Tisdagen den 20 juli (Riksdagens protokoll 1948:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 32

14-26 juli.

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 juli.

Sid.

Svar på interpellation av herr Hage om förhindrande av jobberi
med bostadsfastigheter m. m............................... 5

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna . . 10

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 20 juli.

Utrikesutskottets utlåtande nr 20, ang. ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Amerikas förenta stater......................

Konstitutionsutskottets memorial nr 31, ang. förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. (sammanjämkningsförslag) ............

Särskilda utskottets memorial nr 2, ang. kamrarnas beslut rörande
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, in. m.....

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 32.

Onsdagen den 14 juli 1948.

Nr 32.

Onsdagen den 14 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne juni samt den 1, 2 och
3 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Hänvisande till i juni månad förelagt
läkarintyg hemställer jag härmed om ledighet
från riksdagsarbetet till och med
den 20 juli.

Stockholm den 4 juni 1948.

Sven Linderot.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg anhåller
undertecknad om ledighet från
riksdagsarbetet under återstoden av vårsessionen.

Kristianstad den 5 juli 1948.

N. Elowsson,

ledamot av riksdagens första kammare.

Härmed intygas, att riksdagsman Nils
Elowsson under tiden 23 maj—3 juli
1948 vårdats å härvarande Centrallasaretts
medicinska avdelning för ulcus
duodeni cum melaena (blödande magsår)
+ Embolia pulm. cum bronchopneumonia
samt att han till följd av
denna sin sjukdom är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet före den 20 juli
1948.

Kristianstad den 3 juli 1948.

Hans Silwer,
med. dr, lasarettsläkare.

Även den av herr Elowsson sökta ledigheten
beviljades.

Herr öhman avlämnade en av honom
och herr Norling undertecknad motion,
nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.

Motionen hänvisades till utrikesutskottet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 32.

Lördagen den 17 juli 1948.

Lördagen den 17 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 448, till Konungen i anledning av
viss del av Kungl. Maj ds proposition till
riksdagen med förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen,
m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av överenskommelse
angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater;

konstitutionsutskottets memorial nr
31, med föranledande av kamrarnas beslut
beträffande utskottets utlåtande nr
30 i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 230 med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner; och

särskilda utskottets memorial nr 2,
med föranledande av kamrarnas beslut i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 19 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 20, konsti -

tutionsutskottets memorial nr 31 och
särskilda utskottets memorial nr 2.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.02 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Härmed

intygas på heder och samvete,
att landshövding R. Sandler på
grund av akut förkvlningssjukdom är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 20 juli 1948 tills vidare.

Stockholm den 19 juli 1948.

Åke Smedmark,
leg. läkare.

Om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter
m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Hages interpellation
om förhindrande av jobberi
med bostadsfastigheter m. m., erhöll ordet
och anförde: Herr talman! I en till
chefen för justitiedepartementet riktad
interpellation har herr Hage framställt
följande frågor:

Anser herr statsrådet, att det skulle
vara motiverat att igångsätta en utredning,
utöver den som redan existerar,
för att belysa, i vilken omfattning bostadsfastigheter
i städer och liknande
samhällen under de senaste tio åren —
eller under annan tidsperiod, som kan
anses lämplig •— försålts på sådant sätt,
att försäljningspriserna gått upp i höjden
med orimliga belopp?

År herr statsrådet villig att — på
grundvalen av nu föreliggande eller genom
en sådan utredning framkommande

sifferuppgifter — till en förutsättningslös
utredning upptaga frågan om åstadkommande
av en lagstiftning, syftande
till ett förhindrande i möjligaste mån av
en fortgående prisuppressning och jobberi
vid försäljande av bostadsfastigheter? Då

interpellationen avser frågan om
en eventuell lagstiftning i syfte att åstadkomma
en prisreglering beträffande försäljning
av bostadsfastigheter, torde det
ankomma på mig att besvara interpellationen.

I anledning av interpellationen har jag
under hand inhämtat yttranden i ärendet
från priskontrollnämnden, socialstyrelsen,
hyresrådet och byggnadslånebyrån.
I anslutning till de synpunkter, som
dessa myndigheter framlagt, får jag anföra
följande.

Frågan om prisreglering beträffande
försäljning av fast egendom togs upp under
förarbetena till 1943 års ändringar
i prisregleringslagen. I propositionen i
ämnet erinrade jag sålunda om att priskontrollnämnden
i en promemoria diskuterat
möjligheten att göra prisregleringslagen
tillämplig å försäljning av
fast egendom. Tanken hade emellertid
avvisats. För egen del fann jag det välbetänkt
att icke utsträcka lagen till att
gälla överlåtelse av fast egendom. Jag
underströk i detta sammanhang den av
livsmedelskommissionen i dess remissyttrande
framförda synpunkten att genom
prisreglering beträffande jordbrukets
produkter en viss prisreglerande
effekt erhölles jämväl med avseende å
försäljning av jordbruksfastigheter. Motsvarande
gällde på grund av den genomförda
hyresregleringen i fråga om flertalet
hyresfastigheter.

Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande
över propositionen, att under
beredningen av ärendet framlagts för -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter m. m.

slag om längre gående skärpningar av
priskontrollen än dem som upptagils i
propositionen. Utskottet fann emellertid
för sin del de genom propositionen framlagda
modifierade ändringsförslagen vara
väl avvägda.

Frågan är nu i vad mån de senaste
årens utveckling motsvarat de förhoppningar,
som man sålunda ställde på hyresregleringslagens
förmåga att indirekt
verka prisreglerande i fråga om försäljning
av bostadsfastigheter. För att något
belysa denna fråga skall jag citera ett
par uttalanden i de nyssnämnda, i anledning
av interpellationen införskaffade
yttrandena.

Socialstyrelsen anför beträffande en
inom styrelsen upprättad för någon tid
sedan till hyresrådet överlämnad »Redogörelse
rörande förändringar i saluvärdena
för fastigheter i vissa städer under
åren 1938—1946», att man sammanfattningsvis
kunde säga, att stegringen i
saluvärdena vore starkare för mindre
fastigheter än för större och starkare i
mindre städer än i de större. Detta förhållande
sammanhängde givetvis delvis med
att priserna för en- och i viss mån för
tvåfamiljsvillor och andra smärre fastigheter
starkt påverkats av bostadsbristen,
medan den gällande hyresregleringslagen
bromsat verkningarna därav å värdena
för de egentliga hyresfastigheterna.
Den skilda utvecklingen i städer av
olika storleksordning syntes delvis sammanhänga
med samma förhållande såtillvida
som småhusbebyggelsen vore
mera dominerande i de mindre städerna.
Sannolikt hade även den allmänna
utjämningen i dyrhetsavseende inverkat
härvidlag. I större städer syntes av utredningen
att döma stegringen av saluvärdena
i stort sett ha hållits på lägre
nivå än vad som motsvarade den allmänna
penningvärdesförsämringen. I
mindre städer visade undersökningen
mera varierande siffror, delvis beroende
på materialets litenhet. I varje fall syntes
man knappast kunna konstatera, att
de genomsnittliga ökningarna ens i dessa
städer vore större än vad som motsvarades
av penningvärdets försämring.

Vad angår behovet av priskontroll be -

träffande försäljning av bostadsfastigheter
understryker socialstyrelsen, att
såvitt anginge de egentliga hyresfastigheterna
en priskontroll redan införts genom
hyresregleringslagen. Det vore en
allmänt antagen princip för priskontrollen,
att den borde träffa ett led i ett
ekonomiskt sammanhang på sådant sätt
att den i möjligaste mån finge verkningar
beträffande de övriga leden i
kedjan. I enlighet med denna princip
syntes den lämpligaste punkten att sätta
in en dylik kontroll vara just hyrorna,
och hyreskontrollen torde sannolikt vara
bland de mest effektiva priskontrollerna,
som för närvarande gällde här i landet.
Något behov av ytterligare reglerande
åtgärder funnes därför enligt socialstyrelsens
mening icke, såvitt dessa
fastigheter anginge.

Priskontrollnämnden och hyresrådet
anföra liknande synpunkter beträffande
behovet av en särskild priskontroll för
hyresfastigheter.

För egen del anser jag mig på grundval
av de nyss återgivna yttrandena och
övriga förhållanden kunna göra det uttalandet,
att vad angår de egentliga hyresfastigheterna
något starkare behov
av en särskild lagstiftning i priskontrollerande
syfte inte för närvarande gör sig
gällande. Jag anser i enlighet härmed
inte heller, att tillräckliga skäl föreligga
att nu igångsätta en sådan utredning rörande
hyresfastigheterna, som interpellanten
ifrågasatt. Detta utesluter dock
självfallet inte, att frågan även i fortsättningen
bör uppmärksammas.

Det hittills sagda har haft avseende å
de egentliga hyresfastigheterna. I viss
mån andra förhållanden göra sig gällande
med avseende å egnahems- och villafastigheter.

Även beträffande denna typ av bostadsfastigheter
skall jag, för att närmare
belysa frågan, återge några uttalanden
av de hörda myndigheterna.

Priskontrollnämnden finner med hänsyn
till den inträdda prisstegringen å
villafastigheter kontrollåtgärder av ena
eller andra slaget i princip önskvärda.
Dessa kontrollåtgärder kunde då enligt
priskontrollnämndens mening inte gär -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Om förhindrande

na begränsas till villafastigheterna, utan
måste ingå som ett led i en generell priskontroll
av fastighetsmarknaden. Nämnden
finner emellertid tekniska och andra
skäl tala mot en direkt priskontroll
över fastighetsmarknaden, men anser
frågan om indirekt kontroll kunna övervägas.
Nämnden tänker därvid närmast
på anordnandet av en kontroll över fastighetsmäklarna
samt en höjning av lagfartsstämpeln.

Socialstyrelsen framhåller, att beträffande
villafastigheterna funnes i stort
sett ingen annan priskontroll än den
som indirekt följde av att hyrorna för
uthyrda lägenheter vore reglerade; och
med nuvarande bostadsbrist vore denna
indirekta verkan av mindre betydelse.
Denna kategori av fastigheter hade icke
varit avsedd att omfattas av den av socialstyrelsen
gjorda undersökningen,
men av materialet framginge dock att en
bestämd tendens till starkare prisstegring
förelåge i fråga om de mindre fastigheterna.
De allmänna erfarenheterna
syntes även giva belägg för att just enoch
tvåfamiljsvillor stigit särskilt mycket
i pris under de senaste åren. Socialstyrelsen
ansåge det vara i och för sig
önskvärt, om någon åtgärd kunde vidtagas
för att motverka denna prisstegring
å den nu nämnda kategorien av fastigheter.
Vissa ansatser därtill hade
gjorts i samband med statlig och kommunal
långivning och subventionering
till dylika fastigheter, i det att vederbörande
myndighet för lånens övertagande
krävt att överlåtelsepriset skulle godkännas.
Erfarenheterna av denna verksamhet
syntes emellertid visa, att det vore
synnerligen svårt att effektivt genomföra
en dylik kontroll, då möjligheterna
til! kringgående av bestämmelserna vore
alltför stora. Socialstyrelsen kunde icke
anvisa någon framkomlig väg att åstadkomma
en effektiv bättring på detta område
och ansåge därför att det knappast
förelåge tillräckliga skäl att igångsätta
en speciell utredning därom.

Byggnadslånebyrån uttalar för sin del,
att tendenser till spekulation i statsbelånade
egnahem otvivelaktigt förekommo,
men att dessa tendenser hittills icke ta -

av jobberi med bostadsfastigheter in. m
git mera allvarliga former. Byrån erinrar
vidare om att vissa förberedelser
vidtagits för en utbyggnad av den statliga
kontrollen i fråga om överlåtelser
av byggnadsföretag, som uppförts eller
ombyggts med stöd av lån, beviljade av
bygnadslånebyrån. Byrån hade emellertid
ansett sig icke för närvarande böra
föreslå en dylik utbyggnad, men hade
sin uppmärksamhet riktad på de ifrågavarande
missförhållandena och vore beredd
att framlägga de förslag till spekulationsliindrande
motåtgärder, vartill
den kommande utvecklingen kunde föranleda.

För egen del vill jag framhålla, att beträffande
villafastigheter frågan i första
hand gäller kontrollen över egnaliemsmarknaden.
De hithörande spörsmålen
höra emellertid icke hemma under prisregleringslagstiftningen
utan utgöra ett
delproblem inom den statliga låne- och
bidragsverksamheten för bostadsändamål.
Socialministern har också behandlat
denna fråga senast i årets proposition
angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen. Socialministern
har därvid uttalat bl. a. att de redan vidtagna
åtgärderna på området syntes i
nuvarande läge i stort sett vara till fyllest.
Socialministern förutsatte dock, att
byggnadslånebyråns undersökningar i
ämnet fortsatte och att de förslag framlades,
vartill dessa undersökningar kunde
föranleda.

Av det nu sagda framgår, att varken
beträffande de egentliga hyresfastigheterna
eller beträffande villabyggnader
med statliga lån sådana omständigheter
för närvarande föreligga, som påkalla
en särskild prisregleringslagstiftning.
Emellertid återstår att behandla frågan
om eventuell priskontroll för villabyggnader,
vilka icke äro föremål för statlig
långivning. — Beträffande dylika villabyggnader
föreligga otvivelaktigt missförhållanden
i fråga om prissättningen.
Att undanröja dessa missförhållanden
erbjuder emellertid mycket betydande
svårigheter. Man skulle förmodligen också
bliva tvungen att uppbygga en särskild
administrativ apparat av relativt
betydande omfattning för att handhava

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter m. m.

och kontrollera tillämpningen av en
eventuell lagstiftning. På grund av de
särskilda förhållandena på detta område
skulle kontrollen förmodligen ändå inte
bliva så effektiv att man icke i betydande
utsträckning kringginge lagstiftningen.
Vid sådant förhållande och då —
rent kvantitativt sett — den ifrågavarande
gruppen fastigheter är förhållandevis
liten, är jag för min del icke beredd
att föranstalta om utrednings- eller lagstiftningsarbete
rörande denna fråga. I
varje fall vill jag först avvakta ytterligare
erfarenheter av utvecklingen och av
de verkningar, som eventuella åtgärder
beträffande de statligt belånade fastigheterna
indirekt kunna utöva beträffande
andra villafastigheter.

Herr HAGE: Herr talman! Jag ber att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det
synnerligen utförliga svar, som här har
lämnats.

Detta tack skulle naturligtvis varit ännu
innerligare, om svaret varit från mina
utgångspunkter något mera positivt.
Men samtidigt som jag konstaterar detta,
måste jag erkänna, att svaret också innehåller
en hel del ljuspunkter. På s. 4
i den utskrift av interpellationssvaret,
som jag erhållit, säges — efter finansministerns
deklaration, att han inte nu
är beredd att igångsätta någon utredning
rörande priskontroll vid försäljning
av hyresfastigheter — att detta självfallet
dock inte utesluter, att frågan även
i fortsättningen bör uppmärksammas. I
samma riktning gå också en del uttalanden
från såväl priskontrollnämnden som
socialstyrelsen och byggnadslånebyrån.

Vad jag särskilt har fäst mig vid och
gillar är, att priskontrollnämnden tar
upp frågan om kontroll över fastighetsmäklarna
och deras verksamhet. Jag har
den bestämda uppfattningen, att fördyring
av fastigheter som säljas ofta står
i direkt sammanhang med fastighetsmäklarnas
verksamhet, och jag har i
min interpellation anfört exempel på
detta. En fastighet i min hemtrakt, som
för övrigt tillhörde en gammal god vän
till mig, tidigare ledamot av denna kam -

mare, kunde under en tid förvärvas till
ett pris av cirka 50 000 kronor, men sedan
en fastighetsmäklare fått ta hand om
försäljningen, avyttrades fastigheten för
cirka 72 000 kronor. Fastighetsmäklarnas
verksamhet går just ut på att vid
försäljning av fastigheter få högsta möjliga
pris, något som ter sig naturligt
med tanke på att deras provision i allmänhet
blir större i samma mån som
de kunna åstadkomma högre priser. Jag
vågar alltså bestämt säga, att det skulle
vara synnerligen önskligt, om man åtminstone
när det gäller fastighetsmäklarnas
verksamhet sökte åstadkomma
några kontrollåtgärder.

Jag vill också understryka vad som
säges i interpellationssvaret, att en viss
bestämd tendens till starkare prisstegring
har gjort sig gällande i fråga om
försäljningen av mindre fastigheter.
Detta framgår av socialstyrelsens utredning.
I dessa mindre fastigheter äro hyresgästerna
många gånger fattiga människor,
och man kan befara, att denna
prisstegring i det långa loppet — trots
hyresregleringslagens tillvaro — kommer
att leda till höjda hyror för dessa
människor.

Detta är vad jag i första hand har
velat framhålla.

Frågan om vad man skall kunna göra
för att hindra en orimlig prisstegring
vid försäljning av fastigheter har, såsom
framgår av interpellationssvaret, flera
gånger varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Jag vill gärna erkänna,
att problemet är svårt att bemästra. Att
döma av interpellationssvaret synas
statsmakterna nu vilja resignera och
säga, att det är omöjligt att lösa detta
problem. Jag tycker att detta är ganska
dystert, ty jag har alltjämt den uppfattningen
att någonting här behöver göras.
Jag vill påpeka, att när det gäller jordbruksfastigheter
ha statsmakterna ansett
det önskvärt och även möjligt att genomföra
en lagstiftning för att bland
annat hindra prisstegring vid försäljning
av jordbruksfastigheter. Det förefaller
mig, som om det skulle finnas
möjligheter att göra någonting liknande,
när det gäller bostadsfastigheter.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Om förhindrande av iobberi med bostadsfastigheter m. in.

Och jag vill upprepa vad jag vid föregående
tillfällen har sagt, att jobberiet
och prisuppskörtningen med avseende
på fastigheter i stad är minst lika stort
och minst lika omfattande som då det
gäller jordbruksfastighetter på landsbygden,
en uppfattning som för övrigt bestyrkes
av uppgifterna i socialstyrelsens
utredning.

Den genomsnittliga prisstegringen på
hyresfastigheter, sådan den framträder
i socialstyrelsens utredning, anses inte
vara större än som kan motiveras av
uppgången i levnadskostnadsindex. I det
material, som ligger till grund för uträkningen
av den genomsnittliga prisstegringen
för hyresfastigheter, finns
dock ganska säkert en stor mängd fall,
där prishöjningarna varit mycket större
än den genomsnittliga prisstegringen.
Jag har från hyresgästföreningar
ute i landet fått en del siffror, som bestyrka,
att detta är fallet, men jag skall
inte nu, i riksdagens sista timme, gå
närmare in på detta material. Jag vill
endast säga, att redan socialstyrelsens
utredning visar, att i många fall synnerligen
stora prisstegringar ägt ram, prisstegringar
som varit betydligt större än
vad som kan motiveras av uppgången
i levnadskostnadsindex och penningvärdets
försämring. Av den som bilaga till
socialstyrelsens utredning fogade tabell
3 framgår t. ex. att köpeskillingen år
194G i ett samhälle för fastigheter, som
år 1938 hade ett visst taxeringsvärde,
visar en höjning med inte mindre än
200,5 procent. Jag skall inte trötta kammaren
med att undan för undan gå igenom
detta material, men det finns en
hel del andra siffror i socialstyrelsens
utredning, som visa, att prisstegringen
i en hel del fall och på en del orter har
varit betydligt större än som motsvaras
av uppgången i levnadskostnadsindex
och penningvärdesförsämringen.

Det är naturligtvis riktigt, att tillvaron
av en hyresregleringslag — som säges
på något ställe i det här lämnade svaret
— i stor utsträckning hindrar, att
höjningen av försäljningspriserna leder
tili högre hyror. Man skulle ju därför
kunna tro, att en person, som spekule -

rar på att köpa en hyresfastighet, skulle
resonera ungefärligen på följande
sätt: »Det är ingen idé för mig att köpa
en fastighet till högt pris, eftersom
hyresregleringslagen hindrar mig från
att av hyresgästerna ta ut, vad jag skulle
önska med hänsyn till den höga
köpeskillingen.» Men det visar sig likväl,
att kapital i mycket stor utsträckning,
trots tilTvaron av hyresregleringslagen,
nedlägges i hyresfastigheter. Anledningen
är naturligtvis, att personer
med förmögenhet anse detta vara en
mycket säker placering av sitt kapital,
även om de veta, att de inte genast kunna
få ut en högre hyra på grund av att
de köpt sina fastigheter till mycket höga
priser. Men genom denna stegring
av fastighetsvärdena ackumuleras kraven
på fastigheternas avkastning till
allt högre belopp, och när hyresregleringslagen
en gång i tiden upphör att
gälla blir det hyresgästerna, som komma
att få bära konsekvenserna av denna
prisstegring.

Det är detta som gör att man på hyresgästhåll
ser med bekymmer på den
utveckling av fastighetsvärdena, som
har ägt rum. Nu antar jag att det kommer
att dröja mycket länge, innan hyresregleringslagen
sättes ur kraft. Men
den dagen kommer väl till slut, och om
det då fortfarande existerar en viss
brist på hyreslägenheter, är det givet
att fastighetsägarna komma att höja hyrorna
högst avsevärt för att förbättra
avkastningen av det stora kapital de
— särskilt den siste köparen i raden —
måst nedlägga vid inköpen.

Nu skulle kanske en eller annan i det
fallet vilja resonera på samma sätt som
den franske konung, som sade: »Efter
oss syndafloden!» Vi som sitta här nu
i riksdagen behöva inte fundera så
mycket på vad som skall ske vid den
tidpunkten! Men så vill inte jag resonera.
Man bör ju tänka också på de kommande
åren och på de släkten, som komma
efter oss, och ordna det så, att de
inte få det alltför besvärligt här i samhället.

Trots vad som här påstås vågar jag
alltså göra gällande, att tillvaron av eu

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

hyresregleringslag inte är ett fullt effektivt
hjälpmedel, när det gäller att bemästra
dessa problem. Jag vill därför
uttala den förhoppningen, att man verkligen
gör allvar av uttalandet i interpellationssvaret,
att man från regeringens
sida kommer att följa denna fråga
med uppmärksamhet och att man — om
utvecklingen skulle gå vidare i den riktning,
som jag för min del har konstaterat
— inte kommer att hesitera för
att tillgripa en lagstiftning på detta område,
lika väl som man har gjort, när
det gäller jordbruksfastigheter.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Förenta staterna.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och
Amerikas förenta stater.

Genom en den 30 juni 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 297, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 30
juni 1948 samt med överlämnande av en
den 3 juli 1948 undertecknad överenskommelse
angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater, jämte därvid fogad bilaga
och särskild noteväxling, äskat riksdagens
godkännande av berörda överenskommelse
med bilaga och noteväxling.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
dels en av herrar Öhman och Norling
inom första kammaren väckt motion, nr
436, dels en av herr Lager m. fl. inom
andra kammaren väckt motion, nr 611.
I motionerna, som voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Utskottet hade till behandling i ett
sammanhang upptagit berörda proposition
ävensom de bägge motionerna. Under
ärendets behandling hade ytterliga -

re upplysningar rörande innebörden av
den föreliggande överenskommelsen med
Förenta staterna lämnats utskottet från
utrikesdepartementets sida ävensom
från av utskottet särskilt inkallade sakkunniga.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet anfört följande:

»Utskottet, som konstaterat nu föreliggande
överenskommelses nära anknytning
till den i utskottets utlåtande nr
18/1948 behandlade konventionen den
16 april 1948 angående europeiskt ekonomiskt
samarbete, har i nämnda utlåtande
givit uttryck åt sin principiella
uppfattning rörande Sveriges medverkan
i det europeiska återuppbyggnadsarbetet.
Vad utskottet i detta avseende
uttalat finner utskottet jämväl äga tilllämplighet
på den nu aktuella överenskommelsen
med Förenta staterna, varigenom
formerna för vårt lands — i egenskap
av ett av de till Pariskonventionen
anslutna länderna — och Förenta staternas
samarbete på återuppbyggnadsområdet
regleras. Utskottet ansluter sig till
de av ministern för utrikes ärendena utvecklade
grunder, varpå Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att godkänna berörda
överenskommelse, och får, under åberopande
av vad sålunda anförts, hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
1:436 och 11:611, meddela av
Kungl. Maj:t äskat godkännande av den
med propositionen överlämnade, den 3
juli 1948 undertecknade överenskommelsen
angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater jämte därvid fogade bilaga och
särskild noteväxling.»

Herr BRANTING: Herr talman! Jag är
ledsen att behöva säga det, men det synes
mig vara ett oantagbart avtal, som
här har förelagts riksdagen.

När vi den 4 februari i år preliminärt
behandlade Marshallplanen, gav jag för
min del uttryck åt skepsis och oro. De
farhågor ha nu besannats, eller äro på
väg att besannas, som tidigare tycktes
många onödiga eller som helt enkelt
uppfattades som — inspirerade av Kom -

Tisdagen den 20 juli 1918.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

inform! Det finns verkligen skäl att
ta denna sak i betraktande ur rent och
klart svenska synpunkter.

Riksdagen kommer i dag att ge den
begärda sanktionen, troligen på det hela
taget omedveten om vad som komma
skall. Den ger nog herr utrikesministern
rätt i att avtalet ur svensk synpunkt
»kan synas gå längre än omständigheterna
i och för sig påkalla». Men den
kommer att låta lugna sig.

Vid den punkt, där vi nu befinna oss,
skulle det förvisso vara önskvärt om någon
kunde ge oss en tillförlitlig analys
av innebörden i hela det världspolitiska
spel, som har startats under namn av
Marshallplanen. Men vi kunna inte vänta
oss något sådant klarläggande. Ingen
kan heller i dag säga någonting säkert
om funktionen eller effekten av det avtal,
som nu kommer att godkännas av
den svenska riksdagen. Att vi stå inför
en historisk vändpunkt tror jag ändå
att åtskilliga av oss ha på känn. Överenskommelsen
innebär, att vi sticka armen
djupt in mellan kuggarna i ett för oss
okänt maskineri.

Vi kunna inte göra oss blinda för att
Marshallpolitiken, så vitt vi hittills lärt
känna den, har varit rik på överraskningar
och missräkningar. Ju mer man
har gått över från fantasi till verklighet
desto mer ha realiteter trätt i dagen,
som varit ägnade att kyla av det första,
uppriktiga intresset. Jag vill inskränka
mig till att framhålla vissa väsentliga
ting.

Det är väl till att börja med numera
klart, att Väst-Europa icke kan påräkna
att från Förenta staterna i erforderlig
myckenhet få just de varor som behövas.
I Förenta staterna föreligger råvarubrist
på vissa fundamentala områden.

Vid studium av de bilaterala avtalen
finner man också, att Marshallplanen
i vissa stycken ter sig snarare som en
organisation för Europas hjälp till Amerika
än tvärtom! Enligt överenskommelsens
artikel IV skall ju .svenska regeringen
»bemöda sig om att underlätta
överförandet till Förenta staterna, för
upplagring eller andra ändamål, av sådana
svenska råvaror som erfordras av

Förenta staterna till följd av nuvarande
eller framtida brister i dess egna resurser».
Till detta kommer sedan hela
den speciella anordningen i avtalet för
att öka denna svenska export till Amerika.
— Jag går inte in på frågan om
omfattningen av denna export. Det heter
ju därutinnan att tillbörliga hänsyn skola
tagas till »Sveriges skäliga behov av sådana
råvaror för inhemsk användning
och för kommersiell export». Det är underförstått
att »kommersiell export»
också kan innefatta kompensationsaffärer.
Om uttrycket också innefattar kreditaffärer
framgår inte. Uppenbart synes
emellertid vara, att Förenta staterna
för att kunna bedöma dessa angelägenheter
måste begära att få full kontroll
över den svenska utrikeshandeln!

Man säger naturligtvis, att bristerna i
fråga om råvaror och materiel i Amerika
äro en direkt följd av den avsedda hjälpen
till Europa. Det ser icke ut att vara
hela sanningen! Brister föreligga ju redan
nu, vilket framgår av texterna. Det
förefaller mig också föga »planmässigt»,
att Europa nu skall i extra myckenhet
exportera råvaror och materiel till Amerika
för att sedan köpa igen färdigprodukterna
för dyra dollars. Ur allmänna
planhushållningssynpunkter förefaller
det åtminstone mig som om man förbereder
en ekonomisk katastrof av stora
mått genom att under en fyraårsperiod
ytterligare öka Förenta staternas redan
nu enorma produktionskapacitet. Hur
skall världsekonomien efter detta finna
balans?

Jag använde uttrycket »dyra dollars»
— vi skola ha klart för oss, mina damer
och herrar, att värdet av de dollars, som
nu skola ställas till Europas förfogande,
icke blir detsamma som det normala dollarvärdet.
De europeiska köparna bli ju
inte i tillfälle att för hela sina krediter
köpa varor på den amerikanska marknaden
efter fritt val. En stor mängd dollars
måste tydligen förbrukas på varor,
som vi inte i första band behöva, för att
tillgodose amerikanska exportintressen.
Det är klart att detta kommer att förminska
våra lånade dollars värde.

över huvud taget har det väl blivit

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

klart, att önskedrömmarna om Amerika
såsom Europas välgörare inte äro så lätt
förverkligade. Amerikas resurser räcka
inte till för att sätta ens Väst-Europa på
fötter — hur skulle problemet då ha
tett sig, om också Öst-Europa kommit
med?

Det öppnar sig ju också penibla konkurrensproblem
för industrierna på ömse
sidor om Atlanten. De amerikanska
exportörernas intressen äro en sak, de
europeiska importbehoven en helt annan!

Nu är det väl egentligen bara bra, att
läget på detta sätt omsider klarnar på
den ekonomiska fronten. Det fattiga Europa
skall inte göra sig några illusioner!
Det är bland annat de överdrivna förhoppningarna
om den amerikanska
hjälpens effektivitet som kunna befaras
fördröja, att man i vissa europeiska länder
organiserar upp sitt näringsliv på
basis huvudsakligen av egna resurser och
ett mera normalt internationellt samarbete.

Men det har också kommit en rad obehagliga
överraskningar på det politiska
området. De krafter i Amerika, som ville
räkna in Franco-Spanien bland de västliga
demokratierna, leva naturligtvis än!

En politisk deklaration av färskt datum
har avgivits av den man, som kanske
blir Förenta staternas president.
Thomas Dewey yttrade nyligen enligt
ett referat i Stockholms-Tidningen för
den 26 juni: »Målet för vår politik i
Europa måste vara att medverka till, att
16 försvagade nationer enas till Europas
Förenta Stater.» I utrikesutskottets
utlåtande — jag beklagar verkligen, att
herr Sandler på grund av sjukdom är
förhindrad att närvara här i dag — föredrar
man att bara tala om »Sveriges
medverkan i det europeiska återuppbyggnadsarbetet».
Att Förenta staterna
just genom Marshallplanen bedriver en
del av sin europeiska politik låtsas man
icke om. Men det skymtar ju till och
med i vissa stycken av den amerikanska
»1948 års lag om ekonomiskt samarbete»,
som jag verkligen gjort mig mödan
att läsa. Där heter det t. ex. på ett
ställe, att närhelst amerikanska utrikesministern
anser, att någon åtgärd av den

administratör för Marshallplanen, som
har blivit tillsatt, icke passar Förenta staternas
utrikespolitiska syften, skola vissa
åtgärder vidtagas. Men inte figurerar
denna politiska synpunkt hos oss på
annat sätt än att man fått mycket bestyr
med att bagatellisera och bortförklara
de öppenhjärtiga amerikanska deklarationerna.

Men varför skola vi sticka huvudet
i busken på den punkten? Förenta staterna
är givetvis i sin fulla rätt att
utnyttja »planen» för sin utrikespolitik.
Frågan är bara den, om denna politik
passar oss? Situationen är den, såvitt
man kan se, att här föreligger en konstitutiv
oöverensstämmelse mellan europeiska
och amerikanska synpunkter. Hos oss
i Sverige vill man otvivelaktigt på många
håll stå fast inte bara vid neutralitetspolitiken,
i händelse av konflikt, utan
över huvud taget vid den universella
samarbetspolitiken. Helst skulle vi nog,
de flesta av oss, ha sett, att det blivit
Myrdalskommissionen i Geneve, som
fått bli verktyget för den europeiska
återuppbyggnaden. Men i Amerika ha
starka krafter i stället drivit igenom
Marshallplanpolitiken, och många åsyfta
klart att genom den befordra specifika
syften. Hur dessa motsatta strävanden
i längden skola förenas få vi
se! Uppenbart är ju emellertid, att Amerika
har tagit ledningen. Är det så underligt,
herr talman, om man här i Sverige
beklagar denna utveckling och ser
med rätt stor oro på fortsättningen?

Den sista och kanske värsta överraskningen
för de västeuropeiska staterna
har blivit de bilaterala avtalens utformning,
som, jag tror överallt, har vållat
skarpa debatter och framkallat bittra
kommentarer.

Det iir mot bakgrunden av hela denna
utveckling, her talman, som jag uttalar
en farhåga för att Marshallpolitiken också
i fortsättningen för de sexton nationerna
blir rik på missräkningar, oförutsedda
konsekvenser och kanske fruktansvärda
överraskningar.

Vår ställning i världen blir en annan
än förut, sedan riksdagen här har fattat
sitt beslut. Den blir annorlunda, men

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

enligt min mening icke bättre, utan sämre
än förut!

Jag började med att säga, herr talman,
att det enligt min uppfattning är ett oantagbart
avtal, som här har förelagts
riksdagen. Det kan inte gärna på allvar
förnekas, att avtalet genom en mängd
icke-reciproka klausuler partiellt ställer
oss under ett slags ekonomiskt förmynderskap.

Där äro först och främst bestämmelserna
om att öka Förenta staternas möjligheter
att i Sverige få råvaror och materiel
genom att här släppa lös den amerikanska
privata företagsamheten. Herr
utrikesministern har någonstädes yttrat,
att det är en utomordentlig förmån
för Sverige att besitta sådana råvaror,
som nu behövas för Europas återuppbyggande.
Ja, givetvis, om vi själva få
bestämma över dem och över deras användning!
Men Sveriges regering skah nu
enligt Artikel IV, punkten 2. mom. b)
»förhandla» angående anordningar för
att bereda lämpligt skydd, som det heter,
för rätten för varje amerikansk medborgare
eller för varje amerikanskt bolag
att här i Sverige »bidraga till utvecklingen
av produktionen» av för Amerika
önskvärda råvaror eller materiel, och
detta på villkor motsvarande dem som
gälla för svenska medborgare!

I Artikel III heter det, att de båda regeringarna
skola samråda om investeringsplaner
i Sverige, som framläggas av
amerikanska medborgare, och där stadgas
vissa svenska statsgarantier för sådana
investeringar.

Mig förefaller det kränkande för en
suverän stat att gå med på sådana bestämmelser
utan reciprocitet. Amerikanska
regeringen skulle i så fall ha förbundit
sig att också »förhandla» om rätten
för svenska medborgare och bolag att
starta företag i Amerika på samma villkor
som amerikanska medborgare för att
där »utveckla produktionen» av råvaror
och materiel, som vi kunna behöva, och
amerikanska regeringen borde ha givit
oss garantier för svenska investeringar
i Amerika. Även om en sådan klausul
haft mera teoretisk betydelse, hade den
ändå bort finnas där.

Om vi nu emellertid sätta oss över hela
arrangemangets något kolonialpolitiska
karaktär och bara se saken ur svenska,
inre ekonomiska synpunkter, så innebär
alltså överenskommelsen, att vi — i vårt
överindustrialiserade land, med full sysselsättning
— troligen skola släppa lös
ett antal amerikanska jätteföretag, till
exploatering av svensk malm, svenskt trä
och annat för export till Förenta staterna.
Att detta kan medföra en snedbelastning
och överdimensionering inom vårt
näringsliv är uppenbart, liksom också
att det nog kan leda till slöseri med naturatillgångar.

Nå, men arbetskraften? Ja, antingen
komma väl de amerikanska företagen att
konkurrera om arbetskraften med de
svenska företagen, eller också träder kanske
Artikel II, mom. 2 i tillämpning, enligt
vilket Sveriges regering skall »välvilligt
pröva» förslag om import av utländsk
arbetskraft från flyktinglägren i
Tyskland. Avtalsbestämmelserna om den
amerikanska företagsamheten i Sverige
finner jag alltså ytterst olämpliga.

Men i avtalet finnas också de verkligen
högst anmärkningsvärda bestämmelserna
i Artikel VI om svensk rapportskyldighet,
varmed man ytterligare bygger
ut den rapportskyldighet, som redan föreligger
enligt Pariskonventionen. Sveriges
regering — heter det — kommer att
till Förenta staternas regering översända

— i den form och på de tider, som amerikanarna
bestämma — detaljerade uppgifter
angående investeringsplaner, program
och åtgärder, som föreslagits eller
antagits i syfte att genomföra bestämmelserna
i överenskommelsen och de allmänna
åtagandena i Pariskonventionen

— och i dessa allmänna åtaganden ingår
ju bland annat, att man skall öka produktionen.

Det är givetvis svårt att överblicka innebörden
av detta stadgande, men så
mycket är väl klart, att det kan ges eu
vidsträckt tolkning. Vi ha naturligtvis
observerat den inskränkning i rapportskyldigheten,
som följer av (1 punkten i
annexet, att vi inte behöva skicka detaljerade
uppgifter om »mindre investeringsplaner
eller konfidentiella kommer -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

siella eller tekniska uppgifter, vilkas utlämnande
skulle skada legitima kommersiella
intressen». Man har här tänkt på
de enskildas kommersiella intressen —
men hur blir det med svenska statens intressen
av handelspolitisk eller annan
natur?

Vidare skola vi skicka fullständiga
kvartalsrapporter beträffande »verksamheten
under denna överenskommelse»
— vad det nu kan innebära! Vidare, och
observera detta, skola vi skicka uppgifter
angående de ekonomiska förhållandena
i Sverige samt övriga belysande
uppgifter, nödvändiga för att komplettera
de uppgifter, som Förenta staterna få
genom rapporter från Parisorganisationen.
— Detta för att man i Amerika skall
kunna kontrollera »framstegen i det gemensamma
återuppbyggnadsprogrammet»
och för övrigt för att man skall
kunna se till att en viss för oss svenska
riksdagsmän i allmänhet okänd amerikansk
lag blir iakttagen! Dessutom skall
svenska regeringen förhjälpa amerikanska
regeringen att få de upplysningar
angående svenska råvaror eller materiel
som den kan ha intresse av.

Något »ekonomiskt spionage» kommer
icke Förenta staterna att behöva bedriva
i Sverige! Vi skola lägga upp hela vår
ekonomiska situation för Amerika, inklusive,
antar jag, vår tillgång till uran eller
andra dylika ting.

Ena dagen sitter man i lagutskott och
i denna kammare och behandlar vittgående
strafflagsparagrafer om »olovlig
underrättelseverksamhet» beträffande
också våra ekonomiska förhållanden,
andra dagen får man vara med om en
överenskommelse med en främmande
stormakt, varigenom vi förplikta oss att
ge vederbörande en fullständig insyn i
vårt ekonomiska liv och våra naturliga
resurser.

Men ändå är detta icke tillräckligt! Vi
skola också enligt Artikel VIII taga emot
en särskild amerikansk kontrolldelegation.
Dessa herrar — vilkas antal visserligen
skall vara begränsat — skola
ha samma privilegier och immuniteter
som amerikanska ambassadens medlemmar.
Vi skola också bereda särskilda för -

måner åt vissa amerikanska kongressmän,
som kunna vilja komma hit för
att titta och kontrollera, eller kanske förbereda
affärer, och åt deras personal
och ge dem allt bistånd, så att de skola
kunna »effektivt» genomföra sina åligganden
— vad nu dessa kunna bestå i.
Också till de särskilda delegaterna, till
Förenta staternas särskilda representant
i Europa och till hans personal, till de
amerikanska kongressmännen och deras
personal skola vi lämna alla uppgifter,
som de önska för att kunna följa och
överblicka, att överenskommelsen av oss
strikt följes.

Jag tager för givet att dessa amerikanska
herrar, som komma hit och inspektera
oss, inte bara komma att fara
omkring »på natten» som de tyska tågen!
De komma nog att observeras! Vad
svenska folket skall tänka om denna nyordning
få vi så småningom märka.

Aldrig förut i Sveriges moderna historia,
vågar jag säga, ha vi väl slutit ett
sådant avtal som detta! Jag har verkligen
letat i våra grundlagar, om det står i
regeringens och riksdagens makt att på
detta sätt disponera väsentliga stycken
av svensk ekonomisk självbestämningsrätt.
Men här tycks man inte ha förutsatt
denna möjlighet.

Låt oss ett ögonblick föreställa oss,
mina damer och herrar, att svenska regeringen
under kriget hade förelagt riksdagen
en överenskommelse liknande
denna med Hitler-Tyskland, vilket rike
onekligen på sin tid försåg oss med
mycket nödvändiga varor — ingen jämförelse
för övrigt, naturligtvis, mellan
dessa två makter! Men låt oss antaga, att
nazisterna i detta avtal hade fått rätt
— eller för all del rätt att »förhandla»
om — att här grunda allehanda tyska
företag för export av råvaror och materiel
till Tyskland med samma rättigheter
och samma rörelsefrihet som
svenska medborgare! Låt oss antaga, att
Sverige hade förpliktigat sig att till Tyskland,
månatligen och kvartalsvis, avge
alla de ekonomiska rapporter, som nu
skola gå till Amerika! Låt oss antaga, att
tyska delegationer och kontrollanter hade
tillförsäkrats en sådan total insyn och

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

beretts en så mäktig, okränkbar ställning
och eu sådan rörelsefrihet här i
landet, som vi nu medgiva amerikanska
representanter! Hade inte riksdagens
flertal i så fall tillbakavisat ett sådant
förslag? Säkerligen — åtminstone tror
jag det. Därmed skulle vi ha gått vida
längre än vi gjorde i »eftergifter» under
direkt krigshot.

Nog är det sant såsom det officiellt har
sagts, att det nu föreliggande avtalet »ur
svensk synpunkt kan synas gå längre än
omständigheterna i och för sig påkalla».
»Kan synas» — men gör det inte det
också i verkligheten?

Det framhålles i propositionen, att
överenskommelsen i stort sett liknar alla
de andra bilaterala avtalen. Olikheterna
betingas av att somliga länder inte ha
några råvaror att avvara, som kunna
exporteras till Amerika, och därav att
vi inte tänka ta emot någon hjälp i form
av gåvor.

Jag har förgäves försökt få tag på
några av de andra avtalen med olika
europeiska makter, t. ex. de engelska
och franska, för att göra en noggrann
jämförelse. Det har ännu icke lyckats.
Något exemplar av dessa avtal har inte
stått att uppbringa här i staden, åtminstone
inte för mig. Det har emellertid
upplysts mig — och jag tror det naturligtvis
— att de nämnda staternas avtal
innehålla samma ensidiga klausuler som
vårt i fråga om amerikanska investeringar
och företag och samma vittgående
rapportskyldighet. Även om så är
förhållandet, finner jag dessa bestämmelser
icke acceptabla.

Allt kommer att bero på tillämpningen,
säger man. Ja, säkerligen! Att man
från den amerikanska sidan kan vara
ganska hårdhänt tror jag att vi redan
känna till. Sverige kommer, enligt vad
det signalerats, att snart göra framställning
om en Marshallkredit, och vi bli på
så sätt också jämställda med de andra
europeiska staterna. I préambulen till
överenskommelsen konstatera de båda
regeringarna, att de genom avtalet vilja
— såsom det något dunkelt heter — redovisa
den hjälp, som mottages av Sverige
»för att främja dess ekonomiska

återhämtning». Regeringarna vilja betrakta
denna hjälp såsom »en oskiljbar
del av det gemensamma europeiska återuppbyggnadsprogrannnet».
Vi äro således
med med hull och håll! Vi äro med,
om jag får uttrycka mig litet lättfärdigt,
i »AB Förenade Väststaternas konkursbo»
under amerikansk administration.
Vi skola alltså inte inbilla oss, att vår
»ekonomiska särställning» försätter oss
på något sätt utanför det hela.

Herr talman! Jag har icke velat underlåta
att vid detta tillfälle klargöra min
ståndpunkt.

Ur inrikespolitiska synpunkter ligger
ju saken hos oss så till att riksdagens
alla partier, utom det kommunistiska,
komma att ge sitt stöd åt överenskommelsen,
åtminstone antar jag det. Vid
debatten om Pariskonventionen, den 29
juni, underlät icke herr Sandler att gentemot
den kommunistiske talaren ironisera
över kommunisternas följsamhet
mot »direktiven från Kominform». För
min del vill jag bara hålla mig till den
rent sakliga argumenteringen. Det finns
för övrigt i andra länder många andra
än kommunisterna, som gått emot — jag
talar inte om t. ex. ett parti som De
Gaulles i Frankrike — däribland åtskilliga
medlemmar av Labour Party i
England. Men detta hör icke till den sakliga
argumenteringen.

Jag beklagar givetvis den motsatsställning,
som jag genom mitt ståndpunktstagande
kommer i gentemot regeringen.
— Men med tanke på framtiden beklagar
jag ännu mer, att regeringen intagit
sin ståndpunkt så som skett. Man menar
naturligtvis nu, liksom under kriget,
att vi befinna oss i ett s. k. tvångsläge ■—•
och en del ligger väl i det! Men i sådana
lägen uppstå ju just politiska avvägningsfrågor.

Att här finnas starka skäl emot detta
avtal äro vi nog i själva verket alla överens
om. Redan när det gällde Pariskonventionen,
som ju inte alls gick så långt,
framhölls i utrikesutskottets utlåtande,
att den konventionen fått eu omfattning
och räckvidd, som knappast kunde förutses
vid Sveriges första ställningstagande
till Marshallplanen, och att den inne -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1918.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

slöt åtskilliga bestämmelser, som icke i
och för sig syntes påkallade av Sveriges
medverkan i återuppbyggnadsarbetet.
Men — man gick ju ändå med, och jag
för min del teg i den debatten. Pariskonventionen
hade ju i alla fall, såvitt
man kunde se, en annan karaktär än
detta amerikanska avtal. Den var byggd,
förefaller det mig, på principen om lika
berättigande mellan de avtalsslutande
staterna. Den gick ut på en kommande
planering av den europeiska produktionen
och ekonomien, som till och med
hade en viss socialistisk karaktär. Den
pekade mot universalitet. Man talade där
om utsträckningen av handeln åt alla
håll på grundval av lika berättigande
och om jämbördigt samarbete. Det framhölls,
att parterna ville förverkliga de
principer och uppnå de syftemål, som
anges i den europeiska ekonomiska kommissionens
huvudrapport, och den rapporten
är i många avseenden ett utmärkt
aktstycke.

Allt detta tycktes mig ge sin karaktär
åt Pariskonventionen. Visst funnos där
vissa punkter, som ingåvo betänkligheter.
Jag syftar för min del särskilt på
att de engelska, franska och amerikanska
generalerna i det ockuperade Västtyskland
i det avtalet voro med »som avtalsslutande
parter», varigenom ju i realiteten
också Förenta staterna, genom general
Clay, blev avtalsslutande part,
fastän utan alla förpliktelser för Amerikas
del! Men texten i Pariskonventionen
ingav som sagt i alla fall en känsla av
att där hade ett antal fria och självständiga
stater velat göra ett försök att genom
samarbete lyfta sig själva upp ur
dyn.

Det nu föreliggande avtalet verkar i
stället diktat. Det är det ju också! De
europeiska staterna ha i alla möjliga avseenden
utan val fått underkasta sig
stipulationerna i den amerikanska lagen
om ekonomiskt samarbete av 1948! I den
lagen, section 115 b, står det ju inte bara,
att separata avtal skola upprättas mellan
Amerika och de olika stater i Europa,
som vilja komma i åtnjutande av hjälp,
utan där står också i detalj, vad dessa
avtal skola innehålla. Det var när den

lagen antogs, den 3 april 1948, som Marshallplanen
slutgiltigt fick sin karaktär
av anordning för amerikansk ekonomisk
kontroll över de 16 nationerna.

I Marshalls tal i Harvard den 5 juni
1947, när allt detta började, bär han enligt
det referat som utrikesministern givit
oss sagt, att det varken var lämpligt
eller ändamålsenligt, att Förenta staterna
ensidigt utformade ett program för
Europas återhämtning. Programmet borde
komma från Europa. Förenta staternas
roll skulle bestå i vänskaplig hjälp
med programmets utformande och sedan
i understöd åt programmet i den
utsträckning det visade sig praktiskt genomförbart.

Så lät det då, och det lät ju hyggligt
nog! Men verkligheten blev någonting
helt annat efter antagandet av 1948 års
lag. Men inte ha vi i riksdagen eller
svenska folket över huvud taget fått besked
i tid om innehållet i den lagen, som
ju i stor utsträckning förliandsbestämde
innehållet i de bilaterala avtalen och
som satte sin allmänna prägel på planen!
Den där lagen borde enligt min
mening i översättning ha delgivits riksdagen,
i varje fall senast i samband med
propositionen om Pariskonventionen,
som dagtecknades den 8 maj. I den propositionen
refererades emellertid den
amerikanska lagen, som alla kunna se,
så kortfattat, att man icke fick en aning
om vad det bilaterala avtalet måste innehålla.
Om den föredrogs mera utförligt
i utskottet, vet jag naturligtvis inte.

Innehållet i den amerikanska lagen
har emellertid tydligen medfört, att det
knappast har kunnat föras några fria
förhandlingar om de bilaterala avtalen.
Smärre jämkningar och tolkningar ha
viil kunnat förekomma, men i de avgörande
punkterna var saken bestämd på
förhand!

Bland skälen för att Sverige trots allt
— trots sin allmänna politiska huvudlinje,
trots sin relativt gynnsamma ekonomiska
ställning — i alla fall bör vara
med och ta emot Marshallhjälp »för att
främja Sveriges ekonomiska återhämtning»,
som det heter, har påpekats, att
om vi nu icke ta emot Marshallhjälp, så

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

kunna vi inte heller få några normala
dollarkrediter. Alltså — därför att vi
gärna vilja vara med om Europas återuppbyggnad,
måste vi själva ta emot
Marshallhjälp och därmed också underkasta
oss de rigorösa villkoren! Det är
verkligen ganska kuriöst att en stat, som
nu är i det lyckliga läget att kunna till
Europa och Amerika exportera viktiga
råvaror och mycket annat och som icke
vill annat än hjälpa Europa och redan
har gjort det med väldiga belopp, men
som just därför nu behöver ett mindre
dollarlån — det är kuriöst att den staten
skall hastigt och lustigt förvandlas till
eu fattig hjälpsökare!

Här kan jag icke följa med!

ålen det har ju också anförts en rent
politisk motivering för vårt deltagande
i Marshallplanen. Det har sagts, att om
vi inte gå med, så skulle det kunna tolkas
som om vi ställde oss på samma
linje som östblocket, och det kan ju
inte förenas med vår allmänna politik.
Detta är, enligt mitt sätt att se saken, ett
argument, som icke ger den tillbörliga
betydelsen åt den utrikespolitiska kurs
vi valt. Innebörden i vårt allmänna ställningstagande
efter kriget har t. ex. i Förenta
Nationerna tagit sig det uttrycket,
att vi i somliga frågor ha ställt oss på
västblocksidan, i andra på östblockets
ståndpunkt, och ibland ha vi avstått
från att rösta. Rörelsefrihet och en självständig
ställning ha just varit poängen i
denna politik. Däremot ha vi icke velat
på ett mera fast och beståndande sätt
förbinda oss med någondera sidan.
Framför allt ha vi velat stå utanför de
nya blockbildningarna.

1 början av detta år kunde man ännu
hävda, att vår villighet att deltaga i det
europeiska återuppbyggnadsarbetet icke
innebar ett ståndpunktstagande, som betydde
ett sådant fast engagemang. I dag,
med Marshallplanens nuvarande utgestaltning
och karaktär, tycks det mig bli
svårt för Sverige att upprätthålla tesen
om sin fria och obundna ställning och
vinna erforderlig tilltro.

Jag finner denna utveckling så mycket
olyckligare, herr talman, som den
äger rum parallellt med att himlen mörk 2

Första kammarens protokoll It)''/H. Nr 32

nar över det internationella fältet. Vi
ta vårt avgörande steg in i Marshallplanens
sfär — in i den amerikanska
utrikespolitikens kraftfält — just när det
internationella läget ter sig oroande.
Alla veta, att vi ha kommit därhän stycke
för stycke utan att vi velat varje
steg av fortsättningen. Hädanefter, tror
jag, kommer det att fordras en avsevärd
motståndskraft för att vi inte också i någon
form skola dragas in i en öppet politisk
västkombination.

Givetvis — och lyckligtvis— kan ju ännu
den allmänna situationen — kanske
hastigt nog — förbättras och därmed
också Marshallpolitiken i viss mån förändra
karaktär, t. ex. genom att ett mera
universellt ekonomiskt samarbete kommer
till stånd. Men vi stå icke där nu.

Jag kan icke, herr talman, ge min
röst åt detta avtal. Jag vill icke heller
lägga ned min röst. Jag ber att få yrka
avslag på utrikesutskottets hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! I den utrikespolitiska
debatt som vi hade här i
kammaren den 29 juni anförde jag starka
betänkligheter emot landets anslutning
till Pariskonventionen. Jag framhöll
i den diskussionen som min mening, att
det nog var klokt att uppskjuta ställningstagandet
i fråga om Parisorganisationen
till dess att avtalet om ekonomiskt
samarbete med Amerika kunde föreläggas.
Nu föreligger detta avtal, och jag
måste säga, att de betänkligheter som jag
anförde i den tidigare debatten ha blivit
ännu mer förstärkta, när jag tagit del av
det avtalsförslag, som här tillstyrkes av
utrikesutskottet.

Man hävdade i den tidigare debatten
om utrikesfrågorna från flera håll, att
Sveriges anslutning till Pariskonventionen
och Marshallplanen icke får innebära
något politiskt engagemang, utan
alt det hela skulle inskränka sig till eu
samverkan med vissa andra länder för
Europas ekonomiska rekonstruktion. Ja,
hans excellens herr utrikesministern förklarade
ju flå, att anslutning till Pariskonventionen
icke innebar något avsteg
ifrån vår traditionella alliansfria utrikes -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

politiska linje, och från herr andre vice
talmannen, herr Åkerberg, fingo vi det
beskedet, att han icke kunde förstå, att
det beslut som riksdagen fattade och som
skulle följas av detta bilaterala avtal med
Amerika innebar något som helst politiskt
ställningstagande.

Jag tror emellertid att det måste konstateras,
när vi i dag ha tillfälle att taga
del av det föreliggande avtalsförslaget
om Sveriges samarbete med Förenta staterna,
att vad som här föreslås är ett
mycket allvarligt politiskt och ekonomiskt
engagemang på Förenta staternas
sida i den internationella politiken. Jag
kan på den punkten liksom också i övrigt
helt instämma i vad herr Branting
anfört. Genom att nu godkänna detta avtal
slå vi in på en ny kurs i utrikespolitiken,
som innebär till sina konsekvenser
landets anslutning till det västblock,
som är under utbildning. De som alltjämt
hävda, att avtalet icke är bindande
för vårt utrikespolitiska ställningstagande,
ha antingen icke satt sig in i vad
avtalet innehåller, eller också — det tvekar
jag icke att säga — försöka de förvanska
de faktiska sakförhållandena.

Det föreliggande avtalet klargör med
all önskvärd tydlighet, att Marshallplanens
huvudsakliga syftemål är att sammanslå
ett antal stater i Europa under
amerikansk överhöghet i syfte att, som
det står i den amerikanska lagen, garantera
Förenta staternas styrka och stabilitet.
Det uttryckes klart i den amerikanska
lagen, som ligger till grund för hela
Marshallpolitiken, att syftemålet är alt
främja Förenta staternas allmänna välfärd,
nationella intressen och utrikespolitik.
Ja, syftemålet med planen framgår
kanske ännu tydligare än av själva lagtexten,
om man tar del av innehållet i
den proposition som förelädes den amerikanska
kongressen, i vilken man motiverade
Marshallplanen. I denna proposition
hävdade man hland annat, att huvudorsaken
till att Amerika önskade ett
ekonomiskt stabilt Europa var att detta
var förutsättningen för att upprätthålla
den civilisation, i vilken den amerikanska
livsstilen har sina rötter.

Jag behöver inte här närmare gå in

på någon kritik av den amerikanska
»livsstilen». Vi veta allesammans vad
den innebär. Den amerikanska livsstilen
innebär ohämmad maktställning för monopolkapitalet,
hårt klassförtryck och
rasförföljelser av en omfattning som icke
står de Hitlertyska förhållandena efter.
Jag har verkligen svårt att förstå, hur
regeringen, som ändå alltjämt påstår sig
stå kvar på den politiska grundval som
är utformad i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
kan ge sin principiella anslutning
-— som det står i avtalet — till
den amerikanska lagen av den 3 april
1948.

Syftet med den amerikanska planen
är, som jag tidigare sagt och som också
herr Branting understrukit, att tillförsäkra
Förenta staterna det ekonomiska och
politiska herraväldet över Europas Marshalländer.
Och då är det också klart,
att det avtal som Sverige nu skall sluta
innebär mycket allvarliga förpliktelser
och öppnar vägarna för amerikansk insyn,
kontroll och bestämmanderätt i angelägenheter,
som uteslutande borde vara
svenska folkets, så länge vi betrakta
oss som en suverän nation. Herr Branting
har mycket utförligt gått igenom de
olika paragraferna i avtalet, och jag kan
därför inskränka mig till att endast hänvisa
till några av de avgörande förpliktelser,
som landet ikläder sig. Vi skola
låta Amerika få kontroll över våra investeringsplaner
och kontroll över vår
valutapolitik, så att vi ha, som det står i
avtalet, »väl avvägda växelkurser». Vi
få alltså icke själva avgöra, vad som är
väl avvägt, utan det skall avgöras, som
det heter, »i samråd med» regeringen i
Amerikas förenta stater. Vi förplikta oss
att statsbudgeten skall balanseras. Det
finns visserligen ett tillägg som säger
att underbalansering under kort tid kan
tillåtas, men i allmänhet skall budgeten
balansera. Vi förplikta oss också, att Sverige
enligt amerikansk uppfattning skall
vidmakthålla »inre finansiell stabilitet».
Vi förbinda oss att överföra råvaror iil!
Amerika, om detta land skulle anse sig
ha behov av dem, och att ge amerikanska
medborgare och företag rätt att på
samma villkor som svenska medborgare

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

exploatera våra naturtillgångar. Vi ikläda
oss rapportskyldighet kvartalsvis och
månadsvis, och regeringen förbinder sig
att vidtaga nödvändiga åtgärder för att
popularisera vad som kallas »det amerikanska
biståndet» i pressen och annorstädes.
Slutligen förplikta vi oss att ta
emot en särskild amerikansk delegation,
som skall kontrollera att Förenta staternas
intressen tillgodoses, och ge dem alla
fördelar som följa med diplomatisk representation
över huvud taget.

Detta är bara, i korthet nämnda, några
av de förpliktelser som avtalet stadgar,
och jag tror det är tillräckligt belysande
för att man skall våga påståendet, att
överenskommelsen är ett ensidigt diktat
från Förenta staternas sida och att den
i verkligheten förtjänar icke beteckningen
överenskommelse, utan beteckningen
slavkontrakt för Sveriges del. Ett godkännande
av det avtalet betyder, att vårt
land schackrat bort väsentliga delar av
sin suveränitet, och i det långa loppet
betyder det, att vi förvandlas till en lydstat
åt dollarimperialismen i Amerikas
förenta stater.

Det är också ett allmänt känt faktum,
att de maktägande i Förenta staterna på
grundval av föreliggande överenskommelse
avse att så småningom upprätta
ett militärt block för det tredje världskriget,
som vissa imperialistiska krafter
i febrilt tempo söka organisera.

Då det parti jag representerar verkar
för vårt lands nationella oberoende och
för fred, kan jag, herr talman, icke biträda
utrikesutskottets utlåtande, utan
jag vill i anslutning till vår motion yrka,
att kammaren avslår propositionen nr
297.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag hade inte tänkt, att det
skulle bli någon större utrikespolitisk
debatt om denna proposition. Vi hade ju
en Marshalldiskussion för några veckor
sedan, närmare bestämt ilen 29 juni, och
om vi nu i (lag skola ha en ny debatt,
blir det väl närmast att upprepa de synpunkter
som då anfördes. Inte heller i
övriga avseenden ha några nämnvärda

förändringar i det utrikespolitiska läget
inträtt, som nu kunna ge oss anledning
att bestämma vår ställning på något annat
sätt än då. Jag instämmer i att läget
är beklagligt och dystert ur vår synpunkt,
men vi ha ingenting annat att
göra än att, som jag sade redan då, hålla
vårt krut torrt och bestämma vår
politik så att vi själva kunna ta ansvaret
för den.

Det finns ju en mening i vårt land,
som säger att vårt öde är sammankopplat
med våra grannars. Man hör irriterade
krav i tidningarna på att få veta något
om vad som resoneras mellan ministrarna,
när de träffas. Jag tror inte
att det finns någon anledning att vara
irriterad. Det har ju ännu inte hänt någonting
som är värt att rapportera. Det
finns delade meningar och olika uppfattningar,
men jag tror att tiden arbetar
för oss, och då böra ju de som äro
irriterade och intresserade av att få höra
vad som sker kunna ge sig till tåls.

Det finns vissa komplex, som måste
övervinnas. Om vi grabba efter dem litet
för tidigt, så kanske man kan störa
en utveckling, som eljest hade givit oss
allt vad vi vilja ha. Sverige är ju den
bäst rustade staten i den nordiska samvaron,
och vi ha rätt att av de andra
staterna kräva, om en uppgörelse skall
träffas, att de åtminstone proportionellt
skola stå på samma linje som vi. Å andra
sidan ha vi intresse av att samarbeta
med Norge och Danmark, och jag tror
att en sådan samverkan är den bästa
förutsättningen för att vi här uppe i
Norden skola med lugn och tillförsikt
kunna se emot en framtid, som eljest är
höljd i dunkel.

Om Marshallplanen har det redan tidigare
sagts så mycket, och jag tycker
inte att herr Branting och herr öhrnan
i dag ha sagt någonting utöver vad åtminstone
herr öhrnan sade förra gången.
Marshallplanen inenbär ju en plan
för resande av den av kriget härjade
världen. .lag erinrar om att amerikanarna
erbjödo Ryssland och de stater
som gravitera emot Sovjetunionen att få
del av denna hjälp. De sade nej med
samma motivering som herr Branting

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

och herr Öhman använde i dag, trots att
de då inte hade någon som helst aning
om vilket innehåll ett sådant avtal skulle
få. Den ståndpunkt som herr Branting
och herr öhman intagit i dag bestämdes
alltså i Moskva innan man visste vad
som skulle stå i avtalet, och alla de argument,
som här rests mot de villkor som
finnas i kontraktet, funnos redan innan
man visste hur kontraktet såg ut.

För min del har jag svårt att förstå
det motstånd som från Sovjetunionens
sida har rests emot Marshallhjälpen till
Europa. Varför skall inte en sådan hjälp
få lämnas utan att detta skall behöva
betraktas som ett skamligt kontrakt för
de länder som ta emot den? Sovjetunionen
har tidigare begärt krediter i Amerika.
Är inte det lika skamligt som att
ta emot Marshallkrediter?

Jag tycker att den ståndpunkt, som
Sovjetunionen inte bara själv intar utan
också anbefallt de underlydande kommunistpartierna
i andra länder att intaga,
är en mystisk och dunkel ståndpunkt,
som har att göra uteslutande med
den lika mystiska och dunkla ryska politiken,
men inte med den sakliga argumentering
som här har anförts. Varför
Ryssland har intagit den ståndpunkten
— ja, det kan jag faktiskt inte säga på
rak arm. Det tillhör de dunkla och mystiska
finesser, som man hör talas om
men som det är svårt att komma på det
klara med. Och det är lika svårt att förstå,
varför alla de tvistefrågor, som stormakterna
träta om ute i världen, aldrig
bli klarade, varför man inte kan komma
överens om hur den nya tyska markvalutan
skall se ut, varför de inte kunna
ha denna valuta såväl i den av ryssarna
dominerade östzonen som i västzonen,
varför de inte kunna komma om
sams beträffande Berlin, varför alla dessa
tvistefrågor hållas svävande alltjämt
år efter år, månad efter månad, dag efter
dag! Om alla dessa tvistefrågor kunde
lösas, så skulle hela världen säkerligen
återhämta sig på mycket kort tid.
Om Tyskland finge under egen styrelse
ta sitt eget ansvar, sådant det nu kan
bli, skulle det kunna bli en återhämtning,
som emellertid aldrig kommer till

stånd om Tyskland skall hållas under
ockupation av Sovjetunionen och västmakterna.

Önskar man då inte detta? Jag tror
inte man kan säga, att anledningen till
att inte någon uppgörelse kommer till
stånd är att varken Sovjetunionen eller
västmakterna skulle önska det. Det beror
utan tvivel på den allmänna misstro som
finns, inte mellan Tyskland och de stater,
som ha besegrat Tyskland, utan mellan
dessa stater inbördes. Det är misstron,
som måste övervinnas. Den är ett
farligt gift, som har orsakat många stora
krig. Man har ju både efter det första
och efter det andra världskriget fått erfarenhet
av att anledningen till krigen
var att man inte i tid hade vidtagit försiktighetsåtgärder.
Därför är man nu så
oerhört försiktig, att man över huvud
taget inte törs inlåta sig på en uppgörelse
beträffande någonting, utan alla
tvistefrågor hållas svävande år för år,
så att det aldrig blir någon lösning. Folken
få närmast det intrycket, att ingendera
parten vill ha en lösning.

Den värsta av alla lösningar bleve naturligtvis
den att ett nytt krig utbröt mellan
de stater, som förut bekrigat Tyskland,
i vilket krig säkert den ena eller
den andra av dessa parter kommer att
utnyttja Tyskland på sin sida, med ny
beväpning och med samma fara som ett
beväpnat Tyskland tidigare har utgjort.
Kanske blir det så att ryssarna komma
att mobilisera östzonen och att västmakterna
och Amerika mobilisera västzonen,
så att tyskarna komma att få slåss på
två sidor; det blir ju i så fall en tragikomisk
upplösning av den stolta uppmarsch,
som förekom emot nazismen under
kriget. Och det är ju alldeles uppenbart,
att det stora värdet, som många
säga, men det tvivelaktiga värdet, som
jag säger, av den stora segern över Tyskland
kommer att genom en sådan utveckling
fullständigt utsuddas.

Vi svenskar kunna inte göra så mycket
åt det hela. Vi kunna från vår plattform
tycka, att vi äro så mycket klokare
än de andra, men vi böra väl ändå kunna
komma så långt, att vi kunna hjälpa
till där hjälp kan ges. I Marshallpla -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

nen är vårt lands uppgift närmast att
hjälpa till, så att hela detta maskineri
kan komma att fungera.

Herr Branting sade att det här föreligger
ett oantagbart avtal och att alla
de farhågor, som han har hyst för denna
plan, hade besannats. Jag vill påpeka,
att det redan tidigt har gjorts invändningar
emot det förslag, som framlagts
från amerikansk sida, och att på
grundval av dessa invändningar förhandlingar
ha förts och att våra önskemål
i nästan alla punkter ha godtagits.
Om man ser avtalet med Amerika ur
svensk sypunkt måste jag säga, att det
är godtagbart.

Inom utrikesutskottet ha också invändningar
gjorts emot de något tveksamma
formuleringar, som herr Branting
här slagit ned på. Men det har från
regeringen närstående håll lämnats förklaringar,
som utrikesutskottet har godtagit.

Herr Branting ville ha en redogörelse
för det världspolitiska spel, för vilket
bland annat Marshallplanen utgjorde ett
uttryck. Ja, vem skulle inte vilja ha en
föredragning på den punkten av någon,
som var verkligt sakkunnig! Jag misstänker
att det inte finns någon, som är
mera sakkunnig än vad var och en av
oss själva är. Yi kunna få en föredragning
från sovjetrysk sida — det blir en
rent rysk föredragning. Vi kunna få en
föredragning från amerikansk sida —
det blir i så fall en amerikansk föredragning.

Vi beklaga alla alt dessa motsättningar
finnas, men jag tycker inte att ett
litet försök, om vi göra det, att vara med
och hjälpa till därför behöver betecknas,
såsom herr Branting nyss gjorde,
så att vi sticka armen i ett för oss okänt
maskineri. Enligt grunderna för Marshallavtalet
skulle vi få 28 miljoner i
lån. Det är ju inte så mycket att vi för
den sakens skull ha anledning att sälja
vår själ. Men niir man hörde herr Brantings
redogörelse för bestämmelserna,
fick man närmast det intrycket, att vi
hade sålt vår själ genom att mottaga
dessa 28 miljoner dollar. Vi kunna ju
också utträda ur uppgörelsen med Ame -

rika, tv om vi finna att dessa bestämmelser
äro hinderliga för vår utveckling,
kunna vi säga upp avtalet. Vi få då givetvis
betala igen lånet på 28 miljoner
dollar, men det bör väl inte vara förenat
med några alltför stora svårigheter.
Om det finns någon risk förbunden med
att vara med i avtalet, så skulle jag väl
kunna tro, att denna risk är minst lika
stor genom att inte vara med.

Herr Branting sade, att Marshallhjälpen
var en hjälp åt Amerika ifrån Europa,
och han syftade väl då närmast på
bestämmelsen i en av paragraferna om
att Amerika skall kunna ta emot svenska
varor. Detta är ju ingenting annat än vad
som finns i vilket handelsavtal som helst,
och varför skall man då göra så stor
affär av det? Jag vet inte om amerikanarna
möjligtvis syfta på den svenska
malmen, som de skulle kunna ta emot i
någon större utsträckning. Men vi ha ju
ingen anledning att inte sälja malm till
Amerika! Enligt avtalets många bestämmelser
skall det svenska behovet i främsta
rummet vara bestämmande, och det
hänvisas i både den ena och den andra
paragrafen till vår .svenska regerings egna
initiativ.

Herr Branting sade också, att man här
förbereder en katastrof av stora mått.
Jag undrar, om inte detta beror på skuggrädsla
och i så fall en skuggrädsla, som
har modellerats i Moskva. Meningen eller
syftet med hela Marshallplanen är ju annars
att förebygga den katastrof, som i
dag avtecknar sig emot horisonten. Man
kan ju vara fantasirik och säga, att det
blir en katastrof i alla fall, men katastrofen
kommer väl närmast om man ingenting
gör. Här är det i alla fall fråga om
en plan för att göra något.

Herr Branting menade vidare, att de
dollar, vi kunna få genom Marshallhjälpen,
inte hade det värde som dollarn
har i och för sig; han syftade då närmast
på att man inte skulle få köpa bara
sådant som man ville köpa för dem. Det
är klart att man inte kan få köpa annat
än det som finns alt sälja. Men å andra
sidan bestrider jag uppriktigt, alt det
finns någon bestämmelse i avtalet, som
ålägger de 1(1 Marshallstaterna att köpa

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

varor, som de inte behöva. Därom står
det inte något i avtalet.

Man kan fråga: Vad vill lierr Branting
göra? Vill han att vi ingenting skola
göra? På det sättet iar man väl närmast
tolka hans negativt inriktade kritik. Men
som jag nyss sade, kan jag inte se annat
än att en sådan ståndpunkt, som innebär
att man ingenting bör göra, inte gärna
kan medföra någonting annat än den där
katastrofen, som herr Branting ser såsom
resultat av avtalet i och för sig.

Ingen tror väl att amerikanarna inte
äro affärsmän. Ingen tror väl att de ge
denna hjälp bara för vår skull, eller för
Frankrikes, Hollands och andra staters
skull. Amerikanarna äro affärsmän, och
skickliga sådana. De räkna givetvis med
att resultatet av hjälpen skall bli en hjälp
också åt Amerika. Om det vore så att de
stode där med sina penningsäckar, beredda
att skänka bort dem, och till och
med skapade ingående bestämmelser om
att detta inte skulle få medföra någon
som helst fördel för Amerika, då måste
man ju tro att de vore tokiga! Jag för
min del har aldrig trott att amerikanarna
äro tokiga.

Om å andra sidan amerikanarna vilja
hjälpa så att det blir en hjälp åt dem
själva, måste man väl fråga, hur de skola
kunna göra affärer med folk som äro
utfattiga — så fattiga, att de inte kunna
köpa de amerikanska varorna. Man frågar
sig då också, om Amerika har någon
anledning att framkalla den där katastrofen,
som herr Branting förespegiat
oss. Nej, Amerika har anledning att hindra
att den kommer till utbrott, och det
är därför amerikanarna vilja genomföra
denna plan.

Det är möjligt att det finns bestämmelser
i planen, som skulle ha kunnat formuleras
mera intelligent och gjorts ur
vår synpunkt mer godtagbara, men man
får ju se på dessa bestämmelsers ursprung;
de ha nämligen kommit från det
amerikanska parlamentet, och där gäller
väl liksom i det svenska parlamentet,
att när regeringen framlägger en proposition,
skall den innehålla bestämmelser,
som gå i oss. När bestämmelser framläggas
för det amerikanska parlamentet för

antagande, så göras de sådana, att de gå
i de amerikanska senatorerna och kongressledamöterna.
Jag tycker därför inte,
att vi ha någon anledning att vara så förfärligt
förvånade över att formuleringarna
äro amerikanska. Hade de varit
präglade i Moskva, hade de säkert varit
ryska.

Jag tror inte, att den där oöverensstämmelsen,
som finns mellan våra intressen
och bestämmelserna i detta avtal,
är så farlig, utan att överensstämmelsen
är mycket större än den ser ut
att vara, när man läser förslaget till avtal.
Vi vilja precis detsamma som amerikanarna;
vi vilja att Europa skall kunna
resa sig, att det skall kunna få kraft att
deltaga i den internationella handeln.

Man frågar sig å andra sidan: Vill Sovjetunionen
förhindra en sådan återhämtning?
Ja, man får närmast det intrycket,
när man ser det ståndpunktstagande, som
sker där borta. I det längsta vägrar man
ju att tro på en så vansinnig ståndpunkt,
men jag har inte ännu fått något verkligt
bevis för motsatsen.

Vi kunna beklaga, att utveekligen har
blivit så spänd som den blivit. För bara
några år sedan voro de stora makter det
här gäller förenade i ett krig på liv och
död mot en tredje makt. I dag stå de så
fientliga emot varandra, att man har
svårt att förstå, hur de någonsin skola
kunna komma överens. Hela den allians,
som fanns under kriget, ter sig som en
meningslöshet, när man ser den ställning,
som den internationella diplomatien har
skapat i dag.

Jag vill inte säga, att Marshallhjälpen
är utformad i alla punkter så som jag
skulle vilja ha den. Men det värsta är.
som jag redan förut har framhållit, att
inte göra någonting alls. Jag litar på alt
de fruktansvärda överraskningar, som
herr Branting skrämde oss med, inte
komma. Man frågar sig nästan: Vill herr
Branting ha dessa fruktansvärda överraskningar?
De formler, som han använde
i kritiken och som voro hämtade direkt
från Moskva, lyda närmast på att
han önskar en sådan utveckling.

Han talade vidare om de amerikanska
företag, som enligt kontraktet skulle kun -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

na upprättas här i vårt land. I det avseendet
får man väl också ta hänsyn till
svenska intressen. Vi ha ju försökt få
amerikanska företag hit, men det har
visat sig vara omöjligt. Jag är inte rädd
för ett och annat amerikanskt företag i
vårt land. Jag minns, att när det var tal
om ASEA för inte så länge sedan, tyckte
man att det hade varit bra, om vi hade
haft ett kapitalstarkt amerikanskt företag
av samma natur som ASEA och som
kunde konkurrera med ASEA. Vi veta
att vissa undersökningar i det hänseendet
företagits, men att det inte blivit
något resultat därav.

Vad rapportgivningen beträffar sade
herr Branting själv, att det är svårt att
överblicka den saken. Jag tycker också
att man bör hålla sig avvaktande, så
länge man inte kan se, vad det rör sig
om.

Icke heller är det här fråga om något
sådant slavkontrakt som det herr Öhman
talade om. Amerikanarna ha i de förberedande
förhandlingarna visat sig villiga
att göra alla medgivanden och alla
önskvärda kommentarer till avtalets bestämmelser.
Men man kan väl inte tänka
sig, att en stat skänker bort tiotals miljarder
utan att vilja ha reda på vad pengarna
användas till. Det finns naturligtvis
en amerikansk önskan att hålla sig
i kontakt med hela den hjälp, som kommer
från Amerika. Formuleringarna kunna
naturligtvis vara tveksamma på åtskilliga
punkter, men tror någon att —
som herr Branting och herr öhman ha
försökt intala oss — Amerika vill göra
hela världen till en amerikansk koloni?
Enligt det system, som skall gälla för avtalen,
skulle amerikanarna inte ha någon
fördel av detta; vi skulle kunna skaka
av oss ett beroendeförhållande vilken minut
som helst bara genom att säga upp avtalet.
Snarare tror jag då att ryssarna ha
sådana planer; det förhållande, som råder
mellan Sovjetunionen och alla de stater
i Östeuropa, som ha tryggat sig till dess
sköte, ser väl närmast ut som ett rent
kolon ial förhål lande.

När man hörde herr Branting och herr
öhman tala, fick man närmast ett intryck
av att vi i dag bara ha att välja

mellan Sovjetunionen och U. S. A. Herr
Branting väljer tydligen Sovjetunionen.
Att herr Öhman gör det, ha vi ingen anledning
att fördjupa oss i betraktelser
över. Men den svenska politiken har ändå
hittills varit inställd på att försöka
hålla ett något så när lämpligt »lagom»
mellan de båda ståndpunkterna. Jag vet
inte om herr Öhman här talade något
om konkurrens, men när jag var inne
i andra kammaren hörde jag hans partivän
där, herr Hagberg, tala om att det
skulle bli en mördande konkurrens och
att Amerika skulle slå ihjäl de andra
staterna i Europa. Jag är för min del
inte rädd för den konkurrensen. Jag tror
att vi med den starka utbyggnad av den
svenska industrien, som har förekommit
under och efter kriget, snarare skulle ha
anledning att med glädje hälsa en sådan
utveckling. Och inte tror jag att amerikanarna,
om det blir konkurrens, ha någon
anledning att slå ihjäl oss. Snarare
syftar hela Marshallplanen till det rent
motsatta, nämligen till att hjälpa oss att
bli konkurrenskraftiga.

Jag sade när vi förra gången debatterade
denna sak att det inte gällde något
politiskt ställningstagande. Jag upprepar
detta i dag, trots att herr Öhman bär
kritiserat denna formulering. Jag erinrade
då om det ryska handelsavtalet,
som ju ingalunda innebär att vi gå upp
i Sovjetpolitiken. Det är klart att ett underskrivande
av Marshallplanen inte heller
innebär, att vi bli några väststater i
samma mening, .lag medger mycket gärna
åt! vi ha åtskilliga intressen ideologiskt
förbundna med väststaterna, men
vi kunna också i andra stycken ha intressen
gemensamma med Sovjetunionen.
Hela denna föreställning, att ett avtal
med Amerika skulle innebära att vi bli
dollarmiljardärer i andligt avseende,
måste jag därför alltjämt tillbakavisa.

Herr öhman menade också, att »vi
andra», bland annat utrikesutskottet,
förvanskade sakförhållanden. Jag tyckte
att han gjorde sitt bästa just för att
förvanska hela detta avtal. Det har sagts
att Marshallplanen innebär ett försök
att sammansvetsa väststaterna. Jag vet
ju inte, vilket syfte amerikanarna själ -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

va ha — det är möjligt att det har varit
något sådant — men jag upprepar
vad jag sade nyss, att det ursprungliga
erbjudandet gick ut på att alla europeiska
stater skulle få del av den amerikanska
hjälpen. Sovjetunionen tillbakavisade
stolt detta erbjudande, och den
inskränkte sig inte till att för egen del
säga nej, utan den förbjöd också alla
de stater, som lyda under Sovjetunionen
mer eller mindre intimt där borta
i öster, att deltaga i Marshallplanen. Vi
minnas att Tjeckoslovakien genast anmälde
sig att vilja vara med. Men när
ett par veckor hade förgått, sade Tjeckoslovakien
upp detta erbjudande, beroende
på att Sovjetunionen hade varit
framme och förbjudit landet att ta emot
amerikanska pengar. Så långt ha väl
ändå inte amerikanarna gått i sin kärlek
till oss, att de förbjuda oss att göra
affärer med Sovjetunionen. De ha
haft några trevare i den vägen, men det
har i alla fall inte blivit så. Syftet är
att stärka amerikanska intressen, sade
herr Öhman att det stod i avtalet. Jag
erinrar om vad jag sade nyss, att åtskilliga
formuleringar väl äro tillskarvade
för att göra förslagen acceptabla för
den amerikanska kongressen.

Herr öhman ironiserade över den
amerikanska livsstilen, men den ta vi ju
inte ställning till här. Vi kunna taga
detta avtal utan att anamma den
amerikanska livsstilen, lika väl som
vi togo det ryska avtalet utan att vi
blevo ryssar vare sig i ord eller
handling. Jag tyckte emellertid att det
verkade egendomligt att höra herr Öhman
säga, att den amerikanska livsstilen
»inte är ett dugg bättre» än den
ryska. Jag trodde att den ryska livsstilen
var den bästa som kunde tänkas för
herr öhman! Om han verkligen börjat
tveka på den punkten, kanske detta är
ett hoppets tecken. Men det var måhända
en felsägning från hans sida.

Herr öhman kallade avtalet för ett
»slavkontrakt». I så fall borde det väl
också vara acceptabelt för honom, ty när
Sovjet kommer med uppgörelser av motsvarande
slag, ha dessa ofta slavkontraktets
märke på sig.

Jag tror inte, att den kritik, som har
rests emot föreliggande avtal från herr
Brantings och herr öhmans sida, har
någon bärkraft. Vi stå ju inför ett avgörande,
som man har försökt framställa
som ett politiskt ställningstagande.
Jag har försökt att påvisa, att det här
inte är fråga om något politiskt ställningstagande.
Vi ta inte ställning för
eller mot Sovjetunionen, och vi ta inte
heller ställning för eller mot Amerika.
Vi kunna hjälpa till vid den ekonomiska
uppbyggnaden, och det utesluter ju inte
att det samtidigt kan bli en hjälp åt
oss själva. Vi ha sedan gammalt intagit
den ståndpunkten, att den ena statens
väl också är den andra statens väl;
alla världskrig bygga ju på en annan
uppfattning, nämligen att den enas skada
kan vara hjälp åt den andra. Men
det finns ingenting i detta avtal som
ålägger oss att välja sida i det stora
krig, som man redan skymtar borta vid
horisonten. Vi vilja hjälpa till att resa
upp de stater, som behöva hjälp. Den
som anser en sådan hjälp som ett hot
mot sig själv, har antingen dåligt samvete
eller också dåliga avsikter — antagligen
har han båda delarna.

Jag tror att vi med gott samvete kunna
engagera oss i detta avtal. Man begär
av oss ingenting annat än att vi skola
föra en ekonomisk politik, som ju
enligt alla gjorda deklarationer överensstämmer
med våra egna intressen.
Under alla förhållanden är jag livligt
övertygad om att blir det ett nytt världskrig
här i världen, så inte blir det för
Marshallhjälpens skull.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Ingen

svensk vill förneka den oerhörda betydelsen
av ett återupprättat Europa, och
därför ha alla riksdagens partier utom
kommunisterna — och dem vill jag
knappast räkna med i detta resonemang
— anslutit sig till tanken att vi i vårt
land skola hjälpa till så gott vi kunna
för att bringa ordning i de kaotiska förhållandena.
Vi ha här också anslutit oss

Tisdagen den 20 juli 19J8.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

till Marshallorganisationen såsom lijälpform.
Detta ha vi gjort dels av den anledningen
att vi vilja vara solidariska
med Europas krigshärjade länder och
folk, dels också därför att vår egen ekonomiska
framtid hänger intimt samman
med Europas materiella tillfrisknande.
Det är således mycket reella skäl i olika
avseenden, som gjort att vi gått med på
Pariskonventionen och vad därmed
sammanhänger.

När man här hör herr Öhman uppträda
blir man ganska beklämd. Det framgår
av hans anförande i dag, liksom eljest
när kommunisterna tala, att de systematiskt
söka misstänkliggöra Marshallarbetet.
Över hela världen driva de samma
propaganda mot denna internationella
hjälp till självhjälp, och det spelar
tydligen därvid för dem ingen roll att
återuppbyggnadsarbetet därmed riskeras
och att deras aktioner, om de lyckas
och kunna leda till resultat, kunna äventyra
just de breda lagrens försörjning —
de lager, som de så stolt säga sig representera.
Och deras framträdande sker nu
som eljest med samma skenargument och
samma glosor, som voro utmärkande för
deras andliga kusiner i en annan, nu tillintetgjord
diktatur. Nu angripa de den
amerikanska demokratien och misstänkliggöra
dess avsikter på en gång över
hela världen, och även i vårt land ha vi
trakterats med standardargumenten från
någon politisk centralbyrå. Och vi ha nu
t. o. m. fått uppleva den groteska synen
att se, hur inhemska kommunistiska riksledare
och ortsledare framträda med anspråk
på att hävda svensk självständighet,
något som i dag skett från herr Öhmans
sida. Det är en upplevelse av särskilt
intresse, när man erinrar sig tidigare
kommunistiska experiment med
ståndpunktstaganden rörande vårt andliga,
ekonomiska och politiska oberoende.

Men ingen låter väl dupera sig! Även
när våra kommunister framträda såsom
nu, svepande sig i självständighetens
kappa, vet man, att orderlapparna titt
och tätt sticka ut ur fickorna på dem.
Och attackerna mot Marshallplanen äro
ingenting annat än ett lydigt eftersägeri

— det är inte svårt att konstatera, då
man följt propagandan från visst håll
ute i världen.

När man hörde, hur herr Öhman särskilt
förfasade sig över en bestämmelse
i avtalet som säger, att Sverige skall förbinda
sig att uppehålla ekonomisk stabilitet
i landet, undrar man, om herr
Öhmans intresse är det motsatta, nämligen
att vi inte böra ha ekonomisk stabilitet.
Det tycks ibland se ut, som om
herrarna ville ha just det motsatta förhållandet.

Då kommunisterna tala om »slavkontrakt»
och »ensidigt diktat», skorrar detta
tal mycket illa i öronen på oss, som
kunnat konstatera det lydnadsförhållande,
i vilket kommunisterna stå till de
krafter, som just nu söka hindra återupprättandet
av ett starkt och framåtgående
Europa. Vi äro inställda på ekonomiskt
samarbete med världens fria
folk, och vi låta inte rubba oss, herr
Öhman och herr Branting, av en kritik,
där ovederhäftigheterna — och i herr
Öhmans fall också de dolda avsikterna

— tydligt lysa igenom.

Jag skall emellertid, herr talman, här
framhålla, att den fråga vi i dag diskutera,
nämligen Marshallplanen, inte löser
alla problem för oss. Därpå göra vi
heller ingalunda anspråk. Jag vill ånyo
betona vad jag vid föregående tillfällen
framhållit, att hur nödvändigt det än är
för oss att deltaga i Marshallplanen och
erhålla Marshallhjälp, så få vi inte föra
någon likgiltighetspolitik, utan vi måste
verkligen på allvar söka reda upp våra
ekonomiska problem. Särskilt vi, som
skola föra en neutralitetspolitik, vilken
ställer stora anspråk på ekonomisk och
materiell beredskap, måste naturligtvis
vara mycket angelägna att uppnå den
styrka vi behöva när det gäller denna
beredskap. Vårt deltagande i Marshallplanen
åsyftar ju att möjliggöra för oss
att driva vårt arbete ostört och uppehålla
vår produktion, och det hjälper oss
naturligtvis även att upprätthålla eu
självständig ställning i fråga om vår försvarspolitik.

.lag hade så när tänkt att här uttrycka
min förvåning över herr Brantings ut -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige
talande — men när man närmare tänker
efter, behöver kanhända förvåningen
inte vara så stor. Herr Branting har
många gånger här i kammaren förbryllat
oss med sina uttalanden, men efter
dagens anförande klarnar det hela ganska
mycket när det gäller att förstå,
vartåt han syftar. Min förvåning gäller
inte hans kritiska ställningstagande i
och för sig till avtalet, ty man kan ha
olika meningar om detta avtal liksom
om allt annat, men min förvåning hänför
sig framför allt till den motivering,
som han anförde för sitt avslagsyrkande
och som betänkligt närmade honom till
herr Öhman. Herr Branting skapade
nämligen en vrångbild av det här föreliggande
avtalet, och det gjorde herr
Öhman också. Herr Öhman karikerade
kanske mer än herr Branting, men de
voro i sina uttalanden förvånansvärt
lika, när de anförde sina motiveringar
för de avslagsyrkanden som de framställde.
Den motiveringen känner man
igen ord för ord från de senare årens
radioutsändningar från Moskva.

Jag vill emellertid, herr talman, framför
allt fastslå — något som också framgick
av herr Åkerbergs anförande — att
detta avtal, såsom jag nyss framhöll, inte
löser våra ekonomiska problem. Avtalet
kan ha aspekter, som kunna vara ganska
besvärliga, och jag menar i detta avseende,
att avtalet kan tvinga oss att fullgöra
vissa avtalsförbindelser, som det
gäller för regeringen att se upp med,
så att de inte liksom i alla andra avtal
bli belastande för Sverige. Men även om
avtalet som sådant kan förorsaka vissa
olägenheter — och man får ju inte ett
affärsförhållande till stånd utan att ge
vissa motprestationer — måste man å
andra sidan medgiva, att vi inte kunna
leva riskfritt och helt utanför världens
svårigheter; vi äro redan mitt uppe i
dem, och därför måste även vi finna oss
i att utstå vissa besvärligheter. Vi befinna
oss också i ett läge — jag skall
nu här inte ingå på orsakerna till att
vi kommit därhän — som gör att detta
avtal för oss är av mycket stort värde.

Men vi komma därigenom inte att berövas
vår självbestämningsrätt, såsom

och Förenta staterna,
herr Branting sökte göra gällande; vi
behålla vår självbestämningsrätt, och vi
förplikta oss endast att göra vad som
verkligen står utsagt i avtalet. Avtalet
innebär i själva verket ett deltagande i
den europeiska ekonomiska återuppbyggnaden
och icke i någon mera långtgående
politik, vilket både herr Branting
och herr Öhman sökte antyda. Vi ha
gemensamt här bestämt sagt ifrån, hur
vi vilja ha det i detta fall, nämligen en
fri politik för Sveriges vidkommande,
och den ge vi inte heller efter på genom
att ingå detta avtal. Det uppstår inget
lydstatsförhållande härvidlag, det blir
inget diktat, utan det ingås en överenskommelse
mellan två fria makter, vilka
sträva åt samma håll när det gäller att
åstadkomma erforderliga förbättringar
ute i Europa.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har inte många ord att tillägga utöver
vad som redan tidigare sagts i
denna debatt av de utskottsledamöter,
som här ha yttrat sig, men jag vill därutöver
göra några anmärkningar.

Först och främst vill jag stryka under,
att nu föreliggande avtal är ett komplement
till det beslut, som riksdagen tidigare
har fattat genom att acceptera stadgarna
för den nya Parisorganisationen
och vad som däri innefattas. Amerikas
förenta stater är inte medlem av
Parisorganisationen, och nu kompletteras
alltså arrangemanget för Marshallplanen
av avtal mellan Förenta staterna
och vart och ett av de länder, som äro
med i organisationen. Till en del utgör
det avtal, vi nu behandla, endast en upprepning
av principuttalanden, som upptagits
i stadgarna för Parisorganisationen;
även där talas det ju om de allmänna
riktlinjerna för en sund ekonomisk
politik, som medlemmarna ha för
avsikt att föra och som de utfästa sig
att föra.

Det har gjorts en avtalstext, som på
det hela taget är identisk för alla de sär -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

skilda länder, som äro medlemsstater i
organisationen. Det är klart, att hade
man i stället förfarit på det sättet, att
det hade utarbetats särskilda avtal med
tanke på varje lands speciella förhållanden
och den hjälp, som varje särskilt
land kommer att erhålla, skulle säkerligen
åtskilliga bestämmelser, som återfinnas
i det nu föreliggande avtalet, inte
ha funnits i ett svensk-amerikanskt avtal.
Det finns nämligen bär en del bestämmelser,
som sannolikt ha mycket
ringa betydelse, eller kanske ingen betydelse
alls, för våra förbindelser med
Förenta staterna under Marshallplanen.
Men man hade bråttom. Den amerikanska
kongressen hade uppdragit de
allmänna riktlinjerna för vilka villkor,
som från amerikansk sida ställdes i syfte
att få garantier för att hjälpen skulle bli
effektiv, och då har man varken haft
tid eller möjlighet att uppställa olikartade
bestämmelser för varje särskilt
land.

Vi ha således fått underteckna ett
standardavtal. Men det bör märkas, att
under de förberedande förhandlingarna,
som försiggingo mellan de olika medlemsstaterna
inbördes, framfördes mot
det ursprungliga amerikanska förslaget
åtskilliga synpunkter och invändningar,
vilka upptogos under de följande förhandlingarna
med Amerikas förenta stater.
Avtalet blev också i åtskilliga hänseenden
modifierat, just i syfte att undvika
vissa bestämmelser i det första utkastet
som kunde uppfattas såsom onödigt
långtgående eller bli föremål för
missuppfattningar.

Beträffande speciellt .Sverige tillhör
vårt land en grupp av medlemsstater, som
inte tänker sig att få någon hjälp i form
av gåva från de medel, som ställas till
förfogande. I det läget befinna sig utom
Sverige även några andra få länder, och
det iir klart, att detta gör vår ställning
olikartad mot de länder, som erhålla
stora belopp i gåva. Det har också under
våra förhandlingar med den amerikanska
förhandlingsdelegationen sagts,
att eu del föreskrifter i avtalet föreföllo
vara alltför långtgående och föga påkallade
i fråga om ett land, som inte gjorde

anspråk på några gåvor, utan vars direkta
förmån av avtalet skulle innebära
dels att vi fingo en viss prioritet när
det gäller att köpa varor, som det råder
knapphet på, dels att vi kunde erhålla
en — skäligen begränsad — kredit. Den
omständigheten, att vi hörde till en
grupp av länder, som inte ifrågasatte
någon gåva, borde sålunda rimligen beaktas
vid tillämpningen av det föreliggande
avtalet.

Detta har man också från amerikansk
sida till fullo erkänt, och jag vet inte
om herr Branting lagt märke till vad
som står på s. 5 i utskottsutlåtandet, där
det meddelas, att den amerikanska regeringens
representanter under förhandlingarna
med Sverige om ifrågavarande
förslag till avtal förklarade att, ehuru
de olika bilateralavtalen i huvudsak äro
lika för nästan alla länder, som anslutit
sig till Pariskonventionen, de faktiska
ekonomiska omständigheterna likväl
skifta från land till land och att Förenta
staternas regering vid tillämpningen
av avtalets bestämmelser skall fullt
beakta såväl de särskilda omständigheter,
som utmärka Sveriges ekonomiska förhållanden,
som vidare även gällande
handelsavtal mellan de båda länderna.
Vidare siiges det: »I detta sammanhang
framhölls från svensk sida, att svenska
regeringen icke hade för avsikt att hemställa
om bistånd i gåvoform. Det konstaterades,
att frånvaron i Sveriges fall
av sådan hjälp är att betrakta som en
av de särskilda omständigheter som måste
vinna beaktande vid genomförandet
av avtalet.»

Detta uttalande, som har tillkommit
under fullständig medverkan från Förenta
staternas representanter under förhandlingarna,
ger alltså vid handen, att
man på amerikansk sida till fullo har
erkänt att ett land som Sverige, som
inte begiir någon gåva, befinner sig i en
särställning, varför vissa bestämmelser
i avtalet inte kunna få samma vittgående
tillämpning gentemot Sverige som gentemot
en del andra länder.

•lag kanske i det sammanhanget får
nämna, att den avtalsbestämmelse, som
handlar om den rätt att köpa svenska rå -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige
varor, som den amerikanska regeringen
skulle få, i den mån det råder överskott
på dylika råvaror i Sverige och de inte
behövas för vår egen konsumtion eller
för vår vanliga kommersiella export eller
för lagringsändamål i Sverige, har sin
speciella historia. Den fanns inte i det
ursprungliga amerikanska lagförslaget
från regeringen, utan kom till i kongressen,
och den motiverades direkt med att
om Amerika gav stora finansiella gåvor
till en del länder, skulle denna rätt att
köpa råvaror utgöra något slags om än
ringa kompensation. Amerika skulle således
å sin sida kunna försäkra sig om
att få köpa vissa råvaror, som man på
amerikanskt håll hade ont om och som
man särskilt behövde. Det skulle sålunda
vara ett slags kompensation, om inte av
finansiell art dock av materiell betydelse,
som kunde bli till gagn för Förenta
staterna. Hela denna bestämmelse kom
till med tanke på de länder, som skulle
erhålla gåvor enligt avtalet.

Vidare har herr Branting, enligt vad
jag har hört, uppehållit sig vid en bestämmelse,
som enligt hans tolkning
skulle innebära, att amerikanska medborgare
eller företag skulle få fri möjlighet
att i Sverige exploatera svenska
naturtillgångar, vilket eljest enligt svensk
lagstiftning såsom regel är förbehållet
svenska medborgare. Jag vill meddela,
att på den punkten gjordes under förhandlingarna
bestämda invändningar
från svensk sida med hänvisning till vår
lagstiftning angående rättighet för utländska
medborgare eller förelag att förvärva
fastighet och idka gruvdrift och
dylikt i Sverige, och med hänsyn därtill
sattes det i motiveringen in följande uttalande,
som kan läsas på s. 5 i utlåtandet:
»Vad åter gäller spörsmålet om artikelns
förenlighet med svenska konstitutionella
regler och principerna för det
svenska rättssystemet, har även denna
fråga varit föremål för diskussion vid
förhandlingarna. Det rådde därvid enighet
om att de i artikeln förutsedda förhandlingarna
skola föras i enlighet med
de allmänna principer för handelsutbytet,
som åsyftas i Havanastadgan, samt
med tillbörligt beaktande såväl av de

och Förenta staterna,
konstitutionella gränserna för de två regeringarnas
befogenheter som av de vedertagna
rättssystemen i de båda länderna.
»

Man har således med amerikansk medverkan
fått en bestämd förklaring, som
har samma kraft som avtalet, att detta
inte innefattar någon sådan fri möjlighet
för amerikanska företag att i strid mot
svensk lagstiftning exempelvis idka gruvdrift
eller förvärva svensk fastighet för
industriella ändamål eller dylikt i Sverige,
som man annars skulle kunna tro,
om man liiser artikeln bokstavligen.

Även på andra punkter tror jag, att
herr Brantings tolkning var mycket vittgående.
Vad informationen beträffar vill
jag säga, att i allmänhet dölja vi inte
våra handelspolitiska förhållanden, utan
de publiceras i mycket stor utsträckning
i vår export- och importstatistik och på
annat sätt, och därför ha vi inte tänkt
oss, att det skulle behövas några särskilda
åtgärder i informationssyfte utöver
dem, som vi i alla fall vidtaga. Jag vin
särskilt hänvisa till att så länge de nuvarande
regleringarna finnas, äro de olika
kommissionerna tvungna att noga följa
utvecklingen på olika områden, och det
brukar ju här vara fråga om uppgifter,
som man inte på något vis har anledning
att dölja och som man inte heller försöker
att dölja.

Såsom redan herr Domö framhållit,
ligger intresset för detta avtal på två
plan. Först och främst ligger det direkta
intresset däri, såsom redan sagts, att Sverige
får vara med om att köpa för landet
viktiga varor, som det råder brist på
och som det inte går att skaffa någon
annanstans i världen än just i Förenta
staterna. Vidare kan Sverige få vara med
om att erhålla en viss kredit, ehuru man
inte väntar sig, att den skall bli så stor,
att den i och för sig skulle utgöra någon
avgörande faktor vid bedömandet av detta
avtal.

Slutligen, och det är synnerligen viktigt,
går hela Marshallplanen ut på att
försöka få till stånd ett samarbete mellan
de medverkande länderna för att påskynda
återhämtningen i Europa. Det
är alldeles självklart, att vi ha ett mycket

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

stort både ideellt och materiellt intresse
därav, ty ett land som Sverige, vars hela
ekonomiska struktur är sådan, att det
måste upprätthålla livliga ekonomiska
förbindelser med nära nog alla länder i
världen, har självfallet ett stort indirekt
intresse av att de länder, som äro med
i Parisorganisationen, liksom för övrigt
också andra länder i Europa, kunna så
snart som möjligt komma på fötter ur
ekonomisk synpunkt.

Vad beträffar de uttalanden, som
gjorts både här och i andra kammaren
om de motiv, som ligga bakom den amerikanska
hjälpplanen, och om de dunkla
politiska syften, som skulle ha inspirerat
till Marshallplanen, vill jag bara påpeka,
att det upprepade gånger officiellt har
förklarats från amerikansk sida, att man
inte avser att fästa några politiska villkor
vid Marshallplanen, och några sådana
kunna inte heller utläsas av avtalstexten.
Man har vidare sagt, att man
ingalunda har någon tanke på att lägga
något hinder i vägen för en utveckling
av den ekonomiska politiken i de europeiska
länderna i den ena eller andra
riktningen, som dessa länder själva finna
vara den lämpliga.

Senast har jag i min hand ett uttalande,
som gjordes den 30 juni av mr Hoffman,
den amerikanske administratorn
av den amerikanska hjälpverksamheten.
Han har på en presskonferens med anledning
av de kommunistiska attackerna
och påståendet, att Förenta staterna försöker
dominera de europeiska länderna
och påtvinga dem sitt ekonomiska system,
yttrat: »Vi i Förenta staterna tro,
att vårt ekonomiska system är det bästa
i världen eller det bästa, som världen
hittills lärt känna, och vi tro, att kommunismen
är ett av de sämsta systemen,
men vi ha ingen tanke på att diktera något
ekonomiskt program för medlemsstaternas
inre förhållanden. Vi söka bara
att hjälpa vart och ett av dem att bli
starkt, välmående, politiskt oberoende
och att så snart som möjligt kunna undvara
ekonomisk hjälp utifrån.»

Detta var alltså ett uttalande helt nyligen
av den amerikanske administratorn,
och jag tror, atl vi inte ha någon

som helst anledning att betvivla, att
detta är ett uttryck för den verkliga meningen
hos den amerikanska regeringen
och förvaltningen.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
vill gärna ta ad notam utrikesministerns
förklaringar i olika avseenden och har
inte någon särskild anledning att polemisera
mot hans yttrande på annat sätt
än att jag vill tillåta mig att göra vissa
randanmärkningar.

Till att börja med framhöll utrikesministern,
vad som många gånger officiellt
uttalats, att Förenta staterna icke
var med i Pariskonventionen i det
första avtalet om ekonomiskt samarbete
mellan Europas stater. Jag kan för min
del inte hjälpa, att jag har en något annan
syn på den saken. Läget är ju det,
såsom jag betonade redan i mitt första
anförande, att en av de avtalsslutande
parterna i Parisavtalet är den amerikanske
generalen Clay. Man säger visserligen,
att han inte representerar Amerikas
förenta stater utan ett stycke ockuperat
land i Tyskland, men vi skola väl
inte vara så naiva att vi tro, att general
Clay representerar något annat än den
amerikanska regeringens vilja och avsikter.
Därför har jag inte känt mig
hundraprocentigt övertygad om att inte
Förenta staterna på något sätt var med
vid Parisavtalets utformande. För övrigt
vill jag understryka, att Pariskonventionen
undertecknades, om jag minns
rätt, den 16 april, under det att den amerikanska
lagen redan hade antagits den
3 april, varför den amerikanska lagen
således förelåg, när Pariskonventionen
definitivt undertecknades.

Jag vill för min del mycket gärna lägga
in i de officiella amerikanska förklaringarna
allt det värde, som man rimligen
kan göra. Niir vi nu hörde t. ex.
detta senaste uttalande av administratorn,
mr Hoffman, lät det mycket intressant,
mycket vackert och mot Europa
mycket viilvilligt. Men herr utrikesministern
hörde inte det citat, som jag anförde
från mr Dewey, presidentkandidaten,
diir han sade, att meningen med

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

Marshallhjälpen var att förhjälpa 16 för- ha talat om Marshallpolitiken en gång
svagade nationer till att bilda ett Euro- förut, och varför skulle vi göra det en
pas förenta stater! Det var visserligen gång till?» Det är, som om herr Åker -

ett yttrande i ett tal eller på något annat
sätt offentligt och alltså inte en diplomatisk
deklaration från den amerikanska
regeringens sida, men man kan ju ändå
inte frånkänna dylika uttalanden deras
värde.

Jag vill, som sagt, inte ingå på någon
vidare polemik mot utrikesministerns
yttrande. Jag kan dock inte låta bli att
på en viss punkt göra ett påpekande. Det
gäller punkten angående de amerikanska
medborgarnas rättigheter att bedriva
verksamhet här i landet. Jag yttrade
mig icke i mitt första anförande så som
utrikesministern fått för sig refererat,
nämligen att jag skulle ha sagt, att avtalet
skulle ha givit dem en sådan rätt,
utan jag sade, såsom det förhåller sig,
att därom skall förhandlas. Nu framhöll
emellertid utrikesministern, att man från
amerikansk sida hade förklarat, att man
vid dessa förhandlingar ville ta all hänsyn
till svensk lag.

Hur är det nu med denna sak? Det
är ju på det sättet, att utländska medborgare
enligt svensk lag kunna med
Kungl. Maj :ts tillstånd få rättigheter att
här besitta fast egendom, bedriva diverse
verksamheter, idka olika slag av
näring etc. Det blir ju »enligt svensk
lag». När man nu i själva lagtexten så
att säga förhandsbestämmer resultatet av
förhandlingarna, så måste det vara ett
mycket starkt incitament för den svenska
regeringen att, då dylika amerikanska
tillstånd sökas, i fullt ordinär, svensk
laglig ordning bevilja dessa koncessioner.
Men härigenom kommer man fram
till en väsentlig utvidgning av den utländska
verksamheten här i landet, vilket
betecknar en nyhet. Det är så jag
har sett denna sak.

Jag vill inte säga så många ord beträffande
herr Åkerbergs yttrande, men
jag kan inte låta bli att replikera honom
på en del punkter.

Herr Åkerberg började med att förklara,
att han inte hade väntat sig någon
särskild debatt i denna sak: »Ingenting
nytt har egentligen tillkommit. Vi

berg inte observerat, att här för första
gången föreligger detta avtal med Förenta
staterna och att det innehåller åtskilliga
bestämmelser, som äro väl värda
att diskutera! Det har således tillkommit
en mycket viktig faktor, och denna nya
situation kan mycket väl vara en utgångspunkt
för en debatt om dessa ting.

Jag måste säga till herr Åkerberg, att
jag tycker, att det är lite billigt, när
han gent emot mitt anförande såsom huvudargument
invänder: »Det där är saker
som herr Branling har hört ifrån
Moskva! Det är de ryska synpunkterna!
Det är det kommunistiska positivet som
vevas.» Jag vädjar till denna kammare
om att tro mig, när jag säger, att jag
har läst detta avtal precis som jag brukar
läsa saker och ting och att jag har
gått efter den tolkning av paragraferna,
som man rimligtvis bör komma till enligt
deras ordalydelse. Om det kan ha
något intresse för herr Åkerberg, kan
jag säga, att jag nästan aldrig lyssnar på
radio, i varje fall inte från Moskva, och
att jag inte har en aning om ryssarnas
argumentering beträffande detta avtal.

Herr Åkerberg ville inte komma in
på en saklig diskussion. Han talade om
likt och olikt, om den tyska riksmarkens
värde och om Tysklands organisation
och allt möjligt som han drog in
liksom för att undvika att ta upp en
diskussion i sak på de olika punkterna.
Å ena sidan sade han, att vi inte skola
få mer än 28 miljoner dollar och att
det inte är någonting att tala om, »ingenting
att sälja sin själ för», som han
uttryckte sig — jag vet inte, hur mycket
han menar, att man skall ha för att
sälja sin själ. Å andra sidan frågade
herr Åkerberg, om det är underligt, att
ett land, som ger bort miljarder, begär
att få veta vad man gör av pengarna.
Jag tycker, att denna argumentation inte
går ihop.

Beträffande exporten av svenska råvaror
undrade herr Åkerberg: »Vad kan
herr Branting ha att invända mot den
saken? Vi ha väl ingenting emot att säl -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

ja malm till Amerika?» Nej, jag har inte
gjort någon invändning mot det. Vad
jag har anmärkt på är att sådana affärer
skola handläggas av utländska bolag.
Det är detta som för mig varit själva
kärnpunkten.

Jag nämnde några ord om mina synpunkter
på det förhållande, som nu
etablerats — inte bara genom detta avtal,
ntan genom samtliga avtal —■ nämligen
att man i Förenta staterna försöker
koncentrera en jättelik industriapparat,
ytterligare utvidga den som finns
och enormt öka den industriella kapaciteten.
Jag uttalade en farhåga för att
detta till sist kunde leda till en ekonomisk
katastrof, med ett ord till en kris.
Herr Åkerberg svarade: »Varför skulle
Amerika självt förbereda en ekonomisk
kris, en katastrof?» Ja, herr Åkerberg,
man kan fråga, varför i denna värld,
sådan den är beskaffad, de ekonomiska
makthavarna driva en sådan politik, att
det då och då blir kriser. Jag antar, att
de inte göra det med avsikt, men vi socialdemokrater,
vi socialister bruka ju
— sinsemellan i varje fall — ha våra
diskussioner om dessa ting och om effekterna
av det kapitalistiska systemet.

Slutligen sade herr Åkerberg: »Vad
vill herr Branting göra? Han vill ingenting
göra!» Man kan inte begära av mig,
att jag på egen hand skall lägga upp en
Marshallplan. Det förefaller mig som
om Sverige bär gjort mycket — det veta
vi alla — på det sätt som vi ha kunnat,
för Europas återhämtning. Vi ha
lämnat understöd åt Norge, Danmark
och Finland och på andra håll! Inte
var man så handfallen, när man stod
inför frågan: På vad sätt vill Sverige
hjälpa det nödlidande Europa? Har det
i något avseende visats en negativism på
den punkten från mitt håll? Inte alls!
Däremot är situationen nu den, att vi
genom detta avtal så att säga kombineras
in i den stora Marshallplanen, och
det är denna speciella hjälpform som
man verkligen kan diskutera!

Jag antecknade ett uttryck i herr
Åkerbergs yttrande. Han sade ungefär
så här: »När man hör herr Branting

och herr öhman, kan man få det in -

trycket, att det här bara gäller att välja
sida, att välja mellan Amerika och
Sovjet, och herr Branting väljer tydligen
Sovjet!» Jag tycker detta är oförsynt,
herr Åkerberg! Jag tycker, att det
icke är korrekt att misstänkliggöra min
syn och mina motiv i denna debatt. Jag
anser, att det är inte bara billigt, utan
orätt att framställa saken på så sätt!
Jag har tvärtom hävdat bibehållandet
av den svenska självständighetslinjen,
och jag fordrar verkligen respekt för de
motiv, som dikterat min ståndpunkt i
denna sak.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Herr

Branting tillbakavisade min beskyllning
för att hans recept var uppgjort i Moskva.
Han nämnde, att han inte brukade
höra på radio och att han inte alls kände
de kommunistiska argumenten och synpunkterna.
Jag vill konstatera, att man
kan känna till dessa, även om man inte
hör på radio. Det finns nämligen andra
plattformar, från vilka dessa argument
och synpunkter predikas, bland annat i
riksdagen och i tidningarna — herr
Branting kan ju läsa tidningarna. Om
herr Branting i denna fråga inte hört
någon utläggning av Molotov, kunna
hans uttalanden bero på att han har
en viss vana att balansera just på ytterkanten
mot kommunismen. Jag hade för
min del hoppats på att han skulle komma
ifrån denna ovana någon gång, men
det förefaller mig, som om han tvärtom
skulle sjunka allt djupare ned i den.
Jag är glad över att herr Branting finner
det oförsynt, när jag förklarar, att
han tydligen valt Sovjet i denna fråga,
men jag tycker också, att det varit mycket
tilltalande, om han i handling visat
sin indignation över oförsyntheten.

Herr BRANTING (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill ta fasta på en synpunkt,
som jag verkligen fäste mig vid — det
var något som herr Åkerberg inte direkt
sade, men menade, och som herr Domö
uttalade. De tyckte, att det var anmärk -

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

ningsvärt med min motivering, som gick
så långt och som drog så hårda slutsatser.
Men, herr talman, om jag har
misstagit mig och överdimensionerat de
svårigheter som kunna följa av ordalagen
i avtalet och om mina farhågor äro oberättigade,
så desto bättre! Jag har naturligtvis
inte — lika litet som någon
annan av oss — det bittersta intresse
att av politiska motiv vantolka avtalet.
Jag har läst det som det lyder och tolkat
vad som står där. Man kan naturligtvis
ha optimistiska förhoppningar i
alla fall! Jag vill gärna dela dessa förhoppningar,
men jag har ansett — och
jag vidhåller — att vår situation icke är
sådan, att vi behöva godta ett så hårt
formulerat avtal. Det hade väl också varit
möjligt att få en annan ordalydelse
i detta avtal, om inte den amerikanska
lagen hade förutbestämt det mesta!

Herr WEHTJE: Herr talman! Då hans
excellens herr statsministern nu är närvarande
i kammaren, vill jag begagna
tillfället att framföra några synpunkter
i den föreliggande frågan.

De väsentliga skäl, som synas mig tala
för att kammaren bör antaga föreliggande
förslag till avtal med Amerikas förenta
stater, ha redan framförts av herr
Domö. Jag skall inte upprepa dem. Jag
nöjer mig med att uttala min anslutning
till bifallsyrkandet.

Jag vill nu också lämna åsido det förhållandet,
att om vi hade sörjt för att
vårt lands ekonomiska ställning varit
bättre, vi därmed också befunnit oss i
en starkare ställning vid förhandlingarna.
Det hade väl då inte varit uteslutet,
att vi hade kunnat få fördelaktigare
villkor än som nu blivit fallet.

Vad jag här skulle vilja beröra är,
att det i avtalet är förutsett leveranser
med stöd av särskild kreditgivning. 1
det ekonomiska läge, vari vårt land nu
befinner sig, kan denna sak vara av
stort intresse. Jag vill därför i anslutning
härtill fråga hans excellens herr
statsministern, om man tänker utnyttja
detta stöd, och i så fall, om det kan beräknas
bli av sådan omfattning, att det

kommer aft mera påtagligt påverka vår
ställning och vår försörjning.

Det har ju ej varit möjligt att bedöma
våra förhållanden, eftersom importplanen
för den närmaste tiden ännu inte
blivit bekantgjord. Hans excellens herr
statsministern uttalade i svaret den 3
juli i år på herr Domös interpellation
angående importplanen för tredje kvartalet:
»En på vissa områden drastisk
nedskärning av hårdvalutaimporten,
främst importen från Nordamerika, har
därvid visat sig ofrånkomlig.» Längre
fram i sitt svar sade statsministern:
»Den nu nödvändiga ytterligare beskärningen
av framför allt hårdvalutaimporten
kan inte undgå att på vissa områden
få verkningar beträffande den inhemska
produktionen.» Dessa uttalanden
ha vållat en stark oro, och särskilt inom
näringslivet är man angelägen att få
kännedom om hurudant läget verkligen
är och främst vad importplanen
innehåller. Det har snart nog gått en
månad av det kvartal för vilket planen
avsetts, och det synes mig anmärkningsvärt,
att planen ännu inte blivit framlagd.
Det är ju dock så, att om det blir
fråga om drastiska nedskärningar av
importen i hårdvaluta — en import som
vi i så många avseenden äro beroende
av för vår försörjning, vår export
och vår sysselsättning — behöva de berörda
företagen tid för eventuellt erforderlig
omställning. Det enda vi fått
veta är den kännbara nedskärningen
av olje- och bränsleimporten. Enligt vad
man kunnat utläsa av pressuttalanden
är det fara värt, att en begränsning av
importen på andra områden kommer att
drabba än hårdare. Här rör det sig ju
om livsviktig försörjning. Det gäller
bl. a. att förse vår exportindustri med
råvaror och maskiner och vårt jordbruk
med maskiner och reservdelar till dem.
Det gäller vår sysselsättning och arbetsförsörjning,
och det gäller att förse vår
hemmamarknad med viktiga förnödenheter.

Herr talman! Om det stöd, som vi
nu kunna erhålla enligt det förslag till
avtal, som nu behandlas, kan bringa någon
påtaglig lättnad i vår beträngda si -

Tisdagen den 20 juli 1948.

Nr 32.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

tuation, vore det utomordentligt tacknämligt
att få höra härom av hans excellens
herr statsministern.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! De frågor,
som herr Wehtje har ställt, finns det all
anledning att ställa, och jag skulle gärna
ha sett, att jag varit i tillfälle att lämna
ett svar på dem eller lämna en förklaring,
som ur det svenska näringslivets
synpunkter hade betraktats som lugnande
och tillfredsställande. Men herr Wehtje
vet lika bra som jag, att det för närvarande
pågår förhandlingar, inte mellan
den amerikanska staten och den
svenska staten, utan mellan de amerikanska
köparna och de svenska säljarna
om våra viktigaste exportartiklar till
Amerika. På utgången av dessa förhandlingar
beror det ju, i vilken utsträckning
vi kunna säga, att vi ha en betryggande
dollartillgång, betryggande i den meningen,
att industri, jordbruk och hantverk
kunna få sin råvarutillförsel fullt
tillgodosedd.

Jag tror inte, att det gagnar vårt svenska
näringsliv att man ackompanjerar
dessa förhandlingar med en mer eller
mindre politisk diskussion. Jag tror, att
det finns anledning att hoppas, att det
skall gå att på den amerikanska marknaden
placera icke obetydliga kvantiteter
av de varor, som nyss vård i så hög
grad åtråvärda. Därmed skulle förutsättningarna
för en gynnsam uppläggning
vara uppfyllda. Jag kan inte säga mera
på den punkten, och jag tror, som sagt,
inte att vi gagna någon part, i varje fall
inte någon svensk part, med att ta upp
en diskussion om dessa ting.

Jag tror inte heller, att vi böra inge
oss alltför stora förhoppningar om att
en eventuell Marshallkredit skulle komma
att betyda, att vi slippa att eftersträva
halans i vår utrikeshandel på
Amerika. Först och främst veta vi inte,
om vi få den kredit, som jag föreställer
mig, att utrikesministern har antytt att
den svenska regeringen är villig att försöka
utverka. Krediten blir vidare förmodligen
inte större än som angavs i den

3 Första kammarens protokoll I''■!''/S. Xr 32.

bruna boken — det var inte fullt 30
miljoner dollar på ett år. Det kan ju inte
betyda en sådan lättnad i vår situation,
att vi skulle komma förbi det som otvivelaktigt
är vårt huvudproblem när det
gäller dessa ting, nämligen — som jag
sade nyss — 5tt få en balanserad utrikeshandel
med dollarländerna.

Jag kan emellertid försäkra herr
Wehtje, att vi komma att göra vad vi
kunna för att få ut det kreditbelopp, som
vi anse oss behöva. Vi ha också hemställt
att få del av de amerikanska krediterna
även för det tredje kvartalet.
Skulle denna hemställan tillmötesgås —
vilket vi hoppas — betyder det självfallet
en lättnad, men inte en sådan lättnad,
att vi kunna förbise de egna problem,
som här rulla upp sig.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag

skulle vilja hemställa till hans excellens
herr statsministern, att den plan, som
man arbetar efter, i varje fall delges näringslivet.
Det är ju ganska orimligt att
hålla ett lands näringsliv i okunnighet
om hur produktionsplanen för den närmaste
tiden skall läggas upp. Man tär nu
på sina lager utan att veta vad som skall
komma, sedan vi nått en sådan nivå, att
verksamheten blir direkt lidande.

Statsministern nämnde redan tidigare,
att nedskärningarna komma att drabba
produktionslivet. Varför inte meddela
detta till företagen? Vi ha inte fått
några direktiv, efter vilka linjer verksamheten
skall fortsätta. En stor del av
tredje kvartalet har redan gått. Skola
vi vänta ytterligare, kanske vi inte få
någon plan, förrän hela kvartalet är
förbi!

Jag skulle sålunda vilja hemställa till
hans excellens herr statsministern, att
näringslivet med det första får del av
den plan, som myndigheterna räkna med
skall följas under innevarande kvartal.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Självfallet är
det angeläget, att näringslivets representanter
få tillfälle att följa vad som här

Nr 32.

Tisdagen den 20 juli 1948.

Ang. ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Förenta staterna.

händer, och jag tror inte, att det skall
möta några större svårigheter att tillmötesgå
detta önskemål. Men, herr Wehtje,
så länge massaindustriens förhandlingar
ännu inte äro slutförda, ha vi inga direktiv
att lämna. Vi veta ju ganska litet
därom. Skulle massaindustrien kunna
sälja lika mycket 1949 till Amerika som
exempelvis år 1947, lär huvudparten av
de svårigheter, som herr Wehtje talar
om, vara ur världen, och om vi få en försäljning
som är något större än den, som
vi räkna med för det tredje kvartalet,
så minskas svårigheterna.

Vilken import- och exportplan menar
herr Wehtje att vi skola förelägga industrien?
Och vad skulle industrien ha för
glädje av att få en importplan, där det
råder ovisshet om den grundläggande
förutsättningen, nämligen den svenska
exportindustriens försäljningsmöjligheter
på den amerikanska marknaden?

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag vill
inte förlänga debatten, men jag finner
det utomordentligt beklagligt, att våra
resurser äro så hårt utnyttjade, att vi
inte ens ha valuta för övergångstiden.
Det hade väl eljest varit möjligt att lämna
direktiv för verksamheten under det
löpande kvartalet.

Jag vill bara med några ord peka på
i vilken situation vi befinna oss. De förnödenheter,
som närmast äro av intresse
för industrien, äro de som importeras
för att försörja industrien med råvaror,
maskiner o. d. Redan den plan, som
fanns förut, var en nödfallsplan, som
man gjort upp i förhoppning om att den
skulle behöva gälla blott för en relativt
kort tid. Efter vad jag kan förstå, tänker
man nu skära ned denna plan ytterligare.
I så fall inse kammarens ledamöter,
hur utomordentligt beträngd den situation
är, i vilken vår industri och vårt
näringsliv befinna sig.

Jag hoppas, att det skall bli möjligt
att — utan att avvakta det slutliga resultatet
av långsiktande förhandlingar —
ge det svenska näringslivet sådana direktiv,
att det kan göra upp planer för i
varje fall den allra närmaste tiden.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 31, med föranledande av
kamrarnas beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 30 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 230 med förslag
till tryckfrihetsförordning m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls, såvitt
angick första kammaren.

Punkten B.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
särskilda utskottets memorial
nr 2, med föranledande av kamrarnas
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
m. m, ävensom i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 443, i anledning av inom riksdagen
väckt motion, föranledd av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till tryckfrihetsförordning;
och

nr 444, i anledning av ett av riksdagen
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaget förslag till
tryckfrihetsförordning jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

Måndagen den 26 juli 1948.

Nr 32.

nr 449, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas förenta stater.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 26 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 för- Kammarens sammanträde avslutades
middagen; och dess förhandlingar led- kl. 11.02 förmiddagen,
des av herr förste vice talmannen.

In fidem

Justerades protokollen för den 17, 19
och 20 innevarande månad samt för
denna dag.

Eric Carlén.