Tisdagen den 20 november . Sid (Riksdagens protokoll 1956:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 30

16—21 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 november . Sid.

Svar på fråga av herr Åman om avdragsrätt för periodiskt understöd
till studerande m. m................................... 5

Onsdagen den 21 november

Svar på fråga av herr Näsgård, ang. åtgärder för ökad användning av

träkol och vedbränsle ...................................... 7

Lagförslag om ändring i vattenlagen m. m....................... 8

Utredning ang. polisväsendets organisation ...................... 9

Ersättning av allmänna medel till vissa skadeståndsberättigade .... 12

Effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m....... 13

Stöd åt den svenska fruktodlingen .............................. 22

Förslag till taxeringsförordning m. m........................... 27

F''örordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m......... 44

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 november

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m......................................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. förnyad utredning av frågan

om polisväsendets förstatligande ............................ 9

— nr 182, om utredning ang. åtgärder för alt stärka polisens auktoritet
m. m................................................ 12

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 30

>Tr 30

Innehåll

Sid.

— nr 183, om utredning ang. ersättning av allmänna medel för skador,
som tillfogas genom brottslig gärning.................... 12

— nr 184, i anledning av väckta motioner rörande enskild väghållning
...................................................... 13

— nr 185, ang. effektivisering och förstärkning av de statliga ratio naliseringsorganen

m. m..................................... 13

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. allmän beredskapsstat:
jordbruksärenden .......................................... 22

—- nr 38, ang. godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal .......................................... 22

— nr 39, ang. åtgärder i samband med nedläggandet av driften vid

linberedningsverket i Meliansel.............................. 22

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om godkännande av tilläggsprotokoll
till överenskommelsen ang. upprättande av en europeisk betalningsunion
.............................................. 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. åtgärder till stöd åt den
svenska fruktodlingen ...................................... 22

— nr 54, ang. restitution av skatt å bensin för vissa motordrivna

fordon ................................................... 27

— nr 56, ang. förslag till taxeringsförordning m. m............... 27

— nr 57, ang. förslag till förordning om investeringsavgift för år

1957 m. m................................................ 44

Fredagen den 16 november 1956

Nr 30

Fredagen den 16 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 9 och
10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag tiW riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 349, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor;

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 353, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser staterna för statens all -

männa fastighetsfond och försvarets fastighetsfond; nr

357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 363, i anledning av väckt motion
om återförande till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län;

nr 364, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade barn,
som vårdas i hemmen; samt

nr 365, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker
av frukt och bär.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 361, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till taxeringsförordning, m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 197, angående anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 181, i anledning av väckla motioner
om förnyad utredning av frågan om polisväsendets
förstatligande;

nr 182, i anledning av väckt motion
om utredning angående åtgärder för att
stärka polisens auktoritet m. m.;

Nr 30

Måndagen den 19 november 1956

nr 183, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning av
allmänna medel för skador, som tilffogats
genom brottslig gärning;

nr 184, i anledning av väckta motioner
rörande enskild väghållning; och
nr 185, i anledning av väckta motioner
om dels effektivisering och förstärkning
av de statliga rationaliseringsorganen,
dels viss utredning i syfte att rationalisera
den offentliga förvaltningen,
dels ock en allmän översyn av den civila
och den militära förvaltningen; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskaps -

stat för budgetåret 1956/57, såvitt angår
jordbruksärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 13 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 197,
angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. och till
Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 181—185 och
jordbruksutskottets utlåtanden nr 37—39.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 200, angående anslag till supplementär
jordbrukskredit.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av tilläggsprotokoll

nr 8 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk belalningsunion; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder till stöd åt den
svenska fruktodlingen;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin
för vissa motordrivna fordon inom jordbruksnäringen
och industrien;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 20 november 1956

Nr 30

Tisdagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Om avdragsrätt för periodiskt understöd
till studerande m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Åman till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Har 1950 års
skattelagssakkunnigas arbete fortskridit
så långt i frågorna rörande avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
och avdragsrätt för amortering av studieskulder,
att proposition i dessa frågor
kan — såsom riksdagen torde ha förutsatt
— föreläggas 1957 års riksdag?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åman har frågat
om 1950 års skattelagssakkunnigas arbete
fortskridit så långt beträffande frågorna
rörande avdragsrätt för periodiskt
understöd till studerande och avdragsrätt
för amortering av studieskulder, att
proposition i dessa frågor kan föreläggas
1957 års riksdag.

Enligt vad jag under hand inhämtat
har skattelagssakkunniga ansett sig böra
först pröva frågan om beskattningsreglerna
för periodiska understöd, däri då
inbegripet understöd för studiekostna der.

Därefter kommer de sakkunniga att
behandla frågan om avdragsrätt för
amortering av studieskulder. Förslaget
rörande periodiska understöd avser de
sakkunniga att framlägga i mitten av
december månad. Förslaget har utformats
så att det kan genomföras separat
och att det icke hindrar en senare

lösning av frågan om avdragsrätt för
amortering av studieskulder. Jag kan tilllägga
att bevillningsutskottet i tidigare
sammanhang just antytt att en lösning
av problemen måhända lättare kunde
åvägabringas genom en dylik etappvis
behandling av reformförslagen.

När de sakkunnigas förslag rörande
periodiska understöd föreligger kommer
detsamma att i sedvanlig ordning remissbehandlas.
Först därefter kan definitiv
ställning tagas till när proposition
kan framläggas.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag får framföra mitt
tack till finansministern för det svar,
som han lämnat och som var positivt åtminstone
i så måtto, att det kan förväntas
ett förslag under december månad
från de sakkunniga i fråga om avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
ungdom.

I detta sammanhang är det emellertid
angeläget att understryka att en definitiv
lösning av båda frågorna — avdragsrätt
för periodiskt understöd och för
amortering av studieskulder — är ett
problem av sådan art att riksdagens
ställningstagande inte får anstå för
länge. Frågorna är visserligen i första
hand av skatteteknisk natur och berör
den rättvisa avvägningen mellan skilda
inkomsttagare, men de påverkar också i
hög grad ungdomarnas möjligheter att
bedriva högre studier.

Det bör i detta sammanhang framhållas,
att den nu gällande begränsningen
av avdragsrätten för periodiskt understöd
ursprungligen införts i syfte att ge
understöden till studerande en särställning
i beskattningshänseende, vilken var
till förmån för studerande. Man ansåg
det nämligen mindre lämpligt att införa
avdragsrätt för understöd till denna
grupp av den anledningen, att med avdragsrätten
var förenad skattskyldighet

Nr 30

Tisdagen den 20 november 1956

Om avdragsrätt för periodiskt understöd
hos mottagaren av understödet —■ d. v. s.
de studerande — vilket ansågs obilligt.
Den utformning som skatteskalorna sedermera
har fått har emellertid givit det
resultatet, att möjligheterna för de studerande
att erhålla understöd från sina
anhöriga successivt minskat. Vad som
ursprungligen ansetts som en speciell
förmån för de studerande har alltså så
småningom försatt dem i en ogynnsam
undantagsställning. En lösning av problemet
i den riktning, som jag hoppas
de sakkunniga kommer att företräda,
skulle alltså snarast innebära ett återgående
till den situation, som eftersträvades
då nuvarande bestämmelser infördes,
nämligen att i varje fall icke ge
de studerande en sämre ställning än
andra mottagare av periodiskt understöd.

De undersökningar, som utförts rörande
finansieringen av högre studier, ger
vid handen, att föräldrabidragen spelar
en mycket betydande roll. Man torde
uppskattningsvis kunna ange, att ungefär
en tredjedel av kostnaderna bestrids
på detta sätt. Ett närmare studium av
det statistiska material, som för närvarande
finns tillgängligt, visar också, att
ambitionen att ge ungdomarna ett ekonomiskt
handtag när det gäller den fortsatta
utbildningen finns hos alla medborgargrupper.
Åvdragsrätten för periodiskt
understöd skulle därför innebära
en rättvisare skattebörda i alla inkomstskikt
mellan dem, som lämnar stöd till
sina barn för vidare studier, och dem,
som icke har denna försörjningsbörda.

Även om föräldrabidragen till de studerande
och det ökade statliga studiebidraget
i form av stipendier betyder
mycket för de studerande, har emellertid
studielånen för många ungdomar inneburit
den enda finansieringsmöjligheten
när det gäller högre studier. Denna
finansieringsform torde också svara för
cirka en tredjedel av studiekostnaderna.
Ett hänsynstagande till den lägre skatteförmågan
hos de skuldsatta studerandena
i jämförelse med de icke skuldsatta
synes därför icke mindre angeläget.

I och för sig, herr talman, finns det
intet att erinra mot de etapplösningar

till studerande m. m.

på detta område, som här nämnts, om
förslag i båda frågorna inte kan framläggas
samtidigt. Jag vill emellertid uttrycka
den förhoppningen, att förslaget
beträffande avdragsrätt för periodiskt
understöd kan remissbehandlas i sådan
ordning, att den proposition, som riksdagen
väntat på i flera år, kan föreläggas
nästa års riksdag. Lika viktigt är
emellertid, att ett förslag rörande avdragsrätt
för amortering av studieskulder
snart framlägges. Det hade naturligtvis
varit önskvärt, att även denna
fråga kunnat få sin definitiva lösning
redan nästa år, men jag utgår nu ifrån
att de sakkunniga griper sig verket an
med denna fråga, så att den kan bli
föremål för behandling senast vid 1958
års riksdag.

Jag ber ännu en gång att få tacka finansministern
för hans meddelande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 200, angående anslag till supplementär
jordbrukskredit.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 53, 54,
56 och 57.

Anmäldes en av herr Lodenius under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 639, om pension åt kanslisten,
tillika registratorn, hos första kammaren
T. Vide.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren, att ifrågavarande motion
skulle genast remitteras till utskott.

På sedermera gjord proposition hänvisades
motionen till bankoutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
G. II. Berggren

Onsdagen den 21 november 1950

Nr 30

Onsdagen den 21 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. åtgärder för ökad användning av
träkol och vedbränsle

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Näsgård till hans
excellens herr statsministern framställt
en så lydande fråga: »Har regeringen för
avsikt att vidtaga åtgärder för ökad användning
av träkol och vedbränsle för
att mildra verkningarna av de försörjningssvårigheter
som uppkommit på
grund av det internationella läget?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet LANGE,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Näsgårds berörda
fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Näsgård har frågat
statsministern om regeringen har för avsikt
att vidta åtgärder för ökad användning
av träkol och vedbränsle för att
mildra verkningarna av de försörjningssvårigheter
som uppkommit på grund av
det internationella läget. Statsministern
har överlämnat frågan till mig för besvarande.

Med anledning härav vill jag först understryka
att det hos vederbörande myndigheter
ständigt pågår en planering av
beredskapsåtgärder för olika tänkbara
situationer. Frågan om vår försörjning
med bränslen och drivmedel spelar härvidlag
en framträdande roll. Regeringen
liar emellertid vid den hittillsvarande
bedömningen av bränslcläget ansett sig
kunna räkna med att de aktuella svårigheterna
beträffande tillförseln av olja
skall bli av relativt kortvarig natur.
Det har under sådana förhållanden inte
ansetts påkallat att nu från myndigheternas
sida vidta särskilda åtgärder för
omställning av oljeeldade fastigheter eller
industrier till andra bränslen eller
för produktion av inhemska ersättnings -

bränslen. Det är emellertid naturligt att
sådana oljeförbrukande industrier och
fastigheter som har tillgång till och kan
utnyttja fasta bränslen på denna väg
söker begränsa verkningarna av den nuvarande
knappheten på olja. En viss
ökad efterfrågan kan sålunda uppkomma
även på inhemska vedbränslen vilket i
sig självt bör verka stimulerande på
produktionen därav. Jag vill tillägga att
regeringen självfallet följer utvecklingen
på bränsleområdet med största uppmärksamhet.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret. Jag skall inte heller
utrycka något missnöje med dess innehåll.
Jag förstår väl att regeringen för
närvarande bedömer situationen så, att
man har anledning räkna med att krisläget
blir relativt kort, och då kan man
väl inte vinna så mycket med omedelbara
åtgärder. Men jag skulle ändå vilja understryka
att man bör begagna tillfället
att planera för framtiden. Dels vet man
ju inte med säkerhet, om denna kris blir
kortvarig, dels kan vi snart komma in i
nya, liknande lägen.

Man kommer enligt min mening inte
ifrån det intrycket att svenska myndigheter
— från högst upp till längst ner
på rangskalan — uppträder ryckigt och
tämligen planlöst i fråga om bränsleförsörjningen.
Det är endast i verkligt prekära
lägen som kraftåtgärder vidtages
för att utnyttja landets egna råvaror.
Så snart importen åter blivit fri, låter
man de stora ansträngningar och kostnader
som nedlagts på framalstrande! av
en modern landsomfattande inhemsk
bränsleindustri spolieras. Exemplen härpå
har vi från de två världskrigen. Följande
uttalande av Marshallplanens upphovsman
på en stor bränslekonferens i
USA 1950 visar att man redan då under
relativt lugna förhållanden — jag tror att

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Lagförslag om ändring i vattenlagen m.
det var före Koreakrisen — räknade med
att bränsletillgången var otillräcklig för
världsbehovet. Yttrandet var av följande
lydelse: »Varje land är skyldigt alt i
första hand ta vara på och utnyttja sina
egna råvarutillgångar.»

Vi har i vårt land en utomordentlig
tillgång i våra skogar. Att nyttiggöra
klenvirket från gallringarna och avfallet
från gagnvirkesavverkningarna medför
stora fördelar i form av ökad produktion
och bättre allmänna försörjningsmöjligheter.

Vad man främst frågar sig är, om tillräckligt
gjorts från det allmännas sida
för att stimulera produktionen av s. k.
fiberbränsle. Försöksverksamhet har pågått
länge med statligt stöd, men hur
långt har man kommit i den praktiska
tillämpningen? Det skulle nu vara ett utmärkt
tillffälle att aktivera forskningsoch
försöksverksamheten på detta område.

Från enskilt håll har åtskilligt gjorts
för att konstruera bland annat vedflismaskiner
och lämpliga förugnar för att
underlätta användning av vedbränslen.
Om utsikt till säkrad avsättning funnes,
skulle utvecklingen på detta område
snart ta fart. Här borde allmänna inrättningar
gå före och visa vägen. Vill
man främja skogsproduktionen — en fråga
som nu diskuteras med sådan iver i
olika sammanhang — kan man säkerligen
inte välja en bättre väg för att nå
snabba resultat än att underlätta avsättningen
av gallringsvirket.

Åtgärder, som är ägnade att befordra
användningen i rimlig och ekonomiskt
försvarbar utsträckning av inhemsk råvara
för att täcka bränslebehovet, skulle
inte bara i krissituationer utan även under
normala förhållanden vara till största
nytta inte minst genom att öka nationalinkomsten
och förbättra vår betalningsbalans
med utlandet.

Herr talman! Kontentan av vad jag här
har sagt är att jag hyser en förhoppning
om att regeringen inte släpper den här
frågan, även om man bedömer den nuvarande
situationen som relativt kortvarig,
utan tar allvarligt på den för framtiden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Lagförslag om ändring i vattenlagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen;

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar
och andra vattenområden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta likalydande motioner,
nämligen nr 601 i första kammaren av
herr Öhman m. fl. samt nr 785 i andra
kammaren av herr Hagberg m. fl., i vilka
motioner hemställts om viss ändring i
förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
1:601 och 11:785, antaga de genom
förevarande proposition framlagda lagförslagen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer inte att ställa
något annat yrkande än utskottets,
men jag skulle vilja erinra om ett par
ting.

Det har kanske varit bristfällig tillsyn
på detta område i olika delar av landet,
men nu befarar jag, herr talman, att man
slår över i motsatt riktning. Nu går man
från en kanske mindre väl planlagd tillsyn
över till någonting som kommer att
bli mycket besvärande, framför allt för
kommunerna. Detta är en fråga om mycket
stora pengar. Jag skulle tro att vi

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Om utredning'' ang. polisväsendets organisation

är överens om att något måste göras här,
men problemet är bara: kan kostnaderna
hållas inom rimliga gränser? Alla,
som har arbetat med liknande ting, vet
att på vissa håll, framför allt i mindre
tätorter, kan dessa anläggningar bli så
dyrbara att de ibland kommer upp i nästan
samma kostnad som hela bebyggelsen.
Jag skulle vilja säga, herr talman, att
jag hoppas att när man nu skall omsätta
denna lag i praktiken, det måtte bli en
förståndig tillämpning.

Jag vill också säga precis som det är,
nämligen att här berövas kommunerna i
mycket hög grad möjligheten att planera
för nya bostadsområden. De är helt i
händerna på andra människor. Kommunerna
får inte själva bestämma vart nya
bostadsområden skall förläggas, utan det
blir tjänstemän av olika grader som
kommer att diktera på detta område.

Jag tror, herr talman, att det är på sin
plats att man tillämpar dessa nya lagbestämmelser
med försiktighet. Förhållandet
är ungefär detsamma beträffande de
nya industrier som kommer att anläggas.
Det är uppenbart att man bör se till att
spillvattnet inte förorsakar större skada
än vad nöden kräver, men man kommer
nog i sådana situationer till att det gäller
att välja mellan att få en industri utan
sådana här anordningar eller ingen industri
alls, därför att anordningarna bleve
så dyrbara att industrien omöjliggjor des.

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
hoppas att tillämpningen av denna lag
måtte bli sådan, att man inte hindrar
nya industrier och ny bebyggelse utan
hjälper till att skapa sådana.

I detta anförande instämde herr Werner
(bf).

Herr OSVALD (fp):

I anslutning till vad den ärade talaren
nyss anförde vill jag endast säga att jag
hyser en mycket stark förhoppning och
förtröstan om att denna lag, som nu behandlas,
kommer att medföra en mycket
stor förbättring både i tätorterna och på
landsbygden. Man kommer ingalunda att
behöva tillämpa lagen på ett sådant sätt,

att det blir svårare för samhällena.
Tvärtom tror jag att det i många fal!
kommer att bli lättare för samhällena att
bygga ut så, att människorna där kommer
att känna trivsel.

Den, som var med och såg de olika situationer
som tredje lagutskottet hade
tillfälle att se under sin resa, måste säga
sig att så här kan det ändå inte få
fortsätta i vårt land. Detta gäller i fråga
om både kommunerna och industrierna.
Jag är för min del övertygad om att denna
lag kommer att bli till stor välsignelse
för land och folk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om utredning ang. polisväsendets organisation Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckta motioner
om förnyad utredning av frågan om
polisväsendets förstatligande.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Birger Andersson och Pettersson (1:220)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl. (11:442), hade
hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om en förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1: 220 och II: 442, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan
hur en tillräcklig, effektiv och smidig
organisation av polisväsendet borde utformas
och därvid beakta vad utskottet
anfört samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om utredning, ang. polisväsendets organisation

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Redan 1953 då riksdagen
hade att behandla frågan om polisväsendets
omorganisation väcktes från kommunalt
håll motioner om förstatligande
av polisväsendet. Riksdagen gick den
gången inte med på våra motioner, men
utskottet uttalade att sedan erfarenhet
vunnits av den nya lagstiftningen var
man beredd att ta upp frågan om huvudmannaskapet
till ny behandling. Man uttalade
sig sålunda för att frågan inte
kunde anses på en gång löst, utan man
fick räkna med att den skulle återkomma.

I dag föreligger en motion som statsutskottet
har tillstyrkt. Det gäller utredning
av huvudmannaskapet. Här föreslås
en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om en tillräcklig, effektiv
och smidig organisation av polisväsen det.

De gångna årens utveckling har gett
vid handen, att det inte går att fortsätta
efter de provisoriska linjer, som riksdagen
beslöt 1953. Den kommunala organisationsformen
blir alltmer irrationell.
De många tekniska hjälpmedel, som polisen
skulle behöva, har inte kunnat utnyttjas
och tas i anspråk i den utsträckning
som skulle vara önskvärd. Inte heller
har polisväsendet fått den effektivitet
som man skulle önska.

Ett välordnat polisväsende är ett viktigt
riksintresse. Här har t. ex. hänt så
mycket på motorismens område som
nödvändiggör, att polisen i mycket stor
utsträckning användes för trafikövervakning.
Vi anser från kommunalt håll att
detta är ett statligt intresse, eftersom staten
tar stora inkomster från bilismen.
En statlig polisorganisation skulle här
också kunna nå en större effektivitet.

Från kommunalt håll har man kommit
med tre huvudargument för polisväsendets
förstatligande. Ett av argumenten
är, att ett kommunalt polisväsen ej
kan ges den effektivitet, som den moderna
tiden kräver. Ett annat argument är,
att inom polisväsendet kan utrymme
lämnas endast för ett starkt uttunnat
kommunalt medinflytande. Man talar
vid högtidliga tillfällen om den kommunala
självbestämmanderätten, men den

är i mycket ringa mån till finnandes på
detta område; verksamheten ledes av
polischefen med ringa insyn från kommunens
sida. Det tredje och viktigaste
argumentet från kommunalt håll är, att
den nuvarande organisationen ger anledning
till komplicerade ekonomiska
förhållanden mellan statliga och kommunala
myndigheter. Man kan inte heller
få fram alla de tekniska hjälpmedel,
som polisväsendet kan behöva, därför
att det råder en dragkamp mellan staten
och kommunerna, då det är en som skall
betala och en annan som skall besluta.

Allt detta gör att man från kommunalt
håll med tillfredsställelse ser det enhälliga
utskottsutlåtande, som nu torde bli
riksdagens beslut. Det föreligger emellertid
en oklarhet på en punkt. Jag förstår
att man för att nå ett enhälligt beslut
har måst kompromissa en del. Jag
skulle vilja vända mig till utskottets talesman
och fråga, hur man tänkt sig frågan
om huvudmannaskapet. Man säger
att den saken ännu inte är klar, utan får
bli föremål för övervägande.

Vi har från kommunalt håll ansett att
en utredning i vanlig bemärkelse inte
skulle behövas, utan att man skulle kunna
uppdra åt polisväsendets organisationsnämnd
—■ eventuellt med någon förstärkning
—- att klara upp den här saken.
På det sättet skulle man också snabbare
kunna få fram ett förslag. Det har
ju framlagts flera utredningar om polisväsendet,
och det har gjorts en kartläggning
över hela fronten. Det är därför
endast en del saker som nu behöver utredas,
och vi har räknat med att utredningen
skulle kunna förenklas, om den
lades på polisväsendets organisationsnämnd.

Jag har inget yrkande, utan jag är på
kommunalfolkets vägnar tacksam för det
utlåtande som föreligger. Vi förväntar
oss att utredningen skall komma till
stånd, och att den skall ge ett resultat,
som kan vara till gagn och nytta för polisväsendet
ute i landet.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag får kanske betrakta
mig som utskottets talesman och skulle
då vilja deklarera, att om det har rått

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Om utredning ang. polisväsendets organisation

några delade meningar, så har det gällt
lämpligheten av att just nu igångsätta
en utredning. Men utvecklingen har ändå
lett dithän, att nuvarande förhållanden
knappast kan få fortsätta.

Jag fattade herr Anderbergs fråga så,
att han ville veta vad utskottet anser om
huvudmannaskapet. Den frågan är inte
så lätt att besvara. Jag har en personlig
uppfattning om den saken. Denna uppfattning
har jag fått jämka på i någon
mån för att medverka till detta enhälliga
utlåtande. Jag skulle emellertid tro
att utskottet i stort sett har den uppfattningen,
att staten skulle kunna vara huvudman,
under förutsättning att man
slipper en stor och byråkratisk central
organisation. Om man kunde slippa ett
polisämbetsverk, så torde flertalet av utskottets
ledamöter vilja gå den vägen,
som de i så fall anser vara den riktigaste.
Personligen har jag den meningen,
att huvudmannaskapet bör ligga hos
staten, men jag ryggar också tillbaka för
den polisbyråkrati, som kan bli en följd
av detta. Jag gör det därför att det torde
vara nödvändigt att ansvaret för polisen
ligger hos länsstyrelserna, och då får det
väl, eftersom länsstyrelserna lyder direkt
under inrikesdepartementet, ordnas
så, att man också i detta avseende har
den direkta ledningen även över länsstyrelserna.
Det torde väl vara möjligt
med god vilja, eftersom vid det här laget
inrättats en byrå för polisärenden i
inrikesdepartementet på grund av de talrika
polisfrågor som uppstår, inte minst
därför att, som herr Anderberg sade,
kommunerna stegrar sig när det gäller
anspråk på poliser. Bygger man ut denna
byrå och tillvaratar de resurser, som
finns i den nuvarande nämnden för polisorganisationen,
sammansatt av kommunernas
och statens representanter, så
skulle jag tro, att man kan bygga upp
en smidig organisation. Men utskottet
hyser den meningen, att om man vid
denna utredning skulle komma fram till
att det är omöjligt att ordna saken på
det sättet, att det inte går att komma
ifrån ett polisämbetsverk — kanske i
likhet med det som den Bergquistska utredningen
presenterade 1948 — så bör

man ändå ta upp kostnadernas avvägning
till omprövning. Om kommunerna
i fortsättningen skall vara huvudmän,
måste större delen av kostnaderna överföras
på staten.

Detta tror jag är huvuddragen, herr
talman, av statsutskottets uppfattning.

Sedan finns det nyanser, det är sant,
men det är inte så lätt att redovisa dessa,
eftersom missförstånd kan uppstå.
Jag har visserligen när det gäller utskottstänkande
åtskilligt av advokat i
min syndiga kropp, men ändå vill jag
inte ge mig in på att föra talan för det,
som företer andra nyanser i detta avseende
än vad jag här redovisat.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga till vad den föregående ärade
talaren sagt. Att jag begärt ordet beror
närmast på att jag ville skicka en liten
hälsning med på vägen till dem, som
skall skriva direktiven för den begärda
utredningen. Jag vill förutskicka, att jag
tillhör dem, som anser att polisväsendet
bör förstatligas, och att jag hade den meningen
redan 1953. Jag karakteriserar det
förslag, riksdagen då antog, som ett provisorium.

När denna utredning nu sättes i gång,
bör den såvitt jag förstår, alldeles som
herr Karlsson i Munkedal sagt, sätta själva
organisationsfrågan i centrum. Frågan
om huvudmannaskapet är ju inte ett
problem i och för sig, utan ståndpunkten
i fråga om huvudmannaskapet blir, som
jag ser saken, en följd av de slutsatser
man kommer till, när man funderat ut
den lämpligaste organisationsformen.

Det är i detta sammanhang som jag
vill göra ett litet tillägg till vad som nyss
sagts av herr Karlsson i Munkedal: med
staten som huvudman skulle man lättare
kunna vinna möjligheten av en koordination
av polisväsendet och den personal
som vi bar inom kustbevakningen
och gränsbevakningen och delvis även
inom tullväsendet. Dessa personalgrupper
har i vida avseenden rätt likartade
uppgifter, och att hålla styrkor med skilda
huvudmän för ensartade uppgifter fö -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om ersättning av allmänna medel till vissa skadeståndsberättigade

refaller åtminstone mig vara en rätt irrationell
anordning, som försvårar det ändamålsenliga
utnyttjandet av den personal,
som det är fråga om.

Den lilla hälsning, som jag tar mig
friheten skicka med, är alltså den, att
man, när man diskuterar organisationsfrågan.
också i bilden skall ta med frågan
om kustbevakningen och gränsbevakningen
och vissa delar av tullväsendet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 182, i anledning
av väckt motion om utredning angående
åtgärder för att stärka polisens auktoritet
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om ersättning av allmänna medel till
vissa skadeståndsberättigade

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning
av allmänna medel för skador, som
tillfogats genom brottslig gärning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson m. fl. (I: 170) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ekdahl m. fl. (II: 333), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag rörande
möjligheten att, där vederbörandes
ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt det motiverade, genom
samhälleliga åtgärder bringa ersättning
för eller lindra ekonomisk skada,
som drabbat av brott träffade personer
vilka icke genom i laga ordning utdömt
skadestånd eller genom ersättning
i annan form kunnat hållas skadeslösa
för dem tillfogade förluster.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet anfört bland annat:

»Vid angivna förhållanden kan utskottet
icke finna det välbetänkt att

riksdagen beslutar om en ny omfattande
utredning kring de skadeståndsrättsliga
problemen. Om sålunda utskottet
icke finner förutsättningar f. n. föreligga
för att tillstyrka motionärernas
förslag i den form det framställts, anser
utskottet å andra sidan att det bör
undersökas huruvida icke den reglering
av ersättningsanspråk, som redan försöksvis
har införts när det gäller skador,
vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas
till att avse även andra avgränsade
grupper. Det bör enligt utskottets
mening överlämnas åt Kungl. Maj:t att
med ledning av erfarenheterna av nämnda
verksamhet närmare överväga denna
fråga och för riksdagen framlägga
därav föranledda eventuella förslag.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må, i
anledning av motionerna I: 170 och
II: 333, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.»

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få säga några ord i anslutning
till utskottets utlåtande.

Jag skall inte här lämna några exempel
på sådana behjärtansvärda fall, som
är avsedda att tillgodoses med detta initiativ
—• det har skett i motionen och redovisas
också utförligt i utskottsutlåtandet.

I egenskap av domare får man daglig
kontakt med sådana fall, där det framstår
som en brist att här ifrågasatta anordning
inte har blivit genomförd, och
jag tror, att alla de ledamöter i denna
kammare, som i egenskap av nämndemän
eller på annat sätt deltagit i rättsskipningen,
har samma erfarenheter. Jag
är glad över att utskottet så till vida har
instämt med motionärerna, att det medger
att starka skäl föreligger för att samhället
inriktar sina ansträngningar, inte
bara på att bekämpa och förhindra
brottsligheten ulan också på att hålla
dem, som blir oförvållat utsatta därför,
helt eller delvis skadeslösa.

Det skulle naturligtvis för motionärerna
ha varit mest tilltalande, om utskottet
helt bifallit deras yrkande, men

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Om effektivisering av
jag tror inte att skillnaden mellan utskottets
och motionärernas ståndpunkter
är så stor. Utskottet har ansett att man
inte nu skulle sätta i gång en ny och omfattande
utredning i denna fråga. Det
har nog egentligen inte heller varit motionärernas
mening. Utskottet tänker sig
i stället något slags försöksverksamhet
genom att etappvis utvidga området för
sådana ersättningar, som redan nu utgår
i vissa speciella fall. Jag tror också att
det är den rätta vägen att gå för att få
underlag för lämpliga riktlinjer för denna
verksamhet.

I ett avseende skulle jag emellertid
vilja framställa ett önskemål. Det anslag
som nu finns för ersättningar i anledning
av brott, som begås av dem, som
frigivits från vissa anstalter, disponeras
under socialdepartementet med hänsyn
till att kostnaderna så nära hör samman
med förhållandena vid dessa anstalter.
Om man nu utvidgar ersättningsmöjligheterna
till nya grupper, vore det önskvärt
att den utvidgade ersättningsmöjligheten
prövades under justitiedepartementets
regi. Det är under den huvudtiteln
som anslag av denna beskaffenhet i
själva verket skall höra.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga endast för att få tillfälle att
ge uttryck för min tillfredsställelse med
den tämligen välvilliga behandling, som
utskottet kostat på den nu föreliggande
motionen.

År 1953 väckte jag själv en motion
här i kammaren i samma syfte. Utskottet
visade förståelse den gången också, men
sträckte sig inte så långt som i dag. Man
ansåg sig inte då kunna tillstyrka en
hänvändelse till Kungl. Maj :t i någon
form. Då utskottet nu förordar ett övervägande
och ett förslag från Kungl.
Maj :t i ärendet är det ägnat att väcka
stor tillfredsställelse. Jag ber nu att få
uttrycka den förhoppningen, att Kungl.
Maj :ts övervägande och det därav föranledda
förslaget icke måtte låta vänta på

de statliga rationaliseringsorganen m. m.
sig alltför länge. Det finns många människor
ute i landet, som redan lidit tillräckligt
mycket, därför att en bestämmelse,
som föreslås i denna motion och
som min motion syftade till, inte har
funnits.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 184, i anledning av
väckta motioner rörande enskild väghållning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om dels effektivisering och förstärkning
av de statliga rationaliseringsorganen,
dels viss utredning i syfte att
rationalisera den offentliga förvaltningen,
dels ock en allmän översyn av den
civila och den militära förvaltningen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 208) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjölin
m. fl. (11:461), hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
utredning om effektivisering och förstärkning
av de statliga rationaliseringsorganen.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: 209)
och den andra inom andra kammaren
av herr Sjölin in. fl. (II: 402), hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära utredning om arbetsfördelningen
mellan de statliga och i erforderliga
delar även de kommunala organen samt
mellan de olika departementen i syfte
att rationalisera den offentliga förvaltningen.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sigfrid Larsson m. fl.
(1:210) och den andra inom andra
kammaren av herrar Adolfsson och
Hansson i önnarp (II: 373), hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allmän
översyn av förvaltningen, den civila
såväl som den militära, i överensstämmelse
med vad som i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna 1:208 och 11:461
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att motionerna 1:209 och 11:462
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) att motionerna 1:210 och 11:373
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, som dock ej antytt sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vid riksdagens början
väcktes ett helt knippe motioner, som
i stort sett gick ut på ett och detsamma:
det begärdes av statsmakterna åtgärder
i syfte att effektivisera och förstärka de
redan befintliga statliga rationaliseringsorganen,
att ordna för en rationellare
arbetsfördelning mellan statliga
verk och inrättningar och slutligen att
vidtaga en allmän översyn av den statliga
förvaltningen.

Att det råder oro i lägret, framgår av
att liknande motioner har väckts fem år
i följd, utan att det tidigare har blivit
något positivt beslut med anledning av
motionerna. I fjol kom den första islossningen.
Då fattade kamrarna olika beslut
i ärendet, men frågan föll ju därmed.
I början av detta års riksdag väcktes,
som sagt, dessa motioner och därutöver
— i anslutningen till anslagen för
organisationsnämnden — två likalydande
motioner, däri begärdes en prövning
av frågan om en samverkan mellan de

olika rationaliseringsorganen, så att det
inte skulle bli någon dubblering av verksamheten.

Det egendomliga är att dessa två senare
motioner upptogs till behandling i
våras, under det att nu föreliggande motioner,
vilka berör samma spörsmål, först
i dag ligger på kamrarnas bord. Det är
alltså inte bara ämbetsverkens verksamhet
som behöver rationaliseras utan även
riksdagens. Det naturliga hade väl varit
att samtliga dessa motioner hade behandlats
i ett sammanhang och inte kommit
i två olika repriser som nu varit
fallet.

De motioner, som väcktes i anslutning
till anslaget till organisationsnämnden,
ledde till resultat. Riksdagen hemställde
hos Kungl. Maj:t om en utredning i ärendet.
Kungl. Maj :t har nu efterkommit
riksdagens begäran och igångsatte i
somras en större utredning. Det är tacknämligt
att så har skett, och jag kunde
kanske nöja mig med detta. I det föreliggande
utlåtandet finns emellertid en
passus, som jag måste be att något få
beröra.

Det heter i slutet av statsutskottets utlåtande:
»Med understrykande av den stora
betydelsen av att ifrågavarande problem
erhåller en tillfredsställande lösning,
så snart omständigheterna det medger,
finner utskottet» etc. Jag skulle vilja
fråga, vilka omständigheter det är som
förhindrar en rationalisering och förenkling
av statsverksamheten. Är det inre
hinder som vi här möter, eller vari består
dessa omständigheter?

Härutöver vill jag tillåta mig att knyta
ytterligare ett par reflexioner till
detta ärende.

I början av 1940-talet tillsattes i finansdepartementet
en s. k. besparingsberedning.
Det blev berget som födde den bekanta
råttan. Beredningen föreslog nämligen
praktiskt taget ingenting! I ett fall
gick den till och med löst på ett område
som visade sig vara undernärt, varför
resultatet av beredningens verksamhet
på den punkten blev en ökning av
statsutgifterna. Ett positivt resultat följde
emellertid av den departementala besparingsberedningen:
tillkomsten av or -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

ganisationsnämnden år 1943. Organisationsniimnden
har säkerligen gjort stor
nytta under de år som den har verkat.

Utöver organisationsnämnden har vi
sakrevisionen, riksdagens revision, som
kan sägas ha utvecklat sig till ett särskilt
ämbetsverk, även den, och i viss
mån måste vi här även räkna med riksräkenskapsverket
och statskontoret.

Det saknas sålunda inte kontroll- och
rationaliseringsorgan. Ändock blir det
ingen reda i det hela anses det. Anledningen
härtill ligger, tror jag, däri att
vi efter det senaste världskriget kommit
in i en ordning, där vi inrättar det
ena ämbetsverket efter det andra. Kulmen
på denna utveckling upplevde vi
kanske 1948, då fyra nya stora ämbetsverk
tillkom, men sedan har utvecklingen
fortsatt under årens lopp. Flera av
de nya ämbetsverken är väl motiverade,
men åtminstone beträffande vissa av de
uppgifter, som tillkommer de nya ämbetsverken,
har riktlinjerna vid ämbetsverkens
tillkomst varit synnerligen
oklara. Man har liksom överlåtit åt ämbetsverken
själva att söka sina roller.
Eftersom den statliga rekryteringen
sker med energiskt folk, måste ämbetsverken
skaffa sig arbetsmaterial. Det
materialet får de från allmänheten samt
från underlydande verk och inrättningar,
med påföljd att dessa andra underlydande
verk och inrättningar blir än
mer arbetsbelastade. På det sättet sker
en ansvällning av byråkratien även ute
i regionerna. Vi har här fått i gång en
kedjeprocess, där den ena åtgärden utlöser
den andra. Jag har själv under
större delen av mitt liv varit statsanställd
och haft tillfälle att själv i min
verksamhet se den ökade och många
gånger meningslösa arbetsbelastning
som följer många av de nya ämbetsverken
i spåren.

Jag tror att vi inte får någon rätsida
på dessa förhållanden, förrän vi sätter
en spärr mot en fortsatt ökning av den
statliga byråkratien.

Tyvärr har de senaste årens ansvällning
av den statliga byråkratien medfört
en undernäring på många andra
områden inom samhällslivet, eftersom

byråkratien dragit till sig högkvalificerat
folk som kunde göra bättre nytta i
mera produktiva befattningar inom
samhället. Det högkvalificerade folket
räcker för övrigt inte till för att rekrytera
de nya ämbetsverken, varför en del
av personalen väl får tas ifrån enklare
kategorier. Det är ofta dessa människor
som ställer till krångel för allmänheten
och åstadkommer en mängd besvär.
Jag skulle vilja starkt understryka de
där synpunkterna här i dag, eftersom
vi snart kommer att få behandla ett
förslag som innebär en utökning av byråkratien
på ett område, som hittills
har varit relativt litet besvärat av den
byråkratiska överbyggnaden.

I övrigt, herr talman, har jag intet
yrkande, eftersom ändamålet med motionerna
har blivit tillgodosett genom
den utredning som Kungl. Maj:t redan
har tillsatt.

Häri instämde herr Lindblom (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt förneka att det är riksdagens skyldighet
att bevaka detta område och följa
utvecklingen. Den saken är alldeles
klar. Men jag tror inte, herr talman, att
saken gagnas av att man i allmänna ordalag
kommer med sådana uttalanden
som vi nyss hörde. Anser man sig ha anmärkningar
att göra, bör de väl rikta
sig mot de särskilda fall av slöseri med
arbetskraft o. s. v., som man anser sig
kunna peka på. Vi får ju varje riksdag
behandla motioner om utökning av personalen
vid olika ämbetsverk, och många
gånger förs ju häftiga diskussioner här
om frågan, huruvida den eller den utvidgningen
är lämplig eller ej. Med en
kritik endast i allmänna ordalag tror jag
inte att man vinner något annat mål än
att man skapar olust bland vederbörande
i ämbetsverken. Ämbetsmännen må
ha uträttat sitt uppdrag hur bra som
helst, de får ändå höra att det förekommit
slöseri med arbetskraft och att deras
institutioner är onödiga eller olämpliga
och att ämbetsmännen inte förstått att
rätt förvalta sitt pund.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

För min del tycker jag inte det är
riktigt att framföra kritik på det sättet.
Finns det exempel på att felaktigheter
har begåtts, bör man framlägga dem
klart och koncist och inte så där ut i
vädret göra utfall mot personer som —
det är vi ändå många gånger överens
om — utför en utomordentligt god arbetsprestation.
Inte minst i det utskott,
där herr Ohlon och jag har nöjet att
sitta, får vi ju varje år behandla motioner
om utvidgning av de ämbetsverk
som har med våra ärenden att skaffa.
Jag har haft anledning att syssla litet
närmare med sådana frågor, och jag
måste säga att jag liar fått det intrycket
att var och en av ifrågavarande tjänstemän
på allt sätt försökt utföra en gagnelig
gärning inom sitt ämbetsverk.

Vad jag här sagt får inte tolkas på
det sättet att jag menar att allting är bra
som det är. Det vill jag inte påstå. Men
jag tycker att man begår en orättvisa,
då man gör sådana där allmänna påståenden.
Har man bevis för sin åsikt, bör
de framläggas. I annat fall bör man vara
ganska försiktig i sina omdömen.

Vi kan väl vara överens om att Kungl.
Maj :t och andra, som har med detta
att göra, försöker få rätt man på rätt
plats, och ingen vill väl förneka att vi
har mycket dugliga ämbetsmän på olika
områden. Jag antar att herr Ohlon nu
kommer att säga att min uppfattning är
att man bara kan låta det basa på. Så
förhåller det sig inte, men jag tycker att
vi bör inta en rättvis och hederlig attityd
gentemot de befattningshavare som
ju ändå är landets tjänare och som skall
omsätta i praktiken de beslut som riksdagen
fattar. Detta är många gånger en
svår uppgift — därom råder väl inga delade
meningar. Framläggs koncisa förslag,
bör riksdagen överväga dem, men
med allmänna talesätt gagnar man inte
saken.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsström torde inte
kunna förneka, att den statliga byråkratien
har svällt på ett vårldsamt sätt under
efterkrigstiden. Jag har inte angri -

pit de enskilda tjänstemännen, utan jag
har angripit statsmakterna för att de
har inlett dessa tjänstemän i frestelse
genom att inrätta verk och institutioner,
som i och för sig kan vara välmotiverade
men som vi inte har utrymme för
på grund av arbetskraftsbristen inte
minst inom de intellektuella yrkena. Jag
menar att detta folk hade kunnat bättre
utnyttjas på mera produktiva uppgifter
inom samhällslivet.

Nu vill herr Nässström få mig att komma
med konkreta uppgifter. Det gör jag
inte, ty då skulle jag just råka i det dilemma,
som herr Näsström menade att
jag redan befann mig i, nämligen att
behöva angripa enskilda personer. Det
är principen det är fråga om och inte
de enskilda människorna. Och till principen
får vi, herr Näsström, snart tillfälle
att återkomma här i riksdagen i ett
annat sammanhang.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja göra en
jämförelse med t. ex. en storindustri.
Om denna industri har en tillverkning
av en viss omfattning och man fördubblar
denna, är det då egendomligt att
den storindustrien måste ha fler arbetare
och tjänstemän för att kunna sköta
sin rörelse? På samma sätt förhåller det
sig väl med staten. Om riksdagen beslutar
en väsentlig utökning av statens arbetsuppgifter,
är det då egendomligt om
antalet tjänstemän stiger? Det tycker väl
ingen av oss.

Nu säger herr Ohlon att han inte vill
framlägga några exempel. Ja, här i huset
har vi ju den praxis att vi inte nämner
personer och namn. Men herr Ohlon
kan ju hålla sig till ämbetsverken: peka
ut det eller det ämbetsverket där han
anser att det har begåtts några fel! Jag
tror att även det skulle bli ganska svårt.

Herr Ohlon är ju mycket intresserad
av skolan, och jag får kanske berätta en
liten detalj från dess område. Herr Ohlon
har varit rektor, och jag går ut ifrån
att han har varit en duglig rektor. Rektorerna
har överlastats med kameralt arbete.
Så kommer det en utredning, som

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

föreslår att det kamerala arbetet skall
överflyttas från rektorerna till andra
personer i respektive kommuner, som
har dessa administrativa och kamerala
uppgifter. Då möter man motstånd. Det
är inte så lätt att göra denna operation.
Man förmenar att detta är ju ändå sedan
gammalt både en rättighet och en
skyldighet, och det bör vara som det är.
Jag vill framhålla just denna sak, ty jag
förstår vad herr Ohlon menade i sitt
sista anförande, och vi kommer om ett
par veckor att få ta upp en diskussion
just om dessa ting. Jag hoppas att det
skall bli en saklig diskussion med hänsyn
till det föreliggande läget på dessa
områden. Jag känner ju herr Ohlon mycket
väl, och jag tror inte alls att han vill
komma någon särskild person till livs,
men jag tror ändå att vad som diskuteras
i detta hus också penetreras ganska
mycket ute på arbetsfälten på de olika
områdena, och det är därför, herr talman,
som jag begärt ordet. Jag tycker
inte det är riktigt, att man över en kam
skall säga, att i de och de ämbetsverken
gör man inte vad man kan för att hålla
tillbaka byråkratien, och jag måste säga
att jag har inte någon större respekt för
det där uttrycket om byråkratiens tillväxt.
Jag skulle tro att vi människor är
ganska lika funtade, var vi än hamnar.
Jag tror intet att man blir byråkrat bara
för att man råkar hamna i ett ämbetsverk,
utan har man det anlaget, är man
nog byråkrat, även om man endast sitter
i Sveriges riksdag.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Näsström delvis talade om något
annat än vad som här åsyftas. Det är väl
alldeles självklart, att det kan finnas behov
av en ökning av antalet tjänstemän i
vissa sammanhang; det behöver väl inte
stå i något motsatsförhållande till vad
som här sägs. Här är det fråga om rationalisering
och samverkan mellan de
olika organen, och jag har under den tid
jag tillhört riksdagens revisorer funnit,
att det rätt ofta har förekommit, att det
ena verket inte bar haft någon kontakt

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 30

med det andra, ehuru man mycket väl
skulle ha kunnat rationalisera arbetet
betydligt bättre, om man hade tagit sådan
kontakt. Det förefaller, som om varje
verk vore sig selv nok och inte ville
taga upp samverkan med andra.

Jag skall inte ta upp tiden med att
exemplifiera detta; det finns angivet i
berättelsen av riksdagens revisorer.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet ungefär
i samma ärende som herr Lindblom.

Det är litet olika saker, som har diskuterats
av de två talare som hittills
yttrat sig. Herr Ohlon anslöt sig till
det resonemang, som i stort sett förts
sedan början av detta decennium och
som nu har föranlett Kungl. Maj:t att
acceptera det allmänna betraktelsesättet
och tillsätta en kommitté. Detta bör nämligen
rimligtvis innebära, att även Kungl.
Maj:t är litet ängslig inför utvecklingen,
när det gäller byråkratiseringsproblemet
och vad därmed sammanhänger.

Det är självklart, att alla här uppskattar
det arbete, som våra statliga organ
utför, men detta utesluter inte att vi
har vår observans fäst på deras metoder
i vissa avseenden. Det kan inte heller
förnekas, att de statliga ämbetsverken
visar en omisskännlig tendens att i alla
lägen motivera sin tillvaro. Det är så
gott som omöjligt att därvidlag genomföra
några inskränkningar. Jag skall inte
här ingå på anledningarna till detta, men
det är ju ett ytterligt gammalt diskussionstema.

Jag kan taga ett exempel ur den pågående
debatten angående den skolreform
som just nu ligger under arbete i kulisserna.
Vi vet av Kungl. Maj :ts proposition,
att man föreslår överförande av
ett 60-tal ämnesgrupper från de centrala,
byråkratiska organ, som tidigare haft
hand om våra skolfrågor, till decentraliserade
instanser ute i landet. När man
läste utredningen och propositionen, fick
man den föreställningen, att därmed
rimligtvis det centrala organet borde
avlastas från en hel del av sina arbetsuppgifter,
som det tidigare haft att be -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

strida, och att det följaktligen skulle vara
möjligt att tänka sig, att det centrala
organets personella uppbyggnad därmed
skulle kunna förenklas. Jag ställde
i utskottet en fråga på den punkten för
någon vecka sedan, och den besvarades
till slut med att denna omläggning av
organisationen möjligtvis skulle kunna
medföra ett indragande av — två byråsekreterartjänster!
Man var för övrigt
inte riktigt säker på den »besparingen»
heller. Här kan man verkligen säga, att
berget föder en råtta!

Vi kanske känner igen detta från även
andra områden. I dessa sammanhang
aktualiseras sådana bekymmer, som vi
här velat ge uttryck åt. Därför tycker
jag, att man i nuvarande läge inte har
anledning att känna annat än tillfredsställelse
över den uppmärksamhet, som
tydligen även Kungl. Maj:t på sistone
börjat ägna detta spörsmål.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill tacka herr
Arrhén för att han nu åtminstone nämnde
ett visst område, så att vi får något
att hålla oss till.

Han talade om skolöverstyrelsen. Får
jag då erinra om vad alla som sitter i
statsutskottet vet, nämligen att skolöverstyrelsen
sedan många år tillbaka har
hemställt om ett antal tjänster, men att
Kungl. Maj :t och riksdagen varit ganska
restriktiva på detta område. Har man
begärt fyra tjänster, så har man fått en
eller kanske två. När nu en omläggning
sker — det är de nya länsorganen herr
Arrhén åsyftar — så flyttar man ned
en rad detaljärenden från skolöverstyrelsen
till dessa länsorgan. Då säger herr
Arrhén, att berget föder en råtta; det
är bara ett par mer eller mindre obetydliga
tjänster som dras in. Men ett riksdagsutskott,
som skall ta ansvarig ställning,
får ju ta hänsyn till vilken utökning
av antalet tjänster som hade blivit
ofrånkomlig, om inte den nya organisationen
genomförts. Det är ju detta som
är det väsentliga.

Vi kommer här i en ganska egendomlig
situation. Åtminstone när det gäller

skolöverstyrelsen har de flesta varit
överens om att antalet tjänstemän måste
utökas. Styrelsens personal har varit
överhopad med arbete; alla vet ju, att
det ändå har skett någonting på skolväsendets
område. Vi har fått de stora årskullarna,
och antalet elever i våra teoretiska
och praktiska skolor har ökats
mycket starkt. Ingen kan bestrida att
skolöverstyrelsens tjänstemän har fått
utföra ett ofantligt merarbete. Är det då
ägnat att förvåna, att man inte kan skära
ned antalet tjänstemän så mycket som
t. ex. herr Arrhén här åsyftade? Jag tycker
att det bara är en naturlig sak. Har
man den uppfattningen — utan att undersöka
förhållandena — att en nedskärning
skall göras oberoende av om det
går eller inte, ja, då finner jag det meningslöst
att resonera om saken. Men
vi brukar väl ändå inte angripa problemen
på det sättet.

Från alla håll påpekar man att det är
en stor mängd ärenden som inte kan
avverkas på grund av att personalen är
för liten. Alla vet att framställningar med
den motiveringen göres varje år, och
allmänheten, som skall betjänas av de
olika ämbetsverken, klagar ju över den
långa väntetid man ofta kan bli utsatt
för. Då tycker jag för min ringa del,
att man bör se denna sak precis som
den är: anhopningen av ärenden, alla
nytillkommande uppgifter o. s. v. måste
ju medföra, att det krävs ett större mått
av arbetskraft; så är det väl på livets
alla områden.

Jag vill också erinra om att riksdagen
helt nyligen beslöt ett principuttalande,
som jag för min del inte kan fatta på
annat sätt än att de flesta önskar, att
t. ex. polisväsendet skall förstatligas. Vi
är väl alldeles på det klara med att polisväsendet
måste ha en ledning — det
kommer vi inte ifrån — och fattar vi här
i huset beslut av den innebörden, då
får vi väl också finna oss i att det måste
bli en ny uppsättning av ämbets- och
tjänstemän. Sedan har vi naturligtvis alla
det önskemålet, att ökningen måtte
kunna hållas inom rimliga gränser.

Men det får inte bli så, att brist på
tjänstemän vållar allmänheten stora obe -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

hag. Vi har en del verk, som mer eller
mindre direkt står i kontakt med allmänheten,
och det sägs ofta att man
får vänta för länge på besluten från
dessa verk; detta är väl ingen nyhet
för oss här i huset. Jag tror att det är
ur den synpunkten vi måste se på dessa
problem.

Jag har kanske mindre anledning än
herrar Arrhén och Ohlon att vara någon
försvarsadvokat för dessa högre
tjänstemän, men jag måste ändå säga att
rättvisan kräver att man försöker se så
objektivt som möjligt på denna fråga
och inte förvandlar den till någon sorts
ständigt återkommande diskussionsfråga
i detta hus.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Med anledning av den
debatt, som här uppstått om möjligheten
att effektivisera och rationalisera
den statliga verksamheten och administrationen,
ber jag att få säga ett par
ord.

Jag diar nog i likhet med herr Näsström
den uppfattningen, att om man
verkligen skall komma någonstans på
detta område, då kan man inte som
herr Ohlon bara diskutera i allmänna
talesätt, utan då måste man väl angripa
några konkreta områden av den statliga
verksamheten och försöka peka på
förenklingar, som kan genomföras.

Jag skulle vilja peka på ett par områden,
som jag tycker att man bör mer
observera i diskussionen om möjligheterna
att förenkla den statliga verksamheten.

Jag vill först peka på hur samordningen
mellan sjukförsäkringen och
statstjänstemännens sjukförmåner ordnades.
Det skulle vara värdefullt att få
en statistisk utredning om hur många
arbetstimmar som går åt i förvaltningen
för att räkna ut vad dessa sjukförmåner
skall gå till. När riksdagen fattar
sådana beslut, är det klart att det drar
med sig anspråk på mer arbetskraft,
och det betyder att fler och fler människor
sysselsattes med vad jag kallar
rent improduktiva uppgifter. Här bor -

de man genom förhandlingar kunna
komma fram till en enklare ordning än
den vi nu har.

Det finns också ett annat område,
där jag tror att det ur både allmänna
och principiella synpunkter vore värdefullt
med en reform utan dröjsmål,
en reform som skulle kunna medföra
en väsentlig begränsning av den statliga
och kommunala verksamheten.

När man tänker på den statsbidragsdjungel,
som kommunalmännen har att
försöka tränga sig igenom, måste man
konstatera, att så här kan det inte fortsätta.
Jag tror att det är utomordentligt
angeläget för vår kommunala självstyrelse
att lekmännen och inte bara yrkespolitikerna
har möjlighet att följa
med utvecklingen på författningsområdet
och överblicka den kommunala
verksamheten på olika områden. Här
har vi alltså en mängd statsbidragsvillkor,
som är mycket varierande, och
dessa statsbidragsbestämmelser kräver
rent administrativt oerhört mycket arbete
och drar med sig stora kostnader.
Tiotusentals blanketter och ansökningshandlingar
skall varje år fyllas i för
att vederbörande skall få sina statsbidrag,
som i många fall är relativt obetydliga,
jämfört med kostnaderna för
att administrera verksamheten.

Nu har ju allmänna statsbidragsutredningen
lagt fram ett betänkande i
denna fråga. Denna utrednings första
förslag blev ju i viss mån underkänt på
vissa håll vid remissbehandlingen, och
Kungl. Maj:t gav utredningen direktiv
att överarbeta sitt förslag, och ett sådant
förslag liar nu framlagts.

Jag skulle, herr talman, vilja understryka
vikten av att Kungl. Maj:t lägger
fram förslag i ärendet till nästa års
riksdag, ty här går det verkligen att
skära ned administrationskostnaderna
utan några olägenheter. Ett sammanförande
av en mängd olika statsbidrag
till några få statsbidrag skulle innebära
en väsentlig lättnad. En sådan reform
får emellertid inte gå ut över den skatteutjämning,
som vi redan har; den är
sannerligen inte mycket att hurra för,
eftersom kommunerna på grund av in -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om effektivisering av de statliga rationaliseringsorganen m. m.

flationen fått ta på sig en större andel
av kostnaderna, jämfört med vad de tidigare
gjort. Kravet på en bättre kommunal
skatteutjämning får inte eftersättas.
En sådan här reform, bör förenas
med en radikal nedskärning av
den statliga tillsynen över kommunerna
och landstingen. Här finns det möjligheter
för dem som vill reformera.
Här är det ett område, där det verkligen
går att tjäna in stora pengar och
där det går att genomföra reformer,
som också betyder en förstärkning av
den folkliga självstyrelsen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vad herr Eliasson nu
närmast sade utgör en belysning av
problemets räckvidd, och hans yttrande
är ju också ett vittnesbörd om var
felet ligger. Var ligger felet? Jo, det
ligger hos de två första statsmakterna,
som krånglar till statsverksamheten på
vissa håll redan på det högsta planet
och som vidare ger bristfälliga direktiv
på andra håll, där byråkratien får
pröva sig fram under ovissa förhållanden.

Herr Näsström fortsätter att lamentera
och begär att vi skall komma med
exempel, som visar hur systemet verkar.
Jag kan ta ett exempel.

Jag känner till ett gammalt läroverk
mycket bra. Expeditionskostnaderna
vid detta läroverk är i dag mer än åtta
gånger så stora som de var för 20 år
sedan — kanske tio gånger så stora,
om man räknar med en del utgifter som
går på annat konto. Då svarar herr
Näsström, som han gjorde nyss: »Ja,
det beror på elevmaterialets ansvällning,
som naturligtvis ökar den byråkratiska
verksamheten.» Jag tar då hans
anmärkning ad notam och tar hänsyn
till ökningen av elevantalet, och jag tar
hänsyn till penningvärdets fall; ändå
visar det sig att expeditionskostnaderna
i dag, således vid i övrigt oförändrade
förhållanden, är tre å fyra gånger
så stora som de var på 30-talet. Är dessa
expeditionskostnader betingade av
pedagogiska önskemål och är de ämna -

de att effektivisera och befordra undervisningen?
Nej, ingalunda!

Dessa ökade expeditionskostnader är
en följd av den ökade byråkratiseringen
över huvud taget inom samhällslivet,
där de enskilda verken ute i landet
får stå till tjänst med att anskaffa
material. En del av vad som här sker
är naturligtvis nyttigt, men en del är
ganska överflödigt. Trots ökningen av
expeditionskostnaderna är rektorerna
vid våra statliga läroverk i dag mer
överbelastade med arbete än någonsin,
och överbelastade på sådant sätt, att
det är ett äventyr att få befattningarna
rekryterade med personer, som är framför
allt pedagogiskt intresserade.

Nog finns här mycket att göra. Darom
råder ingen tvekan.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det har i denna debatt
kommit fram vissa reflexioner om hur
en parlamentarisk församling skall arbeta.
I meningsutbytet har här bl. a.
rests generella krav på konkretisering.
Jag undrar, om det betraktelsesättet är
så riktigt. I en parlamentarisk församling,
vilken ju alltid är mer eller mindre
av ett folkmötes allmänna karaktär,
måste man, enligt min mening, inskränka
sig till diskussioner om principer
och generella linjer. Det ligger i sakens
natur. Vill man ha konkretiseringar,
måste man i de flesta fall gå fram enligt
andra modeller; då måste man tillsätta
utredningar, sakkunniga o. s. v.
Deras uppgift är att gå på sina rum och
ta de närbilder av problemen, som man
har behov av. Detta måste vara den
allmänna gången av arbetet i en parlamentarisk
församling, och det har väl
aldrig heller tidigare ifrågasatts.

Jag instämmer därför i den reflexion,
som herr Olilon gjorde i sitt svar på
herr Näsströms anförande här nyss,
nämligen att vad man skall diskutera
här i dag, är de allmänna principerna.

I övrigt tillåter jag mig, herr talman,
intaga den ståndpunkten, att planmässiga
åtgärder i detta fall bör vidtagas,
som kan medverka till att »den statli -

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

Om effektivisenng av de statliga rationalisenngsorganen m. m.

ga verksamheten utövas enklare, snabbare
och mera ekonomiskt än förut utan
att säkerheten åsidosattes». Jag finner
också rimligt, att riktlinjer för uppnåendet
av detta mål bör uppdragas.
Egendomligt nog är Kungl. Maj:t genom
sitt uttalande den 29 juni i år av
ordagrant överensstämmande mening.
Jag tillåter mig också anse, att man bör
understryka den »stora betydelsen av
att ifrågavarande problem erhåller en
tillfredsställande lösning så snart omständigheterna
det medger.» När jag säger
det, så finner jag, att statsutskottet
egendomligt nog är av ordagrant överensstämmande
mening. Jag tror, att när
man kan stödja sig på två sådana auktoriteter,
torde man kunna känna sig
ganska lugn.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talmän! Jag skall inte uppehålla
tiden länge. Vännen Olilon gav
exempel på att kostnaderna ökats åtta
gånger. Jag kan inte på något sätt bestrida
riktigheten av detta, men jag vill
erinra om ett par saker. Den kostnadsökning
herr Olilon angav hade ägt rum
under lång tid. Jag vill erinra om att
på många områden, inte minst på det
kommunala, hade vi för 20—30 år sedan
mycket ringa administrationskostnader
i den mån kommunalmän eller
andra ville utföra sitt arbete för ingenting.
De hade förtroendeuppdrag, och
de kunde arbeta under kvällar, nätter
och söndagar o. s. v. utan ersättning.
Men vi har nu kommit ifrån den tiden.
Nu vill människorna ha betalt för vad
de gör. Jag tror också att det är på
samma sätt i det fall som herr Olilon
här nämnde — det kanske då ännu
fanns rektorer, som arbetade på kvällar
och nätter utan ersättning. Nu vill
den gruppen lia skälig ersättning för
sitt arbete, och det är väl ändå riktigt
att så sker. På detta sätt kan man väl
annars bevisa nästan vad som helst.

Sedan säger herr Arrlién, att vi i detta
hus bör tala om generella linjer. Det
är just vad vi gör nu. Men jag vill frå -

ga: Hur utfaller då det hela? Jo, det utfaller
på det sättet, att även personer,
som utfört ett mycket gott arbete i våra
ämbetsverk, blir utpekade som byråkrater,
som inte ser till att byråkratien
hålles inom rimliga gränser. Det är sådant
jag opponerar mig emot.

Om man skall komma med några påpekanden,
bör man tala om var detta
sker. Herr Arrlién nämnde skolöverstyrelsen.
Jag måste bestämt hävda, att
inom skolöverstyrelsen förekommer
samarbete med andra ämbetsverk och
att där föreligger en mycket stor arbetsbörda
för varje tjänstinnehavare.
Detta torde inte kunna bestridas, och
det har praktiskt taget varje år väckts
motioner om utökning av antalet tjänstemän
just inom detta ämbetsverk.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det förefaller något
egendomligt med de invändningar, som
herr Näsström gör gång efter annan.
Vad finns det för anledning att på ett
så eftertryckligt sätt göra dessa invändningar
och därigenom ställa sig
själv i motsats till Kungl. Maj:t? Jag
skall be att få läsa upp de direktiv, som
är fastställda för den nu tillsatta utredningen,
och då kan ju de ärade ledamöterna
i kammaren själva bedöma, huruvida
det råder någon skillnad mellan
dessa direktiv och den framställning,
som är gjord i våra motioner. Enligt direktiven
skall utredningen se till att
planmässiga åtgärder vidtagas, som kan
medverka till att den statliga verksamheten
utövas enklare, snabbare och mera
ekonomiskt än förut utan att säkerheten
åsidosattes.

Jag tycker att detta är så klara linjer
och i så full överensstämmelse med det
yrkande, som vi från värt håll framställt,
att det knappast finns någon anledning
att i fortsättningen göra så
stort nummer av vårt förslag. I varje
fall bör man inte inta någon avvisande
ståndpunkt — utredningen kommer
ju så småningom att framlägga sitt förslag.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Lindblom torde
vara den ende i detta hus, som har
hört mig säga att jag vänt mig emot utskottet
och det förslag, som utskottet
framlagt. Jag har i själva verket vänt
mig emot de anföranden som har hållits
i denna debatt och som jag ansett
vara oriktiga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 8 till
överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 366, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i ulåtande nr 38 bifölles även av andra
kammaren.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av väckta
motioner angående vissa åtgärder till
stöd åt den svenska fruktodlingen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 289
av herrar Gustaf Elofsson och Sigfrid
Larsson samt II: 218 av herr Hansson i
Skegrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att tillverkning och
försäljning av ciderdrycker med en alkoholhalt
av högst 2,8 viktprocent skulle
få äga rum enligt de regler som gällde
för maltdrycker;

2) de likalydande motionerna I: 311
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 219
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med den alkoholhalt som funnes
föreskriven för maltdrycker skulle
få äga rum;

3) de likalydande motionerna I: 312
av herrar Fritiof Karlsson och Alvar
Andersson samt 11:227 av herr Svensson
i Vä m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag snarast möjligt angående
skattefrihet för läskedrycker, som innehölle
must, tillverkad av svenska äpplen,
eller, därest så befunnes lämpligt,
annat stöd åt framställningen av sådana
drycker; samt

4) motionen II: 578 av herrar Åhman
och Rimmerfors, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en utredning beträffande
avskaffande eller nedsättning av skatten
på läskedrycker, varvid särskild hänsyn
borde tagas till möjligheten att därigenom
gynna konsumtionen av söta läskedrycker
i syfte att dels påverka ungdomens
dryckesvanor, dels ge stöd åt den
inhemska fruktodlingen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

1) att de likalydande motionerna I:
289 av herrar Gustaf Elofsson och Sigfrid
Larsson samt II: 218 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 311 av herr Ebbe
Ohlsson m. fl. och II: 219 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
312 av herrar Fritiof Karlsson och Alvar
Andersson samt II: 227 av herr Svensson
i Yä m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen II: 578 av herrar
Åhman och Rimmerfors icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer och Nilsson i
S valöv, vilka ansett, att utskottet bort
under punkten 1 hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville —- i anslutning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: 289 av herrar Gustaf Elofsson
och Sigfrid Larsson samt II: 218 av herr
Hansson i Skegrie m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 311 av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 219 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl. — i proposition
till nästkommande års riksdag framlägga
förslag till ändrade bestämmelser
angående tillverkning, beskattning och
försäljning av ciderdrycker, framställda
av svensk frukt, samt läskedrycker, innehållande
must, tillverkad av svenska
äpplen;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Niklasson, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det ärende, som behandlas
i det föreliggande utskottsbetänkandet,
är ju inte nytt — det har diskuteras
i olika sammanhang — och jag kommer
därför att här bli mycket kortfattad.

Alla är vi på det klara med att ett målmedvetet
arbete sedan många år tillbaka
pågått ute i landet för att åstadkomma
en ökad fruktodling. Avsättningsproblem
av betydande räckvidd har emellertid

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
anmält sig. Svårigheterna att vinna avsättning
för de allt rikare fruktskördarna
har blivit synnerligen kännbara för
odlarna. Stora mängder frukt har inte
kunnat tillvaratas utan måst förstöras.

Med dessa förhållanden såsom bakgrund
har i olika sammanhang ifrågasatts,
om inte en del — kanske en icke
oväsentlig del — av den inhemska frukten
skulle kunna beredas avsättning genom
tillverkning av ciderdrycker och
även läskedrycker, innehållande must av
svenska äpplen. I de stora fruktodlande
länderna har man ju utnyttjat denna
möjlighet. Cidern har där betraktats som
en dryck av stort värde, även ur hälsosynpunkt.
Men riksdagen har städse intagit
en negativ ståndpunkt till frågan
om upptagande av sådan tillverkning i
vårt land. Nu faller man tillbaka på nykterhetspolitiska
synpunkter och menar
att det, med den allvarliga försämring av
nykterhetstillståndet, som ägt rum sedan
nykterhetsreformen trädde i kraft, måste
vara mer angeläget än tidigare, att
marknaden icke tillföres en dryck, som
man antar kan medföra en ökning av
alkoholkonsumtionen. Detta är ju ett i
och för sig tilltalande resonemang. Det
lider dock av den svagheten, att antagandet,
att ciderdryckerna skulle komma
att medföra en ökning av alkoholkonsumtionen,
knappast kan anses bärande.
För egen del har jag i varje fall
inte vågat lita till riktigheten därav. Jag
utgår sålunda alltjämt ifrån att en tillverkning
av ciderdrycker med en alkoholstyrka
icke överstigande den i motionerna
avsedda näppeligen skulle kunna
leda till någon ökad alkoholkonsumtion,
men däremot till en måhända icke
oväsentlig lättnad i fruktodlarnas bekymmer
och svårigheter.

Jag hemställer alltså, herr talman om
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen av herr Nilsson i
Svalöv och mig.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Den fråga som vi nu
diskuterar har varje år varit föremål
för behandling inom riksdagen. Det gäl -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
ler ju här inte att man skall tillverka
ciderdrycker med en viss alkoholprocent
därför att man anser att man behöver
en ny alkoholhaltig dryck, utan
här är det bara fråga om att man skall
på det sättet kunna tillvarata den svenska
frukt, som inte på annat sätt finner avsättning.
Vi vet alla bur svårt det är att
bereda avsättning för frukten, och det
gäller inte minst i år. Åtminstone för
sommarfrukten har det varit så gott som
omöjligt, då den utländska frukten översvämmar
marknaden på grund av gällande
GATT-avtal. Det hade kanske inte
skadat, om kammarens ledamöter tagit
en titt på de fruktodlande distrikten och
sett hur det ser ut där med frukt som
ligger och ruttnar under träden på
grund av att man inte kan uppnå ett pris
som ens täcker kostnaden för att skörda
den -—- för att inte tala om alla andra
kostnader som man har. Det är därför
som vi i motion har föreslagit, att en
ciderdryck med 2,8 viktprocent alkohol
skulle få tillverkas. Denna ciderdryck
skulle då vara hållbar, och jag tror inte
att nykterheten på något sätt skulle bli
lidande av denna tillverkning.

Man säger visserligen ibland, att man
kanske lär andra, som förut inte har
druckit pilsner, att övergå till denna
dryck, som skulle ha samma alkoholprocent
som pilsner. Jag tror inte att
den faran är så stor. Att ett bifall till
detta förslag skulle få någon farlig inverkan
på nykterheten är en ren gissning,
som jag inte tror har någon riktighet.

När jag tillsammans med herr Niklasson
vid detta betänkande fogat en blank
reservation, har jag gjort det med tanke
på att jag redan kämpat för denna
sak så länge i utskottet utan att vinna
gehör, att jag ansåg det vara lönlöst att
reservera mig till förmån för min motion,
som mött ett sådant kompakt motstånd.
Då emellertid nu herrar Velander
och Nilsson i Svalöv har avlämnat
en reservation med begäran om förslag
till nästa års riksdag, kommer jag, herr
talman, att ge min anslutning till denna
reservation vid den röstning, som kommer
om en liten stund.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få deklarera min ståndpunkt
till frågan. Jag anser, att de farhågor
man hyser inför en tillverkning av denna
dryck är helt ogrundade.

Herr HEtlMAN (s):

Herr talman! Det är bland annat till
en motion, väckt av herr Elofsson, om
rätt att tillverka och försälja ciderdrycker
med en viktprocent alkohol ej överstigande
2,8, som herr Velander har
anknutit sin reservation.

Herr Velander var ganska kortfattad i
sitt anförande, och jag skall försöka att
vara detsamma i mitt. Han nämnde något
om avsättningssvårigheterna för den
svenska frukten, och man kan konstatera
att sådana föreligger. Men under debatten
föregående år i denna fråga —•
den har ju debatterats nästan varje av
de senaste fyra fem åren i riksdagen —
framhöll herr Larsson i Luttra i andra
kammaren, att det avgörande inte var
svårigheterna att få avsättning för den
svenska musten. Det var ersättningsfrågan
för råvaran, som var det viktigaste i
sammanhanget. Då frågar jag mig: Är
det nödvändigt, om man skall lämna ett
stöd till den svenska fruktodlingen, att
gå den väg som motionärerna har föreslagit,
nämligen att riksdagen skulle fatta
omedelbart beslut, eller som man i
reservation har föreslagit, att riksdagen
skulle uttala en begäran om ett förslag i
proposition till nästa års riksdag i frågan? Jag

tror inte att detta är den rätta
vägen att gå. Den rätta vägen är nog att
söka stödja fruktodlarna på annat sätt,
vilket också har rekommenderats av bevillningsutskottet
vid flera föregående
tillfällen. Att skattevägen gynna en viss
näringsgren framför andra kan inte vara
lämpligt. Dessutom vill jag erinra om
att frågan om läskedrycksbeskattningen
biand andra frågor nu ligger hos 1952
års utredning angående den indirekta
beskattningen och att den således kommer
att behandlas inom en nära framtid.

När det gäller att stödja fruktodlingen

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

har det öppnats vissa vägar, som bland
annat berördes i ett utlåtande som riksdagen
hade att avgöra föregående vecka,
nämligen statsutskottets utlåtande nr
177. Där behandlas ett par motioner med
yrkande om ökat stöd åt forskningen i
fråga om framställningen av alkoholfria
safter, juicer och must av frukt och
bär. Motionärerna framhåller, hurusom
moderna metoder öppnat helt nya möjligheter
att tillvarata, förvara och till
en större allmänhet effektivt distribuera
de värdefulla närings- och aromämnena
i frukt och bär. De hänvisar bland annat
till utvecklingen i USA, som enligt motionärernas
uppfattning utgör ett talande
exempel på hur fruktodlingen kunnat
främjas genom dessa nya möjligheter
och hur befolkningens konsumtionsvanor
kunnat påverkas i gynnsam riktning
mot alkoholfria fruktdrycker. Utskottet
erinrar om ett tidigare yttrande
i samma sak, och efter att ha tagit del
av yttranden i frågan från statskontoret,
Svenska institutet för konserveringsforskning,
Sveriges yrkesfruktodlares
riksförbund och Kristianstads läns hushållningssällskap
säger utskottet, att det
ställer sig positivt till huvudtanken i de
behandlade motionerna och att det »torde
kunna förväntas att Kungl. Maj :t följer
utvecklingen på detta område och
även utan en särskild begäran från riksdagen
vidtar de åtgärder som kan anses
påkallade». Utskottet föreslog med anledning
härav riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj: t ge till känna vad utskottet
i frågan anfört, och utskottets förslag
godtogs.

Jag tror, herr talman, att man bör
söka sig fram på den vägen när det gäller
att lösa den svenska fruktodlingens
problem i fråga om avsättningen av
frukterna, i stället för att välja de vägar
som här har föreslagits motionsvis och
som reservanter i utskottet i viss mån
har anslutit sig till. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ilerr EI.OWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är ganska anmärkningsvärt,
att så snart man börjar en

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
ny odling inriktar man sig alltid, eller
i varje fall mycket ofta, på att utnyttja
den också till att tillgodose svenska
folkets lust att dricka spritdrycker. Kan
man inte sätta i gång med en odling
utan att ovillkorligen förknippa denna
ovana med finansieringen av densamma?
Det tycker jag att man borde kunna
göra. Men det är precis likadant här
som vid rågodlingen. Man brände
brännvin av rågen. Man framställer Öl
av korn och bränner brännvin av potatis.
Nu skall vi producera spritdrycker
också av frukt.

Jag menar, att detta är en felaktig inriktning.
Därför står vi egentligen inför
ett principiellt avgörande, när vi
skall ta ståndpunkt i denna sak. Det
gäller huruvida den svenska fruktodlingen
skall dimensioneras så, att den
inte bara skall tillgodose det svenska
folkets behov av frukt, av fruktmust
och juicer och allt sådant, som herr
Heiiman nyss talade om -— här bör man
också tänka på den export som vi eventuellt
kan åstadkomma — utan dimensioneras
så, att den också kan tillgodose
en del av det svenska folkets ■— låt
mig inte säga behov, men önskan att
få spritdrycker. Jag menar att vi skall
hejda oss och inte låta fruktodlingen
växa ut så att den tillgodoser också det
»behovet».

Jag har stöd för denna min mening
hos en sådan auktoritet som professor
Borgström, vilken nyligen har slutat vid
Konserveringsinstitutet. Denne höll en
gång ett föredrag, som jag hade tillfälle
att höra, om dessa ting. Han sade att
den svenska frukten inte lämpar sig för
framställning av en konkurrensduglig
cider. Den vi kan producera kan varken
beträffande smak eller pris mäta
sig med den importerade, ty fruktsorterna
är inte sådana och inte heller
möjligheterna att skörda frukten. Den
cider som man tillverkar utomlands
framställs av helt andra äpplen än de
sorter som vi har här i landet. Denna
frukt kan skördas betydligt billigare
därför att den inte skadas när den faller
— det är en hård frukt ■— vilket
däremot den svenska frukten gör. Det -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
ta medför billigare framställningskostnader
för den utländska cidern. Härtill
kommer också det mycket riskfyllda
i att över huvud taget starta cidertillverkning,
eftersom man inte vet om
den är bärande eller inte. När vi sist
diskuterade denna sak varnade jag
fruktodlarna för att låta narra sig till
att gå med på en sådan sak som denna,
ty man skulle kunna råka göra en
felspekulation, som kunde bli dyr för
dem, och de har sannerligen redan tillräckligt
med kostnader att dras med
vid avsättningen av frukten för att de
skulle ge sig in också på det här.

I stället för att inrikta sig efter de
linjer, som dessa motioner följer, menar
jag att fruktodlarna borde inrikta
sig på nykterhetssträvandena i landet.
De borde inrikta sig på att framställa
drycker som kan gå åt utan att människor
behöver bli berusade av dem. De
borde knyta an till nykterhetsrörelsen
och söka samarbete med folkrörelserna
över huvud taget och alla som anordnar
fester av olika slag. De borde söka
kontakt med alla de områden där
det finns möjlighet att vinna avsättning
för fruktdrycker som icke är alkoholhaltiga.
Går man ut från detta är det
ett betydligt säkrare och mycket mindre
riskfyllt område att arbeta på än
om man ger sig in på cidertillverkning.
Om man gör så tror jag att fruktodlarna
i vårt land med förtröstan kan se
mot framtiden, men det tror jag icke
ett ögonblick att de kan göra om de inriktar
sig på cidertillverkning.

Jag kan hålla med om att cidern inte
behöver spela så stor roll när det gäller
berusning. Jag tror nämligen att den
blir så sur, att folk inte kan dricka så
mycket av den. Men jag skulle kunna
tro, att den kan få samma verkningar
som ölet har, om det drickes tillsammans
med annan sprit. Det kan också
bli så som herr Gustaf Elofsson var inne
på men försökte bagatellisera, nämligen
att ungdomen genom cidern vänjer
sig vid alkoholhaltiga drycker och
sedan övergår till ett supande som inte
är önskvärt.

Detta är en del av de synpunkter,

som jag velat framföra i detta sammanhang
och som gör att jag inte kan tillstyrka
de föreliggande motionerna. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr Nils Elowsson sade,
att fruktodlingen skulle kunna dimensioneras
så, att den överensstämmer
med förbrukningen inom landet.
Jag vill då nämna, att vi årligen importerar
utländsk frukt för över 200
miljoner kronor. Om vi läte den svenska
fruktodlingen täcka åtminstone en
del av det behovet, skulle vi kunna använda
dessa pengar för andra och nyttigare
ändamål.

Herr Nils Elowsson befarade, att folk
skulle kunna berusa sig på cider. Jag
vill då säga, att med den fruktsyrehalt
som finns i cidern är det otänkbart att
den skulle kunna drickas på samma
sätt som pilsner. Det går på grund av
fruktsyran inte att konsumera så mycket
cider, att man kan berusa sig på
den.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Är cidern så ofarlig
som herr Gustaf Elofsson säger, skulle
det väl inte bli så stor avsättning för
den och då skulle en cidertillverkning
knappast bli till mycken hjälp för
fruktodlingen, antar jag. Ni får inte bagatellisera
den sidan av saken hur mycket
som helst, ty då ramlar ni i er egen
grop!

Frågan om importen av den utländska
frukten är en sak som inte hör hemma
i detta sammanhang. Det problemet
klarar man inte genom cidertillverkning,
utan här blir det fråga om handelsavtal
och om den fria handeln över
huvud taget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkten 1 samt särskilt
rörande punkterna 2 och 3 av ut -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

skottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin för vissa
motordrivna fordon inom jordbruksnäringen
och industrien, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Förslag till taxeringsförordning m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 150, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);

Förslag till taxeringsförordning m. m.

dels ock godkänna av föredragande
departementschefen enligt samma protokoll
förordade riktlinjer för en ändrad
taxeringsorganisation.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till taxeringsförordning var i nedan
angivna delar så lydande:

1 §

Taxering enligt kommunalskattelagen
samt enligt förordningarna om statlig inkomstskatt
och om statlig förmögenhetsskatt
sker i den ordning nedan stadgas.
Därvid skall iakttagas att, taxeringarna
bliva överensstämmande med skatteförfattningarna
samt i möjligaste måtto likformiga
och rättvisa.

37 §

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering
skola varje år utan anmaning uppgifter
(kontrolluppgifter) för nästföregående
kalenderår avlämnas på sätt
framgår av följande uppställning:

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter,
varom stadgas i 1 mom., skall iakttagas
följande.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag
skett för löntagares eller hans efterlevandes
pensionering, skall i kontrolluppgiften
upptagas bruttolön och vad
som avdragits.

79 §

Sammanträde med prövningsnämnd
må ej övervaras av annan än tjänsteman,
som biträder nämnden, där ej
muntlig förhandling äger rum enligt vad
nedan i 80—84 §§ stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må taxeringsintendent vara närvarande
vid handläggning av ärende, i vilket
han icke är part. Taxeringsintendent
må ock komma tillstädes för lämnande
av muntlig upplysning i mål eller ärende,
när prövningsnämnden för visst fall
så finner av särskilda skäl påkallat. Likaledes
må, där så anses erforderligt,
ordförande eller annan ledamot i taxeringsnämnd
inom prövningsdistriktet
kallas att infinna sig vid sammanträde

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
med prövningsnämnden för att meddela
upplysningar.

120 § första stycket
Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning
avgiva självdeklaration, icke behörigen
avlämnat sådan deklaration inom
föreskriven tid eller avlämnar han
självdeklaration med så bristfälligt innehåll
att den uppenbarligen icke är ägnad
att ligga till grund för taxering, straffes
med böter, högst trehundra kronor.

Till utskottets behandling hade hänvisats
åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet, som i betänkande nr 52 behandlat
de under 2 och 3 här ovan angivna
författningsförslagen, hade i det
nu ifrågavarande betänkandet på åberopade
grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 150, i vad densamma behandlades
i detta betänkande, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:575 av herrar Spetz och Söderquist
samt II: 761 av herr Strandh m. fl., de likalydande
motionerna I: 606 av fru Gärde
Widemar m. fl. och 11:801 av herr
Kollberg m. fl. ävensom motionen II: 800
av herr Christenson i Malmö, för sin del
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till taxeringsförordning med de
ändringar av 7 §, 9 §, 12 § 1 mom., 14 §

1 inom., 17 §, 50 § 1 och 2 mom., 67 §,
78 §, 92 §, 116 §, 117 §, 119 §, 123 §,
129 § 5 och 8 inom., 144 § 3 mom., 155 §

3 mom., 157 § 2 mom., 163 § 1 mom. och
174 §, som under punkten angivits;

B) att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation
som förordats i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 150; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:556
av herrar Erik Olsson och Per Olofsson
samt II: 737 av herr Nilsson i Östersund
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:570
av herr Anderberg samt II: 752 av her -

rar Jönsson i Gärds Köpinge och Persson
i Appuna,

3) de likalydande motionerna 1:574
av herr Niklasson och II: 762 av herr
Vigelsbo,

4) de likalydande motionerna 1:575
av herrar Spetz och Söderquist samt II:
761 av herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 606
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 801
av herr Kollberg m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 608
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 798 av herrar Edström och
Strandh,

7) de likalydande motionerna 1:609
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 799 av herrar Edström och
Strandh,

8) motionen I: 607 av herr Nils Tlieodor
Larsson,

9) motionen 11:800 av herr Christenson
i Malmö ävensom

10) motionen 11:802 av fru Torbrink
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Kristensson i Osby, Vetander,
Anders Johansson, Werner, Nilsson
i Svalöv, Sjölin och Kollberg, vilka
på anförda skäl under punkten A hemställt,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 606 av fru Gärde
Widemar m. fl. och II: 801 av herr
Kollbcrg m. fl. måtte för sin del antaga
följande lydelse av 79 § i det vid Kungl.
Maj:ts proposition nr 150 fogade förslaget
till taxeringsförordning:

Sammanträde med--■ — 80—84 §§

stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må taxeringsintendent vara närvarande
vid handläggning av ärende, i vilket
partsförhållande icke föreligger.

II) av herrar Söderquist, Sjölin och
Kollberg, som av angivna orsaker under

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

punkten A hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga den lydelse av 120 § i
det vid Kungl. Maj :ts proposition nr 150
fogade förslaget till taxeringsförordning,
som i reservationen angivits;

III) av herrar Velander, Nilsson i Svalöv
och Sjölin, vilka på åberopade grunder
under punkten A hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga den lydelse
av 37 § 2 mom. i det vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 fogade förslaget till
taxeringsförordning, reservationen visade; IV)

av herr Werner, såvitt angick bestämmelserna
om straff och vite.

I den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen hade för 120 § första stycket
föreslagits följande lydelse:

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning
avgiva självdeklaration, icke behörigen
avlämnat sådan deklaration inom
föreskriven tid eller avlämnar han
självdeklaration med så bristfälligt innehåll
att den uppenbarligen icke är ägnad
att ligga till grund för taxering, straffes
med böter, högst trehundra kronor, såvida
icke bärande skäl kan anföras för
uraktlåtenheten att utan anmaning inkomma
med deklaration eller för att ha
lämnat bristfällig deklaration.

I herr Velanders m. fl. reservation hade
37 § 2 mom. i nedan angivna delar avfattats
sålunda:

Vid avlämnande av uppgifter, varom
stadgas i 1 mom., skall iakttagas följande.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag
skett för löntagarens eller hans efterlevandes
pensionering, må i uppgiften
upptagas endast den återstående avlöningen
och upplysning lämnas om att sådant
avdrag skett.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 56 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på det

Förslag till taxeringsförordning m. m.
sätt, att till en början föredrages det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
taxeringsförordning med av utskottet
förordade ändringar, varvid föredragningen,
där så erfordras, sker paragrafvis
samt övergångsbestämmelser, ingress
och rubrik förekommer sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Sjödahl sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A

Kungl. Maj:ts förslag till taxeringsförordning
med av utskottet förordade ändringar i

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Tillsammans med vissa
kamrater inom bevillningsutskottet
har jag till utskottets betänkande fogat
de med I) och III) betecknade reservationerna,
och skall jag tillåta mig att
framföra några reflexioner i anslutning
därtill.

Enligt den föreliggande propositionen
och självfallet jämväl utskottsbetänkande!
kommer prövningsnämnderna
att bli rena besvärsinstanser, alltså
domstolar för handläggning och avdömande
av skattemål, som genom besvär
fullföljes till dem. Från den utgångspunkten
måste såsom ett väsentligt
krav uppställas, att parterna i taxeringsprocessen,
taxeringsintendenten
och den skattskyldige, ges samma ställning
i förfarandet. Ett företräde i vissa
hänseenden för exempelvis taxeringsintendenten
skulle icke bidraga till att
stärka allmänhetens förtroende och tilllit
till prövningsnämndernas objektivitet,
och det är därför av utomordentlig
vikt alt ingenting får förekomma, som
kan vara ägnat att rubba detta förtroen -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
de och denna tillit, helst som det är
fråga om en ny ordning, som skall omsättas
i det levande livet.

Den 79 :e paragrafen i propositionsförslaget
inrymmer nu vissa möjligheter
till att taxeringsintendenten skulle
kunna komma tillstädes inför prövningsnämnden
utan att den skattskyldige
beredes tillfälle att samtidigt närvara.
Det förhåller sig också så, att enligt
propositionen prövningsnämnden
skall kunna inkalla för upplysnings vinnande
ordförande i taxeringsnämnd och
även annan ledamot i sådan nämnd.

I båda dessa hänseenden finner reservanterna,
att propositionen icke kan
godtagas. De taxeringssakkunniga har
icke heller velat lämna något stöd åt en
sådan ordning. De har funnit det angeläget
att partsförhållandet erkännes och
får sitt tydliga uttryck i processen.
Taxeringsintendenten bör därför, säger
de sakkunniga, inte vara närvarande
vid prövningsnämnds sammanträde
annat än i sådana fall, då jämväl den
andra parten kallats att närvara. I övrigt
föreslår de sakkunniga intet annat
undantag från detta förbud än beträffande
handläggning av sådant ärende,
»där något utbildat partsförhållande inte
föreligger, exempelvis vid fastställande
av länsanvisningarna för taxeringen».

Det är denna tankegång, reservanterna
fullföljer. Den är inte heller främmande
för departementschefen. Han
menar, att de sakkunniga förebragt »goda
skäl för sin ståndpunkt» att prövningsnämnden
bör bli en renodlad besvärsinstans.
Han understryker, att frågan
om taxeringsintendentens närvaro
vid prövningsnämndens överläggningar
i besvärsmål är av »särskild betydelse
för allmänhetens uppfattning om prövningsnämndernas
ställning som opartiskt
dömande organ». Departementschefen
finner dock — nästan överraskande
— att han kan vara med om att
förorda den möjlighet för taxeringsintendenten
att i visst sammanhang komma
tillstädes inför prövningsnämnden,
som jag nyss varit inne på. Departementschefen
understryker emellertid,

att möjligheten i det hänseendet bör
komma till en mycket restriktiv tilllämpning.
Man kan alltså säga, att departementschefen
i huvudsak delar den
inställning, som taxeringssakkunniga
givit uttryck åt, fastän han av något
icke närmare angivet skäl har ansett
sig kunna vara med om den avvikelse
från principen, som jag här berört.

Med den utgångspunkten, herr talman,
kommer jag att i vederbörligt
sammanhang, ställa yrkande om bifall
till förevarande reservation.

Beträffande den med III) betecknade
reservationen kan jag hänvisa till reservationens
innehåll. Den talar för sig
själv. Därtill skulle jag möjligen kunna
foga, att med den enligt propositionen
föreslagna formuleringen har visserligen
uppgiftslämnandet förenklats, men
alltjämt erfordras uppgift om beloppet
av de pensionsavgifter, arbetsgivaren
avdragit, ehuru dessa uppgifter praktiskt
taget aldrig torde vara av intresse
för taxeringsmyndigheterna. Vad dessa
däremot behöver veta är, huruvida den
å löneuppgiften upptagna avlöningen
avser brutto- eller nettolön.

Författningen har synts böra omarbetas
så, att man enligt formuläret för
kontrolluppgift avkräver uppgiftslämnaren
svar på denna fråga men befriar
honom från skyldighet att uppgiva beloppet
av eventuellt avdragen pensionsavgift.
En dylik ändring synes ock förenkla
arbetet för taxeringsnämnderna
utan att kontrollen i någon mån eftersattes.
Även på denna punkt kommer
jag att ställa det yrkande, som av reservationen
betingas.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Ehuru motionen nr 575
i denna kammare, vilken jag har undertecknat,
endast i ganska ringa omfattning
har tillstyrkts av utskottet, har
jag dock, utom beträffande en enda paragraf,
ansett mig kunna avstå från att
foga reservationer till betänkandet.

Det är här fråga om praktiska ting.
administration och sådant. Och sedan
man inom utskottet synnerligen grund -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

ligt har diskuterat propositionen och
de många motionerna och på ett enligt
min mening föredömligt sätt eftersträvat
enighet, har det lyckats utskottet att
nå ganska stor sådan. Naturligtvis hetyder
detta, att det här och där har
kompromissats och att allmän och full
tillfredsställelse icke har rått ens under
utskottsarbetet med det resultat man
kommit fram till. Men tar man hänsyn
till den relativa brådska, under vilken,
såvitt man kan se, författningsförslaget
tillkommit och utskottsarbetet bedrivits,
kan man kanske ändå anse att resultatet
är förhållandevis gott.

Herrar Sjölin och Kollberg i andra
kammaren har emellertid tillsammans
med mig avlämnat en reservation, som
är betecknad II), vari framföres ett förslag
om ändring av 120 § i den föreslagna
förordningen. Den paragrafen handlar
om straff för den, som underlåter
att lämna deklaration i rätt tid eller
lämnar så bristfällig deklaration, att den
inte anses kunna läggas till grund för
en riktig eller rimlig taxering. Vi önskar
att paragrafen skall få en sådan
formulering, att straff inte skall kunna
utdömas och följaktligen åtalsanmälan
ej heller kunna ske, om den skattskyldige
kan anföra bärande skäl för sin
uraktlåtenhet att inkomma med deklaration
i rätt tid eller för att han lämnat
deklarationen med bristfälligt innehåll.
Vi föreslår alltså, att riksdagen
måtte antaga följande lydelse av 120 § i
propositionen: »Har någon, ehuru skyldig
att utan anmaning avgiva självdeklaration,
icke behörigen avlämnat sådan
deklaration inom föreskriven tid
eller avlämnar han självdeklaration med
så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund
för taxering, straffes med böter, högst
trehundra kronor, såvida icke bärande
skäl kan anföras för uraktlåtenheten att
utan anmaning inkomma med deklaration
eller för att ha lämnat bristfällig deklaration.
» Den del av paragrafen, som
börjar med »såvida icke», har vi alltså
velat ha tillagd till regeringsförslaget.

Det behövs väl knappast, skulle jag
tro, någon utförlig motivering för ett så -

Förslag till taxeringsförordning m. m.
dant förslag. Säkerligen är det uppenbart
för envar att det kan förekomma
och ofta förekommer fullt försvarliga
skäl för en sådan försummelse, varom
här är fråga. Man bör inte straffas, menar
vi, eller ens kunna anmälas till åtal
under sådana förhållanden. En uppmjukning
av 120 § såsom föreslås i vår
reservation synes oss -— och jag hoppas
också kammarens ledamöter i allmänhet
— synnerligen välbefogad.

Jag kommer, herr talman, i vederbörlig
ordning att yrka bifall till den
reservation, som är betecknad II).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna betydande reform
rörande taxeringsorganisationen
har ju i allt väsentligt biträtts av utskottet.
Vi förväntar att den skall få de verkningar,
som man har avsett med den.

Som de två föregående talarna angivit
finns det dock ett par punkter, om
vilka meningarna har varit delade. Den
första punkten gäller taxeringsintendentens
närvaro i prövningsnämnden. En
talare menade att prövningsnämnden numera
skulle vara en ren skattedomstol.
Men den kommer ju att ha en hel rad
förvaltande uppgifter också. Den skall
besluta om länsanvisningar och sådant,
och den har dessa förvaltningsuppgifter
vid sidan om sin övervägande uppgift
som domstol.

Nu vill reservanterna ha strängare
regler beträffande taxeringsintendentens
närvaro i prövningsnämnden. Jag vill då
erinra om vad som säges i 79 § i propositionen,
vilken blivit godkänd av utskottet.
Man liar avvisat ett totalförbud
därför alt det enligt utskottets mening

— vilken biträtts även av personer, som
har en mycket ingående kännedom om
prövningsnämndernas arbete — i hög
grad skulle försvåra nämndens arbete.
Jag vill desslikes erinra om att prövningsnämnden
icke är bara en domstol,
som skall upptaga besvär från taxeringsintendentens
eller den skattskyldiges sida,
utan prövningsnämnden må tillika

— vilket uttryckligen sagts i en para -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
graf — vid prövningen av besvär bestämma
taxeringen till lägre belopp än vad
den skattskyldige yrkat. Där ligger alltså
en mera allmän prövning av förhållandena,
därvid nämnden kan gå under
de krav som den skattskyldige har kommit
med. Taxeringsintendentens allmänna
ställning är den att han skall se till
att nämnden kommer fram till en rättvis
och likartad beskattning för kommunens
invånare. Han kan framlägga
förslag icke bara om höjning, utan även
om sänkning, för att få en likartad beskattning
av kommunens invånare. Utskottet
har därför inte velat vara med
om att förorda ett totalförbud mot taxeringsintendentens
närvaro i prövningsnämnden.

Utskottet har i stället biträtt propositionens
förslag. I den av Ivungl. Maj:t
föreslagna paragrafen står, att taxeringsintendent
må »vara närvarande vid
handläggning av ärendet, i vilket han
icke är part». Härom torde väl inte råda
någon större meningsskiljaktighet.
»Taxeringsintendent må ock», heter det
vidare i paragrafen, »komma tillstädes
för lämnande av muntlig upplysning i
mål eller ärende, när prövningsnämnden
för visst fall så finner av särskilda
skäl påkallat». Jag fäster uppmärksamheten
på dessa inskränkningar: det skall
alltså vara för lämnande av muntlig upplysning,
det kan blott vara fråga om
visst fall och prövningsnämnden skall
ha ansett detta vara av särskilda skäl
påkallat. Denna möjlighet för taxeringsintendent
att närvara i prövningsnämnd
är således försedd med många hakar.
Flera erfarna ledamöter av prövningsnämnder
har till och med befarat, att
dessa hakar är alltför starka.

Inom utskottsmajoriteten har vi ansett
oss på goda skäl i denna del kunna
följa propositionens förslag. Avsikten är
ju att prövningsnämnden inte bara skall
fungera som domstol och yttra sig om
partsframställningar, utan nämnden
skall också på det sätt, som avses med
hela denna reform, kunna verka för en
rättvis och likartad beskattning. Den
skall t. ex. kunna infordra upplysningar
även i sådana fall som kan leda till

en mildare behandling av en skattskyldig
än vad vederbörande kanske själv
yrkar på.

Utskottet understryker i sin skrivning,
att om en taxeringsintendent vid ett sådant
sammanträde inför prövningsnämnden
skulle lämna en uppgift, som skulle
verka till den skattskyldiges nackdel,
så bör den skattskyldige antingen genom
skriftväxling eller också genom att
han inkallas till muntlig förhandling få
tillfälle att framföra sina synpunkter.
Därmed är faktiskt den skattskyldiges
intressen utomordentligt väl tillvaratagna.
Prövningsnämnden kommer med den
av utskottet tillstyrkta ordalydelsen av
denna paragraf utan tvekan att kunna
verka bättre för en rättvis och likartad
beskattning, och dessutom kan man,
som sagt, i större utsträckning än eljest
tillvarata den skattskyldiges intressen.

Jag yrkar därför, herr talman, på denna
punkt bifall till utskottets förslag.

Herr Söderquist uppehöll sig vid stadgandet
om böter för den som försummar
att deklarera eller avlämnar en mycket
bristfällig självdeklaration. Alla ledamöter
av taxeringsnämnder känner till
att det med de gamla bestämmelserna
varit mycket svårt att komma till rätta
med sådana fall. Vederbörande har oftast
inte brytt sig om en anmaning att
avge deklaration. Man har emellertid
ansett att det straff, skönstaxering utan
rätt till överklagande, som hittills tilllämpats,
varit alltför hårt. En försumlig
deklarant har i sådana fall förlorat
varje möjlighet att få skönstaxeringen
hävd och ändrad i högre instans. Nu har
man låtit vederbörande behålla rättigheten
att överklaga hos högre myndighet,
men i stället har man infört bötesstraff.
Dylikt straff skall emellertid inte
tillgripas för obetydliga försummelser.
Därför har propositionen följande bestämmelse:
»Finnes försummelse, som
avses i denna paragraf, ursäktlig eller
eljest ringa, må från straff frias.» Domstolen
har alltså att bedöma, huruvida
försummelsen är ursäktlig eller ringa,
och i så fall blir det inget straff.

Reservanterna liar ansett denna begränsning
otillräcklig. De vill därför i

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

120 § i samband med stadgandet om
böter, som de således i princip accepterar,
införa en begränsning genom följande
tillägg: »såvida icke bärande skäl
kan anföras för uraktlåtenheten.»

Detta betyder emellertid enligt mitt
begrepp en skärpning av lagstiftningen.
Den skattskyldige åläggs enligt reservanternas
förslag att frambringa bärande
skäl varför han inte avlämnat deklaration
eller kanske en bristfällig sådan.
Vad är då att anse såsom »bärande
skäl»? Jo, han måste bevisa att han
haft absoluta skäl för sin uraktlåtenhet
att inkomma med deklaration. Enligt
sedvanlig tolkning måste det vara sjukdom,
fängelse eller andra svåra hinder,
som omöjliggjort för vederbörande att
deklarera. Det måste vara vad man förr
i världen kallade för »laga förfall».

I den av utskottet tillstyrkta formuleringen
av paragrafen stadgas det blott,
att försummelsen skall vara ursäktlig eller
eljest ringa för att vederbörande
skall frias från straff. I propositionen
betonas, att om det är fråga om en ringa
försummelse, till exempel om någon dags
försening med avlämnande av självdeklaration,
så bör man låta det bero, liksom
också om försummelsen vållats av
okunnighet, oförmåga eller särskilda
svårigheter. Men lägg märke till att det
är litet svårt att framlägga det som ett
bärande skäl, att man t. ex. är okunnig.
Man kan möjligen anföra att man
är oförmögen på grund av sjukdom eller
fängelse, men okunnighet är enligt
svensk lagstiftning sannerligen inte något
bärande skäl, som gör att man blir
friad. Propositionen är alltså mycket resonabel
i sina bestämmelser om när
man skall betrakta en sådan förseelse
som ursäktlig eller ringa, och utskottet
understryker detta ocli tillägger dessutom,
att en bagatellartad eller ursäktlig
förseelse skall man inte bry sig om,
även om vederbörande inte kan framföra
några bärande skäl. Jag får säga
att jag tycker, att reservanternas förslag
i denna punkt hör till det minst genomtänkta
av alla dåligt genomtänkta förslag
som man kan komma med i Sveriges
riksdag.

3 Första kammarens protokoll 1956. Nr 30

Förslag till taxeringsförordning m. m.

Desslikes skulle jag vilja tillägga, att
den här frågan, huruvida en förseelse
är ursäktlig eller ringa, skall för det första
prövas av taxeringsnämnden, och
taxeringsnämndsordföranden vill i allmänhet
inte ställa sig i harnesk mot ortens
befolkning, så att han kommer nog
att tolka bestämmelserna välvilligt. Sedan
skall det prövas av taxeringsintendenten,
som får överväga om det bör
vidtagas någon åtgärd eller inte, och sedan
kommer det till åklagaren, och åklagaren
vill inte framföra en sak, som han
inte räknar med att domstolen skall kunna
bifalla. Det är bara i tveksamma fall,
som han möjligtvis drar saken till domstol,
men han kommer också att sortera
undan. Så kommer till slut domstolen
— en svensk domstol med all den
välvilja som de svenska domstolarna
brukar ålägga sig i sådana här frågor.
De kommer att betrakta det som ursäktligt
och ringa, om det finns någon möjlighet.
Jag tror att reservanterna, om
de hade givit sig tid att sova på saken,
inte hade kommit med denna reservation.

Sedan finns här en tredje reservation,
och det är den som rör, att man i de
uppgifter som skall lämnas från vederbörande
arbetsgivare skall upptaga endast
nettolönen. Enligt propositionen
skall man uppgiva bruttolönen och de
avdrag som gjorts för vederbörandes
pensionering. Då kommer ju nettolönen
fram som ett resultat. Man vill alltså
ha reda på både bruttolönen och avdraget.
Den åtgärden beslöt vi ju redan vid
1955 års riksdag. Då fanns det ingen
motion, och saken vållade ingen debatt,
vare sig i utskottet eller annorstädes.
Den godtogs, och nu vill jag minnas att
den är i tillämpning. Anledningen till
att bestämmelsen tillkom var förmodligen,
alt det hade gjorts vissa dubbelavdrag.
När man fick uppgift på nettolönen,
gjorde man ytterligare avdrag från
den för pensioneringen. Eftersom detta
förekom i viss utsträckning, ansåg man
att det var rikligare att gå över till meddelande
om bruttolönen och avdragen
för att undvika sådant. Det är alltså
fråga om en administrativ åtgärd för att

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
man skall komma fram till en riktig taxering.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag i alla avseenden.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Det tycks mig, att herr Sjödahl har
gjort ett ofantligt stort nummer av en
sak, som han själv anser vara en obetydlighet.
Herr Sjödahl har här gjort
gällande, att vad vi framfört om det,
som skulle kunna tänkas i vissa sammanhang,
inte finns i praktiken. Alla
dessa skäl för att godkänna en deklarants
förfarande, som han har åberopat,
har vi också tänkt på, och vi har sovit
på saken och tänkt på den ganska grundligt,
men vi har inte känt oss lika övertygade
som herr Sjödahl om att taxeringsintendenten
eller taxeringsnämnden
kommer att tolka denna paragraf
så som herr Sjödahl nu gör. Vi har känt
oss en aning oroliga för att motsatsen
skulle kunna bli fallet.

Och även om det nu skulle vara så,
herr Sjödahl, att en taxeringsnämnd, en
taxeringsintendent, en åklagare och en
domstol skulle handla som herr Sjödahl
tror, är det något större fel, att det finns
sådana bestämmelser i paragrafen, att
man kan undvika åtal? Det händer lätt,
att tjänstemän och nämndledamöter
blir irriterade av att det finns människor,
som har slarvat med deklarationen.
Men det »slarvet» har många gånger
fullt legitima skäl.

Jag tycker att inte heller herr Sjödahl,
om han tänker efter, borde ha något
emot, att paragrafen är något tydligare
avfattad än som föreslås i propositionen.

Det är alldeles riktigt som herr Sjödahl
säger, att längst ned i 120 § står
det, att om underlåtenhet att avlämna
deklaration i rätt tid eller avlämnande
av bristfällig deklaration är försvarlig,
så skall man inte straffas. Men man skall
väl åtalas, om intendenten eller nämnden
önskar eller yrkar det, och det var
denna åtalsmöjlighet, som vi ville undvika
i sådana här ursäktliga fall.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Sjödahl yttrade i fråga om 79 § taxeringsförordningen
vill jag blott erinra
om att mitt resonemang så gott som uteslutande
byggde på den mening, som
framförts av taxeringssakkunniga, en mening
för vilken departementschefen funnit
mycket vägande skäl föreligga. Följaktligen
utgör herr Sjödahls anförande ett
försök till underkännande av taxeringssakkunnigas
mening. Jag är dock glad
över att jag befinner mig i dessa sakkunnigas
sällskap och icke i herr Sjödahls.

Herr Sjödahl talade något om att taxeringsintendenten
inte finge komma inför
prövningsnämnden, därest så inte av alldeles
särskilda skäl funnes påkallat. Ja,
det betyder ju, att det är viktiga, och
mycket relevanta saker som han skall
lämna upplysning om, och då måste jag
verkligen ifrågasätta, om det kan vara
lämpligt, att åklagaren-taxeringintendenten
kommer inför prövningsnämnden-domstolen,
då motparten, alltså
den skattskyldige, inte beredes tillfälle
att närvara. Detsamma gäller i lika hög
grad, om prövningsnämnden inkallar en
taxeringsnämndsordförande, respektive
annan ledamot av taxeringsnämnd för
att yttra sig i frågor, som rör den skattskyldige.
För mig är det alldeles uppenbart,
att jämväl den skattskyldige då bör
beredas tillfälle att närvara.

Herr Sjödahl säger, att det inte är meningen
att prövningsnämnden blott skall
vara domstol. Men det motiverar väl inte
något undantag från den princip, jag här
förfäktar, om taxeringsintendenten får
närvara vid sammanträde med prövningsnämnden,
då det är fråga om sådana
ärenden, som icke är skattemål och
där alltså något partsförhållande inte föreligger.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderquist sade att
jag gjorde ett stort nummer av en obetydlighet.
Varför gör herr Söderquist en
reservation av en obetydlighet? kan man
fråga.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Jag påpekade att genom den obetydlighet,
som herr Söderquist reservationsvis
framfört, skulle det bli sämre för den
skattskyldige än enligt utskottets förslag.
I detta heter det ju att man må fria från
straff, om försummelsen är ursäktlig eller
ringa. Herr Söderquist och hans medreservanter
vill att vederbörande skall
ange bärande skäl för sin underlåtenhet.
Det är att göra det svårare för den skattskyldige
och inte lättare. Herr Söderquist
säger att om det finns legitima skäl,
så bör saken inte föranleda åtal. Ja, men
om det finns legitima skäl för att man inte
har ingivit en deklaration i tid eller
gjort den bristfällig, då är försummelsen
också ursäktlig, och då blir inte heller
enligt utskottets förslag den skattskyldige
dragen inför domstol.

Åtal bör, säger herr Söderquist, i största
möjliga mån undvikas. Ja, hela den
föreslagna proceduren pekar väl på att
man vill undvika åtal. Saken skall prövas
av taxeringsnämndsordföranden, av
taxeringsintendenten och av åklagaren.
Först därefter kommer den inför domstol,
och denna har möjlighet att fria vederbörande
från straff, om försummelsen
är ursäktlig eller ringa.

Herr Velander sade att det väl är viktiga
ting, som kommer före, när en
taxeringsintendent kallas inför prövningsnämnden.
Det har nog herr Velander
rätt i. Men inkallande av en taxeringsintendent
— utan att samtidigt den
skattskyldige hörs — sker väl närmast i
sådana fall, då prövningsnämnden överväger
en lindring för den skattskyldige.
Gäller det att göra det svårare för den
skattskyldige, skall nämnden enligt vad
utskottet förutsätter begära upplysningar
av denne och eventuellt inkalla honom
för en muntlig behandling av frågan.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade, herr Sjödahl,
att herr Sjödahl enligt min mening hade
gjort en stor sak av något som han själv
betecknade som en bagatell. Det var inte
jag utan herr Sjödahl, som ansåg det
vara en bagatell.

Förslag till taxeringsförordning m. m.

Det är reservanternas och i varje fall
min uppfattning att frågan, huruvida
skälen är bärande, inte skulle avgöras
av den skattskyldige, utan den skulle
naturligtvis avgöras av nämnden eller
taxeringsintendenten. När herr
Sjödahl här talar om bevisbördan för
den skattskyldige, så vill jag därför genmäla,
att denna med tanke på den stora
välvilja som herr Sjödahl, jag tror med
rätta, förutsätter skall finnas hos nämnden
och taxeringsintendenten och de
andra instanserna, inte behöver bli så
betungande för den skattskyldige.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det bara stadgas att
det skall föreligga bärande skäl, måste
det bli svårare för domstolen att befria
vederbörande från böter. En bestämmelse
om bärande skäl måste medföra bevisbörda
för den skattskyldige. En sådan
föreligger inte, om det stadgas att den
försumlige slipper straff, om försummelsen
är ringa eller ursäktlig.

Herr Söderquist talade om att detta inte
var någon bagatell. Nej, det är det inte.
Det är ingen bagatell för den skattskyldige,
tv han får det sämre, om reservanternas
förslag går igenom.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Då jag tillsammans med
herr Söderquist har väckt motion i denna
fråga, vill jag beledsaga beslutet här
i dag med några ord.

Herr Söderquist har redan påtalat den
brådska, som uppenbarligen har förelegat
vid utarbetandet av propositionen,
och samma brådska, eller kanske man
kan säga tidsnöd, har ju varit rådande
när utskottet har behandlat frågan. Ordföranden
i utskottet sade redan tidigt i
höstas, när vi resonerade om denna fråga,
att om vi hade haft ett halvår på
oss skulle vi möjligen ha hunnit genomarbeta
taxeringsförordningen, men att
det ju inte kunde ske på denna korta
tid.

Jag vill också gärna erkänna att den
skrivning, som utskottet har gjort, och

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
den kompromiss, som skett i utskottet,
åtminstone i viss utsträckning liar tillgodosett
en del av de synpunkter som
vi motionärer framhållit.

Det är dock två principfrågor, som jag
här skulle vilja beröra med några ord.
Den första frågan gäller, huruvida taxeringen
skall fullgöras av kommunvalda
ledamöter, således av lekmän, eller om
den skall ske genom tjänstemän. När vi
i våras behandlade frågan om fastighetstaxeringen,
tillät jag mig säga att
jag för min del inte ville ge ett finger
åt tanken, att taxering skall ske genom
tjänstemän. Med de bestämmelser, som
taxeringsförordningen innehåller, är det
ju inte heller direkt meningen. Man
kanske kan säga att tvärtom motsatsen
understrukits genom utskottets skrivning.
Det är ju inte meningen att i de
särskilda taxeringsnämnder, som skall
inrättas, den tjänsteman — taxeringsassistenten
— som skall utföra kontrollen,
skall ha någon rättighet att påverka
beslutet, utan detta skall helt och hållet
fattas av den utsedda taxeringsnämnden.
Ordföranden i nämnden skall alltså tillse
att det är nämnden som beslutar taxeringen,
och inte taxeringsassistenten.

Vi har i vår motion vänt oss mot bestämmelsen
att i lagtexten skall fastställas,
att det i varje fögderi skall finnas en
sådan nämnd. Vi har ansett att detta
fastlåsande av antalet tjänster innebär
en onödig utökning av antalet tjänstemän.
Utskottet framhåller att detta antal
tjänstemän erfordras, alldenstund det
finns omkring 200 fögderier och städer
med egen uppbördsförvaltning. Vi diskuterade
nyss frågan om anställandet
av tjänstemän i statens tjänst, och det
föreföll mig som om det rådde rätt stor
enighet om att det inte bör finnas ett
större antal tjänstemän än som kan anses
vara erforderligt.

Enligt min uppfattning är det inte
nödvändigt med detta stora antal tjänstemän,
och bevillningsutskottet är självt
inne på samma linje, då utskottet på
s. 102 i betänkandet säger, att man för
att bereda full sysselsättning åt varje
taxeringsassistent skulle kunna överväga
att till den särskilda taxeringsnämn -

den överlämna ett större eller mindre
antal deklarationer; alltså ur ren sysselsättningssynpunkt
och inte ur kontrollsynpunkt.
Det är ju emellertid på det
sättet, att det inte är genom deklarationskontroll
som man vinner några
större skatteintäkter, utan de verkligt
stötande fallen av skatteflykt upptäckes
regelmässigt vid bokföringsgranskning,
således vid taxeringsrevision och inte
vid deklarationskontroll. En deklaration
kan formellt vara fullkomligt oklanderlig
men i alla fall dölja kanske åtskilligt
av skatteflykt, som inte kan uppdagas
vid denna kontroll. Det enda man kan
komma underfund med är möjligen att
man genom siffrorna i deklarationen,
fastän de i och för sig är oklanderliga,
misstänker att det ligger någonting
skumt bakom, någonting som endast kan
upptäckas vid taxeringsrevisionen.

Enligt min mening —• och den sammanfaller
med den uppfattning som
framkommit i åtskilliga motioner, bland
annat i en motion av herr Larsson i denna
kammare — skulle man nå ett betydligt
bättre resultat genom en utökning
av taxeringsrevisionen, alltså en
utökning av de tjänstemän på länsstyrelsen,
som har kompetens att kunna
utföra bokföringsgranskningar, än genom
ett ökat antal taxeringsassistenter.
De kan i och för sig vara mycket duktigt
folk men under den relativt korta
tid, de har på sig, har de inte möjlighet
att utföra dessa särskilda bokföringsgranskningar
utan får i huvudsak ägna
sig åt deklarationskontroll.

Att jag och min medmotionär har
ställt oss avvisande eller åtminstone
tveksamma inför denna utveckling, sammanhänger
med den inställning vi har,
att man på detta område mycket noga
måste se upp, så att man inte lämnar ett
finger åt en taxering av tjänstemän. Det
är på den grund som motionen är väckt.

Den andra principiella invändningen,
som jag haft mot denna taxeringsförordning,
gäller den ändrade ställning
som tilldelas prövningsnämnden. Nu är
det faktiskt så att propositionen ■— det
vill jag ge vissa motionärer rätt i —
på den punkten inte innehåller någon

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

klar linje. Det är beträffande prövningsnämndens
arbete fråga om en kompromiss
mellan olika synpunkter, mellan
en linje som väl skulle kunna kallas
juridisk och en annan, som är rent praktisk.
Prövningsnämnden skall göras om
från vad som nu gäller till att bli en
skattedomstol. Man kan fråga sig: Vad
har anledningen varit till att prövningsnämnden
inte nu är en skattedomstol?
Ja, man har naturligtvis varit övertygad
om att taxeringsarbetet i första instans
inte kunnat bli så jämnt och, om
jag så får säga, fullkomligt, som man
hade hoppats. En eftergranskning av
nämndernas arbete skulle alltså göras av
prövningsnämnden, som därvid hade
full frihet och initiativrätt när det gällde
att rätta till den ojämna taxering,
som möjligen kunde ha uppstått i nämnderna.

Nu är det möjligt — fastän jag inte
tror det, herr talman — att taxeringen
i första instans blir bättre när den nya
taxeringsorganisationen genomförts, men
då förefaller det mig som om förändringen
av prövningsnämndens ställning
borde ha anstått till dess denna taxeringsorganisation
visat vad den går för.
Först sedan man vunnit erfarenhet i det
hänseendet, borde man ha skridit till
att förändra prövningsnämnden till en
domstol.

Utskottet har emellertid inte velat gå
på den linjen, utan tillstyrker propositionens
förslag, som bland annat innebär
tillskapande av ett prövningsnämndens
kansli. Vad detta kansli skall betyda
ur rättssäkerhetssynpunkt, därom
lämnar inte vare sig propositionen eller
utskottets betänkande något besked. Man
säger bara, att man icke minst ur de
skattskyldigas rättssäkerhetssynpunkt
vill ha ett kansli. Utskottet är dock medvetet
om att inrättandet av detta kansli
kommer att medföra ett dubbelarbete
och därmed även ökade kostnader, som
alltså hänför sig till formen men inte till
saken.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande
att göra, men jag har på detta sätt
velat tillkännage, att jag icke är av den
meningen att prövningsnämnden skall
göras om.

Förslag till taxeringsförordning m. m.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! En av de mera framträdande
förändringarna i den nuvarande
taxeringsorganisationen är att prövningsnämnderna
i stället för att vara instanser
för översyn av taxeringarna
kommer att bli organ med en mera domstolsmässig
arbetsuppgift. Man har här
sökt åstadkomma en jämställdhet mellan
de skattskyldiga och företrädarna för
samhällets skatteintresse. Det är då helt
naturligt att man hyser tvekan om huruvida
det kan vara riktigt att, såsom här
har skett, förstärka ena partens ställning
genom att man först obligatoriskt förordnar
landskamreraren, som på grund av
sin tjänsteställning har att bevaka samhällets
intressen, och därjämte tillåter
att taxeringsintendenten, som får till huvuduppgift
att föra talan, skall äga närvara
hos nämnden. Jag har inte kunnat
dela propositionens uppfattning på denna
punkt, utan har anslutit mig till reservation
I), till vilken jag ber att få yrka
bifall.

I en blank reservation har jag velat ge
uttryck åt starka betänkligheter mot innehållet
i 120 §, som stadgar bötesstraff
för den som uraktlåter att utan anmaning
avge deklaration. Paragrafen i sin
stränga ordalydelse har i inledningen
följande utformning: »Har någon ehuru
skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration,
icke behörigen avlämnat sådan
deklaration inom föreskriven tid eller
avlämnar han självdeklaration med
så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund
för taxering, straffes med böter, högst
trehundra kronor.» I det följande avhandlar
paragrafen i sju punkter när
denna straffpåföljd skall kunna tillämpas
på grund av försummelse. Jag har ansett
att man här gått för långt och att man
icke i förevarande fall bör skapa ett alldeles
nytt siraffriittsbegrepp med mindre
det föreligger tredska emot en förut
lämnad anmaning afl avgiva deklaration
eller att komplettera deklaration. Jag är
övertygad om att man här sträckt sig så
långt att man inte kan, såsom herr Sjödahl
sökte värja sig med, genom undantagsbestämmelsen
i sista punkten vinna
erforderlig modifiering. 1 denna punkt

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.

stadgas, att finnes försummelse, som avses
i paragrafen, ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias. Man får komma
ihåg, att det dock här sättes i gång en
vidlyftig apparat för att väcka åtal och
att straffbefrielse endast kan ske efter
domstols prövning, nämligen när domstol
funnit brottet eller förseelsen vara
ringa. Jag tror inte att det går att beteckna
invändningarna emot denna härda utformning
av stadgandet och mot ett nytt
straffrättsbegrepp på det sätt herr Sjödahl
gjorde, när han betecknade dem
som det dummaste av allt dumt som försiggått
i riksdagen. Jag tycker nog att
herr Sjödahl borde betänka sig innan
han fäller sådana uttryck.

Jag har vidare hyst betänksamhet
emot 123 §, som stadgar att vite enligt
förordningen ej bör bestämmas under
etthundra kronor eller över tiotusen kronor.
Jag har inom utskottet gjort gällande
att här föreligger en administrativ
domsrätt överlämnad till måhända en enda
person, som har i sin hand att godtyckligt
utmäta vitesbelopp av mycket
betydande storlek. Detta gäller icke
minst det undre beloppet, etthundra kronor.
För en fattig eller, låt mig säga, kanske
okunnig deklarant, som på grund av
oförmåga eller hinder, som ej enbart kan
utgöras av att han såsom herr Sjödahl
uttrycker sig sitter i fängelse — det kan
finnas andra skäl, herr Sjödahl — hade
man bort kunna nöja sig med ett vitesbelopp
av femtio kronor. Det hade varit
fullt tillräckligt för en ekonomiskt svag
skattebetalare. I fråga om den övre gränsen
har utskottet verkligen funnit, att
propositionen gått för långt, och sänkt
denna gräns till femtusen kronor. Jag
anser för min del, att även det beloppet
är i överkant. Jag hoppas att man vid
tillämpningen av dessa straffreaktioner,
som ofta kan vara föranledda av fullt ursäktliga
orsaker, bör gå fram med mycket
stor varsamhet, så att man inte inför
ett nytt straffrättsbegrepp, som aldrig
kommer att förstås eller uppbäras av ett
allmänt sunt rättstänkande i landet.

Jag har till kammarens protokoll velat
anteckna dessa betänkligheter mot det
materiella innehållet i förevarande paragraf.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet inte
för genmäle utan för att instämma i
det sista herr Werner sade, nämligen att
frågan om vad som är ursäktligt och
ringa skall tolkas med all välvilja gentemot
den skattskyldige.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! De ändringsförslag, som
jag och andra ledamöter i denna kammare
framlagt i en motion, har delvis
biträtts av utskottet. Delvis har man också
inom utskottet gjort kompromisser
med anledning av våra uttalanden i motionen.
Det är vi naturligtvis tacksamma
för.

Tyvärr har man inte på alla punkter
biträtt de förslag vi framlagt, och en
av de väsentligaste gäller frågan om taxeringsintendentens
närvaro i prövningsnämnden.
Den har upptagits i reservationen
I) till utskottets betänkande. Vi
har redan från olika håll hört skälen för
och emot taxeringsintendentens närvaro,
och jag skall därför inte uppehålla mig
närmare vid den saken. Jag kan dock
inte underlåta att säga, att det synes som
om det väsentligaste skälet för taxeringsintendentens
närvaro är att man tror
att den skattskyldiges intressen eljest
inte kan tillvaratagas. Det är sålunda
av hänsyn till den skattskyldige som
man vill att intendenten skall få närvara.
För min del tror jag, att intendenten
skulle kunna ta hänsyn till den skattskyldige
och visa honom lika mycket
välvilja, om den senare fick tillfälle att
samtidigt med intendenten Mara närvarande
i prövningsnämnden. Det är inte
alltid bara välvilja som de skattskyldiga
får känna från intendenten. Det är inte
heller dennes huvudsakliga uppgift att
vara välvillig mot de skattskydliga, utan
det är att representera det fiskaliska intresset.

I övrigt skall jag inte gå in på detaljyrkandena
i motionen utan konstaterar
bara att utskottet liksom vi motionärer
har utgått ifrån att en översyn av förordningen
ur sakligt och tekniskt hänseende
skall komma till stånd, sedan
man fått någon tids erfarenhet av till -

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

lämpningen. Utskottet säger särskilt, att
det utredningsarbete som för närvarande
pågår om rätten till fullföljd av talan
till regeringsrätten kan komma att få
konsekvenser för förfarandet i de lägre
instanserna. Om denna utredning skulle
komma fram till att rätten att fullfölja
skattemålen till regeringsrätten på något
sätt måste begränsas, blir ju resultatet att
kammarrätten blir slutinstans i alla de
mål, som inte får fullföljas. Det betyder
i sin tur att man måste uppställa
betydligt större krav på förfarandet i
prövningsnämnden än man för närvarande
gör. Prövningsnämnden får nämligen
enligt det föreliggande förslaget fortfarande
till en viss grad karaktären av
en beskattningsnämnd. Skulle prövningsnämnden
bli en ren besvärsinstans, måste
man givetvis se till, att den blir mera
domstolsmässig.

Taxeringsförfarandet har en synnerligen
stor betydelse för hela vårt folk,
och de avgöranden som sker hos beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna
har stor ekonomisk räckvidd. Säkerligen
är det större ekonomiska avgöranden
som sker i skattedomstolarna
än hos de allmänna domstolarna. Det
är av yttersta vikt att tilliten för skattedomstolarna
upprätthålles. Allmänheten
måste känna att den har garantier
för rättssäkerhet och för att frågorna blir
prövade av obundna besvärsinstanser.
Möjlighet bör finnas för den skattskyldige
att få saken prövad av två opartiska
instanser; det är det minimikrav
som gäller för prövningen av rättssaker
vid allmänna domstolar. För skatteprocessen
skulle det då bli prövningsnämnden
och kammarrätten. Det förslag
till taxeringsförordning, som vi behandlar
i dag, innebär visserligen ett väsentligt
steg i rätt riktning när det gäller
att göra prövningsnämnderna mera domstolsmässiga,
men det är inte tillräckligt,
och jag hoppas att man vid en kommande
översyn av lagen tar hänsyn till
de önskemål som vi framfört i vår motion.

Ett av de krav, som jag fäster stort
avseende vid, är alt ordföranden i prövningsnämnden
skall ha domarkompetens

Förslag till taxeringsförordning m. m.

och erfarenhet av domarverksamhet.
Landskamreraren föreslås vara ordförande
i prövningsnämnd, och han har i allmänhet
domarkompetens. Däremot saknar
han som regel erfarenhet av någon
dömande verksamhet, och dessutom är
han nära bunden till taxeringsintendenten
i sitt dagliga arbete. Jag anser därför
att det är olämpligt att han är ordförande
i prövningsnämnd. Denne bör
vara helt obunden av den fiskaliska verksamheten
vid länsstyrelserna.

Jag vill i detta sammanhang understryka
vikten av att den blivande förordningen
om skatteprocessen får civillags
karaktär. En sådan lag måste granskas
och godkännas av lagrådet, och en
granskning av lagrådet innebär i och för
sig garantier för att större omsorg kommer
att läggas ned på utarbetandet av
författningen. Denna taxeringsförordning
har, såvitt jag kan förstå, tillkommit i
mycket stor brådska, och den utgör i
långa stycken, såsom här förut i dag
framhållits, en kompromiss mellan det
nuvarande förfarandet och det förfarande
som man egentligen velat få till
stånd. Jag har svårt att tänka mig att
författningen skulle kunna ha passerat
lagrådet utan anmärkning. För min del
tycker jag att man för dagen skulle ha
nöjt sig med att avhjälpa vissa brister
i den gamla taxeringsförordningen i
stället för att lägga fram ett helt nytt
förslag, som man kanske ändå måste
göra om efter bara ett par år. Man borde
ha väntat på resultatet av utredningen
om regeringsrätten och förfarandet i sista
instans. Vidare bör alla regler om
skatteprocessen samordnas i en enhetlig
lagstiftning byggd på en principiellt genomtänkt
grund. Jag tror inte att vi kan
räkna med att de skattskyldiga kommer
att få något verkligt förtroende och någon
tillit för skatteprocessen, förrän de
får garantier för att deras sak blir opartiskt
och rättvist prövad. Ilär gäller det
ju att få en rättvis behandling för alla
skattskyldiga och inte, som sagts, att få
en bättre eller sämre behandling.

Jag har intet yrkande för dagen, utan
vill bara understryka vikten av alt den
föreslagna taxeringsförordningen snarast

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
blir föremål för omarbetning och att
man då samtidigt samordnar taxeringsförordningen
med reglerna angående förfarandet
i de två högsta instanserna. Jag
kan sluta med att säga att jag i huvudsak
ansluter mig till de synpunkter,
som herr Kollberg anfört i sitt särskilda
yttrande, som är fogat till utskottets betänkande.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Propositionen nr 150
och bevillningsutskottets betänkande är
ju i allt väsentligt grundade på 1955 års
taxeringssakkunnigas betänkande med
förslag till ändrad taxeringsorganisation.
Emellertid har från ett flertal stora organisationer
och sammanslutningar, som
beretts tillfälle att avge yttrande över
betänkandet, riktats skarp och enligt
min mening berättigad kritik mot vissa
delar av den föreslagna organisationen.
Vissa remissinstanser förmenar, att
den av de sakkunniga föreslagna organisationen
inte kommer att leda till den
effektivare taxering som avsetts i de
givna direktiven. Vidare har man ansett,
att rättssäkerheten inte tillräckligt
beaktats av de sakkunniga. Då departementschefen
i propositionen inte tagit
tillräcklig hänsyn till den sålunda
framkomna kritiken, har jag funnit skäl
att i detta ärende framlägga en motion
i denna kammare, nr 607.

På grund av att det får anses ostridigt,
att viss underdeklaration förekommer,
har det befunnits nödvändigt att effektivisera
och utöka taxeringskontrollen.
Av det av de sakkunniga i betänkandet
redovisade resultatet av de under åren
1953 och 1954 i länen gjorda räkenskapsgranskningarna
framgår att ett relativt
ringa antal räkenskapsgranskningar
har tillfört stat och kommun stora belopp
i form av ökad skatt. Man kan vidare
av betänkandet utläsa, att den nuvarande
organisationen är mycket underdimensionerad,
i vart fall i vad avser
revisionsdetaljen. Under sådana förhållanden
framstår det som oriktigt att tillsätta
240—300 taxeringsassistenter med
huvudsaklig uppgift att granska avläm -

nade deklarationer, medan det för revisionspersonalen
föreslås en utökning
med endast 25 tjänster. Detta har framhållits
i motionen nr 607, som ju fick
ett vänligt omnämnande av herr Spetz.
Jag vill bara beklaga, att herr Spetz av
någon anledning inte var i tillfälle att
sitta på sin vanliga plats i bevillningsutskottet
vid behandlingen av denna
fråga. Då hade han kanske kunnat påverka
utskottet eller åtminstone låtit oss
få en reservation, i vilken de här synpunkterna
redovisats. Det torde vara
uppenbart, att en ytterligare kontroll av
allenast deklarationer inte kommer att
föranleda någon mera påtaglig förbättring
av taxeringsutfallet på lång sikt.
Det har visserligen förutsagts, att taxeringsassistenterna
skall kunna granska
mindre rörelseidkares räkenskaper. Det
torde emellertid endast i undantagsfall
bli möjligt att för dessa tjänster förvärva
personer med tillräckliga kvalifikationer.
Med hänsyn till det stora antalet
tjänstemän som avses skola tillsättas för
att fullgöra detta arbete har kravet på
deras kvalifikationer måst sättas lägre
än som hade varit önskvärt med hänsyn
till det arbete, som de förutsätts skola
utföra. Taxeringsrevision eller räkenskapsgranskning
kräver nämligen synnerligen
stora kunskaper i skatteförfattningarna
samt god företagsekonomisk
skolning och gott omdöme. Det sistnämnda
är icke minst viktigt med hänsyn
till det svåra och grannlaga arbete,
som det här är fråga om.

Då det får antagas, att arbetet med
att biträda taxeringsnämnderna och andra
därmed sammanhängande uppgifter
torde taga största delen av taxeringsassistenternas
arbetstid i anspråk, kan man
icke förvänta någon större ökning av
antalet taxeringsrevisioner genom tillkomsten
av taxeringsassistenter. Även
om det granskningsarbete, som kommer
att utföras av taxeringsassistenterna, givetvis
kommer att avlasta en del av taxeringsrevisionens
mindre kvalificerade
arbete, är de större revisionerna mera
tidskrävande, varför antalet räkenskapsgranskningar
icke kommer att nämnvärt
öka.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Herr talman! Enligt min mening kommer
alltså ett genomförande av förslaget
i föreliggande form icke att i någon
betydande grad öka taxeringsmyndigheternas
möjligheter att komma till rätta
med förefintlig underdeklaration.

För att kunna genomföra en bredare
upplagd granskningsverksamhet är det,
såvitt jag kan finna, nödvändigt att taxeringsrevisionen
förstärkes med högt kvalificerade
tjänstemän. Detta skulle få
till följd dels att jämväl de medelstora
och större företagen — juridiska personer
o. dyl. — skulle bli föremål för
en kontinuerlig räkenskapsgranskning,
dels att den enskildes berättigade krav
på att hans deklaration och räkenskaper
skall underkastas granskning av en kvalificerad
sakkunnig skulle tillgodoses.

Herr talman! Jag skall be att i detta
sammanhang få hänvisa till vad en av
de stora organisationerna, nämligen Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation,
anfört i sitt remissyttrande,
som jag dock här inte skall gå in på
närmare.

Sveriges köpmannaförbund har i silt
yttrande bland annat anfört: »Med hänsyn
till den betydelse, som revisionspersonalen
på länsstyrelsen har för taxering
av inkomst av rörelse, finner förbundet
det vidare angeläget, att kvaliteten
på denna personal icke försämras
genom att personal, som saknar utbildning
på det företagsekonomiska området,
tillföres revisionen. Ett minimikrav
för de föreslagna taxeringsassistenterna
bör därför vara examen från
handelsgymnasium. I undantagsfall bör
dispens kunna beviljas för duktiga landskanslister,
som förvärvat goda kunskaper
i redovisnings- och revisionsteknik.»
Jag delar denna uppfattning, herr talman,
och jag vill understryka, att en
kortare bokföringskurs, sådan som den
landskanslisterna genomgår, icke synes
mig tillräcklig för detta arbete.

På grund av vad nu sagts finner jag
det angeläget att begränsa antalet taxeringsassistenter
till ett relativt fåtal kvalificerade
tjänstemän, som kan ställas
till taxeringsnämndernas förfogande i
mera svårbedömbara ärenden. Ilärigc -

Förslag till taxeringsförordning m. m.
nom undvikes dessutom ett alltför stort
tjänstemannainflytande över taxeringsarbetet
i första instans. För att effektivisera
och utöka taxeringskontrollen är
det nödvändigt att förstärka taxeringsrevisionen
mera än den obetydliga förstärkning
som föreslagits. Även om särskilda
taxeringsassistenttjänster inrättas
med placering i fögderierna, torde en
betydande upprustning av taxeringsrevisionen
vara påkallad.

Då det kan antagas, att taxeringsassistenterna,
som i allmänhet är oerfarna
vid taxeringsarbete och i granskningsteknik,
behöver råd och anvisningar i
olika frågor, är det enligt min mening
nödvändigt, att någon kvalificerad person
med stor erfarenhet av rörelsetaxering
avdelas att leda och övervaka taxeringsassistenternas
arbete samt lämnar
dem anvisningar och råd. Denna uppgift
synes mig lämpligen böra läggas på
förste taxeringsrevisorn, som på grund
av sin speciella erfarenhet på detta område
får anses lämplig för ett sådant
uppdrag.

Beträffande förslaget att göra åtskillnad
mellan revisionsuppgifter och processuella
uppgifter har bevillningsutskottet
funnit skäl uttala, att det vore av
värde för ett rationellt granskningsarbete,
att revisionspersonalen genom att
föra det allmännas talan i skattemål får
erfarenhet av hur skattedomstolarna bedömer
bevisfrågor. Jag skulle emellertid
vilja tillägga vad jag bland annat
härom anfört och utförligt motiverat i
min motion, nämligen att det ur rättssäkerhetssynpunkt
och ur synpunkten
av en smidigare handläggning av framför
allt de stora rörelsemålen är nödvändigt,
att revisionspersonalen handlägger
jämväl den processuella uppgiften.
Jag måste, herr talman, uttrycka
min tillfredsställelse över att utskottet
beaktat dessa synpunkter.

Bevillningsutskottet har nu enats om
den uppfattningen, att prövningsnämnden
bör ges en mera domstolsmässig
karaktär bland annat på den grund att
det föreligger ett partsförliållande mellan
taxeringsintendenten, som representant
för det allmänna, och den skatt -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förslag till taxeringsförordning m. m.
skyldige. Den logiska följden härav måste
väl vara, att taxeringssektionen utbrytes
ur landskontoret och bildar en
självständig avdelning på sätt 1950 års
skattelagssakkunniga i sitt betänkande
föreslagit. Jag hoppas liksom fru Gärde
Widemar att det inte skall dröja så
länge, förrän denna taxeringsförordning
skall bli föremål för omarbetning,
och att då även de här synpunkterna
skall bli observerade.

Landskamreraren är nu chef för taxeringsintendenten
och honom underställd
personal. Vidare åligger det landskamreraren
och länsprövningsnämnden enligt
nu gällande ordning att dels fastställa
vissa normer för värdering av
skattskyldigas förmåner av exempelvis
uttag av produkter från jordbruk och
rörelse för användning i det egna hushållet,
dels vid allmän fastighetstaxering
uppdraga de riktlinjer och föreslå
de värderingsgrunder efter vilka taxering
av fastigheter bör ske. Emellertid bör
landskamreraren såsom ordförande i en
prövningsnämnd av domstolsmässig karaktär
vara fullt opartisk och taxeringsintendenten
vara helt oberoende av
landskamreraren såväl i administrativt
hänseende som i sina ställningstaganden.
Att lämna direktiv bör ankomma på
riksskattenämnden och icke på länsprövningsnämnden.

Den nuvarande ordningen, som tilllåter
vissa befattningshavare inom länsstyrelsen
att hoppa mellan tjänster på
uppbörds-, kameral- och taxeringssektionerna,
anser jag i motsats till de sakkunniga
utgöra en avgjord nackdel för
dessa befattningshavares utbildning till
kunniga taxeringstjänstemän. Med hänsyn
till taxeringsmålens invecklade beskaffenhet
är det nödvändigt, att tjänstemännen
inom taxeringssektionen är specialister
inom sitt område. De sakkunniga
har helt bortsett från denna viktiga
fråga. Vad de anfört om juristernas allmänna
administrativa utbildning såsom
skäl för ett bibehållande av den nuvarande
organisationen med sektioner torde
vara betydligt överdrivet. Det torde
vara uppenbart att kunskaperna i taxering
och på skattelagstiftningens områ -

de för en taxeringsman får anses vara
värdefullare än kunskaper i allmän administration,
vilka kunskaper säkerligen
i tillräcklig omfattning kan förvärvas
även av dem som uteslutande tjänstgör
på taxeringssektionen.

Herr talman! Jag har anledning att för
min personliga del tacka bevillningsutskottet
för ett visst hänsynstagande till
synpunkter som framförts i min motion.
Men av det som framförts där är det
långt ifrån allt som man tagit hänsyn
till. Då det inte föreligger någon reservation,
till vilken jag lämpligen skulle
kunna ansluta mig, har jag emellertid,
herr talman, inte något yrkande att framställa.
Jag har ändock velat i dagens
debatt anföra dessa synpunkter.

Herr OLSSON, ERIK (s):

Herr talman! I anslutning till förevarande
proposition har herr Per Olofsson
och jag i denna kammare och herr
Nilsson i Östersund m. fl. i andra kammaren
väckt en motion, vari vi föreslagit,
att i den nya taxeringsförordningen
skulle ges möjlighet för kommunens
fullmäktige att hos länsstyrelsen
föreslå kandidater till posten som ordförande
i taxeringsnämnderna. Denna
motion har avstyrkts av utskottet med
motivering, att syftet med yrkandet synes
vara att ordförandeposterna i större
utsträckning än för närvarande skulle
anförtros personer inom kommunerna.
Vidare säger utskottet, att enligt dess
mening bör utseende av ordförande i
taxeringsnämnd ske i sådan ordning att
garantier erhålles för att den för uppdraget
lämpligaste personen blir utsedd.
Jag kan inte lämna denna motivering
alldeles oemotsagd. Vid val av förtroendemän
och även vid förslag till sådana
poster har vi ute i kommunerna
som princip att förslå den för uppdraget
mest lämplige, och det är enligt min mening
den, som har de största förutsättningarna
att fullgöra uppdraget.

I det föreliggande förslaget till taxeringsförordning
anges ordförandens uppgifter.
d. v. s. ordförandena i de nämn -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

der, där de inte har biträde av en taxeringsassistent,
i 11 punkter. I de tre
första punkterna säger man att ordföranden
bär till uppgift att »1) tillhandahålla
allmänheten blanketter till
deklarationer med mera dylikt, 2) lämna
deklarations- eller uppgiftsskyldig
de upplysningar som finnas erforderliga
för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens
fullgörande, 3) då deklarationsskyldig
begagnar honom i 23 § medgiven
rätt att muntligen avgiva upplysningar
till ledning för egen taxering, å
blankett införa upplysningarna och därå
taga uppgiftslämnarens underskrift».
Fullgörandet av dessa uppgifter förutsätter
faktiskt att taxeringsordföranden
finnes inom räckhåll för de skattskyldiga
i distriktet. Man kanske kan säga,
att han kan överlåta en del av dessa uppgifter
på kronoombud, men dét är ju så
att inte heller dessa behöver finnas inom
kommunen.

Vidare ansåg vi, att länsstyrelsen skulle
ha större möjlighet att till taxeringsordförande
utse den mest lämplige, om
den hade möjlighet att därvid även välja
bland för uppdraget lämpliga personer
inom vederbörande kommun. Det
är inte alla gånger alldeles säkert, att
länsstyrelsen har så ingående kännedom
om personerna inom den kommun det
gäller, att den har möjlighet att vid sitt
förordnande av ordförande ta hänsyn
till de lämpliga krafter, som finns inom
kommunen. Vi ansåg också, att det skulle
ges större möjligheter för länsstyrelsen
att utse den för uppdraget mest
lämplige, om den hade fått ett förslag
från kommunens fullmäktige. Meningen
är ju inte att förslaget på något sätt
skulle vara bindande, inte ens att det
skulle behöva ställas, men att denna
möjlighet för fullmäktige inom kommuborde
föreligga.

Motionen är nu enhälligt avstyrkt av
utskottet, och jag har, herr talman, inte
något yrkande. Jag har bara velat anföra
dessa synpunkter för att i någon
mån rättfärdiga oss som motionärer.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
den nu föredragna paragrafen.

Förslag till taxeringsförordning m. ni.

2—36 §§ samt 37 § i mom.

Godkändes.

37 § 2 mom.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den till utskottsbetänkande! fogade
med III) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på godkännande av det nu förevarande
momentet samt vidare därpå
att nämnda moment skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Velander m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

37 $ 3 och i mom. samt 38—78 §§

Godkändes.

79 §

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den under
behandling varande paragrafen samt
vidare därpå all nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 79 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 56 tillstyrkta
förslaget till taxeringsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

SO—119 §§

Godkändes.

120 §

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II).

da paragraf skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 120 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 56
tillstyrka förslaget till taxeringsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av förevarande förordnings
förslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- Förordningsförslag om investeringsfall
till utskottets hemställan. “ avSift för år 1957 m. m.

Efter det överläggningen förklarats Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
härmed slutad, gjorde herr talmannen i betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
enlighet med de yrkanden, som därun- Maj:ts proposition med förslag till förder
framkommit, propositioner, först på ordning om investeringsavgift för år
godkännande av den nu ifrågavarande 1957, m. m., jämte i ämnet väckta moparagrafen
samt vidare därpå att nämn- tioner.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

I en den 19 oktober 1956 dagtecknad
proposition, nr 188, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1957;

2) förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 december
1955 (nr 649) om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift)
; samt

4) förordning om tillfällig skatt i vissa
fall å motorfordon vilka vid utgången
av november månad 1956 finnas i lager;
ävensom

B) medgiva att för budgetåret 1956/57
den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar
till icke-ordinarie personal finge
överskridas för bestridande av de kontrollkostnader
som betingades av vad i
propositionen förordats.

De av Kungl. Maj:t framlagda förslagen
inneburo bland annat, att den allmänna
investeringsavgift som beslutats
för 1955 och 1956 också skulle uttagas
för investeringar under 1957. Dock hade
förordats en höjning av det avgiftsfria
bottenbeloppet till 30 000 kronor, varjämte
bussar i yrkesmässig trafik och
fartyg om högst 300 bruttoregisterton
undantagits från avgiftsplikt. I fråga om
personbilar och skåpvagnar hade förutsetts
att en mera permanent beskattning
skulle bliva nödvändig, övervägande
skäl hade emellertid funnits tala för att
förvärv av begagnade bilar inte längre
skulle beskattas. Borttagandet av skatteplikten
för begagnade bilar hade föranlett
en mindre jämkning uppåt av skattesatserna
för nya bilar eller till omkring
12 procent av priset i detaljhandeln.
I och med att förvärv av begagnade
fordon icke längre skulle avgiftsbeläggas
hade den nuvarande särskilda investe -

ringsavgiften kunnat ombildas till en
omsättningsskatt, som på vanligt sätt
skulle uttagas hos importörer och tillverkare.
Beträffande motorcyklar hade
föreslagits samma principer för beskattningen.
De nya bestämmelserna beträffande
motorfordon voro avsedda att tilllämpas
fr. o. m. den 1 december 1956.

Förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 var i nedan angivna
delar av följande lydelse:

1 § första stycket

Fysisk eller juridisk person, som under
det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i
första instans år 1958 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon
av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke
är frikallad från skyldighet att erlägga
sådan skatt för inkomst av samma
förvärvskälla, skall i enlighet med vad
i denna förordning sägs till staten erlägga
investeringsavgift.

5 § femte stycket

7 § första och andra styckena

Investeringsavgift skall — med undantag
som i andra och tredje styckena sägs
— beräknas på grundval av kostnaden
för avgiftspliktig investering. Har för
sådan investering använts virke, som uttagits
ur egen fastighet, eller tillgång,
som varit avsedd för omsättning eller
förbrukning i rörelse, skall i investeringskostnaden
inräknas virkets eller lagertillgångens
saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

10 §

Investeringsavgiften utgör tolv procent
av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan
speciell skatt, för vilken avdrag må
åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och
skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken
avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.

Övergångsbestämmelserna

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
Vad i punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 16 december
1955, nr 695, stadgats angående samma
förordnings tillämplighet i vissa fall
vid 1958 och 1959 års taxeringar skall
därvid upphöra att gälla.

1 samband med ikraftträdandet av
denna förordning skall följande iakttagas.

1. Till avgiftspliktig investering hänföres
icke sådan investering i fastighet,
för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast den 15 januari 1955,
därvid med byggnadstillstånd i förevarande
sammanhang avses annat tillstånd
än sådant som lämnats för fortlöpande
reparations- och underhållsarbeten. Vidare
skall icke som avgiftspliktig investering
anses inventarieförvärv, därest
leverans skett eller skriftligt avtal om leverans
träffats senast den 15 januari
1955.

Förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall
innehöll bland annat följande bestämmelser: 2

Skattskyldighet inträder

a) för skattepliktigt motorfordon, som
tillverkas inom riket, när fordonet av
tillverkaren levereras till köpare eller
uttages från rörelse utan samband med
försäljning;

b) för skattepliktigt motorfordon, som
införes till riket av någon som blivit enligt
12 § registrerad hos kontrollstyrelsen
såsom importör, när fordonet levereras
till köpare eller uttages från rörelse
utan samband med försäljning; samt

c) för annat skattepliktigt motorfordon,
när det införes till riket.

3 §

Skattskyldiga äro

a) för motorfordon, som tillverkats
inom riket, tillverkaren;

b) för motorfordon, som införes till
riket av registrerad importör, denne;
samt

c) för motorfordon, som eljest införes
till riket, den för vars räkning införseln
äger rum.

5 §

Kontrollen över skattens behöriga utgörande
utövas, beträffande försäljning
och uttag från rörelse, av kontrollstyrelsen,
och beträffande införsel, av generaltullstyrelsen.

Den kungl. propositionen hade hänvisats,
såvitt angick punkten B, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till utskottet hade därjämte hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 624 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. samt II: 825
av herrar Nilsson i Svalöv och Nilsson
i Lönsboda, hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förslag till förordning
om investeringsavgift för 1957
måtte besluta att från skyldighet att erlägga
investeringsavgift frikalla sådan
rörelseidkare, som före den 16 januari
1955 gjort avslut om vissa investeringar
för viss anläggning, vilka sedan kompletterats
genom ytterligare investeringar
för att färdigställas under 1957, och skulle
denna frikallelse avse endast nya rörelser
eller företag, som vore helt beroende
av denna nyanläggning och icke
hade annan i gång varande rörelse.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

1 de likalydande motionerna I: 633 av
herr Aastrup och II: 834 av herr Kollhcry
m. fl. hade hemställts,

1) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 eller

2) att riksdagen, därest riksdagen icke
funne skäl bifalla detta yrkande, måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag till
förordning angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall liksom å Kungl.
Maj:ts förslag till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon vilka
vid utgången av november månad 1956
finnas i lager antaga vid motionerna fogat
förslag till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall.

Det av motionärerna framlagda förordningsförslaget
var i nedan angivna
delar av följande avfattning:

2 §

Omsättningsskatt enligt denna förordning
skall erläggas, då ansökan om fordonets
upptagande i eller överförande
till bilregister inkommit till länsstyrelsen
efter den 30 november 1956. Dock
skall omsättningsskatt icke utgå i de fall
särskild investeringsavgift skall erläggas
enligt därför gällande bestämmelser.

3 § första och andra styckena

Skyldig att erlägga omsättningsskatt
enligt denna förordning är den, vilken
enligt vägtrafikförordningen har att göra
ansökan eller anmälan som i 2 § avses.

Skatten skall inbetalas till länsstyrelsen
i samband med ansökan eller anmälan
som nyss sagts. Har så ej skett, må bevis
om registrering icke utlämnas förrän
skatten blivit erlagd.

<> §

Motorfordon, för vilket skatteplikt enligt
denna förordning föreligger, men
för vilket skatt ej blivit erlagd, må icke
brukas förrän skatten blivit betald.

7 §

Den som mot stadgandet i 6 § brukar
motorfordon straffas med dagsböter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 188, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 634 av herrar Birke och Franzon samt
II: 828 av herrar Sjölin och Nelander, de
likalydande motionerna I: 623 av herr
Geijer m. fl. och II: 819 av herr Sköld
m. fl., de likalydande motionerna I: 630
av herrar Sundelin och Sunne samt
II: 829 av herrar Carlsson i Stockholm
och Nelander, de likalydande motionerna
I: 637 av herr Olilon m. fl. samt
II: 833 av herrar Edström och Kollberg
ävensom motionen II: 823 av herr Jansson
i Aspeboda m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 med de ändringar
av 5 och 10 §§ som under punkten angivits; 2)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 16
december 1955 (nr 649) om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift);

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon vilka vid
utgången av november månad 1956 finnas
i lager;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 622
av herr Birke och II: 818 av herr Staxäng
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:624
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II:
825 av herrar Nilsson i Svalöv och Nilsson
i Lönsboda,

3) de likalydande motionerna 1:625
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt 11:822 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.,

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift

4) de likalydande motionerna 1:626
av herrar Alvar Andersson och Nils
Theodor Larsson samt II: 821 av herr
Adolfsson,

5) de likalydande motionerna 1:628
av herrar Theodor Johansson och Lars
Andersson samt 11:824 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 630
av herrar Sundelin och Sunne samt II:
829 av herrar Carlsson i Stockholm och
Nelander,

7) de likalydande motionerna I: 631
av herrar Sundelin och Sunne samt II:

827 av herr Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 633
av herr Aastrup och II: 834 av herr Kollberg
m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 634
av herrar Birke och Franzon samt II:

828 av herrar Sjölin och Nelander,

10) de likalydande motionerna I: 635
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 830 av
herr Hjalmarson m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 636
av herr Ohlon m. fl. och II: 832 av herr
Ohlin m. fl.,

12) de likalydande motionerna 1:637
av herr Ohlon m. fl. samt II: 833 av herrar
Edström och Kollbcrg,

13) de likalydande motionerna I: 638
av herr Strand samt II: 831 av herrar
Gustafsson i Stockholm och Lundqvist,

14) motionen I: 627 av herr Karl Andersson
m. fl.,

15) motionen 11:820 av herr Andersson
i Brämhult ävensom

16) motionen 11:823 av herr Jansson
i Aspeboda m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Den av utskottet förordade ändringen
av 5 § i förslaget till förordning om investeringsavgift
innebar, att paragrafens
femte stycke skulle avfattas sålunda:

Såsom avgiftspliktig — — —- (lika
med Kungl. Maj :ts förslag)---än

för år 1957 m. m.

fartyg. Detsamma skall gälla investering
i rullande järnvägsmateriel, dock icke i
sådan materiel som uteslutande är avsedd
för godsbefordran.

Den av utskottet föreslagna ändringen
av 10 § i samma förordningsförslag innebar,
att till paragrafen skulle fogas ett
nytt, tredje, stycke av följande lydelse:

Om avdrag för investeringsavgift enligt
denna förordning helt eller delvis
icke kunnat utnyttjas vid inkomsttaxeringen
och den avgiftsskyldige företer
tillfredsställande utredning härom må
han tillgodoräkna sig det resterande avdraget
senast vid 1962 års taxering. Avdrag
för investeringsavgift skall anses
ha utnyttjats vid inkomsttaxeringen till
den del avdraget föranlett minskning
antingen av den avgiftsskvldiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
eller av hans till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst.

I motiveringen hade utskottet å sid.
40 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat:

»Vad förstnämnda två motioner —- I:
624 och II: 825 — angår finner utskottet
att det däri föreslagna undantaget
från avgiftsplikt skulle bli alltför vittgående.
Därtill kommer, att de bestämmelser
som skulle föranledas av förslaget
torde bli mycket komplicerade och
bli förenade med svåra gränsdragningsproblem.
Utskottet kan därför inte tillstyrka
dessa motioner.»

Näst sista stycket av utskottets motivering
var så lydande:

»Enligt redovisade beräkningar kommer
den nya omsättningsskatten att inbringa
ungefär detsamma som den nuvarande
särskilda investeringsavgiften,
d. v. s. för år 1957 ett belopp av omkring
140 milj. kronor. Beträffande den
budgetmässiga redovisningen föreslås
emellertid en förändring i förhållande
till vad som gällt för den särskilda investeringsavgiften.
Intäkterna av den
nya skatten föreslås nämligen skola tillföras
den allmänna budgeten och icke
såsom tidigare avgiftsmedel reserveras
för vägunderhåll och väginvesteringar. I

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

de likalydande motionerna I: 622 och
11:818, 1:628 och 11:824 samt 1:631
och 11:827 liksom även i motionen I:
627 har yrkanden framställts om att omsättningsskattemedlen
skall redovisas å
den särskilda bilbudgeten. Utskottet finner
sig i denna del kunna ansluta sig
till de skäl departementschefen anfört till
stöd för propositionens förslag. Ersätter
man den särskilda investeringsavgiften
såsom utskottet förordat med en omsättningsskatt,
vilken till sin allmänna uppläggning
icke skiljer sig från konsumtionsskatter
på andra områden, talar
övervägande skäl för att skatteinkomsterna
tillföres den allmänna budgeten.
Så skedde även med den år 1951 beslutade
bilaccisen.»

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Veländer, Anders Johansson,
Sjölin, Strandh och Edström, vilka på
åberopade grunder vid punkterna A 1—
A 4 hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall till vissa i reservationen angivna
motioner,

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
16 december 1955 (nr 649) om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift) med vissa i reservationen
angivna ändringar; samt

4) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon vilka vid
utgången av november månad 1956 finnas
i lager;

II) av herrar Kristensson i Osby, Södcrquisl,
Velander, Anders Johansson,
Sjölin, Strandh och Edström, vilka

a) ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade;

4 Första kammarens protokoll 19!>6. Nr 30

b), därest riksdagen ej skulle bifalla
de i reservationen I framställda yrkandena
om avslag på de föreslagna förordningarna
om investeringsavgift och omsättningsskatt
å motorfordon, på anförda
skäl beträffande punkterna A 1—A 4
hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 188, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 623 av herr Geijer m. fl. och
II: 819 av herr Sköld m. fl., de likalydande
motionerna I: 625 av herrar Ebbe
Ohlsson och Magnusson samt II: 822 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., de likalydande
motionerna I: 630 av herrar Sundelin
och Sunne samt II: 829 av herrar
Carlsson i Stockholm och Nelander, de
likalydande motionerna 1: 634 av herrar
Birke och Franzon samt 11: 828 av herrar
Sjölin och Nelander, de likalydande
motionerna 1:637 av herr Ohlon m. fl.
samt II: 833 av herrar Edström och Kollberg
ävensom motionen II: 823 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 med de ändringar
av 5, 7 och 10 §§, som i reservationen
angivits;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall
och i stället antaga det vid de likalydande
motionerna I: 633 av herr Aastrup
och II: 834 av herr Kollberg m. fl. fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall
med vissa i reservationen angivna ändringar; 3)

antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 december
1955 (nr 649) om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift)
;

4) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon, vilka vid

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

utgången av november månad 1956 finnas
i lager;

III) av herrar Kristensson i Osby, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Veländer, Niklasson,
Anders Johansson, Sjölin, Vigelsbo,
Strandh och Edström, vilka av angivna
orsaker beträffande punkten A 1
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I:
624 av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 825 av herrar Nilsson i Svalöv och
Nilsson i Lönsboda, besluta att till punkt
1 av övergångsbestämmelserna till det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om investeringsavgift för år
1957 skulle fogas ett nytt stycke av följande
lydelse:

Har någon under år 1954 påbörjat rörelse
för industriell tillverkning, skall
investering, som verkställes under år
1957 i rörelsen och som visas vara beslutad
under år 1954, ändå att avgiftsfrihet
ej föreligger enligt första stycket,
icke anses såsom avgiftspliktig, under
förutsättning tillika att rörelsen huvudsakligen
är grundad på nämnda tillverkning
samt att rörelseidkaren eller annan,
med vilken denne måste anses vara i intressegemenskap,
icke bedriver annan
rörelse av samma slag.

IV) av herrar Kristensson i Osby, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Velander, Niklasson,
Anders Johansson, Sjölin, Vigelsbo,
Strandh och Edström, vilka ansett,
att näst sista stycket i utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Även om den nu temporärt utgående
särskilda investeringsavgiften skulle
komma att omändras till en mera permanent
omsättningsskatt i syfte att i viss
mån uppbromsa anskaffningen av personbilar,
finner dock utskottet skäl icke
föreligga att samtidigt förorda, att de
härigenom inflytande intäkterna, i motsats
till vad hittills skett, undandrages
automobilskattefonden och därmed vägväsendet
och i stället tillföres den allmänna
budgeten. Ehuru automobilskattefonden,
som har att bära de kostnader,
som bilismen förorsakar vägväsendet,
för närvarande inrymmer ej obetydliga

reserver, föreligger dock så störa krav
på vägväsendets upprustning, att kostnaderna
härför kan räknas i miljardbelopp.

Det synes därför naturligt, att de intäkter,
som i olika former inflyter genom
beskattning av bilismen, också tillföres
vägväsendet för dess underhåll och rationella
upprustning.

Utskottet får därför, med frångående
av vad departementschefen anfört och i
anledning av motionerna I: 622 och II:
818, I: 628 och II: 824, I: 631 och II: 827
samt I: 627, uttala att de genom omsättningsskatt
å motorfordon inflytande
medlen skall tillföras automobilskattemedlens
specialbudget.»

I reservationen II, av herr Kristensson
i Osby m. fl., hade under punkten A 1
förordats, att 5 § femte stycket i förslaget
till förordning om investeringsavgift
för år 1957 skulle avfattas sålunda:

Såsom avgiftspliktig investering skall
ej anses investering i bussar, som godkännas
för användning i av ägaren bedriven
yrkesmässig trafik, icke heller investering
i handels- eller fiskefartyg, vilkas
bruttodräktighet ej överstiger 300
registerton, eller, för den som yrkesmässigt
bedriver fiske, i andra för fisket använda
inventarier än fartyg. Detsamma
skall gälla investering i säkerhetsanordningar
för tågdrift vid järnväg och i rullande
järnvägsmateriel, dock icke sådan
materiel som uteslutande är avsedd för
godsbefordran.

Till paragrafen hade därjämte fogats
ett nytt, sjätte, stycke av följande lydelse: Investering,

som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig investering.

För 7 § andra stycket hade förordats
följande avfattning:

Ilar vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.
Likaså skall vid beräkning av investeringskostnad
för ersättningsanskaff -

Onsdagen den 21 november 1950

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

ning avdrag göras för den utrangerade
tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta ej kan visas, för det
belopp som erhålles vid försäljning av
tillgången.

Till 10 g hade fogats ett nytt, tredje,
stycke, så lydande:

Avgiftsskyldig som erlagt investeringsaygift
men vars förvärvskälla under året
visat förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av
densamma ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
må tillgodogöra sig det resterande
avdraget senast vid 1962 års taxering.

Beträffande det under punkten A 2 i
reservationen omförmälda förslaget till
förordning angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall hade reservanterna
förordat, att 7 § skulle utgå samt
att 6 § skulle erhålla följande lydelse:

Motorfordon, för vilket skatteplikt enligt
denna förordning föreligger, må icke
inregistreras förrän omsättningsskatten
blivit betald.

Angående sättet för betänkandets föredragning
anförde

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 57 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis;

att punkten A 1 behandlas på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts
i denna punkt behandlade förordningsförslag
med av utskottet förordade ändringar,
varvid föredragningen, där så
erfordras, sker paragrafvis samt övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik
förekommer sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att punkten A 2 behandlas i enahanda
ordning som punkten A 1, dock att
rubriken till förordningsförslaget föredrages
före övriga delar av samma förslag; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1

Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957 med av
utskottet förordade ändringar

1 §

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Att jag tillåter mig inleda
denna debatt sammanhänger självfallet
därmed att jag står såsom reservant
på ett flertal punkter i det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Den allmänna debatt, som fördes här
i kammaren för tre veckor sedan vid
remiss av den till grund för utskottsbetänkandet
liggande propositionen, kommer
väl att bidra till en begränsning av
den nu förestående debatten. Ämnet för
denna har därtill i många tidigare sammanhang
mer eller mindre uttömmande
belysts, varför det mesta av vad som
kommer att sägas knappast kan förutsättas
bli vare sig nytt eller originellt. Likväl
måste med hänsyn till ämnets vikt
en del skäl och synpunkter även nu
föras till torgs.

De i propositionen upptagna förslagen
framstår såsom i högsta grad överraskande.
Tidigare har i olika sammanhang
starkt understrukits, att investeringsavgiften,
den allmänna och den särskilda,
måste för att därmed angivna syften
skulle kunna uppnås vara tillfällig och
klart tidsbegränsad. Denna inställning
fullföljes nu på det sättet, att den allmänna
investeringsavgiften blir gällande
för fem av de sex åren 1952—1957
och den särskilda investeringsavgiften,
eller bilaccisen, permanentas i omsättningsskattens
form, en permanentning
som på sitt sätt signalerar, att snart
sagt vad som helst kan komma att ske,
när den nuvarande regeringskonstellationen
finner det opportunt att förläna
även den allmänna investeringsavgiften
ett nytt namn.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 195G

Förordningsförslag om investeringsavgift

Att det sist sagda har starkt fog för
sig markeras också därigenom, att enligt
finansministerns uttalanden investeringsavgiften,
som vi betraktat såsom
komplement till den restriktiva kreditpolitiken,
skall, i händelse en lättnad i
denna politik blir möjlig, bibehållas, medan
lättnaden i första hand bör gälla
kreditpolitiken. Det är ett resonemang,
som också kan tolkas i den riktningen,
att man tidigare vid, såsom vi trott, på
allvar framförda deklarationer om att
investeringsavgiften skulle vara och bli
av tillfällig natur, utgått ifrån att vi i
vårt den fulla eller överfulla sysselsättningens
samhälle skulle komma i ett
läge, där vi icke behövde räkna med
någon fara för eller tendens till en utveckling
i inflationistisk riktning. Om
så icke varit fallet, hur har man då kunnat
tala om investeringsavgiften ena
gången såsom högst tillfällig och andra
gången såsom bestående, även om den
restriktiva kreditpolitiken mildrades eller
bortfölle?

Ett annat exempel på att allt är möjligt
i nuvarande parlamentariska läge
utgör också det förhållandet, att avkastningen
av den åtminstone till namnet
nya omsättningsskatten skall tillföras
den allmänna budgeten och icke automobilskattemedelsfonden
och därmed
icke stå till förfogande för en ur alla
synpunkter högst nödvändig upprustning,
effektivisering och rationalisering
på vägväsendets område. Vi har dock
alla varit eniga om att bilismen icke genom
någon form av beskattning skulle
kunna kopplas in såsom regulator av den
allmänna budgeten, en inställning som
någon av finansministerns företrädare
i ämbetet uttryckt på det sättet, att av
bilismen skulle icke utkrävas ett enda
öre, som icke skulle komma vägväsendet
till godo.

För bilismen betyder emellertid vad
som nu av regeringen är avsett att genomtrumfas
svikna löften och svikna
förhoppningar samt därtill en underminering
av den tillit och det förtroende,
som statsmakterna av uppenbara skäl
borde eftersträva och söka vidmakthålla
i förhållande till medborgarna i gemen.

för år 1957 m. m.

Utvecklingen på bilismens område går,
heter det, alltför fort; den bör därför
hållas tillbaka! Denna motivering för
bilaccisens permanentning utlöser bland
annat den frågan: Vad är då bilismen,
vad menas därmed? Svaret kan väl bli
något växlande. För mig framstår emellertid
bilismen närmast såsom företagsamheten
i vidsträckt mening, till den
del denna betjänar sig av bilen respektive
motorfordonstrafiken vid fullföljandet
av sin näringsutövning och sina uppgifter
i övrigt till befordrande av den
samhälleliga produktionen i stort. Detta
är nu bilismen, som skall belastas med
en extra beskattning på något omkring
150 miljoner kronor om året, en belastning
som alltså drabbar vårt jordbruk,
vår handel, vår industri etc. Denna beskattning
blir därmed väsentligen av
samma karaktär som investeringsavgiften
och annan särbeskattning av företagsamheten.
Från denna utgångspunkt
blir det ock ett meningslöst tal att såsom
motivering för omsättningsskatten
falla tillbaka på även en sådan synpunkt
som att bilbeskattningen i vårt land
skulle vara lägre än i vissa andra länder.
Frågan gäller i realiteten, vad företagsamheten
med hänsyn till angelägenheten
av produktionens upprätthållande
och utveckling samt produktivitetens
stegring tål och bör tåla i fråga om extra
beskattning, regleringar och tvång,
och ingenting annat.

Det är klart, att den snabbt fortgående
ökningen av bilbeståndet uppmärksammats
av oss alla. Men nödgas vi inte
förutsättta, att denna ökning sammanfaller
med eller påverkas av utvecklingen
i övrigt och bottnar i framträdande
behov? I konkurrensen med andra transportmedel
bör också för bilismen gälla,
att dess inneboende styrka och anpassningsförmåga
i förhållande till vid varje
tidpunkt föreliggande uppgifter får bli
helt utslagsgivande. En bromsning av en
utveckling i sådan riktning måste icke
minst på grund av de utomordentligt
komplicerade problem, som därigenom
skulle komma att upprullas, framstå såsom
äventyrlig och farlig. Låt oss icke
bortse från att bilismen dock utgör ett

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om ir.vesteringsavgift för år 1957 m. m.

element av utomordentlig betydelse i
den allmänna ekonomiska utvecklingen!

Det är klart att, när jag här har varit
något inne på frågan om bilismen och
dess ställning ur samhällsekonomisk synpunkt,
jag icke haft något intresse av
att syssla med sådana begrepp som lvxåkning
eller bilen såsom något slags lyxvara.
De har i sammanhanget en alltför
blygsam relevans.

Det är vidare klart, att av vad jag här
anfört måste följa, att investeringsavgiften
och den nya omsättningsskatten är
att betrakta ur rent fiskaliska synpunkter
med verkningar i olika hänseenden
av rent fiskalisk natur. Konjunkturpolitiska
skäl kan sålunda icke anföras till
stöd för ett fortsatt uttagande av dessa
pålagor. Utan frågan gäller, såsom sagts,
vad som ur fiskalisk synpunkt är att
vinna eller förlora genom en extra beskattning
av företagsamheten av här
ifrågasatt storleksordning.

På olika håll inom utskottet har också
deklarerats en inställning sammanfallande
härmed. Man förstärker, säges det,
möjligheterna att nå fram till en balanserad
riksstat, och så tillägges det, om
än något blygt, man möjliggör måhända
ett ökat offentligt sparande, som då
innebär en kapitalöverflyttning till staten
i linje med socialismens politiska
målsättningar.

Finansministern har i något tidigare
sammanhang, då investeringsavgiften varit
på tal, ställt bl. a. dessa frågor: »Sparar
vi för litet för framtiden? Investerar
vi för litet?» Betraktade vid sidan av finansministerns
samtidigt framförda eriningar,
att »det är ett av alla känt faktum
att nationens välstånd står och faller
med våra möjligheter till vidare utveckling
och förnyelse av produktionsapparaten»
samt att »investeringarnas nyckelroll
i framåtskridandet är här oomtvistad»,
leder frågorna till en utgångspunkt
för vårt ställningstagande i dag,
som knappast någon torde kunna komma
förbi, den nämligen att investeringsavgiften
respektive omsättningsskatten
såsom medel till bevarande av samhällsekonomisk
balans eller till hållande av
de inflationsdrivande krafterna tillbaka
måste bestämt ifrågasättas.

Jag förutsätter att enighet råder därom
att de extra pålagor, som vi här diskuterar,
icke är ägnade att stimulera till
en ökning av sparandet och att de icke
kan betraktas såsom produktionsfrämjande
faktorer i något hänseende. De
måste — jag har sagt det förut — utgöra
kostnadshöjande och fördyrande faktorer
och därmed verka inflationsdrivande.
Och denna deras egenskap måste begränsa
näringslivets investeringsmöjligheter
och försvaga dess konkurrensförmåga
på alla fronter. Samhällsekonomisk
balans möjliggöres icke och inflatoriska
tendenser motverkas icke genom
ett nedskärande eller en uppbromsning
av näringslivets investeringar utan genom
en ökning av dessa investeringar
och en stegring av produktiviteten. Härför
kräves att företagsbeskattningen lindras,
icke skärpes, samt först och sist att
det enskilda sparandet stimuleras.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till utskottsbetänkandet
fogade, med I) betecknade reservationen.

För den händelse detta yrkande icke
skulle vinna kammarens bifall, vill jag
redan nu säga några ord till understrykande
av min inställning till övriga av
mig biträdda reservationer.

Den med IV) betecknade reservationen
till utskottsbetänkande! riktar sig
emot att avkastningen av omsättningsskatten
avseende bilar enligt propositionen
icke skall användas till bestridande
av å bilismen belöpande andel av kostnaderna
för vägväsendet.

.lag bar redan deklarerat min inställning
till propositionen i denna del såsom
varande i högsta grad överraskande
samt utgörande närmast ett svek gentemot
bilismen. .lag begränsar mig i sammanhanget
därtill, helst som jag är övertygad
om att flera av de efterföljande talarna
kommer att mera ingående sysselsätta
sig med denna reservation.

Den med III) betecknade reservationen
tar sikte på att för vissa fall förebygga
de minst sagt obilliga verkningarna
av investeringsavgiften, sådan den
enligt propositionen utformats. Den avser
rörclseidkare eller företag, som trott
på av regering och riksdag i olika sam -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
manhang gjorda uttalanden om investeringsavgiftens
tillfälliga karaktär samt
anpassat investeringarna i sin rörelse så,
att de skulle vara verkställda under år
1957. Reservanterna liar dock, med mitt
sätt att se, icke dragit den fulla konsekvensen
av sin principiella inställning.
Den enligt reservationen föreslagna lagtexten
har nämligen gjorts alltför snäv,
enär den förutsätter, att rörelsen skall
avse upptagandet av ny industriell tillverkning,
att den skall ha påbörjats under
år 1954 samt att investeringen skall
vara beslutad under sistnämnda år. Reservationen
ger med detta innehåll en
högst olustig vision av en lex in casu för
tillgodoseende av vissa därmed åsyftade
intressen. Då det icke varit möjligt att
inom utskottet vinna gehör för ett längre
gående yrkande om fritagande från avgiftsplikt
i förevarande hänseende, har
jag dock funnit mig böra förena mig
med övriga reservanter, och jag avser
att rösta för bifall till reservationen.

Den med II) betecknade reservationen,
gemensam för högerns och folkpartiets
ledamöter i utskottet, upptar flera
spörsmål.

Där erinras till en början om att de investeringar,
som direkt eller indirekt
föranleds av offentlig myndighets åtgärder,
liksom ock återanskaffningar i
samband därmed, drabbas av investeringsavgiften.
Det kan icke vara korrekt,
rimligt och rättfärdigt att med straffskatt
belägga sådana investeringar.

Investeringsavgiften skall i princip
vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Avdragsrätten är emellertid så utformad,
att den stannar på papperet, därest icke
den skattskyldige för det beskattningsår,
då avgiften erlagts, har en inkomst som
täcker avgiftens belopp. Från högerhåll
har därför städse hävdats, att en kompletterande
bestämmelse vore påkallad,
av sådant innehåll att en företagare, som
erlagt investeringsavgift men vars rörelse
under året visat förlust eller så ringa
överskott, att han vid beräkning av nettointäkten
av rörelsen ej kunnat utnyttja
avdragsrätten, skall äga rätt att förslagsvis
under de närmaste fem åren därefter
tillgodogöra sig resterande avdrag.

för år 1957 m. m.

Utskottsmajoritet och riksdag har emellertid
tidigare saknat förståelse för ett
så naturligt rättvisekrav. Nu däremot är
utskottet med om en sådan ordning. Men
utskottsmajoritetens inställning i fråga
om jämlikhet olika skattskyldiga emellan
och rättvisa i beskattningen tar sig
dock härvid ett oväntat uttryck. Man
föreslår nämligen en lagtext av den innebörden,
att avdragsrätten skall anses
ha till fullo utnyttjats till den del densamma
föranlett minskning antingen av
den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
eller av den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten. Det är
uppenbart, att högern och folkpartiet på
grund av sin inställning till hithörande
spörsmål icke kan vara med om en sådan
ordning. Reservationen tar sålunda
sikte på full avdragsrätt, i den mån utrymme
därför gives, vid såväl den statliga
som den kommunala inkomsttaxeringen.

För högerns och folkpartiets representanter
i utskottet har det framstått såsom
ett rättvisekrav, att vid ersättningsanskaffning
av maskiner och inventarier
investeringsavgift icke skall beräknas på
den totala kostnaden utan på denna,
minskad med den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde,
eventuellt det belopp som erhålles vid
försäljning av tillgången. I reservationen
ställes yrkande i enlighet härmed.

Det borde också framstå såsom rätt
naturligt att innebörden av sådana begrepp
som reparationer och underhåll
skulle vara densamma, när det gäller investeringsavgiften,
som i fråga om motsvarande
bestämmelser i kommunalskattelagen.
Utskottsmajoriteten saknar
dock förståelse härför. I reservationen
uppmärksammas emellertid även detta
spörsmål.

Beträffande punkterna 3 och 5 i reservationen
rörande viss avgiftsbefrielse för
enskilda järnvägar samt sättet för uppbörden
av omsättningsskatten å motorfordon
förutsätter jag, att vederbörande
motionärer kommer att närmare klargöra
motionernas och reservationens därmed
i huvudsak sammanfallande innehåll.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Jag hemställer emellertid, herr talman,
under förut angiven förutsättning om bifall
till de olika punkterna i reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (hf):

Herr talman! Man måste väl djupt beklaga,
att läget i vårt land inte anses vara
sådant, att man kan slopa den investeringsavgift
som nu utgått under några
år. Det är inte heller ägnat att inge förtroende
för Kungl. Maj:ts regering, när
man det ena året säger, att vi måste ha
den i år också, och det andra året att
vi får ha den ett år till, och så kommer
igen det tredje året också. Jag tror
att det blir så, att folk i allmänhet betraktar
denna avgift som en permanent
skatt och inte som en tillfällig åtgärd
för att klara en viss situation.

När man ser på utvecklingen av kronans
värde och av våra valutareserver,
tycker man ju att läget i vårt land ser
bekymmersamt ut. När jag och andra
medlemmar av det parti jag tillhör gick
med på en förlängning av investeringsskatten
under ytterligare ett år, gjorde
jag för min del detta i den fasta förvissningen,
att när ett år hade gått, skulle
denna skatt upphöra. Vi kan inte i fortsättningen
hålla på med att varje år säga,
att »nu skall skatten tas bort», då den
ständigt kommer tillbaka. Jag sade i remissdebatten,
och jag upprepar det, att
det hade säkerligen varit av behovet påkallat,
att regeringen i god tid hade sett
efter, vilka åtgärder man behövde vidtaga
för att inte vårt penningvärde skulle
ytterligare försämras. Då hade man
kanske kunnat framlägga ett förslag, som
hade kunnat uppsuga de stora inkomster
som man nu säger sig vara rädd
för skall medföra en ytterligare försämring
av vårt penningvärde. Jag tror inte
att man når målet genom en punktbeskattning
här och en punktbeskattning
där, utan att man får tillgripa andra
åtgärder, och jag tror det hade varit
lyckligare, om man från regeringens sida
antingen hade försökt genomföra ett
allmänt pris- och lönestopp eller, om
detta icke var möjligt, en allmän om -

sättningsskatt av rimlig storlek. Att på
det sätt som nu sker försöka punktbeskatta
än här och än där för att suga
tillbaka en del, tror jag i längden inte
är hållbart.

Nu hoppas jag och tror, att vi skall
slippa att under kommande år få se ett
nytt förslag om förlängning av investeringsavgiften
och även av bilaccisen. Jag
böjer mig för dessa pålagor under det
år som kommer, men vi måste ju ändå
tänka litet på nystartade företag, som
har satt i gång sin verksamhet under
vad man gott kan kalla ett löfte om att
denna skatt skall vara tillfällig och som
sedan inte kan inställa verksamheten,
utan måste fullfölja den. Det är för dessa
företag, som omständigheterna synes
mig särskilt ömmande. Det är ju orimligt
att tänka, att man skall kunna säga
till företag med ett aktiekapital på flera
miljoner, att »detta skall vi klara av
på ett eller två år», och när företaget
sedan efter flera års planering skall sätta
i gång, efter att ha trott på de löften
som givits av statsmakterna om att denna
skatt skall försvinna, innan företaget
är färdigt, så förlänger man skatten. Detta
gör ju att företaget blir praktiskt taget
konkursmässigt, innan det liinner
börja. Jag tänker särskilt på ett företag,
som är mycket gagnande för vår exportindustri
och som ämnar taga upp en
verksamhet, som mig veterligen inte förut
bedrivits här i landet. Man ämnar
tillvarata lövskogarnas klen virke; särskilt
gäller det sådana beståndsdelar av
bok- och björkskogarna som man inte
kan använda för andra ändamål, och
detta är ju en mycket viktig uppgift. Företaget
skulle starta i början av år 1957,
och nu måste man naturligtvis noga
överväga, huruvida det finns någon möjlighet
att göra detta, då investeringsavgiften
endast för detta företag skulle
uppgå till i runt tal 900 000 kronor på
ett aktiekapital av 4,5 miljoner. Det är
självklart att sådant sätter djupa spår
efter sig.

Bevillningsutskottet har ju tillstyrkt
en motion av herr Sköld, där han föreslår
att avdrag för denna avgift får delas
upp på fem år för att den inte skall

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

kännas så tung. Det är klart att man
kunde tycka, att ett sådant förslag borde
vara till fyllest, men så är det faktiskt
inte. Om herr Sköld hade föreslagit,
att man också skulle få dela upp
summan på de fem åren och inbetala
en femtedel varje år, så kunde det ju
ha varit någon hjälp för vederbörande
företag, men hela summan skall betalas
in det år, då företaget sättes i gång.
Vi känner alla väl till, att ett nystartat
företag inte ger några vinster de första
åren. Då finns heller ingenting att skriva
av, utan hela avgiften måste betalas
in utan att man har möjligheter att
skriva av på den. När jag en dag härförleden
läste i tidningen, att handelsministern
hade uttalat att vi bör vara
mycket vänligt stämda mot våra exportindustrier,
så tänkte jag just på att
detta är ett fall, där man borde kunna
vara litet generös. Annars låter man ju
ett företag — som är avsett att producera
exportvaror, som vi så väl behöver
för att tillföra landet valuta — nästan
gå i konkurs, innan det har kommit
i gång.

Vi har därför i en reservation, betecknad
med III) och avgiven av herr
Kristensson i Osby m. fl., framhållit betydelsen
av att man ändrar bestämmelserna
på sådant sätt, att nystartade företag
av den art jag förut nämnt skall
kunna bli befriade från denna investeringsskatt;
jag vill tillägga att de inte
förut skall ha haft något företag eller
drivit något sådant i annan form. Jag
tror inte att det kommer att röra sig
om så många företag, och därför tycker
jag att bevillningsutskottet borde ha
kunnat gå med på den saken. Majoriteten
inom utskottet tycks dock inte vilja
vara med om det, och därför måste jag
här yrka bifall till reservation III).

Bilaccisen — som den hette förut; nu
har den ju bytt namn — skulle enligt
förslaget ingå i den allmänna budgeten.
Vi finner det inte vara med sunt förnuft
möjligt att gå den vägen. Bilaccisen,
eller om den nu kallas investeringsavgift
eller något annat, skall naturligtvis
användas för det ändamål,
som den egentligen är avsedd till. Vi

har här i landet tusentals mil vägar,
som väntar på anslag för att kunna göras
bättre farbara än de är, det finns
en massa enskilda vägar som vi inte
har möjlighet att få statsbidrag till, och
det föreligger dessutom behov av en
mängd nya vägar i våra skogar, där
man borde kunna ta sig fram med bil
eller annat motorfordon. Statsmedel
borde utgå i större utsträckning än som
sker för att tillgodose alla dessa ändamål,
men då krävs mycket stora belopp,
och jag är förvissad om att de
150 miljoner, som man räknar med att
få in på importen av bilar, väl behövs
för att iordningställa vägarna. Av den
anledningen bör de tillföras automobilskattefonden
och där ligga i reserv. Om
man inte har arbetskraft tillgänglig för
att utnyttja pengarna det ena året, kan
sådana möjligheter föreligga ett annat
år, om det finns pengar i kassan.

Jag hyser för min del den uppfatt
ningen, att importen av bilar bör begränsas,
och den meningen har jag haft
ända sedan bilaccisen infördes. Vi har
inte i vårt land råd att offra över en
miljard om året på import av bilar och
bildelar den gången vi har en stor tillverkning
inom vårt eget land. Här skulle
vara en möjlighet att spara våra dyrbara
valutor, och jag tror att bilarna ändå
skulle räcka till för de människor,
som vill köpa sig en bil. Men man skyller
ju på att importen på detta område
inte kan begränsas; handelsavtalen lägger
hinder i vägen för det. Om man
upprättar handelsavtal, som stänger varje
möjlighet för landet att bestämma efter
sin egen finansiella ställning, kan
stora svårigheter uppstå. Jag tror emellertid
att vi snart står inför en sådan
situation, att det inte är tillräckligt med
den föreslagna investeringsskatten på
bilar, utan vi kanske också måste göra
andra begränsningar. Det hade enligt
min mening varit lyckligt, om något
kraftigare åtgärder hade vidtagits just
på detta område än vad som föreslagits
och att man begränsat importen av bilar
i stället för att höja bilaccisen eller
investeringsskatten.

Då sådana åtgärder nu inte vidtagits,

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för ar 1957 m. m.

liar jag, herr talman, på denna punkt
anslutit mig till reservationen nr IV,
som jag med det anförda ber att få yrka
bifall till.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Man hör så ofta från
olika håll framhållas, att en ökad produktion
är den främsta och grundläggande
förutsättningen för ett ökat välstånd
och en höjd allmän levnadsstandard.
Detta torde också vara alldeles
riktigt.

Har man nu en gång fastslagit detta
såsom en allmänt erkänd regel, borde
det som en naturlig följd därav också
vara ett lika allmänt och erkänt intresse,
att man accepterar ett ökat stöd åt
vår produktionsapparat — jag tänker då
på vårt allmänna svenska näringsliv
över huvud taget — och ägnar denna
all den uppmärksamhet och all den omvårdnad,
som den har anledning att i
olika sammanhang påkalla.

Jag vågar hysa den uppfattningen, att
vi i denna kammare, i varje fall rent
principiellt sett, är tämligen eniga beträffande
denna nödvändighet. Men de
ständiga klagomålen från näringslivets
utövare låter oss förstå, att denna omvårdnad
i praktiken inte är vad den borde
vara. Och jag förstår så väl näringslivets
förespråkare, när de i denna tid
ger uttryck för sina bekymmer. Vi kan
nämligen inte berömma oss av att vi i
detta land har fört någon vidare företagarvänlig
politik under de senare åren.
I stället för att underlätta för vår industri
och vårt övriga näringsliv att kunna
öka sin produktion och förbättra sina
resultat, vidtages från statsmakternas sida
åtgärder, som uppenbarligen verkar i
helt motsatt riktning. Jag behöver bara
erinra om exempelvis den i dag på nytt
aktuella investeringsavgiften, den höjda
bolagsskatten, de försämrade avskrivningsmöjliglieterna
och de skärpta kreditrestriktionerna
m. m.

Inte minst för vår exportindustri verkar
dessa åtgärder i hög grad försvårande,
när det gäller för den att hålla sig
framme i konkurrensen. Därtill kommer

att vårt höga löneläge och våra i övrigt
höga produktionskostnader ställer oss i
en synnerligen ogynnsam situation i
konkurrensen med utlandets i många avseenden
betydligt billigare alster av
samma slag.

Socialministern, statsrådet Ericsson,
höll den 7 sistlidna november ett föredrag
i Göteborg, vari han — om han nu
är rätt refererad, vilket jag tror — mycket
starkt underströk önskvärdheten av
att vår exportindustri beredes ökade
möjligheter till de investeringar, som
den behöver göra för att kunna upprätthålla
och öka sin produktion och därmed
också få lättare att kunna hävda
sig på världsmarknaden. Det är enligt
mitt förmenande ett synnnerligen klokt
och följdriktigt resonemang.

Men det är nu inte bara exportindustrien
det gäller. Vi har också en mångfald
mindre företag, vilkas produktion
är avsedd för hemmamarknaden, som är
i samma beroendeställning som exportindustrien.
Jag syftar i detta fall alldeles
särskilt på de många små företagen
på landsbygden, av vilka man skulle
önska allt flera för att därigenom kunna
bibehålla sysselsättning och, som det
heter, en levande landsbygd. Man hade
ju som bekant hoppats att i viss mån genom
en till landsbygden decentraliserad
småindustri kunna motarbeta den nu
påstående avfolkningen av densamma.
Nu blir tvärtom följden den, att man i
stället påskyndar den olyckliga utveckling,
som där äger rum.

Efter detta rent allmänna resonemang
vill jag, herr talman, övergå till
att säga några ord om investeringsavgiften
som sådan, och jag gör detta, utgående
från mitt eget partis synpunkter
och inställning.

Även om man vill betrakta denna avgift
som ett led i våra inflationsbekämpande
åtgärder, är det uppenbart att
densamma förorsakar hämningar och
nackdelar för vår produktion i mycket
betydande omfattning. Den dagliga erfarenheten
säger oss detta, och de ständiga
klagomålen från näringslivets företrädare
understryker det ännu mera.
I somliga fall blir investeringsavgiften

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

rent inflationsstimulerande i stället för
dess avsedda motsats. Om man nu ännu
en gång skall permanenta avgiften till en
flerårig företeelse, förlorar den därmed
också karaktären av tillfällig och avhållande
broms på investeringsbenägenheten.

Med stöd av dessa synpunkter och erfarenheter
är det som vi reservanter i
bevillningsutskottet yrkar, att uttagandet
av investeringsavgift nu bör upphöra.
Vi hävdar nämligen att denna investeringsavgift
såsom en år för år permanentad
förseelse inte längre fyller den
uppgift, som man vid dess tillkomst ville
tillmäta densamma.

I övrigt har vi, herr talman, den bestämda
uppfattningen, att avgiften i mycket
hög grad vid sidan om de nuvarande
kreditrestriktionerna utgör en stor
ekonomisk belastning för vårt i många
avseenden hårt kämpande näringsliv.
Jag ber därför, herr talman, att på denna
punkt få biträda reservanternas avslagsyrkande.

Med understrykande av de av herr Velander
framförda synpunkterna i vad
mån de avser reservation nr II vill jag
i fortsättningen övergå till att säga några
ord om reservationerna nr III och IV.

Förutom de redan omnämnda har vi
även en särskild kategori företag här i
landet, vilka drabbas alldeles särskilt
hårt av investeringsavgiften, ja, till och
med så hårt, att denna pålaga för dem
kan bli oöverkomlig. Jag syftar på de
nystartade företag, som herr Gustaf
Elofsson här nyss talade om och som
åberopas i den av honom m. fl. i denna
kammare väckta motionen. Det rör sig
här om sådana företag, som startades
året innan investeringsavgiften beslutades
och som sedan fortsatt att bygga
upp, i den tron att avgiften blott skulle
bli ettårig. Hade man tänkt sig, att den
skulle tagas ut under ett flertal år framöver,
hade man självfallet aldrig satt i
gång.

Jag känner tvenne konkreta fall, där
investeringsavgiften för det ena företaget
kommer att belöpa sig till 900 000
kronor och i det andra fallet till ett
mångfaldigt större belopp. Det kan inte

vara rimligt att belasta nystartade företag
med dylika extra pålagor, vilka under
många år efter starten kommer att
försvåra både uppbyggnad och driftsresultat.
Jag vill än en gång ifrågasätta,
om detta kan betecknas som näringspolitiskt
riktig och företagarvänlig politik.

Nu säger man måhända, att dessa företag
ju får draga av dessa avgifter, när
de deklarerar sina inkomster. Ja, det
kan låta bra, men när tror ni, ärade
kammarledamöter, att ett nystartat och
för dryga pengar uppbyggt företag av
detta slag kan få någon inkomst att deklarera
för eller dra av på? Man torde
tvärtom få köra med en avsevärd årlig
förlust under de närmaste åren framöver.
Det rör sig här, som herr Elofsson
nämnde, om ett begränsat antal företag,
varför ett befriande av dessa från erläggande
av investeringsavgift ur rent statsfinansiell
synpunkt inte torde spela någon
större roll, men å andra sidan rör
det sig om företag, som är livsviktiga
för förädling och export av våra inhemska
råvaror framför allt på det skogliga
området och vilkas verksamhet därför
kunde få en mycket stor betydelse för
vårt land och för vårt folkhushåll.

Om kammaren därför eventuellt inte
skulle vara beredd att i sin helhet avskaffa
investeringsavgiften som sådan,
så ber jag, herr talman, att i andra hand
få yrka bifall till reservation nr III,
vilket är lika med ett bifall till den
av herr Gustaf Elofsson m. fl. väckta motionen.

Enligt bevillningsutskottets majoritet
skall vidare som bekant bilaccisen, i den
mån det gäller nya bilar, permanentas
och i fortsättningen utgå i form av omsättningsskatt.
I olikhet med vad hitintills
varit fallet skall de influtna medlen
i sin helhet inte tillfalla bilskattefonden
och vägväsendet, utan i stället ingå i
den allmänna budgeten. Man slår här in
på en ny princip, en princip som vi reservanter
inte kan acceptera. Yi hävdar
tvärtom, att vårt vägväsende i fortsättningen
liksom hitintills bör tillföras dessa
medel. När man gentemot detta krav
gör gällande, att vi ändå aldrig kan utnyttja
dessa medel i sin helhet för sag -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för ar 1957 m. m.

da ändamål, så tänker man närmast på
den bristande tillgången på arbetsfolk.
Men jag skulle i detta fall vilja svara:
Vad vet vi för närvarande om detta?
Man får först och främst inte vara alldeles
främmande för tanken att vi som
en följd av de nuvarande händelserna
ute i världen måhända inom en nära
framtid kan få en arbetslöshet här i landet
av kanske ganska betydande omfattning.
Vad är då naturligare än att denna
i så fall utnyttjas för en kraftig upprustning
av vårt i så hög grad eftersatta
vägväsende? Under sådana förhållanden
blir säkerligen de för detta ändamål
disponibla medlen inte för stora.

Jag behöver här inte erinra om vilket
trängande behov vi har i landet och vilken
eftersläpning som råder i fråga om
nybyggnad av vägar och broar, rötning
och breddning av befintliga sådana, ett
forcerat intagande av enskilda vägar under
allmänt underhåll, ett mer omfattande
byggande av skogsbilvägar, allt önskemål
som herr Elofsson nyss omnämnde.
Här finns, kort sagt, hart när obegränsad
användning för hur stora medel
som helst. Denna fråga är, synes det mig,
inte allenast en fråga som berör bilismen
och vägväsendet, utan är kanske ännu
mer en beredskapsfråga och en sysselsättningsfråga.

Till sist ber jag, herr talman, att i vad
det gäller reservation nr TV få biträda
det yrkande som här ställts av herr Velander.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle nästan vilja
börja med en liten lyckönskan till högern
och folkpartiet för att de i dessa
mycket viktiga frågor har funnit varandra
och befinner sig på en gemensam linje.
Jag hoppas att äktenskapet i fortsättningen
skall avlöpa väl. Det har
emellanåt varit rätt svårt att upptäcka
skillnaderna mellan högerpolitik och
folkpartiets politik, men ju mer den formella
skillnaden avlägsnas, desto lättare
blir det för det svenska folket att
inse, att de tu egentligen är ett. Jag vill
alltså framföra ett vänligt »lycka till»,

och jag hoppas att vänligheten inte på
något sätt missförstås.

Vad gäller den investeringsavgift, som
det här är fråga om, ser ju oppositionspartierna
inga som helst konjunkturpolitiska
skäl. De talar bara om de fiskaliska
skälen och om de statsfinansiella
skälen, men de konjunkturpolitiska skälen
ser de inte alls vare sig det gäller
investeringsavgiften eller bilaccisen.
Enligt deras uppfattning är det i nuvarande
läge inte några som helst risker
för mer eller mindre starkt prisstegrande
impulser. De flesta av oss ser dem,
men oppositionspartierna ser ingenting
alls. De anser dessutom, att investeringsavgiften
inte spelat någon roll för den
relativa stabilisering, som vi har nått.
Jag tycker att redan det förhållandet,
att vi lyckats uppnå stabilisering samtidigt
med införandet av investeringsavgiften,
kan vara ett tecken på att investeringsavgiften
därvidlag också spelat en
roll. Jag vill visst inte säga att den spelat
den avgörande rollen, men jämte andra
åtgärder har den bidragit till denna
stabilisering. Men i detta ögonblick, när
vi uppnått stabilisering och det verkar
som vi skulle kunna behålla den, är oppositionen
genast villig att släpjia på
bromsarna. Det kan då hända att vagnen
börjar rusa. Jag tror att det vore
klokt att vänta och se, om stabiliseringen
blir något mera långvarig.

Jag skulle emellertid vilja fråga oppositionen,
om den är alldeles blind fö)''
vad som sker ute i Europa och i den
övriga delen av världen. Har inte oppositionen
upptäckt, att där försiggår sådant
som redan håller på att inom vissa
områden pressa fram en prisstegring
när det gäller åtskilliga varor och att
denna prisstegring såsom alla stora internationella
prisstegringar kan överskrida
även de svenska kusterna och
spridas ytterligare? Detta kan åstadkomma
en inflatorisk utveckling, och det
kan vara klokt att vi håller oss beredda.
En investeringsavgift är mycket svår att
improvisera. Räntan kan man ju pressa
in i ett sådant ögonblick, men vilken
räntestcgring får man då inte att räkna
med! Lyckligtvis har inte utskottets ma -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
joritet delat denna taktiska blindhet —
tv den är väl ändå taktisk när det gäller
oppositionspartiernas uppfattning —
utan vi anser att investeringsavgiften
fortfarande har en betydande uppgift
att fylla.

Förut har man till stöd för investeringsavgiften
brukat anföra, att den har
förmått företagen att uppskjuta en viss
investering till den tidpunkt, då investeringsavgiften
slopats. Jag är villig att
erkänna, att detta argument hade sin
största kraft i det ögonblick, då man
för första gången bestämde investeringsavgiften
och till en början begränsade
den till två år, varefter den skulle upphöra.
Den verkan var säkerligen den bästa
som investeringsavgiften kunde få. Sedermera
har man bestämt, att investeringsavgiften
skulle uttagas blott ett år
i sänder. Man säger ingenting om att den
skall upphöra efter ett år, och man säger
inte heller någonting om att den
skall fortsätta efter ett år, utan man håller
det hela svävande. Men när man haft
investeringsavgift i två år och man får
behålla den även det tredje året, är det
uppenbart att den verkan, att företaget
skall uppskjuta investeringarna i avvaktan
på att investeringsavgiften skall
försvinna, undan för undan blir försvagad.
Jag är fullt på det klara med att
denna verkan försvagas mer och mer
för varje år som man på nytt pålägger
investeringsavgiften. Men även om verkan
försvagas i detta avseende, kvarstår
ändock det kostnadshöjande argumentet,
nämligen att man på investeringen skall
få ett tillägg på tolv procent. Det är uppenbarligen
en sådan sak som gör att
vederbörande bör bli betänksamma.

Det är ju så, att om det t. ex. är fråga
om ett bolag och man har möjlighet att
göra avdrag för investeringsavgiften, så
blir det inte 12 procent utan 6. Är det
exempelvis fråga om en maskin, som
man vill ha avskriven under en sexårsperiod,
så betyder det att man under
den tiden har en visserligen inte avdragsgill
räntestegring på en procent på
anskaffningen. Investeringsavgiften verkar
alltså som ett slags räntestegring
men av begränsad räckvidd.

för år 1957 m. m.

Vad har man då att välja på? Vad väljer
ni? Väljer ni en begränsad räntehöjning
genom en investeringsavgift på, låt
oss säga, en procent under en sexårsperiod
eller en allmän räntestegring som
alltså även drabbar sådant som vi vill
hålla borta därifrån? Den skulle drabba
sådana investeringsanskaffningar som
ligger under gränsen liksom även bostäder
m. m., som av annat skäl undantas.
Vi bär att välja mellan å ena sidan en
allmän räntestegring och å andra sidan
en begränsad räntestegring med investeringsavgiften
såsom medel. I det valet
har utskottet inte tvekat. Det har valt
den begränsade räntestegring som investeringsavgiften
i grunden är.

Man säger emellertid att denna ökade
kostnad, som investeringsavgiften givetvis
innebär, bara kommer att påskynda
inflationen och verka inflationsdrivande.
Detta gäller under den förutsättningen
att man hundraprocentigt verkställer alla
de investeringar, som man skulle ha
gjort, om ingen avgift funnits. Men detta
är ju knappast sannolikt. Det finns
många som tror på räntans möjlighet att
begränsa investeringar med en helt annan
kraft än jag förmår åvägabringa på
den punkten. De, som tror på räntan och
dess verkningar, måste väl mena att en
räntestegring gör det så mycket mer
kostnadskrävande för företagen att investera
att de inte gör detta i samma utsträckning
som eljest. Samma verkan
kommer väl att göra sig gällande också
här. Avgiften gör att man drar sig för
att göra en del investeringar. Men man
underlåter inte alla — det gör man säkerligen
inte. Man väljer de mera angelägna
och viktiga investeringarna och
underlåter de mindre angelägna och
mindre viktiga. Företaget sovrar, lägger
an på det som snabbast och bäst kan
främja produktionen och underlåter det
som mindre snabbt och mindre omedelbart
gagnar denna. Varje klok företagsledare
gör säkert den sovringen. Det blir
därför inte något stopp på investeringarna,
såsom man något demagogiskt och
överdrivet gärna vill påstå. Det blir ett
visst förlångsammande av dem, ett bättre
urval, en sovring, men långt ifrån nå -

Onsdagen den 21 november 1950

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för ar 1957 m. m.

got stoppande. Avgiften kommer därför
att på ett begränsat fält spela en roll,
motsvarande den som en räntestegring
skulle göra.

Reservanterna säger att när detta förslag
om investeringsavgift nu kommer,
så har det gjorts några »mindre» ändringar.
Vilka är dessa »mindre» ändringar
— herrarna och damerna hör nog citationstecknet
omkring »mindre»? Dessa
»mindre» ändringar innebär bland
annat att man böjer det från investeringsavgift
fria bottenbeloppet från
20 000 kronor till 30 000. Det är 50
procents höjning. Fråga lantbrukarna,
fråga hantverkarna, om de inte betraktar
det som en betydande lindring
att få 30 000 kronor fria från
investeringsavgift i stället för 20 000? Vidare
fritar man fartyg upp till 300 ton.
En stor del av mina bohuslänska vänner
inom och utom riksdagen går nog
och gläder sig över att en uppmjukning
har skett på den punkten och betraktar
det inte som någonting likgiltigt. Vidare
har man fritagit bussarna. Den näringsgrenen
kämpar för närvarande med stora
svårigheter, beroende på att så många
människor har bilar. De 130 000 nya bilarna
och de kanske något färre nya bilisterna
försvårar det för bussföretagen,
som ändå alla de, vilka inte bar egna bilar,
måste anlita. Därför är det säkert
en lättnad för många orter att investeringsavgiften
på bussar har bortfallit.

Dessa ändringar kan jag inte betrakta
som små i och för sig. Utskottet har ytterligare
utsträckt dem. Man har menat,
att .om man fritog bussarna, borde man
även frita den konkurrent som finns på
detta område av personbefordran. De enskilda
järnvägarna och deras rullande
materiel för personbefordran bar därför
också undantagits. Vidare har man för
nya företag eller företag, som går med
ringa vinst eller kanske med förlust,
öppnat möjligheten att inte bara under
det år, då investeringsavgift bokföres,
uppföra beloppet som avdragsgill omkostnad
vid beräkning av det beskattningsbara
beloppet, utan man bar utsträckt
denna tid till fem år. En år 1957
bokförd investeringsavgift kan alltså un -

der tiden fram till år 1962 användas för
att minska det beskattningsbara beloppet.
Även det är en rätt betydelsefull sak.

Om en investeringsavgift skall kunna
ha den rätta verkan, skall den vara generell.
Det skall föreligga starka skäl för
undantag. När högern och folkpartiet
vill höja räntan, görs det inte undantag
på något håll, utan höjningen verkar
blint över hela fältet, d. v. s. i den mån
som de, som beviljar krediterna från
bankinstituten, vill vara blinda. Investeringsavgiften
bör så långt möjligt verka
lika blint. Det är därför som utskottet
inte har gått med på några egentliga beskärningar
av den generella verkan utöver
dem, som föreslagits i propositionen
och som jag redan har nämnt. De offentliga
myndigheterna t. ex. ålägger ju
bara investeringar i de fall, då vederbörande
inte gjort investeringar som varit
nödvändiga. Utskottet har liksom förra
året framhållit att myndigheterna bör
vara återhållsamma på denna punkt och
göra sådana ålägganden först när det är
absolut nödvändigt. Detta utskottets uttalande
kan åberopas av företagen som
skäl för att man inte i otid bör åläggas
en sådan investering.

Beträffande ersättningsanskaffningen
menar utskottet liksom tidigare att investeringsavgiften
inte bör gälla mindre
sådana anskaffningar, utan blott de större
och mera betydelsefulla. Utskottet har
kanske i år uttryckt den saken något
tydligare än förut, men nuvarande praxis,
som övervakas av riksskattenämnden,
är redan rätt stadgad. Bevillningsutskottets
uttalande fastlåser ungefär den
praxis som redan råder, nämligen att undantaga
smärre ersättningsanskaffningar
från investeringsavgift.

Det är en sak, som här har påtalats
bland annat av personer som inte tillhör
oppositionspartierna. Det gäller företag
som startats år 1954. Man menar,
att dessa företag under vissa förutsättningar
skulle kunna fritas från investeringsavgift.
Om man skall besluta en sådan
bestämmelse, blir den emellertid
med nödvändighet mycket komplicerad.
Jag vill först och främst erinra om att
det skall gälla en rörelse som är påbörjad

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordnlngsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

år 1954. Huruvida så är fallet, bör man
väl kunna avgöra ganska lätt. Men så
skall det vara en rörelse för industriell
tillverkning. Det kan väl strax bli svårigheter
att avgöra vad som menas med
industriell tillverkning. Sedan skall det
gälla en investering som är beslutad redan
år 1954, trots att den inte verkställes
förrän 1957. Det kan vara mycket
kinkigt att få fram en tillfredsställande
bevisning härom. Vidare skall det vara
en rörelse som huvudsakligen är grundad
på den tillverkning, med vilken man
påbörjade rörelsen 1954. Det finns ju
ändå skiftningar inom ett företags rörelse,
och det kan vara mycket svårt att
klara ut den saken. Så finns det en femte
inskränkande bestämmelse, nämligen att
rörelseidkaren eller annan, med vilken
han måste anses vara i intressegemenskap,
inte driver annan rörelse av samma
slag.

Jag tror nog att herrarna och damerna
måste anse, att utskottet uttalar sig
riktigt, då det säger, att dessa bestämmelser
är synnerligen komplicerade och
kommer att medföra många gränsdragningsproblem
och att det blir utomordentligt
svårt att tillämpa bestämmelserna.

Härtill kommer vad utskottet nog betraktar
såsom en ännu mera avgörande
invändning, nämligen att här skulle stiftas
vad man kallar en lex in casu, d.
v. s. en lag för ett särskilt fall, för en
särskild industriell företeelse i min
skånska hembygd. Men man måste göra
bestämmelsen generell, så att den skulle
tillämpas för alla likartade fall. Vem vet,
i vilka fall, då en rörelse startades år
1954 och beslöt investeringar för 1957,
samtidigt alla de andra nämnda villkoren
är uppfyllda? Ingen av motionärerna kan
överblicka det. De stirrar på ett enda
fall, som kan vara absolut klart. Men om
alla de hundratals andra fallen — jag
vet inte hur många det kan vara •— vet
vi för närvarande ingenting. Det skulle
vara ytterst olyckligt, om riksdagen skulle
besluta en sådan lex in casu och ge
lagen generell innebörd med verkningar,
om vilka man ingenting vet.

Jag har själv sökt att hitta någon väg

att i ett speciellt fall göra någonting,
men det förefaller mig vara fullkomligt
omöjligt ur ren lagstiftningssynpunkt att
tillgripa den gercrella vägen. Jag kan
inte yrka bifall till den reservation som
föreligger i denna fråga.

I propositionen föreslås även en permanent
omsättningsskatt på bilar. Man
har från den nya skatten undantagit de
begagnade bilarna. Accisen på de begagnade
bilarna var en sak på gott och
ont. Det var mycket svårt att kontrollera,
att det betalades accis på de begagnade
bilarna, och det är kanske lika bra att
denna accis nu är borta. Men de, som
ämnar köpa begagnade bilar, får säkert
räkna med att betala en investeringsavgift
på det sättet, att priset på de begagnade
bilarna blir högre. Det kommer nog
säljarna att se till.

Nu kommer alltså accisen å de begagnade
bilar att försvinna, och jag för
min del kommer inte att sakna den. Det
var administrativt sett en mycket besvärlig
accis. Det finns uppgifter på att det
på våra vägar skulle rulla upp till 40 000
bilar, för vilka det inte betalats någon
skatt. Om den uppgiften är riktig, har
lagstiftningen inte fyllt sitt ändamål, och
då är det ju lika bra att den tas bort.

Men varför har då denna omsättningsskatt
införts i stället för den tidigare bilaccisen?
Ja, man kan väl inte säga annat
än att omsättningsskatten är nödvändig
som ett kompliment till investeringsavgiften.
Investeringsavgiften drabbar företagens
lastbilar, såvitt kostnaderna inte
ligger under gränsen 30 000 kronor.
Jag har ingen aning om vad en lastbil
kostar, men jag förmodar att priset är
högre än detta belopp. Varför skulle
då inte samma pålaga drabba personbilarna?
Dessa används ju i de flesta fall
inte i produktionen. Jag använder absolut
inte min bil i produktionen, och
det är orimligt att jag och alla andra
bilägare i samma position skulle slippa
att betala någon avgift för bilarna, vilket
ju lastbilägarna måste göra.

Jag såg någon av kammarens ledamöter
skaka på huvudet åt mitt resonemang.
Det måste betyda att han inte
har samma inställning som jag beträf -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 in. m.

fande rättvisa i beskattningen. Om man
anser att all beskattning bör vara rättvis,
kan man inte komma ifrån att det
bör vara skatt även på personbilar.

Men lägg märke till att avsikten med
denna beskattning inte är att stoppa bilköpen!
Det gör man inte med en tolvprocentig
skatt. Priskänsligheten hos
personbilarna är inte så stor, att folk
av denna anledning underlåter att skaffa
bil. Men det är möjligt att man uppskjuter
sitt köp till en senare tidpunkt, och
det är däri värdet av omsättningsskatten
ligger. För att stoppa bilköpen måste
man använda den engelska metoden. Då
skulle man i stället för vår tull på 15
procent ha en tull på 33 1/3 procent, som
man har i England, och i stället för en
omsättningsskatt på 12 procent borde
vi som i England ha en omsättningsskatt
på 60 procent.

Den engelska lagstiftningen kan verkligen
stoppa upp bilköpen. Yi går emellertid
fram på ett mjukare sätt. Yi vill
endast försöka dämpa utvecklingen något.
Vi hinner inte riktigt följa med i den
nuvarande utvecklingen. Städerna har
svårigheter med parkeringsplatser, det
är svårigheter med garage, och verkstäderna
räcker inte till. Arbetskraften
suges undan för undan över till bilverkstäder
och annan verksamhet som
är betingad av bilismen, trots att den så
utomordentligt väl skulle behövas inom
vår exportindustris skilda områden, inte
minst inom verkstadsindustrien. Det är
sålunda samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska
skäl — inte fiskaliska
•— som ligger till grund för denna lagstiftning.

Så långt man kan bedöma, kommer vi
i år att få ett underskott i vår bytesbalans
på åtskilliga hundratal miljoner.
På samma sätt var det förra året. Härtill
bidrar givetvis att vi köper bilar
och bildelar för sjuhundra miljoner kronom
om året, liksom även att vi för att
driva dessa bilar måste importera bensin
i mycket stor utsträckning. Detta borde
vara uppenbart för alla. Vill man uppnå
balans i utrikeshandeln, borde man i
nuvarande situation begränsa bilimpor -

ten. Den föreslagna omsättningsskatten
är ett steg i den riktningen.

Den, som menar att det inte räcker,
borde ju närmast, om han har sinne för
att bytesbalansen skall bli så jämn som
möjligt, med den motiveringen snarare
yrka på en utökning av omsättningsskatten
på bilar i stället för ett slopande av
densamma. Men därtill kommer också
att det skulle vara värdefullt, om en del
av de bilinvesteringsmedel, som till
äventyrs skulle kunna sparas, kunde användas
för andra trängande behov, som
finns här i landet. Jag vill erinra om
en uppgift, som kammarens ledamöter
kanske läste i gårdagens tidningar, nämligen
att skolöverstyrelsen begärt att man
skall bygga skolor för mellan 400 och
500 miljoner kronor. I årets budget finns
anslagna 180 miljoner kronor, vilket
knappt är mer än en tredjedel. Denna
siffra avser det behov, som omedelbart
bör täckas. Alla är vi måna om att också
få fram flera bostäder. Det är uppenbart
att kunde vi begränsa investeringarna,
inte bara på nyinköpta bilar utan
även på andra följdinvesteringar av skilda
slag såsom verkstäder och garage, så
fick vi större möjligheter att täcka behovet
av skolor, bostäder och annat, som
ligger oss om hjärtat.

Jag kan till nöds förstå oppositionen,
då den går emot investeringsavgiften
som sådan, men jag kan absolut inte begripa
annat än att när den går emot
omsättningsskatten på bilar, då är det
inte fråga om hänsyn till samhällsekonomiska
behov, utan kort och litet brutalt
sagt taktiska skäl.

Här föreligger en reservation, som vill
ha en annan uppbörd av den omsättningsskatt
på bilar som är föreslagen.
Man vill låta uppbörden fortfarande skötas
av länsstyrelsen. Att man genom att
förlägga den till kontrollstyrelsen för
50—100 skattebetalare i stället för
130 000, om den ligger kvar hos länsstyrelsen,
gör en administrativ förenkling,
tycker jag är avgörande.

En omsättningsskatt bör tillika inriktas
på priset. Det bör vara en bestämd
kostnad, som den, som reflekterar på

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
att köpa bil, är medveten om. Det bör
inte vara så, att man opererar med ett
visst värde, och när det sedan kommer
till avgörande, har man ett belopp på
10 å 12 procent som också skall räknas
med. Man brukar ju lägga in alla omsättningsskatter
i priset, och varför skulle
man då inte även när det gäller bilar
godta detta, då det dessutom innebär en
administrativ förenkling? Här föreligger
visserligen ett av motionärerna utarbetat
förslag, som redan i reservationen
fick lov att ändras på några betydande
punkter och som inte är prövat
på samma sätt som propositionens förslag
är prövat av departementschefen i
samarbete med kontrollstyrelsen och åtskilliga
länsstyrelser, utan har skrivits
ihop på elt mindre kontrollerat sätt. Det
är alltså icke prövat på det administrativa
sätt, som vi här i kammaren är vana
vid att ha de förslag prövade, som vi
anser oss kunna godtaga.

Det har förekommit åtskillig debatt
om vart intäkterna av den nya omsättningsskatten
skall gå, om de skall gå till
den allmänna budgeten eller, såsom under
de närmast föregående åren, till vägunderhåll
och vägbyggnader, d. v. s.
till bilskattefonden. Det är givetvis en
avvägningsfråga. När bilaccisen urursprungligen
infördes, räknade man
nog med att denna endast skulle vara
av tillfällig natur. Man räknade inte
med att den normalt skulle bestrida en
del av vägkostnaderna. Dessa skulle bestridas
av de för detta ändamål anskaffade
medlen, genom bensin- och fordonsskatter.
Om vi av konjunkturpolitiska
hänsyn pålägger en omsättningsskatt,
så vore det inte rimligt att denna
skulle bestående ingå i en viigbyggnadsfond.
Ett sådant förfaringssätt kunde
måhända försvaras, om det vore en tillfällig
historia, men inte eljest. Jag vill
erinra om att vi har en mängd omsättningsskatter.
Vi har omsättningsskatt på
sprit och vin, Öl, tobak, choklad, grammofonskivor
m. m., vi har varuskatter
och acciser av de mest skilda slag, sammanlagt
omfattande några miljarder i
inkomster för den svenska staten. Vi
har inte ordnat med en specialbudget

för år 1957 m. m.

för dessa skatter. Varför skall man då
göra det med denna omsättningsskatt, som
vi räknar med skall bli permanent, så
länge vi har det tryck på vår samhällsbalans
och bytesbalans som vi för närvarande
har? Det vore, tycker jag för
min del, lämpligt att man lät den ingå i
den allmänna budgeten och använde
den till de investeringsbehov som kan
komma i fråga. Det är inte bara fråga om
vägar. Den kostnaden kan klaras på
den andra budgeten. Det är fråga om
skolor och bostäder. Det är fråga om
mångahanda ting. Man skulle naturligtvis
kunna diskutera om att använda
medlen också till skogsvägar och sådant.
Hade vi i den svenska riksdagen
och i den svenska budgeten haft någon
motsvarighet till den kommunala fondering
som man kallar allmän investeringsfond,
skulle jag inte ha något emot
att omsättningsskatten ingick i en sådan
allmän investeringsfond för att användas
vid behov. När dessa pengar nu föres
in under den allmänna budgeten
kommer medlen uppenbarligen att användas
just för sådant ändamål, även
om inte detta anges i själva namnet.

Det har sedan i olika sammanhang,
jag tror även i tryck, framskymtat en
annan tankegång. Man har frågat, varför
vi inte skall fortsätta med att låta
de pengar som vi får in på bilar gå till
vägväsendet liksom ju skedde med inkomsterna
på den särskilda investeringsavgiften
på bilar på sin tid. Vi skall då
komma ihåg att de pengar, som inflöt
på den första bilaccisen av år 1951,
vilken gällde år 1952—1953, inte gick
till allmänna vägfonden utan i stället
fördes in i den allmänna budgeten. Sedan
gjordes visserligen ett undantag för
åren 1955—1956. Jag mistänker att
mina kamrater i regeringen den gången
var litet taktiska. De visste nämligen att
det skulle bli ett mycket starkt motstånd,
och därför lät man pengarna tillföras
vägväsendet. Nu är det emellertid
fråga om att för överskådlig framtid
permanenta denna skatt, och då är det
principiellt riktigt att låta även dessa
medel liksom inkomsterna på andra varuskatter
tillföras den allmänna budge -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.
ten. I nuvarande situation är det också veta, vilken fara herr Sjödahl anser att
synnerligen lämpligt att förstärka den denna kreditgivning innebär ur konjunkallmänna
investeringsfond som man på turpolitiska synpunkter,
det sättet bygger upp inom vår budget. Det vore tacknämligt om herr Sjödahl
Jag ber, herr talman, att med det an- i fortsättningen ville vara litet mera konförda
få yrka bifall till utskottets för- sekvent i sitt ställningstagande till de
slag. frågor som vi diskuterar här i riksda gen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall icke ingå på
något bemötande av herr Sjödahls långa
anförande, vilket för övrigt inte skulle
tjäna mycket till.

Herr Sjödahl raljerade emellertid inledningsvis
och gjorde sig lustig över
den inställning som oppositionen intagit
i föreliggande fråga. Han beskyllde oss
för bristande förståelse för nödvändigheten
av konjunkturpolitiska åtgärder.
Jag vill då bara säga till herr Sjödahl,
att det väl inte är så underligt om vi
ibland blir en smula konfunderade över
det sätt, på vilket inte minst herr Sjödahl
försvarar vissa konjunkturpolitiska
åtgärder.

Jag vill erinra herr Sjödahl om att då
vi från oppositionens sida under vårriksdagen
arbetade för en ganska begränsad
utökning av kreditgivningen till
företagarföreningarna, så hävdade herr
Sjödahl med stor pondus, att ett förverkligande
av vårt förslag skulle innebära
en fara i inflationistisk riktning. Vårt
förslag avvisades också av riksdagen.
Bara någon vecka efteråt lade emellertid
jordbruksministern fram en proposition,
vari han föreslog en kreditgivning
till ett enda företag på inte mindre än
.35 miljoner kronor. Då ansåg emellertid
herr Sjödahl inte att det fanns någon fara
för inflation!

Vi har vidare vid denna höstriksdag
att ta ställning till ett par kungl. propositioner,
varav en för övrigt redan ligger
på kamrarnas bord, vari Kungl. Maj:t
begär åtskilliga tiotal miljoner kronor
för kreditgivning till tvenne näringsgrenars
utövare. Även jag anser att detta
förslag i och för sig är mycket behjärtansvärt,
och dessa stödåtgärder har mitt
gillande. Det vore dock intressant att

5 Första kammarens protokoll 1956. Nr 30

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är nästan smickrad
över att herr Johansson vill göra mig
till ett allmänt finanspolitiskt orakel.
Men, herr Johansson, jag vill inte uppträda
som en sådan där allmän sibylla.
Jag håller mig inom den räjong, som jag
har att syssla med i bevillningsutskottet,
och där håller jag ett vakande öga på
att man vidtar de inflationsbekämpande
åtgärder som behövs.

Jag vill skicka herr Johanssons uppmaning
i retur: Viska litet i örat på edra
sibyllor inom er egen partiledning att
de ständigt och jämt bevakar dessa saker!
Jag lovar herr Johansson att jag
inom mitt område skall göra vad jag
kan.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begagna
mig av någon replikrätt gentemot
herr Sjödahl, då jag närmast hade det
intrycket, att hans anförande knappast
låg på det planet, men herr Johansson
stimulerade mig till att också säga några
ord.

Herr Sjödahl söker leva högt på sitt
påstående, att oppositionspartierna inte
skulle se några som helst risker av inflationistisk
karaktär och att de lättsinnigt
motsätter sig en ytterligare prolongering
av investeringsavgiften och
bilaccisen — jag kan väl fortfarande använda
uttrycket bilaccis, då den nya omsättningsskatten
i grund och botten inte
är någonting annat än den gamla bilaccisen,
även om den är något hårdare
än denna.

För att herr Sjödahl skall få en utgångspunkt
för att mer objektivt kunna
bedöma, vilka tankegångar som oppositionen
företräder, ber jag att få hänvisa

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

till vad som säges i högerns här föreliggande
motioner. Där hävdas bl. a., att
det är uppenbart att här avsedda åtgärder
och andra i hög grad begränsat det
enskilda näringslivets investeringsmöjligheter.
Enligt beräkningar av industriens
utredningsinstitut uppgick investeringarna
inom den svenska industrien, mätta i
1955 års penningvärde, år 1950 till 2 020
miljoner kronor. Enligt konjunkturinstitutets
beräkningar uppgick de 1955 till
1 912 miljoner kronor. De låg sålunda
1955 på en drygt fem procent lägre nivå
än 1950. De har vidare under mellanliggande
år varit ännu lägre. Denna utveckling
skiljer sig högst väsentligt från
förhållandet inom övriga västeuropeiska
länder, som praktiskt taget samtliga visar
en betydande uppgång.

Tror herr Sjödahl mot bakgrunden av
dessa uppgifter att de investeringsbegränsande
åtgärder, han är så ivrig att
rekommendera, varit någon positiv faktor
i utvecklingen? Jag tror inte det, herr
Sjödahl.

I motionerna säges det också, att resultatet
av dessa åtgärder nu börjar kunna
bedömas. I den av konjunkturinstitutet
utgivna »Konjunkturläget hösten
1956» redovisas utvecklingen av bruttonationalprodukten
enligt olika begrepp,
bl. a. åren 1946—1955. Oavsett
vilket av dessa begrepp man vill använda
för att belysa utvecklingen, så visar
jämförelser mellan olika år, att ökningen
av bruttonationalprodukten varit inte
obetydligt lägre under senare år. Mellan
åren 1946 och 1951 utgör ökningen
— om de angivna siffrorna omräknas
till ett fast penningvärde med tillhjälp
av levnadskostnadsindex — 29 å 30 procent,
medan ökningen från 1951 till 1955
endast uppgår till 10 å 11 procent. För
den förstnämnda perioden ligger ökningen
av bruttonationalprodukten i genomsnitt
vid cirka sex procent per år; för
den senare perioden kommer man ej
högre än till 2,5 å 3 procent per år. Det
finns sålunda ett klart orsakssammanhang
mellan av riksdagen genomförda
åtgärder och den markanta minskningen
i framstegstakten vad gäller bruttonationalprodukten.

Jag skall inte fortsätta argumenteringen
längre. Jag vill blott sammanfattningsvis
säga, att när vi på högerhåll motsätter
oss investeringsavgiftens förnyande
och omsättningsskattens införande, är
det inte därför att vi inte inser att överraskningar
kunna anmäla sig i fråga om
konjunkturutvecklingen i fortsättningen,
utan därför att vi inte finner oss kunna
godtaga vilka åtgärder som helst. Resultatet
av den nu under snart fyra år gällande
investeringsavgiften, den allmänna
och den särskilda, har också blivit
sådant, att vi inte har någon skyldighet
alls att tro på att dessa pålagor kan vara
ägnade att främja och vidmakthålla
balansen i samhällsekonomien.

Jag skall härtill inte foga något ytterligare
-— tiden medger inte det. Jag
vill endast konstatera, att det är ganska
modigt av herr Sjödahl att uppträda på
det sätt som här skett. Han har i tidigare
sammanhang alltid betonat investeringsavgiftens
och bilaccisens tillfälliga
karaktär. Nu däremot är han trots alla
tidigare utsvävningar i det hänseendet
beredd att säga, att lian i sina tidigare
deklarationer i det hänseendet inte inlagt
någon annan betydelse än att riksdagen
skulle taga ställning till dessa pålagor
för ett år i sänder -— och fortsätta
därmed hur länge som helst!

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Velander nämnde,
att industriens investeringar här i landet
visade en sjunkande tendens år från
år, och han gjorde i samma andetag gällande
att utvecklingen i vårt land jämfört
med andra länders var sämre. Ja,
det beror alldeles på vilka utgångspunkter
man har. Har man såsom i vårt land
en hög investeringsnivå som utgångspunkt
visar naturligtvis jämförelsen ett
sämre resultat än om investeringsnivån
varit låg, vilket den varit i dessa främmande
länder. De lösa påståenden som
herr Velander här framkastade bevisar
ingenting.

Jag förvånade mig litet över herr Veländers
anförande även på en annan
punkt. Herr Velander sade nämligen, om

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

jag fattade honom rätt, att investeringsavgiften
blir bara kostnadsökande och
inflationsdrivande. Samtidigt säger han
att åtgärderna »visst inte varit verkningslösa».
Det gläder mig, ty de har
varit avsedda att verka. Resultatet av
dessa och andra åtgärder har blivit, att
vi nu har balans under en tid av full
sysselsättning, vilket vi inte haft på
många år.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker, att herr Sjödahls
logik är något överraskande. Jag
har skattat åt den meningen, att dessa
åtgärder inte haft den av deras tillskyndare
avsedda eller påstådda verkan. Att
de har haft vissa verkningar har jag inte
kunnat bestrida. Det blir då fråga om
vilka verkningar som väger tyngst, de
jiegativa eller de positiva i förhållande
till vad som samhällsekonomiskt och i
andra hänseenden eftersträvats. Jag menar,
att de negativa verkningarna har
varit helt övervägande.

Sedan skulle jag blott vilja ställa en
fråga: Hur har dessa pålagor påverkat
utvecklingen, när det gäller de offentliga
och de enskilda investeringarna? Det
är ju i alla fall så, att de offentliga bruttoinvesteringarna
mellan 1950 och 1955
stigit med 100 procent, räknat i löpande
priser. De privata bruttoinvesteringarna
tiar under samma tid stigit med endast
53 procent.

Jag tycker, att herr Sjödahl skall bemöda
sig om att bli litet mera positivt
inställd till angelägenheten av att bereda
ökade möjligheter för en utveckling av
den enskilda investeringsverksamheten.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Velander beskyllde
mig för bristande logik, och det får han
ju göra. Han gjorde det samtidigt som
han påstod, att verkningarna av investeringsavgiften
hade varit övervägande negativa.
Ja, men det är ju det som åsyftats!
Man åsyftar med en investeringsavgift
att man skall få något mindre investeringar
än förut, och det är klart att

då måste verkningarna vara negativa.
Men det positiva som åstadkommits med
denna och andra åtgärder är samhällsbalansen.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har velat säga, att
verkningarna har varit negativa med
hänsyn till den utveckling samhällsekonomiskt
och i andra hänseenden, som
man från allmänna utgångspunkter har
velat befordra.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om allmän investeringsavgift eller
omsättningsskatt på motorfordon.
Andra talare har redan varit inne på
dessa frågor. Jag går ut ifrån att riksdagen
i dag kommer att besluta att införa
sådana avgifter som här av utskottet
förslagits. Det är en särskild sida av
den föreslagna motorfordonsskatten som
jag vill uppehålla mig vid: det gäller
medlens användning och redovisning.

Tillsammans med en rad andra motionärer
har jag hemställt, alt den nu föreslagna
motorfordonsskatten i likhet
med vad förra årets riksdag beslutade
skall oavkortat gå till vägändamål och
redovisas över automobilskattemedelsfonden.
Utskottet förklarar sig i denna
del kunna ansluta sig till de skäl departemenschefen
anfört och finner att övervägande
skäl talar för att skatteinkomsterna
tillföres den allmänna budgeten.
Departementschefens skäl är, såvitt jag
kunnat uppfatta, att avgiften på motorfordonen
erhåller ett nytt namn, att den
ökas något med hänsyn till att accisen
på gamla bilar bortfaller och att den
nya s. k. omsättningsskatten skall vara
av mera permanent karaktär, men i övrigt
är det samma sak. Kungl. Maj :ts förslag
innebär en klar omsvängning från
vad utskottet uttalade vid behandlingen
av frågan om bilaccisen vid förra årets
riksdag, då utskottet i sitt utlåtande nr
5 anförde: »Medlen i fråga bör reserveras
för en utökning av väginvesteringsverksamheten
under perioder, då en dy -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
lik utökning framstår såsom från konjunkturpolitisk
synpunkt önskvärd eller
eljest av särskild anledning moitverad.»
Detta uttalande blev också riksdagens beslut.

Det torde vara väl bekant för alla i
denna kammare, att vägbyggandet och
vägunderhållet icke kunnat hålla jämna
steg med den våldsamt stegrade trafik
som utvecklats under senare år. Den
femårsplan för väginvesteringar som
framlades 1954 och som låg till grund
för beräkningen av bilskattens storlek,
har på grund av otillräckliga anslag inte
kunnat fullföljas. Denna plan angavs
dock vara ett minimiprogram. Senare
har delegationen för översiktlig vägplanering
kommit fram till att ett behov
av väginvesteringar föreligger för den
närmaste tjuguårsperioden med cirka en
miljard kronor årligen. Därtill kommer
ökade krav från städerna på bilskattemedel.
En utredning därom pågår. Det
senaste anspråk på dessa medel som
framkommit finns i den nya programförklaringen
från regeringen, där det
sägs att även skogsvägar skall byggas för
bilskattemedel. Detta innebär ju en utökning
av programmet och följaktligen en
inkräktning på dessa medel. Det har
gjorts en uppskattning av hur mycket
medel dessa skogsvägar kommer att kräva,
och man har kommit till 900 miljoner
kronor, givetvis inte på en gång,
men så stort är behovet av skogsvägar i
detta land. I samma andedrag som regeringen
är beredd att utvidga programmet
för vägbyggnader, som skall finansieras
med bilskattemedel, föreslår alltså
samma regering att man drar in avsevärda
belopp från inkomstsidan, nämligen
i runt tal 150 miljoner kronor årligen.
Ett sådant tillvägagångssätt har jag
mycket svårt att förstå.

Dagens läge på vägområdet har tecknats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dess riksdagspetita innevarande
höst. Det heter där bland annat:

»I själva verket ligger det till på det
sättet, att en stor grupp av våra grusvägar
nu genom den ökade trafiken blivit
så trafilcbelastade, att det ej är görligt
att utan betydligt ökade insatser

för år 1957 m. m.

med åtföljande kostnader hålla dem i ett
för trafiken någorlunda nöjaktigt skick.
Att hålla dem i ett för trafikanterna tillfredsställande
skick låter sig över huvud
taget ej mera göra. Förhållandet förvärras
för varje år med ökande trafik,
då allt större del av grusvägnätet kommer
över i den grupp, där trafiken är
för påfrestande för grusvägar. Detta
kommer att fortgå så länge investeringarna,
som hittills, äro otillräckliga i förhållande
till trafikökningen.

Erfarenheterna från såväl sommaren
1955 som innevarande sommar ge klart
belägg härför. Situationen har blivit sådan,
att det icke är obefogat att tala om
en verklig kris för grusvägsunderhållet
och att det finns risk för grusvägbanornas
totala sammanbrott.»

Det är alltså den för vårt vägväsen ansvariga
myndigheten som i sina i dagarna
överlämnade petita till regering och
riksdag har skildrat tillståndet i dessa
ord. Jag hade väntat mig att statsrådet
Hjalmar Nilson, vår s. k. vägminister,
skulle ha varit närvarande. Det kunde
ha varit intressant att höra vad han har
för synpunkt på denna skildring.

Det finns således mycket störa behov
att tillgodose, och därför måste man fråga
sig, om det i nuvarande läge är tillrådligt
att avhända vägbudgeten en inkomst
på ett så stort belopp som 150 miljoner
kronor årligen.

Jag väntar den invändningen att bilskattemedel
under senare år influtit så
rikligt, att medlen inte kunnat användas
utan att stora reservationer hopats. Vad
dessa reservationer beträffar vill jag påpeka
att större delen av dem hänför sig
till den metod att beräkna anslagen för
kalenderår, som riksdagen har beslutat
och som medför att det alltid finns medel
reserverade för ett halvår framåt.
Den övriga delen av överskottet beror på
den rambegränsning av anslaget som
Kungl. Maj:t beslutat.

Man får stundom höra alt vi i detta
land bygger vägar i hela den utsträckning
som tillgången på arbetskraft och
material tillåter. Jag tror att det är en
föråldrad uppfattning. Om man frågar
våra vägbyggare om den saken i dag, så

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

lår man veta atl arbetskraften inte längre
är något problem. Tekniken på detta
område har snabbt gått framåt, och behovet
av arbetskraft har starkt reducerats.
Jag kan nämna ett par exempel på
detta.

I Älvsborgs län pågår för närvarande
ett stort vägbygge, som kommer att kosta
i runt tal 15 miljoner kronor. Det är utlämnat
på entreprenad ocli skall utföras
-inom loppet av två år. Där sysselsätts en
arbetsstyrka på inte mer än 80 man. Jag
har ett annat exempel. Den stora broförbindelse
som skall utföras mellan Tjörn
och fastlandet vid Stenungsund har nyligen
utlämnats på entreprenad. Det rör
sig om en entreprenadsumma på 15 miljoner
kronor, men därtill kommer kostnader
för väganslutningar på cirka 5
miljoner kronor. I runt tal kostar alltså
företaget inemot 20 miljoner kronor.
Byggnadstiden beräknas visserligen till
fem år, men antalet anställda arbetare
under dessa fem år beräknas till inte
mer än 60 man i medeltal. Det är inte
alls länge sedan man sade att det inte
gick att skaffa arbetskraft till ett så stort
företag. Det är bara något år sedan jag
hörde det. Nu säger vägdirektören: »Att
skaffa arbetskraft är den minsta svårigheten.
» Man använder i stor utsträckning
specialarbetare, och det kommer t. o. m.
dit specialister från de tyska entreprenadfirmorna.

Vad som i dagens läge fattas är pengar.
Det är anslag som är det väsentligaste
på vägbyggnadsfronten för närvarande.

Men det är inte bara den finansiella
sidan av saken som bör uppmärksammas.
Det finns även en annan omständighet
som enligt min mening gör utskottsförslaget
ganska betänkligt. Det går inte
längre att riktigt lita på vad regering och
riksdag uttalar och beslutar; det är kanske
det svåraste just i den här saken.

Jag har i min motion hänvisat till vad
finansministern och bevillningsutskottet
uttalade förra året, ett uttalande som
riksdagen då godkände. I år har allt detta
betraktats som luft; det betyder ingenting
i dag.

Statsrådet Hjalmar Nilson yttrade i
denna kammare i en interpellationsde -

batt i februari månad i år följande, som
jag citerar från första kammarens protokoll:
»Jag vill därvidlag understryka,
att det säkerligen inte finns någon, vare
sig i regering eller riksdag, som tänker
sig att medel från denna budget skall användas
för andra ändamål. Jag tror vi
kan vara överens om att vägmedlen skall
användas för vägbyggnadsverksamhet
och inte för någonting annat.»

Detta var kungsord i februari månad,
men i oktober månad gick samma statsråd
med på att föreslå att 150 miljoner
kronor bilskattemedel skall gå in i den
allmänna budgeten. Sådant är inte förtroendeingivande.
Det kan inte hos svenska
folket väcka förtroende för regering
och riksdag när man ena gången säger
så och andra gången någonting helt annat,
som är raka motsatsen. Det får vara
litet stadga, litet logik och litet mening
också i vad herrar statsråd behagar
uttala.

Jag har, herr talman, här bara berört
denna sida av saken. Jag har velat framhålla
vägväsendets stora behov av alla
bilskattemedel, som inflyter, och jag ber
att få yrka bifall till den med IV) betecknade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Tjällgren (bf), Hansson (fp), Domö (li),
Osvald (fp), Boman (fp) och Ollén (fp).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Genom herrar Velanders
och Anders E. Johanssons anföranden
har kammaren säkerligen fått
en tillräckligt klar uppfattning om reservanternas
syn på det föreliggande
problemet. Jag är i allt väsentligt förekommen
av dem. Jag kan instämma i
deras yttranden och behöver därför för
min del inte förlänga debatten, jag skulle
i så fall endast komma att upprepa
vad som tidigare sagts.

Jag ber, herr talman, att få biträda
yrkandena om bifall till i första hand
reservation nr I och i andra hand de
med IT, III och IV betecknade reservationerna,
vilka även jag har undertecknat.

Några få ord vill jag emellertid ha

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
sagt med anledning av herr Sjödahls
anförande — hans långa anförande.

Om herr Sjödahl själv tror på betydelsen
av vad han själv betecknade såsom
»avsevärda uppmjukningar» i investeringsavgiften,
ger han mig då inte
rätt i att det hela i mycket hög grad
kommer att likna ett såll, däri mycket
litet eller intet kommer att fastna? Och
det är väl ändå inte meningen med investeringsavgiften.
Den har väl någon
annan uppgift än att bara finnas till,
herr Sjödahl?

Herr ERIKSSON (s):

Herr andre vice talman! Jag kan när
det gäller bevillningsutskottets motivering
för sina förslag i allt väsentligt instämma
med vad utskottets talesman
herr Sjödahl här uttalat. Jag har emellertid
gjort några randanmärkningar
till de anföranden, som har hållits.

På en punkt — det är bara på en
punkt — kan jag nog dela herr Veländers
uppfattning, och det är när han
säger att dagens debatt inte har tillfört
den ekonomiska politiska debatten
något nytt stoff eller någonting av nytt
värde. Herr Velander har själv gått ut
ur kammaren — han anser sig tydligen
ha spelat färdig sin roll i denna debatt
— och därför finns det inte någon anledning
för mig att ta upp en diskussion
med honom på vissa punkter.

Det fanns emellertid vissa uttalanden
i herr Velanders anförande, som var av
mera allmängiltigt innehåll och som det
kan vara värt att diskutera. Han säger
bland annat, att även om det finns inflationstendenser
i samhället kan de inte
hindras enbart genom att man angriper
företagsamheten med en högre
beskattning. Det är egentligen den röda
tråden, som går igen i oppositionspartiernas
reservation. Man anknyter
där till vad näringsorganisationerna i
detta sammanhang har framhållit,
kanske mera konkret preciserat i arbetsgivardirektören
Kugelbergs yttrande,
och man kan mycket väl ha respekt
för att folkpartiet och högern företrä -

för år 1957 m. m.

der dessa intressen. Men nog vore det
mera hederligt att i den diskussionen
fullfölja vad näringsorganisationerna
och direktör Kugelberg har framhållit.
Tv vad föreslår de? Jo, i stället för att
man här lägger hårdare bördor på företagsamheten
önskar de en sådan omläggning,
att det större investeringsutrymmet
skall skapas på bekostnad av
konsumtionen. Men något förslag i den
riktningen bar inte gjorts från de borgerliga
partiernas sida. Vi har nyss genomkämpat
en valrörelse, som slutade
så sent som den 16 september, och då
var det inte tal om den linjen, att man
skulle angripa konsumtionssidan för att
skapa ökat utrymme åt investeringarna.
Då var parollerna i stället, att man så
långt möjligt skulle förstärka konsumtionen
både genom kraftigt sänkta skatter,
genomförandet av en hel del sociala
reformer, ökade pensioner och
ökade barnbidrag etc. Någon förändring
i den värderingen liar heller inte
kommit till synes här i dag. Man stöder
sig på näringslivets rekommendationer
när det gäller den punkt som avser
företagsamheten, men sedan vågar
man inte gå vidare, förmodligen av politiska
skäl. Det är att uppträda, höll
jag på att säga, i ett halvformat, som
icke inger någon respekt.

Sedan framhöll herr Velander, att
lian nu uppfattade den förlängda investeringsavgiften
såsom ett försök från finansministerns
sida att förstärka sin
strävan att även nästa budgetår åstadkomma
en totalbalansering. I det sammanhanget
yttrade herr Velander, att
totalbalanseringen är en form av tvångssparande,
som ingår såsom ett väsentligt
led i en socialdemokratisk politisk
målsättning och att högern sätter sig
emot den. Men det har inte högern
gjort för innevarande år, utan den har
i motsats till folkpartiet helt accepterat
det tvångssparande, som ligger i en totalbalansering.
Skulle alltså läget nu ha
så förändrats, att man, redan innan förslag
om riksstaten för kommande år föreligger,
är beredd att säga att vad man
ansåg ungefär vid samma tidpunkt året
före, det gäller inte längre?

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr Velander ställde också frågan:
Vad är bilism? Ja, den frågeställningen
är ju intressant, men den blev ännu
intressantare när lierr Velander själv
besvarade frågan genom att säga, att
lian betraktade bilismen såsom en utvidgning
av företagsamheten i landet.
.lag måste i likhet med herr Sjödahl säga,
att när jag för några år sedan skaffade
mig min bil, så hade jag då aldrig
någon tanke på att det skulle innebära
en utvidgning och förstärkning av företagsamheten
i landet, utan jag hade
nog den uppfattningen att det rörde sig
om en belastning på konsumtionen. Men
det är möjligt att man har misstagit sig
och att man nu kan trösta sig med att
man faktiskt bidragit till företagsamhetens
utvidgning här i landet genom att
man skaffat sig en gammal kärra.

Herr Elofsson i Vä framhöll att han
går med på en förlängning av investeringsavgiften,
men under den bestämda
förutsättningen att den skall gälla bara
under 1957. Ja, det skulle jag faktiskt
också kunna vilja göra. Det är bara det
att man försätter sig själv i den ganska
besvärande ställningen, att om läget nästa
år är ungefär detsamma som i dag,
eller kanske ännu värre, så tvingas man
att besvara frågan vad som skall sättas i
stället. Jag är övertygad om att det då
skulle vara utsiktslöst att inbjuda herr
Elofsson att gå med på exempelvis en
räntehöjning såsom kompensation för
investeringsavgiftens slopande. Då måste
någonting annat till. Om jag alltså
skulle vara benägen att göra samma deklaration
som herr Elofsson, så vågar
jag i varje fall inte göra den förrän vid
den tidpunkt, när det gäller att ta ställning
till frågan och man vet hur läget är.

Herr Andersson i Rixö, som talade
strax före mig, anslöt sig till de reservanter
som anser att den nu föreslagna
omsättningsskatten skall gå till bilskattefonden,
i motsats till vad utskottet föreslår,
nämligen att den skall gå till den
allmänna budgeten. Herr Andersson gick
ganska hårdhänt fram på den punkten,
och massinstämmandena efter hans yttrande
vittnar viil om att det nr många
i kammaren som hyser den uppfattning -

en, att här är det inte mycket skäl att
lita vare sig på riksdagen, som herr Andersson
uttryckte sig, eller än mindre på
statsråd. Jag tar mig därför friheten, herr
talman, att åtminstone redovisa min ställning
i denna fråga.

Det har väl aldrig förekommit, såvitt
jag vet, att en omsättningsskatt gått till
någon specialbudget; det är den principiella
sidan av saken. Hur skulle det bli
om vi i framtiden — det behöver kanske
inte röra sig om någon avlägsen framtid
— skulle börja laborera med specialbudgeter
varje gång vi inför en omsättningsskatt?
Om det är någon som kommer
på tanken att man skall lägga omsättningsskatt
på televisionsapparater,
skall vi då ha en specialbudget för televisionens
utbyggnad? Eller om det är
någon som kommer på tanken att man
skall lägga omsättningsskatt på gröt, skall
man då låta dessa medel gå till ökad
havregrynsproduktion här i landet? Det
är en ren absurditet att föra ett sådant
resonemang. Den principiella uppfattningen
måste väl ändå vara att skatter
av denna typ över huvud taget inte
bör användas för några speciella ändamål
utan ingå i den allmänna budgeten.

När det sedan sägs, att den nu föreslagna
omsättningsskatten inte kan ha
den verkan, som vare sig statsrådet eller
bevillningsutskottet avser, nämligen att
vara återhållande på konsumtionen, kan
vi väl i långa stycken ge den kritiken
rätt, eftersom den föreslagna omsättningsskatten
i detta syfte är för låg.
Jag skulle inte vara trögbjuden, om jag
blev erbjuden att rösta för en högre omsättningsskatt
just i detta syfte. Jag vill
minnas att det är finansministern som
uttryckt saken så, att om vi kunde nöja
oss med ett nytillskott här i landet av
130 000 bilar per år, skulle detta innebära
att vi kunde bygga ytterligare 7 000
å 8 000 bostäder. Om detta är riktigt,
skulle säkert många vilja vara med om
denna begränsning av bilanskaffningen,
något som jag inte anser vara en bilfientlig
inställning.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr förste vice talmannen, som för en
stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har i likhet med
herr Karl Andersson uteslutande tänkt
uppehålla mig vid den fråga, som han
berörde, nämligen hur den föreslagna
omsättningsskatten på nya bilar skall
användas och redovisas.

Vad gäller den principiella sidan av
saken kan jag helt instämma med vad
herr Eriksson här nyligen anförde. Jag
skulle härtill vilja lägga ytterligare några
synpunkter. När riksdagen, jag tror det
var någon gång på 30-talet, beslutade att
staten skulle ta hand om tipsrörelsen
här i landet, fattade riksdagen samtidigt
—- om jag inte är fel underrättad -— ett
principbeslut om att överskottet av tipsmedlen
skulle gå till idrotten. Är det någon
som i dag på allvar vill ifrågasätta,
att alla tipsmedel skall gå till idrotten?
Det har sagts, att man kan bedöma dessa
frågor olika vid olika tidpunkter med
hänsyn till de då rådande förhållandena.
När riksdagen år 1951 beslutade om
en bilaccis, flöt dessa medel in i den
allmänna budgeten. När riksdagen på
våren 1955 på nytt beslutade om bilaccis,
bedömde man det som rimligt och
lämpligt att dessa medel skulle tillföras
automobilskattemedelsfonden, men det
är inte självklart att man därför skall
bedöma frågan på samma sätt hösten
1956.

Som ytterligare skäl för att medlen
från denna omsättningsskatt på bilar inte
skall reserveras enbart för vägbyggandet
kan anföras, att samhället förorsakas
andra kostnader på grund av bilismens
utveckling. Det går inte att förneka,
att den ökade arbetsbelastningen
hos polis- och åklagarväsendet i mycket
stor utsträckning blivit en följd av den
ökade trafiken och bilismen, och detta
får också återverkningar när det gäller
utgifterna för domstolar och fångvård.
Att bilismen har förorsakat stora på -

frestningar på våra sjukvårdsinrättningar
är också ett obestridligt faktum. Om
jag inte missminner mig, skadas 20 000
personer om året genom trafikolyckor,
där bilar och motorcyklar är inblandade,
och att detta medverkar till de ökade
kraven när det gäller utbyggandet av
våra sjuklnisinrättningar kan vi inte
komma ifrån. Dessutom tillkommer här
alla de indirekta verkningarna, som inte
är betydelselösa för samhällsekonomien,
i form av förlorade arbetsdagar
o. s. v. Jag menar, herr talman, att nog
kan man anföra skäl för att bilismen
som sådan i någon mån bör bidraga när
det gäller att täcka dessa samhällsutgifter.

Bortsett från detta kan också anföras
starka skäl för att man i dagens läge bör
gå den väg, som bevillningsutskottet här
förordar. Herr Karl Andersson framhöll
de störa behov av vägunderhåll och vägbyggande,
som finns i landet. Jag skall
inte ett ögonblick förneka att vi har
mycket störa behov på detta område —
det har inte minst från statsutskottets
sida vid behandlingen av frågor om anslag
till vägändamål understrukits, att
behoven är mycket stora och att det är
angeläget att tillgodose dessa behov i
snabbast möjliga takt. Men man kan inte
som herr Karl Andersson här sökt göra
reducera denna fråga till en fråga
enbart om pengar. Han anförde att arbetskraftsbehovet
vid våra vägbyggen
numera är begränsat. Han gav två olika
exempel, av vilka det framgick att arbetskraftsbehovet
inte längre var något
problem och att behovet blivit så relativt
litet i jämförelse med vad det varit
tidigare för sådana stora bro- och vägbyggnader.
Men då talade han bara om
den arbetskraft som är direkt sysselsatt
på vägen. Denna arbetskraftsminskning
har möjliggjorts genom insättande av
stora moderna maskiner. Men dessa maskiner
växer inte på trä’n! Antingen
måste de tillverkas i våra redan relativt
hårt belastade verkstäder eller också
köpas utifrån, vilket får konsekvenser
för valutareserven. Vidare kan dessa
maskiner inte arbeta, om de inte underhålles
på ett effektivt sätt. Detta ställer

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgifl för år 1957 m. m.

krav på reparationsverkstäder och reparatörer,
som det sannerligen inte är någon
uppsjö på i våra dagar inom detta
speciella gebit. Jag menar alltså, att
man inte bara kan ta hänsyn till den arbetskraft
som är sysselsatt på vägen.
Till följd av den tekniska utvecklingen
blir också en hel del annan arbetskraft
sysselsatt.

Det är följaktligen inte bara fråga om
pengar utan också en fråga om vad samhället
förmår att satsa på detta område.
Hur livligt jag än hoppas att det skall
bli möjligt att kunna sätta in ytterligare
maskiner, arbetskraft och kapital för
underhållet och byggandet av vägar här
i landet, tror jag inte att det går att övertyga
riksdagen om att vägbyggandet skall
få prioritet framför många andra stora
investeringsbehov, av vilka jag bara vill
nämna några, därvid jag uteslutande
håller mig till den offentliga sektorn.
Jag tror inte man kan övertyga riksdagen
om att vi till förmån för vägbyggandet
kan inskränka på bostadsbyggandet,
inte heller tror jag vi kan inskränka
skolhusbyggandet -— herr Sjödahl har
redan framhållit skolöverstyrelsens önskemål
på detta område — inte heller
tror jag det går att övertyga riksdagen
om att vi kan inskränka på våra investeringar
för försvarsändamål eller för
våra sjukhus, inte heller tror jag att det
går att övertyga i varje fall statsutskottets
fjärde avdelning om att det är möjligt
att ytterligare inskränka investeringarna
för kraftstationer, telefoner, järnvägsmateriel
för att bara nämna några
av de investeringsbehov som tränger på
i vårt samhälle. Jag tror därför att det
är nödvändigt att även framdeles göra
en avvägning av hur vi skall fördela de
möjligheter vi har för olika angelägna
investeringsändamål.

Nu är ju förhållandet det, att statsmakterna
har möjlighet att väsentligt utöka
vägbyggandet här i landet utan att
det blir brist på pengar i automobilskattemedelsfonden.
Det är inte bristen på
pengar det gäller. Riksdagen anvisar
varje år betydligt mer pengar för ändamålet
än man kan förbruka inom de
fastställda investeringsramarna.

Jag kan inte ur de synpunkter jag
sökt se denna fråga finna det ur vägbyggandets
synpunkt så angeläget att reservera
en omsättningsskatt av den natur
som här föreslagits för ett speciellt
ändamål. Jag ber därför, herr talman, att
få ansluta mig till de synpunkter som tidigare
framförts från talesmännen för
bevillningsutskottet i denna speciella
fråga och yrkar bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i den allmänna debatten, men jag
skulle vilja göra ett litet inpass i anledning
av herr Sjödahls tidigare anförande.
Jag har för min del alltid beundrat
den glöd, med vilken herr Sjödahl
försvarar Kungl. Maj:ts skattepropositioner.
Jag har då haft den hädiska
tanken ■— jag säger att den är hädisk —
att det skulle ha varit för näringslivet
lyckligare om herr Sjödahl själv hade
varit företagare. Jag tror nämligen, att
han då med samma nit, skicklighet och
övertygelse skulle ha verkat för en helt
motsatt ståndpunkt. Jag vill inte att jag
skall missförstås på denna punkt: det är
inte av taktiska skäl som han skulle göra
det utan därför att jag är fast övertygad
om att om herr Sjödahl skulle se
saken från andra sidan skulle komma
till ett annat resultat.

Herr Sjödahl vill nu reducera investeringsskatten
till ett ränteproblem. Men
om herr Sjödahl vore företagare, skulle
saken säkerligen te sig litet annorlunda.
Ponera nu, att herr Sjödahl som direktör
för ett företag måste — jag säger
med avsikt »måste», ty här kan det
många gånger vara frågan om ett nödtvång
— under en följd av år investera
en miljon kronor om året. Han liar svårt
att skaffa pengar över huvud taget, och
nu måste han på grund av denna investeringsskatt
skaffa ytterligare 120 000 kronor
för varje år. Jag är alldeles övertygad
om att herr Sjödahl i en sådan
situation inte finner tröst i att det sett
för en tid av sex år bara gäller en höjd
räntekostnad på en å två procent. De

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift
exempel som herr Elofsson i Vä och herr
Anders Johansson anfört visar just detta
förhållande.

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att något motivera den
motion, som herr Kollberg i andra kammaren
och jag i första kammaren framlagt
i ett detaljspörsmål som har samband
med förslaget till förordning angående
omsättningsskatt å motorfordon.
Enligt nu gällande bestämmelser skall ju
investeringsavgiften erläggas vid köp av
såväl nya som begagnade bilar, och bilköparna
har varit de skattskyldiga. Investeringsavgiften
har erlagts samtidigt
som den skattskyldige betalat den vanliga
registreringsavgiften och beträffande
nya fordon den vanliga fordonsskatten.
Nu säger Kungl. Maj:t att man skall undanta
begagnade fordon från skatt, och
skattskyldigheten på de andra överförs
från konsumenten till tillverkaren eller
importören av skattepliktiga fordon. Departementschefen
motiverar detta med
skäl av praktisk natur och anför att en
sådan centralisering av kontrollen skulle
medföra ett enklare administrativt förfaringssätt.
1 herr Kollbergs och min motion
har framhållits att vi inte kan finna
att denna föreslagna omläggning av
uppbördsförfarandet medför ett enklare
administrativt förfarande. Redan den
omständigheten att departementschefen
sett sig nödsakad föreslå en utökning av
personalen i kontrollstyrelsen synes tala
emot ett sådant antagande. Vi menar
att den enklaste anordningen otvivelaktigt
vore att skatten i likhet med den
nuvarande bilaccisen erlades i samband
med att fordonet inregistrerades, d. v. s.
av köparen.

Majoriteten i utskottet stöder Kungl.
Maj:t i denna punkt men tycks då inte
i tillräckligt hög grad ha beaktat olägenheterna
av det stora merarbete som
förorsakas såväl kontrollstyrelsen som de
skattskyldiga. Det blir också en hel del
tillämpningsföreskrifter som måste utarbetas.
Detta omnämnes icke av utskottet.

Arbetet med uppbörden av omsättningsskatten
hos länsstyrelserna tycks,
om den av reservanterna i utskottet fö -

för år 1957 m. m.

reslagna ändringen av vårt förslag till
förordning godtas av riksdagen, bli av
förhållandevis liten omfattning. Enligt
detta förslag skulle länsstyrelserna vägra
registrering av fordon för vilket omsättningsskatt
ej erlagts, medan den
skattskyldige under en övergångstid
trots detta har rätt att bruka fordonet
enligt s. k. interimslicens. Merarbetet
att i samband med att registreringsavgift
och fordonsskatt erlägges även motta
omsättningsskatten är obetydligt liksom
det därmed sammanhängande redovisningsarbetet.
Samtidigt kan den synnerligen
omfattande redovisnings- och
kontrollapparat som Kungl. Maj:t föreslår
och som måste avse varje individuellt
skattepliktigt fordon helt slopas. Vi
anser följaktligen att det av reservanterna
förordade uppbördssystemet kommer
att bli mindre kostsamt för statsmakterna.

Herr Sjödahl säger nu att detta inte
är en riktig princip. Han menar att av
principiella skäl skall omsättningsskatten
vara inräknad i priset. Det är visserligen
sant att indirekta skatter i regel
uppbärs hos tillverkare eller importörer,
men detta torde närmast ske av
det skälet att det är den i många fall enda
möjliga vägen att ordna uppbörden.
Bilhandeln torde vara ett av de få områden
där ett annat och enklare uppbördssystem
kan tillämpas, detta just på
grund av registreringstvånget. För de
flesta andra varugrupper saknas detta
automatiskt verkande kontrollsystem.
Jag kan inte heller inse att det kan vara
någon fördel ur konsumenternas synpunkt
att skatten inräknas i detaljhandelspriset
i stället för att som nu redovisas
för sig. Intresse härför kan endast
finnas hos dem som önskar dölja skatten.

Vidare säger herr Sjödahl att reservanternas
förslag inte är prövat på vanligt
sätt. Är detta inte att vända på saken?
Det är väl så, att det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget inte är prövat,
medan däremot reservanternas förslag
har varit prövat i många år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till be -

Onsdagen den 21 november 1950

Nr 30

Förordningsförslag om

villningsutskottets betänkande under beteckningen
II.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Vad gäller behovet av
åtgärder för att bemästra inflationstendenserna,
risken för en ytterligare försämring
av penningvärdet etc. är vi väl
allesammans på det klara med att vi får
acceptera åtskilliga restriktioner, men
det kan ju inte hjälpas att man ställer
sig ytterligt frågande till investeringsavgiften.
Vid de tillfällen under 1955, när
i februari månad den nuvarande investeringsavgiften
först infördes och när vid
årets slut den förlängdes att omfatta
även 1956, betonades det ju mycket starkt
att det här är fråga om en åtgärd som
skulle få kortvarig natur. I annat fall
vore den inte effektiv. Kan man säga att
en avgift som nu skall förlängas att gälla
tredje året i sträck är av kortvarig
natur? Man kan ju också fråga sig om
det är rimligt att på ett sådant väsentligt
investeringsområde som byggnadsverksamheten,
där vi ju redan har en begränsning
i form av en byggnadsreglering,
som bestämmer omfattningen av
investeringsutrymmet på detta område,
ha ytterligare en pålaga som verkar direkt
kostnadsstegrande även på byggnadsföretag
som man annars ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter o. s. v.
kunnat lämna tillstånd till. Jag tror att
byggnadsregleringen borde vara tillräcklig
för att bemästra investeringsproblemen
på det området. Det finns ju ingen
del av byggnadsverksamheten som är belagd
med investeringsavgift men fri från
byggnadsregleringen mer än jordbrukets
ekonomibyggnader. I den mån sådant
byggande kostar över 30 000 kronor och
inte finansieras med statliga lån eller bidrag,
drabbas det av investeringsavgift,
men är inte underkastat byggnadsreglering.
Detta är emellertid ett ytterst litet
område. I övrigt omfattar byggnadsregleringen
all byggnadsverksamhet som är
belagd med investeringsavgift.

Vid föregående tillfällen, när vi har
haft frågan om investeringsavgift uppe
i riksdagen, har jag röstat med regering -

investeringsavgift för år 1957 m. m.

en och utskottsmajoriteten, men det kan
jag inte göra i dag. Jag har därför väckt
en motion, i vilken jag tillsammans med
ett par medmotionärer yrkat avslag på
investeringsavgiften, och efter att ha
lyssnat på debatten här i dag har jag
inte ändrat uppfattning.

Tillåt mig att komma med några citat
från debatterna vid 1955 års riksdag.
Jag skall då citera några särskilt prominenta
talesmän för utskottet och kanske
någon mer.

Herr Sjödahl yttrade den 9 februari
1955, då vi införde den nuvarande avgiften:
»Kom ihåg att investeringsavgiften
är tidsbegränsad. Förra gången hade
man en tidsgräns på två år. Nu är avgiften
begränsad till ett år — i själva
verket gäller den inte ens så länge, tv
man kan göra beställningar i slutet av
året för leverans nästa år. Det måste
verka mer effektivt än om avgiften gällt
två år, och i nuvarande situation kan
det vara ett hjälpmedel, som bringar inflationen
på knä.»

Den 14 december 1955, då vi förlängde
avgiftens giltighetstid till att omfatta
även år 1956, sade herr Sjödahl: »Men
jag skall villigt erkänna att det är med
investeringsavgiften som med vissa mediciner:
kroppen blir immun när de har
använts en längre tid.»

Jag måste säga att jag tror mer på
herr Sjödahl av år 1955 än på herr Sjödahl
av i dag.

Jag skall komma med ytterligare några
citat. Statsrådet Hedlund sade i andra
kammaren den 9 februari 1955: »För
spärrar av investeringsavgiftens beskaffenhet
är det ofrånkomligt att de blir
gällande endast för en kortare tid.» Jag
har svårt att anse att man kan kalla det
»för en kortare tid», om avgiften skall
gälla även för ett tredje år.

I andra kammaren sade bevillningsningsutskottets
ordförande, herr Olsson
i Gävle, samma dag: »Yi har ansett oss
kunna tillstyrka denna proposition även
ur den synpunkten att den måste få en
kort existenstid. Ju längre den blir, desto
verkningslösare blir den; den erfarenheten
är vi väl alla på det klara
med.»

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Den 14 december 1955 sade herr Olsson
i Gävle: »Jag vill för min del bara
starkt understryka min personliga mening,
att detta är en temporär anordning,
betingad av det nuvarande ekonomiska
läget, och jag skulle kunna skärpa
detta uttalande med att säga, att i
den nuvarande formen kan denna lagstiftning
i varje fall inte vara kvar utöver
1956.»

Det är givet, att bär har gjorts vissa
förbättringar i propositionen, och utskottet
har sedan förbättrat lagstiftningen
ytterligare genom att ta hänsyn till
de motioner, vari yrkats att företag som
inte kan utnyttja avdragsrätten för investeringsavgiften
skall få denna möjlighet
förlängd fram till år 1962. Det är
en väsentlig förbättring, som bör noteras
med tillfredsställelse. Men över huvud
taget är ju ändå argumenten för investeringsavgiftens
värde som begränsande
faktor så svaga, att jag inte anser
att man kan acceptera en förlängning.

När det gäller omsättningsskatten på
bilar anser jag, att situationen är en annan.
Där slår man inte på investeringssidan,
utan på konsumtionssidan. Situationen
är naturligtvis den, att vi måste
vidta vissa inskränkningar där.

Jag menar att det skulle vara skäl att
på den sidan gå längre och föreslå omsättningsskatt
på ytterligare en rad mera
umbärliga varor för att på det sättet
minska trycket på efterfrågesidan och
därmed också lätta trycket på arbetsmarknaden
etc. Även om det natuiligtvis
i och för sig är olustigt ur många synpunkter
att behöva göra en sådan inskränkning,
får man nog i ett trängt läge
acceptera detta. Det har i varje fall den
effekten, att de pengar som allmänheten
får betala i omsättningsskatt på t. ex. bilar
undandrages annan konsumtion och
på det sättet verkar i någon mån begränsande.

Jag skulle dock när det gäller omsättningsskatten
på bilar vilja ansluta mig
till den synpunkt, som framkommer i
reservation IV) och som här så ypperligt
motiverats av bl. a. herr Andersson
i Rixö. Jag tror i varje fall att det rent
psykologiskt sett kan vara klokt att låta

pengarna gå till vägbudgeten. Jag måste
säga att jag inte blev överdrivet imponerad
av herr Eriksson när han raljerade
om specialbudgeter för olika ändamål.
Jag vill dock bara göra den lilla kommentaren
till herr Erikssons yttrande, att
om han tänker ägna sig åt havregrynsodling,
så är jag övertygad om att han
behöver en specialbudget för detta ändamål.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa synpunkter och ansluter mig vad
det gäller investeringsavgiften till den
synpunkt, som kommit fram i reservation
I), och vad det gäller omsättningsskatten
på bilar till reservation IV).

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! I motion nr 624 i denna
kammare har framförts yrkande om befrielse
från investeringsavgift för företag
som före den 16 januari 1955 gjort
avslut om vissa investeringar för viss
anläggning, vilka sedan kompletterats
genom ytterligare investeringar för att
färdigställas under 1957. Dessa utbyggnader
har, som här förut redogjorts för,
skett under den klara förutsättningen
att investeringsavgiften inte skulle uttagas
mer än under åren 1955 och 1956.

Nu säger utskottets ärade talesman
att det varit synnerligen svårt att få fram
former för att genomföra ett sådant undantag.
Herr Sjödahl sade, att han förgäves
försökt fundera ut någon form för
att ge denna grupp en lättnad. Av detta
yttrande framgår ganska tydligt, att herr
Sjödahl anser att det i verkligheten vore
riktigt att den fick en lättnad. Nu
skall jag inte vara den, som hjälper utskottets
talesman i detta bryderi att
fundera ut metoder som skulle kunna
användas, men jag tycker nog att det av
det hela framgår, att det synes vara ett
berättigat krav. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka ett tillägg i motiveringen,
vilket skulle inflyta efter det
stycke på s. 40, som börjar »Vad förstnämnda
två motioner» och som slutar
»inte tillstyrka dessa motioner». Tillägget
lyder: »Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj:t låter utreda det pro -

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

blem som här aktualiserats och därest en
godtagbar lösning av detsamma visar sig
möjlig framlägger förslag i ämnet till
1957 års riksdag.»

För övrigt har jag ingenting att invända
mot utskottets förslag utan ansluter
mig till förslaget om uttagande av investeringsavgift.

Häri instämde herr Sjödahl (s).

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att bli i tillfälle att göra en kort
personlig deklaration. Tillsammans med
herr Alvar Andersson har jag framburit
en motion, nr 626 i denna kammare, i
vilken vi yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nr 188, i vad den avser förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1957.

Vi har i all stillhet och anspråkslöshet
gjort detta, inte för att i denna höst strö
sand i lagren på regeringsmaskineriet.
Vi har önskat markera, att det inom det
parti vi representerar finns medborgare
och riksdagsledamöter som är besvikna
över att regeringen envisas med att missbruka
det goda hjälpmedel som investeringsavgiften
är ägnad att vara, när den
blir rätt använd, i våra ansträngningar
att söka styra den ekonomiska konjunkturutvecklingen.
När regeringen år efter
år återkommer med förslag om investeringsavgiftens
bibehållande, så är det enligt
vår mening att missbruka detta instrument.
Jag avser inte att här upprepa
alla de argument, som anförts i denna
debatt. Jag vill understryka och hänvisa
till vad herr Andersson, Alvar, yttrade i
sitt nyss hållna anförande. Men jag vill
ytterligare understryka vad investeringsavgiften
betyder inplacerad på lång sikt.

Ute i världen lutar det mera åt varmt
än kallt krig, men om vi vågar förutsätta
att det inte utvecklar sig till ett allmänt
varmt krig, så kommer med all sannolikhet
det kalla kriget att alltjämt fortsätta
och kanske hårdna och skärpas. Då kommer
mellan öst och väst att råda ett alltmera
skärpt konkurrensförhållande på
det ekonomiska området, där man på båda
sidor rustar sig med alla hjälpmedel

som. är möjliga för att förbilliga och öka
produktionen. I det läget går både öst
och väst samma väg, rationalisering inom
näringslivet. När det gäller denna rationalisering
har vi att vänta en framtida
utveckling, som kan ge oss en högre
standard och rikare resurser och som
också skulle kunna göra oss starkare i
den hårdnande konkurrensen ute på
världsmarknaden. I det långa loppet är
det alltså fel att alltför strängt uppmärksamma
investeringssidan, som man hitintills
har gjort, medan de faror, som
finns på konsumtionssidan, förbises. Det
är detta, som vi har velat understryka
och markera.

Herr talman! I anslutning till detta
ber jag också att få instämma i och yrka
bifall till reservation I) under punkt
A) 1), där det heter: »avslå det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om investeringsavgift för år 1957».

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag hade tänkt, att jag
inte skulle behöva uppträda i detta
sammanhang, ty jag hade i remissdebatten
tillfälle att utförligt uppehålla
mig just vid de frågor vi nu behandlar.
Det anförande som herr Eriksson i Uppsala
höll, uppkallar mig emellertid till
ett bemötande. Han gjorde till en början
gällande, att vi mer eller mindre följer
näringslivet i hälarna såsom något
slags ombud för detta men att vi gör
det bara till hälften. Vi går i detta fall
nu mot investeringsavgiften, vilket ju
även näringslivet gör, men vi är inte
beredda att ta steget fullt ut, nämligen
att acceptera den allmänna omsättningsskatt,
som från näringslivets sida framförts
såsom ett önskemål. Jag vill med
anledning av detta säga, att den politik,
som vi gör oss till målsmän för, är
vår egen politik koncipierad med utgångspunkt
från vad vi anser vara den
för landets helhet bästa. Det säger sig
självt, att under sådana förhållanden
kommer det mycket ofta att sammanfalla
med de önskemål, som uttalats från
näringslivets sida, ty näringslivet är ju
i alla fall det som hela landets välfärd

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

hånger på. Men det innebär inte att vi
gör oss till tolk för några speciella näringslivsintressen,
utan det är mera beroende
på allmänna utgångspunkter,
från vilka vi kommer till samma resultat.

Vad nu särskilt investeringsavgiften
beträffar har vi ända sedan dess tillkomst
gjort gällande, att vi icke betraktar
denna såsom ett rationellt och adekvat
medel att bekämpa inflationen,
därför att den verkar direkt kostnadsfördyrande
och produktionshämmande.
Då säger herr Eriksson: »Ja, men ni
får väl lov att sätta dit något annat i
stället, om ni vill ta bort investeringsavgiften.
Vad vill ni ersätta den med?»
Han menar väl då, att det i så fall borde
vara omsättningsskatt på konsumtionen.
Om vi diskuterar saken med finansministern
eller andra representanter
för majoriteten, finner vi ständigt
att man utgår ifrån ett statiskt resonemang,
där det inte går att rubba på en
bit här och en bit där utan att man är
beredd att sätta in en annan bit på
samma ställe för att motsvara den borttagna
biten.

Vi ser inte problemet på det sättet.
Vi kan inte betrakta det hela från dessa
statiska utgångspunkter, utan vi ser
det ur en mera dynamisk synpunkt. Vi
tror, att man genom en annan ekonomisk
politik skulle kunna skapa ett annat
läge. Jag kan inte här i detalj lägga
fram vad den innebär, men jag vill
erinra om att det i stort sett är fråga
om att med hjälp av en sparvänlig politik
kunna återuppbygga en fri kreditmarknad,
som sedan i sin tur är mera
ägnad att hålla den rätta balansen mellan
investeringarna å ena sidan och
konsumtionen å den andra än vad den
politik är, som vi för närvarande för.
Vad särskilt omsättningsskatten beträffar
så har vi haft den uppfattningen att
med den nuvarande ekonomiska politiken,
som redan lider av ett alltför hårt
skattetryck, och med det psykölogiska
läge, som denna politik medfört i form
av kompensationstänkande m. m., man
på allvar kan ifrågasätta, om man verkligen
med en allmän omsättningsskatt

skulle kunna uppnå något av värde för
inflationsbekämpandet. Jag kan mycket
väl tänka mig att med en annorlunda
beskaffad ekonomisk politik en omsättningsskatt
skulle kunna tänkas ingå
som ett naturligt led i sammanhanget.
Men med den ekonomiska politik, som
nu föres, har vi ställt oss avvisande till
tanken att införa en allmän omsättningsskatt.

Herr Eriksson sade någonting om att
vi har varit inkonsekventa även i det
avseendet, att valrörelsen gick i tecknet
av att vi bara pläderade för konsuintionsökande
utgifter i stället för att
försöka hålla igen. Det känner jag med
förlov sagt inte igen, ty inga har mera
konsekvent än vi hela tiden hållit på
nödvändigheten av restriktivitet i detta
läge. Det är inte restriktiviteten i och
för sig, som vi tvistar om, utan det är
i fråga om vilka medel vi skall nyttja
för att nå restriktivitet, som meningsmotsättningarna
här rör sig. Man kommer
då tillbaka till talet om skattesänkningar.
Jag vill fortfarande framhålla
att vi inte har yrkat på någon skattesänkning
utöver vad vi kunnat täcka
genom motsvarande begränsning i statsbudgeten.
Därmed har vi inte gått in
för någon ökning av konsumtionen i
det hela. I övrigt har det inte mig veterligt
förekommit att vi under valrörelsen
iklätt oss några konsumtionshöjande
löften såvida man inte däri inräknar
sättet för pensionsfrågans lösning
där vi inte varit mer generösa än
något annat parti. Vi var väl det enda
parti, som kunde ta på sig den belastning,
som det måhända innebar, att vi
förklarade att vi icke med den politik
som vi förordade kunde reflektera på
höjda barnbidrag redan under nästkommande
år, såsom man från andra partiers
sida gjorde.

Jag anser mig alltså helt kunna tillbakavisa
talet om att vi skulle vara inkonsekventa
genom att å ena sidan icke
vilja vara med om de åtgärder, som
från majoritetssidan betraktas som nödvändiga
i inflationsbekämpande syfte,
och å andra sidan så långt ifrån att vara
med om åtgärder för att Hålla till -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

baka konsumtionen bara stöder konsumtionsbefrämjande
ändamål. Det
stämmer inte.

Slutligen lär herr Eriksson ha gjort
gällande, fast jag inte uppmärksammade
det, att vi skulle utan vidare ha godtagit
principen om totalbalansering av
budgeten. Det är för mig lika främmande
som talet om att vi vill uppmuntra
konsumtionen. Jag vill erinra om det
anförande, som jag höll i remissdebatten
i januari i år, där vi ju för första
gången mötte ett förslag från principiella
utgångspunkter om totalbalansering
av budgeten. Jag vände mig därvid
direkt mot denna tanke och förklarade
att vi inte kunde godtaga den som
en princip, men att vi i vårt praktiska
handlande utgick från att läget för närvarande
var så pass prekärt att vi fick
finna oss i en viss överbalansering av
budgeten, en överbalansering som vi
dock snarast möjligt ville ställa under
avveckling.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag beklagar att mina
enkla funderingar i dessa spörsmål uppkallat
högergruppens värderade ledare i
kammaren, herr Ewerlöf.

Jag har inte uttalat mig på det sättet,
alt högern och folkpartiet uppträder
som ombud för företagsamheten eller näringslivet
i landet. Jag sade bara att
näringsorganisationerna och företagsamheten
självfallet har rätt att även de
ha sina politiska företrädare, vilket jag
respekterar. Men eftersom både högern
och folkpartiet bara halvhjärtat följer
med när det gäller näringslivets rekommendationer,
betraktar jag deras politik
såsom en halvhet.

Jag måste nämligen, herr Ewerlöf,
uppfatta den konkretisering, som Arbetsgivareföreningens
direktör, herr Kugelberg,
gjort i sina sju punkter, som
ett konstruktivt alternativ. Jag har inte
kunnat uppfatta hans program så, att
man kan rycka ut t. ex. punkterna 1, 3
och 5 och säga, att om vi genomför dem
är det tillräckligt. Jag har faktiskt upp -

fattat det så, att dessa sju punkter tillsammans
bildar ett odelbart alternativ
till den ekonomiska politik som föres i
landet. I de sju punkterna ingår såsom
ett väsentligt led att man för att ge utrymme
för de enskilda investeringarna
måste göra inskränkningar på konsumtionssidan,
ty det går inte att öka båda
sektorerna. Då anser jag mig ha rätt att
åtminstone göra den frågeställning som
jag gjorde i mitt tidigare anförande —
ja, jag uttryckte mig kanske litet hårdare
genom att säga att det icke är politiskt
hederligt att bara acceptera en del
av programmet och lämna det andra
åsido, eftersom alla dessa saker är betingade
av varandra.

Jag sade nog inte heller, herr Ewerlöf,
att högern har godkänt principen
om en totalbalansering av budgeten.
Jag sade att det läge, som vi befann
oss i för ungefär ett år sedan, föranledde
högern att för innevarande budgetår
acceptera det utgångsläget att vi
skulle ha en totalbalanserad budget. Om
man inte gjorde det så är ju allt det tal,
som högern själv har fört i valrörelsen,
nämligen att högern hade full täckning
för sitt skattesänkningsförslag i form av
förslag om minskade statsutgifter, icke
riktigt. Man kan ju ha delade meningar
därom, men jag har utgått ifrån att högerns
redovisning var riktig. Följaktligen
har man då från högerns sida åtminstone
för innevarande år godtagit
principen om en totalbalansering av
budgeten.

Jag måste till sist, herr Ewerlöf, uttrycka
min förvåning över att högern
redan nu innan man sett ens en antydan
om hur den kommande riksstaten skall
byggas upp är beredd att säga, att nu
vill högern inte godta någon totalbalansering
längre. Det kan väl mycket väl
hända, herr Ewerlöf, att läget när vi går
in på det nya året är ungefär detsamma
som när vi gick in i innevarande
budgetår. Då utgår jag med stöd av det
sätt, på vilket högern alltid liar motiverat
sina ställningstaganden, från att
man kommer att bedöma läget på samma
sätt som hittills och inriitta sin politik
därefter.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Forordningsforslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag vill bara göra det
genmälet, att jag har inte med vad jag
sade om totalbalansering uttalat något
förhandsomdöme om den kommande
budgeten, om vilken jag i närvarande
stund ingenting känner.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av Kungl.
Maj:ts förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2—4 §§ samt 5 § första—fjärde styckena Godkändes.

5 § femte stycket

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att på förevarande
punkt få hemställa om bifall till
reservation II) såväl beträffande ändrad
lydelse av femte stycket som i fråga
om tillägg till 5 § av ett nytt, sjätte,
stycke.

Herr SJÖDAHL (s);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag till lydelse av
5 § femte stycket samt avslag å yrkandet
om tillägg av ett sjätte stycke.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas särskilt
angående det nu föredragna stycket
och särskilt rörande frågan om visst
tillägg till förevarande paragraf.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på godkännande
av det under behandling varande
stycket samt vidare därpå att
nämnda stycke skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den vid betänkandet
fogade reservationen II; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på styckets godkännande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Vetander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 5 § femte stycket
i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 57 punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den vid
betänkandet fogade reservationen II.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Under överläggningen hade vidare,
fortsatte herr talmannen, av herr Veländer
yrkats, att till den nu godkända paragrafen
skulle tilläggas ett nytt, sjätte,
stycke av den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen
II.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda yrkande
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår herr Velanders yrkande
om tillägg till den nyss godkända 5 §
i förevarande förordningsförslag av ett
nytt, sjätte, stycke, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Velanders
nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

6 § samt 7 § första stycket

Godkändes.

7 § andra stycket

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att på den förevarande
punkten få hemställa om bifall
till reservationen II).

Herr SJÖDAHL (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt där <»

Första kammarens protokoll 1956. Nr 30

under förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av det nu ifrågavarande
stycket samt vidare därpå att
detsamma skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i reservationen II;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på styckets
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 7 § andra stycket
i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 57 punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja; ......

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den vid
betänkandet fogade reservationen II.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

7 § tredje—femte styckena samt 8 och
9 §§

Godkändes.

10 §

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen II) på den förevarande
punkten.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på godkännande
av den nu förevarande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i reservationen II; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 57
punkten A1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen
II.

11- n §§.

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att på den förevarande
punkten få hemställa om bifall
ti''11 övergångsbestämmelserna med det
tillägg som innehålles i reservation III).

för år 1957 m. m.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till övergångsbestämmelserna
i utskottets avfattning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av de nu föredragna
övergångsbestämmelserna samt vidare
därpå att övergångsbestämmelserna skulle
godkännas med det tillägg, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen
III; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på övergångsbestämmelsernas godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner övergångsbestämmelserna
i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 57 punkten A 1 tillstyrkta
förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas övergångsbestämmelserna
med det tillägg, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen
III.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 48.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Forordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten A 2

Kungl. Maj:ts förslag till förordning
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall

Rubriken

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om avslag å förslaget i denna del i enlighet
med yrkande i reservation I).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu förevarande
rubriken samt vidare därpå att nämnda
del av förordningsförslaget skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på
rubrikens godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner rubriken till det
av bevillningsutskottet i punkten A 2 av
betänkande nr 57 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda del av förordningsförslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votcringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag Herr

VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motsvarande delar i reservation ID.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i dessa delar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att de under behandling
varande delarna av förevarande förordningsförslag
skulle godkännas, dels
ock alt kammaren skulle godkänna motsvarande
delar av det förordningsförslag,
som förordats i punkten A 2 av
den vid betänkandet fogade reservationen
II.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av förstnämnda förordningsförslag
i nu föredragna delar vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner återstående delar
av det av bevillningsutskottet i punkten
A 2 av betänkande nr 57 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Förordningsförslag om investeringsavgift

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas motsvarande
delar av det förordningsförslag, som förordats
i punkten A 2 av den vid betänkandet
fogade reservationen II.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Utskottets hemställan i punkten A 2

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten A 3

Herr VELANDER (h);

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till reservation II) under förevarande
punkt.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till motsvarande
punkt i den vid betänkandet
fogade reservationen II; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten A 4

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation II), som i denna punkt
innebär avslag.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på

för år 1957 m. m.

bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade härefter, att
under överläggningen särskilda yrkanden
framställts jämväl angående utskottets
motivering, nämligen dels beträffande
utskottets å s. 40 i det tryckta betänkandet
gjorda uttalande rörande i motionerna
I: 624 och II: 825 påyrkat undantag
för vissa rörelseidkare från skyldighet
att erlägga investeringsavgift, dels
ock beträffande utskottets å s. 43 i näst
sista stycket av motiveringen gjorda uttalanden
angående den budgetmässiga
redovisningen av den nya omsättningsskatten
å motorfordon.

I fråga om förstnämnda del av motiveringen,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats av herr Wolgast, att i slutet av
första stycket å s. 40, vilket stycke slutade
med orden »dessa motioner», skulle
tilläggas följande: »Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t låter utreda
det problem som här aktualiserats och,
därest en godtagbar lösning av detsamma
visar sig möjlig, framlägger förslag i ämnet
till 1957 års riksdag.»

Sedermera gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets motivering
i förevarande del samt vidare enligt herr
Wolgasts yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande näst sista stycket av utskottets
motivering, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av
herr Velander, att kammaren skulle godkänna
nämnda stycke med den ändrade
lydelse, som förordats i den vid betänkandet
fogade reservationen IV.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1957 m. m.

godkännande av utskottets yttrande i angivna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 57
godkänner näst sista stycket av utskottets
yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den ändrade lydelse, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen
IV.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 55.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att

de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin
för vissa motordrivna fordon inom jordbruksnäringen
och industrien;

nr 368, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 201, angående godkännande av viss
ändring i avtalet mellan Sverige och
Norge rörande transittrafiken över hamnar
i Trondheimsfjorden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.11.

In fidem
G. 11. Berggren