Tisdagen den 20 oktober (Riksdagens protokoll 1964:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 32

ANDRA KAMMAREN

1964

20—27 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 oktober

Sid.

Interpellationer av:

herr Westberg ang. verkningarna av SJ:s nya volymtariffering ... 3

fru Nettelbrandt ang. sjuksköterskeelevernas studiebidrag, m. m. 4

Fredagen den 23 oktober

Interpellationer av:

herr Tobé ang. ökat statligt stöd för deltagande i internationella

idrottstävlingar........................................... 7

herr Tobé ang. utbetalningen av studiemedel .................. 8

herr Bohman ang. flygplanprojekt 37 (Viggen).................. 9

Meddelande om enkla frågor av:

fru Svensson ang. åtgärder mot viss direktreklam till hemmen ... 10

herr Nelander ang. postverkets personalsvårigheter.............. 10

herr Nilsson i Gävle ang. postverkets personalsvårigheter ....... 10

fru Nettelbrandt ang. anställningstryggheten för vissa icke behöriga
lärare............................................... 19

Tisdagen den 27 oktober

Svar på frågor av:

herr Antby ang. förvaringen av stridsgaser .................... 11

herr Björkman ang. tidpunkten för slutförande av vissprisgeogra fisk

undersökning ........................................ 12

herr Nelander ang. postverkets personalsvårigheter och herr Nilsson
i Gävle i samma ämne................................. 13

1 —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Svar på frågor av:

fru Boman ang. upprätthållande av förbudet mot visning av pornografisk
film............................................ 15

fru Svensson ang. åtgärder mot viss direktreklam till hemmen ... 16

fru Nettelbrandt ang. anställningstryggheten för vissa icke behöriga
lärare............................................... 15

herr Dickson ang. förfarandet vid anmälningar om skördeskador 18

Tisdagen den 27 oktober

Interpellationer av:

herr Antonsson ang. rekryteringen av psykiatrer ............... 20

herr von Friesen ang. projekteringen av de beslutade rättspsykiatriska
klinikerna ........................................ 21

herr Spångberg ang. försvarskostnadernas storlek och samhällsekonomiska
och sociala verkningar ............................ 24

herr Hamrin i Kalmar ang. ökat statligt stöd åt handikappidrotten 25
herr Hamrin i Kalmar ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna
med expertis för fritidsbebyggelseplaneringen .......... 26

herr Heckscher ang. den ifrågasatta omläggningen av den brittiska

handelspolitiken ......................................, _ 27

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. motverkande av brottsligt förfarande
med checkar ....................................... 28

herr Carlsson i Huskvarna ang. de höjda fastighetstaxeringsvär denas

inverkan på inkomstprövade folkpensionsförmåner...... 28

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att öka anställningstryggheten
i vissa fall..................................... 28

Tisdagen den 20 oktober 1004

Nr 32

Tisdagen den 20 oktober

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Hamrin i Jönköping enligt
till kammaren inkommet läkarintyg vore
sjukskriven under tiden den 12 innevarande
oktober—den 1 nästkommande
december.

Herr Hamrin i Jönköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 1026—1029;

till statsutskottet motionerna nr 1030
och 1031;

till behandling av lagutskott motionen
nr 1032; samt

till statsutskottet motionerna nr 1033
—1035.

§ 3

Föredrogs den av herr Wiklund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafikframkomligheten
inom storstockholmsområdet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. verkningarna av SJ:s
nya volymtariffering

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! De nya regler för befraktning
av gods — undantagandes paketgods
— som statens järnvägar införde
den 1 oktober 1964 medför stora
problem för åtskilliga industrier. Väsentliga
fördyringar har uppstått för
befraktning av lätta och skrymmande
styckegods. Före nämnda datum beräknades
fraktkostnaderna för styckegods
enligt befraktningsobjektets vikt. För
skrymmande gods fördubblades dock
den faktiska vikten vid fraktberäkning.

Genom de nya bestämmelserna har
införts en volymtariffering av styckegods
med låg volymvikt, som innebär
att frakt alltid skall tas ut för minst 1
kg per 10 dms. Fraktkostnaderna för
styckegods med en volym av 1 m3 beräknas
nu, oberoende av den faktiska
vikten, som om vikten vore 100 kg. Den
1 januari 1966 kommer volymtarifferingen
att ändras så att frakt alltid
tas ut för minst 1,5 kg per 10 dm».

Verkningarna av regelförändringarna
kan illustreras med ett exempel. För
transport av ett skrymmande gods, som
väger t. ex. 33 kg, beräknas frakten enligt
före den 1 oktober 1964 gällande
normer som om godset väger 66 kg, enligt
nu gällande normer som om godset
väger 100 kg och enligt de normer, som
avses gälla från och med den 1 januari
1966, som om godset väger 150 kg.

De nya reglerna innebär alltså bety -

Nr 32

Tisdagen den 20 oktober 1964

Interpellation ang. sjuksköterskeelevernas

dande fördyringar vid befraktning av
skrymmande styckegods. Kostnadsökningarna
uppgår i flera kända fall till
mellan 50 och 100 procent av tidigare
kostnader. De som framför allt drabbas
av fördyringarna är de industrier som
är belägna på långt avstånd från stordelen
av sin kundkrets. Av Sveriges
drygt 7,5 miljoner invånare bor 6 miljoner
söder om Gävle, medan området
norr om Gävle inte har mer än cirka
1,5 miljon invånare. Många, framför
allt norrländska, tillverkare av lätta och
skrymmande styckegods, -som har sina
flesta och största avnämare i södra
Sverige, drabbas mycket hårt av volymtarifferingen.
För de företag, som
redan tidigare arbetar med små marginaler
och i hård konkurrens, kan de
ökade fraktkostnaderna på ett avgörande
sätt försvåra tillträdet till områden,
som ligger långt från tillverkningsstället.
Den förändring, som avses
träda i kraft den 1 januari 1966, kommer
att accentuera ovan berörda svårigheter.
Vetskapen om den kommande
fraktkostnadshöjningen oroar redan i
dag många företagare.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de negativa verkningar, som SJ:s nya
volymtariffering medför för framför
allt norrländska tillverkare av skrymmande
styckegods?

Är herr statsrådet beredd att verka
för att dessa negativa verkningar undanröjes? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. sjuksköterskeelevernas
studiebidrag, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: -

studiebidrag, in. m.

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
råder bland landets sjuksköterskeelever
sior besvikelse över att dessa
under läsåret 1964/65 synes riskera att
få ett avsevärt blygsammare stöd än vad
de efter vårens riksdagsbeslut ansåg
sig ha anledning att räkna med.

I en framställning som Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund i höst riktat
till Kungl. Maj :t hemställs, att de tilllämpningsbestämmelser
som utfärdats
i anslutning till riksdagens beslut måtte
ändras så att sjuksköterskeeleverna
skall kunna uppbära studiebidrag under
hela studietiden.

Sjuksköterskeutbildningen i Sverige
är treårig. Den består dels av tre läskurser
om sammanlagt sju månader, då
eleverna har uteslutande lektionsundervisning,
dels av integrerad praktisk-teoretisk
undervisning förlagd till kliniker
av olika slag. Under den praktiskteoretiska
undervisningen, den s. k.
jämsidesundervisningen, gör eleverna
arbetsinsatser, som kommer hälso- och
sjukvården till godo. Av denna anledning
erhåller de av sjukvårdens huvudmän
en mindre ersättning, som huvudsakligen
består av fritt vivre samt därutöver
ett mindre belopp per månad.
Det bör påpekas, att dessa förmåner utgår
under hela utbildningstiden -— således
även under de rent teoretiska delarna
— samt att förmånerna utgör
skattepliktig inkomst.

Det nya studiemedelssystemet träder
i kraft den 1 januari 1965 för studerande
vid universitet och högskolor.
För vissa grupper av studerande, såsom
sjuksköterskeelever och seminarister,
träder bestämmelserna i kraft den 1
juli 1965. För dessa elevkategorier gäller
under innevarande läsår övergångsbestämmelser.
Dessa innebär i huvudsak,
att den studerande skall erhålla
ett studiebidrag om 175 kronor i månaden
samt rätt att låna högst 5 000 kronor
för ett år.

När studiemedelssystemet så småningom
träder i kraft, får sjuksköterske -

Tisdagen den 20 oktober 1904

Nr 32

Interpellation ang. sjuksköterskeelevernas studiebidrag, m. in.

eleverna rätt att förtjäna cirka 4 000
kronor per År utan någon reduktion av
sina studiemedel. De tillämpningsföreskrifter,
som för detta läsår utfärdats
till komplettering av riksdagens övergångsbestämmelser,
har utformats så,
att studiebidraget om 175 kronor per
månad skall minskas med vad eleverna
har i inkomster från sjukvårdens huvudmän.
Dock skall ingen minskning
göras under de s. k. läskurserna. I
praktiken innebär detta, att sjuksköterskeeleverna
under 1964/05 högst kan
erhålla studiebidrag i tre månader. De
som har endast en månads läskurs kommer
för hela läsåret att erhålla 175 kronor
i studiebidrag. Enligt vad elevförbundet
uppger, finns det sjuksköterskeelever,
vilkas studietid råkat bli disponerad
så att ingen läskurs infaller under
1964/65. De får alltså inget studiebidrag
alls.

Vad ovan sagts gäller studiebidrag.
I fråga om lån gäller däremot inga undantagsbestämmelser
för sjuksköterskeelever.
De får rätt att låna på samma
villkor som exempelvis blivande lärare,
och lån kan utgå under hela studietiden.

För närvarande synes situationen vara
den, att en sjuksköterskeelev som går
läskurs dels erhåller ersättning från
landstinget eller motsvarande huvudman,
dels studiebidrag. När eleven
övergår till en blandad praktisk-teoretisk
del av utbildningen, upphör studiebidraget,
dvs. samhället ger ett mindre
ekonomiskt stöd, när eleven jämsides
med sina studier gör en omedelbart
samhällsnyttig insats.

I sin förut nämnda skrivelse framhåller
sjuksköterskeelevernas organisation,
att de tidigare kunnat erhålla räntefria
lån som avskrevs med 25 procent vid
första amorteringstillfället. Lånen utgick
under utbildningstiden i dess helhet.
Under läsåret 1964/65 får en del
sjuksköterskeelever studiebidrag om
sammanlagt 525 kronor, en del får 175
kronor och en del tycks bli helt utan.

Nyckfullheten i studiestödet beror pa
hur läskurserna råkar infalla under
året. Lånen under övergångsåret är varken
räntefria eller förenade med avskri
vningsregler.

Det är föga givande att söka räkna ut
exakt vad det gamla systemet kunde ge
i jämförelse med övergångssystemet.
Om många elever råkar ha tremånaders
läskurser, kan det nya systemet i genomsnitt
tänkas ge någon förbättring.
Men en del måste få ett klart försämrat
stöd, och den genomsnittliga förbättringen
som eventuellt uppstår måste
bli obetydlig. Framför allt tillgodoses
inte önskemålet att göra sjuksköterskeeleverna
jämställda med övriga postgymnasiala
grupper. Som exempel anför
sjuksköterskeeleverna själva, att eu
medicine kandidat, som innehar tredje
amanuensbefattning, kan erhålla fulla
studiebidrag. En sjuksköterskeelev, som
inte har större inkomster, erhåller däremot
inte något studiebidrag alls under
större delen av innevarande läsår, trots
att dessa studerande skulle vara jämställda
i studiesocialt hänseende enligt
de principer som anfördes till stöd för
vårens reform. Enligt elevförbundets
förslag bör tillämpningsföreskrifterna
ändras så att de mera liknar de bestämmelser
som kommer att gälla, när studiemedelssystemet
träder i kraft. Nu
gällande behovsprövningsbestämmelser
har i själva verket sin motsvarighet i
regler som gäller för yrkesskolornas
elever inom det gymnasiala systemet,
till vilket sjuksköterskeeleverna inte
skall hänföras.

De övergångsbestämmelser som berörts
i det föregående omfattar blivande
sjuksköterskor och blivande lärare.
Eftersom studiemedelssystemet skall
vara i funktion för universitets- och
fiögskolestuderande från och med den 1
januari 1965, skulle övergångsperioden
för seminarister och sjuksköterskeelever
i och för sig lämpligen ha kunnat
begränsas till ett halvt läsår. När övergångsperioden
utsträcktes till ett år var

Nr 32

Tisdagen den 20 oktober 1964

Interpellation ang. sjuksköterskeelevernas studiebidrag, m. m.

förutsättningen uppenbarligen, -att det
ekonomiska utfallet icke antogs bli
nämnvärt avvikande mellan övergångssystemet
och det definitiva. Det torde
nu kunna fastslås att tillfredsställande
likvärdighet i förmåner icke uppstått.
Utöver de skillnader, som tidigare
nämnts, må framhållas att sjuksköterskeelever
och seminarister inte kan erhålla
någon motsvarighet till de barntillägg,
som utgör en viktig beståndsdel
i studiemedelssystemet. Av uttalanden
från de blivande lärarnas sida synes
framgå, att också dessa så snart som
möjligt vill överföras till det studiesociala
system som gäller från och med
den 1 januari 1965.

Att en så omfattande reform som den
studiesociala skulle fungera oklanderligt
i alla avseenden redan från början
torde knappast kunna begäras. Det är
däremot önskvärt att icke avsedda skillnader
i förmånernas värde för olika
grupper undanröjs, så snart de konstateras.
Det kan därför ifrågasättas, om
inte den ändamålsenligaste lösningen
vore att redan från den 1 januari 1965
överföra alla studerande på det postgymnasiala
stadiet till studiemedelssystemet.
Det kan givetvis anföras administrativa
skäl mot en nedkortning av
övergångssystemets giltighet från ett läsår
till en termin, önskemålen att snabbt
undanröja kvarstående olikheter är
emellertid så starka, att de administrativa
skälen mot en förändring bör få ge
vika. Det bör också påpekas, att själva
handläggningen av ärenden som gäller
seminarister och sjuksköterskelever bör
bli enklare än för universitetsstuderande,
eftersom man slipper studiemeritprövningen,
som är det mest tidsödande
momentet i hela handläggningen av ansökningar
om studiemedel.

Med stöd av vad som här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet ställa följande
frågor:

1. Kommer riksdagen att föreläggas
förslag, som innebär att studiemedelssystemet
kan träda i kraft redan den 1
januari 1965 så att alla postgymnasiala
grupper från denna tidpunkt erhåller
ett enhetligt studiesocialt stöd -utan hänsyn
till utbildningens art?

2. Därest förslag av detta innehåll
icke kommer att föreläggas riksdagen,
finns i »så fall enligt statsrådets mening
förutsättningar för att utfärda sådana
ändrade tillämpningsföreskrifter, att
sjuksköterskeeleverna redan under innevarande
budgetår kan erhålla studiebidrag
under hela utbildningstiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 22 oktober till och med den 25
oktober.

Stockholm den 20 oktober 1964

Sigurd Lindholm

Kammaren biföll denna ansökan.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 23 oktober 1964

Nr 32

Fredagen den 23 oktober

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande oktober.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herrar Jansson i Benestad och
Andersson i Ryggestad enligt till kammaren
inkomna läkarintyg vore sjukskrivna,
herr Jansson i Benestad under
tiden den 15 innevarande oktober—den
30 nästkommande november och herr
Andersson i Ryggestad under tiden den
7 oktober—den 15 december.

Herrar Jansson i Benestad och Andersson
i Ryggestad beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
26 oktober—7 november 1964 på grund
av utrikesresa.

Stockholm den 20 oktober 1964

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från deltagande i riksdagsgöromålen
från och med den 29 oktober till och
med den 7 november 1964 för deltagande
i sammanträden med vissa Europa -

rådskommittéer i Paris samt Europarådets
session i Strasbourg.

Stockholm den 22 oktober 1964

Gösta Bohman

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående verkningarna av SJ:s
nya volymtariffering, och

fru Xettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående sjuksköterskeelevernas studiebidrag,
m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. ökat statligt stöd för
deltagande i internationella idrottstävlingar Ordet

lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Idrotten är inte bara en
av de största utan också en av de snabbast
expanderande av våra folkrörelser
med för närvarande drygt 1,5 miljoner
organiserade medlemmar. Den betydelse
som idrott och annat motionsutövande
har för det fysiska och psykiska
hälsotillståndet är väl känd. Det ur
samhällets synpunkt kanske mest posi -

Nr 32

Fredagen den 23 oktober 1964

Interpellation ang. utbetalningen av studiemedel

tiva med idrotten torde dock vara den
fostrande — framför allt ungdomsfostrande
— verkan som idrotten har. För
stora grupper erbjuder idrotten eu värdefull
fritidsaktivitet.

Av många skäl är således idrottsrörelsen
värd ett kraftigt stöd från samhället.
Enligt min mening bör samhället
i sitt stöd till idrotten i första hand
sträva efter att bredda det aktiva utövandet
och att satsa kraftigt på olika
typer av motionsidrott. Här kommer
t. ex. korporationsidrotten, skolidrotten,
militäridrotten, universitetsidrotten
och handikappidrotten i blickfånget.

Elitidrotten har ett egenvärde för de
tävlande idrottsmännen, samtidigt som
den ger sin publik spänning och avkoppling.
Den viktigaste orsaken till att
samhället bör engagera sig även för
elitidrotten är dock den stimulans till
ett aktivt idrottsutövande, som elitidrotten
föder. Framför allt är det stora internationella
tävlingar, som genom den
publicitet de får har en direkt aktiverande
verkan på i synnerhet ungdomen.

Det internationella idrottsutbytet skapar
dessutom värdefulla kontakter mellan
olika länders idrottsmän. Den internationella
tävlingsidrotten har säkerligen
bidragit till minskade fördomar
och ökad förståelse mellan olika nationer.

Den svenska idrottsrörelsen har haft
att kämpa med stora ekonomiska svårigheter
när det gäller både förberedelserna
för och deltagandet i de olympiska
spelen i Tokyo. Det är känt att
Sveriges Olympiska Kommitté och olika
specialförbund varit tvungna att söka
ekonomiskt stöd från utomstående —
enskilda personer och firmor — för att
kunna sända väl kvalificerade idrottsutövare
till de olympiska tävlingarna.
Trots behjärtansvärda finansiella insatser
från många utomstående och uppoffrande
arbete från många idrottsledare
har dock olympiska kommittén
och specialförbunden tvingats vara mycket
sparsamma när det gäller såväl för -

beredelsearbetet som deltagandet i de
olympiska spelen.

Under hänvisning till vad som här
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till ett
ökat statligt stöd till idrottsrörelsen för
att möjliggöra ett mer intensivt förberedelsearbete
för och en numerärt starkare
medverkan i stora internationella
tävlingar såsom olympiska spel, världsmästerskapstävlingar
och europamästerskap? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. utbetalningen av
studiemedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Med anledning av de
långa handläggningstiderna för låneoch
stipendieansökningar vid statsstipendienämnderna
framställde herr Hilding
den 23 oktober 1963 en interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. Statsrådet
Edenman anförde i sitt svar exempel
på vissa åtgärder som för framtiden
skulle garantera en snabbare handläggning
av ansökningar av studiesocialt
stöd.

Det har nu av representativa uttalanden
framgått att man på studenthåll hyser
vissa farhågor för att de studiemedel,
som enligt riksdagens beslut skall
utgå fr. o. in. den 1 januari nästa år, inte
skall kunna betalas ut i tid. Man har
befarat så stora förseningar som 3—4
månader, d. v. s. att studiemedel, som
skulle ha utbetalats i januari, inte kommer
studenterna till handa förrän i
mars—april. Anledningen till den befarade
förseningen är att studiehjälpsnämnderna
inte har tilldelats erforder -

Nr 32

Fredagen den 23 oktober 1964

Interpellation ang. flygplanprojckt 37 (Viggen)

liga resurser i fråga om personal och
lokaler.

Sedan dessa missförhållanden kommit
till allmän kännedom genom artiklar
i pressen i början av denna månad
liar visserligen ecklesiastikdepartementet
klargjort för centrala studielijälpsnämnden,
att de av nämnden begärda
medlen för anställande av extra personal
kommer att ställas till förfogande.
Situationen har därigenom för de studerandes
del något ljusnat. Från ansvarigt
håll räknar man emellertid fortfarande
med förseningar. Detta framgår
bl. a. av ett uttalande av byråchefen
Stig Matsson i centrala studielijälpsnämnden
i Stockholms-Tidningen den
19 oktober där det framhålles, att det
väl inte är möjligt att helt undgå kortare
förseningar. Enligt samma uttalande
räknar man med att ansökningarna
skall börja strömma in till studiemedelsnämnderna
kring månadsskiftet
oktober/november och att man skall
ha att behandla 60 000—65 000 ansökningar
fram till vårterminens början,
d. v. s. på ett par månader.

En sådan — väl förutsebar — kraftig
tillströmning av ärenden, vilkas avgörande
är av den största vikt för den
enskilde studenten, ställer stora krav på
framsynt planering av administrationen
av studiemedlen. I en artikel i Sveriges
Förenade Studentkårers tidning
Studenten framhåller man, att studiemedelsnämndernas
kanslier inte förrän
under den senaste tiden fått möjlighet
att effektivt planera administrationen
inför ansökningarna under november
och december månad. Studenten påpekar
också — med rätta — att det inte
är någon enkel uppgift att på en halv
månad anställa erforderlig personal
och skaffa fram tillräckligt med lokaler.

Om inte studiemedelssystemet fungerar
som avsett, är det den enskilde sturanden
som drabbas. Det studiesociala
stödet har tillkommit för att skapa
trygghet i studierna. Det är därför av
1* —Andra kammarens protokoll 196b.

största vikt att inte brister i administrationen
hämmar systemet. Detta gäller
såväl i inledningsskedet som i framtiden.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: Vill

statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits för att
förhindra en försening av utbetalandet
av studiemedel för vårterminen 1965?

Bedömer statsrådet dessa åtgärder
som tillräckliga eller har statsrådet
för avsikt att vidtaga några ytterligare
åtgärder?

På vilket sätt ämnar statsrådet förhindra
framtida förseningar av utbetalandet
av studiemedel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. flygplanprojekt 37
(Viggen)

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Frågan om utvecklingen
av flygplan 37 (Viggen) prövades av
1962 års försvarskommitté, som på
grundval av en fullständig redogörelse
för utvecklingsläget hösten 1962 förordade,
att flygplanprojektet borde fortsättas.
Kommittén hävdade också, att
den av kommittén förordade kostnadsramen
för försvaret borde göra det möjligt
att fortsätta utvecklingsarbetet i
planerad takt. I proposition 1963:108
anslöt sig chefen för försvarsdepartementet
till försvarskommitténs bedömning
i detta hänseende. Även riksdagen
anslöt sig till vad försvarskommittén sålunda
uttalat och föreslagit.

I proposition nr 136 till årets riksdag
har begärts erforderliga bemyndiganden
att fortsätta utvecklingsarbetet under
nästa budgetår. Riksdagen har i anledning
härav på förslag av statsutskottet

Åt 32

Nr 32

Fredagen den 23 oktober 1964

Interpellation ang. flygplanprojekt 37 (Viggen)

(utlåtande 132) lämnat Kungl. Maj :t
ifrågavarande bemyndigande.

I sitt utlåtande har statsutskottet lämnat
eu utförlig redogörelse för frågans
tidigare behandling. Utskottet har i anslutning
härtill framhållit, att de ekonomiska
beräkningarna beträffande projektet
icke torde ha undergått nämnvärda
förändringar sedan försvarskommittén
behandlade detta. Då icke heller några
nya omständigheter tillkommit sedan
nämnda kommitté och 1963 års riksdag
prövade projektet, vore utskottet berett
tillstyrka, att utvecklingsarbetet avseende
flygplanssystem 37 fortsattes. Utskottet
avstyrkte till följd härav motionen
11:978, att Kungl. Maj:ts begäran
om bemyndigande för fortsatt utvecklingsarbete
på berörda flygplan skulle
avslås.

Utskottet berörde jämväl i sitt utlåtande
de problem som förelåg i anledning
av att någon konkurrenssituation i
fråga om utveckling och tillverkning av
flygplan 37 icke förelåg inom landet.
Utskottet förklarade sig dela departementschefens
uppfattning om att den ansvariga
försvaltningsmyndigheten borde
ha erforderlig insyn och överblick över
engagerade företags tillverkning m. m.
för att kunna kontrollera skäligheten i
kostnader och vinstpålägg. Utskottet underströk
departementschefens uttalande
om behovet av en närmare prövning av
därmed sammanhängande problem.

Då det inte vore möjligt att överblicka
kostnaderna vid den tidpunkt, då de
första flygplanen av nämnda typ skulle
börja levereras och då planet utgjorde
ett i förhållande till våra resurser mycket
betydande projekt, ville utskottet
särskilt understryka departementschefens
i propositionen gjorda uttalanden
att »kostnadsutvecklingen sorgfälligt
prövades». Med erinran om att departementschefen
med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 20 mars 1964 tillkallat
en särskild beredning för att följa
projektet, förklarade sig utskottet finna
den sålunda vidtagna åtgärden lämplig.

Utskottet underströk emellertid, att tillkomsten
av nämnda beredning icke
innebär någon ändring i myndigheternas
kompetens eller ansvarsfördelning.

Vissa delar av de belopp för projektets
fullföljande under nästa budgetår
som bemyndigandet avsåg ställdes emellertid
till kungl. flygförvaltningens förfogande
först den 16 oktober 1964.

Under de senaste veckorna har i dagspressen
och radio/TV förekommit åtskilliga
delvis mycket motstridiga uppgifter
rörande berörda flygplanprojekt.
Det har sålunda uppgivits att den ovan
omnämnda beredningen genom sin utredningsverksamhet
förorsakat avsevärda
förseningar och att dessa vore ägnade
att öka kostnaderna för projektet. Det
har i vissa sammanhang gjorts gällande,
att det ingalunda vore givet att utvecklingsarbetet
trots de nedlagda kostnaderna
skulle fullföljas, och det har skisserats
olika alternativ att genom anskaffning
av utländska flygplan eller
annorledes ersätta flygplanssystem 37
med andra vapensystem.

Med åberopande av vad sålunda anförts
och med hänvisning till riksdagens
så sent som i våras fattade beslut får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande interpellation: Är

herr statsrådet beredd att lämna
kammaren en redogörelse för de överväganden
som skett och de beslut som
hittills fattats inom den s. k. flygmaterielberedningen
rörande flygplanprojekt
37 och att samtidigt delgiva kammaren
sin uppfattning rörande de ekonomiska
och tidsmässiga konsekvenserna
av ifrågavarande åtgärder för projektets
realiserande inom beräknad tid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 19G4

fru Svensson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder mot viss direktreklam till
hemmen,

herr A''eländer, till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
postverkets personalsvårigheter,

herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående postverkets personalsvårigheter,
och

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående anställningstryggheten för
vissa icke behöriga lärare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 oktober

Kl. 15.00

§ 1

Svar på fråga ang. förvaringen av
stridsgaser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Antby har frågat
mig, om undersökningen av omständigheterna
kring den stöld av senapsgas
som i somras ägde rum från ett militärt
förråd givit vid handen att förvaringen
av senapsgas och andra stridsgaser
är fullständigt betryggande ordnad.

Till svar vill jag anföra följande.
Mindre kvantiteter stridsgaser, bl. a.
senapsgas, förvaras på ett antal regementen
för användning vid utbildning
av främst skydds- och sjukvårdspersonal.
Senapsgasen förvaras i särskilt
förråd inom en inhägnad, som är avskild
från övrig bebyggelse och verksamhet.
I förrådet skall gasen förvaras
i rostfria kärl som ställes upp i låsta
lådor av stålplåt. Utredningen av de
två inbrott i gasförråd som ägt rum i
sommar har inte givit vid handen att
gasen i dessa fall skulle förvarats eller

handhafts i strid mot utfärdade föreskrifter.

De förvaringslådor som används i
gasförråd vid förband motstår inte grovt
våld — ett krav som uppställes t. ex.
på kistor för förvaring av spräng- och
tändmedel. Vad som förekommit ger
enligt min mening vid handen att
stridsgas bör förvaras på ett sätt som
är mer betryggande med hänsyn till
risken för tillgrepp och skadegörelse.
Jag kommer att pröva vilka ågärder som
bör vidtas i detta syfte.

Vidare anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
är inte underligt att allmänheten blir
oroad av att brottsliga element gång
efter annan genom inbrott i militära
förråd tillskansar sig farliga stridsmedel.
Tidigare har det gällt kulsprutepistoler
som riktats mot tjänstgörande
polis, och i ett annat fall har det hänt
att en droskägare fått sätta livet till på
grund av att ett dylikt vapen hamnat i
orätta händer.

12 Nr 32 Tisdagen den 27 oktober 1964

Svar på fråga ang. tidpunkten för slutförande av viss prisgeografisk undersökning

Den här gången är det fråga om ett
stridsmedel, som i händerna på oansvariga
kan vålla mycket stora olyckor, ett
stridsmedel där åtkomstmöjligheterna
för tjuvar helt enkelt borde vara lika
med noll.

Nu har statsrådet sagt att han skall
ta frågan under omprövning och att
stridsgasen bör förvaras på ett sätt som
är mer betryggande än som hittills varit
fallet. Jag hoppas att dessa åtgärder
skall leda till en mera tillfredsställande
ordning.

Till sist vill jag göra en lekmannamässig
reflexion. Hur skulle det vara,
om man uppdroge åt en person eller en
arbetsgrupp vid någon av våra tekniska
högskolor att utexperimentera ett larmsystem
som är mera pålitligt, mera osårbart
och mera användbart än det tjuvlarm
som nu står till förfogande? Det
gäller här så allvarliga problem, att
alla möjligheter till bättre förhållanden
borde beaktas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tidpunkten för slutförande
av viss prisgeografisk undersökning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har
frågat mig när den prisgeografiska undersökning
som skall ligga till grund fölen
ändring i den nuvarande lönegrupperingen
kan väntas bli slutförd.

Enligt vad jag inhämtat räknar statistiska
centralbyrån med att kunna
framlägga resultaten från sina undersökningar
mot slutet av år 1965.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrå -

det för svaret. Bakgrunden till frågan
är givetvis att det är många tjänstemän
i stat och kommun, vilka med stort intresse
— för att inte säga otålighet —
väntar på resultatet av den prisgeografiska
undersökningen.

Jag vet att statsrådet har uppvaktats
från olika håll med krav på uppflyttningar
i ortsgrupp, därför att vederbörande
anser sig vara felaktigt placerade.
Det är rätt naturligt att de känner sig
litet oroliga över den förskjutning i
tidsplanen som skett beträffande utredningens
slutförande. Statsrådet säger att
man räknar med att kunna framlägga
resultaten från undersökningarna mot
slutet av år 1965. Redan detta är en försening.
Enligt uppgifter som jag har
fått räknar man med att undersökningen
skall vara klar först den 31 december
1965, och det skulle i så fall innebära
en förskjutning på tre fjärdedels
år i förhållande till den ursprungliga
planen.

Jag känner till att statsrådet nyligen
har uppvaktats av en kommitté från
Gotland och jag kan ta Gotland som
exempel på vilka konsekvenser tidsförskjutningen
kan leda till. Visby stad
hade redan 1951 underlag för en placering
i ortsgrupp 4, men enhetligheten
för hela länet ansågs motivera att hela
Gotland placerades i ortsgrupp 3. Enligt
vad som meddelats mig skulle statsrådet
dock vid uppvaktningen för snart
två månader sedan ha ställt sig ganska
välvillig till en uppflvttning, om det
material som Gotlandskommittén då
lade fram visade att Gotland avvek
från övriga 3-orter eller om särskilda
skäl förelåg för en ändring. Jag tror att
det finns mycket starka skäl för en
sådan ändring och att speciella förhållanden
föreligger för Gotlands vidkommande.
Nuvarande ordning kommer att
innebära att många orter, bland dem
Visby, under mycket lång tid kommer
att vara oriktigt placerade. Om Visby
redan 1951 hade underlag för en placering
i ortsgrupp 4 men på grund av

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1904

Svar på

enhetligheten placerades i ortsgrupp 3
och den nu pågående undersökningen
blir klar först den 31 december 1965,
kan Visby inte få någon ändring förrän
1967 om det kommande nya kollektivavtalet
för tjänstemännen då är genomfört.
Det betyder, att Visby i realiteten
under sexton år kommer att vara placerad
i fel ortsgrupp. Man må inte förtänka
tjänstemännen på Gotland att de
tycker att resultatet inte är riktigt
tillfredsställande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill först understryka
att det frågeinstitut som vi infört i
kammaren inte är avsett att användas
för ingående debatter om olika detaljspörsmål.
Avsikten är att framföra koncisa
frågor och att få koncisa svar samt
att ge koncisa repliker, när sådana anses
erforderliga.

I herr Björkmans inlägg förekom ett
påstående som jag vill något bemöta.
Herr Björkman talade om att det blivit
en förskjutning av tidpunkten för slutförandet
av den prisgeografiska undersökningen.
Någon förskjutning av tidpunkten
för undersökningsmaterialets
färdigställande har emellertid inte skett.

I proposition nr 54 till 1963 års riksdag
heter det bl. a., att valet av tidpunkt
bör härvid göras så att undersökningsresultatet
kan framläggas vid
»första möjliga tillfälle under 1965».
Jag har nu ytterligare preciserat tidpunkten.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill då konstatera,
att om första möjliga tillfälle under 1965
är lika med den 31 december, så är det
också sista möjliga tillfälle under 1965.

Härmed var överläggningen slutad.

S 3

Svar på frågor ang. postverkets personalsvårigheter Ordet

lämnades på begäran till

frågor ang. postverkets personalsvårigheter

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till alt postverket ges möjlighet att föra
en personalpolitik som stärker verkets
förmåga att rekrytera och behålla personal
och herr Nilsson i Gävle har
frågat mig om jag anser intresset att
främja postverkets serviceresurser påkalla
några särskilda åtgärder i syfte
att komma till rätta med de på sistone
aktualiserade personalsvårigheterna.

I anledning härav vill jag framhålla
att staten under senare år kraftigt utbyggt
sin personalpolitik. Tillkomsten
av nämnden för partiellt arbetsföra och
personalvårdsnämnden samt personalutbildningsberedningens
och företagsnämndernas
omfattande kursverksamhet
är exempel på åtgärder som stryker
under detta påstående. Denna aktivitet
gagnar direkt och indirekt personalpolitiskt
hela statsförvaltningen, således
även postverket.

Om frågeställarna med sina frågor
avsett lönepolitiska åtgärder, vill jag
endast påpeka att dessa tas upp i annat
sammanhang genom förhandlingar
mellan civildepartementet och statstjänstemannens
huvudorganisationer.

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min enkla fråga.

Även om lönevillkoren spelar en
ganska stor roll när det gäller att fylla
personalbristen och förbättra förhållandena
särskilt vid postverket, är jag
klar över att det finns åtskilliga andra
frågor av betydelse i detta sammanhang.
Jag hade därför ställt min enkla
fråga till kommunikationsministern.

Postverket är ju i likhet med SJ ett
serviceorgan. Allmänheten har rätt att
ställa vissa krav på rimlig service —
en fråga som jag vid flera tillfällen berört
i motioner och debattinlägg.

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Svar pa frågor ang. postverkets personalsvårigheter

Personalsituationen är tydligen nu så
prekär att postverket vid sjukdom och
andra hastigt påkommande vakanser
inte har möjlighet att skaffa ersättare.
Man får då helt enkelt dra in brevbäringsturer
etc. för att klara av situationen.
Tidningarna har berättat att allmänheten
själv i många fall får hämta
sin post, såvida man inte vill vänta
på den ett dygn eller, vid veckohelgerna,
kanske t. o. m. två dygn.

Ett av de svåraste problemen för
serviceverken är tydligen att klara lördagstjänstgöringen.
Vid posten liksom
vid SJ försöker man ge fridag var tredje
lördag. Vid SJ ges emellertid fridag
inte bara på lördagar utan även på
annan veckodag, som naturligtvis är
bestämd på förhand. Att få folk att
arbeta vid serviceverken på lördagar
tycks bli svårare och svårare sedan
femdagarsveckan genomförts på allt
flera områden. En av de kanske inte
minst viktiga orsakerna är att det högre
obekvämlighetstillägget under vinterhalvåret
inte får någon verkan förrän
efter klockan 14 på lördagar.

Postförbundets ordförande har i ett
tidningsuttalande sagt att statens personalpolitik
har ställt verket inför otillräckliga
personalresurser och att poststyrelsen
vid flera tillfällen skulle ha
slagit larm och förklarat, att en progressiv
servicepolitik är beroende av möjligheter
att rekrytera och behålla personalen.
Kan statsrådet upplysa om
huruvida konkreta förslag framförts
och i vad mån man sökt genomföra
dem för att få bättre förhållanden?

Nyligen har det också i pressen meddelats
att ett fyrtiotal postiljoner ämnar
säga upp sina tjänster. Postiljonerna
liksom kontorsbiträdena och postexpeditörerna
tillhör måhända just de
kategorier som är svårast att rekrytera;
vi vet allesammans vilken stor avgång
det varit inom dessa grupper.

Det hölls nyligen en kurs i postens
tjänstemannaförbunds regi. Där framfördes
åtskilliga synpunkter på frågan

om rekrytering av personal. Det skulle
kunna hända att poststyrelsen, och enkannerligen
dess nye chef, har nytta
av att ta ad notam en del av dessa
synpunkter. I varje fall är det angeläget
att den postservice som allmänheten
har rätt att kräva inte blir försämrad.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet för svaret.

Det andas en sådan belåtenhet med
den ordning som nu råder att jag ber
att få citera vad förbundsordförande
Lars Sandberg sagt:

»Postförbundets medlemmar kan försäkra
statsrådet att det inte existerar
någon myt om staten som en negativ
och formalistisk arbetsgivare. De postanställda
upplever i stället statens negativa
löne- och personalpolitik som en
bister verklighet, en realitet som blivit
bistrare för varje år från mitten av
50-talet — eller under den tid då enligt
civildepartementets företrädare den
progressiva och moderna personalpolitiken
skulle ha förts.»

Orden är alltså förbundsordförande
Lars Sandbergs i postförbundet. Jag låter
dem nu från denna talarstol gå
vidare till herr statsrådet, eftersom de
står i bjärt kontrast till den belåtenhet
som präglar statsrådets uttalande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Ja, jag har också läst
det uttalande som herr Nilsson i Gävle
åberopade. Det uttalandet står i bjärt
kontrast till vad som har skett på detta
område. Jag har räknat ut att under
den tid jag varit civilminister har
12 297 tjänster i postiljonkarriären
lyfts till högre lönegrad och då 12 297
tjänster har höjts inom det begränsade
område som denna karriär utgör under
den period då jag sysslat med detta,
är det väl i och för sig ett uttryck för
att någonting har hänt.

Tisdagen den 27 oktober 1964

Nr 32

Svar på fråga ang. upprätthållande av förbudet mot visning av pornografisk film

Sedan vill jag markera att jag personligen
inte skulle ha någonting emot
ytterligare debatt i denna fråga. Det
skulle emellertid totalt förrycka frågeinstitutets
karaktär.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. upprätthållande av
förbudet mot visning av pornografisk
film

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Boman har med
hänvisning till en filmförevisning, som
anordnats av Liberala studentklubben
i Stockholm, frågat om jag har för avsikt
att vidtaga några åtgärder i syfte
att förhindra att förbudet att visa pornografisk
film kringgås. Hon tycks härvid
förutsätta att filmen i fråga har
varit sedlighetssårande och visats för
allmänheten men att arrangörerna gått
fria från ansvar genom att formellt
endast lämna tillträde åt en begränsad
personkrets. Med anledning härav kan
jag upplysa, att polis- och åklagarmyndigheterna
i Stockholm för närvarande
utreder, huruvida förevisningen av filmen
har varit lagstridig. Ansvarsfrågan
är alltså ännu inte avgjord. I detta läge
finner jag ingen anledning att överväga
om det behövs några sådana åtgärder
som fru Boman efterlyser.

Vidare anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Först vill jag framföra
mitt tack till justitieministern för svaret.

Det kan vara riktigt som han säger,
att han inte har någon anledning att
överväga att vidta åtgärder i nuvarande

läge, eftersom frågan kommer att upptagas
till rättslig prövning — detta besked
publicerades efter det att jag hade
skrivit ner min fråga. Icke förty skulle
jag ha blivit glad om justitieministern
nu velat säga någonting som kunde ha
inneburit åtminstone en antydan om
ställningstagande i en så allvarlig fråga.

I vårt land borde man väl ändå ha
kunnat förvänta att justitieministern
inte skulle försvara sådana åtgärder.
Jag anser, på grundval av de uppgifter
jag fått ta del av genom tidningspressen,
att filmen är sedlighetssårande
och att den har visats för allmänheten.
Det förekommer väl inte vid alla biografföreställningar
att det är 600 åskådare
närvarande — det tycks det dock
ha varit vid detta tillfälle. Med olika
arrangemang kringgick man—som man
trodde — lagen och lät visningen fortsätta.
Jag vet att jag under denna frågestund
inte har tillfälle att utveckla
ämnet närmare, men jag vill säga till
herr justitieminstern att det skulle ha
känts tryggt, om vi fått höra justitieministern
förklara att om det kommer
dithän att filmförevisningen efter prövning
anses åtalbar, så är justitieministern
ändå beredd att försvara våra lagars
okränkbarhet.

Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet KLING:

Herr talman! Fru Boman ansåg att
det hade varit tacknämligt om det hade
kommit någon vägledning eller åtminstone
en antydan till ett ställningstagande
från justitieministern i denna
fråga. Nej, fru Boman, det är precis
tvärtom jag skall förhålla mig till våra
myndigheter! Jag skall inte i ett aktuellt
rättsfall försöka utöva någon sorts
personlig lagstiftningsmakt genom mina
ställningstaganden, utan det är de ansvariga
myndigheterna som först har
att ta ställning.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Svar pa fråga ang. anställningstryggheten för vissa icke behöriga lärare

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot viss
direktreklam till hemmen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Svensson har frågat
om jag anser att brottsbalken
innehåller tillräckligt klara bestämmelser
för att ge de rättsvårdande myndigheterna
möjlighet att beivra sådana
fall av direktreklam till hemmen som,
utan att uppsåt föreligger, innebär uppenbar
fara för liv och lem och om
jag i annat fall är beredd att verkställa
översyn av lagbestämmelserna i syfte
att möjliggöra sådant beivrande.

I brottsbalken har upptagits ett stadgande
om straff för framkallande av
fara för annan. För tillämpning av stadgandet
krävs inte att faran har framkallats
uppsåtligen, utan det räcker med
att det har skett av grov oaktsamhet.
Den närmare avgränsningen av stadgandets
tillämpningsområde ankommer
på rättstillämpningen. Skulle det därvid
visa sig att stadgandet inte erbjuder
ett tillräckligt skydd mot reklam
som bedrivs i skadebringande former,
är jag givetvis beredd att överväga erforderliga
lagstiftningsåtgärder.

Vidare anförde

Fri! SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Kling för svaret på min enkla
fråga. Det gällde, som statsrådet nyss
sade, sådan direktreklam i hemmen
som kan innebära fara för liv och lem.

Jag finner av svaret, att statsrådet
anser att de rättsvårdande myndigheterna
med stöd av stadgande i brottsbalken
får möjlighet att beivra sådant
förfarande, men jag vet i alla fall att
många jurister är synnerligen tveksamma
om hur stadgandet i det här sam -

manhanget skall tolkas. Just därför är
statsrådets svar i dag synnerligen värdefullt.

Den direkta orsaken till min fråga
var en händelse bland många andra.
Den stod refererad i våra tidningar nu
i höst. Vi har fått tvättmedel, shamponeringspulver
och mycket annat i våra
brevlådor, men den här gången var det
faktiskt vassa rakblad som genom brevlådan
hamnade på golvet i bostaden.
Man förstår mycket väl den familj, som
upprörd frågade: »Hur länge skall sådant
här få förekomma?» Det var nog
inte bara en familj, det var säkert
många, som fann den här presenten på
golvet i sin hall eller bland sina lekande
barn. Vi anser nog alla att den sortens
reklam är otillständig och måste
kunna beivras.

Statsrådet säger vidare, att den närmare
avgränsningen av stadgandets tilllämpningsområde
ankommer på rättstillämpningen
— och tillägger: »Skulle
det därvid visa sig att stadgandet inte
erbjuder ett tillräckligt skydd mot reklam
som bedrivs i skadebringande
former, är jag givetvis beredd att överväga
erforderliga lagstiftningsåtgärder.»

Jag tackar statsrådet särskilt för det
löfte som ligger i de orden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. anställningstryggheten
för vissa icke behöriga lärare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
ställt en fråga om anställningstryggheten
för icke-behöriga lärare, som genom
vissa cirkulärföreskrifter från skolöverstyrelsen
inte får fortsatt förordnande
vårterminen 1965.

Fru Nettelbrandt torde åsyfta cirkuläret
från skolöverstyrelsen den 1 okto -

Tisdagen den 27 oktober 1904

Nr 32

Svar på fråga ang. anställningstryggheten för vissa icke behöriga lärare

ber 1964 angående praktikplatser för
ämneslärarkandidater. På grund av
brådska bar detta cirkulär blivit oklart
på någon punkt och därigenom vållat
viss oro. Naturligtvis bryter cirkuläret
inte bestämmelserna den 8 november
1963 om förordnande av vissa lärare.
Icke-ordinarie lärare, som förordnats
för läsår, beröres således i regel inte
av cirkulärföreskriften. Vidare har överstyrelsen
under hand kompletterat cirkuläret
med besked till skolledare att
hänsyn vid tillämpningen i möjligaste
mån skall tagas till för enbart höstterminen
förordnade lärares personliga
förhållanden. Enighet i fråga om innebörd
och tillämpning av cirkuläret har
också nåtts mellan överstyrelsen och
den av frågan närmast berörda personalorganisationen.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min enkla fråga. Jag håller
helt med om att det här cirkuläret
har blivit oklart. Enligt mitt förmenande
har det också blivit synnerligen otillräckligt
utformat, tv det löser inte de
centrala frågor som man kommer i kontakt
med.

I svaret talas det om att de icke-ordinarie
lärare, som har förordnats för
helt läsår, i regel icke beröres av det
här cirkuläret. Eftersom statsrådets svar
talar om »i regel», får jag väl förutsätta
att avsikten varit att i en del fall även
de, som redan har förordnats för hela
läsåret, skulle beröras av cirkuläret.
Betyder det att man i strid mot skolstadgans
bestämmelser om uppsägningstid
för vederbörande lärare skall skicka
i väg dem? Cirkuläret blev ju utfärdat
i sådan tid, att det inte var möjligt att
tillämpa den vanliga uppsägningstiden.

Vidare säger statsrådet i svaret, att
enighet har uppnåtts med den organisation
som närmast företräder de par -

ter det här kan vara fråga om. Jag
frågar om inte det är en helt oriktig
uppgift. Den organisation — om man
nu skall nämna någon av dem — som
närmast skulle beröras är väl den som
har den huvudsakliga parten av de
icke-behöriga lärare som uppträder på
högstadiet. Där finns en stor kategori
av för mellanstadiet utbildade fullt behöriga
lärare, som med lock och pock

— och stundom helt mot sin vilja —
har ställt sig till förfogande för den undervisning
på högstadiet, som eljest
icke går att klara därför att det inte
finns behöriga lärare i tillräcklig omfattning.

Är det då, herr statsråd, riktigt att
man på det här sättet — med åsidosättande
till och med av de bestämmelser,
som stadgor och förordningar ger —
bara skall skicka i väg dessa människor?
Jag ställer samma fråga även
beträffande dem som har fått ett förordnande
enbart för höstterminen. Är
det riktigt att — om förhållandena har
varit sådana att man väl kunnat påräkna
att de skulle få fortsatt tjänstgöring

— bara skicka i väg dem utan att tala
om vad det skall bli av dem? Vad skall
man göra med dem? Skall de ned på
mellanstadiet? Och vad gör man, om
det icke finns plats för dem där?

Här har tidigare i dag talats om god
personalpolitik. Detta är verkligen inte
god personalpolitik — vilket man från
statens sida bör tillämpa i samtliga fall,
och alldeles speciellt på ett område, där
det råder sådan brist på personal, att
det verkligen gäller att göra området
attraktivt i stället för tvärtom.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självklart att
skolöverstyrelsen inte med cirkulär
kan upphäva lagar och förordningar i
det här landet. Så allvarligt som fru
Nettelbrandt vill framställa situationen
är den inte. Jag har också i svaret understrukit
att naturligtvis bryter cirku -

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Svar på fråga ang. förfarandet vid anmälningar om skördeskador

läret inte bestämmelserna den 8 november
1963 om förordnande av vissa
lärare. Det är alltså det avgörande i
denna fråga.

Det problem som skolöverstyrelsen
stått inför är emellertid att bereda lärarkandidaterna
praktikplatser. När ett
cirkulär inte på varje punkt är glasklart
måste man räkna med den goda
viljan från myndigheternas sida. Jag
anser mig i svaret ha påpekat att enighet
i fråga om cirkulärets innebörd och
tillämpning också nåtts mellan överstyrelsen
och personalorganisationen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag vill understryka att
jag ingalunda vänder mig mot motivet
att bereda praktikplatser för lärarkandidater.
Det motivet är fullt all right.
Men man får för den skull inte glömma
bort trygghetsaspekten beträffande de
människor som här blir kastade åt
sidan, och jag vill fråga statsrådet var
det finns någon uppgift om att enighet
har nåtts med dem som företräder
deras intresse.

Statsrådet säger i sitt svar att de som
är förordnade för helt läsår i regel
icke beröres av cirkuläret. Det innebär
att några av dem skulle bli berörda,
och därest så skulle vara fallet strider
väl det mot tillämpningen av de lagar
och förordningar som gäller. Jag tycker
nog att man, när man utfärdar cirkulär
och lämnar svar på enkla frågor,
bör göra det i medvetande om existensen
av lagar och förordningar -—- även
om man inte citerar dem.

Jag tillåter mig att fråga om inte
statsrådet anser att det hade varit motiverat
i detta sammanhang att man på
något sätt hade löst frågan om tryggheten
för den kategori det här gäller.
Det kan röra sig om lärare som varit
anställda i en viss kommun under en
lång följd av år och som mer eller
mindre mot sin egen vilja ställt sig till
förfogande för att klara undervisningen
på grundskolans högstadium. Är myn -

digheterna då inte skyldiga att något
utreda frågan om vad det skall bli av
dem när de skjutsas åt sidan? Skall de
flytta med sin familj mitt i läsåret till
en helt annan plats i Sveriges land? Den
frågan är inte löst och jag tycker det
hade varit berättigat att den på något
sätt berörts.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är naturligt att jag
har större förtroende för skolöverstyrelsen
än fru Nettelbrandt. Jag kan
emellertid försäkra att den dag man
börjar »skjutsa» med folk i den svenska
skolan skall jag verkligen försöka
ingripa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. förfarandet vid
anmälningar om skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dickson har frågat
om man inte kan tänka sig en annan
senaste tidpunkt för anmälan om
skördeskador än den 1 oktober.

Till svar vill jag erinra om att skördeskadeskyddet
är så utformat att det
är skördeutfallet inom ett helt område,
som avgör om ersättning kommer att
utgå eller ej. Inverkan av skörderesultat
på en enstaka brukningsenhet inom
området är därför inte så stor. Någon
anledning att vänta med anmälan tills
skörderesultatet på brukningsenheten
är helt känt finns sålunda inte. Med
hänsyn härtill och då det är angeläget
att ersättningarna kan utbetalas så tidigt
som möjligt har den 1 oktober bedömts
vara en lämplig senaste tidpunkt för
skördeskadeanmälan.

Vidare anförde:

Tisdagen den 27 oktober 1904

Nr 32

Svar på fråga ang. förfarande! vid anmälningar om skördeskador

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Möjligheten att fä skördeskadeersättning
är en så utomordentligt
förnämlig förmån att jag är nästan
generad för att ens vidröra den. Men
läget sådant det nu är på detta område
är nästan kuriöst. Det kommer väl att
bli så att varje jordbrukare i Sveriges
land ger sig på att skriva en blankett
och skicka in den för att vara säker,
ifall det skulle bli skördeskador på
hans åker. Under sådana förhållanden
kan man fråga sig, om det inte är lika
bra att ge en generell ersättning över
hela landet. Då skulle man inte behöva
skriva dessa blanketter, vilket kostar
både tid och papper. Som det nu är är
det ganska irrationellt ordnat. Det är
anledningen till att jag besvärat statsrådet
med min fråga. Jag är tacksam
för svaret men inte helt tillfredsställd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan nog föreställa
mig att man inte förutsett att folk skulle
lämna in ansökningar i sådan mängd
som nu har blivit fallet, utan man har
utgått ifrån att var och en enskilt skulle
kunna bedöma situationen bättre. Jag
kan således hålla med herr Dickson om
att detta system är mindre tilltalande
i detta avseende. Det ligger mycket i
tanken att man skulle kunna överväga
att övergå till obligatorisk anmälan.

Jag kan nämna att jag den 4 juni i år
har uppdragit åt jordbruksnämnden att
se över bestämmelserna angående förfarandet
i fråga om skördeskadeskyddet.
I det sammanhanget har också det
uppdraget givits nämnden — det blir
närmast skördestatistiska nämnden
inom statistiska centralbyrån som får
utföra detta arbete föreställer jag mig

_ att överväga, om man i samband

med insamlingen av uppgifter för den
allmänna jordbruksstatistiken skulle
kunna infordra en handling som skulle
kunna ligga till grund för skördeskadecrsättningen.

Vi är nog överens om behovet av förenkling
på detta område. När utredningen
är färdig får vi se om det då
föreligger förutsättningar för att få till
stånd en bättre ordning på detta område.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Statsrådets senaste meddelande
kommer säkert att väcka mycket
intresse inom hela det svenska jordbruket.
Det skulle också kunna eliminera
frestelsen till en del oskick som
nog förekommit i samband med de ersättningsanspråk
som ställts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Frågor till frågestunden tisdagen den
3 november skall med hänsyn till att
fredagen den 30 oktober är helgdagsafton
inlämnas senast kl. 10.00 torsdagen
den 29 oktober.

§ 9

Justerades protokollet för den 20 innevarande
oktober.

§ 10

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Tobé, till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
ökat statligt stöd för deltagande i internationella
idrottstävlingar,

herr Tobé, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
utbetalningen av studiemedel,
och

herr Bohman, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
flygplanprojekt 37 (Viggen).

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

§ 11

Interpellation ang. rekryteringen av
psykiatrer

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Det torde råda enighet
om att upprustningen av mentalsjukvården
bör fullföljas så skyndsamt som
möjligt. Ett allvarligt hinder för denna
utveckling är den stora bristen på läkare.
Vid flera mentalsjukhus och även
vid vissa psykiatriska lasarettskliniker
kan situationen otvivelaktigt betecknas
som mycket allvarlig.

Denna bild av läget finns också bekräftad
i en redogörelse av medicinalstyrelsen,
intagen i årets statsverksproposition.
Utannonserade läkartjänster
vid mentalsjukhusen har enligt medicinalstyrelsen
lockat få sökande. Särskilt
gäller detta underläkartjänsterna. Den 1
februari 1963 var 60 procent av underläkartjänsterna
i Ae 23 vakanta, vilket
innebar en viss försämring av läget
gentemot föregående år. Underläkartjänsterna
har visserligen i viss utsträckning
kunnat upprätthållas med
vikarier — svenska medicine kandidater
eller danska medicine studerande.
De förordnades otillräckliga teoretiska
kunskaper och ringa erfarenhet av
praktisk sjukvård inom mentalsjukvården
samt de täta ombytena på tjänsterna
har emellertid medfört, att vikariernas
användbarhet blivit begränsad. Ej
heller har tillgången ens på sådana vikarier
varit tillräcklig. Medicinalstyrelsen
har på grund härav nödgats utfärda
bestämmelser, som innebär en
icke önskvärd sänkning av kompetenskraven
på underläkartjänsterna.

Bristen på psykiatrer torde föranledas
av flera olika faktorer. Av stor vikt
är givetvis arbetsförhållandena. Ofta är
tjänsterna förenade med en alltför betungande
jourtjänst, som reducerar såväl
fritiden som möjligheterna till vidareutbildning.
Men samtidigt måste det
konstateras, att utbildningskapaciteten
på det psykiatriska området är otillräcklig.

För den nödvändiga upprustningen
av mentalsjukvården är det givetvis
angeläget, att rekryteringen av psykiatrer
befordras så effektivt och skyndsamt
som möjligt. Förbättrade arbetsförhållanden
måste härvid eftersträvas
i fråga om såväl arbetsbördans omfattning
som arbetsuppgifternas organisation.
I detta syfte har ju årets riksdag
beslutat om inrättande av nio nya läkartjänster
inom den psykiatriska sjukhusvården.
Men det torde också stå klart,
att särskilda åtgärder är nödvändiga
för en ökning av såväl utbildningskapaciteten
som intresset hos de medicine
studerandena för psykiaterbanan.

Ett förslag i sistnämnda syfte framlades
för ungefär ett år sedan av Mentalsjukvårdens
personaldelegation i en
skrivelse till regeringen. Personaldelegationen
framhöll, att det borde vara
möjligt att utnyttja det relativt gynnsamma
rekryteringsläget vid vissa lasarettskliniker
och mentalsjukhus för en
ökad utbildning av psykiatrer, vilket
kunde ske genom att man vid dessa kliniker
och sjukhus inrättade speciella
utbildningstjänster. Hälften av dessa
tjänster borde förläggas till mentalsjukhus
och hälften till psykiatriska lasarettskliniker.
En innehavare av utbildningstjänst
på mentalsjukhus skulle
enligt förslaget förordnas på tjänsten
under högst två år och därefter byta
till lasarettsklinik. Motsvarande förhållanden
skulle gälla beträffande lasarettskliniker.
Som ytterligare villkor
för tjänsternas inrättande skulle gälla,
att vederbörande klinikchef hade kvalifikationer
för bedrivande av utbildning.
Tjänsterna skulle som regel få besättas
endast om övriga läkartjänster
vid kliniken var besatta med ordinarie
innehavare. Enligt personaldelegationen
borde omkring 50 utbildningstjänster
kunna inrättas, varav omkring 15
vid statliga sjukhus. Kostnaderna för
sådana tjänster vid statliga mentalsjukhus
skulle helt bestridas av statsmedel.
För tjänster vid kommunala mentalsjukhus
och lasarettskliniker skulle enligt
delegationen kostnaderna täckas till
minst 50 procent genom statsbidrag.

Nr 32

Interpellation ang.

Person a Idelegationens förslag om
breddning av utbildningskapaciteten
för specialutbildning av psykiatrer fick
ett positivt bemötande från flertalet remissinstanser.
De föreslagna utbildningstjänsterna
borde, framhöll man,
kunna medföra eu förbättring i rekryteringssituationen.
Regeringen bär
emellertid ännu inte tagit något initiativ
i enlighet med det förslag, som Mentalsjukvårdens
personaldelegation framlade.

Det är enligt min mening angeläget,
att åtgärder skyndsamt kommer till
stånd för en ökning av utbildningskapaciteten
för specialutbildning av psykiatrer
och för en ökad rekrytering till
psykiaterbanan. Personaldelegationens

förslag synes härvid vara en god möjlighet,
men naturligtvis kan även andra
vägar vara framkomliga.

Med stöd av vad jag här bär anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att
skyndsamt taga initiativ i syfte att öka
utbildningskapaciteten för specialutbildning
av psykiatrer och därmed förbättra
rekryteringssituationen på nämnda
område?

Om så är fallet, vilka åtgärder överväger
herr statsrådet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. projekteringen av de
beslutade rättspsykiatriska klinikerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr von PRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Riksdagens revisorer
som 1938 tog upp de rättspsykiatriska
undersökningarna till granskning konstaterade
att en betydande ojämnhet
förelåg i bedömningarna, vilket framhölls
såsom betänkligt. Den stora betydelse
och det värde dessa undersök -

de beslutade rättspsykiatriska klinikerna

ningar ägde för rättskipningen gjorde
det till en samhällsangelägenhet av
största vikt, att de skedde med grundlighet
och sakkunskap, framhöll revisorerna,
som föreslog en utredning om
en mer ändamålsenlig organisation av
undersökningsväsendet. Till dessa synpunkter
anslöt sig riksdagen.

Utredningen kom till stånd genom
strafflagberedningen, som (SOU 1942:
59) betonade att sinnesundersökningarna
ägde stor betydelse för straffrättskipningen
och för att tillgodose de individualpreventiva
hänsyn som präglat
reformarbetet. Undersökningarna tjänade
som medel att utröna om en viss
form av straffrättslig reaktion vore
lämplig och kunde även vara till gagn
vid bedömandet av sådana frågor som
förhandenvaron av uppsåt eller andra
subjektiva förutsättningar för straffbarhet.
Specialutbildade läkare behövdes
för undersökningsarbetet och kunskaper
på andra områden än som erhölls
genom en allmän psykiatrisk skolning,
nämligen erfarenheter beträffande
det straffrättsliga reaktion ssättet,
inom kriminologien samt fångvårdsfrågor.

Den organisation som antogs 1946 betecknades
från början som ett provisorium.
Såväl strafflagberedningens medicinska
expert som Läkarförbundet och
Psykiatriska föreningen framhöll, att
den nya organisationen var otillräcklig.
Köbildning och långa väntetider
uppstod också snart och har sedan
funnits praktiskt taget hela tiden.

Undersökningsavdelningarna för häktade
inrymdes 1946 i omändrade cellutrvmmen
med undantag av Rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm, som sedan
1934 ägt en särskild byggnad. Vid
avdelningarna å sinnessjukhusen byggdes
träbaracker. En tudelning av undersökningsväsendet
kom till stånd
som sedermera medfört stora organisatoriska
och praktiska svårigheter. Avdelningarna
vid sinnessjukhusen fick
medicinalstyrelsen som huvudman och

Tisdagen den 27 oktober 1964

projekteringen av

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Interpellation ang. projekteringen av de beslutade rättspsykiatriska klinikerna

avdelningarna för häktade fångvårdsstyrelsen.

Samtliga de utredningar som med anledning
av de långa väntetiderna företagits
(1949, 1953 och 1956) kom till
den slutsatsen att organisationen var
otillräcklig. JO framhöll 1947 förhållandena
inom undersökningsväsendet såsom
oefterrättliga och 1961 såsom förkastliga
och oförenliga med elementära
rättssäkerhetskrav.

1956 års riksdag, som fann att läget
inom undersökningsväsendet var ytterst
otillfredsställande, hemställde att
Kungl. Maj:t måtte taga upp frågan hur
bättre förhållanden skulle kunna skapas.
En kommitté tillsattes, den fjärde
i ordningen, för att finna bot för det
kroniska krisläget.

Kommittén fann att organisationen
var otillräcklig och att de långa väntetiderna
medförde väsentligt lidande för
undersökningsobjekten samt en pressad
arbetssituation för personalen, varjämte
det allmänna rättssäkerhetsintressets
krav icke kunde tillgodoses.
Kommittén föreslog att de båda grenarna
inom organisationen skulle sammanföras
till en självständig organisation
under medicinalstyrelsen. Större
undersökningsavdelningar skulle byggas
i de tre största städerna och utnyttjas
såsom undervisningskliniker för den
medicinska utbildningen samt en något
mindre dylik station i Sundsvall
eller Härnösand. Smärre avdelningar
skulle spridas över landet och förläggas
till de befolkningstäta delarna.

En bearbetning av kommittébetänkandet
utfördes inom justitiedepartementet
av en särskilt tillkallad utredningsman,
som föreslog att undervisnings-
och forskningskliniker skulle
upprättas vid samtliga medicinska lärosäten
och att riktpunkten vid omorganisationen
borde vara att denna genomfördes
på sex år.

I propositionen nr 185: 1961 med
förslag till omorganisation av det
rätt spsykiatriska undersökningsväsen -

det, vilken i huvudsak byggde på departementspromemorian,
konstaterades den
otillräckliga kapaciteten hos undersökningsväsendet.
Departementschefen erinrade
om att praktiskt taget alla remissinstanser
understrukit nödvändigheten
av snara åtgärder för att undersökningsväsendet
tillfredsställande skulle
kunna fullgöra sina uppgifter. Någon
bestämd tidsplan vid genomförandet
av omorganisationen kunde ej fastställas,
men angelägenheten underströks
att en effektiv organisation kom till
stånd snarast möjligt. Förslag beträffande
de nya klinikerna och undersökningsstationerna
skulle successivt föreläggas
riksdagen.

Sedan riksdagen 1961 med några
smärre jämkningar antagit förslaget till
den nya organisationen uppdrog Kungl.
Maj :t den 26 januari 1962 åt medicinalstyrelsen
och mentalsjukvårdsberedningen
att verkställa utredning och inkomma
med förslag rörande de nya klinikerna
och avdelningarna.

I en skrivelse till mentalsjukvårdsberedningen
av den 12/7 1962 framhöll
medicinalstyrelsen den oro styrelsen
kände inför övertagandet av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
med hänsyn till de utomordentligt
otillfredsställande lokaliteterna och deras
underdimensionering för sin uppgift.
Nuvarande lokaler var på flera
håll gammalmodiga och fyllde icke rimliga
anspråk på ändamålsenliga arbetsförhållanden.
Det var en angelägenhet
av ytterlig vikt att de nybyggen som
skulle ske projekterades och uppfördes
utan dröjsmål. Ur personalrekryteringssynpunkt,
särskilt beträffande läkarna,
var det av vikt, framhöll styrelsen, att
bättre arbetsförhållanden skapades genom
ändamålsenliga lokaler.

Icke förrän i november 1962 tog dock
mentalsjukvårdsberedningen upp frågan
om genomförandet av den vid 1961 års
riksdag beslutade organisationen.

Med anledning av de talrika klagomål,
som inkommit till justitieombuds -

Tisdagen den 27 oktober 1904

Nr 32

Interpellation ang. projekteringen av de beslutade rättspsykiatriska klinikerna

mannen över de långa väntetiderna, anhöll
JO i februari 1964 om medicinalstyrelsens
yttrande rörande den rattspsykiatriska
organisationens verksamhet
in. in.

1 skrivelse av den 18 mars 1964 framlade
medicinalstyrelsen ett flertal förslag
för åstadkommandet av en tillfällig
förbättring av det svåra läget, men
framhöll samtidigt att någon stadigvarande
förbättring i läget icke kunde
påräknas, så länge den rättspsykiatriska
organisationen kommer att fortsätta
sin verksamhet som hittills.

Medicinalstyrelsen, som ansåg att flera
skäl talade för att behovet av rättspsykiatrisk
expertis kommer att öka efter
brottsbalkens införande, avslutade
sin skrivelse med följande uttalande:

»Styrelsen vill slutligen än en gång
framhålla, att det är en angelägenhet
av första rang att de beslutande klinikerna
och stationerna snarast färdigställes.
Härigenom skapas bättre arbetsförhållanden
och ökade möjligheter till
nyrekrytering inom rättspsykiatrin.
Denna senare fråga är av största vikt
då kåren, som för närvarande glädjande
nog har tjänsterna tillfredsställande
besatta, inom de närmaste åren kommer
att decimeras till följd av att flera
befattningshavare uppnår pensionsåldern.
»

Trots vad som anförts av olika utredningar
samt i propositionen och i riksdagen
om det trängande behovet av en
nyorganisation och trots medicinalstyrelsens
skrivelse 1962 om angelägenheten
av att nybyggnaderna projekterades
och uppfördes utan dröjsmål, tog mentalsjukvårdsberedningen
sålunda icke
upp frågan förrän på senhösten samma
år.

Hitintills, två och ett halvt år efter
riksdagens beslut, bär beredningen
gjort hemställan om projekteringsuppdrag
endast beträffande en klinik, nämligen
den i Stockholm, under samtidigt
meddelande att slutlig överenskommelse
icke i något fall kunnat träffas i fö -

rekommande markfrågor. Beredningen
hade med anledning härav icke ansett
sig kunna lämna anbefalld redovisning.

Sitautionen är hotande. Den kroniska
krisen inom rättspsykiatrien med väntetider
som kunnat belöpa sig till mellan
ett halvt och ett år, riskerar att ytterligare
förvärras. Det är icke möjligt att
rekrytera läkare inom ett svårt och ansvarsfullt
arbete, med otidsenliga lokaler
och under ett ständigt jäkt. Rättspsykiaterkåren
hotar att förtvina. Flera
av dess medlemmar kommer att falla
för pensionsstrecket under de närmaste
åren. Möjligheterna för domstolarna
att få behovet av rättspsykiatrisk expertis
tillgodosett kommer alltmera att inskränkas.
Det differentierade påföljdssystem
som brottsbalken avser införa
kommer icke att kunna utnyttjas på avsett
vis, eftersom förutsättningarna för
tillämpningen av ett flertal påföljder
samt valet mellan andra utgöres av
rättspsykiatriska undersökningar, om
undersökningarna ytterligare kommer
att inskränkas.

I detta sammanhang må påpekas att
medicinalstyrelsen i yttrandet till JO
av den 1873 1964 framhöll att enligt
styrelsens erfarenhet hade domstolarna
iakttagit en restriktiv hållning i fråga
om beslut om undersökning. Domstolar
i vissa delar av landet hade vid en enkät
uppgivit, att man med hänsyn till
de långa väntetiderna i många fall avstår
från beslut om undersökning, där
sådan kunde synas önskvärd.

Reduceras antalet undersökningar
blir risken påtaglig att fångvårdsanstalterna
kommer att fyllas av ett abnormklientel,
som icke gör det möjligt genomföra
de moderna behandlingsprinciper
som straffverkställighetslagen syftar
till.

Det är mig bekant att mentalsjukvårdsberedningen
den 14 september i
år anhållit om projekteringsuppdrag
för i första hand klinikerna i Göteborg
och Lund. Beträffande Stockholm är väl
läget numera oklart, då frågan om byg -

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Interpellation ang. försvarskostnadernas storlek och
sociala verkningar

gandet av en klinik möjligen samordnas
med projekteringen av häktet. Förvisso
återstår en del att göra, men det
måste anses angeläget att ingenting uraktlåtes
som kan möjliggöra en så snabb
handläggning av ärendet som icke minst
ur rättssäkerhetssynpunkt är nödvändig.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Är statsrådet i tillfälle lämna en
redogörelse för hur långt projekteringen
av de beslutade rättspsykiatriska klinikerna
fortskridit?

2. Är statsrådet beredd att medverka
till en handläggning av dessa frågor så
skyndsamt att erforderliga förslag snarast
kan föreläggas riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. försvarskostnadernas
storlek och samhällsekonomiska och
sociala verkningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Statens utgifter för militärorganisationen
och kapprustningarna
överstiger fyra miljarder kronor.
Ungefär hälften av detta belopp användes
till experiment och kapprustning.
Till dessa kostnader kommer betydande
utgifter för olika skydds- och försvarsändamål,
som åläggs kommuner,
företag och enskilda. Enbart det omdiskuterade
projektet system 37, flygplanet
Viggen, torde ta en kostnad på mellan
10 och 15 miljarder kronor. Hur
många som tages i anspråk för militära
syften torde vara svårt att få exakta
uppgifter på, men om man sammanräknar
administrativt, militärt, industriellt
arbete och värnpliktsinkallade, torde
den årliga sysselsättningen överstiga

samhällsekonomiska och

150 000 personer. Enbart försvarets
forskningsanstalt har över 1 500 anställda,
av vilka ca 300 har akademisk
utbildning.

Näringsliv, vetenskap och forskning
har sålunda på ett betänkligt sätt kopplats
in i produktion och verksamhet
för militära ändamål med följd, att det
även i vårt land har blivit ett företagsintresse
att rustningar och kapprustningar
upprätthålles. Följden blir att
den värdeskapande produktionen minskar
i motsvarande grad, medför penningpolitiska
svårigheter och utgör en
effektiv broms på den sociala utvecklingen.
Vilken uppfattning man än har
om militarismens funktion är det nödvändigt
att de samhällsekonomiska och
sociala följderna av den militära förbrukningen
av ekonomi och arbetskraft
redes ut, och att det klargöres vad dessa
resurser kunde användas till i socialt
och samhällsekonomiskt värdeskapande
mening.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om generalsekreterare Dag Hammarskjölds
initiativ att i större omfattning
klarlägga dessa problem. År 1961 utsåg
Hammarskjöld en expertgrupp omfattande
ekonomer från länder med olika
ekonomiska samhällssystem med uppgift
att utreda avrustningens ekonomiska
och sociala konsekvenser. År 1962 överlämnade
gruppen en rapport om undersökningsresultatet
till generalsekreterare
U Thant. Undersökningen visar
de ofrånkomliga konsekvenserna av
rustningarna samt vilka betydande förbättringar
som skulle uppnås genom
minskade rustningskostnader och upphörande
av kapprustningarna. Den del
som nu går till improduktiva ändamål
komme att användas till gagn för människorna,
vetenskaplig forskning, hälsovård,
bostadsbyggande, förbättrad
standard för underprivilegierades och
låga inkomstgruppers levnadsvillkor och
för pensionärer vilkas andel i samhällsvälfärden
ofta är mager. I rappor -

Tisdagen den 27 oktober 1904

Nr 32

Interpellation ang. ökat stöd åt handikappidrotten

ten framhålles vikten av att enskilda
länder gör utredningar av liknande art
för att klargöra resultatet av en nedrustning
och vilka olika tillgångar som
därigenom frigjordes för fredliga ändamål.

Den av FN:s expertkommitté företagna
utredningen ger god vägledning,
och uppmaningen till enskilda länder
bör stimulera även vårt land till undersökning
om militärrustningarnas
verkliga kostnader samt deras samhällsekonomiska
och sociala konsekvenser.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att lämna kammaren
en redogörelse för försvarsorganisationens
verkliga kostnader, dess
sammanlagda personalförbrukning inom
krigsorganisationen och det civila området
samt dess samhällsekonomiska
och sociala följdverkningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. ökat statligt stöd åt
handikappidrotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Under de senaste åren
har idrottsutövandets betydelse för de
handikappade allmänt erkänts. Idrott
— rätt bedriven — stärker och utvecklar
rörelsehindrade både fysiskt och psykiskt.
Den utgör dessutom ett uppskattat
alternativ eller komplement till ofta
monotona och tröttande träningsuppgifter.

Ett representativt uttryck för denna
positiva syn på handikappidrotten ger
doktor P. Strömbäck — läkare på Stadionpolikliniken
och ledamot av Riksidrottsförbundets
styrelse:

»Den fysiska träning, som tar sig uttryck
i idrottsövningar, måste betecknas

som eu värdefull form av rehabilitering.
I synnerhet när det gäller fysiska
handikapp beträffande rörelseorganen
innebär den muskulära idrottsträningen
att de funktionsdugliga musklerna
får ökad styrka och anpassningsförmåga.

Givet är att den idrottsliga träningen
i stor utsträckning måste anpassas efter
vederbörandes grad av handikapp. Det
gäller att välja ut de lämpligaste idrottsgrenarna
för vederbörande.

Men idrottsutövningen medför inte
bara en fysisk konditionsförbättring genom
stärkande av den muskulära kraften,
cirkulationsorganens prestationsförmåga
etc. Den blir också en värdefull
psykisk rehabilitering.»

Denna inställning ligger helt i linje
både med de närmanden, som under
senare tid skett mellan sjukgymnastik
och idrott, och med synen på eu aktiviserad
rehabiliteringsverksamhet.

Några säkra uppgifter om antalet
handikappade finns inte att tillgå. Totalt
beräknas närmare 170 000 personer
uppbära förtidspension eller sjukbidrag
från den allmänna försäkringen. Detta
i förening med uppgifter, som givits av
De vanföras riksförbund (DVR) om att
antalet handikappade uppgår till ca
200 000 personer, ger en föreställning
om omfattningen av handikappade.

För budgetåret 1964/65 utgår från
Fonden för idrottens främjande anslag
till DVR med 90 000 kronor för handikappidrott.
Dessutom tillkommer på visså
orter ett kommunalt stöd, som dock
är av tämligen skiftande storlek.

Resurserna för den svenska handikappidrotten
är alltså begränsade. En
stor del av DVR:s anslag går till täckande
av administrativa kostnader.
Handikappidrotten är av flera orsaker
tämligen kostnadskrävande. Träningsoch
tävlingslokalerna måste särskilt
iordningställas såväl före som efter
idrottsövningarna. Handikappidrotten
kräver särskilda redskap. En förutsättning
för att handikappade skall kunna

Nr 32

Tisdagen den 27 oktober 1964

Interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd till kommunerna med expertis för

fritidsbebyggelseplaneringen

deltaga i idrottsutövande är att transporter
anordnas för förflyttning av de
handikappade till och från idrottslokalerna.

De resurser som DVR har till sitt förfogande
möjliggör inte en verksamhet
av den intensitet och omfattning som
Riksförbundet ser det angeläget att bedriva.
DVR har för närvarande en konsulent
för handikappidrott, som bär
ansvaret för verksamheten i hela riket.
Riksförbundet skulle dock, om medel
fanns, vilja anställa ytterligare en konsulent,
som i första hand skulle ägna
sig åt verksamhet bland handikappad
ungdom. Det kan också parentetiskt
nämnas, att DVR — som jag ser det —
med hänsyn till sina resurser med rätta
inte ansett det möjligt att stödja svenskt
deltagande i de olympiska spelen för
ryggmärgsskadade.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd,
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
att den svenska handikappidrotten i
framtiden får ett kraftigare statligt stöd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. länsstyrelsernas bistånd
till kommunerna med expertis för
fritidsbebyggelseplaneringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Under den senaste månaden
har frågan om planläggningen av
mark avsedd för fritidsbebyggelse dedebatterats
i pressen med utgångspunkt
från ett aktuellt fall.

Anledningen till att byggnadsplaner
för fritidsbebyggelse ej upprättats i
större utsträckning uppgives vara att

många kommuner saknar de ekonomiska
och personella resurserna härför.

Genom 1962 års fritidsutredning som
nu har framlagt sitt betänkande aktualiseras
också fragan om planläggning
för fritidsbebyggelsen. Av betänkandet
framgår att vi har att se fram emot en
mycket kraftig expansion på fritidsbebyggelsens
område. I mellan 800 000
och 900 000 hushåll i städer och tätorter
i vårt land önskar man äga ett
fritidshus. Mellan 100 000 och 150 000
hushåll är redan i färd med att anskaffa
en stuga eller en tomt för en stuga.
Ytterligare 250 000—300 000 hushåll
räknar med att inom de närmaste fem
åren köpa en stuga.

Denna utveckling kommer att ställa
mycket stora krav på planeringsarbetet
i de kommuner, som är lämpade för
fritidsbebyggelse. Det är därför enligt
min mening av den allra största vikt
att man från statligt håll genom experthjälp
bistår de kommuner, som är utsatta
för denna expansion. Det bör
emellertid ske utan onödiga ingrepp i
den önskvärda kommunala självstyrelsen
på detta område.

Före tillkomsten av 1959 års byggnadslagstiftning
gällde den ordningen,
att länsstyrelsen var den instans som
hade formell initiativrätt i fråga om
upprättandet av byggnadsplan men att
kommunen skulle gälda kostnaden för
upprättande av planen. Markägare, som
hade avsevärd nytta av planen, kunde
förpliktas att bidraga till kostnaden efter
vissa grunder.

1951 års byggnadsutredning framhöll
i sitt 1957 avgivna betänkande att
den uppfattningen alltmera brutit igenom,
att lokalisering och utformningen
av tätbebyggelse i första hand är en
kommunal angelägenhet och en viktig
sådan. Kommunerna hade i allt högre
grad börjat engagera sig i planarbetet,
och flertalet byggnadsplaner tillkom i
praktiken under direkt medverkan av
de kommunala myndigheterna. Det fö -

Nr 32

Interpellation ang.

l-eföll därför utredningen rimligt att
den skedda utvecklingen fick komma
till uttryck genom bestämmelser, som
tillförsäkrade kommunen ett avgörande
inflytande på planläggningen inte blott
när den skedde i form av stadsplan
utan även när den skedde i form av
byggnadsplan.

I proposition nr 168/1959 anslöt sig
regeringen till den av utredningen förordade
linjen och föreslog att upprättandet
av byggnadsplan i första hand
skulle tillkomma kommunerna. Visserligen
anförde departementschefen viss
tvekan om huruvida landskommunerna
i allmänhet hade tillgång till sådan sakkunskap
att de kunde genomföra en
planläggning i egen regi. Förhållandena
i detta hänseende uppgavs vara mycket
skiftande i skilda orter. Någon större
orsak till farhåga torde emellertid, enligt
departementschefen, inte finnas.
Snarare kunde man förvänta, att det
ökade ansvar och de större uppgifter,
som förslaget innebar för kommunernas
del, skulle komma att stimulera många
kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser
på området.

Enligt min uppfattning är det viktigt
att man — i enlighet med den kommunala
självstyrelsens principer — överlåter
på kommunerna själva att svara
för upprättandet av byggnadsplaner.
Genom att kommunerna tar aktiv del i
planläggningsarbetet stimuleras de till
ökat intresse för övriga frågor som sammanhänger
med den expanderande fritidsbebyggelsen.
Kommunerna måste
emellertid erhålla ett aktivt stöd i fråga
om information och expertishjälp
från länsstyrelsernas sida så länge som
många kommuner inte har fulla resurser
att själva hålla sig med expertis och
helt på egen hand utföra detta planläggningsarbete.
Efter storkommunernas
tillkomst kommer förmodligen kommunernas
egna resurser att förbättras.
.lag instämmer därför med dem, som
för detta ändamål efterlyser ett centralt,
effektivt arbetande organ inom

av den brittiska handelspolitiken

länsstyrelserna, som kan ställa expertis
till kommunernas förfogande. Däremot
kan jag inte dela uppfattningen att dessa
centrala organ också skall vara utrustade
med »makt och myndighet».
Om det centrala organet erhåller alltför
långt gående befogenheter riskerar
man nämligen att omintetgöra den i
och för sig önskvärda kommunala självstyrelsen
på detta område, som infördes
genom 1959 års byggnadslagstiftning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för organisationen av länsstyrelsernas
bistånd till kommunerna med expertis
för fritidsbebyggelseplaneringen,
särskilt inom de s. k. fritidslänen?

2. Bedömer statsrådet att den nuvarande
uppbyggnaden inom länsstyrelserna
är sådan, att de på ett verkningsfullt
sätt kan lämna den erforderliga
experthjälpen?

3. Om så bedömes icke vara fallet,
har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder
i syfte att förstärka länsstyrelsernas
resurser på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. den ifrågasatta omläggningen
av den brittiska handelspolitiken Ordet

lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:
Herr talman! Den nybildade socialdemokratiska
regeringen i Storbritannien
har omedelbart efter tillkomsten
meddelat sin avsikt att genomföra drastiska
åtgärder på de ekonomiska och
handelspolitiska områdena. I den mån
dessa avser inre brittiska förhållanden
ligger de självfallet utom ramen för vad
vi i vårt land har anledning att ta ställ -

Tisdagen den 27 oktober 1964
den ifrågasatta omläggningen

26 Nr 32 Tisdagen den 27 oktober 1964

Interpellation ang. den ifrågasatta omläggningen av den brittiska handelspolitiken

ning till. Programmets handelspolitiska
del innefattar emellertid åtgärder, som
kan väntas medföra svårigheter ej
minst för de svenska exportföretagen,
för vilka den brittiska marknaden är
av mycket stor betydelse.Särskilt med
hänsyn till det nära samarbete, som utvecklats
inom EFTA, måste vi även i
vårt land med stort allvar se på den utveckling,
som kan föranledas härav.
Det vill även förefalla, som om de ifrågasatta
åtgärderna åtminstone delvis
vore svåra att förena med de förpliktelser
EFTA-länderna åtagit sig gentemot
varandra. Av dessa skäl är det
angeläget att läget för vår del klargöres
så snart som möjligt och att inte
minst samarbetsmöjligheterna inom
EFTA utnyttjas för att begränsa de
från svensk synpunkt olyckliga verkningarna
av den nya, mera protektionistiska
inriktningen av den brittiska
handelspolitiken.

Av dessa skäl anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för dels vilka verkningar
de av den nya brittiska regeringen
förebådade åtgärderna kan beräknas
få på handelsutbytet mellan Sverige
och Storbritannien, dels deras förenlighet
med EFTA-avtalet?

2. \ ill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för vad regeringen hittills
företagit eller avser att företaga för
att begränsa olyckliga verkningar på
det svenska näringslivet av den ifrågasatta
omläggningen av den brittiska
handelspolitiken ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kung],
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 171, angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m.,

nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den 22
april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål,

nr 177, angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område,
och

nr 178, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. in. åt domänverkets skogsarbetare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m., måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter onsdagen
den 11 november.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 19

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
1036, av herr Svenning m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
169, med förslag till lag med vissa bestämmelser
angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

Tisdagen den 27 oktober 19G4

Nr 32

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående motverkande av
brottsligt förfarande med checkar,
herr Carlsson i Huskvarna, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på inkomstprövade
folkpensionsförmåner, och
herr Eriksson i Bäckmora, till hans
excellens herr statsministern angående

åtgärder för att öka anställningstryggheten
i vissa fall.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.47.

In fidem

Sune K. Johansson