Tisdagen den 20 maj Sid (Riksdagens protokoll 1969:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1969

20—21 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 maj Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Björk (s) ang. diskussioner inom OECD om främjande

av turisttrafik till Grekland ............................ 5

av herr Bengtson (ep) om grundlagsändring för möjliggörande
av förbud mot reklam för spritdrycker .................. 5

Onsdagen den 21 maj

Ändring i kommunindelningen .............................. 6

Teckning av aktier i SMT Machine Company AB.............. 48

Utvidgning av Kråks skjutfält................................ 56

Anslagsfrågor rörande försvaret .............................. 58

Det statliga utvecklingsbiståndet.............................. 62

Interpellation av fru Ohlsson, Lilly, (s) ang. undervisning för hörselskadade
elever på grundskolans högstadium .............. 94

Meddelande ang. enkel fråga av herr Richardson (fp) ang. förläggande
till Skara av viss del av veterinärutbildningen.......... 94

Det statliga utvecklingsbiståndet (Forts.) ...................... 95

Anslag till fältverksamhet.................................... 116

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd ...................... 120

Om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna...... 123

Om svensk anslutning till IUCN.............................. 124

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran.................. 128

Teckning av aktier i Kalmar Verkstads AB.................... 133

Statlig företagsetablering .................................... 135

Inrättande av en pressens lånefond m. m....................... 146

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Nr 25

Innehål]

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 maj sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen...................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. anslag på tilläggsstat III:
teckning av aktier i SMT Machine Company AB............ 48

— nr 104, ang. organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret,
i vad avser kapitalbudgeten .......................... 50

— nr 105, ang. organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret,
i vad avser driftbudgeten m. m......................... 62

— nr 82, ang. det statliga utvecklingsbiståndet ................ 62

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om stöd åt befrielserörelserna i
de portugisiska kolonierna ................................ 123

— nr 5, om en europeisk luftvårdsstadga in. m................. 124

— nr 6, om svensk anslutning till IUCN ...................... 124

— nr 7, ang. avtal om räddning och återsändande av rymdfarare
samt återlämnande av föremål som sänts ut i yttre rymden . . 128

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran.......................................... 128

— nr 89, ang. anslag till teckning av aktier i Kalmar Verkstads AB 133

— nr 90, ang. kreditgaranti åt svensk varvsindustri m. in....... 135

— nr 106, ang. ökade resurser för statlig företagsetablering inom

ramen för ett särskilt bolag m. m......................... 135

— nr 107, ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.......146

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Tisdagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens .skrivelser
till Konungen:

nr 190, i anledning av vissa av Kungl.
Majrt i .statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 i vad avser företagareföreningarna
m. m. jämte motioner; nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till studiebidrag
m. in. för budgetåret 1969/70,
i vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bidrag till politiska
partier jämte motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m. jämte
motioner och Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående organisationen
av statens invandrarverk, m. m., och
Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag till

omhändertagande av flyktingar jämte
motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag; nr

220, i anledning av Kungl. Majrts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. in.;

nr 221, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående organisationen
av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner; samt

nr 222, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 223, till Konungen i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
forskarutbildning och forskarkarriär
m. in., såvitt avser ändring i
studiemedelsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj rts proposition
nr 117, med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 1057.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 5—7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24,

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

statsutskottets utlåtanden nr 82, 88—90
och 103—111, bevillningsutskottets betänkanden
nr 35, 40, 41, 43, 44 och 47,
bankoutskottets utlåtanden nr 24 och
25, andra lagutskottets utlåtanden nr
52, 53, 56 och 57, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 23 och 28 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna; bevillningsutskottets

betänkande nr
46, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av motioner om en allmän
översyn av arbetarskyddslagen, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av motioner om
fortsatt giltighet av vissa skogsservitut;

nr 41, i anledning av motioner om
obligatorisk kontroll av hastighetsmätare
å motorfordon; samt

nr 42, i anledning av motion om lagstiftning
mot trafikfarlig bilförsäljning; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.
jämte motioner;

nr 25, i anledning av motioner angående
användningen av vissa fettvaruavgifter; nr

26, i anledning av motioner om
statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i
Norrlands glesbygder; samt

nr 27, i anledning av motion angående
den reglerade älgjakten; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av motioner angående
den äldre arbetskraftens sysselsättning; nr

46, i anledning av motioner angående
bidragen för rehabilitering och
om en enhetlig organisation för samhällets
rehabiliteringsverksamhet, m. m.;
samt

nr 47, i anledning av motioner angående
datateknikens inverkan på den
enskildes integritet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde skulle
uppföras

dels konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24 samt statsutskottets utlåtanden
nr 103—105 och 82 i nu angiven ordning
främst bland två gånger bordlagda
ärenden,

dels näst efter statsutskottets utlåtande
nr 82 utrikesutskottets i dag första
gången bordlagda utlåtande nr 9,
dels ock statsutskottets utlåtande nr
109 sist.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1058, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70,
m. in.;

nr 1059, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70,
m. m.; och

nr 1060, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70, m. m.

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 19 maj

av herr Björk (s) till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet:
»Vilka diskussioner har förekommit
inom OECD om främjande av turisttrafik
till Grekland?»; samt

den 20 maj

av herr Bengtson (ep) till herr statsrådet
och chefen för justitiedeparte -

mentet: »Avser Statsrådet att framlägga
förslag om sådan grundlagsändring
så att reklamen för spritdrycker kan
förbjudas?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Onsdagen den 21 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 199, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder för att främja fritidsfisket,
m. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
jordbruksutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1058 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge inrättande av fonder med lokaliseringspolitiskt
syfte, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1059 till bankoutskottet
och

motionen nr 1060 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46,
andra lagutskottets utlåtande nr 58,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 40—
42, jordbruksutskottets utlåtanden nr
24—27 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 45—47.

Ang. ändring i kommunindelningen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om ändring i
kommunindelningen jämte följdmotioner.

I propositionen nr 103 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över kommunikationsärenden för
den 21 mars 1969, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen.

Propositionen åsyftade, att en ny primärkommunal
indelning enligt de principer,
som fastställdes genom riksdagens
beslut 1962, skulle bliva i huvudsak
genomförd vid årsskiftet 1973/1974.
Förslagen kunde kort sammanfattas i
följande sju punkter:

1) Länsstyrelserna skulle, genom
överläggningar med företrädare för
kommunerna, inventera läget beträffande
möjligheterna att förverkliga indelningsreformen.
Om icke kommunerna
själva föranstaltade om sammanläggningsutredningar,
såsom skett inom
åtskilliga kommunblock, skulle
länsstyrelserna göra det. De skulle hava
befogenhet att besluta om utredning
enligt 25 § indelningslagen.

2) Under inventeringsarbetet skulle
ändringar i blockindelningen kunna
aktualiseras. Någon allmän omprövning
av planerna med frångående av
principerna för indelningen borde det
dock icke bliva fråga om.

3) Inventeringen skulle utmynna i
att länsstyrelserna upprättade förslag
till tidsplan för återstående indelningsändringar.
De skulle i princip föreslå
antingen den 1/1 1971 eller den 1/1
1974.

4) Om länsstyrelsen komme fram till
att det kunde allvarligt ifrågasättas, om
en planerad sammanläggning borde genomföras
ens 1974, skulle den kunna
överväga att föreslå, att sammanlägg -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

ningen utginge ur indelningsplanen
och sålunda icke alls komme till stånd.

(Länsstyrelsens förslag skulle alltså
kunna gå ut på endera sammanläggning
den 1/1 1971 respektive den 1/1
1974 eller ändring av blockindelningen,
eventuellt att en sammanläggning
helt utginge ur planen.)

5) över länsstyrelsens förslag skulle
kommunernas yttranden inhämtas, varefter
ärendet skulle överlämnas till
kammarkollegiet, som med eget yttrande
ingåve det till regeringen.

6) Regeringen skulle hava befogenhet
att förordna om indelningsändring
vare sig kommunerna tillstyrkt eller
avstyrkt länsstyrelsens förslag. Om en
avvikelse från planen ansåges böra ske,
måste emellertid denna fråga först
prövas i vanlig ordning.

7) Regeringen skulle vid sin prövning
kunna underlåta att förordna om
indelningsändring ens den 1/1 1974
och detta även utan att indelningsplanen
ändrades. I det senare fallet torde
det dock få förutsättas att alldeles speciella
omständigheter förelåge. Eftersom
planen i och för sig komme att
fortsätta att gälla i detta fall, komme
beslutet att innebära, att sammanläggningen
finge ske vid en senare tidpunkt.

I propositionen hade också gjorts
vissa uttalanden om planerade initiativ
främst i fråga om den kommunala demokratins
problem i anslutning till
riksdagens skrivelse förra året i samband
med författningsfrågan.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I:
1031, av herr Mårtensson, samt II:
1185, av herr Jönsson i Arlöv och herr
Johnsson i Blentarp, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
103 måtte besluta ändring av den föreslagna
lagens § 2 i enlighet med följande
förslag: »Länsstyrelsen skall upprätta
förslag till de indelningsändring -

Ang. ändring i kommunindelningen
ar, som återstår efter den 1 januari
1971 för att kommunindclningen enligt
fastställd plan skall kunna genomföras
vid utgången av år 1973 eller i vissa
fall senare.»;

2) de likalydande motionerna I:
1035, av herr Bengtson m. fl., och II:
1187, av herr Hedlund m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 103
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till
tvångsmässigt genomförande av kommunindelningsreformen
och uttala, att
1962 års riksdagsbeslut om frivillighetslinjen
för kommunerna alltjämt
borde gälla;

3) de likalydande motionerna I:

1039, av herrar Dahlén och Lundström,
samt II: 1198, av herr Wedén m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
103 skulle

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag till
tvångsmässigt genomförande av kommunindelningsreformen
och uttala, att
1962 års riksdagsbeslut om frivillighetslinjen
för kommunerna alltjämt
borde gälla;

2) tillstyrka översyn och ändring av
kommunblocksindelningen inom kommunblock,
där utvecklingen eller situationen
i övrigt motiverade detta, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att i samråd med kommunförbundet
en undersökning skulle genomföras för
att belysa verkningarna av hittills genomförda
sammanslagningar; samt

4) uttala, i enlighet med vad i motionerna
anförts, att utredningar om
konsekvenserna av en planerad sammanläggning
borde ske även i sådana
kommuner, som ej påbörjat dylika utredningar; 4)

de likalydande motionerna I:

1040, av herr Virgin in. fl., och II: 1196,
av herr Holmberg m. fl., i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen, med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 103
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunin -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
delningen, i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle uttala, att kommunblocksutredningar
borde verkställas i samtliga
kommunblock;

5) motionen II: 1197, av fru Mogård,
i vilken motion anhållits, att riksdagen
måtte

I. avslå propositionen nr 103;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en samlad översyn rörande
de i utredningar framlagda förslagen
beträffande de demokratiska institutionernas
uppbyggnad och utformning
snarast måtte företagas;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att kommunblocksutredningar i
enlighet med vad i motionen anförts
borde verkställas i samtliga kommunblock.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna -

I: 1031 och II: 1185
I: 1035 och II: 1187
1:1039 och II: 1198
I: 1040 och II: 1196
II: 1197

samt

måtte bifalla propositionen nr 103.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Sörenson (fp), Svenungsson (m),
Richardson (fp), Larsson i Luttra (ep),
Wennerfors (m), Boo (ep), Neländer
(fp) och Jonsson i Mora (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av
motionerna

I: 1031 och II: 1185;

I: 1035 och II: 1187;

I: 1039 och II: 1198;

1:1040 och 11:1196; samt
II: 1197

måtte avslå propositionen nr 103.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! När vi nu skall behandla
konstitutionsutskottets utlåtande nr

24 råder det nog inga delade meningar
om önskvärdheten av att kommunerna
går samman i större enheter och att
sammanläggningar sker som i stort sett
överensstämmer med en väl avvägd
blockbildning. Inte i någon av de väckta
motionerna går man emot en sammanläggning,
men från denna uppfattning
till uppfattningen att en kommunsammanläggning
skall ske med tvångsmedel
är ett mycket långt steg, alltför
långt för att de tre oppositionspartierna
skall vara med om det steget. Att
vissa justeringar kan ske av gränserna
för de blivande storkommunerna hälsas
också med tillfredsställelse. När dessa
kommunblock tillkom och fastställdes
skedde det faktiskt genom ett visst
tvångsförfarande när länsstyrelsernas
förslag upprättades och Kungl. Maj:t
fastställde blockbildningen.

Vi inser säkert alla betydelsen av
större kommunala enheter, åtminstone
när det gäller en del landsbygdsområden.
Det blir dock en del kommuner
över som måste läggas till större tätorter,
vilket många gånger inte är en
så lyckad anordning.

Jag kan för min del erkänna att jag
är litet förvånad över att man inte här
mera allmänt har gjort ansträngningar
för att få fram en sammanläggning av
kommunerna. En av orsakerna är kanske
den att det alltjämt finns inflytelserika
kommunalmän som innerst inne
anser att kommunerna är till för deras
del, en uppfattning som måste vara felaktig.

När vi från dåvarande högerpartiet
år 1962 gick emot den kommunala
blockbildningen var inte orsaken att
vi inte insåg behovet i många fall av
större kommunala enheter. Det hade
skett så stora förändringar med folkmängden
efter sammanläggningen i början
av 1950-talet att det, med hänsyn
till de stora och växande uppgifter som
kommunerna hade sig förelagda att
sköta, hade blivit angeläget med större
kommunala enheter. Vi tyckte ändå
den gången att brådskan inte var så

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

stor. Vår uppfattning var då, liksom
nu, att framöver hotade stora kommunala
utgifter. De bekymren har sannerligen
inte minskat utan i stället ökat
sedan dess. Vår motivering var den
gången, och den finns kvar alltjämt,
att det behövde utredas och klaras ut
hur uppgifterna skall fördelas mellan
staten, landstingen och primärkommunerna,
hur det skall vara med de olika
instansernas uppgifter och vem som
skall svara för kostnaderna. Då som nu
fanns en hel del utredningar som, tyckte
vi, borde leda till resultat innan sammanläggningsarbetet
fortsatte.

Mycket viktigare än att antaga den
föreslagna tvångslagen för de kommuner
som inte frivilligt gått samman är
att vissa saker på det ekonomiska området
blir utklarade för kommunerna.
Jag anser för min del att en kommunalskatt
som kommit in i den nuvarande
ökningstakten, dvs. i genomsnitt stiger
med ungefär en krona per år och
skattekrona, inte i längden kan godtagas.
Här pekar utvecklingen emot att
det lätt kan bli en ännu större ökning
under de närmaste åren och att vi kanske
ganska snart har eu kommunalskatt
på 30—35 kronor i genomsnitt.
En sådan skatt är det enligt min mening
inte möjligt att ta ut. Det är inte
så länge sedan som vår finansminister
brukade uttala som sin mening att vi
nog orkar med en kommunalskatt på
20 kronor. Men den gränsen är nu allvarligt
överskriden, och nu går den
kommunala skattemarschen med långa
steg mot ett ännu mycket högre skatteuttag.

Vad som här är så ytterst angeläget,
beroende på ökningstakten i kommunalskatten,
är som jag redan sagt att
det borde klarläggas hur uppgifterna
och kostnaderna skall fördelas mellan
staten, landstingen och primärkommunerna.
Den höga kommunalskatt som
redan förekommer är enligt min uppfattning
en direkt orsak till och har
varit ett hinder för att kommunsammanslagningen
inte gått fortare än den

Ang. ändring i kommunindelningen

gjort. Många kommuner räknar med
att om de går samman i storkommun
kommer den redan höga kommunalskatten
att stiga ytterligare, och det vill
man hålla sig borta ifrån. Såvitt jag vet
finns ingen erfarenhet av att en kommunsammanslagning
lett fram till en
lägre kommunalskatt.

Om staten under dessa år efter 1962
hade kunnat finna en lösning på kommunernas
ekonomiska problem och bekymmer
hade, anser jag, inte ens ur
regeringens synpunkt behövt framläggas
någon tvångslag för kommunsammanslagning.
Jag anser att regeringen
inte kan undgå att förr eller senare —
ju förr dess bättre — med kraft söka
finna en lösning på det ständigt stigande
kommunalskatteuttaget, ty det
finns inga tecken på att kommunalmännen
själva klarar den saken. Att
kommunalskatten under en lång tidsperiod
skall kunna fortsätta att ständigt
och våldsamt stiga kan inte vara
möjligt.

Det råder en sådan enighet mellan
de tre oppositionspartierna att de i en
gemensam reservation yrkar avslag på
propositionen. Detta beror ofrånkomligt
på att genom propositionens förslag
och det ställningstagande utskottsmajoriteten
gjort har man när det gäller
den kommunala sammanläggningen
frångått principen om frihet och frivillighet
och därmed svikit ett givet
löfte. Efter alla löften som gavs 1962,
och som sedan dess har givits i så rikt
mått, att frihetens och frivillighetens
princip skall gälla var det en överraskning
för många att denna tvångslag för
kommunerna skulle framläggas.

Men något som vi har fått lära under
årens lopp är att det för socialdemokratiska
partiet är så lätt att ta steget
från frihet till tvång. Man har svårt för
att hålla en klar gräns mellan frihet
och tvång. Gränslinjen är suddig och
oklar.

Vi inom nuvarande moderata samlingspartiet
gick emot blockbildningen
1962, som jag redan har sagt, därför

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
att vi inte ansåg att tidpunkten var inne
för detta beslut. Men vi var också redan
då mycket säkra på att om man aldrig
så mycket lovade frihet och frivillighet
skulle det förr eller senare bli ett
tvångsförfarande.

När beslutet fattades 1962 uttalade
jag i den debatten något som jag gärna
vill citera för att även nu få till protokollet.
Mitt uttalande var då: »När
beslutet nu skall fattas om principerna
för framtidens kommuner, så lovar
regeringen villigt, och utskottets majoritet
ger samma löfte, att vad som
skall hända och ske, det skall ske under
frihet och frivillighet; något tvång skall
inte komma i fråga.

Frihetens och frivillighetens ljuva
sång har också sjungits under de senaste
veckorna i den tidningspress, vars
politiska uppfattning sammanfaller
med utskottsmajoritetens. Men när regeringen
ger löften om frihet och frivillighet
har man orsak, efter den erfarenhet
vi har, att vara misstänksamma
om detta löfte kommer att infrias
— — —.»

Av detta citat av vad jag uttalade
1962 framgår klart att vi redan då befarade
ett tvångsförfarande.

Vad konstitutionsutskottet och riksdagen
den gången uttalade finns nu anledning
att erinra om. Ingen skall undra
över att både vi som var med om
det beslutet här i riksdagen och människorna
ute i många kommuner är
djupt besvikna över att riksdagen har
givit ett löfte som man nu springer
ifrån. Det talas ibland om riksdagens
anseende, men att ett sådant handlande
kan främja riksdagens anseende är,
tycker jag, mycket svårt att förstå.

Det kan också vara angeläget att citera
något av vad konstitutionsutskottet
föreslog och riksdagen antog när
blockbildningsbeslutet fattades: »Det

är utskottet angeläget att med eftertryck
betona att den indelningsreform
som kan väntas efter hand växa fram på
grundval av indelningsplanerna anses
helt få frivillig karaktär. Kommunerna

själva bör ha ett avgörande inflytande
i frågan om eller när sammanläggning
skall komma till stånd. Även om utvecklingen
i fråga om sammanläggning
av kommunerna eller samverkan inom
kommunblocken skulle ske något långsammare
än beräknat bör detta ej få
motivera tvångsåtgärder från statsmakternas
sida.»

I proposition nr 180 år 1961 om
blockbildningen — propositionen lämnades
vid höstriksdagen 1961, men behandlingen
blev uppskjuten till 1962 —
uttalade dåvarande inrikesministern
bl. a.: »Ett annat skäl är att förutsättningarna
för ett friktionsfritt samarbete
inom en nybildad kommun måste
vara väsentligt större när frågan om
sammanläggning fått mogna så att den
bäres upp av en allmän övertygelse
bland kommunmedlemmarna rörande
fördelarna härav. Denna mognadsprocess
kan behöva olika lång tid i olika
kommuner.» Statsrådet underströk vidare
att det även fanns andra skäl som
talade för att gå försiktigt fram från
statsmakternas sida.

En socialdemokratisk motion i anslutning
till proposition 103 tar upp
just dessa farhågor för att tvånget kan
få negativ verkan och att sådana ingrepp
kan verka störande på de förhandlingar
och det samarbete som pågår.
Av denna orsak föreslås att länsstyrelsernas
inblandning, som grundas
på tvångslagen, inte skall ske förrän
efter årsskiftet 1970—1971. I motionen
framhålles att indelningsändring har
pågått i en icke ringa omfattning.

Uppfattningen att tvånget kommer att
störa arbetet och samarbetet i kommunerna
är alldeles säkert riktig.

Jag uttalade i debatten 1962 att det
hade varit av värde, att enigheten varit
större när man beslutade om den kommunala
blockbildningen. Det var då två
partier som gick på avslagslinjen. Om
det vid något framtida tillfälle skulle
vara nödvändigt med en tvångslag —
i dag är det inte behövligt — borde
enigheten vara större. Det skulle vara

Onsdagen den 21 mai 1969 fm.

Nr 25

lyckligt. Att ett beslut som detta skall
fattas med så starkt delade meningar
och med en så liten majoritet som det
här kommer att bli är olyckligt.

Som vi framhåller i vår gemensamma
reservation har inte något oförutsett
inträffat som motiverar en ändring i
ställningstagandet 1962. Vi anser att frivilligprincipen
är av så stort värde att
den inte bör överges. Vi kan inte godtaga
att de kommuner som motsätter
sig en tvångslagstiftning ändå skall
tvingas samman på ett sätt som de inte
vill.

Oberoende av om frihet eller tvång
skal! användas finner vi tidpunkten för
beslutet illa vald. Några verkligt bärande
skäl går inte att föra fram för att
reformen nu skall forceras. Eftersläpningen
i sammanläggningen är inte så
stor att frivilligprincipen bör sättas ur
funktion. Upplysning och frivillighet är
alltid så långt det är möjligt bättre än
tvång.

I propositionen och främst i remissinstansernas
yttranden finns många
vackra uttalanden om kommunal självstyrelse
och kommunal demokrati. Jag
vill på intet sätt förneka värdet och
betydelsen av att vad som ligger i begreppen
kommunal demokrati och självstyrelse
på ett rätt sätt tillvaratas. Men
meningarna är alltid så delade om vad
som döljer sig bakom dessa uttryck.
Där råder ofta rakt motsatta uppfattningar,
och det hela är en svårhanterlig
materia.

Enligt min mening är stora delar
av demokratin och självstyrelsen i
kommunerna redan så sönderskjutna
och spolierade att skadorna är mycket
svåra att reparera. Som jag har sagt vid
flera tidigare tillfällen är orden kommunal
demokrati och kommunal självstyrelse
här i riksdagen både brukade
och missbrukade mer än någonting annat.
Jag anser därför att det kan vara
vanskligt för både den ene och den andre
att försöka leva högt på dessa uttalanden.
Mer än vackra ord betyder ett
praktiskt handlande i kommunerna och

Ang. ändring i kommunindelningen
hur det kommunala arbetet sköts och
arvet förvaltas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Den proposition som
vi nu går att behandla och det utskottsutlåtande
som här föreligger har tilldragit
sig ett mycket stort intresse inte
minst utanför riksdagen. Vi känner alla
till vilket mottagande det fick i skilda
delar av landet när statsrådet Lundkvist
anmälde att han hade för avsikt
att i varje fall låta kommunerna yttra
sig över en departementspromemoria
i ärendet. Nu är propositionen utskottsbehandlad,
och vi måste säga att proposition
nr 103 är en av vårriksdagens
mest intressanta propositioner. Här föreslås
nu en lagstiftning enligt vilken
kommunblocksindelningen skall fullföljas
genom sammanläggningar oavsett
samtycke eller motstånd från kommunernas
sida.

Det har också angetts att sluttidpunkten
för reformens genomförande
skall vara årsskiftet 1973—1974. I vissa
fall skall undantag dock kunna medges,
men dessa har såvitt man kan förstå
angetts så restriktivt att de kan förväntas
få ringa betydelse.

Då riksdagen fattade sitt beslut om
kommunblocksreformen fastslogs — såsom
herr Sveningsson här påpekat —
med stor skärpa att sammanslagningar
av kommuner enligt blockindelningen
endast skulle ske på frivillighetens väg.

Såvitt jag kunnat utläsa av propositionen
är motivet till att regeringen nu
ändrat sin ståndpunkt endast det att
man från regeringens sida anser att
kommunsammanläggningarna gått alltför
långsamt.

Vi reservanter kan knappast finna
att detta blivit belagt på ett tillräckligt
övertygande sätt.

Från och med årsskiftet 1968—1969
är antalet färdigbildade kommuner 76.
Kvar finns därmed 206 egentliga kom -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
munblock. För närvarande pågår utredningar
om indelningsändringar i
108 kommunblock, som avses bli genomförda
år 1971, dvs. i mer än hälften
av de kvarstående. Av dessa syftar
99 utredningar till total sammanläggning
och 9 till partiell. Man kan räkna
med att Kommunförbundet, vars aktivitet
har varit stor och säkerligen inte
kommer att förminskas, effektivt skall
främja möjliga och motiverade kommunsammanslagningar.
Det är omöjligt
att hävda att denna situation skulle
kunna rättfärdiga de i propositionen
föreslagna tvångsåtgärderna.

Riksdagsbeslutet år 1962 innebär att
tvångsåtgärder mot kommunerna i fråga
om indelningsändringar inte bör
vidtas. Den nu framlagda propositionen
står alltså i direkt motsatsförhållande
härtill.

Det finns ytterligare ett betänkligt
skäl att anföra mot det nya förslaget.
En sammanslagning under tvång kan
knappast skapa en god grund för samarbete
inom den nya kommunen.
Tvångsåtgärder i strid med 1962 års
beslut måste befaras skapa irritation
och missnöje, och jag tror det finns väl
grundad anledning till sådan fruktan.
Detta blir till men för det framtida
samarbetet i kommunerna.

Vid en sådan utveckling, dvs. att man
känner missnöje och inte är beredd att
vara med om ett fullständigt samarbete,
saknas garantier för att de nya kommunerna
kommer att på ett önskvärt
sätt fullfölja sina insatser i samhällsplaneringen
och samhällsbyggan det. Vi
får naturligtvis hoppas att denna utveckling
inte blir alltför markerad,
men det finns i varje fall tecken som
tyder på att tvångssammanläggningar
inte utgör en lycklig lösning.

Den departementspromemoria som
ligger till grund för propositionen har
avstyrkts av omkring hälften av kommunerna.
Utvecklingen måste anses tala
emot propositionens förslag.

Vi måste också betänka att länsdemokratiutredningens
värdefulla förslag

nu är ute på remiss, och det finns väl
anledning att tro att vi skall kunna få
ut någonting därav. Utredningen har
framhållit att ett genomförande av
länsdemokratiutredningens förslag skulle
kunna minska betydelsen av de skäl
som ansågs motivera en ny kommunindelning.
Länsdemokratiutredningens
förslag måste därför enligt vår mening
prövas ingående, innan man vidtar
tvångsåtgärder mot kommunerna. Proposition
nr 103 innebär ett visst föregripande
av länsdemokratiutredningens
förslag.

Det bör vidare understrykas att riksdagen
så sent som under höstsessionen
1967 intog den ståndpunkten, att inte
ens ökade insatser för att underlätta
frivilliga kommunsammanslagningar
var erforderliga. I motioner hade då
hemställts om ytterligare åtgärder i
detta syfte. Konstitutionsutskottet pekade
på insatser som redan hade gjorts
av staten och Svenska kommunförbundet
samt uttalade, att behov av ytterligare
hjälp, som kunde lämnas kommunerna
inom ramen för reformens principer,
inte torde föreligga. I denna bedömning
var utskottet enigt, och utlåtandet
godkändes av riksdagen.

Alldeles oavsett principfrågan om
frivillighet eller tvång är tidpunkten
för regeringens initiativ inte särskilt
lyckligt vald. En liknande tankegång
har också framförts i motioner av
representanter för regeringspartiet —
för övrigt mycket intressanta motioner
— som i princip godtar regeringens
förslag men förordar att länsstyrelserna
inte skall igångsätta sin aktivitet
förrän efter 1970—1971.

Vad som närmast bör ske är såvitt
vi kan förstå att en inventering bör
göras av läget inom kommunblocken.

I samband därmed bör ändringar i
kommunblocksindelningen kunna aktualiseras.
Motsvarande förslag har
framförts både i propositionen och i
vissa av motionerna. På den punkten
är både utskottsmajoriteten och reservanterna
överens.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Vid kommunblocksbeslutet år 1962
förutsattes att en ingående analys skulle
ske av den kommunala demokratins
problem. Någon sådan analys har emellertid
inte redovisats. 1968 års riksdag
har därefter uttalat sig för en översyn
av den kommunala demokratins problem.
Även vid detta års riksdag har
frågorna aktualiserats genom motioner
från centerpartiet. Kommunal demokrati
och självstyre förutsätter ett brett
förankrat medborgarinflytande. Det är
av allra största vikt att beakta förutsättningarna
härför innan man vidtar
tvångsåtgärder för indelningsändringar
av kommunerna.

Ytterligare ett skäl för avslag av propositionen
är det av riksbankens jubileumsfond
understödda statsvetenskapliga
forskningsobjektet om kommunal
indelning och självstyre. Resultatet av
dessa forskningar bedöms kunna framläggas
inom en snar framtid. Dessa bör
givetvis, om man skall vara logisk, avvaktas
innan den nya kommunregleringen
slutgiltigt utformas.

Det råder knappast några delade meningar
om nödvändigheten av att en
reform kommer till stånd, som underlättar
för kommunerna och deras verksamhet
att ge medborgarna en god service.
Ett omfattande utredningsarbete
av dessa frågor pågår och kommer
också inom de närmaste åren att bli
föremål för riksdagens ställningstagande.
Men kommunindelningsfrågan kan
enligt vår mening inte bedömas bara
utifrån utgångspunkten effektivitet och
rationell administration. I stort måste
bedömningen göras på lokal nivå och
också innefatta möjligheter att i ökad
omfattning bevara och utveckla inte
bara medborgarinflytandet utan också
medborgarnas insyn i samhällsbesluten.

Det finns mycket tänkvärda meningar
som kommit till uttryck i indelningssakkunnigas
framlagda betänkande.
Jag vill, innan jag slutar mitt anförande,
citera ett avsnitt, som jag tror
även i dag har den allra högsta aktua -

Ang. ändring i kommunindelningen

litet: »Det synes föreligga grundad anledning
för antagandet att goda resultat
skall uppnås även utan tvångslagstiftning.
Då därtill en kommunindelningsreform
i dagens läge i första hand torde
vara ett kommunernas eget intresse
synes det rimligt att tillerkänna kommunerna
största möjliga inflytande
över dess utformning och takten för
dess genomförande.»

Jag kan, herr talman, inte uttrycka
och sammanfatta de synpunkter som
är angivna i reservationen på bättre
sätt, utan hemställer med det anförda
om bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det kan vara banalt att
påpeka det, men jag tror ändå att det
är nödvändigt att i en debatt om detta
ärende än en gång erinra om att vårt
samhälle befinner sig i en snabb och
genomgripande omdaning. Det gäller
naturligtvis för alla berörda parter att
på ett meningsfullt sätt samverka med
de skapande krafterna och se till att utvecklingen
blir till gagn för vårt samhälle
och för de människor som bor
däri.

Det har redan framhållits av de två
talare som yttrat sig i detta ärende att
vi alla är överens om principen att
många kommuner bör sammanslås.
Tvistefrågan gäller främst frihet eller
tvång vid sammanläggningen. Propositionen
anser att alltför många hinder
reses i reformens väg, eller med andra
ord att en hel del kommuner inte förstår
sitt eget bästa — somliga obstruerar.
Då måste, anser man, statsmakterna
träda till och med lagens hjälp lägga
planerna till rätta, eftersom det är viktigt
att denna reform genomföres. Där
så visar sig nödvändigt måste det alltså,
säger man sig, bli fråga om en sammanläggning
med tvång.

Reservanterna — jag hör till dem —
liksom det parti jag representerar anser
att tvångets väg, även om man från re -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

geringens sida kan säga att det är ett
milt tvång, är en felaktig väg. En enhällig
opposition yrkar därför avslag
på propositionen. Vi vill fortsätta på
frivillighetstankens väg och tror på det
riktiga i dess intentioner.

Jag avstår från att kommentera förslagen
i motionerna att med bevarande
av frivillighetsprincipen stödja huvudtanken
— en effektiv och meningsfull
sammanläggning. Men jag vill säga några
ord om grundtankarna bakom propositionens
väg och motionernas förslag.

Det samhälle vi lever i brottas med
frågorna: Hur skall demokratin bli levande?
Hur skall den bli en sant folklig
angelägenhet? Vi är medvetna om att
det finns grupper, inte minst unga människor,
i vårt samhälle som säger: Vi
tror inte längre på demokratins principer.
I det här huset, i våra kamrar, är
vi helt överens om att demokratin är ett
avgörande värde för vårt samhälle. Det
gäller att på allt sätt bevara och stärka
demokratin i dess funktionsduglighet.
Då tror vi att det är nödvändigt att på
något sätt närma människorna i samhället
till de beslutsprocesser som äger
rum. Folk måste känna att de har del i
det som händer och sker i samhället.

En av de verkligt stora svårigheterna
är att distansen blir så stor mellan
den enskilda människans situation och
samhällets agerande för människan. Demokratins
framtid hänger i icke ringa
mån på hur vi lyckas göra demokratin
till en levande och ansvarig verklighet
för de enskilda människorna.

Då uppkommer i detta ärende, herr
talman, en principfråga. Tror vi på
kommunalmännens kunskap och ansvarskänsla
då det gäller att förverkliga
de intentioner som riksdagen år 1962
har gett uttryck för? Vi reservanter lägger
vikt vid att ansvarigheten tränger
så långt ut i samhället som möjligt, och
vi tror att den frivilliga linjen enligt
1962 års grundtankar i dag äger mening
och skapande kraft av sådan betydelse
att riksdagen bör slå vakt om

principen för ett frivilligt sammanläggande.

Det är uppenbart att svårigheter vid
sammanläggning av kommuner kan
förekomma. En centralt liggande kommun
kan t. ex. ha ordnat sina sjukhusfrågor,
avloppsfrågor, sociala frågor
m. m. på ett effektivt sätt. Angränsande
kommuner kan ha haft svårigheter att
finna en lösning. Det är helt naturligt
att den centralt liggande kommunen då
säger: Vi vill inte vara med och bära
bördorna för de andra kommunerna,
som skött sig mindre väl i detta sammanhang.
Att sådana svårigheter finns
förstår reservanterna, och vi bejakar att
här måste någonting ske för att stimulera
till en sammanläggning trots allt.
Kanske Svenska kommunförbundet,
kanske statens aktuella myndigheter,
har möjlighet att bli kommunerna till
hjälp och stimulera till ett fullföljande
av den grundprincip som vi 1962 var
överens om.

Ett folk lever lyckligare, ti /ggare och
lugnare om det självt får ta aktiv del i
styrningen av den samhälleliga utvecklingen.
Detta är i dagens läge en utomordentligt
viktig fråga för demokratin i
ett folk. Vi har satsat hårt på den demokratiska
tanken. Jag menar att vi
har lyckats bättre än många länder. Det
skryter vi inte över, men vi är tacksamma
för det. Vi är emellertid fullt
medvetna om att det är nödvändigt att
hålla tanken levande, att göra allt vad
som göras kan för att idén om den enskilda
människans ansvariga engagemang
i demokratins processer blir stark
och levande i vårt samhälle.

Ansvarighet måste komma till, och vi
måste ibland stimulera till en samarbetsvilja
som tycks gå utöver det kortsiktiga
perspektivet. Risken i hela vårt
samhälle är för närvarande, att vi bedömer
samhällsfrågorna ur ett alltför
kortsiktigt perspektiv. Vi gör oss därför
ofta skyldiga till rovdrift i ekonomiskt
avseende. Risken är att vi söker
vinna kortsiktiga lösningar på bekostnad
av avgörande mänskliga och de -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

mokratiska värden. Den hållning som
jag här pläderar för förlöses i högre
grad genom frihet än genom tvång. Det
är förståeligt, att det kan sägas att en
del kommuner inte begriper vad det är
fråga om och att det måste sättas en
sista gräns för kommunerna när det
gäller att fullgöra det som vi här i riksdagen
har gett uttryck för. Personligen
tror jag och reservanterna och det parti
jag här representerar att vi måste ta
på oss mödan att ge möjlighet för frivilliga
krafter att på ett ansvarigt och
effektivt sätt växa sig in i vad det vill
säga att leva i en demokrati av vårt
slag.

En så viktig och väsentlig reform
som den vi nu diskuterar borde komma
till stånd genom frivillig samverkan
på bred front. Vi bör ge våra kommunalmän
och de personer som de representerar
det förtroendet, att de är
vuxna de uppgifter som en frivillig sammanläggning
ställer dem inför. Vi bör
stärka frivilliglinjens möjligheter i vårt
samhälle, inte för systemets skull utan
för demokratins skull, för livsformens
skull och för livssättets skull som vi har
arbetat för och som har vunnit tillämpning
i vårt land.

Mot denna bakgrund, herr talman,
och utan att diskutera detaljer som de
två föregående ärade talarna gjort på ett
skickligt sätt yrkar jag bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande och som innebär yrkande om
avslag på proposition nr 103 år 1969
och ett fasthållande av frivillighetslinjen
vid genomförande av kommunsammanläggningen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Då jag är medveten om
att herr statsrådet Lundkvist skall delta
i denna debatt skall jag nöja mig med
att göra några kommentarer med anledning
av de anföranden som här har
hållits.

Jag tycker att man tar till litet för
mycket, när man här börjar på att tala

Ang. ändring i kommunindelningen
om att friheten skulle vara i fara. Det
kanske finns anledning att erinra om
vad som har förekommit tidigare. Jag
kan väl erinra om den motion från
1967 som reservanterna åberopar och i
vilken det heter: »Genom en ytterligare
förskjutning av den planerade sammanslagningen
kan i de olika kommunerna
planeringar ske, som för framtiden
innebär stora olägenheter innan en
sammanslagning till sist ändock måste
komma till stånd.» Man fortsätter med
att säga: »Det bör ligga i statsmakternas
intresse att den betydelsefulla kommunreformen
snarast kommer till stånd.
Ett uppskjutande härav kan medföra
svåra ekonomiska förluster.»

Det är ett klart uttalande om att vi
här måste göra någonting. Motionen var
väckt av folkpartister i riksdagen.

När jag hörde herr Sveningsson skulle
jag också vilja erinra honom om att
även han har ett förflutet som ligger
närmare i tiden. Vi har på våra bord
tidigt i våras fått en promemoria från
riksdagens revisorer som i första avdelningen
haft en utredning beträffande
kommunsammanläggningen. Riksdadagens
revisorer fann vid den utredningen
att man sysslade med den här
frågan i departementet. De avstod därför
från något ingripande och godkände
promemorian. Den överlämnades till
regeringen, socialstyrelsen och några
till.

Vad är det nu som revisorerna säger?
Jo, de säger att »åtgärder på bred front
borde vidtas i syfte att främja ett genomförande
av reformarbetet i dess
helhet utan onödig tidsutdräkt». De hade
dessutom planer på att man skulle tillskapa
ett nytt statligt organ för sammanläggningsfrågor.
Det innebär alltså
att även revisorerna, som här har varit
enhälliga, har den uppfattningen att
man måste göra något för att komma
snabbare fram än man gjort hittills.

Dessa tankegångar har legat bakom
åtgärderna för att åstadkomma den
promemoria som har utarbetats i kommunikationsdepartementet
och som har

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
varit föremål för remissbehandling i
alla landets kommuner. Men det är inte
bara kommunerna som bar uttalat sig,
utan också en rad av andra myndigheter
och organisationer, arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen osv.

Vad framgår av de uttalanden som
har gjorts i anledning av promemorian?
Jo, att en majoritet bland kommunerna
—• går vi till invånarantalet är det en
betydande majoritet — har uttalat sig
för att man måste påskynda detta, som
man anser nödvändiga arbete med sammanläggningen
av kommunerna.

Man kan naturligtvis ha en uppfattning
på hösten och en annan när man
kommer fram mot sommaren, men om
det är så skall man kanske inte kritisera
om andra skulle ha ändrat sin uppfattning.
Det kan hända att en del av
vad som framkommit, bl. a. från revisorerna,
i motioner och av remissuttalanden,
har gjort det nödvändigt att
lägga fram ett förslag. Det kan också
vara skäl att erinra om att utskottet —
och det framgår också av motionerna
— är enigt om många väsentliga saker.
Det har också framgått av de inlägg
som gjorts här i dag. Vi är helt eniga
om att överläggningar skall ske med
företrädare för kommunerna och att
det är länsstyrelsen som skall ta initiativet
till dessa. Och vad skall dessa
överläggningar omfatta? Jo, en inventering
av läget beträffande möjligheterna
att förverkliga indelningsreformen.
Andra stycket i folkpartimotionen
har sådan lydelse att vi faktiskt använt
det som ingress till detta utskottsutlåtande.
Vi är alltså helt eniga
om inventeringen.

Det är också sagt att om man vid denna
inventering skulle finna att kommunblocksindelningen
inte är tillfredsställande,
så skall en omprövning göras för
att få till stånd sådana kommunblock
som de berörda kommunerna kan gilla.
Vid denna inventering skall också undersökas
när sammanläggningen kan
komma till stånd. Detta skall ske i sam -

band med de allmänna valen. Den tidpunkt
som ligger närmast är alltså
1970—1971, och länsstyrelserna skall
komma överens med kommunerna om
tidpunkten och göra en anmälan om
detta. Vidare skall det undersökas om
det finns möjligheter att genomföra
sammanläggning vid årsskiftet 1973—
1974.

Emellertid bör man komma ihåg att
det finns två undantag, som kan vara
nog så betydelsefulla och som bryter
det resonemang som förs om en tvångslagstiftning.
Det ena undantaget är att
om man vid inventeringen finner det
praktiskt taget hopplöst att förena de
kommuner som ingår i ett kommunblock,
så skall dessa kommuner utgå
ur planen. Därest frågan om sammanläggning
aktualiseras på nytt, får den
tas upp sedermera, när den här lagen
har upphört att gälla, vilket den ju
gör i och med utgången av år 1973. I
så fall får sammanslagningen göras med
stöd av indelningslagen. Det andra undantaget
är att det kan ske ändringar
i kommunblocksindelningen eller att det
kan finnas andra omständigheter som
medför att kommuner i vissa fall inte
kan vara färdiga med arbetet för en
sammanläggning 1973—1974. Sluttidpunkten
blir då inte årsskiftet 1973—
1974, som det sägs i reservationen, utan
den tidpunkten inträffar senare. Jag
tror att dessa två undantag bör observeras.

Vad vi nu har att fatta beslut om är
sådant som uttalats dels i den nämnda
motionen från 1967, dels — på sitt sätt
•— av statsrevisorerna, dels även — och
inte minst — av arbetsmarknadens parter,
arbetsmarknadsstyrelsen och andra
institutioner som har att göra med planering
och dithörande ting. Från dessa
utgångspunkter finner jag talet om att
detta skulle vara en ren tvångslagstiftning
vara ett tal som rätt mycket slår
över. Man beaktar inte de undantag som
finns och inte heller de uttalanden som
gjorts såväl av kommuner som av olika
myndigheter.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ordförande
ansåg att vi som uttalat oss här har tagit
till litet för mycket, när vi sagt att
friheten är i fara. Jag hävdar att vi
inte tagit till för mycket, och jag vidhåller
att kommunernas frihet i mycket
stor utsträckning går förlorad. Att
någon kommun kan bli över efter årsskiftet
1973—1974 och att sammanläggning
i så fall får ske senare blir nog,
efter vad jag kan förstå, rena undantagsfall.

Det gladde utskottets ordförande alldeles
särskilt, föreföll det mig, att jag
råkade vara med bland riksdagens revisorer
som ju — förra året var det väl
— tog upp frågan om kommunsammanslagningen.
Kan utskottets ordförande i
det material som överlämnats till regeringen
hitta något uttalande om att revisorerna
föreslagit en tvångslagstiftning,
så tag fram det uttalandet! Det är
ju detta saken gäller; det är tvångslagen
vi reservanter går emot och ingenting
annat. Revisorerna gjorde inget uttalande
av sådan innebörd i den kansliutredning
som överlämnades till regeringen.
Vi fick ju reda på vad som var
på gång i kanslihuset, och därför följdes
detta ärende inte upp på vanligt
sätt i riksdagen. Men finns det, herr
Pettersson, i detta material något uttalande
om tvångslagstiftning så visa
fram det.

När jag ändå har ordet vill jag säga
att den socialdemokratiska hälften borde
ta litet mera hänsyn till oppositionssidan
i det här fallet. Jag vill också
framhålla att när det gällde författningsfrågan
så hette det att om vi inte kunde
bli i stort sett eniga skulle inte något
förslag framläggas. Här arbetade
man i åratal med att få till stånd enighet
i författningsfrågan, men när det
gäller en tvångslagstiftning för kom 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. ändring i kommunindelningen

munernas del har från regeringens och
socialdemokratins sida inte visats något
som helst intresse för att uppnå enighet.
Man valde tvånget i stället för
friheten.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande har nyss varit uppe
i talarstolen, och därför skulle jag först
kanske kunna säga ett par ord direkt
till honom.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
24 är litet ovanligt uppställt. Om de av
kammarens ledamöter som eventuellt
inte har tittat på reciten gör det skall
ni finna att den företer vissa avvikelser
i förhållande till andra utlåtanden. Jag
vill med en gång säga att jag tycker
att den delen av utskottets utlåtande är
föredömlig. Jag ber att få gratulera till
detta och rekommenderar andra utskott
att tillämpa en motsvarande uppställning.
Det är ovanligt lätt att verkligen
få klart för sig vad de olika motionerna
innehåller. Man får under olika
avdelningar reda på vad de åsyftar
och vad propositionen innebär. Detta
har underlättat åtminstone min läsning
av utlåtandet i mycket hög grad.

Men, herr talman, det var självfallet
inte enbart för att säga en sådan vänlighet
— även om den är mycket uppriktigt
menad — som jag begärde ordet.

Debatten i dag har svävat ut över
vida vatten. Herr Sveningsson drog in
författningsfrågan, som jag har sysslat
med under ett antal år. Även länsdemokratiutredningen
har här tagits upp.
Jag var också medlem av den under
några år, och det är mot den bakgrunden
jag skulle vilja lägga till några få
ord.

Det är alldeles uppenbart — som reservanterna
säger och som talesmännen
för reservationen har gett uttryck
åt — att man inte kan se denna fråga
enbart från utgångspunkten om det är
lämpligt eller olämpligt att nu utöva

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
tvång på kommunerna. Hela den kommunala
demokratin kommer in i bilden,
även om statsrådet Lundkvist inte
tycker om detta. I bakgrunden finns ju
den stora frågan, om det skall skapas
möjligheter att i Sverige decentralisera
beslutanderätt från centrala statsinstanser
till länsorgan och till kommuner.
Detta går det inte att komma ifrån.
Här har socialdemokratin varit väldigt
ointresserad.

Jag nämnde länsdemokratiutredningen.
Det är ju en offentlig hemlighet att
när den praktiskt taget var färdig kom
från något håll en liten vink om att det
nog vore bra om utredningen höll på
ett tag till; det passade inte att utredningen
då lades fram. .Tåg vet att detta
har förnekats och kanske kommer att
förnekas nu också, men det spelar ju
mindre roll.

I detta sammanhang skulle jag vilja
fråga hur regeringen egentligen tänker
sig att förfara med den översyn som
riksdagen begärde i fjol av det kommunala
fältet. Såsom reservanterna antyder
kan ju den informella samtalsgrupp,
som statsrådet Lundkvist har
inbjudit till, inte lösa dessa frågor, även
om det i och för sig bör vara av värde
att få diskutera en del av dem. Eftersom
vi var det enda parti som hade vår
partiordförande närvarande har vi fått
informationer om att statsrådet Lundkvist
tydligen inte tänkt sig att man
över huvud taget skulle beröra de stora
frågorna om planering i det sammanhanget.

När det ändå är uppenbart att den
proposition och det utskottsutlåtande
vi nu behandlar endast berör en del
av den stora frågan om den kommunala
demokratin, vilket ansvar som
skall läggas på staten och på olika kommunala
instanser, tror jag att det vore
värdefullt om statsrådet Lundkvist, som
är här i kammaren, ville redogöra för
sin syn på hur regeringen tänker behandla
dessa frågor i fortsättningen.
Jag utgår från att svaret inte endast
kan bli att han bett om vissa informel -

la samtal, även om de naturligtvis i och
för sig kan vara nyttiga.

I stället för att angripa hela problemet
och vänta till dess remissbehandlingen
av den försenade länsdemokratiutredningen
blir klar har alltså regeringen
bestämt sig för att vi nu måste
åstadkomma ett väsentligt ökat tryck
på kommunerna. När frågan var aktuell
1962 gjorde, som en del talare erinrat
om, folkpartisterna och socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet
en kompromiss. Vi blev kritiserade
från centerpartiets och högerns sida
och vi är givetvis glada att vi i dag är
överens inom oppositionen på denna
punkt. Men nu vill alltså socialdemokraterna
hoppa av från överenskommelsen
och sätta in tvång. Den redovisning
som statsrådet givit i propositionen
är, vilket redan sagts från denna
talarstol, inte tillräcklig.

Det är fel att gå ifrån frivilligtanken.
Kommunsammanslagningen har gått
mycket snabbt, och det finns ingen anledning
att tro att den inte skall fortsätta.
Men många är mycket tveksamma.

Herr Georg Pettersson talade om en
motion som väcktes 1967. Men om herr
Pettersson tittar på klämmen i den motionen
finner han ingenting om tvång.
Det står att man skall överväga möjligheterna
att underlätta för kommunerna
i det planeringsarbete som är nödvändigt
för att de skall kunna fatta
sina beslut om kommunsammanslagning.
Det finns ingenting i denna kläm,
herr Georg Pettersson, om tvång. Det
var alltså ett felaktigt påstående.

Vidare är det icke ändamålsenligt,
vilket också understrukits här, att bryta
ut denna punkt ur hela frågan om
den kommunala demokratin. Det är
dock klart att man kan ha en viss medkänsla
med statsrådet Lundkvist på
denna punkt. Här finns uppenbart två
läger inom socialdemokratin. Det visar
även detta utskottsutlåtande, i vilket
behandlas en del motioner från socialdemokratiskt
håll.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Man vet inte hur man vill ha det när
det gäller den stora frågan om decentralisering
från statsmakten. Det kanske
kan vara förklarligt att man då inte
väntar med att ta upp kommunsammanslagningsfrågan
till dess man vet
vad man vill. En linje som vi från oppositionens
sida talat för i många olika
sammanhang är decentralisering från
.statliga centrala organ till länsorgan
och rent primärkommunala organ. Det
finns ingen anledning att i dag ta ställning
till varje detalj i länsdemokratiutredningens
förslag, men jag finner
mycket som talar för att man skall gå
åt det hållet. Sedan finns också uppenbarligen
en annan riktning inom socialdemokratin
— och det är väl den
som för närvarande härskar — nämligen
den som säger att detta vill vi inte
vara med om och att det är nödvändigt
att de centrala statsmakterna behåller
beslutanderätten över i stort sett det
de nu beslutar om. Det finns en hel del
socialdemokrater som vill att man skall
gå ännu längre, men det skall jag inte
dra in i denna debatt.

Mot den bakgrunden kan man givetvis
förstå att statsrådet, om han ändå
vill vidta några åtgärder, tar just den
punkt vi i dag diskuterar.

Herr talman! Det är klart att på visst
sätt är de socialdemokrater som talar
för nuvarande starka centrala styrning
och kanske också för en ännu hårdare
central styrning trogna en hel del gamla
idéer från tidigare år, som de tydligen
har kvar. Ur den synpunkten kan
man säga att de håller på sina uppfattningar.
Men det är väl alldeles självklart
att den förändring som samhällslivet
genomgått, med de ökade möjligheter
som länsorganen och de kommunala
organen har att sköta väsentliga
uppgifter, på något sätt borde ha påverkat
även tankegångarna inom det
socialdemokratiska partiet. Men tydligen
råder i varje fall för närvarande
den riktning som säger nej till en väsentlig
decentralisering. Det tycker jag
är beklagligt, och det är framför allt

Ang. ändring i kommunindelningen
detta, herr talman, som jag funnit anledning
att här understryka.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jämlikhetsfrågorna har
ju kommit att stå i centrum för den politiska
debatten. Vi har stora skillnader
i levnadsstandard i vårt land, beroende
inte bara på skillnader i inkomster
utan också på många andra
omständigheter, exempelvis olika landsdelars
och bygders möjligheter att tillgodose
de många anspråk medborgarna
bör kunna ställa på ett välordnat samhälle.
Även om vi inte kan eliminera
skillnaderna i de allmänna förutsättningarna
för olika bygder att skapa
goda levnadsförhållanden för människorna,
kan vi med bättre samhällsplanering
och åtgärder i anslutning
därtill säkerligen skapa mera jämlika
förhållanden och bättre tillvarata varje
möjlighet till en positiv utveckling i
olika delar av landet.

Tanken bakom 1962 års beslut om
kommunindelningsreformen är att vi
skall planera gemensamt i de geografiska
områden som fungerar som enheter
ur arbetsmarknadssynpunkt, ur allmän
servicesynpunkt, ur kommunikationssynpunkt
och fritidssynpunkt. Genom
att planera gemensamt skall vi som
medborgare i sådana områden kunna få
ut mera av hela bygdens allmänna förutsättningar.
Vi kan gemensamt inom
det större kommunområdet planera
bättre till stöd för en aktiv närings- och
lokaliseringspolitik och utnyttja våra
ekonomiska resurser effektivare för att
åstadkomma bättre förhållanden socialt
och kulturellt. Vi kan gemensamt bättre
utnyttja tillgången på välbelägen mark
för bostads- och industribebyggelse liksom
tillgången på lämpliga fritidsområden
för idrotts- och friluftsliv och
rekreation.

Kommunindelningsreformen är alltså
avsedd att skapa bättre förutsättningar
för en samhällsplanering som har som

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
målsättning trygghet för människorna
till arbete och inkomster, mera jämlika
förhållanden i ekonomiskt, socialt och
kulturellt hänseende mellan olika delar
av vårt land och mellan stad och landsbygd.
Kommunindelningsreformen innebär
bättre möjligheter att planera för
en god livsmiljö såväl för människorna
i dagens samhälle som för kommande
generationer.

Vi vet hur den kommunala verksamheten,
framför allt under de senaste årtiondena,
har genomgått en mycket
stark expansion. Bakom statsmakternas
beslut att ge kommunerna allt större
uppgifter och befogenheter har legat
skilda motiv. Det innebär ofta stora fördelar
ur effektivitetssynpunkt att kommunerna
kan sköta uppgifterna med
större hänsyn till skiftande lokala förhållanden
än vad som skulle vara möjligt
i ett mera centraliserat system.

Men kommunal självstyrelse är också
ett mycket väsentligt inslag i det demokratiska
styrelsesätt som vi har i
vårt land. Kommunindelningsreformen
är därför också en fråga om huruvida
vi vill ha en kommunal självstyrelse,
baserad på kommuner, tillräckligt starka
för att ta ansvar för en väsentlig
del av samhällsplaneringen, eller om vi
skall ha kommuner med mera begränsade
uppgifter och överlåta åt andra
samhällsorgan att ta ansvaret för en
stor del av den planering som annars
kan klaras lokalt och i nära kontakt
med medborgarna.

Om samhället skall lyckas lösa de
stora uppgifter vi har framför oss och
åstadkomma större jämlikhet olika bygder
emellan, behövs bättre instrument
för samhällsplaneringen och en vidareutveckling
av samspelet mellan statliga
och kommunala insatser. För dessa olika
former av samhällsplanering har
kommunblocken, som är baserade på
näringsgeografiska förhållanden, mer
och mer fått fungera som de lokala
enheterna. Man kan säga att kommunblocken
är byggstenarna i den effektivare
samhällsplanering alla i olika sam -

manhang uttalar sin anslutning till.
Samordnade insatser inom varje kommunblock
blir därför en grundläggande
förutsättning inte bara för en bättre
kommunal verksamhet, utan också för
att övriga former för samhällsplaneringen
skall ge åsyftat resultat. Erfarenheten
har övertygande visat att först
sedan kommunblocken omvandlats till
kommuner skapas reella möjligheter att
utnyttja hela kommunområdets resurser
för alla medborgares bästa och reella
möjligheter för hela kommunområdet
att spela en aktiv roll i samhällsplaneringen
i stort.

I många kommunblock har samarbetet
gått bra. Där har man även som
regel inriktat sig på att så snabbt som
möjligt komma till sammanläggning. ]
en del kommunblock har också sammanläggningar
kommit till stånd. I
andra återigen har vi inte fått något
samarbete alls.

Efter hittills genomförda indelningsändringar
är nu 75 av de planerade
280 kommunerna färdigbildade. Det
återstår alltså över 200 kommunblock
där sammanläggningarna inte är klara.

Det kan finnas skäl att erinra om att
för närvarande finns mer än 300 kommuner
som har mindre än 3 000 invånare,
dvs. det invånarantal som redan
vid 1952 års obligatoriska indelningsreform
eftersträvades som underlag för
en tillfredsställande kommunal service.

Risk föreligger att vi genom ojämnheten
i utvecklingen olika kommunblock
emellan får sämre förutsättningar
att skapa välordnade förhållanden
för invånarna i vissa kommuner än i
andra.

Ovissheten om hur det skall bli i
fortsättningen inom vissa områden är
till betydande nackdel både för planeringen
av den kommunala verksamheten
och för samhällsplaneringen i
stort. Det är därför regeringen anser
det nödvändigt att vi får en tidsplan
för kommunindelningsreformens fullföljande.

Vi tror att en del av det motstånd som

Onsdagen den 2l maj 1969 fm.

Nr 25

finns på sina håll mot åtgärder för att
fullfölja reformen beror på att man är
missnöjd med kommunblocksindelningen
som sådan. Även om denna gjordes
så sent som 1964 kan naturligtvis omständigheter
ha inträffat i vissa fall som
gör det angeläget med en översyn av
kommunblocksindelningen. Därför ingår
i regeringens förslag att länsstyrelserna
i sådana fall tillsammans med berörda
kommuner skall kunna ompröva
kommunblocksindelningen.

Hur ingående dessa frågor än kommer
att diskuteras mellan kommuner
och länsorgan — och de skall diskuteras
ingående — kan man förutse att det
är omöjligt att uppnå fullständig enighet
om gränserna för alla landets kommuner
och fullständig enighet om behovet
av och tidpunkten för sammanläggning.
Jag tror att det är realistiskt
att påstå detta.

Även om kommunerna i ett område
stannar i olika mening, måste regeringen
kunna fatta beslut om hur det skall
bli med den kommunala indelningen i
området för att ovissheten skall kunna
undanröjas. Det är därför vi föreslår
en lagändring som gör det möjligt för
regeringen att förordna om sammanläggning
även i sådana fall, där kommunerna
inte har kunnat enas, med
möjligheter för regeringen att beträffande
tidpunkten ta de speciella hänsyn
som omständigheterna i det enskilda
fallet kan nödvändiggöra.

Med den ordning som föreslås i propositionen
skulle den reform som beslutades
år 1962 i stort sett kunna vara
genomförd år 1974. Vi skulle därigenom
skapa en grundläggande förutsättning
för den förbättrade samhällsplanering
vi måste bedriva om vi vill främja en
fortsatt trygghets- och jämlikhetsskapande
politik i vårt land.

Det dominerande inslaget i debatten
om kommunindelningsfrågan har gällt
den s. k. frivillighetsprincipen, som
riksdagen uttalade sig för 1962. Därför
bör det kanske understrykas att principen
om frivillighet inte gällde själva

Ang. ändring i kommunindelningen
målsättningen, dvs. att få till stånd en
samordning av den kommunala verksamheten
inom näringsgeografiska regioner.

Däremot innebar frivillighetsprincipen
att takten i samordningen skulle
bestämmas av kommunerna själva. Motivet
för denna princip låg således inte
i tveksamhet om målet för reformen.

Tidigare talare har påpekat att regeringen
under årens lopp på frågor i
kamrarna gett besked om att någon förändring
beträffande frivillighetsprincipen
inte planerats. Jag har vid de tillfällen
jag haft möjlighet att lämna sådana
besked varje gång redovisat motiven
för denna bedömning. Med hänsyn
till den stora förståelse för reformen
som sådan som vi tyckte oss uppleva,
och med hänsyn till det starka
engagemang de båda då existerande
kommunförbunden visade, fanns det all
anledning att tro att det skulle vara
möjligt — som jag uttryckt mig så
många gånger — att i stort sett ha hela
reformen i hamn till år 1971 även under
den förutsättning om frivillighet
som riksdagen bestämt sig för.

Den redovisning jag tidigare har lämnat
och som framgår av propositionen
visar ju att utvecklingen inte alls har
infriat dessa förväntningar. Den inventering
som Kommunförbundet gjorde
under sommaren och hösten 1968 i detta
avseende klarlade den situation vi
numera känner till. Det var då vi fann
anledning till att på nytt ta upp hela
frågan i riksdagen på det sätt som nu
sker för att komma fram till en ny bedömning.

Man kan givetvis ha delade meningar
om huruvida takten vid genomförandet
av en reform är för långsam eller
ej. Låt mig i detta sammanhang utöver
de siffror jag hänvisat till få erinra om
vad utskottets ärade ordförande redan
har nämnt, dvs. statsrevisorernas uttalande
om läget i kommunindelningsfrågan
i deras till riksdagen i år lämnade
promemoria. Den förmedlar ett starkt
intryck av risken för eu i tiden långt

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
utdragen reform och de negativa konsekvenser
en sådan utveckling skulle
resultera i. Där talas det ändå om önskvärdheten
av att kunna genomföra en
total reform.

Praktiskt taget samtliga offentliga organ
med överblick över vad utvecklingen
kräver av vår samhällsplanering
på olika områden har i sina yttranden
över den promemoria som föregick propositionen
starkt understrukit angelägenheten
av att reformen snarast möjligt
kan föras i hamn. Häri instämmer
nära nog alla stora näringslivs- och löntagarorganisationer
och förordar lagstiftning.
Kooperativa förbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Landsorganisationen,
TCO, SACO och kommunernas
eget förbund, Svenska kommunförbundet,
är bland dessa organisationer.

Enligt min erfarenhet från många
kontakter med kommunalmän landet
runt representerande alla partier finns
i kommunerna ett starkt behov att få
klarhet i kommunindelningsfrågan.
Man vill ha besked, därför att nuvarande
förhållanden är till betydande
nackdel såväl för den kommunala planeringen
som för samhällsplaneringen
i stort.

De uttalanden som gjorts om att just
ovissheten beträffande den framtida
kommunala indelningen utgör ett stort
bekymmer i kommunernas verksamhet
har övertygat mig om att inventeringsarbetet
i samråd mellan länsstyrelser
och kommuner bör utmynna i ett förslag
till tidsplan för de återstående indelningsändringarna.
Jag vill här kraftigt
understryka att det sålunda först
och främst är fråga om att samråda
med kommunerna om en tidsplan som
kan skapa den klarhet om den blivande
kommunindelningen som jag vågar
påstå att praktiskt taget alla kommuner
vill ha.

Jag vill med anledning av den oro
som uttryckts motionen I: 1031 gärna
uttala att det självfallet inte är avsikten
att länsstyrelserna vid sin invente -

ring av situationen ute i kommunblocken
skall gripa in i de överläggningar
och utredningar om sammanläggningar
som redan är i gång på kommunernas
eget initiativ. Länsstyrelserna bör i dessa
fall bara göra sig underrättade om
läget. Deras uppmärksamhet bör i första
hand ägnas sådana block där utredningar
över huvud taget inte kommit
i gång eller där särskilda svårigheter
föreligger.

Kommunindelningsfrågorna har nu
diskuterats i över sju år efter riksdagens
beslut. Jag tycker inte det skall
behöva uppfattas som en orimlig press
på kommunerna att fastställa en tidsplan
som innebär att kommunindelningsreformen
i stort skulle kunna vara
genomförd inom en period om ytterligare
fem år. Den uppfattningen delas
också av en överväldigande majoritet
av remissinstanserna,

Endast 80 av de 848 kommunerna
har en avvisande eller tveksam inställning
till reformen som sådan, men —
det är av vikt att lägga märke till —
dessa 80 kommuner spridda över hela
landet kan komma att hindra sammanläggningar
i många block, där majoriteten
av kommunerna är ense om att
en sådan bör ske snarast möjligt. Remissutfallet
har också givit ett starkt
stöd för uppfattningen att åtgärder
måste vidtas nu för att reformen skall
kunna fullföljas utan alltför lång tidsutdräkt.

Ansvaret för att vi får en lämplig
kommunal indelning har av naturliga
skäl alltid ytterst vilat på regering och
riksdag. Som Svenska kommunförbundet
understryker i sitt remissyttrande
kan detta icke vara en fråga för kommunerna
själva att fatta beslut om. Det
skall naturligtvis vara samråd med
kommunerna i största möjliga utsträckning.

Propositionen är ett uttryck för vad
detta ansvar enligt regeringens mening
nu kräver av statsmakterna för att vi
även i framtiden skall kunna tillgodogöra
oss fördelarna av en stark kom -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

munal självstyrelse. Det är mot den
bakgrunden intressant att studera de
borgerliga motionernas och utskottsreservanternas
alternativ till propositionens
åtgärder.

Folkpartiet ställde sig år 1962 bakom
reformen, och herrar Wedén och Eliasson
hade för övrigt i riksdagsdebatten
ett meningsutbyte, där den förre uttalade
sig mycket positivt för reformen.

1 folkpartiets motion i år tycks man
inte heller ha övergivit denna i sak positiva
inställning. Jag utgår därför ifrån
att det är folkpartiets uppfattning att
reformens mål är riktiga och att den
bör fullföljas. Vad folkpartiet vänder
sig mot är ett upphävande av den s. k.
frivilligprincipen. Här ger man enligt
min mening prov på en märklig och
motsägelsefull argumentation. Enligt
3 § indelningslagen får det förordnas
om indelningsändring trots att kommun
motsätter sig denna endast under
förutsättning att ändringen finnes vara
av betydande allmänt behov påkallad.
Detta skall anses vara fallet bl. a. om
bestående indelning lägger hinder i
vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten. Lagen ger således regeringen
rätt att förordna om sammanläggning
även mot kommuns bestridande.

Riksdagens uttalande år 1962 om frivillighet
för kommunerna när det gäller
sammanläggningar går emellertid
så långt att det anses begränsa prövningsmöjligheterna
enligt 3 § indelningslagen.
I sin motion framhåller
folkpartiet, att för vår del har vi aldrig
avsett att den tidigare gällande lagen
i detta avseende skulle begränsas. Detta
kan rimligen inte tolkas på annat
sätt än att folkpartiet i motionen menar
att det redan i dag finns möjligheter
för regeringen, oavsett riksdagens
beslut år 1962, att även mot kommuns
bestridande förordna om kommunsammanläggning
om ändringen
finnes vara av betydande allmänt behov
påkallad. Vad som skall kunna betecknas
som »betydande allmänt be -

Ang. ändring i kommunindelningen
hov» blir naturligtvis då ytterst en
bedömningsfråga, och den bedömningen
måste regeringen göra. Med den
tolkning av 1962 års beslut som folkpartiet
gör i motionen skulle det sålunda
vara möjligt för regeringen att
endast genom en ändring i praxis när
det gäller tillämpningen av indelningslagens
3 § kunna genomföra kommunindelningsreformen
utan att höra riksdagen.
Regeringen har tolkat 1962 års
beslut snävare än folkpartiet och har
därför för riksdagen öppet velat redovisa
sin bedömning av kommunindelningsfrågan.
När så regeringen föreslår
riksdagen en särskild lag som skall
göra det möjligt att fullfölja kommunindelningsreformen
— en möjlighet
som folkpartiet i sin motion anser att
regeringen redan har — yrkar folkpartiet
avslag på regeringens proposition
och hänvisar till frivilligheten.
Kan man möjligen få veta något närmare
om hur dessa båda ståndpunkter
i en och samma motion skall kunna
förenas med varandra?

Folkpartiet vänder sig i sin motion
mot vad man kallar ett allmänt tvångsförfarande,
men samtidigt förmodar
man att kommunerna efter en utredning
skall låta sig övertalas att frivilligt
gå med på sammanläggningen. Jag
tycker att man på sitt sätt kan instämma
i Dagens Nyheters uppfattning att
frivillighet i detta sammanhang är ett
mycket mångtydigt begrepp. »Om sammanläggningar
ändå kommer till stånd
frivilligt, bör en fixering av alternativa
tidsgränser inte innebära något allvarligare
tvångsingripande mot kommunerna»,
framhåller tidningen.

Även i moderata samlingspartiets
partimotion är frivilligheten det centrala.
Motionärerna fastslår inledningsvis
att ett upphävande av frivillighetsprincipen
i kommunblocksfrågan är
att medvetet frångå riksdagens beslut
från 1962. Denna synpunkt återkom
också i debattinläggen här. Naturligtvis
är regeringen medveten om att detta
är propositionens innebörd. Regering -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

en anser att utvecklingen i sammanläggningsfrågan
blivit en annan än den
man väntade sig vid riksdagsbeslutet
för sju år sedan, samtidigt som kommunernas
betydelsefulla roll i samhällsplaneringen
under denna tid ytterligare
markerats, och att det därför krävs
åtgärder. Det är på grund av dessa förhållanden
som regeringen nu föreslår
riksdagen att på nytt ta upp frågan.
Moderata samlingspartiet menar väl
ändå inte att ett av riksdagen en gång
fattat beslut alltid skall gälla, oavsett
samhällsutvecklingen? Under sådana
omständigheter skulle ju över huvud
taget all reformverksamhet från samhällets
sida omöjliggöras.

Liksom folkpartimotionen är moderata
samlingspartiets motion behäftad
med inkonsekvenser. Man säger sig vilja
slå vakt om frivilligheten och uttrycker
samtidigt betänkligheter inför
konsekvenserna av kommunsammanläggningarna.
Bland annat befarar man
att antalet kommunala förtroendeposter
skulle komma att minska. Då kan
det emellertid finnas skäl erinra om
att detta också blir resultatet, om reformen
genomföres på frivillig väg. Såvitt
jag förstår har motionärerna här
flyktigt velat beröra frågan om den
kommunala demokratin, och den är enligt
min mening av utomordentligt stor
betydelse. Oavsett kommunindelningsreformen
föreligger ett behov av åtgärder
för att stärka den kommunala demokratin.
Jag kommer senare i mitt
anförande att utveckla vissa synpunkter
rörande de åtgärder som av den
anledningen bör vidtagas.

Låt mig vad gäller kritiken av den
s. k. tvångslagstiftningen bara säga att
all lagstiftning innebär ett mått av
tvång. Vi stiftar oupphörligt nya lagar
i detta hus, lagar som är tvingande för
både enskilda medborgare, organisationer
och i många fall även för kommunerna.
»Frihet under lagstiftad ordning»
är ju ett gammalt begrepp, godtaget
även på liberalt håll, såvitt jag
förstår. Vi talar sällan om tvång när

vi i andra sammanhang ålägger kommunerna
en rad uppgifter att fullgöra
i enlighet med vad lagstiftningen föreskriver.
I dessa fall skulle man kunna
Öiskutera lämpligheten av tvingande
bestämmelser. Kommunerna skulle i
och för sig kunna ha rätt att utforma
både skolväsen, socialvård och mycket
annat helt efter eget gottfinnande, men
här har riksdagen ansett att lika förhållanden
för medborgarna i olika delar
av landet bör eftersträvas och därför
stiftar vi lagar som gäller för alla
kommuner. Ingen talar i detta sammanhang
om tvångslagar. Alla partier i
riksdagen är som regel ense om dessa
principer för relationerna mellan stat
och kommun. Men den kommunala indelningen
är en fråga som ytterst inte
kan avgöras av kommunerna var för
sig. Om det torde vi ändå, förmodar
jag, alla vara ense. När regeringen i
detta sammanhang föreslår riksdagen
en lagstiftning som skall göra det möjligt
för regeringen att fatta de beslut
som regeringen måste ta ansvaret för,
då kallas en sådan lagstiftning för
tvångslag.

Om någon kommun i ett block, mot
de övriga kommunernas vilja, med nuvarande
ordning kan hindra en sammanläggning,
innebär ju detta också
ett tvång för de andra kommunerna
att avstå från en åtgärd som de frivilligt
bestämt sig för. Detta tvång mot
majoriteten av kommunerna i ett block
accepterar alla de borgerliga oppositionspartierna
utan att blinka. Ja, var
folkpartiet står vet jag förstås inte riktigt
förrän jag fått svaret på den fråga
jag ställt. Som kammarens ledamöter
säkert inser kan lagstiftning i detta
fall likaväl som i andra vara det enda
sättet på vilket majoriteten av medborgarna
kan få sin uttalade vilja respekterad.
Därför blir en argumentation
om frivillighet och tvång i denna
debatt helt missvisande.

I diskussionen kring frågan om eventuella
åtgärder för att fullfölja kommunindelningsref
ormen utan alltför

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

lång tidsutdräkt har länsdemokratiutredningen
kommit att spela en roll.
Utredningen, som i slutet av förra året
lämnade ett principbetänkande, vill
bl. a. ge landstingen möjlighet att i
ökad utsträckning komplettera primärkommunala
åtgärder på olika områden
och fungera som alternativ huvudman
för vissa nuvarande primärkommunala
uppgifter.

Kort sammanfattat innebär länsdemokratiutredningens
principskiss att
landstingen får väsentligt ökade arbetsuppgifter,
med huvuduppgift att
samordna den regionala planeringen.
Bl. a. tänker man sig att viktiga primärkommunala
uppgifter skall övertas
av landstingen.

Det är uppenbart att i varje fall centerpartiet
velat uppfatta länsdemokratiutredningens
förslag som ett alternativ
till den nu pågående kommunindelningsreformen.
Centerpartiet ger i sin
motion alldeles klart uttryck för den
uppfattningen.

Länsdemokratiutredningen remissbehandlas
för närvarande. Remisstiden
går ut den 1 november. Utredningens
betänkande är ett principbetänkande,
och utredningen själv säger att ett genomförande
av dess förslag förutsätter
en lång rad ytterligare utredningar.
Ett eventuellt genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag ligger
alltså under alla omständigheter rätt
långt fram i tiden.

Jag skall heller inte gå in på en diskussion
— självklart eftersom länsdemokratiutredningens
betänkande är på
remiss — om de frågorna nu, i annan
mån än att jag säger att oavsett hur
uppgiftsfördelningen mellan stat och
kommun på länsnivå kommer att lösas
i framtiden, behöver vi i varje fall enligt
regeringens mening, om vi vill slå
vakt kring den kommunala självstyrelsen,
starka primärkommuner som i nära
kontakt med medborgarna kan ta ansvaret
för den lokala planeringen. Att centralisera
de viktigaste kommunala uppgifterna
till landstingen skulle ju öka

Ang. ändring i kommunindelningen

avståndet mellan medborgarna och dem
som har att fatta de kommunala besluten.
Detta skulle sannerligen inte underlätta
möjligheterna för oss att stärka
den kommunala demokratin.

Jag vill fråga dem som talar för centerpartiet,
om det är centerpartiets mening
att vi nu i väntan på ställningstagandet
till länsdemokratiutredningen
och dess eventuella följ dutredningar
skall upphöra med den pågående kommunindelningsreformen?
Som det nu
förhåller sig, har vi ett antal färdigbildade,
ur planeringssynpunkt starka
kommuner redo att ta sig an de allt viktigare
uppgifter som samhället överlåtit
till den kommunala självstyrelsen,
samtidigt som vi har ett stort antal i
detta avseende alltför små och olämpligt
utformade kommuner. Om det finns
någon logik i centerpartiets resonemang
att vi bör avvakta beslut i enlighet med
länsdemokratiutredningens tankegångar
som ett alternativ till kommunindelningsreformen,
måste det rimligen innebära
att även sådana kommuner som i
framtiden vill gå samman till större enheter
bör hindras från att göra detta
och att ett genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag i detta avseende
också bör innebära att de redan
enligt blockplanen färdigbildade kommunerna
skall upplösas i mindre beståndsdelar.
Det kan väl ändå inte vara
centerpartiets mening att vi skall tillskapa
starka landsting med planeringsfunktioner
och kommunala uppgifter
avseende exempelvis halva antalet primärkommuner
inom ett landstingsområde,
medan de färdigbildade kommunerna
som redan klarar de större planeringsuppgifterna
skall fortsätta att
planera på egen hand. Hur vill centerpartiet
praktiskt hantera dessa frågor?
Jag ställer frågan, då jag förutsätter att
centerpartiet har tänkt igenom konsekvenserna
av sitt förslag i kommunindelningsfrågan.
Jag är naturligtvis mycket
angelägen att få höra folkpartiets
och moderata samlingspartiets syn på
dessa frågor, eftersom representanter

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

för dessa partier i sina motioner pekat
på länsdemokratiutredningen som ett
argument mot en lagstiftning för att
fullfölja kommunindelningsreformen.

Låt mig slutligen också fråga centerpartiet:
Hur tänker man sig inom centerpartiet
att under den långa övergångstid,
som ett genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag förutsätter,
lösa de problem för kommunerna
och medborgarna som man i så många
andra sammanhang pekar på? Jag tänker
bland annat på lokaliseringspolitiken
och på den regionala utjämningen
som vi kommer att få tillfälle att diskutera
senare här i kammaren under
denna vecka. Jag har framhållit att regeringen
betraktar kommunindelningsreformen
som en viktig jämlikhetsreform
och som ett nödvändigt instrument
för en regional utjämningspolitik.
Jag har framhållit att det finns stora
risker för att skillnaderna olika bygder
emellan när det gäller möjligheterna
till en gynnsam utveckling ökar med
en i tiden långt utdragen reform. Kommunblock
där man inte kan enas om gemensamma
tag får större svårigheter
att svara upp mot de åtgärder samhället
i övrigt vidtar bland annat på lokaliseringspolitikens
område. Man kan
inte som centerpartiet, om man vill nå
resultat, både kräva en aktiv lokaliseringspolitik
och ett nät av bärkraftiga
tätorter och samtidigt motarbeta kommunindelningsreformens
genomförande
— det går bara inte ihop.

Frågan om den kommunala demokratin
har av naturliga skäl diskuterats i
samband med kommunindelningsreformen.
Bl. a. har herr Johan Olsson tagit
upp den frågan i en interpellation i
denna kammare. Den kommunala demokratins
problem är enligt min mening
av utomordentlig betydelse. Jag tycker
därför att det är riktigt att vi bl. a. i
detta sammanhang diskuterar åtgärder
för att fördjupa och stärka den kommunala
demokratin. I diskussionen har
det emellertid förekommit en hel del
förenklingar. Från en del håll har an -

förts som ett argument mot kommunindelningsreformen
att den kommer att
medföra en minskning av antalet kommunala
förtroendeuppdrag och därigenom
försvåra medborgarnas möjligheter
till inflytande över de kommunala angelägenheterna
och på så sätt leda till
en försvagad kommunal demokrati. Det
är enligt min mening att angripa problemet
från alldeles fel utgångspunkt.
Låt oss ändå inte skapa det intrycket
att styrkan i den kommunala demokratin
kan mätas uteslutande i antalet
kommunala förtroendeuppdrag. En vital
demokrati förutsätter dels effektivitet,
möjligheter att lösa problemen för
medborgarna, dels att besluten förankras
i ett brett medborgarinflytande.

Jag vill betona att den kommunala
demokratin ytterst beror på det faktiska
innehållet i den kommunala självstyrelsen.
Blir de uppgifter den kommunala
självstyrelsen har att befatta sig
med inte tillräckligt meningsfulla, förlorar
den kommunala demokratin också
i mening. Bakom 1962 års kommunreform
ligger också den uppfattningen att
starka kommuner, som kan anförtros
viktiga samhällsuppgifter, ger ett bättre
underlag för en aktiv kommunal demokrati.
Det är en uppfattning som
Svenska kommunförbundet kraftigt har
understrukit. Jag skulle vilja säga att
ett av skälen till att bägge kommunförbunden
så intensivt gick in för reformen
var att de klart såg att förutsättningarna
för att slå vakt om den kommunala
självstyrelsen låg i att man
hade kommuner utformade så att de
kunde ta ansvar för största möjliga del
av de uppgifter som hör hemma på den
lokala nivån.

Ett fullföljande av kommunindelningsreformen
kommer att ge oss bättre
möjligheter att bevara och stärka innehållet
i den kommunala självstyrelsen,
och detta är en förutsättning för en
levande kommunal demokrati. Det skall
emellertid inte ett ögonblick förnekas
att utvecklingen mot större kommunenheter
kan ställa den kommunala demo -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

kratin inför vissa problem genom att
avståndet till de enskilda kommunmedlemmarna
ökar.

I samband med 1962 års beslut bildades
en särskild arbetsgrupp för överläggningar
om den kommunala demokratin
i anslutning till kommunindelningsreformen.
Arbetsgruppen har bestått
av företrädare för de tidigare kommunförbunden
— numera Svenska kommunförbundet
— Svenska landstingsförbundet
och kommunikationsdepartementet,
och där har suttit värderade ledamöter
av denna kammare. Eftersom
det i debatten har förekommit en del
missuppfattningar om syftet med denna
grupp, vill jag betona att den inte
varit en utredning med bestämt uppdrag
utan ett forum för samråd, där
det har funnits möjligheter att ta initiativ
i frågor som rör den kommunala
demokratin. Några initiativ, låt vara av
förhållandevis begränsad betydelse, har
också tagits i gruppen och lett till utredningsuppdrag
vilka föranlett eller
väntas föranleda lagstiftning. Under de
senaste åren har emellertid en rad frågor
av stor betydelse för den kommunala
demokratin behandlats i olika parlamentariska
utredningar. Jag syftar
bl. a. på de frågor som utretts eller utreds
av länsdemokratiutredningen och
kommunalrättskommittén. Det utredningsarbete
som pågått har naturligtvis
begränsat utrymmet för initiativ från
arbetsgruppens sida.

Den förra året tillsatta s. k. bygglagutredningen,
som skall göra en översyn
av byggnadslagstiftningen, arbetar
också med frågor av stor betydelse för
den kommunala demokratin. I utredningsdirektiven
framliålles vikten av att
bästa möjliga betingelser ges för förtroendemannainflytande
och för en öppnare
allmän debatt kring olika miljöförändringar.
Syftet med utredningen
är bl. a. att ge den översiktliga planeringen
en starkare ställning, samtidigt
som den lokala bestämmanderätten i
detaljplanläggningen ökas. Härigenom
understryks kommunernas ansvar för

Ang. ändring i kommunindelningen

samhällsbyggan det och den lokala miljöutformningen,
men härigenom understryks
också behovet av att ha kommunområden
så avpassade att detta ansvar
kan tas av kommunerna.

I samband med det nyligen fattade
beslutet om en partiell författningsreform,
som bl. a. innefattar ett ställningstagande
för den gemensamma valdagen,
har riksdagen funnit att en samordning
av utredningsarbetet är önskvärd, låt
vara att en sådan med hänsyn till utredningsläget
enligt riksdagens egen
mening inte borde påbörjas omedelbart.
Det underströks i utskottsutlåtandet att
man kunde riskera att komplicera det
redan pågående utredningsarbetet. Jag
tror att det är en riktig syn, därför
att det gäller för oss att få utredningar
färdiga och inte bara starta nya; annars
kan man verkligen komplicera utredningsarbetet.

Riksdagen begärde därför att en arbetsgrupp
bestående av företrädare för
de stora politiska partierna och för
kommunförbunden skulle tillsättas i
anslutning till beslutet om den partiella
författningsreformen med uppdrag att
klarlägga arbetsuppgifterna och dra
upp riktlinjerna för en samlad översyn
av den kommunala demokratin.

Med anledning härav har jag nyligen
på regeringens uppdrag påbörjat överläggningar
med företrädare för partierna,
Kommunförbundet och Landstingsförbundet
om den kommunala demokratin.
Till dessa överläggningar har
också inbjudits företrädare för de forskningsgrupper
som med stöd av riksbankens
jubileumsfond bedriver en omfattande
forskning om den kommunala
demokratin. Jag anser självfallet, liksom
tidigare talare, att det är angeläget
att resultaten av denna forskning, som
nu börjar läggas fram, blir utnyttjade
som underlag vid fortsatta överläggningar
i dessa frågor.

Herr Dahlén frågade mig hur vi tänkt
oss uppläggningen av detta arbete. Vi
kommer nu att ha ett antal överläggningar
där vi gemensamt skall försöka

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
penetrera olika frågor. Vi har redovisat
utredningsläget vid den första sammankomsten.
Vi kommer också att titta
på hur långt forskningen har kommit,
diskutera vilka möjliga samordningsuppgifter
som föreligger och — inte
minst mot bakgrund av att partierna
spelar en viktig roll i detta sammanhang
— diskutera huruvida det inte
finns åtgärder som vi gemensamt som
partier skulle kunna vidta på det rent
organisatoriska planet för att främja
förutsättningarna för den kommunala
demokratin att verka.

En annan fråga av betydelse i detta
sammanhang gäller ändringen av reglerna
för antalet fullmäktige i kommunerna.
Som jag tidigare nämnt har man
från en del håll uttryckt oro för den
minskning av antalet kommunala förtroendeuppdrag
som kommunindelningsreformen
kommer att föra med
sig. Jag har framhållit att det i första
hand är innehållet i den kommunala
självstyrelsen som ger den kommunala
demokratin mening, men självfallet delar
jag den uppfattningen att det är av
värde att så många medborgare som
möjligt kan engageras i den kommunala
verksamheten.

Kommunalrättskommittén har föreslagit
att reglerna för antalet fullmäktige
skall ändras så, att i fortsättningen
kommunerna själva skall bestämma antalet
fullmäktige, samt att suppleanter
för fullmäktige skall införas. Enligt
min mening skulle sådana åtgärder,
tillsammans med i vissa fall en önskvärd
spridning av förtroendeuppdragen,
kunna motverka att kommunsammanläggningarna
kommer att medföra
alltför stora minskningar av antalet
kommunala förtroendemän. Jag räknar
med att kommitténs förslag som nu remissbehandlas
— regeringen har således
inte intagit någon ståndpunkt i frågan
— skall kunna ligga till grund för
en ändring av de nuvarande bestämmelserna
redan till 1970 års val.

Självfallet är det inte tillräckligt att
genom lagstiftning om den kommunala

organisationen få till stånd bättre förutsättningar
för medverkan, insyn och
inflytande från medborgarnas sida. I
själva verket torde möjligheterna att
den vägen nå resultat vara ganska begränsade.
Ibland har man av den allmänna
debatten om den kommunala demokratin
nästan fått det intrycket, att
staten i allmänhet och kommunikationsministern
i synnerhet borde sitta inne
med hela lösningen på den kommunala
demokratins problem. Det är utan tvekan
att ställa hela frågan på huvudet.
Vilken levande innebörd den kommunala
demokratin får kommer alltid ytterst
att bero på det intresse som den
enskilde medborgaren har för kommunens
angelägenheter.

När det gäller att stärka detta intresse
för att få en bättre medborgerlig förankring
av den kommunala verksamheten
spelar de politiska partierna en avgörande
roll och måste göra det. Det är
angeläget att de politiska partierna inte
hindras från att fullgöra en sådan uppgift
av bland annat brist på ekonomiska
resurser.

Riksdagen har pekat på möjligheterna
att få till stånd en förstärkning av
partiernas resurser genom att tillägga
kommunerna befogenheter att bevilja
anslag till de politiska partierna, och
man har begärt en utredning om en sådan
vidgning av den kommunala kompetensen.
Jag har nyligen sänt en promemoria
på remiss med förslag till en
sådan ändring i kommunernas kompetens,
att kommunalt partistöd skall
kunna beviljas, och jag räknar med att
höstriksdagen skall kunna ta ställning
till en proposition i frågan.

Låt mig säga att överväganden om
vilka åtgärder som statsmakterna kan
vidta för att ge sitt bidrag till att utvidga
och stärka den kommunala demokratin
sålunda pågår såväl i det offentliga
utredningsarbetet som inom regering
och riksdag. Men ytterst, ärade
kammarledamöter, är det ändå i de politiska
partiernas vilja och förmåga att
aktivera medborgarna ute i kommu -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

nerna som lösningen på den kommunala
demokratins problem ligger. Det
gäller för oss själva att fundera igenom
hur vi skall skapa de bättre kontakter
bland annat mellan förtroendemän
och väljare som är en nödvändig
förutsättning för en mera levande kommunal
demokrati. Jag tror att här har
getts många goda uppslag, inte minst
vågar jag påstå från mitt eget partis
sida, där vi i en omfattande rådslagsverksamhet
försöker att aktivera medborgarintresset
för de politiska åtgärder
och de politiska frågor som vi har att
ta ställning till, en rådslagsverksamhet
som med stor fördel också bör kunna
prövas på det kommunala fältet. Där
har vi alla, såvitt jag förstår, som aktiva
partipolitiker ett utomordentligt
stort ansvar.

Sammanfattningsvis, herr talman: Låt
oss för all del inte tro att vi kan köpa
oss möjligheter till en bättre kommunal
demokrati genom att försumma de förändringar
av den kommunala organisationen
som är nödvändiga om vi vill
att kommunerna även i framtiden skall
kunna spela en betydelsefull roll i våra
ansträngningar att skapa ökad jämlikhet,
trygghet och trivsel för medborgarna.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! .Tåg skall inte göra något
försök att lägga ansvaret i dess helhet
för den kommunala demokratin på
statsrådet Lundkvist. Jag har dock litet
svårt för att inse att den kommunala
självstyrelsen blir starkare och bättre
genom tillämpningen av en tvångslag.
Jag kan erkänna att man i kanslihuset
är mycket skicklig när det gäller att för
en otrevlig sak hitta ett trevligt uttryck.
Vi har här fått höra — om jag inte
fattade fel — att tvångslagen egentligen
är en tidsplan och ingenting annat, och
det är klart att uttrycket tidsplan låter
trevligare än tvångslag.

Vi har vidare fått höra vilka stora

Ang. ändring i kommunindelningen

fördelar som det skulle föra med sig
om denna lagstiftning antas. Det fanns
knappast någon gräns för vilka fördelar
den skulle innebära för kommunerna,
vad de skulle kunna åstadkomma
och hur mycket bättre de skulle få det
bara de nu får detta beslut att rätta sig
efter. Men då måste man väl ändå ha
den uppfattningen, herr statsråd, att
kommunalmännen inte inser sitt eget
bästa i de fall då de inte vill ha någon
sammanläggning, i varje fall inte så
snart. Man tycker tydligen att det bästa
är att regeringen tänker åt kommunalmännen.
Vi får ofta höra i konstitutionsutskottet
— senast i går när vi hade
landstingslagen för Stockholms stad
och Stockholms län till behandling —
att kommunerna skall besluta så mycket
som möjligt själva och att det inte skall
övas något tvång på dem. Men så är
det inte i detta sammanhang.

Nu försöker man också att hänga
upp denna tvångslag på jämlikhetsresonemanget.
Jag tror inte att det kommer
att värdesättas så mycket. Statsrådet
har vidare sagt att det måste vinnas
klarhet i kommunindelningsfrågan.
Det är riktigt att här råder en viss
ovisshet. År det meningen att nu föreliggande
indelningsreform skall räcka?
Det finns de som redan börjar tala om
att vi bara skall ha 70 kommuner här i
landet, och det finns de som talar om
ett ännu mindre antal.

Moderata samlingspartiet har visst
inte den uppfattningen att inte riksdagsbeslut
kan ändras — statsrådets
uttalande är därvidlag alldeles riktigt.
För någon vecka sedan gjorde en socialdemokratisk
ledamot uttalanden i
den riktningen. Han sade att vi har beslutat
på ett visst sätt tidigare, och därför
beslutar vi så även i år. Då fick jag
tillrättavisa honom och säga att det
skulle vara alldeles omöjligt för riksdagen
att arbeta om den aldrig skulle
ändra sin uppfattning. Vad vi emellertid
anser i denna fråga är att tiden
ännu inte är inne för att vidtaga någon
ändring. Det har gått alldeles för kort

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
tid sedan 1962 för att vi skall kunna
fatta dessa beslut. Sammanläggning har
inte kunnat ske vid mer än två tillfällen.

Vidare gick statsrådet igenom kommunlagarna
och lagar i allmänhet. Han
sade att detta är tvång alltsammans, och
visst är det riktigt att alla lagar — som
vi väl ändå anser nödvändiga — innebär
ett tvång. Men skillnaden, herr statsråd,
är ändå att när det gäller skolfrågor,
när det gäller socialvård och all
annan lagstiftning har inte riksdag och
regering givit ett stort och rikt löfte att
kommunerna skall få sköta dessa frågor
själva och att det skall råda frihet och
frivillighet. Jag vet faktiskt inte något
sammanhang där man handlat på det
sättet att man först givit ett stort löfte
om frihet och frivillighet och sedan endast
några år därefter varit villig att
springa ifrån det löftet.

Jag vill sluta detta anförande med att
säga att jag gärna skulle se att statsråden
och socialdemokraterna över huvud
taget hade en starkare känsla för
givna löften. Det brukar väl vara en
hederssak att inte hur som helst springa
ifrån ett löfte som givits om större frihet
och frivillighet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i vad
statsrådet Lundkvist sade om behovet
av arbetsdugliga kommunala enheter.
Jag sade tidigare att det är nödvändigt
att vi har det. Jag behöver inte utbreda
mig ytterligare på den punkten. Det är
verkligen angeläget för den kommunala
demokratin.

På min fråga om hur han tänker förfara
med den begäran riksdagen i fjol
riktade till regeringen om en översyn
av det kommunala fältet svarade statsrådet
att riktlinjerna för denna fortsatta
översyn skall dras upp vid de informella
överläggningarna. Det var ett
mycket långtgående uttalande. Därigenom
får de informella överläggningarna
en mycket stor betydelse, och vi ser

givetvis fram emot vad som kommer att
bli resultatet av dem.

Fortfarande kvarstår dock mitt påpekande
om att planeringsärenden, som
omges med mycket stor sekretess, tydligen
inte skall behandlas i det sammanhanget.
Jag vill erinra om något
som kanske inte alla vet, nämligen att
vi från folkpartiets sida vid partiledaröverläggningarna
för någon tid sedan
framförde ett önskemål om att ett riksdagsorgan
skulle få tillfälle att följa
planeringsarbetet. Men det har inte blivit
resultatet. Har ingen ändring skett,
överväger vi att till nästa års riksdag
föreslå ett särskilt utskott för detta ändamål.

Statsrådet Lundkvist ställde sedan
vad han väl tyckte var en mycket provokatorisk
och besvärande fråga till
oppositionen. Vill ni, sade han, ta ifrån
primärkommunerna väsentliga uppgifter
och ge dem till landstingen? Det
tyckte han alltså var det centrala spörsmålet
i decentraliseringsdebatten. Kammarens
ledamöter märkte givetvis att
det var en lucka i detta resonemang.
Inte med ett ord berörde statsrådet
Lundkvist allt som sagts i debatten
utanför detta hus och i denna kammare
i dag om att det finns ett annat decentraliseringsspörsmål,
nämligen vad
staten skall överlämna till landstingen.
Jag förstår att den skildring jag gav —
att socialdemokratin här är delad och
att för närvarande den riktning råder
enligt vilken man inte vill överlåta någonting
mer till landstingen och primärkommunerna
utan att man vill bestämma
själv -— föranledde denna talande
tystnad.

Sedan talade statsrådet om besvärande
inkonsekvenser, om indelningslagen.
Men, herr statsråd, indelningslagens bestämmelser
i detta avseende har, om
jag erinrar mig rätt, över huvud taget
inte använts sedan lagen tillkom. Det
gäller ju en ytterlighetssituation. Statsrådets
vilja är att den ytterlighetssituationen
nu skall upphöjas till normalfall.
Det är den stora inkonsekvensen.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Samtidigt som han talar om den kommunala
demokratin i varma ordalag —
och det tror jag statsrådet menar — är
det statsrådet som föreslår att detta
skall bli normalfall, när man inte uppnått
resultat inom en viss tidpunkt. Det
är den verkliga inkonsekvensen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var onekligen ett
mycket intressant anförande som statsrådet
Lundkvist här höll. Men jag hade
ett intryck av att statsrådet lade in litet
mera i sitt anförande än vad egentligen
saken gäller.

Statsrådet försökte bl. a. här säga att
vi på centerpartiets sida skulle motarbeta
kommunsammanläggningar. Det är
ett påstående som väl inte statsrådet
gärna kan stå för. Vårt parti har i eu
rad kommuner medverkat både till
sammanläggningar och till nu pågående
utredningar. Att allmänt säga att centerpartiet
motarbetar sådana kan alltså
inte vara riktigt.

Vi har ju under åren här i denna
kammare med jämna mellanrum — man
har nästan ibland ett intryck av att det
varit litet för ofta — återkommit med
motioner, interpellationer och frågor
som just har rört den kommunala demokratins
problematik och över huvud
taget dessa som vi anser angelägna frågor.
Men, herr statsråd, vi är inte riktigt
till freds med det sätt på vilket
man har handlagt dessa frågor under
1960-talet. Redan 1962 uttalade riksdagen
ganska klart och tydligt att man
förutsatte att den kommunala demokratins
problem skulle tas upp till allvarliga
överväganden och att det för
riksdagen skulle framläggas förslag hur
man skulle kunna stärka den kommunala
demokratin. Dessa omstruktureringar
av våra kommuner, som vi nog
får anse vara nödvändiga — jag är
helt på det klara med detta — för så
mycket annat med sig som regeringen
egentligen inte har velat beakta. Man

Ang. ändring i kommunindelningen
har inte heller för riksdagen framlagt
förslag i anledning därav. Det är detta
vårt missnöje bottnar i. Frågan i dag
gäller egentligen en sak: tvång eller
inte tvång. Då är det inte rätt att säga
att därest vi inte nu antar denna tvångslagstiftning
skulle hela det primärkommunala
arbetet praktiskt taget hamna i
någon form av lägervall.

Statsrådet ställer en direkt fråga till
centerpartiet om länsdemokratin, och
jag hoppas att vår gruppledare i denna
kammare, herr Bengtson, svarar på hur
vi tänker oss den. Herr statsrådet tycks
uppfatta vår hänvisning till länsdemokratiutredningen
— vars förslag jag är
medveten om ligger långt i framtiden
— som att vi inte önskar några primärkommunala
ändringar förrän dess förslag
framlagts. Herr Bengtson får svara
för partiets uppfattning, men för egen
del säger jag definitivt nej till en sådan
tolkning.

När vi framhåller betydelsen av den
kommunala demokratin ingår i detta att
beslutanderätten skall ligga så nära
medborgarna som möjligt. Det är en
princip som man inte kan tumma på
om man verkligen vill bevara och helst
utveckla den kommunala demokratin.
Den enskildes intresse, vilja och förmåga
har statsrådet uttryckt på ett mycket
förnämligt sätt, och jag vill understryka
betydelsen av detta. Men då är
det också angeläget att vi i riksdagen
har klart för oss att vi måste fatta sådana
beslut att den enskildes vilja, förmåga
och intresse för de primärkommunala
angelägenheterna inte minskar.
I de beslut vi fattar måste vi ge en stimulans.
En sådan tror jag inte denna
tvångslagstiftning kommer att medföra.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är fel av herr statsrådet
att försöka pressa in de borgerliga
partierna i en hörna och ge allmänheten
föreställningen att vi skulle motarbeta
den reform det gäller. Jag och
medarbetare i andra partier har under -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

strukit att vi alla är överens om att denna
reform skall genomföras. Det är mig
angeläget att säga att jag och det parti
jag representerar i grunden är av den
uppfattningen att denna reform är väsentlig.

Den stora frågan gäller hur detta skall
ske. Herr statsrådet säger: Vi måste
sätta upp en tidsplan åt kommunerna.

Det är fråga om vilken attityd statsmakterna
anlägger. Man kan säga till
de aktuella kommunerna: Här föreligger
en riksdagens plan. 1962 var vi
överens om den. Låt oss nu samverka
och visa att vi lever i en mogen demokrati!
Låt oss visa beredskap att ta ansvar
i detta avseende!

Man kan också säga som regeringen
gör: Ni sköter er inte, och därför lagstiftar
vi!

Vi har alltså olika värderingar av
den attityd man bör använda när man
nalkas kommunala förtroendemän. Men
om principen — att denna reform skall
genomföras — är vi absolut överens.

Vidare skulle jag vilja säga till statsrådet
Lundkvist att jag inte har det intrycket
att man är vare sig buskablyg
eller obegåvad i kanslihuset. Man har
ingen svårighet att tala om för kommunerna
att man anser denna reform
vara en väsentlig sak. Man kan helt säkert
hitta en väg att med bevarande av
vad för oss är väsentligt — frivilliglinjen
— säga åt kommunerna både att
man anser väsentligt att denna sak genomförs
och vid vilken tidpunkt det
bör ske. Man kan fråga kommunerna:
Vad säger ni, kan ni samverka i denna
fråga?

Det finns en skillnad i dessa uppfattningar,
herr statsråd. Ni kan säga: Ni
vill genomföra reformen så sakta. Den
måste vara slutförd vid den och den
tidpunkten! Men vi vill alla samverka.
Det är mycket väsentligt att framhålla
detta.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall börja med att
bemöta herr Sörenson. Han talade om

den attityd vi bör ha till kommunerna
och sade att kanslihuset borde uppvisa
en vänligare attityd så att vi uppmanade
kommunerna att samverka i
denna fråga, eftersom reformen är nödvändig
och bra.

Jag tror jag kan få vitsordat att vi
tillsammans med kommunförbunden
försökt redovisa de fördelar vi anser
reformen medför. Vi har nog också
försökt göra detta med en attityd som
gett uttryck för vår uppfattning om
det stora värde som ligger i frivilliga
överenskommelser om denna reform
kommunerna emellan.

Herr Sörenson säger vidare att jag
försöker pressa in de borgerliga partierna
i en hörna då jag vill göra gällande
att dessa partier motarbetar reformen.
Nej, herr Sörenson! I den hörnan
har de borgerliga partierna placerat
sig själva. Det värsta är också, herr
Sörenson, att ni pressar in kommunerna
i en mycket besvärlig hörna. Ty jag
tror det är realistiskt att påstå att hur
länge vi än kommer att överlägga med
varandra på det kommunala planet om
sådana intrikata problem som kommunal
indelning och sammanläggningar
av kommuner — jag har också varit
kommunalman vill jag tillägga — så
är det verklighetsfrämmande att tro på
möjligheten att i alla de fall vi har att
diskutera i detta land komma fram till
en absolut enhällig uppfattning så att
alla beslut skall kunna fattas på frivillig
väg.

Jag får ofta uppvaktningar från kommunblocken,
varvid kommunalmännen
säger så här: Vi har visserligen delade
meningar, men det värsta av allt är
att vi inte kan få klarhet och besked
om hur det slutgiltigt skall bli. Oavsett
i vilken riktning beslutet kommer att
gå behöver vi ett besked. Någon måste
avgöra vilken som skall få rätt av de
kommuner som har delade meningar
i en fråga av denna karaktär.

Jag har samtalat med företrädare för
alla de politiska partierna representerande
många kommuner i samma di -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

leinma. Hittills har jag fått hänvisa till
1962 års beslut om att reformen utgår
från frivilliga överenskommelser kommunerna
emellan.

Genom det förslag till lagstiftning vi
nu lägger fram skapar vi alltså en möjlighet
att ge de klargörande besked
som många kommuner oavsett sin inställning
i enskilda frågor önskar få,
men de borgerliga partierna kommer
— om de skulle få sin vilja igenom —
att fösa in kommunerna i en besvärlig
hörna. Man kommer inte heller i fortsättningen
att kunna få några klargörande
ställningstaganden. Då skall vi
enligt herr Sörensons recept bara råda
kommunernas representanter att åka
hem och visa att de kan samarbeta.
Jag tror inte — om jag får uttrycka
mig så — att herr Sörensons uppfattning
grundar sig på en alltför nära
kontakt med förhållandena i vårt lands
kommuner. Detta inte ett ögonblick
sagt som något nedvärderande, med avseende
på kommunerna, ty man kan ju
ha delade meningar, det är vi medvetna
om. Men i alla andra fall har vi varit
överens om att någon måste fälla
utslaget. Jag anser att detta måste gälla
även i dessa frågor.

Men så säger herr Sveningsson att
regeringen givit ett löfte om att frågan
skall lösas på det sätt herr Sörenson
vill. Det löftet skall väl bestå i evighet,
föreställer jag mig, ty herr Sveningsson
vill tydligen inte bli anklagad för
att vara löftesbrytare. Han menar alltså
att den som i fortsättningen föreslår
något av annan innebörd än ett tidigare
beslut, den är löftesbrytare. Det
är också ganska orealistiskt, herr Sveningsson.

Vi fattade ett beslut år 1962 under de
förutsättningar som då var för handen
och med de förhoppningar som vi
knöt till det. Vi tvingas emellertid nu
att diskutera andra former, när vi märker
att vi löper risk att få hela denna
viktiga reform alltför långt framskjuten
i tiden och att detta förhållande
kommer att skapa betydande bekym 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. ändring i kommunindelningen

mer för våra kommuner. Då talar herr
Sveningsson om tvångslag och menar
att det finns en enorm skillnad mellan
denna lag och skollagar och andra
kommunala lagar som vi beslutar om.
Ja, visst är det en stor skillnad, men
den består i att man på t. ex. skolområdet
skulle kunna tänka sig att kommunerna
själva fick bestämma, det
skulle kunna vara en helt kommunal
angelägenhet, men riksdagen har ansett
att man bör eftersträva jämbördiga
förhållanden landet över, och så
har man bestämt sig för att gå lagstiftningsvägen.
Beträffande kommunindelningen
kan vi emellertid aldrig
bara skjuta över ansvaret på kommunerna,
som herr Sörenson säkerligen
inser, och säga åt dem att själva bestämma.
De kommer nämligen i ett läge
när de inte är överens, och någon
annan måste då fälla ett avgörande.
Det är därför vi är tvungna att skapa
denna typ av lagstiftning. Det är då
också naturligt att vi om vi som statsrevisorerna
— herr Sveningsson har
ju också varit med — ser en fördel i
en total reform försöker åstadkomma
en tidsplan, en planering som skall ge
kommunerna den vägledning de innerst
inne vill ha.

Jag redovisade liksom utskottets ordförande
att vi i anslutning till tidsplaneringen
får vara beredda att pröva
sådana särskilda omständigheter som
kan vara för handen, exempelvis år
1974, för enskilda kommuner där speciella
svårigheter kan ha uppstått.

Herr Dahlén är inte belåten med den
redovisning jag gav av de överläggningar
vi skall föra partierna emellan.
Han sade visserligen att jag hade gjort
ett långtgående medgivande då jag
nämnde att riktlinjer skulle dras upp
för det utredningsarbete som kanske
skulle komma till stånd genom dessa
överläggningar. Jag redovisade helt enkelt
vad konstitutionsutskottet hade
skrivit.

Vi har funderat över dessa saker,
och jag har anfört vår ståndpunkt vid

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

den första överläggningen med gruppen.
.Tåg anser det väsentligt att vi under
överläggningarna diskuterar och
kartlägger de frågor som vetter mot
den kommunala demokratin och som
vi bör försöka tackla genom exempelvis
samordning av utredningsarbete
och genom att kanske t. o. m. kunna
vidta vissa rent organisatoriska åtgärder
för att på partiplanet stärka förutsättningarna
för en kommunal demokrati.
Jag har i redovisningen också
framhållit att det naturliga trots allt
är att de eventuella direktiven så småningom
kommer att skrivas, med vägledning
av dessa överläggningar men
inte av denna grupp utan i kanslihuset.

Herr Dahlén vill också föra in helt
andra frågor i debatten. Han kallade
dem för planeringsfrågor i stort och
sade att de borgerliga partierna har
gjort famställningar om att det skall
tillsättas en parlamentarisk kommitté
med uppgift att följa alla planeringsfrågor.

Herr Dahlén har varit ledamot av
konstitutionsutskottet och bör viil av
erfarenhet därifrån inse att det finns
dels en viss typ av planering, som gäller
regeringens direkta arbete och som
därför måste skötas i kanslihuset, dels
en annan typ av planeringsarbete som
kan skötas via offentliga utredningar.
.lag förstår vad herr Dahlén syftar till,
och jag vill uppmana honom att läsa
det interpellationssvar som jag lämnat
herr Tobé i andra kammaren. Jag tror
att herr Dahlén av det svaret kan få en
klar bild av hur regeringen ser på dessa
frågor. Självklart är man från regeingens
sida medveten om att det är de
politiskt ansvariga som skall fatta besluten
när det är fråga om planeringsåtgärder.

Herr Dahlén tyckte vidare att det
var underligt att jag inte tog upp länsdemokratiutredningen
i det avseende
som har att göra med fördelningen av
arbetsuppgifter mellan stat och kommun
på länsplanet. Redan i mitt inled -

ningsanförande sade jag emellertid att
jag inte borde ta upp den frågan, eftersom
den är på remiss. Vi bör avvakta
remissbehandlingen innan vi tar upp
en diskussion. Här tyckte sig herr Dahlén
finna delade meningar inom socialdemokratiska
partiet. Jag vet inte vilka
kanaler herr Dahlén har på den
punkten — remissyttrandena är ju inte
avlämnade — men jag har sagt att vi
icke upplever länsdemokratiutredningens
förslag som ett alternativ till den
kommunindelningsreform som för närvarande
pågår. Där vill jag gärna ställa
en fråga direkt till herr Dahlén:
Upplever herr Dahlén länsdemokratiutredningens
förslag som ett alternativ
till den kommunindelningsreform som
vi nu diskuterar?

Jag fick heller inte något besked från
herr Dahlén om hur han ser på å ena
sidan möjligheten att använda indelningslagen
för att fatta beslut om sammanläggningar,
å andra sidan folkpartiets
mycket bestämda ståndpunkt till
den s. k. frivillighetsprincipen, där
man under åberopande av 1962 års beslut
inte i något sammanhang vill veta
av att en sammanläggning av kommunerna
skall kunna ske mot någon kommuns
vilja.

Herr Harald Pettersson sade att jag
påstått att centerpartiet motarbetade
kommunindelningsreformen. Jag är väl
medveten om att det inom centerpartiet
finns många kommunalmän som
inser betydelsen och värdet av reformens
genomförande. Vi har — om jag
får använda det uttrycket — centerpartistyrda
kommuner i vårt land som
helhjärtat anslutit sig till regeringens
förslag om lagstiftningsåtgärder. Jag
konstaterar emellertid att centerpartiet
resonerar mycket bestämt som om länsdemokratiutredningens
förslag i berört
avseende kunde vara att alternativ till
den pågående kommunindelningsreformen.
Jag är enbart glad om herr Pettersson
vill ta avstånd från den inställning
som jag tycker mig kunna utläsa
ur centerpartimotionen. I annat fall

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

måste, såvitt jag förstår, centerpartiet
hantera kommunindelningsreformen på
det sätt som jag redovisade, om man
någon gång när länsdemokratiutredningens
förslag eventuellt är genomförda
skall kunna kräva den typ av
organisation som man arbetar med där.
Länsdemokratiutredningen är ju inne
på en fördelning mellan landsting och
primärkommun på så sätt att landstingen
skall ta över mera av de primärkommunala
uppgifterna. Jag är tacksam
om vi kan få ett klargörande från
herr Pettersson på den punkten.

Låt mig få sluta med att fråga herr
Pettersson: Hur ser centerpartiet på
möjligheten att infria de löften som
man i alla sammanhang ger medborgarna
runt om i landet att centerpartiet
vill främja en aktiv lokaliseringspolitik,
en regional utvecklingspolitik,
om centerpartiet inte samtidigt vill vara
med om att skapa de primära förutsättningarna
för den typ av planering
som vi i det sammanhanget bedriver?
Det är ju ändå så, herr Pettersson
i Kvänum, att den planeringen vilar
på kommunblocken som bas. Fungerar
inte kommunblocken som enheter
får vi heller inte den politik som herr
Pettersson och centerpartiet brukar efterfråga
i detta sammanhang. I så fall
rasar hela centerpartipolitiken med
dess krav på planering och önskemål
om glesbygderna m. m. i dessa avseenden
samman. Då är det bara prat ulan
möjligheter att kunna praktiskt förverkligas
inom, som vi i socialdemokratin
hoppas, en nära framtid.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att
statsrådet Lundkvist bättre än jag känner
situationen i landet. Det är herr
Lundkvists uppgift att vara förtrogen
med den, så jag ser det som eu självklarhet
att herr Lundkvist har bättre
förmåga än jag att bedöma den sak det
här gäller. En riksdagsman får försöka
med de förutsättningar han har, och det

Ang. ändring i kommunindelningen

var det jag gjorde. Om jag förstår statsrådet
Lundkvist rätt är konklusionen av
hans insikt att frivillighetslinjen inte
går att följa. Det finns vissa kommuner
där detta inte är möjligt. Därför
måste statsmakterna ge klart besked att
nu måste kommunerna vara snälla och
till den och den dagen klara det som de
vi här har beslutat oss för. Jag värderar
inte saken. Jag bara konstaterar att
detta är den syn som socialdemokratin
här företräder. Vi har inom oppositionen
och mitt parti så länge som möjligt
försökt hålla fast vid det enskilda ansvariga
handlandet hos kommunalmännen,
men statsrådet Lundkvist förklarar
att det inte räcker.

Beträffande den där hörnan som partierna
själva skulle ha placerat sig i så
önskar jag statsrådet välkommen till
den. Jag tror inte att statsrådet Lundkvist
finner några partier där, utan den
hörnan är nog ganska tom. För att tala
litet mer allvarligt så känner jag inte
till några partiuttalanden som desavuerar
denna reforms principer. Om
herr Lundkvist känner till sådana uttalanden
kanske han är vänlig och redovisar
dem. Detta är nämligen en mycket
viktig sak. Alla menar vi oss stå samlade
kring principen att en reform skall
genomföras. Den principfrågan är icke
under diskussion. Jag har icke någonstans
i reservationen, som jag själv varit
med om att underteckna, hittat ett förslag
om att reformen icke skall genomföras.
Vi diskuterar inte den saken,
statsrådet Lundkvist. Vi menar att reformen
skall genomföras. Det är metoderna
vi diskuterar. Och jag tror som
sagt att hörnan är tom.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill stryka under
vad herr Sörenson här har sagt. Jag
tycker det är i hög grad orättvist av
statsrådet Lundkvist att beskylla oppositionspartierna
för att ha placerat sig
i eu hörna, där de vill hindra den kom -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

munala utvecklingen. Det är också
orättvist av statsrådet att försöka ställa
mig mot väggen för vad riksdagsrevisorerna
har sagt. Här gäller samma uttalande
som jag gjorde till utskottets
ordförande, nämligen att har vi gjort
något uttalande om att här bör antagas
en tvångslag, då vill jag ha det uttalandet
redovisat. Jag bjuder inte på något
sätt motstånd mot en kommunindelningsreform
i dess helhet — det framgår
av mina uttalanden — men det skall
ske genom frivillighet och under frihet.
Jag tror faktiskt, som herr Sörenson
sade i ett tidigare anförande, att
om här hade spritts mer upplysning,
om herr statsrådet hade offrat mer
krafter på att tala om de oerhört stora
fördelar en kommun enligt statsrådets
mening får vid en sammanläggning, de
fördelar som det är för kommuner som
inte vill ha den här reformen utan som
vill vänta litet, dä kanske det hade gått
att komma fram på frivillighetens väg.
Men det har tydligen inte funnits något
intresse att försöka arbeta mer med frivillighet.

Det är inte på det sättet, herr statsråd,
att jag har sagt att ett givet löfte
skall gälla i evighet. Jag sade i mitt senaste
anförande att det inte går för
riksdagen att arbeta om inte riksdagen
ibland ändrar uppfattning, men jag sade
också att den tid som här gått, nämligen
sju år, är alltför kort. Jag sade i
mitt första anförande att jag kunde
tänka mig att en tvångslag blev nödvändig
men att det i så fall borde ha
gått mycket längre tid, om den skulle
genomföras, än den tid som gått sedan
1962.

Herr statsrådet Lundkvist talade om
de uppvaktningar som han fått ta emot,
och jag vet att statsrådet fått ta emot
många uppvaktningar. Jag har emellertid
av eu riksdagskollega fått den
uppgiften — och jag tror säkert att den
är riktig — att representanter för 17
nuvarande kommuner från ett län i
landet gjort uppvaktningar hos statsrådet.
Alla dessa 17 kommuner vill ha en

tillämpning av frivillighetsprincipen,
och i alla dessa kommuner är det socialdemokratisk
majoritet. Det är inte
bara oppositionens representanter som
inte vill ha tvång, utan denna uppfattning
sträcker sig långt in i regeringspartiet.
När herr statsrådet säger att jag
kallar denna lag för tvångslag, vill jag
säga att man kommer att göra detta
också ute i de kommuner där man inte
vill ha denna lagstiftning.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Lundkvist
förstår fortfarande inte skillnaden
mellan det förhållandet att en paragraf
i kommunindelningslagen har
nödfallskaraktär och att denna paragraf
i dagens situation upphöjes till att gälla
för normalfall — jag kan inte göra
något åt att herr statsrådet inte förstår
detta.

Statsrådet sade i sitt första anförande
att han inte tänkte la upp länsdemokratiutredningens
förslag, eftersom det
befinner sig ute på remiss. Jag noterade
detta först på mitt papper. Jag blev sedan
förvånad när statsrådet i sitt anförande
tog upp den för honom i denna
debatt behagliga delen av de tankegångar
som finns i länsdemokratiutredningens
förslag. Där diskuteras frågan
om att överflytta vissa primärkommunala
uppgifter på landstingen. Jag sade
att det var mycket egendomligt att den
andra delen, som är den stora och där
det nämns att man på länsorgan skall
flytta över statliga uppgifter, inte fanns
med över huvud taget i statsrådet Lundkvists
kommentarer i dag. Detta gör,
herr talman, att jag tycker att den attityd
som man har intagit från socialdemokratiskt
håll är litet oroande.

Herr Lundkvist frågade mig om jag
fann att länsdemokratiutredningens förslag
borde vara ett alternativ till kommunindelningsreformen.
Jag skall bara
svara ett enkelt nej. Men frågan om vad
som skall ligga på statliga organ, på
länsorgan och primärkommunala or -

Onsdagen den 21 maj 1909 fm.

Nr 25

gan är mycket väsentlig, när vi i dag
diskuterar vad det är vi skall göra för
alt stärka den kommunala demokratin.
Regeringens representant talar här bara
om hur förhållandena mellan landsting
och primärkommuner skall ordnas
men säger ingenting om att han själv
vill släppa efter på sin egen makt, utan
säger att vi i dagens läge måste genomföra
tvång för de kommuner som vill ha
betänketid; och det är det oroande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Lundkvist
angrep speciellt centerpartiet i ett
avseende, och med herr talmannens
tillåtelse har jag fått tillfälle att lämna
ett genmäle.

Det förmärktes en tendens i herr
statsrådets anförande att skapa eu motsättning
mellan länsdemokrati och kommunal
självstyrelse och att skylla på
oss för att det hela inte skulle gå ihop.
Jag vill säga att den slutsatsen är fullständigt
felaktig. Det finns inte någon
sådan motsättning. Det kan mycket väl
skapas en sådan utvecklad länsdemokrati
som vi från centerpartiet strävat
efter utan att detta behöver ingripa i
den kommunala självstyrelsen. Jag bestrider
alltså bestämt att någon sådan
motsättning finns. Däremot har ju herr
statsrådet Lundkvist angett ett starkt
skäl för att man inte bör tillgripa den
tvångsåtgärd som nu föreslås — fastän
han inte säger det direkt — genom att
påpeka att länsdemokratiutredningens
förslag nu är ute på remiss. Eftersom
det är kommunala angelägenheter i båda
sammanhangen borde man ha avvaktat
länsdemokratiutredningen innan
man tog itu med kommunsammanläggningen.
Varför är det en sådan brådska
med att få fram kommunsammanslagningen?
Hur stort intresse har regeringen
för länsdemokratin? Jag har velat
tillbakavisa talet om en motsättning
i centerpartiets ställningstagande i det
här fallet. Någon sådan finns inte.

Statsrådet Lundkvist sade att den

Ang. ändring i kommunindelningen

kommunala demokratins styrka inte ligger
i hur många personer som är engagerade.
Jag vill säga att detta är ett
högst allvarligt problem som regeringen
tidigare har nonchalerat. Inför det
tryck som funnits från både partimedlemmar
och andra har regeringen emellertid
slutligen måst ta upp det till behandling.
De 410 fullmäktige som nu
finns inom mitt eget kommunblock
skulle decimeras till 60, och jag undrar
vilka kontakter de i så fall får. Kommunal
självstyrelse innebär i alla fall
att kommunen omfattar ett område som
inte är större än att dess invånare känner
någon grad av gemenskap. I annat
fall blir det inte vad vi menar med
kommunal självstyrelse. Jag hoppas
verkligen att regeringen i fortsättningen
ägnar detta problem större intresse
än tidigare, så att vi får behålla någonting
av den kommunala självstyrelsen.

Kommunerna vill ha besked om hur
det skall vara, sade statsrådet. Kommunerna
är alltså så villrådiga att de i
sin nöd vill ha en tvångsåtgärd och
frånhända sig rätten att besluta själva.
Jag kan inte finna annat än att det är
ett uttryck för den brist på logik som
regeringen visat hela tiden i denna fråga.
Den bristen finns kvar ännu i dag,
när vi skall besluta om denna tvångslag.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev en smula förvånad över hur litet
herr Bengtson vet i de här frågorna.
Herr Bengtson sade att det är märkligt
att kommunerna vill ha ett besked
om hur det skall bli med den kommunala
indelningen och att de därmed
avhänder sig rätten att besluta själva.
Kommunerna har aldrig, herr Bengtson,
haft någon rätt att besluta om den
kommunala indelningen. Jag har i mitt
inledningsanförande försökt tala om att
det finns två saker som statsmakterna
måste fatta beslut om, nämligen
dels den kommunala indelningen, dels

Nr 23

Onsdagen den 21 maj 19G9 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
den kommunala kompetensen. Om herr
Bengtson tänker igenom det här problemet,
förstår han säkerligen varför
det alltid har varit på det sättet och
varför det måste vara så också i fortsättningen.

Genom ett beslut från år 1962 omöjliggörs
för regeringen att fatta beslut
när kommunerna är oense, eftersom
sammanläggningen enligt den kommunblocksplan
varmed vi nu arbetar med
anledning av riksdagsuttalandet 1962
skall ske på frivillig'' grund. Kommunerna
har i betydande grad kommit
underfund med, när problemet har
uppstått för dem, och regeringen har
kommit underfund med att vi måste
kunna fatta beslut på nytt, ty vi kan
inte bara fortsätta att leva i ovisshet
om den slutgiltiga kommunala indelningen.
Men herr Bengtson har inte
kommit underfund med detta, och det
beklagar jag naturligtvis ur herr Bengtsons
egen synpunkt, men jag beklagar
det ännu mer ur kommunernas synpunkt,
om det skulle bli så att herr
Bengtson får som han vill och det blir
avslag på propositionen. Då befinner
vi oss ju i precis samma situation även
i fortsättningen.

Sedan, herr Bengtson, är det inte så
att vi från socialdemokratins sida inte
begriper angelägenheten av att ha så
många människor som möjligt direkt
kommunalt engagerade, och jag gav
också uttryck för det i mitt förra anförande.
Vi har inte nonchalerat den
frågan. Vi har satt i gång utredningar
som bland annat lett fram till att det
no föreligger ett förslag beträffande antalet
fullmäktigeledamöter. Det här är
i och för sig ett problem, men vi har
sagt att den kommunala demokratin
inte uteslutande är beroende av hur
många kommunalmän som kan direkt
engageras, utan den är till sina förutsättningar
i första hand beroende av
att vi har kommuner som kan ta på
sig så många av de angelägna samhällsuppgifterna
att de kommunala förtroendemännen
får någonting att fatta be -

slut om. Jag är ytterst betänksam mot
det särskilda yttrande i länsdemokratiutredningens
förslag, där man resonerat
så, att man genom att flytta över
många primärkommunala uppgifter till
landstingsplanet kunde behålla de små
kommunerna och i konsekvens därmed
också behålla fler kommunala förtroendemän.
Logiken skulle vara att man
skulle stärka den kommunala demokratin
genom att beröva de kommunala
förtroendemännen flera av deras viktigaste
arbetsuppgifter men låta dem
vara lika många som förut. .lag tror
inte att det är det bästa sättet att klara
den kommunala demokratins problem.

Men här har plötsligt framkommit
något mycket intressant. Nu säger både
folkpartiet och centerpartiet — om jag
fattade herr Bengtson rätt — att de i
och för sig inte vill stoppa kommunindelningsreformen.
De menar inte att
länsdemokratiutredningens förslag på
den punkten är ett alternativ till kominunindelningsreformen
— det kanske
är riktigare uttryckt. Men ni åberopar
jo länsdemokratiutredningens förslag
som ett skäl för att vi inte nu skulle
fullfölja kommunindelningsreformen.
Hur går det ihop?

Om inte länsdemokratiutredningens
förslag vad gäller kommunerna är ett
alternativ till kommunindelningsreformen,
varför skall vi då dröja, i avvaktan
på de resultat som länsdemokratiutredningens
förslag innebär, när alla
är överens om att det är så angeläget
att genomföra reformen?

•lag har, herr Dahlén, här diskuterat
länsdemokratiutredningen endast från
denna utgångspunkt. Det har jag understrukit
hela tiden. Trots det kommer
herr Dahlén igen och frågar varför
jag i dag inte talar om vad staten
borde avstå till landstingskommuner
för att den vägen kunna åstadkomma
inte bara en centralisering från primärkommuner
till landstingskommuner,
som länsdemokratiutredningen
vill, utan också en decentralisering

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

från staten till landstingskommunerna.
Det blir en fråga som vi får diskutera
när vi har fått remissyttrandena på
länsdemokratiutredningens betänkande.
Det är ju i första hand den frågan
länsdemokratiutredningen skulle ta
ställning till och lägga fram förslag om.
Det finns många intressanta synpunkter
som vi då får anledning att ta upp
till diskussion.

För herr Dahléns vidkommande noterar
jag att han nu bestämt sagt ifrån
att indelningslagen inte heller i folkpartiets
motioner eller tankegångar spelar
någon roll när det gäller möjligheten
att med hjälp av den göra sammanläggningar
inom kommunblocken. Man
står alltså uteslutande fast vid att frivilligheten
till sin yttersta konsekvens
skall råda när det gäller sammanläggningar
inom kommunblocken och att
det inte kan bli tal om att regeringen
skall ta ställning i en situation där
kommunerna har delade meningar. När
exempelvis en kommun vill stå fri och
sex andra vill ha en sammanläggning
skall alltså den enda kommunens fria
vilja enligt folkpartiets mening få bestämma
utvecklingen för de övriga
kommunernas räkning. Det är konsekvensen
av herr Dahléns resonemang,
och det är i varje fall ett klargörande
som vi måste notera.

Herr Sveningsson sade att jag hade
haft besök av företrädare för 17 kommuner
med socialdemokratisk majoritet.
Jag höll på att säga: Om så väl vore
att alla dessa 17 kommuner hade haft
socialdemokratisk majoritet. Men det
var inte så, möjligen var det några som
hade det, det har jag inte forskat i.
Men vid detta tillfälle pläderade dessa
17 kommuner för att man skulle behålla
frivilligheten. Vi resonerade om
dessa ting, och innan vi skildes åt ställde
jag följande fråga till dem alla: »Jag
förstår att vi kan ha delade meningar
om takten när det gäller den här reformen,
men jag undrar om vi inte är
relativt överens på en punkt. Ovissheten
om hur det skall bli i framtiden

Ang. ändring i kommunindelningen

och bristen på besked är en olägenhet
för er som kommunalmän och för samhällsplaneringen
i stort.» På den punkten
— det vågar jag försäkra herr Sveningsson
— fick jag ett starkt intryck
av att de kommunala representanterna
nickade bifall.

Sedan återstår att dra slutsatserna
härav, herr Sveningsson, och att ställa
frågan vad vi skall göra åt saken. Jag
vill erinra herr Sveningsson om att det
finns 221 kommuner med borgerlig majoritet
här i landet som mycket bestämt
har uttalat sig för att lagstiftningsåtgärder
borde komma till stånd,
därför att där sitter kommunalmännen
med sina bekymmer och förstår att
dessa tvister på något sätt måste slitas.

Jag blev av herr Sörenson välkomnad
till den hörna där — som jag sedan
fick reda på — de borgerliga partierna
inte fanns. Det skulle i så fall
vara det enda motivet för att jag skulle
palta mig in i den hörnan. I varje fall
vill jag inte i den här frågan befinna
mig i en hörna tillsammans med de
borgerliga partierna, om de intar den
ståndpunkt som de nu har intagit.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
ansåg sig i sitt senaste anförande kunna
slå fast en del olika saker, som jag
dock inte skall gå in på, eftersom jag
redan har lämnat svar. En punkt vill
jag dock kommentera.

Statsrådet Lundkvist tyckte att det
var mycket intressant att nu kunna
konstatera att vi på vårt håll inte ansåg
att länsdemokrati var ett alternativ
till kommunsammanslagning. Det är
kanske inte så märkligt. En sak behöver
ju inte vara ett alternativ till en
annan sak därför att de två sakerna är
beroende av varandra. Att kommunsammanslagningsfrågan
— hur stora
kommunerna skall vara och under vilka
former de skall arbeta — sammanhänger
med hur uppgifterna fördelas
på primärkommuner, landsting och stat

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

tycker jag inte borde vara så svårt alt
förstå.

Jag skulle kunna ta ett enkelt exempel
från ett helt annat område, som
statsrådet Lundkvist kanske kunde
godta. Det är inget näraliggande exempel
i detta sammanhang, men eftersom
det är aktuellt för det socialdemokratiska
partiet kanske man förstår det
bättre. Det är i varje fall ett exempel
som kanske kan förklara att saker kan
vara beroende av varandra utan att
vara alternativ. Det sägs ju i debatten
att herr Sträng inte är något alternativ
till herr Palme som statsminister,
men det sägs att om herr Palme blir
statsminister är det nödvändigt att herr
Sträng finns kvar.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag får ingen reda i
herr Dahléns tankegångar i detta sammanhang.
Jag förstår att herr Dahlén
tycker att jag får skylla mig själv, men
det är ju inte bara jag som far illa
härav, utan alla som skall försöka få
klart för sig vad folkpartiet egentligen
vill.

I folkpartiets motion står det till att
börja med att man står fast vid de principer
för indelningen som vi bestämde
oss för år 1962 när det gällde att kommunerna
skulle omfatta näringsgeografiska
enheter. Här heter det alltså att
»man står fast». Men nu säger herr
Dahlén att det är klart att man får avgöra
hur det skall bli sedan man sett
hur arbetsfördelningen skall ordnas osv.
i enlighet med de tankegångar som ligger
bakom länsdemokratiutredningens
förslag. Efter vad jag förstår leker man
i varje fall i det särskilda yttrandet
med tanken att bevara de små kommunerna.
De små kommunerna kan inte
utformas enligt de näringsgeografiska
principer som herr Dahlén vill stå fast
vid. Här kommer alltså från herr
Dahléns sida den inkonsekvens till uttryck
som karakteriserar folkpartiet i
hela denna fråga. Här råder en full -

ständig förvirring, herr Dahlén. Ce ett
klargörande besked nu: Står ni fast vid
de ursprungliga principerna? Eller menar
ni att vi skall ompröva dessa principer
sedan man sett länsdemokratiutredningens
förslag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Efter flera varv av statsrådstal
och repliker har jag gjort vissa
reflexioner under tiden jag suttit och
lyssnat. Jag vill ge uttryck för några
av dem inledningsvis, främst i anslutning
till statsrådet Lundkvists anförande.
De kan självfallet också gälla utskottsordförandens
anförande.

Jag vill anknyta till statsrådets Lundkvists
resonemang eller snarare hans
replik till herr Bengtson, i vilken statsrådet
sade att den kommunala demokratin
— ett ord som använts mycket i
denna debatt — inte bara är avhängig
av hur många människor som är engagerade
utan också av hur stora uppgifter
kommunerna har att besluta i. Statsrådet
har sagt det tidigare också, vid
ett tillfälle har han sagt att det inte
rimligen bara kan vara exempelvis att
måla kyrktuppen. Herr statsråd! Konsekvensen
av det resonemanget måste
ändå bli att statsrådet anser att den
kommunala demokratin blir bättre och
bättre ju större kommuner vi bildar;
den är och måste förbli bäst i de allra
största kommunerna. Den tesen kan vi
från centern inte hylla.

Jag tycker också att det finns anledning
att stanna litet grand vid definitionen
av frivilligheten. Det är egentligen
ett ord som inte på något sätt
skulle kunna föranleda någon tvekan
om innebörden. Frivillighet är så vitt
skilt från tvång att man inte kan ta fel.
För den som till äventyrs vill få svar
på frågan vad som menas med frivillighet
i detta sammanhang finns möjlighet
att läsa protokollen från 1962,
då riksdagen behandlade denna fråga.
Då gav inrikesminister Johansson mycket
klart besked om vad man menade
med frivillighet också i detta avseen -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

de. Jag har inte protokollet med mig,
men det kan finnas anledning att referera
därtill.

Statsrådet säger vidare att det inte
råder något tvivel om målet, och att vi
alla var ense därom. Låt mig konstatera
att detta är en felaktig historieskrivning.
Riksdagens ledamöter var inte
ense 1962 när beslut om blockreformen
fattades. En ganska väsentlig minoritet
var emot. Om man hade vetat hur blocken
skulle bli utformade, hur stora de
skulle bli, hade kanske motståndet varit
ännu större.

Att man sedan inte krävt ett upprivande
av denna reform är en helt annan
sak. Är reformen frivillig kan den
finnas kvar och få gälla för dem som
vill följa upp densamma. Men vid det
här laget är det tydligen en hjärtesak
för regeringen att snabbt tvångsvis följa
upp 1962 års blockreform med en
definitiv kommunsammanläggning. I
och för sig är detta kanske inte att
förvåna, eftersom det ligger helt i linje
med partiets strävan till makt och koncentration
eller, låt mig säga det i ett
ord, maktkoncentration.

Det finns anledning att fråga sig vad
som egentligen hänt som gör vad som
här föreslås nödvändigt. Som jag redan
tidigare sagt råder nämligen inget som
helst tvivel om att reformen 1962 byggde
på frivillighet. Det har gjorts citat
här tidigare ur utskottsutlåtandet 1962
som bestyrkt detta. Argumenteringen
för den uppmarsch i kommunindelningsfrågan,
som vi nu bevittnar resultatet
av och som började ett par dagar
efter 1968 års val genom ett föredrag
av statsrådet Lundkvist, är påfallande
svag. .lag skulle faktiskt vilja fråga
statsrådet varför man inte tog upp
denna sak i valrörelsen. Man brukar ju
säga att svenska folket skall få besked
om vad som kommer att hända, och
det kunde ha varit viktigt på denna
punkt också.

När det talas om löftesbrott här —
jag hade väl inte använt ordet om det
inte hade figurerat tidigare i debatten

Ang. ändring i konimunindelningen

— menar statsrådet att det är överord.
Man gick dock till val med ett så färskt
uttalande som från 1967 om att frivilligheten
alltjämt låg fast. Det är anmärkningsvärt
att man inte gav till
känna vad man tänkte göra om man
fick sitta kvar vid makten.

Jag sade att argumenten för fullföljande
av denna reform är påfallande
svaga. Ett av argumenten har varit att
så litet har hänt då det gällt att förverkliga
reformen — det är bara så och
så många kommuner som har följt upp
den i dess helhet, så och så många som
har påbörjat planeringen. Det ger mig
anledning att än en gång fråga vad
som egentligen låg bakom alla de ord
om frivillighet som statsrådet Johansson
1962 uttalade. Nej, detta argument
är enligt mitt förmenande så svagt att
det faller på sin egen orimlighet. Är reformen
frivillig så skall den vara frivillig.

Ett annat argument är att vi får så
olika kommuntyper — inom vissa block
är sammanläggningen färdig, inom andra
har ingenting skett. Men var inte
detta någonting man förutsåg eller måste
ha förutsett när man beslutade om
denna frivillighet, som ju enligt vad
man betygade skulle bestå under lång
tid? Det måste med naturnödvändighet
bli så när en reform är frivillig till sin
karaktär och man räknar med en successiv
uppföljning.

Det finns också anledning att fråga
om olikheter beträffande kommunstorlek
egentligen har så stor negativ betydelse.
Inte heller med total uppföljning
av denna reform får man kommunerna
likvärdiga i fråga om storlek —
varken med avseende på folkmängd eller
i andra avseenden. Det kommer också
då att finnas stora variationer, kommuner
med några få tusental invånare
och kommuner med kanske upp till en
miljon invånare, och det får man givetvis
acceptera. Det får accepteras av statistik-
och dataexpertis, vars önskemål
annars torde tillgodoses i större
utsträckning än kommunernas.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen

Ett nytt argument i debatten har varit
arbetsmarknadssituationen. Främst
var det ett argument under hösten efter
valet, när man vågade på allvar tala
kommunindelning. T dag bortfaller det
argumentet. Dess bättre har nu arbetsmarknadssituationen
väsentligt förbättrats
och man talar t. o. m. om brist på
arbetskraft. Det intressanta är att bristen
på arbetskraft inte finns i regioner
där man slagit samman kommunerna,
utan där sammanslagningen är ofullbordad.

Helt naturligt är det regering och
riksdag obetaget att ändra ett tidigare
fattat beslut. Föränderligheten i tid och
samhälle kan föranleda detta. Låt mig
ändå säga att detta ärende är specifikt
och inte jämförbart med andra, där
riksdagen beslutat om ändring eller
upphörande av tidigare beslut och utfästelser.
De bestämmelser som i dag
gäller enligt 1967 års beslut ger nämligen
i och för sig möjlighet till uppföljning
av de förändringar som skett
och sker i samhället. Vad frågan gäller
är alltså inte att skapa nya möjligheter
för att bilda större kommuner.
Den möjligheten finns redan och utnyttjas
successivt av allt fler. Frågan gäller
vem som skall göra bedömningen,
de berörda människorna och deras representanter
eller om avgörandet skall
ske centralt på order från kanslihuset.

Regeringen har valt den senare vägen.
Därmed håller man inte löftet till
kommunerna, så som man från kommunernas
sida har betraktat det.

Jag är medveten om invändningen att
kommunerna fått ge sitt svar på en
kanslihuspromemoria med sammanfattningsvis
två alternativ, båda med tvång.
Det finns anledning att upprepa den
fråga som tidigare ställts i en interpellationsdebatt:
Varför fanns inget tredje
alternativ därvidlag, innebärande fortsatt
frivillighet?

Uppläggningen av remissförfarandet
ledde för många kommuner till att man
av två ofrånkomliga saker valde den
man ansåg lättast att acceptera. Som

framgår av utskottsutlåtandet har regeringen
därigenom kunnat summera ihop
att 4,6 miljoner människor är positiva,
eller kanske vi skall säga passiva, och
endast 1,9 miljon tredskande. Det ser
ut som en förkrossande majoritet för
tvångssammanläggning, en enligt mitt
förmenande fullständigt felaktig bild av
det verkliga förhållandet. Skulle verkligheten
vara sådan, herr statsråd,
finns det egentligen ingen anledning att
göra detta ingripande från regeringens
sida. Skulle en sådan överväldigande
majoritet verkligen ha den uppfattningen,
som man vill göra gällande i
propositionen och som även framgår
av utskottsutlåtandet, då är det bara för
denna majoritet att sätta beslutet i verket
utan att regering eller riksdag behöver
vidta någon åtgärd.

Herr talman! Jag vill understryka att
riksdagen här står inför ett mycket
viktigt beslut. Om detta beslut fattas,
finns sedan ingen väg tillbaka. Jag avser
inte att summera de möjliga vinsterna
och låt mig säga de säkra förlusterna
på skilda områden och ställa dessa
mot varandra. Man kommer här till
värderingsfrågor, där summorna tillmäts
olika tyngd. Det är dock ofrånkomligt
alt det nära medborgarinflytande
som möjliggjorts i dessa många och
små kommuner kommer att tunnas ut.
Det har också påpekats i debatten här.
Från centern betraktar vi detta som en
försvagning av den kommunala demokratin.
Vi ser det med stor oro i en tid
då samhället behöver nå människorna,
och då människorna också behöver engageras
för samhället.

Som jag ser det är det heller ingen
panik i tid. Den stora reform som på
sin tid var normgivande för befolkningstalet,
nämligen grundskolereformen,
är förd i hamn — i huvudsak utan
samarbetsnämndernas agerande, kan
man säga. Enligt mitt sätt att se borde
tvångssammanläggningen fått anstå,
inte minst i avvaktan på en analys av
utvecklingen i de sammanslagna kommunerna.
Det borde varit möjligt att

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

inom en relativt nära framtid få bekräftat
huruvida talet om den befrämjande
inverkan på utvecklingen i en
kommun, som en kommunsammanslagning''
sägs ha, är riktig. Jag tycker det
är en stor brist att man inte har presenterat
något material som skulle belysa
skillnaden i utveckling i redan
sammanslagna kommuner och i de kommuner
som inte har slagits samman.

Det borde också varit möjligt — för
att återgå till riksdagsdebatten från
19(52 — att göra de starkt motiverade
utredningar som då krävdes om exempelvis
uppgiftsfördelningen mellan stat,
landsting och primärkommun liksom
frågan om hur den kommunala demokratin
kan vidmakthållas och fungera i
dessa stora kommuner.

Herr talman! I debatten har redan påtalats
det enligt min uppfattning orimliga
i att den fråga vi nu diskuterar avgörs
innan remissvaren på länsdemokratiutredningen
har avgivits. På sin tid
fick kommunerna föreläggande att före
den 1 februari avge yttrande över den
promemoria som ligger till grund för
propositionen om ändring i kommunindelningen.
Som redan framhållits utgår
remisstiden för länsdemokratiutredningens
betänkande den 1 november. Vid
denna tidpunkt har alltså redan fastslagits
den definitiva utformningen beträffande
kommunindelningen. Rent principiellt
anser jag det felaktigt att tidsmässigt
hantera två så närliggande frågor
på det sättet.

Statsrådet Lundkvist har ställt vissa
frågor i anslutning till den nedan åberopade
länsdemokratiutredningen. Han
har frågat främst centerns representanter
om vi anser att denna utredning kan
innebära ett alternativ. Han har också
frågat hur vi vill handlägga detta problem,
eftersom tidsfaktorn har så stor
betydelse och det enligt statsrådet är så
orimligt bråttom med kommunindelningsreformen
medan det måste ta lång
tid att nå klarhet i den andra frågan.

Herr statsråd! Låt mig uttrycka mig
så att även om vi inte betraktar läns -

Ang. ändring i kommunindelningen
demokratiutredningen direkt som ett alternativ
är det ändå givet att om denna
utrednings intentioner följes upp
detta i mycket hög grad kan modifiera
storleken på de nya kommunerna. Detta
utgör faktiskt, menar jag, en anledning
till att naturligtvis inte riva upp den
kommunblocksreform vi har, men till
att inte heller forcera sammanläggningen
eller vidtaga ny lagstiftning medan
länsdemokratiutredningens förslag remissbehandlas.
Därmed omöjliggör man
ju ett eventuellt genomförande av utredningens
intentioner med avseende på
uppgiftsfördelning och dess inverkan
på kommunstorleken.

Herr talman! Jag har inte uppehållit
mig vid någon argumentering för den
ena eller andra typen av kommuner. Det
har inte heller varit min avsikt, eftersom
det inte finns någon anledning till
det i det låsta läge frågan befinner sig i.
Låt mig emellertid säga, eftersom den
frågan direkt eller indirekt är ställd,
att centern —och jag delar partiets uppfattning
helt och fullt —- inte har samma
övertro som regeringen på de mycket
stora kommunerna. En kommun kan
också bli för stor. Det är således närmast
mot handläggningen av de här frågorna
som jag i mitt anförande har
velat reagera.

Som vanligt har till propositionen
knutits ett stort antal motioner. Jag skall
inte gå in på dem, eftersom statsrådet
redan gjort det. Får jag bara nämna en
motion, nämligen 1:1031 och 11:1185.
Man har i utskottsutlåtandet kallat den
för s-motionen. Den motionen är intressant
bl. a. därför att den åskådliggör den
oro som man känner inte minst inom
regeringspartiet. Jag kan betyga, herr
statsrådet Lundkvist, att den oron finns.
Jag skall gärna lämna adresser på de
av hans medarbetare som är förtvivlade
över det beslut som kammaren tydligen
här kommer att fatta. Motionen är
också intressant av andra anledningar,
vilket leder fram till att jag åtminstone
har en andrahandskärlek till den.

Jag yrkar därför, herr talman, i första

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
hand bifall till reservationen och i andra
hand, om denna inte antages, till
motionerna I: 1031 och II: 1185.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Storkommunreformen
1952 var en stor händelse. Den ansågs så
genomgripande att det i riksdagen uttalades
att den torde onödiggöra ytterligare
kommunsammanläggningar i detta sekel.
Då minskades antalet kommuner
från 2 500 till 1 037, efter att ha fungerat
i 90 år. Tio år därefter kom indelningen
i kommunblock, och nu står vi
inför ett nytt beslut — mera genomgripande
än något tidigare.

Det är klart att utvecklingen har gått
fort i vårt samhälle, men så hastigt har
inte samhället förändrats att det motiverar
så genomgripande förändringar under
så kort tidsrymd.

Kommunreformen 1962 var resultatet
av en kompromiss. Den bestod i att riksdagen
uttalade sig för störrre kommunala
enheter och för eu indelning i
konnnunblock med uteslutande av
tvångsåtgärder från statsmakternas sida.
Frivilligheten kom också att gälla de
samarbetsnämnder som föreslogs inrättade
och som skulle förbereda sammanIäggningsarbetet.

Konstitutionsutskottets av riksdagen
godtagna uttalande mot alla tvångsåtgärder
har citerats i propositionen, i
samtliga partimotioner och ett antal
gånger också här i debatten. Jag skall
därför inte upprepa det. Detta kategoriska
utskottsuttalande tillmätes inte
någon som helst betydelse i dag, inte
ens av konstitutionsutskottets majoritet,
som nu finner att en obegränsad tillämpning
av frivillighetsprincipen inte är
godtagbar. En yttersta dispensmöjlighet
kommer att föreligga — frivilligt tvång,
som någon har uttryckt det.

Det kan invändas att en långt utdragen
sammanläggningsprocess kan leda
till en del icke önskvärda konsekvenser.
Men detta kan med större fog hävdas
när det gäller ett tvångsförfarande. Hur

blir samarbetet i de kommuner, där inte
ens samarbetsnämnderna på ett förberedande
stadium fungerat? Ingen samarbetsnämnd
tar gärna initiativ till sammanläggning
förrän enigheten inom området
är säkrad. Inom dessa områden
blir det sammanläggning när tiden är
mogen. Till dess, menar många, kan interkommunal
samverkan fungera — och
fungera bra.

Mellan centralort och randkommuner
har hittills rått ett gott förhållande. De
kommuner som ligger utanför centralorten
är redan nu beroende av att centralorten
utvecklas och blir attraktiv.
Men många randkommuner kan inte ha
intresse av att utplånas som kommunala
enheter. Existerar det glesbygdsproblem
inom dessa områden blir dessa inte
mindre vid en sammanläggning. Den
kommunala servicen, utsträckt över ett
större område med minskad lokal- eller
befolkningskännedom, blir säkerligen
försämrad. Det blir ett strövområde i vidaste
mening. Är det någon som tror,
att t. ex. avfolkningen i Norrlands inland
kommer att påverkas av en ny
kommunindelning? Det är begripligt,
om man i en kommun t. ex. i min egen
hemkommun med hygglig ekonomi och
god social service frågar sig vad man
kan ha för nytta av att gå upp i en större
enhet. Det heter också i ett remisssvar:
»Inte i något avseende innebär
sammanläggning en fördel för vår
kommun.» Det var en uppriktig kommuns
bekännelse.

Storleksrationaliseringen på samhällslivets
olika områden går tydligen inte
att hejda. Det var väl bara den påtänkta
länsindelningsreformen som kom av
sig. Här mötte man tydligen krafter, som
var svåra att tygla t. o. in. för Kungl.
Maj :ts regering. Både landshövdingar
och andra bet ifrån sig. Då kommuner,
som berörs av tvångsbeslut, säger nej,
då är inte motiven godtagbara.

När det gäller den kommunala demokratin
eller medborgarinflytandet får
också reformen allvarliga konsekvenser.
Det har framhållits av flera talare här

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

under debatten. Tiotusentals kommunala
förtroendemän rationaliseras bort. De
arbetsformer och den allmänna politiska
fostran som utvecklats i den mångfaldiga
verksamheten i större och mindre
kommuner har varit av ett utomordentligt
stort värde för hela samhället.
Lekmannainflvtandet blir allt svagare.
Däremot blir det i blockkommunerna
överslagsvis i det närmaste en tjänsteman
på varje förtroendevald. Även det
politiska organisationsarbetet kommer
att försvåras. Statsrådet Lundkvist sade
vid ett tillfälle att demokratins livskraft
inte kan mätas i antalet förtroendevalda,
och det är naturligtvis sant. Men basen
för den kommunalpolitiska verksamheten
kommer i alla fall att krympa.
Den enskildes roll blir allt mindre i ett
samhälle, som kommer att präglas av
ökad byråkratisering och allt större enheter.
Jag är övertygad om att man långt
inne i socialdemokratin är oroad över
denna utveckling. De mindre kommunala
enheterna har sitt stora värde, när
det gäller att bevara och lokalt förankra
vår demokrati.

Kompetensfördelningen mellan stat,
landsting och kommun, som det också
har talats om här under debatten, har
varit föremål för ett omfattande utredningsarbete.
De allt större kommunernas
uppgifter är allt annat än självklara
i dag. Det har funnits anledning att
koppla samman diskussionerna om en
ny kommunindelning med länsdemokratiutredningens
propåer. Länsdemokratiutredningens
propåer är naturligtvis
inget alternativ till kommunala sammanläggningar,
men om dessa propåer
blir en realitet — behövs då dessa större
kommuner? Ännu större kommunala
enheter har ju också övervägts på sina
håll. De nyskapade större kommunerna
är kanske snart överspelade, men då
är mycket i vårt samhälle spolierat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Ang. ändring i kommunindelningen

Herr PERSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Den hårda skrivning på
absolut frivillighet i fråga om kommunindelningsreformens
genomförande som
antogs av 1962 års riksdag har jag
ingen delaktighet i. Däremot är jag i
viss mån medskyldig till vad indelningssakkunniga
skrev i sitt betänkande
om den metod, enligt vilken reformen
borde genomföras. Min uppfattning i
den frågan sammanföll väl i väsentlig
män med ett uttalande som dåvarande
inrikesministern gjorde i ett interpellationssvar,
när indelningssakkunnigas
förslag hade blivit känt. Om mitt minne
inte sviker mig sade inrikesministern
bland annat ungefär följande: Nu skall
vi satsa på frivillighetsmetoden. Sedan
får vi vänta och se om andra åtgärder
kan bli nödvändiga.

Metoden med den absoluta frivilligheten
har enligt min mening inte gett
ett tillfredsställande resultat. Den har i
tillämpningen inneburit möjlighet för
en kommun att motsätta sig varje förslag
till sammanläggning även om flertalet
kommunenheter inom blocket var
positivt inställda till en sådan sammanläggning.

Det finns ju kommuner som har en
sådan förmånsställning i rådande kommunindelning
att de troligtvis aldrig
frivilligt kommer att gå med på en ändring
i denna indelning. Motståndet har
väl ibland också understötts av enskilda
kommunalmän, som har vuxit fast i
den kommunindelning vi nu har. Det är
mänskligt, och vi kan i princip inte
göra något åt den saken. Men den hittills
sanktionerade genomförandemetoden
måste enligt min mening ändras.

Ett skäl som nu ivrigt föres fram och
som skulle motivera en avsaktning,
eventuellt ett tillfälligt avbrott i genomförandet
av en ny kommunindelning,
är frågan om en förändring när
det gäller Samhällsuppgifternas fördelning
på olika organ. Låt mig, herr talman,
erinra om att den frågan inte är
ny. Bland andra indelningssakkunniga,
statsrevisorerna — för flera år sedan —

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. ändring i kommunindelningen
oeli motioner bär i riksdagen har aklualiserat
frågan om kommunernas kompetens.
Varken kommunallagen eller
landstingslagen reglerar i detalj innehållet
i den kommunala kompetensen.
Lagstiftarna har menat att samhällsuppgifterna
bör ligga hos det organ som
är bäst skickat att på ett ändamålsenligt
sätt handlägga uppgifterna. Men
när detta avgörande skall träffas måste
det vara angeläget att man vet något
om hur de kommuner skall se ut som
eventuellt skall la emot nya uppgifter
eller lämna ifrån sig gamla. Den pågående
indelningsreformen innebär framför
allt att de nya kommunerna skall
byggas på centralortsprincipen. Det är
eu princip som inte ligger till grund
för nu gällande indelning, vilket bekräftas
framför allt av det förhållandet
att ett åttiotal gamla kommuner genom
blockindelningen liar delats upp på en
eller flera nya kommuner. Ett antal
kommuner — somliga säger att det är
många, andra säger att det är ett fåtal
— som redan har bildats enligt denna
nya princip möter ju frågan om en förändring
av samhällsuppgifternas fördelning
i en helt annan situation än de
kommuner som är indelade efter nu
gällande grund.

I nuvarande läge förefaller det mig
vara lämpligast att först genomföra
kommunindelningsreformen och därefter
ta upp frågor som gäller samhällsuppgifternas
fördelning. Den utveckling
som har ägt rum och som betyder
en vidgning av den kommunala självstyrelsens
betydelse, framför allt på
samhällsplaneringens område, som
kommunikationsministern i dag här i
kammaren har varit inne på, har gjort
eu ny kommunindelning mer angelägen
än den bedömdes vara 1962.

Herr talman! Jag tror att det i dagens
läge är nödvändigt med en tidsplan och
med åtgärder som styr en forcerad sammanläggning
av kommunerna. De synpunkter
som kommunikationsministern
här i kammaren har framfört tror jag
också är i stort sett riktiga. Därför ber

jag att få ansluta mig till utskottets utlåtande
och yrkar bifall till detsamma.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Sedan hela raden av
partiernas mera prominenta företrädare
i konstitutionsutskottet jämte statsrådet
haft ordet kanske det kan vara
tillfälle för någon bland fotfolket att
redovisa några enkla synpunkter.

Jag ansluter mig helt till utskottets
förslag. Jag hälsar med tillfredsställelse
denna möjlighet för länsstyrelserna att
agera i syfte att förverkliga indelningsreformen
och att förslag till tidsplan
skall upprättas. Detta har tyvärr blivit
eu i tiden utdragen fråga, och den tidsutdräkten
kan inte vara till glädje för
primärkommunernas invånare om vi ser
det realistiskt. Jag delar statsrådets
uppfattning att det måste komma ett
besked till kommunerna när sammanläggningarna
skall ske — och det är ett
eftertraktat besked.

Det är inte utan att man känner beklämning
inför en del förhållanden.
Bland annat reagerar jag mot en del
orimligheter som jag sett inom mitt län.
I mitt eget kommunblock t. ex. finns tre
kommuner. Den största har 22 000 invånare,
den minsta 2 500 och mellankommunen
ungefär 10 000. I det kommunblocket
gjordes på samarbetsnämndens
initiativ en utredning om sammanläggning.
Den stora kommunen sade ja, den
lilla kommunen sade ja, men en majoritet
i mellankommunen sade nej, då meningarna
var delade inom den kommunen.
Frågan föll, och man kunde
konstatera att en jämförelsevis liten minoritet
bestämde över majoriteten.

Jag tycker nog att detta exempel ställer
frågan om frivillighet eller tvångsmässighet
i en annan belysning än den
reservanterna sökt ge. Nu tvingas vi
uppleva att alla tre kommunerna är avvaktande
i sitt planeringsarbete och att
personalorganisationen inte kan lösas
på bästa sätt. Kommunerna i blocket
kan över huvud taget inte agera med

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

den initiativkraft som vore önskvärd i
eu bygd som, trots att den är starkt industrialiserad,
har fått vidkännas både
företagsnedläggelser och en betydande
utflyttning. I detta kommunblock — och
förhållandena torde inte på något vis
vara säregna där, vilket är anledning
till att jag vågat anföra exemplet — kan
många fördelar vara att vinna på en
snar sammanläggning. Ett rationellt utnyttjande
av de samlade resurserna
skulle ge bättre service åt allmänheten
och ett helt annat grepp över planeringsarbetet.

•lag har sett liknande förhållanden i
andra delar av mitt hemlän, som är ett
av de s. k. skogslänen. Jag betraktar
det som en tvingande nödvändighet att
frågan angrips rationellt. Propositionen
ger den möjligheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! När statsrådet talade om
de uppvaktningar han blivit föremål för
med anledning av den fråga vi nu diskuterar
fann jag mig föranlåten att för
vår representant i konstitutionsutskottet
tala om eu uppvaktning som jag deltog
i inför statsrådet Lundkvist som representant
för Jämtlands län. Anledningen
till uppvaktningen var de remissvar
som länets kommuner hade avgivit beträffande
kommunindelningsfrågan.

Jämtlands län består av 32 kommuner
inklusive eu enda stad. Av dessa
32 kommuner var 19 direkt emot något
av de två alternativen, således helt
emot en tvångslagstiftning. Av de övriga
hade fyra kommuner så starka invändningar
mot en tvångslagstiftning
att de också fann sig föranlåtna att reagera
mot en sådan. Av de 23 kommuner
som herr Sveningsson nämnde har
17 socialdemokratisk och sex borgerlig
majoritet.

Dessa kommuner kan sägas representera
ett glesbygdsområde — jag förstår
att statsrådet inte kan veta hur majoriteten
är i dessa kommuner — men jag

Ang. ändring i kommunindelningen

vill redovisa att denna fråga går över
partigränserna. De kommuner som uppvaktade
ville ha ett besked för att veta
om de kan räkna med att de undersökningar
som görs för en frivillig överenskommelse
kan ge resultat. Jag tycker
att den uppvaktningen och de remissvar
som hade lämnats in ger en klar bild av
att man i glesbygdsområdena har svårt
att se några fördelar med en tvångslagstiftning.
Man samarbetar ju i många
fall mycket gott i väsentliga frågor över
kommungränserna — jag tänker närmast
på skolan, som i dessa områden
förorsakar de största kostnaderna.

Med anledning härav vill jag, herr
talman, biträda yrkandet om bifall till
reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande förevarande
utlåtande konnne att framställas
först särskilt angående fråga om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition
samt därefter, om kammaren beslutade
att icke avslå propositionen, särskilt
avseende utskottets hemställan.

I fråga om avslag å Kungl. Maj :ts
förevarande proposition gjorde herr
talmannen därefter propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 fogade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen
och avslås alltså Kungl. Majrts förevarande
proposition.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i detta utlåtande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I:
1031 och 11:1185; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 1031
och It: 1185.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. teckning av aktier i SMT Machine
Company AB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning angående anslag
på tilläggsstat III till riksstaten för
budgetåret 1968/69 till teckning av aktier
i SMT Machine Company AB jämte
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
105, bilaga 3, enligt utdrag av statsrådsprotokoll
över försvarsärenden för den
14 mars 1969, föreslagit riksdagen att
dels till Teckning av aktier i SMT
Machine Company AB på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1968/
69 anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kronor, dels bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av
20 000 000 kronor för krediter till SMT
Machine Company AB i överensstämmelse
med vad som angivits i statsrådsprotokollet.

I propositionen hade erinrats om att
flygverkstäderna i Arboga, Malmslätt
och Västerås efter riksdagens beslut
överförts till försvarets fabriksverk.
För att genom koncentration av underhållstjänsten
bemästra de kostnadsproblem
som hade skapats av överkapaciteten
på flygunderhållssidan skulle
verkstaden i Västerås läggas ned som
flygverkstad i huvudsak under budgetåret
1970/71. Fabriksverket hade un -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

dersökt möjligheterna till annan verksamhet
än centralt flygunderhåll i
Västerås. Verket hade föreslagit förvärv
av tre företag med verktygs- och
verktygsmaskinproduktion, varvid tillverkningen
av verktygsmaskiner skulle
förläggas till Västerås. Kungl. Maj:t hade
den 28 juni 1968 bemyndigat fabriksverket
att under förutsättning av
Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande
förvärva maskintillverkningen
vid Köpings Mekaniska Verkstads AB,
numera med firma SMT Machine Company
AB, samt AB Thörns Mekaniska
Verkstad och Aldellverken AB. Sådana
avtal hade träffats under höstens lopp.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
968, av herr Jacobsson, Gösta, och II:
1113, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå såväl Kungl. Maj :ts förslag
om att anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kronor till Teckning av aktier
i SMT Machine Company AB som bemyndigande
för riksgäldsfullmäktige
att ikläda staten garanti för krediter
till nämnda bolag,

dels ock motionen I: 1002, av herr
Tistad, vari anhållits, att riksdagen
måtte avslå förslaget att anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor
till Teckning av aktier i SMT Machine
Company AB samt avslå förslaget att
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill ett
belopp av 20 000 000 kronor för krediter
till SMT Machine Company AB.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 968 och II: 1113
samt I: 1002

1. till Teckning av aktier i SMT
Machine Company AB på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1968/
69 på kapitalbudgeten under statens

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

affärsverksfonder anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor,

2. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 20 000 000 kronor för krediter
till SMT Machine Company AB
i överensstämmelse med vad som angivits
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 14 mars 1969.

Reservationer hade anmälts, utom av
andra,

1. av herr Virgin (m) samt

2. av herr Nyman (fp),

vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Enligt beslut av fjolårets
riksdag skall flygverkstaden i
Västerås läggas ned under budgetåret
1970/71. I samband med att riksdagen
fattade detta beslut uppdrogs åt försvarets
fabriksverk att utreda möjligheterna
att skapa annan verksamhet i Västerås,
bland annat för att skaffa sysselsättningsmöjligheter
åt dem som
skulle bli friställda vid flygverkstadens
nedläggande. Den proposition som
kammaren nu har att behandla framlägger
just sådana förslag. Försvarets
fabriksverk har för sin del förordat
att tre företag i verktygsmaskinbranschen,
nämligen Köpings mekaniska
verkstad i Köping, Aldellverken i
Karlskoga och Thörns mekaniska verkstad
i Stockholm, skall av fabriksverket
förvärvas, verksamheten sammanslås
och i stort sett förläggas till Västerås
i en där tänkt nybyggnad.

Det bör dock i sammanhanget observeras
dels att den från statsmakterna
givna förutsättningen hela tiden har
varit att en eventuell verksamhet skulle
kunna bedömas som lönsam, dels att
behovet att skapa sysselsättning numera
har kommit i skymundan. Den förbättrade
konjunkturen och andra omständigheter
har gjort att det nu föreslagna
förvärvet inte längre bör motiveras
och inte heller längre av fabriksverket
motiveras från annat än affärs -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

mässiga synpunkter. Det bör därför av
riksdagen också bedömas på samma
sätt.

Vi har från moderata samlingspartiets
sida inga principiella invändningar
emot att försvarets fabriksverk
engagerar sig i en tillverkning av verktyg
och verktygsmaskiner, dock under
den för oss självklara förutsättningen
för det första att fabriksverkets konkurrens
med branschen i övrigt skall
ske på lika villkor och för det andra
alt affären är fotad på en sund ekonomisk
bas som kan ge en skälig förhoppning
om vinster i proportion till de
risker som transaktionen innebär.

Man blev litet misstänksam i fråga
om den lika konkurrensen när det under
föredragningarna i utskottet gjordes
uttalanden om att en viss statlig
subvention skulle kunna vara försvarlig
eftersom konkurrentländernas verktygsmaskinindustri
arbetar med sådan
subvention. Såvitt jag vet ges ren subvention
bara i Storbritannien. Men
även om det skulle ha varit mera allmänt
hade detta ändå inte varit ett skäl
för att ge subvention endast åt det
statliga företaget på den svenska marknaden
— ett företag som beräknas få
10 procent av denna marknad. Nu finns
det heller ingenting i propositionen
som ger stöd för sådana subventionsplaner,
men jag vill gärna efterlysa ett
bestämt besked från regeringens sida
om att det nya företagets konkurrens
skall ske på samma villkor som svenska
företag i övrigt har att arbeta under.
Jag förutsätter emellertid tills vidare
att så skall vara fallet och måste
då anmäla stor tvekan inför det nystartade
statliga företagets framtidsutsikter.
Det står i propositionen att en förutsättning
för framgång är att det nya
bolaget snabbt kan expandera. Vi fick
i utskottet höra vad detta konkret innebär,
nämligen en fördubbling av omsättningen
på fem år och en ökning
av marknadsandelen från ungefär 10
procent nu till mellan 20 och 25 pro -

cent på samma tid. Var och en som
har sysslat med problemet att öka en
marknadsandel i fri konkurrens vet
vilken väldig insats ett sådant resultat
skulle kräva och måste undra om det
över huvud taget är möjligt att åstadkomma
det.

Nu säger man att strukturrationaliseringen,
alltså sammanslagningen av
de tre bolagen, skall möjliggöra de stora
framgångarna. Jag tror visst att en
strukturrationalisering är önskvärd
och gynnsam i det här fallet, men säljarna
— varav en är Volvo och en Incentive,
alltså två bolag som har visat
en betydande förmåga att ta initiativ
som kan ge goda resultat — kan rimligen
inte ha gjort en annan bedömning
än fabriksverket. Att de i stället föredrog
att sälja bör nog tolkas så att de
ansåg rationaliseringsåtgärderna vara
alltför osäkra i fråga om lönsamhet
eller alltför riskabla att genomföra över
huvud taget.

Det förefaller som om det pris som
erlagts skulle vara mycket högt. Köpeskillingarna
har inte redovisats i
propositionen. Jag har svårt att förstå
varför. Det rimmar illa med de högljudda
krav på större öppenhet inom
det enskilda näringslivet som regeringspartiets
företrädare så ofta reser. Av
balansräkningar och andra öppna
handlingar kan man emellertid räkna
ut att den sammanlagda köpeskillingen
rör sig om ett mycket stort belopp.
Det kan bli svårt att förränta inom en
bransch, som enligt alla sakkunnigas
åsikter är utomordentligt hård och
svårarbetad.

Av de öppna handlingarna framgår
vidare att Aldellverken har haft en
mycket ogynnsam utveckling under de
senaste åren. Omsättningen var 1966
7,9 miljoner kronor, 1967 7,1 miljoner
kronor och i fjol 3,7 miljoner kronor.
Förlusten var i fjol 250 000 kronor,
trots att ett forskningsbidrag från de
förra ägarna på 350 000 kronor hade
inbetalats. Förlusten var alltså egentli -

Onsdagen den 21 mai 1969 fm.

Nr 25

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

gen 600 000 kronor. Hade inte ingreppet
utifrån skett, skulle bolaget ha varit
tvunget att träda i likvidation.

AB Thörns mekaniska verkstad är
synbarligen ett mycket välkonsoliderat
och välskött företag, vilket dock inte
hindrar att även det sannolikt är överbetalt.
När kontraktet om övertagandet
skrevs förutsågs ett rörelseöverskott för
1968 på en miljon kronor. Det blev
260 000 kronor — alltså knappt mer än
fjärdedelen.

Vad slutligen beträffar det största
företaget av de tre, Köpings mekaniska
verkstad, har inte heller det haft en
god utveckling. Omsättningen var 1965
20 miljoner kronor, 1966 18 miljoner
kronor och 1967 15 miljoner kronor,
alltså en kraftigt sjunkande serie. För
år 1968 var omsättningen budgeterad
till 21 miljoner kronor. Man hade alltså
räknat med en mycket kraftig ökning
av försäljningen — inte mindre än 40
procent. I verkligheten blev omsättningen
lägre än något år tidigare, 12,3 miljoner,
dvs. i stället en minskning med
bortåt 20 procent. Budgeten slog alltså
fullständigt fel redan med sitt grundläggande
ingångsbelopp. Fn sådan felkalkyl
gör ett mycket dåligt intryck
och påminner, tycker jag, alltför mycket
om de kalkyler som på sin tid företeddes
i samband med förvärvet av
Durox.

Herr talman! Finns det då inga positiva
element i transaktionen? Jo, det
gör det väl. Försvarets fabriksverk fullgör
sitt uppdrag att skapa ersättningsaktivitet
för flygverkstaden i Västerås.
Det är själva utgångspunkten, nämligen
att denna verksamhet skulle vara lönsam,
som man måste sätta ett frågetecken
för. Det är ju bara företag med goda
framtidsprognoser som kan tillföra
eu bygd reella värden.

I och för sig har säkerligen också
försvarets fabriksverk vissa naturliga
förutsättningar att driva en verktygsmaskinindustri.
Verket är ju självt en
stor konsument och bör därför ha god
inblick i kundsidans önskemål och be -

hov. Men denna ömsesidighet antyder
samtidigt risker för en sammanblandning
av verkets och det nya bolagets
affärer, så att bedömningen av verktygsmaskinbolagets
utveckling och lönsamhet
kan bli försvårad. Det skulle
liitt kunna bli fallet till exempel när
det gäller tvätterimaskiner. Försvarets
fabriksverk kommer i en nära framtid
att i praktiken få monopol på all offentlig
tvättverksamhet i landet. De specialmaskiner,
som de undan för undan
allt större tvätterierna kräver, kommer
sannolikt att tas fram inom det nya bolaget.
Tillräckliga garantier måste då
finnas för att inte tvättkostnaderna —
som ju knappast kan bli föremål för
någon konkurrens — genom högre maskinkostnader
än vad som skulle behövas
får subventionera maskinbolaget.

Den önskan som försvarets fabriksverk
säger sig ha att medverka till en
behövlig strukturrationalisering och
ökad lönsamhet i verktygsmaskinbranschen
är i och för sig erkännansvärd.
Men om den inledda verksamheten
granskas med stöd av de handlingar
och de uppgifter som stått utskottet till
buds, förefaller det som om riskerna
skulle vara onödigt och oacceptabelt
stora.

Det är därför alldeles särskilt beklagligt
och även anmärkningsvärt att affären
kommer under riksdagens prövning
först sedan nära åtta månader har
förflutit efter det att avtalen ingåtts.
Detta skedde nämligen i september
1968. Härigenom sätts riksdagen totalt
i efterhand. De två mindre företagen
övertogs de facto av fabriksverket redan
den 1 oktober 1968 och Köpings
mekaniska verkstad — det större förelaget
— den 1 januari 1969. Att nu avveckla
engagemangen skulle med allra
största sannolikhet innebära betydande
förluster och skulle av många, som är
anställda i företagen eller som utlovats
anställning i det nya bolaget, med allt
skäl kunna betraktas som ett löftesbrott.
Riksdagen är därför ställd inför
ett fullbordat faktum. Det är i praktiken

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

för sent att yrka avslag på propositionen.
Jag vill uttala ett bestämt missnöje
med ärendets handläggning. Jag förutsätter
att konstitutionsutskottet i sinom
tid tar sig en funderare på om förfaringssättet
formellt kan överensstämma
med konstitutionen. Att det strider mot
dess andemening kan utan varje utredning
fastställas.

Riksdagen har rätt att begära att avtal
som träffas och som kräver betydande
anslag inte i verkligheten skall
sättas i kraft innan riksdagen haft tillfälle
att ta ställning till dem. I det här
fallet borde avtalen i fråga om de två
små företagen lämpligen ha stadgat
överlåtelser vid samma tidpunkt som
i fråga om det större företaget, dvs. den
1 januari 1969. Den tid som regeringen
behövde för att bedöma avtalen och
skriva proposition borde ha kunnat begränsas
till ett par månader. Hade man
gjort på det sättet, så skulle höstriksdagen
helt korrekt kunnat få ta ställning
innan övertagandet hade varit ett
faktum.

Nu tog alltså Kungl. Maj:t över ett
halvår på sig och har ändå inte kunnat
— eller inte velat —- redovisa en klar
bedömning av hela transaktionen. Jag
vill därför direkt fråga regeringen —
eftersom ingen representant för regeringen
är närvarande här i kammaren
skulle jag vilja fråga någon som anser
sig kunna föra regeringens talan i sammanhanget
— om regeringen anser att
den nu diskuterade affären fyller kravet
på rimligt risktagande och om den
alltså enligt regeringens mening ger
välgrundade förväntningar om en sådan
framtida verksamhet att den risk som
tas är affärsmässigt väl motiverad.

Herr talman! Jag har därutöver intet
yrkande.

Häri instämde herr Tistad (fp).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! I detta inlägg framstod
herr Virgin för mig som en något
senväckt begåvning. Han var på vissa

punkter så betänksam att jag tycker det
hade varit naturligare med en motiverad
reservation än med en blank som
följs av ett så starkt kritiskt anförande
här i kammaren.

Detta gäller inte den första delen av
herr Virgins anförande. Historiken där
instämmer jag helt i och kan alltså hoppa
över denna.

Utskottet har inte bedömt denna affärstransaktion
som så lysande att vi
utropar något om stora framgångar.
Det var herr Virgin som använde de
orden. Vi bedömer den uppgörelse som
träffats såsom en normal affärstransaktion,
som ger chanser till normal
vinst och har normala risker.

Man har bedömt att det föreligger ett
stort utrymme för numeriskt styrda
verktygsmaskiner, som det här är fråga
om. En andel av den svenska marknaden
på 20—25 procent har angivits
möjlig att vinna, och det får väl knappast
bedömas som ett dåligt resultat.

Jag är något förvånad när herr Virgin
ifrågasätter strukturrationaliseringen
på detta område. Det gör han faktiskt
när han talar om att Volvo-koncernen
har frånliänt sig denna verksamhet.
Såvitt jag kan förstå behöver
Volvo i dagens läge koncentrera sig på
sitt huvudområde, medan försvarets
fabriksverk känner ett behov av att gå
ut på andra marknader än sådana som
är avsedda att täcka försvarsändamål.

Herr Virgin frågar på ett sätt som
jag inte hörde vid utskottsbehandlingen,
att staten ikläds förlust ifall denna
proposition skulle avslås. I utskottet
har vi fått den uppfattningen att det
här varit fråga om ett helt normalt affärsmässigt
avtal, som träffats under
förutsättning av statsmakternas godkännande.
Förlust skulle inte uppstå
om ett tillstyrkande ej kunde utvinnas.

Slutligen ställde herr Virgin en del
mycket bestämda frågor till regeringen.
För den kan självfallet inte jag Svara,
och jag kan inte ge herr Virgin något
annat råd än att be någon meningsfrände
upprepa frågorna vid morgondagens

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

behandling i andra kammaren, där försvarsministern
bar möjlighet att besvara
dem.

Herr talman, lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! Jag skall inte klandra
herr Bengt Gustavsson för att inte försvarsministern
är här, men jag vill gärna
uttala ett missnöje med att försvarsministern
såvitt jag vet inte vid ett enda
tillfälle under vårriksdagen behagat
deltaga i debatten i kammaren om
ärenden som legat under försvarsministerns
domvärjo. Jag tycker åtminstone
att det kunde ha skett i dag.

Jag förklarade, herr Bengt Gustavsson,
varför jag inte yrkade avslag i mitt
första anförande. Det var helt enkelt
därför att riksdagen blivit ställd i efterhand.
Ett avslag nu skulle innebära
betydande ingrepp i en situation som
redan är förändrad genom fabriksverkets
övertagande.

Jag sade inte heller något om att utskottsmajoriteten
utlovat stora framgångar
som följd av affären, helt enkelt
på grund av att jag inte har den
uppfattningen. Jag håller gärna med
om att utskottsmajoriteten är ganska
försiktig i sitt uttryckssätt. Men rimligen
måste väl ändå utskottets tillstyrkan
tolkas som ett godkännande av affären,
och framför allt måste Kungl.
Maj ds framlagda proposition tolkas
som ett uttryck för att regeringen bedömer
affären som riktig att genomföra.
Enligt min uppfattning borde därför
Kungl. Maj:t i propositionen ha gjort
ett eget uttalande på denna punkt och
inte bara citerat vad fabriksverket säger.
Den tid Kungl. Maj:t använt för att
fundera över ärendet borde ha motiverat
ett klart uttalande från regeringen
i fråga om affärens framtidsperspektiv
och den bedömning regeringen gör i
detta avseende.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt! Jag
satt på ett viktigt sammanträde då jag
fick höra att debatten i denna fråga
redan inletts i kammaren. Det var alltså
min avsikt att vara med från början,
herr Virgin.

Jag skall ta upp herr Virgins frågeställning
om lönsamhet eller inte lönsamhet
när vi nu förvärvar ett nytt
företag. Alla i denna kammare vet varför
vi vidtar denna åtgärd. Vi lägger
ned centrala flygverkstaden i Västerås
och koncentrerar underhållsresurserna
i huvudsak till Arboga och Malmslätt.
I samband med riksdagsbeslutet om detta
uttalade båda kamrarna — vilket
också framgår av det aktuella utlåtandet
— att regeringen borde försöka
placera annan industriell verksamhet i
de ledigblivna utrymmena i Västerås.
Detta ledde till att försvarets fabriksverk
fick i uppdrag att snabbt undersöka
denna fråga.

Det är klart att fabriksverket när det
fick uppdraget i första hand inriktade
sig på att försöka utnyttja flygverkstadens
ledigblivna resurser. Man kom då
fram till att produktion av verktyg och
verktygsmaskiner av olika skäl skulle
kunna betraktas som särskilt lämplig.
Man har också sedan förvärvat företag
och produkter inom detta område. Den
28 juni i fjol bemyndigade Kungl. Maj:t
fabriksverket att under förutsättning
av Kungl. Maj ds och riksdagens godkännande
träffa avtal om förvärv av
verktygsmaskinstillverkningen vid dels
Köpings mekaniska verkstads AB, dels
Aldellverken AB och Thörns mekaniska
verkstad AB.

Vi behandlar dessa köp nu, vilket
innebär att riksdagen skall ta ställning
till utskottets förslag om beviljande av
ett investeringsanslag av 7 miljoner kronor
till SMT, där dessa tre företag ingår,
samt att riksdagen skall bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp
av 20 miljoner kronor för krediter till
SMT.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

Naturligtvis måste vi allesammans
vara medvetna om, herr Virgin, att det
är en risk som tas. Allt företagande
innebär också risktagande. Jag vill inte
stå här och göra några utfästelser om
att de investerade medlen snabbt blir
räntebärande. Personligen är jag emellertid
övertygad om att företaget efter
några år bör kunna förränta det investerade
kapitalet i stort sett efter de
krav på förräntning som ställs på investeringar
i det privata näringslivet.

Jag kan göra en parallell genom att
hänvisa till TELUB i Växjö, ett företag
som vi startade för sex år sedan. Vi
var då mycket tveksamma, och särskilt
var man det från oppositionens sida,
om detta företag skulle kunna klara
sig utan subventioner. Efter sex år har
TELUB vid årets bolagsstämma — jag
tror det var i går — lämnat sin första
utdelning på sex procent av aktiekapitalet.
Det får anses ganska normalt att
ett företag behöver den tiden på sig
för att kunna lämna utdelning. Jag vet
också att det finns anledning att räkna
med att utdelning kommer att kunna
lämnas i fortsättningen. Väsentligt när
det gäller TELUB är därtill att underhållskostnaderna
för bl. a. vårt robotsvstem
Bloodhound radikalt har kunnat
sänkas i och med den rationalisering
som kunde göras genom detta företags
tillkomst. Vi har alltså där gjort
eu stor vinst.

Det framgår, och där är statsutskottet
också enigt, att den svenska verktygsmaskinindustrin
har varit och fortfarande
är splittrad på ett flertal mindre
företag. Tillkomsten av SMT innebär
en strukturrationalisering, och enligt
de indikationer jag'' har fått hälsas
denna strukturrationalisering med tillfredsställelse
inom verkstadsindustrin.

Den målsättning som uppställts för
försäljning av SMT:s produkter under
1969 innebär en markant ökning jämfört
med förra årets sammanlagda försäljning
från de tre i SMT ingående
företagen. Det kan vara av intresse att
notera att fram till den 10 maj i år

hade försäljningsprognosen överskridits
med över en och en halv miljon kronor.
Det antyder att företaget kanske
kan expandera t. o. m. snabbare än vad
nuvarande investeringsprogram förutser.
1 så fall kan behovet av kapital
komma att öka inom företaget, men under
sådana förhållanden bör det inte
möta några svårigheter att anskaffa
detta — det kan bolaget göra självt.

De primära mål som vi eftersträvat
genom att bilda detta företag tycks uppfyllas.
Vi har fått ersättning i Västerås
för viss del av det sysselsättningsbortfall
som uppkom i denna stad genom
nedläggning av Centrala verkstaden.
En icke oväsentlig strukturrationalisering
av den svenska verktygsmaskintillverkningen
har också genomförts. Detta
måste ur samhällsekonomisk synpunkt
vara väsentligt, och även om det
är ett företagsekonomiskt risktagande
har vi bedömt det så och nu fått ytterligare
indikeringar om att sedan företaget
väl konsoliderats kommer det att
på längre sikt även bli företagsekonomiskt
lönsamt.

Herr VIRGIN (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall av naturliga
skäl be att få börja med att ta tillbaka
min beskyllning för bristande intresse
från försvarsministerns sida. Den visade
sig vara felaktig.

Försvarsministern säger att all företagsamhet
innebär risker, och det är alldeles
uppenbart så. Det var emellertid
inte den saken min fråga gällde utan
om de risker som den aktuella företagsamheten
innebär motvägs av vinstchanser,
som gör det motiverat att ta
dessa risker, dvs. om regeringen bedömer
att den föreslagna investeringen är
ekonomiskt sund och förenad med rimliga
risker i förhållande till vinstchanserna.
Jag fattade försvarsministerns
inlägg närmast som att detta är regeringens
bedömning, och i så fall har jag
fått svar på den fråga jag ställde.

Sedan vill jag säga att hänvisningen

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Ang. teckning av aktier i SMT Machine Company AB

till TELUB:s framgångar inte riktigt hör
hit, så mycket mera som TELUB:s tillkomst
grundade sig på en inom försvarsdepartementet
utarbetad promemoria,
vars prognoser visat sig vara totalt
felaktiga.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har inte mer att
säga än att jag gjorde jämförelsen med
TELUB av det skälet att när vi startade
detta företag framkom samma betänkligheter
som jag i dag fann hos herr
Virgin. Vi kunde vid den tidpunkten
inte garantera ett vinstgivande företag,
och det är naturligtvis därför jag med
en viss tillfredsställelse nu kan säga
att företaget hittills gått bra och att det
ser ut att gå bra i fortsättningen. Det är
mycket svårt att göra bedömningar för
framtiden och jag har inte vågat lämna
några sifferuppgifter från de kalkyler vi
inom försvarsdepartementet försökt göra
beträffande SMT, men jag vill nämna
att dessa visar på att SMT snabbare än
TELUB bör kunna bli ett vinstgivande
företag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman: Som västeråsare är det
med en viss tveksamhet jag tar till orda i
detta ärende om SMT Machine Company
AB, som startats i min hemstad såsom
ersättningsindustri för CVV — jag skulle
ju med skäl kunna bli misstänkt för att
tala i egen sak. Jag vill emellertid framhålla
några skäl för att denna industri
lokaliserats just till Västerås.

Det har länge talats om önskvärdheten
av en strukturrationalisering inom
verktygsmaskinbranschen utan att man
kommit längre än till vissa överväganden.
Det är i den situationen statsmakterna
tagit detta initiativ för att strukturrationalisera
en mycket viktig
bransch och därigenom få möjlighet att
reorganisera verktygsmaskinindustrin i
Sverige och stabilisera denna.

Ett annat skäl är strävan att bereda

arbete åt så många som möjligt av den
friställda personalen vid CVV. Omkring
130 personer, anställda vid CVV, har nu
visat ett påtagligt intresse för anställning
vid SMT. Av dessa kommer till en
början ett 80-tal att få anställning, och
man räknar med att kunna anställa ytterligare
ett 20-tal. SMT:s tillverkning
kräver skickliga maskin- och yrkesarbetare.
Det är därför viktigt att en sådan
industri placeras på en ort där det
finns tillgång till sådan arbetskraft.

SMT kommer att få omkring 600 anställda,
när företaget är helt utbyggt.
Om fem år skall 470 man sysselsättas i
Västerås. Företaget ger alltså möjlighet
till ny sysselsättning för en del av de
900 som var anställda vid CVV och som
måste beredas nytt arbete.

Men då uppkommer frågan om Västerås
i dag verkligen kan vara i behov
av ett sådant här företag för sysselsättningens
skull. Är det inte så att de stora
industrierna i Västerås i dag frågar efter
arbetskraft? Det är riktigt, men vi
skall komma ihåg att när denna fråga
var aktuell och SMT planerades för ett
och ett halvt å två år sedan var situationen
en helt annan i Västerås liksom på
många andra orter. Det är ett misstag
att tro att Västerås med sina stora industrier
hade det lättare den gången. Det
fanns relativt sett lika många som var
friställda och gick utan arbete på Västeråsorten
som på många andra håll.
Alla vet att det rationaliseras mycket
hårt på de stora verkstäderna där, och
det gör att antalet anställda hålls nere.

Ett ytterligare skäl är att man naturligtvis
vill ta vara på det kapital som
är nedlagt i mark och byggnader i de
gamla centrala flygverkstäderna. Detta
är en ekonomisk synpunkt. Det är inte
meningen att bygga upp en helt ny
industri utan man tillvaratar de gamla
verkstäderna. Man bygger däremot ett
komplement till de gamla verkstäderna
som är nödvändigt med hänsyn just till
denna art av produktion.

Kritiken att det har tagit orimligt lång
tid att lägga fram denna proposition

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. utvidgning av Kråks skjutfält
kan jag inte bedöma, men det kanske
ligger en hel del i den.

För övrigt kan jag inte avgöra om detta
risktagande är rimligt eller inte. Min
förhoppning är att staten här har gjort
en riktig satsning, inte minst därför att
vi på ett mycket viktigt område kan få
fram högklassiga verktygsmaskiner, som
indirekt och direkt kommer att betyda
mycket för svensk verkstadsindustri och
svensk export.

Låt mig också nämna att man räknar
med en rätt stor export inom detta företag.
Man beräknar att för närvarande 30
procent av produktionen skall gå på export,
och man planerar att 65 procent av
tillverkningen kommer att säljas utomlands.
Detta kanske också talar för att
det i framtiden kan gå bra ekonomiskt
för det här företaget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. utvidgning av Kråks skjutfält

Kungl. Maj :t — som i propositionen
nr 1 beräknat medel för Markförvärv
för övningsfält m. m. — hade i propositionen
nr 110, under åberopande av
statsrådsprotokoll över försvarsärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att ett nytt skjutfält
för 111 och marinens förband i Karlskrona
finge anskaffas och att P4:s
skjutfält vid Kråk finge utvidgas i enlighet
med vad som angivits i statsrådsprotokollet,
dels till Markförvärv för

övningsfält in. in. för budgetåret 1969/
70 anvisa ett investeringsanslag av
17 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 969,
av herr Jansson, Paul, in. fl., och 11:
1115, av fröken Åsbrink m. fl., hade
anhållits, dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära ytterligare
utredning syftande till en begränsning
av utvidgningen av Kråks skjutfält, dels
att frågan måtte prövas av statens naturvårdsverk.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:969 och 11:1115 medgiva,
att P4:s skjutfält vid Kråk finge
utvidgas i enlighet med vad som angivits
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 14 mars 1969,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
nytt skjutfält för 111 och marinens förband
i Karlskrona finge anskaffas i enlighet
med vad som angivits i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Markförvärv
för övningsfält m. in. för budgetåret
1969/70 under kasernbyggnaders
delfond anvisa ett investeringsanslag av
17 600 000 kronor.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det kanske blir som en ropandes
röst i öknen då jag talar för vår fyrpartimotion
från Skaraborgs län, i vilken
vi har begärt utredning om en begränsad
utbyggnad av Kråks skjutfält
ävensom att frågan skulle prövas av naturvårdsverket.

Förutom det starka motstånd som i
den berörda bygden har rests mot den
föreslagna utvidgningen, då såväl markägare
som kommunala myndigheter på
sina håll reagerat kraftigt, har man naturvårdsfrågorna
att ta hänsyn till. Som
vi framhållit i motionen, måste en utvidgning
av skjutfältet i den utsträckning
som det här är fråga om betraktas

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

som en miljö- och naturvårdsfråga av
största vikt. Vi betraktar sjön Vättern
och stränderna däromkring som ett av
vårt lands naturskönaste områden, ett
område som redan nu är hårt exploaterat
för militära ändamål, med långtgående
konsekvenser för sjöfart, fiske och
fritidsliv. Här måste enligt vår mening
en stor restriktivitet i fortsättningen
iakttas när det gäller områdets ytterligare
utnyttjande för militära ändamål.

Eftersom natur- och miljövårdsfrågorna
har fått allt större prioritet och då
statliga och kommunala myndigheter
engagerar sig kraftigt i dessa sammanhang
kan vi inte finna annat än att även
militära myndigheter måste åläggas att
i högre grad än nu ta vederbörlig hänsyn
till naturvårdsfrågorna. Det är mot
denna bakgrund vi har funnit det förvånande
att inte statens naturvårdsverk
fått yttra sig över ärendet innan det
framlades för beslut.

Till detta säger utskottet för sin del
att i fråga om naturvårdsaspekten kan
anmärkas att länsstyrelsen, som är regional
naturvårdsmyndighet, tillstyrkt
utvidgningen och inte har ansett att naturvårdsverket
som sådant borde höras.
För min del har jag den uppfattningen
att i ärenden av denna räckvidd, vari
statliga myndigheter är inblandade — i
detta fall de militära — hör statens naturvårdsverk
automatiskt ges tillfälle
att yttra sig innan förslag framlägges.
Avgörandet om naturvårdsverket skall
yttra sig eller ej bör enligt min mening
inte hänskjutas till en regional myndighet.

Vad sedan gäller vårt påpekande i
motionen att fältet inte varit tillräckligt
utnyttjat — en uppfattning som vi
har fått vid samtal med berörda markägare
och ansvariga kommunala myndigheter
— säger utskottet att detta förhållande
skulle bero på nödvändiga säkerhetszoner
och den allmänna väg som
nu går genom området. Den vägen skulle
dras in som allmän väg när utvidgningen
kommer till stånd. Man kan då fråga
sig om inte möjligheterna att redan un -

Ang. utvidgning av Kråks skjutfält
der nuvarande förhållanden dra in den
allmänna vägen borde ha undersökts
jämte en komplettering med den mark
som utan större svårigheter kan förvärvas
för att få fram ett funktionsdugligt
skjutfält.

Vi motionärer har inte motsatt oss en
utvidgning. Vi hyser naturligtvis förståelse
för att militärerna måste ha möjlighet
att öva sig, men vad vi ville med
vår motion var att man skulle utreda om
det fanns möjlighet att klara frågan med
ett mindre ingrepp.

Utskottet säger sedan någonting som
jag'' inte begriper; och det beror väl på
att jag inte förstår mig på den militära
strategin. Utskottet säger nämligen att
någon ökning av den totala mängden
skjutningar inte sker genom utvidgningen,
och inte heller kommer mängden
skrot att öka. Enligt vad jag förstått av
handlingarna i ärendet har de militära
myndigheterna för sin del använt som
ett mycket starkt argument att man nu
inte kan uppträda fältmässigt, som det
heter, utan man vill ha utvidgningen för
att kunna skjuta med två förband åt
gången i fortsättningen i stället för nu
ett. Om man skjuter med två förband
måste det, såvitt jag förstår, innebära —
i varje fall när skjutningen pågår —
dubbelt så många skott och dubbelt så
mycket skrot. Om man sedan tänker sig
längre intervaller mellan skjutningarna
har jag inte kunnat utläsa ur dessa
handlingar, men jag kan kanske få en
förklaring på den punkten. Jag begriper
som sagt inte militär strategi, men skjuter
man med två förband måste det väl
bli flera skott än om man skjuter med
ett.

Avslutningsvis säger emellertid utskottet
att man har stor förståelse för
de synpunkter som motionärerna framfört,
och det är vi glada över, men det
hade varit ännu mera tillfredsställande
om man tagit steget fullt ut och tillstyrkt
i stället för avstyrkt motionerna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionerna T: 969 och II: 1115.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. anslagsfrågor rörande försvaret

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! När man hör herr Paul
Jansson vältaligt företräda, som han
uppfattar det, sin valkrets intressen,
känner man nästan ett sting i samvetet
över att utskottet inte har tillstyrkt motionerna.
Så har dock inte varit möjligt
att göra.

Det här är ingen lätt fråga. Det är
alltid allvarligt att föreslå ingrepp i vad
jag vill kalla hemfriden eller ianspråktaga
mark som kan användas för fritidsändamål.
Särskilt svårt är det att
föreslå avsättning av mark för militärt
bruk. Åtgärderna förstås bättre — av
någon anledning — om det är fråga om
att utvinna en naturtillgång, placera en
fabriksanläggning eller dra en väg. Försvaret
är dock en samhällsfunktion och
måste ges rimliga arbetsmöjligheter, om
det skall kunna fungera så effektivt som
inte minst riksdagen kräver.

För nästan på dagen tre år sedan beslutade
vi en verklig effektivisering av
utbildningen genom att anta det s. k.
Vu-60-systemet. Förutom att det ger en
rationellare utbildning inbesparar detta
system tjänstgöringsdagar och utbildningstiden
inpassas så att större hänsyn
tas till andra samhällsfunktioner. Bland
annat har utbildningen »timats» så att
ingen studerande skall behöva förlora
två studieterminer.

En av förutsättningarna för att det
här skall fungera är att det ges ett geografiskt
något ökat utrymme för bland
annat skjutning. Sådant är, som sagt,
alltid besvärligt, och herrar Paul Jansson
och Birger Andersson har minsann
utnyttjat tillgängliga kanaler för att
bevaka ortsbornas intressen. Utskottet
har inte varit okänsligt men haft att
välja mellan det rätt begränsade ingrepp
som föreslagits eller urholkande av ett
riktigt utbildningssystem.

Jag tror inte, herr Paul Jansson, att
vi behöver gå till strategin för att klara
ut huruvida antalet skjutningar påverkas,
om man inte samtidigt kan skjuta
med två kompanier. Följden blir ju i
första omgången bara den att man får

utsträcka skjutningarna. Man kanske inte
kan klara det hela på de korta repetitionsutbildningstillfällen
som systemet
nu bygger på. Skjutningarna får utsträckas
tidsmässigt, dvs. man får öka dagantalet,
börja tidigare om morgnarna och
sluta senare på kvällarna, och man får
skjuta lördagar och söndagar också, vilket
är till förfång för fritidsfolket, som
nu förutsättes få tillfälle att gå in på
fältet vid tillfällen då det inte tas i anspråk
för skjutning.

Det är, som sagt, fråga om ett val, och
riksdagen kan komma att ställas inför
flera och större val på detta område.
Om inte 1968 års försvarsbeslut blir en
parentes och försvarskostnadskurvan
får skjuta mot höjden igen, kan det bli
aktuellt att koncentrera den dyrbara
pansarutbildningen. P 4 i Skövde bör
ligga bra till i dessa avvägningar, om
inte arbetsbetingelserna försämras.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 samt därefter
särskilt avseende mom. 2 och 3.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 969 och II: 1115; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2 och 3.

Punkten 3

Ang. anslagsfrågor rörande försvaret

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
110 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva, att be -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

ställningar av datamaskinutrustning till
ett sammanlagt belopp av 41 600 000
kronor finge utläggas under budgetåren
1969/70 och 1970/71, dels till Statens
datamaskinfond: Anskaffning av datamaskiner
för försvaret för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I:9M, av herr Virgin, och 11:1082, av
herr Holmberg, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva, att beställningar
av datamaskinutrustning till ett
sammanlagt belopp av 41 600 000 kronor
finge utläggas under budgetåren
1969/70 och 1970/71, dels till Statens
datamaskinfond: Anskaffning av datamaskiner
för försvaret för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor att utgå av för
försvaret reserverade medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:944 och IT: 1082, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva, att beställningar
av datamaskinutrustning till ett
sammanlagt belopp av 41 600 000 kronor
finge utläggas under budgetåren
1969/70 och 1970/71,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 944 och II: 1082, nämnda
motioner i vad de avsåge ianspråktagande
av reserverade medel för ändamålet,
till Statens datamaskinfond: Anskaffning
av datamaskiner för försvaret
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
investeringsanslag av 15 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (m), Ottosson (m), Nordstrandh
(m) och Petersson i Gäddvik (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet

Ang. anslagsfrågor rörande försvaret
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I:
944 och II: 1082, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att av för
försvaret reserverade medel 15 000 000
kronor skulle användas för anskaffning
av datamaskiner för försvaret.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
beträffande förevarande
punkt jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 105.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! Moderata samlingspartiet
väckte vid denna riksdags början
partimotioner som yrkade på att en ny
försvarsutredning skulle tillsättas genast
med uppgift att ge förslag till åtgärder
för att bromsa upp den nu snabbt
fortskridande försvagningen i vårt lands
försvarsförmåga. I motionerna yrkades
därutöver på en uppräkning redan under
utredningstiden av försvarsanslagen,
så att handlingsfrihet att något så
när bibehålla den tidigare försvarseffekten
skulle vinnas. Vi räknade därvid
bl. a. med en anslagsökning till anskaffandet
av flygmateriel m. m. på 50 miljoner
kronor.

Riksdagen har emellertid vid behandlingen
den 16 april av fjärde huvudtiteln
avslagit våra yrkanden. De kan alltså
inte nu upprepas, när proposition
110 föreligger med definitivt förslag
till bl. a. anslag för anskaffning av flygmateriel
m. m. Om man jämför siffrorna
i proposition 110 med statsverkspropositionens
preliminärt angivna belopp,
finner man att flygmaterielanslaget har
blivit 15 miljoner kronor lägre. Anledningen
härtill är främst ett tidigare inte
anmält önskemål från Kungl. Maj :t
om anskaffning av datamaskiner till försvaret
för 41,6 miljoner kronor, varav
för nästa budgetår 15 miljoner kronor.

Det finns i och för sig ingen anledning
att motsätta sig en sådan anskaffning.
Det kan säkert vara klokt att
ersätta den nuvarande huvudsakliga

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. anslagsfrågor rörande försvaret
förhyrningen med egna maskiner i
större utsträckning. Men anskaffningsbeloppet
har lagts innanför den militära
kostnadsramen och därigenom nödvändiggjort
en minskning av utgifterna
för andra ändamål. Detta har fått
drabba flygmaterielanslaget. Ett sådant
förfaringssätt strider enligt vår mening
mot skäliga och hittills tillämpade normer.
Datamaskiner kan rimligen inte ge
något tillskott i försvarseffekt eller få
någon besparingsverkan under det nu
löpande försvarsbeslutet. Enligt hittills
tillämpade regler borde datamaskinerna
därför bekostas med särskilda medel
som beviljades direkt på budgeten.

Nu finns emellertid en möjlighet att
bestrida kostnaderna ur försvarsanslagen
utan att försvarseffekten därför behöver
påverkas. Det är nämligen så att
delar av de anslag som riksdagen under
tidigare år har beviljat till försvaret
inte förbrukats utan i stället reserverats
för framtida betalningar av gjorda
beställningar. I och med 1968 års
försvarsbeslut indrogs den dittillsvarande
rätten för de militära myndigheterna
att ganska fritt få disponera desse
reservationsmedel. Regeringen tog
därigenom reellt, om också inte formellt,
tillbaka av riksdagen redan beviljade
anslag. Man räknar numera bara
med utgiftsramar i stället för som
tidigare med anslagsramar.

På grund av detta faktiska förhållande
kan vi alltså från moderata samlingspartiets
sida nöja oss med att yrka
på att kostnaderna för datamaskinerna
skall bestridas genom ianspråktagande
med erforderligt belopp av sålunda infrusna
reserverade medel. Huvudsaken
är att anskaffningarna inte, som propositionen
föreslår, tillåts belasta materielanslag
som varit tänkta för andra
ändamål.

Jag har tidigare inför kammaren påpekat
det stora slöseri som nu äger
rum med försvarsanslagen genom att
tidigare gjorda beställningar, som var
väl avvägda i den försvarspolitik som
då fördes, inte omreglerades och efter

behov avbeställdes, när nedrustningspolitiken
inleddes. Detta innebär att
stora mängder dyrbar materiel, i första
hand flygmateriel, måste läggas på hög
utan att få någon som helst vettig användning.
Även om det kan vara svårt
att helt undvika sådana effekter när
det plötsligt skall göras så väldiga anslagssänkningar
som blev fallet i 1968
års försvarsbeslut, så finns det verkligen
inte anledning att göra situationen
ännu värre genom att bekosta datamaskinanskaffningen
ur det materielanslag
som så utomordentligt väl skulle
behövas för andra ändamål, t. ex. för
att minska slöseriet och göra det möjligt
att bättre utnyttja det i och för
sig förnämliga flygplan — Viggen —
som småningom skall tillföras försvaret.
Det är ansvarslöst att låta de stora
kostnader som detta projekt har dragit
till avsevärda delar få bli outnyttjade,
eller åtminstone illa utnyttjade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Vi har tydligen gått in
i nya tider när till och med herr Virgin
börjar tala om slöseri inom försvaret.
Jag skall inte gå tillbaka till
1968 ars försvarsbeslut i största allmänhet
utan bara vidröra det på en
punkt, nämligen huruvida datamaskinanskaffningen
då omnämndes eller inte.
Det är riktigt att anskaffningen inte
bokstavligen omnämndes i det långsiktiga
försvarsbeslutet, men det förutsattes
att den skulle ske som en logisk
följd av pågående verksamhet. Jag behöver
bara nämna det nya inskrivningssystemet,
rutinerna för materielanskaffning
in. in. — allt detta bygger ju på
medverkan av den moderna datamaskintekniken.
Det är faktiskt på det
sättet att motsvarande kostnader på
senare år har fått bestridas inom försvarets
kostnadsram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag tycker närmast att
det är en oförsynthet av herr Bengt
Gustavsson att antyda att moderata samlingspartiet
skulle förorda slöseri med
försvarsanslagen. Det är inte slöseri
om man med större anslag vill tillgodose
vårt försvarsbehov på ett bättre sätt,
men det är ett slöseri om man skaffar
materiel som inte utnyttjas eller om
man genom en plötslig omkastning i
försvarspolitiken åstadkommer att förut
balanserade materielanskaffningar
blir i allra högsta grad illa utnyttjade.
Det är vad jag menar med slöseri. Det
är inte slöseri att kräva anslag för tillgodoseende
av försvarets behov.

Vad gäller den aktuella frågan förhåller
det sig så, att investeringskostnaden
för datamaskiner icke medräknades
i 1968 års försvarsbeslut. Överbefälhavaren
har i sitt yttrande över förslaget
sagt att om kostnaderna skulle
läggas inom ramen måste det innebära
att vissa projekt, som förut har varit
inräknade i ramen, utgår ur denna. Får
jag fråga: Vilka objekt skall det bli?

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag förutsätter faktiskt
att den materiel som anskaffas till försvaret
skall utnyttjas.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Ja, det är lätt att förutsätta,
och jag skulle vilja kunna förutsätta
detsamma. Situationen är dock
den att ett fullgott utnyttjande icke är
möjligt med den försvarspolitik som nu
bedrivs.

Jag får kanske tillägga en sak, som
jag glömde förut, beträffande den aktuella
investeringen för datamaskiner.
Enligt vad som anges i propositionen
skail denna investering betalas ur det
löpande försvarsanslaget på bekostnad
av annan anskaffning. Men sedan skal!
försvarets myndigheter få hyra datamaskintid
i den nybildade datamaskinfonden.
De skall därvid betala hyror

Ang. anslagsfrågor rörande försvaret
som innefattar också avskrivningar på
maskinerna. Det står klart uttryckt i
propositionen att det skall gå till på
det sättet. Det innebär alltså att de skall
få betala datamaskinkostnaderna med
sina anslag två gånger. Tycker herr
Bengt Gustavsson att också det är riktigt? Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 104 punkten
3 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret, i vad
avser driftbudgeten in. in., jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner.

Punkten 1

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, enligt utdrag av statsrådsprotokoll
över utrikesdepartements- och finansärenden
för den 3 januari 1969, framlagt
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet.

Som ett led i förverkligandet av den
s. k. 1 %-planen för det svenska utvecklingsbiståndets
utbyggnad, som antagits
av 1968 års riksdag, föresloges för budgetåret
1969/70 en ökning av de sammanlagda
biståndsanslagen med 130
miljoner kronor till cirka 634 miljoner
kronor. I förhållande till biståndsanslagen
under innevarande budgetår, cirka
504 miljoner kronor, innebar förslaget
en ökning med drygt 25 procent, såsom
också förutsattes i planen.

Drygt 344 miljoner kronor av nästa
budgetårs anslag förutsattes falla på

tredje huvudtitelns biståndsanslag, som
avsåge årsbidrag till vissa FN-organs biståndsprogram
samt kostnader för
SIDArs förvaltning, för dess utbildnings-,
rekryterings- och informationsverksamhet
och för dess fältverksamhet
i olika länder. En betydande förstärkning
av informationsverksamheten
kring u-ländernas problem föresloges.

Anslagen till det finansiella utvecklingsbiståndet,
som avsåge bidrag till
multilaterala institutioner för utvecklingsfinansiering''
och till internationella
livsmedelsprogram samt svenska utvecklingskrediter,
redovisades under
sjunde huvudtiteln och beräknades till
289 miljoner kronor för nästa budgetår.

1 enlighet med den metodik för en
mera konkret framtidsplanering av biståndsverksamhetens
expansion, som
antagits av fjolårets riksdag hade vidare
föreslagits, att en ram för bidragsutfästelser,
anslag och allmän planering
skulle fastställas för en ny treårsperiod
till och med budgetåret 1971/
72. Inom denna ram, som föresloges bliva
cirka 2 300 miljoner kronor och vore
att betrakta som en minimiram för de
sammanlagda anslagen under de närmaste
tre budgetåren, hade anslagens
huvudsakliga fördelning på ändamål
och verksamhetsformer så långt som
möjligt angivits men utrymme lämnats
för framtida omdispositioner eller eventuella
nya insatser inom ramen.

I förevarande punkt hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att fastställa
den totala planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåret 1970/71
till 764 000 000 kronor och för budgetåret
1971/72 till 894 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat vissa yrkanden beträffande
utvecklingsbiståndets utformning och
inriktning in. m.

Beträffande biståndspolitikens utformning
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
171, av herr Werner, och II: 182, av

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

herr Hermansson m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala
sig för att Sverige förändrade sin handelspolitik
i enlighet med u-ländernas
krav, sådana de uttryckts hland annat i
Alger-stadgan, och av regeringen begära
undersökning om konkreta åtgärder
i detta syfte och konsekvenserna av en
sådan förändring,

dels de likalydande motionerna I:
310, av herr Virgin in. fl., och II: 422,
av herr Holmberg in. fl., såvitt gällde
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla,

alt en parlamentarisk utredning mätte
tillsättas med uppdrag att utarbeta
riktlinjer för den långsiktiga utvecklingen
av det svenska utvecklingsbiståndet
på basis av hittills vunna erfarenheter
och i samarbete med missionen
och andra frivilliga humanitära organisationer,

att i enlighet med vad som framförts
i motionerna riktlinjer måtte utarbetas
föi- samarbetet mellan näringslivet och
de biståndsgivande myndigheterna,

att de principer och förslag beträffande
u-landsbiståndet som i övrigt
framförts i motionerna måtte beaktas
vid utformningen av den fortsatta
svenska biståndsinsatsen,

dels ock de likalydande motionerna
1: 424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
i vad anginge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära
tillsättande av en beredning med parlamentarisk
sammansättning, vars uppgift
i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer skulle vara att göra en
översyn av den svenska biståndspolitikens
principiella målsättning, varvid
borde beaktas såväl utformningen av
det tekniska och finansiella stödet som
riktlinjerna för den svenska handelspolitiken
visavi u-länderna och förutsättningarna
för det svenska näringslivets
och frivilligorganisationernas medverkan
i svensk biståndspolitik.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Beträffande uugen till 1 %-målet hade
utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
255, av fru Lindström in. fl., och II: 292,
av herr Lindholm m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle beakta vad i
motionerna anförts (synpunkter på den
årliga ökningstakten i u-hjälpen),
dels de likalydande motionerna I:
310, av herr Virgin in. fl., och II: 422,
av herr Holmberg in. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att i motionerna
intagen plan för uppnående av
1 %-målet för det svenska u-landsbiståndet
budgetåret 1974/75 måtte antagas
som riktlinje för det svenska ulandsbiståndets
fortsatta utveckling
samt att biståndsmyndighetens planering
måtte inrättas därefter,

dels ock de likalydande motionerna
1:424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
såvitt anginge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära
tillsättande av en beredning med parlamentarisk
sammansättning, vars uppgift
i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer skulle vara att framlägga förslag
om nya riktlinjer för när det svenska
u-landsbiståndet skulle uppnå en
procent av bruttonationalprodukten.

Beträffande investeringsgarantier och
industrialisering hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
169, av herr Ottosson in. fl., och II: 183,
av herr Ilovhammar in. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att garantier
skulle givas för investeringar i
u-länder utan den nu gällande begränsningen
till endast vissa länder,

dels de likalydande motionerna I:
424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
i vad avsåge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära en
översyn av reglerna för investeringsgarantierna
enligt i motionerna angivna
riktlinjer,

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
dels de likalydande motionerna I:
427, av herr Gustavsson, Bengt, och herr
Palm, samt II: 499, av fru Lewén-Eliasson
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
att frågan om eu utvidgning av det
svenska biståndet till utvecklingsländernas
industrialisering efter de linjer
som angivits i motionerna måtte bliva
föremål för en mer ingående utredning
genom SIDA:s försorg samt att folkbildningsorganisationerna
och de fackliga
och kooperativa rörelserna måtte beredas
tillfälle att deltaga i detta utredningsarbete,

dels ock de likalydande motionerna
1:441, av fröken Stenberg m. fl., samt
II: 341, av herrar Nordstrandh och
Wennerfors, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att länderbegränsningen
för det svenska systemet med garantier
för vissa investeringar i u-länder skulle
avskaffas.

Beträffande biståndets länderinriktning
m. m. hade utskottet behandlat
dels de likalydande motionerna I:
171, av herr Werner, och 11:182, av
herr Hermansson m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen av regeringen
måtte begära omprövning av biståndsverksamhetens
huvudinriktning, varvid
Vietnam och Cuba borde bliva s. k. huvudmottagarländer,

dels de likalydande motionerna I:
305, av herr Lindblad, samt II: 290, av
herrar Ahlmark och Ullsten, såvitt rörde
hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att vår
u-hjälp till Zambia borde fortsätta att
öka mycket snabbt och att detta skulle
markeras genom att Zambia bleve ett
av de s. k. huvudmottagarländerna för
svensk u-landshjälp,

dels de likalydande motionerna I:
424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
i vad anginge hemställan att riksdagen
måtte, uttala sig för att det svenska
biståndet till Zambia borde utbyggas,

dels de likalydande motionerna I:
435, av herr Nyman m. fl., samt II: 420,
av herrar Ahlmark och Romanus, i vad
gällde hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte föreslå, att
berörda myndigheter skulle överväga
lämpligheten och möjligheten av att något
land (eventuellt några länder) i Latinamerika
längre fram bleve huvudmottagarland
för svenskt internationellt
bistånd,

dels de likalydande motionerna I:
438, av fru Segerstedt Wiberg, och II:
419, av herr Ahlmark, i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att berörda
myndigheter övervägde lämpligheten
och möjligheten av u-landshjälp i någon
form till södra delen av Sudan,

dels ock de likalydande motionerna
I: 440, av fröken Stenberg m. fl., och II:
502, av herr Nordstrandh in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
Algeriet skulle vara ett av de s. k. huvudmottagarländerna
för statligt utvecklingsbistånd.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 171 och II: 182, i vad de avsåge
handelspolitikens utformning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422 samt I: 424 och
II: 511, i vad de avsåge förslag om översyn
av riktlinjerna för den svenska biståndspolitiken,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422, i vad de avsåge
riktlinjer för samarbetet mellan näringslivet
och de biståndsgivande myndigheterna,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och Ii: 422, i vad de avsåge
vissa principer och förslag att beaktas
vid utformningen av den fortsatta
svenska biståndsinsatsen,

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:255 och 11: 292 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

utskottet anfört om den årliga ökningstakten
i u-landsbiståndet,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:310 och 11:422, i vad de avsåge
en plan för vägen till 1 %-målet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:424 och 11:511, i vad de avsåge
nya riktlinjer för vägen till 1 %-målet,

8. att riksdagen beträffande förslag
om ändringar i reglerna för det svenska
systemet för investeringsgarantier i
u-länderna måtte avslå motionerna I:
169 och II: 183, I: 441 och II: 341 samt
1:424 och 11:511, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga,

9. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:427 och 11:499 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om biståndet till u-ländernas
industrialisering,

10. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 424 och II: 511, i vad
de avsåge biståndet till Zambia, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och II: 182, i vad de avsåge
Vietnam och Cuba som huvudmottagarländer,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 305 och II: 290, i vad de avsåge
Zambia som huvudmottagarland,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:435 och 11:420, i vad de avsåge
land i Latinamerika som huvudmottagarland,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:440 och II: 502 om Algeriet
som huvudmottagarland,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:438 och 11:419, i vad de avsåge
hjälp till södra Sudan,

16. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag måtte fastställa den totala
planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåret 1970/71 till 764
miljoner kronor och för budgetåret
1971/72 till 894 miljoner kronor.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Reservationer hade avgivits

1, beträffande parlamentarisk utredning
om biståndspolitikens utformning,
av herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 310
och 11:422 samt 1:424 och 11:511, i
vad de avsåge förslag om översyn av
riktlinjerna för den svenska biståndspolitiken,
som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 2,

beträffande riktlinjer för samarbetet
mellan näringsliv och biståndsgivande
myndigheter, av herrar Ottosson
(m), Bengtson (ep), Nyman (fp) och
Dahlén (fp), fru Dieseli (m), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Bohman (m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Petersson i Gäddvik (m) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 310 och II: 422, i vad de avsåge riktlinjer
för samarbetet mellan näringslivet
och de biståndsgivande myndigheterna,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

3, beträffande vissa principer och
förslag för biståndsarbetet, av herr Ottosson
(m), fru Diesen (m) samt herrar
Bohman (m) och Petersson i Gäddvik
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 310 och II: 422, i vad
de avsåge vissa principer och förslag

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att beaktas vid utformningen av den
fortsatta svenska biståndsinsatsen, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört;

4, beträffande plan för vägen till 1 %-målet, av

a. herrar Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Dahlén (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Lindblad (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den ändrade
lydelse, som reservationen visade;

b. herr Ottosson (m), fru Diesen (m)
samt herrar Bohman (m) och Petersson
i Gäddvik (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 310 och II: 422, i vad
de avsåge plan för vägen till 1 %-målet,
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

5, beträffande riktlinjer för vägen till
1 %-målet, av

a. herrar Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Dahlén (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Lindblad (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 424
och II: 511 anhålla,

a. att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till överläggningar mellan de demokratiska
partierna i syfte att nå överenskommelse
om riktlinjer för när det
svenska biståndet skulle uppnå en procent
av bruttonationalprodukten, varvid
den i motionerna förordade målsättningen
borde vara riktgivande,

b. att Kungl. Maj :t snarast möjligt och
helst till 1969 års höstsession måtte förelägga
riksdagen de förslag som kunde
föranledas av överenskommelsen;

b. herr Ottosson (m), fru Diesen (m)
samt herrar Bohman (m) och Petersson
i Gäddvik (m), vilka, vid bifall till reservationen
4 b, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits; 6,

beträffande investeringsgarantier,
av herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (in) och Ullsten (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande förslag om ändringar
i reglerna för det svenska systemet för
investeringsgarantier i u-länderna i anledning
av motionerna 1:169 och II:
183, 1:441 och 11:341 samt 1:424 och
II: 511, de två sistnämnda såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 7,

beträffande planeringsramen, av
herrar Ottosson (m), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Lindblad (fp), Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep), Petersson i Gäddvik
(m) och Ullsten (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 16
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag beträffande
den totala planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåren 1970/
71 och 1971/72 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

8, beträffande biståndets länderinriktning,
av herr Dahlén (fp), som dock
ej antytt sin åsikt.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras övriga punkter i
detta utlåtande; yrkanden beträffande
nu ej föredragna punkter skulle dock
framställas först efter det respektive
punkt föredragits.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har redan varit
uppe i denna talarstol åtskilliga gånger
i dag, och jag skall verkligen nu fatta
mig kortare än ämnet i och för sig
skulle berättiga. Jag skall ta upp några
huvudpunkter i det förslag till den
svenska biståndspolitiken som riksdagen
nu har att behandla.

Först vill jag säga några ord om biståndspolitikens
utformning. I förhållande
till det enorma behovet av stöd
till de fattiga folken är allt vad Sverige
kan göra av liten betydelse. Vi kan
göra någonting som är en effekt i marginalen.
Det kan möjligen vara så att
vi kan vara ett gott exempel för andra
länder om vi tar krafttag, men det gör
vi inte.

Sverige ligger i topp bland världens
länder när det gäller inkomst per invånare,
men vi halkar långt efter när
det gäller det vi gör per invånare för
de fattiga folken.

Det är viktigt att ständigt bedöma om
våra insatser leder till det önskade målet,
som riksdagen uttalade sig för senast
i fjol — att höja de fattiga folkens
levnadsnivå, bidra till social och ekonomisk
utjämning samt medverka till
en samhällsutveckling i demokratisk
riktning. En bedömning kan då inte
begränsas till vad staten gör i form av
tekniskt och finansiellt bistånd. Man
måste också ta med handelspolitiska
åtgärder, näringslivets investeringar,
missionen och andra frivilliga organisationer.
Det gäller att söka nå en samordning
mellan alla de skilda insatserna.

Beträffande denna samordning fattas
åtskilligt. Man har inte tagit steget
fullt ut när det gällt att erkänna — och

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
dra konsekvenserna av — att allt vad
Sverige kan göra, just därför att vårt
land är litet, behöver samordnas i den
mån verksamhetsformerna tillåter detta.
Det är klart att det finns sådant som inte
går att samordna.

Jag vill ge några exempel på vad vi
kan göra mera. Inom handelspolitiken
borde man verkligen kunna försöka
pröva nya vägar. Vi vet att vårt land
liksom andra industriländer kan få
svårigheter, som drabbar vissa speciella
folkgrupper. Jag kan bara erinra om
koreajumprar för att alla skall förstå
vad detta innebär. Om vi importerar
mycket billiga varor från ett land och
vi själva har en industri som inte är
konkurrenskraftig på samma sätt, är
det klart att vi får svårigheter. Detta vill
vi undvika. Vi tror att vi ännu inte i
Sverige är på det klara med hur vi skall
handla på detta område. Det finns mycket
starka skäl för att vi gör en översyn
kring en rad andra punkter när det gäller
handelspolitiken. Syftet måste ju
vara största möjliga insatser och bästa
samordning av handelspolitiken med
andra åtgärder, men vi måste samtidigt
se till att vi inte får folkgrupper i detta
land som blir avogt inställda mot biståndspolitiken.
Själva sakfrågan — att
finna förbättrade metoder — tror jag
verkligen vi är överens om.

En annan punkt där vi inte nått fram
till sådan samordning är mellan statliga
och enskilda organisationers insatser
och näringslivets investeringar.
Fortfarande ses näringslivets investeringar
med en hel del misstro på vänsterkanten,
och det är inte utan att den
misstron har smittat av sig på en del
av socialdemokratin. Ett fördjupat studium
skulle kanske leda till större förståelse
för att vi måste få samordna
även på denna punkt för att få effekt.

Inte alla näringslivsinvesteringar i uländerna
är effektiva och ändamålsenliga,
den saken är klar, men det är inte
alla statliga insatser heller.

Vi förordar alltså en parlamentarisk
översyn av biståndspolitiken. Opposi -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
tionspartierna i statsutskottet är överens
om detta, men socialdemokraterna säger
nej. Det hade nu varit intressant att få
besked av utrikesministern, som handlägger
dessa frågor, om även regeringen
har den uppfattningen.

Tanken var att vi skulle diskutera uhjälpen
som första ärende i denna kammare
i dag och att andra kammaren
först skulle diskutera kommunindelningen.
Men utrikesministern tyckte
tydligen inte att det var lämpligt med
en debatt i första kammaren i första
omgången. Jag vet inte om vi skall känna
oss smickrade eller bedrövade — det
vore i alla fall bra att få ett besked
från regeringens sida på den punkt jag
nämnde.

Herr talmannen säger att vi skall yrka
bifall till reservationerna allteftersom
de kommer, och jag skall lyda honom
på den punkten. Jag kommer alltså
att yrka bifall till de reservationer där
mitt namn finns med.

På en punkt avviker jag i någon mån
från de andra som har behandlat utvecklingshjälpen
i utskottet. Det gäller
stridsäpplet om huvudmottagarländer.

Riksdagen skrev i fjol till regeringen
och begärde ett förtydligande av begreppet
huvudmottagarland för svensk
u-hjälp. Utrikesministern har skrivit en
del om detta i propositionen, men man
blir kanske inte så mycket klokare.

Ursprungligen var huvudmottagarland
ett land som Sverige koncentrerade
sina insatser på och hade flera olika
hjälpåtgärder i. Andra länder skulle
alltså endast i undantagsfall få svenskt
bistånd. Det var ett uttryck för principen
att vi måste koncentrera våra insatser
till ett relativt fåtal länder, och
såvitt jag kan förstå är den principen
av alla accepterad, åtminstone i statsutskottet.

Detta gällde i första hand de statliga
bilaterala insatserna, där Sverige alltså
gör en insats direkt i ett annat land.
Men det visade sig snart att lusten att
spika teser tog överhand, och till slut
var läget det, att om missionen eller

annan frivillig organisation gjorde en
insats i ett annat land, eller om näringslivet
gjorde investeringar i andra
länder än dem vi råkat kalla huvudmottagarländer,
då kunde man inte räkna
med statlig medverkan. Det var givetvis
en befängd idé som ströp möjligheterna
till största möjliga insatser.

Riksdagen påpekade detta i skrivelse
till regeringen för ett par år sedan, och
en viss förbättring har kommit till
stånd. Nu kan t. ex. missionen få bidrag,
ehuru i begränsad omfattning,
även till insatser i ett land som inte
kallas huvudmottagarland. Det var den
första avvikelsen.

En annan avvikelse från denna princip
är att SIDA direkt eller via FNorgan
gör insatser i en rad andra länder
än de ursprungliga huvudmottagarländerna.

För det tredje följer familjeplaneringsinsatserna
över huvud taget inte
principen om huvudmottagarländer.

En fjärde avvikelse gäller den humanitära
hjälpen. Där betyder det ingenting
om insatsen skall ske i ett huvudmottagarland,
utan den enkla och avgörande
frågan är om Sverige kan göra
en insats, vilket ju är en bra princip.

Den femte avvikelsen gäller förhållandet
att ett huvudmottagarland skulle
bli föremål för flera olika slag av insatser.
Nu har det efter ett antal år visat
sig att Sudan enbart har fått kreditbistånd.
Där är det alltså inte fråga om
olika slags insatser, och jag har mycket
svårt att förstå varför detta land skall
kallas huvudmottagarland. Från oppositionens
sida har vi kritiserat att Sudan
över huvud taget finns med som ett
mottagarland för vårt utvecklingsbistånd.
Där har ju sedan många år pågått
ett blodigt inbördeskrig. Nyligen
har jag sett en tidningsnotis om att
Sudan inte längre kan räkna med kreditbistånd
från vår sida. Jag vet inte
om detta är riktigt, men om man bestämt
sig för detta är det bra.

Alla dessa avvikelser visar att det är
något fel när man säger att man skall

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

»välja ut» vissa huvudmottagarländer.
Det finns ett annat land som utskottet
i år behandlar mycket välvilligt. Det är
Zambia, där insatserna både ökar och
är av olika slag. Statsutskottet säger
också att insatserna bör öka i detta
land, som dock inte har upphöjts till
rang, heder och värdighet av huvudmottagarland.

Den beskrivning av ett huvudmottagarland
som utrikesministern gör i propositionen
är som jag sagt ganska klen,
därför att den enbart talar om att det
är fråga om ett land där Sverige gör
flera slag av insatser. Man frågar sig då
onekligen varför vi skall fortsätta med
denna princip om huvudmottagarländer.

Utskottet har haft vissa svårigheter
i detta sammanhang, vilket också gäller
för mina partivänner där. Man erkänner
att ett huvudmottagarland är ett
land som blir föremål för flera olika
insatser och där svenska insatser koncentreras.
Logiskt skulle då kunna förväntas
att utskottet förklarar att ett
land kan uppfattas som huvudmottagarland
när denna situation uppstår.
Samtidigt talar utskottet emellertid om
att man skall »välja ut» vissa huvudmottagarländer.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta problem utan bara rikta följande
fråga till åtskilliga ledamöter av
utskottet: Vore det inte på tiden att
stryka principen om huvudmottagarländer?
Ty då skulle vi helt rationellt
kunna säga oss: Kan en svensk insats
göras i ett land, så gör vi den. Att detta
inte innebär att statliga bilaterala insatser
kan göras i ett femtiotal länder
är vi naturligtvis alla överens om. Det
uppstår också, herr talman, irritation
i de länder som inte blir hedrade med
att av Sverige utväljas till huvudmottagarland
fastän vi vill upprätthålla goda
förbindelser i alla fall.

Så några specialfrågor. Beträffande
våra insatser i Vietnam när kriget tar
slut uttalade utskottet och riksdagen
förra året att ett svenskt bistånd till

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
återuppbyggnaden i Vietnam snabbt
skulle kunna aktualisera en väsentlig
ökning av det totala svenska u-landsbiståndet.
Alla uppfattade väl detta som
ett uttryck för att man då skulle göra
en extra insats.

Nu är det intressant att se hur socialdemokraterna
börjat sväva på målet i
detta avseende. Man är inte längre så
säker på att den insats vi skall göra
i Vietnam bör gå utanför den ram som
nu är fastställd för vårt utvecklingsbistånd
och dess höjning. Man kan inte
tolka utskottets skrivning på annat sätt
än att socialdemokraterna snarare tänker
sig att vietnamhjälpen måste hållas
innanför ramen. Det är tydligen inte
nödvändigt att svenska folket över huvud
taget räknar med en extra insats
från vårt land tillsammans med övriga
länder i Norden, där ju planeringen
sker gemensamt för att hjälpa det krigshärjade
Vietnam. Jag finner denna inställning
hos socialdemokraterna ganska
svår att förstå.

Jag nämnde att en förbättring skett
beträffande det statliga stödet till de
enskilda svenska organisationernas
verksamhet. Nu kan alltså en enskild
organisation få stöd även om den arbetar
i ett land som inte av här anförda
speciella anledningar kallas huvudmottagarland.
Detta tycker vi är ett
värdefullt framsteg.

Vi har i ett särskilt yttrande understrukit
vikten av att samverkan med
dessa organisationer, med missionen
och andra frivilliga organisationer,
byggs ut på ett något effektivare sätt
än hittills. Dessa organisationer kan ju
förvalta pengarna på ett utomordentligt
sätt. De som haft glädjen att ta del av
hur man arbetar i dessa u-länder kan
konstatera att förvånansvärt goda resultat
kan uppnås med mycket små ekonomiska
insatser. Detta gäller också,
tycker jag, en hel del av det fredskårsarbete
som uträttas. Vårt särskilda yttrande
vill understryka angelägenheten
av att man går vidare på den vägen.

Till sist, herr talman, skall jag beröra

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
en sak som ur vissa synpunkter är litet
större än det jag senast har tagit upp,
nämligen hur vi skall kunna nå fram
till etappmålet 1 procent. Jag understryker
att det är ett etappmål. Den
slutliga insatsen måste vara större. Man
kan säga att det är ett pedagogiskt
grepp att tala om en procentsats. Sverige
har verkligen skyndat långsamt
när det gällt att öka stödet till de fattiga
folken. Vårt parti begärde under
fiera år att regeringen skulle lägga fram
en plan för hur en snabb ökning av
u-hjalpen skall ske. I fjol framlades en
plan, men den innebar inte en snabb
ökning.

Vi har tidigare diskuterat det förhållandet
att centerpartiet och folkpartiet
i fortsättningen inte kommer att lägga
fram s. k. skuggbudgeter. Vi gör det
inte heller beträffande u-landsbiståndet.
Denna sak har diskuterats tidigare
i kammaren, och jag skall inte förlänga
debatten med att utveckla den satsen
ytterligare utan bara konstatera detta.
Jag gör det med utgångspunkten att vi
nu begär att regeringen tar initiativ till
överläggningar med partierna för att
försöka nå en uppgörelse om att snabbare
än socialdemokraterna hittills
tänkt sig nå målet 1 procent. Vi anser
att det borde finnas en beredvillighet
från socialdemokratins sida att diskutera
detta.

Om så visar sig nödvändigt, har vi
sagt, är vi villiga att diskutera hur man
i så fall genom statsfinansiella åtgärder
skall få fram nödvändiga medel. Det är
inte vanligt att oppositionspartier på
detta sätt erbjuder en regering att delta
i överläggningar av denna karaktär.
Men vi har funnit det så angeläget att
hjälpa de fattiga folken att vi gör detta
erbjudande som inte följer de traditionella
linjerna. Vad svarar nu socialdemokraterna
i utskottet på detta? Ja, det
är verkligen värt ett studium. Man
klamrar sig fast vid en motion från
moderata samlingspartiet som går ut på
att den svenska u-hjälpen i större utsträckning
skall bindas till leveranser

av svenska varor. Denna tanke har socialdemokraterna,
folkpartiet och centerpartiet
i utskottet tagit avstånd ifrån.
Vi vill inte ha en sådan vidgad bindning
till svenska leveranser i biståndsverksamheten.
Trots att tre av fyra partier
har sagt nej till detta hindrar det
inte att socialdemokraterna menar att
ett samförstånd är omöjligt på grund
av denna herr Virgins motion. Herr
Virgin bör i och för sig vara smickrad
över den betydelse hans motion tillmätes,
men jag är inte säker på att han
skulle vara så förtjust över att överläggningar
mellan partierna kanske
förhindras genom hans motion. Socialdemokraterna
i statsutskottet har blivit
så förskräckta att de över huvud taget
inte vågar sätta sig ned vid förhandlingsbordet
därför att det finns en motion
av denna karaktär. Man frågar sig:
Är detta det verkliga skälet till att socialdemokraterna
säger nej? Självfallet
är det inte det. Det är bara ett sätt att
tro sig komma förbi en för socialdemokratin
besvärande fråga.

Vidare säger socialdemokraterna i
utskottet, att om överläggningar av denna
karaktär skulle kunna leda till resultat,
vore det nödvändigt med samförstånd
om budgetpolitiken och den
samhällsekonomiska politiken i dess
helhet. Annars vore det meningslöst,
påstår socialdemokraterna. Man kan ju
göra en jämförelse med hur vi har behandlat
försvarsfrågan. Vid flera tillfällen
har man från oppositionspartiernas
sida suttit med i överläggningar
med representanter för regeringspartiet,
och därvid har man inte bara varit
överens om utgifterna utan också
överens om vissa förändringar på budgetens
inkomstsida, i situationer då så
varit nödvändigt. Ingen har talat om
att man därför måste vara överens om
hela den samhällsekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Socialdemokraternas
representanter i statsutskottet säger
emellertid att man i denna ur kvantitativ
synpunkt väsentligt mindre fråga
måste vara överens om allting. I

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

försvarsfrågan är det inte nödvändigt,
men beträffande den svenska biståndsverksamheten
till de fattiga folken måste
man vara överens om allt, om man
skall kunna resonera. Kan detta vara
det verkliga skälet till socialdemokratins
nej? Givetvis inte! I så fall skulle
det innebära att socialdemokraterna
hädanefter principiellt skulle vägra att
diskutera försvarsfrågor. Försvarsministern
har emellertid sagt att man absolut
inte vill säga nej till sådana överläggningar.
Inte heller statsutskottet
sade nej till sådana överläggningar i ett
utlåtande för en tid sedan — man diskuterade
bara tidpunkten.

Den slutsats man kan dra av socialdemokraternas
ställningstagande i statsutskottet
är denna: Socialdemokraterna
kan tänka sig överläggningar med övriga
partier om försvarskostnader, som
ju gäller åtskilliga miljarder, men om
utvecklingshjälpen är socialdemokraterna
inte villiga att överlägga med de
andra partierna. Detta tycker jag är
väl värt för svenska folket att lägga
märke till. Jag kan förstå om socialdemokraterna
är rädda för att få sina
cirklar rubbade, och det är givetvis det
som är det avgörande i detta sammanhang.
Den bild man får av motiven för
statsutskottsmajoritetens ställningstagande
är dock en helt annan. Givetvis
vore det även på denna punkt av intresse
att få ett besked om huruvida det
som socialdemokraterna säger i statsutskottet
också är regeringens uppfattning,
men herr utrikesministern är ju
som sagt på annan plats.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! På några få år har utvecklingsbiståndet
blivit en fråga som
starkt engagerar nästan alla svenska
medborgare. Många, kanske de flesta,
betraktar den från känslomässiga utgångspunkter,
som en fråga om humanism
och solidaritet, och ser det som
en självklar sak att efter förmåga hjälpa
de folk som har det så mycket sämre

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
än vi. Den känslan har vuxit fram och
förstärkts av de moderna massmedias,
främst televisionens, möjligheter att direkt
placera oss alla mitt i händelseförlopp
och förhållanden, som råder i
andra delar av världen, så att vi får en
förnimmelse av att själva uppleva det
som vi tidigare bara på ett indirekt
och opersonligt sätt hade kännedom
om. Det är naturligt att vi då grips av
den nöd och det elände som råder i
världen och att vi vill göra en insats
för att avhjälpa det.

Andra betraktar skillnaden i standard
och levnadsförhållanden mellan
olika delar av världen först och främst
som en oacceptabel källa till politisk
oro och som ett hot mot en lugn och
fredlig utveckling i världen över huvud
taget.

Andra återigen reser kravet på
u-hjälp från rationella ekonomiska utgångspunkter
och menar att det är
självklart att alla som kan måste hjälpa
till att på bästa sätt nyttiggöra de
möjligheter som jorden rymmer till
stigande välstånd för alla sina invånare;
möjligheter som okunnighet, sjukdomar,
brist på folkökningskontroll på
ett så upprörande sätt mishushållar
med.

Slutligen finns det grupper som i
u-hjälpen ser en chans att främja en
social omvälvning som kan leda till
politiska system och styrelsesätt som
de finner det angeläget att främja. De
ser ofta de rika ländernas ekonomiska
framgångar som någonting vanhedrande
och anser att dessa rika länders
välstånd bara har möjliggjorts genom
hänsynslöshet och förtryck mot u-länderna
och alltså har vunnits på deras
bekostnad.

.Tåg avser inte att försöka granska
och bedöma de skilda motiveringarnas
bärkraft. Jag har bara velat understryka
att även om drivkrafterna kan vara
rätt olika så leder de alla till kravet
på en kraftig och undan för undan
ökande svensk satsning på den internationella
biståndsverksamheten.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Det var också i stor enighet som riksdagen
senast i fjol anslöt sig till det
tidigare angivna men av världshandelskonferensen
i New Delhi mera klart
definierade första målet för biståndet,
1 procent av bruttonationalprodukten.
Meningsskiljaktigheterna rörde endast
snabbheten och i någon mån metoderna
för att nå fram till detta mål.

Moderata samlingspartiet har för sin
del inte haft något att invända mot regeringens
förslag till den statliga u-hjälpens
utveckling, så att den skall uppnå
1 procent 1974/75, men vi kan inte
tillmäta just den statliga hjälpen en så
dominerande ställning som regeringen
synes vilja göra. Det är enligt vår mening
inte med överföring av offentligt
bistånd som utvecklingen i u-länderna
bäst påskyndas och som de bestående
resultaten snabbast vinnes. Det väsentliga
måste alltid vara hjälpen till självhjälp.

Det gäller mycket mer att söka väcka
och öka de enskilda u-ländernas ansvar
för sin egen framtid än att överta det
ansvaret. Erfarenheterna av offentlig
biståndsverksamhet är inte så långvariga
— det rör sig bara om ett par decennier
— men de har ändå visat sig
ganska nedslående, för både de givarländer
och de mottagarländer som hade
väntat sig stora och snabba effekter.
Däremot har erfarenheten bestyrkt
värdet av den stimulans som enskilda
investeringar ger genom att de tillhandahåller
såväl kapital som teknik och
kunskap, samtidigt som de ger meningsfylld
sysselsättning.

1968 års världshandelskonferens, som
rimligen borde veta vad den talar om,
gjorde mycket klara uttalanden i detta
avseende. Vi menar därför från moderata
samlingspartiets sida att det är av
avgörande betydelse att man anlägger
en helhetssyn på biståndet och i denna
väger samman det statliga biståndet
och andra statliga åtgärder med näringslivets
u-landsverksamhet och de
enskilda organisationernas hjälpinsatser.

Det förtjänar att här påpeka att
under år 1967 inte mindre än 43 procent
av det totala svenska kapitalflödet
till u-länderna kom från privata källor.
Det är alltså lika viktigt att intressera
sig för att detta biståndsflöde underlättas
och ledes i de lämpligaste fårorna
som några andra åtgärder som kan
vidtagas i sammanhanget.

Det är alltså enligt vår mening ett
intresse av första rangen att en bättre
total samordning kommer till stånd.
Vi yrkar därför på att en parlamentarisk
utredning tillsättes med representanter
också för missionen och andra
frivilliga organisationer och med uppdrag
att studera hittills vunna erfarenheter
samt utarbeta långsiktiga riktlinjer
för det framtida utvecklingsbiståndet.

Det är visserligen sant, som utskottsmajoriteten
påpekar, att biståndspolitikens
utformning har varit föremål för
ett flertal utredningar under senare år,
men dessa har inte haft den parlamentariska
förankring som skulle ha varit
önskvärd i en fråga som denna. Dessutom
rör det sig om ett område, där
verksamheten är så ny, utvecklingen är
så snabb och samhällskostnaderna är så
höga att en extra omfattande och allsidigt
förankrad utredningsverksamhet
borde vara särskilt väl motiverad.

Jag sade nyss att nära hälften av den
svenska kapitalöverföringen till u-länder
kommer från privata källor och att
1968 års världshandelskonferens hade
gjort en fördelaktig bedömning av de
privata investeringarnas värde. Det är
därför naturligt att föra in också dessa
i den plan som man gör upp för u-landsbiståndets
ökning. I vår plan har vi i
fråga om det statliga biståndet följt
Kungl. Majrts förslag, men vi har därutöver
tillfogat en sifferserie som anger
tillväxten av det privata kapitalflödet.
Även i fråga om detta har vi
räknat med en årlig tillväxt på 25
procent. Skulle detta uppnås, skulle det
totala biståndet efter det internationellt
vanliga betraktelsesätt som inrymmer

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

även det privata kapitalflödet nå enprocentsnivån
redan 1971/72.

Nu är det självklart att statsmakternas
inflytande på de enskilda insatserna
är begränsat och att talserien närmast
är att betrakta som en prognos,
men det är också självklart att statsmakternas
möjligheter är betydande att
gynnsamt påverka den privata investeringsviljan.
Det kan ske genom lämpligt
utformade beskattningsregler, genom
investeringsgarantier och genom
direkt samarbete med SIDA eller genom
åtaganden från SIDA att utföra
projekt av mera allmän natur som kan
vara en förutsättning för eller som underlättar
etablering av företag.

Statsmakterna har också en möjlighet
som är mera betydelsefull än man
i allmänhet föreställer sig och som inte
kostar någonting alls att tillämpa
men som trots detta inte ofta utnyttjas
av regeringen, nämligen att stimulera
investeringsbenägenheten genom
att leda och påverka opinionen till förmån
för en sådan verksamhet, att klarlägga
för allmänheten och för näringslivet
att investeringar i u-länderna är
synnerligen önskvärda som ett led i
det svenska utvecklingsbiståndet och
att regeringen ger det sitt positiva stöd
och sin välsignelse. Men detta tycks
man vara ängslig för. Det är synd, ty
det skulle behövas som en motvikt mot
socialdemokratiska ungdomsförbundets
och andra radikala gruppers ofta framförda
mening, att u-hjälpen skall användas
som ett medel att omdana världen
i socialistisk riktning och deras
onyanserade angrepp mot Lamco, Cabora
Bassa och näringslivsinvesteringar
i u-land över huvud taget.

Moderata samlingspartiet ser verkligen
inte saken så som dessa radikala
grupper gör. För oss skall u-hjälpen
präglas av realism och vilja att ge hjälp
— i första hand till självhjälp. Den
skall utan politiska biavsikter utformas
så, att den blir så effektiv som
möjligt. Visserligen anges i 1968 års
målsättning att utvecklingssamarbetet

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
skall medverka till en samhällsutveckling
i demokratisk riktning, men detta
står enligt vår mening inte på något
sätt i strid mot kravet på bästa effektivitet.
Vi har en sådan fast övertygelse
om det demokratiska samhällsskickets
inneboende överlägsenhet, att vi är förvissade
om att en gynnsam ekonomisk
utveckling och en ökad allmän kunnighet
automatiskt leder fram mot mera
demokratiskt styrelseskick.

Den vikt som vi inom moderata samlingspartiet
lägger vid att knyta samman
det statliga biståndet med det privata
är anledningen till våra i reservation
till utskottsutlåtandet framförda
krav på fastare riktlinjer för samarbetet
mellan näringslivet och SIDA, eventuellt
genom inrättandet av ett särskilt
samrådsorgan.

I den partimotion om u-landsbiståndet,
som moderata samlingspartiet väckte
vid riksdagens början, berörs med
några ord frågan om bindning av bistånd
till prestationer från givarlandets
näringsliv. Vi konstaterar att en sådan
bindning för närvarande är mycket
vanlig för att inte säga regelmässig och
att den är olycklig genom att den hämmar
den fria internationella konkurrens
som skulle leda till största effektivitet
och bästa utbyte av insatserna.
Vi uttalar oss klart för alla åtgärder
från svensk sida som kan minska bindningarna,
men vi tillägger att tills positiva
resultat av sådana åtgärder har
uppnåtts bör vi emellertid kunna binda
även våra insatser. Detta måttfulla
uttalande har den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten, som herr Dahlén
nyss påpekade, tagit till utgångspunkt
för att nära nog totalt underkänna moderata
samlingspartiets meningar om
u-landsbiståndet över huvud taget. Sålunda
säger man i utskottsutlåtandet att
man inte kan vara med om att anordna
överläggningar mellan de fyra demokratiska
partierna i fråga om en snabbare
stegringstakt av anslagen, därför
att ett av partierna, dvs. moderata samlingspartiet,
har yrkat på en bindning

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
i viss utsträckning av biståndet och att
det skulle kunna innebära en väsentlig
minskning av dettas värde. Om detta
uttalande inte är en avsiktlig misstolkning,
så är det verkligen ett principrytteri
av dess bättre högst ovanlig art.
Jag tycker att det ganska klart framgår
av motiveringens formulering i vår
motion att en eventuell bindning inte
avses leda till minskningar i biståndets
volym eller effekt. Men eftersom det
tydligen behövs vill jag här gärna understryka
att så skall tolkningen vara.

Då emellertid bindningar numera i
stor utsträckning är ett faktum som
redan åstadkommer begränsningar i
konkurrensen och därmed ofta en sämre
biståndseffekt, skulle en svensk bindning
i vissa fall med all sannolikhet
kunna bryta biståndsmonopol och sålunda
tvärtom bidra till att öka det
totala utbytet av utvecklingsbiståndet.
Skall man för principernas skull avstå
också från sådana åtgärder?

Herr talman! Jag vill något återkomma
till frågan om de enskilda investeringarna
och den mycket goda utvecklingseffekt
som de kan ge. Denna beror,
som jag nyss sade, inte bara eller
kanske inte ens främst på den direkta
kapitalinsatsen, utan ofta är det överförande
av kunskaper, tekniskt handlag
och realistiska ekonomiska betraktelsesätt
som är det väsentliga. Det avgörande
utvecklingshindret är i flertalet
u-länder bristen på kommersiell och
organisatorisk insikt och erfarenhet.

Den utbildning som direkt och indirekt
bedrivs hos enskilda industrilandsföretag
i utvecklingsländerna utgör ett
utomordentligt viktigt element i den
samlade biståndsinsatsen. I själva verket
torde den vara av betydligt större
omfattning än den utbildning som den
offentliga biståndssektorn svarar för.
Företagens utbildning är ju också mera
direkt inriktad på omedelbara praktiska
resultat och blir därför sannolikt
effektivare än den offentliga verksamheten
på det här området. De privata
direktinvesteringarna har vidare se -

kundära utvecklingseffekter, som naturligtvis
är svåra att direkt mäta men
som inte är obetydliga.

Ett industriland som uppriktigt eftersträvar
att gynna utvecklingen i
u-länderna bör därför med kraft söka
stimulera sitt näringsliv till etablering
i dessa länder. Det ligger också i dess
eget intresse därför att en sådan etablering
normalt ger både industrilandet
och utvecklingslandet fördelar. Det är
väl för övrigt just den omständigheten
som gör att en sådan verksamhet kan
få så mycket större omfattning och
därmed utvecklingseffekt än vad vanligt
offentligt bistånd rimligen torde
kunna åstadkomma.

Det finns olika sätt att stimulera privata
investeringar. Jag har talat om
vikten av skatteregler som gynnar eller
i varje fall undanröjer de skattetekniska
svårigheterna vid u-landsetablering. På
det området ligger vi ganska väl framme
här i Sverige. När det däremot gäller
att genom investeringsgarantier undanröja
de politiska risker som etablering
i u-länder med mindre stabila politiska
och andra förhållanden än hemlandets
innebär, ligger vi inte lika långt
framme. Regeringens handlande här är
tvekande och halvhjärtat. Det är visserligen
så, att vi väl alla skulle föredra
investeringsgarantier uppbyggda på en
allmän internationell bas, t. ex. i världsbankens
regi, men eftersom sådana garantier
inte finns och kommer att dröja
har flertalet industriländer infört egna
system tills vidare. Så gjorde också
Sverige i fjol, men systemet begränsades
— i strid mot så gott som samtliga
remissinstansers åsikt — till våra sju
så kallade huvudmottagarländer och
gjordes dessutom till den grad restriktivt
att det ännu inte kommit till användning
i något enda fall. Det verkar
som om utskottsmajoriteten såg detta
förhållande med glädje och tillfredsställelse,
ty den säger bara att det just
därför inte finns någon anledning att
ändra på förhållandena.

Vi tycker precis tvärtom. Om man

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

verkligen vill stimulera till utvecklingsbefrämjande
investeringar, borde man
rimligen eftersträva ett garantisystem
som åtminstone kan locka någon enda.
Vi föreslår att systemet till att börja
med omedelbart skall utvidgas till att
omfatta alla de länder som är u-länder
enligt Förenta Nationernas definition.
På sikt är det sannolikt att villkoren
för garantierna bör lindras. Det borde
nog i stort sett vara tillräckligt att
försäkra sig om u-landets positiva bedömning
av investeringen för att denna
skall kunna godkännas av de svenska
myndigheterna. Den principiella tankegången
bakom investeringsgarantin innebär
ju bara att staten avlastar investeraren
de risker av politisk art som
u-landsetableringen inrymmer, till skillnad
från etablering i hemlandet. Det
är naturligt att statsmakterna övertar
sådana risker dels därför att staten bör
ha andra och bättre möjligheter att bedöma
dem, dels därför att staten också
har möjlighet att genom förhandling
med vederbörande u-land skaffa sig
säkerhet mot riskens utlösning. Man
kan egentligen knappast göra gällande
att garantin gynnar företaget i och för
sig. Om garanti inte lämnas, måste en
korrekt företagsekonomisk kalkyl inrymma
större vinster för att täcka den
politiska risken. Om garanti finns, behövs
inte detta. Det är alltså u-landet
som tjänar på garantin, inte företagen.

Likväl tycks det vara rädslan för att
oskäligt gynna näringslivet och för att
möjliggöra stora vinster i enskilda företag
som lamslår regeringens handlande
på det här viktiga området. Skräcken
för att bli beskylld att bidra till utsugning
gör att man inte vågar bidra till
utveckling.

Nu är myten om utsugningen av uländerna
föga verklighetsförankrad. Den
drivs ju hårdast av dem som anser
att all verksamhet i ett fritt näringsliv
skall karakteriseras som utsugning, men
den tycks när det gäller u-länderna
vinna gehör även långt utanför de kretsarna.
Undersökningar visar emellertid

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att investeringarna t. ex. i Afrika regelmässigt
har lämnat lägre avkastning än
investeringar i industriländerna, och
detta gällde även — hör och häpna! -—
under den förkättrade kolonialtiden.
Det fordras därför krafttag, om man
vill att en sådan verksamhet skall skjuta
fart. Rädslan för en otillbörlig utsugning
torde i stort sett kunna lämnas
åt sidan. En framgångsrik produktion
är inte bara förbrukare av befintliga
råvaror, den är också skapare av stora
nya värden, så att säga ur intet. En
främmande investering i ett u-land ger
ökade löneinkomster, avgifter för råvaror
och skatteintäkter, och detta är
till fördel för u-landet, även om vinsterna
skulle bli stora och även om de
skulle återföras till hemlandet. För
övrigt är det nog skäl att göra klart
för sig att de vinster som hemtages till
företag i Sverige beskattas i dessa företag
och hos deras delägare med sammanlagt
ungefär 80 procent. Det är
alltså svenska staten som i så fall är
den helt dominerande förmånstagaren.
Skulle svenska staten, vilket förefaller
rimligt, låta en del av sådana nyskapade
intäkter gå tillbaka till u-landet i
form av ökat bistånd, är det nog ännu
mera självklart att den egentliga profitören
på u-landsinvesteringar även i
detta långtifrån normala fall är u-landet
självt. De privata investeringarna
är alltså ett oumbärligt medel för att
vinna snabba och starka utvecklingseffekter.
Men de har också den fördelen
att de inte ökar u-ländernas skuldbörda.
Denna är som vi vet stor, och den
växer allteftersom den offentliga kapitalöverföringen
går vidare. Världsbanken
har beräknat att u-ländernas
amorteringar och räntor för offentliga
lån utgjorde ungefär 4 miljarder dollar
år 1966. Tillväxttakten av betalningsbördan
rörde sig om cirka 10 procent
per år.

I och för sig behöver naturligtvis inte
en hög skuldbörda innebära en dålig
ekonomi, men i den mån det gäller
länder — och detta är just mycket ofta

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
fallet i fråga om u-länderna •— med
svag exporttillväxt och svårigheter att
finansiera importen så inger skuldökningen
oro. Nu brukar man för att
motverka detta föreslå allt längre amorteringstider
och allt lägre räntor — ned
till nästan bara symboliska räntesatser.
Jag är emellertid personligen tveksam
om detta är den bästa vägen. Utgångspunkten
för bedömningen i det här avseendet
— liksom alltid när det gäller
u-bjälp — måste vara utvecklingseffekten
av det bistånd som lämnas. Det
förefaller då sannolikt att man skulle
få ett större tryck mot produktivaste
användningssätt av kapitalöverföringarna
från i-länderna om lånen utlämnades
på marknadsmässiga villkor.
Några nackdelar skulle inte uppstå för
u-länderna om nettoöverföringen av kapital
hölls oförändrad. Man skulle också
komma ifrån den vanskliga och i
längden sannolikt ohållbara metoden
att avgöra vilka länder som behöver
mjukare krediter än andra och hur
skillnaderna skall vara.

Politiskt har regringen i olika sammanhang
gjort ett stort nummer av de
hjälpinsatser som skall vidtagas i Vietnam
när stridshandlingarna där en gång
upphör. Nu får vi i propositionen och
i utskottsmajoritetens förslag besked
om att detta skall ske inom ramen för
det u-landsbistånd som under alla omständigheter
skall utgå. Det blir alltså
en omdirigering till Vietnam när kriget
där slutar. Det var inte precis det intryck
som man tidigare hade fått och
det strider enligt vår mening både mot
riksdagens uttalande i fjol och mot de
krav som måste ställas på ett fast underlag
för en långsiktig planering av
det ordinarie u-landsbiståndet. Moderata
samlingspartiet yrkar därför för sin
del på att vietnambiståndet när det en
gång blir aktuellt skall lämnas utanför
den vanliga biståndsramen.

U-hjälpen är en pålaga på svenska
folket som undan för undan blir allt
kännbarare. Och det skall så vara. Men
detta gör det så mycket viktigare både

att insatserna ger ett gott utbyte och att
det för svenska allmänheten klart framstår
att så är förhållandet. Det är angeläget
att olika svenska projekt utförligt
presenteras för allmänheten även
i vad avser tänkta resultat och att
verksamheten noggrant följes upp och
öppet redovisas. Det är också viktigt
att möjligheterna tillvaratas och tekniken
förbättras för att göra jämförelser
i fråga om långsiktig verkan av
olika typer av biståndsinsatser så att
satsningen undan för undan kan koncentreras
mot en allt större effektivitet.
Informationen om utvecklingsarbetet
måste vidgas. Den bör syfta dels till
att öka förståelsen för det väldiga behovet
av biståndsinsatser över huvud
taget, dels till att undanröja uppfattningar
och vanföreställningar som kan
stå hindrande i vägen för de effektivaste
metoderna. Målsättningen måste
vara att söka vinna en snabb välståndsutveckling
i de stora delar av vår värld
som har sackat efter i denna. En sådan
utveckling är även i bästa fall en långsam
process, medan politiska förhållanden
och ekonomiska system skiftar
långt snabbare. Detta är ett bland flera
skäl till att biståndets effekt alltid måste
vara det primära i verksamheten.
Politiska biavsikter från givarlandets
sida får inte tillåtas äventyra den effekten.

Herr talman! Jag har nu redogjort
för de principiella synpunkter som
moderata samlingspartiet vill lägga på
u-landsbiståndet och som har föranlett
reservationer från vår sida till statsutskottets
utlåtande nr 82. De reservationer
som jag inte har berört kommer
fru Diesen att närmare belysa. Jag ber
att få yrka bifall till samtliga reservationer
som bär herr Ottossons och fru
Diesens namn och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Sverige och de övriga
rika länderna i FN ställde i början av
1960-talet i utsikt att man inom en nära
framtid skulle bygga ut biståndet till de
fattiga länderna till 1 procent av nationalprodukten.
Länderna har emellertid
haft svårt att hålla sitt löfte. I stället
har vi fått uppleva att det internationella
biståndet under senare år har
stagnerat och i vissa fall gått tillbaka.
Dessutom har en allt större del av hjälpen
börjat ges i form av gåvor, vilket
medför rätt stora problem för mottagarländerna
på längre sikt.

Det förhållandet att kapitalflödet
från de rika länderna till de fattiga har
stagnerat beror i första hand på att de
stora givarländerna inte utökat sin offentliga
biståndsgivning. Några av dessa
länder har också lagt restriktioner
på privata investeringar utomlands. Inskränkningarna
har delvis motiverats
med valutaskäl. När något land under
en viss period har ansträngt sina ekonomiska
möjligheter för hårt och därmed
tvingas till åtstramningar, har detta
som regel i betydande utsträckning
gått ut över hjälpen till u-länderna.
Längre än så har alltså hittills inte den
internationella biståndsverksamheten
sträckt sig. Sverige tillhör dock de länder
som har fortsatt att öka sin bistån
dsvolym även under senare år. Man
måste emellertid komma ihåg att det
svenska biståndet, satt i relation till
våra ekonomiska möjligheter, fortfarande
inte är särskilt omfattande. Vi har
lika litet som andra rika FN-länder ännu
förmått uppfylla löftet om att lämna
1 procent av nationalprodukten.

De svenska biståndsmyndigheterna
arbetar nu efter den plan för u-hjälpens
utbyggnad som regeringen lade fram
i fjol och som en majoritet i riksdagen,
bestående av socialdemokrater och högermän,
senare ställde sig bakom. Den
tar sikte på att denna målsättning skall
nås 1974/75. Centern och folkpartiet
reserverade sig då för en snabbare utbyggnad
av u-hjälpen, vilket skulle in -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
nebära — som även min vän och kollega
från folkpartiet har framhållit —
att vi skulle nå det uppsatta målet
1972/73.

Kravet på en snabbare utbyggnad än
den som regeringen och riksdagsmajoriteten
velat vara med om håller vi
självfallet fortfarande fast vid. Riksdagens
beslut i fjol ställer oss emellertid
nu i en annan situation än den vi befann
oss i när vi behandlade u-hjälpsanslagen
föregående år och tidigare.
Något konkret krav på anslagshöjningar,
utöver det som är föreslaget i statsverkspropositionen,
framlägger vi av
den anledningen inte nu. Däremot är
det vår önskan och vårt krav att regeringen
skall ta initiativ till en överläggning
mellan parterna där man kan diskutera
fram en ny plan, som skulle kunna
leda snabbare till målet än den plan
som biståndsmyndigheterna nu arbetar
efter. En sådan beredning med representanter
för de politiska partierna bör
emellertid enligt vår mening inte begränsa
sitt arbete till att gälla enbart
de statliga biståndsinsatsernas storlek.
Det är önskvärt att vi får en översyn
av de svenska relationerna med de fattiga
länderna som helhet.

U-landsbistånd i den mening som
man avser här i riksdagen och i den
politiska debatten över huvud taget utgör
bara en begränsad del av de ekonomiska
relationerna mellan i-länder
och u-länder. Den största delen av
u-ländernas kapitaltillskott kommer i
form av exportinkomster och de utländska
företagens investeringar. Därför
bör en sådan utredning som vi föreslagit
även ta sig an sådana områden
som handelspolitiken, näringslivets investeringar,
de humanitära organisationernas
bidrag till biståndsverksamheten
och sist men inte minst samordningen
av olika slags insatser. Liksom
tidigare har vi från oppositionen, i detta
sammanhang i reservationer till utskottsutlåtandet,
särskilt understrukit
vikten av en förbättrad samordning av
statens och näringslivets insatser.

Onsdagen den 21 mai 1969 fm.

78 Nr 25

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
Beträffande planeringsramen finns
ytterligare en reservation, som jag vill
säga några ord om. Det gäller hur man
skall behandla anslagen till den hjälp
som det förutsätts att man skall sätta
in i Vietnam när kriget där upphör. Jag
tror att vi är ense om att den insatsen
bör bli av betydande omfattning. Men
då bjuder väl också logiken att man är
beredd att anslå särskilda medel. Annars
riskerar man att projekt som ingår
i den löpande planeringen måste
senareläggas och i värsta fall helt avskrivas.
Medel som insätts i Syd- och
Nordvietnam måste därför enligt vår
mening anslås utanför den planeringsram
som riksdagen fastslår. Sker inte
det, löper vi risken att få störningar
i den övriga biståndsverksamheten.

I den gemensamma partimotionen
från centerpartiet och folkpartiet har
vi även fäst uppmärksamheten på resultatvärderingen
av de insatser som
genomföres inom ramen för den svenska
biståndspolitiken. I många avseenden
är vi nybörjare när det gäller biståndsverksamhet.
Här gäller som på
många andra områden att man delvis
får lära av misstagen. Men det gäller
ju att tillse att misstagen blir så få som
möjligt. Det gäller också att tillse att
insatserna ute på fältet följer statsmakternas
intentioner så nära som möjligt.

Föreställningarna om det svenska biståndets
effektivitet i dag bygger ju på
ett mycket ofullständigt underlag. Detta
kan i onödan försvåra möjligheterna
att inom den svenska opinionen skapa
förståelse för fortsatt stöd. Det finns
alltså många argument för att man skall
förbättra möjligheterna till upplysning
och residtatvärdering. De pengar som
används i detta arbete är mycket väl
använda.

I de reservationer som är fogade till
utskottets utlåtande återkommer mittenpartierna
till krav som ställts under
tidigare år men därför inte mist sin
aktualitet. Som kanske det viktigaste
av dessa betraktar jag förslaget att man
på svenskt håll skall ta initiativ till

upprättande av en miljardfond för
u-ländernas livsmedelsförsörjning.

Bland alla de enorma problem som
vi ställs inför på detta område är det
väl befolkningssituationen och den hotande
livsmedelskrisen som skrämmer
mest. Redan nu är försörjningsgraden
inte högre än att en tredjedel av världens
folk lever i välmåga och en tredjedel
på en mellannivå, medan en tredjedel
lever direkt i svält. För att komma
till rätta med livsmedelsförsörjningen
måste man gå flera vägar. För det första
gäller det att öka livsmedelstillgångarna
och för det andra att dämpa befolkningstillväxten.
Försörjningssituationen
måste angripas både genom att
öka dessa länders livsmedelsproduktion
och genom tillförsel av livsmedel
utifrån.

Stora ansträngningar har också
gjorts för att förbättra dessa länders
egen livsmedelsproduktion. De har inte
varit utan framgång — vilket givetvis
är tillfredsställande. Trots detta är livsinedelssituationen
mycket kritisk. Det
är därför som vi föreslår att Sverige
tar initiativet till en fond för multilateral
livsmedelshjälp. Tyvärr har en majoritet
i utskottet icke velat vara med
på vårt förslag, och det betyder väl att
den tredjedel som lever i svält kommer
att öka framöver.

Herr talman, med detta vill jag yrka
bifall till de reservationer i utskottets
utlåtande nr 82 där centerpartister
finns antecknade.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I motionerna I: 523 och
11:563 vid förra årets riksdag redovisade
vi vår principiella syn på u-landspolitiken.
Vi framhöll där att vi ansåg
det nödvändigt att den svenska u-landspolitiken
togs upp till omprövning, och
vi angav i motionerna de riktlinjer som

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

enligt vår mening borde följas. I dessa
principmotioner erinrade vi om den
kritiska debatt som pågår om u-hjälpen
i allmänhet liksom om den svenska biståndspolitiken.
Vi ansåg att riktigheten
av denna kritik bekräftades av proposition
nr 101.

Departementschefen formulerade biståndsprogrammets
motiv och mål till
den begränsade målsättningen att den
internationella solidaritetspolitiken innebar
att »de bättre lottade har en moralisk
plikt att bistå de sämre ställda».
Ingenting sades om nödvändigheten att
stödja de fattiga folkens frihetskamp
mot de rika ländernas utplundring. Man
gjorde heller ingen analys av orsaken
till att befolkningens majoritet i dessa
länder lever i fattigdom och svält, medan
levnadsstandarden för de privilegierade
grupperna i andra länder är
mångdubbelt högre.

När man gjort försök till analytiska
uttalanden, har de ofta varit ofullständiga
och därför oriktiga, som när i
nämnda proposition säges, att »de senaste
årens många öppna mellanfolkliga
konflikter nästan undantagslöst
uppstått i de fattiga delarna av världen».
Det är naturligtvis till viss del
riktigt. Det är utan tvivel riktigt att
Vietnam är en fattig del av världen,
men dess fattigdom är knappast en tillräcklig
förklaringsgrund till att det utsatts
för militärt angrepp och utrotningskrig
från världens rikaste land —-USA.

Även när det gäller den konkreta
svenska biståndspolitiken saknas analys
av dennas hittillsvarande verkningar.

Debatten såväl i vårt land som i andra
länder om u-landspolitiken — dvs.
i själva verket en debatt om hela den
internationella ekonomiska politiska
utvecklingen — fortsätter.

I nyssnämnda motioner redovisades
utförligt de kritiska synpunkter vi har
när det gäller den nuvarande u-hjälpen.
I den motion vi har väckt till årets riksdag
har vi därför begränsat oss till spe -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ciella avsnitt beträffande u-landspolitiken.
Dessutom har vi i särskilda motioner
ställt förslag om anslag dels till
Demokratiska republiken Vietnam och
Sydvietnams Nationella Befrielsefront
och dels stöd till sociala befrielserörelser
i de av Portugal förslavade länderna
i Afrika. Vi har vidare hemställt att
riksdagen av regeringen begär undersökning
av nationella och sociala befrielserörelsers
mest angelägna behov
av stöd.

När det gäller handelspolitiken har
handelsdepartementet i en broschyr,
»Handelsdepartementet informerar om
UNCTAD», påvisat att även exportsiffrorna
belyser den stora skillnaden i utvecklingstakt
mellan u-länderna och
i-länderna. Av broschyren framgår att
under åren 1960—1966 steg u-ländernas
export med i genomsnitt 6 procent per
år — 5 procent om man bortser från
oljeexporten — mot närmare 9 procent
för de kapitalistiska i-ländernas export.
Detta innebär bl. a. att u-ländernas
andel av den samlade världshandeln
minskade från 21,4 procent år
1960 till 19,1 procent år 1966. Vi har
tidigare i u-landsdebatter anfört att
handelspolitiken gentemot u-länderna
och de nuvarande handelsrelationerna
privilegierar de redan rika länderna.
Vi anser att detta förhållande måste
ändras därhän att handelsrelationerna
i stället privilegierar de industriellt outvecklade
länderna.

I den nyss nämnda broschyren redogörs
för diskussionerna före och under
UNCTAD II, dvs. världshandelskonferensen
i New Dehli under februari—
mars 1968. Man säger där att konferensens
omedelbara resultat måste »bedömas
såsom begränsat och detta vare
sig man utgår från u-ländernas reella
behov av stöd för en påskyndad utveckling
eller från de önskemål som
förelåg från deras sida, främst uttryckt
i Alger deklarationen». En stor del av de
frågor som behandlades vid denna konferens
hänsköts till UNCTAD :s permanenta
organ.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Vårt land måste där och i andra internationella
sammanhang begagna sitt
inflytande för att söka ändra de rika
ländernas sätt att reglera sina affärer
med u-länderna. Vi anser att Sverige
måste — oavsett andra internationella
förhandlingar — föregå med gott exempel
och ge de fattiga länderna handelsfördelar
utan krav på ömsesidighet och
utan att utsträcka samma fördelar till
utvecklade länder.

Det är positivt att Sverige avskaffat
alla skatter på tropiska produkter, men
fortfarande finns det tullar och avgifter
som belastar olika produkter. Det
gäller att underlätta u-ländernas marknadsföring
av sina varor i Sverige och
stimulera hela handelsutbytet med
u-länderna genom informationsverksamhet.
För att underlätta ett genomförande
av ett sådant program har vi i
vår motion föreslagit att regeringen
bör göra en särskild undersökning om
vilka åtgärder som måste vidtagas och
vilka konsekvenser det får om Sverige
separat förändrar sin handelspolitik i
enlighet med u-ländernas krav. Jag betraktar
det som ofullständigt när utskottet
avfärdar denna begäran under hänvisning
till att »ensidiga svenska åtaganden
på dylika områden skulle medföra
väsentliga sysselsättningsstörningar
utan att fördenskull ge u-länderna
några mera betydande fördelar», som
det står i utskottets utlåtande. Detta
påstående styrks inte på något sätt, och
vad vi begärt är just en utredning om
dessa problem.

Vi har vidare i motionerna 1:171
och 11:182 yrkat att riksdagen i princip
uttalar sig för att u-ländernas skulder
avskrivs, och vi har begärt av regeringen
att nödvändiga åtgärder verkställs
för att genomföra denna princip.
Detta gör vi mot bakgrunden av att de
utplundrade ländernas skuldsättning
till stater och till olika kapitalistiska
grupper inom de rika länderna har blivit
en alltmer betungande börda. Enbart
u-ländernas ofantliga skulder till
utlandet beräknas ha ökat från 50 mil -

jarder kronor år 1955 till 200 miljarder
kronor år 1966, alltså en fyrdubbling.
Samtidigt som denna utveckling har
ägt ram har u-ländernas köpkraft sjunkit
med 12 miljarder kronor per år genom
försämringen av råvarupriserna.
Resultatet innebär att den imperialistiska
utplundringen på ett mycket
skrämmande sätt har skärpts.

Mot den bakgrunden anser jag att
herr Virgins resonemang, om jag uppfattade
honom rätt när han sade att
den egentliga profitören av investeringarna
är u-länderna själva, är ett
ganska halsbrytande resonemang. Att
herr Virgin och jag har diametralt motsatta
uppfattningar är väl ingenting förvånande,
men här tyckte jag att han, som
i andra sammanhang har visat sig besitta
en viss tankeskärpa, drog slutsatser
som han väl knappast kan tro på
själv.

Det är riktigt som anförs i utskottets
utlåtande att de offentliga krediterna
från Sverige till u-länderna under senare
år har lindrats speciellt genom
uppmjukningar av kreditvillkoren för
äldre krediter. I sin anslagsframställning
har SIDA ifrågasatt ytterligare
möjligheter till lindring av kreditvillkoren.
Departementschefen har nöjt sig
med att hänvisa till det bemyndigande
som erhållits från riksdagen för svensk
medverkan avseende våra utvecklingskrediter
i internationalla skuldkonsolideringsaktioner,
dvs. överenskommelser
om betalningsanstånd. Vi menar å vår
sida att u-ländernas skulder helt borde
avskrivas med följd att alla räntebetalningar
och amorteringar bortfaller. I en
motion har vi därför yrkat att riksdagen
gör ett principuttalande i denna
riktning och begär nödvändiga åtgärder
av regeringen.

Vi har i två motioner tagit upp frågan
om stöd till nationella och sociala
befrielserörelser. Vi menar att ett avgörande
inslag i en effektiv u-landspolitik,
vars syfte är att främja en progressiv
utveckling för majoriteten av
befolkningen i dessa länder måste in -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

nebära ett effektivt stöd i olika former
till nationella och sociala befrielserörelser.
Vi har hemställt om en undersökning
av nationella och sociala befrielserörelsers
mest angelägna behov.
Dessutom har vi föreslagit ett anslag på
10 miljoner kronor till PAIGC-rörelsen
för Guineas och Kap Verde-öarnas självständighet.
Vidare har vi föreslagit ett
anslag på 10 miljoner kronor till
FRELIMO, Mozambiques befrielserörelse.
Dessa anslag skall enligt vårt förslag
fördelas genom de portugisiska koloniernas
nationella organs sammanslutning
— CONCP.

I samtliga de områden som befriats
från det portugisiska kolonialförtrycket
föreligger utomordentligt stort behov
av materiellt stöd i olika former.
FRELIMO, som bildades 1962, behärskar
i dag betydande områden i Mocambique.
I de befriade områdena har politiska
organ upprättats och betydande
insatser gjorts för ekonomiska reformer,
utbildning och hälsovård. PAIGC, som
med stor framgång för ett väpnat befrielsekrig
mot den portugisiska kolonialmakten,
behärskar i dag över hälften
av Guinea och Kap Verde-öarna.
Man har i de befriade områdena under
svåra förhållanden bedrivit ett omfattande
arbete för att reformera jordbruket
och för att ordna sjukvård och undervisning.
Vi anser det därför positivt
när utskottet redovisar att det pågår
undersökning av de praktiska möjligheterna
att bringa humanitärt och
utbildningsmässigt bistånd till offren i
den kamp som pågår under ledning av
PAIGG i syfte att befria Portugisiska
Guinea från portugisiskt övervälde. Det
är alltså ett framsteg när utskottet säger
sig vara positivt till ett dylikt stöd i
den män de praktiska problemen går att
lösa.

Mindre tillfredsställande anser jag
det vara när utskottet argumenterar och
avstyrker våra yrkanden angående undersökning
av nationella och sociala
befrielserörelsers behov av stöd. I utlåtandet
anför man att »en grundläg 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
gande förutsättning för svenska statliga
insatser i u-länder är att dessa godkänns
och välkomnas av mottagarlandets
centrala myndigheter. Statliga insatser
med syfte att stödja oppositionsrörelser,
som vill störta landets regering,
skulle komma i konflikt med den
folkrättsliga princip som förbjuder inblandning
i ett annat lands inre angelägenheter».
Samtidigt som man säger
detta anser utskottet att detta resonemang
inte är tillämpligt vid befrielserörelser
i Sydvästafrika, Rhodesia och
de under Portugals överhöghet stående
områdena i Afrika, eftersom FN där
entydigt tagit ställning mot förtryck av
folk som eftersträvar nationell frihet.
Detta innebär att när det gäller befrielserörelser
i länder där FN tagit
denna entydiga ställning upphävs principen
att svenska statliga insatser måste
godkännas och välkomnas av mottagarlandets
centrala myndigheter. Jag medger
att detta ingalunda är en enkel fråga
utan ett problem, men jag tror inte
att denna argumentation är hållbar i
praktiken.

Yi anser att vårt land måste ge politiskt
och moraliskt stöd till nationella
och sociala befrielserörelser både vad
det gäller storlek och antal mottagare.
Beträffande stöd till befrielsekamp mot
den portugisiska kolonialmakten kan
detta stöd ske genom att regeringen
skarpt fördömer den portugisiska kolonialismen
och inom FN, EFTA och
andra internationella organ tar initiativ
till effektiva påtryckningar och åtgärder
mot Portugal.

När det gäller behovet av solidariskt
stöd i form av materiella resurser så
är detta behov utomordentligt stort i
såväl Nordvietnam som FNL-områdena
i Sydvietnam. Redan vid föregående års
riksdag föreslog vi direkta anslag till
Demokratiska Republiken Vietnam och
till FNL. Då ansåg vederbörande utskott
att syftet med motionen kunde anses
tillgodosett genom de uttalanden
som efter motionens väckande gjorts
från regeringens sida angående gemen -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
samma nordiska biståndsinsatser till
Vietnam. Vi motsätter oss givetvis inte
att sådana gemensamma biståndsinsatser
sker genom nordiskt samarbete, men
de förslag som vi tidigare och även i
år ställt avser omedelbara insatser, medan
de av regeringen aviserade planerna
däremot huvudsakligen syftar till efterkrigsbistånd.
Sådant kommer givetvis
i hög grad att vara nödvändigt, men det
kan inte ersätta insatser som måste göras
omedelbart. Det är framför allt nu
som det vietnamesiska folket behöver
solidariskt stöd. Utrikesministerns meddelande
i utrikesdebatten i våras att
Nordvietnam skall erbjudas en svensk
gåva av konstgödsel till ett beräknat värde
av 10 miljoner kronor tycker vi är
bra, men det är otillräckligt. Enligt vår
mening finns det inte någon form av
s. k. utvecklingsbistånd som för ögonblicket
är mera angeläget än ett direkt
stöd till Vietnams folk. Det är därför vi
har föreslagit att riksdagen för materiellt
stöd i olika former såsom förslagsanslag
måtte anvisa dels 50 miljoner
till FNL och dels 50 miljoner kronor
till Nordvietnam.

När det gäller den svenska biståndsverksamhetens
inriktning anser vi att
den grundläggande principen för olika
biståndsverksamhet i u-länderna måste
vara att den skall tjäna de fattiga ländernas
ekonomiska och sociala utveckling.
Därför anser vi att sammankopplingen
mellan u-hjälp och privata kapitalintressen
måste upphöra. Utvecklingsbiståndet
bör koncentreras till de
socialistiska låginkomststaterna, till
andra antiimperialistiska regimer och
till nationella befrielserörelser, allt enligt
principen att biståndet skall inriktas
på länder med regimer som förmår
nyttiggöra detsamma.

Man kan vända på frågeställningen.
Regeln måste då rimligen vara, att biståndet
verkligen måste bli till hjälp
för majoriteten av befolkningen i de
länder det gäller. U-landsbistånd kan
då inte ges till länder, vilkas maktstruktur
skyddar en orättvis inkomst- och

förmögenhetsfördelning, med påföljd
att stödet utifrån blir ett stöd för de
redan rika och maktägande. Genom
detta konserveras de rådande maktförhållandena
och fördröjs i själva verket
en ekonomisk och social utveckling till
fördel för befolkningens stora majoritet.

Det svenska utvecklingsbiståndet har
hittills i betydande utsträckning gått
till utvecklingsfrämmande oligarkier
och militärdiktaturer. Någon bistånd till
de socialistiska länderna i tredje världen
utgår däremot inte.

Frågan om en omprövning av biståndets
huvudinriktning har upprepade
gånger ställts, men utan att föranleda
vare sig djupgående diskussion eller
resultat. Vi anser en sådan omprövning
nödvändig. Till sist något om vårt
krav att Vietnam och Cuba skall betraktas
som huvudmottagarländer. Trots
att uttrycket huvudmottagarland enligt
utskottet inte getts någon klar definition
har det ändå spelat en icke oväsentlig
roll i u-landsdebatten i vårt
land. Eftersom termen har använts i
syfte att ange att det direkta svenska
biståndet är eller håller på att bli av
relativt stor omfattning anser vi det
vara av betydelse vilka länder som i
det sammanhanget är aktuella. Det är
mot den bakgrunden vårt yrkande om
att Cuba och Vietnam skall betraktas
som huvudmottagarländer skall ses.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till motionsparet 1:171 och II:
182.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! När jag tar till orda här
i dag är det som motionär i den fråga
som har råkat bil följetongen i mitt liv
under 1960-talet, u-hjälpen alltså. Motionen
som jag syftar på, I: 255, har
undertecknats förutom av mig och min
tidigare kollega Sigurd Lindholm, av
företrädare för de socialdemokratiska
sidoorganisationerna — kvinnornas,
ungdomens och broderskaparnas. Motionen
innehåller avsiktligt inget yr -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

kande som talmannen skulle kunna
ställa proposition på, bara en del allvarliga
föreställningar, varningar för
att skjuta över för mycket på ungdomen
och på framtiden av de kostnader
som den internationella solidariteten
kommer att avfordra Sverige, och en
vädjan att göra ökningen av u-hjälpen
jämnare och mindre tung att bära i
slutet av den programperiod som riksdagen
har fastställt. Man kan åstadkomma
detta, påpekas det i motionen,
genom att sätta ökningen i relation direkt
till nationalinkomsten i stället för
att beräkna den i procent på tidigare
biståndsanslag enligt ränta-på-räntametoden.
Detta senare är vad som nu
görs, och det blir billigare i början och
dyrare mot slutet av sexårsperioden
med lyft på 400 miljoner kronor eller
mer under det senaste budgetåret.

Statsutskottet tycker även i år ungefär
detsamma som motionärerna, och
jag är glad över den passus i texten till
utskottets utlåtande som innebär ett instämmande
i varningen för att det slutliga
genomförandet av enprocentsplanen
sätts i fara inför en chockhöjning i
slutskedet, en varning för att göra det
för lätt för oss i dag och för svårt för
våra efterträdare i morgon. Utskottet
skriver att olika antaganden kan göras
om tillväxttakten och om prisförändringar
i den svenska ekonomin. Frågan
är vilka antaganden som är de mest
realistiska. Om någon vecka skall riksdagen
debattera den reviderade finansplanen
för innevarande budgetår. Den
omfattar bland annat en ny långtidsbudget
för femårsperioden 1969—1974.
Finansministern överlämnar den till vår
begrundan utan egna kommentarer. Det
är inte min mening att tjuvstarta debatten
om vår ekonomiska politik. Men
det finns siffror i denna finansplan
som visar hur små förhoppningar som
u-hjälpens vänner kan ställa på viljan
och intresset hos finansledningen att
göra någonting utöver den minimimålsättning
som riksdagen har uppsatt och
uttryckligen kallat just minimum. Ty

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
planeringsramen för internationella ändamål,
dvs. i huvudsak biståndsanslagen,
är snålt beräknad i denna långtidsbudget.
Man tänker sig en upptrappning
under femårsperioden med i genomsnitt
23,9 procent om året. Samtidigt
bedöms den väntade produktivitetsökningen
gynnsamt, och statsinkomsternas
utveckling i löpande priser
beräknas till över 7 procent om året.
Men om bruttonationalprodukten växer
med cirka 4 procent reellt och med ett
par procent genom prisförändringar,
finns det i verkligheten ingen möjlighet
för u-hjälpen att nå enprocentsmålet vid
den stipulerade tidpunkten 1974/75
utan att man mycket snart tar längre
kliv uppåt än 25-procentiga ökningar.
Detta inser statsutskottet. Det vill ge
Kungl. Maj :t till känna sin och även motionärernas
oro och varningar för att
målsättningen kan komma att äventyras.

Själv finner jag det inte uteslutet att
den finansminister som sitter vid rikets
roder 1973/74 kan komma att förbanna
vår kortsynthet i dag. Nu när vi går
goda tider till mötes alldeles om hörnet,
nu när flertalet av oss, som inte är låginkomsttagare,
skulle kunna avstå från
en del av det »påökt», som den stora
medlingskommissionen skall manipulera
fram åt oss, nu när vi alltså har råd att
ge u-hjälpen en uppräkning som leder
tryggare mot målet, nu utgår finansplanen
från »oförändrad ambitionsnivå»
eller rentav något litet lägre.

Det kan invändas att våra ekonomiska
långtidsplanerare alltid nollställes på
detta sätt, att oförändrad ambitionsnivå
är den anbefallda utgångspunkten för
deras framräkningar och att det är politikernas
sak att fördela de inkomstöverskott
som utvecklingen kommer att
ge oss. Men ändå är det på något sätt
symtomatiskt för själva andan i Storkyrkobrinken
■— där finansdepartementet
dväljes — att u-hjälpen alltid planeras
för snävt och på ekonomiska antaganden
som redan från början ter sig
verklighetsfrämmande.

Om verkligen bruttonationalproduk -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ten skulle stanna vid 160 miljarder kronor
budgetåret 1973/74 och u-hjälpen
skulle lyckas hanka sig fram till enprocentsmålet
år 1975 med 24—25-procentiga
ökningar per år — något som jag
mycket starkt betvivlar — lovar jag att
bjuda de ansvariga för 1969 års reviderade
finansplan på lunch — om trösteeller
hyllningslunch är en smaksak.

Nu finns det emellertid inom riksdagen
ambitioner för u-hjälpens räkning
som ligger utöver den minimimålsättning
som vi i första hand måste försvara
mot felbedömningar av den utveckling
som motses. Men från inget
håll, från inget parti och från ingen
grupp riksdagsmän har i år föreslagits
några anslagsökningar utöver de av regeringen
förordade för nästa budgetår.
Välviljan mot u-hjälpen tar sig bara uttryck
i utredningskrav och i ett förslag,
i reservation 5 a, att Kungl. Maj:t tar
initiativ till överläggningar mellan riksdagspartierna
i syfte att nå överenskommelse
om en plan för en snabbare
stegring av biståndsanslagen — helst
redan klappat och klart till höstsessionen
1969.

För var och en av oss som vet något
om rundabordskonferensers psykologi
och om svårigheten för parlamentariska
kommittéer som försöker lyfta en
stor fråga — herr Dahlén nämnde t. ex.
försvarsfrågan — över partimotsättningarna
och kompromissa ihop vitt
skilda bud är detta förslag ganska
hopplöst. Endast konkreta alternativ
om anslag och anslagstäckning och endast
något så när jämnstarka alternativ
skulle, säger erfarenheten, kunna få en
pådrivande effekt — i detta fall på
u-hjälpens tillväxttakt. Det är den eviga
frågan om en stark och enig opposition.
Statsutskottets allvarsamma föreställningar,
som även regeringens egna
politiska meningsfränder står bakom,
kan betyda mera, även om jag inte har
så stort hopp om att Gunnar Sträng
kommer att fästa större avseende vid
årets rekommendation än vid den som
utskottet gjorde i fjol. Det skulle möj -

ligen vara för att visa att han har den
kontakt med ungdomen som en del vill
frånkänna honom. Förmodligen blir
motion 1:255 bara en brasklapp till
protokollet över 1960-talets u-hjälpspolitik,
som vi i dag diskuterar för sista
gången under detta årtionde.

Härmed avslutar jag också mina kritiska
observationer till den del som de
berör finansministern. Han har det besvärligt
tillräckligt för närvarande med
andra upproriska eller kritiska element.
Och när allt kommer omkring föredrar
jag fantasilösheten när den är omedveten
och förknippad med hederlighet
— som hos den präktige Gunnar Sträng
■— framför hyckleriet i en viss sorts
internationellt engagemang, som talar
skönt men inte använder sitt inflytande
till att öka de ekonomiska resurserna
för Sveriges hjälp till de fattiga folken.

Herr talman! Självfallet syftar jag
inte på utrikesminister Torsten Nilsson.
Han håller verkligen balansen mellan
ord och gärningar, och han gör säkert
allt han förmår, t. ex. för att skapa ekonomiskt
utrymme för en efterlängtad
stor insats i Vietnam, allt han förmår
för att på SIDA:s sida utverka behövlig
arbetskraft för u-hjälpens planläggning
och administration etc. Att Ernst Michanek
säger ifrån till min efterträdare,
liksom en gång till mig, att nu räcker
inte arbetskraften eller pengarna
till längre, innebär ingenting annat nu
än vad det gjorde då. Adressen är en
annan.

Vad jag särskilt vill tala om i dag är
en speciell del av den mångfald verksamheter,
som svensk u-hjälp omspänner,
och där jag har anledning att räkna
också med utrikesministerns förståelse.
Jag avser det svenska biståndet
med familjeplanering och vill uttala en
viss otålighet över dess alltjämt blygsamma
format. Vid ett flyktigt påseende
kan man tycka att 44 miljoner kronor
nästa budgetår till bistånd med familjeplanering
är en vacker summa, så
mycket mer som pengarna säkert an -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

vänds med omsorg och nyttiggörs krona
för krona. Men låt oss se detta bidrag
mot kulisserna av vad som försiggår
omkring oss: en befolkningstillväxt
årligen med i genomsnitt 2,5 procent
netto och i absoluta tal ett plus av 70
miljoner människor om året — tio nya
Sverige varje år! Det borde kännas mera
alarmerande. Om inte livsmedelstillgångarna
fördubblas före 1980, kommer
vi att hamna i en global hungerkris.

Det har sagts ofta på senaste tiden
att detta är överdrifter och att vi nu
kan börja se mera optimistiskt på framtiden.
Med de nya mirakelgrödorna kan
vi vänta en grön revolution och mat
även till de nya miljarderna människor,
sägs det. Man glömmer då vad
FAO ständigt och förtvivlat upprepar,
nämligen att så kan bli fallet endast
under förutsättning att det görs mycket
stora investeringar i konstgödsel,
bevattningssystem, insektsbekämpning,
moderna jordbruksredskap, transportmedel
och lagringsanordningar som
nedbringar spillet. Och man förbiser
att u-ländernas medborgare inte kommer
att åtnöja sig med en oförändrad
ambitionsnivå utan kräver mera av livets
kvaliteter, inte bara mat tillräckligt
att bli mätt på utan också utbildning
som ger individen medinflytande
över sitt öde. Om vi känner oss nära
nog handlingsförlamade inför de uppskakande
befolkningssiffror som förutses
för framtiden ■— och många blir
det — observerar vi inte tillräckligt att
det är befolkningsökningen i dag, som
försinkar så många utvecklingsplaner,
som hindrar både nationer och enskilda
att skapa ett människovärdigt liv
och som vi skulle kunna nedbringa
märkbart, om vi i Sverige satsade mera
storartat på familjeplanering.

Man har sammanfattat nuläget i det
något vitsiga kravet på färre födda och
mer föda. Men hur medverkar u-hjälpen
till en bättre jämvikt härvidlag? Det
finns ett särskilt FN-organ för livsmedelsfrågorna,
FAO, med cirka 3 000 an -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ställda. Det finns en särskild livsmedelsfond
som instiftades 1967 och vars
målsättning är att om möjligt rekrytera
bidrag på sammanlagt 200 miljoner
dollar årligen. Bidragsbeloppet uppgår
för närvarande till 170 miljoner dollar.
I dag kommer riksdagen att besluta ett
svenskt bidrag till denna fond på 20,9
miljoner kronor för vartdera av åren
1969 och 1970.

Men vad är det vi satsar på befolkningsåtgärder?
FN:s befolkningskommission,
där jag alltjämt som svensk
delegat följer dessa frågor, har som administrativt
basorgan ett avdelningskontor
i New York med vid pass ett
40-tal anställda. Samma år — 1967 —
som livsmedelskonventionen antogs,
vädjade FN:s generalsekreterare U
Thant om bidrag till en frivilligfond
för finansiering av åtgärder på befolkningsområdet,
men han vågade inte
sätta ambitionen högre än till 5 miljoner
dollar. FN:s befolkningsfond hade
den 1 november 1968 mottagit totalt
1,2 miljon dollar från fem länder, varav
Sverige bidragit med 200 000. I
SIDA:s långtidsplanering — enligt dess
petita — kommer under de närmaste
fem åren att utbetalas 1,1 miljon kronor
per år till fonden. Denna babyfond
är verkligen ett mycket anspråkslöst
komplement till den 50 gånger större
livsmedelsfonden, och det svenska bidraget
till befolkningsfonden respektive
till livsmedelsfonden har relationen
1: 20. Man frågar sig — jag frågar mig
i varje fall — om det är rimligt med en
sådan väldig disproportion mellan de
resurser, som är tillgängliga för att
bygga upp födoämnesreserver, och dem
som kan mobiliseras för att minska det
framtida antalet människor som skall
mättas.

Jag har den känslan att vi bär i Sverige
alltjämt ser litet för statiskt på
familjeplaneringshjälpen. Vi borde med
större djärvhet och generositet gå i
täten för en ekonomisk drive framåt
för födelsekontrollen såsom vi tidigare
gjorde och lyckades med när det gällde

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
motivationen för familjeplaneringen. I
den förestående ökningen av vår u-hjälp
enligt 1 %-programmet bör enligt min
mening göras en sådan avvägning och
prioritering att Sverige kan ta ledningen
i upprustningen även av FN:s möjligheter
att bisträcka medlemsländer
— som så önskar -— med befolkningsplanering.

Det finns mycket att säga i familjeplaneringsfrågan.
Jag skall emellertid
inte gå närmare in på den, eftersom
tiden rusar i väg. Jag vill bara framhålla
att vi på ett helt annat sätt bör
kunna satsa på preventivmedelsproduktion
vid fabriker i de mottagarländer
som vi nu ger sådana medel i form av
gåvor. Vi kan också bredda den personal
som vill hjälpa till att aktivisera
familjeplaneringsarbetet. Vi skall inte
bara hålla oss till läkare. Ändå är vi
inte så sparsamma med de läkare vi
har. Jag undrar ibland hur vi använder
våra egna tillgångar av högkompetenta
familjeplanerare. Jag blev ledsen — jag
blev chockad — när jag hörde att den
pionjär för svensk familjeplanering,
som gjorde det svenska Ceylonprojektet
till en internationell sensation, nu
arbetar som provinsialläkare i Gränna.
Gränna i all ära, men nog är detta ett
slöseri med expertis, det må jag säga.

Av det dryga dussin reservationer
som finns fogade till detta utskottsutlåtande
är det två som kommer att få
min röst. Den ena är reservation 10
som vill att Sverige skall medverka till
mera familj eplaneringshjälp i Latinamerika
med dess exceptionellt höga
befolkningstillväxt. Det är ingenting
kontroversiellt i detta krav, och reservationen
är kort och allmänt hållen.
Jag föreställer mig att utskottsmajoriteten
skulle ha glatt accepterat en sådan
utvidgning till allt fler länder i
Latinamerika om bara initiativet kommit
från SIDA. Men mot bakgrund av
vad jag har sagt här tidigare är jag inte
helt till freds med SIDA:s ambitionsgrad
på befolkningsområdet. När utskottet
föreslår avslag på de motioner,

som har föranlett reservationen, emedan
deras syfte redan »i det väsentliga
tillgodosetts», har jag behov av att protestera
litet. Ty den starka satsningen
inom SIDA på familjeplanering, som
utskottet har funnit så tillfredsställande,
är ingen stark satsning ännu. Det är
givetvis mest beroende på att de resurser
som ställs till SIDA:s förfogande
inte är stora men även på att SIDA
agerat litet fram och tillbaka i vad det
gällt frågan om ett befolkningsinstitut
i Sverige. Det ena året har pengar till
ett sådant institut begärts i petita, det
andra året har institutet förklarats inaktuellt,
varför motioner till förmån
för ett institut avslagits. Sedan har
SIDA återupptagit tanken, knådat om
den, föreslagit ett forskningsråd bl. a.
för att stödja preventivmedelsforskningen,
och detta är bra. Det behövs
verkligen ett massivt forskningsprogram
för att kartlägga de alltjämt många
vita fläckarna i den mänskliga reproduktionsförmågans
biologi. Helt naturligt
har SIDA trevat sig fram. Men det
är mycket för mycket sagt av utskottet
att SIDA:s ambitioner är tillfredsställande
och att de i det väsentliga tillgodoser
motionskraven på mer bistånd
med familjeplanering. Det är av det
skälet som jag alltså kommer att rösta
med reservation 10.

Även reservation 12 kommer att få
min röst, liksom var fallet i samma fråga
i fjol och i förfjol. Förslaget att Sverige
skall verka för att FN:s livsmedelsprogram
gradvis uppbygges till en
fond på en miljard dollar kan visserligen
sägas vara för tidigt väckt och
verklighetsfrämmande —■ detta har
sagts i flera år nu. Men det kan knappast
vara galet -— mindre ju mer tiden
lider — att omedelbart börja arbeta för
att i framtiden minska det antal människor
som svälter i en värld som har
möjlighet till behovstäckning med jordbruksprodukter,
men har en hårresande
dålig distribution av dessa produkter.

Herr talman! Jag skall nu sluta med

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

att upprepa att Sverige under de närmaste
åren har ett unikt tillfälle att väcka
världen till medvetande om faran
av att göra för litet när befolkningsökningen
ständigt blir större än vad
som förutsetts vid närmast föregående
folkräkningar och ständigt överträffar
de mest dristiga prognoser. Yi måste ta
vara på detta tillfälle — det är en nådatid
som inte får rinna bort.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det är skönt när bröder
sämjas. När det gäller anslagen till ulandsbistånd
i årets budget är vi alla
bröder. Inget parti har begärt mer
pengar för ändamålet än de andra. Inget
parti har heller yrkat på skattehöjningar
för att få utrymme för en snabbare
ökning — inte heller fru Lindström
har gjort det.

Det enda som kunnat störa harmonin
har varit mittenpartiernas vädjan till
regeringen att ta initiativ till överläggningar,
som kunde lösa dessa partier
ur deras dilemma. De vill gärna framstå
som ivrigare u-landsvänner än vi
andra, men vågar samtidigt inte lägga
fram självständiga förslag som kunde
göra eu ytterligare ökning av biståndet
möjlig. Regeringen väntas tydligen hitta
på något sätt att öka statens inkomster
eller minska utgifterna, så att mittenpartierna
får det som de säger att de
vill ha det. Utskottsmajoriteten tycker
inte att det är en god idé. Socialdemokraterna
tvivlar på att vi plötsligt skall
kunna uppnå en sådan endräkt om skattepolitiken
att den vägen vore farbar.
Personligen tycker jag att förslaget är
ynkligt.

Nu hänvisar herr Dahlén i sitt inlägg
till att det vid vissa tillfällen i det förflutna
har gått att komma överens om
försvarsutgifterna och även i vissa fall
om inkomstökningar för att klara ökade
försvarsutgifter. Men, herr Dahlén, en
av skillnaderna är att det vissa tider
här i landet, under starkt yttre tryck
funnits en allvarlig vilja hos partierna

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att komma överens om försvarsutgifterna.
Vad som i åratal varit betecknande
för u-landsbiståndet i vår debatt är
däremot att det framför allt från herr
Dahléns partis sida funnits en bestämd
vilja att icke komma överens. Härom
året var vi mycket nära att nå samförstånd
i statsutskottets första avdelning
i fråga om anslagen. Detta samförstånd
spräcktes i sista stund av herr Dahléns
parti. Undra på att vi från socialdemokratisk
sida lyssnar med en viss skepsis
till dessa nya samförståndstoner!
Därtill kommer att även om man i vissa
fall i det förflutna kunnat kosta på sig
att knyta höjningar av försvarsutgifterna
till vissa skatteökningar skulle det
onekligen vara ett effektivt sätt att öka
u-hjälpens impopularitet om man började
leka med några speciella skatteformer
för det ändamålet, exempelvis
någon särskild u-landsskatt. Jag tror
att herr Dahlén själv inser att detta är
ett slag i luften.

Om det alltså råder samförstånd kring
årets u-landsbudget är enigheten inte
lika stor på längre sikt. Moderata samlingspartiet
har uttryckt sympati för
en ny linje i svensk biståndspolitik,
nämligen att vi i ökad utsträckning skulle
övergå från obundet till bundet bistånd.
I praktiken skulle en del svenska
företag tjäna på en sådan ordning, medan
u-länderna skulle förlora på den.
Skillnaderna i effekt mellan bunden och
obunden hjälp har varit föremål för
växlande uppskattningar. En effektminskning
på mer än 20 procent har
ofta nämnts. Med andra ord siktar moderata
samlingspartiet till ett svenskt
u-landsprogram som i längden skulle
bli till väsentligt mindre nytta för inländerna
än det som riksdagen förra
året antog. Partiets linje i denna fråga
avviker också från den aktuella tendensen
i den internationella debatten,
där man tvärtom på allt fler håll talar
om vikten av att övergå från bundet till
obundet bistånd. Sådana uttalanden har
senast gjorts av OECD och Europarådet.

Detta är, menar vi, en väsentlig sak

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
och ställer moderata samlingspartiets
u-landsprogram i ett nytt ljus. Det innebär
att dess målsättning radikalt avviker
från övriga partiers. Därför har
vi också skäl att fråga hur man föreställer
sig att det skall bli möjligt med
ett fyrpartisamförstånd om u-landspolitiken
på längre sikt och om finansieringsformerna,
när det här finns en sådan
klar skillnad mellan herr Virgins
parti och oss andra.

När man dessutom lyssnar till vad
herr Virgin säger i dagens debatt om
riskerna med alltför mjuka kreditvillkor
och lämpligheten av att eventuellt
övergå till krediter på marknadsmässiga
villkor, har man ännu mera skäl att
fråga vart han och hans parti siktar. Det
förhåller sig nämligen så att i beräkningarna
av 1 %-bistånd brukar också
ingå krediter, men vi i varje fall vill
bara räkna in krediter på mjuka villkor.
Om herr Virgin föreställer sig att
i det 1 %-mål som hans parti ansluter
sig till skall ingå krediter på marknadsmässiga
villkor, blir det återigen
en väsentligt annan målsättning än vad
de andra partierna står för. Detta kan
verkligen väcka frågan vilken sorts ulandspolitik
en borgerlig trepartiregering
skulle föra.

Folkpartiet och centerpartiet markerar
ett litet mindre avstånd från socialdemokraterna
genom att på enstaka
punkter framföra förslag som i högre
grad än propositionen skulle gynna det
svenska näringslivet. I praktiken är väl
skillnaderna inte så stora, men nyansen
kan observeras. Socialdemokraterna
är ju ingalunda generellt motståndare
till privata investeringar i u-länderna,
men vi menar att dessa frågor bör prövas
med mera kritiskt allvar än vad
oppositionen förefaller benägen till.

I detta sammanhang kan jag säga
några ord om investeringsgarantierna.
Samtliga borgerliga partier önskar härvidlag
en ändring. Regeringen och riksdagsmajoriteten
gick förra året med på
en ordning för investeringsgarantier
som täcker ungefär hälften av befolk -

ningen i den tredje världen, innefattande
så stora och viktiga länder som
Indien och Pakistan. Hittills har denna
ordning inte lockat några sökande. Det
förefaller med andra ord som om betydelsen
av detta system har blivit överbetonad
både av dem som ivrat för det
och av dem som varnat för det. Sådan
är situationen. Det finns alltså mycket
stora möjligheter att inom ramen för
gällande bestämmelser söka investeringsgarantier,
men detta har inte väckt
något intresse hittills. I den situationen
menar vi att det är litet för tidigt att
börja tala om en ändring av bestämmelserna.

Enighet har nåtts inom utskottet också
på andra centrala punkter. Till alla
dem som med yrvaken entusiasm föreslår
än det ena, än det andra u-landet
som nytt s. k. huvudmottagarland för
svenskt bistånd har utskottet riktat ett
varningens ord. Beslut om upptagande
av nya huvudmottagarländer måste
föregås av grundliga analyser som klarlägger
förutsättningarna för svenskt bistånd.
Riksdagen kan inte effektuera
beställningar, grundade på intryck från
tillfälliga studieresor. Sannolikheten talar
för att effekten blir större om man
inte sprider ut sina insatser till alltför
många länder, och därför krävs försiktighet
vid en utvidgning av mottagarkretsen.
Utskottet förordar också att en
sådan försiktighet skall ta sig det konkreta
uttrycket att man, som redan sker,
försöksvis engagerar sig i delprojekt i
nya länder i samarbete med olika FNorgan.
På den vägen kan vi få klarhet
i om det t. ex. skulle vara meningsfullt
att göra en större svensk insats på
Cuba, vilket ju en del svenska ungdomsgrupper
önskar.

Utskottet har inte haft att behandla
något motionsyrkande om avveckling
av det svenska biståndet i något av de
länder där det nu är koncentrerat. Också
en sådan avveckling kräver givetvis
vaksamhet. Det betyder inte, menar jag,
att just de länder, där Sverige av olika
skäl kommit att göra sina största in -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

satser, skulle vara de som vi i dag
skulle haft anledning att välja om vi
hade utgått från de krav på ekonomisk
och social utjämning som ingår i den
svenska biståndspolitikens målsättning.

Jag tycker nog att herr Dahlén slår in
öppna dörrar när han klagar över det
ymniga bruket av begreppet huvudmottagarland.
Jag kan försäkra honom
att inte heller utskottet är särskilt förälskat
i detta uttryck, och att vi gärna
ser att man så småningom arbetar sig
fram till en annan terminologi. Men vad
vi anser väsentligt bakom detta begrepp
är ju länderkoncentration — att
man inte får sprida ut sina insatser
på alltför många håll, eftersom man då
oundvikligen får en lägre effekt. Men
följer man den linje utskottet förordar,
nämligen att pröva sig fram genom delinsatser
i samarbete med FN-organ i
nya länder, då glider vi väl så småningom
också i viss mån bort från tänkandet
kring huvudmottagarländer, även
om vi måste hålla fast vid koncentrationsprincipen.

Utskottet är enigt också på en annan
viktig punkt. Vi anser alla att kolonialism
och rasförtryck ökar de internationella
spänningarna i dagens
värld och med all kraft bör bekämpas.
Våra praktiska möjligheter att göra insatser
i den riktningen är begränsade,
men vi bör kunna kosta på oss att
markera vår sympati för de krafter som
i sin kamp mot kolonialism och rasförtryck
har FN:s uttryckliga och entydiga
stöd. Det sker redan genom vissa
former av humanitärt bistånd och utbildningsbistånd,
och utskottet förordar
att samma väg skall prövas när det
gäller Portugisiska Guinea.

Därifrån är dock steget långt till att
förorda en politik som skulle innebära
att vi med svenska statsmedel finansierade
alla möjliga rörelser som med rätt
eller orätt betecknade sig själva som
nationella och sociala befrielserörelser.
Det är väl känt att små minoritetsgrupper
emellanåt med förkärlek utnyttjar
sådana epitet. Ett sådant svenskt

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
agerande skulle komma i konflikt med
en huvudlinje i vår u-landspolitik, nämligen
att bistånd bara kan lämnas genom
överenskommelser mellan ansvariga
regeringar. Dessa regeringar kan
vara bra eller dåliga, och vi har skäl
att pröva, om de biståndsprojekt de vill
ha medel till är ägnade att främja ekonomiska,
sociala och kulturella framsteg.
Men vi kan inte samtidigt med
statsmedel arbeta med regeringarna och
mot regeringarna.

Jag noterar att herr Werner, som är
motionär, instämmer i att detta är ett
besvärligt problem.

Han sade i största allmänhet att han
inte riktigt gillar utskottets resonemang,
men jag kunde inte upptäcka att
han hade några sakliga invändningar
emot det.

Låt mig sedan säga några ord om det
ofta återkommande temat parlamentarisk
utredning, parlamentarisk beredning
eller parlamentarisk översyn.

Jag betraktar det som fullständigt
självklart att vi behöver en ständig löpande
debatt här i landet om u-landsbiståndet.
Det behövs ständigt nya impulser,
nya insikter, en konstant omprövning
av vad vi håller på med. Detta
sker i viss utsträckning tack vare
att intresserade grupper lämnar bidrag
till debatten. Jag kan exempelvis hänvisa
till den bok »U-hjälp i utveckling»
som alldeles nyss har kommit ut och
som väl kan betraktas som ett av de
värdefullare inläggen på senare tid. Vi
behöver alltså en sådan levande debatt
och måste hela tiden vara fullständigt
på det klara med att vad vi gör inte
kan betraktas som något definitivt. Nya
kunskaper, nya insikter och erfarenheter
kan tvinga oss att ompröva vårt
handlande på den ena eller andra punkten.

Men är man överens om detta så innebär
det ändå inte att man i dagens
läge skulle finna det tillräckligt motiverat
att sätta i gång en ny stor utredningsapparat
med den byråkratisering
av debatten som där kan befaras. Det

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
förhåller sig ändå så att när riksdagen
förra året antog en plan för u-hjälpens
utveckling hade detta beslut föregåtts
av utredningar inom i varje fall två av
riksdagens partier, socialdemokraterna
och folkpartiet. Den socialdemokratiska
utredningen var rätt grundlig. Jag
vet inte om detsamma kan sägas om den
folkpartistiska. Men jag har litet svårt
att inse att kort tid efter detta utredningsarbete
behov skulle föreligga hos
representanter för samma partier att
på nytt utreda ungefär samma problem
om igen.

Utskottsmajoritetens ställningstagande
till motionerna i denna fråga är således
inte uttryck för någon ovilja mot
debatt och omprövning utan snarare för
en önskan att denna prövning och debatt
skall ske i fria och obundna former.

Jag förvånar mig en smula över att
herr Sundin litet rutinmässigt yrkar bifall
till det gamla förslaget om en miljardfond
för livsmedelshjälp och att
fru Lindström — nästan lika rutinmässigt
— instämmer. Hela den internationella
debatten på detta område under
senare är har alltmer gått i den riktningen
att tillförsel av livsmedel utifrån
till u-länderna inte är en framtidslinje.
Allt fler bedömare menar rent av att
en sådan tillförsel kan få direkt negativa
verkningar genom marknadsstörningar
och genom en hämmande inverkan
på u-ländernas egen produktion.
Man hävdar också att det nu snarast
gäller att möjliggöra för u-länder att
själva exportera livsmedel och därmed
skaffa sig en förbättrad ekonomisk
grundval för framsteg. Därför är det
något »avslaget» över motionen om en
miljardfond och jag tror riksdagen har
goda skäl att avslå den.

Allra sist några ord om Vietnam!
Det är något gripande över den vilja
att hjälpa det vietnamesiska folket som
moderata samlingspartiet liksom övriga
oppositionspartier nu visar. Jag kan
förstå om det har funnits en lockelse

att framstå som mera hjälpvillig än regeringen.

Men jag blir en aning illa berörd när
man som bakgrund för sina yrkanden
åberopar ett uttalande av riksdagen
förra året. Det förhåller sig nämligen
så att jag var ansvarig för formuleringen
av det uttalandet och följaktligen
borde kunna vara någorlunda vittnesgill
när det gäller att tolka uttalandet. Det
bör läsas i sitt sammanhang i statsutskottets
utlåtande nr 128 år 1968 på s.
21, där det konstateras: »Viktigare än
frågan om vilket år 1 %-målet skall
uppnås är att Kungl. Maj :t nu tillmötesgått
1967 års riksdags begäran om en
plan för en väsentlig utbyggnad av det
svenska utvecklingsbiståndet så att detta
successivt uppnår 1 %-målet. Såsom
riksdagen i detta sammanhang framhöll
måste takten i planens förverkligande
av naturliga skäl bli beroende av en
rad faktorer av bl. a. praktisk och samhällsekonomisk
natur, som inte på förhand
kan överblickas. Utskottet förutsätter
emellertid att det av Kungl. Maj :t
framlagda förslaget om budgetåret
1974/75 som det år då 1 %-målet senast
skall ha uppnåtts är att betrakta
som en minimimålsättning. Därav följer
att i den mån det allmänna budgetläget
så tillåter en snabbare ökningstakt
bör eftersträvas. De uttalanden som
på sistone gjorts från regeringens sida
om ett massivt svenskt bistånd till återuppbyggnaden
av Vietnam kan snabbt
aktualisera en väsentlig ökning av det
totala svenska u-landsbiståndet, om
strävandena till fred i Vietnam skulle
ge resultat. Andra i dag oförutsedda omständigheter
kan likaså motivera ökade
biståndsinsatser under de närmaste
budgetåren.»

Den genomgående tanken i dessa meningar
är, som den uppmärksamme lyssnaren
märker, att olika omständigheter
under de närmaste åren kan tänkas påverka
ökningstakten, upptrappningen
av biståndet, så att man eventuellt, om
de budgetpolitiska förutsättningarna är

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

sådana och om ett Vietnamstillestånd
snabbt aktualiseras, kan tänka sig att
uppnå 1 %-nivån tidigare än det år
riksdagen har fastställt som senaste år.
Detta var tanken i statsutskottets första
avdelning och i kamrarna, och som
författare av dessa rader kan jag också
försäkra att det var författarens tanke.
Nu blandar man in ett annat övervägande
akademiskt problem, att Vietnambiståndet
på något sätt skulle placeras
över eller vid sidan av 1 %-målet. Det
är en problematik som verkligen inte
är aktuell och som i varje fall inte kan
bygga på riksdagens uttalande av år
1968.

Som avslutning på detta anförande
vill jag påpeka att ett omfattande och
långsiktigt bistånd till Vietnam onekligen
också kräver en långsiktig planering.
Man skall inte inbilla sig att vi
har något överflöd på vietnamexpertis
här i landet, inte inbilla sig att detta
är en enkel uppgift. Vietnam är ett land
om vars konkreta förutsättningar att ta
emot bistånd vi vet alldeles för litet.
Det är ett land som ännu befinner sig
i krig, och där det är ofantligt svårt
att få konkreta siffror och tal att bygga
på.

Det är flera än utskottet som insett
detta. Jag vill här åberopa en motion av
herr Johannes Antonsson — den skall
visserligen inte behandlas i dag men
är rätt tänkvärd. Den handlar om
svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på internationell
bas. I motionen framhålles bl. a.: »En
första förutsättning för återuppbyggnadsinsatser
är självfallet att fredstillstånd
råder. En återuppbyggnadsplan
fordrar emellertid ett långvarigt och
tidsödande planeringsarbete från de
stater som är villiga att medverka i en
här antydd hjälpinsats. Det torde få
ankomma på regeringen att bedöma om
och när ett svenskt initiativ i här skisserad
riktning bör tas.» Mitt intryck är
att herr Antonsson här gjort en realistisk
bedömning av problemen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att på samtliga punkter få yrka bifall till
utskottets förslag.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom
handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes fyra till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1969—1972 efter herrar E. G. Wärnberg
och P. V. Åsbrink, vilka voro i tur
att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1969—1972:

herr Wärnberg, Erik Gunnar, (s)
ledamot av första kammaren, med 29
röster;

herr Åsbrink, Per Valfrid,
riksbankschef, med 29 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Björk, Villiam Evert, (s)
ledamot av andra kammaren, med 29
röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Norling, Bengt Olof,
sekreterare, med 29 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen utse riksdagens fullmäktige
i riksgäldskontoret för valperioden
1969—1972 efter herrar A. W.
Strand och K. T. Fredriksson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava
blivit utsedda till

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

fullmäktige

för valperioden 1969—1972:
herr Strand, Axel Wilhelm, (s)
förste vice talman i första kammaren,
med 29 röster;
herr Fredriksson, Karl Torsten, (s)
ledamot av andra kammaren, med 29
röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Jansson, Paul Gerhard, (s)
ledamot av första kammaren, med 29
röster;

suppleant för herr Fredriksson, K. T.:
fru Holmqvist, Anna Mary Sylvia, (s)
ledamot av andra kammaren, med 29
röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse dels ordförande i
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1969—1972 efter
herr P. S. Lindholm, vars valperiod utgår
1969, jämte suppleant, dels två ledamöter
i styrelsen för samma kontor för
valperioden 1969—1972 efter herrar
L. T, Larsson och J. A. G. Augustsson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1969—1972:
herr Lindholm, Per Sigurd, (s)
ledamot av andra kammaren, med 26
röster;

ledamöter

för valperioden 1969—1972:

herr Larsson, Lars Thorsten, (ep)
ledamot av första kammaren, med 25
röster;

herr Augustsson, Johan Albert Gillis,
(s)

ledamot av första kammaren, med 25
röster;

suppleant för herr Lindholm, P. S.:
herr Adamsson, Erik Selmer Johan,
(s)

ledamot av andra kammaren, med 26
röster;

suppleant för herr Larsson, L. T.:
herr Eriksson, John Erik, (ep)
ledamot av andra kammaren, med 25
röster;

suppleant för herr Augustsson, J. A. G.:
herr Wååg, Nils Erik, (s)
ledamot av första kammaren, med 25
röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde de
valmän, som fått i uppdrag att utse fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
för anställande av föreskrivet val
av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket,
jämte två suppleanter
för dem för tiden från valet, till dess
nytt val under år 1973 försiggått; och
utsågos därvid till

ledamöter

fröken Mattson, Lisa, (s)
ledamot av första kammaren, med 25
röster;

herr Carlsson, Eric, (ep)
ledamot av första kammaren, med 25
röster;

suppleant för fröken Mattson, L.:
herr Richardson, Gunnar, (fp)
ledamot av första kammaren, med 25
röster;

suppleant för herr Carlsson, E.:
herr Wennerfors, Alf A:son, (m)
ledamot av andra kammaren, med 25
röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

ävensom att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock, utom i vad avsåge val
till riksdagens förvaltningskontor, till
skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m. i vad propositionen
hänvisats till lagutskott jämte
motioner i ämnet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss reglering av
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk; samt

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 202, till Konungen i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
forskarutbildning och forskarkarriär
m. m. såvitt avser vissa kostnader för
doktorandstipendier vid jordbrukets
högskolor.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 224, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 225, till Konungen angående riktlinjer
för svensk export av krigsmateriel,
m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 229, till Konungen i
anledning av motion om föreskrifter angående
personalmatriklar bekostade av
allmänna medel.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av motioner angående skyddet
för svenska fiskefartyg utanför den
norska kusten;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, m. m.; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr
617), dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr
281) om allmänna arvsfonden, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket jämte
motion i ämnet.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Meddelande ang. enkel fråga
Interpellation ang. undervisning för
hörselskadade elever på grundskolans
högstadium

Fru OHLSSON, LILLY, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under senare år har en
rad åtgärder beslutats för att underlätta
skolgången för handikappade av skilda
slag. Det gäller inte minst de hörselskadade.
Men ännu återstår mycket
att göra. Särskilt besvärligt är problemet
i nionde årskursen på grundskolans
högstadium, där elevantalet till följd
av linjedelningen inte blir tillräckligt
för att man skall kunna bilda sammanhållna
hörselklasser. Det speciella problemet
kommer dessbättre att åtminstone
delvis lösas i samband med övergången
till den av riksdagen beslutade
nya läroplanen för grundskolans högstadium.
En betydande svårighet är att
det för närvarande råder stor brist på
kompetenta lärare med kunskap i hörselpedagogik.
Ett annat problem är högstadieundervisningen
i de små kommunerna.
Där tvingas man ofta samla hörselskadade
elever från skilda årskurser
till någon typ av B-skoleform för att
kunna ge dem en ändamålsenlig undervisning.
Bland hörselvårdskonsulenter
har ifrågasatts om det inte vore mest
ändamålsenligt att ge kommunerna tillfälle
att medge nedskärning av antalet
normalhörande elever i en klassenhet
i vilken man sedan kan placera en
eller flera hörselskadade. Ett sådant system
skulle ge läraren större möjligheter
att ägna sig åt de hörselskadade eleverna
än som är möjligt i de stora klasserna.
Jag är medveten om att detta

problem är svårlöst och att det med
en sådan metod kan innebära risker
för en elevdifferentiering som man nu
alltmer går ifrån. Men jag tycker ändå
det vore ett uppslag värt att pröva.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag att till statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet få
ställa följande fråga: Är statsrådet beredd
pröva nya vägar i syfte att underlätta
hörselskadade elevers undervisning
på grundskolans högstadium?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Hichardson (fp) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:
»Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
med anledning av framställda önskemål
om en flyttning av viss del av veterinärutbildningen
till en fältstation i anslutning
till de veterinärmedicinska institutionerna
i Skara?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 82.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk gjorde en
del uttalanden före pausen som jag skulle
vilja kommentera.

Jag noterar med tillfredsställelse att
även herr Björk är litet tveksam om
lämpligheten av att välja ut vissa länder
och kalla dem för huvudmottagarländer.
Det är ju ett framsteg i förhållande till
vad utrikesministern har skrivit, och
jag hoppas att denne också skall ta intryck
av detta. Statsutskottet talar visserligen
om att man skall »välja ut»
länder, och det är ju att i förväg bestämma
sig för vilka som skall få speciellt
mycket av svensk utvecklingshjälp. Men
kunde vi komma dithän att vi avskaffade
begreppet huvudmottagarländer och
koncentrerade oss på de länder där vi
har förutsättningar att göra en insats,
utan att inrangera dem i olika grupper,
vore det utan tvivel en fördel.

Sedan berörde herr Björk frågan om
Vietnam och hjälpen dit. Jag vill bara
erinra om att vi för vår del i flera år
har talat om behovet av hjälp till Vietnam.
När vi nu alla hoppas att kriget så
småningom skall ta slut, är det klart att
vi ännu ivrigare kräver att Sverige skall
vara berett att göra insatser.

I fjol skrev statsutskottet att medel
för sådan verksamhet torde, om och när
så blir erforderligt, få begäras och anvisas
i särskild ordning. Det är väldigt
svårt att inte uppfatta detta som att vi
skulle kunna göra någonting utanför den

ram som socialdemokraterna och moderata
samlingspartiet har bestämt sig
för. Herr Björk föreföll nu, när han har
pressats på denna punkt, som om han
kunde tänka sig att det ändå måste innebära
att den etappvisa stegring som
riksdagens majoritet beslöt i fjol kan
undergå någon justering, och det vore
ju bra.

Herr Björk använde en klyscha som
inte är så vanlig bland socialdemokrater;
från herr Björk har jag emellertid
hört den förut. Det brukar mest vara
folk längst ute på vänsterkanten som
begagnar det språket. Han sade att det
finns reservationer som går ut på att
gynna det svenska näringslivet. I regel
är det kommunister och marxister av
olika slag — det finns ju så många
grupper på den kanten, så jag vet inte
om jag kan täcka in alla ■— samt nu
herr Björk i denna kammare som yttrar
sig på det sättet. Jag tror att det var
herr Björk som också nämnde den utomordentliga
bok som heter U-hjälp i
utveckling. Där framgår det verkligen
klart att resonemanget att en sak som
gynnar givarlandet också skall kunna
gynna mottagarlandet är det riktiga, om
man går till väga på rätt sätt. Herr Björk
sade att ingen har begärt investeringsgarantier.
Det har inte runnit upp i herr
Björks hjärna att det nuvarande systemet
som socialdemokraterna drivit igenom
är felaktigt och att ett annat system
skulle kunna vara det rimliga, ett system
som inte bara skulle gynna det svenska
näringslivet utan också fler mottagarländer.
Men vi får tydligen vänta på att
herr Björk skall inse det.

Mittenpartierna har erbjudit regeringen
att överlägga om hur vi skall
kunna snabbare nå fram till en ökning
av den svenska u-hjälpen. Vi har också
sagt att om det är nödvändigt att disku -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
tera den statsfinansiella sidan så är vi
villiga till det. Som jag betonade, är det
inte så vanligt att oppositionspartier gör
sådana erbjudanden. Men vad möter vi
för gensvar från socialdemokratins talesman
i första kammaren? Jo, om jag
helt kort skall karakterisera det var det
några föraktfulla fnysningar. Herr Björk
sade bland annat att regeringen tydligen
skall hitta på vägar att höja uIandsbiståndet.
Men det är ju precis
tvärtom! Det är inte en särskilt bra debattmetod
i en demokratiskt vald församling
att en talesman från regeringspartiet
säger så, när vi har erbjudit oss
att diskutera på det sätt jag anfört och
som det står skrivet i både motioner och
reservationer. Hur kan man förfalska
verkligheten på det sättet? Jag tycker
att det är rätt upprörande, men anledningen
måste vara att socialdemokratin
inte vågar ta upp ett sådant här resonemang.
Man skulle då få klart för sig
att det finns möjligheter att öka biståndet
och för att klara sig ifrån ett sådant
resonemang är tydligen vilka medel som
helst tillåtna.

Herr Björk har bekräftat vad jag förmodade
i mitt första anförande, nämligen
att socialdemokratin i Sverige visserligen
kan vara med om att diskutera
och komma överens om försvarsfrågan,
även när det gäller finansiering av försvarsplaner,
men den vill inte diskutera
hur man skall nå en snabbare ökning av
biståndet till de fattiga folken, detta som
utan tvekan är en av vår generations
ödesfrågor.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltid svårt när
man får framföra ett genmäle först ett
par timmar efter det ursprungliga anförandet,
men åt det är inte mycket att
göra.

Om jag antecknat rätt var det på två
punkter som herr Björk framför allt angrep
moderata samlingspartiet, men där
var angreppen så mycket hårdare.

Den ena punkten gällde bindningar -

na. Herr Björk sade att moderata samlingspartiet
har presenterat en ny linje
som radikalt skiljer sig från alla andra
partiers och som leder till ett sämre utnyttjande
av u-hjälpen.

Till att börja med vill jag säga att det
inte är en ny linje. Vi har under flera
år förordat en måttfull preferens för vissa
bindningar. Jag har redan i mitt
första anförande förklarat vad vi avser
med detta. Vi avser inte bindningar med
sådana följder som herr Björk antydde.
Jag har aldrig talat för sådana bindningar,
vare sig i utskottsarbetet eller i
kammaren, och det tycker jag att herr
Björk borde erkänna.

Det finns däremot välmotiverade sätt
att binda det bistånd man lämnar. Jag
skall ge ett exempel på hur en bindning
kan ge direkta fördelar för ett u-land
och upphäva faktiska monopol. Det är
ett exempel som jag själv haft tillfälle
att granska vid besök i ett u-land.

Om ett industriland ger bidrag, t. ex.
till anläggningsarbeten i ett u-land, och
om biståndet binds till ett entreprenadföretag
från landet i fråga, får detta företag
sina fasta kostnader täckta och
kan i praktiken utöva monopol på alla
anläggningsarbeten i det u-landet. Det
kan, om konkurrens uppträder, alltid
underbjuda, och konkurrenterna vet
detta och lämnar därför den marknaden.
Skulle vi i ett sådant fall och i ett
sådant land binda vårt bistånd till ett
svenskt entreprenadföretag, skulle detta
kunna etablera sig där och väcka till liv
en verklig konkurrens i den sektor som
alltid brukar vara obunden, nämligen
u-landets egna anläggningar. Detta vore
till fördel för u-landet och för den totala
biståndseffekten. Är detta så stötande,
herr Björk? Och vad är det för principiell
skillnad mellan en bindning till
givarlandet som sker med omdöme och
på ett måttfullt sätt och ett gåvobistånd
över huvud taget? Jag kan inte se någon
principiell skillnad, och jag kan inte erinra
mig att herr Björk har opponerat
sig mot gåvobiståndsinsatser.

Den andra punkt på vilken vi blev

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

kritiserade gällde min reflexion om riskerna
med alltför mjuka krediter. Det
var, som jag sade, en personlig reflexion.
Jag sade ungefär att krediter som
inte är mjuka utan som följer kommersiella
villkor är fördelaktiga på det sättet
att de leder till ett bättre utnyttjande
av kapitalet. Men jag sade också att
detta endast var under förutsättning att
det totala nettoutflödet var oförändrat.
Då blir det inga nackdelar för u-landet.
Jag skulle vara intresserad av att höra
om herr Björk kan tala om vilka nackdelar
för u-landsbiståndet som en sådan
omläggning av kreditgivningen i princip
skulle innebära.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har verkligen ingen
anledning att fördjupa mig i en dispyt
med herr Dahlén om begreppet huvudmottagarland.
Jag vill bara påpeka för
honom att när utskottet har använt detta
begrepp i sina skrivningar beror det
på att vi har måst besvara en rad motioner
med yrkanden om nya huvudmottagarländer,
motioner som i vissa
fall har väckts av medlemmar av herr
Dahléns parti.

Jag blev verkligen häpen när herr
Dahlén påstod att hans parti i åratal
bär ställt yrkanden om bistånd till Vietnam.
Jag gick tillbaka till statsutskottets
utlåtande förra året och kunde
konstatera att min minnesbild var riktig.
Det var socialdemokraterna som
där riktade uppmärksamheten på behovet
av en ordentlig biståndsinsats i
Vietnam efter krigets slut. Oppositionen
hade en annan skrivning, i vilken
detta problem över huvud taget icke
nämndes.

Tillåt mig säga ytterligare några ord
om problematiken kring frågan om bistånd
till Vietnam. När vi gjorde vår
skrivning förutsatte vi att vietnambiståndet
skulle ingå i enprocentsmålet,
vilket eventuellt kunde leda till en snabbare
upptrappning mot detta mål. Förutsättningen
var alltså att denna typ av

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
bistånd skulle ingå i det totala enprocentsbiståndet.
Mot detta gjorde herr
Dahlén, herr Virgin och herr Sundin
inga som helst invändningar. I år säger
man plötsligt någonting annat. Vadan
denna åsiktsändring?

Vi vet allesamman att det finns ett
motstånd mot ett starkt ökat u-landsbistånd.
Det är inte så att riksdagen
släpar efter opinionen. Riksdagen är
något steg före, och det tycker jag är
bra. Riksdagen har skapat en spärr mot
negativismen bland väljarna genom att
binda sig för ett program för uppnående
av enprocentsmålet. Genom att lägga
vietnambiståndet inom detta program
får man enligt min mening en större
säkerhet för att det verkligen också
genomförs än om man skulle behandla
det som något slags restpost i budgeten
med allt vad det innebär.

Herr Dahlén tycker att jag använder
sådana förfärliga klyschor. Jag påstår
t. ex., säger han, att folkpartiets och
centerns förslag skulle i högre grad än
propositionens gynna det svenska näringslivet.
Ja, det är verkligen fula ord
jag tar i min mun. Om jag säger »i högre
grad än vad propositionen föreslår»,
är då detta någonting annat än ett sakligt
konstaterande? Varför är herr Dahlén
nu plötsligen så förolämpad av ett
påpekande att folkpartiet vill gynna
det svenska näringslivet? Jag vill också
gynna det svenska näringslivet. Jag
tycker bara att man inte skall blanda in
den saken alltför mycket i ett resonemang
om u-landspolitiken. Det är ändock
ett problem om man på enskilda
punkter utformar sin politik på det
sättet, att den kan väntas i högre grad
gynna givarlandets enskilda företagare
än mottagarlandets. Man rör ihop två
olika sorters problem, om man inte håller
uppmärksamheten riktad på detta.

Herr Dahlén har också mycket svårt
att förstå mig när jag säger att mittpartierna
väntar att regeringen skall
hitta på något sätt att öka statens inkomster
eller att minska statens utgifter
för att lösa mittpartierna ur deras

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
dilemma. Det är ju så. Ni vänder er till
regeringen och vill att den skall ta initiativ.
Ni vågar inte gå ut till era väljare
och säga: Vi är beredda att satsa
på en väsentligt snabbare ökning av
u-landsbiståndet, och följaktligen vill
vi att ni skall ta på er en större skattebörda
än vad regeringen för sin del har
föreslagit. — Var finns det politiska
modet, herr Dahlén?

Herr Virgin är som vanligt stillsammare
i ordalagen, mindre upprörd,
gentlemannamässigt kanske litet stött
i kanten, och jag vill verkligen inte
alls ha någon dispyt med honom, eftersom
det ändå är så alldeles klart att vi
står på väsentligt skilda linjer. Herr
Virgin hävdar att bundet bistånd inte
under alla förhållanden behöver vara
till nackdel för ett mottagarland. Det
vill jag inte heller påstå att det är, men
jag hänvisar återigen till hela den internationella
debatten, som alltmera
går ut på att obundet bistånd är att
föredra framför bundet, medan moderata
samlingspartiet i sin motion gör
ett generellt uttalande till förmån för
en ökad bindning av det svenska biståndet
utan precisering.

Vad gäller herr Virgins fråga om kreditvillkor
och den eventuella lämpligheten
av att övergå till mer marknadsmässiga
villkor är jag verkligen inte på
något sätt ensam i min kritik mot sådana
tankegångar. Jag skall än en gånghänvisa
till boken U-hjälp i utveckling?
Där finns bland annat ett intressant
bidrag av doktor Göran Ohlin.
Han är verkligen ingen vänsterextremist
utan har väl snarast vissa anknytningar
till det privata näringslivet.
Hans kritik är rakt motsatt herr Virgins.
Han menar att vi för det svenska
biståndet på detta område alltjämt ställer
alltför hårda kreditvillkor och att
vi än mer borde mjuka upp villkoren
och komma närmare ett gåvobistånd.
Han anknyter där återigen till en internationell
debatt med inlägg av många
ekonomer och specialister på detta område.
Herr Virgin står med andra ord

långt till höger om genomsnittslinjen
i den internationella debatten om kreditbiståndets
utformning gentemot
u-länderna.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk har fortfarande
mycket svårt att ge någon förklaring
till det som han enligt uppgift
själv har skrivit i statsutskottets utlåtande
i fjol, nämligen att stödet till
Vietnam skall »begäras och anvisas i
särskild ordning». Det vore kolossalt
intressant att verkligen få klart för sig
vad detta betyder.

Sedan tar herr Björk oförsiktigt nog
åter upp debatten om sitt eget uttalande
att vi föreslagit saker som skulle
gynna det svenska näringslivet. Det är
helt enkelt ett återfall i de mest marxistiska
tongångarna. Herr Björk glömmer
nämligen att diskutera det i sammanhang
med om det är till fördel för de
fattiga folken. Inte ens nu, då det påpekats
för honom att hans ordval före
middagspausen var litet olyckligt, tar
han upp och diskuterar avvägningen
mellan det vi kan göra som eventuellt
kan gynna det svenska näringslivet
men också i lika hög grad eller ännu
högre grad de fattiga folken. Herr Björk
är tydligen mest misstänksam mot ett
eventuellt gynnande av det svenska näringslivet.
Det är inte i första hand företagare
det är fråga om, utan också
bl. a. alla de anställda inom industrier
på en hel del håll i vårt land som fortfarande
har besvär med sysselsättningen.
Alla har det inte så bra.

Det är alltså ett återfall i tankegångar
som en av herr Björks partivänner,
professor Assar Lindbeck, karaktäriserar
i den nu flera gånger åberopade
skriften: »Utsugningen skulle enligt

denna doktrin komma till stånd på flera
olika sätt: genom att våra företag via
realinvestering i u-länderna ''exploaterar’
deras naturrikedomar och deras
billiga arbetskraft, men också genom
att vi påstås ''hålla nere’ priserna på

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

deras exportvaror och ’hålla uppe’ priserna
på deras importvaror. Vi utsuger
dem emellertid också, enligt den
marxistiskt påverkade doktrinen, genom
att över huvud taget köpa produkter
som framställts med deras billiga
arbetskraft. Situationen kompliceras
ytterligare av att vi inte sällan, enligt
samma sagesman, suger ut u-länderna
även när vi sätter upp handelshinder
för deras export och alltså inte köper
deras varor.»

Herr Björk är precis den andas man
som Assar Lindbeck med rätta kritiserar.
Vad man än föreslår så är det fel.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag konstatera
— och då vänder jag mig till herr
Björk — att av de orsaker som hänger
samman med det beslut vi fattade förra
året är meningsskiljaktigheterna så
ringa att man över huvud taget inte
behöver dra upp en storm när vi nu
behandlar detta ärende.

Vi har när det gäller u-hjälpen även
räknat med den insats som svenskt näringsliv
kan göra i u-länderna. Må vi
hoppas att vi även i fortsättningen kan
kombinera den direkta biståndsverksamheten
med den hjälp som näringslivet
kan ge. Jag vill fråga om inte herr
Björk är av samma uppfattning att det
är nödvändigt att även näringslivet gör
sin insats på detta område. I ett tidigare
anförande har jag sagt att man i en
utredning bör undersöka möjligheten
att samordna, så att de rika länderna
-—- vi räknas ju bland de tio främsta i
det sammanhanget — inte skall tjäna på
verksamheten, utan att näringslivet skall
ge u-länderna sin hjälp och sina tjänster.

Herr Björk säger att mittenpartierna
är i ett dilemma. Varför det, herr Björk?
Verkligheten är den att under förra
årets riksdag fastslog majoriteten en
viss ram för den hjälp som vi skulle
ge via SIDA till utvecklingsländerna.
SIDA har projekterat i u-länder efter

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
de riktlinjerna, och i dagens läge finns
över huvud taget inte möjligheter att
skaffa folk som kan projektera nya objekt
för att hjälpa människor i u-länderna.

När det sedan gäller de människor
som håller på att do av svält borde man
även från herr Björks sida kunna gå så
pass långt att man accepterade vår uppfattning
om livsmedelsfonden.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk upprepade
i sitt senaste anförande att obundet bistånd
är att föredra framför bundet.
Det är precis vad vi har sagt i vår partimotion,
och precis vad jag sade i mitt
första anförande. Vi har inte olika meningar
på den punkten. Sedan erkände
herr Björk att det i vissa sammanhang
kan vara bra att lämna ett bundet bistånd,
och det är också precis vad jag
har velat göra gällande. Vi tycks alltså
vara överens i grund och botten.

I den internationella debatten har
jag ställt mig till höger, sade herr Björk.
Jag är i och för sig inte det minsta generad
över att stå till höger. Men hur
det kan sägas att man står till höger
därför att man diskuterar vilka lånevillkor
som kan vara de fördelaktigaste
för det totala biståndet — det
begriper jag egentligen inte. Man kan
ha olika meningar, och man kan i varje
fall fullgöra goda syften genom att
diskutera vilka framgångsvägar som
skulle kunna vara de bästa.

Får jag bara säga några ord också
om vietnamhjälpen.

Det gäller för oss i stor utsträckning
en planeringsfråga. Man har fått intrycket,
inte minst av regeringens framträdanden
i detta sammanhang, att det
är fråga om en betydande hjälpinsats i
Vietnam när kriget där slutar. Nu är
u-hjälp inte bara en fråga om någon
årlig justering av budgetmässiga bidrag
på diverse utgiftstitlar, utan u-hjälpen
måste innehålla långsiktiga åtaganden
från givarlandet. Om man skall kunna

100

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
avkräva utvecklingsländerna en effektiv
planering och en effektiv programmering
av deras verksamhet, måste de
kunna lita på planmässighet och uthållighet
också från biståndsländerna. Kan
detta förenas med en biståndsverksamhet
som plötsligt omdirigeras i stor utsträckning
till Vietnam? Vi tycker inte
det. Därför anser vi att den enda
rimliga uppläggningen är den som man
ursprungligen tänkt sig, åtminstone enligt
vårt sätt att se, nämligen ett extra
bidrag när den dagen blir aktuell.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahléns förvirring
ökar med varje inlägg. Nu citerar
han något uttalande om Vietnam ur förra
årets utlåtande, ett uttalande som
jag inte känns vid och som inte alls ingick
i vad jag läste upp tidigare. Jag
är inte författare till de där raderna.
Det måtte väl vara hämtat ur något som
vi alla var överens om den gången.

Sedan är ju herr Dahléns upprördhet
i fråga om mina uttalanden om näringslivet
en aning märklig. På den
här punkten råkar jag ha manuskript.
Jag kan alltså citera vad jag sade:

»Folkpartiet och centern markerar
ett litet avstånd från socialdemokraterna
genom att på enstaka punkter framföra
förslag, som i högre grad än propositionen
skulle gynna det svenska
näringslivet. I praktiken är väl skillnaderna
inte stora, men nyansen kan
observeras. Socialdemokraterna är inte
generellt motståndare till privata investeringar
i u-länderna, men menar
att dessa frågor bör prövas med mera
kritiskt allvar än vad oppositionen förefaller
benägen till.»

Inte är det jag, herr Dahlén, som försöker
blåsa upp någon storm i den
frågan. Jag har stor förståelse för professor
Lindbecks kritiska synpunkter
på en del av de här mycket primitiva
vulgärmarxistiska inläggen i dagens debatt.

I detta sammanhang skall jag passa
på att rätta herr Dahlén på en annan
punkt. Han konstruerar en motsättning
i fråga om systemet för investeringsgarantin.
Vad herr Dahlén och andra sade
förra året om detta system var att
riksdagen borde godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för statliga garantier för investeringar
i u-länder, dock med den ändringen att
sådana garantier i princip skall kunna
avse alla u-länder. Stridsfrågan gällde
således inte systemet, utan endast länderbegränsningen.
Jag har påpekat att
begränsningen dock var ganska mjuk.
De länder som berörs omfattar ju hälften
av tredje världens befolkning.

Till herr Sundins uppbyggelse i fråga
om världssvälten skall jag läsa upp vad
laborator Odd Guldbrandsen har att
säga om detta problem i den flera
gånger citerade boken. Han säger att
bistånd av ännu mera tveksamt slag är
regelbundna hjälpsändningar av livsmedel.
Dessa kommer nämligen att konkurrera
med den inhemska produktionen,
pressa prisnivån och därmed
bromsa den ekonomiska utvecklingen.
De amerikanska vetesändningarna till
Indien har i viss mån haft sådana verkningar.
Den diskussion som förs i Sverige
och en råd andra västeuropeiska
länder om att överskotten som regleras
fram i dessa länder borde sändas till
u-länderna är av dessa skäl verklighetsfrämmande.
Inte ens då den ekonomiska
utvecklingen i ett jordbruksbetonat
u-land kommit så långt, att det finns en
stor avsättningsmarknad bland den icke
jordbrukande befolkningen, försvinner
risken för utvecklingshämmande verkningar
av hjälpsändningar.

Slutligen vill herr Virgin inte förstå
på vilket sätt han står till höger i fråga
om kreditvillkoren till u-länderna.
Jag tyckte annars att saken var tämligen
uppenbar. Det är överallt de mest
konservativa grupperna som förordar
en politik av det slag som herr Virgin
nu uttrycker vissa sympatier för. Det
är nytänkarna, det är de mer eller

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

101

mindre radikala ekonomerna över hela
fältet som tvärtom vill ha en ytterligare
uppmjukning av krediterna till
u-länderna.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att herr Björk kan vara fader också
till konstruerande av sådant som inte
är verkligt i olika sammanhang. Fördenskull
behöver vi inte underkänna
herr Björk. Hans uttalanden får stå
för hans egen räkning.

När jag här har talat om svälten är
det faktiskt fråga om verklighet. Det
kan vi förvissa oss om genom exempel
vi kan ta del av från praktiskt taget vilken
del av jorden som helst.

Jag skall, herr talman, fatta mig mycket
kort och endast vända mig till herr
Björk för att påminna honom om vad
han skrev under förra året beträffande
detta problem. Jag citerar ur statsutskottets
utlåtande nr 128 år 1968 på s.
43: »Medel för sådan verksamhet torde,
om och när så blir erforderligt, få begäras
och anvisas i särskild ordning.»

Av herr Björks senaste anförande i
denna talarstol verkar det nästan som
om han inte håller fast vid sitt förra
året gjorda ställningstagande. Jag upprepar
därför min fråga: Vill herr Björk
att människorna i ännu större utsträckning
i dessa länder skall få fortsätta
att svälta?

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
helt kort uttrycka min tillfredsställelse
med att statsutskottet så välvilligt behandlat
den motion som har fru Lindström
som första namn och fröken
Mattson och mig som medmotionärer i
denna kammare och där vi velat få till
stånd en bättre tingens ordning och en
rationellare tillväxttakt i u-hjälpsanslagens
utveckling.

I anslutning till våra förslag i den
motionen, som anknyter till liknande

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
förslag vid förra årets riksdag, har utskottet
föreslagit riksdagen att ge Kungl.
Maj :t till känna vad som där anförts.

Men det var inte orsaken till att jag
begärde ordet. Det var för att i denna uhjälpsdebatt,
som ju i viss mån skiljer
sig från tidigare års mera känsloladdade
övningar, ta upp några synpunkter ur
motionerna.

Här har talats mycket om världssvält,
om försörjningsfrågor och stora åtaganden
från vårt folks sida. Jag skulle våga
påstå att just i dag utgörs den största
försörjningsfrågan liksom också den
största flyktingfrågan i något enskilt
område av de problem som uppstått genom
den nigerianska konflikten. I fråga
om hjälpen till dem som drabbats i
såväl utbrytarstaten Biafra som federationen
Nigeria säger statsutskottet inte
mycket i sitt utlåtande. Man hänvisar
till utrikesutskottets utlåtande nr 1,
som har behandlat vissa yrkanden men
som enligt utskottets skrivning också
anses täcka även de frågor som kan vara
aktuella här.

Det kan vara anledning att påminna
om vad utrikesutskottet säger i sitt utlåtande
nr 1, eftersom det hänt väldigt
mycket i riksdagen sedan dess och det
med andra ord finns mycket att lägga
på minnet. Så här sade utskottet:

»Det är enligt utskottet synnerligen
angeläget att Sverige på ett effektivt sätt
stöder alla realistiska strävanden att
öka hjälpen till den nödlidande civila
befolkningen i Biafra-regionen.

Utskottet utgår från att regeringen, i
enlighet med i riksdagen gjorda uttalanden
från dess sida, kommer att i
samråd med de svenska hjälporganisationerna
fortlöpande och positivt bedöma
framställningar om bidrag av statsmedel.

En förutsättning för ett effektivt stöd
är att hjälpinsatserna från samtliga givarländer
och hjälporganisationer samordnas.
Utskottet finner det angeläget
att regeringen tar de initiativ som är
möjliga för att, på det internationella
såväl som på det nordiska och natio -

102

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
nella planet, åstadkomma en sådan koordination
av hjälpinsatserna.»

Så långt utskottet, vars skrivning fick
riksdagens bifall.

Vad innebär nu detta? Stora insatser
har gjorts under mycket svåra förhållanden
för den lidande befolkningen i
Nigeria. Stora insatser krävs både nu
under de alltjämt fortgående krigshandlingarna
och under lång tid efter det att
eventuell vapenvila har inträtt. Utskottets
skrivning innebär ett ansvar för att
följa upp internationella engagemang;
det innebär ett ansvar för att ta initiativ
på internationellt och nordiskt plan,
vilket också skett. Men det innebär också
ett tvång att vidta åtgärder och initiativ
även på det nationella planet. Jag
vill att kammaren skall ha i åtanke att
Sverige gör en enastående insats på det
personella planet i Biafra. Men de uppoffringar
som våra medborgare här
hemma och våra arbetare ute på fältet
har gjort skall inte förleda oss att tro
att vi bär det tyngsta ekonomiska lasset
i denna hjälpinsats. Formellt har vi
inte gjort några stora långsiktiga utfästelser.
De utfästelser som har gjorts har
dock infriats.

I dag har utrikesministern i andra
kammaren offentliggjort att Sverige har
bundit sig för ytterligare en insats på
sju miljoner kronor för den återstående
tiden av detta budgetår. Att man inte
kan binda sig för längre tidsperioder
beror givetvis bl. a. på att vi inte har
någon som helst möjlighet att bedöma
konfliktens varaktighet. Vi har i dag
inte ens särskilt stora möjligheter att
bedöma det slutliga hjälpbehovets storlek
när en gång freden har återvänt till
Nigeria. Men vad vi vet i dag är att kriget
inte tar slut snart. Vi vet också att
hungersnöden återigen står för dörren i
Biafra, att hjälpbehovet kommer att
kvarstå under lång tid — kanske sex,
kanske nio månader efter ett krigsslut
—■ och att även avvecklingsperioden för
detta hjälpprogram kommer att kosta
pengar. Det innebär att både för innevarande
budgetår och för det komman -

de måste betydande belopp från biståndssektorn
avdelas för Röda Korsverksamhet
och liknande hjälpverksamhet
i Biafra. Klara och snabba besked
måste lämnas både för att planeringen
skall kunna ske med tillförsikt och för
att inga avbrott eller nedskärningar
skall drabba hjälpen vid en kritisk tidpunkt.

Jag vill till sist framhålla att våra insatser
hittills inte har varit sådana att
vi självklart måste avvakta andra staters
initiativ. Tvärtom kan våra initiativ
i dag få stort inflytande på såväl
generösare som mer försiktiga bidragsgivare
än vi. Låt oss hoppas att Sveriges
hjälpinsats skall ha en positiv verkan.
Lidandena i Biafra utgör redan nu
ett tillräckligt skäl för ett helhjärtat engagemang.

Fru DIESEN (m):

Herr talman! I dag när människan
rusar mot månen är det ändå jorden och
dess befolkning vi måste ägna vår uppmärksamhet.
Nästa år går vi in i det
s. k. andra utvecklingsdecenniet, och
det kan ge anledning till några reflexioner
kring det förflutna och framtiden.

Kan vi känna oss nöjda med den nuvarande
ökningstakten, eller bör situationen
ute i världen mana oss till större
ansträngningar, allvarligare satsning?
Vågar vi tro på en dräglig framtid för
jordens växande befolkning? Forskare
har målat upp för oss olika teorier om
hur världen kommer att se ut omkring
år 2000. En del skrämmer oss med katastrofteorier
om den våldsamma befolkningsexplosionen
och en växande
världshunger. Andra visar att utvecklingen
kanske kan bemästras, om än
med oerhörda ansträngningar. Vad gagnar
oss mest? Jag tror att katastrofteorier
kan förlama vår vilja, medan en
försiktig optimism beträffande våra
möjligheter att styra utvecklingen ger
oss kraft till förnyade ansträngningar.

För den som gärna vill tro att världens
framtida öde i någon mån kan for -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

103

mas av oss själva är det uppmuntrande
att läsa en nyutkommen skrift, Overcoming
world hunger, redigerad av
USA:s nuvarande jordbruksminister
Clifford Hardin. Han har själv skrivit
inledningskapitlet, som bär rubriken
»Nytt hopp för mänskligheten». Sedan
följer en uppsats om befolkningsutveckling
och tre uppsatser om jordens livsmedelsförsörjning,
skrivna av olika
framstående experter. Ingen går förbi
de oerhörda svårigheter som väntar, de
bakslag som kan förutses, men grundtonen
av försiktig optimism är gemensam
för dem alla. Och förhoppningarna
grundas framför allt på de resultat som
man har uppnått under 1960-talets senare
hälft.

Hungersnöd har varit mänsklighetens
följeslagare under hela dess historia. En
rapport från Nanking-universitetet nämner
att man i Kina under drygt 2 000
år har haft hungersnöd 1 828 gånger.
Vår generation skulle i själva verket vara
den första som kunnat förhindra
uppkomsten av sådana katastrofer, åtminstone
under fredliga förhållanden.
När det gäller jordbrukets möjligheter
att tillfredsställa framtidens behov är
det ju framför allt de lyckade försöken
att framställa härdigare ris och vete
som väcker förhoppningar. I Mexiko
har man lyckats öka produktionen av
vete, majs och potatis så att man nu har
överskott, trots att befolkningen under
den tid som gått sedan försöken påbörjades
har fördubblats.

Men alla åtgärder för att höja produktionen
av livsmedel måste kombineras
med en mycket större satsning på familjeplanering.
För att få fram enklare,
billigare och mer tillförlitliga metoder
krävs framför allt mer forskning. Denna
forskning, säger författarna till den
skrift jag här har relaterat några tankar
ur, måste under det närmaste decenniet
bedrivas i laboratorier och vid sjukhus
i i-länderna, där de vetenskapliga resurserna
finns. Så småningom kan det
emellertid också växa fram sådan forskning
i utvecklingsländerna.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Jag har relativt utförligt uppehållit
mig vid några av grundtankarna i den
nyutkomna amerikanska skrift som jag
nämnde i början av mitt anförande, och
jag har gjort det därför att den ton av
behärskad optimism som där är genomgående
tycks mig vara en god bakgrund
för vår fortsatta planering.

Jag kommer sedan över till några reservationer,
fogade till statsutskottets
utlåtande.

Betydelsen av familjeplanering har
jag redan nämnt. Vår insats här har varit
hedervärd, men den kunde •— om regeringen
hade satsat hårdare —■ varit
beundransvärd. Vi har ju de vetenskapliga
resurser som krävs för en ökad
forskning. En sådan forskning av tvärvetenskaplig
natur skulle bäst främjas,
anser reservanterna, om man upprättade
ett särskilt familj eplaneringsinstitut,
fristående från SIDA. Självfallet skulle
ett sådant institut fungera som rådgivare
till SIDA och förutom forskning också
handha utbildning av svensk och utländsk
expertis i befolkningsfrågor.

Utskottets majoritet har inte velat biträda
förslaget om ett familjeplaneringsinstitut
utan hänvisat till förslaget om
inrättande av ett forskningsråd vid karolinska
institutet. Vi anser detta vara
ett steg på vägen, men inte tillräckligt.
Det heter också i det här utlåtandet:
»Utskottet vill även erinra om att förberedelser
pågår för att i samarbete med
andra bidragsgivare bygga upp ett familjeplaneringsinstitut
i ett u-land.» Det
har sagts under hand att »andra bidragsgivare»
skulle avse Ford Foundation
och »u-landet» Pakistan. Men uttrycket
»utskottet vill erinra om» brukar
väl antyda att information tidigare
har meddelats riksdagen. Men var och
när detta skulle ha skett är mig helt
obekant, och jag skulle vara tacksam om
utskottets talesman kunde upplysa mig
om detta.

Jag kommer med det anförda att yrka
bifall till reservation 9 men måste
samtidigt, herr talman, be att få ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk

104

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ytterligare några minuter. Det gäller ett
särskilt yttrande av samtliga borgerliga
ledamöter rörande bidrag till enskilda
svenska organisationers biståndsverksamhet.
Det rör sig bär om de enastående
insatser som görs av missionen
och de humanitära organisationerna.
Den erfarenhet av praktiskt arbete ute
på fältet och det starka personliga engagemang
som präglar dessa sammanslutningar
är ett ovärderligt inslag i
vårt biståndsarbete. Och de frivilliga
bidrag, som har samlats in till detta
arbete, har skänkts av en stor del av
svenska folket, som har trott på detta
slag av arbete i u-länderna. För många
av dessa bidragsgivare ter det sig säkert
ytterst förvånande att det statliga
bidraget till detta ändamål är oförändrat
sedan förra året och så lågt som
7 miljoner. Enligt ett pressmeddelande
från SIDA i februari förelåg ansökningar
vilkas totalbelopp uppgick till
16 miljoner kronor. Utskottet säger:
»Det har vitsordats att ingen ansökan
hittills behövt avvisas på grund av medelsbrist
och att den för ändamålet
upptagna anslagsposten, vars belopp
motsvarar det förutsedda utbetalningsbehovet
under budgetåret, inte begränsar
Kungl. Maj:ts respektive SIDA:s
möjlighet att bevilja bidrag.»

Inga ansökningar har alltså avslagits
på grund av medelsbrist, utan avslagen
har tydligen i stället baserats på de
ganska stränga villkor som SIDA har
uppställt. SIDA har den 9 augusti 1968
fastställt de krav som tills vidare skall
gälla. De principer, står det i de allmänna
riktlinjerna, som är vägledande
för SIDA:s beslut i här avsedda ärenden,
är väsentligen desamma som är
avgörande för beslut om direkta statliga
biståndsinsatser. Insatsen bör därför
bl. a. bidra till ekonomisk tillväxt och
social utveckling i mottagarlandet.

Här reser sig naturligtvis svårigheter.
De humanitära organisationerna ser väl
inte i första hand till den ekonomiska
utvecklingen i u-landet utan till möj -

ligheten att hjälpa människor i nöd. Insatserna
bör också göras i något av våra
s. k. huvudmottagarländer eller där Sverige
i övrigt har goda möjligheter att
följa de enskilda organisationernas arbete.
Alltså ytterligare en inskränkning.

När det gäller bidragsformerna kan
startbidrag utgå till täckande av vissa
typer av driftskostnader under ett klart
definierat inledningsskede. Om det inledande
skedet omfattar mer än ett budgetår,
skall bidraget vara tidsmässigt
fallande. Och slutligen: Bidrag till kostnader
utöver startbidraget lämnas i
princip ej av SIDA.

Det rör sig alltså om högst betydande
inskränkningar i de humanitära organisationernas
möjligheter att få bidrag
till sina u-landsprojekt. Måste fordringarna
verkligen vara så stränga? Borde
inte staten i detta fall vara mer generös,
när det som här gäller organisationer
med lång erfarenhet av väl vitsordat
arbete i mänsklighetens tjänst? De låga,
anmärkningsvärt låga administrationskostnader,
som t. ex. missionen uppvisar,
borde väl vara motiv för ett högre
bidrag.

Jag hoppas alltså, att den uppskattning
av enskilda organisationers insatser
som har kommit till uttryck i det
särskilda yttrandet från de borgerliga
ledamöterna i statsutskottet skall föranleda
SIDA att införa vissa lättnader i
de nya bestämmelserna.

Låt mig till sist, herr talman, få uttrycka
den förhoppningen, att ett allt
starkare engagemang inom den allmänna
opinionen för hjälp åt u-länderna
skall göra det möjligt för oss att betydligt
öka våra insatser. Låt oss göra det
möjligt genom stöd åt insatser av olika
slag, genom staten och näringslivet och
genom de frivilliga organisationerna.

Jag vill gärna sluta med att citera
vad en talare i Canadas parlament yttrade
under eu av debatterna om u-hjälpen
där borta: »Vi kan inte bygga en ö
av välstånd och stabilitet i ett hav av
elände.»

Onsdagen den 21 mai 1969 em.

Nr 25

105

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Diesen frågade mig,
hur utskottsmajoriteten kunde använda
uttrycket »erinrar om» i fråga om en
sak som tidigare inte blivit anmäld. Fru
Diesen vet precis lika väl som jag under
vilka förhållanden statsutskottets
första avdelning tvingats arbeta, och
det är snarast förvånande att vi i jäktet
inte råkat ut för flera små stilblommor
av detta slag. Det är mycket möjligt att
saken tidigare inte har anmälts.

När fru Diesen å sin sida helt frankt
förklarar apropå förslaget om ett familjeplaneringsinstitut
att vi har de vetenskapliga
resurser som krävs för en ökad
forskning såsom grundval för ett sådant
institut, tror jag nog att hon var en
aning oförsiktig. Det råder verkligen
ingen uppsjö på framstående forskare
här i landet på detta område, och det
är en av flera invändningar mot denna
tanke på ett institut i Sverige.

När fru Diesen vidare säger att tanken
på ett internationellt forskningsråd
är ett steg på vägen men inte tillräckligt,
misstänker jag att det tvärtom förhåller
sig så att ett sådant internationellt
forskningsråd, om det skulle komma
till stånd, bör kunna bli av väsentligt
större betydelse än detta familjeplaneringsinstitut
som högern har förälskat
sig i.

Vad gäller bidragen till de frivilliga
organisationerna väntade man väl med
spänning efter fru Diesens klagan över
SIDA:s stränga villkor att hon slutligen
skulle yrka bifall till en reservation i
denna fråga. Så blev dock inte fallet,
eftersom ingen sådan reservation före -

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Olle Dahlén har
tidigare i dag redogjort för folkpartiets
och sina egna synpunkter på vissa viktiga
u-landsfrågor och därav betingade
reservationer. Jag vill instämma i
vad han har anfört.

Som motionär vill jag nu tala för re7f
Första kammarens protokoll 1969. Nr

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
servation nr 10 vid punkten 3 beträffande
familjeplanering i Costa Rica.
Yrkandet som sammanfaller med vad
som framförts i motionerna 1:435 och
II: 420 innebär att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer att kontakt
tas med regeringen i Costa Rica
för att med den diskutera ett mycket
omfattande stöd från vårt land till projekt
för familjeplanering. Det som starkt
talar för ett sådant förslag är att Costa
Rica är ett litet land där stöd till familjeplanering
har stora möjligheter att
inom rimlig tid ge utmärkta resultat,
att befolkningen i detta land liksom i
övriga latinamerikanska länder ökar
synnerligen snabbt, att landets regering
och folk tycks ha en positiv inställning
till familjeplanering, kanske icke minst
på grund av den relativt höga politiska
utvecklingsnivå landet uppnått, samt
att fru Ulla Lindström så helhjärtat talat
för familjeplanering just i detta land
— vilket jag som motionär mycket gladde
mig över.

Det är glädjande att SIDA beslutat
ge svenskt stöd till familjeplanering i
bland annat Costa Rica. Tyvärr är beloppen
alltför blygsamma, vilket fru
Lindström redan framfört. Det är därför
som vi menar att svenska regeringen
borde uppdra åt SIDA att ta kontakt
med regeringen i Costa Rica för att
diskutera om intresse finns för svenska
insatser av helt annan omfattning än
det nu varit fråga om. Vi skulle också
gärna se att SIDA överväger att göra
andra u-hjälpsinsatser så att Costa Rica
blev något av ett huvudmottagarland —-om det nu tillätes att använda detta
uttryck.

Fru Ulla Lindström och fru Diesen,
var båda i sina inspirerande anföranden
inne på livsmedelssituationen i
världen, en fråga som jag själv också
har stort intresse för, vilket jag försökt
visa i samband med yrkande i
en motion i år att Sverige skulle göra
en stor insats då det gäller proteinforskning.
Nu kommer inte motionen
att behandlas i samband med detta

106

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ärende, utan behandlingen har uppskjutits
till hösten. Jag hoppas på en positiv
behandling.

Det är ganska många som avslutat sina
anföranden med citat. Tillåt också
mig att göra det. Docent Bengt von
Hofsten i Uppsala skriver följande om
svensk insats i proteinforskning: »Ett
omfattande arbete pågår emellertid på
att få fram nya proteinprodukter från
fisk, oljefröer och gröna blad på många
platser i världen och inte minst i vårt
land. För att denna äggvita skall kunna
komma ut i stor skala krävs dock
ett helt nytt tänkande och nya metoder
för att bedöma människors näringsbehov
och påverka deras matvanor och
attityder. Här skulle SIDA kunna hjälpa
till i betydligt större utsträckning
än nu.» Det är också min uppfattning.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Min utskottskollega Kaj
Björk har fört utskottets talan, och jag
skall bara gå in från sidan med några
fria reflexioner, huvudsakligen berörande
den allmänna tendensen i u-landsdebatten.
För att ursäkta mig inför mina
riksdagskamrater för att jag tar tid
i anspråk för detta ber jag att få anmäla
att mina reflexioner skall bli korta.

Den statsutskottsavdelning som jag
har nöjet att tillhöra har som bekant
två debattfrågor på sin föredragningslista:
försvaret och u-hjälpen, varför
jag särskilt uppmärksamt följt dessa två
frågor i den allmänna debatten. Tidigare
förvånades jag över hur lika varandra
många av de största entusiasterna
på dessa två samhällsområden argumenterar,
trots att det inte sällan är
människor som i andra frågor står på
varandra rakt motsatta flyglar. Båda
grupperna målar ofta en så mörk »hotbild»
att de frammanar resignation i
stället för att vinna eftersträvat gehör
för sina synpunkter.

Man börjar kanske vakna till insikt
om detta nu. Jag hoppas faktiskt att ett

tyvärr osignerat upprop om stöd till
Kuba, som en kollega fick utanför riksdagshuset
i morse och som just framhåller
framstegen i landet, inte är en
tillfällig företeelse.

Jag förstår mycket bra hur det motsatta
sättet att argumentera har uppkommit.
Människor som har varit uppfyllda
av den hedervärda och riktiga
ambitionen att öka vår u-hjälp har
tyckt sig möta likgiltighet och sökt
väcka intresse genom att så drastiskt
som möjligt beskriva nöden.

Jag tror, precis som fru Diesen nyss,
att det är nödvändigt att som motvikt
mot den hopplöshetskänsla som lätt
följer av ett sådant framställningssätt
fästa uppmärksamheten på den utvecklingsvilja
som finns i många utvecklingsländer.

Låt mig bara kort nämna några hoppingivande
intryck från de så förkättrade
utskottsresorna i u-länder.

I Tanzania har man till exempel progressiva
utbildningsplaner. På 1980-talet
skall folkundervisningen vara allmän,
vilket ju innebär att analfabetismens
avskaffande ligger inom räckhåll
•—• skall vi säga fram emot sekelskiftet.
Det är ingen låg utvecklingstakt, om
man jämför med den tid vi har haft
på oss sedan Engelbrekts och Gustav
Vasas dagar, och det är ju på det stadiet
ett u-land i långa stycken står i
dag.

Tanzaniaexemplet är inte fristående.
Det är inte ovanligt att u-länder anslår
upp emot fjärdedelen av sin statsbudget
till utbildningsändamål. Det är alltså
mer än vad vi gör, trots att utbildningsfrågorna
är så prioriterade i vårt land.

På Indiska halvön är som bekant
överbefolkningen ett av de allra största
problemen. Men både Indien och Pakistan
satsar hårt på familjeplanering, och
i detta arbetar svenska insatser. Var
man än rör sig i dessa länder ser man
affischen med den lyckliga familjen
bestående av far, mor och två barn.
Många insatser av praktisk natur görs
ju på det här området. ,

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

107

Inom livsmedelssektorn tas krafttag
— och inte utan resultat. Den pakistanska
statens jordbruksexpert, den
norskfödde professorn Aresvik, redovisade
för oss sin uppfattning att i detta
land livsmedelsbristen genom konstgödsling,
vattenreglering, nya sädessorter
och nya brukningsmetoder inom ett
fåtal år skall vara förbytt i avsättningssvårigheter.

Jag vet att vad jag berättar om är
ljusa fält i en rätt mörk bild, men de
ljusa fläckarna är tillräckligt stora för
att verifiera att utvecklingen är på väg.
Detta i sin tur gör det meningsfullt att
hjälpa. Om vi bara »socialhjälpsmässigt»
skulle lindra nöd, betydde våra
insatser inte mycket. Låt vara att våra
resurser är betydande och vår kapacitet
hög, inte minst på det tekniska området,
men vi är ändå bara ett åttamiljonersfolk,
vilket inte är mycket om man
ställer det i relation till de 700 miljoner
som bor bara i det hörn av u-världen
som Indiska halvön utgör.

Resonemanget om att vi hjälper för
vår egen trygghets skull lämnar jag därhän.
Dels tycker jag att det är ett väldigt
sofistikerat resonemang, dels räcker
det för mig med att vi skall hjälpa
därför att det är rätt att göra så. Resonemanget
om u-hjälp som någon form
av böter för kollektivskuld har, som väl
är, försvunnit. Det var på den tiden det
resonemanget var förhärskande som vi
gjorde våra misstag. Kunde nu också
den fruktlösa trätan om några procent
mer eller mindre i ökningstakt försvinna,
kunde vi verkligen skuldra vid
skuldra hjälpas åt att finna de bästa
och mest effektiva formerna för vår
utvecklingshjälp!

Med »vår» hjälp menar jag både statens
och organisationernas insatser. Näringslivets
insatser är inte heller att
förakta, trots att de ju inte är avsedda
som hjälp. I det avseendet beundrar jag
faktiskt de näringslivsföreträdare som
vi träffade på vår senare resa och som
ärligt sade: Vad vi gör är inte avsett
som u-hjälp, utan vi är här för att tjä -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
na pengar. Att vi dessutom bidrar till
att utveckla länderna är en annan sak.
— Det är en hederlighet ute på fältet,
som jag tycker att man har anledning
att respektera. Kanske det rent av går
att finna kombinationsformer som inte
behöver vara stötande.

I en motion utvecklar några socialdemokrater
— utan att vara negativt
inställda till en med avseende på inpassningen
i värdlandets utvecklingsmönster
kontrollerad traditionell företagsetablering
— synpunkter på en annan
form av näringspolitisk satsning. Enligt
detta synsätt, som utvecklas i motionen,
skulle biståndet till industrialisering
av utvecklingsländerna inte inskränkas
till att stimulera till investeringar
som baseras på rena lönsamhetsbedömningar.
Skulle i dessa fall investeringsgarantisystemet
inte erbjuda
tillräcklig stimulans för privata investerare,
bör andra vägar prövas inom ramen
för det mellanstatliga samarbetet.

Bidrag till konsument- och producentkooperativ
företagsamhet är en väg som
i större utsträckning kunde användas
även för industriell verksamhet. På detta
område kan både expertis och andra
resurser säkerligen mobiliseras inom
den kooperativa rörelsen i vårt land.
En annan väg är uppbyggande av statliga
företag, antingen i helstatlig form
eller med hjälp av statsunderstödda utvecklingsbolag.
Båda dessa företagsformer
finns företrädda i prioritetsländerna,
och deras brist på kapital och experter
är väl känd. Det svenska tekniska
och finansiella biståndet skulle enligt
vår mening kunna göra stor nytta i mottagarländerna
om det kanaliserades till
sådana inhemska industrialiseringsprojekt
som här avses, inte minst därigenom
att de skulle utgöra eu värdefull
motvikt till de utlandsfinansierade privata
investeringarna i dessa länder.

Bland de positiva intrycken borde jag
kanske när jag var inne på det avsnittet
ha nämnt intresset för kooperation och
i samband därmed min beundran för
den svenska konsument- och producent -

108

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
kooperationens insatser på u-landsfältet.

Andra svenska frivilliginsatser är
också hedervärda. En särställning intar
missionen, som fanns på plats långt innan
u-hjälp var populärt. Men även andra
organisationer är berömvärda; fackföreningsrörelsen,
folkbildningsorganisationerna,
ungdomsorganisationerna
och hjälporganisationen Svalorna, för
att nämna ytterligare en organisation
som arbetar på det humanitära området.

Naturligtvis är mycket av frivilligorganisationernas
arbete »småföretagsamhet»
i hjälpverksamhet, men de som gör
något större själva får kritisera dem för
detta. Jag gör det inte.

Till utskottsutlåtandet är fogat ett särskilt
yttrande som jag faktiskt inte blev
riktigt klok på när jag läste det. Jag
förstår det litet bättre efter fru Diesens
inlägg i kammaren för en liten stund
sedan. Det ligger tydligen mera i en mening
än jag kunde upptäcka vid läsningen.
Det här särskilda yttrandet är
övertecknat av de borgerliga men är,
möjligen med undantag för den mening
som talar om mindre restriktiva regler,
så allmänt och riktigt uttryckt att vem
som helst kan instämma. Det säger nämligen
att frivilligorganisationerna gör
ett bra arbete och bör få stöd. Det får de
också i erforderlig utsträckning i den
mån deras insatser syftar till nyttigt
utvecklingsarbete.

Herr talman! Detta har inte varit ett
debattinlägg så till vida att det har sökt
motsättningar. Syftet har inte varit detta.
När det gäller att avhjälpa nöd måste
det vara riktigt att försöka samsas i så
stor utsträckning som möjligt om tagen.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Blev 1960-talet ett uppvaknandets
decennium för u-landsbiståndet?
Decenniets första år hade Sverige
en statlig u-hjälp på 20,9 miljoner
kronor. I dag skall vi besluta om hur vi
kommer att gå ut ur årtiondet. Beloppet
är 30 gånger större. Det kan alltså tyc -

kas att 1960-talet var decenniet när vi
vaknade. Jag tror att det är fullt lika
berättigat att säga — och många upplever
det säkert så — att det blev ett besvikelsens
årtionde i fråga om u-landsbistånd.
Besvikelsen har sin grund däri
att vi hade lovat mycket mera. Yi går ut
ur detta årtionde med ett bistånd på 0,4
procent av nationalprodukten eller något
mera. Vi hade ett tag för oss att vi
skulle gå ut ur årtiondet med ett bistånd
på omkring 1 procent. Vi var ganska
högtidliga när vi sade detta. Vi knöt an
till Förenta nationerna, som hade vädjat
till de rika staterna, dit Sverige ju i
nästan extrem utsträckning hör, att göra
detta årtionde till ett utvecklingsdecennium.
Som ett första mål skulle gälla ett
bistånd utgörande 1 procent av nationalprodukten.
Sverige sade ja. Det är nu
sju år sedan propositionen framlades, så
viktig att den undertecknades av statsministern
själv. Den antogs enhälligt av
riksdagen, och man lovade att försöka
nå det uppsatta målet snarast möjligt.

Det har på sina håll diskuterats om
det var ett absolut löfte för 1960-talet,
men läser man propositionen och utskottsutlåtandet
eller tar del av debatten
i och utanför riksdagen är det alldeles
tydligt att omkring den tid vi nu
befinner oss i skulle målet vara uppnått.
Ökningen det år löftet lades fram
var 0,1 procent. Det talades om fortsatta
ökningar, som kunde vara större
eller mindre beroende på konjunktur
etc. Det finns ingen anledning att tro
att det fanns några ledamöter i detta
hus som då menade att vi inte skulle
nå ungefär till enprocentsnivån vid
detta årtiondes slut.

Det allvarliga är naturligtvis också att
många andra länder har handlat på liknande
sätt. Man hade viljan och önskan
att nå till det uppsatta målet, men man
gjorde inte det i verkligheten.

Det finns väl en i detta land som mer
än någon annan måste känna hur det
gick till. Vi har hört henne i dag. Fru
Lindströms anförande hör verkligen till
det som förtjänar att spridas i vida kret -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

109

sar — för u-landsbiståndets skull men
även för att höja anseendet hos politiken
och hos det parlamentariska livet.
Fru Lindström har i dag och tidigare
visat att det är mycket lätt att säga att
vi vill och skall göra detta, men vi skjuter
det litet på framtiden. Vi ger inte
fullt så mycket nu, utan vi ger i stället
litet mer i morgon. Då kommer vi nämligen
att tjäna mycket mer än i dag. Tanken
att man skall få över i plånboken i
morgon och att det skall vara så mycket
lättare att ge då gäller naturligtvis alltid.
I morgon tror vi på i övermorgon.

Om vi skall bedöma ett årtionde är
det därför inte de löften som gavs för
framtiden utan vad som verkligen gjordes
under det årtionde som skall tas
med i bilden.

Varför har u-landshjälpen inte fått
den ökning man hade hoppats på, och
varför har den i flera länder rent av
stagnerat? Vår förmåga att hjälpa var
obestridlig, hette det i propositionen
1962. Man kan säga i efterhand att vår
förmåga — nu när vi kan överblicka
decenniet — snarast var större än den
tedde sig 1962. Fram till mitten av 1960-talet fick vi en produktionsökning som
var större än man reellt hade räknat
med. Möjligheterna att avstå skulle alltså
också ha blivit större. Under den senare
delen av årtiondet fick vi en konjunkturnedgång,
och det är en allmänt
accepterad tanke att i ett läge när vi
inte utnyttjar alla resurser är det lätt
och bra att satsa mer än annars på offentliga
ting för att sätta fart på det ekonomiska
livet. En del av u-landsbiståndet
passar in i en sådan politik.

Mot detta står självfallet att valutaproblemet
blivit svårare än man föreställde
sig den gången. Det är väl valutasituationen
som de flesta länder hänvisar
till när de vill finna en anledning
till att de inte gjort vad de lovade Förenta
Nationerna. Vad beror det då på
att åtskilliga länder har valutaproblem?
Det beror på att dessa rika länder gör
av med mer än sina egna resurser. Någon
måste betala, och det blir lätt så

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att de fattiga får betala därför att de
rika levde över sina tillgångar. Detta
har man också i UNCTAD-sammanhang
och annars påmint de rika länderna om.

Det reella är naturligtvis inte bara
det som bokförs över budgeten som bistånd.
Handelspolitiken svarar för mycket.
Det har visats att sänkningen av
priserna på de produkter som u-länderna
sålt till oss länge motsvarade mer än
vad vi gav i u-landsbistånd. Man kan
säga att u-länderna hade givit oss mer
av sitt än vi hade givit av vårt till dem.

Alla riktningar i detta hus vill öka ulandsbiståndet.
Men det är så lätt att
hitta argument emot. Ekonomin är självfallet
viktigast. Länge trodde man att ulandsbiståndet
belastar vår betalningsbalans,
att det »till sista öret» innebär
utgifter som tär på valutareserven. Ekonomerna
har senare visat oss att vårt ulandsbistånd
snarast haft en positiv effekt
på vår valutareserv. Vi har snarast
fått tillbaka mer än vad vi har givit.
Det finns ingenting som tyder på att ulandsbistånd
i något av de europeiska
länderna skulle innebära en större belastning
på valutareserven än låt oss säga
motsvarande belopp för privat konsumtion
i dessa länder. Det är så mycket
som kommer tillbaka till det egna
landet. Administrationen sker hemma,
folk från det egna landet reser ut, man
använder materiel producerad i det egna
landet.

I den i dag ofta åberopade boken Uhjälp
i utveckling? säger professor
Ivragh att en uppbromsning av u-hjälpen
kan förefalla vara en särskilt effektiv
och omedelbart verkande åtgärd för
att sluta ett gap i betalningsbalansen.
»Politiskt sett är den också lätthanterlig
i den meningen att den i regel inte berör
det ekonomiska intresset hos någon organiserad
grupp.» Men han visar också
att belastningen inte är högre för ulandsbistånd
än mycket annat som vi
har för oss.

Statsfinansiellt innebär en ökning av
u-landsbiståndet med någon promille
om året att vi tar i anspråk ett par pro -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
cent av den årliga resursökningen. Även
detta är mycket marginella ting. Hela
detta gap skulle inte vara större än att
det motsvaras av relativt måttliga variationer
i ökningstakten för t. ex. den offentliga
konsumtionen, säger professor
Kragh. Det är klart att det alltid gäller
en avvägning. Men om vi säger att våra
u-landsinsatser prioriteras högt, går det
inte att hävda att ekonomin hindrar
samtidigt som resurserna ökar.

En invändning som förekommer
ganska ofta är att opinionen inte är mogen.
Man kan diskutera hur mycket av
avantgarde riksdagen är och kan vara.
År 1962 fattade riksdagen ett beslut som
kanske inte omfattades av så stor del
av landets befolkning, men den del som
låg bakom det var ytterligt engagerad.
Men när vi har förverkligat så litet av
vad vi lovade, har väl riksdagen närmat
sig en opinion som skulle vilja vara
mera tillbakahållande. Nu visar opinionstester
och annat att opinionen för
u-landsbistånd har ökat och ökar praktiskt
taget år från år i landet. Biståndet
har också ökat. Det råder knappast något
klart samband mellan dessa saker
på så sätt att ökat bistånd innebär att
flera motsätter sig biståndet. Undersökningar
visar också att de människor
som har en känsla av att vi ger för
mycket i detta land i allmänhet har
mycket vaga begrepp om hur mycket vi
ger. Bland dem som gör sig gällande i
tidningarnas insändarspalter heter det
vanligen att vi inte kan ge så mycket
mera, därför att vi redan ger så mycket.
Det är inte rimligt att detta lilla
land skall göra mer än alla andra länder.
Varför skall vi ensamma ta på oss
hela världens frälsning? Dessa människor
har en känsla av att så stora delar
av ökningen av våra resurser går till ulandsbistånd
att det blir så litet kvar
till oss andra. De kan inte föreställa sig
att det är en å två procent av vår årliga
välståndsökning som vi avstår och att
totalsumman fortfarande bara är några
få promille.

Jag tycker inte att man skall klandra

dessa människor, ty de har i närmare
tio år hört från oss alla som verkat politiskt
att u-landsfrågan är viktig, att
Sverige skall hjälpa och att vi har ett
ansvar. Det är klart att dessa människor
då lätt tror att vi ger väldigt mycket när
politikerna så ofta talar om biståndet.
Ur den synpunkten är det olyckligt om
vi säger att Sverige ger mycket; säger
vi att vi svingar välfyllda bägare över
världen kan det inte annat än öka felsynen
hos de människor som tror att Sverige
ger väldigt mycket. Vi skall naturligtvis
inte nedvärdera, men vi skall
omtala sådana enkla fakta som att vi är
ett av världens rikaste länder men att vi
ger klart mindre än genomsnittet bland
de industrialiserade länderna. Vi skall
visa hur litet biståndet betyder i förhållande
till våra totala resurser och
att det är bara en mycket liten del av
ökningen. En stor del av aversionen
mot u-Iandsbiståndet bottnar i att människor
tror att vi avstår en ytterligt stor
del av våra resurser för detta ändamål.
Det är sakligt angeläget att tala om för
dem hur det i realiteten förhåller sig,
och naturligtvis är det politiskt sett
också en viktig upplysning.

Nu kan man givetvis vara krass och
säga att en sådan opinion i och för sig
spelar en mycket liten roll, därför att
ett parlamentariskt system fungerar på
det sättet att opinioner, som inte företräds
av politiska partier, inte har någon
talan. Om politikerna hade följt det
beslut vi fattade 1962, skulle denna opinion
inte reagera på annat sätt än den
nu har gjort.

Frågeställningen är naturligtvis: Kan
man tänka sig, vid en stark ökning av
u-landsbiståndet, när vi kommer en bra
bit över enprocentsmålet, att någon organiserad
grupp direkt vädjar till fördomarna,
vädjar till den brist på kunskap
som finns? Då är vi självklart i en
allvarlig situation. Därför, och i dagens
läge, gäller det närmast att upplysa den
minoritet i landet som själv rimligen
måste ha obehag av att den har felaktiga
föreställningar om u-landsbiståndet.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

EU annat argument när man inte vill
öka u-hjälpen är att hänvisa till effektiviteten.
Man menar då att om vi ökar
utvecklingsbiståndet hastigt hinner inte
pengarna komma till en effektiv användning.
Vi vet ju från vår egen hushållning
att de första hundralapparna
har en mycket bättre effekt än de följande.

På u-landsområdet går det att hävda
motsatsen. Ju mer man ger desto fler
erfarenheter får man. Blir u-landsbiståndet
mycket omfattande är det klart
att det blir lättare att bedriva forskning
om detta. Det blir angelägnare att undersöka
hur resurserna används. Ju
mer u-landsbistånd, desto större anledning
har man att förmoda att erfarenheter
kommer till nytta.

Den stora effektivitetsvinsten ligger
dock närmast på ett annat plan. Professor
Gunnar Myrdal är väl den som
främst hävdat tanken att ekonomisk utveckling
både i utvecklade och i underutvecklade
regioner är en form av kretslopp
och ett slags kumulativ process.
Det finns goda kretslopp i rika och utvecklade
länder, därför att höga inkomster
och hög utbildning lättare möjliggör
ytterligare framsteg. Framsteg
skapar i sig självt framsteg.

Det motsatta förhållandet gäller för
en underutvecklad region som alltså
kommer in i ett ont kretslopp. Dålig utbildning
skapar svårigheter för ökad
produktion, låga inkomster blir följden,
och så uppstår sjukdomar osv. Det dåliga
skapar i sig något ännu sämre. Professor
Myrdal menar här att om något
positivt kan föras in i detta kretslopp
förändras utvecklingen. Man kan börja
med vad som helst. Bättre hälsa bidrar
exempelvis till ökat arbete och detta
till ökade inkomster, ökat sparande etc.
En insats som lyckas mångdubblar sig
själv. Processen blir självgenererande.

Detta innebär alltså att effektiviteten
i biståndet till ett visst land kan ökas i
mycket stor utsträckning om landet genom
hjälpen försätts i ett sådant läge
att det kan utveckla sig självt. Ser man

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
denna fråga i globalt perspektiv är det
mycket möjligt att man finner att den
effektivaste användningen, inte bara totalt
sett utan beträffande varje insatt
krona, av utvecklingsbiståndet skulle
uppstå genom mångdubbelt större insatser.

Den sista möjligheten att döva sitt
samvete i detta avseende är att säga till
sig själv att läget inte är så farligt som
man trott, dvs. att man skaffar sig en
mera optimistisk syn. Flera talare i dag
har tagit upp tankegångar i den bok
som blivit debattens följetong. Där säger
en författare »att någon försämring
av försörjningsläget i u-länderna knappast
förestår, allra minst någon världssvält».
Vi har fått många positiva och
oväntade rapporter om förbättringar,
t. ex. det klart förbättrade utsädet som
har medfört en betydligt ljusare syn i
bl. a. Pakistan och Indien.

Då kan vi naturligtvis frestas att antaga
den uppfattningen att problemet
tydligen inte är så stort som vi trodde
och att behovet av våra insatser blivit
mindre.

Det rimliga är i stället att resonera
på motsatt sätt. Om vi inte gör någonting
nu kan det hända att respittiden
som kanske är ett eller ett par årtionden
också går utan att bli till nytta.
Därmed förs länderna in i en situation
av fortsatt svält. Skillnaden är bara att
det nästa gång är så många hundra miljoner
fler människor som är i detta läge.
Ser vi detta som en respittid gäller det
väl att använda den. Annars blir det
som om vi skulle söka efter en man ute
i öknen men kom på att han kanske hade
ytterligare en flaska vatten på kamelen
och att vi därför ville vänta med
sökandet för att vara säkra på att han
var hjälplös.

Ett par tidigare talare har sagt att bilden
inte är fullt så pessimistisk som
många tror. De menade också att detta
bör öka våra möjligheter att övertyga
människor att våra hjälpinsatser är
meningsfulla. Om man trodde att perspektivet
var sådant att ingenting kun -

112

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
de rädda situationen är det naturligtvis
svårt att få människor att göra reella
insatser. Finns det emellertid möjligheter
att åstadkomma någonting effektivt
—• och att det här landet tillsammans
med andra rika länder har en chans att
medverka till en utveckling i de fattiga
länderna — så är det självklart att vi
måste anta den utmaningen. 1960-talet
har givit oss erfarenheter, inte bara om
vad vi önskar utan också om varför vi
inte uppfyller vad vi har lovat. 1970-talet har de kunskaperna från 1960-talet.
Må det förvalta dem!

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Jag skall inte ge mig ut
på så djupt vatten som den ärade föregående
talaren utan bara säga ett par
ord om informationen kring u-landsfrågorna,
som är av mycket stor betydelse
och som jag väntat att någon under debatten
skulle ha berört.

Det är alltför många människor i
vårt land som fortfarande saknar förutsättningar
att se det angelägna i ulandsbiståndet.
De saknar kunskaper om
läget i världen och om våra möjligheter
att bistå. Detta faktum gör att den
svenska u-landsdebatten ibland, som vi
nogsamt märker, präglas av osäkerhet
och okunnighet. Det torde vara ofrånkomligt
att väsentligt öka informationen
både om situationen i u-länderna och
om våra insatsmöjligheter av olika slag.
SIDA har klart för sig att vi måste satsa
stort på upplysnings- och informationsverksamhet
och har lagt fram sina
synpunkter i ämnet, men både departementschefen
och utskottet menar tydligen
att allt detta bör utredas ytterligare,
åtminstone ett år till, och då mynna ut
i en långtidsplan, som vi i så fall får ta
ställning till nästa år.

I en motion, som handlar just om ulandsinformationen,
har vi motionärer
föreslagit en kontinuerligt återkommande
TV-kvart med information i den form
som användes t. ex. i samband med
upplysning om högertrafiken. Bakom
denna kvalificerade verksamhet skulle

stå en produktionsgrupp med representanter
från SIDA, från missionen, från
humanitära hjälporganisationer och
från näringslivet. Utskottet har behandlat
motionen och skriver med anledning
av den att SIDA och Sveriges Radio har
kontakt i fråga om informationsverksamhet
och att vissa diskussioner pågår
om möjligheten att öka u-landsinformationen
via radio och TV. Jag kan bara
hoppas att denna kontakt och dessa diskussioner
mynnar ut i en verklig satsning
på ökad information från TV:s sida
och att denna kan ges t. ex. i den
form som skisserats i vår motion, dvs.
med så bred förankring av olika intressenter
som möjligt. Jag tror det är viktigt
att man gör så för att nå bästa möjliga
effekt.

Herr talman! Jag vill till sist bara instämma
med fru Ulla Lindström när
hon säger att Sverige under de närmaste
åren har ett unikt tillfälle att visa den
övriga världen att man kan göra mera,
mera än att hålla sig till de uppgjorda
ritningarna för enprocentsmålet. Må
det påståendet bli taget på allvar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, varvid dock vissa moment,
vid vilka endast yrkats bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras
samt därefter, om anledning
därtill gåves, särskilt avseende motiveringen
i vissa delar.

I fråga om mom. 1 gjordes till en
början propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:171 och 11:182,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. 2 före -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

113

komna yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ottosson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avsto de från att rösta.

Med avseende å mom. 3, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ottosson m. fl. vid
punkten avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

114

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 5.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
mom. 6 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i den av herr Ottosson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen
4 b; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde mom. 7, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid punkten
avgivna, med 5 a betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 5 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 8 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ottosson m. fl. vid
punkten avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

115

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson in. fl.
vid punkten avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Lokander (s) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i mom. 9 och
10.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
mom. 11 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:171 och II: 182, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 12—15.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Såvitt rörde mom. 16 gjorde herr talmannen
nu propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ottosson
m. fl. vid punkten avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
1 mom. 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande det stycke i utskottets
motivering, som å sid. 9 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
hade» och slutade med »i fråga»,
yttrade herr talmannen, hade yrkats
dels godkännande av detsamma, dels
ock att kammaren skulle godkänna den

116

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

motivering, som föreslagits i den av
herr Bengtson m. fl. vid punkten avgivna,
med 4 a betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets motivering
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets motivering i utlåtande nr
82 punkten 1 som börjar å sid. 9 med
orden »Utskottet hade» och slutar med
orden »i fråga», röstar
Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Bengtson m. fl. Vid punkten avgivna,
med 4 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nit votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 42.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
- att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Anslag till fältverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fältverksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 210 000 000 kronor.

Beträffande familjeplanering hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
310, av herr Virgin m. fl., och II: 422,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att ett
familjeplaneringsinstitut måtte inrättas
i enlighet med de riktlinjer som angivits
i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:
435, av herr Nyman m. fl., samt II: 420,
av herrar Ahlmark och Romanus, i vad
anginge anhållan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att kontakt måtte tagas med regeringen
i Costa Rica för att diskutera ett mycket
omfattande svenskt stöd till projekt
för familjeplanering i detta land.

Beträffande humanitärt bistånd m. m.
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:

99, av herr Werner, och II: 118, av herr
Hermansson m. fl., vari yrkats, att riksdagen
för materiellt stöd i olika former
såsom förslagsanslag skulle anvisa dels
50 miljoner kronor till Sydvietnams Nationella
Befrielsefront, dels 50 miljoner
kronor till Demokratiska Republiken
Vietnam,

dels de likalydande motionerna I:

171, av herr Werner, och II: 182, av
herr Hermansson m. fl., i vad rörde
hemställan att riksdagen av regeringen
måtte begära undersökning om nationella
och sociala befrielserörelsers mest
angelägna behov av stöd samt förslag
till riksdagen om sådant stöd,

dels de likalydande motionerna I:

304, av herr Dahlén m. fl., och II: 334,

av herr Wedén m. fl., i vad gällde anhållan
att riksdagen som sin mening

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

117

måtte uttala, att regeringen borde taga
initiativ till ökade humanitära insatser
i Biafra och att statliga medel härför
borde utlovas samt att initiativet skulle
tagas i kontakt med övriga nordiska
länder,

dels de likalydande motionerna I:
404, av herr Werner, och II: 465, av
herr Hermansson, i vad avsåge hemställan
att riksdagen för materiellt stöd
i olika former såsom förslagsanslag måtte
anvisa dels 10 miljoner kronor till
PAIGC, dels 10 miljoner kronor till
FRELIMO och andra befrielserörelser
att fördelas genom CONCP,

dels de likalydande motionerna I:
424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
såvitt avsåge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till studiestipendieringsprogram
för flyktingar från Afrika m. m.,

dels de likalydande motionerna I:
433, av fröken Mattson, och II: 496, av
herr Hellström m. fl.,

dels ock motionen II: 179, av herr
Ahlmark.

Beträffande gåvobistånd i form av
svenska varor hade utskottet behandlat
dels de likalydande motionerna I:
309, av herr Olsson, Johan, och herr
Sundin, samt II: 340, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,
dels ock de likalydande motionerna
I: 434, av herr Nilsson, Yngve, och herr
Schött, samt II: 495, av herr Hedin m. fl.

Beträffande bidrag till enskilda svenska
organisationers biståndsverksamhet
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
422, av herr Andersson, Ingvar, samt II:
512, av herrar Werner och Oskarson,
dels de likalydande motionerna I:
426, av fru Diesen m. fl., och II: 507,
av herr Petersson i Gäddvik m. fl., vari
anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att sådana åtgärder
måtte vidtagas, att SIDA tillförsäkrades
möjligheter att inom ramen för

Anslag till fältverksamhet
anslaget till fältverksamhet förmedla utvecklingsbistånd
genom enskilda organisationer,
bland annat missionen, till
ett belopp av lägst 12 miljoner kronor,

att riksdagen måtte uttala sig för
minst samma procentuella ökning av
anslaget »Bidrag till enskilda organisationers
biståndsverksamhet» som av
den totala hjälpvolymen till utvecklingsländerna,

dels motionen II: 76, av herr Wiklund
i Stockholm,

dels ock motionen II: 493, av herr
Ericson i Örebro och fru Hjelm-Wallén.

Beträffande stipendier och kursverksamhet
hade utskottet behandlat de likalydande
motionerna 1:425, av herr
Brundin in. fl., och II: 500, av fru Mogård.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:310 och 11:422, i vad de avsåge
inrättande av ett familjeplaneringsinstitut,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:435 och 11:420, i vad de avsåge
stöd till familjeplanering i Costa
Rica,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:99 och 11:118 om anslag till
Demokratiska Republiken Vietnam och
till Sydvietnams Nationella Befrielsefront,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och 11:182, i vad de avsåge
undersökning angående stöd till
nationella och sociala befrielserörelser,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 404 och II: 465, i vad de avsåge
anslag till PAIGC och FRELIMO,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:433 och 11:496 om stöd till
PAIGC,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
11:179 om hjälp till flyktingar från
Portugisiska Guinea,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:424 och 11:511, i vad de av -

118

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Anslag till fältverksamhet

såge förslag till studiestipendierings program

för flyktingar från Afrika,

9. att motionerna 1:304 och 11:334,
i vad de avsåge ökade humanitära insatser
i Biafra, icke måtte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 309 och II: 340 om utredning
angående livsmedelshjälp till u-länderna,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 434 och II: 495 om livsmedelshjälp
i form av fiskprodukter,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 426 och II: 507, i vad de avsåge
bidrag för budgetåret 1969/70 till enskilda
organisationers biståndsverksamhet,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:426 och 11:507, i vad de avsåge
procentuell ökning av bidraget till
enskilda organisationers biståndsverksamhet,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 76 om uppmjukning av vissa
bidragsregler för bidragen till enskilda
organisationer,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 493 om stödet till de idéburna
folkrörelsernas biståndsarbete,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:425 och 11:500 om ökad stipendiatutbildning,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 422 och II: 512 till Fältverksamhet
för budgetåret 1969/70 på
driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
210 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits tre särskilda,
med 9—11 betecknade reservationer.

I reservationen 9, beträffande familjeplanering,
hade herr Ottosson (m),
fru Diesen (m) samt herrar Bohman
(m) och Petersson i Gäddvik (in) ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reserva -

tionen visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:310 och II:
422, i vad de avsåge inrättande av ett
familjeplaneringsinstitut, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

I reservationen 10, beträffande familjeplanering
i Costa Rica, hade herrar
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Lindblad
(fp), Enskog (fp) och Ullsten (fp) ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:435 och
II: 420, i vad de avsåge stöd till familjeplanering
i Costa Rica, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

I reservationen 11, beträffande studiestipendieringsprogram,
hade herrar
Bengtson (ep), Nyman (fp) och Dahlén
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Lindblad (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp) ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 8
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:424 och 11:511,
i vad de avsåge förslag till studiestipendieringsprogram
för flyktingar från
Afrika, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande, beträffande bidrag till
enskilda svenska organisationers biståndsverksamhet,
av herrar Ottosson
(in), Bengtson (ep), Nyman (fp) och
Dahlén (fp), fru Diesen (m), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Bohman (in), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Petersson i Gäddvik (m) och Ullsten
(fp).

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

119

Herr DÅHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 10 och 11.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 9.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 99 och II: 118, I:
171 och II: 182 samt I: 404 och II: 465.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, varvid dock vissa moment,
vid vilka endast yrkats bifall till
utskottetts hemställan, komme att sammanföras.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Ottosson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
3 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Anslag till fältverksamhet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
3 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

120

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de beträffande
mom. 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:99 och 11:118; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes i enlighet med de angående
mom. 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:171 och 11:182,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
mom. 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 404 och II:
465 i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i mom. 6 och 7.

Med avseende å mom. S, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
3 mom. 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 41.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 9—17.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

a) godkänna de av departementschefen
föreslagna riktlinjerna för finansiellt
utvecklingsbistånd,

b) medgiva, att Sverige finge förbinda
sig att för vartdera åren 1969 och
1970 bidraga till Internationella livsmedelsprogrammet
med högst 1 000 000
dollar utöver de tidigare utfästelserna,

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

121

c) till Finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 289 000 000 kronor.

I detta sammanhang liade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
171, av herr Werner, och 11:182, av
herr Hermansson m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen i princip måtte
uttala sig för att u-ländernas skulder
avskreves och av regeringen begära
nödvändiga åtgärder för att genomföra
denna princip,

dels de likalydande motionerna I:
305, av herr Lindblad, samt II: 290, av
herrar Ahlmark och Ullsten, i vad anginge
anhållan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
regeringen måtte överväga att till Zambia
giva den typ av mjuka krediter
som bland annat Tanzania redan erhölle
inom ramen för den svenska u-landslijälpen,

dels ock de likalydande motionerna
I: 424, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 511, av herrar Wedén och Hedlund,
såvitt rörde hemställan

att riksdagen måtte uttala sig för ett
svenskt initiativ till inrättande av en
miljardfond för u-ländernas livsmedelsförsörjning
i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer,

att riksdagen i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer hos Kungl.
Maj :t måtte begära förslag om inrättande
av en fond för förinvesteringsstudier.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 424 och II: 511, i vad de avsåge
ett svenskt initiativ till inrättande
av en miljardfond för u-ländernas livsmedelsförsörjning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:424 och 11:511, i vad de avsåge
förslag om inrättande av en fond
för förinvesteringsstudier,

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:305 och 11:290, i vad de avsåge
s. k. mjuka krediter till Zambia,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och 11:182, i vad de avsåge
att riksdagen i princip skulle uttala
sig för att u-ländernas skulder avskreves
och av regeringen begära nödvändiga
åtgärder för att genomföra
denna princip,

5. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet föreslagna riktlinjerna
för finansiellt utvecklingsbistånd,

6. att riksdagen måtte medgiva, att
Sverige förbinder sig att för vartdera
åren 1969 och 1970 bidraga till Internationella
livsmedelsprogrammet med
högst 1 000 000 dollar utöver de tidigare
utfästelserna,

7. att riksdagen till Finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1969/70
på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
måtte anvisa ett reservationsanslag
av 289 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits tre särskilda,
med 12—14 betecknade reservationer.

I reservationen 12, beträffande en miljardfond
för u-ländernas livsmedelsförsörjning,
hade herrar Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp) ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 424 och II: 511, i vad de avsåge
ett svenskt initiativ till inrättande av
en miljardfond för u-ländernas livsmedelsförsörjning,
som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

I reservationen 13, beträffande fond
för förinvesteringsstudier, hade herrar
Bengtson (ep), Nyman (fp) och Dahlén
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt her -

122

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Anslag till finansiellt utvecklingsbistånd
rar Lindblad (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep) och Vitsten (fp) ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:424 och 11:511,
i vad de avsåge förslag om inrättande
av en fond för förinvesteringsstudier,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört.

I reservationen 14, beträffande s. k.
mjuka krediter till Zambia, hade herrar
Nyman (fp), Dahlén (fp), Lindblad
(fp), Enskog (fp) och Ullsten (fp) ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:305 och 11:290,
i vad de avsåge s. k. mjuka krediter till
Zambia, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 12, 13 och 14.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 171 och II: 182.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående ettvart av momenten
1—4 samt därefter särskilt rörande
mom. 5—7.

Med avseende å mom. i, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefatta -

des i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna, med 12 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
6 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 13 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propo -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

123

Om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna

sitionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
6 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. 3, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 82 punkten
6 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande mom. 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 171 och II: 182 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 5—7.

Om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om
stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna.

I de likalydande motionerna I: 404,
av herr Werner, och II: 465, av herr
Hermansson m. fl., hade, såvitt nu vore

124

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

i fråga, föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till regeringen skulle hemställa om
effektiva påtryckningar och åtgärder
mot Portugal inom FN, EFTA och andra
internationella organisationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:404 och 11:465 —- i
vad de hänvisats till utrikesutskottet —
måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
ärendet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr WERNER (vpk): ,

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört vid behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 82 dristar
jag mig, trots att jag spårar en viss positiv
grundsyn i utrikesutskottets utlåtande,
att yrka bifall till motionsparet
I: 404 och II: 465.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna,
såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om en europeisk luftvårdsstadga
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om svensk anslutning till IUCN

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om svensk anslutning till IUCN.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
de likalydande motionerna 1:92, av
herr Bengtson in. fl., samt 11:112, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala sig för att
Sverige borde ansluta sig till the International
Union for Conservation of
Nature and Natural Resources (IUCN).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 92 och II:
112 ej måtte föranleda någon åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Bengtson (ep), Axel Andersson
(fp), Wedén (fp), Holmberg (in) och
Wahlund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 92 och II: 112 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
sig för att Sverige borde ansluta sig till
IUCN.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den internationella
unionen för bevarande av natur och naturresurser
bildades 1948 på tillskyndan
av UNESCO. Sverige är medlem i
UNESCO, och såvitt jag vet höjdes ingen
protest från vårt land mot att denna
union kom till. Den har på naturvårdens
område såväl nationellt som internationellt
i alltmer ökande grad blivit
erkänd som företrädare för en samhällsnyttig
verksamhet av grundläggande
betydelse. Naturvården har nu i en
hel rad länder nått ett sådant stadium
att det är nödvändigt att man ser ut
över de nationella gränserna och i samarbete
försöker lösa de många miljöproblemen
som är av största betydelse
för människans framtid.

IUCN:s sedan ett årtionde erkända
ledarskap inom den internationella na -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

125

turvärden har obestridligen varit vägledande
för den i olika länder alltmer
spridda uppfattningen om vikten av en
på ekologisk och biologisk grund baserad
naturvård. IUCN:s stora betydelse
behöver jag knappast motivera ytterligare.
Jag tror att den är så erkänd
att det inte behöver talas mer om den.

Jag vill endast nämna vilka som är
medlemmar i denna organisation. Där
är speciellt att observera i första hand
de länder som ligger närmast till för
oss. De europeiska medlemsstaterna är:
Danmark, Finland, Schweiz, Storbritannien,
Belgien, Västtyskland, Italien,
Luxemburg, Monaco och Nederländerna.
Sedan finns det ytterligare en rad
andra länder som jag vill nämna: Kambodja,
Tsad, Dahomey, Equador, Etiopien,
Elfenbenskusten, Kenya, Madagaskar,
Marocko, Senegal, Sudan, Thailand,
Venezuela, Sydvietnam och Zambia.
Dessutom betalar Amerikas förenta
stater och Frankrike full medlemsavgift
utan att vara direkt anslutna till organisationen.
Därutöver kan nämnas att
1968 sökte och fick också Kanada medlemskap
i organisationen.

Med dessa fakta som grund skulle
man kunna tänka sig att allt talar för
motionen. Men då får man läsa ett
märkligt utskottsutlåtande. Det påminner
mig rätt mycket om att man åker i
ett tåg som närmar sig ett bestämt mål
lugnt och säkert, men så tvärstannar
tåget helt plötsligt. Man har kommit så
långt i utskottsutlåtandet att man säger:
»Ett medlemskap från statens sida
skulle med hänsyn till den breda svenska
opinionen i naturvårdsfrågor måhända
ha tett sig naturligt. . .» Så gör
man invändningar och kommer fram
till ett avstyrkande, i varje fall för närvarande.

Utskottets invändning är att det också
finns andra organisationer som är
medlemmar. Men dessa organisationer
har bara en röst tillsammans i ett land.
Det finns ett stort antal organisationer
som är medlemmar, medan varje land
har en röst. Efter vad jag inhämtat

Om svensk anslutning till IUCN
finns det inte heller någon förpliktelse
som gör att Sverige skulle komma i någon
besvärlig ansvarsställning om vi
skulle bli medlem i organisationen.
Medlemsavgiften är så blygsam att man
förvånas, och ingen kan väl invända
emot den — cirka 500 dollar, dvs. 2 500
kronor per år.

Det är, herr talman, verkligen anmärkningsvärt
att man avstyrker detta
medlemskap i IUCN, i synnerhet mot
bakgrunden av att Sverige nu nedlagt
ett så väldigt arbete i Förenta nationerna
för miljöfrågorna. Det kan hända
att den världskonferens om miljöfrågor
som man avser att hålla kommer
att bli förlagd till Sverige.

Jag vill citera litet av vad vår ambassadör
sade i ett tal i FN — han talade
givetvis på den svenska regeringens
vägnar: »Svenska regeringen känner
djup tillfredsställelse över att generalförsamlingen
nu tagit upp dessa frågor
till samlad, internationell debatt, ty de
angår direkt alla jordens folk. Det är
inte ett enskilt lands utan alla länders
angelägenhet om människan när hon
utnyttjar sina enorma tekniska resurser
samtidigt förändrar jordens yttemperatur,
missköter brukbar jord så att
den blir för evigt ofruktbar, förorenar
den luft vi andas så att den blir direkt
hälsovådlig, orsakar vattenbrist eller
skämmer det vatten som finns. Missbruk
i ett land kan få förödande effekt
i ett annat, ty havets strömmar respekterar
lika litet som den kvicksilverförgiftade
fisken eller de svavelbemängda
vindarna några nationsgränser.»

Jag skall inte citera ytterligare, ty
jag tycker att det sagda tillräckligt visar
att Sverige i Förenta nationerna har
deklarerat ett mycket starkt intresse för
miljöfrågorna. Mot den bakgrunden blir
det ännu mer förvånande att utrikesutskottet
inte har kunnat tillstyrka medlemskap
i denna organisation.

Jag kan inte heller finna att det har
förebringats andra skäl för att undandra
sig de förpliktelser jag nämnde. Om
Finland och Danmark är medlemmar

126

Nr 25

Onsdagen den 21 mai 1969 em.

Om svensk anslutning till IUCN
liksom Storbritannien, Holland m. fl.
har de inte genom sitt medlemskap inlåtit
sig på någonting som är så äventyrligt
att inte också Sverige skulle kunna
bli medlem i organisationen.

Här är det väl så som det ser ut att
vara i en hel del fall; Om ett förslag
inte kommit från regeringshåll, verkar
det närmast som om man måste avslå
förslaget även om det har en stark motivering.

Herr talman! Jag finner att reservationen
till utrikesutskottets utlåtande är
så väl motiverad att jag givetvis yrkar
bifall till reservationen.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Bengtson nyss har anfört
i denna fråga.

Jag vill därutöver bara tillägga att de
regler som numera gäller för utrikesutskottets
utlåtanden och som utrikesutskottet
har bestämt sig för i år, kanske
inte alldeles utan meningsmotsättningar,
kan få besynnerliga konsekvenser.

Vi har ett exempel på detta just här.
Jag har redovisats som närvarande vid
utskottets behandling av det föreliggande
ärendet, men återfinns inte under
den reservation där min partiledare
står. Detta är inget uttryck för meningskiljaktigheter
mellan oss, utan det
beror bara på att jag till följd av tjänsteresa
utomlands inte kunde delta i det
utskottssammanträde där reservationen
anmäldes. Om jag kunnat delta, hade
mitt namn funnits under reservationen.

Jag har velat meddela detta till kammarens
protokoll, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
den här frågan inte hör till de stora vid
denna riksdag.

Det har förefallit utrikesutskottet mest
naturligt att avstyrka medlemskap i den -

na organisation. Jag vill påpeka att den
icke är en sammanslutning av stater,
utan en organisation som består av både
stater, privata organisationer och institutioner.
Till 90 procent utgörs medlemmarna
av organisationer och institutioner.
Unionen har också rätt märkliga
omröstningsregler, låt vara att dessa
är under behandling.

Om man nu lyssnade framför allt till
herr Bengtson skulle man kunna få uppfattningen
— det får man kanske också
om man läser reservationen —att IUCN
är en mycket betydande organisation,
Reservanterna använder ordalydelsen
att organisationen »har en central ställning
och utför ett världsomfattande arbete
inom naturvården och har konsultativ
status» hos vissa FN-organ. Längre
ned i reservationen talas om organisationens
»framträdande roll på det internationella
fältet». Det är klart att betydande
överdrifter ligger i detta.

Om man samtidigt nämner att denna
världsomfattande organisation arbetar
med en budget på 2,6 miljoner kronor
per år, inses lätt att detta belopp inte
räcker till någon världsomspännande
aktivitet och inte heller är tillräckligt
för att ge organisationen en central
ställning.

Det är självklart att vi har ett stort
intresse för naturvård, och herr Bengtson
citerade vad Sveriges ambassadör i
FN yttrat om detta och den roll Sverige
försökt spela. Men jag vill understryka
att man inte skall sammanställa
Sveriges aktivitet i FN beträffande naturvården
med IUCN :s verksamhet.

Det är väl tänkbart att Sverige någon
gång skulle kunna ansluta sig till denna
organisation. Men utskottets majoritet
har ansett att detta inte bör ske under
nuvarande förhållanden. Man gör nu
vissa överväganden om förändrade omröstningsregler
inom IUCN, och det
är möjligt att vi kommer dithän att motiv
föreligger för en anslutning.

Detta är emellertid — det antyddes
också av herr Bengtson — ingen ekonomisk
fråga. En anslutning skulle för

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

127

Sveriges vidkommande betyda en årsavgift
av ungefär 2 500 kronor. Detta
kan inte vara någon ekonomisk fråga,
och vore det inte heller ifall avgiften
skulle vara betydligt större, om en anslutning
bedömdes vara av högre angelägenhetsgrad
än utskottets majoritet
anser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Utskottets ordförande
herr Geijer sade att utskottet funnit naturligast
att yrka avslag på motionen.
Men man har varit så osäker i sitt uttalande
att man sagt i utlåtandet att »utskottet
är därför ej berett att för närvarande
tillstyrka Sveriges anslutning till
IUCN». Detta visar tveksamheten vid
behandlingen av ärendet och att man
alls inte har varit säker på om man
verkligen kunde avstyrka motionsyrkandet.

Det är riktigt som herr Geijer sade,
att organisationen inte bara består av
medlemsstater utan också av andra organisationer.
I detta fall är man inte
mera betänksam beträffande medlemskap
än att i varje fall två statliga svenska
organisationer är medlemmar i IUCN.

Organisationens betydelse har inte bara
jag framhållit. Det kan herr Geijer
och andra som vill läsa om i naturresursutredningens
betänkande, s. 143—
144, där man framhållit organisationens
avsevärda betydelse. Att den inte
har större budget än 2,6 miljoner kronor
behöver inte alls förringa dess betydelse,
vilket ju för övrigt framgår av
den stora anslutning organisationen fått.

Beträffande resonemanget att det är
två skilda saker att arbeta för miljövård
i Förenta nationerna och i IUCN vill jag
endast säga att arbetet för miljö och natur
är av samma slag vare sig man utför
detta arbete i FN eller i IUCN. Med
stor förvåning frågar jag därför vad
det finns för logik i att man kan arbeta
intensivt för miljövård inom en orga -

Om svensk anslutning till IUCN
nisation medan medlemskap avslås beträffande
en annan organisation som
också erkänts arbeta intensivt för miljövården.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Om utskottets majoritet
yrkar på att vi inte skall ansluta oss till
denna organisation utgör det inte något
tecken på bristande intresse från svensk
sida. Det var detta jag ville säga när
herr Bengtson citerade Sveriges ambassadör
i FN. Ty Sveriges ambassadör har
inte talat om denna organisation utan
demonstrerat det svenska intresset för
naturvården, ett verkligt stort intresse
ur vår synpunkt.

Herr Bengtson var också inne på att
utskottets majoritet har känt sig osäker
när den inte direkt yrkat avslag. Jag
anser att herr Bengtson skall vara mycket
glad över att han har fått en välvillig
skrivning, ty det är en önskan som
alla ledamöter i denna kammare har
när de motionerar men sällan får se
uppfylld.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När herr Bengtson försökt
övertyga kammaren om att följa
hans linje, konstaterar jag att han inte
ens har kunnat övertyga sin egen partivän
herr Eliasson i Sundborn. Och när
man ser att herr Wedén tillhör reservanterna,
får man konstatera att han inte
har lyckats övertyga sin partivän herr
Lundström. Det tyder väl på att reservanternas
sak inte är så särskilt stark.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,

128

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av proposition angående godkännande
av avtal om räddning och återsändande
av rymdfarare samt återlämnande av
föremål som sänts ut i yttre rymden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 beräknat medel för Drift av Ranstadsverket
m. m. hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 49, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokoll över industriärenden
för den 14 mars 1969,
föreslagit riksdagen att

1. godkänna genomförandet av ett utvecklingsprogram
rörande utvinning av
uran enligt de riktlinjer som departementschefen
angivit,

2. till Utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran för budgetåret 1969/70
under trettonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
ett utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran ur de mellansvenska skiffrarna
skulle genomföras vid uranverket i
Ranstad. Förslaget innebure, att arbetet
skulle inriktas på sådana förbättringar
av uranutvinningsprocessen som
kunde sänka kostnaderna för en eventuell
framtida produktion i stor skala.
Utvecklingsarbetet föresloges bedrivas
under en period av tre år och till en
bruttokostnad av 25 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
961, av herr Andersson, Birger, och
herr Jansson, Paul, samt II: 1105, av
herr Blomkvist m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte 1. hos Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning i syfte att så
snart som möjligt få till stånd en alternativ
statlig verksamhet i anknytning
till anläggningarna i Ranstad, 2. uttala,
att Kungl. Maj :t borde giva AB Atomenergi
i uppdrag att bedriva en personalpolitik
i enlighet med de i motionerna
anförda riktlinjerna,

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

129

Ang. utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

dels ock de likalydande motionerna
I: 962, av herrar Åkerlund och Hubinette,
samt II: 1106, av herr Magnusson
i Borås in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle 1. uttala, att Ranstadsverket borde
överföras i beredskapstillstånd s. k.
malpåse, 2. till Utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran m. in. för budgetåret
1969/70 under trettonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 962 och II: 1106, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
genomförandet av ett utvecklingsprogram
rörande utvinning av
uran enligt de riktlinjer som angivits
i statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 14 mars 1969,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 961 och II: 1105 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känn-a vad
utskottet anfört beträffande positiv personalpolitik
vid Ranstadsverket,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 961 och II: 1105, i vad de icke
behandlats under 2,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:962 och 11:1106, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran för
budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under trettonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
utvecklingsprogrammets omfattning
in. m., av herr Ottosson (m), fru Diesel!
(m) samt herrar Bohman (m) och
Lothigius (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 962 och II: 1106, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta om ge 8

Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

nomförandet av ett utvecklingsprogram
rörande utvinning av uran enligt de
riktlinjer som angivits i motionerna.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 88 har propositionen nr 49 behandlats.
Där föreslås att ett utvecklingsarbete
under en tidsperiod av tre
år skall ske vid AB Atomenergis uranverk
i Ranstad. Avsikten är enligt departementschefen
att produktionen under
denna treårsperiod successivt skall
avvecklas och att någon drift vid periodens
slut inte skall förekomma vid
verket.

Departementschefen har motiverat
denna treåriga avvecklingstid med att
verket under perioden skall få möjlighet
att söka utveckla förbättringar av uranutvinningsprocessen.

I anledning härav har lämnats ett motionspar,
I: 962 och II: 1106, som föranlett
en reservation till utskottets utlåtande
vilken jag här skall motivera.

Vårt land har i de mellansvenska
skiffrarna mycket stora tillgångar av
uran, men tyvärr innehåller denna skiffer
en mycket låg uranhalt. Detta innebär
att kostnaderna för utvinning av uranet
ligger väsentligt högre än det nuvarande
världsmarknadspriset på importerat
uran, även om man inte tar
hänsyn till de stora kapitalkostnader
som investeringen i Ranstadsverket har
inneburit. Avtal har också träffats för
avsevärd tid framöver om garanterade
leveranser, som motsvarar den beräknade
förbrukningen, och förhandlingar
om ytterligare kontraktsköp pågår.

I våra tidningar kunde man för några
veckor sedan läsa en intervju med en
svensk expert i internationell tjänst,
doktor Sigvard Eklund, som är chef för
Förenta nationernas atomenergiorganisation
IAEA i Wien. I artikeln sägs
bl. a.: »Sverige är inte aktuellt för fynd
av billigt uran. Skandinavien tillhör inte
de områden i vilka man, med nuvarande
kunskaper, beräknar kunna hitta mer
uran som kan utvinnas till rimliga kost -

130

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 19G9 em.

Ang. utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

nader.» Detta är ju ur vår synpunkt ett
nedslående besked, men det framgår
även av artikeln att världsmarknadspriset
kan beräknas stiga efter hand, och
om ökningen skulle fortsätta kan Billingen-fyndigheten
åter komma i blickpunkten.

I propositionen anges att investeringarna
för ett uranverk med en kapacitet
av 600 ton uran om året beräknas uppgå
till cirka 350 miljoner kronor. Om man
skulle tänka sig ett verk med en kapacitet
av 1 200 ton om året stiger investeringskostnaden
till cirka 670 miljoner
kronor. Det beräknas vidare att uppförandet
av ett 600 tons verk tar en projekterings-
och byggnadstid av minst
sju år. Det kan som en parentes i detta
sammanhang nämnas att ett enda privat
företag i USA under fjolåret ökade sin
produktion från 750 till 1 500 ton.

Av propositionen framgår vidare att
produktionen i Ranstad för närvarande
med reducerad drift uppgår till cirka
45 ton per år. Vid fullt utnyttjande av
verket skulle man komma upp till en
kvantitet av cirka 135 ton om året.
Dessa siffror bör ställas mot den beräknade
förbrukningen av uran, som uppges
bli cirka 1 000 ton år 1975 och fem
år senare eller 1980 cirka 1 800 ton om
året. Med dessa siffror för ögonen bör
vi vara klart medvetna om att Ranstadsverket
ur försörj ningssynpunkt inte har
någon avgörande betydelse.

I reservationen, som är fogad till utskottets
utlåtande och som är framförd
av moderata samlingspartiets ledamöter
i statsutskottet, berörs i första hand utvecklingsprogrammet
vid Ranstadsverket.
Reservationen är positiv till det arbete
och utvecklingsarbete som hittills
utförts men ställer sig frågande till
utskottsmajoritetens förslag om ett ytterligare
utvecklingsarbete under tre år.

Sverige är, såvitt vi känner till, det
enda land i världen som för närvarande
framställer uran ur skiffer. Det är möjligt
att, på grund av den starkt ökade
förbrukningen av speciellt anrikat uran

och med hänsyn till de relativt begränsade
geologiska tillgångarna, även andra
länder börjar intressera sig för utvinning
av uran ur skiffer. Om detta förhållande
skulle inträffa torde vi den
vägen ha möjlighet att tillgodogöra oss
forsknings- och utvecklingsresultat som
vi med våra begränsade resurser inte
har stora chanser att själva ta fram.

Det är väl därför närmast en företagsekonomisk
skillnad i bedömningen mellan
utskottets och reservanternas förslag.

Departementschefen anför i propositionen
bl. a. följande: »Jag utgår ifrån
att uranproduktionen efter tre års utvecklingsarbete
avvecklas helt. Jag finner
det emellertid inte möjligt att nu
ta närmare ställning till frågan om verksamhetens
karaktär i övrigt efter periodens
slut. Marknadsbilden för uran kan
nämligen under perioden förändras så
att det finns skäl att överväga antingen
att fullfölja utvecklingsarbetet eller att
lägga ned verksamheten totalt. Jag vill
här i likhet med delegationen för atomenergifrågor
särskilt peka på betydelsen
av att följa utfallet av de närmaste
årens internationella prospektering.»

Det är mot bakgrunden av departementschefens
slutsats beträffande den
internationella utvecklingen som reservanterna
ansett att det föreslagna utvecklingsarbetet
är väl ambitiöst och därför
bör begränsas till ett år. Med hänsyn
till personalfrågorna och även avslutandet
av pågående utvecklingsarbete har
reservanterna ansett att Kungl. Maj :t
bör ges relativt stor rörelsefrihet vid
denna kortare avvecklingstid.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen under
punkten 1, där det hemställes att riksdagen
måtte uttala att Ranstadsverket
skall överföras i beredskapstillstånd,
s. k. malpåse, enligt de riktlinjer som
framgår av motionerna 1:962 och II:
1106, medan jag under punkten 2 inte
har något annat yrkande än bifall till
utskottets förslag.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

131

Ang. utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Till de synpunkter som
herr Ottosson här har framfört är det
en speciell sak som jag också skulle
vilja få framförd.

Här föreligger tre olika linjer rörande
behandlingen av Ranstad för framtiden.
En linje avser fortsatt försöksdrift
tre år framöver med en från tre
sjundedelar till en sjundedel nedskuren
produktion. Det har statsrådet Wickman
föreslagit. AB Atomenergi har för
sin del förordat ett drifts- och försöksprogram
av större omfattning, medan
jag och herr Hubinette i denna kammare
som motionärer har yrkat på att
man skulle följa en annan linje, den
som herr Ottosson nu har anslutit sig
till i utskottet.

Gemensam för alla dessa linjer är
självfallet en bedömning av de framtida
utsikterna för uranförsörjningen.
Det är just denna bedömning som jag
ville beröra med några ord. Jag tror alla
är eniga om att efterfrågan på uran
kommer att stiga kraftigt genom en imponerande
utbyggnad av kärnkraftverk
såväl utomlands som här i Sverige. Jag
kan bara hänvisa till centrala driftledningens
prognos, som återfinnes i industridepartementets
bilaga, om 6 000
megawatts effekt i vårt land år 1980,
och vad som sägs i industridepartementets
promemoria »Den svenska uranpolitiken»
1969:2 angående prognoserna
för kärnkraftverken i världen i stort.
Jag kan komplettera de sistnämnda något
vaga uppgifterna för Förenta staternas
del med uppgifter från innevarande
vår om väntad eleffekt där år
1975 av 62 000 megawatt. Fem år senare
eller 1980 beräknades det ackumulerade
uranbehovet i USA utgöra 250 000 ton
i stället för 180 000 ton, som promemorian
räknar med. Det kan inte råda
någon tvekan om att efterfrågan är betydande,
och i detta fall är ju Ranstadsverkets
möjligheter mycket små — vilket
herr Ottosson redan framhållit.

Jag vill emellertid när det gäller tillgångssidan
uttrycka en något avvikan -

de mening beträffande möjligheterna
att täcka uppkommande behov. Av någon
anledning indelar man tillgångarna
i s. k. prisklasser. Dessa indelades i
klasser upp till 10 dollar per pound
uranoxid, 10—15 dollar per pound och
över 15 dollar per pound som exempel.
Sedan säger man att det finns så och
så många ton i varje prisklass, och man
kommer naturligtvis fram till resultatet
att det inte på långa vägar finns tillräckligt
med uran för att täcka behovet
och att priset följaktligen måste stiga,
förmodligen ytterst kraftigt •— detta är
ett mycket statiskt sätt att resonera. Om
det nu blir ett knapphetspris, får Ranstad
en chans med ett uran som beräknas
enligt propositionen för närvarande
kosta 21 dollar per pound — vid en
fyra gånger ökad produktion skulle priset
sänkas. Jag tror inte mycket på
denna spekulation. För det första kommer
inga kraftverksbyggare att ge sig
in på de kapitalkrävande byggena utan
att först ha försäkrat sig om en säker
och varaktig försörjning med uran. Det
talar i och för sig för att man tidsmässigt
kommer att anpassa efterfrågan på
uran till tillgången under utbyggnadsperioden.
För det andra är redan ett
värde i uranmalmen av 7 å 8 dollar,
motsvarande ungefär 100 kronor per
ton — och det är detta, som är den
springande punkten så högt redan som
det är i jämförelse med bearbetningen
av andra mineral, att stora resurser för
att leta fram och utveckla nya uranfynd
kan antas bli insatta av de stora
gruvbolagen i världen. Därvid är några
hundratusen ton ingalunda några svåruppnåeliga
kvantiteter. Däremot kommer
det att ta tid att få fram produkten,
och då kan den alltså inte offereras,
förrän den finns, hur mycket köparen
än är villig att betala.

Situationen kan däremot bli en annan
längre fram i tiden, kanske inemot
1980-talet eller 1990-talet — vad vet jag,
det är svårt att säga någonting med bestämdhet
— när det redan finns ett
stort antal kärnkraftverk i drift, som år -

132

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

ligen kräver tillförsel av uran. Då kan
knapphetssituationer med starka prisstegringar
uppkomma genom en ytterst
inelastisk efterfrågan och tillfälliga störningar
på tillförselsidan. En sådan
knapphetssituation av många tänkbara
är naturligtvis ett avspärrningsläge. I
ett sådant läge kan Ranstad bli värdefullt
för landet. Men då är det också
viktigt att verket inte redan är nedslitet
genom en fortgående förlustbringande
drift.

Vad som alltså skiljer vår uppfattning
från statsrådet Wickmans är att vi inte
tror på en snar prishausse som skulle
rädda Ranstad till lönsam kontinuerlig
drift för många år framöver, men väl
däremot tror att verket, om det blott
inte onödigtvis slits ned i förlustbringande
produktion, kan komma till nytta
som beredskapsanläggning vid en eventuell
prishausse i ett senare skede. Vad
vi rekommenderar är i själva verket
ett mycket vanligt förfaringssätt i
gruvindustrin. Man lägger ner driften
och stoppar anrikningsverken »i malpåse»,
så länge konjunkturen är ogynnsam.
Kommer det en prisuppgång, återupptas
driften. Staten kan mycket väl
följa detta mönster.

Jag vill vidare understryka att vi
självfallet är angelägna om att de som
är sysselsatta i Ranstad skall hjälpas till
nya arbetsuppgifter och att vi med vår
anslagsanvisning för nästa år — som ju
icke avviker från Kungl. Maj:ts förslag
— beaktar detta önskemål.

Jag vill till slut säga att jag med
stort intresse har studerat den omsorgsfulla
utredning som AB Atomenergi
presenterade i september och november
i fjol ävensom departementspromemorians
översiktliga framställning.

Med vad jag här anfört yrkar jag bifall
till den reservation som herr Ottosson
m. fl. avgivit.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det som herr Åkerlund
här har framfört är en bedömningsfrå -

ga, hur man skall göra med Ranstad,
om det skall ske en nedläggning av verket
under en treårsperiod eller en ettårsperiod.
Det är ju många synpunkter
att ta hänsyn till. Herr Ottosson talade
om att det var ur försörjningssynpunkt
som man hade drivit Ranstadsverket.
Jag vill framföra att det också varit ur
beredskapssynpunkt. Vi gjorde i vårt
land ganska tidigt stora fyndigheter,
som betraktades som en av världens
största, även om innehållet av uran i
skiffern inte var så stort.

Det är också en prisfråga. Ingen vet
exakt hur utvecklingen kommer att bli,
men det finns väl ett och annat som
talar för att uranpriset kan stiga på
1980-talet, och då kan det vara mycket
bra för oss att ha Ranstadsverken kvar.

Vi är dock överens om att vi framöver
bör lägga ned Ranstadsverken och avvakta
utvecklingen. Utskottsmajoriteten
har kommit fram till att osäkerheten
beträffande den långsiktiga marknadsutvecklingen
och allmänna beredskapsaspekter
utgör vägande motiv för att
man bevarar handlingsfriheten för ett
eventuellt senare beslut om produktion
av uran i stor skala. Härför talar också,
anser utskottet, eventuella framtida
bättre betingelser för anrikning av det
svenska uranet enligt centrifugalmetoden.
Detta är ett nytt motiv som också
talar för att vi bör ha egen urantillverkning.
Frågan har diskuterats av ministrarna
inom Nordek.

Det avgörande skälet för att man bör
ha en treårsperiod för genomförande av
processen och för att vinna nya erfarenheter
om urantillverkning är, att
man behöver, sägs det, tre år för att nå
hyggliga resultat. Det behövs nämligen
så lång tid för att få fram jämförande
lakcyklar av uranet. Ett år är alldeles
för kort tid. Då har man inte vunnit
några erfarenheter efter att ha använt
10 miljoner kronor.

Även om våra behov av naturligt
uran kan täckas genom import, åtminstone
en bit in på 1980-talet, kan marknadsutvecklingen
på längre sikt moti -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

133

Ang. teckning av aktier i Kalmar Verkstads AB

vera en inhemsk produktion, trots att
Billingens skiffer har så låg uranhalt.

Det har inte nämnts något om personalfrågan
vid Ranstadsverken, och jag
har den uppfattningen att den inte haft
avgörande betydelse för beslutet om
nedläggning skall ske efter ett eller tre
år. Det har dock en viss psykologisk betydelse
att man lägger ner verksamheten
först efter tre år i stället för efter ett
år. Reservanterna har också i reservationen
antytt att man vill ge regeringen
frihet att handla med hänsyn till personalen.
Erforderlig trygghet måste
skapas för den berörda personalen, annars
föreligger risk för att den skall
skingras. I utskottsutlåtandet säges att
man skall driva en positiv personalpolitik
som förutsätter att man genomför
ett utvecklingsprogram som tar största
möjliga hänsyn till personalen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt i fråga om punkten 1 samt
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Ang. teckning av aktier i Kalmar Verkstads
AB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
teckning av aktier i Kalmar Verkstads
AB jämte motioner.

I propositionen nr 61 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över industriärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit riksdagen
att till Teckning av aktier i Kalmar
Verkstads AB på tilläggsstat för
budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 14 620 000
kronor.

134

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. teckning av aktier i Kalmar Verkstads AB

I de likalydande motionerna 1: 966,
av herr Stefanson m. fl., och II: 1111, av
herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., hade
anhållits, att riksdagen till Teckning av
aktier i Kalmar Verkstads AB på tillläggsstat
måtte anvisa ett investeringsanslag
av 14 620 000 kronor under förutsättning
att de i motionerna angivna
villkoren uppfylldes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning av
motionerna I: 966 och II: 1111 till Teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
på tilläggsstat III till riksstaten för
budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 14 620 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr Nyman
(fp), vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation, och det
finns två skäl som jag vill anföra för
detta.

Först och främst vill jag i kammaren
deklarera den positiva uppfattning som
jag har fått av Kalmar verkstads AB
och dess ledning. Jag hade tillfälle att
på industridepartementets inbjudan göra
ett besök i Kalmar vid detta företag
och fick ett mycket gott intryck. Jag
tror att de resor som industridepartementet
ordnat för oss riksdagsledamöter
under vårsessionen, vilka givit oss möjlighet
att se olika statliga företag, har
varit värdefulla. Vi behöver få se att
staten kan lyckas med sina företag.

»När lyckas då staten i affärer?» frågade
en gång generaldirektör Gunnar
Svärd. Han svarade själv: »När de statliga
företagen glömmer bort ideologin
och organiserar sig som privata företag,
arbetar med samma lönsamhetskrav,
samma risker och samma hänsynstagande
till marknaden — då kan även staten

lyckas.» Jag skall inte närmare gå in
på detta uttalande, utan det får stå för
herr Svärds räkning, men jag tycker att
det ligger en hel del i det.

Jag tror att vi alla kan vara överens
om att när vi har statliga produktionsföretag
är det angeläget att de utvecklas,
att de bär sig och att de lyckas i sin
uppgift.

Kalmar verkstads AB vill vara ett
sådant företag, Det har gått in för att
försöka anpassa sitt tillverkningsprogram
till de ändrade betingelser som
uppkommit genom nedgången i statens
järnvägars beställningar för några år
sedan. En sådan genomgripande produktionsomläggning
som det här gäller
nödvändiggör därför ett kapitaltillskott.

I proposition nr 61 har föreslagits att
14,6 miljoner kronor skall anvisas för
teckning av nya aktier i KV AB, och ett
enigt utskott har tillstyrkt.

Nu kommer mitt andra skäl till den
blanka reservationen, nämligen de i
propositionen som vi tycker otillräckliga
uppgifterna om detta företag för att
kunna göra en riktig bedömning av
den satsning på 14,6 miljoner kronor
året efter det att staten har höjt aktiekapitalet
från 0,9 till 3,6 miljoner kronor
— således så sent som i fjol.

I motionsparet I: 966 och II: 1111 har
därför ställts en rad som jag tycker motiverade
frågor, som motionärerna vill
ha besvarade. Inom femte avdelningen
har verkställande direktören för KVAB
själv givit oss en utförlig information
och besvarat de flesta frågorna på ett så
nöjaktigt sätt som man kanske kan bebära
med hänsyn till viss sekretess
osv.

Här skulle jag vilja göra en liten
reflexion. De statsägda företagen och
deras företagsledningar har onekligen
inte samma frihet att agera som de privatägda
företagen, vilket kan vara en
belastning för dem. Det tyckte nog också
den verkställande direktören för företaget.
De statliga företagen är ofta mer
påpassade och förväntas i större utsträckning
ge offentlighet åt sina detal -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

135

jerade planer, som kan placera dem i
konkurrensmässigt ofördelaktigare läge
än andra företag. Det kan inte heller
vara så muntert att löpa risken att företaget
alltemellanåt blir diskuterat i riksdagen,
vilket kan tänkas inverka menligt
på order och kunder. Men vi kan
inte ge avkall på en så öppen redovisning
som möjligt av de statliga företagens
verksamhet så länge samhället äger
dem och medborgarna hjälper till att finansiera
deras verksamhet på olika
sätt. Å andra sidan kan det i vissa fall
innebära vissa privilegier med kapitalförsörjning
och subventioner till drift av
olönsamma företag. Det har vi också
upplevt, men detta är såvitt jag förstår
inte KVAB:s situation.

Herr talman! Min förhoppning är att
Kalmar verkstads AB skall lyckas i sina
ansträngningar att få ut sina produkter,
bl. a. den s. k. Tjorven, såväl på den
svenska som på den utländska marknaden
och att företaget skall gå en lyckosam
framtid till mötes.

Med detta vill jag yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 90, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om kreditgaranti åt svensk varvsindustri
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. statlig företagsetablering

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom
ramen för ett särskilt bolag m. m.
jämte motioner.

I propositionen nr 56 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av

Ang. statlig företagsetablering
statsrådsprotokoll över industriärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit
riksdagen att 1) till Tecknande av aktier
i Svenska Industrietableringsaktiebolaget
under fonden för statens aktier
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 9 700 000 kronor, 2)
medgiva, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget
finge utöva rösträtt för statens
aktier i Svenska Industrietableringsaktiebolaget
vid bolagsstämma samt
uppbära avkastning av aktierna, 3) bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret
att ställa garanti för lån till Svenska
Industrietableringsaktiebolaget intill ett
belopp av 20 000 000 kronor jämte
ränta.

I propositionen hade föreslagits, att
i huvudsak de uppgifter, som nu åvilade
den s. k. industrietableringsdelegationen,
skulle överföras till ett särskilt
bolag. För det angivna syftet borde enligt
vad som föresloges i propositionen
användas det bolag, Svenska Industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB, som
Svenska Utvecklingsaktiebolaget redan
bildat efter samråd med industrietableringsdelegationen
och som för närvarande
hade ett aktiekapital av 5 000 kronor.
I samband härmed hade detta bolag
föreslagit tillföras 9,6 miljoner kronor
som aktiekapital och reservfond.
Etableringsbolagets syfte skulle vara att
skapa nya arbetstillfällen framför allt
genom företagsetablering.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
964, av herrar Strandberg och Åkerlund,
samt II: 1107, av herr Magnusson
i Borås in. fl., vari hemställts, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
om teckning av aktier i SVETAB
m. m. måtte besluta, att bolagets verksamhet
skulle koncentreras till Norrbottens
län samt i första hand inriktas på
att bättre utnyttja de av staten ägda eller
kontrollerade tillgångarna i länet,

dels de likalydande motionerna I:
980, av herr Dahlén, och II: 1127, av

136

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. statlig företagsetablering
herr Wedén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte 1) bifalla Kungl. Maj:ts
proposition nr 56 endast under förutsättning
att de i motionerna angivna lokaliseringspolitiska
syftena tillgodosåges
samt 2) giva till känna vad i motionerna
i övrigt anförts särskilt beträffande
redovisning för riksdagen av bolagets
fortlöpande verksamhet,

dels ock de likalydande motionerna
I: 981, av herr Olsson, Johan, m. fl., och
11:1126, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 56 skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
till riksdagen angående uppgifter och
riktlinjer för statlig företagsamhet i näringslivet
med likvärdiga konkurrensvillkor
som gällde för enskilda och
kooperativa företag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:964 och 11:1107 samt 1:980 och II:
1127, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över industriärenden för den 14
mars 1969 förordats beträffande överförande
av industrietableringsdelegationens
verksamhet till Svenska Industrietableringsaktiebolaget,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:964 och 11:1107 samt I:
980 och II: 1127, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats beträffande
målsättning m. m. för Svenska Industrietableringsaktiebolagets
verksamhet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 964 och II: 1107 samt
I: 980 och II: 1127 till Teckning av aktier
i Svenska Industrietableringsaktiebolaget
för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under fonden för statens

aktier anvisa ett investeringsanslag av
9 700 000 kronor,

4. att riksdagen måtte medgiva, att
Svenska Utvecklingsaktiebolaget finge
utöva rösträtt för statens aktier i Svenska
Industrietableringsaktiebolaget vid
bolagsstämma samt uppbära avkastning
av aktierna,

5. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ställa garanti
för lån till Svenska Industrietableringsaktiebolaget
intill ett belopp av
20 000 000 kronor jämte ränta,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 980 och II: 1127, i vad de avsåge
fortlöpande redovisning om Svenska
Industrietableringsaktiebolagets verksamhet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 981 och II: 1126.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ottosson (m), Bengtson (ep)
och Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Lindblad (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (in), Nilsson i Tvärålund
(ep), Antonsson (ep), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka beträffande
SVETAB:s uppbyggnad ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade; 2.

av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ottosson (in), Bengtson (ep)
och Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Lindblad (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Nilsson i Tvärålund
(ep), Antonsson (ep), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka beträffande
SVETAB:s målsättning ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 964 och II: 1107 samt I: 980
och II: 1127, samtliga motioner såvitt

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

137

nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
förordad målsättning m. m.
för Svenska Industrietableringsaktiebolagets
verksamhet med den ändring som
följde av vad reservanterna anfört;

3. av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ottosson (m), Bengtson (ep)
och Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Lindblad (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Nilsson i Tvärålund
(ep), Antonsson (ep), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
beträffande riktlinjer för statlig företagsamhet
ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 981 och II: 1126 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande förslag
snarast möjligt om riktlinjer m. m. för
den statliga företagssektorn.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 106 behandlar frågan om ökade resurser
för statlig företagsetablering
inom ramen för ett särskilt bolag,
Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB. Det är en mycket betydelsefull
politisk fråga om statlig företagsverksamhet
som därmed aktualiseras med
viktiga konsekvenser för näringspolitiken
och den syn vi har på samhällets
roll som företagsägare. Bakgrunden till
förslaget är framför allt de sysselsättningssvårigheter
som med särskild skärpa
gjort sig gällande i skogslänen, som
med sina 14 procent av befolkningen i
dag svarar för hälften av arbetslösheten.
Folkpartiet har i år, liksom andra partier,
lagt fram motioner i frågan, som
kommer att behandlas i annat sammanhang.

I proposition nr 56, som ligger till
grund för detta statsutskottets utlåtande,
föreslås nu bildandet av ett industrietableringsbolag,
som i huvudsak skall
överta de uppgifter som nu åvilar den

8f Första kammarens protokoll 1969. Nr 25

Ang. statlig företagsetablering
s. k. industrietableringsdelegationen.
Förvaltningen av bolagets aktier skall
anförtros Svenska utvecklingsaktiebolaget,
som kommer att utöva rösträtt på
bolagsstämman och uppbära utdelningar.
Utvecklingsbolagets målsättning kan
därför i viss grad komma att bestämma
etableringsbolagets verksamhet. Detta
kan innebära att de lokaliseringspolitiska
aspekterna kan komma att nedtonas
i planeringen, vilket i framtiden kan
ge det nya etableringsbolaget en vidare
ram än att nu främst inrikta sin verksamhet
på lokaliseringsobjekt i regioner
med sysselsättningssvårigheter.

Samtliga representanter för de borgerliga
partierna — och naturligtvis
även övriga ledamöter inom utskottet —•
har accepterat tillkomsten av SVETAB
trots att förslag om hur den statliga företagsverksamheten
skall samordnas och
utvecklas ännu inte har framlagts för
riksdagen utan väntas ske först under
1970. De reservationer som fogats till
utlåtandet, och vilka de tre borgerliga
partiernas representanter står bakom,
innebär alltså inte ett avslag på propositionen,
utan mer kritik av att i propositionen
saknas en klar målsättning
och en redovisad plan för den statliga
företagssektorn, dess organisation, uppbyggnad
och allmänna expansion. Man
skulle velat ha en sådan redovisning och
plan innan man tar definitiv ställning
till SVETAB. Detta betyder inte att det
saknas vissa angivna mål för den statliga
verksamhet som skall komma till
stånd. I direktiven har t. ex. framhållits
lönsamhet, expansion och konkurrens
som önskvärda mål. Bristen på plan och
preciserad målsättning har dock gjort
det svårt för oss reservanter att ge
SVETAB fritt fram utan förbehåll. Reservanterna
■—■ och jag tror även andra
utskottsledamöter i avdelningen — har
haft vissa svårigheter att av propositionen
klart kunna utläsa målsättningen
för de tre organen, utvecklingsbolaget,
SVETAB och det planerade förvaltningsbolaget,
och därigenom bli övertygade
om att dessa organ inte kan komma

138

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 19G9 em.

Ang. statlig företagsetablering
att lappa över varandra i fråga om målsättning,
arbetsuppgifter och befogenheter.
Det har varit svårt för oss som suttit
i avdelningen att få klarhet i vad det
ena och det andra av dessa tre företag
verkligen skall göra — vi har talat om
trestegsraketen. Det har också varit vissa
svårigheter att förstå denna uppdelning,
att SVETAB skall genomföra projekt,
baserade huvudsakligen på nya
affärsidéer, medan utvecklingsbolaget
tar upp projekt med en hög teknisk utvecklingsandel.
Industriministern kan
kanske hjälpa oss att på den punkten
förtydliga propositionen.

Det samarbete som nu har signalerats
mellan näringslivet och industridepartementet
för att etablera företag i nämnda
områden är mycket värdefullt. Jag
hoppas att det skall ge resultat. Kanske
det också kan medverka till en näringspolitik
som medger ökad insyn i såväl
enskilda som statliga företag, fördjupad
demokrati och framför allt ökad
förståelse för företagandets villkor.

Jag kommer sedan, herr talman, in på
litet mera allmänna synpunkter.

Enighet råder i stort om näringspolitikens
mål i fråga om sysselsättning, effektivitet
och standardstegring, även om
oenighet ibland kan finnas om hur och
när målen skall förverkligas. Det glädjande
är att ett fastare samarbete tycks
kunna växa fram mellan samhälle och
näringsliv — vilket förresten är nödvändigt
— och kanske även en viss självrannsakan
inom de fria företagen, inte
minst som en följd av den studerande
ungdomens attityder till den fria företagsamheten
och vissa företeelser inom
den, ofta betingade av företagandets
villkor och olika uppfattningar om den
sociala ansvarsfördelningen mellan företag
och samhälle. Jag hoppas att vi i
framtiden skall få bättre förståelse på
dessa punkter.

Till kritiken av propositionen hör
också att remissbehandlingen av förslaget
om SVETAB endast underställts
vissa statliga företag och organ som utvecklingsbolaget,
industridelegationen,

statens vattenfallsverk m. fl. Skulle det
inte, herr industriminister, ha varit värdefullt
att också höra andra organ som
Sveriges industriförbund och LO för att
kanske få en uppfattning om hur de ser
på en sådan här utveckling av statlig
verksamhet?

När det gäller mittenpartiernas attityd
till det föreslagna etableringsföretaget
har kanske industriministern
märkt en viss likhet med attityden till
utvecklingsbolaget. Vi diskuterade ju
för precis ett år sedan den frågan. Mittenpartierna
accepterade också utvecklingsbolaget
på vissa villkor, betingade
av principiella synpunkter —■ att det ej
skulle förlora sin karaktär som rent utvecklingsbolag
och kanske förvandlas
till något slags förvaltningsbolag.

Den av reservanterna föreslagna inskränkningen
i fråga om SVETAB :s
verksamhet avser att SVETAB åtminstone
tills vidare inriktar sig på att etablera
eller initiera företag — statliga eller
fria ■— till orter eller regioner där
det råder sysselsättningssvårigheter och
behov av nya arbetstillfällen, något som
gäller inte minst i övre Norrland, och
där sådan etablering icke kunnat komma
till stånd med nu gällande bestämmelser
för lokaliseringslån och bidrag
samt genom att privat företagsamhet initieras
att ta upp verksamhet där. Jag är
mycket angelägen att upprepa att denna
inskränkning tills vidare av SVETAB :s
uppgifter inte får tydas så att vi reservanter
är negativa till statlig företagsamhet
över huvud taget. Men ingen kan
förtänka oss en viss skepsis.

Vi har löfte om att redan 1970 få en
målsättning och en plan för statlig företagsamhet,
och vi tycker att vi då bättre
kan bedöma SVETAB :s uppgifter i sammanhanget.

Det är detta som vi velat få fram i
vår reservation nr 2, som jag alltså härmed
yrkar bifall till.

De övriga reservationerna kan sägas
vara kompletterande reservationer.

Reservation 1 innebär en annan motivering
för tillstyrkandet av propositio -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

139

nen genom att man påpekar bristen på
redovisad plan för den statliga företagssektorn
och över huvud taget en
klart uttalad målsättning, som man vill
ha innan man går vidare.

I reservation 3 skärps kravet på en
redovisad precisering av de riktlinjer
som bör gälla för statlig verksamhet
och som företagsdelegationen har att
framlägga till nästa år.

Herr talman! Jag har försökt att redovisa
våra ståndpunktstaganden i de
här tre reservationerna och ber att få
yrka bifall också till reservationerna betecknade
med 1 och 3.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Som herr Nyman alldeles
nyss har sagt blev man kanske
litet konfunderad när man tog del av
propositionen rörande SVETAB. Vi undersökte
då möjligheterna att framlägga
någon motion i ärendet.

Jag förstår fuller väl att regeringspartiet
naturligtvis skulle med glädje
ha sett att det i motioner från moderata
samlingspartiet framställts konkreta avslagsyrkanden.
Men, herr talman, det
fick man inte. Man fick i stället en motion
från vårt håll som gick ut på att
SVETAB :s verksamhet skall koncentreras,
i första hand till Norrbottens län.
Motiveringen för detta vårt yrkande är
att staten i Norrbottens län har ett särskilt
ansvar för utvecklingen på grund
av att staten är ägare till den övervägande
delen av länets stora naturtillgångar.
Dessutom har staten ibland inskränkt
enskildas initiativmöjligheter
inom länet. Vi diskuterade, herr talman,
bara för några dagar sedan frågan om
inmutningsförbud.

I vår motion har uttalats att SVETAB
bör ägna speciell uppmärksamhet åt de
möjligheter till sysselsättningsskapande
verksamhet som kan grunda sig på de
av staten ägda eller kontrollerade tillgångarna,
liksom att SVETAB i möjligaste
mån även skall stimulera det enskilda
näringslivet.

Ang. statlig företagsetablering

Nu säger statsutskottets majoritet i
sitt utlåtande över motionen att utskottet
inte finner det välbetänkt att förorda
någon precisering av bolagets lokaliseringspolitiska
målsättning utöver
den i propositionen givna — i propositionen
talar man närmast om regioner
med sysselsättningssvårigheter.

Man skulle naturligtvis som motionär
—• eftersom i motionen krävts, som
jag sade, mera koncentration av verksamheten
i första hand till Norrbottens
län — ha önskat en ännu hårdare skrivning
i reservationen nr 2 än som här
föreligger. I denna reservation, som är
en gemensam borgerlig reservation, säger
man emellertid klart ifrån att
SVETAB :s verksamhet skall »koncentreras
till orter och regioner där det råder
sysselsättningssvårigheter och behov
av nya arbetstillfällen, något som
gäller inte minst i övre Norrland».

Med den skrivningen i reservationen
och med hänsyn tagen till de av mig
nyss kortfattat redovisade aspekterna
på äganderättsförhållandena just i övre
Norrland och speciellt i Norrbottens län,
vågar jag, herr talman, utgå från att
detta bolag verkligen skall ta itu med
problematiken uppe hos oss i vårt bekymmersamma
läge.

Jag skall inte i kväll, herr talman, ta
upp tiden längre utan yrkar bifall till
föreliggande tre reservationer. Jag vill
inte använda ytterligare tid, herr talman,
av det skälet att vi under den
kommande veckan skall ha en lokaliseringspolitislc
debatt med utgångspunkt
från ett synnerligen omfattande utlåtande
från bankoutskottet. Jag saknar därför
nu anledning till att uppta den debatten.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I propositionen nr 56,
där förslaget om industrietableringsbolaget
läggs fram, framhåller departementschefen
att när han hösten 1968
tillkallade industrietableringsdelegationen
var sysselsättningssvårigheterna

140

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. statlig företagsetablering
speciellt i skogslänen av sådan natur att
den föreslagna etableringsverksamheten
borde inledas redan innan den planerade
nya organisationen för den statliga
företagsgruppen skapade mer långsiktigt
förbättrade förutsättningar och former
för en statlig företagsexpansion.

Industrietableringsdelegationen var
alltså redan från början avsedd att vara
ett provisorium. Enligt departementschefen
kan läget nu bättre överblickas
och organisationen därmed ges
en mera konkret form.

Departementschefen har stannat för
att överföra etableringsverksamheten på
det inom utvecklingsbolaget bildade
svenska industrietableringsaktiebolaget.
Utskottet har —- det vill jag understryka
vilket även herr Nyman gjort
— enhälligt tillstyrkt detta förslag.

Vid utlåtandet finns emellertid tre
reservationer fogade, vilka inte i och
för sig berör sakfrågan. I den första
reservationen klagas över att propositionen
givit knapphändiga informationer.
Majoriteten i utskottet kan inte
dela denna uppfattning, ty propositionen
jämte de informationer som lämnats
vid behandlingen i avdelningen
har enligt vårt förmenande givit fullgott
underlag för ett ställningstagande
till förslaget om det nya bolaget.

I den andra reservationen vill man
göra en begränsning av det blivande
bolagets verksamhet genom att i beslutet
tills vidare låsa fast verksamheten
enbart till lokaliseringsobjekt. I propositionen
heter det att »särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt industrietablering
i regioner med sysselsättningssvårigheter».
Här ges alltså en klar prioritering
åt särskilt utsatta områden i
landet, och för majoriteten i utskottet
föreligger ej några sakliga skäl för att
utöver denna turordning binda upp
företagets verksamhet. Vi menar nämligen
att Norrbottens behov genom detta
förslag i allra högsta grad tillgodosetts.
Men man kan inte bortse från, herr
Strandberg, att det även finns andra
områden i landet som har svårigheter

med sysselsättningen och som måste
tillgodoses.

När det gäller den sista reservationen,
vari man uttalar den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t snarast inför riksdagen
bör redovisa en precisering av
de riktlinjer som bör gälla för statlig
företagsamhet, och där man vidare uttalar
att den sittande företagsdelegationen
bör bedriva sitt arbete med största
skyndsamhet så att förslag i dessa avseenden
snarast kan föreläggas riksdagen,
vill utskottsmajoriteten framhålla
att direktiven för företagsdelegationen
ger denna frihet att pröva praktiskt
taget alla frågor som berör de
statliga företagen. När det gäller takten
i delegationens arbete vill jag erinra
om att denna lämnat ett delbetänkande
betitlat »Förslag till samordning», vilket
varit på remiss och för närvarande
är under behandling i departementet.
Utskottsmajoriteten finner mot den
bakgrunden det ej motiverat att i nuvarande
läge skriva till Kungl. Maj:t.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Bertil Petersson glömde ett faktiskt
förhållande som jag nämnde, nämligen
att det i Norrbottens län är en
speciell situation genom att staten där
är ägare av sådana enorma råvarutillgångar.
Glöm inte bort det! Detta faktum
måste man ta med i sitt ställningstagande.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Norrbotten är inte bortglömt
i departementschefens förslag,
vilket har tillstyrkts av utskottet. Det
innefattar, som jag förut nämnde, möjligheter
att så långt som det är erfor -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

141

derligt tillgodose även de behov som
föreligger där. Förslaget är dock bättre
än reservationen genom att det inte begränsar
bolagets verksamhet, vilket ger
det möjlighet att utveckla en större aktivitet,
som i det längre perspektivet
kommer att gagna inte bara Norrbotten
och övriga delar av landet med sysselsättningsvårigheter,
utan jämväl hela
vårt näringsliv. För riksdagen, som representerar
hela vårt land, måste det
förslaget vara det riktiga.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall också fatta
mig kort med hänsyn till den sena timmen,
men kanske ännu mera därför att
den debatt som vi har haft om statliga
förelag — de tre senaste utskottsutlåtandena
handlar ju om statliga företag
-— har förts i en för de statliga företagen
mycket mer positiv atmosfär än vi
tidigare har varit vana vid. Som företrädare
i regeringen för de statliga
företagen hälsar jag detta med stor tillfredsställelse.
Jag tror att det också är
viktigt för de statliga företagen själva
att de upplever att deras ägare, Sveriges
riksdag, där samtliga partier är representerade,
omfattar sina egna företag
inte utan kritik men med den lojalitet
som företagen bör kunna kräva av sina
ägare och att man inte försvårar deras
verksamhet.

Det ställdes en del frågor till mig
bl. a. av herr Nyman. Också i herr
Strandbergs inlägg framfördes en del
synpunkter som jag något vill kommentera,
inte så mycket i polemiskt
syfte utan i rent klargörande syfte.

Vi är alla överens om att SVETAB
bör inrättas, och vi är också överens
om storleken av den satsning som vi i
dagsläget anser det rimligt och riktigt
att ge företaget. Den oenighet som har
kommit fram gäller de begränsningar
som de borgerliga partierna gemensamt
vill göra i SVETAB :s verksamhet.
Längst går — naturligtvis, får man väl
säga — moderata samlingspartiet i en

Ang. statlig företagsetablering
partimotion, som vill inskränka bolagets
verksamhet till Norrbottens län. I
den gemensamma skrivningen avvek
moderata samlingspartiet från sin extrema
ståndpunkt, och man enades i
stället om att kräva att verksamheten
borde koncentreras till orter och regioner
där det råder sysselsättningssvåriglieter
och behov av nya arbetstillfällen,
något som gäller inte minst i övre Norrland,
samt att verksamheten enbart skall
inriktas på lokaliseringsprojekt.

Då vi inte accepterar denna begränsning
av företagets verksamhet beror det
verkligen inte på —- det är poängen i
det jag vill anföra här -—- någon bristande
känsla för angelägenheten av ytterligare
åtgärder för att stimulera industriaktiviteten
i Norrbotten. Tvärtom
menar vi att just från den utgångspunkten
får man icke belägga företaget
med de restriktioner som man begär
från de borgerliga partiernas sida.

Det talas mycket i norrlandsdiskussionen
om den sysselsättningsminskning
som ägt rum vid vissa av de statliga
företagen i Norrbotten. Denna sysselsättningsminskning
har ägt rum därför
att vi också av de statliga företagen
•— och där borde vi vara överens —
måste kräva effektivitet och lönsamhet,
om företagen skall kunna leva vidare.
LKAB bryter i dag dubbelt så mycket
malm och får dessutom fram en mera
förädlad slutprodukt än för tio år sedan,
samtidigt som antalet sysselsatta
under den tiden gått ned med ett par
tusen man. Att sedan Vattenfall har ett
mindre antal anställda när vattenkraftsutbyggandet
minskar är en självklarhet.
Det får inte leda oss till att kritisera
företagen för att de driver sin
verksamhet rationellt. Men det skall
självfallet leda till ökade krav på att
skapa alternativa sysselsättningstillfällen
genom expansion av de existerande
statliga företagen i Norrbotten, genom
nyetablering av statliga företag och
självfallet också genom etablering av
privata företag med eller utan stöd från
samhällets sida. Det är just detta som

142

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. statlig företagsetablering
vår politik för närvarande är engagerad
i.

För att börja med de rent statliga
företagen kan jag försäkra kammarens
ledamöter att det investeringsarbete
som sker i dessa företag under de senaste
två åren har bedrivits med en alldeles
speciell intensitet och nu går in i
sitt slutskede. Resultatet härav kommer
att redovisas under innevarande års
riksdag, och då får de borgerliga partierna
tillfälle att visa sin vilja att deltaga
i en expansion av de statliga företagen
också i Norrbotten.

När man begär inskränkning av
SVETAB:s verksamhet till vad man kallar
för enbart lokaliseringsprojekt innebär
det inte att man i verkligheten prioriterar
Norrbotten eller Västerbotten.
.lag tror att idén att man skulle kunna
driva en industriell aktivisering med en
hård begränsning till att nå sysselsättningseffekt
just på ett bestämt ställe
baserar sig på ett feltänkande. Det skulle
innebära att man tror att det är möjligt
att ha ett isolerat och separat norrbottniskt,
västerbottniskt, västernorrländskt,
jämtländskt eller annat regionalt
näringsliv. Det går inte. Den aktivisering
som vi eftersträvar i norrlandslänen
kan i flertalet fall bara komma
till stånd om detta näringsliv ordentligt
integreras med näringslivet i
övrigt i Sverige. De mest lyckade exemplen
på lokalisering i Norrland visar
just detta samband mellan norrländskt
och övrigt näringsliv, nämligen
de filialer som med användande av medel
ur investeringsfonderna blivit utlagda
av de stora, väletablerade företagen.
Det gäller Bulten i Kalix, ASEA,
Sieverts kabelverk och flera andra företag.
SVETAB, som naturligtvis i startögonblicket
är ett mycket blygsamt företag,
måste också arbeta på samma sätt.
När jag säger att det är många projekt
som företaget arbetar med gör jag det
därför att det arbete som för närvarande
pågår i etableringsdelegationen
kommer att direkt överflyttas till
SVETAB, vilket gör att SVETAB skall

kunna starta omedelbart. Den juridiska
startpunkten blir i det fallet alltså också
en effektiv företagsstartpunkt.

Många av de projekt som för närvarande
är under bearbetning och som
står rätt nära sitt förverkligande kommer
att kunna realiseras med sysselsättningseffekt
i Norrbotten bara under förutsättning
att de samtidigt får en förankring
också i andra delar av landet.
Det skulle skapa en alldeles orimlig
osäkerhet och tveksamhet för företagsledningen
i SVETAB om den hela tiden
— med de restriktioner som den borgerliga
reservationen vill lägga på den
—■ skulle behöva säga sig att det eller
det projektet måste vi avstå från därför
att det faktiskt får en sysselsättningseffekt
också i andra delar av landet.

Om man alltså tänker igenom det hela
litet närmare och ur praktisk synpunkt
så finner man att den restriktion
som de borgerliga reservanterna vill
lägga på SVETAB, i verkligheten faktiskt
bottnar i ett feltänkande. Jag tror
att vi kommer att kunna bli överens om
det.

Sedan har man funnit det oklart hur
utvecklingsbolaget och SVETAB kommer
att förhålla sig till varandra, eftersom
båda så att säga engagerar sig i
nya projekt. Jag tror att man enklast
kan säga att skillnaden är att utvecklingsbolaget
— vilket vi, som herr Nyman
erinrade om, diskuterade för ett år
sedan •— engagerar sig i projekt som
är långsiktigare, mer utvecklingsbetonade
än de projekt SVETAB engagerar sig
i. Utvecklingsbolaget kommer att engagera
sig på ett tidigare stadium för utveckling
av produkter, metoder och
system, medan däremot SVETAB vill
satsa på en industriell exploatering av
detta utvecklingsarbete. Man kanske allra
enklast kan uttrycka det så, att
SVETAB köper licenser, medan SUAB
säljer licenser. Och redan nu är ett
mycket intimt samarbete etablerat mellan
etableringsdelegationen, alltså
SVETAB, och utvecklingsbolaget. SUAB
har på kort tid byggt upp en kompetent

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

143

organisation, och etableringsdelegationen
har samarbetat med SUAB för utvärderingen
av olika projekt och projekt
som kräver ytterligare utvecklingssatsning.
Därefter kommer SVETAB in
på ett senare stadium.

Hur kommer förvaltningsbolaget in
i denna bild, har man frågat. Det kommer
vi att kunna redovisa rätt snart.
Vi kommer att kunna göra det inte vid
1970 års riksdag, som herr Nyman antog,
utan propositionen om förvaltningsbolaget
kommer att kunna offentliggöras,
tyvärr iijte redan mot slutet
av vårriksdagen, som jag hade hoppats,
men under sommaren, och den kan följaktligen
behandlas redan vid höstriksdagen.
Då får vi tillfälle att diskutera
målsättningen för de statliga företagen.
Det skulle i och för sig vara frestande
att göra det nu, men jag skall inte göra
det. Jag vill bara nämna att för att
SUAB och SVETAB fortlöpande skall
kunna använda sina resurser på ett produktivt
sätt och för att de icke skall
förvandlas till holding- och förvaltningsföretag
kommer bolagen att kunna
avyttra aktierna i de företag som de
etablerar, bl. a. till förvaltningsbolaget.

Jag hoppas att jag därmed har klargjort
relationen mellan SVETAB och
utvecklingsbolaget och kanske framför
allt klargjort vad en formaliserad
lokaliseringsbegränsning av SVETAB:s
verksamhet skulle innebära. Det skulle
i verkligheten innebära en sänkt lokaliseringseffekt
när det gäller SVETAB:s
verksamhet och icke en höjd — som
man kanske har föreställt sig.

Jag vill också uttala den förhoppningen,
herr talman, att vi med hänsyn
till den anda i vilken debatten här i
kväll har förts kanske redan i dag och
i varje fall om ett år, när vi kan redovisa
vad SVETAB har presterat, skall
kunna nå samma enighet i den positiva
bedömning som jag tror att vi alla i
dag har om utvecklingsbolaget. I den
debatt som i fjol ägde rum när det gällde
utvecklingsbolaget gav den borgerliga
sidan uttryck åt tveksamhet. Jag

Ang. statlig företagsetablering
tror att vi nu — inte bara vi som framlagt
förslaget om utvecklingsbolaget
utan även den borgerliga oppositionen
— är överens om att utvecklingsbolaget
efter det att bolaget har ett års aktivitet
bakom sig och när vi har sett vilka
typer av projekt det varit fråga om och
hur bolaget har utvecklats är ett företag
som spelar en viktig roll i svenskt
näringsliv. Jag tror att vi kommer att
få höra flera positiva omdömen om
SVETAB om ett år.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Industriministern har
vid flera tillfällen nämnt den goda atmosfär
här i kammaren som vi har upplevt
när det gällt att denna gång diskutera
statlig företagsamhet. Jag tror för min
del att industridepartementet har en
mycket stor uppgift när det gäller att i
framtiden skapa denna goda atmosfär.
Men detta förutsätter ju att vi får — som
jag nämnde i mitt första anförande —
så småningom klart för oss målsättningen
för regeringens syn på statlig företagsamhet.
Det förutsätter att vi får en
plan för denna organisation och förvaltning
av de statliga företagen, och att vi
får väl underbyggda propositioner, så
att vi har lättare att sätta oss in i frågeställningarna,
och att vi får ett konsekvent
tillämpande av ekonomiska principer
i företagandet — något som också
industriministern antydde.

När det gäller inskränkningen och $pltänkandet
i fråga om SVETAB tror jag
infe att det är ett direkt feltänkande,
utan jag försökte framhålla att det var
mer ett uttryck för skepticism, ty vi vet
så litet om hur utvecklingen kommer
att gestalta sig. Jag tyckte nog att industriministern
liksom hade en syn av att
vi skulle få ett statligt företagande från
norr till söder och att det inte bara var
fråga om att för närvarande göra etableringar
uppe i Norrland, utan att det
gällde att integrera med stora företagsenheter
också i de andra delarna av vårt
land. Det är på den punkten vi är skep -

144 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. statlig företagsetablering
tiska, ty vi har inte sett att den statliga
företagsamheten alla gånger haft så
stora framgångar, och vi är därför litet
försiktiga. Men det beror på industridepartementet
och hur man där kommer
att sköta den saken. Om man där vill
lyssna på de erfarenheter som vi på den
borgerliga sidan har när det gäller statlig
företagsamhet är det bra.

Jag tackar i alla fall för industriministerns
trevliga inlägg som vi här fått
höra.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Herr statsrådet uttalade
sin glädje över den hyfsade debatt som
har förekommit, och jag hoppas att jag
inte skall bidra till att den blir mindre
hyfsad. Men jag kunde inte undgå att
märka att herr statsrådet naturligtvis
ville ge moderata samlingspartiet en
släng av sleven och menade att det alltid
skulle gå längst som vanligt. Jag vill
bara påminna om att det här inte gäller
någon partimotion utan en motion som
väckts av ledamöter med speciell förankring
i just de delar av landet som
åsyftas i reservation nr 2. Jag tror att
de riksdagsmän som bor där uppe i dessa
delar av landet känner till förhållandena
lika bra som herr statsrådet och
vet vilka bekymmer som finns på nära
håll.

Vi är tacksamma för att regeringen
nu på sätt och vis har erkänt att man
h£tf misslyckats i Norrland. Bl. a. har
regeringen begärt samarbete med Industriförbundet
för att finna nya och
bättre vägar att klara problemen i dessa
län. Jag hälsar det med tillfredsställelse.
Jag tror att det kommer att visa sig att
vi inte klarar det med enbart statlig
företagsamhet, utan det får nog ske i
gott samarbete. Man får se till att även
det enskilda näringslivet där gör sin
insats. Herr statsrådet påpekade ju också
flera sådana incitament till förbättringar
genom etablering av filialer från
storföretagen.

När vi i avdelningen i statsutskottet

diskuterade utvecklingsbolaget och
SVETAB och, som herr Nyman tidigare
nämnde, trestegsraketen hade man litet
svårt att följa med i tankebanorna. Det
är klart att raketer går fort, så man har
inte lätt att hänga med, men man har
fortfarande en känsla av att det är litet
svårt att skilja den ena från den andra.
Jag tror också att statsrådet är villig att
erkänna att gränslinjerna för närvarande
är litet suddiga. Vi har fått löfte om
ett klargörande av dem, och jag hoppas
vi skall få det.

Man talade i dag om att utvecklingsbolaget
skulle svara för utvecklingen
och att SVETAB skulle svara för att
ragga upp företag, som det sades på
populärt språk i avdelningen. Jag är
övertygad om att SVETAB kommer att
få mycket lätt att ragga upp företag.
Den nuvarande ekonomiska politiken
och de bekymmer den för med sig samt
Aftonbladets artiklar om kommande
arvsskatter osv. gör att det är lätt att
köpa familjeföretag i dag. Jag kan
t.o.m. offerera några stycken i Småland
— om de sedan vill flytta till Norrland
är jag inte säker på. I varje fall
vet jag att de är till salu, om man betalar
det pris som staten gärna gör i vissa
fall. Att SVETAB kommer att få stora
möjligheter är jag fullt övertygad om,
och de möjligheterna blir ännu större
allteftersom den ekonomiska utvecklingen
går vidare.

Jag begärde egentligen ordet närmast
för att instämma med dem som sagt att
vi från borgerligt håll inte är ängsliga
för statlig företagsamhet som sådan; det
spöket har man dragit fram gång på
gång, såväl i avdelningen och utskottet
som i valpropagandan. Vad vi är angelägna
om är att den statliga företagsamheten
skall drivas på ekonomiskt vettiga
villkor, och vi har ingen anledning tro
att statsrådet Wickman inte är intresserad
av precis samma princip. Vi anser
det emellertid angeläget att vid varje
tillfälle framhålla det, ty det blir ju så
småningom konkurrens mellan enskilda
och statliga företag. Om statsrådet Wick -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

145

man vinner den tävlingen lyckönskar
jag honom, men konkurrensen skall ske
på lika villkor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
vardera punkten 1 och 2, därefter
särskilt avseende punkterna 3—6
samt vidare särskilt rörande punkten 7.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas med godkännande
av utskottets motivering, dels
ock att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
1 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Ang. statlig företagsetablering
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

146

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna

3—6.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 7 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

m. m.

Ja —71;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. inrättande av en pressens lånefond
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag om inrättande
av en pressens lånefond m. m.
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat vissa medel för stöd åt
pressen, hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 48, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokoll över finansärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för samdistributionsrabatt
till dagstidningar att
gälla från och med den 1 januari 1970,
2) besluta om inrättande av pressens
lånefond och godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för utlåning
från denna fond, 3) medgiva, att från
pressens lånefond finge beviljas lån under
budgetåren 1969/70—1973/74 intill
ett sammanlagt belopp av 125 000 000
kronor, 4) till Samdistributionsrabatt
för dagstidningar för budgetåret 1969/
70 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor, 5)
till Pressens lånefond för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd, finansdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag på
25 000 000 kronor.

I propositionen nr 48 hade föreslagits
åtgärder för att främja dagspressens
ekonomiska villkor. Enligt propositionen
syftade åtgärderna till att skapa
existensbetingelser för en allsidig
press och vidmakthålla en fri opinionsbildning.
En pressens lånefond föresloges
skola inrättas. Från fonden skulle
kunna lämnas lån till dagstidningsföretag
i syfte att göra dessa mera konkur -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

147

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

renskraftiga. Låneverksamheten skulle
hava försökskaraktär. Vidare föresloges
att en samdistributionsrabatt skulle införas
för att främja samdistribution av
dagstidningar.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
960, av herr Lundström m. fl., samt II:
110b, av herrar Carlshamre och Lothigius,
vari hemställts, att riksdagen måtte
godkänna propositionen nr 48 med
den ändringen, att samdistributionsrabatt
även skulle utgå vid samdistribution
genom av tidningarna ägda lokala
respektive regionala distributionsföretag,

dels motionen 1:963, av fru Segerstedt
Wiberg, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj :ts förslag om
statlig samdistributionsrabatt,

dels motionen 1:975, av herr Ilernelius
och fru Diesen, vari föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 48 skulle beakta vad i motionen
anförts,

dels motionen 1:976, av herr Hernelius
och fru Segerstedt Wiberg, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 48 måtte beakta
vad i motionen anförts,

dels motionerna 1:977, av herr Larfors,
och II: 1125, av herr Svensson i
Eskilstuna m. fl., vari anhållits, 1) att
riksdagen måtte besluta, att medel för
tidningstekniskt och tidningsadministrativt
forsknings- och utvecklingsarbete
skulle utgå under budgetåren 1969/70
—1973/74 till ett sammanlagt belopp av
5 miljoner kronor, 2) att dessa medel
efter anvisningar från Kungl. Maj :t måtte
förvaltas och utbetalas i enlighet med
de riktlinjer som angivits i motionerna,

dels motionerna I: 978, av herr Larsson,
Nils Theodor, och herr Mattsson,
samt II: 1122, av herr Antonsson m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 48 skulle besluta,
1) att lån ur pressens lånefond
skulle kunna beviljas tidningsföretag

enligt av departementschefen angivna
grunder samt dessutom för omplacering
av jämförbara äldre lån, 2) att till Pressens
lånefond för budgetåret 1969/70
anvisa ett anslag på 25 000 000 kronor,
varav högst 5 000 000 kronor att användas
till lån som kunde avskrivas i enlighet
med vad som anförts i motionerna,
3) att samdistributionsrabatt skulle
utgå vid samdistribution genom riksomfattande
distributionsföretag och genom
av tidningarna ägda lokala eller regionala
distributionsföretag,

dels motionerna I: 979, av herr Svanström
och herr Olsson, Johan, samt II:
1123, av herr Dahlgren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 48 skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till införande
av ett grundbelopp för statlig
annonsering i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna,

dels motionen II: 1103, av herr Börjesson
i Falköping och herr Eriksson i
Bäckmora,

dels ock motionen 11:1124, av herr
Svensson i Eskilstuna m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen I: 963, nämnda motion såvitt
nu vore i fråga, godkänna i statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 14 mars 1969 förordade grunder
för samdistributionsrabatt till dagstidningar
att gälla från och med den 1 januari
1970,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
1:960 och 11:1104, 1:978 och
11:1122, 1:975 samt 11:1124 som sin
mening måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört angående förmedling
av samdistributionsrabatt,

3. att riksdagen måtte besluta om inrättande
av en pressens lånefond i enlighet
med vad som förordats i statsrådsprotokollet,

4. att riksdagen måtte godkänna i

148

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

statsrådsprotokollet förordade grunder
för utlåning från pressens lånefond,

5. att riksdagen i anledning av motionerna
1:978 och 11:1122 som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört angående s. k. saneringslån,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 978 och II: 1122, i vad de avsåge
avskrivning av lån ur lånefonden,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 976,

8. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1103,

9. att riksdagen måtte medgiva, att
från pressens lånefond finge beviljas lån
under budgetåren 1969/70—1973/74 intill
ett sammanlagt belopp av 125 000 000
kronor,

10. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 1:963, nämnda motion såvitt
nu vore i fråga, till Samdistributionsrabatt
för dagstidningar för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor,

11. att riksdagen måtte till Pressens
lånefond för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 979 och II: 1123,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 977 och II: 1125.

Reservation hade anmälts av herr Ottosson
(m), som dock ej antytt sin mening.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation som närmast
är föranledd av att departementschefen
har förordat att de lån som
pressens lånefond beviljar skall administreras
av Sveriges kreditbank. Pressutredningen
har i sitt förslag sagt att
administrationen av lånen synes böra
anförtros en kreditinrättning, förslags -

vis Sveriges kreditbank. Jag har väl inte
i första hand reagerat mot att departementschefen
har valt statens egen bank
utan främst av den anledningen att det i
propositionen när det gäller distribution
av tidningar talas om värdet av
konkurrens, ett värde som utskottet har
accentuerat när det gäller den delen av
utlåtandet. När det gäller lånefonden
däremot har inga andra kreditinrättningar
någon chans att få vara med. Jag
ser det hela närmast ur praktisk synpunkt,
då det med säkerhet kan antagas
att de låntagande företagen i flera fall
har sina övriga affärer i annan bank än
Kreditbanken. Det är som regel en fördel
för låntagaren men speciellt för långivaren
om den förstnämnda har sitt
ekonomiska engagemang på ett ställe.
Det är då lättare att få en överblick
över låntagarens samtliga engagemang
och därmed över hans ekonomiska ställning.
En valmöjlighet borde därför ha
förefunnits. Jag vill beklaga att det inte
har funnits intresse för en sådan ändring
att även andra kreditinrättningar
fått rätt att lämna ut och administrera
dessa lån.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Plerr talman! Med anledning av propositionen
nr 48 angående stödfåtgärder
för tidningarna i vårt land har jag
och några partikamrater till mig väckt
en motion som i denna kammare har
nr 979 och i medkammaren nr 1123.

Vi är väl alla ense om den betydelse
som tidningspressen har för demokratin
i vårt land. Jag tror också att vi är
ense om angelägenheten av att det
finns så många tidningar som möjligt.
Även de mindre tidningarna och de
s. k. andratidningarna har därvid en
mycket stor betydelse därför att de återspeglar
en opinion ute i landet som
aldrig kan komma till uttryck via storstadstidningarna
och rikstidningarna.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

149

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

Det är därför ett angeläget önskemål att
staten på ett eller annat sätt stödjer den
verksamhet som härvidlag bedrivs. Man
kan inte göra några allvarliga invändningar
emot det förslag till lånefond som
återfinns i proposition nr 48.

Däremot är vi ganska tveksamma när
det gäller effekten av den samdistributionsrabatt
som också är föreslagen och
vederbörligen tillstyrkt av utskottet. Det
torde med stor säkerhet bli på det sättet
att de fördelar som kan utvinnas i första
hand kommer att tillfalla de stora
tidningar som redan förut har en hyfsad
ekonomisk ställning. Däremot blir
det med ganska stor säkerhet på det
sättet att småtidningarna och andratidningarna
icke kommer att få någon
nämnvärd förtjänst. Jag skulle vilja
påstå att det i vissa fall tvärtom blir så
att de kommer att få en ytterligare hårdnande
konkurrens från framför allt de
stora tidningarna.

Vi motionärer tror därför inte att
samdistributionsrabatten ens är någon
bra provisorisk lösning av detta problem.
Vi har i de likalydande motionerna
i stället skisserat en annan form av
statligt stöd. Vi har den meningen att
tidningarnas ekonomiska problem också
borde angripas genom att man inför
ett statligt annonsstöd. Detta stöd skulle
kunna konstrueras så att ett grundbelopp
på förslagsvis 300 000 kronor utbetalas
varje år till alla tidningsföretag
som utger en sexdagarstidning med
minst 8 000 exemplar. Femdagarstidningarna
skulle erhålla fem sjättedelar,
fyradagarstidningarna fyra sjättedelar,
tredagarstidningarna tre sjättedelar osv.
av dessa 300 000 kronor. För tidningar
med mindre än 8 000 exemplar skulle
ersättningen då reduceras, så att exempelvis
en tidning med 5 000 exemplar
skulle få fem åttondelar av grundbeloppet.
Tidningsföretaget skulle sedan kunna
avräkna de belopp som statliga företag
annonserar för från detta grundbelopp.
På det sättet skulle så småningom
vid varje årsskifte en avstämning ske

och den del av grundbeloppet som icke
utnyttjats vid kalendersårets slut skulle
tillfalla tidningsföretaget utan annonsering.

Denna idé, som vi alltså framfört
motionsvägen, har inte på något sätt
vunnit genklang inom utskottet som
endast har kostat på sig två rader för
att meddela riksdagen att man föreslår
avslag på dessa motioner.

Jag tror emellertid att det finns anledning
att se litet allvarligare på detta
problem. Jag har vidare bibringats den
uppfattningen att den informationsutredning
som nu arbetar anses komma
att framlägga förslag i detta sammanhang.
Det hälsar vi självfallet med tillfredsställelse.
Emellertid har det, enligt
motionärernas sätt att läsa direktiven
för utredningen, icke framgått att utredningen
har till uppdrag att beröra tidningarnas
ekonomiska förhållanden. Det
gäller endast det lämpliga sättet att
överbringa statens informationer till
allmänheten. Om denna information,
herr talman, skall göras så som de exempel
jag på denna kartong vill visa
kammarens ledamöter är jag rädd att
man inte kan vara nöjd. Dessa båda annonser
har införts samtidigt — den stora
i en huvudstadstidning och den lilla i
en regional socialdemokratisk tidning.
Den ena annonsen omfattar 2 000 mm
och den andra 100 mm. Den stora beräknas
ge tidningen 8 000—9 000 kronor
och den lilla ger 120 kronor. Jag anser,
herr talman, att vid ett sådant förhållande
är det inte möjligt för den mindre
tidningen att bringa ordning och reda
i sin ekonomi, att ta de ökade kostnader
som framtiden kommer att föra med sig
även för den mindre tidningen och att
över huvud taget konkurrera i fråga
om övrig annonsverksamhet.

Jag tror, herr talman, att det finns
all anledning för oss att ge andra möjligheter
åt dessa tidningar att fortsätta
sin verksamhet.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till motionerna I: 979 och II: 1123.

150

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att antalet tidningar sjunkit avsevärt,
samtidigt som antalet tidningsläsare har
blivit större. Nedläggningarna har, som
framhålles i utskottets utlåtande, främst
drabbat de s. k. andratidningarna, och
även deras upplagor har reducerats. Det
finns tendenser som antyder att vi kanske
står inför en förskjutning från morgon-
till kvällstidningar. Pressen, som
skall återspegla dagshändelserna, kan
givetvis inte förbli statisk. Även den
måste följa med den tekniska utvecklingen,
och den måste också följa med
och återspegla andra tidens strömmar.
Den måste alltså vara beredd att acceptera
läsvanor och att motsvara läsarnas
krav.

När själva tidningsstrukturen ändras
beror detta givetvis i inte ringa grad på
att pressen inte kan stå emot utvecklingen.
Vi har inom näringslivet samma
strukturförändring, men vi har också
där små företag som kan klara sig tack
vare sin vägran att sträva efter att bli
stora och mäktiga, tack vare att de föredrar
att på ett smidigt sätt utnyttja de
fördelar som ett mindre företag kan ha.
Detsamma kan gälla tidningsföretagen
— det finns olika former.

Det kan också sägas att samtliga tidningsföretag
är beroende av om man i
landet har en pressvänlig atmosfär. Med
pressvänlig atmosfär menar jag att man
inte försöker komma åt pressen genom
tryckfrihetsfientliga åtgärder eller genom
sådana ekonomiska som försvårar
tidningsutgivningen.

Däremot tror jag att pressen skall vara
på sin vakt och »frukta danaerna
även när de kommer med gåvor». Denna
min tro och min fruktan har jag givit
uttryck för i en motion. Pressen bör enligt
min övertygelse inte göra sig beroende
av statsmakterna, och statsmakterna
bör inte heller skapa ett beroendeförhållande
för pressen, framför allt
inte för den politiska dagspressen. Den
bör stå helt fri.

Jag fruktar, herr talman, att när riks -

dagen går att fatta beslut enligt statsutskottets
utlåtande nr 107 kan det uppstå
ett beroendeförhållande. Jag är väl
medveten om att man på sina håll bland
tidningsutgivare ser med välbehag på
det framlagda förslaget om subventioner
genom rabatter vid samdistribution och
genom lån på goda villkor. Utskottet har
i sitt utlåtande föreslagit en förbättring
av lånevillkoren i jämförelse med propositionens
förslag. Det sägs nämligen
klart ut att i varje enskilt låneärende
skall fondstyrelsens beslut om lån bli
offentligt i sambad med den första utbetalningen.
Avslagna låneansökningar
bör kunna göras kända av företaget
självt i den mån företaget har intresse
av att allmänheten får besked — det
kan ju här vara fråga om politiska beslut.

En viss förbättring har också skett i
förslaget om stöd åt samdistribution.
Man har där medgett att även regionala
och lokala organisationer skall kunna
förmedla rabatt, men man har inte helt
klarlagt dessa organisationers förhållande
till riksorganisationerna. Utskottet
säger att den föreslagna samdistributionen
skall leda till en ökad s. k. överspridning
och därmed till större valfrihet
för konsumenterna.

Utskottet säger sig också särskilt vilja
understryka att syftet med rabbaten är
att stimulera till samdistribution och att
utjämna distributionskostnaderna. Här
tror jag att utskottet har fallit offer för
en övertro på samdistributionens betydelse
och välsingelser. Samdistributionen
kan vara fördelaktig, men den är
inte alltid den mest lönsamma formen
för distribution. Det kan tänkas att en
del tidningar nu faller offer för erbjudandet
om rabatt vid samdistribution
i tro att de blir hjälpta, men möjligt är
att de i stället får ökad konkurrens. De
kan räkna med att få ökad konkurrens
från de stora och redan mäktiga tidningarna
— herr Svanström klagar över att
just de tidningarna kan ta ut stora annonskostnader
därför att de har en stor
upplaga och många läsare. På en ort,

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

151

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

där man har två tidningar och dessa
kanske ännu så länge kommer ut något
tidigare än de fyra storstadstidningar
som tävlar där, kan man tänka sig
att ett samdistributionsföretag får hand
om alla sex tidningarna. De stora kan
komma något tidigare tack vare den
goda apparat de har för distribution till
orten. Då uppstår frågan, om de två
verkligen gynnas och om andratidningen
gynnas av de två. De stora tidningarna
kan — om de vill — utnyttja sin
goda ekonomi och sin distributionsapparat.
De har ett enda krav att uppfylla
för att distribueras, nämligen att de
finns på orten vid utgivningstiden. Det
är heller ingenting som säger att inte
dessa tidningar använder sina resurser
så att de bryter om upplagan och till
orten sänder en upplaga som är avsedd
just för denna. Tror någon verkligen
att en samdistribution, särskilt i småorter
nära storstäderna, gynnar den
andra tidningen under sådana förhållanden? Som

sagt, ortens största tidning kan
förmodligen klara sig, många vill ha
en lokal tidning. Men jag tror att andratidningen
kan få det svårare än nu. Svårast
kan det bli såvitt jag förstår för
den tidning som inte kan samdistribueras,
som kanske kommer ut senare på
dagen och som kanske redan har en
dålig ekonomi.

Jag kan inte förstå att subventionen
— såsom den har konstruerats — skapar
någon jämlikhet. Snarare kommer den
att slå godtyckligt. Jag beklagar sålunda,
herr talman, att man i den tvivelaktiga
förhoppningen att kunna skapa goda
ekonomiska förutsätttningar för pressen
och jämnare konkurrensförhållanden
inför ett system, som under vissa
förhållanden kan leda till att pressen
blir beroende av statsmakten. Om ett sådant
beroendeförhållande uppstår, blir
det såvitt jag kan bedöma till skada,
inte allenast eller ens huvudsakligen för
pressen utan för demokratin och det
fria politiska meningsutbytet. Och, herr
talman, vi upplever i denna tid vad det

på många håll innebär att pressen inte
är fri. Jag tror därför inte man skall ta
några risker i detta hänseende.

Herr talman! Jag inser att det inte är
lönt att ställa något yrkande utan avstår
från detta.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Tillsammans med några
ledamöter i medkammaren, bland dem
herr Svensson i Eskilstuna, har jag med
anknytning till propositionen nr 48
väckt en motion om ett anslag på 5
miljoner kronor under budgetåren
1969/70—1973/74 för tidningstekniskt
och tidningsadministrativt forskningsoch
utvecklingsarbete.

Som statsutskottet påpekat i sitt utlåtande
har pressutredningen tidigare tagit
upp denna fråga i sitt betänkande.
Statskontoret har sedan i sitt remissvar
över pressutredningens betänkande ingående
behandlat samma fråga och föreslagit
att förslagsvis en miljon kronor
årligen skulle anvisas under en femårig
försöksperiod för tidningstekniskt och
tidningsadministrativt utvecklingsarbete.
Det är alltså samma yrkande som vi
tagit upp i motionen.

Vi som undertecknat motionerna I:
977 och 11:1125 anser det olyckligt att
frågan om detta anslag sedan stoppats i
departementet och ej tagits med i propositionen.

Utvecklingen inom den grafiska industrin
och på tidningsutgivningens område
i övrigt går mycket snabbt, och för
små och medelstora företag är det
många gånger omöjligt att ens kunna
följa upp vad denna snabba utveckling
inrymmer för framtiden och se vilka
möjligheter som finns att omsätta nya
rön inom det egna företaget med de
fördelar detta kan innebära.

Det är endast de allra största tidningsutgivande
företagen som nu har ekonomiska,
personella, tekniska och övriga
möjligheter att följa denna utveckling
i syfte att överföra dess positiva
sidor till det egna företaget för att för -

152

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

bättra dettas räntabilitet och samtidigt
åstadkomma en bättre produkt. Som det
nu är tar det många gånger alldeles för
lång tid innan tekniska och andra rationaliseringsmöjligheter
omsätts i den
praktiska verksamheten vid mindre och
medelstora svenska tidningsföretag.

Det i motionerna begärda anslaget
har vi motionärer ansett som en komplettering
till förslaget om en pressens
lånefond. Trots att vi hemställt om
ett årligt anslag på en miljon kronor
anser vi att det rör sig om en besparingsmotion.
Genom ett effektivt tidningstekniskt
och tidningsadministrativt
forsknings- och utvecklingsarbete
skulle de medel som utlånas från pressens
lånefond bli bättre använda och
kunna räcka till avsevärt mer än vad
annars blir fallet. Pressens lånefonds
pengar skulle med andra ord bli drygare
genom ett mera effektivt utnyttjande.

Det är mot den bakgrunden som jag
beklagar att motionerna avstyrkts av
utskottet, men jag hoppas starkt att utskottets
sista mening blir beaktad. Där
framhålls nämligen att utskottet anser
att det senast genom motionerna aktualiserade
forsknings- och utvecklingsarbetet
är av stor angelägenhetsgrad.

Herr talman! I anledning av denna
mening i utskottsutlåtandet har jag
inget säryrkande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är ett enigt utskott
som har lagt fram detta utlåtande angående
pressens lånefond. Ingen av de tidigare
talarna har heller yrkat avslag
på utskottets hemställan utan enbart anfört
en del synpunkter på sina motioner.
Jag har därför ingen anledning att
mera i detalj gå i svaromål som representant
för utskottet utan skall bara
säga ett par ord.

Fru Segerstedt Wiberg har i sin motion
yrkat avslag på samdistributionsrabatten
och uttryckte liksom herr
Svanström en viss betänksamhet och
kände sig inte övertygad om att en så -

dan rabatt får åsyftad verkan utan menar
att det finns risk för att den snarare
leder till ett ytterligare försvårat
konkurrensläge även för andra tidningar.

Nu har man i samband med pressutredningen
noggrant undersökt sådana
här frågor och kommit fram till att det
inte blir på det sättet, utan att denna
samdistributionsrabatt i stället skall
kunna dels stimulera en samdistribution,
dels se till att kostnadsfördelningen
mellan de deltagande tidningsföretagen
ur olika synvinklar blir mera
acceptabel än för närvarande. En sådan
samdistribution bör i sin tur, menar
man, leda till en ökad överspridning
och därmed ökad valfrihet för konsumenterna,
vilket fru Segerstedt Wiberg
var tveksam om.

Man kan dessutom tillfoga att departementschefen
har uttalat att fortlöpande
redovisning av erfarenheter beträffande
rabatter kommer att ske. Om det
visar sig att fru Segerstedt Wiberg får
rätt, kan man tänka sig råda bot på
missförhållandena genom den erfarenhet
man vill skaffa sig framöver.

Vad man anser sig vinna med en
pressens lånefond är att skapa förutsättningar
för en vidgad samdistribution
och att på de orter där detta är möjligt
stimulera till samdistribution med en
acceptabel kostnadsfördelning mellan
de deltagande tidningsföretagen. Förverkligas
nu dessa intentioner, kan de
totala distributionskostnaderna för
dagstidningarna sänkas och spridningen
främjas. Det är alltså en förhoppning,
och utvecklingen får utvisa vem
som har rätt.

Herr Svanström redogjorde för sin
motion om ett grundbidrag för statlig
annonsering och nämnde att hans förslag
hade avstyrkts med enbart två rader
i utlåtandet. Jag tror emellertid att
man också skall läsa det övre stycket
som delvis kommer in på denna fråga.
Där hänvisar vi till den informationsutredning
som tar upp dessa frågor när
det gäller information i pressen genom

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

153

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

statlig annonsering. Vi hoppas att också
herr Svanströms motionsförslag
skall behandlas i informationsutredningen.

Herr Larfors var inne på utbildningsoch
forskningsfrågorna. Där menar utskottet
att de organ som fördelar samhällets
bidrag till forskning kommer
att i ökad utsträckning beakta dessa
forskningsbehov. Det är alltså en förhoppning.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nyman säger att
man har undersökt och funnit att konkurrensfördelningen
skapar bättre förhållanden.
Den undersökningen tycker
jag inte att man, som herr Nyman vill
göra, kan beteckna som särskilt noggrann.
Jag anser tvärtom att den är
ganska ytlig och att den inte bevisar
någonting, även om herr Nyman tycks
tro på den. Väsentligt för mig är vad
herr Nyman sade om att departementschefen
skall få en redovisning och att
om departementschefen då finner att
förhållandena inte är tillfredsställande,
så kan han rätta till det som är felaktigt.
Men, herr Nyman, om vi inte har den
förträfflige departementschef, som vi
nu har, utan får en departementschef
som vill använda sin politiska makt när
han »rättar till», vad gör herr Nyman
då? Om departementschefen vill rätta
till det i enligt hans åsikt rätt riktning,
har herr Nyman då hjälpt den demokratiska
fria meningsbildningen, eller
vad har skett?

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag har inte alltid haft
anledning att instämma i Landsorganisationens
synpunkter på tidningsekonomiska
problem, men jag vill gärna citera
LO:s remissyttrande till den utredning
som ligger till grund för föreliggande

proposition. LO anser där att den fria
opinionsbildningen och mångsidiga debatten
verkligen är i fara. »Ytterligare
åtgärder måste till om en fri opinionsbildning,
en mångsidig debatt samt valfrihet
för tidningskonsumenten skall
kunna vidmakthållas. De åtgärder som
föreslås i utredningen kommer inte att
stoppa tidningsdöden eller främja nyetableringar
i pressen, men de kan skapa
möjligheter för tidningsföretag att
övervinna akuta svårigheter.» Jag tror
att det är en alldeles riktig bedömning,
och om jag skall skärpa den en liten
aning, innebär den att de förslag vi nu
behandlar kommer för sent och är alltför
små till sin omfattning.

Jag lyssnade med sympati till herr
Svanströms anförande. Jag kan förstå
att hans yttrande avslogs av utskottet,
eftersom det i viss mån hör hemma i ett
annat sammanhang. Men det slog mig,
när jag lyssnade till herr Svanström, att
om en bråkdel av den intellektuella möda
som under årtiondenas lopp offrats
på att utfundera olika typer av subventioner
för att hålla mindre lönsamma
jordbruk under armarna i stället hade
inriktats på att finna lämpliga stödformer
för olönsamma tidningar, hade vi
inte behövt ha fullt så stora bekymmer
för meningsfriheten och den mångsidiga
debatten som LO gett uttryck åt.

Vad gäller fru Segerstedt Wibergs inlägg
var kanske min sympati något svagare
och min förvåning något större.
Jag såg i fru Segerstedt Wibergs motion
att hon ifrågasätter om man skall vända
sig mot distributionen som konkurrensmedel.
Det kan man alltid ifrågasätta,
och det skall gärna erkännas att det här
i landet finns tidningar som kunnat
bygga en mycket stor del av sin framgång
på överlägsna insatser just på distributionsområdet.
Man kan emellertid
uppleva dessa problem på olika sätt.
Det kan ju tänkas att ett tidningsföretag
ställs inför en utveckling, där de redaktionella
ansträngningarna blir tämligen
lönlösa, därför att distributionskostnaderna
stiger utomordentligt

154

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond in. m.

snabbt och så småningom blir en mycket
mera dominerande post än hela
den redaktionella budgeten. I ett sådant
konkurrensläge börjar det verkligen bli
anledning att fråga om möjligheterna
till meningsutbyte och till mångsidighet
i så hög grad skall betingas av
ojämnhet i fråga om distributionsförutsättningarna.

Jag har också litet svårt att förstå
fru Segerstedt Wibergs argument mot
ett främjande av samdistribution. När
en eller annan storstadstidning i gången
tid starkt motsatt sig samdistribution
så undrar jag om det verkligen har berott
på sådana motiv som fru Segerstedt
Wiberg hänvisat till, nämligen att vederbörande
ömmat för sina mindre
konkurrenter.

Fru Segerstedt Wiberg fruktar framför
allt att pressen skall bli beroende
av staten, men hon underlåter att notera
vad som är alternativet, nämligen risken
för ett ökat beroende av tidningar i
monopolställning när det gäller både information
och opinionsbildning. Det är
verkligen också någonting som hänger
samman med det fria politiska meningsskifte
som fru Segerstedt Wiberg säger
sig vara anhängare av. Jag tycker att
man här kan göra en lärorik jämförelse
med attityden till det statliga partistödet.
När detta först infördes var det
många på den borgerliga sidan som med
djupa brösttoner varnade för det beroende
av staten som partierna nu skulle
hamna i. Sedan dess har det som bekant
skett en betydande omsvängning. Jag
kan tänka mig att en del av dem som
haft eller kanske alltjämt har starka
hämningar mot statliga insatser till
stöd för en mera mångsidig press under
trycket av egna erfarenheter en dag
kommer att göra samma upptäckt som
de redan gjort i fråga om det statliga
partistödets positiva verkningar.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer självklart
i herr Nymans förhoppningar —

jag anförde dem själv — om att den
kommande informationsutredningen
skall finna vägar att från staten via annonsering
kunna överföra pengar till
tidningar. Men jag är då också angelägen
om att något av det som vi har anfört
i vår motion kommer att tillämpas.

Sedan förstår jag inte hur herr Björk
i ett intellektuellt resonemang angående
tidningar kunde komma in på olönsamma
jordbruk, men jag kanske först
måste läsa texten i annonserna från
statens trafiksäkerhetsverk där det står:
»Ibland ser vi litet underligt på våra
medmänniskor.» De slutar med orden:
»Vi måste släppa fram varandra.»

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kaj Björk menade
att samdistributionen skulle förhindra
tidningar att på vissa orter skaffa sig
monopolställning. Han hade fäst sig
vid att jag i min motion sagt att även
distributionen bör kunna vara ett konkurrensmedel.
Men han märkte inte att
jag nyss framhöll att fortfarande blir
distributionen ett konkurrensmedel, och
ett konkurrensmedel som kan gynna
storstadstidningen på den mindre tidningens
bekostnad. Den större tidningen
distribueras ju fortfarande på egen
hand till orten. Det enda kravet för subventionering
av samdistribution är att
tidningen skall finnas på orten samtidigt
som de andra tidningarna bärs ut.
Det är detta jag menar att man inte har
tagit konsekvenserna av. Man kommer
troligen aldrig helt ifrån ett konkurrensförhållande.
Jag har kanske litet lättare
att förstå vad herr Björk hänsyftar till
än vad han har att förstå mig eller vad
han säger sig ha att förstå, även om han
har förstått att jag säger mig vara och är
anhängare av en fri press.

Han gjorde också vissa jämförelser
med partistödet och antydde att det
fanns vissa riksdagsmän som fortfarande
envisades att vara tveksamma. Han
behöver inte göra några antydningar

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

155

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

beträffande mig —■ jag är tveksam och
jag tror inte att partistödet har åstadkommit
den utjämning som har avsetts,
och jag tror framför allt inte att partistödet
helt gagnar den fria opinionsbildningen,
utan i första hand de etablerade
partierna och det starkaste.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte alls varför
herr Svanström var missnöjd med
mig. Jag försökte snarast att blåsa liv i
den gamla koalitionsandan — det trodde
jag att han märkte.

Jag har naturligtvis av många skäl
svårare att komma överens med fru Segerstedt
Wiberg. Jag kan bara på nytt
notera att hennes omsorg om möjligheterna
till konkurrens mellan olika tidningar
ju inte verkar riktigt övertygande
mot bakgrunden av att hon väl känner
till att just motstånd mot samdistribution
i vissa fall kan vara ett lämpligt
medel att bromsa konkurrenter. Fru Segerstedt
Wiberg och jag har faktiskt en
del gemensamt i fråga om attityder, men
det är också något väsentligt som skiljer
oss. Det slår mig att hon när det gäller
både partistödet och presstödet företräder
en mera konservativ linje än jag
har tillåtit mig att markera. Om hon
fortsätter som en ståndaktig tennsoldat
att kritisera det statliga partistödet, vill
jag notera att det hos många av hennes
meningsfränder i det borgerliga lägret
har skett en omsvängning. Vi skall väl
inte misströsta ens på den punkten om
fru Segerstedt Wiberg.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Låt mig säga att jag
betraktar Kungl. Maj ds proposition i
denna fråga liksom statsutskottets utlåtande
som en mycket positiv händelse
för pressen. Jag ser förslagen som en
första etapp på vägen, och det positiva
intryck jag har gäller både lånefonden
och samdistributionsrabatten. Förslagen
innebär att statsmakterna är bered -

da att i konkret handling visa allvaret i
sin mening att en mångsidig dagspress
är av väsentligt värde för folkstyret.

Denna fråga är aktuell inte bara i Sverige
utan i många länder i Västeuropa
och på andra håll. Åtgärder från statens
sida för att stödja dagspressen diskuteras
eller har beslutats i en rad länder,
såsom Västtyskland, Finland och
Norge. Det visar att här finns ett verkligt
samhällsproblem som man måste
lösa genom konkreta åtgärder.

Det är verkligen en oroande utveckling
vi bevittnar i Sverige, när vi ser
— vilket framgår av handlingarna —■
hur antalet orter där fler än en tidning
utkommer, på ungefär 20 år har
minskat från 51 till 20. Det finns alltså
i dag bara 20 städer där det utkommer
fler än en tidning, och utglesningen går
vidare. Vi får räkna med att tidningsdöden
kommer att fortsätta och att vi får
allt fler regioner där läsekretsen icke
har någon valfrihet eller valmöjlighet
när det gäller dagstidningen inom sin
region och att en-tidningsorterna kommer
att bli fler.

Detta berör inte enbart »landsorten»
och regionerna ute i landet utan även i
hög grad storstäderna.

Vi hörde nyss fru Segerstedt Wiberg
tala om att hon är bekymrad för hur
pressfriheten kan komma i kläm genom
offentliga stödåtgärder och att man bör
frukta danaerna även när de kommer
med skänker. Jag vill erinra om att
dagspressen är fri från mervärdeskatt
och att det sker en dold subventionering
genom postverket, som verket självt beräknar
till åtskilliga tiotal miljoner. Jag
har inte träffat någon tidningsman i
vårt land som betraktar dessa stödåtgärder
—■ vilka visserligen är dolda — som
någon fara för pressfriheten. Den frågeställningen
har aldrig uppkommit. Jag
kan heller inte tänka mig att det som nu
föreslås skulle på något sätt toucha
pressfriheten. Det är inte sådana lättpåverkade
personer som sköter våra
tidningar.

Fru Segerstedt Wiberg talade också

156

Nr 25

Onsdagen den 21 mai 1969 em.

Ang. inrättande av en pressens lånefond m. m.

om det »lilla företagets» fördelar. Det
erinrar mig om chefen för en mycket
väletablerad och känd tidning i vårt
land, en sexdagarstidning som har en
mycket stark ställning i fråga om annonser
och upplaga. Han brukar plädera
för att småtidningar som har det bekymmersamt
bör sikta in sig på att bli
politiska veckotidningar. År man som
fru Segerstedt Wiberg placerad i en av
Sveriges till upplaga och annonsvolym
största tidningar — en tidning som utkommer
på västkusten, där tidningsdöden
rasat under decennier och förkvävt
en lång rad tidningar — då kan man
med större lätthet tala om det »lilla
företagets» fördelar. Och har man en
stor och framgångsrik dagstidning kan
man säga: Ni små bröder borde nog
tänka på att ge ut politiska veckotidningar!
Det är inga slående argument,
och det är framför allt inga relevanta
argument i den diskussion vi måste föra
om den demokratiska opinionsbildningen.

Det finns säkert många i denna sal
som är i samma situation som jag: varje
morgon kommer två, tre eller flera tidningsbud
och stoppar var sin tidning i
lådan. Detta är ett utomordentligt irrationellt
distributionssystem. Om vår industri
arbetade på det viset skulle den
inte ha så stora framgångar. Det kan
inte vara rimligt att fortsätta med detta
ålderdomliga distributionssystem, och
det är med förväntningar man ser att
det införs ett stimulansmedel för att rationalisera
distributionen.

Den tidning jag företräder har för
tre veckor sedan tillsamman med
Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter
inlett samdistribution genom Pressbyrån
i ett rätt stort distrikt. Om två dagar
börjar vi på samma sätt i Gävle stad
med betydande upplagor. Vår andra lokaltidning
på platsen har vi emellertid
trots åratal av försök inte kunnat få med
i en gemensam distribution. Det behövdes
alltså en konkret stimulans utifrån,
genom statsmakterna, för att man skulle
börja röra på sig i tidningsvärlden och

påskynda en rationellare distribution.
Jag väntar vinster både företagsmässigt
och samhällsekonomiskt genom de åtgärder
som här skall beslutas.

Därefter väntar jag att regeringen och
senare riksdagen skall gå vidare med
nästa etapp, nämligen att ge ett positivt
stöd till sådan verksamhet som har med
tidningsteknik, utbildning och forskning
på tidningsområdet att göra.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det finns ju många
aspekter att välja på i det ärende som
till följd av finansministerns proposition
här behandlas, att det hade varit
väl värt en betydligt längre debatt än
den vi kan föra vid denna sena timme.
Jag skall nöja mig med att helt kort
ta upp några frågor och redovisa några
subjektiva synpunkter.

I utredningen fanns en brist; det
talades inte om mervärdeskatten på tidningarna.
Därav uppstod farhågan att
det kanske rent av på något håll fanns
den uppfattningen att man skulle ta med
ena handen mångfaldigt mer än vad
man gav med den andra. Den farhågan
har finansministern undanröjt genom
att ställa frågan på framtiden och avvakta
vad som sker under de närmaste
åren. Det tror jag att man bland dagstidningarna
är honom mycket tacksam
för.

Det fanns i propositionen i förhållande
till utredningen två små brister. En
rörde sekretesslagen och var tydligen
mera ett missförstånd än en brist. Detta
är tillrättalagt genom utskottet.

Det fanns också en formulering rörande
regionala bolag, också tillrättalagd
från utskottet visserligen genom
en mycket underlig formulering men
dock en formulering.

I själva sakfrågan vill jag, herr talman,
anföra att man får betrakta det
hela —• som flera talare har sagt — som
ett försök. Samdistributionsrabatten kan
bli nyttig. Den kan vara en morot som

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

157

Ang.

bör användas under den som jag hoppas
korta tiden innan tidningarna själva
klarar ut den saken. Det bör, som tidningsutgivarföreningen
framhållit i
sitt yttrande, i princip vara tidningarnas
egen sak att reda ut detta utan
hjälp av finansministern och hans kassor.

Lånefonden är ett ömtåligare ämne.
Här har talats om generella subventioner.
Man har sagt att postverket ger sådana;
därom råder delade meningar,
men åsikten hävdas i varje fall av postverket
med stor bestämdhet. Generella
subventioner är det ingen som klagar
på. Nej, icke om de är generella, men
risken med en lånefond är att det kan
bli fråga om speciella subventioner, genom
ränteeftergjft och andra fördelaktiga
villkor av speciellt slag. Det behöver
inte bli så om ärndena handläggs
med oväld, omsorg och försiktighet, och
att så bör ske är skrivet i både utredning
och proposition. Om detta sedan
kan föras ut i levande livet vet ingen av
oss någonting om än. Litet oro kanske
man känner inför den vidsträckta användning
som lånefondens medel skulle
kunna få. De skulle användas till marknadsföring,
stabiliseringslån etc. etc.
Men även på denna punkt får man
ställa sig avvaktande och nöja sig med
att konstatera att det nu äntligen har
skett något på detta område.

Dock, herr talman, än viktigare blir
den behandling som av remissinstanserna
och i sista hand Kungl. Maj ds kansli
kommer att ägnas det nu föreliggande
betänkandet från informationsutredningen
och eventuella följdbetänkanden.
Jag tror tyvärr att herr Svanströms
tanke, hur välmenande den än var, inte
är realistisk i sin utformning, men det
finns ju andra vägar att tillmötesgå liknande
synpunkter, som informationsutredningen
kanske har anvisat — jag har
inte hunnit ta del av betänkandet än —
eller som andra instanser kan komma
att anvisa.

inrättande av en pressens lånefond in. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkterna 1—11 samt
därefter särskilt rörande vardera punkten
12 och 13.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—11.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten 12 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 979 och II: 1123; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 13.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran jämte motioner; nr

227, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
jämte motioner; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

158 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att statsutskottets utlåtande
nr 109 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 196?