någon mån klara den kommunala
sidan har maximeringen av det extra
avdraget slopats och får nu överstiga
4 500 kronor om behov föreligger för
att befria från skatt om inkomsten endast
består av folkpension.

Det skall i detta sammanhang sägas,
att det för en grupp av skattebetalare
är möjligt att komma till en relativt
snabb lösning av dessa frågor på annat
sätt än genom det extra avdragets
tillkomst. Man kan naturligtvis klara
detta genom att införa det schabloniserade
kommunalskatteavdraget också
när det gäller den kommunala beskattningen.
Man hjälper därmed naturligtvis
inte bara folkpensionärerna, utan
alla människor med små inkomster.

Centerpartiet har i ett särskilt yttrande
pekat på detta och framhållit att
man vill att det schabloniserade skatteavdraget
också skall gälla vid den
kommunala beskattningen. Det är nog
ännu bara en from önskan, eftersom
man säger att staten skall betala fiolerna
och vi i dag är uppe i kostnader
som betydligt skulle överstiga 2 miljarder
kronor om staten skulle betala
detta schabloniserade ortsavdrag även
vid den kommunala beskattningen.

Trots vad jag här har sagt om de
fördelar eller den gynnsammare regel,
som gäller för folkpensionärernas beskattning,
vill utskottet inte sticka under
stol med att folkpensionärernas
biinkomster ibland kan innebära problem
även ur beskattningssynpunkt.
Jag har redan nämnt ett, nämligen att
det extra avdraget blir beroende av
det kommunala bostadstilläggets storlek.
Ett annat är att hundratusentals
pensionärer tvingas att deklarera inkomster,
som inte resulterar i några
skatter alls. Irritationen mot restskatten
är ett tredje skäl.

När därför utskottet vill skriva till
Kungl. Maj:t och begära en utredning,
pekar man på de två sistnämnda skälen,
därigenom att man anför särskilt
att en definitiv källskatt kan vara lösningen.
Jag vill livligt instämma i förhoppningen
att kunna genomföra en
definitiv källskatt för folkpensionärernas
extrainkomster, i den män de inte
är alltför stora. Svårigheten med en
definitiv källskatt över huvud taget
ligger väl i att få plats med den millimeterrättvisa,
som vi vill ha i ett
svenskt skattesystem, och att kunna
passa in alla de olika avdragen, kommunalskatteavdraget,
sparavdraget,
försäkringsavdraget osv. Beträffande
folkpensionärerna har vi redan satt oss
över den här exakta rättvisan och varit
beredda att schablonisera mera,
varför det väl för denna grupp av
skattebetalare är möjligt att åstadkomma
en lösning relativt snabbt.

Jag kanske säger för mycket, om jag
uttalar att det bör bli möjligt att nå en
lösning som tillfredsställer alla, men
jag tror i alla fall att det kan läggas
fram ett förslag som tillgodoser de
flesta. Jag är alldeles övertygad om att
den definitiva källskatten för folkpensionärerna
så småningom kommer att
bli den lösning som vi alla har frågat
efter.

En annan sak som tagits upp här är
den extra belastning som nu drabbar
den tyngre trafiken i och med höj -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

ningen av fordonsskatten. Man har begärt
en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om förslag till höstriksdagen,
i vilket det skulle tas hänsyn till de
extra kostnader som uppstår.

När utskottsmajoriteten inte velat
vara med om den skrivningen, så beror
det på att en utredning under generaldirektör
Hörjel f. n. arbetar med
detta. Jag är inte övertygad om att utredningens
förslag kommer att innebära
någon skattelindring för den tunga
trafiken. Jag har nämligen sett en
uppgift om att den tunga trafiken i
dag knappast betalar sina kostnader
till vägarna. Jag anser att kostnaden
för vägen ändå bör vara utslagsgivande
när man bedömer skattens storlek
och inte trafikens lönsamhet. I fråga
om näringslivet strävar vi väl allmänt
mot att alla bör betala sina egna kostnader.
I varje fall tror jag inte att vi
bör göra någonting förrän vi fått se
det förslag som utredningen kommer
med.

Jag skulle också vilja rätta till en
sak i herr Bengtsons anförande. Han
sade nämligen att man kommer att
återgå till att inrymma butiker i bostadshusen
i de nybyggda kvarteren
på grund av att man inte får bygga
särskilda affärshus. Reservanterna har
tagit upp den frågan och sagt att just
dessa serviceanordningar i bostadsområden
bör komma till stånd dispensvägen.
Jag tycker därför att herr Bengtson
borde vara nöjd åtminstone på den
punkten.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg hade
vänligheten att kommentera en del av
det jag sade. Eftersom jag har haft ordet
flera gånger, skall jag bara återgälda
med att påpeka ett par saker.

Herr Wärnberg sade att mervärdeskatten
inte är något Alexandershugg.
Han instämde därmed precis i vad jag
sade i mitt första anförande. Jag använde
inte det ordet, men jag sade att

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
mervärdeskatten »inte löser alla problem».
Vi är tydligen överens på den
punkten.

Vidare sade herr Wärnberg att det
är mycket svårt att stimulera det enskilda
sparandet. Jag skulle vilja fråga
herr Wärnberg, om han anser att detta
är så svårt att han ansluter sig till finansministerns
uttalande i finansplanen.
Det var ju så att vi hade en ökning
av det enskilda sparandet 1964.
Sedan gick det ner 1965, och finansministern
säger att stegringstakten troligen
har varit på den lägre nivån även
under 1966. Detta kallar finansministern
för en »normalisering» av de enskildas
sparande. Är det alltså normalt
att vi skall ha ett lägre sparande än det
som vi hade t. ex. 1964? Är det ett uttryck
för socialdemokratisk resignation
på den här punkten? Jag tycker att någonting
sådant vore mycket beklagligt.
Från mittenpartiernas sida har vi ju i
år på nytt i motion redovisat hur man
skall försöka att inte släppa taget när
det gäller att öka de enskilda människornas
sparande. Att uppgiften är svår
håller jag helt med herr Wärnberg om,
men resignation har i varje fall inte vi
ansett rimlig.

Sedan sade herr Wärnberg något som
jag helt kan instämma i, nämligen att
allmänna talesätt inte räcker till för att
öka kapitaltillgången. Jag vet inte om
det är någon som har påstått någonting
annat. För att fatta mig kort vill
jag bara hänvisa till några av de förslag
som mittenpartierna lade fram förra
sommaren just i syfte att öka kapitaltillgången
och förbättra näringslivets
utvecklingsmöjligheter.

Vi framhöll den väsentliga betydelse
som avskrivningsreglerna har — det
behöver jag inte tala om för herr Wärnberg,
som mycket väl känner till det.
Men dessa regler kan faktiskt ändras
så att företagen får större möjligheter
att investera och effektivisera, den saken
är uppenbar. Vidare påpekade vi
att vissa av de nuvarande bestämmelserna
är litet orättvisa mot mindre fö -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
retag — det borde gå att skapa större
likvärdighet mellan stora och små företags
möjligheter att utveckla den egna
verksamheten.

En annan sak som vi framhöll var
att banklagstiftningen nu låser kreditbedömningen
i otidsenliga former, något
som drabbar vissa slag av företagsamhet
mer än andra. Bankerna saknar
med nuvarande lagstiftning möjligheter
till ett större risktagande i sin utlåning.
Om man ändrat bestämmelserna tidigare,
hade ju företagen haft möjligheter
att utvecklas mer. Självfallet hade
också kapitaltillgången därmed allmänt
sett ökat; därom råder det ingen tvekan.

Vi påpekade också att det är nödvändigt
att AP-fonderna förvaltas under
mer decentraliserade former, så att
man kan anpassa deras verksamhet och
ge näringslivet större möjligheter att
expandera. Det är på den grunden som
kapitaltillväxten skall ökas.

Jag håller alltså helt med herr Wärnberg
om att allmänna talesätt inte räcker.
Jag har nu bara gett fyra exempel
på möjligheter att bedriva en ekonomisk
politik, som verkligen skulle leda
till större expansion, bättre produktionsresultat
och därmed en större kapitalmarknad,
vilken i sig själv skulle
vara en motor för att driva utvecklingen
vidare.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg förklarade
mycket entydigt att han inte ville
godta den tanke vi har arbetat med,
nämligen att statsutgifternas ökningstakt
bör anpassas till produktionsutvecklingen.
Bakgrunden till hans ställningstagande
skulle tydligen vara att
vi i budgeten har något som kallas
transfereringar — pengar som strängt
taget bara går över budgeten till inkomsttagare
och sådana människor,
som inte är inkomsttagare, för att dessa
skall kunna använda pengarna till
konsumtion: folkpensionärer och sjuka;

vissa sociala utgifter m. m. hör också
dit.

Jag är fullständigt medveten om att
man måste ta hänsyn till att budgeten
också innehåller sådana transfereringar,
men situationen är ju i alla fall den,
herr Wärnberg, att statsutgifterna under
den senaste tiden har stigit med
cirka 10 procent om året samtidigt som
produktionsökningen har hållit sig
mellan 4 och 6 procent; vi kan säga
vid ungefär 5 procent. Här finns alltså
ett gap på omkring 5 procent. Så mycket
är klart, att dessa 5 procent inte
motsvaras av ökade transfereringar
över budgeten — det är kanske 1 eller
på sin höjd 2 procent av ökningstakten
som kan hänföras till transfereringar.
Det innebär med andra ord att 3—4
procent egentligen är den omfattning i
vilken vi lever över våra tillgångar.
Det i sin tur driver fram en inflationistisk
utveckling i samhället.

Herr Wärnberg tyckte inte om vårt
förslag till lindring av beskattningen
för folkpensionärerna genom att man
skulle höja deras ortsavdrag. Herr
Wärnberg hänvisade till att det skulle
betyda ett årligt skattebortfall för stat
och kommun —■ jag använder nu den
formulering som herr Wärnberg själv
använt i utskottets betänkande. Detta
»betydande» årliga bortfall är 40 miljoner
kronor nästa budgetår. Det är
klart att det kommer att bli något mera
för ett helt kommande budgetår.

Men måste man inte bestämma sig
för hur man skall se på folkpensionärerna
i samhället? Enligt högerpartiets
uppfattning skall folkpensionärerna inte
utnyttjas som någon mjölkko för stat
och kommun, som vill ha inkomster.
Det är ett socialt intresse, ett rättfärdighetsintresse,
att folkpensionärerna
helt enkelt i möjligaste mån befrias
från skatt, även för en viss sidoinkomst.
Man kan inte säga att folkpensionen
— därom är vi väl eniga — i
dag har en sådan höjd att det på något
sätt skulle vara onödigt för folkpensionärerna
att försöka skaffa sig ytterli -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr S

gare inkomster. Vårt förslag innebär en
stimulans och en ökad möjlighet för
folkpensionärerna att skaffa sig sidoinkomster.

I själva verket tror jag inte att herr
Wärnberg egentligen har något emot
en framtida lösning som ger ungefär
samma resultat som vårt förslag. Felet
är naturligtvis att det är högerpartiet
som framfört förslaget, och därför anser
man tydligen att det inte går att
använda. Så mycket är nämligen klart
att de övriga förslag, som diskuteras i
utskottsmajoritetens betänkande, också
syftar till en lösning som ger i stort
sett samma resultat som det vi har föreslagit.

Slutligen vill jag säga att jag inte delar
herr Wärnbergs stereotypa, stela
uppfattning när det gäller byggnadsverksamheten
i landet. Jag tror inte att
man skall dela upp byggnadsverksamheten
i bostäder, kontor, industriell
verksamhet, bankhus, garage, kyrkor
eller vad det nu kan vara. All bebyggelse
är ju integrerad. En industri består
ibland av en arbetshall, och i direkt
anslutning därtill kontorslokaler.
Eu stadsplan innehåller ofta alla dessa
ingredienser.

Därför skall man se bebyggelsen som
en helhet, och det kan inte den 25-procentiga
straffavgiften göra.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller mervärdeskatten,
herr Wärnberg, kan vi kanske
ha skilda principer och det finns,
förmodar jag, anledning att diskutera
det senare när — som det har siats
om i pressen — finansministern så
småningom skall lägga fram en proposition
på detta område. Principiellt vill
jag bara deklarera att jag är för en
mervärdeskatt som sådan.

Herr Wärnberg tog sedan upp en
annan sak, nämligen samma schablonavdragssystem
i den kommunala beskattningen
som i den statliga. Vi vet

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
— och det har jag redan sagt — att vi
för närvarande icke har ekonomiska
möjligheter att genomföra detta. Det
är en målsättning för framtiden och
vi använder precis samma motivering
som finansministern använde när han
införde schablon,beräkningen i den
statliga beskattningen. Och, herr Wärnberg,
är det inte ett lika bärande argument,
när principerna är lika, om det
förs fram av regeringen eller av oppositionspartierna?
Jag utgår från att
det bör vara på det sättet.

Låt mig, herr talman, därutöver påminna
herr Wärnberg och eventuellt
andra i denna kammare om att det tog
många år för att över huvud taget
efter motioner från vårt håll få till
stånd en utredning om den kommunala
skatteutjämningen. Det anfördes precis
samma motivering vid det tillfället,
nämligen att en reform på detta område
kommer att kosta så mycket pengar
att den inte är genomförbar. För
närvarande har man funnit en automatik
som jag tycker är tillfredsställande
och bra. Kostnaderna uppgår detta
budgetår till nära 1,3 miljard kronor.
Nu anser man det vara fullständigt
riktigt att den vägen har beträtts. Man
får hoppas — om det ekonomiska klimatet
vänder sig — att det förslag som
vi har lagt fram i fråga om den kommunala
beskattningen befinnes kunna
skapa en större rättvisa för de låga
inkomsttagarna i vårt samhälle.

När det gäller lastbilstrafiken är det
givetvis riktigt som herr Wärnberg säger,
att den sliter vägarna allra mest.
Vi skall emellertid vara medvetna om
att många av åkarna i det konkurrensläge
som de i dag befinner sig har det
ekonomiskt mycket besvärligt.

Efter ett sammanträffande med denna
grupp av yrkesutövare är jag alldeles
övertygad om att därest de skulle
få bättre vägar att köra på skulle
de inte ha någonting emot en höjd bilskatt.
Som bekant har ju bilismen enligt
ett principbeslut i runt tal en miljard
kronor att fordra i bilskattemedel.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén frågade
mig, om jag till den grad tappat tron
på det personliga sparandet att jag till
och med höll med finanministern.

Det var en ganska märklig fråga. Jag
tror nämligen inte att finansministern
har tappat tron på det personliga sparandet.
Han säger att det skett en normalisering
av sparandet som helt enkelt
beror på att vi nu befinner oss på
ungefär den nivå som vi har haft under
de allra senaste åren, med undantag
för ett eller annat år då vi vi har
haft en stor uppgång. Jag tror att vi
kommer att få en mindre successiv
ökning av det personliga sparandet
allt framgent. Men det personliga sparandet
kan inte räcka till hela den
diverseaffär som behövs för att klara
alla de kreditbehov varom önskemål
kan framställas. Det personliga sparandet
får inte stimuleras till det priset,
som skett några gånger, att premierna
för att få till stånd sparandet kostar
mera än vad sparandet inbringar. Då
är det ett rätt meningslöst stimulerande
av sparandet.

Herr Dahlén talade här från talarstolen
om för oss att han presenterade
fyra olika sätt till sparande. Han presenterade
fyra olika sätt att fördela det
sparande som vi i dag har, men han
presenterade inte fyra olika sätt att
skapa något nytt sparande. Han sade
nämligen att ATP-pengarna skulle användas
i mycket högre grad till industrien,
småföretagen o. s. v., men det
betyder ju bara att det blir så mycket
mindre över till bostadsbyggandet. Dilemmat
är alltså att vi inte orkar med
att lyfta oss själva i håret. De pengar
vi har kan vi låna ut, men därutöver
har vi ingenting om vi inte vill gå till
utlandet och låna, och det har vi inte
velat göra ännu.

Herr Holmberg talade om att av höjningarna
på 10 procent i budgeten —
det har väl bara varit 9 procent i år
— utgjorde högst 5 procent transfereringar
o. d., medan resten var någon -

ting annat. Jag har faktiskt en annan
uppfattning. Den stora höjningen i fjol
berodde nog praktiskt taget helt och
hållet på transfereringar utöver vad
som gick åt för att klara de automatiska
höjningarna på grund av prisstegringarna.

Sedan kan jag mycket väl hålla med
herr Holmberg rent principiellt om att
vi skall hjälpa folkpensionärerna. Men
vi skall hjälpa de folkpensionärer som
behöver hjälp. Vi skall inte hjälpa dem
som redan har det bra. Det är detta
som herr Holmberg vill göra genoni
ortsavdraget som skall bli nästan dubbelt
så stort som det ortsavdrag som
vanliga människor har.

År det rimligt, herr Holmberg, att
en människa som i dag med folkpension,
kommunalt bostadstillägg, extrainkomster,
kapitalinkomst eller vad det
är kommer upp i 20 000 kronors årsinkomst
skall betala en skatt som understiger
vad låt mig säga en inkomsttagare
med familj och två barn och 17 000
eller 18 000 kronor i inkomst betalar i
skatt? Det är alltså inte rimligt att ge
extra avdrag utöver ortsavdraget åt
alla de pensionärer, som ligger relativt
hyggligt till. Vi skall hjälpa de folkpensionärer
som behöver hjälp och
inte dem — och det är rätt många —
som har samma skattekraft som andra
människor, de som har stora tjänstepensioner,
kapitalinkomster och sådant.
Jag är inte negativ mot folkpensionärerna.
Vi skall uppmuntra dem till att
arbeta men vi skall inte ge dem någon
hjälp utöver vad vi ger de människor
som arbetar i produktionen.

Jag kan gå med på, herr Holmberg,
att det inte fungerat särskilt bra i bostadsproduktionen
och i byggandet
över huvud taget. Som jag sade förut
har det fattats krediter. Jag vill inte
heller dra någon mycket skarp linje
mellan olika slag av byggen. Men om
riksdagen har bestämt sig för att det
skall byggas 90 000 eller 92 000 lägenheter,
måste krediterna fram till det.
Och har riksdagen sagt att man skall

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

ha ett ökat byggande för industrien,
måste pengarna fram oclcså till det. Om
inte pengarna räcker till allt, måste vi
minska vår ambition, och denna minskning
måste den här gången gå ut över
de s. k. oprioriterade byggena.

Till sist vill jag säga till herr Sundin,
att också jag är i princip anhängare av
en mervärdeskatt. I varje fall är en
sådan ur kontrollsynpunkt bättre än
omsättningsskatten. Jag kan väl tilllägga,
att vi tycker att det är onödigt
med den där skrivelsen om att det
schabloniserade kommunalskatteavdraget
användes också i fråga om kommunerna.
Vi anser alla att det vore önskvärt
att så sker när resurser finns till
det. Men att tala om den saken när vi
inte vågar föreslå de erforderliga resurserna
är onödigt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att rätta till ett litet missförstånd
från herr Wärnbergs sida. Han sade att
jag med mina exempel bara angav åtgärder
som skulle innebära en ändrad
fördelning av sparandet. Men, herr
Wärnberg, när jag talade om företagens
avskrivningsregler är det just för
att förmånliga avskrivningsregler ökar
företagens möjligheter till eget sparande
— det kan vi väl vara överens om.
Jag skall inte gå vidare in på det.

Herr talman, det är tydligen så att
de socialdemokratiska statsråden har
avskaffat första kammaren, för vilken
gång i ordningen vet jag inte. Jag vill
liksom herr Holmberg påpeka att under
de timmar, som vi nu diskuterat
för vårt lands ekonomi väsentliga frågor,
har inget statsråd ansett sig ha anledning
att visa sig här och delta i debatten.
Mot den bakgrunden är det ju
trevligt för oppositionen att ha en så
angenäm företrädare för regeringspartiet
som herr Wärnberg att diskutera
med.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av vad herr Wärnberg sade om
folkpensionärsfrågan.

Det finns i dag 1 200 000 folkpensionärer,
inklusive dem som har invalidpension.
Det är ett försvinnande fåtal
av dessa som har inkomster av den
storleksordning som herr Wärnberg talade
om. Men det är åtskilliga hundra
tusen, som har folkpension plus en
ganska ringa sidoinkomst, och vårt förslag
ger en betydande skattelättnad just
för dessa kategorier.

Att vårt förslag sedan också omfattar
de folkpensionärer som kanske har relativt
goda inkomster på grund av arbete,
andra pensioner och kapitalinkomst
får ju inte förhindra att den stora
gruppen folkpensionärer omedelbart
får den lindring som högerpartiets förslag
innebär.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Inte ens den där sista
punkten om avskrivningsreglerna för
industrien var ett nytt sätt att spara på,
herr Dahlén! Det var bara det att företagen
sparar medan samhället beskattar.
Det innebär endast att staten blev
av med sparandet, medan företagen fick
det. Inte ens företagens avskrivningsregler
var något nysparande, utan det
rörde sig endast om en fördelning mellan
företagen och samhället.

Till herr Holmberg skulle jag vilja
säga, att det finns 400 000 folkpensionärer
som i dag betalar skatt trots de
avdrag, som vi har, och det blir ganska
betydande belopp. På ett helt budgetår
skulle högerns förslag innebära högst
betydande summor — inte bara cirka
40 miljoner kronor som herr Holmberg
angett.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med herr Wärnbergs
resonemang skulle det inte göra något
om staten tar ut hur mycket som helst

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m
i skatt, tv det är bara ett fördelningsproblem.
Jag undrar om herr Wärnberg
efter närmare funderingar kan vidhålla
den ståndpunkten. Jag trodde att vi
var överens om att även om vi vill ha
olika högt skattetryck spelar det en
stor roll hur det är utformat, om det
ökar möjligheterna till sparandet hos
företag och enskilda eller om det är så
utformat att det verkligen stoppar upp
detta sparande. Det är inte, som herr
Wärnberg sa, bara fråga om att staten
tar pengarna som skatt i det ena fallet
och att näringslivet skulle spara i det
andra.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Just det förhållandet,
herr Wärnberg, att det finns 400 000
folkpensionärer som har sidoinkomster
gör det så mycket angelägnare att man
nu genomför en reform som lindrar beskattningen
även för dessa. Men det är
inte 400 000 folkpensionärer som har
eu total inkomst av den höjd — ca
20 000 kr. — som herr Wärnberg beskrev
här i talarstolen alldeles nyss.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är nu en månad sedan
vi hade årets stora remissdebatt
då statsverkets utgifter och inkomstbehov
diskuterades ingående av vid pass
150 talare i båda kamrarna, och av dem
var det 34 som tog upp u-landshjälpen
i sina anföranden, nästan alla med utgångspunkten
att en ansenlig ökning av
den svenska u-landshjälpen blir nödvändig
under åren framöver. Beträffande
takten i denna ökning och metoden
för statens uttag av pengar för ändamålet
var dock meningarna delade.
Detta har sedermera bekräftats av det
tjugotal motioner som behandlar olika
aspekter på u-landsbiståndet.

Medan mittenpartierna och kommunisterna
såsom redan har påpekats vill
finansiera en ökning för nästa budgetår
utöver Kungl. Maj:ts förslag med me -

del, som frigöres genom besparingar på
andra utgiftsposter, har de socialdemokratiska
motionärerna velat finansiera
en sådan ökning med allmänna skatteinkomster,
medel som kan frigöras i
detta syfte, om folkpensionsavgiften får
bestrida en större del av folkpensionskostnaderna
än den nuvarande, ungefärliga
femtedelen. Jag kan inte se att
det föreligger någon principiell skillnad
mellan överföringar av medel från
ett utgiftsändamål till ett annat, fastän
det socialdemokratiska förslaget i det
aktuella budgetläget betyder en inkomstförstärkning
som vidgar rörelseutrymmet
för olika plus och minus i
anslagen på utgiftssidan och därför enligt
min mening vore att föredra.

Men om man anser att totalbudgeten
är svag och inte tål en större underbalansering
än den som finansministern
har förordat — fast jag sätter personligen
ett frågetecken för detta — är båda
metoderna konsekventa: den att spara
på annat och den att öka inkomsterna.
Och det är då, tycker jag, mycket beklagligt
att de grupper i riksdagen som
tycks dela uppfattningen om budgetbalansen
och samtidigt har det gemensamt
att de anser att u-landshjälpen
borde ha ett ytterligare tillskott 1967/
68 i storleksordningen 50—65 miljoner,
inte har fått tillfälle att förhandla sig
fram till en finansieringsmöjlighet som
de gemensamt kan godta.

Det skulle ha kunnat ske, om u-hjälpen
hade behandlats i ett sammanhang
av ett särskilt utskott eller ett
sammansatt utskott, där hela frågan
hade prövats utifrån ett engagemang
som på ömse håll är äkta — inbillar
jag mig — och borde kunna vara starkare
än de prestiger som i allmänhet
binder förslagsställare till sina egna
förslag. Nu står motionärerna kvar på
sina olika linjer som, fast parallella till
syftet, inte går ihop — kanske just därför
inte går ihop åtminstone inom ramen
för dagens föredragningslista.

Det har under hand sagts från utskottshåll
och i pressen att motionen

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

om ett sammansatt utskott var felställd
och atl ett direktyrkande i kamrarna
om ett sådant utskott hade varit en riktigare
väg. Som gammal riksdagsman
visste jag ganska väl, att ingen väg skulle
ge resultat, om det inte fanns gehör
för tanken hos partiledningarna eller
åtminstone utskottspresidierna. Våra
suveräna utskott kan man vädja till —
såsom mina medmotionärer och jag
vördsamt gjorde — men inte påtvinga
något, och ett kammarbeslut om sammansatt
eller särskilt utskott förutsätter
en underhandsöverenskommelse
mellan partiledningarna innan, en
förutsättning som uppenbarligen var
obefintlig. Men för utskotten passade
det inte att tillmötesgå vår vädjan.
Andra lagutskottet meddelar kort och
gott att det »inte funnit anledning till
något initiativ i anledning av motionsförslaget»,
och bevillningsutskottet uttrycker
samma negativism ännu kortare.
Om herr Yngve Holmberg i stället
för att interpellera i början av denna
riksdagssession om en rundabordskonferens
»innan riksdagen binder u-landsanslaget
för nästa budgetår» — en konferens
även om u-hjälpens framtid —
hade verkat för att konferensen förlädes
till utskottsplanet och blev en samordningsgrupp
för de konkreta förslag,
som i dag ligger på riksdagens bord,
och de ännu inte utskottsbehandlade uhjälpsmotionerna,
hade han och hans
parti kunnat spela en strategisk roll för
u-hjälpens främjande. Nu får vi väl i
stället en menlös interpellationsdebatt
någon gång i april, då u-hjälpen skall
behandlas till sak och innehåll, men då
behandlingstekniken redan är överspelad.

Genom bristen på samordning i riksdagsbehandlingen
av u-hjälpen har den
förlorat första ronden, eller rättare sagt
kommer att förlora den någon gång i
natt. Ty den höjning av folkpensionsavgiften,
som det motionerats om och
som andra lagutskottet har avstyrkt där
höjningen går utöver Kungl. Maj:ts förslag,
har bara en reservant, en social -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
demokrat utan följeslagare från något
annat parti. Ett studium av mittenpartiernas
cirka dussinet besparingsyrkanden
under olika huvudtitlar visar vidare
att urvalet näppeligen kan godtas
i klump av socialdemokrater, tillika
u-hjälpsanhängare, som bakom sig kan
ha åratal av intresserad strävan för det
ena eller det andra av dessa anslag —
för hyressänkningar, atomenergi, vattenreglering
eller något annat — utan
att de någonsin tänkt sig att anslagen
i fråga skulle matchas just mot u-hjälpen.

Men att anklaga varandra för obenägenhet
eller oförmåga att godta den
andres finansieringsmetod är ofruktbart.
Vare sig det är en riksdagsman
som inte kan gilla en liten puckel i
skatteskalan för gifta inkomsttagare i
30 000—35 000-kronorsklassen — alltså
reservationen till andra lagutskottets
betänkande — eller det är en riksdagsman
som inte vill spara på några av
mittenpartiernas dussin punkter, så har
han eller hon rätt att bli respekterad av
de några ibland oss som anser att uhjälpen
— såsom våra efterkommandes
stora ödesfråga — borde prioriteras under
alla omständigheter och alla villkor.

Vad som gör att jag, trots att jag förstås
kommer att rösta på reservationen
till andra lagutskottets utlåtande — jag
utgår från att motionärerna längre ned
på talarlistan kommer att yrka bifall
till den — anser att u-hjälpen borde
ha en möjlighet att vinna andra ronden
i riksdagen i vår, även om denna
reservation faller eller besparingsinviterna
från mittenpartierna tillbakavisas,
är den politiska och ekonomiska
dynamik som u-landsfrågan inrymmer
och som man måste vara förblindad eller
förstockad för att inte varsebli. Med
en nettofolkökning i världen av 65 miljoner
om året —• nio nya Sverige —
blir u-hjälpen en växande fordran på
vår solidaritet och en allt dyrare livförsäkring
att betala under återstoden
av detta sekel. Den kommer inte länge

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. in
till att hålla sig beskedligt kvar i marginalen
av vår politik, utan den kommer
att tränga sig in i politikens hjärtpunkt.
Säkerligen blir vi tvingade att
framdeles räkna med den som en normal
och central statlig uppgift som
bör finansieras över de allmänna skatterna
på samma sätt som skolan, försvaret
och socialutgifterna. Ju fortare
vi vänjer oss vid den tanken, desto bättre
både för u-länderna och oss själva.

Tiderna har ju förändrats, och det
var länge sedan som skolor i vårt land
bekostades med privata donationer,
länge sedan som särskilda försvarslån
upptogs för försvarets räkning och som
insamlingar igångsattes för att ge den
svenska flottan en ny F-båt som det
hette då, länge sedan som socialvården
kunde bestå av naturainsatser för fattighjonen.
Men i mångt och mycket
står u-hjälpen kvar i denna gamla föreställningsvärld,
som vi har övergivit
i alla andra sammanhang.

Bland u-hjälpsmotioner som på något
undantag när inte behandlats i
samband med dagens skattepaket, fast
de har samband därmed — kanske är
det meningen att de skall avrättas en
och en senare under våren? — finner
vi sålunda förslag om en frivillig insamling
över debetsedeln (motion II:
113), om ett obligatoriskt u-landsbidrag
på debetsedeln (I: 164), om ett centralt
u-landskonto med postgironummer för
frivilliggåvor (11:417), om en fast avgift
av 50 kronor för alla skattebetalare
över 10 000 kronors inkomst (II:
200), om en speciell u-hjälpsavgift av
en procent på inkomster över 20 000
(11:539), om en skärpning av tobaksskatten
och andra punktskatter (II:
733), och om en speciell frimärksserie
(11:736). De två senaste är nämnda i
bevillningsutskottets betänkande, men
alla är mer eller mindre uttryck för betraktelsesättet
att man behöver allmänna
opinionens frivilliga medverkan och
särskilda stöd för att öka u-hjälpen, och
att den är en marginell fråga i svensk
ekonomi.

Jag förstår mycket väl och har själv
tidigare varit frestad av tillvägagångssättet
— när jag har haft att göra med
en delvis avigt inställd opinion — att
pröva det norska systemet med en särskild
skatt för u-hjälpen, införd i syfte
att uppfostra skattebetalarna till insikt
om att u-hjälpen är en gemensam nationell
angelägenhet. Farhågorna både
i Norge och här hemma att en särskatt
skulle göra u-hjälpen ännu mer impopulär
bland kortsynta människor har
visserligen inte besannats av utvecklingen
i Norge. Men särskatten där har
varit svår att höja så pass, att den har
givit täckning för mer än en del av den
faktiska norska u-hjälpen. Den påminner
därvidlag om vår svenska folkpensionsavgift,
vars höjning i enlighet med
andra lagutskottets och Kungl. Maj:ts
förslag nu inte ens täcker de förutsedda
merkostnaderna för folkpensioneringen
nästa år, utan minskar i stället
för ökar den avgiftsfinansierade delen
av pensionskostnaderna. För att återgå
till den norska särskatten: samtidigt
som den vant folk vid u-hjälpstanken,
har den också skapat en uddaställning
för u-hjälpen såsom någonting utanför
våra värderingar i övrigt. Detta är inte
bra, och det har varit avgörande för
min ståndpunkt mot sådan särskatt. Uhjälpen
måste få en helt annan dimension
än vad vi nu rör oss med och
måste därför finnas med, inte i marginalen,
utan i centrum för vår skattepolitik.

Det är med argument om de påfrestningar
på bytesbalansen, som en sådan
ansenligt förstorad u-hjälp skulle kunna
innebära i framtiden, som man på
ovilligt håll försöker klubba ned förslaget
om en ganska liten och blygsam
ökning för den närmaste tiden. Det är
inga proportioner i detta, vilket jag
tillät mig att påpeka här för en månad
sedan. Till sist vill jag som en liten vinjett
till det skattepaket, som behandlas
i dag och som bevillningsutskottet
presenterar med en dyster skildring av
det samhällsekonomiska läget, en skild -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

ring som helt ansluter sig till finansministerns,
erinra om vilken osäkerhet
i bedömningarna som vi ändå är offer
för, när den oväntat kraftiga uppgången
i svensk export i december 1966
kunde minska ett väntat underskott i
handelsbalansen under hela kalenderåret
med nära en halv miljard kronor
och påverka bytesbalansen med åtminstone
ett par hundra miljoner. Med dessa
nya ljusnande utsikter, herr talman,
är det förmodligen inte så farligt att
underbalansera budgeten med 65 miljoner
kronor ytterligare. Men om finansministern
inte vill ta den risken,
återstår ju möjligheten att i samband
med kompletteringspropositionen i maj
öka uttagningsprocenten på den direkta
skatten. Det händer i de bästa familjer
att man någon gång beslutar sig
för utgifter för ett verkligt angeläget
ändamål innan man ännu har pengarna
i handen att betala med. Man får tillgripa
extraknäck efteråt eller låna det
man behöver. Om eller när omröstningarna
i dag följer Kungl. Maj ds förslag
till punkt och pricka återstår i varje
fall denna möjlighet — för mig och
andra skeptiker, som tror att det kan
vara ekonomiskt försvarligt att någon
gång låna även till sådana investeringar
i framtiden som u-hjälpen utgör.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Efter denna debatt om
en eventuell investeringsavgifts föroch
nackdelar, om u-hjälpen m. m., sett
ur olika aspekter, skall jag begränsa
mitt anförande till att beröra ett par
delproblem, närmast i anslutning till
det av finansministern framlagda förslaget
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

I 16 § i det förslaget heter det, att
om »läget på arbetsmarknaden påkallar
det eller andra synnerliga skäl föreligger,
kan Konungen medge befrielse från
investeringsavgift helt eller delvis».

I motionsparet 1:557 av mig med
flera samt II: 530 av herrar Boo och

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. in.
Eliasson i Sundborn ges exempel på
hur angeläget det är att, om riksdagen
bifaller regeringens förslag, undantag
från uttagande av ifrågavarande investeringsavgift
kommer att göras av skäl
som anges i nämnda paragraf. Motionärerna
hemställer att investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten icke skall
utgå för fritidsanläggningar och fritidsbyar
inom norra stödområdet. Här
rör det sig om områden, där ingen överhettad
konjunktur råder. Jag kan exempelvis
peka på norra delarna av mitt
eget län, Särna och Idre, där vissa AMSarbeten
nu pågår i syfte att bereda sysselsättning.
Kommunerna har här engagerat
sig för byggande av fritidsanläggningar
och fritidsbyar för att skapa
sysselsättningsmöjligheter, dels med anläggningsarbeten
och dels för mer varaktiga
arbetsmöjligheter. Lokaliseringsstöd
har getts för produktion av fritidshus.
Det är en sak som har betydelse
för dem som får sin utkomst av denna
verksamhet. Att det är av utomordentligt
stor betydelse för dessa fjällbygder
att den utbyggnad som nu sker
och planeras ej försvåras torde stå klart
för envar. Jag vill också poängtera det
mycket starkt, oavsett vilket beslut riksdagen
kommer att fatta i fråga om föreliggande
förslag om investeringsavgift.

Vidare skulle jag vilja stanna för ytterligare
ett motionspar, nämligen motionerna
nr 313 i denna kammare och
409 i medkammaren av herr Johansson
i Skärstad m. fl. I dessa motioner tar
man upp till behandling att investeringsavgiften
kommer att drabba bl. a.
byggnadsarbeten som avser kyrkliga
byggnader. Motionärerna begär att
kyrkobyggnader skall undantas från
denna lagstiftning, och man pekar där
på kyrkobyggnader avsedda att byggas
för frivilligt insamlade medel. Dessa
frivilligt insamlade medel har åstadkommits
genom uppoffringar och möda,
och församlingsmedlemmarna har gjort
dessa insamlingar för att få sin kyrka.
För dessa församlingar och deras medlemmar
ter sig den pålaga som inve -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
steringsavgiften skulle utgöra både tung
och svår att förstå.

De kristna församlingarnas medlemmar
brukar heller inte höra till samhällets
kverulanter. Tvärtom tar de
med stor lojalitet sin del av samhällets
förpliktelser, samtidigt som de på grund
av övertygelse och idealitet utför ett
omfattande arbete till medmänniskors
bästa, inte bara i vårt land utan också
i utvecklingsländerna, inom de områden
som fru Lindström nyss så vältaligt
har gjort sig till tolk för. Jag tror
att vi också kan vara överens om att
frikyrkoförsamlingarna är värda ett erkännande
för sina arbetsinsatser på det
här området. Därför bör man inte försvåra
och fördyra en så viktig angelägenhet
för dessa församlingar som
just lokalanskaffningen är och lokalanskaffningen
över huvud taget till
kyrkliga ändamål. Jag vill också peka
på att det även i de expanderande storstadsområdena
finns ett behov av kyrkor
och samlingsmöjligheter. Det förslag
som här föreligger tenderar ju att
strypa och hämma den för människor
och samhälle så betydelsefulla verksamhet
som kyrkan bedriver.

Det är också klart utsagt vid olika
tillfällen av offentliga instanser, både
statliga och kommunala, att de kristna
rörelserna har ett värde inte bara för
medlemmarna. Deras samhällsgagnande
insats är obestridlig. I min egen bygd
har jag helt nyligen sett vad man kan
åstadkomma. Där har nämligen uppförts
en s. k. småkyrka, och det stora
ungdomsarbete som bedrivs där har
varit och är inte minst ur ungdomsfostrande
synpunkt av utomordentligt
värde.

Utifrån anförda synpunkter her jag,
herr talman, att senare få ställa följande
yrkanden: i första hand om bifall
till utskottets hemställan om avslag på
proposition nr 10 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten. I andra
hand kommer jag att yrka, därest reservationen
av herr John Ericsson m. fl.
skulle av kammaren bifallas, att det av -

snitt av 1 § i förordningen som börjar
med »byggnad som» och slutar med
»eller nöjeslokaler» skall ha följande
lydelse: »byggnad som heli eller till
huvudsaklig del inrymmer nöjeslokaler
eller andra än kyrkliga samlingslokaler».

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets utlåtande
har på ett övertygande sätt motiverat
sitt avslagsyrkande i fråga om den
föreliggande propositionen. Jag skall
endast beröra en grupp av de byggnadsprojekt
som föreslås bli belagda
med avgift, nämligen kyrkliga samlingslokaler.
Därmed vill jag inte utesluta
att jag sympatiserar med ett avslag
på hela propositionen.

För ett par år sedan framlade en av
Kungl. Maj :t tillsatt utredning ett förslag,
som innebar statsbidrag till de
fria samfundens kyrkor och samlingslokaler.
Initiativet togs av socialdemokraterna,
men det stöddes av en enhällig
riksdag. Dessa lokaler bedömdes
som så värdefulla ur allmän synpunkt
att de vore förtjänta av samhällets stöd.
Utifrån redovisningen av de uppgifter
som de fria samfunden utför i samhället
ansåg man det nödvändigt och önskligt
att deras verksamhet inte begränsades
utan i stället utbyggdes. Man fann
därför samhällets stöd motiverat.

I dag möter vi en helt annan värdering
från socialdemokraterna. Regeringen
och reservanterna är beredda
att lägga 25 procents skatt på den kyrkliga
byggnationen och därmed hålla
tillbaka den verksamhet som utövas av
de fria samfunden. Detta gäller inte
bara samfundens religiösa verksamhet
utan även deras sociala verksamhet
bland ungdom, en verksamhet som är
erkänd att ha en stor betydelse när det
gäller att hålla tillbaka kriminell och
annan inte önskvärd utveckling i vårt
samhälle.

Någon motivering till denna föränd -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

rade inställning kan man inte hitta, men
den måste väl finnas, eftersom man nu
betecknar kyrkor och samlingslokaler
såsom mindre angelägna. Det anmärkningsvärda
är att reservanterna går ett
stycke längre än propositionen gör. När
reservanterna på sidan 34 ger exempel
på fall där en liberal dispens bör förekomma
nämnes icke kyrkliga byggnader.
Detta måste tolkas så att de av reservanterna
betecknas såsom mindre
angelägna än de andra projekt som man
kräver dispens för. Reservanterna har
på så sätt skärpt situationen för kyrkligt
byggande. Ett bifall till reservationen
innebär således att riksdagen ger
regeringen en vink om att största möjliga
återhållsamhet i dessa ärenden skall
iakttagas.

Såvitt jag känner till är det första
gången riksdagen gör denna värdering
i vårt land, och den är mycket beklaglig.
För de frikyrkliga samfunden blir
den föreslagna avgiften särskilt besvärande,
eftersom dessa samfund uteslutande
arbetar med frivilliga gåvor. Det
gäller medel som till allra största delen
kommer från medelstora och små inkomsttagare,
vilka har betalt skatt för
de pengar som sedan överlämnats till
församlingen. För första gången står
således den socialdemokratiska delen
av Sveriges riksdag beredd att lägga en
skatt på frivilliga gåvor till den kristna
verksamheten i vårt land. Behovet av
nybyggnad av kyrkor och därtill anslutna
lokaler uppskattas f. n. till flera
10-tals miljoner kronor. På grund av
att församlingarnas ekonomi redan från
början är ansträngd tvingas man till
stor offervillighet, mycket väl genomtänkt
planering och stor sparsamhet vid
denna byggnation. Här finns alltså redan
återhållande faktorer som ger en
garanti för att man inte sätter i gång
med byggnation i onödan; någon liknande
faktor finns i regel inte beträffande
annan byggnation.

Det stora behovet av lokaliteter för
den sociala ungdomsverksamheten är i
många fall manifesterat, och vi har all

Ang. vissa skattepolifciska åtgärder, m. m.
anledning att slå vakt om det frivilliga
arbete som här bedrives.

Vårt samhälle är statt i oavlåtlig utveckling
på alla områden, och en förnyelse
sker i allt raskare tempo. Inte
minst i tätortsplaneringen ger sig detta
till känna. I våra olika samhällstyper
växer det ena bostadsområdet efter det
andra fram, som kräver sina olika serviceanläggningar.
För vårt materiella
välstånd är det i regel väl sörjt. De nya
bostadsområdena har emellertid sina
problem att brottas med, inte minst då
det gäller ungdomens fritidssysselsättning
m. m. Det måste också finnas möjligheter
att i dessa områden tillgodose
människornas andliga behov. Den kyrkliga
och frikyrkliga verksamheten har
här en betydelsefull uppgift och är beredd
att ställa sina resurser till samhällets
förfogande för att lösa dessa
problem. Denna verksamhet har en viktig
funktion i vårt samhälle, och därför
är det angeläget att sådana synpunkter
kommer med i bilden vid samhällsplaneringen.
Det skulle vara utomordentligt
beklagligt om den andliga
verksamheten i vårt samhälle som en
följd av den nya förordningen bleve
eftersatt eller rent av sattes ur funktion.
Vi har i vårt moderna samhälle
att brottas inte endast med ekonomiska
utan även med andliga och moraliska
problem.

•lag kommer, herr talman, att instämma
i det yrkande som herr Carlsson
nyss har angivit.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Under den riksdagssession
som nu pågår kommer vi att få
behandla u-hjälpen vid flerfaldiga tillfällen.
Vi diskuterade den ingående
under remissdebatten för ungefär en
månad sedan, och vi har under dagens
debatt om skattepaketet redan delvis
kommit in på problemet genom den
vida översyn och analys av problematiken,
som fru Lindström nyss gav från
denna talarstol. Även jag kommer att
tala om u-hjälpen, när jag något skall

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
beröra andra lagutskottets utlåtande nr
2, som ingår i skattepaketets riksdagsbehandling.

Samtidigt som vi här i riksdagen har
haft, har och kommer att få en lång
rad av debatter kring u-hjälpen och
tekniken för att åstadkomma höjda uhjälpsanslag,
pågår en ofta intressant
diskussion ute i pressen. En kollega
i andra kammaren, herr Ullsten, har
skrivit en del artiklar i ämnet. Senast
i dag kan man i Dagens Nyheter läsa
att om riksdagen inte godtar den reservation
som avgivits av herr Svensson
i Kungälv som ende reservant så
kommer SIDA att tvingas »skicka brev
till u-landsregeringar runt om i tredje
världen och tala om att Sverige inte
har råd* att fullfölja de utlovade projekten,
eftersom riksdagen inte vill
höja folkpensionsavgiften».

Jag anser, herr talman, det alldeles
nödvändigt att inledningsvis klart säga
ifrån att vilket beslut som än fattas
i dag — och jag tror dessvärre att utgången
redan nu är ganska viss —
kommer detta inte att bli förhållandet.
SIDA har möjligheter att fullfölja utlovade
projekt med hjälp av de anslag
som begäres i statsverkspropositionen.
SIDA har ingen anledning att rygga
några av de bindande kontrakt som
man har ingått med regeringar i Asien
och i Afrika. När vi — en del socialdemokrater
som representerar sidoorganisationerna,
de direkt anslutna inom
partiet — i en motion i andra kammaren,
nr 783, och nr 627, undertecknad
av mig och herr Torsten Hansson
i denna kammare ändå vill söka få medel
till ökade u-hjälpsanslag, har vi
gjort det i förvissningen om och vetskapen
av att om vi icke i dag, utöver
de projekt som kommer att fullföljas
enligt planerna, ger medel till den planering
som är nödvändig för utbyggnad
och kommande igångsättning får inte
framtida ökade u-hjälpsanslag den omedelbara
effekt vi alla hoppas på. Detta
är alltså bakgrunden till den motion
som vi har lämnat fram.

Man kan givetvis diskutera vägarna
att öka u-hjälpsanslagen. Mittenpartiernas
bud är högre än vårt. Vi har för
vår del stannat för ett förslag till ökning
på ungefär 50 miljoner kronor.
Fru Lindström har tidigare rätt ingående
redogjort för de olika förslag till
inkomstförstärkningar och besparingar,
som har lagts fram i det dussintal
motioner som vid årets riksdag berör
u-hjälpsanslagen. För oss alla har det
stått fullkomligt klart, att den motion
som vi lämnade fram egentligen var
principiellt oriktig. När jag säger principiellt
oriktig menar jag helt enkelt
att vår förhoppning är att u-hjälpsanslagen
en gång skall integreras i vår
budget precis som — som fru Lindström
uttryckte det — försvarskostnaderna,
skolkostnaderna och utgifterna
för den sociala omvårdnaden på olika
fält. I ett läge som årets, då vi har en
hårt trängd budget och då vi anser att
vi icke kan göra några besparingar, när
vi icke kan göra några utgiftsökningar
utan att föreslå möjligheter till inkomstförstärkningar,
har vi dock ansett
det nödvändigt att öronmärka vissa
medel för att få fram de miljoner som
vi vet behövas för ett fortsatt planeringsarbete
för vår framtida u-hjälpsverksamhet.
Därför har vi i motionen
stannat för att föreslå en höjning av
folkpensionsavgiften. Vi har ansett att
om man går skattevägen — och det är
skattevägen man bör gå i en sådan här
situation — kan man endast föreslå att
ta ut skatt efter bärkraft. Vi vill inte
föreslå en frimärksserie; det får en välgörenhetsprägel
som vi icke vill se
förbunden med u-landshjälpen över huvud
taget, även om den givetvis i fortsättningen
delvis måste bygga på enskilda
bidrag. Vi har heller inte velat
ta ut pengarna enbart från hyresgäster
i hus som är byggda en viss tid på
1950-talet. Vi har inte heller velat föreslå
en höjning av omsättningsskatten,
vilken skulle drabba alla, både låginkomsttagare
och högre inkomsttagare.
Vi har funnit att en höjning av taket

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

för folkpensionsavgiften i detta läge är
det enda riktiga. Folkpensionsavgiften
föreslås höjd till 5 procent och den
bidrar med cirka 30 procent till statens
totala kostnader för folkpensioneringen.
I propositionen har man föreslagit
höjningen till 1 500 kronor. Vi har för
vår del stannat för samma uttagningsprocent
men höjt taket till 1 750 kronor.

Detta kommer — tvärt emot vad som
påstås i den artikel i Dagens Nyheter
som herr Ullsten har skrivit — icke att
drabba enbart en viss bestämd mellangrupp
av inkomsttagare. Vi har i
vårt förslag stannat för ett uttag vid en
årsinkomst på 41 000 kronor, vilket innebär
en beskattningsbar inkomst på
31 000 kronor. Det är en höjning med
50 kronor i förhållande till propositionens
förslag. Vid 32 000 kronor i beskattningsbar
inkomst blir uttaget 100
kronor, vid 33 000 kronor 150 kronor,
vid 34 000 kronor 200 kronor, vid
35 000 kronor och däröver 250 kronor.
Jag vill, herr talman, speciellt understryka
»och däröver», eftersom det
tydligen har förbigått åtminstone en
del representanter för mittenpartierna
att det inte endast är dessa inkomstgrupper
med eu årsinkomst mellan
40 000 och 45 000 kronor utan alla inkomstgrupper
med lägst en årsinkomst
på 41 000 kronor och en beskattningsbar
inkomst på 31 000 kronor som vi
menar skall få denna höjning. Vi tycker
att det är en rimlig utväg, då vi
föreslår att man skattevägen skall ta
ut dessa pengar från grupper som har
större möjligheter att betala denna tillfälliga
skatt för u-hjälpen än vad andra
grupper har.

Motionen har behandlats i andra lagutskottet,
och en enda ledamot, medmotionären
herr Svensson i Kungälv,
har reserverat sig. Utskottet har anslutit
sig till propositionens förslag om en
höjning av folkpensionsavgiften till 5
procent. Man har däremot stannat vid
propositionens tak. Det har påpekats
att det finns en viss puckel i det för -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
slag som har framförts i motionen, nämligen
det förhållandet att i skiktet
30 000—35 000 kronor beskattningsbar
inkomst skulle uttaget öka till 47 procent,
medan marginalskatteuttaget för
inkomstskiktet 35 000—40 000 kronor
skulle kvarstå vid 42 procent.

Vi medger att det måhända är en
nackdel med förslaget. Men å andra
sidan finns det möjligheter, såsom
också påpekas i reservationen, att
minska denna nackdel genom att justera
skatteskalorna. Jag vill dessutom
påpeka att utskottet självt, dock utan
några som helst kommentarer i negativ
riktning, konstaterar att redan den
konstruktion som föreligger enligt statsverkspropositionen
skapar en puckel,
nämligen för de ensamstående. Detta
är alltså inte någon engångsföreteelse.
Även det förslag som har godtagits av
majoriteten i andra lagutskottet uppvisar
en puckel för vissa grupper av inkomsttagare.

Vi tror trots allt att vårt förslag
vore det lämpliga och riktiga. Vi anser
att det endast skattevägen är möjligt
att täcka det behov av ökade medel
till u-hjälpen som behövs i år. Vi
anser att vår motion är den i nuläget
allra riktigaste, och vi beklagar djupt
att ingen ledamot av andra lagutskottet,
utom den motionär som har varit
med vid behandlingen av ärendet, har
ansett sig kunna tillstyrka det förslag
som har lagts fram. Vår förhoppning
är givetvis att detta icke kommer att
stänga alla möjligheter att fortsätta diskutera
hur u-hjälpen skall utformas
och vilka vägar man skall gå för att
nå målet. Men vi vill betona att för oss
är och förblir skattevägen den rimligaste
och riktigaste när man kräver
ökade anslag till u-hjälpen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 2.

Häri instämde herr Hansson, Torsten,
(s).

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Den fråga jag närmast
tänker beröra är förslaget till höjning
av motorfordonsskatten.

Jag kan mycket väl förstå det dilemma
som regeringen sitter i när det gäller
att anskaffa medel för att betala de
ökade utgifterna för den politik som
man har bedrivit. Det får sedan bli väljarnas
sak att fälla domen över den politiken.
Men jag har svårt att inse att
det kan vara riktigt att betala allmänna
utgifter — Uddevallavarvets tillskott,
u-hjälp eller utökning av regeringsdepartementen
— med specialdestinerade
medel. Med detta, herr talman,
vill jag ha sagt att rent principiellt
bör sådana förstärkningar av
statsbudgeten ske över omsättningsskatt
eller allmän inkomstskatt och inte över
specialdestinerade medel. I det fallet
är det bilismen jag främst tänker på.

Vi hade föregående år en debatt om
bilismen och vägkostnadsansvaret. Jag
tillät mig då att säga att bilismen i och
för sig är beredd att svara för de kostnader
som den åsamkar. Utskottets ärade
ordförande, herr John Ericsson,
tyckte kanske att jag hade tagit till
litet väl starka ord. Men jag vill trots
det upprepa vad jag sade den gången.

Det finns redan nu ett relativt hyggligt
överskott i vägbudgeten på något
mellan en och en och en halv miljard
kronor. Vid sidan därav uttas det ju
en rad pålagor av bilismen som går in
i den allmänna budgeten. Formellt skall
alla dessa nya 300 miljoner kronor föras
till vägbudgeten, men de kommer
ju inte att användas för några investeringar
— jag skall återkomma till det.

När finansministern säger att huvudmotiveringen
— och den ansluter sig
utskottet till — är att fordonsskatten
inte har höjts sedan 1954, får man väl
kanske erinra om att av de här specialdestinerade
bilskatterna utgör fordonsskatten
bara en tredjedel, medan drivmedelsskatten
ungefär motsvarar två
tredjedelar. Skatten på bensin och
brännoljor har sedan 1954 höjts vid

skilda tillfällen, och dessutom har ju
den allmänna budgeten tillförts energiskatt
på drivmedel och den femöring
som vi beslutade vid förra årets riksdag.
Accismedlen, även de beslutade
efter 1954, tillförs ju den allmänna budgeten.
Dessa extra pålagor, som uttas
från bilismen och förs på den allmänna
budgeten, kan beräknas uppgå till
ungefär 900 miljoner kronor. Man kan
alltså inte renodla skatteproblemet för
bilismen genom att endast tala om de
egentliga fordonsskatterna.

När vi granskar kostnaderna för bilismen
finner vi att det förelegat en
möjlighet att inte höja de egentliga fordonsskatterna,
vilket sammanhänger
med att denna skatt inte är en skatt i
vanlig mening utan vad jag skulle vilja
kalla för en vägkostnadsavgift. Genom
de avgifter som tagits ut på detta sätt
och genom drivmedelsavgifterna har
det gjorts investeringar i vägarna, vilket
tillsammans gjort att transportkostnaderna
kunnat hållas nere. De har
faktiskt per enhet räknat sjunkit. Det
är en investering som bilismen betalar,
men som den sedan får ut återbäring
på i form av förbättrade vägar. Det blir
snabbare, effektivare och totalt sett
billigare transporter. I detta fall avser
man inte att göra en investering, men
man tar väl ut avgiften. Detta innebär
för bilismen enbart en ökad kostnad
utan att det blir möjlighet till någon
effektivisering genom den. Det är där
jag menar att man har fört ett felaktigt
resonemang. Detta gäller bilismen
i sin helhet.

När vi sedan skall diskutera fördelningen
av de 300 miljoner kronor som
regeringen föreslagit och som utskottet
anslutit sig till, så yttrade herr Wärnberg
här de något förvånansvärda orden
att det har sagts att lastbilarna inte
betalar sina kostnader för vägar och
att vi inte skall göra något förrän den
Hörjelska utredningen är klar. Detta är
i och för sig ett märkligt uttalande, eftersom
herr Wärnberg står bakom ett
förslag att höja avgifterna väsentligt,

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

framför allt just för lastbilstrafiken.
Särskilt som det sitter en utredning
som skall försöka analysera dessa problem
är det märkligt att en prominent
företrädare för bevillningsutskottet tar
en hörsägen till intäkt för att betunga
lastbilismen med 100—120 miljoner
kronor extra.

Den motivering som finansministern
och jämväl utskottsmajoriteten har,
nämligen att man inte skall rubba avvägningen
mellan de olika fordonsslagen,
bär, vågar jag säga, vittne om att
man inte satt sig in i problematiken.
Det speciella med denna skatt är att
den är progressiv. Låt mig göra en kanske
något halsbrytande jämförelse med
inkomstskatten och säga att vi i ett
svep skulle höja den med 50 procent.
Det skulle innebära att en person som
har en 20-procentig marginalskatt skulle
få 30 procent i skatt, medan den
som redan förut har 70 procent skulle
komma upp i 105 procent. Man kan
icke tillämpa en generell procentskatt
med en progressiv skala. Det borde
man ha insett i utskottet när man behandlade
denna fråga.

Huvudmotivet till vår motion I: 587
och II: 699 är alltså inte att bilismen
i och för sig inte skall belastas med
kostnader om det faktiskt visats att den
skall svara för dessa kostnader. Vårt
huvudskäl är i stället att det är fråga
om ett pålägg som saknar verklighetsunderlag
och som dessutom drabbar
näringslivet särskilt svårt, ty transporterna
är en integrerad del i produktionen.
Därtill kommer pålagan att drabba
framför allt exportvarorna, eftersom
transportkostnaden exempelvis för
malm och trävaror utgör en betydande
del. Man säger i utskottets utlåtande att
ökningen av taxorna kommer att uppgå
till ungefär 3 procent.

Kostnadshöjningen utfaller mycket
olika och kommer att variera från 2
och upp till 8 procent. En stor del av
just de transporter jag här har talat om
kommer att bli belastade av kostnadsökningar
på omkring 6 procent. Det är

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
så mycket mera beklagligt som höjningen
kommer att inträda i ett läge då
det torde vara mycket svårt att ta ut
dessa kostnader i form av höjda priser
på varorna. Redan nu är lönsamheten
låg, och därtill kommer att avvägningen
av olika typer av transporter på
detta sätt rubbas. Den trafikpolitiska
målsättning som riksdagen tidigare i
enighet har antagit sätts ju med detta
beslut ur spel, då det sägs att varje trafikgren
skall bära sina egna kostnader.

Herr talman! Det torde knappt löna
mödan att yrka bifall till själva motionen.
Man har i anslutning till utskottsutlåtandet
avgivit en reservation, i vilken
man i och för sig pekar på precis
samma sak som jag här har tagit upp,
nämligen att det har blivit en felaktig
fördelning, men förutsätter att Kungl.
Maj:t skall göra en snabbutredning och
framlägga ett förslag, såvitt jag kan förstå,
till en annan fördelning av den höjda
fordonsskatten. Jag kan väl till nöds
ansluta mig till det förslaget, om man
nu inte haft det modet att själv lägga
fram ett konkret förslag i anslutning
till den motion jag här talar om. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
reservation nr 3.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord beträffande investeringsavgiften.
Jag har väckt en motion om undantag
från denna avgift vid byggandet
av reparationsverkstäder för arbetsmaskiner,
traktorer och lastbilar, alltså
den typ av verkstadsbyggnader som är
direkt hänförlig till vanlig industriell
verksamhet. Den kan annars ha blivit
inrangerad i de vanliga bilverkstäderna,
med vilka man, såvitt jag kan förstå,
i huvudsak avsett reparationsverkstäder
för personbilar och inte några
sådana här speciallokaler. Emellertid
innebär den socialdemokratiska reservationen
en så väsentlig uppmjukning
av Kungl. Maj:ts förslag när det gäller
dispensgivningen och synes mig innehålla
en sådan anda av trots allt näringsvänlig
inställning när det gäller
dispensgivning, att denna grupp av

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
byggnationer torde kunna inrymmas
inom detta, därest reservationen skulle
vinna bifall. Skulle det mera vettiga
förslaget vinna bifall, nämligen att investeringsavgiften
över huvud taget inte
genomföres, blir det inte något problem,
men det innebär alltså att jag
inte har för avsikt att yrka bifall till
den motion det här gäller.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såvitt jag kan bedöma, skulle — om
intet oförutsett inträffat — detta plenum
kunna avslutas utan kvällsplenum,
dock kanske under förutsättning
att plenum fortsätter något längre än
till kl. 17.00 — kanske till kl. 18.00 —
vilket jag förmodar att kammarens ledamöter
föredrar framför att återkomma
hit till arbetsplenum på kvällen.

Tillika vill jag lämna ett annat meddelande.

Sedan fråga väckts om lämplig dag
för behandling av »skattepaketet»
upptog talmanskonferensen frågan och
förordade behandling i kamrarna i
dag och icke, såsom ifrågasatts, för en
vecka sedan, detta enär vid tidigare
behandling än i dag tiden skulle ha
blivit alltför knapp för behandlingen
i utskott.

En följd av att behandlingen uppskjutits
till i dag är, att om kamrarna
stannar i skiljaktiga beslut, tvisten
måste slitas redan i morgon för att
behandling i konselj skall kunna ske
på fredag och tryckning och utsändning
kunna ske av författningsbestämmelserna
innan de träder i kraft.

Därför utannonseras i dag eventuella
plena i morgon torsdag, dels kl.
15.00 för ev. bordläggning av betänkande
ang. gemensam votering eller
sammanjämkning, dels kl. 16.00 — då
i varje fall frågestund hålles — för ev.
godkännande av gemensam voteringsproposition
eller av sammanjämkningsförslag'',
dels ock kl. 17.00 för ev.
gemensam votering. ''

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Byggnadsindustrien
är ju en komplicerad apparat, och vi
bär också hört opinionsyttringar från
projekteringsledet med vissa farhågor
för konsekvensen av den proposition
som behandlas i sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1. Det är min uppfattning att de
farhågor som där har framförts kunde
ha visst fog, så länge man bara hade
propositionstexten att hålla sig till.
Men vid studium av pressreferat samt
av de uttalanden som här har gjorts
finner man att mycket av det som där
nämns finns upptaget till behandling i
utskpttsbetänkandet. Inte minst bär
dessutom förtydliganden gjorts av det
sammansatta utskottets ordförande.

Det egentliga utskottsarbetet har utförts
av de socialdemokratiska reservanterna.
Som utskottets ordförande
nämnde i sitt anförande har man haft
att arbeta med alla de uppslag som
kommit fram i den rika motionsfloden
kring propositionen. Särskilt uppehöll
han sig vid den motion som har sammanlagt
15 socialdemokratiska namn
bakom sig i riksdagens båda kamrar.
Vi som står bakom denna motion tycker
att det initiativ som där tas har
burit frukt på ett sätt som vi kan vara
nöjda med. Reservanterna i utskottet
har gett goda direktiv för utarbetandet
av tillämpningsföreskrifter i denna
lagstiftning. I utskottsutlåtandet sägs
t. ex. att det är angeläget att dispensregeln
inte tolkas alltför restriktivt.
Det sägs vidare att det väsentliga syftet
med avgiften snarare är att få till
stånd ett uppskov av sådana projekt
som utan allvarligare olägenheter kan
igångsättas vid en senare tidpunkt.
Men det sägs framför allt att dispens
bör kunna medges när det är påkallat
av lokaliserings- och sysselsättningspolitiska
skäl. Det har också förebådats
en översyn av tillståndsgivningslagen,
och den frågan var en av punkterna i
vår motion.

Nu säger utskottets ordförande att

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

trots att man går på ett avslag av denna
motion är ju huvudsyftet att gynna
de kommunala investeringarna, och
det vill jag instämma i. De kommunala
investeringarna sker — det skall vi
inte blunda för i denna debatt — väsentligen
på bostadsbyggandets område
och på vårdområdena. Emellertid
vill vi väl gärna att lokaliseringsoch
arbetsmarknadsskäl kan ge utrymme
även för andra kommunala investeringar
än de prioriterade. Men det har
inte varit vår avsikt att driva denna
fråga längre.

Det har också sagts att denna proposition
inte bör medföra några farhågor
för sysselsättningen inom byggnadsindustrien.
Då byggnadsarbetarförbundets
ordförande varit med i utskottsbehandlingen
bör väl detta ställningstagande
vara väl underbyggt. Jag
vill bara peka på någonting som det
kan vara anledning att följa när man
undersöker verkningarna av lagstiftningen.
Det är om bostadsbyggandet
verkligen kommer att sysselsätta så
mycket arbetskraft per investerad krona
som de byggnader man nu ställer
på framtiden. Det finns också en annan
aspekt, nämligen arbetsmarknadsläget
för en hel rad småindustrier ute
i landet, som i viss utsträckning är
uppbyggda på leveranser av mera specialiserade
delar till byggnadsindustrien.
Jag vill därför, herr talman,
sluta med att för motionärernas räkning
säga att vi är tillfredsställda med
den skrivning som reservanterna har
kommit fram till.

Emellertid figurerar jag också under
en annan motion, som i andra kammaren
är framlagd av herr Josefsson i
Halmstad m. fl. Vi har ifrågasatt en
sänkning av den avgiftspliktiga bostadsytan
till 60 kvadratmeter. Reservanterna
i utskottet anser inte att vårt
förslag är möjligt att tillmötesgå med
hänsyn till att lagen om igångsättningstillstånd
har en annan gräns, nämligen
80 kvadratmeter. Den motiveringen
kan ha mycket för sig, men eftersom

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
dessa två lagstiftningar av naturliga
skäl alltid kommer att behandlas vid
olika tillfällen, vill vi inte låta denna
situation passera utan att aktualisera
frågan. Jag kommer därför, herr talman,
att ställa yrkande om bifall till
den motionen.

I detta anförande instämde fru Landberg
(s).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Ett stort antal motioner
bär väckts i anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 med förslag
till förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten. Då jag undertecknat
motion nr 20 i denna kammare,
vill jag säga några ord med anledning
av denna motions hemställan som utmynnar
i ett avslag på Kungl. Maj.ds
förslag i vad avser investeringsavgift
för byggandet av kyrkor och församlingshus.
Redan nu föreligger stora svårigheter
när det gäller byggandet av
kyrkor. Sedan våren 1966 har man varit
ytterst restriktiv när det gällt igångsättningstillstånden.
Andra byggnadsföretag
har bedömts som vida angelägnare.
Hittills har det gällt arbetskraften,
nu gäller det tydligen pengarna.
Motiv för en reglering kan ju alltid
finnas. Alla de objekt som nu skall
beläggas med 25-procentig investeringsavgift
kan ju stoppas utan någon avgift
alls, om så önskas, men nu föreslås
både tillstånd och investeringsavgift •—
en reglering lagd ovanpå en annan reglering.
Skall det regleras, skall det tydligen
regleras med eftertryck. En tidigare
åtstramningspolitik, när det gällt
kyrkbyggen har tydligen inte varit nog
effektiv. Enligt byggnadsindustriens
uppgifter kom kyrkor och samlingslokaler
under 1966 näst sist i kön.
Bensinstationer och parkeringsplatser
igångsattes för 125 miljoner, kyrkor och
samlingslokaler för 102 miljoner. Också
en prioritering!

Var finns det organ för byggande av
exempelvis en småkyrka med en beräk -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
nåd byggnadskostnad av 400 000 kronor,
som vill eller kan ge bort 100 000
till staten i form av investeringsavgift
innan man ens börjat bygga? Man får
naturligtvis vänta, och det är ju också
avsikten med förslaget, men jag vill fråga:
Hur mycket stiger byggnadskostnaderna
under tiden fram till den 1 oktober
1968? Det är också lätt att räkna
ut hur prövningen av igångsättningstillstånden
då kommer att utfalla. Reservanterna
talar redan nu om en översyn
av tillståndslagstiftningen, om problem
uppstår efter den 30 september
1968.

Man kan nog redan nu räkna ut att
kyrkbyggen inte får någon förtur, när
den s. k. investeringsexplosionen utlöses,
då banker, affärsföretag och olika
slag av serviceinrättningar med tyngden
av sitt uppsamlade behov tränger
på. Redan sammanställningen av byggnadsprojekten
— reparationsverkstäder,
bensinstationer och kyrkor — är
enligt min mening högst stötande. Så
sekulariserat är tydligen samhället att
en sådan sammanställning godtas i vida
kretsar.

Det måste i alla fall inge reflexioner
av ganska säreget slag, att vi i dag i
vårt land inte längre skulle ha möjligheter
att på gängse villkor för exempelvis
bostadsbyggande medge uppförandet
av en kyrka eller en religiös
samlingslokal, som en församling och
dess medlemmar, kanske under en lång
följd av år och på helt frivillig väg,
satsat pengar till. Det måste betraktas
närmast som oförsynt att dessa pengar,
som tidigare varit föremål för inkomstbeskattning
och som åstadkommits genom
stora uppoffringar och i en känsla
av ansvar för medmänniskor, skulle
så hårt beskattas av staten. Insamlingar
för dylika ändamål pågår ju också under
en lång följd av år. Det man planerat
måste nu skjutas på framtiden,
och de förväntningar man haft förbyts
i bitter besvikelse.

Ändå är det inte detta som är det
primära. Det primära är behovet och

värdet av att dessa byggnader kommer
till stånd. Nu är jag medveten om att
det finns många som menar att om det
är något som skall hänföras till icke
prioriterat byggande, så är det naturligtvis
kyrkor och församlingshus. Jag
skall inte närmare skärskåda detta materialistiska
synsätt, men läget i vårt
folk måste i alla fall inge allvarlig oro.
Brottsligheten ökar, och inom de borgerliga
samhällsorganen står man ofta
rådlös och famlande inför utvecklingen.
— Ingen kan gärna förneka värdet
av den uppbyggande verksamhet
som utgår från de religiösa samfunden.
Företrädare för broderskapsrörelsen
inom det socialdemokratiska partiet
brukar också med ganska stor skärpa
framhålla detta. Det skall bli ganska
intressant att se, hur denna grupp inom
det socialdemokratiska partiet kommer
att ställa sig i den stundande voteringen.
Inte minst med hänsyn till den
alltmer ökade urbaniseringen med åtföljande
anhopning av människor i städer
och tätorter måste det vara synnerligen
angeläget att ifrågavarande
byggnation inte bara undantas från
denna investeringsavgift utan på allt
sätt stödjes och uppmuntras. I vilket
läge vi än befinner oss är det här fråga
om projekt av mindre samhällsekonomisk
och arbetsmarknadspolitisk betydelse.

Herr talman! Jag kommer i första
hand att yrka bifall till utskottets hemställan
med avslag på proposition nr 10
och i andra hand kommer jag att yrka
bifall till det yrkande som i debatten
framförts av herr Eric Carlsson.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Inledningsvis ber jag
att få helt instämma i de anföranden
som tidigare här hållits av högerledamöterna
Gösta Jacobsson, Yngve Nilsson
och Yngve Holmberg och i vilka
hela förslaget om införandet av en investeringsavgift
ägnats en ingående
och saklig kritik. Närmast därefter vill

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

jag instämma jämväl i herr Svenungssons
anförande i vilket han redovisar
hur man käner det i kyrkliga kretsar
när man tar del av det här förslaget.
Också enligt min uppfattning är den
offervilja som på kyrkligt håll —
främst inom frikyrkorna — visas för
åstadkommande av nya lokaler verkligt
imponerande. Den är förtjänt av
allmän uppskattning och ej av föreslagen
straffbeskattning.

Härefter ber jag att i korthet få beröra
ett annat område, där oron inför regeringsförslaget
också är mycket stor,
nämligen idrottsrörelsen. Regeringsförslaget
innebär ju bland annat att den
aktuella investeringsavgiften på 25 procent
skall drabba sådana arbeten som
avser sporthall eller annan idrottsanläggning.
Tjugu motionärer, representerande
högern, folkpartiet och centerpartiet,
har sökt belysa de allvarliga konsekvenser
som ett bifall till propositionen
skulle innebära. Motionärerna finner
det ytterligt beklagligt att man i en tid
då ungdomsbrottsligheten är ett stort
samhällsproblem —• dagligen får vi ju
skrämmande påminnelser härom — på
det sättet hindrar tillskapandet av de
resurser som idrottsrörelsen så väl behöver
för att kunna göra en bättre insats
i ungdomsvården.

Situationen är den att frivilligt arbetande
idrottsledare är beredda att ta sig
an skaror av ungdom men att det råder
brist på lokaler och anläggningar. Dessas
storlek skiftar helt naturligt. På ett
håll kan det gälla en simhall eller en
sporthall och på ett annat håll en mindre
anläggning, för vars uppförande
idrottsledare och aktiva kanske förklarat
sig villiga att göra en personlig insats.
Inte minst på landsbygden finns det
nämligen alltjämt duktiga ungdomar
och ledare som är så intresserade att de
gärna offrar både tid och krafter för att
egenhändigt hjälpa till vid byggandet
av den behövliga och efterlängtade anläggningen.
Idrottsrörelsen har inte sådana
resurser att planerade byggen kan
sättas i gång trots den fördyring som in -

Ang. vissa skattepoiitiska åtgärder, m. m.
vesteringsavgiften innebär, utan följden
kommer otvivelaktigt att bli ett stopp
för byggandet av alla idrottsanläggningar
— vilket man i propositionen
tydligen kallt räknat med!

Detta, ärade kammarledamöter, har
vi att konstatera samtidigt som det talas
om att samhället nu skall samla sig
till ett ordentligt stöd till idrottsrörelsen.
I årets statsverksproposition har
höjningen av det s. k. idrottsanslaget
begränsats till tre miljoner kronor. Begränsningen
är beklaglig men kan möjligen
motiveras med den pågående utredningen
om samhällets stöd till idrotten.
Det är emellertid då viktigt att man
inte genom nya bestämmelser försvårar
idrottsrörelsens möjligheter.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit
hur hårt och onyanserat den föreslagna
investeringsavgiften kommer att
slå. Bevillningsutskottets ärade herr
ordförande har ju också talat om hur
blint den slår. För mig faller det sig naturligt
att ta exempel från ett område,
som ligger mig särskilt varmt om hjärtat,
nämligen simhallsbyggandet. För
några veckor sedan hade jag nöjet att
vara med om invigningen av en simhall
i Finspång, en progressiv köping med
cirka 17 000 invånare. Glädjen där var
stor över att man efter många års planering
äntligen hade fått sin simhall klar.
Alla förstod det värde som hallen hade
för både gamla och unga, för både friska
och handikappade. Den kommer förvisso
också, liksom många andra simhallar
och sporthallar, att betyda mycket
för människors fysiska och psykiska
hälsa och som en mycket effektiv ungdomsgård
bli till stor glädje och bespara
samhället avsevärda belopp inom både
sjukvård och kriminalvård.

I min hemstad, där det bor dubbelt
så många människor som i Finspång,
har av olika anledningar simhallsbyggandet
skjutits framåt i tiden gång efter
annan. Vi har ett gammalt bad sedan
sekelskiftet. Det fyller inte dagens krav.
Vi har ungefär 9 000 skolungdomar, och
bl. a. en sjöbefälsskola, ett folkskolese -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
minarium och en flygflottilj. Från alla
dessa och många andra håll pressar
man helt naturligt på och vill ha en simhall.
Stadsfullmäktige har beslutat en
sådan anläggning, och nu år 1967 skulle
äntligen detta bygge sättas i gång. Olika
andra projekt har hittills fått gå före.
Senast igångsattes ett mycket efterlängtat
ålderdomshem. Länge var det ovisst
om ålderdomshemmet eller simhallen
skulle byggas först. Nu blev det ålderdomshemmet.
Häremot har ingen opponerat
sig, men resultatet skulle nu alltså
bli att simhallen inte skulle få påbörjas.
Hade vi gjort tvärtom och börjat med
simhallen, hade inga hinder funnits för
att nu bygga ålderdomshemmet, eftersom
detta ju ej omfattas av den nya förordningens
bestämmelser.

Det är förklarligt om vi i Kalmar —
och detsamma är givetvis förhållandet
på många andra platser —• finner det ytterligt
beklagligt med den störning i
vår samhällsplanering som förslaget innebär.
Man frågar sig onekligen om det
är rimligt att samhället på föreslaget
sätt vill hindra tillkomsten av en anläggning,
av vilken det är ett skriande behov
och som man nu är ytterligt angelägen
om att få fram. Handlar vi rätt
mot främst vår ungdom och handlar vi
ekonomiskt klokt, när vi sätter direkt
stopp för byggen av denna karaktär;
anläggningar som betyder så mycket för
att människorna skall vinna god psykisk
och fysisk hälsa? Såvitt jag förstår gör
vi det inte, och därför är förslaget för
min del oacceptabelt även med den
mjuka skrivning om generös dispensgivning
som utskottets socialdemokratiska
ledamöter har använt. Vartill den i
praktiken förpliktar är nämligen mycket
ovisst.

Dess bättre yrkar nu utskottets majoritet
avslag på hela förslaget. För min
del delar jag utskottets uppfattning att
de behov som förslaget avser att fylla
med större fördel kan tillgodoses inom
ramen för tillämpningen av gällande
lagstiftning.

Herr talman! Jag kommer senare att i

första hand yrka bifall till utskottets
hemställan. Om denna inte skulle bifallas
av kammaren, kommer jag att i andra
hand yrka bifall till motionsparet
1:426 och 11:542, enligt vilket sporthallar
och andra idrottsanläggningar föreslås
bli fria från föreslagen investeringsavgift.

I herr Schötts yttrande instämde fröken
Stenberg (h).

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av föreliggande utlåtande
från sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottet.

Utskottsmajoriteten — som består av
de tre borgerliga partiernas representanter
— konstaterar med all rätt att
det råder allmän enighet om nödvändigheten
av att hålla mindre angelägna
byggnadsarbeten tillbaka, till förmån
för bostads- och industribyggande. Men
utskottet säger att »den osäkerhet i
konjunktursituationen som de senaste
månaderna börjat göra sig gällande»
inte motiverar en utbyggnad av det
statliga regleringssystemet. Att detta
system skulle medföra en nedgång av
byggnadsverksamheten i vårt land är
en uppfattning som utskottsmajoriteten
inte har underbyggt, och redan i nästa
mening kommer utskottets osäkerhet
till synes, då man säger att vägande
skäl kan åberopas mot den valda metoden
att via en investeringsavgift dämpa
investeringsintresset. Att investeringsviljan
är högre än vad som svarar
mot resurserna, det erkänner sålunda
även utskottsmajoriteten.

Man kan förstå majoritetens dilemma.
Å ena sidan skall man försöka motivera
sin mycket nattsvarta beskrivning
av investeringsavgiftens förödande
konsekvenser, som i följande uttryck:
förluster och onödigt höga kostnader,
sysselsättningen kommer att
äventyras, nya bostadsområden kommer
under avsevärd tid att bli helt

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

funktionsodugliga. Å andra sidan sympatiserar
majoriteten med sådana avsnitt
i de borgerliga motionerna där
situationen efter den 30 december 1968
målas så, som i t. ex. högermotionen
nr 562 i denna kammare: »Genom det
totalstopp man genom avgiften velat
åstadkomma kommer då en kraftigt
ackumulerad investeringsvilja att finnas.
Kommuner, företag, banker, bensinbolag,
församlingar m. fl. kommer
då plötsligt och i ett sammanhang att
kasta sig ut på byggmarknaden för att
fullfölja tidigare uppgjorda investeringsplaner.
Det blir som att öppna en
gigantisk dammlucka med uppladdade
krav på hela byggsektorn, där all planering
kommer att rasa samman. Kapitalmarknaden
kommer att ställas inför
orimliga krav. De industriinvesteringar
som regeringen nu säger sig vilja
uppmuntra kommer liksom bostadsbyggandet
att trängas åt sidan av de
investeringsbehov som laddats upp under
förbudstiden. Löneglidningen, som
varit särskilt stor inom byggsektorn,
kommer att få ny näring.»

Det är ju väldigt svårt att få de
nämnda båda uppfattningarna att korrespondera
med varandra. Den situation
som så drastiskt har skildrats i
motionen — och även lagts till grund
för tidigare yttranden i dagens debatt
— tror jag att vi kommer att få uppleva
redan innevarande år, därest inte
någon ytterligare investeringsbroms
kommer till användning.

Herr Gösta Jacobsson, som för övrigt
hör till undertecknarna av den
nyss citerade högermotionen, var mycket
pessimistisk. Han befarade att arbetslösheten,
även om den senaste redovisningen
visade någon ljusning,
skulle komma att bestå. Han var inte
övertygad om att bostadsbyggandet
skulle ge full sysselsättning. På den
punkten har jag en helt annan uppfattning.

Jag utgår nämligen ifrån att den
överenskommelse som nu är träffad
mellan regeringen och bankerna och

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
som bygger på en mycket hög igångsättning
av bostadsbyggande redan
första halvåret skall kunna infrias, och
gör man detta blir det inte något som
helst problem med sysselsättningen.

Man kan då fråga sig: Hur är läget
för dagen, och vilka påfrestningar kan
vi räkna med under innevarande år?
Om man först utgår ifrån begärda men
ännu inte avgjorda ärenden inom den
reglerade sektorn, representerar dessa
byggnadsprojekt en kostnad som överstiger
tre miljarder kronor, över hälften
är sådana arbeten som drabbas av
den föreslagna investeringsavgiften.

Fördelningen på de i den föreslagna
förordningens § 1 angivna byggnadskategorierna
är i runda tal följande:
bensinstationer och reparationsverkstäder,
parkeringshus m. m. 150 miljoner
kronor, affärs- och bankhus 1 000
miljoner kronor, kommunala förvaltningsbyggnader
77 miljoner kronor,
kyrkliga och andliga samlingslokaler
113 miljoner kronor, sporthallar och
idrottsanläggningar 153 miljoner kronor.

En mycket försiktig bedömning av
vad detta kräver i fråga om arbetskraft
ger vid handen — om man ser det i
årsarbetare — ungefär storleksordningen
6 000 årsarbetare, vilket innebär att
det tidvis självfallet krävs betydligt
fler.

Hur är då läget i övrigt på den prioriterade
sektorn? Skall planerna för
årets bostadsbyggande fullföljas, kommer
vi redan om några månader att ha
en mot dagens förhållande helt omvänd
situation. Vi kommer att ha arbetskraftsbrist.
Eftersläpningen från
föregående år när det gäller igångsättning
av bostadsbyggandet innebär väl
att vi har fler än 10 000 lägenheter, som
på grund av kreditpolitiken från föregående
år inte har kunnat igångsättas
förrän innevarande år. Den fastställda
igångsättningsplanen för årets 90 000
lägenheter, den plan som legat till
grund för uppgörelsen mellan bankerna
och regeringen, innebär att vi un -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m,
der första kvartalet skall sätta i gång
med byggandet av 10 000—15 000 lägenheter,
andra kvartalet ungefär
30 000 lägenheter. Det innebär en igångsättning
under första halvåret av sammanlagt
55 000 lägenheter, inklusive
eftersläpningen. Det representerar en
storleksordning som vi aldrig tidigare
haft i detta land under en så pass kort
tid. Tredje kvartalet skall det sättas
i gång ytterligare cirka 30 000 lägenheter
och fjärde kvartalet återstoden, mellan
15 000 och 20 000 lägenheter. Detta
är nödvändigt därest man skall komma
ifrån det förhållande som har varit
rådande under både år 1965 och år
1966 och som är en av de väsentligaste
orsakerna till den höga arbetslöshet
som byggnadsarbetarna har haft. Men
det är också nödvändigt om man skall
kunna trygga den fulla och jämna sysselsättningen
under nästa vinterhalvår.

Problemet, så som jag ser det, är sålunda
inte att här söka få i gång så
många arbetstillfällen som möjligt just
nu. Om man skulle ha förebyggt den
nuvarande arbetslösheten skulle det
självfallet ha skett genom långt tidigare
vidtagna åtgärder. Problemet blir enligt
min uppfattning arbetskraftsbristen
som i fråga om vissa yrkeskategorier
och på vissa orter redan nu borde
bli föremål för uppmärksamhet och för
planläggning av ofrånkomliga åtgärder.
Menar man allvar med förtursrätten för
bostäder och för industriinvesteringar
kan man inte komma ifrån praktiska
åtgärder som syftar till en begränsning
på andra områden. Investeringsavgiften
är inte för mig någon helig åtgärd,
men något annat alternativ har icke
redovisats eller föreslagits. Uppstår den
situationen att avgiftsbelagda arbeten
måste igångsättas, så utgör § 16 i förordningen
en säkerhetsventil både ur
sysselsättningssynpunkt och ur igångsöttningssynpunkt.
Med den utformning
av den praktiska tillämpningen
som reservanterna har föreslagit torde
inte några betänkligheter på den punkten
föreligga.

Jag vill, herr talman, med det anförda
senare yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det talas om parlamentarism,
och det talas ibland om andrakammarparlamentarism.
Jag har en bestämd
känsla av att det har varit så
under hela den tid då vårt tvåkammarsystem
existerat att första kammaren
har utgjort det stabila regeringsunderlaget
så när som på den tid då Arvid
Posse var statsminister och då Karl
Staaff var det. Lika fullt konstaterar jag
att hur intresserad man än är av att
skriva in parlamentarismen i grundlagen,
lika klart är det att den kammare
som utgör det säkra regeringsunderlaget
icke i dag fått glädja sig åt
närvaron av någon i Kungl. Maj :ts regering.
Vi har i stället haft förra statsrådet
Ericsson, och vi har haft förra
statsrådet fru Lindström uppe i debatten.
Och det är ju alltid något, men
jag konstaterar att det där talet om
parlamentarism och parlamentarisk ansvarighet
etc. är någonting som i hög
grad är en läpparnas bekännelse.

Jag ber, herr talman, om ursäkt för
denna utvikning. Jag övergår nu till
att säga några ord om de föreliggande
förslagen. De är emellertid av sådan
räckvidd att jag tycker att de mycket
väl kunde ha motiverat närvaron av representanter
för regeringen under hela
debatten.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
det omfattande skattepaket som här föreligger,
jag vill ärligt bekänna att jag
har varit och är motståndare till omsättningsskatten.
Jag har aldrig röstat
för ett omsättningsskatteförslag, och
jag ämnar inte göra det i dag. Jag anser
att denna skatteform är sådan att
den drabbar orättvist, utan hänsyn till
försörjningsbörda och skattekraft, och
ur den synpunkten ställer jag mig förstående
till de motioner som har väckts
av herrar Rubin och Sjöholm och till de
motioner som har väckts av herrar
Werner och Hermansson in. fl. Motio -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

närerna har satt fingret på en om
punkt. Det innebär inte någon väsentlig
förbättring då man nu säger att
konsumtionsbeskattningen av människorna
här i landet har blivit så tryckande
att man inte kan tillämpa den i
förhållande till utlänningar som köper
våra produkter. Därför måste man ha
ett system som avlastar omsättningsbeskattningen
från utlänningarna —•
man inför alltså mervärdeskatten och
befriar dem på det sättet från en skattebörda
som drabbar oss här hemma.

Jag har berört detta i annat sammanhang
i en motion som väl kommer upp
så småningom. Där har jag pekat på
att det finns möjligheter att åstadkomma
lättnader för folkpensionärer, barnfamiljer
och låglönegrupper genom en
differentiering av skatten, närmast
i samband med att skatten tas ut i partihandelsled
och fabriksled. Under sådana
förhållanden förefaller det mig
att man inte skulle stå helt värnlös.

Nu säges det: Vi har beslutat omsättningsskatt,
och vi har lagt den på barnfamiljerna
och folkpensionerna, men vi
har erbjudit kompensation. Min bestämda
uppfattning är att man hittills
inte har gjort någonting för mycket
vare sig för barnfamiljerna eller för
pensionärerna. Det fanns ingen anledning
ta tillbaka någonting. Mer skall
jag inte säga om detta.

Sedan måste jag reagera mot Kungl.
Maj :ts proposition nr 10 rent principiellt
och ur en synpunkt som jag tycker
är väsentlig. Man lägger upp systemet
så att somliga — inte alla — skall få
möjlighet att bygga, om de kan betala
25 procent investeringsavgift. Jag hade
inte tänkt mig att en demokratisk regering
skulle komma med ett förslag
av denna art. Jag förstår att man kan
ha en investeringsavgift i en situation
då det allmänna ekonomiska läget motiverar
det, och jag vill påpeka att vi
förr har haft och säkerligen i framtiden
kommer att få en måttlig investeringsavgift,
men 25 procent investeringsbeskattning
är tilltaget i överkant.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.

Jag begriper att man vill dämma upp
och kontrollera en hel del av den byggnation
det här gäller. Jag skall inte
vända mig mot principen att man gör
det, men man har valt den efter min
mening olämpligaste vägen och det
minst rimliga medlet för att få en viss
gallring av byggnationen. Man säger att
förslagets utformning underlättar för
administrationen. Jag menar att rättvisesynpunkten
när det gäller sådana
saker bör gå före, och jag menar att
en objektiv och saklig behandling över
hela linjen •— där det inte finns någon
avlatshandel — skulle vara att föredraga.

Det är min personliga uppfattning,
och ur dessa synpunkter är jag givetvis
för avslag på denna proposition. Men
jag kan inte hjälpa att jag tycker att det
utskottsutlåtande som här föreligger är
väldigt negativt. Det är dock så att åtskilligt
— och mera än som står i utskottsutlåtandet
— talar för att man
verkligen griper sig an problemet, men
att man väljer eu väg som överensstämmer
med demokratiska principer.

Som sagt kommer jag att rösta för
avslag på proposition nr 10, och jag
kommer, då jag vet att utsikterna i denna
kammare inte är stora att få igenom
några oppositionskrav, att i fortsättningen
stödja de olika reservationer
för undantag som har framförts
— kanske inte alla, men flertalet av
dem framstår i alla fall såsom rimliga
och skäliga.

Även dessa yrkanden kommer dock
troligen att gå samma väg. När Kungl.
Maj :ts proposition i reservationens
tappning bifalles av riksdagens första
kammare kommer vi till en motivering,
och den motiveringen har jag tittat
litet på. Den lämnar stora möjligheter
för ett godtycke på högsta plan,
som jag tycker att man bör undvika.
Det lämnar dispensmöjligheter, och det
säges något — men för litet — om hur
dessa dispensmöjligheter bör regleras.

Ur den synpunkten tillåter jag mig,
herr talman, att föreslå ett tilläggsför -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
slag till motiveringen i reservationen
till sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, sidan 34,
andra stycket, som börjar »Med det anförda»
fram till »av lokaliserings- eller
sysselsättningspolitiska skäl». Efter detta
föreslår jag, herr talman, att man i
motiveringen för det kommande riksdagsbeslutet
insätter orden: »Likaså är
det angeläget att dispens medges i fråga
om byggande av religiösa eller andra
samlingslokaler vartill särskilda medel
insamlats liksom beträffande kommunala
förvaltningsbyggnader erforderliga i
samband med av statsmakterna åsyftade
kommunsammanslagningar.» Jag gör
ingen ansats att vilja förbättra fortsättningen
vidare, men detta är en så pass
central sak att man bör påpeka det. Det
är motbjudande för rättskänslan att insamlade
medel för sådana ändamål
som religiösa eller andra samlingslokaler,
människors ideella offer för att
gagna den verksamhet det här gäller,
skall utsättas för en 25-procentig beskattning.
Det är därför jag vill peka
på denna sak.

Det är vidare så att statsmakterna
beslutat kommunsammanslagningar. I
vissa fall kommer detta att starkt motivera
byggandet av förvaltningsbyggnader,
och det är inte rimligt att man
på ett ställe i budgeten har anslag för
att befordra kommunsammanslagningar
och på andra ställen i samma budget
tar upp en skatt för att försvåra byggandet
av förvaltningsbyggnader som
kan vara motiverade just ur dessa synpunkter.

Herr talman! Det var detta som jag
ville säga. Jag vill också tillägga att om
det blir så — och det förutsätter jag —
att motionen nr 223 i denna kammare
icke vinner bifall när det gäller avslaget,
så förefaller det mig som om därmed
också tilläggsyrkandet om utfärdande
av särskilda bestämmelser i så
fall också skulle förfalla, ty förutsättningen
för det var att avslagsyrkandet
skulle bifallas.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr John Ericsson yttrade
i debattens början några ord om
serviceorgan i nybyggda bostadsområden,
och innebörden var att nödvändiga
sådana skulle kunna befrias från
den 25-procentiga investeringsavgiften.
Herr Wärnberg förtydligade något senare
herr John Ericssons uttalande, då
han direkt talade om affärscentra.

Jag skulle be att få besvära kammaren
med att föra resonemanget ett litet
steg vidare. Om nu detta bostadsområde
är så stort, att dess butikscentrum
ur distributionstekniska synpunkter i
varje fall till en del bör utformas på
så sätt att det kan talas om ett varuhus,
förutsätter jag att också ett sådant
byggande kan bli avgiftsbefriat. Skulle
bevillningsutskottets ordförande eller
herr Wärnberg vilja bekräfta, att jag
har fattat detta rätt, ty jag tror att det
skulle vara av väsentligt värde för butikshandeln
i dess olika former att få
ett klarläggande. Det är väl så, att detta
sker bäst här och nu och i ett, som
jag hoppas, auktoritativt uttalande av
bevillningsutskottets ordförande.

Jag vill sedan ta upp en liten sak i
ett annat ärende, och det är med anledning
av vad herr Ferdinand Nilsson
alldeles nyss här yttrade. Det är naturligtvis
litet otacksamt att komma upp
i talarstolen alldeles efter honom, ty jag
kan ju inte på något sätt tävla med
honom när det gäller hans framförande,
ur underhållningssynpunkt
t. ex., men jag var ju intresserad att få
klart för mig att det var herr Ferdinand
Nilsson som var författare till
den stencil som här delades ut för några
timmar -sedan och som beredde oss
huvudbry.

Det var väl litet väl pessimistiskt att
förutsätta att alla förslag skulle falla.
Jag har en varm förhoppning om att
ett av de säryrkanden som kommer att
ställas, nämligen herr Eric Carlssons
andrahandsyrkande beträffande de
kyrkliga lokalerna, verkligen skall kunna
vinna kammarens bifall. Jag anser

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

då att det faktiskt var olyckligt att herr
Ferdinand Nilsson har skrivit ihop de
religiösa samlingslokaler till vilka särskilda
medel insamlats — det blir en
inskränkning i detta fall också, eftersom
det inte är sagt något generellt
om kyrkliga lokaler —• med kommunala
förvaltningsbyggnader på ett sätt, som
gör att jag faktiskt hade en liten plan
på att försöka så att säga spräcka herr
Ferdinand Nilssons yrkande i två bitar.
Men jag uppgav den planen och får
anmäla, att jag tyvärr inte kan såsom
en sistahands räddningsplanka biträda
herr Ferdinand Nilssons yrkande i
stencilen på grund av denna olyckliga
sammankoppling.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att det
fordras ett visst kurage att bestiga en
räddningsplanka, som även en modig
krigsman kan tycka är svag och kanske
inte ger så mycket stöd!

Jag för min del avser att rösta på
det yrkande, som min gode vän herr
Eric Carlsson här har angivit, men
jag är lika säker på att herr Lundberg,
om han tänker sig för, nog inser att
utsikterna att få de olika yrkandena att
gå igenom inte är alltför stora i denna
kammare. Under sådana förhållanden
förstår jag inte riktigt, varför han inte
tycker att det i varje fall vore en viss
vinst, om Kungl. Maj:ts möjligheter att
ge dispens som här föreligger — det
föreligger ju möjligheter för Kungl.
Maj:t att ge dispenser för hela grupper
och i enskilda fall — på något sätt blev
bundet av ett uttalande från riksdagens
sida. Jag är inte så övertygad om att
detta yrkande heller kommer att bifallas,
men jag tycker att man kunde
försöka.

Den omständigheten att jag samtidigt
uttalat mig för att det skulle vara lämpligt
att även de kommunala byggnader,
som är motiverade av kommunsammanslagningsåtgärder,
skulle kunna få

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 8

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
slippa denna extrabeskattning så att
genomförandet av den kommunreform
som statsmakterna önskar kunde bli
lättare, borde inte •— jag vet inte om
det råder så stor skillnad på kurage
— avskräcka från att våga ett så föga
djärvt grepp, som här föreslagits.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundbergs fråga,
huruvida man skall lämna dispens för
varuhus, är naturligtvis av den karaktären
att jag är väl medveten om faran
av att stå här och försöka tolka vad
regeringen i framtiden kommer att
göra.

Vad vi har sagt i utskottsutlåtandet
är, att i den mån det sker nybebyggelse
i ett bostadsområde är det naturligtvis
rimligt att det skapas serviceanordningar,
som är nödvändiga för befolkningens
trivsel.

Om herr Lundbergs fråga gäller om
man skall få bygga varuhus i områden
som sedan länge är exploaterade, tycker
jag för min del att man skall vänta
med sådant. Det föreligger nämligen
inte samma behov för det som i det
förstnämnda fallet. I övrigt tror jag
att denna dispensregel kommer att
klarna relativt snart, och att herr Lundberg
skall ge sig till tåls tills han
får se hur Kungl. Maj:t tolkar dispensreglerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag uppträder så här
långt ner på talarlistan, ty jag ville
vänta tills några av dem som yttrat sig
om andra lagutskottets utlåtande hade
fått tillfälle att säga sin mening. Jag
vill i detta sammanhang emellertid
också till fru Lindström säga, att motionerna
I: 684 och II: 851 inte har remitterats
till utskottet utan bara överlämnats
för beaktande vid behandling -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
en av den remitterade propositionen
med åtföljande motioner.

Eftersom proposition nr 7 i vad den
gäller de ärenden, som rör bevillningsutskottet,
har remitterats till detta utskott,
och folkpensionsavgiften, som
finns med i samma proposition, regelmässigt
behandlas i andra lagutskottet,
har det inte funnits några förutsättningar
för att inbjuda till ett sammansatt
utskott. Fru Lindström räknade upp
alla de olika motioner som har väckts
i frågan och som har tagit sikte på antingen
att få fram de medel, som erfordras
för ökad u-hjälp, eller att
göra besparingar för att skapa samma
utrymme. Det var ett stort antal.

Statsutskottet har ju fått ta del av
statsverkspropositionen, som bland annat
innehåller förslaget till anslag för
u-hjälpen. Statsutskottet har följaktligen
fått alla de motioner som rör besparingar.
Det har inte funnits möjligheter
att bilda ett sammansatt utskott tillsammans
med statsutskottet och räkna
med att propositionerna nr 7 och 10
skulle kunna behandlas i en sådan ordning,
att beslut kunde fattas under februari
månad. Omsättningsskatten, om
den beslutas, skall träda i kraft redan
den 1 mars. Om behandlingen av det
ärendet hade förskjutits så att den hade
kunnat äga rum först under mars
månad, så skulle omsättningsskatten väl
ungefär ha minskats med hela det belopp,
som man räknar med skulle behövas
för att få de önskade u-hjälpsanslagen,
nämligen med någonting mellan
50 och 60 miljoner kronor, som beräknas
inflyta under mars månad.

Om nu de båda motioner, som avsåg
ett samarbete beträffande u-landshjälpen,
inte har kunnat remitteras till andra
lagutskottet utan bara överlämnats
för beaktande, så vill jag samtidigt
säga, att jag inte tror det hade funnits
några större förutsättningar för en strävan
att få ett särskilt utskott för behandlingen
av u-landshjälpen. Ty huvudförslaget
finns ju i statsverkspropositionen
och det lär väl inte ha varit

möjligt att på grund av de olika motionerna
komma fram till någon enhet
om att tillsätta ett sammansatt utskott
för att behandla dessa angelägenheter,
i synnerhet som man ju inte kunde
bortse från att riksdagen helst skulle
fatta sitt beslut i februari för att inte
de belopp skulle gå förlorade, som jag
tidigare nämnt skulle inflyta under
mars månad genom det föreliggande
förslaget om höjd omsättningsskatt.

Jag vet inte om motionärerna bakom
det andra motionsparet, 1:627 och II:
783, på grund av de andra motionerna
rörande möjligheten att skapa utrymme
för ett höjt u-hjälpsanslag ändå
inte har haft anledning att tolka alla
dessa olika motioner såsom ett uttryck
för att det inte rådde enighet om vilka
vägar man skulle välja för att få önskemålet
om ett höjt anslag tillgodosett.

Andra lagutskottet hade ju inte att
behandla mer än en motion om höjd
folkpensionsavgift, och eftersom det
inte finns fler än en reservant — och
han står på motionen — så måste det
också tolkas så, att man inom andra
lagutskottet har funnit att det inte var
någon lämplig väg att på det sätt som
är föreslaget ytterligare höja folkpensionsavgiften.
För det första skulle ju
belastningen träffa endast inkomsttagare
från och med skiktet 30 000—
35 000 kronor. Det skulle verka irrationellt
på skatteskalorna. I synnerhet sedan
folkpensionsavgiften numera inte
är avdragsgill vid beskattningen har
den ju karaktären av specialskatt, och
man kan följaktligen inte öka uttaget
hur långt som helst utan att också pröva
frågan om en justering av skatteskalorna
i övrigt. För en gift inkomsttagare
sammanfaller folkpensionsavgiftsuttaget,
från botten upp till 30 000
kronors-strecket, med en skiftning av
skatteskalan. Före 30 000 är skatteuttaget
34 procent. Efter det man nått
30 000 kronors-strecket är uttaget 42
procent. Den justeringen av skatteskalorna
gjordes samtidigt med att man
höjde pensionsavgiftsuttaget till 1 200

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

kronor, så att det följaktligen skulle
utgå med 4 procent på inkomster upp
till 30 000 kronor.

Det restes emellertid också andra invändningar
mot att utnyttja denna möjlighet
att skapa utrymme för ökad
u-landshjälp. För den som från tidiga
år fram till 65 års-åldern betalar folkpensionsavgift
efter det högsta uttaget

— det blir alltså 1 500 kronor om avgiften
höjs till 5 procent — blir det inbetalade
beloppet högre än som motsvarar
den folkpension vederbörande
en gång i tiden kommer att åtnjuta. Nu
är det väl ytterst få som betalar full
avgift under hela intjänandetiden —
om vi nu skall använda det uttrycket

— men det är faktiskt ändå ganska
många som redan vid tidig ålder, t. ex.
35 år, har inkomster på 30 000 kronor
och däröver. För dem skulle följaktligen,
framför allt med hänsyn till att
den icke är avdragsgill vid beskattningen,
motsvara mer än den folkpensionsförmån
som följer med avgiftsbetalningen.

Ytterligare en invändning, som framfördes
i utskottet, gällde att det här var
fråga om att täcka kostnaden för ett
enda år. Det gällde 50 miljoner kronor.
Till de 400 miljoner kronor, som anslaget
upptages till i statsverkspropositionen,
skall alla skattebetalare bidraga
genom utdebitering som följer av vederbörandes
inkomst. Den vägen får man
väl också välja när u-landsanslaget skall
höjas i fortsättningen. Målet är ju att
man så snart som möjligt skall komma
upp till en procent av nationalinkomsten,
och det finns ju ingen möjlighet
att komma dithän genom att fortsätta
att höja folkpensionsavgiften. Följaktligen
skulle det bli en avgift, som mellanskiktet,
inkomsttagare mellan 30 000
—35 000 kronor, under alla förhållanden
skulle få betala och därtill på vanligt
sätt bidraga till kostnaden för ulandshjälpen
i övrigt.

Jag begär inte att motionärerna skall
godtaga detta såsom en tillfredsställande
motivering för det yrkande om av -

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
slag på motionen, som föreligger i utlåtandet,
men jag hoppas att de i varje
fall tar det som en någorlunda hygglig
förklaring till att man inte har kunnat
komma fram till ett bifall.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det är
någon idé att i denna sena stund av
debatten gå in på en längre argumentering
om folkpensionsavgifterna. Jag
har tidigare behandlat detta i mitt anförande.

Jag vill bara peka på att vårt förslag
innebär en väg att höja statens inkomster.
Det har också betonats att folkpensionsavgifterna
icke täcker de verkliga
utgifterna. Det kommer alltså att finnas
möjligheter att använda detta instrument
med föreslagen ökning till 1 750
kr. även i framtiden. Det har varit ett
förslag från motionärerna att höja statens
inkomster för att under innevarande
år ge en, som vi ser det, synnerligen
nödvändig hjälp till ökning av
u-hjälpsanslaget.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag kommer tillbaka till
investeringsavgiften. Herr Knut Johansson
lämnade nyss en mycket intressant
skildring med utförliga sakuppgifter av
det beräknade läget på byggnadsmarknaden
inför de närmaste månaderna.
Han gjorde också en beräkning av den
totalvolym som här kunde tänkas komma
i fråga.

Jag tyckte nog att han överdrev min
pessimism. Jag vill inte förneka att han
kan ha rätt i sin uppfattning om konjunkturbedömningen,
fastän jag inte
tror det. Jag tror inte heller att han
har rätt i sina beräkningar. Alla sådana
här beräkningar om vad man kan rå
med brukar ofta slå fel. Bl. a. brukar
projekteringarna ligga efter, och de
snabba lappkasten inom bostadsbyggandet
brukar vara förenade med mycket
stora svårigheter.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, in. m.

Men, herr talman, här råder ett stort
mysterium. Varför tror reservanterna
inte på systemet med igångsättningstillstånden?
Herr Knut Johansson låtsade
nästan som om de inte existerade.
Varför har detta system inte fungerat?
Jag har ställt frågan förut, men jag har
inte fått något svar. Det verkar nästan
som om det hade gjort fiasko. Jag vill
emellertid inte tro det.

Herr Knut Johansson sade — jag noterar
det med tillfredsställelse — att investeringsavgiften
för honom inte var
någon helig ko, eller hur han nu uttryckte
det. Utskottsmajoriteten har
menat, att tillräckliga möjligheter torde
föreligga att hålla styr på den strida
strömmen av nya projekt genom systemet
med igångsättningstillstånd. Vi behöver
inte något dubbel system med
alla de olägenheter ett sådant system
kan medföra.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Konjunkturläget rent
allmänt är en sak för sig, och det har
jag inte gjort något som helst uttalande
om. Oavsett om utvecklingen går i den
riktning som utskottsmajoriteten tror
eller inte, har vi på hemmamarknaden
ett läge som är så pass klart att man
har möjlighet att bilda sig en mycket
säker uppfattning därom.

När det gäller de icke prioriterade
arbetena på, som jag sade, i runt tal 3
miljarder kronor, föreligger klara projekt.
Vi har hört i debatten i dag, att
det på praktiskt taget varje avsnitt av
de i § 1 angivna arbetena finns pengar
klara för projekten.

Vad gäller bostadsbyggandet tror jag
inte att jag överdriver om jag påstår,
att alla projektorer i detta land, stora
och små, sammanlagt ligger med ett
lager som täcker ungefär ett års byggande
av bostäder. Lägg härtill de följdinvesteringar,
som uppstår i första hand
på bostadsbyggandet och som enligt en
tumregel numera uppgår till cirka 50
procent av bostadsbyggandet, och allt

annat som vi här är ense om i första
hand bör få del av investeringsutrymmet!
Gör en uppskattning eller bedömning
av detta och ställ det i relation
till de resurser vi i övrigt har så tror
jag, herr Gösta Jacobsson, att vi blir
ense även på denna punkt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets betänkande
nr 2 på samtliga punkter med undantag
för punkten ID, vid vilken jag anfört
en reservation, som jag ber att få yrka
bifall till.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande beträffande punkten
ID samt bifall till reservationen vid
punkten IE 3 och likaledes bifall till
reservationen rörande motiveringen vid
punkten II.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber — i likhet med
herr Sundin — att få yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 3.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
nr I: 588 och II: 709.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 3 och 5 och
i övrigt till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att propositioner, i enlighet med en
till kammarens ledamöter utdelad stencilerad
propositionsordning, komme
att framställas först särskilt beträffande
skilda yrkanden under punkten I
i utskottets hemställan, därefter sär -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

skilt angående utskottets i punkten II
gjorda anmälan samt vidare särskilt
rörande viss del av utskottets motivering.

Såvitt avsåge punkten I A 1 a, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att kammaren skulle godkänna
motionerna I: 588 och II: 709.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

På särskilda propositioner bifölls
härpå vad utskottet i punkterna I A
i b—g, I A 2, I B samt I C hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten I D förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 2
punkten I D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 76.

I fråga om punkten I E 3, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 2
punkten I E 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. vissa skattepolitiska åtgärder, m. m.
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten I E 8
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 2
punkten I E 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt under punkten
I E i övrigt.

På sedermera gjord proposition lädes
utskottets i punkten II gjorda anmälan
till handlingarna.

Vidkommande utskottets motivering
under rubriken »Inledning», yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas oförändrad,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som föreslagits
i den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 2
under rubriken »Inledning» oförändrad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ja —114;
Nej— 26.

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. höjning av folkpensionsavgiften

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom propositionen nr 7 hade
Kungl. Maj :t hland annat föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1962
(nr 398) om finansiering av folkpensioneringen.

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
folkpensionsavgiften, som för närvarande
utginge med fyra procent av den
till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten, höjas till fem procent.
Avgiften skulle maximeras till
1 500 kronor motsvarande 5 procent
av 30 000 kronor beskattningsbar inkomst.
De ändrade bestämmelserna avsåges
träda i kraft från och med den
1 juli 1967. För 1968 års taxering hade
föreslagits, att avgiften övergångsvis
skulle utgå med 4,5 procent och maximeras
till 1 350 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 627,
av fröken Mattson och herr Hansson,
Torsten, samt II: 783, av herr Carlsson
i Tyresö in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
1: 684, av fru Lindström m. fl., och
II: 851, av herr Wahhind in. fl., såvitt
nu vore i fråga.

I motionerna I: 627 och II: 783 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 7 maximera folkpensionsavgiften
till 1 750 kronor.

Nr 8 87

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker
dels hemställt, att riksdagen, med
avslag å motionerna I: 627 och II: 783,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 7, såvitt den hänvisats till lagutskott,
dels för riksdagen anmält, att motionerna
1:684 och 11:851 icke föranlett
någon åtgärd från utskottets sida.

Reservation hade avgivits av herr
Svensson i Kungälv, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen ■—- med bifall till
motionerna I: 627 och II: 783 samt med
förklaring, att det genom förevarande
proposition, nr 7, framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 3 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen icke
kunnat oförändrat antagas — måtte
för sin del antaga lagförslaget i den
lydelse, som angivits i reservationen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att propositioner komme att framställas
först särskilt angående utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt beträffande
av utskottet gjord anmälan.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

På sedermera gjord proposition lädes
den i utlåtandet gjorda anmälan
till handlingarna.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten Föredrogs

ånyo sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

I propositionen hade föreslagits, att
den som under tiden den 1 mars 1967
—- den 30 september 1968 satte i gång
vissa byggnadsarbeten skulle betala en
investeringsavgift motsvarande 25 procent
av byggnadskostnaden. Till arbeten,
som skulle avgiftsbeläggas, hörde
sådana som avsågo kontors- och förvaltningsbyggnader,
bank- och butikslokaler,
bensinstationer och vissa parkeringshus,
kyrkliga och andra samlingslokaler,
idrottsanläggningar och
vissa slag av fritidshus.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 20,
av herr Svenungsson, samt II: 23, av
herrar Fridolfsson i Stockholm och
Werner, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 10 i vad avsåge
investeringsavgift vid byggnation
av samlingslokaler för religiös verksamhet; 2)

de likalydande motionerna 1:97,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., samt
II: 135, av fru Sundberg och herr Tu -

resson, vari anhållits, att i förordningen
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
bestämmelse måtte införas
om undantag från investeringsavgiften
för sådana arbeten på bensinstation,
som företoges med anledning
av högertrafikomläggningen och som
av högertrafikkommissionen godkänts
för utförande;

3) de likalydande motionerna I: 150,
av herr Torsten Hansson in. fl., och
II: 190, av fru Hörnlund m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle antaga det
vid Kungl. Maj:ts proposition nr 10 fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
med de ändringarna, att 1 och
2 §§ erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg, att kommunerna
skulle befrias från investeringsavgift; 4)

de likalydande motionerna 1:223,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 285, av herr Persson i Heden, vari
föreslagits, att riksdagen skulle dels
avslå propositionen nr 10, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
utfärdande av bestämmelser angående
erforderlig särskild granskning av tillståndsgivningen
beträffande i propositionen
avsedda byggföretag med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter; 5)

de likalydande motionerna 1:313,
av herr Eric Carlsson, och II: 409, av
herr Johansson i Skärstad in. fl., vari
anhållits, att riksdagen, därest propositionen
nr 10 skulle av riksdagen i
princip antagas, måtte besluta undantaga
kyrkliga byggnader från skyldighet
att erlägga investeringsavgift;

6) de likalydande motionerna I: 318,
av herr Nils-Eric Gustafsson, och
II: 418, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 320,
av herr Torsten Hansson, och II: 413,
av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att investeringsavgift skulle erläggas
för bostadshus, som vore avsett

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

för fritidsändamål, när arbetet inginge
i ett byggnadsföretag, som omfattade
mera än ett sådant hus, eller när huset
genom arbetet erhölle en bostadsyta
överstigande 60 m2;

8) de likalydande motionerna I: 325,
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson,
samt II: 412, av herr Josef son i
Arrie m. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
10 skulle, därest den godtoge förslaget
om införande av investeringsavgift, besluta,
att kyrkliga samlingslokaler skulle
vara undantagna från skyldighet till
investeringsavgift;

9) de likalydande motionerna I: 327,
av herr Lundberg m. fl., och II: 728,
av herr Nordgren in. fl.;

10) de likalydande motionerna I: 332,
av herr Fritz Persson, och II: 398, av
herr Bergman;

11) de likalydande motionerna I: 419,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 533, av herrar Hedlund och Ohlin,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 10
angående investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten;

12) de likalydande motionerna I: 425,
av herr Harald Pettersson, och II: 531,
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.;

13) de likalydande motionerna I: 426,
av herr Schött m. fl., och II: 542, av
herr Tobé m. fl., vari anhållits, att riksdagen,
därest Kungl. Maj:ts proposition
nr 10 icke i dess helhet avsloges,
måtte besluta, att sporthallar eller andra
idrottsanläggningar skulle bliva fria
från föreslagen investeringsavgift;

14) de likalydande motionerna I: 428,
av herr Werner, och II: 710, av herr
Hermansson m. fl.;

15) de likalydande motionerna I: 557,
av herr Eric Carlsson m. fl., samt
II: 530, av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn, vari hemställts, att riksdagen,
därest proposition nr 10 skulle i
princip bifallas, måtte besluta, att investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
icke skulle utgå beträffande fri -

tidsanläggningar och fritidsbyar inom
norra stödområdet;

16) de likalydande motionerna I: 562,
av herr Holmberg m. fl., och II: 702,
av herr Bohman m. fl., vari yrkats, att
riksdagen, med avslag på propositionen
nr 10, i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att Kungl. Maj:t för
de organ, som hade att bevilja igångsättningstillstånd,
måtte utfärda skärpta
direktiv i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna;

17) de likalydande motionerna I: 568,
av herr Lundström, och II: 745, av
herr Öhvall;

18) de likalydande motionerna I: 569,
av herrar Mattsson och Enarsson, samt
II: 721, av herr Lothigius;

19) de likalydande motionerna I: 577,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
II: 704, av herr Börjesson i Falköping
m. fl.;

20) de likalydande motionerna I: 582,
av herr Stefanson m. fl., och II: 729,
av herr Nordgren m. fl.;

21) de likalydande motionerna I: 645,
av herr Werner, och II: 808, av herr
Hermansson m. fl., vari föreslagits, att
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
skulle förlängas till den 31 december
1968;

22) motionen 1:228, av herr Wallmark,
vari anhållits,

a) att riksdagen måtte besluta, att
bil- eller maskinreparationsanläggning,
speciellt inrättad för underhållsarbeten
på tyngre lastfordon, maskiner och
traktorer, skulle hänföras till sådana
byggnadsarbeten, för vilka igångsättningstillstånd
eller investeringsavgift
icke skulle krävas; och

b) att riksdagen alternativt måtte uttala,
att sådana verkstäder borde medgivas
dispens från den föreslagna investeringsavgiften
efter framställning
till finansdepartementet;

23) motionen I: 580, av herr Stefanson; 24)

motionen II: 82, av herr Berglund
m. fl.;

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

25) motionen II: 133, av herr Källstad; 26)

motionen II: 202, av herrar
Åberg och Svensson i Kungälv;

27) motionen II: 538, av herr Lundberg; 28)

motionen II: 706, av herr Eriksson
i Bäckmora; samt

29) motionen II: 725, av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön.

Av motionerna hade de under punkten
21 upptagna hänvisats till tredje
lagutskottet, övriga till bevillningsutskottet.
Genom överenskommelse mellan
nämnda utskott hade propositionen
och samtliga motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och tredje lagutskott, vilket utskott
i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna I: 419, av herrar
Dahlén och Bengtson, samt II: 533,
av herrar Hedlund och Ohlin, och till
motionen II: 133, av herr Källstad,
samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 223, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., och II: 285, av herr Persson
i Heden, I: 562, av herr Holmberg
in. fl., och II: 702, av herr Bohman
in. fl., samt motionen 11:538, av herr
Lundberg, —• måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 10;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20,
av herr Svenungsson, samt II: 23, av
herrar Fridolfsson i Stockholm och
Werner,

2) de likalydande motionerna I: 97,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., samt
II: 135, av fru Sundberg och herr Tu resson,

3) de likalydande motionerna I: 150,
av herr Torsten Hansson m. fl., och
II: 190, av fru Hörnlund m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 223,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 285, av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna I: 313,
av herr Eric Carlsson, och II: 409, av
herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318,
av herr Nils-Eric Gustafsson, och
II: 418, av herr Nilsson i Tväråjund
m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:320,
av herr Torsten Hansson, och II: 413,
av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 325,
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson,
samt 11:412, av herr Josefson i
Arrie m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 327,
av herr Lundberg m. fl., och II: 728,
av herr Nordgren m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332,
av herr Fritz Persson, och 11:398, av
herr Bergman,

11) de likalydande motionerna I: 425,
av herr Harald Pettersson, och II: 531,
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 426,
av herr Schött m. fl., och II: 542, av
herr Tobé m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 428,
av herr Werner, och II: 710, av herr
Hermansson m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 557,
av herr Eric Carlsson m. fl., samt
II: 530, av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn,

15) de likalydande motionerna I: 562,
av herr Holmberg m. fl., och II: 702,
av herr Bohman m. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 568,
av herr Lundström, och II: 745, av
herr öhvall,

17) de likalydande motionerna I: 569,
av herrar Mattsson och Enarsson, samt
11:721, av herr Lothigius,

18) de likalydande motionerna I: 577,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
II: 704, av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 582,
av herr Stefanson m. fl., och II: 729, av
herr Nordgren m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 645,
av herr Werner, och 11:808, av herr
Hermansson m. fl.,

21) motionen 1:228, av herr Wallmark,

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
av herr Nils-Eric Gustafsson, och
II: 418, av herr Nilsson i Tvärålund

22) motionen I: 580, av herr Stefanson,

23) motionen 11:82, av herr Berglund
m. fl.,

24) motionen II: 202, av herrar Åberg
och Svensson i Kungälv,

25) motionen 11:538, av herr Lundberg,

26) motionen II: 706, av herr Eriksson
i Bäckmora, ävensom

27) motionen II: 725, av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
utlåtandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Wärnberg, Brandt, Andersson
i Essvik, Knut Johansson och
Herbert Larsson, fru Torbrink samt
herr Hammarberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 10, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20,
av herr Svenungsson, samt II: 23, av
herrar Fridolfsson i Stockholm och
Werner,

2) de likalydande motionerna 1:97,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., samt
II: 135, av fru Sundberg och herr Turesson,

3) de likalydande motionerna 1:150,
av herr Torsten Hansson m. fl., och
II: 190, av fru Hörnlund in. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 223,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
11:285, av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna I: 313,
av herr Eric Carlsson, och II: 409, av
herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318,

m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:320,
av herr Torsten Hansson, och II: 413,
av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 325,
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson,
samt 11:412, av herr Josefson i
Arrie m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:327,
av herr Lundberg in. fl., och II: 728, av
herr Nordgren in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332,
av herr Fritz Persson, och 11:398, av
herr Bergman,

11) de likalydande motionerna I: 419,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 533, av herrar Hedlund och Ohlin,

12) de likalydande motionerna I: 425,
av herr Harald Pettersson, och II: 531,
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 426,
av herr Schött m. fl., och II: 542, av
herr Tobé m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 428,
av herr Werner, och II: 710, av herr
Hermansson m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 557,
av herr Eric Carlsson m. fl., samt
II: 530, av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn,

16) de likalydande motionerna I: 562,
av herr Holmberg m. fl., och II: 702,
av herr Bohman in. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 568,
av herr Lundström, och II: 745, av herr
Ölivall,

18) de likalydande motionerna I: 569,
av herrar Mattsson och Enarsson, samt
II: 721, av herr Lothigius,

19) de likalydande motionerna I: 577,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
II: 704 av herr Börjesson i Falköping
in. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 582,
av herr Stefanson m. fl., och II: 729,
av herr Nordgren m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 645,
av herr Werner, och 11:808, av herr
Hermansson m. fl.,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

22) motionen 1:228, av herr Wallmark,

23) motionen 1:580, av herr Stefanson,

24) motionen 11:82, av herr Berglund
m. fl.,

25) motionen II: 133, av herr Källstad,

26) motionen II: 202, av herrar Åberg
och Svensson i Kungälv,

27) motionen II: 538, av herr Lundberg,

28) motionen 11:706, av herr Eriksson
i Bäckmora, ävensom

29) motionen II: 725, av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den reservation som är fogad
vid förevarande utlåtande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag instämmer i sistnämnda
yrkande. Därest det icke kommer
att vinna kammarens bifall, yrkar
jag bifall till motionerna I: 426 och
II: 542.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 320 och II: 413.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det särskilda yrkande som jag
tidigare angivit i fråga om ändring av
1 § i förslaget till lagstiftning och som
innebär att kyrkliga byggnader skall
undantas från investeringsavgift.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om oppositionen mot
utskottet mot all förmodan inte segrar
i denna omröstning ber jag att få yrka
bifall till samtliga punkter i den utdelade
stencilen, utom den punkt som
rör bostadshus för fritidsändamål.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att propositioner, i enlighet med
en till kammarens ledamöter utdelad
stencilerad propositionsordning, komme
att framställas först särskilt angående
frågan, om investeringsavgift skulle
införas eller ej, samt därefter, om
kammaren beslutade investeringsavgift,
särskilt avseende framkomna yrkanden
rörande utformningen på olika
punkter.

I fråga om utskottets hemställan under
punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen, utom i
de delar där andra yrkanden ställts än
om bifall till reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen, utom i de delar där
andra yrkanden ställts än om bifall till
reservationen.

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 76.

Såvitt avsåge investeringsplikt för
kommuner, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad Kungl.
Maj :t föreslagit, dels ock att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 150 och
II: 190.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till Kungl.
Maj :ts förslag i denna del vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde investeringsavgift för
kyrkliga byggnader, yttrade vidare herr
talmannen, hade yrkats

dels bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit,

dels ock bifall till det av herr Carlsson,
Eric, under överläggningen framställda
yrkandet av innebörd, att investeringsavgift
icke skulle utgå för
kyrkliga byggnader.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller väd som i propositionen
nr 10 föreslagits om investe -

ringsavgift för kyrkliga byggnader, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Eric Carlssons
under överläggningen ställda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ericsson, John,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Holmberg anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

Herr Palm anmälde, att han avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Såvitt rörde investeringsavgift för
sporthall eller annan idrottsanläggning
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit
samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 426 och
II: 542; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat den förstnämnda
propositionen, sig finna denna vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad som i propositionen
nr 10 föreslagits om investe -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

ringsavgift för sporthall eller annan
idrottsanläggning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna
I: 426, av herr Schött m. fl., och II: 542,
av herr Tobé in. fl.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 46.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å investeringsavgift för
bostadshus för fritidsändamål, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit,
dels ock att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:320 och 11:413.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad som i propositionen
nr 10 föreslagits om investeringsavgift
för bostadshus för fritidsändamål,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna
I: 320, av herr Torsten Hansson, och
11:413, av herr Josefsson i Halmstad
in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I vad anginge utskottets hemställan
i övrigt, anförde nu herr talmannen,
torde, med hänsyn till kammarens redan
fattade beslut att bifalla reservationen
i berörda delar, återstå endast
yrkande om bifall till reservationens
hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls vad som
i övrigt hemställts i reservationen samt
förklarades utskottets hemställan i sin
helhet därmed vara besvarad.

Vidkommande det tillägg till motiveringen
•—- angående vissa samlingslokaler
samt kommunala förvaltningsbyggnader
— som under överläggningen
föreslagits av herr Nilsson, Ferdinand,
gjordes propositioner, först på
godkännande av detsamma samt vidare
på avslag därå; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till statens personalutbildningsnämnd Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att a) besluta, att den 1 juli 1967
inrätta en central myndighet för den

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

statliga personalutbildningen, kallad
Statens personalutbildningsnämnd, b)
bemyndiga Kungl. Maj:t att på personalförteckning
för statens personalutbildningsnämnd
föra upp en tjänst som
utbildningschef i Ce 4, c) till Statens
personalutbildningsnämnd för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 590 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att den
för närvarande centralt anordnade försöksutbildningen
för skilda personalkategorier
inom statsförvaltningen skulle
avlösas av en permanent anordning
genom inrättandet av ett centralt organ
för den statliga personalutbildningen,
benämnt statens personalutbildningsnämnd.
Till detta organ skulle
överföras de utredande och planerande
uppgifter i personalutbildningsfrågor
som hittills ålegat p erson alutbildningsberedningen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schötl m. fl. (I: 214) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund in. fl. (11:269), i vilka motioner
hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta, att
verk och myndigheter med egen personalutbildning
skulle äga rätt att efter
eget bedömande själva genomföra utbildningsprogram;
att den personalutbildning,
som skedde inom ramen för
av personalutbildningsnämnden centralt
bedriven verksamhet, skulle finansieras
medelst avgifter erlagda av berörda
verk och myndigheter; att till Yiss
utbildningsverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte utfärda sådana anvisningar för
den av personalutbildningsnämnden bedrivna
verksamheten, att nämnden såsom
sin första uppgift hade att ingående
kartlägga behovet av centralt an -

ordnad personalutbildning inom den
statliga förvaltningen i dess helhet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Karl-Erik Eriksson och Johan
Olsson (1:299), samt den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (11:389), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen vid sin behandling
av statsverkspropositionen i
förevarande del skulle besluta, 1. att
frihet skulle föreligga för statliga verk
och myndigheter att vid personalutbildning
välja kursarrangör eller utbildningsanordnare
för att möjliggöra
konkurrens mellan olika utbildningsorgan;
2. att det föreslagna statliga centrala
utbildningsorganet skulle givas
självständigt ekonomiskt ansvar samt
rätt att avgiftsbelägga verksamheten;
3. att verk och myndigheter, som använde
sig av utbildningsorganets tjänster,
skulle erlägga avgifter härför; 4.
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t efter verkens
behov måtte utfärda generella tillstånd
för verk och myndigheter att medgiva
tjänsteman rätt till oavkortade löneförmåner
under viss angiven tid vid tjänstledighet
för studier av synnerlig betydelse
från tjänstesynpunkt; samt 5. att
det centrala utbildningsorganets namn
borde vara statens personalutbildningsinstitut.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:214 och 11:269,
i vad de avsåge rätt för verk och myndigheter
med egen personalutbildning
att själva genomföra utbildningsprogram,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 299 och II: 389,
i vad de avsåge frihet för verk och
myndigheter att välja kursarrangör eller
utbildningsanordnare, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 214 och II: 269
samt I: 299 och II: 389, i vad de avsåge
självständigt ekonomiskt ansvar för ut -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

bildningsorganet och utbildningsverksamhetens
finansiering genom avgifter,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:299 och 11:389, såvitt de avsåge det
centrala utbildningsorganets namn, besluta
att den 1 juli 1967 inrätta en central
myndighet för den statliga personalutbildningen,
kallad Statens personalutbildningsnämnd; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckning för statens personalutbildningsnämnd
uppföra en tjänst
som utbildningschef i Ce 4;

c) till Statens personalutbildningsnämnd
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 590 000 kronor;

V. att motionerna 1:214 och 11:269,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om kartläggning av behovet
av centralt anordnad personalutbildning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 299 och 11:389,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om generellt tillstånd för
verk och myndigheter att medgiva
tjänstemän oavkortade löneförmåner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservationer avgivits a)

av herrar Virgin, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Mattsson, Turesson, Cassel,
Helander och Tobé, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:214 och 11:269
samt 1:299 och 11:389, besluta, att utbildningsorganet
skulle givas självständigt
ekonomiskt ansvar och att utbildningsverksamheten
skulle finansieras
genom avgifter;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Mattsson, Turesson, Cassel,
Nelander och Tobé, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:299 och 11:389, såvitt de avsåge det
centrala utbildningsorganets namn, besluta
att den 1 juli 1967 inrätta en central
myndighet för den statliga personalutbildningen,
kallad Statens personalutbildningsinstitut; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckning för statens personalutbildningsinstitut
uppföra en tjänst
som utbildningschef i Ce 4;

c) till Statens personalutbildningsinstitut
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 590 000 kronor.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få anföra några ord.

Först vill jag understryka vad som
från olika håll har framförts om behovet
av vidareutbildning för statens
tjänstemän. Det är väl ett behov som
alltid funnits men som i vår tid, präglad
av samhällets omvandling och datamaskinerna,
är större än tidigare.
Många tjänstemän är starkt medvetna
om detta behov och tillvaratar också
med tacksamhet de tillfällen till vidareutbildning
som till äventyrs erbjuds.

Det är således med tillfredsställelse
som man konstaterar att intresset för
vidareutbildningen nu är positivt både
från statens och de anställdas sida. Allmänt
synes man nu också angelägen
att bättra de brister på vidareutbildningens
område som i så hög grad präglat
vissa delar av den statliga verksamheten.
Förhållandena inom denna
har emellertid varit mycket varierande.
På vissa avsnitt har det varit en i stort
tillfredsställande utbildning. I vår mo -

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

tion uttalade vi farhågor för att denna
redan existerande utbildning skulle
komma att störas av den utbildning,
som skall omhänderhas av det föreslagna
centralorganet. Enligt utskottet skall
emellertid det föreliggande förslaget
inte vara avsett att innebära någon ändring
i hittills bestående ordning. Större
verk med organiserad egen utbildning
och egna resurser avses alltjämt ha att
svara för den inom-verksutbildning som
de anser behövlig för sin personal. Om
det skulle anses ändamålsenligt att utbildningen
alltjämt sker i visst verks
regi förutsätts därför att så skall ske.

Herr talman! Detta utskottets uttalande
utgår jag ifrån skall bli vägledande
för den framtida verksamheten, och jag
känner mig till freds därmed. Likaså tar
jag fasta på utskottets uttalade mening
att det får anses vara en självklar uppgift
för det nya centralorganet att skaffa
sig klarhet i fråga om utbildningsbehovet
och på så sätt närmare definiera
fältet för sin verksamhet. Någon
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om särskilda anvisningar
härom — såsom föreslagits i motionen
— synes mig därför med hänsyn till
denna utskottets skrivning ej erforderlig Om

vi motionärer i nämnda hänseenden
alltså kan vara ganska nöjda med
utskottets utlåtande måste vi däremot
med beklagande konstatera att utskottet
avvisat vårt yrkande att den av personalutbildningsorganet
centralt bedrivna
verksamheten skall finansieras genom
avgifter från berörda verk och
myndigheter. Enligt min mening har
starka skäl i motionen anförts för en
sådan avgiftsfinansiering. Genom den
skulle man, som flera remissinstanser
anfört, erhålla både en klarare ekonomisk
ansvarsfördelning och en större
garanti för en effektiv, väl avvägd, tillfredsställande
utbildning. Det bokföringsmässiga
merarbetet för verkens
del vid en avgiftsfinansiering kan rimligtvis
icke vara av sådan omfattning
att det kan uppväga det värde som 1ig 7

Första kammarens protokoll 1967. Nr S

ger i avgiftsfinansieringen med hänsyn
bl. a. till det kostnadsmedvetande denna
medför.

Herr talman! Under åberopande av
det anförda ber jag att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande nr
12 fogade reservationen a.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Vid punkten 10 i statsutskottets
utlåtande nr 12 finns fogad
en reservation, som jag något vill beröra
i detta sammanhang. Reservationen
är i sin tur föranledd av motionerna
1:214 och 11:269. Även motionerna
1:299 och 11:389 berör hithörande
frågor.

I motionerna har yrkats att den av
det centrala personalutbildningsorganet
bedrivna verksamheten skall finansieras
medelst avgifter, erlagda av de verk
och myndigheter som anlitar utbildningsorganet.
Herr Schött har ju även
påtalat samma sak i föregående anförande.

Enligt vår mening bör utbildningsorganet
ges klar ekonomisk inriktning,
en tendens som gör sig gällande inom
allt fler grenar av statsförvaltningen.
Denna princip bör därför få gälla även
för detta nya utbildningsorgan. Verksamheten
där torde genom de åtgärder
vi föreslagit kunna byggas upp successivt
med statsförvaltningens reella behov
av utbildning som grund för expansionen.
Det bokföringsmässiga merarbetet
för verken och myndigheterna
torde i detta fall inte bli betungande.

I likhet med ett av remissorganen,
Tjänstemännens centralorganisation, vill
vi också att det nya utbildningsorganet
skall benämnas statens personalutbildningsinstitut
i stället för statens personalutbildningsnämnd,
som departementschefen
har föreslagit. Vi menar
att ordet institut bättre anger vilket
slag av verksamhet det här är fråga om.
Institutsbegreppet är också det dominerande
i andra liknande fall då utbildningsorgan
avses, såsom korrespondensinstitut,
arbetsledarinstitut m. fl.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Anslag till statens personalutbildningsnämnd
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
a och b vid punkten 10.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Alla är vi naturligtvis
överens om värdet av en utökad utbildningsverksamhet
inom statsförvaltningen.
Men vi får nog ändå ha ögonen öppna
för att ett ämbetsverk som får till
uppgift att utvidga denna utbildningsverksamhet
kan göra det alltför ambitiöst
och kanske någon gång gå längre
än vad som är nödvändigt och i nuvarande
ekonomiska situation önskvärt.

En avgiftsfinansiering, där varje myndighet
får pröva angelägenheten av den
erbjudna utbildningen å ena sidan och
kostnaden därför å andra sidan, kan enligt
min mening ge en i vissa fall önskvärd
begränsning av verksamheten. Jag
säger detta med utgångspunkt från den
erfarenhet jag har fått av personalutbildningsnämndens
utbildningsverksamhet.
Den berör även den icke rättsbildade
personalen vid domstolarna. Ett
par av de kurser som har anordnats för
äldre personal, särskilt på inskrivningsväsendets
område, och vidare för icke
rättsbildade protokollförare åt domarna,
har verkligen varit mycket bra och
alldeles lagom avvägda. Men i fråga om
en annan kurs undrar jag om man inte
varit väl ambitiös. Det gäller kurser
som anordnas för nyanställd biträdespersonal.
I anvisningarna sägs att i regel
bör vederbörande inte ha varit i
tjänst mer än ett år. Det är alltså ett
slags introduktionskurser. I det fall jag
känner till rör det sig i första hand om
unga flickor, som kanske kommit direkt
från skolbänken till domstolen och erbjudits
att gå igenom en kurs, som de
äldre kamraterna — vilka i viss mån
skall vara deras arbetsledare — inte har
fått genomgå.

Vad innehåller denna utbildning som
dessa unga och på arbetsplatsen nya
flickor anses behöva för att kunna växa
in i arbetsmiljön? Utbildningen är indelad
i fyra huvudavdelningar under en
veckas intensiv kursverksamhet.

Den första avdelningen avser den
statliga förvaltningsapparatens uppbyggnad
och arbetssätt, med underavdelningarna
riksdag, regering och ämbetsverk,
lokal och regional förvaltning,
handläggning av ärenden och förvaltningsspråk.
Det är i och för sig nyttiga
saker, men man kan fråga sig om det
är lämpligt att anordna kurserna för de
allra yngsta, vilka för övrigt ofta snart
lämnar sina arbetsplatser av olika skäl.
Man kan också fråga sig om inte detta
är en utbildning av sådant allmänt slag
att det vore naturligt att den intresserade
på fritid deltog i kurscirklar och föreläsningsverksamhet
på området.

Avdelning nummer två — även den
avsedd för de nyanställda — omfattar
statstjänstemännens rättigheter och
skyldigheter, statstjänstemannalagen,
slatstjänstemannastadgan och lönebestämmelser
av olika slag, alltså en mycket
besvärlig men i och för sig önskvärd
materia. De som skulle behöva gå
på den kursen är de biträden vilka som
personalassistenter åt domaren sysslar
med lönefrågor och statstjänstemannafrågor.
Det hade nog varit lämpligare
att erbjuda dessa att gå på kursen, men
dem får vi inte skicka.

I tredje avdelningen kommer maskinteknik,
kontorsrationalisering, blankettrationalisering
etc. Även den avdelningen
är kanske en aning för ambitiös för
de nyanställda.

I fjärde avdelningen behandlas arbetsplatsens
psykologi, uppträdande,
samarbete på arbetsplatsen.

Allt detta är i och för sig nyttiga och
goda ting. Men jag föreställer mig att
om avgifterna lades på de skilda myndigheternas
kostnadsanslag'', så skulle
man kanske ändå säga sig att en kurs av
detta slag för de litet äldre arbetstagarna,
som skall sättas i arbetsledande
funktioner, kan vara värdefull, men att
angelägenheten av att låta de yngsta
flickorna — på mitt område är det praktiskt
taget bara fråga om unga flickor —
gå igenom dessa kurser inte är av så
hög grad att den uppväger kostnaden

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

och olägenheterna i arbetet, lag har
faktiskt själv, när jag inte kunnat få någon
vikarie, fått svara att det inte förefaller
att vara av omedelbar praktisk
nytta för arbetet i så hög grad som om
man fick skicka andra befattningshavare
till kursen.

Jag menar, herr talman, att ett verks
naturliga ambition att erbjuda utbildning
bör kompenseras eller i någon
mån kontrolleras av de anlitande myndigheternas
bedömning av angelägenhetsgrader
av just den ifrågavarande
kursen. Jag tror att den i reservationen
föreslagna avgiftsfinansieringen därvid
skulle vara av värde.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är bara på ett par
punkter som reservanterna har haft en
avvikande uppfattning. Det gäller dels
frågan om avgiftsfinansieringen och
dels frågan om namnet på institutionen.

Jag vill först säga till herr Ernulf att
det är klart att man beträffande uppläggningen
av kursverksamheten kan
råka ha olika uppfattningar. Det är
mycket möjligt att om någon annan
verkschef eller motsvarande fick komma
med sitt vittnesbörd hade han kanske
en helt annan åsikt än herr Ernulf
på denna punkt. Det bör såvitt jag förstår
vara angeläget att man verkligen
ger en ordentlig introduktion åt de nyanställda
på arbetsplatserna. Det blir
allt vanligare och vanligare, inte bara
inom statlig förvaltning utan överallt
där man nyanställer folk.

Yad sedan gäller frågan om avgiftsfinansiering
eller inte är jag inte övertygad
om att reservanterna riktigt har
trängt in i hur det hela skulle komma
att fungera. Det är väl alldeles klart att
om man skulle ha en avgiftsfinansiering
förutsätter detta att de olika myndigheterna
tilldelas särskilda anslagsmedel.
Det måste vara oerhört svårt att vid den
tidpunkt då myndigheterna skall komma
in till vederbörande departement
med sina anslagsäskanden för det kom -

mande budgetåret säkert kunna bedöma
hur många man skall skicka på kurser.
Därtill kommer att det är omöjligt
för vederbörande personalutbildningsnämnd
att vid den tidpunkten ange vilka
kurser som kommer att hållas under
det kommande året. Dessa pengar måste
dessutom begäras så lång tid innan de
skall användas att det finns risk för att
vederbörande myndighet frestas att begära
ett betydligt högre anslag än vad
man egentligen skulle behöva. Av det
skälet skulle det här säkerligen inte bli
fråga om någon besparing, utan tvärtom
skulle det snarare komma att gå åt
ännu mera pengar med det systemet.
Det skulle därför vara högst oklokt att
gå in för den linjen. En annan sak är
att man kan önska att vi överlag fick en
redovisning från respektive verk, vilket
nu prövas i vissa verk i form av kostnadsställesredovisning.
Då kommer detta
problem att lösas av sig själv.

Vad beträffar namnet vill jag säga att
den nuvarande benämningen statens
personalutbildningsnämnd har vunnit
burskap och har använts under en längre
tid. Därför finns det intet som helst
skäl att nu företaga en ändring på den
punkten. Därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp) :

Herr talman! Herr Söderbergs påpekande
är naturligtvis riktigt så till vida
att det inte vore en lämplig metod att
tilldela varje myndighet ett visst anslag
för utbildningsändamål, ty då
skulle säkert de konsekvenser inträda
som herr Söderberg nämnde. Om man
skall göra myndigheten kostnadsmedveten
och använda utbildningen i det
syfte som den är avsedd för, nämligen
för att effektivisera arbetskraften och
göra den mera kunnig, då bör enligt
min mening kostnaderna för utbildningen
bestridas ur samma anslag som
kostnad till extra arbetskraft. Myndigheterna
måste då väga om utbildningen
är så angelägen och höjer pr esta -

100

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

tionsförmågan i sådan grad att det lönar
sig att ta av dessa medel till utbildningen.
Gör det inte det är utbildningen
inte motiverad ur effektivitetssynpunkt.
Det tycker jag borde vara principen.
Jag är medveten om att med de
snäva kostnadsramar som man har kan
även detta leda till vissa praktiska svårigheter.
Regeringen har dock under
senare år på ett i detta avseende föredömligt
sätt medgivit myndigheterna
en viss rörlighet i fråga om att gå från
den ena anslagstiteln till den andra.
Den metoden tror jag att man skall arbeta
vidare på. Jag är alltså där helt
ense med herr Söderberg. Att arbeta
med ett särskilt anslag för utbildning,
som inte får överskridas och som skall
inlevereras till staten om det inte användes,
är inte den bästa metoden.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag har redan berört
kostnaderna. Jag finner att herr Söderbergs
motivering för att namnet nämnd
skall bibehållas är alltför svag i detta
sammanhang. Bara för att vi redan har
en nämnd skall vi väl inte kalla ett nytt
utbildningsorgan för nämnd utan för
institut, som verkligen säger att det är
en utbildningsplats. Det är väl inte bara
nämndemän som skall gå där.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Men, herr Carlsson, vi
har inte heller något institut, som vi
kan fara till utan bara en kursverksamhet.
Jag tycker nog därför att herr
Carlssons resonemang i detta fall är
ännu svagare än det jag har kommit
med.

Till herr Ernulf vill jag säga när det
gäller frågan om särskilda anslag för
utbildningen, att det väl i och för sig
inte spelar någon roll om anslaget i
budgeten upptages såsom ett särskilt
utbildningsanslag eller om pengarna,
såsom herr Ernulf vill, skall tas med
i anslaget till extrapersonal. När veder -

börande myndighet nu skall begära
detta anslag, måste väl myndigheten
ändå ta med i beräkningen hur mycket
pengar som kommer att gå åt för planerad
utbildningsverksamhet, något
som jag anser kommer att vara ytterst
svårt.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I praktiken spelar det
nog en mycket stor roll.

Om en myndighet får ett visst anslag
för utbildning och det visar sig att
myndigheten får pengar över på anslaget
genom att inte skicka befattningshavare
till en utbildning, som
myndigheten bedömer såsom mindre
angelägen, blir det nog en frestelse för
myndigheten att likväl sända en befattningshavare
till kursen för att slippa
återleverera pengarna till statsverket.
Finge myndigheten i stället använda
överskottet till att tillgodose angelägna
behov av extra arbetskraft inom
förvaltningen, faller den kanske inte
för frestelsen att skicka befattningshavare
till en mindre angelägen kurs. Om
myndigheten får en viss valfrihet att
använda pengarna även till andra ändamål,
åstadkommes en bättre hushållning.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i vad herr Ernulf har anfört och understryka
att det ur principiell synpunkt
är viktigt att kostnaden kommer
att stanna på det verk, vars personal
blir föremål för utbildning.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herrar Ernulf och
Schött har tydligen större erfarenheter
i fråga om frestelser i det här avseendet
än vad jag har. Men, herr Ernulf,
det måste väl ändå vara på det sättet
att den som har ett större anslag till
förfogande för extra personal också

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

101

kan bli frestad att använda det på an
nät sätt i stället. Därför tycker jag att
det inte spelar så stor roll hur anslaget
upptages, om man nu absolut måste
göra av med det på ena eller andra
sättet.

Här är de väl fråga om att få till
stånd den bästa möjliga utbildningen
av personalen. Det har även visat sig
att det många gånger finns också en
annan frestelse, speciellt vad beträffar
kanslistutbildningen som ju syftar till
att få fram personal som i många fall
kan ersätta jurister i mindre kvalificerade
arbetsuppgifter. Då har vederbörande
verk råkat ut för frestelsen att
inte låta en befattningshavare undergå
sådan utbildning, eftersom det finns
risk för att vederbörande sedan kommer
att hamna på en annan arbetsplats.
Det är också en frestelse som
kan spela in i det här sammanhanget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevaran de punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. I och II, vidare
särskilt i fråga om mom. III, ytterliga -

Anslag till statens personalutbildningsnämnd

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12 punkten
10 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a) betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

re särskilt rörande mom. IV samt slutligen
särskilt avseende mom. V och VI.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de beträffande mom. III framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med a) betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. IV förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med b) betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

102

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. anslag till utredning om riksdagens

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12 punkten
10 mom. IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med b) betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 65.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. V och VI hemställt.

Punkterna 11—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1967/68, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. anslag till utredning om riksdagens
hus m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 4, om anslag till utredning
angående riksdagens hus m. m.

hus m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 6
december 1966 hade styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor upptagit frågan
om en jämförande teknisk-ekonomisk
utredning av olika alternativ för
lösning av riksdagens lokalproblem.
Förvaltningskontorets initiativ hade
föranletts bland annat av grundlagberedningens
pågående arbete med sikte
på en partiell författningsreform, som
skulle kunna omfatta övergång till enkammarriksdag
från och med år 1971.

Utskottet hade i det nu föredragna
memorialet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

dels bemyndiga styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor att föranstalta
om en utredning av riksdagens lokalfrågor
jämte viss programmering i
enlighet med de riktlinjer som utskottet
i memorialet angivit,

dels på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67 anvisa till Utredning
angående riksdagens hus m. m.
ett reservationsanslag av 945 000 kronor.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Ett förslag om en i huvudsak
förutsättningslös utredning behöver
väl i allmänhet inte kommenteras.
Egentligen skulle det inte heller
behövt vara fallet med föreliggande
förslag till en jämförande teknisk-ekonomisk
utredning av olika alternativ
för en lösning av riksdagens lokalproblem,
om det inte varit så att denna
fråga har fler aspekter än bara den som
gäller önskemålet att skaffa riksdagens
ledamöter rimliga arbetslokaler och anpassa
riksdagens hus till en förändrad
situation.

Vi som bor här i Stockholm har under
mer än 20 år plågats och lidit under
trycket av Nedre Norrmalmsregleringen.
Vi har upplevt hur denna stadsdel
i hjärtat av Stockholm förslummats
och så småningom raserats. Vi
väntar nu ivrigt på att den stad, som

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

103

Ang. anslag till utredning om riksdagens hus in. m.

man har börjat bygga upp i grusgroparna,
äntligen skall bli färdig.

Jag skall inte kritisera denna nydaning.
En stad i utveckling måste vara
en stad i förvandling — det är någonting
ofrånkomligt, något som man får
finna sig i. Men när riksdagen nu skall
vidga utredningsuppdraget beträffande
riksdagens hus till att gälla också
en undersökning av möjligheterna att
förlägga riksdagens bus på Nedre Norrmalm,
i första hand vid Gustav Adolfs
torg, skulle jag vilja säga att detta i och
för sig synes välbetänkt. Det är så
många framstående stadsplanerare och
andra specialister på området som från
miljösynpunkt har förordat en sådan
placering av riksdagshuset, att det närmast
skulle kunna anses vara oförsvarbart
om man inte verkställde en utredning
även av detta projekt. En bland
de finaste framtidsvisionerna av hur en
sådan momumentalbyggnad vid Gustav
Adolfs torg skulle kunna inordnas
i stadsbilden har redan på 1930-talet
demonstrerats av arkitekten och stadsplaneraren
Tage William-Olsson. För
tillfället är det ju så många som vill
vara med om faderskapet till idén att
riksdagshuset skall ligga vid Gustav
Adolfstorg, att det kan vara skäl att
påminna om att även William-Olsson
har varit inne på de tankegångarna.

Vad jag nu vill, herr talman, med
detta anförande är att man inte skall
glömma bort dem som bor i Stockholm
och deras synpunkter och önskemål om
stadens utseende och utformning när
man griper tag i en av de ömtåligaste
bitarna i stadsbilden. Det är inte bara
ute i landet man har en hembygdskänsla.
Även de som bor i Stockholm
har en känsla för sin stad, en känsla av
ansvar för stadens utveckling och utbyggnad,
och de har ett intresse för
staden som man inte skall se bort ifrån.
Stadsmiljöns betydelse för trivseln —
både i boendet och i arbetandet —
skall inte underskattas. Det är ingen
tvekan om att den situation som vi
har och länge har haft i Stockholm

både sliter och irriterar stadens invånare.
Man börjar bli trött på grusgroparna
och ryggar tillbaka inför tanken
att det viktiga partiet från Gustav
Adolfs torg till Sergels torg under åtskilliga
år, kanske under ett decennium,
skall karaktäriseras av grävskopor
och pålkranar.

Det är därför mycket angeläget —■
som man nu också framhåller i förvaltningskontorets
skrivelse — att utredningsarbetet
bedrivs i kontakt med
Stockholms stad och att man inför det
slutliga ställningstagandet utförligt får
för sig här i riksdagen redovisade stadens
synpunkter och önskemål.

Skall riksdagens hus ligga på Nedre
Norrmalm, föreställer jag mig att det
blir nödvändigt att staden får tillfälle
att alldeles oberoende av riksdagshuset
färdigställa den södra delen av
Sergels torg, den del som nu ligger som
ett öppet sår i stadsbilden. Man måste
också i så fall klara av frågan om den
markreservation som finns för riksbanken
uppe vid Brunkebergstorg, så
att staden får tillfälle att lösa sina kommunikationsproblem.
Det är biltunneln
som skall fram den vägen, över huvud
taget föreställer jag mig att det är viktigt
att man hjälper till att skapa en
sorts demarkationslinje, som går strax
norr om det blivande riksdagshuset, så
att staden får möjlighet att fullfölja
de stadsplaner den har när det gäller
området från Brunkebergstorg till Sergels
torg.

Herr talman! Kanske kommer man
att om den nu planerade lösningen och
om alla de besvärligheter stadens invånare
skulle få om riksdagshuset till
slut hamnade vid Gustav Adolfs torg
kunna säga: intet ont som ändå inte
har något gott med sig. Om den byggnad
vi nu arbetar i på Helgeandsholmen
blir tom kan den antingen rivas
till fromma för andra arkitektoniska
värden eller kanske apteras för andra
förvaltningslokaler och därigenom lätta
det tryck som statsverket för närvarande
utövar på Gamla stan. Jag tror att

104

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Ang. anslag till utredning om riksdagens
det är någonting som många stockholmare
skulle uppskatta och intressera
sig för.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till den hemställan som
föreligger.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord i en annan angelägenhet, som
berör själva utredningsarbetet.

Förvaltningskontorets linje i dess i
bilagan presenterade ståndpunkt går ut
på att riksdagshuset skall ligga kvar på
Helgeandsholmen. Sedan sägs att därvid
en ny- eller ombyggnad kan ifrågakomma,
och det är för detta ändamål
en teknisk-ekonomisk utredning skall
verkställas. Utskottet biträder förvaltningskontorets
önskemål och detta
öppnar möjlighet till utredning av ett
om- eller nybygge här på Helgeandsholmen.

Utskottet går sedan ett steg längre,
i det att det även vill öppna möjlighet
att bygga ett nytt hus någon annan
stans. Huruvida en ombyggnad är möjlig
på någon annan plats än här på
Helgeandsholmen kan jag inte bedöma.
Man tänker sig i första hand ett nybygge
på någon annan plats, dock i Helgeandsholmens
närhet, och därvid pekas
det på Nedre Norrmalm. Utskottet uttrycker
det så att ett sådant alternativ
icke vore underlägset Helgeandsholmsalternativet.
Man bibringas lätt det intrycket
att utskottet menar att alternativen
är jämställda. Enligt min mening
bör emellertid gången i utredningsarbetet
inte vara den, utan utredningen
bör i första hand ta itu med
Helgeandsholmsalternativet. Men skulle
det under utredningens gång visa sig
att ett Nedre Norrmalmsalternativ av
någon anledning skulle kunna erbjuda
påtagliga fördelar utöver vad Helgeandsholmsalternativet
kan ge står möjligheten
i så fall öppen för utredningen
att ta itu med det alternativet. Då
blir det emellertid nödvändigt med

hus m. m.

hänsyn till kostnaderna för en sådan
utredning att återkomma till bankoutskottet
och riksdagen med begäran
om mera pengar, och det sägs också i
utskottsutlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang också
framföra en annan synpunkt när det
gäller Helgeandsholmen. För min del
är jag inte beredd att riva det här huset.
Huruvida en nybyggnad av riksdagshus
eller en ombyggnad av vårt
nuvarande hus är att föredra är utredningens
sak att klara av. Men vi skall
vara på det klara med att en nybyggnad
på Helgeandsholmen inte är möjlig
därest detta hus står kvar, såvida man
inte river riksbanken och bygger någonting
nytt där. Det kanske är en möjlighet,
och den bör utredas. Att man
skulle kunna bygga ett nytt hus framför
detta hus förefaller åtminstone mig
omöjligt, men det är en sak som utredningen
också får ta ställning till.

När det gäller frågan om en ombyggnad
av detta hus föresvävar det såvitt
jag förstår förvaltningskontoret att den
saken skall undersökas utifrån antagandet
om en enkammarriksdag med 350
ledamöter. Frågan om vi får en enkammarriksdag
är emellertid ännu för
det första inte avgjord, och för det
andra är frågan om antalet ledamöter i
en enkammarriksdag ännu mindre avgjord.
Av den anledningen vill jag ha
sagt att förvaltningskontoret naturligtvis
inte bara bör tänka på en riksdag
med 350 ledamöter utan också undersöka
möjligheterna av en ombyggnad
för en kammare bestående av ett mindre
antal ledamöter än 350.

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Åkerlunds synpunkter
är kända för bankoutskottet

— han deltog i realbehandlingen av
ärendet — och de skiljer sig inte avsevärt
från utskottets. Vi har emellertid
inom utskottet enat oss om den
skrivning som föreligger. Jag tycker

— och det poängterades ju också av

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

105

herr Lidgard — att det är värdefullt
att möjligheterna skall kunna utvidgas
för utredningsmännen att få rikta
blicken också till Helgeandsholmens
grannskap när nu hela Nedre Norrmalm
ligger i stöpsleven.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 16 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
29 maj 1964 (nr 321) om kommunal
trafikövervakning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år
1966 vid dess femtionde sammanträde
fattade beslut, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. flyttning av stoftet efter politisk
flykting

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckta
motioner angående flyttning av stoftet
efter politisk flykting.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 110 i
första kammaren av herr Tistad och
nr 142 i andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
sådan komplettering av lagen om jordfästning,
att politiska flyktingar, som
erhållit asyl i vårt land, tillförsäkrades
detta även efter sin död.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:110 och
II: 142, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
gärna taga kammarens tid i anspråk en
kort stund i denna fråga, som för mig
är angelägen.

Motionens syfte kan sägas vara att
utsträcka politiska flyktingars asylrätt
också till tiden efter deras död. Utskottet
säger sig instämma i motionens
syfte och ger uttryck åt detta i ett råd
till politiska flyktingar, som vill vara
säkra på att deras jordiska kvarlevor
skall få en varaktig fristad i Sverige,
att tillkännage sin vilja i en skriftlig
handling och deponera denna hos kyrkomyndighet
eller på annat lämpligt
sätt. Jag skall inte kommentera detta,
utan vill bara framhålla följande.

Det är gott och väl att bestämmelserna
är lika för svenska och utländska
medborgare, att politiska flyktingar åtnjuter
samma rättsskydd som vårt lands
egna medborgare. Men politiska flyktingar
behöver ett skydd som svenska
medborgare inte är i behov av, nämli -

106 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Om ökat djurskydd

gen ett skydd mot anspråk från den
stat, undan vilken de tagit sin tillflykt
hit. Den omständigheten att anspråken
formellt framställes eller sanktioneras
av anhöriga till den avlidne
utesluter inte, att de kan strida mot
vad som kan antas ha varit den avlidnes
önskan.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om ökat djurskydd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckt
motion om ökat djurskydd.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft en inom riksdagens
första kammaren väckt och till lagutskott
hänvisad motion, nr 35, av herr
Skärman.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag till
skärpning av djurskyddslagstiftningen
i syfte att på ett tidigt stadium uppdaga
grov vanvård och misshandel av
djur.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 1:35,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Skärman, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och jag borde därför kanske
inte ta till orda. Men med hänsyn till
den betydande opinion, som det, sedan
jag väckte min motion, visat sig att jag
har bakom mig i denna fråga vill jag
dock säga några ord i denna sak.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2
handlar om liv. Djuren, som är i människans
vård, kan inte tala. De är därför
hänvisade till vårt gottfinnande. Vi
skandinaver berömmer oss ofta för djurvänlighet
och tar som regel väl hand om
både våra husdjur och det vilda. Det
finns dock undantag, upprörande fall
av vanvård och rent djurplågeri. Därför
har vi både en lag om djurskydd,
som antagits 1944 och kompletterats
och skärpts 1959 och 1966, och särskilda
bestämmelser i brottsbalken, vilka
även skärpts 1966.

Allt borde därför vara bra beställt
— det finns bara ett men. Lagarna
fungerar inte som de borde och som
man vill att de skall göra. Jag skall inte
ta fram några exempel. Ideligen får vi
i tidningarna se om fall av vanvård
och djurplågeri. Det mest upprörande
är att i många, för att inte säga de
flesta fall har vanvården gått så långt
att den veterinär, som verkställt besiktningen,
måst beordra djurens avlivande.

Vad gör man, om man som riksdagsman
finner att en lag inte fungerar
tillfredsställande? Man motionerar om
ändring av lagen så att den bättre skall
tjäna sitt syfte. Det är just vad jag
gjort i denna sak. Jag har begärt utredning
och förslag om skärpning av
djurskyddslagen i syfte att få en effektiv
övervakning genom kontinuerlig
kontroll, en djurskyddsinspektör med
om möjligt i vissa hänseenden polismans
befogenhet, en klagomur dit allmänheten
kunde vända sig då man
misstänker att allt inte står rätt till.

Jag noterar med tacksamhet att tredje
lagutskottet livligt instämmer i motionens
syfte, men beklagar samtidigt att
utskottet av skäl som redovisas i utlåtandet
inte anser sig kunna bifalla motionen.
Vad utskottet säger om att det
på många håll, särskilt i små kommuner
med otillräckliga personella resurser,
fortfarande synes brista i tillsynen
av djurskyddslagens efterlevnad, kan
jag helt instämma i. Kände kommunerna
här bättre sitt ansvar, borde saken

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

107

Interpellation om fluoridering av dricksvatten

kunna lösas. Jag är dock ledsen att
nödgas befria utskottet från illusionen
att det skulle vara bättre ställt i de
större kommunerna. Många hälsovårdsnämnder
klagar över att de inte fått
begärda anslag för tillsyningsverksamlieten
av fullmäktige. Jag bär i min
hand en utredning om anslagen år 1965
i ett stort antal kommuner, där även
ärade ledamöter av denna kammare sitter
som fullmäktigeordförande och där
bidragen är minimala. Jag skall inte
vara indiskret, men vad sägs om en
stad som tar in 76 000 kronor i hundskatt
och inte anslår något till djurinspektion?
Kommunerna i tio undersökta
län ger följande värden: 343 kommuner
tar in 2 970 901 kronor i hundskatt, ett
medeltal av 8 662 kronor per kommun.
Av dessa har 249 kommuner anslagit
135 556 kronor till djurinspektion, eller
544 kronor per kommun. Anslagen
är således ungefär 1/16 av influten
hundskatt. Detta kan givetvis inte förslå
långt. Jag förstår dock att det inte
är möjligt att komma längre i dagens
läge. I likhet med utskottet hoppas jag
att de utbildnings- och upplysningskurser
som veterinärstyrelsen fått pengar
till och startat skall bära frukt. Den
uppmärksamhet som motionen under
utskottsbehandlingen utlovats från ordföranden
i Riksförbundet för allmän
hälsovård, riksdagsman Svenning, bör
även och måste ge resultat, ty förhållandena
är på många håll inte alls
tillfredsställande.

I annat fall, herr talman, får man
återkomma till kravet på lagskärpning.
Det rör sig som jag inledningsvis nämnde
om våra tysta vänner djuren. Det
rör sig inte bara om torra lagparagrafer,
det gäller liv.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning;
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
uppskov med övergången till högertrafik.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckta motioner angående
information om sociala förmåner
samt om samhällets verksamhet m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

På grund av resa till Israel under
tiden den 19 februari—den 5 mars hemställer
jag härmed om ledighet från
riksdagsarbetet under nämnda tid.

Stockholm den 17 februari 1967.

Arne Gei jer

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 58, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement.

Interpellation om fluoridering av dricksvatten Herr

EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det av sjukförsäkringsutredningen
framförda förslaget om
tandvårdsförsäkring har av regeringen
bordlagts, bland annat för närmare utredning
av personella resurser inom

108

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Interpellation om fluoridering av dricksvatten

tandvården, främst folktandvården.
Sjukförsäkringsutredningen var väl
medveten om dessa personella resursers
otillräcklighet för att med största
effektivitet genomföra en tandvårdsförsäkring
men ansåg sig dock kunna föreslå
införandet av en sådan från 1968
under förutsättning att förefintliga personella
resurser väl tillvaratogs och i
görligaste mån utbyggdes samt att påbörjade
profylaktiska åtgärder mot
tandsjukdomar, främst mot caries, effektiviserades.
Därigenom borde den
inom barntandvården verksamma personalen
kunna medhinna sanering av
ett betydligt utökat antal barn per tandläkare.
Detta har lokalt redan vidtagna
åtgärder visat.

Då det är angeläget, att den föreslagna
tandvårdsförsäkringens genomförande
icke uppskjutes mer än nödigt är,
synes det i dagens läge viktigt att profylaktiga
åtgärder mot caries intensifieras
under eu tid som man avvaktar
den tillsatta utredningens slutförande.

I denna profylax mot caries är det
tvenne moment, som visat sig effektiva,
dels fluortillförsel till tänderna under
tidigare år, dels inskränkning av sötsakskonsumtionen
mellan målen, särskilt
hos barn. Det senare är en upplysningsfråga.
Insatserna där har under
senare år blivit allt bättre. Det förra
är emellertid en samhällelig organisationsfråga.

I praktiskt taget allt källvatten finns
fluor. Det är en av kulturens avigsidor,
att fluorbrist uppstått i många dricksvatten,
därför att vi i våra större samhällen
måst övergå från källvatten eller
grundvatten till ytvatten, som saknar
fluor. Man kan därför på sätt och vis
säga, att caries, som i mycket större
utsträckning uppkommer vid fluorfritt
dricksvatten genom att vävnaderna i
våra tänder då mot denna sjukdom får
sämre motståndskraft, är en kultursjukdom,
som man bäst kan förhindra genom
att återgå till naturen, alltså genom
att på artificiell väg normalisera
fluorhalten i dricksvattnet.

Det finns visserligen andra vägar att
i ökad mängd tillföra fluor till tandvävnaderna,
nämligen genom tandborstning
eller munsköljning, men dels är
dessa vägar personalkrävande, dels når
man därigenom ej den ålder som det
med hänsyn till effekten är viktigast
att nå, spädbarnsåldern —■ åldern före
de första tändernas frambrytande. Det
finns blott en verkligt effektiv väg, tillförsel
av fluor till sådana dricksvatten,
som har en abnormalt låg fluorhalt. Det
blir ju här fråga om större samhällen.
Fluoren bör därför tillföras genom vattenledningsverket.

Riksdagen har redan 1962 fattat ett
beslut, att sådant får ske, dock blott
efter Kungl. Maj:ts medgivande. Något
sådant medgivande har, såvitt jag vet,
icke hittills lämnats annat än för staden
Norrköping försöksmässigt. Ett
flertal framställningar om sådant tillstånd
föreligger emellertid. Orsaken är,
att den fortsatta vetenskapliga forskningen
givit alltmer belägg för effektiviteten
av sådan fluoridering av dricksvattnet
för cariesprofylax samt för att
därvid ej biverkningar av skadlig art
uppstår. På senaste tiden har man emellertid
även kommit att uppmärksamma
andra fördelar av sådan normalisering
av fluorhalten i våra dricksvatten. Så
har en forskningsgrupp läkare i Storbritannien
visat, att en befolkning som
dricker fluorhaltigt dricksvatten, får
mindre insjuknanden i ledgångsreumatism
samt mindre arbetsoföra och invalider
därav, i jämförelse med en befolkning
som dricker fluorfritt dricksvatten.
Förklaringen skulle även här
vara den kvalitetsförbättrande effekt,
som fluoren utövar på benvävnaderna.
Slutligen har en annan forskningsgrupp
läkare i Skåne visat, att på samma sätt
och av samma orsak befolkningen som
dricker fluorhaltigt dricksvatten får
ökad bentäthet och därigenom minskad
risk för t. ex. benbrott. Den svenska
undersökningen bekräftar desslikes en
tidigare gjord USA-studie, som funnit
att fluoren motverkar uppkomsten av

Onsdagen den 22 februari 1967

Nr 8

109

Interpellation ang. den särskilda varuskatten på vissa choklad- och konfektyrvaror

förkalkning av stora lcroppspulsådern.

Alla dessa vetenskapliga rön gör, att
det synes alltmer angeläget att utbredd
fluoridering av våra dricksvatten i våra
större samhällen med ytvattentäkter
ur folkhälsosynpunkt kommer till stånd.

Med anledning av vad jag sålunda
framfört, vill jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet möjlighet att utan
tidsutdräkt bifalla inkomna ansökningar
om fluoridering av dricksvatten samt
vill herr statsrådet stimulera till att
sådana ansökningar inkommer i ökad
utsträckning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. den särskilda varuskatten
på vissa choklad- och konfektyrvaror Ordet

lämnades härefter på begäran
till herr TISTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Vissa choklad- och konfektyrvaror
är belagda med särskild
varuskatt. Skatt skall erläggas, då varor
av sådant slag tillverkas yrkesmässigt
inom riket för avsalu eller för vidare
bearbetning. Även halvfabrikat är
således skattebelagda. Skatt skall också
utgå då varor av skattepliktigt slag införes
till riket.

Registrerad skattskyldig får i deklaration
till särskild varuskatt göra avdrag
för varor som enligt bevis av tullmyndighet
utförts ur riket eller till
svensk frihamn.

I en vara som inte är belagd med
särskild varuskatt kan ingå halvfabrikat
som är belagt med sådan skatt. Som
exempel därpå kan nämnas biscuits och
wafers (stat. nr 19.08.100) som är överdragna
med choklad. Den vid tillverkningen
använda chokladmassan är i

detta fall skattebelagd, däremot inte
bakverken som sådana.

Denna skattekonstruktion leder till
att svensktillverkade produkter missgynnas
i förhållande till utländska varor.
För att fasthålla vid det anförda
exemplet är importerade chokladöverdragna
biscuits och wafers fria från
särskild varuskatt. Motsvarande svensktillverkade
varor belastas däremot med
skatt på den ingående chokladmassan.
Skatten utgår med 50 procent av chokladmassans
beskattningsvärde, vilket
är en väsentlig del av den färdiga produktens
pris. Skattereglerna försätter
alltså de svenska fabrikanterna i underläge
gentemot deras utländska konkurrenter.
Något tullskydd, som kan lindra
verkningarna, existerar inte i förhållande
till EFTA-staterna varifrån den
värsta konkurrensen kommer.

Skattebeläggningen av halvfabrikaten
belastar även de svenska företagen vid
export. Som ovan nämnts får en registrerad
skattskyldig i sin deklaration till
särskild varuskatt göra avdrag för varor
som exporterats. Förutsättningen
härför är emellertid att exportvarorna
är av skattepliktigt slag. Är de inte
det, inrymmer bestämmelserna ingen
möjlighet att avlyfta skatten på ingående
skattebelagda halvfabrikat. Vid export
av i Sverige tillverkade biscuits
och wafers innehållande choklad belastas
varorna alltså med särskild varuskatt
på den ingående chokladmassan.
Detta minskar de svenska fabrikanternas
konkurrensförmåga på exportmarknaden
och omöjliggör i praktiken all
export av berörda varuslag.

Med hänvisning till ovanstående får
jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till ändring av
förordningen om särskild varuskatt i
syfte att dels åstadkomma likformighet
i beskattningen mellan varor som tillverkas
i Sverige och varor som införes

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967

Meddelande ang. enkla frågor
från utlandet, dels möjliggöra avlyftning
av skatt på i exportvara ingående
halvfabrikat?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
denna dag framställts, nämligen

av herr Svanström (ep) till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Är Herr Statsrådet beredd
att genom tilläggsdirektiv eller på annat
sätt låta den nyligen tillsatta utredningen
angående folktandvårdens ställning
och organisation m. m. jämväl
pröva fråga om väsentligt utökade re -

surser för kariesprofylaktiska åtgärder
och förebyggande verksamhet i fråga
om andra tandsjukdomar?»;

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet:
»När kommer den år 1963
tillsatta utredningen rörande hälsokontroll
för de statsanställda m. fl. att
offentliggöra sina resultat, bl. a. bearbetningen
av resultaten från den försöksverksamhet
med hälsoundersökning
av statsanställda, som ägde rum under
tiden februari 1965 till mars 1966?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967