Tisdagen den 20 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:19)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

20—21 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundgren ang. beskattningen av elverkens kraftöverskott
.................................................. 3

av herr Lundqvist ang. omreglering av skattskyldigheten för

prästgård .............................................. 5

av herr Lundgren ang. bristen på utbildningsplatser för medicine
kandidaters kliniska undervisning .................. 6

av herr Holmbäck ang. försäkringstagarnas representation i

försäkringsaktiebolags styrelse .......................... 8

av herr Holmbäck om slutförande av 1949 års trafiknykterhetsutredning
.............................................. 16

Onsdagen den 21 maj.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ................ 23

Ändringar i den statliga beskattningen ........................ 78

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 133

Anslag till folkliga musikskolan i Arvika ...................... 146

Uppehållande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats
.................................................... 148

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 20 maj.

Statsutskottets memorial nr 171, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till personalvårdsverksamhet .................... 18

1 Första kammarens protokoll 1.952. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Onsdagen den 21 maj. Sid.

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
.................................................. 22

ang. anslag till personalvårdsverksamhet .................... 22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område .................................... 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. ändringar i den statliga
beskattningen ........................................ 78

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 133

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m....................................... 145

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. magistrats skiljande från rådhusrätt .................... 145

Statsutskottets utlåtande nr 138, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
................................................ 146

— nr 139, ang. vissa frågor rörande blind- och dövstumundervis ningen

................................:................. 146

— nr 140, ang. understöd till folkliga musikskolan i Arvika...... 146

— nr 141, ang. uppehållande av undervisning, från vilken di striktsöverlärare

befriats .................................. 148

—- nr 142, ang. stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m.m. 155

— nr 143, ang. åtgärder till skydd mot biologisk krigföring...... 155

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 14 innevarande
månad.

Ang. beskattningen av elverkens kraftöverskott.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet SKÖLD,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundgrens interpellation angående
beskattningen av elverkens kraftöverskott,
och nu anförde: Herr talman! I en
med första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Lundgren
tagit upp frågan om beräkningen av elskatt
å s. k. överskottskraft, som tillhandahålles
till uppvärmningsändamål. Interpellanten
har framhållit att enligt ett
av kontrollstyrelsen i november 1951
meddelat beslut, vilket bl. a. föranletts av
en framställning från Umeå stads elverk,
skulle skatten å dylik kraft uttagas såsom
styckeskatt med 1 öre per kilowattimme,
så länge vattenkraftsunderskott förelåg.
Först sedan vattenkraftunderskottet upphört,
skulle elskatten beräknas såsom
värdeskatt. Då överskottskraften avsattes
till relativt låga priser, medförde, framhåller
interpellanten vidare, en styckebeskattning
en stark ökning av kraftpriset
för konsumenterna. I den mån skatten
verkade återhållande på konsumtionen
av överskottskraft skulle enligt interpcllantens
mening följden bliva att
enskilda kraftverk, huvudsakligen i
Norrland, finge utan ersättning avstå
överskottskraften till linjeägaren.

Under åberopande härav har interpellanten
till mig riktat följande frågor:
1) Kan en beskattning av 50 procent
eller mer av värdet på elektrisk
kraft anses rimlig för värmekraft, som

ett elkraftverk söker utnyttja och för vilket
det ej kan finna mera kvalificerad
användning? 2) Kan det vara rimligt
att genom en skatt tvinga ett företag att
utan kompensation avstå från en tillgång
till förmån för ett annat företag?

I anledning härav får jag anföra följande: Enligt

elskatteförordningen beräknas
elskatten antingen såsom styckeskatt
med 1 öre för kilowattimme eller
såsom värdeskatt med 10 procent
av de avgifter förbrukaren har att erlägga
för kraften. Styckeskatt utgår för
kraft, som levereras för användning i
hushåll, jordbruk, hantverk, småindustri
eller handel eller för andra s. k. borgerliga
ändamål och värdeskatt för industrikraft,
för kraft avsedd för bandrift
samt för överskottskraft. Kontrollstyrelsen,
som är beskattningsmyndighet, har
efter hörande av elskattenämnden meddelat
föreskrifter beträffande de fall, där
överskottskraft i skattehänseende skall
anses föreligga. Sålunda har styrelsen
föreskrivit, att såsom överskottskraft
skall betraktas bl. a. kraft som tillhandahålles
konsument normalt högst 8 timmar
per dygn under tiden mellan kl. 20
och kl. 7 samt sön- och helgdagar jämväl
under andra tider av dygnet. Dylik
kraft skall dock icke i skattehänseende
anses såsom överskottskraft, om kontrollstyrelsen
meddelat att vattenkraftunderskott
förelegat.

Under hösten 1951 var vattenkraftsituationen
sådan att elektrisk kraft i
stor utsträckning måste produceras i
ångkraftverken med användande av fossila
bränslen. Efter hörande av Centrala
driftledningen meddelade kontrollstyrelsen
i cirkulärskrivelse den 26 november
1951, att sådant vattenkraftunderskott
då förelåg att nattkraft icke utgjorde
överskottskraft i skattehänseende. Sedan
vattenkraftsituationen lättat, har
kontrollstyrelsen i cirkulärskrivelse den
16 januari 1952 meddelat, att nattkraft

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. beskattningen av elverkens kraftöverskott.

från och med den 21 januari finge betraktas
såsom överskottskraft.

Kontrollstyrelsen har på sätt interpellanten
framhållit lämnat utan bifall en
av Umeå stads elverk gjord framställning
angående medgivande till beräkning
av elskatt såsom värdeskatt beträffande
viss förbrukning av nattkraft under
tiden före vattenkraftunderskottets
upphörande. Beslutet måste ses mot
bakgrunden av kraftsituationen hösten
1951, då i Norrland driftinskränkningar
måste företagas på grund av elkraftsbristen
och ångkraftverken måste hållas i
gång för att täcka bristen på vattenkraft.
Jag kan nämna, att enligt uppgift
den bränslemängd, vilken förbrukas i
ångkraftverken för att hålla i gång en
elkamin, är fem å sex gånger större än
den bränslemängd, vilken erfordras om
man i stället tillämpar de vanliga metoderna
för husuppvärmning och sålunda
förbrukar bränslet direkt i respektive
fastigheters uppvärmningsanordningar.
Att betrakta dylik värmealstrad kraft såsom
överskottskraft finner jag heller
icke stå i överensstämmelse med vad som
avsågs, då det uttalandet gjordes, att
överskottskraften skulle värdebeskattas.

Kontrollstyrelsens ifrågavarande beslut
finner jag sålunda såväl ur formella
som reella synpunkter välgrundat. Enligt
vad jag erfarit bär kontrollstyrelsen
i det nu aktuella fallet inhämtat att för
den tid som Umeå stads elverk sålunda
haft att erlägga styckeskatt med 1 öre
för kilowattimme för nattkraft, har avbrott
i de normala leveranserna av sådan
kraft till egna abonnenter icke förekommit.
I viss tämligen obetydlig omfattning
har leveranser av dylik kraft
även verkställts till riksnätet. Det har
upplysts att för sistnämnda leveranser
betalning erhållits med 1,5 å 2,0 öre för
kilowattimme eller minst samma pris
som för leveranser till egna köpare av
kraften. Något avstående av kraft utan
kompensation har sålunda i det förevarande
fallet icke förekommit.

Med det nu anförda anser jag mig ha besvarat
de framställda frågorna. Jag vill
tillägga att sedan riksdagen numera bifallit
det i proposition nr 162 framlagda

förslaget till ändring i elskatteförordningen
all hushållsförbrukning av elkraft
undantagits från skatteplikt.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för herr statsrådets mycket uttömmande
och klarläggande svar på
min interpellation.

Det av mig berörda spörsmålet är ju,
sedan riksdagen bifallit propositionen
om ändrade grunder för elskatten, icke
längre aktuellt, men jag vill erinra om
att jag framställde interpellationen, innan
propositionen förelåg. Då saken numera
har kanske närmast bara historiskt
intresse, skall jag inte länge uppehålla
mig vid problemet, men jag vill
dock i korthet anföra några synpunkter.

Såsom statsrådet anförde i interpellationssvaret,
utgår elskatten när det gäller
överskottskraft, såsom värdeskatt,
men under vissa omständigheter kan
densamma utgå såsom styckeskatt. Detta
senare medför i enlighet med vad jag
anförde i min interpellation mycket allvarliga
konsekvenser såväl för producenten
som för konsumenten.

Det är fullt förståeligt, att statsmakterna
i en situation, när elektrisk kraft
i stor utsträckning måste produceras i
ångkraftverk med användande av fossila
bränslen, söker hindra konsumenterna
från att använda elektrisk kraft till lågvärdiga
ändamål. Statsrådet omtalade ju
att den bränslemängd, som förbrukas i
ångkraftverken för att hålla i gång en
elkamin, är fem å sex gånger större än
den bränslemängd, som erfordras, om
man i stället tillämpar de vanliga metoderna
för husuppvärmning och sålunda
förbrukar bränslet direkt i respektive
fastigheters uppvärmningsanordningar.

Nu förhöll det sig emellertid i det aktuella
fallet på ett annat sätt. Det föreligger
nämligen en överenskommelse
mellan Umeå stad och Västerbottens
läns landsting, enligt vilken landstinget
har rätt att ta ut 30 000 kilowattimmar
till ett visst pris, vilket inte får över -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. omreglering av skattskyldigheten för prästgård.

stiga 1,5 öre per kilowattimme. På detta
belopp utgår därför, om det är fråga om
värdeskatt, en skatt av 45 kronor per
dygn och, om det är fråga om styckeskatt,
300 kronor per dygn. Nu är emellertid
landstingets anläggning fullt modern
och försedd med en ångackumulator,
där kraften kan fullt utnyttjas.
Det är alltså inte samma sak som om det
gällde villauppvärmning eller dylikt.
När det i förevarande fall är fråga om
ett rationellt utnyttjande av kraften, är
det därför svårare att förstå kontrollstyrelsens
inställning.

Om skatten verkar återhållande på
den lokala konsumtionen, kan de enskilda
kraftverken understundom få
svårt att finna avsättning för kraften.
I varje fall blir de i fråga om priset
helt beroende av vad vattenfallsstyrelsen
vill betala. Nu vill jag gärna erkänna,
att denna gång har vattenfallsstyrelsen
betalat fullt pris, men vi har
haft vissa tidigare erfarenheter av att
det varit svårt att få skäligt pris för överskottskraften.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få till herr statsrådet framföra mitt
tack för interpellationssvaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. omreglering av skattskyldigheten för
prästgård.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som meddelat att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundqvists interpellation
angående omreglering av skattskyldigheten
för prästgård, erhöll nu ånyo
ordet och yttrade: Herr talman! I en med
första kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Lundqvist till mig
riktat följande fråga: Avser herr statsrådet
att förelägga riksdagen proposition
med de förslag till ändring i kommunalskatlelagen
eller annan författning som
erfordras för att tillförsäkra prästerna
den behållna lön som avsågs vid införandet
av det nya prästlönereglementet?

I anledning av interpellantens fråga
får jag anföra följande.

Tidigare åtnjöt präst nettolön jämte
fri bostad i prästgård. De från och med
1952 gällande prästlönebestämmelserna
innebär en övergång till ett bruttolönesystem
enligt vilket kontantlönen höjts
och prästen blivit skyldig att för bostaden
erlägga hyra till pastoratet. Hyran
avdrages på lönen när denna utbetalas.

Med hänsyn till att präst enligt kommunalskattelagen
ansetts skyldig erlägga
fastighetsskatt för prästgården har föreskrivits
alt prästen härför skall erhålla
gottgörelse av pastoratet.

Interpellationen har föranletts därav,
att från taxeringshåll uttalats att den
sålunda uppburna ersättningen bleve att
betrakta som skattepliktig inkomst. Interpellanten
har anfört, att om ersättningen
bleve föremål för taxering till
kommunal inkomstskatt, så skulle prästerna
i verkligheten icke erhålla den
lön, som de nya lönebestämmelserna avsett
skola tillförsäkra dem.

En viss tvekan kan möjligen råda, huruvida
kommunalskattelagens bestämmelser
efter de nya prästlönebestämmelsernas
ikraftträdande skall tolkas så, att
prästen eller pastoratet är att anse som
skattskyldig för prästgården. Utan att
taga ställning till denna tolkningsfråga
vill jag som min mening uttala, att starka
skäl synes tala för en sådan utformning
av bestämmelserna att därav klart
framgår att skattskyldigheten för prästgården
åvilar pastoratet. Jag har redan
tidigare observerat problemställningen,
och i 1950 års skattelagssakkunnigas
uppdrag ingår att överse ifrågavarande
bestämmelser. De sakkunnigas utredning
och förslag är att emotse till hösten.

Om jag alltså delar interpellantens
uppfattning att en översyn är påkallad,
vill jag å andra sidan framhålla att frågan
är ur prästernas synpunkt av ganska
ringa ekonomisk betydelse. Vid den
statliga inkomsttaxeringen föreligger
över huvud inga olägenheter, då prästen
med nuvarande ordning visserligen har
att uppta ersättningen som skattepliktig
inkomst men samtidigt är berättigad att
verkställa ett motsvarande avdrag för

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. bristen på utbildningsplatser för medicine kandidaters kliniska undervisning.

fastighetsskatten. Vid kommunaltaxeringen
kan ett sådant avdrag däremot
inte göras. Detta innebär emellertid inte
mer än att — om prästgårdens taxeringsvärde
är 30 000 kronor och den
kommunala utdebiteringen 10 kronor
och alltså prästens ersättning för fastighetsskatt
uppgår till 150 kronor — denne
får en merskatt på 15 kronor.

Med det sist sagda har jag inte velat
göra gällande, att den föreliggande inadvertensen
i lagstiftningen bör bestå.
Men frågans ekonomiska räckvidd är sådan,
att jag ansett mig kunna avvakta
den pågående sakkunnigutredningen, innan
jag velat föreslå att riksdagen underställes
förslag till nya bestämmelser.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få till herr finansministern framföra
mitt tack för interpellationssvaret,
och jag är också tacksam för innehållet
i svaret. Jag vågar tolka svaret som ett
löfte om att finansministern skall så
snart ske kan underställa riksdagen förslag
till nya bestämmelser i ämnet. Jag
har i det sammanhanget med stor tillfredsställelse
noterat meddelandet, att
man redan tidigare har observerat detta
spörsmål och att det är föremål för
utredning, som beräknas vara avslutad
till i höst. Jag vågar alltså uttala en förhoppning
om att någon beskattning av
det här slaget inte skall från och med
nästa års taxering längre behöva drabba
de olika boställshavarna.

Det är naturligtvis riktigt som finansministern
säger, att det inte är någon
stor fråga. Som regel blir det inte någon
stor extra skatt som utgår, men jag undrar
ändå, om inte finansministern i sina
exempel har tagit till något i underkant
för att i varje fall inte överdimensionera
denna extra skatt. Det är väl ändå så,
att som regel prästgårdarna efter den
nya taxeringen knappast är så lågt taxerade
som till 30 000 kronor, och än mera
sällan förekommer det väl att den samlade
kommunalskatten, då man räknar
med även landstingsskatten, håller sig
vid en så blygsam nivå som 10 kronor.
Jag tror därför att den extra skatt, som

prästerna här fått vidkännas, är något
större än som framgår av svaret.

När det i alla fall ställts i utsikt en
ändring inom kort tid, har jag bara att
uttala min glädje och tacksamhet för det
svar som här har lämnats.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bristen på utbildningsplatser för medicine
kandidaters kliniska undervisning.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
herr Lundgrens interpellation angående
bristen på utbildningsplatser för medicine
kandidaters kliniska undervisning
och nu anförde: Herr talman! I en med
första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Lundgren frågat
mig om vilka åtgärder jag ämnar företaga
för att avhjälpa den brist på utbildningsplatser
som medför att medicine
kandidater efter avlagd medicine kandidatexamen
får vänta på inträde till
kliniska kurser.

I anledning av denna fråga vill jag
framhålla, att det problem, som interpellanten
berört, är föranlett av att man
under de sista åren har velat utnyttja
de medicinska utbildningsresurserna så
mycket som möjligt och därför har antagit
ett mycket stort antal elever vid
de medicinska nybörjarkurserna. Emellertid
har både de akademiska myndigheterna
och ecklesiastikdepartementet
sin uppmärksamhet riktad på frågan,
och åtgärder har också vidtagits för att
hindra uppkomsten av väntetider för de
studerande och avarbeta de köer, som
ändå kunnat uppstå. Jag kan som exempel
nämna, att Kungl. Maj:t ställt medel
till förfogande för att möjliggöra en utvidgning
av den propedeutiska kurs vid
karolinska institutet, som påbörjades
den 1 mars i år.

Problemet föreligger emellertid och
kommer också att finnas kvar, så länge
man årligen antar lika många medicine
studerande som nu utan att stadigvaran -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. bristen på utbildningsplatser för medicine kandidaters kliniska undervisning.

de öka antalet utbildningsplatser. Det är
emellertid inte bara fråga om brist på
utbildningsplatser utan också om hur
man skall kunna helt utnyttja de platser
som finns. Det bär nämligen, exempelvis
vid universitetet i Lund, visat sig, att
vissa kurser fått genomföras utan fullt
antal deltagare. Studenter från övriga
läroanstalter har uppenbarligen inte ansett
sig kunna flytta över till Lund utan
föredragit att vänta på plats i en kurs
på sin egen studieort.

När det emellertid gäller att för framtiden
undvika den av interpellanten påtalade
köbildningen framför propedeutiska
kurser och kliniska tjänstgöringar
kan man tänka sig olika möjligheter. En
är att öka antalet kursdeltagare, vilket
kan vara tänkbart i vissa fall. Om man
tillgriper den möjligheten, får man dock
komma ihåg, att undervisningens kvalitet
måste upprätthållas och att detta sätter
ganska snäva gränser för en utökning
av antalet kursdeltagare. Vidare
måste man ta hänsyn till att det befintliga
patientmaterialet inte kan utnyttjas
mer än i en viss utsträckning. En annan
och bättre möjlighet är att anordna
extra kurser, men inte heller detta låter
sig göra utan vidare. Jag vill särskilt påpeka,
att det inte är nog att ha lämpliga
lärarkrafter, utan att man också måste
ha ett tillräckligt stort och lämpligt patientmaterial.
En reserv, som inte är utnyttjad,
torde emellertid finnas i Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg. Möjligen
kan det också, som interpellanten antytt,
visa sig önskvärt att för undervisningen
åtminstone tillfälligtvis använda
även sjukhus, som icke är s. k. undervisningssjukhus.
Detta förutsätter givetvis
överenskommelse med vederbörande
sjukhus huvudmän.

Med det nu sagda har jag antytt de
möjligheter, som enligt min mening i
första hand bör prövas, när man vill
komma till rätta med köbildningen, .lag
vill tillägga, att frågan knappast kan eller
bör lösas separat för varje läroanstalt.
Enligt vad jag inhämtat, kommer
också en överläggning i frågan att äga
rum inför universitetskanslern i början
av juni månad. Därmed ligger saken i

händerna på den myndighet, som har
de bästa möjligheterna att överblicka
och följa utvecklingen på området och
att ta de initiativ, som erfordras. För
egen del är jag beredd att medverka till
att medel i möjligaste mån ställs till
förfogande till extra kurser och de andra
åtgärder, som kan visa sig nödvändiga.

Jag vill slutligen erinra om att 1948
års läkarutbildningskommitté för närvarande
utarbetar en ny plan för de medicinska
studierna och att detta arbete
troligen kommer att föreligga färdigt
under loppet av detta år. Man torde kunna
utgå från att denna studieplan blir
utformad på sådant sätt att normalt alla,
som antages som medicine studerande,
också skall kunna fullfölja studierna
fram till den avslutande examan utan
väntetider. Efter hand som en sådan ny
studieplan kan genomföras kommer det
köproblem, som nu föreligger, att falla
bort.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för herr statsrådets mycket
uttömmande svar på min interpellation.
Jag är särskilt tacksam för det stora
intresse, som herr statsrådet visar
för detta ur de medicine studerandes
synpunkt i varje fall viktiga problem,
ett problem som även ur statens synpunkt
har icke obetydlig vikt.

Antalet elever vid de medicinska utbildningskurserna
är något större än
motsvarande antal platser vid klinikerna.
Jag har här en statistik, som är utarbetad
av en kommitté för kursangelägenheter
vid karolinska sjukhuset —
en kommitté, som de studerande själva
har utsett. Av denna statistik framgår,
att i Lund tas för närvarande in omkring
05 medicine studerande om året
— de är alltså medicinska nybörjare. På
klinikerna, där de skall börja omedelbart
efter avlagd medicine kandidatexamen
— alltså efter de propedeutiska
kurserna — finns det 73 platser. Det är
alltså mer än som motsvarar antalet ny -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. försäkringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags styrelse.

börjare. I Uppsala är motsvarande siffror
65 respektive 50 och i Stockholm
114 respektive 108.

Även om man alltid får räkna med en
viss avgång under studietiden fram till
medicine kandidatexamen — en siffra på
10 procent brukar anses som det normala
— är antalet platser i Uppsala betydligt
mindre än motsvarande antal nybörjare.
Ur vissa synpunkter är det
emellertid mycket önskvärt att studenterna
flyttas över från ett universitet
till ett annat. Herr statsrådet var ju inne
på den frågan. Så var tidigare i ganska
stor utsträckning förhållandet. Nu lägger
emellertid bostadssvårigheterna hinder
i vägen för en sådan överflyttning.

Det är ju önskvärt att öka antalet utbildningsplatser
vid klinikerna, så att
väntetid undvikes, och herr statsrådet
har också lovat att tillse, att så sker.
Det är emellertid — och det framhöll
också herr statsrådet —- inte lämpligt
med hänsyn till undervisningens kvalitet
att öka antalet deltagare i varje Kurs.
Redan nu torde kurserna på många håll
vara alltför stora för att det skall kunna
anses vara rationellt ur utbildningssvnpunkt.
Det är därför, såvitt jag kan förstå,
bättre, om man kan sprida ut undervisningen
på flera sjukhus. När det
gäller de första kurserna för medicine
kandidatexamen är det kanske inte lämpligt
att förlägga dessa till andra än universitetssjukhus,
men det finns dock
åtskilliga andra kurser, där undervisningen
mycket väl kan meddelas, exempelvis
vid våra stora centrallasarett. Jag förutsätter
att ecklesiastikministern även beaktar
detta spörsmål, när frågan ytterligare
skall behandlas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. försäkringstagarnas representation
i försäkringsaktiebolags styrelse.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Holmbäcks
interpellation angående försäk -

ringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags
styrelse. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta
protokoll. Ordet lämnades nu till herr
statsrådet ERICSSON, som gav en kort
sammanfattning av svaret.

Herr HOLMRÄCK: Herr talman! Jag
ber till en början att få framföra mitt
tack till herr statsrådet för svaret på
min interpellation.

Jag skall tillåta mig att med några ord
vid sidan av vad handelsministern har
yttrat försöka sätta kammarens ledamöter
in i frågan.

Såsom i interpellationssvaret anges
skall enligt 70 § lagen om försäkringsrörelse
minst en av styrelseledamöterna
i ett försäkringsaktiebolag utses med
uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen beaktas.
En sådan styrelseledamot kan utses
av försäkringstagarna själva eller av
intressegrupp, som har anknytning till
dem, eller genom förordnande av Konungen
eller offentlig myndighet, som
Konungen bestämmer.

Nu var det så, att försäkringsaktiebolaget
Skandia stod inför problemet att
tillämpa dessa bestämmelser om hur
försäkringstagarrepresentationen skulle
utses. Då diskuterade man frågan och
fann av åtskilliga skäl att det inte var
lämpligt, att Kungl. Maj:t utsåg försäkringstagarrepresentationen.
Man sökte
få ett annat system, och det resultat, till
vilket man kom, delgavs bolagsstämman
i en skrivelse som är av stort intresse i
detta hänseende. Man sade: »Det torde
vara uteslutet, att försäkringstagarna
genom direkta val utse försäkringstagarrepresentanten.
Indirekta val genom delegater,
direkt utsedda av försäkringstagarna,
synas vidare vara praktiskt svårgenomförbara,
bl. a. med hänsyn till att
försäkringstagarna äro spridda över hela
landet. Det ligger då nära till hands
att låta valet ske genom medverkan av
landsomfattande organisationer, som ha
anknytning till Skandiakoncernens för -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. försäkringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags styrelse.

säkringstagare och som tillsammans
kunna anses representativa för det stora
flertalet av dem. Ett sådant val genom
intresseorganisationer stöter icke på
några svårigheter. »Skandia har», fortsatte
man, »sedan gammalt i mycket stor
utsträckning sökt sina försäkringstagare
hos industrien, handeln, hantverket
och lantbruket samt bland tjänstemän
och fastighetsägare. Om intresseorganisationer,
som företräda dessa grupper,
bereddes tillfälle medverka vid valet av
försäkringstagarrepresentant, skulle därför
det stora flertalet av koncernens försäkringstagare
komma att bli representerade
vid valet. Härigenom komme de
nya föreskrifternas ändamål att tillförsäkra
försäkringstagarna ett visst mått
av inflytande i bolaget att i görligaste
mån fyllas; detta så mycket mera som
de försäkringstagare, vilka icke tillhöra
ovannämnda grupper, måste antagas ha
med de representerade försäkringstagarna
överensstämmande intressen.»

På grundval av detta föreslog man,
att försäkringstagarnas representation
skulle utses av en delegation, vars ordförande
skulle väljas av försäkringsinspektionen
och som i övrigt skulle utses
så, att en representant utsågs för envar
av följande opolitiska, landsomfattande
och betydelsefulla organisationer, nämligen:
Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation. Detta tillstyrktes av
försäkringsinspektionen, men Kungl.
Maj :t har på handelsministerns föredragning
icke lämnat sitt bifall till den
ändring av bolagsordningen, som förutsattes
för att förslaget skulle genomföras.

Det är nu den frågan som jag har interpellerat
om och som handelsministern
bär behandlat i sitt interpellationssvar.

I interpellationssvaret är ett spörsmål
som diskuteras — jag kan börja med
det — utseendet av försäkringstagarrepresentation
genom intressegrupper.
Handelsministern gör gällande, att det

bara kan vara eu intressegrupp, som kan
utse försäkringstagarrepresentationen.
Han avböjer tanken att representationen
skall kunna utväljas av flera intressegrupper.
Jag tror emellertid för min del
att lagtexten kan tolkas även så, att flera
intressegrupper skall kunna samverka
på sätt som ifrågasatts av Skandia för
utseende av en försäkringstagarrepresentation.
Herr statsrådet hänvisar till
ett yttrande i statsrådsprotokollet, där
det talas om »någon intressegrupp»,
alltså singularis, men i meningen efteråt
talas det om »intressegrupper», alltså
pluralis. Men det där är kanske detaljer.
I alla händelser har den tolkning jag
omfattar delats av en just i detta hänseende
så auktoritativ institution som
försäkringsinspektionen, vilken haft tillfälle
att behandla dessa frågor ingående.
Jag tror med andra ord att en något
vidsträcktare tolkning av lagtexten än
handelsministerns är berättigad.

Ett spörsmål, som herr statsrådet i
detta hänseende lämnar öppet, är följande.
En intresserepresentation kan naturligtvis
bestå av flera ledamöter. Är det
då tillåtet att förfara så, att en intressegrupp
utser en ledamot och en annan
intressegrupp en annan ledamot och en
tredje eventuellt en tredje ledamot? Jag
skulle närmast vilja utläsa av herr statsrådets
anförande, att herr statsrådet
svarar nej på denna punkt, men jag är
inte säker på det. Denna fråga är av
mycket stort intresse bl. a. därför, att
det just är detta system som i betydande
mån använts i de ömsesidiga försäkringsbolagen.
Jag kan omnämna att inom
Allmänna brandförsäkringsverket utser
styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund en styrelseledamot och
styrelsen för Svenska landstingsförbundet
en annan. Inom Bore utser liandelskamrarna
och handelskamrarnas nämnd
delegerade, som utövar rösträtt å bolagsstämma.
Styrelsen för Skånska brandförsäkringsinrättningen,
Skånska städernas
brandstodsförening och Hennes
utses av delegationer, vilka i sin tur utses
av Skånska drätselkammareförbundet
och av Skånes handelskammare. Inom
ömsesidiga försäkringsbolaget Mo -

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. försäkringstagarnas representation i
torförarna utövas rösträtten på bolagsstämman
av 20 huvudmän, 15 utses av
angivna svenska nykterhetsorganisationer,
och fem ledamöter av Motorförarnas
andelsförening.

Om herr statsrådet säger att det bara
skulle vara en intressegrupp, som kan
få välja försäkringstagarrepresentant,
frågar man sig, varför inte motsvarande
regler, som används inom de ömsesidiga
bolagen, skulle få användas inom försäkringsaktiebolagen.

Nästa fråga, som jag ämnar ägna ett
par minuter, är vilka fordringar som
bör ställas på en sammanslutning för att
den skall kunna anses såsom en intressegrupp,
av den natur, att man kan anförtro
åt den att välja styrelseledamot för
att representera försäkringstagarnas intressen.
Herr statsrådet säger att det inte
skall vara en anknytning mellan bolaget
och sammanslutningen av löst slag,
och att sammanslutningen måste vara
vederhäftig, homogen och representativ
för flertalet av försäkringstagarna i bolaget.

Att sammanslutningen skall vara vederhäftig
är väl självklart. Herr statsrådet
har naturligtvis inte underkänt Skandias
förslag till bolagsordning på grund
av att någon av de sammanslutningar,
vilka föreslagits av Skandias bolagsstämma
att representera försäkringstagarna,
inte skulle vara vederhäftig. Det
är väl däremot, skulle jag kunna tänka
mig, för att anknytningen är för lös,
och för att sammanslutningen inte är
tillräckligt homogen och inte representerar
det stora flertalet försäkringstagare.
Jag tror för min del, att om man
i stora försäkringsbolag över huvud taget
vill genomföra en verklig representation
för försäkringstagarna, det bara är en
fordran, som man kan uppställa, nämligen
att det skall vara en representation
ifrån sammanslutningars sida, vilka
måste anses ha ett verkligt intresse
av att hävda just försäkringstagarnas
synpunkter. Det är nog den ståndpunkt
som man intar då det gäller de ömsesidiga
försäkringsbolagen.

Jag talade nyss om att i Motorförarnas
försäkringsbolag utses 15 av huvud -

försäkringsaktiebolags styrelse,
männen av ett antal nykterhetsorganisationer.
De allra flesta av dessa tillhör
väl inte Motorförarnas försäkringsbolag.
De sammanhålls helt enkelt bara av att
de allesamman har en helnykteristisk
grundåskådning, och detta har varit tillräckligt.
Det visar, att man inte får gå
alltför långt i kravet på ett fast samband
mellan intressegruppen och bolaget.

På frågan, hur många procent av försäkringstagarna
som måste finnas i en
intressegrupp, kan man naturligtvis aldrig
fordra 100 procent som svar, utan
man får nöja sig med mindre. Därvidlag
har nog, förmodar jag, herr statsrådet
själv vid något tillfälle nöjt sig med
betydligt mindre. Försäkringsaktiebolaget
Leires styrelse tillsätts enligt bolagets
på herr statsrådets föredragning
stadfästade bolagsordning till viss del av
Kooperativa förbundets förvaltningsråd.
Det är väl troligen många försäkringstagare
i Leire, som inte är anslutna till
Kooperativa förbundet. I varje fall omfattar
Kooperativa förbundet många
andra än försäkringstagare i Leire.

Det skulle vara av stort intresse att
erfara, hur herr statsrådet skulle ställa
sig till regler sådana som föreslagits av
Skandia, om Skandia skulle anställa en
omröstning bland sina försäkringstagare
och det skulle visa sig, att försäkringstagarna
gillade dessa regler.

Herr statsrådet är i anslutning till
min interpellation också inne på frågan
om vilka regler som bör anses gälla beträffande
val av försäkringstagarnas representation
genom delegerade för försäkringstagarna.
Herr statsrådet avböjer
detta i princip och han tar till intäkt
därför den hållning, som försäkringsaktiebolaget
Skandia har intagit, och säger
att Skandia inte anser val genom
delegerade lämpligt. Riktigt så säger nog
inte Skandia. Skandia säger bara, att
dylika val är praktiskt svårgenomförbara
men om de kan genomföras, är nog
bolagets styrelse på det klara med att
det i och för sig vore lämpligt med dylika
val. Det är emellertid en detaljnyansering
i uttryck, som jag kanske inte
skall uppehålla mig längre vid. Beträf -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. försäkringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags styrelse.

fande valet av försäkringstagarrepresentation
genom delegationer har lierr statsrådet
likväl en mindre kategorisk uppfattning
än beträffande intressegrupperna
och han säger till och med att Kungl.
Maj:t har medgivit dylik representation
i vissa fall.

Den allmänt restriktiva hållning beträffande
utseendet av försäkringstagarrepresentanten
genom intressegrupper
eller genom delegationer, som herr statsrådet
intagit, leder till att herr statsrådet
anser, att Kungl. Maj :t skall utse
försäkringstagarrepresentation i större
omfattning än eljest skulle behövt vara
fallet. Detta har herr statsrådet för övrigt
förebådat redan genom ett yttrande
till statsrådsprotokollet, när 1950 års
lagändring antogs. Jag undrar emellertid,
om herr statsrådets tankegång är
riktigt lycklig. Om försäkringstagarrepresentanten
utses på annat sätt än genom
val av Kungl. Maj :t eller av myndighet,
blir han dock en representant,
som står försäkringstagarna mycket närmare
än om Kungl. Maj:t eller myndighet
utser honom. Jag tror inte man kan
komma ifrån detta. Naturligtvis blir
även den av Kungl. Maj :t utsedde en
representant för försäkringstagarna —•
det ingår i hans instruktion, att han
skall vara representant just för dem och
tillvarataga deras intressen — men i så
fall bli ju representanten så att säga
utsedd genom ett förmynderskap. Nog
är det vida lämpligare, om man kan ge
försäkringstagarna själva möjlighet att
inverka på utseendet av sina representanter
i annan mån än genom den röstsedel
som de lägger i valurnorna vart
fjärde år.

Herr EWERLÖF: Herr talman! .Tåg
har av naturliga skäl haft anledning att
noga följa tillkomsten av den nya försäkringslagstiftning,
vars tolkning på en
väsentlig punkt nu är i fråga. Jag hade
bland annat tillfälle att deltaga i ärendets
behandling inom första lagutskottet.
Såsom en nyhet infördes 1950 den
bestämmelse, som här dryftats, om en
särskild representation för försäkrings -

tagarna i aktiebolagens styrelser. Denna
representation om en eller flera ledamöter
skall utses i första hand genom försäkringstagarna
själva, i andra hand av
intressegrupper som har anknytning till
försäkringstagarna och i tredje hand av
Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet.
Såsom statsrådet antyder i svaret, vilket
jag nyss tagit del av, har denna bestämmelse
tillkommit uteslutande i det rent
sakliga syftet att bereda försäkringstagarna
medinflytande på företagsledningen.
Det har inte på något sätt avsetts att
tillförsäkra det allmänna något ökat inflytande
genom denna konstruktion. Det
allmännas intressen har tillgodosetts genom
andra stadganden, innebärande
ökade befogenheter för Kungl. Maj :t
och försäkringsinspektionen. Visserligen
gjorde statsrådet, såsom framgår av svaret,
i propositionen det förhandsuttalandet,
att försäkringstagarklientelet vid
flertalet större försäkringsaktiebolag
torde vara så omfattande och anknytningen
till särskilda intressegrupper så
ringa, att val av försäkringstagare eller
av intresseorganisation icke torde innebära
någon god lösning. Då emellertid
ingen ändring föreslogs i lagtexten, som
i första hand alltjämt pekar på valmöjligheten,
torde ingen haft anledning att
i detta uttalande inlägga något annat än
att lämpligheten av sådana anordningar
skulle utan några på förhand uppställda
hinder prövas från fall till fall.

I det nu föreliggande fallet gäller det
därför, såvitt jag uppfattar saken, att
avgöra, huruvida Skandias försäkringstagare
kan sägas bliva bättre eller
sämre representerade genom val i den
av bolaget föreslagna ordningen än genom
val av Kungl. Maj:t. Jag instämmer
i allt väsentligt i herr Holmbäcks
utläggning av detaljerna i fråga om lagstadgandets
tolkning med avseende å ordet
intresseorganisation och vad därtill
hör. Enligt bolagets uppgift är 85 procent
av försäkringstagarna anknutna till
de organisationer, som genom utsedda
representanter under ordförandeskap av
en av försäkringsinspektionen utsedd
person skulle betros med att förrätta valet.
Nog förefaller det mig, som om det

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. försäkringstagarnas representation i
efter vanliga demokratiska principer är
ganska givet, att försäkringstagarna genom
denna valordning skulle känna sig
på ett helt annat sätt ha del i representationen
än om Kungl. Maj:t förrättar
valet. Även i detta hänseende instämmer
jag således med de uttalanden i
samma riktning som herr Holmbäck
nyss gjort.

Från denna utgångspunkt kan jag inte
komma till annat resultat än att
Kungl. Maj:ts beslut skär sig mot både
det formella lagstadgandet och andemeningen
i detsamma. Jag understryker
ännu en gång, att det med detta stadgande
endast är fråga om att bevaka försäkringstagarnas
intresse och icke ett
eventuellt politiskt intresse.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Inte minst herr Ewerlöfs sista uttalande
ger mig anledning erinra om
förhistorien till denna lagändring vid
1950 års riksdag. Jag erinrar sålunda om
att det då förelåg en utredning, som enligt
sina direktiv hade att behandla frågan,
huruvida det vore lämpligt och
ändamålsenligt att utöka samhällets inflytande
inom försäkringsverksamheten.
Kommittén svarade i sitt betänkande,
att så långt gående ingripanden som ett
förstatligande av försäkringsväsendet
ville kommittén inte rekommendera. Den
ansåg det icke vara nödvändigt, men på
ett mindre avsnitt av försäkringsverksamheten
förordade man ett förstatligande.
Å andra sidan framhöll kommittén,
att det ur flera synpunkter var av
intresse, att man fick en ökad insyn
och kontroll över försäkringsverksamheten
med hänsyn till dess stora samhälleliga
betydelse, och vidare att försäkringstagarna
borde få ett inflytande
i försäkringsverksamheten.

Detta var alltså bakgrunden till den
proposition som 1950 lades på riksdagens
bord, och jag tror att det är av
mycket stor betydelse, att man här erinrar
om vilken problemställning det då
var fråga om. Till yttermera visso vill
jag citera några ord ur propositionen
för att belysa vår allmänna synpunkt

försäkringsaktiebolags styrelse,
från propositionsarhetet och propositionens
allmänna karaktär. Jag hade bland
annat tillfälle framhålla följande: »Jag
vill för min del starkt understryka utredningens
uttalande om önskvärdheten
av att försäkringsföretagens styrelser
icke ensidigt rekryteras ur kretsar, som
äro engagerade inom stora delar av vår
finansvärld i övrigt och samtidigt inbördes
i hög grad samarbeta i styrelser
utanför försäkringsföretagen. Frågan är
särskilt betydelsefull med hänsyn till de
stora kapitalresurser, över vilka flertalet
försäkringsbolag förfoga.» Riksdagen
gjorde ingen erinran mot detta mitt
uttalande i propositionen, och jag tycker
det är mycket väsentligt att nu påminna
därom, när man diskuterar hur
Kungl. Maj:t tillämpar detta stadgande,
som Kungl. Maj:t har skyldighet att tilllämpa
enligt det beslut som fattades av
1950 års riksdag.

Det har nu sagts, att det ingalunda
var avsikten, att Kungl. Maj:t skulle förfara
på sätt som skett och vägra godkänna
förslag från försäkringsbolagen av
den karaktär som Skandias förslag nu
har. Min första fråga blir då den: Vad
finns det för anledning att tro, att det
går att finna en så mycket bättre representant
för försäkringstagarna, om man
tillämpar en valordning som ger dessa
fem organisationer rätt att utse en
representant? Inbördes har väl dessa organisationer
kanske delade meningar om
hur försäkringarna bör skötas, och det
går i varje fall inte att nå ett samfällt
uttryck för den mening som man gjorde
sig till tolk för i propositionen. Det gäller
inte ett försäkringsklientel som man
kan säga har en tämligen enhetlig uppfattning.
I den mån det har blivit fråga
om ett sådant klientel har Kungl. Maj:t
vid beslut i sådana här frågor godkänt
att de får utse sina representanter i styrelsen.
Jag vill i detta sammanhang bestämt
och starkt betona, att de ömsesidiga
försäkringsbolagen har en helt annan
karaktär och att man icke skall dra
in något resonemang om dem när det
gäller försäkringsaktiebolagen. För de
ömsesidiga bolagen stadgas ju i princip,
att styrelsen skall bestå av försäkrings -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. försäkringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags styrelse.

tagare, och de är över huvud taget av
annan karaktär än aktiebolagen.

Jag vill med dessa ord dels ha givit
en bakgrund till de allmänna synpunkter
som låg bakom propositionen och
dels ha givit ett uttryck för den meningen,
att den grundsats som fastslogs
i propositionen och som lämnades utan
erinran från riksdagens sida, skulle brytas,
om man hade godkänt den nu behandlade
ansökningen från försäkringsaktiebolaget
Skandia. När herr Holmbäck
vill göra gällande — med vad rätt vet
jag inte — att om Kungl. Maj :t utser
ombud för försäkringstagarna i dessa
styrelser, blir försäkringstagarna på ett
helt annat sätt beroende och kommer
under förmynderskap — det var väl så
uttrycket föll — så kan jag inte dela
den meningen. Här är det väl fråga om
att man skall försöka ifrån försäkringstagarnas
sida få den insyn som propositionen
syftade till och som, såvitt jag
begripit, varit alternativ till längre gående
åtgärder. Längre gående åtgärder
var ju vad man diskuterade, när utredningen
tillsattes, och därför har jag fått
den bestämda meningen, att i den mån
man vid tillämpningen av denna lag möter
företag av sådan karaktär som t. ex.
Skandia, med ett klientel som är spritt
över hela landet, skall man vid prövningen
av ärendena gå ut ifrån att försäkringstagarintresset
bäst tillgodoses genom
att ombuden utses av Kungl. Maj :t.
För övrigt har bolag redan förklarat sig
villiga att rekommendera att Kungl. Maj:t
väljer ett visst antal ledamöter i styrelsen.
Jag kan inte förstå, att man, om
man från försäkringsbolagens sida vill
tillmötesgå önskemålen hos försäkringstagarna,
har något intresse av att fördöma
denna valmetod, då tillsättandet
icke kan ske genom direkta val. Vad är
det som man är rädd för kommer att
ske, om man får en representation av
det slag, som till exempel har införts
i Thulebolagen och ett annat bolag?
Kommer det att skada den svenska försäkringsverksamhetens
framtida utveckling?
Det förefaller som om man hade
orsak att sliilla den frågan i anledning
av vad som har förekommit.

Jag har, herr talman, personligen den
meningen att det förelåg ett behov av
denna lagändring. Man bör ge försäkringsverksamheten
här i landet en möjlighet
till anpassning. Man bör försöka
undvika att genomföra nya lagändringar
eller nya stadganden, utan försäkringsverksamheten
skall få växla in i detta
nya som kom till genom 1950 års lagändring.
Det är en fördel för försäkringsverksamheten
om den får denna
möjlighet till anpassnnig, men det förvånar
mig, att försäkringsbolagen nu vill
hävda den meningen, att vi tillämpar
lagen på ett felaktigt sätt. Jag anser inte
att vi driver det för långt när vi vill tillgodose
försäkringstagarintresset på det
sättet, att Kungl. Maj :t förbehåller sig att
utse representation. Jag trodde verkligen,
att man skulle vara ense om att det
borde vara möjligt att finna värdiga
representanter för försäkringstagarna på
det sättet och att detta kunde inte bara
gagna det klientel, vars intresse representanterna
är satta att bevaka, utan
även försäkringsverksamheten i allmänhet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
statsrådet har besvarat mitt anförande
närmast med att säga, att han vid framläggandet
av 1950 års proposition har
talat om nödvändigheten och önskvärdheten
av att ge det allmänna större inflytande
över försäkringsbolagen, och
det är en synpunkt som jag mycket
väl förstår. Men herr statsrådet har
inte låtit detta gå in i lagtexten,
utan där har det föreslagits representation
för försäkringstagarna. Det är detta
som enligt min uppfattning är det
grundläggande. Varför inte med herr
statsrådets utgångspunkter direkt i lagtexten
säga ifrån, att i större bolag Kungl.
Maj:t skall ha en representant? Då hade
det varit alldeles klart hur det låg till.
I stället har man nu valt vägen att via
försäkringstagarintresset få in en representant
som utses av Kungl. Maj:t.

Jag nämnde ordet förmynderskap, men
jag har aldrig på något vis sagt, att
de nya representanter för försäkringstagarna
som Kungl. Maj:t utser kommer

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Ang. försäkringstagarnas representation i

under något förmynderskap eller att de
kommer att bli någonting annat än fullständigt
fritt bedömande personer. Vad
jag sade var, att i sådana fall då försäkringstagarnas
representanter utses av
Kungl. Maj :t och inte av försäkringstagarna
själva, försäkringstagarna i den
punkten kommer under en sorts förmynderskap.
Det är väl ändå obestridligt.

Huruvida man kan vänta sig att det
blir sakligt bättre representanter genom
Kungl. Maj:ts val än genom val från försäkringstagarna
själva, är en sak som jag
inte vill eller kan yttra mig om. Det
ligger helt och hållet på sidan om den
här debatten.

Herr EWERLÖF: Herr talman! När
herr statsrådet talar om uppslutning
kring den reglering av försäkringsväsendet
som skedde år 1950, har jag inte någonting
att erinra. Det är inte fråga om
annat än att alla önskar lojalt sluta
upp kring den reglering som ■— märk
väl — i enighetens intresse genomfördes
år 1950. Men jag trodde att vi resonerade
så till vida från gemensam utgångspunkt
att det i detta fall uteslutande
gällde försäkringstagarnas medinflytande
i bolagen och att man inte skulle i
denna fråga och sättet att lösa den blanda
in statens eller över huvud taget det
allmännas intresse att ha ett inflytande
över försäkringsväsendet. I mitt korta
anförande tillät jag mig erinra om att
man har att finna lösningen av den senare
frågan i en mängd andra stadganden
i försäkringslagen, som tillförsäkrar
Kungl. Maj:t och det allmänna via försäkringsinspektionen
ett medinflytande i
detalj över försäkringsväsendet genom
förordnandet av särskild revisor i varje
bolag, genom koncessionsprövning för
verksamheten hos Kungl. Maj:t, genom
fastställande av bolagsordningarna hos
Kungl. Maj:t — ett otal bestämmelser
som ger det allmänna dess inflytande.

Men här rör man sig nu på ett annat
plan. Med utgångspunkt från att aktiebolagens
styrelser hittills självfallet utsetts
på bolagsstämma och i allt väsentligt
av aktieägarna — det har dock
redan förut funnits bolagsordningar, där

försäkringsaktiebolags styrelse,
det talats om möjligheten att utse styrelseledamöter
på annat sätt — ville
man, delvis med mönster från vad som
gäller för de ömsesidiga bolagen, bereda
en möjlighet för försäkringstagarna
själva att få ett visst medinflytande även
i aktiebolagens styrelser. För att finna
en form härför har man i den ifrågavarande
paragrafen angivit, att försäkringstagarnas
representanter skall utses i
första hand genom direkta val av försäkringstagarna
och i andra hand genom
val av intresseorganisation. Först i tredje
och sista hand, om det med hänsyn till
organisatoriska svårigheter o. s. v. skulle
bli orimligt dyrbart eller besvärligt att
anställa sådana val, skulle Kungl. Maj:t
kunna utse försäkringstagarrepresentanterna.

I detta speciella fall gäller nu frågan:
Xr den form som man här har funnit
för att bereda försäkringstagarna själva
tillfälle att liksom känna att de ändå
får vara med om att utse de representanter,
som i styrelsen skall bevaka deras
intressen, att betrakta såsom sämre
ur försäkringstagarnas synpunkt — det
är fortfarande bara deras intresse saken
gäller — än att Kungl. Maj:t såsom herr
Holmbäck här säger, i form av någon
sorts förmynderskap utser dessa representanter
över huvudet på försäkringstagarna?
Det är blott denna fråga det gäller
att bedöma, och jag kan inte vare sig
med hänsyn till förarbetena eller andemeningen
i lagstiftningen eller eljest
finna den förstnämnda anordningen strida
mot den lösning på detta problem
som nåddes i enighetens tecken år 1950.
Samma uppfattning företräder ju även
försäkringsinspektionen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Denna fråga har ju bedömts i den
kungl. propositionen. När det här sägs,
att regeringen väljer försäkringstagarnas
representanter över huvudet på försäkringstagarna,
vill jag erinra om att
Skandias förslag innebär, att de ifrågavarande
stora riksorganisationerna skulle
enas om att välja en eller två styrelseledamöter.
Man utgår från att de fastighetsägare,
som har försäkring i bolaget,

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Ang. försäkringstagarnas representation i försäkringsaktiebolags styrelse.

är anslutna till Fastighetsägareförbundet,
att de försäkrade lantbrukarna är med
i Lantbruksförbundet, att industrierna
är anslutna till Industriförbundet o. s. v.,
och med dessa premisser kommer man
fram till siffran 85 procent. Inte ens med
denna konstruktion blir alla försäkringstagare
representerade.

Jag vill erinra om att bolaget har erkänt
att det är omöjligt att låta försäkringstagarna
välja styrelseledamöterna
direkt. Indirekta val bereder också svårigheter.
Här har man sökt konstruera
en valmetod med utgångspunkt från de
ifrågavarande riksorganisationerna. Jag
förstår inte annat än att resultatet även
i detta fall blir, att representanterna
väljs över huvudet på försäkringstagarna.
Det gäller här centralt verksamma riksorganisationer.
Jag tror att det är att
föra resonemanget väl långt, om man påstår,
att den enskilde försäkringstagaren
får medinflytande genom att företrädare
för Industriförbundet, Lantbruksförbundet
och Fastighetsägarförbundet
kommer tillsammans här i Stockholm
och utser en försäkringstagarrepresentation.

Till huvudfrågorna anser jag mig ha
tagit ställning i propositionen till 1950
års riksdag. Jag har där så uttryckligt
som över huvud taget kan ske sagt ifrån
hur jag ser på denna sak. Jag citerade
i mitt förra anförande ett avsnitt av
propositionen, av vilket tydligt och klart
framgick, att man här vill förorda ett
ökat försäkringstagarinflytande, inte ett
ökat samhällsinflvtande — jag håller
med herr Ewerlöf om att vi har andra
organ för att tillgodose det allmännas
intresse -— utan med tanke på att försäkringsbolaget
Skandinas förslag inte
fyller kravet på den valorganisation vi
förutsåg och rekommenderade i propositionen.
Därför tycker jag också att det
fanns goda skäl att avslå bolagets ansökan.

Herr EWERLÖF: Jag vill bara till det
sista säga att det förvånar mig något
att herr statsrådet betraktar dessa stora
organisationer såsom så litet representativa
för de intressen som de var för sig

har att tillvarataga. Jag trodde att Kungl.
Maj :t numera i allra högsta grad räknade
med dessa stora orgnisationer såsom
representativa för sina respektive
fält, även när det gäller att tillvarata sådana
personers intressen som inte direkt
är anslutna till dem. Fastighetsfrågor
remitterar man till Fastighetsägareförbundet
för yttrande och betraktar ett
sådant yttrande som representativt för
detta fält, även om det till äventyrs finns
fastighetsägare som inte är anslutna till
förbundet o. s. v. Att man på detta sätt
betraktar de stora riksorganisationerna
såsom fullt representativa för respektive
fält har ju blivit oerhört vanligt. Då
frågar man sig varför inte det resonemanget
skulle efter de vanliga demokratiska
principer som vi nu tillämpar
kunna få gälla även för detta fält.

Herr HERLITZ: Herr talman! På

många områden av samhällslivet framstår
det som angeläget att de enskilda
människorna på något vis företrädes av
representanter som tänks skola handla
ungefär som de själva hade handlat om
de haft tillfälle att vara med i avgörandena.
Vi vet alltid att det är en utomordentligt
vansklig uppgift att på ett
rationellt sätt åstadkomma en sådan representation.
Den blir aldrig så fullkomlig
som man skulle önska. Men för
mig framstår det som givet, att vilka
former vi än därvidlag må söka oss
fram till så är dock den utan tvekan
sämsta formen av alla den som består
däri att överheten, regeringsmakten, säges
handla på enskilda människors vägnar.
Detta tal om att regeringen i alla
fall är den bäste representanten för
de enskilda människorna är en fiktion,
som man känner sedan långliga tider
och från många olika områden av statslivet
och staternas historia. Det är så
mycket som har gjorts under hägnet av
sådana farliga fiktioner att den som har
haft anledning att grubbla litet över dessa
saker drar öronen åt sig då han får
höra talas om sådana här företeelser.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Om slutförande av 1949 års trafiknykterhetsutredning.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Holmbäcks
interpellation om slutförande av 1949
års trafiknykterhetsutredning, fick nu
ordet och yttrade: Herr talman! I en till
mig riktad interpellation har herr Holmbäck
framställt följande frågor:

Vilken är anledningen till de upprepade
dröjsmålen med framläggandet av
1949 års trafiknykterhetsutrednings betänkande?
och

Kan man förvänta att betänkandet
skall avlämnas i så god tid att förslag i
ämnet kan föreläggas vårsessionen vid
1953 års riksdag?

Som svar på dessa frågor får jag meddela
följande.

Bland de uppgifter som ålegat 1949
års trafiknykterhetsutredning har en av
de viktigaste varit att föranstalta om en
undersökning av blodprovets tillförlitlighet.
Denna undersökning, som verkställts
av vetenskaplig expertis och bl. a.
inneburit ett tillgodogörande av vissa
under utredningens gång framkomna
nya forskningsrön, har kommit att bli
mera omfattande och tidskrävande än
som vid utredningens början och senare
kunnat förutses. Detta är en av de främsta
orsakerna till dröjsmålet med framläggandet
av utredningens betänkande.

Enligt trafiknykterhetsutredningens
direktiv skulle den även taga upp frågan
angående bestämmelser om nykterhetskrav
på förare av vissa andra fordon
än motorfordon, övervägandena i
denna fråga har, enligt vad utredningen
meddelat, visat sig nödvändiggöra ingående
överläggningar med myndigheter
och organisationer samt inhämtande av
erfarenheter från vissa främmande länder.
Även denna del av utredningsuppdraget
har krävt mera tid än vad som
kunnat förutses.

Redogörelsen för den medicinska undersökningen
lär komma att tillställas
trafiknykterhetsutredningen i dagarna.
Utredningen, som fortlöpande informerats
om de framkomna resultaten, avser

därefter att så snabbt sig göra låter färdigställa
sitt betänkande och har uttalat
förhoppningen att detta skall kunna ske
i höst i så god tid att förslag i ämnet
i och för sig skulle kunna föreläggas
1953 års riksdag.

Kommittéförslag i rattfyllerifrågan
har emellertid nyligen framlagts i såväl
Norge som Danmark och från dessa
länders sida har framställts vissa förfrågningar
om möjligheten att genomföra
en likformig skandinavisk lagstiftning.
Ståndpunkt härtill torde böra tagas
först då den svenska kommitténs
förslag föreligger. Ett biträdande av
nyssnämnda tanke kan komma att innebära
ett ytterligare uppskov med den
ifrågavarande författningsrevisionen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
får till att börja med framföra min tacksamhet
till kommunikationsministern för
interpellationssvaret.

I interpellationen redogjorde jag en
smula för hur detta ärende hade behandlats
under de gångna åren. Jag försökte
visa att frågan om en skärpt rattfyllerilagstiftning
nu har varit aktuell i
riksdagen under, kan vi säga, sex år,
nämligen från 1946. Den sittande kommittén
har arbetat sedan 1949, alltså under
tre år. Under denna tid har det vid
fem olika tillfällen väckts förhoppning
om att vi snart skulle få en ny rattfyllerilagstiftning
om vars önsklighet naturligen
alla är ense. Jag skall tillåta
mig att anföra en liten episod från en
av dessa fem gånger.

1949 års nykterhetsutredning kom till
sedan herr Schlyter och jag väckt motioner
i frågan vid 1949 års vårriksdag.
Vad som gjorde att vi — eller i varje
fall jag — väckte motion var ett utomordentligt
upprörande fall som inträffade
1949, då en rattfyllerist körde över
och dödade fyra människor; jag tror att
han dessutom skadade ytterligare ett
par. Dessa motioner sköts sedan över till
höstriksdagen 1949, och då avslogs de
sedan kommittén hade tillsatts. I ett anförande
här i kammaren yttrade herr
Schlyter beträffande sin motion: »Min
avsikt var att på allvar komma till tals

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Om slutförande av 1949 års trafiknykterhetsutredning.

med kommunikationsdepartementet, på
grund av att departementet låtit år efter
år gå utan att bringa detta viktiga lagärende
till en lösning. Detta undgicks
därigenom att utskottet till en början
fick det beskedet från departementet att
det ännu icke var avgjort om det skulle
bli någon proposition till årets riksdag,
och längre fram därigenom att departementet
satte i utsikt en proposition till
nästa års riksdag. Det snälla utskottet
föreslog då riksdagen att uppskjuta min
motion till nästa år för att tagas upp i
samband med den väntade propositionen.
Slutet blev emellertid att departementet
i maj tillsatte nya sakkunniga
för frågans utredning, och nu upplyses
det i utskottets utlåtande, att proposition
är att vänta till 1951 års riksdag.
Jag vet inte, herr talman, om det är
parlamentariskt att säga som Relling —•
— —. Jag ser att herr talmannen ser
betänksam ut, och jag säger därför bara:
Jag tror det inte!»

Det blev ingen proposition till 1951
års riksdag, och det blev ingen proposition
till 1952 års riksdag heller, men i
början av 1952 års riksdag fick vi det
beskedet att betänkandet skulle komma
i början av året. Nu upplyser herr statsrådet
att han hoppas att man skall kunna
börja att ställa ihop det om några
dagar när en förberedande utredning
har kommit, och han uttalar den förhoppningen
att detta skall kunna fullbordas
i höst i så god tid att förslag i
ämnet skulle kunna föreläggas 1953 års
riksdag.

Det är sjätte gången man inger en
förhoppning, och jag hoppas att det denna
gång blir verklighet av, men jag är
rädd för att jag har samma tro som herr
Schlyter hade för tre år sedan.

1 alla händelser, herr statsråd, skulle
jag vilja säga följande. Herr statsrådet
slutade sitt anförande med att säga att
det är möjligt att vi på det här området
bör söka få till stånd en skandinavisk
lagstiftning. Jag är för min del mycket
varm anhängare till tanken på skandinavisk
lagstiftning över huvud taget —■
jag har haft tillfälle att studera de skandinaviska
lagstiftningssträvandenas liis 2

Första kammarens protokoll 1992. Nr 19.

toria under årtionden. Tanken är alldeles
riktig, men den har vissa drag som
man inte får glömma. Att man åstadkommer
en skandinavisk lagstiftning på
ett område betyder ofta att man fördröjer
lagstiftningsarbetet, ty därigenom
blir det flera som måste syssla med förarbetena
till den nya lagen. Om en skandinavisk
lagstiftning inte kan realiseras
redan till 1953 års riksdag, herr statsråd,
låt den då fara. Låt inte tanken på
den skandinaviska lagstiftningen åstadkomma
att även den sjätte gången man
har ställt en snar lagstiftning i utsikt
kommer den inte att förverkligas.

Herr statsrådet ANDERSSON: Jag vill
bara säga att mitt svar inte får fattas
så, att jag lämnar några garantier för
att det blir ett förslag till nästa års riksdag.
Det beror på hur utredningen ser
ut och på det ställningstagande vi senare
måste göra med hänsyn till vad jag
meddelade om den skandinaviska lagstiftningen.
Däremot kommer jag att göra
allt vad jag kan för att försöka få
fram saken till nästa års riksdag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! De
sista orden är jag helt och hållet glad
och tacksam för, men när jag hörde herr
statsrådet säga de första orden, att han
inte alls var beredd att ställa några garantier,
då tänkte jag: så mycket sämre!
Jag förstår mycket väl att det är ytterligt
önskligt med sådana stora undersökningar,
som kommittén låtit verkställa,
men jag ställer mig tveksam när det sägs
att trots att norrmännen så många år bär
haft en bättre rattfyllerilagstiftning än
vi, vi inte skulle inom en snar framtid
kunna få en i varje fall lika god rattfyllerilagstiftning
som de.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av den av herr Bergvall
m. fl. väckta motionen, nr 510, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om extra tillägg för

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952.

år 1952 å folkpensioner in. m. hänvisades
motionen, såvitt angick anslagsfrågan,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 10 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 50
och 52.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 171, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1952/53 till personalvårdsverksamhet,
godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN: Beträffande ärendenas
ordning på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde hemställer
jag, att kammaren måtte besluta
följande. Jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, bevillningsutskottets betänkande
nr 50, statsutskottets utlåtande nr 144
och bevillningsutskottets betänkande nr
48 uppförs i angiven ordning främst
bland två gånger bordlagda ärenden.
Näst efter utrikesutskottets utlåtande nr

10 uppförs i följande ordning konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 25—27, bankoutskottets utlåtande nr
25 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 52. övriga ärenden torde
uppföras i vanlig ordning.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

På grund av resa till Geneve för överläggningar
inom Förenta Nationernas
europakontor anhåller jag härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. in.
kvällsplenum onsdagen den 21 maj tills
vidare.

Stockholm den 20 maj 1952.

S. G. W. Wahliind.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till strandlag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

Bilaga till s. S.

Interpellationssvar.

Herr talman! Herr Holmbäck har frågat
mig vilka skäl som föranlett mig att
hos Kungl. Maj d hemställa om avslag på
en av försäkringsaktiebolaget Skandia
gjord ansökan om stadfästelse å de av
bolagsstämman antagna reglerna för utseende
av försäkringstagarrepresentanter
i bolagets styrelse. Interpellanten vill
ytterligare veta, vilka fordringar som
enligt min uppfattning bör ställas på
en sammanslutning för att den skall
kunna anses som intressegrupp enligt 70
§ lagen om försäkringsrörelse och för
att alltså fastställelse skall kunna meddelas
å bolagsordning, som åt en dylik
intressegrupp anförtror att utse försäkringstagarrepresentant.

I anledning härav vill jag anföra följande.

Enligt 70 § lagen om försäkringsrörelse
skall minst en av styrelseledamöterna
i försäkringsaktiebolag utses med
uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen beaktas;
sådan styrelseledamot skall enligt
bestämmelse, som skall vara intagen i
bolagsordningen, utses av försäkringstagarna
eller av intressegrupp, som har
anknytning till dem, eller genom förordnande
av Konungen eller offentlig myndighet.

1945 ars försäkringsutredning, från
vilken tanken på särskilda företrädare
för försäkringstagarna härrör, framhöll
beträffande dessa försäkringstagarrepresentanter
bl. a., att det borde överlämnas
åt respektive bolag att med beaktande
av sin sfärart söka gestalta försäkringslagarrepresentationen
på ändamålsenligt
sätt. För själva valet kunde olika anordningar
komma till användning. Valet underlättades
i fall, där bolaget har anknytning
till en sammanslutning av något
slag eller till bestämd yrkes- eller in -

tressegrupp. ---Utredningen hade

icke förbisett, att det i vissa fall kan
medföra betydande svårigheter för ett
försäkringsaktiebolag att utan orimliga
kostnader och andra olägenheter på tillfredsställande
sätt ordna en försäkringstagarrepresentation
i styrelsen. I dylikt
fall borde Kungl. Maj :t äga befogenhet
att i stället utse styrelseledamot, som
därvid har att bevaka försäkringstagarnas
intresse.

I prop. 220/1950 anförde jag — i viss
motsats till utredningen — bl. a. följande:
»Det är i och för sig naturligt att
denne styrelseledamot (försäkringstagarrepresentanten)
utses genom val
bland försäkringstagarna eller av någon
intressegrupp som kan anses representativ
för dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag,
stundom även i mindre
sådana, torde emellertid försäkringstagarklientelet
vara så omfattande och anknytningen
till särskilda intressegrupper
så ringa, att val av försäkringstagarna
eller av intresseorganisation icke torde
innebära någon god lösning. I dylika
fall synes det lämpligt att försäkringstagarrepresentationen
kommer till stånd
genom förordnande av Kungl. Maj:t,
eventuellt av myndighet åt vilken Kungl.
Maj :t anförtror detta uppdrag.»

I sitt utlåtande 26/50 över propositionen
hade första lagutskottet icke något
att erinra mot förslaget såvitt nu berörts.

I två till handelsdepartementet den 3
mars 1952 inkomna ansökningar anliöllo
försäkringsaktiebolagen Skandia och
Norden, att Kungl. Maj:t måtte stadfästa
de ändringar i bolagsordningarna för
bolagen, som måst vidtagas i anslutning
till 70 § lagen om försäkringsrörelse. I
ändringsförslagen tänkte man sig att
försäkringstagarrepresentationen skulle

Nr 19.

Tisdagen den 20 maj 1952

väljas av en delegation, bestående av
ordförande, förordnad av försäkringsinspektionen,
samt en representant för var
och en av följande organisationer: Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.

Det må i detta sammanhang framhållas
att vid den bolagsstämma, som beslöt
ändringarna, förelåg en skrivelse
från styrelsen, vari det bl. a. betecknades
som uteslutet, att försäkringstagarna
genom direkta val skulle utse försäkringstagarrepresentanten.
Indirekta val
genom delegater, direkt utsedda av
försäkringstagarna, ansågos praktiskt
svårgenomförbara bl. a. med hänsyn till
att försäkringstagarna äro spridda över
hela landet. Det låg då — menade man
— nära till hands att låta valet ske genom
medverkan av landsomfattande organisationer,
som ha anknytning till
Skandiakoncernens försäkringstagare
och som tillsammans kunde anses representativa
för det stora flertalet av dem.

Som herr Holmbäck nämnt ansåg sig
emellertid Kungl. Maj :t enligt beslut den
14 mars 1952 icke kunna godtaga den
föreslagna ordningen.

Det framgår av vad jag sagt, att anordningen
med särskild försäkringstagarrepresentation
i styrelserna för försäkringsaktiebolagen
innebär en nyhet,
avsedd att ge också försäkringstagarna
inflytande i bolagets ledning. Närmast
till hands låge naturligtvis, att försäkringstagarna
själva finge välja sina representanter.
I de många bolag, där antalet
försäkringstagare är mycket stort
och försäkringsstagarna är spridda över
vida delar av landet, är det emellertid
klart att direkta val icke skulle ge något
gott utslag — alltför många skulle vara
ointresserade av att deltaga och valresultatet
skulle säkert bli slumpartat och
otillfredsställande. En anordning med indirekta
val — med elektorer — torde
ofta vara förenad med liknande praktiska
olägenheter. Fördenskull har i lagen
bestämts, att försäkringstagarrepre -

sentationen kan ordnas genom val av
intressegrupp, som har anknytning till
försäkringstagarna, eller genom förordnande
av Konungen eller offentlig myndighet.
Det bör märkas, att sådana av
Kungl. Maj:t eller myndighet utsedda
representanter i bolagsstyrelsen företräder
icke staten utan försäkringstagarna
— att de utsetts av offentlig myndighet
beror endast på svårigheten att finna
någon lämplig ordning, varigenom försäkringstagarna
själva skulle kunna välja.
I den kungliga propositionen i ämnet
har nu till ledning vid de nya bestämmelsernas
tillämpning uttalats, att i flertalet
större bolag försäkringsklientelet
är så omfattande och anknytningen till
särskilda intressegrupper så ringa,
att val av försäkringstagarna eller av
intresseorganisation icke skulle innebära
någon god lösning; i stället borde försäkringstagarrepresentationen
i dessa
fall komma till stånd genom förordnande
av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet.
Vid prövningen av bl. a. sådana
ansökningar, som interpellanten berört,
måste självfallet denna grundsats bliva
vägledande. För att en avvikelse från
densamma skall ske måste starka skäl
finnas.

Herr Holmbäck synes nu mena, att den
omständigheten att ett betydande antal
av försäkringstagarna i det stora bolaget
Skandia tillhör vissa uppräknade organisationer
skulle göra det lämpligt, att
låta elektorer, utsedda av organisationerna,
välja försäkringstagarrepresentanter
i bolagets styrelse. Häremot må till en
början invändas, att sannolikt de allra
flesta försäkringsaktiebolagen kunna
uppvisa en anknytning av det lösa slag,
som åberopats i Skandiafallet, och att
följaktligen, om resonemanget godkändes,
det i propositionen gjorda uttalandet,
som riksdagen lämnat utan erinran,
skulle sakna mening. Redan av ordalagen
i propositionen (»någon intressegrupp
som kan anses representativ»)
kan för övrigt slutas, att man tänkt sig
alternativet försäkringstagarrepresentation
genom val av intressegrupp för fall,
där man har att göra med ett någorlunda
likartat försäkringsklientel, som
äger anknytning till en viss intresseor -

Tisdagen den 20 maj 1952.

Nr 19.

ganisation — ej för fall, där enhetlig anknytning
saknas mellan försäkringstagarna,
å ena sidan, intresse- eller yrkesorganisation,
å den andra. Härtill kommer,
att i varje fall handlingarna i ärendet
icke ge något besked, hur, pass
många av t. ex. fastighetsägarna bland
försäkringstagarna, som tillhör Sveriges
fastighetsägarförbund. Man vet med andra
ord ej alls, hur representativ denna
sammanslutning eller de andra organisationer,
som skulle utse elektor, är
för försäkringsklientelet i fråga. En mycket
stor grupp av försäkringstagare, bl. a.
t. ex. de arbetare och fria yrkesutövare,
som väl återfinnes inom det stora företagets
klientel, skulle vidare med den
tänkta ordningen ställas vid sidan. Slutligen
får det ej förbises att inom det för
Skandia konstruerade valkollegiet kunde
uppstå intressemotsättningar och att
vissa elektorer kunde komma att dominera
på de andras bekostnad.

Vad speciellt angår herr Holmbäcks
andra fråga — vilka fordringar som bör
ställas på en sammanslutning för att
den skall kunna anses som intressegrupp
enligt 70 § lagen om försäkringsrörelse
— kan mitt svar i viss mån utläsas av
vad jag redan yttrat. För att en intresseorganisation
skall betros med uppgiften
att utse försäkringstagarrepresentant synes
man böra kräva att det är fråga om
en vederhäftig, homogen sammanslutning
som är representativ för flertalet
av försäkringstagarna i bolaget. Som ex -

empel vill jag nämna att om ett försäkringsaktiebolag
helt eller huvudsakligen
arbetar med skogsförsäkring det synes naturligt,
att en representativ skogsägarorganisation
får utse försäkringstagarrepresentant
i bolagets styrelse. Flera fall
har redan förekommit, då man i enlighet
med en sådan tankegång godtagit representation,
utsedd av intresseorganisation.
Med hänsyn till de skiftningar,
som de olika fallen uppvisar, är det emellertid
helt naturligt svårt att på förhand
mera generellt ge besked om olika uppkommande
problem.

Mera i förbigående har herr Holmbäck
berört frågan, huruvida de regler, som
ansetts kunna tillämpas beträffande val
av delegerade för försäkringstagare i
ömsesidiga bolag, kan tillämpas i fråga
om försäkringstagarrepresentationen i
försäkringsaktiebolag. Åtminstone beträffande
försäkringsaktiebolag sådana som
Skandia torde det framgå av vad jag redan
sagt, att jag delar bolagsstyrelsens
mening att så icke är lämpligt. De skäl,
som ligger under Skandiastyrelsens ställningstagande
— bl. a. hänsynen till de
praktiska svårigheterna att anordna val
bland försäkringstagare, spridda över
hela landet -— torde för övrigt tala emot
tanken på delegeradeval över huvud.
Icke desto mindre har Kungl. Maj:t i
några fall — det har då gällt bolag med
ensartat och icke alltför talrikt klientel
— ansett sig kunna godtaga metoden
med val genom delegerade.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Onsdagen den 21 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Heilenby anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 131 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:52 och 11:68 samt 1:260 och
II: 369 till Bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
300 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:52 och II: 68
samt I: 260 och II: 369 till Bidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 200 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 57;

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett

protokollsutdrag, nr 419, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 84 ja och 124
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 152 ja
och 181 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt g 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 171 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:22 och 11:30 samt med avslag å
motionerna I: 23 och II: 29, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
140 000 kronor, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:22 och 11:30 samt 1:23
och 11:29, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 175 000 kronor.

— 46;

Nej — 85;

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

protokollsutdrag, nr 450, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 93 ja och 116 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 139 ja och
201 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. in.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,

m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 281, i anledning av väckt motion
om skyldighet för värnpliktig att vid
straffansvar taga del av innehållet i honom
tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. m.; och

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor in. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 265, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av §§ 13
och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden

1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets utlåtande nr 27.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 21 mars 1952
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 176 hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen

dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1952
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i propositionen;

dels å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 235 000 000 kronor,

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
75 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anslutning till propositionen
inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 463 av herr Svedbert/ in. fl. och
11:610, likalydande, av herrar Jacobson
i Vilhelmina och Nilsson i Varuträsk, i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
ville besluta sådan ändring av de i propositionen
föreslagna statliga pristilläg -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gen till mjölkproduktionen, att de sammanlades
med det för närvarande utgående
producentbidraget och därmed bildade
ett statligt grundpristillägg till landets
mjölkproducenter;

2) I: 464 av herr Persson, Karl, i vilken
motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det retroaktiva bidraget
av 30 kronor per försålt gödsvin för
tiden 1 /„ 1951—29/2 1 9 52 skulle maximeras
till att utgå för högst 40 grisar till
varje uppfödare samt att det föreslagna
arealbidraget av 150 kronor per hektar
odlat vete även skulle utbetalas för areal,
varå odlats råg under år 1951;

3) 1:466 av herrar Osvald och Weiland,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att ersättning för svartrostskador
skulle lämnas utanför jordbrukskalkylen
med ett belopp på 90 miljoner
kronor, som skulle ställas till jordbruksnämndens
förfogande, att den s. k.
retroaktiva ersättningen för svin slaktade
under tiden 1 september 1951 till
31 mars 1952 skulle uteslutas och att i
enlighet härmed ett belopp på 30 miljoner
kronor skulle strykas från kalkylens
inkomstsida, att smör- och margarinpriserna
skulle återföras till den nivå,
de hade före den senaste höjningen,
samt att propositionen i övrigt skulle
bifallas;

4) 1:472 av herr Grym m. fl. och II:
612, likalydande, av herrar Gavelin och
Jansson i Kalix, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
ett belopp av 700 000 kronor skulle ställas
till regeringens förfogande för att
användas till bidrag för de jordbrukare,
som under år 1951 lidit skada genom
regn eller översvämningar;

5) I: 498 av herr Ohlon in. fl. och II:
630, likalydande, av herr Ohlin m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition
måtte beakta vad i motionerna anförts;

6) 1:499 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 628, likalydande, av herr Hseggblom

n. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t ville begära
utredning om avveckling av subventionssystemet
vid prisregleringarna å

jordbrukets område samt att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition
ville beakta vad i motionerna anförts; 7)

I: 500 av herr Björnberg och II:
629, likalydande, av herr Hseggblom,
vari hemställts, att riksdagen ville besluta,
att arealbidrag med 150 kronor skulle
utbetalas jämväl till jordbrukare i
Kalmar län, som våren 1951 genom översvämningar
fått vetearealer förstörda enligt
vad som fastställts genom av länsstyrelsen
i Kalmar län verkställd värdering; 8)

1:501 av herr Persson, Ola, och
herr öhman samt 11:631, likalydande,
av herr Karlsson i Stuvsta in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
dels medgiva Kungl. Maj:t att sänka priset
på smör och margarin med 1 krona
per kilo och dels medgiva, att det i förevarande
proposition äskade anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under nionde
huvudtiteln, finge överskridas med
härför erforderligt belopp;

9) 11:609 av herr Lundberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära, att den av
1951 års riksdag beslutade skyndsamma
översynen av jordbrukskalkylen måtte
verkställas med särskilt beaktande av i
motionen anförda delfrågor och det
mindre jordbrukets socialekonomiska
problem, och att det, om möjligt, vid
höstriksdagen måtte lämnas en redogörelse
för de kalkylprinciper, som skulle
gälla för nästa jordbruksuppgörelse, att
hos Kungl. Maj:t begära förslag om ändrad
jordlagstiftning, som skapade möjligheter
för konsumentkooperationen att
förvärva och driva jordbruk, samt att
upphäva det av Kungl. Maj :t beslutade
pristillägget på margarin och att konsumtionsreglerande
prishöjningar å
margarin skulle underställas riksdagen
för prövning och beslut;

10) II: 627 av herrar Widén och Ståhl,
vari hemställts, att det extra mjölkpristillägget
för Värmlands län måtte höjas
till 35 öre per kg mjölkfett.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:472 och 11:612 ävensom med
avslag å motionerna 1:463 och 11:610,
1:464, 1:466, 1:498 och 11:630, 1:499
och II: 628 såvitt nu vore i fråga, I: 500
och 11:629, 1:501 och 11:631, 11:609
såvitt nu vore i fråga, samt II: 627,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1952 av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som utskottet angivit i det föregående;

2) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 235 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
75 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:499 och 11:628,
i vad avsåge yrkandet om utredning angående
avveckling av subventionssystemet
på jordbrukets område, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen 11:609, såvitt avsåge
yrkandena i fråga om översyn av jordbrukskalkylen
samt vidgade möjligheter
att förvärva jordbruksfastighet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) i fråga om arealbidraget för vete
av herr Svedberg, som dock ej antytt
sin mening;

2) i fråga om utredning rörande avveckling
av subventionerna på jordbrukets
område in. in. av herrar Hjalmar
Nilsson, Björnberg och Hseggblom, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visa -

de, samt att utskottet bort under A och
B hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 472 och II: 612, med bifall till
motionerna 1:499 och 11:628 såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 463 och II: 610, I: 464, I: 466,
1:498 och 11:630, 1:500 och 11:629, I:
501 och 11:631, 11:609 såvitt nu vore

i fråga, samt II: 627,---(lika med

utskottet)--- 75 000 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 499 och II: 628 såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj :t begära utredning
om avveckling av subventionssystemet
vid prisregleringarna å jordbrukets
område;

3) i fråga om mjölkpristilläggen samt
pristilläggen för svin m. m. av herrar
Svedberg och Jacobson i Vilhelmina, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 464 samt I: 472 och II: 612, med
bifall till motionerna 1:463 och 11:610
ävensom med avslag å motionerna I:
466, 1:498 och 11:630, 1:499 och II:
628 såvitt nu vore i fråga, I: 500 och II:
629, 1:501 och 11:631, 11:609 såvitt nu

vore i fråga, samt II: 627,--— (lika

med utskottet)---- 75 000 000 kro nor; 4)

i fråga om arealbidrag för vete av
herrar Björnberg och Hseggblom, vilka
ansett, att med beaktande av i motionerna
1:500 och 11:629 anförda synpunkter
bort å angiven plats i utskottets yttrande
införas ett stycke av följande lydelse: »Utskottet

anser vissa skälighetshänsyn
tala för yrkandet i motionerna I:
500 och II: 629 att vetearealbidrag skulle
utgå till av översvämning skadade områden
i Kalmar län. Då utskottet ej kunnat
förvissa sig om huruvida tillförlitliga
arealuppgifter finnas tillgängliga,
anser utskottet att riksdagen bör överlämna
till Kungl. Maj:ts prövning att av -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

göra, huruvida vid utfärdandet av anvisningar
för vetearealbidragen motionernas
syfte kan tillgodoses för såväl i motionerna
avsett område som inom övriga
av översvämningar våren 1951 skadade
områden.»

5) av herrar Xäslund, Johnsson i Kastanjegården
och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:466, 1:472 och 11:612 samt II:
609 såvitt nu vore i fråga, med bifall
till motionerna 1:498 och 11:630 samt
II: 627 ävensom med avslag å motionerna
1:463 och 11:610, 1:404, 1: 499 och
II: 628 såvitt nu vore i fråga, I: 500 och

II: 629 samt I: 501 och II: 631,---

(lika med utskottet)--- 75 000 000

kronor;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:609 såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t förutom den allmänna
översyn av prissättningssystemet, som
utlovats i propositionen, måtte låta
verkställa en uppdelning av totalkalkylens
inkomster och omkostnader mellan
jordbruk med respektive 2—10, 10—30
och över 30 hektar åker samt att ett dylikt
bedömningsmaterial måtte fogas till
kommande förslag om prissättning på
jordbrukets produkter;

D. att motionen 11:609, såvitt avsåge
yrkandet i fråga om vidgade möjligheter
att förvärva jordbruksfastighet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är nu andra gången i
mitt liv som jag blir statstjänsteman,
och jag kommer att upphöra med att vara
jordbrukare. Inför detta har jag försökt
pröva mig själv för att komma underfund
med om denna förändring skulle

påverka min politiska uppfattning och
mitt ställningstagande till jordbruket.
Denna prövning har emellertid givit negativt
resultat. Ingen förändring har i
det hänseendet inträffat, och därför
kommer jag — eftersom jag har varit
en av jordbrukets underhandlare — att
ännu en gång och säkerligen den sista
delge kammaren min uppfattning i jordbruksfrågan,
vilken givetvis måste ses
i sammanhang med hela den ekonomiska
utvecklingen i landet.

Även om prisfallet utomlands på vissa
produkter bidragit till en viss omsvängning
i det ekonomiska läget, beräknas
levnadskostnadsindex ha stigit i höst
från siffran 207 till 211. Jag skulle för
min del vilja gissa på att den kommer
att stiga ytterligare ett par enheter, så
att vi alltså kommer nära det ömtåliga
taket 216. Inflationskarusellen har således
ännu ej kunnat hejdas, även om man
bör hysa den förhoppningen att alla i
år beslutade åtgärder mot inflationen
skall kunna vara tillräckliga medel för
att sätta stopp för ytterligare löne- och
prisrörelser uppåt.

Inom LO räknar man med att årets
lönerörelse skall ge en total inkomsthöjning
på 17 till 18 procent, av vilken
skatten tar cirka 3 procent och samtliga
prisstegringar cirka 9 procent. Resultatet
skulle alltså bli en realinkomststegring
på cirka 51/» procent.

De höjda livsmedelspriserna kommer
givetvis trots detta att vålla bekymmer i
många hushåll, även om prisökningarna
förhållandevis är lägre än löneökningarna.
Det bör därför uppmärksammas att
enligt konjunkturinstitutet inte fullt en
tredjedel av livsmedelskostnaderna eller
endast 2,5 miljarder beror av jordbruket
och att sålunda den stora delen beror av
andra grupper i samhället och andra orsaker.

Då vidare hela den årliga konsumtionen
eller med andra ord samtliga levnadskostnader
uppgår till cirka 18 miljarder,
torde man kunna dra två slutsatser,
nämligen dels att de häftiga angreppen
på jordbrukets folk för stegringen
av levnadskostnaderna är oförsynta,
dels att man ej torde behöva be -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

fara allvarligt köpmotstånd beträffande
livsmedlen.

Ur många andra synpunkter är emellertid
utvecklingen synnerligen bekymmersam.
Penninginkomsterna för såväl
företagare som arbetare inom det svenska
näringslivet är väsentligt högre än i
andra länder, varför vi säkerligen kommer
att få svårt att hävda oss i den
hårdnande konkurrensen på världsmarknaden.
Detta allvarliga problem
borde emellertid diskuteras från alla aspekter
och inte endast under ett klankande
på livsmedelspriserna. Om man
vill bilda sig en riktig uppfattning om
det svenska jordbruket och dess roll i
vårt samhälle är det nödvändigt att anlägga
ett tillräckligt vidsträckt perspektiv.
Den närgångna granskningen av
jordbrukspolitikens detaljer och prisuppgörelsernas
enskildheter, som särskilt
under den senaste tiden utmärkt
jordbruksdebatten, har en stark tendens
att undanskymma grundläggande fakta
om vårt jordbruk och vår jordbrukspolitik.

Som jag många gånger påpekat här i
kammaren råder i världen sedan länge
— och beräknas komma att råda ännu
under lång tid — ett mycket stort underskott
på livsmedel. Det är sant att
detta underskott till stor del icke kan ta
sig marknadsmässiga uttryck på grund
av att särskilt de länder, som har de
största importbehoven, dras med stora
betalningssvårigheter. Som alla vet har
från FN:s och dess olika underorganisationers
sida stort arbete nedlagts å ena
sidan på att öka de underutvecklade ländernas
betalningsmöjligheter och å den
andra på att öka världens livsmedelsproduktion.
Trots dessa ansträngningar
låg världsmarknadspriserna på de
grundläggande livsmedlen ännu 12 år
efter världskrigets utbrott på en väsentligt
högre nivå än de svenska. Under
hela denna krigs- och efterkrigsperiod
har alltså — om man ser läget i stort och
bortser från tillfiilliga fluktuationer för
enstaka varor — den svenska livsmedelsförsörjningen
skett till priser, som
legat nniler de priser som kunnat uppnås
vid import av livsmedel.

Enligt en nyligen verkställd utredning,
vilken inom parentes sagt kan kraftigt
kritiseras, skulle emellertid priserna på
hemmamarknaden ligga något högre
än världsmarknadspriserna, varigenom
folkhushållet efter de senaste prishöjningarna
skulle få betala 200 å 300 miljoner
kronor för jordbruksskyddet. Situationen
växlar emellertid snabbt, och
den nämnda summan är så liten i förhållande
till hela produktionens värde, att
man väl skulle våga säga att praktiskt
taget ingen skillnad föreligger. Under
tidigare år har det bevisligen varit en
stor fördel för folkhushållet att ha de
livsmedelspriser som det haft.

Produktiviteten inom det svenska
jordbruket, som nu sysselsätter endast
ungefär en fjärdedel av befolkningen
mot över hälften för femtio år sedan,
har under det senaste decenniet stigit
starkare än inom industrien. Tack vare
denna produktivitetsökning och trots
den betydande överflyttning av arbetskraft
till andra näringar som ägt rum,
kan jordbruket i dag praktiskt taget
hundraprocentigt försörja landet med
livsmedel.

Den hundraprocentiga livsmedelsförsörjningen
gäller givetvis endast vid
normal skörd. Den förutsätter vidare en
import av fodermedel, som utgör cirka
8 procent av de samlade fodertillgångarna,
och en handelsgödselförbrukning,
som väl torde svara för cirka 20 procent
av hela produktionsvolymen. Vidare
förutsätter den fri bränsleimport för
traktorer. Jordbruket intar dock ingalunda
någon särställning i detta hänseende.
Omkring hälften av näringslivets
samlade energibehov täckes genom
import av kol och olja.

Som mätare på effektiviteten hos olika
länders jordbruk kan man använda relationen
mellan det pris jordbruket betalar
för sina förnödenheter — arbetskraft,
maskiner, gödselmedel, drivmedel

o. s. v. — och det pris konsumenterna
erlägger för jordbrukets produkter. En
nyligen utförd undersökning härav visar,
att det svenska jordbruket har den
i genomsnitt oförmånligaste prisrelationen
härvidlag av sex undersökta väst -

Xr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

europeiska länder och således skulle ha
den högsta effektivitetsgraden. Det hör
måhända framhållas, att detta med hänsyn
till klimat- och jordmånsförhållanden
överraskande resultat icke endast
sammanhänger med den långt drivna rationaliseringen
av själva jordbruksproduktionen
utan även med den rationalisering
av uppsamlingen, förädlingen och
distributionen av jordbruksprodukterna
som snabbare, målmedvetnare och fullständigare
än i andra länder genomförts
av det svenska jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse.

De riktlinjer för jordbrukspolitiken,
som antogs vid 1947 års riksdag, utgör
alltjämt underlaget för vår jordbrukspolitik.
Det sätt varpå dessa riktlinjer
fastställdes skulle kunna tjäna som illustration
till hur en för landet i dess helhet
betydelsefull fråga bör behandlas i
ett demokratiskt samhälle. Såväl i 1942
års jordbrukskommitté som vid riksdagsbehandlingen
hade företrädarna för
olika grupper och intressen tillfälle
framföra sina synpunkter och önskemål
och göra sitt inflytande gällande, och
resultatet utgjorde en på sakliga utredningar,
överväganden och diskussioner
grundad sammanjämkning och avvägning
mellan de olika intressena.

Tyvärr har den fortsatta jordbruksdebatten
efter hand kommit att i allt
mindre grad präglas av den anda av
saklighet, besinning och ansvarskänsla,
som utmärkte tillkomsten av 1947 års
jordbruksprogram. Särskilt de senaste
månaderna har lämnat exempel på en
hätskhet och ovederhäftighet vid behandlingen
av jordbruksfrågorna, som
måste beklagas av varje ansvarskännande
medborgare, och som klart syftar till
att utmåla jordbruket som en skoningslös
utsugare och därigenom åstadkomma
en motsättning mellan jordbruket
och de stora konsumentgrupperna, som
skulle kunna politiskt utnyttjas.

Den som mot bakgrunden av vad som
av mig nu anförts vill söka bedöma den
svenska jordbrukspolitiken, skall bland
annat finna, att det gränsskydd, som enligt
1947 års principprogram skulle beredas
jordbruket, hittills icke nämnvärt

utnyttjats. För vissa produkter har gränsskyddet
ibland kommit att utnyttjas, men
samtidigt har jordbruket i större omfattning
fått nöja sig med lägre priser
än världsmarknadspriset för andra produkter.

Det bör kanske också framhållas att
något dylikt skydd mot övermäktig utländsk
konkurrens icke varit aktuell sedan
mellankrigstiden. I stället har de
svenska konsumenterna — väsentligen,
det skall erkännas, på grund av världsmarknadens
utveckling, men i viss utsträckning
även på grund av det svenska
jordbrukets egna insatser — under hela
perioden från 1939 tills nu haft förmånen
av under krigsåren tillräcklig och
under efterkrigstiden riklig tillgång på
livsmedel till priser, som i stort sett understigit
världsmarknadens. Det är således
hittills i själva verket konsumenterna
som åtnjutit skydd mot höga, icke
jordbruket som skyddats mot låga världsmarknadspriser
på livsmedel.

En annan del av 1947 års program innebar,
att den sedan länge bestående
och av den allsidigt sammansatta 27-mannakommittén ånyo konstaterade
klyftan mellan jordbruksbefolkningens
och övriga jämförbara befolkningsgruppers
genomsnittliga inkomst- och levnadsstandard
borde utjämnas.

Förutsättningarna för att realisera
denna målsättning har, som av det föregående
torde ha framgått, varit utpräglat
gynnsamma under de gångna fem
åren, åtminstone om man ser till vad
prisrelationerna skulle ha tillåtit. Trots
detta kan man konstatera, att klyftan i
ören räknat i stället vidgats från 1948
till 1952 och först inom den nu från
vissa håll så starkt kritiserade prisuppgörelsen
återförts till 1948 års storlek.

Till belysning av löneklyftans förändringar
kan jag anföra vissa siffror, och
jag har fått herr talmannens tillåtelse
att här för kammaren visa upp en tabell
över saken. Det är egentligen synd att
man inte också kan få in en och annan
teckning i trycket för att förgylla upp
de torra riksdagsprotokollen. I varje fall
kommer nu tabellens siffror in i riksdagsprotokollet.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

År 1947 utlovades att man skulle utjämna
klyftan mellan lönerna för industriens
och jordbrukets arbetskraft.
År 1948 var industriarbetarens timlön
2:53, 1950 2:72, 1951 3:16 och 1952
3:48. Lantarbetarens timlön under samma
år var respektive 1: 77, 1: 91, 2: 18
och 2:68. Differensen i timlönen i ören
räknat har alltså stigit under de tre
första åren från 76 till 81 och 98 och
har sedan sjunkit till 80. Skillnaden i
procent av lantarbetarlönen har under
samma år först sjunkit från 43 till 42,
sedan stigit till 45 och därefter sjunkit
till för närvarande 30.

När jag tidigare använt ungefär samma
tabell, har jag — senast under remissdebatten
— fått den anmärkningen,
att man ogillar tabellen därför att industriarbetarnas
timlön inte är dyrortsgrupperad.
Just om dyrortsgraderingen
skulle jag vara beredd att ta upp en
debatt — jag ogillar ju dyrortsgraderingen.
Men här är inte avsikten att
bena upp detaljerna utan endast att
visa tendensen, och tendensen synes mig
synnerligen klar just genom denna tabell.
Det är emellertid att märka att ifråga
om industriarbetarna är 1951 och
1952 års siffror preliminära. Enligt allas
uppfattning kommer de siffrorna att bli
väsentligt högre än 3:16 respektive 3:48.
Säkerligen kommer löneklyftan i ören
räknat att öka över 80, vilket innebär
att i ören räknat någon utjämning icke
kommer att äga rum mellan 1948 och
1952 enligt löftet 1947.

Den som vill hålla nere livsmedelspriserna
och jordbrukets förmåner använder
ofta den taktiken att räkna i procent,
och i sådant fall blir det ju en
minskning i löneklyftan ända därhän att
man kan komma ned till 30 procent eller
kanske en ännu lägre siffra. Men det är
inte det, som här är det väsentliga, utan
utvecklingen i ören räknat.

Denna tabell är, som sagt, endast avsedd
att visa tendensen. Jag tycker att
det är onödigt att gå in på en detaljgranskning
av siffrorna i ören räknat
och beträffande penningvärdeförsämringen.
Det är också onödigt att dra
upp en debatt om att jordbrukets ar -

betskraft har en förmån i billiga hyror,
men det är också den enda post som
alltjämt är billigare på landsbygden.

Nu är det ju givet att den stora löneökning,
som under dessa år ägt rum
inom jordbruket, d. v. s. från 1: 47 till
2:68, måste betalas någonstans och att
den alltså kommer att påverka subventions-
och prispolitiken. Genom den hätska
och ovederhäftiga agitationen är väl
inte avsikten att ytterligare deklassera
dem som sysslar med livsmedelsproduktionen.

De ytterligare löneuppgifter, som jag
i form av en särskild tabell har överlämnat
till kammarens ledamöter, visar hur
även de, vilka arbetar inom livsmedelsindustrien,
sättes i relativt låg löneklass.
Härvidlag kan man inte skylla på dyrortsgrupperingen,
eftersom dessa uppgifter
gäller Stockholm. Jag har tagit
följande arbetargrupper, nämligen mejeriarbetarna,
spårvagnskonduktörerna
och byggnadsarbetarna. En mejeriarbetare
har i dag här i Stockholm, beroende
på vilken grupp han tillhör inom
sitt område, en lön på mellan 3: 48 och
3: 55, vartill kommer vissa smärre naturaförmåner.
En spårvagnskonduktör,
inom vars område vi också har att räkna
med olika grupper, har en timlön på
4:29. Han har större naturaförmåner
än mejeriarbetaren och dessutom bra
pensionsförmåner. Byggnadsarbetaren
slutligen har — jag har tagit två kategorier,
nämligen målare och grovarbetare —
8: 70 respektive 5: 34. Jag vet att siffrorna
för dessa kategorier av byggnadsarbetare
är ungefär vad som brukar förekomma
i det av herr Bergvall styrda Stockholm.
Men jag har också, såsom jag framhöll
under remissdebaten, påvisat att man i
allmänhet inom byggnadsindustrien här
i Stockholm kommer upp till väsentligt
högre löner än dem som jag nu angivit.

Det synes mig märkvärdigt att mot
tiotals miljoner subventionering av
Stockholms spårvägar eller mot den väldiga
bostadssubventioneringen hör man
föga av anmärkningar från de stora
stockholmstidningarna, trots att de som
arbetar i dessa näringar tillhöra, om
jag får använda det uttrycket, de privi -

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

.Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

legierade i samhället. AU betala 35 öre
för att åka spårvagn någon kilometer,
det går bra, men att ge ut några ören
mer för en liter mjölk, det är någonting
fruktansvärt.

Jag är nu inte någon vän av den fullständiga
utjämningen eller millimeterrättvisan.
Men nog borde likvärdig arbetskraft
ha mer likvärdig inkomst än
vad nu är fallet. Å andra sidan vill jag
också anmärka på att inkomstutjämningen
gått för långt, för att man inte skall
kritisera mig bara för det tidigare förda
resonemanget. Även jag anser att den välutbildade,
den duktige och den arbetsamme
i våra dagar tillerkännes en tillbörlig
förmånsställning för mer krävande
prestanda. Men jag vill påpeka, att
jordbrukets arbetskraft aldrig har gjort
anspråk på annat än likvärdig inkomst
med likvärdig arbetskraft.

Detta resonemang har jag, herr talman,
tagit mig friheten att framföra
med hänsynt till den häftiga kritik som
riktades emot jordbruket så snart de
två senaste prisöverenskommelserna hade
träffats mellan jordbrukets underhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden.
Och jag tycker att siffrorna i de tabeller
jag här visat vittnar om att jordbruket
har visat en påfallande hovsamhet och
ansvarskänsla gentemot den inhemska
ekonomiska utvecklingen, när det gällt
för jordbrukarna att utkräva sin officiellt
godkända andel av den kaka, som
konsumtionsutrymmet brukar liknas vid.

Resultatet av denna återhållsamhet
från jordbrukets sida har också visat sig
däri att livsmedelskostnaderna siffermässigt
sett för närvarande kräver en
mindre procentuell andel av löntagarnas
inkomster än före kriget. Enligt socialstyrelsen
utgjorde livsmedelsposten 1939
37,1 procent av budgeten exklusive skatt.
Motsvarande siffra för december 1951 är
36,s. Man måste naturligtvis beakta att
livsmedelsstandarden höjts betydligt under
mellantiden. Det ligger nära till
hands att peka på ännu ett resultat av
jordbrukets eftersläpning i inkomst- och
levnadsstandard, nämligen den fortgående
avtappningen av folk från jordbruket.
Enligt det ekonomiska långtidspro -

grammet — jag hänvisar till SOU 1951:
30 — beräknas nettominskningen av
jordbruksbefolkningen under femårsperioden
1951—1955 att uppgå till 50 000
män och 40 000 kvinnor, eller i medeltal
18 000 människor per år, som man bär
anledning att räkna med skall flytta från
jordbruket även i fortsättningen. Jordbrukskalkylen
räknar ju nu med en
minskning med inte mindre än nära 3
procent per år. Det går alltså alltjämt
en strid ström från landsbygden till tätorterna
av människor, som efter moget
övervägande i sitt praktiska ofta livsavgörande
handlande bevisar, att jordbruket
ännu inte nått den jämställdhet
med andra jämförbara grupper, som man
1947 uppställde som mål.

Det har talats mycket om jordbrukarnas
inkomster av skogen under de senaste
åren och att dessa inkomster skulle
beaktas vid prissättningen av jordbruksprodukterna.
Ohållbarheten av detta resonemang
torde vara uppenbar redan
därutav att nära 25 procent av jordbruken
helt saknar skog och att ca 40 procent
har mindre än 25 har skogsmark
och därför helt obetydligt av skogsprodukter
för avsalu. Härtill kommer att
omkring 25 procent av jordbruken drives
av arrendatorer, som inte kan utnyttja
avkastningen från skogen. Ingen
har gjort gällande att andra skogsägare
än jordbrukarna borde få vidkännas
minskning i sina övriga inkomster på
grund av att skogen givit vinst, men
när det gäller jordbrukarna har man
sålunda menat, att skogsinkomsterna
borde medföra minskning av jordbruksinkomsterna,
trots att flertalet jordbrukare
inte haft några nämnvärda försäljningsinkomster
av skogen.

Den slutsats jag kommer fram till av
det anförda blir, att jordbruket som helhet
betraktat under krigs- och efterkrigstiden
ingalunda tillskansat sig någon
orättmätig del av välståndsökningen.
Den inflation som ägt rum och vartill
jordbruket bidragit snarare mindre än
mer än andra grupper — jag vill i det
sammanhanget särskilt erinra om att det
var jordbruket som svarade för den klart
återhållsamma spelöppningen i avtalsrö -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

O "1

Öl

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

relsen 1950—51 — medför enligt sin natur
att de olika grupperna i samhället
kräver kompensation för inträffade kostnadsökningar.
Den kompensation jordbruket
hittills har erhållit och som i rådande
läge är fullt ut lika logisk och
ofrånkomlig som den, som andra grupper
uppnått, liar under efterkrigsåren
hållit sig i underkant både om man ser
till vad som med hänsyn till världsmarknadspriserna
på livsmedel kunnat
uppnås och om man jämför med vad
andra grupper tillerkänts.

En annan sak är att sättet att tillföra
jordbruket de belopp som kompensationen
omfattar givetvis kan diskuteras.
Detta är emellertid väsentligen en intern
fråga för jordbruket, som sammanhänger
med marknadsförhållandena, produktionens
anpassning efter dessa marknadsförhållanden,
produktionsbetingelserna
vid brukningsenheter av olika
storlek m. fl. faktorer. Det är en utomordentligt
svår och ömtålig uppgift att
åstadkomma en för producenterna rättvis
och för produktionsinriktningen
lämplig avvägning mellan priserna på
olika produkter, när man skall tillföra
jordbruket de inkomster, som det tillerkänts
genom den årliga prisöverenskommelsen.

Önskvärt vore att man finge en mera
saklig och lidelsefri bedömning av jordbruket,
jordbrukspolitiken och jordbrukspriserna
än för närvarande. Därigenom
skulle vinnas en bättre förståelse
mellan producenter och konsumenter
av livsmedel till båtnad för hela
vårt folk.

Den agitation, som pågått för att misstänkliggöra
jordbruksuppgörelserna och
för att hetsa upp konsumenterna mot
producenterna, är enligt mitt förmenande
förkastlig. Jordbrukets folk måste få
vara med om välståndsökningen, och
jag vet att jordbrukets folk energiskt arbetar
på att förbättra produktionsresultatet.
Att man härvid vid den interna
fördelningen av jordbrukets inkomster
inte alltid tar hänsyn till framtidsmålet,
en sakligt riktig produktionsutveckling,
är jag villig att erkänna, och jag uttalar
härom den förhoppningen, att jordbru -

karna skall komma ifrån clearingtänkandet
och kravet på den ouppnåeliga millimeterrättvisan.

Det är ogörligt och ur vidare synpunkt
felaktigt att rätta produktpriserna
efter de enskilda jordbrukens produktionskostnader.
Skall en ur allmänhetens
synpunkt önskvärd rationalisering
kunna åstadkommas, så måste de
jordbrukare, som genomför rationaliseringen,
få tillgodogöra sig fördelar härav.
I diskussionen har det emellertid ofta
framställts som ett stort fel med kalkylerna
och prissättningen, att de rationaliserade
jordbruken fått sådana fördelar.
Av motsvarande skäl är det ogörligt
att för de sämre jordbruken tillämpa
särskilda priser, som helt täcker deras
produktionskostnader. Ett sådant förfaringssätt
skulle hämma alla strävanden
till rationalisering av dessa jordbruk. Jag
har ofta när vi underhandlat om och
internt diskuterat dessa frågor, opponerat
mig då det av jordbrukarna själva
framförts dylika principer. Jag ogillar
alltså den av folkpartiets kverulant
— jag vågar kalla honom så — underblåsta
valtaktiska kampen om producentbidrag.
Produktionen måste få en sund
inriktning, och en inriktning som främjar
rationalisering.

I det uppställda ekonomiska långtidsprogrammet
räknas med nyinvesteringar
inom jordbruket till ett belopp av 438
miljoner kronor — jag ser att herr jordbruksministern
är inne i kammaren och
adresserar mig därför nu till honom.
Detta är alltså 1950 års siffra, och den
skulle inte få ökas under den kommande
femårsperioden. Möjligheterna att på
lång sikt skapa en höjd levnadsstandard
för jordbrukets folk och drägliga arbetsvillkor
är dock i högsta grad beroende
av att jordbruket får möjlighet att
investera i såväl byggnader som maskiner.
Det borde också vara ett intresse
för det övriga näringslivet att så sker,
bl. a. därför att det därigenom tillföres
ett ytterligt värdefullt tillskott av arbetskraft.
Regeringen borde ha all anledning
att överväga, huruvida det ej
ur hela samhällets synpunkt vore välbetänkt
att tilldela jordbruket en va -

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sentligt högre kvot för nyinvesteringar
än vad som nu har avsetts.

I det sammanhanget kommer givetvis
jordbrukets yttre rationalisering i blickpunkten.
Tyvärr har man för dåligt statistiskt
material för ett vederhäftigt bedömande
av utvecklingen på detta område.
Det förefaller emellertid i dag, som
om den yttre rationaliseringen ej gått
fortare därför att man haft den stora
statliga apparaten på detta område. Ett
allmänt omdöme bland jordbrukarna är
att jordbrukarnas egna ansträngningar
att rationalisera, icke minst genom gemensam
maskinanvändning, spelat betydligt
större roll än lantbruksnämndernas
åtgärder.

Ett bekymmer i samband med rationaliseringen
är givetvis landsbygdens avfolkning.
Då landsbygdens avfolkning
behandlats i annat sammanhang under
denna riksdag, synes en ny debatt i
detta ämne vara onödig. Jag vill endast
erinra därom, att ju mer landsbygden
avfolkas, desto mer försämras tvivseln
för de kvarvarande. Sociala och kulturella
förmåner samt nöjen och förströelser
är svårare att ordna på en glest
befolkad landsbygd än i tätorter. Konsekvenserna
av avfolkningen är även
ökad brist på arbetskraft, framför allt
till skogen. Vi kan väl vara överens därom,
att bästa botemedlet är förbättrade
inkomster och bättre kommunikationer
för landsbygdens folk.

Det synes mig, som om jag framfört
tillräckliga skäl för en synnerligen positiv
jordbrukspolitik och att en dylik positiv
jordbrukspolitik är ett samhällsintresse
av synnerligen stora mått. Ur den
synpunkten tycker jag, att det vore ytterst
värdefullt, om representanterna här
för de olika partierna kunde medverka
till att dämpa framför allt tidningspressens
agitation, som inte minst nu under
ett valår tydligen dikteras av valtaktiska
spekulationer. Det är ett samhällsintresse
att lösa dessa jordbruksfrågor i gott
samförstånd. Det kan icke vara till båtnad
för någon part att det här genom
agitation drivs upp missförstånd och
skapas hätskhet mellan de olika samhällsgrupperna.
Hur kan vissa personer

och vissa tidningar sumpa ner sig i en
så ovederhäftig kritik mot jordbrukarna
och prisuppgörelserna? Jag kan inte finna
annat än att detta är helt att hänföra
till demokratiens avigsidor. Det gäller
här tydligen att bluffa allmänheten för
att fånga valmän. Kan man inte använda
andra ämnen som lockbeten i denna
fångst än just denna ovederhäftiga kritik
mot jordbruket?

Herr talman! Jag har såsom underhandlare
för jordbrukarna — en post
som jag lämnar i nästa vecka — funnit
angeläget att framföra dessa allmänna
synpunkter på och principer för dessa
frågor just därför att den polemik, som
förekommit, i mycket stor utsträckning
synes mig ha varit ovederhäftig och
skadlig.

I detta sammanhang nöjer jag mig,
herr talman, alltså med att utan kommentarer
beträffande motioner och reservationer
och med stöd av vad jag anfört
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Den föreliggande propositionen
och jordbruksutskottets förslag till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
är ett utmärkt exempel på hur svårt
det är att göra denna prisreglering i
efterhand. Förslaget berör tiden den 1
januari—31 augusti 1952, eller med andra
ord de nio första månaderna av innevarande
år. När frågan nu har kommit
på riksdagens bord, har mer än
hälften av den tid, som prisregleringen
omfattar, redan gått. Det är ju alldeles
otänkbart att kunna fylla bristen i kalkylen
genom prisjusteringar under en
tid av fyra å fem månader.

Vidare bör observeras, att Kungl.
Maj:ts förslag bygger på en överenskommelse
mellan regeringen och jordbrukets
förhandlingsdelegerade, en överenskommelse
som i stort sett måste respekteras.
Det torde även vara fullkomligt
felaktigt att anse, att jordbruket har erhållit
högre produktpriser än vad som
måste anses skäligt om jordbruket skall
kunna betala de arbetslöner och omkostnader,
som är förenade med näring -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ens utövande, eller med andra ord än
vad som erfordras för att jordbruket
skall kunna upprätthållas och bli i
stånd att hålla nödvändig arbetskraft.
Inte heller kan jordbrukets arbetare anses
ha fått för höga löner. Jag kan därvidlag
helt instämma med vad den föregående
talaren har anfört.

Dessa omständigheter har medverkat
till att utskottet vid ärendets behandling
befunnit sig i ett tvångsläge. På
grund av att en stor del av regleringsåret
redan gått till ända, då överenskommelsen
ingicks, har det inte varit
möjligt att bringa balans i jordbrukskalkylen
på annat sätt än genom direkta
pristillägg av budgetmedel. Det har över
huvud taget varit den enda möjligheten
att bringa jämvikt i kalkylen. Då kalkylen
bygger på en överenskommelse
med jordbrukets förliandlingsdelegerade,
har det inte heller varit möjligt att
vidtaga några ändringar beträffande inkomstfördelningen.
Man har helt enkelt
varit nödsakad att godtaga det föreliggande
förslaget utan några ändringar.

Utskottet finner emellertid, enligt vad
som uttalats på s. 15 i utskottets utlåtande,
det inte vara tillfredsställande att
pristillägg behövt tillgripas i den utsträckning
som skett. Det rör sig här om
stora belopp. Utskottet vill dock icke
vara med om att tillstyrka vad som föreslås
i motionerna I: 499 och II: 628 om
en utredning i syfte att upprätta en plan
för avveckling av subventionerna, utan
uttalar att detta icke kan ske utan hänsynstagande
till den ekonomiska utvecklingen,
och hur denna kommer att gestalta
sig kan icke för närvarande bedömas.

På denna punkt har jag tillsammans
med tvenne andra medlemmar av utskottet
avgivit en reservation till utskottets
utlåtande. Reservanterna kan inte
anse det vara tillfredsställande att subventioner
tillgrips i den omfattning som
nu har måst ske. En del av subventionerna
föranleds av de svåra skador, som
svartrosten förorsakade på förra årets
vetegröda, och subventioner av den anledningen
har vi ej något att erinra
mot. Svartrostskadorna kan ju jämställt
Första kammarens protokoll 19!>2. Nr 19.

las med skador på grund av en naturkatastrof,
och man kan hoppas att dylika
skador inte skall återkomma så ofta.
Det kan inte vara oriktigt att förluster
av denna art får bäras till någon del av
det allmänna. Men vi kan inte, som jag
redan har påpekat, anse det tillfredsställande
med subventioner i övrigt i den
omfattning som det här är fråga om.

Vi anser att det hade funnits goda
möjligheter att begränsa subventionerna,
om detta hade planlagts i god tid.
Alldeles särskilt borde det ha varit möjligt
att undvika den kanske allra mest
diskutabla och minst tilltalande formen
av subventioner i det föreliggande förslaget,
nämligen det retroaktiva gristilllägget,
om mindre justeringar av fläskpriset
hade gjorts under sommaren eller
hösten 1951. Det saknades den gången
inte heller anledning till en justering av
fläskpriset alldenstund det inhemska
fläskpriset var inte oväsentligt lägre än
priset på importerat fläsk.

För att nu en avveckling av subventionssystemet
skall bli möjlig fordras
emellertid att det upprättas en plan härför.
Det behöver planeras i förväg. Reservanterna
i utskottet anser, att den avregeringen
förebådade utredningskommittén
för jordbrukets krisregleringar
även bör få i uppdrag att utreda möjligheterna
för en planmässig avveckling
av de i jordbrukets prisregleringar ingående
subventionerna. Det förefaller
oss synnerligen angeläget att en dylik
plan upprättas, så att subventionerna
kan avvecklas på ett lämpligt sätt. Det
kan eljest lätt inträffa, och är i varje
fall inte helt uteslutet, att en avveckling
av subventionerna kan framtvingas under
förhållanden som är mycket litet
lämpade därför. Vi har ju i färskt minne
hur det gick, när subventionssystemet
vid ett föregående tillfälle måste
avvecklas. Det torde knappast vara möjligt
att i längden bibehålla subventioner
å jordbruksprodukter i någon större omfattning,
och de bör därför avvecklas på
lämpligt sätt.

Med stöd av det anförda yrkar jag,
herr talman, härmed bifall till jordbruksutskottets
hemställan med de iind -

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ringar, som innefattas i den till utskottets
utlåtande under punkt 2 fogade reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
försäkra den ärade ledamoten som nyss
förde högerns talan, att vi inom underhandlingsdelegationen
inte alls tycker
att det är särskilt angenämt med subventioner.

Men i dagens läge är det nog litet
överdrivet, när han anmärker på de stora
subventionsbeloppen och anser att
det finns goda möjligheter att begränsa
dem. Påstår man det, bör man också
peka på hur vi skall kunna få fram de
belopp som nu täckes av subventioner.
Under kriget skulle vi från jordbrukets
sida kanske inte haft några invändningar
mot att minska subventionsbeloppen.
Utlandspriserna var då synnerligen höga,
och subventionerna behövdes i det
läget inte för jordbrukets vidkommande.
Men då gällde det att undvika en upptrissning
av livsmedelspriserna för konsumenterna.
I dagens läge kan jag däremot
inte förstå hur det skulle vara möjligt
att begränsa subventionerna.

Jag håller med talaren om att retroaktiviteten
när det gäller fläskproduktionen
inte är särskilt tilltalande. Vi
övervägde vid underhandlingarna hur
man på annat sätt skulle kunna kompensera
de jordbrukare som det här gäller,
men vi kunde tyvärr inte finna någon
annan lösning än den här föreliggande.

Jag finner alltså, herr talman, att reservationen
på den punkten är överflödig.
Man är från alla håll ense om att
subventionerna bör avvecklas, men i
dagsläget finns ingen möjlighet att göra
det. Vissa smärre prishöjningar skulle
kunna genomföras — jag vill inte dra in
den frågan i debatten — men man har
anselt att den utvägen bör hållas i reserv
för den händelse någonting ytterligare
skulle inträffa på löneområdet.

Herr NILSSON, HJALMAR (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice

talmannen måste ha missförstått mig.
Jag sade uttryckligen, att det knappast
hade funnits några möjligheter att undvika
subventioner i dagens läge, eftersom
en stor del av regleringsåret redan
gått till ända. Men jag håller fast vid att
man bör ha möjligheter att i framtiden
kunna förebygga uppkomsten av en sådan
situation, och det är detta reservationen
syftar till.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
har till utskottets utlåtande fogat en
blank reservation och dessutom tillsammans
med herr Uddo Jacobson avgivit
ytterligare en reservation, vari vi hemställer
om bifall till motion nr 463 i
första kammaren och motion nr 610 i
andra kammaren samt till motion nr 464
i första kammaren i viss del. Jag har nu
begärt ordet, herr talman, för att framlägga
de synpunkter som varit vägledande
för mitt ställningstagande i dessa
frågor.

Redan innan jag berör själva sakfrågan
vill jag understryka att vi med vårt
ställningstagande ingalunda har velat
rikta någon demonstration mot den
kungl. proposition, som ligger till grund
för utskottets utlåtande. Vårt ställningstagande
bör i stället ses som en viljeyttring
mot det underhandlingsresultat,
som har legat till grund för propositionen.
Det mindre jordbrukets representanter
i underhandlingsdelegationen har
tydligen — det måste jag redan från början
konstatera — befunnit sig i en sådan
minoritet, att det förhållandet tydligt
och klart kan avläsas i den proposition,
som utskottets föreliggande utlåtande
gäller.

När man diskuterar jordbrukets lönsamhet
och statens stöd till denna näring,
är det helt naturligt att man möter
svårigheter. Jordbruken i vårt land är
mycket skiftande till storleken, de klimatiska
förhållandena är olika, och frågorna
om jordbrukets rationalisering
och arrondering etc. bidrar ytterligare
till att komplicera problemet. För att få
utgångsläget klart vid diskussionen om
fördelningsgrunderna när det gäller de

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

olika bidragen vill jag beröra ett visst
siffermaterial, som jag har här i min
hand och som de underhandlingsdelegerade
utgått från vid sitt arbete.

Enligt dessa sakkunniga beräkningar
uppskattas arbetstiden per hektar åker
till 596 timmar för jordbruk i storleksgruppen
2—5 hektar. För gruppen 5—10
hektar är motsvarande siffra 410 timmar,
för gruppen 10—20 hektar 304 timmar,
för gruppen 20—30 hektar 234 timmar,
för gruppen 30—50 hektar 198 timmar,
för gruppen 50—100 hektar 173
timmar och för gruppen över 100 hektar
160 timmar. För gruppen 1—10 hektar
reducerar man redan från början
den genomsnittliga arbetstiden till 410
timmar per hektar och kommer då för
denna grupp fram till drygt 500 miljoner
arbetstimmar; å andra sidan erkänner
jag villigt att det kan motiveras att
man inte i detta sammanhang har tagit
med gruppen jordbruk på 1—2 hektar —
den omfattar visserligen 118 000 bruknigsdelar
men endast 4 procent av jordbrukets
totala odlade areal. För jordbruken
på 10—20 hektar blir arbetstiden
258 miljoner timmar. För jordbruken
på 1—20 hektar beräknas den sammanlagda
arbetstiden till 758 924 938 timmar;
här göres dock omedelbart en reducering
med icke mindre än 91 miljoner
arbetstimmar. För jordbruken på
20 hektar och uppåt visar beräkningarna
en slutsiffra av 307 miljoner arbetstimmar,
och här uppgår reduceringen
endast till 23 miljoner arbetstimmar.

Jag har velat med dessa siffror ange
utgångsläget för diskussionen om fördelningsgrunderna.
Det är självfallet
ganska svårt att skipa full rättvisa när
hela antalet brukningsdelar i vårt land
är 414 000. Gruppen 2—10 hektar omfattar
inte mindre iin 202 000 brukningsdelar,
d. v. s. 48,!» procent av liela antalet.
men endast 30,i procent av den odlade
arealen.

När vi i eu motion hemställt om ändrade
grunder för de statliga pristilläggen,
har vi framför allt tagit sikte på
det för närvarande utgående producentbidraget,
som man i varje fall enligt min
uppfattning inte kan hundraprocentigt

lovprisa. Då riksdagen år 1947 tog ställning
till riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken, var det naturligt att
man särskilt tänkte på att förbättra möjligheterna
för jordbrukets rationalisering,
dels i fråga om brukningsdelarnas
storlek och dels i fråga om arronderingen.
Man utformade samtidigt detta producentbidrag,
som speciellt skulle lämnas
till innehavarna av de minsta jordbruken.
Men ser man på hur producentbidragets
bestämmelser har verkat i det
praktiska livet via lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, tror jag inte
att man kan påstå att det har främjat
jordbrukets yttre rationalisering i någon
större utsträckning.

För norrlandskommunerna är önskemålet
om en påskyndad rationalisering
ytterst angeläget med hänsyn till den
i dessa trakter särskilt markerade flykten
från landsbygden. Jag betraktar inte
detta som en partipolitisk fråga, och jag
vill stryka under vad herr andre vice
talmannen sade om att det inte är riktigt,
när man från visst politiskt håll
söker göra detta till en politisk fråga.
Jag anser att man bör kunna diskutera
och lyfta jordbruksfrågorna över meningsskiljaktigheterna
partierna emellan.
Det är klart att meningarna måste
bryta sig mellan företrädarna för det
mindre och det större jordbruket, men
jag tror att det finns förutsättningar för
att brygga över dessa motsättningar och
diskutera problemet utan några som
helst hänsyn till partitaktiska spekulationer.

När det gäller producentbidragets utformning
måste åtminstone vi norrlänningar
konstatera, att det inte kan vara
riktigt att bibehålla särbestämmelsen
att producentbidraget skall bortfalla då
ett mindre jordbruk byter innehavare,
i synnerhet när bestämmelsen tolkas på
det sättet att bidrag icke skall beviljas
liv innehavare av ett ofullständigt jordbruk,
som ej kan bli föremål för yttre
rationalisering. Hur blir det, mina damer
och herrar, för alla ägostyckningsinnchavare
uppe i Norrland, diir skogsbolagen
äger den huvudsakliga delen av
stamfastigheten och det inte finns några

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

som helst förutsättningar för en yttre
rationalisering på annat sätt än genom
att via expropriationslagen tillföra
ägostyckningen dels odlingsmark och dels
skog? Jag måste samtidigt ställa mig frågan:
Hur kan man i praktiken komma
fram ens på den vägen? Ty man måste
utgå från att brukarna av dessa små lägenheter
inte har möjligheter att betala
mer än brukningsvärdet för tillskottsjorden.

Vi är uppe i Norrland bekymrade över
den flykt från det mindre jordbruket
som nu förekommer. Orsaken till denna
flykt är inte några särbestämmelser när
det gäller rationaliserings- eller producentbidrag,
utan den sammanhänger
med byggnadskostnaderna. Byggnadskostnaderna
för de mindre, ofullständiga
jordbruken har nu nått en sådan höjd,
att de framtvingar en uttunning av landsbygdsbefolkningen
som är mycket mera
långtgående än statsmakterna kan tilllåta
och finna lämplig under någon längre
tid.

Man får se, hur det begäres och medgives
att ett jordbruk får nedläggas, även
mindre byar, med påföljd att det blir en
ytterligare glesbebyggelse, vilket skapar
inte bara otrivsel utan även ytterligare
pålagor på de kvarvarande i intilliggande
byar, vilka då ensamma får svara
för byarnas gemensamma angelägenheter,
såsom vägunderhåll etc. Detta påverkar
i sin tur ägaren av en annan jordbruksgård
att ta steget att flytta, även om det
finns förutsättningar för lians och familjens
existens. Det får inte bli så, att man
i något slags nit att åstadkomma en yttre
rationalisering när det gäller det svenska
jordbruket endast bar till riktpunkt
normjordbruket eller familjejordbruket.
Vad Norrland beträffar finns det förutsättningar
-— och stora förutsättningar
— även för de familjer, som har sin
existens på det ofullständiga jordbruket.
Det avgörande är här läget, och jag tror
att om man skall göra en rationalisering
för att få till stånd normjordbruk blir
det inte någon stor procent dylika jordbruk
man åstadkommer, i varje fall inte
när det gäller lappmarken. Jag tror också,
att bebyggelsen kommer att tunnas ut

väsentligt även när det gäller den norrländska
kusten.

Om jag sedan går över till den fördelning,
som det här är fråga om, för att
täcka underskottet enligt kalkylberäkningarna,
rör det sig om 215 miljoner
kronor. Departementschefen har här
följt förhandlingsdelegationen och lagt
145 miljoner kronor till mjölkproduktionen.
Dels lägger man på 3 öre över hela
linjen, oavsett produktionsmängden, vilket
gör ungefär 112,5 miljoner kronor,
dels avpolletterar man körlinjebidraget.
Man lägger in ett leveransbidrag i clearingbidraget
för att ge en utfyllning åt
den grupp, som har en leveransstorlek
mellan 5 000 och 10 000 kilogram. Men
här är det inte fråga om en retroaktiv
återverkan, utan bidraget utgår för halva
året. Det betyder för en leverantör
på 10 000 kilogram 150 kronor, motsvarande
i bidrag en hektar när det gäller
arealbidraget.

Vår hemställan om en omläggning av
producentbidraget tillsammans med det
statliga pristillägget innebär visserligen
en liten ökning av statsutgifterna, men
vi har ansett att det finns utrymme för
detta. Om man lägger de nu utgående 63
miljoner kronorna för producentbidraget
till de 145 miljoner kronorna, kommer
man upp till 208 miljoner kronor.
Motionen rör sig om något mellan 220
och 221 miljoner kronor. Jag tror att det
skulle ha funnits utrymme att begränsa
statssubventionerna till dem, som producerar
grisar, för att därigenom utfylla
den brist, som skulle ha kommit att uppstå,
men man har samtidigt varit med
om att göra en reducering för de större
mjölkproducenterna, således representanterna
för storjordbruken, vilka har
förutsättningar att lägga om sin produktion
till andra grenar av jordbruksproduktionen.

Det hänvisas i propositionen till nödvändigheten
av en stimulans, när det
gäller veteodlingen. Vi har tidigare varit
med om att åstadkomma en lyftning av
en produktionsgren, när det gällt sådana
delar av landet, där de klimatiska förhållandena
skapat möjligheter för en differientierad
produktion. Det har skett

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

beträffande sockerbets- och oljerapsodlingen.
Nu hänvisar man till att det föreligger
ett verkligt behov av att öka speciellt
veteodlingen.

Ja, det är riktigt med hänsyn till
världsmarknadspriserna och de importpriser,
som vårt land får vidkännas. Men
kommer inte detta att leda till att det
nästa år föreligger ett överskott på detta
område, så att man känner sig nödsakad
att höja rapspriset och sockerbetspriset
för att saxa upp inkomsterna speciellt
för de grupper, som odlar dessa växtslag?
Man hade trott att de större jordbruken
med deras mångsidigare produktion
skulle ha haft en sådan solidarisk
inställning, att de varit villiga att reducera
sin mjölkproduktion för att på det
sättet ge utrymme för de grupper i landet,
som endast har denna produktionsgren
att tillgå.

Jag har avlämnat en blank reservation,
när det gäller arealbidraget. Detta
bidrag, som utgår med 48 miljoner kronor,
har motiverats med de svartrostskador,
som förekom i Sydsverige under
föregående år, men man har också velat
ge en viss stimulans åt veteodlingen. Jag
ställer mig emellertid den frågan, om det
kan vara riktigt att man på detta sätt i
efterskott betalar en statlig subvention
till samtliga, som odlar vete, således även
till dem som inte haft några som helst
svartrostskador. Jag har även ställt mig
den frågan, när jag sett propositionens
hänvisning i fråga om stöd åt dem som
haft regnskador uppe i övre Norrland. I
det fallet skall det inte utgå några subventioner,
utan därvidlag skall stödet utgå
i form av lån och möjligen bidrag till
de ekonomiskt svagare, som inte orkar
med att återbetala lånen — barnrika familjer
och med dem i ekonomiskt hänseende
jämförbara grupper.

Om jag sedan övergår till att beröra
den del i vår reservation, där vi hemställer
om en begränsning av subventionerna
till dem som producerar grisar,
har vi svårt att förstå att subventionerna
skall utgå retroaktivt. Vi kan inte förstå,
att det på något sätt skulle stimulera till
en ökad fläskproduktion. Vi har även
haft svårt att förstå, att man inte i detta

fall har satt någon som helst gräns. Det
är klart att man kan säga, att flertalet
jordbrukare i vårt land inte har så
många grisar, men jag skall ändock be
att få ge några siffror i det avseendet.
Det framgår därav att 171 stycken jordbruk,
enligt uppgifter från Slakteriförbundet,
äger 200—300 grisar, 68 äger 400
grisar, 35 äger 500 grisar, 46 äger 1 000
grisar, 9 äger 2 000 grisar och 4 äger
över 2 000 grisar. Producenternas sammanlagda
antal utgör inte mindre än
281 581.

Jag har i min hand några rader från
en som är missnöjd med att man i detta
fall inte satt någon gräns, och han skriver
en vers av följande innehåll:

Nu ges subvention på grisar,
det kan ganska mycket bli i Skånes feta
mylla,

där det finns att böka i.

Men stackars norrlandsbönder har det
på annat vis,

man blir inte fet av två grisar med 30
kronor per gris.

Det sägs att i Skåne förtjänsten 12 000
kronor och mer kan bli.

Sådant kan kanske kallas subventionssvineri.

När vi i vår reservation satt gränsen
vid 40 djur, har vi räknat med att delta
ger ungefär 1 200 kronor. Men vi har inte
kunnat förlika oss med att till den
som har 2 000 djur, vilket under hela
produktionsåret kan betyda 4 000 djur,
skall utgå 120 000 kronor i subvention
eller att de, som har 1 500 djur och kan
omsätta ungefär 3 000 djur under produktionsåret,
skall ha 90 000 kronor i
subventioner. Vi har ansett att det funnits
förutsättningar för att i större utsträckning
i stället öka beloppen för dem
som i inkomsthänseende inte på något
sätt kan mäta sig med den grupp som
här gynnas.

Det är klart att från utskottsmajoritetens
sida kommer man att säga, att man
över huvud taget inte har tagit ställning
till frågan om producentbidragets vara
eller icke vara. I utskottsutlåtandet hänvisar
man till att den frågan kan tas upp
i ett senare sammanhang vid behandling -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en av den i utskottet nu liggande propositionen
om prisreglerande åtgärder för
nästa produktionsår.

Vi motionärer har emellertid ansett
det vara nödvändigt att redan nu ta ställning
till den frågan, eftersom producentbidraget
utgår för budgetår, d. v. s. från
1 juli till 30 juni, medan föreliggande
förslag avser produktionsåret fram till
den 1 september. Vi tycker att riksdagen
redan nu borde ta ställning till en omläggning
av systemet.

Bestämmelserna för producentbidraget
verkar på många sätt inte rättvist, och
vi har därför ansett att det är nödvändigt
med en omläggning. Man har ingen
inkomstgräns, utan i stället bar man satt
en arealgräns. Den som bar 3, 4 eller 5
hektar och producerar 4—5 tusen kilogram
mjölk får producentbidrag, oavsett
bur stor inkomst han har. Däremot får
den, som har en areal av drygt 10 hektar
på lätt jord, väsentligt mindre när
det gäller denna produktionsgren.

När man här fördelar de 245 miljoner
kronorna, har jag funnit anledning att
se något på hur stora bidragen blir
emellan olika storlekar av brukningsdelar.
En i andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion nr 009 innehåller
en del siffror som är belysande. Av
det allmänna mjölkpristillägget kommer
på jordbruk inom storleksgruppen 2—
10 hektar omkring 200 kronor per brukningsdel.
Inom gruppen 10—20 hektar
kommer 539 kronor per brukningsdel, på
gruppen 20—30 hektar 726 kronor och
slutligen på gruppen över 30 hektar
1 554 kronor per brukningsdel. Vi är
medvetna om att det är relativt svårt
att uppnå ett rättvist resultat, men vi
kan inte komma ifrån att det funnits
stora förutsättningar till en betydligt
bättre fördelning.

Det talas i dessa dagar om att man är
i färd med att ytterligare skära ned producentbidraget
för den lägsta gruppen.
Den gruppen består i stor utsträckning
av utslitna skogsarbetare, som har mindre
jordbruk. De som tillhör denna grupp
har ett sådant inkomstläge, att de har
svårt att förränta exempelvis en nyrenovering
av driftbyggnadsbeståndet. Bygg -

nadskostnaderna för ladugårdar rör sig
om 15—20 tusen kronor för ofullständiga
jordbruk och 25—45 tusen kronor i fråga
om jordbruk på 10 hektar. Man behöver
sannerligen inte genomföra några
spärrbestämmelser för att påskynda
bortrationaliseringen, tv den kommer
automatiskt. Det finns ingen som kan
prestera en matematisk beräkning, som
säger att ett mindre jordbruk kan förränta
en dylik byggnadskostnadsbelastning.
Här har vi också att söka en av anledningarna
till att ungdomen lämnar
jordbruk av denna storleksordning.

Vi motionärer och reservanter bär inte
alls velat hålla folk nere i ett lågt löneläge,
men vi har samtidigt ansett det
nödvändigt att man försöker dämma upp
befolkningsströmmen från landsbygden.
Det gäller naturligtvis i synnerhet områden
där det finns förutsättningar för
att jordbrukaren och hans familj skall
kunna existera. Jag tror att de större
jordbruken står främst även när det
gäller arbetskraftförbrukningen, och det
borde nog mana dem att understödja
möjligheterna för innehavare av mindre
jordbruk att stanna kvar där.

Men det är också ett hela samhällets
intresse. Enligt min uppfattning borde
det vara ett allmänt intresse att här få
i gång en utredning, som inte grundar
sina beräkningar på något tusental jordbruk,
utan som verkställer en omfattande
undersökning om lönsamheten inom
jordbruk av olika storlek. Jag är fullkomligt
övertygad om att de största jordbruken
i det här landet sannerligen
inte är i behov av några som helst statssubventioner.
Deras lönsamhet är sådan,
att där har funnits utrymme för att betala
de löneökningar, som lantarbetarna
begärt.

Inom gruppen 2—5 hektar finns det
inte mindre än 107 000 jordbrukare med
tillsammans 398 000 hektar, vilket motsvarar
10,7 procent av den odlade arealen.
Av tillgänglig statistik ser man
att det endast finns 2 325 jordbruk, som
omfattar 100 hektar och däröver, vilket
antal motsvarar 0,6 procent av samtliga
jordbruk. Dessa sistnämnda jordbruk
omfattar emellertid inte mindre än

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

396 000 hektar. Det blir således samma
areal på 2 325 jordbruk som på 107 000
stycken. Det är helt naturligt att det
föreligger svårigheter att utforma stödet
till jordbruket hundraprocentigt rättvist
med en sådan egendomsfördelning, men
vi har i vår motion och vår reservation
velat ge till känna, att vi ansett att det
funnits utrymme för en helt annan fördelningsgrund
än den som underhandlarna
kommit fram till.

Vi vill dock inte på något sätt därmed
rikta kritik mot regeringen, som har vidarebefordrat
underhandlarnas resultat,
men vi kritiserar den grupp bland underhandlarna,
som representerat det
mindre jordbruket, för att de åtminstone
inte till underhandlingsresultatet har fogat
en reservation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som jag och
herr Jacobson i Vilhelmina har fogat
till utskottets utlåtande.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag
skall redan från början tillkännage, att
jag hade tänkt mig att det skulle vara
lämpligare att diskutera detaljspörsmålen
först i samband med behandlingen
av den till jordbruksutskottet överlämnade
propositionen rörande jordbruksregleringen
för nästa regleringsår. Det
är så mycket större anledning att låta
det anstå med den diskussionen som det
utskottsutlåtande, som vi i dag har till
behandling, rör det pågående regleringsåret,
varav snart bara en fjärdedel återstår.
Eftersom jag vidhåller denna min
uppfattning, kan jag begränsa mig till att
här uppehålla mig vid de erinringar, som
från vårt håll har gjorts mot fördelningen
av det inkomsttillskott, som har tillförts
jordbruket för innevarande regleringsår.

Jag ber också att få påpeka, att vi
vad beträffar klämmen inte har något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, utan våra erinringar avser
endast en del fördelningsdetaljer, och
det rör sig mest om skrivningen i utlåtandet.

Först vill jag säga att vi med allra

största tillfredsställelse hälsar de leveranstillägg
om 5 öre, som departementschefen
har tillfört mjölkproducenterna
under detta senare halvår. Jag bara beklagar,
att man inte kunnat låta tillägget
utgå åtminstone från den 1 januari, vilket
jag tror skulle ha varit möjligt, om
riksdagen i fjol hade velat allvarligt reflektera
över de förslag, som då framfördes
från vårt håll.

Trots tillfredsställelsen häröver kan
jag dock inte underlåta att starkt understryka
önskvärdheten av att man vid
fördelningen av de inkomster, som bär
tillförts jordbruket, hade kunnat sträcka
sig litet längre. Man kan inte undgå att
i det avseendet göra jämförelser mellan
departementschefens visserligen praktiska
men lättvindiga och schablonmässiga
sätt att uppmuntra såväl spannmålsodlingen
som fläskproduktionen. I detta
fall hyser departementschefen inga betänkligheter
mot att lämna bidrag till
ersättning för svartrostskadorna i den
formen, att varje veteodlare får ett arealbidrag
av 150 kronor för varje hektar
av den areal, varå vete odlats under år
1951, oavsett om vederbörande drabbats
av någon svartrostskada eller icke.

Utskottet påpekar härvid svårigheten
att skilja mellan de jordbrukare, som
drabbats av svartrostskador, och dem
som icke lidit dessa skador. Vi är ingalunda
blinda för dessa svårigheter, men
vi måste reagera emot själva metoden att
lämna understöd åt en produktionsgren,
som utsatts för vad man skulle kunna
kalla en naturkatastrof, i form av ett
generellt bidrag även till dem, som icke
alls lidit någon skada. Detta förefaller
mig vara en så — höll jag på att säga —
vidrig metod, att man inte borde dra
sig för att försöka bena upp detta spörsmål.

När man däremot kommer över till
frågan om mjölken är man genast färdig
att göra erinringar emot en retroaktiv
tillämpning av det införda leveranstilllägget.
I propositionen föreslås, att det
nya leveranstillägget för mjölk endast
skall utgå för leveranser under tiden 1
mars—31 augusti 1952, eftersom de geografiska
clearingbidragen utgör hinder

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

för en utbetalning av tilläggen för hela
regleringsåret. Jag måste i anledning härav
säga att jag tycker att det hade varit
mycket mera rimligt att lämna de mindre
mjölkproducenterna över lag en viss
förbättring i bidragshiinseende än att
lämna ett arealbidrag av 150 kronor
även till sådana jordbrukare, som inte
drabbats av svartrostskador. Det hade
varit mycket mindre besvärande.

Vi har i vår motion inte heller kunnat
undgå att påpeka verkningarna av
den höjning av smör- och margarinpriserna,
som ägt rum. Vi har gjort det
först och främst därför att det finns
stora grupper av människor här i landet,
som har mycket svag betalningsförmåga
och för vilka varje livsmedelsfördyring
måste verka ganska betungande. Det gäller
då sådana grupper, som inte kan
komma i åtnjutande av de automatiska
löne- och inkomststegringar, som sker på
detta område. Vidare måste man väl i ärlighetens
namn bli en smula betänksam
inför höjningen av smörpriset och undra,
om detta inte satts för högt just med
hänsyn till marknadsförhållandena. Jag
tror mig ha funnit att redan den sista
prishöjningen har medfört en tillbakagång
i konsumtionen under den korta
tid som förflutit. I varje fall har under
det senaste året skett en övergång från
smörkonsumtion till margarinkonsumtion
i så stor utsträckning som aldrig
tidigare i vårt land. Detta påpekande gör
jag, därför att jag anser att man ur jordbrukets
eget intresse inte bör sätta priset
på en produkt, som är så känslig ur
marknadssynpunkt som smör, alltför
högt.

För att närmare uttrycka vad jag här
menar ber jag att få citera ett litet stycke
ur folkpartiets motion, som berör
just denna punkt. Där heter det: »Genom
den starka försämringen av penningvärdet
och de stora förskjutningar
av priserna, som ägt rum, ha både marknadsproblem
och rättvisefrågor fått en
tillspetsning, som man ännu för ett par
år sedan knappast räknade med. Om alla
konsumenter kunnat erhålla en höjning
av de nominella inkomsterna, motsvarande
penningvärdets fall, hade denna

skärpning av problemen givetvis icke
uppkommit. Så är emellertid inte fallett.
Det finns ett stort antal människor,
som inte fått kompensation för prisstegringarna.
Det är särskilt för deras del,
som de höjda livsmedelskostnaderna bli
en svår belastning. Tyvärr är utrymmet
för ett hänsynstagande härtill inte särskilt
stort. Men det är ändå enligt folkpartiets
mening inte riktigt att förbigå
denna fråga.»

Jag vill särskilt understryka den uppriktighet
och ärlighet som detta stycke i
folkpartimotionen utstrålar. Gång efter
annan har det ju nämligen funnits anledning
att observera, att om det gjorts
några praktiska erinringar från folkpartiets
sida, så har detta så lätt betecknats
som kverulans. Jag skall återkomma
till detta litet senare.

Vad så beträffar användningen av det
belopp, som kräves för att betala det retroaktiva
tillägget för grisar, kan jag
fatta mig mycket kort. De ojämna verkningarna
av dessa bidrag är ur fördelningssynpunkt
så påtagliga, att man
knappast lär kunna tänka sig att man
kan stimulera denna produktion genom
att betala ut dessa retroaktiva tillägg.
Det finns många exempel på hur fördelningsmässigt
stötande dessa pristillägg
verkar, men jag skall inte, herr talman,
dels för fridens skull och dels därför
att det knappast är uppbyggligt, återge
några siffror. Jag vill bara allvarligt understryka
att det är förvånansvärt att
man inte har kunnat leta fram någon
annan metod för utbetalningen av dessa
tillägg, när man ser hur den föreslagna
fördelningen verkar. Jag tror att det
skulle ha varit en god idé, om man vid
prövningen av denna penningplacering
allvarligt hade begrundat den tankegång,
som framfördes från folkpartihåll förlidet
år om en snabbutredning, som tog
sikte på en förbättring av mjölkpriset
för den senare delen av regleringsåret,
nämligen från den 1 januari.

Herr talman! Jag sade i början av mitt
anförande att jag hade tänkt uppehålla
mig endast vid fördelningsspörsmålen,
och jag skall huvudsakligen göra detta
av den anledningen att vi om någon vec -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ka kommer att diskutera samma fråga
igen. Jag tycker därför att vi bör begränsa
diskussionen i dag till vad som
kan anses absolut nödvändigt. Emellertid
har ett par föregående talare här
varit inne på en detaljfråga, och i anledning
därav ber jag att få säga ett
par ord.

Jag syftar då på frågan om producentbidragen.
Jag hoppas att herr andre
vice talmannen lade märke till att det
inte var en folkpartist, som nyss talade
från västerbottenslänsbänken och som
så starkt kritiserade producentbidragets
konstruktion. Jag hoppas också att herr
andre vice talmannen erinrar sig att
folkpartiet alltid reagerat emot den konstruktion
av producentbidraget, som
gjordes år 1947. Med denna konstruktion
avsåg ju producentbidraget närmast
att utgöra ett socialt stöd under den
tidrymd, som jordbrukets rationaliseringsprocess
skulle pågå, men samtidigt
också ett påtryckningsmoment. I detta
avseende har herr Svedberg klart och
tydligt redogjort för att man räknat fel.

Jag vill från denna plats tillkännage,
att om herr Svedberg lyckas i sin strävan
att lyfta diskussionen om producentbidraget
över partigränserna, har
han att påräkna folkpartiets hundraprocentiga
stöd och medverkan. Jag konstaterar
i detta sammanhang att utvecklingen
har verifierat att den principiella
ståndpunkt, som folkpartiet intagit till
detta spörsmål, har varit den som bäst
motsvarat utvecklingen.

Sedan en liten älskvärdhet till herr
andre vice talmannen! Han kritiserade
starkt de krafter, som har varit i rörelse
och som tyvärr fortfarande är till finnandes
för att öka motsatsförhållandet
mellan konsumenter och producenter. I
det avseendet kan jag hålla med honom.
Jag kan försäkra att folkpartiet
ingalunda har något behov av att medverka
till ett motsatsförhållande, vilket
inte kan vara till gagn för någondera
parten, men vi förbehåller oss rätten att
få komma med sakliga erinringar och
påminnelser utan att bli bedömda som
kverulanter. Herr andre vice talmannen
tillspetsade sitt yttrande med en älsk -

värdhet mot folkpartiet lydande ungefär
så, att han reagerade mot folkpartiets
valtaktiska kverulans beträffande producentbidraget.
Jag skulle vilja säga, att
om herr andre vice talmannen känner
behov av att uppfostra dem som kritiserar
den nuvarande formen av producentbidrag,
har han ganska näraliggande
arbetsfält inom sitt eget parti.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till den reservation som i
utskottsutlåtandet är betecknad med nr
5, undertecknad av mig m. fl., i de delar
där den inte sammanfaller med bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman! 1
fråga om prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52 har vi kommunister
väckt en motion i båda kamrarna,
I: 501 och II: 631.

Då Kungl. Maj:ts proposition nr 176,
som upptar dessa frågor, helt vilar på
den överenskommelse som träffats mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation och då
denna överenskommelse godkänts av
Kungl. Maj:t, måste ju frågan betraktas
som redan på förhand avgjord i vad det
gäller jordbrukets beräknade inkomstunderskott
på 328,5 miljoner kronor för
produktionsåret den 1 september 1951—
31 augusti 1952. De föreslagna prishöjningarna
på 42,5 miljoner kronor, de
statliga pristilläggen på 245 miljoner
kronor för senare delen av produktionsåret
1 januari—31 augusti 1952 och de
41 miljoner kronor, som lämnas okompenserade,
grundar sig också på en kompromissöverenskommelse
mellan de underhandlande
parterna. Detta bildar sålunda
den yttre ram, efter vilken riksdagen
i stort sett har att rätta sig. En annan
sak är att de kalkylativa beräkningar,
som ligger till grund för dessa prissättningar
och för uttagningen av statliga
pristillägg, trots de oerhört detaljerade
och framför allt invecklade beräkningarna,
är så pass summariska och otillförlitliga,
att det måste klart framstå som
ett bestämt önskemål från alla medbor -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gare i landet att få ett förenklat, mera
generellt och smidigare system för jordbruksregleringen
i fortsättningen. Detta
har jordbruksutskottet och departementschefen
nu särskilt understrukit, varför
en omläggning kan förväntas ske inom
den närmaste tiden.

Omedelbart efter de lönehöjningar,
som skedde i början av året, genomfördes
betydande prishöjningar på jordbruksprodukter,
vilket kännbart reducerade
värdet av dessa löneförbättringar
för stora arbetar- och tjänstemannagrupper.
Kan inte statsmakterna på allvar
ordna så att konsumtionspriserna hålls
någorlunda konstanta, tvingas helt naturligt
arbetstagarna-konsumenterna att
pressa fram lönehöjningar som kompensation,
vilket i sin tur på nytt påverkar
konsumtionspriserna. Skall denna kretsgång
oavbrutet fortsätta är det av allra
största vikt att söka stoppa densamma.

Prisstegringarna på skilda områden av
näringslivet måste helt naturligt påverka
jordbrukets driftkostnader, och de löneförbättringar
som tillkommit jordbrukets
arbetskraft är naturliga och fullt berättigade.
Den kompensation, som avses att
ges jordbrukets utövare för ökade driftkostnader,
betraktar vi som principiellt
riktig. De skriverier, som förekommit i
tidningspressen under våren om att jordbruket
skulle vara oskäligt kompenserat,
anser vi vara oriktiga. Man bär velat göra
gällande att jordbrukets utövare skulle
bära skulden för levnadskostnadernas
stegring. Därmed har man försökt skapa
direkta motsättningar mellan jordbrukarna
och konsumenterna, och därmed har
man också försökt avleda uppmärksamheten
från bolagens miljardvinster samt
från upprustningens och spekulationens
inflationsdrivande verkningar.

Vår mening är att kompensationen till
jordbruket icke borde ha tillkommit
med ett genomslag i priserna, utan att
den i sin helhet borde ha kunnat åstadkommas
genom statliga subventioner. De
blygsamma löneförbättringar, som uppnåddes
i början av året för arbetare och
tjänstemän, var i stort sett endast täckning
för eftersläpning i lönerna.

Prisstegringarna på viktiga jordbruks -

produkter hotar att sänka konsumtionen
av en så viktig produkt som smöret, och
detta då överskott av mjölkprodukter redan
föreligger. Det kan väl inte anses
oriktigt att statsmakterna i nuvarande
läge, med smörets stora betydelse för
kosthållet och med den överproduktion
av denna viktiga mjölkprodukt som nu
föreligger, särskilt kraftigt subventionerar
smöret.

Margarinet betingar ett pris av fyra
kronor per kilogram, ehuru priset normalt
enligt uppgifter skulle hålla sig under
tre kronor. Departementschefen säger,
att den höjning av priset på fettråvarorna
för margarintillverkningen som
genomfördes i samband med höjningen
av partipriset på smör syftar till att förebygga
en ur avsättningssynpunkt olämplig
rubbning av proportionen mellan försäljningen
av smör och margarin. Enklare
uttryckt betyder detta att man enligt
departementschefen —- och jordbruksutskottet
bär samma uppfattning — måste
hålla magarinet uppe i ett oberättigat
högt pris för att därigenom tvinga folk
att ändå köpa smör. Men härmed framkallas
också efter hand en direkt konsumtionsminskning.

Överskottet av smör exporteras nu till
väsentligt lägre priser än vad som uttagits
på hemmamarknaden. För att öka
smörkonsumtionen inom landet bör
smörpriset nedbringas för konsumenterna
genom subventioner med statsmedel,
och margarinpriset bör reduceras och
avvägas i förhållande därtill.

För att kompensera allmänheten för
de inträdda prisstegringarna på livsmedel
har vi i våra motioner föreslagit, att
smörpriset genom subvention med statsmedel
sänkes med en krona per kilo, och
att skatten och priset på margarin också
sänkes med en krona per kilo. Vi har
därvid hemställt, att det i propositionen
begärda anslaget till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 under nionde huvudtiteln får
överskridas med härför erforderligt belopp.

Jag anser, herr talman, att detta är ett
förslag, som konkret betyder eu effektiv

Onsdagen den 21 maj 1952 fin.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kompensation till konsumenterna för
prisstegringarna på jordbruksprodukter
under innevarande år och en direkt hjälp
och anvisning för en ökad smörkonsumtion
inom landet. .Tåg yrkar bifall till motionerna
I: 501 och II: 631.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Efter
det anförande, som tidigare hållits av
herr andre vice talmannen, i vilket anförande
jag till stor del kan instämma,
skall jag yttra mig ganska kortfattat.

Även om jag hade tänkt göra några allmänna
uttalanden i anslutning till föreliggande
utskottsutlåtande, skall jag avstå
från detta nu. Jag skall bara påpeka en enda
sak, som jag tillät mig framhålla också
i fjol, när vi behandlade motsvarande
ärende, nämligen att det vore önskvärt,
om denna proposition, d. v. s propositionen
om prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område, kunde avlämnas till
riksdagen något tidigare än vad som
skett under några år. Vem som bär
skulden till detta kan jag inte yttra mig
om. Jag vill inte alls skylla på regeringen;
det är möjligt att det beror på
de underhandlare, som haft hand om
det förberedande arbetet. Det är emellertid
alldeles givet att det vållar vissa
olägenheter, att man får propositionen
vid en så sen tidpunkt. Det är därför
inte befogat, att jordbruksutskottet får
röna kritik för att det inte i tid kommer
med sitt utlåtande i detta ärende.

Jag har som sagt, herr talman, velat
framhålla denna sak vid detta tillfälle,
men jag vill än en gång betona, att jag
för min del inte bestämt kan säga på
vem man här skall lägga skulden.

Som framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har Kungl. Maj :ts proposition,
med undantag av en enda
punkt, tillstyrkts av utskottet. Att detta
emellertid inte skett i enighetens tecken
framgår av de jämförelsevis många
reservationer, som finns fogade till utskottsutlåtande!.

Beträffande dessa reservationer yttrades
av någon i utskottet, att åtminstone
en del av dem framkommit i reklamsyfte
eller av politiska skiil. Huruvida den -

ne person hade rätt i sitt yttrande, vill
jag inte ta ställning till, men det är
kanske möjligt att han hade fog för sitt
yttrande.

Herr talman! Jag skall med några ord
beröra en del av de i anslutning till propositionen
väckta motionerna samt några
av reservationerna.

I ett par motioner har yrkats, att de
i propositionen föreslagna statliga pristilläggen
på mjölk skall sammanläggas
med nu utgående producentbidrag för
att bilda ett statligt grundpristillägg
till alla mjölkproducenter. Med anledning
härav har utskottet erinrat om att förslag
om producentbidragets fortsatta utformning
underställts riksdagen i den
nyligen framlagda'' propositionen nr 236
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område, avseende regleringsåret
1952/53. Denna proposition
har nyligen behandlats av utskottet, ehuru
utlåtandet ännu inte är justerat, och
den torde komma på riksdagens bord i
nästa vecka. Då frågan om producentbidragets
fortsatta utformning sålunda
inom kort kommer att upptas till prövning
har utskottet inte ansett sig böra
tillstyrka bifall till dessa motioner. Herr
Svedberg hade ju ett ingående resonemang
om dessa producentbidrag. Jag förstår
att han ville göra det i anledning av
de motioner, som han varit med om att
väcka, och det är ju ingenting att säga
om det. Men som sagt: Vi får ju behandla
den saken i nästa vecka och det
kan vara tids nog att då slåss om den
saken.

Vidare föreslås i en annan motion, att
det retroaktiva tillägget från det särskilda
anslaget till grisuppfödare skall
begränsas till 40 griser, samt i motionerna
nr 498 i första kammaren och 630 i
andra kammaren, att detsamma skall begränsas
till 20 grisar för varje uppfödare.
I sistnämnda motioner yrkas därjämte,
att pristillägg måtte utbetalas för djur
som utslaktats på grund av mul- och
klövsjuka. Vidare föreslås i en annan
motion, att retroaktivt pristillägg över
huvud taget icke skall utgå. 1 detta sammanhang
har vidare bl. a. framhållits, att
det retroaktivt utgående pristillägget

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

icke kan ha någon produktionsstimulerande
verkan. Utskottet har med anledning
härav erinrat om att ifrågavarande
pristillägg enligt propositionen skall utgöra
kompensation för inträdd fördyring
av foder, använt vid svinuppfödning.
Denna fördyring liksom övriga
kostnadsstegringar har givetvis drabbat
ägarna av såväl större som mindre svinbesättningar.
Utskottet har därför ansett
det rimligt, att pristillägget får utgå utan
de ifrågasatta begränsningarna till visst
antal svin per uppfödare. Vidare är det
väl enligt min mening så, att om syftet
med ifrågavarande pristillägg dessutom
är att stimulera fläskproduktionen till
nytta för folkhushållet, så är nyttan lika
stor, vare sig det producerade fläsket
levereras från uppfödare av flera eller
färre grisar. Jag kan inte förstå saken på
annat sätt.

I flera motioner och reservationer har
anförts mer eller mindre allvarliga betänkligheter
mot av Kungl. Maj:t föreslagna
subventioneringar vid prisregleringar
på jordbrukets område. Herr
Nilsson i Alnarp sysslade ju nvss ganska
ingående med den saken. I anslutning
härtill har det yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning
om subventionssystemets avveckling.
Utskottet har icke ansett sig kunna
biträda dessa yrkanden. Det är väl ändå
så, att en dylik avveckling inte kan
ske utan hänsynstagande till den fortsatta
ekonomiska utvecklingen. Om denna
utveckling vet vi naturligtvis ännu
inte någonting närmare. Subventionssystemet
har väl också på grund av
vissa förhållanden blivit så att säga invävt
i de nuvarande ekonomiska förhållandena.

I en motion i andra kammaren nr 609
har vidare yrkats bl. a., att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om
förslag till ändrad jordlagstiftning i syfte
att skapa möjlighet för konsumentkooperativa
föreningar att förvärva jordbruk.
Då utskottet har inhämtat, att ifrågavarande
spörsmål är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, har utskottet inte ansett
sig ha anledning att tillstyrka den
motionen.

I några motioner har yrkats, att priset
på standardiserad hönsfoderblandning
skall sänkas så att minutpriset vid
försäljning i hel säck i varje fall inte
kommer att överstiga 42 öre per kilogram.
Vi ha inom utskottet ansett, att då
hönsfoderblandningar även med fördel
kan användas för utfodring av nötkreatur
och svin, skulle ett bifall till detta
yrkande förutsätta en viss försäljningskontroll,
och på grund härav har utskottet
avstyrkt dessa motioner.

Herr talman! Som jag nämnde i början
av mitt anförande, torde jag i anledning
av vad herr andre vice talmannen
här anfört kunna bli kortfattad, och jag
har för tillfället inte tänkt beröra övriga
motioner, som finns redovisade i
utskottsutlåtandet. Detsamma är förhållandet
i fråga om vissa reservationsvis
framförda synpunkter och yrkanden. Jag
förbehåller mig emellertid rätt att senare
återkomma, om det skulle ges anledning.

Jag vill sluta detta mitt korta anförande
med att uttala, att såvitt jag kan
förstå motsvarar innehållet i den proposition,
som ligger till grund för föreliggande
utskottsutlåtande, i stort sett alla
rimliga krav, som kan ställas från jordbrukarnas
sida. Vi får inte glömma, att
propositionen bygger på en kompromiss
mellan å ena sidan regeringen och å
andra sidan jordbrukarnas organisationer.
Detta innebär givetvis, att propositionen
inte på alla punkter och i alla
detaljer kan tillfredsställa alla. Här har
ju pågått förhandlingar mellan representanter
för olika intressegrupper, och
vidare är det väl så — jag tänkte just
på det, när herr Svedberg höll sitt anförande
— att denna proposition i vanlig
ordning varit underställd regeringen,
och såvitt jag vet är det ingen inom reringen
som reserverat sig mot den, och
då tycker jag att man bör kunna bifalla
den utan vidare resonemang. Har vi
haft underhandlare och får dessa underhandlare
anses som representanter
för de olika partierna, så är det min
uppfattning, att när de kommit till en
uppgörelse, bör vi kunna godkänna det
resultat som de har kommit till.

Herr talman! Med dessa få ord ber

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
vilket alltså betyder avslag på
yrkandena om bifall till reservationerna.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Redan ifrån debattens början framhölls
det, att de prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område som nu föreslås bygger
på de riktlinjer som drogs upp av
1947 års riksdag för den framtida jordbrukspolitiken.
Vi kan nog konstatera,
att årets uppgörelse på detta område har
diskuterats i den allmänna politiska debatten
livligare än på åtskilliga år. Anledningarna
härtill är väl flera, men i
viss grad beror förhållandet säkerligen
på att försörjningsläget i vissa delar av
vår värld blivit bättre och vådorna av
avspärrning från världsmarknaden har
kommit mera i skymundan; man kan säga
att man på vissa håll tycks hålla på
att glömma bort dem. Dagsläget i världen
är väl dock inte sådant, att vi icke
i vårt land har anledning att i fortsättningen
uppehålla full produktion inom
vårt jordbruk.

Det instrument, den s. k. jordbrukskalkylen,
som utgjort grunden för beräkningen
av jordbrukets inkomster och
kostnader, har under sista halvåret varit
föremål för mycket stark kritik. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att
även om kritiken i vissa stycken varit
berättigad, så har den dock betydligt
skjutit över målet och åstadkommit misstroende
både mot dem som med ansvar
och sakkunskap haft hand om kalkylarbetet
och mot ett beräkningsförfarande,
som dock icke medfört en prisbildning
på jordbrukets produkter, som ligger
över de priser konsumenterna måst
betala, om världsmarknadspriserna skulle
varit gällande.

Vid en dylik jämförelse kan konstateras,
att under denna tid har konsumenterna
subventionerats av jordbrukarna
med större belopp än vad jordbruket
erhållit i subventioner från det
allmänna eller vad konsumenterna betalat
i överpriser. Att kritikerna icke
varit så hemmastadda i kalkylspörsmålen,
har icke minst framgått av de re -

kommendationer som framfördes redan
i höstas, att de vinster som uppstått inom
skogsnäringen skulle användas för att
utjämna de brister som beräknades uppkomma
i årets slutliga jordbrukskalkyl.

Den prognos som år 1947 ställdes för
jordbruksproduktionens utveckling har
icke helt infriats. Sålunda har mjölkproduktionen
ända till sista året utvecklats
så att vi fått överskott på smör, som
måst exporteras. Detta medförde, att man
redan våren 1951 från såväl myndigheter
som jordbrukets organisationer rekommenderat
en omläggning av produktionen,
så att vegetabilieproduktionen
borde ökas och mjölkproduktionen
minskas.

Vid de överläggningar, som våren 1951
ägde rum mellan jordbruksnämnden å
ena samt representanter för Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk å andra sidan, nåddes
enighet om att med hänsyn till ovissheten
om pris- och löneutvecklingen efter
utgången av år 1951 frågan om prissättningen
på jordbrukets produkter för
det dåvarande skulle lösas endast för tiden
den 1 september—31 december 1951
och att nya förhandlingar skulle upptagas
för tiden den 1 januari—31 augusti
1952. överenskommelsen innebar bl. a.
— förutom prisförändringar i fråga om
olika produkter och förnödenheter —
att någon justering av priserna under
avtalstiden med tillämpning av den s. k.
fyraprocentsregeln icke skulle ske. Omräkning
av kalkylen förutsattes skola ske
först i samband med förhandlingarna om
prissättningen för tiden den 1 januari—
31 augusti 1952. Detta har medfört, att
vi fått handlägga icke mindre än tre
prisöverenskommelser om jordbrukets
produkter inom regeringen under innevarande
år. Den ena, som triiffades den
11 januari i år, var en deluppgörelse,
och den behövde icke föreläggas riksdagen.
Av de två andra förelägges den
ena i dag, och den andra kommer i nästa
vecka.

För att få det riktiga perspektivet på
dessa uppgörelser bör man gå tillbaka
till fjolåret, och de riktlinjer som då accepterades
böra gälla för prissättningen.

4(5 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 19o2 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Det ansågs då, att med hänsyn till bl. a.
den ogynnsamma utvecklingen av prisoch
avsättningsförhållandena på världsmarknaden
en viss förskjutning av produktionsinriktningen
borde eftersträvas.
Man måste söka öka självförsörjningen
på de områden där underskott förelåg,
främst fodermedel samt socker, kött och
fläsk. Samtidigt måste man söka reducera
överskotten av sådana produkter,
som inte kunde avsättas utomlands till
tillfredsställande priser. Någon mera
väsentlig ändring i de faktorer som låg
till grund för detta bedömande har inte
skett. Prisläget på världsmarknaden för
vegetabilier, särskilt brödsäd, är fortfarande
högt, under det att exportmöjligheterna
för smör och även flertalet
andra animalier är dåliga.

I den reviderade kalkyl som förelåg
i början av 1952 har jordbrukets inkomster
upptagits till ett belopp, som
med omkring 170 miljoner kronor understiger
den i vårkalkylen angivna
summan. Minskningen beror främst på
den svaga brödsädsskörden med anledning
av svartrostangreppen och även på
nedgången i mjölkproduktionen.

Samtidigt har också förändringar skett
på utgiftssidan. Den viktigaste posten
gäller förändringar i beräkningen av
jordbrukets arbetskostnadsvolym. I jordbruksnämndens
skrivelse till Kungl.
Maj:t har utförligt redogjorts för de förhållanden,
som föranlett att de tidigare
gjorda beräkningarna rörande förändringarna
i jordbrukets arbetsvolym under
de senaste åren blivit felaktiga, och för
det resultat, till vilket man kommit vid
den hösten 1951 gjorda omräkningen. Jag
förutsätter att kammarens ärade ledamöter
tagit del av vad jordbruksnämndens
skrivelse innehåller i denna sak.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att den omräkning som skett av jordbrukets
arbetsvolym för regleringsåret
1951/52 har stannat vid 951 miljoner
arbetstimmar, medan den våren 1951 i
normalkalkylen upptagits till 1 031 miljoner
arbetstimmar. Sammanlagt motsvarar
denna minskning vid det löneläge
som rådde hösten 1951 i runt tal 165
miljoner kronor. Även denna omräk -

ning anses av de kalkylsakkunniga vara
ganska osäker och böra bli föremål för
omräkning, icke minst på grund av att
vissa arbeten såsom transporter in. m. i
jordbruket i ökad omfattning kommit
att uppdragas åt arbetskraft utanför
jordbruket, utan att detta hittills kunnat
beaktas i kalkylen.

Detta och en del andra ting har medfört,
att jag anser det nödvändigt, att
en viss översyn av jordbrukskalkylen
företages, och jag kommer att inom de
närmaste dagarna lägga sista handen vid
direktiven för den utredning som kommer
att tillsättas för detta ändamål.

Jag får härefter återgå till frågan om
grunderna för prisregleringen på jordbrukets
produkter för återstoden av innevarande
regleringsår. Såsom nyss
nämnts utvisade den reviderade kalkylen
för regleringsåret 1951/52 ett underskott
av omkring 118 miljoner kronor
för hela regleringsåret eller omkring
78,5 miljoner kronor för tiden
den 1 januari—31 augusti 1952 — hänsyn
är då ej tagen till kostnadsökningar
på grund av höjning av lantarbetarlönerna
eller andra lönehöjningar under
nämnda tid. Genom de prisjusteringar,
som vidtogs i anslutning till den av
Kungl. Maj:t godkända överenskommelsen
den 10 januari 1952, beräknades
jordbruket komma att tillföras ett inkomstöverskott
av 93,5 miljoner kronor.
Därigenom hade således det då föreliggande
underskottet blivit täckt och till
och med förvandlats till ett mindre
överskott.

Det kunde emellertid redan då förutses,
att situationen skulle bli en helt annan
och att ett mycket betydande underskott
åter skulle föreligga, då avtalsförhandlingarna
för år 1952 slutförts och
man i kalkylen kunde ta hänsyn till de
kostnadsökningar som var att vänta såsom
följd av höjda lantarbetarlöner och
lönehöjningar i övrigt. Det var vidare
klart, att detta underskott endast till en
mindre del skulle kunna läckas genom
prishöjningar på jordbruksprodukter,
detta med hänsyn såväl till den exceptionella
inkomstminskning som drabbat
jordbruket genom svartrostangreppen å

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

1951 års veteodling som till det förhållandet
att en stor del av regleringsåret
gått till ända och hland annat nästan
hela saluöverskottet av vegetabiliska
produkter redan avyttrats. Ett utbetalande
av statliga pristillägg utöver de
redan utgående framstod under sådana
omständigheter såsom den i föreliggande
situation enda möjliga lösningen.

Överenskommelsen om lantarbetarlönerna
jämte andra ändringar i kalkylen
medförde ett kalkylunderskott av 328,5
miljoner kronor som man hade att förhandla
om. Därvid kom man fram till
att 42,5 miljoner kronor skulle täckas
genom prishöjningar och 245 miljoner
kronor genom subventioner. Resten, 41
miljoner kronor, avstod jordbruket från
täckning för. Överenskommelsen innebar
givetvis en kompromiss mellan och
ett hänsynstagande till olika synpunkter.
När det t. ex. gällde att fördela subventionerna
mellan olika produkter och
brukare, hade man sålunda att ihågkomrna
även de inledningsvis berörda riktlinjerna.
Dessutom gällde det att lägga
subventionerna på sådana produkter, att
de kunde avvecklas lättast möjligt, att
det tekniska handhavandet av subventionerna
blev så enkelt som möjligt och
att det träffade rättvist med hänsyn till
bland annat de kostnadsstegringar som
hade förekommit.

De synpunkter, som jag nu anfört, har
delats av jordbrukets förhandlingsdelegation.
De har enligt min mening även
blivit på ett tillfredsställande sätt beaktade
i den av Kungl. Maj:t godkända
överenskommelsen. Av det totala beloppet
245 miljoner kronor erhåller sålunda
mjölkproduktionen huvudparten eller
145 miljoner kronor, medan fläskproduktionen
erhåller ett beräknat belopp
av 52 miljoner kronor och veteodlingen
ett beräknat belopp av 48 miljoner kronor.

Vad angår dispositionen av de belopp,
som kan komma att ställas till förfogande
såsom pristillägg för mjölkproduktionen,
fördes innan den slutliga överenskommelsen
träffades överläggningar mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation. Vid des -

sa överläggningar rådde enighet om att
en förhållandevis stor del av sagda belopp
borde utgå i form av ett allmänt
mjölkpristillägg för all mjölk som levererats
eller levereras till mejeri under
innevarande produktionsår. Då den
övervägande delen av mjölkproduktionen
faller på de mindre och medelstora
jordbruken, innebär en dylik anordning
i realiteten även att dessa jordbruk erhåller
den största delen av det sammanlagda
pristilläggsbeloppet. Av de 145
miljoner kronor som tillfaller mjölken
går 112,5 miljoner kronor till 3 öres allmänt
mjölkpristillägg per liter, vilket enligt
beräkning kommer att till 75 procent
utgå till jordbruk under 30 hektar.

För att ytterligare se till att så många
jordbrukare som möjligt får del av de
subventioner som utgår av det allmänna
har föreslagits ett tillägg med 30 kronor
för slaktad gris under hela produktionsåret
1951/52. I betraktande av prisnivån
å fodermedel har nämligen en ytterligare
stimulans ansetts erforderlig,
om denna produktion skall kunna uppehållas
i önskvärd omfattning. Kostnaden
härför är i propositionen upptagen
till 52 miljoner kronor.

Slutligen har det synts motiverat, att
även brödsädsodlingen erhåller en del
av de medel som skall fördelas, eller 48
miljoner kronor.

Vid fördelningen av de medel som
skall tillföras jordbruket i form av prisstegringar
och subventioner har jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
varit helt ense. Det är
anledning att i detta sammanhang erinra
om att i förhandlingsdelegationen ingår
representanter för olika storleksgrupper
av jordbrukare i skilda delar av
vårt land.

Av de belopp som skall fördelas får,
såsom jag redan nämnt, mjölken det
mesta, helt naturligt därför att denna
produktion rör de flesta jordbrukare i
vårt land. Av de 145 miljoner kronor
som utgår till mjölken utgår ett allmänt
mjölkpristillägg på 3 öre till all vid mejerierna
invägd mjölk, vilket drar en
kostnad av cirka 112,5 miljoner kronor.
Härtill kommer ell nytt bidrag, det

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

s. k. leveranstillägget, som skall utgå
med 5 öre per kilogram för den del av
varje jordbrukares mejerileverans, som
ligger mellan 4 000 och 10 000 kilogram
per år. Leveranstilläggen utgår detta
produktionsår för leverans mellan den
1 mars och den 31 augusti. Till detta
leveranstillägg har beräknats 10 miljoner
kronor nya medel, vilket jämte tidigare
utgående clearingtillägg utgör 53
miljoner kronor för helt år räknat.

Jag anser, att med detta differentierade
leveranstillägg införes ett rättvist
avvägt stöd för småbruket, då tillägget
ger högre örestillägg för den mindre
jordbrukaren än för den större. Att
leveranstillägget utgår endast för tiden
1 mars—31 augusti är beroende på att
det gamla clearingtillägget redan är utbetalt
ända till den 1 mars i år.

Vad det sedan gäller pristillägget på
fläsk skall det enligt propositionen och
jordbruksutskottets förslag utgå med 30
kronor per slaktad gris retroaktivt från
den 1 september 1951 oavsett storleken
av leveransen. Kritik av detta förslag
har ju framförts dels i motioner och reservationer,
dels i anföranden här i dag.

Vad beträffar retroaktiviteten i fråga
om detta pristillägg medför utskottets
förslag möjlighet att ge så många jordbrukare
som möjligt del av detsamma.
De flesta småbrukarna uppföder sina
gödgrisar på sommarhalvåret och får
dem färdiga för leverans först under
höstmånaderna. Genom en retroaktiv
betalning ända från den 1 september
1951 får de möjlighet till pristillägg
även för de grisar de levererade hösten
1951. Detta tillägg ger gottgörelse för
den fördyring av fodermedel som skedde
föregående höst.

Om man gör en liten undersökning
skall man finna, att i höstas vid växlingen
av produktionsår, således den 1
september, låg fläskpriset 40 öre, ja, till
och med 45 öre under gällande dagspris.
Det skedde en höjning med 30 öre under
tiden 1 september—1 december och därefter
med 10 öre från och med den 3
december. Följaktligen har man anledning
att säga, att de som levererade sina
grisar i början av detta produktionsår

fick ett något lägre pris än man får nu,
och det gör att den föreslagna retroaktiviteten
säkerligen är berättigad.

Förslag har framförts, att svintillägget
skulle begränsas till visst antal svin,
20 eller 40 stycken för varje leverantör.
Om den saken kan man ju ha olika
meningar. I den allmänna debatten har
förts fram, att de penningsummor som
utbetalas skulle vara mycket stora i vissa
fall. Jag tror för min del, att även
om detta skulle vara med verkligheten
överensstämmande, har den diskussion
som uppstått kring de retroaktivt verkande
betalningarna förstorats oerhört.
Jag vill här anföra några siffror från
den samlade slakteriorganisationen, Sveriges
slakteriförbund. Denna organisation,
som omfattar något över 280 000
medlemmar, tar emot cirka 80 procent
av den besiktigade svinslakten. Enligt
dess uppgifter har under hela år 1951
sammanlagt 159 jordbrukare levererat
vardera 200—300 grisar, 62 stycken levererat
300—400 grisar, 32 levererat
400—500 grisar, 42 levererat 500—1 000
grisar, 8 levererat 1 000—2 000 grisar
och 4 levererat över 2 000 grisar. Av
dessa 4 hade en leverantör 3 346 grisar,
en 3 300, en 2 386 och en 2 200. Tillsammans
har 307 leverantörer levererat
över 200 svin var.

Enligt min mening skulle inte någon
större rättvisa uppnås, om man följer
de reservationer som här har lagts fram.
Om någon skulle få vinst på sin svinproduktion
genom den av jordbruksutskottet
föreslagna åtgärden får han i vederbörlig
ordning betala skatt härför.
Det är också anledning att påpeka, att
de siffror som jag nämnde gällde hela
året 1951. När man ser på det produktionsår
vi nu diskuterar, finner man att
retroaktiviteten ju kommer alla till del.
Men sedan det blivit kungjort att man
skulle utbetala pristillägg, steg smågrispriset
på en vecka med 30 kronor per
gris. Därigenom tillfaller således subventionerna
under det sista halvåret —
mars—augusti månader — helt smågrisuppfödarna,
och de är nog till övervägande
antalet att finna inom det mindre
och medelstora jordbruket. Jag tror att

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det är anledning att mana fram desss
fakta, när man kritiserar det förslag som
jordbruksutskottet nu kommer med.

Det har framhållits från slakteriförbundet,
att det skulle ha varit förenat
med mycket stora tekniska svårigheter
att genomföra den begränsning som här
är föreslagen och att det är svårt att
kontrollera alla leveranser ordentligt.

Den tredje produkt som blivit föremål
för extra subventioner är vetet. Jag
har tidigare nämnt att den felslagna veteskörden
i hög grad bidragit till underskottet
i kalkylen. Att helt ersätta en
skördeförlust skulle givetvis ha erfordrat
betydligt högre belopp än de föreslagna
48 miljonerna. Att härmed åstadkommits
en fullständig rättvisa har väl
ingen påstått. Herr Svedberg har här
kritiserat en del åtgärder och hävdat, att
bidrag som går till Norrland — det gäller
3-örestillägget — inte skulle vara
större än det bidrag som ges för ett
hektar vete i södra Sverige. Men man
kan inte göra en så pass enkel jämförelse
som herr Svedberg gjort i detta
sammanhang. För de skördeskador som
uppstått i Norrbotten i fjol har man anhållit
att få bidrag. Det har gjorts en
mycket noggrann undersökning där. I
genomsnitt skulle de skador man lidit
uppgå till något över 300 kronor per individ.
Enligt min mening ligger frågan
så till att för en hel del av dessa människor
skall inte hjälp utgå i form av
stöd åt jordbruksprodukter, utan det är
fråga om ett rent socialt stöd. Det har
dock varit möjligt att i viss mån anlita
de lånemöjligheter som finns när det
gäller svartrostskador och skördeminskningar,
men jordbrukarna har inte velat
begagna sig av dessa möjligheter. Det
är dock anvisat ett visst belopp härför i
propositionen, visserligen endast 200 000
kronor. Det har höjts till 350 000 kronor
av utskottet, och jag skulle tro att
efter individuell prövning kan man i viss
man tillgodose de synpunkter som herr
Svedberg framhöll.

Att en ny ägare av ett jordbruk, vilket
tidigare haft producentbidrag, inte
skall få dylikt, är ju inte någon ny sak.
Det kan givetvis råda olika meningar

4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 19.

därom, men frågan ingick som en mycket
viktig del i 1947 års jordbruksuppgörelse.
Även om man på en hel del håll
har berättigade synpunkter att anföra på
detta problem så har jag för min del
biträtt den meningen, och jag vågar inte
komma fram med något annat förslag
än att man skall hålla fast vid de riktlinjer
som 1947 års riksdag antog.

När det gäller att sammanföra de olika
bidragen vill jag säga att enligt min
mening är de förslag som föreligger i
propositionen och utskottet mera bärande
än de förslag som herr Svedberg
kom fram med.

Vad beträffar kritiken av svinsubventionen
har jag ju nämnt hur jag har sett
på det problemet, och det är klart att
man kan ha olika meningar om det, men
jag tror inte det är möjligt att vinna en
riktig rättvisa. I varje fall har man genom
att man har gett svinproducenterna
ett visst understöd ökat hjälpen till animalieproduktionen
och därmed också,
vågar jag påstå, i detta förslag gett mera
hjälp till det mindre jordbruket än vad
som någon gång tidigare har förekommit.
Att det sedan framställdes ännu
längre gående önskningar kan jag i viss
mån förstå, men jag är inte övertygad
om att de tankegångar som är framförda
i vissa reservationer innebär en rättvisare
fördelning än vad som nu föreslås
av utskottet.

Jag övergår nu till en annan reservation.
När det gäller vetet har folkpartiet
fört fram ett förslag att 250 kronor
per hektar skulle utbetalas för att ersätta
skördeförlusten. Förslaget i folkpartireservationen
äro dock enligt min
mening något verklighetsfrämmande.
Hur skall man ett halvt år efteråt kunna
bedöma och skaffa intyg på att skörden
var nedsatt med mer än trettio procent
på grund av svartrostskada? Jag medger
gärna att även propositionen och utskottsförslaget
icke skänker den rättvisa
man skulle vilja ha, då (len veteodlare
som fått full skörd får en för lätt vunnen
merinkomst. Vad det gäller förslaget
om att pristillägg även skall utgå till
rågodlare är det väl riktigt i så måtto
att rågodlaren brukar den sämre och lät -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tare jorden och i regel får nöja sig
med lägre skördeutbyte än veteodlaren.
Men 1951 års rågskörd var väl relativt
god, och därtill kommer de stora svårigheterna
att finna avsättning för råg
till skäligt pris, under det att vetet behöver
stimulans för att odlingen därav
skall öka.

t detta sammanhang har jag anledning
att säga några ord om konsekvenserna
av den höjning av spannmålspriserna
som jordbruksnämnden fört fram i två
särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t i år.

I den första framställningen, som är
dagtecknad den 26 februari i år, har
nämnden på anförda skäl hemställt om
en höjning av priset på vete och råg med
10 kronor per deciton. Sedan nämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
den 1 april 1952 träffat överenskommelse
om att vetepriset skulle höjas med ytterligare
3 kronor har nämnden i sin
andra framställning den 22 april 1952
hemställt om en sammanlagd ökning av
garantipriserna på vete och råg med
respektive 13 och 10 kronor per deciton.

Genom beslut den 25 april 1952 bär
Kungl. Maj:t godkänt prisöverenskommelsen
och enligt nämndens hemställan
fastställt en höjning av priset för vete
och råg med 13 respektive 10 kronor per
deciton i jämförelse med motsvarande
priser år 1951. Höjningen skall emellertid
endast gälla brödsäd av 1952 års
skörd, d. v. s. träda i kraft den 1 september
i år. Vid denna tid torde endast obetydliga
lager av 1951 års skörd finnas
kvar hos jordbrukarna. Däremot kommer
sådana lager att finnas hos handelskvarnar
och andra företag som driver
yrkesmässig handel med spannmål.
Kungl. Maj:t har därför utgått från att
sådana företag skulle till spannmålsbolaget
erlägga en särskild prishöjningsavgift
med belopp som motsvarar prishöjningen.

Redan vid behandlingen av denna
prisfråga i jordbruksnämndens råd
framhölls emellertid från nämndens sida
vissa farhågor för de konsekvenser som
skulle bli följden av en så kraftig prishöjning
på brödsäd på en gång under
hösten 1952. Dessa farhågor har besan -

nats och jordbruksnämnden har i dessa
dagar fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på att kvarnarna utnyttjar den föreliggande
situationen till att höja mjölpriserna
utöver vad som svarar mot inträdda
kostnadsökningar. Räknat från årsskiftet
har sålunda priset på vetemjöl
stigit med cirka 5 kronor per deciton,
och jag har inhämtat att nämnden avser
att vidta ytterligare prishöjningar före
den 1 september 1952.

Den nu omnämnda prishöjningen på
mjöl har en icke oväsentlig betydelse för
bagerinäringen. I slutet av mars 1952
träffades efter förhandlingar med denna
en uppgörelse i fråga om prissättningen
på mjukt bröd. Därvid förutsattes att råvarupriserna
icke skulle undergå andra
förändringar än sådana som kunde anses
vara normala. Då en för bagerinäringen
så grundläggande vara som mjöl
stigit med 5 kronor per deciton sedan
uppgörelsen träffats och kan väntas
komma att stiga ännu mera före den 1
september, vände sig representanter för
näringen till jordbruksnämnden och begärde
justering av brödpriserna. Med
hänsyn härtill upptog jordbruksnämnden
överläggningar i saken med representanter
för kvarnindustrien och bagerinäringen.
I överläggningarna deltog
även representanter för priskontrollnämnden.
Jordbruksnämnden och priskontrollnämnden
är för sin del ense om
att myndigheterna icke kan finna sig i
att kvarnarna utnyttjar den föreliggande
situationen. Jag delar denna uppfattning.
Liknande tendenser framkom visserligen
i samband med prishöjningarna föregående
år, men de var icke av sådan omfattning
att de påkallade någon särskild
åtgärd. Den situation som nu föreligger
är emellertid enligt min mening så allvarlig
att ett statligt ingripande icke kan
underlåtas.

Vid de nyssnämnda överläggningarna
har diskuterats olika vägar att lösa del
föreliggande problemet. Därvid har man
funnit det vara lämpligast att redan nu
vidta en höjning av priset på brödsäd.
Två vägar har därvid framkommit, nämligen
antingen en successiv höjning av
spannmålspriserna fram till den 1 sep -

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tember eller också omedelbar höjning
med hela det belopp, 13 kronor per deciton
för vete och 10 kronor per deciton
för råg, som priserna enligt jordbruksuppgörelsen
skulle höjas under det nya
regleringsåret, beloppen dock reducerade
med vad som motsvarar ränte- och
lagringskostnaderna fram till den 1 september
1952. Enighet har vid överläggningarna
rått om att den sistnämnda
vägen avgjort är att föredraga. Om man
nu genomför denna höjning bör man
lämpligen slopa den kvotering av förmalningen
vid kvarnarna som infördes i
mars 1952, och därigenom ånyo få i
gång priskonkurrens på detta område.
Den prisstegringsvinst på brödspannmål
av innevarande års skörd som genom
höjningen kommer att uppstå bör i form
av prishöjningsavgifter indras till statsverket.
Sådana avgifter bör dock icke
utgå för den brödsäd som icke fyller minimibestämmelserna
för fullgod vara,
därest den undergår sådan behandling
att den inte kan inblandas i fullgod vara.
Storleken av det belopp som kan förväntas
komma att inflyta i form av prishöjningsavgifter
beräknas av jordbruksnämnden
till cirka 15 miljoner kronor.
Då en omedelbar prishöjning av brödspannmål
på här angivt sätt självfallet
måste leda till motsvarande höjning av
priserna på mjöl och bröd kommer detta
att medföra att konsumenterna före
ingången av det nya regleringsåret belastas
med en motsvarande ökning i levnadskostnaderna.
Med hänsyn härtill synes
det vara rimligt att detta belopp, 15
miljoner kronor, i en eller annan form
återföres till konsumenterna. Vid övervägandena
av möjligheterna alt på ett
någorlunda smidigt sätt återföra dessa
medel till konsumenterna har jordbruksnämnden
stannat för att föreslå att medlen
skall användas till prisnedsättning
på smör och margarin. Detta kan enligt
jordbruksnämnden lämpligen ske på så
sätt att Svenska mejeriernas riksförening
tillföres viss del av de inflytande prishöjningsavgifterna
för att utbetala gottgörelse
till mejerierna för prisnedsättningen
på smöret samt att jordbruksnämndens
clcaringkassa för fettvaror

likaledes tillföres viss del av prishöjningsavgifterna
för att täcka prisnedsättningen
på margarin.

Enligt jordbruksnämndens beräkningar
kommer de föreslagna prishöjningsavgifterna
att förslå till en prissänkning
på smör och margarin med 15 öre per
kilogram under sex å sju månaders tid.
Jag anser att en sänkning bör vara lika
stor för båda varuslagen och lämpligen
bör bestämmas till 15 öre per kilogram.

Jordbruksnämnden bär även haft samråd
med representanter för jordbrukets
förhandlingsdelegation. Dessa har inte
haft något att erinra mot nämndens förslag.

Jag har för avsikt att snarast möjligt
föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder
i enlighet med jordbruksnämndens
förslag, dock med modifikation i fråga
om prissänkningen på margarin, så att
den blir lika stor som för smör. Åtgärderna
torde böra träda i kraft utan dröjsmål.

Till utskottets utlåtande har herr Hjalmar
Nilsson m. fl. i en reservation framfört
ett par principiella synpunkter,
som jag har anledning att säga några ord
om. I denna reservation framlägges förslag
om alt uppgöra en plan för att
begränsa subventionerna och om möjligt
avveckla dem.

I princip föreligger det nog inte några
större motsättningar mellan regeringens
förslag och reservanternas, då vi väl
på ömse håll vill belasta statskassan
med så litet subventioner som möjligt.
Fjolårets skörde- och produktionsresultat
ger en klar bild av hur svårt det
är att göra upp en plan för framtiden,
då utvecklingen är så vansklig att förutse.
Regeringen har också i handling
visat att den vill avveckla subventionerna
så fort som möjligt. För produktionsåret
1952/53 minskas subventionerna
med ca 100 miljoner kronor, trots de
löneökningar som genomförts vid jordbruket.
Jag är fullt överens med reservanterna
att det var ett tvångsläge som
nödvändiggjorde de ökade subventionerna.

Vad beträffar den andra av reservanterna
framlagda linjen, nämligen att vi

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skail ha en friare prisbildning mera i
överensstämmelse med världsmarknadspriserna
så innebär detta att just när
1947 års beslut om jordbrukspolitiken
skall träda i kraft framföres detta förslag
om friare priser, vilket mera verkar
den ståndaktige tennsoldatens inställning
än en realistisk syn på dessa
ting. Situationen 1952 är inte lika med
situationen 1951.

Om man jämför de olika förslag, som
framförts i utskottets utlåtande och i reservationerna,
ger regeringens förslag,
som sammanfaller med utskottets, jordbruket
en betydligt tryggare möjlighet
att utfå en likvärdig inkomst i förhållande
till andra grupper än vad reservanternas
gör. Jag har också funnit, att
de meningsriktningar som företrädes av
reservanterna, är betydligt aktivare, då
det gäller fördelningen av jordbrukets
inkomster än när det är fråga om att
anskaffa desamma.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
anföra några ord om konsumenternas
reaktion. Det är naturligt att vissa motsättningar
uppstår i år när jordbrukets
priser justerats tre gånger under så kort
tid. Vad angår den presskampanj som
förts från visst håll och särskilt riktats
mot de höjda matfettspriserna tror
jag att den som sansat bedömer utvecklingen
och jäinlör löneökningarna med
prishöjningarna säkerligen erkänner att
de någorlunda följts åt. Om man ser på
konsumtionen av smör har denna ingalunda
nedgått så katastrofalt som man
anför från en del håll.

De senaste uppgifterna från Mejeriernas
riksförening visar att om man sätter
förbrukningen i mars 1951 till 100
är smörkonsumtionen i mars 1952 95.
Siffran för april 1952 visar 103, och
det betyder ju att smörkonsumtionen
har ökat. Nå, i båda dessa jämförelsefall
kommer en sak som kanske inverkar
något på konsumtionsresultatet, nämligen
att påsken i fjol inföll i mars, vilket
medförde en större konsumtion än
vanligt, och detta gör att 1952 års jämförelsesiffra
blir något för låg; påsken
1952 inföll i april, vilket leder till en
högre jämförelsesiffra för april, då kon -

sumtionen blivit större än normalt. Jag
tror att man kan konstatera att konsumtionen
av smör minskat med mellan två
och fem procent. Smöret har följaktligen
stått sig ganska bra, i svnerhet om man
tar i betraktande den agitation och hets,
som förts mot smöret under den senaste
tiden. Jag är inte helt överens med herr
Näslund, när han sade att man nu kommit
till så högt smör- och margarinpris,
att man bör undersöka om det inte bör
sänkas något. När det gäller smöret, som
varit föremål för en höjning av 40 öre
per kilo, är konsumtionen omkring 11
kilo per person och år. Det gör 4:40 i
prishöjning per person och år. Även om
det finns en del människor i detta land
med mycket små inkomster, så tror jag
dock inte att denna höjning med 4:40
på vardera av dessa matfettssorter försätter
dessa människor i en särskilt svår
situation, utan de krav som framställes
här på en sänkning av priserna emanerar
nog från något annat intresse än
enbart för att människor skall få bättre
möjligheter att få debet och kredit
att gå ihop.

Vi måste komma ihåg att den prishöjning,
som måst vidtagas, delvis har föranletts
av den löneutveckling, som skett
här i landet under senare år. Om jordbruket
skall få vad det är berättigat till,
är det nödvändigt att företaga föreslagna
prishöjningar och subventioner. Till
slut vill jag ansluta mig till det uttalande
som gjorts tidigare här i dag, nämligen
att man bör med mera sans och under
ansvar diskutera och besluta om jordbrukets
framtid i detta land. Jag tror för
min del att Sveriges folk har råd att
låta jordbruket få sin rättmätiga del av
nationalinkomsten.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
I två avseenden är denna reglering av
jordbrukets produkter bättre än de flesta
av sina föregångare. .lag menar då att
det skett en utveckling mot större likställighet
i inkomsthänseende mellan
jordbrukare och andra befolkningsgrupper.
Detta gäller ju inte bara lantarbetarna
utan även jordbrukarna själva, gi -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vetvis under den förutsättningen att de
har möjligheter att via prisförhöjningen
på sina produkter ta ut en högre arbetslön
för sitt eget arbete.

Denna jordbruksuppgörelse är bättre
även i det avseendet att största delen av
förbättringarna lagts på de animaliska
produkterna. I regel är det ju så att såväl
det mindre som det magrare jordbruket
har större möjligheter att konkurrera
med det större och fetare jordbruket
i fråga om animaliska produkter,
och då blir det ju en fördel för dem när
höjningen sker på de animaliska produkterna.
Vad vårt svenska jordbruk beträffar
är det ju i allmänhet så att de
små och magra jordbruken nästan är
identiska med varandra. Det är ju lättare
att sammanlägga och göra större
brukningsdelar i de bättre jordbruksbygderna
än i de magra områdena. Naturligtvis
går det inte att göra någonting åt
detta — jag nämner bara i förbigående
att så är förhållandet.

När jag talar om att det i regel är
bättre för det mindre jordbruket då de
animaliska produkterna är jämförelsevis
bättre betalda, så säger jag detta med en
viss reservation. Det kan ju givetvis förekomma
skillnader, som är till nackdel
även för småbruket och det sämre jordbruket.

Då producentbidraget infördes 1948
var det just för att åstadkomma en utjämning
i inkomstförhållandet mellan
det större och det mindre jordbruket.
Om vi med denna motivering hade bibehållit
producentbidraget, hade vi nu inte
haft sådan strid om detta som vi nu har
och fortfarande ser ut att få. I likhet
med herr Svedberg tror jag inte att producentbidraget
har så stor betydelse när
det gäller att fortare få de små jordbruken
sammanlagda till större enheter. .lag
tror att den naturliga utvecklingen på
detta område kan och bör göra sig gällande
utan det tvångsmedel som producentbidraget
är avsett att utgöra enligt
1947 års uppgörelse. .lag skall inte vidare
beröra denna fråga bär men eftersom
även producentbidraget varit berört i
diskussionen, ville jag gärna framhålla
detta.

En av fördelarna med jordbruksuppgörelsen
är just att vid sidan om detta
producentbidrag inlagts ett särskilt leveranstillägg
för de kvantiteter mjölk
som ligger mellan 4 000 och 10 000 kilo.
Detta är givetvis ett steg i rätt riktning
för att utjämna inkomstförhållandena
mellan det mindre och det större jordbruket.
Det är säkerligen behövligt, och
vi hälsar detta leveranstillägg med stor
tillfredsställelse.

Jag bär tagit upp ett par andra saker
i en motion som jag skall be att få säga
ett par ord om. Det gäller det retroaktiva
bidraget på 30 kronor per gödsvin
som skall utgå från 1 september i fjol
och hela detta produktionsår. Hela denna
prissättning i den senaste överenskommelsen
har varit en följd av att man
vill höja lönerna inom jordbruket och
i sammanhang därmed även jordbrukarnas
egna inkomster. Under sådana förhållanden
kan det ju varken vara förnuftigt
eller rättvist att låta detta retroaktiva
bidrag utgå för hur stora leveranser
som helst, om vi vill hålla på huvudprincipen
att bidrag skall utgå för
att täcka de högre arbetskostnaderna.

Vad jag här sagt gäller endast de retroaktiva
bidragen. I fråga om de bidrag
som skall utgå för tiden efter det att
denna överenskommelse blev träffad, således
efter den 1 mars, har ju två saker
inträffat som medfört, att även sådana
behöver och bör få bidrag i full utsträckning,
som inte behöver dem för arbetskostnaderna,
d. v. s. även de största
producenterna. Det ena som inträffat
här är att smågrispriset har höjts, vilket
tar bort något mer än hälften av bidragshöjningen
för gödsvinen. Det andra
är att även fodersäden höjts i pris.
Därför är det nog fullständigt riktigt att
även de allra största producenterna får
30-kronorsbidraget för hela sin produktion
för tiilen efter det överenskommelsen
träffats.

I min motion har jag sålunda menat,
att det bara är de retroaktiva bidragen
som inte skulle utgå för hela antalet svin.
.lag tror inte vi bär någon glädje av att
de svinproducenter, som vi helt enkelt
kan kalla för svinfabrikörer, utökar sill

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

produktion ännu mer. Detta skulle givetvis
leda till eu försämring för de egentliga
jordbrukarna.

Folkpartiet har i sin motion och i sin
reservation föreslagit, att det retroaktiva
bidraget endast skulle utgå för 20 svin.
Detta kunde vi betrakta som rättvist om
vi ville förbättra endast småbrukets inkomstförhållanden,
men detta har ju inte
varit vår avsikt. Bidraget bör väl gälla
även det ordinära jordbrukets förhållanden,
och i så fall bör det utgå för 40
svin, såsom jag bär föreslagit i min motion.

Så kommer jag in på frågan om arealbidraget
för veteodling. Det har ju också
diskuterats ganska omfattande i dag.
Det är numera nästan omöjligt att differentiera
detta bidrag så att det endast
tillkommer dem som lidit skada genom
svartrosten. .lag tror det skulle vara en
för stor frestelse för de svenska jordbrukarna,
om de nu så långt efteråt, när
de både tröskat och sålt säden, skulle
deklarera hur stora skördeskador de lidit,
i synnerhet om man i enlighet med
folkpartiets förslag inte skulle lämna ersättning,
förrän deras skörd varit 30
procent eller mer under det normala.
Det skulle i varje fall uppstå en mängd
gränsfall, som vore ytterst svåra att reglera
på ett rättvist sätt. Det enda förnuftiga
är att göra som föreslås i propositionen,
nämligen att ge en generell tilldelning
till alla som har odlat vete. Det
går nog inte på något annat sätt.

Är vi överens om den saken, inställer
sig emellertid osökt frågan: Hur skall
det då blir med rågodlarna? Enligt de
siffror som är redovisade i propositionen
har ju rågen givit endast 90 kilo mer
per hektar än vetet. Skillnaden är således
så obetydlig, att den kan ligga inom
de statistiska felmarginalerna, varför
man nästan kan säga att vete och råg
i stort sett givit lika stor skörd.

Det är alldeles klart att veteodlarna
har beräknat en högre skörd än rågodlarna.
Det brukar de ju få, och det är de
vana vid. Det är möjligt att de har något
högre produktionskostnader. Å andra
sidan är rågfälten ofta steniga och
mer svårbrukade än vad vetefälten är.

Allt detta tycker jag bör motivera, att
inte endast veteodlarna skall ha arealbidrag,
i synnerhet som de trots allt i
genomsnitt fått ungefär samma inkomst
per hektar som rågodlarna. Jag tycker
att det här hade varit mycket lämpligt
att åstadkomma en likställighet, så att
även odlarna av den sämre jorden fått
detta retroaktiva bidrag, alltså även rågodlarna.
Det skulle ha åstadkommit en
viss utjämning av inkomstförhållandena,
om än långt ifrån fullständig.

Det har framhållits bär att detta skulle
stimulera rågodlingen, men det är ju
alldeles omöjligt när det gäller den skörd
vi fick i fjol höst, och likaså när det
gäller årets skörd eftersom rågen för
många månader sedan är sådd. Det brukar
annars vara mycket svårt att sammanjämka
de marknadsreglerande åtgärderna
med åtgärder som är berättigade
ur andra synpunkter, men i detta
fall hade det säkerligen gått mycket bra
att i viss mån utjämna inkomstförhållandena.

Det är väl ändå så i detta land, att
vi behöver inte bara de bättre jordbruksbygderna
och de större brukningsdelarna,
utan även de sämre jordarna
och de mindre brukningsdelarna. Framför
allt behöver vi dem av beredskapshänsyn.
Under kristiden behövde vi säkerligen
alla jordplättar, även om de var
aldrig så små. Är vi således överens om
att vi behöver även de små jordbruken
— och vi vet att vi åtminstone inom
rimlig tid inte kan sammanlägga dem
till större brukningsdelar — tror jag att
vi allvarligt måste försöka att så långt
ske kan göra en utjämning, så att även
de som måste bruka dessa små brukningsdelar
kan få sin utkomst.

Herr statsrådet hänvisade i samband
med frågan om det retroaktiva gödsvinsbidraget
till att de som har den bättre
inkomsten får skatta mera för dessa bidrag.
Det är ju alldeles riktigt, men jag
vet inte om det förbättrar saken. Det
kunde ju hända att en hel del av de inkomster,
som jordbrukarna skulle ha, utgår
i skatt i stället för att komma dem
till godo, som i högre grad hade behövt
dem.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag skall inte fortsätta längre. Med
dessa reflexioner ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
utom i vad som avser det retroaktiva bidraget
av 30 kronor per gödsvin samt
arealbidraget, på vilka punkter jag yrkar
bifall till motionen 464 i första kammaren.

Herr SPETZ: Herr talman! Den debatt
som förts här i dag visar hur lyckligt
det hade varit om proposition nr 176
hade behandlats samtidigt med proposition
nr 236, så att man hade kunnat fä
jordbruksdebatten samlad.

Det ärende som vi nu har att behandla
innebär egentligen, som redan har
sagts, en fortsättning av den fråga som
behandlades och diskuterades i maj månad
i fjol. Den avser återstoden av innevarande
regleringsår. Detta har medfört
bland annat, att det inte varit möjligt att
genom prissättningen reglera den inkomst
som skulle tillfalla jordbruket,
utan det har nödtvunget måst ske i form
av stora subventioner. På grund av denna
omständighet hade det, som herr
Svedberg sade, funnits stora möjligheter
att göra en fördelning bland jordbrukets
folk på ett sätt, som enligt min uppfattning
hade mera överensstämt med
1947 års principbeslut än den fördelning
som har skett.

När vi i fjol behandlade denna fråga,
sades det bland annat i denna kammare
av herr Fridolf Jansson, att den överenskommelse
och det beslut som då fattades
var det sämsta som ur småbrukets
synpunkt, d. v. s. ur fördelningssynpunkt,
dittills hade fattats. Herr Jansson
frågade också, vart det egentligen skall
bära hän med dessa jordbrukare, vilkas
inkomst mer och mer sackar efter.

Nu skall jag villigt erkänna, att jordbruksministerns
uppfattning är riktig så
till vida, att den uppgörelse som nu föreligger
till behandling innebär ett mycket
stort steg i riktning mot en rättvisare
fördelning av jordbrukets inkomster.
Det rör sig, kan man säga, i stort sett om
att ersätta jordbrukarna för den höjning
av lantarbetarlönen med 50 öre i tim -

men, varom överenskommelse träffades
vid avtalsförhandlingarna. Det finns därför
anledning att undersöka, huruvida
de som arbetar inom jordbruket verkligen
får dessa 50 öres höjning per timme.

Jag har, herr talman, i min hand en
artikel som har gått igenom en del av
bondeförbundspressen. En landstingsman,
som samtidigt är ordförande i Kronobergs
läns mejeriförbund och styrelseledamot
i Svenska mejeriernas riksförbund
—- alltså en herre som inte är precis
vem som helst -—- har räknat ut att
familjejordbruken får en ungefärlig höjning
av ettusen kronor. Han har visserligen
räknat en smula fel. Han har räknat
leveranstillägget till 300 kronor, och
eftersom detta endast utgår från den 1
mars och eftersom vidare clearingbidraget
bortfaller, får jordbrukaren inte
så stor nettoinkomst. Men det må vara
hänt, jag accepterar slutsiffran ettusen
kronor.

Vad motsvarar detta i arbetstimmar,
om vi räknar efter 50 öre i timmen, vilket
ju jordbrukaren skall tillerkännas''?
Det motsvarar 2 000 arbetstimmar. Jag
har inte räknat ut siffran exakt, men
det motsvarar ungefär 37 till 38 timmar
i veckan vid ett familjejordbruk. Var
och en som är jordbrukare måste vara
på det klara med att denna siffra är
orimlig. De siffror på arbetsvolymen
som föreligger och till vilka herr Svedberg
refererade — och dessa siffror är
ändå reducerade — visar, att vid ett
jordbruk av den storlek, som man kan
kalla ett familjejordbruk, används över
4 000 arbetstimmar av familjen. Observera,
att detta inte bara gäller brukaren
själv, det skall även utgå ersättning
för hustruns och de hemmavarande barnens
arbete i jordbruket. Efter denna
siffra blir lönehöjningen endast 25 öre
i timmen, och då är jag för min del
övertygad om att dessa jordbrukare är
de, som har den bästa jorden och bäst
kan utnyttja sina produktionsmöjligheter.
Det finns utan tvivel tusentals jordbruk
av denna storlek, vilkas innehavare
icke får ut denna höjning av arbetslönen
med 25 öre, utan som får nöja sig med
en lönehöjning av 15 å 20 öre. Men skat -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tebetalarna och konsumenterna betalar
50 öre för hela den beräknade arbetsvolymen,
vilket måste innebära, att den
högre arbetslön, som en del jordbrukare
icke får, kommer andra jordbrukare till
godo.

Herr andre vice talmannen förklarade,
att han icke är någon vän av millimeterrättvisa.
Det är inte jag heller, men det
finns ju andra längdmått. Herr andre
vice talmannen tänker kanske på något
som kan kallas kilometerrättvisa. Det
förefaller mig verkligen, som om man
hade anledning att tro det, om man jämför
den löneförhöjning, som en familjejordbrukare
erhåller, med den löneförhöjning,
som grisfabrikanten får. Grisfabrikanten
erhåller ju kanske ända upp
till 120 000 kronor i retroaktiv ersättning
för redan uppätna grisar. Hans
ökade arbetskostnader för dessa uppätna
grisar har inte varit ett enda rött öre,
om grisarna levererades före den 1 januari.
Hela beloppet tillfaller alltså grisuppfödaren
utan att han behövt göra någon
motsvarande utbetalning för högre
arbetskostnader. Han bär, generöst beräknat,
lagt ned kanske högst 2 000 arbetstimmar,
vilket betyder att han får en
löneökning av 60 kronor i timmen. Avståndet
mellan de 20 å 25 öre i timmen,
som småbrukarna nu får, och de 60 kronor
i timmen, som grisuppfödaren erhåller,
är så stort, att man här verkligen
har anledning att tala om kilometerrättvisa.

Nu invänder man, att det är tekniskt
svårt att här tillämpa en annan ordning.
Ja, det finns ju alltid svårigheter, om
man inte vill en sak. Det är, förklarar
man, svårt att kunna få till stånd en effektiv
kontroll beträffande svartrostskadorna.
I vår motion har vi dock skrivit,
att vi icke fordrar en exakt kontroll, ty
vi har det förtroendet till jordbrukarna,
att om en jordbrukare fått full skörd
och icke lidit förluster på grund av
svartrosten, så kommer han inte heller
att begära att få del av tillägget. Men,
som sagt, om man inte vill, så finns det
alltid svårigheter att åberopa.

Den bristande viljan förefaller mig
på ett ganska drastiskt sätt illustrerad

av vad som föreslås i fråga om det extra
pristillägget. Där stoppar man utbetalningen
den 1 mars och förklarar, att
detta tillägg icke kan göras retroaktivt
därför att clearingtillägget redan är utbetalt.
Clearingtillägget utgår med ett
belopp av 1—3 öre, olika för olika
landsdelar. Här rör det sig om högst
150 kronor per jordbrukare. Det tycks
vara ytterligt svårt och till och med
statsfinansiellt farligt att betala ut 150
kronor till en småbrukare, men man förefaller
inte vara lika rädd för att betala
ut 120 000 kronor till en fläskfabrikant.

Det finns, herr talman, kanske inte
anledning att gå in på alla detaljer i de
fem punkter, där det föreligger reservation,
således i fråga om arealbidragen,
mjölkpristillägget, gristillägget, hönsfodret
— det senare är ju en fråga som
är av liten betydelse vid denna tidpunkt
av produktionsåret — samt margarinoch
smörpriset. Alla dessa punkter har
tidigare nämnts här, och det finns ingen
anledning för mig att nu gå närmare
in på dessa frågor. Jag skulle dock vilja
fråga jordbruksministern, av vilken anledning
han i detta sammanhang drar
in frågan om skatten — redan herr Persson
var ju inne på denna sak. Vi måste
ju betala skatt på all inkomst. Det finns
väl därför ingen anledning att säga, att
det inte gör någonting, om staten betalar
ut dessa pengar till jordbrukarna.
tv de får betala tillbaka en del i form av
skatt. Jag skulle som småbrukare vara
ytterligt tacksam, om jag finge 100 000
kronor om året, och jag skulle gärna betala
skatt på det beloppet. Det finns,
herr statsråd, ingen anledning att bär
föra in denna synpunkt om skatten i
denna debatt.

Utskottets ärade ordförande sade vidare,
att man inte bör bråka om denna
sak eller krångla till den, ty det här
har man kommit överens om vid förhandlingar
mellan jordbrukarna och regeringen.
Både producenter och konsumenter
bar enats om denna överenskommelse,
sade han. Men, ärade ordförande
i jordbruksutskottet, den kår, som her''-Svedberg, herr Persson och jag tillhör,

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bär icke varit representerad vid dessa
förhandlingar. Trots att vi vid upprepade
tillfällen har begärt att få vara
med vid prisuppgörelserna har detta
varje gång vägrats oss. Detta gör, herr
talman, att jag, frånsett min rent principiella
uppfattning att riksdagen icke
kan anses vara bunden av en överenskommelse
som träffats mellan parter
utanför riksdagen, icke har någon respekt
för den träffade uppgörelsen. Jag
anser mig icke ha någon som helst del
i ansvaret för den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Näslund m. fl. avgivna
reservationen.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag tillät mig säga i mitt förra anförande,
att dessa frågor bör behandlas under
känslan av ansvar och med sans.
Den siste ärade talaren gjorde sig skyldig
till stora överdrifter och försökte
att med felaktiga exempel få fram vissa
resultat. Jag tror icke att någon enda
grisuppfödare kommer att få så mycket
som 120 000 kronor. I varje fall kommer
icke någon av de leverantörer, som är
anslutna till Slakteriförbundet, och det
är 80 procent av samtliga leverantörer,
att komma upp till 120 000 kronor. Herr
Spetz högg denna siffra i luften när han
skulle försöka visa det berättigade i sin
kritik.

Vidare måste vi, herr Spetz, såsom jag
tillät mig påpeka redan i mitt första anförande,
komma ihåg att hälften av det
bidrag, som nu utgår till svinuppfödarna,
faller på det halvår, under vilket
smågrispriset, sedan det blivit känt att
jordbrukarna skulle få detta bidrag, stigit
med JO kronor per gris. Jag är övertygad
om att de jordbrukare, som här
kommer att lyfta det största beloppet,
icke själva bedriver någon särskilt stor
smågrisuppfödning.

Vad beträffar herr Spetz’ invändning
mot att jag i detta sammanhang drog in
skatten, vill jag säga, att med de siffror,
som herr Spetz tillät sig anföra och
även med de belopp, som jag har räknat
med, kommer man upp till summor,

där skatteprocenten är ganska hög. En
del av de pengar, som jordbrukarna
kommer att få, återgår alltså till staten
i form av skatt.

Herr Spetz sade vidare, att de fläskproducenter,
som levererat sina svin till
slakterierna före den 1 januari, inte haft
ett enda öres merutgift. Gentemot detta
vill jag erinra om att den merinkomst,
som jordbruket här får, ju skall täcka
de merkostnader, som jordbruket har
under de åtta månaderna. Merinkomsten
faller givetvis inte på den avlöningssumma,
som har betalts ut före nyåret, men
för att få bidraget så rättvist som möjligt
och för att gynna animalieproduktionen
så mycket som möjligt har bidraget
utformats på detta sätt och gjorts retroaktivt
ända från den 1 september.
Herr Spetz var försiktig nog att på denna
punkt inte komma med någon argumentation
mot förslaget, ty det är uppenbart
att tack vare att bidraget utgår
retroaktivt ända från den 1 september,
får småbrukarna del av dessa svinpengar
i betydligt större utsträckning än om
bidraget utgått retroaktivt endast från
den 1 januari. Jag skulle därför tro att
i detta fall tillgodoser propositionens
och utskottets förslag småbrukets intressen
i ganska stor utsträckning. Jag vill
därmed visst inte påstå, att småbrukarna
under de gångna åren har fått för mycket,
utan jag tror tvärtom att de alltjämt
har en del att fordra. Men jag hoppas
att man så småningom skall kunna
komma fram till ett förslag som, om
möjligt, ännu bättre tillgodoser småbrukarna.
Det är dock inte så enkelt att få
fram ett dylikt förslag, ty det gäller ju
här enheter med en ganska liten produktion.

Från det parti, som herr Spetz representerar,
har man ju — herr Näslund
var inne på den saken — klart sagt ifrån
att man måste vara försiktig med prishöjningar
på smöret, som dock är en av
småbrukets huvudprodukter. På annat
håll åter säger man, att vi måste vara
försiktiga med subventioner. Hur skall
då jordbruket kunna få ersättning, om
man inte får höja priset på produkterna
och inte heller tillgripa subventioner?

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag skulle tro att i detta fall tillgodoser
det förslag, som framlägges i utskottets
utlåtande, småbrukets intressen i den
mån detta har varit möjligt i denna
omgång. Om vi sedan i framtiden
kan finna en lösning, som är ännu bättre,
har jag naturligtvis ingenting att invända.

Sedan säger herr Spetz, att det har förts
underhandlingar mellan statsmakterna
och jordbrukets organisationer, men då
inte herr Spetz, herr Svedberg eller herr
Karl Persson deltagit i dessa förhandlingar
eller deras organisation varit representerad
i underhandlingsdelegationen, känner
sig herr Spetz inte förpliktad att stå
bakom den träffade uppgörelsen. Jag
tror nu inte att överenskommelsen faller
för den sakens skull. Dessutom vill jag
tillägga, att jag ju trodde att herr Spetz
är medlem i jordbrukets ekonomiska
organisationer. De har ju strängt taget
varit representerade vid dessa förhandlingar,
och således även indirekt herr
Spetz, även om det inte blivit genom
den organisation som herr Spetz nämnde.
När man här talar om att Småbrukarförbundet
borde ha varit representerat
vid underhandlingarna, vill jag invända,
att Småbrukarförbundet, om jag inte
minns fel, bara har 4 000 å 5 000 medlemmar,
under det att jordbrukets ekonomiska
och fackliga organisationer
representerar ett betydligt större antal
jordbrukare — enbart den stora slakteriorganisationen
har mer än 280 000
medlemmar. Jag skulle tro att både jordbrukets
ekonomiska organisationer, dess
föreningsrörelse i form av Sveriges lantbruksförbund
och den fackliga organisationen
RLF företräder jordbrukarnas
intresse på ett betydligt mer representativt
sätt än vad Småbrukarförbundet kan
göra. Detta är för övrigt en gammal tvistefråga
som varit uppe i många år. Jag
tror faktiskt att jordbrukarna i stort sett
har varit ganska tillfredsställda med
sammansättningen av den delegation
som deltagit i underhandlingarna. Faktum
är ju också att den slutliga överenskommelsen
på förhand godkänts av
de stämmor som sammankallats inom de
olika organisationerna. Både inom jord -

brukets fackliga och ekonomiska organisationer
har förhandlingsresultatet åtskilliga
gånger framlagts för stämmorna
för godkännande, innan överenskommelsen
slutligt träffats.

Jag försökte att i mitt anförande inte
på något sätt vara polemisk. Jag hade
därför inte väntat att man skulle behöva
ställas inför det ordval och de överdrifter
som herr Spetz här kom med. Jag
tror inte att herr Spetz gagnar saken
och de intressen, som han företräder,
genom att här komma med siffror som
inte överensstämmer med verkligheten.

Herr SPETZ (kort genmäle): Herr talman!
Jag tror inte att herr jordbruksministern
har något skäl att frånkänna exempelvis
folkpartiet eller dem, som står
bakom de olika reservationerna till jordbruksutskottets
betänkande, ansvar för
vad de föreslagit. Jag är övertygad om
att de var och en på sitt håll är villiga
att ta det ansvar som kan medfölja, om
kammaren skulle följa någon av deras
reservationer.

Sedan vill jag konstatera att av de siffror,
som jag anförde, har jordbruksministern
endast vänt sig mot siffran
120 000, i vilket fall det ju rörde sig om
4 000 svin. Herr Svedberg, som hade
vissa siffror i detta hänseende, påpekade
att den siffran är mycket tänkbar i något
fall. Men även med de siffror, som
herr statsrådet själv anförde, kommer
man ju upp i så höga belopp, att herr
statsrådet fann anledning att tala om den
höga progressionen på skatten. Då är
vi ju faktiskt ense om att mycket höga
belopp kommer att utbetalas i vissa fall.
Det kommer att falla ut belopp, som inte
är betingade av behovet och som icke
är betingade, det vågar jag påstå, av löneförhöjningen,
tv den kommer i rikt
mått ändå på grund av den allmänna
höjningen av mjölktillägget, den höjning
av fläskpriset som kommer, den höjning
av brödsäden som är att vänta samt
arealtillägget. Det finns därför ingen anledning
att i det fallet säga att det skulle
bli en underkompensation, om denna
retroaktiva utbetalning begränsades på
det sätt, som vi föreslagit.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets omräde.

Sedan frågar herr statsrådet om jag
Inte är medlem i de ekonomiska organisationerna.
Jo, jag är medlem i samtliga
ekonomiska föreningar, som jag har anledning
att tillhöra. Men vi kan väl
vara överens om att den enskilde medlemmen
har ingen möjlighet att göra sig
gällande i detta sammanhang med den
indirekta rösträtt, som man har i kretsavdelningarna
och föreningarna och hela
vägen tills man kommer upp till Sveriges
lantbruksförbund.

Herr OSVALD: Herr talman! Av underskottet
i jordbrukskalkylen, 328,5 miljoner
kronor, kan man räkna med att omkring
en tredjedel är förorsakad av de
stora förlusterna på vetet förra året till
följd av svartrostskadorna. Dessa svartrostskador
var ju, såsom de flesta torde
ha sig bekant, av mycket växlande
storlek. I de svartrostdrabbade delarna
var det många jordbrukare, som förlorade
tusentals kronor per hektar, under
det att i andra delar av landet inga skador
alls förekom.

Nu har jordbruksministern i överensstämmelse
med den överenskommelse,
som träffats, föreslagit — med motivering
att vi har haft en svartrosthärjning
i landet —- att alla veteodlare förra året
skall få ett arealbidrag på 150 kronor
per hektar. Ett sådant bidrag utgör endast
en ytterst obetydlig ersättning för
de jordbrukare, som haft svåra skador,
men det blir en extra inkomst för dem,
som inte haft några skador alls. Detta
arealbidrag kan därför inte egentligen
sägas vara någon ersättning för svartrostskadorna.
Det är inte heller någon
åtgärd, genom vilken man kan stimulera
en ökning av veteodlingen. Ur den
synpunkten förefaller det mig att det
sätt, på vilket man här velat reglera
svartrostskadorna, alltså genom arealbidrag,
är orimligt.

Ännu orimligare är det emellertid enligt
min uppfattning att, såsom man
velat, täcka en del av underskottet i
kalkylen, vilket ju delvis uppkommit genom
svartrostskadorna, genom att ge
retroaktiva bidrag för svinen. T fråga

om detta retroaktiva pristillägg sägei
utskottet i sitt utlåtande bl. a., att tillägget
avses som en kompensation för foderfördyringen.
Detta argument har inte
särskild stor tyngd, i all synnerhet inte
som jordbruksministern i sitt anförande
nyss meddelade, att priserna på smågrisar
har stigit med ungefär 30 kronor.
Hela den ersättning, som man säger är
avsedd såsom kompensation för fördyringen
av fodermedel kommer sålunda
i själva verket icke den framtida svinuppfödningen
till godo, utan den går till
smågrisproducenterna. Om det verkligen
hade varit så besvärligt för svinuppfödarna,
som här gjorts gällande, borde
man väl inte ha låtit smågrisproducenterna
ta hela denna höjning utan sökt
hålla igen något.

Men även om man menar att det är
rimligt att ge en viss kompensation för
ökningen av foderkostnaderna, så tycker
jag att det hade varit bra mycket
rimligare att man gett en ersättning till
de jordbrukare, som lidit förluster på
många tusen kronor genom svartrosthärjningar,
och att dessa jordbrukare
fått kompensation i proportion till förluster
som de lidit. En sådan utbetalning
av ersättning hade helt säkert varit
möjlig att genomföra med hjälp av den
statistik över veteskördarnas normala
storlek i olika delar av landet, som man
har från förra året. Det hade varit möjligt
att avgränsa olika distrikt i landet,
där skadorna varit exempelvis 90 procent,
80 procent, 70 procent o. s. v. Genom
att ge ersättning till de jordbrukare,
som verkligen haft de stora förlusterna,
hade man, menar jag, verkligen
fyllt det underskott som finns i
kalkylen. Det sätt på vilket man nu i
stället handlar, skulle man något förenklat
kunna uttrycka på följande vis:
En grupp jordbrukare har haft stora förluster,
vilket resulterat i ett underskott
i kalkylen, och för att utjämna detta
underskott ger man ersättning åt en
annan grupp av jordbrukare.

Genom det siitt, på vilket man här
velat få kalkylen att balansera, har man
i själva verket gett ett utmärkt exempel
på svagheten i jordbrukskalkylen. Det

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

hade emellertid ingalunda behövts ett så
praktfullt skolexempel på kalkylens
bristfällighet, som här åstadkommits,
för att alla skall inse att kalkylen sådan
den f. n. är inte längre är ett lämpligt
medel att fastställa jordbrukets produktpriser.
Det är därför glädjande att
man nu på de flesta håll kommit underfund
med att jordbrukskalkylen i sin
nuvarande form bör ersiittas med någon
annan metod.

Enligt min uppfattning borde de av
svartrosten förorsakade skadorna förra
året icke ha räknats med i jordbrukskalkylen,
och den ersättning, som skulle
lämnas för dessa skador, skulle egentligen
inte heller räknas som en subvention.
Man lämnar jordbrukarna ersättning
för de förluster som de lider på
grund av exempelvis nedslaktning av
djur efter mul- och klövsjuka. Över huvud
taget då det inträffar katastrofer av
sådan art, exempelvis svåra sjukdomar,
där den enskilde jordbrukaren inte har
någon möjlighet att ingripa, eller katastrofer
som inte är beroende på försummelse
av den enskilde jordbrukaren,
borde ersättning härför icke räknas såsom
en subvention till jordbruket. Dylika
skador borde, såsom jag sade, ersättas
på annat sätt. Jag kan nämna att
det, såsom säkerligen är bekant för
många, inom jordbrukarkretsar i olika
delar av landet har diskuterats hur man
skulle ordna dessa förhållanden i framtiden.
Man har bl. a. framkastat tanken
på att tillskapa en skaderegleringsfond
för katastrofskador av det här slaget.
Jag föreställer mig att man skulle kunna
tillskapa en sådan fond genom att
årligen ta upp ett visst belopp härför i
jordbrukskalkylen, för att på det sättet
så småningom få ett större belopp, från
vilket ersättning kunde lämnas jordbrukare,
som har lidit förlust på grund
av katastrofer av den här arten.

Hur detta skall ordnas, får väl bli
föremål för överläggningar i framtiden
— jag hoppas åtminstone det —• men så
länge en dylik ordning saknas, vore
det angeläget att ersättningen för sådana
skador lämnades på annat sätt än via
jordbruksuppgörelsen, alltså på sådant

sätt att den icke skulle räknas som en
subvention till jordbruket.

Jag kommer inte, herr talman, att
ställa något yrkande på denna punkt,
men jag skulle vilja vädja till jordbruksministern
att beakta frågan och överväga,
om det inte för framtiden skulle
vara möjligt att reglera skador, åstadkomna
genom sådana katastrofer som
förra årets svartrosthärjningar, på annat
sätt än via jordbrukskalkylen och att
lämna ersättning i förhållande till vederbörande
jordbrukares faktiska förluster.

Jag skulle till slut också vilja säga
några ord om prishöjningen på margarinet.
Vi kan för närvarande tillverka
margarin med nära nog hälften av råvaran
tagen från den inhemska produktionen.
Och detta margarin skulle kunna
säljas för ett pris understigande 3 kronor.
Att man då skall ta ut ett margarinpris
av 4 kronor per kilo synes mig vara
en felaktig politik, i all synnerhet som
det faktiskt borde vara angeläget att
söka hålla livsmedelspriserna nere. Det
extra pris, som nu betalas för margarinet,
utgör i själva verket en indirekt
skatt på en viktig konsumtionsvara, och
denna skatt drabbar främst personer i
de lägsta inkomstklasserna. Jag tycker
för min del inte, att man bör avfärda
de härmed sammanhängande problemen
så lättvindigt som jordbruksministern
tycktes göra, då han talade om smörpriset.

Om man skulle ha hållit margarinpriset
kvar på dess förutvarande nivå och
velat undvika en ökad spänning mellan
smör- och margarinpris, hade väl det
naturliga varit att man låtit också smörpriset
stå kvar på samma nivå som förut
och att man på annat sätt tillfört jordbruket
inkomster, detta alltså för att
minska spänningen mellan smör- och
margarinpriserna.

Men jag skulle vilja sluta med att
säga, att det synes mig angeläget att man
— när vi här i landet kan tillverka och
sälja ett matfett till betydligt lägre pris
än som nu uttages — verkligen utnyttjar
dessa möjligheter till en prissänkning
och sedan avpassar smörpriset på

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en i förhållande till margarinpriset lämplig
höjd.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Det
torde vara riktigt, såsom flera talare
påpekat, att den pågående diskussionen
om prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område började långt före dagens
debatt här i kammaren.

Det rör sig här om två uppgörelser,
och det är riktigt som man påpekat, att
flera beräkningar och omräkningar av
kalkylerna förekommit. En viss irritation
har härigenom skapats kring uppgörelsen
och kring det problem, som vi
i dag diskuterar. Det har sagts, att den
träffade uppgörelsen skulle innebära ett
direkt hot mot konsumenterna. Man har
också menat, att den föreliggande uppgörelsen
skulle vara ett resultat av den
samverkan i regeringen, som kom till
stånd sistlidna höst.

Men när man lyssnar till dagens debatt,
kan man inte undgå att göra den
reflexionen att meningsbrytningarna inte
så mycket rör det påståendet, att
jordbruket genom uppgörelsen skulle ha
tillförts för stora belopp i form av inkomster
eller på annat sätt; det föreligger
nämligen inga motionsyrkanden om
en minskad kostnadsram. Diskussionerna
gäller i stället fördelningen av de
olika inkomstposterna inom den ram,
som prisuppgörelsen anger för jordbruket
i dess helhet.

Uppgörelsen åsyftar att tillföra jordbruket
inkomster, som täcker havda
kostnader, ocli den principen är inte
ny utan har tillämpats under alla de år
regleringar förekommit; det är sålunda
inga nya vägar man härvidlag har beträtt.
Orsaken till prishöjningarna och
de stora subventionsökningarna ligger i
den väsentliga förbättringen av arbetslönerna
inom jordbruket, som uppgörelsen
innebär; vi vet att bakom uppgörelsen
ligger ett avtal med lantarbetarna
om en löneförbättring av i runt tal 50
öre per timme. Men lantarbetarna representerar
bara en liten del av jordbrukets
arbetskraft. Det är de enskilda
jordbrukarna som i stor utsträckning

kommer i åtnjutande av den avkastning
de genom eget arbete kan få av sitt jordbruk.
Men denna avkastning beror också
av hur stort jordbruket är, i vilket
produktionsskick det befinner sig, under
vilka klimatiska förhållanden man
arbetar etc. Det är väl också dessa förhållanden
som skapar olika uppfattningar
när det gäller prissättningen på
jordbrukets område, ty det är ett faktum
att de enskilda jordbrukarna får mycket
olika del av den samlade inkomst som
genom uppgörelsen tillföres jordbruket.

Det är, såvitt jag förstår, riktigt när
man säger, att en rätt betydande del av
jordbruken i vårt land arbetar under
besvärliga förhållanden. Å andra sidan
torde det också vara riktigt, att en hel
del jordbruk har mycket goda inkomster
och säkerligen inte skulle fara illa
av en viss inkomstminskning. Och det är
dessa omständigheter som utgör bakgrunden
till de olika uppfattningarna
om hur vi skall fördela den kaka som
står till det svenska jordbrukets förfogande.

I detta sammanhang talas också om
sociala hänsyn, och det är förvisso nödvändigt
att vi tar sådana hänsyn när
det gäller de små jordbrukens innehavare.
Men man måste ställa sig frågan:
Hur långt skall de sociala intressena tillgodoses
via de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område? Det är enligt
min mening ofrånkomligt att man begrundar
också den saken, när det nu
är fråga om att i viss mån ändra kalkylen
och beräkningarna.

Vad beträffar högerns synpunkter i
fråga om subventionerna, får jag för
min del säga, att om riksdagen antagit
högerns i fjol framförda krav i detta
hänseende, som gick ut på en planenlig
avveckling av subventionerna, så skulle
antagligen den i dag föreliggande propositionen
ändå ha sett nästan likadan
ut som den faktiskt gör. Man hade nämligen
även i det fallet nödgats ta hänsyn
till utvecklingen på löncmarknaden
och inom samhällsekonomien över huvud
taget.

Till sist vill jag beträffande detta avsnitt
säga, att talet om jordbrukskal -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kylens brister är riktigt, men att kalkylen
ändå enligt min mening måste
sägas lia fyllt en viss uppgift. Den syftar,
såvitt jag förstår, till att visa förändringarna
i jordbrukets inkomstförhållanden,
och man bör enligt min mening
akta sig för att tillskriva den uppgifter
som den inte har. Jag är inte övertygad
om att en ändrad kalkylmetod
kommer att medföra större rättvisa.
Även om man får ett något säkrare
statistiskt underlag, tror jag att man inte
kommer ifrån osäkerhetsmoment, som
kan fälla utslag i ena eller andra riktningen
och som kanske betyder miljoner
när det gäller jordbrukets inkomster.

Visst kan man ha olika uppfattningar
om uppgörelsen, och nog kan det sägas
att en del jordbrukare har blivit mera
gynnade än andra, men vi får väl ändå
vara överens om att denna uppgörelse
mer än flertalet andra sådana försökt
tillgodose det mindre jordbrukets intressen
framför allt när det gäller mjölkproduktionen.
Av de förbättringar, som
tillföres jordbruket genom denna uppgörelse,
går ca 52 miljoner till den vegetabiliska
produktionen, under det att omkring
330 miljoner kommer animalieproduktionen
till godo, och den omständigheten,
att det mindre jordbruket svarar
för en stor del av animalieproduktionen,
betyder ju att det blivit bättre
tillgodosett än vid en del tidigare uppgörelser.

Mjölkproduktionen är enligt min mening
den minst givande, därför att den
kräver en mycket stor arbetsinsats och
binder producenten söndag och vardag
lika, då kreaturen alltid fordrar sin vård
och tillsyn. Det är därför riktigt och välbetänkt
att den träffade uppgörelsen innebär
en viss förbättring av mjölkpriset,
särskilt för de norrländska jordbrukarna.
En jordbrukare i Norrbotten
eller Västerbotten får, utom fullt producentbidrag
med 12 öre per liter, ett
särskilt differentieringsbidrag på 8 å 9
öre, och hans producentpris ligger då
ca 20 öre över vad som betalas till en
jordbrukare i södra eller mellersta Sverige,
som inte kommer i åtnjutande av
sådant mjölkbidrag. Jag tycker ändå,

att även om man naturligtvis skall tänka
på svårigheterna, så bör man i rättvisans
intresse också säga, att uppgörelsen
ådagalägger en tydlig strävan att
förbättra mjölkproduktionens lönsamhet
inom de i klimatiskt hänseende sämst
ställda landsdelarna.

Härmed är jag inne på den motion
och reservation om mjölkpristilläggen,
som framförts av herr Svedberg. Jag kan
i stora delar instämma i hans utmärkta
anförande här i dag, men däremot
kan jag inte följa honom i det förslag
han kommit fram till. Han har ju föreslagit
att ett statligt grundpristillägg till
landets mjölkproducenter skall bildas genom
att man sammanslår det nuvarande
producentbidraget och de övriga bidragen.
Producentbidraget upptas emellertid
till behandling i den proposition avseende
produktionsåret 1952/53, som
torde komma upp nästa vecka. Under
sådana omständigheter anser jag det inte
riktigt att vi nu beslutar om grundprinciperna
för producentbidraget och utan
vidare förvandlar det till ett statligt
grundpristillägg. Man bör i stället ta
ordentlig tid på sig för att pröva denna
fråga och begrunda den i dess rätta sammanhang.

Detta är den främsta orsaken till att
jag inte kunnat följa herr Svedberg. Därtill
kommer också den omständigheten,
att hans förslag kräver medel i sådan
utsträckning, att det kanske inte kan
rymmas inom den nuvarande kostnadsramen;
jag har inte räknat så mycket på
det, men det kan tänkas att så är förhållandet.
Och i varje fall tror jag, att
den föreliggande uppgörelsen innebär en
sådan förbättring av mjölkproduktionens
ekonomiska betingelser att man kan tala
om en verklig vinst för de grupper av
jordbrukare, som det här har varit meningen
att hjälpa.

Vidare har folkpartiet dels i motion
och dels i en reservation föreslagit att
leveranstillägget, som nu utgår med 5
öre per liter mellan 5 000 och 10 000 liter,
så att säga skall utgöra en fortsättning
på producentbidraget, så att de
mindre jordbrukare, som inte får producentbidraget,
skall få detta särskilda till -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lägg upp till 10 000 liter. Man har här
alltså från folkpartihåll sökt att liksom
neutralisera de tidigare grunderna för
producentbidraget såsom ett övergångsbidrag
och göra det till ett permanent
bidrag. Ur dessa synpunkter kan jag för
min del icke gå med på det förslag, som
framlagts i den vid utskottsutlåtandet fogade
folkpartireservationen.

Jag vill sedan också säga några ord
om förslaget att sänka priset på smör
och margarin. Visst kan man säga att
det vore tacknämligt, och jag blev inte
ledsen, när jordbruksministern meddelade,
att det på grund av vissa omständigheter
finns pengar att sänka smörpriset
med 15 öre, men jag är rädd för
att om man ser det på längre sikt, kan
det bli någonting av Döbelns medicin,
någonting som hjälper oss på benen i
dag men som gör att det blir sjufalt
värre nästa dag. Jag utgår från att vi
inte kan subventionera livsmedlen i den
utsträckning, som vi nu gör, någon längre
tid, utan att vi måste försöka anpassa
priserna efter produktionskostnaderna.
Ju mera vi subventionera smöret i dag,
desto större blir steget den dag, när man
skall söka anpassa smörpriset efter produktionskostnaderna.
Men jag erkänner
att det är ett både besvärligt och känsligt
problem på grund av marknadsförhållandena,
på grund av svårigheterna
att exportera och på grund av den ständigt
ökade mjölkproduktionen. Nu har
ju produktionen gått ned något, men i
stort sett har den väl hållit sig uppe, och
därför bör man ordentligt överväga på
vilket sätt man skall kunna få till stånd
en mjölkproduktion, som för de grupper,
vilka bär upp denna produktion,
blir lönsam utan att priserna för konsumenterna
blir så stora, att de avskräcker
konsumtionen.

Folkpartiet har också en reservation,
i vilken i överensstämmelse med motionen
föreslås att priset på kraftfoder
skall sänkas genom subventioner, så att
det icke överstiger 42 öre. I reservationen
säger man, att priset skall sänkas
så långt förhållandena på fodermarknaden
medgiver. Hur mycket det kommer
att betyda, är väl svårt att säga, när man

inte vet, hur fodermarknaden kommer
att utvecklas. Jag är rädd för att om
man skulle följa motionen i varje fall,
där man föreslår en sänkning till 42 öre,
under det att annat kraftfoder väl kostar
55 öre, en del jordbrukare skulle
komma att använda detta speciella hönsfoder
till utfodring av nötkreatur och
kanske också av svin. På det sättet skulle
man komma att utnyttja detta billigare
kraftfoder på ett sätt, som skulle
kräva mer pengar i subventioner än man
från folkpartihåll har förutsatt. Jag tror
icke att det är klokt att gå den vägen.

Jag övergår härefter till att säga några
ord om veteodlingen, och jag tänker då
närmast på de skador, som svartrosten
åstadkommit. Folkpartiet har ju på denna
punkt föreslagit att i stället för de
150 kronor per hektar, som föreslagits
i propositionen och i utskottsutlåtandet,
250 kronor per hektar skall betalas till
dem som kan visa att de bär svartrostskadat
vete till minst 30 procent av
skörden. Jag skulle vilja fråga: Hur skall
man kunna veta att just 30 procent av
vetet har varit skadat åtta månader sedan
skörden och tröskningen ägt rum?
Såvitt jag kan förstå, kan man inte gå
till väga på annat sätt än att jordbrukarna
får deklarera, hur stor procent av
veteskörden som var behäftad med svartrost.
Jag håller med herr Karl Persson
om att detta kommer att utsätta jordbrukarna
för en press, som kan få den
konsekvensen, att svartrosten kommer
att utveckla sig även efter skörden, d.
v. s. att de lämnar uppgifter, som inte
är med verkliga förhållandet överensstämmande.
Jag tror inte att man kan ge
bidrag, även om de kan vara aldrig så
berättigade, på sådana grunder, utan vi
får nog försöka komma fram på andra
vägar. Såvitt jag kan förstå, är den väg,
som föreslagits av Kungl. Maj :t, en framkomlig
väg. Även om den inte medför
någon millimeterrättvisa, innebär den
ändå ett försök att på olika sätt ge kompensation
för de förluster, som svartrosten
har åstadkommit.

Jag vill i anledning av herr Osvalds
anförande säga att vi ju tidigare behandlat
frågan om ersättning åt jordbrukare

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

för skördeminskningar av olika slag, ocli
det bär ju inrättats en lånefond, från
vilken lån kan beviljas för att minska
förlusterna. Jag kan upplysa om att inte
någon inom jordbruksutskottet yrkat bifall
till herr Osvalds motion om att
svartrosthjälpen, såsom han föreslagit,
skulle läggas utanför kalkylen, utan det
har på den punkten rått full enighet
inom utskottet. Vi måste nog först på ett
annat sätt utreda den saken.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord med anledning av kommunisternas
framställning om en sänkning av
smörpriset och margarinpriset med 1
krona. Det kan ju ur deras synpunkt
vara lämpligt att föreslå en dylik sänkning
— de känner ju inte något ekonomiskt
ansvar för de förslag, som de lägger
fram. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att kommunisterna ju
ofta, när de kommer med sina förslag,
hänvisar till förhållandena inom Sovjetryssland
och inom kominformländerna,
men i denna motion saknar man denna
jämförelse, och jag skulle tro, att om de
skulle vilja ha bevis för nödvändigheten
att sänka priset med hänsyn till gällande
löner och inkomster och de priser,
som jordbruksprodukterna betingar,
skulle de ha större anledning att rekommendera
exempelvis Ryssland att
söka åstadkomma en sänkning av priset,
ty enligt uppgifter, som har varit
synliga, kostar 1 kilogram smör i Ryssland
25 ä 30 kronor, och här i landet
är väl ändå priset avsevärt lägre. Den
motion, som kommunisterna har väckt,
är därför, såvitt jag kan förstå, rena demonstrationen,
och den visar, hur ansvarslöst
kommunerna även på detta område
handskas med ekonomiska fakta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! De utvägar, som här redovisades
av jordbruksministern, i vad gäller
en prissänkning beträffande matfett
och kompensation härför genom en prishöjning
beträffande vetet, har vi inom
förhandlingsdelegationen inte någonting
att invända mot.

Reservationerna bär ju såväl jordbruksministern
som utskottets talesmän
utförligt bemött, och jag skall därför inte
ägna mig så mycket åt dessa reservationer.
Emellertid har man under debatten
angripit underhandlarna, och det är den
omständigheten som gör att jag ånyo
måste besvära kammaren i denna fråga.

Flera talare — det började med herr
Svedberg och herr Näslund — har exempelvis
anmärkt på det retroaktiva stödet
åt veteodlarna och föreslagit ett annat
system. Folkpartiets motion går ju
ut på att de, som inte drabbats av svartrost,
inte skulle få någon ersättning, medan
de, som drabbats därav, skulle få
större ersättning. Herr Spetz gav så den
mycket intressanta upplysningen, hur
man tänkt sig klara upp den saken. Det
var så enkelt, ansåg han. Man fick lita
på att jordbrukarna ärligt skulle tala om,
huruvida de haft en god skörd eller inte.
Herr Osvald var också inne på den bär
frågan. Han förordade ett annat system.
Man skulle med stöd av jordbrukarnas
uppgifter och med hänsyn till det sedvanliga
skörderesultatet inom respektive
räjong få en uppfattning om den saken.
Ja, jag får ju säga, att om professor Osvald,
som, såsoin jag hoppas, är populär
bland jordbrukarna, skulle försöka sig på
att göra en sådan fördelning, är jag övertygad
om att han skulle bli mycket impopulär.
Jag förstår sannerligen inte,
hur man skall gå till väga, om man skall
följa folkpartiets motion. Men det är väl
inte heller meningen att förslaget skall
genomföras, och då är det ju lätt att
komma med ett sådant förslag. Vilka har
haft svartrostskador, och vilka har inte
haft det? Hur vill herr Spetz lämna ersättning
för dåligt skördeutfall? Hur stor
skall ersättningen bli, om det är 1 000
kilogram svartrostskadat vete per tunnland,
om det är 1 500 per tunnland och
om är är 2 000 per tunnland? Var skall
gränsen gå? Och hur vill herr Osvald
klara upp den här saken inom olika delar
av landet? Är det riktigt, att man
inom Svealand brukar skörda 1 500 kilogram
per tunnland? Hur skall fördelningen
ske, om det är fråga om en jordbrukare,
som har en dålig gård och som

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets

inte brukar ha så god veteskörd? Skall
han räknas in i någon annan räjong,
eller skall han uppge ett annat resultat?

Det är för mig någonting av en gåta
— och det är det säkerligen för samtliga
som varit med i förhandlingsdelegationen
— hur folkpartiets förslag skall
kunna effektueras utan att det skulle bli
en mycket stor oro bland jordbrukarna.

Innan jag övergår till det viktigaste i
min replik, skall jag endast med några
ord påvisa, hur olika de, som här talat,
argumenterar.

Herrar Svedberg och Näslund är missbelåtna
med att veteodlarna får för mycket
pengar, och de vill i stället ge mer
åt mjölkproducenterna. Herr Osvald däremot
vill ge mer åt veteodlarna, ty det
är dessa som lidit förluster på grund av
svartrosten. Folkpartiet går emot prishöjningarna
på matfett och anser att priset
bör sänkas. Högerreservationen går
ut på det rakt motsatta, nämligen att
man bör höja priserna och la bort subventionerna.
Det är fruktansvärt att tänka
sig, hurusom här den ena efter den
andra helt ogenerat uppträder och lägger
fram precis motsatta förslag och
samtidigt kritiserar förhandlingsdelegationen,
som genom en kompromiss kommit
fram till ett rätt bra förslag.

Jag vill instämma med herr Jonsson
då han sade — jag tror även herr Tjällgren
sade detsamma — att den nu föreliggande
uppgörelsen är den bästa uppgörelse
vi har haft på många år — åtminstone
har det rått full enighet därom
inom förhandlingsdelegationen ■—
och att detta är en uppgörelse främst till
förmån för småbrukarna och jordbruksarbetarna.
Men ändå riktar man den anmärkningen
mot uppgörelsen, att småbruket
inte har fått tillräckligt. Jag förstår
inte, hur man kan rikta sådana anmärkningar
mot underhandlarna, när
jordbrukarna själva anser att detta är en
rättvis och bra uppgörelse, som främst
blir till gagn för småbrukarna. De, som
har det besvärligast nu, är inte småbrukarna,
utan det är de mellanstora jordbruken.
Brukarna av dessa gårdar har
svårt att konkurrera om arbetskraften
och får helt enkelt slita ut sig på sina

5 Första kammarens protokoll 1952. ,Vr 19.

område.

jordbruk för att över huvud taget kunna
hålla driften i gång.

Jag vill också här påpeka, att detta
underhandlingsresultat har godkänts inte
bara av underhandlingsdelegationen
utan även av eniga styrelser för jordbrukets
två stora organisationer, lantbruksförbundet
och RBF. Innan man
kommer så långt som till en sådan uppgörelse,
har man alltid en intern uppgörelse
inom delegationen, där det ofta
föreligger motstridande önskemål. Det är
inte, som exempelvis herr Svedberg här
vill göra gällande, på det sättet att det
härvidlag förefinnes en skillnad mellan
småjordbruk och storjordbruk. Det är inte
där skillnaden ligger, hur angenämt det
än vore ur agitatorisk synpunkt inför ett
val. Svårigheterna ligger i stället i att det
gäller att vid underhandlingarna skapa
enighet mellan företrädare för olika delar
av landet och att få önskemål från
norrländska jordbrukare att överensstämma
med mellansvenska och sydsvenska
önskemål. Det är där svårigheten
ligger, herr Svedberg, och inte då
det gäller att få samförstånd mellan
storjordbruk och mindre jordbruk, ty de
större jordbruken utgör bara ett par tusen
mot de 300 000 småbruken.

Det första vi alltså har att göra är att
åstadkomma en kompromiss inom underhandlingsdelegationen.
Därefter gäller
det att få en kompromiss med jordbruksnämnden
och regeringen. Därpå gäller
det att få en sådan kompromiss godkänd
av våra uppdragsgivare, de stora förbundsstyrelserna.

När vi äntligen kommit så långt och
frågan föreläggs riksdagen, kommer herrarna
här, som sysslar med detta ett
par dagar på året, och börjar kritisera
förslaget och har fullständigt olika önskemål!
.lag tycker att det är ytterst besynnerligt,
och jag kan inte förstå det
på annat sätt än att det har någonting
med hänsynen till valmännen att göra.

Det mest egendomliga var emellertid
herr Spctz’ anförande. Han sade att han
inte får vara med. — Han får väl sjunga:
».lag får aldrig vara med.» Han kan inte
godkänna uppgörelsen och har inte något
ansvar för den, »ty han har inte

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

varit representerad i det här fallet». Jag
har varit så naiv, herr Spetz, att jag under
alla dessa år, då jag har deltagit
som underhandlare, har trott att jag representerat
även herr Spetz. Nu kommer
jag att i nästa vecka sluta med detta
uppdrag, men det finns andra inom
RLF och lantbruksförbundet, som är lika
naiva och tror att de representerat herr
Spetz och andra här i kammaren.

Såvitt jag förstod herr Spetz, var han
förgrymmad över att Småbrukarnas riksförbund
inte fått vara med vid förhandlingarna.
Men, ärade kammarledamöter,
detta småbrukarförbund har såsom medlemmar
4 000 eller 5 000 av de 300 000
jordbrukare, vilkas jordbruk inte omfattar
större areal än 10 hektar. Då är
herr Spetz nog förmäten att säga, att
det förbundet representerar småbrukarna,
när dessa i stället som sina företrädare
har de verkligt stora organisationerna,
till vilka alla dessa jordbrukare
är anslutna — även de som tillhör detta
småbrukarförbund.

Herr Spetz kanske tänker på något
som man ofta får höra sägas, nämligen
att det inte skulle sitta några småbrukare
med vid underhandlingarna. Jag skall
då be att få läsa upp namnen på de småbrukare
som deltar i förhandlingarna.
Jag ber om ursäkt, herr talman, om jag
tynger kammarens protokoll! med att
namnge dessa delegater, men jag är nödsakad
att göra det för att tysta denna
argumentation. Småbrukare, som deltar,
är herr Svensson i Grönvik, herr Själander,
norrlänning, herr Erik Johansson,
Vartofta, västgöte, herr Fällman från
Norrland och herr Johansson i Brånsta.
Om jag till representanterna för småbrukarna
också räknar de småbrukare inom
RLF som skall godkänna uppgörelsen,
har vi med herr Erik Johansson och
herr Oscarsson från Jämtland och herr
Juhlin från Norrbotten. Herr Johansson i
Brånsta är också ledamot av RLFS:s styrelse.
Här deltar nu alla dessa småbrukare
från organisationer, som omfattar
hela landets jordbrukare, och så kommer
herr Spetz och säger att de inte
representerar honom!

Ja, herr talman, jag kommer i nästa
vecka att lämna mitt uppdrag som styrelseledamot
i lantbruksförbundet. Jag
har tillhört det i många år, och jag hoppas
att i framtiden våra stora jordbruksorganisationer
alltjämt skall kunna stå
i spetsen vid dessa underhandlingar, så
länge sådana skall behöva äga rum, och
jag hoppas att man skall slippa dessa
taktiska småfinter från smågrupper och
enskilda personer, som försöker ställa
till trassel för de stora organisationerna.
Jag vill säga det som ett sista önskemål,
när jag nu skall lämna organisationerna.

Jag måste erkänna att jag i mitt första
anförande var litet oförsiktig. Jag har
visserligen många gånger blivit angripen
i andra kammaren, fastän jag tillhör
den första, men jag tycker att det
är osympatiskt att angripa någon som
sitter i medkammaren och alltså inte kan
försvara sig. Det var därför dumt av mig
att tala om folkpartiets kverulant, ty han
sitter ju i andra kammaren. Men jag kan
inte hjälpa att jag använde det ordet,
ty hur förmånliga underhandlingsresultat
vi än uppnår, är det nästa dag en ledare
i folkpartipressen, där herr Svensson
i Ljungskile anmärker på resultatet.
Jag tror inte att det finns någon möjlighet
att tillfredsställa honom, hur vi
än bär oss åt. När det är så omöjligt,
tycker jag att han får kallas kverulant,
men det var ofint gjort av mig, och
jag får be honom om ursäkt för att
jag sade det i denna kammare, när han
sitter i andra. Jag har varit nödsakad att
säga detta efter herr Näslunds replik till
mig.

Jag ser till min stora glädje att min
kumpan från andra kammaren herr
Ahlsten står här i första kammaren. Han
tillhör också underhandlingsdelegationen
och är folkpartist. Vi har inom delegationen
varit fullständigt överens om
det föreliggande förslaget. Högern har
såsom representant i delegationen sin
ordförande herr Liedberg. När vi alltså
haft allt detta besvär och herr Spetz
tycker att småbrukarrepresentationen
inte varit tillräcklig trots alla småbrukare
som sitter där och bland dem även

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

herr Ahlsten från folkpartiet, tycker jag
att herr Spetz’ anförande var litet för
elakt mot delegationen.

Emellertid får jag tacka herr Spetz
för en sak, och jag hoppas att han hör
på mig nu, innan han börjar sin replik
till mig. Han sade nämligen, att genom
överenskommelsen har det tagits ett
stort steg i riktning mot en rättvisare
fördelning av jordbrukets inkomster.
Herr Spetz har alltså i det fallet bemött
herr Näslund, folkpartist, och jag tycker
att vi kan vara överens, herrar Näslund
och Spetz, om att det är ett utmärkt
resultat just för de mindre jordbrukarna,
om man tar hänsyn till hurdana
resultaten har varit tidigare.

Diskussionen i dag synes mig visa,
att vissa riksdagsledamöter — jag skall
inte nämna orsaken — är så ivriga att
tala för respektive valmän, att man
glömmer huvudsyftet med prisregleringarna
och framtidsmålet: att nå en sakligt
riktig produktionsutveckling.

Nu har jag sett på talarlistan, att det
åter kommer en folkpartist i talarstolen,
nämligen herr De Geer. Jag skall därför
be att få ställa ett par frågor till honom.
Det skulle nämligen vara intressant att
få höra, om det inte finns ytterligare en
meningsriktning inom folkpartiet, som
skulle kunna komma till tals här i dag
i denna fråga. Jag skulle vilja fråga: \ad
säger herr De Geer om framtidsmålet
när det gäller jordbrukspolitiken? Vill
man verkligen inom folkpartiet stoppa
upp rationaliseringen? Är det inte riktigare
att man genom prisuppgörelserna
försöker främja denna rationalisering,
som på ett glänsande sätt har pågått inom
jordbruket? Vill man inte befrämja
en för landet önskvärd produktionsinriktning?
Jag skulle tro att även det är
mycket viktigt.

Det gäller att få en produktionsinriktning,
som är till fördel för samhället,
och jag kommer då in på vad herr Jonsson
här mycket riktigt framhöll. Han
ställde direkt denna fråga, som jag kanske
kan få låta gå vidare till herr De
Geer: »Hur långt skall det sociala önskemålet
få spela huvudrollen i jordbrukskalkylen?»
Jag för min del anser

att man därvidlag måste gå fram med
försiktighet, om man skall nå målet: en
fortsatt rationalisering och en sund produktionsutveckling.

Jag vet att jag därvidlag har mina
kamrater i underhandlingsdelegationen
med mig, ty vi har i många år diskuterat
frågan, om inte producentbidraget
borde gå utanför jordbrukskalkylen.
Förre jordbruksministern, som är här,
känner till dessa önskemål från jordbrukarna.
Vi har sagt, att det är mycket lätt
att åstadkomma en snedvridning, om
man låter dessa sociala frågor spela en
alltför stor roll i jordbrukskalkylen och
prisregleringarna. Jag håller med herr
Jonsson och tycker att det vore mycket
önskvärt, om man i framtiden skulle
kunna på något sätt skilja ut den sociala
delen i jordbruksregleringen, så att
man kunde få en mera sund prisutveckling
för jordbruket.

Det har, herr talman, som jag nyss sade
framförts många önskemål, och i reservationerna
redovisas en del av de
önskemål, som framkommit i motionerna,
och en liten del av önskemål som
varit synliga i tidningspress och annorstädes.
Jag undrar emellertid, om inte
alla de, som här kommer med alla möjliga
förslag, borde lära sig att sjunga
den för många år sedan populära refrängen:
»Det är lätt att säga tulipan,
fallera.» Fortsättningen kan de lära sig
själva.

Herr SVEDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr andre vice talmannen gjorde
vissa erinringar mot mitt tidigare anförande,
där jag i viss mån belyste skillnaden
i intresseinriktning från underhandlarnas
sida vid fördelning av de
statliga pristilläggen mellan å ena sidan
det mindre jordbruket samt de ofullständiga
jordbruken och å andra sidan det
vi kan kalla det normgivande jordbruket.
Jag måste säga herr andre vice talmannen,
att när man ställer det mindre
jordbrukets dåliga lönsamhet i fonden,
då man demonstrerar för rättvisa åt denna
näring, skall man också se till, att
denna grupp får vara med vid fördel -

68 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 19o2 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ningen av jordbruksstödet. Vår kritik
har inriktats på att man vid underhandlingarna
inte bevakat denna grupps intressen.

Det rör sig här om 320 000 småjordbruk,
men jag kan hålla mig till jordbruk
om minst två hektar och gå med
på att minska siffran till 202 000 jordbruk.
Dessa har en jordbruksareal på
1 119 000 hektar åker. Vidare har 93 000
jordbruk en areal på 2 435 000 hektar
åker. Av de tillgängliga 245 miljonerna
kommer 36 procent eller 40,5 miljoner
på de mindre jordbruken av mjölkpristillägget
å 112,5 miljoner kronor, på samtliga
jordbruk. Till dem, som producerar
fläsk, ger man 52 miljoner kronor, delvis
retroaktivt, och samtidigt utgår 48
miljoner kronor som arealtillägg för veteodling.
Under sådana förhållanden
tycker jag att herr andre vice talmannen
knappast kan tala om millimeterrättvisa.

Herr OSVALD (kort genmäle): Herr
talman! Herr von Heland gjorde gällande
att det inte skulle vara möjligt att reglera
svartrostskadorna på det sätt jag antydde
i mitt första anförande. Jag vill då
bara säga att jag, innan motionen nr 466
i första kammaren väcktes, hade ingående
överläggningar med den tjänsteman i
jordbruksnämnden, som särskilt var
sysselsatt med dessa frågor. Han sade
med bestämdhet att en sådan reglering
skulle vara möjlig. Jag litar betydligt mer
på den sakkunskapen än på herr von
Heland, och det gör väl de flesta.

Herr SPETZ (kort genmäle): Herr talman!
Gentemot herr andre vice talmannen
skulle jag vilja säga att herr Ahlsten
icke representerar folkpartiet. Skall
man kunna tala om representation för en
grupp eller ett parti, måste väl vederbörande
representant vara utsedd av gruppen
eller partiet. Herr Ahlsten är icke
utsedd av folkpartiet att vara med i förhandlingsdelegationen.

Vidare skulle jag vilja säga att folkpartiet
aldrig någonsin motsatt sig ra -

tionaliseringssträvandena på jordbrukets
område. Jag finner det emellertid — om
jag får lov att använda det uttrycket
— politiskt oanständigt att använda en
inkomstsänkning som medel för att bortrationalisera
de små jordbruken.

Herr NÄSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Det var ett yttrande i herr andre
vice talmannens senaste anförande som
gav mig anledning att begära ordet för
replik. Han berömde nämligen årets
uppgörelse och ställde den i belysning av
tidigare uppgörelser. Jag har här för
några timmar sedan erkänt, att uppgörelsen
är ganska förmånlig för mjölkproducenterna.
Eftersom herr von Heland
konstaterar, att denna uppgörelse är så
fördelaktig i jämförelse med tidigare års
uppgörelser, måste detta väl samtidigt
innebära ett erkännande av att vi, som
kritiserat de tidigare uppgörelserna, har
haft anledning därtill. Det är väl den
logiska slutsatsen av resonemanget.

Sedan är jag överens med herr von
Heland i fråga om förhoppningarna om
framtida arbetsro och lugn inom såväl
lantbruksförbundet som de organisationer,
som skall föra dessa förhandlingar.
Jag delar hans förhoppningar, även om
dessa organisationer icke kommer att
sakna herr andre vice talmannen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag tycker
givetvis att herr Osvald mer bör tro på
jordbruksnämnden än på mig. Det torde
emellertid inte vara herr Osvald obekant
att hela Mellansverige under förra
året hade dålig övervintring av vetet.
Det mesta vetet förstördes i stor utsträckning
genom den dåliga övervintringen
och till mindre del genom svartrostskador.
Jag skulle vilja fråga herr
Osvald: Skulle alltså de, som fick dålig
skörd på grund av övervintringen, inte
ha någon ersättning därför att säden inte
förstörts på grund av svartrost? Hur
skulle den saken bedömas? Jag förstår
fortfarande inte vad det är man har sagt
i jordbruknämnden. I varje fall tror jag

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att lierr Osvald skulle bli mycket impopulär,
om han åtog sig att göra den
fördelning det här gäller. Jag må ha den
personliga uppfattningen, att även om
herr Osvald är en förtjusande människa
i vardagslag, skulle han bli mycket impopulär,
om han åtog sig att fördela denna
ersättning.

Herr Spetz menar väl inte, att lantbruksförbundet
eller RLF skulle behöva
vända sig till folkpartiet för att få en
folkpartist i sin underhandlingsdelegation?
Vi trodde att vi gjorde folkpartiet
en tjänst genom att ta in i underhandlingsdelegationen
en av toppfigurerna,
som just tillhör folkpartiet, och jag trodde
att det var tillräckligt för folkpartiet
utan att det skulle behöva desavuera
honom, därför att han plötsligt kommit
in i en av jordbrukets topporganisationer
utsedd förhandlingsdelegation.

Vidare vill jag till herr Näslund säga,
att jag inte bestrider att det kan vara
riktigt att folkpartiet kritiserat de tidigare
uppgörelserna. Jag var såsom underhandlare
själv kritisk mot dessa uppgörelser
och har till och med reserverat
mig mot någon av dem. Men jag måste
säga att jag gjorde en bättre insats än
herr Näslund i så fall. För att åstadkomma
bättre uppgörelse för underhandlingsdelegationen
förordade jag att vi
fick en regeringskoalition, som skulle
kunna skapa större förståelse och samförstånd
mellan de stora folkgrupperna
vid jordbrukets underhandlingar. Jag
tycker därför att bondeförbundet har
gjort en bättre insats än folkpartiet på
detta område.

Herr OSVALD (kort genmäle): Herr
talman! Det förhåller sig säkerligen på
det sättet, att herr von Heland överdriver
övervintringsskadorna. I själva verket
var de i allmänhet inte så stora. Men
det iir självklart att det i en del fall uppstått
både övervintrings- och svartrostskador.
Om någon fick mycket dålig
skörd på grund av svåra övervintringsskador,
skulle naturligtvis vederbörande
också komma att erhålla ersättning därför.
Jag eftersträvar emellertid inte nå -

gon millimeterrättvisa, herr andre vice
talman, utan jag anser, att man här bör
försöka åstadkomma största mått av rättvisa,
och i den motion, där denna tanke
framlagts — motionen nr 4G6 i första
kammaren — har heller inte föreslagits,
att det skulle utgå full ersättning för skadorna
utan att ersättningen skulle utgå
med ungefär 80 procent av skadorna. Vi
har alltså menat att det skulle ha varit
möjligt att rätta till en del orättvisor,
som för närvarande är ofrånkomliga.

Herr DE GEER: Herr talman! Herr von
Heland har riktat ett par frågor till mig.
Jag har inte tidigare deltagit i debatten,
varför han inte känner till min inställning,
men formuleringen av frågorna
var sådan, att han mera torde ha riktat
dem till industrimännen De Geer än till
folkpartisten De Geer. Jag skall emellertid
uppta stridshandsken och lämna den
politiska vädjobanan och möta herr von
Heland på näringslivets område.

Under debatten här i dag har särskilt
från herr von Helands sida tidigare antytts,
att alla näringsgrenar inte behandlats
lika och att det finns vissa verkliga
eller förmenta motsättningar mellan olika
näringsgrenar. Han har framhållit att
jordbruket subventionerar näringslivet i
övrigt med hundratals miljoner kronor,
i det att priserna på jordbrukets område,
särskilt när det gäller brödsäd, ligger
avsevärt under världsmarknadspriset.
Detta vill jag inte bestrida, men jag
vill framhålla att jordbruket i det avseendet
ingalunda utgör något undantagsfall.
Jag skall peka på min egen hantering,
järnhanteringen. På detta område
är vi tvingade på grund av uppgörelser
med priskontrollnämnden att hålla avsevärt
lägre priser på våra främsta produkter,
nämligen valsjärnet, än världsmarknadspriset.
Här föreligger faktiskt
en exakt analogi. Om jag inte är fel underrättad,
producerar det svenska jordbruket
850 000 till 900 000 ton brödsäd
per år, och priserna på världsmarknaden
är 30 till 40 procent högre än de inhemska
priserna. Den svenska järnhanteringen
producerar ungefär 1 100 000

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ton järn per år och exporterar omkring
200 000 ton, varför vi får samma siffror
för den inom landet behållna kvantiteten,
nämligen 850 000 till 900 000 ton,
och de inhemska priserna på järn ligger
också 30 till -10 procent under världsmarknadspriset.
Vare sig det gäller brödsäd
eller järn är emellertid att märka att
denna marginal är på väg att krympa.
Jag vill med detta framhålla att det inte
bara är jordbruket, som subventionerat
det svenska näringslivet i övrigt, utan
det finns också andra näringsgrenar som
gjort på samma sätt, i synnerhet den
svenska järnhanteringen.

Vidare talade herr von Heland med
visst darr på stämman om det oberättigade
i att medräkna skogsvinsterna, när
man gör upp jordbrukskalkylen. Jag har
den uppfattningen, att man med hänsyn
till skogsvinsternas kortvarighet och de
tidigare dåliga åren i detta fall icke bör
göra det, men att ta alldeles för givet att
man inte bör medräkna dessa vinster
anser jag felaktigt.

Jag kommer då in på frågan, hur andra
näringsgrenar behandlas. När vi har
våra mycket hårda förhandlingar med
priskontrollnämnden, får vi ständigt höra,
att den eller den tillverkningen, som
vi driver, går bra och att vinsterna av
den driften bör kunna täcka förlusterna
på en annan del av verksamheten som
går dåligt. Mot detta argument kommer
vi ingen vart. Jag kan nog gratulera jordbruket
för att det inte haft en så hårdför
förhandlare som priskontrollnämnden.
Det har säkerligen varit mer behagligt
att förhandla med regeringen. Jag vill
inte kritisera priskontrollnämnden —
den har givetvis förhandlat på bästa sätt
enligt sina instruktioner •— men jag är
tämligen övertygad om att om jordbrukarna
fått föra förhandlingar med priskontrollnämnden
i stället för med annan
myndighet, hade de inte nått samma tillfredsställande
resultat — i varje fall inte
de större jordbrukarna. Priskontrollnämnden
är nämligen mycket pigg på
att särskilja på olika utövare inom en
näringsgren och den är mycket framgångsrik
i sitt arbete. Jordbrukarna hade
säkerligen inte nått så goda resultat,

om de hade haft den myndigheten att
förhandla med; konsumenterna däremot
hade nog hälsat det med tillfredsställelse.

Jag kommer vidare in på den fråga,
som herr von Heland riktade till mig, då
han berörde jordbrukets avfolkning. Det
är den strukturella förändring, som ägt
rum i vårt lands näringsliv och som pågått
i 50, ja 100 år. Men jag måste säga
att detta är ur en nationalekonomisk synpunkt
tillfredsställande utveckling. Det
bekräftar att vårt jordbruk har ökat sin
produktivitet. Det är inte produktionen i
och för sig som kan möjliggöra ökad levnadsstandard,
utan produktiviteten. Just
denna avfolkning från jordbruket bekräftar
att produktiviteten ökat. Detta minskade
antal anställda i jordbrukets tjänst
producerar för dagen mer än en mångdubbelt
större befolkning tidigare. Detta
är en prestation, som vi inom industrien
hälsar med stor tillfredsställelse och uttalar
vår största aktning för. Samtidigt
vill vi också uttrycka den förhoppningen,
att det är på den vägen vi skall gå,
när vi inom en icke alltför avlägsen framtid
får slopa subventionerna. Och jag antar
att herr von Heland delar den uppfattningen.

Herr AHLBERG: Herr talman! I denna
mycket märkliga debatt har det ju närmast
gällt att visa, att lantbrukarna genom
vidtagna åtgärder eller på annat
sätt skulle ha fått en så god ställning
som möjligt. Det har inte hörts några
röster, som har anmält, vilka intressen
som kunna finnas inom de stora grupper
i samhället, som i egenskap av konsumenter
också har orsak att något syssla
med detta jordbruksstöd. Det är inte
heller min avsikt att göra detta. Jag vill
bara säga — vilket inte är en nyhet för
någon — att inom arbetstagarnas led råder
en rätt stor tveksamhet om det lyckliga
och riktiga i de former och vägar
man har vall, när det gällt att stödja
jordbruket. Jag tror att man där är beredd
att med mycket stort allvar och
stor uppriktighet stryka under vad herr
von Heland sade nyligen, nämligen att
den senaste uppgörelsen var den bästa
vi har fått, om man med »vi» menar

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lantbrukarna. Jag tror att man bland arbetarna
och även bland tjänstemännen
rätt allmänt har den åsikten. Jag tror
också, att man, med rätt eller orätt, delar
herr von Helands uppfattning, att
förutsättningarna för att man kunde få
denna ur jordbrukarnas synpunkt mycket
goda uppgörelse bottnade i en regeringssamverkan.
Men just detta leder hos
många fram till den misstanken, att lantbrukarna
genom att till det yttersta ulnyttja
sina ekonomiska och politiska organisationer
har tillgodosett sina ekonomiska
intressen i en utsträckning som
hotar att försvåra de strävanden efter att
stabilisera penningvärdet och att över
huvud taget uppnå stabilitet, som arbetstagarna
har stort intresse av. Att inte
denna tveksamhet och -—■ låt mig säga
vad alla vet — detta stora missnöje kommer
fram så ofta eller får så starka uttryck,
har sin förklaring: om man har
lånat grannens häst för att hjälpa sin
egen, är man försiktig med piskan, så
länge paret drar rätt bra ihop. Det är
väl där orsaken ligger.

Det finns emellertid stora grupper
även bland arbetstagarna — och jag räknar
mig dit -— som med mycken glädje
sett den förbättring som jordbrukets folk
steg för steg har fått och som har menat
att den utjämning, som man strävat
efter, är lyckosam. Men även i de
kretsarna börjar man nu bli litet tveksam.
Det är så många omständigheter
som inträffat, som gör att man börjar
tveka, om det inte kan förhålla sig så,
att bågen spänts litet för högt. De misstag
som skett i kalkylen, de stora svårigheter
som möter att tränga in i denna
kalkyl och vissa yttringar av prisregleringen,
som inte kan undgå att falla
i ögonen, gör att en sådan tveksamhet
bär uppkommit. Det är då, herr talman
— och nu har jag kommit dit jag
ville komma — som jag betraktar det
som ytterst angeläget, att den upplysningsverksamhet
och den propaganda
som föres för lantbrukets sak bland lantbrukarna
och även bär i denna kammare,
är så vederhäftig som möjligt, så
att man inte misstänker att det är något
smussel, något som man vill dölja.

Jag har liksom kammarens övriga ledamöter
suttit och tittat på den grafiska
framställning av löneutvecklingen för
industri- och jordbruksarbetare, som
herr von Heland presenterat. Jag kan
omöjligt avstå ifrån att tala ett par ord
med honom om den framställningen.
Den som ser den framställningen framför
sig — och jag antar att det inte
blott är kammarens ledamöter som fått
del av den utan att den utnyttjas i propagandan,
i skriftserier m. m. -—• måste
få det bestämda intrycket, att trots allt
vad man gjort för att stödja jordbruket,
blir det sämre och sämre för lantbrukarna.
I stället för att hinna fatt industriarbetarna
i lönehänseende har,
som herr von Heland uttrycke det, lantarbetarna
kommit ytterligare efter. Det
ser oroande ut, och man frågar sig: Vad
i Herrans namn skall vi då göra nu, när
man redan har lastat på konsumenterna,
däribland arbetstagarna, i deras tycke
mycket stora pålagor och det ändå inte
på långt när räcker? Ja, så oroande är
det inte, ty denna framställning ger helt
enkelt icke en riktig bild av utvecklingen.

Jag har ingen rätt och ingen lust heller
att ifrågasätta herr von Helands heder,
och det skulle vara oriktigt att inte
betrakta herr von Heland som en mycket
begåvad och kunnig man. Men trots
allt stämmer inte hans framställning.
Herr von Heland säger när han något
tvekar om kurvorna som återger utvecklingen
av arbetarnas timlöner att vad
han ville ha fram, det var tendensen.
Och så tillägger han: Den kommer fram i
procenttalen. Det är riktigt, men han tillfogar
sedan: »Det är inte procenttalet
som är det relevanta för oss, utan det
är skillnaden i industri- och lantarbetarnas
lön, uttryckt i öre per timme, och
då har den marginalen åren 1948—1952
ökats från 7C öre till 80 öre; alltså: läget
är sämre.»

Ja, nu finns det tre slags lögn: lögn,
förbannad lögn och statistik. Det bör till
statistikens enklare regler, att om man
skall göra jämförelser, måste det vara
kominensurabla siffror man jämför. Om
jag alltså här sätter 253 öre för 1948 och

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

348 öre för 1952 i linjen för industriarbetare
och 177—268 för lantarbetare,
är det inte samma ören jag talar om.
Enbart under 1951 steg levnadskostnaderna
med 20 procent och i år med 3
å 4 procent. Jag antar, utan att säga att
den siffran är exakt, att man 1952 får
för 1 krona lika mycket nyttigheter som
man 1948 fick för 75 öre. Om jag vill
jämföra dessa siffror, måste jag alltså ta
hänsyn till förskjutningen i penningvärdet.
Om jag gör det och antar att penningvärdet
har sjunkit med 25 procent, då
skall jag sätta den nuvarande timlönen
för industriarbetaren till 261, och det
betyder att arbetarna inom industrien
har fått sin reallön förbättrad med 8
öre. För lantarbetarna skall jag sätta
1952 års timlön till 201, vilket betyder
att de under samma period har fått sin
lön ökad med 24 öre — 24 så goda ören
som vi hade 1948 — det vill säga att de
fått tre gånger så mycket som industriarbetarna.
Då får jag också kurvor
som mer och mer närmar sig varandra,
vilket de också skall göra: en sådan
grafisk framställning ger en riktig bild,
i varje fall en riktigare än denna.

Men det stannar inte vid detta. Här
bär man alltså valt lantarbetarnas timlön
och utgått ifrån att den är korrekt,
men så tar man den genomsnittliga timlönen
för industriarbetare inom landet
i dess helhet utan hänsyn till att flertalet
arbetare inom industri och hantverk
är sysselsatta vid företag som ligger i
tätorter och i allmänhet i dyrortsgrupperna
3, 4 och 5. En korrekt jämförelse
—- i varje fall mer korrekt — skulle
göras mellan lantarbetarnas timlöner å
ena sidan och den genomsnittliga timlönen
för industriarbetare inom dyrortsgrupperna
1, 2 och 3 å den andra. Om
man gör detta, krymper lönemarginalen
rätt avsevärt. Om kurvorna därtill
lägges så, att reallöneförändringen kommer
fram, då får man en riktig bild av
den faktiska utvecklingen under dessa
år, och det blir en helt annan sak.

Jag är, herr talman, inte bekymrad
men olustig över att denna tablå och
siffror, som presenteras på detta sätt,
strös ut i vårt land. De måste hos lands -

bygdens folk, hos lantbrukare och lantarbetare,
väcka känslan av att vara missgynnade,
att utvecklingen, trots allt stöd
från statens sida, varit ogynnsam.

I den handling, som utlagts här på
ledamöternas bord, har man gjort ytterligare
försök att ange och förklara, varför
lantbrukarna och lantarbetarna måste
vara mycket missnöjda. Man har givit
upplysningar om den kontanta timlönen
i Stockholm för mejeriarbetare,
spårvagnskonduktörer och byggnadsarbetare.
Jag frågar: Varför har man gjort
det? Det måste vara någon vettig mening
i det, och den måste vara, att man
skall visa att marginalen mellan lantarbetarlönerna,
som också är småbrukarlöner,
och övriga arbetslöner är mycket
stor och bred. År det inte en farlig propaganda?
Är den inte farlig ur lantbrukarnas
egen synpunkt? Gör man inte
här och där den reflexionen: blir inte
lantbrukarna honnett behandlade, blir
inte deras priser korrekt satta, eftersom
de inte ger lantarbetarna och lantbrukarna
en inkomst som svarar mot byggnadsarbetarlönerna
i Stockolm? Nu är
det ju så, att alla som bär intresse av
och insikter på arbetslivets och arbetsmarknadens
område, vet att just byggnadsarbetarlönerna
i Stockholm är det
stora undantaget från vad som är regel,
nämligen att man någorlunda följt avtalsuppgörelserna,
att man i denna
bransch fått löner som på intet sätt är
karakteristiska eller belysande för det
allmänna löneläget här i landet. Det är
då, tycker jag, rätt olyckligt, att man
tar med en sådan löneuppgift, när man
talar om löneklyftan och dess förändringar.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att lägga till rätta denna sak. Jag
gör det därför att jag gärna vill att lantbrukarna
skall få vad som är rätt och
billigt. Jag är positivt inställd på den
punkten — bondpojke som jag är —
men jag är rädd för en politik som innebär
ett otillbörligt utnyttjande av tillfälliga
politiska situationer och av andra
omständigheter, och jag är rädd för propaganda,
som icke ger hela sanningen,
utan bibringar dem, som får del av den,

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en oriktig föreställning om det faktiska
lägel.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Det var
synnerligen bra, att herr Ahlberg kom
med sin kritik av statistiken, ty då ges
det ju även för mig tillfälle att opponera
mot det sätt, på vilket man argumenterar
från löntagarhåll, när det gäller dessa
frågor. Herr Ahlberg måtte inte heller
ha hört på mitt anförande, ty det hölls
i försoningens anda och uteslutande för
att försöka närma konsumenterna och
producenterna. Denna tabell har inte
heller någon annan avsikt.

För det första har herr Ahlberg undrat
på vad som kan avses med de nedre
siffrorna. Ja, om herr Ahlberg läser mitt
anförande, som var skrivet på förhand,
så påpekas där, att jag lämnade de nedre
siffrorna för att visa, att när det gäller
livsmedel, är det inte endast de, som
producerar livsmedel, som har det besvärligt
att komma upp i en tillfredsställande
levnadsstandard, utan även de,
som är med och förädlar livsmedlen.
Dessa siffror är alltså till för att visa,
hur svårt vi har det i våra organisationer
med arbetskraft på grund av den
stora konkurrensen från andra områden.
Jag har själv suttit i styrelsen för Mjölkcentralen
här i Stockholm i många år,
och jag vet att det varit ytterst besvärligt
vid avtalsundcrhandlingar, emedan
livsmedelsarbetarna varit i underläge.
Då det råder sådan brist på arbetskraft,
har det blivit rent förtvivlade situationer,
när det gällt att hålla vår verksamhet
i gång. Jag tog dessa siffror för att
visa, hur det ser ut på ett ställe, där det
inte kan råda någon tvekan om att dyrortsgrupperingen
inte har någon inverkan.
Jag har alltså tagit tre fall från
Stockholm, och det kan väl ingen på
något sätt opponera sig mot. Jag tror att
jag i mitt anförande t. o. m. sade att
jag tagit ur de andra gruppernas synpunkt
mycket hyggliga siffror.

Uppgifterna till och med år 1949 är
hämtade ur Lönestatistisk årsbok och
härstammar alltså från socialstyrelsens
lönestatistik. Timförtjänsten för industriarbetare
avser vägt medeltal för vuxna
manliga arbetare inom samtliga dyrortsgrupper.
Det kan måhända anmärkas,
att det icke är fullt logiskt att jämföra
denna serie med lantarbetarnas timförtjänster.
Då det emellertid är de här
ifrågavarande serierna, som under senare
år alltid använts i diskussionen,
har statistiken tills vidare blott aktualiserats
de två senaste åren. Jag har
inte gjort någonting annat.

Vidare må erinras, att serien över
timförtjänster för industriarbetare avser
alla timförtjänster — alltså även vid
ackordsarbete. Lantarbetarnas timförtjänster
är analoga med industriarbetarnas
i de föreliggande serierna, dock med
det undantaget att lantarbetarserien endast
avser timförtjänster vid tidsavlönat
arbete.

Som jag nämnde, är siffrorna till och
med 1949 hämtade ur Lönestatistisk årsbok.
Timförtjänsterna för 1950 har inhämtats
från socialstyrelsen och är fullt
jämförbara med tidigare års uppgifter.
1950 års timförtjänster torde inom kort
bli publicerade i en ny upplaga av Lönestatistisk
årsbok. Jag har tagit mycket
låga siffror, ty de experter, som lämnade
dem, sade att 1951 års siffra, som
är upptagen till 316, skulle kunna sättas
till 335 och att 1952 års siffra säkerligen
kommer att gå upp till 372 — jag
har anfört siffran 348. Jag har inte velat
anföra dessa högre siffror för att jämförelsen
inte skulle bli alltför otrevlig.
Skillnaden skulle då ha blivit 101 öre.
Min avsikt var inte, som herr Ahlberg
tror, att åstadkomma någon otrevlig
stämning. Jag tog därför ett lägre siffertal,
och min avsikt var endast att visa
serien. Jag sade också att jag inte eftersträvar
någon millimeterrättvisa — jag
tycker alt man går för långt i det avseendet
— och det har jordbrukets folk
inte heller krävt. Denna serie var endast
ett argument mot den förtvivlade
agitation som förs mot livsmedelspriserna.
Jag hoppas, att herr Ahlberg för -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

står, att min avsikt inte var att på något
sätt skärpa motsättningarna, utan att
jag endast använt denna serie som ett
motargument mot dem som försökt agitera
upp konsumenterna.

Jag är fullt medveten om att man vid
sådana här beräkningar måste ta hänsyn
till penningvärdets fall. På den
punkten instämmer jag fullständigt med
herr Ahlberg. Jag hoppas att herr Ahlberg
efter denna förklaring inte misstänker
mig för att på något sätt vilja skärpa
motsättningarna; min avsikt har tvärtom
varit att minska motsättningarna genom
att argumentera mot den kritik,
som framkommit, och därmed visa att
här inte skett något fasansfullt, utan att
dessa höjningar endast varit en gärd av
rättvisa åt jordbrukets folk, så att de kan
få vara med om den allmänna välståndsökningen.

Jag hoppas att det skall bli ett gott
samförstånd mellan konsumenter och
producenter, ty det är den vägen vi
måste gå.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! Jag
beklagar att jag nödgas avbryta denna
intressanta statistiska belysning av ändringarna
beträffande löneklyftan, men
jag lovar att avbrottet inte skall vara
många sekunder.

Jag vill bara säga några ord till förmån
för den reservation, som av herr
Haeggblom i andra kammaren och mig
avgivits med anledning av motionen nr
500 i denna kammare. Utskottet har
nämligen beslutat avstyrka denna motion.

I motionen yrkas att arealbidrag
skall utgå till de lantbrukare i Kalmar
län, som fått sina vetearealer förstörda
vid den stora översvämningen i
Emådalen i fjol. Nu har utskottet visserligen
föreslagit, att det belopp, som
ställts till Kungl. Maj :ts förfogande för
hjälp åt de lantbrukare, speciellt i Kalmar
län och Norrbotten, som haft stora
skördeskador på grund av översvämningar,
skall höjas från 200 000 till
350 000 kronor. Men de villkor, som är
förknippade med den hjälpen, är myc -

ket restriktiva, och det gör att ett relativt
litet antal lantbrukare kan komma
i åtnjutande av denna hjälp.

Skördeskadorna i Emådalen uppgick
till omkring 800 000 kronor enligt länsstyrelsens
beräkningar, frånsett skador
på annan egendom än skörden. Det är
den största översvämningskatastrof som
förekommit där i mannaminne. Nu vet
alla, att det är omöjligt att genom försäkringar
skydda sig mot förluster av
detta slag. Man är i Emådalen mycket
angelägen om att genom invallningar
förebygga översvämningar, men utredningen
i det avseendet har fördröjts,
framför allt på grund av att den statliga
lantbruksingenjörsorganisationen inte
har tillräckliga resurser.

Vi motionärer har ansett det vara
ganska naturligt att dessa lantbrukare,
som fått sina vetearealer förstörda av
översvämningen, får arealbidrag liksom
andra veteodlare, men vi har inte lyckats
vinna gehör för den meningen
inom utskottet, och vi har därför reservationsvis
yrkat på en annan skrivning
i utskottsbetänkandet, innebärande att
Kungl. Maj:t skulle få möjlighet att genom
de anvisningar, som utfärdas beträffande
dessa arealbidrag, tillgodose
motionens syfte, inte bara i Kalmar län
utan även i andra delar av vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avlåtits
av herr Haeggblom och mig i detta
ärende.

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
inte kunnat underlåta att med några ord
belysa den hårresande beskrivning av
de s. k. retroaktiva grissubventionerna,
som för en stund sedan så färgstarkt
skildrades av herrar Svedberg och Spetz.
Hela detta exempel är en konstruktion.
Vi skall komma ihåg, att dessa subventioner
endast utgår för en del av produktionsåret
— en tredjedel eller möjligen
närmare hälften — och förutsättningen
för att få ett så jättelikt belopp
som 120 000 kronor är att vederbörande

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

grisuppfödare har en grisgård på omkring
10 000 djur. Någon sådan finns
inte i detta land. Men om vi antar att
det finns en så gynnad individ, som alltså
får ta emot 120 000 kronor i subventioner
från statens sida, vad inträffar
då? Jo, det finns någonting i det här
landet som heter den progressiva beskattningen,
vilken genast anmäler sig.
Den här mannen skulle på ett beskattningsbart
belopp av 120 000 kronor få
en statlig skatt på 56 480 kronor och
en kommunalskatt på 14 400 kronor.
Han skulle alltså sammanlagt på dessa
120 000 kronor få en skatt på 70 880
kronor. Det skulle återstå omkring
49 000 kronor, alltså en jämförelsevis
ändå rätt stor summa. Jag förutsätter
emellertid att en man med en så industriellt
betonad rörelse även har
andra inkomster. Vi antar att dessa utgör
15 000 kronor. Han skulle då vid en
beskattningsbar inkomst av 135 000 kronor
få en sammanlagd skatt på 89 240
kronor. Återstoden blir alltså, om jag
gör denna konstruktion, 30 860 kronor.

Om man räknar med en vikt av 80
kilogram per gris skulle denne man behöva
4 000 grisar — alltså det antal som
erfordras för en subvention av 120 000
kronor för att producera 32 000 kilogram
fläsk. Med de något över 30 000
kronor, som skulle återstå i det senare
fallet, får han ett tillägg på priset av
inte fullt 10 öre per kilo. Om man tar
i betraktande den stegring av kraftfoderpriset,
som ägt rum under produktionstiden,
är kanske detta exempel, som
levererats i propagandasyfte, inte så
hårresande som man ville göra gällande

Jag skulle vidare när det gäller den
tankegång, som kom till uttryck bos herr
De Gcer, vilja säga att vi i det här
landet behöver en årlig spannmålsproduktion
av omkring 850 000 ton brödsäd
för att försörja vårt folk. Vi bär siffror
som visar att spannmålspriserna de två
senaste åren legat 30 å 33 kronor under
världsmarknadspriset per deciton. Om
man multiplicerar 30 med 850, får man
— jag avrundar talet — clt underpris på
250 miljoner kronor per år bara på
posten brödsäd, vilket belopp alltså

landets jordbruksproduktion har subventionerat
folkhushållet med i stället
för att folkhushållet genom statsmedel
subventionerar jordbruket. Det gör på
två år en subvention på 500 miljoner
kronor.

Nu gör herr De Geer jämförelser med
järnhanteringen. Jag skulle vilja fråga
herr De Geer: Vilken av dessa hanteringar
har största förmågan att genom
sin produktion bära denna subvention
till folkhushållet, jordbruket med dess
tusentals små produktionsenheter eller
järnhanteringen som väl i sina utdelningsdividender
visar helt andra resultat
än vad jordbruket gör?

Jag är ledsen över att jag behövt ta
till orda i denna debatt. Men när man
lyssnar till inläggen från vissa folkpartirepresentanter,
som ju som vanligt levererar
en mångfald uppfattningar — jag
tänker särskilt på herr Spetz som med
sina konstruktioner rörde sig på overklighetens
utmarker —- kan man inte underlåta
att framkalla vissa vålnader från
en gången tid, nämligen den tid, då folkpartiet,
eller, som det då hette, de folkfrisinnade,
under herrar Ekmans och
Hamrins regim svarade för jordbrukspolitiken
i det här landet. Jag tänker härvid
närmast på krisåren 1929—1932. Det
var en tid, då tusentals jordbrukare hotades
av ekonomisk ruin och att kastas
ut från gård och grund. Jordbrukspriserna
sjönk dag för dag till ruinerande
värden. Man sade då från ledande håll:
»Låt de ekonomiska krafternas fria spel
ta ut sin rätt och låt krisen gå till självläkedom!»
Denna självläkedom skulle ha
lett till att tiotusentals jordbrukare hade
kastats ut från gård och grund. När sedan
frågan om hjälpen till jordbruket
kom på tal, klövs detta parti i ungefär
två lika delar. Man ställer sig den frågan:
Vilken del var det som representerade
jordbruket, och vilken del var det
som representerade folkpartiets uppfattning
i jordbrukspolitiken?

Jag tror, herr talman, att vid dessa
dystra minnen från tider som gått finns
det nog gamla jordbrukare som i stilla
stunder ber, att alla goda makter måtte
bevara oss från att låta folkpartiet ännu

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en gång få ansvara för jordbrukspolitiken
i detta land.

Herr DE GEER: Jag skall be att få
svara herr Werner.

Summan 500 miljoner kronor bestrider
jag inte riktigheten av. Jordbruket
har nog hjälpt näringslivet med det beloppet,
men jag hävdar att järnhanteringen
har hjälpt det svenska näringslivet
med minst lika mycket under de två
senaste åren, genom skillnaden i priser
inom landet och på världsmarknaden.

Sedan har vi skillnaden i bärkraft. Ja,
herr Werner, jag skall gärna medge att
i dagens läge har järnhanteringen större
bärkraft än jordbruket, men hur var
det för 15 eller 20 år sedan? Herr Werner
har inte haft tillfälle att vandra den
förödmjukelsens smärtsamma stig som
det innebär att gå till bankdirektörer och
be om krediter. För 15—20 år sedan blev
man utkörd, om man kom i sådant ärende
från järnhanteringen. Med uppräckta
både fötter och händer blev man avvisad.
Ett järnhanteringshypotek var det
sämsta man kunde ha. Därom vittnar
också den stora järnverksdöden. För 40
år sedan hade vi 100 järnbruk i landet,
nu har vi 20. Ja, jordbruket har på sätt
och vis redan gått samma väg genom rationaliseringen,
och det är den kungsväg
som vi båda skall gå för att klara situationen
även i framtiden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan och särskilt beträffande utskottets
motivering.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Nilsson, Hjalmar, att utskottets
hemställan skulle bifallas med de ändringar,
som förordats i motsvarande del
i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
3:o), av herr Svedberg, att kammaren

skulle bifalla utskottets hemställan med
de ändringar, som förordats i den av
honom och herr Jacobson i Vilhelmina
vid utlåtandet anförda, med 3 betecknade
reservationen; 4:o), av herr Näslund,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med de ändringar, som påyrkats i motsvarande
del av den av honom in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; 5:o), av herr Persson,
Ola, att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med de ändringar, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
501 och II: 631; samt 6:o), av herr Persson,
Karl, att utskottets hemställan skulle
bifallas med de ändringar, som föranleddes
av bifall till motionen 1:464.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Svedbergs yrkande.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr
Näslunds yrkande, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 punkten A antager
bifall till herr Svedbergs yrkande
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Näslunds yrkande.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålundå:

Ja — 71;

Nej — 26.

Därjämte hade 40 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herrar Svedberg och Jacobson
i Vilhelmina vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 35.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten B, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av

herr Hjalmar Nilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i punkterna
C och D i den av herr Näslund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om utskottets motivering, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade
yrkats dels, av herr Björnberg, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Haeggblom
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen, dels ock att nämnda
yrkande skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på avslag å herr Björnbergs yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
jordbruksutskottets utlåtande nr 39 avslår
det förslag, som innefattas i den av
herrar Björnberg och Hseggblom vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskatt ningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 213, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juni 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379);

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945
(nr 896);

6) förordning med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om
begränsning i vissa fal] av preliminär
skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.

Propositionen grundade sig på 1949
års skatteutrednings betänkande angående
den statliga direkta beskattningen
och avsåg en omläggning i vissa avseenden
av fysiska personers beskattning
med verkan från och med den 1 januari
1953.

I propositionen hade föreslagits, att
de statliga ortsavdragen för gifta skattskyldiga
skulle bestämmas till följande
belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i
ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp
III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840
kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställdes
änkling, änka eller frånskild), som
haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, hade föreslagits skola åtnjuta
ortsavdrag med följande belopp:
i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp
II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760
kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och
i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet
icke stått under den skattskyldiges vårdnad
skulle nu nämnt ortsavdrag åtnjutas
endast om den skattskyldige icke
levt tillsammans med den som hade
vårdnaden om barnet.

För ensamstående skattskyldig hade
föreslagits, att den nu förekommande
reduceringen av det statliga ortsavdraget
vid stigande inkomst skulle upphöra
att gälla. Ortsavdraget skulle alltså enligt
förslaget utgå med fast belopp även
för ensamstående, nämligen i ortsgrupp
I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.

Beträffande fysiska personer, oskifta
dödsbon och familjestiftelser hade föreslagits,
att den statliga inkomstskattens
grundbelopp skulle beräknas enligt två
progressiva skiktskalor, den ena avsedd
för sådana skattskyldiga, vilkas ortsavdrag
beräknades enligt de för gift skattskyldig
gällande grunderna, och den
andra avsedd för övriga hithörande
skattskyldiga. Grundbeloppet skulle enligt
skalorna beräknas till 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten så
länge denna icke överstege i den förra
skalan 8 000 kronor och i den senare
skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen
var i båda skalorna 65 procent.

Den nuvarande sambeskattningen av
äkta makar hade föreslagits alltjämt skola
bibehållas. För det beskattningsår,
varunder makar ingått äktenskap, skulle
de dock kommunalt och statligt taxeras
såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Vid beräkningen av kommunalt och
statligt ortsavdrag hade föreslagits, att
makarna skulle tillgodoföras hälften var
av det gemensamma ortsavdraget. I den

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

mån sådant avdrag icke kunde utnyttjas
av den ena maken skulle det tillgodoräknas
den andra maken. Vid taxeringen
till statlig inkomstskatt skulle
därefter skatten fördelas mellan makarna
efter förhållandet mellan deras beskattningsbara
inkomster, icke såsom för
närvarande i förhållande till deras taxerade
inkomster.

Bet s. k. förvärvsavdraget för gift
kvinna med egen inkomst av rörelse eller
av eget arbete hade föreslagits vid
taxering till statlig inkomstskatt skola, i
den mån inkomsten därtill försloge, utgå
med högst 300 kronor eller, om den gifta
kvinnan haft hemmavarande barn för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
med 300 kronor jämte 10 procent
av nämnda inkomst, sammanlagt dock
högst med 1 000 kronor. Tillika hade
föreslagits, att gift man, som haft inkomst
av jordbruksfastighet eller av
rörelse och vars hustru utfört arbete i
förvärvskällan till ett värde av minst
300 kronor, skulle, om och i den mån
inkomsten i förvärvskällan därtill försloge,
vid taxering till statlig inkomstskatt
äga rätt till avdrag med 300 kronor.
De nu nämnda avdragen finge dock
för makarna tillsammans icke överstiga
300 respektive 1 000 kronor. Någon ändring
i bestämmelserna om gift kvinnas
förvärvsavdrag vid taxering till kommunalskatt
hade icke föreslagits.

I det under 3 upptagna förslaget till
förordning om ändring i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt voro 8 och
10 §§ samt 11 § 1 mom. så lydande:

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande barn,
som icke fyllt 21 år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt,
därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §.

i mom. Statlig förmögenhetsskatt skall
för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld
familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor: fem
promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men	icke	150 000 kr.:	250	kr.	för	100 000 kr. och	8 °/oo	av	återstoden
150 000 »	>	200 000 » :	650	>	>	150 000 > »	10 >0	>	>
200 000 »	>	400 000 » :	1150	i	»	200 000 . »	13 °/oo	>	>
400 000 »	>	1000 000 » :	3 750	>		400 000 > >	16 °/oo	>	>
000 000 kr.			13 350	>	>	1 000 000 » >	18 0 00	>

I sammanhang med förevarande kungl.
proposition hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal i ämnet väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I: 288
av herr Ohlon m. f). och II: 385 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga de av 1949 års skatteutredning
i dess betänkande angående

den statliga direkta beskattningen framlagda,
i motionerna refererade förslagen
med av motionärerna angivna avvikelser
samt att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj:t om en utredning på
vad sätt enklast en omräkning av skatteskalorna
kunde äga rum, när viss höjning
av prisnivån inträffat, för att genom
en sådan omräkning förebygga en
icke avsedd höjning av skattetrycket.

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

I de likalydande motionerna I: 470 av
fru Lindström m. fl. och II: 615 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
det av Kungl. Maj:t i proposition nr 213
föreslagna förvärvsavdraget av högst
1 000 kronor till förvärvsarbetande gift
kvinna måtte tillämpas utan den inskränkande
bestämmelsen, att vederbörande
skulle ha barn att vårda.

I de likalydande motionerna I: 483 av
herrar öhman och Ola Persson samt II:
648 av herr Hagberg i Luleå m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om vissa i motionen angivna ändringar i
4 § 2 mom. och 8 § 1 mom. i det under 2
upptagna förslaget till förordning om
ändring i förordningen om statlig inkomstskatt,
avseende höjning av det s. k.
förvärvsavdraget för gift kvinna och av
de statliga ortsavdragen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 213,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr

576) om statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr

577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt; samt

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:5 av
herrar Gustaf Elofsson och Fridolf Jansson
samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:212
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 213
av herr Nils Theodor Larsson och II:
135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:215
av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II:
286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson
i Landskrona,

5) de likalydande motionerna I: 288
av herr Ohlon m. fl. och II: 385 av herr
Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 289
av herr öhman m. fl. och II: 384 av
herr Hagberg i Luleå m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:293
av herr Petrén och II: 380 av herr Kollberg,

8) de likalydande motionerna I: 470
av fru Lindström in. fl. och 11:615 av
fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:474
av herrar Osvald och Nord samt II: 644
av fröken Liljedahl m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 481
av herrar Cassel och Björnberg samt II:
645 av herrar Edström och Fagerholm,

11) de likalydande motionerna I: 482
av herr Alfred Nilsson m. fl. och II: 646
av herr Strandh m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 483
av herrar Öhman och Ola Persson samt
II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 484
av herrar Sunne och Söderquist samt II:
649 av herr Sjölin och fru Sandström,

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

14) motionen I: 485 av herrar Anderberg
och Lodenius,

15) motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen upptagits
till behandling i detta betänkande,

16) motionen II: 616 av herrar Nilsson
i Bästekille och östlund ävensom

17) motionen II: 647 av fru Gärde \Videmar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 213 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av vissa under punkten angivna
motioner,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringgar,
att 46 § 3 mom. och 48 § 2 mom.
erhölle ändrad lydelse på sätt reservationen
visade;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt med de
ändringar, att 4 § och 8 § 1 mom. erhölle
ändrad lydelse på sätt i reservationen
angivits;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring

i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt med
de ändringar, att 8 §, 10 § och 11 § 1
mom. erhölle ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande barn,
som icke fyllt 16 år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, skall icke utgöra statlig
förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
60 000 kronor. Annan fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag eller i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse
skall icke utgöra sådan skatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall
för fysisk person, som avses i 8 § 1
mom. andra stycket förordningen om
statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor: fem
promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
60 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.
150000 > » 200 000 >
200 000 » • 300 000 »
300 000 kr.

200 kr. för 100 000 kr. och 10 °/oo av återstoden
700 > » 150 000 > » 14 °/oo »

1400 » » 200 000 > > 18 °/oo > >

3 200 > > 300 G00 » > 22 °/oo > >

<! Första kammarens protokoll 1952. Xr 19.

82 Nr 19. Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

För annan fysisk person så ock för när den beskattningsbara förmögenoskift
dödsbo, utländskt bolag samt i heten icke överstiger 100 000 kronor:
10 § 1 mom. förordningen om statlig fem promille av den del av den beskattinkomstskatt
omförmäld familjestiftelse ningsbara förmögenheten, som överstiskall
den statliga förmögenhetsskatten ger 50 000 kronor, dock lägst en krona;
utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr: 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/oo av återstoden;

150 000 > » 200 000 » : 750 >

200 000 > » 300 000 >: 1450 »

300 000 kr. : 3 250 »

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall av
preliminär skatt;

8) antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1952.

9) hemställa hos Kungl. Maj:t om en
utredning på vad sätt enklast en omräkning
av skatteskalorna kunde äga rum,
när viss höjning av prisnivån inträffat,
för att genom en sådan omräkning förebygga
en icke avsedd höjning av skattetrycket; B)

att vissa under denna punkt uppräknade
motioner måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad

» 150 000 > s 14 °/oo > > ;

» 200 000 » » 18 °/oo > > ;

» 300 000 » » 22 o/oo > »

reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Velander, Magnusson och
Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar
av 46 § 3 mom., 48 § 2 mom. och
65 § samt av anvisningarna till 20 §
punkt 2 och 46 § punkt 3 som i reservationen
angivits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt med de
ändringar av 4 § och 8 § 1 mom., reservationen
visade;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt med de
ändringar av 8 och 10 §§ samt 11 § 1
mom., som framginge av följande lydelse: 8

§.

Har skattskyldig hemmavarande barn
under 16 år, skall, därest barnets till
statlig inkomstskatt beräknade beskatt -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

ningsbara inkomst icke uppgår till minst
20 kronor, den skattskyldige taxeras
jämväl för barnets förmögenhet. I den
skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

10 §.

skatt omförmäld familjestiftelse skall
icke utgöra sådan skatt, därest den beskattningsbara
förmögenheten icke överstiger
50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall
för fysisk person, som avses i 8 § 1 mom.
andra eller tredje stycket förordningen
om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor: fem
promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10 %o av återstoden

150 000 > » 200 000 > : 625 > > 150 000 > > 14 °/oo > >

200 000 > » 300 000 » : 1325 » > 200 000 > >18 %o > ,

300 000 kr. : 3125 > > 300 000 > >22 %>o >

För annan fysisk person så ock för
oskift dödsbo, utländskt bolag samt i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten
utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/o» av återstoden

150 000 > > 200 000 > : 750 > > 150 000 > > 14 %o > >

200 000 > > 300 000 > : 1450 > > 200 000 > > 18 %>o , >

300 000 kr. : 3 250 > > 300000 » > 22 %o > >

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 890);

0) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall av
preliminär skatt; samt

8) antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1952.

B) att följande---(lika med utskottet)
---utan åtgärd;

III) av herrar Gustaf Elofsson, Werner
och Jonsson i Skedsbygd, vilka biträtt
utskottets yttrande utom i fråga om

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

dyrortsgrupperingen, förmögenhetsskatteskalan
och kvarlåtenskapsskatten samt
under hänvisning till vad de rörande
dessa spörsmål anfört ansett, att utskottet
hort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 213 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av vissa under punkten angivna motioner,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen,
att 48 § 2 mom. erhölle den avfattning,
reservationen visade;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt med den ändringen,
att 8 § erhölle den lydelse, som
i reservationen angivits;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt med den
ändringen, att 11 § 1 mom. erhölle följande
lydelse:

Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk
person, oskift dödsbo, utländskt bolag
samt i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 100 000 kronor: fem
promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenhe -

ten överstiger

°/00

100 000— 150 000 .............. 6

150 000— 200 000 .............. 8

200 000— 300 000 .............. 10

300 000— 500 000 .............. 12

500 000—1 000 000 .............. 14

1 000 000— ...................... 16

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning

om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall;

7) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om begränsning i vissa fall av
preliminär skatt;

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

9) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning syftande
till kvarlåtenskapsskattens avskaffande;

B) att vissa under förevarande punkt
uppräknade motioner måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

IV) av herr Henriksson, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 213
med den ändring däri, som förordats i
de likalydande motionerna I: 470 av fru
Lindström m. fl. och II: 615 av fru
Eriksson i Stockholm in. fl. samt alltså

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt med den
ändringen, att 4 § 2 mom. erhölle den
lydelse, som i reservationen angivits;

3) antaga det---(lika med ut skottets

hemställan i punkterna A 3—A
8) —--om kvarlåtenskapsskatt;

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

B) att vissa under denna punkt uppräknade
motioner måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

De i reservationerna I och II framlagda
förslagen till ändrad lydelse av 46 §
3 mom. kommunalskattelagen, vilka saknade
motsvarighet i Kungl. Maj:ts av utskottet
tillstyrkta förslag, inneburo bland
annat vidgad rätt till förvärvsavdrag
för gift kvinna vid den kommunala beskattningen.

Beträffande 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
hade i reservationen I föreslagits
dels att det kommunala ortsavdraget
skulle fastställas till samma belopp
i ortsgrupp I som i ortsgrupp II
och dels att änkor och änklingar skulle
erhålla rätt att till och med beskattningsåret
efter det dödsfallet inträffat
bibehålla det större ortsavdrag, vilket
gällde för äkta makar. Det förra förslaget
hade framställts även i reservationerna
II och III. I reservationen II hade vidare
föreslagits, att änkor och änklingar skulle
äga åtnjuta det högre ortsavdraget vid
taxering för det beskattningsår, under
vilket maken avlidit.

Med avseende på 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, vilket
moment icke upptagits i det av Kungl.
Maj :t framlagda förordningsförslaget,
hade i reservationerna I och II föreslagits
ett tillägg, innebärande rätt för
skattskyldig att åtnjuta avdrag för honom
påförd statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om 4 § 2 mom. i nyssnämnda
förordning hade i reservationerna I, II
och IV föreslagits från Kungl. Maj :ts
förslag avvikande regler beträffande förvärvsavdraget
för gift kvinna.

T fråga om 8 § 1 mom. i samma förordning
innehöllo reservationerna I, II
och III samma förslag beträffande de
statliga ortsavdragen, som i berörda reservationer
framställts med avseende på
de kommunala ortsavdragen.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL: Herr talman! I avseende
å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt var och en av punkterna
A 1, A 2 och A 3 på det sätt, att
först föredrages det av utskottet i punkten
tillstyrkta författningsförslaget, i den
mån så erfordras, paragrafvis och momentvis,
med anvisningar, där sådana
förekomma, samt slutbestämmelse, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av det författningsrum,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i
dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Sjödahl sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A 1.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen.

52 §.

Herr PETRÉN: Herr talman! Alltsedan
1947 års skattereform kom till, en skattereform
som genomfördes under stora
motsättningar, har det pågått en debatt
kring verkningarna av vårt nu gällande
skattesystem. Under tiden har skattetrycket
ständigt skärpts genom det fortlöpande
penningvärdefallet som regeringens
politik inte har mäktat bemästra. År 1949
ansåg vi inom folkpartiet att tiden var
mogen för att gå från diskussion till
handling och föreslog en tioprocentig
sänkning av skatterna genom en sänkning
av uttagningsprocenten från 100 %
till 90 %, detta som ett provisorium i
väntan på resultatet från den bland annat
av oss begärda utredning som fick
namnet 1949 års skatteutredning.

Ingen lär väl nu mot bakgrunden av
de budgetförslag vi bar haft under de
gångna åren och det nuvarande vilja bestrida
att den skattesänkning vi ensamma

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

stred för senast år 1950 inte skulle ha
varit genomförbar. Denna skattesänkning
skulle ha kommit att fullt omfatta budgetåren
1950/1951 och 1951/1952. Vi står
nu inför beslut om den skatt som skall
gälla från och med den 1 januari 1953.
Nu föreligger resultatet av 1949 års skatteutredning
som avlämnade sitt betänkande
i höstas.

Denna utredning hade som uppgift,
enligt vad det heter i direktiven, att söka
skapa större klarhet om statsbeskattningens
verkningar i olika avseenden, på sparande,
arbetsvilja och företagsamhet, göra
en översyn av skattesystemet och lägga
fram förslag till de skattelättnader som
denna undersökning kunde leda till. Denna
parlamentariskt tillsatta utredning har
i motsats till, skulle jag tro, alla tidigare
skattekommittéer kommit till enighet i
de väsentligaste frågorna.

Vad säger då 1949 års skattekommitté?
Jo, den säger: »Vår undersökning rörande
de direkta skatternas verkningar
har givit oss stöd för den uppfattningen,
att en lättnad i den direkta beskattningen
är ett samhällsintresse av största betydelse.
Främst med hänsyn till arbetsvilja
och deklarationsmoral finner vi det
angeläget att det nuvarande trycket av
den direkta beskattningen mildras.» Och
vidare: »Utöver den kommande ortsavdragsreformen,
vars skattelindrande effekt
inskränker sig till de lägre inkomstskikten,
erfordras emellertid lättnader i
den statliga direkta beskattningen av
mera allmän omfattning.»

Detta är klart besked. Så lägger utredningen
fram sitt förslag till nytt skattesystem,
ett system där ortsavdraget för
gift göres dubbelt så stort som för ensamstående,
där skatteskalorna utformas
så, att skatten blir proportionell i stället
för progressiv upp till en viss gräns. För
äkta makar gäller detta till en taxerad
inkomst av 12 000 kronor. Intill detta inkomtsläge
bortfaller sålunda marginalskatteproblemet.
På varje merinkomst utgår
där alltid lika stor del i skatt, nämligen
12 procent. Skatteskalorna är så utformade,
att skattesänkning sker över
hela linjen, och den högsta skatteprocenten
sänks från 70 till 65. I dagens läge

skulle detta förslag innebära ett skattebortfall
av 630 miljoner kronor. Det låter
kanske mycket, men det återför ändå inte
det samlade skattetrycket mer än till närheten
av vad det var år 1947. Så mycket
har penningvärdets fall bidragit till att
skärpa skattetrycket.

Kommitténs förslag har mottagits utomordentligt
väl av remissinstanserna
och även lagts till grund för Kungl.
Maj :ts förslag som nu också blivit utskottets.
Nå, härmed borde väl allt vara bra.
Nej, nu inträffar något som slår sönder
det hela. Departementschefen lägger
fram förslaget med en uttagningsprocent
av 110. Härigenom blir skattesänkningen
endast hälften av vad skattekommittén
föreslagit och för resten inte ens det, då
penningvärdet, sedan utredningens förslag
framlades, har fortsatt att dala. Vidare
får skattesänkningen ingalunda den
allmänna omfattning som skattekommittén
förutsatte och ansåg så viktig. Vad
säger nu skattekommittén om uttagningsprocenten?
Jo, följande: »Vid skalornas
utformning ha vi utgått från att grundbeloppet
skall uttagas med 400 %. Det är
enligt vår mening en väsentlig förutsättning
att övergången till systemet sker vid
grundbelopps nivå.» Även här är det ett
klart besked från skattekommittén, men
detta tycks inte bekymra finansministern.
Med 410 procents uttag blir skattesänkningen
endast ofullständig och även
så obetydlig, att den knappast kan ge den
stimulans åt arbetsvilja och sparande
som skatteutredningen syftat till. En sådan
sänkning kan inte heller inverka på
deklarationsmoralen. Vi får nämligen
inte glömma att finansministern under
ungefär ett halvt år hållit frågan öppen
om vilken ställning han komme att inta
till uttagningsprocenten, och under tiden
har det givetvis knutits förhoppningar
till ett genomförande av 1949
års skattekommittés förslag i obeskuret
skick.

Jag är rädd för att det nu kan bli en
motreaktion i stället för en stimulans.
Man ger upp hoppet om att statsmakterna
verkligen allvarligt syftar till en
fortsatt skattesänkning. För min del drar
jag mig inte för att säga, att 1949 års

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

skatteutrednings arbete blir förfelat med
110 procents uttag. Vad finns det för
garanti att regeringen verkligen satt som
sitt mål att genomföra 1949 .års skatteutrednings
förslag? Finns det någon allvarlig
avsikt att framdeles med det nu
framlagda skattesystemet gå ned från
110 till 100 procents uttag?

Detta har man verkligen orsak att fråga
sig mot bakgrunden av de resonemang
som finansministern och hans parti
tidigare fört och den motvilja som
visats när det gällt att sänka uttagningsprocenten.
Vi kommer alla ihåg, hur inte
minst herr Sjödahl, utskottets talesman
i denna kammare, förfäktade, att man
inte kan gå med på en sådan åtgärd som
att sänka en uttagningsprocent, vilket
skulle ha till effekt att man i kronor räknat
sänker inkomstskatten så och så
mycket mer för den, som har höga inkomster,
än för den, som har låga. Här
behövs verkligen ett uttalande från
Kungl. Maj:ts och utskottets talesmän.
Är man beredd att med utgångspunkt
från 1949 års skatteutrednings förslag
—- när så blir möjligt av statsfinansiella
skäl — gå vidare med skattesänkning?
Är man villig att sedan gå ned till 100
procent med bibehållande av de linjer,
som skatteutredningen har dragit upp?
Är man inte villig till detta, har man
helt sprungit ifrån vad denna utredning
har föreslagit.

Hur som helst är den enighet borta,
som man inom skatteutredningen gladde
sig så mycket åt. Jag tror att inte minst
utredningens ordförande, som nu tyvärr
inte bär kunnat följa behandlingen av
ärendet i riksdagen, är ledsen över att
se detta. Jag är övertygad om att både
ordföranden och övriga ledamöter i skatteutredningen
— jag tänker då också på
herr Franzon i denna kammare — i likhet
med mig känner en besvikelse. Här
fanns en möjlighet att höja väsentliga
ting när det gäller vår beskattning, åtminstone
för de närmaste åren, över partistriderna.
Det gick inte, och så kommer
striderna i skattefrågorna att blossa
upp på nytt.

Finansministern hävdar, att utredningens
förslag av statsfinansiella skäl

inte är genomförbart. För nästa budgetår
kommer skatteförslaget, om man följer
utredningen med 100 procents uttag,
att kosta 90 miljoner kronor mer än
Kungl. Maj :ts förslag •—■ med de ändringar
folkpartiet har påyrkat blir det 115
miljoner kronor mer. Kan detta verkligen
vara av avgörande betydelse? Budgetöverskottet
är ändå enligt finansministerns
uppgifter i propositionen 900
miljoner kronor, och även vid ett bifall
till de förslag, som vi i andra sammanhang
förordat, blir budgetöverskottet betryggande.
När vi här i förra veckan behandlade
elskatten, gick finansministern
in på frågan om budgetutfallet under det
kommande året. Han gjorde då gällande,
att vi inom oppositionen skulle vilja underbalansera
budgeten. Redan då, herr
talman, protesterade jag, åtminstone för
folkpartiets del, mot att läget skulle kunna
bli sådant. De siffror, som finansministern
lämnade vid det tillfället, var
felaktiga. Finansministern uppgav, att
här förelåg ett överbud rörande förvärvsavdrag
som skulle kosta 60 miljoner kronor
mer än Kungl. Maj :ts förslag och beträffande
förmögenhetsskatt 50 miljoner
kronor mera. Det verkliga förhållandet
är, att de ökningar, som våra förslag innebär,
inte ens uppgår till en fjärdedel
av de belopp som finansministern angav
här i kammaren förra onsdagen. Jag
vore tacksam, om herr finansministern
ville återta dessa uppgifter och därmed
bidra till att bringa klarhet i denna fråga.
Herr finansminister, låt oss gemensamt
slå fast, att det varken med Kungl.
Maj :ts eller folkpartiets förslag finns någon
risk för att budgeten år 1952/53
inte blir överbalanserad!

Finansministern har vidare gått in på
ett resonemang om budgetutsikterna år
1953/54. Det är klart att man då kommer
in på en fråga som det i dag är svårt
att överblicka. Vi vet inte mycket om
konjunkturerna ett par år framåt, vi vet
inte, om de då är sådana, att vi ens vill
ha en överbalansering av budgeten. Det
kan vara ett samhällsintresse att budgeten
är underbalanserad, om konjunkturerna
har gått över till en lågkonjunktur.
Det iir vidare långt ifrån säkert att

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

skattebortfallet, om man följer skatteutredningens
förslag — som även är vårt
— med 100 procents uttag, blir vad finansministern
räknar med. När skattetrycket
kommit upp till och över den
kritiska gränsen, är det min övertygelse
att en skattesänkning på längre sikt —
genom den gynnsamma inverkan den kan
ha på deklarationsmoral, sparande, arbetsvilja
och mycket annat — kommer
att leda till att statens inkomster stiger
och att därigenom till en del det inkomstbortfall
reduceras som annars skulle
uppkomma på grund av skattesänkningen.

Den centrala frågan är, såsom jag
framhållit, om det nya systemet och skalorna
för inkomstskatten, varom vi är
ense, skall tillämpas med 100 procents
uttag eller inte. Detta får emellertid inte
skymma bort, att vi inom folkpartiet på
andra områden har åsikter som avviker
från Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens.
Det är ändringsyrkanden, som
ger relativt obetydliga merkostnader för
nästa budgetår — vid 100 procents uttag
ungefär 25 miljoner kronor — men som
av principiella skäl och med hänsyn till
produktionsvilja och sparande är väl befogade.
Jag skall beröra några av dessa
våra förslag och börjar då med förvärvsavdraget.

Det har alltid stått klart för oss, att
det för förvärvsarbetande hustrur är förknippat
med särskilda kostnader att arbeta
borta, i synnerhet när det finns
barn i familjen. Vi har därför inte kunnat
vara med om att, såsom utskottsmajoriteten
gjort, stanna vid ett mera
generellt förvärvsavdrag på 300 kronor.
Vi har ansett att detta belopp är alldeles
otillräckligt. Där det finns barn i familjen
bör det uppgå till maximum 1 600
kronor, och ett förvärvsavdrag bör utgå
även i de fall, där det inte finns barn.

Det är ju i regel särskilt värdefullt i
sådana fall att få hustrurna att delta
direkt i produktionslivet, och därför har
vi även i det fallet förordat ett om än
mindre förvärvsavdrag, som kan gå upp
till 800 kronor. Vi har haft glädjen att
se hur Kungl. Maj:t slagit in på liknande
vägar och fått med sig den gamla ut -

redningsmajoriteten, men man stannar
vid ett förvärvsavdrag på 1 000 kronor,
begränsat till icke barnfamiljer, en begränsning
som för övrigt även gäller högerreservanternas
förslag.

Den linje, som vi har fört fram i utskottet
i huvudsaklig överensstämmelse
med en reservation i skatteutredningen,
har fått gillande från ett flertal remissinstanser.
Jag vill här endast hänvisa till
LO och TCO, vilka närmast ansluter sig
till den av oss framförda linjen.

När det gäller förmögenhetsskatten
anser vi i likhet med utskottsmajoriteten,
att det är viktigt att denna skatt
sänks. Det behövs en väsentlig sänkning
framför allt med sikte på att få till stånd
en ökning av sparandet. Vi anser emellertid
också att förmögenhetsskatten bör
vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Eftersom förmögenhetsskatten redan
minskat den enskildes inkomst, kan man
inte gärna låta den delen av inkomsten
än en gång drabbas av skatt. Det skulle
innebära, att man lägger skatt på pengar
som inte finns hos skattebetalaren.
Detta är en uppfattning, som tidigare
förts fram även från bondeförbundshåll
■— vi har haft motioner i den riktningen
från lierr Werner, herr Norup och
flera andra — men den tycks numera på
det hållet vara övergiven.

Alldeles frånsett att vi vill ha avdragsrätt
för förmögenhetsskatten vid inkomsttaxeringen,
önskar vi en höjning
av skattepliktgränsen. Vi har stannat vid
50 000 kronor, vilket är detsamma som
utskottsmajoritetens förslag, men vi anser
att detta är otillräckligt för familjerna.
Det föreligger ett större behov av
sparkapital för äkta makar än för ensamstående,
och vi har därför för äkta
makar föreslagit gränsen 60 000 kronor.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten vidhåller
vi vår gamla uppfattning, att detta
är en form av beskattning som inte
bör förekomma inom den svenska skattelagstiftningen.
Jag kan kanske lämpligast
ange motiven härför genom att citera
vad bondeförbundets representant
i skatteutredningen har uttalat. Jag gör
det dels därför att jag finner det vara
kloka ord, som han har sagt, men också

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

därför att det kan vara en tankeställare
till de bondeförbundare som kanske står
i begrepp att överge sin gamla ståndpunkt
för att i denna fråga sluta upp
kring regeringsbrodern.

Herr Jonsson i Skedsbygd sade när
denna fråga 1947 var uppe i riksdagen
bl. a.: »Jag skulle i detta sammanhang
vilja säga till finansministern och till
dem som ställt sig bakom förslaget, att
den i skatteberedningens betänkande
framförda motiveringen, att kvarlåtenskapsskatten
skulle vara en den avlidnes
uppskjutna skatteskuld till samhället,
grundar sig på en samhällssyn så fjärran
från den, som besjälat alla dessa som
ofta under slit och släp och med försakelser
och umbäranden försökt spara
och lägga slant till slant för att trygga
sin egen ålderdom eller för att bereda
sina barn ett bättre utgångsläge i livet
än de själva hade. Dessa människor ha
haft att erlägga gällande skatter på förvärvet
av det sparade kapitalet, och i
den mån kapitalet har växt, ha de härför
fått erlägga förmögenhetsskatt och en
hård sådan. Att de nu ytterligare skulle
häfta i skuld till samhället, kunna de säkerligen
inte fatta, detta så mycket
mindre som de kunna göra jämförelser
med andra medborgare, som kanske haft
mycket sötrre inkomster men som förbrukat
dessa inkomster. För dessa sparare
måste det framstå såsom den största
orättvisa att föra ett sådant resonemang.
---Tror någon att våra fö retagare

skulle ha fört fram vårt näringsliv
till den höga standard, som det
i dag besitter, eller att våra jordbrukare,
släktled efter släktled, skulle ha arbetat,
förbättrat, sparat och försakat för att
deras barn skulle kunna få en bättre
start i livet än de själva, om de vetat att
de genom sitt arbete ocli sin sparsamhet
ådragit sig en skuld till staten, som skall
betalas när de eu gång äro döda?»

Kvarlåtenskapsskatten måste såvitt jag
förstår innebära, att man häftar i skuld
till staten genom den förmögenhet
man liar skapat eller med andra ord det
är fråga om en uppskjuten förmögenhetsskatt.
Man skulle närmast dra den
slutsatsen, att de som anser kvarlåten -

skapsskatten befogad egentligen skulle
gå in för en höjning av förmögenhetsskatten.
Nu visar det sig glädjande nog
att utskottsmajoriteten här förordar er.
icke oväsentlig sänkning av förmögenhetsskatten.
Jag tycker då, att man i
konsekvens med denna uppfattning kunde
ta steget ut och avskaffa kvarlåtenskapsskatten,
som så litet ger till statskassan.

I sin reservation till bevillningsutskottets
utlåtande 1947, när kvarlåtenskapsskatten
infördes, uttalade bondeförbundet
följande: »Enligt utskottets mening
kan kvarlåtenskapsskatten icke motiveras
med behovet av att skaffa medel
för bestridande av statens utgifter, eftersom
det tillskott till statskassan, denna
skatt skulle lämna, komme att bli jämförelsevis
ringa. Beloppet torde inte bli
större än att det väl rymmes inom felmarginalen
för budgetberäkningarna.
Skulle något tiotal miljoner ytterligare
behövas, kunde bristen fyllas genom att
låta sänkningen av inkomstskatten stanna
vid en något lägre inkomstnivå än
som föreslagits i propositionen.»

Vid den tidpunkten ansåg uppenbarligen
bondeförbundet det så viktigt att
få bort kvarlåtenskapsskatten, att man
hellre avstod från en sänkning av inkomstskatten.
Nu tycks uppfattningen
vara den motsatta. Man håller inte längre
på kvarlåtenskapsskattens avskaffande
i dagens läge, man går i stället bakom
ett utredningsyrkande.

Beträffande dyrortsgrupperingen är
det väl ganska uppenbart, att det sker
ett närmande mellan levnadsomkostnaderna
på landsbygden och i tätorterna
och att den spännvidd vi nu har inte
i framtiden kommer att bestå. Det är då
enligt vår mening lämpligt att man när
man kommer med eu skattereform redan
nu tar hänsyn till detta, vilket kan
ske på så sätt att man sammanslår dyrortsgrupperna
I och II.

När det nu gäller att få till stånd skattesänkningar
är det enligt min mening
väsentligt, att man ser till att de skattesänkningar
man genomför blir bestående
åtminstone så till vida, att det inte
inträder några oavsiktliga höjningar. Vi

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

har varit med om sådana som en följd fråga
av penningvärdeförsämringen. Med de
erfarenheter vi haft finns det allt skäl
att man ser till att för framtiden inte
några sådana oavsiktliga förändringar
sker, där ett tillrättaläggande först långt
efteråt kan komma till stånd. Vi har därför
begärt en utredning i syfte att undersöka
vilka åtgärder som kan vidtagas
för att möta ett sådant läge och för
att effekten i så fall skall kunna neutraliseras
utan någon långrandig omgång.

Herr talman, med dessa ord vill jag
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Kristensson m. fl.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
är klart, att vi på högerhåll med viss
tillfredsställelse hälsat framläggandet av
den föreliggande propositionen. Den
bygger ju i väsentlig utsträckning på
synpunkter och tankegångar, som högern
sedan längre tid tillbaka energiskt hävdat.

Högerns inställning till 1947 års skattereform
kännetecknades icke av någon
tveksamhet. På grund av frånvaron av
varje verklig eller objektiv utredning rörande
reformens samhällsekonomiska
verkningar yrkades sålunda avslag på
propositionen därom samt skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om en förnyad
och allsidig utredning rörande den
direkta statsbeskattningen. Förslag framfördes
vidare om en provisorisk skattelättnad
i avvaktan på utredningens slutförande.
Dessa högerns yrkanden avvisades.
Utredningskravet upprepades
emellertid först vid 1948 års riksdag,
då det ånyo avvisades, även av de övriga
borgerliga partierna, och sedan vid
1949 års riksdag, då det slutligen under
medverkan av samtliga partier godtogs.
Och så kom 1949 års skatteutredning till.

Jag har velat erinra om denna högerns
strävan att nå fram till så fasta utgångspunkter
som möjligt för vinnande
av en verklig och bestående skattesänkning
med hänsyn till herr Petréns hänvisning
i början av sitt anförande till;

berördes ju mera ingående vid
årets remissdebatt.

Skatteutredningens utgångspunkt, mera
allmänt taget, vid utarbetandet av
dess förslag angavs av herr Petrén genom
ett citat i början av hans anförande.
Jag skulle vilja fortsätta med ett
ytterligare citat i anslutning till herr
Petréns som jag för min del även åberopar.
Skatteutredningen anför nämligen:
»I första hand bör ifrågakomma en
lindring av den statliga inkomstskatten
genom en omarbetning av den nuvarande
skatteskalan. Därjämte bör — bland annat
med hänsyn till sparandet — en viss
sänkning av den statliga förmögenhetsskatten
komma till stånd.»

Skatteutredningen var i stort sett enhällig
i sina förslag. De tyngst vägande
reservationerna inom utredningen avser
förmögenhetsbeskattningen, och jag skall
i ett senare sammanhang återkomma
därtill.

De av skatteutredningen utarbetade
förslagen har med få och små avvikelser
upptagits av departementschefen. Förslagen
kan inte betecknas såsom särskilt
långtgående. Ovissheten med hänsyn till
det närvarande ekonomiska läget och inför
framtiden har manat till försiktighet,
i vissa hänseenden måhända till något
för stor försiktighet. Skatteutredningens
goda vilja att söka åstadkomma en utjämning
av de motsättningar, som under
de senaste decennierna varit så starkt
framträdande, så snart det gällt vår beskattning
och grunderna därför, är emellertid
omisskännlig. Och den är under
alla förhållanden värd ett erkännande.

Högern finner sig också i allt väsentligt
kunna biträda de framlagda förslagen.
Detta sker dock under betonande
av dessas karaktär av ett första steg på
vägen mot en rimligare statlig direkt
beskattning än den som i herr Wigforss’
regi genomdrevs vid 1947 års riksdag.

Högerns medverkan till förslagens genomförande
sker vidare under den bestämda
förutsättningen att uttagnings.
procenten kommer att fastställas till 100,

någon folkpartiets tidigare framstöt för; detta i full överensstämmelse med, såernående
av skattesänkning i form avi |som herr Petrén uppvisat, skatteutreduttagningsprocentens
reducering. Denna i/ningens enhälliga mening. Sker icke det -

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

ta, förfuskas det syfte, som med reformen
eftersträvats. I detta sammanhang får
icke bortses från att utgångspunkten vid
utredningens startande var att åstadkomma
en lättnad i det skattetryck, som blev
resultatet av 1947 års beslut. De framlagda
förslagen eliminerar endast det ökade
skattetryck, och knappast det, som under
tiden därefter till följd av beskattningens
progressivitet automatiskt inträtt
på grund av den fortgående penningvärdeförsämringen.

Våra åtgärder på beskattningens område
bör självfallet även de syfta till ett
befordrande av hela folkets välfärd. Vad
som sålunda sker bör avse såväl de
många som de få. De sämre eller sämst
ställda inkomstskikten får icke ställas i
bakgrunden; tvärtom. Deras ställning
måste så långt möjligt undan för undan
förbättras. Detta bör dock ske icke genom
ett utskiftande eller en omfördelning
av värden som redan finns, utan
genom skapande av nya värden, av
bättre möjligheter för tillgodoseende av
människornas behöriga behov. På den
vägen når man säkrast fram till en jämnare
egendoms- och inkomstfördelning
samt större trygghet och ökat välstånd
för alla.

De välståndsskapande faktorerna får
med hänsyn härtill icke beskäras eller
hämmas. Det är deras effektiva utnyttjande
som bildar utgångspunkten och
grunden för denna trygghet och detta
välstånd och därmed för ett rikare liv
över huvud taget.

Är det nu icke något av eu sådan utveckling,
som pågått och pågår sedan
årtionden tillbaka? Under det sista
kvartsseklet, vid vars början bestämda
paroller framfördes om egendomskonfiskation
till varje pris, har vi bevittnat
en stegring av nationalinkomsten från
8 miljarder till 30 miljarder och en
ökning av statens inkomster från mindre
än 800 miljoner till i riksstatsförslaget
för niista budgetår beräknade något
(iver 8 000 miljoner kronor. Även om,
som sig bör, för vinnande av en verklig
jämförelse hänsyn tages till penningvärdets
fall, markerar dock dessa tal en
nästan fantastisk utveckling. Det ligger

vikt uppå att i fortsättningen icke bryta
denna utveckling, och detta gäller
även om tiden har sprungit ifrån många
av våra gamla föreställningssätt. Hur
ser man inte på många håll på sparandet
och dess förutsättningar just nu?
Den samhälleliga produktionen och därmed
det fortsatta framåtskridandet är
dock avhängiga av ett tillräckligt stort
sparande.

Ett sådant sparande är i sig självt avhängigt
av en rimlig inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
av ett fast penningvärde
samt av en vilja hos människorna
att i olika sammanhang främst
lita till sig själva och sina egna möjligheter.
Den nya romantiken om statens
förmåga att dirigera och reglera även
via beskattningen bör icke få breda ut
sig hur långt som helst.

Någon frågar måhända, vad jag mera
konkret avsett med mina antydningar
om den ekonomiska utvecklingen! Ja,
det är närmast med tanke på finansministern,
som jag tillåtit mig antyda något
om detta. Han vill nu så gärna stanna
vid en uttagningsprocent av 100. Men
han tvekar. Han är så rädd för bakslag.
Men se litet mera frimodigt på utvecklingen,
herr finansminister! Det är motiverat
just på grund av den antydda utvecklingen.

Skatterna måste emellertid ställas i ett
visst sammanhang till varandra. En avvägning
bör sålunda icke ske av inkomstskatten
för sig, av den årliga förmögenhetsskatten
för sig, av dess komplement
kvarlåtenskapsskatten för sig,
av bolagsbeskattningen för sig etc. Men
häremot har man syndat på ett hårresande
sätt, i synnerhet i fråga om 1947
års skattereform.

Den gällande kvarlåtenskapskatten
exempelvis har motiverats med att den
årliga förmögenhetsskatten vore alltför
låg och att den sålunda måste kompletteras
med en kvarlåtenskapsbeskattning.
Men det faktum att kvarlåtenskapsskatten
utgör ett komplement till den årliga
förmögenhetsskatten har icke kommit till
uttryck vid dess avvägning eller konstruktion.
Den är därför som förmögenhetsskatt
betraktad helt felkonstruerad.

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Dess verkningar blir i högsta grad ojämna
och godtyckliga. För den, som haft
sin förmögenhet under exempelvis sex
år före dödsfallet, kan den uppskjutna
förmögenhetsskatten komma att motsvara
ända upp till 10 å 11 procent av förmögenheten
för varje år, som förmögenhetsinnehavet
varat, medan skatten för
den, som haft sin förmögenhet kanske
ända upp till G0 å 70 år, endast motsvarar
en årlig förmögenhetsskatt på någon
procent eller mindre. Kvarlåtenskapsskatten
kan sålunda i vissa fall nå upp
till en storleksordning om fem eller sex
gånger den engångsskatt, vars införande
diskuterades så livligt här i landet i början
av 40-talet.

Frågan om kvarlåtenskapsskattens
vara eller icke vara tarvar icke någon
utredning. Högern har också från första
stund ställt sig helt oförstående till denna
skatteform. Och det har skett på
grund av dess konstruktion, på grund av
dess inkonsekventa och irrationella ställning
i skattesystemet, på grund av dess
påtagliga destruktiva verkningar på viljan
till sparande, till risktagande och till
produktiva insatser över huvud taget
samt på grund av att den i sin helhet,
för att tala med någon av våra främste
på finansvetenskapens område, är ett
»juridiskt missfoster utan motstycke i
vår lagstiftning» och att den utgör ett
»nederlag för rättviseprincipen». Någon
kompromiss på denna punkt för högerns
vidkommande bör därför betraktas såsom
utesluten.

Utöver de anförda synpunkterna kan
hänvisas till det förhållandet, att kvarlåtenskapsskatten
icke ens rent fiskaliskt
sett lämnar en avkastning tillnärmelsevis
motsvarande vad av dess tillskyndare
beräknats eller förutsatts.

Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda
omedelbart avskaffas. Detta har också av
vissa reservanter inom skatteutredningen
förordats. De borgerliga har ock varit
enhälliga i sina krav på kvarlåtenskapsskattens
upphävande. Jag utgår,
liksom herr Petrén, ifrån att detta alltjämt
är förhållandet och att alltså bondeförbundet
i dag icke kommer att rösta
mot sin tidigare deklarerade övertygelse.

Även den årliga förmögenhetsskatten
måste anses lida av betänkliga brister.
Marginalskatten för förmögenhetsavkastningen
blir, såsom skatteutredningen
uppvisat, i vissa lägen betydligt över 100
procent. Resultatet av en förmögenhetsökning
med åtföljande ökad avkastning
blir icke så sällan negativt. Att sparande
och kapitalbildning icke stimuleras härav
ligger i sakens natur.

Inom skatteutredningen har enighet
också rått om önskvärdheten av lättnader
i förmögenhetsbeskattningen. Det säges
uttryckligen, att förmögenhetsbeskattningen
i 1947 års utformning blivit
i vissa lägen alltför hård till sina verkningar
samt att en revision av skatteberäkningen
är motiverad även av penningvärdets
fall och av det allmänna intresset
att större utrymme beredes åt
sparandet.

Som en metod för genomförande av
viss lättnad i förmögenhetsbeskattningen
har ifrågasatts rätt att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för påförd förmögenhetsskatt.
Den linjen har förordats
från högerhåll, bland annat i väckta motioner
åren 1947 och 1948. Därvid har
med särskild styrka understrukits, att
det icke kan vara rimligt att belasta en
inkomst, som konsumerats för gäldande
av förmögenhetsskatten och sålunda ur
skatteförmågesynpunkt är alldeles obefintlig,
med ytterligare skatt. Det är över
huvud taget icke möjligt att på ett riktigt
sätt beakta skatteförmågan, om en
och samma inkomst träffas av två av
varandra oberoende skatter, båda progressiva.
Den dubbla progressiviteten
måste ofrånkomligen leda till resultat,
som varken är skäliga eller principiellt
motiverade.

Den gällande ordningen innebär vid
en kommunalskatt på 10 procent en
maximal belastning överstigande 100
procent av förmögenhetsavkastningen,
då denna icke uppgår till 62/3 procent
av förmögenheten. Vid en avkastning av
2,5 procent uppgår belastningen till 145
procent. Det är utan vidare klart, att i
sådana fall fråga är icke om beskattning,
utan om konfiskation, och att det måste
allvarligen befaras, att ett dylikt skatte -

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

tryck särskilt på längre sikt måste leda
till samhällsekonomiskt sett ytterst menliga
verkningar.

I den till utskottsbetänkandet fogade
högerreservationen fullföljes tanken på
en avdragsrätt av här angiven innebörd.
För att skattebortfallet i förhållande till
vad som nu gäller icke skall bli alltför
stort, kombineras förslaget med en viss
höjning av skattesatserna i förmögenhetsskatteskalan.
Det är högerreservanternas
bestämda mening, att den av dem
intagna ståndpunkten är utomordentligt
starkt motiverad. Den stödes också av
vissa reservationer till skatteutredningens
betänkande.

Reservationen upptar i övrigt förslag
om bibehållande av 1 000-kronorsavdraget
i fråga om förvärvsarbetande gifta
kvinnor med minderåriga barn. Avdraget
skall utgöra 25 procent av den gifta
kvinnans inkomst och alltså nå sitt
maximum redan vid en årsinkomst av
4 000 kronor mot 7 000 kronor enligt
propositionens och utskottets förslag.

Reservanterna föreslår också, att rätten
till 300-kronorsavdraget skall utsträckas
till att gälla även gifta kvinnor,
som deltar i mannens jordbruk eller
rörelse men som enligt gällande bestämmelser
icke självständigt taxeras för
värdet av sitt däri nedlagda arbete, och
att detta skall gälla både vid den statliga
och den kommunala beskattningen.

Reservationen upptar slutligen förslag
om höjning av skattepliktsgränsen för
äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen
och om eliminerande av ortsgrupp
I vid skattegrupperingen.

På dessa båda punkter inskränker jag
mig till ett åberopande av reservationen
nr II till utskottsbetänkandet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till denna reservation och avser att på
de olika punkterna ställa de kompletterande
yrkanden, som i fortsättningen
därav betingas.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När ett förslag framlägges till eu
sänkning av inkomstskatten, så är det
självklart att man kan tycka det är för

nätt tilltaget och att man borde ha gått
längre. Ingen skulle väl mer än vi från
bondeförbundet ha hälsat med tillfredsställelse,
om finansministern nu hade
ansett sig kunna följa skattekommitténs
förslag och vi därmed fått en skattelindring
som hade uppgått till omkring
G30 miljoner kronor. Skattelindringen
kommer nu, genom att uttagningsprocenten
antagligen sättes till 110, endast att
utgöra 360 miljoner kronor.

Vid en närmare granskning av läget
tror jag emellertid att man skall finna,
att man måste vara litet försiktig på denna
punkt. Ingen vet ju hur det kan komma
att te sig i framtiden. Det kan tänkas
att det i framtiden blir avsevärt
minskade inkomster för staten. Då kan
vi komma i den situationen, om vi genomför
de av skattekommittén föreslagna
skattelindringarna, att vi kanske
snart måste ta ut en högre skatt igen.

Vi har från bondeförbundet avgivit en
reservation rörande några punkter, i vilka
vi icke kunnat biträda utskottsmajoritetens
förslag. Jag ber, herr talman,
att med några ord få beröra dessa punkter.

Man har från bondeförbundets sida
vid flera tillfällen påpekat det orättvisa
i dyrortsgrupperingen och i systemet
med dyrortsgraderade skatteavdrag. Finansministern
omtalar också i propositionen,
att förslag om avskaffande av
den dyrortsgrupperade beskattningen
eventuellt kommer att framläggas för
nästkommande års riksdag. Jag har i dag
erfarit, att så också kommer att ske.
Under sådana förhållanden skall jag inte
nu uppehålla mig utförligare vid denna
punkt, då jag tar för givet att ett sådant
förslag alltså kommer till nästkommande
års riksdag.

I propositionen föreslås att förvärvsarbetande
kvinnor i jordbruket skall få
göra ett särskilt avdrag av 300 kronor.
Detta avdrag gäller dock endast den
statliga skatten och icke den kommunala.
Det hade givetvis varit önskvärt
att de kvinnor, som arbetar i jordbruket,
hade fått samma förmån i fråga om
avdrag i den kommunala beskattningen
som kvinnorna i andra yrken. Jag hop -

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

pas också att vi i framtiden skall kunna
få till stånd en rättelse på denna punkt,
så att full likställighet uppnås.

Vad beträffar den så mycket omdebatterade
kvarlåtenskapsskatten har jag vid
början av årets riksdag väckt en motion
med hemställan om en utredning om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Både
herr Petrén och herr Velander har
varit vänliga nog att ägna bondeförbundets
ståndpunktstagande stor uppmärksamhet
här i dag. De ville veta, huruvida
vi ändrat vår inställning på denna
punkt. Om det kan tillfredsställa herrarna,
vill jag genast förklara, att varken
jag eller mina kamrater har ändrat
ståndpunkt i denna fråga. Ända sedan
år 1947, då kvarlåtenskapsskatten infördes,
har jag varje år motionsvis yrkat
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.
Jag har dock inte lyckats få igenom mitt
krav, vilket alla känner till. I år har jag
därför ändrat min framställning till att
avse en begäran om utredning angående
kvarlåtenskapsskattens avskaffande.

Jag tror inte att det är möjligt att göra
som herr Velander här ville, nämligen
avskaffa kvarlåtenskapsskatten utan någon
utredning. Ty alla känner vi väl till,
att innan man kan få en ändring till
stånd i fråga om en skatt, måste det
först föreligga en utredning. Detsamma
gäller naturligtvis även här, och det är
anledningen till att jag begärt att få till
stånd en utredning angående kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.

Jag är för övrigt övertygad om att
kvarlåtenskapsskatten icke tillför statskassan
någon extra inkomst, utan snarare
tvärtom. Jag tror att detta klart skulle
framgå, om vi till vårt förfogande hade
ett sammandrag över alla de åtgärder,
som förmögenlietsägarna vidtagit för att
trygga att deras livsverk inte spolieras,
utan att deras arvingar, när de en gång
själva är borta, skall kunna fortsätta det
verk som de och kanske till och med deras
förfäder begynt. Jag tror att om man
tar hänsyn till kvarlåtenskapsskattens
verkningar och de åtgärder, som förmögenhetsägarna
vidtagit för att trygga att
så stor del av deras egendom som möjligt
kommer att övertas av deras efterlevan -

de, kommer man att finna att så mycket
undandras staten i intäkter på den statliga
förmögenhetsbeskattningen, att summan
härav kanske motsvarar vad som
nu inflyter i kvarlåtenskapsskatt.

Det föreligger tyvärr ingen utredning
härom, men om man hör sig för med
länsstyrelserna får man belägg för att det
vidtas åtgärder för att i god tid säkra
en del av förmögenheterna; man överlämnar
vissa tillgångar i form av gåvor
etc. till arvingarna och undandrager sig
därigenom en del av förmögenhetsskatten.
Jag tror inte att en sådan utveckling
är lycklig, och det är därför vi har begärt
en utredning om huruvida det över
huvud taget finns anledning att behålla
den nuvarande kvarlåtenskapsskatten.
Jag håller villigt med alla dem som säger,
att kvarlåtenskapsskatten är den
mest osmakliga skatt som någonsin förelagts
den svenska riksdagen. Jag skulle
därför bli mycket glad, om kammaren
ville biträda mitt förslag om en utredning
av frågan om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Jag tror att detta är
den enda väg som vi nu kan gå. Det finns
inte, herr Velander och herr Petrén, någon
möjlighet att redan i dag få denna
sak avgjord och kvarlåtenskapsskatten ur
världen. Enda möjligheten är att få till
stånd en utredning, som klargör hur litet
denna skatt egentligen tillför statskassan
när allt kommer omkring.

Faktum är att kvarlåtenskapsskatten
drabbar lantbruksbefolkningen hårdare
än andra folkgrupper. Man har ju vid
den senaste fastighetstaxeringen utgått
från att jordbrukets taxeringsvärden
skall höjas med i medeltal 60 procent.
Denna siffra har nog i genomsnitt icke
överskridits, även om man i fråga om
vissa jordbruksfastigheter, särskilt sådana
med skog, kommit upp till en höjning
av taxeringsvärdet med 70, 80, ja
till och med 100 procent. Det är emellertid
självklart att ägaren av en jordbruksfastighet
inte äger mer än vad han
förut gjorde, även om hans fastighet på
papperet åsatts ett mycket högre värde.
Det är inte heller utan vidare givet att
vederbörande får ut detta värde vid en
försäljning. Men det hindrar inte att han

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

måste betala förmögenhetsskatt och att
även kvarlåtenskapsskatt skall utgå just
på det stegrade taxeringsvärdet. Enbart
denna omständighet anser jag vara tillräcklig
anledning att söka få till stånd
en utredning, så att kvarlåtenskapsskatten
snarast möjligt kan avskaffas.

Jag skall nu inte uppehålla tiden längre,
utan ber, herr talman, att få sluta
med att yrka bifall till den av mig med
flera till utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag

skall inte nu ta upp någon debatt med
herr Petrén om huruvida uttagningsprocenten
här bör vara 100 eller 110. Det
kommer om några dagar från bevillningsutskottet
ett annat betänkande, som
ännu inte är justerat och som handlar
just om uttagningsprocenten. När det betänkandet
föreligger kan vi kanske, herr
Petrén, ta upp diskussionen om uttagningsprocenten,
ty då har kamrarna på
sitt bord alla upplysningar som erfordras
för att ledamöterna skall kunna bedöma
detta spörsmål. De upplysningarna har
vi knappast i dag. Om herr Petrén och
jag skulle börja servera kammaren allt
det material, som erfordras för att kammarens
ledamöter skall kunna ta ställning
till frågan om uttagningsprocenten,
är jag rädd för att det skulle ta mycket
längre tid i anspråk för att framlägga
detta material än vad herr Petrén nu
ägnade åt saken. Jag lämnar alltså frågan
om uttagningsprocenten därhän.

Vad beträffar det nu föreliggande förslaget
medger jag, att det verkar mycket
olika för olika grupper i samhället. Detta
måste nödvändigtvis bli resultatet vid
en så omfattande omjustering av skatteskalorna
och ortsavdragen som nu har
skett. Jag behöver bara erinra om bestämmelserna
beträffande ortsavdragen.
För ensamstående person behålls ortsavdragen
enligt det nu framlagda förslaget
för alla inkomstskikt, medan ortsavdragen
förr upphört vid en inkomst av
12 000—14 000 kronor. Detta medför givetvis
en viss förändring i fråga om storleken
av skattebeloppet, men sjiilva orts -

avdraget är kvar oförändrat. För gift
person har ortsavdraget höjts från 3 000
kronor till 4 000 kronor. Även denna förändring
gör naturligtvis att förslaget verkar
olika, särskilt som man ju i skatteskalan
har samma skatteprocent för ett
mycket vidare inkomstskikt än tidigare.

Alla dessa olika ändringar sammantagna
medför givetvis att det kommer att
bli vissa olikheter i beskattningen jämfört
med hittills gällande regler. Vissa
grupper kommer att få en mindre sänkning
av sin skatt, medan andra grupper
kommer i åtnjutande av en större skattelättnad.
Man kan faktiskt inte göra skattelättnaden
fullt lika över hela linjen. Om
vi hade nöjt oss med att bara göra vissa
små jämkningar i de tidigare bestämmelserna,
hade vi naturligtvis kunnat få
fram ett förslag som verkat mera jämnt
över hela linjen. Då vi här emellertid
velat genomföra så stora förändringar,
som för övrigt herr Petrén själv var beredd
att medverka till inom skatteutredningen,
blir det en nödvändig konsekvens
att det uppstår vissa ojämnheter
om man jämför med hur det varit tidigare.

En av de mest väsentliga fördelarna
med det framlagda förslaget är emellertid
den skattelättnad som uppnås för familjerna.
Av det sammanlagda belopp på
omkring 250 miljoner kronor, som skatteutredningen
avsett för lättnad av inkomstskatten,
kommer faktiskt e/7 att
användas för att lätta de giftas skattebörda
och bara V7 för att minska de ensamståendes
skatt. Skatteutredningens
förslag har ju nu omarbetats i en del avseenden,
men jag tror att proportionen
mellan skattelättnaden för gifta och
ogifta trots allt kommer att bli den av
mig nyss nämnda. Det är dock, det medger
jag, klart att det framlagda förslaget
måste framkalla vissa ojämnheter jämfört
med tidigare förhållanden.

Den enhetliga skattesats, som nu föreslås
för gifta personer och som går så
pass högt upp som till en sammanlagd
taxerad inkomst av 12 000 kronor, innan
progressionen sätter in, motsvaras för ensamstående
personer av en liknande
skattesats som går ungefär hälften så

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

högt upp i inkomstskikten. Att man bär
på detta sätt tagit bort skatteprogressionen
för dessa stora inkomstskikt måste
väl i alla fall anses vara en viktig faktor,
då det gäller att komma till rätta
med det av oss alla som olämpligt betraktade
skattetänkandet, ty marginalskatten
blir ju inom dessa stora områden
oförändrat densamma. Och hur
många är det som det gäller? Jo, det
gäller 90 procent av alla gifta inkomsttagare
och 85 procent av de ogifta, som
kommer i åtnjutande av denna förmån.
Jag räknar då med siffrorna från 1951
års taxering; det blir förmodligen litet
mindre efter den nu pågående taxeringen.
Alla dessa slippa på detta sätt ifrån
skillnaden i marginalskatt, vilket väl
måste betraktas som en stor fördel.

Det bar som ett bevis för den ojämnhet,
varmed det nya skattesystemet skulle
verka, framhållits att det för ensamstående
i vissa lägre inkomstskikt skulle
medföra en ganska ringa skattesänkning
och i andra inkomstskikt till och
med en viss skattehöjning. Förklaringen
till att denna ojämnhet uppstått är,
att meningen egentligen var att vi bär
på en gång skulle genomföra två olika
reformer i fråga om skatten, dels
en ändring av statsskatten, dels en
omläggning av de kommunala ortsavdragen.
Nu genomfördes ändringen beträffande
de kommunala ortsavdragen
ett år före ändringen av statsskatten i
övrigt. Detta gör att dessa båda reformer
inte kommit att verka med början
ett och samma år. De nya kommunala
ortsavdragen har ju redan i år börjat
tillämpas, medan skattereformen kommer
att tillämpas först från och med
nästkommande år. Allt detta leder till
att det i vissa inkomstskikt nu blir en
skattehöjning, vilket naturligtvis inte varit
önskvärt. Om dessa båda reformer
hade genomförts på en gång hade resultatet
i alla fall blivit en skattesänkning
för ensamstående över hela linjen
ända till dess att man kommer
upp i en inkomst av 30 000 kronor. Där
blir det en skattehöjning med en bråkdel
av en procent. För ännu större inkomster
håller sig skattehöjningen dall -

rande mellan 0 och 2 procent. Faktum
är dock att det blir en skattehöjning för
ensamstående först när man kommer
ganska högt upp i inkomstskikten. Denna
konsekvens med en obetydligt högre
skatt för vissa stora inkomsttagare kan
väl knappast spela någon större roll.

•lag vill alltså understryka att man
både när det gäller ensamstående och
gifta måste ta hänsyn till båda de reformer,
som här företagits, således både
till de ökade kommunala ortsavdragen
och till det nya statsskattesystemet, för
att man skall kunna göra sig en rättvis
bild av bur det hela verkar.

Det har varit åtskillig diskussion om
de regler som föreslagits för förvärvsavdragen
och de olika förslag som därvid
har framlagts av utskottsmajoriteten och
av de olika partierna. Det är ju önskvärt
att man i fråga om förvärvsavdraget
får till stånd så enkla och lättförståeliga
regler som möjligt. Reglerna bör
inte göras allt för invecklade eller allt
för olika för skilda grupper.

Det har medfört att det nya skatteförslaget
kommer att verka olika för olika
grupper. För gift man utan barn
med förvärvsarbetande hustru, där hustrun
förut haft ett avdrag av 1 000 kronor,
medför de nya reglerna en sänkning
av skatten utom i rena undantagsfall.
För gift med barn och förvärvsarbetande
hustru blir det faktiskt en
sänkning i praktiskt taget alla inkomstkombinationer
av mannens och hustruns
inkomst.

När det gäller gifta med båda i förvärvsarbete
hör man ju ofta det resonemanget,
att vederbörande måste betala
en större sammanlagd skatt sedan de gift
sig än vad mannen och kvinnan hade
som ogifta. Det nya förslaget kommer att
resultera i att skatten i de allra flesta
fall blir lägre för gift man och hustru
än vad de haft tidigare. Enligt den tabell,
som finns vidhäftad propositionen
men som icke avtryckts i utskottets betänkande,
blir det en minskning av skatten
vid en sammanlagd inkomst av ända
upp till 20 000 kronor. Har mannen och
hustrun båda två en inkomst av vardera
10 000 kronor blir det något liten

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

ökning, men det är först när de kommer
upp till en sammanlagd inkomst av
över 20 000 kronor, som det blir någon
ökning att tala om, för såvitt mannens
och hustruns inkomster är relativt lika
stora eller hustruns inkomst i varje fall
rätt betydande. Vid en sammanlagd inkomst
av 30 000 kronor blir det en ökning
om mannens inkomst är 20 000 kronor
och hustruns 10 000 kronor. Det blir
även en ökning om mannens inkomster
är 15 000 kronor och hustruns 15 000.
Det blir däremot en minskning om hustruns
inkomst är lägre.

De nya reglerna betyder i varje fall
att det blir en ökning av beskattningen
först då man kommer upp i en sammanlagd
inkomst för makarna av storleksordningen
25 000 kronor och mer. Nog
kan jag åtminstone finna mig i att progressionen
i viss utsträckning sätter in
när den sammanlagda inkomsten är av
denna storleksordning. För den stora
massan av inkomsttagare där både mannen
och hustrun är förvärvsarbetande
— jag skulle gissa i över 95 procent eller
mer av fallen -— blir det en sänkning av
skatten enligt de nya reglerna, jämfört
med vad mannen och kvinnan tidigare
betalt som ogifta.

Jag tror att det vore lyckligt om vi
kunde sprida kunskap om dessa fakta
litet mer. Sambeskattningen av äkta makar
innebar redan före framläggandet av
detta förslag som regel en skatteminskning
jämfört med vad vederbörande haft
före giftermålet, med undantag av personer
med mycket höga inkomster. Även
enligt de nya reglerna kommer sambeskattningen
i de allra flesta fall att resultera
i en skatteminskning. Först när
makarnas sammanlagda inkomst är mycket
hög, omkring 25 000 kronor och därutöver,
medför det nya förslaget någon
ökning av skatten jämfört med vad makarna
hade i skatt före giftermålet.

Det har här sagts att det avdrag av
300 kronor, som nu införts för gifla
kvinnor inom jordbruket, också borde
gälla den kommunala beskattningen.
Man har inte framfört något direkt yrkande
därom, även om detta önskemål
uttalats. Jag vill då erinra om alt ett

7 Förslå kammarens protokoll 1032. Nr 19.

förverkligande av denna tanke skulle
medföra, att kommunalskatten måste
ökas med ungefär 12 miljoner kronor.
Den motivering, som anföres för att förvärvsarbetande
hustru inom jordbruket
skall äga rätt att vid beskattning till
statlig inkomstskatt göra ett avdrag av
300 kronor, kan enligt utskottsmajoritetens
mening icke åberopas när det gäller
kommunalskatten.

Det har vidare föreslagits en sänkning
av förmögenhetsskatten med ungefär 30
miljoner kronor. Man har yrkat på att
en ökad avdragsrätt skulle genomföras
utan någon höjning av skatteskalorna för
förmögenhetsskatten, och det skulle alltså
betyda en ytterligare minskning av
skatteintäkterna med 30 miljoner kronor.
Det skulle i praktiken bli en minskning
av förmögenhetsskatten med 30
miljoner kronor och av inkomstskatten
med ungefär samma belopp. Förmögenhetsskatten
skulle då bara bli ungefär
hälften mot vad den nu är.

Det förslaget tycks man nu ha frånfallit.
Man vill nu i stället ha en viss ökning
av skatteskalan jämte avdragsrätt.
Folkpartiets eller högerns förslag —• jag
minns inte vilketdera partiet som egentligen
står för det — skulle här medföra
en ytterligare minskning av statens inkomster
med cirka 15 miljoner kronor.
Vad betyder i själva verket det förslag,
som här framlagts från folkpartihåll —
jag vill minnas att högern står på samma
linje — för staten? Jo, det betyder
i realiteten, att ju större inkomst en förmögenhetsägare
har, desto mer kommer
avdraget vid förmögenhetsbeskattningen
att verka på inkomstskatten. Om han har
eu genomsnittlig marginalskatt på 50
procent skulle ett avdrag av 10 000 kronor
vid förmögenhetsbeskattningen kunna
betyda en minskning av den statliga
inkomstskatten med 5 000 kronor. Om
vederbörande däremot har en mycket
dålig avkastning på sina pengar, så att
han i stället för en marginalskatt på 50
procent hade blott 20 procent, betyder
det att han för de 10 000 kronor, som
han har i förmögenhetsskatt, finge göra
ett avdrag i inkomstskatten på 2 000
kronor i stället för de 5 000 kronor, som

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

han får dra av, om han hade den högre
inkomsten. Förslaget skulle alltså resultera
i att ju större inkomst vederbörande
har, desto större skulle eftergiften bli
vid inkomstskatten. Ju lägre inkomst
förmögenhetsinnehavaren har, desto
mindre avdrag skulle han få göra på
inkomstskatten. Det kan väl ingen anse
vara ett rättvist system. Nå, det är ju
rättvist om man följer det gamla ordspråket
om att den som mycket har skall
mera varda givet, men frän den som intet
har skall också tagas det som han
har.

Vi hade här i landet för några år sedan
sju miljonärer som saknade inkomst.
De skulle enligt detta förslag
komma allra nederst på avdragsskalan,
ty de hade ju inga inkomster alls att göra
avdrag för. Ju större inkomst en miljonär
har, desto större avdrag skulle
han få göra. Det är innebörden av det
förslag som högern och folkpartiet nu
önskar att kammaren skall anta.

Jag skulle sedan gärna vilja något
diskutera frågan om kvarlåtenskapsskatten.
Den har ju av högern och av folkpartiet
gjorts till en mycket stor sak
i denna debatt, tydligen främst på grund
av den kristliga kärlek, som högern och
folkpartiet har till bondeförbundet. Kärlek
kan ju leda fram till mångahanda
ting, men den kan också, synes det, när
den är — ja, jag vill inte säga riktigt
kristlig, men i varje fall from, leda fram
till mycken elakhet!

Nå, hur ligger det till i detta fall? Jo,
bondeförbundet har haft sin inställning
sedan många år, och den inställningen
får bondeförbundet inta i fortsättningen
eller ändra. Jag tycker att det finns
många skäl inte bara för bondeförbundet
utan även för högern och folkpartiet att
taga under övervägande, huruvida man
inte borde inta en annan ställning till
kvarlåtenskapsskatten än man för närvarande
gör.

Eftersom tiden är långt framskriden
och kammaren längtar efter middag skall
jag endast uppehålla mig vid vissa aspekter,
när det gäller denna fråga.

Det sägs, att jordbruksfastigheterna på
grund av kvarlåtenskapsskatten inte kan

bevaras i släktens ägo och att det därför
är mycket betänkligt med en kvarlåtenskapsskatt
på jordbruk. Jag vet nog, att
det många gånger vid arvsskiften kan
vara svårt för den ene arvtagaren att
utlösa alla de andra. Ju flera barn det
är i familjen, desto svårare är det för
släkten att besitta gården. Det är ju uppenbart
att om det är fem barn och vederbörande
bara ärver femtedelen av
det hela skapas därigenom svårigheter
att behålla gården. Men att inbilla sig
att kvarlåtenskapsskatten skulle betyda
mycket i det avseendet, det tror jag är
att överdriva skattens betydelse.

Man säger också att barnen investerar
kapital i jordbruket på det sättet, att
de gör underbetalt arbete. Det stämmer
inte rikligt med vad skatteutredningen
sagt i sitt betänkande. Jag skall be att
få citera några ord ur den promemoria,
i vilken utredningen redovisar en rundfråga
till taxeringsintendenterna och där
det under rubriken »Inkomst av jordbruk»
heter på följande sätt: »Vid senare
års taxeringar har iakttagits, att
jordbrukarna i allt större omfattning
dela upp inkomsten av jordbruket genom
att göra avdrag för löner till i jordbruket
arbetande barn med höga belopp,
ofta säkerligen överstigande vad barnen
i verkligheten erhållit. Detta förhållande
framhålles i de flesta svaren från jordbrukslänen.
»

Det är ur herr Petréns med fleras betänkande,
som jag hämtar denna promemoria,
enligt vilken de flesta svaren
från jordbrukslänen lämnar denna upplysning.
Det ger inte något stöd för resonemanget
om barnens arbete såsom en
investering i jordbruket.

Det talas också kanske väl mycket om
vilken kapitalkrävande näring som jordbruket
är. Det är givetvis förhållandevis
kapitalkrävande, men vi bör erinra oss
att det här i landet enligt 1949 års statistik
fanns 324 000 jordbrukare, som
var företagare och inkomsttagare. Av
dessa ägde något över 64 000 förmögenheter
på över 30 000 kronor, där skattegränsen
då låg, och mer än hälften av
dessa förmögenhetsägare hade en förmögenhet
mellan 30 000 och 50 000. Endast

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Nr 19.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

6 000 jordbrukare hade en förmögenhet
på över 100 000 kronor.

Varför använder jag nu just den siffra,
som anger antalet jordbrukare med
över 100 000 kronors förmögenhet? Jo,
det är därför att vid 100 000 kronors förmögenhet
blir det på grund av giftorätten
inte någon kvarlåtenskapsskatt, ty
förmögenheten delas lika mellan man
och hustru, och de 50 000 kronorna blir
hädanefter skattefria. Det är således
först vid en förmögenhet på över
100 000 kronor, som det blir någon kvarlåtenskapsskatt
i sådana fall, då det
finns giftorätt, och det finns det ju så
gott som alltid, tv jordbrukarna brukar,
som folk gör mest, lita på sina hustrur
och behålla giftorätten.

Men hur blir det, när förmögenheten
överstiger de 100 000 kronorna? Hur
blir det vid en förmögenhet på 200 000
kronor, förutsatt att det finns giftorätt?
Ja, först är det en skatt på de 100 000
kronor, som går i arv till barnen, och
det betyder en kvarlåtenskapsskatt på
4 000 kronor. Nästa gång förmögenheten
går i arv, låt oss säga från modern till
barnen, blir det ytterligare 4 000 kronor
i skatt. På en förmögenhet av 200 000
kronor blir det alltså i kvarlåtenskapsskatt
två gånger 4 000 kronor, alltså sammanlagt
8 000 kronor. Jag tror inte, att
det är någon risk att en släktgård på
grund av denna skatt inte skall bibehållas
inom släkten. Det är i så fall beroende
på helt andra omständigheter,
främst den omständigheten, att ett flertal
barn kivas om arvet.

Hur många jordbrukare är det för övrigt
som har en förmögenhet på 200 000
kronor? Statistiken visar inte detta med
bestämdhet, men jag skulle uppskatta antalet
till ungefär 1 000. Även om den
taxering, som nu äger rum, skulle öka
detta antal med 50 procent eller till och
med 100 procent, så att antalet stiger
till 2 000, utgör det ändå en ringa del av
de 324000 jordbrukarna.

Det gäller således här icke någon jordbrukets
speciella fråga, som gör att man
med nödvändighet för jordbrukets vidkommande
måste söka få bort kvarlåtenskapsskatten.
Det är en fråga för de

mycket rika jordbrukarna, men det är
klart alt dessa få behandlas på samma
sätt som andra förmögna människor i
samhället. Det är således en fråga endast
för dem som är rika nog att ha en
förmögenhet på 200 000 kronor och däröver.

Det vore, herr talman, åtskilligt övrigt
att tillägga i denna fråga. Men vi
har ju aftonen framför oss! Jag skall
därför nöja mig med att med hänvisning
till vad jag nu sagt yrka bifall till utskottets
förslag i ärendet.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl var i sitt anförande
inne på vad det skulle kosta att följa
reservanternas linje om avdrag av förmögenhetsskatten
vid inkomsttaxeringen
och nämnde därvid siffran 30 miljoner
kronor. Det behövs kanske ett klarläggande
på den punkten.

Skatteutredningen räknade, om jag
fattat den rätt, med ett totalt skattebortfall
på 39 miljoner kronor, men det förslag,
som utredningens majoritet framlade,
skulle kosta 22 å 23 miljoner kronor.
Dessa 39 miljoner skall följaktligen
minskas med 22 å 23 miljoner.

Men därtill kommer, att finansministern
i sin proposition har föreslagit en
utvidgning av utredningsmajoritetens
förslag, som kommer att kosta ytterligare
9 miljoner kronor, och de 39 miljonerna
skall följaktligen minskas även
med det beloppet.

Man får alltså inte utan vidare acceptera
herr Sjödahls uppgift; den tarvar
ett närmare klarläggande.

Herr Sjödahl menade, att man inte
kunde gå in för ifrågavarande avdrag,
därför att det skulle betyda, att ju större
inkomsten respektive förmögenheten vore,
desto större skulle avdraget bli. Jag
förstår inte vilken oriktighet som skulle
ligga i detta. Herr Sjödahl menar väl
inte, att en större inkomsttagare eller
förmögenhetsägare rent principiellt skall
betala skatt på skatten? Om en person i
särskild ordning får avstå exempelvis
30 000 kronor av sin inkomst till det allmänna,
så är det väl riktigt, att han inte

100 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

därefter skall betala inkomstskatt på de
30 000 kronorna, som inte längre finns
och som alltså inte kan bilda skatteunderlag
och som man inte heller kan ta
hänsyn till, när det gäller att söka utröna
vederbörandes skatteförmåga?

Är inte herr Sjödahl här inne på ett
sådant resonemang som om det vore fråga
om två fysiska personer med vissa
kanske stora tillgångar men även med
skulder, för vilka de har att erlägga räntor?
Om exempelvis den ene har att betala
en skuldränta på 25 000 kronor och
den andre en skuldränta på 5 000 kronor,
så är det väl givet, att den förre får
ett större avdrag än den senare och att
detta har en relativt sett större inverkan
på skatteprogressionen resp. inkomstskattens
storlek än för den förre.

.lag kan tänka mig att herr Sjödahl
bör begrunda dessa antydda fall.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Velander tog först upp frågan
om inkomstbortfallet. Jag utgick
därvidlag från den reservation, på vilken
också herr Velander står antecknad,
och där säger man att det i propositionen
framlagda förslaget skulle innebära
en minskning av förmögenhetsskatten
med 31 å 32 miljoner. Häremot skulle,
med det av reservanterna förordade förslaget,
svara ett inkomstbortfall icke
överstigande 45 miljoner.

När jag drar de 31 å 32 miljonerna
från de 45, får jag ju en siffra av storleksordningen
15 miljoner kronor, och
det var den jag nämnde.

Så säger herr Velander att man inte
skall betala skatt på skatten; man skall
inte betala skatt på vad man redan inbetalat
i skatt. Men kom nu ihåg, herr
Velander, att man vid 1947 års reform
skilde på den förmögenhetsskatt, som
skulle beräknas alldeles för sig, och den
inkomstskatt, där någon förmögenhetsbeskattning
inte skulle förekomma; man
ersatte på det viset den gamla skatten
av den typ som också kallades inkomstoch
förmögenhetsskatt. Och när man
gjorde den skilsmässan, befriades ju
massor av småförmögenhetsägare från

skatten. Nu vill herr Velander och högern
att man återigen skall sammanföra
dessa bägge saker, och då blir resultatet
det jag nämnde i mitt anförande, det vill
säga att ju större inkomst en förmögenhetsägare
har, desto större avdrag på inkomstskatten
får han med hänsyn till
skatteprogressionen, och ju lägre inkomsten
är, desto mindre blir avdraget
på inkomstskatten vid samma förmögenhet.
Jag kunde för min del inte finna det
riktigt eller föredömligt att rekommendera
någonting sådant, och jag har inte
heller gjort det.

Slutligen skulle jag vilja erinra herr
Velander om att alla partier har sina
föregåenden, och herr Velanders parti
har en gång skakat fram en finansminister
som förordade en förmögenhetsbeskattning
med den motiveringen -— det
var väl någon gång omkring år 1910
— att innehavaren av en förmögenhet
borde betala skatt även om han inte
hade några inkomster alls.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill endast konstatera, att
herr Sjödahl antingen läser mycket dåligt,
när han studerar, vad andra skrivit,
eller också att han ägnat sig mycket
bristfälligt åt det skrivna. Herr Sjödahl
har nämligen, då det gäller de 45 miljonerna,
förbisett, att det inte blott är fråga
om avdraget av förmögenhetsskatten
vid inkomsttaxeringen utan också om
skattebortfallet på grund av kvarlåtenskapsskattens
eliminerande. Siffran 45
miljoner är dock, med mitt sätt att se,
åtskilligt för hög; skattebortfallet kan
nämligen vid ett eliminerande av kvarlåtenskapsskatten
knappast beräknas
högre än till 18 miljoner kronor.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! När jag diskuterar högerns reservation,
kan jag givetvis inte utgå från
vad dessa reservanter numera — i dag
klockan 5.18 — möjligen menar, utan
jag får självklart hålla mig till vad de
har skrivit i reservationen. Och herr
Velander är ju med bland dessa reservanter.
Vad herr Velander har skrivit,
det haver han skrivit.

Onsdagen den 21 mai 1952 fm.

Nr 19.

101

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Detta är verkligen ett underligt
sätt att resonera, ty bär gäller det ju förmögenhetsskattens
avdragande vid inkomsttaxeringen,
och där kommer jag
med mitt resonemang inte fram till ett
skattebortfall av 30 miljoner utan till 39
miljoner minus 31 å 32 miljoner. Och
detta är väl huvudsaken.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr
96) om understödsföreningar;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.; samt

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 266, till Konungen i anledning
av konstitutionsutskottets betänkande
med förslag till skrivelse om en
revision av reglerna rörande statsrådets
konstitutionella ansvarighet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
betänkande:

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet; -

nr 29, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1952/53 under
riksstatens fjärde huvudtitel m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna jämte i ämnet väckta motioner; nr

180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning av
sinnesslöinspektionen m. in.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till civilförsvaret in.
m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation avstatens
utlänningskommission m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen Nedre
Norrmalm i Stoekholm in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 186, i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
in. in. gjorda framställningar;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familje -

102

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 fm.

pensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 188, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättande av en
arbetsmarknadsnämnd;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 §
bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382), m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial nr 56,
angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit; nr

30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; nr

31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar

i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; nr

32, i anledning av väckt motion om
anordnande av en barservering i riksdagskaféet;
samt

nr 33, i anledning av framställning från
riksdagens revisorer om ändrad lönegradsplacering
för kanslichefen hos
riksdagens revisorer; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny sjömanslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Karlsson, Gottfrid, för tiden
från och med den 26 till och med
den 31 innevarande månad för utrikes
resa.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

103

Onsdagen den 21 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
52 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 50 tillstyrkta förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det gladde mig mycket att, såsom
jag uppfattade det, herr Sjödahl
inte motsatte sig uppfattningen, att det
mot bakgrund av det budgetöverskott,
som vi nu ser för budgetåret 1951/52,
visat sig att det mycket väl tidigare
hade varit möjligt med en skattesänkning,
som från vårt håll har påyrkats.

När det gäller den framtida skattesänkningen,
ville herr Sjödahl inte alls
gå in på frågan om uttagningsprocenten
för det kommande året. Men, herr
Sjödahl, vad vi nu diskuterar är ju en
skattereform baserad på 1949 års skatteutrednings
förslag, och denna utredning
har enhälligt uttalat just att en väsentlig
förutsättning är att övergången
sker vid grundbeloppsnivå. Det är enligt
min mening då omöjligt att komma
ifrån att här diskutera uttagningsprocenten.
Herr Sjödahls inställning till
denna sak är ingen hemlighet — den är
densamma som Kungl. Maj:ts, nämligen
att uttagningsprocentcn bör vara 110.

När nu skattereformen enligt utredningens
förslag inte kan få avsedd verkan
annat än vid en uttagning med 100
procent, måste man med hänsyn till herr
Sjödahls tidigare uttalanden och med
tanke på framtiden fråga: Kan herr Sjödahl
tänka sig att med det föreslagna
skattesystemet vilja medverka till eu
sänkning av uttagningsprocentcn i fram -

tiden från 110 till 100 procent, om de
statsfinansiella och samhällsekonomiska
resurserna i övrigt enligt herr Sjödahls
mening möjliggör det? Kan herr Sjödahl
inte acceptera en sådan tanke på
en framtida sänkning av uttagningsprocenten
med ett skattesystem, som i övrigt
är baserat på utredningens förslag,
är herr Sjödahl i verkligheten motståndare
till detta förslag, och då vore det
skäl att säga ifrån det.

I fråga om kvarlåtenskapsskattens betydelse
för jordbruket framhöll herr
Sjödahl, att ett slopande av denna skatt
egentligen inte skulle ha någon nämnvärd
inverkan annat än för kanske tusentalet
jordbruk, och därför var denna
fråga inte av någon särskild betydelse
för jordbruket. Men, herr Sjödahl, nog
är det väl ändå ett ganska hemskt resonemang.
Skall man försumma att göra
en förbättring därför att den gäller ett
fåtal? Jag kan inte se att det är något
hållbart argument.

Även när det gäller förvärvsavdraget
går samma kvantitetsteori igen i herr
Sjödahls resonemang. Den omständigheten
att den gräns, vid vilken äkta makar
som båda har arbete får högre skatt än
ensamstående skattskyldig, ligger så pass
högt, att det inte är något större antal,
som har inkomst över den gränsen, gör
det mindre angeläget för herr Sjödahl
att medverka till en ytterligare höjning
av förvärvsavdraget. För min del kan
jag inte se det på det sättet. Det är kanske
inte minst i dessa högre inkomstlägen
som man stöter på familjer, där
hustrun har akademisk eller annan dyrbar
utbildning, som kostat staten mycket,
och där det är särskilt angeläget att
hustrun deltar i produktionslivet. Därför
kan inte jag se annat än att man bör
gå med på ett högre förvärvsavdrag än
utskottsmajoriteten här förordar. Den
linje som jag här företräder och det
yrkande reservationen innehåller överensstämmer
för övrigt mycket väl med

104

Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

de synpunkter, som i remissyttranden
såväl TCO som LO givit uttryck för.

Jag skulle, medan jag har ordet i
dessa frågor, även vilja säga några ord
till herr Gustaf Elofsson om kvarlåtenskapsskatten.
Nog är det bra egendomligt,
att sedan man år efter år påyrkat
kvarlåtenskapsskattens avskaffande, man
nu säger att man inte vill ha bort den,
trots att det nu gäller att ta ställning
till en skatteform, baserad på en utredning''
som även berört kvarlåtenskapsskatten.
Detta förefaller mig, herr talman,
mycket egendomligt och kan tolkas
som uttryck för en ändrad ståndpunkt.
Den förklaring som herr Elofsson
har gett kan i varje fall inte tillfredsställa
mig.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! På herr Petréns direkta frågor
till mig skulle jag vilja svara med några
ord.

Först vill jag anmärka i anledning av
herr Petréns uttalande, att skatteutredningen
förklarat att om dess förslag
skall antagas bör man ha en uttagningsprocent
av 100. Jag har medgivande av
skatteutredningens ordförande att säga,
att han räknade med att skattesänkningsförslaget
skulle draga en ofantligt
lägre kostnad än den som nu skulle bli
aktuell — 650 miljoner kronor i stället
för ungefär 250 miljoner. När det visade
sig att kostnaden skulle bli så mycket
större, tillät han mig säga, att han
allvarligt måste överväga, huruvida det
var möjligt att i nuvarande läge acceptera
en uttagningsprocent av 100.

Herr Petrén frågade, om jag för min
del kunde i ett annat läge resonera om
en uttagning med 100 procent. Det är alldeles
klart. Jag vill inte ta ut mer skatter
än vad som erfordras för olika behov.
Blir läget sådant, att det med hänsyn
till de olika inkomster, som vi har,
och framför allt med hänsyn till de utgifter,
som vi har, är möjligt att gå ned
till en uttagning med 100 procent, kommer
jag för min del inte att tveka. Men
jag vill erinra om att skatteutredningen
här utformat sitt förslag så, att man vid
varje ändring av uttagningsprocenten

skall överväga en omläggning av både
ortsavdrag och skatteskalor, och detta
gör ju att hela utgångspunkten är rätt
vacklande för resonemanget på den
punkten. Men personligen har jag ingenting
emot att gå längre ned.

Herr Petrén påstod vidare, att jag skulle
ha ansett att det inte kunde bli tal
om ett slopande av kvarlåtenskapsskatten,
eftersom den för jordbrukarnas del
endast berörde ett så pass ringa fåtal.
Hela mitt resonemang gick ut på att
visa att det för jordbrukarna som grupp
var en fråga som saknade egentlig reell
betydelse. Frågan har naturligtvis reell
betydelse för den grupp, som har över
200 000 kronor i förmögenhet — det är
alldeles uppenbart. Det är klart att man
får se den i samband med andra skatter,
och när det erfordras ett visst skatteuttag
får man välja antingen att ta ut
kvarlåtenskapsskatt av de verkligt förmögna
och att ta motsvarande belopp
från annat håll, och jag tror att de starkare
skälen talar för att lätta skattebördan
för de svagare än för att slopa kvarlåtenskapsskatten
för de mycket rika.

Herr Petrén talade vidare om förvärvsavdragen.
En höjning av förvärvsavdragen
innebär i stort sett detsamma
som att rasera den balans i skatteskalorna
för gifta och för ogifta, på vilka
man byggt upp vad som är av väsentligt
värde i skatteutredningens stora förslag.
Det är en av de punkter, där jag
värdesätter skatteutredningens förslag
högst, men detta slår man sönder, om
man i högre grad än vad regeringen bär
föreslagit bygger ut förvärvsavdragen.

Herr PETRÉN (kort gemäle): Herr taltalman!
Herr Sjödahl tog som intäkt för
att man skulle vara betänksam inför
100 % uttag det förhållandet, att kostnaderna
var mycket större än vad 1949
års skatteutredning beräknat, och föll
härvid tydligen tillbaka på något samtal,
som herr Sjödahl haft med skatteutredningens
ordförande, vilken ju tyvärr
på grund av sjukdom inte kan vara
närvarande vid behandlingen av denna
fråga. Herr Sjödahl nämnde att skatte -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

105

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

utredningen räknat med att reformen
skulle kosta 250 miljoner kronor, och att
den nu skulle kosta 630 miljoner kronor.
Det är alldeles riktigt att skatteutredningen
har nämnt en siffra på omkring
250 miljoner kronor — jag tror för övrigt
att det var 265 miljoner — men denna
siffra var beräknad på grundval av
1949 års taxering. Det har hela tiden
stått klart för skatteutredningen, att dessa
kostnader måste bli mycket större
såsom penningvärdet fallit under de senaste
åren. Penningvärdet har ju fortsatt
att falla, sedan skatteutredningen avlämnade
sitt betänkande, och vid den tidpunkt
då skatteutredningen gjorde upp
sina tabeller räknade man med en stegring
av levnadskostnadsindex, eller, om
man så vill, en försämring av penningvärdet
med omkring 30 procent sedan
år 1946, då den tidigare skattereformen
genomfördes.

Nu har levnadskostnadsindex höjts
med 37 procent, och det är alldeles givet
att om den målsättning, som utredningen
uppsatt i fråga om skattesänkning,
skall kunna realiseras, måste man
utgå ifrån en något större summa än vad
man räknade med under hösten, och helt
givet måste summan vara mycket större
än den som beräknats på grundval av
1949 års taxering. Detta är så fullständigt
självklart att det inte kan vara någon
överraskning att få reda på att kostnaden
blivit störe.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Petrén skulle jag vilja
säga några ord.

Vad gäller frågan om uttagningsprocenten
tycker jag att vi kunde ha sparat
den debatten till nästa vecka, men när
herr Petrén är så envis, så får jag väl
bemöta vad han här har anfört. Spörslet
om uttagningsprocenten bär ju samband
med statens utgifter och inkomster.
Om man skall ha en uttagning med 100
procent eller 110 procent får bli beroende
på det reella underlaget. Om sedan
skatteutredningen i sina resonemanger
bundit upp svansen på sig själv vill jag
säga — om jag får använda ett uttryck,

som herr Petrén förstår — att det ragar
inte mig.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Detta bevillningsutskottets betänkande
om sänkning av den statliga beskattningen
har föregåtts av en lång och intensiv
debatt om behovet av skattelättnader och
en rimligare avvägning mellan inkomster
och inkomstbeskattningen. För de lägre
och medelstora inkomsttagareskikten
har utvecklingen på detta område blivit
särskilt kännbar. Levnadskostnadsökningen
och penningvärdeförsämringen
har direkt drivit fram höjningen av den
nominella penninglönen, som genom
skatteskalans progressivitet i betydande
grad höjt skatterna, fastän den höjda
penninglönen endast varit en kompensation
för dyrtiden.

1947 års statsskattereform innebar en
väsentlig omläggning av beskattningen,
och vid den tidpunkt denna genomfördes,
ansåg vi densamma vara en betydlig
förbättring och en modernisering av
uttagningen av statsskatten. Den avvägning
som då skedde mellan inkomst och
beskattning har vi ansett för närvarande
böra upprätthållas.

I den kommunistiska riksdagsgruppen
har vi också gått ut ifrån detta, då vi i
våra motioner I: 289 och 483 samt II: 384
och 648 föreslagit höjning av ortsavdragen
och en utökning av nuvarande bestämmelser
rörande gift kvinnas förvärvsavdrag.

Yi har i motionerna framhållit behovet
av att på sakligt underlag få ett officiellt
skäligt existensminimum fastställt,
som svarade mot varje tidsperiod och
dess levnadskostnader, och att ett sådant
existensminimum skulle bland annat vara
skyddat från beskattning. Då det alltjämt
låter vänta på sig, blir frågan om
ortsavdragens storlek en fråga om vad
man skall betala i skatt, även om man
inte har en inkomst som ens uppgår till
vad som bör vara ett skäligt existensminimum.
De avvikelser vårt förslag uppvisar
i förhållande till regeringens förslag
i fråga om ortsavdragen har sålunda
avsett att hålla skattetrycket nere i 1947

106

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

års nivå och vidare att sträva hän till att
ortsavdragen så småningom kan komma
att sammanfalla med ett skäligt existensminimum.

Vi föreslår i motionerna, att ortsavdragen
för äkta makar fastställs i ortsgrupp
I till 3 800 kronor och i ortsgrupp
V till 4 400 kronor. För ogift skattskyldig
(varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) som haft hemmavarande barn
föreslår vi ortsavdraget i ortsgrupp I till
2 850 kronor och i ortsgrupp V till 3 500
kronor. För ensamstående föreslår vi i
ortsgrupp I ortsavdraget till 2 500 kronor
och i ortsgrupp V till 2 900 kronor.
För ensamstående skall ortsavdraget också
utgå med fast belopp.

Vid utformningen av vårt förslag bär
vi utgått från att spännvidden inte finge
överstiga 16 procent mellan lägsta och
högsta ortsgrupp, att ogift skattskyldig
med hemmavarande barn skulle åtnjuta
ortsavdrag, som utgjorde omkring s/4 av
ortsavdraget för äkta makar, och att ensamstående
bibehölle från år 1947 ungefär
2/n av äkta makars ortsavdrag.

Skatteutredningen och regeringen har
gått ut ifrån i sina förslag, att det vore
ändamålsenligt att ensamstående skulle
åtnjuta ortsavdrag, som vore hälften av
ortsavdraget för äkta makar. Detta synes
uteslutande dikteras av att man därmed
skulle få bort ett irritationsmoment
vid sambeskattningen av äkta makar, d.
v. s. att det delade ortsavdraget för äkta
makar skulle på var och en bli lika som
för ensamstående. Vi kan dock inte godkänna
denna linje att hålla ensamståendes
ortsavdrag nere i hälften av ortsavdraget
för äkta makar, därför att man
därmed skulle kunna hänvisa till en
skenbar jämställighet. Det är därför som
vi ansett att 1947 års beslut att hålla ensamståendes
ortsavdrag i 2/3 av äkta makars
fortfarande är riktigt.

Beträffande gift kvinnas förvärvsavdrag
har vi fört fram en avvikande mening
till regeringens förslag. Vi anser att
den nuvarande bestämmelsen bör bibehållas,
som medger för gift kvinna, vilken
haft inkomst av rörelse eller av eget
arbete, att åtnjuta avdrag med ett belopp,
som motsvarar hälften av nämnda

inkomst, dock högst med 1 000 kronor.
Detta'' innebär, att avdraget skall åtnjutas
oavsett om man har minderåriga barn
eller icke. Regeringens förslag i detta avsnitt
innebär en försämring. Om förvärvsavdraget
för skattskyldigs hustru,
som utfört arbete i jordbruk eller rörelse,
vilket föreslås i propositionen till 300
kronor, kan vi instämma. Avdragen
får sålunda för makarna tillsamman icke
överstiga 300 kronor eller 1 000 kronor.

Vi har begränsat oss till dessa förslag
om ortsavdragen och förvärvsavdraget
för gift kvinna såsom de viktigaste. Därvid
har vi haft som utgångspunkt, att
uttagningsprocenten skall komma att bli
100 av grundbeloppet. Regeringen har nu
i särskild proposition föreslagit ett skatteuttag
med 110 procent, enär statsfinanserna
icke skulle tåla en hel skattesänkning
enligt regeringens skatteförslag. Vidare
hänvisar regeringen till det ovissa
läget under de närmaste åren. överbalanseringen
av budgeten och de rikligt flödande
statsinkomsterna under de senare
åren, det stora budgetöverskott
som innevarande budgetår kommer att
stå till förfogande och som bland
annat tillåter uppläggningen av en
särskild fond å 500 miljoner kronor
för reglering av kommunernas
skattemedel, vilka skall utbetalas av
staten till kommunerna, och dessutom
en rad andra stora poster, som uppräknas
för att reducera budgetöverskottet
till att framstå som obetydligt, visar
dock, att skatterna kan sänkas betydligt
utan att det ställer till någon katastrof.

Vi anser att våra förslag till ändring
och komplettering av det föreliggande
regeringsförslaget i fråga om statsbeskattningen
svarar emot det krav, som
lägre och medelstora inkomsttagare nu
har rimlig rätt att ställa på en skattesänkning.
Hundratals fackföreningar har
också ställt sig bakom vårt förslag i detta
avseende.

Då vi från våra motioner I: 289 och
II: 384, vilka tillkom vid början av årets
riksdag, överflyttat förslagen och yrkandet
om ortsavdragens storlek till våra
senare motioner, ber jag, herr talman, att
under punkten B) i utskottets hemställan

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

107

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

la yrka bifall till våra motioner 1:183
och II: 048 med förslag till författningstext.
som återfinns i utskottsbetänkandet
på s. 21—22.

Fru LINDSTRÖM: Jag har begärt ordet,
herr talman, för att ansluta mig till
den av herr Henriksson avgivna reservationen
och i korthet motivera det yrkande
om bifall till denna reservation
som jag kommer att ställa.

Utskottet har haft många förslag att
pröva, när det gällt förvärvsavdraget för
yrkesarbetande gift kvinna. Detta visar
bland annat, att här föreligger en betydelsefull
detalj i skatteförslaget, av stor
aktualitet för många medborgare och av
intresse också för samhället, som ju numera
erkänner behovet av de gifta kvinnornas
insatser på arbetsmarknaden
och inte har något intresse av att försämra
betingelserna för detta arbete. Beskattningen
av de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna bör alltså vara så avvägd,
att dessa kvinnor inte känner sig försatta
i ett sämre läge än andra inkomsttagargrupper.
Hittills har emellertid den
allmänna uppfattningen bland de förvärvsarbetande
kvinnorna varit, att skattelättnaden
genom det 1 000-kronorsavdrag,
som infördes 1947, varit en otillräcklig
kompensation för de verkliga utgifter,
som en förvärvsarbetande husmor
har för intäkternas förvärvande, d.
v. s. kostnader för arbetskraft, som helt
eller delvis ersätter henne i hemmet —
detta vare sig hon har barn eller inte -—
samt, om bon har barn, extrautgifter för
barnens vård på daghem eller hemma.
Även om man bortser från penningvärdets
försämring sedan 1947 och de stegrade
kostnaderna för hemhjälp och sådant.
vilket gör skattelättnaden genom
detta 1 000-kronorsavdrag i realiteten
mindre värd nu än för fem år sedan,
innebär Kungl. Maj:ts och utskottets föreliggande
förslag en försämring, jämfört
med nuvarande förhållanden, eftersom
det villkoret nu uppsatts för 1 000-kronorsavdraget, att vederbörande yrkeskvinna
skall ha barn under 10 år. Departementschefen
liksom utskottet tycks

mena, att det endast är barn under 16 år
som förorsakar arbete inom ett hem och
medför avbränningar på den inkomst,
som en gift förvärvsarbetande kvinna
har. Erfarenheten säger oss emellertid,
att det inte är familjemedlemmarnas ålder,
som uteslutande eller främst avgör
mängden av eu husmors och därmed eu
liusmorsersättares arbete, utan familjemedlemmarnas
antal. Hushållet för t. ex.
en fem personers familj med inslag —
låt oss säga — av studerande barn över
16-årsåldern eller gamla mor- eller farföräldrar
ofta kräver lika mycket arbete
som en familj, där någon familjemedlem
befinner sig under det magiska
kritstrecket 10 år. Om barnet ensamt
skall vara kriterium på den förvärvsarbetande
kvinnans behov av förvärvsavdrag,
så finns det, som reservanten
herr Henriksson anmärkt i sin reservation,
inget skäl för att man inte skall gå
vidare, ta steget fullt ut och differentiera
förvärvsavdraget efter barnantal. Men
det är ett så krångligt system, att det
vill ingen ha. Det blir rationellare att
ta bort barnförbehållet helt och hållet,
såsom det föreslås i den socialdemokratiska
kvinnomotionen. Detta så mycket
mer som det med skäl måste göra den
förvärvsarbetande kvinnans alla hemarbetande
medsystrar förtörnade, att allt
det myckna hemarbetet, som inte hänför
sig till vårdnaden av barn i trängre
mening, inte skall värderas högre än till
300 kronor om året — eller rättare sagt
till den skatt som motsvarar 300 kronors
inkomst, d. v. s. i genomsnitt 30, 40 kronor
per år, en värdesättning som de husmödrar
torde ha svårt att godtaga som
arbetar uteslutande i sina hem och därvid
menar sig ha eu hel och full arbetsdag.

Utskottsmajoriteten säger här i sitt utlåtande,
att den inte anser, att det i
propositionen föreslagna förvärvsavdragssystemet
skulle medföra en försämring
i betingelserna för gift kvinnas
förvärvsarbete, och utskottet hänvisar
därvid till den ändrade avvägning av
ortsavdraget som samtidigt ägt rum. Utskottet
må anse vad det vilt — det är
ändå ovedersägligen så, att om regering -

108 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

ens förslag går igenom, kommer de förvärvsarbetande
hustrur som inte har
barn under 16 år att få en relativt sett
ökad skattebelastning. Skattelättnaden
blir nämligen mindre för dem än för
övriga kategorier medborgare. I inkomstlägena
6 000—10 000 kronor för äkta makar
gemensamt ökas exempelvis skatteprocenten
på hustruns del av inkomsten
med mellan 43 och 28 procent, varvid
den högre procenten hänför sig till det
lägre inkomstbeloppet. Till detta faktum
kan man knyta samma reflexion som
Kooperativa förbundets styrelse gjort i
sitt remissyttrande, nämligen: »Det skulle
säkerligen verka psykologiskt olyckligt
på intresset hos de gifta kvinnorna
att åtaga sig förvärvsarbete om man nu
borttoge ett avdrag som allmänheten
vant sig vid», d. v. s. just vad utskottet
här vill göra. Ett bibehållande av status
quo och det bestående avdraget, alltså
maximalt 1 000 kronors förvärvsavdrag
för alla förvärvsarbetande gifta kvinnor,
oberoende av om de bär barn eller
inte, föreslogs i skattekommittén av herrar
Sture Henriksson och Gösta Rehn.

Till deras reservation som ett minimikrav
ansluter sig de socialdemokratiska
kvinnornas motion i ämnet. Att herr
Henriksson som ledamot av bevillningsutskottet
har gett sitt stöd åt detta krav
är ju naturligt, men det skulle glädja
mig, om det funnes flera av herr Henrikssons
och mina meningsfränder i denna
kammare som toge den hänsynen till
de förvärvsarbetande kvinnornas egen
opinion, att de ginge med på den lilla,
men sakligt motiverade justering av
Kungl. Maj:ts förslag som föreslås i reservation
nr IV.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med ett bifallsyrkande till herr Henrikssons
reservation.

Herr FRANZON: Herr talman! Det må
tillåtas mig att först säga att dagens debatt
i denna viktiga skattefråga väl är
som en mild västanfläkt mot den debatt
som fördes 1947 då riksdagen gick
att ta ställning till den då föreslagna
skattereformen. Jag måste som ledamot

av 1949 års skatteutredning — vars förslag
propositionen nu bygger på — säga
att arbetet där har varit mycket intressant,
och det bästa resultatet har kanske
uppnåtts därigenom att 1949 års skatteutredning
blev enig om det väsentliga i
det förslag som föreligger, nämligen de
ändrade skattetabellerna, en tabell för
gifta och en för ensamstående. Därmed
har de sakkunniga även löst sambeskattningsfrågan,
varom ingen tvist eller
oenighet föreligger i dagens debatt. Man
kan ju också konstatera att av de olika
motioner som är väckta i denna fråga
innehåller ingen något förslag om förändringar
i de skatteskalor som kommittén
har framlagt, och inte heller finansministern
har föreslagit några ändringar
däri.

Jag vill inte gärna gå in på den fråga
som kommer upp de närmaste dagarna
då det gäller att ta ställning till uttagningsprocenten,
110 eller 100, men
jag vill gärna omedelbart säga ifrån att
det är beklagligt att det ekonomiska läget
är sådant att man inte skulle kunna
bibehålla uttagningsprocenten vid 100.
Det är enligt denna uttagningsprocent,
100, som även skatteutredningen har beräknat
sina skalor. När herr Sjödahl
säger att utredningen bundit upp svansen
på sig själv, så vill jag emellertid
gärna upplysa honom om att utredningen
som bilagor även ger tabeller som visar
hur utredningens förslag verkar, om
man får en uttagningsprocent av 110 eller
120.

Med tanke på de reservationer som
föreligger här, både då det gäller förmögenhetsskatten,
då det gäller kvarlåtenskapsskatten
och då det gäller högre avdrag
för gift kvinna i förvärvsarbete,
vill jag säga att när utredningen har blivit
enig, så har detta skett därför att
man har försökt att få fram ett förslag
som skulle kunna hålla sig inom det
möjligas ram. Det har gjorts upp många
tabeller innan utredningen kom fram
med det förslag som föreligger, men man
måste förkasta en hel del av dem, därför
alt de skulle ha minskat statens inkomster
mera än man vågade sig på, eftersom
man ville ha ett förslag soro

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

109

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

kunde genomföras. Det förslag som utredningen
har framlagt kostar, räknat
efter 1949 års siffror, 2C5 miljoner kronor.
Det är ändå ett högre belopp än utredningen
vågade räkna på, när den
började sitt arbete på våren 1949. Då hade
man en överbalansering av budgeten
på i runt tal 600 miljoner kronor, vilket
kanske till största delen berodde på att
man hade en hel del punktskatter som
man kunde ta med i beräkningen. Man
visste också att en del av dessa punktskatter
skulle reduceras och en del upphöra,
men man räknade med vad sou!
var kvar och då kom man till att man
skulle kunna använda cirka 225 miljoner
kronor till en skattesänkning.

Jag tror att mina kamrater i utredningen
är ense med mig om att om man
kunnat nå enighet där och skulle kunna
göra det även i riksdagen samt genomföra
förslaget med en uttagningsprocent
av 100, så hade därmed den debatt,
som påbörjades 1947 och har pågått
alltsedan dess fram till dags dato,
kunnat försvinna ur dagens politiska liv.
Man skulle då i stället kunnat ägna sig
åt att bedriva ett upplysningsarbete om
hur skatterna verkar och vad man får
för de skatter som man nu betalar. Därmed
hade man kanske även kunnat få
fram en annan anda hos folk vad gäller
deklarationsmoral och villighet att betala
skatt. Genom att det råder delade
meningar om uttagningsprocenten försvinner
kanske denna min förhoppning,
men jag önskar ändå att läget en gång
skall bli sådant att det förslag som utredningen
har framlagt skall kunna genomföras
med en uttagningsprocent av
100.

Nu har emellertid finansministern föreslagit
vissa ändringar. Främst har han
föreslagit att det avdragsfria beloppet
vid förmögenhetsbeskattningen skall vara
50 000 kronor — utredningen hade
föreslagit 40 000 kronor. I fråga om
kvarlåtenskapsskatten hade utredningen
likaså föreslagit 40 000, och finansministern
föreslår 50 000 kronor. Han gör
det under motivering att penningvärdet
har försämrats sedan utredningen framlade
sitt förslag, och det är alldeles rik -

tigt. Vi räknade i november 1951 med
en penningvärdeförsämring sedan år
1946 av cirka 30 procent, och i dag torde
väl penningvärdeförsämringen vara
cirka 37 procent. Då säger jag än en
gång att om man konstaterar, att dessa
avdragsfria belopp skall höjas från
40 000 till 50 000 kronor på grund av
penningvärdeförsämringen, så är det naturligtvis
tråkigt att behöva konstatera,
att man på grund av det ekonomiska läget
inte kan följa samma logiska resonemang
då det gäller att bestämma uttagningsprocenten
utan i stället vara tvungen
föreslå densamma till 110.

Förvärvsavdraget har varit en stor fråga
inom skatteutredningen. Det gamla
förvärvsavdraget, som var provisoriskt,
uppgick till högst 1 000 kronor, och utredningen
har föreslagit endast 300 kronor.
Utredningen har gjort detta med
tanke på att man skulle slippa ett avdrag
för jordbrukarnas och rörelseidkarnas
hustrur. Satte man avdraget högre,
kom krav på avdragsrätt även från dessa.
Nu fanns det en reservation inom
utredningen i denna fråga — det föreligger
även motioner och reservationer
i utskottet till förmån för högre avdrag.
Finansministern har följt reservanterna
inom utredningen. Förutom de 300 kronorna,
som skall få avdragas generellt,
föreslår han nu, att förvärvsarbetande
hustru skall få ett avdrag på ytterligare
10 procent av inkomsten upp till 700
kronor, så att avdraget kan bli sammanlagt
1 000 kronor. På den punkten har
jag varit mycket tveksam, kanske inte så
mycket inför de ytterligare 700 kronorna
som inför förslaget att man skall utsträcka
förvärvsavdraget till att gälla
även jordbrukarnas och rörelseidkarnas
hustrur.

Vi har ju strävat efter och ofta talat
om att man skulle försöka förenkla skattesystemet.
Att genomföra en reform
som innebär ett generellt avdrag på 300
kronor till förvärvsarbetande hustru är
mycket enkelt, men skall avdraget tillläinpaS
även för jordbrukarnas och rörelseidkarnas
hustrur — man skall enligt
förslaget pröva, om de har deltagit
i arbetet eller inte — blir det inte nå -

no Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

gon förenkling. Tvärtom blir det mera
komplicerat än tidigare. Det går nog
ganska bra att pröva saken när det gäller
en jordbrukarhustru, och därvidlag
hyser jag mindre betänkligheter. Men
det blir ofta ganska svårt för skattemyndigheten
att undersöka, om en rörelseidkares
hustru har deltagit i mannens
arbete eller inte. Det måste bli ett avgörande
litet mera på en höft. Finansministern
erkänner i propositionen, att det
kan vara komplicerat, och han tillägger
också, att om hustrun inte deltagit så
mycket att värdet av hennes arbete uppgår
till 300 kronor, skall man anse att
hon inte deltagit alls. Jag har sagt detta,
därför att skatteutredningen även strävat
efter att förenkla skattesystemet. Man
måste kunna få fram mera generella avdragsregler,
för att beskattningsmyndigheterna
skall kunna ägna sig åt det som
är det väsentliga: att få ut mera skatter
från dem som kan misstänkas för afl
inte ha deklarerat som de bort göra.

Därmed är jag inne på en annan fråga,
som jag gärna vill säga några ord om
här. Under den tid jag har arbetat med
skattefrågor har jag alltid ansett, att de
värst klämda och de som kanske får
känna skattebördan allra hårdast är löntagarna,
i vilken klass de än befinner
sig, därför att de får efter arbetsgivarens
uppgifter skatta för allt vad de har i inkomst.
Jag vill inte säga att vare sig
jordbrukarna eller rörelseidkarna bär en
annan deklarationsmoral än löntagarna,
men skattelagstiftningen ger dem vissa
möjligheter till avdrag och jämkningar,
som löntagarna inte har. Det är därför
jag också är mycket betänksam mot att
ett förvärvsavdrag — även om beloppet
300 kronor är litet — införes för jordbrukarnas
och rörelseidkarnas hustrur.
Detta bidrar naturligtvis till att minska
statens inkomster. Skulle man följa reservanterna
även när det gäller sänkning
av förmögenhetsbeskattningen och slopande
av kvarlåtenskapsskatten, skulle
statens inkomster minska ytterligare.
Men när det konstateras, att kvarlåtenskapsskattens
slopande inte skulle kosta
mer än cirka 18 miljoner kronor, vill
jag gärna ha sagt, att de skadeverkning -

ar i samband med denna skatt som man
så ofta talar om väl inte kan vara så
svåra.

På tal om skadeverkningar vill jag
säga, att skatteutredningen har försökt
ingående undersöka denna sak beträffande
alla skatter. Man har haft konferenser
med olika inkomsttagare. Man
har gjort enquéter — även en gallupundersökning
— och det har konstaterats,
att skatterna har debatterats livligt och
att det har förekommit ett skattetänkande,
som kanske inte har varit så gagneligt.
Men jag vågar också påstå, att man
har reducerat talet om skattetänkande
till dess rätta proportioner. Utskottet har
emellertid varit på det klara med att
skattetänkandet bidragit till en försämrad
skattemoral.

Den opinionsundersökning som gjordes
har också bekräftat vad många visste
förut, nämligen att den stora allmänhetens
kännedom om skatternas verkningar
och storlek är högst bristfällig,
och det förefaller åtminstone mig, som
om det funnes få områden av samhällslivet
där utrymmet för felaktiga inställningar
är så stort som här. Det är också
därför som skatteutredningen konstaterat
och gärna vill framhålla, att det enligt
dess mening vore ett mycket allmänt
intresse att åstadkomma en mera objektiv
upplysning på detta område. Om eu
dylik upplysning kunde komma till
stånd, torde den i förening med låt vara
en mycket begränsad allmän skattesänkning
kunna verksamt bidraga till en förbättring
av nuvarande förhållanden.

Herr talman! Jag har velat säga detta
i största allmänhet, och det är mycket
möjligt att denna debatt återkommer om
några dagar, då vi skall besluta om uttagningsprocentens
storlek. Såvitt jag
har kunnat finna är läget sådant, att resultatet
inte kan bli annat än 110, vilket
jag mycket beklagar, tv då kommer väl
skattedebatten att fortsätta, och man får
inte så mycket över för det upplysningsarbete,
som jag här tidigare har talat
om.

Även om skattesänkningen nu inte blir
så stor — den är inte stor enligt det förslag
som utredningen förelagt, och den

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

111

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

är naturligtvis mindre ändå, om skatteuttaget
blir 110 — kommer dock varje
tendens till sänkning av de, jag erkänner
det, rätt höga skatterna kanhända att inverka
på så sätt, att det som staten förlorar
i och med inkomstbortfallet kompenseras
genom eu bättre deklarationsmoral
och större villighet att betala skatterna.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag skulle
vilja beröra några frågor, som inte förut
har varit föremål för beaktande i
denna debatt, men som herr Franzon
nu senast snuddade vid, nämligen det
nya skattesystemets inverkan på företagen
och på företagsamheten. Men innan
jag gör det, skulle jag vilja framföra
några allmänna reflexioner om förhållanden,
som delvis har varit under
diskussion här tidigare i dag men som
jag gärna skulle vilja något ge kompletterande
synpunkter på.

1947 års skattesystem innebar en icke
oväsentlig skärpning av skattebelastningen
långt ned i medelskiktet och
uppåt i förhållande till den hårda skattebelastning,
som under omständigheternas
tryck framtvingades under krigsåren.
Detta var även fallet i fråga om
ren arbetsinkomst. Om inkomsten var
förenad med innehav av förmögenhet av
icke alltför ringa storleksordning blev
skärpningen mycket betydande — detta
även för förmögenheter som kvarlåtenskapsskatten
icke drabbade med större
tyngd. 1 den mån så blev fallet, blev
det inte längre fråga om skatt utan om
konfiskation.

Att människorna i tider av krig, avspärrning
och akut krigsfara, som kräver
stora personliga och ekonomiska offer
av alla medborgargrupper, lättare
kan finna sig i en hårdhänt behandling
från statsmakternas sida även då det
gäller beskattningen är allmänt känt och
vitsordat. Nöd bryter till och med lag.
Men att, sedan de akuta farorna upphört,
icke blott vidmakthålla det diirav
framkallade skattetrycket utan till och

med ytterligare skärpa det, kan icke
undgå att framkalla en spontan reaktion
från de berörda medborgarnas sida,
en reaktion som blir desto starkare som
ingen övertygas om den statsfinansiella
nödvändigheten av att skärpa skattetrycket
för vissa begränsade medborgargrupper,
och då det klart tillkännagivna
syftet med dessa skatteskärpningar är
att överföra inkomster eller ge förmåner
till andra grupper i samhället, ehuru behovet
därav ingalunda objektivt konstaterats.

Vad man utan tvivel tidigare ansett
sig ha kunnat konstatera, har vi nu fått
bekräftat av 1949 års skatteutredning,
nämligen att det nuvarande skattetrycket
leder till ett mer och mer utbrett
skattetänkande och en minskad arbetsvilja,
i hög grad hämmar det enskilda
sparandet i allmänhet och praktiskt taget
omöjliggör nyskapande av det enskilda
riskvilliga kapital, som näringslivet
icke kan undvara.

Beträffande skattetryckets inverkan
på deklarationsmoralen giver utredningen
en beklämmande bild. När det gäller
den nuvarande beskattningens inverkan
på företagsamheten svävar emellertid
utredningen på målet. De hittills
förefintliga konsolideringsmöjligheterna
föranleder enligt utredningens uppfattning,
att det icke kan anses givet, att
den nuvarande beskattningen i någon
allmän omfattning verkar hämmande på
företagandet — dock med reservation
för nyföretagandet. Detta är strängt taget
den enda ljuspunkt utredningen fått
in i bilden. I propositionen har finansministern
inte gjort något för att undgå
att släcka den, och bevillningsutskottet
har följt i samma spår. När det gäller
företagsamheten ser man tydligen inte
risken av beskattningens skadeverkningar.
Vi får tydligen löpa linan ut. Med
de förhållanden som rått under det år
vi senast passerat, då vår ekonomiska
verksamhet fortgått i inflationens drivhusatmosfär,
kan det synas som om vi
haft eu utveckling av produktion och
produktivitet som inte lämnat något (ivrigt
att önska. Men om vi kommer ut
i elt kärvare klimat, som det väl inte

112 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

är osannolikt att vi nu är på väg att
möta, då får vi se om den grund som
anvisats företagsamheten och företagandet
att bygga på är tillräckligt stark för
de belastningar som den också skall bära
i form av en hård beskattning, direkt
på företagsamheten och indirekt på arbets-
och kapitalinsatser.

Det förslag till inkomstskatteskala
varom utredningen enat sig och som nu
föreslås av utskottet har förutsatt en
uttagningsprocent som icke överstiger
100 och innebär därvid allenast en ringa
skattelättnad. Skalans förtjänster ligger
huvudsakligen på det tekniska planet,
och av denna anledning bör dess
förtjänster icke underskattas. Det kan
emellertid icke nog understrykas att
även med en uttagningsprocent av 100
skattetrycket för de inkomsttagare, som
hårdast drabbas av 1947 års skattereform,
icke ens eliminerar den automatiska
skatteskärpning, som på grund av
penningvärdets försämring sedan dess
inträtt. Med en uttagningsprocent på 110
skulle till och med en ytterligare skärpning
för ensamstående skattskyldiga
inom dessa grupper inträda. Under sådana
förhållanden kan den föreslagna
inkomstskatteskalan endast antagas under
den uttryckliga förutsättningen att
den högsta procentsats, efter vilken skatt
enligt denna skola skall utgå, bestämmes
till 100.

Herr talman, jag skulle även vilja
framföra några synpunkter på den
mycket omdiskuterade avvägningen av
förmögenhetsskatten. Det må till en början
fastslås att enighet torde råda därom
att förmögenhetsskatten i normalfallen
förutsättes skola gäldas av den inkomst,
den skattskyldige har till sitt förfogande.
Man torde också kunna ena sig
därom att ett skattesystem bör utformas
under hänsynstagande i främsta rummet
till de normala beskattningsfallen.
Om nu en del av den inkomst som efter
fastställd taxering anses giva uttryck för
den skattskyldiges förmåga att bära inkomstskatten,
regelmässigt tages i anspråk
för betalning av förmögenhetsskatt
så snart skattepliktig förmögenhet
finnes, gör man sig ju skyldig till en

logisk kullerbytta, om man icke vid fastställande
av underlaget för inkomstskatten
avräknar den del av inkomsten
som regelmässigt tages i anspråk för betalning
av förmögenhetsskatt. Man beskattar
en obefintlig inkomst; de beräkningar
som verkställes för att få fram
ett rättvisande uttryck för individens
skatteförmåga, blir meningslösa. Hur
skall man över huvud taget kunna tala
om en »avvägning» av beskattningen,
om man icke beaktar skattesystemets
verkningar för den enskilde individen,
utan behandlar förmögenhet och inkomst
såsom abstrakta begrepp?

Det är beklämmande att ta del av de
försök som gjorts att försvara denna
inadvertens i skattesystemet. Det har sålunda
gjorts gällande, att när den tidigare
kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten
år 1947 övergavs, detta
bl. a. motiverats med att tyngden av inkomstbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen
kunde avvägas bättre var
för sig, om de frigjordes från varandra.
Det är i och för sig riktigt, att ifrågavarande
avdragsrätt skulle innebära, att inkomst-
och förmögenhetsskatterna ånyo
gjordes beroende av varandra, men detta
komme dock att ske på ett sätt, som i
intet hänseende är jämförligt med det
som gällde enligt det äldre systemet.
Förmögenhetsskatt och inkomstskatt
komme ju alltjämt att debiteras var för
sig, vilket icke var fallet enligt det äldre
kombinerade systemet. Slutsumman av
den debiterade förmögenhetsskatten
komme ju alltjämt att giva det rättvisande
uttrycket för den särskilda skattebelastning
som åvilar förmögenheten.
Den statliga inkomstskatt, som inflyter
från fysiska personer och därmed i beskattningshänseende
likställda, belöper
sig för närvarande å ett inkomstbelopp,
vilket, som nämnts, rätteligen vid inkomsttaxeringen
bör betraktas såsom
obefintligt. Resultatet av avdragsrätten
blir helt enkelt att inkomstskatt icke
längre uttages på obefintlig inkomst.

Det har vidare gjorts gällande, att eu
dylik avdragsrätt skulle innebära en
mycket väsentlig rubbning av grunderna
för den år 1947 beslutade förmögen -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

113

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

hetsskatten. Om avdragsrätten, enligt vad
i reservationen föreslås, kombineras
med en skärpning av förmögenhetsskatteskalan,
blir detta emellertid icke fallet.

Hur föga bärkraftig denna invändning
om rubbning av en tidigare påstådd avvägning
är, framgår redan därav, att
1945 års skatteberedning icke aktat nödigt
att förebringa någon som helst utredning
för att belysa den sammanlagda
skattebörda det av beredningen föreslagna
skattesystemet medförde i de individuella
fallen. Beredningen framlade
sitt förslag utan att ha undersökt vilken
total skattebörda och vilka marginalskatter
som framkomme genom kumulationen
av de progressiva skatter på
inkomst och förmögenhet, som beredningen
förordat. När skattereformen sedermera
behandlades av bevillningsutskottet
vid 1947 års riksdag, utgick utskottet
felaktigt från att skattebortfallet
vid oförändrade skatteskalor komme att
uppgå till 56 miljoner kronor eller nästan
dubbelt mot vad som numera visat
sig vara fallet.

Vårt skattesystem har således i förevarande
del grundats på siffermaterial,
vilket vid ärendets behandling på kommittéstadiet
varit i hög grad ofullständigt
och vid den slutligt avgörande behandlingen
i riksdagen i hög grad felaktigt
och vilseledande. Det är lönlöst att
söka försvara denna inadvertens med
sakliga skäl.

Om man däremot medvetet strävar efter
marginalskattesatser, vida överstigande
100 procent och därtill oregelbundna
och godtyckliga, då är en dylik
inadvertens utan tvivel ett lämpligt
hjälpmedel för vinnande av ett sådant
resultat. Det hade varit ärligare, om utskottets
majoritet erkänt, att det är dylika
marginalskatter den vill slå vakt om.

Jag har här uppehållit mig vid
skattesystemets tekniska utformning i
vad det gäller kombinationen inkomstskatt
och förmögenhetsskatt, detta av
det skälet att den ovan nämnda tekniska
felaktigheten är en av anledningarna
till beskattningens skadeverkningar
å näringslivet i landet. Att
driva ett företag eller en verksamhet

8 Första kammarens protokoll 1952. År 19

över huvud taget av nämnvärd omfattning
utan förmögenhet är ju i regel icke
möjligt. Det tryck de kumulerade skatterna
utövar å de i produktionsmedel
nedlagda förmögenheterna och deras avkastning
kommer att försvåra produktionsmedlens
bibehållande, vilket dock
är nödvändigt för vidmakthållande av
levnadsstandarden i landet.

Herr Sjödahl har tidigare i debatten
talat om vilken inverkan en avräkning
av förmögenhetsskatten vid inkomstskatteberäkningen
skulle få för statens inkomster.
Det har diskuterats ganska
länge, huruvida det här rör sig om det
ena eller andra beloppet, men man har
inte tagit någon hänsyn till vad man här
rätteligen bör ställa upp emot den befarade
inkomstminskningen för statens del,
nämligen förslagets inverkan på de produktiva
resurser som kapitalet utgör. Det
står väl ändå klart, att om dessa resurser
hotas, står mycket större intressen på
spel än några tiotal miljoner kronor av
statens inkomster. Det är hela vårt välstånd
som då kommer i riskzonen.

Denna utsugning av kapital från produktiv
användning till statskassan, oftast
för improduktiv användning, sker även
genom arvs- och kvarlåtenskapsskatterna.
Det är måhända riktigt som utskottsmajoriteten
anför, att kvarlåtenskapsskatten
ännu tillämpats alltför kort tid
för att man skall kunna dra några säkrare
slutsatser om dess verkningar. Särskilt
då fråga är om familjeföretag gör
sig dock redan skadeverkningarna gällande.
Om ägaren till företaget, såsom
naturligt och mänskligt är, strävar efter
att bevara det åt familjen, överflyttar
han eu del av förmögenheten i lättrealiserbara
tillgångar, avsedda att användas
för gäldande av kvarlåtenskapsskatten,
i stället för att använda dem för
företagets rationalisering och utveckling.

Herr talman! Jag skall inte upprepa de
tungt vägande argument som här i debatten
och tidigare har anförts emot
kvarlåtenskapsskatten. Jag inskränker
mig till att säga, att det viil inte finns
någon skatteform som genom saklig kritik
blivit så fullständigt nedgjord som

114 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 cm.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

kvarlåtenskapsskatten i dess svenska
form. Vi har anledning att fråga, hur
stor skada som först måste vållas för att
frågan om dess avskaffande skall tas under
sakligt övervägande.

Herr talman! Med detta skall jag sluta.
Jag uttalar min anslutning till det yrkande,
som redan tidigare ställts av herr
Velander.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
1 dag gäller det ju icke för riksdagen att
ta ståndpunkt till frågan om hur hög
uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
skall bli för nästa budgetår.
Den frågan kommer att debatteras
och avgöras under nästa vecka. Det kan
då inte falla mig in att här ingå på en
diskussion om den saken. Det vore meningslöst
och skulle bara bli att upprepa
sig själv. Det har förvånat mig ganska
mycket, att i denna kammare just den
frågan av reservanterna, oppositionens
talesmän, har bringats upp i centrum.
Man skulle kunna fråga sig, om det finns
något tekniskt sammanhang mellan det
föreliggande skattelagförslaget och frågan
om uttagningsprocentens storlek.
Det finns det ju inte. Skatteskalorna är
så avvägda, att de har en elasticitet som
rör sig mellan 90 och 120. Det är en
sedan länge godtagen ordning i vårt
land, att statsmakterna varje år bestämmer
den uttagningsprocent, som av statsfinansiella
skäl är nödvändig för att
trygga statsinkomsterna under påföljande
budgetår.

Man kan i dag fatta beslut om det
föreliggande skatteförslaget utan att detta
beslut på något sätt förändrar det
läge som föreligger vid diskussionen och
beslutet i nästa vecka om uttagningsprocenten.
Jag har närmast fått det intrycket,
att oppositionen behöver sitt
ideliga trumslagande på denna punkt för
att piffa upp anrättningen en smula. Det
hela skulle kanske bli litet matt annars
från oppositionens sida, ty i själva verket
föreligger det ju icke några stora
skiljaktigheter i åsikter om det nu föreliggande
förslaget. Tvärtom är ju enigheten
i mycket stor utsträckning förhärskande.

Jag skall alltså inte tala om uttagningsprocenten,
men det finns en sak
som jag tycker att jag ändå bör nämna.
Av de anteckningar, som har förts över
debatten, har jag funnit, att herr Petrén
har förklarat, att med en skatteprocent
av 110 blir skatteutredningens förslag
meningslöst. Är det alltså meningslöst
att nu genomföra ett förslag, som innebär
att man får en proportionell statsskatt
för den överväldigande massan av
skattebetalarna? Är det meningslöst att
nu genomföra en lösning av sambeskattningsfrågan,
som i det stora hela har
blivit allmänt godtagen? Även om det i
nästa vecka skulle beslutas en uttagningsprocent
av 110, måste det väl ändå
betyda en skattesänkning för det stora
skiktet av skattebetalare, vilken blir nästan
lika stor som om uttagningsprocenten
blir 100. Den väsentliga skillnaden
är att för de högre inkomsttagarna blir
det en betydligt mindre skattesänkning
med 110 än med 100. Jag kan mycket
väl förstå att det föranleder en spontan
reaktion från herr Wehtjes sida, men jag
tror inte att den reaktionen är så allmän,
att den stör intrycket av att det
föreliggande förslaget i dag i alla fall
är ett mycket betydelsefullt förslag och
att ett genomförande därav kommer att
få en utomordentlig betydelse för skattepolitiken
i vårt land.

När jag läser reservationerna, finner
jag att man där är mycket ivrig att understryka,
att den skattesänkning, som
nu kan ske, inte skall vara slutgiltig.
Den skall vara en etapp på vägen. Man
bör sträva efter att få ytterligare skattesänkningar.
Jag vill då förklara att på
den punkten har jag samma mening. Jag
betraktar ingalunda det nu föreliggande
förslaget såsom något sista ord, utan jag
är fullt medveten om och införstådd
med att det är riktigt att vi eftersträvar
en ytterligare sänkning av den direkta
skatten, allteftersom våra resurser medger
det. Men ingen kan väl förtänka, om
jag tar litet mera tungt och allvarligt på
frågan, vad som är statsfinansiellt möjligt,
än oppositionen gör, som ju inte
har något ansvar i verkligheten för statens
finanser.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 115

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Men det är ganska underligt, att samtidigt
som man på detta sätt vill understryka
att man här syftar till en dynamisk
utveckling, så behandlar man egentligen
förslaget, som om det vore ett statiskt
faktum, någonting som skulle vara orörligt
för lång tid framåt. Man får det intrycket,
när man ser, hurusom oppositionen
eftersträvar att rubba den inre
avvägningen med förslag, som syftar till
en förskjutning av skattebördan.

Folkpartiet exempelvis bar framlagt
förslag, som skulle, om de blev genomförda,
innebära ett med mellan 40 och
50 miljoner minskat skatteuttag. Högerns
förslag avser ett 5 miljoner kronor lägre
belopp. Det verkar, som om man hade
uppfattningen, att ett genomförande av
dessa förslag kommer att innebära en
ökad skattesänkning. Det gör det givetvis
för dagen; det innebär en ökad skattesänkning
för vissa begränsade grupper
utan att det samtidigt får någon inverkan
för andra medborgargrupper. Men
det är väl alldeles uppenbart att på lång
sikt kommer dessa 40—50 miljoner kronor
att innebära ett försvårande av en
fortsatt allmän skattesänkning. Man kan
inte åstadkomma en allmän skattesänkning
genom att ge vissa begränsade
grupper av skattebetalare speciella fördelar.

I detta sammanhang skall jag väl också
säga några ord om någonting, som
herr Petrén berörde i sitt anförande
före middagspausen. Det var ju så, att
vid en debatt bär den 14 maj satt jag
i min bänk där borta och hörde på. Jag
började skissa litet på de förslag, som
från oppositionens sida vid denna riksdag
framförts om minskning av statens
inkomster, .lag är litet lättsinnig ibland,
det medger jag. .lag skissade på vad oppositionens
förslag till skattesänkningar
skulle medföra. .lag bortsåg därvid från
vissa betydelsefulla fakta, det vet jag
nu. Den siffra, som jag då angav till 130
miljoner, skulle i stället vara 45 miljoner
och var alltså från min sida mycket
överdriven. Det var slarvigt gjort av
mig; jag gör ju sådana saker ibland —
det vet alla. Det var så mycket slarvigare
av mig, som det var alldeles onö -

digt för att ge den bild som jag ville
ge, ty för det ändamålet behövdes inget
belopp av den storleksordningen.

Låt mig härefter säga några ord om
kvarlåtenskapsskatten. Det är alldeles
meningslöst att diskutera den saken, ty
vi har på den punkten så absolut oförenliga
åsikter. Att vi har det beror naturligtvis
därpå, att denna skatt har varit
i tillämpning så kort tid, att ingen
människa ännu kan säga, om den kommer
att uppfylla de önskemål, som vi
ställde på den skatten särskilt i fråga
om inkomstutjämningen inom samhället,
eller om, i fall våra önskemål icke kommer
att gå i uppfyllelse, i stället farhågor
av det slag som herr Wehtje här
skisserade kommer att besannas. Herr
Wehtje framställde i alla fall saken som
om den vore klar. Men det är den inte.
Det är ingen som vet, om denna skatt
får så katastrofala verkningar, som här
gjorts gällande, eller om den blir till
nytta. För vår del vill vi vänta och se,
och vi kommer inte att intressera oss
för frågan på någon tid ännu.

Jag skall inte gå vidare in på den saken.

Jag kommer nu i stället över till en
fråga, som jag tidigare berörde, nämligen
frågan om den inre avvägningen av
det föreliggande förslaget.

Det har i reservationerna och även
här i dag sagts många vackra ord om
1949 års skatteutredning. Dess arbete
framställdes såsom någonting föredömligt,
och jag är gärna villig att instämma
i detta, ty det är sällan jag som departementschef
så helt kunnat acceptera
ett förslag som jag här kunnat göra. Men
observera då, att bakom detta förslag
ligger en genomtänkt avvägning av skattebördans
fördelning mellan olika grupper
av medborgare. I folkpartireservationen
säger man, att förslaget är väl
avvägt. Jag tycker också, att majoritetens
förslag i skatteutredningen — ty
det är väl det man menar — är väl avvägt,
men när det gäller den praktiska
tillämpningen menar tydligen reservanterna
inte detta, utan föreslår nya avvägningar
och sönderbryter på det sättet
utredningens tankegångar.

116 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Låt mig först tala litet om förvärvsavdragen.
De gamla förvärvsavdragen
hade ju till uppgift att försöka åstadkomma
en jämkning, som gjorde sambeskattningen
av äkta makar något så när
uthärdlig. Utredningen uppställde för
sig det målet att försöka göra en avvägning
av skatteskalor och ortsavdrag, så
att man på den vägen skulle kunna lösa
sambeskattningsfrågan utan förvärvsavdrag.
Det är självklart att det hade varit
utomordentligt förtjänstfullt, om detta
hade lyckats, tv det som försvårar våra
möjligheter här i landet att få ett så
enkelt skattesystem, att det blir möjligt
för taxeringsmyndigheterna att ägna tid
och krafter åt att avslöja skatteskolkare,
är just alla dessa varandra korsande
avdrag, som vi har. Folk tror i mycket
stor utsträckning, att man kan åstadkomma
en allmän skattesänkning genom
avdrag, då man ju i själva verket genom
dem inte gör annat än att man på längre
sikt flyttar över skattebördan från
en grupp till en annan.

Nu lyckades icke skatteutredningen
genomföra sin målsättning. Den kunde
icke få bort förvärvsavdraget, utan
behöll 300 kronor såsom förvärvsavdrag
för yrkesarbetande gifta kvinnor, lönearbetande
och rörelseidkande. Men i och
med att man gjorde detta, kom den frågan
att ställas i en mycket skarpare relief,
hur man skulle göra med jordbrukarens
hustru och rörelseidkarens hustru,
som arbetar i näringen och som hjälper
till att skapa familjens inkomst. Varför
skall det inte därvidlag vara något
avdrag? Här föreligger ju också sambeskattning
och en absolut nödvändig sambeskattning.
Denna omständighet nödgade
mig att gå med på att detta 300-kronorsavdrag skulle tillförsäkras även
jordbrukarnas och näringsidkarnas i rörelsen
medarbetande hustrur. Men i och
med detta hade utredningens skatteavvägning
blivit rubbad. Man blev nödsakad
att gå ett steg längre för att skapa
den rätta avvägningen beträffande de
yrkesarbetande kvinnorna i lönearbete
och i egen rörelse. Men när man skulle
göra det, var det då alldeles säkert att
man häri skulle inbegripa alla gifta

kvinnor? Man skulle väl inte gå längre
än som var rimligt för att skapa den nya
avvägningen. Ingen kan väl ändå bestrida,
att en yrkesarbetande hustru med
minderåriga barn utgör en kategori för
sig, där det är svårare att skapa en rättvis
sambeskattning än när det gäller
äkta makar utan barn, som båda arbetar.
Jag kan inte finna annat än att det
är en rimlig och rättvis gräns att låta
förvärvsavdragen stanna vid yrkesarbetande
hustrur med barn. Om man inte
gör det, betyder det i själva verket att
de yrkesarbetande gifta kvinnorna, som
förut blev orättvist behandlade och fick
bära en tyngre skattebörda än andra, nu
skulle komma i en gynnad ställning. På
längre sikt betyder det att det blir de
familjer, där hustrun arbetar i sitt eget
hem, och de ensamstående, som får betala
ett dylikt förvärvsavdrag utan att
detta är nödvändigt. Jag måste därför
för min del säga, att när man av omständigheterna
blivit nödsakad att på
denna punkt rubba skatteutredningens
avvägning, får man icke låta locka sig
att gå längre än som är nödvändigt.

Jag går så över till frågan om förmögenhetsskatten.
Utskottets förslag innebär
en sådan ändring i förmögenhetsbeskattningen,
att hänsyn fullt ut tages
till penningvärdeförändringen. Jag frågar
då: Vad är det för anledning att ytterligare
sänka förmögenhetsskatten?
Varför skall det vara nödvändigt att sänka
den med 10 miljoner kronor? Det
måste ju bli så i det långa loppet, att
andra kategorier skattebetalare får betala
en sådan sänkning.

En annan fråga gäller det framställda
förslaget om avdrag för förmögenhetsskatten
från inkomstskatten. Det är ju
en teknisk anordning, och om man vill
ha den, är det ingenting som hindrar
att man skärper skatteskalan så, att ett
dylikt avdragssystem kommer att ge samma
förmögenhetsskatt som om man inte
haft systemet. Den frågan är alltså inte
i och för sig avgörande för skattetrycket.

Men förslaget innebär, att vi skulle få
ett nytt, irrationellt avdrag i vårt skattesystem,
som ytterligare skulle försvåra

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

117

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

taxeringsmyndigheternas arbete; vi skulle
få en ytterligare tillkrångling av våra
skattelagar och deras tillämpning. Nu säger
man, att det inte är så svårt att tilllämpa
sådana här avdrag, och det är
riktigt; i allmänhet är det inte värre än
att vanligt sunt bondförstånd rår på saken.
Men det är inte där problemet ligger,
utan det består i att varje sådan bestämmelse
i skattelagarna, som skall tilllämpas
i hundratusentals fall, pålägger
taxeringsnämnderna ett rutinarbete som
upptar dem till mycket liten nytta och
icke lämnar tid över för det verkligen
nyttiga granskningsarbete, som de borde
bedriva.

Varför skulle man då införa detta system
med avdrag? Ja, man vill göra det
därför att förmögenhetsskatten — såsom
herr Wehtje säger — aldrig får vara
större än att den kan betalas med den
skattskyldiges inkomst. Det ansåg herr
Wehtje att vi var eniga om. Nej, jag är
inte alls ense med honom därom. En sådan
ordning skulle nämligen innebära —
och det är egentligen på den punkten
som det föreliggande förslaget om avdrag
har betydelse — att personer, som
har sin förmögenhet så placerad, att den
lämnar liten eller ringa avkastning, skulle
slippa undan förmögenhetsskatten.
Det kan inte finnas något skäl för en
sådan ordning — den är alldeles utesluten.
Inte ens med avdragssystemet skulle
man kunna genomföra den principen,
att inkomsten skall räcka för att betala
skatten. När inkomsten är förbrukad,
kan det återstå förmögenhetsskatt att betala.
Skall den då inte betalas? Jo, helt
naturligt. När vi efter många års erfarenhet
kom till den uppfattningen, att
man skall ha en inkomstskatt för sig och
en förmögenhetsskatt för sig, kan jag
inte se att det skulle finnas något skäl
för att vi på nytt skulle sammanblanda
dessa skatter.

Till sist skulle jag vilja säga några ord
om ett förslag som göres i olika reservationer,
nämligen att den lägsta dyrortsgruppen
skall slopas. För närvarande
pågår som bekant en djupgående utredning
om dyrortsgrupperingcn, en utredning
som i främsta rummet tar sikte på

spörsmålet om dyrortsgrupperingens inverkan
på lönerna. År det någon som
tror, att inte ett eventuellt beslut av riksdagen
i dag att slopa den lägsta dyrortsgruppen
skulle få betydelse för ställningstagandet
till den stora frågan nästa
år? Och det måste väl betyda, att riksdagen
genom ett sådant beslut skulle föregripa
avgörandet i den stora frågan.
Men är det då någon lätt och enkel sak
att ta ställning till hela detta spörsmål?
Nej, frågan är mycket svår. Utvecklingen
har under sista tiden varit den, att staten
har pressat samman spännvidden i
dvrortsgrupperingen, medan den privata
arbetsmarknaden samtidigt ökat spännvidden.
Här har skapats en spänning
mellan det offentliga livets arbetsmarknad
och den enskilda arbetsmarknaden,
och vi står i det fallet inför problem som
är mycket svårbemästrade.

Men låt mig ställa ytterligare en fråga.
Meningen är att man skulle höja de
kommunala ortsavdragen också i de
kommuner, som tillhör dyrortsgrupp I.
Det betyder att skatteunderlaget i dessa
kommuner skulle minskas och att man
där skulle få en tendens till skattestegring.

Låt mig kombinera detta med ett annat
förslag, som förekommer här i reservationerna!
Det föreslås att det för jordbrukarnas
och näringsidkarnas hustrur
ifrågasatta förvärvsavdraget på 300 kronor
även skulle tillämpas vid den kommunala
taxeringen. Det betyder att i alla
sådana kommuner, där det finns avdragsberättigade
hustrur, förlorar kommunen
3 skattekronor. Eftersom detta framför
allt gäller jordbrukarnas hustrur, blir
det ju en koncentrering av skattebortfallet
till landsbygdskommunerna, och icke
minst till de kommuner, som tillhör dyrortsgrupp
I. Jag får då fråga reservanterna:
Har det gjorts någon undersökning,
som har klarlagt vilken kommunalskattehöjning
som kommer att bli följden
av dessa båda förslag? Vet riksdagen
här vad ett bifall till förslagen i denna
del kommer att innebära?

Låt mig påminna om att i finansdepartementet
utarbetades förra hösten ett förslag
till höjning av de kommunala orts -

118

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

avdragen för att motverka penningvärdeförsämringen!
Detta förslag skickades
ut på remiss och mötte ett synnerligen
kraftigt motstånd från kommunerna och
kommunerna närstående. Det blev en så
avvisande hållning till detta förslag, att
det aldrig föll mig in att framlägga det
för riksdagen. År det nu meningen, att
riksdagen skall fatta ett beslut, som i
vissa avseenden kommer att få en likartad
verkan och som i vissa kommuner
kommer att få minst lika genomgripande
verkan utan att man vet vad detta kommer
att innebära? .lag kan väl knappast
ändå tro att man kan göra på det sättet.

Jag skall inte uppehålla mig vid flera
av de meningsskiljaktigheter, som här
föreligger. Jag kan inte annat än komma
till den slutsatsen, att Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag är ett rimligt förslag,
som icke överdriver på någon punkt,
utan som faktiskt eftersträvar en bättre
avvägning olika skattskyldiggrupper
emellan än vad reservationerna gör. Jag
tror därför att det finns skäl för att bifalla
utskottets förslag.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är givetvis tacksam för den
rättelse finansministern gjorde av sina
förra onsdagen lämnade uppgifter om
vad merkostnaderna skulle bli vid ett genomförande
av oppositionens förslag i
fråga om förmögenhetsbeskattningen och
förvärvsavdragen. Jag hade dock ännu
mera satt värde på detta uttalande, om
finansministern som följd därav också
hade ändrat sina slutsatser. Det kanske
blir lättare att göra det, om jag nämner
att den skattesänkning, som folkpartiet
föreslår, inte kommer att kosta vare sig
110 miljoner kronor eller 45 miljoner
kronor utan 25 miljoner kronor.

Finansministern förvånade sig över
att så stor del av debatten kom att röra
sig omkring uttagningsprocenten. Jag beklagar
att det inte funnits möjlighet att
låta mitt tidigare anförande komma till
finansministerns kännedom, eftersom jag
där ägnade mycken tid åt att klargöra
det samband, som otvivelaktigt finns
mellan denna fråga och spörsmålet om
uttagningsprocenten. Jag vill inte upp -

repa allt detta nu, utan endast i korthet
återge vad 1949 års skatteutredning, vars
förslag ligger till grund för den reform
vi i dag behandlar, har sagt. Utredningen
har uttalat, att en väsentlig förutsättning
är att övergången till systemet
sker vid grundbeloppet.

Det är inte så konstigt att jag för min
del anser att mycket av det arbete, som
nedlagts i denna utredning, är förfelat.
om man vill tillämpa en uttagning med
110 procent. Skatteutredningen kom till
det resultatet, att man skulle ha en skattesänkning
av allmän omfattning. Det
blir inte så med den skattesänkning, som
äger rum vid en uttagning av 110 procent.
Och det är inte bara för de högsta
inkomstklasserna som inte någon skattesänkning
kommer till stånd. För de lägre
och lägsta inkomstklasserna blir det
inte heller någon skattesänkning vid eu
uttagning med 110 procent. Jag kan ta
ett exempel. Fn ensamstående, som har
en årsinkomst av 5 000 kronor, får vid
en uttagning'' med 100 procent en skattesänkning
med 5 procent och vid eu uttagning
med 110 procent en skattehöjning
med 4 procent.

Herr finansministern ansåg om jag
förstod honom rätt att det inte var så
betydelsefullt, om de högre inkomsttagarna
fick någon skattesänkning. Jag vill
då erinra om anledningen till att utredningen
kommit fram till önskvärdheten
av en allmän skattesänkning. Det var de
negativa verkningarna av nuvarande
skattetryck, och finansministern vill väl
ändå inte göra gällande, att skattetänkandet
är mindre och deklarationsmoralen
starkare hos de högre inkomsttagarna
och att det därför inte är lika
behövligt med skattesänkningar för dem.
Jag har i varje fall inte någon sådan
uppfattning.

Såsom även herr Franzon här framhållit,
borde det finnas en möjlighet att
åtminstone för den närmaste tiden föra
bort från partistriderna de väsentliga
frågorna soin rör vår beskattning. Det
är klart att jag känner missräkning över
att detta nu tyvärr inte visat sig vara
möjligt. Helt självfallet blossar striderna
upp på nytt.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 119

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Av finansministerns anförande fick
man klart för sig, att finansministern
inte alls önskade bygga ut förvärvsavdragen
utöver det generella bidrag på
300 kronor, som utskottsmajoriteten angav.
Det är uppenbart att, något som
också finansministern nämnde, det var
reservationer inom skatteutredningen,
som lett till att Kungl. Maj :t föreslagit
en påbyggnad av förvärvsavdragen. Jag
är för min del inte ledsen över ett sådant
resultat och är närmast glad för
att utskottsmajoriteten följt denna linje.

Sedan sätter finansministern en bestämd
gräns och säger, att man kan ta
den höjning, som Kungl. Maj:t föreslagit,
men att man inte kan gå längre.
Jag tror inte man kan sätta en sådan
bestämd gräns.

Finansministern sade vidare, att vi i
vår reservation förklarat, att vi fann utredningens
förslag väl avvägt. Det är
riktigt. Vi har stött utredningen när det
gäller inkomstbeskattningen med viss
modifikation i fråga om förvärvsavdragen,
och de ändringar vi har påyrkat,
bortsett från kvarlåtenskapsskatten, kommer
att kosta ungefär 25 miljoner kronor,
utöver utredningens förslag i dess
av Kungl. Maj:t framlagda form, som
kostar 630 miljoner kronor vid en uttagningsprocent
av 100. Jag tror att vi
lugnt kan stå för vår anslutning till 1949
års skatteutredning och även till dess
förslag, att man skall genomföra det vid
grundbeloppsnivå, d. v. s. med den här
angivna uttagningsprocenten.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När herr Petrén höll ett av sina
anföranden här, frågade han om anledningen
till att jag ändrat ståndpunkt och
inte påyrkade avslag på kvarlåtenskapsskatten
utan ville ha en utredning.

Jag vill bara erinra herr Petrén om
att 1948 och 1949 yrkade folkpartiet, att
man skulle hemställa hos Kungl. Maj:t
om en utredning rörande förhöjd arvslottsbeskattning
och i samband därmed
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.
Antingen har väl folkpartiet tagit fel
den gången ocli nu kommit på bättre

tankar, eller också har folkpartiet fel
nu och jag kommit på bättre tankar.
Jag har i varje fall ansett, att
om man någonsin skall få bort denna
osmakliga kvarlåtenskapsskatt, går det
aldrig på det sättet, att man nu yrkar
avslag på den, utan jag tror att det
måste föreligga en utredning, innan man
kan nå det målet. Det är just detta jag
har föreslagit i min reservation.

Finansministern säger visserligen, att
denna skatt inte har verkat så länge,
att man nu kan säga vilka verkningar
den har. Han ansåg att man får låta den
vara kvar några år först. Jag skulle vilja
säga, att man inte behöver ha den
skatten länge för att man skall erfara
verkningarna av den. Jag understryker
vad jag tidigare sagt, att det är den mest
osmakliga skatt som svenska riksdagen
någonsin beslutat om.

Finansministern ställde vidare den
frågan, om vi, när vi yrkat på att förvärvsavdraget
med 300 kronor för jordbrukarhustrur
och yrkeskvinnor skall
gälla även den kommunala beskattningen,
tänkt på vad det skulle innebära i
skattebortfall för kommunerna särskilt i
ortsgrupp I. Jag vill svara, att vi har
övervägt det, innan vi skrev reservationen.
Vi räknade med att den väsentligt
höjda taxeringen på fastigheterna mer
än väl kommer att uppväga det skattebortfall,
som blir en följd av att förvärvsavdraget
får gälla även den kommunala
beskattningen.

Jag anser därför, herr talman, att den
av oss föreslagna skattesänkningen är
väl motiverad.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Elofsson ifrågasatte, om
inte folkpartiet ändrat uppfattning, eftersom
det nu vill omedelbart avskaffa
kvarlåtenskapsskatten, under det att man
tidigare har begärt utredning. Del
föranleder mig att gå tillbaka till den
tidpunkt, när förslaget om kvarlåtenskapsskatt
först lades fram. Det skedde
genom 1945 års skalteberedning med
förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen samt angående kvar -

120 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

låtenskapsskatt. Det förslaget avlämnades
1946. Därvid yttrade folkpartiets representant
herr Elon Andersson: »På
dessa grunder taga vi bestämt avstånd
från förslaget om införande av en särskild
kvarlåtenskapsskatt.» Det bar varit
folkpartiets linje hela tiden. En annan
sak är att vi är beredda att diskutera
och kan tänka oss som lämpligt en modifiering
av arvslottsbeskattningen.

För bondeförbundets del gäller, att
man intog den ståndpunkten, att borttagandet
av kvarlåtenskapsskatten skulle
gå före sänkningen av inkomstskatten.
Det var herr Näsgård i denna kammare
som stod för det förslaget, när saken
behandlades i bevillningsutskottet. Den
reservationen har förut i dag direkt citerats.
Finansministern förklarade nu
som hr Elofsson nämnde att man inte
kan vänta sig något initiativ från det
hållet på flera år om en utredning. Att
under sådana förhållanden bondeförbundet
går ifrån sitt tidigare yrkande och
nu nöjer sig med att påyrka utredning,
innebär att herr Elofsson bekräftar den
uppfattning som jag har att frågan i dagens
läge är politiskt bunden. Jag tror
att den är politiskt bunden för socialdemokraterna
i förhållande till väljarkåren,
tv kvarlåtenskapsskatten gav inte
tillnärmelsevis vad man räknat med och
gav uttryck för i den offentliga debatten
1947. Den är även politiskt hårt
bunden för bondeförbundet, inte i förhållande
till dess väljare men i förhållande
till regeringsbröderna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vilja
säga till herr Petrén, att denna kvarlåtenskapsskatt
antogs ju av 1947 års riksdag,
och folkpartiet motionerade 1948
och 1949 just om vad jag nyss läste upp.
Har då inte folkpartiet ändrat ställning?
Då ville inte folkpartiet vara med om
ett direkt avskaffande, utan förordade
att man skulle göra en utredning. Den
vägen har vi försökt gå varje år sedan
dess, men det har inte lyckats att få
bort skatten.

Jag har ingenting emot om det skulle
bli så, att frågan om kvarlåtenskapsskat -

ten skulle gå före frågan om sänkt inkomstskatt,
men det föreligger inte någon
utredning därom, och jag kan inte
tänka mig att den saken skall kunna lösas
utan en utredning. Skulle den kunna
lösas utan någon utredning, vore jag
mycket tacksam.

Herr OHLON: Herr talman! Med anledning
av vad herr Elofsson nyss sade
ber jag få påpeka, att han nog gör sig
skyldig till ett minnesfel. Vi har aldrig
inom folkpartiet svävat på målet i fråga
om avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten,
men vi har yrkat på att man i samband
med ett sådant avskaffande skulle
överväga en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.

Herr Elofsson nämnde i ett föregående
anförande, att vi inom folkpartiet hade
ägnat bondeförbundet en »väldig»
uppmärksamhet när det gäller dess hållning
till kvarlåtenskapsskatten. Jag får
säga att uppmärksamheten nog inte var
så väldig —- den var bara relativ, förströdd
och kanske också en smula betänksam.

Jag beklagar, att herr finansministern
inte är inne i kammaren just nu, ty jag
skulle ha velat begagna tillfället att hylla
honom. Jag skulle vilja ge honom det
erkännandet, att han här i dag bär för
kammaren frankt deklarerat, att han för
jämnt en vecka sedan kom med felaktiga
siffror, när han pådyvlade folkpartiet
att via en ökning av förvärvsavdragen
begära en skatteminskning på 60
miljoner och genom yrkandet på en
minskning av förmögenhetsskatten vilja
beröva statsverket en inkomst av 50
miljoner, alltså inalles 110 miljoner.

Nu säger finansministern i dag, att
han hade pratat i nattmössan — och det
må vara hänt —- och att vad vi ville reducera
skatterna med bara är 40—50
miljoner. Finansministern är på rätt
väg, men riktigt rätt har han i alla fall
inte hittat. Jag skulle vilja uppmana finansministern
att göra en ny reviderad
beräkning, varvid han skulle finna att
det långt ifrån är fråga om några 40 å
50 miljoner.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

121

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Finansministern framhöll, att vårt
krav på större förvärvsavdrag för förvärvsarbetande
kvinnor, även sådana
utan barn, skulle innebära en orättvisa
mot de gifta kvinnorna med barn och
gentemot de ensamma. Jag kan inte alls
förstå det resonemanget. Emellertid
skall jag inte gå in på frågan om den
större eller mindre rättvisan i detta
sammanhang, jag skulle bara vilja påpeka
de ödesdigra konsekvenser för arbetsmarknaden
som ett njuggt tilltaget
förvärvsavdrag för gifta kvinnor medför.
Vi låter unga damer få dyrbar akademisk
utbildning, i stor utsträckning
på statens bekostnad. Så går de och gifter
sig och är borta från arbetsmarknaden,
därför att det visar sig att den
skärpta beskattning, som följer med
hustruns förvärvsarbete, plus kostnaden
för det ökade behovet av hemhjälp, tar
större delen av inkomsten i anspråk.
Jag träffade häromdagen — jag tror att
jag nämnt det förut i denna kammare
— en rektor vid ett av våra större läroverk
i landsorten, där man hade mycket
svårt att få lärare. Han hade i stader,
spårat upp flera fruar med filosofie magisterexamen
och även med pedagogisk
utbildning och försökt få dem att ta anställning
vid läroverket. Men det gick
inte.

Jag tror alltså, att om man här går
för snålt till väga, blir det staten som i
längden gör den största förlusten. Vi har
inte löst de förvärvsarbetande kvinnornas
problem genom det förslag, som i
dag föreligger från utskottsmajoriteten,
och detta ärende kommer nog tillbaka
i fortsättningen.

Jag beklagar att inte finansministern
är inne även därför, att jag skulle vilja
säga ett par ord angående hans yttrande
om förmögenhetsskatten. Jag skulle vilja
ställa den frågan till finansministern, om
han anser det vara riktigt, att en person
skall betala skatt på en inkomst som han
inte har. Kan det vara riktigt? När förmögenhetsskatten
är betald, är också
motsvarande inkomst och alltså även
skatteunderlaget borta. Jag kan nämna
att i ett land som Danmark, som också
har en förmögenhetsbeskattning, dock

mera blygsam än den svenska, föreligger
rätt till avdrag av förmögenhetsskatten
vid taxeringen och utan att detta,
såvitt jag vet, har vållat några svårigheter
för taxeringsmyndigheterna.

Nu säger herr finansministern, att genom
1947 års beslut skildes förmögenhetsskatten
ifrån inkomstskatten, och
någon sammanblandning av dessa två
skatter ville han i fortsättningen inte
veta av. Finansministern har då glömt,
att det i våra skatteförfattningar redan
finns en sammanblandning av förmögenhetsskatten
och inkomstskatten, långt
mera komplicerad än vad ett avdrag av
förmögenhetsskatten vid taxeringen skulle
innebära. Vi har nämligen den regeln,
att om en persons nettoinkomst underskrider
31/3 procent av förmögenheten,
reduceras underlaget för förmögenhetsbeskattningen
till 30 gånger nettoinkomsten.
Om t. ex. en person äger 100 000
kronor och han har en sammanräknad
nettoinkomst av 3 000 kronor, så utgör
underlaget för hans förmögenhetsbeskattning
inte 100 000 kronor utan 90 000
kronor. Dessutom finns det en supplementär
regel, att den beskattningsbara
förmögenheten alltid skall uppgå till 50
procent av den deklarerade förmögenheten.
Det är ju ganska komplicerade
regler, och när det visar sig att beskattningsmyndigheterna
kan klara dessa,
skall de väl också kunna klara en så
enkel sak som avdrag för förmögenhetsbeskattningen
i deklarationen.

I själva verket har vi kanske den hårdaste
förmögenhetsbeskattning som finns
i något land med undantag av Norge.
Vår förmögenhetsbeskattning varierar
för närvarande mellan 6 och 18 pro
millc. I Schweiz är förmögenhetsbeskattningen
olika i olika kantoner och kommuner,
men den stannar exempelvis i
Ziirich, som torde vara typiskt för
Schweiz i allmänhet, vid en maximal
skattesats på 6,5 pro mille mot våra 18
pro mille. Går vi till USA, finns där ingen
federal förmögenhetsskatt alls, och
inte heller Canada, England, Frankrike
och Belgien har någon siirskild förmögenhetsskatt.
Nu är det ju ett faktum, att
det visar sig allt större svårigheter att

122

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

få riskvilligt kapital för nystartade företag,
och det är ur den synpunkten som
vi framför allt får se förmögenhetsbeskattningens
problem, att inte förmögenhetsbeskattningen
utformas så, att
den utgör en spärr för den fortsatta ekonomiska
verksamheten i landet.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
skulle också vilja säga ett par ord till
herr Elofsson, eftersom han varit något
inne på vad jag yttrat här.

Herr Elofsson har nyss upprepat sitt
tidigare uttalande, att han fann kvarlåtenskapsskatten
i högsta grad osmaklig,
och 1949, när vi var inne på denna fråga,
yttrade han följande: »Den skatt som
ur alla synpunkter har varit den vedervärdigaste
av de beslutade skatterna har
varit kvarlåtenskapsskatten. Denna skatt
är ju sådan, att när en person har avlidit
och dödsbotillgångarna skola delas
händer det många gånger att skatten tar
ut så mycket, att arvtagarna inte ha möjligheter
att kunna fortsätta det verk
som deras förfäder ha byggt upp.»

Från de utgångspunkterna och med
hänsyn till att herr Elofsson tidigare i
riksdagen framburit motioner med direkta
yrkanden om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, liksom han ock avgivit
reservationer tillsammans med oss andra
borgerliga med enahanda yrkanden,
och när herr Elofsson nu kastar om och
inte längre vill vara med om något omedelbart
upphävande av kvarlåtenskapsskatten
utan stanna för en utredning, då
har man väl skäl att fråga: Vad skall
den utredningen syssla med?

Utredningen skall väl inte ytterligare
klarlägga, att denna skatt är »osmaklig»
och »vedervärdig» — det vet ju herr
Elofsson att den är! Eller vill herr
Elofsson ha utrett, huruvida de skäl och
de synpunkter är bärande, varpå han tidigare
i riksdagen byggt upp sina ställningstaganden
om kvarlåtenskapsskattens
omedelbara upphävande? Det skulle
vara rätt intressant att få reda på åtminstone
ett enda spörsmål, som herr
Elofsson önskar klarlagt och där klarläggandet
skulle kunna utgöra en motive -

ring för kvarlåtenskapsskattens avskaffande,
ett spörsmål alltså som inte redan
klarlagts. Inte kan det väl heller
vara någon metod ens för politiskt handlande
att fullfölja en bestämd uppfattning,
som man hyser, och i samverkan
med liktänkande göra det ena försöket
efter det andra att få den realiserad,
men sedan, när det inte går tillräckligt
fort, kasta sig i armarna på motståndarna,
alltså på dem som inte har velat
ta skäl och som egentligen inte har velat
resonera över huvud taget? Den metoden
förstår jag ingenting av — jag utgår
ifrån att det beror på att min tankeskärpa
därvidlag inte är tillräcklig, men
därför är jag intresserad av något ytterligare
klarläggande ifrån herr Elofsson.

Medan jag är inne på kvarlåtenskapsskatten,
vill jag också säga ett par ord
om finansministerns uttalande på denna
punkt. Han menar, att det egentligen är
för tidigt att tala om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Skatten har existerat
under så kort tid, att ingen kan säga, hur
den kommer att verka. Finansministern
är alltså benägen att vänta och se ännu
någon tid; sedan är han mottaglig för
skäl och villig att resonera. Ja, jag kan
förstå den ståndpunkten i och för sig,
men fråga är om man inte här har presterat
sådana skäl, att även finansministern
— om han tänker närmare
över dem —■ skulle anse, att de mycket
starkt tala för kvarlåtenskapsskattens
omedelbara slopande.

Jag har redan varit inne på sådana
skäl. Jag skall här upprepa blott en enda
synpunkt. Alla är vi ju ense om att kvarlåtenskapsskatten
är ett komplement till
den årliga förmögenhetsskatten. Jag skall
icke inlåta mig på några reflexioner omkring
den s. k. skuldteorien eller någonting
annat i den stilen, utan jag konstaterar
att kvarlåtenskapsskatten enligt allas
uppfattning har varit avsedd att utgöra
ett komplement till den årliga förmögenhetsbeskattningen.
Då vill jag göra
gällande, att skatten från den utgångspunkten
måste vara fullständigt felkonstruerad,
och jag anser mig ha fog för
mina påståenden därom på den grund,

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

123

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

att kvarlåtenskapsskattens verkningar
måste bli i högsta grad ojämna och godtyckliga.
För den, som har sin förmögenhet
under exempelvis sex år före
dödsfallet, kan den uppskjutna förmögenhetsskatten
komma att motsvara ända
upp till 10 å 11 procent av förmögenheten
för varje år, som förmögenhetsinnehavet
varar, medan skatten för den,
som har sin förmögenhet kanske 60 å 70
år före dödsfallet, endast motsvarar en
årlig förmögenhetsskatt av någon procent
eller mindre. Jag upprepar den
konklusion, som jag drog tidigare i dag,
nämligen att kvarlåtenskapsskatten i vissa
fall, kanske i många fall, kan komma
att utgöra upp till fem å sex gånger den
engångsskatt, vars införande vi så livligt
diskuterade i början av 1940-talet
och som då på de flesta håll ansågs ganska
orimlig.

Jag tycker nog, att även finansministern
borde vara benägen att skänka ett
visst erkännande åt dessa mina synpunkter.
Det är han, ledsamt för mig,
inte beredd att göra, men jag vill dock
i alla fall som en vinst notera, att han
här har förklarat, att frågan om kvarlåtenskapsskatten
kan komma i det läget,
att också han kan reflektera på eller
överväga dess borttagande.

Finansministern var även något inne
på frågan om förmögenhetsskatten, och
jag fann inte, att hans ståndpunkt kan
betecknas såsom särskilt hård i det hänseendet.
När vi talar om kvarlåtenskapsskatten
och förmögenhetsskatten — i
förevarande sammanhang alltså rätten
till avdrag av förmögenhetsskatten vid
inkomsttaxeringen — vill jag säga, att
det därvid sammanlagt dock inte rör sig
om så särskilt stora ting. Om man skulle
godta den borgerliga oppositionens synpunkter,
skulle det alltså inte resultera
i något stort skattebortfall.

•lag har tidigare betecknat skatteutredningens
förlag såsom ett försök att
utjämna de stora motsättningar, som under
de senaste decennierna städse framträtt,
så snart vi har rört oss på beskattningens
område. Kan vi inte fortsätta
att arbeta vidare för den utjämningen?
.lag menar med andra ord att

fronten för skattediskussionerna skulle
kunna pacificeras i väsentlig utsträckning,
ifall finansministern och den breddade
parlamentariska majoritet, som han
numera kan stödja sig på, skulle söka
förstå oppositionen i nu angivna hänseenden.
Jag tror, att man skulle kunna
jämka ihop de olika meningarna och
komma fram till ett läge, där vi inte
skulle behöva stå emot varandra på det
sätt och så hårt som nu oftast är fallet.
Finansministern har här sagt, att skatteutredningens
förslag, som han har tagit
upp i väsentliga delar och som han har
givit sitt erkännande åt, betraktar även
han såsom blott ett steg på vägen mot
ytterligare skattelindringar. Inställningen
är alltså i mycket densamma. Från
sådana utgångspunkter kan jag inte finna,
att finansministern behöver tillgripa
starka ord eller hårda argument för en
karakteristik av vad som i vissa sammanhang
förekommit och förekommer
från oppositionens sida.

Finansministern började med att säga,
att han hade erfarit, att vi här i kammaren
hade sysslat så mycket med uttagningsprocenten
och att det nog berodde
på att oppositionens »ideliga trummande»
måste komma till uttryck på något
sätt, och det fanns inte så mycket annat
att tala om. Ja, detta uttalande från finansministerns
sida kan inte gälla mig.
Jag har inskränkt mig till att huvudsakligen
säga, att, när högern godtar det
föreliggande skatteförslaget, har det
skett under den förutsättningen att uttagningsprocenten
kommer att fastställas
till 100. Detta har jag motiverat med
att om så inte sker, når man inte syftet
med denna skattereform. Det påståendet
anser jag vara riktigt. När finansministern
säger, att han i allt väsentligt har
kunnat ansluta sig till skatteutredningen,
frågar jag varför han inte också på
denna punkt kunnat skänka ett visst
beaktande åt denna, som enhälligt har
rekommenderat just uttagningsprocenten
100.

Vidare säger finansministern, att den
omständigheten att uttagningsprocenten
kan bestämmas till 90 eller 100 eller Ilo
eller 120 inte är någon väsentlig sak;

124 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

där kan man laga efter lägligheten. Jag
delar inte heller denna finansministerns
mening, därför att det finns någonting
som kallas skatteskalornas spännvidd
eller elasticiteten hos skatteskalorna.
Skatteutredningen är också av den meningen
att elasticiteten hos skatteskalorna,
sådana utredningen har utformat
dem, är mycket blygsam eller begränsad
när det gäller att reglera uttagningsprocenten
upp eller ned. Jag tror för
resten att det finns en antydan av utredningen
att hellre än att gå upp med
uttagningsproeenten exempelvis till 120
kan ifrågasättas, om man inte då i stället
skall ändra själva skatteskalorna.

Finansministerns anmärkningar i fråga
om förvärvsavdragen kan inte heller
riktas mot högern. Beträffande 1 000-kronorsavdraget för förvärvsarbetande
gifta kvinnor är ju högern på samma
linje som finansministern, dock så att
högern föreslår, att avdraget skall utgöra
25 procent av inkomsten. Det når
alltså sitt maximum vid en årsinkomst
av 4 000 kronor. Propositionen och utskottets
förslag innebär däremot, att man
når upp till de fulla 1 000 kronorna först
vid en inkomst av 7 000 kronor. Detta är
väl knappast någonting att haka upp sig
på. Vidare menar högern, att 300-kronorsavdraget
bör utsträckas att gälla
även den kommunala beskattningen. Är
vi ense om att detta avdrag är berättigat
vid den statliga beskattningen, förstår
jag inte, varför det inte skulle vara
berättigat också vid den kommunala.

För övrigt delar jag finansministerns
allmänna inställning i det hänseendet,
att det skulle ha varit mycket önskvärt,
om man hade kunnat nå fram till en
sådan ordning, att man över huvud taget
inte behövt laborera med förvärvsavdrag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker att jag
redan vid ett par tillfällen har deklarerat
varför jag har frånfallit ståndpunkten
att begära kvarlåtenskapsskattens
omedelbara avskaffande och i stället
framställt yrkande om en utredning. Vi
bär ju när det gäller det omedelbara av -

skaffandet gått i sällskap på den vägen,
herr Velander, ända sedan 1947 och inte
nått något resultat. Är det inte då klokare
att nu gå en annan väg och se om
den bär till målet? Det kan ju hända att
man inom finansdepartementet finner
att man kan undvara denna skatt.

Men jag vill på nytt hänvisa till de
motioner, som på sin tid lämnades av
folkpartiet och vari även detta parti begärde
en utredning om ett eventuellt höjande
av arvsbeskattningen och borttagande
av kvarlåtenskapsskatten. Herr
Vealnder frågar nu: Vad skall en sådan
utredning syfta till? Ja, jag tror inte,
herr Velander, att det är möjligt att i
denna kammare kunna genomföra ett
upphävande av kvarlåtenskapsskatten
utan en utredning. Jag tycker att så
mycket har man blivit klok på under
alla de år, som denna skatt varit gällande,
att det säkerligen inte går att
avskaffa den utan en utredning.

Vidare säger han: Man skall inte kasta
sig i armarna på sina motståndare!
Ja, herr Velander, jag har inte kastat
mig i armarna på mina motståndare. När
vi talade om detta i utskottet inbjöd
herr Velander och herr Petrén mig att
ansluta mig till deras motion, men jag
gjorde också dem ett erbjudande att ansluta
sig till mitt förslag. Herrarna accepterade
emellertid inte, och då ansåg
jag inte heller att jag borde acceptera
deras linje.

Så sade herr Velander, att hans tankeskärpa
tydligen inte var tillräcklig. Ja,
jag vill ju inte åta mig att bättra på den
på den mycket korta tid som nu står
mig till buds!

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Petrén apostroferade mig för en stund
sedan därför att jag år 1947 hade stått
för en reservation inom bevillningsutskottet,
där vi yrkade avslag på det då
framlagda förslaget om kvarlåtenskapsskatt,
och han ställde det förhållandet
emot bondeförbundarnas i bevillningsutskottet
yrkande i dag om en utredning.
Herr Elofsson bär nyss diskuterat den
frågan med herr Velander, så jag behövde
väl inte uppehålla mig vid den, men

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

125

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

nog tycker jag att herr Petrén borde begripa,
att om det kommer ett förslag om
en ny skatt, som man inte vill ha, så
måste man yrka avslag. I det läge kan
man inte yrka på utredning, herr Petrén,
så att min ståndpunkt då var nog fullt
riktig. Men när nu denna skatt har gällt
i fem år, så kan väl läget vara något
annorlunda. Det kan bl. a. gälla att ta
reda på hur man skall ersätta de pengar,
som nu inflyter genom denna skatt.

Jag skulle även vilja säga ett par ord
om folkpartiets ståndpunkt i fråga om
dyrortsgrupperingen. Det står i reservationen
på s. 83 att förhållandena nu har
fortskridit så långt att man behöver påbörja
åtgärder, som ger större rättvisa
åt de olika grupperna. Vi anser därför,
skriver folkpartiet i reservationen, att
»ortsavdraget i grupp I bör ökas till detsamma
som för ortsgrupp II».

Vi har tidigare under riksdagen haft
en liknande fråga till behandling. Jag
var reservant i statsutskottet tillsammans
med övriga bondeförbundare samt
fröken Andersson och övriga högerledamöter,
där vi i ett utlåtande nr 39 den
26 februari i år yrkade på att ortsgrupp
I från och med 1 januari 1953
skulle uppflyttas till ortsgrupp II och
att större kommuner, som är indelade i
olika dyrorter, skulle från och med 1 januari
1953 vara enhetligt indelade i dyrortshänseende.
I denna kammare gick
folkpartiets företrädare från statsutskottet,
herr Sundelin, emot mig och fröken
Andersson, och gentemot mig framhöll
han särskilt, att eftersom vårt parti var
representerat i regeringen så borde vi
lugna oss. Vi fick inte folkpartiet med
oss i voteringen.

Detta skedde den 5 mars här i kammaren.
Sedan dess har den proposition
som vi diskuterat i dag framkommit. Den
anmäldes i kammaren den 17 april, och
däri säger ju finansministern -— och jag
är övertygad om att han har regeringen
bakom sig — att dyrortsfrågan skall komma
upp till behandling vid nästa års riksdag.
Det är i den situationen, herr talman,
som folkpartiets representanter har
vaknat upp och ställt det yrkande, som
jag nyss refererat.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Herr
Lodenius och jag har i samband med detta
betänkande väckt en motion, i vilken
vi reagerat mot att gift kvinna skulle få
rätt till förvärvsavdrag oberoende av arbetsinsatsen.

De som praktiskt sysslar med taxeringsarbetet
har funnit, att det är många
som haft dessa avdrag oaktat de inte utför
någon egen arbetsinsats, t. ex.
kvinnor som får royalty eller är delägare
i kommanditbolag eller styrelseledamöter
i mannens bolag, där man
delar upp inkomsten och på så sätt
kan få ett förvärvsavdrag som för gift
kvinna. Det är detta vi skattefolk reagerat
mot. Vi tycker att avdrag endast
skulle få ske efter egen arbetsinsats och
inte under så lätta betingelser, som jag
här givit exempel på. Vi kan inte finna
det tillfredsställande, att avdrag av sådan
art skall kunna medges.

När det gäller inkomst av rörelse som
det här förut i dag talades om, såsom vid
lantbruk, tycker vi att det är mer i sin
ordning att den gifta kvinnan skall få
göra avdrag, men i sådana fall som jag
här exemplifierat finner vi det orimligt
att medge avdragen.

Nu står det i utlåtandet: »Utskottet vill
icke bestrida det i och för sig befogade
i att göra rätten till förvärvsavdrag beroende
av en viss arbetsinsats från den
gifta kvinnans sida. Ett dylikt villkor
skulle dock föra med sig en värdering av
arbetsinsatsen i vissa fall.»

Utskottet anser alltså att vårt förslag
skulle medföra merarbete och komplikationer
för taxeringsnämnderna. I Taxeringsordförandenas
riksförbund har emellertid
taxeringsfolk från hela landet diskuterat
denna sak, och vi har funnit att
denna fråga borde tas upp och lösas så,
att man slapp detta irritationsmoment.
Det finns tillräckligt många sådana ändå,
och jag kan inte finna att det är oriktigt
att få bort denna skönhetsfläck.

Eftersom det inte finns någon reservation
till förmån för vår motion vill jag
inte liar ställa något yrkande. Jag ville
bara säga ifrån, att motionen inte var
helt tagen ur luften, utan att erfaret folk
stod bakom den, och vi hade åtminstone

126 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

väntat att det skulle bli en välvillig skrivning
från utskottets sida.

Jag har bara velat göra dessa erinringar
och kommer inte att framställa något
yrkande, herr talman!

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag trodde
finansministern skulle komma tillbaka
efter voteringarna i andra kammaren,
men trots att han inte gjort det vill
jag framföra några synpunkter i all korthet
med anledning av vad han yttrade
här.

Finansministern ådagalade en rent
fiskalisk inställning till förmögenhetsbeskattningen.
I mitt anförande för en
stund sedan framhöll jag vådorna av att
avväga beskattningen så, att den inte
bara drabbade avkastningen av förmögenhet
utan även själva förmögenheten.
Detta rycker nämligen undan grunden
för vår produktiva verksamhet. Redan
nu är det en aktuell fråga, hur vårt näringsliv
skall få det riskvilliga kapital
som det behöver för sin förkovran och
utveckling. För mig är det därför en
mycket allvarlig fråga, var vi en gång
i framtiden skall få en tillfredsställande
försörjning i detta avseende. Efter vad
jag kan förstå är vår levnadsstandard
och vårt välstånd beroende därav. Detta
är av långt större vikt än att nu skaffa
staten inkomster på något tiotal miljoner
kronor.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
den nu föredragna paragrafen.

Herr PETRÉN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag yrkar
ändrad lydelse av 46 § mom. 3 i enlighet
med reservation nr I.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att på den förevarande punkten få
yrka bifall till reservationen nr II.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o), av herr Petrén, att
kammaren skulle antaga det förslag till

ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
som förordats i den av
herr Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; 2:o),
av herr Velander, att kammaren skulle
godkänna det förslag till ändrad lydelse
av samma moment, som innehölles i den
av honom m. fl. anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle, i enlighet
med vad utskottet tillstyrkt, avslå
nämnda båda ändringsförslag.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
avslag å de framställda ändringsförslagen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom
framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplöstes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som, i enlighet med vad bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 50
tillstyrkt, avslår föreliggande förslag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till
ändrad lydelse av nämnda moment, som
förordats i den av herr Kristensson i
Osby m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 36.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

127

Ang. andringar i den statliga beskattningen.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att lian avstode från att rösta.

Ordet lämnades ånyo till herr PETRÉN,
som no anförde: Herr talman! I fråga
om 48 § yrkar jag bifall till reservationen
nr I av herr Kristensson m. fl.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att på förevarande punkt få yrka bifall
till reservationen nr II.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr III.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets avslagsyrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden:
l:o), av herr Petrén, att kammaren
skulle antaga det förslag till ändrad lydelse
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen,
som förordats i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; 2:o) av herr Veländer,
att kammaren skulle godkänna det
förslag till ändrad lydelse av nämnda
moment, som innefattades i den av honom
in. fl. vid betänkandet anförda reservationen;
3:o), av herr Elof sson, Gustaf,
att kammaren skulle antaga det förslag
till ändrad lydelse av samma moment,
som innehölles i den av honom
m. fl. avgivna reservationen; samt 4:o)
att kammaren skulle, i enlighet med vad
utskottet tillstyrkt, avslå de föreliggande
ändringsförslagen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på avslag
å ändringsförslagen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Gustaf
Elofssons yrkande, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som, i enlighet med vad bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 50
tillstyrkt, avslår föreliggande förslag om
ändrad lydelse av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till
ändrad lydelse av nämnda moment, som
förordats i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 42.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades vara besvarad genom
kammarens beslut i avseende å lagförslaget.

Punkten A 2.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till förordning om ändring i förordningen
om statlig inkomstskatt.

i §.

Herr PETRÉN: Herr talman! I fråga
om 4 § yrkar jag bifall till det i reservationerna
I och II framställda likalydande
yrkandet, gällande mom. 1.

128 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
instämmer i herr Petréns yrkande.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets avslagsyrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels, av herrar Petrén
och Veländer, att kammaren skulle antaga
det förslag till ändrad lydelse av
4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
som innefattades i vardera
av de av herr Kristensson i Osby m. fl.
och herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, i denna del likalvdande reservationerna,
dels ock att kammaren
skulle, i enlighet med vad utskottet tillstyrkt,
avslå förevarande ändringsförslag.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på avslag å ändringsförslagen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som, i enlighet med vad bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 50
tillstyrkt, avslår föreliggande förslag till
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till
ändrad lydelse av nämnda moment, som
innefattas i vardera av de av herr Kristensson
i Osby m. fl. och herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nu föredrogs

4 § 2 mom.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservation I av herr Kristensson
m. fl.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att på förevarande punkt få yrka
bifall till reservation II.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till herr Henrikssons
reservation.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Jag yrkar bifall till motionerna I: 483
och fl: 648.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna momentet förekommit
följande yrkanden: l:o) att detsamma
skulle godkännas enligt utskottets
förslag; 2:o), av herr Petrén, att momentet
skulle godkännas med den lydelse,
om förordats i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; 3:o) av herr Velander,
att kammaren skulle godkänna
momentet i den avfattning, som föreslagits
i den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen; 4:o), av fru
Lindström, att momentet skulle antagas
med den lydelse, som förordats i herr
Henrikssons reservation; samt 5:o), av
herr Persson, Ola, att kammaren skulle
godkänna det förslag till momentets lydelse,
som innefattades i motionerna I:
483 och II: 648.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 129

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på momentets godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Petréns yrkande.

Herr Velander och fru Lindström äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
och sedan till kontraproposition därvid
antagits bifall till det av den förre framställda
yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 4 § 2 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 50 punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget
antager bifall till herr
Petréns yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Velanders yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 35;

Nej — 51.

!) Första kammarens protokoll 1952. Nr 19.

Därjämte hade 42 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 4 § 2 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 50 punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 18.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

S § 1 mom.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservation nr I av herr
Kristensson m. fl.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få hemställa om bifall till reservation
nr II.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation nr

III.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 483 och II: 648.

130 Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att det nu ifrågavarande
momentet skulle godkännas; 2:o),
av herr Petrén, att detsamma skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Veländer, att kammaren
skulle godkänna det förslag till momentets
lydelse, som innefattades i den av
honom m. fl. anförda reservationen;
4:o), av herr Elof sson, Gustaf, att momentet
skulle godkännas med den lydelse,
som innehölles i den av honom m. fl.
avgivna reservationen; samt 5:o), av
herr Persson, Ola, att momentet skulle
antagas i den avfattning, som föreslagits
i motionerna 1:483 och 11:648.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
momentets lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Gustaf Elofssons yrkande.

Herr Undén äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Petréns yrkande, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 8 § 1 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 50 punkten A 2 tillstyrkta förord -

ningsförslaget antager bifall till herr
Gustaf Elofssons yrkade, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 8 § 1 mom. i det
av bevillningsutskottet i betänkande nr
50 punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, som förordats i
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 36.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Nr 19.

131

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

Utskottets hemställan i punkten A 2.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende & förordningsförslaget.

Punkten .4 3.

Utskottets förslag till förordning om
ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

1 §■

Godkändes.

8 §■

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att under förevarande punkt få yrka
bifall till reservationen nr II, vilken i
sak sammanfaller med reservationen

nr I.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag instämmer
i herr Velanders yrkande.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Velander m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

10 §.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservationen nr I.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få hemställa om bifall till reservationen
nr II.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu förevarande para -

grafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o), av herr Petrén, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. Arid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Velander, att kammaren skulle godkänna
det förslag till paragrafens lydelse,
som innefattades i den av honom m.
fl. anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Petrén äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 10 § i det av
bevillningsutskottet i betänkande nr 50
punkten A 3 tillstyrkta förordningsförslaget
antager bifall till herr Velanders
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns yrkande.

132 Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Ang. ändringar i den statliga beskattningen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 50
punkten A 3 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

II § 1 mom.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
in.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare därpå att nämnda
moment skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 3.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A Å—A 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 8.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservationerna I och II
i motsvarande delar.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation II,
som i denna punkt sammanfaller med
reservation I.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
III.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den under behandling varande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herrar
Petrén och Veländer, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
delar av vardera av de utav
herr Kristensson i Osby m. fl. och herr
Velander m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationerna; samt 3:o), av herr
Elofsson, Gustaf, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
motsvarande punkt i den av honom
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontrapro -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

133

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

position därvid antagits bifall till det av
honom och herr Velander framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten A 8, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande delar av vardera
av de utav herr Kristensson i Osby
m. fl. och herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationerna.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 38.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B 1— B 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 5.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till punkten A 9 i reservation
I av herr Kristensson m. fl.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av

det förslag, som innefattades i punkten
A 9 i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten A 9 i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 20.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B 6—B 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
främjande av bostadsförsörjningen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

134 Nr 19.

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 128, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 14 mars 1952, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
från och med den 1 juli 1952 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; II.

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att
beviljas under budgetåret 1952/53, bestämdes
till 3,25 %;

III. medgiva att för budgetåret 1952/53
dels preliminära beslut angående lån,

som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 380 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp av
210 000 000 kronor,

dels av det senast för budgetåret 1947/
48 anvisade investeringsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
finge disponeras ett belopp av
4 000 000 kronor;

IV. för budgetåret 1952/53 anvisa vissa
i propositionen närmare angivna anslag;

V. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag
av 75 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen inom

första kammaren:

I: 70 av herr Falk,

I: 439 av herr Norling in. fl. samt
I: 440 av herr Ewerlöf m. fl. ävensom

inom andra kammaren:

II: 22 av herr Wedén m. fl.,

II: 81 av herr Jansson i Hällefors,

II: 559 av herr Hjalmarson in. fl.,

II: 561 av herr Persson i Växjö samt
II: 562 av herr Lager m. fl.

I de likalydande motionerna I: 439 av
herr Norling m. fl. och II: 562 av herr
Lager m. fl. hade föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta

att till experiment och undersökningar
beträffande maskiner i byggnadsverksamheten
anslå 200 000 kronor;

att tilläggslån av olika slag, som beviljats
enligt bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts kungörelser nr 569, 572 och 578
år 1942, skulle avskrivas, dock under
förutsättning att låntagaren underkastade
sig kontroll av sådan art som i denna
motion anförts;

att inkomstgränsen för beviljande av
förbättringslån skulle sättas till 6 000
kronor;

att inkomstgränsen för erhållande av
familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle höjas med 3 000 kronor;

att det av kungl. bostadsstyrelsen utarbetade,
i proposition nr 128/52 anförda
systemet för höjning resp. reducering
av familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle godtagas, med den skillnaden,
att inkomstgränsen höjdes med
3 000 kronor;

att familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle utgå även till barnfamiljer,
som bebodde lägenheter i byggnader färdigställda
senast den 1 januari 1940;

att familjebostadsbidrag och bränslebidrag
skulle utgå även till ensamstående
mödrar med ett barn enligt grunder
som anförts i denna motion;

att bidrag till fiskarbostäder skulle utgå
med 4 000 kronor för enbart bostad,
2 000 kronor för sjöbod och båthus samt
1 500 kronor för sjöbod eller båthus;

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att tilläggslåneverksamheten måtte utvidgas,
tilläggslånen höjas och hushållsbränslet
subventioneras i sådan utsträckning,
att hyreskostnaderna hölles vid
1939 års nivå i nybyggda fastigheter, och
att Kungl. Maj:t måtte förelägga inneva -

Onsdagen den 21 maj 1952 ein.

Nr 19. 135

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varande års riksdag förslag i detta hänseende,
samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att innevarande års riksdag måtte
få sig förelagd en av Kungl. Maj :t utarbetad
plan för ökad byggnadsverksamhet,
så att bostadsbristen skyndsamt hävdes
och övriga behov av byggnader tillfredsställdes.

I de likalydande motionerna I: 440 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 559 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte

A. beträffande grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till
förmån för bostadsförsörjningen besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om snabb undersökning angående
möjligheterna att dels utnyttja tillgängliga
vindsutrymmen för inredande av
bostäder, dels lämna särskilda förbättringslån
för iståndsättande av lägenheter
i flerfamiljshus, dels vidtaga åtgärder
för förnyande av fastighetsbeståndet i
tätorternas centrala delar, dels ock finna
de ur ekonomiska synpunkter lämpligaste
hushöjderna och husdjupen,

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan tillämpning av lagen om
byggnadsreglering, att företag, som genom
att använda speciellt arbets- och
materialbesparande metoder kunde uppföra
sina hus till väsentligt billigare
kostnad än den för orten gängse, liksom
företag, som förklarade sig vilja avstå
från statliga tilläggslån, lämnades
extra byggnadskvot,

3) att avslå av Kungl. Maj:t framlagt
förslag om anslag å 4 000 000 kronor till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien och i stället genom
ändring av bestämmelserna för industrilånefonden
möjliggöra maskinanskaffning
för byggnadsindustrien på i motionerna
angivna amorterings- och räntevillkor,

4) att nu förfallande räntor och amortering
å äldre tertiärlån och tilläggslån
icke skulle efterskänkas,

5) att 1951 års bostadsutrednings förslag
skulle följas i vad avsåge att utlägga
en s. k. trappa ovanför den föreslagna
gränsen för erhållande av familjebostadsbidrag
samt att den av departementschefen
föreslagna avtrappningen
nedåt för inkomster under denna gräns
skulle anordnas med mindre intervaller
än de föreslagna,

6) att besparingsutredningens förslag
skulle genomföras i vad avsåge familjebostadsbidragen
så till vida att bidrag
utginge för samtliga familjens barn under
16 år minus ett,

7) att det s. k. 3-kronorsbidraget skulle
slopas samt

8) att de under 1951 införda extra
tilläggslånen med 4 kronor per m2 lägenhetsyta
skulle sänkas till 3 kronor
per m2 lägenhetsyta;

B. medgiva, att för budgetåret 1952/
53

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 380 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 160 000 000 kronor,

dels av det senast för budgetåret 1947/
48 anvisade investeringsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
finge disponeras ett belopp av
4 000 000 kronor;

C. för budgetåret 1952/53 anvisa vissa
i motionen närmare angivna anslag;

D. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett
investeringsanslag av 75 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
avfattat sin hemställan i 35 särskilda,
med I—XXXV betecknade moment.
I mom. I-—XVII hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte

I. beträffande lån och bidrag för befordrande
av mekanisering av byggnads -

136 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

industrien, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
440 och II: 559 samt I: 439 och II: 562,
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. avslå i motionerna 1:440 och II:
559 framlagt förslag beträffande utnyttjande
av vindsutrymmen för inredande
av bostäder, förbättringslån för iståndsättande
av lägenheter i flerfamiljshus
samt hushöjder och husdjup;

III. i fråga om sanering av centrala
stadspartier, med avslag å motionerna
1:440 och II: 559, i vad de berörde detta
ämne, godkänna vad utskottet anfört;

IV. beträffande byggnadsverksamhetens
omfattning, med avslag å motionerna
1:440 och 11:559 samt 1:439 och
II: 562, såvitt motionerna avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

V. beträffande förrättning och amortering
av utlämnade tilläggslån och räntefria
stående delar av tertiärlån, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:440 och 11:559
samt I: 439 och II: 562, i vad de avsåge
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
14 mars 1952 anförts;

VI. beträffande grunderna för förbättringslån,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
439 och 11:562, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

VII. besluta, att motionerna I: 70 och
11:81 icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VIII. i fråga om tilläggslån och subventioner
av hushållsbränsle avslå i motionerna
1:440 och 11:559 samt 1:439
och 11:562 i dessa delar framlagda förslag; IX.

beträffande höjning av inkomststrecken
för familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 439 och II: 562, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

X. beträffande grunderna för reducerade
familjebostadsbidrag och bränsle -

bidrag, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 440
och II: 559 samt I: 439 och II: 562, i vad
de berörde detta ämne, godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

XI. beträffande frågan om förhöjda
familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
i anledning av motionen 11:561 samt
med avslag å motionerna 1:440 och II:
559 samt I: 439 och II: 562, i vad de avsåge
detta spörsmål, godkänna vad utskottet
anfört;

XII. avslå i motionerna I: 439 och II:
562 framlagt förslag om bostadsbidrag
till ensamstående mödrar med ett barn;

XIII. avslå i motionerna 1:439 och II:
562 framlagt förslag om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag till familjer i
hus, som färdigställts senast den 1 januari
1940;

XIV. avslå i motionerna 1:440 och II:
559 framlagt förslag om minskning av
familjebostadsbidragen;

XV. beträffande trekronorsbidraget besluta,
att i motionerna 1:440 och II: 559
framlagt förslag icke skulle till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

XVI. beträffande statsbidrag till fiskarbostäder,
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionerna I:
439 och 11:562, i vad de berörde denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XVII. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I—XVI, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar fr. o. m.
den 1 juli 1952.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadspolitiken i allmänhet a)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort inledas med
ett uttalande av det innehåll, reservationen
visade;

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

137

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

b) av herrar Sundelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort inledas med ett
uttalande av den lydelse, som i denna
reservation angivits;

2) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka beträffande
lån och bidrag för befordrande av
mekanisering av byggnadsindustrien ansett,
att utskottets yttrande bort i hithörande
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
beträffande lån och bidrag för befordrande
av mekanisering av byggnadsindustrien,
med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag ävensom motionerna 1:439 och
11:562 samt med bifall till motionerna
1:440 och 11:559, samtliga motioner i
vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

3) av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Söderquist, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Staxäng, Birke och
Wedén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av i motionerna
1:440 och 11:559 framlagt förslag
beträffande utnyttjande av vindsutrymmen
för inredande av bostäder, förbättringslån
för iståndsättande av lägenheter
i flerfamiljshus samt hushöjder och
husdjup godkänna vad i reservationen
anförts;

4) av fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Söderquist, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Staxäng, Birke och
Wedén, vilka beträffande frågan om sanering
av centrala stadspartier ansett,
att utskottets yttrande i förevarande del
bort ersättas med text av den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 111 hemställa, att riksdagen
måtte, i fråga om sanering av centrala
stadspartier, i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559, i vad de berörde detta
ämne, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka beträffande
frågan om byggnadsverksamhetens
omfattning ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande byggnadsverksamhetens
omfattning, i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559 samt med avslag
å motionerna 1:439 och 11:562, samtliga
motioner såvitt de avsåge denna fråga,
godkänna vad i reservationen anförts; 6)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka beträffande
frågan om förräntning och amortering
av utlämnade tilläggslån in. m.
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande förräntning
och amortering av utlämnade
tilläggslån och räntefria stående delar av
tertiärlån, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 439 och
II: 562 samt i anledning av motionerna
1:440 och 11:559, samtliga motioner såvitt
de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

7) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under VIII
hemställa, att riksdagen måtte, i fråga
om tilläggslån och subventioner av hushållsbränsle,
i anledning av motionerna
I: 440 och II: 559 samt med avslag å motionerna
I: 439 och II: 562, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
beträffande byggnadsföretag, som påbörjades
efter den 1 juli 1952, extra tillläggslån
skulle utgå med belopp motsvarande
3 kronor per nr lägenhetsyta;

8) beträffande grunderna för reducerade
familjebostadsbidrag ocli bränslebidrag a)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ly -

138 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

delse, reservationen visade, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande grunderna för
reducerade familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag ävensom å motionerna I:
439 och 11:562, i vad de berörde detta
ämne, i anledning av motionerna 1:440
och II: 559 besluta, att av 1951 års bostadsutredning
föreslagna grunder skulle
med av utskottet förordade jämkningar
tillämpas;

b) av herrar Sundelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande grunderna för
reducerade familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 440 och II: 559 samt I: 439 och
II: 562, i vad de berörde detta ämne,
godkänna vad i reservationen anförts;

9) beträffande frågan om förhöjda familjebostadsbidrag
och bränslebidrag

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XI hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om förhöjda
familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
i anledning av motionerna I: 440
och 11:559 samt 11:561, i vad de avsåge
detta spörsmål, ävenom med avslag
å motionerna I: 439 och II: 562, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herr Persson i Växjö, utan angiven
mening;

10) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka beträffande
frågan om minskning av familjebostadsbidragen
ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under XIV hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till i motionerna
I: 440 och 11:559 framlagt för -

slag om minskning av familjebostadsbidragen,
besluta, att familjebostadsbidrag
skulle utgå för familjens samtliga barn
under 16 år minus ett;

11) beträffande trekronorsbidraget

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Staxäng och Birke, vilka under
hänvisning till den med 9a betecknade
reservationen ansett, att utskottet bort
under XV hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 440 och II:
559, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
bestämmelserna om trekronorsbidrag
skulle upphävas;

b) av herrar Näsgård, Nils Theodor
Larsson, Johansson i Mysinge och Onsjö,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under XV
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 440 och II: 559,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att bestämmelserna
om trekronorsbidrag skulle
upphävas.

Därjämte funnos vid utlåtandet fogade
ytterligare fyra, med 12—15 betecknade
reservationer, vilka berörde vissa
av utskottet under mom. XXII, XXIII och
XXIX—XXXI behandlade anslagsfrågor.

Herr BERGH: Herr talman! Till utskottets
förevarande utlåtande har jag
tillsammans med mina partivänner inom
utskottet fogat ett knippe reservationer,
i ett par fall i sällskap med representanter
för folkpartiet och i något fall
i sällskap med representanter för bondeförbundet.

Jag har hört den generella invändningen
riktas mot att vi på detta sätt
har föreslagit alternativa lösningar, att
det inte skulle vara lämpligt att just nu
framställa några nya förslag, eftersom
frågan om bostadspolitikens utformning
är föremål för utredning. Jag tillåter
mig anse att en sådan invändning förutsätter,
från det håll den framställes,
att inte heller propositionen innehölle
några nyheter. Men den förutsättningen
föreligger ju inte. Måhända skulle man
också ha rätt att förutsätta, att den bostadspolitik,
som förts, har haft åsyftad

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 139

Anslag till

verkan. Men inte heller den förutsättningen
torde få anses föreligga. Det råder
fortfarande en stor brist på bostäder.
Enligt en promemoria från bostadsstyrelsen
på hösten 1951 uppskattades
underskottet till 90 å 100 tusen lägenheter.
Bostadsproduktionen är nu mindre
än vad den var för några år sedan i absoluta
tal räknat, och hyrorna i de nyuppförda
husen är så höga, att många
människor inte har råd att bo i dem.

Såvitt jag begriper, hänger bägge dessa
omständigheter samman med att
byggnadskostnaderna har stigit mera än
priset på ett flertal andra nyttigheter.
Ändå är att märka, att en del av dessa
byggnadskostnader döljs genom subventioner
av olika slag, som vi får betala i
form av kronoskatt och kommunalskatt.
Enligt en uppgift som jag har sett skulle
cirka tio procent av kronoskatten för fysiska
personer åtgå till sådana subventioner
av statsmedel, och därtill kommer
de kommunala utgifterna. Skulle de
verkliga bostadskostnaderna få slå igenom
och påverka hyrorna, skulle dessa
uppenbarligen vara ännu högre än de
nu är. Men man kan ju inte säga, att de
totala hyresutgifterna är lägre därför
att en del av hyran betalas på kronoskatte-
och kommunalskattesedeln. Därtill
kommer ju som en rätt grotesk sak
i detta sammanhang, att även bostadslösa
i egenskap av skattebetalare får vara
med om att betala hyra för sådana som
har bostad.

Läget kan alltså såvitt jag förstår karakteriseras
på det viset, att produktionen
av bostäder inte håller jämn takt
med efterfrågan och att de nya bostäderna
blir så dyra, att en hel del människor
inte har råd att bo i dessa nya
hus.

Jag vill i rättvisans intresse säga, att
problemet naturligtvis inte har varit lätt
att bemästra. Befolkningsutvecklingen
eller rättare sagt förändringen i åldersgrupperna
har medfört svårigheter, och
detsamma gäller inflyttningen från
landsbygden, även om det är olika meningar
om den relativa betydelsen av
dessa faktorer. Men samtidigt kvarstår
ju, att bostadsfrågan är ett sä pass vik -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
tigt problem, att den på något sätt måste
lösas, och såvitt jag begriper är den
enda i längden hållbara lösningen att
förbilliga produktionen, så att folkhushållet
får råd att bygga och folk får råd
att hyra.

Bakom den reservation som mina partivänner
och jag har avgivit ligger den
uppfattningen, att den nuvarande bostadspolitiken
i och för sig är ett hinder
för att nå det målet. Det vill med andra
ord säga, att utöver de svårigheter, som
förändringarna i befolkningens sammansättning
och inflyttningen från landsbygden
har medfört, har vi också själva
lagt ytterligare stenar i vägen.

Jag lyssnade på förmiddagen med
mycket stort intresse till ett inlägg av
socialministern i andra kammaren på
denna punkt, och om jag fattade honom
rätt, så satte han i fråga, om vi i verkligheten
hade misslyckats. Skall man ge
besked på den punkten och vara överens
om vad man talar om, så är det
uppenbart nödvändigt att alla först gör
klart för sig, vad man har åsyftat. Jag
skall då citera den målsättning, som angavs
av nuvarande statsministern i en
uppsats i tidskriften Tiden år 1942. Han
säger där: »Den grundläggande tanken
bakom 1941 års bostadsprogram kan
därför uttryckas så: Låt oss producera
ett tillräckligt antal lägenheter till sådana
kostnader, att de kunna uthyras till
1939 års hyror.» Det var en förväntan
som man uppenbarligen hade då. Om
jag vidare citerar arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
så finns där följande målsättning:
»Den till en början mest angelägna
uppgiften inom bostadspolitiken
är att utplåna den nuvarande bostadsbristen
och skapa en lägenhetsreserv,
som är tillräckligt stor för att göra det
möjligt, att bostadsmarknaden åter kan
fungera på normalt sätt.» Och generaldirektör
Johansson, som intar en ledande
ställning inom bostadspolitiken, uttalade
år 1944: »Att den nuvarande bostadsbristen
undanröjes inom rimlig tid
är ett av de självklara kraven, när frågan
gäller att avveckla de krisförhållanden,
som kriget ocli handelsavspärrningen
tvingat på oss.»

140 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag liar med dessa citat velat fixera
de förväntningar, som man tydligen har
haft på ledande politiskt håll, och har
man angivit målet på det sättet, så kan
ju var och en konstatera, huruvida dessa
förväntningar har uppfyllts.

I socialministerns anförande i förmiddags
i andra kammaren medgavs detta
i någon mån, och han gjorde inget försök
att dölja, att det fanns långa köer.
Han framhöll med viss rätt, vilka svårigheter
som funnits, och hland dessa
svårigheter var ju inte bara denna folkförflyttning
som jag nyss nämnt utan
också att efterfrågan hade ökats av andra
skäl. Det finns delade meningar även
på den punkten, såvitt framgår av min
citatsamling. Jag accepterar för min del
utan vidare den förklaring socialministern
då lämnade, att den ökade efterfrågan
givetvis i och för sig är en orsak
till att svårigheterna att tillgodose behovet
har ökats, men om jag skulle försöka
att i en kort formel karakterisera vad jag
betraktar som ett väsentligt misstag, så
är det inte framför allt att vi i en bristsituation
har ökad efterfrågan, utan att
vi samtidigt genom den politik som förts
har minskat möjligheten att motsvara
denna efterfrågan. Jag betraktar det med
hänsyn till den ur många synpunkter
stora vikten av att folk får goda bostäder
som tacknämligt, att det har uppstått
bättre möjligheter än förut för folk som
har haft det ekonomiskt svårt att få eu
förbättrad levnadsstandard och därigenom
även under i övrigt lika förhållanden
att höja sin bostadsstandard.

Men om man alltså accepterar den
ökade efterfrågan, som tillkommit,
måste man uppenbarligen göra sitt yttersta
för att motsvara den. Jag inser
också att konkurrerande intressen har
inställt sig. Man har sagt, att industrikvoten
måhända blivit väl stor, utan att
man kanske alltid har tänkt på att det
är dessa investeringar, som är av väsentlig
betydelse för vår ekonomiska välfärd.
Men frågan är ändå, om bostadssektorn
hade behövt bli så trång som
den har blivit, ifall vi accepterat att bostadsproblemets
kärnpunkt är att åstadkomma
goda bostäder till lägre pris, så

att vi får råd att bygga och folk får råd
att hyra.

Då skulle jag vilja sätta fingret på en
punkt i den förda bostadspolitiken och
sätta i fråga, huruvida systemet med generella
subventioner egentligen varit så
klokt. När vi första gången införde detta
system med tilläggslån, var förutsättningen
egentligen att vi hade en övergående
kostnadsstegring, och meningen
med dessa tilläggslån var att brygga
över den klyfta, som fanns mellan 1939
års och senare års byggnadskostnader.
Den klyftan har emellertid vidgats undan
för undan, och samtidigt har hyrorna
blivit högre och högre i de nya
husen.

Statsrådet Andersson deltog för nåfan
tid sedan i en bostadskonferens nere
i Skåne, där han enligt referat lär ha
sagt, att en central förutsättning för det
hostadsprogram inklusive hyresregleringen,
som uppställdes 1941 och 1942,
var att hyrorna i nybyggda fastigheter
skulle kunna hållas vid 1939 års nivå.
Då man nu helt tvingats avskriva denna
del av programmet, har därmed en av
grundpelarna för denna politik raserats.

Jag uppfattar detta uttalande som ett
stöd för den meningen, att detta system
med generella subventioner har visat sig
vara olyckligt. Till en början kan man
slå fast att subventionerna inte har
sänkt de totala byggnadskostnaderna,
och man kan vidare slå fast att det bär
inte var fråga om någon övergångsföreteelse.
Jag skulle vilja sätta i fråga, huruvida
inte detta system med tilläggslån
och med andra generella subventioner
i stället har haft en prishöjande inverkan
på bostadskostnaderna. I normala
fall är det ju så, att när en vara ter sig
dyr, uppkommer ett köpmotstånd. Köpmotståndet
har i och för sig en prisdämpande
inverkan, men den har vi motverkat
genom dessa subventioner av
skattemedel, och följden har blivit, att
köpmotståndet inträtt väl sent. Förloppet
har hittills varit, att kostnaderna undan
för undan har stigit och att tillskotten
har ökats. Så har det hela spruckit
och hyrorna ändå stigit.

1 sitt intressanta inlägg i förmiddags

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

141

Anslag till

var socialministern inne på att två väsentliga
svårigheter var att arbetskraften
måste ransoneras och att materielen
hade måst ransoneras. Det är klart att
bägge dessa faktorer liar en prisdrivande
inverkan, men därtill kommer att
man genom generella subventioner sökt
dölja denna prisstegring och satt den
naturliga prismekanismen ur spel, så att
den inte har kunnat skapa köpmotstånd.
Då har resultatet inte gärna kunnat bli
annat än att bostäderna blivit dyrare
undan för undan.

Nu tror jag att vi inom den allmänna
ekonomien kan skönja en viss prisdämpande
tendens över huvud taget, och
syftet med vår reservation, där vi vill
minska dessa generella subventioner
med omkring 50 miljoner, är, att vi skall
försöka främja denna prisdämpande verkan.

Mot det resonemanget invändes i förmiddags,
att man kan skönja en viss balans
under år 1952 och att vi följaktligen
skall akta oss för att just i det läget
gå över på nya anordningar. Mot
bakgrunden av det resonemang, som jag
här fört, förefaller det mig vara så, att
det just är när denna balans kan skönjas,
som man skall befrämja de prisdämpande
verkningarna. En minskning av
dessa generella subventioner kan såvitt
jag förstår inte undgå att få en prisdämpande
effekt. Detta är en av de ledande
synpunkter som jag skulle vilja
framhålla.

Sedan är det en till. Jag tror för min
det inte heller, att det har varit så nyttigt
med den favorisering av den kommunala
bostadsproduktionen som man
har företagit. Man har favoriserat den i
fråga om lånevillkor, i fråga om åtkomsten
av tomtmark och i fråga om byggnadstillstånd.
Jag skulle förstå denna
favorisering, om jag sutte som en ganska
hårdhänt företrädare för direkta statliga
ekonomiska intressen och betraktade
kommunerna som en motpart, som jag
skulle vilja låsa fast så hårt som möjligt.
Eljest kan jag inte förstå favoriseringen
från ekonomiska utgångspunkter.

Om vi tänker på hur anpassningen till
ett nytt marknadsläge en gång kommer

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
att te sig, inser vi lättare, att favoriseringen
inte är så förnuftig som man måhända
tror. Förr i världen hände det
också att folk byggde för dyrt — folk
byggde till högre priser än huset kunde
förränta och amortera. Resultatet blev i
många fall, att ägaren måste gå ifrån sitt
hus. Det innebar en personlig tragedi.
Men ser man saken ur bostadsförsörjningens
synpunkt, är det väsentliga
att huset fanns kvar, och genom denna
realisation åstadkoms ju en anpassning
till ett nytt marknadsläge, där förräntnings-
och amorteringssituationen blev
en annan än förut. Operationen innebar
en kapitalförstöring, den saken är klar.

Men vad kommer att hända nu, om vi
förutsätter att penningvärdet inte ytterligare
försämras eller det behålles vid
nuvarande nivå, utan vi räknar med att
penningvärdet förbättras? Även då måste
ju en anpassning till ett nytt marknadsläge
komma, och det betyder att det finns
en del av dessa byggnadskostnader som
inte kommer att kunna förräntas eller
amorteras. Kapitalförstöringen blir alltså
densamma.

Men vi får två andra konsekvenser.
Den ena konsekvensen är lätt att inse. I
det fall, då en kommun är byggnadsföretagare
och affären går med förlust, kan
kommunen under vissa villkor få 80 procent
av förlusten täckt med statsmedel
—• resten svarar kommunen för själv.
Vad betyder nu detta? Det betyder ingenting
annat än att anpassningen till det
nya marknadsläget fördröjes och att man
på skattsedeln camouflerar denna försenade
anpassning. Den andra konsekvensen
är, att det inte byggs så försiktigt
som om man låtit de enskilda ta riskerna,
då de inte kunnat räkna med hjälp
från staten för framtida förluster.

Det är på dessa två punkter som jag
har velat komma med kritiska anmärkningar
mot den politik som har förts.

Den positiva meningen med våra reservationer
är alltså först och främst att
vi vill befrämja den prisdämpande tendens
som man nu börjar skönja. Detta
gäller t. ex. när vi vill pruta ner tilläggslånet
på 4 kronor per kvadratmeter till

kronor. Vi står i det sammanhanget på -

142 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samma ståndpunkt som hösten 1951. Vi
föreslog detta lån som ett provisorium.
Vi begärde samtidigt att bostadsutredningen
skulle få i uppdrag att snabbt
komma med ett förslag till ändring. Vi
beklagar att så inte skett, men i det läget
måste vi, såsom socialministern sade
i förmiddags, försöka att vara realistiska.
Vi kan inte med ens slopa tilläggslånen,
men vi prutar till 3 kronor för att
på det sättet befrämja den prisdämpande
tendens som finns. Det är uppenbart att
priserna på trävaror håller på att falla —
jag har hört uppges, att i Finland har
priset på exportträ sjunkit med cirka 20
procent. Vår prutning innebär alltså dels
en anpassning till ett nytt läge när det
gäller trävaror, dels ett befrämjande av
prisdämpningstendensen.

Vi vill vidare — det kommer möjligen
någon annan att ytterligare motivera •—
befrämja en ökad produktion genom att
man även på dettta område tillämpar en
fri ekonomi.

Det tredje syftet med våra reservationer
är att få fram ett system, där individuell
hjälp lämnas åt dem som har
svårt att själva betala sina hyror. Jag ber
på denna punkt endast att få citera vår
motion: »De sämst ställda, de barnrika
familjerna och de gamla, skola effektivt
stödjas genom särskilda bidrag.»

Detta är, herr talman, bakgrunden till
våra reservationer, och jag förmodar att
jag efter denna allmänna översikt inte
behöver motivera dem särskilt. Skulle så
bli nödvändigt, finns det ju anledning att
återkomma.

Eftersom reservationerna sammanfaller
så till vida att somliga avser grunderna
och andra avser den medelsanvisning
som följer såsom en nödvändig konsekvens,
nöjer jag mig för ögonblicket
med att yrka bifall till den mot punkt I
i klämmen svarande reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Vid
utskottets utlåtande är fogad bland annat
en reservation, betecknad 1 b, av
folkpartiets ledamöter i utskottet. Jag
tycker för min del inte att det med det
ringa antal ledamöter som för närvaran -

de finns i kammaren är skäl att här närmare
motivera en reservation. Jag skall
därför tillgripa det kanske något ovanliga
tillvägagångssättet att med hänvisning
till lydelsen av denna vid utskottets
utlåtande fogade reservation be att
få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag är något förbryllad. Det beror
kanske också på att jag inte är riktigt
van att tala inför så markant tomma
bänkar som nu. Jag instämmer med den
siste ärade talaren i att det väl inte torde
tjäna mycket till att föra en bostadspolitisk
debatt under sådana förhållanden.
Hur frestande det sålunda än skulle
vara att här i detalj bemöta herr Berghs
nationalekonomiska funderingar, nödgas
jag nog avstå från detta.

Jag vill emellertid i anledning av herr
Berghs yttrande, att vi måste komma
bort från subventionerna, bara konstatera
att skulle subventionerna utan vidare
slopas så skulle stora grupper av medborgare
icke ha råd att bo i de hus som
byggs. Detta är ett tillräckligt bemötande
av herr Berghs funderingar om subventionerna.
Ingen vill ha dessa subventioner
längre än som är nödvändigt, och
det pågår ju en utredning om hur subventionerna
skall utgå. Det är mycket
möjligt att man på allvar får tänka sig
att ge generella subventioner i minskad
omfattning och i stället öka de individuella
subventionerna eller bostadsbidragen.

Vi har ju en rätt gammal regel i riksdagen,
vilken innebär att då ärenden behandlas
som ligger under utredning brukar
vi inte gå in i detalj och föreskriva
hur det ena eller andra skall göras, utan
vi avvaktar de utredningsresultat som
kan komma och tar ståndpunkt först
därefter. Nu har emellertid både högern
och folkpartiet till det utlåtandet som
avhandlas fogat en del reservationer där
de också ger anvisningar om hur utredningsarbetet
bör bedrivas samt ger adresser
i än den ena riktningen och än
den andra. Visserligen är ett utredningsarbete
alltid ett beställningsskrädderi,

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

143

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

där Kungl. Maj:t liksom har föreskrivit
måtten på kostymen, men inte ens Kungl.
Maj:t föreskriver hur tätt stygnen skall
sitta i den kostymen eller hur man skall
konstruera knapphålen eller sådana där
detaljer. Men här kommer nu reservanterna
och ger sådana föreskrifter än här
och än där i sina reservationer. Sådant
brukar ju ändå inte förekomma, om man
vill bedriva en praktisk politik. Herr
Bergh ifrågasatte rent av om det kunde
vara riktigt av Kungl. Maj :t att framlägga
några nya förslag då en utredning pågår.
Men alla vet ju att de förslag som
har framkommit har varit föremål för
denna utrednings prövning, och det är
på dess rekommendation som förslagen
har framlagts. Detta gäller alltså de förslag
som är nya. Det nya i Kungl. Maj:ts
proposition är ju dels förslaget att främja
mekaniseringen av byggnadsindustrien,
vilken kan antas medföra besparingar
av arbetskraft och material och sålunda
syftar till förbilligande av bostadsproduktionen,
dels förslaget om en utvidgning
av förbättringslåneverksamheten,
dels förslaget om ändrade grunder för familj
ebostadsbidrag. Jag skall här inte ingå
på vad dessa förslag innebär; jag hänvisar
i det hänseendet till utskottsutlåtandet.

Jag skulle självfallet ha vissa önskemål
i fråga om propositionen, eftersom
jag tillhör denna utredning och Kungl.
Maj:t har gått förbi en och annan detalj
för att liksom förenkla åtgärderna
under denna övergångstid. Jag måste
nog säga att det hade varit önskvärt om
man redan i år t. ex. hade kunnat få bidrag
till bostäder för ensamstående mödrar,
och det hade självfallet varit önskvärt
om man hade kunnat utvidga de där
bostadsbidragen, varigenom man hade
fått ett bättre stöd åt de mindre inkomsttagarna.
Men där har ju utredningen underlåtit
att framkomma med förslag i år,
för att det inte skulle bli allt för krångligt
under övergångstiden. Vi väntar att
få mera fullständiga förslag på riksdagens
bord redan nästa år. Det gör att det
inte finns något större fog för att här
gå in på alla detaljer rörande de bostadspolitiska
åtgärderna.

Med hänvisning till detta förhållande,
herr talman, inskränker jag mig nu
till att yrka bifall till utskottets hemställan,
i första hand på den nu föredragna
punkten.

Herr NORLING: Herr talman! Varje år
när bostadsförsörjningen behandlas här
i riksdagen kan man konstatera att bostadsläget
förvärras i stället för förbättras.
Långtidsprogrammet för tiden 1951
—55 om en årlig produktion av lägenheter
på 60 000 har inte kunnat hållas. 1
stället får man konstatera — vilket även
bostadsstyrelsen gör — att under 1951
har bostadsprogrammet betydligt underskridits,
och under 1952 kan det fyllas
endast till 2/.,. Detta sker trots att riksdagen
varje år fäster regeringens uppmärksamhet
på att ett skriande behov
av bostäder föreligger. År 1950 uttalade
tredje lagutskottet i sitt utlåtande, att
det är »utomordentligt angeläget att alla
vägar försökas för att i möjligaste mån
lindra trycket, åtminstone för dem som
hårdast drabbats av bristen på bostäder».
För att avhjälpa bostadsbristen
måste man bygga bostäder, men man kan
ju konstatera att det visserligen bygges
bostäder, men inte i den takt som behövs
för att bostadsnöden skall kunna
avskaffas. De första efterkrigsårens materialbrist
finns inte längre nu, arbetskraft
finns tillgänglig, och om denna ännu
ej är fullt tillräcklig, så beror detta
till stor del på de restriktioner, som
fortfarande upprätthålles och vilka tillkom
för att driva över byggnadsarbetarna
från bostadsproduktionen till andra
arbeten och yrken. Enligt uppgift
överfördes 1948 inte mindre än 35 000
byggnadsarbetare till övriga arbeten,
bland annat då till järnbruken. Det väsentliga
för en ökning av bostadsproduktionen
ligger i att framställningen av
byggnadsmaterial ställes under samhällelig
kontroll samt att detta material förbilligas.
Härigenom skapas också förutsättningar
för både fler och billigare
bostäder.

Med den takt, varmed bostadsproduktionen
nu bedrives, blir resultatet i stort

144 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sett en ännu större bostadsnöd. Bostadsproduktionen
minskade under föregående
år mest på de platser, där bostadsnöden
är som störst, nämligen i Göteborg
och Stockholm, i vilka städer bostadsproduktionen
minskade med inte mindre
än 13 procent. Detta betyder, att de långa
köerna av bostadssökande kraftigt ökades
i dessa städer. För Göteborgs vidkommande
var antalet bostadssökande
vid utgången av april månad detta år
23 351 eller 3 000 mera än vid årsskiftet.
Av de bostadssökande saknade 12 438
egen bostad, och av dessa hade 2 878
barn. Det är egentligen ganska skrämmande
siffror under en tid av högkonjunktur
och med en överbalanserad budget.
Det visar, att från regeringens sida
inga allvarliga försök göres för att få
dessa missförhållanden avhjälpta. Enligt
vår uppfattning bör därför riksdagen
uppmana regeringen att skyndsamt
förelägga riksdagen förslag till åtgärder
för hävande av bostadsbristen samt för
täckande av föreliggande byggnadsbehov.
När utskottet avstyrker denna vår
framställning under hänvisning till 1951
års bostadsutredning, så innebär det, att
detta viktiga krav uppskjutes ytterligare
ett år framåt. Det positiva i utskottets
förslag i bostadsförsörjningen är en tillstyrkan
av departementschefens förslag
om en lånefond för maskinanskaffning,
varigenom man skall underlätta arbetet
för den manuella arbetskraften. Därmed
kan också en mera rationell bostadsproduktion
åstadkommas.

Däremot har utskottet avstyrkt det i
de kommunistiska motionerna framförda
förslaget om ett anslag på 200 000
kronor för experiment och undersökningar
av uppfinningar för att praktiskt
pröva dessas duglighet inom byggnadsföretagen.
Det är ju så att även om en
maskinlånefond existerar, så vill man
nog inte ta av den fondens pengar för
att experimentera fram just dessa olika
framkomna förslag. Ett anslag för ett
sådant ändamål skulle säkerligen betyda
ganska mycket för att frambringa
nya idéer och nya experiment, varigenom
flera bostäder skulle kunna framdrivas
och förbilligas. Utskottet avstyr -

ker förslaget, men någon egentlig motivering
för avstyrkandet finnes efter vad
jag kan finna inte i utskottets utlåtande.

Beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för äldre tertiärlån, tilläggslån
och räntefri del av tertiärlån har i de
kommunistiska motionerna yrkats på att
riksdagen måtte besluta avskriva dessa
lån efter tioårsperiodens utgång, under
villkor att låntagaren underkastar sig
fortsatt bvreskontroll och, vad egna hem
beträffar, en kontroll över att det egna
hemmet inte försäljes med oskälig vinst.

Utskottet hänvisar också här till 1951
års bostadsutrednings väntade förslag i
ämnet och avstyrker även på denna
punkt motionen. Under samma motivering
avstvrkes alla i de kommunistiska
motionerna föreslagna förbättringarna,
såväl beträffande höjning och utvidgning
av tilläggslånen som beträffande
subventioner till hushållsbränsle, vilka
förslag syftar till att upprätthålla 1939
års hyresnivå.

Vi kan däremot med tillfredsställelse
notera, att Kungl. Maj :t nu föreslagit en
form för erhållande av familjebostadsocli
bränslebidrag med rörlig inkomstgräns,
ett förslag som vi tidigare framfört.
Däremot anser vi att höjningen av
inkomstgränsen med 2 000 kronor ej
täcker de kostnadsökningar som inträtt,
varför vi också föreslagit en höjning
med 3 000 kronor, vilket utskottet avstyrkt.
Vårt förslag anser vi bättre motsvara
både prisstegringarna och höjningen
av penninglönen.

Att utskottet även i år avböjt förslaget
om att ensamma mödrar med ett
barn skall kunna erhålla familjebostadsoch
bränslebidrag är cyniskt, då dessa
väl i första hand skulle kunna påfordra
att samhället såg till att deras bostadsförhållanden
ordnades på ett tillfredsställande
sätt.

Vad beträffar behovet av bidrag till
fiskarbostäder framhåller bostadsstyrelsen,
att någon höjning av dessa bidrag
inte har skett sedan 1942, trots att byggkostnaderna
sedan dess stigit med 90
procent. Med detta som utgångspunkt
föreslår bostadsstyrelsen, att bidragen
höjes med samma belopp som vi fram -

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

145

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fört förslag om i våra motioner. Även
om en omläggning skall ske beträffande
bidragsformen, tycker jag att en stegring
av byggnadskostnaderna med 90 procent
borde vara motivering nog för ett provisoriskt
ordnande av höjt bidrag intill
dess att ett slutgiltigt beslut fattas om
lånens utformning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 439
och II: 562.

Herr BERGH: Sedan blivit upplyst om
att rieservationsyrkandena kan göras
i ett sammanhang, ber jag att under
hänvisning till den föregående motiveringen
få yrka bifall till de vid detta
utskottsutlåtande fogade reservationerna
med numren la, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8a, 9a,
10, 11a, 12, 13, 14 och 15.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Förutom
det yrkande som jag tidigare har
framställt om bifall till reservationen
med beteckningen lb ber jag också att
få yrka bifall till reservationen med beteckningen
8b.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservationen nr
11b.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels, beträffande
mom. I—V, VIII, X, XI, XIV och XV
av utskottets hemställan, att de förslag
skulle antagas, som innefattades i de
angående dessa moment avgivna, med 2
—7, 8a, 8b, 9a, 10,11a och 11b betecknade
reservationerna, dels, i fråga om mom.

I, IV—VI och IX—XI och XVI, att utskottets
hemställan skulle bifallas med de
ändringar, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:439 och 11:562, dels ock,
rörande mom. VIII, XII och XIII, att
kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan bifalla nyssnämnda motioner,
i vad de avsåge i respektive moll)
Första kammarens protokoll 1952. Nr 19.

ment behandlade spörsmål. Därjämte
hade i fråga om utskottets motivering
yrkats dels att i densamma skulle införas
ett särskilt inledande uttalande av
den lydelse, som angivits i den vid utlåtandet
fogade, med la betecknade reservationen,
dels ock att i motiveringen
skulle intagas ett inledande uttalande av
den avfattning, som föreslagits i reservationen
lb.

Herr talmannen anförde vidare, att
med anledning av vad sålunda yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
hemställan och särskilt angående
utskottets motivering.

Sedermera gjordes beträffande ettvart
av mom. I—XXXV propositioner enligt
nyss angivna, i fråga om respektive
moment förekomna yrkanden; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.

Därefter gjordes propositioner, dels
därpå att kammaren skulle med godkännande
av utskottets utlåtande avslå de
föreliggande förslagen om införande i
utskottets motivering av ett särskilt inledande
uttalande, dels på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen
la, dels ock på godkännande av reservationen
lb; och förklarades den
förstnämnda propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning
av väckta motioner angående främjande
av bostadsförsörjningen m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om magistrats skiljande
fråii rådhusrätt i avseende på magistratens
statliga funktioner in. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

146 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Anslag till folkliga musikskolan i Arvika.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/
53; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till folkliga musikskolan i Arvika.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 156 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952 förordade
ändrade grunder för statsunderstöd åt
folkliga musikskolan i Arvika samt anställnings-
och lönereglering för skolans
lärarpersonal, att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53;

b) till Folkliga musikskolan i Arvika:
Understöd för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår innebär Kungl. Maj :ts förslag,
att folkliga musikskolan i Arvika i huvudsak
jämställes med statsunderstödd
folkhögskola. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran häremot och ej
heller mot förslaget, att till understöd
åt musikskolan för nästa budgetår anvisas
ett särskilt förslagsanslag av 80 000
kronor. I förevarande proposition har
frågan om landstingets huvudmannaskap
för skolan berörts. I anslutning till
vad departementschefen därvid anfört
vill utskottet uttala, att det med hänsyn

till den lösning av statsbidragsfrågan,
som föreslagits i propositionen, torde få
förutsättas, att Värmlands läns landsting
är berett att åtaga sig huvudmannaskapet
för skolan.»

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Sundelin, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Staxång,
Kollberg, Kyling och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att de två sista
meningarna i utskottets yttrande bort
utgå ur motiveringen.

Herr RAMBERG: Herr talman! Alla
folkmusikens vänner känner en synnerligen
stor tillfredsställelse med det utskottsutlåtande
som nu föreligger. Det är
något över 30 år sedan den folkliga musikskolan
började sitt arbete i Arvika.
Bakom skolan ligger ett mycket betydelsefullt
arbete och många uppoffringar
från landsting, kommuner och enskilda.
Skolan har haft förmånen att åtnjuta
statsbidrag för driften och för stipendier
till de elever, som gått i skolan.
Vad som inte bestritts med statsbidrag
har det ankommit på enskilda, landsting
och kommuner att svara för då det gällt
driften av skolan. Först i år har genom
Kungl. Maj:ts åtgärd framlagts förslag
om att staten skall övertaga ansvaret för
lärarlönerna, varigenom folkliga musikskolan
i Arvika i anslagshänseende blir
jämställd med folkhögskolorna.

Det är klart att vi vill under sådana
förhållanden från det län, som jag representerar
och där skolan har sitt hemvist,
framföra ett varmt tack till regeringen
och då särskilt till föredragande
statsrådet, chefen för ecklesiastikdepartementet.
Vi vill också rikta ett tack till
det enhälliga statsutskottet, då man nu
har lyckats efter åtskilliga framstötar tidigare
att här få tillgodosett ett behov,
som så länge har förelegat.

Samtidigt skulle jag vilja uttrycka den
förhoppningen, att det beslut av kammaren,
vilket jag väntar nu skall följa, också
blir ett erkännande av och en hyllning
åt den man, som varit banbrytare
för denna skolas verksamhet. Jag syftar
på rektor Valdemar Dahlgren. Han har

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 147

på denna skola nedlagt ett livslångt arbete,
och för 14 dagar sedan avslutade
han sin sista vinterkurs vid skolan. Jag
anser att det är den vackraste minnesgåva
man kan tänka sig till rektor Dahlgren
och ett lyckligt eftermäle till hans
stora och betydelsefulla insats vid skolan,
om nu riksdagen kommer att biträda
förslaget om det så länge efterlängtade
understödet till skolan.

Det har emellertid vid detta utlåtande
fogats en reservation. Den gäller utskottets
motivering. Utskottet har i sin motivering
bl. a. skrivit: »1 anslutning till
vad departementschefen därvid anfört
vill utskottet uttala, att det med hänsyn
till den lösning av statsbidragsfrågan,
som föreslagits i propositionen, torde få
förutsättas, att Värmlands läns landsting
är berett att åtaga sig huvudmannaskapet
för skolan.» Det är emot dessa rader
i utskottets motivering, som några ledamöter
i statsutskottet har vänt sig i en
reservation, däri hemställes, att dessa
fyra rader i utskottets motivering måtte
utgå.

Jag vet inte, om det är möjligt att få
bifall till reservanternas yrkande. Jag
har inte heller riktigt fått klart för mig,
vad utskottet närmast åsyftar med detta
uttalande i sin motivering. Vi har ifrån
Värmlands landsting uttalat vårt intresse
för att överta huvudmannaskapet för
folkliga musikskolan i Arvika. Till detta
vårt positiva ställningstagande vill jag
dock lägga, att vi inte är beredda att
göra detta så omgående som utskottet
tycks förutsätta i sitt starkt markerade
uttalande i motiveringen. Folkliga musikskolan
i Arvika är nämligen i allra högsta
grad en riksskola. Inte mindre än omkring
80 procent av elevmaterialet kommer
från andra landstingsområden än
Värmland. Vi är också medvetna om att
skolan alltjämt har betydande kapitalskulder
och att det för skolans framtida
utveckling är nödvändigt att komplettera
dess utbyggnad. Vi har därför i landstinget
önskat framför allt i nuvarande
tidsläge få en tidsfrist, innan vi definitivi
inträder såsom huvudman för skolan.

Jag vill uttryckligen betona, åt! då

Anslag till folkliga musikskolan i Arvika,
representanter för skolöverstyrelsen och
kungl. ecklesiastikdepartementet var
uppe i Arvika och vi hade en överläggning
om huvudmannaskapet, uttalade de
sin tillfredsställelse över det huvudmannaskap
som för närvarande finns i form
av den stödorganisation som fungerar
som skolans styrelse och huvudman. Det
har också tydligt framgått av departementschefens
uttalande i anledning av
den gjorda framställningen, att departementschefen
har funnit denna anordning
tillfredsställande, men uttrycker
önskemålet om att det så småningom
skall ledas in i något fastare former.

Om utskottet endast åsyftar att understryka
departementschefens uttalande,
har jag ingenting att invända. Men om
statsutskottet har avsett att skärpa departementschefens
uttalande, vore det
mycket önskvärt för landstinget, om vi
kunde vinna gehör för den reservation,
som finns antecknad till utskottets utlåtande,
och att vi finge en tidsfrist för att
närmare pröva de ekonomiska möjligheterna
m. m., innan landstinget definitivt
övertar huvudmannaskapet för skolan.

Det är under framhållande av denna
uttryckliga önskan som jag gärna skulle
vilja be statsutskottets ärade talesman
om en närmare precisering av vad utskottet
har menat med sitt uttalande i
motiveringen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Efter
herr Rambergs anförande kan jag inskränka
mig till att yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Vi reservanter har nog tyckt att utskottets
hårda skrivning var rätt onödig,
då landstinget har visat sitt stora
intresse för denna sak och man kan förutsätta,
att landstinget kommer att på
allt sätt stödja skolan. Vi reservanter
anser det därför onödigt att riksdagen
bestämt uttalar, att landstinget nu skall
överta huvudmannaskapet och att det
skulle vara liksom eu förutsättning för
den hjälp man här från statens sida vill
lämna.

Jag ber som sagt, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

148 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. uppehållande av undervisning, från

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Vid behandlingen av detta ärende i avdelningen
observerades ju att den inom
departementet upprättade promemorian
innehöll, att man ansett det önskvärt att
landstinget vore huvudman. Det framgick
också, att man från landstingets sida
var intresserad av denna utveckling.
Därför trodde vi att det skulle vara till
gagn, om denna tanke, som fått uttryck
på olika håll, underströks också i utskottsutlåtandet.
Det framhölls även att
man hade erfarenhet av att det på sina
håll fanns huvudmannaskap ordnade på
annat sätt, som i viss mån ej gav tillbörlig
stadga, och därför trodde vi oss
genom uttalandet göra skolan och verksamheten
vid den en tjänst.

Det är givet att uttalandet innebär en
viss skärpning av vad som säges i departementschefens
yttrande, men syftet
har som sagt varit att gagna skolan genom
att göra det klart, att landstinget
skulle bli huvudman.

Med anledning härav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr förste vice talmannen, s*m
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 140 med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

vilken distriktsöverlärare befriats.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. uppehållande av undervisning, från
vilken distriktsöverlärare befriats.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om inrättande i vissa
fall av icke-ordinarie folkskollärartjänst
i skoldistrikt med distriktsöverlärare
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 203, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 april 1952, under avdelning
I föreslagit riksdagen att medgiva,
att i skoldistrikt, där särskilda svårigheter
förelåge att ordna den undervisning,
från vilken distriktsöverläraren
befriats, finge på visst sätt inrättas ickeordinarie
folkskollärartjänst med tjänstgöringsskyldighet
för innehavaren jämväl
i ett angränsande skoldistrikt.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Åman och Ahlberg (I:
479) och den andra inom andra kammaren
av herr Kyling m. fl. (11:641), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
inrättande i vissa fall av ickeordinarie
folkskollärartjänst med undervisningsskyldighet
i slöjd i enlighet med
ett av skolöverstyrelsen framlagt förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet tillstyrker bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande förslag och har icke

Onsdagen den 21 mai 1952 em.

Nr 19

149

Ang. uppehållande av undervisning, från vilken distriktsöverlarare befriats.

funnit sig böra biträda det i motionerna
1:479 och 11:641 framställda yrkandet.
På grund härav och då utskottet icke
funnit något att erinra mot vad departementschefen
i förevarande sammanhang
anfört hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
479 och II: 641, medgiva, alt i skoldistrikt,
där särskilda svårigheter föreligga
att ordna den undervisning, från vilken
distriktsöverläraren befriats, må i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4
april 1952 förordat inrätta icke-ordinarie
folkskollärartjänst med tjänstgöringsskyldighet
för innehavaren jämväl i ett
angränsande skoldistrikt.»

Reservationer hade anmälts

l:o) av fröken Andersson, herrar
Bergh, Nils Theodor Larsson, Staxäng,
Hoppe, Kollberg och Kgling samt fröken
Nygren, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande
lydelse:

»Utskottet har icke funnit annat att
erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
förslag än att detsamma bort, såsom i
motionerna 1:479 och 11:641 påyrkats,
utökas med möjlighet att inrätta ickeordinarie
folkskollärartjänst med viss
begränsad undervisningsskyldighet jämväl
i slöjd i enlighet med vad skolöverstyrelsen
föreslagit. På grund härav och
då utskottet icke funnit något att erinra
mot vad departementschefen anfört i
fråga om statsbidrag till fler lärartjänster
i ett skoldistrikt än som motsvarar
antalet läraravdelningar, hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:479 och 11:641, medgiva,
att i skoldistrikt där särskilda svårigheter
föreligga att ordna undervisning,
från vilken distriktsöverläraren befriats,
må i huvudsaklig överensstämmelse med
vad utskottet förordat inrättas icke-ordinarie
folkskollärartjänst med tjänstgöringsskyldighet
för innehavaren jämväl
i angränsande skoldistrikt.»

2:o) av herrar Söderqnist och Svensson
i Ljungskile, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Vid detta utlåtande är fogad en reservation,
som ansluter sig till ett förslag
från skolöverstyrelsen rörande inrättande
av icke-ordinarie folkskollärartjänster
med högst tio veckotimmars undervisning
i slöjd. Sådana tjänster skulle
förekomma i distrikt, där överlärarna
tjänstgör högst tio timmar per vecka*
och eventuellt skulle vederbörande kunna
tjänstgöra i två distrikt.

Det har nämligen visat sig svårt att
få kompetenta lärare för undervisningen
under den tid, då distriktsöverlärarnas
undervisningsskyldighet är nedsatt.
Hittills har denna undervisning i
regel uppehållits av timlärare, men genom
kommunsammanslagningen har antalet
distriktsöverlärare ökats, och problemet
har därigenom blivit ännu mera
svårlöst nu än tidigare. Vid mindre skolor
är det t. ex. ofta svårt att få lämpliga
krafter att åtaga sig tjänstgöring;
det är nämligen självfallet att lärare
med folkskollärarexamen inte gärna tar
anställning endast som timlärare. Inrättande
av icke-ordinarie folkskollärartjänster
i vissa fall, såsom föreslagits i
propositionen, innebär visserligen en
lättnad häruti, men svårigheterna kvarstår
dock, framför allt i landsbygdsdistrikten.

Nu är det ju rätt underligt att statskontoret
har avstyrkt detta förslag. Man
har gjort det under hänvisning dels till
principiella och dels till ekonomiska
skäl.

Man säger — om jag först tar den
principiella sidan av saken — att slöjd
är ett övningsämne och inte ett obligatoriskt
ämne. Men jag vill då påminna
om att skoldistrikt kan besluta, att slöjden
skall vara ett obligatoriskt ämne,
och när den nya skolan kommer till,
blir även slöjden obligatorisk. Den principiella
motiveringen är alltså, såvitt jag
förstår, inte någonting att hålla sig till.

Den andra invändningen låg på det
ekonomiska planet. Det uttalas från

150 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. uppehållande av undervisning, från
statskontorets sida farhågor för att förslaget
skulle medföra ekonomiska konsekvenser.
Detta skäl är emellertid om
möjligt ännu mera felaktigt än det föregående,
ty såsom påvisas i motionen blir
det i regel, vågar jag påstå, billigare
med det av skolöverstyrelsen föreslagna
och i motionen-reservationen upptagna
förslaget beträffande ordnandet av
dessa angelägenheter. Statens utgifter -—
jag är angelägen att understryka det -—
skulle således i stället minska. Genom
den anordning, som vi föreslår i reservationen,
skulle framför allt landsbygdens
skoldistrikt slippa besvärligheterna i
samband med nedsättningen av distriktsöverlärarnas
tjänstgöring. Jag vill påminna
om att departementschefen också
understryker, att det skulle vara berättigat
med en sådan anordning, men han
tillägger, att han inte nu är beredd att
tillstyrka en sådan.

Detta är dock ett besvärligt problem
på många håll, och det är också flera
distrikt som begärt att få sina angelägenheter
i detta hänseende ordnade på det
av skolöverstyrelsen föreslagna sättet,
något som reservationen, såsom jag redan
påpekat, ansluter sig till.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som här föreligger.

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Vid denna frågas behandling inom avdelningen
var det ingen som yrkade bifall
till motionen, och därför blev frågan
där inte så ingående behandlad. Däremot
framställdes detta yrkande i plenum
inom statsutskottet.

Det är nog inte någon som har någonting
emot att denna fråga ordnas så praktiskt
som möjligt, då det gäller att skaffa,
om jag så får säga, sysselsättning åt den
icke-ordinarie lärare, som skulle fylla ut
tjänstgöringen för överläraren i undervisningen.
Då fröken Andersson här säger,
att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigare
att ordna saken på det sättet, att
också innehavaren av den icke-ordinarie

vilken distriktsöverlärare befriats,
tjänsten skulle fullgöra undervisningen i
slöjd, är det kanske inte säkert, att det
förhåller sig på det sättet. Den frågan
är nog inte riktigt klar.

Fröken Andersson hänvisade till statskontorets
yttrande, i vilket statskontoret
säger sig med hänsyn till de principiella
och ekonomiska konsekvenserna avstyrka
förslaget, och departementschefen har,
skulle jag tro, på grund av detta yttrande
ansett sig inte kunna föreslå denna anordning.
Statsbidraget till undervisningen
i slöjd utgår som bekant på andra grunder
och är lägre än statsbidraget till annan
undervisning, och i skolöverstyrelsens
förslag sägs det, att den ekonomiska
sidan av saken är den allvarligaste, men
överstyrelsen hänvisar till att denna anordning
tillämpas bland annat inom försöksdistrikten.
Även om man inte har någonting
emot anordningen i och för sig,
kan jag inte finna annat än att de ekonomiska
konsekvenserna icke är klarlagda
och utredda. Av denna anledning tror jag,
att det är bäst att nu följa utskottets förslag.
Härigenom bereds i alla fall skoldistrikten
den förmånen, att de kan få
en lärare som är gemensam för två eller
flera skoldistrikt, och på så sätt kan
överläraren vara ledig från undervisningsskyldighet
för att i stället fullgöra
sin skyldighet som överlärare. Det måste
innebära en förbättring för skoldistrikten.
Det påpekades emellertid också vid
behandlingen att det kan bli vissa svårigheter
i alla fall. Distrikten får ökade
utgifter, och i vissa fall kommer måhända
bostadsfrågan att medföra besvärligheter.

Då förslaget syftar till en förbättring
och de ekonomiska konsekvenserna beträffande
statsbidraget vid slöjdens inräknande
i undervisningsskyldigheten ej
är klarlagda, skulle jag tro, att det är
klokast att nu stanna vid ett bifall till
Kungl. Maj ds förslag, som är detsamma
som utskottets förslag.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag är fullt på det klara med att
propositionen inte löser svårigheterna

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Mr 19.

151

Ang. uppehållande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

för en del mindre skoldistrikt, men det är
dock så pass många av de nya storkommunerna,
där överläraren har så omfattande
nedsättning i sin tjänstgöringsskylhet,
att om två sådana distrikt slår sig
samman, kan de få en icke-ordinarie lärare
enbart på de timmar varmed tjänstgöringsskyldigheten
minskats.

Ur synpunkten av önskemålet att få
fullt kompetenta lärare hade det naturligtvis
varit bra, om man hade kunnat utnyttja
andra timmar, och skolöverstyrelsen
har pekat på slöjdundervisningen.
Nu är det emellertid så — vilket också
framhölls av den föregående ärade talaren
— att denna sak har sina ekonomiska
och även principiella konsekvenser.

Vi har inte kunnat i ecklesiastikdepartementet
och civildepartementet på den
korta tid, som har stått oss till buds för
utarbetande av denna proposition, göra
så ingående undersökningar om de ekonomiska
konsekvenserna, som hade behövts
för att vi skulle våga oss på denna
utvidgning. Som herr Ericson påpekade,
är det andra statsbidragsgrunder och
framför allt lägre arvoden för slöjdundervisning
än för annan folkskoleundervisning.
Det skulle sålunda här bli fråga om
att låta folkskollärare med högre lön
meddela slöjdundervisning, och det skulle
bli en belastning för det allmänna och
kunna medföra konsekvenser för lönesättningen
beträffande slöjdundervisningen.

Vi anser i ecklesiastikdepartementet
att det inte är någon olycka, om man nu
prövar sig fram med det föreslagna systemet
ett år. Därefter kan vi ha hunnit
utreda konsekvenserna bättre och eventuellt
få någon lösning som tillfredsställer
även de mindre skoldistrikten. Det
är ju i alla fall en väsentlig del av skoldistrikten
som får möjlighet att inrätta
dessa icke-ordinarie tjänster redan i år.
Det förvånar mig att det just är en representant
för femte avdelningen i statsutskottet,
som här argumenterar för skolöverstyrelsens
förslag. Jag är övertygad
om att hade denna fråga behandlats på
femte avdelningen, hade man insett de
lönetekniska konsekvenserna och inte
gått med på ett utvidgat system.

Den ärade reservanten argumenterade
över huvud taget, som om jag inte hade
föreslagit några förbättringar, utan som
om det skulle bli som det har varit innevarande
år. Så är ju inte alls förhållandet.
När man talar i motionen om att
det inte skulle bli dyrare, är det i själva
verket på det sättet, att man vill hålla en
del folkskollärare och folkskollärarinnor
kvar på timlärarstadiet, medan jag vill
låta dem få extra ordinarie befattning.
Det blir visserligen dyrare, men det är ju
heltidstjänst lärarna önskar, när de kan
välja befattning. De anser att de är
utbildade för sådana befattningar, och de
tar över huvud taget inte timlärartjänster,
om de kan få andra. Timlärartjänsterna
kommer då att uppehållas av icke
behöriga lärare, och vi önskar ju inte att
det skall vara på det sättet. Vi skall komma
ihåg, att här är det frågan om att
överläraren i dessa mindre distrikt i alla
fall måste ha en klass, och det är fyllnadstimmarna
i den klassen, som det
gäller. Det är naturligtvis ett avbräck för
klassen redan att få mer än en lärare,
och det skulle ju vara väsentligt sämre
att för de extra timmarna få en lärare
som inte ens är behörig.

Jag är för min del övertygad om att
den föreslagna anordningen kommer att
leda till en godtagbar linje, som när de
ekonomiska och lönetekniska konsekvenserna
blivit bättre undersökta kan vidare
utvecklas.

Med hänsyn till vad jag anfört vill jag
rekommendera kammaren att antaga utskottets
förslag, som överensstämmer
med propositionens.

Herr BERGH: Herr talman! Ecklesiastikministern
gjorde i början av sitt anförande
det uttalandet, att man inom departementet
inte närmare undersökt de
ekonomiska konsekvenserna av ett bifall
till skolöverstyrelsens hemställan.
Hans resonemang gav emellertid inte
desto mindre vid handen, att han drog
slutsatser, som om en sådan undersökning
hade gjorts.

Det hade varit mycket värdefullt att i
detta ögonblick ha haft en sådan eko -

152 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. uppehållande av undervisning, från
nomisk undersökning utförd, ty vad vi
här bör göra klart för oss är, att det antal
skoldistrikt i hela landet, där den
här föreslagna anordningen kan komma
att införas, kommer med visshet att bli
mycket litet. Det kommer icke att gälla
städer som regel, med undantag möjligen
för någon mindre stad i anslutning
till angränsande landsbygd. Det kan inte
komma att gälla de större skoldistrikten
på landet, utan det kommer endast att
gälla de mindre skoldistrikt, där belägenheten
till grannskapet är sådan, att
den här kombinationen är tänkbar. Jag
vågar gissa, att eftersom antalet fall, där
den föreslagna anordningen kan genomföras,
inte är stort utan litet, skulle det
vara mycket värdefullt, om departementet
hade kunnat åstadkomma denna undersökning
av de ekonomiska konsekvenserna,
innan ecklesiastikministern här
framhåller dem som avskräckande.

Däremot är det uppenbart, att om man
går in för att för detta fåtal skoldistrikt
honorera slöjdundervisningen mer än
efter timlärarkungörelsen, blir det en
liten fördyring. Antalet skoldistrikt kommer
emellertid att avgöra, om detta får
några statsekonomiska konsekvenser att
tala om. Jag skulle vilja dra i tvivelsmål,
huruvida de principiella betänkligheterna
i detta sammanhang är så stora, att
de bör väga över det praktiska syfte man
vill nå.

Ecklesiastikministern gjorde också ett
annat uttalande, som gav mig anledning
att bli en aning fundersam. Om jag fattade
honom rätt, sade han, att han inte
önskade befrämja en sådan anordning,
att icke kompetenta lärare eller lärarinnor
skulle komma att uppehålla det antal
fyllnadstimmar som erfordras för
att en distriktsöverläraravdelning skulle
få fullt antal undervisningstimmar. Det
är just denna olägenhet som det i propositionen
framförda förslaget icke kommer
att tillfredsställande motverka. Jag
skall med ett par exempel visa, hur det
kommer att ske.

Antag att det finns ett skoldistrikt, där
överläraren har 20 veckotimmars undervisningsskyldighet,
och ett angränsande
distrikt, där han har 10 timmars under -

vilken distriktsöverlärare befriats,
visningsskyldighet! Det betyder att i det
ena fallet är det 10 timmar som fattas
och i det andra fallet 20 timmar, som
fattas, alltså sammanlagt 30 veckotimmar.
Det blir lätt att slå ihop dessa
timmar och anställa en lärare, då det
finns erforderligt antal timmar för inrättandet
av en tjänst. Men antag att i
det ena distriktet antalet fyllnadstimmar
är endast 12 och i det andra endast 10.
Då blir det sammanlagda antalet fyllnadstimmar
22. I detta fall är det inte
möjligt att anställa en person som extra
ordinarie lärare. För att undvika sådana
olägenheter har skolöverstyrelsen föreslagit,
att man skulle kunna inrätta en
ieke-ordinarie folkskollärartjänst med
viss undervisningsskyldighet i slöjd och
att på det sättet fullt timantal skall kunna
uppnås. Slöjdtimmarna är alltså avsedda
att fylla i den skarv som annars
kan uppkomma.

Det är uppenbart att med det förslag,
som framlagts i propositionen, får den
där förordade anordningen en mycket
begränsad räckvidd, men om däremot
skolöverstyrelsens förslag går igenom,
blir det möiligt att täcka ett betydligt
större fält.

Det väsentliga i detta sammanhang
är att undervisningen det antal timmar
i distriktsöverlärarens avdelning, som
han själv inte kan ha, bestrides av kompetenta
lärare, och går man den väg
skolöverstyrelsen föreslagit vinner man
större möjligheter för att så sker. Om
man inte får dit timlärare, blir resultatet
att man får ta vilka inkompetenta
lärare som helst.

Med detta sista har jag, herr talman,
velat motivera, att det i propositionen
framlagda förslaget är otillräckligt ägnat
att motverka anställandet av icke kompetenta
lärare. Vad som här, så vitt
jag kan begripa, är välmotiverat, om vi
vill nå det avsedda syftet, är att gå på
reservationen. Det finns en principiell
hake i den, nämligen att den innebär
att det skall vara möjligt att inrätta lärartjänst
med undervisningsskyldighet
även i slöjd, men detta kommer inte att
äga rum i så många fall, varför det kommer
att spela mycket liten ekonomisk

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19.

153

Ang. uppehållande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

roll. Om det nu skulle föreligga vissa
principiella betänkligheter mot en sådan
lösning, får man väl väga detta mot
fördelarna av att uppnå det avsedda syftet,
men man kan aldrig tala om att det
här skall hli fråga om några större utgifter.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag hade
inte tänkt begära ordet i denna fråga,
men det var ett uttalande av herr statsrådet
som uppkallade mig.

Jag tror att vi allesammans skall vara
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
mycket tacksamma för
det initiativ han tagit; det är otvivelaktigt
till betydande gagn för skolväsendet
och skoldistriktens organisation. Men jag
har å andra sidan svårt att förstå, varför
man inte i detta sammanhang också
kunnat bifalla skolöverstyrelsens förslag
på den punkt, som nu diskuterats, vilket
föreslås i en reservation.

Det var som sagt ett uttalande av herr
statsrådet, som gav mig anledning att
begära ordet, detta, att herr statsrådet
menade att ett bifall till skolöverstyrelsens
förslag kunde få lönetekniska konsekvenser.
På den punkten vill jag gärna,
innan ärendet avgöres, säga några
ord i en fråga som alltid har legat mig
varmt om hjärtat.

Varför skall man fortfarande så snart
det är tal om lönetekniska problem deklassera
vissa ämnen? Man utgår ifrån
såsom självklart, att några få ämnen,
bl. a. slöjden, inte skall betraktas med
samma högtidliga allvar som andra ämnen.
Vi har många gånger här i riksdagen
haft anledning att diskutera den frågan,
och vi har också haft anledning att
diskutera, om det inte är en samhällsuppgift
av minst lika stora mått att försöka
tillgodose elevernas behov av undervisning
i praktiska ämnen som i liisämnen.
Varför skall vi inte låta elever
med en sämre utvecklad intelligens få
pröva sig fram med sina händer och på
den vägen vinna litet självhävdelse och
självtrygghet? Det är ur den synpunkten
som jag tycker att det är orimligt att
vidhålla talet om »de lönetekniska kon 11

Förslit kammarens protokoll 1952. Nr 19.

sekvenserna». Jag skulle nog tro att man
utan vidare kan säga, att även om man
inte är beredd att nu köra fram till stora
trappan och jämställa alla ämnen skulle
det innebära en ganska ringa kostnad
för den fördel man kunde vinna beträffande
överlärarnas tjänstgöringsförhållanden
i vissa distrikt, om reservationen
bifölles.

Jag vill också säga, att om man nu
skiljer på »de lönetekniska» och »de
ekonomiska konsekvenserna» kan, såvitt
jag begriper, inte åtminstone de ekonomiska
konsekvenserna bli särskilt förödande.
Skolöverstyrelsens beräkningar
visar ju att det rör sig om ytterst obetydliga
summor, och om det skulle krävas
ett alldeles särskilt övervägande för
att våga sig på detta »äventyrliga» förslag,
kan man väl ändå utgå ifrån att
ett bifall till reservationen inte innebär
något annat än att förslaget genomföres
där det är möjligt att genomföra, och
inte skall väl ändå de olika statsbidragsvillkoren
för olika tjänster och den olika
lönesättningen vålla så stora besvärligheter,
att man inte skall kunna ta den
vinst, även om den är en liten vinst, som
ligger i detta förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
ansluta mig till den tankegång som är
uttryckt i reservationen.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
De som tidigare talat för reservationen
har inte, tycker jag, klart observerat
att det här i alla fall enligt propositionen
och utskottets förslag är fråga
om att göra en förbättring jämfört med
nuvarande förhållanden, eu förbättring
som eventuellt efter ytterligare ordentligt
övervägande av konsekvenserna kan
gå ännu längre.

Var min medellinje stannar i detta utvecklingssehema,
är vi inte fullt på det
klara med, ty det gäller inte bara att
ange, hur många distrikt, där man har
så och så många fyllnadstimmar och i
hur många man har så och så många
fler fyllnadstimmar, utan det gäller också
att ange, hur dessa distrikt ligger geografiskt
i förhållande till varandra, så
alt de kan sammansluta sig två och två

154 Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Ang. uppehållande av undervisning, från
för att få en lärartjänst med full tjänstgöring
av 30 timmar. Då jag inte hunnit
göra den undersökningen, kan jag
inte säga något bestämt om resultatet.
Men jag vill peka på att herr Bergh motsade
sig själv, när han först yttrade, att
propositionen löser problemet bara till
en liten del, och sedan sade att det bara
blir i mycket få fall som slöjdtimmar
kommer att behöva tas i anspråk.

Varken herr Bergh eller jag kan ange,
var gränsen går, men om propositionen
inte löser problemet i någon större utsträckning,
blir det väldigt många, som
just får tillgripa slöjd och rätt mycket
slöjd, och det är det vi vill undvika. Jag
håller i själva verket före, att propositionen
löser frågan för en rätt betydande
del av distrikten, men det återstår i
alla fall en del distrikt, som kommer att
behöva tillgripa slöjden.

Om jag nu har sagt här, att detta skulle
medföra ekonomiska konsekvenser,
är det därför att fröken Andersson ville
påstå, i enlighet med motionen, att detta
inga ekonomiska konsekvenser hade. Det
är felaktigt, men jag kan gå herr Lindén
till mötes och säga, att de direkta ekonomiska
konsekvenserna inte blir så förskräckligt
stora, utan att det är de indirekta,
de lönetekniska konsekvenserna,
som blir större. Herr Lindén har själv
med all önskvärd tydlighet påvisat, att
dessa konsekvenser kan bli väsentliga.
Herr Lindén har här i själva verket talat
för att vi med ens skulle flytta upp alla
slöjdlärare i folkskollärarlönegrad, och
riksdagens första kammare är väl ändå
inte beredd att ta de konsekvenserna.

Jag håller fortfarande på utskottets
förslag.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag begärde ordet, då herr statsrådet
sade, att jag hade förbisett den förbättring
som här gjorts. Det må vara förlåtligt,
att även ett statsråd kan vara litet
trött så här på natten, men jag sade
ordagrant, att inrättandet av icke ordinarie
folkskollärartjänster innebär visserligen
en lättnad, men svårigheterna
kvarstår dock framför allt i vissa landsbygdsdistrikt.

vilken distriktsöverlärare befriats.

Sedan uttalade herr statsrådet sin förvåning
över att en ledamot av femte avdelningen
kunde tala för denna sak. Ja,
gudskelov, jag har inte hunnit bli så
mycket lönemandarin ännu, att jag inte
har något vett kvar i huvudet.

Vidare tycker jag att den här frågan
är ganska allvarlig, och det förvånar mig
litet att inte just det nuvarande statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
fäster mera vikt därvid. Ty som
det mycket starkt framhölls från sakkunnigt
håll i statsutskottet, är det inte
bara slöjdundervisningen, som blir lidande
på denna anordning utan även
och kanske framför allt den övriga undervisningen.
Den som med mycken
brio och klarhet urgerade denna ståndpunkt
var herr statsrådets företrädare i
ämbetet, Hildur Nygren, som är ej mindre
folkskollärarinna än även undervisningsråd,
och jag hade nu den troskyldiga
uppfattningen att hon var rätt insatt
i vad hon talade om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 141, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 21 maj 1952 em.

Nr 19. 155

Ang. uppehållande av undervisning

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt vtoteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till Statens sjöhistoriska museum:

, från vilken distriktsöverlärare befriats.
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor samt till prov- och
kompletteringskurser för hemvårdarinnor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispensärverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckt motion.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.29 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.