Tisdagen den 20 januari Sid (Riksdagens protokoll 1970:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2

FÖRSTA KAMMAREN

1970

20—21 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 januari Sid.

Interpellationer:

av herr Wikström (fp) om åtgärder för att förbättra arbetssituationen
i skolan .................................... 3

av herr Österdahl (fp) om stationering av en ambulanshelikopter
på Gotland ........................................ 4

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött (m) ang. tidpunkten för tillhandahållande av de -

klarationsblanketter .................................... 7

av herr Lidgard (m) ang. tid för läkare att bedriva forskning 7
av fru Florén-Winther (m) ang. tillgodoräknande som merit av
viss tid vid statlig tjänst................................ 7

Onsdagen den 21 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m............... 9

Svar på interpellationer:

av herr Hernelius (m) ang. hjälpen till Biafra .............. 96

av herr Helén (fp) ang. hjälpen till Biafra.................. 96

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1970

Nr 2

Tisdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anmäla, att
jag på grund av influensa inte kan närvara
i riksdagen innevarande vecka och
jag anhåller alltså om ledighet motsvarande
tid.

Stockholm den 19 januari 1970

Ulla Lindström

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
11, angående Islands anslutning till
EFTA-konventionen, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 45—54 till statsutskottet,

motionen nr 55 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 56 och 57 till bevillningsutskottet,

motionen nr 58 till bankoutskottet,
motionerna nr 59—62 till lagutskott,
motionen nr 63 till allmänna beredningsutskottet
samt
motionen nr 64 till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 10, angående överlåtelse av
staten tillhörig mark m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
Nordiska rådets svenska delegation inkommit
framställning angående ändring
i reglementet för delegationen.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Interpellation om åtgärder för att förbättra
arbetssituationen i skolan

Herr WIKSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I centrum för uppbyggnaden
och utbyggnaden av den nya
skolan har med rätta skoldemokratin
kommit att stå. Genom väsentligt utökade
anslag till elevorganisationer och
elevråd, genom försöksverksamheten
med samarbetsnämnder och inte minst
genom den offentliga debatten har elevernas
synpunkter på ett nytt sätt kunnat
göra sig gällande. Detta är glädjande,
men det får självfallet inte ske
på bekostnad av den andra parten i
skolsamhället — lärarna och skolledarna.

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1970

På sistone har många uttryck för oro
inför den egna framtiden och trötthet
inför undervisningssituationen kommit
från lärarhåll. Om man reducerar förhållandet
mellan lärare och elever till
ett spel om plugget, där lärarna får
symbolisera baksträveri och auktoritetsförtryck,
gagnar man minst av allt
elevernas sak.

För samhället gäller det att stödja
lärarna inte bara genom anslag till lärarfortbildning
och till förbättrade arbetsutrymmen,
även om detta i och för
sig är utomordentligt viktiga saker, utan
också genom att markera sin solidaritet
med dem som i en ofta svår situation
har att förverkliga den nya skolans
målsättningar. Inte minst för politiker
gäller att inte ta ställning för eleverna
mot lärarna eller vice versa utan att
genom medelsanvisning och genom vår
hållning markera att vi är engagerade
för en utbyggd samverkan i skolsamhället,
där strävan måste vara att alla
parter skall kunna uppleva arbetstrivsel.

Mot bakgrund av den växande pressen
på både elever och lärare och mot
bakgrund av de många uttrycken på
senare tid inför en svår arbetssituation
skulle det vara önskvärt, om utbildningsministern
ville redogöra för vilka
åtgärder han planerar för att förbättra
arbetssituationen i skolan.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga för att förbättra arbetssituationen
i skolan?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om stationering av en
ambulanshelikopter på Gotland

Ordet lämnades härefter till herr
ÖSTERDAHL (fp), som yttrade:

Herr talman! En väl fungerande ambulans-
och räddningsflygtjänst är en
angelägenhet av största vikt. Särskilt
gäller detta ett område som Gotland,
från vilket svårt skadade eller akut
sjuka människor ofta snabbt behöver
föras till Stockholm för sådan specialistvård
som inte kan utföras på ön.
Kring Gotlands kuster och ute i Östersjön
inträffar också ofta sjö- och drunkningsolyckor.
För att mildra verkningarna
av dylika händelser genom ett
snabbt, effektivt och humant ingripande
är det angeläget att det på Gotland
året runt finns tillgång på härför lämpad
ambulans- och räddningsflygtjänst.

Under den senaste tiden har en del
ambulansflygningar utförts med små
och ur sjukvårdande synpunkt illa utrustade
plan. Patienterna har på grund
av kabindörrarnas ringa bredd, planens
begränsade utrymme och ur sjukvårdsteknisk
synpunkt mindre tillfredsställande
utrustning blivit utsatta
för fysiska och psykiska påfrestningar,
som inte är tolererbara.

Hittills har under sommarmånaderna
militära helikoptrar stationerade på
Gotland kunnat rekvireras vid behov.
Under vintern finns inte denna möjlighet,
eftersom helikoptrarna då inte är
stationerade på ön.

Helikoptrarna är genom sin storlek
och utrustning samt med sin sjukvårdskunniga
besättning synnerligen lämpliga
för här avsedda uppgifter. Om en
helikopter fanns tillgänglig på Gotland
året om skulle en effektivare ambulans-
och räddningstjänst kunna upprätthållas
på Gotland och i mellersta Östersjön.
En bättre övervakning av detta
havsområde skulle också ur många andra
synpunkter vara värdefull. Oljeutsläpp
från fartyg borde ganska snabbt
kunna lokaliseras och fartygen också
identifieras. Därigenom skulle förebyggande
åtgärder kunna sättas in i ett

Tisdagen den 20 januari 1970

Nr 2

Interpellation om stationcring av en ambulanshelikopter på Gotland

tidigare skede mot oljans skadeverkningar
t. ex. på fåglar och längs våra
kuster. Vid fartygsolyckor är det också
viktigt — speciellt under den kalla årstiden
— att ingripandena sker snabbt.
Även ur olika militära synvinklar bör
det vara värdefullt att ha ständig tillgång
till helikopter för spaning, övervakning
och räddning av personal etc.

Genom en på Gotland stationerad helikopter
underställd en samordnande
myndighet på ön och med här exemplifierade
uppgifter skulle en avsevärt
snabbare, effektivare och mera ändamålsenlig
hjälp kunna ställas till förfogande
till båtnad för Gotlands befolkning,
sjöfarten och miljövården etc.

Under hänvisning till vad i interpellationen
anförts får jag hemställa om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet, som inom regeringen
i sista hand har ansvaret för att
sjukvården fungerar, beredd medverka
till att en helikopter året om stationeras
på Gotland för bl. a. ambulans- och
räddningstjänst på ön och över angränsande
havsområden, så att nödställda,
sjuka och skadade människor på ett
snabbt, effektivt och humant sätt kan
räddas och vid behov föras till sjukhus
för erforderlig vård?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

65, av herr Lindblad, angående
sammanträdesort för riksdagen;

nr 66, av herr Lindblad, om en filial
för högre teknisk utbildning i Söderhamn; nr

67, av herr Sveningsson m. fl., om
införande i skolan av trafikkunskap
som obligatoriskt ämne;

nr 68, av herrar Sörenson och Nyman,
angående intagningen av elever
vid vårdyrkesskolor;

nr 69, av herr Wikström m. fl., om
inrättande av en professur i de svenska
folkrörelsernas historia;

nr 70, av herr Bengtson m. fl., om utredning
angående sjukdomsförebyggande
åtgärder;

nr 71, av herrar Helén och Bengtson,
om ändrade bestämmelser för statsbidrag
till kommunal familj edaghemsverksamhet; nr

72, av herr Helén m. fl., angående
bosättningslån till ensamstående;

nr 73, av herr Karlsson, Göran, och
herr Larsson, Lars, om statsbidrag för
glasögon;

nr 74, av herr Lindblad, angående lokaliseringen
av den grundläggande polisutbildningen; nr

75, av herr Lindblad och herr Jacobsson,
Per, om en kartläggning av
arbetskraftskostnader;

nr 76, av fru Olsson, Elvy, m. fl., angående
inkomstprövningen för bostadstillägg
åt barnfamiljer;

nr 77, av fröken Pehrsson m. fl., om
hänförande av Älvsborgs län till lokaliseringspolitiskt
stödområde;

nr 78, av herr Pettersson, Karl, m. fl.,
angående bidragen vid flyttning av arbetskraft; nr

79, av herr Tistad, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Efterutbildning inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, av herr Werner, om begränsning
av statliga lån för bostadsbyggande
till att gälla endast samhällsägd
mark;

nr 81, av herr Österdahl, angående
inlösen av egnahem vid flyttning av
arbetsmarknadsskäl;

nr 82, av herr Andersson, Axel, och
herr Jacobsson, Per, om utbyggnad av
järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik,
m. m.;

nr 83, av herr Nilsson, Nils, och herr
Stefanson, om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora;

nr 84, av herr Peterson, Eric, m. fl.,
om utsträckt giltighet av det s. k. 67-kortet på statens järnvägar;

Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1970

nr 85, av herr Pettersson, Karl, och
fröken Stenberg, om statsbidrag för
transitotrafik över norska hamnar,
m. m.;

nr 86, av herr Pettersson, Kort, m. fl.,
angående trafikpolitiken i Norrland;

nr 87, av herr Strandberg m. fl., om
utredning angående vägväsendets framtida
finansiering;

nr 88, av herr Bengtson m. fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen av
de statsanställdas löner;

nr 89, av herr Bohman m. fl., om åtgärder
mot kostnadsövervältring från
stat till kommun;

nr 90, av herr Bohman m. fl., om utredning
angående delägarskap i företag; nr

91, av herr Lindblad, om flyttning
av AB Statens skogsindustriers huvudkontor
till Piteå;

nr 92, av herr Nyman m. fl., om ett
marknadsekonomiskt samordningsorgan; nr

93, av herr Pettersson, Axel Georg,
m. fl., om löneavdrag för statstjänsteman
vid tjänstledighet för riksdagsmannauppdrag; nr

94, av herr Werner, om statligt
grundbidrag till kommunerna för kommunalt
bostadstillägg;

nr 95, av herr Åkerlund, angående
tjänstgöringstiderna för handelssekreterare; nr

96, av herr Åkerlund, angående
malmbrytning och malmanrikning vid
Stekenj okkgruvan;

nr 97, av herr Bohman m. fl., om vissa
sparstimulerande åtgärder inom beskattningen; nr

98, av herr Helén m. fl., om beaktande
vid beskattningen av fastställt underhållsbidrag
för barn;

nr 99, av herr Helén m. fl., angående
den alkoholpolitiska utredningen;

nr 100, av herr Pettersson, Karl,
m. fl., angående tidpunkten för ändrad
fordonsbeskattning;

nr 101, av herrar Tistad och Ernulf,
om undantag från mervärdeskatt för
tandproteser m. m.;

nr 102, av herr Werner, om skärp -

ning av aktievinstbeskattningen och
markvärdebeskattningen;

nr 103, av herr Bengtson m. fl., angående
målsättningen för regionalpolitiken; nr

104, av herr Pettersson, Karl, om
rökförbud inom riksdagshuset;

nr 105, av herr Pettersson, Karl,
m. fl., angående prissättningen på flytande
bränsle i Norrland, m. m.;

nr 106, av herrar Wirtén och Skärman,
om åtgärder mot förorening genom
olja;

nr 107, av herr Ernulf, om strikt skadeståndsansvar
för skada vid medicinsk
behandling;

nr 108, av herr Ernulf, om översyn
av bestämmelserna angående rätt till
nödvärn;

nr 109, av herr Ernulf, angående ersättning
till vittne vid domstol;

nr 110, av herr Wikström, angående
straffbestämmelserna för onykterhet till
sjöss;

nr 111, av herr Helén m. fl., angående
bostadstillägget för pensionärer,
m. m.;

nr 112, av herr Jacobsson, Per, och
herr Skagerlund, om varudeklaration
på tobaks- och alkoholvaror;

nr 113, av herr Kaijser m. fl., om slopande
av inkomstprövningen beträffande
änkepension inom folkpensioneringen; nr

114, av herr Larsson, T hor sten,
m. fl., angående inkomstprövat tillägg
till studiebidrag, m. m.;

nr 115, av herr Werner, angående
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension;

nr 116, av herr Werner, angående det
framtida bostadsstödet till folkpensionärer; nr

117, av herr Sveningsson m. fl.,
om skyldighet att borttaga gammal taggtråd; nr

118, av herr Werner, om begränsning
av stadsplaneläggning till samhällsägd
mark;

nr 119, av herrar Wirtén och Skärman,
om vissa ändringar i miljöskyddslagen; -

Tisdagen den 20 januari 1970

Nr 2

nr 120, av herrar Wirtén och Skärman,
om åtgärder mot luftföroreningar
genom motorfordon;

nr 121, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., angående de statliga prisförhandlingarna
med jordbrukets organisationer; nr

122, av herr Pettersson, Karl,
m. fl., om sysselsättningsskapande åtgärder
inom skogsbruket i Norrlands
inland;

nr 123, av herr Strandberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket;

nr 124, av herr Hjorth m. fl., om slopande
av excellenstiteln för stats- och
utrikesministrarna;

nr 125, av herr Lindblad, om prenumeration
av dagstidningar inom statliga
institutioner;

nr 126, av fru Olsson, Elvy, och fröken
Pehrsson, om bättre möjligheter till
rörelseträning för åldringar och rörelsehindrade; nr

127, av herr Sörenson m. fl., om
en inventering av rehabiliteringsbehovet,
m. m.; samt

nr 128, av herr Jacobsson, Per, och
herr Skagerlund, angående reklam för
starksprit och tobak.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist
på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 15 januari

av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
”Anser Statsrådet att den nuvarande
behandlingen av de skattskyldiga,
som innebär anmärkningsvärt sent
tillhandahållande av deklarationsblanketter,
är tillfredsställande?”;

den 16 januari

av herr Lidgard (m) till herr statsrådet
Moberg: ”Avser Statsrådet att vidtaga
åtgärder för att trygga forskningens
ställning inom ramen för den schemalagda
arbetstid för läkare vilken förutsättes
bli en följd av den beslutade
sjukvårdsreformen?”; samt

den 19 januari

av fru Florén-Winther (m) till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet:
”Anser Herr Statsrådet det
tillfredsställande att kvinnliga befattningshavare
i statlig tjänst, som under
kortare perioder åtnjutit tjänstledighet
med C-avdrag för omhändertagande av
eget barn, ej får tillgodoräkna sig sådana
tidsperioder vid befordran?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Onsdagen den 21 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet den 25—den 31 januari
1970 på grund av utländsk tjänsteresa.

Stockholm den 19 januari 1970

Krister Wickman

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes en till kammaren
inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag härmed om tjänstledighet
tills vidare.

Uddevalla den 20/1 1970

Einar Dahl

Riksdagsman Einar Dahl 040301 kan
p. g. a. benbrott ej deltaga i riksdagsarbete
i närmsta framtid.

Uddevalla den 20/1 1970

Torben Tofte
leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 10,
angående överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nordiska rådets
svenska delegation inkommit framställning
angående ändring i reglementet
för delegationen, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionen nr 65 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 66—89 till statsutskottet,

motionen nr 90 till bankoutskottet
och

motionerna nr 91—96 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 97
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
beskattningsfrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 98—102 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 103—105 till bankoutskottet,

motionerna nr 106—110 till lagutskott,

motionen nr 111 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 112—120 till lagutskott,

motionen nr 121 till jordbruksutskottet,

motionen nr 122 till statsutskottet,

motionen nr 123 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 124—127 till allmänna
beredningsutskottet och

motionen nr 128 till konstitutionsutskottet.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kung].
Maj ds propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att vi för denna remissdebatt
har gjort ett försök att gruppera
talarna så att de som kommer att
tala mer allmänt om finansplanen, budgeten
och därmed sammanhängande
frågor får ordet först. Därefter kommer
de som har anmält att de i huvudsak
skall tala om särskilda ämnesgrupper,
och vi har försökt att gruppera dem
efter ämnena.

En lista över talarna kommer snarast
att uppsättas. Detta system har givetvis
medfört att talarna kanske inte
alltid kommer i den turordning som
de själva hade tänkt sig. Jag hoppas
emellertid att det skall göra att debatten
blir mer koncentrerad och mer givande.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! I sitt radiotal till utlandssvenskarna
på nyårsdagen gjorde
statsminister Palme gällande att vi lever
i »det stora uppbrottets tid», en modern
tid markerad av uppbrott från
gamla vanor och sedvänjor och ett sökande
efter nya hållpunkter och ny
gemenskap. Det innebär, menade han,
inte något tomt skryt att hävda att vi
tack vare människors duglighet har lyckats
»rätt väl» i våra strävanden, internationellt
sett.

Herr talman! Det råder inget tvivel
om att vårt land i dag är föremål för
utlandets intresse, både positivt och negativt,
i högre grad än många gånger

Statsverkspropositionen m. m.
tidigare. Man följer händelserna, utvecklingen
och uttalandena hos oss med
påtaglig uppmärksamhet — ibland präglad
av gillande, ibland av klart ogillande
och ofta av en delvis skräckblandad
förvåning. »Cette fameuse Suéde», detta
beryktade Sverige, för att citera den
franske presidentens något tvetydiga
konstaterande under förra årets valrörelse,
är detta land det jordiska paradiset
eller det socialistiska helvetet? Är
det svenska paradiset något att stå efter?
Växer inte däri just nu fram känslor
av oro och osäkerhet?

Herr talman! Sådana och liknande
frågor ställer man sig inte bara i länder
som Frankrike, som under de senaste
åren ägnat sig åt särskilt närgångna
studier av den svenska utvecklingen,
utan också på många andra håll.
Vi registrera här hemma, inte sällan
med en viss exhibitionistisk förtjusning,
omvärldens analyser och vi gör
åtskilligt för att ytterligare stimulera
och utnyttja omvärldens nyfikenhet.
Men, herr talman, att vara beryktad är
inte alltid detsamma som att vara ryktbar.
Det svenska anseendet utomlands
är i dag ■— och det är regeringens ledamöter
säkert medvetna om — inte vad
det borde vara, framför allt inte i sådana
kretsar vilkas bedömning av vårt
land och dess handlande är av särskild
betydelse för våra möjligheter att hävda
svenska intressen ute i världen.
Statsminister Palmes nyårstal präglades
uppenbarligen av ett medvetande
om detta och ett behov att teckna en
nyanserad bild av utvecklingen. Hans
attityd har, sedan han tillträdde statsministerposten,
generellt också kännetecknats
av en strävan att tona ned det
som tidigare tedde sig tillspetsat.

Men är statsminister Palmes beskrivning
av dagens svenska samhälle helt
rättvisande? Är det en riktig bild som
herr Palme tecknar, då han gör gällande
att Sverige i dag är ett land »med
en dynamik i utvecklingen och en öppenhet
i debatten som ger löften för
framtiden»? Kommer den socialdemo -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kratiska regeringspolitik som nu utformas
att ge oss alla en framtid vilken
—■ fortfarande enligt statsministern -—-skall präglas av en utjämning av människors
villkor och en vidare gemenskap
i hela samhället? Kommer med
andra ord herr Palmes politik att lägga
en fast grund för »de konstruktiva insatser»
vilka fordras för att vi skall
kunna rätt förvalta och utnyttja alla de
möjligheter som öppnas genom teknisk
utveckling och förstärkta känslor
av solidaritet mellan människor inom
och över gränserna? Ett sanningsenligt
och rättvisande svar blir, om den som
svarar har någon kontakt med dagens
verklighet, inte utan vidare jakande.
I detta land med socialdemokratiskt
styre i över 30 år och med ett materiellt
välstånd, som generellt sett ligger högre
än i något annat land i Europa, upplever
man mycket starkare än vad statsminister
Palme vill göra gällande uppbrottstidens
omställningssvårigheter och
ser på framtidsutvecklingen med betydligt
större bekymmer än vad herr Palme
tycks vilja medge.

Varje tid har sina brytningsproblem,
och så har det alltid varit. Utveckling
betyder förändringar och självfallet i
viss mån också brytning med tidigare
normer och värderingar — det skall
ingalunda bestridas. Men vi har som
människor och som politiker inte rätt
att så centrera vårt intresse på den nu
levande aktiva generationen att vi helt
bryter banden med det förflutna. Vi
måste ta på vårt ansvar att förvalta och
till nya generationer föra vidare den
humanistiska grundsyn på människovärde,
på frihet och på samhällsansvar
som under århundraden växt fram inom
den västerländska kulturkretsen.
Det finns tendenser i dagens samhälle
att frigöra sig från det förflutnas —
som det heter — belastning och att rasera
de grundvalar för fortsatt utveckling
och liumanisering av människan
och samlevnaden människor emellan
som lagts av tidigare generationer. En
rotlöshet av det slaget orkar vi männi -

skor inte med. Känslan av att förbindelselinjen
mellan det förflutna och
framtiden börjar tunnas ut har bidragit
till att på många håll, i vitt skilda kretsar,
skapa en djup känsla av oro och
osäkerhet inför framtiden.

I det kollektivistiska organisationssamhället,
med utbyggd centralisering
av beslut och styrning, får enskilda och
grupper av enskilda ute i periferin
allt mindre att säga till om — det påvisade
på sin tid redan John Stuart
Mill. Beslut som rör dessa människors
livsföring, miljö och ekonomi fattas
över deras huvuden i fackförbund, i
LO, i kommunala församlingar, i kanslihuset.
I det hierarkiska systemet har de
små grupperna att lyda eller att trotsa
med därav följande konsekvenser för
trygghet och bibehållande av inkomstnivån.

LKAB-konflikten får väl ändå, trots
alla antydningar om kommunistiskt
krypskytte, sägas vara betecknande för
hur många människor i dagens Sverigekollektiv
upplever sin situation. Den är
ett uttryck för den känsla av vanmakt
som griper omkring sig på många håll i
det svenska samhället, inte bara hos
stuveriarbetare och gruvarbetare, utan
också bland tjänstemän, jordbrukare,
småföretagare och småfolk över huvud
taget. Människor måste finna sig i beslut,
fattade över deras huvuden, och de
upplever det demokratiska representativa
systemet och organisationssamhället
som ett skal. Det är inte så besynnerligt
att reaktioner av typen LKABkonflikten
uppkommer med dess förödande
konsekvenser för den enskilde arbetstagaren
och hans ekonomi, för orten,
för företaget och för hela landet.

Om det inte förhöll sig på det sätt
som jag här skisserar, skulle självfallet
inte den allmänna opinionen ha tagit
ställning till LKAB-konflikten på det
sätt den gjort. Handlandet där uppe utgör
ju vid en nykter bedömning trots
allt ett utomordentligt allvarligt avsteg
från de avtalsprinciper som, vågar jag
säga, har varit betecknande för samar -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

betet människor emellan i vårt land. Att
ingångna avtal skall hållas, det är en av
de viktigaste grundstenarna för mänsklig
samvaro och utveckling över huvud
taget, avtalen må vara skriftliga, enskilda
arbetsavtal eller kollektivavtal eller
tillkomna genom ett enkelt handslag
mellan två parter. Det är i själva verket
anmärkningsvärt att en upplyst opinion,
representerad av grupper som aldrig
skulle drömma om att själva bryta avtal,
tagit så klar ställning för de intressen
som LKAB-arbetarna har velat
hävda. Det är anmärkningsvärt och det
är allvarligt, och jag upprepar, herr talman,
det vittnar om de djupgående
känslor av vanmakt inför överhet i alla
dess former som har utbildats under
trettioårigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Vår demokrati behöver förnyas, och
det sker naturligtvis bäst genom ett regeringsskifte.
Men så länge den nuvarande
regeringen sitter borde den kunna,
om den hade den minsta lust till det,
själv bidra till att göra det demokratiska
klimatet mera vitalt och mera stimulerande.
Gör den det? Vi riksdagsledamöter
vet att så inte är fallet. Vi
ställs gång efter gång inför fullbordade
fakta. Det är den socialdemokratiska
partikongressens resolutioner som i
form av propositioner läggs fram för
godkännande av en från början färdig
riksdagsmajoritet. Vi har under den
gångna hösten diskuterat flera uttryck
av maktfullkomlighet från regeringens
sida och av bristande respekt för vår
konstitutions politiska spelregler. Vi
har ett annat sådant fall i den statsverksproposition
som vi nu skall remittera
till utskottet, nämligen finansministerns
skattepaket, en fråga som jag
skall komma tillbaka till.

Herr talman! Jag tog upp exemplet
med LKAB-arbetarna som betecknande
för företeelser i det svenska samhället
vilka kan sägas vara uttryck för den
uppbrottsstämning som statsministern
tecknade i sitt nyårsanförande. Och vad
man än kan säga och tänka om sådana

Statsverkspropositionen m. m.
företeelser, de borde i varje fall mana
till försiktighet i den självförgudning
som präglat de socialdemokratiska förkunnelserna
under de senaste månaderna.
Om det är sådant som en trettiårig
socialdemokratisk regeringspolitik lett
fram till, då har man verkligen anledning
att fråga sig vad som kommer att
bli resultatet, om socialdemokraterna
får fortsätta sin maktutövning under
1970-talet.

Självfallet, herr talman, är regeringen
medveten om oron, osäkerheten och
misstroendet. Men man torde också
vara medveten om sin begränsade förmåga
att med hittillsvarande politik
konkret lösa problemen och komma till
rätta med orosanledningarna. Det gäller
då att skapa något nytt, någonting som
kan fånga intresset och som kan samla
skarorna i uppslutning kring de socialdemokratiska
valparollerna 1970. Det
är mot den bakgrunden som vi har att
uppfatta den socialdemokratiska jämlikhetsdebatten
inför 1970-talet. Jag vill
därmed inte ha sagt, jag stryker under
det, att valet av jämlikhetens devis inte
skulle ha en allvarligt menad bakgrund.
Tvärtom, det finns inte något politiskt
parti som inte i princip är villigt att
stödja en politik inriktad på att öka
jämlikheten människorna emellan. Men
medvetandet om att jämlikhet i bemärkelsen
allas likhet inte kan och inte
kommer att kunna existera i sinnevärlden,
liksom uppfattningen att politiker
och politiska partier har ett ansvar för
den politiska förkunnelse man bedriver
och de realiteter man har att röra sig
med, har i varje fall ingivit mig personligen
en stark misstro mot det slags
jämlikhetsförkunnelse som bedrivs från
socialdemokratiskt håll i dag.

Ett jämlikhetsbegrepp som bygger på
alla människors lika värde och alla
människors rätt att få göra insatser
efter sina naturliga förutsättningar och
färdigheter med gemensamma förpliktelser
att stödja och hjälpa dem vilkas
möjligheter till meningsfyllda insatser
är mera begränsade — ett sådant jäm -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
likhetsbegrepp är långt mera ägnat att
skapa betingelser för harmonisk samlevnad
människor emellan, för utveckling
mot stigande välstånd, ökande resurser
och gemensamma insatser än socialdemokratiska
slagord.

Jämlikhet och rättvisa framstår ofta
som synonyma begrepp, och ändå kommer
de lätt i konflikt med varandra,
inte minst om kraven på ett mer jämlikt
samhälle utformas så att de skapar motsättningar
mellan olika människor och
grupper. En politik inriktad på detta
kommer att misslyckas. Stora grupper
med redan intecknade behov och arbetsinsatser,
grupper som efter måttet
av sin förmåga bidrar till att förstärka
samhällets reala resurser måste komma
att uppfatta krav på reallönesänkningar
som djupt orättvisa och oberättigade.
Beredvilligheten att medverka
till utjämning av olikheterna motverkas
därmed. I stället skapas nya motsättningar,
nya spänningar, nya konflikter
och på längre sikt sämre ekonomiska
möjligheter till ökad utjämning. Vårt
land har helt enkelt inte råd att driva
en sådan konfliktpolitik.

Alldeles som när det gäller våra insatser
till stöd åt utvecklingsländerna
måste en realiserbar jämlikhetspolitik
bygga på samverkan, solidaritet och
ökning av de gemensamma välståndsbefrämjande
tillgångarna på ett sådant
sätt att alla får det bättre. Vårt land
borde med sitt fast rotade folkstyre och
sina inarbetade samarbetstraditioner ha
större förutsättningar härför än många
andra länder. Just samförstånd och
samverkan har inte minst av utländska
besökare och bedömare ansetts vara
speciellt utmärkande för svensk politik.

Vad har jämlikhetstanken spelat för
roll vid LKAB-arbetarnas handlande?
Arbetarna i Svappavara, Kiruna och
Malmberget tillhör väl ändå en grupp
av anställda som arbetar under sådana
betingelser och på ett sådant jobb att de
rimligen borde få ett betydligt större
ekonomiskt utbyte av sina insatser än
andra, som verkar under avsevärt bättre

betingelser. Om några av rättvise- eller
andra skäl skulle kunna resa krav på
högre lön, så vore det väl gruvarbetarna
där uppe. Men vi vet att sådana synpunkter
spelade en underordnad roll
för de jämlikhetsresonemang som fördes
vid den senaste avtalsrörelsen. Och
debatten i Kiruna och det som ligger
bakom den rör inte bara lönen som
sådan utan arbetsvillkoren generellt
sett, den enskildes rätt och behov att
medverka i vad han upplever som en
meningsfylld process, där hans yrkesskicklighet
och erfarenhet kan komma
till sin rätt och värderas och ersättas
med hänsyn till inte bara hans prestationer,
utan även de svåra och tunga
förhållanden under vilka gruvarbetet i
Norrbotten äger rum. En jämlikhetspolitik
som inte tar hänsyn till sådant och
liknande avvägningar är dömd att misslyckas.

Varför har inte jämlikhetstanken drivits
tidigare under socialdemokraternas
30-åriga regeringsinnehav? Socialdemokraterna
påstår sig ju själva ha präglat
vårt samhälle under den perioden. Men
nu är de oroade. Nu behövs det nya
slagord, någonting som kan dölja den
hittillsvarande politikens misslyckande
på så många områden.

Herr talman! Regeringen står i dag
stark, formellt starkare än någon gång
tidigare under efterkrigstiden, och regeringen
kan, stödd på sin riksdagsmajoritet,
genomföra precis vad den vill.
Den har makten. Vi har i realiteten tendenser
till ett enpartivälde. Oppositionen
kan opponera, men vi har därefter
att registrera regeringens beslut. Och
vad beror detta på? Vari ligger förklaringen
till att socialdemokraterna år
efter år kunnat komma tillbaka till
makten?

Det beror på vår politik, säger säkert
mina socialdemokratiska vänner — eller
motståndare, hur man nu vill ha det
— nu som tidigare. Jag är inte övertygad
om detta. Förklaringen bör nog
hellre sökas i att väljarna, i valet mellan
de olika regeringsalternativ som

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

tett sig sannolika, trots misstroende och
betänkligheter föredragit att lägga sin
röst på det parti som tidigare styrt och
därför ansetts äga större trovärdighet
än oppositionspartierna. Det är alltså
i första hand begreppet förtroende, ett
värdeladdat och betydelsefullt begrepp,
som det måste vara oppositionens allra
viktigaste uppgift att ge innehåll. Varför
har inte oppositionspartierna lyckats? Jag

tror inte att felet ligger i att vi
har tre icke-socialistiska partier som
arbetar vart för sig med olika inslag
i sina politiska program. Partibildningen
i vårt land är resultatet av traditioner,
och man bryter inte ner partier
över en natt av taktiska skäl eller därför
att man tror att ett parti skulle äga
större slagkraft i debatten än tre skilda
partibildningar. Men den omständigheten
att tre oppositionspartier förklarat
sig beredda att efter ett val bilda
gemensam regering skapar naturligtvis
vissa problem i förtroendehänseende
om något eller några av dessa partier
inte även före valet vill samverka med
de andra på ett eller annat sätt. Här
föreligger ett dilemma som oppositionen
är klart medveten om men måste
ha förmåga att själv lösa med insikt om
sitt ansvar inför den icke-socialistiska
hälft av det svenska folket som kräver
regeringsskifte, inte minst med hänsyn
till behovet av en livskraftig demokrati
i vårt land.

De tre politiska oppositionspartiernas
program uppvisar, som jag redan
har sagt, olikheter. Den stora ideologiska
skiljelinjen i svensk politik går
ändå mellan de två socialistiska partierna
å ena sidan och de tre icke-socialistiska
å den andra. Inom de vida ramar
som därigenom uppdras borde det
finnas goda förutsättningar för de tre
oppositionspartierna att vart och ett för
sig förfäkta sin politik och få den prövad
av väljarna vid val och att därefter
gå samman i en regering med ett program
som avspeglar de preferenser som
valmännen givit uttryck åt i valet. Ett

Statsverkspropositionen m. m.
sådant förfarande står helt i samklang
med det representativa demokratiska
systemets spelregler och det ger även
nyanserade politiska bedömningar större
möjligheter att komma till uttryck än
fallet skulle vara om två stora konforma
blockbildningar stod mot varandra. Låt
vara att i sistnämnda fall fördelar onekligen
skulle kunna vara att vinna både
valtekniskt och organisatoriskt, och för
den delen även taktiskt.

1970 års val är inte minst i den uppbrottstid
som statsministern talar om
betydelsefullt, måhända viktigare än
många tidigare val. Ett av de tre borgerliga
partierna har en ny ledare, och
det är väl knappast min uppgift att som
själv ny i denna kammare hälsa honom
välkommen hit. Men som förste talare i
denna debatt tar jag mig ändå friheten
att uttrycka min personliga glädje
över att få samdebattera med Gunnar
Helén. Jag vill uttrycka en förhoppning
om att han i sin verksamhet skall bidra
till att skapa framgång inte bara för
sitt eget parti utan för hela den ickesocialistiska
oppositionen.

Det är, herr talman, till honom och
till centerpartiets gruppledare som jag
riktar mig då jag nu ger uttryck för
den förvissningen att de tre oppositionspartierna
i sin partipolitik och i
sin strävan att vart för sig förverkliga
de program som utformats under den
senaste tiden skall kunna åstadkomma
en gemensam effekt som är ägnad att
skaka det stora maktmedvetna regeringspartiet.

Vi har den möjligheten. Med ett konsekvent
och målmedvetet handlande,
baserat på övertygelsen inom vart och
ett av dessa partier om den egna politikens
värde och i medvetande om att
de praktiska möjligheterna att förverkliga
programmet inte föreligger förrän
socialdemokraterna fått dra sig tillbaka
från regeringstaburetterna borde vi
kunna åstadkomma ett sådant handlande
— jag säger inte samverkan — som
är nödvändigt för att ge oppositionen
det förtroende som krävs för en valse -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ger. Det fordrar att inbördes misstänkliggörande
av bevekelsegrunder och politiska
åtgärder ersätts av hänsynstagande.
Det kräver också goda nerver,
eftersom vi alla vet att socialdemokraterna
kommer att söka spela ut oppositionspartierna
mot varandra för att
få dem att ta avstånd från varandras
politik. Det kan ligga nära till hands
för mina kolleger inom oppositionen
att i sådana situationer freda sig med
uttalanden av innebörden att de naturligtvis
inte kan tänka sig någon extrem
högerpolitik. Skall vi uppträda gemensamt,
kan man säga, med moderata
samlingspartiet måste det partiet ta avstånd
från gammal högerpolitik. Det
får inte bli något återfall till gammal
högerpolitik, det är ord som gör sig i
debatten! Men vi behöver inga sådana
här klyschor, herr talman. De vädjar
till det förflutna, men vi måste se framåt.
Oppositionspartierna behöver inte
misstänkliggöra varandra. Yi behöver
arbeta, var och en efter sin övertygelse
för att bygga upp det förtroendekapital
som fordras för att ge de svenska väljarna
möjlighet att övertygade och med
gott samvete rösta bort en socialdemokratisk
klassregering, som hur suttit
alltför länge.

Regeringsledamöterna — i varje fall
de som suttit länge — kan behöva sträcka
på benen och lämna kanslihuset
för att samla krafter för de kommande
maktväxlingar som en sund och livskraftig
demokrati behöver.

Herr talman! Årets finansplan, redovisningen
av det gångna årets fögderi
och programmet för det kommande, bekräftar
behovet av nya krafter i kanslihuset.
Utan att vilja vara oartig mot finansministern
— man kan ju kritisera
honom utan att vara oartig — vill jag
påstå att finansplanen inte hör till hans
bättre och mest övertygande. Det är
inte märkvärdigt att den presenteras
utan det vanliga ackompanjemanget av
politiska magistrala trumvirvlar och
trumpetstötar. Den är ofullständig, lämnar
många vitala frågor obesvarade och

kännetecknas av brist på den målmedvetenhet,
som är särskilt behövlig i dagens
samhällsekonomiska läge. Det
gångna året har, säger finansministern,
varit »i många hänseenden framgångsrikt»,
bruttonationalprodukten och exporten
har ökat, den negativa utvecklingen
av industriinvesteringarna har
brutits, den privata konsumtionsökningen
pekar på »tillfredsställande»
standardökning. Den offentliga sektorns
expansionstakt har bara varit ett uttryck
för ökade krav på kollektiva insatser.
Prisutvecklingen har legat på
en internationellt sett tillfredsställande
nivå.

Ja, herr talman, denna rent siffermässiga
redovisning skall ingalunda bestridas,
men en ingående analys av siffrorna
och av vår samhällsekonomi under
1969 borde verkligen inte ge anledning
till så belåtna kommentarer. Tvärtom!
Med en annan politik än den regeringen
nu har fört skulle mycket ha
varit bättre, och många risker för framtiden
skulle ha kunnat elimineras.

Både 1968 och 1969 präglades av internationell
högkonjunktur, som nådde
oss senare än andra med oss jämförbara
länder. Investeringarna ökade i
omvärlden; de svenska investeringarna
långsammare än på många andra håll.
Vår investeringskvot har under en stor
del av 1960-talet i själva verket varit
långt sämre än vad den borde ha varit,
om man jämför med andra länder.

Det är alltså inte mycket att skryta
med, att den tidigare absoluta nedgången
av industriinvesteringarna nu har
förbytts i en återhämtning. Något annat
skulle ha varit alldeles orimligt med
den starka efterfrågan som gjort sig
gällande under året. Men absolut sett
ligger vi till och med under 1966 års
investeringsnivå. Under 1969 nådde vi
taket för vår tillgängliga kapacitet. Hade
vår investeringsutveckling varit mera
gynnsam tidigare — jag har år efter
år i andra kammaren angripit finansministern
för att han alltför litet satsat
på en aktiv investeringspolitik — då

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

skulle 19(59 ha kunnat utvisa ett bättre
totalresultat för svensk samhällsekonomi
än vad nu varit möjligt. Det är inte
särskilt lustbetonat att behöva konstatera
att vi skulle ha kunnat tillverka
och sälja mera på export och motverka
utländsk import, om vi hade varit mera
förutseende och byggt ut våra resurser
för den efterfrågan som vi alla räknade
med skulle komma.

En exportökning på 12 procent låter
ju bra, men det låter inte lika bra, om
vi tar hänsyn till att världshandeln ökat
med samma procentsats. Sverige lyckades
alltså bara behålla samma andel
som andra länder av handeln.

Vidare var importökningen så stark,
att om inte terms of trade hade utvecklats
så gynnsamt under året skulle konsekvenserna
för vår handelsbalans ha
blivit verkligt allvarliga. En granskning
av importsidan ger över huvud taget
anledning till pessimism. Vår ekonomi
har blivit mer importberoende än
vad den var tidigare. Det erkänner finansministern
och uppger bl. a. som
förklaring, att strukturrationaliseringen
har lett till att ett stort antal små och
medelstora företag som framför allt
sysslar med importbegränsande verksamhet
har tvingats lägga ner. Detta
borde ge dem i kanslihus och LO en
tankeställare, som frejdigt har drivit tesen
att våra låglöneföretag saklöst kunde
få »klappa ihop», ju förr desto bättre
för hela samhällsekonomin.

Vilka slutsatser drar nu finansministern
av detta? I varje fall inte att statsmakterna
borde stimulera de importkonkurrerande
företagen, verka för att
de får förbättrade konkurrens- och
produktionsbetingelser och generellt
sett ge sådana injektioner att företagsamheten
gynnas. Det är stimulansen
som saknas.

Finansplanen redovisar i själva verket
mycket som kan få motsatt effekt
och som kan vara ägnat att försvåra för
den typ av företagande det här är fråga
om att driva lönsam verksamhet och att
fortsätta sin verksamhet.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill inte i första hand kritisera
finansministern för den hårda penningpolitiken;
den faller i varje fall
inte primärt inom han fögderi. Den var
betingad av en internationell ränteutveckling
som vi inte kan råda över.
Men just därför var behovet av kompletterande
åtgärder desto mer påkallat.
Nu blev det penning- och kreditpolitiken
som ensamma skulle hålla den galopperande
högkonjunkturen i styr. Och
detta ledde i sin tur till en kreditpolitik
— en, som Erik Lundberg säger,
»stopp- och utskällningspolitik» — som
i sin hårdhet saknar motsvarighet i efterkrigstiden
och som framför allt
drabbat små och medelstora företag
samt det nyföretagande och de initiativ
som fordras för att lägga grunden för
fortsatt välståndsutveckling.

Det borde ju ha känts rätt besvärande
för finansminister Gunnar Sträng att å
ena sidan — i sin beskrivning av målsättningen
för 1969 års politik — så
varmt och så mycket tala om behovet av
stramhet och återhållsamhet inom den
offentliga sektorn, men å andra sidan
— i sin redovisning av vad som faktiskt
inträffat — konstatera den stora
ökningen av den offentliga sektorn med
ty åtföljande växande budgetunderskott
— 1,5 miljarder kronor mera än
vad han själv räknade med — och därav
föranledda ytterligare kreditrestriktioner,
allt i ett läge då näringslivets
investeringar borde prioriteras.

Finansplanen bär vittnesbörd om finansministerns
oro för våra valutaproblem.
Utvecklingen tyder på, säger han,
att »vissa strukturella förändringar av
den svenska ekonomin ligger bakom
dessa problem».

Men vilken medicin är doktor Sträng
beredd att skriva ut? Jo, herr talman,
för det första att »länka utvecklingen in
i sådana banor, att en fortsatt expansion
och utbyggnad av den utlandskonkurrerande
importen kan genomföras».
Det är, säger han, »vitalt för vår ekonomis
expansionsförmåga på sikt» att
industrins investeringsplaner kan rea -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
liseras. Detta kräver »en realistisk och
finansiell återhållsamhet» inom övriga
sektorer. Och årets budgetförslag sägs
vara utformat med hänsyn härtill.

Den andra ingrediensen i ordinationen
är en aktivering och utveckling av
de statliga företagen och en tredje är
att främja en snabbare effektivitetsökning
och en ökad konkurrenskraft i de
importkonkurrerande näringarna.

Men de i och för sig riktiga ordinationerna
— jag sätter ett frågetecken
för de statliga företagen — fullföljs inte
i det praktiska handlandet. Visst talas
det om en kraftfull finanspolitisk åtstramning,
som på papperet skulle nedbringa
budgetunderskottet till omkring
800 miljoner kronor. Men om hänsyn
tas till redan nu kända utgiftsökande
faktorer, lär underskottet i praktiken
inte komma att understiga 1,5 miljarder
kronor, en alltför hög siffra om investeringsökningar
och lättnader i kreditpolitiken
skall kunna genomföras.

Det är synd, herr talman, att herr
Sträng inte fördjupar sig i sambandet
mellan kreditpolitik och investeringar.
Han borde ha gjort det, eftersom han
självfallet är medveten om att investeringsintresset
redan under hösten dämpats
av åtstramningen på kreditmarknaden,
att det kommer att bli ännu värre
för varje månad som går och att det
framför allt är branscher som domineras
av de mindre och medelstora företag
som han själv anser särskilt betydelsefulla
såsom importkonkurrerande,
som drabbas hårdast.

Vad kommer att hända i det svenska
folkhushållet, om den kombination
av sinsemellan delvis oförenliga syften
som finansplanen uppställer inte skulle
kunna förverkligas i praktiken? Vad
har regeringen och vad har finansministern
då för alternativ?

När finansministern räknar med
uppgång av exporten och sänkning av
importen med ty åtföljande förbättrad
handelsbalans, är han lika medveten
som jag och alla andra om att utvecklingen
precis lika gärna eller kanske

hellre kan bli den rakt motsatta med
försämrad handelsbalans som följd. Och
när han utgår från en tioprocentig investeringsökning
i näringslivet, vet han
att det finns tecken som tyder på att
detta mål — med den aviserade finanspolitiken
och med bibehållen kreditpolitik
— ingalunda kommer att kunna
uppnås. Och när han förutsätter relativ
prisstabilitet, kan han näppeligen bortse
ifrån sina egna uttalanden om sambandet
mellan lönepolitik och skattepolitik
utan måste räkna med att det socialdemokratiska
skatteförslaget skapar
påtagliga risker för ett höjt löne- och
och kostnadsläge. Inte heller lär han
kunna blunda för att i skatteförslaget
är inbyggt tendenser till ökad konsumtion,
trots att han själv utgår från att
konsumtionen måste begränsas till investeringarnas
och sparandets förmån.

Är det inte, herr talman, något ”lättsinnigt”
— för att använda finansministerns
eget vanliga omdöme om oppositionens
förslag — att samtidigt som
han anser att ett högre budgetunderskott
än 800 miljoner kronor inte kan
tolereras, omedelbart medge att det
dubbla underskottet är det mest sannolika?
Nej, herr talman, det är en alltför
svårlöst ekvation som finansministern
lägger fram, då han vill med ett statligt
upplåningsbehov av minst 1,5 miljarder
kronor och en fortsatt offentlig
expansion över huvud taget förena väsentligt
ökade industriinvesteringar
med lättnader i kreditpolitiken.

Den nuvarande kreditåtstramningen
får inte fortsätta. Om bara några månader
kan läget vara nästan hopplöst för
en stor del av den företagsamhet som
regeringen och vi alla behöver för att
klara export- och importbalansen. Vad
kommer då att hända på bostadsmarknaden?
Finansministern har väl själv
att svara på den frågan. Och inte blir
ekvationen mer lättlöst genom bytesoch
kapitalbalansutvecklingen. Här har
— som finansministern också medgivit
-—- införts ett nytt moment i vårt samhällsekonomiska
problemkomplex. I ti -

Onsdagen den 21 januari 1970 fin.

Nr 2

digare balansrubbande högkonjunkturer
har motsvarande valutatendenser i
stort sett saknats. Vår handlingsfrihet
har därmed varit större, och vi har lättare
kunnat komma till rätta med rubbningsproblemen.
I dag är det inte lika
lätt. Jag föreställer mig att finansminister
Gunnar Sträng, som ju brukar
berömma sig av att ha väldigt god
sömn, ändå någon gång kommer att
tänka på Harold Wilsons Storbritannien,
innan han slumrar till.

Det finns också skäl att tänka på hushållssparandet,
eftersom det finns en
gemensam nämnare för kapitalbalansutveckling
och låg sparkvot, nämligen
bristande förtroende för statsmakternas
ekonomiska politik på lång sikt. Finansministern
har själv rubricerat valutareserven
som en alarmklocka. Den har
nu klämtat rätt länge. ”Vi lever” —
som finansministern själv har sagt —
”i ett fritt land och ingen regering har
möjligheter att tvinga medborgarna att
till varje pris stanna kvar i en nation
om de finner med sina intressen förenligt,
bl. a. de skattepolitiska, att slå sig
ner någon annanstans” — det är alltså
finansminister Gunnar Strängs eget uttalande.

Då man börjar konsumera allt det
man tjänar och då pengarna börjar
sippra ut ur landet, är det vanskligt att
finna någon annan naturlig förklaring
än bristande förtroende för den ekonomiska
politiken. Vi borde i varje fall ha
kunnat förvänta oss ett försök till analys
av vad som sker på sparfronten och
ett försök att vända utvecklingen. Sådana
analyser lyser med sin frånvaro.

Fram till 1960-talets mitt avsattes
ungefär 8 procent av hushållens inkomster
till sparande. Denna andel har
därefter sjunkit till drygt 3 procent.
Alldeles oavsett siffrornas otillförlitlighet
— ty det är mycket svårt att få ett
grepp om dem — borde denna trend ha
givit anledning till åtminstone nyfikenhet,
om jag får tillåta mig ett understatement.

Såvitt jag kunnat se förekommer or 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
det sparande bara en enda gång i finansplanen,
och det väcker misstanken
att det inger finansministern vissa obehag
att ge sig in i en diskussion om förtroendet
hos spararna och hos de enskilda
konsumenterna för den svenska
ekonomiska politiken.

Vi är beroende av kapital och sparande
i vårt land. Våra tillgångar är
begränsade, inte minst om hänsyn tas
till alla de behov som gör sig gällande
på olika områden. Det är alltså ett gemensamt
intresse för oss att förmå dem
som jobbar ihop pengar att i den framtida
välståndsutvecklingens intresse avstå
från att konsumera allt och att inom
landet bevara det man avstått. Men det
är tydligen inte politiskt opportunt att
tala om sådant, än mindre att vidtaga
nödvändiga åtgärder. Man kan motsättningsvis
fråga sig, om det är politiskt
förnuftigt på lång sikt att göra som den
socialdemokratiska regeringen: vidtaga
åtgärder som måste verka ännu mera
utmanande och försvårande för dem
som vill spara och för dem som vill behålla
sina pengar.

Finansministern har naturligtvis ingen
lätt uppgift, om han skall upplysa
de sina om det ekonomiska livets realiteter,
om att det i jordbruk och företag
arbetande kapitalet inte utan vidare
och inte utan konsekvenser för framtiden
kan plockas ut till beskattning på
samma sätt som medel avsedda att konsumeras.
Men även om det inte är lätt
borde det ha varit en naturlig uppgift
för en finansminister att klargöra dessa
sammanhang och att informera inte
minst det högljudda folket på vänsterkanten
om hur viktigt det är att vårt
lands samlade produktionskapital bevaras
och också successivt ökas. Vårt
välstånd står och faller med våra produktionsresurser
och med vår konkurrenskraft,
det har finansministern själv
medgivit. ”Det är”, har han sagt, ”bara
i en lugn och säker tillväxt av samhällets
resurser som en omfördelningspolitik
kan drivas med framgång.” Men var
är de praktiska konsekvenserna? Ändå

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
solidariserar han sig med kapitalskatteberedningens
förslag, som har framlagts
utan att de samhällsekonomiska konsekvenser
som jag här har pekat på blivit
föremål för någon som helst analys.

Om det allra viktigaste och för de
enskilda människorna mest intressanta
avsnittet av finansplanen, nämligen den
stora skatteomläggningen, får vi bara
allmänna antydningar, och det tycker
jag är anmärkningsvärt. Regeringens
förfaringssätt vittnar om missaktning
inte bara för våra politiska arbetsformer
utan också för de enskilda medborgare
som alla mer eller mindre direkt,
mer eller mindre hårt, kommer att
drabbas av den skatteomläggning vars
allmänna konturer nu bara har skisserats.

Innan socialdemokraterna var lika
maktmedvetna som de nu blivit ansågs
det angeläget att så kallade skattereformer
skulle i varje fall utredas i samförstånd.
Efter många års noggrant utredningsarbete
lade 1964 års skatteberedning
fram ett sammanhängande och
genomtänkt förslag. Man kan givetvis
diskutera enskildheterna däri, men förslaget
utgjorde likväl resultatet av ett
lagarbete där olika politiska partier, organisationer
och samhällsgrupper fått
tillfälle att redovisa sina synpunkter
och argumentera för sina ståndpunkter
— en, vågar jag säga, grundläggande
demokratisk rättighet.

Sådant parlamentariskt beredningsarbete
har nu avvisats. Vissa huvudlinjer
i skatteförslaget har offentliggjorts
och godkänts av den socialdemokratiska
partikongressen. Därefter har finansministern
och hans medarbetare
ytterligare ”grunnat”. Detta har i sin
tur lett till den schematiska redovisningen
i finansplanen och till löftet om
att de politiska partierna någon gång
i mars eller april skall få tillfälle att
ägna några veckor åt resultatet av det
gångna årets socialdemokratiska skattetänkande
och att utarbeta alternativa
lösningar. Någon samlad remiss kommer
det alltså inte att bli fråga om.

Konsekvenserna av omläggningen i hela
dess vidd kommer inte att kunna klarläggas
på det sätt som brukat vara vanligt
inom svensk förvaltning. Jag tycker,
herr talman, att det är ett otillständigt,
djupt odemokratiskt sätt att handlägga
frågor som rör alla medborgare
i landet. Var finns den insyn, den öppenhet,
den medbestämmanderätt, den
samverkan som i debatten så ofta brukar
plockas fram ur den socialdemokratiska
ordboken över honnörsord?

Vi vet alltså inte hur det socialdemokratiska
skatteförslaget kommer att se
ut i detalj, inte hur skatteskalorna kommer
att utformas. Vi kan därför inte
föra en konkret debatt i dag. Vi kan
däremot bemöta finansministerns principiella
resonemang, och vi kan reagera,
dels — som jag redan gjort —
med farhågor för fortsatt arbetslust, initiativkraft,
sparande och välståndsutveckling
över huvud taget, dels också
genom att ta klart avstånd från de
Strängska tankegångar som har offentliggjorts.

Vi behöver en skattereform, herr talman.
På den punkten råder ingen som
helst tvekan. Vi har år efter år på torg,
i möteslokaler och här i riksdagen tjatat
på regeringen för dess bristande
förmåga att samla sig till ett förnuftigt
skatteförslag. Men vi har tagit avstånd
från att en sådan reform skall få till
konsekvens att Sverige — landet med
världens högsta skatter, landet med
världens starkaste progressivitet — i
ett läge, då beroendet av omvärlden
och strävandena efter en internationalisering
av finans- och skattepolitik blir
alltmera framträdande, skall genomföra
ett skattesystem, som innebär att stora
grupper av människor — yrkesarbetare,
tjänstemän och företagare — blir ännu
högre beskattade än förut.

Kritiken mot det hittillsvarande systemet
har bl. a. byggt på att den enskilde
arbetstagaren på alla inkomstnivåer
får alltför litet kvar av sin inkomst
efter skatt. Det måste löna sig
att arbeta. Att i ett sådant läge vidta

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

åtgärder som medför skatteskärpning
för betydande och betydelsefulla grupper
i samhället är varken rimligt eller
rättvist. När man samtidigt bryter ned
principiella hörnstenar som skatteförmåga,
utjämning av lokala skattevariationer
och förebyggande av beskattning
av redan beskattade pengar -— jag syftar
bl. a. på kommunalskatteavdraget —
då blir konsekvenserna än mer allvarliga.
Jag vill, herr talman, bestämt deklarera,
att moderata samlingspartiet
tar klart avstånd från de tankegångar
i dessa hänseenden som finansministern
har redovisat.

Det vi hittills har fått veta pekar mot
ett principlöshetens skattesystem, där
skattebördan tycks bli fördelad efter
något slags politiskt plottingsystem. Det
tycks vara fråga om en fortsättning av
den beskattningsmetodik som några
gånger har tillämpats under de senaste
åren och som innebär att man använder
en skatteprincip då man höjer skatten
och en helt annan skatteprincip då
man sänker skatten.

Jag kan inte heller, herr talman, ansluta
mig till de tankar finansministern
har givit uttryck åt i fråga om kvinnornas
och hemmakvinnornas beskattning.
Vi skall ha ett neutralt skattesystem.
Den gifta kvinnan skall själv få bestämma
om hon vill göra sin samhällsinsats
i hemmet eller som yrkeskvinna utanför
detta. Statsmakterna skall inte genom
skattesystemet söka påverka henne
i den ena eller andra riktningen, alldeles
oavsett om vi behöver hennes insatser
på arbetsmarknaden eller inte
och oberoende av om hon kan gå ut
på arbetsmarknaden eller inte. Det är
för övrigt ingalunda givet att konsekvenserna
på längre sikt generellt sett
av en framtvingad kvinnlig yrkesverksamhet
är så gynnsamma som finansministern
tycks tro. Den kräver betydande
och snabba samhälleliga satsningar
på daghem och utbildningsanstalter.
För familjen, för barnens vård
och fostran och kanske också för den
äldre generationen kan följderna — så -

Statsverkspropositionen m. m.

väl de samhällsekonomiska som andra
— bli av en helt annan art och storlek
än många i dag föreställer sig.

Herr talman! Statsminister Palme har
varit en omstridd herre. Han möts av
förhoppningar, förväntningar men också
av farhågor. Det finns anledning att
i denna hans första remissdebatt som
statsminister uttrycka en förhoppning
om att förväntningarna skall infrias och
farhågorna komma på skam, att herr
Palme skall kunna skilja på funktionen
som ledare för det socialdemokratiska
partiet och funktionen som landets
statsminister, och att han i sistnämnda
egenskap skall ha förmåga och
vilja att ta initiativ till samlande lösningar,
där förutsättningar för sådana
föreligger eller där vårt lands intressen
så kräver.

Vilken profil kommer att bli statsminister
Palmes? Det frågar man sig på
många håll, inte minst bland de många
som inte är partipolitiskt starkt engagerade.
Kommer de politiska motsättningarna
att skärpas eller kommer de
att kunna begränsas till de betydelsefulla
frågor där grundläggande värderingar
skiljer oss åt? Finns det förutsättningar
för samverkan på de områden
där vi har en gemensam grundinställning?
Kommer herr Palme att vara
inriktad på samförståndspolitik eller på
att underbygga konflikter? Kommer
han att göra allvar av sina intentioner
i talet inför utlandssvenskarna att ”skapa
ny gemenskap” eller kommer begreppet
”uppbrottstid” att representera
slutet på samförståndssträvandena? Vi
ser, herr talman, med spänning fram
mot detta premiärår för vår nye premiärminister.

Jag vill i anslutning härtill rikta en
enda fråga till statsministern. Den gäller
vårt försvar och är motiverad av att
vi i varje fall i princip har varit ense
om riktlinjerna för svensk försvarspolitik,
även om enigheten under de senaste
åren brutits beträffande kostnadsramar
och planering.

Enighet i försvarsfrågan ger styrka

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
åt vår neutralitetspolitik — det har vi
alla vid olika tillfällen understrukit.
Det är därför glädjande att försvarsministern
förklarat att den försvarsutredning
som mitt parti tidigare påyrkat
nu skall tillsättas — men först efter

1970 års val. Skall en sådan utredning
bedrivas meningsfullt, få tillräcklig tid
och handlingsfrihet, då måste den kunna
börja sitt arbete i så god tid att den
kan påverka planeringen och inriktningen
av försvaret i och med att det
nuvarande försvarsbeslutet löper ut.
Detta sker med utgången av budgetåret
1971/72. Om inte ett tomrum skall uppstå,
måste myndigheterna senast sommaren
1971 ha klarlagt försvarets inriktning
därefter. Och det måste bli

1971 års riksdag som skall ta ställning
härtill.

En försvarsutredning bör alltså tillsättas
snarast möjligt. Annars kommer
antingen utredningens handlingsfrihet
att begränsas på grund av tidsbrist eller
också försvarets tidtabeller inte att
kunna hållas, dess planering att försvåras
och försvarseffekten att nedgå.

Ytterligare skäl kan åberopas. Redan
den 1 mars i år skall ÖB ge förslag till
angreppsfall som skall dimensionera
planeringen. Omkring den 1 april skall
försvarsministern ge anvisningar för
fortsatt planering. Därigenom normeras
försvarsmaktens uppgifter och uppbyggnad.
Förslagen och direktiven borde
därför noga studeras av en parlamentarisk
försvarsutredning med tillgång
till underlag från såväl militärt
håll som departementet.

Det är alltså mot den bakgrunden
som jag vill fråga statsministern, om
han är beredd att verka för att en ny
försvarsutredning tillsätts redan i vår
så att förutsättningarna ökar för det
samförstånd kring svensk försvarspolitik
som förelåg under större delen av
den tid som hans företrädare verkade
som svensk statsminister.

Och till sist, för undvikande av varje
missförstånd. Detta vädjande om samförstånd
i icke partiskiljande frågor

utesluter inte utan understryker tvärtom
behovet av en verksam, livskraftig
opposition på andra områden. Jag har
redan poängterat oppositionens skyldighet
att för svenska folket klargöra
hur väsentligt det är — inte minst för
demokratins vitalitet —• att socialdemokraterna
bringas i minoritet.

Herr Palme har ibland ironiserat —
det kommer han väl att göra i dag
också och det må han ha rätt att göra
— över oppositionens förmenta ”vanmakt”.
Att han innerst inne inte är lika
säker som han ger sken av att vara det
vet i alla fall vi som följer den socialdemokratiska
verksamheten och som
begriper att tvärsäkerheten utåt döljer
en viss osäkerhet inåt.

Det är möjligt att herr Palme behöver
en hårdare opposition för att lättare
samla de sina och för att de inte
skall invaggas i säkerhet inför ett osäkert
val. Med risk för att jag gör statsminister
Palme och socialdemokraterna
en tjänst vill jag här öppet deklarera
att herr Palme — vad på mig och
mitt parti ankommer — skall få den
opposition som han behöver. Men han
skall inte få den för att göra ett bättre
val utan därför att vi kommer att göra
klart för väljarna att socialdemokratisk
maktutövning inte är det enda alternativet
i svensk politik; det finns en
del som tror det i dag. Om vi kan klargöra
detta — och det kan vi, tillsammans
— då har vi också skapat det
förtroende som utgör en förutsättning
för en stimulerande, engagerande och
spännande valkamp i 1970 års stora
kraftmätning.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi kommer att få en
utrikesdebatt i mars, och därför skall
jag inte ta upp någon längre tid med
utrikesfrågor nu. Ingen kan dock undgå
att tänka på alla nödlidande människor
i olika delar av världen. Just
nu går våra tankar speciellt till Biafras
folk. I all den utsträckning det är möj -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ligt bör hjälp ges, och jag kan hara
uttala den förhoppningen att regeringen
tar alla initiativ som är möjliga
för att hjälpa de nödlidande. Förslag
som förelägges riksdagen kommer med
säkerhet att möta full förståelse.

Sverige har och kan få mycket betydelsefulla
uppgifter i det internationella
arbetet, nämligen att medverka i
hjälparbetet och när så befinnes lämpligt
delta i fredsbevarande aktioner,
antingen det gäller att ställa en svensk
medlare till förfogande eller att sända
fredstrupper, poliser eller vad man vill
kalla det till någon del av världen där
de behövs. Skall vi kunna fullgöra sådana
uppgifter måste vi upprätthålla
en neutralitet som erkännes och respekteras
av alla länder.

Tyvärr har inga framsteg kunnat
skönjas på de två stora orosfronterna,
Främre Östern och Vietnam. Parisförhandlingarna
synes inte ha avancerat
på något sätt, och i Främre Östern har
verkliga fredsförhållanden inte kunnat
uppnås.

På ett annat område kan man dock
notera framsteg. Jag tänker på ickespridningsavtalet,
vilket under föregående
år har undertecknats och ratificerats
av ett flertal länder. På det
fredliga området noterar man främst
de enorma vetenskaplig-tekniska framsteg
som den framgångsrika färden till
månen utgör. Det är bara att beklaga
att förre utbildningsministern i vårt
land med gnällig småskurenhet anmärkte
på månfärden och talade om
att man kunde använt pengarna på
bättre sätt. Sovjetunionens och USA:s
utomordentliga arbete på rymdforskningens
område är värt allt erkännande.

Även om förhoppningarna inte kan
ställas alltför högt hoppas vi dock att
det nya decenniet skall medföra en
fredligare värld.

Därmed skall jag inte tala mer om
utrikespolitiska ting i dag, utan i stället
ägna mig åt det som egentligen utgör
huvudtemat i en remissdebatt,

Statsverkspropositionen m. m.
d. v. s. ekonomisk politik och statsverkspropositionen.

Dessförinnan vill jag dock fästa uppmärksamheten
på att vi har två nya
partiledare, herrar Palme och Helén,
som för första gången representerar
sina partier i sina nuvarande egenskaper
under en ordinarie remissdebatt.
Jag hälsar dem och även moderata
samlingspartiets nye gruppledare Gösta
Bohman välkomna.

Herr talman! Jämlikheten borde vara
eftersträvansvärd på alla områden,
t. o. m. när det gäller formerna för att
diskutera en statsverksproposition. På
det området råder emellertid inte jämlikhet.
Det är först och främst finansministerns
privilegium att räkna fel på
några hundra miljoner eller en och annan
miljard. Det är inte tillåtet för oppositionen.
Antingen måste oppositionen
svära på finansministerns siffror
direkt eller också måste den göra det
indirekt genom att — helst på öret —
redovisa täckning för eventuella förslag
om utgiftshöjningar. Oppositionen
bör dessutom enligt socialdemokratisk
uppfattning vara snäll och som ett fait
accompli acceptera den socialdemokratiska
ekonomiska politiken med alla
dess misstag, som lett till en rad av de
besvärligheter vi nu har. Jag kommer
för min del inte alls att bli den slätkammade
gosse som regeringen önskar
som opponent, utan jag anser att det
finns åtskilligt som bör granskas —
också vad som förekommit tidigare och
vilket resultat det lett till.

Ett decennium har just tilländalupit,
och man kan säga att socialdemokraternas
politik under 1960-talet kännetecknats
av opportunism, brist på långsiktig
planering och dålig handlingskraft
när det gäller jämlikhetspolitiken.
Ett mycket produktionskraftigt
näringsliv har emellertid kunnat föra
vårt land framåt till en allt högre levnadsstandard.
Den utomordentliga ambition
som finns hos större delen av
svenska folket att alltid sträva efter att
få det bättre har varit en av de för -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nämsta drivkrafterna till att höja vår
produktion och förbättra vårt lands
ekonomi.

Det är självfallet att om man verkligen
vill bygga för framtiden och skapa
förutsättningar för större jämlikhet
måste man satsa långsiktigt, satsa
pengar på det som kan skapa ännu
gynnsammare förutsättningar i framtiden.
Det är utbildning, forskning och
investeringar i produktiva resurser som
är det väsentliga. Regeringens ekonomiska
färd under 1960-talet har ingalunda
haft en sådan inriktning. Tvärtom
har det varit en vinglig, ofta opportunistisk
stråt, utan bestämda målsättningar.
Planeringen på skolans område
har inte varit sådan att man kunnat
tillvarata hela den begåvningsreserv
vi har. Köerna vid utbildningsanstalterna
har varit långa, och många
har avvisats. Utvecklingen av industrins
investeringsverksamhet har
med undantag för något år varit svag,
och det är en av de svagaste punkterna
i regeringens politik.

Den skrämmande utvecklingen för
Sveriges valutareserv under senare år
kan ha flera orsaker, men utan tvekan
har den ogynnsamma utvecklingen för
industrins investeringar haft sin del i
försämringen av valutareserven.

Det är ju så att om man knäpper den
första knappen fel går det på tok med
hela knäppningen. Och när regeringen
inte förmått åstadkomma en riktig planering
av den ekonomiska politiken har
man fått försöka reparera sina misstag
med diverse åtgärder, som också har
haft ogynnsamma verkningar.

I förra årets reviderade finansplan
sade finansministern: ”Om räntespiralen
fortsätter, vilket inte är uteslutet,
kan investeringarna komma att försvagas
något nästa år.” Då var diskontot 6
procent, nu är det 7 procent. Vad säger
regeringen i dag om det höga räntelägets
inverkan på investeringarna? Att
det går att föra en annan ekonomisk
politik bevisas av det norska exemplet.

Diskontot i Norge är 4,5 procent, och
ändå har valutareserven stigit.

Regeringen har valt en lättframkomlig
väg, som givit spelrum åt dess opportunistiska
politik, nämligen att även
under de mest utpräglade högkonjunkturer
underbalansera budgeten kraftigt.
Man kan ju acceptera mindre underbalanseringar,
men det har varit fråga om
stora underbalanseringar. Därmed har
man visserligen fått pengar för att erbjuda
valmanskåren angenäma förmåner,
men samtidigt har man spätt på inflationen
och tagit i anspråk utrymme
på lånemarknaden så att många produktiva
investeringar fått stå tillbaka.
När den totala kreditökningen är cirka
19 miljarder för detta år, betyder det
självfallet mycket om staten skall låna
upp 3 miljarder, som är fallet under nu
löpande budgetår. Statsskulden har under
de senaste 10 åren ökat från 21
miljarder 772 miljoner den 31/12 1959
till 32 miljarder 943 miljoner den 31/12
1969. Det är en ökning med 11 miljarder
eller mer än 50 procent under 10
år. Även om jag inte vill tillmäta detta
alltför stor betydelse är det ett tecken
på hur den ekonomiska politiken skötts
under 1960-talet — ett årtionde som till
största delen präglats av högkonjunktur.
Som jag sade tillmäter jag dock inte
statsskulden så stor betydelse, och jag
känner mig inte oroad av den. Men
dessa stora belopp har dock tagits i
anspråk från en kapitalmarknad som
redan tidigare var hårt ansträngd.

Gör man en sak i små etapper, t. ex.
under ett årtionde, kanske det inte
märks så mycket. Det är det halmstrå
som socialdemokraterna ofta griper efter
när de fört en politik som varit till
nackdel för låginkomstgrupperna. Det
har väl pratats om jämlikhetspolitik på
regeringssidan under senare tid, men i
själva verket har det knappast hänt någonting.
Mycket av det som skett har i
stället ökat klyftan mellan de mera välbetalda
och låginkomstgrupperna. Inflationen
har fortsatt hela tiden, och

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

kronans värde har minskat med ungefär
eu tredjedel sedan år 1960. Alla de
prishöjningar som skett har delvis kompenserats
genom lönehöjningar, men
lönehöjningarna har alltid skett i procent
av den redan utgående lönen, och
som vanligt blir det de lågavlönade som
får sitta emellan. På den lågavlönades
lön blir det inte så många kronor i lönehöjning,
medan däremot den som har
bättre betalt har så mycket mer att räkna
procent på. Och följaktligen ökar
klyftan. Det är ju den sedvanliga socialdemokratiska
politiken som lett till
att klyftorna mellan hög- och lågavlönade
blivit allt större.

Jag vet att regeringen tycker mycket
illa om översikter över någon längre period
bakåt, och man vill helst inte diskutera
ens vad som sagts i förra årets
finansplan. Men skall man verkligen få
en bild av hur illa den socialdemokratiska
politiken rimmar med de propagandafraser
som sprids ut inför valen,
måste man någon gång också summera
vad som hänt under en tioårsperiod.
Gör man det så finner man att det inte
blivit mycket av den jämlikhetspolitik
det talats om, utan i stället har klyftorna
ökat mellan, som finansministern uttryckte
sig i TV, dem som befinner sig
på den ekonomiska solsidan och dem
som råkat hamna på skuggsidan. Inflationen
har fortsatt, och finanspolitiken
har ofta varit svag och därigenom tagit
i anspråk alltför stor del av kapitalmarknaden
till förfång för näringslivet.
Valutareserven har i synnerhet det senaste
året utvecklats mycket ogynnsamt.

Eftersom socialdemokraterna nu så
länge innehaft regeringsmakten, består
ofta reformerna i att rätta till något
som de själva beslutat tidigare. När en
reform skall göras är det rätt vanligt
att regeringen tar upp detta med någon
underton av tillrättavisande av vad
som beslutats tidigare, men glömmer
fullkomligt bort att man innehaft regeringsmakten
så länge att det är en sak
som de själva kanske med pukor och

Statsverkspropositionen m. m.
trumpeter har föreslagit några år eller
något årtionde tidigare.

Det är t. ex. rätt roande att se finansminister
Sträng 1970 rätta till finansminister
Sträng 1909 i fråga om
exempelvis statens upplåningsbehov. I
år säger finansministern att man måste
begränsa upplåningsbehovet till 800
miljoner kronor — troligen kommer det
att bli 1 500 miljoner i stället — därför
att man då skapar bättre förhållanden
på kreditmarknaden för näringslivet.
Men finansministern 1970 synes ha
glömt bort att finansministern 1969
drev en sådan politik att upplåningen
innevarande budgetår blir cirka 3 000
miljoner kronor. Om man frågar vad
som bär skulden till nuvarande mycket
hårda kreditrestriktioner finner man
att det naturligtvis till väsentlig del är
regeringens finanspolitik på grund av
att den tagit i anspråk så stor del av
lånemarknaden.

Jag vet att man från regeringsliåll
skyller den höga räntan på internationella
förhållanden — och det är i viss
mån berättigat — men man kan inte
bortse från att en hård kreditåtstramning
också verkar ränteuppdrivande. I
detta sammanhang skulle det vara intressant
att få höra regeringens uppfattning
om de politiska åtgärderna i
Norge. Det är ju ett näraliggande land,
och svenska regeringsledamöter har alltid
varit så intresserade av Norge sedan
den socialdemokratiska maktställningen
bröts och centerpartisten Borten
blev statsminister. Hur kan Norge,
med ett diskonto på 3,5 procent fram
till den 26 september förra året och nu
4,5 procent, ändå ha en mycket gynnsammare
valutautveckling än Sverige?
Även om inkomsterna på grund av
Suezkanalens avspärrning har inverkat
i viss mån, i varje fall första året, är
det dock tydligen så att den svenska
regeringen har mycket att lära av den
norska under statsminister Bortens ledning.

I den reviderade finansplanen 1969

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
konstaterades att den norska valutareserven
vid utgången av år 1968 var
1 525 miljoner norska kronor högre än
ett år tidigare. Nu har jag skaffat in
motsvarande uppgifter fram till augusti
månad 1969. De visar att den norska
valutareserven från augusti 1968 till
augusti 1969, d. v. s. en tolvmånadersperiod,
steg från 8 338 miljoner norska
kronor till 8 884 miljoner kronor, alltså
en ökning med över 500 miljoner
kronor — och detta med ett diskonto
som hela tiden var 3,5 procent. Även i
övrigt är siffrorna relativt gynnsamma
för den norska ekonomiska utvecklingen.

Herr talman! Jag nöjer mig med dessa
kortfattade kommentarer om den
ekonomiska politiken, därför att jag
önskar tala om några av de centerförslag
som väckt särskild uppmärksamhet.

Dessförinnan vill jag dock med anledning
av herr Bohmans anförande säga
att jag inte har något att invända
mot de ord som han speciellt riktade
till folkpartiledaren Gunnar Helén och
till mig beträffande samarbetet.

Den nuvarande statsministern sade
vid något tillfälle att politik är att vilja
— trots att han tillhör ett parti som
sällan vill någonting. Då bör man beakta
att det ofta är ganska enkelt att
genom höjda anslag och kanske mindre
ändringar fortsätta ett politiskt arbete
som redan pågår. Det fordras emellertid
betydligt djärvare sinne och större
framtidsvisioner om man verkligen vill
föreslå något nytt i svensk politik, i
synnerhet om detta kostar mycket pengar.
Det är väl ingen som tror att man
kan sitta och vänta med sina goda förslag
tills det har blivit överskott i statskassan,
så att man kan genomföra dem.

Nej, stora reformer måste planeras
åtskilliga år i förväg, så att man dels
tekniskt kan förbereda dem och dels
infoga dem i vårt lands ekonomi. När
centern föreslog barnbidragen år 1944,
hur många betänksamma röster höjdes

inte då? Men 1947 genomfördes de i
alla fall.

En av årets första motioner från centern
var förslaget om sänkt pensionsålder.
Centern har under lång tid arbetat
för att pensionsåldern skall sänkas.
Förslag framfördes redan i remissdebatten
år 1959. Redan då var det
rättvise- och jämlikhetssynpunkter som
motiverade förslaget. Sedan dess har
kravet på sänkt pensionsålder upprepats
åtskilliga gånger och vunnit allt
fler anhängare. De som talat emot förslaget
— främst då socialdemokraterna
— har nästan aldrig tagit upp frågan i
princip huruvida det är rättvist att
sänka pensionsåldern, utan har bara
lagt sig på bromsen och talat om kostnaderna.
De vill således ingenting annat
än hålla fast vid den pensionsålder som
beslutades år 1913. Det kan också uttryckas
så att man vill konservera de
orättvisor som nu finns genom att ungefär
hälften av alla anställda i Sverige
redan har en lägre pensionsålder. Det
finns dock åtskilliga inom fackföreningsrörelsen
som instämmer i centerförslaget
om sänkt pensionsålder.
Även Landsorganisationens ordförande
sade i förra årets debatt i denna fråga
att den sänkta pensionsåldern kommer.

När nu centern till årets riksdag
framför ett konkret förslag om sänkt
pensionsålder, så skyndar en del såväl
politiker som ledarskribenter fram och
tar avstånd från förslaget. De stora
kostnaderna anförs alltid som skäl emot
den sänkta pensionsåldern, och visst
kostar det mycket pengar. Man kan inte
genomföra stora reformer utan att det
kostar pengar. Och vad är alternativet?
Jo, det är att nödga 66- och 67-åringarna
att fortsätta att arbeta trots att de
i många fall har hårda och tunga arbeten
som i högsta grad skulle göra dem
berättigade till en sänkt pensionsålder,
samtidigt som andra har 65 år som
pensionsålder.

Det är självfallet att man måste planera
in de kostnader som en sänkt pen -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

sionsålder medför. Vi ökar ju statens
inkomster med cirka 4 miljarder kronor
varje år. Därför är det en fråga
om prioritering. Vill man verkligen
sänka pensionsåldern, så går det också
att åstadkomma de nödvändiga medlen.
Jag vill erinra om hur det var för några
år sedan, då bostadsbyggandet var mycket
lägre än nu. Då sade folkpartiet att
vi måste öka bostadsbyggandet till
100 000 lägenheter per år. Det var
många som sade att detta inte var möjligt,
men nu bar vi under flera år
byggt 100 000 lägenheter. Folkpartiet
hade rätt, men det såg trögt ut när förslaget
framfördes första gången.

Samma är förhållandet med den sänkta
pensionsåldern. Bara man vill något,
kan det också genomföras.

Beträffande kostnaderna vill jag —
om jag inte skulle få tillfälle att återkomma
till detta i replikerna — slå
fast att om man verkligen vill sänka
pensionsåldern, går det också att åstadkomma
de nödvändiga medlen. Vi har
uppgifter från tillförlitligt håll om att
denna reform inte behöver kosta staten
mer än sammanlagt 600 å 700 miljoner
kronor per år. Vi har då tagit
hänsyn till att en stor del av dem som
i dag är mellan 65 och 67 år uppbär
arbetslöshetsförsäkring eller sjukersättning
och att en sänkt pensionsålder innebär
besparingar på dessa två utgiftsposter.
Därutöver vill jag erinra om att
det inte är så länge sedan vi tog bort
karensdagarna och gjorde vissa förändringar
beträffande sjukförsäkringen.
Den reformen kostade 772 miljoner kronor.
Det rådde inga större meningsskiljaktigheter
om den reformen, och
staten måste ändock för den reformen
lägga ut till och med något mer pengar
än vad som i realiteten skulle krävas
för den av oss föreslagna sänkningen
av pensionsåldern.

Centerpartiet föreslår alltså att den
allmänna pensionsåldern skall sänkas
till 65 år med rätt till full pension.
Förslaget innebär därutöver rörlig pensionsålder
med rätt för den enskilde till

Statsverkspropositionen m. m.
förtida respektive uppskjutet uttag. Detta
anses nu vara en angelägen jämlikhetsreform.
Det var för övrigt på samma
sätt när centerpartiet framförde förslaget
om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Vi mötte hårt motstånd, men i dag
är man tämligen enig om att ett sådant
förslag skall genomföras.

Det är inte bara en sänkt pensionsålder
som är en av de stora frågorna
för de äldre, utan hela frågan om den
äldre arbetskraften är ett problem som
måste ägnas stor uppmärksamhet. Med
den starka strukturrationalisering som
nu förekommer råkar i synnerhet den
äldre arbetskraften ofta ut för svårigheter.
Det är möjligt att sysselsättning
kan beredas den vid företagsnedläggelser
eller förändringar på grund av rationalisering,
men i många fall blir det
ett arbete som inte är väl anpassat efter
vederbörandes tidigare anställning.
Centerpartiet har framfört ett förslag
om en omfördelning av ATP-avgiften,
så att den höjes så mycket för dem
som är under 55 år att inga avgifter
skulle behöva erläggas för dem som är
över 55 år. En sådan anordning skulle
säkerligen verka gynnsamt för dem som
är över 55 år och måste söka nya anställningar.

I valet mellan vilka ämnen jag skulle
behandla i årets remissdebatt väljer jag
att säga några ord om den enligt min
uppfattning olyckliga företeelse som
kallas centralism. Det är framför allt regeringspartiet
som driver centralismens
idé. Allting skall avgöras i jättestora
topporganisationer, och man förlorar
allt mer kontakten med folkets breda
massa. Jag skall inte alls analysera den
oro som förekommer i gruvdistrikten
och som har förekommit på andra håll,
men säkerligen får man söka något av
orsaken i den enkle medborgarens känsla
av maktlöshet mot den där stora jätteorganisationen,
ofta med huvudsäte
i Stockholm, som beslutar allting. En
decentralisering av beslutanderätten så
att folk ute i bygderna i större utsträckning
får rätt att besluta om sina egna

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

angelägenheter är i högsta grad önskvärd.
Det är synnerligen olyckligt att
socialdemokraterna tydligen har beslutat
att länsdemokratiutredningen skall
skjutas på framtiden. Att skapa en verklig
länsdemokrati är en av de mycket
angelägna frågor som borde ha blivit
föremål för åtgärder snarast möjligt.

Centralismen gör sig gällande inte
bara i den allmänna förvaltningen utan
också i fackliga organisationer av olika
slag. Den enskilde personen är väl medlem
i organisationen men känner sig
ofta utlämnad åt andras beslutanderätt
samt känner sig inte ha möjlighet att
inverka på skeendet i detta stora maskineri
där han bara är en kugge och
knappt det.

De tekniska framstegen skall naturligtvis
utnyttjas och effektivitet bör eftersträvas.
Men det får inte ske på ett
sådant sätt att man glömmer bort människan
i sammanhanget. Centralismens
farliga utbredande måste bekämpas.

När man diskuterar hur vi skall kunna
få en ännu högre levnadsstandard
rör sig ofta debatten om de två stora
problemen: högre betalning och kortare
arbetstid. Förvisso är dessa ting
mycket väsentliga, och jag hoppas att
vi skall kunna nå avsevärda framsteg
i båda dessa avseenden. Det är sannolikt
att veckoarbetstiden inom en inte
alltför avlägsen framtid blir fyra dagar
och semestern fem veckor —- men jag
kan givetvis inte nu uttala mig om hur
snart sådana mål kan förverkligas. Jag
vill emellertid starkt framhålla den
tredje minst lika betydelsefulla faktorn
i måttet på en god levnadsstandard,
och det är på vilket sätt och i vilken
miljö vi kommer att leva. Vi måste
fästa stor vikt vid att leva i en harmonisk
tillvaro, helst fri från stress, och
i en miljö som är hälsosam och trivsam.
När centerpartiet förde fram miljöfrågorna
år 1962 möttes vi av hårt
motstånd. Nu föreligger det emellertid
stor enighet om miljöfrågornas stora
betydelse, och jag skall därför inte
orda mer om den saken nu. Vad som

emellertid är viktigt är att i god tid
planera för de stora åtgärder som måste
vidtagas på detta område. Kostnaderna
kommer att bli mycket stora,
men de är nödvändiga.

Eftersom den nuvarande regeringen
är så fri från framtidsplaner — man
kanske kan säga visioner —- och helst
sysslar med opportunistiska ting och
kortsiktiga åtgärder, måste jag starkt
understryka betydelsen av en framsynt
miljöplanering. Miljöproblem finns i
skolan, på arbetsplatsen, i bostaden, i
hemmet, på fritidsområdena och på
flera andra håll. Det är glädjande att
Sverige får stå som anordnare för den
internationella miljökonferensen 1972,
men det är då synnerligen lämpligt att
alla de konferensdeltagare som kommer
hit från olika delar av världen också
får se att värdlandet driver en verkligt
aktiv miljöpolitik, både vad gäller
den yttre och den inre miljön.

De två sista sakerna jag nämnt i mitt
anförande, nämligen centraliseringen
och miljön, är sådana ting som kan ge
en samhällsmedlem verklig känsla av
att föra en meningsfylld tillvaro och
att betyda någonting i det samhälle där
han lever.

Det synes ofrånkomligt att storstäderna
bjuder på stora miljöproblem.
Lyckligtvis har vi i Sverige inte några
städer av sådan storlek att de skapar
verkligt svåra miljöproblem. Vi bör
emellertid se till att inte sådana stora
problem uppstår också i vårt land. Det
är då i första hand en fråga om lokalisering.
Den första förutsättningen för
att människor skall kunna bo på en
ort är att där finns arbete. Saknas arbetstillfällen
må vederbörande aldrig
så gärna vilja stanna, det måste ändå
bli flyttning till annan ort, där försörjningsmöjligheter
finns. Nu har
lyckligtvis centern lyckats väcka upp
regeringspartiet i fråga om lokaliseringspolitiken,
men det återstår givetvis
oerhört mycket att göra, innan man
kan tala om en verkligt effektiv lokaliseringspolitik.
Framför allt gäller det

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Norrland, men även på vissa platser i
södra Sverige är snara åtgärder sannerligen
behövliga. Det hjälper inte att
socialdemokratiska riksdagsmän av
omsorg om sina väljare interpellerar i
Norrlandsfrågor och sedan förklarar
sig nöjda med svaret från statsrådet.
Det behövs reella kraftåtgärder för att
de norrländska problemen skall kunna
lösas. Andra representanter för centerpartiet
kommer att tala mera om Norrlandsproblemen,
men jag vill påminna
om en sak, som har ganska stor betydelse
för Norrlands del, och det är turismen.

Underskottet på turistnettot för 1969
visar preliminärt 1 190 miljoner, och
underskottet för år 1970 beräknas uppgå
till 1 350 miljoner kronor. Det togs
kanske ganska lätt när svenskarna började
bli alltmer intresserade av att resa
till andra länder, och den svenska turismen
hade svårt för att hävda sig i
konkurrensen, men när minussiffran
på turistnettot går upp till en och en
tredjedels miljarder kronor, då måste
man nog allvarligt börja tänka på om
inte någonting kan göras för att rätta
till denna stora minuspost. Jag tänker
då inte i första hand på att dämpa
svenskarnas intresse för att resa till
andra länder, men så mycket mera på
vad vi kan göra för att den svenska
turismen skall kunna hävda sig i konkurrensen.
Det kan säkerligen allvarligt
diskuteras om det inte för landets
ekonomi vore bättre att satsa mera på
svensk turism och därmed decimera
valutautflödet genom turisten.

I anslutning till planeringen av det
svenska samhället i framtiden kan jag
inte underlåta att nämna något om
jordbrukets problem. Jag vill ingalunda
säga att svenskt jordbruk skall finnas
kvar bara för att skapa en trivsam
miljö i vårt land, fastän man frågar sig
hur det egentligen skall komma att se
ut i vårt land när socialdemokraterna
rationaliserar bort en tredjedel av våra
jordbruk. Hur skall det bli i Jönköpings
län, när nära tre fjärdedelar

Statsverkspropositionen m. m.
av jordbruket försvunnit? Det frågar
sig inte minst städernas folk, som nu
så gärna reser ut i de natursköna småländska
bygderna. Detta är viktigt, men
det är också viktigt med vårt lands försörjningsläge
och allsidigheten i vårt
lands näringsliv. Befolkningstalen rusar
i höjden i en mängd länder, och
världens svårigheter med livsmedelsförsörjningen
blir allt större. Det är
helt verklighetsfrämmande att tro att
vi i Sverige inte skall påverkas av den
situationen. Det är därför av största
intresse att inte de socialdemokratiska
planerna för vårt jordbruk fullföljes,
utan att man i stället behåller en så
stor del av vårt jordbruk att det vid
rationell drift i stort sett kan förse
vårt land med livsmedel. Det är intressant
att läsa vad som skrivits om den
fantastiska industriella utveckling vi
kan emotse, framför allt i sådana länder
som Amerika och Japan. Det ligger
säkerligen mycket sanning i vad
som t. ex. sagts i Servan-Schreibers
bok ”Den amerikanska utmaningen”
men det är att observera att författaren
inte nämnt någonting om jordbruk.
Han har inte påstått att amerikanskt
jordbruk och ännu mindre japanskt
skulle vara något hot mot den europeiska
jordbruksmarknaden och allra
minst mot den svenska. Det svenska
jordbruket hävdar sig mycket väl i rationaliseringsavseende
gentemot andra
länders.

Herr talman! Jag har valt ut att tala
om några av problemen i dagens svenska
samhället. Det gäller var svenska
folket skall arbeta, bygga och bo, på
vilket sätt det skall leva, hur tryggheten
skall ordnas vid arbetslöshet genom
en allmän försäkring, hur man skall få
en rättvisare pensionsålder och ordna
för den äldre arbetskraften och flera
andra saker. Innerst inne får nog de
flesta erkänna att detta är för vårt land
och folk mycket vitala problem som
måste lösas. Emellertid möts vi alltid
av invändningen att detta kostar så
mycket pengar. Ja, det vet vi, men lik -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
väl är det nödvändigt med framtidsplaner.
Vi känner ju till den gamla vanliga
socialdemokratiska fraseologin, att
om socialdemokraterna händelsevis hittar
på någon nyhet så är det visionärt
eller nya djärva mål, men när centern
föreslår något så är det överbud. Ja,
är man så självgod att man betraktar
den egna ståndpunkten som ett axiom,
då måste man beteckna allt annat som
över- eller underbud. Ser man sakligt
på frågan, måste väl varje parti ha rätt
att framföra sina förslag och göra den
prioritering som det önskar.

Herr talman! Jag har gjort mitt anförande
till ett ramanförande på så
sätt att jag först talat om vårt lands
ekonomiska politik, därefter berört viktiga
centerförslag, och nu kommer jag
att avsluta med några synpunkter på
budgeten. Det frågas ofta om budgeten
är stark eller svag. Jag vill säga, att
när en budget uppvisar ett upplåningsbehov
på mellan 800 och 1 500 miljoner
kronor i en högkonjunktur, kan man
inte kalla den för stark, men i jämförelse
med förra årets budget är det
dock en betydande förbättring.

Det mest allvarliga i vårt lands ekonomi
under det gångna året är att valutareserven
minskat med nära 2 miljarder
kronor. Att detta delvis beror på
att den offentliga sektorn tillåtits öka
sin konsumtion och investering i så
hög grad att industrins investeringar
har fått stå tillbaka, tror jag också att
regeringen insett, men man har bara
beklagat industrins svaga investeringsverksamhet
i varje finansplan utan att
egentligen göra något åt det.

På grund av det stora valutautflödet
har vi fått vidtaga mycket bårda kreditrestriktioner,
och detta inverkar
också hämmande på investeringsverksamheten,
i synnerhet för de små och
medelstora företagen. Det kan inte undgås
att de hårda kreditrestriktionerna
också har en viss inverkan på de räntor
som man i verkligheten måste betala.
Genom de faktorer jag nu nämnt
har vår ekonomiska politik kommit in

i en ond cirkel, och regeringen kan
inte frånsäga sig sitt ansvar för denna
utveckling.

De höga diskontona i världen diskuterades
redan i början av förra året, och
jag framhöll i den debatten att Sverige
borde ta initiativ till en internationell
överenskommelse på ränteområdet. Ingen
bestred att en sådan överenskommelse
var önskvärd, men vad har regeringen
gjort i den frågan sedan dess?
Är man numera i socialdemokratiska
partiet en sådan högräntevän att man
inte bryr sig om att försöka få ett rimligare
ränteläge? I längden blir det givetvis
en ohållbar situation, om länderna
genom höga diskonton skall försöka
skydda sina valutareserver. Fortsätter
den utvecklingen så kommer den att
leda till en absurd situation. Jag är således
mycket intresserad av att få veta
vad regeringen gjort i denna fråga sedan
den diskuterades förra året.

Den andra stora frågan, som tilldrar
sig särskilt intresse i årets statsverksproposition,
är den skatteomläggning
som regeringen föreslår. Det är emellertid
bara en ganska diffus skiss som finansministern
låter oss få redan nu.
Hur skatteomläggningen skall bli, får
vi bara antydningar om i Aftonbladet
eller i svar från finansminstern då han
agerar telefonväktare i radion. Det är
en ojust metod att låta riksdagen fatta
ett stort antal beslut på utgiftssidan
utan att veta hur inkomstsidan vad
gäller skatterna skall se ut.

Vi anser det riktigt med den höjning
av skatten som föreslås på tobak
och Öl. Förslaget om höjning av skatten
på Öl får väl tolkas som en reaktion
mot ölreklamen om vilken skolöverstyrelsens
chef sagt, att det är ett socialt
sabotage som ölindustrin har bedrivit
genom sin oförsynta reklam i fråga om
ölet.

Ett av de förslag som enligt finansplanen
kommer att föreläggas riksdagen
är en skärpning av skatten på förmögenheter
och arv. Inkomstmässigt för
statskassan betyder inte denna föränd -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ring så stora belopp. Jag skall heller
inte kommentera den i mer än ett avseende
eller snarare framföra ett önskemål
till regeringen. Familjeföretagen
är ju eu mycket betydelsefull del av
svenskt näringsliv, och jag vädjar verkligen
till regeringen att vid utformningen
av skattebestämmelserna beakta familjeföretagens
problem. Det svenska näringslivet
är grundvalen för vårt lands
välstånd, och vi måste därför göra allt
för att det skall utvecklas på ett gynnsamt
sätt. De stora företagen möts av
en otroligt hård konkurrens på världsmarknaden,
och vi får hoppas att de
skall kunna hävda sig. Statsföretagen
i vårt land har ju alltid gått dåligt, och
det är ingenting att förlita sig till i vårt
land heller. Det är och kommer säkerligen
också att i framtiden bli av oerhörd
betydelse att familjeföretagen kan
få arbeta under gynnsamma förhållanden.
Beskattningen även på kapitalbeskattningens
område bör därför utformas
så att den inte klämmer åt familjeföretagen.

När jag förberedde detta anförande,
undrade jag när jag gav finansministern
en blomma sist. Jag fann då att
den i trädgårdsnäringen genom sin tidigare
verksamhet så väl förfarne finansministern
inte blivit så mycket
överhopad med blommor från min sida,
även om en och annan ros med de taggar
som denna blomma alltid har ibland
överräckts. Den blomma jag nu vill ge
är att finansministern uppenbarligen
strävat efter att förenkla beskattningen.
Det är ju alltid en lovvärd avsikt —
hur den lyckats får vi se senare då
det fullständiga skatteförslaget presenteras.

Tvärtemot vad som sägs i alla gamla
socialdemokratiska partiprogram fortsätter
regeringen glatt att ta ut mera indirekt
skatt. Den allmänna varuskatten
föreslås höjd från 10 till 14 procent.
Även om mervärdeskattehöjningen troligen
kommer att beslutas ganska enhälligt
i riksdagen, kan man inte bortse
från att den drabbar hårdast de som

Statsverkspropositionen m. m.
har de minsta inkomsterna. Nu föreslår
regeringen kompensation för en
grupp, och det är barnfamiljerna. Barnbidragen
föreslås höjda med 300 kronor
så att de utgör 1 200 kronor per
år. Detta anser regeringen skall kompensera
barnfamiljerna för den höjda
mervärdeskatten. Men har regeringen
fullkomligt glömt bort att barnbidragen
inte höjts sedan år 1965? Skall det
inte bli någon kompensation för de
bort emot 20 procent som priserna stigit
med sedan dess? Skall barnfamiljerna
bli den grupp som särskilt hårt
skall få sota för regeringens inflationspolitik?
Det är sannerligen inte mycket
att skylta med de 300 kronorna, när vi
vet att socialdemokraterna drivit en politik
som i realiteten betytt oavbrutet
sjunkande barnbidrag.

Jag vill överlämna en ytterligare
blomma till finansministern — men sedan
blir det säkert inte flera, mer än
två kan jag inte kosta på — och det är
för att han nu verkligen antyder att han
skall ta itu med det problem som centern
alltid så starkt framhållit, nämligen
kommunalskatterna. Det är som finansministern
påpekar så att för 90
procent av alla skattebetalare är kommunalskatten
den tyngsta skatten. Jag
hoppas verkligen att kommunerna får
kompensation för det inkomstbortfall
de drabbas av genom skatteomläggningen.
Det finns säkerligen många kritiska
synpunkter som skulle kunna anläggas
på skatteförslaget, men eftersom
vi inte känner till utformningen, skall
jag i dagens debatt avstå från ytterligare
kommentarer.

Herr talman! I det anförande jag hållit
nu har jag inte endast talat om årets
budget och de närmast liggande problemen
utan också summerat vad som
skett under de gångna tio åren. Gör
man det finner man att den socialdemokratiska
politiken har varit synnerligen
opportunistisk och kortsiktig. Det
saknas en långsiktig planering och nya
idéer. Uppstår det ett problem, kanske
beroende av tidigare felaktiga åtgärder,

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
så lappar man på för tillfället, och sedan
får det gå tills nästa svårighet uppstår.
Det är en politik som i längden
inte kan vara gagnande för vårt land.

Centerpartiet har fört fram förslag
som syftar framåt. I många fall kostar
de mycket pengar — t. ex. arbetslöshetsförsäkringen,
sänkt pensionsålder,
miljövården — men det är mål som
den stora delen av svenska folket får
nytta av och som vi strävar efter, och vi
måste få dem inplanerade i vårt ekonomiska
liv. Med en mera framsynt ekonomisk
politik än den som förts under
det senaste decenniet kommer resurserna
att öka så mycket att de — som det
nu synes för många — djärva mål som
centern satt upp kommer att kunna uppnås.

Herr talman! Jag ber att få yrka på
remiss av statsverkspropositionens olika
delar till vederbörliga utskott.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är mycket ovanligt
att någon här i landet blir mer än 105
år gammal. Därför finns det ingen nu
levande människa i Sverige som kan
ha några personliga minnen av den
vördnadsvärda tvåkammarriksdagens
tillkomst. Jag tror inte ens att de få
som är jämnåriga med denna 105-åring
sörjer en institution som snart går bort
och som alltför länge hindrat svenska
folket att på en och samma valdag suveränt
bestämma hur den riksdagsmajoritet
skall se ut som i sin tur utpekar
landets regering.

Däremot vore det ju märkligt, om inte
en och annan just här i första kammaren
ser fram mot tvåkammarriksdagens
sista arbetsdag med en blandning av
vemod och förväntan. Och alla väntar
vi, herr talman, på hur Ni vid arbetsårets
slut på Ert personliga sätt skall
finna en fräsch och träffande variation
för vår tid av lantmarskalkens stolta
paroll från 1865 vid ståndsriksdagens
avskaffande: ”Lagar kunna förändras,
rättigheter kunna upphöra, men

kvar står plikterna mot fäderneslandet.
”

Snart kommer det också att vara historia
att det var den 20 september 1970
som den svenska väljarkåren för första
gången blev helt suverän. Därför finns
det skäl att skriva in i protokollet att
det var 17 års energiska insatser av
Bertil Ohlin, till sist erkända även av
Tage Erlander, som mer än något annat
bröt socialdemokratins motstånd
mot den enkammarriksdag som man
själv haft på sitt program men som man
motarbetade under femtiotalet och under
en större del av sextiotalet. Suveräniteten
för väljarna på valdagen blev
därför i författningsreformen ett liberalt,
inte ett socialdemokratiskt mål.

Jag har anledning att tacka dem som
talat före mig i debatten för några
vänliga ord. Jag lyssnade med intresse
på herr Bohmans personliga lägesrapport
om förhållandet regering—opposition
och har inte mycket att erinra
däremot. Jag utgår ifrån att den är representativ
för moderata samlingspartiet
och ser den som ett uttryck för en
realistisk syn på det egna partiets roll,
sannolikt mera realistisk än den man
hade före 1968 års val.

Men för oss som just börjat arbetsåret
1970 är det självfallet att nuets och
framtidens frågor i dag dominerar våra
tankar. Vi noterar inför övergången
från 1960-talet till 1970-talet att många
djupsinniga och banala sanningar —
inte minst sådana som begärs av partiledarna
vid varje årsskifte — har strötts
över spalterna för att hastigt beundras,
avrättas eller glömmas. Till det enkla
som inte bör glömmas bort hör påpekandet
att Sverige trots alla orostecken
och nya svårigheter är ett bra land att
bo i, inte minst därför att vi själva har
frihet att göra det bättre. Däremot hoppas
jag att den socialdemokratiske partiordföranden
Olof Palme gärna vill aktivt
medverka till att efter dagens debatt
dra glömskans täcke över en del av
sin landsfaderliga förkunnelse i tidningen
Vi. Mitt uppe i den våldsamt

Onsdagen den 21 januari 1970 fin.

Nr 2

engagerande arbetskonflikt, där 5 000
arbetare på de lappländska malmfälten
bröt avtal och protesterade mot att styras
på distans från bolagsledningen i
Stockholm, hävdade herr Palme att vi,
som vill ersätta distansdemokratin med
närdemokrati, för ”fel debatt’. Det är
alltså att föra fel debatt att erinra om
hur väljarna i nya och ofta dramatiska
former vill komma i kontakt med de
styrande även mellan valdagarna. Det
är fel debatt som folkpartiets medlemmar
för, när de liksom socialdemokratins
deltagare i rådslagen vill klargöra,
att de som arbetar på de stora arbetsplatserna
vill ha större möjligheter att
bestämma över sina egna arbetsvillkor
och sin egen arbetsinsats. Skall vi glömma
denna märkliga polemik mot folkpartiet
och strävan till närdemokrati?
Skall vi glömma den med en lika artig
bugning som den Frost som föll i fjol
för herr Palmes svar i TV?

Det är självklart att statsministern
har gjort många lärdomar under LKABstrejken
och av dess följdverkningar,
som vi ännu inte kan överskåda. Det
händelseförloppet måste ju följas från
dag till dag. Redan i december kom
vittnesbörd om att ett tiotal följdstrejker
var planlagda. Några av dem har
nu satts i verket. Regeringen och inte
minst statsministern måste söka studera
anledningen till detta skeende.

Lika väl som vi andra inser herr Palme
givetvis vilken betydelse arbetsmiljön
och rätten att vara med och bestämma
om den har för alla anställdas trivsel
och glädje i arbetet. Jag begär inte
att statsministern i nuläget skall gå in
i detaljer med just den utgångspunkten.
Liksom jag under de gångna veckorna
har undvikit att kritisera regeringen
för att den så länge har låtit arbetsmarknadens
parter söka lösa strejkfrågorna,
riktar jag inte heller nu någon
kritik här mot regeringen. Men vad jag
slår fast är att om det är något den
vilda strejken i Norrbotten illustrerar
särskilt tydligt är det den faktiska
känslan av distans som de strejkande

Statsverkspropositionen m. m.
har upplevt i förhållande till de beslutande,
hur tydligt avtalet än talar sitt
språk och var i Stockholm de beslutande
än är att finna.

Hur vi skall minska klyftorna mellan
de styrda och de styrande och hur vi
skall länka samhällsutvecklingen mot
större närdemokrati och mindre distans
i det komplicerade samhällsmaskineriet,
är i själva verket en av 1970-talets stora
frågor. Anspråken på medinflytande
och medbestämmanderätt har stigit och
måste få utrymme i godkända former
även med längre avtalsperioder. Det är
spänningen mellan de anspråken och
de verkliga chanserna att påverka den
egna livsmiljön som bestämmer distanskänslans
styrka. Det vore orimligt om
den gångna löneuppgörelsens strävan
till solidaritet med låglönegrupperna nu
skulle slås sönder genom lokala avtal,
som ger de höglöneanställda så goda
uppgörelser att grunden för nästa avtalsrörelse
rubbas. Det måste var och
en såsom enskild person ha rätt att
konstatera.

Vi har också vid sidan av dessa oroligheter
på arbetsmarknaden sett andra
exempel på spontana medborgarförsök
att minska distanser, försök vars praktiska
utformning kan kritiseras. Vad jag
är säker på att man i detta sammanhang
inte kan bortse ifrån är de anspråk
och motiv som driver fram dessa
försök. Det nya och värdefulla är ju att
människorna trevar efter att ge livet en
ny dimension, att syssla med vardagstillvaron
på ett sådant sätt att den skall
ge även en inre tillfredsställelse. Vi behöver
inte välja något av de utmanande
exemplen. Hur reagerar statsminister
Palme t. ex. när Ni ur Er dagliga
partiledarpost vaskar fram skall vi säga
den resolution som 400 personer i Stugun
i Jämtland för några veckor sedan
sände till oss som är ordförande i riksdagspartierna?
Dessa som kräver att
människorna skall tillfrågas hur de vill
leva och hur de vill bo, innan experterna
utnyttjas! Dessa som vill ha jämlikhet
mellan olika regioner när det gäller

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
taxor och transportavgifter så att vårt
avlånga land skall kunna bli ett ”rundare
Sverige”, med åtminstone kostnadsmässig
och symboliskt jämnare avstånd!
Nog bör man lyssna och läsa
även om resolutionen inte kommer från
den egna rörelsen.

Låt mig i detta sammanhang göra ett
kort inpass om Norrland och Norrlandspolitiken.
Folkpartiet har redan väckt
en partimotion som sammanfattar aktuella
och långsiktiga reformkrav. Yad
som föranleder mitt lilla inpass är en
intervju i tidningen Arbetet med SJgeneralen
Lars Peterson. Den illustrerar
hur annigslöst staten kan motverka
sina egna ansträngningar på det regionalpolitiska
området. SJ-chefen förklarar
enligt tidningen Arbetet: ”Kommuner
som subventionerar sin flygplats
får räkna med sämre järnvägsservice.”
Det är ett ganska märkligt uttalande.
Ett av de svåraste Norrlandsproblemen
är ju bristen på snabba och billiga kommunikationer.
Härtill kommer den
känsla av isolering från det övriga Sverige
som följer därav. SJ:s prispolitik
har lett till höjningar av persontaxorna
på cirka 15 procent på mindre än ett
år. Till det kommer nu alltså att enligt
SJ-chefens uppfattning skall de kommuner
som verkligen satsat på flyget
bestraffas med sämre järnvägskommunikationer,
till och med om det som i
vissa Norrlandsstäder — jag skall inte
nämna den sydsvenska stad där jag
själv varit ordförande i flygplatskommittén
— bara innebär en garanti för
att ett visst passagerarantal skall betalas,
garantier som ingen på allvar räknar
med skall behöva utlösas.

Jag går tillbaka till principresonemanget.

En första förutsättning för en meningsfull
debatt om hundratals nyenergiska
och pådrivande medborgarförsök
att säga ifrån är att erkänna att den
representativa demokratin har sina
problem. Även vår riktiga och goda
demokrati kan stelna i sina former. En
andra förutsättning är att erkänna att

det högtekniska och komplicerade samhället
har en benägenhet att utvecklas
just till distansdemokrati, när specialister
och tekniker blir vägvisare i stället
för hjälpare. Och för det tredje: vi
som vill röra oss i riktning mot en
större närdemokrati får inte blunda för
de svårigheter som finns, den spänning
som föreligger mellan demokratiskt
inflytande och decentralisering å
den ena sidan och effektivitetskrav å
den andra.

Det krävs en långsiktig planering såväl
av ekonomin som av den fysiska
miljön så att inte utvecklingen tar sina
egna vägar eller resultaten blir oönskade
eller oväntade. Men själva långsiktigheten
och kravet på att fatta beslut
som binder oss för lång tid framåt kan
naturligtvis komma i strid med omedelbara
krav på delaktighet och medborgarpåverkan.
Det är lätt att illustrera.
Vi läser nästan dagligen i tidningarna
om sådana exempel. Tag frågan
om städernas bebyggelseplanering, tag
debatten mellan Mehr och Gyllensten
eller de många byalagens framstötar.
Vi vet att det krävs tekniska förberedelser
och insatser i planeringen som
måste dra ut över lång tid. Bindningar
mellan politikerna uppstår successivt
men följderna för medborgarna upptäcks
ofta alltför sent, i regel först när
besluten skall effektueras eller har effektuerats,
och då går det inte längre
att göra om eller lägga in på en ny
kurs utan att de beslutande tappar ansiktet,
och det vill de inte gärna göra.
Det viktiga är därför att föra debatten
i tid och att de olika programmen förs
ut till en diskussion som inte fastnar
bland några få experter.

Vi har inom folkpartiet försökt ta
itu med de här problemen och kanske
är det därför som statsministern menar
att det är fel debatt; den är inte
från början SAP-märkt utan förs av liberalt
tänkande människor som upplever
spänningen mellan individ och
statsmakt och andra beslutscentra.

Vi inbillar oss inte att vi kommer

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

med färdiga eller totala lösningar. Vi
har bara velat lägga en grund från vår
sida och från olika utgångspunkter belyst
närdemokratins villkor i rikspolitiska
sammanhang lika väl som i kommuner,
i samhällsplanering och på arbetsplatser.
Och de konkreta förslag
som vi kommit fram till spänner alltifrån
vidgad offentlighet i utredningsväsendet,
via offentliga utskottsutfrågningar
i riksdagen, till en utveckling
av planeringsdemokratin genom att de
ansvariga på ett tidigt stadium presenterar
alternativa program över till medinflytandet
och medbestämmanderätten
i arbetsliv och organisationer. Åtskilliga
av dessa förslag kommer vi att
på olika sätt presentera här i riksdagen,
och vi hoppas att de då skall behandlas
med större förståelse än siatsministerns
nyårsuttalande kan ge anledning
att tro.

Vad jag nu har talat om är ingen
grå teori utan samband med dagens
huvudämne, budgeten. Tendensen hos
makthavare att undandra sig insyn och
närgången kritik finns på nära håll.
Vad jag kallat socialdemokratins tendens
till enpartitänkande har tyvärr
blommat ut i ett praktexempel i regeringens
sätt att handlägga den statsverksproposition
som vid slutet av vår
debatt skall remitteras till riksdagens
utskott, om herr Bengtson får igenom
sin kläm. I denna väldiga nådiga lunta
från regeringen är de sidor som fattas,
de som bäst berättar om det politiska
klimatet i vårt land. Det skattepaket
som vi under några hastigt förrinnande
vårmånader skall behandla
har finansministern redan beskrivit
som den största skattereformen under
efterkrigstiden. Ändå får inte riksdagen
nu se de skatteskalor som är helt
avgörande för hur vi skall bedöma regeringsförslaget.
De skalorna ligger
tydligen inkapslade i någon skrivbordslåda
eller kanske rent av i ett kassaskåp
i kanslihuset.

Denna lunta är inte obekant för någon
här i kammaren. Annonseringen i

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

dagspressen har också gjort den känd
över hela landet. Annars är lunta ett
gammaldags ord, som nog vore tämligen
okänt, om inte pressen hjälpte oss
att komma ihåg det genom att en gång
om året tala om regeringens budgetförslag
som ”den nådiga luntan”. Denna
väldiga pappershög har nu varit regeringens
börda under fyra månader, i
form av spaltkorrektur och annat förberedelsematerial.
Nu är detta exemplar
som jag här håller i — jag vill säga det
för att undvika varje missförstånd —
inte det som finns i SAP:s annonser och
det är inte heller mitt arbetsexemplar,
vilket är betydligt mer sönderläst vid
det här laget. Det finns heller ingen
stämpel på luntan som det finns i annonserna.
Det beror på att den stämpeln
har satts på av den socialdemokratiska
partistyrelsen innan annonserna
publicerades. Vi vet ännu inte
om det finns täckning för den stämpel
som är med i annonserna, nederst på
nådiga luntan.

I år har man kallat denna pappershög
för ”hemliga luntan”, därför att
finansministern hemlighåller facit till
skatteekvationen. Det är möjligt att benämningen
var befogad under hösten
och att termen hemliga luntan bär uppfunnits
i något av de departement som
under budgetbehandlingen inte lär ha
fått del av finansministerns skattetabeller.
Men nu är luntan riksdagens börda,
och då får det inte finnas någon hemlig
de]. Statsministern, som inte kan
höra till de utestängda ministrarna,
har chansen att nu ta fram bilagan —
de små finstilta tabellerna — som, med
finansplanens ord, skall utförligt illustrera
skatteomläggningens verkningar
för personer av olika civilstånd och
i olika inkomstgrupper. Jag skall inte
vara alltför närgången och titta på
papperna, men finansministern hade i
TV ett papper som han gluttade i hela
tiden. Jag undrar om den där hemliga
bilagan kan ligga bland statsministerns
många papper. Är det så skulle kanske
den bemliga luntan kunna bli en lunta

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i gammal mening, som sätter fyr och
flamma på debatten. Det vore väl bra!
En snäll debatt är ju inte vår nye statsministers
stil.

Herr Palme brukar inte vara blyg.
Kliv fram här nu och läs högt ur skattetabellerna,
precis som om detta vore
en presskonferens. Det är ju vid sådana
som riksdagens ledamöter brukar få
kännedom om nyheterna. Vi kommer
alla att skriva som volontärer, så att
pennorna glöder, om vi för en gångs
skull får nyheten direkt. Jag vet inte
om kammarens arbetsordning tillåter
det, men om kammarens ledamöter och
talmannen tillåter skall jag gärna stiga
åt sidan några minuter, om statsministern
redan nu vill gå upp och presentera
detta material. Jag kan i så fall
komma tillbaka litet senare och fortsätta
mitt anförande.

Det tycks inte gå så. Det kommer väl
litet senare. I denna situation måste
jag fråga statsministern: Är det verkligen
så att regeringen ännu inte, när
budgeten presenteras, bestämt sig för
hur det nya skattesystemet i alla väsentliga
avsnitt skall se ut? Hur skulle
ett sådant förhållande över huvud taget
vara möjligt, eftersom man ändå
anger några av de tunga komponenterna
i paketet? Och om skalorna finns eller
föreligger i olika alternativ, varför
då inte publicera dem i en offentlig
departementspromemoria? Det är ju en
teknik som man har valt i andra sammanhang.
För det här med skatteskalorna
är väl glada nyheter för skattebetalarna,
eller hur? Regeringen brukar
ju inte vara sparsam med presskonferenser
när det gäller glada nyheter.

Men vad har vi då fått veta? Vad
finns i den del som vi redan känner?
Lättnader för dem som har lägre inkomst
skall det bli. Det är mycket bra,
så bra att man skulle ha kunnat överse
med mycket annat om vi fått veta hela
sanningen. Det är särskilt bra att den
orimliga skatteskärpningen som ökningen
av kommunalskatten fört med
sig på senare år för dem som har in -

komster från 15 000 till 30 000 kronor
nu skall tas bort genom att den direkta
inkomstskatten lindras för just dessa
stora grupper. Sambeskattningen skall
successivt avskaffas, sägs det. Om det
verkligen är så — jag föredrar att säga
om tills förslaget har presenterats och
vi vet vad finansministern egentligen
menar — så är också det ett glädjande
besked om en reform som folkpartiet
länge arbetat för, till att börja med
ensamt och nu tydligen med allt bredare
uppslutning.

Det kommunala skatteavdraget skall
avskaffas. Vad innebär då det? En
”rättvisare beskattning”, säger finansministern.
Nej, rakt inte i alla delar.
Jämför två familjer med lika stor inkomst
i två kommuner med olika hög
kommunalskatt! Tag en lärarfamilj i
Hede i Härjedalen och en lärarfamilj
i Harrie i Skåne! Om de två familjerna
tjänar 35 000 kronor var betalar
Härjedalsfamiljen med sju kronor högre
kommunalskatt 800 kronor mer än
Skånefamiljen. Den kompensation man
haft i Hede och alla andra kommuner
i Norrland och övriga Sverige genom
rätten att dra av just den kommunalskatt
man redan betalt, upphör om
regeringen får sin vilja fram. Vi får
en minskad jämlikhet på den punkten
mellan olika delar av landet, och den
måste försvåra för Norrland att få kvalificerad
arbetskraft inom t. ex. sjukvård,
förvaltning och företag. Vad tänker
regeringen göra åt den saken? Det
får vi ingenting veta om.

Den enkla sanningen är ju att om
man med oförändrat totalt skattetryck
skall genomföra en skatteomläggning
som ger lättnader för lägre inkomsttagare,
så måste dessa lättnader betalas
av andra grupper. Det finns, som vi
många gånger har sagt, starka motiv
för en sådan operation. Men det vore
felaktigt om man finansierade skattereformen
genom skärpt progressivitet
för stora grupper i mellaninkomstlägena.
En sådan åtgärd skulle dessutom
på ett olyckligt sätt få konsekvenser

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

genom en allmän press uppåt på löneanspråken
och därmed på priserna.

Här i första kammaren kommer herr
Dahlén att senare under debatten utförligare
ta upp folkpartiets kritik av
finansplanen. Herr Sträng och socialdemokraterna
bär givit ett löfte om
skattepolitiken som bara är ett par månader
gammalt, just på den punkt jag
nyss nämnde, och herr Dahlén kommer
att uppmana regeringen att bekräfta
att det löftet fortfarande gäller. Jag
hoppas vi får höra regeringens dagsaktuella
mening. Ett uteblivet svar blir
eljest minst lika intressant som ett svar.

Företagsbeskattningen berörs inte av
statsverkspropositionen. Det betyder
nu inte att företagen inte skulle studera
finansplanen med samma oro som
många tjänstemannaorganisationer gör
i de här dagarna. Tvärtom grubblar
många småföretagare just nu — inte
på hur de skall klara den 10-procentiga
ökning av investeringarna under
1970 som finansplanen förutsätter, de
tror inte på att de klarar den, utan helt
enkelt på hur de skall kunna undvika
betalningsinställelse eller rentav konkurs
under månaderna april—juli.

Det socialdemokratiska partiet lär i
dagarna sätta en armé på 200 000 valarbetare
på marsch för att sprida herr
Strängs budgetevangelium. Jag är övertygad
om att de i sin instruktion har
siffror på storföretagens väldiga orderstockar
och betydande vinster från
1969 och att de boksluten för det gångna
året nu kommer att trumpetas ut —-det är inget fel i det. Men har de motsvarande
information om de mindre
och medelstora företagens likviditetssituation
med i sitt bagage? Statssekreteraren
i finansdepartementet säger i
Veckans Affärer att man inte känner
till likvditetsläget. Kunde man inte fråga
ett representativt urval av företag
med upp till 100 anställda — som svarar
för nära en femtedel av vår export
och i övrigt ersätter en stor och eljest
ofrånkomlig import med dess påfrestningar
på valutareserven? Det är också

Statsverkspropositionen m. m.

dessa företag som genom sina underleveranser
ger grunden för de stora exportföretagens
tillskott till vår hastigt
krympande valutareserv. Frågade man
dem skulle man få veta att många av
dem har bekymmer för preliminärskatten
nu i januari, men att höjningen av
straffräntan från 9 till 12 procent gör
att många redan nu måste tänka om
inför vårens likviditetsbekymmer. Med
en så hög straffränta måste många av
dessa företag av ren självbevarelsedrift
göra fyllnadsinbetalningar i april
— det är också herr Strängs utsagda
beräkning. Men ovanpå april kommer
dessa företags varje år svåraste tre
månader: maj med ny preliminärskatt
och sista inbetalning av slutlig skatt
för 1969, juni med ATP-avgiften och
semesterlönerna och juli med ny preliminärskatt
och ytterligare semesterlön.
Jag tror inte att vi alla har klart
för oss på vilken smal egg många av
dessa företag balanserar. Själv skall jag
gärna erkänna att jag för fem år sedan
inte visste det, men det regelbundna
sysslandet med låneärendena i en företagarförening
bär gjort att jag fått en
annan inställning.

Det hör ju till herr Palmes rika utrustning
att kunna identifiera sig med
personer och grupper som har det
svårt. För den sidan i herr Palmes
framtoning som politiker känner jag
enbart respekt. Men har herr Palme
någon gång brukat denna förmåga även
till att identifiera sig med de familjeföretagare
som nu kväll efter kväll
grubblar på var de skall ta de pengar
som behövs för att klara företagets och
de anställdas framtid genom de närmaste
fem månaderna? Kan de räkna
med att få förskottslikvider från de
storföretag som de levererar till? Det
finns ju storkunder som tvärtom drar
på sina betalningar till underleverantörerna.
Eller bär herr Palme något
löfte av herr Sträng och/eller herr Åsbrink
— som finns här någonstans —-att riksbanken senast i mars skall höja
utlåningstaket för bankerna? En ny -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

bliven suppleant i bankofullmäktige

kan bara undra.

Herr Palme svarar mig nu — kan jag
förmoda — med motfrågor: ”Har inte
kreditrestriktionerna varit nödvändiga?
Måste vi inte skära ned konsumtionen
av sådana avbetalningsvaror
som bankerna tidigare frikostigt lånade
ut pengar till? Håller inte staten
igen på sin egen upplåning?” Låt oss
titta litet på den sista frågan.

För ett år sedan förklarade finansministern
att den statliga upplåningen
måste minskas och att finanspolitiken
skulle stramas upp. Detta var nödvändigt,
sade man i den reviderade finansplanen,
”för att nå en balanserad utveckling
av samhällsekonomin”. Men
i själva verket har det statliga lånebehovet
blivit det dubbla mot det beräknade
och innebär en ökning, inte en
minskning, jämfört med 1968/69 på ca
400 miljoner. Finansministern förklarar
utförligt varför det blev på det sättet
— men de faktorer som drivit fram
utgiftsökningen och därmed lånebehovet
hade nog kunnat förutses redan när
1969 års reviderade finansplan lades
fram. Också när det gäller utvecklingen
av bytesbalansen var finansministern
optimistisk och förutsåg en minskning
av underskottet — men resultatet
har blivit en ökning, ungefär en fördubbling.
Vidare har kapitalbalansen
kraftigt försämrats — det rör sig här
om en omsvängning i negativ riktning
på ca 1,3 miljarder kronor.

Detta är en mycket allvarlig sak.
Ändå har den förutvarande statsministern
nyligen uttalat i en intervju i bokform
att trots att Sverige förlorat ca
1,8 miljarder kronor på ett år ”finns
det ingen i regeringen som är direkt
oroad”. (Apparaten Sverige s. 20.) Det
kan inte vara fråga om någon missuppfattning
från den intervjuandes
sida, eftersom intervjun är godkänd av
herr Erlander. Under årens lopp har vi
ju också hört herr Erlander göra uttalanden
som så att säga varit i Palme
innan de kom i säck, så det kan ju inte

vara ofint att ta upp den här diskussionen
med herr Palme.

Herr Erlander bygger sitt resonemang
på en uppfattning om att de
växande AP-fonderna skulle göra regeringen
mer okänslig för internationella
kapitalvaror. För varje månad, säger
han, får regeringen ökad handlingsfrihet.
Det kan vara riktigt i någon ringa
utsträckning, men vad debatten gäller
är ju inte endast det årliga sparandet
utan rörligheten hos det redan existerande
kapitalet. Den socialdemokratiska
regeringen kan väl ändå inte leva i
den föreställningen att vi skall uppnå
fördelarna av en större marknad och
ett mer utbyggt ekonomiskt samarbete,
inom Norden och inom Europa, och
samtidigt undgå att det får konsekvenser
för kapitalets och arbetskraftens
rörlighet?

Den ekonomiska politik som nu lanseras
i budgeten anses av finansministern
väl avpassad till det ekonomiska
läget. Finanspolitiken kallas stram, det
statliga upplåningsbehovet skall radikalt
krympas, industrins investeringar
skjuta i höjden, produktivitetstillväxten
skall bli mer gynnsam, exporten
skall öka någon procentenhet mer än
vad som förutsatts i konjunkturinstitutets
prognos —- om man nu har täckning
för det — och underskottet i bytesbalansen
skall pressas ned till cirka
700 miljoner. Detta är alltsammans förträffliga
målsättningar. Men hur mycket
är sken, hur mycket kan bli verklighet;
eller med andra ord: hur mycket
av framtidsprognoserna är präglat av
professionell socialdemokratisk valårsoptimism
och hur mycket är ett resultat
av realistiska ekonomiska bedömningar?
Redan nu är det uppenbart att
den åsyftade åtstramningen inte alls
blir så stor som finansplanen vill ge
intryck av. ökade utgifter för löne- och
lokaliseringspolitik är inte medtagna
på utgiftssidan. Exportprognosen är optimistisk,
bytesbalansutvecklingen milt
talat osäker.

Jag tror det är rimligt och riktigt,

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

herr talman, att se dessa frågor i litet
större ocli mera långsiktigt och brett
perspektiv ån vad vi i vanliga fall har
lid till. De anspråk vi alla ställer på
den fortsatta reformpolitiken är utomordentligt
stora. Brister och problem i
samhället kan inte bara lösas med fördelningspolitiska
medel, det borde vi
kunna enas om. En första och grundläggande
förutsättning är att vi ökar de
samlade resurserna och därmed också
når balans i samhällsekonomin. Vi måste
tyvärr räkna med en minskning i
antalet arbetstimmar — som en följd
av längre utbildning, av en i och för
sig på ett glädjande sätt minskad arbetstid
för den enskilde men också av
en ogynnsam ålderssammansättning i
befolkningen. Nu kommer alla anspråken.
Vi måter dem och vi känner alla
att de i stort sett måste tillgodoses. Det
är miljövården, den psykiska hälsovården,
utbildningen, den sociala omvårdnaden
om barnfamiljer, pensionärer
och handikappade. Det ställes krav på
resursökningen om det skall gå att riktigt
genomföra ens de redan beslutade
reformerna och åtagandena. Till det
kommer de nya önskemålen.

Vad vi alla önskar inför ålderdomen
är en rörligare tidpunkt för inträdet i
pensionstadiet. Den linjen kommer att
segra i längden och är väl förenlig med
de förbättringar som är angelägna för
dem som redan är äldre än 67 år och
nu har för små pensioner. Folkpartiet
kommer under motionsperioden att precisera
sin ställning till den sänkta och
den rörliga pensionsåldern.

En viktig förutsättning för samhällsekonomisk
balans är ett mer gynnsamt
handelsutbyte med utlandet. De stora
underskotten måste pressas ned, exporten
måste öka särskilt som den mindre
konkurrenskraftiga delen av industrin
slås ut och ersätts av billigare import
vilket i sin tur påverkar valutareserven.
Eftersom en allt större andel av
den totala arbetskraften kommer att
vara sysselsatt inom den offentliga sektorn
innebär detta, enkelt uttryckt, att

Statsverkspropositionen m. m.
för varje år ställs allt större anspråk
på den svenska exportindustrins konkurrensförmåga.
Kort sagt: skall vi
kunna infria löftena och lyckas nå de
högt uppställda ambitionerna, krävs eu
systematisk satsning på ett konkurrenskraftigt
svenskt näringsliv. Här kommer
återigen det internationella perspektivet
in. Regeringen måste försöka
frigöra sig från de tendenser till ekonomiskt
isoleringstänkande som finns
inom vissa skikt av socialdemokratin.
Det går inte att utforma kapitalbeskattningen
utan hänsyn till förhållandena
i andra länder och utan att närmare
överväga vilka följder det ena eller det
andra förslaget kan ha för den svenska
internationella konkurrenskraften. Man
kan inte på en gång vara samhällstillvänd
och världsfrånvänd, inte heller
vara världstillvänd på det sociala och
humanitära fältet och världsfrånvänd
beträffande det ekonomiska.

Men förbättringarna av biandekonomin
intresserar kanske inte socialdemokratin.
Jag skall gärna i en debatt
exemplifiera vad som kan göras. Man
har att bevaka en vänsteflank inom det
egna partiet, som har mycket liten förståelse
för det ekonomiska livets praktiska
svårigheter. Dessa väljare tycks
man nu vilja hålla kvar med svepande
klyschor. De lyssnar inte längre på socialdemokratins
och liberalismens beprövade
formel att samhällsförändringar
måste gå steg för steg för att det
nya skall bli hållbart. Och därför finns
det tyvärr i regeringstalen alltmer av
prålande ord.

Så blir det då vår uppgift att peka
på motsatsen mellan sken och verklighet
i regeringspartiets politiska verksamhet;
klyftan mellan storslagen kongressretorik
och faktiskt budgetutfall,
mellan lugnande försäkringar i programtalen
om det ekonomiska lägets
stabilitet och de faktiska svårigheterna
och orostecknen, skillnaden mellan det
man vill ge intryck av och det som
faktiskt sker, mellan de tal som utrikesministern
håller för publik och dem

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
han skickar ut för allmänt bruk, mellan
de stolta parollerna om värdet av
statlig företagsamhet och den verklighet
som representeras av Durox och
LKAB, mellan herr Wickmans tal i
Norrbotten i fredags om de statliga politiska
bolagen som föregångare, i riksdagen
exemplifierat just med LKAB,
samt herr Arne Geijers kärva ord att
LKAB:s 31 teser är ”dumheter”.

Denna motsättning mellan sken och
verklighet är litet svår att uthärda. Det
skulle vara lättare att stå ut med den
om man mötte den enbart i de vanliga
partipolitiska argumenteringarna, i vilka
det ändå förr eller senare ges en
chans att låta de vackra orden möta
verkligheten och där väljarnas skepsis
mot överord är en garanti mot alltför
lättköpta segrar. Men i den nya debattsituation,
där flertalet massmedia ger
ett överdrivet utrymme för de parollmakare
som förklarat sig särskilt samhällstillvända,
blir motsatsen mellan
sken och verklighet stundom obehaglig En

chefredaktör klagar över pressens
förslumning på senare år och anför:
”Man pratar förbi varandra, växlar
invektiv. Ingenting är så enkelt som
att se ett problem i bara svart och vitt.
Det är denna otroliga förenkling som
ofta gör den politiska debatten pinsam.
” Var finns denne chefredaktör?
Jo, i Aftonbladet, den tidning som genom
systematiska förvrängningar av
meningsmotståndares åsikter och genom
att ihärdigt utnyttja ett begränsat
urval just av invektiv och andra glosor
söker skildra oppositionens företrädare
som reaktionärer, ute för att störta
välfärd och social utjämningspolitik
över ända. Längre än så kan det offentliga
hyckleriet knappast gå.

Nu finns det lyckligtvis i de senare
årens intensiva svenska debatt andra
och mer äkta tongångar. Mot de hårda
tyckarna, som nära nog genom åsiktsterror
vill tränga ut andra från kultursidor,
radio och TV, kontrasterar de
som självupplevt tar hem världens och

alla svaga människors sak för att vädja
till vår fantasi och medkänsla. Det
internationella engagemang som inte
gör någon skillnad mellan svart och
vit, som inte stannar vid proklamerad
likvärdighet utan tar sig uttryck i en
personlig insats, är den unga generationens
stora gåva till oss alla. Vad
man hoppas är att det i denna världsförbättrariver
skall finnas plats också
för insikt om världsopinionens förpliktelser
och dess begränsning.

Även när vi noterar att det finns
regimer som inte påverkas av våra
protester, måste vi ha mod och uthållighet
att fortsätta att säga vår mening.
När vi å andra sidan noterar att västerländska
demokratier på ett helt annat
sätt är mottagliga för vår kritik —
endera därför att den är en spegel av
en debatt som redan pågår i det land
kritiken gäller eller därför att vi kan
skapa en resonansbotten där — har vi
ändå skyldighet att skilja mellan det
som den berättigade kritiken tar sikte
på och det aningslösa, totala utdömandet.

Öppna konflikter, nationella och internationella,
blir så långt vi kan se
våra följeslagare. Det ekonomiska och
sociala beroendet mellan olika grupper
och nationer växer sig allt starkare.
Just detta för med sig att sociala och
ekonomiska förändringar snabbt slår
igenom och skärper konfliktnivån.

Den amerikanske sociologen Daniel
Bell, som under de senaste veckorna
med statsrådet Alva Myrdal som värd
gjort flera gästspel i svensk television,
har i en tidskriftsartikel påpekat att
den centrala frågan för hur samhället
år 2000 skall te sig trots allt inte är de
tekniska nydaningarna — alla dessa
förändringar, alla dessa nya saker som
vi får röra oss med, allt det som bestämmer
de yttre dragen av vardagstillvaron.
Kan vi, säger han, skapa den
institutionella ram och de sociala anordningar
som ger möjligheter till att
möta de snabba förändringarnas krav?
Allt fler beslut som rör medborgarna

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

kommer att fattas av politiska instanser;
medborgarna ställer allt större
krav på statsmakter och myndigheter
att politiskt ta upp frågor som tidigare
förbisetts. Därför finns det risk för,
menar Bell, att samhället år 2000 kommer
att vara mer ömtåligt, mer utlämnat
åt fientligheter och polarisering efter
olika linjer. Våra beslut 1970, säger
han, är avgörande för hur hårda dessa
motsättningar blir vid sekelskiftet.

Här i Sverige har det länge rått en
bred enighet om välfärdspolitikens allmänna
riktlinjer, under 1900-talet också
om krav och anspråk på den offentliga
sektorn. Reformviljan och ambitionsnivån
ligger högt. Det är i sin tur
en konsekvens kanske främst av de
gynnsamma ekonomiska omständigheter
som hittills har rått. Men den tillväxt
av de offentliga åtagandena som
följer ur dessa ambitioner, leder oundvikligen
till en förstärkning av konflikten
mellan sociala målsättningar,
som vi delar, och mångas individuella
värderingar, som inte stämmer. Man
kan säga att ju fler tjänster och insatser
som görs av den offentliga sektorn,
desto svårare blir problemet om hur
det mönstret skall kunna förenas med
enskild valfrihet.

Från liberala utgångspunkter är det
omöjligt att acceptera den renodlat
kollektivistiska människosyn som i dag
med sådan iver förkunnas av så många
socialistiska debattörer. Det finns en
spänning mellan individ och samhälle,
mellan det individuellt unika och det
gemensammas krav. Erkänner man inte
det, riskerar man att skapa ett ganska
olidligt samhälle.

Därför är en av de grundläggande
frågorna vi måste ställa oss alla, oavsett
partitillhörighet: Hur skall vi forma
den växande offentliga tjänstesektorn,
så att den inte stelnar i byråkratiska
mönster utan öppnar sig för direkt
medborgarpåverkan och individuella
krav? Jo, genom att skapa vad den
kände sociologen Etzioni kallat ”det
aktiva samhället”. Andra kallar det

Statsverkspropositionen m. m.
”det öppna samhället”. Där tillåts inte
den starka statsmakten att sluka upp
vår handlings- och rörelsefrihet, utan
man stimulerar fram möjligheter för
enskilda och grupper att oavbrutet påverka
utformningen av den egna livsmiljön.
Det betyder krav på oss att förnya
och vitalisera det politiska maskineriet
— krav som vi inte vet om vi alla
är vuxna, men som vi hoppas att vi
skall kunna klara — så att just detta
politiska maskineri får den känslighet
som fordras för att kunna manövrera
en stor offentlig sektor utan att sätta
den individuella valfriheten och integriteten
alltför hårt i kläm. Jag kallar
det målet ett gemenskapens samhälle
med inbyggda friheter, inte minst friheten
att forma och stå för sin åsikt
och få chansen att föra fram den även
mot dagens majoriteter och moderiktningar.

Nu väntar vi på att Ers excellens,
om jag får säga så en sista gång, skall
överta talarstolen. Jag utgår ifrån att
Ni öppnar — och helst också har med
Er — den hemliga delen av nådiga
luntan. Det vore inget stort steg för
mänskligheten men ändå ett steg i rätt
riktning av den man som uppbär det
högsta politiska ämbetet i Sverige.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Med intresse har jag
lyssnat till de tre företrädarna för de
borgerliga partierna. De gav en ganska
mörk bild av vår ekonomi och vår ekonomiska
politik. Våra framtidsutsikter
tedde sig för dem rätt dystra, och det
var inte första gången.

Jag studerade häromdagen protokollet
för remissdebatten 1960. Då gick
tongångarna från borgerligt håll om
möjligt ännu mera i moll. Inför denna
kompakta svartmålning påpekade Tage
Erlander stillsamt att det ändå var en
stor överdrift att påstå att det inte
skulle löna sig att arbeta. Han uppmanade
åhörarna att själva tänka efter

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vad de hade möjligheter att köpa för
tio år sedan, alltså 1950, och jämföra
detta med vad de kunde köpa nu. Tio
år tidigare hade oppositionen skildrat
den närmaste framtiden i de mörkaste
färger, om socialdemokraterna fick
fortsätta att regera; och Tage Erlander
fortsatte.

Vi har fortsatt att regera, och nu
kan vem som helst se vad som låg bakom
talet om att det inte fanns några
egentliga standardstegringsmöjligheter.
Jag kan försäkra att vi om tio år när
vi skall diskutera denna sak — såvida
socialdemokraterna alltjämt sitter i regeringsställning,
vilket jag hoppas —
kommer att föra en likadan diskussion.
Då säger oppositionen förmodligen att
det har gått hyggligt under 1970-talet,
men nu under 1980-talet kommer äntligen
våra förfärliga spådomar från år
1948 att gå i uppfyllelse.

Det har alltså gått tio år och nu står
vi här igen, d. v. s. herr Bengtson står
här och raspar i gång sitt stift, i övrigt
är det nya aktörer. Jag hälsar herrar
Helén och Bohman välkomna i denna
förnämliga kammare, och jag uttrycker
en förhoppning om att herr Bohman
skall förmå bära upp herr Holmbergs
fallna senatorstoga.

Herr Bohman vädjade något om samförstånd.
Det är jag naturligtvis beredd
till i de frågor där vi kan samla
de svenska partierna, t. ex. när det gäller
det nordiska samarbetet. Men herr
Bohman blåste samtidigt i stridstrumpeten.
Han sade att det går en stor
ideologisk skiljelinje mellan socialdemokraterna
och alla olika borgerliga
schatteringar. Han gick vidare och sade:
Vårt mål är ett regimskifte på
grundval av en helt annan ideologi.
Det är klart att det blir debatt och strid
om detta. Vi kommer då att fråga vilken
ideologi ni företräder och vilken
politik denna nya regim skall föra. Av
de många orden i dag har jag inte fått
så mycket klarhet om detta annat än
att herr Bohman tycker illa om att högre
inkomsttagare får betala högre skatt.

Herr Heléns tal var — vilket väl är
glädjande för herr Bohman —- mycket
konservativt i grundvärderingarna. Han
sade ungefär samma saker för tio år
sedan. Herr Helén införde dock en nyhet
i det hela. Han släpade upp ett exemplar
av statsverkspropositionen i
talarstolen. Jag undrade mycket över
vad det skulle betyda. Jag tänkte först
att det berodde på att herr Helén ännu
inte dragit upp snöret omkring den
men ville visa att han i alla fall fått
propositionen. Men han sade att han
hade ett annat exemplar som han läst.
Det andra tänkbara alternativet var att
han ville visa ledamöterna av riksdagens
första kammare hur en statsverksproposition
ser ut, men det tycker jag
är oförsynt av en nyvald ledamot av
denna kammare. Då frågar man sig
vilket tredje motiv det fanns för att
släpa upp ett exemplar av statsverkspropositionen
i talarstolen och vifta
med det i olika vinklar. Jag vet inte.
Men jag vet att herr Helén brukar strö
litterära citat omkring sig och vi fick
höra en del i dag. Jag skulle vilja rekommendera
herr Helén att läsa litteraturdocenten
Sven Delblancs fjolårsbok,
där i en passus hjälten säger till
hjältinnan: Akta dig du, din massmediala
fjompa. Jag rekommenderar boken
till läsning.

Herr Bengtson beskyller regeringen
för oppurtunism. Han tog det ordet
många gånger i sin mun, och öronen
höll på att ramla som höstlöv när jag
hörde honom. Det är svårt att diskutera
med exklusiva experter inom ett
visst område, så jag får svara honom i
mera allmänna termer.

Herr Bengtson sade att vi så ogärna
vill tala om de tio gångna åren, och
han tog därför på sig uppgiften att
göra en översikt av vad som hade hänt
i Sverige under 1960-talet. Detta måste
jag i någon mån ta upp.

För att återknyta till Tage Erlanders
tal kan vi konstatera, att han som vanligt
var framsynt. Under 1950-talet steg
produktionen i genomsnitt med drygt

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

3 procent, och det var det snabbaste
hittills, men oppositionen sade att standardsteringen
skulle komma att hejdas
—- ekonomin var totalt undergrävd av
regeringens vanstyre. Herr Ohlin hotade
med lönestopp i åtta år. I själva verket
har våra samlade resurser under
1960-talet stigit med i genomsnitt 4,6
procent per år, och det innebär alltså
en mycket kraftig acceleration av framstegstakten
i det svenska samhället.
Exporten har stigit med 95 procent,
den privata konsumtionen med nära
50 procent, samtidigt som arbetstiden
kraftigt reducerats. Prisstegringarna —
i och för sig ett negativt drag — har
varit påtagligt lägre än under föregående
decennium. Visst har vi haft problem
och svårigheter som vi bemästrat
med växlande framgång. Visst är det
också tveksamt att mäta ett samhälles
framsteg i statistiska serier när det gäller
ekonomins utveckling. Men slutsatsen
är likväl att 1960-talet blivit vårt
utan jämförelse lyckosammaste decennium
när det gäller ekonomisk framstegstakt,
och denna framgång framstår
i desto klarare och skarpare relief mot
bakgrunden av de skräckmålningar
och katastrofprofetior, med vilka den
borgerliga oppositionen beledsagade
inträdet i det nya decenniet. Det är nog
dags att ta fram glömskans gardin eller
täcke, som herr Helén talade om i sitt
anförande.

Det är sålunda mycket i enlighet med
traditionen att oppositionen ser dystert
på vår ekonomi. Jag vill inte alls förneka
att 1969 var ett i de flesta avseenden
mycket framgångsrikt år, och även
om 1970 har utsikter att bli ett bra år,
finns det vissa risker i vår ekonomiska
situation. Vår exportindustri är utomordentligt
konkurrenskraftig. Exporten
steg med 12 procent i fjol, och vi kan
även i år räkna med en kraftig stegring.
Men importen ligger högt, samtidigt
som vår betalningsbalans pressas
av ökade utlandsresor och de självklara
förpliktelser som följer av en växande
u-hjälp. I detta läge blir det en cen -

Statsverkspropositionen m. m.
tral uppgift för den ekonomiska politiken
att skapa ett tillräckligt utrymme
för investeringar i exportindustrin och
i den importkonkurrerande industrin.
Samtidigt måste vi hålla tillbaka den
inhemska efterfrågan för att undgå
prisstegringar och en alltför kraftig
ansvällning av importen. För att lyckas
med den uppgiften måste i dagens
högkonjunktur den ekonomiska politiken
stramas åt. Kreditpolitiken kan
svårligen ytterligare skärpas. Det finns
tvärtom i dagens läge främst av hänsyn
till de mindre och medelstora företagens
bekymmer starka skäl till att
söka nå fram till en lättnad av kreditrestriktionerna.
Många små och medelstora
företagare har ringt mig, och jag
har en god förmåga till inlevelse i deras
situation, när jag hör att de vill
expandera och inte kan få krediter —
det är självklart.

Vidare har vi svårigheter med det
onormalt höga ränteläget ute i Europa.

I detta läge återstår ingenting annat än
en skärpning av finanspolitiken, och
det är också den reella innebörden av
budgetförslaget. Den statliga upplåningen
skärs ned. Vi är mycket återhållsamma
med nya utgiftsökningar
samtidigt som vi har förbättrat inkomsterna.
I denna situation, som vi många
gånger bär stått inför i en uppåtgående
konjunktur, är en kärv och stram ekonomisk
politik en avgörande förutsättning
för vår ekonomiska styrka.

Låt mig då ett ögonblick återgå till
oppositionens tradition. Jag sade nyss
att man alltid har målat i mörka färger
när man skildrar vår ekonomi — och
det har man gjort i dag också — men
i konsekvensens namn borde man följa
upp med att kräva verkliga krafttag för
att komma till rätta med de bekymmer
som man ansett hopa sig. Oppositionen
borde då i varje läge ha krävt en stramare
ekonomisk politik än den regeringen
förordar. Det har aldrig hänt.

När man övergått från avsnittet
svartmålning av regeringens politik till
avsnittet redovisning av de egna för -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
slagen, har man snabbt bytt pensel och
klangfärg. De egna förslagen har nästan
alltid speglat en närmast fantastisk
tilltro till Sveriges ekonomiska styrka.
Moll blir dur. Domsbasunen avlöses av
det skiraste fågelkvitter — om nu herr
Bengtson kan kvittra. Det hör till den
oomkullrunkliga traditionen att det
borgerliga alternativet år efter år präglas
av de gladaste överbud.

Låt oss se på de senaste åren! 1967
drabbades Sverige av en internationell
lågkonjunktur, överallt i Europa steg
arbetslösheten, och produktionsökningen
sackade av. Av omsorg om sin valuta
och om sin prisstabilitet ville de
europeiska länderna emellertid inte
möta lågkonjunkturen med en expansiv
ekonomisk politik. Därmed låstes
även vår handlingspolitik. Vi kunde inte
stick i stäv mot tendensen i andra
länder bekämpa arbetslösheten enbart
genom generella lättnader i den ekonomiska
politiken. Då hade resultatet blivit
starka prisstegringar, försämrad internationell
konkurrensförmåga och
svår obalans i utrikeshandeln. Vår möjlighet
var att inom ramen för en relativt
stram ekonomisk politik sätta in
speciella åtgärder på de områden och
för de människor som hotades av arbetslöshet.

Via arbetsmarknadspolitiken fick i
runt tal 100 000 människor arbete som
annars hade gått arbetslösa. Det lyckades
därför att vi hade byggt upp den
apparaten under de goda åren. Dessa
100 000 människor representerar i stora
drag skillnaden i sysselsättningsnivå
mellan Sverige och flertalet länder på
den europeiska kontinenten under lågkonjunkturen.

Oppositionen däremot ville ha generella
lättnader, precis som den i stort
sett varje år på 1960-talet har förordat
större statlig upplåning. De förslagen
avvisades lyckligtvis, men ännu i den
ekonomiska debatten våren 1968, då
konjunkturen klart började röra sig
uppåt, förordade ni allesammans försvagningar
av finanspolitiken i stor -

leksordningen 500 å 1 000 miljoner
kronor. Det gör ett utomordentligt intryck
att nu klaga över att finanspolitiken
inte har varit tillräckligt stram.

Vi har i dagens läge stramat åt den
ekonomiska politiken, och vi kommer
inte att tveka att skärpa den ytterligare,
om det skulle visa sig vara nödvändigt.
Det vore bra om vi kunde få sammanhållning
kring en sådan politik.
Kanske skulle ni därigenom bli litet
mindre snopna om förhoppningsvis tio
år.

Man kan i anslutning till herr Bengtsons
anförande summera 1960-talet även
från en annan synpunkt som mindre har
med statistik och ekonomi att göra. 1960-talets ingång fick sin prägel av en hård
politisk strid där, herr Bohman, just
två ideologier stod emot varandra. De
borgerliga sade ungefär så här: Den
viktigaste uppgiften i dag är att sänka
skattetrycket. Därför måste vi skära ner
statsutgifterna, och därför måste vi byta
bidrag mot skattesänkningar. Den
offentliga sektorn får inte växa, ty den
innebär ett hot mot människornas frihet.
Det var en kall och hård reaktionär
vind som blåste i de borgerliga leden.

När herr Helén försöker skildra folkpartiet
som ett radikalt reformparti,
vill jag ge honom ett gott råd: Gå hem
och läs historia, herr Helén — folkpartiets
historia från 1950- och 1960-talen! Socialdemokraterna

sade däremot:
Den fulla sysselsättningen ger människorna
möjlighet att planera för
framtiden. Då riktas deras efterfrågan
i allt högre grad mot ting som är för
stora för den enskilde att klara på egen
hand, ting som måste ordnas med gemensamma
insatser — utbildningen för
dem själva och barnen, tryggad pension,
bättre bostad, sjukvård och mycket
annat. För att möta människornas
framtidsförhoppningar måste samhällets
insatser byggas ut på samverkans
och solidaritetens grund. Det innebär
inget hot mot friheten, det är tvärtom

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

en förutsättning för en större valfrihet
för enskilda människor i det moderna
samhället. Där gick skiljelinjen, ideologiskt
och i de konkreta ställningstagandena.
Vi vann striden om 1960-talets
politik. Jag vet inte om ni minns högerns
fantasifigur eller skräckfigur i
TV som hette Sam Nilsson och som
skulle leva utan bidrag, jagad och hetsad
av björnar och försäkringsagenter.
Den där fantasifiguren slapp leva sitt
fakirliv. Det skildrar något av 1960-talets
symbolik att nu naturligtvis en
helt annan Sam Nilsson i kött och blod
lyser mot oss i TV-rutan.

Vad bär det betytt att vi fick chansen
att satsa på den offentliga sektorn,
på samverkan och solidaritet i stället
för på en kallhamrad egoism? Låt mig
få ge fyra exempel och därmed även
skildra årets budget.

Under 1950-talet byggde vi 550 000 lägenheter.
Under 1960-talet byggde vi nära
900 000 lägenheter, och de var större
och bättre utrustade. Dessutom rustade
vi upp 10 000-tals pensionärslägenheter
och invalidlägenheter. Man kan räkna
med att tre miljoner människor på ett
decennium har flyttat in i nya lägenheter.
Trots alla de brister som fortfarande
finns inom bostadsförsörjningen
innebär detta en dramatisk förbättring
av det svenska folkets bostadsstandard,
och vi ligger nu allt längre före andra
länder när det gäller bostadsbyggandets
omfattning. Detta har varit möjligt
därför att vi har mobiliserat gemensamma
kapitalresurser för bostadsbyggandet.
Det hade inte varit möjligt med
den politik som de borgerliga lanserade
inför 1960-talet.

Tage Erlander nämnde 1960 att han
1946 lade fram en utbildningsbudget,
som kostade 345 miljoner kronor. Nu
var det fantastiskt, ty nu hade Ragnar
Edenman kommit med en budget som
omslöt 1 800 miljoner kronor. Sedan kom
1960-talets väldiga satsning på ungdomens
utbildning, och Ingvar Carlssons
första utbildningsbudget omsluter
8 350 miljoner kronor, om jag minns

Statsverkspropositionen m. m.

rätt. Stora siffror, säger någon. Ja,
men det gäller ju enskilda människoöden.
Titta på vad en 16-åring hade
för chans 1960 att utbilda sig. De flesta
16-åringar var på den tiden ute i förvärvslivet.
Få kunde utbilda sig vidare,
relativt sett. I dag har alla gått igenom
grundskolan. I dag går 90 procent vidare
i mellanskolan. I dag är studiebidragen
mångfalt större, så ungdomarna
har även chans att utnyttja de nya utbildningsmöjligheterna.

1960 klagade man på borgerligt håll
över att arbetsmarknadsstyrelsen hade
för stor makt. Det var det s. k. BertilOlssoneriet
som skulle hejdas, tv det
kostade 375 miljoner kronor. I dag kostar
samma Bertil-Olssoneri nära 2 000
miljoner kronor. Vad har det betytt?
Jo, 1960 deltog 19 000 människor i arbetsmarknadsutbildning.
I dag deltar
105 000 personer däri, ungefär lika
många som studerar vid universitet och
högskolor. Det är vårt andra stora universitet,
kan man säga. Vad har det inte
betytt för hundratusentals människor
som genom denna arbetsmarknadspolitik
har kunnat få en ny start och ett
nytt yrke?

1960 satsade vi 12 miljoner kronor
på de handikappades sysselsättning.
Det var i alla fall bra, och det var en
början. Vi var stolta över det. I dag
satsas 550 miljoner kronor på de handikappades
sysselsättning. Tv vi vet att
om dessa människor skall få en chans
att leva såsom andra är första förutsättningen
att man ger dem en möjlighet
att göra en meningsfylld insats i
produktionen. Är inte detta en av 1960-talets stora välfärdsvinster? Den har vi
kunnat göra därför att vår solidaritetskänsla
har varit tillräckligt stark.
Var finns de som mot detta perspektiv
vågar tala om skattesänkningar såsom
vår viktigaste sociala reform?

Huvudangreppet kom ändå mot socialpolitiken.
Det var ingen idé längre
att byta pengar med varandra, sade högern.
Folkpartiet sade att understödspolitiken
nu fick vara utbyggd för

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
lång tid framåt. Dess ledare trodde att
om levnadsstandarden här i landet
fortsätter att stiga minskas behovet av
direkta och indirekta kontanta bidrag
som vederbörande själva får betala på
skattsedeln. Ja, det är nog dags för
glömskans täcke eller gardin igen. Utvecklingen
blev ju den rakt motsatta.
Sedan år 1960 har vi ökat bidragen för
socialpolitik i vid mening från 7 till
24 miljarder kronor. Visst är det stora
siffror, men bakom döljer sig hundratusentals
enskilda människoöden. Jämför
med vad vi kunde göra för en invalidiserad
människa då och vad vi kan
göra i dag! Det är inte särskilt framgångsrikt
att gå ut till dessa människor
i dag och säga: Ni byter bara pengar
som ni själva får betala på skattsedeln.

Av denna utveckling — det är mitt
svar till herr Bengtson — kan man dra
vissa bestämda lärdomar.

Det finns för det första de som hävdar
att det inte händer någonting i det
svenska samhället; allting förblir egentligen
oförändrat, det blev ingen revolution
i samhället på 1960-talet som
kunnat få kinderna att glöda. De menar
att hela systemet måste kastas över ända
— annars blir ingenting bättre. Vi
har alltid ansett att detta resonemang
innebär en cynism inför människornas
vardag. Det är den vi skall förbättra,
gärna på ett revolutionerande
sätt. Gå ut och fråga alla dessa människor
som konkret har berörts av välfärdspolitiken
om icke, trots alla brister
som ännu återstår, deras levnadsvillkor
på ett genomgripande sätt har
förbättrats. Det är där vi har att söka
måttet på framgång i det demokratiska
fredliga vardagsarbete som vi gjort till
vårt.

För det andra. Det finns de som hävdar
att idéerna inte längre spelar någon
roll för politiken. Det är bara
automatik och administration, säger
de. Det är fullkomligt självklart att
det samhälle som utvecklats på grundval
av de idéer som de borgerliga har
redovisat inför 1960-talet på avgöran -

de punkter hade varit ett annat samhälle
än det som i dag finns. Det är
möjligt att vårt samhälle utan ATP
och utan utbyggnad av den offentliga
sektorn och med denna hårda linje när
det gäller socialpolitik och arbetsmarknad
hade varit ett bättre samhälle från
borgerliga synpunkter — det vill jag
inte bestrida eller ifrågasätta — men
utifrån våra idéer hade det varit ett
sämre samhälle, med mindre av den solidaritet
och gemenskapskänsla, med
mindre av den valfrihet för de stora
löntagargrupperna som är ett väsentligt
mål för vår politiska strävan.

För det tredje. Politik är i hög grad
en fråga om förtroende. För att skapa
detta förtroende måste det finnas en
rimlig samklang mellan de idéer och
värderingar som man fört fram och de
praktiska gärningarna. Socialdemokrater
är inte några övermänniskor. Vi har
begått misstag och felbedömningar. Vi
har drabbats av besvikelse. Ibland har
vi inte nått de resultat som vi hoppats
på, ibland har verkligheten överträffat
förväntningarna. Men jag tror inte att
någon kan bestrida att de riktlinjer
som vi drog upp inför 1960-talet, i
framstegens politik år 1956, i pensionskampanjen
inför 1960 års val, har vi
under hela 1960-talet sökt följa. Färdriktningen
har stått klar. Den har vi
hållit fast vid under skiftande yttre
omständigheter, och människorna har
kunnat känna igen sig.

Förtroende i politiken kräver kontinuitet,
fasthet och stabilitet i arbetet.
Samtidigt ställs ett parti ständigt inför
uppgiften att utifrån sina idéer gripa
sig an med nya problem och frågeställningar
som tränger sig fram i förgrunden
för uppmärksamheten. Stabiliteten
får inte leda till en förstelning,
den skall i stället vara en bas för förnyelse.
Samtidigt som vi sålunda arbetade
med att försöka förverkliga de
mål som uppställts för 1960-talet fick
andra problem en ökad tyngd i den
öppna, fräna och intensiva debatt som
satte sin prägel på 1960-talet. Det var i

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

korthet på följande sätt: Oen snabba
strukturomvandlingen i den nya teknikens
spår skapade otrygghet hos människorna.
Vid fick de flesta det bättre,
men man riskerade att priset skulle bli
att ganska många offrades under framstegets
vagn och de flesta kände
otrygghet. När blir också jag arbetslös,
tänkte de, när blir min yrkesskicklighet
inte längre efterfrågad, när tvingas
jag bryta upp från min vanda miljö?

Vår dubbla uppgift blev att söka
främja den nya tekniken men samtidigt
förhindra att den fick ödesdigra
sociala konsekvenser för sysselsättningen.
Svaret blev den aktiva näringspolitiken.

Dessutom fanns upplevelsen, trots
välfärdsutvecklingen och trots de stora
välfärds- och utjämningsreformerna,
av hur mycket från det gamla klasssamhället
som ännu lever kvar i det
moderna välfärdssamhället. Det hela
började med insikten om låglönegruppernas
situation — människor som
mitt i den allmänna välfärden hade
usla löner jämfört med andra. Det berodde
inte på dem själva. De gjorde en
helhjärtad insats. Det berodde på att
de råkat hamna i en bransch eller bo
på en ort där inkomstläget var påtagligt
sämre än på annat håll. Därmed
ställdes de i väsentliga avseenden utanför
välfärdssamhället.

Jämlikhetsdebatten hade sitt ursprung
i en upplevelse av låginkomsttagarnas
bekymmer och en upplevelse
av orättvisa, men den vidgades snabbt.
Förhållandena i arbetslivet, boendemiljön
och samhällsmiljön, utbildningsväsendet,
socialpolitiken och
kvinnans ställning drogs in i debatten.
Samtidigt kunde man se hur sociala
spänningar och bristande jämlikhet
ledde till svårartad oro ute i världen.
Det bekräftade en tankegång som alltid
varit levande inom arbetarrörelsen,
nämligen att det är bra om produktionen
stiger och välståndet ökar, men
om det ökade välståndet icke fördelas
rättvist, om vissa grupper ställs utan -

Statsverkspropositionen m. m.
för, om klyftorna tillåts växa innebär
icke välståndet bara ett bättre .samhälle.
Man har i stället lagt grunden
till ökade spänningar, konflikter och
minskad samhällssolidaritet.

Det är detta vi diskuterat i tusentals
rådslagsgrupper, studiecirklar och på
konferenser. Denna intensiva interna
debatt ledde fram till att 1970-talspolitiken
stakades ut på kongresserna 1967,
1968 och 1969. Där stakade vi ut färdriktningen,
som går mot jämlikhet.
Man skämtar om jämlikheten i revyerna,
men det är bra att ordet nöts in.
Vi kommer att ständigt få lära oss det
på nytt under det nyss påbörjade decenniet.

Den budget som nu läggs fram är
kärv. Vi har inte stora utrymmen för
utgiftsökningar, men de som finns har
alla ett samband med utjämningssträvanden.
Jag har redan redovisat en del
av dem. Där finns satsningen på arbetsmiljö,
arbetarskydd och 40-timmarsvecka,
satsningen på lokaliseringspolitik
och skatteutjämning, på familjepolitik
och förskolor, på ökade bidrag
till vuxenutbildningen — framför allt
studieförbunden — på förbättring av
stödet till pensionärer och handikappade.
Där finns slutligen skattereformen.

Därför har budgeten en klar profil.
Det är berättigat att kalla den en budget
för jämlikhet. Ingen hade väntat
sig att vi på kort tid skulle lösa alla
problem, men det finns ett klart samband
mellan de beslut vi fattade på vår
kongress för tre månader sedan och
det budgetförslag som nu läggs fram.
Visst finns ett sådant samband och det
är viktigt. Det innebär från demokratisk
synpunkt att alla de tiotusentals människor
som deltagit i rådslagsgrupper
eller på annat sätt varit med om att utforma
vår politik kan säga: ”Det var
meningsfullt att jag engagerade mig i
aktivt politiskt arbete. Vi har kunnat
påverka utvecklingen, man har tagit
hänsyn till våra idéer och vår uppfattning.
”

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Helén hade några synpunkter
på de nyårsbetraktelser som jag skulle
ha gjort. Han kallade mig landsfader.
Jag höll på att säga: Käre vän, det räcker
om du säger farbror!

Men vad var det jag sade som var så
hemskt? Jag sade att demokrati är för
mig att människor hela tiden aktivt påverkar
besluten. Opinioner är maktspridning
i god mening. Jag har reagerat
mot dem som försöker göra en skillnad
mellan något som de kallar för närdemokrati
och något som de kallar
distansdemokrati. De har en hård skiljelinje.
Närdemokrati är att folk skall
få arbeta med och påverka frågor som
ligger nära till hands. Men de stora
frågorna skall experterna och riksdagen
syssla med. Detta är en farlig uppdelning.
Min grundläggande tankegång
har alltid varit att det gäller att föra ut
de stora politiska frågorna i vardagen,
till gräsrötterna, till en ständigt pågående
dialog. Det är dessa avgörande
frågor som människorna måste uttala
sig om, inte bara små problem som ligger
liksom vid nästa kvarter. De måste
få möjlighet att direkt påverka de frågor
som till sist ändå måste avgöras i
riksdagen. Det är detta som rådslagsaktiviteten
handlar om, och det är synd
om inte herr Helén har begripit det.

Vi har kunnat lösa en del problem.
Vi liar stakat ut färdriktningen; den
står fast. På borgerligt håll talar man
väl i dag huvudsakligen om skattereformen.
Kommentarerna följer ganska
olika linjer. Centern kan i stort sett
ansluta sig till principerna i skatteförslaget.
Herr Bohman går till skarpt angrepp
mot de grundläggande värderingar
som bär upp skattereformen.
Herr Helén anklagar regeringen och
finansministern för hemlighetsmakeri
-— det var väl det som så att säga var
schäsen med sketchen.

Låt mig börja med herr Helén. Han
är otålig. Han vill inte vänta längre på
detaljerade upplysningar om skatteförslaget.
I andra sammanhang är herr

Helén en tålmodig man. Han har förklarat
sig vilja stå och vänta och vänta
igen på ett tåg — regeringståget. Hans
anföranden på folkpartistämman framstod
i det stycket som en nära nog patetisk
vädjan om ökade bidrag till olönsam
järnvägstrafik! Men här är han
inte tålmodig, här skall han ha fram
papperen, varenda skattetabell, omedelbart
på bordet.

Men det är ingenting hemligt med
principerna i denna skattereform. Det
är egentligen ganska fantastiskt att det
är första gången som en skattereform
har växt fram i demokratisk dialog och
debatt icke bara i riksdagen utan bland
tiotusentals människor ute i rådslagsgrupper.
Det har varit storrådslag,
snabbremiss och redovisning, där
många människor som inte alls tillhörde
vårt parti fick vara med, redovisning
på partikongressen, och nu redovisning
av principerna i finansplanen.
Det har aldrig tidigare förekommit en
så bred demokratisk debatt om en skattereform.

Huvudpunkterna vet man ju — en
omfördelning av skattebördan till förmån
för de mindre inkomsttagarna, en
individuell beskattning. Men däremot
är vi inte klara med de detaljerade bestämmelserna.
Detsamma gäller ungefär
100 andra propositioner, och de är
lika hemliga i den meningen. Vi är inte
färdiga med lokaliseringspropositionen
eller de andra 100 propositionerna, liksom
inte med denna. Det arbetas för
högtryck i finansdepartementet, och
det tar en tid. Herr Helén skall inte behöva
vänta förgäves, han kan vara förvissad
om att få besked. Men det ges
just nu ett tillfälle att föra en principiell
debatt om skattesystemet, och det
är väl en fördel.

Herr Helén anklagar oss för hemlighetsmakeri
därför att vi bara redovisar
principer och icke detaljer i skatteförslaget.
Folkpartiet däremot har ju lyckats
skapa hemlighet även kring sina
principer, och det är mycket värre. Det

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

finns ingen i denna kammare som vet
var folkpartiet på sin vingliga stråt till
sist kommer att hamna.

Inför 19G6 års val varnade ni i er
valhandbok för socialdemokraternas
överdrivna intresse för inkomstutjämning.
Står ni fast vid den principen?

Under 1900-talet och senast 1908 har
folkpartiets konkreta skatteförslag inneburit
en övervältring av skattebördan
till de mindre inkomsttagarnas nackdel.
Står ni fast vid den principen?

Efter den socialdemokratiska valsegern
har folkpartiet börjat tala om jämlikhet
och skattelättnader för låginkomsttagarna
enligt principen att liberalismen
är en ömtålig planta som frodas
bäst i hägnet av starka socialdemokratiska
majoriteter. Men kommer det
nyvaknade intresset att bestå? Folkpartistiska
uttalanden går i den riktningen,
men det hängs ju på så ofantligt många
reservationer att man inte kan veta vad
avsikten är.

Eller skall ni gå ihop med högern i
skattefrågan? Herr Helén har ju varit
mera högervriden än sina företrädare
i den meningen att han talat med nära
nog entusiasm om högerns medverkan
i en borgerlig regering, i det där tåget.
Han har utbrett sig om hur skicklig
herr Bohman är och hur begåvad herr
Holmberg är. Men deras skicklighet och
begåvning bottnar i att de företräder
konservativa värderingar och får förutsättas
vara tillräckligt ärliga människor
för att vilja förverkliga dessa. Ingen
kan efter dagens debatt sväva i tvivelsmål
om vad herr Bohman tycker på
den här punkten. Därmed har herr Helén
bundit sig till händer och fötter,
om han skulle komma i någon verkställande
position.

Men vilken av alla dessa motstridande
ståndpunkter i principfrågan som
folkpartiet i själva verket intar, det är
hemligt för omvärlden. Det är möjligt
att denna hemlighet är så väl bevarad
att ni inte själva vet var ni står. Det är
i och för sig inget ovanligt det heller.
Men jag behöver inte utföra några

Statsverkspropositionen m. m.
sketcher här i talarstolen, utan behöver
bara stiilla en enkel fråga. Jag skall
göra den så enkel som möjligt: ”Ansluter
sig folkpartiet liksom centern till
de grundläggande principer för en
skattereform som regeringen lagt fram,
eller inte?”

Herr Bohman ger ju på sitt sätt besked.
Han sade att han inte tycker om
individuell beskattning. Det enda konkreta
som fanns i herr Bohmans tal var
ju att han ogillade en omfördelning av
skattebördan till de högre inkomsttagarnas
nackdel. Det är traditionell högerpolitik.
Därför ville han bekämpa
denna skattereform. Det har säkert funnits
en uppriktig ideologi bakom. I
praktiken har man sökt splittra det stora
löntagarkollektivet, utmåla förbättringar
för dem med små inkomster som
ett hot mot välbärgade grupper. Ni säger
ju i själva verket att det gäller att
hålla distans till dem som har det sämre.
Jag tror att ni begår det grundläggande
felet att underskatta solidaritetskänslan
hos dem ni kallar för mellangrupper.

Det var likadant i ATP-striden. Många
tjänstemän kom och sade: ”Jag tror på
den borgerliga propagandan att jag får
det sämre, men av solidaritet röstar jag
ändå för ATP.” Desto större blev ju deras
glädje när de fann att ATP var till
fördel för dem också. Det var likadant
när ni motsatte er den offentliga sektorns
utbyggnad och de höga skatterna
som ett hot mot tjänstemännen. Det är
klart att vår politik framför allt syftade
till att hjälpa de små inkomsttagarna,
men det ligger ju i sakens natur att det
är mellangrupperna och tjänstemännen
som i hög grad har haft glädje av utbyggnaden
av den offentliga sektorn,
skolan, arbetsmarknadspolitiken —
man kan drabbas av arbetslöshet även
om man tjänar över 35 000 kronor —
o. s. v.

Det är likadant med skattereformen.
Ni kan säga till litet högre inkomsttagare:
”Om moderata samlingspartiets
förslag går igenom, så kommer du att

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
få behålla mera i din plånbok.” Det är
sant. Vad vi kan säga är följande: ”Dessa
pengar som du i så fall får måste tas
genom minskade möjligheter för dem
som har ofantligt mycket lägre inkomster
än du.” Det är priset. Det priset
innebär att vi får sämre möjligheter
att hjälpa dem som har det svårt, som
är handikappade, gamla, dem som drabbas
av arbetslöshet, som bor i glesbygd.
Vi får ett sämre samhälle med minskad
solidaritet, och det drabbar till slut alla.

Valet mellan dessa båda alternativ
gäller till sist vilken typ av solidaritet
och gemenskapskänsla vi anser skall
råda i ett samhälle.

Därmed har jag också antytt att den
skattereform som intensivt kommer att
diskuteras ju ändå bara är ett led, en
del — kanske inte ens en avgörande
del — i strävandena att förändra samhället
med jämlikheten som riktmärke.

Jag skulle vilja bemöta mera av vad
de borgerliga partiernas representanter
sagt, men jag får vänta till replikerna.
Jag vill allra sist utifrån detta
jämlikhetsresonemang ta upp den senaste
tidens händelser på arbetsmarknaden.

Den svenska arbetsmarknaden bygger
på en fri avtalsrätt mellan organiserade
parter. Den lagstadgade avtalsrätten
är grundvalen för en stark fackföreningsrörelse
som kan hävda arbetarnas
intressen. Den är grunden för
de lagar och regler som gäller på området.
Dessa regler har gett vårt land
en långvarig arbetsfred. Fackföreningsrörelsernas
krafter har samlats, vilket
bl. a. gjort det möjligt för rörelsen att
solidariskt hjälpa upp de löntagargrupper
som varit svagast.

Man behöver inte alls ta till några
högstämda ord om lag och ordning.
Men en lag är ju ingenting annat än
ett uttryck för ett slags ömsesidig hänsyn
och för solidaritet mellan medborgarna.
En samhällsgemenskap bygger
på — och måste bygga på — att man
kan räkna med att ett handslag är ett
handslag, ett avtal ett avtal, en lag en

lag. Förtroendet för att detta gäller innebär
för det stora flertalet människor
en avgörande trygghetskänsla. Det
skulle få förödande konsekvenser för
samhörigheten inom en nation om denna
trygghet skulle svikta. Därför är
det otänkbart för regeringen att genom
sitt bifall ge ett slags offentlig sanktion
till överträdelser av lagen. Det
vore att svika sina förpliktelser inför
medborgarna.

Jag vill redan nu säga att det inte
räcker att hänvisa till lagen. Man måste
framför allt ändra den sociala verkligheten,
där anledningar till missnöje
finns; och härtill återkommer jag.

En vild strejk kan i enstaka fall vara
förståelig som en nödsignal, som en
spontan reaktion mot ett missförhållande.
En dyrköpt erfarenhet under tidigare
decennier har lärt oss att vilda
strejker, om de sätts i system, får förödande
konsekvenser för samhället som
helhet men framför allt för arbetarnas
möjligheter att hävda sina rättigheter.
Hårdast drabbas låglönegrupperna. Vi
har nyligen sett färska exempel från
länder i Europa, vilka nu genomgår
samma erfarenhet. En väsentlig förklaring
till att arbetarna i Sverige har
kanske 30 procent högre lön än i andra
länder och att vi nått längre när det
gäller att bygga ut vårt samhälle över
huvud, är i själva verket stabiliteten i
rättsordningen på den svenska arbetsmarknaden.

De som plötsligt i en inflammerad situation
vill rasera detta system skall
vara klara över att priset kan bli en
väsentlig försämring av möjligheterna
att fortsatt förbättra levnadsvillkoren.

Vid malmfälten har den lokala fackföreningen
och förbundet haft svårigheter.
Detta har lett till skadeglada rop
från en del håll för att man tycker sig
ana en försvagning av fackföreningsrörelsen
som helhet. Men om en länk i en
kedja är svag, då reparerar man länken.
Man kastar inte bort kedjan. En
stark fackföreningsrörelse är en helt
avgörande förutsättning för att arbe -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

tarna skall kunna få sina rättigheter
tillgodosedda. Fortfarande gäller August
Lindbergs ord från mitten av 1930-talct. ”Arbetarna måste sammansluta
sig, måste samverka för att över huvud
taget kunna utöva inflytande på arbetsvillkoren.
Denna sammanslutning
och samverkan måste vara fortbestående,
den får icke vara tillfällig, spontan,
eller sporadiskt förekommande, ty då
förfelar den sitt syfte. Därför måste
denna nödvändiga samverkan fortbevaras
inom bestående, fasta organisationer.
”

Det står sedan lång tid tillbaka klart
att när konflikten i malmfälten är över
kommer gruvarbetarna att få bättre löner.
Det kommer att ske ett fortgående
reformarbete som leder till förbättringar
av arbetsmiljön och på andra
områden. Konflikten har också blottat
en känsla av att man står utanför, ett
missnöje som måste överbryggas. För
att man skall kunna komma till ett möte
måste man gemensamt finna vägar tillbaka.
När den tiden kommer skall jag
personligen starkt engagera mig i det.

Jag har icke velat ta upp denna fråga
ur partipolitisk synpunkt — herr Bohman
gjorde det. Jag skall inte närmare
polemisera mot honom på annat sätt än
att konstatera att han förde ett långrandigt
resonemang som tycktes leda
till slutsatsen att gruvarbetarna strejkar
därför att de vill ha moderata samlingspartiet
och herr Bohman i regeringen
— för att nu dra en politisk
slutsats av hans anförande. Jag tror att
det är en missuppfattning av hela problemet,
och jag behöver därför inte
närmare polemisera mot honom.

Låt mig säga att gruvarbetarnas villkor
betydligt kan förbättras. Likaså kan
förutsättningarna anses vara goda i
några av våra mest vinstgivande exportindustrier.
Men det finns arbetsplatser
i detta land som aldrig nås av
publicitetens sökarljus. Det finns industrier
som arbetar under så trängda
villkor att nedläggning eller friställning
blir svaret på krav om förbätt 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
ring. Det finns också områden där
krav på förbättring av arbetsmiljön
aldrig kan framställas, eftersom arbetsmiljön
helt bar försvunnit.

Här ryms något av 1970-talets stora
utmaning i jämlikhetens tecken. Ty,
som jag sade nyss, det räcker inte med
att hänvisa till lagar och regler, utan
det gäller först och främst att ständigt
förändra den .sociala verkligheten så
att anledningar till missnöje undanröjes.

I mitt första tal som nyvald partiordförande
anförde jag, att de främsta
uppgifterna under 1970-talet är att förhindra
att den tekniska utvecklingen
får orimliga sociala konsekvenser.

Det innebär ingen negativ inställning
till teknik och vetenskap, de förblir en
förutsättning för våra ekonomiska och
sociala framsteg. Men i det dagliga livet
möter den enskilda människan
teknikens utveckling på ett annat sätt.
Där är det ofta riskerna och nackdelarna
som står i förgrunden •— risken
för omplacering, för arbetslöshet, för
lägre lön och sämra arbetsvillkor, för
sjukdom och skador, nackdelen med en
dålig arbetsmiljö och en pressad arbetstakt.
Insikten om teknikens fördelar
får inte skymma blicken för att
den i enskilda människors vardag kan
ha en helt annan innebörd. Och det är
i den vardagen politiken börjar.

Detta sade jag för tre månader sedan,
och alla dessa risker finns ju förtecknade
i jämlikhetsgruppens rapport
till partikongressen. Där framhålls att
möjligheterna för den enskilde att skapa
om och påverka sitt arbete blir allt
mindre. Det gamla auktoritetssystemet
är fortfarande kvar. När den tekniska
rationaliseringen gör att tempona blir
kortare och arbetsoperationerna mer
intimt beroende av varandra, krymper
utrymmet för den enskilde att få utlopp
för sin individualitet.

Det har påpekats alt bristen på jämlikhet
är större i arbetslivet än i samhället
i övrigt. Därmed skapas avstånd
mellan olika kategorier av människor,

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som därigenom bildar olika kollektiv
i stället för en stor arbetsgemenskap.
Det understryks att arbetslivet är en
miljöfara, allvarligare än mycket annat
som diskuteras i den pågående miljödebatten.
En LO-undersökning visar
att 80 procent av LO:s medlemmar
känner sig oroade av hälsoriskerna på
arbetsplatserna. Jämlikhetsgruppen pekar
också på att den olika behandlingen
av olika grupper i arbetslivet, speciellt
kroppsarbetargrupperna, skapar
och fördjupar klasskillnader. Så kunde
jag fortsätta.

Det viktiga är att denna rapport
grundar sig på tiotusentals människors
personliga erfarenheter av arbetslivet.
Det är deras upplevelser och synpunkter
som sammanfattats. Detta är närdemokrati,
kan man säga, som leder
till krav på samhället och på arbetsgivarna.

Denna jämlikhetsrapport anger färdriktningen
för vårt arbete under 1970-talet. När den publicerades väckte den
ingen större uppmärksamhet, föranledde
inte många reportage, intervjuer eller
debattinlägg. Den har däremot i
många avseenden satt sin prägel på
de senaste månadernas reformarbete,
där arbetslivet mer och mer kommit i
centrum.

Betydelsen av konflikten vid malmfälten
ligger i hög grad i att stora delar
av svensk allmänhet fått en plötslig
konfrontation med kroppsarbetets villkor
i svenskt arbetsliv. Där öppnade sig
en värld, som för många tycktes helt
okänd.

Jag sade att gruvarbetarnas villkor
avsevärt kan förbättras, bl. a. därför att
de arbetar i en högproduktiv industri.
Men tro inte att problemet därmed
allmänt sett är löst. Det finns många
grupper som har det avsevärt svårare
och där de ekonomiska handlingsmöjligheterna
till förbättringar är mycket
snävare. Det är när vi skall söka finna
vägar att tillgodose deras rättmätiga
önskemål som de verkliga solidaritets -

kraven kommer att ställas på det svenska
folket.

Ett viktigt steg till förändring och
förbättring är givetvis ökad företagsdemokrati;
därom har mycket sagts under
de senaste åren. Det finns emellertid
en del föreställningar kring denna
demokratiseringsprocess som jag tror
är verklighetsfrämmande. Det finns de
som väntar att om vi bara för in litet
demokrati, så får vi snabbt ett harmonitillstånd
inom arbetslivet. Det finns
andra som motsätter sig olika typer av
demokratiska processer, därför att detta
skulle försvaga det revolutionära
medvetandet och försena samhällssystemets
totala sammanbrott; men det är
en mycket liten grupp.

Min föreställning är denna: i det
ögonblick människor får bättre möjligheter
att diskutera brister i den verklighet
som omger dem i arbetslivet och
på grundval därav föra fram förslag,
kommer kritiken och kraven att skärpas.
Det finns mycket i arbetsliv och
samhälle i stort som fortfarande är
vrångt, orättfärdigt och orättvist. Ökad
demokrati kommer att innebära att detta
blottläggs och att det förs fram krav
på förändringar. Detta är vår entydiga
erfarenhet av t. ex. de rådslagsgrupper
som vi hållit på med under många år.
En del av dessa krav kommer att kunna
tillgodoses inom det enskilda företagets
ram, men kraven på förändring
kommer att spänna över betydligt vidare
fält. De kommer att beröra industrier
och branscher, de kommer att
gälla en djupgående förändring av samhället
i stort. Det är vår uppgift att
konstruktivt möta dessa krav på förändringar.

Herr Bohman talade om oro, om kontakten
med det förflutna. Man talar ofta
om stabiliteten i det svenska samhället,
men man glömmer stundom att begrunda
dess villkor. Vi har kunnat bevara
stabiliteten därför att vi har varit
beredda att snabbt förändra samhället
för att söka möta människornas önsk -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

ningar och framtidsförhoppningar.
Detta förblir även framtidens villkor.

Inriktar vi oss på att värna det bestående,
oföränderligheten i maktstrukturen
och i relationer och avstånd mellan
grupper och enskilda, då är enligt
min mening den sociala oron en oundviklighet
till skada för alla. Men om vi
har djärvheten att satsa på förändringen,
då kan vi befästa och ytterligare
fördjupa den grundläggande samhörigheten
inom folket, förtroendet för att
det demokratiska vardagsarbetet är meningsfullt.

Tv förändringen sker inte plötsligt.
Det går inte, som någon har sagt, att
på en gång skapa nya himlar och en ny
jord. Den redovisning jag nyss gav av
1900-talets fredliga samhällsarbete visar
enligt min mening demokratins
slagkraft. Inget annat system har bättre
förmått gå människornas grundläggande
krav till mötes.

När vi sätter jämlikheten i förgrunden
för 1970-talets politik, innebär detta
ytterst att kampen för människovärdet
vidgas. Framtiden är full av oro
och risker. Vi har inte mycket av vägledning
att hämta från andra länder
och samhällssystem i detta avseende,
ty bristen på jämlikhet är det mest utmärkande
kännetecknet för dagens
värld. Det gäller alla länder, vare sig
de är fattiga eller rika, diktaturer eller
demokratier. Vi måste bryta ny mark
och nya vägar där ingen framgång
finns garanterad. Styrkan ligger i den
klara viljeinriktningen och i förtroendet
för att demokratin ständigt kan
vidgas och ständigt gå vidare framåt
mot sin ursprungliga vision om människors
lika värde.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den deklaration om
den svenska arbetsmarknadens läge
som herr Palme här gav kan jag —
fram till det polemiska avsnittet —
spontant och helhjärtat instämma i.
Det är mitt intryck att herr Palme un -

Statsverkspropositionen m. m.
der de minuterna växte från politiker
till statsman. Jag hoppas alt vi många
gånger skall få se honom i den situationen.

Men när jag skall börja min egentliga
replik, herr talman, måste jag tydligen
använda ett annat tilltal. Jag får
i fortsättningen lov att säga: Herr talman
— och vänd till statsministern —
herr farbror!

Herr Palme föredrar att lägga debatten
bakåt, precis som herr Erlander.
Det var ju meningen att vi skulle starta
något nytt här, med nya partiledare.
Vi skulle tala om 1970-talets värld. Jag
använde mina drygt 35 minuter till att
göra det. Herr Palme tog mer än 25 av
sina 60 till att polemisera bakåt, till
att måla den bild som det roar honom
att måla, en bild precis lika subjektivt
improviserad och, jag vågar säga, inkorrekt
som den herr Erlander använder
i Apparaten Sverige. Om jag skall
läsa historia, herr Palme, kan jag inte
läsa någon lärobok av Er, den kommer
aldrig att bli godkänd av läroboksnämnden! Ni

polemiserar om situationen 1959,
då det statsfinansiella läget var mörkt.
Då räddades ni av omsen. Den gav en
ny inkomstlyftning. Vad finns i dag?
Ni har en möjlighet att successivt höja
momsen, men bara till en viss gräns.
Vad är det som döljer sig inför de krav
som framtiden reser? Vilka nya vägar
vill ni hitta att ta ut mera pengar? Ni
talar om principen i skattefrågan, men
vad är det som har hänt under senare
år? Jo, det har förts en ekonomisk politik
som tvingat kommunerna att kraftigt
höja sina skatter. Detta har lett till
en ökad belastning på de lägre inkomsttagarna,
och den situationen måste vi
nu gemensamt försöka ta oss ur genom
en omläggning av hela skattesystemet.
Men var det den principen som var er,
att det skulle bli en sådan ökad belastning?
Herr Palme säger att det inte är
något hemligt med principerna. Nej,
det kanske det inte är, om ni klargör
att det var ett misstag att det gick på

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
detta sätt med kommunalskatten och
att det fördes en sådan politik att kommunerna
inte kunde lånefinansiera
utan oavbrutet måste pressa upp de
skatter som drabbade de lägre inkomsttagarna.
Men om det inte är något hemligt
med principerna, är det någonting
som är hemligt med fakta — den saken
är alldeles uppenbar. Det går inte
att räkna ut en ekvation när det är så
många obekanta som i den nådiga lunta
jag tillät mig att visa upp — facit
saknas också.

Hur skall man kunna föra en principiell
debatt, när fakta inte redovisas?
Herr Palme säger att vi inte vågar redovisa
våra linjer. Vi har klart sagt ut
senast under fjolårets riksdag, att vi
vill ha bort sambeskattningen och att
vi vill ha lägre skatt för dem som har
mindre inkomster, utan en samtidig
skärpning av progressiviteten för de
stora inkomstgrupper som omfattar yrkesarbetande
och betydande tjänstemannagrupper.
Dessa principer är fullkomligt
klara. Men det som är oklart
är var den socialdemokratiska regeringen
kommer att lägga den viljeinriktning
som herr Palme så vältaligt
beskriver. Kommer man att följa den
huvudlinje som beaktar kravet att i
strävandena till större marknader hela
tiden se till att vi anpassar vår finanspolitik,
vår ekonomiska politik till de
regler som gäller inom dessa större
marknader? Eller skall den gruppering
segra inom det socialdemokratiska partiet
som bortser från sådana ekonomiska
realiteter?

För folkpartiets del framstår som den
väsentligaste uppgiften att nu vidga det
liberala inflytandet i svensk politik,
men det betyder ingalunda att vi på alla
punkter strävar efter strid med socialdemokratin.
Vi anser det däremot
naturligt att efter så lång tid av socialdemokratiskt
maktinnehav eftersträva
en regering utan socialdemokratiskt inslag.

Till sist, herr Palme! Det brukar väl
höra till den politiska debatteknikens

elementa att man inte skapar bumeranger.
Herr Palme läser högt ur Sven
Delblancs bok: ”Akta dig du, din massmediala
fjompa!” Tror inte herr Palme
att Delblanc möjligen har tänkt på
någon annan politiker än mig? Tror
inte herr Palme att han kan ha tänkt
på den politiker som i TV-rutan förekommer
så ofta att riksförsäkringsverket
undrar, om inte hans honorar bör
beläggas med ATP-avgift? Tror inte
herr Palme att han möjligen tänker på
den som kallas pausfågeln, herr Palme?

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Skiljelinjen i svensk politik
går inte, som herr Palme sade,
mellan socialdemokratin och de andra
partierna. Den går mellan ett politiskt
system som ger effektivitet, frihet och
inflytande från medborgaren och ett socialistiskt
system som är antikverat, ineffektivt
och leder till ofrihet. Två partier
i vårt land företräder som bekant
det socialistiska systemet, nämligen det
socialdemokratiska och det kommunistiska,
och där går alltså skillnaden.

När herr Palme målade sin vackra
tavla, är jag litet ledsen över att jag
måste korrigera hans excellens statsministern.
Utgångspunkten för statsministerns
resonemang var att de borgerliga
partierna svartmålade, när vi
skulle börja detta nya decennium 1960.
Jag skall be att få läsa upp ett litet avsnitt
ur det anförande jag höll i remissdebatten
1960.

Jag framhöll då: ”Hela vårt lands
ekonomi företer således en bild av
framgång och god utveckling. Detta
borde rimligen skapa goda förutsättningar
för en välbalanserad och god
ekonomi också för svenska staten. Så är
emellertid inte fallet. Nu brukar finansministern
måla ganska svart när det gäller
vårt lands ekonomi, och i vissa fall
kanske man kan tillämpa det gamla ordspråket,
att ''allt prutades inte, men
hälften prutades genast’, d. v. s. det blir
inte så illa som herr Sträng ofta förutspår.
”

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Ja, herr statsminister, att äta är detsamma
som att svälta, bara tvärtom.
Vad jag här framhållit är ju precis
raka motsatsen till vad statsministern
velat påstå. Jag är ledsen över att ta
upp tiden med att göra sådana korrigeringar,
och jag hoppas att statsministern
i fortsättningen är litet aktsammare
med vad han lämnar för sakuppgifter
så att jag inte behöver använda
tiden till korrigeringar.

Beträffande utvecklingen vill jag bara
nämna att av OECD-statistiken framgår
att Sverige åren 1966—1970 — för 1970
är det naturligtvis en prognos — ligger
under genomsnittet för de europeiska
OECD-länderna. Vi ligger alltså på den
sämre halvan, inte på den bättre. Det
kan finnas anledning att erinra om detta,
när det skryts så mycket om vad
som har hänt under 1960-talet.

Statsrådet Wickman brukar tala om
näringslivet som hönan som värper
guldägg. När herr Palme gör sin skönmålning,
är det vårt näringsliv och
dess utveckling han talar om. Han talar
mindre om vad som skett av socialdemokratisk
politik. Den 20-procentiga
inflationen under 1960-talet, den svaga
investeringsverksamheten, de dåliga åtgärderna
på jämlikhetens område, att
barnfamiljerna har blivit eftersatta —-detta är den verkliga situationen.

Om herr Palme eller jag kan kvittra
har mindre betydelse — jag kan det
inte, sade han — men en grupp som
inte lär kvittra är de människor som
kommit i kläm på grund av den socialdemokratiska
politiken under 1960-talet.
Det är låglönegrupperna, barnfamiljerna
och många andra.

I fråga om skatterna vill jag säga att
det är bara glädjande att socialdemokraterna
nu har anslutit sig till centerns
principer i fråga om skatten,
d. v. s. att det är låginkomstgrupperna
man framför allt skall hjälpa. Det är
den principen som vi kan gå med på
men, herr statsminister, vi kommer absolut
inte att skriva på något in blanco

Statsverkspropositionen m. m.
och säga att vi stöder det socialdemokratiska
skatteförslaget. Om socialdemokratin
emellertid ansluter sig till
principen om lättnader för låginkomstgrupperna,
så är det klart att vi inte
protesterar.

Slutligen vill jag säga om det problem
som nu berör oss så mycket, nämligen
gruvarbetarkonflikten, att två viktiga
saker bör observeras. Den ena gäller
det man talat om vid så många tillfällen
i riksdagen, nämligen att de statliga
företagen skulle vara på något sätt
bättre och ge bättre förutsättningar för
arbetaren. Det har vi inte trott mycket
på, och det har ju visat sig nu att det
inte går att göra mera därvidlag i ett
statligt företag än i något annat företag.
Den andra är den som jag nämnde
tidigare och som inverkar så starkt,
nämligen att arbetaren känner med sig
att han inte har något inflytande, att
han liksom är ställd åt sidan. Han är
visserligen medlem i en fackförening,
men han kan inte utöva något personligt
inflytande, och det är ett av de
stora skälen till det missnöje som uppkommer
på olika ställen. Vi borde kunna
komma till rätta med det genom en
större decentralisering, i statlig verksamhet,
inom organisationerna och
överallt, så att det bli bättre kontakt
med människorna ute i bygderna.

Jag har inte kunnat finna att statsministern
rättat till någonting av vad
jag sagt om 1960-talets ekonomiska utveckling,
men det är kanske inte den
vi skall syssla så mycket med. 1970-talet ligger framför oss och utgör
oskrivna blad. Låt oss bedriva en mera
aktiv jämlikhetspolitik. Låt oss se till att
det svenska näringslivet kan klara sig
i den hårda konkurrensen på världsmarknaden
— det är ju näringslivet som
skall skapa förutsättningar för att vi
skall få det bättre i vårt land och som
skall göra det möjligt att undanröja
missnöjesanledningar; detta är nödvändigt
för att vi skall kunna driva en
mera aktiv jämlikhetspolitik.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Med en ovanligt klädsam
blygsamhet erkände statsministern
i början av sitt anförande att socialdemokraterna
inte var några övermänniskor,
och många av oss tänkte: Äntligen
har de kommit ner på jorden!
Men ingen lycka varar som bekant beständigt:
Erkännandet var bara en reservation
för att dölja anspråksfullheten
i den förkunnelse som sedan följde.

Vad framgick av den förkunnelsen?
Jo, att socialdemokratin och socialdemokraterna
är bättre än alla andra,
mera begåvade och klokare, samt att
solidaritet och samverkan är det som
styr deras handlande, medan oppositionen
är cynisk. Detta säger alltså företrädaren
för ett parti, som tidigare
och fortfarande i sin praktiska politik
bygger på motsättningar mellan människorna
och spelar ut olika grupper i
samhället mot varandra. Har man den
självgoda uppfattning om sig själv och
sitt parti som statsministern har, borde
det ha gjort ont i ryggen när vingarna
började växa fram under förkunnelsen.
Men känns det inte litet underligt att
tala om för dem som lyssnar på radio
och ser på TV i dag att inom svensk
socialdemokrati, inom de 50 procent av
svenska folket som socialdemokratin
representerar, där finns alla dessa fantastiska
män och kloka begåvningar
som vet bättre och som vet bäst hur
samhället skall styras, medan inom oppositionen
— den andra hälften av det
svenska samhället — där finns bakåtsträvarna,
korparna som kraxar och
personer som inte har vanligt politiskt
förnuft?

När herr Palme gör sina tillspetsningar
väjer han inte heller för att misstänkliggöra
syften och motiv och han
felciterar — bl. a. mig. Han borde ha
lyssnat. Jag talade inte mot individuell
beskattning, utan jag talade för en neutral
beskattning. Och jag vill inte partipolitiskt
spela ut LKAB-konflikten. Det
gjorde jag inte i mitt anförande. Konflikten
är alltför allvarlig för att utnytt -

jas i sådana syften. Nej, herr Palme
måste nog tillsätta en ny styrelse i läroboksnämnden,
som herr Helén påvisade,
för att få sin historieskrivning
godkänd.

I mitt första anförande frågade jag:
Kommer herr Palme att infria förväntningarna?
Skall farhågorna komma på
skam? Om herr Palme fortsätter att driva
sin förenklade förkunnelse i ett politiskt
komplicerat Sverige, kommer
farhågorna att bli infriade. Men jag vill
uttryckligen stryka under att vad jag
nu säger inte riktar sig mot det på förhand
skrivna anförandet om förhållandena
på svensk arbetsmarknad. Liksom
herr Helén kan jag, bortsett från vissa
antydningar, helt ställa mig bakom den
beskrivning, de förhoppningar och de
förväntningar om framtiden som kom
till uttryck i detta på förhand av herr
Palme själv, hoppas jag, skrivna anförande.

Mot den självförgudningssyn — jag
har talat om den tidigare — som man
finner hos svensk socialdemokrati har
vi många gånger tidigare haft anledning
att reagera. Det är bl. a. därför
som vi gått till angrepp mot finansplanen,
ty varje år när finansplanen presenterats
har socialdemokraterna varit
”världsbäst”. De har vetat precis hur
alla problem skulle lösas. Det har varit
vår skyldighet att försöka åstadkomma
en balanserad syn på de svåra ekonomiska
och politiska problem som skall
avspeglas i en finansplan.

Nu ser herr Palme tillbaka över axeln
och talar om detta märkvärdiga 1960-tal, som var så bra men där oppositionen
år efter år bara redovisat negativa
synpunkter. Han låtsades ju inte om att
finansministern, under det år som följt
på finansplanen, hela tiden justerat sina
prognoser och sina bedömningar. När
året varit slut har olikheterna mellan
de tydningar som vi gjorde och de optimistiska
förväntningar som finansministern
gav uttryck åt varit inte fullt
så stora som herr Palme tycks tro.

Hur hade 1960-talet kunnat te sig

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

med en annorlunda utformad politik?
Ja, vi kan ju inte bevisa att det hade
varit så eller så bra, men vi kan möjligen
göra vissa antaganden. Vi skulle
kunna säga att investeringsutvecklingen
skulle ha varit mycket bättre med eu
verkligt aktiv näringspolitik, inte med
den ”ordens näringspolitik” som började
tillämpas efter 19G6 års valnederlag.
Sparandet hade kunnat vara högre
och våra samlade resurser hade kunnat
vara större. Prisstegringen skulle ha
kunnat vara mindre. Inflationen skulle
alltså inte ha ätit upp så mycket; och
i vårt land har inflationen ätit upp mera
än i många andra länder. Vi vet att
bruttonationalproduktens utveckling i
vårt land inte har varit lika snabb som
i med vårt land jämförbara länder. Vi
ligger genomsnittligt relativt lågt i jämförelse
med andra länder, särskilt om
man tar hänsyn till de goda förutsättningar
som vi har haft. Hade vi kunnat
åstadkomma en halv eller en procents
snabbare utveckling av vår bruttonationalprodukt,
hur mycket större reala
resurser skulle vi då inte ha haft att
lösa bostadsproblemet, sjukvårdsproblemet,
miljöproblemet och mycket,
mycket annat? Detta kan jag inte bevisa,
men herr Palme kan inte heller
bevisa motsatsen.

Överkonjunkturen före 1967 skakade
som vi vet Gunnar Sträng. Han blev
medveten om att det inte gick att driva
den expansionistiska politik som tidigare
hade drivits och som hade lett till
att småsparare och pensionärer förlorat
en stor del av det reella värdet av sitt
sparkapital. Efter år 1967, sade herr
Palme, låstes handlingsfriheten. Ja, det
skedde delvis. Utlandet sade nämligen
nej till fortsatt inflationskonjunktur,
och genom att utlandet gjorde det
tvingades också vi att driva en stramare
politik. Annars hade med säkerhet
inflationskarusellen — eller ringdansen
på dansbanan, som finansministern
brukar tala om — fortsatt ännu längre
med därav följande konsekvenser för

Statsverkspropositionen m. m.
småsparare och för ekonomin i vårt
land.

I dag är man mera medveten om vårt
internationella beroende än vad man
var tidigare. Jag tror att det är värdefullt,
därför att det kommer att innebära
en broms på regeringens politik.
Det kommer att leda till att politiken
blir förnuftigare än den var i mitten
på 1960-talet.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Det finns ingenting som
så snabbt får högermän, folkpartister
och centerpartister -—• i en del fall åtminstone
— på benen som när man antyder
vad som har hänt under 1960-talet. Vad jag sade om utvecklingen under
1960-talet omfattade dock faktiskt
en ganska liten del av mitt anförande.
Under de 25 minuterna hann jag också
med en redovisning av hela finansplanen
och större delen av budgeten.

Det är ganska naturligt att vid 1970-talets första remissdebatt börja med en
summering av vad som har skett under
1960-talet, självfallet ur vår synvinkel.
Men det är klart att detta väcker en
väldigt stor vrede. Vreden tog sig dock
något olika uttryck.

Herr Helén valde att i stort sett förneka
allting -— det jag sade skulle inte
kunna godtas av läroboksnämnden. Vad
jag sade stämmer emellertid i stort sett
med vad som sägs i en doktorsavhandling
av Leif Lewin, som har sammanfattat
just debatten om utvecklingen under
1960-talet, som veterligen har fått
högsta betyg vid Uppsala universitet
och numera används i undervisningen
i alla våra läroanstalter. Den saken är
alltså redan avklarad.

Men det är klart att min redogörelse
för utvecklingen präglades av mina
värderingar. Ändå var jag ju så snäll,
att jag inte tog upp vad herr Helén sade
på den tiden — det hade varit obarmhärtigt.
Jag tror inte heller att det vore

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
lämpligt för läroboksnämnden. Dock
skulle herr Helén med de anförandena
kanske kunnat få en plats i En rolig
halvtimme eller i Grönköpings Veckoblad.

Herr Bohman har en annan angreppspunkt
som på sätt och vis är legitimare.
Han säger å ena sidan att det är fråga
om en självförgudning från socialdemokraternas
sida och å andra sidan att
det hade blivit bättre om man själv hade
fått regera. Då säger jag: Detta har
inte med skicklighet att göra eller med
expertkunskaper eller att vi är så särskilt
duktiga eller begåvade. Det har
jag aldrig påstått. Men det har att göra
med att vårt handlande vägletts av värderingar
som varit mycket skiljaktiga
från dem som högern har representerat.
Dessa idéer har varit vår styrka.
Det är därför som vi kunnat forma en
politik som stått i överensstämmelse
med de krav som 1960-talets samhälle
har ställt. Det är ingen självförgudning
att säga att de idéer, som ligger till
grund för vår politik, har visat sin slagkraft,
sin modernhet i dagens samhälle.
Det är detta som har gett oss så goda
arbetsmöjligheter. Det är i sig ingen
självförgudning — det är en tacksamhet
snarare över att tillhöra en rörelse
som är bärare av dessa idéer. Det är
grundvalen för vårt handlande, men
herr Bohman kanske inte riktigt förstår
att det förhåller sig så.

Herr Bohman är mycket skicklig, säkert
en duktig man. Han säger -— och
det skall han kanske säga — att om
oppositionen hade fått regera så hade
1960-talet blivit bättre därför att dess
idéer var så goda och kloka. Jag har
aldrig bestritt att vi ur en borgerligt
konservativ synpunkt kanske hade haft
ett bättre samhälle i dag — men det
hade varit ett annorlunda samhälle.

Jag har aldrig bestritt att ur en borgerligt
konservativ synpunkt hade man
kanske då haft ett bättre samhälle i dag.
Men det hade varit ett annorlunda samhälle
än det vi eftersträvar och det vi
i någon mån har kunnat förverkliga, ett

samhälle med mindre av den gemenskapskänsla
och med mindre av den
valfrihet för vanliga löntagare än vi eftersträvar.
Där ligger skillnaden.

Herr Bengtson har blivit centraliseringens
bekämpare. Han drog in detta
problem i sitt tal om arbetsmarknaden.
Han talade så varmt om centralisering
och strejker att man fick föreställningen
att nu bryter när som helst ut en
vild strejk på Svenska mejeriernas riksförening.
Det finns ju få områden där
denna centraliseringsprocess gått så
snabbt som just där. Nu är man i full
fart med att slå ihop BLF och Lantbruksförbundet.
Vilken centralisering!

Jag har ingenting emot denna väldiga
kamp som centern för mot centraliseringen,
eftersom det är ett viktigt krav
att försöka decentralisera. Men man
glömmer alltid sin egen gård och de
ting man själv direkt kan påverka. Just
där går denna rationaliserings- och centraliseringsprocess
snabbare än på de
flesta andra håll. Men vi får hoppas att
det trots detta inte blir några strejker
bland mejerileverantörerna.

Herr Bengtson talade också om pensionsfrågan.
Härvidlag har stegvis genomförts
reformer. Det första skedet
var en kraftig höjning av folkpensionerna
— en tioårsplan för pensionstillskott.
Det håller på att genomföras för
fullt. Det andra skedet innebar ett val
mellan en generell sänkning av pensionsåldern
med ett år eller en särskild
sänkning av pensionsåldern med
upp till fyra år för de grupper som har
ett särskilt slitsamt eller pressande jobb
som de har svårt att fortsätta med. Vi
valde att satsa på att sänka pensionsåldern
med fyra år för dem som har det
särskilt svårt. Sedan får vi som nästa
etapp av utredningen se om vi skall
sänka pensionsåldern generellt och hur
detta i så fall skall ske.

Men centern ställer ut allmänna löften.
Skulle vi sänka pensionsåldern nu i
början på 1970-talet samtidigt med alla
andra förbättringar skulle uttaget för
finansiering av folkpensionerna öka

Onsdagen den 21 januari 1970 fin.

Nr 2

med omkring 3 500 miljoner kronor om
aret eller med över 50 procent. Enbart
sänkning av pensionsåldern skulle under
den närmaste tiden öka kostnaderna
med 750 miljoner kronor; kostnaderna
skulle därefter ganska snabbt
stiga till 900 miljoner kronor. Då säger
centerpartiets företrädare: Det har vi
väl täckning för! Men hur? Tala då om
hur det skall gå till. Jag hörde att man
från centerpartihåll sade: Det blir nog
inte så dyrt, därför att man kan räkna
med att dessa äldre människor är så
mycket frånvarande på grund av sjukdom
och arbetslöshet att det nog blir
billigare att sänka pensionsåldern. Det
är ett ytterligt egendomligt resonemang.
Skall centerpartiet bygga sina budgetkalkyler
på förhoppningen att gamla
människor skall bli sjuka och arbetslösa?
Vad är det för konster? Det är
där som centern enligt min mening inte
ger en uppriktig redovisning av vad det
egna förslaget skulle innebära.

Det är nästan synd om herr Helén.
Delblanc har säkert inte tänkt på herr
Helén, och inte på någon annan heller.
Han skrev en bok som handlade om en
kvinnlig TV-producent, och där fanns
denna fras. Men det förfaringssättet att
man släpar med sig någonting i talarstolen
för att hoppas på en snutt i TV
gjorde att jag tog upp detta. Herr Helén
tål så litet. Vid dessa små skämtsamheter
börjar han omedelbart ryta och hojta
som om första kammarens ledamöter
vore medlemmar av folkpartiets ungdomsförbund
på kongress. Jag skall
verkligen försöka att med bomull hålla
i herr Helén under alla debatter så att
vi skall slippa sådana här överslag. Men
det är litet svårt. Jag tvingas i alla fall
i all rimlighets namn att bemöta honom,
och jag skall tala om när det kommer
ett skämt så att han inte hinner bli
arg.

Men låt mig ta upp hans resonemang.
Jag frågade om principerna för skattereformen.
Det blev inget svar alls, utan
plötsligt förde herr Helén in marknadsresonemangen
i frågan. Jag tycker att

Statsverkspropositionen m. m.
herr Helén gjorde det på ett utomordentligt
olyckligt sätt. Menar han verkligen,
vilket många påstår, att om vi går
in i bredare marknader är det bra därför
att det hindrar oss att föra en utjämningspolitik
här i landet med hänsyn
till medlemskapet i marknaden. Jag
har alltid sagt att så inte behöver bli
fallet. Men hela herr Heléns resonemang
gick ut på att öka misstänksamheten
hos dem som tror det. Det går inte att
folkpartiet skall vänta med att ta ställning
till principerna i sin skattepolitik
i avvaktan på signaler från Bryssel, Geneve,
Köpenhamn eller var de olika
marknadssammanslutningarna har sina
kontor. Man får försöka stå på egna ben
och tala om vad man tycker själv. Men
den hemligheten har man fortfarande
bevarat.

När jag talar om det förflutna och
1960-talets politik gör jag det därför att
1960-talets politik speglar liksom hela tiden
eu ideologisk skiljelinje mellan socialdemokratin
och liberalismen. Det
finns mycket vackra ord, mycket trevlig
reformism och trevlig radikalism inom
folkpartiet. Men så fort det gäller, så
fort denna reformism leder till en ändring
av de bestående maktpositionerna
i det ekonomiska livet, till ingrepp i
marknadsförhållandena, då tappar folkpartiet
liksom sugen, då viker man av
och slutar sig samman med högern. Det
är mycket förenklat uttryckt, men varje
gång det gäller att ta ställning mellan
arbete och kapital har folkpartiet,
väl efter själanöd, hamnat på kapitalets
sida, och då har man svikit de stora
löntagargrupperna. Det är ett problem.
Vi har ATP, Investeringsbanken, den
offentliga sektorn och allt det andra
som ni inte vill bli påminda om därför
att ni i efterhand har accepterat det.

Hur djupt detta sitter har också herr
Helén bara för några dagar sedan givit
uttryck åt. I Tranås diskuterade han
med sitt ungdomsförbund, som krävde
att de anställda skulle få en 50-procentig
representation i bolagsstyrelserna.
Herr Helén avvisade förslaget, och det

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kan finnas skäl för det. Jag har aldrig
trott att styrelserepresentationen i och
för sig är det viktigaste området för en
vidgad företagsdemokrati. Men det
märkliga var själva motiveringen. Enligt
tidningsreferaten sade herr Helén
följande: ”De anställda är inte knutna
till ett företag för alltid. Går företaget i
konkurs kan det oftast finnas en likvärdig
anställning någon annanstans, medan
de som står för kapitalet i regel
mister sina chanser i fortsättningen.”

Det skulle betyda att enligt herr Heléns
grundläggande resonemang har kapitalägarna
en betydligt sämre trygghet
än de anställda. Men för den anställde
gäller det ju hela hans tillvaro. Det är
lätt att säga att han efter 20—30 års anställning
skall gå ut och söka ett annat
jobb. Det är många som tvingas till det.
En stor koncern, som t. ex. lägger ned
ett bruk i Dalsland, vilket förekommit,
drabbas naturligtvis av en förlust, men
den balanseras bort. Tror herr Helén
att denna koncern har svårare att bära
den förlusten än de enskilda människorna,
anställda i det företaget, som
ställs utan arbete i en bygd där de har
bott hela sitt liv? I den situationen vet
den enskilde att hans enda någorlunda
säkra garanti är att det finns ett samhälle
som har en tillräcklig handlingskraft
för att ta sig an hans problem
och försöka ge effektivt stöd. Men det
är just detta som ni i långa tider har
kallat för en farlig, frihetsförkvävande
statlig maktkoncentration. Det är ett exempel
som liksom fullföljer linjen där
ni sviker löntagarintressena och där ni,
tyvärr, bekräftar herr Bohmans i dag
enständigt drivna tes att den stora
ideologiska skiljelinjen går mellan å
ena sidan högern och folkpartiet och
centern och å andra sidan socialdemokraterna
och att högern och folkpartiet
där har en naturligt självklar
samhörighet.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! I och för sig vore det
frestande att använda mina tre minu -

ter till att försöka belysa och gå in på
det stora problemkomplex som herr
Palme nyss tog upp. Jag hoppas att vi
får en ordentlig debatt en annan gång,
då oppositionen har lika mycket tid
till förfogande som regeringssidan bär.
Jag skall därför nu begränsa mig till
att svara på herr Palmes frågor.

Herr Palme gjorde gällande att vi år
efter år hade felbedömt finansplanen,
att vi kraxat som korpar och att resultaten
har visat att våra bedömningar
var felaktiga. När jag bemöter herr
Palme i dessa hänseenden, ändrar han
argumentering: ”Finansplanen har inte
med skicklighet att göra”, säger han.
”Resultatet beror på vilka värderingar
man lägger tyngdpunkten på, och där
har vi en annan syn än oppositionen.”
Det brukar ju heta att man kan ”försätta
berg med tro”, men jag vågar ändå
i denna kammare, som består av rätt
sakkunniga personer, påstå att om man
inte har kunskaperna och inte har
skickligheten, då räcker inte bara värderingarna
till för att lösa samhällsekonomiska
problem. Det fordras mera.

Vi skulle ha haft ett annat samhälle
om era värderingar hade legat bakom
det ekonomiska tänkandet, säger herr
Palme. Ja, det skulle vi kanske ha haft.
Det är möjligt att vi skulle ha haft ett
friare samhälle, större valfrihet, högre
välstånd och mindre brister. Jag kan
inte bevisa detta, det kan ingen göra.
Herr Palme kan inte heller motbevisa
mig. Jag säger att möjligheten till en
sådan utveckling i varje fall inte varit
utesluten.

Vi skulle inte ha haft så mycket ”gemenskapskänsla”,
säger herr Palme. Jag
ifrågasätter hur stark och hur utbredd
den där gemenskapskänslan är. När
jag lyssnar på herr Palme och andra
representanter för det socialdemokratiska
partiet har jag nämligen en känsla
av att gemenskapskänslan är förbehållen
bara deras egna väljare. När
vi kritiserar regeringen för att skattepaketet
inte har lagts fram, inte re -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

dovisats och inte kunnat hli föremål
för remissbehandling, då säger herr
Palme: ”Men det har diskuterats under
ett helt år i vårt grupparbete. Det finns
alltså demokrati.” Men den demokratin
är alltså förbehållen det socialdemokratiska
partiet, inte den 50-procentiga
delen av svenska folket som har
en annan politisk uppfattning och som
ställer krav på att få vara med och
utöva inflytande.

Herr Palme har en metod att debattera
— det kanske flera har för övrigt
— att kasta ut klyschor, ”extrem högerpolitik”,
låt vara utan det där slutna
”hööger” som hans företrädare hade.
Herr Palme borde vara medveten
om att vi faktiskt har bytt namn. Men
han hoppas tydligen att den där
klyschan ”högerpolitik” skall lämna
spår efter sig, att det skall vara några
som får olustkänslor. Jag vet att herr
Palme är kavallerist, men han påminner
mig om en artilleriofficer i Österrike
som skulle tala om för sina soldater
vilken verkan artilleriet hade. Han
sade, om jag får dra det på tyska först:
”Wenn es trifft, ist es gut. Wenn es
nicht trifft, hat es dock eine fabelhafte
moralische Wirkung.” Eller i översättning:
Om skottet träffar är det bra,
men om skottet inte träffar har det ändå
en sagolik moralisk verkan. Och
psykologisk, skulle man också kunna
säga.

Herr Palme använder liknande ”storsmockor”.
Missar han — och hans
räckvidd kanske inte är lika stor som
min — så kan han ju alltid trösta sig
med att det väl ändå blir ett så pass
ordentligt luftdrag i salen att några går
därifrån och tycker att han var väldigt
duktig!

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligt om den
första remissdebatten under 1970-talet
verkligen handlar om ett försök från
olika partier att dra upp riktlinjerna
för 1970-talet. Men herr Palme envisas

Statsverkspropositionen m. m.
med att tala om 1900-talet. Han hänvisar
till en doktorsavhandling med
högsta betyg, men det avgörande är ju
hur man refererar doktorsavhandlingen.
Man kan måla hur man önskar måla,
om man är i herr Palmes kläder.

Men för att inte herr Palme helt skall
kunna ge det falska intrycket att oppositionspartierna,
folk med liberal inställning,
för tio år sedan bara stod och
gnolade om framtiden, som herr Palme
hävdar, skall jag läsa in till kammarens
protokoll vad jag sade för precis tio år
sedan i andra kammaren: ”Jag är övertygad
om att ifall 60-talet blir ett årtionde
då alla kan ta sikte på att det för
var och en lönar sig att arbeta och spara,
skall det också bli möjligt att rikta
in samhällsarbetet på ännu större perspektiv,
nämligen de som innebär att
alla vi svenskar kan komma att ta del i
det stora och gemensamma uppbyggnadsarbetet
över gränserna. Blir det
lönsamt att arbeta och spara här hemma,
då kommer vi också att kunna offra
av den svenska rikedomen för jordens
fattiga folk.”

Det var en programförklaring, herr
Palme. Det var ingenting som vi har
anledning alt skämmas för. Vi har försökt
att hela tiden para en realistisk
bedömning av Sveriges ekonomiska
förutsättningar med en sådan strävan
att göra insatser för de svaga här hemma
och i utlandet. Men det vill herr
Palme inte låtsas om. Han försöker säga
att jag smiter ifrån skattedebatten genom
att tala om integrationsproblemen.
Men sambandet mellan skatter, integration
och kapitalrörelser måste stå
klart för var och en. Jag tror att om
herr Palme frågar herr Wickman, som
sitter bredvid honom i bänken, så kan
han ge en liten lektion om det. Men det
kanske var så att herr Palme en gång
till glömde säga att han skulle prestera
ett skämt.

Herr Palme polemiserar också mot
vår syn på möjligheterna att skapa en
förbättrad företagsdemokrati. Vi har
inte isolerat oss till frågor om en ut -

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vidgad styrelserepresentation. Vi är
medvetna om att man den vägen kan
nå begränsade resultat. Men vi tror
framför allt på att det gäller att skapa,
utöver dessa olika modeller för löntagarrepresentation
i styrelserna, ett vidgat
inflytande för företagsnämnden
med konkreta beslutsfunktioner i vissa
fall. Det gäller att undersöka möjligheterna
till en lagstiftning, som erkänner
löntagarnas rätt till medinflytande. Vi
har visat upp en rad andra praktiska
förslag hur man skall kunna påverka
arbetssituationen på de stora arbetsplatserna.

Mitt exempel i Tranås, herr Palme,
gällde de mindre företag där en familj
eller en person har satsat in sitt kapital.
Om vederbörande då råkar ut för
en konkurs är han oftast ställd på bar
backe.

Till sist, herr Palme! Här står vi och
säger uppriktiga och verkligt allvarligt
menade ord om det värdefulla sätt på
vilket herr Palme kommenterar de vilda
strejkerna. Skoja inte bort det intryck,
som herr Palme skapat! Det är
inte lustigt att tala om vilda strejker,
bara därför att de möjligen råkat inträffa
på ett mejeri!

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har lärt
sig tekniken att om bevisföringen är
svag använder man en hög röst och talar
med stor bestämdhet. Men nog måste
man säga att i fråga om jämlikhetspolitiken
strömmar de vackra fraserna
över oss, men när man kommer fram
till realiteter, herr statsminister, är det
inte mycket med det hela. När vi talar
om pensionsålderns sänkning säger
statsministern, att ”vi valde i stället att
sänka pensionsåldern för en del tungt
arbetande grupper”. Det har centern
ingenting att invända emot. Men det är
just den där gamla reaktionära synpunkten
som kom till synes redan när
åttatimmarsdagen infördes och som senare
skymtat vid liknande tillfällen

som vi reagerar emot. Jag var verkligen
med vid det senaste beslutet om att
genomföra åtta timmars arbetsdag. Det
var flottningsarbetarna som inte hade
det. Då anfördes synpunkten att de ju
får betalt och gärna vill ha en längre
arbetstid. Varför skall vi då lagstifta
om åtta timmars arbetsdag? Då som nu
sade jag bestämt ifrån att vi inte skall
locka folk att förstöra sin hälsa genom
att arbeta för länge, utan lagstiftningen
skall genomföras.

Det är samma sak här nu när statsministern
frågar varifrån vi skall få alla
pengar som behövs för att genomföra
en sänkt pensionsålder. Jag är inte
alls pessimistisk utan hoppas verkligen
att produktionen stiger med minst tre
procent och kanske mera de närmaste
åren. Det betyder att vi får ungefär
fyra miljarder varje år att användas
för olika ändamål. Vi anser att det är
ett viktigt jämlikhetskrav som bör
prioriteras så att sänkningen av pensionsåldern
kan genomföras 1972.

Statsministern påstår att vi har sagt
att en sådan reform blir något billigare
genom att en del människor i denna
grupp är sjuka och arbetslösa. Det bygger
vi inte vårt resonemang på, utan vi
bygger på realiteten att arbetslivet är
så hårt i dag att många människor som
är över 65 år inte orkar med det. Följden
blir att en ganska stor grupp av
dessa människor är sjuka. Det är vad
vi har sagt.

Slutligen anser jag att diskussionen
om 1960-talet är utklarad. Statsministern
har ju fått vika på punkt efter punkt.
Han menade att vi inte var villiga att
diskutera 1960-talet. Får jag erinra om
att det var jag som drog upp den diskussionen,
och det av naturliga skäl, ty
jag var före statsministern i talarstolen.
Vid en summering av 1960-talet
framhöll jag att socialdemokratisk politik
inte har lett till en sådan effektivitet
att den kunde jämföras med övriga
OECD-länders. Jag konstaterade att vi
har en 20-procentig inflation och att
jämlikhetspolitiken från regeringens

Onsdagen (len 21 januari 1970 fm.

Nr 2

sida bara hade bestått av en mängd
fraser som inte ledde till några reella
resultat. Det är vad 1900-talet har inneburit.

Beträffande förhållandena vid t. ex.
mejerierna och koncentrationen där är
vi också väl medvetna om att det kan
föreligga en stor fara. Jag kommer därför
i den mån jag kan inverka på det
att på allt sätt försöka se till att individen
får så stort inflytande som möjligt
och känner med sig att han är en del
av företaget. Om det sedan ur driftssynpunkt
finns ett färre antal mejerier
är inte det centrala, utan det väsentliga
är att den enskilde medlemmen har något
att säga till om.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Det här utvecklar sig
väldigt illa! Här skäller herrar Bohman
och Helén på mig därför att jag talat
om 1960-talet. Sedan går herr Bengtson
upp och säger att alla här i salen vet
att det var han som började tala om
1960-talet. Skäll på honom i stället! Det
är bara ett litet tips.

Sedan vill jag be herr Bohman om
ursäkt. Jag råkar då och då säga högern,
vilket är fel. Det heter ju moderata
samlingspartiet.

Jag sade häromdagen i Gävle att jag
i en engelsk tidning förra veckan hade
läst en artikel om att man på en plats
hade valt årets hemmafru. Det var en
kvinna som hade 14 barn. Hon intervjuades
av den lokala engelska tidningen.
Man frågade henne bl. a. vilken
egenskap hon beundrade mest hos en
man. Hon svarade att han bör vara moderat!
— Där har i varje fall herr Holmberg
en partivän. Jag skall tänka på
den där damen varje gång jag ser herr
Bohman, så kanske jag säger rätt i fortsättningen.
Jag ber alltså om ursäkt.

Herr Bohman beskyllde mig två gånger
för att jag skulle ha sagt att oppositionen
kraxar som korpar. Det har jag
faktiskt inte sagt. Jag har sagt att op -

Statsverkspropositionen m. m.
positionen kvittrar som fåglar när det
för oppositionen gäller att presentera
sin syn på Sveriges ekonomi då man
kommer med sina förslag. Men ett moderat
kvitter kan möjligen låta litet
korpbetonat i mina öron.

I sitt anförande underströk herr Bohman
att det krävs skicklighet att göra
upp en finansplan. Visst är det fråga
om skicklighet och teknisk hanterlighet.
Men jag tror inte att man skall vara
så blygsam att man inte skjuter fram
värderingarna. Jag föreställer mig att
herr Bohman alltid har varit ärlig. När
ni gick ut och sade att skatterna skulle
sänkas under 1960-talet och att den offentliga
sektorn inte skulle få växa
mera, utgick jag från att ni menade
det. Det var väl inte bara ett sätt att
vinna väljare på, utan någonting som
ni menade. Hade vi följt den politiken
skulle vi ha haft 9 å 10 miljarder kronor
mindre i inkomster för staten och
motsvarande mindre möjligheter till utgifter.
Kom då inte med den gamla
klyschan att produktionen skulle ha stigit
snabbare. Den har nämligen stigit
väldigt snabbt i Sverige, även i jämförelse
med andra länder. Där finns alltså
inte mycket att ta. Vi hade emellertid
haft 9 å 10 miljarder mindre att
satsa. Det hade måst drabba socialutgifter,
utbildning, arbetsmarknad o. d.
Vi hade inte heller haft någon ATP.
Ett samhälle där vi inte kunnat bygga
ut socialvården, arbetsmarknaden och
utbildningen hade enligt mitt synsätt inneburit
ett samhälle med sämre gemenskap
och sämre trygghet för enskilda
människor. Detta är, på ett mycket enkelt
sätt, en skildring av den ideologiska
skiljelinje som hela tiden funnits
oss emellan.

Sedan sade herr Bohman att det var
bara socialdemokrater som fick vara
med och diskutera skatten i Rådslagsgrupperna.
Det är faktiskt fel. Vi har
uttryckligen inbjudit andra, utanför
partiet stående medlemmar att delta i
våra grupper och Storrådslag. Herr
Bohman hade varit välkommen, om han

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
hade velat ställa upp. Han hade kunnat
vara med i stället för att sitta här och
vänta och utbryta i remissdebatten om
sin syn på skattepolitiken. Det fanns
säkert någon grupp mitt i staden här i
Stockholm, där han hade kunnat vara
med redan från förra våren och påverka
skattereformen. Men kom sedan
inte och klaga, herr Bohman, att Ni
inte fått vara med. Det tycker jag är
ofint.

Herr Helén! Jag får inte ut mycket av
det herr Helén hade att säga. Han refererade
något klokt han sagt på 1960-talet.
Det var i samma tal som han angrep
Ernst Wigforss, som hade sagt att man
borde ha rätt till inkomst i väntan på
arbete. Då sade herr Helén att man,
”om man är något så när realistisk,
ändå måste konstatera att det mitt i all
hygglighet och skötsamhet i det svenska
folket finns alltför många exempel på
bristande hänsyn och bristande lojalitet
för att man skall kunna bortse ifrån
att en och annan ständigt skulle vilja
förbli på denna betalda väntelista”.

Hela vårt resonemang om omställningsbidrag,
arbetslöshetsförsäkring,
rätt till minimiinkomst, allt sådant avfärdar
herr Helén som en betald väntelista.
Jag tror det är ett slags moralistiskt
betraktelsesätt, som dess bättre
har försvunnit under 1960-talet. Det har
jag inte velat ta upp.

Däremot har herr Helén på en punkt
konkret sagt, att det är fel i skattereformen
att ta bort kommunalskatteavdraget,
ty detta missgynnar Norrland, där
man har hög kommunalskatt. För det
första är det inte sant: Bland de 50
kommuner i landet som hade den högsta
utdebiteringen år 1969 finns det inte
en enda kommun i Norrbotten och Västerbotten.
Det finns bara en kommun i
Västernorrland i gruppen. Det finns nio
Norrlandskommuner bland de 61, och
då ingen från de eftersatta länen. Det
är alltså inte alls i första hand i Norrland
som man har den högsta kommunalskatten.
Dessutom sker en ständig
utjämning av kommunalskatteska -

lorna i hela landet. Om kommunreformen
går igenom, kommer kommunalskatten
snart att vara ganska likvärdig
över hela landet. Det gör det möjligt att
genomföra den här reformen. Dessutom
ogillar jag sättet att skjuta Norrland
framför sig, när det är högre inkomsttagare
man talar om. Om kommunalskatten
höjs med 1 krona och man får
dra av den, så betalar staten för de
verkligt höga inkomsttagarna 65 å 70
öre av den höjningen. Men de små inkomsterna
får betala höjningen fullt ut.
De har nämligen som regel bara det
schabloniserade kommunalskatteavdraget,
och det ökar inte. Att vi haft detta
schablonavdrag betyder att den som
tjänar upp till 30 000 kronor får ingen
ändring av skatten när rätten att göra
avdrag för kommunalskatt tas bort.

När herr Helén skulle anföra ett exempel
var han tvungen att gå över
30 000 kronors inkomst. Men tala då om
det — — — (Herr Helén: Jag sade
det!). Tala alltså om att detta exempel
inte ett dugg berör de mindre inkomsttagarna
och inte heller särskilt Norrland.
Resonemanget skulle möjligen
kunna gälla vissa högre inkomsttagare
i högskattekommuner, men de finns ju
inte i första hand i Norrland. Kommunalskatteavdraget
är i grunden regressivt,
d. v. s. det gynnar icke mindre inkomsttagare
utan tvärtom.

Herr Heléns exempel var alltså fel
på samtliga punkter.

Sedan tyckte sig herr Helén ändå ha
hittat någonting att bita i när han påstod
att folkpartiet representerar demokratin
och sade att man inom folkpartiet
gått om möjligt längre än socialdemokraterna
när det gäller att aktivisera
och vitalisera demokratin. Det
finns inom socialdemokratin en mycket
gammal misstro på den punkten.
När i tidningarna nyligen offentliggjordes
att folkpartiet hade skickat ut en
promemoria inför 1968 års valrörelse,
stärktes denna misstro. I promemorian
sades det beträffande problemet med
valskolkare att socialgrupp 3, alltså ar -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

betare, syntes mest benägna att rösta
med socialdemokraterna. Därför var
det oförmånligt för folkpartiet att försöka
vinna röstande ur socialgrupp 3.
I det praktiska arbetet att nå valskolkare
borde i första hand socialgrupp 3
avskärmas och helst icke bearbetas.
Man borde alltså utsortera personer
från socialgrupp 3 ur vallängderna. Jag
vet inte om herr Helén har klart för sig
hur enormt kränkande ett sådant betraktelsesätt
som detta upplevs. Folkpartiet
menar att demokrati är bra,
bara den utövas av de rätta personerna
och icke av personer som tillhör socialgrupp
3, är arbetare och sannolikt kan
tänkas rösta med socialdemokraterna.

Grunden för all min politiska agitation
kommer att vara att ett högt valdeltagande
är en styrka för en demokrati.
Om jag med min agitation lyckas stimulera
— positivt eller negativt — en
och annan borgare som inte hade tänkt
sig att ila till valurnan, så inte gör
det mig något.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ju inte så
stor anledning att fortsätta en debatt
med en så starkt retirerande statsminister
som vi mött i dag. Men det är ett
par saker som jag tycker är värdefulla
och som jag noterar med största tillfredsställelse.
Det är det intresse statsministern
nu visar för kommunalskatterna.
Det är glädjande att man också
i detta avseende har börjat se till en
grupp som alltid haft det svårt. Dessa
skatter är inte progressiva, och det är
de lägsta inkomstgrupperna som fått
dra det tyngsta lasset. Jag hoppas verkligen
att denna nya inställning kommer
till uttryck i det nya skatteförslaget.

Jag instämmer naturligtvis sedan i
vad statsministern sade om att valdeltagandet
bör vara så högt som möjligt.
Statsministern såg kanske för en tid sedan
av en då offentliggjord undersökning
att de lägre inkomsttagarna röstar
med centerpartiet. Både Westerståhls

Statsverkspropositionen m. m.
och andra undersökningar har ju visat
att det iir denna grupp som framför allt
rekryterar centerpartiet. Centerpartiet
är som bekant Sveriges näst största arbetarparti.
Gärna för oss bör den gruppen
uppmuntras till att gå fram och
rösta.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern frågade
mig om vi inte menat allvar med våra
förslag om skattesänkningar och våra
krav i fråga om den offentliga sektorns
storlek. Jovisst menade vi allvar, herr
Palme. Men vi har inte sagt att den
offentliga sektorn inte skulle få växa.
Vi har sagt att den i princip bör växa
i samma takt som bruttonationalprodukten.
Vi vill åstadkomma ökade samlade
resurser i samhället. Socialdemokraterna
har fortfarande den gamla
”hederliga” statiska uppfattningen att
det inte går att öka tillväxttakten och
skapa nya resurser genom en förnuftig
skattepolitik. Socialdemokraterna anser
att den enda möjligheten är att konfiskera
och dra in den enskildes pengar
för att staten sedan skall kunna betala
ut pengarna till andra.

Om herr Palme menade allvar med
sitt anbud till mig att deltaga i socialdemokraternas
grupparbete vill jag göra
gällande, att det är höjden av maktfullkomlighet
att begära att jag skulle ansöka
om medlemskap i socialdemokratiska
partiet eller behöva bli kollektivansluten
för att få delta i debatter
om skatterna. (Hans excellens herr
statsministern Palme: Nej, det behövs
inte att man går med i partiet.) Ja, jag
hör nu att jag får vara med vid möten
anordnade av det socialdemokratiska
partiet. Då får jag kanske vara med
och diskutera skatterna här i kammaren
också? (Hans excellens herr statsministern
Palme: Ja, det är självklart.) Tack!
Det iir en ”märklig” demokrati som vi
har. Men herr Palme är i så fall välkommen
till oss också — det vore kanske
till fördel för folkhushållet om herr

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Palme ville delta i våra diskussioner
och möten. Han skulle kunna lära sig
väldigt mycket.

Jag riktade en allvarlig fråga till
herr Palme i mitt första anförande.
Jag menade att vi borde söka nå samförståndslösningar
i viktiga frågor som
inte behövde vara partiskiljande. Jag
frågade om herr Palme var beredd att
medverka till en gemensam lösning av
försvarsfrågan. Herr Palme svarade
med att tala om Nordek. Jag fick alltså
inte något svar på min fråga om försvaret
— herr Palme skall kanske fråga
försvarsminister Sven Andersson först,
och då kan jag vänta till dess att herr
Sven Andersson har svarat.

Herr Palme har otur ibland när han
debatterar med mig. Han har en speciell
förmåga att repetera anföranden
och historier som han dragit tidigare
— man skrattar inte lika hjärtligt när
man hör en historia upprepas. Statsministern
drog nu en historia som han
sade sig behöva använda för att komma
ihåg att mitt parti heter moderata
samlingspartiet. Man kan naturligtvis
ha olika metoder för att minnas saker
och ting. Jag tycker kanske att det är
litet långsökt att använda en sådan
historia som den herr Palme här drog.
Men historien är enligt herr Palmes
värdering tydligen rolig. Då kan jag
returnera historien genom att föreslå,
att den kvinna med 14 barn som apostroferade
sin man lika gärna kunde
ha sagt, att det hade varit bra om han
hade varit ”mindre social”.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme sade sig
vara medveten om att han inte borde
göra mig arg. Jag har hittills inte varit
det, herr Palme, men jag kommer att
bli det, om herr Palme fortsätter att
dra valsen om den promemoria som
skulle ha skickats ut från folkpartiets
huvudbyrå om arbetarväljarna. Vi har
offentligt klargjort att denna promemoria
aldrig har skickats ut. Det var

en dum produkt av en PR-konsult, och
den stoppades så fort de politiska instanserna
fick syn på den, men någon
har sprungit i väg till socialdemokratiska
partistyrelsen med den.

Plerr Palme låtsades som om inte en
enda siffra i mitt exempel om lärarfamiljen
i Hede och lärarfamiljen i
Harrie skulle vara rätt. Siffrorna var
korrekta. Jag har klargjort att det är
fråga om fördelningen av skattebördan
mellan hög- och lågskattekommunerna.
För den del av Norrland varifrån jag
hämtat mitt exempel är detta i högsta
grad en realitet. Rätten till kommunalskatteavdraget
har inneburit en utjämning
mellan invånare i olika kommuner
med lika stor inkomst.

Herr Palme har fortsatt att föra denna
debatt som en 1960-talsdebatt. Jag tycker
att det vore viktigt om vi hade fått veta
litet mera om 1970-talet, men vi får ta ett
annat tillfälle i akt för detta. Herr
Sträng har enligt vad jag hört i andra
kammaren klargjort att han känner en
viss oro inför situationen 1972 beträffande
bytesbalansen och valutaläget.
Det hade varit intressant att här få
föra diskussionen om våra ekonomiska
framtidsutsikter med herr Palme. Kommer
herr Palme att lyssna till herr
Sträng, eller är det som herr Erlander
sagt att en ny statsminister kanske inte
kommer att finna sig i finansministerns
roll i regeringen sådan som den hittills
har varit?

Till sist, herr Palme! Vi från folkpartiet
har inte gjort anspråk på att vara
bättre demokrater än några andra. Vi
känner socialdemokratins stora historiska
insats för att förverkliga den politiska
demokratin i vårt land, men också
vi har vår historia. Utifrån liberalismen
har Karl Staaff pläderat för tesen ”En
man, en röst” och varit med om att
genomdriva den. Från liberala utgångspunkter
har Nils Edén lett kampen för
parlamentarismens genomförande. Från
samma liberala utgångspunkter har Bertil
Ohlin genomdrivit enkammarreformen.
Läs den historien, herr Palme!

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort,
ty jag förmodar att många numera känner
hungern rasa i inälvorna.

Till herr Bohman vill jag säga att jag
inte kan se de rationella skälen för att
tillsätta en försvarsutredning tidigare.
Emellertid har herr Bohman framställt
en begäran, och anständigtvis vill jag
tala med försvarsministern i frågan, men
han har icke varit i kammaren, och det
är skälet till att jag inte tagit upp saken.
Men på något sätt skall herr Bohman
få svar. Detta betyder inte att herr
Bohman har övertygat mig, men det
betyder att jag vill få hans argument
prövade av vederbörande fackminister.

Herr Bengtson slutar alla debatter
med att säga att nu har motståndaren
retirerat långt bort till oigenkännlighet.
Jag har debatterat på många platser
med herr Bengtson, och även om han
så att säga ligger under bordet eller i en
hörna någonstans, så är hans sista ord
att motståndaren har retirerat. Det är
klart att han måste sluta debatten här i
dag på samma sätt.

Det var bra att herr Bengtson var så
demokratisk att han ville ha fram valskolkarna.
Hans partis vice ordförande
har uttalat sig i rakt motsatt riktning.

Vad beträffar herr Heléns exempel
om Hede så var väl den speciella uträkningen
riktig — det har jag inte bestritt
— men den slutsats herr Helén
drog var att ett avskaffande av kommunalskatteavdraget
skulle missgynna
Norrland. Jag bevisade för det första att
högskattekommunerna icke i särskilt
hög grad befinner sig i Norrland, för det
andra att skattesatserna håller på att
utjämnas och för det tredje att detta
eventuella missgynnande icke drabbar
personer med inkomster under 30 000
kronor. Om herr Helén reser i Norrland,
skall han finna att det är inte så många
människor där som har inkomster över
detta belopp. (Herr Helén: Men de är
beroende av att det finns sjuksköterskor,
läkare och lärare.)

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

Då har det hela reducerats till att herr
Helén tycker att högre inkomsttagare i
Norrland bör ha speciella subventioner
i form av ett kvardröjande kommunalskatteavdrag
i syfte att förhindra att
de reser ifrån Norrland. Då har vi reducerat
debatten till vad den verkligen
gäller. Men jag tycker att det inte är en
bra metod att bibehålla ett ganska irrationellt
inslag i beskattningen av detta
skäl.

Det vi kan göra för Norrland sker via
kommunalskatteutjämningen på ett mycket
effektivare sätt. Åk till Hede, besök
Valfrid Wikner i Sveg och hör efter
vad den insatsen från statens sida betyder
för dessa kommuner! I Norrbotten
är utjämningsbidraget per invånare 801
kronor. Det innnebär att för en skogsarbetare
i Tärendö med två barn och
20 000 kronor i inkomst medför kommunalskatteutjämningen
att hans nettoinkomst
ökas med någonting sådant som
3 500 kronor. Det är det verkligt reella
utjämningsbidraget. Det skall vi fortsätta
att satsa på. Att däremot för att få
högre inkomsttagare att stanna kvar i
Norrland inrätta en särskild subvention
genom att bibehålla kommunalskatteavdraget
— något som är irrationellt och
allmänt ogynnsamt för lägre inkomsttagare
— tycker jag är ett dåligt argument
från folkpartiets sida. Vilket skulle
bevisas.

Sedan klagar herr Helén på att vi
inte har diskuterat 1970-talet, trots att
huvuddelen av mitt anförande handlade
om 1970-talets problem, nämligen näringspolitiken,
jämlikhetsdebatten och
den budget som just har lagts fram. Då
tänkte han väl plocka fram någonting
väldigt väsentligt ur egen fatabur. Men
vad plockade han fram? Jo, han har en
budbärare som springer till andra kammaren
och får reda på vad herr Sträng
har sagt. För att få i gång cn 1970-talsdebatt
är herr Helén tvungen att stödja sig
på vad herr Sträng kan ha sagt i andra
kammaren och anföra det här. Skall det
bli någon 1970-talsdebatt, får den alltså
ske mellan herr Sträng och mig med

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
herr Helén såsom budbärare av lappar
så att vi vet vad vi säger. Det blir ju
slutsatsen av detta resonemang.

Jag har i mitt anförande tagit upp
hela den grundläggande jämlikhetsproblematiken
inför 1970-talet i arbetslivet,
i familjepolitiken, när det gäller kvinnans
ställning och i fråga om skattereformer.
Allt detta har inte herr Helén
tagit upp utan endast vackra ord om
den liberala misstron mot kollektivet
och litet grand om demokratin, något
som han sedan inte har återkommit till.
Det må väl vara så. Det får väl bli en
nästa gång, när herr Helén har samlat
sig. Men jag kan inte heller då undvika
att framhålla, att 1970-talet alltid kommer
att ha sina rötter i 1960-talet.

Det är litet rörande när herr Helén
framhåller allt det goda folkpartiet har
gjort för demokratin och tar exempel
från Karl Staaff och S. A. Hedin fram
till Bertil Ohlin. Herr Helén ber att vi
skall läsa folkpartiets historia. Men när
det gäller de stora och avgörande frågorna
för löntagarna drar herr Helén
inte någon motsvarande historia. Varför?
Jo, den vill han inte gärna läsa, ty
den är inte lika gloriös. Det är den enkla
förklaringen.

Herr Bohman säger: Tänk om bruttonationalprodukten
hade ökat snabbare
under 1960-talet. Då hade vi kunnat göra
en massa ting. Vi har ju under 1960-talet
haft den snabbaste ökningen av bruttonationalprodukten
i vår historia procentuellt
sett med en ökning på i genomsnitt
4,5 procent per år. Det har vi
inte haft tidigare, inte heller i absoluta
tal. I fråga om bruttonationalprodukt
per capita i Europa — där ligger vi
naturligtvis i topp men även beträffande
ökningstakten — är det enligt
OECDrs statistik bara fyra länder som
har haft en snabbare ökning av bruttonationalprodukten
per capita men med
mycket små marginaler framför oss.
Industriproduktionen ökade med 34
procent under de fem åren 1963—1968,
vilket överträffades i Europa bara av

Italien och Nederländerna. Argumentet
att vi skulle kunna öka vår produktion
så ofantligt mycket mera kan inte hålla,
om vårt land inte skulle ha varit ett
fullständigt unikum. För att kunna förverkliga
högerns skattesänkningspolitik
skulle vi ha lyckats med en kromosomupplaga
av kinesernas stora språng.
Men det är ingen som tror att vi skulle
ha kunnat göra detta.

Låt mig allra sist få säga att de ideologiska
element som i dag har förts in
i debatten från oppositionens sida
egentligen har förts in klarast av herr
Bohman, som har förklarat att han representerar
en ideologi som klart skiljer
sig från socialdemokratin. Han har
inte givit många exempel på denna
ideologi annat än ett motstånd mot en
skattefördelningsreform. Han förklarade
också att moderata samlingspartiet
eftersträvar ett regimskifte tillsammans
med folkpartiet och centern. Detta hälsades
i och för sig med glädje av herrar
Helén och Bengtson. På grundval
av en annan ideologi vill man alltså ha
en annan regim i Sverige. Det ger en
utgångspunkt för ett debattläge. Vi
kommer att presentera våra värderingar
och vår politik. Vi kommer att ställa
frågan: Om ni nu har en annan ideologi
och en annan politik, vad innebär
då konkret denna ideologi och er politik
och vad skulle det av de borgerliga
så hett eftertraktade regimskiftet innebära?
Därmed har herr Bohman, med
hjälp av sina kamrater i folkpartiet och
centern, bidragit till att få till stånd ett
debattläge inför vårsessionen och resten
av året. Vi utgår från detta debattläge.

Herr Bohman slutade med att säga
att han skall göra vad på honom ankommer
för att vi skall få den opposition
vi behöver. Vi skall göra vad på
oss ankommer för att herr Bohman
skall få den regering och den socialdemokrati
som han behöver för en vital
demokratisk debatt i det här landet.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag är också hungrig
och borde naturligtvis följa statsministerns
maning att gå ned och äta. Nu
tänker jag ändå hålla mitt anförande
men skall gå ned och äta efter det.

I såväl finansplanen som regeringspressen
hävdas att den kommande skattereformen
balanseras, d. v. s. att den
budgetmässigt är neutral. Man hävdar
att det skulle röra sig om eu omfördelning
av skattetrycket till de lågavlönades
förmån. Det kan herr Sträng och
alla talesmän för regeringen påstå, eftersom
de naturligtvis har tillgång till
vad vi övriga utanför regeringspartiet
inte har: ett grundmaterial som gör det
möjligt att dra några slutsatser. Vi vet
inte hur de förslag som regeringen lägger
fram den 10 mars kommer att se ut.

Vi kan emellertid läsa i finansplanen
att den övre gränsen för skattelättnad
ligger vid 30 000 kronor för gifta. Eftersom
ändringen skall träda i kraft
den 1 januari 1971 är det alltså 1971
års löner som det handlar om. Det innebär
att det blir åtskilliga löntagarkategorier,
som inte på något sätt kan
betraktas som höglönegrupper, som
kommer att få en skattehöjning. Däremot
när det gäller beskattningen av
bolagen ligger herr Strängs departement
på efterkälken. Vi vet inte när
man blir klar med det problemet. Herr
Sträng själv har inte heller antytt någonting
om det. I fjol avslutade företagsskatteutredningen
sitt arbete och
krönte det med att föreslå ändrade avskrivningsregler
för rörelse- och hyresfastigheter.
Det gav vederbörande kapitalägare
en skattelättnad på 300 miljoner
kronor, ett belopp som med åren
väntades öka. Jag skall återknyta till
den sidan av resonemanget senare.

Vad beskattningen av förmögenheter
och arv beträffar har finansministern
sagt att det skall bli en skärpning ur
”snygghetssynpunkt”. Men med den begränsade
målsättningen torde det bli en
mycket lindrig skärpning.

Däremot är en sak klar, nämligen att

Statsverkspropositionen m. m.
den indirekta beskattningen skall skärpas.
Momsen skall höjas. Det betyder
prisstegringar. Löntagare med årsinkomster
år 1971 på över 30 000 kronor
får en direkt försämring. Hur det blir
beträffande grupperna närmast under
denna gräns återstår att se. Erfarenheterna
från omshöjningen 1959 ger anledning
till viss skepsis på denna punkt.

Inkomsttagare med mycket låga inkomster
får endast i ringa grad del av
den föreslagna direkta sakttesänkningen.
Däremot får de vidkännas momshöjningen.
Pensionärerna får den av
höjd index föranledda pensionshöjningen
i efterskott. De föreslagna höjda
barnbidragen innebär i stort sett ett
återställande av deras realvärde från
år 1967, då de senast höjdes.

Detta är helt kortfattat det intryck
man får av hur effekten kommer att bli
för de lägre inkomsttagarna och för
dem som ligger närmast däröver.

Låt mig så återknyta till dem som
helt eller i det närmaste kommit utanför
regeringens omfördelning av skattetrycket.
Under de nio år som förflutit
sedan den extra bolagsskatten slopades
och uttagsprocenten återgick till 40
procent kan man tryggt räkna med ett
skattebortfall för statskassan på 3 miljarder
kronor. När mervärdeskatten
trädde i kraft och arbetsgivaravgiften
infördes som motvikt såg man i alla
fall till att det blev ett netto för bolagen
på 200 miljoner kronor. Ett halvår dessförinnan
slopades oms på maskininvesteringar,
vilket gjorde cirka 150 miljoner
kronor. Som jag nämnt redan tidigare
krönte företagsskatteutredningen
sitt arbete med att föreslå lättnader
för bolag och kapitalägare på 300 miljoner
kronor. En summering, som inkluderar
även år 1970, leder fram till
en summa på cirka 4 miljarder kronor
i favörer för vad man kallar näringslivet.

Ser man den framlagda budgeten mot
bakgrunden att de stora förmögenheterna
obetydligt naggas med skärpt förmögenhetsskatt
och att bolagen helt

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
slipper lämna några bidrag till den
stora omfördelningen, understryks med
all skärpa riktigheten i omdömet att
det är en budget i Arosmässans anda
mer än en budget för ökad jämlikhet.

Herr talman! Låt mig så övergå till
några andra aktuella frågor. En stor
och avgörande jämlikhets- och rättvisefråga
är frågan om en sänkning av den
allmänna pensionsåldern till 65 år.
Även om riksdagen för ett år sedan avvisade
motioner om detta kvarstår det
faktum att utskottets ledamöter i sitt
avslagsyrkande var klart medvetna om
den starka opinionen för ett genomförande
av denna reform. Det finns enligt
min mening anledning att notera
utskottets anslutning till det sakligt berättigade
i kravet på sänkt pensionsålder.
Det avgörande skälet för avslagsyrkande
var främst den kostnadsökning
reformen skulle medföra. Man hänvisade
också till den snabbutredning om
vidgad rätt till rörlig pensionsålder
som riksförsäkringsverket då helt nyligen
getts i uppdrag att utreda.

Det är ingenting nytt att reformer
kostar pengar. Det vet vi alla. Men det
handlar om att inom ramen för de tillgängliga
resurserna prioritera vad man
vill genomföra och också att ange viljeinriktningen.
När förelåg för övrigt det
förhållandet att de ekonomiska resurserna
fanns tillgängliga innan beslut
fattades om en angelägen och viktig
reform? När det gäller kostnadsfrågan
finns anledning att påminna om att arbetsgivarna
redan i dag svarar för kostnaderna
för de löntagare som åtnjuter
tidigare ålderspensionering än 67 år.
Det finns alltså i princip ingenting som
säger att de inte också skall vara med
och betala motsvarande kostnad för de
LO-anslutna löntagarna, som inte har
samma pensionsförmåner. Det finns
heller inga bärande skäl för att behålla
den nuvarande maximeringen av folkpensionsavgiften.

Vi har tidigare från vårt håll aktualiserat
frågan om ändrade bestämmelser
rörande förtida uttag av pensionen,

och vi har även tagit upp frågan om
vidgad rätt till förtidspensionering.
Men vi har samtidigt mycket klart hävdat
att sådana förbättringar av nu gällande
bestämmelser inte får betraktas
som ett alternativ till en allmän sänkning
av pensionsåldern till 65 år.

Riksförsäkringsverket, som fått i uppdrag
att företa en utredning om vidgad
rätt till förtidspensionering, har nyligen
överlämnat sitt förslag till socialministern.
Det material som redovisas ger
stöd för såväl förslagen om vidgad rätt
till förtidspensionering som förslaget
om en allmän sänkning av pensionsåldern
till 65 år.

Jag skall inte närmare gå in på riksförsäkringsverkets
förslag men vill dock
säga att slutsatsen av denna utredning
blir att rättvise- och jämlikhetskravet
för alla de LO-anslutna löntagare som
i dag har pensionsrätt vid 67 år måste
vidhållas — utan att jag därför på något
sätt vill förringa betydelsen av att yrkesverksamma
i åldrar under 65 år i
vidgad omfattning skall ges rätt att bli
förtidspensionerade.

När vi tidigare i debatten om jämlikhet
har hävdat att hela den debatten
måste föras om vad det i grunden gäller
— nämligen frågan om vem som
skall ha makten i samhället — har man
på olika håll försökt komma ifrån denna
debatt genom att tala om någonting
annat. I dag är det väl ändå ganska
uppenbart att man inte kommer förbi
den debatten eftersom man inte kan
förneka verkligheten.

Debatten måste gälla tryggheten på
arbetsplatsen, frågan vem som leder arbetet,
vem som anställer och avskedar
folk, vem som lägger ned företag, vem
som flyttar folk, vem som har det avgörande
inflytandet över arbetsmiljöns
utformning o. s. v. Eftersom det i dag
är kapitalägarna som i kraft av ägandeförhållandena
utövar det avgörande
inflytandet över dessa frågor, måste det
nuvarande ekonomiska fåtalsväldet brytas,
och i stället måste man få en utveckling
som bygger på andra principer

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

och värderingar än profit och hänsynslöshet.
Värderingar som främjar de anställdas
inflytande måste bli avgörande.

Under den senaste tiden har en rad
konflikter utbrutit inom svensk industri,
vilka i ett slag avslöjat falskheten
i den borgerliga och socialdemokratiska
propagandans påståenden om blandckonomins
förträfflighet och om att löntagarna
skulle vara nöjda med förhållandena
inom det svenska arbetslivet.
Myten om svenskt arbetsliv som ett enda
stort Saltsjöbaden har krossats.

I själva verket visar konflikterna att
motsättningarna inom det nuvarande
ekonomiska systemet har ökat och att
kampen mellan kapital och arbete har
skärpts. Kampen och den hårdnande
konkurrensen mellan företagen och deras
jakt efter allt större profiter driver
fram ständigt nya åtgärder för ökad effektivitet
i produktionen. Dessa åtgärder,
som genomförs inom ramen för vad
man kallar nödvändiga rationaliseringar,
har främst drabbat de anställda i
företagen utan att de har fått ekonomisk
kompensation, samtidigt som de
företag där man gått hårdast fram kunnat
redovisa mycket god lönsamhet. Det
är därför inte förvånande att de anställda
reagerar och nu kräver sin rättmätiga
del av den vinstutveckling som
skett på deras bekostnad. De konsekvenser
som följer av ett hänsynslöst
utnyttjande av dessa effektivitets- och
lönsamhetsprinciper känner vi till sedan
tidigare i form av avskedanden på
grund av nedläggningar eller förflyttningar
av företag, i form av avskedanden
och permitteringar på grund av rationaliseringar
inom företag, uppressning
av arbetstakten med hjälp av löpande
band, införande av nya tidsstudiemetoder
och andra åtgärder.

På grund av den ökade arbetstakten
ställs framför allt de äldre eller handikappade
åt sidan eller förflyttas till de
sämst betalda arbetena. Arbetstakten,
men också en försämring av arbetsmiljön
i dess helhet, leder till ökad psykisk
och fysisk förslitning. Olyckor och

Statsverkspropositionen m. m.
ohälsa ökar i snabb takt. Lönemässigt
har denna utveckling lett till att löntagarna
som helhet har fått en allt
mindre del av produktionens vinster
samtidigt som låglönegrupperna har
kommit att omfatta allt flera och man
har kommit i ett sämre läge.

Denna utveckling har kunnat ske obehindrat
därför att i kraft av klasslagar
och paragrafer har arbetsgivarna den
avgörande makten i sin hand när det
gäller att bestämma över allt väsentligt
inom arbetslivet. Man har inte heller i
hägnet av fredsplikten tvekat att visa
att man har de här rättigheterna, och
de statliga företagen utgör härvidlag
inget undantag.

Också inom LKAB och andra statliga
företag har effektivitetstänkandet
varit tongivande. LKAB:s vid det här
laget beryktade 31 teser och dess allmänna
personalpolitik är beviset på hur
litet man värderar arbetarna och hur
hårt man lierat sig med de rent privatkapitalistiska
värderingar och målsättningar
som Svenska arbetsgivareföreningen
ger uttryck för.

Att kritiken mot arbetsförhållandena
är berättigad liksom de krav som arbetarna
på LKAB nu för fram styrks av
den mycket omfattande opinion och
den breda solidaritetsrörelse som utvecklats
för de strejkande gruvarbetarna.
Samtidigt som arbetstakten har
höjts och arbetsmiljön blivit sämre har
gruvarbetarnas relativa löneläge försämrats
medan företagets vinstutveckling
fortsatt. Gruvarbetarna kräver en
annan fördelning av produktionsresultatet
— en fördelning till deras fördel.

I den kritik som nu förs fram mot
arbetsförhållandena vid LKAB försöker
man från borgerligt håll fiska i grumligt
vatten. Man bedriver ett dubbelspel,
inte för att stödja de berättigade krav
som gruvarbetarna strejkar för, utan på
grund av att man ser en möjlighet att
misskreditera statlig företagsamhet över
huvud taget. Här har socialdemokratin
— och i det här sammanhanget regeringen
som ju ytterst är ansvarig för de

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
statliga företagens skötsel — gett de
borgerliga partierna och den borgerliga
pressen en gratischans som de inte förtjänar,
men en chans som de naturligtvis
inte försitter.

Ett statligt företag som LKAB borde
ha alla möjligheter att gå i spetsen i
fråga om löner, arbetstider, semester,
sjukförmåner, arbetsmiljöns utformning
o. s. v., men konflikten har visat
att företagsledningen helt och hållet
anammat de värderingar som företrädare
för det privata näringslivet ger
uttryck för. Utträdet ur Arbetsgivareföreningen
för de statliga företagen bör
väl vid det här laget vara ännu självklarare
än när vår motion om detta avslogs
för en månad sedan.

Från borgerligt håll försöker man vidare
spekulera i motsättningar bland
de fackligt organiserade och inom fackföreningsrörelsen.
Bästa svaret hittills
på detta är enligt min uppfattning den
sammanhållning som de norrbottniska
arbetarna gett uttryck för under denna
konflikt. Jag tycker att det är en oförsynthet
mot gruvarbetarna att försöka
göra gällande något annat än att man
vill ha till stånd en stark fackföreningsrörelse.
Det finns problem inom fackföreningsrörelsen,
stora problem som
också kommit till uttryck i denna konflikt,
men det må tillkomma dem som
är fackligt aktiva att själva lösa dessa
och andra problem utan någon beskäftig
inblandning utifrån.

Det har de senaste dagarna talats om
mjuka och hårda linjer, när det sökts
olika vägar för att komma fram till en
lösning av gruvkonflikten. Jag vill i
det sammanhanget fråga, och den frågan
kan gå vidare till LKABrs ledning:
Kan det verkligen betraktas som en
hård linje att representanter för de
strejkande vill tala med ledningen för
det företag de är anställda i, mot bakgrund
av den nuvarande situationen?

Jag har svårt att tänka mig att en
privat bolagsstyrelse och dess verkställande
direktör skulle agera på det
sätt som LKAB:s ledning gör i dag.

Man har råd att hålla sig med en verkställande
direktör som ännu 40 dagar
efter det konflikten bröt ut inte hittar
fram till Kiruna och Malmberget.
LKAB:s verkställande direktör bär i
sin egenskap av företagsledare helt accepterat
det effektivitetstänkande som
är riktningsgivande för Arbetsgivareföreningen
och t. o. m. gått ännu längre,
vilket förekomsten av bl. a. de 31 teserna
vittnar om.

En företagsledare i ett statligt företag
som så grovt missuppfattat och
misslyckats med väsentliga delar av sin
verksamhet bör dra de rätta konsekvenserna
av detta och avgå. Detta borde
vara en angelägenhet för den som
vill ha ett ökat samhälleligt ägande och
en utbyggnad av statliga företag som
drivs efter andra principer än vilket
privat företag som helst.

Herr talman! Till sist något om vad
som sägs i statsverkspropositionen beträffande
biståndet till Vietnam. Man
säger där att under en treårsperiod
skall utgå ett belopp av 225 miljoner
kronor. Under budgetåret 1970/71
skall 75 miljoner kronor utgå, fördelade
med 25 miljoner kronor som humanitärt
bistånd och 50 miljoner kronor
som utvecklingskrediter, varmed
förstås att detta senare belopp skall utgå
i form av bistånd för återuppbyggnad
efter krigets slut.

Den debatt som följde i höstas efter
utrikesministerns tal på den socialdemokratiska
partikongressen, där han
meddelade det förslag som nu presenteras,
rörde till stor del när detta stöd
skall utgå, eftersom det uppstod en hel
mängd olika tolkningar om vad utrikesministern
verkligen hade sagt och kanske
i än högre grad om vad han hade
menat. Slutet på diskussionen blev att
utrikesministern förklarade att återuppbyggnadsbiståndet
skall utgå först efter
krigets slut. Intill dess skall endast vad
man kallar humanitärt bistånd utgå.

Detta bekräftas nu också i statsverkspropositionen,
och till det bör sägas:
För det första är det praktiskt taget

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

omöjligt att klart definiera vad som
skall betecknas som humanitärt bistånd.
Är det enbart rent medicinsk
hjälp, eller kan termen innefatta något
mer? Uppenbarligen kan den det, vilket
också uttrycket ”humanitärt bistånd
i vid mening”, som vid några
tillfällen använts av representanter för
regeringen, ger uttryck för. Detta bistånd
skulle då kunna innefatta betydligt
mer än vid en snäv tolkning av termen.
Men hela detta resonemang om
tolkningen av ett begrepp är egentligen
ganska fruktlös och visar att gränserna
mellan vad som kallas humanitärt
bistånd och bistånd för återuppbyggnadsarbete
är flytande och också
omöjliga att dra upp, därför att det beror
på vilka politiska utgångspunkter
man utgår ifrån.

Med hänsyn till detta och med hänsyn
till att kriget i norr redan är slut
anser vi att hela den summa som upptagits
i statsverkspropositionen, alltså
75 miljoner kronor, skall utgå som bistånd
till Vietnam. Beträffande frågan
att bistånd skall ges till hela Vietnam
och inte enbart till Nordvietnam finns
inget motsatsförhållande i en sådan
frågeställning. Det avgörande därvidlag
är självfallet att hjälpen till Sydvietnam
går till dem som framstår som
de verkliga representanterna för Sydvietnams
folk, nämligen Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. Denna regering kontrollerar
i dag fyra femtedelar av Sydvietnam
— de områden som har befriats —
och framstår som den enda lagliga regeringen.

Tjugofem stater har hittills erkänt
Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering. Vi anser att det
är angeläget att även Sverige upptar
diplomatiska förbindelser med denna
regering och helt bryter med marionettregeringen
i Saigon. Ett sådant
ställningstagande är en naturlig konsekvens
av solidariteten med det kämpande
vietnamesiska folket och skulle
också utgöra ett bidrag i riktning mot

Statsverkspropositionen m. m.
en lösning av konflikten och medverka
till att USA-regeringen tvingas dra tillbaka
sina trupper.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Till herr Werner vill
jag bara säga att han i senare delen av
sitt inlägg intog exakt samma ståndpunkt
som Aftonbladet i dess gårdagsledare.
Jag har ingen anledning att
kommentera detta.

Jag skall, hem talman, börja med några
repliker. Som vanligt i en sådan här
debatt har siffror rörande bruttonationalprodukten
spökat. Den här gången
är det statsministern som har önskat
åberopa dessa som bevis för den gynnsamma
utvecklingen under 1960-talet.
Det är siffror som man får höra i praktiskt
taget varje industriland och även
i vissa u-länder. Jag åhörde senast en
sådan redovisning i Kenya. Det är nämligen
så att även vissa u-länder har
gjort framsteg lyckligtvis. Men industriländernas
framsteg är givetvis de
största.

Sveriges roll i denna sifferserie är
faktiskt inte så imponerande som man
skulle kunna tro efter att ha hört statsministern.
Herr Bohman hade inget tillfälle
till replik, och jag skall därför läsa
upp några siffror i hans ställe rörande
bruttonationalproduktens utveckling i
olika länder från år 1966 till 1970. Jag
konstaterar att Sverige år 1966 låg på
femte plats bland de europeiska OECDländerna,
år 1967 på åttonde plats, år
1968 på sjätte plats, år 1969 på nionde
plats samt i en prognos för år 1970 beräknas
ligga på tionde plats. Öststaterna
är alltså inte inräknade, men resultatet
för vår del är inte särskilt imponerande.

Statsministern åberopade vidare i en
annan del av debatten en bok av Leif
Lewin rörande 1960-talet som var till
den grad förträfflig att den numera användes
i undervisningen ”vid praktiskt
taget alla undervisningsanstalter”. Det
var nu en lätt överdrift, man undervisar
inte med så tjocka böcker som

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
hjälpmedel. Jag skall i varje fall läsa
upp ett stycke ur den boken, som kanske
ger en något annan bild. Väsentligen
diskuteras i avhandlingen planhushållningsdebatten,
och slutsatsen är ett
försök att motbevisa Tingstens tes om
döda ideologier. Lewin skriver på s. 519
om 1960-talet: ”Ett visst närmande har
dock kommit till stånd under den tidsperiod,
som här behandlats, mellan socialdemokratins
ekonomiska idéer och
de borgerligas. I och med att socialiseringsteorin
fick ge vika för planhushållningsideologin,
inledde socialdemokraterna
sitt arbete på att rekonstruera
kapitalismen, att skapa den effektivitet
och konkurrens, som detta system förutsatte
men inte kunde visa upp. Samtidigt
som detta program blivit mer och
mer teoretiskt artikulerat, har det liberala
draget i socialdemokratins näringspolitik
accentuerats och marknadskrafterna
godtagits; regeringspartiet vill —•
som det heter i 60-talets debatt — med
sin socialistiska politik återställa den
harmonitanke, som en gång föresvävade
de ekonomiska liberalerna.”

Det kanske inte var riktigt den läran
som herr Palme önskade se spridas vid
våra undervisningsanstalter.

Beträffande skattepolitiken förklarade
statsministern att regeringens tankar
vuxit fram som följd av rådslag över
hela landet. Det är väl en sanning med
modifikation. En så viktig beståndsdel
som borttagandet av kommunalskatteavdragen
nämndes, såvitt jag vet, icke vid
dessa rådslag. Det nämndes veterligen
ej heller vid partikongressen men har
tydligen tillkommit under de yttersta
av dessa dagar.

Det råder oklarhet även i fråga om de
s. k. kompensationerna för dessa avdrag.
I fackföreningspressen har man
kunnat läsa — och den brukar alltid
vara mycket väl underrättad i god tid
om statsverkspropositionen — att viss
kompensation skall ges. Ordet ”viss”
har fallit bort i andra auktoriserade
framställningar. Det förefaller mig under
sådana förhållanden svårt att tro

att skattepolitiken, när en så viktig beståndsdel
varit okänd även på internt
håll, skulle kunna ha varit föremål för
rådslag av den bredd som statsministern
talar om.

Sist bland dessa korta reflexioner vill
jag säga att jag studsade, när statsministern
sade att vi i fråga om jämlikhet
inte har något att lära från andra
länder, utan att vi måste bryta ny mark
och nya vägar. Det finns många sorter
av jämlikhet, herr Palme. Den återgivna
meningen från hans anförande förefaller
mig bära vittnesmål om en hybris,
som icke riktigt överensstämmer med
talet om herr Palmes klädsamma blygsamhet.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
vad jag egentligen hade på hjärtat.

Jag skulle då först vilja säga att statsminister
Palme tämligen oförskyllt inte
fått någon flygande start. Så att säga i
trappan av sitt tillträde råkade han ut
för alla missförstånden kring Vietnamfrågan,
missförstånd som krävde förklaringar
och som i varje fall icke var helt
tillkomna utan vållande inom regeringskretsen.

Icke lång tid därefter, när Xordekförhandlingarna
var i ett till synes avgörande
skede, kom överraskande det
finländska utspelet, samtidigt som EEC
syntes benägen att öppna dörrarna för
förhandlingar för våra grannländer.
Utanför sedvänjorna i vårt land kom
gruvkonflikten och under de sista av
dessa dagar den ytterligare allmänna
oron på arbetsmarknaden, som är så
unik för svenska förhållanden och som
måste få för vår export och därmed
också vår valutareserv ganska tråkiga
konsekvenser.

Statsministern kunde sannerligen ha
fått en bättre början av sin bana som
statsminister. Det är utan ett spår av
skadeglädje som detta konstateras. Så
viktiga som t. ex. marknadsfrågorna
just nu är — de nordiska och europeiska
— kräver de faktiskt en nära
nog hundraprocentig kraftinsats från
vår politiska ledning i olika partier och

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

då alldeles särskilt från statsministern.
Det är beklagligt om andra frågor kommer
att hindra uppmärksamheten på
dessa viktiga ting.

Låt mig så ta upp eu annan och mer
principiell fråga. När statsminister Palme
hade, som det helte, regerat i 100
dagar blev han föremål för en jubileumsintervju
i Aftonbladet. I denna
uttalade han att han inte ville säga något
om budgeten annat än att den också
skall vara ett resultat av partikongressens
beslut. ”Vi har inrättat ett litet
kontrollsystem här i statsrådsberedningen
för att kolla att kongressens beslut
följs upp. Vi kan bara inte göra allt
på en gång.” Ett kontrollsystem inom
statsrådsberedningen för att kolla att
partikongressens beslut följs upp var
det ja.

Den principfråga jag syftar på är:
Lyder regeringen under partikongressen,
och hur blir i sådant fall med nuvarande
majoritetsförhållande i kamrarna
riksdagens ställning? Är först regeringen
och sedan riksdagen att betrakta
som en namnstämpel ovanpå
partikongressens justerade protokoll?

Det finns flera andra exempel på vad
jag här åsyftar, och jag skall inte nämna
så många. I en viktig offentlig utredning
presenterades häromdagen som
praktiskt taget tilläggsdirektiv ägnade
att ligga till grund för utredningens
fortsatta arbete lösryckta brottstycken
ur ett av anförandena vid samma kongress.
Kravet på att LKAB skulle lämna
Arbetsgivareföreningen har rests
under åberopande av partikongressen,
och man har begärt ett omedelbart beslut
under hot om att annars skulle huvuden
falla.

Än viktigare är emellertid att herr
Palme i sitt avskedstal vid kongressen,
återgivet på sidan 107 i ”Nu gäller det
70-talet” säger: ”Nu börjar arbetet. Vi
har idéerna. Vi har programmet. Nu
skall vi i handling söka förverkliga
kongressens beslut.” Om detta innebär,
att regeringen mer eller mindre är un -

Statsverkspropositionen m. m.
derställd partikongressen, är därom
ganska mycket att säga.

Först och främst står det i riksdagsordningens
första paragraf att riksdagsmännen
i utövningen av sin befattning
icke kan bindas av andra föreskrifter
än rikets grundlag. Svensk offentlig
rätt känner icke imperativa mandat. Eu
ledamot av riksdagen är i princip medlem
av en församling som representerar
hela folket.

Det finns dock vissa likheter mellan
en socialdemokratisk partikongress och
den riksdag som skall sammanträda
nästa år. Båda kommer att ha 350 ledamöter
— det var antalet vid den senaste
partikongressen här i Stockholm —
och båda ägnar sig till viss del åt nattplena
till följd av tidsbrist. Men olikheterna
är ännu större. Besluten vid en
partikongress föregås icke av någon
utskottsbehandling. Majoriteten kan
ibland bli relativt slumpartad, beroende
på att samma strikta ordning beträffande
kvittning och frånvaro icke
kan gälla där som t. ex. i riksdagen.
Står meningarna mot varandra inom
partikongressen, kan faktiskt hälften
eller något mer av de i partikongressen
deltagande få stå för de beslut som
sedan skall få den giltighet och kraft
inför riksdag och regering som den nuvarande
statsministern talar om.

Helt andra förhållanden råder i England.
Där har premiärministern, icke
en utan åtskilliga gånger, förklarat att
han som premiärminister icke känner
sig bunden av partikongressens beslut.
Jag vill tillfoga, eftersom jag ser experter
på området i kammaren, att förhållandena
i Sverige och i England i denna
del icke kan helt jämföras. Bland
annat är röstningsförhållandena helt
olika vid partikongressen i England
och vid partikongressen i Sverige. Men
ändå är det av intresse för principfrågan
att notera denna engelska ståndpunkt.

Vad är då den nuvarande statsministerns
inställning i dessa frågor? Någon

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vägledning kan vi få av ett protokoll
från andra kammarens debatt den 29
oktober i fjol, då herr Palme säger följande:
”Vi räknar med att lägga fram
dessa förslag i riksdagen. Visserligen är
inte riksdagsgruppen absolut bunden
av partikongressens beslut. Vi kan möta
oförutsedda händelser eller oöverstigliga
praktiska svårigheter. Det finns
alltid ett spelrum när det gäller de
konkreta lösningarna. Vi har möjlighet
att ta hänsyn till synpunkter som framförs
av oppositionen. Inte heller innebär
det faktum, att vi tycker oss ha
lagt fram ett hållbart program, att vi
anser oss ofelbara. Misstag är alltid
oundvikliga.”

Som synes, herr talman, är det inte
många och viktiga reservationer som
görs. Den som läser denna principförklaring
får i alla fall intrycket att riksdagsgruppen
skall vara mycket bunden
av partikongressens beslut. Frågan har
ju inte ställts på sin spets förrän under
fjolåret, eftersom socialdemokratin
inte haft majoritet på egen hand i
båda kamrarna under hela efterkrigstiden
förrän år 1969 och år 1970.

Som vi ser saken har en regering
sitt ansvar vida utöver sitt parti. Den
måste känna för helheten och icke för
delar, hur stora de än må vara. Den
har ju också möjlighet att basera sina
ståndpunkter och beslut på helt annat
informationsmaterial och har en helt
annan överblick än en partikongress,
även med de bästa informatörer. En regering
bör naturligtvis också lyssna till
oppositionen och inte bara till rörelsen.
Den bör lyssna till oppositionen
antingen denna representerar en liten
procentdel av väljarmajoriteten eller
en större men alldeles särskilt när fördelningen
— vilket under en lång tid
varit fallet i de tre nordiska länderna
Danmark, Norge och Sverige — mellan
socialistisk uppfattning och låt oss
kalla det borgerlig uppfattning varit
ungefär 50/50.

Om en regering icke lyssnar på den
andra delen av folket, som inte har en

socialistisk inställning, ökar också
känslan av främlingskap, av alienation.
Detta försvårar känslan för ett levande
politiskt arbete och för vikten av att
föra ut demokratin till folkets alla lager.
Förutsätter icke demokratin och
folkstyrelsen i själva verket ett givande
och tagande mellan olika grupper, olika
partier, olika fraktioner och olika meningsriktningar?
Utan ett sådant givande
och tagande förtvinar demokratin
på lång tid sett och ersätts av översåtars
makt, av byråkrati och av snävare
synpunkter framför de vidsträcktare.

Jag måste alltså till regeringsbänken
och närmast till statsministern ställa
frågan: Hur bunden anser sig statsminister
Palme vara av partikongressens
beslut? Är han beredd att i en deklaration
som innebär ett hänsynstagande
— utöver partikongressens mening —
till andra meningsriktningar säga att
han i detta avseende känner sig fri?
Vågar han sig på ett sådant medgivande
och kan han precisera sin frihet vid
lämpligt tillfälle? Jag tycker att det är
ganska viktigt att vi får ett klarläggande
på den punkten. Det är viktigt
bl. a. när det gäller att bedöma vilken
styrka och tyngd som ligger i det annars
ofta förda talet om enpartiväldet i
flerpartistaten.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När man har suttit och
lyssnat på de stora i denna debatt — såväl
statsministern som parti- eller
gruppledare — undrar man i viss mån
vad begreppet demokrati över huvud taget
innebär. Själv vill jag tolka demokratin
i dess yttersta mening på det sättet
att den i och för sig är en möjlighet till
samverkan olika grupper emellan. Nu
vet jag inte och känner inte till om vederbörande
— statsministern och andra
— har försökt konstruera eventuella
motsättningar, som kanske inte är så
stora i vårt samhälle som man i den
diskussion som har förts har velat göra
gällande.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Herr talman! Vi lever i rekordens tidevarv.
.lag ser att den föregående statsministern
nu har lämnat kammaren.
Men jag hoppas att han, även om han
skulle ha varit närvarande, inte på något
sätt hade tagit illa upp av det uttryck
som jag här använder. Har man
följt ekonomichefens behandling av
hudgeten och under många år kunnat
konstatera den ständiga tillväxten kan
man påstå att finansministern kan mäta
sig i rekord med vilka idrottsmän som
helst.

I detta sammanhang må man, även
om man inte tycker om Sträng såsom
finansminister men väl såsom människa,
uttala sin beundran för hans sätt att såväl
med det skrivna som med det talade
ordet uttrycka något som man ibland
får en uppfattning av att han själv inte
tror på. Det taias ofta om att han trollar
med finansplanen, och man gör inga
överdrifter om man säger att gjorda spådomar
och därutöver gjorda omdömen i
föregående finansplaner inte har visat
sig hålla vid en jämförelse med varje
budgets bokslut.

Låt mig, herr talman, hänvisa till dagens
aktuella tal om jämlikhet. Här har
regeringen en intellektuell expertis, som
under månader — många gånger på det
sättet att vederbörande har kollapsat i
sina departement — har arbetat för att
få fram siffror till en statsverksproposition.
Det som alltså tar månader för regeringen
och dess experter skall oppositionspartierna
på några få dagar försöka
klara av. Oppositionen skall inte
bara klara av det med ett eventuellt likartat
budgetalternativ, som jag inom parentes
vill ha sagt i och för sig är en
dum metod på grund av det nyss sagda,
utan utöver detta kommer även det
perspektivet — det framgår särskilt avårets
finansplan — att det sker en
mörkläggning av vad som komma skall
under ett budgetår. Jag anser det såsom
en ren omöjlighet för oppositionen att
framlägga ett egentligt alternativ.

Herr talman! Skulle det inte vara ett
demokratiskt jämlikhetskrav att riks -

Statsverkspropositionen ni. in.
dagens ledamöter, som är valda avsvenska
folket, i god tid finge ta del av
det som försiggår i de olika departementen?
Jag tror att en allmän insyn
skulle gagna den demokratiska utvecklingen
i vårt samhälle. Socialdemokrater
bör inte bara tala om jämlikhet utan
även på nära håll försöka att förverkliga
densamma. Som det nu fungerar,
är det mer eller mindre ett tomt talesätt
att säga att man förverkligar —
andra taiare har varit inne på detta —
beslut och tankegångar från den socialdemokratiska
partikongressen.

Inledningsvis sade jag något om vad
jag anser demokratin innebära. Även
om socialdemokratin har hälften av rösterna
i vårt land så bör väl spelreglerna
vara sådana att hänsyn tas också till
den andra hälften av det svenska folket.
Det är också en överdrift att säga att
ett förverkligande av beslut som fattas
på partikongressen skall genomföras.
Vi är ju medvetna om att vi har en
fullkomlig finansminister i det svenska
samhället. Det måste vara en tung börda
att under nuvarande förhållanden
vara den allenarådande som tar allt ansvar.
Jag beundrar honom fortfarande
för att han orkar att i viss mån förleda
inte bara oppositionen utan även en
stor del av sina egna.

För närvarande är vår nye, unge,
charmerande och intelligente statsmi
nister inte i kammaren, men vi hade tidigare
nöjet att se honom här. Man kan
vänligt beklaga att han vid sin sida
som koordinerande och bestämmande
har eu allenarådande finansminister.

I den ”nådiga lunta” som regeringen
presenterat förekommer, förutom automatiska
utgiftsökningar, en del nya reformer.
Trots de många stora ord som
tidigare har uttalats från regeringshåll
finns det, som jag ser det, i statsverkspropositionen
inte så mycket av reformer
att man kan tala om en ökad takt
i reformverksamheten. Detta gäller
framför allt på jämlikhetens område.
Även om de aviserade nya propositionerna
är många till antalet så finns det

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

föga av de nya djärva grepp som
skulle skapa rättvisa och jämlikhet enskilda
och grupper emellan.

Finansministern har vid ett flertal
tillfällen talat om en kommande genomgripande
skattereform. Kamrarnas ledamöter
torde, oavsett partitillhörighet,
ha trott att riktlinjerna för denna
reform i sin helhet skulle presenteras
i årets statsverksproposition. Denna
förväntan blev, när man läste finansplanen,
en ren besvikelse. Att det kommer
ett förslag om en skattereform
finns att läsa om i finansplanen. Vi har
redan i bevillningsutskottet behandlat
en del av det som sannolikt kommer
att beröra den nya reformen, nämligen
en ökad moms.

En förskjutning från direkt till indirekt
skatt hälsar jag personligen med
tillfredsställelse. Vad vi vid detta tillfälle
skulle vilja få ett besked om från
regeringens sida är skatteskalornas
slutgiltiga utformning, verkningarna —
även i samband med skatteskalorna —
av skatteavdragens borttagande och hur
finansministern tänker sig skatteutformningen
för de kvinnor som enligt
den i finansplanen gjorda versionen
kommer att särbeskattas även om de
inte har möjlighet att omskolas och beredas
arbete i sin hembygd eller i närheten
därav. Härtill kommer alla kvinnor
som med rätta anser det vara riktigt
att de under de första åren, när
barnen är små, ges möjlighet att utan
att skattemässigt bli bestraffade få vara
hemma och sköta sina barn. Samma är
förhållandet med de ogifta mödrarna
som många gånger befinner sig i ett
svårt dilemma.

Detta innebär att det finns många frågetecken
i marginalen. Jag förmodar att
detta står tämligen klart för finansministern
och regeringen. Jag anser det
därför vara nödvändigt att regeringen
mera preciserat talar om hur den vill
utforma det nya skattesystemet.

Även om vi inom centerpartiet under
en längre tid har haft en grupp som
arbetat med utformandet av en skatte -

reform kvarstår det faktum att med
hänsyn till det outsagda — det som
inte står i finansplanen — finns det i
dagens läge ingen som helst anledning
att tala om hur vi ser på de olika problemen.
I brist på sådan upplysning
kan det väl, herr talman, bara sägas
att vi må återkomma den dag som
skattepropositionen ligger på riksdagens
bord.

Den konjunkturpolitiska bedömningen
präglas enligt finansplanen av en
viss tillförsikt, men det ges också många
oroande varningstecken från finansministerns
sida.

Må vi utan att på något sätt vara kritiska
hoppas att såväl valutareserven
och bytesbalansen som den inhemska
konsumtionen, speciellt när det gäller
importvaror, skall utvecklas på ett sådant
sätt att under det nya året ekonomiska
möjligheter skapas för ett fortsatt
framåtskridande. Våra redan intecknade
växlar i fråga om olika reformer
— jag tänker då på redan genomförda
och nya nödvändiga sådana —
får med rätta inte drabbas av en ekonomisk
stagnation.

Det finns orosmoln både inom vårt
eget land och i omvärlden. Visserligen
har de vänstervridna demonstrationerna
för tillfället avstannat såväl i vårt
land som delvis också i Europa i övrigt,
och det tror jag vi skall vara glada för.
Vi kan inte komma ifrån att även om
en del av dessa demonstrationer kan
vara vettiga och riktiga så skapar de
många gånger i onödan irritation och
oro.

När det gäller omvärlden i övrigt tänker
jag inte bara på de krigiska förvecklingarna
utan även på avslutade
och pågående strejker som kan vålla
avbrott i vår utrikeshandel vilken vi för
vårt välstånd är så beroende av. De här
hemma avklarade och pågående vilda
strejkerna utgör ett allvarligt observandum.
Vi har upplevt en mångårig arbetsfred
som mycket väsentligt bidragit
till vårt lands framåtskridande. Men
jag vill framhålla att det som sker i dag

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

kan, om inte lugn återställes på arbetsplatserna
och om en fortsättning följer,
skapa inte bara individuella olyckor
utan även ge menliga sår i vår samhällsekonomi.

Man kan och bör fråga sig om orsaken
till strejkerna ligger i tiden. Vi lever
alla i ett organisationssamhälle. I
stort sett alla organisationer har gripits
av ett centraliserat hysteri, om jag får
uttrycka mig på det sättet. Detta måste
medföra att den enskilda människan
kommer allt längre ifrån beslutandeprocessen.
Det är min fasta övertygelse att
såväl samhället — staten — som de olika
organisationerna måste komma ned
på en nivå där individerna — människorna
— finns. Detta kan endast ske
genom att centralisering ersätts med
decentralisering. Som vi från centerhåll
många gånger har påpekat, är det en
demokratins livsnödvändighet att vi på
alla vis försöker sätta det mänskliga i
centrum.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! De första talarna i dagens
remissdebatt ägnade sig inledningsvis
åt att recensera varandra. Jag
har inte behov av att i mer än två avseenden
göra några korta kommentarer
av liknande karaktär.

Herr Bohman talade i ett mycket
trevligt framfört anförande om oppositionens
ställning. Jag noterade en sak
med särskild tillfredsställelse, nämligen
att han inte ansåg det nödvändigt
att — som en del har för sig — oppositionspartierna
slår sig ihop för att vi
skall få en växling vid makten. Jag tror
att det var ett viktigt och riktigt konstaterande,
liksom att samverkan inom
oppositionen betyder att man inte försöker
misstänkliggöra varandras avsikter.
Jag vill tillägga att det självfallet
måste vara så att när vi har något att
kritisera varandra för i sak inbördes
skall vi också kunna göra detta utan
några stora och besvärliga strider. Men
vi måste givetvis kritisera i sak, om vår

Statsverkspropositionen m. m.
politik skiljer oss på väsentliga punkter.

Jag vill också säga några ord om
statsminister Palme. Mitt intryck var
att herr Palme har tagit med sig ett dåligt
arv från herr Erlander när det gäller
att karakterisera motståndarnas uppfattningar.
Jag är emellertid inte riktigt
säker på att det var ett arv. Herr
Palme verkade så inlärd i rollen att det
är möjligt att det är han som föreslagit
herr Erlander under ett antal år att
denne skulle vända upp och ned på
motståndarnas argument eftersom det
är enda sättet på vilket man kan komma
åt dem. Herr Erlander har flera
gånger efter 1968 års vårriksdag uttalat
en osanning som herr Palme upprepade
i dag. Oppositionen föreslog, sade han,
åtgärder som skulle ha lett till en
samhällsekonomisk balans som skulle
ha varit sämre än den regeringen
föreslagit. Sanningen är att mittenpartierna
vid vårriksdagen 1968 föreslog
ett tidigare genomförande av åtgärder
som herr Sträng tänkte genomföra.
Vi föreslog t. ex. att skatten på
företagens investeringar, som herr
Sträng ville ta bort vid årsskiftet, skulle
tas bort ett halvår tidigare. Det var
nämligen uppenbart för alla, även för
regeringen, att sysselsättningsläget inte
var tillfredsställande på en hel del håll,
bl. a. i Norrland. Vi föreslog statliga
beställningar till industrier i regioner
där det var dåligt med syselsättningen.
Vi föreslog särskilt att en del beställningar
skulle läggas ut i sådana regioner
till industrier, vilka producerade
varor som u-länderna i hög grad hade
användning för och som vi skulle överlämna
till dem som gåvor. Detta var ju
åtgärder som skulle ha stärkt sysselsättningsläget
under månaderna närmast
framför oss och som sedan naturligen
skulle ha avvecklats. Men det
fanns ingenting i herr Palmes anförande
— lika litet som i herr Erlanders
anföranden tidigare — som innebar ett
erkännande att detta var ståndpunkten.
Om herrar Erlander och Palme hade

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sagt att de då inte ansåg att det var
nödvändigt att stärka sysselsättningen
i Norrland och i en del områden i Mellansverige
där det var dåligt, kunde de
stå för den ståndpunkten. Men när vi
säger att det är önskvärt med en bättre
sysselsättningsgrad påstår man helt
plötsligt att det vi föreslagit skulle ha
lett till ett sämre resultat för det stora
flertalet medborgare i detta land. Det
är en argumentation som föll när herr
Erlander förde fram den, och den faller
givetvis också nu när herr Palme
för fram den. Den blir inte bättre. Snarare
är det väl ganska uppseendeväckande
att påståenden av den karaktären
framförs från regeringsbänken. Det är
ju inte något sätt att höja den politiska
debattnivån här i landet.

Herr Palmes anförande var intressant
ur en synpunkt. Strategin i det
socialdemokratiska partiet under valåret
är tydligen den att man skall berömma
sig själv. Socialdemokratin har
aldrig varit så duktig som när den ser
bakåt och ser saker som varit bra. Då
påstår man helt plötsligt att det är just
det som man har velat föra fram. Finansminister
Sträng har i årets finansplan
själv betygsatt de avsikter som
han hade vid 1969 års riksdags början.
Så här karakteriserar herr Sträng i efterhand
sin politik under 1969: ”Huvudvikten
i politiken från början av år
1969 (var) att motverka tendenserna till
överhettning i ekonomin.” Detta uttalande
i efterhand bör jämföras med
vad som verkligen sades i finansplanen
1969. Där hittar man inte sådana tvärsäkra
uttalanden och inte heller en så
ensidigt inriktad politik. De käcka påståendena
fanns inte i finansplanen
1969. Det var ju en viss osäkerhet beträffande
konjunkturutvecklingen, en
osäkerhet som finansministern delade
med representanter för andra partier.
Herr Sträng ”hoppades” på en gynnsam
utveckling av produktion och handel
1969. Men åtskilliga uttalanden av
honom vid den tidpunkten tyder på att
han inte var så säker. När valutakrisen

kom och pengar strömmade ut ur landet
— eller inte kom in i önskvärd omfattning
— vilket till betydande del
skedde efter det att 1969 års finansplan
framlagts, tillgrep inte herr Sträng metoder
som i någon nämnvärd utsträckning
bidrog till att vare sig klara överhettningsfenomenen
eller bemästra valutakrisen.

Herr Palme sade: Oppositionen felbedömer
ju finansplanerna. Det är mycket
lätt att visa att herr Palme har fel
på den punkten. När han tar fram t. ex.
Bertil Ohlins inställning vid 1960 års
riksdag är det att notera att vad Bertil
Ohlin vid det tillfället framför allt varnade
för var att man under 1960-talet
— och de år som då närmast låg framför
oss — skulle få en ekonomisk politik
som skulle leda till att vi fick lika
stora prisstegringar på 1960-talet som på
1950-talet. Nu kan vi konstatera hur utvecklingen
varit 1959—1969. Vi har
fått en prisstegring på nära 50 procent.
Det var ju den utvecklingen som Bertil
Ohlin varnade för. På detta svarar herr
Palme: Oppositionen har alltid fel. Den
svenska allmänheten, som får betala de
höjda priserna, vet vem som hade rätt.

Finansministern lovade i fjol att för
det budgetår vi nu är inne i skulle budgetunderskottet
bli 1 000 miljoner mindre
än föregående år. Nu blir det enligt
herr Strängs nya beräkningar ett underskott
på 3 000 miljoner kronor,
d. v. s. väsentligt mer än han antog. Jag
tillät mig verkligen under vårriksdagen
att poängtera att de siffror vid vilka
herr Sträng trodde att underskottet
skulle stanna var alldeles för låga. Vem
hade alltså rätt?

Tvärtemot all konjunkturteori, tvärtemot
vad herr Sträng och andra finansministrar
alltid hävdat har vi ju under
en högkonjunktur det senaste halvåret
haft en situation där budgetunderskottet
har stigit. De faktiska flermiljardunderskotten
är verkligen inte något
gott betyg åt herr Sträng. Det intressanta
var ju att herr Palme inte med
ett ord talade om de sakerna. De var

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

7‘J

väl för näraliggande ocli för besvärande.

Det ger därför ett litet egendomligt
intryck nu när herr Sträng i årets finansplan
försöker att komma undan
problemet med budgetunderskottet för
det budgetår som kommer efter det innevarande.
För att kunna visa sig kraftfull
eller åtminstone ge ett intryck av
att vara det säger lierr Sträng först att
det blir ett underskott på 800 miljoner
kronor. Litet generad tillägger han att
det blir väl litet större därför att vi
inte räknat in allt. Det är sannolikt att
det blir ett underskott på 1,5 miljarder.

I det sammanhanget kan man verkligen
undra: Varför är det en enda speciell
post i budgeten som inte ens har
preliminärt preciserats när det gäller
kostnaderna? Jag syftar på lokaliseringspolitiken.
Vi föreställer oss att det
även detta år kommer att behövas en
hel del pengar till detta ändamål. Alla
andra betydande poster i budgeten
finns preciserade, åtminstone preliminärt.
Denna post är inte preciserad,
och man undrar om det beror på en
spricka i regeringen att denna post
egendomligt nog inte har tagits upp.

När man bedömer hur en budget påverkar
konjunkturerna kan man inte
enbart mäta detta med hjälp av siffror
på budgetbalanser. Det är också andra
faktorer som spelar in: tidpunkten för
insättande av olika åtgärder, hur snabbt
de kan väntas verka och på vilket sätt.
Bertil Ohlin har ofta framhållit detta,
men han har rönt ytterst liten förståelse
i denna sin upplysningsverksamhet.
Det intressanta är att finansministern
i årets finansplan för ett litet resonemang
kring dessa problem. Hösthalvåret
1969 uppvisade statskassan
enligt finansministern ett underskott
på 5,9 miljarder kronor, detta alltså i
ett läge då konjunkturen var hög och
stigande och då vi samtidigt hade stora
svårigheter med vår valutareserv. Finansministerns
åtgärder för att rädda
vad som räddas kunde i den situationen
var ju både obetydliga och otill -

Statsverkspropositionen m. m.
räckliga. Han lastade över den störsla
bördan på riksbanken, som fått föra en
utomordentligt hård politik. Det har
varit svårt att låna, och om det funnits
pengar att låna har räntorna varit för
svenska förhållanden sensationellt höga.

Går vi så till första halvåret 1970 finner
vi att hudgeten då kommer att vara
överbalanserad. Herr Sträng räknar
med ett överskott på 2,8 miljarder kronor.
Han antar då — som herr Helén
påpekade — att under mars och april
kommer ungefär 4 miljarder att inflyta
i form av fyllnadsbetalningar på skatt
och restskatt. Läget är då följande.
Skattebetalarna, enskilda och företag,
måste antingen ta pengarna till dessa
skatteinbetalningar från sina sparmedel
som i regel finns i bankerna eller låna
dem där. Massor av pengar kommer på
det sättet att dras ifrån företag, hushåll
och kreditinstitutioner till staten. Detta
skulle ju i och för sig möjliggöra en
lättare penningmarknad. Men det finns
stor risk att de kreditåtstramningar som
fastställdes på sensommaren nu först
på allvar kommer att slå igenom och
att totalresultatet därför inte blir en
lättnad. De stora företagen har något
så när god likviditet, en del mycket
god. Men så fort man, som herr Helén
påpekade, kommer in på de medelstora
och små företagen vet vi att situationen
där är en annan. De har betydande
svårigheter. Dessa företag och deras
anställda kan få känna vad kreditåtstramning
verkligen vill säga. Likadant
blir det för dem som behöver ta personlån.
Allt detta gäller under förutsättning
att några oförutsedda händelser
inte inträffar.

I denna situation med stora svårigheter
för företagen att låna tror herr Sträng,
att näringslivets investeringar skall stiga
med 10 procent under 1970. Investeringsolusten
har ju under flera år varit
ett av herr Strängs stora bekymmer. I
fjol gick investeringarna äntligen upp
något, och det var glädjande. Herr
Sträng hoppas att de skall göra det

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
även i år, och det hoppas vi alla. Den
enkät som gjordes i november beträffande
näringslivets investeringar visade
dock inte på någon sådan benägenhet.
Emellertid är det ju så att investeringarna
i regel blir större än vad dessa
novemberenkäter brukar utvisa, men
antagandet att investeringarna skall
stiga med 10 procent under detta år
även om inga lättnader sker på kreditmarknaden
förefaller vara ganska optimistiskt.
Om det skall bli möjligt måste
nog herr Sträng föra en politik som
klart möjliggör för riksbanken att lätta
på kreditrestriktionerna.

Professor Göran Ohlin har påvisat
att den förnyelse och utvidgning av ett
näringsliv som investeringar utgör har
varit obetydlig i Sverige under åtskilliga
år. Han påvisar att bruttoinvesteringarna
i England och Frankrike, länder
som verkligen har haft bekymmer,
sedan 1962 ökat med 50 procent och i
USA med 100 procent, men i Sverige
har vi inte orkat med en större ökning
än 15 procent. Dynamiken har varit
otillfredsställande i det svenska näringslivet.
Utveckling, förnyelse, rationalisering
måste bli mer genomgående
drag i hela näringslivet.

Långtidsutredningen hävdar nödvändigheten
av att även de områden som
producerar service och tjänster får
möjlighet att investera mer. Ett problem
blir att de yrkesverksamma åldrarnas
andel av befolkningen sjunker.
Enligt prognoserna kommer siffran för
yrkesverksamma mellan 16 och 64 år,
som nu är 65 procent, att sjunka till under
60 procent, och invandring kan ju
inte lösa hela detta problem. Statsmakterna
har här ett betydande ansvar, när
det gäller att driva en ekonomisk politik
som underlättar för företag och offentliga
organ att göra de nödvändiga
investeringarna. Yi kommer att framlägga
synpunkter på detta under motionstiden.

Även om läget är otillfredsställande
på detta och en del andra områden, är
det självfallet inte omöjligt att komma

till rätta med problemen. Jag vill betona
detta med anledning av vad herr
Palme sade för en stund sedan.

Konjunkturinstitutet är inte optimistiskt
beträffande möjligheterna för
1970. Man säger så här: ”Det är meningslöst
att nu göra en förutsägelse
om näringslivets vinstutveckling och
upplåningsmöjligheter 1970. Antages
emellertid vinsterna bli ungefär lika
stora som 1969, så förutsätter genomförandet
av de prognoserade investeringarna
att upplåningen blir större än
1969 och/eller att likviditeten kraftigt
försämras. Läget är så till vida detsamma
för näringslivet och för kommunerna.
”

Sedan kommer ett mycket märkligt
uttalande. Så här säger konjunkturinstitutet:
”Osäkerheten över hela fältet
gör realismen av investeringsprognoserna
ovanligt svårbedömd ur finansiell
synvinkel. Det har under sådana
omständigheter heller inte ansetts meningsfullt
att för 1970 söka uppställa
den sedvanliga kreditmarknadsbalansen.
”

Vi har alltså inte ■— som jag förmodar
att en del av kammarens ledamöter
uppmärksammat — i den preliminära
nationalbudgeten någon prognos för
hur kreditmarknaden skall utvecklas
för 1970. Det är första gången på åtskilliga
år.

Sverige har sedan juli 1967 förlorat
över 40 procent av sin valutareserv.
Riksbankens och valutastyrelsens försök
att stoppa utflödet har så småningom
lett till resultat, men metoderna är
allt annat än behagliga, och ingen torde
ha medverkat till dem med någon
förtjusning.

Det är givetvis ett direkt svenskt intresse
att svenska företag får möjlighet
att också investera i utlandet. Den internationella
handeln bygger ju på ett
utbyte även i fråga om investeringar;
det är en självklarhet. Valutakrisen och
herr Strängs ovilja att medverka till åtgärder
för att dämpa verkningarna av
den har lett till att svenska företag i be -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

tydande utsträckning måste försöka att
finansiera sina direkta investeringar
utomlands. Valutastyrclsen fastslår att
detta endast kan vara en tillfiillig lösning.
Man kan, framhåller valutastyrelsen,
använda sig av denna metod om
man utgår från att ”den ekonomiska
politiken kommer att utformas på sådant
sätt, att nuvarande störning i betalningsbalansen
inom ett eller annat
år övervinnes”. Detta är en lika riktig
som, skulle man kunna säga, from förhoppning.
Tyvärr kan man inte påstå
att valutastyrelsen kommer att finna
mycken tröst i herr Strängs finansplan.

Mot denna bakgrund kommer valutastyrelsen
med en mycket allvarlig varning
för risken av fortsatta höga räntor
i Sverige. Man säger: ”Skulle betalningsbalansen
mera långsiktigt behöva
baseras på kapitalimport, torde den
sannolika förutsättningen för en sådan
politik vara, att ränteläget i Sverige
stadigvarande hålles högre än på tongivande
marknader utomlands.” Det var
ju verkligen en domedagsprofetia för
alla de företag som redan nu kämpar
med stora ekonomiska svårigheter.

Någon verklig analys av hur budgeten
verkar i detta och andra väsentliga
avseenden finner man inte i herr
Strängs finansplan. Uttalandet om t. ex.
kreditpolitiken är mycket allmänt, försiktigt
och neutralt. Då herr Palme recenserade
regeringens finansplan fick
man för ett ögonblick intrycket att när
riksbanksfullmäktige i morgon skall
samlas, kommer förslag att läggas fram
om att kreditrestriktionerna skall försvinna
och de höga räntorna skall bort.
Riktigt så enkelt är det inte heller på
den här punkten som herr Palme försöker
ge intryck av att det är så länge
han och hans partivänner får sköta
även den ekonomiska politiken i detta
land. Jag skulle i varje fall inte tro att
det sker någon revolution i morgon,
som herr Palme gav intryck av.

Den försiktighet som herr Sträng visar
i finansplanen på denna punkt visar
han inte när det gäller utsikterna

6 Första kammarens protokoll 1970. År 2

Statsverkspropositionen in. m.
för utrikeshandel och valutareserv. I
dessa avseenden försöker han färglägga
i ljusa toner, så ljusa som han över
huvud taget tydligen vågar. Han har
t. ex. haft ett behov av att kunna visa
på eu förbättring av handelsbalansen
under år 1970. Hans enda möjlighet var
då att uppskatta att den svenska exporten
skulle bli litet högre än vad konjunkturinstitutet
ansett i sin prognos.
Det är ett ganska märkligt trick som
herr Sträng utför. I själva verket finns
det anledning vara en aning mer pessimistisk
än konjunkturinstitutet var när
det gjorde sin prognos, och det av tre
skäl.

För det första sätter herr Sträng sin
tillit till att exporten av verkstadsprodukter
skulle kunna stiga. Läget är ju
det att kapaciteten inom verkstadsindustrin
är utnyttjad intill bristningsgränsen.
Utnyttjandet är i själva verket
lika stort som vid 1965 års toppläge.
Där finns alltså inget utrymme för herr
Strängs optimism. Finansministern har
tillgång till uppgiften om verkstadsindustrins
kapacitet och att den är så utnyttjad,
men det säger han ingenting
om.

Utvecklingen har för det andra enligt
de senaste prognoserna från USA
blivit mer negativ än när konjunkturinstitutet
gjorde sin prognos. Den
svenska bilförsäljningen till USA löper
risk att gå ned. I USA säljer man nu
fler småbilar och japanska bilar, typer
som Sverige inte tillverkar. Även dessa
uppgifter har herr Sträng tillgång till,
men han säger ingenting om dem i finansplanen.

För det tredje döljer sig under det
som kallas ”Övriga exportvaror” bl. a.
konsumtionsvaror. En förutsättning för
att exporten av dessa skulle gå upp är
att framför allt de nordiska länderna
skulle köpa mer konsumtionsvaror. Det
är väl nu ändå klart att när Norge och
Danmark bestämde sig för att från årsskiftet
införa höjd konsumtionsskatt
blev det en köprush. Man kan därför
vänta sig att importen av dessa varor

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

kommer att gå ned. Även dessa uppgifter
har herr Sträng tillgång till, men de
finns inte redovisade i finansplanen.
Det är klart att de heller inte kan finnas
där då han påstår att exporten
skall gå upp mer än vad konjunkturinstitutet
har beräknat. Om det som talar
för motsatsen skulle komma in i
bilden, då skulle herr Strängs prognos
te sig ännu sämre. Det var intressant
att höra att herr Palme inte hade något
behov av att nyansera herr Strängs optimism.

Innan jag till sist kommenterar skattereformen
skulle jag som hastigast vilja
säga ett par ord om bostadspolitiken.
Eftersom statsrådet Holmqvist nu har
trätt in och därmed fyllt en plats i regeringsbänken
— den har ju varit tom
under de senaste timmarna — är det
trevligt att få göra några kommentarer.

Först vill jag erinra om att när socialdemokraterna
led sitt valnederlag,
eller låt mig för att undvika diskussion
säga det dåliga valet för socialdemokraterna
1966, och sedan plötsligt
släppte fram ett ökat bostadsbyggande,
visade det sig att en hel del kommuner
inte hade tillräckligt långtgående
planer för byggande. Man kunde inte
klara av bostadsbyggandet och det
fanns även andra orsaker som ledde
till betydande svårigheter på bostadsbyggnadsmarknaden.
Kravet på långsiktigare
kommunal planering har, om
jag uppfattat situationen rätt, numera
i någon mån tillgodosetts. Där man
väntar sig att få bygga finns nu ofta
en hel del planer.

Från folkpartiets sida krävde vi under
flera år mer långsiktiga planer än
regeringen. Vi krävde ganska preciserade
femårsplaner, men regeringen och
riksdagsmajoriteten avvisade vårt
krav. Det beslut som fattades i fjol om
ramfördelning kommer inte med säkerhet
att innebära förbättring ens för de
tätorter och regioner som är starkt
växande. För det stora antalet kommunblock
som har en årlig bostadsproduktion
på upp till omkring 250 lägen -

heter är det svårt att se annat än att det
nya systemet måste innebära en försämring.
Om jag uppfattat systemet
rätt, innebär det i korthet följande: För
år 1 — det löpande kalenderåret —
och för år 2 gäller den av riksdagen
beslutade planen för allt bostadsbyggande.
För åren som kommer därefter,
3, 4 och 5, avser bostadsplanen endast
det statsbelånade byggandet i form av
s. k. garanterat program och en projektreserv.
Projektreserven gäller dock
endast för år 3. För de tre sista åren i
perioden avser planen alltså endast orter
och regioner med klart expansivt
näringsliv. Men de övriga kommunerna
har väl också ett behov av besked
om hur mycket de får bygga! Får de
inte det, löper man, herr inrikesminister,
kanske risk för sämre planering.
Det vill väl ingen av oss vara med om.

Till detta kommer att dessa kommuner
också missgynnas på det sättet att
de tydligen först 4—5 månader före det
aktuella byggåret får reda på hur mycket
de kan bygga. Det är, om denna
l,PPgift är riktig, en klar försämring.
Tidigare fick de reda på det ett år i
förväg.

En diskussion som jag inte vågar ge
mig in på ur teknisk synpunkt är den
som nu pågått omkring paritetslånen.
Jag tycker liksom tydligen de flesta att
detta är väldigt svårt. Det påstås att
det bara finns en person utanför kanslihuset
som lyckats fatta vad detta innebär.
Den personen gör jag inte på
något sätt anspråk på att vara. Utifrån
andra synpunkter, när jag i någon mån
önskar följa utvecklingen på penningmarknaden,
räntepolitiken och sådant,
har jag det bestämda intrycket att paritetslånens
utformning inte riktigt
passar i det höga ränteläge vi har,
framför allt inte om detta höga ränteläge
kommer att fortsätta under en besvärande
lång tid. Jag tror att det skulle
vara nyttigt om inrikesministern ville
ge en förklaring på denna punkt.

Till sist några ord om skattepolitiken.
I den stumpvisa redovisningen av

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

skattereformen som finns i finansplanen
förekommer en hel del bra saker.
Vi har, som herr Helén sade, föreslagit
att sambeskattning skulle försvinna,
och gör den det så är det bra. Vi har
också föreslagit att folk med låga inkomster
skulle få en skattelättnad. Vi
markerade att det måste vara fråga om
en total lättnad i skatterna och att man
inte där fick bortse från att kommunalskatten
blivit det som mest pressat låginkomstgrupperna
under senare år.

Men det finns verkligen anledning
att vara ganska orolig, om man bara
skall ta hänsyn till vad som står i finansplanen.
Som herr Helén betonade
innebär nämligen detta att om man
bara tar bort rätten till avdrag för den
kommunalskatt man har betalt uppstår
en ökad olikhet mellan kommuner med
hög och kommuner med låg skatt.

Herr Palme karakteriserade sin budget
som en budget för jämlikhet. Det är
intressant att höra detta. I fjolårets finansplan
infördes nämligen en speciell
rubrik för jämlikhetsfrågorna. Fördelningspolitik
kallades det. Den rubriken
har försvunnit i årets finansplan och
jag tror inte att detta bara är en typografisk
fråga, utan regeringen har kanske
haft på känn — även om herr Palme
nu inte vill erkänna det — att detta
knappast är en budget som främst kan
betecknas som en jämlikhetsbudget, i
varje fall inte mot bakgrunden av de
exempel på motsatsen som redan givits
under remissdebatten.

Skatteskalorna kommer givetvis att
ändras med det system herr Sträng tänker
föreslå, men frågan är om han kan
ändra så att t. ex. den här eventuella
orättvisan med kommunalskatteavdraget
försvinner. Där kan framför allt
Norrlandskommunerna råka illa ut.

Vid vårriksdagens sista arbetsplenum
1969 krävde jag, att regeringen i
god tid skulle lägga fram sitt skatteförslag
till offentlig debatt. Socialdemokraterna
hade avvisat tanken på en
skatteutredning, där de olika partierna
skulle medverka. I det läget ansåg vi

Statsverkspropositionen m. m.
det riktigt att herr Sträng presenterade
sitt skatteförslag så att den offentliga
debatten, partierna och organisationerna,
fick tillfälle att diskutera det. För
min del underströk jag det otillfredsställande
i att finansministern helt
plötsligt lägger propositionen på riksdagens
bord — då har han givetvis
bundit upp den socialdemokratiska
riksdagsgruppen för sitt förslag — och
säger: ”Ta reformen eller låt bli. Några
möjligheter att ändra på den finns
inte.”

Jag upprepade detta krav vid höstens
remissdebatt. Men nu har vi hamnat
i detta otillfredsställande läge, eller
är snart där. Herr Palme ville ju inte
på något sätt ge vid handen att man
skulle vara villig att publicera t. ex.
den promemoria som herr Helén föreslår.

Det är väldigt svårt att tro att inte
skattereformen redan skulle vara utformad.
Hur skulle man våga lägga fram
en finansplan, om man inte är övertygad
om att det som nu föreslås beträffande
skattesystemet är rimligt mot
den bakgrund som finansplanen tecknar
när det gäller utvecklingen? Nu säger
visserligen herr Sträng att det här
med skatter inte spelar så stor roll för
utvecklingen på längre sikt, men det
måste han vara ensam om att tro.

Det har uppstått en betydande oro
kring de uteblivna detaljerna i skatteförslaget.
En TCO-man påpekade det
orimliga i en situation där exempelvis
sjuksköterskor, folkskollärare och andra
kategorier med motsvarande löner
skulle betala skattereformen. Eftersom
herr Sträng inte har redovisat skattesystemet,
är det svårt att veta något definitivt
om verkningarna, men oron
finns och det borde rimligen vara ett
skäl för att nu tala om vad man har för
avsikt att föreslå, inte bara i de allmänna
ordalag som förekommer i finansplanen.

Statsrådet Wickman höll för några
dagar sedan ett intressant tal. Jag vet
inte om man i det möjligen kan utläsa

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en av förklaringarna till hemlighetsfullheten
om skattereformen. Socialdemokraterna
har bestämt sig för att, som
herr Wickman uttryckte det, vara helt
solidariska med LO. Ja, herr Wickman
sade inte riktigt så utan han sade att
man skulle vara helt solidarisk med
”den fackliga löntagarrörelsen”. Men
av både sammanhanget och uttalandet
i övrigt framgick att det var fråga om
LO. Andra göre sig inte besvär. Tjänstemannarörelsen
får tydligen enligt
herr Wickman inte räknas in i den
fackliga löntagarrörelsen. Den får inte
ens vara med om att offentligen debattera
skattereformen innan herr Sträng
dikterat hur den skall se ut. Jag utgår
självfallet från att folk på LO-sidan har
fått den möjligheten.

Denna inställning att föra in debatten
i ett nytt politiskt sammanhang
framgick klart också för en tid sedan i
en ledare i Aftonbladet där det stod:
”Ideologiskt måste det kvardröjande
samförståndstänkandet överges. Klassmotsättningarna
får inte döljas.”

Herr Sträng hade en del intressanta
synpunkter under september månad
beträffande skattesystemet. Finansministern
sade vid en socialdemokratisk
partikonferens den C september 1969
efter att ha gjort en redovisning av vissa
synpunkter: ”Jag har med detta velat
säga att någon effekt i inkomstöverflyttning
genom skärpt progressivitet
är inte praktisk politik. Men, och där
är jag framme vid den mera avgörande
punkten, skattepolitiken är ett medel
för att bättre realisera jämlikhetens
idéer, och i en kommande skattereform
hoppas jag vi skall ytterligare kunna
accentuera denna skattepolitikens
funktion. Den väg som återstår är således
att skaffa pengar genom en höjning
av den indirekta skatten, i detta fall
''momsen’.”

Om jag kan få en bild i den interna
television som finns här i första kammaren,
förmodar jag att åtminstone en
del av de socialdemokratiska ledamöterna
känner igen någonting som det

socialdemokratiska partiet smickrade
sig mycket med under hösten. Man
hade annonser och flygblad, där socialdemokraterna
ställde följande frågor:
”Är du beredd att acceptera en höjd indirekt
beskattning i momsens form för
att med därigenom influtna medel möjliggöra
en direkt skattesänkning för de
lägre inkomsttagarna? Är du vidare beredd
att ta den levnadskostnadsstegringen
som denna höjning innebär för
löntagarna utan krav på kompensation
då det hela i sak är en fråga om en inkomstöverflyttning
olika inkomstgrupper
emellan?”

Enligt herr Sträng på partikongressen
ställdes dessa frågor ”rätt och brutalt”
— det förekom inga nyanseringar,
utan så här skulle det vara. Man
konstaterar alltså att det var fråga om
en momshöjning som skulle möjliggöra
en skattereform; inte t. ex. en skärpt
progressivitet —• detta hade finansministern
några dagar tidigare tagit avstånd
ifrån.

Herr Palme sade för en stund sedan
att man fört ut denna reform till debatt
på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet
och att det kommer att visa sig att
det lönar sig att verkligen delta i denna
debatt eftersom det kommer att bli på
det sätt som man förklarade under hösten.
Jag tycker att detta är ett mycket
intressant uttalande.

Min fråga till regeringen är nu mot
bakgrunden av det ”råa och brutala” beskedet
från herr Sträng: Står sig ett
besked från herr Sträng i fyra månader?
Om svaret är jakande, kommer
alltså inte något förslag om skärpt progressivitet,
inte något förslag som innebär
en orättvisa mot de kommuner som
redan nu har hög kommunalskatt, t. ex.
i Norrland, och inte något förslag om
det som en del har kallat straffskatt på
hemmafruar. Ett uteblivet svar på så
avgörande frågor kan endast tolkas så
att det inte går att lita på herr Sträng
och socialdemokratin.

Herr talman! Jag tycker att det bör
vara mycket välgörande att få ett be -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

sked om att det klara ställningstagande
som herr Sträng för sin del gjorde i
september 1969 gäller även i januari
1970. Då skulle vi ändå få något mera
besked trots fortsatt dimmighet när det
gäller skatteskalor m. m.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att anslag om detta plenums
fortsättande i afton uppsatts.

Jag vill också meddela att hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Nilsson meddelat att han under
loppet av denna debatt omedelbart efter
middagsuppehållet kommer att besvara
herr Hernelius’ och herr Heléns
interpellationer angående hjälp till
Biafra.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag vill till en början i
all korthet erinra om den ekonomiska
konjunktur som vi har i landet för närvarande.
Den internationella konjunktur
som råder nu är som bekant mycket
hög och har även påverkat utvecklingen
i Sverige. Vi får gå tillbaka till början
av 1950-talet för att i vårt land finna
en motsvarighet till den konjunktursituation
som vi har just nu. Självklart
har det inneburit att sysselsättningen
förbättrats gentemot det förhållande vi
hade för något år sedan. Vi har inte
bara full sysselsättning, vi har långt
mer än överfull sysselsättning.

Det har också inneburit att 1969 ur
exportsynpunkt varit ett gott år. När
finansministern presenterade sin budget
för ett år sedan, beräknade man att
exporten skulle stiga med 6 å 8 procent,
men verkligheten har ju inneburit
att vi haft en exportökning med 12 procent.
Det är självklart en utomordentligt
stark ökning under ett år. Att importen
har stigit ungefär lika mycket
är ett faktum som vi naturligtvis får
räkna med i en konjunktur av detta
slag.

Jag lyssnade till vad herr Bohman

Statsverkspropositionen m. m.
sade i sitt anförande i detta avseende.
Trots att exporten stigit med 12 procent,
har vår andel av världshandeln
icke förbättrats, sade herr Bohman. Det
vill väldigt mycket till för att vår andel
av världshandeln skall förbättras.
Vi skall komma ihåg att vår andel av
den samlade världshandeln är ganska
liten i procent räknat, och en förbättring
därvidlag är svår att åstadkomma.
Vi har haft en förbättring av vår andel
i handeln på världsmarknaden under
ett antal år, men det rör sig om någon
eller några tiondels procent. Ändock är
varje tiondel en stor framgång för vårt
land.

Om konjunkturen nu är god, så finns
det — detta vill jag klart framhålla som
min uppfattning ■— anledning att oroa
sig för framtiden. Vi vet ytterst litet om
utvecklingen under 1971 och åren därefter:
om konjunkturen kommer att stå
sig internationellt, hur utvecklingen
blir i vårt land, hur vår utrikeshandel
kommer att utvecklas. Konkurrensen
på världsmarknaden kommer att förbli
hård. Kommer vi att kunna hävda oss
därvidlag? I flera stycken finns det anledning
att sätta frågetecken. Dessutom
finns det anledning att med stor vaksamhet
följa utvecklingen på valutaområdet,
ty den kan för vårt land betyda
stora bekymmer för framtiden. Ett livsvillkor
för vårt land, för vår standard
och för den utveckling som vi räknar
med är en ständigt växande utrikeshandel,
där vi har möjligheter att sälja
de produkter som tillverkas här.

Om jag helt kort skall säga något rörande
budgeten, vill jag framhålla att
budgeten i huvudsak kan anses som
bra ur småfolkets och löntagarnas synpunkt,
ty man har kunnat inom budgetens
ram få plats med reformer som
utgör ett steg i riktning mot jämlikhet.
Jag vill säga detta utan att därför
överdriva förbättringarnas storlek.

Skattereformen är nödvändig. Detaljerna
känner vi i dag inte till, men vi
kommer att få reda på dem litet längre
fram.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

En sak som ur arbetsmarknadssynpunkt
måste nämnas i det här sammanhanget
är de rätt stora påslagen i budgeten
till förmån för arbetarskyddet
och arbetsmarknadspolitiken. Jag vill
framhålla att det är högst nödvändiga
saker som där sker. Jag hoppas att det
inte är slut med detta, tv behoven är
långt större än de påslag som nu har
skett i budgeten.

I sitt anförande säger herr Bohman,
att om denna budget är ett steg i jämlikhetens
riktning kan man fråga sig
varför socialdemokratin inte tidigare
har genomfört jämlikheten under ett
regeringsinneliav som sträcker sig över
en så lång period. Då bör herr Bohman
veta att arbetarrörelsen i detta land —
här talar jag om både socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen —- alltid har
fört en kamp för större jämlikhet. Men
under lång tid i detta sekels början och
i slutet på förra seklet gällde det ju till
att börja med att avveckla den mycket
djupa fattigdom som existerade i landet.
Det dröjde ganska länge innan
man kunde gripa sig an frågor som
hade med jämlikhet i dagens mening
att göra. Men så mycket är uppenbart
att vi har stora brister i det svenska
samhället, och hela den jämlikhetsidé,
som nu diskuteras och ibland förlöjligas,
är en idé som mer och mer måste
slå igenom i det svenska samhället och
som måste påverka hela den ekonomiska
utvecklingen och fördelningspolitiken
i vårt samhälle.

Man kan naturligtvis kritisera att utvecklingen
inte har gått snabbt nog.
Jag blev litet förvånad i ett avseende
över herr Bohmans anförande, när han
talade om näringspolitiken och framhöll
svårigheten för låglöneföretagen.
Det är inte riktigt att yttra sig som herr
Bohman gjorde, nämligen att enligt regeringen
och LO ”våra låglöneföretag
kan saklöst klappa ihop”. Det skulle
alltså vara regeringens och LO:s mening.
Så enkelt är det nu inte. I alla
fall är det uppenbart att fackföreningsrörelsen
under lång tid har begärt och

även fått uppleva en strukturell omdaning
av det svenska näringslivet; och
vi har behövt denna strukturella förändring.
Men om herr Bohman menar
att detta är någonting nytt i den svenska
samhällsutvecklingen, är ju det inte
riktigt, ty en strukturell förändring av
det svenska näringslivet har ägt rum
ända sedan vi började få företag i detta
land. Strukturförändringen sträcker
sig över hela den industrialiserade perioden
i det svenska samhället. Herr
Bohman överdrev naturligtvis. Jag
skulle inte förvåna mig om verkligheten
vore den, att herr Bohman själv anser
att vad vi behöver i detta land inte
bara för ett enstaka tillfälle utan kontinuerligt
är en ständig strukturell förändring
av det svenska näringslivet för
att göra det mera anpassat till de verkliga
behov som finns.

Låt mig från dessa saker övergå till
en aktuell situation. Jag har ansett det
vara nödvändigt att ta upp frågan om
de vilda strejker som nu pågår litet här
och var i landet. Jag gör det inte minst
mot bakgrunden av ett uttalande, som
gårdagens kväll gjordes av en av de
främsta representanterna för arbetsgivarvärlden
i detta land, nämligen verkställande
direktören i Sveriges verkstadsförening.
Vilda strejker är ju ett
gammalt stridsmedel i andra länder
mer än i vårt land. I England har man
tillämpat vilda strejker så långt tillbaka
som man kan minnas. De har i Storbritannien
blivit ett mer eller mindre
accepterat stridsmedel i landet såsom
helhet. I Frankrike har man också prövat
den metoden under många år och
gör det alltjämt. Det har under den senaste
hösten och vintern även förekommit
vilda strejker i riklig omfattning
i Italien.

Jag skulle om denna strejkmetod vilja
säga att den inte är någon metod
varigenom standarden för löntagarna
kan förbättras. Man kan måhända peka
på att en vid ett enstaka tillfälle förekommande
vild strejk har givit ett visst
resultat, men om det blir en stor mängd

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

av vilda konflikter — eller om det blir
en allmän regel att tillämpa denna
strejkform, som fallet bär varit i de
nämnda länderna — kommer detta
icke att leda till några reella förbättringar
för de löntagare som berörs.

Yad har resultatet blivit i England,
Frankrike och Italien? Var och en kan
själv se eller läsa sig till vilken standard
som löntagarna har i dessa länder.
Storbritannien har utan vidare
halkat efter i den europeiska utvecklingen
till följd av den oreda som har
rått och råder på den brittiska arbetsmarknaden.

I Sverige har med, kanske jag kan
säga, ganska mycken möda skapats
spelregler för arbetsmarknaden, en
rättsordning som bidragit till stabiliteten
på den svenska arbetsmarknaden.
Denna stabilitet har i sin tur varit en
av de viktigaste faktorerna i vår framgångsrika
ekonomiska utveckling.

Jag vill klart säga ifrån att vilda
strejker icke är en acceptabel arbetsmetod,
och vilda strejker kan av fackföreningsrörelsen
icke accepteras. Löntagarna
är de som förlorar på en sådan
politik. Dessutom skapar vilda strejker,
om de förekommer i stor omfattning,
en situation som omöjliggör de sociala
utjämningar i samhället som vi så väl
behöver. Jag tänker därvid inte minst
på lågt avlönade, men man kan också
tänka på andra grupper som socialt
har en svår ställning i det svenska samhället.
Vi skall komma ihåg att vilda
strejker är kostnadsmässigt lika tyngande
i ett samhälle som konflikter av
reguljär karaktär.

I gårdagens intervju i TV utfrågades
direktör Matts Bergom Larsson, och
han anklagade fackföreningsrörelsen
för att inte klart ha sagt ifrån att vilda
strejker inte var ett acceptabelt stridsmedel.
Jag hoppas att direktör Larsson
får kännedom om vad jag nyss har sagt
här i kammaren. Direktör Larsson måtte
icke ha följt med och känner icke
till vad som redan har sagts i det avseendet.

Statsverkspropositionen m. m.

Vid en stor presskonferens i december
månad, som bevakades av både TV,
radio och tidningspress, gjorde jag en
ganska klar deklaration i denna fråga.
Då gällde det den aktuella strejken uppe
vid malmfälten. Direktör Larsson
måtte ej heller ha läst fackförbundspressen,
ty fackförbnndstidningarna
har genomgående behandlat frågan om
vilda strejker under de senaste veckorna.
Jag tycker att den kritik, som direktör
Larsson anförde, visar att han
icke har följt med det aktuella skeendet.

Han har själv inte heller reagerat så
länge den vilda strejken var koncentrerad
till ett statligt företag. Men när en
liknande situation uppstår vid ett privat
företag blir läget för honom ett annat
än det varit tidigare. Jag skulle vilja
säga om den situation som råder att
man självfallet kan finna vissa förklaringar
till att vilda strejker uppstår,
men det försvarar ändå inte den vilda
strejken. Ur facklig synpunkt är metoden
nämligen förkastlig, eftersom den
leder till sämre förhållanden i längden
för löntagarna än om man går den reguljära
vägen.

Jag anser att vi har kolossalt mycket
brister på den svenska arbetsmarknaden.
I den jämlikhetsdebatt som har
pågått mycket inom arbetarrörelsen
har jag vid flera tillfällen tillåtit mig
att säga att den största bristen på jämlikhet
i det svenska samhället finns i
arbetslivet. Det är där som jämlikhetsinsatserna
främst bör göras, och det är
där som man bör visa den största aktiviteten.
Jag vidhåller att det förhåller
sig på det sättet.

Men jag måste tyvärr också säga att
arbetsgivarvärlden lever kvar i en tankevärld
som inte är dagens, ty inom arbetsgivarvärlden
för man ett resonemang
och tänker och handlar på ett
sätt som man gjorde för årtionden sedan.
Men man har inte levt upp till de
förändringar som inträffat även i det
svenska samhället, inte minst under de
senaste åren. Detta gör att förhållandet

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
även mellan arbetsmarknadens parter
har förändrat karaktär i viss utsträckning.
Jag tror jag vågar säga öppet att
atmosfären har försämrats i viss grad.
Min förhoppning är att det skall vara
tillfälligt, ty om man får en stadigvarande
försämring av atmosfären parterna
emellan och icke kan föra ett förtroendeingivande
öppet resonemang är
det synd om den svenska arbetsfreden.
Men en förbättring fordrar enligt min
mening att man på arbetsgivarsidan
försöker leva sig in i svenska folkets
tänkesätt och de anspråk som folk i
dag ställer på vårt samhälle och de företag
där de är anställda. De anspråk
som man ställer i dag på samhället lika
väl som på företagen — det må gälla
lönebehandlingen och det må gälla
andra ting — är litet annorlunda än
vad som var vanligt förr i världen och
framför allt vad som var vanligt om
man går långt tillbaka i tiden.

Vi har problem som vi förhandlar
om på den svenska arbetsmarknaden.
Jag skall bara nämna ett exempel, och
jag är ganska övertygad om att många
av riksdagens ledamöter knappast tror
att det förhåller sig som det gör. Vi har
haft ganska långvariga överläggningar
om den ställning som de fackliga förtroendemännen
skall ha på företagen.
Vi har inte kunnat komma överens ännu,
och en ny överläggning är utsatt.
Jag vet inte om vi kan komma överens
då. Detta problem gäller inte minst
verkstadsindustrin, där man från arbetsgivarnas
organisation envetet har
motsatt sig att den som är förtroendeman
för de anställda på arbetsplatsen
skall ha nödvändig rörelsefrihet i det
egna företaget. Om den fackliga organisationen
på en plats är så stor att
man har en egen ombudsman anställd,
får han icke komma in och förhandla
på ett företag som tillhör Svenska arbetsgivareföreningen,
eftersom han icke
är anställd vid företaget.

I Volvokonflikten härom dagen inträffade
det märkliga att företaget
plötsligt kände ett mycket stort behov

av närvaron av inte endast denne ombudsman
utan även ordföranden för lokalavdelningen.
Man bad dessa två personer
att komma till Volvo och delta i
förhandlingarna trots att de inte var
anställda.

Det är klart att sådana här förhållanden
icke förbättrar atmosfären. Min innerliga
förhoppning är att man på arbetsgivarsidan
skall inse att detta inte
är bra och att man dessutom skall respektera
förhandlingsordningen.

Men jag skall inte inveckla mig i flera
exempel. Jag har bara velat nämna
detta, samtidigt som jag säger att det
icke är bra som det är. Vi kan inte få
bättre förhållanden med mindre än att
man på arbetsgivarsidan försöker sätta
sig in i den tankevärld som människorna
har i dag när det gäller arbetsplatsernas
problem. Man kan inte leva
kvar i ett tänkande som hör till en tid
vilken ligger något eller några tiotal år
tillbaka.

Hur skall man komma till rätta med
vilda strejker? Arbetsgivareföreningen
har en rekommendation att lämna,
nämligen att höja det skadeståndsbelopp
som arbetsdomstolen kan utdöma
om en vild strejk hänskjuts till arbetsdomstolen
och att man skall återställa
beloppets realvärde till vad det var
1928 då riksdagen genomförde denna
lagstiftning.

Jag skulle vilja säga att detta inte är
något sätt att lösa problemet med vilda
strejker. Om man vill försöka få bort
vilda strejker måste man börja vid roten
och se vad som är orsaken till att
vilda strejker utbryter. Men att enbart
införa bötesbelopp som avskräcker
från vilda strejker är enligt min mening
att gå en felaktig väg. Vi är ju
öppna för att tala om vad som kan vara
grundorsakerna, och jag hoppas att det
skall vara möjligt att få till stånd sådana
resonemang. Hittills har det icke
skett, men att det är nödvändigt är helt
klart.

Jag skall inte säga mycket utöver
denna deklaration om vilda strejker.

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

Men jag vill med några ord behandla
den speciella vilda strejk som har pågått
flera veckor uppe i malmfälten.

Det är naturligtvis en mycket tragisk
historia. .lag har tidigare varit kritisk
mot företagets personalpolitik o. v. s.,
och jag skall inte upprepa det här. Jag
vill bara konstatera att konflikten alltjämt
är ett faktum och att detta är tragiskt
inte minst ur de anställdas synpunkt.
Det har uppstått ganska stor förvirring,
och det har även uppstått
oenighet bland de anställda själva om
hur man skall kunna få en lösning av
denna konflikt. Här har vi problemet
om oförmågan för en stor grupp människor
att samverka i en sådan situation
som denna strejk innebär. Jag
överdriver inte när jag säger att denna
oförmåga till samverkan har förlängt
LKAB-konflikten med minst två veckor.
Nu vet vi inte hur länge den kommer
att pågå. Det är en helt öppen fråga Jag

skulle här vilja säga att det har
funnits — ja, enligt min bedömning
finns det alltjämt — utsikter att nå en
uppgörelse som för gruvarbetarna ger
ett hyggligt resultat, ekonomiskt sett,
samt att det finns möjligheter att komma
fram till förhållanden i fråga om
miljö och allmän arbetstrivsel som också
ur gruvarbetarnas synpunkt är tillfredsställande.
Det förutsätter dock att
gruvarbetarna själva kan ta sig samman
och få till stånd reella överläggningar
med motparten och förhandlingar
som kan leda fram till en uppgörelse.
Jag bedömer i annat fall risken
som stor att slutet på det hela blir
en ganska bitter historia ur de anställdas
synpunkt, vilket jag inte vill skall
bli ett faktum. Men det går inte att göra
någonting med mindre än att de berörda
själva verkligen vill — eller kan,
kanske är rätta uttrycket — samla sig
omkring en politik som kan ge resultat.

I detta avseende skulle jag till sist
vilja säga att i tidningsdebatten, kanske
även i massmedia i övrigt, har riktats
mycken kritik mot bolaget för att

Statsverkspropositionen m. m.
denna konflikt har kommit till stånd.
Nu har vi konflikter av samma art också
på andra platser, men av tidningarnas
sätt att agera har man ibland fått
den känslan att tidningarnas skarpa
ställningstaganden mot företaget som
sådant mycket har berott på att företaget
varit ett statligt bolag.

Jag har ingen anledning att försvara
LKAB:s personalpolitik, som jag själv
har kritiserat, men jag skulle vilja uttrycka
den önskan att de statliga bolagen
skall bli ur personalsynpunkt i
högre grad föredömen i fortsättningen
för industriföretagen i övrigt. Statliga
företag står i princip i samma situation
som andra företag då det gäller att konkurrera
på marknaden med sina produkter.
De har att lika väl som andra ta
hänsyn till ekonomiska faktorer. Men
vad jag är övertygad om kan genomföras
är i inånga avseenden större hänsynstaganden
än vad som hittills har
skett då det inte har funnits någon enhetlig
personalpolitik från de statliga
företagens sida. När vi nu har fått förvaltningsbolaget,
som just börjat sin
verksamhet, är det min förhoppning
att det inom ramen för detta förvaltningsbolag
skall vara möjligt att utforma
en politik för företagen som ur personalsynpunkt
skapar vissa normer
och ger bättre möjligheter än hittills
då det gäller handläggningen av personalfrågor.

Jag ser att ordföranden i förvaltningsbolaget
flitigt antecknat vad jag
säger, och jag tror att han är fullt införstådd
med mina synpunkter i det
bär avseendet.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen att bemöta
herr Geijers kritik och lägga till
rätta en del påståenden, och jag är desto
mera angelägen att göra det som jag
tycker att hans anförande var så balanserat.
Men jag skall inte gå in på den
polemik som han kan sägas ha fört
med Arbetsgivareföreningen. På en

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
punkt kan jag dock hålla med honom.
Vi löser inte de problem som det är fråga
om här genom att höja skadeståndsbeloppen
— det är inte fråga om bötesbelopp.
Nej det är inte på det planet
problematiken ligger.

Jag talade om Sveriges andel i
världsexporten och herr Geijer menar
att man kan vara nöjd om vi har samma
andel som tidigare; det är svårt att
öka den. Ja, det är alldeles klart att det
är svårt att öka vår andel av världshandeln,
men vi måste göra detta. Som vår
handelsbalans i dag ser ut, måste vi
kunna sälja mera på export och onödiggöra
import och det gör vi genom
att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv.
Det är ett mål som vi alla är
ense om. Vi kan vara oense om vilka
medel vi skall använda, men vi är ense
om att det målet måste vi ställa upp för
oss.

Den andra frågan som herr Geijer
tog upp var strukturrationaliseringen.
När vi för några år sedan gjorde gällande
att det kunde medföra vissa risker
att driva den i och för sig riktiga
tanken att anpassa låglönerna uppåt
alltför snabbt, därför att ett stort antal
företag som vårt folkhushåll behöver
kunde tvingas slå igen, så svarade man
från regeringens sida — och även från
vissa håll inom LO — att vi får ta den
risken, eftersom dessa låglönegrupper
inte skall bestå kostnaderna för att vi
skall ha den importkonkurrerande företagsamheten
kvar. Man gjorde gällande
att det för hela folkhushållet vore
bättre att dessa människor sattes in i
mera konkurrenskraftiga höglöneindustrier.
Det var den uppfattningen jag
vände mig emot i det av herr Geijer
återgivna avsnittet av mitt anförande,
där jag sade att den omständigheten
att vi nu börjar bli på det klara
med vart det leder för oss när de importkonkurrerande
företagen slås ut så
snabbt som de gör, borde ge en tankeställare
åt dem inom regering och LO,
som frejdigt drivit tesen att låglöneföretagen
kunde försvinna. Jag skall

inte exemplifiera vilka jag syftar på,
men jag kan i varje fall påminna statsministern
om — eftersom han sitter
här — att han själv gjort ett mycket
frejdigt uttalande om svensk tändsticksindustri
i en fransk tidning —
om jag inte missminner mig — och
därvid gjorde gällande, att den .svenska
tändsticksindustrin saknade livskraft.
Är jag fel underrättad, skall jag ta tillbaka
detta, herr statsminister.

För att sedan, herr talman, återkomma
till jämlikhetsdebatten vände jag
mig i mitt anförande främst emot det
sätt på vilket jämlikhetsdebatten drivs,
hur jämlikhetsfrågan diskuteras. Tanken
att skapa ett mera jämlikt samhälle
är i och för sig riktig. Risken att
driva debatten på det onyanserade sätt
som man gjort, och förmodligen kommer
att fortsätta att göra, är att jämlikheten
kan komma att förlöjligas, att slå
över och att inte ge resultat. En annan
risk är att man skapar nya motsättningar
och konflikter i samhället mellan
olika grupper. De som nått en viss
standard uppfattar angreppen som riktade
mot sig själva och kommer att
betrakta dem som djupt orättvisa och
kränkande. Genom att skapa konflikter
kring en i och för sig riktig tanke löser
man inte problemet. Man når inte
resultat. Det leder bara till att de välståndsskapande
krafterna inte blir lika
stimulerade som de borde bli. Våra
möjligheter att göra det bättre för oss
alla blir på det sättet sämre.

Detta var i stort sett kontentan av
mina synpunkter i detta hänseende.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det mesta är väl redan
sagt under den här rubriken i den ämnesuppdelning
som ligger till grund för
dagens resmissdebatt. Jag skall inte
heller hålla något längre anförande,
utan bara följa herr Hernelius’ exempel
och göra några kommentarer.

Jag vill erinra om att det vid några
tidigare tillfällen har uttryckts missnö -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

jc över att remissdebatten i första kammaren
i stor utsträckning saknat betydelse
eftersom det var så litet intresse
för den, både från statsrådens sida —
statsrådsbänkarna var glest besatta —-från åhörarnas sida — nästan tomma
läktare — samt från kammarens egna
ledamöters sida, vilka var inne och
lyssnade på partiledardebatterna i andra
kammaren. Vi kan konstatera en omsvängning
till det bättre i dag då det
bar rått rakt motsatta förhållanden. Vi
har haft glädjen av att ha haft statsrådsbänkarna
väl besatta. Det har också
varit välbesatt i kammaren, och åhörarläktarna
har varit fullsatta. Med
glädje har vi sett ett stort antal andrakammarledamöter
som tycks vilja lyssna
på debatten här.

Jag förmodar att detta har berott på
att några nya talare skulle uppträda,
två nya partiledare och en gruppledare.
Den senare har visserligen flyttat
över hit från andra kammaren, men de
som har varit trogna denna kammare
har kanske icke varit i tillfälle att höra
herr Bohman förrän i dag.

Jag tror att alla de som nu har begagnat
tillfället att åhöra debatten, både
kammarens ledamöter, åhörarna på
läktaren och t. o. m. statsråden, har
haft glädje av närvaron, ty det har varit
en debatt med mer fläkt över sig än
vid tidigare tillfällen. Det är bara synd
att det är sista gången som den stora
remissdebatten kan hållas i första kammaren,
och därför är det inte lönt att
önska god fortsättning. Från och med
nästa år finns det ju bara en kammare.

Herr Bohman började sitt anförande
med att erinra om ett nyårstal som
hade hållits av statsministern, i vilket
denne hade anfört vissa synpunkter beträffande
utvecklingen i vårt land och
den förda politiken. Han gav uttryck
för att den stöddes av folket i dess helhet.
Jag fattade herr Bohman så att han
ansåg detta uttalande något överdrivet.
Herr Bohman menade väl antagligen
att det var företrädare för det socialdemokratiska
partiet som man närmast

Statsverkspropositionen m. m.
kunde räkna med stod bakom den förda
politiken. Konflikten vid t. ex.
malmfälten var väl, menade herr Bohman,
ett uttryck för att den nya jämlikhetspolitiken
inte gett resultat överallt
och att det därför fanns anledning för
regeringen att fundera över om man
verkligen hade full anslutning till allt
man ansåg sig vilja företräda i olika
angelägenheter.

Jag vill ta fasta på detta och gärna
hålla med om att det är svårt att föra
ut det man vill till människorna. Det
är besvärligt att nå ända ut i våra
gränstakter. Inte minst är det svårt för
fackföreningsrörelsen att få fram allt
det som hör samman med avtalsförhandlingar
som är långt utdragna. Visserligen
har de olika förbunden fått
tillfälle att förhandla om beloppen eller
ramen för uppgörelserna — de har haft
tillfälle att göra detta inom sina branscher.
Men det är inte alldeles säkert
att alla detaljer kommer upp till behandling
i en sådan anpassning till den
centrala uppgörelsen att alla medlemmar
känner med sig att de varit med
om själva uppgörelsen, även om de olika
avdelningarna har varit i tillfälle att
ta del av den och även i vissa fall godkänna
den. Det är som sagt ett problem.
Från dessa synpunkter har jag
inte lika lätt att förstå herr Hernelius’
fråga till statsministern, i vilken utsträckning
herr Palme ansåg sig bunden
av partikongressens beslut. Jag
tror att partikongressen och det som
föregick den har underlättat möjligheterna
att sprida kännedom om vad man
hade att syssla med inom partiorganisationerna.
Det är ju inte på det sättet
att dessa beslut tillkommit uteslutande
på grund av debatterna vid kongressen,
utan de är resultat av motioner och bearbetning
av olika förslag. Dessa förslag
har förelagts kongressen. I dess
behandling av förslagen har också
statsråden varit inkopplade och kanske
även i viss utsträckning medverkat vid
utformandet av de utlåtanden som
skulle ligga till grund för besluten.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag tycker alltså för min del att det
ur demokratisk synpunkt inte kan ligga
något fel i att partiinstanserna får
tillfälle att diskutera vad det är som
skall ligga till grund för politiken under
1970-talet, om partiet är kvar vid
regeringsmakten.

Jag har väl också i och för sig någonting
att säga om de vilda strejkerna,
men herr Geijer har utvecklat detta
problem på ett sätt som onödiggör att
jag tar upp det utförligare. Dessa strejker
är beklagliga ur alla synpunkter,
inte minst ur fackföreningsrörelsens
egen synpunkt, tv om sådana strejker
skulle bli mycket vanliga, skulle fackföreningsrörelsen
som helhet förmodligen
komma att förlora sitt inflytande
på arbetsmarknaden och också sitt
förtroende då det gäller att sluta avtal
som svarar mot de resurser som står
till förfogande.

Svårigheterna i detta avseende är naturligtvis
inte minst beroende på att
lönsamheten och betalningsförmågan
även när det gäller löner är så olika i
de skilda företagen. Om man tycker att
den centrala uppgörelsen ger för litet
med hänsyn till det företags betalningsförmåga
som man arbetar i, kan ett sådant
missnöje helt naturligt smitta av
sig och skapa oro. De stora företag som
rationaliserats med löpande band och
andra maskinella anordningar ställer
större krav på de anställda både fysiskt
och psykiskt. Det är många gånger en
större psykisk press att stå vid ett löpande
band under åtta timmar, från
morgonen till kvällen, och känna sig
glad och pigg när man går från arbetsplatsen.
Det är helt naturligt förhållanden
som man måste beakta vid de förhandlingar
som ligger till grund för en
uppgörelse.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att enligt uppgifter i tidningspressen

— uppgifter som man fått från LKAB

— har man inom LKAB genom rationaliseringar
ökat produktionen från 15 å
16 miljoner ton malm till 27 å 28 miljoner.
Under den tiden har arbetsstyr -

kan minskat från något över 8 000 till
något under 7 000 man. Man producerar
alltså så mycket mer med en mindre
arbetsstyrka tack vare rationaliseringar,
som varit nödvändiga eftersom
malmpriserna sjunkit. Man skulle fått
en minskad lönsamhet om icke dessa
rationaliseringar kommit till stånd.
Den större mängden malm måste ändå
gå igenom hela produktionsapparaten
och följaktligen också på ett eller annat
sätt det mindre antalet anställda.

Jag kan på sätt och vis förstå att man
inom oppositionspartierna tycker att
den förelagda statsverkspropositionen
inte är lika upplysande som tidigare
års och inte ger lika stora möjligheter
att i detalj diskutera förslagen. Det är
väl främst skatteomläggningen som har
föranlett en viss oro. Jag erkänner gärna
att jag inte har möjlighet att bedöma
vad slutresultatet kan bli av de
principer som redovisas i finansplanen.
Men vi inom det socialdemokratiska
partiet har väl större tillförsikt
och större förtroende till både finansministern
och regeringen så att vi tror
att de förslag som läggs på riksdagens
bord kan godkännas som en god lösning.
Det har dock under lång tid efterlysts
en möjlighet att diskutera skattesystemet
i dess helhet och avstå från
att punktvis vidta förändringar.

Herr Bengtson åberopade ett uttalande
från den nuvarande statsministern
— jag förmodar innan han blev statsminister
— att politik är att vilja, och
han tilläde: Men det är så sällan socialdemokraterna
vill någonting. Det var i
och för sig ett riktigt tillägg, det var
bara inte fullständigt. Han borde ha
sagt: Men det är så sällan socialdemokraterna
vill göra vad oppositionen
vill. Detta beror väl på att oppositionens
politik inte stämt överens med
den politik som den socialdemokratiska
regeringen har funnit sig böra föra
och som har vunnit stöd i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Till slut ytterligare en enda liten sak.
Flera talare har sagt alt när socialde -

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

mokraterna redovisar den politik som
förts under 1960-talet sker det med stor
skrytsamhet. Jag tror att det var herr
Bohman som först sade det, men det
liar sedermera understrukits av andra
talare. Jag tror att det är alldeles nödvändigt
att själv tala om vad man gör;
inte kan man väl begära att oppositionspartierna
skall göra det. De olika
partierna måste tala om för väljarna
både vad de gjort och vad de tänker
göra om de får makten.

Herr Bohman ville också gärna i sitt
första anförande få fram att det inte
var alldeles självklart att ett regeringsparti
med den styrka som socialdemokraterna
har skulle vara mera effektivt
än tre borgerliga oppositionspartier.
Det är mycket möjligt att han har rätt
under förutsättning att partierna kan
ena sig om den politik som skall föras.
Men om dessa tre partier vill poängtera
sin egenart blir de inte starka. Även i
dessa sammanhang gäller väl fortfarande
den gamla regeln att enighet ger
styrka. Tre partier tillsammans av
ungefär samma storleksordning som
ett större parti blir inte lika starka som
det enhetliga partiet.

Herr talman! Klockan är 5 och jag
skall inte längre ta kammarens tid i anspråk.
Jag vill bara ytterligare understryka
att man kan tala om både vad
man har gjort under 1960-talet och vad
man skulle vilja göra under 1970-talet
om man får fortsätta att sitta vid regeringsmakten
utan att det behöver innebära
någon skrytsamhet. De geografiska
förhållandena är något olika i landet.
Jag erinrar mig en gammal historia,
och det kan tänkas att den har någon
anknytning till verkligheten. Det
var några personer ”uppifrån” som
man säger i Skåne, d. v. s. det var några
uppifrån landet som besökte Skåne
och som fick se hur fint det växte där
nere, hur vackert allting var och hur
imponerande det hela var. Den som
förde dem omkring hade en känsla av
att de var imponerade, men en av resenärerna
sade till slut ändå: ”Ja, men

Statsverkspropositionen m. in.
några berg har ni inte i Skåne.” ”Nej,
det har vi inte”, sade den som ledde
dem omkring, ”men om vi haft några,
hade de varit mycket högre än de som
finns i Norrland.”

Herr talman! Jag har ingenting emot
att statsverkspropositionen remitteras
till vederbörande utskott.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett litet tillrättaläggande
på grund av ett missförstånd
som måste ha uppstått.

Ingalunda har jag haft något emot
att diskussioner ute i landet har föregått
den socialdemokratiska partikongressen.
Det är väl alldeles utmärkt att
så har skett, och sådana rådslag förekommer
ju numera på bred bas inom
praktiskt taget alla partier. Jag vill gärna
säga att socialdemokraterna nog har
gått i spetsen på den punkten, vilket
länder till deras heder. Men vad jag
vände mig emot och vad som låg bakom
frågan till statsministern var om
partikongressens beslut kommer att innebära
det reella avgörandet med åsidosättande
av regering och riksdag.
Om så blir förhållandet, finns det fog
för talet om enpartivälde i flerpartistaten.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 4, angående huvudmannaskapet
för mellanskolan.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

129, av herr Andersson, Ingvar,
om val av nämndemän utan medverkan
av politiska partiorganisationer;

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

nr 130, av fröken Stenberg m. fl., angående
SIDA:s information till de svenska
u-landsarbetarna;

nr 131, av herr Svenungsson m. fl.,
om ianspråktagande av överskottstonnage
inom den svenska fiskeflottan för
u-landsbistånd;

nr 132, av herrar Sörenson och Wikström,
om inrättande av en professur i
religionssociologi;

nr 133, av herr Bengtson och herr
Peterson, Eric, angående terapin inom
den institutionsbundna vården av alkoholskadade; nr

134, av herr Kaijser m. fl., om en
översyn av reglerna om skyddad och
halvskyddad verksamhet;

nr 135, av fru Lundblad, Margit,
m. fl., angående viss försöksverksamhet
vid fångvårdsanstalten i Malmö;

nr 136, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
angående inlösen av egnahem och bostadsrättslägenhet
vid flyttning av arbetsmarknadsskäl; nr

137, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
angående maximibeloppet för företagareföreningarnas
utlåning;

nr 138, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om medgivande att igångsätta småhusbyggen
utöver bostadsbyggnadsplan,
m. m.;

nr 139, av herr Jacobsson, Per, m.fl.,
om utsträckt giltighet av det s. k. 67-kortet på statens järnvägar;

nr 140, av herr Pettersson, Karl, och
fröken Stenberg, angående anslagen till
vägbyggen inom sysselsättningssvaga regioner; nr

141, av fröken Stenberg, om en
för hela landet enhetlig telefontaxa;

nr 142, av herr Svanström m. fl., om
enhetlig inträdesavgift för telefonabonnemang; nr

143, av herr Andersson, Ingvar,
om återlämnande till Danmark av tronhimmel
som tillhört Kronborgs slott;

nr 144, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till Föreningen
Frukt drycker;

nr 145, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,

om införande av ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget;

nr 146, av herr Lindblad, angående
ersättningen till suppleant i företagsnämnd; nr

147, av fröken Pehrsson och herr
Andreasson, om statlig finansiering av
det särskilda bostadstillägget åt barnfamiljer; nr

148, av herr Brundin m. fl., om
utredning angående utformningen av
aktievinstbeskattningen;

nr 149, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Svanström, angående resultatutjämningen
vid beskattningen;

nr 150, av herr Larsson, T hor sten,
om ändrade bestämmelser för taxering
av jordbruksfastighet;

nr 151, av herr Lidgard, om skattefri
avsättning till vidareutbildningsfond;

nr 152, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om gemensam dag för inlämnande av
allmän självdeklaration och deklaration
för mervärdeskatt;

nr 153, av herr Pettersson, Karl, m. fl.,
om sänkning av arbetsgivaravgiften i
lokaliseringspolitiskt syfte;

nr 154, av herr Pettersson, Karl, m. fl.,
om sänkning av fordonsskatten för lastbilar
och släpvagnar i Norrland;

nr 155, av herr Svenungsson, om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till religiösa m. fl. ändamål;

nr 156, av herr Svenungsson m. fl.,
om skattelättnader för fiskare;

nr 157, av herr Tistad m. fl., om
skattelättnader för fiskare;

nr 158, av herr Wikström och herr
Peterson, Eric, om befrielse från allmän
arbetsgivaravgift för vissa kyrkliga
sammanslutningar m. fl. organisationer; nr

159, av herr Pettersson, Karl, m. fl.,
om utflyttning av statlig verksamhet till
Norrland;

nr 160, av herr Pettersson, Karl, m. fl.,
om styrning av företagsetablering genom
utnyttjande av investeringsfondsmedel; nr

161, av herr Andersson, Ingvar,
om en översyn av bestämmelserna angående
aktieemission;

Onsdagen den 21 januari 1970 fm.

Nr 2

nr 162, av herr Björk och fröken
Mattson, om lagstadgad rätt för svensk
medborgare till utresa ur riket;

nr 163, av fru Ohlsson, Lilly, m. fl.,
om en översyn av bestämmelserna angående
barnavårdsman;

nr 164, av herr Lindblad, om ändring
av bestämmelserna angående bidragsförskott; nr

165, av herr Lindblad, om avskaffande
av inkomstprövningen för erhållande
av änkepension i vissa fall;

nr 166, av fru Ohlsson, Lilly, m. fl.,
om utvidgning av landstingens åligganden
enligt lagen om omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda;

nr 167, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., om undantag från strejkrätt för
besiktningsveterinär vid nödslakt;

nr 168, av herr Andersson, Ingvar,
om förhandlingar med Danmark angående
vattenföroreningen i Öresund;

nr 169, av herr Eskilsson m. fl., angående
den statliga krediten för beredskapslagring
av jordbrukprodukter;

nr 170, av herr Eskilsson m. fl., angående
utbetalningen av skördeskadeersättningar; -

nr 171, av herr Hiibinette m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom industrin;

nr 172, av herr Mattsson m. fl., om
ett avlösningssystem vid sjukdom och
semester för jordbrukare;

nr 173, av herr Svenungsson m. fl.,
angående kreditgarantier till deltidsjordbrukare; nr

174, av herr Pettersson, Axel Georg,
och herr Andreasson, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i
samhället; samt

nr 175, av herr Wikström, om abortförebyggande
åtgärder.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Onsdagen den 21 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1969/70.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som — enligt
vad herr talmannen anfört vid förmiddagens
sammanträde — förklarat sig
ämna i samband med denna debatt besvara
dels herr Hernelius’ (m) interpellation
angående hjälpen till Biafra,
dels ock herr Heléns (fp) interpellation
i samma ämne, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Helén har i en interpellation
frågat vilka åtgärder regeringen
har vidtagit för att möjliggöra
ökade insatser för de nödlidande i Biafra
och vilka ytterligare initiativ som
övervägs.

Herr Hernelius har i en annan interpellation
frågat om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för vad svenska
regeringen hittills gjort och vad den avser
att göra i fråga om hjälp till Biafras
folk.

Enär dessa två interpellationer syftai
till samma sak ber jag här att få besvara
dem i ett sammanhang.

Det är väl känt att svenska hjälporganisationer
— jag syftar då på Svenska
röda korset, Svenska Lutherhjälpen och
Rädda barnen — på ett tidigt stadium
inledde omfattande aktioner till hjälp åt
den nödlidande civilbefolkningen i Nigeria
på bägge sidor om frontlinjen. Jag

ämnar inte här gå in på hjälparbetets
tidigare historia men vill erinra om de
stora insatser och uppoffringar, i flera
fall med livet som pris, vilka gjorts av
svenska hjälparbetare i humanitetens
tjänst.

Svenska staten har lämnat finansiellt
och materiellt stöd åt hjälporganisationerna
och har hela tiden genom utrikesdepartementet
upprätthållit en nära
kontakt med dem. Sammanlagt har på
detta sätt drygt 20 miljoner kronor av
statsmedel ställts till förfogande. Kännetecknande
för läget har också varit en
kontinuerlig och nära kontakt mellan de
nordiska regeringarna beträffande den
humanitära hjälpen. Under de två senaste
åren har ett flertal framställningar
och vädjanden gjorts på gemensam
nordisk grundval i enlighet med den politik
varom full enighet hela tiden rått
mellan de nordiska regeringarna. Denna
politik har syftat till att göra allt som
är möjligt för att främja ansträngningarna
att ge humanitär hjälp men inte
riskera dessa ansträngningar genom
ställningstaganden av politisk art.

Jag vill också erinra om att Sverige
tillsammans med Canada, Polen, Storbritannien,
Förenta nationerna och de
afrikanska staternas enhetsorganisation
OAU i september 1968 accepterade en
inbjudan från Nigerias regering att delta
i en observatörsgrupp. Dess uppgift
är att under full rörelsefrihet följa de
federala trupperna för att observera deras
uppträdande och särskilt pröva anklagelserna
mot dem för att begå folkmord.

Utbrytarregimens sammanbrott kom
otvivelaktigt hastigare än de flesta räknat
med. De meddelanden om läget, som
inlöpte under veckoslutet 10—11 januari
vittnade om stor oklarhet beträffande
möjligheterna att få erforderliga

Onsdagen den 21 januari 1970 cm.

Nr 2

hjälpaktioner genomförda. Regeringen
sände därför omedelbart vår f. d. ambassadör
i Nigeria, utrikesrådet Carl
Swartz, till Lagos. Han utreste den 13
januari, alltså förra tisdagen.

Det meddelades mycket snart från Lagos
att regeringen beslutat genomföra
ett eget hjälpprogram och stoppa all utländsk
hjälp tills vidare i avvaktan på
en utredning av behoven. Samtidigt anvisade
den sin egen rehabiliteringskommission
samt Nigerianska röda korset
som de organ, vilka skulle handha rehabiliteringshjälpen
respektive den humanitära
hjälpen. I ett uttalande den 15 januari
sade Lagosregeringen att den
skulle etablera kontakt med ”vänskapligt
sinnade utländska regeringar” rörande
hjälpbehovet. Det tillädes emellertid
att erbjudanden om hjälp inte skulle
accepteras från fyra namngivna länder,
som sades ha aktivt hjälpt utbrytarna,
nämligen Frankrike, Portugal, Sydafrika
och Rhodesia. Ej heller skulle erbjudanden
om hjälp mottas från organisationer
som antingen hade hjälpt utbrytarna
eller genomfört hjälpaktioner från
platser utanför Nigeria med trotsande
av federalregeringens auktoritet. Vidare
förklarades alla hjälparbetare, som hade
arbetat i utbrytarenklaven, vara icke
önskvärda personer och de skulle inte
tillåtas inresa i Nigeria. Enligt icke-officiella
uppgifter i nigeriansk press och
radio skulle bland de förbjudna organisationerna
befinna sig Förenade kyrkohjälpen
och de nordiska Röda korsen.

De nordiska ländernas representanter
vid FN uttryckte den 13 januari vid en
hänvändelse till den biträdande generalsekreteraren
Rolz Bennett sina länders
beredvillighet att stödja eventuella aktioner
som generalsekreteraren i samråd
med den nigerianska regeringen kunde
finna lämpliga. Vidare sammanträdde
den 14 januari den nordiska tjänstemannakommittén
för Nigeriafrågan
i Stockholm. Enligt de uppgifter som förelåg
fanns tillräckliga förråd för att
möta de omedelbara behoven tillgängliga
inom Nigeria och i angränsande om 7

Första kammarens protokoll 1970. Xr 2

Statsverkspropositionen in. m.
råden. Kommittén bedömde diirför att
problemet var att transportera och distribuera
dessa förråd till de behövande
i enklaven samt att därvidlag åstadkomma
erforderlig samordning.

Obser vatörsgruppen offentliggjorde
den lti januari en rapport från resor under
dagarna 10—14 januari till den förutvarande
enklavens norra respektive
södra de!. Den svenske observatören,
brigadgeneral Yngve Berglund, ledde resan
i norr och den biträdande svenske
observatören, major Olov Eriksson, deltog
i resan i söder. Rapportens innehåll
är ju känt genom pressen. Observatörsgrupperna
fann de flyktingar, som de
mötte, ”i stort sett vara i gott fysiskt
tillstånd”. Undantag utgjorde Owerriområdet
där läget, alltjämt enligt rapporten,
var sämre och där även tecken
på undernäring observerats hos en del
av barnen men inte av extrem karaktär,
som det hette.

Observatörerna begav sig under veckoslutet
ut på en ny resa då avsikten är
att noggrant genomgå hela den förutvarande
enklaven från norr till söder.

Observatörsgruppen bär från vissa
håll kritiserats för att den ej tidigare
undersökt förhållandena i den del av
landet som behärskades av utbrytarregimen.
Av uppenbara skäl var det ej möjligt
för observatörerna att göra detta. De
hade dock tillträde till de områden där
de framryckande trupperna kom i kontakt
med civilbefolkningen.

Värdet av observatörernas iakttagelser
har också ifrågasatts i andra avseenden.
Det har sagts att de endast sett
vad de federala myndigheterna ville att
de skulle se, att deras observationer var
präglade av partiskhet, att de ej var -särskilt
skickade för sitt uppdrag m. in.
Anmärkningsvärt är dock att de sammanlagt
närmare hundra observatörerna,
representerande ett tiotal skilda nationaliteter,
alla utan undantag funnit
att anklagelserna för folkmord inte blivit
styrkta. Det må tilläggas att vi den
13 januari genom ambassadör Bertil Arvidson
i Lagos till Nigerias regering

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
framförde vår villighet att omedelbart
ställa ytterligare biträdande observatörer
till förfogande om så skulle behövas.

Enligt en första rapport från utrikesrådet
Swartz pekar alla uppgifter i Lagos,
bl. a. från Röda kors-håll, på att den
nigerianska regeringen energiskt tagit
itu med organiserandet av hjälparbetet.
Livsmedel uppges tillgängliga i erforderlig
omfattning för omedelbara behov.
Armén har ställt delar av sitt matförråd
till förfogande. Däremot råder brist på
läkemedel och motorfordon. Order har
getts att trupperna skall hållas samlade.
Kontakterna med allmänheten skall
upprätthållas med polis. Appeller har
riktats till ibo-poliser, som varit anställda
i federal tjänst, att omgående återuppta
sitt arbete. Likaså söker regeringen
engagera de ibo-läkare, som man räknar
med finns i betydande antal. Utöver
vad som redan begärts från den brittiska
regeringen uppges något akut behov
av utländsk personal för närvarande inte
föreligga. Det har påpekats att enklaven
i slutskedet endast omfattade en yta
av omkring 2 500 kvadratkilometer, vilket
blir en yta knappt av Blekinges storlek,
och att hjälpen i övriga delar av vad
man kallar den centralöstra staten,
d. v. s. det egentliga ibo-landet, redan
organiserats tidigare. I dessa områden
stationerade hjälpgrupper förflyttas nu
närmare centrum i de mest hemsökta
områdena.

Swartz berör även frågan om de nordiska
Röda korsens ställning i Nigeria
och säger att denna är under utredning.
Som generalsekreterare Beer i Röda
kors-föreningarnas förbund sedermera
sagt, måste det här föreligga ett missförstånd
som kan bringas ur världen. De
nordiska Röda korsen har ju i Nigeria
endast verkat för Internationella röda
kors-kommitténs räkning och för övrigt
lämnat hjälp till bägge sidor.

Till vad vi sålunda erfarit från utrikesrådet
Swartz kan jag foga vad vi hört
från generalsekreterare Stroh i Svenska
röda korset, som gjort ett par dagars be -

sök i Lagos. Hans intryck är att det har
etablerats ett ömsesidigt förtroende mellan
de federala myndigheterna och deras
hjälporganisationer å ena sidan och
flyktingarna å den andra. Detta visas av
att flyktingarna nu kommer fram i stora
skaror från sina gömställen för att få
hjälp och för att söka sig hem. Stroh
nämner att det på bägge sidor synes
existera en strävan att snarast låta konflikten
tillhöra det förgångna och att i
stället inrikta sig på uppbyggandet av
ett enat Nigeria. Även generalsekreterare
Beer har noterat den snabba försoningen
mellan politiska och militära ledare
för de bägge tidigare stridande parterna.
En omständighet, som omnämnes
av både Beer och Stroh, är att den forne
ledaren av Nigerianska röda korsets avdelning
i östra Nigeria, vilken under
kriget blev ledare för utbrytarstatens
Röda kors, nu återinsatts som ledare för
Röda kors-verksamheten i det stridsdrabbade
området.

Enligt Strohs informationer finns nu
10 000 å 12 000 ton förnödenheter framförda
till och lagrade intill den f. d. enklaven,
vilket bör räcka för en månad.
Därtill kommer att nya förråd ständigt
tillförs landvägen. Flygningar tilläts
inte till en början, vilket synes bero på
huvudsakligen psykologiska skäl. Denna
negativa ståndpunkt har dock på sistone
uppmjukats. Den nigerianska regeringen
har själv anslagit 1 miljon pund,
d. v. s. 15 miljoner kronor, till Nigerianska
röda korset för dess nödhjälpsverksamhet.

Herr talman! Dessa relativt uppmuntrande
underrättelser får dock inte undanskymma
det faktum att ett besvärligt
arbete återstår på det lokala planet.
Bristen på motorfordon kan göra sig
gällande i begynnelseskedet. Redan torde
dock Nigerianska röda korset disponera
över 30 stycken 10 tons lastbilar i
det aktuella området, vilket betyder en
icke obetydlig lastkapacitet. Nästan alla
vägar uppges vara öppna även om trafiken
alltjämt flyter långsamt på grund
av hinder av olika slag.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

Generalsekreterare Beer reste i lördags
till enklaven för att bilda sig en
uppfattning om förhållandena. Någon
rapport från honom föreligger inte ännu.
Enligt uttalanden till press och radio
har han emellertid funnit situationen
bättre än man hade trott. FN:s generalsekreterare
U Thant besökte Lagos
under veckoslutet. Lagos har även besökts
av UNICEF-chefen Labouisse och
FN:s flyktingkommissarie prins Sadruddin.
Enligt vad vi erfarit tror man
dock inom flyktingkommissariatet inte
att det blir någon flyktingström av det
slag som faller inom flyktingkommissariens
kompetens, alltså till utlandet.

Några rapporter om övergrepp mot de
besegrade, som man på sina håll fruktat,
har hittills inte förekommit. Lagosregeringen
gav under veckoslutet tillstånd
till grupper av utländska journalister
att besöka den tidigare enklaven, varigenom
ökad insyn ernås.

En konsekvens av den nigerianska regeringens
återupprättade myndighet har
blivit att kyrkohjälpens flygningar upphört.
Det förefaller i dag uteslutet att
kyrkohjälpen skulle kunna få tillstånd
från Lagos att återupptaga flygningarna
från ön Säo Thomé. Regeringen har
klargjort att den inte är intresserad av
kyrkohjälpens där lagrade förråd. Den
hävdar att den besitter tillräckliga resurser
själv och att den därutöver kan
få förnödenheter och material från andra
håll för att klara situationen. Den har
föreskrivit att utländsk hjälp i förekommande
fall skall kanaliseras genom dess
egna myndigheter och organisationer,
d. v. s. när det gäller humanitär hjälp
Nigerianska röda korset. Med detta samarbetar
det s. k. Kristna rådet i Nigeria,
som i sin tur samarbetar med Kyrkornas
världsråd. Detta är den ordinarie kanal
genom vilken de protestantiska kyrkorna
alltid lämnat hjälp och även framdeles
kan göra det.

I övrigt torde det nu sagda leda till att
de vägar, som för närvarande huvudsakligen
synes stå till buds för lämnande av
humanitär hjälp, är genom Röda korset,

Statsverkspropositionen m. m.
UNICEF och även FAO. Vi hyser förtroende
för dessa organisationers förmåga
att medverka i arbetet i Nigeria. Beträffande
Nigerianska röda korset kan
förtjäna framhållas att detta av sakkunskapen
anses vara en väl fungerande organisation.
Vi är beredda att på allt sätt
stödja Böda korset, UNICEF och FAO
i deras ansträngningar att lindra den
hunger och nöd, som är en följd av den
långvariga konflikten.

Jag vill slutligen endast tillägga att
den nordiska tjänstemannakommittén
övervägt vissa uppslag till återuppbyggnadshjälp.
Det kan dock inte i dag sägas
om det kan bli fråga om att erbjuda sådan
hjälp i en eller annan form. Detta
får bero på utvecklingen och fortsatta
överväganden.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill till hans excellens
utrikesministern framföra mitt
tack för svaret med dess många nyttiga
upplysningar, med dessa många synpunkter
och dess många fakta. Kanske
saknade jag litet mänskliga tonfall i
svaret. Det är dock de lidande människorna
som våra tankar och våra känslor
gäller.

Vad som hänt under de senaste 30
månaderna i Nigerias östregion har av
en ansedd internationell tidning, Herald
Tribune, betecknats som det största slag
som drabbat Afrika sedan slavhandelns
dagar. En annan ansedd internationell
tidning säger att det är mörka sidor i
mänsklighetens historia som under denna
tid har skrivits. Vad som hänt förut
vet vi något så när. Vi vet att efter kuppen
i januari 19G6 — då åtskilliga politiker
dödades — följde en ny kupp i juli,
att statschefen, som var en ibo, då
dödades och att massakrer började i
Nordregionen. Vi vet att i september och
oktober växte dessa massakrer, och enligt
vissa uppgifter bragtes cirka 30 000
ibos om livet. Är det att undra på att en
flyktingström började från Nordregionen
österut, en flyktingström som enligt

100

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vissa uppgifter skulle ha omfattat upp
till två miljoner människor, som sökte
sig till stamfränderna i Biafra. Vad som
hänt under de 30 månadernas strid vet
vi inte med visshet. Enligt vissa uppgifter,
lämnade i FN :s generalförsamling
— men kanske inte helt opartiska eftersom
de lämnats från grannstater —
skulle två miljoner människor ha omkommit
till följd av svält, hunger och
krigshandlingar. En generation har ansetts
gå delvis förlorad till följd av bl. a.
proteinbrist.

Vad som nu sker är ännu mera svårbedömligt.
Observatörer säger — såsom
utrikesministern refererat —- att intet
folkmord pågår. En observatör har sagt
att mat finns i träden, en annan har sagt
att tillståndet inte är bra. Men uppenbarligen
har inga observatörer haft full
rörelsefrihet i området — det vore ju
rätt otänkbart med en sådan rörelsefrihet.
Några ögonvittnen, däribland en del
svenska, som refererats i Sveriges Radio
för några dagar sedan, har sagt åtskilligt,
bl. a. om förhållandena i samband
med brådstörtad evakuering av sjukhus.
Bilderna som vi sett i programmen i TV
kan ju inte gärna vara förfalskade, och
de bar vittnesbörd om nöd och lidande.

Nu prisas segrarna för försonlighet.
Man får hoppas att detta är riktigt och
att det råder en anda av försonlighet.
Men försonligheten har då inte riktigt
kommit till synes i dag vid behandlingen
av de olika hjälporganisationernas erbjudanden
och genom det kategoriska
förbudet för personal som varit tveksam
i vissa av dessa organisationer att komma
in i landet. Betänkliga förseningar
av transporterna rapporteras också under
de senaste timmarna.

En svensk Nigeriaexpert, Ulf Himmelstrand,
som icke dolt att hans sympatier,
av klart uttalade skäl, är på centralregeringens
sida, har föreslagit att efter
vapenstilleståndet en tribunal skulle
tillsättas, som skulle rannsaka och döma
de ansvariga för massakern för några
år sedan, och vidare att historieskrivningen
icke skulle bli ofördelaktig för

ibos. Jag tycker det är ett ganska ljusblått
hjälpprogram, och jag förstår inte
hur det skulle hjälpa dem som i dag lider.

Föga lönar det sig i dag att tala om
det förflutna, om våra egna och andras
underlåtenhetssynder. Möjligen skulle
jag kunna säga att vad som från regeringshåll
framhållits som en uppgift i
svensk utrikespolitik, nämligen att upprepa
enkla men viktiga sanningar, icke
riktigt har tillämpats i denna konflikt.
Det har varit ganska tunnsått med sådana
sanningar från regeringshåll.

Har vi gjort vad vi kunnat i syfte att
skapa en opinion för att förhindra vapenleveranser?
Har vi gjort vad vi kunnat
för att förebygga den död och svält
som enligt rapporter för några timmar
sedan i radion råder i området? Frågorna
gnager och gnager.

Om jag något skall syssla med interpellationssvaret
är de bara några detaljer
jag vill beröra. Kanske är det inte
så underligt att man inte väntar någon
flyktingvåg. Hur skulle den kunna komma
till stånd från ett omringat område?
Kanske är det inte så underligt att en
del människor kommer ut ur bushen.
Vad skulle de eljest göra? Jag fäste mig
möjligen vid att ett nytt språkbruk användes
i svaret. Man talar om utbrytarregimen,
och därmed åsyftas Biafra. Så
betecknades inte Biafra för en månad
sedan i denna kammare. Något måste ha
hänt.

För framtiden är väl våra möjligheter
mycket små. Politiskt bör vi — och det
är jag övertygad om att regeringen gör
— medverka till att öva press på segrarna
för att bereda största möjliga insyn
i vad som sker. Ekonomiskt skall vi
naturligtvis hjälpa till. Det behöver vi
inte ens uttala, därför att det råder väl
inga meningsskiljaktigheter på den
punkten.

Detta är det största slag som drabbat
Afrika sedan slavhandelns dagar — jag
upprepar än en gång det omdömet. Nigeria
är en stor afrikansk stat. Dess röst
väger tungt jämte andra afrikanska sta -

Onsdagen den 21 januari 1!)70 cm.

Nr 2

101

ters i Förenta nationerna. Världsorganisationen
har varit tyst — ärendet liar
icke ens kommit upp på dess dagordning.
Tyst blir det väl snart också i
bushen. Tyst var det en gång i Schipkapasset.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det utförliga svar som
utrikesministern lämnat ber även jag att
få tacka för. Jag kan instämma med
herr Hernelius i att denna utförliga beskrivning
kanske borde ha varit kompletterad
med några personliga omdömen
och tonfall om den tragedi som har
skett. Beskrivningen förmedlar till oss
intrycket av att utvecklingen i det forna
Biafra är under kontroll och att någon
direkt katastrofsituation inte skulle råda.
Vi kan bara innerligt hoppas att det
är en realistisk uppfattning. Men det
finns faktiskt rapporter som i viss mån
talar ett annat språk. De kommer inte
från våra observatörer, men de har ändå
erfarna hjälparbetare som upphovsmän.

Så t. ex. säger den katolske prästen
Kevin Doheny från Irland, som har tillbringat
15 år i Nigeria: Observatörsgruppen
har inte besökt de områden där
hundratusentals flyktingar befinner sig.
Den har endast rest till utkanten av det
Biafra som återstod vid sammanbrottet.
Han tillägger: Av 22 000 i min församling
har över 60 procent ödem.

Ordföranden i rehabiliteringskommissionen
i mellanvästra regionen berättar:
Många människor i delstaten kommer
att svälta ihjäl om de inte får snar
hjälp. De flyktingar som har gått över
Nigerfloden från Biafra har bokstavligen
tömt de livsmedelslager som fanns.

En irländsk sjuksköterska sammanfattar
sina personliga intryck på följande
sätt: Vi fick lämna 500 sjuka barn
när vi for från sjukhuset. 150 av dem
var allvarliga fall av undernäring och
skulle bara överleva några timmar utan
vård. För några timmar sedan rapporterade
Reuters korrespondent om en stor

Statsverkspropositionen m. m.
hungersnöd i östra delen av ibo-landet
och förutsade att många människor
skulle komma att svälja ihjäl. Jag upprepar
att detta inte är myndigheters rapporter,
men Reuters korrespondenter
brukar ju vara kända för att väga sina
ord mycket noga. Att en förvirrad situation
måste råda just när ett krigstillstånd
upphör är alldeles uppenbart, och
sanningen är väl den att ingen av oss
helt vet hur läget är i alla delar av det
som var Biafra.

Jag kanske vågar säga att det förefaller
som om det inte var så illa ställt som
många kunniga och engagerade bedömare
tidigare ansett sig ha anledning att
frukta. Men nog är det väl ändå så att
Sverige i den situation som råder har ett
särskilt ansvar, därför att vi har sänt
observatörer, ett ansvar att bidra inte
bara till en allsidig information utan
också ett ansvar för att bevaka att kontakterna
verkligen blir så framgångsrika
som möjligt mellan å ena sidan de skilda
organ som är beredda att göra insatser
och å den andra de nigerianska organ
som skall bevilja dem tillstånd till detta.

Det är bra, att vårt land erbjuder sig
att sända ytterligare observatörer, och
det är väl lämpligt att ta upp detta erbjudande
på nytt eftersom något svar
ännu inte tycks ha kommit. Man kan
fråga sig vad Sverige annars kan göra.
Det är så många andra som är ute för
att hjälpa, andra som kanske anser sig
ligga närmare till.

Utrikesministern anför att vår hjälp
bör kanaliseras via internationella organisationer,
och jag förmodar att detta är
en helt riktig bedömning. Men finns det
inte möjlighet att ytterligare anslå medel
ur anslaget för katastrofhjälp? Kan
Sverige möjligen göra en insats för att
förbättra transportsituationen? Behövs
specialisthjälp för de av kriget lemlästade
barnen och även de vuxna? I vårt
land lär det finnas projekt klara i denna
riktning. Andra länder har redan
gjort liknande hjälpinsatser. Erfarenheter
finns alltså.

I utrikesministerns svar påpekas att

102

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
man inte väntar något flyktingproblem.
Herr Hernelius har pekat på en av anledningarna
till det. Men det finns åtskilliga
biafraner utomlands, och många
av dem har redan sagt att de inte kan
tänka sig att återvända. I den mån dessa
flyktingar är barn och fortfarande har
föräldrar i livet, vore det ett önskemål
att man trots kommunikationssvårigheterna
så snart som möjligt kunde få
kännedom om föräldrarnas egen önskan,
så att dessa får någon möjlighet att påverka,
huruvida barnen skall komma
tillbaka eller inte. Den danske statsministern
Baunsgaard har sagt att man i
Danmark är beredd att låta barnen stanna,
och självfallet bör vi i Sverige visa
samma generösa inställning. Vi bör inte
behålla barn, om det finns eu klart uttalad
önskan från föräldrarna att de bör
återkomma, även om hemsändandet
måste ta tid.

Vad själva återuppbyggnadsarbetet
beträffar är utrikesministern närmast
förtegen. Även om inga önskemål hunnit
inkomma, bör de nordiska regeringarna
förbereda en omfattande insats, som sedermera
skall kunna sättas in med kort
varsel.

Sammanfattningsvis, herr utrikesminister,
kan jag konstatera att ett stort
antal rapporter säger att läget är under
kontroll, andra berättar om svält och lidande.
Vi kan i dag inte avgöra vad som
är sant, men vi borde vara beredda till
större hjälpinsatser, och vi kan bidra till
att genom våra observatörer ytterligare
skapa visshet.

Men det är på en punkt, en mycket
svår punkt, som jag skulle vilja höra utrikesministerns
personliga mening, och
det gäller det specifika förhållandet att
den nigerianske statschefen har stämplat
de skandinaviska bidragen som
blodspengar. Detta är ett utomordentligt
delikat och svårt ämne att behandla, och
jag förstår om utrikesministern kan
skygga för det. Men jag skulle vilja fråga:
Gör man något för att försöka utplåna
intrycket att just de skandinaviska
pengarna skulle vara att se som

blodspengar? Har inte svenska regeringen
till uppgift att försöka vinna Lagosregeringens
förståelse för att hjälp nu
måste få ges även av stater och organisationer
som förefaller komma att
hindras från att ge sådan hjälp av den
anledningen att deras tidigare åtgärder
möjligen kan ha bidragit till att förlänga
kriget? Det var ju ändå handlingar
som utfördes därför att dessa organisationer
inte stillatigande kunde åse lidandet.
För dem som nu hör denna
fruktansvärda hårdhet i bedömningen
av dessa staters och dessa organisationers
hjälpinsatser skulle det nog kännas
välgörande om utrikesministern kunde
säga: Vi skall göra vad vi kan för att
försöka förmå Lagosregeringen att inse
att dess bedömning av dessa organisationers
och människors handlingar under
de gångna månaderna inte utgör ett
tillräckligt skäl för att vägra dem att
göra den humanitära insats som de nu
önskar.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Konflikten i Nigeria är
slut. På vägarna i det område som kallades
Biafra går alltjämt skaror av flyktingar,
men nu på väg mot sina hem, på
väg mot en ny tillvaro.

Debatten rör sig i dag kring våra möjligheter
att hjälpa och kring behovet av
hjälp. De praktiska och ekonomiska förutsättningarna
för svenska insatser har
utförligt redovisats av hans excellens utrikesministern.
Vi har förut upplevt
hjälpbehovet i det forna Biafra som oerhört.
Men vi får inte glömma att förutsättningarna
i dag är helt andra. De väldiga
kostnaderna för en exceptionell
transportapparat är borta. Vägarna har
öppnats till livsmedelstillgångar som ligger
ofattbart nära de drabbade områdena.
Den starka nigerianska federationen
har mobiliserat alla de resurser som förut
inriktats på enhetens återställande
och ställer dem nu i återuppbyggnadens
och återföreningens tjänst. Den nigerianska
ledningen ser det som sin självkla -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

103

ra uppgift att med egna krafter svara för
ledningen och organisationen av hjälpinsatserna.
Dessa är ju till för deras egna
medborgares välfärd.

Kritiska och misstänksamma iakttagare
kanske väntade sig att den unga nigerianska
nationen inte skulle visa sig
vuxen uppgiften. Om så vore — vilken
rätt bär vi att förhäva oss och inta en
förmyndarattityd? Men nu är så inte fallet.
Myndigheterna i Lagos har gripit sig
an den väldiga uppgiften med effektivitet
och målmedvetenhet. Deras insatser
i beredskapshänseende tål väl en jämförelse
med exempelvis insatserna i det
drabbade Europa omedelbart efter det
andra världskrigets slut.

Folkmordsteorin saknar grund!

Men det var inte för att bemöta denna
teori, herr talman, som jag begärt ordet.
Det var en passus i förra veckans
interpellation från herr Hernelius som
manar till debatt. Han säger: ”Denna
hjälp måste vara humanitär och politisk,
det senare för att få segrarna i kriget
att tillåta och medverka till att miljoner
skyndsamt undsättes.” Också herr
Helén var inne på liknande tankar.

Under den tid konflikten har pågått
har många röster höjts för svenska åtgärder,
som skulle ha haft ett drag av
förmyndarskap, om jag så får uttrycka
mig. I mitt anförande i denna kammare
den 30 oktober i fjol reagerade jag
starkt mot detta. Jag vill också i dag understryka
denna väsentliga sak. Det får
inte finnas skymten av en misstanke om
att vi i vårt internationella handlande
inte betraktar alla suveräna stater som
likvärdiga. Några påtryckningar på en
stat därför att den är ung, därför att den
är försvagad av inre problem och därför
att den är svart hör inte hemma i svensk
politik.

Nigeria upplever i dag sig självt som
starkt progressivt och framtidsinriktat.
Vi måste förstå hur starkt man i Lagos
reagerar på allt som kan tolkas som
överlägsna och hänsynslösa attityder
från de västerländska staterna. Vi måste
också ge den afrikanska enhetsorga -

Statsverkspropositionen m. in.
nisationen vårt imponerade erkännande
för dess beslutsamma och aktiva agerande
under konfliktens gång. OAU har
gått ur konflikten med stärkt prestige,
och detta är ett nytt och viktigt inslag
i den framtida världspolitiken.

Herr talman! Jag är den ende i denna
kammare som besökt det forna Biafra
under konfliktens gång. Jag har sett nödens
omfattning och begränsning och
imponerats av de afrikanska folkens
förmåga att även under svåra förhållanden
få ett samhälle att fungera. Men jag
har också besökt Lagos och tagit del av
de federala ståndpunkterna.

Dessa erfarenheter har jag sökt sammanfatta
till en nyanserad helhetsbild.
I ett emotionellt laddat skede i höstas
ifrågasattes på grund härav, om jag var
”ett olycksfall i arbetet för det socialdemokratiska
partiet”. Jag känner det
verkligen inte så. Jag hoppas att mina
ståndpunkter tvärtom är typiska för alla
de partier som enigt slutit upp bakom
neutralitetspolitiken. Jag förutsätter att
denna neutralitetspolitik inte bara är en
läpparnas bekännelse utan ett klart uttryck
för vår hänsyn till alla suveräna
staters rätt att lösa sina problem utan
yttre inblandning och i fredligt och organiserat
samarbete alla stater emellan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hernelius saknade
ett mänskligt tonfall i den redogörelse
som jag nyss lämnade. Jag hade fattat
min uppgift på det sättet att jag skulle
ge en lidelsefri och objektiv skildring av
det nuvarande läget. Det kan väl inte råda
någon som helst tvekan om hur jag
ur mänsklig synpunkt betraktar den tragedi
som utspelats i Nigeria, alldenstund
jag betraktar nöden, okunnigheten och
krigen som ting vilka under alla förhållanden,
var de än uppträder, helst skall
utrotas.

Herr Hernelius sade vidare att man
nu i viss mån får lita till segrarnas försonlighet.
Man har, i det läge i vilket lan -

104

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
det i dag befinner sig, börjat tala om sådana
begrepp. Det är och måste vara vår
uppriktiga förhoppning att segrarna
skall visa försonlighet, ty det är endast
på försonlighetens väg som man kan bemästra
de oerhört svårartade problem
man nu står inför.

Jag tror inte att vi har någon anledning
att rikta förebråelser mot oss själva
för vad som har hänt under den tid
som kriget har pågått. Som jag påpekade
i mitt interpellationssvar har vi från
de nordiska regeringarnas sida varit
fullt ense om vårt förfarande, nämligen
att det gällde att till varje pris bistå med
humanitär hjälp och inte vidta politiska
åtgärder, som kunde äventyra denna
hjälp. Om vi hade gjort det, hade det varit
färre människor att rädda i dag än
vad som nu är fallet. Det har varit bevekelsegrunderna
för vårt handlande,
och jag tror att man med utgångspunkt
i dagens händelser vågar påstå att vi
handlat riktigt. Yad var det som kunde
motiverat att vi skulle ha handlat på annat
sätt? Jo, det förhållandet att man
räknade med att ett folkmord skulle
komma att inträffa, när de nigerianska
trupperna ryckte in i enklaven. Som väl
är motsäger alla rapporter de mest pessimistiska
och de mest dramatiska påståendena
om att folkmord nu skulle
äga rum. Den s. k. folkmordsteorin har,
som herr Hansson framhöll, lyckligtvis
inte besannats. Det har vi all anledning
att med stor tillfredsställelse inregistrera.

Herr Helén var inne på att man hade
kunnat frukta värre rapporter, och jag
ger honom rätt i detta avseende. Det kan
hända att jag hade tagit starkt intryck
av de profetior som spreds både hemma
och ute om vad resultatet kunde bli om
endera sidan segrade. Det är möjligt att
jag genom dessa intryck blev pessimistisk
och att jag därför i likhet med vad
herr Helén antydde hade fruktat ett annorlunda,
mera dramatiskt och tragiskt
slut än det som nu tycks hålla på att
utspelas. Vi kan väl alla vara ense om
att det ur mänsklighetens, ur Afrikas

och ur Nigerias och dess folks egen synpunkt
är bättre vad som nu utspelas än
vad de värsta pessimisterna profeterade
om tidigare.

Jag skulle, med utgångspunkt i bl. a.
vad jag alldeles nyss hörde i den svenska
radion, kunna komplettera de uppgifter
jag har lämnat i mitt interpellationssvar
med den muntliga rapport
som jag har erhållit från utrikesrådet
Swartz i dag. En sammanställning
av uppgifter rörande läget i det område
där motståndet höll ut längst ger vid
handen att även om stora hjälpbehov
finns så är situationen bättre än vad
man hade fruktat. Detta är kontentan av
de iakttagelser som framför allt generalsekreterare
Henrik Beer i Röda korsföreningarnas
förbund och den brittiske
hjälpadministratören Hunt gjort efter
sina besök på platsen.

På flera håll — det ber jag att få understryka
— har dock iakttagits allvarliga
förhållanden. Det rör sig emellertid
om jämförelsevis avgränsade problem,
såsom sjukhus med sårade soldater som
sedan sammanbrottet lämnats utan tillgång
på vård och mat. Det rör sig också
om sjukhus och andra uppsamlingsställen
för barn, som i många fall befinner
sig i dålig kondition. Där missförhållanden
av detta slag konstaterats har emellertid
hjälp redan anlänt. Läkare, av vilka
flera har sannat kvar även under de
kritiska dagarna, har förklarat att situationen
snart skall kunna klaras med tillgång
på livsmedel och vårdpersonal. De
flesta för vård omhändertagna barnen
har kunnat evakueras till närbelägna
områden där hjälpverksamheten redan
tidigare organiserats och är i gång.

Flyktingströmmen ut ur det berörda
området har varit stor. Folk återvänder
nu till sina ordinarie hemtrakter. Konditionen
hos flyktingarna har befunnits
överraskande god och tycks inte ge anledning
till några omedelbara farhågor.
Det är däremot inte möjligt att för närvarande
göra en tillförlitlig uppskattning
av hur många människor som flytt
ur bushen eller att få en uppfattning om

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

deras tillstånd. Det kan dock förväntas
att man snart skall erhålla upplysningar
härom.

Som jag antydde i mitt interpellationssvar
är det aktuella krisområdet av
begränsad omfattning. I själva verket
finns det inte någon punkt inom detta
som ligger mer än fem svenska mil från
platser där organiserad hjälpverksamhet
redan tidigare har etablerats.

Alla rapporter från företagna inspektionsresor
understryker, liksom observatörerna
gjort tidigare, att det inte föreligger
någon risk för folkmord. Detta
bör slås fast. Tvärtom har försoningen
mellan de båda tidigare stridande parterna
kommit i gång på ett för alla, uppges
det, glädjande sätt. Detta bör bidra
till en snabb normalisering av förhållandena.
Det betonas också att det inte
finns några tecken på en fortsatt gerillaverksamhet.

Även om läget i det berörda området
sålunda är bättre än man på många håll
har fruktat, bör vi likväl inte — vilket
jag ber att få understryka liksom min
rapportör gjort — förledas att tro att
det inte skulle föreligga ett stort hjälpbehov.
Hjälpaktioner kommer säkerligen
att bli nödvändiga ännu i flera månader.
I första hand krävs fordon för
uppsökande av nödställda och distribution
av erforderliga förnödenheter. På
begäran har den brittiska regeringen
förklarat sig beredd att ställa till förfogande
50 stycken landrovers, 50 stycken
3—4 tons lastbilar samt 30 stycken 10
tons lastbilar. Från amerikansk sida
kommer också 50 stycken motorfordon
och erforderlig sjukhusutrustning. All
denna materiel håller på att flygas in.
Man räknar med att sändningarna skall
befinna sig på plats redan inom en vecka,
och de första enheterna har redan
tagits i bruk.

Bristen på medicin är påtaglig. Men
även här har de nigerianska önskemålen
om bistånd hörsammats främst från Internationella
röda korset. Bristen på
livsmedel är inte lika överhängande. Det
finns redan lager i det drabbade områ -

105

Statsverkspropositionen ni. m.
dets närhet, vilka är tillräckliga i varje
fall för den närmaste framtiden. Det är
dock sannolikt att senare tillskott kommer
att krävas.

Det är rikligt att den nigerianska regeringen
har rest anspråk på att den
själv skall få leda och i möjligaste mån
utföra hjälpaktionen samt att bistånd
utifrån endast lämnas på dess uttryckliga
begäran. Klart är att varje omfattande
hjälpaktion är försedd med skönhetsfläckar.
Tillfredsställande är emellertid,
allt enligt ingångna rapporter, den uppriktighet
och målmedvetenhet med vilken
man på nigeriansk sida har gått till
verket. För mig, herr Helén, betyder
handlingar mer än ord i detta sammanhang,
och jag kan bara inregistrera den
positiva vilja som den nigerianska regeringen,
allt enligt de upplysningar jag
erhållit, har lagt i dagen. Generalsekreterare
Beer har t. ex. framhållit att en
jämförelse med den nu inledda uppgiften
och det arbete som utfördes i Europa
efter andra världskrigets slut tveklöst
utfaller till den förras fördel.

Hjälparbetet ingår också som en väsentlig
faktor i det eftersträvade försoningsarbetet
i landet. Av detta skäl har
man också bemödat sig — som jag påpekade
i mitt svar — att utnyttja ibopersonal
och t. o. m. tidigare biafranska
organisationer. När det gäller svenska
hjälpinsatser förefaller sålunda behovet
av sådana inte vara överhängande med
hänsyn till de massiva insatser som nu
inletts av de större länderna på begäran
av Nigeria. Däremot kan vi räkna med
intresse för svenska insatser i samband
med den återuppbyggnad som blir aktuell
i ett något senare skede, och då ställer
vi oss från svensk sida lika positiva
som våra grannländers regeringar. Det
är därför, herr talman, som jag trots
den tragedi som har utspelats vill förorda
att vi inte skall låta tvinsot gå i våra
framtidsförhoppningar om att man nu
äntligen skall kunna se fram emot en
framtid för det nigerianska folket som
är lyckligare än den tid som det närmast
kan se tillbaka på.

106

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
värjde sig emot den kritiska
anmärkning som jag gjorde om bristen
på mänskliga tonfall i svaret och framhöll
att han hade strävat efter en lidelsefri
framställning samt att ingen väl
behövde tveka om var han stod. Det är
naturligtvis alldeles riktigt. Ingen tvekar
om det. Men ibland är det nyttigt
att låta en liten känsla komma till uttryck
i ett dokument av det slag som vi
nyss här har fått uppläst. Jag måste
säga att det finns exempel på att känslor
har kommit till uttryck tidigare i
utrikespolitiska sammanhang och även
när det gällt att bedöma inrikespolitik
i andra länder — utan att detta har ansetts
som någon belastning.

Utmärkande för svaret i dess andra
akt är väl betonandet av att det inte
blev något folkmord. Det gick inte så
illa som vi fruktade. Detta är ett riktigt
konstaterande. Det fanns och det finns
väl fortfarande pessimister. Det är ju
bra att det inte har gått som pessimisterna
befarade. Men detta säger ju inte
att vi har anledning att vara nöjda. Det
säger inte att vi saknar anledning att
fråga oss vad vi fortfarande kan göra.
Jag har svårt att förstå att hans excellens
utrikesministern så kategoriskt
kan förklara att vi inte har något att
förebrå oss. Jag undrar om man skall
vara så kategorisk i detta sammanhang
och om inte var och en av oss har sitt
ansvar inför vad som hänt under de
senaste 30 månaderna i detta plågade
land.

Det är självklart att de rapporter som
här åberopats har sitt mycket stora
värde. Det är emellertid också klart att
rapporterna i en del fall måste vara
influerade av de speciella förhållanden
under vilka de har tillkommit. Jag tänker
på den observatör som vistades
några timmar i landet och sedan förklarade
att allt var gott och väl. Jag
måste ju säga att det meddelande som
generalsekreterare U Thant gav efter sitt
endagsbesök kanske inte innebär nå -

gon sorts personlig garanti från hans
sida för att förhållandena var tillfredsställande.
Det vore helt enkelt orimligt
att begära det.

Jag skulle nog, herr utrikesminister,
spara mina värdeomdömen och mina
omdömen om vad som skett under denna
konflikts slutskede till dess vi har
ytterligare belysning av fakta, till dess
vi har större insyn och till dess vi har
fått höra mera från olika sidor om hur
det var. Jag hoppas innerligt att utrikesministern
har rätt. Jag hoppas att
rapporterna är sanna och verklighetstrogna;
men den verklighet som blir
kvar är skrämmande nog.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Självfallet måste man
dela utrikesministerns uppfattning att
det viktigaste nu är att studera de
handlingar som regeringen i Lagos redovisar
och inte fästa sig för mycket
vid den retorik som förekommer i
statschefens uttalanden. Jag hade kanske
hoppats att utrikesministern ändå
kunde uttrycka den uppfattningen, att
man under de fortsatta samtalen skulle
kunna bibringa vederbörande den meningen
att det vore olyckligt om Lagosregiinen
sammanblandade sin värdering
av de ideella organisationernas tidigare
handlande med deras beredvillighet
och förmåga att nu göra insatser.
Jag säger avsiktligt detta i mycket lågmälda
tonfall, därför att jag vet att det
har förekommit händelser i det förgångna
som naturligt kan ses på två
sätt.

Jag skulle inte ha begärt någon replik
ytterligare, om det inte hade förekommit
ett något märkligt inpass. Jag
känner inte herr Hansson som tog ordet,
och jag vet inte i vilket sammanhang
han har blivit stämplad som ett
olycksfall i arbetet — om det är här i
kammaren, i pressen eller var det kan
vara. Det förefaller mig dock som något
av ett olycksfall i arbetet att försöka
göra en utrikespolitsik debatt av

Onsdagen den 21 januari 1970 ein.

Nr 2

107

denna stilla och sansade diskussion om
ett tragiskt humanitärt ärende. Sådana
duvungar är vi faktikst inte att vi accepterar
ett försök att göra inrikespolitik
av en sådan här fråga.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att säga till herr Helén att försöken att
i en diskussion om humanitär verksamhet
blanda in utrikespolitiskt stoff härrör
från herr Hernelius’ interpellation,
där han säger: Denna hjälp måste vara
humanitär och politisk.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle behöva svara på det. Med politiskt
initiativ menar jag t. ex. försök att
i lämpliga organ få vapenleveranserna
på sin tid stoppade. Med politisk hjälp
i dag menar jag självfallet att Sverige i
lämpliga former tillsammans med övriga
nordiska länder undersöker vad
som kan göras för att predika en försonlighetens
anda.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag gjorde gällande att
de nordiska regeringarna med — det
vågade jag säga — en stor uppslutning
i respektive parlament föredrog att
vandra en väg där de inte äventyrade
det humanitära biståndet, och jag vidhåller
detta. Jag menar att det tillvägagångssätt
som vi använde ändå har bidragit
till att hålla hundratusentals
människor vid liv, och i det ögonblick
som kriget avslutas har det ju betydelse
att dessa —- jag vet inte om jag skall
säga flera eller många hundratusenden
— har överlevt och får uppleva krigsslutet.

Herr Hernelius sade att han, om han
hade varit i mina kläder, skulle vara
ganska försiktig i sina värdeomdömen
och även i fråga om tilltron till de rap -

Statsverkspropositioncn m. m.
porter som har kommit. Han antydde
att de rapportörer som jag använt skulle
ha befunnit sig i landet alltför kort
tid för att kunna ge mig fylliga uppgifter.
Men om herr Hernelius tvivlar på
rapportörerna, så frågar jag om han
också tvivlar på observatörerna, som
har befunnit sig i landet under eu längre
tidrymd och som har följt de federala
truppernas framryckning.

För mitt eget vidkommande har jag
att hålla mig till de uppgifter som lämnas
av dessa och som är ögonvittnesskildringar.
Jag för min del skulle inte
våga rikta någon vare sig indirekt eller
direkt anklagelse mot exempelvis de
svenska officerare som har deltagit i
observationsarbetet och gått i god för
att folkmord inte inträffat. De har också
gett oss en bild av förhållandena i
dag som överensstämmer exempelvis
med den som generalsekreterare Beer i
Internationella röda korset har givit
oss.

Nej, herr Hernelius, jag vill i likhet
med herr Helén hålla denna diskussion
på ett allvarligt plan. Om det är någon
som har gjort värdeomdömen och låtit
sig fångas av känslorna så är det nog
herr Hernelius. Jag har medvetet undvikit
detta.

När jag lyssnade till herr Hernelius’
inte senaste replik men repliken dessförinnan
tyckte jag att han gav uttryck
åt en känsla som kunde misstänkas
vara syntetisk.

Herr talmannen uppmanade återstående
talare i pågående interpellationsdebatt
att fatta sig kort så att remissdebatten
snarast kunde återupptagas.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Hernelius efterlyste
svenska initiativ och svensk aktivitet
när det gällde att hejda vapenleveranserna
till de stridande parterna i
Nigeria. Det är denna efterlysning som
ger mig anledning att ge bara några
korta sakliga upplysningar.

108

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag har haft anledning att syssla en
del med just denna fråga i egenskap av
rapportör för Euorparådets församling.
Jag startade det arbetet med vissa förhoppningar.
Jag tvingades inse de
utomordentliga svårigheterna att på
detta område få till stånd en överenskommelse
mellan ansvariga stormakter.
Jag fick tillfälle att studera å ena
sidan den officiella franska attityden
i fråga om vapenexport till Biafra, å
andra sidan de uppgifter som förekommit
i ganska stor mängd om att franska
vapen på vissa vägar ändå nått den ena
stridande parten. Jag fick tillfälle att
möta den brittiska argumenteringen,
som inte var så särdeles lätt att bestrida,
nämligen att ensidiga brittiska åtgärder
inte i och för sig skulle lösa
problemet, eftersom då andra parter
skulle utnyttja tillfället. Jag tvingades
notera att det säkerligen skulle möta
mycket stora svårigheter att organisera
ett effektivt stopp för vapenleveranser
till Nigeria. Lika fullt menade jag att
det kunde vara av värde att Europarådet
riktade en appell till alla ansvariga
stater. Så blev också fallet.

Utifrån min erfarenhet måste jag tyvärr
konstatera att det därutöver inte
hade funnits särskilt goda förutsättningar
för Sverige som enskild stat att
driva frågan vidare.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag vara personlig
mot herr talmannen så här i början av
mitt anförande?

Någon har sagt att det är en svår
uppgift att uttala en vänlighet så att det
förblir en vänlighet. När jag nu gärna
vill instämma med ingen mindre än
”Sagittarius”, Gunnar Unger, som i ett
kåseri i Svenska Dagbladet verkligen
lyckats vara vänlig mot herr talmannen
hoppas jag dock bli rätt uppfattad.
I detta första kammarens sista år och
i tanke på det med fem jämnt delbara
antal levnadsår som herr talmannen
nyss uppnått har jag tyckt att det kan

vara på sin plats med denna uppmärksamhet
mot den personlighetens relief
som Erik Boheman gett och ger det talmanskap
han valts att fullgöra.

Att jag med detta har gett blommor
till icke mindre en folkpartist än även
en medlem av moderata samlingspartiet
kan, om man så vill, noteras.

Årets remissdebatt är så olik förra
årets som tänkas han. Då, alltså 1969,
hade allmänna motionstiden gått ut
och oppositionsförslagen fanns på
kammarens bord. Dessutom hade regeringen
presenterat en statsverksproposition.
Nu har vi visserligen bekommit
ett budgetförslag från Kungl. Maj:t,
men har samtidigt meddelats att ett
stort skattepaket för närvarande håller
på att emballeras i kanslihuset. Viktiga
detaljer i skattepropositionen kan förändra
bilden på ett avgörande sätt. Diskussionen
i statsverkspropositionen
angående t. ex. Norrlandspolitiken är
föga konkret och tillfredsställer inte
Norrlandslänens krav på snabba åtgäder.
Man har närmast att invänta ett
regeringsförslag till riksdagen i vår beträffande
den fortsatta lokaliseringspolitiken
samt de regionala handlingsprogram
som förutsättes vara utarbetade
under första halvåret 1971. Vi har i dag
inte heller möjlighet att granska oppositionsförslagen
i full utsträckning.

Dessa förhållanden gör, enligt min
mening, årets och årtiondets första stora
allmänpolitiska debatt mindre meningsfull
än som hade varit önskvärt.
Låt mig trots detta förhållande beröra
några allmänpolitiska avsnitt, där i
varje fall viljeinriktningen har antytts.

Jämlikhetsdebatten är tyvärr fortfarande
i mångt och mycket en lek med
ord. Vi får verkligen från alla håll se
till att de s. k. solidaritetssträvandena
inte stannar vid bara ord. Jämliklietstalet
måste få ett konkret innehåll, och
detta får inte begränsas enbart till en
utjämning av inkomstförhållandena.
Det området är viktigt, men det är inte
allt. Till jämlikhetsfrågorna vill jag
räkna familjepolitiken, skolan, skatter -

Onsdagen den 21 januari 1970 ein.

Nr 2

109

na, arbetsmarknadspolitikens alla villkor,
bostadspolitiken, miljöfrågorna,
frågan om lika rätt för alla att vid viss
ålder erhålla pension, lika möjligheter
för olika regioner i vårt land att utvecklas
samt borttagandet av de hinder
som i dag diskriminerar vissa löntagareller
företagargrupper.

1960-talets utveckling har ökat löneskillnaderna
i vårt land. Detta är allvarligt
och måhända en av orsakerna
till den samhällskris som olika strejkaktioner
i dag innebär. Ökad jämlikhet
i samförstånd hade bort ägnas större
uppmärksamhet långt tidigare.

Herr Palme, som ofta väljer att leverera
stora tal i Norrland, har åter framträtt
i Gävle. Han har där förklarat nyheten
om oppositionens överbud genom
att visionärt måla bilden av strängen
som brast. Statsministern anser det
för egen del vara skönare lyss till en
Sträng som håller. I det aktuella fallet
torde herr Palme inte ha haft möjlighet
att välja instrument, d. v. s. finansdepartement
och dess chef. I andra fall,
t. ex. när det gäller LKAB-strejken, där
instrumentet hette Gruvindustriarbetareförbundet,
har han emellertid också
fått lyss till en sträng, men en sträng
som brast. Det borde dock vara statsministerns
heta önskan att också lyssna
till hur instrumentet är stämt. Jämlikhet
i samförstånd kräver lyssnande,
precis som herr Palme sade när han
valdes till partiordförande.

Skattefrågorna är viktiga. Man har
genom den utformning dessa ges vissa
möjligheter att utjämna förhållandena
på det ekonomiska området. Vill man
en utjämning via skattepolitiken, måste
tyngre bördor läggas på grupper som
i dag har det bättre ställt än andra. Politiker
eller eventuellt blivande sådana,
som inte inser detta, kan knappast tas
på allvar i sitt tal om ökad jämlikhet.

I fråga om vårt lands bekymmer för
valutabalansen måste jag också i år få
säga att någon form av beskattning på
utlandsresorna synes mig nödvändig.
Turistreseunderskottet, som 1969 upp -

Statsverkspropositionen m. ni.
går till cirka 1,2 miljarder, utgör en
alltmer påtaglig fara för vårt lands ekonomi.
.lag kommer att liksom under de
senaste riksdagarna framlägga ett motionsförslag
i denna fråga.

Skattepolitiken, som ju är mångfasetterad,
måste emellertid också ses med
hänsyn till den verkan den har för vårt
lands näringsliv. Företagens konkurrenskraft
får inte undergrävas. Olika
regioner i landet får inte heller hämmas
i sin konkurrenskraft — det skulle
vi alla förlora på.

Som ledamot i bilskatteutredningen
har jag haft anledning att något syssla
med frågor om fordonsbeskattningen.
Den skärpning av skatten på de tyngre
fordonen som för någon månad sedan
föreslogs har jag inte kunnat biträda.
Förslaget skulle, om det genomfördes,
komma att diskriminera delar av vårt
näringsliv och lägga starkt ökade bördor
på de långa avståndens Norrland.
Landshövdingarna Lassinantti, Samuelson,
Hjalmar Nilsson och Hans
Gustafsson har i ett gemensamt uttalande,
som ligger på kamrarnas bord
just i dag, gått på min linje i denna fråga.
Det är min allvarliga förhoppning
att finansminister Sträng inte upphöjer
utredningens förslag till regeringsförslag.
Att genomföra ett sådant förslag
vore detsamma som att direkt motverka
den lokaliseringspolitik som tvärtom
behöver förstärkning.

Enligt centerns mening är därför
samhällets insatser för att i olika regioner
av vårt land skapa balanserade förhållanden
i fråga om näringsliv och befolkningskoncentration
i behov av en
bättre samordning. Den av centern
målmedvetet förda kampen för en aktiv
lokaliseringspolitik måste ges stödet
av en prioriterad ställning för taxeoch
fraktpolitiken i utjämnande syfte.

När man talar om näringslivet är det
en grupp företagare som ofta glöms
bort, nämligen jordbrukarna. Vi kommer
inte ifrån att den jordbrukspolitik
som förts under den senaste tiden orsakat
en utarmning av landsbygden

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
som vi får betala kostnaderna för. Vad
som dock aldrig kan betalas är det ointresse
som statsmakterna visat gentemot
en yrkesgrupp som under ofärdstider
varit ovärderlig. Samhällssolidariteten
måste gälla även Sveriges bönder.

Trygghetspolitiken, som också skall
innebära jämlikhet i praktisk tillämpning,
behöver byggas ut och förstärkas.
Rätt till pension vid 65 års ålder
måste gälla alla grupper. Den förvåning
som vårt konkreta förslag i detta
avseende mött på visst håll är obegriplig.
En social jämlikhetsfråga av detta
slag är annars fullt klar för de breda
lagren i vårt folk.

Centern vill planera samhället med
människan —- den enskilda individen
— i centrum. Då måste också den enskilde
medborgarens möjligheter till ett
direkt inflytande i beslutsprocesserna
ges större utrymme. Den decentraliseringspolitik
som vi förordar skulle leda
till detta närmande mellan individ och
samhälle.

Trygghet och ökad jämlikhet i världen
och inom vår egen nation liksom
för den enskilda människan måste sättas
som mål för 1970-talets samhällsarbete.
Vi i centern vill efter vår förmåga
medverka till uppnåendet av detta. Det
kommer att av alla grupper kräva mer
samförstånd än partiprestige, men så
mycket är det värt.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vi befinner oss nu i
början av det sista år som denna kammare
— den indirekt valda — skall
existera. Det är många av talarna som
tidigare har påpekat detta. Vi är allesamman
glada över att den nyrekrytering
som kammaren fått har givit en
sådan stimulans till kammarens arbete
under det sista året som vi kan hoppas
på med ledning av den debatt som
har förekommit i dag. Herr förste vice
talmannen Strand har redan med pondus
och auktoritet i egenskap av förste

vice talman och som en av kammarens
till åldern och till tjänsteåren äldsta
ledamöter givit uttryck för hur vi i
denna kammare upplever detta. — Vi
riktar ju i dag uttryck för vår stora
uppskattning till våra talmän. Herr
Nils-Eric Gustafsson gav nyss uttryck
för denna uppskattning av herr talmannen,
och däri vill jag av fullaste
hjärta instämma. Nu har jag givit uttryck
för en liknande uppskattning av
herr förste vice talmannen.

Men låt mig återgå till första kammarens
ställning. Vi har ju många
gånger haft det intrycket att våra nyhetsmedia
— tidningar, radio och TV
— redan avskaffat första kammaren.
Det är därför roligt om den under sitt
sista år kan ge en reminiscens av de
ofta tungt vägande debatter som under
årens lopp har förts även inom denna
kammares väggar.

Det kan finnas anledning att nu göra
några reflexioner över riksdagens ställning
i vårt politiska liv och över dess
reella betydelse i våra dagars Sverige.
Herr Gösta Bohman berörde denna fråga
något i en översikt i början av sitt
anförande. Jag kommer kanske att hålla
mig till några detaljer, och jag är ledsen
över att jag inte kan göra det på
ett så medryckande sätt som herr Bohman
kunde. Mitt anförande kommer huvudsakligen
att handla om detta och
har därför förts upp i det allmänpolitiska
avsnittet av debatten. Jag kommer
emellertid kanske att göra några
utvikningar även till vissa socialpolitiska
frågor.

Jag tänker inte så mycket på riksdagens
konstitutionella ställning, och jag
tänker inte tala om den. De förändringar
i grundlagstexten och i ännu
högre grad de förändringar av praxis,
som genomförts under de 160 år som
gått sedan vår regeringsform fastställdes,
har bl. a. inneburit ett stärkande
av riksdagens makt rent formellt.

Men det är en sak. En helt annan
sak är riksdagens reella betydelse i
vårt politiska liv. Vi vet alla att riks -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

111

dagens inflytande under tidernas gång
växlat. Förr i världen, under gångna
sekler, stod striden mellan riksdagen
och den personliga kungamakten. Nu
är den striden för länge sedan ur
världen. Nu gäller frågan maktfördelningen
mellan Kungl. Maj:t och riksdagen,
och Kungl. Maj:t i våra dagar
är inte kungen personligen utan regeringen.

Vi behöver inte gå längre tillbaka i
tiden än till det s. k. demokratiska genombrottet
vid åren omkring 1920 för
att konstatera växlingarna och hur stora
de i själva verket har varit. Under
1920-talet, minoritetsparlamentarismens
tid, var riksdagens makt högst betydande.
Regeringarna hade ingen permanent
och stabil majoritet att stödja
sig på. De fick försöka klara sig med
stöd än från den ena sidan, än från den
andra och kunde på så sätt åtminstone
drägligt genomföra sina i och för sig
begränsade program.

Då spelade utskottsarbetet en viktig
roll, diskussionerna inom utskotten
och kring deras slutna förhandlingar
hade en mycket stor betydelse. Det var
inom utskotten som man nådde fram
till de kompromisser som kunde vinna
majoritet, och jag föreställer mig att
det i de politiskt brännande frågorna
understundom skedde efter långdragna
förhandlingar, där utskottsledamöterna
under ärendenas behandling inom utskotten
hade möjlighet att konferera
med sina partikamrater för att säkerställa
dessas anslutning till uppnådda
kompromisser. Kamrarnas roll blev i
huvudsak att konfirmera dessa kompromisslösningar.

På den tiden betydde enskilda riksdagsmäns
skicklighet som taktiker och
förhandlare helt säkert mycket. De som
hade en stark känsla för vad som var
möjligt att ta och nödvändigt att ge
spelade säkert en mycket större roll än
i våra dagar. På den tiden hände det
till och med att man kunde störta regeringen.

Vi är långt borta från den situatio -

Statsverkspropositioncn m. m.
nen nu. Visst sker det ett noggrant arbete
inom utskotten. Visst kan man där
diskutera alla de frågor som skall behandlas
inom utskotten, och visst kan
man uppnå kompromisser, som kan
åstadkomma ändringar i vissa detaljer
i propositionernas förslag. Men de
brännande politiska frågorna är avgjorda
på förhand, och de enskilda
riksdagsmännens insatser blir kanske i
regel mera slätstrukna.

Naturligtvis var förhållandena inte i
allt lyckliga under 1920-talet. Regeringarna
satt kort tid. De kunde inte
binda sig för långsiktiga program, och
de kunde vanligen inte heller genomföra
mera långtgående och mera genomgripande
program. Sådana kom naturligtvis
alltid att stöta vissa grupper,
och det gjorde att man inte kunde samla
den nödvändiga majoriteten.

Vi har nu nått fram till en motsatt
situation. Sedan regeringspartiet fått
absolut majoritet i båda kamrarna kan
regeringen fatta vilka beslut som helst
utan att fråga någon annan än det
egna partiet och dess mäktiga partner
LO. Därefter behöver man inte i princip
ägna någon större uppmärksamhet
åt vad riksdagen kan komma att säga.
Vi inom oppositionen kan säga vad
som helst — vi är ju bara en minoritet,
som visserligen representerar i det allra
närmaste hälften av svenska folket
men som är utan större inflytande i
frågor av väsentlig politisk betydelse.
Regeringen kan med en uppenbar nonchalans
gentemot riksdagen både fatta
beslut om och sätta i verket olika förslag
gällande nära nog vad som helst,
långt innan riksdagen över huvud taget
fått tillfälle att ta del av vad det
är fråga om.

Detta har blivit något av en rutinmetod
för regeringen, eller skall man
kanske säga för vissa regeringsmedlemmar.
Helt ny är metoden dock inte.
Jag vill erinra om att statsrådet Edenman
år 1962 begärde ett anslag för att
få anordna en helt ny typ av utbildning
av gvmnasieingenjörer till lärare

112

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vid de tekniska gymnasierna. Dessutom
lämnade han ett förslag om visst bidrag
till kursdeltagarna. Kurserna annonserades
i mitten av december, propositionen
kom vid vårriksdagens början,
eleverna antogs i mitten av januari,
kurserna började den 1 februari; och
riksdagen fattade så småningom sitt
beslut den 15 februari. Vid det tillfället
förekom också vissa sakliga invändningar
mot det sätt på vilket utbildningen
lagts upp. Jag vill erinra om
att bl. a. Elisabet Sjövall var mycket
oppositionell just av den anledningen
att kurserna enligt hennes mening var
anordnade på ett olyckligt sätt.

Nu har det tillvägagångssättet blivit
något av vardagsmat. Vi har fått vänja
oss vid den metod som är gängse i en
enpartistat. Ärendena framläggs och
avgörs vid partiets kongress. Där sägs
vad man skall göra, där fattas de avgörande
besluten. Herr Hernelius har
för några timmar sedan berört formerna
för bur dessa beslut fattas. Vid partikongressen
kan man t. o. m. ange de
summor som skall anslås till mer eller
mindre kontroversiella ändamål. Sedan
sätter man eventuellt i gång med det
som man har bestämt, utan att avvakta
riksdagens beslut.

Låt mig i korthet erinra om de mest
flagranta fallen under föregående höst.
Inget av dem är nytt, men det kan förvisso
vara berättigat att ånyo påminna
om dem. Ett exempel var köpet av
Kabi. Staten övertog verksamheten den
1 oktober 1969 sedan Kungl. Maj:t utsett
ett antal styrelseledamöter i företaget.
Proposition i ärendet daterad
den 17 oktober överlämnades till riksdagen
i början av november, och riksdagen
fattade sitt beslut den 10 december.
Finns det någon som vill göra gällande
att det beslutet hade någon som
helst reell betydelse för frågans avgörande?
Det hör till saken att Kabi som
ett statligt företagsintresse utan reservation
redovisades i en den 31 oktober
daterad utredning, visserligen författad
av en för vindarna från regerings -

håll mycket lyhörd utredningsman som
lurpassat under ett antal år och inte
vågat ta ställning förrän vederbörande
statsråd klart uttalat hur lian ville ha
det.

På samma sätt förhöll det sig med
Uddcomb. Bolaget påbörjade verksamheten
den 31 augusti, anläggningsarbeten
började under hösten, och propositionen
som var daterad den 30 oktober
överlämnades till riksdagen i början
av november. Riksdagsbeslutet fattades
även i denna fråga den 10 december.
Kan man påstå annat än att riksdagens
beslut också i den frågan blev en formalitet? Det

var ungefär detsamma med sjukronorsreformen.
Partikongressen hade
godkänt förslaget i slutet av september,
riksdagen fattade sitt beslut den 3
december, d. v. s. en knapp månad innan
bestämmelserna skulle träda i
kraft. Också här blev riksdagsbeslutet
en formalitet. Allt måste ju i princip
vara planerat och ordnat i förväg för
att man över huvud taget skulle hinna
genomföra reformen till årsskiftet.

I sanningens namn måste väl också
erkännas att det blir på samma sätt
med det beslut som kommer att innebära
raserandet av det apoteksväsende
som vi har haft sedan sekler och dess
ersättande med ett statligt systembolag.
Visserligen skall riksdagen få tillfälle
att behandla den frågan, och förändringarna
skall ju inte genomföras
förrän i början av nästa år. Kanske en
del detaljer i det stora komplexet blir
mer eller mindre förändrade inom departementet,
och kanske till och med i
riksdagen. Vi har ju en mäktig huvudmannaorganisation
som brukar kunna
göra sina synpunkter gällande i ekonomiska
ting av denna art.

Den stora frågan däremot, den principiella
frågan — destruktionen av det
apoteksväsende som vi betraktat som
en garanti för god och ansvarsmedveten
service och som varit föremål för
en fristående, av tillsyningsmyndigheterna
administrerad inte bara ekono -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

113

misk utan också teknisk kontroll genom
visitationer och inspektioner —-frågan om det apoteksväsendets ersättande
med ett systembolag är avgjord i
förväg, utan riksdagens inblandning.
Det var först efter avgörandet som den
nämnde sakkunnige kunde lägga fram
sitt utredningsförslag, anpassat efter
statsrådets önskemål.

Jag skall inte gå närmare in på det
förslaget. Det är emellertid påtagligt
att en del av utredningens detaljförslag,
framför allt de som gäller sjukhusens
läkemedelsförsörjning, är otillräckligt
underbyggda. Vi kommer som
sagt att så småningom få tillfälle att
behandla ärendet i riksdagen, och det
är väl inte omöjligt att en del förändringar
då kan bli genomförda. Men det
är detaljfrågor; avgörandet om det
principiellt viktigaste förslaget träffades
i och med avtalet mellan staten
och Apotekarsocieteten i mitten av september
och godkändes av partikongressen
i slutet av september.

Jag skall för ett ögonblick lämna detta
principiella resonemang, belyst kanske
i alltför hög grad med gamla och
välkända exempel, och säga någonting
om sjukronorsreformen. Den har varit
i funktion bara tre veckor, och det är
naturligtvis alldeles för tidigt att yttra
sig om dess betydelse. Jag tror att det
i princip gått ganska bra att genomföra
reformen. Det enda man måhända kan
konstatera är att det varit en viss ökning
av remisser till några specialavdelningar,
vilket vi hade anledning att
befara. Det är också alldeles påtagligt
att en stor del av de administrativa förenklingar
som skulle uppnås för sjukkassorna
har medfört ökade kostnader
för huvudmännen. Detta har redovisats
åtminstone från vissa håll.

Bland de reservationer som vi hade
till utskottsutlåtandet gällde en frågan
om de privatpraktiserande läkarnas inplacering
i systemet. Precis till den
dag då andra lagutskottet skulle behandla
frågan kom riksförsäkringsverkets
utredning som skulle utgöra grun 8

Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
den för de överenskommelser som skulle
möjliggöra denna inordning. Vi inom
moderata samlingspartiet begärde att
riksdagen skulle få yttra sig om förslaget,
sedan det remissbehandlats och
man fått reda på hur Kungl. Maj:t ämnade
utforma dessa bestämmelser. Vi
menade att man inte så där omedelbart
och i ett sammanhang kunde få en tillräcklig
uppfattning om vad förslaget
innebar.

Vad kan man säga i dag? Ja, först
och främst har man kunnat konstatera
att utredningen inte hade förmått fördjupa
sig i ett flertal väsentliga frågor
på grund av den hast med vilken utredningen
skulle göras. Det gällde ju
att till varje pris få fram ett utredningsförslag
i frågan till den dag då
ärendet skulle behandlas i andra lagutskottet.
Utredningens förslag gick i
stort sett ut på att huvudmännen mot
en viss ersättning från sjukförsäkringen
skulle garantera de taxebundna
privatpraktiserande läkarna en rimlig
inkomst. Men någon närmare penetration
av de privatpraktiserande läkarnas
tjänstgöringsförhållanden och skyldigheter
gentemot sjukvårdshuvudmännen
fanns inte. Omfattningen och avtalens
giltighetstid, läkarnas arbetsrättsliga
ställning i fråga om pension, semester,
yrkesskadeförsäkring o. s. v. hade inte
utretts. Läkarna skulle bli något slags
tjänstemän i en ingalunda klarlagd
mellanställning mellan de fast anställda
läkarna i den öppna vården och de
rent fristående privatpraktiserande läkarna.

Det fanns sålunda många frågor som
inte var utredda och som kräver ytterligare
utredning.

Enligt min mening har de privatpraktiserande
läkarna en mycket stor
uppgift att fylla i samhället. Det är av
vikt att de som önskar söka läkare inte
skall vara hindrade att göra det utanför
den samhälleliga sjukvårdsorganisationen.
Jag tycker att det är en sådan
elementär valfrihet som bör finnas och
som socialdemokraterna talar så mycket

114

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
om i sina program men reducerar så
starkt i praktiken. Det är ju bra om den
som söker dessa läkare kan få bidrag ur
sjukförsäkringen på ungefär samma
sätt som den som söker de av samhället
anställda läkarna. Det är rimligt att
någon form för detta kan skapas.

Jag bär redan tidigare antytt att jag
har svårt att förstå hur det på den bas
som utredningen lagt skall vara möjligt
för huvudmännen att träffa avtal
med alla de olika läkare, med deras så
varierande arbetsförhållanden och arbetssätt,
som det här kan vara fråga
om. Även om avtalen kan och helt säkert
måste utformas olika för olika
specialiteter, är det svårt att göra avtalen
individuellt olika inom samma
specialitet, och detta måste enligt vad
jag tror bli nödvändigt i någon form.

Jag tror inte att sjukvårdshuvudmännen
får några avtal färdiga före den 1
juli i år, och jag är inte heller övertygad
om att huvudmännen har någon
lust att träffa sådana avtal på nuvarande
bas. De vill ha vissa ytterligare utredningar
gjorda innan de träffar sådana
avtal. Utan huvudmännens medverkan
är det helt omöjligt att genomföra
dessa bestämmelser, i varje fall så
som de är utformade i utredningens
förslag. De bygger på sjukvårdshuvudmännens
medverkan och kommer hårt
att binda dem. Och det har som bekant
varit svårigheter för dem att klara av
överenskommelserna med de redan anställda.
Dessa överenskommelser borde
ha varit färdiga redan den 1 januari.

Jag tror sålunda inte att det finns
någon möjlighet att klara inordnandet
av de privatpraktiserande läkarna i det
s. k. 7-kronorssystemet till den 1 juli.
Ett av motiven för motståndet mot vår
reservation på den här punkten är alltså
borta. Det byggde ju på att man
skulle försvåra genomförandet före
denna dag om man följde vårt förslag.
Det behövs ytterligare utredning, och
när den är färdig är det min förhoppning
att frågan även i framtiden kommer
att underställas riksdagen.

Detta är ytterligare ett exempel på
hur regeringen vill fatta beslut utan
att ge riksdagen möjlighet att uttala sig
om dem. I detta fall kan man säga att
regeringen har formell möjlighet att
utfärda bestämmelserna själv, men den
begärde särskilt bemyndigande i den
här frågan. Regeringen borde inte ha
erhållit det bemyndigandet utan att
riksdagen fått yttra sig i frågan. Eftersom
problemet av allt att döma inte
kan lösas förrän efter den 1 juli i år,
hoppas jag att det skall bli möjligt för
riksdagen att uttala sig i framtiden.

Herr talman! Det väsentliga som jag
haft att säga har gått ut på att påvisa
hur regeringen gång efter annan, man
skulle nästan kunna säga har satt i
system att fatta avgörande beslut och
ibland även sätta besluten i verket utan
att riksdagen fått tillfälle att yttra sig
om dem. Riksdagen har i efterhand fått
konfirmera dessa beslut. Det visar en
nonchalans mot riksdagen som är högst
anmärkningsvärd, och det visar en reduktion
av riksdagens reella inflytande
som är beklaglig. Det förhöll sig inte
på samma sätt, när regeringen var i
koalition med ett annat parti. Då hade
de båda partierna vissa olika intressen,
och de rena partifrågorna kunde inte
drivas på samma sätt.

Må det emellertid tillåtas mig att hysa
den förhoppningen, att den blivande
enkammarriksdagen med dess möjlighet
att ge direkt utslag för vad folkets
flertal i val uttrycker som sin önskan
skall kunna stärka riksdagens auktoritet
och åstadkomma en rimlig balans
mellan regeringens och riksdagens
makt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
återföra debatten till den aktuella budgeten! Årets

budget är mycket svårbedömbar.
Den är besvärlig att analysera.
Den presenteras som en reformbudget.
Den är en rekordbudget, och den uppfattas
av många som en orosbudget.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

115

Budgeten siigs i finansplanen ha två
komponenter — den ena huvudkomponenten
går ut på eu stramare finanspolitik
och ett väsentligt reducerat statligt
upplåningsbeliov. I klartext betyder
detta en skärpt broms på överhcttningsfenomenen
inom samhällsekonomin.
En politik med denna innebörd
efterlystes redan i höstas på oppositionshåll.
Som ett betydelsefullt element
i densamma ingick skärpt sparsamhet
med de offentliga utgifterna.

Att åtstramande åtgärder sätts in —
därom är i och för sig intet att säga.
Men är de tillräckliga? Lägger man inte
allt fortfarande i alltför hög grad
tyngdpunkten på penningpolitiken,
med de konsekvenser detta får för näringslivet?
Vi får av allt att döma trots
finansministerns sparsamhetsbemödanden
en underbalanserad budget — en
budget som enligt min mening kan ge
ett underskott som väsentligen överstiger
de beräknade 800 miljonerna.

Då den andra huvudkomponenten utgörs
av en omfördelning av inkomsterna
skattevägen, frågar man sig, hur
denna huvudkomponent kan låta sig
förena med den första komponenten.
Sätter inte den senare komponenten
inflatoriska krafter i gång genom att
en ny hårdare fas inleds i omfördelningen
som sådan, vilket ger näring åt
konsumtionen och främjar importen?
Hur kommer det i sin tur att gå med
den ansträngda valutareserven? Den
frågan har med skäl ställts tidigare i
dag. Risken för en fortsatt avtappning
är betydande. Det måste här komma an
på en rimlig avvägning av proportionerna
i utjämningsprocessen.

Den stora skattereformen sådan den i
sina huvuddrag är utformad i finansplanen
kan lätt bli en signal till kamp
mellan olika befolkningsgrupper om
fördelningen av den gemensamma kakan.
Tyvärr innehåller finansplanen
stora luckor när det gäller utformningen
av skattereformen, och härför
har finansministern tidigare i dag med
rätta kritiserats. Hur skall riksdagen

8| Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. in.
och oppositionspartierna kunna ta
ställning till budgeten då en av de viktigaste
ingredienserna i denna, nämligen
skatterna, delvis är en nebulösa?

Redan de i finansplanen uppdragna
konturerna till den aviserade skattereformen
ger anledning till oro. Det
råder faktiskt, herr finansminister, oro
på många håll ute i landet. Det värsta
är att många skattebetalare känner sig
hotade på flera fronter på en gång. Av
många enskilda skattebetalare uppfattas
herr Strängs skatteutspel såsom en
stjärnsmäll, ett knockout-slag. Det gäller
inte bara höginkomsttagare utan
främst stora grupper i mellanlägen
inom tjänstemannaskiktet. Den offentliga
sektorn utvidgas ytterligare ett
par pinnhål på den enskildas bekostnad.
Inte minst momshöjningen blir
kännbar. Till saken hör att flertalet
människor ju har sin ekonomi fastlåst
i utgifternas huvudsakliga inriktning
och därför har mycket svårt att i ett
enda slag lägga om sin livsföring efter
ändrade skatteregler. Många sitter fast
i en ansträngd utgiftsram, där skatterna
är en tyngande post. Varje ökning
av skatten blir här en skärpt belastning.

Herr statsministern reducerade i förmiddags
kritiken mot skattereformen
till att vara en omsorg om höginkomsttagarna.
Det är fel att göra så. Statsministern
känner tydligen inte till den
rådande beskattningens utformning
med den höga progressivitet som är ett
utmärkande drag för skattesystemet
och hur detta i praktiken verkar.

Att vårt folk har kunnat bära den
inkomstomfördelning som via skatterna
har ägt rum under ett stort antal
år — det måste väl erkännas att så har
skett — har hängt samman med att det
hela har skett successivt med inkomsttrenden
och mer eller mindre automatiskt
följt den stigande standarden. Då
har det gått lättare. Genom det nya
höga trappsteget på skatteområdet slår
den skärpta omfördelningen ut mer eller
mindre i ett enda slag. Det är detta

116

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
som är den stora skillnad som gör att
reformen kan drabba många människor
orimligt hårt.

För undvikande av missförstånd vill
jag gärna säga ifrån att vissa huvudpunkter
i skattereformen godtas. Hit
hör lättnaderna i beskattningen för låginkomsttagarna
och även för de s. k.
ensamstående, som för närvarande är
orimligt hårt drabbade. Särbeskattningen
kan man alltid resonera om,
sedan man vet vilket alternativ som
väljes. Lättnader i beskattningen för
folkpensionärer med smärre biinkomster
är ett gammalt högerkrav. Att detta
har tillgodosetts hälsas med tillfredsställelse.

De viktiga detaljer i det kommande
skattepaketet som framför allt ger anledning
till bekymmer är behandlingen
av hemmafruarna och slopandet av
kommunalskatteavdraget. Jag skulle tro
att vi på oppositionshåll kommer att
slå vakt om det dubbla ortsavdraget,
inte minst med tanke på skatteförmågan.
När två personer lever på en persons
inkomst, är skatteförmågan otvivelaktigt
mindre än när endast en person
lever på samma inkomst. För att
inte förslaget i denna del skall träffa
orimligt och skoningslöst hårt är det
nödvändigt med en mjuk övergång,
herr finansminister.

Det har i huvudsak gått förbi i den
pågående debatten att omfördelningen
även angår kommunalskatten. Hur detta
skall ske framgår inte av betänkandet.
Kompensation utlovas åt kommunerna
för skattebortfallet, men varifrån
pengarna skall tas säges det ingenting
om. Det saknas en särskild anslagspost
för detta ändamål, och jag vill därför
ställa frågan: Hur är det med mysteriet
med den borttappade miljarden för
detta ändamål? Är det meningen att
den skall komma först på ett senare
år?

Slopandet av kommunalskatteavdraget
uppfattas av många som det svåraste
inslaget i det blivande skattepaketet.
Herr Sträng har uttalat att kompensa -

tion kommer att ges genom utformningen
av den nya skatteskalan. Det ser
man med en viss tveksamhet emot. I
bevillningsutskottet kommer vi nog att
behandla den kommande skattepropositionen
med kritiska ögon.

En annan sida av budgeten: I nationalbudgeten
för år 1970 görs en bedömning
av prisutsikterna, och där görs
den prognosen att konsumentprisnivån
under loppet av 1970 skall stiga med
3,5 procent. Det är i och för sig ingen
liten procentsats. Det är att märka att
konsumentprisindex från november
1968 till november 1969 stigit med 3,9
procent. Den relativa prisstabilitet som
rådde 1968, och som jag tidigare har
tillåtit mig att ge finansministern en
eloge för, har numera upphört, och
penningvärdeförsämringen har ånyo
satt i gång. Inflationen kommer av allt
att döma att fortsätta med ny fart. Den
kommer att få ny näring av transfereringarna.
Jag skulle för min del ställa
den prognosen att vi år 1970 får en
prishöjning som icke oväsentligt överstiger
den förmodade procentsatsen
3,5. Räntekostnadsposten har underskattats.
Vidare ger löneutvecklingen
anledning att tro att löneförhöjningarna
kommer att slå igenom i priserna.
År 1971 kommer den allmänna momshöjningen
att ytterligare pressa priserna
uppåt. Att observera är att näringslivet
— i vart fall på vidsträckta områden
— på grund av de hårda kreditrestriktionerna
i dag ofta saknar möjligheterna
att genom rationalisering
motverka lönekostnadernas stegring
och höja produktiviteten. Särskilt gäller
detta den mindre och medelstora
företagsamheten, som med särskild
skärpa har drabbats av kreditrestriktionerna.
Herr finansmistern torde vara
medveten om detta. Företagen kommer
kanske att vara tvungna att kompensera
sig för kostnadsstegringarna
genom höjda priser.

Många familjeföretag inom jordbruk,
handel och industri kläms mellan lönekostnadshöjningen
å ena sidan och kre -

Onsdagen den 21 januari 1970 cm.

Nr 2

117

ditrestriktionerna å den andra. I det
sammanhanget vill jag också beröra
det hot mot familjeföretagen som ligger
i det nyligen framlagda betänkandet
om kapitalbeskattningen, avseende årlig
förmögenhetsskatt och arvsskatt.
Särskilt tungt vilar detta hot över jordbruket,
där den pågående fastighetstaxeringen
driver taxeringsvärdena
uppåt. Den jordbrukare vars taxeringsvärden
över en natt stiger från t. ex.
500 000 kronor till 750 000 kronor blir
ju inte rikare genom detta, snarare
tvärtom, och skatten stiger. Avkastningen
stiger inte i motsvarande mån
— den stiger kanske inte alls.

Jag vill varna för de allvarliga konsekvenser
som genomförandet av detta
betänkande skulle medföra. Det kan bli
dödsstöten för många familjeföretag,
särskilt i södra Sverige. Skatterna —
även arvsskatterna — måste ju betalas
av medel som produktionen ger, och
lönsamheten är sällan sådan att detta
medges. Vi måste också se till att egnahemsägare
och villaägare vederfares
en rättvisare beskattning så att inte de
höga taxeringsvärdena även för dem
resulterar i en ökad skattebelastning.

Herr talman! Det har på sistone hänt
en sak som håller på att rubba förutsättningarna
för vårt lands ekonomi,
ekonomiska stabilitet och samhällsstabilitet
över huvud taget, en sak som
också har berörts i den tidigare debatten
i dag. Jag syftar på den senaste tidens
utveckling på arbetsmarknaden
med LKAB-konflikten som inspiratör.
En av vårt svenska samhälles stora förtjänster
har varit lugnet på arbetsmarknaden.
Sverige har i denna del hittills
varit ett mönster för hela den västerländska
världen, och vi har haft nytta
av detta lugn för vår ekonomi.

Vår gynnsamma standardutveckling
har väsentligen berott på att strejker
och arbetsnedläggelser varit så sällsynta.
Sådana företeelser är verkligen dyrbara
ting såväl för arbetstagare, som
för företagen och samhället. Inte minst
de strejkande blir lidande. Vi bär som

Statsverkspropositionen m. ni.
sagt hittills lyckligtvis i huvudsak sluppit
ifrån konflikter av denna typ.

Sedan mer än en månad har den avtalsstridiga
och lagstridiga arbctsnedläggelscn
vid LKAB tilldragit sig allmänhetens
uppmärksamhet. Till följd
av massmedias agerande har allmänheten
bibringats den uppfattningen att det
är fråga om en underbetald och underkuvad
arbetsgrupps kamp för människovärdiga
villkor och drägliga förtjänster.
Så är emellertid inte fallet.
Det är i vilket fall som helst ingen låglönegrupp
som det här är fråga om.
Det skall inte förnekas att det kanske
finns fog för kritiken mot arbetsvillkoren
i gruvorna. Arbetet där är hårt
och motiverar förvisso också en bra
lön. Det hade varit företagets och fackföreningens
sak att gemensamt komma
till rätta med denna fråga avtalsvägen.

Vad som nu skett är att genom arbetsnedläggelsen
ingångna kollektivavtal
hänsynslöst trampats under fotterna.
Man har från de strejkandes sida
låtsats som om dessa avtal över huvud
taget inte existerade. Den omständigheten
att den rådande lagbundna ordningen
på arbetsmarknaden åsidosatts
har man talat tyst om. Föraktligt har
det sagts att man inte kan låta sig regeras
av något så futtigt som paragrafer.
Samhället vilar på att ingångna avtal
skall hållas. Jag håller regeringen
räkning för att man inte har svävat på
målet i angivna hänseende. Statsministern
vill jag gärna ge en eloge för
den deklaration som han gjorde härom
i förmiddags. Jag ger herr Palme rätt
i att den 30-procentiga högre lönenivån
som vi nu har vilar just på den stabila
arbetsmarknaden. Men — förlåt att jag
säger det — det förefaller som om parterna
på arbetsmarknaden, d. v. s. Arbetsgivareföreningen
och LO, nu delvis
har förlorat greppet över arbetsmarknaden.
Arbetsgivareföreningen har av
kända skäl varit förhindrad att ingripa.
Men vad har egentligen fackföreningsrörelsen
gjort för att åstadkomma
återgång till arbetet?

118

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Genom bristande handlag på många
olika håll har konflikten fortsatt vecka
efter vecka. Alla har blivit lidande härav,
inte minst de strejkande, men också
samhället och, vad värre är, exemplet
har de yttersta av dessa dagar
smittat av sig. Den parterna åvilande
fredsplikten har mer eller mindre satts
ur spel på ett ganska vidsträckt fält.
LKAB-konflikten har fått efterföljd i
vilda strejker vid Volvo, Saab, ASEA
och Elektrolux, strejker vilka använts
som påtryckningsmedel för att åstadkomma
lönehöjningar utöver kollektivavtalens
ram. Det är ingen överdrift
att säga att arbetsmarknaden delvis har
kommit i gungning. Inte minst de utländska
invandrarna utan facklig tradition
har tydligen spelat en viss roll i
sammanhanget. Det är nödvändigt att
man ägnar en större uppmärksamhet
åt deras fackliga skolning än man gjort
hittills.

Över hela landet ställs i dag krav från
de anställda som sträcker sig utöver
respektive avtal. Risken för masspsykos
är uppenbar. Jag vill gärna ge herr
Arne Geijer mitt oreserverade erkännande
för hans avståndstagande och
för hans i övrigt kloka synpunkter. Jag
skulle dock vilja fråga: Vad har LO,
som garant för avtalen, egentligen i
praktiken gjort för att hejda denna utveckling?
Vad har gjorts för att hindra
lavinen att sätta sig i rörelse? Har man
verkligen på allvar mobiliserat alla
fackföreningsfunktionärer ute på arbetsplatserna
till skvdd för arbetsfreden? Händelseutvecklingen

måste få vittgående
konsekvenser för samhället, för
respekten för ingångna avtal, för företagens
konkurrensförmåga i förhållande
till utlandet, för förtroendet utomlands,
för vårt lands stabilitet och för
vår betalningsbalans med utlandet.
Även från riksdagens sida måste vi slå
vakt om kollektivavtalen och avtalsrätten.
I det långa loppet tjänar kollektivavtalens
lielgd de anställda framför
andra kategorier. Hur skall förtroen -

det till avtalen kunna återställas? Det
är en sak som angår oss alla.

Jag ger statsministern rätt däri att
arbetsmiljön är av väsentlig betydelse
för arvtalstryggheten. Jag tror att vi
alla är beredda att medverka till att
arbetsmiljön förbättras, så att människorna
trivs.

Herr Arne Geijer talade om att atmosfären
på arbetsmarknaden på senare
tid har försämrats. Jag betvivlar inte
detta — herr Arne Geijer brukar
veta vad han talar om — men lägger
han inte något ensidigt skulden på arbetsgivarparten?
Har LO själv tagit
initiativ till överläggningar om ett nytt
Saltsjöbadsavtal? De företagare som
jag känner är väl medvetna om sitt ansvar
och försöker sätta sig in i problematiken
kring den nya tidens tankevärld.
Personalpolitiken är en central
fråga för de flesta företag, och
problemen bör kunna lösas i en positiv
anda.

Herr TALMANNEN anförde:

Innan jag ger ordet vidare skulle jag
vilja lämna ett meddelande till kammaren.

Vi har i dag på förmiddagen åhört
en betydelsefull och på ett högt plan
liggande debatt. Den har återgivits i
stor utsträckning i TV 1, och därvid
har följande iakttagelser gjorts.

I en bandad sändning från remissdebatten
gavs direktupptagna avsnitt
och referat från anföranden av herrar
Bohman, Bengtson, Helén och Palme
samt replikskiftet mellan dem ävensom
från anförandet av herr Arne Geijer.

Sändningen av herr Bohmans anförande
interfolierades tre gånger med
inklipp av bilder från en tom kammare.
I vart fall på den ena av dessa bilder
kunde tydligt iakttagas att herr
Strand tjänstgjort som talman. I verkligheten
var samtliga bänkar besatta
och under hela förmiddagen satt herr
Boheman som talman. Dessutom var
läktarna överfyllda och i gångarna
mellan bänkarna och mot väggarna

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

119

stod ett större antal ledamöter från
andra kammaren, tidigare riksdagsmän
och tjänstemän än kanske någon gång
tidigare förekommit i kammaren.

Enligt iakttagelser under dagen, för
övrigt påtalade till talmannen Strand,
hade den frontala TV-kameran, som
bevakade talarstolen, under den tid
sändningen avsåg, troligen icke någon
gång varit vänd mot kammaren annat
än direkt mot viss ledamot som väntat
på replik eller eljest uttryckligen åberopats
av talaren, medan däremot efter
kl. 14.31 då herr Werner började
tala och ledamöterna gick till en sen
lunch samma kamera gång efter annan
svepte över de då tomma bänkarna.

Uppenbarligen har de under herr
Werners anförande tagna bilderna
klippts in i parti- och gruppledardebatten
i syfte att vilseleda angående ledamöternas
närvaro.

Under statsminister Palmes anförande
återkom en bild på tomma bänkar
efter det podiet med herr Strand som
talman visats. Ej heller under detta anförande
satt herr Strand talman.

Mellan återgivande av kortare genmälen
av herr Bengtson och herr Bohman
visades en bild av herr Erlander
stödd mot en biinkrygg och med ett
draperi som bakgrund. Denna bild togs
efter gjorda iakttagelser kl. 15.16. Vid
det tillfälle då de korta genmälena utväxlades
var samma plats där herr Erlander
nu stod trängselfylld av ledamöter
etc.

Efter återgivande av replik från herr
Bengtson före herr Heléns replik beträffande
strejk vid mejerierna visades
för fjärde gången bild av en tom kammare.

Jag har därför avlåtit följande skrivelse
till chefen för Sveriges Badio:

”1 TV 1 :s utsändning i kväll kl. 18.05
—19.00 av remissdebatten i första kammaren
har i här bifogade memorandum
upptecknade iakttagelser gjorts. Stor
indignation bär förmärkts bland de
kammarledamöter som följt utsändningen.

Statsverkspropositionen m. m.

Det synes mig ytterst beklagligt att
dylika förvanskningar kan förekomma
i synnerhet efter alla de försiikringar
som i just de påtalade avseendena givits
av nyhetsredaktionernas företrädare
vid sammanträden med representanter
för talmanskonferensen.”

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag ber att till alla delar
få instämma i det uttalande som
herr talmannen har gjort till chefen
för Sveriges Radio.

Med herr Eskilsson förenade sig herrar
Ivar Andersson (s), Stefanson (fp),
Sträng (s), Norberg (s), Eric Carlsson
(ep), Richardson (fp), Paul Jansson
(s), Kaijser (m) och Sveningsson (m),
fröken Pehrsson (ep), herr Tistad (fp),
fru Margit Lundblad (s), fru Grethe
Lundblad (s), fru Lilly Ohlsson (s),
herrar Nils Theodor Larsson (ep), Annerås
(fp), Svante Kristiansson (s), Österdahl
(fp), Bertil Petersson (s),
Wärnberg (s) och Augustsson (s), fru
Landberg (s), herrar Bengtson (ep),
Thorle Nilsson (s), Mossberger (s),
Ebbe Ohlsson (m), Larfors (s), Hedlund
(s), Hjorth (s), Arne Geijer (s)
och Åkerlund (m), fru Wallentheim (s),
fru Florén-Winther (m) samt herrar
Wikström (fp), Helén (fp), Dahlén
(fp), Knut Johansson (s), Tage Johansson
(s), Lidgard (m), Palm (s), Sörlin
(s) och Ake Larsson (s).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den här gången blir
det inget programtal vare sig om budgeten
eller om skatten. Jag skall inskränka
mig till att svara på två frågor.

Herr Dahlén har ställt en fråga och
hänvisat till ett anförande som jag har
hållit i Folkets hus i september månad.
Han frågar om han kan lita på
herr Sträng i avseende på en kommande
skattereform. Och då är det närmast
en av detaljerna i denna som avses,
nämligen frågan om progressivi -

120

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
teten i beskattningen kommer att skärpas
eller inte.

Jag har tagit fram detta tal och läst
igenom det. I dessa avseenden säger
jag följande: ”Men så har vi de stora
förmögenheterna. Finns det där någonting
att ta? Det bör finnas en del,
även om vissa begränsningar här anmäler
sig. Gör man förmögenhetsskatten
rent konfiskatorisk, d. v. s. så att
avkastningen på förmögenheten inte
räcker till för att betala skatten, lockar
kanhända möjligheten att överflytta
pengarna till länder med vänligare
skatteklimat.” Det var således en varning
från min sida. Varningen var betingad
av att vi i vårt parti hade en
grupp som levde i den tämligen osakkunniga
uppfattningen att man skulle
kunna klara en skattereform av denna
omfattning utan att röra mervärdeskatten
och helt enkelt finansiera skattesänkningarna
med skärpt förmögenhetsbeskattning,
skärpt arvsbeskattning
och skärpt skatteprogressivitet.

Jag sade vidare: ”Jag har med detta
velat säga att det finns inga pengar
som märks i sammanhanget att hämta
ur förmögenhets- och arvsbeskattningen
i utjämnande syfte.” Det rör sig om
en skattereform som jag tror kommer
att balansera på ca 4 000 miljoner kronor.
När vi gjorde bedömningarna av
vad ett tillskott till statskassan kunde
ge genom en skärpt förmögenhets- och
arvsbeskattning räknade vi före de nya
upptaxeringarna av fastighetsvärdena
med, vill jag minnas, ett par hundra
miljoner kronor maximalt. Nu blir det
litet mera. Men i ett sammanhang som
rör 4 000 miljoner kronor vill jag inte
säga att detta märks.

Jag sade vidare i mitt Folkets hustal:
”En reform får här mera ett allmänt
snygghetsmotiv än en reell ekonomisk
betydelse. Men även det motivet
är högst respektabelt och det
kommer att prägla ett nytt förslag om
arvs- och förmögenhetsbeskattning.”

I den debatten förelåg också önskemål
om att den progressiva statsskat -

ten skulle föras över så att säga på den
kommunala beskattningens område. Man
yrkade på en progressiv kommunalskatt.
Det är där mitt utlåtande om progressiviteten
kommer in, och där säger
jag: ”Rån vi då räkna med att få ut
något av en skärpt progressivitet? Av
och till väcks förslag om att överföra
den i statsbeskattningen gällande progressivitetsprincipen
också till den
kommunala beskattningen.”

Efter att ytterligare ha lagt ut texten
avvisar jag tanken på att föra över en
progressiv beskattning i kommunalbeskattningen.
Jag slutar med att säga:
”Jag har med detta velat säga att någon
nämnvärd effekt av inkomstöverflyttning
genom en skärpt progressivitet
är inte praktisk politik.”

Sedan kommer jag till slutsumman
på det hela: Vill man göra denna omfördelning,
har man ingenting annat
att ta till än den mervärdeskatt som vi
har introducerat som ett bestående
element i den svenska skattepolitiken,
där varje procent ger förslagsvis 700
miljoner kronor och där man följaktligen
kan räkna med att få pengar att
röra sig med, om man går denna väg.

Av ett papper som herr Dahlén stack
i händerna på mig har jag fått det intrycket
att han skulle vilja hårdra detta
och att han ville ha något slags garantier
från min sida att progressiviteten
under alla förhållanden skall vara
orörd i ett kommande skattepaket.

Det är på det sättet, herr Dahlén, att
när man gör en sådan omstöpning av
skattesystemet och arbetar med en gemensam
skala i stället för att tidigare
ha haft två, får man också göra justeringar
i progressiviteten. Det kommer
att bli lindrigare progressivitet i vissa
lägen. Det kan bli en skärpt progressivitet
i andra lägen. Jag tror mig kunna
säga så mycket att flertalet av Sveriges
skattebetalare får en lindring i sin
progressivitetsbeskattning. I varje fall
kommer detta att gälla för folkpensionärerna,
och det har spelat en viss
roll i debatten.

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

121

Detta är således min förklaring och
mitt svar till herr Dahlén. Huruvida
ett försök till saldering av dessa lindringar
respektive skärpningar resulterar
i en total lindring eller total skärpning,
har jag inte räknat ut, och den
frågan kan jag inte svara på här i afton.

Jag vill också svara på ett par frågor
av herr Jacobsson. Han säger: Hur
skall vi kunna behandla hudgeten i
dag, då vi inte har sett skatteförslaget?
Skattereformen är neutral till budgeten,
neutral till statsfinanserna. Det är
en omfördelningsreform. Vi kan följaktligen
behandla budgeten med bortseende
från den kommande skattereformen.

Varifrån skall vi ta pengarna till den
kompensation som kommunerna är utlovade
vid en lindring av den kommunala
beskattningen? Naturligtvis får
huvudbördan bäras av mervärdeskatten,
men som jag tillät mig säga när
jag talade om dessa frågor i television
inför svenska folket får förmögenhetsskatten
och arvsbeskattningen också
vara med och dra sitt strå till stacken.
Det finns en givande part och en tagande
part bland skattebetalarna, och
detta måste ha sin spegelbild när det
är fråga om att ta in pengar och få ut
pengar. I allt väsentligt är det den indirekta
beskattningen som får betala.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar finansministern
för att han velat ta upp dessa väsentliga
frågor. Det har ju skapats en
viss oro kring herr Strängs skattereform.
Jag måste säga att det besked
som herr Sträng nu gav skingrade något
av oklarheten men långtifrån allt.
När jag ställde min fråga var det mot
bakgrunden av att herr Sträng i höstas,
när jag krävde vidgad publicitet kring
skattereformen, sade att man diskuterat
denna reform mera ingående i den
offentliga debatten än någon skattereform
tidigare.

Herr Palme sade precis samma sak i

Statsverkspropositionen m. m.
förmiddags. För min del tycker jag inte
att så liar varit fallet. Här finns ju
ingen offentlig utredning som ligger
bakom. Den gamla skatteutredningen
kan inte anses vara tillräcklig. Vi har
haft familjeskatteberedningen, men vi
vet att den dels var bunden av mycket
snäva direktiv och dels rörde den ju
inte det stora fält som herr Sträng nu
enligt vad som antytts i finansplanen
tänker komma med förslag på.

Frågan om publiciteten är ju en
kärnfråga i en demokrati. Har människor
verkligen haft möjligheter att påverka
skattesystemet som det nu kommer
att se ut i herr Strängs tappning?
Även efter herr Strängs svar nu måste
jag säga att det knappast förhåller sig
så.

Jag visade i vår interna TV den annons
i vilken socialdemokraterna tog
upp frågan om människor ville vara
med om en skattereform som skulle
sänka skatten för låginkomsttagarna
och som skulle betalas genom en höjning
av mervärdeskatten. Sedan citerade
jag ur herr Strängs tal av den 6
september, vilket han nu själv har återkommit
till.

Det finns faktiskt ytterligare en del
saker i den där annonsen som understryker
att finansieringen av skattereformen
skall ske genom en höjning av
momsen. Om förmögenhets- och arvsskatten
sägs det herr Sträng nu har
anfört, men det räcker inte på långa
vägar, står det i annonsen. Vill man reformera
skatterna, förklarar man, så
skall det ske genom att höja momsen.
Det är den stora saken.

Om frågorna i dessa annonser och
flygblad från socialdemokratiska partiet
hade getts en helt korrekt utformning,
tror inte herr Sträng att svaren
då hade blivit litet annorlunda? I herr
Strängs tal den 6 september, det vi nu
diskuterar, framhåller han att han alltid
har haft den uppfattningen att man
korrekt skall återge förhållandena och
därifrån sedan dra sina slutsatser. De
har då större utsikter att stå sig inför

122

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
en seriös prövning. Om det socialdemokratiska
partiets frågor dessutom
hade innehållit en upplysning om att
skattereformen, som herr Sträng nu säger,
kommer att innebära en skärpt
progressivitet för vissa grupper av inkomsttagare,
tror inte herr Sträng att
svaren då möjligen skulle ha blivit litet
annorlunda i den redovisning han
lämnade? Vid den socialdemokratiska
partikongressen i höstas sade han faktiskt
att svaren går i olika riktningar.
Om det, för att använda herr Strängs
egna ord, hade varit en korrekt redovisning
i annonsen så hade nog svaren
blivit åtskilligt annorlunda.

Jag har alltså fått svar på en av
mina frågor. Det blir således en skärpt
progressivitet, men var den sätter in
vet vi inte. Denna punkt har socialdemokratin
icke talat om tidigare i den
kampanj som man själv berömmer sig
av. Detta besked får vi nu. Då vore det
bra om vi kunde få ytterligare besked
från finansministern, när han nu har
börjat lätta litet på förlåten.

Hur går det t. ex. med skattebetalarna
i de kommuner som redan nu är
högskattekommuner när kommunalskatteavdraget
skall tas bort vid taxeringen?
Kommer de i ett sämre läge än
för närvarande, vilket — som både herr
Helén och andra har påpekat — skulle
innebära att utjämningen mellan dem
blir sämre än tidigare?

Hur blir det med de äktenskap där
bara en av makarna förvärvsarbetar?
Läser man herr Strängs tal av den 6
september noggrant är det alldeles uppenbart
att han inte avser att det skall
bli en skattehöjning för någon i det
sammanhanget. Eller är det så att även
det är en punkt som man glömde att
tala om i den socialdemokratiska annonsen,
d. v. s. att en skattereform
också kommer att innebära att en hel
del äkta makar i äktenskap där bara
den ene förvärvsarbetar får en skattehöjning?
Det vore i så fall också en
mycket intressant upplysning.

Herr Sträng har talat om att det är

bra att ge korrekta besked. Han har
börjat med det, och jag tycker att det
är en bra början. Jag håller fortfarande
på att herr Sträng är ett av de statsråd
som det är lättast att diskutera
med, för han ger svar på tal. Jag är
inte alltid nöjd med svaren, men han
är i alla fall villig att diskutera, vilket
är mer än man kan säga om en del
andra statsråd. Herr Sträng kommer
att stiga i betygsskalan — om det vore
hos mig enbart spelade det inte så stor
roll, men jag är övertygad om att han
gör det hos stora grupper av det svenska
folket även om det är otrevliga besked
han lämnar. Jag önskar honom
lycka till.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar finansministern
för uppgiften att kompensationen
till kommunerna skall komma via momsen.
Då skulle jag vilja fråga ytterligare:
Inrymmes denna kompensation i
den nu föreslagna 4-procentiga momshöjningen,
eller har vi att vänta en ytterligare
höjning av momsen för detta
ändamål? Hur kan det komma sig att
någon budgetpost inte upptagits för
denna kompensation till kommunerna,
som måste vara av en betydande storleksordning? Herr

statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är möjligt att man
är litet för hygglig, när man svarar
herr Dahlén, ty han har ju bara en
ambition, nämligen att försöka dra ut
någonting ur svaret som passar honom.
Försök lyssna korrekt herr Dahlén,
så är det litet lättare att föra en
dialog oss emellan.

I mitt tal den 6 september avvisade
jag tanken på en progressiv kommunalskatt.
Jag sade vidare att man inte
har möjligheter att märkbart ta ut några
vinster genom att skärpa progressiviteten.
Nu kommer herr Dahlén tillbaka
och säger att ”det blir således en

Onsdagen den 21 januari 1!>70 em.

Nr 2

123

höjd progressivitet”. Men detta är ju
en skatteteknisk detalj. Om man skall
samordna två skilda skalor till eu enda
skala, kan det i ett visst inkomstläge
på grund av denna samordning bli en
höjning av den s. k. marginalskatten,
för att använda ett litet populärare
språkbruk. I nästa inkomstläge kan det
bli en sänkning av marginalskatten.
Vad som är definitivt klart är att det
blir sänkningar i de lägre inkomstgrupperna.
Det blir också sänkningar
i de högre inkomstgrupperna, men det
kan bli vissa höjningar i andra högre
inkomstgrupper, om man nu envisas
med att komma fram till en ensartad
skatteskala av två vitt skilda skatteskalor.

Detta är avancerad skatteteknik, och
det är möjligt att herr Dahlén tror sig
om att kunna göra något politiskt matnyttigt
av det. Var så god i så fall!
Glädjeämnena är få för herr Dahlén.
Inte skall jag förvägra honom detta.
Men herr Dahléns slutsatser passar inte
in i hans eget åberopande av angelägenheten
i att föra en korrekt debatt
— det tror jag att jag vågar bestämt
hävda.

Lämnade vi inte en korrekt redovisning
inför de studiegrupper vi hade?
Jo, visst gjorde vi det. Vi talade om att
här är det fråga om en ny princip, en
avgörande solidaritetsprincip. Vi frågade:
Är ni beredda att ta en levnadskostnadsstegring
genom höjd moms för
att med de inkomster som statskassan
därigenom får kunna sänka skatten för
de lägre betalda? Det är klart att det
rådde delade meningar om detta. Det
var ju inte bara medvetet partifolk och
fackföreningsfolk som hade möjlighet
att yttra sig. Vem som helst fick vara
med och yttra sig, och var och en ser
naturligtvis på ett sådant här problem
i första hand utifrån de egna intressesynpunkterna.
Därför fick vi ett svar,
där majoriteten sade: All right, vi är
med på att göra denna omfördelning.
Andra var emellertid tveksamma. Jag
redovisade detta svar korrekt på mötet

Statsverkspropositionen m. m.
och drog den slutsatsen alt majoriteten
av de tillfrågade stöd bakom oss för
att göra denna omläggning.

Om jag inte minns alldeles fel, har
det väl hänt då och då att också herr
Dahlén, när han talar skattepolitik,
gått ut och sagt att skatterna är alldeles
för höga, framför allt för folk som
har det dåligt ställt. Jag har inte läst
något referat av att herr Dahlén sagt,
att nu är det nödvändigt att sänka skatten
för folk som har höga löner och
har det gott ställt. Jag kommer att framlägga
ett förslag, herr Dahlén, om att
sänka skatten för dem som det sämst
ställt, och det blir svårt för herr Dahlén
att säga nej till det förslaget — det
vågar jag säga redan nu. Om herr Dahlén
gör anspråk på att hänga ihop med
sin mittenbroder, kommer det att bli
utomordentliga påfrestningar. Jag föreställer
mig nämligen att centerpartiet i
alla sina utlåtanden har bundit sig så
pass hårt för en sådan här omfördelning
att det näppeligen går att komma
ifrån detta.

Det finns ingen offentlig utredning,
säger herr Dahlén. Ja, här är det fråga
om att fatta ett politiskt beslut om en
omfördelning av skattens belastning
mellan grupper med lägre inkomster
och grupper med högre inkomster. Jag
har svårt att förstå att en vetenskaplig
utredning skulle kunna belysa det närmare.
Det är ju en viljeyttring, ett politiskt
ställningstagande. Det kan däremot
uppstå vissa komplikationer,
framför allt när man ger sig in på familjebeskattningen.
Det är en krånglig
och besvärlig historia. Men där har vi
haft en utredning med vederbörlig remissbehandling
och många skiljaktiga
yttranden och synpunkter. Den omständigheten
att utredningen var relativt
bunden i sina direktiv har ju inte
hindrat den offentliga debatten därefter
och inte heller ledamöter av denna
högt värderade utredning att ganska
oförblommerat deklarera sina personliga
uppfattningar om hur familjebeskattningen
egentligen skall utformas.

124

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Den svåra frågan i hela den här reformen
är kapitalbeskattningen, det erkänner
jag villigt. Framför allt gäller
detta, som också har berörts i ett par
inlägg i debatten, den kapitalbeskattning
som jag någon gång har kallat för
att beskatta arbetsverktyget, d. v. s.
pengarna ligger inte där som ett dött
kapital och avkastar ränta, utan de är
insatta i företaget, och detta skapar
naturligtvis vissa problem. Det är den
svåra frågan, men även den har blivit
utförligt belyst i en utredning, där herr
Dahléns parti varit representerat och
där centerpartiet och högerpartiet varit
representerade. Om jag inte minns
fel omspänner denna utredning 250 eller
300 trycksidor, och den är just nu
ute för remissbehandling.

Jag avvisar beskyllningarna för hemlighetsmakeri
och för att man har nonchalerat
den reguljära gången på det
hela. Jag vill inte, herr talman, även
om det är frestande, fortsätta att lägga
ut texten. Vi får ju tillfälle att ordentligt
plöja igenom alla de här argumenten
när akterna kommer på hordet.

Till sist kom herr Jacobsson tillbaka
och var tacksam för det svar han fått.
Det var upplysande. Jag är glad över
att han drog den slutsatsen. Men han
säger vidare: Kommer det att räcka
med den omsättningsskattehöjning som
nu är annonserad? Vi menar att den
kommer att räcka för det skattepaket
som nu serveras. Vi vet ingenting säkert
om framtiden. Därför kan iag i
dag inte säga något i vare sig positiv eller
negativ riktning, än mindre ställa
ut några garantier, huruvida det någon
gång i framtiden, vare sig jag eller någon
annan sitter som finansminister,
kan bli nödvändigt med en ytterligare
höjning av omsättningsskatten.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast några korta
kommentarer.

I den socialdemokratiska informationen
i höstas stod det så här: ”Möjlig -

heten att via skattepolitiken åstadkomma
en standardutjämning är alltså att
sänka den direkta skatten för låginkomsttagarna
och ersätta statskassan
för inkomstbortfallet genom att höja
mervärdeskatten.” Det är slutorden i
den information som man skall säga
ja eller nej till. Nu undrar jag om det
är så att socialdemokraterna är mycket
intresserade av att folket får ett medinflytande.
Tror då inte herr Sträng att
detta medinflytande skulle ha varit
större och haft ökad kraft, om frågorna
just om progressiviteten, hur det
skall gå för medborgarna i de kommuner
som redan nu har höga skatter och
hur det skall bli för de äktenskap där
bara den ene maken förvärvsarbetar
hade tagits med i informationen? Om
dessa frågor hade varit med, hade inte
detta då inneburit ett större medinflytande
än att bara svara ja eller nej på
en fråga som vi för vår del ansett vara
ganska självklar. Skall låginkomstgrupperna
hjälpas, måste kostnaderna därför
bäras solidariskt. Vi har under flera
år sagt att detta måste ske genom
en höjning av den indirekta skatten.
Det var inte någon märkvärdig fråga
som socialdemokraterna skickade ut,
jag förmodar med herr Strängs godkännande.
De frågor jag här tagit upp hade
verkligen varit något som svenska folket
skulle ha varit intresserat av.

Herr Sträng säger att jag skall återge
korrekt. Ja, men herr Sträng sade i
sitt anförande ett par meningar efteråt
att det blir en höjning av marginalskatten,
om hans förslag går igenom.
Det var detta jag förstod, och då återgav
jag ju det hela korrekt. Jag förstår
att den oro som har dykt upp
framför allt i en del tjänstemannakretsar
som inte tillhör höglönegrupperna
på detta område tydligen inte är så
oberättigad.

Herr Sträng säger vidare att det inte
tjänar någonting till med en vetenskaplig
utredning i detta avseende. Jag har
inte begärt någon sådan, utan jag har
begärt att vi skall få en möjlighet att

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

125

diskutera hela skattesystemet, innan
riksdagen skall fatta beslut. Det finns
ingen redovisning som man verkligen
kan bygga upp en ståndpunkt på annat
än med utgångspunkt från de korta
kommentarer som finns i finansplanen.

Herr Sträng säger i finansplanen att
skattereformen kommer att vara finansiellt
neutral. Hur i all sin dar begär
herr Sträng att vi skall kunna tro på
detta, om vi inte ser luir skattesystemet
är konstruerat? Uppfattningen att skatter
inte spelar någon roll när det gäller
folks intresse för att arbeta och
spara övergav ju herr Sträng för åtskilliga
år sedan. Herr Sträng nämnde i
sitt tal på partikongressen den 6 september
19G9 att vi ligger högst i skatteligan
och sade: ”Har vi med denna
ledande ställning i skatteligan nått
gränsen för vad vi vill avstå till den
del av vår standard som samhället garanterar
och som i många fall andra än
vi själva tar hand om? Jag tror att vi
kommit rätt nära denna gräns.” Men
det innebär ju att herr Sträng håller
med om att det finns en gräns. Här är
just frågan hur skattesystemet verkar
på de enskilda skattebetalarna. Eller
är det någonting annat herr Sträng har
i tankarna? Jag kan inte föreställa mig
detta.

Nu tycker alltså herr Sträng att vi
bör tro honom på hans ord. Vi vägrar
att göra det. Vi håller på att medinflytandet
i Sverige skulle vara större, om
herr Sträng i dag eller, om det är för
sent, kanske i morgon förmiddag talade
om litet mer i kammaren eller gör
som herr Helén föreslog: skickade ut
en promemoria från finansdepartementet
med alla väsentliga fakta. Då kunde
vi få en ordentlig debatt.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern tidigare
i dag liksom nu också finansministern
har i förväg velat inteckna centerns
stöd för ett skatteförslag som vi ännu
inte sett någonting av. Jag upprepar

9 Första kammarens protokoll 1970. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
att vi inte skriver på någonting in
blanco. Vi måste först se vilka förslag
finansministern framlägger. Endast
om det vore så att finansministern fullständigt
har anslutit sig till de förslag
som centern tidigare framfört i skatteavseende
skulle vårt stöd på förhand
vara givet. Det vore ju i så fall mycket
glädjande för oss att socialdemokraterna
så fullständigt velat ansluta sig
till centerns förslag när det gäller skatterna.
Men i övrigt kommer vi inte att
skriva på något skatteförslag, förrän vi
har sett det framlagt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Alla mina vällovliga
ambitioner att kort svara på ett par
frågor går ju helt om intet, närmast
beroende på herr Dahléns angelägenhet
att få i gång en debatt. Jag försäkrar
herr Dahlén att i vår fråga i höstas
gällde det att få människorna att ta
ställning till kardinalproblemet i hela
omläggningen: om några skall ha en
lättnad, så måste andra betala lättnaden.

Jag har försökt beskriva det här i
massmedia på det sättet att om den
ekonomiska tillväxten ökar och vi allesammans
blir rikare så kan jag inte förvägra
någon att ställa anspråk på att
få en viss del av denna ekonomiska
tillväxtökning. Det kan vara delade meningar
om hur man skall dela på tillväxten,
men i och för sig skall ingen
förvägras att ha sin uppfattning om att
han skall vara med och ha sin bit. Men
det är litet annorlunda med en skatteomfördelningsrcform,
där man utifrån
en bestämd tillgång flyttar över från
dem som har det bättre till dem som
har det sämre. Vid ett sådant tillfälle
kan de som har det bättre inte göra anspråk
på kompensation, ty det går inte
att kompensera sig för detta. Det är
den enkla pedagogik jag har velat föra
fram. I den enkla fråga som ställdes
gjordes det klart för dem som svarade
att den som är med på den här om -

126

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
fördelningen och råkar finnas bland
dem som har det bättre ställt inte kan
begära kompensation för denna specifika
omfördelning och återställa något
slags nolläge.

Vi fick ett ja på frågan, och det var
ju en glädjande verifikation på att solidaritetstanken
ändå finns hos det
svenska folket. Herr Dahlén sade att
detta var ingen märkvärdig fråga, men
jag tycker att den är alldeles ovanligt
märkvärdig. Det är lätt att åka omkring
och säga att vi tycker att de som
har låga löner och lever i små omständigheter
skall ha en skattelättnad. Slutar
man inlägget med detta, så är det
en lätt och behaglig och bekväm propaganda.
Att följa upp det hela och
säga att skattelättnaden måste betalas
av andra utan att de andra skall kräva
kompensation för detta är en ny infallsvinkel.
Därför är det sannerligen
inte någon liten fråga utan en högst
väsentlig fråga som har ställts.

Herr Dahlén sade vidare att en skattereform
aldrig kan vara neutral till
statsfinanserna. Måhända har han rätt
i det längre perspektivet, men just i
starten är den här reformen neutral.
Den är neutral för nästa budgetår, och
vad vi nu diskuterar är statsverksbudgeten
för nästa budgetår. Det har frågats
om den här skattereformen som
inträder när halva budgetåret har gått
innebär sådana revolutionerande förändringar
för budgetprognoser att man
kan göra anspråk på att få en redovisning
av förändringarna framlagd för
att debatteras. Det kan diskuteras huruvida
en sådan här omläggning verkar
negativt gentemot sparandet och
positivt mot konsumtionen. Jag har i
dag i andra kammaren sagt att det kan
ligga någonting i det, ty om man tar
pengar från förmöget folk och lägger
dem i skötet hos folk som inte har så
mycket pengar, så är det möjligt att
man tar i anspråk ett sparande och
gör det till konsumtion. Det blir då
mera en realekonomisk eller en samhällsekonomisk
effekt, en bytesbalans -

effekt eller vad som helst, men direkt
för statsfinanserna för nästkommande
budgetår har det ingen betydelse.

Jag hoppas att den här reformen
skall få en positiv verkan på arbetsvilligheten,
framför allt hos de gifta
kvinnorna, som slipper undan en del
tröskeleffekter, vilka måhända har avhållit
dem från att gå ut i arbetet där
det funnits möjligheter för dem att ta
sådant. Jag tror och jag hoppas att
slutresultatet av det hela ändå skall bli
någonting av en positiv tillgång i fråga
om arbetskraft och arbetsvilja och därmed
ett positivt inslag i arbetsmarknaden.
Skall jag räkna mig det till godo i
den budget som vi nu behandlar? Jag
vågar inte göra det. Jag har för litet
underlag för att göra det. Allt detta är
naturligtvis någonting som man kan
avläsa resultatet av om fyra—fem år
när det har verkat men som ingen i dag
vågar ha några deciderade uppfattningar
om.

Till herr Bengtson vill jag slutligen
säga att om jag inte har fattat centerns
propaganda alldeles fel och om jag
inte har missmint mig från när centerpartiet
och dess ledande män har exponerat
sig i radio och television och
i offentliga föredrag, skulle centern vara
med på en omläggning till favör för
de mindre inkomsttagarna. Då går herr
Bengtson upp i talarstolen och förklarar
att här skrivs sannerligen inte ut
några växlar på någonting. All right,
herr Bengtson får väl låta bli att skriva
på den växeln, men jag skulle vara förvånad
om han inte gör det när papperen
kommer på bordet. Herr Bengtsons
parti visar ju inte någon rädsla för att
skriva på växlar, även om jag inte begär
det här i kväll. Ni har ju skrivit på
en utgiftsväxel på 800 miljoner kronor
som skall träda i kraft 1972 oavsett om
vi har råd med den eller inte. Det är
vad sänkningen av pensionsåldern kostar.
Kan man skriva på den utgiftsväxeln,
herr Bengtson, då skall man
inte gå upp i talarstolen och förklara
sig så där absolut säker på att man

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

127

representerar ett parti som aldrig ställer
ut växlar.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Rubriken på det avsnitt
av debatten i första kammaren som nu
pågår är ju skatter och ekonomisk politik.
Jag kommer inte att kunna begränsa
mig till det området. Mitt anförande
passar också in under rubrikerna lokaliseringspolitik
och utbildningsfrågor.
Men jag tror att kammaren håller mig
räkning för att jag tar upp alla dessa
tre avsnitt samtidigt i stället för att
begära ordet tre gånger under debatten.

I finansplanen anges att de arbetsuppgifter
som står i förgrunden för
svensk ekonomisk politik gäller den
svenska utrikeshandelns utveckling,
och finansministern betonar att de
rubbningar i utrikeshandelsbalansen
som har uppstått under 1960-talets senare
hälft måste mötas med en rad åtgärder
som verkar på både lång och
kort sikt. Ett av skälen till problemen
med utrikesbalansen anger finansministern
vara vissa strukturella förändringar
i den svenska ekonomin. Vår
interna efterfrågan har fått ett ökat importinnehåll,
säger finansministern. En
viktig orsak härtill anses vara den
snabba strukturomvandlingen inom näringslivet.
De ökade kostnaderna, bl. a.
lönekostnaderna, har inneburit att speciella
påfrestningar har uppstått för de
företag som har en långsammare produktivitetsstegring
och utsatts för utländsk
konkurrens. Det gäller då att
vidtaga åtgärder framför allt för dessa
företag, som i huvudsak är inriktade
på produktion för avsättning på vår
begränsade hemmamarknad och därmed
framställer sina produkter i ganska
korta serier men ofta med ett brett
produktionssortiment. Tendensen till företagsnedläggelser
har varit stark under
de senaste åren och har i stor utsträckning
drabbat just denna typ av
företag, varför vår försörjning bär blivit
beroende av import, säger finans -

Statsverksproponitionen m. m.
ministern. Utvecklingen bör länkas in
i sådana banor att en fortsatt expansion
av den utlandskonkurrerande industrin
kan genomföras. Ett viktigt led
i dessa strävanden är att stimulera industrins
investeringar som vid internationell
jämförelse bar legat lågt under
de senaste åren, dock med en ökning
under år 1969. I finansplanen räknas
med att denna uppgång skall fortsätta
även i år med en ökning på drygt
10 procent. En viktig förutsättning härför
är återhållsamhet inom övriga sektorer
av ekonomin. I finansplanen kan
man läsa att årets budgetförslag har utformats
med sikte därpå och leder till
väsentlig reduktion av statens upplåningsbeliov.

Jag tänker inte ta upp en granskning
och en kritik av detta påstående. Det
har från folkpartiets sida gjorts tidigare
i debatten här i denna kammare av
herrar Helén och Dahlén. Låt mig bara
säga att finansplanens resonemang
kring statens anspråk på lånemarknaden
nästan innehåller lika många obekanta
faktorer för riksdagen som skattepaketet.
Till de 800 miljonerna som
här anges som upplåningsbehov kommer
t. ex. ökningen av de statsanställdas
löner samt nya insatser på lokaliseringspolitkens
område, vilket redan
framhållits i debatten och vilket också
finansministern påpekar i finansplanen.

Även i år torde liksom år 1969 staten
komma att uppträda som betydande
konkurrent om våra knappa kapitalresurser.

En mycket viktig fråga just nu är,
om det är möjligt att uppnå en högre
investeringstakt i näringslivet med de
mycket hårda kreditrestriktioner som
vi har och med de höga räntorna. Inom
näringslivet är man entydigt av den
uppfattningen att finansministern är
alltför optimistisk när han tror att industriinvesteringarna
skall öka så mycket
som med 10 procent om inte kreditrestriktionerna
mildras rätt snart
och om vi inte får en lägre ränta.

128

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är visserligen så att många större
företag på grund av en gynnsam
vinstutveckling under det senaste året
kunnat samla pengar på sina bankkonton
och därför hittills skapligt klarat
den onormala kreditåtstramningen, men
för mindre och medelstora företag är
situationen en helt annan. De är ofta
verksamma i branscher på hemmamarknaden
där det råder hård utländsk
konkurrens. Ett avgörande skäl för att
dessa företag känner kreditåtstramningen
hårdare är uppenbarligen att de
är mera beroende av bankernas utlåning
än de större företagen. Det är
bankerna, såväl affärs- som sparbanker,
som huvudsakligen drabbas av
kreditrestriktionerna. Visserligen har
vi Industrikredit och Företagskredit,
vilkas utlåningskapacitet successivt har
ökat, men ser man på den samlade utlåningen
till dessa typer av företag betyder
den delen av kreditmarknaden
förhållandevis litet. Jag hoppas att man
skall kunna komma fram till system
och till metoder som gör att dessa företag
får samma möjligheter att låna
på den långa marknaden, får de tryggare
utlåningsmöjligheter som de större
företagen har. Det gäller för resten
inte bara hemmamarknadsföretag som
arbetar i konkurrens med utlandet. Det
gäller även alla de många underleverantörer
bland de mindre och medelstora
företagen som har samma problem
i dag, företag som är av utomordentlig
vikt också för vår export.

Den penningpolitik som bar förts,
med utomordentligt hårda och överraskande
attacker mot bankernas kreditgivning,
har omöjliggjort för företagen
att kunna planera på längre sikt. Riksbankens
krav på bankerna medför
också ökade krav från bankernas sida
på snabbare amorteringar från företagen
vilket äter upp den förbättrade likviditet
som även de mindre och medelstora
företagen annars skulle kunna
bygga upp i en högkonjunktur.

Det är nu en stor risk för att vi om
dessa hårda kreditrestriktioner fortsät -

ter kommer att i en högkonjunktur få
bevittna många konkurser och företagsnedläggelser.
Under vårmånaderna
mars, april och maj ställer staten stora
anspråk på företagens betalningsförmåga.
Då skall restskatterna och fyllnadsinbetalningarna
klaras av. Dessa
månader brukar normalt vara påfrestande
för bankernas likviditet genom
att inlåningskonton töms och kreditanspråken
ökar på grund av skatterna.

Jag tycker att det är fel från regeringens
och riksbankens sida att låta
våra valutasvårigheter få sådan omfattning
att många företag i en högkonjunktur
— då de under normala förhållanden
skulle konsolidera sin ekonomi
och bygga ut sin verksamhet —■
tvingas vidtaga drastiska åtgärder.
Härigenom medverkar kreditrestriktionerna
till en onormal strukturförändring
av näringslivet. De drabbar nämligen
framför allt mindre och medelstora
företag, som skulle kunna konsolidera
sig i denna konjunktur och som har
visat sin flexibilitet och sin anpassningsförmåga
i vikande konjunkturer.

Det är alldeles klart att riksbanken
har varit nödsakad att sätta in åtgärder
för att skydda vår valuta. Orsaken
till detta har varit oron på valutamarknaden,
inte minst spekulationerna omkring
den västtyska revalveringen och
de höga räntorna i utlandet, som drar
kapital till sig. Det ligger mycken sanning
i vad finansministern därvidlag
har sagt i finansplanen, men jag undrar
om det inte också finns en psykologisk
effekt som borde ha angivits,
nämligen den effekt som utlöses av
spekulationer och krav från bl. a. vänstersocialistiskt
håll på skärpt beskattning
av förmögenheter och arv.

Jag tror att man här måste göra en
avvägning. Man måste föra en kreditpolitik
som inte orsakar skada och
utgör en risk för vår tillväxttakt. Vill
man sträva efter att stimulera investeringarna
inom näringslivet är det en
felaktig politik att i en sådan högkonjunktur
som vi nu har och har haft

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

129

under hela föregående år underbalansera
budgeten så kraftigt som skett och
därmed konkurrera med näringslivet.
Statens stora anspråk på kapitalmarknaden
bar bidragit till denna otillfredsställande
situation.

Vad beträffar skatterna vill jag också
säga att det råder mycket stor oklarhet
och osäkerhet omkring det skatteförslag
som vi bar att vänta. Denna
oro är inte bra. Den debatt som förts
bär i kammaren i dag, nu senast mellan
herrar Dahlén och Sträng, har inte
gjort bilden klarare. Det som inger stora
betänkligheter är förslaget om slopandet
av kommunalskatteavdraget,
vilket många befarar kommer att innebära
väsentliga skattehöjningar och höga
marginalskatter i ganska vanliga inkomstlägen,
om inte skatteskalorna
ändras väsentligt. Jag tror att det finns
risk för att vi i rätt normala inkomstlägen
får ett skattetryck som motverkar
arbetsvilja, förhindrar sparande och
också medverkar till att kostnaderna
för vår produktion och handel pressas
uppåt.

Finansministerns vädjan om solidaritet
från alla håll för att medverka
till denna inkomstutjämning skattevägen
kan väl möjligen medverka till att
dämpa kompensationskraven vid nästa
lönerörelse, men kan man verkligen
vänta sig att stora grupper löntagare
skall finna sig i en sämre standardutveckling?
Måste man inte befara att de
ökade marginalskatterna kommer att
slå igenom i lönerörelserna, både de
avtalsmässiga lönerörelserna och ■—-framför allt —- vid individuella lönekrav
i kvalificerade befattningar.

Vi vill alla medverka till att människor
med låga inkomster får det bättre,
och vi tror också inom folkpartiet
att detta till en del kan nås med skattesystemets
hjälp, men det väsentliga är
att tillväxttakten i vår ekonomi hålles
hög. De resursskapande krafterna måste
stimuleras. Detta har finansministern
också framhållit vid flera tillfällen.
Vi står här i dag inför en viktig

Statsverkspropositionen m. m.
avvägningsfråga när det gäller skatterna,
både inkomstskatten och kapitalbeskattningen,
nämligen att genom skattesystemet
medverka till en rimlig fördelning
av våra gemensamma resurser
utan att skada dessa resursers tillväxt.

När det gäller arvs- och förmögenhetsbeskattningen
måste man också se
till att skatteskalor och värderingsregler
för tillgångar i rörelse får en sådan
utformning att inte familjeföretagens
fortbestånd äventyras. I ett demokratiskt
samhälle med fri marknadshushållning
bör skattesystemet inte påverka
näringslivets struktur. En för hård
arvsbeskattning driver enskilda välskötta
företag in i investmentbolagens
eller statens intressesfär, och en sådan
maktkoncentration strider i varje fall
mot de intressen som vårt parti företräder.

Låt mig också säga några ord om en
detaljfråga som rör den individuella
beskattningen. Det gäller inkomstberäkningen
och skatteberäkningen för
hustru som arbetar i sin makes rörelse.
Det måste vara ett rättvisekrav att
man vid övergången till individuell beskattning
ser till att en hustru som arbetar
i sin makes företag får annan
möjlighet till inkomstberäkning och
skattebehandling än vad som nu är fallet.
Är företaget enskild firma — således
inte aktiebolag — får en i företaget
verksam hustru inte skattemässigt
tillgodoräkna sig någon lön; hennes
arbete grundar dessutom inte vare sig
ATP eller sjukersättning. Det har vi
protesterat mot i riksdagen. Nu uppstår
därtill den orättvisan att maken
får skatta för hela den sammanlagda
inkomsten, om det inte ges möjlighet
att skattemässigt bokföra hustrus arbetsinkomst
som kostnader i företaget
och låta henne skatta för dem. Även
här bör man kunna genomföra en individuell
beskattning.

Jag vill också säga några ord om en
utbildningsfråga som ligger mig varmt
om hjärtat. Vi är alla ense om den
kraftiga satsning som nu görs i vårt

130

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
land på olika former av utbildning.
Staten lika väl som landsting, kommuner
och inte minst näringslivet arbetar
intensivt med utbildning på olika nivåer.
I utbildningsdepartementets och
industridepartementets bilagor till statsverkspropositionen
presenteras också
mycket material som redovisar den
snabba och breda utvecklingen på utbildningsområdet.
Utbildningsbudgeten
har ju också fått betydande resurser i
år.

På den tid då Ragnar Edenman var
ecklesiastikminister pläderade han ofta
med känsla och patos för samverkan
mellan näringslivet och samhällets utbildningsinsatser.
När han skrev direktiven
till yrkesutbildningsberedningens
arbete, talade han mycket om att företagen
skulle engageras i utbildningen
och att den så kallade färdigutbildningen
skulle ske i nära samverkan
med yrkesskolor och andra utbildningsgivare.
Han framhöll i direktiven att
det var angeläget att den utbildningskapacitet
som finns inom näringslivet
tillvaratas. Jag har en känsla av att den
nye utbildningsministern inte har samma
förståelse för denna samverkan
mellan skola och näringsliv som statsrådet
Edenman på sin tid gav uttryck
för. Jag hoppas att jag har fel på den
punkten, men det är illavarslande att
den nye utbildningsministern demonstrerar
ett så svagt intresse för enskilda
yrkesskolor som startats av branschförbund,
därför att branscherna själva
ansett det nödvändigt att därmed förbättra
utbildningen inom ifrågavarande
branscher. Speciellt anmärkningsvärt
är förslaget att omedelbart skära
ned en viktig utbildningssektor, nämligen
den som traditionellt går under
namnet lärlingsutbildning hos hantverksmästare,
där enskilda elever kan
få en adekvat, systematisk utbildning.
Det är en utbildningsform som i regel
är väl anpassad till branschernas behov
av utbildning både innehållsmässigt
och volymmässigt, och den användes
av yrken som är av stor betydelse

för vårt samhälle. Som ett exempel kan
jag nämna VVS-branschen. Det är just
ett sådant yrkesområdet som är av stor
betydelse för bostadsbyggandet i landet.
Under tiden 1963—1968 har där
antalet lärlingar i utbildningen mer än
åttadubblats.

Vi har under årens lopp diskuterat
frågan i denna kammare många gånger,
och riskdagen har också höjt antalet
bidragsrum till denna utbildning.
Men nu inträffar det märkliga att i
strid mot det sakkunniga ämbetsverket,
skolöverstyrelsen, som har föreslagit
oförändrat anslag, skär utbildningsministern
ner antalet bidrag till denna
utbildningsform. Som skäl anges att
den nya mellanskolan skall inträda den
1 juli 1971.

Yrkesutbildningsberedningen behandlar
som en sista viktig uppgift i sitt
utredningsarbete just samarbetet mellan
näringsliv och skola i den framtida
yrkesutbildningen, och en specialgrupp
inom yrkesutbildningsberedningen
brottas med den problematiken.
Beträffande lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare har i yrkesutbildningsberedningens
principbetänkande
föreslagits att denna utbildningsform
skulle inrymmas i formen
inbyggd undervisning. De speciella
problem som detta förslag medför behandlas
just av den ifrågavarande
gruppen.

Inom yrkesutbildningsberedningens
arbetsgrupp är man överens om att
även framtidens yrkesutbildning måste
bygga på ett gott samarbete mellan skola
och näringsliv för färdigutbildning,
för specialisering mot ett visst yrke
efter grundutbildningen, men även inom
många yrken för den rena grundutbildningen.
Man borde inte skära ned
företagens möjligheter till utbildningsinsatser
förrän denna utredning presenterats
och behandlats av riksdagen.
Jag hyser en varm förhoppning om att
yrkesutbildningsberedningens sannolikt
sista betänkande, som kommer att
behandla samarbetet mellan näringsliv

Onsdagen den 21 januari 1070 era.

Nr 2

131

och skola, skall ge underlag för ökad
statlig ekonomisk stimulans till näringslivets
utbildningsinsatser.

Låt mig nu, herr talman, säga några
ord om lokaliseringspolitiken. 1908 års
lokaliseringsutredning har avgivit ett
betänkande ”Lokaliserings- och regionalpolitik”.
Det har remissbehandlats,
och remissvaren har nyligen avlämnats.
Det har varit en mycket kort remisstid
och därigenom har svårigheter
uppstått för remissorganen att tränga
in i problematiken. Jag vill i dag begränsa
mig till att säga några ord om
den geografiska avgränsningen av stödområdet
som där föreslås, och jag får
tillfälle att senare, när propositionen
om lokaliseringspolitiken kommer, ytterligare
utveckla åsikterna om densamma.

Utredningen motsätter sig de förslag
som bl. a. framförts av många länsstyrelser
och planeringsråd att nuvarande
geografiska avgränsning skall avskaffas.
Utredningen föreslår däremot
vissa ändringar i stödområdets gränser.
När det gäller mitt hemlän, Kopparbergs
län, anser utredningen att ytterligare
lokaliseringspolititiska insatser
behövs för att förstärka näringslivet
i länet. I syfte att bygga ut företagsamheten
i länets centralregion föreslås
att Borlänge och Faluns kommunblock
liksom Mockfjärds kommunblock
skall ingå i stödområdet.

Det är i och för sig bra att lokaliseringspolitiken
främjar strävandena att
bygga ut centralregionen i länet och
därigenom bidrar till att skapa ett alternativ
till storstadsregionerna —■ ett
alternativ som kan attrahera och bära
upp kvalificerad samhällelig och enskild
service. Det är emellertid utomordentligt
beklagligt att den föreslagna
gränsdragningen även denna gång delar
länet i två delar. Den gör det även
med andra län. Nedanför gränsen, utanför
stödområdet, ligger fortfarande
t. ex. Ludvika och Smedjebackens kommunblock
liksom Avesta—Hedemora.
Det kan inte vara lämpligt att även i

Statsverkspropositionen m. m.
fortsättningen låta stödområdesgränsen
dela den administrativa enhet, som ett
län utgör, i två delar, varvid den ena
således får lokaliscringspolitiskt stöd
och den andra inte. I Kopparbergs län
bar just de kommunblock som med den
föreslagna gränsdragningen skulle
komma att ligga utanför stödområdet
haft och har betydande problem i fråga
om befolkningsutvecklingen. Gränsdragningsproblem
av denna art måste
komma att skapa svårigheter för länsstyrelsen
och planeringsrådet på länsnivå.

Utredningen har dessutom föreslagit
att lokaliseringsstöd till utanför stödområdet
liggande kommunblock skall
behandlas med större restriktivitet än
vad som nu är fallet. Sådana orter skall
endast i undantagsfall kunna erhålla
stöd. Det skulle innebära att det nästan
bleve omöjligt för t. ex. de södra kommunerna
i Kopparbergs län att konkurrera
om lokaliseringsobjekt, om nya
industrier och om ny service.

Jag anser att länen i lokaliseringspolitiskt
hänseende bör sammanhållas
som enheter. Skulle regeringen likväl
följa utredningen beträffande gränsdragningen,
hoppas jag att regeringen
föreslår möjligheter till en flexibel
och liberal behandling i fråga om lokaliseringsstöd
för sådana regioner
utanför stödområdet, som utsätts för
folkminskning och arbetslöshetsproblem,
bl. a. beroende på strukturomvandling
och ensidigt näringsliv.

Detta bör framför allt gälla kommuner
i stödområdets gränsregioner. Jag
vill uttrycka en varm förhoppning om
att regeringen tar hänsyn till sådana
synpunkter i den proposition som skall
läggas fram med anledning av utredningen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! På en punkt vill jag instämma
med herr Gösta Jacobsson. Det
kan på vissa punkter vara svårt att
tränga igenom budgeten. Det kan vara

132

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
svårt att få ett helhetsintryck av skatteförslaget
när man inte vet konsekvenserna,
utan man får vara hänvisad till
finansiministerns förklaring att skattereformen
kommer att vara neutral när
det gäller pengar. Det budgetförslag
som vi i dag behandlar skulle jag
vilja karakterisera som en balansgång
mellan den stramhet i vår ekonomi som
erfordras i nuläget och de reformer
som en majoritet av Sveriges befolkning
i dag önskar för att uppnå något av
den mycket eftersträvade jämlikheten.

Större delen av utgiftsökningarna i
budgeten läggs på åtgärder som väntas
gynna dem som har det sämst. Det är
dock inte min mening att här i dag tala
om resursernas användning, utan jag
tänker fastmera tala om resursernas
skapande och hur notan för de olika
reformerna skall betalas.

Konjunkturens genomslag kom både
fortare och kraftigare än vad många
tänkt sig när prognoserna gjordes upp.
Det statliga upplåningsbehovet har också
blivit betydligt större än vad alla
prognoser förutspådde.

Jag skulle också vilja instämma med
dem som sagt att en alltför stor börda
lagts på dem som med penningpolitiska
medel haft att bekämpa alla prisstegringstendenser.
Herr Dahlén och herr
Jacobsson, och jag tror även herr Helén
och herr Stefanson, har sagt ungefär
samma sak tidigare i dag, nämligen
att penningpolitiska medel fått bära
en alltför stor börda, jämfört med
finanspolitiska medel. Men under hela
tiden som man sagt detta har jag inte
hört något förslag om hur man vill
förstärka de finanspolitiska åtgärderna.
Man har inte velat komma med någonting
utan bara sagt att det nog egentligen
skulle ha varit så.

Det är inte bara de hotande prisstegringstendenserna
som varit anledningen
till den relativt kärva penningpolitik
som förts på sistone i vårt land.
Minst lika stor betydelse för den politiken
har utvecklingen av vår valutareserv
haft. Avtappningen under år 1969

med knappt två miljarder kronor var
en fortsättning på avtappningen i slutet
av år 1968. Trots att vårt land har ungefär
fyra miljarder kvar i främmande
valutor och guld måste det ändå inge
oro och föranleda åtgärder för att stoppa
en fortsatt utveckling i samma riktning.
Landet har ju under några månader
1968 och under 1969 förlorat inemot
45 procent av sitt innehav av guld
och främmande valutor. Det måste ändå
vara oroande.

Genom det höga ränteläget i de länder
med vilka vi gör de största affärerna
har uppstått en tendens till ändrade
betalningsvanor hos både exportörer
och importörer. Om man ändå klarade
sin verksamhet inom det egna landet
var det lönande att låta likvider ligga
kvar i säljarlandet, liksom att importen
betalades mycket snabbt. Den kreditmarknad
som står till förfogande ute i
Europa är till stor del den så kallade
eurodollarmarknaden. En utveckling av
räntesatserna på den marknaden kan
det väl ändå vara av intresse att redogöra
för.

För den vanligaste formen av kredit
— tre månaders utlåning — var i oktober
1968 räntesatsen 6,5 procent, i
februari 1969 var den 8 procent och i
juni 1969 var den uppe i nära 13 procent.
En nedgång har skett sedan Västtyskland
uppskrev marken, men den
har inte varit stor. Fortfarande ligger
eurodollarmarknadens ränteläge på
mellan 11—12 procent. Med ett sådant
ränteläge är det inte alls märkligt att
svenskt kapital söker sig utomlands.

Anledningen till den uppkomna situationen
är väl till största delen USA:s
inflationsutveckling och att USA bemöter
inflationsutvecklingen med en kreditåtstramning
som jag skulle vilja påstå
är hårdare än den i vårt land. Vissa
förskjutningar i betalningssättet har givetvis
också ägt rum på grund av de
väntade ändringarna av valutakurserna.

Enligt riksbankens undersökningar
har dock inte förskjutningarna i betalningarna
varit huvudorsaken till valu -

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

133

taavtappningen, utan den har varit för
oss negativa kapitalrörelser. Vi liar
också förlorat 1,1 miljarder kronor på
turistvalutor, u-hjälpen har krävt sin
andel, det har varit försäkringsrörelser
och det har sist men inte minst berott
på direkta svenska investeringar utomlands.
Under år 19G9 var dessa mer än
en miljard större än år 19G8. Samtidigt
har utländska investeringar i Sverige
mellan de två åren nedgått från drygt
en miljard kronor till bara 550 miljoner
kronor.

Hur ogärna man än vill det så tvingar
man fram en hårdare praxis när det
gäller valutatilldelning till även för
svensk företagsamhet mycket angelägna
utlandsinvesteringar. Man kan helt enkelt
inte sträcka fotterna längre än
skinnfällen räcker. Lån i utlandet är att
uppskjuta besvärligheterna en liten tid.
När räntor och amorteringar skall betalas
går det i alla fall som regel åt svenska
pengar. Det är fel att tro att alla svenska
investeringar utomlands är utomordentligt
lönsamma och att uppkomna
vinster alltid klarar avbetalningarna.
Ofta är det i stället så att den första
investeringen kräver en andra för att
rädda de först insatta pengarna.

Förhoppningen om att den nuvarande
störningen i vår betalningsbalans skall
övervinnas inom en relativt kort tidsrymd
genom en hårdare finanspolitik
har lett till att valutastyrelsen fått tillgripa
utländsk upplåning för utlandsinvesteringarna.
Jag tror det var herr
Dahlén som sade att valutastyrelsen i
sin årsberättelse påpekar att om Sverige
på detta sätt långsiktigt skall bli
ett kapitalimporterande land, måste det
svenska ränteläget anpassas därefter,
d. v. s. vara högre än på tongivande utländska
marknader. Med de räntelägen
jag här räknat upp förstår alla vad det
betyder. I dag är läget ju tvärtom.

I årets statsverksproposition har utgiftssidan
blivit stram och inkomstsidan
förstärkts med ökade skatter på
Öl och cigarretter. Omläggningen till
indirekt beskattning har också tidigare -

Stalsverkspropositionen m. m.
lagts några månader på vissa kapitalvaror.
Huruvida detta kommer att vara
tillräckligt för att minska det väntade
köpkraftsöverskottet återstår att se.
Personligen hade jag inte haft någonting
emot att ölbeskattningen gjorts något
hårdare för att i högre grad verka
konsumtionshämmande. Jag skall
emellertid inte här i dag dra upp någon
nvkterhetspolitisk debatt. Om en konsumtionsbegränsning
kommer till stånd
skulle det inte bli någon indragning av
köpkraft, även om andra goda sidoi
skulle uppnås.

Senare i år kommer vi här i riksda
gen att få ta ställning till en total skat
teomläggning. Det är nu för tidigt att t''
upp en total diskussion om skattepake
tet. De allmänna principer som redar
bekantgjorts måste man dock kanske
redan i dag anmäla sin anslutning till.
De utlovade skattesänkningarna för
grupper med de lägsta inkomsterna måste
hälsas med tillfredsställelse. I princip
måste man också säga att den aviserade
obligatoriska särbeskattningen är
den enda möjliga i en tidsålder, då
jämlikheten mellan könen håller på att
bli ett faktum och då samhället skriar
efter den arbetskraftsreserv som den
gifta kvinnan utgör.

Jag har alltid varit litet skeptiskt inställd
till en konsekvent genomförd särbeskattning.
Vad är då anledningen till
att jag i dag är beredd att svälja det
framlagda förslaget? Jo, det förslag, som
nu är aviserat är inte ett konsekvent
genomfört särbeskattningsalternativ.
Två grupper, som kunde ha drabbats
mycket hårt, har skyddats genom det
extra avdrag på den framräknade skatten
som föreslås. På det sättet blir det
ingen skattehöjning för låginkomstfamiljerna,
om bara en av makarna har
förvärvsarbete. Det blir inte heller någon
skattehöjning i den något äldre
familjen, där barnen är utflugna och
makarna tänker ta ut sin högre standard
i form av ökad trivsel och omvårdnad
i stället för att öka sina kontanta inkomster.
En annan grupp som räddas

134

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
från en alltför stor skattehöjning av det
extra avdraget är den unga familjen,
där båda makarna från början arbetat
men där man sedan man fått barn måste
leva på en inkomst, därför att barntillsynen
inte kunnat ordnas.

Ett annat resultat av övergången till
en skatteskala, vilket är nödvändigt om
man skall ha en särbeskattning, är stora
skattesänkningar för ensamstående
långt högre upp i inkomstlägena än för
de gifta. Jag tillhör dem som tycker att
skatten för ensamstående har varit för
hög. Speciellt har den varit för hög vid
låga inkomster i relation till gifta. Men
frågan är om det är angeläget med skattesänkningar
kanske ända upp i 70 000-kronorsklassen. Kanske är en ny avvikning
från den konsekventa särbeskattningslinjen
övergångsvis berättigad också
här.

Flera talare har här tagit upp kommunalskatteavdragets
slopande och menat
att detta är motsatsen till jämlikhet
orter emellan. Det är riktigt att det
kan vara så, men man bör vara ärlig
och säga att kritiken mot förslaget bara
till en del är korrekt. När jag säger att
kritikerna till en del har rätt, vill jag
påstå att de inte säger hela sanningen.
För inkomster under 27 000 å 28 000
kronor är rättvisan, eller skall vi säga
orättvisan, redan genomförd genom det
schablonavdrag som vi haft i flera år.

Kommunalskatten blir för varje år
som går mer lika mellan kommunerna.
I dag är uttaxeringsklyftan cirka fem
kronor mellan de folkrika kommunerna,
om jag undantar de mest extrema småkommunerna
som ligger i ytterlägen.
Med den kommundelning vi kommer att
ha år 1974 blir klyftan förmodligen ännu
mindre.

Nackdelen med det nuvarande kommunalskatteavdraget
är att det i stor utsträckning
har satt progressionen ur
spel. En höginkomsttagare känner i
dag i bästa fall bara 35 procent av en
kommunalskattehöjning, medan en låginkomsttagare
med det schabloniserade
skatteavdraget känner den kommu -

nala skattehöjningen till 100 procent.
Det är angeläget att alla som bor i en
kommun får samma procentuella känning
av kostnaderna för den kommunala
servicen. Detta måste dock innebära
att den kommunala skatteutjämningen
alltid måste fungera så att sådana
olikheter som uppstått utan kommunalmännens
inverkan i största möjliga
utsträckning elimineras just genom
kommunalskatteutjämning.

Av de talare som har yttrat sig här i
dag vill jag börja med att bemöta herr
Stefanson. Han anser att riksbanken
och regeringen har handlat på tok när
vi i dag har en kreditåtstramning som
är så hård att flera företag enligt herr
Stefanson håller på att ramla över ända.
Han säger att bankerna borde få
låna ut mera pengar. Min motfråga till
herr Stefanson blir omedelbart: Vilka
pengar skall bankerna låna ut? Är det
meningen att riksbanken skall sätta i
gång med att trycka sedlar och att dessa
pengar sedan genom banksystemet
skall utlånas? Det var det som skedde
under den stora kreditexpansionen för
ungefär ett år sedan. Det var inte sparade
medel som man försökte hindra
en utlåning av när man ville stoppa en
stor kreditexpansion, utan det var helt
enkelt pengar som inte fanns. Det var
pengar som skulle göras. Det är den
krediten som man tycker är olämplig,
och det är den som har stoppats. Alla
de pengar som verkligen kan sparas
lånas ut.

Herr Stefanson anser alltså att det
på något sätt skall skaffas mera pengar
och att det måste ske genom finanspolitiska
åtgärder. Då kanske jag får fråga
herr Stefanson på vilket sätt han
tänker sig öka sparandet eller statens
inkomster.

Herr Gösta Jacobsson säger att skatteförslaget
kommer att bli ett hot mot
familjeföretagen. Han nämner att exempelvis
lantbrukare kommer att få
höjd fastighetstaxering. Därmed kommer
förmögenhetsskatten att öka. Ja,
så kommer att ske, men är det inte ett

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

135

rättvisekrav att människor som har sin
förmögenhet placerad i en fastighet
också skall betala förmögenhetsskatt i
samma utsträckning som de som råkar
ha sin förmögenhet placerad i någonting
annat? Det tycker jag. Herr Jacobsson
har inte rätt när han säger att
upptaxeringen av egnahemmen kommer
att innebära en stor orättvisa mot
egnahemsägarna. Jag skulle i stället
vilja påstå att vi i dag med de schablonregler
vi nu har och med den ränteutveckling
vi har fått har en synnerligen
liberal beskattning av egnahemmen.
Jag tror alltså att herr Jacobsson
skjuter över målet när han säger
att upptaxeringen av villorna kommer
att innebära något större hot.

Jag skulle vilja få svar på frågan:
På vilket sätt tänker sig herr Stefanson
skaffa fram de pengar som skall
lånas ut till det näringsliv, som jag vet
behöver pengar men som hittills har
fått nöja sig med de pengar som vårt
sparande har kunnat prestera?

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg började
sitt anförande med att säga att den
ekonomiska politiken i dag måste vara
en balansgång mellan olika faktorer
och olika medel. Jag fick den uppfattningen
att herr Wärnberg också var av
den meningen att penningpolitiken hade
fått bära en för stor börda — jag
tror han uttryckte det så — och då är
vi av samma uppfattning. Om herr
Wärnberg nu är av den uppfattningen,
att penningpolitiken fått bära en alltför
stor börda, skulle jag vilja rikta
följande motfråga till herr Wärnberg
som är en inflytelserik man inom regeringspartiet
och i riksbanken: Hur
vill herr Wärnberg se till att denna
börda blir mindre och får den storleksordningen
att den inte skadar svenskt
näringsliv i dag? Jag vet mycket väl
att det här är en fråga om en balansgång
mellan olika medel i den ekonomiska
politiken, i första hand mellan

Statsverkspropositionen m. m.
finanspolitik och kreditpolitik. Vi inom
folkpartiet har inte något inflytande
på regeringens förslag till finansplan,
till investeringar och till fördelningar
av statens investeringar och
andra sektorers investeringar. Vi är
därför i vårt agerande ganska bundna.

Jag vill bara säga att vi måste finna
den rätta avvägningen i detta avseende.
Vi måste i dagens läge föra en stram
kreditpolitik — det är jag på det klara
med. Men vi bör föra en kreditpolitik
som inte skadar investeringsviljan, produktionstakten,
tillväxten av ekonomin
och därmed vår utlandshandel och ytterligare
bidrar till att förstärka våra
valutaproblem. Det gäller att finna den
rätta balansen. Jag vill påstå att den
kreditpolitik som förs i dag är alltför
hård. Den kommer att på ganska kort
sikt skada vår tillväxttakt och därmed
också vår utrikeshandel.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar herr Stefansons
senaste inlägg som ett löfte att vi
här i år kommer att slippa alla skattesänkningsmotioner
från folkpartiet.
Man vill ju där annars i tid och otid
yrka på skattesänkningar och försämra
den redan svaga finanspolitiken. Jag
tar alltså herr Stefansons inlägg som
ett löfte. Jag har inte någon gång hört
att folkpartiet velat förbättra statens
inkomster och minska statens upplåningsbehov,
utan det har snarare nästan
alltid förhållit sig tvärtom. Jag betraktar
därför herr Stefansons anförande
som mycket löftesrikt.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg som
är en inflytelserik person i riksbanken
— som jag nyss sade — och även i bevillningsutskottet
när det gäller utformningen
av partiets ekonomiska politik
har inte kunnat svara mig på vilket sätt
han för sin del vill råda bot på denna
obalans mellan finans- och kreditpoli -

136

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tik. Jag befinner mig i samma dilemma
men kanske av mera naturliga skäl.

Beträffande skattepolitiken vill jag
inte avge något löfte om detaljutformningen
av det skatteförslag som folkpartiet
kommer att lägga fram — det
kan jag inte. Men jag torde personligen
kunna avge det löftet att några skattesänkningsförslag
förutom möjligen förslaget
om borttagande av guldskatten
inte kommer att presenteras från min
sida.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Debatten i kammaren
tidigare i dag har helt naturligt i stor
omfattning kommit att röra sig om den
ekonomiska politiken och den aviserade
skattereformen. När debatten i dessa
ämnen nu går vidare så att säga i division
2 eller rent av i division 3 är
kanske det mesta sagt och jag skall försöka
att i möjligaste mån undvika tröttande
upprepningar.

Den skattereform som finansministern
ställer i utsikt innebär en omfördelning
av skattebördan mellan högre
och lägre inkomsttagare av mycket stor
omfattning. Reformen innebär dessutom
att man lägger över 3,5 å 4 miljarder
från direkt till indirekt beskattning,
att man skapar ett starkt incitament
för de gifta kvinnorna att gå ut
på arbetsmarknaden och att man sannolikt
väsentligt skärper kapitalbeskattningen.

Trots detta saknas, som tidigare påpekats
i debatten i dag, i finansplanen
varje analys av hur reformen kommer
att påverka olika sektorer av samhällsekonomin.
Det är självklart att den
kommer att inverka på arbetsinsatserna
— ett av dess syften är ju att stimulera
de gifta kvinnorna till arbete utom
hemmet. Det är också oundvikligt
att den kommer att påverka det enskilda
sparandet, som redan nu är otillräckligt,
genom att flytta över köpkraft
till mera konsumtionsbehövande
samhällsgrupper. Det är självklart att

den kommer att spela en roll i avtalsrörelsen
nästa år. Men finansministern
röjer inte något intresse för allt detta.
Han nöjer sig med att konstatera att
reformen totalt sett är budgetmässigt
neutral. Punkt och slut.

Nu har finansministern nyss förklarat
att verkningarna är mera långsiktiga
och knappast gör sig gällande under
det kommande budgetåret, då det nya
skattesystemet skall tillämpas bara under
det sista halvåret. Vad som kommer
därefter anser finansministern
tydligen ligga så långt fram i tiden, att
det behöver man inte spekulera över.
Bekymra eder icke för morgondagen,
heter det ju.

Finansministerns mycket summariska
och ofullständiga presentation i
finansplanen av den tillämnade skattereformen
har i förening med vad han
låtit undslippa sig i andra sammanhang
utlöst en livlig diskussion även
utanför detta hus. Sällan har väl ett
aktstycke som säger så litet lästs så noga,
sällan har det stavats och lagts ihop
och räknats och kalkylerats så mycket
som i dessa dagar. Det har undrats en
del över vad finansministern menar
med denna bristfälliga information till
riksdagen. Finansministerns egna uttalanden
i debatten med herr Dahlén bidrog
väl inte till någon större klarhet.
Det finns mycket som tyder på att innehållet
i skattepaketet med skatteskala
och allt var i huvudsak klart vid tidpunkten
för den socialdemokratiska
partikongressen i höstas. Sedan dess
har väl förslaget putsats och bearbetats
ytterligare.

Man har frågat sig om den kurragömmalek
som bedrivs är någon form
av opinionstestning för att ersätta den
remissbehandling ett förslag av denna
omfattning och betydelse rätteligen
borde underkastas. Man har också gissat
på att det skulle vara ett försök att
locka ut eventuella motståndare på
öppna fältet och få dem att blottställa
sig.

Nu har vi i debatten här i dag fått

Onsdagen (len 21 januari 1970 em.

Nr 2

137

veta att det är ett principförslag till en
skattereform som liar lagts fram i finansplanen
och att regeringen hade
hoppats på att förslaget skulle utlösa
en principdebatt om skattesystemet.
Statsministern anklagade folkpartiet
för att inte ha någon åsikt i frågan och
sade att det var därför som vi från
vårt håll inte ville ta upp den principdebatt
som regeringen önskade.

Folkpartiets principiella ställning i
skattefrågan är dock fullständigt klar.
Vi har länge krävt en ökad tonvikt på
indirekt beskattning i förening med
kompensation för konsumtionssvaga
grupper. Vi har länge krävt att var och
en skulle beskattas för sin inkomst
utan hänsyn till kön och civilstånd,
men vi har samtidigt krävt övergångsanordningar
för att tillgodose dem som
på grund av ålder, bristande utbildning
eller ensidigt näringsliv på orten inte
kan gå ut på arbetsmarknaden. Vi har
länge krävt åtgärder för att lätta den
belastning som de stigande kommunalskatterna
betyder för låginkomsttagarna,
för vilka kommunalskatten är den
tunga skatten. Vi har länge krävt sådana
skatteregler för folkpensionärer att
den många gånger orimliga marginalbeskattningen
av sidoinkomster undanröjs.

Vi har också sagt att någon minskning
av det totala skatteuttaget inte är
möjlig, åtminstone inte annat än på
lång sikt. Därav följer -— och det har
vi också sagt — att de lättnader som vi
har föreslagit för lägre inkomsttagare
kommer att leda till en ökad sammanlagd
belastning av dem som har något
större inkomster.

När regeringen nu har aviserat en
skattereform, som sägs vara grundad
på dessa principer, kan vi medge att
den innebär en reform i rätt riktning,
men så länge vi inte vet hur långt eller
kort steg regeringen ämnar ta, inte vet
vilka modifikationer och övergångsanordningar
som regeringen har tänkt sig
och inte har fått veta en enda siffra —•
eller i varje fall ytterst få — saknar vi

Statsverkspropositionen m. m.
tillräckligt underlag för en meningsfull
debatt om skatteförslaget. Vi måste därför
låta en mera ingående debatt anstå
tills regeringens förslag ligger på bordet
fram i mars. Jag skall här bara inskränka
mig till ett par mera fristående
reflexioner.

Den första gäller kommunalskatteavdraget,
som länge har utsatts för en i
vissa hänseenden rätt osaklig kritik
och som nu också herr Sträng skjuter
in sig på. Man säger — det gör även
herr Sträng •—- att avdraget verkar regressivt
eller, med andra ord, att det
är mera värt ju högre inkomsten är.
Alltså är det ett orättvist avdrag säger
en del, men det säger inte herr Sträng
på ett lika rättframt sätt. Han förklarar
nämligen att ett avskaffande av avdraget
skulle innebära en rättvisare beskattning,
men han anger inte varför.
Låt oss se litet närmare på hur kommunalskatteavdraget
verkar.

Vi har starkt progressiva skalor för
den statliga inkomstskatten. Genom att
kommunalskatten avräknas vid taxering
till statlig inkomstskatt, blir inkomsten
beskattad så att säga längre
ner på skalan än den eljest skulle ha
blivit. Verkan i skattehänseende blir
en dämpning av progressionen. Man
kan om man vill kalla en dämpad progression
för regression — förmodligen
är uttrycken lika litet begripliga för de
flesta skattebetalare — men det väsentliga
är att skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten en gång har konstruerats
med tanke på den dämpande
eller, om man så vill, regressiva effekt
som kommunalskatteavdraget har. Om
inte detta avdrag funnits, hade man
inte kunnat göra skatteskalorna så
branta som de nu är utan hade fått
konstruera skalor med andra procenttal
för skatteuttaget.

Nu är det sant att den kommunala
utdebiteringen när skalorna konstruerades
var i genomsnitt betydligt lägre
än i dag och att den dämpande effekten
av kommunalskatteavdraget efter hand
har blivit större än vad som ursprung -

138

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ligen var avsett. Å andra sidan har den
nominella ökning av penninginkomsterna
som varit en följd av inflationen
verkat i riktning mot en skärpning
av progressionen genom att samma
realinkomst till följd av penningvärdeförsämringen
har skjutits allt
högre upp på skatteskalan. Här har
skett en påverkan i två olika riktningar,
och man kan uttrycka det så att
den automatiska skärpning av den statliga
beskattningen som inflationen har
lett till har blivit något mindre tack
vare att de kommunala utdebiteringarna
samtidigt har stigit och via kommunalskatteavdraget
lindrat inflationsverkningarna.
Det både låter och är
krångligt.

Kommunalskatteavdragets egentliga
uppgift var emellertid ursprungligen
att åstadkomma en utjämning av skattetrycket
mellan skattskyldiga i kommuner
med olika hög utdebitering. Det
argumentet har, säger finansministern,
förlorat i styrka genom den relativa
jämnhet som numera råder i fråga om
den kommunala utdebiteringen. Herr
Wärnberg har nyss framhållit samma
sak. Även om en utjämning har skett
finns det emellertid fortfarande rätt
stora skillnader i utdebiteringen olika
kommuner emellan. Det rör sig såvitt
jag bär kunnat finna om upp till 7 å 8
kronor per skattekrona. Jag vill gärna
medge att utvecklingen här går mot en
fortsatt utjämning, men hur snabbt
denna kan komma att ske och hur fullständig
den kan bli vet vi inte.

Herr Helén drog ett exempel om två
lärarfamiljer — den ena i Hede i Norrland
och den andra i Harrie i Skåne -—
för att belysa verkningarna när skillnaden
i utdebitering är så stor som 7
kronor. Statsministern gjorde sitt bästa
för att blanda bort korten genom
att i det enkla exemplet föra in det
schablonmässiga kommunalskatteavdraget,
skatteutjämningsbidragen till
kommunerna och en hel del till.

Så mycket är emellertid klart att i inkomstlägen
där kommunalskatten är

större än schablonavdraget så får de
som bor i en högskattekommun genom
kommunalskatteavdraget en viss och
inte obetydlig kompensation för den
högre kommunalskatt som de måste betala
i jämförelse med inkomsttagare i
motsvarande inkomstlägen i en lågskattekommun.

Av statsministerns argumentering
fick man faktiskt den uppfattningen, att
han anser att rättvisa och likformighet
i beskattningen är utan intresse så snart
det gäller inkomsttagare som tjänar
30 000 kronor eller mer om året. För
vår del har vi en mera fasetterad syn
på skatterättvisan. Vi anser att ett borttagande
av kommunalskatteavdraget leder
till minskad jämlikhet mellan invånare
i högskattekommuner å ena sidan
och i lågskattekommuner å den andra.

Finansministern säger att han kommer
att ta hänsyn till att kommunalskatteavdraget
bortfaller, när den nya
skatteskalan skall utformas. Tidskriften
Fackföreningsrörelsen, som förmodligen
sitter inne med stalltips, använder
en något annan formulering: den säger
att en viss hänsyn kommer att tas. Det
lilla tillägget är inte betydeleslöst, men
jag skall avstå från kommentarer.

En sak är säker. Det är att hur skatteskalan
än konstrueras så går det inte
att i den bygga in den skatteutjämning
mellan invånare i kommuner med olika
kommunal utdebitering som kommunalskatteavdraget
innebär. I det stycket
kommer reformen, som jag nyss sade,
att innebära en minskad jämlikhet.

Med det som jag nu sagt har jag inte
velat hävda att kommunalskatteavdraget
skulle vara sakrosankt och att man inte
kan tänka sig att utforma skattesystemet
utan ett sådant avdrag. Det beror alldeles
på vad som kommer i stället. Också
på denna punkt vill jag alltså vänta och
se vad herr Sträng kommer att föreslå.

Om kapitalbeskattningen säger finansministern
i finansplanen att han
senare i vår tänker lägga fram ett förslag
som i huvudsak motsvarar utredningens,
d. v. s. utredningsmajoritetens,

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Nr 2

intentioner. I andra sammanhang har
han gett uttryck för sina hekymmer
över familjeföretagens och jordbrukens
förmåga att bära högre kapitalskatter
och sagt att han ännu funderar över
hur han skall lösa problemet.

Kapitalskatteberedningens förslaghar
ju utsatts för stark kritik, som delvis ansluter
sig till vad mittpartiernas representanter
i utredningen, herr Herbert
Hermansson och jag, har framfört i en
reservation. Särskilt har kritikerna —
liksom reservanterna — påtalat bristen
på en ordentlig analys av de samhällsekonomiska
och företagsekonomiska
verkningarna av en höjd kapitalbeskattning.

En gång på gång återkommande
punkt i kritiken är att utredningen inte
beaktat att det är skillnad på kapital
och kapital. Att det finns en sådan skillnad
är givet. Det kapital som är nedlagt
i anläggningstillgångar av olika slag är
inte lika lätt att mobilisera för att tillgodose
statens skatteanspråk som ett
kapital som t. ex. är insatt på sparkasseräkning.
Skatteförmågan är alltså olika
för olika slags kapital. Kritikerna
menar att utredningen borde ha tagit
hänsyn till det vid utformningen av
skatteskalorna. I det avseendet har jag
svårt att dela kritikernas uppfattning.
Det går helt enkelt inte att utforma
skatteskalorna så att olika slag av förmögenhetstillgångar
beskattas olika,
utan hänsynstagandet till i vad mån olika
kapitaltillgångar är låsta i produktionsapparaten
eller mera lättrealiserade
måste — som jag ser saken — ske vid
värderingen av tillgångarna. Värderingsreglerna
har utredningen inte behandlat
ännu, utan de kommer med
först i slutbetänkandet som väntas bli
klart till hösten. I och för sig är det
naturligtvis inte bra, något som vi också
framhåller i vår reservation, att införa
en strängare skatteskala det ena
året men vänta till ett kommande år
med de ändringar i värderingsreglerna
som kan balansera skärpningen av skalan.
Värderingsreglerna är inte bara en

139

Statsverkspropositionen m. m.
teknisk fråga utan de har också en
mycket stor materiell betydelse. Jag beklagar
därför afl kommittén har varit
nödsakad att lägga upp sitt arbete på
detta sätt.

Finansministern är med rätta orolig
för utvecklingen av vår betalningsbalans
med utlandet. Jag skall inte gå in
på hela den problematiken — den har
ju varit ett huvudtema i debatten tidigare
i dag. Jag skall bara helt kort uppehålla
mig vid en sak som i debatten
förekommit mera i marginalen. Det gäller
turistresornas inverkan på bytesbalansen.

Turistnettot — d.v. s. vad svenska turister
spenderar i utlandet minus vad
vi får in här hemma av utländska turister
—■ uppgick 1969 till närmare 1 200
miljoner och beräknas öka med 150 miljoner
kronor under 1970. Detta innebär
en lika stor minuspost i bytesbalansen.

Nu finns det många som har för sig
att det skulle gå att komma till rätta
med underskottet i bytesbalansen genom
att ransonera eller lägga skatt på
försäljningen av utlandsvaluta till turister.
När finansministern talar om behovet
av att noggrant följa utvecklingen
och hålla en hög handlingsberedskap är
det kanske något sådant han har i tankarna.
Naturligtvis kan en inskränkning
i försäljningen av turistvalutor —
på ena eller andra sättet — minska
trycket på bytesbalansen åtminstone
temporärt. Många länder har prövat
metoden med större eller mindre framgång.
Det är dock inte alldeles säkert
att en sådan åtgärd får någon större
varaktig effekt.

Den köpkraft som tidigare använts på
utlandsresor kommer ju att rikta sig åt
annat håll. Det blir en ökning av den
inhemska konsumtionen. Till en del
kommer kanske denna att inriktas på
sektorer där det finns en överskottskapacitet.
Så långt är allt gott och väl. Men
till mycket stor del kommer den ökade
konsumtionen med all säkerhet att inriktas
på områden där det inte finns

140

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1970 em.

Statsverkspropositionen m. m.
någon överkapacitet. Då leder det ökade
konsumtionstrycket ofelbart till en
motsvarande ökning av importen. Det
kan därför hända att ett ingrepp mot
turistvalutan kommer att ha rätt liten
nettoeffekt när det gäller att förbättra
bytesbalansen.

Jag vill därför uttrycka den förhoppningen
att svenska folkets turistresor
till främmande länder inte skall komma
i farozonen.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att överläggningen
finge fortsättas efter frågestunden vid
morgondagens sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist
å föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
tiden den 26—den 30 januari beviljades
herrar Wååg och Björk för bevistande
av Europarådets rådgivande församlings
session i Strasbourg.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska
delegation angående ändring i reglementet
för delegationen.

Herr TALMANNEN yttrade:

I detta utlåtande hemställer utskottet
att detsamma måtte företagas till avgörande
efter en bordläggning. Under
förutsättning av kammarens bifall till
denna hemställan kommer utlåtandet att
slutbehandlas vid morgondagens plenum.

Val av medlemmar och suppleanter i
Nordiska rådet kommer såsom angivits
i den preliminära sammanträdesplanen
att företagas vid början av kammarens
sammanträde fredagen den 23 innevarande
januari.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.31.

In fidern
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHIM 1970