Tisdagen den 20 marsSvar på interpellationer: (Riksdagens protokoll 1956:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

16—23 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 mars
Svar på interpellationer:

av herr Hagberg om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.
av herr Franzén om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge ............................................

Onsdagen den 21 mars

Svar på interpellation av fröken Andersson om snabbare genomförande
av likalönsprincipen ..............................

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden ....................

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Stipendier för utbildande av diakoner ......................

Bergianska trädgården ....................................

Landsantikvarieorganisationen ............................

Donationen av Mälsåkers slott ..............................

Löneställningen för yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna m. m.

Ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen ................

Riksbankens valuta- och penningpolitik........................

Förhandlingsrätt för pensionärer ..............................

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

Förlängd semester för vissa arbetstagare ......................

Förkortning av arbetstiden för vissa arbetare ..................

Anslag under nionde huvudtiteln:

Lantbruksnämnderna ....................................

Kostnader för planeringskommittéer ........................

1 Första kammarens protokoll 195C. Nr 11

Nr 11

Sid.

41
46
61
83
92
94
96

101

Nr 11

Innehåll

Sid.

Avlöningar vid statens växtskyddsanstalt .................... 103

Omkostnader vid statens växtskyddsanstalt .................. 106

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter .... 109

Undervisningsmateriel för maskinundervisning .............. 111

Hästavelns befrämjande .................................. 112

Ändrade bestämmelser ang. avhorning av avelstjurar ........ 114

Främjande av fjäderfäaveln ................................ 118

Statsbidrag till ett veterinärbakteriologiskt laboratorium i Östersund
.................................................. 119

Föreningen för växtförädling av fruktträd .................. 122

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering ................ 126

Jordbrukarungdomens förbund ............................ 128

Uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m............... 129

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m................. 131

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti ...... 132

överförande av en förste länsskogvaktartjänst från Hallands län

till Stockholms län ...................................... 135

Statens skogsförbättringsanslag............................. 138

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m........... 140

Lantmäteristaten .......................................... 141

Byggnadsarbeten vid statens försöksgårdar .................... 147

Fredagen den 23 mars

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Anskaffning av tygmateriel m. m. för armén ................ 150

Hemvärnets avlöningar .................................... 157

Fartygsbyggnader ........................................ 158

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 161

Personalvårdsverksamhet m. m............................. 162

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor .............. 165

Åtgärder mot skadegörelse av älg m. m......................... 167

Interpellation av herr Osvald ang. det svensk-egyptiska samarbetet
inom vapenindustrien m. m............................... 177

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 mars

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. vidgad möjlighet till erhållande
av studielån med statlig kreditgaranti .................... 23

— nr 47, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartemetet .... 23

— nr 48, ang. befogenheten att besluta rörande tjänsteresa till nordiskt
land ................................................ 23

— nr 49, ang. ersättning till H. Gabrielsson för förluster i anledning
av fabriksbrand under beredskapstjänstgöring .......... 23

Innehåll

Nr 11

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. ökad medelsanvisning till
fiskerilånefonden ........................................ 24

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. anslag till arkiv, bibliotek och
museer m. m............................................. 31

— nr 52, ang. löneställningen för yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna
m. m............................................. 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
m. m....................... 46

■—- nr 20, ang. ändring i kommunalskattelagen .................. 60

— nr 21, ang. ändrade bestämmelser om avdragsrätt för avgifter

till vissa stiftelser m. m................................... 60

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ...... 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. förhandlingsrätt för pensionärer
................................................ 83

— nr 15, ang. ändrad lydelse av 11 och 12 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
............................................ 92

— nr 16, ang. förlängd semester för vissa arbetstagare .......... 94

— nr 17, ang. förkortning av arbetstiden för vissa arbetare...... 96

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ...................... 99

— nr 8, ang. anslag till statlig garanti för befrämjande av fiske på

avlägsna fiskevatten m. m................................. 146

— nr 9, ang. anslag till befrämjande av fiskefartygs förseende med

radiotelegraf- eller radiotelefonstation ...................... 146

— nr 10, ang. anslag till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden. . 146

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, ang. direktiv till
1955 års norrländska vattenkraftsutredning.................. 148

— nr 12, ang. utjämning av priserna på flytande drivmedel i olika

delar av landet .......................................... 148

— nr 13, ang. fastställande av den 6 juni såsom svensk nationaldag
m. m................................................. 148

Fredagen den 23 mars

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 150

— nr 53, ang. den tekniska skolutbildningen m. m............... 165

— nr 54, ang. nya grunder för ordinarie prästers lönegradspla cering

.................................................. 167

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. överförande i statens ägo av
Bolidens gruvaktiebolags gruvor m. m....................... 167

— nr 6, ang. förstatligande av den privata rustningsindustrien . . 167

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. rätten att på saluförda
produkter avbilda stora riksvapnet.......................... 167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. åtgärder mot skadegörelse
av älg m. m.

167

•I ;d jL j i i ■ :

• *''ua ; <; f v 7 ?''■. ?! 7

:! .*>:" »1 ''

;ni / * s * (?; • J.i m» .*n;

. -ii;-• >»4ki*nr»i .* i\-

• •: jb; -• i /<; u-- i n * rf *:. •?* .

''•nmh;n r- r i t * > * ? -1 ..-i- /•. fb;.- nli:. i

>»i7åi?‘ *!i h;*1 »j*r .*?!»: J

.10 .1*1 (''•■"Ml! i!? *<)< ti tiiW+A* •

i- till J )'' r.

Fredagen den 16 mars 1956

Nr 11

Fredagen den 16 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 125, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1957—1960, jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänstemän
att undergå läkarundersökning;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom; och

nr 129, i anledning av väckta motioner
om ersättning till Mattias Forslund
i Vojakkala för viss krigsskada.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1956 den 15 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter val -

förrättningens slut därtill hava blivit utsedd: herr

f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 47 röster.

Erik Fast Elis Håstad

Gunnar Lodenius Johan Sunne

År 1956 den 15 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsassessorn Carl Ulf Vilhelm
Lundvik med 44 röster.

Erik Fast Elis Håstad

Gunnar Lodenius Johan Sunne

År 1956 den 15 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd: herr

rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
med 44 röster.

Erik Fast Elis Håstad

Gunnar Lodenius Johan Sunne

År 1956 den 15 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Karl Hugo Henkow
med 40 röster.

Erik Fast Elis Håstad

Gunnar Lodenius Johan Sunne

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva

Nr 11

Fredagen den 16 mars 1956

förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Werner
och Lodenius väckta motionen nr 499.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 46—49 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 7.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

105, angående anslag till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
m. in.;

nr 106, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 108, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m.;

nr 113, angående avgiftsfri upplåtelse
av kronoegendomen 3 mantal Arnö l1
(Biskops-Arnö) i övergrans socken till
stiftelsen för Föreningen Nordens institut; nr

114, angående organisationen av
polisväsendet i vissa delar av Norrbottens
län; och

nr 115, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 52, i anledning av väckta motioner
om uppflyttning i högre lönegrad av
yrkeslärare vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion om
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
för personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren upphört;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 och 12 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
om förkortning av arbetstiden för arbetare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Statlig garanti för
befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Befrämjande av
fiskefartygs förseende med radiotelegrafeller
radiotelefonstation jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinves -

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

teringar, såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckt motion om
vissa direktiv till 1955 års norrländska
vattenkraftsutredning;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utjämning av priserna på flytande
drivmedel i olika delar av landet; och

nr 13, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att giva den 6 juni ställning
av svensk nationaldag med helgdags
karaktär och kyrklig prägel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 124, till Konungen angående
utredning om obligatorisk anskaffning av
ID-brickor åt vissa barn.

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund
m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Hagbergs
interpellation om fördjupning av
Flintrännan i Öresund m. in., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Hagberg har i en
interpellation frågat mig

1) om jag anser, att Flintrännan —
den svenska huvudfarleden mellan Östersjön
och Nordsjön — beträffande djup
och fyrbelysning svarar mot den svenska
sjöfartens krav på nöjaktiga navigeringsmöjligheter,
samt

2) därest denna fråga besvaras nekande,
huruvida jag är beredd att föreslå
riksdagen åtgärder till farledens för -

djupning och förseende med fasta fyrar
i anslutning till de framställningar i
ämnet, som vid skilda tillfällen ingivits
till Kungl. Maj :t av Svenska hamnförbundet,
Sveriges allmänna sjöfartsförening
och Sveriges redareförening.

I anledning härav får jag till en början
anföra följande.

Sjöfartsstyrelsen har i dagarna avgivit
utlåtande över Svenska hamnförbundets
i interpellationen angivna skrivelse
den 21 oktober 1955. Förbundet
har i denna skrivelse — med hänvisning
till tidigare från olika håll gjorda framställningar
och uttalanden i ämnet -—
hemställt, att frågan om Flintrännans
fördjupning måtte upptagas till förnyad
prövning. Utlåtandet innefattar även svar
på en skrift i ämnet, vilken — såsom
antytts i interpellationen — inkommit
från Sveriges redareförening. I sammanhanget
må därjämte nämnas att Skånes
handelskammare — under erinran om
Hamnförbundets framställning — i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställt, att proposition
angående Flintrännans fördjupning
och farledens förseende med fasta
fyrar snarast möjligt måtte avlåtas till
riksdagen.

Sjöfartsstyrelsen, som enligt sitt utlåtande
ansluter sig till de av Hamnförbundet
och Redareföreningen i ärendet
framförda synpunkterna, har — efter
en redogörelse för vad som står att vinna

Nr 11

Tisdagen den 20 mars 1956

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.

för fartygen i väg- och kostnadsbesparingar
genom en fördjupning av Flintrännan
— förklarat, att det därvidlag
främst är av intresse att jämföra tvenne
alternativ, nämligen antingen en fördjupning
till 10 meter vid en farledsbredd av
245 meter eller en fördjupning till 11,5
meter vid en farledsbredd av 300 meter.
Förstnämnda alternativ skulle medgiva
passage av fartyg med ett djupgående av
9 å 9,5 meter, d. v. s. så gott som alla
torrlastfartyg exklusive de största malmfartygen
och därjämte tankfartyg med en
lastförmåga upp till drygt 20 000 ton,
alltså praktiskt taget samtliga de enheter,
vilka nu används för transport av
raffinerade oljeprodukter till svenska
hamnar. Det större bottendjupet — 11,5
meter — skulle medgiva passage av
malm- och tankfartyg med djupgående
av drygt 10,5 meter, d. v. s. fartyg upp
till ca 35 000 dödviktston. Fartyg av denna
storlek kan enligt styrelsens uppfattning
bli aktuella i Östersjön inom en
icke avlägsen framtid.

Enligt sjöfartsstvrelsen kan man för
närvarande mycket grovt uppskatta kostnaderna
för en fördjupning av Flintrännan
enligt det första alternativet — 10
meters djup —- till 55 å 60 miljoner kronor.
Motsvarande kostnad för 11,5 meters
djup uppskattas till 175 å 200 miljoner
kronor. Styrelsen framhåller att
man vid valet av farledsdjup måste göra
en noggrann avvägning mellan å ena sidan
kostnaderna för fördjupningsarbetena
och å andra sidan de fördelar för trafiken,
som kan uppnås. I jämförelse
med kostnaderna för farledsfördjupningen
finner styrelsen kostnaderna för farledens
förseende med lämplig fyrbelysning
spela en mera underordnad roll.
Styrelsen beräknar att kostnaden för sex
från havsbottnen uppförda fyrar, vilka
anses komma att erfordras vid en fördjupning
av rännan, skulle uppgå till 5
miljoner kronor. De nya fyrarna skulle
komma att ersätta bland annat två fyrskepp.
För det fall att frågan om Flintrännans
fördjupning anses ånyo böra
upptagas till prövning, förklarar styrelsen
sig beredd att, därest erforderliga
medel ställts till förfogande, åtaga sig

att i samråd med representanter för sjöfartsnäringen
och befraktarna verkställa
utredning i ärendet. En dylik utredning
bör enligt styrelsen innefatta sjömätningar,
bottenundersökningar, provmuddringar
samt överväganden rörande lämpliga
metoder och lämplig maskinutrustning
för fördjupningsarbetenas utförande,
transportekonomisk bedömning, utarbetande
av förslag till fyrar och andra
säkerhetsanordningar för sjöfarten m. m.
Styrelsen, som dock icke är beredd att
på nuvarande stadium angiva kostnaderna
för en dylik fullständig utredning, föreslår,
att i första hand en mera begränsad
utredning utföres, innefattande
en transportekonomisk undersökning
samt ett ytterligare studium av kostnaderna
för fördjupningen med ledning av
nu tillgängligt undersökningsmaterial.

Såsom svar på interpellantens första
fråga vill jag härefter framhålla, att jag
— i likhet med berörda myndigheter och
organisationer — givetvis finner det angeläget
att sådana åtgärder vidtages i
fråga om Flintrännan att dess djup och
fyrbelysning svarar mot sjöfartens krav
på nöjaktiga framkomst- och navigeringsmöjligheter.
Jag är emellertid icke beredd
att på föreliggande ofullständiga
utredningsmaterial uttala mig i frågan
om proposition i ämnet. För närvarande
kan jag inte göra annat uttalande än att
jag i sinom tid skall söka medverka till
att den av sjöfartsstvrelsen föreslagna
mindre utredningen kommer till stånd.
Härmed anser jag mig ha besvarat också
interpellantens andra fråga.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag finner det både utförligt
och intresseväckande och i stort sett tillfredsställande.

Det finns i herr statsrådets svar en
upplysning, som jag skulle vilja beteckna
såsom väsentlig, nämligen meddelandet,
som kammarens ledamöter hörde,
att sjöfartsstvrelsen har intagit en
positiv hållning till detta betydelsefulla

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.

spörsmål och ansluter sig till den allmänna
syn på dessa ting, som Svenska
hamnförbundet, Sveriges redareförening
och andra organ har givit uttryck
för och som ju också jag har tillåtit mig
att anlägga i min interpellation. Detta
sjöfartsstyrelsens uttalande är inte bara
värdefullt, det är också utomordentligt
färskt. Jag har tillåtit mig att införskaffa
det i dag, och det visar sig att det är
dagtecknat i går — snabbare kan ju
kommunikationen knappast vara, herr
statsråd!

I sjöfartsstyrelsens uttalande, som ju
departementschefens svar väsentligen är
byggt på, har gjorts en grov uppskattning
av de två alternativ som här kan
komma i fråga. I båda fallen gäller det
naturligtvis mycket pengar. Det ena alternativet,
där man räknar med ett djup
av 10 meter, skulle kosta 55 å 60 miljoner
kronor, och det andra, som förutsätter
ett djup av 11,5 meter — detta är väl
under nuvarande förhållanden antagligen
det mer realistiska — skulle dra en
kostnad av upp till 175 å 200 miljoner
kronor. Jag vill understryka att sjöfartsstyrelsen
själv karakteriserar denna uppskattning
såsom grov; jag för min del
undrar om den inte är tilltagen något i
överkant. Därmed må emellertid förhålla
sig hur som helst. Vad som är av intresse
att anmärka i det sammanhanget
är ju att det här inte är fråga om en
utgift på ett bräde — dessa kostnader
måste givetvis slås ut på en lång följd
av år.

Sjöfartsstvrelsen föreslår nu, att i första
hand en mera begränsad utredning
sättes i gång, en utredning som skulle
innefatta en transportekonomisk undersökning
samt ett ytterligare studium av
kostnaderna för fördjupningen med ledning
av nu tillgängligt undersökningsmaterial.
Ja, herr statsråd, därom är
egentligen inget annat att säga än att det
får man ju vara tacksam för, ocli det är
jo rimligt att starta arbetet på det sätt
som sjöfartsstyrelsen här ifrågasätter.
Här finns ju, som herr statsrådet väl
känner till, redan mycket material att
arbeta med i denna fråga, som ju varit
aktuell mycket länge.

Om jag så skulle våga något omdöme
om statsrådets svar, så skulle det vara
att statsrådet, som jag antydde för ett
ögonblick sedan, ställer sig tämligen positiv
till denna angelägenhet. Det finns
emellertid i slutet av herr statsrådets
svar ett uttalande, som jag måste säga
har gjort mig en liten smula fundersam.
Herr statsrådet säger där: »För närvarande
kan jag inte göra annat uttalande
än att jag i sinom tid skall söka medverka
till att den av sjöfartsstyrelsen föreslagna
mindre utredningen kommer
till stånd.» Det är det där uttrycket »i
sinom tid», som har gjort mig litet orolig,
och jag vore mycket tacksam, om
herr statsrådet ville något närmare precisera
innebörden av det uttrycket.

Därutöver må det kanske tillåtas mig
att yttra ytterligare några ord i denna
betydelsefulla fråga. Det är förvisso inte
första gången som den har varit före
i riksdagens första kammare. Ett beklagligt
faktum är att, såsom det framgår
av interpellationer Flintrännans
otillräckliga djup omöjliggör passage för
ett antal fartyg, som med varje år blir
allt större och större. Det kanske kan
roa kammarens ledamöter att taga del
av en färsk siffra, som illustrerar denna
ganska förbluffande expansion i fråga
om fartygstonnagets storlek. Mellan åren
1925 och 1955 har nettotonnaget på
svenska fartyg med djupgående understigande
6,5 meter minskats med närmare
1/4, medan tonnaget med större djup
ökas med icke mindre än 350 procent.
Enbart de två siffrorna tycker jag ger
en viss aspekt på det spörsmål, som jag
har tillåtit mig att behandla i interpellationer!.
Såväl den svenska som den internationella
sjöfarten måste på grund
av fartygens allt större djupgående söka
sig andra vägar än genom den svenska
leden Flintrännan, d. v. s. genom den
danska farleden Drogden, genom Stora
Bält eller genom den tyska Kielkanalen.
Vad nu speciellt Kielkanalen beträffar
så skulle jag gärna vilja för kammarens
ledamöter påpeka, att de moderna fartygens
successivt stegrade fart ökar fördelarna
av att låta fartygen gå runt Skagen
i stället för att utnyttja kanalen. Ett

Nr 11

Tisdagen den 20 mars 1956

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.

utnyttjande av Kielkanalen, som ju har
ett betryggande djup, är också rätt dyrbart,
då det medför ganska avsevärda
kanalutgifter. Där förekommer också understundom
långa väntetider med köbildning
vid båda ändarna av kanalen.
Jag vill också påpeka, att fartygen inte
heller får framgå i kanalen med högre
fart än 8 knop, vilket betyder avsevärda
kostnadsökningar för dem. Fördelen av
att gå runt Skagen skulle naturligtvis bli
avsevärt större efter den distansförkortning
om 110 nautiska mil som en fördjupning
av Flintrännan skulle innebära
vid en jämförelse med leden genom
Stora Bält. Därtill kommer en omständighet,
som sjöfartsstyrelsen särskilt bar
påpekat, nämligen att Flintrännan erbjuder
en betydligt mera lättnavigabel led
än Stora Bält, vilket bl. a. ger fartygen
möjlighet att bättre utnyttja sina fartresurser.
Det karakteristiska för det moderna
handelstonnaget är ju inte bara
växande storlek utan också mycket
snabbt växande fart.

Jag kanske också i detta sammanhang
skulle kunna tillåta mig att göra ett par
påpekanden ur praktiskt kommersiell
synpunkt. Jag tror att Flintrännans fördjupning
ur den synpunkten skulle innebära
betydande fördelar för vårt land.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
en sak, som kanske herr statsrådet kan
finna anledning att intressera sig för,
nämligen Hamburgs ställning i bilden.
Vi vet att efterkrigstiden har inneburit
en ganska häpnadsväckande expansion
för denna stora sjöstad. Utvecklingen under
denna tid har gynnat Hamburgs strävanden,
tror jag man kan våga säga, att
återtaga sin absoluta dominans som ledande
handels- och sjöfartsstad i norra
Europa. Omlastningen i Hamburg har
under de senaste åren tagit en allt större
omfattning. Den svenska reguljära linjetrafiken
på transoceana länder har otvivelaktigt
lidit visst avbräck därigenom.
Varuhandeln kommer på längre sikt att
fördyras. Jag skall inte närmare ingå på
detta ämne, då jag går ut ifrån att handelsministern
har anledning att sysselsätta
sig med det.

Att sjöfarten tillskyndas betydande

merkostnader genom passerandet av
Kielkanalen, Bälten och även Drogden
ligger i öppen dag. Särskilda olägenheter
vållas tankfartygen, som ju regelmässigt
har stort djupgående, alldenstund dessa
inte kan passera Sundets södra del med
full last utan måste lossa en stor del av
lasten i Göteborg eller öresundshamnar,
norr om Flintrännan. Jag skulle i detta
sammanhang vilja erinra om att av öresundshamnarna
Limhamn nyligen utbyggt
sin oljehamn till ett djup av 10,5
meter, att Malmö beslutat bygga en ny
större oljehamn med ett djup av 11 meter
och att Hälsingborg håller på att färdigställa
nya hamnanläggningar med
samma djup.

Frågan orp,de fasta fyrarna, vilken jag
berört i min interpellation, skall jag inte
här gå närmare in på. Såsom sjöfartsstyrelsen
framhållit spelar kostnaderna
härför en mera underordnad roll. Denna
fråga har inte samma ekonomiska spännvidd
som frågan om Flintrännans fördjupning.
Kostnaderna för erforderliga
fyrar beräknas uppgå till endast fem
miljoner kronor, vilket är en bruttosumma.
Från detta belopp får dragas bort de
stora besparingar, som kan göras genom
indragning av sådan fyrpersonal, som
kan beredas sysselsättning på annat håll.

Såsom kammarens ledamöter känner
till, utgör Flintrännan den svenska huvudfarleden
mellan Östersjön och Nordsjön.
Frågan om dess fördjupande är
gammal; man kan säga att den är årsbarn
med detta sekel. Många har sysslat
med den. Jag kan erinra om att den store
pionjären inom svensk sjöfart Dan
Broström för fyrtio år sedan nedlade ett
stort arbete för att få en uppmuddring
och fördjupning av Flintrännan till
stånd, dock utan resultat. Den gången
hade det ju inte kostat så mycket pengar.
Emellertid var det likväl mycket nära
att denna angelägenhet hade blivit löst
här i riksdagen. År 1938 hade nämligen
Svenska hamnförbundet, en sammanslutning
av alla våra kommunalt drivna hamnar,
Sveriges allmänna sjöfartsförening
och Sveriges redareförening skrivit till
Kungl. Maj:t med hemställan om åtgärder
i detta syfte. Väg- och vattenbygg -

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.

nadsstyrelsen gjorde en utredning, som
utmynnade i ett förslag att arbetena på
ledens fördjupning skulle igångsättas.
Styrelsen anförde härvid alla argument,
som kan anföras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställde också, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
anvisa erforderliga medel till företagets
påbörjande. För budgetåret 1939/40 äskades
ett belopp av 2 miljoner kronor.
Framställningen tillstyrktes av kommerskollegium
och lotsstyrelsen. Emellertid
föranledde dessa framställningar från
olika ämbetsverk och myndigheter icke
någon proposition till denna riksdag. I
denna kammare motionerades emellertid
om att riksdagen måtte ställa till förfogande
det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskade beloppet, 2 miljoner
kronor. Det kan ha sitt intresse att så
bär långt efteråt läsa vad statsutskottet
den gången skrev om framställningen.
Sjöfartsstvrelsen erinrar därom i sin
skrivelse, där det heter: »I statsutskottets
utlåtande över motionen framhölls
bland annat att ett fördjupande av Flintrännan
syntes utan tvivel vara av största
betydelse för svensk handel och sjöfart.
Då emellertid ärendet vore föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, funne utskottet
sig i avvaktan på Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande
för det dåvarande icke böra
tillstyrka åtgärder i av motionären
angivet syfte. Riksdagen beslöt i enlighet
med statsutskottets förslag.» Sedan
kom ju världskriget, och ingenting har
därefter hänt.

Jag tror, herr talman, att jag inte begår
någon överdrift, om jag säger att förevarande
frågas aktualitet har vuxit undan
för undan och nu sannolikt inte
längre kan undanskjutas utan förfång för
legitima och berättigade svenska intressen.

Jag vore alltså, herr talman, tacksam
om herr statsrådet ville närmare precisera
det något oklara yttrandet »i sinom
tid», som han gjort i sitt interpellationssvar.

Jag skall sluta med att instämma i följande
uttalande av sjöfartsstvrelsen: »Då
frågan om fördjupning av Flintrännan
nu åter aktualiserats, vill sjöfartsstyrel -

sen ansluta sig till de av Hamnförbundet
och Redareföreningen framförda synpunkterna.
För en ny prövning av frågan
talar den nu pågående snabba utvecklingen
inom såväl världshandelsflottan
som den svenska handelsflottan mot
större enheter, vilket gör otillräckligheten
hos Öresunds båda genomfartsleder
påtaglig.»

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att tillägga till herr Hagbergs
sista anförande utöver vad jag redan
framhållit i interpellationssvaret. Men
alldeles oavsett den fråga som herr Hagberg
riktade till mig, känner jag ett behov
av att ännu en gång få understryka,
att jag är fullt medveten om betydelsen,
både för svensk sjöfart och säkert även
för andra delar av svenskt näringsliv,
av att en fördjupning av Flintrännan så
småningom kommer till stånd. Att en
sådan åtgärd också skulle medföra fördelar
för exempelvis Malmö stad tror
jag inte heller lär kunna bestridas.

Men det är ändå en betydande kostnad
som detta projekt kommer att medföra,
även om det utföres i den mera
begränsade omfattningen, och de utgifterna
får ses som en belastning på folkhushållet
och bedömas i anslutning till
andra önskemål och anspråk av kapitalkrävande
natur, som föreligger i det aktuella
läget — det har väl inte heller
herr Hagberg velat bestrida. Jag tror
också att vi båda är överens om att de
utredningar, som hittills föreligger i
ämnet, ändå inte ger tillräcklig grundval
för bedömande av vilket av de två
alternativen som bör föredragas eller
vid vilken tidpunkt åtgärder kan sättas
i verket.

Jag kommer slutligen till herr Hagbergs
fråga. Han anmärkte på att jag
hade använt uttrycket »i sinom tid».
Det är alldeles riktigt, men om jag får
läsa upp mitt svar på den punkten, så
lydde det: »För närvarande kan jag inte
göra annat uttalande än att jag i sinom
tid skall söka medverka» till att den
här föreslagna utredningen kommer till

Nr 11

Tisdagen den 20 mars 1956

Om fördjupning av Flintrännan i Öresund m. m.

stånd. Jag ber herr Hagberg att i den
meningen lägga huvudvikten vid ordet
jag. Att jag använde det så svävande uttryck
som »i sinom tid» sammanhänger
med att den, som sitter i regeringsställning,
sällan vet hur lång tid han
har på sig för att handla; det är naturligt
att inte ta några risker i det avseendet.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det sista meddelandet, som
jag finner tillfredsställande.

Men eftersom jag har fått ordet ännu
en gång, herr talman, skulle jag gärna
vilja säga ytterligare något i anslutning
till vad herr statsrådet nu senast yttrade.
Han nämnde, att detta var ett intresse
för Malmö stad, och det vill jag
ingalunda bestrida, men vi får också vara
ense om, herr statsråd, att denna angelägenhet
ingalunda främst eller ens
till någon större del är ett skånskt intresse.
Fastmera gäller det, såvitt jag
förstår, ett östsvenskt intresse och ett
riksintresse. Östkusthamnarna skulle
tjäna väsentligt mera på en fördjupning
av Flintrännan än öresundshamnarna,
eftersom de stora öresundshamnarna,
Hälsingborg och Malmö, ligger norr om
Flintrännan. Jag vill erinra om att t. ex.
Karlshamn har 11 meters vattendjup i
sin hamn, något som förmodligen är anledningen
till att exempelvis KF förlagt
några betydande företag dit. De största
fartygen på Karlshamn kan under nuvarande
förhållanden inte gå genom
Öresund utan får söka sig dit på andra
vägar, med de starka kostnadsökningar
som därav följer. Jag vill också nämna
att LKAB — som ju numera har en annan
ställning än tidigare — enligt uppgifter
i tidningarna planerar att vid
norrlandskusten bygga en ny hamn som
kan ta emot de största malmfartygen,
om 30 000 ton eller mera. De kan inte
gå genom sundet utan tvingas att söka
sig genom Kielkanalen. Det kan väl inte
vara ett svenskt intresse, att dessa
malmfartyg under alla omständigheter
skall tvingas anlita Kielkanalen. En an -

nan omständighet som kanske inte alldeles
saknar betydelse är att våra moderna
och dyrbara statsisbrytare
statsisbrytarna Atle och Ymer med ett
djupgående av 6,8 m och den nya statsisbrytaren
Odin med ett djupgående av
7 m —- inte kan passera Flintrännan.
Det måste, tycker jag nog, betecknas som
ett ganska kuriöst förhållande, att svenska
statens isbrytare inte kan gå genom
svensk huvudfarled mellan Sveriges västoch
ostkkust. Man får också tänka på
att Flintrännan tillsammans med Falsterbokanalen,
som riksdagen beslöt anlägga
under senaste kriget, skapar en
helt inom svenskt territorialvatten belägen
farled till Östersjön.

Om Öresund göres trafikabelt för större
fartyg, betyder detta därjämte — alltså
utöver de fördelar, jag redan påpekat
— att statsverket årligen tillföres
icke obetydliga belopp i ökade lotsavgifter.
Därtill kommer vårt land att erhålla
ökade intäkter från den internationella
trafiken för proviantering, bunkring
och eventuella fartygsreparationer.
Detta är, herr statsråd, omständigheter
som man kanske också får ta i betraktande,
när man talar om »belastningen
på folkhushållet».

I sjöfartsstvrelsens intressanta utlåtande
finns några påpekanden i denna
fråga, herr talman, som understryker
dess karaktär av en verklig riksangelägenhet:
»Oljeinförseln över östersjö hamnarna,

vilken år 1954 omfattade
drygt 3 miljoner ton, kommer» — framhåller
sjöfartsstyrelsen — »att öka
snabbt. Malmexporten från ostkusthamnarna,
exklusive de kvantiteter, som
stannade inom Östersjön, utgjorde samma
år cirka 5 milj. ton. Även här är
en uppgång av de skeppade kvantiteterna
att förvänta och i samband därmed
även en utbyggnad av terminalanläggningarna
så att dessa kunna betjäna större
fartyg än som nu är möjligt.» Därmed
syftar sjöfartsstyrelsen uppenbarligen
på LKAB:s av mig nyss nämnda
hamnbygge. »Såväl de ökade fartygsstorlekarna»
— fortsätter sjöfartsstyrelsen
— »som den stegrade omsättningen
av de massvaror, vilka i första hand

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

Om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

kunna draga nytta av de kostnadsminskningar,
som transport i större enheter
erbjuder, tala alltså för att en betydande
fördjupning av öresundslederna, och då
i första band Flintrännan, är än angelägnare
än tidigare ansetts vara fallet.
Beredskapsskäl och hänsynen till handelssjöfarten
i krigstid synas jämväl utgöra
ett starkt motiv för en fördjupning
av Flintrännan.»

Jag ber till slut, herr talman, att än
en gång få tacka statsrådet för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om iordningställande av en fiskehamn
vid Hallshuks fiskeläge

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Franzéns interpellation om
iordningställande av en fiskehamn vid
Hallshuks fiskeläge, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Franzén har i en
interpellation erinrat om att 1954 års
riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om åtgärder
för anläggande av en fiskehamn
vid Hallshuk samt bemyndigat Kungl.
Maj :t att förskottera medel för ändamålet
från anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering eller ur jordfonden.
I anslutning härtill har han frågat om
jag är beredd att medverka till åtgärder
i enlighet med riksdagens beslut och —
därest så är fallet — när jag anser, att
ifrågavarande arbete kan påbörjas.

Först må erinras om att Kungl. Maj:t
år 1953 lämnade utan åtgärd en av Hallshuks
hamnförening u. p. a. gjord ansökning
om att en fiskehamn skulle anläggas
i Hallshuk med anlitande av disponibla
anslag för jordbrukets rationalisering.
Det gällde då en hamn med ett
djup av 2,4 meter till en beräknad kostnad
av ca 400 000 kronor. Visserligen
torde man vid behandlingen i riksdagen
året därefter av projektet ha varit medveten
om att hamnen skulle behöva göras
djupare på grund av övergången till
större fiskebåtar och att alltså kostna -

derna skulle kunna bli högre, men riksdagens
beslut torde likväl ha avsett byggandet
av en fiskehamn i ungefär det
angivna kostnadsläget.

I anledning av riksdagsbeslutet anbefallde
Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att vidtaga av riksdagen
begärda åtgärder samt förklarade att beslut
om statsbidrag för hamnarbetena
och om kostnadernas bestridande skulle,
efter därom gjord ansökan, framdeles
meddelas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
den 28 november 1955 överlämnat två
förslag till hamnanläggning, avseende
det ena likaledes ett djup av 2,4 meter
men nu kostnadsberäknat till 625 000
kronor, det andra ett djup av 3,5 meter
kostnadsberäknat till 1 miljon kronor.
Förklaringen till de i båda alternativen
mycket höga kostnaderna är, att
Hallshuk är beläget på Gotlands mot
havet helt oskyddade nordkust, där förutsättningarna
för en hamnanläggning är
mycket dåliga. Det framgår också av utredningen
i ärendet, att en eventuell
hamn i Hallshuk icke kommer att kunna
anlöpas i hårt väder. Likaledes har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förklarat,
att anläggningskostnaden kommer att än
ytterligare stiga om arbetena bedrives under
en ogynnsam väderlek; under vinterhalvåret
anses det helt omöjligt att
utföra desamma.

Efter det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
färdigställt förslagen har Hallshuks
hamnförening inkommit med ansökning
om statsbidrag avseende det dyrare
av styrelsens förslag, som alltså
gäller en hamn med 3,5 meters djup och
en byggnadskostnad av 1 miljon kronor.

Fiskeristyrelsen anser i avgivet yttrande
det mindre troligt att det av föreningen
begärda hamnbygget — såsom åsyftat
— i och för sig skulle locka ett större
antal fiskare att mera regelbundet anlita
hamnen; en kraftigare utveckling
av fisket på platsen, som kunde motivera
eu så dyrbar hamnanläggning, får åtminstone
anses osäker. Styrelsen förordar,
att — därest medel likväl anses höra
anvisas för ett hamnbygge i Hallshuk
— det dyrare alternativet utföres.

Nr 11

Tisdagen den 20 mars 1956

Om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

Av vad jag här sagt torde framgå, att
en hamnanläggning vid Hallshuk skulle
komma att kräva kostnader av en helt
annan storlek än som av riksdagen närmast
avsågs, då den år 1954 ifrågasatte
åtgärder. Trots de höga kostnaderna vågar
man icke räkna med att hamnen
kan anlöpas i hårt väder. Icke heller vågar
man räkna med någon större ökning
av fisket. Härtill kommer, att anslaget
till byggande av fiskehamnar är mycket
begränsat och att bidraget till en anläggning
i Hallshuk — även om bidraget
tills vidare förskotteras från annat
anslag eller ur jordfonden — ändock
slutligt skall bestridas från fiskehamnsanslaget
till förfång för kanske angelägnare
företag. Med all förståelse för projektets
betydelse för ortens näringsliv
måste jag därför säga, att jag är oviss
när det kan bli befogat att förorda bifall
till hamnföreningens hemställan.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
Det kan vara svårt att avgöra, i vilken
utsträckning jag också bör vara tacksam
för innehållet. Jag tycker inte, att
svaret ger något klart besked om vad
herr statsrådet avser att göra eller inte
göra.

I min interpellation utgick jag från
1954 års riksdagsbeslut, som jag anser
vara det väsentliga ståndpunktstagandet
i fråga om fiskehamnsbygget vid Hallshuks
fiskeläge. Jordbruksutskottet uttalade
år 1954, att åtgärder borde vidtagas
snarast möjligt i syfte att trygga sysselsättningsmöjligheterna
i ifrågavarande
bygd. Utskottet rekommenderade därför,
att riksdagen skulle skriva till regeringen
och anhålla att åtgärder snarast möjligt
skulle vidtagas för iordningställande
av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge.
Pengar härför borde kunna förskotteras
antingen ur anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering eller ur jordfonden.
Riksdagen skickade den skrivelsen
till regeringen. Av herr statsrådets svar
framgår, att det sedan tyvärr inte hänt så
mycket mer.

Jag har svårt att förstå, att herr stats -

rådet har så lätt att komma förbi ett riksdagsbeslut.
Ingenting har ju inträffat
som skulle göra fiskehamnsbygget vid
Hallshuk mindre angeläget än tidigare.
Tvärtom blir det, allteftersom tiden går,
allt mer nödvändigt, att fiskehamnen
verkligen kommer till stånd. Det är, såsom
jag framhöll i min interpellation, väl
dokumenterat, att fiskehamnen är nödvändig
även ur jordbrukets synpunkt.
Ett bärkraftigt fiske är, såsom lantbruksstyrelsen
understrukit, av stort värde för
jordbruket i bygden.

Jag finner, att herr statsrådet i sitt
svar levererat en omfattande katalog
över besvärliga förhinder. Det första är,
att det skulle bli så dyrt att bygga fiskehamn
vid Hallshuk. Det förstår jag också,
att det kommer att kosta pengar. Det
kommer att kosta 1 miljon kronor enligt
det förslag, som man nu skulle vilja gå
in för. Ja, det är mycket pengar. De ökade
kostnaderna enligt detta förslag kan
emellertid inte innebära något skäl att
nu åsidosätta det uttalande, som riksdagen
år 1954 gjorde. Riksdagen tog då
ingen ställning beträffande kostnaderna.
Den endast uttalade, att fiskehamnsbygget
i fråga borde komma till stånd och
att pengar borde kunna lånas från medlen
till jordbrukets rationalisering eller
ur jordfonden. Man bör också komma
ihåg, att 1944 års fiskehamnsutredning i
sitt år 1947 avgivna betänkande upptog
Hallshuks fiskehamn som nummer 5 med
hänsyn till angelägenhetsgraden.

Om pengarna förskotteras på det sätt,
som föreslagits, skall de en gång återbetalas
från fiskehamnsanslaget, säger herr
statsrådet. Och detta skulle då leda till
förfång för angelägnare företag, befarar
herr statsrådet. Det är nog överdrivna
farhågor. Fiskehamnsutredningen ansåg
ju 1947, att det endast fanns fyra företag,
som kunde vara angelägnare. Och lånet
av pengarna kan nog herr statsrådet räkna
med som ganska långfristigt. Riksdagen
uttalade ju 1954, att pengarna »i sinom
tid» skulle återbetalas. Herr statsrådet
behöver nog inte befara att bli krävd
på pengarna av jordbruksministern så
hastigt, att det inte går att få ordning i
fiskehamnsfinanserna först.

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

Om iordningställande

Herr statsrådet är också orolig för att
anläggningskostnaderna skall stiga ytterligare,
om arbetena bedrives under
ogynnsam väderlek. Och under vinterhalvåret
skulle det vara omöjligt att utföra
arbetena. Ja, det är sannolikt, men
vi går ju mot våren nu, herr statsråd,
och då kan det vara lämpligt att sätta i
gång. Jag hörde, att herr statsrådet var
rädd för att även om man fick en fin och
dyr hamn, skulle den inte kunna anlöpas
i hårt väder. Det tycker jag nog är en
överdriven farhåga. Fiskarna måste ju
redan nu använda den hamn som finns,
även när vädret är mindre angenämt.
Jag tror inte, att vi skall vara så rädda
för väderleken — det får ju i varje fall
inte fiskarna vara.

Det är angeläget att än en gång understryka,
att fiskehamnen vid Hallshuks
fiskeläge snarast möjligt bör iordningställas
i enlighet med riksdagens uttalande.
För ortsbefolkningen — såväl fiskets
som jordbrukets folk — är det nödvändigt
att så sker. Lärbro kommun har ju,
såsom, jag framhöll i min interpellation,
förklarat sig beredd att svara för en tiondel
av kostnaderna, och det tycker jag
säger åtskilligt om den vikt, som man i
bygden lägger vid företaget. Det bör också
framhållas, att myndigheterna på Gotland,
nämligen länsstyrelsen och lantbruksnämnden,
i sina senaste yttranden
understrukit vikten av att fiskehamnen
vid Hallshuk snarast möjligt iordningställes.

Herr statsrådet sade till sist, att han
var oviss om när det kunde bli befogat
att förorda bifall till hamnföreningens
hemställan. Det var ju svar på någonting,
som jag egentligen inte frågat om. Det är
ju inte bara fråga om en hemställan från
hamnföreningen, utan det är framför allt
fråga om ett riksdagsbeslut, och detta
anser jag att man måste rätta sig efter.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag håller med herr
Franzén om att man skall rätta sig efter
riksdagsbeslut. Men i detta fall har frågan,
sedan riksdagen fattade sitt beslut,
kommit i ett helt förändrat läge. När
riksdagen tog ställning till detta projekt,
förelåg bl. a. hamnutredningens

av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

förslag, vari projektet angelägenhetsgraderats
så att säga på den övre skalan
bland de projekt som upptagits i förslaget.
Då räknade man emellertid med en
anläggningskostnad av 400 000 kronor.
Därefter har vidtagna utredningar och
undersökningar visat, att hamnanläggningen
för att bli av något som helst
värde förmodligen kommer att draga
en kostnad av 1 miljon kronor.

Till detta kommer, att berörda myndigheter,
närmast fiskeristyrelsen, ansett
det tveksamt, om hamnen verkligen
kommer att bli av det värde, som andra,
på fiskets område knappast lika sakkunniga
myndigheter ansett att hamnen
skulle vara för fisket.

Under dessa omständigheter har jag
ansett, att jag väl kan tolka riksdagsbeslutet
på det sättet, att jag tar tid på
mig och funderar och undersöker vidare,
om en hamnanläggning i Hallshuk är
av sådan angelägenhetsgrad, att den nu
bör komma till stånd. Om jag kommer
till det resultatet, att omständigheterna
knappast längre talar för att hamnprojektet
skall komma till utförande, får
frågan naturligtvis i vanlig ordning vid
statsverkspropositionens avgivande på
nytt underställas riksdagen.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att när riksdagen fattade sitt
beslut fastslogs det inte vad hamnen
skulle få kosta. Det är fiskeriutredningen
som har uttalat sig om det. Jag anser
därför att man inte är bunden av en
sådan kostnadsram. Allting har ju blivit
dyrare, herr statsråd. Sedan 1947, när
utredningen avgav sitt förslag, har omkostnaderna
stigit på alla håll.

Lärbro kommun hör icke till dem
som har för mycket av denna världens
goda, och när nu kommunen går med
på att stå för en tiondel av kostnaderna
och därigenom skulle göra en stor insats
för att få folk att kvarstanna i denna
bygd, tycker jag nog att staten inte
borde bita sig fast vid dessa 400 000
kronor, som man egentligen inte talade
om i riksdagsbeslutet.

Jag hoppas att när herr statsrådet
ånyo tänker över denna sak hamnens

Nr 11

Tisdagen den 20 mars 1956

Om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

betydelse för denna bygd beaktas och
att han kommer till det resultatet, att
fiskehamnsbygget bör sättas i gång fortast
möjligt.

Herr statsrådet LANGE:

Jag vill till herr Franzén säga, att jag
väl har förståelse för behovet av att
skaffa denna kommun arbetstillfällen,
men man bör vara litet försiktig, innan
man sätter i gång ett projekt, i synnerhet
som myndigheter, vilkas bedömanden
måste tillmätas en viss betydelse,
säger att hamnen kommer att vara av
tvivelaktigt värde för fisket. Jag har därför
ansett mig inte utan vidare vara beredd
att trots arbetsmarknadssvårigheterna
tillstyrka, att ett sådant projekt
kommer till utförande.

Jag tror att herr Franzén och jag har
litet olika uppfattning om vad 1954 års
riksdagsbeslut verkligen innebar. Jag delar
inte herr Franzéns uppfattning, ty
vi vet ändock, under vilka omständigheter
riksdagen fattade sitt beslut och
på vilket material den grundade sin rekommendation
om hamnbyggets igångsättande.

Herr FRANZÉN (bf):

Den enda myndighet som varit betänksam
är fiskeristyrelsen. Detta tog
inte riksdagen någon hänsyn till när den
beslöt om denna sak. Då de lokala myndigheterna
i länet och i kommunen är
angelägna om att detta arbete blir utfört,
hoppas jag att herr statsrådet även
tar hänsyn till detta.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 105, angående anslag till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
m. in.;

nr 106, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. m.; och
nr 108, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola in. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, angående avgiftsfri upplåtelse av

kronoegendomen 3 mantal Arnö l1 (Biskops-Arnö)
i övergrans socken till stiftelsen
för Föreningen Nordens institut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
angående organisationen av polisväsendet
i vissa delar av Norrbottens län.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 50 och 52, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19
—21, bankoutskottets utlåtande nr 4,
andra lagutskottets utlåtanden nr 14—17,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och
8—10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11—13.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

109, angående ändring av huvudmannaskapet
m. m. för garnisonssjukhuset
i Boden;

nr 112, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 117, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 118, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken; nr

119, angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 120, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden,
m. in.; och

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som

Tisdagen den 20 mars 1956

Nr 11

bordlagts vid kammarens sammanträde
i dag, må med hänsyn till infallande helg
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter 15 dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående den tekniska
skolutbildningen samt anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om nya grunder för ordinarie prästers
lönegradsplacering;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om överförande i statens ägo av Bolidens
gruvaktiebolags gruvor med tillhörande
anläggningar; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av den privata rustningsindustrien; första

lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av väckt motion om avlägsnande
av vissa olikheter i fråga om rätt
att på saluförda produkter avbilda stora
riksvapnet; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
dels förbud mot licensjakt å älg in. m.,
dels åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog m. m., dels
ock översyn av principerna för ersättning
från älgskadefonder.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 500, av herr Franzon, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående television; -

nr 501, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
television;

nr 502, av herrar Damström och
Gei jer, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen m. m.;

nr 503, av herrar Sunne och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.;

nr 504, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
[försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
m. m.;

nr 505, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring av förordningen
den 1 juni 1951 (nr 440) med
instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering av fastighet
(skogsvärderingsinstruktion);

nr 506, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt angående fortsatt giltighet av samma
lag;

nr 507, av herr Ewertöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt angående fortsatt giltighet av samma
lag;

nr 508, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1956/57 m. m.; samt
nr 509, av herr Andersson, Birger, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1956/57 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.52.

In fidem
G. 11. Berggren

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Onsdagen den 21 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
hemställer undertecknad om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Stockholm den 19 mars 1956

Gunnar öhman

Härmed intygas, att riksdagsman
Gunnar öhman går under min observation
och behandling, och är han tills
vidare arbetsoförmögen.

Stockholm den 19 mars 1956

R. Gran

leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, den i åberopade läkarintyget
omförmälda arbetsoförmågan
varade.

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen Herr

statsrådet och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara fröken Anderssons
interpellation om snabbare genomförande
av likalönsprincipen, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Fröken Andersson har
frågat mig, om jag har för avsikt att
vidta några åtgärder för att påskynda
likalönsprincipens genomförande.

I anledning härav får jag framhålla
följande.

Under senare år har lönerna för statstjänstemannen
fastställts först efter förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer.
Enighet har rått om

att det är det totala löneläget, som man
skall se på vid förhandlingarna. Det innebär,
att om man är överens om en
löneökning på, låt oss säga 4 procent,
så är det inte därmed givet att löneplanslönerna
skall höjas med detta procenttal,
utan man kan tänka sig en annan
fördelning, exempelvis så, att en viss del
av löneökningssumman användes till
uppflyttning i lönegrad av vissa grupper.

Vid de senaste årens uppgörelser har
i enlighet härmed, sedan man kommit
fram till den totala löneökningssumman,
en avräkning gjorts för de kostnadsökningar,
som det föregående årets lönegradsuppflyttningar
har medfört. Med
hänsyn härtill är det vid varje förhandlingstillfälle
en avvägningsfråga, i vad
mån särskilda åtgärder skall vidtas för
genomförande av likalönsprincipen i den
betydelse som den har givits i likalönskommitténs
betänkande. Jag vill emellertid
erinra om att 1956 års löneberedning,
som nyligen har tillsatts för att undersöka
de lägre statstjänstemännens löneläge,
under sitt arbete kan komma att behandla
vissa problem av den art som
fröken Andersson syftar på.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall först be att till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för
att herr statsrådet har velat svara på
min fråga. Jag säger med flit »velat svara»,
eftersom jag näppeligen kan anse
att det är ett svar. I alla händelser är jag
allt annat än nöjd med svaret. Jag tycker
nog att det går vid sidan om själva
problemet. Jag frågade nämligen, om
herr statsrådet har för avsikt att vidta
några åtgärder för att påskynda likalönsprincipens
genomförande och får till
svar, som ärade kammarledamöter nyss
hörde, att statstjänstemännens löner numera
fastställs efter förhandlingar. Ja,

Onsdagen den 21 mars 195G fm.

Nr 11

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen

det har vi viss erfarenhet av. Vidare fick
jag till svar det självklara faktum, att
om man kommer överens om en viss procents
lönehöjning, är det därmed inte givet
att det skall vara lika över hela fältet.
Det talas slutligen om den löneberedning,
som nyss tillsatts för att undersöka de
lägre statstjänstemännens löneläge och
som kan komma att behandla vissa hithörande
problem.

Jag tycker nog att genom detta svar
nonchaleras själva principfrågan. När
kommittén kom med sitt betänkande för
hortåt tre år sedan, trodde jag att det
skulle medföra att frågan togs upp och
att problemet lades fram i en proposition,
så att riksdagen fick ta ställning
också till de lönegrupper det här gäller.
Jag återkommer strax härtill.

Efter de förhandlingar, till vilka statsrådet
här hänvisar, vet vi allesammans
att riksdagen åtminstone de jure, om inte
de facto, haft vissa möjligheter att
rätta till saken — i realiteten förefinns
ju inte dessa möjligheter. Man kan ju
ställa den frågan: om detta skall ske enbart
genom förhandlingar, varför tillsattes
det då en kommitté, som under en
följd av år bearbetat frågan? Såvitt det
är mig bekant, är det väl ändå så, att
betänkandet har varit ute på remiss. Jag
frågar då: var finns remissvaren? Har
dessa remissvar blivit bearbetade, eller
har det blivit så, som någon i kommittén
vid ett tillfälle uttryckte det, att det
bär kommer antagligen att läggas på hyllan
i departementet?

Jag vill påminna om att under årens
lopp, ända från det kommittén tillsattes
1947, har beslut i lönefrågor gång på
gång uppskjutits just under hänvisning
till den sittande likalönskommittén. Att
frågan är aktuell, framgår fuller väl av
att den vid flera tillfällen har varit uppe.
Sålunda kom min interpellation den
19 januari i år, den 20 januari togs frågan
upp i remissdebatten i andra kammaren,
och den 20 januari väcktes det
motioner i iirendet, och slutligen, för att
bara nämna några exempel, framlämnade
TCO en skrivelse till statsrådet i samband
med uppgörelsen i februari. TCO
anför i denna skrivelse i likhet med vad

kommittén anser, nämligen att det är naturligt
att förverkligandet av likalönsprincipen
sker i etapper, och tillägger:
»utvecklingen måste dock utan allt för
stor tidsuldriikt gå i riktning mot principernas
förverkligande.»

Den manliga bottenlönegraden är tionde
lönegraden. Nu är man, som alla
vet, missnöjd t. o. in. med denna placering.
Vad skall då inte kvinnorna vara,
som ligger väsentligt lägre? Det sägs att
det kan tänkas att frågan kan tas upp i
den löneberedning jag nyss nämnde. Jag
skall ta ett par exempel. Ekonomibiträden
och lokaltelefonister är placerade i
sjätte lönegraden, kontorsbiträden och
landsortstelefonister är placerade i åttonde,
medan expeditionsvakter är placerade
i tionde lönegraden.

Bakom den manliga lönesättningen ligger,
medvetet eller omedvetet, något
slags föreställning om behovssynpunkter.
Vi anser emellertid, att den principen
numera bör vara utmönstrad ur lönesystemet.
Den kvinnliga arbetskraft,
som ligger under den s. k. manliga bottenlönegraden,
bör flyttas upp till samma
lönegrad, och om denna sedermera
höjs, anser vi det riktigt, att de kvinnliga
lönerna följer med. Behövs någon
utjämning med hänsyn till försörjningsbördan,
bör denna ske via skatte- och
socialpolitik.

Jag bär talat om bottenlönegraderna
här. Det blir mera komplicerat, när man
kommer in på mellanlönegrupperna, låt
oss säga mellan tionde och sjuttonde lönegraden.

I TCO:s skrivelse togs upp vissa problem.
Man pekade på småskollärarinnornas
och sjuksköterskornas placering, där
man ansåg att det sannolikt förekommer
en viss form av s. k. kvinnlig lönesättning.
Jag och andra med mig menar
att det bär behövs en ordentlig arbetsvärdering
vid vilken, väl att märka, också
de kvinnliga tjänstemännen, som vet
vad det rör sig om, är representerade.

Själva principen om »lika lön för likvärdig
arbetsuppgift» — det är så vi definierar
den — genomfördes redan 1947,
men i praktiken är den inte genomförd
hela vägen, underligt nog.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen

Vissa tjänster -—■ de som står lägre
på löneskalan — bär fått lönesättning
med hänsyn till om det är män eller
kvinnor som utför arbetet. Detta går,
såvitt jag förstår, tillbaka till den metod
som tillämpades 1925, när kvinnorna
inplacerades i den s. k. manliga löneplanen.

Det är emellertid en underlig sak här,
som aldrig kan upphöra att förvåna mig:
de högre tjänsterna har lika lön för män
och kvinnor; mellangruppen är det, som
jag sagt, tveksamt om, medan de lägre
Ijänsterna är klart olika lönesatta. Jag
kan inte förstå att det är mer befogat
att tillämpa olika lön för de lägre än
det skulle vara för de högre kvinnliga
tjänstemännen.

Jag vet att man säger, att det är fråga
om dyrare arbetskraft. Kvinnorna har,
säger man, större sjukledighet. Men genom
den allmänna sjukförsäkringen, där
kostnaderna slås ut över hela fältet, har
ju detta argument i viss mån fallit bort.
Skall väl för övrigt det förhållandet, att
vissa kvinnor har större sjukledighet än
t. ex. männen, medföra att även de kvinnor,
som sällan eller aldrig är sjuka,
skall bära dessa kostnader? Jag kan
aldrig få i mitt huvud att detta kan vara
riktigt. Denna pressning av kvinnolönerna
beror inte på någonting annat än
att man här har en statistiskt lätt avgränsbar
grupp.

Jag kan citera vad kommittén säger i
det sammanhanget — jag hoppas herr
statsrådet har läst det något digra betänkandet
—: »Kommittén finner det
principiellt orimligt att individens lön
skall göras beroende av den genomsnittliga
prestationen för ett visst kön.»

Detta argument att kvinnorna är dyrare
arbetskraft är för resten inte hållbart.
Som jag nyss sade, har nämligen
de högre kvinnliga tjäntsemännen samma
lön som männen. Man kan, som har
skett från vissa håll, fråga sig vart de
demokratiska principerna har tagit vägen
i det här sammanhanget.

Det sägs också — och det är alldeles
riktigt •— att det skulle betyda stora
utgifter att genomföra likalönsprincipen.
När kommittén 1953 beräknade kostna -

derna, gick dessa enbart för statens vidkommande
på 51 miljoner kronor per
år, och inklusive landsting och kommuner
i övrigt gick det, vill jag minnas,
på sammanlagt 144 miljoner. Dessa siffror
är säkerligen högre nu, men de avskräcker
mig inte ur den synpunkt, som
man antagligen tiinker på när man för
fram argumentet, nämligen att det skulle
bli för dyrbart. För mig är det snarare
ett bevis för hur stora orättvisorna mot
kvinnorna är i detta sammanhang.

Vi sade i kommittén — att TCO har,
som jag nämnde förut, samma inställning
— att denna reform inte rimligtvis
kan genomföras på en gång. Men just
därför är det så mycket viktigare, att
man snart börjar på med utjämningen.

Jag skall inte ta upp tiden med att
citera olika uttalanden från LO och
TCO, men det är tydligt att arbetsmarknadens
organisationer är beredda att
medverka till genomförandet av principen
i praktiken, och jag hoppas att
riksdagen blir i tillfälle att uttala sig
på den punkten. Det kan väl ändå inte
i vår tid vara så, att riksdagen har gått
med på att de högre tjänsterna skall ha
lika lön, medan de lägre skall ha olika
lön för manlig och kvinnlig arbetskraft.
Det vore i så fall högst egendomligt.

Det är mycket på listan i dag, herr
talman, och jag skall inte ta upp tiden
längre. Jag skulle vilja avsluta med att
uttala den förhoppningen, att herr statsrådet
skall vara beredd att göra vad på
honom ankommer för att få dessa orättvisor
ur världen, ju förr dess hellre.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Andersson gav
uttryck åt ett visst missnöje med det svar
som jag har lämnat idag. Nu är det ju
dock på det sättet, att när man handlägger
lönefrågor, har man en viss lönesumma
att röra sig med. Då kan man
väl rimligtvis inte säga att vissa delar
av hela löneproblemet är av den arten,
att de skall utskiljas och läggas vid sidan
av, utan man får givetvis i detta som i
alla andra fall inrymma samtliga kostnader
i den gemensamma summan.

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen

När fröken Andersson beklagar att vi
inte vill behandla likalönsproblemet separat,
vill jag för min del invända att
den förhandlingsform, som vi har för
närvarande, inrymmer inte bara vissa
procentuella höjningar utan också justeringar
för vissa grupper. Rent principiellt
har jag ingenting att erinra mot
om personalorganisationerna i en förhandlingsöverenskommelse
vill inrymma
den så kallade likalönsprincipen.

När fröken Andersson sedan säger att
det väl ändå vore på tiden att någonting
göres, måste jag ge uttryck åt en viss
förvåning. Jag har ju kännedom om fröken
Anderssons sätt att läsa propositioner
från den tiden, då vi samarbetade
inom statsutskottets femte avdelning. Jag
vet att hon då regelmässigt mycket noga
läste propositionerna. Därför förvånar
det mig att det förbigått fröken Andersson,
att vissa åtgärder redan vidtagits på
detta område. Jag vill erinra om den parallellställning,
som infördes för vissa
biträden inom sjukvården förra året,
och jag vill erinra om vissa punkter i
bilagan För vissa huvudtitlar gemensamma
frågor i årets statsverksproposition.
Där har likalönsprincipen beaktats i viss
mån, bl. a. har åtskilliga kontorsbiträdestjänster
ändrats till kanslibiträdestjänster.
Något bär alltså ändå gjorts på detta
område.

I stort sett kan man nog säga att likalönsprincipen
är genomförd i den statliga
förvaltningen. Det finns vissa grupper
av kvinnor som ligger under den
s. k. normallönegraden, men ovanför den
skiljer man i stort sett inte — om jag
bortser från vissa tjänster vid sinnessjukvården
■— på manliga och kvinnliga
befattningshavare, utan lönen är densamma
oberoende av kön.

Fröken Andersson frågade mig, om jag
har läst det digra betänkande som likalönskoinmittén
har avlämnat. Jag har
försökt att studera det så gott jag kunnat.
Därför förvånar det mig att fröken
Andersson, som var ledamot av kommittén
och har undertecknat betänkandet,
framhöll att vissa småskollärartjänster
alltjämt skulle vara differentierade på
sådant sätt, att på det området finns ett

likalönsproblem kvar. Jag vill erinra
fröken Andersson vad hon själv varit
med och skrivit på s. 21 i betänkandet
under rubriken »Småskollärartjänster».
Där står nämligen följande: »Avvägningen
av den riktiga lönegradsskillnaden
mellan småskollärartjänsten och folkskollärartjänsten
synes inte i främsta
rummet vara ett likalönsproblem. Genom
uppflyttningen till 15 lönegraden har
småskollärartjänsten uppnått ett löneläge,
där en lönesättning efter ''kvinnliga’
grunder inte längre kan urskiljas.»

Det förvånar mig i någon män att
fröken Andersson, sedan hon underskrivit
detta uttalande, ändock vill påstå att
det på småskollärarområdet finns ett
likalönsproblem.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Om statsrådet hade hört
på vad jag sade nyss, skulle statsrådet
lia uppmärksammat att jag framhöll att
just i mellangrupperna — och dit räknas
ju småskollärarna — är det litet tveksamt,
om vi har en kvinnlig lönesättning
eller ej. Men jag påminner om att det
fanns en liten grupp manliga småskollärare,
och de hade på grund av att de var
män ett visst lönetillägg. För dem hade
man alltså satt olikalönsprincipen — i
den mån den är en princip — i system.

Man skiljer inte i mellangrupperna på
om det är män eller kvinnor, säger statsrådet.
Men jag vill då nämna sjuksköterskorna.
Det är utomordentligt svårt att
visa att de har kvinnlig lön. Men jag sade
också att de hör till de tveksamma
grupperna. Men när herr statsrådet säger
att likalönsprincipen är genomförd i det
statliga lönesystemet, vill jag invända att
vi i kommittén dock har analyserat den
frågan, så att om statsrådet hade läst också
andra sidor i betänkandet, hade det
stått klart att principen inte är genomförd
för vissa grupper.

Jag tillåter mig att åter erinra om det
klassiskt vordna exemplet med den manlige
potatisskalaren, som placerats i It)
lönegraden, därför att han är man, och
den kvinnliga fiskrenserskan som får nöja
sig med 5 eller G lönegraden på grund

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen

av att hon är kvinna. Jag kan naturligtvis
inte bevisa det, men jag har en bestämd
känsla av att det inte är så värst
mycket mer kvalificerat att skala potatis
än att rensa fisk.

Herr statsrådet säger att vissa justeringar
ändå har gjorts under de senaste
åren. Javisst, men i går gjorde jag och
några kolleger en liten uträkning och
kom då fram till att om vi skulle leva så
länge, att vi skulle hinna få se likalönsprincipen
förverkligad, skulle vi behöva
leva i 300—400 år. Så långsamt går det
nämligen, och så stora grupper kvinnliga
befattningshavare har alltjämt löner
som ligger under motsvarande manliga
befattningshavares.

Jag lovar, att om herr statsrådet framlägger
en proposition, skall jag läsa den
lika noggrant som jag alltid brukar läsa
de propositioner som berör femte avdelningen
i statsutskottet.

Man har en viss lönesumma, inom
vilken man måste hålla sig, fortsätter
statsrådet. Det förstår jag. Men om riksdagen
beslutar att likalönsprincipen
skall genomföras, blir det väl lättare för
herr statsrådet. Då får han ju ett stöd
från riksdagen sida vilket, som jag hoppas,
skall gå ut på att likalönsprincipen
skall genomföras över hela fältet. Själv
hör jag inte till låglönegrupperna utan
har likalön. Jag tycker dock att det är en
upprörande orättvisa, att medan högre
kvinnliga befattningshavare får lön enligt
likalönsprincipen, så är läget betydligt
sämre för kvinnor i de lägre lönegrupper
som jag här erinrat om. Jag
kan inte fatta att detta är demokrati i
egentlig mening.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Andersson har
tydligen missuppfattat mig, då hon gör
gällande, att jag skulle ha sagt att likalönsprincipen
är genomförd inom hela
statsförvaltningen. Jag markerade ändå
att situationen är den, att man kan säga
att likalönsprincipen i stort sett är genomförd
för alla befattningar ovanför
den manliga bottenlönegraden. Ovanför
den finnes det alltså ingen skillnad i

lönesättning mellan manliga och kvinnliga
befattningshavare. Jag erinrar om
att i kontorsbiträdesgruppen finns såväl
manliga som kvinnliga befattningshavare.

Det är naturligtvis tacknämligt att fröken
Andersson vill ge mig fullmakt till
ett ensidigt diktat vid avtalsuppgörelsen.
Jag måste emellertid avböja en dylik
fullmakt. En förhandlingsuppgörelse
måste nämligen alltid baseras på en
överenskommelse mellan båda parterna,
varvid parterna haft möjlighet att välja
form och innehåll i uppgörelsen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Hur stor aktning jag än
har för herr statsrådets kunnighet och
skicklighet på detta område, tror jag ändå
inte att herr statsrådet får sitta vid
förhandlingsbordet och diktera en uppgörelse.
Det finns ju alltid två parter
som måste säga sitt ord. Men det är ett
faktum att arbetarparten, efter allt vad
som från det hållet skrivits i denna fråga,
är mycket positivt inställd till likalönsprincipen.
Jag har ingen anledning
att tvivla på den saken. Både LO:s och
TCO:s likalönskommittéer har ju uttalat
sig för likalönsprincipens genomförande,
så nog skulle herr statsrådet från
deras sida få allt stöd.

Man har en viss lönesumma att röra
sig med, säger herr statsrådet. Ja, men
om lönerna måste höjas, får man väl
öka den totala lönesumman, så att man
får erforderlig marginal för att genomföra
likalönsprincipen.

Det är alldeles riktigt vad herr statsrådet
säger om mellangrupperna, men
nog har man det intrycket att det trots
allt finns en viss skillnad i lönesättningen
mellan manliga och kvinnliga befattningshavare.
Det är naturligtvis
svårt att bevisa det. Jag erinrar dock
herr statsrådet om att det på femte avdelningen
många gånger inträffat att
man ryckt till och undrat, varför en
tjänst placerats så lågt. Nästan undantagslöst
har det då visat sig vara fråga
om en kvinnlig befattningshavare.

Om nu likalönsprincipen är genom -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Om snabbare genomförande av likalönsprincipen

förd från mellangrupperna och uppåt,
kan jag bara sluta med att säga till herr
statsrådet: gack och gör sammanledes
för de lägre grupperna!

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det hela tycks inte vara
något större problem. Då vi nu är överens
om att söka lösa det, kanske vi kan
klara det genom att lägga in det i den
totala uppgörelsen nästa gång.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, angående ändring av huvudmannaskapet
m. m. för garnisonssjukhuset
i Boden; och

nr 112, angående vissa markförvärv
för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
117, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 119, angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 120, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden,
m. m.; samt

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 500, av herr Franzon;
nr 501, av herr Bengtson m. fl.;

nr 502, av herrar Damström och Geijer; nr

503, av herrar Sunne och Söderquist; nr

504, av herr Arrhén.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Spetz m. fl.
väckta motionen nr 505.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 506, av herr Ohlon m. fl.; och
nr 507, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 508, av herr Lodenius m. fl.; och

nr 509, av herr Andersson, Birger.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4, 53 och 54,
bankoutskottets utlåtanden nr 5 och 6,
första lagutskottets utlåtande nr 16 samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad möjlighet
till erhållande av studielån med statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

48, i anledning av väckt motion om
befogenhet för myndigheterna att själva
besluta rörande tjänsteresa till nordiskt
land; och

nr 49, i anledning av väckt motion om
ersättning till Hemming Gabrielsson för
förluster, som åsamkats honom i anledning
av fabriksbrand under hans beredskapstjiinstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om ökad medelsanvisning till fiskeril&nefonden Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för budgetåret
1955/56 till fiskerilånefonden.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 376 av herr Spetz
in. fl. och II: 303 av herr Arweson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att det belopp, som av Kungl.
Maj:t årligen finge disponeras såsom lån
från fiskerilånefonden, skulle fr. o. m.
budgetåret 1955/56 utgöra 4 000 000 kronor,
dels såsom kapitaltillskott till fonden
å tilläggsstat till riksstaten för samma
budgetår under kapitalbudgeten,
jordbruksdepartementet, statens utlåningsfonder,
anvisa ett investeringsanslag
av 1 400 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Enligt utskottets förmenande är de
skäl, som motionärerna anfört, så vägande,
att den återhållsamhet beträffande
investeringar, vartill det ekonomiska
läget f. n. manar, icke bör hindra att
ytterligare medel ställes till förfogande
för ifrågavarande låneverksamhet. Utskottet
vill därför förorda den utökning
av utlåningsramen, som föreslagits i motionerna
för tillgodoseende av de mest
trängande lånebehoven, d. v. s. från
2 600 000 kronor till 4 000 000 kronor.För
att möjliggöra en sådan utlåning torde
ett ytterligare kapitaltillskott av 1 400 000
kronor vara erforderligt.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till motionerna I: 376 och
II: 303,

1) medgiva att tills vidare från och
med budgetåret 1955/56 ett belopp av
4 000 000 kronor må av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56
under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett investeringsanslag av
1 400 000 kronor.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Anderberg, Lage
Svedberg, Bertil Andersson, Sundberg,
Kristiansson, Jacobson i Vilhelmina,
Jonsson i Strömsund, Sköld och Jönsson
i Gärds Köpinge ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:376 och 11:303.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Mot detta utskottsutlåtande
har inte mindre än nio av utskottets
ledamöter reserverat sig. Det gäller
här en fråga, som kommit upp efter en
motion av herr Spetz m. fl. i denna kammare
och av herr Arweson m. fl. i andra
kammaren.

Vi känner igen detta ärende; vid 1955
års riksdag fördes mycket ingående debatter
om samma fråga, och efter gemensam
votering höjdes det anslag det här
gäller. Nu återkommer motionärerna och
vill ha ytterligare en höjning av detta
anslag genom ett investeringsanslag på
1,4 miljoner kronor.

Denna fond för fiskets främjande är
ganska gammal. Redan 1891 års riksdag
beslöt anvisa anslag för detta ändamål,
och man har sedan årtionde efter årtionde
följt samma ordning. Även i år har
det framkommit förslag om anslag för
det nya budgetåret, vilket förslag ännu
inte behandlats av utskottet. Motionärerna
har ansett, att det är mycket som talar
för att man vidtar en anslagshöjning
redan nu. Från reservanternas sida
har vi icke betvivlat, att det föreligger
ett behov, men vi har ansett, att detta
behov kan täckas på annat sätt. Dels
kommer det inbetalningar till fiskerilänefonden
från dem, som tidigare erhållit
lån, och dels beviljas nya anslag, vilket
gör, att man får medel för detta ändamål.

Fiskeristyrelsen har nu gjort framställning
om höjning av anslaget, men
Kungl. Maj:t har ansett, att kreditåtstramningen
skulle verka även på detta
område. Detta har förmodligen utgjort
största anledningen till att föredragande
statsrådet, som handlägger dessa ärenden,
ansåg, att han inte kunde sträcka

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

sig längre än till vad årets proposition
innebär.

Vid fjolårets riksdag talades om att
många behjärtansvärda fall föreligger,
och det kommer säkerligen från motionärernas
sida att talas om de starka behov
som förefinns på detta område. Vi
har emellertid ansett, att det finns möjligheter
i särskilt behjärtansvärda fall,
t. ex. sådana som förekommit på sydocli
ostkusten, att överföra medel ifrån
västkusten. Vi har menat, att man bör
pröva dessa möjligheter. När det gäller
anslag från det allmänna tycker ju alla,
att just deras behov är de mest angelägna.
Motionärerna har också ansett, att
anslagsbehovet till låneverksamheten är
viktigt. Vi har från utskottsreservanternas
sida inte kunnat finna skäl att göra
undantag från den kreditåtstramning,
som statsmakterna gått in för och som
möter oss på alla områden. Vi har därför
stannat för ett avslagsyrkande på
motionerna.

Jag sade nyss att det är klart, att man
kan anföra mycket behjärtansvärda skäl
i detta fall. Men man har också möjligheter
att med tillgängliga medel hjälpa
i de mest behjärtansvärda fallen. De låneanspråk,
som föreligger på fiskets område,
är större än tidigare. Det bär blivit
dyrare alt bygga fiskebåtarna, och
därför har man behövt och även haft
större kapital till förfogande än tidigare.
Vi har dock inte kunnat finna, att det
skulle föreligga omständigheter på fiskets
område, vilka är annorlunda än på
andra områden, där kreditbegränsning
ägt rum. Därför har vi reservanter inte
kunnat följa motionärerna.

.lag hemställer, herr talman, om avslag
på motionen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! I anledning av vad en
av reservanterna nu har framfört skall
jag be att få säga några ord.

.lag vill då först erinra om att för budgetåret
1955/50 har det belopp, som årligen
må utlånas från fiskerilånefonden,
fastställts till 2,0 miljoner kronor. Som
en följd härav har också anvisats ett

investeringsanslag på 1,2 miljon kronor.
Nu har i ett par motioner yrkats, att det
årliga utlåningsbeloppet för ifrågavarande
budgetår skall ökas till 4 miljoner kronor
och att riksdagen till följd härav på
tilläggsstat för nämnda budgetår skall
anvisa ett belopp av 1,4 miljon kronor.
Som skäl härför har i motionen anförts,
att anspråken på fonden beträffande särskilt
ost- och sydkusten väsentligt stegrats,
så att ansökningarna för hudgetåret
1955/56 uppgår till 5,5 miljoner kronor.
Motionärerna säger också, att anledningen
till det ökade antalet ansökningar
från nyssnämnda kust är de betydande
förluster av fiskredskap och båtar som
uppstått och vilka ådagalagt att fiskebåtarna
i många fall är av mindre god beskaffenhet.
Enligt motionärerna är lånebehovet
emellertid mycket betydande
även på andra kuststräckor.

Utskottet säger, att enligt utskottets
förmenande är de skäl, som motionärerna
anfört, så vägande, att den återhållsamhet
beträffande investeringar, vartill
det ekonomiska läget f. n. manar,
icke bör hindra att ytterligare medel
ställes till förfogande för ifrågavarande
låneverksamhet, och därför vill utskottet
förorda den ökning av utlåningsramen
som föreslagits i motionerna för tillgodoseende
av de mest trängande lånebehoven,
d. v. s. från 2,6 miljoner kronor
till 4 miljoner kronor. För att möjliggöra
en sådan utlåning anses ett ytterligare
kapitaltillskott av 1,4 miljon
vara erforderligt.

Samtliga socialdemokrater inom utskottet
utom en har reserverat sig, och
jag måste ju säga att det visar en rörande
enighet, men jag tror, att om man
ser denna sak, såsom jag skulle vilja säga,
ur rättvisesynpunkt och lämplighetssynpunkt,
är det riktigt att bifalla vad
utskottet här föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att till en början
få erinra kammarens ledamöter om
att riksdagen på sin tid beslöt en höjning
av maximigränsen för lån ur fiske -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

rilånefonden till 120 000 kronor. Det sades
redan då, att den befintliga fonden
inte kunde förslå för de ansökningar som
man förutsatte skulle komma in. Jordbruksutskottet
gav då i sitt betänkande
ett löfte, att om det visade sig att fondens
belopp i framtiden blev otillräckligt,
så finge riksdagen senare fatta beslut
om böjning av fonden. Nu har det
ju visat sig, att fonden aldrig har räckt
till för att tillgodose det föreliggande behovet.

Herr Anderberg sade i sitt anförande,
att de mest trängande behoven skulle
kunna tillgodoses på det sättet, att en del
av de anslag som är fördelade till västkusten
flyttades över till syd- och ostkusten,
d. v. s. till de distrikt, där man
kan säga att för närvarande det mest
skriande behovet föreligger. Jag vet ju
inte, om reservanterna tagit reda på hur
det ligger till på västkusten, men det är
i själva verket så, att denna maximigräns
på 120 000 kronor har aldrig kunnat
uppnås, utan de högsta lånebelopp, som
någon gång har kunnat medgivas har
rört sig om 54 000 kronor, och då är
anskaffningskostnaden för en modern
fiskebåt på västkusten utom redskap
300 000 å 350 000 kronor. Det är ju alldeles
uppenbart, att den ringa del av totalkostnaden
som fiskerilånet här utgör
inte röner någon som helst inverkan av
kreditrestriktionerna, såsom reservanterna
vill göra gällande.

Det är ett uttryck i reservationen, som
jag, herr talman, måste vända mig emot.
Det står där, att ett bifall till motionerna
»dessutom skulle leda till att kredit
beviljades till investeringar, som icke
är mera önskvärda än liknande inom
andra näringsområden». Inom andra näringsområden
är det emellertid, herr talman,
i regel inte fråga om människoliv,
men det är det när det gäller fiskerilånen.
Här är det fråga om att skaffa sådana
båtar, att inte de människor, som
ägnar sig åt detta näringsfång, är utsatta
för fara för sitt liv var gång de är
ute för att skaffa sig sitt livsuppehälle.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få instämma i yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Arrhén (h),
Hermansson, Herbert, (bf), Johansson,
Anders, (fp) och Wolgast (bf).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Det är helt naturligt att
man kan argumentera på många sätt i
denna fråga, men när det gäller ökning
av investeringarna tror jag att det på
många andra områden än fiskeriets är
möjligt att anföra skäl, som är jämngoda
med dem herr Spetz presenterade.

1949 års riksdag beslöt ju att bemyndiga
Kungl. Maj:t att ge lån ur fiskerilånefonden
intill en viss gräns för varje
år. Högsta beloppet fastställdes då till 2
miljoner och var så fram till 1955 års
riksdag, då motioner i frågan föranledde
höjning av utlåningsgränsen till 3 miljoner
per år. Fiskeristyrelsen bar ju
framlagt förslag hos Kungl. Maj:t, som
nu är föremål för överväganden, och jag
tycker att vi borde kunna vara eniga om
att när investeringsbegränsningar anses
nödvändiga inom hela näringslivet och
all samhällsverksamhet, bör begränsningar
vara ofrånkomliga också för fiskets

del.

I motionerna åberopas antalet låneansökningar
som motivering för att en
höjning av utlåningsgränsen skulle vara
nödvändig. Jag tror emellertid att ansökningarna
har ökat i antal inte minst
på grund av den räntehöjning som genomfördes
i våras och som nu är normgivande
inom hela lånemarknaden. Räntan
för fiskerilånefondens utlåning är ju
begränsad till tre procent, och när man
inte kan skaffa pengar i fria marknaden,
måste det naturligtvis te sig lockande
att söka lån ur fonden även för sådana
företag som skulle kunna uppskjutas till
ett kommande år. Så har säkerligen skett
i detta fall.

Motionärerna framhåller också att de
föreliggande ansökningarna skulle motivera
en långivning upp till 5 miljoner.
Ja, man kan på liknande sätt visa nödvändigheten
av investeringar inom hela
vårt lands näringsliv. Vi kan exempelvis
tänka på de svårigheter hantverket i dag
kämpar med, vi kan gå från den ena nä -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

ringsgrenen till den andra och konstatera,
att förhållandena överallt är likartade.

Därför anser vi reservanter, att det inte
kan vara riktigt att man i ett riksdagsutskott
fingrar på detta och menar
att investeringarna bör ökas just i detta
speciella fall. Jag tror att Kungl. Maj:t
har största möjligheterna att bedöma sådana
frågor vid avvägning av investeringsbehoven
inom samtliga näringsgrenar.
En sådan avvägning har ju också
skett och sker fortlöpande. Därför har
vi reservanter ansett, att det skulle vara
en orättvisa mot andra näringsgrenar,
om man går med på en höjning av investeringsbeloppet
i detta fall utan att man
har klart för sig vad som kan vara nödvändigt
på andra områden.

Ingen annan näringsgren i detta land
torde ha det så väl förspänt som fiskerinäringen,
när det gäller att bevaka sina
intressen. Fisket sysselsätter 35 000
å 40 000 människor och har ju ett eget
ämbetsverk. Om exempelvis hantverket
hade ett ämbetsverk som bevakade dess
intressen, skulle säkerligen en rad skäl
kunna åberopas som motiv för en investeringsökning
även där.

•Tåg tycker, herr talman, att det är tillräckliga
skäl som motiverar ett avslag
på motionen, och jag ber därför att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Sverige är ju ett land
med synnerligen långa kuster, och fisket
har stor betydelse för oss. I förhållande
till de resultat, som utvinnes tack
vare fisket, iir fiskerilånefonden utan
tvivel mycket blygsam, och vi bör ha
klart för oss att det stöd, som staten ger
fisket genom utlåningen från denna
fond, egentligen är tämligen begränsat.
Vi skall tänka på vad herr Spetz framhöll,
att en god fiskebåt för närvarande
kostar omkring 350 000 kronor, och
dessutom skall det ju finnas redskap och
annan utrustning i båten. Det är alltså
stora belopp denna näringsgrens utövare
måste ha till sitt förfogande för att kun -

na bedriva fisket på ett tidsenligt och
nöjaktigt sätt.

Sedan måste jag, nu liksom i fjol, då
denna fråga var före här i riksdagen,
starkt reagera mot talet om att vi även
när det gäller denna sak skall tänka på
politiken med investeringsbegränsning.
Man kan inte tillämpa den synpunkten
på fisket likadant som på andra näringsgrenar.
En fiskare kan ju förlora
sin båt —- det har förekommit en lång
rad förlisningar i Östersjön — och då
kan han inte sätta sig ned och vänta ett
år eller två med att skaffa ny båt, utan
han är helt enkelt tvungen att köpa båt
omedelbart. Och är hans båt gammal
och skröplig, kan han dels inte ge sig
ut på så djupa vatten som numera erfordras
för en lyckad fångst, och dels
riskerar han ju mycket mer än andra
näringsidkare. Han riskerar nämligen
livet, om han ger sig ut i en skranglig
båt. Ingen fiskare skaffar sig en ny
och dyrbar båt, förrän det är nödvändigt
—- därom kan vi vara övertygade
— men jag betonar att man inte
kan jämställa hans investeringsbehov
med exempelvis en lantbrukares, som
funderar på om han skall bygga ny gödselstad
eller utvidga sin ladugård i år
eller nästa år, eller en industriidkares,
som överväger, om han skall utvidga sin
fabrik i år eller kanske vänta till ett annat
år. Fiskaren är i ett helt annat läge
än övriga näringsidkare, som i allmänhet
kan dröja med investeringar utan
men för sin hushållning.

Det är därför jag anser det felaktigt
att anlägga enbart investeringssynpunkter
på denna fråga. Vad reservanterna
i det avseendet säger är enligt min mening
inte värt så stort beaktande som
de vill göra gällande.

Dessutom skulle jag vilja säga, att det
är med fiskarbefolkningen i vår skärgård
ungefär som det är med landsbygdens
folk på avlägsna orter. Den överger
skärgården och flyttar in till tätorterna.
Hur blir det då med investeringarna?
Jo, vi är tvungna att skaffa dessa
människor bostad, och vi får därigenom
ett ännu mera utökat bostadsproblem.
Investeringsfrågan kommer alltså i sin -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

nu högre grad i förgrunden, om vi skall
tillgodose denna befolkning så att den
kan bedriva sin nya hushållning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bror Nilsson säger
att det är i hög grad önskvärt med en
höjning av ifrågavarande investeringsbidrag.
Ja, det säger var och en, som
talar för och är intresserad av en viss
sak, och det har ju här sagts även av
motionärerna. Bland annat har framhållits
att det på grund av förlisningar är
nödvändigt för denna grupp av människor
att skaffa sig nya båtar. Vi har ju
haft försäkringsfrågan uppe tidigare,
men den har inte slagit igenom, och
man måste väl säga att fiskarbefolkningen
i viss utsträckning själv får lov att
se om sitt hus. Vid prissättningen på
fiskets produkter räknar man ju med en
viss investeringskostnad, och i denna
får man också lägga in försäkringskostnader,
i den mån det är nödvändigt.

Herr Nilsson har också framhållit att
fiskarbefolkningen flyttat in till tätorterna.
Ja, men är inte investeringsbegränsningarnas
inverkan på bostadsbyggandet
ett bekymmer för alla som bygger?
Den är för många människor en
fråga av mycket stor vidd, och det finns
många fall, där det kan vara lika behjärtansvärt
med en höjning av investeringsanslaget
för bostadsbyggandet. Nu
har fiskarna fått en bättre ekonomisk
ställning än tidigare, och de har dessutom
möjligheter att få kredit på annat
sätt, alltså inte enbart genom denna
fond.

Jag finner, herr talman, inget stöd för
herr Nilssons yrkande om en höjning av
anslaget, och jag vidhåller därför mitt
yrkande om avslag på motionen.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna instämma med andra talare i denna
debatt, som yrkat bifall till utskottets
hemställan, men jag skall ändå göra
några påpekanden.

De motioner, i vilka hemställes om ett
anslag av 1,4 miljoner kronor, har varit
på remiss till fiskeristvrelsen med statens
fiskeriförsök, statskontoret och Sveriges
fiskares riksförbund. Både fiskeristyrelsen
och riksförbundet har tillstyrkt
de synpunkter, som framförts i
motionerna. Statskontoret har däremot
en annan mening.

Jag tror i likhet med övriga talesmän
för utskottets förslag, att det är angeläget
att fiskarna får dessa pengar. Reservanterna
har däremot en annan uppfattning.
De åberopar den ekonomiska
politiken som skäl för att inte ge detta
bidrag och anser att det finns angelägnare
behov på annat håll. Det är alldeles
riktigt, men i detta fall ligger saken
något annorlunda till. Fiskarna förlorar
ju många gånger sina båtar och redskap
och måste skaffa nya sådana.

Jag blev förvånad, när jag hörde herr
Svedberg. Han brukar ju annars i utskottet
kunna vara med om ändringar,
om de är rättvisa. Men här kunde han
inte vara med. Han åberopade att fiskarna
utgjorde en liten grupp av befolkningen,
som dessutom hade ett eget ämbetsverk.
Men genom ämbetsverket får
de ju inte mera pengar till fiskebåtar.
Det förhållandet kan alltså inte gärna
åberopas i detta fall.

Restriktiviteten i jordbruksutskottet
har i år varit så pass stor, att jag tycker,
att även reservanterna bör kunna
gå med på den föreslagna ökningen av
detta anslag. Jag skulle vilja säga, att
jordbruksutskottet nästan fått en påminnelse
om den restriktivitet, som säkert
föreligger i finansdepartementet. Jag tror
inte utskottet föreslagit några ökningar
på andra områden, och jag tycker därför
att reservanterna nu borde kunna gå med
på utskottets förslag.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet,
därför att flera talare här i debatten
tydligen talat från den utgångspunkten,
att fiskerinäringen skulle vara på något
särskilt sätt privilegierad här i samhäl -

Onsdagen den 21 mars 195C fm.

Nr 11

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

let. Så är dock långt ifrån förhållandet.
De problem, som vi behandlar i dag, har
givetvis eu central betydelse för näringen
och dess utövare. Det är inte
fråga om den saken. Jag vill emellertid
erinra om, att det finns stora områden
därutöver, där den del av vårt lands befolkning,
som det här gäller, har stora
intressen, vilka hittills inte blivit tillgodosedda.
Jag erinrar om planeringen av
hamnar, en fråga som då och då brukar
komma upp i våra debatter här i
kamrarna och som det har skjutits på år
efter år — man kan väl snart säga årtionde
efter årtionde — utan att någonting
gjorts. Detta är en svår fråga, och
det kan i och för sig vara en förklaring
till att man hittills inte fått en lösning
till stånd. Den sammanhänger även därmed,
att fiskebåtarnas dimensioner ökat
ar från år, och att den moderna tekniken
gjort sitt inflytande gällande också
på detta området.

Vidare gäller det också kustbygdernas
kommunikationsfrågor. Det förhåller sig
på samma sätt med dem, inte minst i den
landsända jag har äran att representera
här i kammaren. Det gäller också planeringen
av fiskesamhällena och annat
mera.

Jag har bara velat erinra om detta, så
att inte den, som inte är direkt insatt i
dessa problem, får den föreställningen,
att det nu är fråga om att återigen på ett
otillbörligt sätt gynna ett samhällets skötebarn.
Så ligger det inte till. Vad som
här begärts är någonting för näringen
primärt och innebär inte någon favorisering
från riksdagens sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Ett par av reservanterna
bär talat mycket varmt för sin ståndpunkt,
och de har naturligtvis rätt därtill.
Men det var ett par ord av herr Svedberg
som gav mig anledning att yttra
mig.

Herr Svedberg sade, att utskottets förslag
skulle innebära en stor orättvisa
mot andra, som var i behov av lån. Det
är klart, att det skulle innebära en orätt -

visa, om det funnes andra grupper som
var i lika stort behov av sådant understöd
och inte fick det. I så fall håller jag
med herr Svedberg.

Nu resoneras det här, som om det vore
fråga om ett bidrag från staten. Det
är det inte till alla delar, utan det väsentliga
är, att man skulle medgiva höjning
av låneramen från 2,6 miljoner
kronor till 4 miljoner kronor. Investeringsanslaget
anser jag däremot vara
jämförelsevis obetydligt. Man bör alltså
skilja på dessa två saker.

Herr Spetz framhöll sedan en synpunkt,
som jag ber att få instämma i.
Han nämnde att det här gäller människornas
liv och egendom. De människor
det här är fråga om arbetar ju
under andra förhållanden än de som har
sin verksamhet på landbacken. Det kan
därför inte vara riktigt att man på grund
av en viss njugghet från statsmakternas
sida skall behöva äventyra dessa människors
liv. Detta har varit avgörande
för mig, och därför har jag gått på bifall
till förevarande motioner.

Sedan skulle jag vilja säga att jag
tror att jag kan bevisa att jag åtminstone
under denna riksdag varit synnerligen
försiktig när det gällt att höja anslag
utöver vad Kungl. Maj:t bär äskat. Men
detta är det enda fall, där jag ansett
att det förelegat så vägande skäl för en
höjning, att jag gått med därpå.

Jag vädjar till kammaren att här rösta
för bifall till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Så sent som vid vårriksdagen
1955 beslöt riksdagen att höja utlåningsramen
för fiskerilånefonden. Den
höjdes då från 2 miljoner till 3 miljoner
kronor. Nu är man tydligen beredd att
redan vid 1956 års vårriksdag höja ramen
ytterligare med 1 miljon kronor.
Jag måste ställa frågan: är det inte så,
att vi är eniga om att försöka fördela de
investeringar, som görs, så rättvist som
möjligt? Jag går ut från det förtroendet
till regeringen, att man inom de respektive
departementen kan väga den ena investeringen
mot den andra, både vad
det gäller bostadspolitiken, fisket, nä -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

ringslivets samtliga grenar och även
hantverket. Jag går ut ifrån att man avvägt
investeringsbehoven inom ramen
för den kvot, som man ansett borde finnas.

I dag hör vi, hur representanter för
bondeförbundet med herr Franzén och
utskottets ärade ordförande i täten vädjar
till kammaren att gå emot deras eget
statsråd i regeringen, trots att vi har
anledning utgå från att han med omsorg
sökt fullgöra den verkligt grannlaga
uppgiften att avväga olika anslagsfrågor.
När herr Franzén gör gällande, att
vi reservanter inte tar någon som helst
hänsyn till det behjärtansvärda syftet
med anslagshöjningen, kunde han lika
gärna rikta denna anmärkning mot det
statsråd från bondeförbundet, som handlagt
detta ärende. Jag anser mig kunna
utgå från att han bevakat denna gren av
sin verksamhet på samma sätt som andra
verksamhetsgrenar.

Om detta blir en vanesak, kommer
man årligen att höja utlåningsramen för
fiskerilånefonden. Men vi har anledning
att säga oss, att det är möjligt att även
inom andra näringsgrenar föreligger lika
behjärtansvärda önskemål om anslagshöjning.
Det finns inte ett enda läns företagarförening,
som inte kritiserar svårigheterna
för mindre företagare och hantverkare
att få lån. De är hänvisade till
att i den fria lånemarknaden skaffa sig
både driftskapital och kapital till investeringar
till väsentligt högre ränta än
som är fastställd för lån ur fiskerilånefonden.
Den anhopning av låneansökningar,
som motionärerna pekar på, är en
direkt följd av att låneräntan på den
fria marknaden är nästan dubbelt så
hög som den för lån ur fiskerilånefonden
fastställda. Under sådana förhållanden
kan anhopningen av ansökningar inte
vara något starkare skäl för en höjning
av ramen för långivningen.

Jag vidhåller, herr talman, yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr FRANZÉN (bf) :

Herr talman! Det ligger ju till på det
sättet, herr Svedberg, att det här gäller
en uppgift som är angelägnare för fis -

kerinäringens utövare än vad som på
andra områden kan anföras som skäl för
en anslagshöjning. Utövarna av fisket
kan nämligen förlora sina redskap, och
särskilt på Östersjön har många fiskebåtar
förlist och redskapen gått förlorade.

Herr Svedberg tycks anse, att vi representanter
för bondeförbundet i vått
och torrt bör hålla med regeringen, eftersom
bondeförbundet är företrätt i
denna, och vi skulle inte få påyrka höjning
med en enda krona. Så fattar jag
inte min uppgift, herr Svedberg. Det
har för övrigt även förekommit att herr
Svedberg i utskottet varit med om att
höja av regeringen begärda anslag, oaktat
en sådan höjning inte varit så angelägen
som i detta fall.

Vad utskottet här säger är alldeles
riktigt, och därför bör reservanterna
ompröva sin ställning.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord i anslutning till herr Svedbergs
sista anförande. Han antydde, att det var
ganska egendomligt, att ett par bondeförbundare
här går emot sitt eget statsråd
—■ han syftade då på jordbruksministern.
Till det vill jag bara säga, att
inom vårt parti har vi så stor frihet, att
vi vågar gå emot även ett eget statsråd.
Vi är inte bundna av — ja, jag vet inte
vad jag skall använda för ord för att
beteckna vad som kanske förekommer
inom andra partier.

Jag skall, herr talman, inte yttra mig
vidare i denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Jä y

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 54.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Anslag till stipendier för utbildande av
diakoner

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till stipendier för utbildande
av diakoner för kyrklig och social
tjänst för budgetåret 1956/57 anvisa ett
anslag av 10 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (1:237)
och den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Bogla m. fl. (II: 378),
i vilka hemställts, att riksdagen ville besluta
om ett anslag till Svenska diakonskolan
å 25 000 kronor såsom bidrag till
stipendier för dess elever, varav högst
5 000 kronor skulle avse sådana studerande
å sociala och kyrkokamerala linjerna,
som icke avsåge att bli diakoner.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat bland annat:

»Enligt utskottets mening synas skäl
tala för att frågan om utsträckning av
rätt till statlig studiehjälp för diakonskolans
elever blir föremål för närmare
övervägande. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj:t att efter framställning av
Svenska diakonsällskapet upptaga detta
spörsmål till prövning och avgörande.

Stipendierna under förevarande anslag
utgå nu endast till de elever, som önska
bli diakoner. Utskottet vill för sin de!
framhålla, att det synes utskottet skäligt
att skolans samtliga elever bli likställda
med avseende å möjlighet att erhålla
statlig studiehjälp.

På grund av vad sålunda anförts och
med biträdande av Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om medelsanvisningen till ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår
hemställer utskottet, att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 237 och
II: 378 — såvitt de avse medelsanvisningen
under förevarande anslag —- till
Bidrag till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 10 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 237
och II: 378, såvitt de icke behandlats under
a), i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet på grund av motionerna
anfört.»

Reservationer hade anförts

a) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Leander, Gillström, Näsström,
Einar Persson, Birger Andersson, Thnn,

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner

Ward, Andersson i Malmö och Petterson
i Degerfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
hifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:237 och 11: 378,
till Bidrag till stipendier för utbildande
av diakoner för kyrklig och social tjänst
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 10 000 kronor;

b) av herrar Hesselbom och Blidfors
.samt fröken Olsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag
ävensom motionerna I: 237 och II:
378.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Denna punkt har sedan
många år varit en stridsfråga här i riksdagen.
Under en lång följd av år har
det kommit fram förslag om att Kungl.
Maj:ts hemställan om detta anslag skulle
avslås. I år kommer frågan i ett något
annat läge. Nu har det väckts motioner
om att man skulle utöka anslaget,
inte direkt till beloppet men genom ett
sådant förfarande, att studiehjälp skulle
kunna ges åt den utvidgade verksamheten
på detta område.

Vi som står bakom den reservation,
som är undertecknad av herr Karl Andersson
m. fl., har ansett att man icke
skall utöka anslaget så att det skulle utgå
studiehjälp också till den utvidgade
verksamhet som har kommit till stånd
på detta område. Vi kan sammanfatta
vårt yrkande så som skett i reservationen:
»Från och med budgetåret 1953/54
ha för elever vid vissa fackutbildningsanstalter
vidgade möjligheter beretts att
erhålla statlig studiehjälp från det å
riksstaten uppförda anslaget till Studiebidrag
och stipendier åt lärjungar vid
allmänna läroverk m. fl. läroanstalter.
Föreskrifter i ämnet ha utfärdats genom
kungörelse den 5 juni 1953 ... Det ankommer
på Kungl. Maj :t att bestämma
på vilka läroanstalter kungörelsen skall
äga tillämpning. —■ Kungl. Maj:t har
uppenbarligen icke funnit skäl att bland

dessa läroanstalter upptaga svenska diakonskolan
utan för nästkommande budgetår
föreslagit att å riksstaten oförändrat
upptages ett särskilt stipendieanslag
till utbildande av diakoner för kyrklig
och social tjänst.»

Vi har ansett att den sociala utbildningen
numera är ganska välordnad här
i landet. Så länge våra sociala institut
inte är fyllda, kan vi inte finna det vara
något skäl att upptaga det begärda särskilda
stipendieanslaget och därmed
också skapa prejudikat, som kan bli ganska
besvärliga för framtiden. Det är ju
inte sagt att det bara är svenska diakonskolan
som då kan vilja utbilda elever
på detta område. Vi som står för denna
reservation tror att det är klokt, att man
även i år bifaller Kungl. Maj :ts förslag
och inte gör avvikelser åt vare sig den
ena eller den andra sidan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson m. fl.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Såsom herr Näsström
redan har erinrat om har det stått strid
om detta anslag alltsedan det tillkom
vid 1947 års riksdag. Det har emellertid
inte funnits anledning för mig eller andra
som delat min uppfattning att under
senare år med någon större kraft motsätta
oss detta anslag. Men när det nu
motionsledes har framställts yrkande om
ökat understöd från statens sida till utbildningsverksamheten
vid ifrågavarande
anstalt, kan det finnas anledning att
på nytt med några ord skärskåda det
rent principiella förhållandet.

Jag vill då från början ha sagt ifrån,
att jag inte har något emot att exempelvis
diakonsällskapet bedriver utbildning
av socialarbetare, lika litet som jag har
något emot att andra religiösa samfund
och sammanslutningar bedriver liknande
verksamhet. Men det är en sak. En
annan sak är huruvida det kan anses berättigat
att staten genom riksdagen särskilt
understödjer sådan utbildningsverksamhet.
Staten har ju genom social -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Anslag

instituten ordnat utbildning av dem som
skall bedriva social verksamhet, och såsom
herr Näsström nyligen påpekat är
dessa utbildningsanstalter, i motsats till
praktiskt taget alla andra utbildningsanstalter
här i landet, inte så överbefolkade,
att de måste avvisa ett stort antal
inträdessökande. Jag anser rent principiellt,
att om staten har skaffat sig dessa
utbildningsanstalter för folk som skall
syssla med socialt arbete, bör staten också
inskränka sig till att upprätthålla dessa
anstalter och hjälpa de elever, som skall
utbildas där. Staten bör avstå från stipendiegivning
och dylikt åt fristående
organisationer. Dessa må gärna driva sin
verksamhet, men de bör också ta konsekvenserna
och själva bekosta verksamheten,
om de nu anser att den är så
värdefull.

När nu alltså frågan ånyo har aktualiserats,
har jag och ett par andra ledamöter
inom statsutskottet kommit fram
till den ståndpunkten, att man här bör
avslå inte bara framställningarna i motionerna
utan också det av Kungl. Maj:t
äskade anslaget för att klargöra, att det
inte går att fortsätta på den nu inslagna
linjen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen. Därest detta yrkande inte
skulle vinna kammarens bifall, kommer
jag för min del att biträda den av herr
Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr \’orling
(k).

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag sympatiserar mycket
livligt med den önskan, som herr
Näsström nyss uttryckte, nämligen att
denna fråga skulle upphöra att vara det
irritationsmoment, som den kanske har
varit tidigare.

Herr Näsström liksom herr Hesselbom
ställde vidare den i principiellt avseende
riktiga och viktiga frågan, huruvida
staten har någon anledning att stödja
eu verksamhet av denna art. llägge
talarna var av den meningen, att cfter !{

Första kammarens protokoll 1956. Nr 11

till stipendier för utbildande av diakoner

som staten hade sina egna utbildningsanstalter
för dylika ändamål, skulle staten
inte behöva intressera sig för en
verksamhet, som arbetade under andra
förutsättningar.

Jag undrar i alla fall, om detta betraktelsesätt
är riktigt. I England arbetar
man i allmänhet efter andra principer
än vi gör, när det gäller samhällelig
verksamhet. Där intar man i dylika fall,
den principiella ståndpunkten att man
frågar sig: »År den verksamhet, som det
i olika lägen gäller, önskvärd ur samhällets
synpunkt?» Om svaret på den frågan
blir ja, är engelsmännens inställning till
frågan om statligt stöd positiv. Den är
dikterad av att de när det gäller andra
initiativ än de statliga, säger sig, att det
rör sig om ett medarbetarskap, till vilket
staten bör tacka ja, eftersom man
har accepterat samma mål. Staten bör
alltså ge samma bidrag åt alla som strävat
mot samma mål, som staten själv
uppställt. Detta är ett utslag av ett äkta
demokratiskt sätt att betrakta problem
av denna art, ingalunda kännetecknat av
några trångbröstade inställningar, utan
i ordets bästa bemärkelse en vidhjärtad
uppfattning. Det är detta som för mig i
det sammanhanget blir avgörande.

Man kan vidare fråga sig: Finns det
behov av den yrkeskategori, som blir
utbildad på dessa vägar? Ja, det finns det
visst. Vi vet ju att i olika sammanhang
har under riksdagsarbetet i bägge kamrarna
framställts frågan: Var har vi det
utbildade folket, som kan stå till tjänst
här i olika avseenden, bland annat för
övervakaruppgifter, men också för socialt
arbete, fattat i mycket vidsträckt
betydelse? När förhållandet är sådant,
kan man inte tala om att det inte föreligger
ett behov. Herrar Näsström och
Hesselbom framhöll, att det fortfarande
finns platser i socialinstituten. Det må
vara riktigt. Men marginalen är mycket
liten, och vi bör vara överens om att
önskemålet därvidlag bör vara att så
snart som möjligt få de eventuellt lediga
utbildningsplatserna besatta. Vi behöver
här mycket flera iin vad utbildningen
nu kan ge.

Låt mig sedan säga några ord också

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner

om den verksamhet som bedrivs vid
Sköndal. Denna verksamhet har intill
höstterminen 1955 — alltså i fjol — varit
uppdelad på två linjer, en församlingslinje
och en social linje.

Från och med förra hösten har emellertid
tillagts en tredje linje, en kyrkokameral
linje. De som utbildas på den
första av dessa linjer, församlingslinjen,
är sådana som har för avsikt att gå ut
som kyrkliga diakoner, alltså bedriva en
verksamhet mera direkt i kyrkans tjänst,
under det att de, som utbildas på sociala
och kyrkokamerala linjen, icke har tagit
diakonutbildning och icke har för avsikt
att bestrida dylik tjänst. De arbetar
med uppgifter, som ligger mera i
linje med deras, som är utbildade på,
låt oss säga, socialinstituten.

Elevantalet har stigit år efter år. För
närvarande är antalet elever på diakonlinjen
90 och på de sociala och kyrkokamerala
linjerna 19. Det är klart, att
de, som går till utbildningen på Sköndal,
gör det efter fritt val och därför att
de har större sympatier för en utbildning
i den kyrkliga regin än för den,
som bedrivs på annat håll. Det är deras
sak, och det må icke förtyckas dem, att
de träffar detta val.

Det är stor efterfrågan på dem efter
fullbordad utbildning. De får ögonblickligen
platser, vilket just ytterligare illustrerar,
vad jag nyss talade om, nämligen
att det föreligger ett mycket stort behov
av dylik arbetskraft.

Sedan kommer vi fram till det, som
egentligen berörs i utskottets skrivning
och som, enligt min åsikt, inte alls innebär,
att det ställs ökade pretentioner på
staten i detta sammanhang.

Det rör sig nämligen om ytterligt
självklara ting. För närvarande har alla
skolans elever rätt att söka räntefria
studielån, eftersom skolan står under
statlig inspektion och alltså därmed
automatiskt hlir delaktig av denna förmån.
Skolan har emellertid icke klassificerats
att tillhöra den typ, där man
blir delaktig av annan statlig studiehjälp.
Det är ett underligt förhållande,
att man diskriminerar detta elevklientel,
vilket i samma utsträckning som när det

gäller våra andra läroanstalter landet
över består av obemedlade eller mindre
bemedlade människor. Det finns inte
det ringaste skäl att av den anledningen,
att dessa människor är kristligt orienterade,
diskriminera dem, när det gäller
möjligheterna att bli delaktig av den vid
alla andra läroanstalter övliga statliga
studiehjälpen, som vi i dessa sammanhang
är eniga om. Därför innebär utskottets
skrivning bara, att vi går med
på Kungl. Maj:ts förslag rörande anslagstilldelningen,
de 10 000 kronorna,
och att vi sedan säger, att de här senast
nämnda förhållandena förefaller oss vara
så pass unika, ja, kuriösa, att de är förtjänta
av Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Vi begär bara, att Kungl. Maj:t tittar på
dessa saker och till nästa år efter sitt
bedömande talar om, vad man kommit
till för resultat. Det är det enda, som
skiljer utskottets skrivning från reservation
a).

Till sist, herr talman, kan man också
erinra om att de stipendiemöjligheter
som dessa 19 skulle ha är obefintliga, tv
det är bara de som studerar till diakoner
vid skolan, de 90 jag talade om förut,
som kan få stipendier.

Detta är alltså dessa synpunkter, som
ligger bakom utskottets skrivning. De
förefaller mig ytterst resonabla, ytterst
måttfulla och ifrån mina privata utgångspunkter
t. o. m. rätt självklara.

Jag vill sluta med att uttala min tillfredsställelse
över, att den skillnad, som
föreligger mellan utskottets skrivning
och reservation a), inte är större. Det
finns ingen anledning att därvidlag gräva
graven djupare än den är.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad herr Arrhén framfört,
men det är dock en ganska stor principiell
skillnad.

Först och främst vill jag säga, att det
som ligger bakom vad herr Arrhén talade
för är en motion som med 150 procent
skulle öka anslaget från föregåen -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Anslag till stipendier för utbildande av diakoncr

de år. Det är bakgrunden till det hela,
även om man har denna omskrivning.

Men, herr talman, det var en annan
passus i herr Arrhéns yttrande, som jag
tycker är mycket intressant. Herr Arrhén
nämnde något om England och
ansåg att man där på detta område hade
en äkta demokrati. Det föranleder mig
att tänka på ett land tvärs över Engelska
kanalen, nämligen Belgien. Om
man anser att England på detta område
liar en äkta demokrati, torde man kanske
kunna säga, att Belgien har någonting
av en förädlad demokrati, tv där
går stridens vågor mycket höga just när
det gäller frågan huruvida staten eller
någon annan institution -— i det belgiska
fallet den katolska kyrkan — skall
ha hand om skolutbildningen. Hela landet
har upprörande strider om undervisningsväsendet
på dessa punkter. Jag
för min del, herr talman, vill säga, utan
att lägga in mera i herr Arrhéns yttrande
än man bör göra: bevare oss för att
komma in i ett sådant skede!

Det är uppenbart att vad gäller den
undervisning som vi talar om finns
det många stora organisationer här i
landet som med samma rätt skulle kunna
komma att göra anspråk på att få
starta utbildningsanstalter på dessa områden
och få statsbidrag och studiehjälp
in. m. Alla som vill tänka över detta
grundligt bör samtidigt fråga sig vart
detta kan leda. Jag tror, herr talman,
fortfarande att kammaren gör klokt i att
följa Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, och jag skulle önska, som jag
sade i mitt första anförande, att vi kunde
få bort denna punkt ifrån stridsvimlet,
så att vi inte varje år skall behöva
strida om denna sak.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Denna fråga har ju, som
alla vet, varit föremål för diskussion
gång efter annan när den har varit uppe
till behandling. Om det nu är så, som
herr Näsström tycktes önska, att man
skall söka komma ifrån diskussionen om
denna sak för att den inte så småning -

om skall tillspetsa sig och bli lik diskussionen
i Belgien, förefaller det mig som
om den av utskottet anvisade vägen vore
den riktiga. Visserligen har inte utskottet
bifallit våra motioner, varför jag inte
i alla delar kan säga att jag är tillfredsställd
med utskottets förslag, men
utskottet har anvisat en lösning, varigenom
dessa elever skulle kunna få samma
möjligheter att söka statlig studiehjälp
som andra, som studerar på andra områden,
har möjligheter till. Jag har väldigt
svårt att förstå varför man skall
göra en art- och gradskillnad emellan de
olika områden, som dessa studiebegåvade
människor vill ägna sitt intresse.

Nog måste man väl ändå erkänna, att
de elever som går bär i Sköndal har en
uppgift att fylla i dagens samhällsliv,
och varför skall man då ställa det svårare
för dessa än för andra att få studiehjälp? Om

vi nu följer utskottets linje här,
syns det bli en lösning på frågan så till
vida, att det då ankommer på de studerande
vid Sköndal att söka studiehjälp
enligt de bestämmelser som finns för
elever vid vissa andra läroanstalter, och
de skulle, enligt vad jag förstått av utskottets
skrivning, komma att likställas
med de andra. Härigenom skulle
man inte behöva ta upp denna diskussion
på detta sätt i fortsättningen.

Herr talman! Eftersom denna skola
för rätt länge sedan, då elevantalet val''
43, fick ett anslag på 10 000 kronor för
driften av sin verksamhet och elevantalet
i dag är 90, kan man naturligtvis
med mycket stort fog säga, att om det
var riktigt att ge ett anslag på 10 000
kronor, då elevantalet var 43, kan det
också anses vara riktigt att ge ett högre
anslag nu för denna skola, eftersom elevantalet
är mycket högre. Skall man över
huvud ge skolan stöd bör man också
stödja den i fortsättningen, när .skolan
fått ett så pass stort elevantal och den
tydligen också är rätt så betydelsefull.
Om vi följer utskottets linje här slipper
vi ifrån denna diskussion i fortsättningen.
Eleverna får söka stipendier enligt
samma bestämmelser som gäller för
elever vid andra läroanstalter.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Lindbloms yttrande instämde
lierr Mogård (s).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i denna något egendomliga debatt. Jag
vill bara understryka vad som står i utskottets
utlåtande, nämligen att det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att pröva hur
denna sak slutligen skall ordnas. Det är
visserligen sant att utskottet uttalat sin
sympati för en viss linje, men vad utskottet
framför allt vill ha fram är likställighet
mellan de olika kategorier av
studerande, som finns vid anstalten i fråga Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Denna fråga har, som
sagts förut, varit föremål för behandling
i riksdagen vid åtskilliga tillfällen tidigare.
För min del har jag varit mycket
tveksam mot det anslag på 10 000 kronor
som vi har för närvarande. Jag menar
nämligen att staten bör själv svara för
denna utbildning av socialarbetare. Den
bör inte överlämnas åt en enskild organisation.
Vi har ju statliga utbildningsanstalter
på detta område, vid vilka det
för närvarande finns platser för alla som
vill söka sig dit.

Det sägs nu att det inte är fråga om
några extra utgifter, utan avsikten är bara
att det skall överlämnas till Kungl.
Maj:t att titta på denna sak, såsom herr
Arrhén uttryckte det. Det är väl ändå
bra anspråkslöst uttryckt från hans sida,
ty vad utskottet här förordar måste väl
i alla fall medföra utgifter för framtiden.
Såsom herr Näsström framhållit innebär
motionerna en anslagshöjning på
15 000 kronor. Skall flera få stipendier
än för närvarande, måste det absolut
medföra en anslagshöjning, eller också
måste man knappa in på andra håll,
d. v. s. ett mindre antal elever vid andra
utbildningsanstalter skulle kunna få sti -

pendier. På det sättet har jag sett frågan.
För mig är det sålunda ytterst en
principiell fråga vilka som skall få möjlighet
till utbildning eller ej.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag få yrka bifall till reservationen
a) i föreliggande utlåtande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill säga endast ett
par ord till herr Lindblom.

Han vet lika väl som jag att det varit
strid under årens lopp om denna punkt,
avseende ett anslag på 10 000 kronor. Jag
finner det litet egendomligt att herr
Lindblom anser att därest riksdagen i
dag bifaller utskottets förslag — som i
realiteten innebär en utgift för staten av
25 000 kronor — skulle de, som tidigare
yrkat avslag på medelsanvisning till detta
ändamål, för framtiden upphöra därmed.
Det kan väl ändå inte vara riktigt? Herr

SUNNE (fp):

Herr talman! Att man i statsutskottet
inte reserverade sig till förmån för motionernas
yrkanden berodde väl i första
hand på att man ville söka komma överens,
för att denna strid, såsom herr Näsström
och andra har sagt, inte skall behöva
komma upp igen varje år.

Förslaget innebär inte nu, såsom
många talare framhållit, något ökat anslag,
utan syftar bara till att skapa rättvisa.
Varför skulle inte dessa elever likställas
med eleverna vid andra liknande
anstalter, när det gäller statlig studiehjälp?
Det är ju det frågan gäller. Jag
tycker nog att herr Näsström överdriver
väldigt, när han säger att utskottets förslag
för framtiden kommer att innebära
stora anslag och därför så kraftigt varnar
kammaren. För mig ligger skillnaden
på det principiella planet. När utskottet
nu har avstått från att hemställa
om något anslag, tycker jag att till
och med herr Näsström skulle kunna
vara med om det uttalande som utskottet
har gjort. Det skiljer sig inte mycket
från den reservation, som är avgiven av
herr Karl Andersson m. fl.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Anslag

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag nämnde England såsom
representant för den äkta demokratiska
uppfattningen på detta område. Enligt
min uppfattning representerar nämligen
den engelska inställningen ett hävdande
av frihetens princip. Man uppställer
ett gemensamt studiemål, tackar
dem, som strävar fram mot detta mål,
för gott medarbetarskap och ger dem
samma stöd.

Herr Näsström införde ett spöke i debatten,
draperat i de belgiska färgerna.
Det är nog en stor överdrift att försöka
skrämma oss med detta exempel. I Belgien
finns, som alla vet, mycket starka
motsättningar mellan den katolska och
evangelisk-lutherska inställningen. Någon
jämförlig motsättning finns väl ändå
inte i vårt svenska samhälle på detta
område. Det skulle i så fall vara mellan
kristna och icke-kristna element.
Frontlinjen inom vårt folk är emellertid
därvidlag, dessbättre, inte så hårt markerad
— även om det naturligtvis pågår
en viss debatt — att man kan göra en
jämförelse med förhållandena i Belgien.

Till sist vill jag, herr talman, bara
fastslå, att det, som flera talare här tidigare
understrukit, ytterst gäller, huruvida
vi kan vara till freds med att vissa
studerande i vårt land med en viss andlig
struktur och vissa andliga intressen
enbart på den grunden skall ställas vid
sidan om den för alla andra grupper utgående
statliga studiehjälpen eller inte.
Det är detta bedömande, som utskottet
förtroendefullt överlämnar till herr
statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! .lag kan nöja mig med att
instämma i vad herr Sunne yttrade som
svar till herr Näsström. Därutöver vill
jag bara tilliigga, att om vi nu låter denna
grupp bli likstiilhl i fråga om möjligheten
att erhålla statlig studiehjälp
och alltså låter även denna anstalt falla
under SFS 530/1953, så behöver det inte
bli någon ytterligare diskussion. Då kan
dessa studerande söka stipendium i van -

till stipendier för utbildande av diakoner

lig ordning och få sina ansökningar prövade
av vederbörande instans.

Någon kanske tycker att situationen är
litet egenartad, då jag som frikyrkoman
står här och försvarar en rent statskyrklig
verksamhet. Det gäller ju utbildning
av diakoner för kyrklig och social tjänst.
Jag gör det emellertid därför att jag anser
att samhället av i dag behöver alla
goda krafter som kan uppbringas för att
understödja och slå vakt om de andliga
värden som ändå til syvende og sidst är
avgörande i människans hela tillvaro.
Man bör därför enligt min mening inte
vara njugg med anslag av denna art utan
tillse att även de andliga krafterna i dagens
samhällsliv får stöd och hjälp i erforderlig
utsträckning, så att de kan göra
sig gällande. Dessa goda krafter behövs
mer än väl och kommer också att
behövas i fortsättningen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
diskussion med herr Arrhén med
utgångspunkt från förhållandena i England
om vilket system som är mest demokratiskt,
att överlämna åt olika organisationer
att vid sina speciella anstalter
utbilda folk eller att göra som i vårt
land, d. v. s. i huvudsak lita till samhällets
egna institutioner för utbildningsverksamheten.
Jag vill emellertid erinra
om att när detta speciella anslag en gång
i tiden tillkom, motiverade dåvarande
föredraganden införandet av dessa stipendier
med att eleverna vid denna anstalt
inte hade samma möjlighet att erhålla
statligt stipendium som eleverna
vid andra utbildningsanstalter. Om riksdagen
nu följer statsutskottets majoritet,
skapar vi emellertid denna möjlighet
även för eleverna vid diakonanstalten.
Då måste man fråga sig om det verkligen
finns någon anledning att jämsides
med detta behålla ett särskilt stipendieanslag
just för denna anstalt. Man bör
ha antingen det ena eller det andra,
dock enligt min mening, varken det ena
eller det andra.

Eller det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 195G fm.

Ang. ökat stöd åt Bergianska trädgården
att i avseende på den nu förevarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som, innefattades i
den av herr Karl Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna herr
Hesselboms m. fl. vid punkten anförda
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ia besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i herr
Karl Anderssons m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 02;

Nej — 07.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 49—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. ökat stöd åt Bergianska trädgården

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Vetenskapsakademien: Bidrag
till vetenskaplig verksamhet i övrigt för
budgetåret 195G/57 anvisa ett anslag av
88 500 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar en anslagshöjning
med 31 600 kronor, varav
30 000 kronor avsetts för ökat statligt
stöd åt verksamheten vid Bergianska
trädgårdens botaniska avdelning.

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herr Ohlon, som dock ej antytt sin
mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
en höjning av statens bidrag till
Vetenskapsakademien med något över
30 000 kronor. Höjningen motiveras med
att Bergianska trädgården, som står under
Vetenskapsakademiens översyn, går
med underskott, och vidare förklaras
det, att Bergianska trädgården är oundgängligen
nödvändig för Stockholms
högskolas botaniska undervisning.

Jag vill inte alls bestrida riktigheten
av det sista påpekandet, men ändå är
detta ärende rätt egendomligt. I statsverkspropositionen
finns upptagen en inkomstbudget
för Bergianska trädgården,
och där finns angivet att staten hittills
har bidragit med 40 000 kronor, men enligt
förslaget skall statsanslaget bli 70 000
kronor i fortsättningen. Samtidigt upplyses
om att Stockholms stad bidrar med
25 000 kronor, och så kommer det mest
uppseendeväckande i denna affär: Stockholms
stads bidrag är en osäker post!
Till jämförelse vill jag nämna, att vi i
Göteborg har en botanisk trädgård, som
också står till den botaniska undervisningens
förfogande vid det statliga universitetet
där, och Göteborgs stads bidrag
till den botaniska trädgården är
närmare 600 000 kronor för år, närmare
bestämt 595 587 kronor. Göteborgs stads

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

bidrag är alltså i absoluta tal 24 gånger
så stort som det som här ifrågasattes för
Stockholms vidkommande, och ändå är
bidraget från Stockholm osäkert! Jag har
sällan under min riksdagstid mött ett så
egendomligt ärende som detta, och det
är svårt att förklara, hur staten har kunnat
komma in i detta läge gentemot
Stockholms stad.

Nu har ecklesiastikministern tillsatt en
fyramannaberedning, som skall dels
verkställa en översyn av Stockholms
högskolas framtida verksamhet, dels förhandla
med Stockholms stad beträffande
dess bidrag till högskolan, och jag
förutsätter, herr talman, att när dessa
underhandlingar kommer till stånd, de
också kommer att gälla stadens framtida
bidrag till Bergianska trädgården.

I övrigt har jag, herr talman, inget
annat yrkande än utskottets, d. v. s. bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 54—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Anslag till landsantikvarieorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar

inom landsantikvarieorganisationen för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Franzon m. fl. (1:93)
och den andra inom andra kammaren av
fröken Vinge m. fl. (II: 95), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte — under uttalande
av att en landsantikvarietjänst
borde inrättas i Stockholms län från och
med den 1 juli 1956 — anvisa härför erforderliga
medel för budgetåret 1956/57.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

Anslag till landsantikvarieorganisationen

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 93 och
II: 95 — såvitt de avsåge medelsanvisningen
— till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 450 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 93 och
II: 95, såvitt de icke behandlats under
a, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet på grund av motionerna
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Med anledning av de nu motionsvis
framställda yrkandena vill utskottet understryka
den principiella ståndpunkt utskottet
redan i fjol intagit till landsantikvarieorganisationens
framtida utformning,
innebärande bland annat, att landsantikvariedistrikt
i regel borde sammanfalla
med län, och Stockholms län följaktligen
vid lämplig tidpunkt bilda eget
landsantikvariedistrikt och erhålla egen
landsantikvarie. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål och framlägger
förslag i ämnet, så snart Kungl. Maj:t
finner att organisatoriska och andra förutsättningar
föreligga för genomförande
av en dylik anordning.»

Herr FRANZON (s):

Herr talman! I betänkandet angående
landsantikvarieorganisationen förordades
att Stockholms län, som nu saknar
egen landsantikvarie, skulle bilda ett
eget landsantikvariedistrikt. Länsstyrelsen
i Stockholms län har också framhållit
detta och i underdånighet hemställt
om att detta län skulle få en egen
landsantikvarie. Enligt den proposition
som framlades förra året ville emellertid
departementschefen inte gå med på
detta. Han hänvisade till vissa uttalanden
från länsstyrelserna i Uppsala och
Södermanlands län och ville för närvarande
inte förorda inrättandet av något
särskilt av Stockholms län bestående
landsantikvariedistrikt. Riksdagen hade

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. donationen av Mälsåkers slott

dock en annan uppfattning än departementschefen.
Riksdagens statsutskott uttalade
i motsats till honom: »Vidkommande
frågan om bildandet av ett landsantikvariedistrikt
för Stockholms län
torde det böra ankomma på vederbörande
lokala intressen att taga initiativ i
ärendet.» Detta uttalande godkändes sedermera
av riksdagen.

Det är i anledning av att frågan icke
upptagits i årets statsverksproposition,
som jag tillsammans med några andra
av kammarens ledamöter har väckt en
motion. Det initiativ som riksdagen talade
om i och med att den godkände
statsutskottets utlåtande förra året, har
nu tagits ifrån länet. Stockholms läns
landsting har enhälligt beslutat att i
princip svara för den del av kostnaderna
för avlönande av en egen landsantikvarie
ävensom för biträdeshjälp, lokalkostnader
och övriga expenser, som icke
täckes av statsmedel, och att utse tre representanter
i ett kulturminnesråd. Vi
har åberopat detta enhälliga beslut i vår
motion. Länsstyrelsen har också understrukit
detta, och därför är vi litet förvånade
över att departementschefen, när
det initiativ som riksdagen förutsatte nu
har tagits, inte har kunnat gå med på att
föreslå en landsantikvarie i Stockholms
län.

Nu har statsutskottet liksom förra
gången skrivit mycket välvilligt, och vi
förutsätter därför att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål och framlägger förslag i ämnet.
Jag har inget annat yrkande än utskottets,
men då departementschefen är
närvarande, ber jag honom taga saken
i övervägande nu när alla förutsättningar
är uppfyllda. Att tjänsten behövs i
Stockholms län torde väl utredningen
tillräckligt ha understrukit.

Jag har alltså, herr talman, inget yrkande.

Häri instämde herr andre vice talmannen
Lodenius (bf).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 58

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 59

Ang. donationen av Mälsåkers slott

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att å
Kungl. Maj:ts och kronans vägnar mottaga
den av departementschefen angivna
donationen av Mälsåkers slott m. in.;

b) till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
: Riksantikvarieämbe tet:

Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 247 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Einar Persson och Blidfors, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Inte heller den fråga,
som jag nu vill säga några ord om, är
ny; den har behandlats här i riksdagen
vid åtminstone två tidigare tillfällen.
Som ni alla förstår gäller det frågan om
Mälsåker.

För budgetåret 1954/55 beslöts ett anslag
till reparation av detta slott, och för
budgetåret 1955/56 anslogs 86 500 kronor
för att avhjälpa de största bristerna
på slottsbyggnaden. Förhistorien är i
korthet följande.

Genom gåvobrev den 22 januari 1951
erbjöd ägaren staten slottet som gåva.
Varken Kungl. Maj :t eller riksdagen tog
emellertid då ställning till erbjudandet.
Departementschefen menade, då han förra
året anmälde frågan för riksdagen, att
resultatet av den s. k. Mälsåkersutredningen
borde avvaktas. Den 1 februari
1955 hemställde utredningen i skrivelse
att Kungl. Maj:t måtte upptaga till avgörande
frågan om mottagande av slottet
som gåva av ägaren. Vid årets riksdag
föreslår nu Kungl. Maj:t att riksdagen
skall besluta att donationen mottages.

Onsdagen den 21 niars 1956 fm.

Nr 11

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna m. m.

Man brukar ju vara väldigt tacksam
när man får någonting, och det är väl
att förmoda att staten är det också i detta
fall. Men jag undrar ändå, om man
inte i detta fall borde skriva ordet gåva
inom citationstecken. Ty detta slott befinner
sig i ett så miserabelt skick att
det kommer att draga stora kostnader att
ställa det i ordning bara så pass mycket
att man kan gå in i byggnaden utan att
vara rädd för att den skall ramla över
en.

I utredningens direktiv ingick också
att undersöka hur slottet i fortsättningen
borde användas. Om det har utredningen
emellertid inte sagt någonting,
och länets landsting har förklarat sig för
närvarande icke ha något intresse av de
lokaler som eventuellt skulle kunna disponeras
i slottet.

Det hade varit tacknämligt, om det
gjorts en utredning rörande kostnaderna
i framtiden, men det är väl så, att det
är litet svårt att komma fram till ett resultat
om den saken, och så har frågan
fått gå till riksdagen utan någon sådan
utredning. Det är ju en smula egendomligt
att riksdagen här skall fatta beslut
om någonting som den inte har en aning
om vad det kommer att kosta i framtiden.

Frågan har också en principiell sida.
Det finns ju många gamla slott och kyrkor
i vårt land, och man kan ställa sig
frågan, hur långt statsmakterna bör
sträcka sig på detta område, hur många
av dessa minnesmärken staten bör ta
emot.

Jag har intet yrkande i denna fråga,
men jag tror att staten i framtiden kommer
att få stora bekymmer med alla dessa
slott och kyrkor när det gäller att avgöra
i vilken utsträckning staten bör
påtaga sig utgifter för att hålla dem i
stånd.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är minst lika orolig
som herr Persson när det gäller de kostnader
som kommer att förorsakas staten
genom denna s. k. gåva. Men det förhåller
sig nu så, att staten har sagt A, och

då får den nog också säga B. Jag tror
att vi för framtiden nog måste vara litet
försiktigare med att ta emot sådana
bär gåvor. De blir ofta mycket dyrbara.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 60—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7i

Eades till handlingarna.

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid
ungdomsvårdsskolorna m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av väckta motioner
om uppflyttning i högre lönegrad
av yrkeslärare vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar Eskilsson
och Arrhén (I: 270) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl. (II: 354), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att inplacera
manliga och kvinnliga yrkeslärare vid
statens skolor, tillhörande barna- och
ungdomsvården och fångvårdens anstalter
för till ungdomsfängelse dömda, i lönegrad
21.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:270 och 11:354 icke
måtte av riksdagen bifallas.

1 motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»På grund av vad i detta ärende förekommit
vill utskottet emellertid uttala,
att skiil synts utskottet föreligga för att
lönegradsplaceringen för yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna och fångvården
underkastas förnyad prövning.»

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Giltström, Pålsson, Einar Persson,

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid

Birger Andersson, Åkerström, Rubbestad,
Petterson i Degerfors, Andersson i Mölndal,
Almgren och Andreasson, vilka ansett,
att det nyss återgivna stycket bort
utgå ur utskottets yttrande.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Då jag jämte tolv ledamöter
av utskottet avgivit en reservation
i detta ärende, skall jag be att med
några ord få motivera densamma.

De motioner, som behandlas och avslås
i föreliggande utskottsutlåtande, går
ut på att samtliga yrkeslärare vid statens
skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården
och fångvårdens anstalter,
skall få en högre lönegradsplacering.
Bakgrunden till motionerna är den förhandlingsöverenskommelse,
som träffades
i fjol och som då godkändes av riksdagen.
Den innebar bland annat att samtliga
kvinnliga yrkeslärare flyttades upp
från 19 till 20 lönegraden. De manliga
yrkeslärarna fick i allmänhet stå kvar
i 20 lönegraden. Endast yrkeslärarna vid
statens centrala verkstadsskolor flyttades
upp en lönegrad. Denna uppflyttning''
ansågs motiverad med hänsyn till de
större krav, man ställer på kompetensen
hos lärarna vid centrala verkstadsskolor
i jämförelse med övriga skolor. Gentemot
detta framhåller motionärerna, att övriga
lärare vid ungdoms- och fångvårdsskolor
har dels ett betydligt besvärligare
klientel att handskas med, dels längre arbetstid
och kortare semester. I vad mån
dessa olika faktorer — å ena sidan högre
krav på kompetens, å andra sidan
längre arbetstid och kortare semester —
kan anses uppväga varandra, vill jag för
min del inte uttala mig om.

Utskottet har utgått från att alla faktorer
noga övervägdes vid de förda förhandlingarna.
Jag vill även framhålla att
löntagarnas organisationer har godkänt
förhandlingsresultatet. Detta är ju endast
en detalj i ett stort problemkomplex, som
var föremål för behandling vid fjolårets
förhandlingar, och det är väl sällan
överenskommelse i ett sådant stort problemkomplex
kan kompromissas fram
utan att det finns någon punkt, där det
kan vara anledning till anmärkningar

ungdomsvårdsskolorna in. m.
eller där önskemål i ett eller annat avseende
kan framföras från någon löntagargrupp.

Utskottet har varken i fjol eller i år
ansett sig kunna bestrida, att det kan
vara motiverat att påkalla en omprövning,
då de påtalade relationerna helt
naturligt inte kan anses stå över all kritik.
Utskottet bestrider inte i och för sig,
att en omprövning av löneställningen för
de vid ungdomsskolorna anställda lärarna
kan vara motiverad, men utskottet
anser i år liksom i fjol, att en sådan omprövning
bör ske i samband med överläggningar
förhandlingsvägen.

I motionerna yrkas nu, att riksdagen
måtte besluta att inplacera samtliga manliga
och kvinnliga yrkeslärare vid statens
skolor, tillhörande barna- och ungdoms-
och fångvården, i en högre lönegrad,
alltså i samma lönegrad, till vilken
verkstadsskolornas lärare i fjol uppflyttades.
Uönenämnden har yttrat sig i frågan
och inte ansett sig kunna tillstyrka
motionerna.

Jag vill upprepa att samma yrkanden
framställdes även i fjol. Utskottet avstyrkte
då motionerna med motiveringen
att en eventuell omprövning borde ske
förhandlingsvägen. Inte heller i år har
utskottet ansett sig kunna tillstyrka de
i motionerna framlagda förslagen. Ingen
inom utskottet har yrkat bifall till motionerna.
Så långt är vi alltså eniga.

Vad vi reservanter vänder oss mot är
en passus i utskottets uttalande, där det
heter: »På grund av vad i detta ärende
förekommit vill utskottet emellertid uttala,
att skäl synts utskottet föreligga för
att lönegradsplaceringen för yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna och fångvården
underkastas förnyad prövning.»
Tidigare i utlåtandet har emellertid inte
sagts, att utskottet har någonting att invända
mot en förnyad prövning men att
denna i så fall bör ske i samband med
förhandlingar. Då nu detta uttalande så
att säga är ett påhäng som strider mot
vad utskottet tidigare har sagt, anser vi
oss inte kunna biträda detsamma. Vi
finner att uttalandet är onödigt, och om
man avser att det skall bli särskild omprövning
utan förhandlingar, kan vi inte

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna m. m.

vara med på det, eftersom vi liela tiden
liar hävdat att en omprövning hör ske
förhandlingsvägen.

Då vi således anser, herr talman, att
detta uttalande är något otydligt och
kanske kan misstolkas, då vi dessutom
anser det onödigt, och då vi slutligen
menar, att varje omprövning bör ske i
samband med förhandlingar direkt mellan
parterna, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Leander har ju givit
bakgrunden till motionärernas framställning,
nämligen att lärarna vid skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
kommer att efter löneregleringen
förra året ligga en lönegrad lägre än lärarna
vid de centrala verkstadsskolorna.
Denna sämre lönegradsplacering medför
konsekvenser som jag strax kommer till.

Det är så att dessa lärare ända sedan
år 1951 har varit jämställda med
verkstadsskolornas lärare. Lönegradsplaceringen
skedde i enlighet med ett principuttalande
av chefen för socialdepartementet
i proposition till 1951 års riksdag.
Socialstyrelsen har för sin del hävdat
och föreslagit, att lärarna vid skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
skulle ligga en lönegrad högre än
verkstadsskolornas lärare. De förra lärarna
har nämligen — och det citerade
herr Leander — ett svårare klientel,
längre arbetstid och kortare semester.
Jag kan nämna, att socialstyrelsens propå
grundades på förslag från 1946 års
skolkommission, som för sin del ansåg
att lönerna för dessa skolors lärare borde
ligga en lönegrad högre.

Vi menar nu, att det i alla händelser
är nödvändigt med samma lönegradsplacering
för dessa lärare som för lärarna
vid de centrala verkstadsskolorna.
Den uppfattningen hade — om jag återigen
får hänvisa tillbaka — även statsrådet
år 1917 i proposition nr 269. I socialstyrelsens
petita för budgetåret 1956/
57 framhålles starkt, att dessa lärare åtminstone
bör stå i samma lönegrad. Från
olika håll har ständigt betonats svårigheterna
att få lärare till ungdomsvårds -

skolorna. Dessa lärare skall, väl att märka,
ha samma kompetens som lärarna
vid verkstadsskolorna. Det finns en tendens
att lärarna dras från ungdomsvårdsskolorna
till verkstadsskolorna —
skälen är många, men jag behöver inte
gå in på dem här — och denna tendens
fanns redan när lönegradsplaceringen
var densamma. Självfallet måste den förstärkas
ännu mer, när ungdomsvårdsskolornas
lärare ligger en lönegrad lägre.

Nu är det alldeles riktigt, som herr
Leander nyss sade, att statskontoret har
avstyrkt motionerna under hänvisning
till att frågan prövades förra året. Inte
heller departementschefen anför någon
annan motivering. Men samtidigt som
man gör dessa hänvisningar, fortgår
bortströmningen av yrkeslärare från
ungdomsvårdsskolorna.

Herr Leander gjorde ett stort nummer
av att lönerna är fastställda efter förhandlingar,
vilket också statens lönenämnd
framhåller. Reservanterna säger
här genom herr Leander, att ändring
inte bör ske annat än efter förhandlingar.
Ja, i det fallet står vi på exakt samma
linje. Inte heller utskottets majoritet
tillstyrker motionernas yrkande -—
jag tror att herr Leander också nämnde
det — utan vill att frågan skall omprövas.
Men vi anser att denna prövning
hastar.

Nu säger man att det kunde medföra
konsekvenser, om riksdagen går på utskottsmajoritetens
linje. Jag måste säga
att jag inte någon gång har förstått det
resonemanget — vi känner ju igen det
— att man inte vågar göra någonting av
hänsyn till konsekvenserna. Samma resonemang
kan ju föras när det gäller verkstadsskolornas
lärare, som är placerade i
lönegrad 21, medan dessa lärare ligger
i lönegrad 20. Parentetiskt kan jag nämna,
att detta inte i och för sig är någon
stor kostnadsfråga, eftersom det bara
gäller 30 å 40 lärare.

Man kan ju fråga sig, om det är så
mycket mening med att bygga upp dyrbara
anstalter och sätta i gång verksamheten
där, om man inte samtidigt ser till
att det finns lärare som kan bedriva
verksamheten på ett vettigt sätt.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 195(5 fm.

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid

Utskottsmajoriteten har som sagt inte
gått direkt på yrkandena i motionerna,
men vi gör i motiveringen det uttalandet,
att »skäl synts utskottet föreligga
för att lönegradsplaceringen för yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna och
fångvården underkastas förnyad prövning».
Jag tycker att detta är en mycket
försiktig anhållan. Vi säger inte att
uppflyttning skall ske hux flux. Vi nämner
ingenting om förhandlingar, därför
att vi anser att sådana skall föras. Vi
menar att man från ansvarigt håll bör
ta initiativ till att sådana förhandlingar
— förr eller senare, det har vi inte yttrat
oss om — kommer till stånd. Och
längre i försiktighet anser jag, mot den
bakgrund jag här i korthet skisserat, att
man inte bör gå.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(h).

Herr LEANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det inte avsetts något
annat med föreliggande utskottsuttalande
än att fästa vederbörandes uppmärksamhet
på att riksdagen önskar, att
lönegradsplaceringen för de lärare det
här gäller skall omprövas, är det väl en
tämligen ofarlig deklaration, men den
är å andra sidan också tämligen onödig,
då utskottet tidigare förutsatt att det
skulle bli en omprövning.

Vad fröken Andersson sedan sade om
att de olika kategorier, som det nu är
fråga om, alltid lönegradsmässigt följts
åt, kan i och för sig inte motivera att
man inte någon gång skiljer dem åt när
det gäller lönegradsplaceringen. En gång
fastställd lönegradsplacering kan naturligtvis
tänkas behöva bli reviderad, och
man får således räkna med att så kan
komma att ske. Men det är ju tjänsteförteckningsrevisionernas
uppgift att
ompröva relationerna mellan de olika
befattningshavarnas löneställning för att
så att säga rätta till de ojämnheter, som
kan föreligga.

ungdomsvårdsskolorna m. in.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag sade inte alt de tjänster
det här gäller lönegradsmässigt alltid
följts åt, utan jag sade att de sedan år
1951 följts åt. Det är vad jag vet i ärendet.
Men jag måste säga att när jag vet
att lärarna vid ungdomsvårdsskolorna
har exakt samma kompetens, svårare klientel
att undervisa, längre arbetstid och
kortare semester, begriper jag inte att
skillnaden skall behöva bestå i att dessa
lärare kommer i sämre löneställning
än de andra — åtminstone förstår inte
jag logiken i detta resonemang.

Vidare säger herr Leander — och jag
har någon liten känsla av att vi här tvistar
om påvens skägg; fastän vi kanske
i grund och botten inte gör det — att
det uttalande, som vi vill ha med i utskottets
motivering, är ofarligt och onödigt.
A la bonne heure, är det ofarligt,
låt oss då ta utskottets hemställan sådan
den är! Det kan ju inte göra någon skada
om det står där, och det innebär ju
dock en liten opinionsyttring från riksdagens
sida. Jag tycker att riksdagen någon
gång när det gäller lönefrågor kunde
visa att den finns till!

Herr LEANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att utskottets
uttalande, som det här är fråga om, är
onödigt, om det förhåller sig på det sättet,
att majoriteten anser att tjänsterna
skall omprövas förhandlingsvägen. Men
lag har inga garantier för att det är detta
som är meningen med uttalandet.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag tror inte, herr Leander,
att utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att det uttalande, som utskottet
i detta fall gjort, är en onödig deklaration.
Det är alldeles riktigt, att ingen
velat gå emot att frågan löses förhandlingsvägen.
Men det kan ha sin betydelse
med en vad vi brukar kalla välvillig
skrivning, där det göres ett påpekande
av angiven art.

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. löneställningen för yrkeslärare vid ungdomsvårdsskolorna m. m.

Såsom fröken Andersson framhöll, är
det inkonsekvent att staten bygger upp
förnämliga anstalter men snålar med avlöningen
till lärarna, så att det inte går
att få kompetenta lärare eller, om man
lyckats få kompetenta lärare, dessa snarast
söker annan anställning. Jag kan
nämna att vid anstalten Roxtuna, som
ligger i närheten där jag bor, har enligt
uppgifter, som jag helt nyligen fått, lärartjänsterna
visserligen blivit tillsatta,
men två av lärarna har redan varslat om
att de kommer att flytta, sedan de prövat
arbetsförhållandena vid anstalten. De
har funnit, att arbetsförhållandena vid
de centrala yrkesskolorna är betydligt
bättre, där de dessutom får bättre avlöningsförmåner,
nämligen efter lönegraden
21. Detta leder till en ständig avflyttning
från ungdomsvårdsskolorna.

Utskottsmajoriteten har ansett, att vi
bör göra ett uttalande, som är ägnat att
påskynda lösandet av lönefrågan för dessa
yrkeslärare på ett tillfredsställande
sätt. Eljest blir säkerligen resultatet, att
våra i många fall förnämliga ungdomsvårdsskolor
kommer att stå utan kompetenta
lärare.

Dessa lärare möter många svårigheter
i sin verksamhet. Jag kan nämna, att en
yrkeslärare vid en central verkstadsskola
omtalat, att då en lärare vid en ungdomsvårdsskola
förhörde sig om, huruvida
det skulle bli någon tjänst ledig vid
en central verkstadsskola, uppgav att
han var livrädd för att gå in i verkstaden
i den ungdomsvårdsskola, där han
tjänstgjorde. Han tilläde: »Om jag har
råkat tillrättavisa någon av dessa intagna,
måste jag sedan bevaka verktygen
mycket noga! Jag söker att med det allra
snaraste komma ifrån min befattning
där.»

När det ligger till på det sättet måste
jag säga, att det väl inte är alldeles onödigt
att det i det här sammanhanget uttalas
ett önskemål om att lönerna för
dessa lärare bör regleras, så att de åtminstone
blir jämställda med lönerna för
andra lärare, som har betydligt bättre
arbets- och semesterförhållanden och
kanske även diverse andra förmåner.

Jag kan inte finna, herr talman, att det
är onödigt, att riksdagen gör ett sådant
uttalande, och jag tycker faktiskt, att
herr Leander, som brukar vara generös,
skulle kunna medverka till att utskottsutlåtandet
antages i den form det föreligger.
Det är ju endast detta uttalande
på tre rader som skiljer förslagen åt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
motiveringen, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Leander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 med godkännande
av utskottets motivering, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Leander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

Ja —72;

Nej — 48.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:8 av
herr Eliasson och II: 15 av herr Larsson
i Luttra, vari hemställts, att riksdagen
för sin del ville besluta sådan ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen, att
den i 19 § föreskrivna åldern för ombud
vid spritinköp höjdes från 18 till
21 år;

2) motionen I: 315 av herr Bengtson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och förslag
beträffande undantagande av en söckendag
i veckan från all försäljning
och utskänkning av spritdrycker i enlighet
med vad som i motionen anförts;
ävensom

3) motionen II: 248 av herr Hamrin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en omprövning och ett uppskov beträffande
tidpunkten för den planerade försöksverksamheten
med spritutskänkning
utan måltidstvång.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:8
av herr Eliasson och II: 15 av herr
Larsson i Luttra om höjning av den i
19 § rusdrycksförsäljningsförordningen
föreskrivna åldern för ombud vid spritinköp
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att motionen 1:315 av herr Bengtson
om undantagande av en söckendag i
veckan från försäljning och utskänkning
av spritdrycker icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen II: 248 av herr Hamrin
m. fl. angående omprövning och uppskov
beträffande tidpunkten för den planerade
försöksverksamheten med spritutskänkning
utan måltidstvång icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Bengtson, som ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 8 av herr
Eliasson och II: 15 av herr Larsson i
Luttra, för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 §
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 195b (nr 521)

Härigenom förordnas, att 19 § rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 skall erhålla följande ändrade
Ivdelse.

19 §.

Rusdrycker må---tillhandahållas

någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud
som kan antagas ej hava fyllt tjuguett
år.

Föreligger beträffande — — — rusdrycker
vägras.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 315 av herr Bengtson, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville, med beaktande av vad i reservationen
anförts, låta verkställa skyndsam
utredning om undantagande av en
söckendag i veckan från all försäljning
och utskänkning av spritdrycker samt för

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

riksdagen snarast framlägga de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda;
ävensom

3) att motionen---(lika med utskottet)
---riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! I fråga om två av de motioner,
som vi nu går att behandla, vill
jag först betona, att de inte är föranledda
av alkoholkonsumtionsutvecklingen efter
den 1 oktober 1955, då den nya nykterbetslagstiftningen
trädde i kraft, och att
avsikten inte på något sätt är att förändra
de principer, som varit vägledande
vid denna lagstiftnings utformning.
Jag vill tvärtom understryka att jag är
av den bestämda uppfattningen, att man
inte bör vidtaga principiella ändringar
i en lagstiftning av så omfattande karaktär,
sedan vi under endast en kort tid
varit i tillfälle att studera dess verkningar.

Inte heller den tredje motionen, vari
föreslås ett uppskjutande av försöken
med spritservering utan måltidstvång,
gör några direkta ingrepp i vad som
beslutades vid antagandet av den nya
nykterhetslagstiftningen. Med hänsyn till
riksdagens beslut och ett uttalande av
departementschefen i propositionen nr
151 vid 1954 års riksdag har jag nöjt
mig med att i anledning av sistnämnda
motion i min reservation endast påyrka
ett litet understrykande av vad departementschefen
yttrat. Denne uttalade
i propositionen, »att den första delen av
försöksverksamheten endast borde avse
att utröna om en måltidsfri utskänkning
över huvud taget läte sig genomföra utan
risker ur nykterlietssynpunkt», och han
tilläde, att om det visade sig att sådana
risker förelåge, borde enligt hans mening
verksamheten självfallet upphöra.

Efter sju års arbete i denna kammare
och efter att dessförinnan ha åhört
många debatter från läktarna och därifrån
hört beslut fattas i kammaren vet
jag, alt riksdagen inte just fattar några
hastiga beslut. Jag har därför inte något
större hopp om att den kanske rätt radikala
motionen om undantagande av en
vardag i veckan från utminutering och

utskänkning av spritdrycker skall bifallas
nu. Det är väl också så, att det gäller
en hjiirtesak för en stor del av svenska
folket, och därför bör man väl inte
hysa större förhoppningar om det förslaget.
Tyvärr måste jag säga, att utvecklingen
kanske går dithän, att vi en
dag i framtiden blir nödsakade att vidtaga
dylika åtgärder.

Är alkoholkonsumtionen mycket hög i
vårt land? Vi hade en mycket uppmärksammad
affisch för något år sedan. Bilden
föreställde en olympiapall, där Sverige
stod på toppen, men det var i det
fallet en föga ärorik plats, ty första platsen
på olympiapallen var uppbyggd av
brännvinslitrar. Och tyvärr är det så
att spritkonsumtionen i vårt land är mycket
hög. Om man jämför med andra länder
ligger Sverige i toppen med 5,1 liter
50-procentig alkohol per år och invånare.
För våra nordiska grannländer
är siffrorna lägre: i Norge 2,8, i Finland
2,8 och i Danmark 1,1. Ser vi på Storbritannien
finner vi ett tal av 1 liter per
invånare.

Det finns anledning att, även om man
inte ser på vad som hänt efter den 1 oktober,
verkligen observera den höga
alkoholkonsumtionen. Detta har också
redovisats i 1944 års nykterhetskommittés
betänkande. Efter anförande av siffror
konstaterar kommittén att alkoholmissbruket
har en sådan storleksordning
att det måste ge anledning till en stark
uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Vi är väl tämligen eniga om att i vårt
land motbokssystemet misslyckats. Det
byggde på principen att den som sköter
sig skall ha rätt att dricka sprit, medan
den som missköter sig skall hållas efter
i olika avseenden. Det var en individuell
kontroll, som ställde till en massa
krångel och som vi kanske kan vara glada
åt att vara av med nu, även om utvecklingen
därefter inte varit så tilltalande.
I den nya lagstiftningen är, som
utskottet också påpekar, huvudvikten
lagd vid positiva åtgärder, och de restriktiva
åtgärder som vi fortfarande har är
generella. Beträffande utminuteringen
finns därvid endast åldersgränsen. De
som fyllt 21 år får lov att köpa sprit, och

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

några andra restriktioner finns egentligen
inte. Det förekommer inte heller några
kvantitetsbegränsningar, såsom vi hade
tidigare, och om man skall undersöka
vilka effektiva åtgärder, som skai
kunna vidtas för att få ned spritkon
sumtionen, är det klart att den effektivaste
spärren är en prishöjning. Om vi
t. ex. höjer spriten med 10 kronor per
liter, vilket skulle vara ganska befogat,
tror jag nog att det skulle få en avsevärd
inverkan på konsumtionen. Men
det är möjligt att detta just för ögonblicket
inte är en politiskt framkomlig väg.

Det finns ju också en annan möjlighet
att driva ned konsumtionen, och det
är att begränsa inköpsmöjligheterna. Beträffande
utskänkningsmöjligheterna har
vi redan nu tidsbestämmelser. Sprit får
inte serveras annat än på viss tid, och
man har också kommit fram till tanken
på en viss tidsbegränsning även beträffande
utminuteringen, varvid man syftar
till att en vardag i veckan skulle det
inte gå att köpa sprit eller bli serverad
sprit. En sådan åtgärd är helt i linje
med den lagstiftning som trädde i kraft
den 1 oktober, ty en sådan åtgärd är generell,
den tar inga individuella hänsyn,
den ställer inte till något krångel, utan
det blir helt enkelt en, om jag så får
säga, torrlagd dag, och ingen kan köpa
sprit den dagen.

Hur skulle det verka om man genomförde
en sådan lagstiftning? Söndagarna
är redan nu fria från utminutering —• så
viktig har man dock inte ansett spriten
vara, att man håller systembutikerna
öppna på söndagarna liksom man gör
med blomster- och fruktaffärer. Inte heller
finns det någon dag i veckan, då det
anses behövligt att hålla spritbutikerna
öppna till kl. 20. Söndagen är helt fri
från försäljning, och det visar sig också,
att antalet fylleriförseelser är mycket
mindre just på söndagarna än andra
dagar. Om man inför en spritfri vardag,
kan man invända att människor kan köpa
sprit andra dagar och ha den i lager
till den dag då butikerna skulle hållas
stängda. Om man ser på hur missbrukarna
köper sprit, finner man emellertid
att de inte planerar sina spritinköp, utan

köper när det faller dem in. Resultatet
skulle bli att har man stängt en dag i
veckan på systembolaget, blir det mindre
köp av missbrukarna. Ser vi på de
måttliga förbrukarna och dem som förbrukar
mycket små kvantiteter skulle
jag tänka mig, att i många fall, om de
kom till systembolaget en sådan dag då
det är stängt, skulle det knappast innebära
att de tänkte: »Nu måste jag gå hit
en annan dag i stället!» I åtskilliga fall
skulle resultatet i stället bli, att de helt
enkelt lät bli att köpa, därför att de inte
var så intresserade av sprit att de
gick ut en gång till för att skaffa den.

Med all sannolikhet kommer vi väl så
småningom att få lördagarna arbetsfria.
Lördagen får då inte direkt karaktär av
helgdag men liknar ändå en helgdag, och
om man då tänker sig att lördagen skulle
bli en spritfri dag, finns det ju också
all anledning att avskaffa utminuteringen
på den dagen.

Om man företar genomgripande förändringar
i en lagstiftning händer det
lätt att någon detalj inte blir så väl utformad
och att vissa saker kan fordra
utredning av mera omständligt slag. Andra
detaljer kan däremot vara mycket
enkla att ändra. Man kan snabbt inse, att
här går det att företa en ändring utan
några större utredningar. Detta anser jag
vara fallet med en detalj, nämligen ombudsinköpen
av sprit. Teoretiskt kan ju
alla myndiga vara ombud, men i praktiken
blir det knappast andra åldersgrupper
än de mellan 18 och 21 år som kommer
att tjänstgöra som ombud. Om man
ser på saken praktiskt finner man, att
det är en onödig krångelbestämmelse att
tillåta personer mellan 18 och 21 år att
tjänstgöra som ombud. Jag tror att denna
bestämmelse har stannat kvar från
ett tidigare förslag, där man förutsatte
en registrering av inköpen. Den som nu
skall köpa såsom ombud måste medföra
en fullmakt, och jag skall nämna hur
en sådan ser ut. Där står: »Fullmakt.
Undertecknad, som fyllt 21 år, befullmäktigar
härmed (plats för namn), född
den osv., adress osv., att för min räkning
inköpa osv.» Man har där tagit till ett
försvarligt utrymme med plats för fem

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

olika sorters sprit. Därefter följer en underskrift,
och i ett hörn längst ner står
inom ram »Ombud skall ha fyllt 18 år».
Denna blankett har tryckts i 200 000 exemplar,
så att man tycks förmoda att det
skall bli en hel del ombudsköp.

Hur kan man egentligen få någon effektiv
kontroll på att dessa fullmakter
inte missbrukas? I början står orden
»Undertecknad, som fyllt 21 år». Vederbörande
uppger alltså själv att han fyllt
21 år. Vidare intygar han också själv, att
den som skall köpa har fyllt 18 år. Jag
skulle vilja göra en fråga i det fallet, eftersom
det ju tyvärr har förekommit att
till och med 15-åringar uppträtt berusade.
Om en person som är 15 år skriver
på en sådan fullmakt, så är det klart att
han syndar mot det där uttrycket »som
fyllt 21 år», och han syndar mot andra
saker också på fullmakten, men han är
ju inte straffbar för detta, utan endast
barnavårdsnämnden kan ta hand om honom.
Det behövs inte någon bevittning
på fullmakten, fastän det är mycket vanligt
med bevittningar på andra fullmakter
och handlingar. Det står ingenting
på detta pappers baksida eller annorstädes
om straffbestämmelser och dylikt.

Jag undrar just, hur pass effektiv kontrollen
är på dessa fullmakter. Vid en
förfrågan på systembolagen, om verkligen
någon kontroll företas, säger man:
»Vi liar inte hunnit kontrollera om fullmakterna
är riktiga.» Efter ett halvt års
försäljning, varunder det väl förekommit
en hel del försäljning mot fullmakt, finner
vi alltså, att man inte har gjort någon
som helst kontroll av att dessa fullmakter
verkligen är riktiga. Jag vill inte
speciellt säga att det svenska folket
är oärligt, det är inte alls min uppfattning,
men av erfarenhet vet vi ju, att
det skrivs en hel del papper som inte
är alldeles riktiga, och som det nu är
utformat inbjuder faktiskt detta system
med fullmaktsköp till alt använda det på
ett sätt som inte är riktigt.

När man har anfört, att vi inte borde
ändra någonting ännu, vill jag erinra om
att jag redan har förklarat mig vara anhängare
till detta i stort sett. Men dä vi
här har eu detalj, där principerna inte

4 Första kammarens protokoll 1056. Nr 11

skulle förändras i den stora lagstiftningen
och där utformningen uppenbarligen
är dålig, kan jag inte finna annat än att
man i denna detalj mycket väl kan ta
steget fullt ut och genomföra en ändring.
Detta är en onödig krångelbestämmelse.
Den bör bort, och det uppstår ingen
olägenhet om man tar bort den.

Därför, herr talman, ber jag beträffande
såväl denna punkt som de övriga
två att få yrka bifall till den reservation
som jag har avgivit vid utskottets betänkande.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag har inte tänkt att ta
upp någon debatt här om nykterhetsreformens
verkningar. Men de som inte
ville vara med om denna reform 1954,
och till dem hörde jag, och som menar
att klokheten bjöd att man gick en försiktigare
väg, exempelvis genom att behålla
motboken under en övergångstid
med fri inköpsrätt, kan ju inte undgå att
göra en del reflexioner nu när de sett
utvecklingen efter den 1 oktober 1955.
Det har blivit en skrämmande ökning av
spritförsäljningen här i landet. Den steg
33 procent under sista kvartalet i fjol,
jämfört med fjärde kvartalet 1954, och
för januari månad är ökningen 40 procent
jämfört med motsvarande månad
1955. Den stilla förhoppningen att man
skulle få en ganska måttlig ökning och
att övergångstiden skulle bli relativt kort
har alltså inte infriats. På den punkten
är jag pessimistisk. Men det är väl ännu
för tidigt att dra några definitiva slutsatser.
Man får hoppas att vi skall få en
utveckling som inte fortsätter efter dessa
linjer.

Det problem, som jag bär anledning
att beröra i detta sammanhang, gäller en
sak som även herr Bengtson tog upp.
nämligen frågan om spritmissbruket
bland ungdomen. Detta är ett allvarligt
.socialt problem, och det har ju inte
blivit mindre efter den reform som beslöts
vid 1954 års riksdag. Det är mycket
lättare nu för ungdomen att komma
över sprit än förut. Jag tycker att det är
eu ganska egendomlig bestämmelse i rus -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrjcksförsäljningsförordningen

drycksförsäljningsförordningen att man
tillåter utminutering av spritdrycker endast
till dem som har fyllt 21 år eller kan
antas ha fyllt 21 år, men enligt 19 § i
samma förordning tillåter envar som
fyllt 18 år att såsom ombud inköpa sprit.
Det är därför som herr Larsson i Luttra
i medkammaren och jag har begärt en
höjning av ombudsåldern från 18 till
21 år.

Det är väl ändå alldeles uppenbart,
och den uppfattningen har jag fått styrkt
vid samtal med personer som är anställda
i systembutiker — tv jag har roat mig
med att gå in och tala med några stycken
av dem — att det är omöjligt att utöva
någon som helst kontroll i detta fall.
Man kräver inte ens legitimation av vederbörande
ombud på att det fyllt 18 år.
Det påpekades särskilt att det inte är så
lätt att se på flickor om de är 18 år
eller 17 1/2, och detta kan man förstå.
Men problemet är allvarligt också så till
vida, att det inte krävs någon bevittning
av fullmakten. Man måste misstänka att
exempelvis 15—16-åringar skriver på sådana
fullmakter åt en 18-åring, som går
in och hämtar spriten, eller också att en
18-åring går och köper åt sig själv.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
citera några ord från ett möte som nyligen
hållits här i Stockholm med stockholmsskolornas
elevorganisation. Där
konstaterade man att på sina håll i
Stockholms läroverk har smygsuperiet
under skoldanserna, på toaletterna och
på rasterna tilltagit oroväckande sedan
spriten blev fri. Man nämnde också under
debatten, att det tycks vara ganska
lätt för eleverna att själva köpa sprit eller
starköl. »Nå, vad räcker fickpengarna
till i dag», lär en kassörska i en systembutik
ha frågat då en grupp gymnasister
tittade in på lunchrasten. Jag tycker
att det är interiörer, som säger en
hel del om hur man lagt upp försäljningsorganisationen.

Det är självfallet alldeles omöjligt att
till hundra procent få en kontroll. Även
om man höjer ombudsåldern till 21 år
kan man ju inte hindra, att en person
som är under 21 år skriver på en fullmakt,
det medger jag, men något bättre

kontroll skulle man ändå få om man
krävde att den som köper in spriten skall
ha fyllt 21 år. Jag tror inte, herr talman,
att man gör sig skyldig till någon som
helst överdrift om man påstår, att vi i
dag har en inköpsålder i butikerna som
i realiteten är 18 år. I varje fall i de
större städerna finns det ingen som helst
möjlighet att kontrollera om vederbörande
18-åring köper åt sig själv eller inte.
Ett sådant tillstånd tycker jag inte det
kan vara befogat att behålla ur nykterhetssynpunkt
och med hänsyn till strävandena
att i någon mån skydda ungdomen
från spritfördärv.

Höjer man ombudsåldern till 21 år,
måste den ungdom som vill komma över
sprit på illegala vägar i varje fall vända
sig till litet mognare personer än de
nu gör. Det blir något svårare för dem
att komma över sprit.

Utskottet har kanske skrivit något välvilligare
om de motioner, som herr Larsson
i Luttra och jag har väckt, än om
de andra ändringsförslagen i fråga om
denna lagstiftning. Utskottet erinrar om
att gällande 18-årsgräns har »tillämpats
även enligt den äldre försäljningsförordningen
och därigenom vunnit en viss
hävd. Den sålunda valda åldersgränsen
får närmast ses som resultat av en avvägning
mellan, å ena sidan, det stundom
föreliggande behovet för människor
att inköpa rusdrycker genom bud som
icke fyllt 21 år och, å andra sidan, de
möjligheter till missbruk som anordningen
kunde medföra».

Härtill vill jag bara påpeka, vilket
också står i reservationen, att det var
en väldig skillnad under de tidigare bestämmelserna,
då vi hade motboken
kvar. Då fordrades det inte endast en
fullmakt utan även vederbörande uppdragsgivares
motbok för att en 18-åring
skulle kunna köpa sprit. I dag behöver
man ingen motbok, utan det räcker med
en fullmakt som inte ens behöver vara
bevittnad.

Man skall i detta sammanhang inte
glömma bort att nykterhetskommittén
härvidlag tänkte sig ett helt annat arrangemang,
tv nykterhetskommiltén, om jag
inte missminner mig — det var väl så,

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

herr Englund — tänkte sig en riksspärrlista
och krav på legitimation. Jag betraktar
det som en ren lapsus att riksdagen
har tagit denna lagstiftning. Jag
förstår mycket väl, herr talman, att utskottet
inte vill ändra på saker och ting
innan det finns bevis. Jag förmodar att
några tusen ungdomar måste supa sig
ganska berusade innan riksdagen skall
vidtaga några åtgärder. Jag tycker att
detta är en ganska egendomlig uppfattning.
Vore det inte bättre att höja ombudsåldern
för att få något större preventivt
skydd för de yngre åldersgrupperna
bland ungdomen?

Jag kan inte finna, herr talman, att
jag inte har anledning att vidhålla det
yrkande som finns i de motioner, som
herr Larsson i Luttra och jag står för.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till punkten 1 i den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

I herr Eliassons yttrande instämde fru
Svenson (bf), fru Nilsson (bf) och herr
Werner (bf).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att alkoholkonsumtionen har ökat,
och jag kan gärna instämma i herr Eliassons
uttryck att den har ökat »skrämmande»
efter den 1 oktober. Det är lika
obestridligt att missbruket har ökat, och
även det skrämmande. Jag vill emellertid
erinra kammaren om att man vid
den nya försäljningsreformens genomförande
hade räknat med ett ökat alkoholbruk
och därmed också ett ökat
missbruk. Man hade räknat med vissa
övergångssvårigheter, fastän det naturligtvis
var omöjligt att förutse vilken
omfattning dessa skulle få eller hur varaktiga
i tiden de skulle bli. Man ville
göra ett stort försök att gå fram på
andra vägar än tidigare, mindre lita på
tvång och mera lita på upplysning, fostran
och sociala åtgärder av skilda slag
och se hur det verkade.

Nu har några av riksdagens ledamöter
inte velat ge sig tid att avvakta en
något längre erfarenhet av den nya försäljningsreformen.
Vad som har aktua -

liserats här är först herr Bengtsons motion
om förbud mot utminutering och
utskänkning under en dag i veckan och
för det andra den av herr Elisasson nyss
påtalade frågan om ombudsåldern.

Herr Bengtson har både i sin motion
och nyss från talarstolen sagt, att det
skulle vara en mycket enkel åtgärd att
förbjuda försäljning och utskänkning under
en dag i veckan. Ja, det är uppenbarligen
mycket enkelt! Det skulle också
vara enkelt att förbjuda under två dagar
— ur ren enkelhetssynpunkt vore
det allra enklast att förbjuda försäljning
och utskänkning under sex dagar i veckan,
söndagen är ju redan förbjuden! Så
på enkelheten kan man inte klaga.

Men här är det inte fråga om enkelhet,
herr Bengtson, utan klokhet. Det är inte
säkert att det enklaste är det klokaste.
Det kan tvärtom vara så, att man mot
varandra får väga de åtgärder som kan
befrämja målet.

Herr Bengtson säger också, att lians
förslag inte kan skapa något nytt krångel.
Nå, herr Bengtson visste ju vilken
dag det var, men tänk om några av
hans väljare från den småländska landsbygden
reste in till Jönköping eller Eksjö
och skulle gå på restaurang men
kom just på den dagen som herr Bengtson
hade ordnat spritförbud! Jag undrar
om de inte skulle känna sig utsatta
för ett visst krångel och om inte herr
Bengtson skulle få ett ilsket brev av

dem. Jag skulle förstå dem. Och hur man
skulle kunna säga att de inte varit utsatta
för krångel, det begriper inte jag.

Eller tänk om någon annan av herr
Bengtsons väljare reser in till staden för
att köpa sprit — just den dagen har han
kanske sammanträden och en del affärer
att göra, och så passar han på tillfället
att då också köpa hem litet sprit
— men då är det stängt; herr Bengtson
liar stängt den dagen. Herr Bengtson
ville att detta inte skulle betraktas som
krångel! De får inte komma t. ex. på
onsdagen, de skall komma på tisdagen
eller torsdagen, men absolut inte på
onsdagen.

Det iir sådant som herr Bengtson betraktar
som ett krångelfritt samhälle.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 195G fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

Skall vi inte lämna åt herr Bengtson
att ha den inställningen?

Herr Eliasson gillade, efter vad jag
kan förstå, inte herr Bengtson i detta avseende.
Inte heller i utskottet var det
någon som gillade herr Bengtson. Jag
gillar herr Bengtson i hög grad — men
inte i detta fall. Där tycker jag herr
Bengtson har kommit på irrvägar.

I sin motion säger herr Bengtson, och
han har sagt det i sin reservation också,
att ett bifall till hans förslag sannolikt
kommer att verka nykterhetsbefrämjande.
Men vad vet man om det? Det är
naturligtvis möjligt att så kan vara fallet.
Men när herr Bengtson stod i talarstolen
hade han vuxit ifrån frågan om
sannolikheten. Nu sade han, att det var
otvivelaktigt. Herr Bengtson satte in all
den auktoritet han har, och som sannolikt
är mycket stor i vissa kretsar, på
att detta otvivelaktigt är en stor nykterhetsfrämjande
åtgärd. Jag tror nog,
att herr Bengtson skall kunna höja sig
till ännu starkare uttryck, när han väl
får ordet för replik.

Herr Bengtson säger vidare i sin reservation,
att konsumtionsökningen har
varit synnerligen hög under åtskilliga
år, och därför måste vi, säger han, vidtaga
alla åtgärder mot konsumtionen.
Herr Bengtson lägger inte upp ett stort
program. Han nöjer sig med stängning
på onsdagen, och därmed menar han
att vi har vidtagit alla åtgärder. Det är
alltså inte bara när det gäller uttrycken
»sannolikt» och »otvivelaktigt», som
han använder uttryck som slår ihjäl varandra.

Han skriver vidare i sin reservation,
att hans motion är väl anpassad till den
nya försäljningsförordningen. Hur han
kan säga det, får han själv förklara. Det
är nog ingen annan som begriper. Men
herr Bengtson begrep det inte själv i
början av sin reservation, ty där skrev
han, att hans motion just innebär ett
avsteg från de överväganden, på vilka
de genomförda åtgärderna byggts.

Herr Bengtson motsäger sig själv gång
på gång. De överväganden, på vilka åtgärderna
byggts, måste väl ändå vara

detsamma som motiveringarna för hela
det nya försäljningssystemet.

Men herr Bengtson får slå så mycket
kullerbyttor han vill, bara inte riksdagen
följer honom. Det är inte värdigt den
svenska riksdagen att göra kullerbyttor.
Det kanske passar herr Bengtson, men
jag vet å andra sidan inte om detta är en
kullerbytta från herr Bengtsons sida, tv
jag förmodar efter dessa skrivningar och
uttalanden, att han på sin tid var motståndare
till det nya systemet. Under sådana
förhållanden är det alltså ingen kullerbytta
för honom, tv han är väl anpassad
till sina föregående uppfattningar.
Men då är hans motion inte framkallad
av de erfarenheter, som vi har gjort av
det nya försäljningssystemets verkningar,
utan hans motion är framkallad av
att vi här i landet har en mycket stor
konsumtion av sprit och att man därför
bör bryta sönder detta nya system och
vidtaga »alla åtgärder» för att minska
konsumtionen.

Jag vill erinra om att den grundläggande
principen för den nya ordningen
i fråga om spriten ju liar varit, att folk
skall få handla mer under frihet och eget
ansvar i fråga om inköp och bruk av
spritdrycker. Det är möjligt att vi räknat
fel på människorna. Vi har dock gjort
ett försök att lita till upplysning, uppfostran,
ungdomssociala åtgärder, en
bättre omvårdnad om de alkoliolskadade
etc. Alla dessa åtgärder från samhällets
sida har ännu inte hunnit förverkligas i
full styrka. Vi har därför inte haft möjlighet
att få någon erfarenhet av hur de
kommer att verka när de varit i funktion
tillräckligt lång tid. Efter vad jag kan
förstå måste det därför anses vara i full
överensstämmelse med riksdagens mening
att vi, innan vi tänker på några
eventuella ändringar i det nya systemet,
först avvaktar en tid och ser vilka verkningarna
blir. Vi har naturligtvis inte
på något sätt förbundit oss att sluta ögonen
inför vad som sker. Skulle det mera
långsiktigt uppstå verkningar av olyckligt
slag av det nya försäljningssystemet
för sprit, måste vi naturligtvis ta upp saken
till ny prövning. Ännu har vi dock
inte gjort tillräckliga erfarenheter för att

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

det skall vara berättigat att redan nu
kräva ändring.

I en motion föreslås nu att åldern för
ombud vid spritinköp skall höjas till 21
år. Det skulle, säger man, innebära en
förenkling att få denna 21-årsgräns för
både ombud och andra som äger att inköpa
sprit. Ja, men det är ju inte blott
där svårigheten ligger. Det kan faktiskt
också vara svårt att avgöra om en person
som kommer och vill köpa sprit är 21 år
fyllda eller inte. Herr Eliasson har svårt
att skilja på en flicka som är 17 år och
en som är 18. Jag vet inte om det finns
någon större skillnad på män och kvinnor
i det avseendet, men jag förmodar
att även om man skulle fastställa en ålder
av 21 år för ombuden så kunde det
bli lika svårt för herr Eliasson och andra
att skilja mellan en ungdom på 20 1/2
år och en 21-åring som vill köpa sprit. Nu
för tiden finns det ju stora möjligheter
särskilt för flickor att föråldra eller föryngra
sitt utseende.

Jag vill naturligtvis inte förneka, eftersom
man alltid måste tro på vad en
människa säger, att herr Eliasson har
denna skarpa blick att han utan vidare
kan avgöra om en person fyllt 21 år eller
inte, men jag tror att det i varje fall för
personalen i spritbutikerna kommer att
erbjuda vissa svårigheter att strikt dra
denna gräns. Kontrollen över dessa ombudsinköp
skulle på så sätt bli ganska
minimal, ty den skulle ju helt vila på
försäljningspersonalens förmåga att bedöma
köparens ålder, vilket ofta kan vara
ganska besvärligt både när det gäller
flickor och pojkar. Utskottsmajoriteten
tror alltså inte, att den av motionärerna
anvisade vägen skulle medföra någon effektiv
kontroll av inköpen genom ombud.

För närvarande gäller ju den ordningen,
att vederbörande ombud under 21 år
måste medföra fullmakt. Annars gör han
sig skyldig till bedrägeri. Tidigare måste
vederbörande även ha köparens motbok
med sig. Den nuvarande ordningen har
enligt vad Nya Systembolaget upplyst
fungerat tillfredsställande. Man har, siiges
det, inte upptäckt några egentliga
missförhållanden. Man har dock sin upp -

märksamhet riktad på denna sak, och
skulle man upptäcka några missförhållanden,
kommer man ögonblickligen att
slå larm. De missförhållanden som både
herr Eliasson och herr Bengtson tror sig
ha upptäckt, bör naturligtvis rapporteras
till Nya Systembolaget, så att bolaget får
möjlighet att undersöka, huruvida vad de
gör gällande är riktigt eller inte.

Jag undrar verkligen om någon spritköpare
vill ta risken av ett bedrägligt förfarande
vid fullmaktsskrivandet, då det
numera ändå är så lätt att skaffa sprit.
Man behöver ju inte köpa den själv utan
kan få den på andra vägar. Den ungdom
som vill ha sprit behöver helt enkelt inte
ta risken med en falsk fullmakt, utan kan
säkerligen på enklare sätt skaffa sig sprit
genom en äldre kamrat. Jag har den uppfattningen
att den nuvarande möjligheten
till spritinköp genom ombud missbrukas
i ganska ringa utsträckning. Man
bar dock som sagt sin uppmärksamhet på
saken, och skulle några verkliga missförhållanden
upptäckas, måste vi naturligtvis
ingripa och göra erforderliga ändringar.

Jag vill, herr talman, inte på något vis
lägga hvende under spritmissbruket, allraminst
under ungdomens spritmissbruk.
Men, som jag för en stund sedan sade,
hela den nya ordningen är ett stort experiment.
Åtskilliga här i kammaren har
stått mycket tveksamma inför det nya
systemet, andra åter har trott på att det
skall lyckas. Själv har jag hört till dem
som varit synnerligen tveksamma om experimentet
kan komma att lyckas. Faktum
är emellertid att vi nu gjort detta
stora experiment. Då får vi också ge oss
till tåls en tid och avvakta om det lyckas
eller misslyckas. Jag vill livligt tro att
det skall lyckas, men därom vet varken
jag eller någon annan något för närvarande.
Jag vill gärna tro att det skall lyckas,
därför att det måste vara bättre om
människorna får handla under eget ansvar
när det gäller umgänget med en sådan
frestelse som spriten än att vi skall
lita till eu serie av förbud. Jag tror, herr
talman, fortfarande på människan och
hennes goda krafter. Därför hoppas jag
att det nya systemet för spritförsäljning

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

här i landet i längden skall visa sig få
goda verkningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga ett
par ord om ombudsköpen.

Herr Sjödahl säger att det är mycket
svårt att kontrollera om vederbörande
ombud verkligen har fyllt 21 år. Det
håller jag med om, men hur mycket
svårare är det inte då att dels kontrollera
om ombuden har fyllt 18 år och
dels om alla övriga bär fyllt 21 år.

Herr Sjödahl säger att man på systembolagen
inte upptäckt några missförhållanden.
På den punkten måste jag korrigera
herr Sjödahl. Från bolagens sida
har uppgivits, att de inte har kontrollerat
fullmakterna. Följaktligen har de inte
heller kunnat upptäcka några missförhållanden.
Kommer de även i fortsättningen
att underlåta att kontrollera fullmakterna,
kommer naturligtvis inte några
missförhållanden att upptäckas.

Det är märkligt att vad man än skriver
i motioner, talar i utskottet och anför
här i kammaren om att vad som här
föreslagits inte hänför sig till vad som
hänt efter den 1 oktober, så framhåller
man att man inte nu vill genomföra några
ändringar därför att ytterligare erfarenheter
skall avvaktas. Herr Sjödahl
och även andra biter sig så fast vid den
argumenteringen, att det över huvud taget
inte går att komma någon vart med
dem.

Herr Sjödahl säger att det är otänkbart
att undanta en dag från spritförsäljning.
Då kan man lika gärna undanta
sex dagar, säger han. Nej, herr Sjödahl,
det är en väldig skillnad! Det skulle i
realiteten innebära ett totalförbud och
den tanken har vi ju avvisat.

Mina väljare i Jönköping, som herr
Sjödahl har sådan omsorg om, är i allmänhet
av den läggningen att de inte
alls bryr sig om om vi skulle stänga
spritbutikerna och upphöra med spritserveringen
under en dag i veckan.

Den av oss föreslagna inskränkningen

skulle innebära ett ökat krångel, säger
han vidare. Jag vill då erinra om att det
finns en motsvarande ordning i vissa
stater i Förenta staterna och även i Norge.
Herr Sjödahl säger att det inte skulle
verka nykterhetsfrämjande. Vi vet visserligen
inte vad resultatet skulle bli,
men faktum är att norrmännen nyligen
har avslagit en framställning om att ändra
på bestämmelsen om den nu undantagna
dagen.

När jag säger om vår åtgärd att den
är »väl anpassad», så menar jag därmed
att det är fråga om ett generellt
undantag och inte alls någon återgång
till Brattsystemets individuella kontroll.

När herr Sjödahl vidare beskyller mig
för en logisk kullerbytta måste jag säga,
att jag har gott sällskap i gröngräset!
Herr Sjödahl talar i sitt första anförande
emot motionerna därför att de skulle
ändra på den nya nykterhetslagstiftningen
men säger själv senare, att motionerna
inte var föranledda av utvecklingen
efter den 1 oktober utan av den allmänt
höga spritförbrukningen. Jag kan inte
förstå att herr Sjödahl kan rucka på den
uppfattning, som jag har framfört, även
om jag inte skall ge mig in på den märkning
av ord, som herr Sjödahl ägnade
så stor uppmärksamhet. Jag tror nämligen
att det är en rätt hopplös uppgift
för herr Sjödahl att försvara sin inställning.
Det gäller en förlegad krångelbestämmelse
som bör tas bort så fort som
möjligt.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! .lag delar herr Sjödalils
uppfattning, att har vi nu tagit denna
nya reform, får vi också avvakta en
tid innan vi gör några mera genomgripande
ändringar. .lag har inte heller
framfört något krav på ändring av själva
grundprinciperna. Även om man följer
mitt yrkande, får man möjlighet att
avvakta utvecklingen ännu någon tid,
för att sedan vidta de ändringar som kan
befinnas nödvändiga.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid att herr Sjödahl uppehöll
sig så mycket vid 17- och 18-åring -

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

arna. Herr Sjödahl sade att jag hade
svårt att skilja på flickor på 17 1/2 och
18 år. I det avseendet är jag måhända
något sämre utrustad än herr Sjödahl —
intresset för dessa yngre grupper kommer
kanske först vid senare år! Men,
herr talman, det är ju inte det problemet
debatten gäller. Herr Sjödahl påstod att
jag saknade förmåga att skilja på dessa
ungdomar. Det spelar inte någon roll
i detta sammanhang, ty jag säljer ju inte
sprit, utan det är systembolagets personal
som förklarat att de har mycket
svårt att avgöra dessa ungdomars ålder.
Talet om det där halvåret, herr
Sjödahl, är väl egentligen bara ett försök
att blanda bort korten. Faktum är
ju dock, att om man lägger gränsen vid
21 år och riskerar att någon ungdom
som bara är 20 1/2 år köper sprit, blir
det ändå tre års skillnad jämfört med
om man sätter gränsen vid 18 år och
någon som är 17 1/2 år skulle köpa. Det
är alltså tre års skillnad. Jag behöver
inte uppehålla mig längre vid denna
sak.

Herr Sjödahl åberopade som stöd för
sin ståndpunkt det system som vi tidigare
hade. Men det är inte riktigt jämförbart
med den ordning som nu gäller.
Tidigare skulle man nämligen förutom
fullmakt även medföra motbok. Numera
behöver man bara en fullmakt, som inte
ens behöver vara bevittnad. Vilken småpojke
som helst kan skriva ut en dylik
fullmakt, om han bara skriver den på
sådant sätt att det är troligt att han är
18 år. Enbart en sådan fullmakt är till
fyllest för att köpa sprit.

Bevillningsutskottet medger att det ändå
ligger en hel del i motionerna, men
utskottet vill avvakta. Utskottet är tydligen
litet tveksamt. Det är egendomligt
att utskottet mera tänker på de personer,
som har möjlighet att skicka ett bud för
att köpa sprit, än vad utskottet tänker
på de yngre årsgrupperna.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord
i den fråga, som väl närmast har diskussionsvärde
hör.

Trots att herr Eliasson har fått medhåll
av herr Bengtson i dennes reservation,
så är herr Eliasson synnerligen ivrig
att ta avstånd från herr Bengtson i
den del av dennes reservation, för vilken
herr Bengtson närmast gått in, nämligen
att man skulle införa en dag i
veckan, då man inte kunde inköpa sprit
eller dricka sprit på restaurang. Att det
inte kan stå i överensstämmelse med att
man inte vill införa något nytt krångel,
det är herr Eliasson tydligen ense med
mig om.

Vad sedan gäller frågan om ombuden,
alltså om man över huvud taget skall
tillåta att personer får köpa sprit genom
ombud eller ej och därvid införa
en gräns vid 21 år — tror verkligen
någon att vederbörande skriver en fullmakt
till ett ombud, som är över 21 år,
av innehåll att ombudet skall å undertecknarens
vägnar inköpa den och den
kvantiteten sprit? Säkerligen faller hela
den frågan bort, ty i så fall skickar vederbörande
i väg ombudet med en lista
på vad han skall köpa, men utan fullmakt.

Om det skulle visa sig att den svenska
ungdomen i någon egentlig utsträckning
begagnar sig av förfalskade fullmakter
för att skaffa sig sprit i systembutikerna,
bör man givetvis inskrida mot detta missbruk
och höja åldersgränsen. Men därom
vet vi för närvarande ingenting. Det
har gjorts en del påståenden av motionären
och hans medhjälpare inom utskottet,
men därutöver vet vi egentligen
ingenting. Jag vill inte på något sätt
misstänkliggöra dessa herrars sakkunniga
studier, men saken är den att man
på systembolagen inte har märkt någonting
av detta, och där följer man med
uppmärksamhet vad som sker, och man
slår larm när det är erforderligt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet när jag
hörde att herr Bengtson hade smittats av
herr Älmebys befängda idé att höja spritpriset
med 10 kronor litern. Jag vill
fråga herr Bengtson, om han verkligen
tror att folket skulle bli nyktrare, om

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 195(i fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

man lade på 10 kronor till på litern.
Det är inte fråga om de människor som
köper sig en liter och sköter sig, utan
det gäller de människor, som inte kan
se sprit utan att supa sig fulla och
ställa till oreda ute i samhällena eller i
hemmen. Det senare slaget av människor
skulle köpa sprit i lika stor utsträckning,
om man ökade priset avsevärt mycket
mer. Det skulle inte hindra dem ett
dugg från att skaffa sig sprit. De som
sysslar med nykterhetsarbete har ju också
fått klart för sig att det inte gör någon
nytta att öka priset. I stället går
man in för en upplysningskampanj och
söker ta hand om dessa sjuka individer.
Ty alkolismen är en sjukdom, som drabbar
människor och som samhället hör
se till att de blir botade för. Det gör
ingen nytta att höja priset — jag tror att
det kan höjas hur mycket som helst
utan att fylleriet skulle upphöra.

Jag beklagar liksom herr Sjödahl att
superiet bland ungdomen har tilltagit i
så hög grad och att ungdomen inte har
förstånd att hålla måtta. Senast i dag
läste jag i en tidning om en tolvårig
yngling som hade raglat omkring på gatan
redlöst berusad. Det är självklart att
åtgärder måste vidtas mot sådant, därom
är vi väl alla i denna kammare fullständigt
överens. Men missbruk av det slaget
stävjas, herr talman, inte genom att
man höjer priset.

Idén att utskänkning och utminutering
skulle inställas en vardag i veckan tror
jag inte mycket på. Vad beträffar inköpen
i systembutikerna så skaffar man
sig väl vad man behöver dagen innan
den, då butikerna skulle hålla stängt,
och vad angår utskänkningen på restauranger
funnes det väl inget hinder för
att spritmissbrukare tog med sprit själva
för att slippa undvara den. Jag tror
inte att man når sitt mål genom sådana
åtgärder, utan jag tror att vi bör se tiden
an och avvakta hur det nya systemet
verkar. Visar det sig då att det svenska
folket inte kan handha den frihet som
det har fått, är jag, herr talman, beredd
att vara med om åtgärder som på nytt
begränsar den frihet som folket inte visat
sig moget för.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det förefaller av denna
debatt som om det inte skulle vara alldeles
ur vägen att erinra om den argumentering,
som låg till grund för 1954
års reform i nykterhetskommitténs betänkande.

Nykterhetskommittén gjorde ju en ingående
statistisk undersökning, där man
studerade konsumtionsutvecklingen i ett
antal länder i den västerländska kulturkretsen,
jämförbara med Sverige i andra
hänseenden än i fråga om sin alkohollagstiftning.
Som resultat av den jämförelsen,
vid vilken inflytandet av pris
och inkomst var eliminerat och som
grundades på en sextonårig serie, kom
man till den meningen att det svenska
restriktionssystemet i inbegreppet av sina
verkningar hade skapat en konsumtionsökning
som gick smygande år från
år men som under de fyrtio år, som
systemet hade bestått, hade uppgått till
150 procent.

Nykterhetskommittén ansåg således,
att om vi inte hade haft restriktionssystemet
under de fyrtio år som det varit
i kraft men hade bevarat alla andra åtgärder
som vi i övrigt vidtagit, alltså endast
gjort den ändringen att vi inte haft
motboken, så skulle vår konsumtion vid
reformen 1954 icke ha varit fem liter
per år och invånare utan två. Man ansåg
alt restriktionssystemets verkan varit
dubbelriktad — det finns ett diagram
över det på sidan 99 i betänkandet. Det
hade haft en restriktiv effekt men även
en konsumtionsuppdrivande effekt, och
den senare har, som jag nyss nämnde,
verkat mycket sakta. Det är ju alldeles
uppenbart, att om man bär en sådan
dubbelriktad effekt och den restriktiva
effekten i ett slag försättes ur funktion,
så måste det bli en konsumtionsstegring.
Kommittén var fullt på det klara med
detta, men kommittén och den svenska
nykterhetsrörelsen, som har bedömt saken
mot bakgrunden av kommitténs utlåtande,
har ansett detta nödvändigt. Den

Onsdagen den 21 mars 1950 fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksforsaljningsforordningen

sociala lagbundenheten är sådan, att om
man vill sopa undan den konsumtionsuppdrivande
effekten, måste man godtaga
denna stegring i reformens initialögonblick.
Det är således inte på något
sätt någon överraskning att vi fått denna
konsumtionsstegring, men det fanns
ju ingen möjlighet att i förväg bedöma
dess storlek, och nykterhetskommittén
har inte tilltrott sig att profetera på den
punkten. Men utöver dessa resonemang,
grundade på en analys av de svenska
siffrorna och siffror från länder som inte
har något restriktionssystem, hade vi
också gjort en undersökning, hur det hade
gått i andra länder, som i ett enda
ögonblick hade undanröjt en lagstiftning
av förbuds- eller restriktionskaraktär,
och då fäste vi oss .särskilt vid Norge.
Norge hade under Quislingregimen en
sträng ransonering. Då denna regim undanröjdes,
undanröjdes också ransoneringen,
och den 1 januari 1946 införde
man fri försäljning med en samtidig
prisstegring på 33 procent. Och vad blev
effekten av denna förändring? Det blev
en enorm konsumtionsstegring. Den
norska spritkonsumtionen ökades i ett
slag, och detta gällde hela första året ■—
jag har inga detaljsiffror för de olika
månaderna — med 63 procent, och fylleriet
i Oslo under den första månaden
— januari — var dubbelt mot normalt.
Denna konsumtionsstegring i Norge
finns redovisad fem år framåt i nykterhetskommitténs
betänkande, och den bestod
under hela den tiden. Ännu det
femte året efter åtgärden var konsumtionen
10 procent över det normala. Mot
bakgrunden av detta exempel, som ju
fullkomligt öppet presenterades av nykterhetskommittén
före reformens genomförande,
är det ju en smula egendomligt,
att man kommer och begär att det
skall vara klart på ett kvartal i Sverige.
Är det inte rimligt att vi får några år på
oss och så pass många år, att vi kan göra
en ny sådan trendundersökning som
låg till grund för kommitténs överväganden
om restriktionssystemets verkan?
Har systemet fått en prövotid på fyrtio
år, så kan det ju vara rimligt att man
får pröva reformen, när man nu eu

gång beslutat den, så många år att man
kan göra en ny trend med samma vetenskapliga
metod.

Mot bakgrunden av detta norska exempel
med en konsumtionsstegring av 63
procent kan det väl inte anses allvarligt,
om vi i Sverige under det första
kvartalet efter reformen fått eu ökning
med 33 procent. Det är ju bara hälften
av den norska stegringen. Ökningen i
fylleriförseelserna i Stockholm och i
Oslo kan ju komma ungefär på ett ut.

Här är emellertid ytterligare en omständighet,
som jag tycker det är angeläget
att ta in i synfältet. Vi har under
alla år fäst stor uppmärksamhet vid fylleriförseelserna
och vid konsumtionen.
Och varför har vi fäst stor uppmärksamhet
vid dem? Jo därför att de ägt
karaktären av mätare på de grova alkoholskadorna
i samhället. Det har funnits
vad statistikerna kallar en korrelation
mellan dessa i och för sig relativt
ofarliga mätare •—- konsumtionen och
fylleriet •— och de grova alkoholskadorna,
som har gjort att man med ledning
av fylleriet och konsumtionen har kunnat
följa de grova alkoholskadornas förskjutning
i samhället. Samväxlingen mellan
konsumtion och våldsbrott enligt 14
kap. 13 § strafflagen, som är den största
gruppen av våldsbrott, var under 1920-talet så hög som 0,92, d. v. s. man kunde
lika gärna registrera konsumtionen som
våldsbrotten; de följdes fullständigt åt.
Men hur är det nu? Ja, ser vi på de
polisanmälda brotten under sista kvartalet
förra året, har de inte alls följt fylleriförseelserna
i höjden. Mellan sista kvartalet
1953 och sista kvartalet 1954 utgjorde
stegringen 9,4 procent, medan
motsvarande jämförelse mellan åren 1954
och 1955 ger en stegring på 11,6 procent.
Det är alltså praktiskt taget icke någon
förändring. I fråga om rattfylleriet, som
man skulle tro samviixlar mycket vid,
var stegringen under den första perioden
17,6 procent och under den andra
19,1 procent. Med andra ord, den samverkan
mellan fylleri eller konsumtionsstegring
och verkligt grova samhällsskador,
som funnits tidigare, har här av
någon anledning brustit.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

Vilka är det nu som begår dessa fylleriförseelser
? Man talar rent allmänt om
det stegrade ungdomsfylleriet. Det har
varit strid om den saken, och det finns
ännu inte någon riksstatistik på detta
område, men i alla de fall, där jag haft
tillfälle att se lokal statistik, kommer de
ökade fylleriförseelserna i överväldigande
grad på de äldre årsklasserna.

Ännu intressantare är emellertid en
annan siffra när det gäller att bedöma
den centrala innebörden av ifrågavarande
reform. Jag vill här inskjuta, att jag
själv beklagar att det inte gjordes en
fortsatt registrering av inköpen, tv då
skulle problemet om reformens verkningar
kunnat knäckas på mycket kortare
tid än nu är möjligt. Den bästa jämförelsemöjlighet,
man för närvarande
har, är uppenbarligen att undersöka, hur
det förhåller sig med tillkomsten av nya
spritmissbrukare efter den 1 oktober. Vi
har här att göra en jämförelse mellan de
s. k. förstagångsfylleristerna och sådana,
som tidigare varit antecknade hos nykterhetsnämnderna
eller hos polisen. En
sådan stickprovsmässig undersökning är
gjord dels i Stockholm och dels av kontrollstyrelsen.
Dessa visar att antalet
förstagångsfyllerister efter den 1 oktober
i absoluta tal icke ökat i förhållande
till vad det var tidigare. Hela den stegring
av missbruket, som kommit till
stånd, faller med andra ord i det väsentliga
på de äldre missbrukarna. Jag har
i likhet med herr Eliasson studerat besöksfrekvensen
hos systembolagens butiker,
och det har för mig varit en mycket
glädjande överraskning, att antalet
unga människor, som söker sig till dessa
butiker, är mycket litet. Den 3 oktober
klockan 9 på morgonen stod jag utanför
en sådan butik. Där fanns en ko på 40
personer, men i denna fanns inte någon
som var under 30 år. Det är således —
åtminstone om jag får bedöma efter
stockholmsmiljö — inte någon anstormning
av unga kunder till systembolagsbutikerna.
De partiella siffror, som finns
beträffande fylleriet, ger också belägg
för att farhågorna på denna punkt varit
ogrundade.

Det var, herr talman, verkligen myc -

ket intressant att höra herr Elofssons
argumentering mot den dvra spriten. Vi
har konstaterat att reformen på grund
av den starka ökningen av missbruket
bland tidigare missbrukare medfört eu
stegring av fylleriförseelserna, en ökad
belastning hos nykterhetsnämnderna
samt en viss ökning av deliriumfallen
på sinnessjukhusen. Men vad är bakgrunden
till detta? Har det blivit så
mycket lättare för de gamla missbrukarna
att få tag på sprit? Är det den
omständigheten att de tidigare varit avstängda
från direkt inköp men nu inte
längre är det? Nej, verkligt avstängda
liar de aldrig varit. De har på den olaga
marknaden kunnat köpa sprit i obegränsade
mängder. Men var ligger således
den reella förändringen för deras
vidkommande? Jo, den ligger däri, att
för dem bär inträffat en avsevärd prissänkning.
På den olaga marknaden har
priset varit nära tre gånger så högt som
det pris man nu betalar i systembolagsbutikerna.
På restaurangerna har det
kostat ungefär tre gånger så mycket att
få tio centiliter. Restriktionseffekten i
systembolagen, i varje fall i storstäderna,
har således varit att en svart marknad
har skapats, där priset varit tre
gånger så högt som normalt. På ett ögonblick
raseras denna prishöjning, och
priset för dessa kunder blir detsamma
som för de vanliga kunderna. Det är således
ett exempel i negativ riktning på
vad ett högt pris verkligen betyder i
fråga om att förebygga missbruk bland
de grova missbrukarna. Den danska reformen
är ett bevis av samma innebörd
men i motsatt riktning. När den danska
prishöjningen genomfördes år 1917, innebar
det att deliranternas antal reducerades
med 96 procent. Det blev således
bara 4 procent av deliranterna kvar.
Så nog finns det, herr Elofsson, lysande
exempel på att det höga priset reducerar
inte bara de skötsammas bruk
utan också de avancerade missbrukarnas
missbruk! Våra erfarenheter just nu
är ett exempel på denna grundläggande
sats i fråga om instrumenten för att bekämpa
det grova missbruket.

Det har synts mig angeläget, herr tal -

Onsdagen den 21 mars 195G fm.

Nr 11

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

man, att erinra om bakgrunden till reformen
1954, nämligen att den skulle
komma att kräva en viss övergångstid
och att åtminstone några år måste förflyta,
innan man kan bilda sig en uppfattning
om hur den verkar. Det är helt
enkelt inte möjligt att göra en statistiskt
vederhäftig undersökning, om man
inte får tillräcklig tid på sig. Med andra
ord, ännu kan ingenting väsentligt sägas
om reformens verkningar. Och det
borde vara angeläget för dem, som i likhet
med herr Eliasson har varit motståndare
till reformen, att respektera
denna bakgrund och avvakta den tidpunkt,
då det är rimligt att man söker
formulera ett mera definitivt omdöme
beträffande effekten av den reform vi
beslöt år 1954.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Englund.

Jag tycker inte att man haft anledning
att ta upp hela denna fråga till
debatt i dag, och jag sade även, herr
Englund, att vi får avvakta något. Men
jag kunde inte underlåta att peka på
den väldiga ökning av spritförsäljningen,
som vi måste konstatera.

Jag förstår att herr Englund känner
ett behov att försvara tidigare ståndpunkter,
men när han talar om att vi
bör vänta många år, innan vi drar några
definitiva slutsatser, så måste jag säga,
att om spritkonsumtionen visar sig
ligga 40, 50 eller 60 procent högre än under
det gamla systemets tid, blir det snart
tid för oss att tänka igenom hela frågan
på nytt. Jag skulle vilja säga till herr
Englund, eftersom han bär så stort ansvar
för denna nykterhetsreform, att
när man i samband med det gamla systemet
har talat ganska mycket om suggestion,
så finns det fler och fler medborgare
i detta land som börjar undra,
om inte herr Englund har förväxlat suggestion
med självsuggestion.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt, men efter herr Englunds
yttrande går det inte för mig att

tiga stilla; vi bär ju mötts som motståndare
en gång tidigare i den här saken.

Herr Englund är alltjämt lika förhäxad
av den statistik nykterhetskommittén
presenterade. Han framhöll bl. a., att om
vi inte haft restriktionssystemet, skulle
konsumtionen inte ha varit fem liter,
utan den skulle sannolikt ha varit nere i
två liter per månad. Det är väl ändå åt!
bortse från den stora betydelse välståndsökningen
måste tillmätas i detta sammanhang.
Det kan inte råda tvivel om att
välståndsökningen, under de 40 år restriktionssystemet
gällde, skulle ha lett
till en stigande konsumtion därest spriten
varit fri. Vi hade med all säkerhet varit
uppe i samma konsumtion som nu, sedan
restriktionssystemet upphört.

När sedan herr Englund tröstar sig
med att fylleristsiffrorna dock inte bär
stigit så särskilt anmärkningsvärt, glömmer
han fullständigt bort den oerhörda
ökningen av fylleriet i hemmen efter den
1 oktober. Den ökningen har ju konstaterats
av varenda polisman, socialvårdsarbetare
och nvkterhetsnämd i landet, eller
i varje fall av de allra flesta, och jag
förstår inte att herr Englund kan bortse
från den.

Att det i huvudsak skulle vara de gamla
fylleristerna som driver polisens fylleristatistik
i höjden, är ett påstående
som man undrar om herr Englund själv
tror på. Det är sant att de gamla fylleristerna
nu tas om hand flera gånger, men
de kan ändå inte hinna supa sig fulla och
bli tagna av polisen så många gånger, att
enbart detta kan förklara ökningen från
de förhållandevis låga siffrorna före restriktionssystemets
slopande till de nuvarande.
I slutet av februari var ju antalet
fyllerister i Stockholm i regel omkring
90 per lördagskväll, och i fredags
för två veckor sedan ökade siffran till
105 för att följande lördagskväll stiga till
125. Borde inte ändå dessa siffror säga
herr Englund någonting? De borde säga
honom, att han begär alldeles för mycket
av svenska folket, när han vill att vi
skall ha mänga år på oss för att konstatera,
huruvida det nya systemet har lyckats
eller ej. Herr Englund hade till och
med djärvheten säga — jag förmodar att

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

det även av honom var tänkt som ett
överord — att om Brattsystemet fick fyrtio
år på sig, borde även det nya systemet
få ett antal år på sig. Jag vet inte,
om han menade, att även det nya systemet
skulle få fyrtio år på sig, men jag
drog närmast den slutsatsen. Är verkligen
herr Englund beredd att ta fyrtio
års fylleri, med de utsikter vi har framför
oss i denna dag?

Trots den argumentation, som, jag nu
har fört, vill jag livligt tillstyrka, att bevillningsutskottets
förslag antages. Anledningen
därtill är i korthet den, att jag
är angelägen om att det system, som
framgick ur nykterhetskommitténs utredning
och regeringens proposition och
det särskilda utskottets rekommendationer
till riksdagen och som därefter antogs
av denna och följaktligen får anses
vara ett i minsta detalj genomarbetat system,
får grundligt prövas under en tillräckligt
lång tid. Men jag reserverar mig
då mycket bestämt för att, när vi talar
om »tillräckligt lång tid», skiljer sig nog
min och herr Englunds uppfattning beträffande
tidslängden ganska avsevärt.

Häri instämde herr Näsström (s).

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att med anledning
av vad under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets i det
nu ifrågavarande betänkandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande punkt
av den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eliasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
19 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande punkt av den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Eliasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 37.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande punkt
av den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik I

denna punkt hade utskottet gjort
vissa uttalanden rörande den ekonomiska
utvecklingen under år 1955 samt angående
riksbankens valuta- och penningpolitik.
Punkten avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, Svärd,
Danmans, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga
och Gustafson i Göteborg ansett,
att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Bankoutskottet redovisar
i sitt utlåtande nr 4 resultatet av sin
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning
för år 1955. Utskottet tillstyrker enhälligt
ansvarsfrihet, men en minoritet inom utskottet
har givit en något annan nyansering
av sina omdömen om utvecklingen
under det gångna året.

Jag skall nu söka i korthet redogöra
för den uppfattning, som minoriteten
har givit uttryck åt i den till utlåtandet
fogade reservationen.

Jag vill gärna framhålla, att ineningsskiljaktighcterna
nog är mindre framträdande
än tidigare, eftersom riksbanken

under förra året på allvar började tilllämpa
en kreditåtstramande politik med
rörlig ränta, d. v. s. en sådan politik som
vi på minoritetshåll under en rad av år
efterlyst.

Det kan måhända vara anledning att
göra en mycket kort återblick — en sådan
finns intagen även i reservationen.
Vi hade åren 1952 och 1953 en jämförelsevis
balanserad ekonomi, delvis påverkad
av att det då fanns en, som det kallades
på sin tid, recession i konjunkturen
i USA, som återverkade även på våra
förhållanden. Emellertid inträffade under
1953, att den statliga upplåningen
tog språngvis ett utomordentligt steg i
höjden i förhållande till vad som kommit
att gälla under de föregående åren.
Detta ledde till en upplåning under senare
halvåret 1953 i affärsbankerna i en
sådan omfattning och av en sådan innebörd,
att det blev liktydigt med en med
bortåt 11/2 miljard kronor ökad likviditet
på marknaden. Redan vid denna tidpunkt
tillät vi oss på minoritetshåll att
varna för denna utveckling och framhöll,
att även om det i det läge, som
ännu rådde 1953, inte fanns några tecken
till en utveckling i inflationistisk
riktning, förelåg i och med denna ökade
likviditet på marknaden den risken, att
om konjunkturen vände uppåt, skulle
den kunna knyta an till detta monetära
utrymme och gå över i inflation. Det var
ju precis vad som sedermera kom atl
hända. Under 1954 steg konjunkturen
fortfarande under inflytande av att del
började gå uppåt igen i USA, och del
smittade av sig på ett sådant sätt, att
vi fick en konjunktur, som under år
1954 alltmer utvecklade sig till en inflationistisk
överkonjunktur. Jag vill särskilt
understryka att vi tillskrev detta
väsentligen den omständigheten, att det
monetära utrymmet var för stort för att
kunna hålla emot denna utveckling.

På hösten 1954 tillgrep riksbanken
den åtgärden att bjuda ut ett statslån
med 4 procent. Man hoppades då allmänt,
i varje fall på vårt håll, att delta
skulle bli signalen till en ny penningpolitik,
men det visade sig så småningom
att det blev eu spänd väntans upp -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

lösning i tomma intet. Det hela fick karaktären
från riksbankens sida av en engångsåtgärd.
Övriga räntesatser fick icke
nämnvärt påverkas av vad som hade
skett, utan det hela stannade ungefär vid
det gamla. Därigenom kunde man inte
av denna åtgärd ta ut den effekt, som
eljest hade kunnat förväntas och som
just vid denna tidpunkt skulle ha varit
utomordentligt värdefull och med all säkerhet
skulle ha gjort, att de åtgärder
och de metoder, som man har fått tillgripa
under detta år, hade kunnat bli
mera modererade.

Ännu i början av år 1955 räknade man
emellertid från regeringens sida inte
med att göra någon ändring i fråga om
räntepolitiken. Det framgick ju av den
motivering, som presterades för investeringsavgiften,
som återinfördes i januari
månad i fjol. Bland andra skäl för åtgärden
angav man, att man hade valt
denna väg i stället för att höja räntan,
och man jämförde effekten av investeringsavgiften
med den effekt, som eventuellt
skulle ha kunnat uppnås via räntan.

Ja, det visade sig ju alltjämt inte vara
tillräckligt, utan utvecklingen under
första kvartalet 1955 fortsatte i inflationistisk
riktning. Det gällde bankutlåningen
som fortfarande steg i höjden,
det gällde läget på arbetsmarknaden
som varslade om löneförhöjningar av en
storleksordning som inte kunde sägas
ligga inom resursernas ram utan, därest
den kom till stånd, skulle föranleda en
prisstegring, vilket ju också inträffade.
Även importutvecklingen var ogynnsam.
Alla tecken tydde på att vi fortfarande
var inne i en inflation. Det var i denna
situation — det bör kanske tilläggas att
det skedde sedan förslaget om tvångssparande
hade förolyckats — som riksbanken
under sin nya ledning i april
tillgrep åtgärden att höja diskontot med
1 procent och att utbjuda ett nytt statslån
till 4 1/2 procent. Denna gång fick
också de övriga räntesatserna följa med.

Med stöd av denna penningpolitik och
åtaganden om återhållsamhet i kreditgivningen
från affärsbankernas sida har
dessa bankers utlåning till allmänheten

från april 1955 till utgången av januari
1956 nedbringats med 750 miljoner kronor.
Om den siffran jämföres med hur
mycket bankutlåningen ökade under tiden
januari 1954—april 1955 — den steg
under den tiden med cirka 11/2 miljard
kronor — så förstår man vad det innebär
att man under tiden april 1955—
januari 1956 kunnat åstadkomma en
minskning med 750 miljoner kronor, under
en samtidigt pågående utveckling
som inneburit ökad produktion och ökade
kostnader, faktorer som ju i och för
sig är ägnade att öka behovet av kredit.

Vi har ännu inte kunnat i matematiska
termer få fastslaget vilken effekten
kan ha varit av de vidtagna åtgärderna.
Det pågår ju en undersökning
härom. Men det finns väl ändå tillräckligt
underlag i vad vi kan se omkring
oss för att påstå att de inflationistiska
krafterna undan för undan har börjat
komma under bättre kontroll såväl under
den gångna delen av 1955 som in på
detta år. Det är, i varje fall efter vårt
sätt att se, den nya penningpolitiken
som har haft avgörande betydelse för
den förändring till det bättre som vi
har kunnat konstatera.

När denna politik från olika håll kritiseras
för sina hårda verkningar, är ju
bara att säga att man skall väga dessa
hårda verkningar mot hur förhållandena
skulle ha gestaltat sig, om man inte hade
tillämpat denna politik. Fråga är, om
inte i det fallet alla de, som nu känner
sig mer eller mindre läderade av dessa
åtgärder, skulle ha kommit att bli mera
lidande genom en fortsatt inflationsutveckling.
Från olika håll och olika grupper
har ju framställts påståenden att de
skulle ha blivit misgynnade i förhållande
till andra grupper genom denna politik.
Jag skall i varje fall på detta stadium
inte säga mera om den saken än
att under vår behandling av dessa frågor
inom bankoutskottet har det icke
kommit fram någonting som har varit
ägnat att ge stöd åt den uppfattningen,
att det skulle ha uppstått några påfallande
ojämnheter i verkningarna av denna
politik.

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

I minoritetsyttrandet liar vi särskilt
velat understryka det avbräck i penningpolitiken
som den stora statsupplåningen
i riksbanken under senare halvåret
förorsakat. Man gå nu in för en
kraftigt restriktiv penningpolitik som
kräver av affärsbankerna, att de skall
minska sin utlåning. Det är självfallet att
det måste sticka i ögonen, ifall det då
genom riksbankens försorg sker en påspädning
på marknaden i sammanhang
med den statliga upplåningen, en åtgärd
i alldeles motsatt riktning. Denna statliga
upplåning i riksbanken under senare
halvåret 1955 resulterade i en ökning av
tillgången på betalningsmedel på marknaden
med drygt 500 miljoner kronor.
Jag kan, när det gäller att kritisera detta
förlopp, för ovanlighetens skull också
åberopa finansministern, som ju redan i
finansplanen gjorde det uttalandet om
denna upplåning att den lett till en icke
acceptabel påspädning av marknaden.
Vi är således överens om att detta inte
har varit acceptabelt.

Nu står det i vårt utlåtande att denna
starka påspädning med nya pengar hade
bort undvikas med hänsyn till det alltjämt
bestående inflationstrycket. Man
har ju rätt att fråga: Hur skulle det ha
kunnat undvikas? Ja, om inte helt undvikas,
så borde det ha kunnat begränsas.
Den invändning, som för mig förefaller
vara den naturliga, är att det var det
mycket stora statliga lånebehovet som
kom att kräva denna upplåning och att
det väl hade legat ganska nära till hands
att man i det läge, som uppstod under
1955, tagit även det statliga lånebehovet
under omprövning.

Vad var det man gjorde? Jo, man konstaterade
i april, att man fick ta till betydligt
hårdare medel än vad man räknade
med ännu i början av året, då statsverkspropositionen
framlades. Dessa åtgärder
i april kom att med all sin tyngd
drabba den privata sektorn och de privata
investeringarna. Men den statliga lönebudgeten,
som var koncipierad under
höstens arbete 1951 och lades fram för
riksdagen i början av 1955, kom att bibehållas
hela tiden. Man reflekterade inte
över att detta liige, som fordrade så

mycket kraftigare åtstramning för alla
andra intressen från och med april, borde
ha kommit till uttryck även med avseende
på de statliga lånebehoven. Hade
så skett, hade man kunnat i varje fall
minska behovet av att ta upp dessa lån
i riksbanken.

Jag vill också ifrågasätta, om det inte
skulle ha varit möjligt att i någon större
mån än man förutsatte utnyttja kapitalmarknaden
för statens räkning utan att
det skulle ha behövt innebära, att övriga
lånesökande på litet längre sikt skulle ha
blivit lidande. Därigenom hade man således
kunnat, om inte helt undvika, så i
varje fall begränsa behovet av upplåningen
i riksbanken.

En annan omständighet, som man har
anledning att fästa sig vid, är ju de olägenheter
för penningmarknaden, som
uppkommer genom att utvecklingen under
det första halvåret och det senare
halvåret regelmässigt företer en sådan
ojämnhet. Det första halvåret är kännetecknat
av en åtstramning av marknaden,
och det senare halvåret är karakteriserat
av en lättnad på marknaden. Detta beror
på att vi brukar under första halvåret
ha ett inkomstöverskott och under senare
halvåret ett utgiftsöverskott för statens
del.

Det är flera faktorer som är ägnade att
ytterligare betona denna skillnad mellan
de båda halvåren. Det gäller även utvecklingen
på valutaområdet, ty under
det första halvåret brukar riksbanken
förhållandevis mera sälja valutor och
därigenom dra in pengar från marknaden,
under det att riksbanken under senare
halvåret övervägande köper valutor
och därmed släpper ut pengar på marknaden.
Alla dessa faktorer tillsammans
gör, att det blir en stor ojämnhet, som i
och för sig har mycket störande verkningar
i bankväsendet och på kapitalmarknaden.
Vi har närmare utvecklat
detta i reservationen, och jag skall nu inte
gå in i detalj på den saken.

Vad som i detta sammanhang närmast
intresserar är frågan, om det kan göras
någonting för alt åstadkomma en utjämning
mellan de båda halvåren. Det påpekas
i riksbanksberättelsen alldeles sär -

Nr IT

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

skilt, att det blir en sådan utomordentlig
belastning på det senare halvåret genom
de stora utbetalningar, som då skall ske
på grund av för mycket inbetalad skatt
— dessa återbetalningar, som sker i november
och december, steg i år till ett
belopp av inte mindre än 670 miljoner
kronor — under det att de, som får kvarskatt
inte betalar in denna förrän under
nästa halvår; kvarskattebetalningarna
motsvarade 630 miljoner kronor. Detta
verkar expansivt på det redan förut expansiva
andra halvåret och kontraktivt
på det redan förut kontraktiva första
halvåret.

Detta gör, att man frågar sig, om man
inte borde reflektera på att få båda posterna
att träffa samma halvår. Det går
naturligtvis inte att fordra att kvarskatten
skall inbetalas redan på det gamla
året, men man skulle kunna skjuta på utbetalningen
av den för mycket inbetalade
skatten till nästa halvår. Man skulle
med andra ord kunna reflektera på att
förvandla dessa skattepengar från julpengar
i december till semesterpengar
någon gång inpå nästa år. Redan genom
en sådan åtgärd skulle man ju skapa en
bättre balans. Jag föreställer mig, att om
man på detta sätt gick igenom våra utbetalningsterminer
och inbetalningsterminer
av olika slag, man skulle kunna
åstadkomma en i och för sig utomordentligt
behövlig utjämning mellan de båda
halvåren.

Slutligen har vi i vår reservation pekat
på den alltjämt kvarstående svaghet
i vår ekonomi som finns i valutahänseende
trots den ihållande högkonjunkturen
och trots att våra terms of trade ju är alldeles
särskilt gynnsamma. Jag kan i det
hänseendet hänvisa till ett anförande
som statssekreteraren i finansdepartementet
höll för några dagar sedan. Jag
konstaterade med tillfredsställelse, att
han där gav uttryck för ungefär samma
tankegångar som också jag själv är behärskad
av. Det är enligt vår mening en
viktig riktpunkt för penningpolitiken att
nu skapa förutsättningar för en förbättrad
handelsbalans. Det räcker därvid inte
med att begränsa affärsbankernas kreditgivning,
utan en sådan politik måste

underbyggas av en restriktiv politik även
i avseende på riksbankens transaktioner
med marknaden. Innan vi kunnat avläsa
resultat av den restriktiva penningpolitiken
i form av förbättrad handelsbalans,
kan enligt min mening lättnader i denna
politik inte gärna komma i fråga.

Herr talman, jag skall begränsa mig
till detta. Jag hoppas, att kammarens ledamöter
har varit vänliga att besvära sig
att läsa igenom dessa utlåtanden, som inte
direkt står emot varandra, men som
på ett olika sätt nyanserar de omdömen,
som vi har om utvecklingen under år
1955.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till det reservationsvis
gjorda uttalandet i detta utlåtande.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Fjolårets händelser i fråga
om den svenska ekonomiska politiken,
sådan den redovisas i bankoutskottets
utlåtande nr 4 och i det särskilda
yttrande som där återfinnes, är av intresse
ur flera synpunkter. De motstridande
åsikterna i fråga om den svenska
ekonomiska politiken, som har funnits
och finnes, har väl numera på flera betydelsefulla
punkter genombrutits och
delvis förts åt sidan, och en viss utjämning
har väl också kommit till synes. Att
enigheten inte är fullständig i en fråga
av denna storleksordning och utslagsgivande
betydelse kan knappast förvåna.

I den reservation som föreligger, görs
några erinringar mot vissa vidtagna åtgärder.
Det gäller bland annat händelserna
omkring årsskiftet 1954—1955 och
de första månaderna därefter. Det gäller
också frågorna om bankväsendets likviditet
i samband med den skärpta kreditpolitiken.
Dit hör även förekomsten
av vissa fluktuationer beroende på den
statliga finansieringen under andra
halvåret 1955, som vållat störningar i
bankväsendets och kapitalmarknadens
normala funktioner.

Reservationen erkänner, att vidtagna
åtgärder, syftande till att bryta kreditexpansionen,
haft en stabiliserande effekt
på det ekonomiska läget i vårt land

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

och därmed skapat gynnsammare förutsättningar
än tidigare för en penningvärdebevarande
politik. Det tilläggs också,
att de åtgärder, som under våren
vidtogs för att minska penningtillgången
på marknaden i kombination med en
räntehöjning, säkerligen har haft en avgörande
betydelse när det gäller ernåendet
av denna effekt.

Det framförs också vissa önskemål i
övrigt, som enligt reservanternas sätt
att se på dessa problem förtjänar att beaktas.
Min avsikt är inte att närmare
belysa de tankegångar som här framförs.
Jag önskar dock säga några ord om penningvärdet,
den framtida kapitalförsörjningen
och valutareserven.

I den ekonomiska debatten kan man
urskilja vissa spörsmål, som alldeles särskilt
observeras av menige man och väcker
den enskilde medborgarens särskilda
intresse. Dit hör frågan om penningvärdet.
Den ekonomiska politikens resultat
avläses givetvis i kronans köpkraft
och blir därför en daglig illustration till
de resultat som man uppnått i berörda
avseenden. Medborgaren får en kontinuerlig
redovisning av penningvärdeproblemet.
Följderna av den förda politiken
möter honom på det dagliga livets många
områden, där penningen på ett eller annat
sätt är med i sammanhanget.

Man är väl numera i detta land ganska
enig därom, att ett vikande penningvärde
är en skrämmande företeelse med många
faror i släptåg. Att den faran står på lur
i dagens ekonomiska situation, får man
väl många bevis på. Finansministern säger
i statsverkspropositionen: »Det gäller
att med yttersta uppmärksamhet följa lägets
växlingar och att snabbt anpassa åtgärdernas
styrka och inriktning efter de
skiftande förutsättningarna för balansens
bevarande.» Rubbas den balansen, är penningvärdet
åter i fara på fullt allvar.

När vi nu lever så pass farligt, bör
vi inte glömma de bittra erfarenheter vi
förvärvat som en följd av ett sjunkande
penningvärde. De erfarenheter, jag här
talar om, bör lära oss att i framtiden
undvika misstagen i det förgångna.

Ett penningvärde, som saknar stabil
grund, är sannerligen ingen god gro T>

Första kammarens protokoll 1956. Nr 11

grund för penningsparandet. Och ändå
är kungsvägen till framtida välståndsökning
ett tillräckligt sparande av nationalinkomsten.
Finansministern konstaterar
också med tillfredsställelse, att konsumtionen
i fjol blev mindre än väntat.
Därmed blev utrymmet för ett personligt
sparande större.

Sparandet sker på många sätt. En del
betalar sina skulder, andra gör investeringar
o. s. v., men vid sidan av sådana
åtgärder står det också enskilda människor
som sparar, som lägger slant till
slant. Landet har inte råd att bortse från
dem i detta sammanhang. Att uppmuntra
denna kategori människor är av dubbelt
värde. Allt, som på detta sätt läggs samman
och kommer samhället till godo i
form av nytt kapital, tas också från konsumtionen
och minskar därmed efterfrågan.
Skall nu en sådan utveckling slå
igenom med full kraft, måste spararna
få tillbaka de medel, som de på detta
sätt samlat —- skulle det också vara efter
årtionden — med samma värde som när
de en gång lades åt sidan.

Det talas i våra dagar oerhört mycket
om investeringar och deras betydelse
för den framtida välståndsökningen. Det
är alldeles riktigt resonerat, men hur
skulle det vara, om vi på fullt allvar investerade
samhällets resurser på ett stabilt
penningvärde? Jag tror att det skulle
vara en av våra allra viktigaste uppgifter
för att säkra en lyckosam utveckling
för landet. Om penningvärdet blir
konstant, skulle vi nog också kunna få
se, hur sparviljan ökades. Ett värdefullt
led i samhällets samlade ansträngningar
skulle kunna bli resultatet av detta.

Ett stabiliserat penningvärde skulle
kunna, så långt jag förstår, återuppväcka
viljan i dagens samhälle att pröva en
gammal idé, idén att i all anspråkslöshet
och utan alla åthävor lägga undan
även små belopp och samla in dem till
nytta för både individ och samhälle.

Ett annat spörsmål i den ekonomiska
politiken, som menige man väl också
har observerat och förstår, gäller valutareserven.
Valutareserven är ju det skydd,
som vi har att falla tillbaka på i skilda
kritiska situationer. Ju starkare detta

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

skydd är, dess bättre fyller det sin uppgift.
Är skyddet otillräckligt, är farorna
givetvis närmare och läget allvarligare.

Finansministern säger angående denna
sak: »Med den goda exportkonjunktur,
som vårt land sedan lång tid tillbaka
haft och som alltjämt härskar, borde
det ha funnits förutsättningar för en
förstärkning av den i förhållande till
utrikeshandelns storlek alltför begränsade
valutareserven.» Han tillägger på tal
om fjolårets bytesbalans: »Detta skenbart
gynnsamma resultat får alltså icke
undanskymma lägets allvar.» På tal om
vad det innevarande året kan ge i fråga
om valutautvecklingen säger finansministern
att »inte heller denna är ägnad
att inge tillförsikt beträffande betalningsbalansens
gestaltning på längre
sikt».

Riksbanken anför i sin berättelse att
prisutvecklingen för exporten visat en
stigande tendens under år 1955, cirka tre
procent, jämfört med 1954. Skogsindustriens
produkter visade en ökning med
fem procent, under det att importpriserna
har stigit med en procent. Bytesförhållandet
har alltså förbättrats högst
avsevärt. Likväl blev importöverskottet
1,3 miljarder. Valutareserven steg obetydligt
eller, närmare angivet, med 38
miljoner kronor. I relation till exportens
storlek framträder ökningen i rätt dager.

Valutareserven har kommit i blickpunkten
även i andra sammanhang. Även
jag har givit akt på ett föredrag, som
finansministerns närmaste medarbetare
hållit och som enligt referatet har tagit
upp dessa problem. Där får vi veta »att
investeringsproblemen bör likväl inte få
undanskymma det trängande behovet att
förstärka valutareserven». Resonemanget
går vidare: »Huvuddelen av exportökningen
har ätits upp av importen, vilken
vuxit med cirka 80 procent sedan 1946,
och av övriga betalningar till utlandet.»
Det anföres också: »Vår nuvarande valutareserv
på drygt 2,5 miljarder kronor
motsvarar blott tre månaders import.
»

Detta är enligt föredragshållaren så
mycket mer beklagligt, som en kraftig
valutareserv fordras soin buffert mot in -

ternationella konjunkturstörningar. Utan
en tillräckligt stark valutareserv utsättes
den fulla sysselsättningen här i landet
för stora påfrestningar vid varje avmattning
eller ändring på världsmarknaden.

Det anförda och den egna erfarenheten
visar att man bör tillmäta förekomsten
av en stark valutareserv en utomordentlig
betydelse. Jag vill för min del
kraftigt understryka detta och uppmuntra
varje strävan att nå just detta mål
och, såvitt jag förstår, är också skyndsamhet
när det gäller denna fråga av nö den.

Vi har nog rätt begränsade möjligheter
att på lång sikt öka vår export på
det sättet, att den starka valutareserven
faller som ett lättfångat byte i våra händer.
Men hur svårt det än kan vara att
nå det uppställda målet, får vi inte tappa
det ur sikte, detta så mycket mer som
den fulla sysselsättning samhället eftersträvar
kanske rent av står och faller
med förekomsten av tillräckliga medel i
vår valutareserv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det särskilda yttrande, som bifogats
utskottets utlåtande nr 4.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! I år liksom tidigare år
har de båda oppositionspartierna enat
sig om en reservation, men med åren
ser det ut, som om utrymmet för kritik
skulle avsevärt krympa, vilket också
herr Ewerlöf i dag redovisat som sin
synpunkt. Det är faktiskt bara när det
gäller ett par ställen i deras speciella
yttrande som jag skulle vilja ingå något
i svaromål.

Den första punkten gäller deras kritik
av att vi i november släppte ut det
fyraprocentiga obligationslånet utan att
fullfölja den åtgärden med en räntestegring.
Den avgörande skiljelinjen mellan
majoritetspartierna och oppositionen är
ju den, att vi icke enbart vill bygga på
räntan, utan att vi vill pröva olika vägar
för att nå samma resultat. Jag tror
att vi bara behöver kasta en blick på
England av i dag för att förstå att just
den väg, som man där har beträtt, har
lett till misslyckande. Just i dag är man

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

i färd med att införa de speciella regleringar,
som vi tidigare har gjort undan.

Det visar att det går en skiljelinje mellan
våra uppfattningar — vi har velat
pröva andra vägar än oppositionen. Men
när det visade sig att effekten inte blev
den beräknade, kom det förslag om
tvångssparande, som tyvärr inte politiskt
kunde godtas. När det strandade,
kom slutligen den ränteskärpning på
en procent, som vi alla känner till, från
april 1955. Vad vi saknar här i dag är
kanske en eloge från reservanterna i deras
speciella yttrande för att den åtrådda
räntehöjningen kom till stånd.

En annan punkt gäller, varför statsmakterna
gick till riksbanken med sina
låneansökningar i stället för att gå ut
på kapitalmarknaden. Jag undrar, om
reservanterna vet, om kapitalmarknaden
var tillräckligt stark då för att tillfredsställa
alla de lånebehov som kom
fram vid denna tid. Vi hade ju en emission
av hypoteksobligationer då för att
klara vissa delar av vår byggnadsverksamhet.
Jag undrar, om inte, därest regeringen
skulle ha gått ut på den allmänna
kapitalmarknaden med sina lånebehov,
stora störningar skulle ha inträffat
just för lånesökande som med
hänsyn till angelägna behov ville ut
på marknaden. Det var detta som föranledde
vår åtgärd.

Det var egentligen dessa två punkter
som oppositionen gjort till föremål för
speciell kritik i sitt yttrande. Sedan talas
här om den spänning på penningmarknaden
som åstadkommes genom
skatteuppbörden, inbetalning av kvarskatt
o. s. v., vilka förrycker penningtillgången
vid olika tidpunkter av året.
Detta har inte något med penning- och
finanspolitiken att göra. Det är frågor,
som experterna får syssla med. Vi är
dock inte alls emot —■ fast det inte
kommer till uttryck i utlåtandet — att
en utjämning kommer till stånd. Men vi
hoppas att experterna i sinom tid skall
syssla med de frågorna.

Frågan om valutareserven bär vi denna
gång inte tagit med i vårt utlåtande.
Men varje år tidigare har vi varit rörande
eniga om önskvärdheten att valuta -

reserven ökas. Oppositionen har tagit
upp denna fråga i år. Det finns dock,
som sagt, inte någon skiljaktighet i uppfattning
när det gäller önskvärdheten
att öka valutareserven. Men i detta sammanhang
återkommer en sak, vars innebörd
jag grubblat över. Det står i oppositionens
yttrande —- och den siffran
har använts även i andra länder för att
uttrycka önskvärdheten att öka valutareserven
— att vi har en valutareserv
som räcker i tre månader. Vad betyder
det? Jo, det betyder helt enkelt att vi
bara importerar men icke exporterar.
Går vi till England, skall vi finna, att
man där säger samma sak: »Vi har en
valutareserv som bara räcker tre månader.
» Det innebär för deras del att
de bara importerar och inte exporterar.
Fortsätter man länderna runt, möter
man samma sak. Alla skulle alltså bara
exportera och ingen importera. Då blir
det alltså ingen som importerar alls, och
man har konserverat valutareserven vid
siffran vid tillfället i fråga. Men detta
måste väl ändå också vara en mycket
orealistisk bedömning och ett mycket
orealistiskt mått på valutareservens varaktighet.
Det är en fiktion att föra ett
dylikt resonemang, när man vill bestämma
valutareservens läge.

För övrigt andades herr Ewerlöfs
kompletterande framställning i dag den
gamla kända förvissningen från hans sida
att högern vid varje tidpunkt vet att
sätta in just de rätta åtgärderna när det
gäller att bekämpa de svårigheter som
vi haft att brottas med under en lång
följd av år. Jag skall då ta mig friheten
att rekapitulera bara ett par tillfällen.

I mitten av 1940-talet kom dåvarande
handelsministern med ett förslag här i
riksdagen, att vi kanske borde ompröva
vår uppfattning om importen. Han hade
märkt att valutautströmningen tilltog och
föreslog nog djärvt att vi skulle försöka
med en importreglering. Då reste sig eu
aktad ledamot av denna kammare och
partivän till herr Ewerlöf — han har
avgått numera — och sade ungefär så
här: »Nej, snälla handelsministern, rusa
inte i väg och inför eu ny reglering,

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

utan låt oss först avvakta, hur det utvecklar
sig.» Tre eller fyra månader senare,
då riksdagen var samlad, slogs
larm. Då hade nämligen det inträffat
vad handelsministern tidigare hade förutsett.
Då fick regeringen förebråelser
från samma håll för att den inte i tid
hade gett sig i kast med att reglera importen,
vilken på den tiden var ohämmad.
Det var en ganska generad högerman
som den gången satt i sin bänk och
fick höra påpekas, hur han motsatt sig
saken tre månader tidigare. Nu satt han
där och grubblade helt säkert över
vanskligheten att profetera över vad
man vid en viss tidpunkt bör göra för
att förhindra en icke önskvärd utveckling.

Jag skall tillåta mig att nämna ytterligare
ett exempel som tyder på att oppositionen
inte sitter inne med hemligheten
att i varje situation kunna bedöma
vad som bör göras.

Stockholms stad styres ekonomiskt
och även i övrigt av de två partier, som
i dag står för det särskilda yttrandet
till bankoutskottets utlåtande. Jag förmodar
att dessa båda partier högt gillar
vad Skattebetalarnas förening så ofta
låter komma fram i sin tidskrift Sunt
förnuft. För en tid sedan redovisade
denna tidning en undersökning över vad
man kallade vissa landstings skatteutpressning
av medborgarna, som medför
att dessa landsting förvaltade många tiotal
miljoner kronor. Ja, det är riktigt
att landstingen förfogar över dessa medel.
Dels finns det en påbjuden fondering,
dels blev många av dessa miljoner
inte förbrukade, därför att de byggnadsföretag,
som man skulle ha pengarna
till, inte kunde komma till stånd. Det
förklarar kanske till en del, varför överskottet
blev så stort hos vissa landsting.
Enligt vad det försports, har Stockholms
stad trots de styrande partiernas inställning
nu inte aktat för rov att hos dessa
landsting efterhöra möjligheten att få
låna av de överskott, vilkas tillkomst
man så starkt kritiserat. Detta är verkligen
en ödets ironi. Man skulle kunna
säga att det är rena spexet.

Jag vet inte, om det är opassande att

nämna något om utvecklingen i England,
som har styrts efter de förnämliga
principer, som vi alltid tillråtts att
följa. Jag skall inte närmare ingå på situationen
i England men vill peka på
en omständighet som inte är mer än
en vecka gammal. Då beslöt nämligen
engelska regeringen att alla låneansökningar,
gällande lån som privata företag
vill uppta, samt aktieemissioner överstigande
10 000 pund, motsvarande
145 000 kronor, skall inlämnas till myndigheterna
för granskning och godkännande.
Trots en stark förhöjning av räntan
har man således i England måst tillgripa
en reglering i detalj av en art som
vi i Sverige ännu inte fått.

Jag skall vidare ta mig friheten att
citera vad Financial Times skrev häromdagen
beträffande Skandinavien och
Sverige: »De skandinaviska länderna var
snabbare att uppmärksamma den inflatoriska
utvecklingen än den brittiska
regeringen, som vid denna tid fortfarande
förlitade sig på den gynnsamma
utvecklingen av valutareserven.» Tidningen
tillägger: »Skandinaverna vidtog
sina första motåtgärder någon tid före
England.»

Jag tycker att det betyget bör tillmätas
ett starkt vitsord, då det ju är avgivet
utifrån, rent objektivt, av en tidning
i ett främmande land och alltså inte
kommer från något av de partier här i
Sverige som är engagerade i den inre
partipolitiska striden.

Även om vi haft vissa bekymmer och
svårigheter, kan vi nog säga att vi har
lotsat oss fram och att läget nu är relativt
stabilt, fastän vi givetvis även i
fortsättningen har att bereda oss på
fluktuationer och svårigheter, som vi likväl
hoppas kunna bemästra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets skrivning i denna omförmälan.

Herr DANMANS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Fahlanders anförande
ger mig anledning till en reflexion.

Herr Fahlander gjorde gällande att oppositionens
ståndpunkt närmar sig majo -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

ritetens. Jag skulle väl tro att förhållandet
närmast är det motsatta, åtminstone
i vissa sammanhang. Det var den saken
jag ville påpeka.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Bankoutskottets föreliggande
utlåtande över dess granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning
för år 1955 utmynnar i enhällig
tilllstyrkan om ansvarsfrihet. Härom råder
sålunda full enighet.

Det är emellertid i fråga om själva
kommentarerna till utvecklingen på penningspolitikens
område och om den ekonomiska
utvecklingen i övrigt under år
1955 som meningarna har gått isär. För
dagen är det alltså inte fråga om att dra
upp några riktlinjer för den kommande
ekonomiska politiken, utan endast om att
knyta några reflexioner till vad som har
skett.

Jag vill då först understryka att de
expansiva tendenserna i början av året
krävde, att effektivt neddämpande åtgärder
sattes in för att hindra att en
ny inflationsvåg fick breda ut sig. Att
dess motåtgärder inte alltid är populära,
ligger i sakens natur. Men låt oss konstatera,
att vilken regering som än sitter,
så skulle den, om den vill handla
under ansvar, tvingats till i stort sett
samma åtgärder. Situationen i England
ger härvidlag tydliga anvisningar.

Året inleddes under ett överhängande
konflikthot på arbetsmarknaden. Även
om konflikten löstes till ett pris, som i
och för sig kan ge anledning till erinringar,
därigenom att lönestegringen
blev mer än dubbelt så stor som ökningen
av produktionsvolymen och därmed
utlöste en ny inflationseffekt, så låt oss
ändå uttala en tillfredsställelse över att
motsättningarna kunde lösas utan de för
landet förödande storkonflikter som nu
tillfogar våra nordiska grannländer en
obotlig skada. Men samtidigt vore det en
felsyn att icke erkänna, att de faktiska
prishöjningarna väsentligen är en given
följd av löne- och räntehöjningarna,
kanske allra främst lönehöjningarna.

Trots den expansiva utvecklingen av

vår export, grundad på vårt lands rika
råvaru- och naturtillgångar, så ger dock
utfallet av vår handelsbalans anledning
till oro. En grundläggande faktor för ett
fast penningvärde och en gynnsam utrikeshandel
är att vi förfogar över en tillräckligt
stark valutareserv. Detta förhållande
har redan tidigare understrukits
här i debatten. Fjolårets handelsbalans
visar emellertid ett siffermässigt underskott
av ej mindre än 1 359 miljoner kronor,
det största sedan år 1947. Det allvarliga
är emellertid att själva bytesbalansen
visar ett till 380 miljoner kronor
stegrat underskott. Den måhända skenbara
stegringen av vår valutabehållning
med 38 miljoner kronor döljer kanske
det faktum, att importfirmorna utnyttjat
en förlängd utlandskredit.

Speciellt tilldrar sig det stora underskottet
i handelsutbytet med Västtyskland
uppmärksamhet. Detta underskott rör sig
omkring en miljard kronor, och man
måste fråga sig om handelsdepartementet
och utrikesdepartementets handelsavdelning
och möjligen även de penningvårdande
myndigheterna i tillräcklig
grad bevakat Sveriges intresse av att
genom en ökad export till Västtyskland
skapa bättre balans i handelsutbytet. Det
nuvarande handelsutbytet med detta land
kan inte anses på något sätt tillfredsställande.
Flnligt mitt sätt att se borde det
vara möjligt att under rådande högkonjunktur
som den nuvarande bygga upp
en nödvändig och tillräckligt stark valutareserv.
Jag måste rekommendera regeringen
och de penningvårdande myndigheterna
att gemensamt pröva de åtgärder
som kan medföra en förstärkning
av valutareserven.

På ett hårdhänt sätt har landet genom
missväxten erinrats om vad jordbruket
betyder samhällsekonomiskt. Jordbruket
skapar nu vid normal skörd årligen ett
värde av ca 4,5 miljarder kronor eller
lika mycket som de exporterade skogsprodukterna
tillsammans. En minskning
av jordbruksproduktionen skulle genast
starkt försämra vår valutaställning och
inom landet ej blott äventyra vår försörjning
utan även reducera köpkraften
hos en konsumentgrupp, vars köpkraft

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

har den största betydelse för såväl industri
och handel som arbetarvärlden.

Bland de åtgärder som blev nödvändiga
för att hejda en ny inflationsvåg
var även en skärpning av kreditrestriktionerna,
en höjning av räntan och en
förlängning av vissa investeringshämmande
ingrepp. Beträffande dessa senare
måste starkt framhållas, att de måste
vara tidsbegränsade, om de skall kunna
verka temporärt återhållande. Sker ej
detta, så kommer dessa ekonomiska ingrepp
att inräknas såsom kostnadsfaktorer
i företagens kalkyler och taga ut
sin konsekvens i höjda priser på varor
och tjänster med en effekt som kan tolkas
såsom rakt motsatt den avsedda.

Den höjda räntan blev större än vad
bondeförbundet kan erkänna som nödvändig
och riktig. Dess verkningar är
synnerligen ojämna. Då de ekonomiskt
starka företagarna har ingen känning
eller ofta till och med fördel av en
höjd ränta, kämpar ofta de ekonomiskt
svagare för livet för att hålla sin rörelse
i gång. Tillsammans med de ofta onödigt
hånda kreditrestriktionerna utövar nu
penningmakten ett tryck över småföretagare
och jordbruk, särskilt de som måste
nyetablera, som inte ur alla synpunkter
är försvarbart. Det är därför stark anledning
att såsom en första åtgärd snarast
möjligt vidtaga lättnader i räntebördan
och kreditgivningen till företag som
tjänar produktiva syften. Till dessa frågor
blir det anledning att återkomma vid
behandlingen av de ämnen som berör
den framtida ekonomiska politiken.

Med dessa korta kommentarer ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har av herr Werner
fått den uppgiften, att bondeförbundet
finner den förda räntepolitiken onödigt
hård och de tillämpade kreditrestriktionerna
onödigt bryska. Vi har alltså här

ett moment i koalitionspolitiken, där
koalitionen inte existerar. Räntepolitiken
är med andra ord synbarligen något
slags politisk rastgård, till vilken bondeförbundet
förbehållit sig ensamrätt. Jag
har ingen anledning att ge mig in i den
ofta återkommande debatten med herr
Werner om räntepolitikens verkningar
och om kreditrestriktivitetens effekt.
Ingen av oss har något nytt att tillföra
den diskussionen. Jag noterar bara, att
enligt herr Werner är tydligen denna
politik, som ju dock i sista hand bärs
upp av den regering som herr Werner
stöder, nätt upp det värsta som kan tänkas.
Det är en självövervinnelse, som är
värd vår beundran, att herr Werner
fortsätter att stödja denna politik.

Sedan noterar jag att det finns någonting
som inte fanns i herr Werners anförande
i dag: den vanliga synpunkten
om kreditinstitutens räntemarginaler,
men den kanske återkommer i annat
sammanhang, och i så fall skall jag be
att få komma tillbaka då.

Herr Fahlander talade om mångt och
mycket. Han ville nu öppna en process
om vem som var den störste profeten,
dr Ivar Anderson eller dåvarande handelsministern
Gunnar Myrdal. Jag kan
inte finna att en sådan process i ögonblicket
har något större intresse, men jag
skulle vilja säga att bygger herr Fahlander
sin tro på möjligheten att överblicka
framtiden på vad herr Myrdal därvidlag
har presterat, så är det inte särskilt stora
möjligheter herr Fahlander kan räkna
med.

Sedan kom av någon underlig anledning
förhållandena i Stockholms stad in
i bilden. Om jag fattade herr Fahlander
rätt, var hans huvudsynpunkt att Stockholms
stad hade tagit ut för låga skatter,
varför Stockholms stad hade tvingats låna
för mycket pengar. Men, herr Fahlander,
vilket parti är det som har givit
ständiga underbud i vad gäller kommunalskatten
i Stockholms stad? Vilken politiker
är det som framför andra har
framträtt som företrädare för nödvändigheten
och önskvärdheten att sänka
kommunalbeskattningen i Stockholm?
Hans namn är, såsom herr talmannen

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

torde vara särskilt medveten om, Hjalmar
Mehr, och hans politiska mantalsskrivningsort
ligger i alla fall närmare
herr Fahlanders än den ligger min.

Också herr Fahlander tog upp resonemanget
om den misslyckade engelska politiken
och om de åtgärder som den engelska
regeringen nu sett sig tvungen att
vidtaga. Jag tror att det är i rätt hög
grad riskabelt att tala om den misslyckade
engelska politiken. .lag tror det har
sina sidor att driva den historieskrivning
för Englands del, som herr Fahlander
tillämpade. Framför allt förefaller
det mig vara något egendomligt att i en
penningpolitisk debatt alldeles bortse
från den omständigheten att vad den
engelska politiken i dag primärt sysslar
med är att skapa ett skydd för pundets
yttre värde, en problematik som såvitt
jag vet inte är särdeles aktuell här i landet.

Jag noterar den bekännelse till tvångssparandets
princip, som herr Fahlander
gjorde. Det var ett klart besked på en
omstridd punkt. Det kan kanske räcka
med det noterandet. Men i anslutning
till detta skulle jag vilja fråga herr Fahlander:
Vilket alternativ har det engelska
labourpartiet ställt till den nuvarande
regeringens ekonomiska politik i England?
På vilket sätt har herr Fahlanders
partivänner i England visat större framsynthet
än regeringen? I vilka konkreta
punkter har den engelska labouroppositionen
lagt fram ett program som hade
kunnat leda till ett bättre sakernas tillstånd
än man för närvarande har?

Till slut, herr talman, återkom på nytt
den gamla frasen om räntepolitiken som
ett universalmedel för oppositionen. Den
frasen är så många gånger tillrättalagd
och dementerad att jag på den punkten
begränsar mig till att hänvisa till riksdagens
tryckta protokoll under de tre,
fyra senaste åren.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle faktiskt ha betraktat
det som ett underbetyg, om mitt
anförande bär på något sätt hade givit
herr Svärd anledning till ett uppskattan -

. riksbankens valuta- och penningpolitik

de omdöme. Herr Svärd är som bekant
talesman för, såsom jag uttryckte mig,
penningmaktens grepp över de ekonomiskt
svaga, och hans parti har ju ständigt
företrätt meningen om den höjda
räntans allena saliggörande verkan. Vi
inom bondeförbundet har givit till känna
vår uppfattning att en alltför hög räntesats
för många små företagare både inom
jordbruk och andra näringar medför en
belastning som tillsammans med kreditrestriktionerna
kan utgöra ett kvävningsgrepp
över viktiga delar av produktionen.

Jag begär inte att herr Svärd skall
hysa någon förståelse för denna uppfattning,
men jag har ändå inte kunnat underlåta
att ge den till känna i denna
kammares debatt om vad som skett på
penningpolitikens område under fjolåret.

Herr FAHLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svärd påminde
mig om att de, som i Stockholm kommit
med underbud, skulle vara mantalsskrivna
inom det parti jag tillhör. Det är
riktigt, och jag beklagar livligt att mina
partivänner i Stockholm strävar efter
att i Stockholms stad föra samma ekonomiska
politik som oppositionspartierna
i riksdagen. Jag kan däremot inte ge
någon nämnvärd eloge åt dem som leder
och styr i Stockholm. De strävar
efter att föra samma ekonomiska politik
som majoritetspartierna i riksdagen
men är alltför räddhågade att genomföra
den lika konsekvent, beroende kanske
på den ytterst smala marginal, som garanterar
dem innehavet av makten.

Beträffande labourpartiets förmåga
att i dagens situation framlägga ett alternativ
till de konservativas ekonomiska
politik vill jag bara säga, att labourpartiet
väl inte har samma förmåga, eller
rättare sagt förmätenhet, att komma
med signaler och rådgivning, när det
gäller regeringens politik, som exempelvis
högern har i detta land.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med
visst beklagande, sett ur min egen syn -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

punkt, att jag nog har bra mycket mindre
möjligheter att företräda kapitalismens
intressen än herr Werner.

Sedan tillåter jag mig säga, att det var
en upplysning, som var värd att få, att
herr Fahlander har en annan uppfattning
om Stockholms skattefråga än den
som kommer till uttryck i den församling,
där denna skattefråga behandlas.
Men kan inte möjligen dessa motsatta
synpunkter bero just på den omständigheten? Herr

Fahlander medger, att det engelska
labourpartiet inte har ställt något
alternativ. Det har det emellertid gjort.
Partiet har begärt en importreglering,
och under valstriden begärde det sänkt
skatt på varietéföreställningar. På åtminstone
två punkter har alltså det
engelska socialistpartiet ställt konkreta
alternativ.

Jag måste säga, att jag hela tiden trott
och verkligen levt i den tron, att vad
regeringspartierna och inte minst regeringen
framför allt ville ha var alternativ
från oppositionen. Hans excellens
statsministern, vars uppfattning väl herr
Fahlander åtminstone i vissa avseenden
delar, har ju lagt ned stor energi på
att så att säga avkräva oppositionen räkenskap
just i fråga om alternativen.
Nu vill herr Fahlander inte ha dessa alternativ.
Får jag fråga: Vem skall vi
lyda, hans excellens statsministern eller
herr Fahlander?

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är ju en intressant
diskussion, hur de olika partierna i England
uppträder, men för min del har
jag faktiskt haft det intrycket, att labour
kritiserar allt vad regeringen i England
föreslår. På samma sätt förfor högern
när den var i opposition och labourpartiet
i regeringsställning. Vad den nuvarande
taktiken beträffar, tycker jag att
labour med Gaitskell i spetsen tillämpar
precis samma metoder som högern och
folkpartiet här i Sverige. Vad än regeringen
kommer med när det gäller att
bekämpa inflationen och stabilisera penningvärdet,
går högern och folkpartiet

emot. Det är samma situation som i England.
Jag tycker inte det är så mycket
att resonera om.

Vad beträffar utskottsmajoritetens
förslag till skrivning å ena sidan och
reservanternas förslag å andra sidan
när det gäller förevarande fråga, är det,
såsom redan anmärkts, mycket mindre
skillnader i år än det tidigare varit.
Folkpartiets representant ville göra gällande,
att det berodde på att majoriteten
närmat sig oppositionen. På denna
punkt torde man emellertid kunna ha
delade meningar. Vad som fortfarande
skiljer är väl att reservanterna sätter något
större lit till den höga räntan än
man gör inom utskottsmajoriteten.

Herr Svärd sade nyss, att vi inte gång
på gång skall upprepa, att han och hans
parti sätter all sin lit till räntan. Läs
riksdagstrycket under tre å fyra år tillbaka,
säger han, så skall vi finna att högern
föreslagit andra åtgärder också. Högerns
talesmän brukar varje år framhålla
att högern inte bara litar på räntan,
utan på räntepolitiken i förening
med andra åtgärder. Kunde inte herr
Svärd låta någon av sina underordnade
tjänstemän plocka ihop dessa argument
och en gång lägga fram dem i samlad
ordning i stället för att hänvisa till riksdagstrycket
under tre, fyra år tillbaka?
Den väntjänsten tycker jag herr Svärd
skulle kunna göra oss.

Det var ett mycket vackert uttalande
av folkpartiets företrädare, herr Danmans,
när han sade att samhället borde
sätta in alla sina resurser för att stabilisera
penningvärdet. Om vi skulle gå
tillbaka och se efter hur partierna har
ställt sig i denna fråga, skall vi finna,
att herr Danmans parti inte kan berömma
sig av att ha stött så många av de
åtgärder, som regeringen under de senaste
åren föreslagit just för att försöka
stabilisera penningvärdet. I stället
har ju folkpartiet, liksom också högern,
vanligtvis gått emot de åtgärder som
föreslagits. De har inte varit lämpliga,
har man sagt, och man har velat ha
något annat, fastän man kanske inte så
ofta kristalliserat ut sina önskemål. Ja,
folkpartiet var hösten 1951 ute på krigs -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

stigen och ville på något sätt dra in
skogsvinsterna — jag vet inte om det var
till samhället eller om det skulle ske
till förmån för andra samhällsklasser.
Detta var ju ett försök från folkpartiets
sida, men jag tror inte att det var den
saken herr Danmans syftade på.

Herr Fahlander har redan nämnt att
det är ganska ringa skillnad mellan utskottets
majoritet och minoritet. I det
sammanhanget gjorde han en kärleksförklaring
till det förolyckade förslaget om
tvångssparande förra året. Jag är angelägen
om att framhålla, att jag på intet
sätt sympatiserar med honom i det fallet,
och jag skulle tro att han snart skulle
ha mött en ganska kraftig opinionsstorm,
om det förslaget hade blivit genomfört.
Man behöver bara tänka på de
svårigheter och det trassel det skulle ha
medfört, att kommunalskatten i Sveriges
kommuner är så oerhört skiftande. Från
sakkunnigt håll förklarades enstämmigt,
att det var omöjligt att skilja på kommunalskatt
och statsskatt. Allmänheten
hade dessutom med tämligen stor säkerhet
kommit att uppfatta tvångssparandet
som en tioprocentig skattehöjning.
När tvångsinsättningen på skogskonto
beslöts här i riksdagen 1951, trodde
folket ute i bygderna, att de pengarna
skulle man aldrig få tillbaka. Dem
kommer finansministern att lägga beslag
på, sade man, och det var naturligtvis
många som agiterade på den linjen.
Sådan är stämningen — man litar
inte mer än jämnt på statsmakterna. Och
i fråga om tvångssparandet hade man
nog också trott, att pengarna skulle dras
in till samhället.

Herr Ewerlöf var i sitt anförande inne
på en mycket intressant fråga i samband
med den stora statliga upplåningen
i riksbanken. Det står i reservationen
på s. 9: »Genom att den statliga finansieringen
under andra halvåret 1955
kom att i väsentlig utsträckning grundas
på en upplåning i riksbanken motverkades
emellertid syftet med penningpolitiken
i övrigt.» Det iir riktigt att en stor
upplåning iigde rum, och herr Ewerlöf
antydde själv litet senare en av orsakerna
till denna upplåning, nämligen åter -

betalningen av överskjutande skatt i december
månad, som uppgick till mellan
600 och 700 miljoner kronor. Herr Ewerlöf
antydde att det skulle vara till stor
fördel, om man kunde lägga om denna
betalningstermin, och det tror även jag;
det kan vara lika värdefullt för allmänheten
att få pengarna några månader in
på det nya året som att få dem under
själva julmånaden — och prisnivån under
julhandeln skulle kanske också påverkas
i gynnsam riktning. Det verkade
som om även herr Fahlander hade ett
visst intresse för den frågan, och därför
skulle man kanske kunna få en enig
front från högern ända till socialdemokraterna
för flyttning av denna betalningstermin.
Det krävdes emellertid i
tidningarna under åratal, att den överskjutande
skatten skulle betalas ut så tidigt,
innan statsmakterna till slut föll
undan för kravet.

I debatten har bara antytts, att det
kan tänkas att olika samhällsgrupper
drabbas olika hårt av kreditrestriktionerna.
Jag tycker nog att det är alldeles
tydligt, att småföretagarna över hela
linjen har svårare än de större att göra
sig gällande i en situation som den nuvarande.
Det är ganska naturligt att ett
stort företag med gamla bankförbindelser
har lättare att få sina önskemål om
krediter tillfredsställda under tider av
hårda kreditrestriktioner än småföretagarna
har. Men den frågan kommer ganska
snart upp till behandling, och därför
är det inte min avsikt att nu ta upp
den diskussionen, om ingen annan gör
det.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den motivering
utskottet har föreslagit.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Diskussionen bär brett
ut sig på litet för avlägsna marker för
att gälla vad vi egentligen skall debattera.
Jag vill dock säga beträffande Stockholms
stad, att det vid inte föreligger någon
större skillnad mellan politiken i
riksbanken och politiken i stadshuset.
Partierna i Stockholms stadsfullmäktige

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

har ju kommit överens om skattesatsen,
och det beror antagligen på att de utgår
från stadens behov, som ju måste tillgodoses.
Det samröre med riksbanken som
förevarit, har mig veterligt endast inneburit
att stadsfullmäktige och dess olika
partier måst bekväma sig att inskränka
stadens investeringar med 50 miljoner
för att erhålla möjligheter att upptaga
lån. Också i det stycket har enighet rått,
även om den kanske på vissa håll varit
nödtvungen.

.lag tror att man i sådana sammanhang
icke bör utgå vare sig från stadens exempel
eller från Englands exempel. När det
gäller vår valutapolitik har vi uteslutande
att räkna med de förhållanden, som
gäller vårt eget land.

Om man nu läser föreliggande reservation,
måste man göra sig mycket besvär
med att leta ut någonting där, som egentligen
inte skulle ha kunnat skrivas i utskottsutlåtandet.
Man visar en anmärkningsvärd
brist på lust till, vill jag säga,
att skriva sig samman, som det så vackert
heter på riksdagsspråket. Jag kan förstå
det för högerns del, därför att detta parti
ju saknar en ordinarie representant i
bankofullmäktige och att det då kan vara
mycket frestande att i riksdagen ta
upp de spörsmål, som på lämpligare sätt
kunnat behandlas i bankofullmäktige.
Men folkpartiet har ju representanter i
bankofullmäktige, och därför kan jag inte
förstå, varför man från detta parti här
skall ansluta sig till en avvikande mening,
som partiets representanter i bankofullmäktige
för sin del icke givit uttryck
åt.

Det förhåller sig med debatten om detta
utlåtande angående dechargen för banko-
och riksgäldsfullmäktige på det sättet,
att den blivit något slags ritual. En
framstående ledamot av statsutskottet sade
för ett par timmar sedan i ett annat
ärende, att han inte kunde begripa, varför
diskussionen på den då föreliggande
punkten skulle återkomma år från år.
Det är ännu mer befogat att fråga, varför
denna reservation skall återkomma år
från år. Jag vet precis, hur det går till.
Herr Ewerlöf förklarar, när vi i utskottet
har dechargefrågan före, att högern

naturligtvis inte kan gå med på den
skrivning, som utskottet föreslagit, och
att partiet har andra synpunkter. Så går
han sin väg för att skriva sin reservation,
och folkpartiets representanter tassar efter.
Så blir det en reservation, och den
har vi nu här, och den håller vi på med
att behandla år efter år med allt mindre
och mindre intresse.

Jag sade förut, att jag förstod högerns
inställning, eftersom detta parti inte hade
en ordinarie representant i bankofullmäktige.
Det kanske får en sådan i år,
om vallyckan är gynnsam, men den är
ju såsom de ekonomiska konjunkturerna
ganska obeständig. Det synes mig emellertid
också ur högerns egna synpunkter
vara ologiskt att här i riksdagen år efter
år ta upp en sådan diskussion som
man här gör. Det har dock i år skett mycket
urbant både i reservationen och hittills
i debatten. Vi hörde ju herr Ewerlöf
som den fine man han är ge all tillbörlig
rätt åt utskottets majoritet, och
vad han ytterligare sade, kunde vi i stort
sett mycket väl skriva under. Men det
egendomliga är att högern, och inte
minst herr Ewerlöf, ideligen säger, att
riksbanksledningen skall äga fria händer
och att den inte skall vara beroende av
regeringen och politiska överväganden
utan träffa avgöranden själv. Ändå återkommer
man år efter år med dessa klagomål
på visserligen allt mindre och
mindre betydelsefulla misstag, som man
nu en gång anser att riksbankofullmäktige
gjort.

Det är ingen lätt sak, såvitt jag förstår,
att under sådana förhållanden leda vår
valutapolitik i riksbanken, framför allt
av den anledningen att man ju ofta måste
beakta synpunkter, som ju envar begriper
egentligen bara är luft och ingenting
annat. Vi befinner oss ju inte på någon
öde ö och vi har inte något isolerat
hushåll i detta land. Vi är helt beroende
av de förhållanden, som råder ute i stora
världen. I fjol vid denna tid fördes också
en sådan här dechargedebatt, där högern
anförde skarpt klander för att ett
4-procentigt lån upptogs — jag tror det
var i oktober 1954. I detta fall fick enligt
högerns klagan inte räntesatsen av -

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

spegla sig fullt ut i övriga bankutlåningsvillkor.
Likväl blev det en investeringsverksamhet,
som hotade den samhällsekonomiska
balansen, eller vad det nu
kan kallas för. Ja, vad hade inträffat?
Det hade inte begåtts något fel av bankofullmäktige.
Man hade i hela världen räknat
fel på ett faktum, och det var att man
trodde ända sedan 1953 att det i Förenta
staterna skulle pågå en konjunkturnedgång.
Till allas häpnad bröts den sedermera
mycket snabbt och i stället ersattes
den av en markerad uppgång. Medan
näringslivet förut inställde sig på minskade
investeringar och aktiekurserna
sjönk, blev det nu en väldig fart i aktiekurserna,
och samtidigt började vår
industri och företagsverksamhet att sätta
i gång med stora investeringar. Detta
rådde man inte för här i vårt land. Man
måste snabbt och effektivt anpassa sig
efter detta nya läge. Det skedde visserligen
inte över en natt men dock så, att
genom ett revolutionerande tilltag höjdes
räntan redan i april 1955. Samtidigt utsläpptes
ett lån med en räntesats som vi
inte sett maken till på länge i vårt land.
Jag menar att detta är ett typiskt exempel
på hurusom de väldiga ekonomiska
rörelserna ute i världen, och över vilka
vi mycket litet eller inte alls råder, måste
återspeglas i en smidig och rörlig ekonomisk
politik av riksbanksledningen.
Alla är vi ju människor, och partier består
ju av människor, och de begår misstag.
Men jag tycker dock att man inte
med skäl kan påstå, att riksbanksledningen
begått ett misstag, som inte snabbt
rättats till och rättats till mycket effektivt.

Man får inte vara överkritisk när det
gäller riksbanksledningen, och det är
den vi talar om i dag. Det finns så
många krafter här i landet som vill rycka
makten ur dess händer, och riksbanksledningens
makt och ansvar är
strängt taget koncentrerade i dess räntesättning.
Det föreligger motioner som inom
kort skall behandlas i kamrarna och
där eu betydande partigruppering här
i riksdagen yrkar på en räntesänkning
i trots av bankofullmäktiges bestämda
avstyrkande. Det är den politiska vägen

man då går. Om inte riksbanksledningen
här får behålla sin auktoritet, skall vi
inte tro att den kan utöva behörigt inflytande
över vår penningpolitik.

Det är ur dessa synpunkter som jag
för min del finner det vara obehövligt
med en reservation i dag. Det hade mycket
väl gått för sig att skriva samman
både majoritet och opposition, om man
inte till varje pris vill ha en opposition.
På detta område och jag vill också säga
på vårt yttre försvars område anser jag
endräkt vara önskvärd, ja, nödvändig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DANMANS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mogård ansåg, att
det förelåg bristande lust från oppositionens
sida att, såsom han uttryckte sig,
skriva sig samman med majoriteten.
Han konstaterade för sin del vidare, att
saker och ting visar, att folkpartiet i
denna fråga följer högern. Beviset skulle
vara, att folkpartiets representant i
bankofullmäktige där inte givit uttryck
för någon annan mening än som här företrädes
av majoriteten. Det är nog inte
på det sättet, herr Mogård, ty denne
folkpartirepresentant har gång på gång
givit uttryck för en annan mening i fullmäktige,
så länge detta var nödvändigt.

Herr Näsgård, som kommenterade ett
yttrande jag fällt här, fann det egendomligt,
att folkpartiet inte kunnat stödja
regeringens förslag beträffande den ekonomiska
politiken i flera avseenden. Men
det är väl inte mera märkvärdigt, herr
Näsgård, om folkpartiet har kritiska synpunkter
att anföra i det fallet än när
herr Näsgård levererar en mycket hård
kritik mot ett av de i det sammanhanget
framförda förslagen, jag avser tvångssparandet.

Herr Näsgård sade också, att tvångssparandet
var olyckligt på det sättet, att
folk inte litar på statsmakterna. Det kan
väl ändå inte vara någonting, som kan
läggas oppositionen till last.

I fråga om riintan sade herr Werner,
alt oppositionen gång på gång har talat
om den allena saliggörande räntan, me -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

dan herr Näsgård, såsom den försiktige
man han är, uttryckte sig mycket försiktigare
och sade, att oppositionen har
något större tillit till den höga räntan.
Jag tror nog att herr Näsgård kom sanningen
ganska nära.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är ett alldeles uppenbart
faktum, att majoritetens och minoritetens
ståndpunkter ligger varandra närmare
i år än de hitintills har gjort. Orsaken
till det är lika påtaglig. Jag har inget
behov av att redogöra för vem som har
närmat sig vems ståndpunkt, utan jag
bara konstaterar, att ett närmande skett.
Men så nära ligger vi ändå inte varandra,
som man skulle kunna tro efter
herr Mogårds om allmän välvilja vittnande
anförande.

Vi ger i dessa båda uttalanden uttryck
för en principiell inställning till den ekonomiska
politiken, som är olika och som,
såvitt jag förstår, kommer att förbli
olika. Vi ger också uttryck för olika bedömningar,
som naturligtvis faller tillbaka
på denna principiella skiljaktighet.
Under sådana förhållanden skulle jag
finna det vara betydligt orimligare att
försöka att skriva ihop sig än om var
och en skriver för sig, ty skall vi så
att säga skriva ihop oss, finns det ingen
anledning att skriva någonting alls, ty
då blir det ingenting.

Herr Mogård tog i det sammanhanget
upp frågan om riksbankens självständighet.
Men detta är ju ett dechargeutlåtande
över riksbankens förvaltning. Att
man där inte ger sig in på enskildheter,
är ganska självklart, men i detta dechargeutlåtande
ger man uttryck för den
principiella bakgrund, som man har till
sina krav på centralbankens politik. Det
är ju det som det är fråga om i detta
fall.

Herr Näsgårds anförande ger mig bara
anledning till ett kort konstaterande.
Det är ju på det viset, att bondeförbundet
är delaktigt i och följaktligen medansvarigt
i fråga om den regeringspolitik,
som även innefattar den ränta, som
man vid lämpliga tillfällen kritiserar

från bondeförbundshåll. Bondeförbundet
har varit delaktigt i beslutet och får
väl följaktligen ta ansvaret därför. Jag
har ärligt talat inte någon större respekt
för de allmänna uttalanden som
vid skilda tidpunkter görs om behovet
av en lättnad i räntepolitiken. En radikal
ståndpunkt därvidlag har ju herr
Rubbestad intagit då han i bankofullmäktige
har reserverat sig för bifall till
en kommunistmotion om omedelbar räntesänkning.
Men inte heller den förefaller
mig ha täckning i den allmänna politiska
attityd som han och hans parti
intar.

Herr Fahlander var inne på några spekulationer
i anledning av att i reservationerna
hade använts det uttrycket att
vår nuvarande valutareserv är tillräcklig
för tre månaders import. Jag vill bara
säga att detta sätt att ange en valutareservs
storlek är internationellt godtaget.
Det är helt enkelt en metod man
har att beskriva hur betydande en valutareserv
är, och ingenting annat.

Herr MOGÅRD (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Svärd vill jag
säga att av den principiella inställningen
till våra penningpolitiska spörsmål förmärks
mycket små spår i reservationen.
Om jag kan utläsa vad reservanterna
åsyftar, vill man framföra ett klagomål
över att »en stark påspädning med nya
pengar» har skett, och detta hade bort
»undvikas i den mån så varit möjligt».
Vad ligger det för princip däri? Vidare
står där också att man bör undvika »tvära
övergångar från en expansiv penningoch
kreditpolitik till en restriktiv sådan»,
som har skett under 1954 och
1955. Ja, vem har någonting att säga
emot det? Vi kan väl allihop vara överens
om att detta är önskvärt i den mån
det är möjligt. Ju mer jag läser denna
reservation, det måste jag säga, desto
iner tycker jag att den påminner om vad
bondgumman sade om löständerna: »De
både värmer och klär.»

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag tycker att det är angeläget
att man i denna debatt ■— när

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

man talar om att en viss sammanjämkning
av åsikterna kan ha skett därför att
kreditpolitiken nu kommer till större användning
i den ekonomiska politiken -—
inte så att säga söker ge folk den föreställningen
att det skulle råda enighet i
fråga om principerna för valet av medel
i den ekonomiska politiken. Om en sammanjämkning
har skett mellan ståndpunkterna
så är detta kanske inte så
onaturligt med hänsyn till utvecklingen.
Jag syftar på en sak som har starkt poängterats
från högerns och folkpartiets
sida på den tiden när vi visserligen hade
en kreditåtstramning men inte en så
hård sådan att den framtvingade en räntehöjning.
Man menade att vi skulle kunna
klara praktiskt taget hela den ekonomiska
politiken genom ränteförändringar
och att dessa skulle hålla sig vid så
där 1/4 eller 1/2 procent. Den utveckling
vi har haft är den klaraste dementien på
att det skulle finnas något verklighetsunderlag
för detta tidigare ståndpunktstagande
av oppositionen. Framför allt
framfördes det från folkpartihåll.

Vi har här i Sverige genomfört en höjning
av diskontot med 1 procent. I England
fick man i fjol höja diskontot med
11/2 procent, och nu har man höjt det
med ytterligare en. England har nu ett
diskonto på 5 1/2 procent. Det är den
högsta ränta som man har haft där sedan
1930-talets början. Ändå måste England
genomföra den ena åtgärden efter
den andra, kreditåtstramning, skärpning
av konjunkturbeskattningen, skärpning
av konsumtionsbeskattningen, begränsning
av företagens avskrivningsrätt
o. s. v. Detta visar ju att man icke kommer
till rätta med inflationsproblemet
enbart med ränteförändringar — det visar
också att man inte kommer till riitta
med problemet ens med stora förändringar
— utan man får tillgripa flera
medel i samverkan. Det är ju också det
vi gjort här i Sverige, herr Svärd. Men
oppositionen säger att man inte enbart
vill använda kreditpolitiska medel utan
iiven finanspolitiska.

•lag säger som herr Näsgård: Vilka är
de konkreta åtgärder man egentligen vin
gå in för? Jag vill påminna om alt man

från högerhåll mycket starkt poängterade
senast vid årets remissdebatt att felet
i regeringens politik ligger däri att man
lägger åtgärderna praktiskt taget helt
och hållet på investeringarna, och att
det vore rimligare att man sökte hålla
tillbaka konsumtionen och ge de välståndsskapande
investeringarna större
utrymme. Det finns mycket som talar för
detta. I vårt land har man gått in för en
bilaccis av 10 procent, inte som i England
— där högern styr — med 60 procent.
Ändå går den svenska högern mot
ett sådant förslag. Det finns ingen konsekvens
mellan teori och praktik i oppositionens
uppträdande.

Sedan skulle jag i all ringhet vilja varna
för att dra de slutsatserna i den ekonomiska
debatten, att därför att vi nu
har tillgripit kreditpolitiken i större utsträckning
än tidigare skulle denna vara
den åtgärd som lett till att vi nu har ett
mera balanserat konjunkturläge. Jag tror
att det är angeläget att mycket starkt betona,
såsom har skett från det håll som
jag företräder och även från andra håll,
att vi har tillgripit flera medel i samverkan
i den ekonomiska politiken. Man
skall inte dra den slutsats som oppositionen
gärna vill, att den åtstramningseffekt
som vi har fått på kreditområdet
genom räntehöjningen varit utslagsgivande
när vi nu erhållit ett bättre konjunkturläge
och bättre balans i samhällsekonomien.
Det vet man ingenting bestämt
om. Men jag tror att det inom en
inte alltför avlägsen framtid kan komma
att presenteras .statistiska uppgifter som
tyder på just vad man från vårt håll gång
på gång poängterat, nämligen att en räntestegring
inte betyder någonting för de
stora självfinansierande företagen — de
drabbas i stället av investeringsavgiften
och skärpningen av bolagsskatten. De
små företagen med i regel stora kapitalbehov
och små vinstmarginaler och
ringa möjligheter att med egna vinstmedel
finansiera investeringarna — maskininköpen
eller fabriksbyggnationerna
— drabbas av räntehöjningen. Det är de
små och minst likvida företagen, som
får hära bördorna vid en kreditåtstramning.
Om inte investeringsavgiften fun -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

nes, skulle de få bära bördorna ensamma.

Där ligger skillnaden, herr Svärd, i
våra principiella utgångspunkter när det
gäller utformningen av den ekonomiska
politiken. Skillnaden tar sig också uttryck
däri, att oppositionen gått emot en
förlängning av investeringsavgiften och
bilaccisen. Man vill alltså helt enkelt ha
bort de åtgärder, som innebär en börda
för de stora, bärkraftiga företagen, och
lägga bördorna helt på de mindre och
föga likvida företagen. Det är oppositionens
politik. Det är inte så märkligt, om
man i denna debatt från vissa håll får
höra klagomål över att kreditpolitiken är
besvärlig för de mindre företagen, medan
oppositionen liksom inte har ett ord
till övers för de svårigheter som detta
läge framkallat, utan betraktar dem såsom
mindre allvarliga. Det vittnar ju om
att man på den kanten är beredd att
acceptera nästan vilket ränteläge som
helst, bara man slipper de åtgärder som
verkar på de stora, likvida företagen.

Utformningen av den ekonomiska politiken
är till sist, herr talman, en fråga
om var man vill lägga bördorna, vem
som skall betala de åtgärder som är
nödvändiga för att skapa eller upprätthålla
stabilitet i samhällsekonomien. Jag
tycker, herr talman, att det är angeläget,
att man inte av allt tal om att vi nu
kommit varandra närmare i kreditpolitiken
också drar den slutsatsen att skiljelinjerna
i den ekonomiska politiken har
suddats ut.

Herr BOO (s):

Herr talman! Med instämmande i vad
herr Mogård senast anfört skulle jag
vilja säga, att när jag tog del av den
föreliggande reservationen till utskottsutlåtandet,
kom jag att tänka på historien
om knallen som kokade soppa på en spik.
Det var väl kanske också det som herr
Ewerlöf antydde, när han talade om de
olika nyanserna mellan utskottets
skrivning och reservanternas, tv trots de
många orden är reservationen en mager
anrättning. Nu skulle man kunna tolka
detta som om det inte funnes några stör -

re skillnader emellan de olika åsiktsriktningarna,
men jag vill ge herr Svärd
rätt i att skillnaderna är stora. De skillnaderna
återspeglas emellertid inte i reservationen
såsom borde ha skett. Man
kan däremot återfinna dessa motsättningar
i de allmänna politiska talesätten om
att regeringen borde ha ingripit tidigare
i det ena eller andra skedet — då hade
inte utvecklingen blivit den nuvarande
utan mycket bättre.

Men vill man ha exempel på de föreliggande
principiella skiljaktigheterna i
fråga om penningpolitiken, kan man finna
dem om man går till andra aktuella
riksdagshandlingar. Vi har en proposition
nr 73, vari lagen om aktiebolags
kassareserv föreslås förlängd på samma
villkor som hittills, innebärande att kastareserven
skall kunna uppgå till högst
50 procent. Här föreligger nu motioner
från höger- och folkpartihåll, där det
föreslås, att reserven skall högst kunna
uppgå till 25 procent. Särskilt i högermotionen
framkommer fullt klart resonemanget,
att vad som därutöver kan behövas
skall tillgodoses genom, som man
säger, en rörlig räntepolitik. Där erkänns
alltså behovet av dessa ingripanden, som
kan vara långtgående. Men det är räntemedicinen
som erbjudes samhället-patienten
såsom det grundläggande botemedlet.
Om man till detta lägger att oppositionen
— som vanligt skulle jag vilja
säga — yrkar avslag på förslaget om
byggnadsreglering, framträder det ännu
klarare, att en högre räntesats än den
nu tillämpade skulle bli nödvändig.

Om man går till botten med oppositionens
argumentering, kommer man fram
till att den konjunktur som vi just nu
upplever är för hög. Då är vi inne på sysselsättningsfrågorna
: hur hårt skall denna
konjunktur med olika medel neddämpas
eller, med andra ord, hur stor arbetslöshet
skall tolereras för att ett fast
penningvärde skall garanteras? Det är
sannerligen intet lättlöst problem i den
nuvarande konjunkturen, en konjunktur
som är så ojämn, att vi i olika branscher
kan se högkonjunktur och sysselsättningssvårigheter
sida vid sida. Om man här
skulle göra en hård neddämpning skulle

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

79<

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

man få en ytterligare accentuering av
dessa ojämnheter.

Det finns enligt min mening glädjande
tecken i den situation, som återspeglas
i det föreliggande utskottsbetänkandet,
nämligen att den hårda ekonomiska politik,
som nu har tillgripits, har givit underlag
för den nu avslutade lönerörelsen,
som, hoppas vi, även skall kunna bli ett
led i en fortsatt inre stabilisering. Vidare
kan man notera från resultatet av
år 1955 att konsumtionsökningen blev
måttlig, och därmed har vi fått fram ett
ökat sparande.

Det är å andra sidan givet att dessa
åtstramningsåtgärder leder till svårigheter.
Här har belysts både i utskottsutlåtandet
och även i anföranden tidigare
här i dag hur kreditåtstramningen drabbar
nystartade och svagare företag betydligt
hårdare än de äldre konsoliderade
och kanske självfinansierande företagen.

Vi har vidare den besvärligheten, att
räntehöjningen på längre sikt slår igenom
i all icke subventionerad konsumtion.
Det är svårt att komma fram till en
återgång. Man märker ute på kreditlivets
område tendenser att vilja binda fast
långivningen vid den högre räntan på
längre sikt. Får vi ett genomslag med
denna tendens som riktlinje blir skadeverkningarna
bestående under avsevärd
tid. Ändå är det väl så att den hårda politiken
måste fortsättas tills den har nått
avsett resultat. I varje fall måste kapitalmarknaden
komma i ett mera normalt
läge innan skruvarna kan börja lossas. I
det tidsskedet uppstår det intressanta
spörsmålet vilka skruvar man skall lossa
först, men det får väl diskussionen vid
den tiden ge besked om.

Är det nu så att vi har besvärligheter
på det ekonomiska området, kan vi i
varje fall trösta oss med att vi ingalunda
är ensamma i denna situation. Ser
vi ut över världen finner vi att inte ens
en politik driven efter rent borgerliga
doktriner, såsom jag skulle tro att vår
opposition vill ha den, ger ett bättre resultat
än den förkättrade politiken här
hemma.

Ilerr Svärd kom i eu replik till herr
Fahlander in på de engelska förhållan -

dena och efterlyste i vad mån Labour hade
ett klart alternativ till regeringspolitiken
där. Herr Svärd gjorde med sin
vanliga valmötesteknik här svart till vitt,
ty den springande punkten i detta sammanhang
är ju att vi kan påvisa i dag
att den engelska regeringen inte har lyckats
att med den traditionella penningpolitikens
medel få styr på den ekonomiska
utvecklingen utan har fått gå över
till det större registret, som vi tidigare
tillämpat.

Jag skulle avslutningsvis vilja konstatera,
att av den nuvarande penningpolitikens
mödor kommer det fram ett gott
resultat. Det kommer att visas upp för
hela det svenska folket att räntans väg
är minst lika törnbeströdd för menige
man som regleringspolitikens, vidare att
myten om de små, små, räntevariationernas
möjligheter att styra ekonomien i
fullsysselsättningssamhället är avslöjad.
Detta kommer alltså fram som en biprodukt
av de besvärligheter, som vi i dag
upplever.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag trodde inte det skulle
bli någon ekonomisk debatt i dag, då
skillnaden mellan majoritetsutlåtandet
och reservationen var så liten. Men majoritetens
företrädare har gått till angrepp,
inte minst emot det parti jag representerar,
och därför nödgas jag, herr
talman, säga några ord.

Det var somliga i kammaren, som
uppfattade herr Mogårds yttrande på det
sättet, att folkpartiet skulle ha gått till
angrepp mot riksbankschefen. Jag har
hos herr Mogård förvissat mig om att
han inte yttrade sig på det sättet. Han
menade i stället, att vi gick till angrepp
mot riksbankspolitiken. Men bär behövs
en nyansering. När vi har ställt oss kritiska,
har det varit mot den tidigare förda
riksbankspolitiken, och inte mot den
politik som förs i dag. Tvärtom skulle
jag vilja uttala mitt förtroende för det
sätt, på vilket riksbanken för niirvaran -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

de ombesörjer vår ekonomi och försöker
skydda vårt penningvärde, och jag
hoppas att riksbanken och riksbanksfullmäktige
skall fullfölja denna strävan.

Jag blev rädd när jag hörde herr
Eliassons något demagogiska yttrande
här. Jag hoppas att det var en svala,
som inte bådar någon olycksbådande
sommar, utan att herr Eliasson står ganska
ensam.

Herr Mogård förmenade, att reservationen
var onödig. Ja, gärna för mig —
det är möjligt. Skulle jag uttala någon
mening i dag efter den här förda debatten,
skulle jag vilja säga, att det kanske
hade varit lyckligast ifall parterna hade
kunnat skriva ihop sig, och enligt det
föreliggande aktstycket tycks detta inte
ha varit omöjligt. Men om jag har tolkat
reservanterna rätt, har deras reservation
betingats av karaktären hos bankoutskottets
utlåtande. I detta möter man
bara en uppräkning av vad som har
försiggått föregående år, men inget som
helst försök till analys. Utlåtandet slutar
som vanligt med att utskottet för
riksdagen omförmäler det och det. Vad
utskottet har omförmält är saker, som vi
visste förut, in i minsta detalj. Jag tycker
att utskottet hade kunnat kosta på
sig åtminstone så mycket av »egna» tankar,
att utskottet hade instämt med finansministern
i finansplanen. I finansplanen
återfinner man just den analys,
som reservanterna har försökt sig på
att prestera. Mera hade inte begärts nu.

Herr Boo ansåg, att reservanternas
aktstycke var ett magert dokument, särskilt
när det gällde de speciella synpunkter,
som reservanterna lade på föreliggande
problem. Men är reservationen
ett magert dokument, är också uttalandena
i finansplanen uttryck för en
viss magerhet, och det vill jag inte beskylla
finansministern för.

Så säger herr Mogård: Jag kan förstå
att högern har reserverat sig, som inte
har någon representant i riksbanksfullmäktige.
Att folkpartiet är med på reservationen,
kunde herr Mogård däremot
inte förstå. Men förhåller det sig
inte på det sättet, att reservationen av -

ser den riksbankspolitik som har förts
tidigare? På den tiden var vår representant
i riksbanksfullmäktige ständig reservant.
På senaste tiden har han inte
haft anledning att reservera sig, eftersom
han har gillat riksbanksfullmäktiges
förehavanden.

Sedan lämnade herr Mogård en skildring
av den amerikanska konjunkturnedgången
för tre år sedan och hur den
återverkade på förhållandena här hemma
och på Europa i övrigt. Jag måste
säga, att den skildring, som herr Mogård
där gav över konjunkturutvecklingen
i Amerika, var nog inte så vidare
överensstämmande med verkligheten.
Jag hoppas att herr Mogårds tjänst i
sitt vanliga tempel står bättre i överensstämmelse
med verkligheten än vad herr
Mogårds tempeltjänst i Mammons tempel
i dag har utvisat.

Herr Näsgård säger, att folkpartiet
alltid är i opposition. Vad än föreslås
från regeringens sida, säger folkpartiet
nej; och så talar han om hur lycklig
utvecklingen har varit under de 41/2
år som koalitionen har existerat: det har
skett en stabilisering på alla möjliga
håll och kanter.

Men, herr Näsgård, har penningvärdet
varit stabilt under den period som
koalitionen suttit vid makten? Herr Näsgård
nämnde i det sammanhanget en
historia om att hans landsmän tydligen
misstrodde insättningen på skogskonto.
De sade sig, att det var tvivelaktigt om
de någonsin skulle få sina pengar tillbaka.
Ja, de har fått tillbaka sina pengar
visserligen i oförändrat krontal men
till minskat kronvärde, så att herr Näsgårds
grannar däruppe i hans hembygd
kanske ändå hade i viss mån rätt i sina
farhågor.

När jag lyssnade till herr Näsgård var
det mycket svårt för mig att lista ut
vad han egentligen menade. Det bringar
i erinran en debatt som hölls här i kammaren
någon gång våren 1951, innan
koalitionen kommit till stånd. Då fanns
det tre olika reservationer, vill jag minnas,
i fråga om den ekonomiska politiken.
Jag minns att dåvarande finansministern
yttrade i debatten, att vad hö -

Onsdugen den 21 mars 195(> fm.

Nr 11

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

gern och folkpartiet föreslagit kunde
han förstå, ty de hade någonting att
komma med, men vad bondeförbundet
och speciellt herr Näsgård hade att anföra,
det kunde han inte alls begripa.
»Vad han kommer med är av noll och
intet värde», yttrade herr Sköld ungefär
den gången om herr Näsgård.

Herr MOGÅRD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
tävlan med herr Ohlon om vem som
är den mest framstående tjänaren i Mammons
tempel och inte i något annat tempel
heller. Men vad jag minst av allt kan
tävla med honom om är hans magistrala
kateder. Det fanns en gång en berömd
skolmästare, som också levde i Göteborg
och som sedan varit berömd ett halvt århundrade.
Herr Ohlon är inte helt olik
den gamle magister Ghronschough, som
också älskade att dela ut betyg till höger
och vänster.

Jag vill i alla fall svara herr Ohlon på
ett par små punkter. Han förebrådde utskottsmajoriteten
för att den inte gjort
en vidlyftig utredning, däri även statsverkspropositionens
tankar kom fram.
Det tror jag är oberättigat att fordra, därför
att det är inte statsverkspropositionen
eller regeringens politik som diskussionen
i (lag främst gäller, utan riksbankens
penningvårdande åtgärder. De kan
inte alltid följa statsverkspropositionen.
Låt oss bara tänka på yad statsverkspropositionen
upptagit på utgiftssidan för
året. Där finns ingenting om de väldiga
ekonomiska konsekvenserna av lönerörelserna.
Bara det visar hur oberättigat
det är då herr Ohlon ställer anspråk på
bankoutskottets förmåga att göra en ekonomisk
analys.

Herr Ohlon gav riksbankschefen mycket
ams>!a vitsord. Samtidigt som herr
Ohlon utdelar mycket dåliga betyg åt alla
socialdemokrater pcb bondeförbundare
och kanske även åt högern ger jian riksbankschefen
stort A. .lag vill erinra heyr
Ohlon om uti när nuvarande riksbankschefen,
;tillsattes för ett ar sedan var han
majoritetens kandidat men ingalunda oppositionens.
Det är gott att herr Ohlon

t! Första kammarens protokoll t''Jtill. Nr II

haft ett år att tänka över och lära att
även majoriteten kan handla rätt och riktigt
ibland.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag minns mycket val det
tillfälle, när dåvarande finansminister
Sköld slog ned på mig när jag talade för
ett system med preiniering av sparandet.
Jag fick en kraftig skopa av finansministern.
Herr Ohlons ansikte sken då upp
mer än jag någonsin sett förut, och han
var så glad över att få instämma i vad
finansministern sagt. Den dagen biev Herodes
och Pilatus vänner, herr Ohlon!

Vad tvångsinsättning på skogskonto
enligt 1951 års lag beträffar sade jag, att
folk inte litade så mycket på statsmakterna
och att den agitationen drevs i bygderna,
att skogsägarna aldrig skulle fa
tillbaka sina pengar. De fick tillbaka sina
pengar, sade herr Ohlon nu, men de
var försämrade. Det vet vi allesammans,
men det finns någonting som heter skattelagstiftning,
som kommer in i blickfältet
också. Anledningen till att folk trodde
att de inte skulle få tillbaka sina pengar
var väsentligen den agitation som högern
och folkpartiet drev. Jag har exempel på
mindre skogsägare, som när lagen antogs
skyndade sig att la ut hela skogslikviden
före 1 januari 1952 bara för att inte behöva
råka ut för tvångsinsättning på
skogskonto. Men de fick i stället en stor
extraskatt. Det var den insats som herr
Ohlons parti gjorde den gången.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon vände sig
mot min betygsättning av reservationen,
som jag betecknat som eu mager anrättning,
Herr ..Ohlon förklarade därvid att
reservationen inte , beskriver någonting
annat än vad som finns i årets finansplan.
Däri ligger då underförstått, att om
det skulle vara någon skillnad mellan utskottets
skrivning och .reservationen, så
skilje majoritetens utlåtande inte stämma
överenn med vad som har anförts i
finansplanen,. Bniigt herr Ohlon,,skulle
det därför vara oppositionen som här fö -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik

reträder herr Sträng och regeringen, medan
majoriteten uppträder som opposition.
Det är verkligen en befängd beskrivning
av läget.

När jag sade att reservanterna här
kommit med en mager anrättning ville
jag, som jag framhöll i mitt förra anförande,
understryka att reservationen faktiskt
inte speglar de verkligen föreliggande
motsättningarna. Detta är anledningen
till den kritik som från min sida riktats
mot reservationen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att ge
herr Mogård en komplimang för den utsökta
spiritualitet som utmärkte hans anförande!
Den vittnar om en alldeles speciell
form av kultur.

Sedan påtalade herr Mogård, att den
grupp, som jag företräder, i fjol hade en
annan kandidat till riksbankschefsposten
än majoriteten. Det är alldeles riktigt,
och jag beklagar det nu. Jag gör det så
mycket hellre som jag inte tycker att det
är alltför obehagligt att komma i den situationen
att få erkänna ett misstag. Men
herr Mogård vägrar absolut att erkänna
några som helst misstag — vad det nu
kan bero på.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Denna debatt bör inte
avslutas utan att herr Ohlon får tillfälle
att rätta ytterligare ett misstag.

Jag tycker att man inte bör beskylla
en motståndare här i kammaren för att
ha hållit ett demagogiskt anförande, utan
att man har verkligt fog därför. Jag har
inte uppträtt demagogiskt, utan jag har
bara sökt att belysa den principiella
skillnad, som enligt min uppfattning,
och jag vet att den delas av de flesta inom
regeringspartierna, föreligger i fråga om
hur den ekonomiska politiken här i landet
bör föras. Det avfärdar herr Ohlon
med att säga, att det är demagogi. Jag
tycker verkligen att folkpartiets gruppledare
här i kammaren har anledning
att innan han gör en dylik beskyllning
mot en annan ledamot lägga fram bevis

för på vilken punkt yttrandet i fråga är
demagogiskt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Eliasson gjorde i
sitt förra anförande gällande, att de nuvarande
kreditrestriktionerna uteslutande
träffar de små företagarna. Jag beklagar
att kreditrestriktionerna träffar de
små företagarna, men det är icke sant att
de bara träffar de små företagarna, utan
de drabbar lika mycket de stora företagen.
De stora företagen befinner sig numera
inte i den situationen att de kan
finansiera sina utvidgningar med egna
medel annat än undantagsvis. Det är vidare
ett faktum att investeringsavgiften
i lika mån träffar stora och små företag.
Den drabbar framför allt sådana
företag som befinner sig i bildande eller
i utveckling. Till den sistnämnda kategorien
hör speciellt de små företagen.

Jag är rädd för att den så att säga pacifistiska
tankegång, som kom fram i
herr Eliassons anförande här i dag, skall
vinna spridning inom koalitionen. Det
skulle sannolikt komma att medföra, att
vi finge en ny och kanske ännu värre inflationsprocess
över oss än vad vi hade
i fjol.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag måste konstatera, att
det allt är en mager spik som herr Ohlon
hänger upp sitt påstående om demagogi
på.

Jag har inte alls sagt att kreditrestriktionerna
inte skulle verka på de stora
företagen, utan jag poängterade —■ vilket
jag gjort flera gånger här i kammaren
— att det är uppenbart att sådana
företag som inte behöver låna pengar
inte har någon känning av dem. De små
företagen med begränsad vinstmarginal
och stort kapitalbehov och små möjligheter
att klara sig utan lånat kapital
drabbas givetvis hårdare av kreditpolitiken
än företag som har god likviditet.

Jag kan inte förstå att herr Ohlon kan
påstå, att det är att uppträda demagogiskt.
Jag skulle kunna ge herr Ohlon

Onsdagen den 21 mars 195G fm.

Nr 11

många exempel på att den skildring, som
jag här gett av läget, överensstämmer
med verkligheten och företagarnas egen
uppfattning. Jag kan, om herr Ohlon
önskar, under dagens lopp stå till tjänst
med dylika exempel.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr Eliasson har nu till
full evidens bevisat, att de företag, som
inte behöver låna pengar, inte behöver
låna pengar! Det är såvitt jag förstår behållningen
av dagens debatt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först därpå att den under behandling
varande punkten skulle läggas
till handlingarna samt vidare på godkännande
av den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på punktens
läggande till handlingarna, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 4 skall läggas till
handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2

Lädes till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om förhandlingsrätt för pensionärer

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren upphört.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 597, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
herr Gustafson i Göteborg m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta att
med hänvisning till riksdagens skrivelser
nr 150 år 1945 och nr 418 år 1953 i
en skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en
förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor,
som anginge personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren redan upphört
vid tiden för framställandet av begäran
om förhandling, samt att Kungl.
Maj :t måtte för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet liade i det nu föreliggande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Med hänsyn bl. a. till det läge vari
frågan om förhandlingsrätten för statsoch
kommunaltjänstemännen f. n. befinner
sig anser utskottet att det ej finns
anledning att nu göra en förnyad framställning
om utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor i
enlighet med vad i motionen yrkats. Utskottet
beaktar vid detta ställningstagande
även att de överväganden i fråga om
förhandlingsrätten på förevarande område
som kan göras i viss mån kan komma
att röna inverkan av hur frågan om
en allmän pensionsförsäkring löses. Utskottet
vill emellertid ånyo understryka
den betydelse utskottet fäster vid att
spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor får en för pensionärerna
tillfredsställande lösning och vilt
även framhålla vikten av att alla utvägar
till lösande av förevarande spörsmål
noga övervägs i samband med den
fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna
i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att riksdagen i an -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om förhandlingsrätt för pensionärer

ledning av förevarande motion, 11:597,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
ovan i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av herrar
Mtmnevskant:, Anders E, Johansson och
Åkesson samt fröken Höjer, vilka ansett,
att sista stycket i utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen 11:597, måtte besluta att med
hänvisning till riksdagens skrivelser nr
150 år 1945 och nr 418 år 1953 i skrivelse
till Kungl. Maj;t hemställa, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om en förutsättningslös
utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor, som anginge
personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
redan upphört vid tiden för
framställandet av begäran om förhandling,
samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det ärende som behandlas
i det förbliggandé htskottsutlåtandet
berör en viss grupp medlemmar av vårt
samhälle, Söm är ganska väsentlig men
som i pensions hänseende är synnerligen
missgynnad. Frånvaron av förhandlingsrätt
gör att de efter slutad anställning
knappast har någon möjlighet att påverka
förhållandet till sina tidigare arbetsgivare
i fråga om förbättring av pensionsförliåHandena.
Nu kan män säga,
att de ändå bär möjlighet att rent resonemangsvls
under hand komma till tals
med motparten, och det är klart att den
möjligheten finnS, men1 det blir ju i så
fall ett resdncmärtg eller en underhandling,
om man vill kalla det så, som inte
förpliktar till någonting, när män inte
bär en lågstadgad förhandlingsrätt'' att
stödja sig på. Resultatet blir ju då helt
och hållet berdeiidb av motpartens goda
vilja. Bét är därför synnei-ligeh angeläget,
ätt den Utredning:söm motionärerna
här har föreslagit verkligen kommer
till stånd.och atUden kommer till stånd

inom en överskådlig tid och ger ett resultat.

Jag vill erinra kammaren om att det
är hela elva år sedan riksdagen år 1945
på förslag av andra lagutskottet skrev
till Kungl. Maj:t och begärde den utredning,
som vi här i dag på nytt diskuterar,
och att ärendet sedan dess åtskilliga
gånger ånyo aktualiserats, utan att
någon positiv lösning ännu har kommit
till stånd. Vid denna frågas förnyade
behandling år 1953 presterade andra
lagutskottet på nytt ett synnerligen välvilligt
yttrande, ur vilket jag ber att få
citera följande. »Utskottet är», säger det,
»angeläget att i detta sammanhang understryka
den betydelse utskottet fäster
vid att problemet om förhandlingsrätt
rörande pensionsvillkor får en för pensionärerna
tillfredsställande lösning.
Även om fall, där pensionärer vägrats
förhandla om sina pensionsvillkor, äro
sällsynta, råder det enligt utskottets mening
icke tvivel om att en i lag reglerad
förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna
en starkare ställning förhandling,smässigt
och kunna utgöra ett betydelsefullt
stöd i en strävan att tillgodose
berättigade intressen. Utskottet förutsätter
att frågan om pensionärernas ställning
i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning
beaktas vid den fortsatta undersökning
rörande förhandlingsfrågorna,
som är att vänta, och att spörsmålet
om möjligt i anslutning härtill upptages
till närmare utredning.»

Någon sådan utredning har emellertid
ännu inte låtit höra av sig. Även om
andra lagutskottets majoritet i år inte
liar velat biträda motionärernas förslag
om en förnyad skrivelse med begäran
om er» sådan utredning, så är det, ändå
med tillfredsställelse man konstaterar
dess positiva inställning till önskvärdheten
av en fortsatt prövning av denna
fråga. Utskottet säger nämligen i det betänkande
vi nu har i vår band, ».att utskottet
ånyo vill understryka den betydelse
utskottet fäster vid att spörsmålet
om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
får en för pensionärerna
tillfredsställande lösning oCh; vill även

Onsdagen den 21 mars 1956 fni.

Nr 11

framhålla vikten av afl alla utvägar till
lösande av förevarande spörsmål noga
övervägs i samband med den fortsatta
prövningen av förhandlingsrätts’frågorna
i övrigt».

Jag ber emellertid, hefr talman, att
gentemot detta få framhålla -— och jag
gör det icke minst med stöd av utskottets
egen skrivning i detta utlåtande — att
jag nu efter elva års förlopp anser tiden
verkligen vara inne att i förevarande
fall gå från ord till handling och begära
att Kungf. Maj:t åstadkommer den
utredning, vartill den nyssnämnda inolionen
syftar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid föreliggande utskottsbetänkande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Åkesson (fp).

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Motionärerna har i sin
framställning'' sagt, att frågan om förhandlingsrätt
för petrsionärerua är lika
långt ifrån sin lösning i dag som den
var år 1945, då riksdagen skrev till
Kungl. Maj:t och begärde en särskild
utredning. I årets avtalsrörelse har frågan
om tillägg till pensionerna också kommit
upp, och det är händelser som inträffat
under dessa förhandlingar som
gjort att frågan har aktualiserats. Det
finns arbetstagare som önskat att i samband
med den vanliga avtalsrörelsen
få denna fråga om pensionstilläggen reglerad,
men arbetsgivarna här avböjt detla.
Och vad som framför allt är att ge
akt på är den motivering, som arbetsgivarna
har lämnat i det sammanhanget.
I ett fall har anförts att arbetstagarnas
sammanslutning saknade förhandlingsrätt
i denna fråga, vidare att arbetsgivarna
inte hade bemyndigat den delegation,
som underhandlade, att företräda
arbetsgivarna i den angelägenheten och
till sist att arbetsgivarna under alla förhållanden
för närvarande inte ville pröva
den frågan.

Det är inte att undfå på att arbetslagarna
mycket kraftigt reagerade mot ett
sådant svar. De arbetstagare det här gällde
förklarade också när frågan avvisa -

Om förhandlingsrätt för pensionärer
des, att en intressetvist förelåg och att
man alltså hade fria händer att vidta de
åtgärder man fann lämpliga. Arbetsgivarnas
ombud gjorde med stor kraft gällande
att någon sådan situation icke förelåg.

Vi måste dock inse nödvändigheten av
att denna fråga klaras upp utan större
dröjsmål. Jag vill erinra om att det bär
gäller människor som under ett livslångt
arbete bär medverkat i uppbyggnaden
av den effektiva produktionsapparat
vi ända bär i vårt land i dag. Nu placeras
dessa människor i viss mån i undantagsställning,
och detta är mycket
uppseendeväckande. Det är så mycket
mer upprörande som undantagsställningen
drabbar dem på ålderns dagar och
samtidigt, som andra medborgare i detta
samhälle får sin del av den allmänna
standardhöjningen.

Är det nu på döt sättet att förräntningen
av det insatta kapitalet i industrien
eller andra företag vållar svårigheter eller
att en rimlig utdelning på detta kapital
befinner sig i farozonen, bör vi se
sanningen i vitögat och diskutera åtgärder
för att rätta till missförhållandena.
Jag vill dock protestera mot att denna
angelägenhet skall finansieras på det sättet,
att pensionärer måste undvara vissa
förmåner som helt enkelt tillkommer
dem. Det nuvarande tillståndet uppväcker
allvarligt missnöje, som enligt min
mening också är berättigat. Vissa pensionärer
drabbas så hårt att deras inkomster
faktiskt närmar sig den nivå
som motsvarar existensminimum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Två ledamöter av kammaren
hav redan talat för reservationen,
ocli det kunde därför synas överflödigt
att även jäg såsom reservant motiverar
min ståndpunkt, .lag liar hört på deras
anföranden och jag kan instämma 1 dem.
Jag skulle emellertid utöver de motiv,
som de bär anfört, vilja framlägga ytterligare
några skäl som har varit avgöran -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om förhandlingsrätt för pensionärer
de för mig då jag har ställt mig på reservanternas
sida. Det är i stort sett tre
skäl som varit bestämmande.

Det första är att utskottsmajoriteten
har begagnat sig av så att säga riksdagstekniska
motiv då den förklarar, att eftersom
frågan ligger hos Kungl. Maj:t
med de föregående skrivningar, som
andra lagutskottet har gjort, så ligger
den i goda händer. Man kan emellertid
knappast säga att det förhåller sig på
det sättet. Med anledning av den interpellation
som herr Kyling framställde
år 1952 svarade dåvarande socialministern,
nuvarande finansministern, att det
synes »mig kunna starkt ifrågasättas om
det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild
utredning om pensionerade arbetstagares
förhandlingsrätt». Den kommitté,
som tidigare hade förliandlingsrättsfrågorna
om hand, liar faktiskt uttalat att
den anser sig ha varken direktiv eller
en sammansättning som möjliggör för
den att ta upp till behandling den fråga
det här gäller. Därför kan jag inte finna
att det ligger så till att det automatiskt
kommer förslag, utan riksdagen
måste göra en ny framstöt därom.

Det andra skälet är att jag anser att
detta är en rättvis sak. Visserligen kan
man säga, att några stora resultat kanske
inte är att vänta, eftersom de pensionerade
saknar möjlighet att sätta t. ex. strejkvapnet
bakom sitt ord och därför inte
har samma möjligheter att göra sig gällande
som de alltjämt aktiva anställda.
Men det hindrar väl inte att många frågor
röraude de pensionerades förhållanden
kan tas upp och i fullt samförstånd
bli diskuterade och lösta på ett sätt som
innebär rättvisa.

Det tredje skälet till att jag för min
del ställt mig på reservationens linje är,
att jag tycker att det skall vara någon
måtta på det tålamod riksdagen visar.
Mer än ett decennium har faktiskt förflutit,
sedan en enig riksdag begärde åtgärder
i denna sak, och därefter har två
olika påstötningar gjorts utan att det blivit
något resultat. Tålamod är utan tvivel
en stor dygd, herr talman, men det bör
ju vara någon måtta också på den! När
riksdagen har varit enig i sin uppfatt -

ning, tycker jag att den får lov att hävda
sig.

Jag tror alltså inte att det blir så mycket
av, om man bara låter det vara, såsom
utskottet har skrivit. Både kommittén
för utredning av frågorna om förhandlingsrätt
och det statsråd, som besvarade
interpellationen i frågan, har
förklarat att något förslag inte kommer
att framläggas. Jag tycker att utskottet
borde ha beaktat detta på så sätt, att sista
stycket i motiveringen hade dragit
den logiska konsekvensen av vad utskottet
skrivit i de föregående styckena. Det
råder inte full samstämmighet mellan
sista delen av utskottets skrivning och
den föregående delen av motiveringen,
som enligt min mening bättre tillgodoses
genom den av reservanterna föreslagna
skrivningen.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När man läser motionen
och hör de anföranden som hållits i kammaren,
får man lätt det intrycket, att om
de här ifrågavarande pensionärerna
finge en sådan förhandlingsrätt så skulle
därigenom deras ställning bli bättre och
mera tryggad än för närvarande. Emellertid
är inte så värst mycket vunnet med
förhandlingsrätten, eftersom dessa pensionärer
— såsom herr Mannerskantz påpekat
— ju inte kan strejka och på det
sättet tilltvinga sig en rätt.

Men det är inte bara detta som gör att
dessa pensionärers ställning är otrygg,
utan det kan också mycket väl tänkas att
deras tidigare arbetsgivare inte har ekonomiska
möjligheter att ge dem en litet
bättre pension, fastän de i och för sig
gärna skulle vilja hjälpa sina pensionärer.
Andra företag upphör kanske plötsligt,
och då förlorar ju deras pensionärer
varje som helst möjlighet att komma
till rätta med sitt pensionsproblem.

Det är tämligen klart att man inte löser
pensionärernas trygglietsfråga på
detta sätt, utan det kan endast ske i ett
större sammanhang, där det inte blir enbart
företagen, som svarar för huruvida

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

pensionerna utbetalas så länge de pensionerade
är i livet eller inte, utan där
en organisation — av vilket slag den sedan
skall vara — tar ansvaret och garanterar
att pensionerna verkligen utbetalas
så länge de pensionerade lever.

Nu har frågan om stats- och kommunaltjänstemännens
förhandlingsrätt för
statens och kommunernas pensionärer
utretts av en särskild kommitté, såsom
framgår av handlingarna, och den har
inte ansett sig kunna ta upp de privata
tjänstemännens pensionsfråga till behandling.
Kommittén har inför departementschefen
framlagt förslag endast beträffande
stats- och kommunaltjänstemännen.
Men under utredningen rörande
dem har man kommit underfund med
att lösningen av denna fråga stöter på så
många grundläggande svårigheter, att
man inte är på det klara med om den
kan lösas och än mindre vet på vilket
sätt man skall lösa den. Frågan har alltså
dragit ut på tiden, dels med hänsyn
till utredningen, men dels också beroende
på arbetsbördan i departementen, och
så har det inte blivit någonting av.

Under senaste tiden har också ett annat
moment kommit in i diskussionen,
nämligen den allmänna pensioneringen,
som ju siktar till att trygga pensionsrätten
åt alla. Meningen är att denna pensionering
skall trygga inte bara de nominella
belopp som från början utbetalas,
utan att en värdebeständighet skall
eftersträvas, på så sätt att pensionsbeloppen
kommer att höjas i den mån kronans
värde eventuellt sjunker. Men därutöver
är det också meningen att försöka
åstadkomma en standardförbättring av
pensionerna i samma mån som de i produktivt
arbete sysselsatta erhåller bättre
villkor till följd av produktionsökningen.

Om man lyckas ordna dessa tre saker,
dels genomföra den allmänna pensioneringen,
dels ge pensionerna värdebeständighet
och dels göra även pensionerna
delaktiga av standardhöjningen, så kommer
naturligtvis frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt i ett helt annat läge.
I)å har pensionärerna egentligen inte
så mycket att förhandla om.

Det är därför som vi inom utskottet

Om förhandlingsrätt för pensionärer
har menat, att denna sak inte är så
brådskande att vi inte kan vänta och se
vilket resultat man kommer fram till i
fråga om den allmänna pensioneringen,
som man nu är sysselsatt med inom socialdepartementet.
Därefter kan man se,
huruvida det finns någon anledning att
ta upp frågan om pensionärernas förhandlingsrätt.
Detta är anledningen till
att vi inte ansett oss behöva skriva på
annat sätt än vi gjort. Vi har alltså inte
ställt oss avvisande i frågan, men vi har
utgått från att behovet av en sådan förhandlingsrätt
är av en annan karaktär
och av betydligt mindre storleksordning,
sedan en allmän pensionsförsäkring blivit
genomförd, än den är för ögonblicket.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Elowsson gör
gällande att den förestående tjänstemannapensionen
skulle komma att inbegripa
även ifrågavarande klientel, vill jag
säga, att jag på den punkten inte är
lika stor optimist som herr Elowsson. Vi
vet inte när denna pension kommer att
sättas i system och vilka grupper den
kommer att omfatta. Jag håller för troligt
att stora grupper i vårt land inte
kommer att få del av den. Hur var det
för övrigt med den allmänna sjukförsäkringen?
Det finns stora grupper, som
därvidlag fått det allra lägsta, och jag
tror att det blir så även i detta fall.

Jag kan alltså inte dela herr Elowssons
optimism när det gäller denna
fråga.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av vad
herr Johansson sade vill jag bara framhålla,
att när läget beträffande den allmänna
pensioneringen är så oklart som
det är, bör det också vara uppenbart att
det inte finns stora utsikter för departementschefen
att kunna skriva några
direktiv för en utredning i denna fråga.
Enbart av den anledningen får vi ge oss
Ull tåls.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om förhandlingsrätt för pensionärer

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Min ärade vän alldeles
intill mig, herr El o w sson, hade i den
första tredjedelen av sitt anförande en
helt annan uppläggning av denna fråga
än utskottet i sin skrivning. Han polemiserar
i sak mot det nödvändiga i att
dessa pensionärer över huvud taget får
förhandlingsrätt, eftersom de inte kan
få någon nytta av den. Det var för mig
eu ny synpunkt. Om det är ett inotiv för
utskot Ismajoriteten att avvisa en skrivelse,
borde detta ha skrivits ut, tv det
hade varit ett viktigt motiv. Jag uppfattar
det som ett viktigt motiv, eftersom
min ärade vän började med detta.

Men det är väl inte riktigt på det sättet.
Om parter kommer tillsammans och
förhandlar vid ett bord, kommer det oftast
ut någonting gott av det även utan
maktmedel. Även om det inte blir några
storvulna resultat, kan mycket rättas till
och vissa tolkningar göras, som annars
kanske inte blir rätt behandlade. Jag
tror att detta kan vara till gagn, och jag
tror inte heller att arbetsgivare i allmänhet
har så mycket emot eu sådan
sak.

Jag kan förstå herr Elowssons förtröstan
på att Knngl. Maj it ordnar allt. Det
är ju lians eget Kungl. Maj :t, som av honom
anses vara bättre än jag anser att
nuvarande Kungl. Maj:t är. Men alldeles
oavsett vad man anser om Kungl. Maj:t
i dag, tycker jag att vad som skett under
de senaste tio, elva åren ger anledning
till misströstan, att någonting verkligen
blir gjort utan en extra påtryckning
från riksdagens sida efter så många
års tålmodig väntan.

Vad sedan beträffar talet om att den
eventuellt kommande allmänna pensioneringen
skulle onödiggöra för pensionärerna
att behöva resonera med sina
före detta arbetsgivare, tror jag att det
såväl'' inom statens och kommunernas
område som inom enskilda företag finns
stora grupper av pensionärer, som har
så pass höga pensioner, att man knappast
kan räkna med att den allmänna
pensioneringen skall ge motsvarande belopp,
ännu mindre överstiga dem. Det
måste därför bli besvärligt att klara frå -

gan, hur pensionärerna skall undgå att
få en sämre pension genom den allmänna
pensioneringen än de hade förut.
Därför anser jag att det anförda motivet
inte bara är svagt, utan rent av obefintligt.

Jag tror därför inte alt kammarens
ärade ledamöter skall fästa så stor vikt
vid vad min ärade vän här till vänster
om mig säger i detta avseende. Trots
detta uttalande hoppas jag att det skall
framgå, att vi genomför denna diskussion
på ett något mindre elakt sätt än
som skedde i det förra ärendet!

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Tvärtemot herr Mannerskantz
menar jag, att kammaren skall
fästa all möjlig vikt vid vad jag har sagt
i denna fråga!

Vad jag ville ha sagt med den första
delen av mitt anförande —■ den som herr
Mannerskantz apostroferade —- var att
vi inte skall tro, att vi vinner så mycket
bara med en förhandlingsrätt för dessa
människor. Avgörande blir ändå till sist
arbetsgivarnas villighet och förmåga att
betala vad pensionärerna önskar. Man
blir beroende av dem i långt större utsträckning
an man var så länge man
ställde sin arbetskraft till förfogande. Vi
skall inte genom att tala för den här saken
invagga pensionärerna i den föreställningen,
att bara de får denna möjlighet
så är de tryggade, ty det är de inte
alls. En stor del av dem kommer att bli
helt och hållet utlämnade och kan följaktligen
inte1 få den hjälp, som man nu
vill göra gällande att de skall få.

Herr Mannerskantz nämnde också, att
vi inte skäll alltför mycket lita på regeringen.
Jag kan inte — och behöver det
inte heller — gå i god för den, men jag
vill erinra om att socialministern för
en tid sedan uttalade, att enligt hans
mening skulle ingen gå miste om det
han redan tidigare var tillförsäkrad genom
att en allmän pensionering genomfördes.
Det betyder, skulle jag tro, att
de organisationer, som i vanliga fall har
alt företräda löntagarnas intressen, får

Onsdagen den 21 mars 19ö6 fm.

Nr 11

företräda också pensionärernas intressen,
när denna sak skall göras upp. En
hel del av dem, som nu är sysselsatta i
produktionen, kommer snart att bli pensionerade,
och de får följaktligen intressen
att bevaka i det bär sammanhanget.
.lag tror, inte att vi skall utgå från att
den form av förhandlingsrätt, som det
ar tal om i detta sammanhang, då skall
kunna utnyttjas.

Jag kan inte ange något klockslag, då
denna utredning skall kunna framläggas,
men vi vet,, att det bedrives ett intensivt
arbete inom socialdepartementet
för att så snart som möjligt få fram ett
förslag. Det är inom riksdagen en allmän
önskan att få denna fråga löst, liksom
även ute i landet, och ingenting
talar för att det skall bli något långt
dröjsmål. Därför anser jag i likhet med
majoriteten inom utskottet, att det inte
är någon mening i att försöka forcera
fram en utredning i den sak, som vi här
diskuterar, på nuvarande stadium. Vi får
vänta och se, vad man får ut av en allmän
pensionering, och sedan får vi därpå
bygga den nya form av förhandlingsrätt,
som pensionärerna vill ha.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Herr Elowsson tycks
göra gällande, att frågan inte brådskar
och att vi bär invänta den allmänna pensioneringens
antagande och se hur den
verkar. Han sade också, att det inte var
någon mening i att nu fästa alltför stor
vikt vid den här frågan.

Det är nog så, herr Elowsson, att det
redan nu finns vissa förbund av arbetstagare,
som är inne på den tanken att
göra allvar av parollen: pensionärernas
sak är vår. Det gäller vissa förbund, som
omsluter både aktiva och passiva medlemmar.
Funnes det nu förhandlingsrätt
för pensionärer och möjlighet att med
de aktivas förhandlingar Vid löneuppgörelserna
samordna pensionärernas, skulle
man kunna lösa frågorna i ett sammanhang.
Uttalandet, att pensionärerna
inte har någon makt att tilltvinga sig en
ändring, kan synää riktigt, men finns solidaritet
med pensionärerna från de ak -

Om förhandlingsrätt för pensionärer
livas sida har pensionärerna ett värdefullt
stöd. Det har också förekommit
händelser i den sista avtalsrörelsen* som
säger, att den tanken håller på att slå
igenom på fullaste allvar.

Det kan vara så, herr Elowsson, som
ordspråket säger att medan gräset gror
dör kon. I det bär fallet betyder det att
tjänsteniän och arbetare, som inte i tid
får den hjälp de behöver utsättas för
onödiga lidanden. Alla hör ha sin del i
den standardhöjning som det bär gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall inte ta många
sekunder i anspråk! Med anledning av
vad som nu sist anfördes vill jag bara
säga, att om några pensionärer kommer
att do, tror jag att det beror på andra
omständigheter än att det förslag det
här gäller inte genomförts. Men i övrigt
vill jag hänvisa till vad herr Danmans
sade.

Anledningen till alt jag begärde ordet
är: om och när en allmän pensionering
genomföres, blir del oändligt många
övergångs- och tolknfngssvårigheter, och
just vid dessa tillfällen tror jag att det
är lämpligt att pensionärerna själva kan
få föra sin talan.

Herr MOSSBERG ER (s):

Herr talman! Jag skulle bara till herr
Mannerskantz vilja framställa eu fråga,
som kan vara delvis avgörande för ställningstagandet.
Eu som varit van vid att
delta i förhandlingar vet att man kan
förhandla sig fram till ett visst läge —
sedan blir det stopp och man kan inte
kömma längre. Jäg skulle vilja fråga: Om
dessa pensionärer, som inte deltar i arbetet
utan enbart lever på sin pension,
förhandlar sig fram till det läget, att del
inte går att komma längre, vad skall de
då göra? Skall de strejka? Skall de inte
ta emot sina pensioner? Eller på vad siitt
skall det hela lösas?

Herr Danmans säger, att medan gräset
växer dör kon. Det blir vål kanske i stället
så att pensionärerna kormner att do,

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Om förhandlingsrätt för pensionärer
om de skulle strejka genom att inte motta
sina pensioner.

Jag kan inte finna att de, som här söker
förhandlingsrätt, har minsta nytta
av den, då de inte kan komma till något
annat resultat än vad de gör nu.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskcmtz och herr Johansson,
Anders, begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-77;

Nej — 37.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående

ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att fredagens arbetsplenum
börjar kl. 11 och kommer att
fortsättas på kvällen, om så erfordras,
och eventuellt dagen därpå.

Jag vill samtidigt meddela beträffande
riksdagsarbetet efter påsk, att de utskottsutlåtanden,
som i dag bordlägges
för första gången, kommer att avgöras
först efter påsken, nämligen vid plenum
onsdagen den 4 april, som är avsett att
bli ett arbetsplenum. Detta plenum tager
sin början, såsom förut meddelats, kl.
14 sagda dag.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelser till Konungen: nr

131, angående val av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare; nr

134, angående val av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare; dels

ock riksdagens förordnanden:

nr 132, för före detta lagmannen Tor
Alfred Bexelius att vara riksdagens justitieombudsman; nr

133, för hovrättsassessorn Carl Ulf
Vilhelm Eundvik att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare;

nr 135, för rådmannen Erik Anton
Wilhelmsson att vara riksdagens militieoinbudsman;
och

nr 136, för hovrättsrådet Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

Onsdagen den 21 mars 1956 fm.

Nr 11

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 145, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 56 om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige
och Tjeckoslovakien.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

97, angående inrättande av en statens
pris- och kartellnämnd, m. m.;

nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1956/57 m. m.;

nr 111, angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret
1955/56;

nr 128, angående inrättande av en civil
reservläkarkår; och

nr 130, angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som bordlagts
eller må komma att bordläggas vid
kammarens sammanträde i dag, må med
hänsyn till infallande helg utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren tillhanda.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om inrättande av en
särskild rättsnämnd för resningsfrågor;
och

bankoutskottets memorial nr 7, angående
höjning av avlöningsförmånerna för
vissa riksdagstjänstemän.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Grym under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 510, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggande av ett godsspår Morjärv—
Karlsborgs bruk.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
G. H. Berggren

Nr It

Onsdagen den 21 mars 1950 enl

Onsdagen den 21 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring Föredrogs

åiiyiö andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väekta motioner
om ändrad lydelse av 11 och 12
SS lagen om yrkesskadeförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i
första kammaren av herrar Norling och
öhman samt nr 71 i andra kammaren av
fru Nilsson och herr Hagberg.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
göra vissa i motionerna angivna
ändringar och tillägg i lagen om yrkesskadeförsäkring.

De av motionärerna föreslagna ändringarna
och tilläggen inneburo dels att
vid yrkesskada erforderliga kostnader
för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård
samt läkemedel ävensom nödiga utgifter
för resor under den mellan sjuk- och
och yrkesskadeförsäkringen gällande
samordningstiden skulle ersättas till fullo
och icke, som nu i allmänhet var fallet,
blott till vissa; delar, dels ock att vid
yrkesskada, som varat mer än två dagar,
sjukpenning skulle utgå från dagen efter
den då skadan inträffade och icke, som
enligt gällande bestämmelser, först efter
eu karenstid av tre dagar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 53 och II:
71, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Herr Nils Elowsson yttrade
för någon vecka sedan, när en förändring
i sjukförsäkringslagen beslöts:
»Det är i regel så, att när man skall ge -

nomförg pn stor reform,; har man inte
omedelbart blicken öppen för allt som
hör samman med den.»''Jag vill påminna
om detta uttalande och i samband därmed
också understryka, att de motioner,
som framlagts i fråga om ändring
av yrkesskadeförsäkringslagens 11 och
12 §§, just är ett uttryck för denna mening.

Redan vid lagens tillkomst förelåg
från den kommunistiska gruppens sida
förslag till sådan ändring av lagen, att
de avsevärda försämringar vid olycksfall,
som blev följden av att samordningen
genomfördes skulle bortfalla. Utskottet
hänvisar till den behandling söm
förekom i samband med andra lagutskottets
utlåtande nr 10, vari företogs en
viss uppmjukning, då olycksfall inträffat
och läkare inte remitterat den skadade
till sjukhus. Jag uttalade vid det
tillfället, att den beslutade uppmjukningen
i detta stycke kunde ge anledning
till nya irritationer vid utbetalning av
reseersättning.

Då beslut om reseersättning således redan
fattats vid detta tillfälle, återstår
likväl de kostnader, som åsamkats den
skadade för läkarvård. Utöver det, att tidigare
tillämpad praxis1 med fria resor
Vid olycksfall borttagits, har den försämringen
inträffat, att den skadade är skyldig
att ersätta läkaren med en fjärdedel
av läkararvodet enligt den av Kungl.
Maj :t fastställda taxan. Vidare måste han
betala ersättning för varje läkemedel
med 3 kronor jämte 50 procent av överskjutande
del av priset. Före samordningen
var allt detta kostnadsfritt för
den skadade — det ersattes i sin helhet
av arbetsgivaren.

Den största försämringen i samband
med samordningen av yrkesskador och
vanliga sjukdomar ligger dock i den förlängda
karenstid som blev en följd av
samordningen. Jag skall med ett exempel
belysa verkningarna. Om en arbetare
skadas i ögat av en grad eller ett glöd -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

Ang. ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

skal — eu skada som för övrigt är gan -

ska allmän inom metallindustrien —
brukar denna skada kunna läkas på ett
par eller tre dagar efter läkarbehandling.
Tidigare erhöll en skadad i dylika
fall ersättning för förlorad arbetsinkomst
från och med dagen efter skadans inträffande.
Efter samordningen får han
ingen ersättning förrän tre dagar gått.
Följden har blivit, att den skadade vid
alla sådana mindre, kortvariga skador
inte får någon ersättning för förlorad
arbetsinkomst. Först om skadan varar
mer iin tre dagar, erhålles ersättning
från sjukförsäkringen. Ersättningen utbetalas
från och med fjärde dagen till
dess arbetet på nytt kan upptas. Här
har en avlastning skett från arbetsgivarnas
försäkringsskyldigliet till den skadade
själv. Vid de större företagen har
man insett orimligheten i detta system.
Vid flera företag har också genom lokala
förhandlingar träffats överenskommelser,
som innebär att arbetsgivarna åtager
sig ersättningsskyldighet vid kortvariga
olycksfall. När en sådan skada inträffar
och den skadade själv tror att
skadan kommer att läkas under karenstiden,
kan det inträffa, att skadan inte
anmäles, eftersom ersättning inte kan
påräknas. Detta bidrager till att kortvariga
skador inte tas upp i yrkesskadestatistiken.
Denna blir därför missvisande
på grund av att antalet redovisade
olycksfallsskador minskar.

Enligt vår uppfattning bör en lag, som
avser att vara ett skydd, för arbetarna i
deras arbete, utformas så, att arbetarnas
organisationer inte skall behöva förhandlingsvägen
med motparten träffa
överenskommelser om komplettering av
lagen för att skapa skydd vid olycksfall.

Eu ändring av karenstiden vid olycksfall
skulle enligt utskottets mening strida
mot grundtanken i yrkesskadeförsäkringslagen.
Men grundtanken i.lagen,är
val (ten, att det är arbetsgivaren och inte
arbetarna som skall svara för donna
försäkring. Om karenstideu, vid inträffat
olycksfall skulle återgå till vad den var
före samordningen och om.den merkostnad,
. som, upp,siode på grund härav,

skulle betalas av yrkesskadeförsäkringen
och därmed av arbetsgivaren, kan väl
detta inte strida mot lagens grundtanke.

Att det finns en mycket stark opinion
bland arbetarna mot de försämringar,
som inträtt för de yrkesskadade genom
samordningen, framgår kanske bäst av
att t. o. m. ordföranden i det stora Metallindustriarbetarförbundet,
herr Geijer.
har i frågan väckt en motion, som utskottet
hänvisar till och som senare skall
behandlas.

Den försämring, som skett för de skadade,
har väckt så starkt missnöje på
alla de platser, där det finns arbetare
som faller under yrkesskadeförsäkringslagen,
att jag — trots vad som utlovats i
utskottsutlåtandet, att frågan skall las
upp senare —• yrkar bifall till motionerna
I: 53 och II: 71.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! En av de stora vinsterna
med den nya sjukförsäkringslagen
och yrkesskadeförsäkringslagen var jo
att man fick eu samordning på det sättet,
att även de yrkesskadade kunde omedelbart
och under tre månaders tid få
ersättning från sjukkassan. Det var ju
en omedelbar hjälp som de därigenom
kunde få; de slapp gå och vänta så
länge som tidigare. En annan fördel var
att ersättningarna genom yrkesskadeförsäkringen
höjdes avsevärt. De! fanns eu
del personer som, trots att ersättningarna
höjdes, inte fick lika god ersättning
som de hade haft tidigare, men
när de båda lagarna antogs, ansåg man
att detta var en sak som man fick finna
sig i, därför att när man skulle åstadkomma
en sjukförsäkring som skulle
gälla över hela fältet och en med denna
sjukförsäkring samordnad yrkesskadeförsäkring,
kunde man inte vinna förbättringar
på alla piihkter. Man kunde
inte tillgodose alla intressen, tv då skulle
det hela ha ställt sig alldeles för dyrt.
Det var detta som gjorde att man tog de
båda fÖrSIlkringsförslägen i det skick,
som de för närvarande befinner sig i
i huvudsak, det bär skett några smärre
ändringar sedan dess; Detta har ntskot -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare

tet ansett vara riktigt handlat, och man
har ansett att den tid, under vilken denna
samordning förekommit, har varit
så pass kort, att det är alldeles för tidigt
att nu börja fingra på den. Vi får låta
någon tid gå och sedan se, i vilken mån
och på vilka punkter vi kan återkomma
med ytterligare förbättringar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 26
i första kammaren av herr Nyström samt
nr 35 i andra kammaren av herr Fredriksson
in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr
353 i första kammaren av herrar Norling
och öhman samt nr 272 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.

I motionerna 1:26 och 11:35 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en översyn av semesterlagen syftande
till att bereda arbetstagare med särskilt
pressande och hälsofarligt arbete en ytterligare
förlängning av semestertiden
förslagsvis till fyra veckor.

I motionerna 1:353 och 11:272 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
riksdagen om förlängd semester för i motionerna
berörda arbetargrupper.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, nämligen

1. 1:26 och 11:35 samt

2. I: 353 och II: 272,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! 1 det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas även motionerna
I: 353 och II: 272, vari hemställes
om skrivelse till Kungl. Maj :t om utökad
semester för de arbetargrupper, som sysselsättes
i särskilt pressande och hälsofarligt
arbete, samt för ungdom under 18
år.

Innan lagen om treveckorssemester antogs
år 1951, hade vissa arbetargrupper
en förlängd semester på grund av arbetets
art och hälsofarlighet. Den förlängda
semestern hade tillerkänts dem på
grund av att deras arbete var särskilt
pressande eller inverkade menligt på hälsan.
För gruvarbetare framhölls speciellt,
att deras arbetsplats var belägen under
jord, att den var ohygienisk, saknade
dagsljus och tillfredsställande belysning.
Luften var bemängd med damm,
och risker för koloxidförgiftning och
andra psykiska obehag förelåg. Arbetet i
stenbrott och tunnel jämställdes med
gruvarbete. Även om en del av dessa arbetare
nu avtalsvägen lyckats ernå en arbetstidsförkortning
till 40 timmars arbetsvecka,
kvarstår dock den motivering
som tidigare var bärande för en sammanhängande
längre semesterledighet. Jag
vill citera något av vad som då framhölls
i motiveringen för en längre semesterledighet
än den allmänna: »Vissa arbeten
äro nämligen till sin natur sådana att förebyggande
skyddsanordningar icke kunna
vidtagas. Gruvarbete under jord, för
att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande
bland annat av den anledningen,
att det försiggår å instängd, osund
arbetsplats under markytan. Detta förhållande
kan man tydligen icke komma

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

till rätta med genom några skyddsåtgärder.
I fråga om vissa andra arbeten kan
man på teknikens nuvarande ståndpunkt
icke alls eller blott delvis förhindra skadliga
verkningar av arbetsförhållandena;
även med användande av de mest moderna
skyddsåtgärder uppkomma stegrade
trötthetssymtom eller kvarstå i organismen
verkningar av giftiga eller eljest farliga
ämnen.----I de fall dylika men

genom längre tids ledighet från arbetet
kunna bringas att försvinna eller i varje
fall väsentligt lindras, måste en förlängd
.semester vara sakligt motiverad.»

För Norrlands del ansågs allt arbete
vid gruva, vare sig det skedde ovan eller
under jord, som lika pressande och hälsofarligt,
varför allt gruvarbete inräknades
till denna grupp.

Arbete i kontinuerlig drift eller i skift
måste även betraktas som särskilt pressande
arbete, detta på grund av den oregelbundna
arbetstiden, med vilotiderna
förlagda till olika tider av dygnet. Därigenom
förorsakas en lagring av både fysisk
och psykisk trötthet, som väl motiverar
att dessa arbetare erhåller en längre
semester än den allmänt utgående. Arbete
i mörkrum kan ur rent medicinsk
synpunkt vara en tillräcklig motivering
för att arbetare, sysselsatta härmed, kan
vara förtjänta av förlängd semester.

För alla dem som sysselsattes med
röntgenstrålning eller annat arbete med
radioaktiva ämnen och som nu enligt den
.särskilda lagen om förlängd semester har
sex veckors semester, kan på grund av
detta arbetes utomordentliga hälsofarlighet
ifrågasättas, om inte en ytterligare
förlängd semester vore behövlig.

Tidigare hade ungdom, som inte uppnått
18 års ålder, förlängd semester, men
när treveckorssemestern infördes, miste
de unga denna förmån. Den längre semestern
för ungdom under 18 år motiverades
med att omställningen från skola
till arbetsliv var påfrestande. Denna motivering
är nog lika aktuell nu som den
var, när ungdomen hade en förlängd semester.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till motionerna 1:353 och II:
272.

förlängd semester för vissa arbetstagare

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Denna motion går ut på
att de arbetargrupper, som det är fråga
om, skall få behålla det försprång de en
gång fick, när vi hade 14-dagarsseinester.
Detta ändrades, när treveckorssemestern
genomfördes.

Jag kan nog säga att inom utskottet hyser
vi mycket starka sympatier för denna
tanke, tv beträffande alla dessa grupper
är det inte klart, så vitt vi kan förstå,
att en längre ledighet skulle vara
motiverad. Det visar sig nämligen vara
rätt svårt att avgöra vilka grupper som
kan komma i fråga i detta sammanhang
En del är ju redan klara; för dem liar
man genom läkarutlåtanden och på annat
sätt kunnat slå fast att de har ett
pressande och hälsovådligt arbete. Men
det finns många andra arbetargrupper
som anser sig ha ett lika pressande och
hälsovådligt arbete som åtskilliga av
dem, vilka redan förut hade treveckorssemester.
Det är mycket möjligt att det
är lika befogat med extra ledighet också
för dessa andra grupper. Men att genomföra
en sådan här graderad semester är
ett ganska kinkigt kapitel som blir kinkigare,
ju mer man vidgar det hela, därför
att den ena arbetargruppen ju ofta är beroende
av att den andra också är i arbete
— om den ena inte fullgör sitt arbete,
kan inte heller den andra utföra sitt.
Då skulle det alltså i realiteten kunna bli
ett mycket större antal arbetare som fick
den vidgade semestern. Detta har gjort,
att man inom praktiskt taget alla instanser
ställt sig betänksam. Man har inte
heller kunnat se bort ifrån att detta med
semesterledigheten har ett visst samband
med frågan om eu allmän förkortning av
arbetstiden. Om man går ut ifrån att det
blir en allmän förkortning av arbetstiden,
är skälen för en längre semester inte
lika starka som de kan synas vara nu.
Eftersom det finns ett samband mellan
dessa bägge saker, är frågan, om det inte
är lämpligt att vänta med att ta ståndpunkt
till en vidgad semester för dessa
grupper, soin kan komma i fråga, tills
man är klar med frågan hurudan arbetstidsförkortningen
kommer att bli.

Nu arbetar en kommitté med den sa -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om förkortning av arbetstiden för vissa arbetare

ken, och det dröjer val inte så länge,
förrän den kommer fram med sitt betänkande.
Om den inte i större eller mindre
utsträckning har tagit upp denna sak i
detta sammanhang får man ta upp frågan
igen, när saken blir aktuell.

Detta är i stort sett de skäl som varit
vägledande för utskottet, när det intagit
denna ståndpunkt, och vi har tyckt att
de varit tillträckligt starka för att motivera
ett uppskov, även om vi har behjärtat
det syfte som dessa motioner ger uttryck
för.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan. ,

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om förkortning av arbetstiden för vissa
arbetare

Föredrogs1 ånyo andra lågutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om förkortning av arbetstiden för
arbetare med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett saminauhang förebaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade;
motioner, nämligen .

dels dé likalydande motionerna nr 351
i första kammaren av''herr Lindahl och
hérr Jansson, -Axfri, sand nr 263 i andra
kammaren av hertf Petterson i Deger fors
in. fl., r "•

dels ock de likalydande motionerna nr
352 i första kammaren av herrar Öhmari
och Norling samt nr 273 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl,

I motionerna I: 351 och II: 2G3 hade
hemställts, att riksdagen i .skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att förslag
om en lagstadgad förkortning av arbetstiden
för arbetare sysselsatta vid fabriker
för tillverkning och bearbetning av
krut och sprängämnen snarast måtte föreläggas
riksdagen.

I motionerna I: 352 och II: 273 hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag om
förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att förevarande motioner, nämligen

1) 1: 351 och II: 263 samt

2) I: 352 och II: 273,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Frågan om arbetstidsförkortning
är ingen ny fråga i riksdagen.
Redan 1936 föreslog dåvarande regering
att riksdagen skulle ratificera en konvention
om en arbetstidsförkortning till 40
timmar i veckan, vilken dåvarande riksdagsmajoritet
avslog. Sedan dess har frågan
vid olika tillfällen återkommit utan
att lämna några resultat efter sig. År 1947
tillsattes en arbetstidsutredning, som efter
sju års arbete 1954 framkom med förslag''till
en partiell arbetstidsförkortning.

Omedelbart efter det att denna utredning
slutfört sitt arbete och framlämnat
sitt förslag, tillsatte regeringen en nv utredning,
denna gång med direktiv att utreda
frågan om 40 timmars arbetsvecka.

Tjugu år har nu förflutit, sedan regeringen
första gången ansåg frågan vara
mogen för en proposition, tills den på
hytt nu upptages för prövning av eu beredning.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

Om förkortning av arbetstiden för vissa arbetare

I motionerna nr 352 i första kammaren
och nr 273 i andra kammaren har framlagts
förslag till lag om förkortning av
arbetstiden för de grupper, som redan
varit föremål för utredning av 1947 års
utredning och vilkas arbete kan betecknas
som pressande och hälsofarligt. För
dessa grupper föreslog 1947 års utredning
en arbetstidsförkortning som skulle
kunna tillämpas från och med innevarande
år. Här har således en utredning
redan konstaterat behovet av en arbetstidsförkortning
för vissa grupper.

Den nu tillsatta utredningen arbetar
med att undersöka möjligheterna för en
allmän arbetstidsförkortning till 40 timmar
i veckan som skall genomföras
etappvis. Ingenting synes således hindra,
att för de grupper, beträffande vilka redan
en utredning konstaterat behovet av
förkortad arbetstid, sådan inte nu skall
kunna genomföras utan att invänta en
ny utredning i samma sak. Angelägenhetsgraden
har inte minskat för dessa
grupper. Förutom de grupper, som förra
utredningen föreslog, tillkommer i vår
motion byggnadsarbetargrupperna. På
sin tid gjordes en gemensam framställning
från de olika byggnadsarbetarförbunden
till 1947 års beredning med begäran
att även de skulle komma med i förslag
till arbetstidsförkortning. Som motivering
framhöll förbunden bl. a.: »Den
grupp på arbetsmarknaden för vilka
starka och väl motiverade skäl föreligger
för en arbetstidsförkortning är byggnadsarbetarna.
Förbunden vill endast
anföra en del av de skäl som talar för bifall
till framställningen. Arbetstakten är
högt uppdriven, effektiviteten ökar för
varje år. Bostadsbyggandet kommer allt
längre ut från centrum, vilket medför alt
restiden per dag ökas undan för undan.»

Sedan framställningen gjordes har åtminstone
ett av förbunden — målarna
— avtalsenligt erhållit arbetstidsförkortning
på vissa ställen till 40 och på andra
till 42 timmar per vecka. Denna arbetstidsförkortning
har genomförts utan
att några olägenheter uppstått. Detta visar
att arbetstidsförkortning kan genomföras
utan långvariga utredningar. Ännu
ett fackförbund, gruvindustriarbetarför 7

Första kammarens protokoll 1''Jöli. AV It

bundet, har avtalsvägen genomdrivit
kravet på förkortad arbetstid. Statsmakterna
har trots detta inte kunnat gå med
på att detta skall göras lagligt. År 1947,
om jag inte minns fel, framlade 1947 års
utredning ett speciellt betänkande beträffande
förkortad arbetstid för gruvarbetarna,
men det har inte lett till något
resultat. Att behovet av förkortad arbetstid
är trängande och mycket pockande,
kan man utläsa därav, att fria
lördagar nu börjar tillämpas inom en
del avtalsfack, liksom också därav att
de lokala organisationerna förhandlar
om sådana och inför sådana. Om regering
och statsmakterna inte tänker gravsätta
kravet på en arbetstidsförkortning
i utredningar, borde väl lagförslag om
kortare arbetstid kunna framläggas för
de grupper, där utredningar redan klarlagt
behovet av en förkortning av arbetstiden.

I våra motioner har vi upptagit de
grupper som i första hand bör komma i
åtanke vid en arbetstidsförkortning. En
sådan grupp utgör de arbetare som sysselsättes
vid gjuteri. Genom sin särart får
detta arbete betraktas som både pressande
och hälsofarligt. Arbetet är tungt,
ohygieniskt och smutsigt. En annan
grupp, som inte har förekommit i 1947
års utredning, är trafikpersonalen. Denna
grupp har ett mycket jäktigt och nervpåfrestande
arbete, och trafikpersonalen
är därtill ansvarig för andra människors
liv i samband med sin tjänst.

I det förslag till lag, som vi framfört
i motionerna, föreslås att tidsrymderna
i den ordinarie arbetstiden nedsättes till
40 respektive 80 timmar och att detta
skall gälla följande arbetsgrupper: arbete
under jord eller stenbrott, arbete
som innefattas i byggnads- eller anläggningsverksamhet,
arbete i gjuterier, arbete
som med regelbunden skiftsindelning
bedrives dygnet runt, arbete som
minst tre timmar är förlagt till tiden
mellan kl. 23 och kl. 5, arbete, i vilket
arbetstagaren utsättes för röntgenstrålning
eller strålning från radioaktivt ämne
i sådan omfattning som kan innebära
hälsorisk, arbete som utföres av sjuksköterska
på kirurgisk avdelning vid nor -

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om förkortning av arbetstiden för vissa
mal- eller centrallasarett, arbete som utföres
å sjukhuslaboratorier och arbete
som utföres av trafikpersonal inom
järnvägsväsendet ävensom av förare och
konduktörer å spårvagnar, förare och
konduktörer å bussar i stadsdelstrafik
jämte förare å automobiler och bussar i
yrkesmässig trafik.

Som en av motiveringarna för avslag
på motionerna hänvisas till riksdagsberättelsen,
vari utredningen beräknats
kunna avlämna ett första betänkande under
innevarande år. I vad mån detta
kommer att beröra de grupper, för vilka
begäres arbetstidsförkortning i våra motioner,
vet man inte. Utskottet anser, att
man bör invänta betänkandet, men tilllägger:
»Om en allmän förkortning av
arbetstiden icke kan genomföras inom
en nära framtid bör emellertid enligt utskottets
mening frågan om en förkortning
av arbetstiden för arbetstagare med
särskilt pressande och hälsofarligt arbete
upptagas till förnyat övervägande.
Härvid kommer givetvis de i motionerna
berörda grupperna i blickpunkten.»

Jag vill notera utskottets uttalande på
denna punkt. Jag anser emellertid inte
detta vara till fyllest, utan, herr talman,
jag ber att trots detta utskottets uttalande
få yrka bifall till motionerna nr 352 i
första kammaren och nr 273 i andra
kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Norling har genom
sitt anförande visat, att även om inte
riksdagen beslutar om förkortning av
arbetstiden, är inte därför de anställda
berövade möjligheterna att genomdriva
en sådan. Det har, som herr Norling
framhöll, organisationerna kunnat göra
i en mängd fall.

Jag menar visserligen inte att man
skall helt och hållet överlämna detta åt
dem i alla stycken, men med häns3rn till
den många gånger komplicerade natur,
som dessa frågor har, är det en öppen
fråga, om inte detta är det lämpligaste
sättet att lösa dem, tv då kan vederbörande
ta tillbörlig hänsyn, inte bara till
de anställdas förhållanden, utan också

arbetare

till produktionsförhållandena, och bägge
delarna är naturligtvis lika viktiga.

I övrigt ber jag, herr talman, att i denna
sak endast få hänvisa till det anförande,
som jag höll nyss. Här gäller samma
motivering, att den arbetstidsutredning,
som är i gång, bör få slutföra sitt
arbete och ta ställning också till dessa
saker. Därefter får vi bestämma oss för
hur vi skall handla.

I detta utskottsutlåtande behandlas
emellertid ytterligare en motion. Den
gäller de anställda i sådana fabriker, som
tillverkar sprängämnen. Det har ansetts
särskilt motiverat att de skulle få en förkortad
arbetstid, lika väl som de skulle
få en förlängd semester. Men det angelägna
för dem är väl knappast vare sig
förlängd semester eller kortare arbetstid,
utan det är skyddsåtgärder, så att de inte
löper så stora risker som nu.

I det avseendet har också gjorts gällande,
att man inte kan säga att de är
sysselsatta i ett hälsovådligt arbete eller
särskilt pressande arbete, i annan mån
än att det får anses vara en psykisk
press att arbeta inom en industri eller
tillverkning, där risken för livets förlust
alltid är något större än i de flesta
andra sysselsättningar. Med anledning av
detta har emellertid de berörda parterna
inom detta arbetsområde själva sökt
kontakt med varandra och fört förhandlingar
om på vilket sätt man skall kunna
motverka denna psykiska press — genom
en arbetstidsförkortning eller på
annat sätt.

När så är förhållandet, har det inte
från utskottets sida ansetts att man behöver
göra något ingripande från riksdagens
sida, och därför har vi yrkat avslag
också på den motionen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Motionen 1:351, som
också är behandlad i detta utskottsbetänkande,
har tillkommit därför, att vi inom
Örebro län har flera krut- och sprängämnesfabriker.
Två av dem är mycket
stora. Inte bara inom länet utan också

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

utanför det har vi haft tillfälle att konstatera,
hur farligt och riskfyllt detta arbete
är. Vi har det ena året efter det
andra haft flera katastroftillbud. De nutida
sprängämnenas effektivitet har medfört
att yrket under årens lopp blivit allt
riskfylldare. Det är för närvarande inte
bara ett hälsovådligt yrke utan faktiskt
ett livsfarligt sådant. Det är därför förståeligt
att människor, som tvingas arbeta
i detta yrke, lätt blir nervösa och
ibland t. o. m. slutar sin anställning på
grund av nervositet. Det måste ju vara
oerhört pressande för arbetarna att dagligen
ha hängande över sig risken av explosioner.

I motionerna utvecklar vi ytterligare
de synpunkter som jag här i korthet anfört.
Vi menar naturligtvis inte att riskerna
i detta yrke skulle bli mindre genom
en arbetstidsförkortning, men dessa
människor, som ständigt känner sig
vandra på vulkanens rand, skulle naturligtvis
i fråga om sina nerver må bättre,
om de finge en kortare arbetstid.

Det har från utskottets sida anförts,
att överläggningar i detta syfte äger rum
mellan arbetsgivarna och arbetarparten.
Denna motion hade emellertid inte tillkommit,
om man inte från de anställdas
sida måst säga sig att dessa överläggningar
är av föga värde. Man tror faktiskt
inte på något resultat av dem, utan
väntar på en lagstiftning.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
länge, särskilt som jag inte har något
annat yrkande än vad utskottet kommit
fram till. Jag vill dock särskilt understryka
vad utskottet skriver nederst på
s. 8: »Om en allmän förkortning av arbetstiden
icke kan genomföras inom en
nära framtid bör emellertid enligt utskottets
mening frågan om en förkortning
av arbetstiden för arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
upptagas till förnyat övervägande.
Härvid kommer givetvis de i motionerna
berörda grupperna i blickpunkten.»
Jag tycker att detta iir mycket bra sagt
av utskottet. Det är fakta som håller att
ta på. Det är bara att hoppas att den dagen
skall komma, då det blir möjligt för
dessa yrkesgrupper som jag här närmast

Anslag till lantbrnksnämnderna

talar för — det finns många fler som har
samma berättigade önskemål — att erhålla
den arbetstidsförkortning som de
så väl behöver.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i anledning av motionen
I: 351.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt rörande vardera
punkten av utskottets hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att punkterna
6 och 7 skulle behandlas i ett sammanhang.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C> och i sammanhang därmed
punkten 7

Anslag till lantbruksnämnderna

I punkten 6 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å motionen 11:200, såvitt nu
vore i fråga,

loa

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till lantbruksnämnderna

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna, som förut under
under punkten angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 10 320 900 kronor.

I punkten 7 hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionen 11:200, såvitt nu vore
i fråga, till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 2 703 000 kronor.

I motionen 11:200, av fru Boman och
herr Nilsson i Bästekille, hade hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta inskränka
lantbruksnämndernas verksamhet
och organisation i enlighet med vissa

1 motionen närmare angivna riktlinjer,
dels under lantbruksnämndernas avlöningsanslag
anvisa ett till 8 820 900 kronor
minskat belopp, dels ock till nämndernas
omkostnader anvisa ett till

2 203 000 kronor minskat anslag.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I fråga om anslagen till
lantbruksnämndernas avlöningar och
omkostnader innebär de förslag, som nu
framlägges, en ökning med omkring 1
miljon kronor. Det är en utveckling som
jag finner något oroande, då anslagen
redan nu uppgår till sammanlagt något
över 13 miljoner kronor. I olika sammanhang
har vi också yrkat på att jordförvärvslagarna
skulle upphöra, vilket
skulle innebära en del arbetsminskningar
för lantbruksnämnderna. Dessutom
torde det vara så, att en hel del av lantbruksnämndernas
verksamhet skulle
kunna upprätthållas av hushållningssällskapen.

Med hänsyn härtill, herr talman, skall
jag be att få yrka bifall till motion nr
200 i andra kammaren, som innebär en
minskning av dessa anslag med tillhopa
2 miljoner kronor.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag beträffande
dessa punkter att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de nu föredragna
punkterna hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställanden
med de ändringar, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställanden, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkterna
6 och 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas utskottets hemställanden
med de ändringar, som föranledas
av bifall till den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej — 15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 21 mars 1950 em.

Nr 11

101

Punkten 10

Anslag till kostnader för planeringskommittéer Kungl.

Maj:t liade föreslagit riksdagen
att till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 133 av herr Mannerskantz
och II: 185 av herr Nilsson i Bästekille,
vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslagsanvisning
till förevarande ändamål.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 133 och II: 185, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Hseggblom, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt alt utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 133 och
II: 185, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Detta är en fråga som
har diskuterats tidigare år, men där vi
hittills inte kunnat vinna gehör för vår
uppfattning. Därför har vi blivit tvungna
att komma igen även i år.

Om planeringskommittéerna, som anslaget
gäller, hade man mycket höga
tankar en gång i tiden, när de beslutades.
Man räknade med att de skulle göra
utredningar, som kunde tjäna som underlag
för rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område. I en del fall
utförde också planeringskommittéerna
vissa utredningar. Utmärkande för utredningarna,
har dock varit att de i all -

mänhet inte lett till några praktiska resultat.
De har bara stoppats undan på
någon hylla i lantbruksnämndernas arkiv,
där de sedan legat utan att vara
till någon egentlig nytta. Planeringskommittéernas
verksamhet har också minskat
för varje år. Det kan man se bl. a. på
storleken av de anslag, som beviljats för
ändamålet, och de kostnader som planeringskommittéerna
dragit under årens
lopp. Budgetåret 1950/51 anvisades
400 000 kronor för denna verksamhet.
Under de tre följande åren hade anslagen
minskats till 250 000 kronor om året.
1954/55 beviljades ett anslag av 125 000
kronor, 1955/56 100 000 kronor och för
nästa budgetår 75 000 kronor.

Därtill kommer att endast en liten del
av de medel, som riksdagen anvisat till
planeringskommittéerna, har använts för
avsett ändamål. Sålunda har nettoutgifterna
för verksamheten varit under 1950/
51 217 000 kronor, påföljande år 143 000
kronor, det därpå följande året 115 000,
1953 54 73 000 och det sista år som vi
har redovisning för — 1954/55 •— 40 000
kronor. Användningen har minskats med
30 000—40 000 kronor om året, och om
den utvecklingen fortsatt även under innevarande
budgetår, skulle man kunna
räkna med att det inte längre behövs
några pengar för ändamålet. Denna utveckling
beror naturligtvis på att planeringskommittéerna
inte längre fyller
några praktiska uppgifter, och därom
vittnar också utskottets motivering i år.
Man föreslår nämligen att anslaget skall
uppföras under en annan rubrik till ett
kommande år. De utredningar, som alltjämt
pågår och som behöver slutföras,
kan emellertid enligt mitt förmenande
bekostas med anslag från lantbruksnämndernas
omkostnadsanslag.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av
herr Iloeggblom och mig avgivna reservationen
nr 1).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Såsom framgår av det
föreliggande utskottsförslaget, har Kungl.
Maj:t till bestridande av kostnaderna för

102

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer

planeringskommittéer, som det nu heter,
för nästkommande budgetår föreslagit
en anslagsanvisning av 75 000 kronor,
vilket då skulle utgå i form av förslagsanslag.
Om man jämför detta anslag med
vad lantbruksstyrelsen bär föreslagit,
finner man att det skett eu minskning
med 25 000 kronor.

I ett par motioner, nr 133 i första kammaren
och 185 i andra kammaren, bar
yrkats avslag på Kungl. Maj:ts framställning.
Utskottet bar emellertid inte
velat vara med om detta avslagsyrkande
utan har anfört: »Enär de planeringsåtgärder,
som bekostas med medel från
förevarande anslag, är av betydelse för
rationaliseringen på jordbrukets område
och medel för åtgärderna i fråga alltjämt
torde böra anvisas under ett särskilt anslag,
kan utskottet icke tillstyrka att anslaget
skall indragas.» Utskottet biträder
alltså Kungl. Maj:ts förslag beträffande
medelsanvisningens storlek. Utskottet
bar emellertid ansett — vilket herr
Eskilsson nyss berörde — att det bör
övervägas, huruvida icke anslagsrubriken
för att bättre svara mot den verksamhet,
som numera bedrives, bör ändras
förslagsvis till »Kostnader för särskilda
planeringsåtgärder» i stället för,
som det nu heter i propositionen, »planeringskommittéer».

Jag ber, herr talman, att med dessa få
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Utöver vad utskottets ärade
ordförande här har anfört skulle jag
vilja säga ett par ord.

Det ligger enligt min mening, och jag
tror också enligt utskottets, rätt mycket
i den reservation som herr Eskilsson har
fogat til denna punkt. Den planeringsverksamhet,
som lantbruksnämnderna
hittills har bedrivit, får åtminstone till
dels sägas vara ett planerande för planerandets
egen skull; det praktiska värdet
av denna verksamhet har varit tämligen
obetydligt. Man kan också av lantbruksstyrelsens
uttalande utläsa att anslaget
kan minskas, och det har ju också,
som herr Eskilsson redan framhållit,

successivt minskats från 400 000 kronor
till 100 000 kronor föregående år och innevarande
år med ytterligare 25 000 kronor.
Men samtidigt understryker lantbruksstyrelsen
att det behövs ett visst
anslag för planeringar, ehuru det gäller
planeringar av annan karaktär än tidigare.
Herr Eskilsson och jag bör vara
glada över att man insett, att den planeringsverksamhet,
som hittills bedrivits,
inte har varit ändamålsenlig och att
man nu begärt medel för planeringar av
annan art. Givetvis avses dock, att man
skall slutföra de planeringar man håller
på med, men dessutom skall lantbruksnämnderna
medverka i undersökningar
som planeras av arbetsmarknadsstyrelsen
beträffande vissa landsbygdsområden,
t. ex. den stora Bohuslänsutredningen.
Vad jag tror är särskilt värdefullt och
som gjort att jag ansett mig kunna tillstyrka
detta anslag i år är pågående
undersökningar i vissa län om omarronderingar
av byar eller t. o. in. av hela
socknar, för att skapa bärkraftiga jordbruksfastigheter.

Utskottet har ju också velat markera
denna undersökningarnas förändrade
karaktär genom att föreslå en ändring
av anslagsrubriken till »Kostnader för
särskilda planeringsåtgärder». Ett anslag
härför är motiverat. Jag tror inte att man
kan överföra detta anslag med en gång
till lantbruksnämndernas omkostnader,
eftersom inte varje lantbruksnämnd,
utan bara en och annan nämnd blir engagerad
i sådana planeringshistorier.

Jag delar i viss mån herr Eskilssons
inställning. Vi kan nog anta att behovet
av detta anslag kan minskas ytterligare,
och jag har fått det intrycket att utskottet
framdeles kommer att följa verksamheten
för att kunna bedöma anslagsbehovet.
Riksdagen torde ha anledning att
göra detsamma.

Jag skall inte gå närmare in på frågan,
men jag har velat redovisa de skäl, som
har gjort, att jag förenat mig med utskottsmajoriteten
om dess tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts begäran av ett anslag
på 75 000 kronor för nästa budgetår.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11 103

Anslag till avlöningar vid statens växtskyddsanstalt

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Utöver vad som redan
har sagts vill jag bara tillägga, att när
utskottet säger att anslaget är av betydelse
för rationaliseringen på jordbrukets
område, så får man ju inte ha för
stora pretentioner på verksamheten.
40 000 kronor, som var nettoutgiften under
nästföregående budgetår, fördelade
på det antal lantbruksnämnder vi har,
motsvarar ett belopp av ungefär 1 500
kronor per lantbruksnämnd. Ett belopp
av den storleken tror jag att de flesta
lantbruksnämnderna kan ta från i övrigt
tillgängliga medel utan att man för den
ifrågavarande uppgiften behöver ha ett
särskilt anslag. Den verksamhet, som
herr Hansson talade om och som även
jag är mycket intresserad av, kan säkerligen
finansieras med andra medel.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 11—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Anslag till avlöningar vid statens växtskyddsanstalt Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
växtskyddsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57,
dels ock till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 913 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

a) de likalydande motionerna I: 56 av
herr Osvald m. fl. och II: 56 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att bevilja statens växtskyddsanstalt
ett anslag å 19 740 kronor för utökande
av personalen vid huvudanstaltens
upplysningsavdelning med en förste
assistent;

b) motionen I: 134 av herr Osvald,
som hemställt, att riksdagen måtte, såvitt
nu vore i fråga, bevilja statens växtskyddsanstalt
avlöningsanslag med det
belopp anstaltsstyrelsen äskat, nämligen
1 065 100 kronor;

c) motionen I: 135 av herr Osvald och
herr Larsson, Sigfrid, i vilken motion
hemställts, att riksdagen måtte, såvitt nu
vore i fråga, besluta om Iönegradsförbättring
för föreståndaren vid statens
växtskyddsanstalt, så att tjänsten placerades
i lönegrad Co 15; samt

d) de likalydande motionerna 1:360
av herr Larsson, Sigfrid, m. fl. och
II: 298 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att, såvitt nu vore i
fråga, utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
anvisa 12 615 kronor för inrättande av
en assistenttjänst i reglerad befordringsgång
vid växtskyddsfilialen i Alnarp för
upplysningsverksamheten och prognostjänsten
och 11 385 kronor för inrättande
av en fältassistenttjänst i lönegrad
Cf 17 å nämnda plats för fältmässig
prövning av bekämpningsmedel, samt att
hos Kungl. Maj:t hemställa om att ifrågavarande
ändringar i personalförteckningen
måtte vidtagas.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:56 och 11:56, 1:134,
I: 135 samt I: 360 och II: 298, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;

104

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till avlöningar vid statens växtskyddsanstalt

b) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 913 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Växtsjukdomar, skadeinsekter
och andra skadegörare förorsakar
vårt lands jordbruk förluster på, låt oss
säga omkring 300 miljoner kronor årligen.
Det är växtskyddsanstaltens uppgift
att genom forskning, upplysning och
rådgivning försöka reducera dessa förluster.
För det ändamålet har växtskyddsanstalten
emellertid inte tillräckliga
resurser.

År 1951 avlämnade växtskyddsutredningen
ett förslag, som innebar en ganska
väsentlig upprustning av växtskyddsanstalten,
en upprustning som verkligen
skulle ha gjort växtskyddsanstalten effektiv.
Så gott som samtliga hörda remissinstanser
tillstyrkte denna upprustning
mycket varmt, men ännu är endast
en liten del av utredningens förslag förverkligade.
Växtskyddsanstaltens styrelse
har under de följande åren förgäves
begärt att få anslag för att kunna motsvara
de krav som för närvarande ställs
på anstalten.

En av uppgifterna är, sade jag, upplysning
och rådgivning. Gång på gång framföres
det från jordbrukarhåll kritik mot
anstalten för att den inte kan motsvara
de krav som ställs på den från det praktiska
jordbrukets sida. Men den kan inte
göra det, först och främst därför att den
inte har tillräckligt med arbetskrafter
och vidare därför att dess reseanslag är
otillräckligt. När växtskyddsanstaltens
tjänstemän skall ut och resa, måste de
använda det billigaste resesättet, d. v. s.
åka tåg. De har inte möjligheter att resa
med bil. Hade de det, skulle de kunna
utföra sina uppgifter på ett betydligt mer
effektivt sätt.

Nu har motionsvis framställts yrkanden
om anslagsökning, och därom säger
utskottet följande: »I likhet med motionärerna
anser utskottet det angeläget att
anstalten erhåller sådana resurser, att
ett effektivt växtskydd kan upprätthållas.
» Detta låter ju mycket lovande, men
sedan tillägger utskottet: »Emellertid är

utskottet icke berett att förorda en anslagsökning
utöver den Kungl. Maj:t föreslagit.
» Hur man under sådana omständigheter
skall kunna få ett effektivt
växtskydd, överstiger min fattningsförmåga.
Särskilt svårbegripligt förefaller
utskottets ståndpunktstagande här, om
man ser det mot bakgrunden av utskottets
förslag under den nyss behandlade
punkten 10. Där tillstyrkte ju utskottet
ett anslag, som uppenbarligen icke var
erforderligt, i varje fall inte av den storlek
som föreslagits. Men här är utskottet
inte berett att tillstyrka anslag, som
verkligen är erforderliga för att man
skall kunna få till stånd ett effektivt
växtskydd och därmed åtminstone i någon
män kunna reducera de väldiga förluster
som jordbruket lider på grund av
växtsjukdomar m. m.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, men jag har intet yrkande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad herr Osvald yttrade och skall bara
med några ord exemplifiera, hur besvärligt
det är för växtskyddsanstalten med
dess filialer att, på grund av personalbristen,
klara de uppgifter de har att
fylla.

Tack vare de många nya kemiska bekämpningsmedel,
som i våra dagar står
oss till buds, är utsikterna till skydd mot
angrepp av skadeinsekter, svampar
o. s. v. betydligt större än förr; man står
inte längre så maktlös som tidigare. Detta
har givetvis medfört, att lantbrukarna
nu är mycket mer intresserade att följa
denna verksamhet. Nere i Skåne har under
de senaste åren bildats s. k. växtskyddsföreningar,
sammanslutningar
mellan jordbrukare, som anställer arbetskraft
för att fortlöpande följa utvecklingen
på växtskyddets område.
Föreningarna skickar ut prognoser, om
det är fara för angrepp av något visst
slags skadeinsekter eller svampar. Då
behöver de experter till hjälp för att
klara denna verksamhet, och det är växtskyddsanstalten
— där nere närmast an -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

105

Anslag till avlöningar vid statens växtskyddsanstalt

stalten i Alnarp — som liar att sörja för
denna rådgivning. Förfrågningarna och
anspråken på filialen vid Alnarp har
blivit större och större, så att man nu
har svårt att hinna med, och därför har
i motioner begärts att personalen skall
utökas.

Men det räcker inte med detta. Jag
har redan nämnt de många nya kemiska
bekämpningsmedlen. De måste prövas
av sakkunnigt folk, eftersom det inte kan
vara bra att jordbrukarna enbart är hänvisade
till de uttalanden om olika preparats
förträfflighet, som meddelas av
försäljarna. Preparaten bör prövas genom
försök, och även för det ändamålet
fordras en kvalificerad kraft.

Jag vill också erinra om att vid förra
årets riksdag väcktes en motion av herr
Huss om ökning av antalet växtinspektörer.
Den saken ligger i viss mån på en
annan linje, men uppgiften hör dock till
växtskyddsanstaltens verksamhetsområde.
Det gäller att kontrollera importerade
växter och växtdelar, alltså en mycket
viktig uppgift ur växtskyddssynpunkt
och, förmodar jag, även ur medicinsk
synpunkt.

Det är således inte mindre än tre olika
befattningshavare som ytterligare behövs
vid växtskyddsanstaltens filial i
Alnarp. Jag finner det mycket beklagligt,
att inte något av dessa önskemål har
kunnat tillgodoses i utskottet. Då det är
rätt meningslöst att yrka bifall till motionerna,
när inte ens en reservation i
frågan föreligger från utskottets sida, inskränker
jag mig till att uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t till ett kommande
år måtte ta under noggrant övervägande,
om inte en utökning av personalen
är synnerligen befogad.

Jag har alltså intet yrkande, herr talman,
men uttalar förhoppningen att en
bättre tingens ordning snarast måtte
komma till stånd.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Hade jag på förhand vetat
att de bägge föregående talarna inte
skulle framställa något yrkande, är det
möjligt att jag inte begärt ordet. Då jag

nu ändå har fått ordet, ber jag att få
framföra några synpunkter.

Jag kan försäkra, att samtliga ledamöter
av jordbruksutskottet delar herr Osvalds
uppfattning om nödvändigheten av
ett effektivt växtskydd. Att utskottet
emellertid inte nu ansett sig kunna gå
med på det av styrelsen begärda och i
några motioner föreslagna beloppet,
349 000 kronor, beror på att utskottet
ibland måste så att säga ransonera pengarna.
Vi kan inte gå med på alla anslagskrav.
Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t
under denna punkt har äskat ett anslag
för bestridande av växtskyddsanstaltens
kostnader under nästa budgetår med
252 000 kronor, innebärande en ökning
med 47 400 kronor av motsvarande belopp
för innevarande budgetår. Kungl.
Maj:t har alltså för sin del gått med på
en ökning som måste anses avsevärd.

Herr Larsson har föreslagit att ett belopp
av 14 000 kronor skulle beviljas för
inköp av en bil till växtskyddsanstaltens
filial i Alnarp. När emellertid det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget betydligt
överstiger det för innevarande budgetår
beviljade anslaget, på sätt som jag nyss
erinrat om, har utskottet icke ansett skäl
föreligga att nu bifalla yrkandena i motionerna.

Jag vill än en gång betona, att jag inte
tänker ta upp någon diskussion med herr
Osvald om behövligheten av ett effektivt
växtskydd — därom är vi säkerligen
ense.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom utskottets ärade
ordförande tog som exempel förslaget
att inköpa en bil, varom yrkande har
framställts i en motion, så ber jag att få
säga, att filialen vid Alnarp har fått anslag
för att bygga ett garage, men nu
icke får något anslag för att inköpa en
bil! Det finns många ej tillgodosedda behov,
och även om anslaget nu föreslås
ökat, är det i alla fall alldeles otillräckligt
för att anstalten skall kunna fylla
sin uppgift på det siitt den borde göra.

106

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till omkostnader vid statens växtskyddsanstalt

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 18

Anslag till omkostnader vid statens växtskyddsanstalt Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens växtskyddsanstalt: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 252 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

motionen I: 134 av herr Osvald,
som hemställt, att riksdagen måtte, såvitt
nu vore i fråga, bevilja statens växtskyddsanstalt
omkostnadsanslag med det
belopp anstaltsstyrelsen äskat, nämligen
349 000 kronor;

b) de likalydande motionerna I: 360
av herr Larsson, Sigfrid, m. fl. och II:
298 av herr Hansson i Skegrie m. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att, såvitt nu vore i fråga
— utöver vad av Kungl. Maj:t under
punkten föreslagits — för effektivisering
av bekämpnings- och upplysningsverksamheten
vid växtskyddsfilialen i Alnarp
anvisa 14 000 kronor till anskaffande
av en personbil.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 134 samt I: 360 och
II: 298, såvitt nu vore i fråga, till Statens
växtskyddsanstalt: Omkostnader för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 252 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Redan under punkt 17
behandlades ju motionen om anslag till
inköp av en bil vid växtskyddsfilialen i
Alnarp. Denna fråga hör egentligen hemma
under punkt 18, och jag skulle vilja
säga ett par ord om den saken, eftersom
jag är en av motionärerna i frågan.

I mitt förra anförande berörde jag
något betydelsen av växtskyddet. Detta
kan ju faktiskt sägas utgöra ett slags
vakthållning mot fiender av olika slag.
Personalen måste särskilt under vegetationsperioden
ligga i ständig beredskap.
Vissa av sjukdomarna sprider sig ju med
en förfärande fart. Det kanske kommer
in en rapport om ett angrepp inom ett
område, som ligger fyra å fem mil från
institutionen, och en liknande rapport
kommer måhända från något annat håll
i rakt motsatt riktning. Vad har då experterna
på institutionen i första hand
att göra? Man tror knappast det är sant,
men det är att slå upp tåg- och busstidtabellerna
för att ta reda på hur de
skall komma till platsen. Även om det
finns relativt gott om järnvägar och bussar,
är det inte säkert att de kommer
fram på dagen. Jag nämnde nyss, hur
dåligt ställt det är med de personella
tillgångarna, men när dessutom den personal,
som finns vid institutionen, inte
har en bil till sitt förfogande, blir det ju
än besvärligare.

Man säger att personalen väl kan ta
en taxi. Herr Osvald har redan framhållit,
att anslaget till resor inte på långt
när räcker till för sådana resor. År det
vettigt att personalen inte skall ha en
bil till sitt förfogande, så att den omedelbart
kan rycka ut till platsen? För
mig framstår det som ganska abderitiskt
att vi har sådana förhållanden. Herr Osvald
nämnde, att det finns ett garage vid
filialen men inte någon bil i detta. Från
något håll har upplysts, att det verkligen
finns en bil i garaget. Ja, det lär det finnas,
därför att vaktmästaren vid institutionen
har fått lov att ha sin privata
bil i garaget, till dess staten har skaffat
en bil till institutionen.

Jag behöver väl, herr talman, inte säga
mer om denna fråga, då det ju är uppenbart
att en bil i detta fall utgör en nödvändig
del av utrustningen. Det kostar
ändå rätt mycket att hålla i gång denna
institution, och även om anslaget är
alltför litet, skall dock en del tjänstemän
ha sina löner. Men blir dessa utnyttjade
på rätt sätt, med nuvarande ordning?

Under punkt 17 hade jag icke något

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

107

Anslag till omkostnader vid statens växtskyddsanstalt
yrkande, herr talman, men nu kan jag tiv öppnas i fråga om den service, som
inte underlåta att ställa ett yrkande, statsmakterna har ansett vara nödvänfastän
inte någon reservation föreligger dig för det svenska jordbrukets sunda
under punkten. Jag föreslår alltså, att och rationella utveckling. Skall man nu
kammaren måtte besluta att anslå 14 000 anlägga den synpunkten, att detta är en
kronor till växtskyddsanstaltens filial i service, som jordbrukarna själva skall
Alnarp för inköp av en bil. betala, finns det mycket som skulle be höva

ändras här i landet, inte bara i
Häri instämde herr Osvald (fp). fråga Qm den här bilen.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Sigfrid Larssons anförande upplysa
om att denna alnarpsbil diskuterades
ganska ingående i utskottet. Det sades
av dem, som hade besökt Alnarp och
tittat in i garaget, att där stod en bil. Det
var väl någon av tjänstemännens bilar.

Inom utskottet talade flera ledamöter
för ett inköp av denna bil. Skälet mot ett
sådant inköp var, om jag minns rätt, att
den kontrollverksamhet, som det här är
fråga om, inte skall bestridas av statsmedel
utan betraktas som en service åt
jordbrukarna, som de med egna medel
bör svara för. Jag tror att det var det
huvudskäl, för vilket de, som talade för
bilinköpet, gav sig. Det kanske också förklarar,
att det inte finns någon reservation
under denna punkt.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Det är klart att jag ogärna
går emot min partivän och kamrat
herr Larsson i detta fall, men då jag företräder
utskottet under denna punkt
och utskottet har gått på avslag på framställningen
om anvisande av 14 000 kronor
till inköp av en bil vid växtskyddsanstaltens
filial i Alnarp, kan jag inte
annat än yrka bifall till utskottets hemställan
och hoppas att det skall ordna
sig med bilen i alla fall.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om anledningen till att
utskottet inte velat tillstyrka förslaget
om inköp av den bil det bär gäller är,
att utskottet ansett att detta är en service,
som jordbrukarna själva skall betala,
måste jag säga att helt nya perspek -

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag vill bara med ett exempel
visa, hur abderitiska förhållandena
är här i landet när det gäller att hindra
import av skadegörare. Det förhåller
sig så, att växtskyddsanstalten för närvarande
får företa inspektioner under alldeles
bestämda indikationer. Detta gäller
vid import av vissa levande växtdelar
samt i fråga om insekter vid misstanke
på förekomst av coloradoskalbaggar och
ytterligare någon skadegörare.

För något år sedan anlände en större
skuta till Malmö medförande en ansenlig
last av majs. Det vimlade av insekter i
skutan — den kom från Indien och vi
från hälsovårdsnämnden tittade en smula
på lasten i skutan och kunde inte med
säkerhet avgöra, vad det var för insekter
som fanns där ombord. Jag ringde
upp vederbörande assistent i Alnarp och
fick då det beskedet, att han inte kunde
komma, om det inte var coloradoskalbaggar
ombord på skutan. Jag framhöll
att jag inte kunde avgöra det, eftersom
jag inte var entymolog, men jag tyckte
att vi kunde säga att det antagligen var
coloradoskalbaggar ombord, så att assistenten
fick möjlighet att komma och undersöka
saken. Han kom så småningom
— det är 11 km mellan Alnarp och Malmö
—• och det tog två timmar. Under tiden
hindrades skutan från att lossa.
Först måste nämligen assistenten gå några
kilometer till Alnarps station och därefter
ta tåget till Malmö — en sträcka
som fågelvägen utgör 11 km.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan inte förstå, att
man i detta fall skall behöva anskaffa en

108

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till omkostnader vid statens växtskyddsanstalt

särskild bil. Posten till reseersättningar
vid växtskyddsanstalten har uppräknats
med inte mindre än 15 000 kronor. Anstalten
har således ett reseanslag av
50 000 kronor, som kan över hela landet
och således även vid Alnarp användas
för sådana ändamål det här gäller.

Om sedan någon lantbrukare i Skåne
skulle behöva anlita en konsulent eller
assistent vid växtskyddsanstalten, har
han i allmänhet själv bil och kan hämta
dessa personer. Det finns väl få jordbrukare
där nere, som behöver anlita dessa
assistenter, som inte själv har bil. Det
händer att de kör till anstalten och hämtar
assistenten vid det tillfället när det
behövs. Jag anser alt de, som behöver
denna hjälp, och de, som nu lämnar denna
behövliga hjälp, skall samarbeta. Utskottet
har ju här föreslagit en uppräkning
av anslagsposten till reseersättningar,
och dessutom har man i år anvisat
medel för inköp av en bil vid huvudanstalten.
Visar det sig av behovet påkallat
att anskaffa en bil vid filialen i Alnarp,
får departementschefen ett kommande år
föreslå en medelsanvisning för detta ändamål.

Den senaste talaren nämnde att vederbörande
assistent hade varit tvungen att
använda tåg från Alnarp till Malmö. Men
det finns ju möjlighet att begagna sig av
taxi. Det är ju meningen att reseanslaget
skall användas för dylika ändamål, och
jag förstår inte vad man skulle använda
dessa 50 000 kronor till, om det inte var
för sådana fall, som herr Huss nu omnämnt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan och avslag på motionerna.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
att det anslag, som för närvarande är
anvisat till resor, redan är alldeles otillräckligt.
Frågan om möjligheten att använda
taxi har herr Sigfrid Larsson varit
inne på. Skulle tjänstemännen där
nere vid Alnarp begagna sig av taxi,
skulle det anslag som finns bli ännu mer
otillräckligt än det för närvarande är.

För resten måste jag säga att det är
en ganska egendomlig inställning, att
tjänstemännen vid en anstalt, som skall
betjäna jordbrukarna och ha uppsikten
över växtskydd^, i nådens år 1956 skall
vara hänvisade till att använda taxi eller
hämtas av jordbrukare. Jag skulle vilja
fråga: Med vilken motivering har då utskottet
en gång tillstyrkt beviljandet av
medel till det garage, som finnes på anstalten,
om det inte var för att man skulle
ha bil i det?

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Det är nog inget tvivel om att det har
förekommit, att jordbrukare med bil
hämtat experter från Alnarp för att
snabbt kunna få reda på hur det förhållit
sig med det som föranlett hänvändelsen
till växtskyddsanstalten. Men nu är
det så, att visst inte alla jordbrukare har
bil.

Om en jordbrukare konstaterat ett angrepp
på växtligheten, behövs det många
gånger experter för att avgöra vad som
orsakat angreppet. Det finns många olika
slags växtsjukdomar, och det måste finnas
experter som kan så att säga ställa
diagnosen. Fn expert, som tillkallats och
utrönt, vad som orsakat angreppet, måste
också undersöka om angreppet spritt
sig i grannskapet till den jordbrukare,
som anmält förhållandet. Man tycker då
att det är litet mycket begärt, att denne
jordbrukare, om han i sin bil hämtat
experten, sedan också skall köra omkring
denne till grannarna.

Växtskyddsanstaltens experter skall
hålla uppsikt över ett stort område och
se till, hur det ligger till med växtskyddet.
Det kan i vår tid knappast tänkas
någon rationellare lösning än att den,
som skall hålla uppsikten, har ett motorfordon
till sitt förfogande. Skall han anlita
droskbil, blir det troligen dyrare för
staten, eftersom det blir många körningar.
För övrigt är bestämmelserna sådana
att han enligt resereglementet skall använda
det billigaste färdsättet. Det är
därför många gånger svårt för honom
alt anlita taxi.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11 109

Anslag till byggnadsarbeten

Herr ESKILSSON (h);

Herr talman! Jag vill bara deklarera,
att jag har mitt hjärta med i denna fråga
på samma sätt som herr Osvald och
herr Sigfrid Larsson. Men nu finns det
som bekant många olika behjärtansvärda
önskemål, som det är svårt att få genomförda,
och därför har utskottet nödgats
till sitt ställningstagande i denna
punkt.

Vi vet hur förfärligt svårt det är att
få igenom ett anslag, som inte Kungl.
Maj:t har föreslagit. I regel är det ogenomförbart,
och därför skulle jag, herr
Larsson, vilja göra ett förslag. Det finns
ganska goda kommunikationer mellan
Svalöv och Knislinge. Det går tåg och
man kan anlita bil. Jag tycker att herr
Larsson skulle använda en söndag till att
fara till Knislinge och tala med siatsrådet
Norup om saken, så kanske vi får en
bil till nästa år.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Frågan om växtskyddsanstaltens
filial i Alnarp skall få en bil
eller inte tycks vara av ett visst intresse.
Från växtskyddsanstaltens sida begärdes
medel till anskaffande av två bilar,
av vilka den ena skulle stationeras på
huvudstationen och den andra vid växtskyddsfilialen
i Alnarp. Eftersom sparsamhet
ju bör iakttagas och det därför
var önskvärt att begränsa nyanskaffningen
till en bil, förklarades det efter resonemang
med huvudanstalten, att man i
år hellre ville ha en bil vid denna anstalt
än vid filialen. Detta önskemål har
följts.

Nu har det konstaterats, att man har
byggt ett garage vid filialen. Det finns
ett gammalt ordspråk, som säger, att har
man fått klave, som kommer nog kon.
Den tiden är väl därför snart inne, då
det kommer en bil även till Alnarp.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 360 och II: 298, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 19—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 141 av herr Velander
in. fl. och II: 198 av herr östlund m. fl.,

1 vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte, såvitt nu vore i fråga, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag under förevarande
punkt dels anvisa till Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1956/57 ett anslag av 100 kronor, dels
ock medgiva, att under samma budgetår
beslut om bidrag till ifrågavarande ändamål
finge meddelas intill ett belopp av

2 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:141 och 11:198, såvitt
nu vore i fråga, till Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor; samt

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 141 och II: 198, såvitt anginge den
i motionerna avsedda ramen för beviljandet
av bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstaller
under budgetåret 1956/57.

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Reservation hade anmälts av herrar
A''ord, Eskilsson, Hseggblom, Antby,
Rimås och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 141 och II: 198, såvitt
nu vore i fråga, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa Iantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 100 kronor;
samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 141 och 11:198, såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1956/57 fastställa
en bidragsram å 2 500 000 kronor
för bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I denna punkt kommer
vi tillbaka till en gammal tvistefråga,
som har diskuterats i kammaren varje
gång, när vi under senare år har behandlat
detta anslag. I en reservation har vi
liksom i fjol föreslagit, att medlen skall
anvisas såsom förslagsanslag, kombinerat
med en bidragsram för bidrag till
arbeten under förevarande rubrik.

Som motiv för framställningar om att
medlen skall anvisas såsom förslagsanslag
i stället för reservationsanslag har
anförts de betydande reservationer, som
under årens lopp har samlats både när
det gäller här ifrågavarande anslag och
anslaget till jordbrukets rationalisering
liksom även det norrländska skogsproduktionsanslaget.
På dessa anslagsposter
fanns vid utgången av budgetåret 1954/55
så stora reservationer, att de motsvarade
ungefär tre års anslag. Med anledning av
dessa förhållanden föreslog statsrevisorerna
år 1954, att det ånyo skulle tagas
under övervägande att ge anslagen formen
av förslagsanslag, kombinerade med
en ram för bidragsbeviljandet. Revisorerna
beteknade det som otillfredsställande,
att så avsevärda reservationer
kvarstod på anslagen år från år, eftersom
man därigenom inte fick någon klar

överblick över anslagsläget. Visserligen
är huvuddelen av de reserverade medlen
redan disponerad genom fattade beslut,
men en betydande del av reservationerna
kommer aldrig till användning.
Det förflyter nämligen ofta flera år mellan
den tidpunkt, då ett anslag beviljas,
och den tidpunkt då det avsedda företaget
skall utföras. Särskilt när det gäller
rationaliseringsanslaget har det i många
fall förekommit, att de en gång beräknade
kostnaderna stigit så avsevärt sedan
arbetet planerades, att företaget på
grund härav aldrig kommit till utförande.

Vi som har undertecknat den föreliggande
reservationen anser att de skäl
alltjämt äger sin fulla giltighet, som
framförts från olika håll för att ändra
anslagen från reservationsanslag till förslagsanslag.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen. Jag
vill emellertid understryka, att detta yrkande
inte betyder, att vi föreslår någon
minskning i ifrågavarande verksamhet
— det lär ha framställts på det sättet i
ett ofullständigt tidningsreferat. Enligt föreliggande
uppgifter motsvarar nämligen
tillgängliga reservatitonsmedel helt anslagsbehovet
för verksamheten under
nästa budgetår.

I detta anförande instämde herr Velander
(h).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag vill påpeka att Kungl.
Maj :t på denna punkt begärt ett anslag
på 2,5 miljoner kronor. Det är alltså
samma belopp som utgått för innevarande
budgetår.

Nu har i ett par motioner yrkats vad
man skulle kunna kalla avslag på denna
punkt i nuvarande form. Det har nämligen
yrkats, att där skulle sättas upp
ett förslagsanslag på 100 kronor och att
riksdagen skulle medge, att bidrag för
ändamålet måtte få utgå intill ett belopp
av 2,5 miljoner kronor. Under hänvisning
till det uttalande som utskottet gjorde
under samma punkt i fjol har utskottet
nu hemställt om avslag på motionerna
och bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

111

Anslag till undervisningsmateriel för maskinundervisning

Jag skall bara med dessa ord be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 50

Anslag till undervisningsmateriel för
maskinundervisning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 1:136, till
Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till undervisningsmateriel för maskinundervisning
för budgetåret 1956/
57 anvisa ett reservationsanslag av
115 000 kronor.

I motionen I: 136, av herr Larsson,
Sigfrid, hade hemställts, att riksdagen
måtte för ifrågavarande ändamål för
nästa budgetår anvisa samma belopp som
för innevarande budgetår, d. v. s. 165 000
kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Det är inte förvånande
att det kan komma in något mindre fel
i en proposition, som omfattar så och så
många tusen sidor. Men vad som är något
mera förvånande är att felet inte rättas
till, om utskottet blir upplyst om saken.

Här är det fråga om ett anslag till maskinundervisningen
vid en del av lantbrukets
skolor. Departementschefen har
föreslagit, att lika stort belopp, 165 000
kronor, skall utgå för budgetåret 1956/57
som för tidigare år. Han kan kanske inte
lastas för att det i skrivningen har kommit
med en passus där det heter, att eftersom
det finns 246 000 kronor i reservation
på anslaget, räcker det att man
anvisar 115 000 kronor. Hur förhåller det
sig med den saken? Det finns inte någon
reservation i detta ords egentliga mening.
Vartenda öre av de medel som är anslagna
har Kungl. Maj:t utdelat till olika undervisningsanstalter
med angivande av
hur mycket var och en skall ha. Men hur
kan det då finnas en s. k. reservation?
Del beror på att anslagen för 1954/55
beviljades den 30 juni 1955, den sista dagen
på budgetåret. Då beslöt Kungl.
Maj:t att de och de anstalterna skulle få
pengarna. Dessa kunde ju då inte rätt
gärna hinna utbetalas under det budgetåret
— det gällde 165 000 kronor.

.lag kan med anledning av de upplysningar
jag har fått nämna att praktiskt
taget hela det beloppet numera är utbetalat.
Reservationen är i stort sett borta.
Nåja, det finns ju ett anslag för budget -

112

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till hästavelns befrämjande
året 1955/56; detta är inte utdelat, tror
jag i varje fall. Lantbruksstyrelsen förfar
på det sättet att den skriver till anstalterna
för lantbruksundervisning och ber
dem komma in med begäran om hur
mycket de skall ha, och så granskar lantbruksstyrelsen
detta och avger ett förslag
till Kungl. Maj :t. Det har kommit in
ansökningar om mer än 400 000 kronor
för budgetåret 1955/56. Det är inget tvivel
om, med hänsyn till det betydelsefulla
i mekaniseringen av vårt jordbruk, att
det är viktigt att skolorna har sådan utrustning,
och lantbruksstyrelsen kan
med gott samvete tillstyrka att 165 000
kronor skall utgå. Kungl. Maj:t har inte
mer till förfogande, så styrelsen kan inte
föreslå mer. Jag kan dock nämna att
den begärt en ökning av anslaget för
1956/57.

Då blir frågan den: Skall Kungl. Maj:t,
för att det skall bli någonting över till
1956/57, pruta på anslaget för 1955/56,
tillåt oss säga 115 000 kronor varigenom
50 000 kronor blir över? Det tror jag inte
att Kungl. Maj :t gör. Det vore väl svårt
att så förfara när riksdagen har ställt
165 000 kronor till förfogande.

Hur går det då? I så fall blir det inga
reservationer kvar till 1956/57. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att dessa anstalter
skall få pengarna; statsrådet Norup
har sagt att de skall ha 165 000 kronor.
Skall det möjligen komma en begäran
hos riksdagen om 50 000 kronor på tillläggsstat? Sedan

får jag fråga om konsekvensen
i utskottets sätt att behandla denna fråga
och den vi nyss hade uppe. Där fanns
det verkligen reservationer, där fanns
det pengar som inte var utdelade, och
då frågade herr Eskilsson om vi behövde
bevilja så mycket. Nej, säger utskottet, vi
ställer 2 1/2 miljoner kronor till förfogande.
Detta tycker jag i och för sig är
riktigt. Men där fanns det verkligen reservationer
i ordets egentliga mening. På
denna punkt finns ingen reservation,
men här skall man pruta 50 000 kronor.

Herr talman! Jag har bara velat nämna
detta och ber att få yrka bifall till
min motion som helt kort innebär att vi
följer den mening, som både departe -

mentschefen och utskottet har, att för
1956/57 skall ställas ett belopp på 165 000
kronor till förfogande för materiel för
maskinundervisning.

Jag yrkar alltså bifall till motionen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson säger
att det inte skulle finnas någon reservation
på detta anslag. Så står det
emellertid i propositionen, och utskottet
har inte haft anledning betvivla vad det
har läst i denna. Utskottet säger: »I likhet
med departementschefen utgår utskottet
från att så stor del av den nuvarande
reservationen å anslaget kommer
att kvarstå vid utgången av innevarande
budgetår, att ett oförändrat belopp skall
finnas tillgängligt för berörda verksamhet
under budgetåret 1956/57.» Herr Sigfrid
Larsson säger att det inte lär finnas
någon reservation. Vi har litat på vad vi
har läst oss till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Jag vill bara säga att jag skrev min
motion just för att utskottet skulle bli
uppmärksamgjort på att här inte fanns
den reservation varom det talades.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen 1:136; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Anslag till hästavelns befrämjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Hästavelns befrämjande för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 488 500 kronor.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

113

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 364 av herr Mannerskantz
och II: 190 av herr Nilsson i Göingegården
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1956/57 ställa till lantbruksstyrelsens
förfogande ett belopp av
50 000 kronor till uppfödningspris för i
kapplöpningar deltagande hästar och
som följd härav anvisa till hästavelns
befrämjande ett till 1 538 500 kronor förhöjt
anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 361 och II: 190, till Hästavelns
befrämjande för budgetåret 1956/
57 anvisa ett reservationsanslag av
1 488 500 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Anledningen till att jag
begär ordet på en punkt, där det inte
finns någon reservation men väl en motion,
är att jag tycker att här har skett
en sådan handling från riksdagens sida,
att dess samvete bör oroas någon gång.

År 1947 skedde den förändringen, att
såväl stuteriväsendets fond som totalisatormedelsfonden
upphörde och i stället
totalisatormedlen gick in i den allmänna
budgeten. Jordbruksutskottet var då litet
tveksamt, om man skulle gå med på
detta. Orsaken var att man ansåg, att det
i ett trängt budgetläge skulle kunna bli
så, att hästaveln berövades vad den var
garanterad genom dessa båda fonder.
För att säkra sig för den saken skrev
jordbruksutskottet: »Emellertid anser utskottet
å andra sidan önskvärt, att full
garanti skapas för att hästavelns behov
kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses,
även då det budgetära läget skulle
lägga svårigheter i vägen för att erforderligt
anslag till hästaveln anvisas.»
Detta, herr talman, är mycket sagt i få
ord av ett riksdagsutskott. Det innebär
en direkt förpliktelse att upprätthålla åtminstone
det nominella belopp, som ut S

Förslå kammarens protokoll 19.~>C>. Nr 11

Anslag till hästavelns befrämjande

gick för de olika hästavelsändamålen vid
den tidpunkt då dessa fonder indrogs.

Denna förpliktelse har sedan dess inte
uppfyllts. Den har nödtorftigt uppfyllts
vad beträffar en del av de anslag, som
utgår av de totalisatormedel som flyter in
i en aldrig sinande, utan tvärtom ökande
ström. Men på ett område har man svikit
detta löfte, nämligen när det gäller i
kapplöpningar deltagande hästar — i det
fallet rör det sig mest om fullblodshästar.
Vad jag finner särskilt anmärkningsvärt
är det oriktiga sätt på vilket denna
fråga, om man skulle svika löftet eller ej,
kom upp.

Skälen för beslutet grundade sig på felaktiga
informationer — till huvudsaklig
del på att man beskrev hurudan styrelsen
för Jockeyklubben var beskaffad, hur
många grevar och baroner som fanns
där. Jockeyklubben hade ju inte själv någon
glädje av dessa pengar, den var bara
en förmedlare av de avelspriser, som
skulle utgå till uppfödare, och uppfödarna
är alla möjliga sorters människor,
mest jordbrukare men även andra. Jag
är säker på, att kamrarna fattade beslutet
under rätt kompakt okunnighet om
vad saken egentligen gällde.

Sedan totalisatormedelsfonden indrogs,
har totalisatormedlen ökats för varje år,
från 6 miljoner då till att år 1955 överstiga
20 miljoner kronor. Under sådana
förhållanden finns det inte något orimligt
i att begära, att man åtminstone kunde
låta samma anslag utgå, som utgick
år 1947.

I år har lantbruksstyrelsen tagit upp
frågan igen. Jordbruksutskottet fick för
några år sedan en motion om att anslaget
till uppfödningspris för kapplöpningshästar
skulle avskaffas; den avslogs,
men det fanns en reservation. Nästa år
bifölls emellertid motionen, och det var
väl i resignationens tecken. Jag var inte
här i riksdagen då, men jag har läst i
protokollen vad som sades. Det som står
i protokollen — särskilt i andra kammarens
— var så oriktigt och så litet relevant,
att jag har allvarligt velat påtala
denna sak.

Jag har inte så livlig fantasi, att jag
tror man här skulle kunna vända första

114

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om ändrade bestämmelser ang. avhorning av avelstjurar

kammaren nu. Men jag skulle ändå vilja
framföra den tanken, att jordbruksdepartementet
borde kunna utfinna någon
lämplig väg, där prestigen inte längre
spelar någon roll, för att återföra detta
anslag till avelspriser för fullblodshästar,
och detta av bl. a. det reella skälet, att
totalisatormedlen annars kommer att
minska i framtiden, .lag tror inte de
kommer att göra det på travets område,
men på den s. k. galoppsportens område
är det numera stor risk för att så blir
fallet.

Vid förra årets stora fullblodsauktion
— det hålls en sådan varje höst — såldes
inte mer än ungefär en tredjedel av hästarna.
På många blev det inte ens något
rop, och priserna var mycket dåliga.
Året innan fanns samma tendens, men
den blev nu skärpt. Man kan ganska säkert
säga, att om det inte görs någonting,
kommer denna tendens att fortsätta. Under
1955 avlivades ett mycket stort antal
fullblodsston. Har man inga ston, lär det
inte bli några nya hästar, och blir det
inte tillräckligt många hästar, blir det
mindre fält på kapplöpningsbanorna. Då
minskar intresset från publikens sida
och då kommer inte staten att få in samma
belopp i totalisatormedel.

Nu kan man kanske säga att det inte
är bra att folk skall frestas att spela, men
jag misstänker att de som är roade av
just detta inte anser att det är något
brottsligt att tillfredsställa sin glädje genom
att se på hästarna och med detta
kombinera nöjet att spela på totalisatorn.

Statsfinansiellt sett är det inte klokt
att låta fullblodsaveln råka ut för denna
risk. Av dessa skäl, herr talman, har jag
här velat ställa det yrkandet i enlighet
med vad som yrkas i motionen 1:364,
att under punkt 57 för uppfödningspris
för i kapplöpningar deltagande hästar
beviljas ett anslag av 50 000 kronor och
därför sammanlagt under denna punkt
till Hästavelns främjande anslå ett till
1 538 500 kronor förhöjt anslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 58

Om ändrade bestämmelser ang. avhorning
av avelstjurar

I denna punkt hade utskottet hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
anslag av 356 000 kronor; samt

2) att motionerna I: 137 och II: 189
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 137, av
herr Boman, och II: 189, av herr Ahlsten,
hade hemställts, att bestämmelserna i
kungörelsen den 13 oktober 1950 (nr
530) angående befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln med däri genom
kungörelsen den 27 april 1951 (nr 193)
gjorda ändringar måtte ändras så, att avhorning
av tjurar icke skulle fordras för
erhållande av statsbidrag till tjurförening
och enskild tjurhållare för underhåll
respektive inköp av tjur.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nord, Eskilsson, Gustafson
i Dädesjö, Hseggblom, Antby, Rimås
och Nilsson i Lönsboda ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 137 och II: 189, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta företaga de författningsändringar,
som i reservationen förordats.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

115

Om ändrade bestämmelser ang. avhorning av avelstjurar

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Här kommer jag med
ett yrkande som inte kostar några pengar,
och därför tänkte jag att det för en
enda gång skall lyckas förleda första
kammaren att bifalla en reservation. Det
är faktiskt en behjärtansvärd sak som
jag skall säga några ord om.

För några år sedan genomfördes en
bestämmelse när det gäller statsbidrag
till tjurföreningar som innebar att statsbidrag
till tjurförening eller enskild tjurhållare
för underhåll respektive inköp
av tjur, vilken är född efter ingången
av år 1952, må utlämnas endast under
villkor, bland annat, att tjuren antingen
från födelsen saknar horn eller eljest
blivit avhornad innan han uppnått könsmogen
ålder.

Bestämmelsen tillkom efter framställningar
från olika jordbruksorganisationer.
Förslaget motiverades bl. a. med att
det ofta förekom olyckshändelser bland
djurskötare och andra som hade med
tjurar att göra på grund av att de av
naturen var utrustade med horn.

Erfarenheterna från de år, som kungörelsen
har gällt, har emellertid visat
att avhorningen inte haft den betydelse
som man från början räknade med. Avhorningen,
vilken som regel utföres på
nyfödda kalvar, har fått allt mindre popularitet,
och man har så småningom slutat
använda metoden i alltflera besättningar.
Orsakerna till denna utveckling
har varit många. Det visade sig bl. a. att
olycksfallsriskerna i samband med tjurar
inte bara sammanhänger med om vederbörande
tjur är utrustad med horn eller
ej. När man väl har tagit bort detta
naturliga försvarsmedel för en tjur, har
den ändå möjligheter att angripa den
som vårdar honom, om han blir skrämd
eller irriterad på något vis. Det är ganska
betecknande att den först avhornade tjur,
som uppnådde vuxen ålder — jag talar
nu om tjurar från SRB-rasen ■— dödade
sill vårdare på en avelsbesättning i mellersta
Sverige. Veterinärer och andra trotsig
vidare kunna konstatera att avhorning
av tjurar har en viss menlig inverkan
på deras sinnesbeskaffenhet. Vi
har slutligen ingen möjlighet titt expor -

tera avhornade tjurar till andra länder,
tv i utlandet vill man att tjurarna skall
ha sina horn kvar.

På grund av dessa omständigheter använder
man nu avhorning inom allt färre
avelsbesättningar i landet. Det har
uppgivits för mig att det för närvarande
finnes en, säger en, större avelsbesättningom
inom SRB-rasen som tillämpar
avhorning av tjurarna. Vad har detta fått
för resultat? Jo, de tjurföreningar, som
skall köpa avelstjurar, drabbas av kungörelsen,
som jag inledningsvis citerade,
på det viset att de blir hänvisade till
ett mycket begränsat urval när de skall
göra sina inköp. Detta kan ju inte vara
gagneligt för avelsarbetet på detta område.

Nu har det gjorts framställning från
Avelsföreningen för svensk röd och vit
boskap om att bestämmelserna om avhorning
skulle upphävas. Vid remissbehandlingen
av framställningen har den tillstyrkts
av inte mindre än 15 hushållningssällskap,
av vilka de flesta ligger
inom SRB:s verksamhetsområde. Att en
strömkantring skett i opinionen framgår
tydligt av att det ursprungligen var företrädare
för aveln, hushållningssällskapen
och andra, som understödde förslaget
om avhorning. Det måste väl under
sådana omständigheter vara motiverat att
ta hänsyn till den omsvängning i uppfattningen
som faktiskt ägt rum och slopa
denna för närvarande helt överflödiga
bestämmelse i statsbidragskungörelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 3).

I herr Eskilssons yttrande instämde
herrar Boman (fp) och Osvald (fp).

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
tagit så allvarligt på denna motion om
upphävande av bestämmelsen om avhorning
av tjurarna att motionen remitterats
för yttrande till inte mindre iin fyra
sakkunniga institutioner, nämligen Sveriges
lantbruksförbund, lantbruksstyrelsen,
Hushållningssällskapens förbund
och veterinärstyrelsen. Av dessa remissinstanser
är det endast Sveriges lant -

116 Nr 11

Onsdagen den 21 mars 195G em.

Om ändrade bestämmelser ang. avhorning av avelstjurar

bruksförbund som omedelbart tillstyrkt
motionen, medan lantbruksstyrelsen och
Hushållningssällskapens förbund avstyrkt
densamma. Veterinärstyrelsen är
tveksam men medger att det finns vissa
synpunkter i motionen som är värda beaktande.
Styrelsen anser dock att alltför
kort tid har gått sedan denna bestämmelse
infördes för att redan nu ändra
eller upphäva densamma. Även utskottet
har anslutit sig till den synpunkten att
alltför kort tid gått sedan bestämmelsen
om avhorning antogs av riksdagen år
1951. Utskottet menar att en viss tids ytterligare
erfarenhet av bestämmelsens
verkningar bör avvaktas, innan någon
ändring bör övervägas. Ganska många ledamöter
av jordbruksutskottet har emellertid
delat motionärernas åsikt, att den
nuvarande bestämmelsen om avhorning
av tjurarna kanske inte är så lämplig.
Utskottet har därför enats om den skrivningen,
att utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer
utvecklingen på området.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag erkänner att det kan
innebära ett visst djurplågeri att avhorna
tjurar, lika väl som det var djurplågeri
när man på sin tid kuperade hästsvansarna.

Herr Eskilsson anförde ett fall då en
djurskötare dödats av tjuren trots att
denne hade avhornats. Jag har själv en
gång blivit svårt skadad av en tjur som
fått behålla hornen. Den olyckan hade
säkerligen aldrig inträffat om tjuren inte
haft några horn.

Herr Eskilsson anför vidare att ett
upphävande av bestämmelsen om avhorning
inte kommer att kosta några pengar.
Han säger väl det för att söka förleda
kammaren att följa hans reservation.
Jag måste då fästa kammarens uppmärksamhet
på att om vi bifaller hans
reservation, kommer det utan tvekan att
kosta en del pengar. Motionen utmynnar
ju i en begäran att statsbidrag skall utgå

även för tjurar som har hornen kvar. Det
kommer väl att medföra ökade anspråk
på statsbidrag i framtiden. Jag ansluter
mig därför, herr talman, till utskottets
förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Men, herr Mossberger, meningen med
en sådan bestämmelse som den vi nu diskuterar
är väl inte att försvåra för tjurföreningarna
att skaffa sig tjurar, utan
avsikten har varit en helt annan. Tjurföreningarna
måste ha tjurar för att kunna
fullgöra den uppgift, som de är avsedda
för. De måste således under alla
förhållanden skaffa sig tjurar, men det
blir betydligt mindre möjligheter för
dem att skaffa sig värdefulla avelsdjur,
om de vill behålla statsbidraget. Detta
kan inte vara till gagn för verksamheten
på detta område. Jag vill fästa herr
Mossbergers uppmärksamhet på att tjurföreningarna
framför allt arbetar bland
de mindre jordbruken. Det är väl en
verksamhet som vi inte skall välta stenar
i vägen för utan i stället befrämja. Att
kostnaderna blir större om kammaren
bifaller reservationen än om vi avslår
den, kan jag därför inte förstå.

Jag vill också med anledning av vad
herr B. A. Nilsson yttrade om remissinstansernas
inställning påpeka, att i
detta fall avspeglar Hushållningssällskapens
förbunds remissvar enligt min åsikt
inte riktigt inställningen bland hushållningssällskapen.
Ty såsom jag redan inledningsvis
sade och som påpekats i reservationen,
är det inte mindre än 15
hushållningssällskap — av vilka de flesta
ligger inom det område av landet, som
det här är fråga om — som tillstyrkt
avelsföreningens förslag. Jag vill också
peka på vad veterinärstyrelsen anfört i
sitt yttrande till jordbruksutskottet, vilket
är återgivet på s. 50 i utskottets utlåtande.
Det heter där bl. a.: »Det torde
emellertid vara ostridigt, att avhorningen
kan medföra skadeverkningar å tjurkalvarna
samt att avliorningen som sådan
kan innebära olägenheter av i motionerna
antytt slag.»

Detta uttalande från veterinärhåll är

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11 117

Om ändrade bestämmelser ang. avhorning av avelstjurar

svårt att komma förbi. Om man därtill
lägger det tillstyrkande remissyttrande,
som Lantbruksförbundet har avgivit, tycker
jag att man har ganska god grund
att bygga på för ett bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Eskilsson påstår att
det är nödvändigt för tjurföreningarna
att vi nu vidtager denna åtgärd. Jag vill
då göra honom uppmärksam på att vad
vi här diskuterar endast gäller de statsunderstödda
tjurföreningarna och tjurhållarna.
För alla andra står det fritt att
göra som de vill. För dem har alltså en
ändring här inte någon betydelse.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det finns en synpunkt
till, som kanske inte är av så stor betydelse,
men som kanske ändå bör omnämnas
i detta sammanhang. Den talar nämligen
för att det inte bör vara obligatoriskt
att avhorna tjurar, som skall säljas
till tjurföreningar. Jag syftar på att
det förekommer en viss export från vårt
land av avelsdjur och därvid även av tjurar.
Det är mycket möjligt att den exporten
kommer att ta ökade proportioner.
Det finns också vissa raser, som numera
kommit mer och mer i ropet, och
där det helt säkert är mycket olämpligt
att avhorna tjurarna och där det inte
heller behövs. Jag tänker närmast på den
fina köttrasen Hereford som mer och mer
börjar uppfödas här i landet. Jag har
själv en sådan besättning och exporterade
till Danmark i somras två stycken
tjurkalvar. Det hade inte varit möjligt
om de hade varit avhornade. Man har i
utlandet det kravet att djuren skall vara
typiska för rasen och sålunda ha hornen
kvar. Man kan alltså inte exportera avhornade
tjurar.

Då kan man, såsom herr Mossberger
säger, sälja till tjurföreningarna avhornade
tjurar. Men det är väl inte lätt för
en uppfödare att redan när kalven är
bara tre veckor gammal avgöra vart den
långt senare kommer att säljas. Det är
därför vanskligt att ha denna bestämmelse
kvar. Den kanske kommer att medföra

att landet går miste om många ur landets
synpunkter gynnsamma möjligheter
till export av avelstjurar. Även med tanke
härpå ber jag att få ansluta mig till
reservanterna.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Det är väl klart att när
beslutet om avhorning av dessa bestar
fattades, så skedde det med motiveringen
att de skadade så mycket folk. Nu har
man tydligen ändrat åsikt. För egen del
tycker jag nog att man bör avvakta erfarenheterna
av den hittillsvarande bestämmelsen
ytterligare någon tid. Men
jag håller med herr Eskilsson om att vi
måste få någon fason på denna fråga:
antingen måste vi ta bort hornen på alla
tjurar eller också ha dem kvar på alla.
Den nuvarande ordningen är en lialvmesyr,
som inte kan fortsätta i längden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
58 mom. 2, röstar

118

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till främjande av fjäderfäaveln
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Anslag till främjande av fjäderfäaveln

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 191 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat,
att till lantbruksstyrelsens förfogande
skulle ställas ett belopp av 50 000
kronor för främjande av fjäderfäaveln.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
en inom riksdagens andra kammare
väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 326, av herrar Pettersson i Dahl
och Ekström, vilka hemställt, att riksdagen
måtte i enlighet med lantbruksstyrelsens
anslagsäskande ställa ett med
20 000 kronor till 70 000 kronor uppräknat
belopp till förfogande för främjande
av fjäderfäaveln samt i anslutning därtill
under förevarande anslag för budgetåret
1956/57 anvisa ett belopp av
211 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionen II: 326, till Diverse åtgärder
på liusdjursavelns område m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av
191 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Bror Nilsson, Antby, Pettersson i
Dahl, Rimås och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionen II: 326, till Diverse
åtgärder på liusdjursavelns område m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 211 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR, (bf) :

Herr talman! Den tvistiga frågan under
denna punkt gäller ett anslag till
Sveriges fjäderfäavelsförening på 50 000
kronor. Denna förening har under flera
år haft ekonomiska svårigheter, och räkenskaperna
har uppvisat underskott.
Sista året uppgick detta underskott till
nära 10 000 kronor. Föreningen har mycket
svårt att finansiera sina affärer och
har inte kunnat ge sina tjänstemän den
tioprocentiga löneförhöjning som andra
tjänstemän fått.

Nu kanske någon frågar: »Varför höjer
inte denna förening medlemsavgifterna,
så att den får ordentliga affärer?»
Det har den gjort, men då visade det sig
att det blev så mycket färre medlemmar,
att åtgärden inte medförde någon behållning.
Till fjäderfäavelsföreningen är anslutna
många små hönsodlare och andra
personer i små omständigheter, som inte
vill betala någon stor årsavgift. När de
är vana vid en viss årsavgift och denna
höjs, går de gärna ur föreningen. Det har
alltså visat sig att denna väg inte är
framkomlig. Därför har föreningen begärt
att få ytterligare 20 000 kronor i anslag,
och lantbruksstyrelsen har tagit upp
det beloppet i sina petita till Kungl.
Maj:t, men Konungen bär nekat och be -

Nr 11 119

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

ett veterinärbakteriologiskt laboratorium i Östersund

Om statsbidrag till
gärt lika stort anslag till företaget som
tidigare.

I vår reservation har vi velat tillmötesgå
såväl lantbruksstyrelsens som Sveriges
fjäderfäavelsförenings önskemål om
att få ett till 70 000 kronor ökat bidrag,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottet har inte kunnat
biträda det i den föreliggande motionen
framställda förslaget. Anslaget har
vid två olika tillfällen under de senare
åren uppräknats, dels budgetåret 1952/
53 med 7 500 kronor och dels budgetåret
1953/54 med 4 000 kronor. Då man från
utskottets sida gått till arbetet med denna
huvudtitel för att göra största möjliga
besparingar, har vi även på detta område
måst följa departementschefen och
ansett att man får reglera verksamheten
med de medel som står till buds.

Utskottsmajoriteten har alltså inte kunnat
gå längre än Kungl. Maj:t föreslagit,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets framställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 61—77

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7S

Om statsbidrag till ett vetcrinärbakteriologiskt
laboratorium i Östersund

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å motionerna 1:305 och
II: 621, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:

Bidrag till hushållningssällskapens veterinäravdelningar
för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 240 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 365, av
herr Pålsson m. fl., och II: 621, av herr
Agerberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta, att statsbidrag
skulle utgå jämväl till ett veterinärbakteriologiskt
laboratorium i Östersund, dels
ock höja förevarande anslag till 260 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Nord, Eskilsson,
Bror Nilsson, Antby, Jonsson
i Strömsund och Agerberg ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 365 och II: 621, till Förekommande
och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Bidrag till hushållningssällskapens
veterinäravdelningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 260 000 kronor.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! På denna punkt redovisar
jordbruksutskottet skiljaktiga meningar.
Sju av dess ledamöter har samlat
sig om en reservation betecknad
med 5). Skillnaden mellan majoriteten
och reservanterna är i penningar räknat
20 000 kronor, och reellt sett gäller
frågan huruvida ett planerat veterinärbakteriologiskt
laboratorium i Östersund
skall erhålla statsbidrag eller icke.

Det är ju så att då Jämtlands läns
hushållningssällskap planerat detta laboratorium,
har detta skett i samråd med
vcterinärstyrelsen, och hushållningssällskapet
har byggt på tidigare beslut och
uttalanden såväl här i riksdagen som av
departementschefen. Det är sålunda inte
någon nyck eller något påhitt, då sällskapet
har planerat för denna institution.
Jag säger detta därför att då utskottsmajoriteten
och departementschefen
har gått på avslag i fråga om veterinärstyrelsens
framställning i denna
del, så tycks de i allt väsentligt bygga

120

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om statsbidrag till ett veterinärbakteriologiskt laboratorium i Östersund

på statskontorets avstyrkande yttrande.
Statskontoret säger i det sammanhanget,
att den omständigheten att ett hushållningssällskap
inrättar ett laboratorium
icke i och för sig medför någon rätt att
få statsbidrag för drivande av laboratoriet.
Detta är väl i och för sig så pass
självklart, att det kanske varit onödigt
att taga med det som ett skäl för avslag.
Statskontorets övriga avslagsskäl är närmast
ett åberopande av 1955 års riksdags
beslut om inrättande av laboratorier
i Sundsvall och Umeå. Det hänvisas
till detta beslut och till något uttalande
som därvid gjordes om att dessa
laboratorier var avsedda att betjäna
Norrland.

I det sammanhanget vill jag påpeka
den omständigheten att de bägge laboratorierna
i Sundsvall och Umeå skall vara
knutna till sjukhus. De är således
inte laboratorier av samma sort som det
vi nu har sökt aktualisera för Jämtlands
del. Det är väl ganska självklart — det
har vi också sagt i vår motion om den
här saken — att laboratorier av den
art, som skall inrättas i Sundsvall och
Umeå, väl knappast kan annat än möjligen
delvis och i mycket begränsad
omfattning täcka det behov som jämtlandslaboratoriet
är avsett att tillgodose
— detta skulle ju få en veterinärmedicinsk
inriktning.

De undersökningar, som ett veterinärbakteriologiskt
laboratorium har att utföra,
är av så speciell natur att föreståndaren
måste vara veterinärmedicinskt
utbildad. Det gäller ju därvidlag
inte bara föreståndarskapet, utan den
mannen skall även leda och övervaka
bekämpandet av husdjurssjukdomarna.
Det är ju så även i våra bygder att allteftersom
vi för in litet mer krävande
och högproducerande raser eller förädlingsarbetet
på fjällrasen har gått i den
riktningen, desto ömtåligare blir djuren
och mottagligheten ökar för juversjukdomar
och slidkatarrer och allt vad det
nu kan vara. I all synnerhet i våra bygder,
där produktionsvalet är rätt begränsat,
måste väl största delen av jordbrukets
produktion passera genom djurkroppen,
och det är vid sådant förhål -

lande ytterligt viktigt att man skaffar
instrument med vilka man kan bekämpa
och häva eventuella sjukdomar hos
husdjuren. Det verkar kanske långsökt,
men jag vill i detta sammanhang också
nämna att den svinsjukdom, som på sista
tiden har uppträtt i Skåne, tydligen injagat
en viss respekt hos den ansvariga
myndigheten på detta område. Veterinärstyrelsen
har under de senaste veckorna
påkallat kontrollundersökning av
vissa svinbesättningar även i vårt län
för att förvissa sig om att sjukdomen
inte på några vägar har förts längre upp
i landet. Jag nämner detta bara som
ett apropå till de vidgade uppgifter som
ett laboratorium av den här arten med
en för ändamålet skolad föreståndare
kan ha att fullgöra.

Mig förefaller det som om statskontoret
har haft en något bristfällig kännedom
om frågan, då det har utformat sitt
avstyrkande yttrande under hänvisning
till de blivande laboratorierna i Sundsvall
och Umeå. Jag sade nyss att man
kan tänka sig att dessa laboratorier till
någon del skulle kunna fylla behovet
även på det veterinärmedicinska området,
men man kan ju inte rimligen räkna
med att laboratorier av den typen
skulle ta emot djurkadaver för obduktion
och liknande undersökningar. Det
är väl fullkomligt otänkbart. Motionärerna
menar dessutom att laboratoriet,
om det komme till stånd, skulle betjäna
ett betydligt större område av Norrland
än enbart Jämtland.

Även om jag skulle kunna förstå att
statskontoret har tillgripit de där argumenten
för sitt avstyrkande, så har jag
inte lika lätt att förstå departementschefen
och jordbruksutskottet, då de gör
dessa motiv till sina egna och med stöd
av dem avstyrker framställningen.

Jag sade nyss att det inte var fråga
om något påhitt av vårt hushållningssällskap,
utan att förslaget har tillkommit
i samråd och samarbete med veterinärstyrelsen.
Jag finner mig ha anledning
att i korta drag redogöra för frågans
förhistoria.

Vid 1953 års riksdag framhöll departementschefen
i anslutning till en av

Onsdagen den 21 mars 195G em.

Nr 11

121

Om statsbidrag till ett veterinärbakteriologiskt laboratorium i Östersund

veterinärstyrelsen då verkställd utredning,
som rörde möjligheterna att överflytta
vissa arbetsuppgifter från statens
veterinärmedicinska anstalt till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier, bland annat att han förutsatte
att veterinärstyrelsen följde utvecklingen
på ifrågavarande område
och, då så kunde anses påkallat, till behandling
upptoge frågan om i vad mån
de nuvarande laboratoriernas antal kunde
minskas eller nya sådana bör tillkomma.
I sistnämnda hänseende syntes
enligt departementschefens mening uppmärksamhet
icke minst böra ägnas de
norrländska intressena. Jordbruksutskottet
underströk vid samma tillfälle departementschefens
nyssnämnda uttalande
samt framhöll, att med beaktande av
att det icke finns några veterinärbakteriologiska
laboratorier norr om Västerås,
syntes det utskottet särskilt angeläget,
att veterinärstyrelsen komme att
ägna speciell uppmärksamhet åt de norrländska
intressena.

Det är med utgångspunkt från dessa
uttalanden som både veterinärstyrelsen
och Jämtlands läns hushållningssällskap
har handlat vid utarbetandet av detta
förslag i avsikt att få i gång laboratoriet
redan under innevarande år.

Nu kommer jordbruksutskottet med
sitt avstyrkande, vilket är rätt märkligt
även ur den synpunkten, att det anses
nödvändigt att lämna statsbidrag för att
laboratorierna i södra och mellersta
Sverige över huvud taget skall kunna
upprätthållas. Jag har inte någon erinran
mot att så sker, men jag vill konstatera,
att underlaget för drivande av
dessa laboratorier måste vara väsentligt
mycket större än vad det kan vara i
Jämtlands län. Men här tycks jordbruksutskottet,
och departementschefen med
för den delen, ha den uppfattningen att
det går att driva ett norrländskt laboratorium
utan statsbidrag. Det synes mig
vara en inkonsekvens i resonemangen,
och det förefaller också vara en något
underlig förändring i inställningen från
år 1952 till i år. Det är dock inte mer
än tre år som förflutit. På ifrågavarande
område har under denna tid ingen -

ting skett norr om Västerås. Man kan
i detta avseende bortse från att laboratorier
inrättats vid två stora sjukhus i
ett par norrlandsstäder. Dessa laboratorier
är avsedda att i huvudsak tjäna
andra ändamål än det här är fråga om.

Jag skall, herr talman, inte trötta
kammaren längre utan slutar med att
yrka bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna med 5) betecknade reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Sedan motionären herr
Pålsson nu så vältaligt och utförligt har
redogjort för motionärernas syn på frågan,
vill jag framlägga några av de synpunkter
som varit vägledande för utskottets
majoritet vid dess ställningstagande.

Den omständigheten att hushållningssällskapet
i Jämtlands län startar ett laboratorium
har inte ansetts utgöra tillräckligt
skäl för åtnjutande av statsbidrag,
utan den framtida utvecklingen
bör enligt utskottets mening vara avgörande
för huruvida statsbidrag skulle
kunna utgå eller ej. Den uppfattningen
kom till uttryck redan 1953, då likartade
frågor behandlades.

Nu har herr Pålsson framhållit att de
i Sundsvall och Umeå inrättade bakteriologiska
laboratorierna, som erhållit
betydande statsbidrag enligt beslut av
1955 års riksdag, inte avser samma sak.
Men när de inrättades, förutsatte man
från riksdagens sida att de skulle betjäna
de fyra nordligaste länen. Därför
har utskottet ansett, att man för året inte
kunde vara beredd att ge statsbidrag
till laboratoriet i Östersund. Det rör sig
visserligen inte här om något stort belopp
— anslaget skulle höjas från 240 000
till 260 000 kronor — men man har velat
avvakta hur de i fjol inrättade bakteriologiska
laboratorierna kommer att arbeta.
Därefter får man fatta det beslut, som
man kanske blir nödsakad till, och även
lämna statsbidrag. Men för närvarande
har jordbruksutskottet inte varit berett
att, så kort tid efter det att laboratorierna
i Sundsvall och Umeå inrättats,
föreslå statsbidrag till laboratoriet i Östersund.

122

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 55.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 79—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10b

Anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 368 av herr Elowsson,
Nils, m. fl. samt II: 300 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för
verksamhetsåret 1956 bevilja Föreningen
för växtförädling av fruktträd ett anslag
å 130 000 kronor samt dessutom ett anslag
å 22 000 kronor för täckande av 1955
års kvarstående underskott.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 368 och II: 300, till Bidrag
till Föreningen för växtförädling av
fruktträd för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Nord, Hansson, Yngve Nilsson, Antby,
Rimås och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna I: 368 och II: 300, till
Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 152 000 kronor, varav
22 000 kronor skulle avses för täckandet
av 1955 års kvarstående underskott.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Föreningen för växtförädling
av fruktträd vid institutionen
Balsgård bedriver ett intensivt forskningsarbete
för att få fram härdigare,
smakligare, vackrare och även mera
rikt avkastande sorter och frukt och

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

123

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

bär. Förädlingsverksamheten har under
de tio år den bedrivits nått betydande
resultat, och inom kort kommer serier
av olika försökssorter att prövas på olika
platser i landet. Institutionen har för
sin verksamhet haft ett årligt anslag från
statens sida på 100 000 kronor. Men på
grund av rent automatiska utgiftsökningar
till följd av lönehöjningar och
omkostnadsstegringar räcker inte anslaget
till. Ett driftsunderskott har uppstått
för år 1955 på ungefär 29 000 kronor.
Reserverade medel har tagits i anspråk
för att bringa ned förlusten, men
kvar står i alla fall 22 000 kronor såsom
förlust.

I detta läge väcktes en flerpartimotion
med yrkande om en uppräkning av det
.statliga anslaget med 30 procent, alltså
till 130 000 kronor. Man begärde dessutom
täckning med 22 000 kronor för
1955 års förlust.

1953 års växtförädlingsutredning, som
undersökt förhållandena ute på Balsgård,
har givit ett mycket gott betyg åt
verksamheten och säger bl. a.: »En begränsning
av verksamheten och en nedskärning
av arbetsprogrammet i kostnadsbesparande
syfte skulle, såvitt utredningen
kan finna, allvarligt äventyra
både uppnådda och förväntade arbetsresultat.
» Utredningen slutade med
att föreslå en uppräkning av det statliga
anslaget med 70 procent.

Om växtförädlingsföreningen i fortsättningen
kommer att få arbeta under
svåra ekonomiska förhållanden, leder
detta troligen till att en hel del av de
uppnådda resultaten inte inom rimlig tid
kan bearbetas, ocli detta i sin tur medför
troligen, att den .svenska frukt- och
bärodlingen till stort men inte blott för
producenterna utan även för konsumenterna
får vänta alltför länge, innan de
ernådda resultaten kan omsättas i praktisk
verksamhet. Fördenskull anser reservanterna,
att det borde vara klokt
att redan nu öka anslaget till institutionen
vid Balsgård med 30 000 kronor
samt att anvisa 22 000 kronor till täckande
av 1955 års underskott.

Herr talman! .lag dristar mig att bo
om kammarens benägna medverkan här -

till och ber att få yrka bifall till reservationen
i detta ärende.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Iierr talman! Så sent som vid vårriksdagen
föregående år gick riksdagen med
på en uppräkning av anslaget till den
växtförädlingsförening, som bedriver
sin verksamhet vid institutionen Balsgård.
Jag tror förvisso, att flertalet av
kammarens ledamöter är eniga om att
intyga, att föreningen vid Balsgård bedriver
en mycket samhällsnyttig verksamhet,
inte minst med sin forskning
och sina försök för att få fram — såsom
herr Yngve Nilsson framhöll i sitt anförande
— härdiga och bäriga fruktträd.

Utskottet, som under den gångna sommaren
gjorde ett besök vid Balsgård,
fick emellertid den bestämda uppfattningen,
att det här var nödvändigt att
rekommendera en samordning av den
bedrivna forskningsverksamheten och
växtförädlingsverksamheten. Utskottet
hade nämligen tillfälle att besöka både
Alnarp och Balsgård och fick då
det bestämda intrycket, att det var nödvändigt
med en samordning mellan dessa
både institutioner. Det är klart att
många kan ta upp en principiell diskussion,
om man skall bevilja ett statligt
stöd till en förening, som bedriver en
forskningsverksamhet på detta sätt, men
jag tror förvisso, att den växtförädling,
som bedrives vid Balsgård, har varit till
nytta inte bara för de södra delarna av
vårt land utan även för de norra delarna.
De har nämligen där fått fram en
del fruktträd, som kan planteras även
mycket långt norrut.

Man kan emellertid ställa frågan, om
det kan vara riktigt att bedriva forskning
och växtförädling ensidigt på ett
ställe av landet så sydligt beläget som
i Skåne, där det finns två forskningsoch
växtförädlingsanstalter så nära inpå
varandra. Det är tydligt, att föreningen
vid Balsgård, som igångsatt denna
verksamhet, från början inte tänkt
sig behöva göra anspråk på något statsbidrag
härför, men så småningom har

124

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 cm.

Anslag till Föreningen för växtförädling
förädlingsverksamheten och forskningen
utvecklat sig så att man till sist måst
göra anspråk på statligt stöd.

Vi inom utskottet, som anslutit oss till
majoriteten, har ansett, att man bör avvakta
Kungl. Maj:ts ställningstagande
till de förslag, som 1953 års växtförädlingsutredning
på detta område framlagt.
Departementschefen åberopar denna
utredning i sitt uttalande och anser
sig tydligen kunna lägga fram förslag
med anledning av betänkandet redan
till kommande års riksdag.

Vi har därför inom utskottsmajoritelen
ansett oss böra för kommande budgetår
rekommendera ett oförändrat anslag
till växtförädlingsföreningen i Balsgård,
eftersom vi så nyligen som vid
förra årets riksdag gick med på en uppräkning
av anslaget och att vi så snart
Kungl. Maj:t ett kommande år framlägger
sitt förslag får ta ställning till det
statsbidrag, som i framtiden skall utgå
till föreningen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
under flera år ställt sig synnerligen välvilligt
till den utökning av anslaget, som
chefen för jordbruksdepartementet har
begärt för denna verksamhet. Jag är
tämligen säker på att den ökning, som
har begärts i år, också skulle ha tillstyrkts,
om det inte hade gått en isande
vind genom jordbruksutskottet just i år.
Jag anser emellertid inte att kammaren
fördenskull har anledning att i denna
punkt följa jordbruksutskottet, eftersom
verksamheten på Balsgård är av alldeles
speciellt slag.

Man kan jämföra verksamheten i
Balsgård med den som exempelvis bedrives
i Svalöv och Weibullsholm. Vid
de senare anstalterna får man en skörd
vid försöksodlingarna varje år och kan
årligen avläsa resultatet. På Balsgård
kan man få vänta i tio år, innan fruktträdet
bär frukt, och dessförinnan vet
man inte vad trädet kommer att gå
för, eftersom det är rena tillfällighe -

av fruktträd

ter som bestämmer det önskade kromosomantalet.
Man måste därför ha ett
mycket stort plantbestånd för att få
fram sådana arter, som man söker efter.
Man har lyckats bra nere på Balsgård
och är i färd med att vidareutveckla arterna.
Det gäller ju att se till, att de goda
egenskaperna hos erhållna högvärdiga
fruktträd nedärves. Det betyder att det
fordras ett ytterligare stort plantantal,
som i sin tur får bearbetas. Varje dröjsmål
på detta område kommer olägligt.
Varje år som går utan att man kan bearbeta
materialet betyder i framtiden ett
års förlorad skörd, och det är naturligtvis
svårt att säga hur mycket en sådan
skörd kan vara värd.

När vi tidigare har talat för att Balsgård
skulle få större anslag och uppräkning
av anslaget gjorts, har vi endast
haft de skäl, som jag nu anfört, att stödja
oss på. Det märkliga är ju, att då jordbruksutskottet
i år sagt nej till en ytterligare
uppräkning av anslaget föreligger
ännu en omständighet av betydelse. Utredningen
för växtförädling bär nämligen
gjort ett uttalande, som går ut på att
verksamheten vid Balsgård behöver stöd
av staten inte bara med nu utgående
100 000 kronor, utan därutöver ytterligare
70 000 kronor. Det vi nu begär är
dock inte mer än 130 000 kronor för att
nödtorftigt kunna upprätthålla verksamheten
utan att göra sådana förluster jag
tidigare talat om. Dessutom begär vi
22 000 kronor, som fattas i den verksamhet
som upprätthölls förra året, för att
någorlunda komma i takt med den utveckling
som naturen så att säga själv
ger.

Man kan utan vidare säga att detta anslag
är angelägnare än många andra. Det
är synnerligen angeläget, att denna
forskning får bedrivas kontinuerligt utan
avbrott, som medför förluster av en storlek,
som över huvud taget inte kan uppskattas.
Dessa förluster kan förebyggas
genom en förhållandevis liten höjning
av anslaget.

Det har här talats om att man borde
åstadkomma en samordning av verksamheten
vid Balsgård och verksamheten i
Alnarp. Det är då att märka, att i

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

125

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

Balsgård sysslar man med fruktträd och
bärbuskar. Dessutom ligger Alnarp i den
sydvästra delen av Skåne, medan Balsgård
ligger i den nordöstra delen. Det är
olika sorter av jord i de båda delarna av
Skåne, och anledningen till att Föreningen
för växtförädling av fruktträd har sin
verksamhet förlagd till Balsgård är att
jorden där är särskilt lämpad för fruktodling.
Det framgår också av att landets
största fruktodlingsdistrikt ligger i den
delen av Skåne. Hur man skulle kunna
samordna verksamheten vid dessa olika
anstalter, som ligger på 10, 11 mils avstånd
från varandra, är jag fullständigt
ur stånd att förstå. Det finns inga som
helst möjligheter att bedriva ett intimt
samarbete, eftersom avståndet är så
stort, att personalen vid den ena anstalten
inte kan utnyttjas vid den andra.
Jag tror därför att man först som sist
kan skrinlägga den tanken och bör inrikta
sig på att var och en av anstalterna
får utvecklas för sig och forskningen bedrivas
självständigt vid varje anstalt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den avgivna reservationen.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med herr Elowsson. Jag vill bara
tillägga, att jag känner en viss besvikelse
över att vi inte har fått ett definitivt
förslag i detta ärende till årets riksdag.
Efter förra årets debatt hade vi väl
väntat oss, att en proposition skulle föreligga
nu, när 1953 års utredning har lagt
fram sitt förslag.

Här är det bara fråga om att hålla
verksamheten vid Balsgård flytande ett
år framåt. Jag tycker att den press som
Balsgård blir utsatt för på grund av bristande
anslag är onödigt grym. Växtförädlingen
gagnar ju nationalhushållet i
allra högsta grad. Jag lärde mig av professor
Nilsson-Ehle på 1930-talet en siffra,
som lätt fastnade. Han nämnde då,
att växtförädlingen bär ökat den årliga
avkastningen från det svenska jordbruket
med 100 miljoner kronor. Det var
som sagt på 1930-talet. .lag skulle hålla
troligt, att motsvarande summa i dag är

minst 200 miljoner kronor. Det är ju synnerligen
räntabla investeringar staten
gör, om den stöder denna förädlingsverksamliet.
Vi stöder förädlingsverksamlieten
på jordbrukets område och på skogens
område, och därför är det väl helt
naturligt att vi även skall stödja forskningen
på fruktodlingens område. Det är
ju bara fråga om 30 000 kronor, vartill
kommer 22 000 kronor för att täcka ett
underskott från förra året. Jag tycker
knappast att det är riksdagen värdigt att
avslå en sådan begäran, när det — som
jag tidigare sade — bara är fråga om att
tillfälligt hålla verksamheten flytande
och slippa riskera bakslag. Snålheten kan
bedra visheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Elowsson framhöll,
att detta anslag var angelägnare än många
av de övriga anslagen. Det kan man
kanske instämma i. Men då vore det
kanske riktigt att, som herr Svedberg sade,
göra en samordning för att se på
vilka punkter man skall ge anslag och
på vilka man inte skall ge anslag.

När herr Elowsson vidare sade, att vi
tidigare har varit givmilda i jordbruksutskottet,
är ju också detta riktigt. Vi har
höjt anslaget senast i fjol med 25 000
kronor, och nu begär motionärerna ytterligare
pengar: 30000 kronor för det
kommande budgetåret och 22 000 kronor
för täckande av 1955 års förlust. Lantbruksstyrelsen
har föreslagit ett oförändrat
belopp med hänsyn till att utredningens
betänkande inte hinner föreläggas
årets riksdag. Detta åberopar ju
också departementschefen som skäl för
sitt ställningstagande. Det synes mig att
kammaren bör följa utskottet och departementschefen
i år och avvakta en proposition
som är grundad på resultatet av
1953 års utredning.

Sedan är det en annan punkt, som
man kanske inte behöver hänga upp sig
på, men som jag i alla fall vill beröra.
Motionärerna säger, att underskottet var
22 000 kronor, och begär anslag för att

126

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
täcka detta underskott. Styrelsen för
växtförädlingsföreningen uttalar, att det
föreligger ett underskott på 23 000 kronor.
Jag bara frågar, vilket belopp som
är det rätta, 22 000 eller 23 000 kronor.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Underskottet var ursprungligen
29 000 kronor. Det kunde
täckas av reserverade medel från anstalten
till en del. Om det sedan är rätt med
22 000 eller 23 000 kronor spelar väl
mindre roll i detta sammanhang.

Vad sedan gäller Balsgårds samordnande
med Alnarp ställer jag verkligen
den frågan: Finns här någon som tror
att man skulle göra några större besparingar
därigenom? Jag tror det inte.
Balsgård måste nämligen såsom fruktförädlingsanstalt
drivas på jord av den beskaffenhet,
som jorden har där förädlingsinstitutionen
ligger. Den är också
tillkommen för att hjälpa fruktodlingen
på de lättare jordarna i vårt land,
sådana som de lättare jordarna i Gärds,
Albo och Villands härader, där fruktodling
speciellt bedrivs på de mindre
jordbruken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
104, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

elektrifiering

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 105—114

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 470 av
herrar Tjällgren och Bengtson samt II:
626 av herr Andersson i Dunker m. fl.;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:471
av herr Persson, Helmer, och herr Öhman
samt 11:614 av herr Holmberg.

I samtliga dessa motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte höja förevarande
anslag till 6 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

127

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:470 och II:
626 samt 1:471 och 11:614, till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med bifall till motionerna I:
470 och 11:626 samt 1:471 och 11:614,
till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 6 000 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande har jag vid denna punkt
låtit anteckna en reservation för bifall
till en motion som jag har avlämnat här.
Med hänsyn till den nu långt framskridna
tiden skall jag inte ingå på någon
argumentering för detta mitt ståndpunktstagande
utan ber att i det fallet
få hänvisa till motionen.

Jag inskränker mig alltså, herr talman,
till att yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Den reservation som utskottets
ärade ordförande här yrkar bifall
till innebär en utvidgning av statens
medverkan till landsbygdens elektrifiering.
Här gäller det enligt reservanternas
hemställan inte att slutelektrifiera de
bygder, som saknar elkraft, utan reservationen
utmynnar i en hemställan om
att man här skall avsätta två miljoner
kronor som bidrag för att upprusta redan
befintliga elkraftlinjer. Det är klart
att det syftet är önskvärt, därom tror
jag nog de flesta är eniga som känner
till landsbygdens elektrifiering. Men när
det gäller den restelektrifiering, som nu
pågår i de bygder vilka tidigare saknat
elkraft, är det önskvärt att anslagen ökas
ut. i varje fall att bidragsprocenten blir

högre än tidigare. Jag begärde ordet för
att särskilt understryka detta. Landskommunerna,
inte minst i övre Norrland,
får göra ganska stora insatser för att
verkställa den restelektrifiering som nu
allmänt pågår där uppe.

Det förslag som utskottets ärade ordförande
hemställer om bifall till synes enligt
utskottsmajoriteten vara omöjligt att
genomföra. Jag hänvisar till vad departementschefen
meddelar i nionde huvudtiteln,
där han hänvisar till vad statsrådet
och chefen för kommunikatinsdepartementet
har anfört i sjätte huvudtiteln
på sidorna 105 och 106. Där göres gällande
att det för närvarande är omöjligt
att lämna förslag till riksdagen om de åtgärder
som elektrifieringsutredningen
har hemställt om. Elkraftsorganisationen
har inte möjlighet att ordna detta även
på de områden, beträffande vilka reservanterna
har hemställt om statens medverkan,
därför att denna organisation redan
är överhopad med så många ärenden
som rör elkraftsorganisationens verksamhet.
Det framgår av s. 106 i sjätte
huvudtiteln, att där finns en överbalans
på inte mindre än 2 900 ärenden, överbalanseringen
från 1944 till 1955 har utgjort
inte mindre än 165 ärenden per år.

Med hänvisning till dessa omständigheter
och att Kungl. Maj:t tydligen har
för avsikt att redan under nästkommande
år organisera upp det hela, vilket även
ger möjlighet att ingå på de områden,
som reservationen här hemställer om,
torde det var rimligt att i detta fall följa
utskottsmajoritetens förslag, och jag ber
att få yrka bifall till detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 11 ti

Utskottets hemställan bifölls.

128

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

. Punkten 117

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 225 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) motionen 1:369 av herr Lindgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte anvisa
ett bidrag till Jordbrukarungdomens
förbunds verksamhet kalenderåret 1956 å
260 000 kronor;

2) de likalydande motionerna I: 371 av
herr Spetz m. fl., och 11:305 av herr
Rimås in. fl., i vilka motioner likaledes
hemställts, att riksdagen måtte för ändamålet
anvisa 260 000 kronor;

3) de likalydande motionerna 1: 372
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Arrhén
samt II: 620 av herr Svensson i Krokstorp
m. fl., i vilka motioner bl. a. gjorts
enahanda hemställan; ävensom

4) motionen 11:618 av fru Andrén
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
som bidrag till förenämnda förbund
för vidgad klubbverksamhet bland kvinnlig
ungdom på landsbygden bevilja ett
anslag å 40 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:369, 1:371 och II:
305, 11:618 samt 1:372 och 11:620,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 225 000 kronor.

lleservation hade anmälts av herrar
Nord, Eskilsson, Hseggblom, Antby, Rimås
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med an -

ledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:369,
I: 371 och II: 305 samt I: 372 och II: 620,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 618, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1956/
57 anvisa ett anslag av 260 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Var och en som kommit
i beröring med den verksamhet som bedrives
inom JUF — Jordbrukarungdomens
förbund — måste gripas av beundran
för detta arbete. Verksamheten
bygger i mycket hög grad på frivilliga
insatser av pojkar och flickor som anslutit
sig till förbundet. För att det skall
bli någon fason på t. ex. den klubbverksamhet,
som bedrives inom förbundet,
måste man emellertid ha tillgång
till instruktörer och konsulenter, och
verksamheten drar för varje år ökade
kostnader. Det är ju en företeelse som
vi bevittnat på punkt efter punkt i denna
huvudtitel liksom på andra områden.

För att nu i någon mån kunna tillmötesgå
det ökade medelsbehovet, som beror
på lönelyftningar, ökade resekostnader
o. d., har vi i reservationen anslutit
oss till förslag, som framförts i olika
motioner om att höja anslaget till Jordbrukarungdomens
förbund med 35 000
kronor till 260 000 kronor. Detta motsvarar
en höjning av anslaget med ungefär
15 procent, vilket är en höjning som
förekommit vid flera tidigare anslag.

Jag skall inte, herr talman, utveckla
flera synpunkter på denna fråga, utan
jag ber att med detta få yrka bifall till
reservationen.

Häri instämde herr Spetz (fp) och
herr Johansson, Anders, (fp).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde ha funnit, har Kungl. Maj:t
i årets statsverksproposition under nionde
huvudtiteln begärt anslag med 225 000
kronor till Jordbrukarungdomens förbund.
Det är till storleken lika med anslaget
för innevarande budgetår.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11 129

Anslag till uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.

Nu har i ett antal motioner, som utskottet
liaft att behandla, yrkats dels att
beloppet för nästa budgetår måtte höjas
till 260 000 kronor och dels att till förbundet
måtte för vidgad klubbverksamhet
bland kvinnlig ungdom på landsbygden
beviljas ett anslag på 40 000
kronor.

Jag vill härtill säga, att ehuru det
inom utskottet från skilda håll har uttalas
vissa sympatier för motionärernas
yrkande, har utskottet i avvaktan på resultat
av den i utsikt ställda utredning,
som av departementschefen omnämnes
under punkt 86 i utskottets utlåtande,
icke ansett sig böra tillstyrka den av motionärerna
begärda höjningen. Utskottet
har därför ansett sig böra stanna vid att
tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Utöver vad utskottets
ärade ordförande har sagt finns det ytterligare
ett par punkter som bör tas i
beaktande vid ställningstagandet i denna
fråga.

Vid 1954 års riksdag uttalade utskottet
i sitt förslag, vilket även bifölls av
kamrarna, att det borde bli en samordning
beträffande denna verksamhet och
att det borde utfärdas föreskrifter för
den. Dessa föreskrifter har utfärdats så
sent att de har kommit att tillämpas
först under fjolåret.

Det har visat sig att den samordning,
som riksdagen begärde 1954, icke har
kunnat effektueras i samtliga distrikt i
landet. Vid den föredragning som vi hade
inför jordbruksutskottet kom vi fram
till att samordningskommittéer finns i
endast sju län, medan övriga inte har
lyckats ordna sin samordning. Under
dessa förhållanden anser utskottet, att
man bör avvakta utvecklingen av verksamheten
på delta område innan man
höjer anslagen ytterligare.

En annan fråga är den, som herr Eskilsson
pekade på och som även motionärerna
har pekat på, nämligen om man
skall gå så långt att man skall anställa

9 Första kammarens protokoll 1956. Nr II

instruktörer, heltidsavlönade konsulenter,
överallt i länen för att bedriva denna
verksamhet. Här kommer man in på
frågan om ungdomens egen initiativkraft,
ungdomens egen förmåga att planlägga
verksamheten. Jag tror att om man
skall kunna få ungdomen att över huvud
taget bedriva en egen verksamhet, måste
den även ha ett ansvar och en självständig
ställning inom rörelsen och inte
bara ha konsulenter som drar upp alla
riktlinjer som det endast är att följa.
Jag tror att ungdomsverksamheten även
inom JUF bör läggas upp på ett sådant
sätt, att de frivilliga krafterna sporras
att planlägga och utföra den egna verksamheten.
Detta har diskuterats i utskottet,
och jag tror för min del att man
nu bör vänta på samordningen och dessutom
se till att de egna krafterna kan
ta några initiativ.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i (ten vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 118 och 119

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120

Anslag till uppförande av frukt- och potatislagerhus
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till uppförande av
frukt- och potatislagerhus in. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:481 av herr Elof sson,
Gustaf, och herr Carlsson, Georg, samt

130

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.

11:605 av herr Onsjö, i vilka motioner
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att under förevarande
punkt anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Med hänsyn till angelägenheten av
att i nuvarande läge begränsa investeringsverksamheten
finner sig utskottet
icke kunna tillstyrka den av motionärerna
föreslagna höjningen av anslaget
till 500 000 kronor. Utskottet anser för
sin del i likhet med departementschefen,
att anslaget till följd av den å detsamma
befintliga reservationen bör för nästkommande
budgetår uppföras med endast ett
formellt belopp av 100 kronor. Under
åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 481 och II: 605, såvitt nu
är i fråga, till Bidrag till uppförande
av frukt- och potatislagerhus m. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar
Bror Nilsson och Pettersson i Dahl, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag har avgivit en motion,
som blivit behandlad vid denna
punkt, och den har blivit behandlad på
det vanliga sättet, att den har blivit avslagen.

Det vore ganska angenämt om jordbruksutskottet
någon gång kunde tillstyrka
en så pass förståndig motion som
den jag här har lämnat.

Vi vet alla, att man nu har stora anspråk
på lagerhus för att kunna bevara
sina produkter och tillföra konsumenterna
dessa produkter i ett sådant skick,
att konsumenterna känner sig tillfredsställda.
Men vi saknar lagerhus för potatis
och frukt. Jordbrukets ekonomiska
organisationer har gått in för att ge all
den ekonomiska hjälp de kan, men det
kräver så stora belopp, att man har all
anledning att även försöka förmå staten
att bidraga med lån och anslag.

Jag tror, herr talman, att om vi skall
kunna i fortsättningen möta den starka
konkurrens, som vi kan räkna med enligt
det nya jordbruksavtalet, måste vi
också se till att vi kan behandla de varor
vi producerar på ett sådant sätt, att
landets inhemska produkter kan mäta
sig med de produkter som importeras.
Vi har möjlighet att göra detta, men endast
under förutsättning att vi har lagerhus,
där vi kan lägga in frukt och potatis.
Om väderleksförhållandena sedan
är otjänliga, har detta ingen inverkan
på varorna i ett lagerhus, tv detta är alltid
uppvärmt, och man behöver aldrig
riskera frostskador eller dylikt. Men om
varorna skall lagras på gårdarna och
väderleksförhållandena är mindre tillfredsställande,
blir varorna försämrade
och många gånger förstörda. Och då
klagar konsumenterna — med all rätt —
över att den svenska varan inte är så
bra som den man importerar.

Vi vill för vår del göra vad vi kan för
att framställa en vara sådan som konsumenterna
önskar. Därmed gör vi också
landet i övrigt en stor tjänst, genom
att vi hjälper till att spara våra dyrbara
valutor, så att de inte behöver användas
för import av sådana produkter, som
vi mycket väl själva kan tillfredsställa
hela svenska folket med.

Det tjänar väl inte mycket till att försöka
få gehör för denna sak, alldenstund
utskottet, så när som på två ledamöter
som har anmält en reservation på denna
punkt, inte tillstyrkt bifall. Men jag
tar i alla fall mod till mig, herr talman,
och yrkar bifall till min motion I: 481.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då den ärade motionären
log mod till sig och begärde att riksdagen
skall bifalla hans motion, trots att
han inte har fått instämmande från utskottsledamöterna,
får jag med ett par
ord motivera utskottets inställning.

Frågan var föremål för diskussion i
utskottet, men det fanns ingen utredning
och vi har följaktligen inte haft tillräckligt
underlag för att gå in på det stora
anslag som här var ifrågasatt — det gäll -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

131

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

de dock 500 000 kronor i reservationsanslag.

Motionären blev förvånad över att
man hade avslagit motionen. Men vi har
varit försiktiga även då det gällt smärre
belopp.

Lantbruksstyrelsen har inte tänkt sig
att man skulle få mer än ett oförändrat
belopp av 30 000 kronor, och när det
framgick att det fanns ett reservationsanslag
från föregående år på 95 000 kronor,
har departementschefen med hänsyn
till detta inte föreslagit mer än ett
formellt belopp på 100 kronor.

Det är klart att mycket talar för motionen,
men det bör nog genom departementet
göras en utredning, så att man har litet
mer att bygga på än det material som
nu förelåg för utskottet. Under för handen
varande omständigheter kunde inte
utskottet gå längre än vad departementschefen
har föreslagit. Vi stannade för det
förslaget, och det skall också jag stanna
för här. Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag, vilket innebär ett bifall
till departementschefens förslag. Så får
herr Gustaf Elofsson komma igen och se
om det finns större möjligheter ett annat
år att gå honom till mötes.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 121—125

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 14 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna I: 141
av herr Velander m. fl. och II: 198 av
herr Östlund in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte, såvitt
nu vore i fråga, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag under förevarande punkt
dels anvisa till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1956/57
ett anslag av 100 kronor, dels ock medgiva,
att under samma budgetår beslut
om bidrag till ifrågavarande ändamål
finge meddelas intill ett belopp av
17 000 000 kronor;

b) motionen II: 639 av herr Sjölin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
dels medgiva, att under budgetåret
1956/57 finge beviljas statsbidrag till
jordbrukets rationalisering å tillhopa
17 000 000 kronor, dels ock under denna
anslagspunkt anvisa ett förslagsanslag
av 100 kronor; ävensom

c) de likalydande motionerna I: 373 av
herr Nord och herr Persson, Johan, samt
11:301 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte för berörda ändamål anvisa
ett reservationsanslag av 14 500 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom med
avslag å motionerna I: 141 och II: 198
samt 11:639, såvitt nu vore i fråga, samt
1:373 och 1:301, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
14 000 000 kronor; samt

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 141 och II: 198 samt II: 639, såvitt
anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till jordbrukets
rationalisering under budgetåret
1956/57.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nord, Eskilsson,

132

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

Hseggblom, Antby, Rimås och Nilsson i
Lönsboda ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 141 och II: 198
samt 11:639, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 373 och
II: 301, till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 100 kronor; samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:141 och 11:198 samt II:
639, såvitt nu vore i fråga, fastställa ramen
för beviljande av bidrag till jordbrukets
rationalisering till 17 000 000 kronor
under budgetåret 1956/57.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Med hänvisning till mitt
yrkande under punkt 49 ber jag att få
yrka bifall till reservation 12).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 127

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 128

Anslag till täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning till Täckande av

förluster på grund av statlig kreditgaranti
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 142 och II: 199, I: 391 och II: 302,
I: 392 och II: 317 samt I: 481 och II: 605,
sistnämnda motionsparet såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1956/57 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000
kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
för jordbruksegnahemslån in. m. intill ett
belopp av 20000000 kronor och för driftslån
intill ett belopp av 6 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kronor, dels för
lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor;

3) medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940 och
för vilka amorteringsskyldighet inträtt,
finge för år 1957 nedsättas till 3,6 procent; 4)

medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående delen
av före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, under
år 1957 utgå efter 3,6 procent.

I de likalydande motionerna 1: 142,
av herr Larsson, Nits Theodor, och herr
Franzén, samt II: 199, av herr Börjesson
m. fl., hade hemställts, att riksdagen med
ändring av Kungl. Maj ds förslag måtte
besluta medge, att under budgetåret 1956,''''
57 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende yttre rationalise -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

133

Anslag till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

ring intill ett belopp av 10 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering inlill
ett belopp av 15 000 000 kronor, för
jordbruksegnahemslån m. m. intill ett belopp
av 25 000 000 kronor och för driftslån
intill ett belopp av 8 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle ge anledning därtill, medge
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus
in. in. för jordbruksändamål intill ett belopp
av 6 000 000 kronor, dels för lån
avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 391, av
herr Åkesson, samt 11:302, av herrar
Nilsson i Lönsboda och Kristensson i
Osby, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta anvisa kreditgaranti för
lån avseende uppförande av lagerhus
in. m. för jordbruksändamål intill ett belopp
av 6 000 000 kronor under budgetåret
1956/57, varav 2 000 000 kronor
skulle ställas till förfogande för uppförande
av fruktlagerhus.

I de likalydande motionerna I: 392,
av herr Nilsson, Yngve, och herr Ohlsson,
Ebbe, samt II: 317, av herr Nilsson
i Svalöv in. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville fastställa maximibeloppet,
vartill under budgetåret 1956/57 statlig
kreditgaranti finge lämnas till uppförande
av lagerhus in. in. för jordbruks- och
trädgårdsändamål, till 8 000 000 kronor.

1 de likalydande motionerna I: 481, av
herr Elofsson, Gustaf, och herr Carlsson,
Georg, samt II: 605, av herr Onsjö, hade
hemställts, att riksdagen måtte, såvitt nu
vore i fråga, medge, att under budgetåret
1956/57 statlig kreditgaranti beviljas
för lån avseende uppförande av lagerhus
in. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 6 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nord, Hansson, Bror
Nilsson, Yngve Nilsson, Hseggblom, Antbg,
Pettersson i Dahl, Bimås och Nilsson
i Lönsboda ansett, att utskottets utlåtande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,

samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och
motionerna I: 142 och II: 199 samt I: 392
och II: 317 ävensom med bifall till motionerna
I: 391 och II: 302 samt I: 481
och II: 605, sistnämnda motionsparet såvitt
nu i fråga, medgiva, att under budgetåret
1956/57 statlig kreditgaranti finge
beviljas dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000
kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
för jordbruksegnahemslån m. m. intill
ett belopp av 20 000 000 kronor och
för driftslån intill ett belopp av 6 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om
förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 6 000 000 kronor, dels
för lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då det gäller frågan angående
kreditgaranti för lån till lagerhus
som avser jordbruksändamål, ber jag att
få erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt
yttrande anfört, att behovet för budgetåret
1956/57 utgör 8,2 miljoner kronor.
Styrelsen har emellertid nöjt sig med att
förorda ett belopp av 6 miljoner kronor
med hänsyn till de restriktioner som rått
och fortfarande råder på kreditmarknaden.
I sin motivering anför lantbruksstyrelsen
emellertid: »För en fortsatt rationalisering
av jordbruket är det i hög
grad angeläget, att leverans-, lagringsoch
torkningsmöjligheterna för bl. a.
spannmål och oljeviixlfrö utökas i takt
med skördearbetets mekanisering.»

Jag ber att få påpeka, att här nämns
ingenting om lagerutrymmen vare sig för
potatis eller för frukt. Det gör inte heller
departementschefen, som endast förordar
4 miljoner kronor i kreditgaranti.
Vi bör dock komma iiiåg, att det inträffade
något under år 1955 som borde ha
ingett en del farhågor för framtiden. Under
september och oktober månader vid -

134 Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till tackande av förluster pa grund av statlig kreditgaranti

togs nämligen en import av matpotatis
under den motiveringen, att svensk potatis
icke ansågs räcka till för konsumtionsöndamål.
Denna import skedde mitt
under upptagningssäsongen, vilket bl. a.
fick till följd att svensk matpotatis måste
läggas ned för vinterförvaring. Stark kyla
inträffade i fjol ganska tidigt, och det
omöjliggjorde leveranser av nämnvärd
kvantitet. Härtill kom att potatisen, som
på grund av det under året rådande vädret
var av betydligt sämre kvalitet än
vanligt, ytterligare försämrades genom
den lagerhållning som då kom till stånd.
Sjukdomar i form av bladmögel och
brunröta utvecklas mycket kraftigt vid
en lagring. Följden av allt detta har blivit,
att mycket små kvantiteter svensk
potatis kunnat saluföras på våra stora
konsumtionsorter. Om vi i ett sådant läge
hade haft tillgång till lagerhus med
sorteringsanläggningar, skulle jag hålla
för troligt att vi hade kunnat tillgodose
den inhemska marknaden med potatis av
ganska hygglig kvalitet.

För att ett sådant läge inte skall behöva
återuppstå och för att en uppbyggnad
av lagerhus och sorteringsanläggningar
snarast skall kunna påbörjas, anhåller
reservanterna i denna fråga att
kreditgarantien för jordbruksändamål
måtte utökas från föreslagna 4 till 6 miljoner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i detta ärende.

Herr ANDERBERG (bf):

Herr talman! De synpunkter, som reservanten
här anfört, har ju inte varit
främmande för utskottet. Vi bär mycket
ingående diskuterat denna stora fråga
men inte kunnat komma till något annat
resultat än vad som här föreslås
från utskottets sida.

Jag vill ta upp till bemötande bara
den del av reservanternas motivering,
som gäller behovet av lagerhus för jordbruks-
och trädgårdsändamål. Utskottet
understryker, att det föreligger behov av
dylika lokaler. Utskottet fick emellertid
meddelande om att departementschefen
redan den 5 januari 1956 tillkallat sakkunniga
för att verkställa utredning om

åtgärder för förbättring av försörjningen
med matpotatis av tillfredsställande kvalitet.
När vi fått kännedom om detta ansåg
vi, att utredningen även borde ta upp
detta och andra likartade problem till
behandling. Utskottet var därför inte redo
att tillstyrka en ökning av det maximibelopp,
intill vilket kreditgaranti för
lagerhuslån kunde beviljas. Enligt utskottets
mening måste därför de skilda önskemålen
om statlig kreditgaranti för lån
till ifrågavarande anläggningar tillgodoses
genom lämplig avvägning inom gällande
garantiram.

Det är många synpunkter som skall
tillgodoses. Vi bör dock först, såsom utskottet
också anfört, ha denna utredning
klar. Utskottet har inte velat framställa
ett förslag direkt på den motivering, som
motionärerna anfört.

Jag skall inskränka mig till vad jag nu
anfört och ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! En utredning betyder ju
bara att frågan förhalas ytterligare. Det
kanske kommer att dröja ett par år, innan
en sökande kan få kreditgaranti och
sätta i gång med ett lagerhusbygge, som
är viktigt för inte bara producenterna
utan även för konsumenterna. Detta
dröjsmål är livligt att beklaga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

135

Onsdagen den 21 mars 1956 em. Nr 11

Om överförande av en förste länsskogvaktartjänst från Hallands län till Stockholms

län m. m.

ställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 128, mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat. Enär
vid omröstningens slut befanns, att omröstningsapparaten
icke fungerat riktigt,
företogs härefter ny votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
slutet av denna omröstning rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. 3 och 4 hemställt.

Punkterna 129—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Om överförande av en förste länsskogvaktartjänst
från Hallands län till Stockholms
län in. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård in. in.: Bidrag till

skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar för

budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 10 228 400 kronor.

I detta sammanhang har utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 145
av herr Hansson m. fl. och II: 184 av
herr Stiernstedt m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en tjänst såsom förste länsskogvaktare
i Ca 19 i Hallands län skulle utbytas
mot en tjänst såsom länsskogvaktare
i Ca 17 i Stockholms län; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 383
av herr Olofsson, Uno, m. fl. samt II: 307
av herrar Widén och Antby, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära utredning om skogsvårdsstyrelsernas
extra personals löneoch
anställningsvillkor främst i syfte att
bereda denna personal fastare anställningsförhållanden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna I: 145 och II: 184, till
Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
10 228 400 kronor; samt

2) att motionerna 1:383 och 11:307
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hansson, Uno Olofsson, Hseggblom, Antby,
Nilsson i Lönsboda och Johansson i
öckerö, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 145 och II: 184, till Skogsvård
in. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 10 228 400 kronor.

136 Nr 11 Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Om överförande av en förste länsskogvaktartjänst från Hallands län till Stockholms

län ni. m.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation med yrkande om bifall
till motioner, som i likhet med
skogsstyrelsen förordar ett utbyte av en
förste länsskogvaktartjänst såsom föreståndare
för skogsvårdsgård mellan
skogsvårdsstyrelserna i Hallands och
Stockholms län. Bytet medför inte någon
kostnad och följaktligen inte heller
något ökat anslag till skogsvårdsstyrelsernas
avlöningar. Läget är nämligen det,
att skogsvårdsstyrelsen i Halland på
grund av speciella förhållanden icke
haft behov av någon egen skogsvårdsgård
av den typ som flertalet andra
skogsvårdsstyrelser numera förfogar
över såsom centrum för undervisningsverksamheten.
Skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län har däremot sedan några
år tillbaka en skogsvårdsgård, Ladvik
ute på Bogesundslandet. Förste länsskogvaktartjänst
är ändå upptagen på
personalstaten för Halland, men tjänsten
är vakant sedan år 1949. Denna vakanta
tjänst avses nu bli överförd till
Stockholms län som ju har sin moderna
skogsvårdsgård men ingen föreståndartjänst.
I utbyte får Halland en vanlig
länsskogvaktartjänst i Ca 17.

Det är alltså här fråga om ett rätt obetydligt
ärende, men det har dock ett alldeles
speciellt intresse, och jag vågar
därför taga kammarens tid i anspråk ett
par minuter.

Jag hade anledning att beröra frågan
om föreståndarskapet för skogsvårdsgårdarna,
när kammaren förra året behandlade
jordbruksutskottets motsvarande utlåtande.
För säkerhets skull vill jag dock
rekapitulera vad ärendet gäller.

1946 års riksdag beslöt i enlighet med
Kungi. Maj.ds förslag att länsskogvaktare,
som förordnas till föreståndare för skogsvårdsgård
och som tillika är föreståndare
för distrikt, skulle erhålla titel
förste länsskogvaktare och placeras
två trappsteg över länsskogvaktare
i gemen, numera i 19 lönegraden. Detta
principbeslut har helt naturligt medfört
att efter hand som skogsvårdsgårdar har
tillkommit även i andra län än de tolv

som år 1946 hade sådana — och vi vet
att man strävar efter att anlägga sådana
skogsvårdsgårdar såsom centra för den
länge försummade skogliga utbildningsverksamheten
—• har föreståndarna för
dessa nya gårdar fått titeln förste länsskogvaktare
och placerats i 19 lönegraden.

Statsrådet Norup har själv tidigare
följt denna på förra statsrådet Skölds
initiativ av riksdagen fastslagna princip,
och dessutom har statsrådet Norup
föreslagit riksdagen att ett antal andra
tjänster skulle utbytas mot tjänster som
förste länsskogvaktare, detta därför att
antalet befordringstjänster för länsskogvaktare
är synnerligen ringa.

Nu gjorde kanske skogsstyrelsen ett litet
misstag förra året, när ämbetsverket
med utgångspunkt från erfarenheterna
under de närmast föregående åren
tog och sammanslog ett antal befordringstjänster
med specialtjänster såsom
föreståndare vid skogsvårdsgårdar och
förordade samtligas placering i 19 lönegraden.
Departementschefen avslog då
framställningen i samtliga fall under
motivering att han hade för avsikt att
tillsätta den numera arbetande 1955 års
skogsvårdsutredning. Men det bör observeras
att statens lönenämnd tillstyrkte att
föreståndarna för skogsvårdsgårdarna i
enlighet med riksdagens principbeslut
och under hänvisning till propositioner
åren 1946, 1950 och 1952 skulle erhålla
tjänster som förste länsskogvaktare. Fn
sådan lönegradsplacering står helt i överensstämmelse
med de allmänna direktiv,
som säger att lönegradsuppflyttning kan
komma i fråga, där på grund av ändrade
arbetsuppgifter och ändrad ansvarsställning
tjänster ändrat karaktär. Länsskogvaktare,
som blir föreståndare för skogsvårdsgårdar,
får ju mera kvalificerade
arbetsuppgifter och större ansvar, och de
måste vara väl skickade för sin uppgift,
som så gott som innebär en rektorstjänst.

Nu menar statsrådet Norup med hänvisning
till 1955 års skogsvårdsutredning,
att riksdagens beslut kan åsidosättas,
och avstyrker att förste länsskogvaktartjänster
för skogsvårdsgårdarnas fö -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

137

Om överförande av en förste länsskogvaktartjänst från Hallands län till Stockholms

län m. m.

reståndare tills vidare inrättas. Han hänvisar
alltså till denna utredning, där
bland annat jag har fått förtroendet att
medverka, men vi sakkunniga har fått
bestämt direktiv, att vi inte skall ägna
oss åt några lönefrågor, och vad utredningen
än må komma med, så inte kan
det väl tänkas inverka på skogsvårdsgårdarnas
verksamhet eller på föreståndarnas
alldeles speciella uppgifter.

Nu har skogsstyrelsen böjt sig för riksdagens
beslut av i fjol. Jag tycker faktiskt
att den böjt sig litet val ödmjukt,
ty jag anser att den hade fullgoda skäl
för sitt yrkande förra året, men för alt
mildra den allra största orättvisan —
nämligen risken att den till åren äldste
föreståndaren för skogsvårdsgård, som
förmenats samma villkor som sina kolleger,
skall behöva gå i pension i lägre
tjänsteställning än riksdagen velat tillerkänna
honom — har skogsstyrelsen
nöjt sig med att föreslå utbytet av tjänster
mellan Hallands och Stockholms län.
Detta är ju en rimlig och praktiskt vettig
lösning, som förhindrar en uppenbar
orättvisa. Jag tycker för min del att det
är en praktisk åtgärd, som borde få ske
utan riksdagens beslut, men eftersom
tjänsten är upptagen i personalstaten,
måste saken underställas riksdagens
prövning.

Det kanske inte är riktigt vackert att
vidarebefordra indiskretioner från utskottsarbetet
— jag vet inte, hur mycket
man vågar säga i det fallet — men det
hängde faktiskt på eu röst i utskottet.
De, som fällde utslaget, var kanske litet
påverkade av herr Pettersson i Dahl, som
trodde att vi hade några dunkla syften
och anslag mot Halland, men denna förändring
sker givetvis helt i samförstånd
med skogsvårdsstyrelsen i Hallands län,
som inte har någon egen skogsvårdsgård
och därför inte kan utnyttja tjänsten och
inte har något behov av den inom överskådlig
framtid.

En annan sak, som jag kanske vågar
antyda och som jag nämnde förra året,
var att 1947, när Blekinge fick en förste
länsskogvaktartjänst, fick jag mycket klara
direktiv av dåvarande jordbruksminis -

tern om hur bestämmelserna skulle tolkas.
Jag har följt dem, och jag följer dem
ännu i dag, men det märkliga är att
herr Sköld sedan dess har kommit att
sitta i jordbruksutskottet, och när jag inte
fick bukt med herr Pettersson i Dahl,
vädjade jag till herr Sköld om stöd för
mitt förslag. Herr Sköld smålog men teg.
När det sedan blev votering, satt han,
och jag får säga att det gladde mig. Det
måste ju innebära ett indirekt erkännande
av att han, såsom den som en gång
tog initiativet i denna fråga, delade min
uppfattning. Jag kom sedan att tänka på
att ärendet hade förevarit förra året och
att det därför kanske skulle vara litet för
mycket begärt av herr Sköld, att han
skulle resa sig vid voteringen; det hade
ju inneburit ett erkännande av att han
kanske borde ha handlat litet annorlunda
för ett år sedan.

Nåja, detta var en liten indiskretion,
men jag har faktiskt måst tillgripa den
för att i någon mån klargöra läget.

Här föreligger alltså ett riksdagsbeslut,
som man inte gärna kan åsidosätta, och
när det för året bara gäller en enkel, vettig
och praktiskt motiverad omflyttning
av två läusskogvaktartjänster utan att
det kostar någonting, så finner jag yrkandet
om bifall till reservationen så
kraftigt motiverat som det över huvud
taget är möjligt att motivera en reservation.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGItEN (bf):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte ingå på något längre bemötande
av vad herr Hansson anfört,
och ännu mindre skall jag lämna någon
redogörelse för vad som förekommit vid
omröstningen inom utskottet o. s. v. —
det tycker jag man kan lämna därhän
i detta sammanhang.

Vad först beträffar förslaget om utbyte
av vissa länsskogvaktare mellan
Hallands och Stockholms län, så vill jag
erinra om att departementschefen — och

138

Nr 11

Onsdag n den 21 mars 1956 em.

Ang. statens skogsförbättringsanlag
det vet herr Hansson lika bra som jag
— i ett tidigare sammanhang inte har
velat gå med på detta utbyte. Vid förra
årets riksdag avslogs vidare ett yrkande
av samma innebörd som det nu föreliggande.
Därför har utskottet ansett, att
man i år inte bör tillstyrka en liknande
framställning. Detta är den väsentliga
orsaken till att utskottet avstyrker yrkandet
i dessa motioner och anser att
de inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vad sedan angår framställningen i de
båda andra motionerna under denna
punkt, har utskottet ansett att det bör
ankomma på 1955 års skogsutredning att
uppta den frågan till behandling. Nu
yttrade visserligen herr Hansson, att utredningen
inte har några direktiv att
behandla en fråga av det slaget, men det
har framgått av vissa remissyttranden
till utskottet, att motionerna borde anses
falla inom ramen för det uppdrag skogsutredningen
har.

Jag skall som sagt inte närmare ingå
på dessa frågor, utan ber att med det
sagda i korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera av de båda
momenten av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
178 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 hemställt.

Punkten 179

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ISO

Ang. statens skogsförbättringsanslag

Kungl. Maj it hade föreslagit riksdagen
att dels till Skogsvård m. m.: Statens
skogsförbättringsanslag för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
2 300 000 kronor, dels ock förklara, att
under nämnda budgetår finge från samma
anslag för andra med detsamma avsedda
ändamål än bekämpande av skogsinsekter
beviljas bidrag å tillhopa högst
2 250 000 kronor i enlighet med de grunder,
som av departementschefen angivits.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

139

1) de likalydande motionerna 1:140
av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl. samt II: 202
av herr Magnusson m. fl., i vilka motioner
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte uttala, att förevarande
anslag för budgetåren 1955/56 och 1956/
57 i sin helhet skulle utgå till angivet
ändamål; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 474
av herr Johansson, Theodor, och herr
Franzén samt II: 609 av herr Svensson
i Vä, i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
anslagspunkt måtte dels besluta att å anslaget
anvisa ett belopp av 3 000 000 kronor,
dels hemställa hos Kungl. Maj:t om
prövning av grunderna för erhållande av
statsbidrag till skogsdikning i enlighet
med vad som i motionerna anförts samt
framläggande av förslag, som därav kunde
föranledas.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 474 och II: 609, såvitt nu vore i fråga,
till Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag
för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000 kronor; 2)

förklara, att under nämnda budgetår
finge från samma anslag för andra
med detsamma avsedda ändamål än bekämpande
av skogsinsekter beviljas bidrag
å tillhopa högst 2 250 000 kronor i
enlighet med de grunder, som under
punkten angivits;

B. att motionerna 1:474 och 11:609,
såvitt avsåge yrkandet om ändring av
grunderna för erhållande av statsbidrag
till skogsdikning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:146 och 11:202,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson och Heeggblom, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort i viss angiven
del hava den lydelse, som i reser -

Ang. statens skogsförbättringsanslag
vationen angivits, samt att utskottet bort
under C hemställa, att motionerna I: 146
och II: 202, såvitt nu vore i fråga, måtte
anses besvarade med vad förut i reservationen
anförts.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade anförts, att utskottet i
likhet med skogsvårdsstyrelsen funne det
i motionerna 1:146 och 11:202 uttalade
önskemålet, att förevarande anslag för
budgetåren 1955/56 och 1956/57 i sin helhet
skulle utgå till angivet ändamål, vara
beaktansvärt, då i motsatt fall avriksdagen
beslutade anslagshöjningar i
mer eller mindre grad bleve verkningslösa.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När man studerar denna
punkt i statsverkspropositionen, finner
man att skogsförbättringsanslaget
visserligen har ökat under de senaste
åren men att olika åtgärder vidtagits,
som medfört att de anvisade medlen inte
har kunnat utnyttjas för avsett ändamål.
För budgetåret 1954/55 anslogs
1 700 000 kronor, och för budgetåret
1955/56 höjdes anslaget till 2 100 000
kronor. Statsrådet anmäler emellertid,
att under vartdera året 500 000 kronor
av det beviljade anslaget spärrats och
beträffande förstnämnda budgetår återförts
till statsverket. Beträffande budgetåret
1955/56 lär en del av de spärrade
medlen vid ett senare tillfälle ha släppts
fria för användning. Samma förhållande,
som gäller för detta anslag, gäller
också för andra anslag under huvudtiteln.

På grund av dessa åtgärder har värdet
av vidtagna anslagshöjningar för skogens
del avsevärt reducerats. Detta är
så mycket mer beklagligt som behovet
av olika skogsvårdsåtgärder ökar för
varje år. Låt mig bara peka på behovet
av ökade skogsodlingsarbeten som eu
följd av förra sommarens torka. Genom
att beviljade medel spärras och åter indrages
till statsverket skapar man också
stora svårigheter för de myndigheter,
som planerar och förbereder olika
skogsvårdsarbeten.

140

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

För att beslutade anslagshöjningar inte
skall bli verkningslösa föreslår herr
Hseggblom och jag i en reservation, att
riksdagen måtte understryka det motionsvis
framförda önskemålet, att beviljade
anslag i sin helhet skall utgå till angivet
ändamål.

Med hänsyn till den sena timmen skall
jag, herr talman, nöja mig med detta och
ber alt få yrka bifall till reservationen
nr 16.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Även jag skall med hänsyn
till den sena timmen fatta mig mycket
kort. Jag skall inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats proositioner
komme att framställas särskilt
eträffande varje moment av utskottets
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i mom. A och B hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 181

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård in. m.: Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland in. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 141 av herr Vetander
in. fl. samt II: 198 av herr Östlund m. fl.,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.

Maj:ts förslag under förevarande punkt
dels till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 100 kronor, dels
medgiva, att under budgetåret 1956/57
beslut om bidrag, varom nu vore fråga,
finge meddelas intill ett belopp av
1 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:141 och II: 198, såvitt
nu vore i fråga, till Skogsvård m. in.:
Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. in. för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 1 600 000 kronor;
samt

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 141 och II: 198, såvitt anginge den
i motionerna avsedda ramen för beviljandet
av bidrag till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. under
budgetåret 1956/57.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Hseggblom, Antby, Rimäs
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 141 och II: 198.
såvitt nu vore i fråga, till Skogsvård
in. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 100
kronor; samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 141 och II: 198, såvitt nu
vore i fråga, fastställa ramen för beviljande
av bidrag till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland in. in. till
1 600 000 kronor under budgetåret 1956/
57.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! Med samma motivering
som under punkten 49 ber jag att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

141

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Med samma motivering
som under den av herr Eskilsson åberopade
punkten ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 182—189

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 190

Anslag till lantmäteristaten

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:29 och 11:37, 1:43 och 11:53, 11:52,
1:152 och II: 196, T: 386 och II: 323, I:
387 och 11:314 samt 1:388 och 11:313,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
I: 150 och II: 195, I: 151 och II: 187 samt
I: 389 och II: 312,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantmäteristaten, som under punkten angivits; b)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 19 867 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med anledning
av vad utskottet under punkten anfört,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
åtgärder måtte snarast möjligt och senast
genom förslag til! 1957 års riksdag

Anslag till lantmäteristaten
vidtagas för förstärkning av personalen
inom sådana distrikt, som med hänsyn
till arbetsbelastningen vore mest i behov
därav.

I de likalydande motionerna I: 152
av herrar Lodenius och Franzon samt
II: 196 av herr Eriksson i Sandby m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande av ett nytt lantmäteridistrikt
inom Stockholms län i norrtäljeregionen
i överensstämmelse med
det i lantmäteristyrelsens anslagsäskande
framförda förslaget samt för ändamålet
bevilja erforderliga medel genom
uppräkning av de berörda anslagen till
lantmäteriväsendet för budgetåret 1956/
57.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herrar Tjållgren, Eskilsson, Hansson,
Haeggblom och Rimås, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag skall be att vid denna
punkt få säga några ord, men jag vill
redan från början deklarera, att jag icke
kommer att framställa annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag. Jag bär
emellertid, då jag inte är fullt nöjd med
vad utskottet här anfört, ansett mig böra
säga några ord särskilt med hänsyn till
den stora vikt och betydelse, som denna
fråga har.

Jag vill då erinra om att vid 1955 års
riksdag väcktes ett flertal motioner, i vilka
samtliga yrkats om förstärkning på
ett eller annat sätt av lantmäteriorganisationen
inom inte mindre än fyra län,
nämligen Stockholms län, Kopparbergs
län, Västernorrlands län samt Norrbottens
län. I sitt i ärendet avgivna utlåtande
vid 1955 års riksdag, nr 18, anförde jordbruksutskottet
— jag kan trösta kammaren
med att jag inte skall läsa upp
hela motiveringen, men jag anser mig i
alla fall böra framhålla en del av vad
utskottet då yttrade — bl. a. följande:
»Utskottet förutsätter, att därvid de av
utskottet anförda synpunkterna kommer
att beaktas. I betraktande härav och då
Kungl. Maj:t — såsom förut nämnts —
för nästa budgetår föreslagit en viss ut -

142

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till lantmäteristaten
ökning av den personal, som är avsedd
för särskilda skiftesorganisationer, finner
sig utskottet icke nu böra tillstyrka
bifall till motionerna. Med anledning
av vad som anförts i motionerna
förordar utskottet dock, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
förslag till nästa års riksdag» — alltså
till innevarande års riksdag — »om åtgärder
till lösning av de i det föregående
berörda problemen. Utskottet biträder
sålunda Kungl. Maj:ts framställningar
under lantmäteristatens avlönings- och
omkostnadsanslag och tillstyrker att belopp
av 18 150 500 kronor respektive
4 175 000 kronor anvisas för ändamålen.»

I klämmen i utskottets utlåtande hemställde
utskottet, att riksdagen måtte med
anledning av vad som anförts i motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1956 års riksdag
om åtgärder till lösning av de i det föregående
berörda problemen.

På grund härav hade vi nu väntat oss,
att Kungl. Maj:t skulle till årets riksdag
ha framlagt förslag om inrättande av
nya lantmäteridistrikt just i de län om
vilka här är fråga. Men därav blev intet,
utan i stället har föreslagits att åtta nya
tjänster såsom mätningstekniker skulle
inrättas. Det är ingenting ont att säga om
detta — lantmäteriteknikerna har ju sin
uppgift att fylla — men de kan i alla fall
inte ersätta en examinerad lantmätare;
det vet var och en som haft med lantmäteriförrättning
att göra.

Föredragande statsrådet säger också i
propositionen, att han inte är beredd att
tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag om
inrättandet av nya distrikt och organisationer,
utan han vill för sin del förorda,
att åtta nya tjänster såsom mätningstekniker
skall inrättas. Jag vill upprepa,
att även om det i och för sig kan
vara gott och väl att åtta nya mätningsteknikertjänster
inrättas, kan avlastningen
av den stora arbetsbalansen i de distrikt,
om vilka här är fråga, knappast i
någon nämnvärd grad komma att påskyndas.

Jag vill här framföra, och jag anser
mig skyldig att göra det, att det spörsmål
som det här gäller, nämligen inrät -

tandet av nya lantmäteridistrikt eller utbyte
av sådana är en mycket allvarlig
fråga, som det inte går att avfärda
med, jag höll på att säga en axelryckning,
utan här måste effektiva åtgärder,
och det med det allra snaraste, vidtagas.
Jag har här en skrivelse från överlantmätaren
i Västernorrlands län, i vilken
han motiverar sin hemställan till lantmäteristyrelsen
om inrättande av nya
lantmäteridistrikt. Jag skall, herr talman,
inte besvära kammaren med att
läsa upp alltför mycket ur den skrivelsen,
men jag anser mig skyldig att citera
några rader ur den. Han säger bl. a.
följande: »Den stora belastningen på
lantmäteridistrikten i sundsvallsområdet
består först och främst av arbeten som
sammanhänger med bebyggelseplaneringen
och bostadsanskaffningen. Sådana
arbeten kommer att påverkas mycket
litet av den nya lagstiftningen» — han
tänker på den lagstiftning som nu håller
på att utarbetas — »vars främsta effekt
ur förenklingssynpunkt väntas gälla
laga skiftet och över huvud taget de
större fastighetsregleringarna i jord och
skog. Bostadsavstyckningar handläggs redan
nu så enkelt att man får vara nöjd
om gällande rätt bibehålies så, att den
nya lagstiftningen icke krånglar till förfarandet.
Arbeten med större fastighetsregleringar
i jord och skog anmäler sig
också i stor utsträckning men finns i allmänhet
inte med för närvarande i arbetsbalansstatistiken
emedan de inte
förts in i distriktsdiarierna ännu — helt
enkelt därför att det för närvarande anses
meningslöst. Sådana arbeten hinns
ändå inte med. Eftersom det alltså finnes
ett stort uppdämt behov av större
fastighetsregleringar kommer effekten av
den nya lagstiftningen för sundsvallsområdets
del — liksom för Västernorrlands
län i allmänhet — att bli den att lantmäteriet
kommer att tillföras en väldig
mängd nya arbeten.»

Sedan fortsätter han redogörelsen för
hur det är med arbetsbalansen på lantmäteriets
område just i Västernorrlands
län.

Vidare har han yttrat sig här om tillgången
till examinerade lantmätare. Han

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

143

erinrar om att utskottet skrivit så här:
»Vidare har utskottet funnit att möjlighet
för närvarande icke synes föreligga
att erhålla högskoleutbildad personal
som skulle kunna placeras å nya lantmätartjänster.
» Med anledning därav
framhåller han följande: »Uppgiften

stämmer knappast med verkliga förhållandet.
För närvarande är det icke möjligt
för lantmäteriet att anställa alla utexaminerade
lantmätare som söker sådan
tjänst. Jämför lantmäteristyrelsens
promemoria härom i februari 1956 som
bilägges i snabbkopia» — den skall jag
här inte läsa upp. Denna promemoria
liar departementet haft tillgång till. Såsom
exempel nämnes att en person i
Härnösand tog examen 1953 och därefter
anmält sig som sökande i lantmiiteristyrelsen
men ännu inte lyckats bli antagen
trots goda vitsord. Under tiden
tjänstgör han vid lantbruksnämnden i
Härnösand. Av alla berörda parter anses
det emellertid av lätt insedda skäl
lämpligast och bäst ur utbildningssynpunkt,
att en nyexaminerad lantmätare
först tjänstgör några år vid lantmäteristaten,
innan han övergår till annan
verksamhet, exempelvis tjänst vid lantbruksnämnd.
»

Talet om att det inte skulle finnas examinerade
lantmätare, som skulle kunna
anställas, om nya lantmäteridistrikt inrättades,
stämmer således inte överens
med verkliga förhållandet.

Jag har, herr talman, som sagt ansett
mig böra föredraga dessa synpunkter,
och jag vill tillägga, att utskottet vid behandlingen
av ärendet vid föregående
års riksdag var enhälligt, när det förordade,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till 1956
års riksdag om inrättande av nya lantmäteridistrikt.
Riksdagens bägge kamrar
beslöt i enlighet med denna hemställan,
men det oaktat har något sådant förslag
icke framlagts av Kungl. Maj:t. Jag hoppas
att förslag i ärendet skall vara att
emotse åtminstone till nästa riksdag.

Det vore mycket att tillägga, men jag
inskränker mig, herr talman, till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Anslag till lantmäteristaten

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Trots att tiden är långt
framskriden, måste jag ändå be att få
säga några ord i detta ärende. Utskottets
ärade ordförande har redan redogjort
för ärendets behandling i jordbruksutskottet
förra året, och jag kan därför
begränsa mig ganska mycket.

Förra året hemställde lantmäteristyrelsen,
att nya lantmäteridistrikt skulle
inrättas i hudiksvalls-, norrtälje- och
sundsvallsregionerna. Då utskottet förra
året skrev mycket positivt, blev det
ingen debatt i denna kammare, och i
andra kammaren yttrade sig endast en
ledamot, som yrkade bifall till utskottets
förslag.

Jag hade nu liksom herr Tjällgren
hoppats, att behandlingen av ärendet i
fjol skulle leda till ett något bättre resultat
än som framgår av statsverkspropositionen.

I sin framställning till årets riksdag
har lantmäteristyrelsen om möjligt ännu
kraftigare än förra året understrukit
nödvändigheten av en kraftig förstärkning
av distriktsorganisationen och
hemställt om anslag till inrättande av
fem nya distrikt, nämligen förutom de
föregående år begärda ytterligare ett
distrikt i Göteborgs och Bohus län och
ett i Hallands län.

Det förtjänar kanske i detta sammanhang
nämnas, att statskontoret, som ju
brukar vara ganska restriktivt i sådana
här sammanhang, har tillstyrkt inrättandet
av två distriktslantmäteriorganisationer
och lika många förfogandeorganisationer.

Jag förstår alt behovet av en förstärkning
väl är ungefär lika stort i alla dessa
distrikt, men eftersom jag av förklarliga
skäl närmast bär kontakt med förhållandena
i Stockholms län och norrtäljeregionen,
skall jag be att få nämna
några uppgifter därifrån. Jag har
några .statistiska uppgifter, som sträcker
sig fram till den 1 januari i år. Om jag
begränsar mig till uppgifterna för norra
delen av Stockholms län, har arbetsbalansen
i månader för all personal i

144

Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till lantmäteristaten
Norrtälje ökat åtskilligt. 1952 var balansen
201, 1953 119, 1954 185, 1955 187 och
1956 336. Uppgifterna avser den 1 januari
respektive år. Den totala ökningen för
norra delen av Stockholms län var ungefär
likartad. Balansen i arbetsmånader
för all personal var den 1 januari i år
443. Ser man på balansen i antalet förrättningar
och uppdrag, är den ungefär
lika nedslående. Den har ökat undan för
undan. I norrtäljedistriktet, som är det
mest aktuella, var det 1951 651 förrättningar
och uppdrag, och 1956 hade de
ökat till 810. Sammanlagt för norra länsdelen
utgjorde denna balans 1 192.

Jag kanske i det här sammanhanget
kan få nämna, herr talman, att inlevererade
avgifter oupphörligt stigit. Det är
väl egentligen därför inte fråga om en
så stor utgiftsökning, om distriktsorganisationen
utvidgas, tv i samband därmed
kommer även influtna avgifter att stiga.
Jag skall inte gå in på flera siffror, ehuruväl
de kunde ha sitt intresse.

Jag kanske också kan nämna, att karaktären
av de förrättningar det här gäller
är ganska varierande. Inom norra
länsdelen i Stockholms län är det så gott
som uteslutande sådana som är av väsentlig
betydelse för den bofasta befolkningen
och ortens näringsliv. Sålunda är
inte mindre än 58 laga skiften och 84
vägförrättningar. De senare visar en tydlig
tendens att öka, vilket sammanhänger
med standardhöjningen på landsbygden
och motorismens utveckling. Utöver
nämnda förrättningar förekommer i norra
landsdelen ett växande antal fastighetsregleringar,
som avser rationalisering
av jordbruket.

En annan grupp av lantmäteriåtgärder
är sådana som utförs för planering
och utbyggnad av landsbygdens tätorter,
och den service som därvid lämnas kommuner
och allmänhet. I de norra länsdelarna
är också detta slag av åtgärder av
betydelse.

Slutligen kommer också en annan
grupp, som har sin betydelse för befolkningen,
och det är åtgärder som sammanhänger
med fritidsbebyggelsen. För
ortsbefolkningen i dessa trakter är det
en viktig inkomstkälla. Det är allmän -

heten som i första hand blir lidande på
att man får vänta så länge på dessa förrättningar.
Jag skall be att i detta sammanhang
också få säga, att vid 1948 års
omorganisation indrogs ett av lantmäteridistrikten
i norrtäljeregionen, en åtgärd
som visat sig leda till en ohållbar
situation, eftersom utvecklingen efter år
1948 medfört en ständigt ökad arbetsanhopning.

Det förefaller mig, herr talman, som
om jordbruksutskottet i år inte har ställt
sig lika positivt i sin skrivning som 1955
års utskott var i sitt utlåtande. Anledningen
härtill har jag svårt att förstå.
Det kan väl knappast bero på de åtta nya
mätningsteknikertjänsterna, eftersom utskottet
förra året uttryckligen sade i sitt
utlåtande, att det i och för sig vore befogat,
att de personalförstärkningar, varom
motionärerna hemställt, genomfördes
under nästa budgetår. Motionärernas
hemställan avsåg ju i de flesta fall en
utbyggnad just av skiftesorganisationen.

Som skäl för att utskottet nu i likhet
med Kungl. Maj:t inte vill tillstyrka inrättandet
av nya distrikt eller förfogandeorganisationer
anför utskottet, dels att
1954 års fastighetsbildningssakkunniga
väntas inom en nära framtid avlämna ett
betänkande, i vilket förslag kan komma
att framföras, som måste medföra en genomgripande
ändring av den nuvarande
distrikts- och organisationsindelningen,
dels att utskottet funnit, att möjlighet
för närvarande icke synes föreligga
att erhålla högskoleutbildad personal,
som skulle kunna placeras på nya lantmäteritjänster.

Till detta vill jag, herr talman, bara
foga, att det torde komma att dröja åtskilliga
år, innan fastighetsbildningssalckunnigas
blivande förslag kan medföra
några resultat i det praktiska livet.

Beträffande bristen på högskoleutbildad
personal för lantmäteritjänster saknar
jag möjlighet att närmare bedöma
förhållandet. Det har emellertid sagts
mig från initierat håll, att befordringsgången
inom lantmäteriväsendet är sådan,
att rekryteringen försvåras. Många
lantmätare lär anse, att de får gå för
länge i 27 lönegraden, och eftersom i

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11

145

många fall biiltre betalning erbjudes dem
hos städer och landskommuner, är det
åtskilliga som försvinner från lantmäteriväsendet.
Detta är kanske ett spörsmål,
som det kan vara värt att uppmärksamma
i detta sammanhang.

Nu tycks emellertid utskottet anse, att
åtgärder kan vidtagas inom ramen för
den bestående organisationen för att
nedbringa arbetsbalansen i de svårast
belastade distrikten. Utskottet menar, att
åtskilligt i den vägen bör kunna åstadkommas
med de befogenheter som
Kungl. Maj:t och lantmäteristyrelsen redan
besitter, varför vissa åtgärder torde
kunna genomföras tämligen omedelbart.
Utskottets hemställan går ju också ut på
att Kungl. Maj:t snarast skall vidtaga åtgärder
för förstärkning av personalen
inom sådana distrikt, som med hänsyn
till arbetsbelastningen är mest i behov
därav.

Herr talman! Kan arbetsbalansen inom
de olika distrikten nedbringas till normal
nivå på det sätt som utskottet förordar,
är det för mig ingen principfråga,
hur resultat uppnås. Jag vill emellertid
framhålla, att lantmäteristyrelsen i
sin hemställan till Kungl. Maj:t säger, att
inom ett flertal län situationen torde
kunna förbättras genom en utbyggnad
med biträdande lantmätare och biträdespersonal.
I de län jag förut nämnt, däribland
Stockholms län, bär en sådan utbyggnad
icke visat sig tillräcklig, utan
en förstärkning bör ske genom en utökning
av antalet distrikt. När den ansvariga
myndigheten — lantmäteristyrelsen
— kommit till en sådan åsikt efter fleråriga
erfarenheter, må det ursäktas mig,
att jag ställer mig något skeptisk till att
jordbruksutskottets förhoppningar skall
gå i uppfyllelse.

Så som ärendet nu ligger till, förefaller
det mig tämligen meningslöst att ställa
något yrkande här i kammaren. Jag nöjer
mig därför, herr talman, med att uttala
den förhoppningen — och i den
inlägger jag också en vädjan — att
Kungl. Maj:t och i första hand statsrådet
Hjalmar Nilson, som handlägger lantmiiteriärendena,
skall - i anslutning till
utskottets förslag, som jag räknar med

10 Förslå kammarens protokoll 1''JöG. Nr 11

Anslag till lantmäteristaten
blir bifallet av riksdagen — komma att
vidtaga effektiva åtgärder utan dröjsmål
för att nedbringa arbetsbalansen till rimlig
nivå i första hand i de distrikt som
är svårast belastade. Dit hör, herr talman,
norrtäljeregionen inom Stockholms
län.

Herr talman! Jag avstår från att ställa
något yrkande i ärendet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr andre vice talmannen säger att
han tycker att utskottets utlåtande är
mindre positivt i år än det var i fjol. Jag
har den uppfattningen att det i år är
mera positivt och starkare skrivet än det
var förra året. Jag kan instämma med de
två talare som förut sagt, att vi hade väntat
ett förslag efter den skrivning som
jordbruksutskottet gjorde förra året och
riksdagen då biföll. Eftersom det inte
har kommit något förslag i år från regeringen
har det väckts ett antal motioner.
Kammarens ledamöter kan kanske
uppmärksamma att vid fjolårets riksdag
väcktes sju motioner med förslag om
inrättande av nya lantmäteridistrikt,
medan det i år framställts 19 motioner
med hemställan om ytterligare lantmäteridistrikt.
Det är alltså många fler än
vid fjolårets riksdag. Det skulle kanske
ha varit varken lämpligt eller klokt av
utskottet att biträda alla dessa motioner,
ty då skulle man ha fått en ordning,
om vilken man inte vet, hur den skulle
ha utvecklats under årens lopp.

Det finns ytterligare några skäl som
utskottet här har framfört för att inte
tillstyrka motionerna. Ett av skälen är
att 1954 års fastighetsbildningssakkunniga
väntas komma med ett förslag i år,
vilket innebär cn förenkling av förrättningsförfarandet
soin skall betyda att
ärendena kan behandlas snabbare.

Dessutom har utskottet här skrivit —
vilket bekräftas vara riktigt — att det
för närvarande finns möjlighet att flytta
personal från det ena distriktet till
det andra, från distrikt med mindre arbetsbörda
till sådana som är överbelastade.
Utskottet bär skrivit att detta bör
ske redan i år.

146 Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till lantmäteristaten

Den kläm som utskottet har, vari hemställes
att åtgärder skall vidtas snarast
möjligt, måste val, enligt min mening,
innebära att åtgärderna bör vidtas redan
i år och att dessutom förslag skall
föreläggas 1957 års riksdag.

Vi är alla medvetna om de svårigheter
som finns på många håll här i landet.
Inte minst i det län som jag representerar
har vi mycket stora svårigheter
med den arbetsbalans som lantmäteriet
har på vissa orter. Den hindrar i rätt
stor omfattning byggnadsverksamheten
och även annan verksamhet. Det skulle
ha varit önskvärt, om man redan nu
hade haft ett förslag som inneburit att
man där kunnat få en avlastning. Då hade
kommunalmännen också fått ett bekymmer
mindre.

Jag vill betrakta denna skrivning av
utskottet, vilken jag hoppas att kammaren
godtar, som så positiv att Kungl.
Maj:t bör ta under övervägande vilka
åtgärder som bör vidtas på detta område.
Man kan inte år från år bara låta
problemet stå kvar utan att finna någon
lösning på det. Om det inte vidtas några
åtgärder, har kanske de 19 motionerna
fördubblats till nästa års riksdag, och då
lär det väl inte finnas möjlighet att i
statsutskottet stoppa dem.

Jag vill således understryka den förhoppning,
som herr Tjällgren framförde,
att utskottets ställningstagande i denna
fråga kommer att medföra att ett förslag
framläggs till 1957 års riksdag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Jag fäste mig vid att herr
Nilsson menade att motiveringen i årets
utskottsutlåtande var ungefär lika stark
som förra året. Jag skall inte gå in därpå
närmare — det medger inte tiden —
men jag tror, att om man läser det med
uppmärksamhet, finner man att vad gäller
själva distriktsorganisationen var utskottet
nog betydligt positivare förra
året.

Vidare tror jag att man inte så mycket
behöver tala om motionerna i detta
sammanhang, herr Nilsson, ty det är
lantmäteristyrelsens utredning och förslag
som de flesta motionärer hållit sig
till. I varje fall har jag begränsat mig
till den saken.

Jag uttalade själv den förhoppningen
att något förslag skall komma till nästa
års riksdag. För min del tvivlar jag på
om det räcker med den överflyttning av
folk från det ena distriktet till det andra
som herr Nilsson talade om. Jag tror
inte det räcker med det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 191—224

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 225

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Statlig garanti för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Befrämjande av
fiskefartygs förseende med radiotelegrafeller
radiotelefonstation jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Nr 11 147

Punkten 2

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
statens försöksgårdar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggnadsarbeten m. m. vid statens
försöksgårdar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 155 900
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:44 av herr Olofsson,
Uno, m. fl. samt II: 51 av herr Jacobson
i Vilhelmina in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till
byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett belopp av 155 000 kronor utöver
det belopp Kungl. Maj:t föreslagit, eller
tillhopa 310 900 kronor, varav 155 000
kronor skulle användas för uppförande
av trenne förmansbostäder vid Röbäcksdalens
försöksgård.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:44 och 11:51, till Byggnadsarbeten
m. m. vid statens försöksgårdar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
investeringsanslag av 155 900 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Lage Svedberg, Hjalmar Nilsson, Uno
Olofsson, Jacobson i Vilhelmina, Antby,
Agerberg och Nilsson i Lönsboda, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! När den s. k. Röbäcksdalsutredningen
i sina olika betänkanden
hade framkommit med förslag om att i
Röbäcksdalen i Västerbotten inrätta en
försöksgård och maskinprovningsanstalt
jämte andra statliga inrättningar och
detta av riksdagen sedermera i princip
bifölls, innebar det för Norrlands vidkommande
ett betydelsefullt framsteg.
Visserligen är inte jordbruket numera
vår huvudnäring, men det intar ändå en
så pass betydande del av vårt näringsliv,

att allt vad som kan göras på forskningens
och försökens område bör göras.
Dessa förslag bar nu avancerat så
långt och medel har också anvisats i sådan
utsträckning, att f. n. är ladugården
och bostaden för driftsledaren färdigställda.
Medel finns också anvisade för
det påbörjade uppförandet av institutionsbyggnader,
försökslada och garage,
vilka torde komma att färdigställas under
innevarande år.

I ladugården har också införts besättning
under det gångna året. För närvarande
finns där något över 100 djur.
Denna besättning torde komma att ökas
instundande höst, ty ladugården är
byggd för ett större antal.

Men den personal, som skall sköta dessa
djur, saknar fortfarande bostad. Märk
väl, att bär är det inte fråga om några
som helst tjänstemannabostäder utan endast
om bostäder till den arbetspersonal
som skall sköta gården och besättningen.
F. n. finns anställda i Röbäcksdalen
en traktorförare, eller traktorskötare, en
ladugårdsförman, en ladugårdskarl och
en rättare samt en jordbruksarbetare,
och samtliga dessa saknar bostäder.
Traktorskötaren bor i en gammal gård,
ett ruckel, som funnits kvar på egendomen,
och de övriga bor i Umeå stad eller
i angränsande byar. Men svårigheten att
skaffa bostäder är stor, ty i Umebygden
pågår stora arbeten i Stornorrforsen.

Driftsledaren har också påpekat svårigheten
att anskaffa kompetent personal,
därför att det inte finns bostäder.
Det torde vara ytterst få jordbruk av
denna storlek, där inte jordbrukets personal
har möjligheter att bo i närheten
av gården. Varenda en, som är någorlunda
med jordbruk förtrogen, bör veta,
att det kan inträffa att det t. o. in. på
natten behöver göras besök i ladugården,
och då är det inte så roligt, om man
bor långt därifrån.

Högskolestyrelsen bar också för sin
del påpekat önskvärdheten av att dessa
bostäder uppförs. Man har kommit ned
så långt i prutningen, att bostäderna inte
kommer att kosta mer än 50 000 kronor
per styck.

148 Nr 11

Onsdagen den 21 mars 1956 em.

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgardar

Trots den starka motiveringen har inte
departementschefen ansett sig böra eller
kunna gå med på det äskade anslaget,
i främsta rummet med hänsyn till investeringsbegränsning.
Det har också varit
jordbruksutskottets ställningstagande, att
man bör begränsa investeringarna, och
jag är personligen av den uppfattningen,
att man bör försöka begränsa sina utgifter.
Det är riktigt. Men man får inte
vara alltför restriktiv när det gäller att
göra begränsningar. Oftast innebär en
alltför långt driven sparsamhet också
ökade utgifter.

Till detta jordbruksutskottsutlåtande
har några ledamöter fogat en reservation
utan att ange syftet med reservationen,
vilken emellertid givetvis innebär
ett bifall till motionerna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:44 och II:
51.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag vill i all korthet yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock av herr Olofsson, Uno, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olofsson, Uno, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Uno Olofssons
yrkande i ämnet.

Punkterna 3—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om
vissa direktiv till 1955 års norrländska
vattenkraftsutredning;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utjämning av priserna på flytande
drivmedel i olika delar av landet; och

nr 13, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att giva den 6 juni ställning
av svensk nationaldag med helgdags
karaktär och kyrklig prägel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 123, angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.26.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

149

Fredagen den 23 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande riksdagsarbetet efter påsk
får jag meddela, att arbetsplena kommer
att anordnas, ej blott, såsom förut meddelats,
onsdagen den 4 april utan även
fredagen den 6 april, båda dagarna med
början kl. 14. Även under tiden därefter
torde vi ha att räkna med arbetsplena
såväl onsdagar som fredagar, och
på onsdagarna torde det i regel bliva
nödvändigt att börja kl. 10.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under nionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för budgetåret
1955/56 till fiskerilånefonden;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Statlig garanti för
befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av fiskefartygs
förseende med radiotelegraf- eller
radiotelefonstation jämte i ämnet väckt
motion; och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudge -

ten för budgetåret 1956/57 jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
143, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
144, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 150, till Konungen i anledning av
väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer,
vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 97, angående inrättande av en statens
pris- och kartellnämnd, m. m.; och
nr 110, angående vissa avlönings- m.fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1956/57 in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II
för budgetåret 1955/56, hänvisades propositionen,
såvitt angick riksdagens yttrande
rörande åtgärder i syfte att uppnå
en jämnare beläggning på fångvårdens
anstalter, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 123, angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under över -

150

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1950

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.
gångstiden före enlietsskolans genomförande
in. m.;

nr 128, angående inrättande av en civil
reservläkarkår; och

nr 130, angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Grym m. fl. väckta
motionen nr 510.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1 samt bankoutskottets
memorial nr 7.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av 215 000 000 kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. (för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de likalydande motionerna 1:403
av herrar öhman och Norling samt II:
485 av herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med

m. för armén

190 000 000 kronor och det begärda beställningsbemyndigandet
med 200 000 000
kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 404 av herr Axel Jansson m. fl. och II:
483 av herr Karlsson i Olofström m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att de av Kungl. Maj:t för budgetåret
1956/57 äskade beställningsbemyndigandena
för anskaffning av tygmateriel
in. m. för armén, för fartygsbyggnader,
för anskaffning av vapenmateriel
m. in. för marinen samt för anskaffning
av flygmateriel m. m. skulle
nedskäras med tillhopa 250 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 403 och II: 485 samt I: 404 och
II: 483, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar inom en kostnadsram
av 215 000 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 280 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Hesselbom, Thun, Söderberg, Åkerström
och Karlsson i Olofström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:403 och 11:485 samt med bifall till
motionerna 1:404 och 11:483, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar inom en kostnadsram
av 155 000 000 kronor.

Herr THUN (s):

Herr talman! Vid ett närmare studium
av försvarsbudgeten finner man,
att försvarsministern på olika sätt försökt
att hålla driftskostnaderna inom

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

151

Anslag till anskaffning av tygmateriel in. m. för armén

den ram som gällt de tre senaste åren.
Han säger också att efter en hårdhänt
prutning på de olika anslagen, liar det
varit möjligt för honom att i stort sett
kunna hålla sig inom den tidigare ramen.
Han åberopar också att läget är
sådant, att det ansetts absolut nödvändigt
att klara utgifterna inom en i det
närmaste oförändrad kostnadsram. Trots
alla ansträngningar, som gjorts för att
hålla de olika anslagen nere, blev det
dock nödvändigt för honom att göra en
betydande inskränkning av repetitionsövningarna.
Genom denna åtgärd, som
ju numera har godkänts av riksdagen,
blev det möjligt att avsevärt minska
driftskostnaderna. Det rörde sig om ett
belopp på 67,5 miljoner kronor.

Jag vill poängtera att när vi reservanter
i statsutskottet har tagit ställning
till försvarskostnaderna så har vi icke
funnit anledning att vända oss mot försvarsministerns
försök att knappa in på
utgiftssidan. Vi har bara kunnat konstatera
att försvarsministern därvidlag
gjort vad som varit möjligt. Det är närmast
en annan sida av försvarets område,
som reservanterna har stannat inför,
nämligen beställningsbemyndigandena.
Vi kan ju konstatera att beställningsbemyndigandena
i förhållande till
innevarande budgetår, därest propositionens
förslag bifalles av riksdagen, kommer
att öka med 386 miljoner kronor.

Vi har ställt oss tveksamma mot en
dylik ökning med hänsyn till att den av
Kungl. Maj:t tillsatta försvarsberedningen
ännu inte har slutfört sitt arbete. När
den kommer att bli klar med sitt arbete
vet vi ingenting om i dag, även om vi
vet att den bedriver detsamma för fullt
för närvarande. Vi reservanter har alltså
frågat oss, om beställningsmyndigandena
verkligen borde öka i den omfattning,
som här föreslagits, med hänsyn
till att försvarsberedningcn ännu icke
kommit fram med några riktlinjer, som
kan bli avgörande för den framtida försvarsorganisationen.

Det blir nu försvarsberedningens uppgift
att ytterligare penetrera överbefälhavarens
förslag. Statsrådet har i viss
mån utgått från detta förslag då det gällt

beställningsbemyndigandena. I fråga om
flygvapnets utbyggnad bär planen upplagts
på sådant sätt alt det inte skall behöva
bli några förskjutningar i den blivande
organisationen, för den händelse
de linjer följs soin försvarsministern har
angett genom det begärda beställningsbemyndigandet.

Trots att försvarsministern alltså har
försökt att anpassa det hela efter den
blivande förändrade försvarsorganisationen
har vi reservanter inte känt oss
riktigt tillfreds med förslaget. Man måste
nämligen fråga sig, vad den tekniska
utvecklingen kan komma att bära i sitt
sköte. Har man över huvud taget möjlighet
att i dagens läge göra en sådan
bedömning att man kan lägga ut beställningsbemyndiganden
ur denna storleksordning
med sikte på en plan som
på grund av den tekniska utvecklingen
kanske snart kommer att visa sig vara
ohållbar? Ingen kan i dag bestämt veta,
vilka kostnader den tekniska utvecklingen
på försvarets område kan komma att
medföra för landet.

Härtill kommer en annan viktig omständighet.
När det gäller de fortifikatoriska
anläggningar, som är nödvändiga
för att den materiel som efter hand
skall anskaffas också skall kunna användas
på effektivt sätt, har det förekommit
en betydande eftersläpning. Efter
vad man nu kan bedöma kommer det inte
att bli någon förbättring på det området
inom den närmaste framtiden, utan
eftersläpningarna kommer väl snarare
att öka. Försvarsministern har att kämpa
med stora svårigheter eftersom han
inte fått en tillräckligt stor byggnadskvot.
Den uppgår till 90 miljoner kronor,
och inom den ramen har han att
lösa de mest angelägna byggnadsproblemen
för försvarets del. överbefälhavaren
konstaterade utan vidare att denna
byggnadskvot iir otillräcklig och att allvarliga
risker finns för att anskaffad
materiel inte skall kunna tillvaratagas
på önskvärt siitt. Detta gäller t. ex. kustartillerimateriel
som beställts enligt 1953
års beslut och för vilka de forlifikatoriska
anordningarna skulle färdigställas
enligt den sexårsplan som då beslöts.

152

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m. för armén

Man är emellertid redan nu på det klara
med att dessa anläggningar knappast
hinner bli färdiga till den beräknade
tidpunkten, och det är till och med tvivel
underkastat, om dessa anläggningsarbeten
över huvud taget hinner påbörjas,
innan de pjäser, som skulle placeras
där, är färdigställda.

Inför den utvecklingen har vi reservanter
frågat oss, om det kan vara rimligt
att fortsätta med att ge så stora beställningsbemyndiganden
som det här är
fråga om. Borde vi inte kunna lugna oss
litet och vänta tills försvarsberedningen
kommit med sitt utlåtande, så att man
kan ta hänsyn till de ändrade förutsättningar
i fråga om överbefälhavarens
plan som utredningen kan komma fram
till. Jag är medveten om att detta kan
leda till att en del rätt viktig materiel
på vissa områden i så fall inte kommer
att finnas tillgänglig inom den tid, som
överbefälhavaren har räknat med, men
jag tror att det med de beställningsbemyndiganden,
som ändå kommer att stå
försvarsministern till buds, bör vara
möjligt att tillgodose de mest angelägna
behoven. Resten finge man alltså uppskjuta
tills försvarsberedningen blivit
klar med sitt arbete.

Alla talar ju i dessa dagar om att våra
skatter är för höga, och alla arbetar från
olika utgångspunkter på att om möjligt
kunna minska dem. Med detta för ögonen
måste man naturligtvis fråga sig, om
man bör fortsätta längre på den inslagna
vägen med beställningsbemyndiganden
av den omfattning, som det här är fråga
om, utan att göra klart för sig vilka konsekvenser
detta måste få på skattetrycket.
Om riksdagen godtar försvarsministerns
nu framlagda förslag kommer bemyndigandena
för försvaret, som inte
täckts av anslag, år 1957 att belöpa sig
till närmare 2,5 miljarder kronor. På
grund av den tekniska utvecklingen kan
man emellertid räkna med att dessa 2,5
miljarder kronor inte på långa vägar
kommer att räcka till för att färdigställa
den materiel som avsetts med beställningarna.
Vi kan ju bl. a. konstatera att
de flygplan, som nu byggs och som kanske
ännu inte är fullt färdiga, måste gö -

ras till föremål för betydande förbättringar
rent krigstekniskt för att uppfylla
de krav som vi efter den senaste tidens
utveckling på detta område ställer
på dem. Enbart den omständigheten ger
vid handen att vi knappast kan tänka
oss att den kostnadsram på närmare 2,5
miljarder kronor, som jag här talat om,
kan hållas, när det gäller att effektuera
de beställningar som man från början
trodde skulle rymmas inom den ramen.

Inte heller för flygvapnets vidkommande
har de fortifikatoriska anordningarna
kunnat utföras i den takt som varit
erforderlig. Även detta inger givetvis
bekymmer, och förhållandet borde
väl utgöra ett motiv för att vi skall skynda
litet långsammare då det gäller beställningsbemyndiganden
för försvaret.

Vad marinen beträffar föreslås nu att
riksdagen skall medge beställningsbemvndigande
avseende två jagare. Det rör
sig om ett belopp av 140 miljoner kronor
— varje jagare kostar 70 miljoner
kronor. I detta sammanhang möter ett
annat problem, nämligen frågan om
Stockholms örlogsstation. Riksdagen har
ju redan uttalat att det är angeläget att
en plan utarbetas för flyttning av den
nuvarande örlogsstationen för att förutsättningar
skall kunna skapas för en god
krigsberedskap, ifall faran en gång skulle
komma över oss.

Man har här att räkna med kostnader
på 200 å 250 miljoner kronor. Jag
vet mycket väl, att försvarsministern är
angelägen att klara även detta problem.
Det ligger emellertid inte inom möjligheternas
gräns att för närvarande göra
detta, utan han har sagt att det måste
uppskjutas, tills att det skapas bättre ekonomiska
förutsättningar härför.

Då kan man ju fråga sig, om man i
detta läge redan nu skall lägga ut beställningsbemyndiganden
på två jagare
och om man inte här borde skynda
långsamt, enligt reservationen. Vi har i
denna föreslagit, att beställningsbemyndiganden
för 1956/57 totalt skulle beskäras
med 250 miljoner kronor; det
gäller punkterna 51, 86 och 111 i utlåtandet.
Vi är på det klara med att vi
i dagens situation inte har några som

Fredagen den 23 mars 195(5

Nr 11

153

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m. för armén

helst förutsättningar att få vårt förslag
igenom, men det är ändå angeläget för
oss att höja ett varnande finger inför
den utveckling, som vi tror skall komma
att medföra betydande kostnadsökningar
genom den tekniska utvecklingen.
Vi har därför ansett det vara vår
plikt att reservera oss på denna punkt.

Vi har inte lagt upp detta som något
politiskt slagnummer, utan det är bara
efter kalla ekonomiska beräkningar vi
har kommit fram till vår ståndpunkt.
Pressen har på olika sätt försökt påvisa,
att vi genom vårt ställningstagande skulle
ha försatt försvarsministern i en situation,
som skulle vara mer eller mindre
besvärande. Jag är emellertid övertygad
om att försvarsministern vid sitt
bedömande förstår att så inte är förhållandet.

Det är givet, att vårt ställningstagande
mer eller mindre kommer att utnyttjas
i den politiska debatten. Jag såg senast i
Svenska Dagbladet för i går, hur man
pekade på den förskjutning, som skulle
ha skett inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Man talade om den
s. k. Åkerströmska linjen, och sedan kom
man fram till denna nya linje, som man
kanske rent av ville beteckna som litet
farligare. Jag vill säga, att denna linje
är försvarsvänligt inställd, och det finns
ingen defaitistisk tendens hos den grupp,
som här företrädes av reservanterna.
Det är vår bedömning av det ekonomiska
läget, som har varit utslagsgivande och
som har gjort, att vi tagit den ståndpunkt
till beställningsbemyndigandena
som vi gjort.

Det finns ingen anledning för mig att
i dag ytterligare gå in på detta problem.
Jag vill bara meddela, att jag vid punkterna
51, 8(5 och 111 i vanlig ordning
kommer att framställa yrkanden.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Efter den föregående
ärade talarens anförande kan jag fatta
mig kort. Jag har ingen annan uppfattning
än lian när han säger, att man ifrån
reservanternas sida har velat höja ett
varningens finger gentemot den tendens

som vi finner beträffande försvarskostnaderna.
Jag är också lika angelägen
som han att såvitt möjligt — trots den
tekniska utvecklingen, trots att det finns
så mycket i denna, som obönhörligen
driver försvarskostnaderna uppåt —
försöka hålla dessa nere.

Det är en riktig iakttagelse han gör,
när han säger, att det inte är en god
balans mellan kapital- och driftbudget.
Detta beror på många omständigheter,
som är för kammarens ledamöter väl
kända, bland annat den att försvarets
investeringsbehov får trängas med så
många andra i och för sig önskvärda
behov i det civila livet.

Jag skall efter denna anmärkning inskränka
mig till att nämna några fakta
beträffande vad det skulle innebära, därest
reservanternas önskemål nu skulle
bli infriade.

För arméns vidkommande skulle det
innebära att 200 moderna luftvärnsautomatkanoner,
som redan är anskaffade,
skulle komma att sakna eldledningsinstrument
och följaktligen endast kunna
utnyttjas för direktskjutning. Vad beträffar
stridsvagn T 42 har vi tänkt oss
en ombeväpning, som är nödvändig för
att denna stridsvagnstyp skall bli effektiv.
Denna ombeväpning ingår som ett
led i mina besparingssträvanden, i det att
den skulle göra anskaffning av nya
stridsvagnar i viss utsträckning onödig.
Reservanternas förslag innebär att ombeväpningen
inte skulle kunna äga rum,
något som alltså även ur besparingsivrarnas
synpunkt vore mycket ofördelaktigt.
Dessutom kan jag nämna, att reservanternas
förslag skulle innebära att de
nyinköpta franska haubitserna inte kan
förses med ammunition, vilket skulle vara
en direkt irrationell åtgärd.

Beträffande arméns materielplan kan
jag för övrigt säga, att vi på anslagssidan
konsekvent har hållit oss under den
gräns på 300 miljoner som riksdagsbeslutet
på sin tid innebar. Det finns 1 627
miljoner kronor kvar för denna materielplan,
vilket innebär att vi årligen
kan besluta bemyndiganden på i genomsnitt
omkring 230 miljoner kr. Man kan
följaktligen säga, att del framlagda för -

154

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.
slaget till bemyndiganden ligger under
denna gräns på 230 miljoner.

Beträffande marinen vill jag påpeka,
att vi för närvarande har 15 jagare. År
1959 kommer antalet att vara 14. Enligt
överbefälhavarens plan skulle vi komma
ned till 13 jagare, enligt det föreliggande
förslaget skulle antalet bli 10, och
om vi följer reservanterna skulle det endast
bli 9.

Inför den utveckling på det militärtekniska
området, som vi nu upplever,
finns det naturligtvis åtskilliga som frågar
sig: Skall vi ha övervattensfartyg i
vår marin? Jag har försökt inhämta alla
sakkunnigas uppfattning, och inte minst
har jag fäst mig vid vad de vetenskapsmän
säger, som har till uppgift att här
kartlägga framtiden. De har samtliga
sagt, att jagarna har stor betydelse inte
minst i händelse av en avspärrning —
d. v. s. att vi inte skulle komma med
i kriget — därför att det just är jagarna
som skall eskortera handelsfartygen.
Detta är ett skäl, och ett mycket starkt
sådant, till att man bör följa Kungl.
Maj:ts förslag.

Härtill kommer att en kostnadsökning
på 6 å 7 miljoner kronor skulle uppkomma,
om vi beställer en jagare nu och sedermera
beställer ytterligare en. Man
skulle bli tvungen att tillverka bara ett
exemplar av alla maskindelar etc., för
att sedan i en framtid kanske få tillverka
samma delar i ytterligare ett exemplar
för den andra jagaren. Detta förhållande
gör, att det ur sparsamhetssynpunkt
är riktigt att besluta den nu föreslagna
åtgärden.

När det gäller flyget föreslår reservanterna
att beställningsbeinyndigandena
skulle minskas med 120 miljoner kronor.
Det innebär att man skulle bli tvungen
att avbryta den nu påbörjade serietillverkningen
vid Saab av det nya attackplanet.
Den 25-procentiga förstärkningen
av attackflyget på jaktflygets bekostnad
innebär, väl att märka, inte annat
än att antalet plan blir oförändrat. Man
skulle nu enligt reservanternas linje få
tillverka jaktversionen av samma flygplan
för att sedan i en framtid på nytt
övergå till attackversionen. Resultatet

m. för armén

blir även här en fördyring, och det är
alltså mina besparingssträvanden som
liar lett mig till att framlägga förslaget
i propositionen.

Jag har redan tidigare erkänt att reservanten
gjort en riktig iakttagelse, då
han slagit fast att det inte råder god
balans mellan kapital- och driftbudget.
Men jag vill då säga, att en viss eftersläpning
i fråga om byggnadsåtgärder
kan vara tolerabel ur principiella synpunkter.
Detta sammanhänger med att
liden för att färdigställa åtminstone
smärre anläggningar kan räknas i månader,
medan tiden för att få fram materiel
i regel måste räknas i åtskilliga år,
särskilt om forskningstiden tas i betraktande.
Detta gäller framför allt komplicerad
materiel, såsom flygplan och artilleripjäser,
och inte minst tänker jag på
fartygen — har man en gång gjort beställningen
på ett fartyg, dröjer det åtskilliga
år innan det blir färdigt. Däremot
kan man numera relativt snabbt
bygga exempelvis bergskyddsrum eller
förrådsrum, där materielen skall förvaras.
Härtill kommer att man provisoriskt
har tvingats vidtaga åtgärder för
att skaffa extra förrådsrum i avvaktan
på att förrådslokaler kan byggas. Hyrorna
är stundom ganska betydande, och
detta innebär alltså partiella fördyringar.
Tvärt emot vad reservanterna tycks
anse, är det dock icke uteslutet att tillvarata
materielen, så att den inte förstöres.

Beträffande flygfältsläget kan jag säga,
att om vi jämför de förhållanden, som
råder i vårt land med förhållandena i
flertalet andra länder, befinner vi oss
faktiskt i en särställning, eftersom vi har
möjlighet att spränga in våra hangarer i
berg. Praktiskt taget inget annat land
har samma skydd för sina flygplan. Detta
utesluter naturligtvis inte att man
från militärt håll kan anse, att vi bör gå
ännu längre i detta avseende. Klart är
att det kan finnas sakliga skäl för att
göra så, men i ett beträngt läge, och
särskilt med hänsyn till den trängsel
som råder på byggnadsmarknaden och
den brist på byggnadsarbetare som
finns, kan det vara försvarligt att vi lå -

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

155

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. in. för armén

ter oss nöja med vad vi för närvarande
liar. Under senare år har för övrigt stor
uppmärksamhet ägnats åt frågan om
byggandet av berghangarer.

Beträffande beställningen av attackplanen
är det inte så, att vi inte skulle
få utrymmen för dessa plan. På de tre
flottiljerna finns under alla förhållanden
utrymmen, medan vi har platsbrist på
den fjärde flottiljen. Vid denna flottilj
måste vi emellertid bygga en hangar,
oavsett om denna beställning göres eller
inte.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa
rent sakliga upplysningar till kammarens
ledamöter för att ge en bild av vad
det skulle innebära, därest man beträffande
beställningsbemyndigandena skulle
följa reservanternas förslag.

Herr THUN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i viss mån blivit
ytterligare stärkt i min uppfattning
genom försvarsministerns anförande.
Han nämnde bland annat, att man var
tvungen att göra beställningsbemyndigande
redan nu för att få ammunition
till de franska haubitserna. Jag ställer
mig bara den frågan, om man då inte
borde ha räknat med direkta anslag.
Försvarsministern bär tyvärr inte kunnat
pressa in större belopp inom den
angivna ramen. Skall det då bli möjligt
att sedermera utvidga ramen, så att man
skall kunna passa in dessa beställningsbemyndiganden
och fylla på med nya,
samtidigt som man måste räkna med att
det sker en betydande automatisk kostnadsökning? Det

är detta som ligger bakom vår
ståndpunkt, vilken jag bär bär velat redovisa.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! I anledning av herr
Thuns senaste anförande kan jag säga,
att de beställningsbemyndiganden, som
jag nu föreslår, under inga förhållanden
kommer att spränga den anslagsram på
300 miljoner kronor, som riksdagen eu
gång bar fastslagit för arméns materielplan.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter försvarsministerns
anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Jag vill till att börja med konstatera,
att den försvarsbudget, som nu
föreligger till behandling, beträffande
sin slutsumma enhälligt tillstyrkts av utskottet.
Det finns inte en nu föreliggande
punkt i huvudtiteln, om vilken det
råder delade meningar, när det gäller
anslaget för det närmast kommande budgetåret.

Vad man inte kunnat uppnå enighet
om är ramen för framtida inköp. Jag
vill erinra om att riksdagen år 1953 antog
denna tioårsplan varom här talats
och att det hälsades med allmän tillfredsställelse,
att man äntligen kom ifrån
de svårigheter man förut haft att överblicka
beställningsbemyndiganden och
betalningsutfall. Det betraktades som en
god sak, att man genom denna tioårsplan
fick en bättre överblick över vad
som skedde på detta område. Inte minst
var det, såvitt jag vet, riksdagens önskan
att en bättre ordning skulle skapas
på detta område, Hittills har denna tioårsplan
tillämpats på ett sådant sätt, att
riksdagen intet år beträffande anslagsbeviljandet
överskridit tiondelen i tioårsplanen.
Vi bär varje gång underskridit
den. Det förslag, som nu föreligger
för nästa budgetår, innebär också ett
underskridande av vad riksdagen år
1953, alltså bara för tre år sedan, ansåg
vara en rimlig kostnad per år. Beställningsbemyndigandena
har inte fortskridit
längre än att man måste säga, att det
kanske blir svårt att inom tioårsperioden
få ut den materielmängd, som beräknades
i tioårsplanen, om man inte
forcerar beställningsbemyndigandena utöver
vad försvarsministern nu föreslår.
När det ligger till på det sättet, finns det
inte någon större anledning att så där
mera godtyckligt skära ned försvarsministerns
yrkanden ytterligare.

Det är med kännedom om dessa faktiska
förhållanden som statsutskottet inte
har kunnat göra annat än tillstyrka
försvarsministerns förslag, därför att
man vet att man då inte gått för långt
åt något håll.

156 Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till anskaffning av tygmateriel m.

Reservanternas motivering har redan
angivits av herr Thun, och såvitt jag
förstår företräder han en mera godtycklig
avvägning, en som han sade, försiktigare
avvägning, eftersom man inte vet
hur framtiden gestaltar sig. Från försvarsberedningens
arbete tror jag det
kan sägas, att man inte med hänsyn till
den behöver iaktta den försiktighet,
som herr Thun förordat.

Vad jag här sagt om arméns tioårsplan
gäller också i fråga om marinens
sjuårsplan, som antogs år 1952. De anslag
och de beställningsbemyndiganden,
som nu begäres, ligger inom den ram,
som riksdagen har fastställt, och så länge
som försvarsministern håller sig till
1952 och 1953 års riksdagsbeslut, borde
inte riksdagen ha något att invända. Det
kan sägas, att anslagsbemyndigandena
fluktuerar i fråga om storleken, och detta
är väl i och för sig inte märkvärdigt,
eftersom det ändå förhåller sig på det
sättet, att materielanskaffningen måste
ske om än kontinuerligt så dock med
variationer i kostnader, och att det under
det ena året kan bli mera behov av
fullmakter för Kung]. Maj:t än det andra
året. Detta innebär i och för sig inte att
ramen i sin helhet rubbas.

Jag skulle till slut bara vilja påpeka
att det, när det gäller arméns materielplan,
vid 1953 års riksdag framställdes
ett förslag om att den inte skulle begränsas
till 10 år utan till 12 eller 13 år, eller
vad det nu var. Om jag inte misstar
mig, anfördes då ungefär samma synpunkter,
som de, som herr Thun här givit
uttryck åt. I själva verket innebär
den takt, i vilken riksdagen hittills beviljat
bemyndiganden och anslag, att
man inte hinner med planen på 10 år,
utan det blir måhända en 13-års plan,
såsom tidigare förordades, och då borde
i varje fall förslagsställarna från den
tiden vara belåtna.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Såsom framgår av statsverkspropositionen
bygger de beräknade
utgifterna för försvaret på en av riks -

m. för armén

dagen ännu ej behandlad plan för försvarsutgifterna.
Vi har den uppfattningen,
att riksdagen först bör behandla och
taga ställning till denna plan i sin helhet,
innan den får bilda utgångspunkt
för anslagen till försvaret.

I anslutning till denna uppfattning
har vi också i de kommunistiska motionerna
yrkat på en nedsättning av föreslagna
anslag under flera punkter och
rubriker i fjärde huvudtiteln.

Det kan inte anses vara behövligt att
Sverige, som redan nu är rustat till toppen,
skall i fortsättningen ha försvarsutgifter,
som för såväl land som folk innebär
en onormalt och orimligt stor ekonomisk
börda. Detta sker samtidigt som
på grund av ekonomiska skäl en sträng
sparsamhetspolitik föres när det gäller
anslag till sociala reformer och reformer
inom det kulturella området.

Den förändring, som skett på det internationella
planet staterna emellan och
som redovisades av regeringen i dess redogörelse
för det utrikespolitiska läget,
innebär att i den statliga samlevnaden
maktpolitiken håller på att ersättas med
principen om en fredlig samlevnad. Folkens
starka fredsvilja håller på att bana
väg för den uppfattningen, att tvistefrågor
staterna emellan skall lösas förhandlingsvägen
och inte genom maktpolitik.
Man tycker att dessa förhållanden borde
återspeglas vid anslagsäskandena i
försvarets budget.

De besparingar, som vi föreslagit i våra
motioner, uppgår i fråga om anslagen
under försvarshuvudtiteln till sammanlagt
271 miljoner kronor, och när det
gäller beställningsbemyndiganden utgör
besparingarna 430 miljoner kronor.

Såsom redan nämnts i diskussionen
har åtta ledamöter inom utskottet reserverat
sig på tre punkter och påyrkat en
reducering av bemyndigandena för
Kungl. Maj:t att utlägga beställningar.
Den minskning av anslagen, som reservanterna
påyrkat, understiger visserligen
vad vi föreslagit i våra motioner,
men det oaktat kommer jag inte att
framställa några yrkanden om bifall till
våra motioner, utan jag kommer att rösta
för bifall till reservationen.

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

157

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vartdera av de båda momenten
av utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Thun begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
51, mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Mannerskantz
och Lundström begärde rösträkning, företogs
nu votering medelst omröstningsapparat.
Enär därvid befanns, att fel
uppkommit å omröstningsapparaten, och
detta fel vid ytterligare två omröstningar
visade sig kvarstå, verkställdes votering
medelst namnupprop; och befunnos
efter omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 14.

Anslag till hemvärnets avlöningar

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 52 och 53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till hemvärnets avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för hemvärnet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57,dels ock till Armén: Hemvärnets
avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 466 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Heuman m. fl. (I; 173)
och den andra inom andra kammaren av
herr Lindberg (11:339), hemställts, att
riksdagen ville bifalla rikshemvärnschefens
i ämnet framlagda förslag och besluta
en anslagshöjning av 330 650 kronor,
att fördelas på arvoden enligt de
grunder, som rikshemvärnschefen angivit
i sitt förslag till arvodesfördelning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 173 och II: 339,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hemvärnet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 466 000 kronor.

Herr HEDMAN (s) :

Herr talman! Denna punkt i utskottets
utlåtande omfattar bland annat arvodena
till kretsliemvärnschefer m. fl.
Rikshemvärnschefen har ju äskat medel
för en höjning av dessa arvoden med
sammanlagt 330 650 kronor. Även om det
äskade beloppet kan synas högt, inne -

158

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till fartygsbyggnader
bär det dock inte någon orimlig höjning
för var och en av de personer som
omfattas av anslagsäskandet, utan man
skulle snarare kunna säga tvärtom. Varken
försvarsministern eller utskottet
har ansett sig kunna tillstyrka rikshemvärnschefens
äskande. Jag är för min
del medveten om att det, i det ekonomiska
läge vi befinner oss i, är nödvändigt
med återhållsamhet i fråga om
statsutgifterna, och då självfallet även
vad beträffar försvarets utgifter. Men
det intresse, arbete och uppoffrande av
tid, som på frivillighetens väg ägnas
försvaret på detta område, bör i alla fall
arvoderas på ett sådant sätt, att inte de
berörda personerna — förutom nämnda
insatser —• jämväl skall behöva lida ekonomiskt
avbräck.

Jag har för dagen, herr talman, intet
yrkande, men jag skulle vilja vädja till
försvarsministern att han till ett kommande
år försöker att visa största möjliga
tillmötesgående mot en då eventuellt
framkommande hemställan på samma
område från rikshemvärnschefens
sida.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 55—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Anslag till fartygsbyggnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta de fartygsbyggnader för
flottan, som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
januari 1956, dels godkänna de ändringar
av tidigare planer för verksamheten
under förevarande anslag, som angivits i
nämnda statsrådsprotokoll, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i
samma statsrådsprotokoll angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av 225 500 000 kronor,
dels ock till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 109 000 000 kronor.

Det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet
avsåg bland annat byggande av
två jagare för en beräknad kostnad av
sammanlagt 140 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (I: 47) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundqvist
m. fl. (II: 64), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå det anslagsäskande,
där det begärdes beställningsbemyndigande
att bygga två jagare för en
beräknad kostnad av 140 miljoner kronor; dels

förenämnda båda likalydande motioner
I: 403 av herrar öhman och Norling
samt II: 485 av herr Hagberg m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 85 000 000 kronor och beställningsbemyndigandet
med 85 000 000 kronor;

dels ock förenämnda båda likalydande
motioner I: 404 av herr Axel Jansson
m. fl. och II: 483 av herr Karlsson i Olofström
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de av Kungl.
Maj:t för budgetåret 1956/57 äskade beställningsbemyndigandena
för anskaffning
av tygmateriel m. m. för armén, för
fartygsbyggnader, för anskaffning av vapenmateriel
m. m. för marinen samt för
anskaffning av flvgmateriel m. m. skulle
nedskäras med tillhopa 250 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 403 och II: 485 samt 1:404
och II: 483, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom motionerna
I: 47 och II: 64,

a) besluta de fartygsbyggnader för
flottan, som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
januari 1956;

b) godkänna de ändringar av tidigare
planer för verksamheten under förevarande
anslag, som angivits i nämnda
statsrådsprotokoll;

Fredagen den 23 mars 195G

Nr 11

159

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll angivna
grunder medgiva utläggande av
beställningar inom en kostnadsram av
225 500 000 kronor;

d) till Marinen: Fartygsbygnader för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 109 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Hesselbom, T him, Söderberg, Åkerström
och Karlsson i Olofström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a och
c hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 47 och II: 04 samt I: 403 och
11:485 ävensom med bifall till motionerna
I: 404 och II: 483, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) besluta de fartygsbyggnader för
flottan, som i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1956
och av reservanterna föreslagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll och
av reservanterna angivna grunder medgiva
utläggande av beställningar inom en
kostnadsram av 155 500 000 kronor.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade anförts, att utskottet
funne sig icke kunna tillstyrka, att beslut
nu fattades om byggande av mer
än en jagare.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Under denna punkt redovisar
statsutskottet ett yttrande över
den motion, som jag jämte några andra
ledamöter av denna kammare inlämnat

Anslag till fartygsbyggnader
och vari vi hemställer om uppskov med
de av Kungl. Maj:t föreslagna jagarbyggnaderna.

Vid den debatt som fördes här i kammaren
om försvarsliuvudtiteln föregående
år framställde jag några frågor,
som fortfarande står obesvarade. Jag
har ånyo anledning att fråga försvarsministern
och det ärade statsutskottet:
Kan man år för år fortsätta
med detta panikartade intresse för
beställningar, fastän —■ som jag tror —
både försvarsministern och statsutskottet
måste vara medvetna om att ramen
är för stor för att vårt land i fortsättningen
skall orka med de utgifter som
i en nära framtid inte minst försvarshuvudtiteln
kommer att kräva av vårt
samhälle? Vi motionärer är inga antimilitärer,
utan vad vi framför allt hävdar
är att den materiel, som vårt försvar
skall utrustas med, måste vara tiptop.
Vi anser också det vara riktigt att armén,
marinen och flygvapnet förses
med materiel som är likvärdig med den
som andra stater och deras tekniska experter
kan frambringa. Men vi frågar
oss: Hinner man modernisera armén?
Hinner man modernisera marinen? Hinner
man modernisera flyget? Om svårigheterna
därvidlag vittnar inte minst det
förslag, som statsutskottet redovisar här
i dag och där det omtalas att det kommande
år erfordras 18 miljoner kronor
för att modernisera det jaktflyg som
riksdagen har beställt. Är det inte bättre
att krympa ramen och därmed kunna
fullfölja rustningar som ger trygghet för
vårt land än att fortsätta i den riktning
som hittills har skett? Det är ändå för
dagen ett relativt fredligt umgänge staterna
emellan. Men om man har följt
försvarsutvecklingen i vårt land efter
det senaste världskrigets slut, finner
man, att ivern för att utvidga vårt försvar
har stegrats praktiskt taget år från
år.

Här påpekar herrarna från statsutskottet,
att det iir automatiska stegringar
med i de merutgifter, som år från år
konstateras i fjärde huvudtiteln. Ja, det
är riktigt. Det är klart att lönerna har
påverkat beloppen åtskilligt, men jag

160

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till fartygsbyggnader
frågar mig: Hur har man tänkt sig kunna
hinna med att modernisera armén?
Kommer alla årsklasser att få ta del av
den tekniska utvecklingens framsteg
och av den materiel som i enlighet därmed
anskaffas? Kan vi fortsätta med en
försvarsram för både armén, marinen
och flyget, som, innan den ens till 50
procent är genomförd, av ekonomiska
skäl inte kan hållas?

I vår motion har vi hemställt om ett
uppskov med jagarbyggena, framför allt
med hänvisning till riksdagens hemställan
föregående år, då man begärde en
parlamentarisk beredningsöversyn av
hela försvarsväsendet. I debatten i denna
kammare framfördes tanken, att det
vore nödvändigt att denna beredning
så skyndsamt som möjligt lade fram resultaten
av sin översyn. Man räknade
t. o. m. med att få se försvarsberedningens
resultat redan vid föregående årsskifte.
Vi, som tog del av debatten, framhöll
redan då det orimliga i att en parlamentarisk
försvarsberedning på så kort
tid skulle kunna utröna besparingsmöjligheterna
och fastslå vad som verkligen
var nödvändigt för försvaret.

Denna försvarsberedning fortsätter
alltså sitt arbete, och vi hoppas, att den
så grundligt som möjligt gör en översyn
på samtliga problem som berör försvarets
framtida utformning. Men med hänvisning
till denna beredning menar vi
motionärer, att man borde kunna uppskjuta
jagarbyggen för 140 miljoner.
Man borde kunna avvakta försvarsberedningens
undersökning, och till dess
borde man ställa sig avvaktande också
till de beställningsbemyndiganden som
rör marinen.

Jag skall inte förlänga debatten. Jag
skall inskränka mig till att yrka bifall
till den motion, nr 47, i denna kammare,
som är likalydande med motionen nr 64
i andra kammaren, vilket innebär uppskov
med beslutet om jagarbyggena.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag föreslår herr Svedberg
när han säger att han fruktar att
den tekniska utvecklingen kan komma

att ställa sådana betydande krav i kostnadshänseende
på vårt försvar, att vi
kan få svårt att hänga med. Det förslag,
som han nu yttrat sig om, ingår i en
furtygsbyggnadsplan, som har spikats
fast tidigare och som dock innebär en
begränsning av vad man hade hoppats
i fråga om marin utrustning. Försvarsministern
har alldeles nyss redogjort
för dessa detaljer, och jag tror inte det
är nödvändigt att upprepa vad han har
sagt. Det förekommer inte, såsom herr
Svedberg trodde, några »panikartade beställningar»,
utan det är en övervägd
plan som följs, begränsad så långt som
det över huvud taget är möjligt, inte
minst med hänsyn till försvarsberedningens
arbete.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill endast i all korthet
fråga herr Gillström, hur det ligger
till med jaktflygets beställningar. Har
man kunnat fullfölja riksdagens beslut
—• har ens regeringen kunnat rekommendera
det? Hur ligger det för övrigt
till inom praktiskt taget alla områden?
Kanoner är beställda, och de är utförda
av försvarsindustrien, men armén kan
inte ta emot dem. Visst måste man säga
att det råder ett panikartat intresse
för beställningar när det ligger så till,
att man inte ens kan montera upp det
som redan är utfört och klart för leverans.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Thun, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar, som
förordats i den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Svedberg,
Lage, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:47 och 11:64.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 161

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Thuns yrkande, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, företogs nu votering medelst
omröstningsapparat. Enär därvid befanns,
att omröstningsapparaten fortfarande
var felaktig, verkställdes härefter
votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 15.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 87—HO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
tl Första kammarens protokoll 1956. Nr It

1956 angivits medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av
640 000 000 kronor, dels ock till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 475 000 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 403 av herrar öhman och Norling
samt II: 485 av herr Hagberg m. fl. hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att det
av Kungl. Maj:t begärda bemyndigandet
måtte begränsas till 400 000 000 kronor
och att förevarande anslag måtte uppföras
med 400 000 000 kronor.

I de båda likalydande motionerna I:
404 av herr Axel Jansson m. fl. och II:
483 av herr Karlsson i Olofström m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de av Kungl. Maj:t för budgetåret
1956/57 äskade beställningsbemyndigandena
för anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén, för fartygsbyggnader,
för anskaffning av vapenmateriel m. m.
för marinen samt för anskaffning av flygmateriel
in. m. skulle nedskäras med tillhopa
250 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 403 och II: 485 samt 1:404 och
II: 483, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1956
angivits medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av
640 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1956/
57 anvisa ett reservationsanslag av
475 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Leander, Hesselbom, Thun, Söderberg,
Åkerström och Karlsson i Olofström
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemstäl -

162

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till personalvårdsverksamhet m. m.

la, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
403 och 11:485 samt med bifall till motionerna
I: 404 och II: 483, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1956 och av reservanterna
angivits medgiva utläggande av
beställningar inom en kostnadsram av
520 000 000 kronor.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
i denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 112—152

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153

Anslag till personalvårdsverksamhet
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Personalvårdsverksamhet m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 255 000 kronor.

Vidare hade i två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Weiland m. fl. (1:31) och
den andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Bogla m. fl. (11:42), hemställts,
att riksdagen måtte under rubriken
Personalvårdsverksamhet för budgetåret
1956/57 anvisa 200 000 kronor
som bidrag till soldathemsverksamheten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»I den av Kungl. Maj:t för innevarande
budgetår fastställda staten för förevarande
anslag har till bidrag till soldatnemsverksamhet
upptagits ett belopp av
100 000 kronor. Vid bifall till det motionsvis
gjorda yrkandet skulle anslagsposten
för nästa budgetår uppräknas med
100 000 kronor till 200 000 kronor. Utskottet
anser goda skäl tala för en ökning
av nuvarande medelstilldelning för
soldathemsverksamheten men är icke berett
tillstyrka, att anslaget uppräknas för
ändamålet. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj :t i samband med fastställande
av stat för anslaget för nästa
budgetår överväger, huruvida icke genom
omdisponeringar mellan de olika
anslagsposterna posten till bidrag till soldathemsverksamhet
kan tillföras medel
utöver vad som upptagits för innevarande
budgetår. Det motionsvis gjorda yrkandet
avstyrkes alltså.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:31 och 11:42, till Personalvårdsverksamhet
m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 255 000 kronor.»

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! När det gäller det ärende
i statsutskottets utlåtande nr 4, som
vi nu behandlar, föreligger också två likalydande
motioner. I andra kammaren
har motionen, som avser höjt anslag till
soldathemsverksamheten, väckts av herr
Gustafsson i Bogla jämte ett stort antal
medmotionärer och i denna kammare
av undertecknad jämte ett flertal avkammarens
övriga ledamöter.

Chefen för försvarsstaben har med anledning
av förslag från försvarets personalvårdsnämnd
hemställt, att det belopp,
100 000 kronor, som nu utgår till soldathemsverksamheten
skulle höjas med
50 000 kronor. Med hänsyn till den väldiga
stegringen av försvarsutgifterna i
allmänhet anser motionärerna, att denna
höjning av anslaget till personalvårdsverksamheten
måste anses som mycket

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 163

blygsam. Det oaktat har inte ens denna
höjning kommit med i förslaget från departementschefen
till årets riksdag. Motionärerna
har föreslagit att en höjning
med 100 000 kronor skulle ske med hänsyn
till den utomordentliga betydelse
soldathemsverksamheten har. Jag tror
för övrigt att det inte finns någon i
denna kammare, som inte är överens
med motionärerna härom. Även utskottet
synes vara ense med oss. Det heter
i utlåtandet bl. a. följande: »Utskottet
anser goda skäl tala för en ökning av
nuvarande medelstilldelning för soldathemsverksamheten.
»

Efter detta välvilliga uttalande hade
man kunnat vänta, att utskottet skulle
ha tillstyrkt motionen. Så är emellertid
tyvärr icke fallet, utan utskottet fortsätter
med att förklara, att utskottet icke är
berett tillstyrka, att anslaget uppräknas
för ändamålet. Därtill lägger utskottet
några vänliga ord: »Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t i samband
med fastställande av stat för anslaget
till nästa budgetår överväger huruvida
icke genom omdisponeringar
mellan de olika anslagsposterna posten
till bidrag till soldathemsverksamheten
kan tillföras medel utöver vad som upptagits
för innevarande budgetår.»

Om det vore möjligt att leva enbart
på vänliga ord, skulle naturligtvis därmed
allt vara bra, men det kan man
som bekant inte. Soldathemsverksamheten
är synnerligen omfattande och behöver
allt det ekonomiska stöd som den
kan få. Det finns i landet, om jag inte
är fel underrättad, närmare ett 40-tal
soldathem med bortåt ett 100-tal heltidsanställda
personer. Det går inte att
väga och mäta med vanliga mått vad
denna verksamhet betyder för samhället.
Om detta vore fallet, tror jag att
alla skulle vara beredda att ge betydligt
större anslag än vad som nu sker, även
om riksdagen i dag skulle bifalla motionärernas
förslag. Även om så skedde,
skulle det bara betyda att en ytterst
ringa del av de kostnader, som soldathemsverksamheten
i sin helhet drar,
bleve täckt genom statsbidrag. Det mesta
inflyter genom frivilliga bidrag, och

Anslag till personalvårdsverksamhet m. m.
verksamheten sköts till största delen genom
frivilligt och uppoffrande arbete
av enskilda personer som gör detta utan
några kostnader för staten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 31 i första kammaren
och 42 i andra kammaren.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Motionären har alldeles
rätt, när han uttalar den förmodan, att
det nog inte finns någon i denna kammare
som inte hyser intresse för soldathemsverksamheten
och uppskattar densamma.

Vi har också i statsutskottet givit uttryck
för detta intresse, även om det är
sant, som motionären säger, att man
inte kan leva på vackra ord. Motionären
vet emellertid lika väl som jag, att med
hänsyn till de budgetprinciper som tilllämpas
i år och som flertalet tycks vara
ense om, är det mycket svårt att höja
ett anslag, och därför har det inte varit
möjligt att tillmötesgå dessa motionärer.

Jag var själv reservant för ett par år
sedan då det gällde samma anslag. Det
blev då en avsevärd höjning. Jag kan
mycket väl hålla med motionären om att
det nu skulle behövas ytterligare en höjning,
men som läget är, har vi inte kunnat
tillstyrka en sådan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Som medskyldig till
denna motion anser jag mig äga frihet
att besvära kammaren med några ord
i frågan.

Jag avvaktade med spänning vad utskottets
talesman skulle ha att säga.
Men det var förgäves som jag väntade
på några egentliga skäl, som kunde motivera
detta avvisande av en motion,
underskriven av eu så stor mängd av
såväl denna som andra kammarens ledamöter.

Det säges nu av utskottet, att visserligen
föreligger goda skäl för en ökning
av nuvarande medelstilldelning, och

164 Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till personalvårdsverksamhet m. m.
man förväntar, att Kungl. Maj:t nästa år
skall tillgodose dessa önskemål. Detta
skall ske genom omdisponeringar mellan
de olika anslagsposterna. Jag föreställer
mig att det skall vara mycket
svårt att på detta lilla anslag till personalvårdsverksamhet,
vilket uppgår till
255 000 kronor, göra några som helst omdisponeringar,
som skulle bli till förmån
vare sig för personalvårdsverksamheten
i allmänhet eller soldathemmen i
synnerhet.

Det förhåller sig faktiskt så — och det
har jag gjort mig nära förtrogen med sedan
länge —- att just denna detalj inom
försvarsstaben, varifrån även anslagen
till soldathemmen utgår, är fullständigt
underdimensionerad och för liten. Det
är dock en mycket väsentlig del av vårt
försvars sociala och kulturella verksamhet
och delvis också dess religiösa verksamhet
som skall besörjas av denna avdelning
med de mycket, mycket små medel,
som Kungl. Maj:t ställt till förfogande
för ändamålet. I synnerhet gäller
detta om anslagen till våra soldathem.
De får, som nämnts, numera ett årligt
bidrag på 100 000 kronor. För dessa
100 000 kronor skall hjälp lämnas till de
42 soldathem som finns, av vilka flertalet
nu är gamla, 50 år och äldre, och
vilkas byggnader allesammans tillkommit
genom frivilliga bidrag från snälla
människor på olika orter i vårt land.

Jag finner, när jag ser på en förteckning
över deras ekonomiska förhållanden
under fjolåret, att de allra flesta
gått med betydande underskott i sin
verksamhet, underskott som ofta måste
täckas genom att man tar medel från de
fonder, som finns, eller belånar fastigheterna.
Jag ser exempelvis, att soldathemmet
i Hässleholm i fjol lämnat ett
underskott på 5 000 kronor, i Sollefteå
var underskottet 7 000 kronor, i Skövde
11 000 kronor, i Stockholm 3 000 kronor,
i Strängnäs 2 500 kronor, i Boden 5 700
kronor och i Umeå 3 000 kronor.

Ja, så låter det hela vägen. Och dock
måste vi betänka, att soldathemmen blivit
en nödvändig del av vår manskapsvård.
Soldathemmen är anläggningar,
som åsyftar att bereda tillgång till fria

och goda tillflyktsmål för försvarspersonalen
under dess ledigheter, och de
besöks ju också i allra högsta grad. Det
finns soldathem, som har 30 000—40 000
besökare per år. Det är livliga pojkar,
som kommer dit och sliter på möbler
och annat och som lever på pojkars sätt
att leva, vilket ju i regel inte brukar vara
till särskild förmån för långvarigheten
när det gäller inventarier, golv eller
dylikt. Det måste vara en ständig reparationsverksamhet
i gång som kostar
pengar. När dessa utgifter skall täckas,
så vänder man sig till vänner runt om
på landsbygden och i städerna. Man får
kollekter, man gör insamlingar. Ofta går
det ut över hempersonalen själv, som i
regel är ovanligt illa avlönad. Det går,
som jag sade, också ut över fonder och
andra tillgångar — man belånar sina
fastigheter —• och sådana utvägar måste
tillgripas i snabbt ökat tempo under de
nuvarande fördyringstiderna på alla områden.

Jag förstår inte att det allmännas representanter
inte märker att soldathemmen
i själva verket utgör en oundgänglig
del av vårt försvarsväsen. Det sista
soldathem, som enligt vad jag vet har
byggts, uppfördes här om året i Ängelholmstrakten.
Där ligger ju en flygflottilj
i Barkåkra. Traktens befolkning, inte
minst kommunalmännen och övriga
ansvariga människor, trädde tillsammans
och kom överens om att de måste göra
någonting för dessa ungdomar vid flottiljen
som är förlagda dit långt ute på
landsbygden. De har inte råd att under
sin ledighet ofta resa in till Ängelholm,
ty det kostar rätt mycket i bussavgifter.
Man ville gärna att pojkarna skulle ha
något hyfsat och bra ställe att tillvarata
sin fritid på lite utanför kasernen. Det
byggdes alltså ett soldathem, till största
delen för pengar som lånats mot borgen.
Folk i kommunalnämnd och kyrkoråd,
prästen och över huvud taget alla med
namn som gick i bank, skrev på för att
få soldathemmet till stånd. På vad sätt
hjälpte då staten till? Jo, av soldathemsanslaget
beviljades ett bidrag på 2 000
kronor, det var allt. Men nu skall verksamheten
uppehållas. Kanske får man

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 165

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

även i år 2 000 kronor. Men det synes
en vanlig människa, som om staten i
detta fall borde ha trätt in på ett effektivare
sätt och givit någonting som var
av mera väsentlig betydelse för företaget.

Nu kämpar alla dessa små soldathem
med fattigdom. De har svårt att över huvud
taget fylla de krav som inte minst
förbandscheferna ställer på dem och
som naturligtvis även de värnpliktiga
pojkarna ställer. Jag har många gånger
funderat över hur det kommer sig att
— inte så mycket riksdagen, ty den var
verkligen för några år sedan med om
att höja anslaget, — men Kungl. Maj :t
ställer sig så kallt likgiltig inför denna
verksamhet. När jag i onsdags hörde vissa
uttalanden under debatten om anslaget
till diakonanstalten, så tänkte jag att
det är märkvärdigt vad de gamla antikristliga
fördomarna hänger i, fast de
nu för tiden luktar mögel långa vägar.
Är det inte likadant när det gäller soldatliemmen?
Bara därför att det från
början var fromma, varmhjärtade människor,
som var ivriga att åstadkomma
någonting på området, så skall verksamheten
i alla tider vara stämplad såsom
någonting föraktligt, som inte är värt
att understödja! Jag vill för min del
framhålla att soldathemmen är inte några
i och för sig kyrkliga eller kristliga
institutioner. Att emellertid både kyrkliga
och i synnerhet frikyrkliga personer
så villigt har slutit upp för att grunda
och upprätthålla denna verksamhet,
beror helt enkelt på att alla de, som ser
så kritiskt på kristlig verksamhet, inte
har velat räcka ett finger till hjälp åt
någon likartad verksamhet. Soldathemmen
representerar den lille mannens insats
i vårt försvar. Det synes mig vara
betydelsefullt att vi här i riksdagen —
ty vi är ju också de små människornas
representanter — känner att vi har ett
ansvar i detta sammanhang och att vi
inte får låta en verksamhet do bort, därför
att gamla förlegade uppfattningar
alltjämt sitter kvar hos en och annan.

Jag ber, herr talman, att i likhet med
herr Weiland få yrka bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15b—169

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående den tekniska
skolutbildningen samt anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i två avdelningar,
nämligen I. Den tekniska skolutbildningen
och IT. Anslagsberäkningar
för budgetåret 1956/57. Den senare avdelningen
var indelad i 30 särskilda, med
1—30 betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelningen 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avdelningen It

Punkterna 1—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
yrkesskolor

Under punkten 308 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till byggnadsarbeten in. m. vid
yrkesskolor för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 7 700 000 kronor.

166

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna I:
433 och II: 530 av fru Nilsson m. fl. samt
herrar Hansson i önnarp och Andersson
i Dunker, i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att från och med budgetåret
1956/57 för lokala yrkesskolor
och för sådana centrala yrkesskolor, som
icke erhölle sådant bidrag, införa investeringsbidrag
i enlighet med de bestämmelser,
som nu gällde för motsvarande
bidrag till folkskolebvggnader, samt att
riksdagen för budgetåret 1956/57 under
riksstatens åttonde huvudtitel punkt 308
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
måtte anvisa ett förslagsanslag
av 10 700 000 kronor, dock att, i den
händelse riksdagen prövade den statsfinansiella
situationen icke tillåta en dylik
utgiftsökning, riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om proposition
i ärendet till 1957 års riksdag;

dels ock de båda likalydandet motionerna
1:434 och 11:522 av herr Lindblom
m. fl. och herr Ohlin m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag, på det sätt 1952 års
vrkesutbildningssakkunniga föreslagit,
skulle medges till byggnader vid lokala
yrkesskolor samt att för detta ändamål
anslaget till Bidrag till byggnadsarbeten
in. m. vid yrkesskolor skulle uppräknas
med 3 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 433
och II: 530 samt I: 434 och II: 522, såvitt
gällde medelsanvisningen, till Bidrag till
byggnadsarbeten in. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 7 700 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 433
och II: 530 samt I: 434 och II: 522 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte för 1957 års riksdag
framlägga förslag om införande av byggnadsbidrag
till lokala yrkesskolor och
sådana centrala yrkesskolor, som nu icke
vore berättigade till dylikt bidrag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av vad
utskottet skrivit under denna punkt och
den beställning, som utskottet här gjort,
vill jag begagna tillfället att deklarera
följande.

I propositionen om realskolan under
övergångstiden, som lades på riksdagens
bord i förrgår, har regeringen som bekant
föreslagit, att byggnadsbidrag enligt
folkskolans grunder skall införas
för realskolor och jämförliga högre kommunala
skolor fr. o. m. nästa budgetår.
Därmed har kretsen av byggnadsbidragsberättigade
skolformer föreslagits
skola ökas på ett avgörande sätt. Det är
givet, att därmed också frågan om byggnadsbidrag
till yrkesskolor har kommit
i ett väsentligt ändrat läge. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att regeringen
ämnar upptaga frågan om byggnadsbidrag
för yrkesskolor till nytt
övervägande vid nästa budgetberedning
med utgångspunkt i det nya läget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Redan 1952 års yrkesutbildningssakkunniga,
där jag i någon
mån var ansvarig, framhöll att förutsättningen
för att man skulle kunna få
en ordnad yrkesutbildning inte minst i
de mindre kommunerna var att man
kunde få påräkna statsbidrag till byggnaderna.
När nu statsrådet aviserar, att
ett sådant statsbidrag skall komma till
stånd, känner jag ett behov av att till
statsrådet framföra vår tacksamhet över
att denna fråga synes kunna bli löst. Jag
är alldeles övertygad om att alla kommunalmän
känner, att här håller på att
ske någonting stort och att det nu bör
bli möjligt att få den ordning och utveckling
på yrkesutbildningens område,
som man länge har väntat på.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 20—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 167

Ang. åtgärder mot skadegörelse av alg m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
väckta motioner om nya grunder för ordinarie
prästers lönegradsplacering, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av väckta motioner
om överförande i statens ägo av Bolidens
gruvaktiebolags gruvor med tillhörande
anläggningar; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av den privata rustningsindustrien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion om avlägsnande av vissa
olikheter i fråga om rätt att på saluförda
produkter avbilda stora riksvapnet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående dels förbud mot licensjakt
å älg in. m., dels åtgärder för
motverkande av skadegörelse av älg å
växande skog m. in., dels ock översyn
av principerna för ersättning från älgskadefonder.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fem inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 478 av
herr Pålsson m. fl. och nr 477 av herr
Johansson, Theodor, samt motionerna i
andra kammaren nr 294 av herr Lundberg,
nr 603 av herr Agerberg in. fl. och
nr 589 av herr Svensson i Vä.

I motionerna 1:478 ocli 11:603, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning i syfte att underlätta

åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog ävensom att
möjliggöra användandet av en viss del av
älgskadefondernas medel för dylika åtgärder.

Motionen II: 294 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte besluta,

1) att all licensjakt med undantag för
sådan jakt på s. k. havreälgar och liknande
skadeälgar skulle förbjudas från
den 1 juli 1956; samt

2) att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en allsidig utredning av markförhållanden,
jakträtt, fritidsproblem etc., där
speciell hänsyn skulle tagas till allmogejägarnas
och allemansrättens problem
och intressen, samt att för riksdagen
måtte framläggas de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I motionerna 1:477 och 11:589, som
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en översyn av principerna
för älgskadefonder i enlighet med vad
som i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Såsom framgår av det hittills anförda
har åtskilliga frågor rörande älgjakten
blivit utredda genom Svenska jägareförbundet,
och utskottet förutsätter, att hela
det i detta sammanhang hopbragta materialet
kommer att överlämnas till 1949
års jaktutredning. Det synes därför lämpligast,
att — i den mån så icke redan
skett — sagda utredning anförtros uppgiften
att handlägga även de i förevarande
motioner 1:478 och 11:603 samt I:
477 och 11:589 behandlade problemen.
I den mån skogsvårdsfrågor därvid kommer
att behandlas, bör utredningen
kunna förstärkas med ytterligare skoglig
sakkunskap. Därest så finnes erforderligt
bör därjämte kompletterande direktiv
utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förevarande motioner
I: 478 och It: 603 överlämnas till
1949 års jaktutredning;

168 Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna I:
477 och 11:589 överlämnas till 1949 års
jaktutredning;

C. att motionen 11:294 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av, utom
andra, herrar Grym, Hermansson, Herbert,
Pålsson, Nyberg och Andersson i
Dunker, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, slutande med följande
uttalande och hemställan:

»Då här avsedda frågor till övervägande
del berör för skogsvården väsentliga
spörsmål, synes den av utskottet förordade
utredningen böra anförtros 1955
års skogsvårdsutredning. I den mån så
erfordras bör utredningen kunna förstärkas
med särskild sakkunskap på jaktvårdens
område. Därest så befinnes påkallat
bör därjämte kompletterande direktiv
utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förevarande motioner
I: 478 och II: 603 överlämnas till
1955 års skogsvårdsutredning;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna I:
477 och II: 589 överlämnas till 1955 års
skogsvårdsutredning;

C. att motionen 11:294 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det utlåtande från tredje
lagutskottet, som nu föreligger till
behandling, är åtföljt av en reservation
från fem av utskottets ledamöter. Dessutom
finns tvenne blanka reservationer
av ledamöter i medkammaren. Def
är som reservant och som motionär jag
ber att få säga några ord i anslutning
till utskottsutlåtandet.

Jag anknyter mitt resonemang närmast
till motionen nr 603 i denna kammare
och en likalydande motion avgiven
i medkammaren. Motionen är undertecknad
av samtliga representanter
från Jämtlands län. Möjligen har detta

förhållande vid utskottsbehandlingen
gett ärendet prägeln av att vara speciellt
länsbetonat; jag skall senare återkomma
till den saken.

Yad vi syftar till i vår motion är närmast
att få fram ändrade bestämmelser,
så att älgskadefondernas medel skall
kunna användas för att lämna bidrag till
ersättning genom kulturåtgärder för de
älgskador som uppkommer på skog. För
närvarande är ju ersättningsmöjligheterna
begränsade till skador på åkergrödan.
Vidare önskar vi motionärer med
hänsyn till bestämmelserna i jaktstadgans
16 § möjlighet att skapa fram ett
intresse för avskjutning av älg även på
tid, då den måste göras efter direkt tillstånd,
i den mån sådant kan erhållas. I
det avseendet säger ju gällande bestämmelser,
att älg som skjutes under sådan
tid och efter sådant tillstånd tillfaller
kronan. Skytten, markägaren eller vem
det kan vara, har alltså inget personligt
intresse. Det föreligger också ett annat
motionspar, men där tas sikte på en vidgad
rätt till ersättning ur dessa fonder
för skador på gröda; jag kommer mera
att hålla mig till det först nämnda motionsparet,
som gäller skogen.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense så långt, att alla anser alt dessa
spörsmål är värda att bliva föremål för
utredning. Utskottets och reservanternas
motivering skiljer sig på en del punkter
rätt väsentligt, men skiljaktigheten ligger
väl närmast i själva klämmen. Utskottsmajoriteten
önskar ju hänvisa denna
fråga till 1949 års jaktutredning, under
det att reservanterna, som anser att
detta mera är en skogsvårdsfråga än en
jaktvårdsfråga, vill hänvisa frågan till
1955 års skogsvårdsutredning. Att det
här gäller en skogsvårdsfråga av mycket
stor betydelse, får man allt flera belägg
för.

Såsom jag nyss sade, har det gjorts
gällande att detta är en speciell jämtlandsfråga.
I tidningarna får man emellertid
tid efter annan läsa, att den skadegörelse,
som älgarna åstadkommer,
sträcker sig över väsentligt vidare områden
än enbart Jämtlands län. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att Svens -

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 169

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

ka cellulosaaktiebolaget under året —
jag tror det var i januari — begärde och
fick länsstyrelsens tillstånd att skjuta
älg på sina marker i Frostvikens socken
i nordligaste Jämtland för att motverka
och förhindra skador på skogskulturerna
därstädes. Bolaget fick tillstånd
att skjuta 15 älgar. I vad mån man
lyckats göra det, vet jag inte. Avskjutningen
utlöste emellertid en ganska stor
motsättning mellan ortsbefolkningen och
bolaget. Olika uppgifter har lämnats beträffande
skadornas omfattning. Jag skall
inom parentes nämna — utan att dra
några slutsatser härav -— att efter en
besiktning, som där gjordes av skogsmän
och jaktvårdsintresserade, lämnades
i tidningarna en uppgift om att en
älgs morgonmål utgjorde 158 tallplantor.
Skulle den uppgiften vara riktig,
förstår man att skadegörelsen blir ganska
betydande och att stora värden står
på spel. Nu kanske det bör sägas, att
just i Frostvikens socken och i de trakter,
där skadorna var som störst, hade
den moderna skogsvården satt in sitt
första försök att spruta ihjäl lövskog.
Det kanske är en händelse som ser ut
som en tanke, att just där björken först
utrotades där satte älgskadorna in först
och mest intensivt.

Jag sade nyss, att denna fråga inte enbart
berör Jämtlands län. För ett par
veckor sedan läste jag i en tidning från
mellersta Norrland, att man vid en exkursion
i Ånge, närmare bestämt i Ovansjö,
hade upptäckt mycket stora skador,
som förorsakats av älgar.

Det säges där i ett referat rörande exkursionen
bl. a.: »Vad älgarna åstadkommit
i Ovansjö är hart när otroligt
och det är fråga om hur långt skogsvårdens
intressen skall kunna sträcka sig.
Var skall man sätta gränsen för älgarnas
skadegörelse? Vad man måste ta
hänsyn till är att bestånden står i proportion
till skadorna.» Detta var ett
exempel.

Litet senare såg jag i Stockholms-Tidningen
att Korsnäsbolagets skogsclief hade
gjort mycket bestämda uttalanden om
älgarnas skador även på de områden,
som han väl närmast hade att svara för.

Jag skulle föreställa mig att detta gällde
bl. a. Värmland, och då börjar ju området
för skadegörelsen bli rätt mycket
vidgat. Utan att göra något långt citat
vill jag bara erinra om hans påstående,
att »dessa djur käkar i sig nationalförmögenheter».
Det är hans omdöme.

Efter att ha sagt detta kan jag konstatera,
att detta inte är någon liten eller
obetydlig fråga. Den är inte heller
enbart begränsad till Jämtlands län utan
tycks även vara av stor vikt långt däröver.

Sedan jag framhållit vad denna skadegörelse
betyder för skogen, är det för
mig och mina medreservanter alldeles
uppenbart, att detta spörsmål mera ligger
på skogsvårdsplanet än på jaktvårdsplanet.
Utskottsmajoriteten hemställer
om att utredningen skall anförtros 1949
års jaktutredning.

Det må vara gott och väl, men det
kanske är angeläget, att kammaren erinrar
sig att denna utredning tillsattes
närmast för att bringa reda i spörsmålet
om en s. k. jägarförsäkring. Att utredningen
sedan tillförts en del spörsmål
av annan art och arbetat från 1949
till nu och att den just nu väntar på
Svenska jägareförbundets utredning, innan
den kan slutföra sitt arbete, är väl
i och för sig ingen motivering för att
skogsvårdsproblem av denna storlek
skall tillföras utredningen.

Då reservanterna bär har hemställt
att spörsmålet skall hänskjutas till 1955
års skogsvårdsutredning, har vi ansett
att det föreligger sakliga och starka skäl
för en sådan åtgärd. Denna utredning är
ju av betydligt färskare datum, och i
den sitter representanter från olika typer
av skogsbruk — både bondeskogsbruk
och storskogsbruk. I utredningen
sitter också sådana ledamöter, som har
möjlighet att bedöma den fråga, det här
gäller. Utredningen har helt säkert också
möjlighet att bedöma frågan om begränsning
av skadegörelsen genom användande
av kemiska preparat o. d.

Jag anser, att 1955 års skogsvårdsutredning
är betydligt mera skickad att ta
band om eu fråga av denna beskaffenhet
och därvidlag åstadkomma en lämp -

170

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m.
lig avvägning mellan de olika intressena.

Det är självklart att det kan sägas en
hel del med anledning av vad som framförts
i motionerna och i utskottsutlåtandet.
Då jag är väl medveten om att
kammarens ledamöter önskar att vi skall
nå fram till ett slut på dagens förhandlingar,
skall jag inte bli alltför långrandig.
I alla händelser vill jag påpeka att
det finns en eller möjligen ett par argumentationer
i utskottsmajoritetens utlåtande,
som jag inte tycker är riktigt
hållbara.

Det säges på s. 10 i utskottets utlåtande
i fråga om ersättningen för skogsskador,
att lämpligheten av en särlagstiftning
för de norrländska länen skulle
kunna ifrågasättas. Jag kan emellertid
för min del inte förstå att det behövs
en särlagstiftning för att tillmötesgå vad
motionärerna här aktualiserat. Utskottet
säger dock så här: »Utskottet utgår
från, att därest det i Svenska jägareförbundets
senaste betänkande föreslagna
systemet, innebärande att all jakt i fortsättningen
skall utövas efter särskilt tillstånd,
leder till förslag om lagstiftning
från Kungl. Maj:ts sida, bestämmelserna
blir så utformade att jaktmöjligheterna
blir rättvist fördelade medan alla berörda
ägarkategorier med nödigt tillgodoseende
icke blott av jaktvårds- utan
även av skadebegränsningsintressena.»

Detta är naturligtvis en riktig ståndpunkt,
och jag har egentligen ingenting
att erinra emot den. Men utskottet kommer
sedan fram till att denna tanke skulle
vara mer eller mindre omöjlig att
realisera i vad avser bidrag till avhjälpande
av skogsskador och säger vidare:
»Utbetalningarna för skadegörelse på
grödan från fonderna i Norrland är
emellertid jämförelsevis obetydliga och
på grund därav skulle inom dessa områden
möjlighet kunna skapas till viss ersättning
jämväl för skada å skog. Krav
på gottgörelse för skogsskador skulle
dock med en sådan utvidgning helt säkert
komma att resas även inom sådana
län, där under en följd av år fonderna
inte räckt till att täcka ens godkända
ersättningsbelopp för skador på åker -

gröda.» Och så ifrågasättes lämpligheten
av särbestämmelser för Norrland.
Till detta vill jag för min del säga att
jag inte finner något behov av särbestämmelser.
Det inträffar ingenting annat
än vad som nu händer och som utskottet
pekar på, nämligen att i de län,
där fonderna inte räcker till full ersättning
för skadegörelse på gröda, finns
ingenting mer att ta av. Något annat blir
inte resultatet, om man utvidgar rätten
till ersättning till att omfatta även skada
på skog. Räcker det inte, så räcker
det inte. Resultatet blir precis detsamma
i bägge fallen, så länge vi håller oss
till älgskadefonderna. Något annat har
vi inte heller ifrågasatt i vår motion.

Detta är ett problem, som bör närmare
utredas.

Jag vill också med ett par ord beröra
vårt förslag beträffande jakt, som sker
enligt 16 § jaktstadgan, d. v. s. jakt som
sker med särskilt tillstånd då skjuten
älg tillfaller kronan. Vi har där föreslagit,
att jägaren skulle få halva värdet av
det skjutna. Emot det förslaget har det
invänts bl. a., att det bör vara en tillräcklig
kompensation för jägar- och
ägarintresset, att skadeälgar får skjutas
på hans egna marker. Det är emellertid
långtifrån någon garanti för att det just
blir jägaren som får en sådan kompensation.
När en småskogsägare — ja,
t. o. m. en ägare av en större skog •—-går ut och skjuter sådana älgar, kan det
hända att åtgärden blir till större gagn
för annan skogsägare. Han har inte något
direkt eget intresse av denna jakt,
ulan han utför den såsom en vakthållning,
som kan vara till större gagn för
ägare av angränsande skog.

Vidare har det sagts, att kontrollen
över dessa älgjakter skulle bli försvårad
i och med att jägaren skulle få rätt till
ersättning. Det är också ganska obegripligt,
att så skulle bliva förhållandet.
Kronans älgar, som skjutes under tid och
i former som angives i 16 §, levereras
väl som regel till något slakteri, och värdet
av de skjutna älgarna, som tillkommer
kronan, anges i en avräkningsnota.
Det kan knappast innebära någon större
konst att dela summan i notan mitt

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

171

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

itu och låta jägaren få ena hälften av
beloppet som vederlag för det arbete
och den tidsspillan, som han lagt ned
på jakten.

Jag har, herr talman, med det anförda
sökt påvisa, att det här gäller en
skogsvårdsfråga av betydande mått, och
jag vill än en gång betona, att det inte
är alldeles likgiltigt, vart ett sådant
spörsmål som det föreliggande remitteras
för utredning. Frågan bör ju hänskjutas
till ett något så när lämpligt forum.
Det är med tanke därpå som jag
och mina medreservanter bär yrkat på
att utredningen skulle anförtros 1955 års
skogsvårdsutredning. Det må ju vara
rimligare, att om en komplettering är
nödvändig, denna utredning tillföres erforderlig
jaktvårdssakkunskap än att
jaktvårdsutredningen kompletteras med
erforderlig skogsvårdskunskap. Det bör
vara rimligt att hellre vidtaga en mindre
åtgärd än en större.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Pålsson har velat
göra gällande, att det här är en fråga,
som ligger mera på skogsvårdsplanet än
på jaktvårdsplanet. Låt oss se, hur det
förhåller sig med den saken.

En del av problemkomplexet utgöres
av frågorna om licensjakten. Man måste
väl ändå säga, att det är en ren jaktvårdsfråga.
Det är också anledningen till
att utskottets majoritet har föreslagit, att
vi skulle hänskjuta dessa frågor rörande
licensjakten till den redan sittande 1949
ars jaktutredning, liksom vi tidigare har
överlämnat motioner rörande samma
sak till denna utredning.

Nu tillkommer, att man räknar med
att 1949 års jaktutredning skulle komma
att få hela det material, som har
sammanbragts med anledning av remisserna
rörande den stora utredning om
älgjakten, som förra året verkställdes
av Jägarförbundet. Utskottsmajoriteten
har då ansett det naturligt, att jaktutredningen
också får behandla de i motionerna
väckta spörsmålen. — Detta
iir alltså en ren jaktvårdsfråga.

Det andra problem, som har behandlats,
är ersättning ur älgskadefonden.
Reservanterna begär, att skogsägarna
ur den fonden skall få åtminstone så
stor ersättning, att de kan återplantera
skog. Vid flera tillfällen, då dessa frågor
har behandlats i utskottet, har det
sagts, att det inte hjälper mycket om
man får ett anslag för återplantering, tv
man vet, att älgen gång på gång kommer
till samma trakter, och då kan man
förgäves plantera hur länge som helst.
Det är andra åtgärder som behöver vidtagas
—• det är jaktvård vi behöver.

Den tredje frågan, som har väckts i
motionen nr 478 i denna kammare, gäller
ersättning för älg, som fälles på annan
tid än den allmänna jakttiden och
som för närvarande tillfaller kronan.
Vi hade samma ärende uppe vid 1954
års riksdag, och utskottet kunde då hänvisa
till mycket ogynnsamma erfarenheter
bl. a. i Norge, där ett liknande
spörsmål förelegat. Där gällde nämligen,
att om kronhjort åstadkom skada och
denna skada anmäldes, kunde ägaren
fälla djuret även under annan tid än den
allmänna jakttiden med rätt att få behålla
djuret. Följden blev att 30 procent
av alla kronhjortar som fälldes var sådana
som hade anmälts för skadegörelse.

Det är alltså, herr talman, i främsta
rummet jaktvårdsfrågor, men en del av
dessa jaktvårdsfrågor har ett mycket
stort intresse även ur skogsvårdssynpunkt.
Därför har utskottet skrivit att
i den mån skogsvårdsfrågor behandlas
kan man tänka sig att 1949 års jaktutredning
förstärks. Jag vill dock framhålla
att det redan nu sitter en ganska betydande
skoglig sakkunskap i 1949 års
jaktutredning. Där sitter ett par jordägare
som är kända såsom mycket dugande
skogsmän, och där sitter också en
byråchef från kungl. domänstyrelsen.
Men utskottets majoritet sträckte sig i
alla fall så pass långt i tillmötesgående
mot reservanterna att den sade: å la
bonne heure, behövs det eu förstärkning
av den skogliga sakkunskapen, kan
man naturligtvis tänka sig en sådan.

Jag vill, herr talman, framhålla att
den egentliga skillnaden alltså ligger

172

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m.
däri, att reservanterna har velat uttala
sig något mera positivt i fråga om ersättning
ur älgskadefonden och ersättning
för älg som fällts utanför ordinarie
jakttid. Men märk väl, att utskottets majoritet
inte har motsatt sig att dessa
spörsmål också tas upp till övervägande
när vi ändå skickar över motionerna
till 1949 års jaktutredning.

Därtill kommer, herr talman, att när
vi behandlade denna fråga i utskottet
nämndes aldrig 1955 års skogsvårdsutredning.
Det sades bara från reservanternas
sida, att man borde anordna en
särskild utredning för dessa spörsmål,
och det var också detta som utskottets
majoritet argumenterade emot. Förslaget
om 1955 års skogsvårdsutredning har
framkommit först när reservationerna
utarbetats. Därom nämndes icke någonting
under utskottets behandling av detta
ärende.

Det kan inte råda någon tvekan om
att detta i främsta rummet är en jaktvårdsfråga,
och därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det är ju snart påsk
och jag skall fatta mig så kort som möjligt.
Jag förstår att vi alla vill komma
hem nu. Jag är ju också en av dem som
har den längsta restiden — i morgon
omkring klockan 20 är jag möjligen
hemma.

Jag skall först försöka att i huvudsak
hålla mig till de frågor som har berörts
i vad jag skulle vilja kalla den jämtländska
motionen, alltså motion nr 478
i denna kammare och 603 i andra kammaren.
Jag skall inte referera motionen,
det är onödigt, ty den har redovisats
tämligen utförligt i utskottets utlåtande,
och jag förstår att de som är intresserade
av jakt- och skogsvårdsfrågor redan
tidigare har tagit del av motionens innehåll.

Jag måste medge att denna fråga har
behandlats välvilligt av utskottet i dess
helhet. Det är inte tu tal om den saken.
Först och främst har vi mest sysslat

med den jämtländska motionen, men utskottet
har inte heller på något sätt
skjutit den andra motionen åt sidan;
jag syftar på motion nr 477 i denna
kammare och 589 i andra kammaren.

I förbigående vill jag sedan omnämna
att även herr John Lundbergs motion
har grundligt och mycket sakligt prövats
i utskottet, men med bästa vilja
kunde utskottet inte komma till något
annat resultat än att föreslå att motionen
inte föranleder någon åtgärd av
riksdagen. Jag skall fördenskull i fortsättningen
inte på något vis beröra herr
Lundbergs motion. Den ligger helt utanför
min framställning.

I många stycken är utskottsmajoriteten
och reservanterna överens. Från
hägge håll har en utredning tillstyrkts.
Men det är klart som dagen att det finns
en viss skillnad, och den är inte heller
så obetydlig. Såsom redan har sagts föreslår
majoriteten att denna fråga överlämnas
till 1949 års jaktutredning. Vi
reservanter däremot förordar, att 1955
års skogsvårdsutredning får hand om
det hela. Det är alldeles riktigt, som ordföranden
i utskottet påpekade, att sistnämnda
utredning inte omtalades i utskottet.
Det var en lapsus, det medger
jag villigt och gärna. Hur som helst är
båda dessa kommittéer sammansatta av
duktigt folk, det är inte tu tal om den
saken, men, herr Osvald, nu är det så
att jaktutredningen är en enmansutredning.
Statssekreterare Hegrelius är utredningsman
och han får på uppdrag av
Kungl. Maj:t inkalla sakkunniga. Så förhåller
det sig inte med 1955 års skogsvårdsutredning.
Denna är helt och fullt
tillsatt av Kungl. Maj:t. Ser man på sammansättningen
finner man i denna utredning
en hel del personer som är mer
skogssakkunniga än vad fallet är med
1949 års jaktutredning, Detta är ganska
naturligt.

Herr Pålsson har här påvisat, att de
frågor som behandlats i den jämtländska
motionen mest utgörs av skogsvårdsfrågor.
Det är just fördenskull som vi
reservanter först och främst har ansett
lämpligt att utredningen i detta ärende
anförtros åt skogsvårdsutredningen. Det

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

173

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

är alldeles uppenbart att jag vidhåller
denna min ståndpunkt. Om man sedan
jämför utskottsmajoritetens skrivning
med reservanternas finner man att den
senare är mera positiv och står i bättre
samklang med motionerna. Om man
summerar dessa olika skäl anser jag för
min del, att kammaren bör bifalla reservationen,
till vilken jag givetvis yrkar
bifall.

Nu skall jag be att få säga ett par ord
också om älgjakten. Man har ofta hört
att vi i Norrland med dess ofantliga vidder
kan hysa nästan hur stora älgstammar
som helst. Jag erkänner villigt och
gärna att även jag tidigare gjort mig skyldig
till samma felbedömning. Vi måste
komma ihåg att stora delar av åtminstone
övre Norrland knappast lämpar sig
särskilt väl för älgen. Våra sterila tallhedar,
som upptar betydande arealer,
ger varken trivsel eller föda å älgen.
Dessutom är vegetationsperioden i övre
Norrland kort och vintern lång, inte
minst i år, varför älgen under längre
tid här än söderut måste hålla sig till
tallbarrsdieten och alltså blir större
skadegörare än exempelvis här i Mellansverige.
Utan skadeverkningar kan vi
icke tåla lika stor älgtäthet som man kan
ha längre söderut.

Vad jag har sagt om Norrbotten och
övre Norrland skulle jag tro i stort sett
gäller även Jämtlands län. De skador
som älgen förorsakar i låt mig säga
Norrbottens län är i huvudsak koncentrerade
till unga tall- och aspbestånd.
Normalt äter älgen lika gärna björk, vide,
bärris, ljung, rönn osv. och så länge
denna diet står till buds befinner sig
nog skogsåterväxten inte i överhängande
fara. Men i vår snörika landsdel kommer
älgen under vintern knappast åt
dessa växter som saknar betydelse för
skogsbruket, och det är givetvis under
vintern som plantskogarna av tall får
sitta emellan. Inom de täta — för att
inte säga alltför täta — naturliga föryngringarna
av tallen blir måhända älgskadorna
inte så påfallande och betyder
inte så mycket för beståndets framtida
utveckling, men i kulturbestånd och i
röjda skogar där stamantalet per hektar

håller sig omkring 4 000 eller kanske är
ännu lägre — 3 000 eller något sådant
— kan älgskadorna rent av bli katastrofala.
Här betyder så gott som varje förstörd
stam en lucka i beståndet, och
blir skadegörelsen mera avsevärd måste
man ofta räkna med endast halv produktion
på marken under beståndets hela
livstid.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
mycket längre. Det är en känd sak, inte
minst här i riksdagen, att då jaktfrågor
ställs mot skogsfrågor har detta alltid
en förmåga att uppröra våra sinnen. Om
man försöker föra fram någon som helst
åtgärd mot älgens betesskador, kan detta
utlösa våldsamma diskussioner, t. o. m.
protestmöten och mer känslomässiga än
sakliga tidningsdebatter. Jag måste verkligen
säga, att den svenska riksdagen
därvidlag inte utgör något undantag, åtminstone
inte vår högt värderade medkammare.
Jag antar, att det tredje lagutskottets
utlåtande, som nu föreligger,
ger upphov till ett ganska animerat meningsutbyte
i andra kammaren, men om
detta blir sakligt är en fråga som jag
nog måste lämna därhän.

Herr talman, jag vill understryka att
jag på intet sätt är negativt inställd till
jaktvården, långt därifrån. Personligen
har jag verkat för god jaktvård, och jag
har också ganska stor erfarenhet av att
jakt är en lämplig avkoppling och rekreation
för många både i stad och på
land, det må nu gälla stor- eller småviltjakt.
Men en person, som har någorlunda
klart för sig vad skogen betyder
för detta lands välstånd, kan inte
utan oro se på den skada älgen faktiskt
gör.

Jag har här en alldeles ypperlig broschyr,
och jag skulle vilja rekommendera
de ärade kammarledamöterna att ta
del av den. Den heter »Träsnitt genom
Sverige». I första stycket sägs: »För våra
förfäder, fram till Gustaf Wasas tid,
var skogen främst jaktmark men också
i mycket av ondo som tillhåll för allsköns
trolltyg, för stigmän och brottslingar.
Skogen hindrade odling och samfärdsel,
den var värdelös och att röja
och bränna den var en Gudi behaglig

174

Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m.
gärning.» Så hette det alltså på 1500-talet.
Men på 1800-talet skriver biskop
Agardh (1785—1859): »Sveriges tillvaro
såsom självständig stat och som civiliserat
land beror därav, om det har skogar
eller icke.»

Nu skriver vi 1956. Utvecklingen har
gått ytterligare framåt. Visserligen är
det klart att från ekonomisk synpunkt
älgen har viss nytta med sig, men för
skogens nytta måste man nog försöka
hålla älgbeståndet nere och minska det
åtminstone i vissa län.

Jag har velat deklarera dessa synpunkter,
herr talman, som är bakgrunden
till att jag har reserverat mig. Det
gäller att först och främst ta vård och
slå vakt om skogen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
den reservation, som har avgivits av
mig och några andra utskottsledamöter.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort. Herr Grym sade, att dessa motioner
har behandlats välvilligt av utskottet.
Jag skulle vilja gå längre och
säga, att sällan har motioner fått en så
välvillig behandling som dessa. De motioner
som i denna kammare har herr
Pålsson resp. herr Theodor Johansson
som första namn är ju bifallna. Utskottet
har tillstyrkt deras önskemål om utredningar.

Men sedan finns skiljaktiga meningar
om var denna utredning skall ske. Herr
Pålsson ifrågasatte vad som var rätt forum.
Majoriteten i utskottet har kommit
fram till att 1949 års jaktutredning
bör ta hand om dessa problem, ty motionerna
rör sig ju om jaktutövningen, älgskadeproblemen
o. s. v.

I motiveringen — och det är i punkter
där inte reservanterna har någonting
att invända — säger utskottet, att
om man skall få ned skadegörelsen av
älg på skog, är det väsentliga att man
får en riktigt anpassad avskjutning. Det
måste tyda på att detta är en fråga som
i första hand skall bedömas från jaktliga
utgångspunkter. Det är alltså anledningen
till utskottets ställningstagande.

Sedan kan — vilket herr Grym var
inne på — givetvis sammansättningen av
den nuvarande 1949 års jaktutredning
diskuteras. Därvidlag har utskottet också
sagt, att när allt det material kommer
fram, som om en tid överlämnas från
Svenska jägarförbundet till Kungl. Maj:t,
bör det kanske bli en annan form på
denna utredning, så att olika intressen
blir allsidigare företrädda i densamma.

Den tredje motionen, den av herr
Lundberg, bär utskottet enhälligt avstyrkt.
Jag vill endast nämna att herr
Lundberg, som har framfört ett yrkande
om licensjaktens omedelbara avskaffande,
bygger upp sin motivering på det
utredningsförslag, som för närvarande
är föremål för remissbehandling inom
Svenska jägarförbundet. Herr Lundberg
talar om »1955 års omarbetade älgbetänkande»,
som denna utredning heter,
men längre ned i motiveringen anför
herr Lundberg skäl emot detta förslag,
där han hämtar motiveringarna från en
äldre utredning, som inte är aktuell i
dag. Man kan därför säga att Lundbergs
motion, om man skall tala på brottarspråk,
»faller på eget grepp».

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Endast några korta ord
i anledning av det anförande som utskottets
ordförande, herr Osvald, höll.
Han erinrade om att vid utskottets behandling
av detta ärende hade 1955 års
skogsvårdsutredning aldrig nämnts. Denna
erinran från ordförandens sida
kanske närmast skall tolkas på det sättet,
att det var någon försummelse av
reservanterna att inte omnämna denna
vår avsikt.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i utskottet förelåg ett annat yrkande,
nämligen att utskottet skulle
skriva att frågan skulle hänskjutas till
utredning utan att säga bestämt till vilken.
Detta yrkande avslogs, och skrivningen
blev i övrigt sådan att det inte
fanns anledning att i utskottet ta upp
ett resonemang om valet av utredning -

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11

175

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

ar. Vi var nog beredda att acceptera ett
förslag som förordade en utredning,
därvid det ankommit på Kungl. Maj:t att
välja mellan befintliga utredningar eller
en ny sådan, men då nämnda förslag
ej vann gehör, avstod vi ifrån att
föra ytterligare en lång diskussion.

Herr Osvald sade någonting om att det
jag yttrade om återplantering i älgskadade
kulturer var meningslöst. Vi kunde
hålla på med att plantera hur länge som
helst utan nytta, ty sedan kom älgen och
förtärde plantorna undan för undan. —
Ja, det är väl ingen bland reservanterna
som är så enögd att han menade att det
här bara gäller plantering, även om vi
biträder majoritetens mening om att en
ökad avskjutning är behövlig. Det är väl
ändå litet för fatalistiskt att inte göra
någonting alls för att avhjälpa redan inträdda
skador. Vi har menat med vårt
tal om planteringar att det är ett nödvändigt
komplement till den ökade avskjutningen.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att det enligt motionen är fråga om
bidrag till planteringar och inte om
ersättning för skador. Jag vill också säga
att det inte erbjuder några större
svårigheter att beräkna vad en sådan åtgärd
skulle kosta då beräkningen sker
genom skogsvårdsstyrelserna.

Ordföranden betonade också att det
här var en fråga om jaktvård. Jag har
sökt argumentera för att det i första
hand är en fråga om skogsvård. Om det
är på det sättet, som vi på reservantsidan
tror, nämligen att det i allt väsentligt
är en fråga om skogsvård, har
jag mycket svårt att finna en saklig motivering
för alt utredningen av en sådan
fråga skall hänskjutas till jaktvårdsutredningen.

Ilerr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att det i reservationen står att »bidrag
ur älgskadefonderna bör kunna
lämnas för täckande av viss del av kostnaderna
för återplantering av älgskada -

de skogskulturer». Det är alltså bara fråga
om bidrag till återplantering. Om man
inte gör någonting annat än planterar
om igen, kan man få hålla på med det
hur länge som helst. Det är andra åtgärder
som måste till, jaktvård och även
vissa andra åtgärder, som man för närvarande
håller på att undersöka på statens
skogsforskninginstitut.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det är nog alldeles riktigt
så, som herr Osvald här påpekar,
men vi skall inte glömma bort att älgen
har benägenhet att först och främst vilja
komma åt tallkulturer och inte så
mycket naturlig föryngring. Jag har
själv sett stora arealer med skövlade
kulturer. Det är inte trevligt, vem som
än är ägare. Jag är en statens skogstjänsteman,
och det hör mig till att ta
vård om statens skogsegendom, och det
försöker jag också göra på bästa sätt.
Nog känns det ganska ledsamt att se
dessa dyrbara kulturer när älgarna har
gått över dem och har bitit av beståndet
på stora arealer. Där får man luckor,
och det är inte så lätt att få återväxL
Man måste kultivera på nytt, och
det blir dyrt.

Jag vill inte nu gå närmare in på den
moderna skogsvårdens krav, men vi vet
alla att vi alltid vill ha ett ungefärligen
jämnårigt bestånd. När det gäller t. ex.
en 15- å 20-årig ungskog kommer älgen
och biter av topparna under snörika
vintrar. Det tar sedan både tid och pengar
att få fram ny skog. Herr Osvald, som
själv är professor på ett närliggande
område, vet nog hur besvärligt det kan
vara.

Till slut vill jag bara betona, att både
herr Osvald och reservanterna nog är
ganska överens i sak. Vi reservanter har
bara varit mer positiva i vår skrivning.
Det är därför lämpligast att följa reservationen,
och jag vädjar till kammaren
att göra det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad

176 Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Ang. åtgärder mot skadegörelse av älg m. m.

utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Grym m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Grym m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående den tekniska
skolutbildningen samt anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad möjlighet
till erhållande av studielån med statlig
kreditgaranti;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

124, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 126, med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m.;

nr 131, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

132, angående reglering av anställningsförhållandena
för vissa läkare
vid karolinska sjukhuset m. fl. undervisningssjukhus
m. m.; och

nr 133, angående höjning av vissa
enligt allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som
bordlagts vid kammarens sammanträde
i dag, må med hänsyn till infallande
helg utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 13 dagar från det

Fredagen den 23 mars 1956

Nr 11 177

Interpellation ang. det svensk-egyptiska

propositionerna kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse rörande statsliggarens
bihang.

Interpellation ang. det svensk-egyptiska
samarbetet inom vapenindustrien m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
OSVALD (fp), som anförde:

Herr talman! Under utrikesdebatten
den 7 mars riktade jag till hans excellens
herr statsministern frågan: Vad gör
egypterna i Eskilstuna? På denna fråga
fick jag inte något svar, endast en hänvisning
till att utrikesnämnden hållits
underrättad.

I vida kretsar här i landet har man
med stigande oro, ja, förtrytelse, bevittnat,
hur stormakterna tävlat om att
leverera militär utrustning, gevär, kanoner,
stridsvagnar och flyg till arabländerna,
främst Egypten, fastän dessa länders
ledare klart och otvetydigt förklarat,
att deras avsikt är att utplåna den
israeliska staten. Enligt föreliggande
uppgifter torde arabländerna sedan i
höstas ha fått köpa vapen från östblocket
till ett värde av 1 3/4 miljarder kronor
och från västmakterna till ett värde
av 500 miljoner kronor, annan militär
hjälp att förtiga. Detta är en av anledningarna
till oron. En annan är den,
att stormakterna nu tycks handla utan
hänsyn till att Israel dock upprättats
av Förenta Nationerna ocli fått sin tillvaro
garanterad av FN. Skall man kallblodigt
offra en liten nation, den enda
moderna demokratien i Mellersta östern,
därtill en nation, som både bokstavligt
och bildligt talat fått öknen att blomma?
Skall den offras för krassa materiella
värden? Hur går det då med tron på de
löften, som givits av de stora nationerna
och FN?

Ja, så har man frågat sig och — som

12 Första kammarens protokoll l!)ö6. Nr 11

samarbetet inom vapenindustrien m. m.
man trott med gott samvete — kunnat
fråga sig. Och så finner man plötsligt,
att Sverige är bland de länder, som bidragit
till att öka svårigheterna för Israel,
rubba maktbalansen i Mellersta östern.
Vi har gjort detta genom att vi
medverkat till att Egypten fått ett stort,
modernt faktori för tillverkning av
handvapen och kulsprutor, och härvid
bär det statliga gevärsfaktoriet i Eskilstuna
spelat en stor roll. Från gevärsfaktoriet
har enligt uppgift hela verktygsuppsättningen
levererats till den egyptiska
fabriken. Vid den för svenska medborgare
svårtillgängliga fabriken i Eskilstuna
har ett 40-tal egypter praktiserat
och utbildats. Hälften av dessa, huvudsakligen
officerare och ingenjörer,
stannade enligt uppgift närmare ett år,
medan resten, förmän och arbetsledare,
fick några månaders praktik. Det var
uppgifter om dessa förhållanden, som
gav mig anledning att ställa den ovan
återgivna frågan.

Det är dessa åtgärder från svensk sida,
som gjort ett så djupt olustigt intryck.
Det som gjorts måste ju ha skett
med regeringens vetskap och gillande,
och man kan, som någon sagt, faktiskt
tänka sig bättre hjälp till underutvecklade
länder än kulsprutefabriker. Och
man kan också tänka sig lämpligare uppgifter
för svensk industri och svensk företagsamhet
än de nu nämnda.

Under utrikesdebatten redovisades de
svenska leveranserna av krigsmateriel
till Mellersta östern. Däremot sades det
ingenting om det svensk-egyptiska samarbetet
på det vapenindustriella området.

Med stöd av vad nu anförts får jag
anhålla om första kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få rikta följande frågor:

1) Är Ers Excellens beredd att för riksdagen
lämna en utförlig redogörelse för
det svensk-egyptiska samarbetet inom
vapenindustrien?

2) Vad har från svensk sida gjorts för
afl få Förenta Nationerna att ingripa i
syfte att trygga Israel-statens fortsatta
tillvaro?

178 Nr 11

Fredagen den 23 mars 1956

Interpellation ang. det svensk-egyptiska

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 511, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1956/57 m. m.; och

nr 512, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1956/57 av underskottet för
luftfartsfonden;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till rasbiologiska
institutet, farmacevtiska institutet
m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående avlöningar till regeringsrätten; -

samarbetet inom vapenindustrien m. m.

nr 57, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet att inrätta
pensionsreglerade deltidstjänster; och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om stöd åt produktionen av svensk barnfilm; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om effektiv kontroll av försäljning eller
orderupptagning av varor genom kringresande
försäljare; och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning för
motorfordon;

tredje lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om underlättande
av arrendatorers friköp av arrendegårdar
under större gods m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till statens jorbruksnämnd
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580609