Tisdagen den 21 april Sid (Riksdagens protokoll 1970:19)

RIKSDAGENS

Nr 19

FÖRSTA KAMMAREN

1970

21—22 april

Debatter in. m.

Tisdagen den 21 april Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Hernelius (m) ang. åtgärder i syfte att förebygga olyckor
vid översvämningar ................................ 7

av herr Lindblad (fp) ang. det till Gävle flyttade järnvägsmuseet
.................................................. 7

Onsdagen den 22 april

Svar på interpellation av herr Sörenson (fp) om förbättrad psy -

kisk hälsovård .......................................... 8

Anslag under tionde huvudtiteln:

Främjande av utrikeshandeln m. m......................... 12

Statens institut för konsumentfrågor, m. m................. 16

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning.......... 52

Bidrag till Varudeklarationsnämnden ...................... 53

Anslag till bostadsbyggande m. m............................. 55

Svar på interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. fördelningen
av bostadslån för nybyggnad .................... 95

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hiibinette (m) om ersättning
av allmänna medel för skada på höstsådda grödor genom vägverkets
vintersaltningar.................................... 103

Anslag till bostadsbyggande m. m. (Forts.) .................... 104

Tillsättning av överläkartjänster, m. m....................... 121

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och
korttidsanställda, m. m..................................... 131

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Om förverkande av transportmedel vid brott mot jaktlagen...... 139

Om statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap .... 143
Förhandlingar rörande prissättningen på jordbrukets produkter .. 144
Om obligatorisk utrustning av motorfordon med första förband . . 149

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 22 april

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde .......................... 12

— nr 50, ang. anslag till bostadsbyggande m. m............... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. rätten till ersättning av
allmänna medel vid frikännande dom...................... 121

— nr 27, ang. äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet
.................................................. 121

— nr 32, ang. bestraffningen av lärare vid övergrepp mot elev . . 121

—- nr 33, ang. avgivande av nöjdförklaring.................... 121

— nr 34, ang. ändring i lagen om allmänt kriminalregister, m. m. 121

— nr 35, ang. fortsatt giltighet av lagen angående utvidgad till lämpning

av lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg in. m. och av lagen med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg........................ 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i sjukvårdslagen 121

— nr 31, ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande
.................................................. 131

— nr 32, ang. bestämmelserna om återbetalning av studiemedel. . 131

— nr 33, ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för

deltids- och korttidsanställda, m. m......................... 131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om rätt
till jakt m. m........................................... 139

— nr 29, ang. belysningsutrustningen på motorfordon.......... 142

— nr 31, ang. handel med preventivmedel.................... 142

— nr 33, ang. kostnaderna för gatuhållning m. in. inom bygg nadsplanelagda

områden ................................ 142

— nr 36, ang. ändring i lagen om vissa gemensamhetsanläggning ar,

m. m................................................. 142

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, om statlig garanti för att
trygga Norrvikens trädgårdars fortbestånd, m. m........... 142

— nr 18, ang. stödet åt trädgårdsnäringen .................... 142

— nr 19, om åtgärder för bättre utnyttjande av skogsbilvägnätet. . 142

— nr 20, om statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap
................................................ 143

— nr 21, ang. bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. .. 144

— nr 16, ang. förhandlingar rörande prissättningen på jordbrukets
produkter .......................................... 144

Innehåll

Nr 19

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om belysningsutrustningen
på motorfordon .............................. 148

— nr 22, ang. körkortsutbildningen och utbildningen av trafiklärare
m. m............................................... 149

— nr 23, om åtgärder för att stimulera den socialmedicinska

forskningen ............................................ 149

— nr 24, om försök med Hibitan i den profylaktiska tandvården 149

— nr 25, om åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare

i glesbygd .............................................. 149

— nr 26, om obligatorisk utrustning av motorfordon med första

förband ................................................ 149

Tisdagen den 21 april 1970

Nr 19

Tisdagen den 21 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 27 april—den 12 maj för
att deltaga i sammanträde i Paris med
UNESCO—ILO-kommittén beträffande
”Status of teachers”.

Stockholm den 21 april 1970

Ulla Lindström

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsuppdraget under tiden den 23
—den 30 april för att deltaga i den
svenska delegationen vid UNICEF :s
styrelsemöte i New York.

Stockholm den 21/4 1970

Lisa Mattson

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till vissa kulturändamål och internationellt-kulturellt
samarbete jämte
motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1970/71 jämte motion;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer;

nr 145, i anledning av vissa motioner
i skolfrågor; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1970/71 till rundradioverksamheten
in. m. jämte motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 139, till Konungen angående dels
redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1969, dels redogörelse för Europarådets
församlingssessioner under år
1969, dels bildande av en europeisk
ungdomsfond inom Europarådet.

Föredrogs en från professor Ingvar
Svennilson, som den 28 mars 1968 valts
till ledamot i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond för valperioden
1968—1971, inkommen skrivelse,
däri denne avsagt sig uppdraget att
vara ledamot i nämnda styrelse.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att val av ny ledamot jämte suppleant
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond för återstående

Nr 19

Tisdagen den 21 april 1970

del av valperioden 1968—1971 skulle
i föreskriven ordning anställas.

Vid föredragning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, hänvisades skrivelsen,
såvitt den gällde de under avdelning II
i berättelsen behandlade sakerna, enligt
följande:

punkterna A 6 och A 9 till konstitutionsutskottet; punkterna

Bl, B 2, B 3, B 4, B 6 och
C 1, utom i vad den avsåge revision av
sjömansskattelagstiftningen, C 3, utom i
vad den gällde nordisk giltighet för
recept, C 5, Dl, I) 2, D 3, D 5 och D 7,
såvitt den rörde trafiksäkerhetsforskning,
samt E 3 och E 4 till statsutskottet; punkten

C 1, såvitt den anginge viss
revision av sjömansskattelagstiftningen,
och punkten C 8 till bevillningsutskottet; punkten

E 2, såvitt den avsåge nordisk
exportpromotionsfond för bygdeindustri,
och punkten E 5 till bankoutskottet; punkterna

A 4, A 5, A 7, A 8, A 10, C 2
och C 3, såvitt den gällde nordisk giltighet
för recept, C 6, C 7, D 4 och D 7,
utom i vad den rörde trafiksäkerhetsforskning,
fiskeavgiften och ridhögskola
vid Strömsholm, samt E 2, utom
i vad den anginge indirekta handelshinder
och nordisk exportpromotionsfond
för bygdeindustri, till lagutskott;
ävensom

punkterna C 4, DO och D 7, såvitt
den avsåge fiskeavgiften och ridhögskola
vid Strömsholm, till jordbruksutskottet.

Övriga delar under avdelning II i
berättelsen samt skrivelsen i övrigt
hänvisades till utrikesutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1139 till lagutskott,
motionen nr 1140 till statsutskottet
och

motionen nr 1141 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1142 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge generella stödåtgärder (mom.
Eli motionens hemställan) och utarbetande
av en regionalpolitisk utvecklingsplan
(mom. II: 1), till bankoutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1143 till statsutskottet,
motionen nr 1144 till bankoutskottet
och

motionerna nr 1145—1150 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1151 hänvisades densamma, i vad den
avsåge skattefrågor (mom. VIII a, b
och d i motionens hemställan), till bevillningsutskottet,
i vad den anginge
kreditpolitiken (mom. VIII c), till bankoutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1152 och 1153.

Vid föredragning av motionen nr
1154 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 1155 och 1156.

Vid föredragning av motionen nr
1157 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge fartygskreditgarantier, till statsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 1158.

Vid föredragning av motionen nr
1159 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge fartygskreditgarantier, till statsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Tisdagen den 21 april 1970

Nr 19

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1100—1100 till statsutskottet
och

motionen nr 1107 till lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 50, första
lagutskottets utlåtanden nr 20, 27
och 32—35, andra lagutskottets utlåtanden
nr 30—33, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 25, 29, 31, 33 och 36 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—
21.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde jordbruksutskottets
utlåtande nr 16 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
21—26 skulle sättas sist.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Majrts till kammaren överlämnade proposition
nr 20, med förslag till jordabalk.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1168, av herrar Brundin och Svenungsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 31, angående regionmusik; nr

1169, av herr Hernelius, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 31,
angående regionmusik;

nr 1170, av fru Landberg och herr
Ivarsson, Lars, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 31, angående regionmusik; nr

1171, av herr Brundin och herr
Andersson, Ingvar, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 57, med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
in. m.;

nr 1172, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds pro -

Meddelande ang. enkla frågor
position nr 57, med fiirslag till lag om
otillbörlig marknadsföring, in. in.; samt
nr 1173, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 57, med förslag till lag om otillbörlig
marknadsföring, in. in.; ävensom
nr 1174, av herr Eskilsson,
nr 1175, av herr Jacobsson, Gösta,
och herr Åkerlund,

nr 1176, av herr Sörenson,
nr 1177, av herrar Wikström och Richardson,
samt

nr 1178, av herrar Österdahl och Tistad,

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kamrens
ordningsstadga följande enkla frågor
denna dag framställts, nämligen
av herr Hernelius (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Har Herr Statsrådet —
med hänsyn till de exceptionella snömängderna
— informerat sig om vilka
åtgärder t. ex. SJ och vägförvaltningen
vidtagit i syfte att förebygga olyckshändelser
i samband med översvämningar?”;
samt

av herr Lindblad (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Vilken omfattning

skall det till Gävle flyttade järnvägsmuseet
få och vem skall svara för kostnaderna?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Onsdagen den 22 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Om förbättrad psykisk hälsovård

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Sörensons
(fp) interpellation om förbättrad
psykisk hälsovård, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
om Kungl. Maj:t tagit några initiativ
för att förbättra den psykiska hälsovården.

Frågan om den psykiska hälsovården
har behandlats av riksdagen senast vid
förra årets höstsession. I enlighet med
vad som då anfördes i statsutskottets
utlåtande nr 133 år 1969 med anledning
av motioner om den psykiska
hälso- och sjukvården uttalade sig riksdagen
för behovet av en förutsättningslös
utredning om den psykiska hälsovården.
Socialstyrelsen har fått i uppdrag
av Kungl. Maj:t att verkställa
ifrågavarande utredning.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det ingår i rutinen här
i kammaren att en interpellant skall
tacka det aktuella statsrådet för det svar
denne lämnat på en interpellation. Den
rutinen vill jag gärna fullfölja, och jag
tackar herr statsrådet för det svar han
givit på min interpellation.

Sedan måste jag väl vara ärlig och
säga att svarets innehåll kanske inte
var så mycket att tacka för. Jag tycker
nog att det var i magraste laget.

Riksdagen uttalade den 1 april 1968
att en prioritering av ekonomiska resurser
och utbildningsmöjligheter gällande
en effektiv utbyggnad av den
psykiska hälsovården borde komma till
stånd. Det var ett kraftigt uttalande,
och bakom det låg flera års politiskt
arbete.

Nu svarar herr statsrådet att en förutsättningslös
utredning av den psykiska
hälsovården har kommit till
stånd. För den utredningen är man
utomordentligt tacksam. Socialstyrelsen
uttalade förra året i ett remissvar
till statsutskottet att allt sannerligen
inte är väl beställt. Den psykiska Hälsovården,
sade man, är inte tillfredsställande
ordnad. Resurserna är splittrade
och otillräckliga och målsättningen
ingalunda alltid klart definierad. Vi
rör oss alltså här på ett område som det
är utomordentligt angeläget att vinna
klarhet över.

Det har nu tagit två år för att vi i
dag i riksdagen skall få besked om att
det uttalande som då gjordes har lett
till en utredning.

Vad är det för slags utredning som
nu har tillsatts? Det är så vitt jag förstår
en expertutredning inom socialstyrelsen,
och för en sådan utredning
hyser man givetvis all respekt. Den
psykiska hälsovården håller emellertid
på att bli en verklig folkfråga. Den är
inte längre någon specialistfråga, någonting
bara för sådana som sysslar
med psykiskt skadade människor, för
läkare och annan vårdpersonal. Det är
fråga om en miljö i vårt land, vilken i
både yttre och inre avseende skall
fungera på ett för människan riktigt
sätt.

Exempel på detta intresse är Folksams
och LO:s mentalhälsokampanj och
den allmänna debatt som förs. Bakom

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

detta har vi alla de människor som
lider svårt därför att de av någon anledning
inte kunnat klara av det samhälle
eller den sociala eller personliga
miljö som de har att leva i. Livsnivå
har man börjat tala om. Det är eu totalupplevelse
av livet saken gäller, och
man har börjat komma till insikt om att
det inte bara är de yttre frågorna —
status och standard — som är angelägna,
utan lika viktigt är att människan
i inre avseende får uppleva att hon känner
sig hemma i tillvaron och kan förverkliga
sig själv på ett meningsfullt
sätt.

Frågorna om den inre miljön, de
psykiska hälsofrågorna, kommer alltså
i fokus. Jag frågar nu: Varför har inte
en parlamentarisk utredning tillsatts?
Det frågar man alltid från oppositionens
sida; jag är medveten om detta.
Men om nu denna fråga breddats på ett
sådant sätt att den inte längre bara berör
experter utan folket i dess helhet,
varför har man då inte gett möjlighet
för parlamentariker som hyser starkt
intresse för vårt folks hälsa i bred mening
att vara med i den genomgång som
det här är fråga om?

Självfallet är det ytterst angeläget att
experterna har möjlighet att ge sina
synpunkter till känna, men det är också
angeläget att folk får en känsla av
att regeringen har respekt för folks
vilja att forma ett samhälle som i total
mening — också då det gäller den
psykiska frågan — fungerar på ett riktigt
och hälsosamt sätt.

Det är givet att den soin står utanför
ansvaret och skeendet frågar sig:
Har två år inte räckt till för att ta andra
initiativ, värda att nämnas av herr
socialministern i detta interpellationssvar?
Man har från experthåll i socialstyrelsen
sagt att tankar som jag har
varit med om att föra fram och som
det parti jag tillhör fört fram, tankar
om ett institut för den psykiska folkhälsan,
inte betyder en riktig väg att gå.
All riglit, men vad gör man då i stället?
Jag förstår att herr Aspling svarar:

lf Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Om förbättrad psykisk hälsovård
Det får den tillsatta utredningen söka
vinna klarhet över. Vi får hoppas att
en sådan utredning kommer med goda
förslag. Vi som befinner oss i oppositionsställning
får alltså så småningom,
tror vi, ett utredningsbetänkande och
möjligen en proposition, men vi har
inte haft möjlighet att på det tidigare
stadiet öva något avgörande inflytande
på denna frågas utredning. Är det en
tillfredsställande ordning, herr Aspling,
i den form av demokrati som vi har
utvecklat?

Utbildningsfrågorna är väsentliga.
Herr Aspling kan naturligtvis svara:
Det angår inte mig, idan det är utbildningsministern
som här får svara. Till
delta måste man då säga att hela den
sociala sektorn är en enhet och att det
praktiskt taget är omöjligt att i denna
kammare splittra upp den och säga: Vi
talar inte nu om utbildning. Nu talar vi
bara om vård. Det sociala komplexet
är en enhet, och vi måste betrakta hela
komplexet av frågor.

Visserligen har det sagts att riksdagen
för något år sedan antog ett förslag
om hur den framtida läkarutbildningen
skall fungera för att vi skall få
fler pysikatrer. Vi är medvetna om att
det för några år sedan bara fanns 500
psykiatrer, mentalhälsoutredningen hade
förutsatt — jag tror att det var för
cirka tio år sedan — att vi skulle behöva
ungefär fyra gånger så många,
och man räknar med att man inte skall
få det antal man behöver förrän i mitten
på 1980-talet. Här råder alltså en
markant eftersläpning. Finns, herr Aspling,
ingenting att göra för att förbättra
denna situation? Vad har gjorts och
vad görs för att hjälpa människor som
befinner sig i en akut psykisk nödsituation?
Jag är frestad att använda det
gamla slagordet att medan gräset växer
dör kon. Det är verkligen så att det i
samhället för närvarande pressar på
eu påtaglig inre nöd hos människor,
och denna kan ofta ta sig mycket drastiska
uttryck.

För något år sedan debatterade vi

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Om förbättrad psykisk hälsovård
här i kammaren problemet om när den
psykiska pressen är så pass spänd att
den kan leda till självmord och vilket
ansvar samhället bör ha i detta sammanhang.
Jag skulle gärna vilja veta i
vilken utsträckning i vårt land en sådan
rådgivning som vetter åt det psykoterapeutiska
hållet bedrives. Vilka
möjligheter liar människan i dag, år
1970 — om hon råkar in i psykiska
konflikter som kan ha en personlig
bakgrund, en social eller ekonomisk
bakgrund eller bakgrund av annan art

— att av samhället verkligen få en
konstruktiv hjälp? Man kan givetvis då
fråga sig: Hurdan är balansen mellan
antalet inrättade psykologtjänster i vårt
land och utbildade psykologer? 1968

— jag är ledsen att jag inte haft tid att
kollationera saken vidare — utexaminerades
i vårt land, tror jag, endast ett
30-tal psykologer på licentiatnivå. Samtidigt
inrättades i vårt land 50 psykologtjänster
på licentiatnivå. Har denna
utveckling fortsatt, d. v. s. diskrepansen
mellan antalet inrättade tjänster och
antalet psykologer som ställts till förfogande
fortsatt att vara kännbar, och
vad gör i så fall regeringen för att avhjälpa
en sådan diskrepans?

En annan fråga: I vilken utsträckning
förekommer en psykoterapeutisk
inriktning av vården på våra ålderdomshem,
inom familjevård och på
sjukhusen i dess olika vårddimensioner?
Detta är verkligen angelägna frågor
som vi har diskuterat under senare
år. Har man från regeringshåll bara uttalat
att man väntar på vad denna utredning
kommer att föreslå eller tar
man några initiativ? Är man beredd att
i detta avseende förbättra den vårdande
personalens möjligheter att förstå
människan som helhet när hon har råkat
in i ett sjukdomstillstånd?

En utredning har tillsatts, och jag
hälsar den med mycket stor tillfredsställelse
samt tackar statsrådet Aspling
för det initiativet. Det är en förutsättningslös
utredning, vilket också är
glädjande. Samtidigt är det väl så att

alla utredningar arbetar efter vissa direktiv.
Har statsrådet Aspling möjlighet
att antyda vilka direktiv denna utredning
har att arbeta med, och kan
statsrådet möjligen i dag säga kammaren
när ett betänkande från denna utredning
kan förväntas?

Det är min uppfattning att en obalans
föreligger i vårt samhälle i fråga
om sjuk- och hälsovården. De somatiska
faktorerna betonas på de psykiska
faktorernas bekostnad. Vi har nu fått
ett nytt förslag från regeringen om nya
professurer vid Karolinska institutet
— 17 stycken om jag minns rätt. Av
dessa är 15 somatiskt orienterade och
endast två orienterade åt det psykiska
hållet. Vi får väl anledning att senare
debattera den saken, men jag noterar
ändå detta förhållande och vill redan
här säga att jag inte anser att det ger
vittnesbörd om att man söker åstadkomma
en bättre balans mellan den
psykiska och den somatiska sidan av
hälsovården.

Det är två år sedan riksdagen i eu
skrivelse till Kungl. Maj :t framförde
att man ansåg att den psykiska vården
var så väsentlig att den borde prioriteras
i skilda avseenden. Det tog ett år
och en ny motion innan en utredning
i ärendet tillsattes. Finns det ingenting
mer att säga med anledning av
det ställningstagande som riksdagen
gjorde för två år sedan? Är några initiativ
inte alls att vänta år 1970? Har
statsrådet Aspling inte något att anföra
i det avseendet? Är det tillräcligt
att bida tiden i väntan på vad en utredning
har att säga?

Härmed har jag tackat för svaret på
min interpellation.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Sörenson har i
sin interpellation frågat mig om några
initiativ har tagits för att förbättra den
psykiska hälsovården i landet. Jag har
i dag svarat mycket konkret. Det är väl
inte, herr Sörenson, ett interpellations -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

svars omfattning som alltid är det avgörande,
utan det iir väl snarare innehållet.
Jag vill mena att detta svar är
innehållsrikt, för som det framgår av
det kommer denna fråga att bli föremål
för en allsidig utredning i olika avseenden.

Herr Sörenson har ställt en rad frågor.
Låt mig bara svara på några. Han
frågar efter de direktiv som den tillsatta
utredningen bär fått. Det är klart att
utredningen i hög grad kommer att arbeta
efter de riktlinjer som angavs i
statsutskottets utlåtande år 1969. Det
gäller de frågor som i statsutskottets
utlåtande sköts i förgrunden som väsentliga
för det kommande utredningsarbetet.

Herr Sörenson liksom blandar ihop
flera saker. Han blandar ihop frågor
från utlåtandet av år 1968 — som var
mycket allmänt hållet — med frågor
som ingår i statsutskottets utlåtande av
år 1969. Det senare berör han egentligen
ganska litet, trots att detta i hög
grad handlar om den psykiska hälsovården,
bl. a. genom att man i detta
fall har givit Kungl. Maj :t till känna
vad riksdagen önskar. Det är den frågan,
herr Sörenson, som jag i dag har
lämnat ett konkret svar på.

Låt mig sedan, herr Sörenson, bara
säga att jag tycker att herr Sörenson
är ensidig. Han är inte heller helt objektiv,
när han något retoriskt ställer
frågan: Varför har ingenting hänt här
under senare år? Jag vill då, herr talman,
mycket kortfattat anföra några saker.

Vi har under senare år — och det
vet herr Sörenson — alltmer kommit
till insikt om att hälsorisker, fysiska
och psykiska, ofta har sin grund i missförhållanden
inom arbetslivet och kan
motverkas genom vidgade insatser exempelvis
från arbetarskyddets sida. Vi
har nu påbörjat arbetet med en ny lagstiftning,
som skall ge underlag för en
skärpt övervakning från arbetarskyddets
sida av arbetslokaler, maskiner,
arbetsmetoder och andra inslag i ar -

Om fiirbiittrad psykisk hälsovård
hetsmiljön, anpassade till den mänskliga
arbetskraftens fysiska och psykiska
förutsättningar. Det är en sak. Jag vill
nämna detta, för det ingår i den mycket
omfattande aktivitet som utvecklas
på fältet. Och, herr Sörenson, vi har
vid avvägningen av våra sjukvårdsresurser
gett prioritering åt psykiatrin
— liksom den öppna läkarvården och
långtidsvården. Så har också skett inom
ramen för det nya läkarutbildningssystem
som nu börjat tillämpas.

Jag vill gärna rent allmänt säga att
sjukvårdspolitiken under 1970-talet måste
innefatta en prioritering framför allt
av de förebyggande insatserna såväl på
den somatiska som på den psykiatriska
sidan. Socialstyrelsen har, för att bara
nämna några andra ting, fått i uppdrag
av regeringen att i samråd med
sjukvårdshuvudmännen verkställa en
översyn av hela den förebyggande hälsovården.
Avsikten är att hälsokontroll
och annan förebyggande hälsovård skall
samordnas och organisatoriskt inordnas
i den av samhället bedrivna sjukvården.
Den förebyggande hälsovården
ställs därmed i förgrunden vid ett kommande
planeringsarbete inom hela hälso-
och sjukvårdsområdet.

Jag behöver inte nämna sådana ting
som riksdagen fattat beslut i, men fyraårskontrollen
t. ex., som nu är under
uppbyggnad, avser ju såväl fysisk som
psykisk hälsovård. Inom en rad områden,
herr Sörenson, har under senare
år inte bara initiativ tagits utan också
genom beslut en klar prioritering ägt
rum, där icke minst den psykiska hälsovården
stått i centrum. En sak vågar
jag säga till herr Sörenson — och
jag tror att vi är överens om det —
nämligen att under 1970-talet kommer
inom hela hälso- och sjukvården den
psykiska hälsovården utan tvekan att
ha en utomordentligt framskjuten plats.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den komplettering av svaret som herr
Aspling nu har givit. Jag hälsar med

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

stor tillfredsställelse hans meddelande
om att det är statsutskottets utlåtande
från i fjol som kommer att ligga till
grund för utredningens arbete. Jag tror
att utredningen då, som herr Aspling
nämnde, kommer att täcka en stor del
av det psykiska fältet.

Jag har litet svårt att förstå herr Aspling,
när han säger att jag blandar ihop
frågorna. Jag har ju ställt en konkret
fråga: Vill herr Aspling tala om vad
regeringen har gjort sedan riksdagsbeslutet
fattades för två år sedan? Det
är inte att blanda ihop saker och ting.
Det är en konkret anhållan om ett besked
om vad som gjorts i ärendet. Herr
Aspling sade att en utredning hade tillsatts,
och jag hade behov av att få något
klarare besked i det stycket. Jag
tycker nog inte att jag har varit så ensidig
och så retorisk utan försökt tala
så konkret som möjligt i det här avseendet.

Jag bidar emellertid med förhoppning
det resultat som denna utredning
kommer fram till. Jag vill än en gång
betona att jag förfärligt gärna hade sett
att man från regeringens sida hade
sagt: Det är värt att låta politiker vara
med när man söker utforma en så väsentlig
fråga som det, enligt herr Aspling,
verkligen är fråga om i vårt samhälle,
nämligen den psykiska hälsovården.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Även om det är en expertutredning
är det klart att den kommer
att både ha ett behov av och finna
det angeläget att hålla kontakt med personer
och organisationer för att med
dem diskutera dessa ting och samla den
säkerligen rika erfarenhet som finns på
många håll. Denna expertutredning
kommer alltså icke att sitta i något slutet
rum utan i hög grad att arbeta på
ett mycket vitt och omfattande fält.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 20,
med förslag till jordabalk.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1168—1170 till statsutskottet,

motionerna nr 1171—1173 till lagutskott,

motionen nr 1174 till bankoutskottet
och

motionerna nr 1175—1178 till bevillningsutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1970/71 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkterna I—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till främjande av utrikeshandeln
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av utrikeshandeln
m. in. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 7 850 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
216, av herr T istad, och II: 249, av herr
Andersson i Örebro m. fl., vari anhållits,
att riksdagen för utökning av stipendiatverksamheten
vid exportrådet
för den mindre industrin måtte anvisa
ytterligare 15 000 kronor utöver vad
departementschefen föreslagit eller
sammanlagt 605 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 370, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 406, av herr Hedlund och herr

Onsdagen den 22 april 1970 fin.

Nr 19

Anslag till främjande ar utrikeshandeln m. in.

Gustafson i Göteborg, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att till Främjande
av utrikeshandeln in. in. för budgetaret
1970/71 anvisa ett med 1 000 000
kronor i förhållande till Kungl. Maj ds
förslag förhöjt reservationsanslag om
8 850 000 kronor, varav 6 400 000 kronor
skulle givas till ”Kollegiet för Sverige-information
i utlandet” för kommersiell
information i enlighet med vad
som anförts i motionerna.

Utskottet hade i den no föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till utrikeshandelsstipendier,
utlandshandelskamrarna,
praktikantverksamhet vid nämnda
handelskamrar och övriga exportfrämjande
åtgärder beräkna medel i enlighet
med Kungl. Maj ds förslag,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:370 och II: 40(5, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
kommersiell information i utlandet beräkna
5 400 000 kronor,

3. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:216 och 11:249, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till exportrådet
för den mindre industrin beräkna
605 000 kronor,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 216 och II: 249 samt med
avslag å motionerna 1:370 och 11:406,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Främjande av utrikeshandeln
in. in. för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 7 865 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
kommersiell information i utlandet,
av herrar Bohman (in), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Strandberg (in),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Petersson i Gäddvik
(in), Mundebo (fp), Lothigius (in),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits,

dels att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna i: 370 och II: 406, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
kommersiell information i utlandet beräkna
6 400 000 kronor,

dels ock att utskottet bort under 4
— vid bifall till yrkandet under 2 —
hemställa, att riksdagen mätte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med
bifall till motionerna 1:216 och 11:249
samt 1:370 och 11:406, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Främjande av utrikeshandeln m. in.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 8 865 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Frågan om anslag för
främjande av utrikeshandeln tilldrar
sig i år ett alldeles speciellt intresse.
Den nästan permanent negativa bytesbalansen
och den kraftigt minskade valutareserven
ger en särskild tyngd åt
argumenten för att alla ansträngningar
måste vidtas för att öka vår export. Jag
vill erinra om OECD:s rapport, som väl
har betecknats som en larmrapport, där
man konstaterar att underskottet i bytesbalansen
år 1969 var över en miljard
kronor. Man förutser ett underskott på
800 miljoner kronor för år 1970.

Statssekreterare Feldt har kommenterat
denna rapport. Han erkänner de
bekymmer man har för utrikeshandelns
utveckling och redogör för den medicin
som OECD föreslagit för att komma
till rätta med dessa problem. Man säger
att Sverige måste ytterligare åtstrama
hemmakonsumtionen och föra en hårdare
skattepolitik för att dämpa konsumtionen
och därmed ge utrymme för eu
ökad export och en dämpning av importen.
Utan att ta ställning till vilken
medicin som skall ges i det uppkomna
läget kan man lugnt förorda att alla
ansträngningar görs för att på ett natur -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

ligt sätt öka exporten, d. v. s. genom en
ökad satsning på marknadsföringen
utomlands, ökad kännedom om Sverige
och svenska varor och förstärkning av
de organ som har att företräda svensk
exportmarknad utomlands. Sverige är ju
sedan gammalt i hög grad beroende av
exporten. 20 procent av bruttonationalprodukten
går på export, och man räknar
med att över 40 procent av industriproduktionen
består av exportvaror.
Man har uttryckt den uppfattningen
att om vi skall kunna behålla vår höga
standard, bör vi ganska snart uppnå
den situationen att vi avsätter mer än
hälften av vår industriproduktion på
utlandsmarknaden. Vårt beroende av
exporten kommer alltså att öka, om vi
skall behålla den standard som vi har
uppnått.

En speciell farhåga har framförts i
detta sammanhang, bl. a. från LO, som
säger att vi måste räkna med att vår
tillverkningsindustri kommer att minska
sin andel av arbetsmarknaden och
att vi bör se till att vi får annan sysselsättning.
Det har då talats om den
ökande servicesektorn som är vår räddning
framöver för att ge sysselsättning
åt alla dem som är ute i arbetslivet och
alla dem som kommer från andra näringar,
t. ex. från jord- och skogsbruk,
från textilindustri och en del andra industrier
som synes ha begränsade framtidsmöjligheter.
Men servicesektorn är
inte produktiv på samma sätt som tillverkningsindustrin.
Vi bygger alltså ut
vår industriapparat och rationaliserar
den, men vi måste också tillföra industriproduktionen
fler människor som
saknar sysselsättning i andra branscher.
Det innebär ju en ökad produktion.

Det är då en oroande utveckling, om
vi konstaterar att vår tillverkningsindustri
måste minska sin andel av produktionen.
Det är många problem som
möter i detta sammanhang. Skall vi bli
tvungna att satsa på en ökad förvaltnings-
och servicesektor, kommer det
att innebära en koncentration av vår

bebyggelse. Det kommer att bli ännu
svårare än tidigare att driva en meningsfylld
lokaliseringspolitik och att
sträva till balans i vår bebyggelse och
vårt näringsliv i landet. Bara av den
anledningen är det särskilt angeläget att
vi verkligen satsar på vår export, ty
därmed möjliggör vi också en ökad tillverkningsindustri
som i stor utsträckning
kan baseras ute i landet och därmed
medge den ökade balans som jag
nämnde.

Det förhåller sig också så, att nya produkter
förs ut i marknaden i en snabbare
takt än tidigare. Detta kräver kanske
ändå mera insatser på marknadsföringens
område, om vi skall kunna
hänga med i utvecklingen. Det kan nog
också konstateras att vår produktion,
som ju baseras på kvalitativt högre stående
varor än tidigare, därmed också
kommer i ett svårare konkurrensläge.
Vi måste satsa mer på marknadsföringen
av vår produktion för att kunna hävda
oss i konkurrensen med de billigare
varor som kan framställas i andra länder.

Det är många synpunkter som talar
för att de anslag som vi ger för att stödja
våra ansträngningar att öka vår export
är försvinnande små och orimligt
låga i förhållande till de krav som i dag
kan ställas på en bättre handelsbalans.
De enskilda företagen satsar i dag mycket
stora och ökande belopp på detta
område. Det bör därför också vara en
självklar uppgift för samhället, som
skall skapa förutsättningarna för vårt
näringsliv, att så att säga gå jämsides
med det enskilda näringslivet för att
öka våra exportansträngningar. Många
andra länder understöder sin export på
ett betydligt kraftigare sätt än vi. Det
ger också särskild anledning för riksdagen
att här fundera på dessa frågor.

Det råder stor splittring på många
olika organ, när det gäller främjandet
av utrikeshandeln, det har vi kunnat
konstatera i statsutskottets utlåtanden
under tidigare år. Vi har också föreslagit
en utredning på området, vilken

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

numera har blivit tillsatt. Men man kan
rimligen inte vänta på att utredningen
skall lägga fram sina resultat och under
tiden ställa sig kallsinnig till att öka
ansträngningarna i dagens läge.

Kollegiet för Sverige-information i
utlandet har betydelsefulla uppgifter på
det här området. Det har begärt 5 miljoner
kronor i ökning för sin verksamhet,
men departementschefen medger
endast 400 000 kronor. Jag vill citera
en mening av vad departementschefen
framhåller, när han medger dessa
400 000 kronor: ”Dessa medel hör i
hög grad utnyttjas för åtgärder som
stöder företagens exportansträngningar
på kort sikt och på ett konkret säljfrämjande
sätt.” Uttalandet belyser vilken
angelägenhetsgrad som även departementschefen
ger behovet av att på
kort sikt komma till rätta med dagens
problem på det här området. Vi som
står för reservationen 1 anser att en
miljon kronor utöver vad departementschefen
föreslagit ändå är blott ett ringa
bidrag till detta angelägna ändamål.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson har
närmare redogjort för motiveringarna
till ett ökat anslag till kollegiet för Sverige-information
i utlandet. Jag skulle
vilja erinra om de förhoppningar som
ställdes på detta kollegium när det bildades
i början av 1960-talet, då man ville
utbygga resurserna för informationsverksamheten
om Sverige i utlandet.
Efter bara några år kom anslaget att
hållas på oförändrad nivå, trots att behovet
att snabbt möta den växande konkurrensen
både när det gäller information
och direkta marknadsåtgärder på
praktiskt taget alla viktiga exportmarknader
uppstod. De senaste åren har
emellertid anslaget ökat, men vi reservanter
anser att ökningen inte har varit
tillräcklig.

Detta informationsorgan, kollegiet för

Sverige-information i utlandet, har under
de senaste åren tvingats att koncentrera
sin verksamhet till de länder
som är mest centrala för .svensk export.
Det är då synnerligen angeläget att den
verksamheten kan fullföljas, samtidigt
som informationen i länder i Europa
och andra världsdelar, som kan komma
att bli viktiga avnämarländer för Sveriges
export, byggs ut.

Kollegiet självt har i sitt informationsorgan,
Aktuellt om Sverige-information
i Utlandet, anfört att man
tvingas att konsolidera tidigare insatser
och alt man måste undvika nya större
projekt, detta på grund av det knappa
budgetläget.

Om informationskollegiet under de
närmaste åren på ett någorlunda hyggligt
sätt skall kunna följa upp tidigare
satsningar i skilda länder, är det ofrånkomligt
att större resurser bör ställas
till dess förfogande. Detta inser kollegiet
självt, när det begär en ökning
med inte mindre än 5 miljoner kronor.
Men det får 400 000 kronor enligt utskottets
förslag. Den föreslagna ökningen
anses inte kunna täcka mer än de
senaste årens kostnadsökningar. Vi tycker
därför att det är synnerligen motiverat
att kollegiet får ytterligare en
miljon kronor, vilket förslag har biträtts
av representanter för folkpartiet,
centerpartiet och moderata samlingspartiet.
Vi anser att det ökade utrymme
som kollegiet därmed skulle få skulle
kunna möjliggöra en viss intensifiering
av biståndet till små och medelstora
företag, vilket vi anser synnerligen
viktigt.

Her talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.
Men låt mig också med tillfredsställelse
här meddela att avdelningen i utskottet
har gått med på en ökning på
15 000 kronor för stipendieverksamheten
vid exportrådet för den mindre industrin
utöver vad handelsministern har
föreslagit. Jag tror att det är ett tecken
på att utskottet ändå vill att denna verksamhet
skall få stöd.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
skrivning har anslagen under denna
punkt de senaste fem åren ökat från
3,4 miljoner till 5 miljoner. För nästa
budgetår föreslår departementschefen
en uppräkning av anslaget med 400 000
kronor, varefter anslaget totalt för nästa
budgetår skulle bli 5,4 miljoner kronor.
Med hänsyn härtill och då det
dessutom i särskild proposition — det
tyckar jag att jag vill stryka under —
föreslagits 5,2 miljoner till TEKO- och
glasindustrin för exportbefrämjande åtgärder,
som kommer att till avsevärd
del stimulera de små och medelstora
företagens exportverksamhet, har utskottets
majoritet för sin del biträtt departementschefens
förslag.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
6 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej —- 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därefter vad utskottet hemställt i inom.
3 och 4.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 6 282 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
214, av fru IJamrin-Thorell och herr
Lindblad, samt 11:248, av herr Ahlmark
m. fl., i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta 1. att till Sta -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

tens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
anvisa ett i förhallande
till Kungl. Maj :ts förslag med
452 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 0 934 000 kronor samt 2. att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om inrättande
i konsumentinstitutets regi av informationscentraler
i Göteborg, Malmö
och Umeå från den 1 juli 1971 samt att
i den män medel därför behövdes redan
under budgetåret 1970/71 dessa
borde anvisas över tilläggsstat,

dels de likalydande motionerna I:
215, av herr Helén m. fl., och 11:250,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge anhållan A. att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
1. om utredning och förslag till
förbättrad konsumentutbildning i skolan,
2. att berörda statliga myndigheter
genom samråd med Sveriges Radio måtte
söka uppnå ökad användning av
radio/TV i konsumentupplysningen, 3.
om förslag till former för inrättande av
konsumentkommittéer med kommunal
förankring och allsidig sammansättning
med representation för konsument-, löntagar-
och företagarintressen, 4. att regeringen
måtte taga initiativ till ett
samrådsorgan mellan forskning, producenter
och konsumentrepresentanter
samt B. att riksdagen med instämmande
i de principiella ståndpunkter som
redovisats i motionerna måtte överlämna
dem till konsumentutredningen,

dels ock motionerna 1:547, av frn
Olsson, Elvy, och herr Bengtson, samt
II: 639, av herr Larsson i Borrby, i vad
avsåge hemställan 1. att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning i syfte att få en anknytning
till stånd mellan lokala konsumentkommittéer
och kommunalfullmäktige
samt 2. att riksdagen med instämmande
i de principiella ståndpunkter
som redovisats i motionerna
måtte överlämna dem till konsumentutredningen.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 6 282 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 214 och II: 248 i vad de avsåge
informationscentraler,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:250 i vad de avsåge
konsumentutbildning i skolan,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 250 i vad de avsåge
konsumentupplysning genom radio och
TV,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 250 samt I: 547 och
11:639 i vad de avsåge konsumentkommittéer,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 215 och II: 250 samt I: 547 och
11:639 i vad de avsåge visst samrådsorgan,

7. att riksdagen måtte avslå i motionerna
1:215 och 11:250 framfört yrkande
om motionernas överlämnande
till konsumentutredningen,

8. att riksdagen måtte avslå i motionerna
1:547 och 11:639 framfört yrkande
om motionernas överlämnande
till konsumentutredningen.

Vid punkten hade avgivits fem särskilda,
med 2—6 betecknade reservationer.

I reservationen 2, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Wikström
(fp), Mundebo (fp) och Eriksson i
Arvika (fp) ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 214 och II: 248, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
institut för konsumentfrågor: För -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

valtningskostnader för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 6 394 000
kronor.

I reservationen 3, beträffande konsumentutbildning,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Xyman (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Mundebo (fp), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:215 och IT:
250, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
en utredning om konsumentutbildning
i skolan.

I reservationen 4, beträffande konsumentkommittéer,
hade herrar Axel
Andersson (fp), Xyman (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Mundebo (fp), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:215 och
II: 250 samt I: 547 och II: 639, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
inrättande av konsumentkommittéer.

I reservationen 5, beträffande samrådsorgan,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Xyman (fp), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Olle Eriksson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Mundebo (fp), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 215 och II: 250 och i anledning
av motionerna 1:547 och 11:639,

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört beträffande
tilläggsdirektiv till konsumentutredningen.

I reservationen 6, beträffande överlämnande
i viss del av motionerna I:
215 och II: 250 samt I: 547 och II: 639,
hade herrar Axel Andersson (fp), Xyman
(fp), Wikström (fp), Johan Olsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep), Mundebo
(fp), Sundman (ep) och Eriksson
i Arvika (fp) ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den i reservationen
angivna lydelsen samt att utskottet
bort under 7 och 8 hemställa,

7. att riksdagen måtte med instämmande
i de principiella ståndpunkter som
framförts i motionerna 1:215 och II:
250 anhålla, att Kungl. Maj :t måtte överlämna
motionerna till konsumentutredningen,

8. att riksdagen måtte med instämmande
i de principiella ståndpunkter
som framförts i motionerna 1:547 och
11:639 anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
överlämna motionerna till konsumentutredningen.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Bohman
(in), Strandberg (m), Petersson i Gäddvik
(m) och Lothigius (in).

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 10—12
i detta utlåtande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid punkten 9, som
gäller statens institut för konsumentfrågor,
har fogats inte mindre än fem
reservationer. Den sista, betecknad med
nr 6, tar upp mittenpartiernas principiella
syn på konsumentpolitiken, som
för folkpartiets del utförligt redovisats
i partimotionerna 1:215 och 11:250.
Några av dessa reservationer är gemensamma
för folkpartiet och centern,

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

och er. liar även moderata samlingspartiets
representanter i utskottet varit
med om. Moderata samlingspartiets representanter
har också till utlåtandet
fogat ett särskilt yttrande, som berör
deras principiella syn på konsumentpolitiken.
Man kan konstatera att de
borgerliga partierna i långa stycken
har en gemensam uppfattning om konsumentpolitik.

Sedan början av 1960-talet har konsumentfrågorna
haft en framskjuten
plats på folkpartiets program. Vid 1969
års landsmöte fick konsumentfrågorna
en väsentlig uppmärksamhet genom debattskriften
Konkurrens och balans,
vars innehåll när det gäller konsumentpolitiken
nämnda motionspar bygger
på. Denna debattskrift grundar sig
på resultaten från en stor mängd samrådsgrupper,
vilka diskuterade dessa
frågor ute i landet och gav oss synpunkter
på folkpartiets uppfattning om
konsumentpolitiken.

Nämnda motioner inleds med en redovisning
av den principiella syn på
konsumentens roll och ställning i ett
modernt samhälle som vi har inom vårt
parti. Redovisningen utmynnar i ett antal
praktiska reformförslag, vilka
främst avser att stärka konsumentens
ställning i samhället och ge organen för
konsumentfrågor ökade resurser. Dessa
sistnämnda önskemål framgår av motionsparet
1:214 och 11:248 från folkpartiledamöter.

Herr talman! 1970-talet tycks bli det
decennium då resultaten av 1960-talets
många utredningar om konsumentupplysning
in. m. skall omsättas i realistisk
handling. Redan i dag ligger några sådana
förslag på riksdagens bord, t. ex.
förslag om anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen, förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring
m. m. Nya förslag väntas i det nyligen
omtalade konsumentpaketet från regeringen.
Vad vi dock hitintills saknat i
svensk konsumentpolitik är ett samlat
grepp på dessa frågor. Intresset för
konsumentfrågor har varit synnerligen

stort. Det kan den allmänna debatten
vittna om. Konsumentbegreppet har på
sistone, inte minst genom konsumentutredningens
lägesrapport ”Synpunkter
på den framtida konsumentpolitiken”,
vidgats beträffande medborgarnas konsumtion
till att omfatta inte bara vad
vi i vanliga fall benämner konsumtionsvaror
av större eller mindre varaktighet
utan även bostäder, utbildning,
fritid etc.

Ett relativt nytt grepp har också tagits
genom att man vill centrera konsumtionen
och problemen kring familjen
och dess möjligheter att göra kloka
inköp, kanske begränsade genom bristande
information och bristande resurser.
Vi får kanske då, efter ett decennium
av utredande, till sist ett samlat
grepp på dessa frågor. Jag tror att vi
alla tycker att det är bra. Men i avsaknad
av utredningsresultat och i väntan
på att utredningarna skall leda till
en samlande lösning har inte sällan
förekommit ett tyckande i dessa frågor,
som mer tagit sikte på vår marknadsekonomi
med ensidig kritik av
dess brister än erkännande av dess förtjänster.

Vi i folkpartiet har inte helt kunnat
dela den kritik som ibland framförts
mot marknadsekonomins funktionssätt
och som bottnar i föreställningen att ett
socialistiskt styrt system skulle kunna
tillgodose konsumenternas behov på ett
bättre sätt än något annat. Onyanserad
kritik har därför stundom riktats mot
konsumtionssamhället, i vilket konsumenternas
fria val överdrivet betraktas
som mer eller mindre overkligt. Konkurrensen
är helt satt ur spel, säger
man. Konsumenterna styrs av producenterna,
som genom reklam och allsköns
överenskommelser manipulerar
med konsumenterna och får dem dit de
vill i fråga om köp.

Vi tror att det är möjligt att genom
fri konkurrens vidmakthålla ett fritt
konsumtionsval för den enskilde konsumenten
även i dagens situation med
dess rikt varierande utbud av varor och

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.
Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

tjänster. Vi kan inte dela den inställning
som ibland framskymtar, att individer
och hushåll i allmänhet fattar
beslut som är orationella i fråga om
konsumtionsval, och att man därför
måste så att säga lyfta bort vissa delar
av ansvaret från konsumenterna till
andra som vet bättre. Det kallar vi för
förmyndarekonomi, och det innebär enligt
vår uppfattning ett underskattande
av människans förmåga att genom utbildning
och omdöme göra sitt konsumtionsval
på ett tillfredsställande sätt.
Vår uppfattning är att hushållen själva
bäst kan avgöra vilka varor och tjänster
som motsvarar deras behov, om de får
tillräcklig information och hjälp.

Men samtidigt betonar vi starkt att
det fria konsumtionsvalet måste skyddas
och vidareutvecklas genom eu rad
konsumentpolitiska åtgärder, främst
upplysning och fostran. Konsumtionsutredningens
målsättning att ”främst
finna former för en konsumentupplysning
som utan att dirigera konsumtionen
hjälper hushållen att utnyttja sina
resurser på bästa sätt, att realistiskt bedöma
sina behov och att värdera de
ekonomiska riskerna vid inköpen” kan
vi helt dela.

Vi tror förvisso inte att man helt kan
avstå från samhällsingripanden, vilket
våra motståndare ibland vill göra gällande
att vi tror. Men det måste ständigt
ske en avvägning mellan gemensamhetens
krav och den enskildes frihet
och integritet så att vi som individer
får likvärdiga möjligheter att utforma
våra liv. I det avseendet tror vi
på biandekonomins möjligheter även
för framtiden.

De upplysningsorgan som är verksamma
på konsumentforskningens och
konsumentupplysningens område är
framför allt statens konsumentråd, .statens
pris- och kartellnämnd, statens institut
för konsumentfrågor, som denna
punkt behandlar, och varudeklarationsnämnden.
Liksom i fjol anser folkpartiet
att dessa organ, som inom sina områden
nedlagt ett förtjänstfullt arbete,

tyvärr fortfarande rör sig med för små
resurser. Folkpartiet har därför också
i år ansett att mer hänsyn bör tas till
dessa organs egna bedömningar av sina
behov. Tyvärr har folkpartiet av statsfinansiella
skäl endast kunnat föreslå
en mindre uppräkning av anslagen än
vad som äskats. Jag skall här i korthet
beröra de reservationer som avser statens
institut för konsumentfrågor och
även några andra organ.

Reservationen 2 vid punkten 9 mom.
1 tar upp frågan om medelsanvisningen
för statens institut för konsumentfrågor.
Konsumentinstitutet anses vara
kraftigt underdimensionerat i dagens
situation. Dess personalstyrka borde
inom eu femårsperiod fördubblas för
att motsvara kraven, enligt institutets
egen uppfattning. Hur har då institutet
behandlats i år? Av sex begärda tjänster
för vissa avdelningar erhålles endast
en. Upplysningsavdelningen får ingen
personalförstärkning. Därför anser folkpartiet
och reservanterna med goda
sakliga skäl att en uppräkning av anslaget
för ytterligare tjänster bör ske
och föreslår en uppräkning med 452 000
kronor, innebärande åtta nya tjänster.

Reservation 3 vid punkten 9 tar upp
frågan om konsumentutbildning. Konsumentupplysningens
tyngdpunkt bör
— det tror jag alla som känner till dessa
förhållanden anser — läggas mer på
konsumentuppfostran än hittills för att
öka konsumentens förmåga att kritiskt
bedöma erbjudanden och informationer
rörande inköpskälla, pris, kvalitet
och service och därigenom underlätta
för konsumenten att fatta rationella inköpsbeslut.

Fn sådan konsumentupplysning bör
ske bl. a. i skolorna, men också i vuxenutbildningen,
för att sprida ökade insikter
i familje- och hushållsekonomi,
produktions- och distributionsförhållanden
och konsumtionsutveckling.

Nu sker en sådan undervisning i skolan,
men tyvärr inte i den omfattning
som vore önskvärd. I reservation 3 från
folkpartiet och centern föreslås därför

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, in. m.

en utredning om ökad konsiimcntuthildning
på olika stadier. Det finns viss
obligatorisk undervisning i konsumentkunskap
på gymnasieskolan men bara
i det allmänna gymnasiet, däremot inte
på en del andra linjer, f fackskolans
sociala och ekonomiska linje är det tillvalsämne.
Vi menar att alla elever bör
ha en sådan undervisning.

Reservation 4 tar upp frågan om
konsumentkommittéer. Det skulle i
många sammanhang vara till fördel för
såväl samhället, konsumenter och producenter,
om konsumenten hade bättre
möjlighet än hittills att framföra önskemål
och synpunkter. Det har gjorts
försök med konsumentkommittéverksamhet
på ett antal orter. Vi har en sådan
kommitté i Västerås, och vad jag
kan förstå fyller den en uppgift. Vi anser
att dessa kommittéer bör få en bättre
kommunal förankring, ges ökade resurser
och att det bör bli fler sådana
kommittéer, varjämte som sagt kommunerna
bör bli huvudmän för deras verksamhet.
Dessutom bör de få en mer
allsidig sammansättning än för närvarande
genom representation för såväl
konsumenter som producenter.

Reservation 5 tar upp frågan om
samrådsorgan. För att åstadkomma en
lämplig statlig konsumentupplysning
behöver konsumenternas informationsbehov
först klarläggas. Det kan ske genom
konsumentforskning, d. v. s. studier
för att se hur olika konsumentgrupper
är sammansatta, vilken situation
de är i och vad de har för behov.
Sådan forskning kan vara både näringslivet
och producenterna och konsumenterna
till stor nytta, men forskningsresurserna
har inte varit tillräckliga.

Här finns det stora gemensamma intressen
att bevaka. En väsentlig fråga
är hur man effektivt skall kunna utnyttja
en sådan forskningsverksamhet
så att den kommer alla parter till godo.
Därför föreslår vi i vår reservation inrättande
av ett samrådsorgan mellan
forskning, producenter och konsumen -

ter. Huvuduppgifterna för detta organ
skulle vara att klarlägga konsumenternas
behovsinriktning och näringslivets
möjligheter att effektivt tillgodose dessa
behov. Samrådsorganet skulle även
främja kontakten i övrigt mellan produktion,
marknadsföring och konsumtion.
Här delar centern vår uppfattning.

Reservation G tar, som jag inledningsvis
anförde, upp de principuttalanden
som jag har varit inne på.

Reservation 7 vid punkten 11 gäller
medelsanvisning till konsumentforskning
och konsumentupplysning. Denna
reservation biträds av samtliga borgerliga
partier. Den grundläggande förutsättningen
för all konsumentinformation
är en utbyggd konsumentforskning,
vilket jag redan tidigare framfört.
I dag sker konsumentforskning,
produktprovning och mätningar inom
en rad konsumentinstitutioner, som inte
har tillräckliga resurser att möta de
ofta höga krav som ställs på deras verksamhet.
En närmare samverkan mellan
dessa organ skulle vara rationell, men
svårigheterna ligger kanske i dag mest
i bristande resurser. Därför föreslår vi
en uppräkning av anslaget med 306 000
kronor utöver departementschefens förslag.
Departementschefen har föreslagit
en anslagsökning med 390 000 kronor,
medan rådet självt begärt en ökning
med cirka två miljoner kronor.

Reservation 8 berör punkten 12, mom.
1 och gäller medelsanvisningen till varudeklarationsnämnden.
Det finns ett
stort behov av en utbyggd varudeklaration,
framför allt på varor och tjänster,
som underlättar jämförelser mellan
olika varugrupper. En sådan varudeklaration
bör ges i en form som allmänheten
förstår och som når ut till
allmänheten, vilket är ett av problemen.
På kort sikt är det möjligt att genomföra
en förbättring, så att återförsäljaren,
främst av kapitalvaror, ålägges
att hålla av offentliga konsumentorgan
utgivna aktuella samlingar av
varudeklarationer och testrapporter väl

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

tillgängliga för allmänheten. På längre
sikt bör man eftersträva en upprustning
av varu- och deklarationsplikten
på allt fler för konsumenterna betydelsefulla
områden. Det gäller t. ex. bilar
och TV. Men vi är väl medvetna om
svårigheterna att göra deklarationerna
och jämförelserna objektiva och korrekta.
Med hänsyn till de snäva ramar
inom vilka varudeklarationsnämnden i
dag arbetar föreslår vi i reservationen
en uppräkning av anslaget med ytterligare
205 000 kronor. Folkpartiet är
ensamt på denna punkt.

Den sista reservationen, herr talman,
är reservation 9 vid punkten 12 beträffande
internationella dokumentationscentraler.
Det har visat sig att nuvarande
konsumentpolitiska organ saknar
tillräckliga ekonomiska och andra resurser
för att åstadkomma en önskvärd
effektiv samordning av varutestning
och varudeklarationer. När jag förberedde
mig läste jag i detta sammanhang
SAP-LO-gruppens rapport, och
jag återfinner där precis samma motiveringar
som i vår reservation. Reservanterna
anser att Sverige på något sätt
bör ta initiativ till en internationell
dokumentationscentral för varufakta
och föreslå medlemsländerna att ställa
tillräckliga resurser till förfogande, så
att centralen kan arbeta effektivt och
snabbt. Detta skulle vara till stor fördel
för ländernas egen varudeklaration,
som då inte skulle behöva gå in på alla
varugrupper, utan man skulle då kunna
hjälpas åt att få dokumentation från
denna central samt koncentrera sig på
speciella varugrupper i hemlandet.

Herr talman! Jag har nu redogjort
för folkpartiets principiella syn på kunsumentpolitiken.
Jag har försökt att i
korthet motivera de reservationer som
vi knutit till de olika punkterna. Jag
ber att få yrka bifall till reservationerna
vid punkten 9.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag understryka att jag helt instämmer

med herr Nyman i hans principiella
uppläggning av folkpartiets konsumentpolitik,
sådan den nu utvecklats i våra
motioner och som den kommer att diskuteras
under 1970-talet. Grunden är
en marknadsekonomi som förutsätter
ett fritt konsumtionsval. Människorna
bör själva bäst kunna tillgodose sina
behov genom att fritt få välja, hur de
vill disponera tillgängliga resurser.

Vi är dock fullt på det klara med att
människorna måste bli välinformerade
för att kunna fatta rationella beslut och
inte bli manipulerade av utomstående
krafter som bättre tror sig veta vad
den enskilde vill ha eller behöver.

Vi strävar mot en gräsrotsdemokrati
på så många områden och i andra sammanhang.
Låt oss vara överens om att
människor upplever sin behovstillfredsställelse
så olika. Det går inte att mäta
alla behov efter en mall. Vad den ene
upplever som hög standard står den
andre fullständigt likgiltig inför. Det
är genom ett samspel mellan upplysta
konsumenter och producenter, vilka är
villiga att utveckla sina produkter, som
det bästa resultatet nås.

Jag vill här sedan uppehålla mig vid
några av de praktiska förslag som har
lagts fram i folkpartiets motion och sedan
följts upp genom de reservationer
som herr Nyman nyss redogjorde för.

Konsumenterna måste få större inflytande
över sitt konsumtionsval. Det bör
ske genom bättre information och större
kunskaper. Statsmakterna har satsat
alltför litet på att hjälpa konsumenterna,
medan det till förfogande för andra
starka krafter, t. ex reklamen, står betydligt
större summor. 15 miljoner kronor
för objektiv konsumentupplysning
mot 2 miljarder kronor för reklam ger
verkligen stora möjligheter till en snedvridning
av informationen — för att nu
använda ordet information för reklam.
Detta anser jag att man kan göra, eftersom
all reklam förvisso inte är av ondo.
Reklamen är ett för staten billigt sätt
att få konsumenterna informerade. Man
når genom reklamen samtidigt många

Onsdagen den 22 april 1971) fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. in.

konsumenter och det sker snabbt. AU
alltför hårt kritisera modern reklam
vore enfaldigt, även om man bör ta avstånd
från vissa avarter. De värsta av
dem kommer också att beivras genom
lagen om otillbörlig marknadsföring,
vilken vi hälsar med tillfredsställelse,
eftersom den går helt i linje med vad
vi tidigare har framfört. Därigenom
hoppas jag, att man får bort dels den
vilseledande reklamen, dels dessa bedrövliga
tilläggserbjudanden i form av
leksaksplastbilar, rabattmärken och allsköns
onödiga grejor. Jag anser också
att den s. k. ångerveckan, då konsumenterna
får möjlighet att ta sitt köp
under övervägande, och inte behöver
överrumplas av talföra försäljare vid
dörrarna, är en utmärkt sak.

Flerfaldiga gånger här i kammaren
har jag som min åsikt framfört att de
grundläggande kunskaper som en konsument
behöver måste meddelas i skolan,
och det vidhåller jag. Det måste
finnas en grund att bygga på för ungdomarna
för att de skall kunna bli
självständiga köpare längre fram i livet.
Men i läroplanen för den framtida
grundskolan, sådan den nu ser ut, saknas
det tillräckligt utrymme på schemat
för ämnet konsumentkunskap.
Konsumentkunskapen skall integreras i
olika ämnen, men huvudparten skall
ligga inom ämnet hemkunskap. För det
ämnet finns det sannerligen inte mycket
förståelse från statsmakterna. Ämnet
hemkunskap skall nämligen inom
sig rymma så mycket att det blir en
mycket begränsad tid över att ägna åt
konsumentkunskap. I hemkunskap skall
nämligen ingå kostlära, näringslära, boendekunskap,
familjefostran m. m. Efter
skolan måste det skapas möjligheter
i form av kurser, objektiva broschyrer
och liknande informationsmaterial för
att öka ungdomarnas begränsade kunskaper
från grundskolan. På gymnasiestadiet
finns inte heller tillräckligt utrymme
för konsumentkunskap.

Ett kraftigt genomslag får konsumentupplysningen,
om den förmedlas

genom radio och TV. Detta bör uppmärksammas
och utnyttjas genom samråd
mellan de statliga myndigheterna
och dessa massmedia.

Det finns flera vägar att sprida konsumentupplysning
ut över landet genom
utställningar, föredrag, diskussioner,
etc. Vi vidhåller dock i detta sammanhang
det i längden absolut felaktiga i
att ge Stockholm den prioritet som det
nu har på detta område. För åtskilliga
år sedan föreslog en av de många konsumentutredningar,
som under flera decennier
kantat vägen under försöken
att skapa bättre information till konsumenterna,
att konsumentupplysningscentraler
skulle upprättas åtminstone
i de större städerna. Vi har sedan fullföljt
detta förslag genom åren i motioner
till riksdagen. Det pågår i Stockholm
en försöksverksamhet på detta
område, och det har givits ett uttryckligt
löfte om att för den händelse försöksverksamheten
ger positiva erfarenheter,
så skall de större städerna få liknande
informationscentraler. Nu har så positiva
erfarenheter vunnits, att konsumentinstitutet,
som bör ha den rätta
överblicken, uttalat sig för en liknande
verksamhet ute i landet. Jag tycker inte
att man skall dröja längre; det finns
ingen anledning att sitta och vänta på
resultatet av den nu sittande konsumentutredningen.
Erfarenheten tyder
på att när den är färdig sätts ännu en
utredning till. I varje fall är det ingenting
som talar däremot. Kan statsmakterna
tillskapa 13—14 utredningar under
något decennium, så kan de lika
gärna tillskapa ytterligare en.

Förslaget för snart tio år sedan om
att vi här i Sverige i likhet med exempelvis
England skall begagna oss av speciella
konsumentkonnnittéer för att ge
konsumenterna bättre information och
inflytande kom från folkpartiets företrädare
i riksdagen. Men då dög det
inte; det var fasligt många fel på ett
sådant förslag. Det var emellertid inte
mer orealistiskt iin att LO snart tog upp
det — det bara bytte namn vill jag

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

minnas. Och nu arbetar på sex olika
platser konsumentkommittéer med statliga
pengar men huvudsakligen i LO:s
regi. Om de arbetat med enbart LO:s
pengar, hade det inte funnits någon anledning
att ta upp saken till diskussion
här. Arbetet står under ledning av det
s. k. centrala rådet. Ser man på dess
sammansättning, blir man minst sagt
konfunderad. Listan upptar tre representanter
för LO, dessutom representanter
för ABF, Kooperativa kvinnogillet
in. fl. Men det saknas representanter
för både Vuxenskolan och Medborgarskolan,
som dock i hög grad har konsumentupplysning
på sina program.
Det har tydligen inte heller fallit vederbörande
in att de politiska kvinnoorganisationerna
utanför socialdemokratin
kan ha något med konsumentupplysning
att göra. Det behövs en
breddning av dels inflytandet i det
centrala rådet och dels i konsumentkommittéerna.
Jag tycker att den nuvarande
partipolitiskt betonade sammansättningen
inte bådar gott för den
framtida utvecklingen inom konsumentpolitiken.
Går man igenom rapporterna
från dessa kommittéer, finner
man mycket som man inte blir .särskilt
imponerad av. Något planmässigt arbete
tycks inte hittills ha bedrivits.

Vi har i vår motion tagit upp den
här verksamheten och skulle vilja ha
den synad i sömmarna, få representationen
breddad och knuten till kommunerna.
Enligt den lägesrapport som
den nu sittande konsumentutredningen
avgivit har vi att vänta ett konsumentverk,
i vilket skall ingå de institutioner
som nu på skilda håll arbetar med konsumentforskning
och konsumentupplysning.
Det är möjligt att det blir bra,
men det beror naturligtvis på dess omfattning
och befogenhet. Men detta verk
kan absolut inte arbeta utan tillräckliga
medel. Man frågar sig då, om det finns
någon anledning att förvänta att något
guldregn skall falla just över denna nya
institution, när de som nu arbetar am -

bitiöst och har nått bra resultat har suttit
på svältkost år ut och år in.

Tag bara konsumentinstitutet som exempel!
Det är länge sedan som denna
institution utlovades att få t. ex. nya
lokaler i stället för de trånga baracker
som man nu sitter i med hushållsmaskiner
upp över öronen, om paradoxen
tillätes. Man har varken fått de nya lokaler
eller de tjänster, i synnerhet på
forskningssidan, som är förutsättningen
för att det skall kunna bli någon konsumentupplysning
alls från det hållet. Dra
inte åt svångremmen för dem som redan
nu arbetar, utan ge dem vad de
nödvändigtvis behöver! De lär inte ha
begärt mer — de är visa av erfarenheten
från föregående år — än vad de
anser sig vara i absolut behov av för
att kunna sköta det åtagande som statsmakterna
har lagt på dem, nämligen
att bedriva konsumentforskning och
sprida konsumentupplysning.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden om bifall till reservationerna
som herr Nyman ställde.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Det är svårt att vara
konsument. Varuutbudet är stort, och
detta i förening med en effektiv reklam
gör att många i dag känner sig osäkra
i köpsituationen. Vi från centerpartiet
anser att konsumenten helt naturligt
skall ha ett fritt konsumtionsval, konsumenten
skall genom sin efterfrågan
på varor och tjänster ha ett avgörande
inflytande över det som produceras.
Men detta förutsätter, herr talman, att
konsumenterna är prismedvetna, är utrustade
med tillräckliga kunskaper om
varorna och tjänsterna. För att nå det
målet, att konsumenten har kunskaper,
fordras i sin tur att samhället medverkar
till att konsumenten får tillfälle
att tillägna sig dessa kunskaper.

Utan kunskaper eller med bristfälliga
sådana är risken stor att konsumtionsvalet
kan bli snedvridet bl. a. ge -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

‘>.r>

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, ni. m.

nom att reklamen är så skickligt utformad,
att konsumenten ofta känner
ett köpbehov av eu vara, som sedan
kanske ganska snart visar sig vara ett
felköp. Eftersom det är mycket stora
pengar som går till privat konsumtion
måste det vara av stort intresse för
samhället att konsumenten har goda
kunskaper om de varor som utbjuds.

Ett fritt konsumtionsval fordrar alltså
kunskaper och åter kunskaper, som
förmedlas på olika sätt, vid olika tillfällen,
till olika åldrar, alltifrån grundskolan
till pensionärsstudiecirkeln.

De föregående talarna har nämnt hur
viktigt det är med undervisning i konsumtionskunskap
på ett tidigt stadium i
grundskolan, och jag vill starkt understryka
det. Denna undervisning bör intensifieras,
allteftersom den unges konsumtionsramar
ökar. Det är därför nödvändigt
att konsumtionskunskap blir
obligatorisk på grundskolans alla stadier
liksom också i gymnasieskolan.
Det är också helt naturligt att den gamla
formen av hemkunskap ersätts mera
av undervisning i direkt köpinformation
och konsumtionsval. Samhällsutvecklingen
är sådan, och kursplanerna
måste utformas därefter. Jag upprepar
än en gång att undervisningen i alla
dessa olika skolformer bör vara obligatorisk
och läggas upp på en bred grund,
och jag tror också att den skulle vinna
på att mera integreras med övriga skolämnen
än som för närvarande sker.

Undervisningen måste emellertid också
följas upp i vuxenutbildningen både
med tanke på det ständiga utbudet av
nya produkter och produktvarianter
och med tanke på att alla som gått ut
grundskolan praktiskt taget inte fått
någon konsumtionskunskap. Det ansågs
ju länge, som vi vet, att det var viktigare
i den gamla skolan att lära sig
hur man vispar ihop och gräddar en
sockerkaka än att lära sig varufakta.
Undervisningen kan här ske pa olika
sätt. Jag vill särskilt poängtera de stora
tjänster som bildningsorganisationerna
har gjort i detta fall och de stora

möjligheter som bildningsorganisationerna
har att nå ut till ett stort antal
människor. På detta sätt når vi kanske
människor som är litet främmande för
alt bildligt talat sätta sig på skolbänken
igen, och vi når ut till dem genom studiecirkeln,
genom den samtalsform och
genom den upplysning som där är möjlig Det

finns också en viktig informationskanal
genom radio och TV. Jag beklagar
att den utnyttjats så litet som
hittills skett för att sprida kunskaper
om varor och tjänster. Av någon anledning
som för mig är alldeles oförklarlig
har man inom radio och TV ansett,
att om det skall tas upp konsumtionsfrågor
i något program bör det vara i
form av hälften underhållning och
hälften upplysning. Jag tycker att man
här slarvar bort både resurser och tid
på ett sätt som jag blir ledsen över.

Syftet med konsumentupplysningen
är att öka konsumenternas förmåga att
på egen hand ställa samman fakta om
produkter och tjänster för att vid inköpstillfället
kritiskt kunna göra en bedömning,
nämligen bedöma pris i relation
till kvalitet och bedöma den
nytta som erbjuden service ger. I dag
tycker jag att konsumenten är i underläge
gentemot producenten. Jag tänker
på de få miljoner som det här förut
talats om och som kommer att ställas
till förfogande för upplysning på detta
område i förhållande till de miljarder
som reklamen kostar. Naturligtvis fördömer
jag inte reklamen. Reklamen är
många gånger till stort gagn för konsumenterna,
men det krävs att de har
sådana kunskaper att de kritiskt kan
läsa vad som står i reklamen.

Jag sade tidigare att det är mycket
pengar som går till den privata konsumtionen,
och det är då också av intresse
för samhället att se hur pengarna
används. En väg att nå ut till många
människor är att göra detta genom de
samrådsgrupper och de konsumentkommittéer
som fru Hamrin-Thorell här
talat om. Det har nu tillsatts sådana

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

grupper i några få städer. De har, som
jag ser det, tillkommit utan samordning
med utestängande av stora grupper
konsumenter och utan den kommunala
förankring som vi anser vara
nödvändig för att det skall bli fasthet
över det hela. Men själva idén med sådana
kommittéer är mycket bra, och vi
hoppas från vårt håll att sådana grupper
skall växa fram överallt men med
denna kommunala förankring och med
representanter för alla grupper av konsumenter.

Verksamheten inom konsumentgrupperna
har varit litet varierande. Det är
kanske inte så underligt, eftersom de
är så nyss tillkomna, men jag har i en
del fall uppfattat dem som tillkomna
främst såsom någon form av prisövervakning.
Naturligtvis är det viktigt att
vi är prismedvetna — jag vill understryka
det — men det är lika viktigt
att veta vad man får för pengarna. Billiga
köp kan ofta vara dyra köp, och
därför får man inte vara ensidigt inriktad
på prisövervakning. Det gäller
minst lika mycket att satsa på upplysning.

För att få fakta att föra ut till konsumenten
fordras en intensifierad
forskning — om varor men också om
konsumentens önskemål och behov. Det
är nödvändigt att representanter för
forskning, för producenter och för
konsumenter har möjlighet att samråda,
och jag förutsätter att det konsumentverk
som nu lär skola komma
till skall kunna bli platsen för detta
samråd. Om vi inte tar nya tag för undervisning
och forskning, om vi med
andra ord fortsätter att sova, vilket jag
anser att vi har gjort när det gäller
konsumentupplysning, vad händer då?

Först kanske några ord om varför
jag anser att vi har sovit. Vi har väl
vaknat ibland, och det har tillsatts en
utredning, men sedan har vi slagit oss
till ro därför att en utredning pågår.
Så har man kommit underfund med att
utredningen bara haft ett litet avsnitt
att syssla med, att utvecklingen har

sprungit i väg och att det därför behövs
en ny utredning, ty direktiven för den
gamla var inte så långtgående som de
borde vara. Så skrivs det nya direktiv
och tillsätts en ny utredning, och så
händer ingenting, ty när utredningen
arbetar skall man ju vänta igen. Just nu
är det konsumentutredningen vi väntar
på.

Jag hoppas liksom herr Nyman att
1970-talet skall bli det decennium då
det tas ett samlat grepp över de olika
problemen. För att vi i riksdagen skall
vara förvissade om att konsumentutredningen
tar upp de propåer som
framförts i motionerna bör vi rösta på
motionerna i dag. Jag förstår att utskottets
talesman kommer att säga att
utredningen sysslar med allt detta, och
jag hoppas att den gör det, men när
man tittar på direktiven finner man att
man inte kan vara riktigt säker.

Jag frågade förut vad som händer,
om vi inte under 1970-talet tar det stora
greppet för att hjälpa medborgarna
att bli upplysta konsumenter. Ja, då
fortsätter den nuvarande låt-gå-politiken,
d. v. s. man tycks inte förstå att
konsumenten kan vara i ett dilemma
och ofta gör kännbara felköp. Eller är
det fråga om en medveten underlåtenhet
i syfte att på sikt skapa ett samhälle
där det blir några få som väljer
ut varor och tjänster för att på det sättet
så småningom få till stånd både en
styrd produktion och en styrd konsumtion? Herr

talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 3, 4, 5 och 6.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! I anslutning till det
särskilda yttrande av herr Bohman
m. fl. på punkten 9 som preciserar moderata
samlingspartiets principiella
syn på statens institut för konsumentfrågor
och konsumentpolitik över huvud
taget vill jag ta upp några synpunkter.

Utskottet hänvisar i utlåtandet över

Onsdagen den 22 april 19711 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

den långa raden av motioner i denna
fråga till den sittande konsumentutredningen
och förklarar att den i sitt fortsatta
arbete skall ta upp de konkreta
förslag som har framförts i motionerna.
Utskottet anser det dock inte erforderligt
att vidarebefordra motionerna, vilket
ju är ett mycket rimligt önskemål
och i och för sig inte behöver betyda
några bindningar. Det iir ju en formulering
som utskott brukar använda just
vid vidarebefordrandet.

Har man läst utredningens nyligen
avlämnade lägesrapport, bar man en
alldeles bestämd känsla av att utredningen
behöver ha all hjälp den kan få
utifrån med konkreta förslag. Konsumentfrågorna
bar ju varit splittrade på
olika organ, som har bedrivit en sinsemellan
delvis oförenlig verksamhet.
Under hela 1960-talet har inte mindre
än nio olika utredningar behandlat konsumentfrågor
och även framlagt olika
förslag. Hos statsmakterna har dessa
förslag dock inte lett till något samlat
konstruktivt grepp. Endast mindre organisatoriska
och administrativa upprustningsåtgärder
har kommit till stånd,
medan diskussionen om konsumentpolitik
och konsumentproblem hela tiden
har pågått mycket intensivt.

När man nu tar del av lägesrapporten
från konsumentkommittén, kallad
”Synpunkter på den framtida konsumentpolitiken”,
som i och för sig är en
diger lunta skriven på ett mycket svårtytt
sätt, finner man mycket litet av tankar
omkring hur man skall stärka konsumenten
i ett fritt val av varor och
tjänster m. m. och mycket litet av nytänkande
riktat mot 1970- och 1980-talen.
Konkurrenssamhället och biandekonomin
förkastas redan i kapitel 1 och
skall ersättas med något jämlikare och
.socialt rättvisare av något slag. Visserligen
sägs i utredningen att ingen forskning
hittills har bedrivits inom t. ex.
hushållsekonomins ram. Man kan heller
inte vänta på den, sägs det, utan det
gäller att snarast utifrån politiska värderingar
lösa dessa problem.

Då måste man fråga: Vad menas
egentligen? Det sägs att ett första steg
för att lösa dessa problem måste bli ett
.särskilt organ, nämligen konsumentverket,
det som nu i den populära diskussionen
och debatten har börjat kallas
behovsverket. Målsättningen för dess
arbete skall nämligen vara att i regionala
och lokala konsumentkommittéer
väga grundläggande psykiska, fysiska
och sociala behov hos den enskilde
konsumenten. Produktutvecklingen
måste ju bygga på analyser, står det, avkonsumentens
behov.

t lägesrapporten talas också mycket
om tillfredsställandet av subjektiva och
privata behov samt om fritt konsumtionsval,
vilket bestämmer vårt handlande
när det gäller t. ex. hushållsköp.
Det anses närmast vara alldeles förkastligt.
Man talar t. o. m. om hushållet såsom
varande en från samhällsekonomisk
synpunkt extrem smådriftsform.
Efter vad jag kan förstå anser man att
framstegen inom den moderna produktionen
kräver stordrift av alla landets
hushåll. I utredningen betraktar man
hushållen såsom produktionsenheter
med olika aktiviteter. Så sätter man sig
att dela upp dessa aktiviteter och säger
att de är målbundna personaktiviteter.
De är delsystem, som skall gå ut på utvecklingsaktiviteter,
hjälpaktiviteter, fysiska
aktiviteter o. s. v. Det är ett mycket
komplicerat resonemang, åtminstone
efter vad jag kan fatta. Att välja t. ex.
en matkomposition är för utredningen
ett av hushållens mest komplicerade beslut.
Utredningen säger bl. a.: ”Om man
gör anspråk på att val av handlingsalternativ
skall kunna ske efter en realistisk
bedömning av konsekvenserna”
— således av att välja en matsedel —
”krävs det kunskaper på en rad områden
för att över huvud taget i konkreta
termer kunna formulera de krav som
rimligen kan ställas på en näringsrik,
smaklig, omväxlande, billig och liittlagad
kost.”

Även om man skulle klara allt detta
återstår ändå för utredningen flera

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

komplikationer. Enligt utredningen
”återstår uppgiften att bland ett utomordentligt
stort antal alternativa varukombinationer
sortera fram en kombination
som inom rimliga gränser fyller
de uppställda kraven på näringsriktighet,
smaklighet och omväxling samtidigt
som den besitter de eftersträvansvärda
egenskaperna när det gäller de
penning- och tidsmässiga konsekvenserna”.
Utredningens slutsats: ”Hushållen
skall genom Konsumentverket tillhandahållas
pris- och näringsriktiga matprogram.
”

Så här skulle jag kunna hålla på mycket
länge, herr talman, och citera den
mycket svårtolkade konsumentrapporten.
Ingen blir särskilt klok på vart man
i utredningen vill komma.

Konsumentens stöd i det fria valet
har liksom kommit bort, efter åtminstone
mitt synsätt. ”Makt åt konsumenterna”
har ju till och med varit en rubrik
på en mycket intressant konsumentbok
för inte länge sedan, och det
är också närmast att betrakta, när man
läst lägesrapporten, som ett tomt talesätt.
Konsumenten kan inte genom detta
utredningsförslag, såvitt jag kan förstå,
skaffa sig någon makt.

Man måste med skärpa fråga: Kommer
vi att få en verklig konsumentupplysning,
eller skall de statliga instanserna
på detta område grundas på diffusa
teoretiska resonemang som inte är
förankrade i vardagen? Jag tycker att
den frågan är berättigad, inte minst om
man mot varandra ställer å ena sidan
alla dessa komplicerade ord och resonemang
som nu presterats under två
och ett halvt år från utredningens sida
och å andra sidan de konkreta resultaten
som åstadkommits.

Efter att ha läst lägesrapporten utomordentligt
grundligt tycker jag att motionerna
1:214 och 11:248, 1:215 och
11:250 samt 1:547 och 11:639 känns
jordnära och konkreta och att de bort
bringas till utredningens kännedom,
om inte annat för en bättre kontakt
med verkligheten.

Ett konkret förslag till organisation
utöver resonemanget om konsumentkommittéer
har också redan lagts fram,
då en av de aktuella förut åberopade
utredningarna lade fram ett förslag om
en vidareutbyggnad av hemkonsulentverksamheten.
Detta har inte prövats.

I dessa olika utredningar finns åtskilligt
material när det gäller utformningen
på bestämda punkter som det
verkligen går att ta vara på. Man kan
också på det sättet få en mindre dirigerande
konsumentpolitik men en mera
informerande och kunskapsgivande
möjlighet att välja när det gäller det
rika utbytet av varor som vi omges av.
På den punkten vill jag understryka
vad fru Elvy Olsson sade just om nödvändigheten
av kunskap på detta område.
Satsning måste väl då i ökad utsträckning
ske på forskning och upplysning.

Herr Nyman delgav oss intressanta
fakta om utvidgade varudeklarationer.
•lag tog med intresse del av hans resonemang,
framför allt när han talade
om utformningen av en utvidgad varudeklaration,
bl. a. när det gäller motorfordon.
Själv har jag i en motion, nr
890, tagit upp just frågan om säkerhetsdeklarationer
beträffande motorfordon,
som efter vad jag kan förstå är ett viktigt
led för att också på ett sådant område
av konsumtion skapa ökade kunskaper.

Vi skall väl också i den här diskussionen
sätta in vårt land i ett större
sammanhang. Vårt land kan inte driva
en i förhållande till omvärlden isolerad
och egen konsumentpolitik. Vi vet inte
så mycket om morgondagen. Så mycket
är dock klart att den kommer att
karakteriseras av ett ökat internationellt
beroende med större rörlighet av
människor, företagande, vetande, kapital
och varor över gränserna. Vare sig
vi vill det eller inte kommer vårt land
inom EFTA och inom Nordek — om
det blir en verklighet — eller inom ett
utvidgat EEC att vara en sektor som
blir beroende, kanske helt beroende,

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

också av andra länder i en del sammanhang.

De som drar upp riktlinjerna för
1970-talets konsumentpolitik måste ha
sinne för inte bara nationella utan också
internationella aspekter.

Herr talman! Med det anförda vill jag
framhålla att jag kommer att yrka bifall
till reservationen under punkt 11 angående
medelsanvisningen för konsumentvarusforskningen
och konsumentupplysningen.
Jag understryker också
moderata samlingspartiets .särskilda
yttrande vid punkten 9 av herr Bohman
m. fl.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Liksom de senare åren
har också i år förts fram förslag om
högre anslag än Kungl. Maj:t har föreslagit.
Det gäller inte bara konsumentinstitutet
utan också konsumentupplysningen
och konsumentvaruforskningen
liksom även varudeklarationsnämnden.
Förslagen läggs fram i reservationerna
2, 7 och 8. Jag skulle vilja hävda att
det är en viss risk förenad med att så
regelbundet som reservanterna gör år
från år yrka på högre anslag än vad
departementschefen kommit fram till.
Men jag vill bortse härifrån och i stället
påpeka att statsutskottets femte avdelning
sökt bilda sig en totaluppfattning
om behovet inom de olika områden
som avdelningen närmast har att
svara för. Detta får till resultat inte
helt obetydliga anslagshöjningar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Vi
har tidigare i dag behandlat ett sådant
anslag. Det rörde sig kanske om ett lågt
belopp, men nästa vecka kommer kammarens
ledamöter att få ta ställning till
förslag som gäller den manuellt arbetande
glasindustrin. I det förslaget görs
en avsevärd uppräkning av anslagen.

Jag har tagit fram dessa exempel för
att vi skall kunna bli ense om att utskottet
även i år gjort en allvarlig prövning
och avvägning. Härvid har majoriteten
inte funnit att konsumentin -

stitutet bör prioriteras .särskilt. Detta
återspeglas i majoritetens ställningstagande
när det gäller själva anslagsfrågorna.

Låt mig så gå över till de olika reservationer
som inte berör anslagsfrågor.

I reservation 3 tas konsumentutbildningen
upp till behandling. Reservanterna
yrkar på att riksdagen till Kungl.
Maj :t skall ge till känna framförda synpunkter
på en utredning om konsumentutbildningen
i skolorna. Dessa frågor
behandlas av konsumentutredningen.
I den avlämnade lägesrapporten heter
det bl. a. under punkten 3:13 följande,
som jag tar mig friheten att citera: ”Det

kunskapsunderlag som skapas
genom den samhällsekonomiska hushållsanalysen
kan säkerligen bäst förmedlas
till samhällets medborgare genom
olika slag av utbildningsorgan.
Tonvikten i en sådan utbildning bör
främst läggas på kunskaper att systematiskt
göra ekonomiska bedömningar,
metoder att analysera och värdera information,
identifiera och beskriva problem
samt kunskaper om möjligheter
att få problem lösta. Dessa kunskapsmoment
bör på ett naturligt sätt kunna
inordnas i olika läroämnen såväl i
grundskolan som i mellanskolan och
den högre utbildningen. Det arbete som
folkrörelserna och folkbildningsorganisationerna
bedriver på konsumentonv
rådet är av stort värde, och det framstår
som väsentligt att samarbetet mellan
dessa organisationer och samhällets
konsumentorgan utvecklas. Därmed
kommer den samhällsekonomiska hushållsanalysen
att kunna förmedlas på
ett aktivt och engagerande sätt.”

Med hänvisning till det anförda finner
utskottets majoritet ej någon anledning
att skriva till Kungl. Maj :t i
eu fråga som redan finns med i pågående
utredningar.

I reservation 4 utvecklar reservanterna
sina synpunkter på konsuinentkommitteér
och yrkar att riksdagen skall

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

ge Kungl. Maj :t till känna vad där anförts.
Utskottsmajoriteten kan inte biträda
detta, då denna fråga redan finns
med bland de frågor som den sittande
konsumentutredningen sysslar med.

I lägesrapporten berör konsumentutredningen
denna fråga på sidan 4: 4,
där det bl. a. heter: ”Utredningen räknar
med att det nya centralorganet för
den problemuppfångande verksamheten
behöver ha tillgång till ett nät av
lokala enheter. För att ge dessa en god
lokal förankring förordar utredningen
att de inrättas som kommunala nämnder
med tillgång till tjänstemän, som
svarar för den löpande verksamheten.
Utredningen undersöker f. n. förutsättningarna
för att ett sådant riksomfattande
system av lokala konsumentnämnder
skall kunna komma till stånd ...

Vid en närmare planering av nämndernas
verksamhet kommer erfarenheter
bland annat att kunna hämtas från
pågående försök i sex kommuner med
lokala konsumentkommittéer inrättade
på initiativ av de stora löntagarorganisationerna.
”

Låt mig utöver det anförda ur lägesrapporten
citera något ur ett interpellationssvar,
som handelsministern gav
i andra kammaren våren 1969 och som
gällde verksamheten med de lokala konsumentkommittéerna.
I detta svar heter
det bl. a.: ”Det är önskvärt att försöksverksamheten
fortsätts och att man
prövar alternativa möjligheter i fråga
om verksamhetens allmänna inriktning
och organisationsformer. Bl. a. synes
det angeläget att undersöka förutsättningarna
för en aktiv medverkan från
kommunernas sida i det lokala konsumentarbetet.
”

1 en replik till riksdagsledamoten fru
Lewén-Eliasson framhöll statsrådet följande:
”Fru Lewén-Eliasson frågade

också om på vilket sätt man skall ta
reda på vad kommunernas intresse för
sådana här lokala konsumentkommittéer
kan vara. Jag föreställer mig att det
blir en av de många saker som den sittande
konsumentutredningen får för -

söka ta reda på och bilda sig en uppfattning
om. Det finns åtskilliga tecken
på att det föreligger ett sådant intresse
även på andra platser än de sex där
lokalkommittéer varit verksamma.”

Av det anförda torde framgå att det
inte heller finns anledning att skriva
till Kungl. Maj:t i denna fråga.

I reservation 5 tar man upp frågan
om samrådsorgan och begär en
skrivelse till Kungl. Maj:t om tilläggsdirektiv
därom för konsumentutredningen.
Statsutskottet påpekade i fjol
att frågan fanns med bland de frågor
som konsumentutredningen behandlade.
Statsrådet Lange anförde i debatten
i denna kammare följande: ”Alla
önskemål om att ge tilläggsdirektiv till
den sittande utredningen är i och för
sig värdefulla, men de är också ganska
obehövliga. Jag har nämligen förvissat
mig om att utredningen bl. a. sysslar
med dessa frågor. Jag saknar därför
förståelse för att man reservationsvis
framför ett yrkande om att utredningen
bör få något slags tilläggsdirektiv. Det
är obehövligt, ty utredningen sysslar
som sagt redan med dessa problem.”

Även av detta framgår att man reservationsvis
tagit upp förslag som redan
är aktualiserade.

I reservation 6 tas upp, som herr Xyman
också utvecklade i sitt anförande,
eu principiell diskussion kring dessa
frågor.

Jag skall inte inveckla mig i den diskussionen,
men jag kan ändå inte underlåta
att med hänsyn till de synpunkter
som framförs återge ett mycket kort
citat ur statsrådet Langes anförande i
dessa frågor vid den socialdemokratiska
partikongressen förliden höst. Där
heter det bl. a.: ”Det är inom biandekonomins
ram som vi skall åstadkomma
förändringar och sätta de vapen i
händerna på konsumenten, som han behöver
för att kunna hävda sig.” Detta
citat säger ganska mycket.

1 övrigt kan jag för ovanlighetens
skull helt instämma i ett avsnitt av moderata
samlingspartiets särskilda ytt -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. in.

rande under denna punkt, då det heter
överst på s. 25 i utlåtandet:

”Det vore oriktigt och skulle strida
mot hittills tillämpad praxis i Sveriges
riksdag att i detta läge, då konsumentpolitiken
i hela dess vidd utreds i enlighet
med mycket generellt avfattade
direktiv, göra uttalanden som i olika
hänseenden skulle kunna uppfattas som
ställningstaganden från riksdagens sida.
Därmed bör enligt vår mening anstå
till dess att utredningen slutfört sitt
arbete och proposition framlagts inför
riksdagen.”

Man tycker nog att detta borde vara
den riktiga handläggningsformen.

I reservation 9 vid punkt 12 vill man
ha en skrivelse till Kungl. Maj :t angående
en internationell dokumentationscentral
för varufakta. Mot det kan anföras
att Sverige skall delta i den av
OECD nyinrättade kommittén för konsumentpolitik.
Vid kommitténs första
sammanträde den 12—14 maj 1970 skall
olika arbetsobjekt diskuteras och beslutas.
Från svensk sida kommer man
sannolikt att föreslå att frågan om varudeklaration
•— internationella normer
— tas upp som ett projekt. Inom
kommittén kan det tänkas att frågan
om en dokumentationscentral blir föremål
för övervägande.

Det torde därför ej vara möjligt att
i respektive länder ta ställning förrän
kommitténs överväganden om varudeklarationsfrågan
avlämnats i form av
en rapport. Frågan är emellertid redan
aktuell och därför torde, såsom utskottet
anfört, någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida ej vara påkallad.

Låt mig så med hänsyn till de synpunkter,
som har framförts på detta
område, avslutningsvis erinra om att
på riksdagens bord ligger två propositioner
som är av stort intresse i detta
sammanhang. Jag tänker på förslagen
till lag om otillbörlig marknadsföring,
proposition nr 57, och om anslag
till marknadsrådet och den nya konsumentombudsmannen,
proposition nr 58.
Jag erinrar kammarens ledamöter om

att syftet med den nya lagen är att —
framför allt i konsumenternas intresse
— skapa effektivare garantier för att
reklam och marknadsföring inte bedrivs
med otillbörliga metoder.

Det är alltså mycket väsentliga saker
som föreläggs riksdagen i år utöver det
som föreslagits i denna proposition.

Herr talman! Med det anförda ber
jag alt få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande under punkt 9.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag har kort
tid till förfogande för min replik vill
jag bara ta upp några av de synpunkter
som herr Petersson här framfört såsom
företrädare för utskottets majoritet.

Han talade om den risk som förefinns
när folkpartiet och andra partier
regelbundet föreslår större anslag än
departementschefen. Jag vill säga att
det enligt vår mening förefinns minst
lika stor risk när departementschefen
regelbundet tar upp så små anslag i förhållande
till vad dessa institutioner
verkligen behöver och önskar. Risker
finns säkerligen i båda avseendena.
Men det är ju, som herr Petersson sade,
en avvägningsfråga, och vi har funnit
att dessa organ behöver ökade resurser.
Som jag anförde tidigare har vi inte på
långt när gått dem till mötes. Vi tycker
dock att de bör ha högre anslag än vad
som förordas. Vi förstår varför de inte
fått högre anslag, men vi har vår mening,
och — som fru Hamrin framförde
— vi tycker att dessa organ gör ett
bra jobb och bör ha allt stöd och all
hjälp i sin verksamhet.

Sedan är det en annan sak hur det
skall bli i framtiden.

Så tog herr Petersson upp frågan om
konsumentutbildningen och menade att
den är under utredning. Ja, det känner
vi också till, men vi vill gärna ge till
känna att de rådande förhållandena
inte är bra. Vi kan inte förstå att man
inte har kommit längre i fråga om ut -

32 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

bildningen vare sig i grundskolan eller
på gymnasiet.

Menar herr Petersson att det kan vara
riktigt att ungdomar inom en del
gymnasiegrenar inte får någon som
helst utbildning i dessa frågor, och kan
herr Petersson möjligen ge mig upplysning
om ifall det kommer förslag
om detta? När alla anser det så viktigt
att konsumenten stärkes i sin situation,
anser vi det inte rätt att dessa ungdomar
inte skall få ha ifrågavarande ämne
på schemat. Vi hoppas därför verkligen
att det skall komma fram förslag
härom.

Som jag nämnde, har jag läst LO:s
och SAF:s rapport — Skoglundska
kommittén — och man understryker
också där kraftigt att grundskolans
kursplaner måste ändras till att omfatta
mera ekonomisk planering och lärarna
få en sådan utbildning att denna
undervisning kan genomföras. Vi är av
samma uppfattning, men inom vårt
parti anser vi att frågans lösning borde
påskyndas.

När det gäller samrådsorgan hoppas
vi att ett bra förslag kommer att framläggas,
som vi då får ta ställning till.

Beträffande citatet av statsrådet
Langes uttalande, att man inom biandekonomins
ram skall lösa dessa frågor,
så hälsar jag detta med tillfredsställelse.
Det är just vad vi också tycker. Men
här finns så mycket annat tyckande
och vi vet inte riktigt vad regeringspartiet
har för uppfattning på denna
punkt. Detta hoppas jag dock skall komma
fram i samband med de kommande
förslagen. Men läser vi lägesrapporten
— hade jag tid skulle jag gå in på flera
punkter här — så märks det att man
verkligen är betänksam beträffande
möjligheterna inom biandekonomins
ram.

När det gäller internationella dokumentationscentralen
var det värdefullt
att höra herr Peterssons mening att representanterna
kommer att hävda Sveriges
uppfattning, så att vi kan få en
internationell dokumentationscentral.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min tillfredsställelse över att folkpartiet
och andra borgerliga reservanter på
allvar kommit underfund med konsumentpolitikens
betydelse. Det tycker vi
är glädjande, låt vara att detta erkännande
kommer samtidigt som man höjer
pekfingret och uttalar ett varningens
ord för drastiska och radikala ingrepp.
Man understryker betydelsen av att
konkurrenssamhället och marknadsekonomin
får fungera — jag tycker mig
nästan kunna läsa ut det — ungefär på
samma sätt som de gör nu; vi får enligt
folkpartiets uppfattning i varje fall
inte tumma på dessa förhållanden, och
man vill inte ha några ingrepp som i
något avseende skulle ändra det sätt
på vilket vår samhällsekonomi på detta
område fungerar. Man vill inte rubba
och förändra konkurrensförhållanden,
man är tveksam om vad som bör
göras för att åstadkomma kanske en
bättre marknadsföring och ett större
inflytande från konsumentens sida på
produktionen. Hela den problematiken
finns såvitt jag kan se inte berörd i
reservationerna. Där säger man helt enkelt
att det är hushållen själva som bäst
avgör vad de behöver och hur de skall
uppträda som köpare på marknaden.

Enligt min mening var fru Elvy Olsson
onekligen mer realistisk och hyste
större förståelse för behovet av att på
allvar förbättra konsumentens ställning
och ändra hans situation i det nuvarande
samhället. Hon efterlyste även i det
hänseendet en mer aktiv informationsverksamhet.
En sådan är kanske redan
i gång — jag skall strax återkomma
till det — men fru Elvy Olsson var beredd
att tänka sig och ryggade inte för
de kanske mer direkta ingrepp som
skulle förbättra konsumentens ställning.

Detta var nu bara en parentes — jag
vill upprepa att jag är glad över att
folkpartiet, även om det enligt herr
Nyman skedde så sent som år 1969,
kommit underfund med behovet av ett
samlat grepp i dessa frågor.

Onsdagen den 22 april l!)70 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

.lag anser emellertid att resultaten av
dessa överväganden sådana de avtecknas
i reservationerna är mindre imponerande.
Man kräver vissa ting, t. ex.
en effektivare och mer omfattande utbildning
och upplysning, och det är
all right. Man kräver vidare en ökad
aktivitet och kanske en annan sammansättning
av de lokala konsumentkommittéerna.
Här vill jag parentetiskt
inskjuta, fru Hamrin-Thorell, att det
inte finns några som helst hinder för
husmodersföreningar eller politiska
kvinnoföreningar att engagera sig i de
lokala konsumentkommittéernas verksamhet.
De är hjärtligt välkomna, föreställer
jag mig.

Man kan kanske tycka — som fru
Hamrin-Thorell sade — att en utökning
borde ske av det antal personer som
initierat denna verksamhet och som leder
den under den tid den nu försöksvis
pågår. Det kan väl alltid diskuteras,
men vi skall komma ihåg att det
är en verksamhet i vilken ingalunda
endast LO är företrädd. TCO finns också
med. Från början bekostades verksamheten
i betydande utsträckning av
dem som med konsumentutredningens
välsignelse tagit initiativet. Frågan om
en utökning av antalet verksamma är i
själva verket föremål för överväganden
inom den sittande utredningen, och vi
får väl avvakta resultatet av dem. Jag
tror att vi då har en bättre grundval
för en diskussion.

Detta är, såvitt jag kunnat finna, de
förslag som reservanterna fört fram.
Därtill kommer liksom i fjol krav om att
ge den sittande utredningen vissa tillliiggsdirektiv.
Man vill inte utesluta att
utredningsarbetet redan pågår på de
punkter där man förordar detta. Men
för att man skall kunna känna sig alldeles
övertygad härom, säger man, bör
utredningen få nya direktiv. Jag tilllåter
mig att återkomma till det.

Därmed är, såvitt jag förstår, det
praktiska resultatet av de borgerligas
nya insikt om behovet av en samlad

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 1

konsumentpolitik för den här gången
uttömt.

Utskottets talesman har redan berört
anslagsyrkandena, och det är klart att
man kan säga att varudeklarationsnämnden
får för litet pengar, att konsumentvaruforskningen
borde tilldelas
större anslag, ehuru den liksom annan
forskningsverksamhet fått en uppräkning
i statsbudgeten. Det är klart att om
regeringen säger en miljon, så finns det
alltid möjlighet att bjuda över. Det är
egentligen ingenting nytt; det illustrerar
inte något annat än att vi står inför
ett val i höst. Och man tror väl särskilt
från folkpartiets och möjligen från mittenbrodern
centerns sida att man med
utgångspunkt i dessa överbud skall kunna
framställa sig själv som särskilt intresserad
av konsumentfrågornas snara
lösning.

Ett samlat grepp över konsumentfrågorna
har Landsorganisationen och jag
tror även tjänstemannarörelsen liksom
socialdemokratin länge insett behovet
av. Vi vet och har förstått att biandekonomin
fungerar mycket bristfälligt
i detta hänseende. Konkurrenssituationen
först och främst är sannerligen
inte fullständig. Det borde inte vara någon
överraskning för någon. Betraktade
vi konkurrensen så genomgående och
fullständig som den ibland utmålas, särskilt
i den ekonomiska populärlitteraturen,
så hade vi inte behov av någon lagstiftning
om konkurrensbegränsning.
Men en sådan lagstiftning har vi ju dess
bättre haft ganska lång tid. Vi har från
vår sida sagt att trots detta befinner sig
konsumenten inte i ett sådant läge att
han kan betraktas som en tillnärmelsevis
jämbördig part med produktions- och
distributionsföretagen. Konsumenten
är i olika hänseenden mer eller mindre
utlämnad till dessa företag. Därför
har vi länge varit medvetna om behovet
av olika nya lagstiftningsåtgärder
för att förbättra konsumentens ställning.
Regeringen har inte dragit sig för
att vidtaga sådana åtgärder vid sidan

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

av den förbättring av utbildnings- och
upplysningsverksamheten som vi också
insett behovet av.

I själva verket sker inom detta område
-— det kan väl inte ha undgått någon
— en mycket omfattande aktivitet.
Jag skall inte ge någon uttömmande
beskrivning utan bara räkna upp något
av det som pågår eller förbereds.

Vi räknar först och främst med, vilket
observerats av dem som yttrat sig
i denna debatt, att den sittande konsumentutredningen
i höst kommer att
lägga fram en organisationsplan för ett
nytt centralorgan för konsumentpolitiken.
I det sammanhanget kommer man
att ta upp praktiskt taget alla de frågor
där propåer förts fram i reservationerna.
Detta har jag förvissat mig om genom
ett samtal med utredningens ordförande
i dag. Proposition har för det
andra helt nyligen förelagts riksdagen
om en ny marknadsföringslag — det
erinrade utskottets taleseman om -—-som bl. a. innebär sanering av reklamen
genom konsumentombudsmannen
och en ny domstol för bedömande om
marknadsföringsmetoder kan betraktas
som otillbörliga. Förbud föreslås i det
sammanhanget mot vissa typer av säljfrämjande
åtgärder, jippon av olika
slag, rabattmärken m. m. Jag föreställer
mig att riksdagen inom kort, när utskottsbehandlingen
är klar, kommer att
få ta ställning till detta förslag.

Vi vet att det många gånger i den
politiska debatten har framförts önskemål
om förbud mot reklam för alkohol
och tobak. En utredning kommer nu att
sättas i gång för att undersöka vilka
ändringar som erfordras i gällande
grundlag för att ett sådant förbud skall
kunna genomföras. Det är den tredje
illustrationen jag ville ge till vad som
pågår på detta område.

Den fjärde är att en lag om förbud
mot otillbörliga avtalsvillkor är under
utarbetande inom justitiedepartementet.
Det innebär, att man väsentligt stärker
konsumenternas ställning vid inköp av

kapitalvaror, vid användande av resebyråtjänster
m. m.

För det femte pågår en översyn av
köplagen med inriktning just på konsumentköpen.

För det sjätte: En ny lag som skall
reglera försäljningsverksamhet i och till
hemmen är under utarbetande. Det är
en lag som skall skydda konsumenten
mot vissa typer av dörrknackeri, ge honom
möjlighet att efter en vecka ändra
sig och eventuellt återkalla ett åtagande
som han gjort att köpa en vara, ofta
ett bokverk, som saluförs på det här
sättet.

För det sjunde arbetar inom distributions-
och serviceområdet i dag flera
utredningar. En omfattande varudistributionsutredning
har nyligen begynt
sin verksamhet. Vi har en glesbygdsutredning,
vi har en utredning om butiksetablering
och en nyligen tillsatt
utredning om affärstidslagen, som väntas
bli klar inom ett och ett halvt år.

För det åttonde: Socialministern har
i en proposition rörande läkemedelsområdet
lagt fram förslag till ny organisation
för apoteken, förbättrad läkemedelsinformation
och utvidgad läkemedelskontroll.
Ingen kan väl bestrida att
detta är en angelägen reformåtgärd på
ett område som sannerligen är väsentligt
för konsumenterna av läkemedel.

För det nionde vill jag hänvisa till
det betänkande som livsmedelsstadgekommittén
för någon månad sedan lade
fram, där man föreslår en central myndighet
på livsmedelsområdet, nya och
utförligare standardkrav på livsmedel,
informationskrav, obligatorisk hållbarhetsmärkning
av vissa livsmedel och
en skärpt samhällelig kontroll. Det är
också en åtgärd som syftar till att rusta
konsumenten för ett rationellt uppträdande
i vår marknadshushållning.

Jag skulle kunna tillägga att flera utredningar
arbetar på bostadsområdet.
Jag skall bara framhålla en: Lagen om
tvångsförvaltning av vanhävdade bostadsfastigheter
avser också att undan -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, in. m.

röja brister som för närvarande vidlåder
vår marknadshushållning.

Vi erkänner gärna att det kan göras
mer än att åstadkomma bättre utbildade
konsumenter. Ett mer omfattande
material kan sättas i konsumenternas
händer genom eu vidare upplysningsverksamhet
— ingen förnekar det —
men denna väg är inte tillräcklig när
det gäller att stärka konsumentens ställning
i vår hushållning. De exempel jag
här räknat upp — jag upprepar att
de inte är uttömmande; jag skulle kunna
stå till tjänst med flera — visar att
vi inte drar oss för direkta ingrepp på
företagssidan för att verkligen åstadkomma
det konkurrenssamhälle som
många redan tror existerar men som
sannerligen uppvisar åtskilliga brister.

Jag vill inskjuta något som jag tror
är väsentligt att hålla i minnet, nämligen
att den pågående konsumentutredningen
förväntas inom kort vara klar
med sitt arbete. Den bedömer det som
möjligt att lägga fram ett förslag i oktober,
möjligen i början av november,
vilket i sin tur skall möjliggöra för regeringen
att framlägga förslag i ämnet
för 1971 års riksdag. Jag vill därför
ogärna företa mig någonting som skulle
fördröja tidtabellen för den pågående
utredningen. Sedan jag förvissat mig
om att alla de önskemål som framförts
av reservanterna ingår i konsumentutredningens
bedömning, anser jag det
också klart överflödigt att vidta ytterligare
åtgärder. Jag tror inte att det i
detta sammanhang har någon betydelse
vad riksdagsbeslutet än skulle komma
att utmynna i; i varje fall är inte
jag beredd att medverka till en fördröjning
av konsumentutredningens arbete.

Man har också i detta sammanhang
framfört önskemålet att Sverige mer aktivt
verkar för ett internationellt samarbete
särskilt på varudeklarationsområdei.
Man har i åtanke att det skulle
kunna åstadkommas en dokumentationscentral
som skulle betjäna flera
länder. Jag vill säga att vi inte har
någonting emot detta förslag, så myc -

ket mindre som vi just i OECD deltar
i den nyinrättade konsumentpolitiska
kommittén. Den har delvis kommit till
stånd på svenskt initiativ och skall inom
kort sammanträda. Vi kommer redan
i detta sammanhang att föreslå
att arbetet bl. a. inriktas på frågan om
varudeklarationer och att frågan om internationella
normer tas upp som eif
projekt. Det är bra att reservanterna
uttalar sig på denna punkt, och jag har
ingenting att invända emot deras förslag.
Vad jag sagt är bara ett understrykande
av vad som redan är på gång,
liksom mycket annat som reservanterna
i dag för fram.

Till sist, herr talman, en reflexion
i anslutning till fru Florén-Winthers
farhågor beträffande den lägesrapport
som nyligen avgetts. Såvitt jag förstår,
har konsumentkommittén inte tagit någon
defintiv ställning till denna redogörelse
eller för egen del dragit några
slutsatser som vissa talare här tror sig
kunna utläsa ur rapporten. Läser man
denna lägesrapport — även jag kan anse
den svårläsbar — skall man finna
att här görs ett försök att presentera
en systematisk och metodisk uppläggning
för hushållsundersökningar, vilkas
resultat man hoppas inte bara skall
vara till nytta för konsumentupplysningen
i dess mera trängre bemärkelse
utan också skall kunna tjäna såsom
underlag vid bedömandet av socialpolitiska
åtgärder av olika slag,
vid bedömandet av vad som kan göras
för att förbättra bostadsförhållanden
och vid avgörandet av hur
man skall få bästa användning av bostadstilläggen
exempelvis. Kommer sådana
fördjupade hushållsundersökningar
till stånd, skall man kunna dra den
nyttan av dessa utredningar. Det är väl
inte fel att man försöker att på ett
mera systematiskt och metodiskt sätt
än tidigare skissera utgångspunkter för
dessa utredningar. Märkvärdigare tror
jag inte att det är. Jag har inte någonstans
i lägesrapporten kunnat finna att
man skall direkt dirigera konsumen -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

terna. Jag är fullt övertygad om att
konsumenten, om han blir mer eller
mindre dirigerad av myndigheterna,
inte skulle hamna i ett så mycket bättre
läge än det han befinner sig i nu, när
han många gånger manipuleras med
ganska fördomsfria reklammetoder och
försäljningsmetoder av enskilda företag.
Detta vill jag starkt understryka.
Jag har dock i lägesrapporten inte
kunnat finna något som har tytt på
detta. Tvärtom har jag förvissat mig
om att det i varje fall inte är vad utredningen
själv har tolkat in i sin presentation
av denna lägesrapport.

Även om vi når vårt mål -— vilket
säkerligen måste uppnås successivt —
ökad utbildning, ökad upplysningsverksamhet
och även de lagstiftningsåtgärder
som jag illustrerade i min uppräkning
nyss, tar det tid innan det når
full effekt. Jag ser dock inte att det
finns någon annan väg att gå. Jag är
övertygad om att man även om fem år
kommer att kunna leta fram konsumenter
som gör föga rationella köp,
konsumenter som kanske i första hand
tänker på mindre elementära behov och
försummar de elementära. Men det bör
vara konsumentens rätt att handla fel.
Det är samhällets uppgift att ge en sådan
upplysning och se till att marknadsförhållandena
är sådana att konsumenten
har bästa möjliga förutsättningar
att handla riktigt och rationellt.
Väljer han ändå att inte göra det, må
det vara hans sak.

Ja, detta anförande kanske blev längre
än det hade behövt vara. Mycket har
ju redan sagts av utskottets talesman.
Jag har dock inte velat undanhålla
kammaren dessa mera principiella reflexioner.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var en aning konfunderande
för oss inom oppositionen
att först höra herr Bertil Petersson säga
att vi upprepar år ut och år in våra

synpunkter på konsumentpolitiken, vilket
skulle skada saken. Och sedan höra
statsrådet Lange påstå att det var först

1969 som folkpartiet över huvud taget
hade något intresse för konsumentpolitiken.
Jag tycker att herrarna borde ta
ett enskilt samtal för att försöka komma
överens om när det var folkpartiet
började intressera sig för konsumentpolitik.
Jag lärde mig en gång, herr Petersson,
av socialminister Gustav Möllers
fru, Else Kleen, att ”tjata hjälper”.
Jag tror att en del av folkpartiets tjat
i den här frågan har lett till visst resultat.

Vad beträffar skolundervisningen så
är ord inte detsamma som handling.
Den läroplan som träder i kraft hösten

1970 tar i mycket begränsad omfattning
upp just konsumentpolitiken. Vi
lär inte få någon ny läroplan inom överskådlig
framtid, om inte inställningen
från statsmakternas sida ändras, och
det är den ändrade inställningen jag
efterlyser.

På statsrådet Langes lustighet om
folkpartiets intresse för konsumentpolitiken
— ty något annat än en lustighet
kunde det väl inte vara —- skulle
jag vilja replikera att herr Lange tydligen
inte har varit tillräckligt intresserad
för att åhöra de diskussioner i
konsumentfrågor som vi hållit i riksdagen
eller för att läsa de motioner
som folkpartiet har väckt år ut och år
in. Jag kan som ett enda exempel nämna
att den konsumentutredning som nu
arbetar och som har i direktiven att
göra en kartläggning över hela området
föreslogs av folkpartiet i en reservation
samma år som konsumentinstitutet
förstatligades. Jag har inte kontrollerat
uppgiften, men det måste absolut vara
åtminstone tolv å tretton år sedan. Jag
rekommenderar handelsministern att
titta på den reservationen, ty i den förordas
precis vad som nu har skett, nämligen
en kartläggning över hela området.
Vi hade sparat mycket tid, mycket
pengar och mycket krafter, om vi hade
fått utredningen då.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 1»

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

.lag vill i någon mån bemöta statsrådets
ord om konsumentkommittéerna
och den sammansättning av centrala
rådet som jag kritiserade. Det liar gjorts
framställningar från de politiska kvinnoorganisationerna,
inte minst från de
socialdemokratiska, om att få vara med
och arbeta i kommittéerna, och jag vet
alt det har mottagits med mycket blandande
känslor ute i landet, när den
centrala ledningen svarat att med så
många medverkande blir arbetet så besvärligt.
Det tyder inte på någon särskilt
stor lust att bredda grunden för
arbetet. Jag tror att det är mycket viktigt
med en breddning, och jag tycker
att det är tillfredsställande att frågan
har tagits upp.

Om utredningen enligt statsrådets
uppfattning av ordförandens utsago har
tagit upp alla de propåer som framförts,
så tyder det ju på att dessa inte
är alldeles omotiverade eller dumma.
Vi är inte övertygade om att utvecklingen
inte går mot en dirigering av
konsumtionen och därmed produktionen.
även om — vilket jag tycker är alldeles
utmärkt — statsrådet nu tar avstånd
från detta. Men det har skrivits
alldeles för många artiklar av framståstående
socialdemokrater, hållits alltför
många föredrag och över huvud
taget gjorts för många yttranden från
det hållet för att vi skall vara övertygade
om att vi inte riskerar en sådan
konsumtionsdirigering. Vi fruktar
att den dirigeringen inte skulle
ge den makt åt konsumenten eller den
möjlighet att välja som vi tror att det
finns möjlighet till inom biandekonomin.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Lange sade
att oppositionen visar ett nyvaknat intresse
för konsumentupplysning, men
vi skall väl inte tolka hans ord bokstavligt.
Alla vet ju att det ingalunda är
ett nyvaknat intresse. Men om det skul -

le så vara — vilket det nu inte är —
betyder det vid, sett ur statsrådets
synpunkt, att vi är i gott sällskap. Enligt
mitt förmenande har regeringspartiet
under alla dessa år inte gjort mycket
för att få till stånd eu bredare
konsumentupplysning och för att ge
konsumenten en starkare ställning.

Statsrådet sade att jag tydligen var
beredd att tänka mig en starkare ställning
för konsumenten. Ja, naturligtvis
är jag det; jag vill ge stor makt åt konsumenten.
Jag är förvissad om att det
kan ske genom att vi får upplysta konsumenter.
Om tillfälle bereds konsumenten
att få ytterligare upplysning
kommer också konsumenten att få ett
mycket stort inflytande över de varor
som produceras och över de tjänster
som bjuds ut. Men det skall naturligtvis
vara ett fritt konsumtionsval. Vad som
behövs är upplysning och undervisning.

Nu vet vi att utredningar pågår. Vi
hoppas att de skall leda till en bättring,
men jag vill understryka vad jag
har sagt förut och vad andra har sagt,
att undervisningen måste komma tidigt,
redan i skolan. Det räcker inte med att
undervisningen ges på vissa linjer. Undervisningen
måste vara obligatorisk.
Ingen elev skall gå ut från skolan utan
att ha fått undervisning på detta område.

Sedan ett par ord om de lokala konsumentkommittéerna.
Som fru Ruth
Hamrin-Thorell sade kan det vara ganska
knepigt att komma in i dessa kommittéer.
Från början har några få utvalda
organisationer varit representerade
— andra göre sig inte besvär att
försöka få någonting att säga till om.
Detta är ganska märkligt, men det är
ju så i många situationer att man inte
vill lyssna på vad vissa grupper i samhället
har att säga utan låter dem stå
utanför; människorna där får inte tillfälle
att framföra sina åsikter.

Jag hoppas att konsumentkommittéerna
— jag återkommer till det — i en
framtid inte skall komma till på så lösa

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

grunder utan får en kommunal förankring.
Vi skulle missa mycket, om vi
inte går in för ett sådant system.

Avslutningsvis vill jag säga: Vad som
behövs är upplysta konsumenter med
stor makt, konsumenter som själva får
välja. Vi måste motarbeta att samhället
väljer åt konsumenterna.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det finns väl inte stor
anledning att förlänga den här debatten.
Jag tog till orda för att rätta till
ett missförstånd som jag tror att fru
Hamrin-Thorell gjorde sig skyldig till.

Det har inte alls, fru Hamrin-Thorell,
undgått mig att folkpartiet under åratal
har fört fram överbud på detta område.
Det tror jag inte har undgått någon,
i varje fall inte mig. Det var inte
den saken jag talade om utan om den
ökade förståelsen för konsumentpolitikens
principiella sidor. För att på allvar
komma till rätta med konsumentens
i vissa hänseenden bristfälliga läge i
vår marknadshushållning behövs ett
samlat grepp, och man får inte dra sig
för radikala lagstiftningsåtgärder. Jag
har redan exemplifierat vad jag menar
härmed.

Detta kallade fru Hamrin-Thorell en
lustighet. Jag vill bara säga till kammarens
ledamöter att jag faktiskt har
litet större anspråk på vad som är roligt
än att kunna beteckna detta som
någon särskild lustighet. Jag utgick från
vad herr Nyman sade, nämligen att
folkpartiets landsmöte 1969 har behandlat
dessa frågor och framlagt en samlad
syn på hur man skall komma till
rätta med dessa problem. Det var allt.

Förlåt mig, herr talman, men jag vill
slutligen säga till fru Elvy Olsson att
jag inte känner till — och det förvånar
mig om det skulle vara riktigt — att
de lokala konsumentkommittéerna, som
bl. a. ordnar sammankomster och t. o. m.
mer eller mindre offentliga möten, skulle
ha avvisat någon som ville komma
dit. Konsumentkommittéerna har också

försökt fungera som ett slags klagomurar.
De har fångat upp konsumenternas
påpekanden i olika hänseenden och försökt
föra dem vidare. Jag tror inte att
man i det sammanhanget skulle vägra
att lyssna på någon, vem det än må
vara, från en husmodersförening eller
från centerns kvinnoförbund. Jag är
alldeles övertygad om — jag vet det
förresten — att det socialdemokratiska
kvinnoförbundets medlemmar har begagnat
sig av dessa möjligheter. Jag
vill också påpeka att i ledningen för
och bland initiativtagarna till denna
verksamhet sitter en kvinna som tillhör
det socialdemokratiska kvinnoförbundet,
men jag har ingenting emot att
även fru Hamrin-Thorell för omväxlings
skull och i detta undantagsfall
gör sig till tolk för önskemål som kan
finnas i kvinnoförbundet.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte heller någon
anledning att förlänga debatten.
Jag hade dock en önskan att få säga
några ord med anledning av statsrådet
Langes yttrande. Statsrådet sade någonting
om att han har upplevt folkpartiets
inställning såsom att vi i partiet
över huvud taget inte vill tumma
på konkurrensen. Det är inte på det
sättet. Jag sade i mitt anförande bl. a.
att det är en viktig fråga för oss att
människan i konsumtionssamhället skall
ha ett fritt val, vilket kräver såväl fri
konkurrens som balans, d. v. s. samhällsinsatser
för att stärka konsumentens
ställning i en marknadsekonomi
av den struktur som den vi har i vårt
land. Konkurrens och balans är mottot
för och namnet på vår utredning, som
genomfördes med hjälp av diskussioner
år 1969. Om konsumentens ställning
skall stärkas förstår vi att det också
måste göras en hel del samhällsinsatser,
som i viss utsträckning kanske också
kan påverka konkurrensen. Men vårt
ideal är en så fri konkurrens som möjligt.

Onsdagen den 22 april 1070 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

Statsrådet ansåg även att våra förslag
var mindre imponerande. Det är
möjligt att statsrådet uppfattar dem så,
men även vi får ta hänsyn till vilka
möjligheter som finns i dagens budgetläge.
Det framhöll jag också i mitt
tidigare anförande. Utöver dessa förslag
skulle folkpartiet säkerligen ha velat
lägga fram många andra, men också
vi måste ta hänsyn till vårt lands ekonomiska
situation.

Till sist vill jag säga några ord om
lägesrapporten och de synpunkter som
förs fram i den. Jag anser att vi måste
se de synpunkter som där läggs fram
som hypoteser. I rapporten tas bl. a.
upp att hushållen befinner sig i ett underläge
gentemot producenterna, har
svårigheter att hävda sina egna intressen,
har resursbegränsning när det gäller
tid och pengar. Det är nog riktigt
och just därför behöver hushållens situation
utredas. Vi skall emellertid ha
klart för oss att det är hypoteser. Marknaden
kanske fungerar betydligt bättre
än vi tror, herr statsråd. Hushållen är
kanske inte så orationella i sitt val som
vi tror. Vi har för litet underlag för
bedömningar. Kanske företagen genom
sina informationer och sin produktutveckling
kan uppväga en del av dessa
brister. Det har gjorts en undersökning
i dagarna av ekonomie licentiat Bengt
Sandkull. Han visar att marknaden
fungerar bättre än vi ofta tror. Han
kanske har rätt. Någon har frågat: År
det mygg eller elefanter som detta problem
rör sig om? Vi vet inte, men vi
har hypoteser. Låt oss se vad konsumentutredningen
kommer fram till så
får vi diskutera ytterligare. Vi har velat
lägga fram vår syn på många av
dessa problem precis som man har
gjort i lägesrapporten. I vissa avseenden
delar vi inte lägesrapportens problemsyn.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var fru Hamrin -

Thorell som uppfordrade mig till en
replik. Hon talade om för mig att hon
hade lärt sig av en statsrådinna att tjata
hjälper. Det är möjligt, men jag tror
nog att man då skall tjata med en aning
fantasi, och det kan man inte med bästa
vilja i världen säga att de här folkpart
imotionärerna gör. I regel tar man
upp verkens petitaframställningar som
inte har blivit biträdda vid bedömningen
i Kungl. Maj :ts kansli. Jag vill ge
det goda rådet, om det nu hjälper, att
sådana motioner inte har stora förutsättningar
för framgång i statsutskottet.
Om man däremot, som jag också sade
i mitt tidigare inlägg, lägger fram seriösa
förslag, har man rätt stora möjligheter
att vinna gehör. Detta har ju
visat sig vid behandlingen av ett flertal
ärenden i statsutskottets femte avdelning
under den här våren. Jag kan
nämna föreningen Norden och — som
jag sade tidigare — glasindustrin. Vi
prövar alltså frågorna på ett sakligt
sätt. År förslagen väl underbyggda, vinner
de gehör. Men vi har inte stor förståelse
för förslag som enbart tar upp
petitaframställningar vilka icke har
kunnat bifallas vid den allmänna bedömningen
i kanslihuset.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Men herr Petersson kan
väl ändå inte påstå att den motion,
som folkpartiet lagt fram i år och som
omfattar en mängd sidor, uteslutande är
en upprepning av petita från konsumentinstitutionerna.
Den innehåller ju
hela vår principiella syn på konsumentpolitiken
inför 1970-talet. Herr Petersson
måtte inte ha läst den ordentligt,
när han gör ett så besynnerligt påstående.

Beträffande den andra motionen har
vi ju blivit beskyllda för att ha gjort
den alldeles för lång och omfattande.
Den skulle innehålla synpunkter som
inte borde läggas fram i en riksdagsmotion
utan på andra sätt. Herrarna

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

får väl ändå försöka ta ställning till
de förslag som har lagts fram och komma
överens om vad man skall diskutera.
Vi diskuterar inte alls bara en uppräkning
av petita.

Till herr statsrådet vill jag säga: Fattas
bara att man till och med vid de
offentliga möten som konsumentkommittéerna
anordnar skulle vägra folk
att komma in och höra på. Men jag vet
bestämt att den kvinnliga socialdemokrat
i det centrala rådet, som statsrådet
själv hänvisade till, åtminstone på
en plats har varit mycket ointresserad
av att även låta den socialdemokratiska
kvinnoklubben bli representerad, av det
enkla skälet att då också andra politiska
kvinnoorganisationer kommer
med — och det vill vederbörande inte.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Hamrin-Thorell att vi skall hålla isär
begreppen. Vad jag har talat om här,
när jag var inne på att man skulle
vara litet försiktig med att år efter år
komma med samma framställningar,
gällde de tre reservationerna där man
begär ökade anslag utöver departementschefens
förslag.

Jag har icke i det här sammanhanget
talat om någonting annat, och då
gäller nog i allt väsentligt vad jag har
anfört i mina tidigare inlägg.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Handelsminister Lange
hade ett ur vissa synpunkter mycket intressant
anförande. Inledningen var
kanske inte så helt lyckad. Han försökte
ta upp en diskussion om vem som
vill mest och har önskat mest i fråga
om aktiv konsumentpolitik. Det skulle
herr Lange ha avstått från att ge sig
in på. Ingen kan ju påstå att herr Lange
varit någon stor och drivande kraft när
det gällt att skapa en aktiv konsumentpolitik
i detta land. Det är mest i an -

föranden av olika socialdemokratiska
politiker som den väldiga aktiviteten
har tagit sig uttryck. Från oppositionens
sida har man också redan här bemött
herr Lange, så jag skall endast ta
upp någon enda liten punkt.

Herr Lange sade att folkpartiet inte
rest några andra krav än t. ex. i fråga
om upplysning och i någon anslagsfråga.
Samtidigt sade herr Lange att de
förslag som presenterats från folkpartiets
sida är bra. Eftersom dessa förslag
i stort sett innehåller det som sedan regeringen
har kommit med i fråga om
konsumentskyddslag, kan det inte vara
så enkelt och så litet som föreslagits
från folkpartiets sida.

Herr Lange tog oförsiktigt upp också
en annan punkt, nämligen att regeringen
nu äntligen skall sätta till en utredning
om vilka konsekvenser för tryckfriheten
det skulle bli om man stoppade
reklam för alkohol.

Redan för ett par år sedan var riksdagen
överens om att be att få ett klarläggande
här. Herrar Kling och Sträng
sade att det inte går, tryckfrihetsförordningen
lägger hinder i vägen. Min
första kommentar var då att det inte
räcker att två statsråd säger att det inte
går, utan här måste vi få ett klarläggande.

Från folkpartiets sida tog vi upp
denna sak upprepade gånger, senast vid
vårt landsmöte, och sade att vi begär
en statlig utredning för att klarlägga
dessa problem.

Nu har regeringen gått med på det.
Jag beskyller inte herr Lange för att
göra något felaktigt när han går med
på folkpartiets krav. Jag tycker dock
han skulle vara försiktigare när det
gäller att framhäva den soicaldemokratiska
regeringens stora aktivitet på dessa
områden.

Herr Lange sade att biandekonomin
ibland fungerar bristfälligt. Jag ber att
av fullt hjärta få instämma i detta. Det
iir ett direkt erkännande ifrån regeringens
sida att den kritik i stora delar
måste vara riktig som bl. a. från vårt

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut for konsumentfrågor, in. in.

håll riktats emot den ekonomiska politik
socialdemokratin för.

Det är nämligen inte så enkelt att
konsumentpolitik bara är de saker som
diskuteras i detta statsutskottsutlåtande
eller i de propositioner och motioner
som är knutna till frågan om eu ny
konsumentlag etc. Det gäller också en
rad andra saker. Om man skall ha en
konsumentvänlig politik måste man
framför allt se till att samhällsekonomin
är i halans. Det som drabbar konsumenterna
hårdast är när denna ekonomi
kommer i obalans.

Jag skall inte ge mig in på att i detalj
skildra läget i dag. Jag erinrar bara
om att situationen är sådan att vi har
en fruktansvärd brist på kapital, därför
att det har varit nödvändigt att
strypa kreditgivningen. Detta kommer
både direkt och indirekt att drabba en
rad konsumenter, därför att många
företag inte får möjlighet att utvidga
på ett sätt som skulle ur konsumenternas
synpunkt vara önskvärt. Samhällsekonomi
i obalans, vad leder det till?
Jo, det leder också till prisstegringar.
De senaste månaderna har verkligen visat
att de spådomar som finansministern
kom med i finansplanen redan är
felaktiga. Prisstegringarna kommer att
visa en så oroväckande utveckling under
detta år att man måste ställa frågan:
Vem är det som råkar i kläm? Jo,
det är givetvis konsumenterna. Men,
herr talman, jag skall inte gå in på de
frågorna ytterligare.

Vidare var herr Langes anförande intressant
ur en annan synpunkt: Är det
så att socialdemokratin håller fast vid
att man skall ha t. ex. ett antal statliga
övertyckare som skall tala om vad
konsumenterna egentligen skall köpa,
bör köpa etc.? Eller är det så att man i
stället skall tänka sig att konsumenterna
med bland annat statens medverkan
skall bli så upplysta, att de i stort sett
kan klara sig själva med den information
som då ges och med den lagstiftning
som är nödvändig och som jag
inte skall gå in på i detta sammanhang?

2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 1

Herr Lange hade ett uttryck där det låg
eu viss kritik i tanken att hushållen
ändå vet bäst. Detta var nog ändå fel,
tyckte herr Lange. Men sedan poängterade
herr Lange att lian ändå var tveksam
om lämpligheten av att dirigera
hushållen. I den debattsituation vi befinner
oss i tror jag att det skulle vara
nyttigt om man från socialdemokratiskt
håll verkligen tog bladet från munnen
litet mera än vad man nu har gjort.

I vilken situation är vi? Jo, det har
blivit allt populärare att försöka kritisera
ihjäl det system som bygger på
upplysta konsumenters fria val mot
bakgrunden av de insatser staten skall
göra. Vi påstås ju vara slavar under
den sociala miljön, och våra möjligheter
att förnuftigt välja är väldigt begränsade,
och vi sägs ju vara manipulerade
av alla möjliga intressen så att
våra möjligheter att själva bedöma riktigheten
av våra köpvanor försvinner
helt och hållet. Det är framför allt
kommunisterna och vänstersocialistiska
riktningar som driver sporten att förklena
det Sverige som vi har i dag, men
det allvarliga är att detta också trängt
in i det socialdemokratiska lägret. Jag
påstår inte att alla socialdemokrater
har denna uppfattning, långt därifrån.
Det vore intressant att genom herr
Lange få en precisering från regeringens
sida härvidlag. Att en del av de
framförda argumenten slår ihjäl varandra
spelar mindre roll.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag slå fast att den
uppfattning som rådde under vissa perioder
under 1800-talet, att allt skulle
ordna sig till det bästa om man lät
ekonomin, näringslivet och individerna
sköta sig på egen hand, den uppfattningen
led ju mycket snabbt nederlag,
och det skulle inte löna sig att hävda
den i dagens läge. Statsmakterna har en
mycket stor uppgift att dra upp de ramar,
inom vilka konsumenterna kan få
en chans att verkligen fritt och efter
gott omdöme välja, och att dra upp de
gränser inom vilka näringslivet då har

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

att verka. Det gäller en rad olika områden.
Jag behöver inte erinra om att
vårt parti väl var det första i detta
land som verkligen krävde en monopol-
och kartellagstiftning, just därför
att det finns tendenser till att omintetgöra
en fri konkurrens, som ju måste
syfta till att ge konsumenterna en god
möjlighet att få bra varor till ett lågt
pris. Jag skulle kunna räkna upp en
rad andra saker som det är nödvändigt
att statsmakterna ger sig in på, men vi
får behandla detta när den andra propositionen
kommer på riksdagens bord.
Jag vill bara erinra om att alla dessa
saker har vi under flera år krävt från
folkpartiets sida. Vi säger att det finns
möjligheter för statsmakterna att hjälpa
konsumenterna så att ett fritt konsumtionsval
verkligen blir meningsfyllt. Å
andra sidan finns det meningsriktningar
som säger att det inte går. Vi är så
genommanipulerade av onda krafter att
det inte finns någon möjlighet att rädda
biandekonomin, sägs det. Där finns
en avgörande skillnad i synsätt. Jag anser
att socialdemokratin här har en
verklig uppgift att litet klarare tala om
var man står. Är man villig att ta en
strid med den falang inom det egna
partiet som har en mycket stor svaghet
just för tanken att konkurrens och fritt
konsumtionsval endast kan åstadkommas
i ett alltmer socialistiskt samhälle
med statliga övertyckare om vad
konsumenterna skall eller inte skall
göra?

Man kan iaktta den kolossala skillnaden
i inställning när det gäller oerhört
stora frågor som vi individer har
att ta ställning till. För politikerna är
det naturligt att hänvisa till de politiska
valen. Vi är alla överens om att den
oerhört viktiga frågan hur den enskilde
skall välja, den kan staten aldrig lägga
sig i. Demokratin vilar ju på andra
förutsättningar, på den punkten är vi
alla överens. Men vi är samtidigt överens
om att partierna måste göra insatser
delvis med hjälp av ett statligt eko -

nomiskt stöd för att informera väljarna
om de olika alternativ som finns.

Ta till exempel frågan om kulturens
yttringar. Numera är vi väl alla överens
om nödvändigheten av att det redan i
skolan finns en undervisning som gör
att människor verkligen inte bara
anammar det sista skriket i fråga om
kulturyttringar, utan att man har en
chans att välja mer omdömesgillt. Tyvärr
anser jag fortfarande att utbildningen
lämnar mycket övrigt att önska,
men principiellt är vi ändå överens om
sådan undervisning i skolan och om
den personliga friheten.

Ett annat exempel är yrkesvalet. Det
fanns visserligen en tid då det i det
socialdemokratiska partiprogrammet
stod att medborgaren är skyldig att ta
den arbetsuppgift som samhället anvisar
vederbörande. Men den punkten
är struken. Nu är vi alla överens om att
det är orimligt att det skall finnas statliga
tyckare som bestämmer yrkesvalet
för människor, vilket är en så viktig
fråga. Att det däremot skall finnas upplysning
och information för att vederbörande
skall kunna göra ett riktigt val
är vi alla överens om.

När det gäller frågan om religion
skall jag inte dra upp sambandet stat—
kyrka. Allt fler är på det klara med
att den enskilde själv skall få avgöra
om han vill tillhöra en kyrka eller inte.
Det är andra förhållanden nu än under
stormaktstidens kyrka i Sverige. Det inser
också kyrkan själv.

Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning,
men det är så självklart att vi
alla är överens om att det finns en rad
områden där det inte får finnas några
som helst möjligheter för statliga instanser
att bestämma hur den enskilde
individen skall handla. Det intressanta
är emellertid att det finns politiska riktningar
som anser att det är riktigt med
en dirigering när individen skall välja
varor och tjänster. Det visar att man
på allvar från politiskt håll måste ta
upp den frågan och ställa den i ett stör -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag (ill statens institut för konsumentfrågor, m. m.

re sammanhang. Det iir inte barn fråga
om anslag hit och dit utan om en principinställning.

För någon tid sedan stod följande att
låsa i den socialdemokratiska tidskriften
Tiden: ”Konsumenternas intressen
måste representeras av samhället.” 1
sammanhanget framgick det alldeles
klart att med samhället menades staten.
Den som läste den artikel där detta
uttalande ingick kunde inte komma
ifrån att här låg det statliga övertyckarsystemet
farligt nära. På socialdemokratiskt
håll citerar man med
stor förtjustning fransmannen ServanSchreiber.
Jag vill ställa ett uttalande
av honom mot det socialdemokratiska i
Tiden. Han säger: ”Många intellektuella
klandrar konsumtionssamhället, men
i själva verket kritiserar man konsumenternas
fria val. En elit som anser
sig känna sanningen tror sig ha rätt att
påtvinga alla sin egen smak.” Ja, just
det. Det finns politiska riktningar även
i vårt land som tycker att de vet bäst,
när det gäller konsumenterna. Det skulle
vara välgörande om man från socialdemokratiskt
håll på allvar tog upp denna
debatt. Jag föreställer mig nämligen,
herr statsråd, att vi har ett gemensamt
intresse i att försvara principen om
konsumenternas fria val. En del av vad
herr Lange yttrade här gav också intryck
av att han helt höll med om detta,
men samtidigt visade han — som jag
redan påpekat — en viss tveksamhet.
Jag tycker därför att herr Lange borde
begagna tillfället att klart deklarera hur
han ser på dessa saker, eftersom man
inom socialdemokratin ändå vacklar
en hel del. Det är möjligt att det på en
del håll finns en viss rädsla för att
stöta sig med vänsterfalangen och att
man därför inte vill ta på sig upplysningsplikten.
Men frågan är om det
inte just här finns en uppgift för politikerna
som man kan karakterisera
som konsumentupplysning om konsumentpolitik
och marknadsekonomi och
betydelsen av ett fritt konsumtionsval.

Vi har som politiker en plikt att kri -

tisera det som vi anser fel. För oppositionen
iir det givetvis eu av de väsentligaste
uppgifterna, men jag skall inte
la upp tiden med att lägga ut texten på
den punkten. Som politiker har vi också
plikten att kritisera snedvriden kritik.
Det är den uppgiften som många
socialdemokrater inte är intresserade
av. Det vore därför bra om handelsministern
ville begagna tillfället att nu ge
en litet mer principiell deklaration än
den han lämnat här. Jag förmodar att
det är frestande för honom att hänvisa
till en del tidigare uttalanden, t. ex. till
vad han sade på den socialdemokratiska
partikongressen, men jag föreställer
mig att riksdagen inte skulle känna sig
trädd för nära om ett statsråd i en så
avgörande fråga som denna tog tid att
i riksdagen deklarera vilken uppfattning
han har.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Det är en särskild sak
som gör att jag blandar mig i debatten.
Jag känner mig inte uppkallad till ett
kritiskt inlägg på grund av vad som
sagts i den allmänna debatten här i
kammaren; jag undantar då herr handelsministerns
anförande som kräver
ett visst bemötande.

Det är andra ting som har oroat mig:
närmast den förkunnelse på konsumentupplysningsområdet
som på senare tid
framkommit, en förkunnelse som drivits
med en trosvisshet som kan försätta
berg och som kan befaras mer eller
mindre bli statsmakternas officiella linje.
Jag tänker närmast på konsumentutredningens
s. k. lägesrapport, som tidigare
omnämnts i debatten.

Jag är positivt inställd till konsumentupplysning.
Även jag har lärt mig en
del under de år som gått. Det massproduktionssamhälle
som vi lever i behöver
kunniga upplysta konsumenter,
och de statliga organen på detta område
fyller otvivelaktigt en viktig uppgift.
Men de verkligt engagerade konsumentupplysarna
driver en extrem linje, när

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

de menar att det fria konsumtionsvalet
satts ur spel eller i varje fall håller på
att sättas ur spel. Det verkar — jag har
samma intryck som herr Dahlén —
som om man från det hållet inget hellre
vill än att styra konsumtionen och därmed
även produktionen och importen.

Terminologin i lägesrapporten förefaller
mig absolut obegriplig. Den kan
inte sväljas av oss vanliga konsumenter.
Förkunnelsen sker på ett språk som
ligger skyhögt över de vanliga människornas
huvuden. Jag skall tillåta mig
ett par citat: ”Genom att de primära
målen för hushållets verksamhet definieras
på individnivå i termer av den
enskilda människans grundläggande behov
får den hushållsekonomiska analysen
cn helt annan karaktär än den traditionella
samhälls- eller företagsekonomiska
analysen, i vilken målen med avseende
på de enskilda individerna endast
beskrivs på samlad nivå som marknadsprissatt
försäljning eller resursåtgång.
”

Ett annat citat: ”Genom kontinuerliga
studier av resursutnyttjande och resursutveckling
i hushållsledet kan ökade
förutsättningar skapas för en systematisk
och målinriktad behandling av
de resursfördelningsproblem som sammanhänger
med en bristande anpassning
av samhällsutvecklingen till de enskilda
människornas mål och medel.”

Det är ett mixtum compositum av
osmält civilekonomvisdom och valpropaganda.
Handelsministern, som är en
älskvärd och vänlig man, menar att man
skall tyda allt till det bästa. Det kanske
man skall göra!

På vanlig svenska måste man nog
tolka det anförda så att utredarna vill
att samhället skall objektivt bestämma
hur det vill att konsumenterna skall
handla. Sedan måste man också ha någon
som undersöker och kontrollerar
hur konsumenterna utövar det handlingsmönster
som samhället har fastställt.
Men vem är samhället? Jo, det är
— som herr Dahlén nyss sade — de
auktoriserade tryckarna på högsta nivå

som utformar handlingsmönstret. Om
detta inte är en form av dirigering, herr
Lange, vet jag inte vad som menas med
dirigering.

Herr talman! Som gammal tjänsteman
i en näringsorganisation vill jag
gärna säga — det har inte sagts förut
här i dag — att företagen genomgående
strävar efter att tillgodose konsumenternas
intressen på bästa sätt. Hela verksamheten
går ut härpå. Näringslivets
livsluft är förtroende. Det gäller att skapa
förtroende för produkter och tjänster,
det ligger i företagens eget intresse.
Utan förtroende kan ett företag inte
existera på längre sikt. Det måste sägas
i denna debatt om konsumentupplysning
— man vill så gärna glömma bort
det. Kunden — med stort K — spelar
trots vad man säger en dominerande
roll för produktion och marknadsföring.

Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka
den förhoppningen att handelsministern,
statsrådet Lange, vid utarbetandet
av den kommande propositionen
om utbyggnaden av den officiella konsumentupplysningen
hyfsar till ekvationen
under hänsynstagande inte bara
till konsumenterna utan även till näringsföretagen
och till vårt lands plats
i en internationell marknadsekonomi.
Att konsumenten skulle vara utlämnad,
som det har sagts, är en våldsam överdrift.
Ett blivande nytt konsumentverk,
det samlade greppet, herr handelsminister,
skapar ingen ny himmel och
ingen ny jord.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag skulle här vilja anföra
några kompletterande synpunkter
med anledning av herr statsrådet Langes
inlägg. Inledningsvis vill jag säga
att jag är litet bekymrad över att herr
statsrådet Lange sade att de propåer
som under hand skulle kunna komma
fram till konsumentutredningen som en
konsekvens av den diskussion som nu
förts inte kunde nå fram. Jag hoppas

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

självklart att hela dagens debatt är av
intresse för utredningen även utan tillläggsdirektiv
eller utan något överlämnande
av de aktuella motioner som det
enligt min mening vore rimligt att utredningen
fick ta del av i sin helhet.

Herr statsrådet Lange talade vidare
om att ändra konsumentens situation,
och det var en formulering som också
jag, herr talman, vill beröra. Litet senare
i sitt anförande tog statsrådet upp
att man inte borde betrakta den pågående
konsumentutredningens diskussioner
som dirigerande och menade att
detta var en felaktig syn. Men när statsrådet
säger att det här gäller att ändra
konsumentens situation, verkar ju detta
vara ett uttryck för förmyndarmentalitet,
och jag håller med herr Dahlén om
vad han sagt i sitt konkreta resonemang
om dessa problem. Vi i moderata .samlingspartiet
anser att människorna väl
vet sina egna grundläggande behov och
att ett statligt konsumentverk inte fyller
något syfte från denna synpunkt.
Jag tycker att statsrådet går en aning
för långt när han säger att konsumenten
är helt utlämnad. Är inte detta en överdriven
hjälplöshet? Det finns ju så
många saker i vårt moderna samhälle
som bidrar till möjligheterna att göra
en riktig konsumtion, inte bara tidningar,
reklam, TV och radio, utan det finns
många andra sätt att hjälpa oss på detta
område. Jag tycker inte att denna
hjälplöshet bör överdrivas.

Jag vill vidare, herr talman, se litet
grand på utredningens organisation
med anledning av att herr statsrådet
Lange tog upp frågan hur den skulle
byggas ut med olika områden. Slår vi
upp kapitel 4 i lägesrapporten om konsumentverket
och ser på den organisatoriska
delen, finner vi att det inte
står någonting nämnt om antalet befattningshavare
eller om kostnaderna.
När vi här får höra om de olika utredningar
som kan inbegripas i konsumentpolitiken
— det är här t. o. m. fråga
om glesbygdsutredningen och bostadsutredningen
när det gäller van -

vård av bostadshus och även vissa avsnitt,
vad jag kan förstå, beträffande
bostadens utformning från konsumentens
synpunkt vilka problem är föremål
för prövning av boendeservicekommittén
— får vi en känsla av att det
här gäller en byråkratisk mammutorganisation.
Det är verkligen viktigt att
utredningen, när den tar ställning till
dessa konkreta problem, så fort som
möjligt får klart för sig hur personalorganisationen
skall utformas. Statsrådet
ger ju dessutom uttryck åt en klar
inställning när det gäller uppbyggnaden
av organisationen, att denna också skall
omfatta den internationella samverkan.
Jag är tacksam för vad han här i dag
redovisat, eftersom jag tagit upp frågan
om samverkansproblemen på det
internationella planet och glad för att
det kommer att bli en väsentlig punkt,
vilket man inte kan se någonting om
i lägesrapporten.

Avslutningsvis vill jag bara säga att
jag tycker att det är litet väl friska
grepp, när herr Lange talar om att ingrepp
på företagssidan är någonting
som den socialdemokratiska regeringen
inte drar sig för. Jag anser att ensidighet
i det konsumentpolitiska handlandet
måste vara av ondo, och herr Langes
formulering är alldeles för sträv.
Konsumentens fria val bör vara en riktpunkt,
och den riktpunkten har jag och
moderata samlingspartiet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag blev litet oroad av
herr Dahléns instämmande. Det brukar
jag bli när herr Dahlén instämmer
i vad en talesman för regeringen har
sagt, för därefter brukar omedelbart
följa en tolkning i herr Dahléns egna
ord av hur han uppfattat vad som sagts.
Den överensstämmer de allra flesta
gånger inte ett dugg med den mening
som regeringsledamoten velat framföra.
Nu råkade jag inte ut för detta den
här gången. I stället uppbyggde herr
Dahlén kammaren med en svepande re -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

dogörelse över valfriheten här i landet,
från konsumentens valfrihet till religionsfriheten,
och ingenting av detta
fick tummas på. Jag skall inte följa honom
där. Han får gärna fortsätta, men
jag tror inte att det är något konstruktivt
bidrag till en debatt om vad som
behöver göras för att öka konsumentens
valfrihet, ty det är ju vad vi tar
sikte på.

Jag vill inte alls instämma med herr
Dahlén om att man kan uttrycka sig
så onyanserat om förhållandena i dagens
samhälle som att hela vår hushållning
bygger på konsumentens fria val.
Om konsumenten verkligen vore i en
sådan situation att han hade den erforderliga
överblicken och möjligheterna
att göra ett fritt val, skulle vi ju inte
behöva någon konsumentpolitik alls.

Jag måste säga att vi tar sikte på att
ändra konsumentens ställning, ge honom
ett större mått av kunskaper och
samtidigt skydda honom från att bli
manipulerad av en felaktig reklam eller
andra otillbörliga marknadsföringsmetoder.
Jag hade ju en hel lista, där
jag räknade upp vad som kunde vara
delreformer på vägen att förbättra konsumentens
läge och göra det möjligt för
honom att uppbära den roll i ekonomin
som den klassiska liberalismen utgick
ifrån att han spelade. Vi skulle
inte behöva någon näringsfrihetslagstiftning
mot skadlig monopolverksamhet,
om inte sådana företeelser förekom,
det tror jag alla inser.

Jag har aldrig sagt att någon myndighet
skall bestämma och föreskriva
hur konsumenten skall uppträda, däremot
ge honom råd och gärna uttala en
uppfattning om vad man tycker kan
vara bäst för honom själv. Därmed är
han ju inte dirigerad, än mindre manipulerad.
Man kan ge honom en tankeställare,
göra det möjligt för honom,
om rådet är sakligt grundat, att tillvarata
sin egen situation bättre.

Jag har heller ingen anledning att
ta upp en polemik mot uppfattningar
som jag inte hört någon ge uttryck åt,

herr Dahlén. Det tycker jag nog att
riksdagens tid och vår tid i dag är litet
för dyrbar för att jag skulle göra.

Jag vill säga till herr Gösta Jacobsson
att så väl beställt är det faktiskt inte
att näringslivet uteslutande inriktar
sig på att skapa ett förtroende hos konsumenterna
och vill arbeta i en förtroendefull
miljö. Jag skulle vilja vända
på det hela med den tillspetsning som
jag vet att jag gör mig skyldig till för
att få det hela klart. Jag tror ibland
att näringslivet vill skapa förtroende
för vad det vill sälja — det tror jag
visst — förtroende för miljöfördärvande
tvättmedel, förtroende för drivmedel
som alstrar giftiga gaser samt förtroende
för praktbokverk, som man vill
pracka på konsumenten och som uppriktigt
sagt väl de allra flesta egentligen
tycker är innehållsmässigt ganska
värdelösa. Jag vet att detta inte är en
uttömmande beskrivning av näringslivets
ambitioner. Men många gånger —
det lär ingen kunna bestrida — är det
dylika yttringar av näringslivets verksamhet
som konsumenterna upplever.
Det är detta vi vänder oss emot och vill
undanröja.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange sade att han
inte skulle ta upp någon polemik mot
uppfattningar som ingen hade framfört.
Riksdagens tid var för dyrbar för att
användas till sådant. Vill herr Lange
med detta yttrande göra gällande att
han inte känner till de saker som flera
talare här har tagit upp i dag och som
är verkligt oroande med tanke på möjligheten
att öka konsumentens frihet?
Menar herr Lange att det är en debatt
som helt plötsligt har uppfunnits i första
kammarens talarstol? Vet inte herr
Lange att det pågår en mycket intensiv
debatt, där även en del socialdemokrater
befinner sig i det läget att vi verkligen
kritiserar dem? De har själva ställt
sig i den situationen. Det är klart att
herr Lange vet detta. Det vore ju orim -

Onsdagen ilen 22 april 1!)70 fm.

Nr 1»

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

ligt om ett statsråd inte skulle känna
till hela debatten om marknadsekonomin,
biandekonomin, konsumtionssamhället
och talet om manipulationer, alla
de ord som virvlar runt i debatten.
Självfallet vet statsrådet detta.

Det intressanta är att herr Lange inte
riktigt vågar gå i närkamp med dessa
problem, eftersom de är besvärliga. Det
finns inom hans eget parti människor
som inte är säkra på om de synpunkter
som herr Lange ändå framförde i sitt
inlägg här är de riktiga. Herr Lange
sade ju så. Nu vill jag slå fast — det
hoppas jag att herr Lange inte tar tillbaka
— att det gäller att öka konsumentens
valfrihet. Herr Lange har inte sagt
att några myndigheter skall bestämma
utan endast att de skall ge råd. Utmärkt!
Då är vi precis på samma linje. Jag
hoppas alltså att mitt instämmande här
inte skall leda till att herr Lange finner
det besvärande.

Konsumenten skall inte vara dirigerad,
än mindre manipulerad. Allright,
då är vi överens om det. Men då, herr
Lange, krävs det verkligen att man även
använder riksdagens talarstol för att
kritisera det som vi tydligen nu är överens
om är oriktigt såsom beskrivning av
hur en blandekonomi eller marknadsekonomi
— vad man nu vill kalla det
—- som fungerar väl skall uppföra sig.
Vi är överens om att det inte är bra
såsom det nu är och att det skall förbättras.
Grundprincipen om konsumentens
fria val finns det ingen anledning
att ta avstånd ifrån. Jag hoppas alltså
att vi även efter ett eventuellt nytt inlägg
från herr Lange är överens härom.
Men då behöver vi föra en debatt om
det.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Om herr Dahlén är
överens med mig nu på några punkter,
hoppas jag att han också kan följa mig
när jag säger att vi har att se fram emot
ökade ingrepp som berör produktion
och varudistribution för att tillvarata

konsumentens intressen, .lag har lämnat
konkreta exempel på förestående
reformer. Jag hoppas att de lika helhjärtat
skall vinna anslutning hos herr
Dahlén som mitt påpekande om att vi
vill stärka konsumentens ställning och
ge honom den valfrihet som han i dagens
samhälle och i dagens hushållning
inte har.

Jag har inte sett som min uppgift att
gå i polemik mot dem som till äventyrs
menar alt samhället skall styra hela produktionen,
bestämma vad som i varje
detalj skall produceras och dirigera genom
kanske ett ransoneringssystem vad
konsumenten får köpa och vad konsumenten
behöver i sin egen hushållning.

Det finns drag av en styrning av detta
slag när det gäller konsumtionen i
vissa hushållningssystem. Jag föreställer
mig t. ex. att i Kina konsumentens
valfrihet är mycket begränsad. En avsevärd
del av hela varusortimentet är där
reglerad i centrala och regionala planer,
och som en följd härav tvingas man
också till en ransonering över vida fält
av vad som står till buds och kan konsumeras.

Jag har uppriktigt sagt inte trott att
jag hade någon företrädare för en sådan
uppfattning här i kammaren, och därför
avstod jag från att ta upp en diskussion
kring detta kanske i och för sig
intressanta spörsmål. Det tror jag att
kammarens ledamöter har förståelse för,
även om jag har svårt att på den punkten
få ett erkännande från herr Dahléns
sida.

Herr Dahlén säger att det inom det
socialdemokratiska partiet finns förespråkare
för någon form av statligt ransoneringssystem
på detta område. Var
finns de, herr Dahlén? Jag vet att det
inom mitt parti finns folk som med otålighet
väntar, och det är jag glad över,
på de reformer rörande marknadshushållningen
som nu är under förberedelse
och som kanske kräver — det vill jag
inte heller utesluta — mera långtgående
reformer. Jag har emellertid inte hört
några säga att de är beredda att ta kon -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

sekvenserna av ett statligt ransoneringssystem
över hela konsumtionsområdet.
Jag har gett uttryck för min egen uppfattning
många gånger i partisammanhang
när jag har mött uppfattningar
som jag har tyckt vara kanske litet längre
gående än vad jag anser vara riktigt.
Men jag har aldrig behövt polemisera
mot en så orimlig uppfattning som den
här refererade att vi skall ha en statligt
dirigerad hushållning i alla dess detaljer.
Någon sådan polemik har jag väl
heller ingen anledning att ge mig in på
här.

Jag skulle gärna vilja höra vilka socialdemokrater
som herr Dahlén — om
han nu begär ordet för replik igen —
har talat med och som har framfört den
uppfattningen.

Nej, mina herrar och damer — jag
skulle naturligtvis ha tagit den omvända
ordningen, och jag ser att fru Segerstedt
Wiberg också tycker det -— jag har ingen
anledning att polemisera mot någonting
som inte har sagts.

Min vän och bänkkamrat herr Jacobsson
i Malmö framhöll att lägesrapporten
innehöll i detta hänseende mycket betänkliga
slutsatser, men han försummade
att ange var de slutsatserna stod att
läsa. Det kan hända att ordvalet är sådant
att man tror att det är en slutsats,
men den har inte kommit fram i lägesrapporten.
Om så är fallet, vill jag få en
hänvisning till sida och rad.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange förklarade
att han inte tänkte polemisera mot
synpunkter som anförts i Peking. Jag
har inte heller begärt detta. Jag tycker
att det hade varit bättre om vi hade
kunnat få till stånd en diskussion om
synpunkter som har anförts på mycket
närmare håll, t. ex. i den av socialdemokratiska
partistyrelsen utgivna tidskriften
Tiden, av Socialdemokratiska ungdomsförbundet
och av en del socialdemokratiska
skribenter. Men herr Lange
vill inte heller föra en sådan debatt.

Herr talman! Då har jag ingen möjlighet
att föra den — en monolog är ganska
meningslös.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Dahlén att jag inte polemiserar mot uttalanden
och citat vilkas riktighet jag
absolut inte kan gå i god för. Jag vill
veta var i Tiden, var i t. ex. ungdomsförbundets
Frihet det står att vi skall
ha ett dylikt också av mig antytt rationaliseringssystem
över hela konsumtionsområdet.
Var finns det skrivet?
Får jag besked härom kan jag besvara
herr Dahléns frågor. Annars inte.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag vill beröra två
aspekter i anledning av lägesrapporten.
Den ena gäller språket. Jag utvecklade
för en tid sedan några tankar kring det
nya planeringssystemet för försvaret
och sade då att det tycktes ha blivit en
tummelplats för dataålderns modeord.
Man uttryckte i och för sig kända förhållanden
med nya krångliga ord som
gjorde att folk inte längre visste vad
det rörde sig om. Vi har länge sagt
att jurister har präglat politiskt språk
i alltför hög grad, men nu verkar det
vara datafolk och ekonomer som för in
sina ord.

Jag tror att en liel del av det som står
i lägesrapporten inte är så märkligt,
men man använder nya begrepp om
gamla saker. Det finns en utförlig skiss
— som för övrigt också har varit publicerad
i Grönköpings Veckoblad — som
klart visar att man även på restaurang
själv måste tugga maten. Detta är i och
för sig inget märkligt, men framställd
med tillräckligt många termer blir iakttagelsen
rätt fasaväckande. Det är uttryck
för en viss ambivalens, för övrigt,
att denna lägesrapport, som är
skeptisk mot konkurrens, så uppenbart
går in för att konkurrera med just bladet
i fråga — och med framgång.

Onsdagen den 22 april 11)70 fm.

Nr 19

4!)

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

Jag tror att nyttjandet av krångliga
ord år allvarligt om det sträcker sig till
många fält. Man börjar kuckla med termer
och försvårar det som — det är vi
alla medvetna om — måste vara viktigt
för politiker, nämligen att formulera
vad vi håller på med på ett för människor
begripligt sätt. Just den marknadsföringsaspekten
på politiken blir
av större betydelse i takt med att samhället
blir mer invecklat. Då är det eu
farlig tendens att vi på område efter
område får experter som tycker att de
måste föra fram de uttryck de senast
lärt sig. Som en biprodukt vill de dessutom
på något sätt fä en avhandling.
Det är beklagligt att också konsumentsidan
råkat ut för detta missbruk av
ord. Just när det gäller den sektor där
det centrala är att gå ut till människor
och upplysa dem skall man inte ramla
in i denna trall. Det är kanske lättare
när det gäller att fördela försvarsmiljonerna.

Den andra synpunkten gäller själva
sakfrågan, men naturligtvis med reservation
för att det hela är mycket
enklare än det kan förefalla av skrivningen.
Läser man rapporten är det
svårt att tolka den på annat sätt. De
statliga åtgärderna på konsumentområdet
betraktas ofta som ett led i samhällets
konkurrenspolitik, heter det i
rapporten. Men en rad väsentliga konsumentproblem
löses dåligt eller inte
alls med konkurrensstimulerande medel,
och en traditionell konkurrenssyn
bör inte längre dominera de konsumentpolitiska
åtgärderna, anser utredningen.
Det är en kritik av konsumentpolitiken
såsom den hittills har bedrivits.
Den har inriktats för mycket på
”traditionell konkurrenssyn”. Den gamla
ekonomiska teorin ger enligt rapporten
en föga verklighetstrogen bild av
dynamiken i marknadsekonomin och
bygger på det falska antagandet att producenter
och konsumenter kan hålla
sig informerade dels om de egna behoven
och resurserna, dels om tillgång
på varor och tjänster plus andra

marknadsförhållanden som priser och
konkurrensvillkor.

Visst är det svårt för konsumenterna
alt fä överblick. Det är just därför
som behovet av konsumentupplysning
betonas på så många håll. Konsumenten
skall så bekvämt som möjligt få
tillgång till fakta och synpunkter på
varor och tjänster. I en marknad med
många nya produkter har köparen inte
personliga erfarenheter av det slag man
kunde ha i ett samhälle med få varutyper,
som var tämligen lika genom
åren.

Vi är överens om att konsumentupplysning
behövs. Men därifrån är steget
långt till att säga att konkurrensen inte
behöver ägnas så stort intresse som hittills
— på annat sätt har jag svårt att
tolka uttalandet att man hittills har ägnat
för mycket intresse åt konkurrensen.
Skall vi minska konkurrensövervakningen.
Det är tydligen inte så
viktigt längre att den fungerar. Men
har vi inte konkurrens, har vi såvitt
jag begriper bara en tillverkare — ett
statligt eller privat monopol — eller
också flera tillverkare som genom öppna
eller dolda överenskommelser inte
tävlar med varandra i pris och kvalitet
utan bara försöker få ut maximalt
av konsumenterna för just sina produkter.
Nu tolkar jag handelsministern
så att han i sin strävan att stärka konsumentens
ställning hade med aspekten
att vi måste överblicka vad som händer
i fråga om karteller och dylikt. Han
hänvisar till att om vi hade en marknadshushållning
som fungerade, så behövdes
icke andra konsumentåtgärder.

Det gäller här inte i och för sig någon
ny iakttagelse. Jag kan erinra om
att Bertil Ohlin redan någon gång på
1920-talet konstaterade att vi utan statsingripanden
skulle få en mindre liberal
ekonomi än med samhällsingripanden i
form av konkurrensövervakning och
kartellagstiftning för att skydda konsumenterna
mot skadliga konkurrensbegränsningar.

Det är märkligt att en statlig utred -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

ning nu från, som man menar, konsumentintressets
synpunkt tycker att det
är av mindre vikt än hittills med konkurrensövervakning.
Tvärtom tror jag
att det finns många tecken på att av vad
de berörda institutionerna — de som
skulle gå upp i det nya konsumentverket
— hittills gjort är det pris- och kartellnämndens
analyser av marknadsuppdelningar
och bristande priskonkurrens
som haft den största effekten
på marknaden. Det är det som har slagit
igenom mest i massmedia och som
av allt att döma påverkat företagen
mest. Företagen drar öronen åt sig, och
för konsumenten är det självfallet viktigt
och intressant att veta inom vilken
sektor konkurrensen inte fungerar och
inom vilken sektor producenterna är i
maskopi med varandra. Det är självklart
att jag som konsument blir mer
uppmärksam när jag skall köpa en
sak på en sådan marknad än när jag
köper inom en bransch om vilken jag
vet att konkurrensen fungerar. De undersökningar
som görs om marknadsförhållandena
blir alltså intressanta
för mig som enskild konsument.

Det vore mycket beklagligt och allvarligt
om vi skulle få ett konsumentverk
i linje med vad denna lägesrapport
anger, där just de funktioner som i dag
finns inom pris- och kartellnämnden
skulle tonas ner, att alltså viktiga konkurrens-
och marknadsundersökningar
inte längre skulle tillmätas samma vikt
som hittills.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson

m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
9 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-102;

Nej— 25.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. in.

in. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
9 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls pa gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 4.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 5 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava

upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
9 mom. 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å mom. 6, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson in. fl. vid punkten
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till konsumentvaruforskning och

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
9 mom. 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande mom. 7 och 8 gjorde
herr talmannen därpå propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

konsumentupplysning

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
9 mom. 7 och 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 42.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 9 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj.t hade föreslagit riksdagen
att till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 4 294 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 274, av fru Hamrin-Thorell och herr
Lindblad, samt II: 248, av herr Ahlmark
in. fl., i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
anvisa ett i förhållande till

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Kungl. Maj:ts förslag med 306 000 kronor
förhöjt reservationsanslag av
4 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:214 och 11:248, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Konsuinentvaruforskning
och konsumentupplysning
för hudgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 4 294 000
kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Bohman
(m), Axe! Andersson (fp), Nyman (fp),
Strandberg (in), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Petersson i Gäddvik (m), Mundebo
(fp), Lothigius (m), Sundman (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 4 600 000
kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ang. bidrag till Varudeklarationsnämnden

efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 12

Ang. bidrag till Varudeklarationsnämnden (Debatt

rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 9 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang bidrag till Varudeklarationsnämnden

dels de likalydande motionerna I:

214, av fru Hamrin-Thorell och herr
Lindblad, samt 11:248, av herr Ahlmark
m. fl., i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till Varudeklarationsnämnden anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 250 000 kronor förhöjt anslag av
1 250 000 kronor,

dels de likalydande motionerna /:

215, av herr Helén m. fl., och 11:250,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge anhållan att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att berörda myndigheter i lämpligt
forum måtte taga initiativ till en
internationell dokumentationscentral
för varufakta,

dels ock de likalydande motionerna
1:742, av fru Hamrin-Thorell, och 11:
855, av herr Ahlmark, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om initiativ för att påskynda
uppbyggandet av en internationell
dokumentationscentral för varufakta.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 1 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:742 och 11:855 samt 1:215
och 11:250, de två sistnämnda i vad
de avsåge internationell dokumentationscentral
för varufakta.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 8 och 9 betecknade reservationer.

I reservationen 8, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Wikström
(fp), Mundebo (fp) och Eriksson i Arvika
(fp) ansett, att utskottets yttrande

i viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, alt riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till Varudeklarationsnämnden för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
1 250 000 kronor.

I reservationen 9, beträffande internationella
dokumentationscentraler, hade
herrar Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Wikström (fp), Mundebo (fp) och
Eriksson i Arvika (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:742 och
11:855 samt 1:215 och 11:250, de två
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
en internationell dokumentationscentral
för varufakta.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 8 och 9.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 8 be -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

tecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
12 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende mom. 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
Punkterna 13—23
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 24

Lädes till handlingarna.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1970/71 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden
för den 2 januari 1970, föreslagit riksdagen
att

1. godkänna de ändringar av grunderna
för förbättringslån och invalidbostadsbidrag
som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas med högst 100 000 000
kronor under vart och ett av åren
1970 och 1971,

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid behov
besluta om ökning av den under
2 upptagna ramen för långivningen
under år 1970,

4. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och för en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

5. medgiva, att ramarna för bostadslån
för nybyggnad finge bestämmas
med utgångspunkt i följande antal lä -

genheter år 1970	89 000
it	1971	87 000
it	1972	60 000
it	1973	50 000
it	1974	50 000,

0. medgiva att Kungl. Maj:t finge
meddela bestämmelser om projektreserv
för åren 1971 och 1972 i enlighet

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
med vad i statsrådsprotokollet förordats,

7. medgiva, att beslut om bostadslån
för nybyggnad finge meddelas intill ett
belopp av 1 704 000 000 kronor under
år 1970,

8. medgiva, att beslut om bostadslån
till ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
finge meddelas intill ett
belopp av 170 000 000 kronor under
vart och ett av åren 1970 och 1971,

9. medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under vart och
ett av åren 1971—1975,

10. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
de under 5 och 8 upptagna ramarna
för långivningen såvitt gällde år 1970
samt de under 7 och 9 upptagna ramarna,

11. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i fråga om villkoren
för bostadslån och tomträttslån,

12. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar av bestämmelserna
om markförvärvslån,

13. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa a.

till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor,

14. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder för budgetåret 1970/71
anvisa

a. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
1 650 000 000 kronor,

b. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett
investeringsanslag av 1 000 kronor,

c. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor,

15. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande för budgetåret 1970/
71 anvisa ett investeringsanslag av
9 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
48, av herr Högström m. fl., och II: 55,
av herr Bergman m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t

a. om en kartläggning av trångboddheten,

b. om ytterligare åtgärder i syfte att
häva trångboddheten,

dels de likalydande motionerna I:
80, av herr Werner, och II: 89, av herr
Hermansson in. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning och förslag
om att statliga lån endast kunde
givas till sådana hus som byggdes på
samhällsägd mark,

dels de likalydande motionerna I:
138, av herr Olsson, Johan, m. fl., och
II: 150, av fru Jonäng m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle

1. besluta, att igångsättning av småhusbyggen
inom det s. k. norra stödområdet
skulle få ske utöver den bostadsbyggnadsplan
som fastställdes av riksdagen,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t

a. uttala sig för en generösare bostadskvottilldelning
i orter inom stödområdet
och inom orter som erhölle
statligt stöd för näringslivets utveckling,

b. anhålla om utredning angående
möjligheterna att vad gällde dessa orter
lämna bostadsbyggandet helt fritt utöver
de av riksdagen fastställda planerna,

dels de likalydande motionerna I:
201, av herr Svedberg, Erik, och herr
Olsson, Erik, samt II: 238, av herr
Östrand m. fl., vari föreslagits, att riksdagen -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

a. som sin mening skulle giva Kung].
Maj:t till känna vad i motionerna anförts
om försöksvis ändrade grunder
för bostadsbyggnadsplanen,

b. skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att
besluta om för tillämpning av förordade
ändrade grunder erforderlig utökning
av ramen för bostadslån för nybyggnad
för år 1972,

dels de likalydande motionerna I:
346, av herr Bengtson in. fl., och II: 395,
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte uttala sig för
att det garanterade programmet för
åren 1972—1974 ej borde förbehållas ett
fåtal kommunblock utan fördelas över
hela landet,

2. att riksdagen måtte uttala, att vid
den regionala fördelningen hänsyn borde
tagas till det förhållandet, att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet
vore nödvändiga även på orter
som icke statistiskt sett räknades
som expansiva,

3. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för
att stimulera till en sådan ökning av
småhusbyggandet, att småhusandelen
bleve i överensstämmelse med konsumenternas
krav,

4. att riksdagen måtte besluta, att byggande
av friliggande småhus med statliga
bostadslån skulle ske fritt utöver
de av riksdagen fastställda ramarna under
uppfyllande av lånevillkoren i övrigt,

5. att riksdagen måtte medgiva, att
övre lånegränsen för statligt lån för
småhus, som beboddes av låntagaren,
finge höjas till 95 procent och till 90
procent för enskilt ägda flerfamiljshus
och godkänna vad som i motionerna
anförts angående kommunal borgen,

6. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
bostadsmiljöns betydelse för
den sociala anpassningen,

7. att riksdagen måtte besluta, att förbättringslån
skulle kunna utgå till de
låginkomstgrupper som fram till den

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
1 juli 1966 vore berättigade till sådana
lån, samt

3. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna 1:
464, av herr Bohman in. fl., och II: 536,
av herr Holmberg m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte

A. besluta,

1. att fastställa den övre lånegränsen
för statliga lån till bostadsändamål till
90 procent av låneunderlaget, oavsett
förvaltningsform,

2. att avslå Kungl. Maj :ts förslag att
till Lånefonden för kommunala markförvärv
anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor,

3. att ränta på amorteringspliktiga
tilläggslån från 1 juli 1970 skulle fastställas
till 6 procent, samt

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. uttala, att erforderliga åtgärder
borde vidtagas för att successivt öka
småhusbyggandets andel av bostadsproduktionen,
så att den motsvarade
konsumenternas reella efterfrågan,

2. hemställa om ytterligare åtgärder
i syfte att genom ombyggnad och modernisering
av det äldre fastighetsbeståndet
begränsa avgången i lägenhetsbeståndet,

3. hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
överväga och vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte att bryta den utveckling
mot produktionen av mindre lägenheter
som markerats de senaste åren,

4. hemställa om utredning i syfte att
avveckla paritetslånesystemet och finna
en ny form för bostadsbyggandets
kreditförsörjning och det statliga bostadslånestödet,

dels de likalydande motionerna I:
467, av herr Helén m. fl., och II: 533, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte

1. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1970—1974 som
mål och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet: -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
år 1970 104 000

” 1971 107 000

” 1972 110 000

” 1973 110 000

” 1974 110 000,

2. medgiva, att minimiramar och
konjunkturreserver för såväl det statsbelånade
som det icke statsbelånade bostadsbyggandet
under åren 1970—1974
innevarande år finge fördelas av bostadsmyndigheterna
för följande antal
lägenheter:

år 1970 100 000 + konjunkturres. 5 000

år 1971 100 000 + ” 8 000

år 1972 90 000 + ” 10 000

år 1973 85 000 + ” 10 000

år 1974 80 000 + ” 10 000,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av de under punkt 2
föreslagna totalramarna för åren 1970
och 1971, om utvecklingen av samhällsekonomi
och arbetsmarknad skulle göra
en sådan ökning möjlig,

4. beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,

a. att erforderliga åtgärder borde vidtagas
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket efterfrågan motiverade, med en
riktpunkt tills vidare att uppnå 40 procent
år 1974,

b. att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
borde inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bli besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik som
gåve sysselsättning utanför dessa områden,

5. i syfte att nedbringa boendekostnaderna a.

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
giva utredningen rörande konkurrensförhållandena
inom bostadsbyggandet

parlamentarisk sammansättning samt
att direktiven till nämnda utredning
måtte vidgas till att även omfatta byggindustrins
och byggmaterialindustrins
produktivitets- och prisutveckling, hur
rationaliseringsvinster bäst kunde komma
de boende till godo samt riktlinjerna
för ett permanent verksamt organ
för dessa frågor,

b. uttala, att ökad integrerad bostadsfinansiering
borde komma till
stånd med lika möjligheter för alla ifrågakommande
kreditinstitut,

c. uttala, att totalentreprenad i ökad
utsträckning borde prövas,

d. besluta, att, om icke särskilda skäl
förelåge, anbudskonkurrens i form av
öppen eller inbjuden anbudsgivning
skulle införas som villkor för statliga
bostadslån till flerfamiljshus som uppfördes
på entreprenad,

e. besluta, att låneunderlaget för statliga
bostadslån skulle höjas så att det
sammanfölle med pantvärdet,

f. besluta, att låneunderlag och pantvärde
för flerfamiljshus därutöver skulle
kunna höjas under förutsättning att
en från konkurrenssynpunkt effektiv
upphandling skett för ifrågavarande
projekt, dock att denna höjning för att
eliminera riskerna för kostnadsstegrande
effekt icke procentuellt finge
överstiga den genomsnittliga överkostnad
som redovisades för liknande projekt
inom samma region det föregående
året,

g. hemställa, att Kungl. Maj:t närmare
måtte utreda formerna för ett samordnat
statligt finansieringssystem i
form av totala årliga ramar till kommunerna
inom vilka statliga lån och
bidrag kunde erhållas för olika kompletteringsinvesteringar
som bostadsbyggandet
medförde,

6. besluta, att byggandet av styckebyggda
småhus icke skulle begränsas
av de årliga ramarna till kommunerna,

7. besluta, att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 procent mot nuvarande 4 pro -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

cent samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft från och med
den 1 juli 1970,

8. beträffande den statliga låneverksamheten
utöver vad som föreslagits
i punkterna 5 e och f

a. fastställa den övre lånegränsen i
fråga om bostadslån till kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag till 100
procent av låneunderlaget inom 100
procent av pantvärdet, under förutsättning
att kommun ställde borgen för lånet
i inteckningsliiget mellan 95 och
100 procent,

b. fastställa den övre lånegränsen
för enskilt byggda flerfamiljshus till 90
procent av låneunderlaget inom 90 procent
av pantvärdet,

c. fastställa den övre lånegränsen för
servicehus byggda av enskilda bostadsföretag
till 95 procent av låneunderlaget
inom 95 procent av pantvärdet,

d. besluta, att kapitalkostnaderna för
de statliga lånen till lokaler som vore
att anse som bostadskomplement från
och med den 1 juli 1970 skulle omfördelas
i tiden i likhet med lånen till bostäder,
dock att basannuiteten för lokaler
skulle bestämmas till 6 procent,

e. besluta, att inkomststrecket för förbättringslån
för åldringsbostäder från
och med den 1 juli 1970 skulle höjas till
8 000 kronor i beskattningsbar inkomst,

9. beträffande boendemiljön uttala,

a. att lägenheterna borde göras mer
flexibla bl. a. genom att ett ökat antal
lägenheter försåges med särskilda s. k.
uthyrningsrum,

b. att, i samband med en utökad konsumentupplysning
om bostadsfrågor,
varudeklarationsnormer för bostäder
borde utarbetas,

c. att önskemålen om trafikseparering,
goda kollektiva kommunikationer
samt anpassning till barn och handikappade
i större utsträckning borde beaktas
vid planeringen av nya bostadsområden,

d. att behovet av närhetsservice i bostadsområden,
särskilt under de tider

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

då flertalet hyresgäster vore lediga, i
större utsträckning borde tillgodoses,
bland annat genom en annan tillämpning
av affärstidslagstiftningens dispensbestämmelser,

e. att även begränsade förbättringar
i äldre bostadshus borde stimuleras,

f. att enskilda fastighetsägare borde
få möjlighet att göra avsättningar till reparationsfond
på samma villkor som
s. k. allmännyttiga företag,

g. att möjligheterna att stimulera förbättringar
av den yttre miljön i äldre
bostadsområden, bland annat genom
att giva kommuner och bostadsföretag
möjlighet att få ersättning för nödvändiga
kostnader, borde utredas,

dels de likalydande motionerna I:
4G9, av herr Karlsson, Helge, in. fl., och
II: 7.92, av herr Nilsson i Kalmar in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

479, av herr Werner, och II: 535, av
herr Hermansson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet,
förslagsvis genom inrättandet
av en statlig bostads- eller
samhällsbyggnadsbank,

dels de likalydande motionerna I:

480, av herr Werner, och II: 534, av
herr Hermansson m. fl., varit yrkats, att
riksdagen skulle besluta att till Lånefonden
för kommunala markförvärv för
budgetåret 1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:

655, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
II: 749, av fru Frienkel m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

657, av herr Högström in. fl., och II:
765, av herr Hellström m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte begära, att en översyn
finge göras av de till bostadslånekungörelsen
knutna anvisningsnormerna
för kommunal bostadsförmedling i
syfte att främja en allsidig social sammansättning
av de boende i olika bostadsområden
i enlighet med de riktlin -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

jer som angivits i motionerna, vidare
att i bostadslånekungörelsen måtte stadgas
rätt att återkräva statligt bostadslån
av fastighetsägare som utan skälig anledning
vägrade att acceptera av den
kommunala förmedlingen anvisad bostadssökande
i enlighet med de riktlinjer
som anförts i motionerna,

dels de likalvdande motionerna I:
661, av herr Karlsson, Göran, och II:
805, av fru Skant: m. fl., vari anhållits,

1. att riksdagen måtte besluta, att invalidbegreppet
avseende invalidbostadsbidrag
skulle vidgas till att omfatta även
personer som lede av allergi samt psykiskt
sjuka och psykiskt utvecklingsstörda,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en översyn av
nämnda invalidbegrepp i syfte att tillgodose
även andra handikappades speciella
behov i boendesituationen,

dels de likalydande motionerna I:
663, av fru Landberg och herr Augustsson,
samt II: 771, av herr Johansson i
Norrköping och herr Franzén i Motala,
vari yrkats, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i övrigt skulle besluta,
att de föreslagna ändringarna beträffande
maximibeloppen för räntefria
stående förbättringslån skulle träda i
kraft omedelbart,

dels de likalydande motionerna I:

665, av fru Landberg m. fl., och II: 772,
av herr Johansson i Norrköping in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

666, av herr Larsson, Nils Theodor, och
herr Schött, samt II: 751, av herr Börjesson
i Glömminge in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle uttala sig för att Kalmar
län borde tilldelas en sådan andel av
bostadsbyggnadsramen, att minst 2 600
lägenheter kunde byggas varje år inom
länet,

dels de likalydande motionerna I:
672, av herr Mattsson, samt II: 532, av
herr Gustavsson i Alvesta och herr Johansson
i Växjö, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående

utökade möjligheter till statliga bostadslån
för förvärv och/eller ombyggnad
av befintliga egnahem som främjade
ett rationellt nyttjande av samhällsresurser
och en ändamålsenlig valfrihet
i fråga om bostadsmiljö,

dels de likalydande motionerna I:
678, av herr Olsson, Erik, och herr Andersson,
Ivar, samt II: 557, av herr
Wikner in. fl.,

dels motionen 11:6, av herrar Bergman
och Sörenson, vari anhållits, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om ändrade grunder för beräkning
av låneunderlaget för bostadslån i
vad avsåge handikappanpassning i enlighet
med vad som i motionen anförts,
dels motionen 11:542, av herr Mattsson
in. fl., vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle uttala
sig för att kommuner inom turist- och
fritidsområden borde erhålla en så stor
andel av bostadskvoten, att man inom
kommunen utöver det normala tillskottet
av helårsbostäder också erhölle möjlighet
att nybygga helårsbostäder i motsvarande
grad som helårsbostäder överginge
till fritidsbostäder, i enlighet med
vad i motionen anförts,

dels motionen 11:736, av herr Ahlmark
in. fl.,

dels motionen II: 738, av herr Björk i
Påarp in. fl.,

dels motionen II: 775, av herr Johansson
i Blentarp och herr Johansson
i Simrishamn,

dels ock motionen II: 789, av fru Mogård,
vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om ett utvidgat prognosarbete beträffande
bostadsproduktionen i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
in. m. att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i anledning
av motionerna 1:201 och II:
238 och med avslag å motionerna I: 138

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

(il

och 11:150, 1:340 och 11:395 samt
1:407 och 11:533, de sex sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga,

a. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och för en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

b. medgiva, att ramarna för bostadslån
för nybyggnad finge bestämmas med
utgångspunkt i följande antal lägenheter -

år	1970	89 000
»	1971	87 000
»	1972	60 000
»	1973	50 000
»	1974	50 000,

c. medgiva, att Kungl. Maj:t finge
meddela bestämmelser om projektreserv
för åren 1971 och 1972 i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1970
förordats och utskottet i utlåtandet yttrat,

d. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av
den under b upptagna ramen för långivningen
såvitt gällde år 1970,

2. beträffande fritidshus att riksdagen
måtte avslå motionen II: 775,

3. beträffande prognoser att riksdagen
måtte avslå motionen II: 789,

4. beträffande medelsramar för långivningen
att riksdagen måtte

a. medgiva, att beslut om bostadslån
för nybyggnad finge meddelas intill ett
belopp av 1 704 000 000 kronor under
år 1970,

b. medgiva, att beslut om bostadslån
till ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
finge meddelas intill ett belopp
av 170 000 000 kronor under vart
och ett av åren 1970 och 1971,

c. medgiva, att räntefria förbättringslån
finge beviljas med högst 100 000 000
kronor under vart och ett av åren 1970
och 1971,

d. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
de under a samt under b för år 1970
upptagna ramarna för långivningen,

e. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid behov
besluta om ökning av den under
c angivna ramen för långivningen under
år 1970,

5. beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:138 och 11:150, I:
346 och II: 395, 1: 467 och II: 533, I: 666
och 11:741 samt 11:542, de sex förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

6. beträffande fördelningen på hustyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:395, 1:464 och II:
536 samt I: 467 och It: 533, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

7. beträffande fördelningen på lägenhetstyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:464 och 11:536 samt 1:467
och It: 533, samtliga såvitt nu vore i
fråga,

8. beträffande en kartläggning av
trångboddheten in. in. att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 48
och 11:55 såvitt nu vore i fråga som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

9. beträffande förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionen II: 736

a. medgiva att förhandsbesked finge
meddelas för högst 10 000 lägenheter
under vart och ett av åren 1971—1975,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
den under a upptagna ramen,

10. beträffande byggkonkurrensutredningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 467 och II: 533, såvitt nu vore
i fråga,

11. beträffande totalentreprenad att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
467 och II: 533, såvitt nu vore i fråga,

12. beträffande begränsningar av
byggande och långivning att riksdagen

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

måtte avslå motionerna I: 80 och II: 89
samt I: 469 och II: 792,

13. beträffande statlig totalfinansiering
att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:479 och 11:535 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

14. beträffande uppdelning på byggnadslån
och fastighetslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:467 och II:
533, såvitt nu vore i fråga,

15. beträffande bostadsmiljön att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
346 och II: 395 samt I: 467 och II: 533,
samtliga såvitt nu vore i fråga,

16. beträffande ett samordnat statligt
finansieringssystem att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:467 och 11:533,
såvitt nu vore i fråga,

17. beträffande konsumentupplysning
om bostäder att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 467 och II: 533, såvitt nu
vore i fråga,

18. beträffande experter för handikappbostäder
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 655 och II: 749, såvitt nu
vore i fråga,

19. beträffande paritetslånesystemet
att riksdagen måtte avslå motionerna I:
464 och 11:536, såvitt nu vore i fråga,

20. beträffande omfördelning av vissa
lokalkostnader att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 467 och II: 533, såvitt
nu vore i fråga,

21. beträffande förutsättningarna för
bostadslån för småhus att riksdagen
måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar,

22. beträffande utredning om ökade
möjligheter till statliga bostadslån för
småhus att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 672 och II: 532,

23. beträffande villkoren för bostadslån
vid upprustning av flerfamiljshus
m. m. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar,

24. beträffande förbättringar i äldre
bostadsområden, i vad frågan ej behandlats
under 23, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:464 och 11:536

samt I: 467 och II: 533, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

25. beträffande kostnader för viss
handikappanpassning att riksdagen med
bifall till motionen II: 6 som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

26. beträffande låneunderlag och
pantvärde, i vad frågan ej behandlats
under 25, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:467 och 11:533, såvitt nu
vore i fråga,

27. beträffande övre lånegränserna
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:395, 1:464 och 11:536
samt 1:467 och 11:533, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

28. beträffande samordning av aviseringsperioder
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 678 och II: 547,

29. beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:464 och II:
536 samt 1:467 och 11:533, samtliga
såvitt nu vore i fråga,

30. beträffande högsta belopp för
vissa förbättringslån att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i
anledning av motionerna I: 663 och II:
771 som sin mening måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

31. beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:346 och 11:395, såvitt
nu vore i fråga,

32. beträffande inkomstgränsen för
förbättringslån att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 467 och II: 533, såvitt
nu vore i fråga,

33. beträffande villkor för förbättringslån
i vad de ej behandlats under
30—32 att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 665 och II: 772 samt II: 738,

34. beträffande invalidbostadsbidrag
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av
motionerna 1: 661 och II: 805 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört,

35. beträffande bostadsförmedling

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

som villkor för bostadslån att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
057 och 11:765 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

36. beträffande markförvärvslån att
riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:464
och 11:536 samt 1:480 och 11:534, de
två förstnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, till Lånefonden för kommunala
markförvärv för budgetåret
1970/71 på kapitalbudgeten under .statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor,

b. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar av bestämmelserna,

37. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar
av bestämmelserna beträffande
tomträttslån,

38. beträffande anslag, i vad de ej
behandlats under 36, att riksdagen för
budgetåret 1970/71 måtte anvisa

a. till Räntebidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 105 000 000 kronor,

c. till Lånefonden för bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder ett investeringsanslag
av 1 650 000 000 kronor,

d. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 1 000 kronor,

e. till Räntefria lån till bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 9 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande bostadsbyggnadsplanen
för nybyggnad, av

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

a. berrar Ivar Johansson (ep), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep)
och Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
beträffande bostadsbyggandets
omfattning in. in., att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:201 och 11:238, 1:138
och II: 150 samt 1:467 och 11:533 och
med bifall till motionerna I: 346 och
11:395, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga,

a. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

b. medgiva, att ramar för bostadslån
för nybyggnad av andra hus än friliggande
småhus finge bestämmas med
utgångspunkt i följande antal lägenhe -

ter
år 1970	89 000
” 1971	87 000
” 1972	60 000
” 1973	50 000
” 1974	50 000;

d. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som reservanterna
angivit besluta om ökning av de under
b angivna ramarna såvitt gällde åren
1972—1974,

e. som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

b. herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Mundebo (fp) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, beträffande
bostadsbyggandets omfattning
in. in., att riksdagen måtte i anledning

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 201 och II: 238, I: 138 och II: 150
samt I: 346 och II: 395 och med bifall
till motionerna 1:467 och 11:533, de
sex sistnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga,

a. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1970—1974 som
mål och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet: år

1970 104 000

” 1971 107 000

” 1972 110 000

” 1973 110 000

” 1974 110 000,

b. medgiva, att minimiramar och
konjunkturreserver för såväl det statsbelånade
byggandet som det icke statsbelånade
byggandet av andra hus än
styckebvggda småhus under åren 1970
—1974 innevarande år finge fördelas
av bostadsmyndigheterna för följande
antal lägenheter:

år 1970 85 000 + konjunkturres. 5 000

år 1971 85 000 + ” 8 000

år 1972 85 000 + ” 10 000

år 1973 70 000 + ” 10 000

år 1974 65 000 + ” 10 000,

c. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av de under b föreslagna
totalramarna, om utvecklingen
av samhällsekonomi och arbetsmarknad
skulle göra en sådan ökning möjlig,

d. som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

2, beträffande prognoser, av herrar
Bohman (m) och Wallmark (m), fröken
Ljungberg (m) samt herr Wennerfors
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, beträffande prognoser,
att riksdagen måtte med bifall till

motionen II: 789 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

3, beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning, av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp),
Elmstedt (ep), Wennerfors (m) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under 5
hemställa, beträffande bostadsbyggandets
regionala fördelning, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 346
och 11:395 samt 1:467 och 11:533 och
i anledning av motionerna I: 138 och
11:150, 1:666 och 11:741 samt 11:542,
de sex förstnämnda såvitt nu vore i
fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 4,

beträffande fördelningen på hustyper,
av herrar Bohman (m), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson ffp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Wallmark (m)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, beträffande fördelningen
på hustyper, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 346
och 11:395, 1:464 och 11:536 samt I:
467 och II: 533, samtliga såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 5,

beträffande fördelningen på lägenhetstyper,
av

a. herr Wallmark (m), utan angiven
mening; och

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

b. fröken Ljungberg (in), likaledes
utan angiven åsikt;

6, beträffande konkurrensförutsättningarna,
av herrar Bohman (in), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Ngman (fp), Wirtén (fp), Wallrnark
(in) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 10
hemställa, beträffande byggkonkurrensutredningen,
att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:467 och
11:533, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

7, beträffande statlig totalfinansiering,
av herrar Bohman (m), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Wallrnark (m)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla i reservationen
angiven lydelse;

S, beträffande utredning om bostadsmiljön,
av herrar Bohman (in), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wallrnark
(m) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 15 hemställa,
beträffande bostadsmiljön, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:346 och 11:395 samt 1:467 och II:
533, samtliga såvitt nu vore i fråga,

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

9, beträffande ett samordnat statligt
finansieringssystem, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Mundebo (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, beträffande ett
samordnat statligt finansieringssystem,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 467 och II: 533, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

10, beträffande paritetslånesystemet,
av herrar Bohman (m) och Wallrnark
(m), fröken Ljungberg (in) samt herr
Wennerfors (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under 19 hemställa, beträffande
paritetslånesystemet, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 464 och
11:536, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

11, beträffande omfördelning av vissa
lokalkostnader, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Mundebo (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 20 hemställa,
beträffande omfördelning av vissa lokalkostnader,
att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 467 och II: 533,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

12, beträffande utredning om ökade
möjligheter till statliga bostadslån för
småhus, av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elm -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

stedt (ep) och Eriksson i Arvika (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 22 hemställa, beträffande
utredning om ökade möjligheter till
statliga bostadslån för småhus, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 672 och II: 532 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

13, beträffande förbättringar i äldre
bostadsområden, av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (in) samt
herrar Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp),
Elmstedt (ep), Wennerfors (m) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 24 hemställa,
beträffande förbättringar i äldre bostadsområden,
i vad frågan ej behandlats
under 23, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 464 och II: 536
samt 1:467 och 11:533, samtliga såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

14, beträffande låneunderlag och
pantvärde, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp), Mundebo
(fp) och Eriksson i Arvika (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 26 hemställa,
beträffande låneunderlag och pantvärde,
i vad frågan ej behandlats under 25,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:467 och 11:533, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

15, beträffande övre lånegränserna,
av

a. herrar Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén

(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 27 hemställa, beträffande övre
lånegränserna, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 346 och II:
395, 1:464 och 11:536 samt 1:467 och
11:533, samtliga såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

b. av herrar Bohman (m) och Wallmark
(in), fröken Ljungberg (m) samt
herr Wennerfors (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 27 hemställa,
beträffande övre lånegränserna,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 464 och II: 536 och i anledning
av motionerna 1:346 och 11:395
samt 1:467 och 11:533, samtliga såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

16, beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån, av herrar Bohman
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp) och Wallmark (m),
fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Wennerfors (ni) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 29 hemställa, beträffande
räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:464 och 11:536
samt I: 467 och II: 533, samtliga såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

11, beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl., av herrar Ivar Johansson
(ep), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knä -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

1)7

red (ep) och Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 21 hemställa, beträffande
förbättringslån till andra än pensionärer
och handikappade m. fl., att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:346 och 11:395, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

18, beträffande inkomstgränsen för
förbättringslån m. m., av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Wallmark (in) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors (m)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 32 hemställa,
beträffande inkomstgränsen för
förbättringslån, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:467 och
II: 533, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

19, beträffande bostadsförmedling
som villkor för bostadslån, av herrar
Bohman (m) och Wallmark (m), fröken
Ljungberg (m) samt herr Wennerfors
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 35 hemställa, beträffande bostadsförmedling
som villkor för bostadslån,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 657 och II: 765;

20, beträffande lånefonden för kommunala
markförvärv, av herrar Bohman
(m) och Wallmark (m), fröken
Ljungberg (m) samt herr Wennerfors
(in), vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissa delar bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 36 hemställa,
beträffande markförvärvslån, att riks -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
dagen måtte med bifall till motionerna
1:464 och 11:536, såvitt nu vore i fråga.

a. avslå motionerna I: 480 och II: 534
samt Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisning
till Lånefonden för kommunala
markförvärv,

b. avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ändringar av bestämmelserna.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Bohman
(m) och Wallmark (in), fröken Ljungberg
(m) samt herr Wennerfors (in).

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det har vidtagits mycket
omfattande åtgärder från samhällets
sida för att åstadkomma ett tillräckligt
och bra bostadsbestånd i vårt
land. Trots insatserna finns det emellertid
fortfarande stora brister. Bostadskostnaderna
t. ex. har tillåtits att skjuta
så i höjden att folk med normala inkomster
i många fall inte har möjlighet
att acceptera erbjudanden om lägenheter
från såväl privata som allmännyttiga
bostadsföretag.

Den av riksdagen antagna målsättningen
är att hela befolkningen skall
beredas sunda, rymliga, välplanerade
och ändamålsenligt utrustade bostäder
till rimliga kostnader. Den formuleringen
antogs i samband med de nya
riktlinjer för bostadspolitiken som fattades
år 1967. Vi från centerpartiet ansåg
då att den målsättningen var alltför
begränsad. Miljöaspekterna blev inte
beaktade i målsättningen, och det
betonades inte hur angeläget det är att
möjligheter till goda bostäder ges över
hela landet. Man kunde kanske tro att
detta krav skulle kunna täckas in av
begreppet ”hela befolkningen” i målsättningen,
men efter vad vi nu sett i
fråga om de garanterade ramarna för
de kommande åren inser man att detta
inte kan ha varit regeringens och riksdagsmajoritetens
mening. Den begränsade
målsättning som antogs är dock
även den långt ifrån sitt förverkligande.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Bostadsbyggandets omfattning har under
de senare åren ökat. Antalet färdigställda
lägenheter föregående år var
det största hittills. Även antalet påbörjade
lägenheter var stort, och de svåra
bekymmer med säsongfördelningen och
kreditförsörjningen som rådde för några
år sedan tycks nu vara mindre. Planen
om byggande av en miljon lägenheter
under perioden 1965—1974 tycks
kunna förverkligas. Det hade naturligtvis
varit bättre om en större del av planen
kunnat förverkligas under periodens
tidigare del, men det gick inte på
grund av att det var dåligt ställt i fråga
om konsekvens och samarbete hos
dem som då ryckte i dammluckorna
för kreditströmmen.

Orsakerna till de stora kostnadsstegringarna
är också att finna i den ryckiga
kredittillförseln för några år sedan.
Vi lider fortfarande av den politiken.
Det var dä kostnadsläget på bostadsbyggnadsmarknaden
drevs upp,
och det drog med sig också andra kostnader
upp i höjden, där de sedan förblivit
och fortsatt sin klättring om än
i en mera dämpad takt.

Förra året beslöt riksdagen i enlighet
med förslaget i statsverkspropositionen
att bostadsbyggnadsplanen skulle
ha ett femårigt perspektiv. Det var
vi alla eniga om. Däremot kunde inte
centerpartiet för sin del instämma i begränsningen
att endast ett mindre antal
orter skulle omfattas av planens tre
senare år. Fjolårets beslut innebar att
för år 1971, som var tredje året, anslogs
ett garanterat program om 60 000
statsbelånade lägenheter och en projektreserv
om 10 000 lägenheter. För
vart och ett av åren 1972 och 1973 fastställdes
ett garanterat program om
50 000 lägenheter. I årets statsverksproposition
föreslås samma förfarande
med ett års senareläggning av planerna.

Konsekvenserna av det beslut som
riksdagens majoritet förra året fattade
under våra protester kom för många
av landets medborgare, och särskilt för

dess kommunalmän, som en chock. Beskedet
kom vid nyår. Riksdagen hade
ju under förra året sagt att de garanterade
ramarna för de senare åren av
planeringsperioden endast skulle gå till
orter, med 1) klart expansivt näringsliv,
2) långsiktigt positiv befolkningsutveckling,
3) behov av ett kontinuerligt
bostadsbyggande och 4) behov av
ett underlag för en långsiktig planering
av bostadsbyggandet.

När Kungl. Maj:t och bostadsstyrelsen
skulle effektuera denna beställning
av riksdagsmajoriteten blev det förutom
storstadsregionerna endast 45 av
landets 275 kommunblock som fick någon
garanterad ram. De övriga kommunblocken
klassificerades alltså som
utan dessa förutsättningar.

Det är mycket uppseendeväckande
att det i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Jämtlands och Norrbottens län
endast finns ett kommunblock per län
som anses fylla dessa villkor, övriga
kommunblock anses alltså av regeringen
vara utan expansivt näringsliv, utan
långsiktigt positiv befolkningsutveckling,
utan behov av kontinuerligt bostadsbyggande
och utan behov av en
långsiktig planering av bostadsbyggandet.
Vi kan inte acceptera detta. Även
i andra kommunblock än de som regeringen
och bostadsstyrelsen pekat ut
finns det behov av bostadsbyggande
och av planerat bostadsbyggande. Vi
föreslog därför i vår partimotion i januari
i år att de garanterade programmen
för åren 1972—1974 inte skall förbehållas
ett fåtal kommunblock utan
fördelas över hela landet. Vi föreslog
också att riksdagen skulle uttala, att
vid den regionala fördelningen hänsyn
skall tas till det förhållandet att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet
är nödvändigt även på orter
som inte statistiskt sett räknas som expansiva.

Vi har också föreslagit ett fritt småhusbyggande
utöver de ramar som beslutas
av riksdagen. Det skulle enligt

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

vår motion medföra förbättrade möjligheter
att tillföra landsbygden och
mindre tätorter, som nu drabbas av
kvotbegränsningar, möjlighet att skaffa
fram erforderliga bostäder. Det omfattande
byggande av fritidshus, som är
endast obetydligt mindre till ytan än
småhusen, är inte föremål för någon
kvotering, och några samhällsekonomiska
skäl mot att fritidshusen fortfarande
skall få byggas utan kvotering
har inte framförts av statsmakterna. Vi
har i reservation nr 1 och nr 3 fullföljt
dessa yrkanden.

För att möjliggöra ett tillräckligt bostadsbyggande
över hela landet föreslår
vi att bostadslån för friliggande
småhus får lämnas utan avräkning på
ramarna och skall begränsas endast genom
övriga förutsättningar för lån, såsom
t. ex. kostnad, kreditvärde och liknande.
Det behövs i detta fall vissa
övergångsbestämmelser, och vi anser
att Kungl. Maj:t bör få utfärda dessa.

Kungl. Maj:t bör vidare bemyndigas
att vidga ramarna för bostadslån, om
det behövs med anledning av att småhusbyggandet
blir fritt. De 60 000,
50 000 respektive 50 000 lägenheter som
skall garanteras till vissa kommunblock
för åren 1972, 1973 och 1974, får förutsättas
vara till stor del flerfamiljshus.
Vi vill, som jag sade, ha ett fritt småhusbyggande.
Ramarna bör alltså kunna
vidgas. Då finns det också förutsättningar
för att kunna planera byggandet
över hela landet. Då kan man
ta hänsyn till att det finns behov av
bostadsbyggande och planerat sådant
även i orter som inte har de kriterier
som har uppställts av regeringen. Det
är inte rimligt att vissa kommuner
skall vara helt utan bostadsbyggande,
när det finns uppenbara behov, och det
är också otillfredsställande att ännu
fler kommuner inte skall få möjlighet
att ens planera för sitt byggande. Man
skall och kan nog inte hejda storstädernas
tillväxt bara genom att bygga
färre bostäder i dem. Man skall då hellre
se till att inte så många behöver flyt -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ta dit och ställa sig i bostadskön. Detta
kan man göra genom att skapa ett decentraliserat
samhälle med sysselsättningstillfällen
över hela landet. Då behövs
det också bostäder över hela landet.
Bostadspolitiken bör enligt centerns
uppfattning ansluta till regionpolitikens
målsättning att skapa bättre
balans mellan olika orter och regioner.

Jag har med detta behandlat reservationerna
1 a och 3.

Jag övergår sedan till reservation 4
beträffande fördelningen på hustyper.
Det är glädjande att det nu såväl av
bostadsstyrelsen som av regeringen genom
statsverkspropositionens formuleringar
erkänts att det finns möjligheter
även för statsmakterna att stimulera
tillkomsten av flera småhus. Hittills
har det alltid varit den obotfärdiges
förhinder — staten har varit så hjälplös,
man har inte kunnat göra någonting,
allt beror på kommunerna, har
det sagts. Vi i centern vill liksom tidigare
söka uppnå, att konsumenternas
efterfrågan bättre får avspegla sig i
fördelningen av hustyper. Vi anser också
liksom tidigare att för många inte
minst bland barnfamiljerna utgör småhusen
den bästa bomiljön.

I reservation 6 har vi tillsammans
med folkpartiet och moderata samlingspartiet
uttalat oss för en utredning som
undersöker konkurrensförutsättningarna
inom byggmarknaden. Vi tror att
det är en av grundförutsättningarna
för att de bostadspolitiska målsättningarna
skall kunna uppnås. Det finns en
s. k. beredning för dessa frågor, men
vi har anslutit oss till reservationen
med den avsikten att utredningen enligt
vår mening bör få en parlamentarisk
sammansättning. Detta skulle markera
frågans vikt, och det skulle också
bättre förankra eventuellt kommande
åtgärder hos kommuner och byggherrar.

Yrkandet på en utredning om bostadsmiljön
tas upp i reservation nr 8,
bakom vilken står samtliga icke socialistiska
partier. Bakgrunden till reser -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

vationen är motioner från såväl centern
som folkpartiet. Vi förordar att
man tillsätter en parlamentarisk utredning
med huvuduppgift att lägga fram
förslag till åtgärder för att kraven på
en god bostadssocial totalmiljö skall
kunna tillgodoses över hela fältet. Studier
av bostadsmiljöns betydelse för
den sociala anpassningen bör vara
grunden för en sådan bär utredning,
och man bör också söka tillgodogöra
sig de erfarenheter som andra nu pågående
utredningar kan ge. Det är inte
bara den yttre miljön vi syftar till, utan
det bör vara en totalbedömning som ger
ett gott underlag till prövningen av
stimulansåtgärder och normkrav. Vi
vill kort sagt få en möjlighet att på detta
sätt koppla ihop de olika miljöpolitiska
aspekterna med hela den bostadssociala
situationen i vårt samhälle. Man kan
— inom parentes sagt — verkligen
starkt ifrågasätta det lämpliga i att den
yttre miljön t. ex. i storstäderna har
fått sådan slagsida till förmån för bilen.
Inte minst de i storstad boendes
rättighet att för sig och sina barn
kunna kräva en godtagbar miljö måste
i framtiden tillmätas större tyngd än
som nu är fallet. Från bostadspolitiska
miljösynpunkter kan starkt ifrågasättas
lämpligheten av att i t. ex. Stockholms
innerstad tillåta en ohämmad privatbilism.
De parkeringshus som har uppförts
i innerstaden borde i stället ha
fått ge plats för andra begivenheter.
Denna parentes har ett samband med
den boendemiljö som borde förbättras,
inte minst i dessa områden.

Reservation 12 har på sitt sätt samband
med reservation 4, om vilken jag
talade för en stund sedan. I reservation
12, som vilar på ett motionspar från
centerpartiet, begärs en utredning om
vidgade möjligheter till statliga bostadslån
för småhus. Att främja småhusen
såsom boendeform är ju ett önskemål,
som vi från centern alltid har hävdat.
Detta önskemål kan ses såväl ur miljösom
samhällsekonomisk synvinkel, och
då måste det — inte minst ur den sena -

re synvinkeln — också vara riktigt att
ta till vara det äldre bostadsbeståndet,
vilket för närvarande motverkas av att
finansieringsmöjligheterna är sämre
vid förvärv av småhus för ombyggnad
än vid nyproduktion. Vi menar att även
kapitalkostnaderna för förvärv i sådana
här fall skulle kunna läggas till grund
för statlig belåning, och det är därför
som vi vill ha en snar utredning och
förslag till riksdagen i denna fråga.

Det önskvärda är att underlätta för
den enskilde och särskilt för barnfamiljerna
att få bostad i småhus. Det
kan också på ett, som vi tror, verksamt
sätt tillgodoses genom att höja
den övre lånegränsen till 95 procent,
vilket vi har föreslagit i motioner och
som tas upp i reservation 15 a. För enskilda
företag är det också önskvärt
och angeläget att belåningen underlättas;
detta inte minst för att en effektiv
konkurrens mellan företagen från såväl
produktions- som förvaltningssynpunkt
skall möjliggöras. Det bör enligt
vad vi säger i reservationen kunna ske
genom att man höjer lånegränsen till 90
procent för dessa hus. Vi upprepar här
ett krav som vi har ställt tidigare. Vi
menar att statens anspråk på säkerhet
i det här fallet bör tillgodoses genom
en kommunal borgen på 5 procent av
pantvärdet såvitt avser småhus utom
detaljplanerat område samt allmännyttigt
bostadsföretag.

I reservation 17, som behandlar förbättringslån
till andra än pensionärer
och handikappade, återser vi också en
gammal bekant. Det är åtskilliga år sedan
jag först väckte motion om att dessa
förbättringslån inte skulle förbehållas
bara dessa speciella grupper, som
Kungl. Maj:t då föreslog, utan också
fortsätta att vara tillgängliga för andra
låginkomsttagare. Utskottet bär inte
heller i år velat gå med på det här förslaget.
Det borde väl vara angeläget
att förbättra bostadsstandarden för
dessa betalningssvaga grupper. Kravet
borde väl också i denna jämlikhetsdebattens
tid ha större tyngd än tidigare,

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

och det skulle kunna tillgodoses pa ett
rimligt sätt inom den stödform som
just förbättringslånen utgör. Det förhållandet
att denna låneform ett antal år
har koncentrerats på just pensionärer
och handikappade gör att återgången
till de tidigare principerna skulle vara
samhällsekonomiskt mycket enklare
än tidigare.

Vi föreslår därför att Kungl. Maj:t
från och med nästa budgetår öppnar lånemöjligheter
också för de här låglönegrupperna.

Beträffande inkomstgränsen för förbättringslånen
är vi med på reservation
18, som föreslår höjning av inkomstgränsen
till 8 000 kronor för erhållande
av sadant lån. Det är i linje med vad
bostadsstyrelsen anförde redan 1968 i
sin anslagsframställning då. övertygande
skäl ansågs föreligga redan på den
tiden. Den fortsatta höjningen av levnadskostnaderna
och de särskilda ekonomiska
påfrestningar som drabbar de
äldre tycker vi nu ger ökad tyngd åt
dessa skäl. Samhällets allmänna intresse
att snabbt söka förbättra bostadsstandarden
inte bara genom en nyproduktion,
som ju mycket inriktas på en flyttande
arbetskrafts behov, föranleder oss
att förorda den här höjningen. Vi vill
också ha en översyn av bestämmelserna
som möjliggör hänsynstagande till skilda
individuella behovssituationer.

Herr talman! Jag nödgas också något
beröra den reservation som moderata
samlingspartiet har avgivit och som är
betecknad med nr 20. Vad vill egentligen
moderaterna på den här punkten?
Skall man ha någon bostadspolitik alls,
eller skall allt släppas vind för våg?
Varför skall inte kommunerna få möjligheter
att ha en långsiktig markplanering?
Ja, de här frågorna reser sig alldeles
självmant, när man ser på den här
reservationen, som yrkar på att inga
medel skall anvisas till lånefonden för
kommunala markförvärv. Det sägs i reservationen
att långivning utöver anslagen
till marklånefonden medför att motsvarande
kapital avskärs från den regul -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
jära kreditmarknaden och dess flexibla
kreditallokering.

Det är inte klart hur moderata samlingspartiet
egentligen vill ha den här
frågan ordnad. Man kan väl inte bara
säga nej till kommunerna. Man kan inte
ta bort någonting och bara tro att någonting
annat plötsligt finns i stället.

Jag är mycket ledsen att jag måste
ställa de här frågorna till herr Kaijser,
som jag uppriktigt sagt inte tror är pappa
till förslaget, men det skulle vara
väldigt bra att få ett klarläggande av
hur man egentligen menar från moderata
samlingspartiets sida. Det framgår
inte alls tydligt av den reservation som
avgivits. Det framgår inte heller av det
särskilda yttrandet som moderata samlingspartiets
ledamöter i statsutskottet
har gjort.

Bostadspolitiken är en stor och viktig
fråga. Den är vardagsnära på ett sätt
som kanske få andra samhällsfrågor. Det
är däremot inte ofta som den lockar
massmedia att ta upp den till behandling.
Jag vet inte om det är så förfärligt
många gånger massmedia har tyckt att
bostadsdebatterna här i kamrarna har
varit så angelägna att de bort föras ut
till människorna i samhället. Man har
väl svarat ibland, att det här är samma
visa, samma vev som dras om och om
igen varje år. Det är kanske sant i viss
utsträckning, men det är grovt felaktigt i
många avseenden. Föränderligheten i
samhället skapas av olika omständigheter.
Man kan inte bortse ifrån att bostadspolitiken,
dess inriktning och dess
målsättning, är betydande moment i
den utveckling som vårt samhälle genomgår.

Jag sade i inledningen att det har
hänt åtskilliga positiva ting i de här
sammanhangen. Jag vill peka på att
detta inte bör förglömmas, men jag
vill också peka på att allt inte är som
det borde vara. De höga kostnaderna,
den inte önskvärda styrningen av
byggandet när det gäller fördelning på
olika hustyper och mycket annat, kan
man ta som exempel i ett sådant här

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

sammanhang, men den goda viljan och
samhällets ärliga och allvarliga intresse
bör man knappast sätta i fråga.

De olika politiska partiernas aktiva
engagemang i den här frågan kunde
kanske vara större, men det finns säkert
ett stort allvar inför de här frågorna.
Det är inte bara en fråga som vi
tröskar igenom i bostadsdebatter här i
kamrarna. Den här frågan griper in i
samhällsplaneringen — den skall göra
det — på ett sätt som gör den till ett
aktivt element i vårt arbete att forma
det samhälle som vi vill överlämna åt
framtiden. Jag tror att vi alla fär lov
att tänka på detta en smula.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer i statsutskottets
utlåtande nr 50 där mitt namn
finns antecknat och i övrigt bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har tidigare i dag
kämpat oss igenom en debatt rörande
konsumentfrågor och konsumentupplysning.
När vi nu har bytt samtalsämne
befinner vi oss alltjämt på ett område
som berör en mycket angelägen konsumtionsfråga,
nämligen bostäderna.

Om man följer den bostadspolitiska
debatten något årtionde tillbaka i tiden
finner man att det har skett en betydande
avspänning och att frågan på något
sätt har avdramatiserats. Att vi fortfarande
har delade meningar på olika
avsnitt är ganska naturligt, men jag tror
också man vågar säga att dessa meningsskiljaktigheter
egentligen inte är
större än att man t. ex. i en kommunal
församling, där man inte behöver vara
så förfärligt angelägen om sin egen politiska
framtoning, sannolikt skulle ha
kunnat resonera sig fram till gemensamma
ståndpunkter.

Vi har som vanligt ett betydande antal
reservationer även i år i det här
ärendet. Även om dessa reservationer i
och för sig redovisar motsättningar som
i vissa avseenden är av gammalt datum
speglar de väl ändå framför allt pro -

blemställningar som vi möter i dag och
som förändras, men också nya som ständigt
kommer till.

En sak har vi väl alltid varit överens
om nämligen att bostaden är ett av de
viktigaste inslagen i den enskilda familjens
standard. En god bostad är en av
de första förutsätttningarna för att människorna
skall kunna känna trivsel och
sammanhållning i hemmet, att motverka
den rotlöshet och de sociala splittringstendenser
som tyvärr gör sig så våldsamt
påminda framför allt inom ungdomsvärlden
i dag. Bostaden är med
andra ord en social miljöfaktor av första
ordningen.

Man kan invända att detta är självklarheter
som det är onödigt att orda
om. Det kan vara riktigt. Men å andra
sidan är det väl på detta område lika
väl som på många andra fråga om prioriteringar
som grundar sig på värderingar
som leder oss fram till olika slutsatser.
Det är på det sättet nyanserna
tonar fram och även färgar av sig på utskottsutlåtande
och reservationer.

Bostadsfrågan är i högsta grad en
jämlikhetsfråga. Det är inte en fråga
om status. Alla kan inte ha en lika påkostad
och exklusiv boplats. Men jämlikheten
kräver att alla om möjligt kan
ha tillgång till en bostad som fyller elementära
krav i fråga om utrymme, hygien
och sanitär standard. Sedan blir
det vars och ens sak att försöka fylla
den med ett levande innehåll, alltefter
personlig smak och ekonomiska förutsättningar.

Egentligen har vi väl två stora bekymmer
i dag när det gäller bostadsproblemet,
dels att kunna fylla behovet — det
kan vi aldrig göra, förmodar jag — dels
att kunna framställa bostäder som folk
har råd att bo i.

När det gäller frågan om behovet vill
jag framhålla att det faktiska bostadsunderskottet
alltid har varit ett diskussionsämne,
som det också är svårt att
få något verkligt grepp om. Bostadsförmedlingarnas
statistik kan vara en
bristfällig mätare på den otillfredsställ -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

da efterfrågan, men den ger väl ändå en
uppfattning om situationen. Många ställer
sig kanske i bostadskön utan att ha
ett akut behov av bostad, andra kanske
underlåter att ställa sig i ko därför att
de finner det mer eller mindre meningslöst.

Ändå kan det vara värt att notera att
vi vid årsskiftet 1968/1969 hade över
450 000 människor registrerade i bostadsköerna.
Av dessa saknade omkring
190 000 egen direktförhyrd bostad. I
sammanhanget är det naturligtvis ingen
överraskning att enbart i Storstockholm
kön räknade 169 000 sökande. Man tröstar
sig med att läget har förbättrats. Det
är möjligt, och det vore underligt annars
när det ändå byggs så mycket som
det faktiskt görs. Den enda säkra slutsats
man kan dra av det statistiska materialet
är att vi alltjämt har en stor
brist och att vi, så länge detta förhållande
råder, inte heller kan få en naturligt
fungerande bostadsmarknad.

Så länge denna obalans råder mellan
tillgång och efterfrågan måste vi dras
med den svarta marknad som tyvärr
behärskar en betydande del av vår bostadsmarknad.
För en tid sedan läste
jag i Dagens Nyheter en uppgift om
att var femte HSB-lägenhet under år
1969 sålts till ett betydande överpris.
Detta förhållande gäller kanske i ännu
högre grad på vissa andra avsnitt inom
bostadsmarknaden. Problemet för en bostadssökande
är därför i många fall
inte bara om han har råd att betala
det höga pris som en bostad betingar
i nyproduktionen, utan om han har
råd att betala det överpris som krävs
om han skall kunna skaffa den bostad
han behöver i dag. När vi har fått en
marknad som regleras av pengar kan
man varken tala om jämlikhet eller ett
fritt val.

Vad kan man göra åt detta? Omkring
detta är det som hela diskussionen kretsar,
och på dessa frågor finns det väl
endast ett svar: Vi måste anstränga oss
mer för att fylla den faktiska efterfrågan.
Det är såvitt jag förstår den enda

3j- Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande in. m.
vägen att åstadkomma balans på ett
område som ur sociala och samhällsekonomiska
synpunkter har så genomgripande
betydelse.

Jag är därmed inne på frågan om
bostadsbyggandets omfattning, en diskussion
som vi återkommer till varje
ar och där vi ständigt möter en påfallande
irritation från regeringspartiet,
som gör gällande att vi i folkpartiet
alltid försöker ligga något högre än regeringen
och utskottsmajoriteten. Samtidigt
menar man att vi därmed markerar
mera ett önsketänkande än en
realistisk linje. Vad som är nationalekonomiskt
realistiskt kan alltid diskuteras.
Det kan jag medge. Vad som behövs,
vad situationen kräver, är tillräckligt
dokumenterat. Det behöver
man dess bättre inte diskutera.

Till frågan om vad som är realistiskt
eller inte har för övrigt den myndighet
som har hand om bostadsförsörjningen
här i landet och som väl också sitter
inne med större sakkännedom än något
annat organ, nämligen bostadsstyrelsen,
lämnat ett värdefullt bidrag. Bostadsstyrelsen
föreslår i samband med
verkets anslagsäskande för budgetåret
1970/71 en bostadsbyggnadsplan för
åren 1970—1974 som vi från folkpartiets
sida ansluter oss till. Vi vill visst
inte göra gällande att vi därmed i ett
slag har löst problemet med efterfrågan
och underskott, men vi löser det så
långt vi tror att det med dagens resurser
är möjligt. Kan man komma längre,
skulle vi anse det i hög grad tillfredsställande.

Frågan om vad som är möjligt är inte
bara en fråga om pengar. Det är också
fråga om planering. Här ligger ansvaret
givetvis i hög grad på kommunerna.
Men kommunernas planering skulle
väsentligt underlättas genom en mera
långsiktig ramplanering från statsmakternas
sida. På detta sätt skulle man
kunna åstadkomma en bättre samstämmighet
mellan kommunernas planering
och den lånemedelstilldelning som statsmakterna
förmedlar.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Som framgår av reservation 1 b förordar
vi beträffande planeringen dels
en bostadsbyggnadsplan för de närmaste
fem åren som en riktpunkt för det totala
bostadsbyggandet, dels att minimiramar
och konjunkturreserver för såväl
det statsbelånade som det icke statsbelånade
byggandet fördelas av bostadsmyndigheterna
för samma tid med
det antal lägenheter som vi föreslagit
i reservationen. Vi har då icke medräknat
s. k. styckebyggda småhus.

Regeringen har i viss utsträckning
tillmötesgått de förslag som vi i detta
avseende tidigare har framställt, men
vi anser inte att regeringsförslaget ger
kommunerna det utrymme för en långsiktig
planering som ur många synpunkter
är önskvärt och nödvändigt.

Vi anser det också viktigt att ramfördelningen,
åtminstone för de tre första
åren i planeringsperioden omfattar
samtliga kommuner och kommunblock.
I och för sig har vi väl inte så mycket
att invända mot att denna planering
omfattar samtliga kommuner även för
de två sista åren, men detta kan enligt
vår bedömning vara av mindre betydelse
för kommuner med mindre byggnadsverksamhet,
medan det för de expansiva
orterna är angeläget att kunna
framtidsplanera för så stor del som
möjligt av det byggande som kan beräknas.

Beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning råder det väl inga
delade meningar om att kraftiga insatser
krävs i de områden där efterfrågan
är särskilt stor och där också
trångboddhet och svåra bostadsförhållanden
vållar de största sociala olägenheterna.
Därför får vi inte bortse från
att även orter som inte kan betraktas
som direkt expansiva ändå har behov
av en viss förnyelse och komplettering
av sitt bostadsbestånd. Man bör inte
bortse från sambandet mellan bostadsbyggandet
och samhällets lokaliseringspolitiska
strävanden. Det bör finnas
en tillräckligt stor rörlig kvot, som gör
det möjligt att tillgodose behov vilka

kan uppstå i samband med den industriella
utvecklingen och de lokaliseringspolitiska
insatserna. Den situationen
bör aldrig behöva uppstå att företagslokalisering
skall hämmas av att bostadssvårigheter
lägger hinder i vägen.
Man måste också ha med i bilden att
omflyttning av arbetskraft även inom
en begränsad region skapar behov av
bostadsbyggande som måste tillgodoses.

Fördelningen på hustyper är ett gammalt
kärt diskussionsämne. Vi är kanske
i grunden tämligen eniga, och det
är mera frågan om vilken tyngd man
lägger in i argumenteringen. Det är ju
ändå märkligt att vi i vårt land, där
man väl ändå inte kan tala om brist
på utrymme, ligger så lågt vid internationella
jämförelser som vi faktiskt gör.

Bostadsstyrelsen framhåller också i
sina petita så sent som i augusti 1969
att småhus är en efterfrågad bostadsform
samt utvecklar skälen för dessa
resonemang vidare. Jag skall inte gå
närmare in på detta utan begränsar
mig till att framhålla att både kommunerna
och statsmakterna i sin planering
bör underlätta och stimulera möjligheterna
att öka denna boendeform
och därmed också öka valmöjligheterna
för de bostadssökande, samtidigt
som också de sociala aspekter som kan
läggas på dessa frågor får mera utrymme
och blir mera beaktade.

I utskottsutlåtande och reservationer
behandlas finansieringsfrågorna från
olika utgångspunkter. Jag sade inledningsvis
att en av de stora frågorna i
sammanhanget just är hur vi skall kunna
producera bostäder som folk har
råd att bo i.

Man kan ju säga att vi aldrig kommer
att lyckas med detta, och det är väl
riktigt så till vida att bostaden alltid
kommer att vara för dyr för stora grupper
av människor som har det största
behovet av att få en bättre bostadsstandard.
Vi kommer aldrig ifrån den situationen
att en utjämning av bostadskostnaderna
måste ske. Men även för
dem som har det något bättre ställt och

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

som själva skall svara för sina bostadskostnader
— och det är väl ändå huvuddelen
— är det en brännande aktuell
fråga hur man skall finansiera sin
bostad, hur stor del av den samlade inkomsten
som skall tas i anspråk för
boendekostnaden i en situation då så
många andra och nya behov skall tillgodoses.

I vilket läge man än befinner sig
är kostnadsfrågan väsentlig. Därför är
det också ett stort samhällsintresse att
följa utvecklingen på detta fält, att finna
vägar att åstadkomma kostnadssänkande
effekter och att lindra den enskildes
finansieringssvårigheter.

Alla är vi ju medvetna om att detta
är en svårhanterlig materia och att
ingen kan anvisa några radikalt verkande
medel för att nå omedelbara resultat.
De organ som sysslar med byggforskning
har varit verksamma under
många år, men det vore en överdrift
att påstå att resultaten är överväldigande.
Visserligen har man kommit
rätt långt när det gäller rationalisering
och standardisering av byggandet, men
några påtagligt prisdämpande effekter
är det väl svårt att peka på.

Därmed är vi också inne på frågan
om konkurrensförhållanden och konkurrensförutsättningar
inom byggmarknaden,
frågor som inte endast berör
själva byggandet utan också i hög grad
byggmaterialområdet, med dess vittgående
förgreningar på skilda avsnitt av
industrisektorn.

Vi har nog den uppfattningen att en
effektiv konkurrens är en av de viktigaste
förutsättningarna när det gäller
att nedbringa byggnadskostnaderna. Vi
anser detta område så viktigt att den
utredning som påbörjats bör få parlamentarisk
förankring — dels för att
kunna nå en bredare insyn i förhållandena
på detta område, dels för att markera
frågans vikt både gentemot kommuner
och byggherrar, dels också för
att söka få klarlagt på vilket sätt rationaliseringsvinsterna
kan komma de boende
till godo.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Såvitt vi förstår bör elt permanent
organ skapas för att mera kontinuerligt
följa konkurrens- och prisutvecklingen
på detta avsnitt.

Det torde vara ostridigt att anbudsförfarande
och entreprenadsystem också
har en väsentlig betydelse på kostnadssidan.
Den undersökning som skett
genom den s. k. låneunderlagsgruppen
inom inrikesdepartementet visar att
upphandlingsformerna är ytterst växlande
och att t. ex. cirka 40 procent av
entreprenadlägenheterna 1968 uppfördes
genom s. k. förhandlingsentreprenad.
Givetvis är det svårt att bestämt
påvisa att den eller den upphandlingsformen
ger det eller det resultatet, men
man torde ändå kunna våga det antagandet
att totalentreprenadsystemet i
många fall har företräden som inte kan
uppnås genom några andra former av
upphandling.

Över huvud taget anser vi att anbudskonkurrens
i princip bör gälla vid produktion
av bostäder. Vi menar att konsumenterna
skall kunna känna sig övertygade
om att alla ansträngningar har
gjorts för att pressa boendekostnaderna.
Vi anser därför att öppen eller inbjuden
anbudsgivning bör gälla som
villkor för att erhålla statliga bostadslån
till flerfamiljshus som uppförs på
entreprenad. Det kan förtjäna påpekas
att enligt den tidigare åberopade undersökningen
speciellt de kooperativa
företagen i stor utsträckning tillämpar
förhandlingsentreprenad, 60 procent av
produktionen. De siffror som redovisats
tyder på att en mycket stor del av
bostadsproduktionen genomförts under
konkurrensförhållanden som inte kan
anses helt tillfredsställande. Bostadsmarknaden
består av en rad komponenter
som tillsammantagna säkerligen
rymmer många möjligheter till kostnadssänkande
åtgärder. Utan att dra
några vittgående slutsatser kan man
erinra om att under perioden 1961—
1966 ungefär hälften av byggkostnadsökningen
om cirka 70 procent berodde
på standardökningar av olika

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

slag och den andra hälften på löneoch
materialprisökningar, stegring av
arkitekt- och konsultarvoden etc.

När det gäller nya bostadsområden
ställs kommunerna ofta inför stora ekonomiska
problem genom de förberedelser
och kompletteringsinvesteringar
som alltid blir nödvändiga. Ett bostadsområde
är ingalunda färdigt för
att man byggt bostadshuset. För kommunerna
kan detta rent av sägas vara
det mindre problemet. Halvfärdiga bostadsområden
med dåliga serviceförhållanden
och en otillfredsställande
miljö i olika avseenden är något som
man inte skall behöva acceptera, men
det gäller att finna former som löser
kommunernas finansieringsproblem. Vi
anser att denna fråga bör utredas och
att man måste sträva efter att finna
former som löser dessa besvärliga problem.

Vi önskar att en komplettering av
lånesystemet arbetas fram för att i
kommunerna möjliggöra en samlad finansiering
av ett sammanhållet och integrerat
byggande som även omfattar
bostadskomplement, alltså någon form
av årliga finansieringsramar inom vilka
kommunerna enligt vissa riktlinjer kan
disponera låne- och bidragsmedel.

I detta sammanhang ligger det nära
till hands att också peka på de krav
som framställts från de tre oppositionspartierna
om en utredning beträffande
bostadsmiljön. Vi anser att detta
är en uppgift för en parlamentarisk utredning
som bör syfta till en totalbedömning
och sammanvägning av alla
de faktorer som påverkar bostadsmiljön
både i nyproduktionen och i äldre bostadsområden.
De yttre förutsättningarna
för trivsel är förvisso frågor, som
vi inte har råd att förbise.

Till detta område hör också det förslag
som vi framför i reservation 11 rörande
en omfördelning i tiden av kapitalkostnaderna
för lokaler och anordningar
för bostadskomplement och närservice,
detta för att underlätta kommunernas
strävan att lösa dessa frågor

och därmed också bidra till en mera
funktionell och vänlig bostadsmiljö.

I reservation 13 — gemensam för de
tre oppositionspartierna — föreslår vi
att Kungl. Maj :t överväger åtgärder för
ett mera effektivt utnyttjande av det
äldre bostadsbeståndet och fastighetskapitalet,
med det samtidiga syftet att
minska den totala avgången av lägenheter
inom denna sektor.

Beträffande låneunderlag och pantvärde,
som behandlas i reservation 14,
aktualiserar vi på nytt ett tidigare framfört
krav om att den uppdelning av
låneunderlag och pantvärde som gäller
inte längre skall tillämpas, då vi anser
att det inte längre föreligger några
reella skäl för denna uppdelning. Utskottet
ställer sig väl inte heller — såvitt
jag förstår — helt avvisande till
tanken men hänvisar till att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om
de jämkningar som kan befinnas lämpliga
samt till att frågan om anbudskonkurrens,
som vi även aktualiserat i
sammanhanget, bör ses mot bakgrund
av byggkonkurrensutredningens arbete.
Kravet vidhålles då ingenting tyder på
att regeringen har för avsikt att vidta
några åtgärder i de avseenden det här
gäller.

Vad beträffar lånegränserna återkommer
vi i reservation 15 från folkpartiet
och centerpartiet med ett tidigare
förslag om höjning av lånegränserna
för småhus till 95 procent samt för
flerfamiljshus, när det gäller enskilt
byggande, till 90 procent. För den senare
kategorin skulle detta också innebära
möjligheter till en effektivare
och mera jämbördig konkurrens.

Slutligen vill jag påpeka att vi jämte
moderata samlingspartiet föreslår en
höjning av räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån till 6 procent.

Jag har, herr talman, måhända frestat
kammarens tålamod alltför mycket
med detta anförande, men det är ju
ändå sista gången som jag har tillfälle
att tala i denna fråga i Sveriges riksdag.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Jag nämnde inledningsvis att det under
senaste årtiondet har skett en avspänning,
eu avdramatisering kring debatten
i bostadsfrågan. Vad beror detta
på? Jo, det beror på att man har lärt
av erfarenheterna, att man har jämkat
de olika ståndpunkterna till varandra.
För att avslutningsvis göra ett försök
till summering kanske jag dock vågar
hävda att den bostadspolitik som i dag
tillämpas och som vi, trots alla brister,
ändå i stora delar är ense om, innehåller
väsentliga inslag som vi från folkpartiet,
oftast under energiskt motstånd,
så småningom har vunnit gehör
för.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till samtliga reservationer där
mitt namn förekommer.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! De båda föregående talarna
har understrukit att detta är ett
stort och betydelsefullt ämne, betydelsefullt
från både ekonomisk och social
synpunkt. Som vanligt väcker det emellertid
ringa intresse bland kammarens
ledamöter, i varje fall under den tid
då vi står här och diskuterar.

Vi har i dag att behandla det första
av tre stora frågekomplex som hänger
mycket intimt samman och som alla
hör hemma under inrikesdepartementets
huvudtitel. I dag är det bostäderna,
i övermorgon arbetsmarknaden och om
några veckor lokaliseringspolitiken.
Alla dessa hör intimt samman och är
beroende av varandra. Omstruktureringen
inom näringslivet, nedläggandet
av många jordbruk, uttunningen av befolkningen
inom de perifera områdena
i glesbygderna och de stora centras
svårmotståndliga dragningskraft, allt
detta ställer ökade krav på bostadsbyggandet.
Det gäller inte bara att förnya
de bostäder som har tjänat ut och att
skaffa bostäder till vår ökande folkmängd
— den ökningen kommer ju numera
till väsentlig del från utlandet —
det gäller också att skaffa bostäder åt

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
alla dem som överger sina gamla boplatser,
ofta utan att någon annan övertar
dem. Fn del av de husen blir kanske
kvar som fritidsbostäder, men ofta
står de helt övergivna som snabbt åldrande
minnen av en tid då bygden var
levande, i varje fall mycket mer levande
än den blev sedan dessa minnens
ägare har vandrat hort.

Detta är en företeelse som inte bara
inträffar hos oss, det är en trend som
förekommer praktiskt taget över hela
världen. Men den har kommit snabbt
hos oss, den är intensiv och kräver stora
insatser på de tre områden jag
nämnt. Orsakerna är säkert många, och
det finns ingen som från början skulle
ha kunnat eller nu kan hejda den. Säkert
är det många som vill minska de
besvärande följder som den snabba utvecklingen
i denna riktning ger anledning
till. De lokaliseringspolitiska åtgärder
som samhället företar har i detta
sammanhang sin mycket stora betydelse,
som herr Nils-Eric Gustafsson
för en stund sedan antydde.

Rationaliseringssträvandena inom näringslivet,
både industrin och affärslivet,
med koncentration till större och
effektivare enheter, och dragningskraften
till högt utvecklade centra som ger
medborgarna fullgoda och lätt tillgängliga
möjligheter av olika slag är av allt
att döma den viktigaste orsaken till
denna trend. Hos oss kommer härtill
att den är ett utslag av en medveten
ekonomisk politik. En socialdemokratisk
författare har sammanfattat LO:s
programskrift 1961 i bl. a. följande korta
satser: ”Svaga företag skall slås ut,
stagnerande bygder skall avfolkas.” Det
är bara det att det blir ett sådant knorr,
när man lyckats i syftet att slå ut de
svaga företagen. Detta betecknas ju i
regel som företagens fel.

Det visar sig också att avfolkningen
för med sig besvärliga konsekvenser
för dem som blir kvar och som måste
bli kvar. Det blir så besvärligt och kostsamt
att skaffa bostäder och allt vad
som behövs därtill — gator, vatten och

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

avlopp, skolor o. s. v. -—- för dem som
efter friställning måste söka sig till annan
ort för att få arbete eller som av
andra skäl, bristutbildning t. ex., följer
lockropen från de stora centra, kanske
djupast inne i förhoppningen att
få en standardstegring. Ännu har inte
något övertygande bokslut framlagts,
som skulle kunna visa att denna medvetet
drivna politik, som leder till utstampning
av företag och avfolkning av
stagnerande områden och mindre populära
yrken generellt sett har gett någon
snabbare standardökning än den
som skulle ha kommit ändå. Hela omställningsproceduren
är kostnadskrävande,
och i den ingår inte minst bostadsproblemen
som en mycket tung
post.

Allt vad jag nu sagt hör kanske i
princip inte till dagens debattämne,
men det ligger ändå hela tiden i bakgrunden,
när man skall diskutera just
bostäderna.

I år innehåller bostadsdelen av inrikesministerns
huvudtitel inte några
större sensationer. Även detta år är ett
mellanår. Under det nyss förflutna året
var utvecklingen gynnsam: antalet färdigställda
inflyttningsklara lägenheter
var större än någonsin, och kreditgivningen
på bostadsmarknaden kunde ske
i någorlunda hygglig takt och omfattning.
Det verkar som om allt vore ganska
bra, men under ytan finns ändå en
hel del problem. Vi har inte kunnat
bygga bort bostadskön. Herr Per Jacobsson
belyste den saken med några
siffror alldeles nyss. Det finns, som
han påpekade, alltjämt många människor
som står i bostadskö. En del av
dem har inte egna bostäder, som de
hyr direkt; andra har det men vill gärna
ha en bättre och mera passande
bostad. Särskilt i de stora centra är
bostadsbristen svår, och dit koncentreras
alltjämt — nu mer än förut -— bostadsproduktionen.

Kan vi bygga bort bostadsbristen, och
kan vi göra det snart? Det är en viktig
och intressant fråga. Jag tror att det

var i slutet av 1940-talet som Alf Johansson,
bostadsstyrelsens dåvarande
generaldirektör, uttalade att man på
några få år skulle kunna bygga bort
bostadsbristen. Den spådomen visade
sig vara alltför optimistisk, om man
vill använda ett milt uttryck.

Jag har i kammaren tidigare citerat
1965 års långtidsutredning, som visade
hur man under varje period av 1950-och 1960-talet byggt mera än planerat
men samtidigt kunnat konstatera att
jämviktsläget synts alltmer avlägset än
tidigare. Man kom där till slutsatsen
att det inte skulle vara möjligt att under
åren 1966—1970 bygga bort bostadsbristen
ens vid en mycket drastisk
forcering av bostadsbyggandet.
Och vi har ju kunnat konstatera att den
spådomen var riktig. Man skrev också:
”Klart är att bostadsbristen sammanhänger
med den prisbildning som tilllämpas
på bostadsområdet”, och man
tilläde att det ankommer på de politiska
instanserna att besluta om förändringar
i prissystemet för att komma
till rätta med bostadsbristen. Jag
vill påminna om att det var inom finansdepartementets
ekonomiska sekretariat
tillkallade sakkunniga som gjorde
detta uttalande.

Vi tror på den uppfattningen och
har under åren velat göra gällande att
den är riktig. Inte ens med den nuvarande
formen av kreditgivning finns
en fri marknad. Som vi framhåller i
vårt särskilda yttrande är det ett grundläggande
krav att såväl produktion som
förvaltning skall ske i fri och öppen
konkurrens och att kreditgivningen anpassas
till den fria marknadshushållningen
och utnyttjar dess fördelar.
Först under dessa förutsättningar kan
konsumenternas reella efterfrågan och
värderingar påverka riktlinjerna för
produktionen och ett starkt prismedvetande
möjliggöra en sänkt bostadskostnad.
Man kommer nämligen inte ifrån
att de höga bostadskostnaderna är ett
problem i våra dagar. Det har tidigare
belysts av de båda talarna före mig.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Det märks i köpmotståndet mot de större
våningarna. Den, som har ont om
pengar och endast har råd att hyra
en liten och omodern våning, får stå i
ko. Den som har gott om pengar kan
lätt få en bostad. Det är angeläget att
utjämna detta förhållande, det är angeläget
att försöka bringa ned kostnaderna.

Ett visst stycke på väg tycks man ha
nått i den riktningen under förra året.
Utvecklingen av byggnadskostnadsindex
höll sig under år 1969 ganska hygglig,
det sjönk t. o. m. i början av året,
men har under sista delen av året och
i början av detta år ånyo börjat stiga
igen.

Vi vet att man inom olika delar av
landet kan bygga till olika kostnader
och att hyran, åtminstone till väsentlig
del, som följd härav företer högst
avsevärda skillnader för likvärdiga lägenheter
inom olika delar av landet.
Jag tror att herr Högström har varit
med om att väcka en motion där man
belyser hur stora skillnaderna kan vara
mellan olika delar av landet. Man har
mellan 20 och 25 procents skillnader i
hyran för som det synes likvärdiga lägenheter.
Såvitt jag kan förstå, visar
detta att det är möjligt att nå fram till
lägre bostadskostnader; men man gör
det inte i en avskärmad marknad, som
bostadsbyggnadsmarknaden varit alltsedan
kriget.

I propositionen avses för såväl 1970
som 1971 en bostadsproduktion av
105 000 lägenheter, en projektreserv om
10 000 lägenheter däri inräknad. Vi
brukar inte vilja ange någon bestämd
ram för bostadsbyggandet. Vi säger att
man bör bygga så mycket som man
med hänsyn till den samhällsekonomiska
situationen kan bygga. I varje fall
skall inte siffran drygt 100 000 vara något
av en helig ko.

Jag vill citera ett litet stycke ur tidskriften
från byggnadsforskningsinstitutet:
”En fortsatt nyproduktion av

drygt 100 000 lägenheter per år under
sjuttiotalet kommer förmodligen att ska -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
pa eu del problem på bostadsmarknaden.
Enligt preliminära bedömningar,
som utförts inom bostadsstyrelsen, kommer
befolkningsutvecklingen under perioden
1970—1975 att leda till ett nettotillskott
av hushåll på omkring 20 000
per år. En fullständig eliminering fram
till 1975 av den vid bostadsförmedlingarna
registrerade bostadsbristen kommer
att innebära ett ytterligare tillskott
av storleksordningen 25 000 lägenheter
per år.”

En del faktorer är visserligen osäkra,
men effekten av dessa kan inte svara
mot mer än 5 000—10 000 lägenheter
per år. Så kommer följande slutsats:
”För att en antalsmässig balans skall
råda på bostadsmarknaden i mitten på
sjuttiotalet måste det alltså ske en årlig
avgång ifrån bostadsbeståndet av
storleksordningen drygt 50 000 lägenheter
per år.”

Under början av 1960-talet försvann
ungefär 38 000 lägenheter om året. Slutsatsen
måste bli, att den för balansen
nödvändiga accelerationen av avgången
även måste medföra en ökning av
rivningsverksamheten.

Herr talman! Jag tycker att detta resonemang
är absurt. Jag tror visserligen
inte på den angivna prognosen, bl. a.
därför att den, såvitt jag kan förstå, i
hög grad bortser från den omflyttning
som kommer att fortsätta även under de
år som ligger framför oss, men jag tycker
att det är tokigt att det liksom är
uppnåendet av antalet drygt 100 000
lägenheter som är det avgörande och
som är målsättningen — inte behovet av
nya bostäder. Vi klagar över rivningsraseriet
som går ut över många ännu väl
användbara fastigheter, en del byggda
så sent som på 1940-talet. Men detta
skulle betyda ytterligare rivningar och
ytterligare kapitalförstöring, och det
skulle ske så att säga enbart för att man
skulle nå målet: 100 000 nya lägenheter.

Vi lever i ett ansträngt ekonomiskt
läge. Vi känner kanske inte så mycket
av det. Vi kan köpa bilar och bensin, vi
kan resa till Kanarieöarna och utom -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
lands spendera som turister en och en
kvarts miljard kronor mer än vad våra
gästande turister lämnar i vårt land,
och vi kan samlas, åtminstone alla som
yttrar sig offentligt, i endräkt om våra
stora insatser för u-landshjälpen. Vi får
vår lön. Under förra året var prisstegringarna
inte särskilt besvärliga. I år
ser situationen redan nu litet annorlunda
ut. De redan inträdda prisstegringarna
närmar sig nästan vad finansministern
räknat med för hela året.

Vår valutareserv är låg. Den gick
under fjolåret ned med en tredjedel, och
den minskar alltjämt. Den motsvarar
6—8 veckors import — och det är inte
mycket. Finansministern försöker bortförklara
betydelsen av minskningen av
valutareserven med ökade lagerinvesteringar
och ökade investeringar utomlands.
Men vi lever i en ekonomisk förtroendekris.
Försvarsministern säger
att det är illojalt att göra detta påstående
— han kanske inte använde ordet
illojal, men om jag fattade referatet rätt
var andemeningen i hans yttrande ungefär
sådan. Men jag tror att vi måste konstatera
att läget är sådant. Detta beror
inte enbart och kanske inte ens främst
på vår sjunkande valutareserv. Det beror
framför allt på ett bristande förtroende
för dem som är ansvariga inte bara
för vår ekonomiska politik. Det sammanhänger
också med den förtroendekris
av annan innebörd som förelegat
på arbetsmarknaden och som i hög grad
modifierat den gängse bilden av förhållandet
mellan den svenska arbetsmarknadens
parter såsom ett för alla andra
länder föredömligt idealförhållande.
Också dessa omständigheter bör ligga
bakom, när vi diskuterar bostadspolitiken.

Bostadsbyggandets omfattning är en
fråga som inte kan betraktas isolerat.
Den beror på det allmänna ekonomiska
läget. Kreditgivningen till bostadsbyggandet
har länge varit prioriterad. Inte
heller förra året, då bankerna tidvis
ålades sträng restriktivitet i utlåningen,
berördes utlåningen till bostads -

byggandet av restriktionerna. För detta
ändamål kunde bankerna liksom tidigare
lämna krediter utan några inskränkningar,
men allt skulle ske inom
ramen för det utlåningstak som riksbanken
fastställt, och den övriga utlåningen
blev desto mer nedskuren. Vi
måste nu framför allt sikta på att bygga
upp vår valutareserv och arbeta på att
successivt skapa störrre reellt och finansiellt
utrymme för industrin, särskilt
exportindustrin och dess investeringar.

Finansministerns proposition om den
25-procentiga investeringsavgiften för
oprioriterat byggande är en åtgärd i
detta syfte. Det är bara det att den är så
klumpig och för med sig andra bekymmer.
Den är ett uttryck för en sådan
ryckighet som omöjliggör en vettig planering
och medför ökade kostnader. En
del av dessa ökade kostnader kommer
att träffa även bostadsbyggandet.

Kan det vara rimligt och riktigt att
ständigt hålla bostadssektorn utanför
den allmänna ekonomiska politiken? Nu
kommer den restriktiva politiken att
framför allt gå ut över kommunerna
och servicefunktionerna på ett sätt som
i någon mån kan komma att beröra bostadsbyggandet,
dock inte så att de begränsas
men så att servicefunktionerna
i nya bostadsområden kanske inte kan
tillgodoses på det sätt som vore önskvärt.

Det är sant att det för bostadsbyggandet
är av intresse att planera på
lång sikt. Men man kan väl fråga sig om
eu sektor av den storlek, som bostadsbyggandet
representerar, i varje läge
skall kunna påräkna den kredit som behövs
för att genomföra de uppgjorda
programmen. Jag vill påpeka att detta
är ett teoretiskt resonemang i sammanhanget,
men jag tycker att det är ett resonemang
som kan vara värt några reflexioner.

En annan sak som jag i detta sammanhang
vill beröra är paritetslånen
som är föremål för intressanta uttalanden
av inrikesministern. När de inför -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

des var vi mycket skeptiska. De var eu
spekulation i inflation, sade vi. Man lånade
goda pengar och avsåg att betala
igen med sämre. Metoden iir ett erkännande
av att inflationen är satt i system.
Vid ett stabilt penningvärde bar
den konstruktionen inte något raison
d’étre. Då fungerar det nominella avbetalningssystemet
bättre. I detta finns
inte plats för stigande kapitalkostnader.
Den platsen behövs, och den ger man
till stigande underhållskostnader. Om
till äventyrs, menar vi, byggnadskostnaderna
skulle sjunka till följd av ett
stabilt penningvärde och ytterligare
byggnadsrationaliseringar och om räntan
skulle fortsätta att vara hög, vad
händer då? Ja, det är just detta som bar
hänt nu och som har föranlett inrikesministern
att tillsätta en utredare för
att finna en utväg ur problemen. Inrikesministerns
framställning av motiveringen
till paritetslånesystemet låter
mycket bra. Jag har försökt se efter om
jag skulle kunna finna de uttryck som
inrikesministern använder i den promemoria
som upphovsmannen, såvitt jag
kan förstå, till systemet skrev till bostadspolitiska
kommitténs betänkande
1966. Jag har inte riktigt kunnat finna
dem. Däremot har jag funnit uttryck
som gör att jag kan vidhålla min uppfattning.

Av stort intresse är inrikesministerns
antydningar i direktiven till utredningsmannen
om vilka lösningar han
kan tänka sig. En möjlighet kan t. ex.
vara en viss förlängning av amorteringstiden
för statsbidraget eller införandet
av nominella villkor beträffande
viss del av det fastighetskapital som nu
omfördelas. Jag tycker att den sista meningen
påminner litet grand om Runebergs
Älgskyttarna, där det talas om att
mycket prutades ej, men hälften prutades
genast.

I reservation 10 yrkar vi på att direktiven
för utredningsmannen skall vidgas
till att omfatta en förutsättningslös
omprövning av metoderna för att avveckla
det subventionssystem som fanns

Ang. anslag till bostadsbyggande m. in.
tidigare. Paritetslånemetoden har visat
sig vara mindre lyckad.

1 den proposition år 1967, nr 100, där
systemet infördes, skrev dåvarande inrikesministern
att han inte intog någon
negativ hållning till bostadsbyggande i
enskild regi. Tvärtom fann han det
önskvärt att bibehålla det konkurrenselement
som ligger i att byggandet sker
i olika företagsformer. Vi ifrågasatte
om det var uppriktigt menat och pekade
på två saker som försvårade det enskilda
byggandet: hyressättningen och
paritetslånesystemet. Inrikesministern
har nu i sina direktiv på ett mycket
klart sätt belyst de av paritetslånen orsakade
svårigheterna för de enskilda
byggherrarna. Detta sammanhänger
med de olika lånegränserna för skilda
låntagarkategorier. Av de enskilda är
det egentligen bara de stora kapitalisterna
som inte behöver låna, som kan
bygga bostadsfastigheter i enskild regi.
Det finns ingen konkurrens på lika villkor.

Vi har i reservation 15 b upprepat
vårt yrkande om samma övre lånegräns
för alla låntagarkategorier vid 90 procent
av låneunderlaget. Den reservationen
har vi haft under flera år, och jag
yrkar bifall till densamma.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
länge vid de finansiella frågorna. Jag
hade egentligen kunnat tillägga ytterligare
en hel del för att belysa paritetslånesystemets
innebörd för de enskilda
fastighetsägarna, men jag avstår, ty jag
har hållit på länge ändå. Jag skall fatta
mig mycket kort beträffande de övriga
yrkandena.

I reservationerna 3, 4, 6, 7, 8, 13, 16
och 18 är vi tillsammans med representanter
för båda mittenpartierna eller
det ena av dem. Dessa partiers företrädare
har motiverat reservationerna utförligt,
och jag skall därför inte gå vidare
in på dem. De flesta är gamla bekanta.

I reservation 2, som bygger på en motion
av fru Mogård i andra kammaren,
yrkar vi på att man skall göra bättre

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
prognoser beträffande bostadsproduktionens
långsiktiga utveckling. De slutsatser
som kan dras av efterfrågan inom
en samhällsreglerad sektor är inte tjänliga
som underlag för bedömning av
den utvecklingen. Jag yrkar bifall också
till den reservationen.

Vi motsätter oss vidare kravet att
godtagande av envar av bostadsförmedlingen
angiven hyresgäst skall vara villkor
för erhållande av bostadslån och att
icke-accepterande skall medföra uppsägning
av bostadslånet. Vi finner det principiellt
betänkligt att möta regleringsprincipernas
negativa effekter med nya
regleringar och förslag om ytterligare
tvångsåtgärder, verkställda i princip på
basen av åtgärder från en myndighet.
Jag säger som herr Gösta Jacobsson sade
för någon timme sedan: Vad är en
myndighet? Ja, det är en tjänsteman,
egentligen vilken som helst, hos bostadsförmedlingen
i det här fallet.

Riksdagen har också i gällande
system godtagit förslag i propositionen
1967:100 som — i enlighet med bostadsförmedlingsutredningens
ståndpunkter
— innebar ett klart avvisande
av uppsägning som påföljd.

Jag yrkar bifall till reservation 19.

Reservation 20 är en gammal bekant
— herr Gustafsson har redan berört
den. Vi har alltsedan år 1967 haft en
reservation med motsvarande innehåll,
och jag hade därför inte tänkt att jag
skulle behöva motivera den.

Vi anser visserligen att kommunerna
bör bedriva en aktiv markpolitik, men
den bör enligt vårt förmenande utformas
i samarbete med markägare och
presumtiva byggherrar med utgångspunkt
i att marken i princip skall kunna
ägas och bebyggas även av andra
än kommuner.

Det står klart för oss att tomträttsinstitutet
under vissa förhållanden kan
vara ytterligt värdefullt att använda,
men vi tycker inte att det skall behöva
användas generellt. Om kommunerna
säljer de uppköpta eventuellt stora
markområdena till dem som skall byg -

ga där behöver kommunerna inte ligga
ute med så stora pengar. Vi anser att
av den anledningen detta anslag inte
är behövligt.

Slutligen finns en blank reservation
till utskottets utlåtande som gäller fördelningen
på lägenhetstyper. Vi anser
att man på något sätt måste försöka hejda
den utveckling som går i riktning
mot mindre lägenhetsytor. Vi förstår
att frågan om mindre lägenhetsytor är
rätt väsentlig, eftersom byggnadskostnaderna
måhända därigenom pressas
ned. Med hänsyn till att många människor
har fritidsbostäder och bil, barnen
är på daghem och frun i familjen
förvärvsarbetar, är kanske behovet av
stora bostadsytor inte längre så starkt
som det tidigare har varit. Vi tycker
emellertid ändå att trenden mot mindre
bostadsytor är tråkig och skulle gärna
se att den på något sätt kunde hejdas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till alla reservationer där herr Rohman
står som första namn.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! När man under 1930-och 1940-taIen började bygga upp en
bostadspolitik med social syftning angavs
dess officiella målsättning vara
som man sade: rimlig standard till rimlig
hyra. Och i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
ställdes kravet att en
liälsobostad till skäligt pris var en primär
rättighet som skulle tillförsäkras
alla människor i vårt land. Kostnadsmässigt
angavs vad man ansåg vara
skälig hyreskostnad till 20 procent av
en industriarbetares årslön.

I dag tvingas vi tyvärr konstatera att
dessa målsättningar inte har fullföljts.
Man är i stället på reträtt från målsättningarna,
och den kalla affärsprincipen
har tagit herraväldet, detta trots
att spekulationsbyggandet reducerats
kraftigt, samtidigt som de allmännyttiga
och kooperativa förvaltningsformerna
nu dominerar i nyproduktionen
av flerfamiljshus. Trots att man trängt

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

tillbaka det renodlade spekulationsbyggandet
har man inte lyckats hålla tillhaka
kraven från näringslivsorganisationer,
privatbyggmästare, fastighetsägare
in. fl. som hävdar att de s. k.
marknadsekonomiska krafterna skall
styra bostadsförsörjningen. Detta är
synpunkter som herr Kaijser också
nyss gjorde sig till tolk för.

Dåvarande inrikesministern har fått
helt rätt i det han framhöll i propositionen
till 1906 års riksdag beträffande
bostadsförsörjningen och de ändrade
villkoren för bostadsbyggandets finansiering.
Han sade att ”de friare avtalsförhållandena
på hyresmarknaden och
de ändrade villkor för bostadsbyggandets
finansiering, som väntas bli resultatet
av pågående utredningsarbete, kan
beräknas leda till att bostadskostnaderna,
åtminstone inom vissa delar av bostadsbeståndet,
stiger förhållandevis
mera än levnadskostnaderna i allmänhet”.
Han fortsattte: ”En dylik utveckling
kan antas medföra dels att rörligheten
ökar, dels att bostadsefterfrågan
dämpas när det gäller såväl bostadsutrymme
som utrustning.”

Eu bostadspolitik som får sådana
konsekvenser är ingenting annat än en
eftergift åt dem som hävdar att bostadskonsumenterna
skall betala priset
för bostäder på samma sätt som priset
för bilar, TV och andra varor, men har
ingenting att göra med en socialt inriktad
bostadspolitik. Resultatet blev
också att hyreskostnaderna i nyproduktionen
under åren 1958—1968 steg
med nära 100 procent. De faktorer som
i huvudsak bidrar till kostnadsfördyringen
kan i korthet sammanfattas i
följande:

Den nuvarande högräntepolitiken
omöjliggör rimliga bostadskostnader.
Om man utgår från att kapitalkostnaderna,
efter det att hänsyn tagits till
det statliga lånesystemet, ändå utgör
cirka två tredjedelar av den totala hyreskostnaden
för en lägenhet är det
uppenbart vilken avgörande betydelse
diskontot har för bostadskostnaderna.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Markvärdestegringen och inarkspekulationen
har på ett avgörande sätt
bidragit till de höga boendekostnaderna.

Ägandeförhållandena och prispolitiken
inom byggnadsmaterialindustrin,
med de starka monopoltendenser som
råder, är en annan bidragande orsak
till de höga byggnadskostnaderna. Medan
exportpriserna från mitten av
1950-talet ökat med omkring 10 procent
fram till mitten på 1960-talet har
byggnadsmaterialpriserna under samma
tid ökat med cirka 40 procent.

Frånvaron av ett rationellt finansieringssystem
är också betydelsefull. Det
nuvarande systemet med byggnadskreditiv,
senare avlyft och omflyttning av
lånen till botten- och sekundärlån —
därtill ofta i skilda kreditinstitut —
medför ökade ränteutgifter för låntagarna,
utgifter som i sista hand naturligtvis
får betalas av bostadskonsumenterna.

Till dessa mycket summariskt redovisade
kostnadsfördyrande faktorer
kan vidare läggas de höga konsultkostnaderna,
små och uppsplittrade byggprojekt,
det många gånger överambitiösa
experimenterande som tar sig uttryck
i ett slags tävlan om att vara på
toppen med nymodigheter, att som man
säger bygga för framtiden och experimentera
med material som inte är tillräckligt
prövade. Denna experimentlusta
leder till onödiga kostnadsfördyringar,
som naturligtvis också i sista
hand får betalas av bostadskonsumenterna.

Andra faktorer som bidrar till kostnadsfördyringarna
är de nuvarande bestämmelserna
—■ eller påfunden — att
det inom nyproduktionen skall finnas
1,2 biluppställningsplatser per lägenhet
vid flerfamiljshus och bestämmelserna
om byggande av skyddsrum vid
byggande av flerfamiljshus.

Vidare kan och bör nämnas de kostnadsstegringar
som är föranledda av
kommunalpolitiska åtgärder. Tendensen
är att kommunerna i stegrad ut -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
sträckning tillgriper ökad avgiftsfinansiering
i sin taxepolitik när det gäller
de kommunala taxorna för vatten, elström,
sophämtning och sotning.

Sammantagna har de faktorer jag
nämnt resulterat i höjningar, som jag
nyss sade, i nyproduktionen under tioårsperioden
1958—1968 med 100 procent.
Hyreskostnaderna har stigit betydligt
snabbare än konsumentpriser,
bvggnadskostnader samt reallöner.

Problemet med de höga hyreskostnaderna
— framför allt i nyproduktionen
— kan inte lösas med socialpolitik. Man
måste i stället angripa själva spekulationsmaskineriet,
bryta med den nuvarande
affärs- och profitinställningen på
bostadsområdet. Vi har från vårt parti
under en följd av år ställt en rad förslag
i syfte att pressa byggnadskostnaderna
och hyreskostnaderna, framför allt i nyproduktionen.

Vi har krävt att man vidtar åtgärder
för att nedbringa i första hand kapitalkostnaderna,
som ju utgör den tunga
posten eftersom de svarar för cirka två
tredjedelar av förvaltningskostnaderna.
En procents sänkning av räntan skulle
kunna sänka hyreskostnaderna med 12
—13 procent. En sänkning av basannuiteten
från nuvarande 5,1 procent till
4,6 procent, som också krävts både av
hyresgäströrelsen och av det socialdemokratiska
partiet vid en av dess kongresser,
skulle även bidra till att pressa
kapitalkostnaderna. Detta krav framförs
ånyo i hyresgäströrelsens nyligen
publicerade bostadspolitiska handlingsprogram,
där man säger att med ett genomförande
av statliga enhetslån, uppgående
till 85—100 procent av produktionskostnaden,
skulle amorteringstiden
kunna utsträckas till 60 år i stället för
30 år, som nu förutsätts. Härigenom
kunde basannuiteten sänkas, vilket skulle
innebära lägre hyror.

Sedan flera år har ett i grunden förändrat
system för bostadsbyggandets
kreditförsörjning diskuterats. För vår
del har vi yrkat på införande av ett
statligt enhetslån, förslagsvis genom in -

rättande av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank.
Den nuvarande ordningen
när det gäller kreditsystemet
med byggnadskreditiv, som senare skall
lyftas av och placeras i form av bottenoch
sekundärlån — ofta i skilda kreditinstitut
— saknar, som vi har sagt så
många gånger tidigare, varje vettig motivering
och medför onödiga ränteutgifter
för låntagarna, vilket drabbar bostadskonsumenterna.

Både i bostadspolitiska kommitténs
betänkande och i propositionen 100 vid
1967 års riksdag, som angav riktlinjerna
för bostadspolitiken, var uttalandena
om en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet
genomgående positiva.
Utskottsutlåtandena 1967, 1968 och 1969
hävdade att ”bostadsbyggandets kreditförsörjning
skulle få sin bästa lösning
om staten helt tog ansvaret för finansieringen
genom att tillhandahålla hela den
för bostadsbyggandet erforderliga krediten.
De fördelar som från bostadssektorns
synpunkt är förenade med en sådan
finansieringsordning synes utskottet
så påtagliga att de bör avstås endast
av mycket tungt vägande skäl.”

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
hävdar i årets utskottsutlåtande
samma sak och säger sig vidhålla sin
principiella inställning men vill avvakta
erfarenheterna av de ingångna överenskommelserna
med olika kreditinstitut.
I år kan man också hänvisa till det
beslutade samarbetet mellan postbanken
och Kreditbanken. Men till och med
denna närmast försiktiga och försynta
skrivning i utskottsutlåtandet föranleder
de borgerliga partiernas företrädare
att avfatta en gemensam reservation
beträffande motiveringen för avslag på
vårt förslag.

Uttalandena till förmån för en samlad
finansiering både av bostadsbyggandet
och av dess följdinvesteringar tilltar
med jämna mellanrum i styrka. Däremellan
ges lugnande besked, och överenskommelser
träffas för att olägenheterna
därefter åter skall träda i förgrunden.
I höstas uppgavs i pressen att

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

byggnadskreditiv för närmare fyra miljarder
kronor låg och väntade på att
avlyftas. Räntorna på kreditivcn, som
bankerna således inte kunnat lyfta av,
uppgår till nio—tio procent. De höga
räntekostnaderna för kreditiven drabbar
naturligtvis bostadskonsumenterna
i form av högre hyror.

Det finns anledning att erinra om den
debatt som fördes i anslutning till Byggnadsarbetarförbundets
kongress förra
året i samband med att man presenterade
utredningen Bygg 70. Där påpekades
de strategiskt viktiga storbankernas
agerande. Dessa banker har den största
kapaciteten att ge kreditiv. De äger egna
bolag för fastighetslån och är via
holdingbolag ägare av byggnadsföretag.

De skall i egenskap av banker hjälpa
byggare av alla slag att klara finansieringen
samtidigt som de i egenskap av
företagsägare skall se till att vissa byggnadsföretag
— de av bankerna ägda —
klarar sig bättre än andra.

Enligt vår mening finns det ingen anledning
att skjuta upp en lösning av bostadsbyggandets
finansiering genom införande
av statlig totalfinansiering —
ett förslag som rönt ett utbrett gillande
— till dess man är tillbaka till sådana
situationer som rådde på kreditmarknaden
under åren 1965—1966.

Ytterligare fördelar med ett sådant
system vore att statsmakternas beslut
om bostadsbyggandet kunde garanteras
bli fullföljt i praktiken genom att man
fick en samordning av beslutsfattandet,
eller som man sade i propositionen nr
100 år 1967, att byggandet därigenom
kan ske i långa och kontinuerliga serier
som industriell produktion kräver.

Vi har vidare i motionsparet I: 80 och
II: 89 tagit upp frågan om att den statliga
långivningen skall begränsas till
hus som byggs på samhällsägd mark.
Bakgrunden till detta förslag har också
uppfattats av utskottet när man säger
att bakom dessa yrkanden ligger önskemålen
alt förhindra hus- och markspekulation,
synpunkter som ligger i linje
med vad statsmakterna tidigare beslu -

Ans''. anslag till bostadsbyggande m. m.
tat. En sådan åtgärd skulle enligt vår
mening bidra till att begränsa den prishöjande
konkurrensen om marken.

Vi har vidare i motionen ansett att
det bör övervägas om privata företagare
skall få bygga på samhällsägd mark
om de inte kan garantera samma hyror
som om husen varit statligt belånade.

Vi har ett aktuellt fall i Stockholm där
en privat fastighetsägare, som tillika
uppträder som byggmästare, byggt hus
på mark som tillhör Stockholms stad.
Hyresgästerna har flyttat in och självfallet
räknat med att husen skall bli
statligt belånade, vilket de dock inte
blir. Nu kräver alltså fastighetsägaren
att få beräkna hyran som om husen varit
privat belånade, trots att statliga lån
beviljats honom. Den manövern kommer
att kosta de enskilda hyresgästerna
närmare 1 800 kronor mera i hyra per
år.

Hyresgäströrelsens tidning Vår Bostad
karakteriserar byggmästaren-fastighetsägarens
handlande som orättfärdigt
och understryker kravet på att lagar
och bestämmelser behöver ändras.
Vill privata byggmästare uppträda så
här, skall samhället helt enkelt inte upplåta
någon mark åt dem att bygga på,
anser Vår Bostad.

Vi delar den uppfattningen till skillnad
från utskottet som avvisar motionskrav
i denna riktning med hänvisning
till att statsmakterna har framhållit
önskvärdheten av att bibehålla konkurrens
mellan olika företagsformer. Man
säger också att statsmakterna antagit
grunder för en aktiv kommunal markpolitik
och förutsatt att de självkostnadsbestämda
företagen även i framtiden
får en dominerande ställning inom
nyproduktionen och en successivt ökande
andel av bostadsbeståndet i flerfamiljshus.

Ja, men detta förutsätter att konkurrensen
inte sätts ur spel på sätt som nu
sker, främst genom affärsbankernas direkta
ökade inflytande över byggnadsindustrin.
Sedan 1964 har detta direkta
inflytande ökat mycket snabbt. Svenska

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
handelsbanken har t. ex. genom AB Industrivärden
köpt upp en rad stora
byggnadsfirmor. Skandinaviska bankens
inflytande ökade väsentligt genom
byggnadsfirman Ohlsson & Skarnes
uppgång i Skånska cementgjuteriet.
Samma företagsgrupper med olika bankintressen
i bakgrunden köper sedan upp
marken och låter sitt byggande företag
bygga, varvid byggnadsmaterialet givetvis
kommer från samma företagsgrupps
materialföretag. Man behöver ingen speciellt
utvecklad fantasi för att förstå att
konkurrensen mellan byggande företag
och mellan materialproducerande företag
i de flesta fall blir obefintlig.

Denna koncentration av kapital och
produktionsresurser som sker och som
kombineras med omfattande markförvärv
— framför allt i expansionskommunerna
— är mycket oroande genom
att den ger det privata näringslivet ett
helt dominerande inflytande på byggnadspolitiken.

Det är därför ganska märkligt att inte
ens de socialdemokratiska ledamöterna
finner denna utveckling oroande utan
nöjer sig med att hänvisa till ett önsketänkande
om konkurrens från regeringens
sida.

Det är riktigt att man antagit grunder
för en aktiv kommunal markpolitik,
men fortfarande är kommunernas möjligheter
att bedriva en sådan markpolitik
mycket begränsade eftersom de instrument
de har till sitt förfogande är
otillräckliga och de ekonomiska resurser
som statsmakterna ställer till deras
förfogande är för små.

Till frågan om kommunernas resurser
har vi i motionsparet I: 480 och II:
534 föreslagit att anslaget till lånefonden
för kommunala markförvärv förs
upp med 50 miljoner kronor från föreslagna
oförändrade 30 miljoner kronor.
Utskottet avvisar förslaget med hänvisning
till att medelsanvisningarna i första
hand bör beräknas på den efterfrågan
som visas. Vi har i motionen hänvisat
till vad Svenska byggnadsarbetare -

förbundets utredning Bygg 70 kom fram
till. Där pekar man på vad markpolitiska
utredningen säger om kommunernas
lånebehov om man skall kunna bedriva
en markpolitik syftande till en
markberedskap för ett tioårigt utbyggnadsbehov.
Man säger där att lånebehovet
för 1965 var 165 miljoner kronor,
och man beräknar att det år 1974
skulle komma att öka till 220 miljoner
kronor för att den nämnda målsättningen
skulle kunna uppnås.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att det under senare år inte saknats
uppslag och goda idéer när det gällt att
främja en socialt inriktad bostadspolitik.
Både i de utredningar jag nämnt_

Byggnadsarbetareförbundets utredning
Bygg 70 och hyresgäströrelsens nyligen
publicerade utredning — samt i Riksbyggens
för en tid sedan antagna bostadspolitiska
program anvisas vägar
för en sådan politik som i långa stycken
sammanfaller med de förslag vi tidigare
ställt och ställer. Vi anser det därför
vara väsentligt att regeringen vid utformningen
och genomförandet av bostadspolitiken
tar intryck av dessa synpunkter
och later det bli något mera
än vackra lovsånger vid kongresser och
konferenser.

Genomförs de väsentliga av dessa
förslag innebär det nämligen avgörande
slag mot markspekulanters och privata
finansintressens nuvarande ställning
och en inriktning på en ny nödvändig
bostadspolitik som begränsar
det nuvarande spekulationsmaskineriet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till motionsparen I: 80
och II: 89, I: 479 och II: 535 samt I: 480
och II: 534.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets,
fortsättande kl. 19.30.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Efter dessa långa inledande
anföranden vore det frestande
att bara hänvisa till utskottsmajoritetens
utlåtande på de skilda punkterna.
Här har emellertid sagts så mycket i
väsentliga frågor att det finns anledning
att redovisa hur utskottsmajoriteten
har sett på dessa ting.

Jag har ett intryck av att vår bostadspolitiska
debatt alltmer tenderar att
bli en debatt om detaljer och i mindre
grad en debatt om principerna för vår
bostadspolitik. Jag hyste i fjol, när jag
hade tillfälle att redovisa utskottsmajoritetens
synpunkter, den förhoppningen
att oppositionen i högre grad skulle
kunna skriva ihop sig till detta år. Det
har i någon utsträckning besannats genom
att vi i år har kommit ned till 20
reservationer mot 26 i fjol. Innan jag
går in på delar av de olika reservationerna
vill jag ta upp några allmänna
reflexioner kring vår bostadspolitik.

I den debatt som med ökad kraft pågår
i vårt samhälle om jämlikhet intar
en god bostad en central plats. Det är
ingen överdrift att påstå — någon har
sagt det förut i dag — att bostaden representerar
ett av grundbehoven för
alla människor. Därför tror jag också
att det är nödvändigt att i ökad utsträckning
marknadsföra värdet av en
god bostad. En viktig förutsättning är
då att man skall kunna marknadsföra
en bostad till sådana kostnader att det
är möjligt för alla medborgare att efterfråga
de nyproducerade bostäderna.

Efter att ha lyssnat på vad ledamöter
från oppositionspartierna har sagt om
kostnadsutvecklingen har jag fått ett
intryck av att de anser att det endast
är oppositionspartierna som är kostnadsmedvetna.
Låt mig säga att det säkerligen
från både utskottsmajoritetens
och regeringens sida finns anledning
till oro över kostnadsutvecklingen, vilket
också har redovisats i skilda sammanhang.
Vi vet att den kostnadsutveckling
som bröts år 1968 tenderade

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
att gå i mindre gynnsam riktning år
1969.

På SABO:s kongress för eu tid sedan
om bostadskostnader och betalningsförmåga
konstaterade ordföranden Albert
Aronson: ”Vi tar språnget in i
1970-talet med byggkostnader som pekar
uppåt.” Han exemplifierade det
med de ökade material- och transportkostnaderna,
vilka hade stigit mer under
1969 än under något tidigare år
på 1960-talet. Han nämnde också att detta
självklart slår igenom på hyrorna för
de nybyggda lägenheterna.

Det är också riktigt, som inrikesministern
sade vid samma tillfälle, att genomsnittskostnaden
i en nybyggd standardbostad
för en trebarnsfamilj inte
ökat under 1960-talet, utan alltjämt ligger
kvar på omkring 20 procent av inkomsten.
Trots detta vet vi att det tyvärr
är alltför många lågavlönade som
inte har råd att avstå 20 procent av
sin inkomst till bostaden. De kan helt
enkelt inte klara det, och därför behövs
det ytterligare stöd från samhället
till dessa grupper. Den bristande
förmågan hos vissa medborgargrupper
att kunna betala de nya höga hyrorna
har också lett fram till en betydande
trångboddhet. Enligt 1965 års bostadsräkning
var cirka 25 procent av alla
hushåll trångbodda. Även om det därefter
inträffat betydande förändringar
och förbättringar på det området är
det fortfarande alltför många människor
som på grund av för låga inkomster
tvingas bo trångt och därigenom
inte kommer i åtnjutande av bostadstillläggen.

Vidare har vi de ensamstående och
familjer utan barn under 16 år som
inte omfattas av de nuvarande bostadstilläggen.
Därför har utskottet denna
gång ställt sig bakom en socialdemokratisk
motion, i vilken man önskar en
kartläggning av de trångbodda hushållens
situation. Låt mig här uttala förhoppningen
att Kungl. Maj :t snarast
skall föranstalta om en sådan kartlägg -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ning. Jag tror att den — som utskottet
anfört — kan komma att ge möjligheter
för en bättre kommunal planering på
detta område.

Det finns också anledning att understryka
behovet av en bättre information
om värdet och betydelsen av en bra bostad.
Inrikesministern har på ett föredömligt
sätt följt upp bostadsstyrelsens
förslag på denna punkt vad gäller bostaden
och bostadsmiljön. Detta måste
hälsas med den allra största tillfredsställelse.
De allmännyttiga bostadsföretagen
går genom SABO i höst ut i en
bred kampanj, som syftar till att marknadsföra
den goda bostadens betydelse.
Det behövs andra värderingar beträffande
vårt boende. Jag har vid tidigare
tillfällen i denna kammare i samband
med bostadsdebatter tagit upp denna
fråga och jämfört hur vi ser på bostadskostnaden
i förhållande till kostnaden
för vår käraste leksak, bilen,
som vi ju praktiskt taget alla håller oss
med. Det finns anledning att ånyo ta
upp detta spörsmål. För en tid sedan
redovisade nämligen tidningen Motor
en bilkostnadskalkyl för 1970, som visar
att man för en bil i 15 000-kronorsklassen
har en årskostnad på ungefär
samma nivå som för en modern trerummare.
Jag tror därför att vi som
sysslar med den bostadspolitiska verksamheten,
både som beslutsfattare och
ute på det praktiska fältet, måste ägna
dessa frågor ökad uppmärksamhet. Bostadens
betydelse måste prioriteras i
förhållande till en rad andra ting som
vi omger oss med. Hur lärorikt och nyttigt
det än kan vara att resa utomlands
kanske en gång per år, så tror jag att
en bra bostad året runt är värdefullare.
Någon har sagt att bostadsmedvetandet
är ett långsiktigt mål, men jag tror att
det är ett mål som vi måste sträva mot.

Därmed skall jag övergå till att säga
något om några av de reservationer som
fogats till utskottsutlåtandet. Jag börjar
med reservation nr 1, som rör bostadsbyggnadsplanen
för nybyggnad. Märkligt
nog har mittenpartierna denna gång

inte kunnat ena sig om en gemensam
skrivning. Här vill jag erinra om att
1969 års riksdag godtog principerna för
bostadsbvggnadsplanens utformning,
som innebar att det skulle bli en vägning
mellan kraven på stabila och produktionsfrämjande
betingelser för bostadsbyggandet
och möjligheterna att
anpassa investeringarna till konjunkturförändringarna.
Utskottet kan därför
inte finna att det nu är angeläget
att höja den långsiktiga planeringsnivån
på sätt som förordas av reservanterna.
Det föreligger ännu alltför stor
osäkerhet i planeringsunderlaget och
därmed risk för felbedömningar, om
ramarna för planperiodens tre sista år
skulle omfatta hela landet, d. v. s. även
andra orter än dem som är redovisade.
Ramarna måste nog tills vidare gälla de
orter där kravet på stabila produktionsbetingelser
är klarast fastställt.
Dessutom förväntar utskottet att Kungl.
Maj.-t om så erfordras tar hänsyn till
de orter som inte kom i fråga vid
ramfördelningen 1969. Beträffande frågan
om småhusens andel, vilket herr
Nils-Eric Gustafsson och jag tror även
herr Per Jacobsson var inne på, föreligger
inga skäl som motiverar en ändring
av det beslut som föregående års
riksdag fattade. Jag skall strax återkomma
till frågan om småhusen och kostnaderna.

Beträffande den regionala fördelningen
föreligger en gemensam borgerlig reservation,
där det hävdas att det skulle
finnas risk för att vissa orter skulle
bli helt utan tilldelning av bostadslån
och att detta inte skulle stå i överensstämmelse
med regionalpolitikens målsättning.
Lika litet som i fjol har reservanterna
kunnat peka på något enda
exempel där en kommun vägrats kvottilldelning
i samband med nvlokalisering
av företagsamhet. Min personliga
erfarenhet är att både länsbostads- och
länsarbetsnämnder har samråd och
mycket noga följer upp just behovet av
bostäder i sådana sammanhang. Jag
känner inte till någon ort, som inte fått

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

den bostadstilldelning som erfordrats i
samband med lokaliseringspolitiska insatser.
Kan reservanterna åberopa något
enda exempel, så år jag övertygad
om att utskottet är berett att fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta.
Jag är också övertygad om att inrikesministern
är beredd tillmötesgå ett sådant
krav.

Liksom i fjol föreligger en gemensam
borgerlig reservation i fråga om fördelning
på hustyper. Det är samma
motivering för reservationen som i fjol,
att andelen småhus måste öka för att
bättre svara mot konsumenternas faktiska
efterfrågan. Då bör för det första
konstateras att fördelningen på hustyper
har överlämnats till kommunerna
för avgörande. För det andra är detta
en kostnadsfråga, som tyvärr omöjliggör
för många människor att efterfråga
småhus, hur angeläget det än
vore.

Av byggnadsrationaliseringsutredningens
delbetänkande Rationellt småhusbyggande,
som för närvarande remissbehandlas,
framgår att kostnadsutvecklingen
för de gruppbyggda småhusen
varit ogynnsam. Mellan åren
1958 och 1966 ökade byggnadskostnaderna
per kvadratmeter lägenhetsyta
med 67 procent för småhusen mot 53
procent för flerfamiljshusen. Och då
skall man hålla i minnet att trähusfabrikerna
svarar för ungefär hälften
av allt vårt småhusbyggande. Jag skulle
tro att utvecklingen beträffande de
styckebvggda småhusen är enahanda.
Denna situation kan säkert, vilket herr
Werner för övrigt var inne på, härledas
ur att projektstorlekarna hela tiden
varit för små. Utredningen konstaterar
för övrigt att den genomsnittliga storleken
för dessa projekt har varit mindre
än 20 hus. Utredningen kommer
också mycket riktigt fram till den slutsatsen,
att denna uppsplittring på
många och små projekt måste undvikas.
Härvidlag måste kommunerna verka
för en bättre samordning.

Personligen tror jag att det måste

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
åstadkommas en sanering i den rika
flora av småhusfabriker som vi har
i vårt land om man skall komma fram
till en rimlig produktionskostnad. En
utveckling mot detta — det vill jag
gärna säga i kammaren — är den serietillverkning
av småhus som BPA och
Cellulosabolaget har startat tillsammans
med Svenska riksbyggen i företaget
Ådals-hus. Det är Europas förnämsta
och modernaste småhusfabrik,
helt datastyrd, där förädlingsgraden är
så hög att husen skall vara inflyttningsklara
två veckor efter leveransen. Det
förefaller som om man med detta system
har möjlighet att åstadkomma en
produkt till en låg totalkostnad. Det är
säkert den enda väg man kan gå om
småhusens andel i vår bostadsproduktion
skall kunna öka i snabbare takt än
tidigare. Vi måste dock hålla i minnet
att andelen småhus steg från 28 procent
år 1968 till 32 procent år 1969.
Mot den här bakgrunden har utskottsmajoriteten
bedömt att något skäl inte
föreligger för ett uttalande från riksdagen
i denna fråga.

Beträffande konkurrensförutsättningarna
föreligger också en gemensam
borgerlig reservation, vari man önskar
en parlamentariskt sammansatt utredning.
Till detta är bara att säga, att inrikesministern
tillkännagivit att han
tillsatt en särskild sakkunnig för att utreda
konkurrensförutsättningarna inom
bostadsbyggandet. Vidare pågår en
utredning med särskild tonvikt på
byggmaterialindustrins produktivitetsoch
prisutveckling av en arbetsgrupp
inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottsmajoriteten
finner det inte motiverat att
i detta läge vidta några ytterligare åtgärder.

I ett antal reservationer tas som vanligt
upp frågor angående bostadsfinansieringen.
Jag skall bara helt kort säga
att när det gäller en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, vilket
herr Werner uppehöll sig vid en stund,
har utskottsmajoriteten lika litet nu
som vid de senaste tre riksdagarna fun -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
nit skäl att avstå från en sådan åtgärd.
Man måste ha möjlighet till en statlig
totalfinansiering i den händelse den nu
gällande överenskommelsen med kreditgivarna
inte skulle komma att fungera
på ett tillfredsställande sätt.

När det gäller de moderatas reservation
om krav på avveckling av paritetslånen
delar utskottsmajoriteten helt departementschefens
synpunkt att de hittillsvarande
erfarenheterna inte ger
underlag för att nu överge de grundläggande
principerna för bostadsfinansieringen.
Jag kan ändå inte tro att herr
Kaijser menade att man skulle återinföra
de generella subventionerna. Paritetslånesystemet
har ju ändock införts
för att i dagsläget möjliggöra för människor
med lägre inkomster att efterfråga
de nya bostäderna. Dessutom är,
vilket inrikesministern har sagt, paritetslånesystemet
föremål för översyn
av särskild sakkunnig.

Beträffande beräkning av låneunderlag
och de övre lånegränserna har
ingenting nytt framkommit i reservationerna
som ger riksdagen anledning
till något särskilt uttalande. Det bör
också här liksom tidigare erinras om
den fortlöpande kontroll beträffande
metoderna för beräkning av låneunderlag,
pantvärde och produktionskostnad
som bostadsstyrelsen svarar för.

I fråga om omprövning av storleken
av den räntefria stående delen, om sökandes
ekonomi avsevärt och varaktigt
försämrats, som ånyo aktualiserats i
motioner av fru Landberg och herr Johansson
i Norrköping, har utskottet förutsatt
att bostadsstyrelsen fortlöpande
i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat
skillnader i praxis och även initierar
sådana ändringar av villkoren
som kan anses försvarbara.

När det gäller förbättringslån och
invalidbostadsbidrag föreligger två reservationer,
en av centerpartiet och en
gemensam borgerlig reservation. I fråga
om dessa reservationer har utskottsmajoriteten
inte funnit skäl att nu generellt
vidga förbättringslåneformen

till att omfatta de grupper som tidigare
undantagits från denna låneform. I fråga
om en höjning av inkomstgränsen
från 7 000 till 8 000 kronor har majoriteten
med hänsyn till att riksdagen så
sent som den 1 juli 1969 beslutat en
höjning av inkomstgränsen inte funnit
anledning till ändring. Låt mig också
på denna punkt med anledning av vad
herr Nils-Eric Gustafsson i detta sammanhang
anförde säga att stödet till
låginkomsttagarna bör lämnas via andra
former och inte via förbättringslåneverksamheten.
Jag tror att det är en
princip som håller.

På en punkt föreligger i år en ny
reservation som avgivits av representanter
för moderata samlingspartiet.
Den gäller utskottsmajoritetens ställningstagande
till ett motionspar i vilket
frågan om en översyn av anvisningsnormerna
för den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten
tagits
upp. Motionärerna har nämligen ansett
att det bör föreligga möjligheter att
återkräva statligt bostadslån av låntagare
som utan skälig anledning vägrar
acceptera av den kommunala förmedlingen
anvisad bostadssökande. Utskottsmajoriteten
har för att tillgodose
önskemålet att i möjligaste mån undvika
social skiktning i bostadsområden
ansett det vara motiverat med en översyn
av de normkrav som staten bör
kunna ställa som villkor för bostadslån.
Representanterna för moderata
samlingspartiet i utskottet har ansett
detta vara principiellt betänkligt och
menat att det skulle innebära ett införande
av nya tvångsåtgärder. Utskottsmajoriteten
har rakt motsatt uppfattning
i denna fråga.

Låt mig sedan, herr talman, ägna
några ord åt den reservation som herr
Gustafsson för övrigt berörde en smula,
nämligen moderata samlingspartiets
reservation nr 20 beträffande lånefonden
för kommunala markförvärv. När
reservanterna hävdar att det statliga
stödet till kommunernas markförvärv
bör upphöra och att ytterligare anslag

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

inte bör anvisas innebär detta ett vaktslående
kring det enskilda ägandet som
enbart kommer att gynna eu ohämmad
markspekulation. Och vad värre är:
det påstås dessutom i reservationen att
ett kommunalt markmonopol skulle stå
i strid med konsumenternas intresse av
goda och billiga bostäder. Den verkliga
sanningen är ju den rakt motsatta. Den
enda garantin för att hela vårt samhällsbyggande
skall kunna ske till rimliga
kostnader är att kommunerna äger
all mark som krävs för bostäder och
annat samhällsbyggande. Detta blir alltmera
angeläget under 1970-talet, när
våra resurser för bostadsbyggande och
annan kommunal service i ökad utsträckning
måste gälla sanering av äldre
stadskärnor, inte minst i våra äldre
städer. Det är inför detta som våra
kommuners aktionsmöjligheter måste
kraftigt förstärkas. Jag vill gärna rekommendera
till läsning det förnämliga
program som Svenska riksbyggen
utarbetat för 1970-talets bostadspolitik.
Programkommittén har letts av förre
inrikesministern Rune Johansson. Avsnittet
om markpolitiken belyser vilka
fördelar den kommunägda marken ger.
Först då får det kommunala planmonopolet
en reell innebörd. Kommunerna
kommer att behärska tidsschemat för
samhällsbyggandet, och endast kommunerna
kan tillgodogöra sig den
markvärdestegring som uppkommer till
följd av samhällets utbyggnad.

Vi vet i dag att även i mycket små
städer har priset på centralt belägna
saneringsfastiglieter stigit så kraftigt i
höjden att här måste verkligen samhället
skaffa sig ökade resurser för att
bemästra situationen. Den av Riksbyggen
föreslagna särskilda saneringsfonden
utgör i sammanhanget ett mycket
intressant uppslag.

Vill man sedan, herr Kaijser, söka
exempel på vad en ohämmad utveckling
på detta område kan leda till, så
skulle jag faktiskt vilja rekommendera
en artikel som var införd i Dagens Nyheter
den 11 februari i år, där mark -

Ang. anslag till bostadsbyggande ni. m.
spekulationen i England och i synnerhet
i London belyses. Artikelförfattaren
konstaterar: ”Väldiga förmögenheter
har skapats ur intet genom den
explosiva efterfrågan i storstäderna på
kontors- och affärslokaler. Varken handel-
eller industri kan mäta sig med
markspekulation när det gäller snabba,
stora och säkra vinster.”

Vi är på god väg mot en sådan utveckling
även i vårt land. Är det detta
man på moderat håll betraktar såsom
ett allmänt konsumentintresse? Jag vill
klart säga, att om vi anser att samhället
skall bära ansvaret för att tillförsäkra
alla medborgare rätten till en
god bostad på rimliga villkor, då måste
också samhället få de resurser som erfordras
för att uppfylla detta ansvar.

Med detta ber jag, herr talman, att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Högström började
sitt anförande i — jag vet inte vad det
heter på musikspråk — pianissimo,
kanske. Det var mycket fint och vackert.
Han gjorde några allmänna reflexioner
om bostadsfrågans betydelse i samhället.
Jag fattade det så att han på den
punkten helt var av den mening som
jag liar givit uttryck för. Jag känner
därför inte något behov att att polemisera
på detta avsnitt.

Herr Högström nämnde bilproblemet,
som jag har vågat ta upp i årets
debatt. Det gläder mig verkligen. Han
berörde även utlandsresorna, som jag
har en viss önskan att på något vis försöka
komma åt med en beskattning.

Det fanns dock en liten inkonsekvens
i herr Högströms anförande mellan inledningen
och avslutningen. Om jag
hörde rätt påpekade han i inledningen
att oppositionspartierna plötsligt hade
blivit så förfärligt kostnadsmedvetna.
Vi hade talat om de höga bostadskostnaderna.
När herr Högström sedan i

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
slutet av sitt anförande skulle argumentera
för att man inte skall driva
fram ett ökat småhusbyggande, kom
han i allra högsta grad in på kostnadsfrågan.
Det tycker jag liksom inte går
ihop.

Sedan uttryckte herr Högström sin
förvåning. Han sade t. o. m. att det var
märkligt att mittenpartierna inte hade
kunnat skriva ihop sig i reservationen
1. Ja, det kanske ser litet märkligt ut,
men jag kan tyvärr inte hjälpa herr
Högström att reda ut hur det förhåller
sig, möjligen kan jag påpeka att det är
fråga om två självständiga partier.

Herr Högströms anförande andades
stor förtröstan och tillit till Kungl.
Maj:t, i synnerhet till inrikesministern
som sitter med oss här. Det är ju bra
att det finns en förväntan och en tro på
att saker och ting kan klaras av Kungl.
Maj:t. Från oppositionspartierna har vi
emellertid den meningen att vi nog vill
ge Kungl. Maj:t små råd, vilket herr
Högström i egenskap av utskottets talesman
inte gärna vill vara med om.

•lag vill sedan fråga herr Högström
om inte kvoteringsbestämmelserna ändå
leder till att många kommuner ute i
landet kommer i en svår situation i planeringshänseende.
Det låter sig väl sägas
att man kan gå till Kungl. Maj:t,
men jag tror att det leder till ett bättre
resultat att ge de kommuner som befinner
sig i den här situationen någonting
att räkna med i form av en garanterad
hosladskvot.

Så till min gamla käpphäst förbättringslånen
och jämlikheten. Vi har haft
en jämlikhetsdebatt i det här landet under
ganska lång tid. Nu säger herr Högström
att de problem som jag har talat
om absolut inte skall lösas via förbättringslån
utan på annat sätt. Herr Högström
utvecklade inte närmare vilka
andra sätt han tänkte sig. Från centerpartiets
sida anser vi att man i den
strävan som vi trodde att alla var besjälade
av, nämligen att uppnå en större
jämlikhet i samhället, också borde kunna
såsom ett moment ta med den här

låneformen, som ju ändå fanns för inte
så förfärligt många år sedan.

Jag har alltså inte blivit övertygad om
att utskottets majoritet har så där förfärligt
klart insett att bifall till de motioner
som väckts och de reservationer
som avgivits skulle vara till skada för
vårt älskade fosterland. Jag tycker inte
att herr Högström har kunnat belägga
det. Jag vidhåller mina yrkanden.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Högströms anförande
utgjorde på sitt sätt en illustration
till den relativa samstämmighet
som vi väl ändå kan konstatera i bostadsdebatten
numera. Han tycktes också
vara medveten om den oroande kostnadsutveckling
som för närvarande sker
och som innebär, såvitt jag förstår, att
en relativt sett allt större del av den totala
inkomsten behöver användas för att
tillgodose bostadsbehovet.

I övrigt gjorde herr Högström mest
marginalanmärkningar till de reservationer
som avgivits, men ett par punkter
behandlade han litet mera utförligt.
I fråga om planeringen, bostadsbyggandets
omfattning och fördelning menade
han att våra reservationer inte är påkallade
och inte motsvarar den verklighet
som i det avseendet omger oss.

När det gäller planeringen för den
femårsperiod som det här är fråga om
innebär det nya ramfördelningssystem
som föreslås — det begränsade programmet
på 60 000 lägenheter för år
1971 — att kommuner som inte klassas
som klart expansiva inte får lika långsiktiga
rambesked som de tidigare har
fått. Dessa kommuner får väl nu först
på sensommaren 1970 besked om sina
ramar för år 1971, d.v. s. efter riksdagens
beslut om en mera definitiv bostadsbyggnadsplan
för år 1971.

Fördelningen av 1971, 1972 och 1973
års statsgaranterade program beträffande
det antal lägenheter som har föreslagits
— alltså respektive 60 000, 50 000

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

och 50 000 lägenheter för de nämnda
åren — görs säledes till förmån för orter
och regioner som har ett klart expansivt
näringsliv. På grund av den låga
programnivån blir det endast 45
kommunblock, utöver storstadsområdena,
som får del av dessa ramar.

Vi anser att den garanterade programnivån
är alltför låg och att flera
kommuner bör få långsiktiga rambesked
och därigenom ett längre och säkrare
planeringsperspektiv.

I detta sammanhang har vi också velat
framhålla att det enligt vår mening
inte finns någon anledning att bibehålla
en särskild ram för bostadsbyggande
utan statliga lån, som ju nu fördelas av
arbetsmarknadsmyndigheterna genom
särskilda igångsättningstillstånd. Vi förordar
att den särskilda ramen för det
privatfinansierade bostadsbyggandet
skall avskaffas. Vid sådant förhållande
ankommer det på kommun att turordna
de projekt som skall inrymmas i kommunens
ram. Kommunerna får på det
sättet möjlighet att styra bostadsproduktionens
inriktning på ett sådant sätt
att olika befolkningsgrupper på bästa
sätt kan tillgodoses.

Herr Högström var också inne på en
annan sak, nämligen konkurrensförutsättningarna.
I den frågan kan ju sägas
mycket, både beträffande de olika formerna
för anbudsförfarande och beträffande
de olika konkurrensbegränsande
möjligheter som visat sig föreligga.

Det finns många sätt på vilka konkurrensen
kan begränsas. Man kan tänka
sig att det uppstår en viss konkurrensbegränsning,
även om kommunerna
begagnar sig av eget markinnehav till
förmån för egna eller andra byggföretag.
Det finns, såvitt vi kan se, därför
skäl för att den utredning som nu är
tillsatt även får tillfälle att behandla
sistnämnda problem, inte minst det problem
som uppstår genom det egenregibyggande,
delvis av kommunerna själva,
som mer och mer aktualiseras.

Vi är inom folkpartiet tillfredsställda
över att en utredning har satts i gång

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
angående konkurrensfrågorna på bostadsområdet,
men vi vidhåller vårt tidigare
yrkande om att denna utredning
bör utökas och få en parlamentarisk
förankring, en parlamentarisk sammansättning.
Vi anser att direktiven kanske
borde utvidgas till att omfatta även andra
ämnesområden, som bör undersökas
sedan konkurrensförhållandena behandlats.
Det var väl framför allt dessa frågor
som herr Högström behandlade och
som berör våra reservationer. Jag vill
betona att vi från folkpartiets sida finner
dessa problem väsentliga och att vi
därför genom dessa reservationer vill
markera särskild vikt vid dessa avsnitt
av bostadsproblemet.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman! Även i år har det varit
mycket trevligt att lyssna till herr Högström
såsom utskottets talesman i debatten
om bostäderna. Vi har givetvis
skilda uppfattningar på vissa punkter.
Herr Högström talade särskilt om våra
reservationer 19 och 20. Herr Högström
sade att reservationen 19 är ny, och
han tilläde sedan att en motion hade
föranlett den reservationen. Också motionen
är ny.

När vi intagit denna ståndpunkt har
vi byggt på en uppgift i ett uttalande av
departementschefen i proposition nr
100 år 1967. Där påpekade han att just
uppsägning av lånet inte borde vara en
påföljd. På sidan 254 i den propositionen
heter det:

”Om låntagaren-byggherren underlåter
att lämna lediga bostäder till kommunens
bostadsförmedling, bör påföljden
inte bli att lånet sägs upp, eftersom
en sådan åtgärd drabbar de boende.
Som utredningen framhåller äventyrar
emellertid en illojal byggherre sina möjligheter
att få framtida låneansökningar
tillstyrkta av kommunen. Det torde
därför i allmänhet inte bli erforderligt
att begagna den av utredningen anvisade
utvägen.”

Jag tycker att detta uttalande av de -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
partementschefen —- visserligen en annan
departementschef än den nuvarande
— kan vara ett gott stöd för den
uppfattning som vi har framfört i reservationen
19.

Reservationen 20 bygger på ideologiskt
skilda uppfattningar om dessa frågor.
Vi anser att det inte är nödvändigt
att kommunen äger all mark. Vi anser
att det också skall finnas möjlighet till
enskilt byggande inom kommunen. Vi
vill ingalunda bestrida att tomträttsinstitutet
kan ha stor betydelse i vissa fall,
särskilt när stora saneringar skall göras,
men vi tycker inte att det skall vara
nödvändigt att sikta på det. Enligt vår
uppfattning skall kommunen kunna sälja
tomt med äganderätt till sådana som
vill bygga. På så sätt behöver kommunerna
inte ligga ute med det stora kapital
de kanske fått erlägga för marken.
Det är den principen som ligger bakom
vårt ställningstagande. Man kan kanske
också hävda att kommunerna understundom
tar mycket höga tomträttsavgälder,
som väl kan jämföras med kostnaderna
för mark som enskilda kan ha
skaffat sig. Då är det det allmänna som
utnyttjar tomtvinsten. Det må vara hänt.
Det kan kanske vara riktigt, men det
kan ibland vara högst betydande summor
som kommunerna utnyttjar.

Herr talman! Jag vidhåller mina yrkanden
om reservationerna.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord! Herr
Gustafsson säger att det skulle vara en
inkonsekvens i mitt resonemang om den
allmänna kostnadsutvecklingen när det
gäller småhusen. Problemet är ju att
småhusen i dag är för dyra. Jag pekade
i mitt anförande på skälen för detta —
att vi har en för splittrad produktion
och att det inte är möjligt att inom den
produktionsformen nå en produktion
till lågt pris.

Jag vill ännu en gång åberopa inrikesministern,
även med risk att herr
Gustafsson uppfattar det som en allde -

les extra tillit till inrikesministern. Han
har i årets proposition redovisat ett
förslag som kommer att innebära att
den begränsning i yta nedåt för småhusen
som finns i de nuvarande lånebestämmelserna
tas bort den 1 juli i år.
Det kommer att underlätta för många,
som inte har behov av en stor yta, att
få småhus statligt belånade.

Beträffande den garanterade bostadskvoten
till de orter som inte kommer i
fråga sade jag i fjolårets bostadsdebatt
att samarbetsnämnderna ganska väl och
noga följer upp de lokala behov som
finns vid fördelningen av bostäder.

Herr Gustafsson vill att jag skall förklara
vad jag avsåg med att man inte
skulle utöka de nuvarande förbättringslånen
till andra grupper än pensionärer
och handikappade. Jag har den bestämda
meningen att kostnadsproblemet för
andra grupper med låga inkomster måste
lösas på andra vägar. Jag tror inte
att man skall koppla samman dessa olika
stödformer.

Det sades, kanske litet mera skämtsamt,
att jag skulle ha påstått att de reservationer
som avlämnats av de borgerliga
skulle vara till skada för vårt
land. Det vore väl ändå att ta till litet
för mycket. Men jag tycker alltjämt att
man skulle ha kunnat vara mera överens
i reservationerna. Det är alltför
mycket av detaljer som man sysslat
med. Herr Jacobsson berörde redan i
sitt inledningsanförande frågan om
upphandlingsformerna, och han konstaterade
att det var bristande konkurrens.
Jag ifrågasätter — det är en personlig
deklaration — om vi på sikt kan upprätthålla
det nuvarande entreprenadförfarandet.
Jag är inte så helt övertygad
om att det är den bästa formen av konkurrens.
Jag tror att det finns andra
vägar att lösa problemet beträffande
upphandlingen än enbart entreprenadförfarandet.

Herr Kaijser hänvisar till uttalandet i
proposition nr 100 av dåvarande inrikesministern
om bostadsförmedlingarnas
fria ställning i detta avseende. Det

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

finns ingenting som i och för sig förändrar
den principen i det yrkande
från motionärerna som utskottet har
ställt sig bakom. När man nu har kunnat
påtala former för uttagning av hyresgäster
som klart diskriminerar vissa
grupper, är det angeläget att man ser
över dessa normer. Det är ingenting annat
vi vill i det sammanhanget, och vad
vi framhåller står inte i motsättning till
vad inrikesministern den gången skrev.

Herr talman! Herr Kaijser påstår att
det kommunala markinnehavet också
skulle kunna leda till ökade markkostnader.
I så fall är de ytterligt begränsade,
och som herr Kaijser själv slog fast
är det då fråga om pengar som det allmänna
förvaltar.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte säker på att
kommunalmännen ute i landet är helt
beredda att acceptera herr Högströms
uttalande här att det egentligen är en
fördel att inte ha fått en bestämd kvot.
Jag tror inte heller att det är en fördel.

Sedan skulle jag bara helt kort vilja
fråga vad det är som gör att herr Högström
vill för handikappade och andra
lösa vissa jämlikhetsproblem via bostadspolitiken
genom förbättringslån.
Vad är det som skiljer dessa grupper
ifrån andra låginkomsttagare och som
herr Högström alltså inte vill hjälpa på
det här sättet? Det skulle vara bra att få
en klar bild av skillnaden.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av
detta ärende besvara herr Axel Kristianssons
(ep) interpellation angående
fördelningen av bostadslån för nybyggnad,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att i detta sammanhang
få avge ett svar på en interpellation
av herr Axel Kristiansson angående
systemet för fördelning av ramar
för beslut om bostadslån.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr Axel Kristiansson har frågat mig
dels om jag anser att den av riksdagen
beslutade nya ordningen beträffande
fördelning av låneramar medfört några
fördelar visavi möjligheterna att tidigare
fördela desamma och i så fall vad
anledningen är till förseningen av beslutet
om låneramar för år 1971,

dels om jag avser att också framdeles
fortsätta med ett system med olika tidpunkter
för olika orter, då besked lämnas
om bostadskvoter,

dels slutligen om jag anser att de
mindre orterna kan tillfredsställande
planera sitt byggande med de korta varsel
som nu tillämpas.

Det av 1969 års riksdag beslutade nya
systemet för fastställande och fördelning
av bostadsbyggnadsplanerna innebär
i korthet följande.

Riksdagen fastställer årligen bostadsbyggnadsplan
för löpande kalenderår
och de närmast följande fyra åren. Planerna
för löpande kalenderår och året
därefter omfattar dels det antal lägenheter
för vilka statliga bostadslån kan
beviljas, dels det antal lägenheter som
kan komma att sättas i gång utan statliga
lån. Planerna för åren 3, 4 och 5 i
planperioden omfattar enbart bostadsbyggande
med statliga lån och har formen
av garanterade program. Beträffande
det tredje året bestäms också en
projektreserv.

Bostadsbyggnadsplanerna för det löpande
kalenderåret och följande år avser
hela riket. Planerna för åren 3—5
avser enbart orter och regioner med
klart expansivt näringsliv och långsiktigt
positiv befolkningsutveckling.

Det nya systemet syftar till en långsiktig
planering av bostadsbyggandet
med bibehållen flexibilitet gentemot
mera konjunkturberoende sektorer inom
samhällsekonomin. Vidare innefattar
planeringen en beredskap så att
bostadsbyggandet kan öka i den omfattning
som resurserna medger.

Det nya ramfördelningssystemet ledde
till att bostadsstyrelsen måste ändra
rutinerna för fördelningsarbetet. Sty -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
relsen har centralt gjort fördelningen
på kommunblock åren 1971—1973, ett
arbete som tidigare utfördes av länsbostadsnämnderna.
Den centrala fördelningen
liksom övergången till fördelning
i kvadratmeter våningsyta i
stället för i lägenheter har krävt ett
omfattande utredningsarbete. Beskeden
från bostadsstyrelsen kom därför att
lämnas något senare hösten 1969 än
hösten 1968. Någon motsvarande försening
i fråga om fördelningen i år av
bostadsbyggnadsplanen för år 1971 och
av de garanterade programmen för
åren 1972—1974 behöver enligt bostadsstyrelsens
bedömning inte uppkomma.

Enligt min mening ger bostadsbvggnadsplaneringen
i sin nuvarande uppläggning
goda förutsättningar för den
rationalitet och flexibilitet i bostadsbyggandet
som är dess syfte. Jag är
inte främmande för att förbättringar i
planeringsförutsättningarna kan behövas
i vissa kommuner som nu får besked
endast för en tvåårsperiod. I det
utlåtande av statsutskottet som nu behandlas
förordas också att i sådana
kommuner besked skall kunna lämnas
avseende konkreta projekt för det tredje
året. Härigenom bör kravet på stabila
produktionsbetingelser kunna tillgodoses
på ett sätt som medverkar till
att kompensera den förkortning av planeringsperioden
som det nya systemet
onekligen innebär för nyssnämnda
kommuner.

Det nya planeringssystemet har varit
i funktion endast en kort tid. Bostadsstyrelsen
kommer att redovisa erfarenheterna
av systemet. På grundval härav
får övervägas om ytterligare ändringar
i systemet kan behöva göras.

Herr talman! Jag vill också anföra
några synpunkter i anslutning till den
debatt som ägt rum här. Jag har med
stort intresse lyssnat till samtliga talare,
men jag tror att det egentligen endast
är herr Kaijser som försökt ställa
in bostadsbyggandet i ett större perspektiv
och såg på återverkningarna i

samhället i övrigt. Personligen tyckte
jag att det var en något för pessimistisk
beskrivning. Den var alltför schematisk,
men uppenbart är att vi har
att bedöma bostadsbyggandet i ett samhälle
som ständigt befinner sig i förändring.

När herr Kaijser säger att vi inte
kan bygga bort bostadskön, så har jag
hört det påståendet också i andra kammaren
i dag. Jag vet inte vad man menar
då man säger att det inte är den
metoden vi skall använda när det gäller
att försöka få bort bostadsbristen,
tv det finns väl ingen annan väg att gå
än att producera mer och mer bostäder.
Man skulle naturligtvis kunna säga att
vi i dagens samhälle ännu inte lyckats
producera bort t. ex. bilbristen, att vi
inte lyckat producera bort de brister
som finns på vissa andra områden, inom
kulturlivet o. s. v. Ja, nästan överallt
kvarstår väl uppgifter för oss. Men
uppenbart är att vi i dag nått fram till
ett läge där vi bättre kan tillgodose
bostadsefterfrågan än vad vi kunde ännu
för några år sedan. Att vi bör ha
stora utsikter att inom ett antal år kunna
bjuda människorna ännu större valmöjligheter
i fråga om bostad än de
har i dag är också uppenbart. Men när
det gäller valmöjligheter menar jag,
herr Kaijser, att man inte kan räkna
med det gamla bostadsbestånd som är
avsides beläget såsom en verklig tillgång
när man skall försöka tillfredsställa
människornas önskningar.

Jag har nämligen alltför många
gånger som ett argument av representanter
för kommuner hört, att nu har
vi fått en industri till vår ort, och nu
behöver vi också bostäder här. Då har
jag sagt, att jag har levt i föreställningen
att de som bor på någon mils avstånd
från orten skulle kunna pendla
till och från sin arbetsplats. Det har
ofta varit ett motiv för en lokalisering
att det skulle vara möjligt att tillgodogöra
sig det bostadsbestånd som finns
inom regionen.

Men det händer ofta att sedan man

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

val fått önskemålet om en lokalisering
förverkligat så reser man helt andra
önskemål i fråga om bostäder. Då säger
man kanske att om man får bygga bostäder
på orten kan de anställda få
biittre kontakt med sin arbetsplats, med
samhällets serviceanordningar o. s. v.
Det är önskemål som självfallet inte
utan vidare kan avvisas. Därför anser
jag att herr Kaijser var något för
onyanserad i sin bedömning av de uttalanden
som bostadsstyrelsen har
gjort.

Bostadsstyrelsen har ju nu gjort beräkningar
om det framtida bostadsbehovet.
Utredningen är inte publicerad
ännu, men vi har i tidningarna läst
vissa antydningar om dess innehåll.
Sedan vi fått detta material kan vi fortsätta
denna diskussion. Jag har anledning
att upprepa här vad jag sagt i
medkammaren, nämligen att det är min
avsikt att detta material skall överlämnas
till en parlamentariskt sammansatt
kommitté, som skall få i uppgift att bedöma
vilken omfattning vårt bostadsbyggande
skall ha i det längre perspektivet.
I den bedömningen kan naturligtvis
de synpunkter som herr Kaijser
i dag har anfört komma med. Jag vill
inte utan vidare säga att bostadsstyrelsen
på alla punkter kanske gjort de helt
riktiga bedömningarna, men jag tror att
de är riktiga så till vida att vi i framtiden
blir tvungna att ägna ett större
intresse åt att komma till rätta även
med de dåliga bostadsmiljöerna. Vi
måste säkerligen satsa mer på saneringsarbete,
och jag är tämligen övertygad
om att detta tillsammans med
den nödvändiga nyproduktionen ger
oss anledning att hålla byggresurserna
intakta.

Jag skall emellertid inte nu ytterligare
kommentera denna sida av saken,
även om det här kunde finnas anledning
att ta upp många fler faktorer som
påverkar de anspråk som ställs på boendet.

Herr Kaijser pekade på sambandet
mellan bostadsbyggande, arbetsmark 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. ni.
nåd och lokaliseringspolitik. Jag vill då
understryka alt även invandringen är
en faktor som påverkar bostadsförsörjningen.
Jag har på sistone haft anledning
att fästa uppmärksamheten på alt
industrins stora efterfrågan på arbetskraft
i dag vållar svårigheter att lösa
bostadsfrågan. Vi är överens om att
försöka anpassa byggandet till både
industrins och samhällets behov. Men
det blir stört omöjligt för kommunalmännen
att planera på ett riktigt sätt
om de ställs inför uppgiften att på mycket
kort tid skaffa bostäder för kanske
hundratals och i vissa fall tusentals
medborgare från andra länder. Dessa
utgör naturligtvis ett betydande tillskott
för industrins och den övriga arbetsmarknadens
del men ställer oss
samtidigt inför betydande svårigheter
när det gäller bostadsanskaffning.

Redan av det skälet finns det anledning
att ägna större intresse åt möjligheterna
att söka ta till vara de arbetskraftsresurser
som finns inom vårt eget
land i form av t. ex. kvinnor som kan
intresseras för att gå ut på arbetsmarknaden
och ett bättre tillvaratagande av
den äldre arbetskraften. Vi får inte
heller glömma bort de människor som
vi stämplar som handikappade och
ställer vid sidan om arbetsmarknaden.
Det finns anledning att bättre än hittills
överväga hur vi skall ta till vara
denna arbetskraft.

Om vi agerar på dessa områden kan
vi också medverka till att lätta situationen
på bostadsmarknaden. Jag nöjer
mig med dessa exempel för att beskriva
nödvändigheten av att vi ser på dessa
frågor i ett sammanhang. När man
diskuterar bostadsbyggandet är det
därför inte möjligt att rycka ut det som
ett område där man kan låta fantasin
spela fritt.

Representanterna för centerpartiet
och folkpartiet har inte framträtt tillsammans
när det gäller vissa frågor
om bostadsbyggandet. Centerpartiets
talesman kunde inte ge någon förklaring
till det förhållandet. Det var pre -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
cis som om någonting utifrån hade gripit
in och stört det goda samarbetet.
Han avstod från att ge en förklaring
till att det inte hade varit möjligt att
gå fram med gemensamma reservationer
och ställningstaganden.

En sak har de båda partierna dock
gemensamt, nämligen inställningen till
småhusbyggandet, även om man i ena
fallet talar om friliggande och i andra
fallet om styckeproducerade hus. Man
menar att sådana skulle få byggas fritt.
Vad är det för slags funderingar? Uppstår
inte samma problem oavsett om vi
bygger flerfamiljshus eller småhus? I
båda fallen behövs material och arbetskraft,
och i båda fallen ställer det anspråk
på vår ekonomi. Man diskuterar
precis som om det funnes en möjlighet
att gå vid sidan om de problem som vi
annars känner att vi måste avväga och
bedöma, nämligen hur mycket vi totalt
kan producera. Man agerar som om
man här hade upptäckt något underbart
— att uppförandet av fabrikstillverkade
hus skulle kunna släppas fritt
vid sidan av alla kvoter. Jag anser det
vara alltför lättsinnigt att resonera på
det sättet. Det är mycket möjligt att
man från både folkpartiet och centerpartiet
tror sig kunna gå ut i bygderna
och säga: Om riksdagen följt vår reservation,
så skulle ni kunnat få bygga
hur mycket som helst, bara ni höll er
till småhus. Jag kan inte finna någon
logik i det resonemanget, för även flerfamiljshus
kan ju produceras med förfabricerade
element. Jag kan inte anse
att det är några principiella skillnader
mellan dessa båda kategorier av bostadshus.
Jag hoppas att man framdeles
kommer ifrån detta tänkande, ty husens
framställningssätt är tämligen ovidkommande
vid bedömningen av bostadsbyggandet
i detta sammanhang.

Jag kanske kunde nöja mig med dessa
allmänna reflexioner, eftersom herr
Högström bemött en del av de påståenden
som skulle kunna tarva en kommentar.
För att undvika missförstånd

bör jag kanske dock säga nagra ord till
herr Werner. Jag tror säkert att utskottsmajoriteten
och herr Högström
bär samma uppfattning som jag, även
om herr Högström inte sade någonting
på denna punkt. Jag vill dock säga att
herr Werner kanske missförstått utskottets
hållning till de byggherrar
som sedan de väl beviljats statliga lån
avstår frän dem och föredrar att privatfinansiera
husen och ta ut högre hyror.
Jag tror inte att det är den konkreta
situationen utskottet haft att bedöma,
utan såvitt jag förstår var utgångspunkten
en helt annan. Jag reagerar
lika starkt som herr Werner emot
att sådant förekommer. Det är inte tillfredsställande
att en familj, som vill
skaffa sig en bostad, går till bostadsförmedlingen
eller talar med byggherren
och får beskedet att det blir en
lägenhet med statliga lån och den och
den hyran från inflyttningsdagen, men
att familjen sedan efter en tid ställs inför
situationen att byggherren ändrat
uppfattning och ämnar avstå från att
utnyttja statslånen för att i stället utnyttja
möjligheten att ta ut en avsevärt
högre hyra. Det förvånar mig verkligen
att sådant kan förekomma bland ansvariga
byggare. Det kan absolut inte
tolereras i längden att en så viktig sak
som bostaden och hyran för densamma
får bli föremål för sådant godtycke
från en enskild människas sida.

Jag har sett liknande saker när det
gällt behandlingen av låneärenden, där
byggherren ibland gjort gällande att om
inte bostadsstyrelsen godtar den kostnad
som byggherren funnit rimlig,
skulle han i stället privatfinansiera huset.
Jag anser att det är ett alldeles för
sent stadium att då låta byggherrarna
agera godtyckligt. Jag vill gärna ha
sagt att jag reagerar lika kraftigt som
herr Werner mot att sådant skall få
förekomma. Jag hoppas att de ansvariga
inom den sektor det gäller vill
medverka till att sådant kan undvikas.
Det måste ju verka oerhört nedsättande

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

för den enskilda byggnadsverksamheten.
Om den skall fortsätta att arbeta
för den avstå från sådana manövrer.

•lag ville, herr talman, med hänsyn
till att herr Werner pekat på dessa förhållanden
ge till känna eu klar mening
på denna punkt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att först till
statsrådet uttala ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag ställde i interpellation1!! vissa
frågor i anslutning till det system som
föregående års riksdag beslutade och
som från och med i år har praktiserats
beträffande fördelningen av ramarna
för beslut om bostadslån. Jag gjorde det
därför att den politik som förs är av
stor betydelse då det gäller lokalisering
inte bara av bostäder utan också av
människor och företagsamhet.

Jag har den principiella inställningen
att man med bostadspolitiken inte
skall styra lokaliseringen utan så långt
detta är möjligt nollställa de olika bygderna,
så att de har samma utgångsläge.
Jag vill gärna ställa en konkret
fråga till statsrådet Holmqvist: Instämmer
statsrådet i min uppfattning, eller
anser statsrådet att man skall styra utvecklingen
med bostadspolitiken? En
helt annan sak är alt följa upp den utveckling
som pågår.

Det nya system som bär praktiserats
under detta år har givits en oberättigat
positiv rubricering. Man kallar det i
dagligt tal för prioritering av expansiva
orter för att möjliggöra bättre planering
av byggnationen. Utifrån dess
praktiska konsekvenser, dess verkan
och innebörd anser jag att detta är fel.
Den riktiga rubriceringen vore i stället:
diskriminering av vissa orter! Det
är nämligen här egentligen inte fråga
om prioritering av vissa orter utan om
en diskriminering, vilket är en väsentligt
allvarligare sak.

Jag skulle med utgångspunkt i egna
erfarenheter från eif expansivt kom -

Ang. anslag till bostadsbyggande ni. m.
munblock vilja säga alt ehuru det från
andra utgångspunkter kan vara intressant
med en långtidsplanering, så har
det för en expansiv ort mycket liten
betydelse om man får reda på hur
mycket man får bygga under de närmaste
fem åren. Utgångsläget ligger i
den bostadspolitiska målsättningen.
Med kännedom om att orten betecknas
som expansiv och med kännedom om
att expansivitet prioriteras, vet man
att man får bygga. Man behöver inte
ha svart på vitt på detta. Planeringen
sker i alla fall, oavsett om man får hesked,
i varje fall till den nivå man får
besked om och sannolikt med en viss
marginal därutöver. Vad som är väsentligt
är att i de orter där ovisshet råder
få veta om man får bygga.

Herr statsrådet började sitt svar med
att referera vad beslutet innebär, och
det känner man till, i varje fall på de
orter där man inte har kommit med på
listan med de 45 expansiva zonerna.
Det finns en passus på första sidan av
svaret, som jag emellertid ifrågasätter
riktigheten av. Där står: ”Bostadsbyggnadsplanerna
för det löpande kalenderåret
och följande år avser hela riket.”
Det löpande kalenderåret måste rimligen
vara 1970, och det närnäst följande
året måste rimligen vara 1971. Jag vill
fråga inrikesministern, hur mycket man
i dag vet i hela riket om vad man får
bygga under 1971. Beträffande de orter
som inte var med på förteckningen
är det sagt att beskedet skall ges i juni
månad. Men sannolikt kommer icke detta
besked ut till kommunerna förrän i
slutet av tredje kvartalet, kanhända under
det sista kvartalet med hänsyn till
att det under den aktuella tiden råder
semesterförhållanden, varför dessa
ärenden får ligga obehandlade. Sedan
skall detta ut via samarbetsnämnderna
och till delkommuner i de fall där det
inte genomförts kommunsammanslagning.
I vilket fall som helst vet man ingenting
i stort sett förrän under det sista
kvartalet om vad man skall bygga
under 1971.

100

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Jag har frågat inrikesministern, om
han avser att i fortsättningen tillämpa
detta system. Jag behöver inte på nytt
ställa frågan, eftersom det av propositionen
i och för sig framgår att så skall
ske. Men inrikesministern ger här en
liten strimma av hopp, ty han anför i
propositionen att i fortsättningen skall
i någon mån kommuner utanför den
klart expansiva kretsen också kunna få
ett förhandsbesked. Vidare säger han
att en viss mindre del skall avsättas
för fördelning på kommuner utanför
den klart expansiva kretsen, vilka dock
kan visa på ett konkret planerat och
godtagbart byggnadsprogram som täcker
även detta tredje år. Under denna
förutsättning är det kanske inte så
många kommuner som kommer i åtnjutande
därav. Jag tycker rimligen att det
bör ha sagts: ”Under förutsättning att
man kan prestera ett godtagbart byggnadsprogram.
” I så fall skulle ju kommunerna
ha två år på sig att prestera
ett program, och då skulle det bli möjligt
för kommunerna att så att säga
utnyttja programmet. Men nu är det
sagt: ”Under förutsättning att man kan
prestera programmet på förhand” —
och det är en väsentlig skillnad. Det är
alltså inte så mycket att hoppas på härvidlag.

Den stora frågan gäller emellertid behovet
av planering på de små respektive
de stora orterna, och det var detta
som min tredje fråga var konkret
inriktad på. Jag frågade statsrådet, om
han ansåg att de mindre orterna kunde
tillfredsställande planera sitt byggande
med hänsyn till det korta varsel som nu
tillämpas. Jag har redan sagt att dessa
små kommuner får besked om vad de
skall bygga 1971 med ungefär tre månaders
varsel. Den konkreta frågan är
då, om inrikesministern menar att det
är en tillräckligt lång tid för att planera.
Jag tycker att det är en orimligt
kort tid, så mycket mer som man här
lever i ovisshet och som man här inte
kan göra på det sätt som kan ske i den
stora expansiva kommunen, nämligen

planera då man vet att man under alla
förhållanden får bygga. Denna ovisshet
leder ju till att man inte alltid kan vara
beredd att omedelbart sätta i gång byggandet,
när man får besked med så kort
varsel.

Vidare vill jag ställa följande fråga
med anledning av det svar som avgetts,
och den lyder på följande sätt: Menar
herr statsrådet Holmqvist att de små
orterna skall vara konjunkturpolitiska
buffertar i detta spel? I svaret framhålles
följande: ”Det nya systemet syftar
till en långsiktig planering av bostadsbyggandet
med bibehållen flexibilitet
gentemot mera konjunkturberoende
sektorer inom samhällsekonomin.” Detta
innebär totalt att bostadsbyggandet
i någon mån måste anpassas med hänsyn
till expansiviteten eller konjunkturen
inom övrigt näringsliv — och jag
har ingenting att invända däremot. Men
har det nu på förhand lämnats ett besked
om fördelningen i de expansiva
orterna, måste självfallet denna ”buffertlidelse”
— om jag får använda det
uttrycket — slå mycket hårt i de små
kommunerna, och detta tycker jag är en
orimlighet.

Ja, herr talman, jag hade kanske hoppats
att svaret skulle ha varit något
annorlunda. På en konkret fråga om
förseningen av beskeden i år förklarar
inrikesministern, att den har berott på
att man till bostadsstyrelsen har måst
flytta det fördelningsarbete som tidigare
har bedrivits på länsbostadsnämnderna.
Denna centralisering har tydligen
inte inneburit någon effektivisering
utan har lett till en försening, som har
förklarats bero på att en del engångsarbeten
har måst göras. I svaret sägs
att man inte behöver räkna med någon
motsvarande försening i fortsättningen.
Jag frågar inte efter förseningen,
utan jag frågar efter om det i detta
system ligger någon förbättring av möjligheterna
att kunna ge snabba besked.
Jag tycker att inrikesministern är mycket,
mycket anspråkslös när han förklarar
att det inte kan bli någon för -

Nr 19

101

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

bättring men i varje fall inte nägon
försämring.

Herr talman! Med det anförda vill
jag ännu en gäng tacka för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag uppfattade intcrpellantens
anförande så, att han hade hoppats
att det nya systemet skulle möjliggöra
tidigare besked än som hittills har
varit fallet. I detta avseende är det inte
så lätt att åstadkomma någon nämnvärd
förbättring. Jag har förklarat att
förseningen i fjol berodde på den företagna
omläggningen, inte bara på det
sätt som herr Axel Kristiansson omnämnde,
utan också därigenom att vi
gick över till det nya systemet med fördelning
i kvadratmeter våningsyta i
stället för i lägenheter.

Jag har således anledning tro att vi,
sedan vi har kommit över detta skede,
skall kunna återgå till den gamla ordningen.
Men vi måste invänta riksdagens
beslut, innan man kan lämna bestämt
besked. Därför är det direkt orimligt
att nu vänta sig någon annan ordning.
Sedan riksdagen beslutat får vi i
vanlig ordning ge regleringsbrev till bostadsstyrelsen,
som får vidtaga erforderliga
åtgärder. Jag hoppas därför att
det kan bli bättre i höst och inte uppkomma
någon tidsutdräkt. Om vi skall
ha riksdagen med och bestämma om
detta, finns det ingen möjlighet att ge
ett besked redan på våren eller nyåret.

Herr Axel Kristiansson tycks hysa
misstanken att vi hittar på sådana här
saker för att försvåra planeringen, att
vi avsiktligt skulle hålla igen beträffande
bostäder för att på det sättet styra utvecklingen
i vissa kommuner. Så är det
självfallet inte. Utgångspunkten var ju
att vi skulle ha större utsikt att träffa
rätt om vi gav de kommuner möjlighet
att planera som under senare år hade
dokumenterat att där fanns en naturlig
växtkraft. Det finns på den punkten
inga sådana fula avsikter som herr Axel
Kristiansson har antytt.

4f Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Jag kanske kan medge att det är litet
fel att tala om två kalenderår. Det blir
det ju inte, eftersom beslutet kan komma
först någon gång på sommaren eller
på hösten. Som herr Axel Kristiansson
sade, blir det i verkligheten en kortare
period. Jag tror dock att det här dilemmat
kan vara övervunnet nu, sedan
statsutskottet har uttalat sig för att det
bör skapas möjligheter att tillgodose
kommuner som har behov av en långsiktig
planering med tanke på projekt
som skulle löpa under några år. Jag har
tolkat uttalandet så att det är utskottets
avsikt att det skall finnas möjlighet att
fatta ett beslut som möjliggör för kommuner
att lägga upp sina planer på det
sättet. Naturligtvis finns det ingenting
som hindrar kommunerna att göra föreställningar
om hur mycket de skall bygga,
men de är ju ändå inte i behov av
besked flera år i förväg annat än om de
är tvingade att träffa avtal för att kontinuerligt
kunna bygga ut ett visst projekt.

Jag tycker nog att man skulle tillgodose
de intressen som kan finnas, om
den ordning införs som det nu, såvitt
jag kan förstå, finns stora utsikter att
riksdagen bestämmer sig för.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga — det
kanske låter elakt —■ att det verkar närmast
som om inrikesministern inte kunnat
skilja sig från de lokaliseringspolitiska
målsättningar han drev i sitt tidigare
departement, där koncentrationsideologin
var en ledstjärna. Men inrikesministern
bör ju ändå betänka att
då gällde det svin och höns, men nu är
det fråga om människor, och det tycker
jag är litet värre.

Nu gick inrikesministern fullständigt
förbi min frågeställning om huruvida
det är ett rimligt system vi har med
tanke på att få en lokalisering utifrån
nollställda förutsättningar. Det har vi
nämligen inte i dag. Systemet medför

102

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
både direkt och indirekt, eftersom företagsamhet
och annat som är avgörande
för en bygds utveckling mycket noga
följer vad som här sker, en anhopning
av människorna i de s. k. expansiva zonerna
i högre grad än som annars behövde
vara fallet.

Eftersom jag inte gillar den utvecklingen,
reagerar jag mot att man har det
bär systemet, ett system som inte medfört
några fördelar — det erkänner
statsrådet — i fråga om möjligheterna
att snabbt kunna ge ett besked. Statsrådet
säger att några fördelar inte har
vunnits hittills och att vi sannolikt inte
kan vinna några i fortsättningen heller.
Då förstår jag inte varför vi har det
systemet. Jag tror att det vore rimligt
att nollställa förutsättningarna på samma
sätt som vi hade tidigare och att
man ger besked till de små kommunblocken
på samma gång som man ger
besked till de stora.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Till riksdagen har nu
avlämnats proposition nr 20, med förslag
till jordabalk. Med anledning av
propositionens stora omfång ber jag få
föreslå att det föreskrivs förlängd tid,
15 dagar, för avgivande av motioner i
anslutning till denna proposition.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen (1957:297);
och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarlig biograffilm.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 i vad avser arbetsmarknad
m. m. jämte motioner; samt

nr 55, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avser företagareföreningarna
in. m. jämte motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 27, i anledning av motioner om
stöd till de fria och frivilliga organisationernas
informationsverksamhet, om
stöd till ungdomsorganisationernas tidskrifter
och internationella kontaktverksamhet
samt om statsbidrag till
handikapporganisationer för utgivande
av tidningar och tidskrifter; samt
nr 28, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska frekvensen av
hjärtinfarkt.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1179, av herr Nilsson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
106, med förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, in. in.;

nr 1180, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor; -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

103

nr 1181, av fru Lundblad, Grethe,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, med förslag till lag om
social centralnämnd m. in.; samt

nr 1182, av herrar Sörenson och Österdahl,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 122, angående utbyggnad
av organisationen för läkar- och
tandläkarutbildning i Stockholm in. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Hiibinette
(m) till herr statsrådet och che -

Meddelande ang. enkel fråga
fen för kommunikationsdepartementet:
”Är Kommunikationsministern beredd
att medverka till att skador på höstsådda
grödor, uppkomna genom vägverkets
vintersaltningar, ekonomiskt regleras
så att vederbörande jordbrukare
hållas skadeslösa?”

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

104

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Onsdagen den 22 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 50.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så roligt att
göra ett kort genmäle när den man skall
genmäla mot inte är här. Departementschefen
sade emellertid några saker som
jag skulle vilja invända emot.

Till att börja med sade han att jag,
när jag satte in bostadsbyggandet i de
stora sammanhangen och talade om arbetsmarknadsfrågorna
och lokaliseringsfrågorna
i samband därmed, hade
glömt bort invandrarfrågorna, som också
hörde till det problemet. Det kanske
i och för sig är riktigt, men jag sade
ändå alt folkökningen för närvarande
nästan mest orsakas av invandringen.
Helt hade jag alltså inte glömt bort den,
och jag räknade med att den framför
allt hörde hemma bland arbetsmarknadsfrågorna.

Sedan opponerade sig departementschefen
emot att jag var skeptiskt inställd
till att man under dessa förhållanden
skulle kunna bygga bort bostadsbristen.
Han sade att man inte har någon
annan väg att gå än att bygga bort
bostadsbristen och att det hela tiden blir
flera som får bättre bostäder. Det är
alldeles riktigt, men jag som i viss mån
är lekman på detta område söker mig
till litteratur där jag kan hitta någonting
som är värdefullt och som kan belysa
frågan. Jag har i utredningen
Svensk ekonomi, som gjordes inom
sekretariatet för ekonomsk planering i

finansdepartementet, läst följande som
jag ber att få citera:

”Att bygga bort bostadsbristen under
åren 1966—1970 skulle alltså med nuvarande
prispolitik inte vara möjligt ens
vid en mycket drastisk forcering av bostadsbyggandet.
” Sedan hoppar jag över
en bit och läser vidare: ”Klart är att
bostadsbristen sammanhänger med den
prisbildning som tillämpas på bostadsområdet
... Utan att angripa problemen
från såväl efterfråge- som produktionssidan
torde det knappast vara möjligt
att inom överskådlig tid återställa
balans på bostadsmarknaden. Det ankommer
på de politiska instanserna att
bedöma om förändringar i prissystemet
bör tillgripas för att komma till rätta
med bostadsbristen. En allvarlig och ingående
diskussion av denna fråga försvåras
av brist på material och undersökningar
rörande olika sidor av prisproblematiken.
Mycket har utretts på
bostadspolitikens område men ett så
centralt problem som detta har inte ägnats
någon egentlig uppmärksamhet i
det offentliga utredningsarbetet.”

Det förefaller mig som om man därav
kunde dra den slutsatsen att de personer
inom finansdepartementet som gjort
denna utredning inte tror att man kommer
till någon riktig lösning av frågan
om bostadsbristen om man inte låter
prismekanismerna träda i funktion. Ju
mer understöd människor får, desto
större våningar vill de ha, inom den
ram de kan betala. Jag vill inte säga att
det är fel att de vill ha större bostäder,
men jag tror att detta gör att det är
svårt att bygga bort bristen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med en sådan här mel -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

lanliggande paus kanske replikskiftet
inte blir så särskilt fräscht, men det må
vara hänt.

Inrikesministern började med att säga
att det bara var herr Kaijser som hade
ställt in bostadsfrågan i dess stora sammanhang.
Jag har stor högaktning för
herr Kaijser, och det var ett riktigt påpekande.
Men jag tycker det var litet
orättvist att glömma bort dem som försökt
ha samma höga ambitioner. Jag var
för min del i mitt inledningsanförande
angelägen om att mycket starkt understryka
att vi vill se bostadsfrågan integrerad
i det samlade samhällsbyggandet.

Vissa vändningar i inrikesministerns
formulering antydde att han också ville
föra in bostadspolitiken i ett större
sammanhang, att han ville ha en dylik
integration över hela fältet, och det tycker
jag är aktningsvärt. Men jag vet inte
riktigt vem man nu skall lita på. Herr
Högström talar tvärtemot detta. Tidigare
i eftermiddags sade han ungefär:
Lägg för all del inte sociala aspekter på
bostadsfrågorna, i varje fall inte om det
gäller förbättringslån! De aspekterna
skall klaras på annat sätt utanför det
bostadspolitiska skeendet.

Sedan sade statsrådet, att vi plockar
ut småsaker — detta var en liten kvickhet
eftersom det gällde småhusen —
som vi vill ha utanför ramen. Han använde
ett ord som inte är så särskilt
vackert och sade att det var ett lättsinningt
sätt att handskas med problemet.
Jag skulle då vilja fråga statsrådet: Är
det inte i så fall lika lättsinnigt att fritidshusen
i dag inte har fått någon sådan
uppmärksamhet från regeringens
sida? De byggs nämligen utanför ramarna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lade märke till att
inrikesministern var bekymrad över att
vi inte kommit överens inom oppositionspartierna.
Jag tycker det är tråkigt

105

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
alt eu sådan sak skall vålla så mycken
oro ända upp i regeringskretsen. Varför
är inte två eller tre olika partier eniga
i alla detaljer? Det är verkligen ett ämne
som man kan spekulera över i oändlighet,
men jag tycker inte att man skall
låta något sådant förbittra livet. Vi i
folkpartiet försöker följa en konsekvent
linje när det gäller bostadsbyggandets
omfattning och planering, och vi inbjuder
alla som så önskar att ansluta sig
till den linjen. Denna inbjudan gäller
l. o. in. regeringspartiet.

Sedan noterar jag med tillfredsställelse
att inrikesministern ställde i utsikt
att en parlamentarisk kommitté skall
tillsättas för bedömning av det framtida
bostadsbehovet och problem som sammanhänger
därmed.

Beträffande småhusbyggandet tyckte
statsrådet att vi var lättsinniga. Nu har
det emellertid vitsordats att det också
är en kostnadsfråga huruvida vi skall
kunna bygga småhus eller inte. Det är
knappast troligt att ett friare småhusbyggande
skulle innebära en så okontrollerad
ökning av den totala volymen
att det skulle behöva inge några större
samhällsekonomiska betänkligheter. Här
är det dock fråga om att stimulera ett
byggande som vi alla vill ge företräde.
Det är väl ändå på det sättet?

I en replik, som jag inte tidigare återkommit
till, uttalade herr Högström tvivel
på entreprenadsystemets kostnadsdämpande
effekter. Jag skulle vilja ställa
frågan: Vilka andra vägar kan anvisas
som bättre än ett utvecklat entreprenadsystem
kan leda till prissänkande
och konkurrensfrämjande resultat?
Jag tror att vi här är inne på ett ganska
intressant problem som vi kanske inte
kan utveckla närmare i kväll, men som
jag ändå tycker att det skulle vara värdefullt
att få ytterligare belyst.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Det var närmast herr
Gustafsson som gav mig anledning att
ånyo begära ordet. Herr Gustafssons be -

106

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
skrivning av vad jag sade var ju litet
friserad. Jag har lyckligtvis framför mig
utskriften av vad jag sade i mitt korta
genmäle. Jag sade att för närvarande
bedömer vi det så att det inte finns
möjligheter att utsträcka denna form av
bostadsstöd till andra än de grupper
som är preciserade i denna författning
— därvidlag är det såvitt jag kan förstå
inte någon motsättning mellan inrikesministerns
synpunkter och mina synpunkter.
Man skall nämligen komma
ihåg att det sitter en särskild utredning
som sysslar med låglönegruppernas
problem, och jag föreställer mig livligt
att bostadskostnaderna är en av de detaljer
som måste beaktas i allra högsta
grad.

Sedan var det herr Jacobsson som
ville veta närmare vilka vägar som
fanns för att enligt min mening ersätta
det nuvarande entreprenadsystemet.
Låt mig bara helt kort säga att med de
förhållanden vi har på entreprenadmarknaden
är det väl utan att ta till
överord mycket av entreprenadsystemet
som förhindrar konkurrens i egentlig
mening. Jag skulle vilja komma fram
till att man fick ett system där så litet
som möjligt utförs på räkning. Jag bedömer
nämligen att det måste vara ett
slöseri med arbetskraft att så många
människor skall syssla med beräkningar
för att avge anbud på ett arbete. Jag
tror att det finns andra vägar att gå,
och jag är övertygad om att man i de
kretsar som sysslar med dessa frågor är
medveten om att man måste hitta andra
lösningar. Det kan tänkas att upphandlingen
i fasta priser i andra former
kan bli en väg som man skall fortsätta
på.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

För att återkomma till herr Gustafssons
och herr Jacobssons inlägg vill jag
erinra om att vi har haft anledning i
andra sammanhang att bekymra oss för
kreditsituationen och fundera över hur
vi skall kunna tillgodose alla de önske -

mål som anmäler sig. Det var inte minst
det som gjorde att jag tog upp denna
som iag tycker något underliga lösning
av frågan. Mittenpartierna går inte ut
och säger att vi i budgeten behöver reservera
större utrymme för bostäder,
utan man finner ett slags underbar lösning:
man rekommenderar tillkomsten
av bostäder som tydligen inte på något
sätt skall belasta kreditmarknaden. Det
måste ju göra småföretagare och andra
som nu har svårigheter att få sina intressen
tillgodosedda i bankerna ganska
bekymrade, om det nu skulle bli så att
riksdagen följde denna rekommendation.

Jag vill gärna säga att det tydligen
finns en viss skillnad mellan herr Jacobssons
syn på dessa frågor och herr
Kaijsers. Detta var herr Jacobssons sista
inlägg i bostadsdebatten här i riksdagen,
sade han, vilket jag beklagar. Vi
kanske får tillfälle att diskutera under
höstriksdagen också i någon interpellationsdebatt
eller vid annat tillfälle; jag
tycker att det alltid har varit angenämt
att diskutera med herr Jacobsson. Han
uttryckte det så att han reagerade mot
att bostadsmarknaden skulle regleras av
pengar, och han sade också att man då
inte kan tala om jämlikhet. Om detta
skulle vara herr Jacobssons slutdeklaration,
vill jag gärna ansluta mig till denna.

Man kan väl dock knappast säga att
det varit på detta område som folkpartiet
gjort sina insatser under de gångna
åren för att söka främja en byggnation
som skulle hindra spekulation. Herr
Kaijser kryper bakom en expertkommitté
som arbetat för finansdepartementets
räkning och gjort några uttalanden
som enligt min uppfattning tyder
på att vederbörande helt har anammat
marknadsekonomins samhälle. Det
har jag aldrig gjort. Och därför säger
jag att denna bedömning av bostadsfrågan
ger jag inte fem öre för, vem det
nu än är som gjort den. Jag tycker att
det nästan är en smula genant att man
behandlar bostadsfrågan på det sättet

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

107

att den enda lösningen skulle ligga i att
man lät priserna stiga för att hålla
människor borta från att skaffa sig den
bostad de önskar.

.lag vet inte om jag förstått rätt då
jag fått den uppfattningen att herr Kaijser
själv ansluter sig till denna mening.
Det finns dock många som menar att vi
i vårt land har alltför höga hyror. Dessa
uppfattningar har kommit till uttryck
i den aktuella diskussionen, där man
hävdat att 20 procent av inkomsten är
en alltför stor del att satsa på sin bostad.
Därför tror jag att man knappast
kan ha anledning att säga att vi kommit
i ett sådant läge att bostäderna blivit
för billiga på något sätt, att det av
den anledningen finnes en för hög efterfrågan.
Jag tycker som sagt att den
bedömningen är helt felaktig, vem som
än står för den.

Till herr Gustafsson skulle jag också
vilja säga några ord. Han ursäktar sig
med att fritidshusen är utanför regleringen.
Ur den synpunkten, menar han,
skulle vi också kunna släppa fram bebyggelse
av enfamiljshus. Men det är
väl ändå en rätt klen argumentering.
Jag tror att det kan finnas en viss skillnad,
ty många av dessa fritidshus är
väl resultat av vederbörandes egna arbetsinsatser,
på semester, under kvällar
o. s. v. Därför tror jag inte man kan
säga att det här är byggen av samma
karaktär. Men visst har vi anledning att
hålla uppmärksamheten riktad på detta.
Vi får inte utgå ifrån att det är självklart
att vi kan hålla oss med lyxen att
låta fritidshusen vara utanför regleringen
i längden.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet att våra
ideologier skiljer sig en hel del på detta
område. Vi tror att man i en helt fri
marknad skall kunna få priserna att
sjunka. Vi tror inte att prismekanismerna
kan verka på ett normalt sätt i
en så ”skyddad” miljö som bostads -

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
marknaden i dag, kringgärdad som den
är av bestämmelser av den arten att den
fria marknadens prissättningar etc. inte
kan göra sig gällande.

Jag tycker det är rätt intressant att
den uppfattningen ändå trängt så långt
som till dem som arbetar i finansdepartementets
ekonomiska sekretariat. Det
tyder på att det inte bara är vi otäcka
reaktionärer som har denna uppfattning.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Kort genmäle! Till herr
Högström skulle jag bara vilja säga att
jag med glädje konstaterar att när han
nu återkom i fråga om sin syn på integration
eller inte mellan bostadspolitik
och samhällsverksamhet i övrigt, så lät
det mycket bättre.

Till statsrådet Holmqvist vill jag säga
att jag inte skall lägga mig i diskussionen
om femöringen till herr Kaijser för
marknadsbedömningen, men eftersom
statsrådet tog upp fritidshusen vill jag
säga att det nog inte bara är eftermiddagar
och kvällar som går åt. Det som
skall byggas tar också i anspråk en del
av de krediter som statsrådet tryckte så
hårt på.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet säger att
vi väl ändå inte har medverkat till att
förhindra spekulation på bostadsbyggandets
område. Man kan naturligtvis
diskutera vilka åtgärder som i det avseendet
medför de eller de verkningarna.
Jag vill i alla fall påstå att varje försök
att öka tillgången på bostäder väl ändå
är ett sätt att främja en sundare bostadsmarknad.
Där anser jag inte att
statsrådet skall kunna hävda att vi inte
försökt göra en insats även om vi inte
alltid har lyckats.

108

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! När jag antecknade mig
till denna debatt var det enbart för att
få komma med några randanmärkningar
och kanske en och annan kättersk
tanke.

Hittills har debatten förts mellan
statsrådet, regeringspartiets utskottsrepresentant
och talesmännen för oppositionspartierna.
Man har ett intryck av
att debatten just därför har rört sig med
synpunkter huvudsakligen kring reservationerna,
och det är ju alldeles riktigt.

Jag skulle vilja anknyta till en punkt
där jag själv har uttalat mig om bostadspolitiken
tidigare här i riksdagen,
nämligen när vi behandlade bankodechargen.
Det hänvisades också då till
att denna fråga om bostadsvolymen och
dess finansiering kanske kan ses från
litet olika utgångspunkter.

Vårt bostadspolitiska program är satt
att utgöra en miljon lägenheter för en
tioårsperiod, 1965—1974. Det bekräftas
också i propositionen och i utskottets
betänkande. Som en följd av detta program
skall tio procent av antalet lägenheter
byggas under 1970, d. v. s. 100 000
lägenheter, vilket också departementschefen
säger. Detta anges inom en minimisiffra
och en maximisiffra för bostadsproduktionen
— 95 000 lägenheter
plus 10 000 i projektreserv d. v. s.
105 000. 95 000 lägenheter är således
minimum, och ett slags garanti lämnas
för denna siffra. I statsrådets uttalande
om orsaken till att man hamnat vid en
produktion av denna storleksordning
får man en hänvisning till att han anser
detta ”för det dåvarande”, som en konjunkturpolitiskt
rimlig bedömning, som
det står i texten.

År det helt självklart att man aldrig
får ifrågasätta premisserna i detta bostadspolitiska
program med en miljon
lägenheter på tio år fördelade över tidsperioden
med lika många lägenheter
varje år? Variationsmarginalen är som
sagt mellan 95 000 och 105 000 lägenheter,
och det går naturligtvis inte att

exakt på lägenheten ange hur många det
blir.

Den här konjunkturbedömningen är,
såvitt jag kunnat finna, inte redovisad
närmare i propositionen. Man kan
aldrig värja sig — åtminstone inte jag
— för intrycket att när det talas om
konjunkturbedömningar, så är det antingen
metafysik, mystik eller planhushållning.
Man ställer, förefaller det mig,
inte alltid frågan, om vi har råd till ett
visst programs genomförande i alla lägen.
Finns det verkligen erforderligt
kapital för detta program?

Man kan säga att herr Kaijser hänvisar
till att rent marknadsmässigt kapitalsituationen
är trängd. Rent tekniskt
är det i och för sig inget problem att
skaka fram pengar, om man är beredd
att falla tillbaka på centralbanken. Den
kan naturligtvis köpa bostadsobligationerna,
och det kan den teoretiskt göra i
större utsträckning än vad som för närvarande
är fallet. Jag vill trots detta ändå
ställa frågan under debatt, om inte
även det bostadspolitiska programmet
bör bedömas något mer från penningoch
valutapolitiska synpunkter, när vi
befinner oss i en situation där sådana
bedömningar är i hög grad aktuella. Behöver
en projektreserv, som nu är angiven
till 10 000 lägenheter, nödvändigtvis
alltid vara av storleksordningen tiotusen?
Kan inte variationsmarginalen i
stället för 95 000—105 000 ligga på låt
oss säga 90 000—110 000, 85 000—

105 000 eller något i den vägen? Har
man, när man gjort sin konjunkturbedömning,
också prövat och vägt möjligheten
att hålla en större variationsmarginal,
så att man bättre kan anpassa
sig efter vad utvecklingen ger möjligheter
till?

Jag kan inte komma ifrån att 100 000
lägenheter betyder att man måste ta i
anspråk över 8 miljarder av vår kapitalmarknad
för detta ändamål, och det är
en mycket stor summa, när man samtidigt
från ett år till ett annat skär ned
till nästan hälften den kreditvolym som
står till förfogande för en annan eko -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 1»

nomisk verksamhet, nämligen sådan
verksamhet som är viktig för vår utrikeshandels
utveckling. Nu är programmet
enligt utskottets förslag låst, och
det betyder att man reser krav på en
prioritering av detta väldiga belopp på
en trängd marknad. Om denna marknad
av någon anledning skulle krympa
ytterligare, så finns det egentligen inte
någon särskilt stor marginal alls, där
man kan ta penningmedel. Jag kan därför
inte hjälpa att sett från mina utgångspunkter,
från bankoutskottsnivå
så att säga, bör i nuläget även bostadsprogrammet
anpassas till samhällsekonomin.

Om man tänker sig en 10-procentig
variationsmarginal — alltså de 10 000
lägenheterna — så betyder det mycket
schematiskt sett 800 miljoner kronor i
lån. Skulle man göra någon prutning eller
ökning på denna marginal, så vet
man ungefär hur mycket det skulle betyda
i fråga om krediter och alltså inom
vilken ram andra då skulle få möjligheter
att öka respektive tvingas inskränka
sin verksamhet.

Jag tar upp detta därför att statsrådet
i en redogörelse på s. 209 i bil. 13 till
statsverkspropositionen redovisar en
överenskommelse mellan delegationen
för bostadsfinansiering och kreditinstituten.
I den överenskommelsen, som daterar
sig till den 29 september 1969,
görs ett uttalande från en expertgrupps
sida. Den har bestått av statssekreteraren
Reidar Tilert, bankdirektören Kurt
Eklöf, byråchefen Magnus Elison, statssekreteraren
Kjell-Olof Feldt och överdirektören
Bertil Rehnberg. Gruppen
säger beträffande i första hand dröjsmål
med utbetalning av bottenlån att
det delvis beror på att byggherren inte
haft alla erforderliga handlingar färdiga
men — och här kommer det viktiga
— ”väsentligen på att hypoteksinstituten
saknat medel på grund av att de inte
kunnat sälja obligationer”. Är inte detta
i själva verket problemets nyckel, att
det är svårt att sälja hvpoteksobligationer?
Man menar således att det skall

1 Öl)

Ang. anslag till bostadsbyggande in. m.
övas ett visst tvång på kreditinstituten
att ta upp dessa obligationer. Förutsätter
vi alltså att riksbanken inte skall
tvingas att ta upp dem, måste obligationerna
tas upp på något sätt efter ett
tvångsingripande mot kreditinstituten i
ett läge som är utomordentligt känsligt
för just dessa institut och deras möjligheter
att lämna kredit åt andra. I sin
invändning mot herr Nils-Eric Gustafsson
pekade statsrådet just på att man
har att ta hänsyn även till andra önskemål
t. ex. i näringslivet.

Min fråga i det här sammanhanget är
framför allt denna: Hur långt är man
beredd att gå för att driva denna linje,
hur långt är man beredd att tvinga de
andra att dra åt svångremmen för att
själv få plats med sina egna önskemål?
Om inte statsrådet vill svara på denna
fråga, har statsrådet väl ändå anledning
att betänka den i någon mån med hänsyn
till de krav på prioritering som reses
för det här ändamålet.

I redogörelsen angående överenskommelsen
mellan delegationen för bostadsfinansiering
och kreditinstituten framhålls
det att Kreditbanken och postbanken
skall inleda ett intimare samarbete
och bilda ett bostadsemissionsbolag.
Men detta att man gör en ny bank eller
ett emissionsbolag kan ju inte i och för
sig skaffa mera pengar, d. v. s. större
möjligheter att avlyfta obligationslån.
Problemet ligger fortfarande kvar. Var
skall man få möjlighet att sälja obligationerna? Herr

talman! Jag hade bara en enda
liten sak i det sammanhanget att peka
på. Från mina utgångspunkter och med
de intressen jag har att bevaka i bankoutskottet
är det naturligtvis ett problem
att fundera på när det gäller denna
samordning mellan kraven på krediter
för bostadsändamål, kraven på krediter
för staten, för kommunerna och
kanske framför allt för vårt näringsliv.

Jag ber att få hänvisa statsrådet till
en motion, som jag har väckt under den
allmänna motionstiden. Jag har där
ifrågasatt om man inte skulle utreda

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
möjligheterna att utge någon form av
skattefria obligationslån till lägre ränta
än för närvarande, vilket borde vara
möjligt. Man kan av självklara skäl inte
lösa några problem med ett enda svärdshugg,
men man skulle på den vägen
successivt över en tidsperiod kanske
kunna åstadkomma lägre räntor och
därigenom underlätta bostadsfinansieringen,
med det resultatet tillika att hyrorna
skulle kunna sänkas. Nu vill jag
inte ställa i utsikt att hyrorna tvärt
skulle gå ner, men det funnes faktiskt
en möjlighet att gradvis få ner räntekostnaden
och hyreskostnaden, om man
toge sig en funderare på detta förslag
och genomförde det.

Jag ville, herr talman, endast framföra
dessa synpunkter.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Bara några få reflexioner
med anledning av en del av de synpunkter
som har anförts i debatten!

Herr Kaijser ställde frågan varför
man inte har kunnat infria löftet efter
andra världskrigets slut om att bygga
bort bostadsbristen. Han erinrade bl. a.
om det uttalande som dåvarande generaldirektören
Alf Johansson gjorde i
detta sammanhang. Det finns kanske
anledning att försöka klara ut vad det
var för bostadsbyggande man avsåg vid
denna tidpunkt. Vad var det för typ avbostadsbrist
som skulle byggas bort?
Jag skulle vilja uttrycka det på det sättet,
att om vi efter denna tidpunkt hade
byggt den tidens bostäder i fråga
om storlek och standard för det kapital
som sammanlagt har investerats under
efterkrigsperioden och fram till i dag,
skulle vi haft en fantastisk överproduktion
av bostäder och självfallet en väsentligt
större tillgång än som svarade
mot efterfrågan. Vi bör ju i detta sammanhang
göra klart för oss att bostad
i mitten av 1940-talet och bostad 1970 är
två vitt skilda ting. Gör vi den jämförelsen,
tror jag inte att det är svårt att
komma fram till att den inriktning avbyggandet
som skett under efterkrigs -

perioden självfallet i större utsträckning
har svarat mot behovet av bostadens
standard när det gäller såväl utrymme
som utrustning. Jag tycker att
det finns anledning att erinra om dessa
fakta, då man här på sätt som Kaijser
gjorde ville tala om svikna löften.

Vidare kan jag utöver detta ställa
frågan: Hur skulle det ha sett ut i dag
beträffande bostadsbyggandets omfattning
och även beträffande bostadsbristen,
om vi skulle ha följt moderata samlingspartiets
förslag när det gäller bostadsbyggandet
år från år under den tid
det här gäller?

En annan fråga som flera talare har
tagit upp rör konkurrensen. Man har
liksom antydningsvis velat göra gällande
att det i vissa avseenden inte råder
någon konkurrens och även angett siffror
från en undersökning 1968. Det
finns anledning dels med hänsyn till
vad som sagts här i dag, dels med
hänsyn till den allmänna debatten i detta
sammanhang att erinra om vad statens
institut för byggnadsforskning har
redovisat i detta avseende om den produktion
som 1968 var statsbelånad. Det
visade sig att anbudsräkning, öppen eller
inbjuden, endast förekom för 10
procent av de privata byggherrarnas lägenhetsproduktion.
Detta skall man alltså
jämföra med den andra kategori som
man då försökte att kritisera, nämligen
de allmännyttiga bostadsföretagen, för
vilka siffran var 55 procent. Tar man
sedan de allmännyttiga bostadsföretag
dör Riksbyggen är minoritetsdelägare
— jag nämner detta av den anledningen
att det ju är dessa företag som under
senar tid har satts under strålkastarljuset
— var siffran 58 procent.

En annan sak i denna utredning som
jag tror det kan vara anledning att foga
till denna debatt är byggforskningens
försök att få ett grepp om vilken ordning
som rådde vid de enskilda byggherrarnas
projekt. Där kom man fram
till följande. För 72 procent av hela
deras produktion var det omöjligt att
få något klart besked, om det gällde

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

ett fixt eller fast pris, om det var löpande
räkning med kostnadstak, om det
gällde a-priser, eller vilket system som
iiver huvud taget ägde tillämpning. Man
fick sålunda inte något svar på dessa
frågor och i rapporten har det sagts: ej
definierad prissättning. Jag kan inte
komma till någon annan slutsats av detta
än att det här var fråga om ett rent
spekulationsbyggande och ingenting annat.
Om man skall använda dessa siffror
i denna utredning, finns det nog
anledning att redogöra för utredningens
hela resultat.

En annan fråga som har diskuterats
—• av naturliga skäl — är anslaget till
marklånefonden och den reservation
som avgivits av moderata samlingspartiet.
I det här huset har vi tidigare beslutat
om kommunernas planmonopol
och om kommunernas förköpsrätt. Båda
dessa var för sig betydelsefulla instrument
i kommunernas planering för
ett rationellt samhällsbyggande förblir
i längden värdelösa, om vi inte kompletterar
dem med att ställa erforderligt
kapital till kommunernas förfogande, så
att de kan utföra sina uppgifter.

Jag måste säga att den reservation
som har avgivits från moderata samlingspartiet
inte kan förklaras med att
vi i princip är ense. Anser man att det
är en riktig princip som kommit till
uttryck i inrättandet av marklånefonden,
då är det också riktigt att se till
att denna princip får praktisk tillämpning.
Det får den inte med ett godkännande
av reservationen.

Jag tror att alla här närvarande kommunalmän,
som dagligen sysslar med
dessa problem, vet bättre än någon annan
vad det betyder att ha till uppgift
att skaffa och planera mark för samhällsbyggande
men inte kunna klara
detta på grund av att man inte har det
kapital som är nödvändigt. Utskottets
skrivning på den punkten är nog vad
som i det här läget kommer att hälsas
med tillfredsställelse bland dem ute i
kommunerna som har att handlägga
dessa frågor.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komine att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Gustafsson, Xils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 a betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Jacobsson, Per, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen 1 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Nils-Eric Gustafssons yrkande.

Herr Jacobsson, Per, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 50 punkten 1 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Ivar Johansson in. fl. vid utlåtandet

112

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

avgivna, med 1 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 b betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till
en början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —27;

Nej — 24.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 20.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

113

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 4.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ang. anslag till bostadsbyggande in. m.

Ja —- (10;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I avseende å punkten 6 gjorde herr
talmannen härefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

114

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
7—9.

I vad gällde punkten 10, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 58.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 11.

Såvitt anginge punkten 12, yttrade
vidare herr talmannen, komme propo -

sitioner att framställas först särskilt
angående utskottets hemställan i vad
avsåge begränsning av den statliga långivningen
samt därefter särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt
under denna punkt.

Börande begränsning av den statliga
långivningen gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
härutinnan samt vidare på bifall till
motionerna 1:80 och 11:89; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt under
punkten 12.

Vidkommande punkten 13, anförde
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas med godkännande av utskottets
motivering;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i den av herr Bohman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:479 och
II: 535.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
13 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

1 15

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 1U.

I vad anginge punkten 15 gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 57.

Med avseende å punkten 16 gjorde
herr talmannen härpå propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

116

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna il
och 18.

Såvitt gällde punkten 19 gjorde herr
talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 17.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad rörde punkten 20 gjordes därefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 11 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls vidare
utskottets hemställan i punkten 21.

Såvitt avsåge punkten 22 gjorde herr
talmannen härpå propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 12 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
12 betecknade reservationen.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

117

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
alt han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten
23.

Såvitt rörde punkten 24 gjorde herr
talmannen härefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 13
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 57.

Vidare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 25.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkten 26 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 27, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 15 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Bohman m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen 15 b.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna sva -

118

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.
ren hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 50 punkten 27, antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 15 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 15 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —43;

Nej —18.

Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15 a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej —41.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 28.

Rörande punkten 29 gjorde herr talmannen
nu propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

119

vid utlåtandet avgivna, med l(i betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

I)å emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode frän att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten

30.

Såvitt rörde punkten 31, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Ni Is-Er i c, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten

31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17
betecknade reservationen.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej— 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten 32 gjorde herr
talmannen härefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 18
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 18 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

120

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. anslag till bostadsbyggande m. m.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 57.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna 33
och 34.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 35
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 19 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej — 16.

I fråga om punkten 36, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Bohman in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 20 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 480 och II: 534.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Mej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genoin uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

121

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej— 10.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 37
och 38.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av motioner angående
rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom;

nr 27, i anledning av motioner angående
äktenskaps ingående inför svensk
myndighet i utlandet;

nr 32, i anledning av motioner angående
bestraffningen av lärare vid övergrepp
mot elev;

nr 33, i anledning av motion angående
avgivande av nöjdförklaring;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister, m. in.; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tillsättning av överläkartjänster,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962:
242) jämte motioner i ämnet.

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

tillsättning av överläkartjänster, m. in.

Genom en den 20 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 42, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242).

I propositionen hade föreslagits ändringar
i sjukvårdslagen för att möjliggöra
en effektivare sjukvårdsorganisation
och ökad integration mellan öppen
och sluten sjukvård.

Ändringar föresloges beträffande klinikorganisationen
vid sjukhus. Flera
överläkare skulle kunna finnas vid samma
klinik med en av dem som klinikchef.
Läkare vid sjukhus skulle även
kunna svara för öppen vård utanför sjukhus.
Tillsättningen av överläkartjänster
skulle flyttas från Kungl. Maj:t till
sjukvårdsstyrelserna. Dessutom föresloges
ytterligare ett antal ändringar med
avseende på sjukvårdens organisation
och administration.

I fråga om tillsättning av läkartjänster
hade Kungl. Maj :t bland annat, i
20 § 1 och 2 mom. förslaget till lag om
ändring i sjukvårdslagen, förordat, att
överläkare skulle förordnas av sjukvårdsstyrelsen
tills vidare. Sjukvårdsstyrelsen
borde därvid fritt få välja
bland de sökande som uppförts på förslag.
Socialstyrelsen skulle i fortsättningen
icke fastställa någon inbördes
rangordning mellan de på förslaget
upptagna sökandena. Förslag till biträdande
överläkartjänster skulle ävenledes
uppgöras utan inbördes gradering
av dem som medtagits på förslaget. Biträdande
överläkare — som enligt hittillsvarande
ordning erhölle förordnande
på viss tid — skulle enligt Kungl.
Maj:ts förslag kunna anställas även genom
förordnande tills vidare.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

122

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m.

1) motionen I: 1015, av herr Kaijser,
och

2) motionen 11:1174, av herr Romanas.

I motionen I: 1015 hade yrkats, att
riksdagen skulle

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag till ändring
av 20 § 1 mom. sjukvårdslagen,

2. antaga Kungl. Maj:ts förslag till
ändring av 20 § 2 mom. sjukvårdslagen
med den ändringen, att orden ”eller
för viss tid” utginge,

3. besluta, att ordet ”underläkare” i
16 § 3 mom., 17 § och 20 § 4 mom.
sjukvårdslagen utbyttes mot ”avdelningsläkare”,

4. antaga i motionen införd lydelse
av 20 § 4 mom. sjukvårdslagen, vilket
förslag avsåge, att den nuvarande rangordningen
mellan sökande som uppförts
på förslag till överläkartjänst skulle
bibehållas, samt

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionen i övrigt anförts.

I motionen II: 1174 hade anhållits,

1. att riksdagen måtte ansluta sig till
vad som i motionen anförts angående
bifogande av de sakkunnigas motiverade
utlåtanden till förslag vid tillsättande
av tjänster som överläkare och
biträdande överläkare,

2. att riksdagen när det gällde tillsättning
av biträdande överläkare måtte
antaga Kungl. Maj :ts förslag med i
motionen angiven ändring, vilket förslag
gällde, att tillsättande av biträdande
överläkare skulle ske efter förslag
av socialstyrelsen, samt

3. att riksdagen måtte uttala, att beredningen
av förslag angående biträdande
överläkare inom socialstyrelsen
borde ske med ett sakkunnigförfarande
likvärdigt det som gällde för förslag
angående överläkare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015 såvitt avsåge frågan
om utnämning av överläkare — an -

taga 20 § 1 mom. första och tredje styckena
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
sjukvårdslagen (1962:242);

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015 såvitt avsåge frågan
om rangordning av sökandena till
överläkartjänst — antaga 20 § 1 mom.
andra stycket i förslaget till lag om
ändring i sjukvårdslagen;

C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1015, såvitt avsåge yrkandet
2., och motionen II: 1174, såvitt
avsåge yrkandena 2. och 3. —■ antaga
20 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring
i sjukvårdslagen;

D. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1015, såvitt avsåge yrkandet
3. i motsvarande del och yrkandet
4. — antaga 20 § 4 mom. i förslaget
till lag om ändring av sjukvårdslagen;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1015, såvitt avsåge yrkandena
om ändring i 16 § 3 mom. och
17 § sjukvårdslagen — antaga övriga
delar av förslaget till lag om ändring
i sjukvårdslagen;

F. att motionen I: 1015, såvitt avsåge
yrkandet 5., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G. att motionen II: 1174, såvitt avsåge
yrkandet 1., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

vid utskottets hemställan under B,
av herr Hiibinette (m) och fröken Wetterström
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i sjukvårdslagen — med bifall
till motionen 1:1015, såvitt avsåge frågan
om rangordning av sökandena till
överläkar tjänst, för sin del antaga 20 §
1 mom. andra stycket i nämnda förslag
i den lydelse, reservationen visade;

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

1 23

Ang. tillsättning av överläkartjanster, m. in.

vid utskottets hemställan under C, av
herrar Österdahl (fp), Axelson (fp)
och Bomanus (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort under C
hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i sjukvårdslagen — med bifall
till motionen II: 1174, såvitt avsåge yrkandet
2., och med avslag å motionen
I: 1015, såvitt avsåge yrkandet 2., för
sin del antaga 20 § 2 mom. i nämnda
förslag i den lydelse, som angivits i reservationen,

samt att riksdagen måtte med bifall
till motionen 11:1174, såvitt avsåge yrkandet
3., som sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört därom, att
beredningen av förslag angående biträdande
överläkare inom socialstyrelsen
borde ske med ett sakkunnigförfarande
likvärdigt det som gällde för förslag
angående överläkare.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! De ändringar i sjukvårdslagen
som vi i dag har att behandla
har till syfte att göra det möjligt att
tillämpa en effektivare sjukvårdsorganisation
och en ökad integration mellan
öppen och sluten vård. Lagen får
inte vara ett hinder, och såvitt jag kan
bedöma skapar det nya förslaget bättre
möjligheter till en effektivare sjukvård
och ett bättre utnyttjande av såväl materiella
som personella resurser inom
sjukvården, vilket är synnerligen viktigt
eftersom ett förebyggande av sjukdomar
och en förkortning av sjukdomstiden
minskar det mänskliga lidandet
och ökar den enskilda människans möjligheter
att göra en insats i produktion
och samhällsliv. De höga kostnaderna
för sjukvården och den tendens till ytterligare
kostnadsökningar som alla
prognoser pekar mot gör det också an -

geläget att de tillgängliga resurserna
utnyttjas på bästa siitt.

Den ökade samordningen mellan den
öppna och slutna sjukvården, som lagförslaget
ger möjlighet till, kommer säkert
att visa sig vara av största betydelse
för framtiden. Trots att samme
huvudman haft ansvaret för båda vårdgrenarna
har det organisatoriska samarbetet
mellan dessa grenar ofta varit
ganska begränsat och även hindrats
genom lagstiftningen. Nu kommer det
att bli möjligt att förordna sjukhusläkare
att även fullgöra uppgifter utanför
sjukhuset och därigenom avlasta
provinsialläkarna och också ersätta
dem exempelvis inom den ort där sjukhuset
ligger och där det kan vara rationellare
att sjukhusläkarna deltar
också i den s. k. öppna vården.

När landstingen i fortsättningen planerar
för sjukhusens utbyggnad liksom
för eventuella läkarstationer på orter
där det finns sjukhus, bör den nya lagen
skapa förutsättningar för ett sammanförande
av den slutna och öppna
sjukvårdens resurser till samma plats,
varigenom sjukhusens kliniker och
den öppna vårdens mottagningar bättre
kan komplettera varandra eller sammanföras
och sjukhusens tekniska resurser
bättre utnyttjas inom båda vårdformerna.

Till utskottets utlåtande har fogats
en reservation av folkpartiets representanter
i utskottet. Den gäller frågan
om sakkunnigförfarandet vid tillsättandet
av biträdande överläkare.

Hittills har det varit så, att biträdande
överläkare förordnats av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid, nämligen sex år,
såvida ej särskilda skäl föranlett förordnande
för kortare tid. Det är naturligtvis
ganska otillfredsställande ur anställningssynpunkt,
att läkare som avslutat
sin specialistutbildning inte skall
kunna få fasta tjänster med förordnande
tills vidare. Den utredning som utarbetat
förslaget till ändringarna i
sjukvårdslagen har också kommit fram

124

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m
till den slutsatsen att det inte finns någon
anledning att vägra en sådan läkare
fast anställning. Statsrådet delar
också den uppfattningen att biträdande
överläkare bör ges en fastare anställningsform,
och han tillstyrker därför
förslaget att biträdande överläkare
skall kunna förordnas tills vidare.

Den föreslagna ändringen kommer
naturligtvis att medföra att biträdande
överläkartjänster normalt eller i varje
fall i större utsträckning än hittills får
karaktären av sluttjänster. Reservanterna
anser därför att större krav bör
ställas på det sakkunnigförfarande som
tillämpas vid tillsättandet av dessa
tjänster än hittills. Det finns säkert fog
för den uppfattning som herr Romanus
i sin motion uttalat att det kan uppstå
svårigheter att inom varje landsting
finna tre personer som är sakkunniga
inom samtliga specialiteter och att det
också kan vara svårt för de sakkunniga
att förvärva den önskvärda erfarenheten
av meritvärdering inom de specialiteter
där tillsättande av biträdande
överläkartjänster kan komma att ske.
Det kan ju inte bli fråga om så många
ärenden inom varje landsting.

Mot denna bakgrund anser vi reservanter
att socialstyrelsen liksom beträffande
tillsättningen av överläkartjänster
bör upprätta motiverade förslag
även vid tillsättande av biträdande
överläkartjänster och att sjukvårdsstyrelsen
sedan bör få utnämna en av
de föreslagna. Därigenom tryggas ju
anspråken på ett enhetligt bedömande
inom hela landet av de sökande. Samma
principer kommer då att vara vägledande
för samtliga sjukvårdsstyrelser,
när de har att utse biträdande
överläkare. Det bör också vara en styrka
för sjukvårdsstyrelserna att som
grund för sitt ställningstagande ha utlåtanden
som gjorts upp av sakkunniga
med en central överblick över de krav
som bör ställas på sökande till så betydelsefulla
tjänster som biträdande
överläkartjänster och som också har
att ta ställning till de meriter som sö -

kandena har. För de sökande måste det
också kännas tryggt att verkligt sakkunniga
uttalat sig över deras meriter
för dem som skall tillsätta tjänsterna.
Det ändrade sakkunnigförfarandet bör
enligt vår mening kunna tillämpas i
samband med att tjänsterna blir tillsatta
tills vidare och inte efter en eventuell
utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkten C.

Herr HtiBINETTE (m):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
i vad herr Österdahl här sade
om den föreliggande propositionen i
stort. Utskottet har ju funnit de ändringar
som här föreslås angelägna, eftersom
sjukvården genomgått en så
snabb och kraftig förändring.

Herr Österdahl talade om de biträdande
överläkarna och gav uttryck åt
sin mening hur man borde förfara vid
tillsättandet av biträdande överläkartjänster.
Fröken Wetterström i andra
kammaren och jag har inte anslutit oss
till det resonemang som herr Österdahl
fört i sin reservation om de biträdande
överläkarna, men vi har i vår reservation
tagit ställning till förslaget om tillsättande
av överläkartjänsterna.

Kungl. Maj:t har tidigare utnämnt
dessa överläkare efter förslag från socialstyrelsen,
och sjukvårdsstyrelserna
har därvid haft möjlighet att förorda
en viss sökande. Nu sägs det, först i
utredningen och sedan i propositionen,
att det skulle belasta socialstyrelsen för
mycket att upprätta den här rangordningen
även i fortsättningen. Därför
förordas det att sjukvårdshuvudmännen
själva skall få utse en av de fyra
vilka socialstyrelsen betraktat som behöriga.

Jag tycker att det resonemanget inte
är riktigt tillfredsställande. Om man
avlastar någon myndighet ett arbete,
så måste någon annan myndighet få
mera arbete. I det här fallet blir det
otvivelaktigt sjukvårdshuvudmännen

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

125

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m. m.

som får arbetet, och jag föreställer mig
att det måste bli mera betungande för
sjukvårdshuvudmännen att göra graderingen
än vad det har varit för socialstyrelsen,
som ju förfogar över sakkunskapen
och, precis som herr Österdahl
har sagt, har möjlighet att göra en
samlad bedömning av materialet. Sedan
socialstyrelsen gjort sin gradering kan
ju tillsättningen göras av huvudmannen.

Ett bevis för att mitt resonemang är
riktigt finner man, tycker jag, på sidan
14 i propositionen, där det talas om
att överläkarna tidigare varit ansvariga
för sjukvården inom en hel klinik
eller en hel avdelning men att det nu
är meningen att många av dem skall
knytas till en viss medicinsk specialitet.
Knyter man en överläkare till en
viss medicinsk specialitet, måste det
vara betydligt svårare för huvudmannen
— ett förvaltningsutskott eller en
sjukvårdsstyrelse i ett landsting — att
värdera de sökandes meriter. Många
gånger är det ju en mycket grannlaga
uppgift som måste vara ytterst svår för
en lekman.

Vi reservanter anser att det borde
åligga socialstyrelsen att göra en kartläggning
och en bedömning av vederbörandes
meriter. Här är det ju trots
allt fråga om att bedöma rent vetenskapliga
förtjänster. Jag kan inte följa
departementschefens resonemang i det
här fallet, utan jag förordar att socialstyrelsen
får göra en gradering och
sedan överlämna ärendet till sjukvårdshuvudmannen
för avgörande. Jag föreställer
mig att det är bättre att ha det
på det sättet. Det är givetvis bättre för
sjukvårdshuvudmannen, men det måste
också vara bättre för de sökande. Härigenom
skapas garantier för att värderingarna
blir enhetligt gjorda. Man riskerar
inte att bedömningen görs på ett
sätt hos det ena landstinget och på ett
annat sätt hos det andra. Om handläggningen
i denna del är samlad inom
socialstyrelsen, bör bedömningen bli
enhetligare och bättre.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som fogats
till punkten B.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! De delar av den proposition
ocli det utskottsutlåtande som nu
behandlas beträffande vilka det har
väckts motioner och avgivits reservationer
berör en relativt liten grupp av
tjänstemän, en grupp till vilken jag
själv har hört. Det gäller vissa frågor
beträffande de vid sjukhusen anställda
läkarnas anställningsförhållanden.

Fram till ungefär sekelskiftet tillsattes
överläkarna genom kollegiala beslut
av medicinalstyrelsen. I början av
1900-talet övertog Kungl. Maj :t utnämningarna,
och överläkarna har sedan
dess tillsatts med kunglig fullmakt, vilket
anses innebära att de vid förflyttning
eller anställnings upphörande är
underkastade samma regler som gäller
för de personer som innehar statlig
tjänst med fullmakt. Propositionens
förslag innebär att överläkarna skall
tillsättas av huvudmännens sjukvårdsstyrelse
med förordnande tills vidare.
Departementschefen menar att anställningstryggheten
skall regleras på samma
sätt som för andra anställda hos
huvudmännen.

Ehuru fullmaktens innehåll under
årens lopp har förändrats, innebär den
fortfarande inte desto mindre en avsevärd
garanti för anställningstryggheten.
Fullmakten innebär ett skydd mot
att förlora tjänsten vid organisatoriska
förändringar, vilket har sin betydelse
på ett så rörligt område som sjukvårdens.
I själva verket har jag iakttagit
ett fall, där man vid en omorganisation
friställde en läkare, vilken dock tack
vare sin kungliga fullmakt erhöll en
viss ekonomisk gottgörelse.

Frågor rörande fullmaktsinstitutet
har behandlats av flera utredningar.
Det förefaller inte helt tillfredsställande
att fullmaktsinstitutet avskaffas för

126

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m.
en begränsad grupp av tjänstemän, innan
frågan om detta institut har prövats
i hela sin omfattning. Jag menar
inte att de landstingsanställdas trygghetsförhållanden
vanligen är otillfredsställande
ordnade. Det kan dock erinras
om att provinsialläkarna år 1961 vid
överförandet av provinsialläkarorganisationen
i landstingens regi erhöll garanti
för att de skulle utnämnas av
Kungl. Maj :t. Länsdemokratiutredningen
framhåller att fullmaktsutnämningen
betraktades såsom en betydelsefull
del av uppgörelsen mellan läkarorganisationerna
och staten om villkoren
för överförandet. Mot den bakgrunden
kan man förstå SACO:s uttalande att
det här gäller en inte acceptabel försämring
av denna läkarkategoris anställningstrygghet.

Jag skulle vilja tillägga att jag under
den tid som jag haft tillfälle att på närmare
håll följa dessa frågor om utnämningar
har blivit imponerad av den
noggrannhet och den samvetsgrannhet
varmed dessa ärenden har beretts inom
socialdepartementet. Jag har också haft
tillfälle att i ett par fall diskutera frågorna
med statsrådet Aspling. Vi har
kanske haft olika uppfattningar, och
om vi inte precis har haft olika uppfattningar
har jag måhända tryckt på
vissa synpunkter i sammanhanget. Såsom
jag då sade till statsrådet Aspling
vill jag säga även nu, nämligen att jag
blev imponerad av den noggranna detaljkännedom
som han hade skaffat sig
i de två fall om vilka jag har resonerat
med honom. Jag måste framhålla att
det har givit mig ett mycket starkt
förtroende för den noggrannhet med
vilken ärendena behandlats inom departementet.

Jag har inte något yrkande på denna
punkt. Jag har bara velat belysa
denna fråga. Jag tycker att det är synd
att denna förändring genomföres. Man
kunde ha kvar de kungliga utnämningarna.
Jag har fäst mig vid att det, som
sagt, tydligen inte har betraktats såsom
en ren detalj, eftersom frågan tillmät -

tes så stor betydelse vid överenskommelsen
med provinsialläkarna.

Herr Hiibinette har talat om betydelsen
av att socialstyrelsen rangordnar de
fyra sökande som den sätter främst.
Nu är det möjligt att socialstyrelsen tycker
att det är skönt att slippa ifrån
bestyret med dessa ärenden; det har låtit
så från styrelsens sida vid några tidigare
tillfällen.

Det enda jag skulle vilja tillägga på
den här punkten är att det för dem
som skall ge ett förord — jag är ju i
den situationen att jag understundom
är med om att göra det — kan vara
mycket upplysande att ha de sökande
rangordnade. Jag anser nämligen att
man skall ta den som står upptagen
i första rummet, om inte särskilda skäl
talar emot det och om det inte finns
alldeles särskilda skäl som talar för att
man skall ta någon annan. Föreligger
inga andra skäl bör man välja den som
är upptagen i första rummet, därför
att det ger en känsla av säkerhet hos
dem som söker.

Tanken att läkarna skall kunna flyttas
från ett lasarett ut till verksamhet
också i den öppna vården är nog i och
för sig riktig. Jag har ingenting att invända
mot en sådan ordning. En sådan
flyttning skapar dock ett osäkerhetsmoment
i anställningen, såvitt jag kan förstå.

Utskottet skriver att det enligt utskottets
mening torde kunna förutsättas att
den precisering av läkarnas verksamhetsområde,
som kan komma att erfordras
med hänsyn till kravet på ändamålsenlig
sjukvårdsorganisation, i möjligaste
mån görs med beaktande av den
berörda personalens intressen. Ja, det
låter ju bra, och förmodligen gör man
också det, men här yttrar sig utskottet
i en fråga där sjukvårdshuvudmännen,
såvitt jag kan förstå, är helt suveräna
och kanske inte behöver fästa sig vid
vad som sägs av andra i det avseendet.

Jag har emellertid inte någon anledning
att ställa något särskilt yrkande
på denna punkt.

Onsdagen den 22 april 1970 om.

Nr 19

127

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m. m.

Jag skulle vilja sluta med att säga ett
par ord om den reservation som herr
Österdahl nyss berörde.

Om även meritbedömningen av de biträdande
överläkarna sker inom socialstyrelsen
så betyder det att vi får en
enhetlig bedömning över hela landet,
och det kanske kan ha en viss betydelse.
Jag har en ganska lång erfarenhet
av just den här meritvärderingen, och
jag har fått det intrycket att den sköts
samvetsgrant och sakkunnigt av de läkare
i de olika sjukvårdsområdena som
gör värderingen.

Det står i reservationen vid punkten
C att det kan vara svårt att finna tre
personer som är sakkunniga inom samtliga
specialiteter som kan förekomma.

I sjukvårdsstadgan föreskrivs emellertid
att om de inte är sakkunniga i allt
får de kalla på chefen för en självständig
avdelning inom eller utom sjukvårdsområdet
inom den specialitet som
det är fråga om så att han för förslags
avgivande skall ingå som sakkunnig.

Jag har på grund av det anförda
svårt att förena mig med undertecknarna
av den sistnämnda reservationen.
Jag kommer emellertid att rösta
för den första reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Utskottet har här ingalunda
tagit sig före att ha en egen mening
i de angelägenheter som behandlas
i den förevarande propositionen.
En enmansutredning ligger bakom förslaget
som granskats noggrant i departementet.
Det har varit ute på remiss
och i stort sett lämnats utan erinran
från remissmyndigheternas sida. Det
gäller här tungt vägande remissinstanser,
såsom sjukvårdshuvudmännen.
Även landstingens reaktion har varit
mycket positiv.

De tre avsnitt av propositionen som
berörts av de tidigare talarna gäller
angelägenheter som avser läkarna. Läkarförbundet,
SACO och möjligen ytterligare
någon instans har ansett att

man i stort sett borde behålla tidigare
gällande ordning, överläkarna skulle
alltså alltjämt utnämnas av Kungl.
Maj :t efter förslag uppgjort av socialstyrelsen,
upptagande namnen på fyra
läkare, graderade i den ordning deras
meriter ger anledning till.

Beträffande de biträdande överläkarna
har hittills en sakkunnig beredning
inom sjukvårdsområdet, såvitt jag vet,
bestående av tre personer haft afl på
förslag uppföra de tre främsta av de sökande.
Sjukvårdshuvudmännen fick
bland de fyra som av socialstyrelsen
uppförts på förslag till överläkare ge
förord åt den de fann vara lämpligast
för befattningen. Praktiskt taget utan
undantag har Kungl. Maj :t följt de förord
som lämnats från sjukvårdshuvudmännens
sida.

Under sådana förhållanden har utskottsmajoriteten
funnit att det finns
starka skäl att följa den ordning som
föreslås i propositionen och som innebär
en rationalisering. Det finns, såvitt
jag förstår, ingenting i de avgivna reservationerna
som med någon särskild
styrka talar för en återgång till det
gamla system som påyrkas av reservanterna
och delvis även av herr Kaijser.
Han har visserligen inte yrkat att
man skall behålla systemet med fullmakt
och utnämning av Kungl. Maj:t,
men han skulle gärna ha sett att detta
förfaringssätt blivit bestående.

Jag har i varje fall någon erfarenhet
när det gäller att bedöma tryggheten
i anställningen. Jag kan tänka mig att
någon kan tycka att en kungl. fullmakt
kanske väger tyngre än den nu föreslagna
utnämningen, eftersom läkaren
i fråga får ett fint av Kungl. Maj :t undertecknat
papper på att han har fullmakt
på tjänsten. Emellertid tror jag att
en överläkare, utsedd av sjukvårdshuvudmännen,
kan känna samma trygghet
i anställningen som om det vore
Kungl. Maj :t som hade förordnat honom
till den.

Det graderade förslag som socialstyrelsen
gjort upp tidigare har inte haft

128

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m,
någon annan betydelse än att socialstyrelsen
här gjort en betygsättning, som
dock inte varit bindande för sjukvårdshuvudmännen
när de lämnat sitt förord.
Kung], Maj :t har också som jag
redan nämnt praktiskt taget utan undantag
följt sjukvårdshuvudmännens
förord.

Beträffande de biträdande överläkarna
är det möjligt att det, som herr Österdahl
sagt, kan bli svårt att få tre
personer inom sjukvårdsområdet som
har den sakkunskap som erfordras för
att granska de sökandes meriter. Men i
så fall finns, som herr Kaijser nämnde,
den möjligheten att man går utanför
området och skaffar den sakkunskap
som behövs för att bedöma de sökandes
kvalifikationer för den sökta tjänsten.

Herr talman! Jag finner inte skäl att
yrka annat än bifall till utskottets hemställan.
Jag tror att det på de berörda
punkterna kommer att ge ett fullt tillfredsställande
resultat.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! I sitt remissvar över
”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen”
aktualiserade Svenska
landstingsförbundets styrelse frågan
om ändring av reglerna för inrättande
av nya läkartjänster. Förbundsstyrelsen
föreslog därvid att föreskrifterna i 17 §
sjukvårdslagen skulle utgå och föras
över till sjukvårdsstadgan eller till andra
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
Även socialstyrelsen ansåg att
en sådan ändring borde övervägas.

Bakgrunden till Landstingsförbundets
förslag var främst att genom ett
mer decentraliserat system för tilldelning
av läkartjänster underlätta sjukvårdshuvudmännens
planering. Ett förslag
i denna riktning hade tidigare presenterats
av en för Svenska landstingsförbundet
och Sveriges läkarförbund
gemensam arbetsgrupp, i vilken även
deltagit representanter för socialstyrelsen.
Enligt detta förslag skulle de lokala
huvudmännen, som genom den nära

kontakten med förhållandena på fältet
har goda förutsättningar att bedöma de
lokala behoven, själva få inrätta nya
tjänster inom av socialstyrelsen fastställda
ramar.

I proposition 42 med förslag till lag
om ändring i sjukvårdslagen har statsrådet
redovisat Landstingsförbundets
förslag om ändring av reglerna för inrättande
av nya läkartjänster. Statsrådet
konstaterar därvid att denna fråga
bör tas upp i anslutning till de pågående
fortsatta utredningarna rörande
sjukvårdslagstiftningen. I sammanhanget
anför statsrådet dock, att även de nuvarande
bestämmelserna i sjukvårdslagen
§ 17 torde medge socialstyrelsen
att formulera sina beslut om tilldelning
av läkartjänster så att möjligheter föreligger
för sjukvårdshuvudmännen att
själva i vissa fall svara för fördelningen
av tjänsterna i detalj.

Herr talman! Eftersom denna fråga
är av stor betydelse för sjukvårdshuvudmännen
är det angeläget att statsrådet,
som just nu befinner sig i kammaren,
närmare klargör vad som avses
med sistnämnda uttalande i propositionen
och om statsrådet har för avsikt
att ge socialstyrelsen några direktiv
på denna punkt.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Sörlins fråga vill jag, innan jag går in
på svaret, göra några kommentarer till
det utskottsutlåtande som nu föreligger
och de förslag som i propositionen tidigare
förelagts riksdagen.

De ändringar i sjukvårdslagen som
har föreslagits i propositionen 42 utgör
ett led i en pågående reformering
av sjukvårdsorganisationen. De nu
framlagda förslagen, som gäller sjukvårdens
medicinska organisation, särskilt
klinikorganisationen, och förhållandet
mellan öppen och sluten sjukvård,
har tillkommit i nära samråd
med sjukvårdens kommunala huvudmän.
Jag vill, herr talman, understryka
detta.

Onsdagen den 22 april 1970 cm.

Nr 19

129

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m. in.

Genom de föreslagna lagändringarna
blir det bl. a. möjligt — det har sagts
tidigare här — att anställa läkare med
kombinerade arbetsuppgifter på både
sjukhus och läkarmottagningar utanför
sjukhuset. Det betyder att man ytterligare
underlättar en utvidgning av den
offentliga öppna läkarvården och en
ökad integration mellan denna vård
och sjukhusvården. Dessa åtgärder ingår
i ett reformprogram, som prioriterar
en utbyggnad av den offentliga
öppna läkarvården.

Andra viktiga inslag i detta reformprogram
utgörs av den från årsskiftet
genomförda sjukronorsreformen och
det nya system för läkarutbildning som
just nu håller på att genomföras.

De väsentliga delar av propositionen
som avser en utvidgning av den offentliga
öppna vården och en smidigare
klinikorganisation på sjukhusen har enhälligt
tillstyrkts vid utskottsbehandlingen,
något som jag självfallet noterar
med tillfredsställelse. De reservationer
som fogats till utskottsutlåtandet
från moderata samlingspartiet och folkpartiet
gäller i stället tillsättningsförfarandet
för tjänster som överläkare
och biträdande överläkare. Det man
där mer eller mindre vänder sig emot
är den decentralisering och förenkling
av tillsättningsförfarandet som har föreslagits
i propositionen.

Herr Kajiser underströk i sitt anförande
att han hade erfarenhet av att
Kungl. Maj :t prövade alla dessa ärenden
med mycket stor noggrannhet. Han
erinrade om några samtal som vi hade
haft i en del speciella ärenden. Jag vill
då framhålla att besvärsrätten kvarstår
när det gäller vilka fyra sökande som
skall kunna komma i fråga till överläkartjänst.
Där kan man alltså besvära
sig. Om jag inte missminner mig, herr
Kaijser, var det ärenden av den karaktären
vi diskuterade, men minnet
kan svika mig där. På den punkten
sker emellertid nu ingen ändring. I
övrigt är det fråga om förenkling.

Jag skall inte nu ta upp tiden med

5-f Första kammarens protokoll 1970. Nr 19

att närmare gå in på dessa speciella
frågor. Vad jag principiellt vill understryka
i sammanhanget är att staten enligt
min mening bör inskränka sig till
att med stöd av lagstiftningen fastställa
kompetensregler och tillgodose
det allmänna intresset av att valet sker
bland de bästa sökandena. Här som
i andra avseenden bör sjukvårdslagstiftningen
vara en ramlagstiftning som
drar upp de principiellt viktiga riktlinjerna
för sjukvården och inte innebära
en detaljreglering av de kommunala
sjukvårdshuvudmännens verksamhet.

Herr Sörlin tog upp ett speciellt ärende
och ställde en fråga till mig. Det
ger mig anledning att understryka att
sjukvårdslagstiftningen genom de i propositionen
föreslagna ändringarna kommer
att ge sjukvårdshuvudmännen vidgade
möjligheter att organisera den
öppna och slutna sjukvården på det
sätt de själva finner mest ändamålsenligt.
En konsekvens härav blir att socialstyrelsens
beslut om nya läkartjänster
inte längre behöver knytas till en
viss klinik vid ett visst sjukhus. Det
blir i stället möjligt för styrelsen att
i beslut om att inrätta en ny tjänst
som överläkare, biträdande överläkare
eller underläkare endast knyta denna
tjänst till en viss specialitet.

När det gäller möjligheterna att byta
ut befintliga tjänster mot nya vill jag
erinra om att socialdepartementets
sjukvårdsdelegation — där huvudmännen
ju är representerade — har uttalat
att såväl huvudmännen som socialstyrelsen
bör noggrant pröva möjligheterna
att byta ut befintliga tjänster mot
nya tjänster och därvid särskilt pröva
utbyten av vakanta tjänster.

Herr talman! Jag har velat göra denna
kommentar med anledning av bl. a.
herr Sörlins fråga till mig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande

130

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. tillsättning av överläkartjänster, m,
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående envar av punkterna
A—C samt därefter särskilt beträffande
punkterna D—G.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Hubinette och fröken Wetterström vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hubinette och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan, samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Österdahl m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Österdahl m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 95;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna
D—G.

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19 131

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner angående
behovsprövningen av .studiemedel
för gift studerande; och

nr 32, i anledning av motioner angående
bestämmelserna om återbetalning
av studiemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av motioner
angående förmånerna inom den
allmänna försäkringen för deltids- och
korttidsanställda, m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:31,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och II: 36,
av herr Jonasson m. fl., i vilka motioner
behandlats dels frågan om sambandet
mellan avgifter och pensionsgrundande
inkomst i vissa fall i ATP-systemet,
dels frågan om femtonårs- och
trettioårsreglerna. I detta utlåtande behandlades
endast förstnämnda fråga. I
motionerna hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om skyndsam prövning samt förslag
rörande en sådan reformering av
berörda regler inom tilläggspensioneringen,
att den nuvarande disproportionen
mellan avgift och förmån för
deltids- och korttidsanställda samt låginkomsttagare
avlägsnades i enlighet
med vad i motionerna anförts; ävensom

2) de likalydande motionerna 7:414,
av herr Österdahl m. fl., samt 11:587,
av herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Jonsson i Mora, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skynd -

sam prövning samt förslag till sådan
ändring i bestämmelserna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst, att
basbeloppsavdraget fördelades på inkomsten
av anställning och inkomsten
av annat förvärvsarbete i förhållande
till inkomstdelarnas storlek.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:31 och 11:36,
såvitt anginge sambandet mellan avgifter
och förmåner i ATP-systemet, samt
motionerna I: 414 och II: 587 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hubinette (m), Österdahl (fp), Andreasson
(ep), Axelson (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep), Jonsson i Mora (fp)
och Åkerlind (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 31 och II: 36, såvitt anginge
sambandet mellan avgifter och
förmåner i ATP-systemet, samt motionerna
1:414 och 11:587 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
i enlighet med vad reservanterna anfört;
samt

B. att motionerna, i den mån de icke
besvarats genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 33 behandlar en fråga som
väckts motionsvägen i riksdagen nästan
varje år sedan ATP-systemet infördes.
Det gäller förmånerna inom den
allmänna försäkringen för deltids- och
korttidsanställda, som ånyo aktualiserats
i centerpartimotionerna 1:31 och
11:36 samt i motionsparet 1:414 och
II: 587 från folkpartihåll. I motionerna
behandlas dels frågan om sambandet
mellan avgifter och pensionsgrundande
inkomster i vissa fall i ATP-syste -

Nr 19

132

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

met, dels frågan om 15-års- och 30 årsregierna.

Nuvarande regler är särskilt ogynnsamma
för deltids- och korttidsanställda,
som inte får det utbyte i form av
pensionsrätt för erlagda avgifter som
andra personer inom systemet får. Detta
beror på olikhet i reglerna för beräkning
av pensionsgrundande inkomst
och för beräkning av avgiftsgrundande
inkomst.

Såsom framhållits i motionerna medför
den nuvarande finansieringen av
tilläggspensioneringen att betydande avgifter
erläggs för korttids- och deltidsanställda
utan att de anställda erhåller
någon pensionsrätt. I andra fall erläggs
avgifter för anställda av den åsyftade
kategorin utan att dessa erhåller så stor
pensionsrätt som avgiftens storlek skulle
motivera. Motionärerna pekar särskilt
på reglernas verkningar för försäkrade
med inkomst av både anställning
och annat förvärvsarbete. Dessa
förhållanden måste anses otillfredsställande,
inte minst mot bakgrund av den
jämlikhetsdebatt som föres, då olägenheterna
till övervägande del drabbar
personer med relativt små inkomster.
Det är därför förklarligt om dessa grupper,
vilkas problem berörs i motionerna,
har svårt att förstå det riktiga och
rättvisa i att inbetalade avgifter så
dåligt överensstämmer med tillgodoförda
pensionspoäng.

Andra lagutskottet har motiverat sitt
avslagsyrkande med att ett genomförande
av föreslagna ändringar skulle
äventyra de stora fördelar som är förenade
med tilläggspensioneringens enhetliga
uppbyggnad.

I år har utskottet begärt riksförsäkringsverkets
yttrande över frågan om
det är praktiskt möjligt att göra den
justeringen enligt nuvarande ordning
att i de fall då en arbetsgivare för en
försäkrad inte fått dra av ett helt basbelopp
vid beräkning av arbetsgivaravgiften
resterande del av basbeloppet
får avräknas i samband med debitering -

en av tilläggspensionsavgiften för inkomst
som den försäkrade haft av annat
förvärvsarbete än anställning. Riksförsäkringsverkets
yttrande visar att
det är möjligt att göra förändringar i
nuvarande ordning, så att man uppnår
bättre överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner. Det kan alltså inte
med fog göras gällande att det inte är
möjligt att tillgodose motionernas syften
utan att principerna för ATP-systemet
rubbas.

Hänvisningen till den allmänna konstruktionen
av tilläggspensionssystemet
kan sålunda inte motivera att man underlåter
att lösa den rättvisefråga som
föreligger. Enligt min och motionärernas
mening bör man, även om man
inte kan få absolut överensstämmelse,
sträva efter så stor överensstämmelse
mellan avgift och pension som är möjligt
utan att äventyra tilläggspensioneringens
uppbyggnad.

I en gemensam reservation till utskottets
utlåtande av centerpartiets, folkpartiets
och moderata samlingspartiets
representanter hemställes, att riksdagen
i anledning av motionerna såvitt
angår sambandet mellan avgifter och
förmåner i ATP-systemet i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om utredning
i enlighet med vad som anförts i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson, Ferdinand Nilsson, Svanström,
Ernst Olsson och Johan Olsson
samt fröken Pehr sson (samtliga ep).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt som det
sagts att riksdagen vid ett flertal tidigare
tillfällen behandlat frågor av samma
slag som framförts i dessa motioner.
Det gäller yrkanden om justeringar
i ATP-systemet, så att man kunde
tillgodose vissa framförda önskemål.

133

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19

Ang. förmånerna inom den

Utskottet har dock ansett sig böra vidhålla
sin redan tidigare redovisade uppfattning,
nämligen att det här inte sker
någon större orättvisa mot deltids- och
korttidsanställda.

Enligt nuvarande bestämmelser har
arbetsgivaren skyldighet att erlägga
ATP-avgift för sina anställda, under
förutsättning att de gör en arbetsinsats
som betalas med minst 300 kronor per
år. Huruvida en sådan korttidsanställning
medför pensionsrätt eller om vederbörande
för pensionsrätt måste lägga
samman flera anställningar blir beroende
av om den anställdes inkomst
överstiger basbeloppet. Skyldigheten
för arbetsgivaren att betala avgift kan
inte undanröjas. Han skall betala pensionsavgift
för samtliga anställda med
undantag för dem som nått en ålder
då avgiftsplikten upphör, d. v. s. året
efter fyllda 65 år. Där finns det alltså
inte så mycket att resonera om. Vi har
bara att konstatera att systemet bygger
på kollektivitet. Avgifterna betalas av
arbetsgivaren efter ett system som innebär
att han betalar full avgift för
dem som varit anställda hela året. Han
har då rätt att dra av ett basbelopp.
Gäller det korttidsanställda lägger han
tillsammans den arbetade tiden utan att
redovisa några personliga uppgifter för
var och en; redovisning sker rent kollektivt
av antalet deltidsanställda och
vad de tillsammans tjänat under ett år.

I år har vi uppmärksammat en fråga
som herr Österdahl återkommit till med
stor envishet. Han förmenar att det sker
en orättvisa mot dem som har blandad
inkomst. Det är något annat än deltidsoch
korttidsanställda. För den som har
blandad inkomst, d. v. s. delvis arbetar
som anställd och delvis har inkomst av
annat förvärvsarbete, skall enligt reglerna
basbeloppet i första hand avräknas
på inkomsten av anställning. Även
om arbetstagaren bara varit anställd
en kortare tid men ändå tjänat mer än
6 000 kronor — nu är ju basbeloppet
6 300 kronor — så blir det arbetsgiva -

re deltids- och korttidsanställda,

m. m.

ren som får tillgodoräkna sig hela den
summan. Om den anställde sedan har
inkomst av annat än förvärvsarbete, får
han inte göra något avdrag utan själv
betala avgift på hela denna del av sin
inkomst.

Vi har i år skickat motionerna på
remiss till riksförsäkringsverket för att
utröna om det i systemet fanns möjligheter
för att dela upp basbeloppet
med hänsyn till den tid vederbörande
hade varit anställd så att arbetsgivaren
fick tillgodoräkna sig det basbelopp
han i verkligheten dragit av och
så att resten fick tillgodoräknas på inkomsten
av annat förvärvsarbete.

Nu sägs det i reservationen att riksförsäkringsverket
redovisat att det är
möjligt att göra sådana förändringar
i nuvarande ordning att man uppnår
bättre överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner i detta avseende. Det
har man inte sagt i riksförsäkringsverket.
Man har sagt att det inte är uteslutet
att kunna göra så, men det kan
inte ske med bibehållande av det nuvarande
redovisningssystemet från arbetsgivarna.

Frågan berör cirka 150 000 personer
som har blandad inkomst, alltså anställning
under längre eller kortare tid
av året och vid sidan av detta inkomst
av annat förvärvsarbete. Redovisningen
är inte sådan att man med ledning
av deklarationen kan utläsa att vederbörande
har varit exempelvis anställd
hos arbetsgivare i tre månader och haft
arbete av annat slag, d. v. s. eget förvärvsarbete
eller förvärvsinkomst av
annat slag än av anställning, under nio
månader av året eller i ett annat fall
hälften av vartdera. En sådan precisering
i redovisningen sker inte, utan det
blir nödvändigt för den lokala skattemyndigheten
att i många fall göra en
särskild utredning om hur det egentligen
ligger till. Det betyder att man inte
kan tillämpa det kollektiva redovisningssystemet.
Motionärerna begär att
man för dem som betalar egen avgift

allmänna försäkringen

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

134

Ang. förmånerna inom den allmänna

m. m.

för hela men i första hand för en del av
årsinkomsten skall tillämpa individuell
prövning, och det är inte möjligt utan
att splittra systemet.

Följaktligen har utskottet stannat för
att yrka avslag på motionsyrkandena
även i denna del. Det är nämligen inte
praktiskt möjligt att med det system
som ligger till grund för förvaltningen
av ATP-systemet tillmötesgå önskemålen
om att skapa den rättvisa som vi
inte har motsatt oss att man försöker
uppnå. Men vi kan inte göra det till
vilket pris som helst.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
erkände att det begicks orättvisor
mot dem som har egen rörelse
och som alltså får betala egenavgift i
den mån de också har anställning under
året. Detta grundar sig naturligtvis
på regeln om att basbeloppet i första
hand avräknas på inkomst av anställning
och inte även på den inkomst
av eget förvärvsarbete, annan förvärvsverksamhet,
egen rörelse, jordbruk
o. s. v., som man borde ta hänsyn till.

Nu är kombinationen av anställning
och av egen rörelse ganska vanlig. Det
gäller inom jordbruket, där man har
mindre sysselsättning på vintern och
därför kan ta anställning under denna
tid, det gäller företagare inom olika
branscher och det gäller t. ex. inom turistnäringen,
där man är egen företagare
under en kortare del av året och
sedan har en anställning.

Jag skall anföra ett exempel på hur
systemet verkar, när avgiftsuttaget beräknas.

Om en person har tjänat 24 000 kronor
under ett år, av vilket belopp 8 000
kronor avser inkomst av anställning under
exempelvis fyra månader och 16 000
kronor inkomst av rörelse, jordbruk

försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

o. s. v., blir resultatet att den arbetsgivare
som haft den anställde under fyra
månader vid avgiftsberäkningen får dra
av så stor del av basbeloppet som motsvarar
den tid den anställde arbetat hos
honom under året. I det anförda exemplet
hade den anställde arbetat under
fyra månader, alltså en tredjedel
av året. Arbetsgivaren får då dra av
en tredjedel av basbeloppet vid avgiftsbetalningen.
Låt oss för enkelhetens
skull säga att detta är det belopp på
6 000 kronor som gällde vid det senaste
årsskiftet och att avgiften utgör 10 procent.
Arbetsgivaren får i så fall räkna
av 2 000 kronor vid avgiftsbetalningen.
Då återstår således 4 000 kronor av basbeloppet
som inte utnyttjas och som
den person det här gäller borde ha fått
räkna av på sin egenavgift som han
skall betala in för inkomsten av jordbruk
eller rörelse. Men han får inte dra
av ett dugg på sin egenavgift, utan han
får betala avgift på hela beloppet 16 000
kronor. Med en avgift på 10 procent
blir det 1 600 kronor. Hade han fått utnyttja
den återstående delen av basbeloppet,
nämligen 4 000 kronor, hade
han bara behövt betala egenavgift på
12 000 kronor av de 16 000 han haft
som inkomst i egen rörelse. Han hade
då enbart det året fått 400 kronor mindre
i avgift. Man tar alltså i ATP-avgift
ut 400 kronor mer av denna person än
som egentligen skulle ha skett om han
haft inkomst av tjänst under hela året
och den inkomsten utgjort 24 000 kronor.

Att sådana här avgiftsuttag inte är
ovanliga, bekräftas av en undersökning
som gjordes 1964. Undersökningen visade
att AP-fonderna tillfördes ungefär
5 procent i överavgifter. Någon anledning
att anta att det nu skulle råda
ändrade förhållanden föreligger inte.
Med hänsyn till de avgifter som i dagens
läge inflyter kan beräknas att det
årligen inflyter ungefär 250—300 miljoner
kronor i överavgifter.

Herr förste vice talmannen Strand

135

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

anförde att det inte gick att åstadkomma
den rättvisa som vi eftersträvar,
även om man ville det, eftersom det var
svårt att göra det inom det nuvarande
systemets ram. När det gäller fastställandet
av avgifterna anser jag att det
redan nu finns två principer — herr
förste vice talmannen nämnde att det
inte gick att ändra på principerna —
som tillämpas jämsides. Den ena principen
gäller för anställda och den
andra principen gäller sådana som har
annat förvärvsarbete än anställning och
som alltså själva skall betala avgiften.
När det gäller inkomst av anställning
beräknas arbetsgivaravgiften med utgångspunkt
i den sammanlagda lönesumman,
minskad med basbeloppet, för
alla de anställda som en företagare
har. Har anställningen varat endast
under en tredjedel av året, får arbetsgivaren
vid avgiftsberäkningen dra av
en tredjedel av basbeloppet. När det
gäller egenavgiften går man däremot
helt och hållet på själva inkomsten —
jag har tidigare anfört exempel härpå.
Om man i stället skulle ta ut avgiften
i förhållande till inkomsten av tjänst
och inkomsten av annat förvärvsarbete,
skulle man få ett rättvisare avgiftsuttag
beträffande egenavgiften. Det skulle
inte behöva bli fråga om några regelmässiga
överuttag. För arbetsgivaren
i det föregående exempel jag anförde
skulle avgiften bli helt rättvis — den
kan inte bli rättvis i alla avseenden
men skulle bli det i detta fall — och
arbetsgivaren skulle liksom hittills få
dra av en tredjedel av basbeloppet, alltså
2 000 kronor. Även den som betalade
egenavgift skulle få dra av sin andel
av basbeloppet, alltså den andel av
basbeloppet som inkomsten av tjänst
utgör i förhållande till egen förvärvsverksamhet.
Två tredjedelar av basbeloppet
24 000 kronor blir 16 000 kronor.
Han skulle då få tillgodoräkna sig
4 000 kronor.

Ett sådant system, herr förste vice
talman, skulle såvitt jag förstår inte

på något sätt strida mot de principer
varpå systemet är uppbyggt, eftersom
egenavgiften tas ut med hänsyn till inkomsten
för den som har rörelse. Det
är naturligtvis ett slags schablonmetod.
Men den skulle bli avsevärt rättvisare
än för närvarande, då man ju orättmätigt,
tycker jag, tar ut flera hundra
miljoner kronor varje år i överuttag.

Herr förste vice talmannen nämnde
att riksförsäkringsverket hade fått yttra
sig och att dess yttrande inte var riktigt
citerat i reservationen. Vad jag i
detta sammanhang skulle vilja framhålla
är, att när utskottet skrev till riksförsäkringsverket
tog utskottet bort mitt
förslag om att man skulle gå efter inkomsten.
Det förslaget fick verket inte
yttra sig över. Men verket yttrade sig
i alla fall och sade ungefär som så, att
utöver detta förslag om egenavgift skulle
man naturligtvis kunna tänka sig vissa
schablonmässiga beräkningar. Man
skulle också i det sammanhanget i större
eller mindre utsträckning kunna tillgodose
motionärernas önskemål. Verket
förklarade dock — helt utanför det
begärda yttrandet — att man i detta
sammanhang inte hade anledning eller
möjlighet att gå in på frågan. Trots att
verket inte var ombett att yttra sig
över detta förslag gav det dock denna
vink att det fanns en schablonmetod
att tillämpa. Jag tycker att riksförsäkringsverkets
yttrande utöver vad utskottet
har frågat om visar att det finns
möjligheter att lösa detta problem i
princip efter de regler som vi har angivit
i den motion som jag och några
andra ledamöter har avlämnat. I den
reservation som har fogats till utskottets
utlåtande påtalas också att det bör
vara möjligt att uppnå bättre överensstämmelse
mellan avgifter och förmåner,
inte millimeterrättvisa, som man
säger, men bättre överensstämmelse och
kanske något som inte alltid enbart utfaller
till försäkringstagarnas nackdel.
Det kan alltså inte, säger vi i reservationen,
med fog göras gällande att det

Nr 19

136

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

inte är möjligt att tillgodose motionernas
syfte utan att principerna för ATPsvstemet
rubbas. Man kan tillgodose
våra krav inom de principer som gäller.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen, vari begärs en
utredning av denna fråga.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande har här anfört utskottets
syn på saken, nämligen att det skulle
innebära stora svårigheter att tillmötesgå
motionärerna. Jag kan villigt erkänna
att det nuvarande systemet kanske
är ett rationellt system, men det
har vissa skönhetsfläckar som det vore
angeläget att göra något åt. Jag tror
inte att det skulle innebära något större
ingrepp i de nuvarande reglerna om
man sökte tillgodose de synpunkter som
har framförts här.

När det gäller frågan om inkomsttagare
som har inkomst av såväl anställning
som annat förvärvsarbete, t. ex.
rörelse eller jordbruk, borde man vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst
kunna fördela basbeloppsavdraget
på inkomsten av anställning och inkomsten
av annat förvärvsarbete i förhållande
till inkomstdelarnas storlek.
Därigenom skulle överensstämmelse
uppnås mellan den del av anställningsinkomsten
som arbetsgivaren erlägger
avgift för och den del som den anställde
betalar för såsom varande inkomst
av annat förvärvsarbete.

Det är riktigt, som utskottets värderade
ordförande har framhållit, att
riksförsäkringsverket har anfört vissa
betänkligheter mot det system som här
har skissats. Verket har sagt att det
befarar en inte oväsentlig arbetsökning
för de lokala skattemyndigheterna och
för arbetsgivarna. Jag har emellertid
den känslan att svårigheterna överbetonas.
Om arbetsgivaren i den löneuPP§ift
som medföljer arbetsgivarupp -

giften till den lokala skattemyndigheten
gör en anteckning om det sätt varpå
han beräknat basbeloppsavdraget, torde
det inte medföra så mycket extra
arbete att bedöma uppdelningen av basbeloppet
i de fall där inkomsttagaren
har såväl inkomst av anställning som
inkomst av annat förvärvsarbete.

Det torde därför gå att skapa ett
system där arbetstagaren tillgodoräknas
det basbeloppsavdrag som arbetsgivaren
gjort och arbetstagaren dessutom
får sin del av basbeloppet avdragen
från inkomsten av annat förvärvsarbete.
En utredning av frågan torde
kunna anvisa möjligheter att lösa detta
problem utan att det görs alltför invecklat.
Riksförsäkringsverket har ju
också, som herr Österdahl redan har
anfört, sagt att man inte har gått in
på frågan om det är tänkbart att med
mera schablonartade metoder tillgodose
de önskemål som har framförts. Jag
tror att en utredning skulle kunna pröva
även den delen och kanske komma
fram till ett system som är relativt enkelt
men samtidigt ger den rättvisa som
många människor i de berörda kategorierna
nu anser att det nuvarande systemet
inte har.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt att riksförsäkringsverket
inte fick någon begäran
om att yttra sig över det orealistiska
förslag som herr Österdahl framfört
i sin motion, nämligen att basbeloppet
skulle fördelas efter inkomsten.
Det skulle väl gå i ett så enkelt fall
som det herr Österdahl nämnde — om
en person har inkomst av anställning
under fyra månader av året och inkomst
av annat förvärvsarbete under
åtta månader, så kan det ju redas ut
relativt snabbt att det rör sig om en
resp. två tredjedelar. I synnerhet skulle
det gå bra, om det gällde bara en,
tio eller hundra inkomsttagare. Det

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19 137

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

skulle bli litet besvärligare med 150 000,
som det nu är fråga om enligt uppgift
från riksförsäkringsverket. Dessa
150 000 personer har säkert inte så enkla
anställnings- och inkomstförhållanden
som personen i det relaterade fallet.

Riksförsäkringsverket anförde bl. a.
att en person mycket väl kan vara anställd
hos en arbetsgivare hela året men
ändå inte arbeta under hela året på
grund av att han är permitterad eller
sjuk någon tid. Han har alltså inkomsten
fördelad på olika delar av året. Han
redovisas som heltidsanställd, och basbeloppsavdraget
är fullt riktigt. Vidare
kan en person arbeta regelbundet
hela året vissa timmar om dagen eller
vissa dagar i veckan men vara anställd
hos arbetsgivaren hela året. Då har
arbetsgivaren rätt till hela basbeloppsavdraget.
Personen i fråga kan ha annat
förvärvsarbete under den övriga
tiden, men det är inkomst av annat
slag, och den kan han inte få basbeloppsavdrag
för, eftersom arbetsgivaren
redan har rätt att få det.

Det är sådana utredningar som riksförsäkringsverket
säger att man måste
göra för att kunna komma fram till en
rättvis avvägning av vad som skall vara
det ena och vad som skall vara det
andra. Varför kan man då inte gå efter
inkomstens storlek? Jo, därför att ett
sådant fördelningsunderlag icke ger ett
tillfredsställande resultat, det kan exempelvis
vara en person som har heltidsanställning
hos sin arbetsgivare och
en relativt stor inkomst av annat slag
vid sidan om. Har personen i fråga
inkomst av annat förvärvsarbete så blir
det inte fråga om något basbeloppsavdrag.
Därest han vill att inkomsten
skall vara pensionsgrundande, får han
betala avgiften själv. Det är sådana detaljer
— redovisade i riksförsäkringsverkets
utlåtande — som gör att frågan
är mycket mera komplicerad än vad
både herr Österdahl och herr Andreasson
tror.

m. m.

Herr Österdahl säger att det belopp
som betalas i form av avgifter förmodligen
med 200 å 300 miljoner kronor
överstiger det belopp som tillgodoförs
såsom pensionsgrundande inkomst.
Ingen av reservanterna eller talarna här
tror väl att det beloppet helt betalas
av dem som har blandade inkomster
av det slag som det här är fråga om.
För alla som inte är skrivna i Sverige
men har inkomst här skall arbetsgivaren
betala avgifter, men för dem tillgodoföres
icke någon pensionsgrundande
inkomst. Ett par sådana fall hade vi
ju att ta ställning till för några år sedan,
dels ett från den norska gränsen,
dels ett från örestadsområdet, där det
fanns många som bodde i Danmark
men arbetade i Sverige, deklarerade
inkomsten i Danmark och följaktligen
inte var skattskyldiga här. Arbetsgivaren
fick dock betala pensionsavgifter
för dem — han hade inte rätt att här
göra något undantag.

Nu tycker jag emellertid inte att det
finns någon större anledning för dem
som tycker att systemet icke i alla avseenden
ger full rättvisa att av den anledningen
yrka på ändring. Det kan inte
undvikas att det följer vissa olägenheter
med ett system som huvudsakligen
är tillkommet för att tillgodose pensionsbehovet
för dem som har sin inkomst
av anställning och är anställda
under hela den aktiva tiden i förvärvslivet.
Systemet är i övrigt så fördelaktigt
att det uppväger sådana små olägenheter
som vi nu diskuterar. En försäkring
av detta slag kostar inte mer
än högst hälften av vad det skulle kosta
att ordna en motsvarande försäkring
på annat håll. Jag tycker att det förhållandet
skulle kunna utgöra plåster på
den sveda som motionärerna har känt.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga i detta ärende, men
jag fäste mig vid att herr förste vice

Nr 19

138

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

talmannen menade att det inte är möjligt
att göra systemet rättvisare utan
att det skulle medföra mycket stora
problem.

Jag har pekat på att det finns möjligheter
att få till stånd en rättvisare
ordning, nämligen om man går på inkomsten.
Vad utskottet hade begärt att
riksförsäkringsverket skulle yttra sig
över var ju inte att man skulle gå efter
inkomsten utan efter anställningstidens
längd. Det var detta som gjorde att det
blev så krångligt att göra beräkningen
vid sjukdom, ledighet och i andra fall.
Däremot borde det vara lättare att göra
beräkningen, om man går efter inkomsten.
Det är klart att om en person har
anställning ett helt år hos en arbetsgivare
så kan han ha en egen rörelse
vid sidan om, som dock i så fall inte
kan ge så stor inkomst, utan huvudinkomsten
kommer naturligtvis från anställningen.
Om han i förhållande till
sin inkomst av tjänst och i förhållande
till det som han tjänar i rörelsen vid
sidan om skulle få dra den procentuella
delen av basbeloppet från sin egen avgift,
skulle det inte innebära någon
större orättvisa.

Jag fäste mig särskilt vid att herr
förste vice talmannen inte i något fall
kunde hålla med om att den här orättvisan
går ut över dem som är försäkrade
genom ATP-systemet. Detta borde
kunna bära en liten del av orättvisan
genom en eventuell minskning av en
avgift, men herr förste vice talmannen
tycker att den som har egen rörelse
skall kunna acceptera denna orättvisa
och betala extra avgift.

Jag skulle vilja ha ett system som
innebär en större rättvisa. I den mån
någon millimeterrättvisa inte kan åstadkommas
— vilket naturligtvis inte är
möjligt — får i det ena fallet systemet
tillgodoräkna sig fördelen, i det andra
den försäkrade. Systemet skall inte alltid
dra fördel härav. Vi måste ta hänsyn
till den enskilda människan även
i detta fall.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andreasson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andreasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 54.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

139

Om förverkande av transportmedel vid
brott mot jaktlagen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt
till jakt m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 6 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 32, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 274)
om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596)
om rätt till fiske.

I propositionen hade föreslagits sådana
ändringar av förverkandereglerna
i jaktlagen och fiskerättslagen, att
de bringades i överensstämmelse med
motsvarande regler i brottsbalken.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I:
1002, av herr Karlsson, Helge, m.fl.,
och 11: 1160, av herr Hedin m. fl., samt

B. motionen II: 1161, av herr Lundberg.

I motionerna I: 1002 och II: 1160 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att § 30 förslaget till lag om ändring
i lagen om rätt till jakt skulle erhålla
en sådan lydelse, att utöver vapen, ammunition,
annat jaktredskap och hund
jämväl transportmedel som direkt använts
som hjälpmedel vid brott mot
jaktlagen finge förklaras förverkat.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1161, såvitt däri yrkats avslag
på propositionen nr 32;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1002 och 11:1160 antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 30 § lagen
om rätt till jakt;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt; samt

D. att motionen II: 1161, i den mån
den ej omfattades av vad utskottet hemställt
under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid B i
utskottets hemställan, beträffande frågan
om förverkande av transportmedel
vid brott mot jaktlagen, av herrar NilsEric
Gustafsson (ep), Ernulf (fp),
Hansson (s), Åberg (fp) och Burenstam
Linder (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte

dels med avslag på motionerna I:
1002 och II: 1160 antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 30 § lagen om rätt
till jakt,

dels i anledning av motionerna hos
Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om förverkande
av motorfordon som använts
som hjälpmedel vid olovlig jakt måtte
bliva föremål för utredning.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Till grund för detta utskottsutlåtande
ligger Kungl. Maj :ts proposition
nr 32 med förslag till ändring
i bl. a. lagen av 1938 om rätt till jakt.
Avsikten har enligt propositionen varit
att bringa denna lagstiftning mer i överensstämmelse
med brottsbalkens regler.
Det gäller framför allt förverkandereglerna
i den nu aktuella lagstiftningen.
Kungl. Maj:ts förslag bygger på ett utredningsarbete
och ett därpå följande
remissförfarande.

I ett avseende har dock Kungl. Maj :t
frångått såväl utredningsförslaget som
remissmajoriteten. Det gäller frågan om
rätten att vid domstol även få förverkandebestämmelserna
gällande för mo -

140

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Om förverkande av transportmedel vid brott mot jaktlagen

torfordon. En flerpartimotion har
väckts i denna fråga och det är i anledning
härav som den vid utlåtandet
fogade reservationen har tillkommit.

Enligt vår uppfattning är den straffskärpning
som visserligen skett inte till
fyllest för att effektivt motverka ifrågavarande
jaktform. Förslaget att införa
förverkande av motordrivna transportmedel
såsom särskild rättsverkan i svårare
fall av olovlig jakt är enligt vår
mening förtjänt att övervägas. En närmare
utredning erfordras således av under
vilka förutsättningar och i vilken
omfattning förverkande av transportmedel
kan ifrågakomma. En sådan utredning
bör, enligt reservanternas mening,
snarast komma till stånd.

Det kan tilläggas att motionärerna har
den uppfattningen att jakten från snöscooters
och andra motorfordon utgör
ett allvarligt hot mot viltstammen. Vi
reservanter tror på det. Vi vill särskilt
framhålla att sådan jakt ofta föranleder
svåra lidanden för viltet eftersom
skadskjutet vilt sällan eftersöks. Det är
därför angeläget att jaktformen stävjas.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 25 fogade reservationen.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Frågan om jakt från
motorfordon har under en följd av år
varit föremål för tredje lagutskottets
uppmärksamhet. När jag deltagit i diskussionerna
har jag bibringats den uppfattningen
att sådan jakt är till stort
förfång för viltstammen.

Då det nu framläggs ett lagförslag om
påföljder vid olaga jakt, finner jag det
ganska naturligt att ansluta mig till de
uppfattningar som framförts motionsvis
beträffande påföljden förverkande.
Jag sympatiserar helt och hållet med
motionen, som ju går något längre än
reservationen. Motionen kräver ome -

delbart införande i lagstiftningens 30 §
av en bestämmelse om förverkande
även av motorfordon. Det finns ett klart
ställningstagande för en sådan bestämmelse
i jaktutredningens förslag lika väl
som hos de remissinstanser som yttrat
sig över det förslaget. Detta klara ställningstagande
motiverar enligt min uppfattning
varken departementschefens
avstående från åtgärd eller utskottsmajoritetens
vaga formulering att frågan
följes med uppmärksamhet. Reservanternas
inställning är alltså klar. Parallelliteten
med brottsbalken, som ju ger
vidare utrymme för förverkande av
medel vid brott, kräver också en annan
formulering.

Det har även sagts att förverkande
av fordonet kan vara — i motsats till
vad som från annat håll har hävdats
— ett humant alternativ till ett fängelsestraff,
vilket kanske kan få sociala
konsekvenser utöver vad man kan betrakta
som önskvärt.

Det är alltså inte fråga om huruvida
vi vill ha den här typen av förverkande
med i lagförslaget. Försiktigheten
hos mina ''medreservanter — detta är
ju en säregen situation eftersom det föreligger
en fyrpartireservation — beror
på de konsekvenser som det kan
bli fråga om.

Lagrådet har ju eljest gett en vid definition
av begreppet hjälpmedel. Lagrådet
säger i sin kommentar att det
inte bara gäller sådant som använts direkt
vid jakten utan också hjälpmedel
som har medförts. Det borde därför
inte vålla några svårigheter att ta upp
frågan om fordonen.

Utskottet förutsätter att ”frågan följes
med uppmärksamhet”, men reservationen
går ut på att man skall direkt
beställa en utredning om de eventuella
konsekvenser som man för närvarande
inte tycker sig kunna helt överblicka.
Reservanternas inställning är fullt klar.
Förverkandet av fordonet är enligt vårt
sätt att se en skälig straffpåföljd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 22 april 1970 cm.

Nr 19

141

Om förverkande av
Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I en motion i denna
kammare av mig m. fl. och i andra
kammaren av herr Hedin in. fl. yrkar vi
på litet långre gående konsekvenser än
som föreslagits i propositionen och sedermera
av utskottet. Vi hävdar nämligen
den meningen att också motorfordon
som användes i olovlig jaktutövning
bör kunna förverkas, inte bara vapen,
ammunition och andra jaktutensilier.
Departementschefen och utskottet
vill inte gå så långt som till att förorda
att även motorfordon förverkas, och
inte heller reservanterna har velat ansluta
sig till vår motion. Jag kan emellertid
ändra mening och ansluta mig till
reservanternas ståndpunkt.

Jag säger detta därför att utskottet i
sitt utlåtande skriver: ”Utskottet förutsätter
att frågan följes med uppmärksamhet.
Därest straffreglerna inte får
tillräckligt avhållande effekt, torde det
kunna ifrågasättas om inte bestämmelserna
om förverkande bör kompletteras
så att transportmedel som direkt använts
som hjälpmedel vid brott mot
jaktlagen får förklaras förverkat.” Här
är utskottet i viss mån på glid. Jag tycker
att det vore skäl i att man prövade
den ordningen att redan nu företaga
en utredning och en kartläggning i vad
mån sådana motorfordon använts vid
jakt och hur många jägare som blivit
avslöjade med sådana fordon och ha
detta som underlag vid en eventuell
kommande lagstiftning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag tycker nästan att
herr Helge Karlsson skulle ha varit ännu
mera konsekvent om han gått på
utskottets förslag, därför att det är välvilligt
i alla avseenden. Utskottet säger
att man vill pröva frågan och se om
det blir flera överträdelser av flagrant
typ. I så fall vill utskottet skärpa lagen.

Men för dagen har utskottet inte ve -

transportmedel vid brott mot jaktlagen
lat gå med på vad motionärerna yrkat.
Vi anser att den väg som jordbruksministern
har valt är lämplig. Det har
ändå skett en ganska kraftig skärpning
under de senaste åren. Så sent som för
tre år sedan infördes bl. a. fängelsestraff
för dem som uppträder brottsligt
vid jakt. Från dessa utgångspunkter anser
utskottet att det för närvarande inte
finns skäl för en sådan skärpning som
här föreslås.

Herr Hansson säger att fyra partier
står bakom reservationen. Jag tycker
inte att reservationen är ett dugg starkare
för det. Det måste ändå vara skälen
som är det väsentliga, och jag anser
inte att motionärerna har kunnat
anföra bärande skäl.

Utskottet är positivt. Vi är beredda
att gå vidare om så skulle behövas.
Men vi vill att ärendet skall prövas ytterligare
och att man följer utvecklingen
med skärpt uppmärksamhet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag tror att den konsekvens
som herr Göran Karlsson efterlyste
uppnås på ett bättre sätt genom
herr Helge Karlssons ställningstagande,
d. v. s. att man går på reservationens
linje och begär en utredning nu.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Det är inte för att fyra
partier står bakom reservationen som
jag tycker att den är så bra, men jag
ansåg att kammarens ledamöter bör vara
medvetna om den statsrättsligt unika
situation vi har i kväll med en fyrpartireservation.
Reservationens innehåll
är så bärande att alla skäl talar
för att var och en som intresserar sig
för denna fråga bör stödja reservationen.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som motionär i ärendet
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

142

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Om förverkande av transportmedel vid brott mot jaktlagen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsappa -

rat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —58;

Nej — 48.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i
punkterna C och D.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner angående
belysningsutrustningen på motorfordon; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om handel med preventivmedel jämte
motion i ämnet;

nr 33, i anledning av motion angående
kostnaderna för gatuhållning m. m.
inom byggnadsplanelagda områden;
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av motioner om
statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m m.;

nr 18, i anledning av motioner angående
stödet åt trädgårdsnäringen;
och

nr 19, i anledning av motioner om
åtgärder för bättre utnyttjande av
skogsbilvägnätet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

113

Om statligt stöd till försäkring av fiskebåtar
och fiskredskap

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av motioner
om statligt stöd till försäkring av
fiskebåtar och fiskredskap.

I de likalydande motionerna 1:942,
av herrar Schött och Strandberg, samt
11:1084, av herr Hedin in. fl., hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om att fiskprisutredningen
finge i uppdrag att utreda
förutsättningarna för att med ekonomiskt
bistånd från staten utöka möjligheterna
att försäkra fiskebåtar och
fiskredskap.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 942 och II: 1084 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Hubinette (m), Hansson
i Skegrie (ep), Persson i Heden (ep),
Åberg (fp) och Krönmark (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna 1:942 och 11:1084.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att fiskprisutredningen vid sina
aviserade överväganden rörande olika
stödformer till fisket icke borde underlåta
att även ingående pröva möjligheterna
att med statligt stöd utvidga fiskarenas
möjligheter att försäkra sig
jämväl för förlust eller skada på fiskredskap.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är riktigt att 1954
års utredning angående en översyn av
fiskredskapsförsäkringen behandlade
frågan om statligt stöd vid skada på
eller förlust av fiskredskap. Man ställde
sig också negativ till försäkringsal -

ternativet och förordade att ett statligt
stöd i form av lån vid de skador och
förluster som så hårt kan drabba våra
fiskare skulle utgå i stället. Fiskprisutredningen
tycks utan någon mer ingående
egen utredning ställa sig bakom
1954 års utredning.

Reservanterna till jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 framhåller att förhållandena
dock under årens lopp ändrat
sig, rätt väsentligt t. o. in. Med hänsyn
till den sena timmen skall jag nöja mig
med att peka på två omständigheter
som man inte kan bortse från. Dels har
den ekonomiska situationen för fiskarna
försämrats på ett anmärkningsvärt
sätt. Dels blir redskapen allt större och
dyrare.

Detta bl. a. gör att man ånyo bör se
över försäkringsmöjligheterna. Sveriges
fiskares riksförbund önskar detta, och
försäkringstekniken har därtill förbättrats
sedan frågan senast utreddes.

Vi reservanter anser att det vore naturligt
att fiskprisutredningen finge i
uppdrag att göra en sådan översyn.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få tillstyrka reservationen.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Det hade varit lämpligt
att reservanterna lämnat något förslag
om hur denna försäkring skulle utformas
för att bli tillfredsställande och
betinga sådana kostnader att våra fiskare
kunde orka med att betala premierna.

Nu har emellertid fiskprisutredningen
sagt att den kommer att pröva olika
stödformer åt fisket. I samband därmed
kommer även att tillses att bidrag
av statsmedel lämnas vid förlust av fiskredskap.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

144 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förhandlingar rörande prissättningen på jordbrukets produkter

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 45.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
Bidrag till kommunala avloppsreningsverk
m. m. för budgetåret 1970/

71 jämte motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förhandlingar rörande prissättningen
på jordbrukets produkter

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av motioner
angående förhandlingar rörande
prissättningen på jordbrukets produkter.

I de likalydande motionerna /: 121,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
11:135, av herr Vigelsbo m. fl., hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om att vid
de statliga prisförhandlingarna med
jordbrukets organisationer jordbrukarnas
rätt till med andra betydelsefulla
folkgrupper likvärdig förhandlingsoch
avtalsrätt måtte klart erkännas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 121 och II: 135 utan åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Carl Eskilsson (m),
Hermansson (ep), Skagerlund (fp),
Svenungsson (m), Hansson i Skegrie
(ep), Eliasson i Moholm (m) och Persson
i Heden (ep).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att först få
konstatera att vi vid sen tidpunkt i dag
har behandlat jordbruksutskottets utlåtanden
nr 17, 18, 19, 20 och 21, och
nu har vi kommit till nr 16. Jag har
inga kommentarer att göra.

Jag betonar att den fråga som här
föreligger är av synnerligen stor betydelse.
De fackliga organisationernas
fria avtalsrätt har ofta nog och på goda
grunder angivits som en betydelsefull
faktor inom ramen för folklig självstyrelse.
Här går en skiljelinje gentemot
de totalitära stater av olika kulörer där
staten dikterar villkoren. Mot bakgrunden
av de aktuella jämlikhetssträvan -

Onsdagen den 22 april 1970 era.

Nr 19

145

Ang. förhandlingar rörande
dena är det naturligt att olika grupper
kräver en klar grund av likvärdighet på
olika områden. Fackliga organisationer
har hävdat sin fria rätt att inte underkastas
andra organisationers diktat och
normeringar. Författarna kräver sin
förhandlingsrätt och stöds av TCO.
SACO har framfört liknande krav. Än
fler fackliga organisationer har bestämt
vägrat att i detta fall låta sig diskrimineras.
För många framstår det som en
självklar sak att de anställdas organisationer
på detta område skall ha en
fast och fri ställning. Lika naturligt bör
det vara att andra fackliga sammanslutningar
skall ha samma möjligheter
och samma rätt.

När jag sedan går till utskottets utlåtande
kan jag konstatera att det enda
skäl som jag har funnit för utskottets
förslag att lämna motionerna i ärendet
utan åtgärd är att några för riksdagen
bindande avgöranden i frågan icke
träffas av Kungl. Maj:t eller underordnad
myndighet. Herr talman! Sådant
torde läget vara för alla andra näringar
i detta land. Om riksdagen behagar
besluta en lag angående förhållanden
även på det fackliga området i övrigt
torde precis samma situation uppstå.
Riksdagens rätt lär inte från något håll
kunna betvivlas. Jag vill understryka
detta därför att jag tycker att det argumentet
har en smula överdimensionerats
i utskottets utlåtande, så mycket
mera som motionärerna endast hemställt
om att vid de statliga prisförhandlingarna
med jordbrukets organisationer
jordbrukarnas rätt till en med
andra betydelsefulla folkgrupper likvärdig
förhandlings- och avtalsrätt skall
klart erkännas. Det är således inte några
säregna privilegier utan samma rätt
som andra människor har som här begärs
i en tid då jämlikhetsproblemen
är så pass aktuella på andra områden.
Det tycks man emellertid inte vilja tilllämpa
här.

Det är självklart att jordbrukets fackliga
och ekonomiska organisationer
måste lita till sin styrka och sin sam -

prissättningen på jordbrukets produkter
manhållning på fackligt område. I
grund och botten gäller det på samma
sätt beträffande andra fackliga organisationer.
Det gäller ju att vara en förhandlingsduglig
avtalspartner, men inga
andra organisationer har fördenskull
velat ge avkall på sin rätt som förhandlande
part — jag vill understryka detta.

Jag tog upp ärendet i en interpellation
förra våren i samband med de tendenser
till diktat som förekom, inte
från vederbörande statsråds sida utan
från de statliga jordbruksförhandlarnas
sida. Då avgav jordbruksministern en
deklaration. Han svävade på målet men
förklarade sig inte vara villig att främja
att även jordbrukarnas organisationer
skulle tillerkännas med andra grupper
likvärdig avtalsrätt.

I utskottsutlåtandet påpekas att jordbrukets
prissättning har betydelse inte
endast för gränsskyddets storlek utan
även för försörjningsberedskapen i fråga
om livsmedel, handelsutbytet med
jordbruksprodukter, in. m. — och detta
tycker man är någonting säreget. Hur
ligger det då till med den saken? Jag
berör en annan stor del av näringslivet,
nämligen arbetsmarknaden. Gränsskyddet
och dess storlek på detta område
bär givetvis sin stora betydelse beträffande
prissättningen på arbetet, på lönesättningen.
Det är alldeles klart att
vi bedriver en arbetsmarknadsprotektionism,
dels i form av den ”fulla sysselsättningen”,
dels genom den reglering
av importen av utländsk arbetskraft
som sker. Vi ger möjlighet för
de fackliga organisationerna att samverka
med staten när det gäller att avväga
hur mycket arbetskraft som skall
importeras. Det har vidare överenskommits
att denna arbetskraft inte får verka
prissänkande utan att den skall erhålla
inom facket avtalsenliga löner
o. s. v. Det är ett fullkomligt klart gränsskydd
som föreligger på detta område
— och det är ingenting att säga därom.
Jag konstaterar bara faktum, eftersom
denna princip framställts som någonting
säreget för jordbrukets del.

146

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förhandlingar rörande prissättningen på jordbrukets produkter

Handelsutbytet och försörjningsberedskapen
torde även ha sin stora betydelse
för övriga delar av näringslivet.
Jag kan inte finna att det här är
fråga om andra förhållanden än som
råder inom jordbruket. Gränsskyddet
för löntagarna är inom jordbruket
minst lika effektivt när det gäller importen
av arbetskraft o. s. v. Här föreligger
således ett klart skydd. Jag vill
betona att denna arbetsmarknadsprotektionism
är utomordentligt värdefull,
och jag anser att vi som ett fritt demokratiskt
folk inte vill ge avkall på den,
men jag finner att samma principer
bör kunna tillämpas även på andra områden.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid detta. Jag har här anfört några
synpunkter som ligger bakom ett av
ett stort antal motionärer framfört förslag
om förhandlingar på jordbrukets
område. Utskottet går på en ren avsiagslinje.
Jag ber därför, herr talman,
att få föreslå en viss ändrad lydelse av
det beslut som vi här har att fatta.

Jag yrkar således, att riksdagen med
godkännande av utskottets yttrande i
första stycket i stället för utskottsutlåtandets
andra och tredje stycke måtte
såsom sitt godtaga det yttrande som i
anslutning till utskottets utlåtande avgivits
av sju dess ledamöter. Det blir
således den motivering som skall ligga
till grund för ett beslut i enlighet med
det yrkande jag framställer. Till detta
vill jag anknyta en kläm, nämligen att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 121 och II: 135 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte som sin mening giva till
känna vad sålunda yttrats.

De synpunkter som anförts av de sju
ledamöter av jordbruksutskottet som
har avgivit ett särskilt yttrande synes
mig vara av sådant värde, att de i skrivelse
av riksdagen bör ges Kungl. Maj:t
till känna.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Eftersom jag står först
bland de sju kraftiga karlar i jordbruksutskottet
som inte har orkat med
något mer än att avge ett särskilt yttrande,
kanske jag med några ord kan
få motivera den omständigheten.

Det råder, som kammarens ledamöter
väl förstår, ingen skiljaktighet i sak
mellan oss som har avgivit detta särskilda
yttrande och herr Ferdinand
Nilsson. Han har ju tagit vår motivering
som sin egen för sitt yrkande; den
saken är därför alldeles uppenbar. Det
råder däremot olika meningar om sättet
att agera i sammanhanget. Vi ansåg
att vi med hänsyn till föreliggande omständigheter
kunde nöja oss med detta
särskilda yttrande. Vi kunde nämligen
konstatera att utskottsmajoriteten hade
avstyrkt herr Ferdinand Nilssons motion.
Vi stod inför valet att avge en reservation,
men vi befarade att denna
reservation skulle röna samma öde som
motionen. Vi ansåg inte att en sådan
utveckling skulle gagna själva saken.

Vi har givetvis samma mening som
herr Ferdinand Nilsson framfört om
värdet av denna förhandlingsrätt. Det
har vi ju betonat i vårt särskilda yttrande.
Men vi nöjde oss med att framhålla
vad som står i sista meningen i
vårt särskilda yttrande: ”Frågan om
jordbrukets förhandlingsrätt och formerna
för förhandlingarna torde lämpligast
kunna behandlas och göras till
föremål för ett klarläggande uttalande
i anslutning till de kommande förhandlingarna
för en ny avtalsperiod.” Vi
trodde att vi på det sättet bättre tjänade
syftet med motionen än genom
att få en reservation avslagen av riksdagen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag hade ingen som
helst avsikt att till kammarens protokoll
anteckna hur pass kraftiga de där

Onsdagen den 92 april 1970 em.

Nr 19

Ang. förhandlingar rörande
karlarna var som hade åstadkommit det
särskilda yttrandet. Men herr Eskilsson
hjälpte mig på den punkten, så nu är
jag inte blyg längre.

Jag vill ärligt förklara att jag inte
förstår vad herr Eskilsson nu anför.
Här ställer man sig bakom ett avslagsyrkande,
ty det är ju detta man gör
när man avger ett särskilt yttrande och
inte en reservation. Då accepterar man
utskottets ställningstagande men har så
att säga en brasklapp inlagd. I den står
det som herr Eskilsson underströk:
”Frågan om jordbrukets förhandlingsrätt
och formerna för förhandlingarna
torde lämpligast kunna behandlas och
göras till föremål för ett klarläggande
uttalande i anslutning till de kommande
förhandlingarna för en ny avtalsperiod.
” I det yrkande som jag har framfört
ingår detta önskemål, så där finns
inte någon motsättning mellan mig och
herr Eskilsson. Att det skulle göra så
förskräckligt stor skillnad för Kungl.
Maj:t om motionen avstyrks av utskottet
och avslås eller om den avslås genom
ett yrkande ställt här i kammaren har
jag svårt att förstå. Det blir ett avslag
i båda fallen; men både herr Eskilsson
och jag tror väl ändå att det avslag
som vi talar om — det som utskottet
hemställer om och det som ännu inte
har yrkats med anledning av det förslag
jag framställt — måste innebära att
denna fråga faller framåt. Kravet på en
klar och fast ordning låter sig inte avvisas.
Inom jordbrukets fackliga rörelse
finns åtskilligt missnöje med de oklara
förhållandena i det här avseendet.
Man har ibland haft den uppfattningen
att här föreligger en klar avtalsrätt,
men ibland säger man att här föreligger
egentligen bara en praxis att ta
kontakt och resonera.

Skall en stor folkgrupp, som betyder
så mycket för vårt lands ekonomiska
liv, nöja sig med osäkrare grunder än
andra grupper? Här är det dock fråga
om jordbrukarnas arbete och prissättningen
på det. Det är vad förhandlingarna
går ut på, i det ena fallet som i

prissättningen på jordbrukets produkter
det andra. Varför skall man inte kunna
gå fram med klara yrkanden om likställighet
i det fallet mellan jordbruksnäringen
och andra näringar? Skall det
vara så märkvärdigt? Man begär ju
inga privilegier. Det förhåller sig inte
så som utskottets skrivsätt kan ge intryck
av, nämligen att man yrkar att
dessa förhandlingar på något vis skall
rubba riksdagens rätt att besluta.

Vi har lagstiftning på det fackliga
området i övrigt. Ingen människa liar
ansett att det är något orätt i det. Det
är inte meningen att förhandlingarna
skall vara oberoende av riksdagens beslut.
Den saken är väl alldeles självklar,
och när man från jordbrukarhåll
har anmärkt på att förhandlingsresultatet
nonchalerats så har det varit därför
att det nonchalerats av förhandlarna
och av regeringen. Det är vad
man har anmärkt på. Man har inte på
något sätt ifrågasatt riksdagens rätt i
det här fallet.

Jag har i ett annat sammanhang —
det var i interpellationsdebatten — citerat
herr Johannes Eriksson från
Åland. När det var fråga om Ålands
anslutning till Sverige, höll han ett föredrag
i Uppsala, som jag har ett livligt
minne av, och han slutade det med
orden: ”Vi begär bara våran rätt, och
det kan aldrig vara orätt!”

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Den här frågan är ju
inte ny. Den diskuterades senast i fjol,
då herr Ferdinand Nilsson framställde
en interpellation i ämnet. Jag vill hänvisa
till det svar som jordbruksministern
gav då och ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Mossberger har
valt den rätta nivån för sitt inlägg. Han
har satt likhetstecken mellan ett interpellationssvar
av ett statsråd och ett
beslut av riksdagen. Därmed har han

148 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ang. förhandlingar rörande prissättningen på jordbrukets produkter

karakteriserat sin bedömning av läget,
och jag avstår på den punkten från
alla kommentarer.

Jag konstaterar bara att herr Mossberger
bekänner sig till den maktfilosofi
som säger: Vi vet att vi har majoritet,
och därför kan vi göra som vi
vill. Vi argumenterar inte. Vi bryr oss
inte om att gå upp på plenum, när motionen
behandlas, och ge skäl för vår
uppfattning.

Nej då, det var ett statsråd som sade
någonting förra året. Det behövs inte
mera för herr Mossberger, ty det är
heliga ting.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
senaste inlägg styrker mig ännu
mer i min uppfattning att det beslut utskottet
fattat måste vara riktigt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Mossberger, som
ännu inte har åstadkommit något som
helst sakligt argument för sin egen del,
hänvisade den här gången inte till ett
statsråd utan till mitt yttrande här i
kammaren. Jag känner mig naturligtvis
smickrad av sammanhanget. Men är det
inte fattigt av jordbruksutskottets talesman
att inte ha mer att säga?

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror ändå inte att
det går att få herr Ferdinand Nilsson
på bättre tankar, så jag avstår.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas,

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att riksdagen med godkännande av utskottets
yttrande i första stycket i stället
för utskottsutlåtandets andra och
tredje stycken skulle såsom sitt god -

taga det yttrande som i anslutning till
utskottets utlåtande avgivits av sju dess
ledamöter; ävensom att riksdagen i anledning
av motionerna I: 121 och II:
135 i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
som sin mening giva till känna vad sålunda
yttrats.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det yrkande, som
under överläggningen ställts av herr
Ferdinand Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes til! en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej —19.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner om
belysningsutrustningen på motorfordon;

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

149

Om obligatorisk utrustning av motorfordon med första förband

nr 22, i anledning av motioner angående
körkortsutbildningen och utbildningen
av trafiklärare in. in.;

nr 23, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera den socialmedicinska
forskningen;

nr 24, i anledning av motioner om
försök med Hibitan i den profylaktiska
tandvården; och

nr 25, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare
i glesbygd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om obligatorisk utrustning av motorfordon
med första förband

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av motion om obligatorisk utrustning
av motorfordon med första
förband.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen I: 889, av fru
Florén-Winther, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it
skulle hemställa, att bestämmelser om
obligatorisk förstaförbandsutrustning i
motorfordon måtte utfärdas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 889 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fru Florén-Winther (m).

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Beträffande motion
1:889 vill jag hänvisa till mitt särskilda
yttrande. Frågan om bestämmelser
om obligatorisk utrustning med första
förband i motorfordon är ingen ny
fråga här i riksdagen. Den har varit
uppe till behandling vid två tidigare
tillfällen.

Man kan tycka att det är en i och
för sig mycket liten fråga, men när vi

ser på antalet trafikolyckor och den
statistik som företes kan vi alla vara
överens om att varje åtgärd, både liten
och stor, som kan begränsa omfattningen
och utvecklingen av personskador är
alldeles nödvändig.

Trafiksäkerhetsverkets nya prognoser
är inte heller särskilt goda, och det
väntas ingen nedgång i antalet olycksfall.
Man har beräknat att under 1970-talet 13 000 människor kommer att dödas
i trafiken i vårt land och 22 000
blir invalider. Ända upp till mellan
150 000 och 200 000 kommer att bli
svårt skadade. Det bevisar att även en
dylik liten åtgärd har betydelse.

Utskottet har i och för sig behandlat
frågan positivt men återigen hänvisat
till angelägenheten av att bilförare på
frivillighetens väg anskaffar utrustning
med första förband. Utskottet hänvisar
till det uttalande som gjordes redan år
1967. Vi vet emellertid nu, tre år senare,
att frivillighet inte räcker, något
som också understrukits av såväl trafiksäkerhetsrådet,
Bilgrossistföreningen
som Röda korset vid förfrågan från utskottet.
Vi vet också att den frivilliga
utrustningen inte alltid befinner sig i
bilen utan oftast är hemma. Sådana saker
gör att man har velat få en bättre
tingens ordning i detta fall.

Jag har själv hänvisat till att man i
Västtyskland den 1 januari 1970 har
infört en lagstiftning om att utrustning
med första förband skall vara obligatorisk
i alla bilar. Jag har noga studerat
förslaget i förarbetena till lagstiftningen
och även konstruktionen av den
utrustning som utformats i anledning
av lagstiftningen i Västtyskland. Den
har gjorts till fast utrustning i bilen
och skall alltså finnas i alla motorfordon.
Den har konstruerats i slagsegplast,
som gjorts temperatur- och korrosionsbeständig
för att garantera att
förbandsartiklarna alltid är intakta och
även lätt tillgängliga. Det har också eftersträvats
att konstruktionen skall vara
prisbillig. I Sverige skulle den inte betinga
ett högre pris än cirka 25 kronor,

150

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Om obligatorisk utrustning av motorfordon med första förband

så den kommer inte att göra bilarna dyrare.

Jag vill understryka vad jag har sagt
i mitt särskilda yttrande, där jag vill
tillbakavisa utskottets uttalande att en
utrustning med första förband bara kan
vara till hjälp vid mindre skador —
vilket inte i och för sig bör förringa
dessa skadors betydelse. All hjälp vid
trafikolyckor är betydelsefull, det är
alla överens om. ”EU förstaförband
stoppar blodflödet och kan t. o. m. förhindra
förblödningar. En första anticeptisk
tvätt av sår kan förhindra stelkramp,
blodförgiftningar m. m. Ett
stödförband vid benbrott och svåra
skärsår kan vid transport lindra plågor.
En första hjälp med omplåstring
kan också ha psykologisk effekt därigenom
att den lugnar den skadade.” Vi
vet ju att många befinner sig i chocktillstånd
efter en trafikolycka.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
självfallet ansluta mig till utskottets uttalande
om vikten av ökade kunskaper
bland allmänheten i olycksfallsvård.
Jag tycker att vi bör tillvarata alla tillfällen
att propagera för mer utbildning
på detta område. Men det ena goda behöver
ju inte förskjuta det andra, och
allt som kan rädda liv måste prövas.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag anser att utvecklingen
måste följas noggrant, och jag utgår
från att riksdagen kommer att möta
denna motion igen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 148, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om handel med preventivmedel jämte
motion i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 31 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 152, till Konungen
i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970